NN 4 pv ;
K
SUN AN
KO
4 Ö
SÅ NN j
För / .
'
ER Ad Kv
FR |
h ) r
p 1)
'
i
d |
i
hy Me $ 4
EN i
i i
NAR 7 5
ESR AR RI
-
"4 ' så : UJ d Å k
Å kå pl | il NE å Pr ' AA
FU UTEN AR NE v ANGE b IN NA
| ÅN nr
MA RANA rd i Å Å
RE FORN i | i | Ög Å
SL Gab) JANE få ie hi i (OPP TUE VAN EE in Vv åd D
BIHANG
KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADENTENS
HANDLINGAR.
ELFTE BANDET.
-
+
ir v - )€
j |
”
vr It 04 HavaTaT UR 19
VAR ARTE AV d ( TO
z AADUNINAH
si q AA
2
a
ot
TFT
INNEHÅLL AF ELFTE BANDET.
. HaAUPT, F. Vergleichende Untersuchungen iiber die Anatomie der
Stämme und der unterirdischen Ausläufer. Mit 4 Tafeln.........
. TIGERSTEDT, R. und SANTESSON, OC, G. HEinige Betrachtungen und
Versuche iiber die Filtration in ihrer Bedeutung fir die Trans-
sudations Processe im Thierkörper. Mit 2 Tafeln....ooooooooo----
. BRÖGGER, W. C. Ueber die Ausbildung des Hypostomes bei einigen
skandinavischen Asaphiden. Mit 3 Tafelt smoooooooocssooos----o-----
. AURIVILLIUS, CARL. Hafsevertebrater från nordligaste Tromsö amt
OCKRYCStinm arken; 4, Ved 2 poatlOR moosossenses rss sade didser sons anacns ses
LUNDGREN, B. On an Inoceramus from Queensland. With 1 plate
. NILSON, L. F. et PETTERSSON, O. Nouvelle méthode pour déter-
miner la densité de vapeur des corps volatisables en méme temps
que la température de l'expérience. Avec 2 Plam...oooooooo-oo-o--
7. HOLM, G. Om Vettern och Visingsöformationen.....oosooo-o-----------
8. Återtagen af författaren.
1108
KS
18.
19.
. BOVALLIUS, C. Remarks on the genus Cysteosoma or Thaumatops.
FREE Lf a a oo omer morse senpkge ers oskrsssRrorkörssdnssssnrAsTe
AURIVILLIUS, CARL. Osteologie und äussere Erscheinung des Wals
Sowerby's (Micropteron bidens). Mit 2 Tafeln.....oooooooooo-------
CARLSSON, ÅA. Untersuchungen ueber Gliedermassen-Reste bei Schlan-
He. Jung ot dd ba NSI FE OR SSE LEA SR SYNAR
. WIRÉN, A. Hematocleptes Terebellidis nouvelle Annélide parasite
de la famille des Euniciens. Avec 2 planches = msmooooooooo-----
. RYDBERG, J. R. Die Gesetze der Atomgewichtszahlen. Mit 1 Tafel
. EICHSTÅDT, F. R. Pyroxen och amfibolförande bergarter från
TISNETAbanOChL OStra. OMåALANA Su ooo osar oo or re ds oosderakse-
SÄBOVATTEUS, FC: T Notes on ctne family. Asellid&5 reed
. BOVALLIUS, C. BSystematical list of the Amphipoda Hyperiidea....
. BoVALLIUS, C. New or imperfectly known Isopoda. Part II. With
ADLERZ, G. Myrmecologiska studier. II. Svenska myror och deras
lefnadstförkallanden. Medig baflor:-.< Faso een en
CANTOR, G. Uber die verschiedenen Ansichten in Bezug auf die
ACKUAlunNeN AICHe RAA MÖT sot de a mi EE oo osd ess rodds anden
Sid.
1— 57.
1— 67.
1— 78.
1— 56.
1— 7
1— 16.
1— 49.
1— 16.
1— 40.
1— 38.
1— 10.
1— 18.
1—123.
1— 534.
1— 50.
1— 19.
1—329
1— 10.
Py 05 SN a FER BM ERNIE
fö NS Hr
NS reg äv tt RR AN VC ed Särn ; EA
Sibrkt! Hela dana Rv LIRARNA
fn bear cs tab retar gpton/ RA vest
NR ORAL
Anrell årg
€ 7 RAS Sr v
SABRE REL AAPÖ NA SN JIE TRA
, Mg Å j x &
ar da Mt LONA öken DI RNA
ku Så FH ens er TSE 1619 NNE
ANAR KONER ARNE fet rn! val POR äl
MälstE REN KORR AE OO OA KATE Ab
+ I AA NR FANN ae akne PE sker RE
or: SRA Seas la FR a EA AE
As fr TAIS ar bm FR |
kö så nl NNE Mur ANA ”
06: NT a ob RAN, FIRE ($njÅR eV Fb ETIK ci
L É FN
BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. il. N:o 1.
Meddelanden från Stockholms Högskola N:o 38.
VERGLEICHENDE UNTERSUCHUNGEN
DIE ANATOMIE DER STÄMME
DER UNTERIRDISCHEN AUSLÄUFER.
VON
FRITZ HAUPT.
MIT 4 TAFELN.
DER KÖNIGL. SCHWED. ACAD. DER WISS. MITGETHEILT DEN 11 FEBR. 1885.
STOCKHOLM, 1886.
KONGL. BOKTRYCKERIET.
P. A. NORSTEDT & SÖNER,
"BM NATA da KIMOT?
EO
Sr
KRO UHIUZAST
i
A
AT N
PE
Men LO
"cc bENRNER (MS Me
&
Ehiöse Mittheilung enthält in einem kurzen Abriss die Re-
sultate der vergleichend-anatomischen Untersuchungen, die ich
uber die Differenzen im Bau der Stämme und unterirdischen
Ausläufer ausgefiihrt habe. Diese Untersuchungen sind haupt-
sächlich während des Winters 1883—384 im botanischen Insti-
tute der Universität Stockholms ausgefiihrt, dessen Vorsteher,
Professor D:r EUGEN WARMING, es ist mir eine angenehme
Pflicht meinen herzlichen Dank, fir die Leitung er mir wäh-
rend meiner Arbeit gegeben hat, abzustatten. Die untersuch-
ten Pflanzen sind theils in dem botanischen Garten Upsalas
angebaut worden und von Professor D:r TH. FRIES ginstig mir
geliefert, theils und grösstentheils bei verschiedenen Gelegen-
heiten in den Umgebungen Stockholms eingesammelt worden.
Ausserdem ist Professor D:r WIiTTROCK so gitig gewesen, zu
meiner Verfigung verschiedene von ihm eingesammelte Ma-
terialien zu stellen, fir welche Gewogenheit ich auch meine
Dankschuld erkenne.
Bis zur letzten Zeit ist man wenig mit vergleichenden
Studien iiber den anatomischen Bau der Stämme und unter-
irdischen Ausläufer beschäftigt gewesen. Erst im Jahre 1883
erscheint eine ausfiihrliche Abhandlung von J. COSTANTIN'").
Er hat die ober- und unter-irdischen Stämme der Dicotylen
einer umfassenden Untersuchung unterworfen und folgende
anatomische Charactere der Ausläufer statuirt:
1:o. T'épiderme, quand il subsiste, se modifie; la subé-
rine envahit sa paroi externe d'abord, et peut former une
couche trés épaisse, elle ne se montre que plus tard sur les
parois latérales et internes.
2:o. D'écorce augmente, soit par l'accroissement de vo-
lume des cellules, soit par leur multiplication.
1) J. COSTANTIN, »>Etude comparée des tiges aériennes et souter-
raines des Dicotylédones>. Doctor-Dissertation, Paris 1883.
4 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
3:o. Le collenchyme ou diminue, ou disparait; ce fait
est surtout net lorsque ce tissu est développé aux angles de
la tige aérienne.
4:o. Une couche subéreuse tend 3 se produire håtive-
ment; elle nait en des points variables dans V'€piderme, dans
le parenchyme cortical, dans V'endoderme, dans VP'assise péri-
phérique, dans le liber. Cette couche se substitue quel-
quefois å un anneau de fibres qui existe dans les parties
a€riennes.
5:0. Il existe, en effet, trés souvent un anneau de fibres
dans les tiges aériennes, å la périphérie des faisceaux libéro-
ligneux; un pareil anneau ne s'est jamais montré dans les
parties tout å fait souterraines; il reste souvent, dans les tiges
enterrées, quelques fibres libériennes, mais elles sont moins
nombreuses que dans la partie aérienne. On observe donc
dans les tiges souterraines la disparition de I'anneau fibreux
ou la diminution des fibres libériennes.
6:0. Chez un grand nombre de plantes VÄVACESDOI oas
les faisceaux libéro-ligneux de la tige aérienne sont fermés,
car ils sont emprisonnés dans fåracan fibreux dont il vient
d'étre question; cet anneau disparaissant dans les tiges sou-
terraines, les faisceaux y sont ouverts.
7:o. DT'activité de la couche génératrice est trés variable,
mais la lignification se fait presque toujours irréguligrement
dans les faisceaux ligneux.
8:o. Le rapport de la moelle å F'écorce est plus faible
que dans les parties aériennes.
9:o. Les matiéres nutritives, surtout l'amidon, y existent
en grande abondance.
10:o. Les angles des tiges aériennes, quand elles pré-
sentent des saillies, tendent å disparaitre.
En résumé, on doit attribuer å l'influence du milieu dans
les tiges souterraines:
1:o. Le grand développement des tissus de protection (épi-
derme subérifié, couche subéreuse);
2:o. La réduction ou la disparition de Vappareil de sou-
tien (collenchyme, anneau fibreux, fibres libériennes);
3:o. Le grand développement de Tlécorce et la réduction
relative de la moelle; i
4:0.. La faible lignification; i;
3:o. La production de matidres de réserve.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 1. 5
Uebrigens ist die Litteratur, die diese Frage behandelt,
nicht bedeutend, denn die Zahl der Forscher, welche sich mit
dieser Frage beschäftigt haben, ist nicht gross, und unter
ihnen berihrt die Mehrzahl sie nur im Vorbeigehen. Was
diese Arbeiten betrifft, verweise ich zu der in der Abhand-
handlung des CostANTIN eingehenden >Historique», um sie
hier nicht nennen zu bedirfen.
Während meiner Untersuchungen habe ich immer, wo es
mir möglich gewesen ist, denselben Spross iiber, als unter der
Erdfläche untersucht.
In der folgenden detaillirten Beschreibung von dem Bau
verschiedener Stämme und Ausläufer sind die Pflanzen in
Familien zusammengefihrt.
6 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
SPECIELLER THELL.
Beschreibung der untersuchten Pflanzen.
A. SYNANTHEREJA.
1. Solidago occidentalis Hort. Ups.
Der Stamm.!)
Selbst der ganz junge Stamm hat eine von schmalen lang-
gestreckten Zellen gebildete Epidermis, dessen Aussenwand
dick ist. Die Spaltöffnungen sind nicht besonders gross, aber
zahlreich. MHaarbildungen habe ich nicht gefunden. In der
dicht an der Epidermis liegenden Zellenschicht geschieht eine
schwache Korkbildung. Diese Korkbildung ist so schwach,
dass selbst bei einem zweijährigen Stamm die Korkschicht
höchst unbedeutend ist. Die Rindenschicht ist dänn, von we-
nigen Schichten kleiner abgerundeter Zellen gebildet. HFEin-
zelne Zellen in der Rinde sind verholzt (Fig. 1b und 36 f),
und aussen vor dem grössten Theil von den Gefässbiändeln
liegt ein isolirter Harzgang (Fig. 36 h). Diese Gänge leiten
ihren Ursprung von der Schicht oder möglich den Schichten
nächst der inneren Endodermis. Diese Zellschicht (Fig. 36 end)
ist sehr regelmässig, aber die characteristische Wellenform
der Wände ist es nicht leicht zu beobachten, weder bei dem
älteren noch bei dem jiuängeren Stamme. Innerhalb der äusse-
ren Endodermis liegen die zahlreichen grossen Gefässbindel.
Ein starkes Dickenwachsthum findet statt und der dadurch
gebildete Ring besteht, gleichwie die Gefässbindel, hauptsäch-
) In dieser Abhandlung bezeichne ich immer mit Stamm nur den
oberirdischen Stamm.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. n:o 1. 7
lich von Xylem. Das Phloém folgt nicht dem Xylem bei
seinem starken sekundären Wachsthume und bildet schliesslich
ein zwischen den Gefässbiindeln schmales Band. In den breite-
sten Theilen des Phloämbandes, also in den Gefässbindeln,
sind einige Zellen verholzt (Fig. 36 c). Die verholzten Zellen
bilden Gruppen, die gewöhnlich von den grossen Sclerenchym-
gruppen (Fig. 1 u. 36 b), die den gegen die innere Endoder-
mis gekehrten Theil der Gefässbändel bilden, durch ein Paar
Schichten nicht verholzter Zellen getrennt sind; nur bisweilen
stossen sie an sie. Dagegen liegen zwischen diesen verholzten
Gruppen und dem Xylem mehrere Schichten von dinnwandi-
gen in Radialreihen geordneten Zellen. In den Gruppen sind
nicht verholzte Zellen (Fig. 36 d) eingeschlossen, die sich
feissig theilen und die Urheber kleinerer Gruppen von äus-
serst kleinen Zellen werden. Diese Gruppen sind vermuthlich
Gruppen von Siebröhren. In Fig. 36 g ist eben die Verhol-
zung begonnen. Die Gruppe besteht noch nur von finf Zellen.
Das Xylem ist von wenigen grossen Gefässen und von gross-
zelligem Holzparenchym gebildet und schmilzt nach innen zu
mit den wenigen grosszelligen verholzten Markschichtzellen
zusammen. In einem älteren Stamme sieht man deutlich die
Jahrringe.
Der Ausläufer.
Bei einer entsprechenden Untersuchung von dem Aus-
läufer fand ich, dass seine Epidermis von kleinen, schmalen,
nicht sehr langgestreckten Zellen mit verdickten Aussen-
und Seitenwänden gebildet wird. Spaltöffnungen kommen vor
und sind viel seltener, aber grösser als die des Stammes.
Haarbildungen mangeln gleichwie bei dem Stamme. Unter der
Epidermis wird bei einem älteren Ausläufer eine Korkschicht,
die doch nimmer einige bedeutendere Entwickelung zu er-
reichen scheint, gebildet. Die Rinde ist wenigstens noch ein-
mal so mächtig als die des Stammes (Fig. 2). Sie ist von
etwas grösseren auch hier abgerundeten Zellen gebildet. Die
verholzten Zellen, die in der Rinde des Stammes verbreitet
sind, werden in der Rinde des Ausläufers in noch grösserer
Menge oft in kleinen Gruppen geordnet wiedergefunden (Fig. 2).
In der Zellschicht, die an der inneren Endodermis grenzt,
liegen ausserhalb jedes Gefässbiändel ein bis drei Harzgänge.
Die innere Endodermis ist schwach verkorkt und von kleinen
8 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
regelmässigen Zellen gebildet. In den Gefässbändeln liegen
bei der inneren Endodermis mehr oder weniger bedeutende
Selerenchymgruppen. Unter diesen Gruppen liegt das Phloém,
das im Ausläufer den grössten Theil der Gefässbindel bildet.
Im Phloéme findet eine Verholzung, der entsprechend, welche
ich oben bei dem Stamme erwähnt habe, statt. Das Xylem ist
bei einem jungen Ausläufer stark reducirt, in emem älteren aber
zeigt es sich, dass es bei dem Dickenwachsthum das Phloém
erreicht. Nach innen zu geht das Xylem unmerklich in die
schwach verholzten Zellschichten des Marks iäber. Das Centrum
des Marks wird von einem Luftgange eimgenommen.
2. "ASter Sp. ELORT. Ups.
Der Stamm.
Der Stamm ist stumpf fuänfkantig. Die Epidermis besteht
von kleinen, schmalen, langgestreckten Zellen mit stark ver-
dickten Aussenwänden. Der Stamm hat einen grossen Reich-
thum von kleinen Spaltöffnungen, aber es fehlen ihm Haar-
bildungen. In der Zellschicht der Rinde, die unter der Epi-
dermis liegt und sich ohne Intercellularen an diese schliesst,
findet zeitig eine starke Korkbildung statt. Unter dieser Zell-
schicht finden sich einige Schichten sehr grosser chlorophyll-
haltiger Zellen mit Intercellularen. Unter diesen liegen einige
Schichten grosser, unregelmässiger, dinnwandiger Zellen, und
endlich liegt innerst die von grossen, unregelmässigen Zellen
gebildete innere Endodermis. In der Rinde sind einige Harz-
gänge zerstreut. In den Gefässbindeln, die wie in dem Stamme
der Solidago occidentalis geordnet sind, treffen wir nach aussen
grosse Sclerenchymgruppen, und innerhalb dieser Phloöm-
gruppen, in welchen wie bei der Solidago occidentalis, obgleich
nicht in solcher Ausbreitung, Gruppen von verholzten Zellen
gebildet werden. Das Xylem bildet einen kleineren Theil der
Gefässbändel und ist reich an Gefässen. Zwischen den Ge-
fässbiändeln liegt ein breites Band mechanisch fungirender,
verholzter Zellen. Das Dickenwachsthum des Stammes fängt
zeitig an. Von dem Mark sind selbst bei dem jungen Stamm
nur emige Zellschichten ibrig.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND. 11. N:o 1. 9
Der Ausläufer.
Die Epidermis des runden Ausläufers ist von kleinen,
schwachen und kurzen Zellen mit stark verdickten Aussenwän-
den und sehr bedeutend verdickten Seitenwänden gebildet.
Die Spaltöffnungen sind selten. Die Rinde wird von vielen
Schichten kleiner Zellen mit Intercellularen gebildet. In der
Schicht unter der Epidermis wird Kork, der in einem älteren
Ausläufer zu einer sehr bedeutenden Schicht entwickelt ist,
angelegt. Die innere Endodermis besteht von kleinen, un-
regelmässigen, schwach verkorkten Zellen. In den zahlreichen
Gefässbiändeln sind die Sclerenchymgruppen kleiner als im
Stamm, und im Phloém findet gleichwie bei diesem eine Ver-
holzung statt. Das Xylem ist stark reducirt und arm an Ge-
fässen. Zwischen den Gefässbändeln giebt's mechanisches Ge-
webe, und bei einem jungen Ausläufer fängt das Dicken-
wachstum schon an. Das Mark fillt das Centrum des Aus-
läufers.
3. Achillea Millefolium DL.
Der Stamm.
Die Epidermiszellen des jungen Stammes sind langgestreckt
unregelmässig und etwas dickwandig. Die Spaltöffnungen, die
gewöhnlich in Gruppen liegen, sind gross und zahlreich. Ausser-
dem trägt der Stamm lange, mehrzellige, dinnwandige Haare.
Die dinne Rinde ist von wenigen Zellschichten gebildet. Von
diesen sind die äusseren chlorophyllhaltig. In den vorsprin-
genden Kanten des Stammes liegt Collenchym (Fig. 3), iubrigens
sind alle Zellen der Rinde etwas collenchymatisch. Die innere
Endodermis hat grosse sehr regelmässige Zellen und die Cas-
paryschen Streifen sind oft sehr deutlich. In den Gefässbin-
deln (Fig. 3) liegen grosse Sclerenchymgruppen. Das Phloém
bildet den kleinsten Theil der Sefässbindel. Das Xylem ist
reich an Gefässen. In dem inneren Theil des Xylems liegen
kleine unverholzte Zellgruppen gestreut. Zwischen den Xy-
lemtheilen der Gefässbindel liegt in einem auswärts gekehrten
Bogen ein Band mechanischen Gewebes. Zwischen diesen
Bogen und der inneren Endodermis liegt Phloém, in wel-
chem man oft kleine Gruppen kleinerer Phloéemzellen, die
ohne Zweifel Siebröhren enthalten, findet, was auch in dem
10 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
Phloäém der Gefässbiändel vorkommt. Von dem Mark sind
nur einige Schichten grosser Zellen iibrig. Der ältere Stamm
wächst in Dicke.
Der Ausläufer.
Der Ausläufer ist von rundlichem Querschnitt und nicht
wie der Stamm kantig (Fig. 4). Die Epidermis ist von kleineren
Zellen gebaut, hat wenige Spaltöffnungen und keine Haarbildun-
gen. Die Rinde wird von zahlreichen Schichten kleiner diinn-
wandiger Zellen gebildet. In der zur Epidermis gränzenden
Schicht wird zeitig Kork angelegt. Das Collenchym, das so
kräftig iber der Erde war, fehlt hier. Im inneren Theil der
Rinde liegen grosse Harzgänge. Die innere Endodermis, die von
kleinen unregelmässigen Zellen gebildet ist, tritt schwach her-
vor. In den Gefässbiändeln finden wir dieselben Elemente,
die in denjenigen des Stammes eingehen; die Sclerenchym-
gruppen aber sind klein, und das Xylem ist reducirt, während
das Phloém dagegen ist, wenn nicht mehr, so doch gleich ausge-
bildet, wie im Stamm. Zwischen den Gefässbiändeln finden
wir auch die Gewebe des Stammes. In Fig. 4 ist ein Quer-
schnitt durch einen zweijährigen Ausläufer abgebildet. Die
Zellen des Marks sind klein und fillen das ganze Innere des
Ausläufers.
4. Achillea Ptarmica L.
Diese Art zeigt alle die Ungleichheiten im Bau des Stam-
mes und des Ausläufers, die ich bei der vorigen Art erwähnt
habe, ausgenommen dass die Rinde des Stamms hier aufge-
schwollen ist.
Die Eigenschaften, durch welche man in dieser Familie
den Ausläufer von dem Stamm unterscheidet, sind in Abriss
die folgenden:
1:0) durch die kleineren und dickwandigeren Epidermis-
zellen; 2:0) durch seine Armuth an Spaltöfnungen; 3:0) durch
die stärkere Korkbildung; 4:0) durch die mächtigere Rinden-
schicht mit ihren zahlreicheren Harzgängen; 5:0) durch die klei-
neren Sclerenchymgruppen der Gefässbindel; 6:0) durch das
reducirte, an Gefässen arme Xylem der Gefässbindel; 1:0) durch
den klewmneren Durchmesser des Marks.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11; N:o 1. 11
B. RUBIACEAE.
1. Galium verum L.
Der Stamm.
Der junge Stamm ist vierkantig (Fig. 5). Die Zellschichten
der Rinde sind schwach collenchymatisch. Die Kanten des
Stamms werden von reinem Collenchym eingenommen. Die
Epidermis, deren Zellen dickwandig sind, ist mit einer unge-
wöhnlichen Menge Spaltöffnungen und mit kleinen, dick-
wandigen, einzelligen Haaren versehen. Die innere Endoder-
mis ist von grossen, dinnwandigen Zellen gebildet. Die ausser-
halb der inneren Endodermis liegende Zellschicht ist oft auf
einer Weise, die dem Bau dieser Schicht sich viel nähert, ge-
baut, welches thut, dass man beim ersten Anblick leicht glaubt,
dass die innere Endodermis von zwei Zellschichten gebildet
sei. Unmittelbar unter der inneren Endodermis wird Kork
angelegt, der, seit er die umliegenden Gewebe abgeworfen
hat, sich zu der dicken Schicht, die den älteren Stamm um-
giebt, entwickelt. Das Phloém und das Xylem bilden einen
Ring, dessen Breite bei dem Dickenwachsthum bedeutend ver
grössert wird. Das Mark fängt zeitig an wegzusterben.
Der Ausläufer.
Der junge Ausläufer ist gleichwie der Stamm vierkantig,
aber es zeigt sich auf einem Querschnitte, dass er auf einer
ganz anderen Weise gebaut ist (Fig. 6). So ist die Rinde
von grossen, diinnwandigen Zellen gebildet, und es fehlt ihr
jede Spur von Collenchym. Die ganze Schicht ist dazu dicker,
als die entspreckende Schicht des Stamms, und die angren-
zende Zellschicht der Rinde ist auch hier gleich mit der
Endodermis gebildet. HEinen grösseren Unterschied -zwischen
den Xylophloömsträngen des Stamms und den des Ausläufers
habe ich nicht finden können. Das Mark, dessen Durchmesser
viel kleiner als im Stamm ist, ist von einer grösseren Dauer-
haftigkeit. Der ältere Ausläufer (Fig. 7) ist von einer dicken
Korkschicht, die, wie bei dem Stamm, ihren Ursprung von
der Schicht unter der inneren Endodermis leitet, umgeben.
12 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
2. Galium boreale L.
Ich habe auch diese Art untersucht, aber ich beschränke
mich zu seiner blossen Erwähnung, weil ich gefunden habe, dass
der Stamm und der Ausläufer wesentlich mit den entsprechen-
den Theilen der vorigen Art ibereimstimmt.
In Abriss ist der Ausläufer zum Unterschied von dem
Stamm durch: 1:0) die wenigeren Spaltöfnungen; 2:0) den Man-
gel an Haaren; 3:0) den Mangel an Collenchym; 4:0) das kleine
und dauerhafte Mark, ausgezeichnet.
C. CAMPANULACEAZ.
1. Campanula uniflora L.
Diese Pflanze kann nicht unter den mit eigentlichen Aus-
läufern versehenen Pflanzen angefihrt werden, und ihre Auf-
nehmung unter den in dieser Mittheilung behandelten kann
dafir eigenthiimlich scheinen. Ich nehme sie hier auf aus der
Ursache, dass, als ich zufälligerweise ein Individuum zu unter-
suchen kam, ich in ihr einen so vorzäglichen Beweis der von
SCHWENDENER ausgesprochenen, mechanischen Principien fand,
dass ich glaube eine kurze Beschreibung vom ober- und unter-
irdischen Stamm der Pflanze von Interesse ist.
Der Stamm.
Von einem unterirdischen, von zahlreichen, kleinen, dicht
schliessenden Niederblättern bekleideten Stamm, der vieljährig
ist und einen unbegrenzten Wachsthum hat, wird der oberirdische,
florale Stamm als Seitenspross entwickelt. Seine unregelmässigen
Epidermiszellen sind mit dicken Wänden versehen. Spaltöffnun-
gen kommen in grosser Menge vor. Die dinne Rinde (Fig.
21) ist von wenigen Schichten abgerundeter Zellen gebildet.
In älteren Theilen des Stamms (Fig. 21) sind einzelne Zellen
und kleinere Zellgruppen in der Rinde verholzt. Die innere
Endodermis ist sehr deutlich, von grossen Zellen gebildet.
Das Phloém und das Xylem bilden mit gleicher Breite einen
breiten Ring um dem bald sterbenden Marke. Das Xylem ist
reich an Gefässen.
BIHANG TILL K: SV. VET.-AKAD:; HANDL. "BAND. 11. N:o 1. 13
Das Rhizom.
Bei dem unterirdischen Stamm sind die Epidermiszellen
sehr kurz, und auf einem Querschnitte zeigen sie sich dinn-
wandiger, als bei dem oberirdischen Stamm. HEine nachher
sehr mächtige Korkschicht wird zeitig angelegt. Spaltöffnun-
gen fehlen, ein Umstand, der nicht iberraschend ist, da ja
das Rhizom von den dicht schliessenden Niederblättern voll-
ständig bedeckt ist. Die nach aussen gekehrte Fläche der
Niederblätter trägt Spaltöffnungen, dagegen scheinen sie nur
bisweilen auf ihrer nach dem Rhizom gekehrten Fläche aufzu-
treten. Die Rinde ist von finf oder sechs Schichten abge-
rundeter grosser Zellen gebildet. Die innere Endodermis ist
sehr undeutlich. In dem unterirdischen Stamm wird nicht der
kräftige Xylophloömring des oberirdischen Stamms wieder-
gefunden. Die wenigen Gefässe sind in radialen Reihen ge-
ordnet, die ungleichen Reihen durch unverholztem Holzparen-
chym weit getrennt. Das Mark hat einen kleinen Durchmesser.
Der unterirdische Stamm hat also: 1:0) Mangel an Spalt-
öffnungen; 2:0) Mangel an einer deutlichen inneren Endodermis;
3:0) ist arm an Gefässen und iibrigens in mechanischer Hinsicht
schwach ausgeristet; 4:0) ist mit einem kleinen Mark versehen;
und 5:0) ist von einer Korkschicht umgeben.
D. LABIATIZE.
1. Stachys palustris L.
Der Stamm.
Der junge Stamm ist mit vier vorspringenden Kanten
(Fig. 8) ausgeristet. Die Epidermis hat sehr grosse, dinn-
wandige Zellen (Fig. 37) und ist mit zahlreichen Spaltöffnun-
gen versehen. Die Epidermis trägt Haare, die von zwei Arten
sind, theils Driisenhaare, theils lange, gewöhnlich ein- oder
zwei-, selten mehrzellige Haare (Fig. 37). Die Basis wird von
in Gruppen geordneten Epidermiszellen gebildet (Fig. 37). Die
dinne Rinde besteht von finf bis acht Schichten kleiner diinn-
wandiger Zellen. In den Kanten werden diese Schichten zu-
sammengedrängt, um Platz fär das nur da vorkommende, un-
14 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
mittelbar unter der Epidermis liegende Collenchym (Fig. 8)
zu geben. Die innere Endodermis ist schwach entwickelt.
Innerhalb dieser Zellschicht liegen die Gefässbindel, eins und
eins vor den vier Ecken des Stamms. Sie sind sehr gross und
wohl entwickelt. Das Phloém schliesst sich bogenförmig an
der inneren Endodermis, und nach innen zu liegt das unver-
gleichlich stärker entwickelte Xylem, in welchem die in ra-
diale Reihen geordneten, grossen Gefässe stark hervortreten.
Zwischen den Gefässbiuändeln und sich zur inneren Endodermis
schliessend läuft ein Band mechanisch fungirender Zellen. Das
Mark stirbt zeitig weg, und das Centrum wird von einem
grossen Luftgange eingenommen.
Die Epidermiszellen des älteren Stammes haben etwas
dickere Aussenwände. Auf den Kanten sind die Haare sehr
gross und kräftig und gehen von wirklichen Zellkomplexen
aus. In der Rinde sind grosse Intercellularen. Das Phloém ist
jedoch nicht in nennbarem Grade zugewachsen, da das Xylem
dagegen sehr bedeutend vergrössert ist. Im Phloém ist ein
schwacher Bogen von Sclerenchymzellen, der sich zur inneren
Endodermis schliesst, gebildet. Zwischen den vier alten, gros-
sen Gefässbindeln sind mehrere neue angelegt, gewöhnlich
drei vor jeder Seite des Querschnittes. Das Mark ist vollstän-
dig weggestorben.
Der Ausläufer.
Der junge Ausläufer ist nicht mit stark vorspringenden
Kanten versehen, sondern ist abgerundet (Fig. 9). Die Epider-
mis hat kleinere Zellen, deren Aussen- und Seitenwände etwas
verdickt sind (Fig. 38). Spaltöffnungen kommen reichlich vor, ob-
gleich sie nicht so deutlich in Bände geordnet sind, wie bei dem
Stamm. Sie sind in Form etwas runder, als die des Stamms,
aber vollkommen so gross. Die Driisenhaare sind wohl ent-
wickelt, die langen Haare aber sind dagegen klein und schwach
und gehen nur von einer Epidermiszelle aus (Fig. 38). Die Rinde
(Fig. 9) ist unbedeutend dicker als die des Stamms, und hat
ungefähr gleich viele Zellschichten, die von etwas grösseren
Zellen gebildet sind. Collenchym fehlt. Die innere Endo-
dermis tritt nicht sehr deutlich hervor. Das Phloém bildet
den grössten Theil der Gefässbiändel, das Xylem ist etwas
reducirt, und die grossen Gefässe des Stamms fehlen. Das inter-
BIHANG TILL K. SV. VET:-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 1. 15
fasciculare mechanische Gewebe ist wohl entwickelt. Kleine
Selerenchymgruppen werden in der äusseren Kante des Phloéms
angelegt. Das Mark fängt zu sterben an.
Bei einem älteren Ausläufer ist die Epidermis stärker ver-
dickt; das Phloém ist grösser geworden und die Sclerenchym-
gruppen sind zu Bogen zusammengeschmolzen. Ausserdem
sind zwischen den älteren Gefässbuändeln mehrere neue Gefäss-
bändel gebildet, und von dem Mark ist nur ein geringer
Theil äbrig.
2. Stachys silvatica L.
Von dieser Art habe ich ein Individuum, vom Professor
WIiTTROCK eingesammelt, untersucht. Bei diesem findet das
eigenthimliche Verhältniss statt, dass der oberirdische Stamm
in die Erde eingedrungen ist, und darauf unter der Erdfläche
eine lange Strecke gewachsen ist. Hier ist also von demsel-
ben Stamm der oberirdische Theil älter als der unterirdische.
Der oberirdische Stamm.
Der oberirdische Stamm hat vier schwach vorspringende
Kanten, und seine Epidermis ist von kleinen, kurzen, sehr
dickwandigen Zellen gebildet. Die Spaltöffnungen sind klein
und zahlreich. Drisenhaare und lange, mehrzellige Haare
kommen reichlich vor. Die Rinde ist diänn, und die Kanten
werden von Collenchym eingenommen. Die innere Endoder-
mis tritt deutlich hervor. Die Gefässbuändel schmelzen ver-
mittelst des Interfasciculareambiums bald zu emem Ring zu-
sammen. Sclerenchym kommt nur hier und da vor und dann
in kleinen Gruppen nahe bei dem inneren Endodermis.
Der unterirdische Stamm.
Bei dem unterirdischen juängeren Theil des Stamms war
die Epidermis nicht in emem nennbaren Grade verändert was
die Form und Verdickung der Zellen betrifft. Dio Spaltöff-
nungen waren grösser aber nicht so zahlreich, und die Haar-
bildungen waren zur Grösse und Zahl abgenommen. Die
Rinde war von gleichvielen Zellschichten gebildet, ihre Zellen
aber waren viel grösser, und dadurch wurde die ganze Schicht
16 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
dicker. Das Collenchym war in Begriff zu verschwinden. Die
innere Endodermis trat fast deutlicher hervor. Im XXylo-
phloämringe war das Xylem zuriäckgetreten, und Sclerenchym
kam vor, aber es zeigte eine schwache Reduction. Der Stamm,
sowohl der ober- als der unterirdische, hatte einen centralen
Luftgang.
Ich habe nachher vollkommen normale Individuen unter-
sucht, und ich fand hier, dass der Unterschied zwischen dem
Verhältnisse des Stamms zum Ausläufer und dem hier oben
vollständiger beschriebenen nur unbedeutend war. So fehlt
das Collenchym, oder ist äusserst schwach entwickelt bei dem
Ausläufer, während es dagegen bei dem abnormen unterirdischen
Stamm noch nicht geschwunden ist. Ebenso sind die langen
Haare kleiner bei dem Ausläufer, als bei dem abnormen unter-
irdischen Stamm.
3. Stachys lanata WULF.
Der Stamm.
Die von kleinen diännwandigen Zellen gebildete Epider-
mis des Stamms ist mit Spaltöffnungen versehen und trägt
einen grossen Haarreichthum. Die dicke Rinde ist von vielen
Schichten kleiner Zellen gebildet. In der Epidermis findet
eine lebhafte Korkbildung statt. Es ist nicht Herrn O. G.
PETERSEN, trotz zahlreichen untersuchten Labiaten, gelungen?),
ein Beispiel davon zu finden, dass Korkbildung binnen dieser
Familie stattfindet. Die innere Endodermis ist von grossen
Zellen gebildet und ist bei einem älteren Stamm etwas verkorkt.
Der Ausläufer.
Der Ausläufer unterscheidet sich von dem Stamm nur
durch seine etwas rundere Form, seine etwas dickwandigeren
Epidermiszellen, die wenigeren Spaltöffnungen und die dickere
Rinde.
Ubrigens stimmt Stachys lanata WuLF. mit der vorigen
Art iberein.
1).0. G. PETERSEN: »Om korkdannelse i urteagtige stengler> Bota-
nisk tidskrift: 2 Rekke, 4 Bind. Kgbenhavn 1874—76.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 1. 17
4. Lamium album L.
Der Stamm.
Die Epidermis des jungen, vierkantigen Stamms (Fig. 10)
ist von unregelmässigen, nicht sehr langgestreckten, schwach
verdickten Zellen gebildet (Fig. 39). Haarbildungen, sowohl
Driisenhaare, als lange, mehrzellige, grobe, um welcher Basis
die Epidermiszellen sternförmig geordnet sind, kommen vor,
obgleich nicht besonders zahlreich. Die Spaltöffnungen sind
klein und zerstreut, gewöhnlich zwei und zwei in Gruppen
geordnet (Fig. 39). Die Rinde ist von acht bis zehn Zell-
schichten gebildet. Die inneren Schichten bestehen von grös-
seren Zellen als die äusseren, die in den Kanten Platz fär ein
kräftiges Collenchym machen (Fig. 10). Die innere Endoder-
mis ist unregelmässig und undeutlich. Die Gefässbiändel sind
wohl entwickelt, besonders die vier ältesten, die vor den
Ecken liegen. Die kleinen Seitenbändel werden zeitig ange-
legt. In allen Gefässbimndeln ist das Xylem reich an Gefässen.
Zwischen den Gefässbiindeln liegt mechanisch fungirendes Ge-
webe.
Der Ausläuvufer.
Bei dem Ausläufer (Fig. 11) sind die Epidermiszellen etwas
kleiner, und haben stärker verdickte Aussen- und Seitenwände, als
bei dem Stamm. Die Spaltöffnungen, die in Grösse und Form
denjenigen des Stammes sich nahen, sind äusserst selten, ein
und ein zerstreut. Es ist nicht dem Hrn. HoHNFELDT gelungen,
Spaltöffnungen bei den Ausläufern von Lamium album L. zu
finden!). In Fig. 40 ist eine von den grössten, die ich ge-
funden habe, abgebildet. Die Epidermis trägt auch einige ein-
zelne Driisenhaare, dagegen fehlen die langen mehrzelligen
Haare des Stamms vollständig. Die unbedeutend aufgeschwol-
lene Rinde (Fig. 11) ist von grossen Zellen gebildet. Collen-
chym liegt vor den vier Ecken, es hat doch aber nicht die-
selbe Stärcke wie im Stamm. Die innere Endodermis hat
einen unregelmässigen Bau und ist schwach verkorkt. Die
Gefässbändel, und von ihnen hauptsächlich das Xylem, sind
!) RICHARD HOHNFELDT, Ueber das Vorkommen und die Vertheilung
der Spaltöffnungen auf unterirdischen Pflanzentheilen. Königsberg 1880.
2
18 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
reducirt. Wie in dem Stamm werden zeitig kleine Gefäss-
bändel angelegt. Zwischen den Gefässbiändeln liegt ein breites
Band mechanischen Gewebes, und bei einem älteren Ausläufer
findet ein starkes Dickenwachsthum statt, so dass er oft so
dick wie der Stamm wird. Das Mark des Ausläufers ist von
grosser Dauer.
5. Mentha arvensis L.
Der Stamm.
Der Stamm ist vierkantig und seine Epidermis ist vor
kurzen, ziemlich breiten, dinnwandigen Zellen gebildet. Die
Spaltöffnungen sind klein und nicht sehr zahlreich. Die Epi-
dermis trägt eine Menge Driisenhaare und, obgleich sie nicht
so zahlreich sind, mehrzellige Haare. Die Rinde ist von finf
bis sechs Zellschichten gebildet. Von ihnen schliesst sich die
äusserste, von kleimeren Zellen gebildete Schicht dicht an die
Epidermis; die ibrigen sind von grossen, abgerundeten Zellen
gebildet. In den Ecken des Stamms liegt wohl entwickeltes
Collenchym. Die schwach ausgebildete, innere Endodermis
besteht von kleinen Zellen. Die Gefässbindel haben ein grosses
. Xylem, das reich an Gefässen ist, aber ein sehr kleines Phloém.
Das interfasciculare mechanische Gewebe ist kräftig. Das
Dickenwachsthum fängt zeitig an, so dass sogar bei sehr
jungen Stämmen die Gefässbiändel zu einem breiten Ring,
von welchem das Xylem immer den grössten Theil bildet, zu-
sammengeschmolzen sind. Der Stamm fängt zeitig an hohl zu
werden.
Der Ausläufer.
In fast allen Punkten ist es ein bedeutender Unterschied
zwischen dem Ausläufer und dem Stamm dieser Pflanze. So
ist der Ausläufer beinahe rund. Die Epidermiszellen sind
sehr kurz und unregelmässig und haben stark verdickte Aussen-
und Seitenwände. Die Spaltöffnungen kommen sparsam vor,
dagegen hat der Ausläufer einen ungeheueren Reichthum an
Drisenhaaren und kleinen, spitzigen, ein-, selten zweizelligen
Haaren. Die Rinde ist von vielen Schichten grosser abgerun-
deter Zellen gebildet, dessen Intercellularen kleiner als in dem
Stamme sind. Collenchym feklt. Die innere Endodermis zeigt
Ansätze zu Verkorkung. Die Gefässbindel sind zu allen Theilen
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o1. 19
reducirt, besonders das Xylem, in welchem nur wenige Gefässe
vorkommen. Das Dickenwachsthum ist unbedeutend. Das
interfasciculare mechanische Gewebe ist kräftig. Der Aus-
läufer ist lange vom Mark gefillt.
6. Mentha viridis L.
Der Stamm.
Die Epidermis ist ungewöhulich regelmässig, ihre dinn-
wandigen Zellen sind sehr gross und etwas langgestreckt. Die
Spaltöffnungen und die Driisenhaare, die äbrigens alle Haar-
bildungen des Stamms sind, sind wenige. Die Rinde ist von
ungefähr zehn Zellschichten gebildet. Die Zellen der äusse-
ren Schichten sind mehr abgerundet als die der inneren. In
den vier Kanten des Stamms liegt Collenchym. Die von klei-
nen Zellen gebildete innere Endodermis tritt deutlich hervor.
Die Gefässbindel, die nicht sehr gross sind, haben einen klei-
nen Phloömtheil. Das Xylem ist reich an Gefässen und zeigt,
in emem älteren Stamm, bei welchem Dickenwachsthum statt-
findet, einen sehr grossen Zuwachs. Das interfasciculare me-
chanische Gewebe ist immer wohl ausgebildet. Das Mark
schwindet zeitig.
Der Ausläufer.
Der Ausläufer ist beinahe vollkommen rund. Die Epi-
dermiszellen sind kleiner, uud nicht so langgestreckt, wie bei
dem Stamm. Die Aussen- und BSeitenwände sind verdickt.
Spaltöffnungen und Driisenhaare treten äusserst sparsam auf.
Die Rinde, die mit Collenchym nicht versehen ist, ist von
vielen Schichten abgerundeter Zellen gebildet, und in der
Schicht unter der Epidermis findet zeitig eine starke Kork-
bildung statt. Die innere Endodermis tritt scharf hervor.
Unter den Gefässbändeln, die in einem Kreise liegen, kann
man deutlich vier grössere unterscheiden, die den Eckenbin-
deln des Stamms entsprechen. In Gegensatz zum Verhältnisse
bei den Gefässbiindeln des Stamms, bildet hier das Phloém
ihren grössten Theil, und hat bei dem Dickenwachsthum fort-
fahrend die Oberhand. Das interfasciculare, mechanische Ge-
webe gleicht dasjenige des Stamms. Das Mark fällt das ganze
Centrum.
20 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
7. Mentha gentilis L.
Der Stamm.
Bei dem vierkantigen Stamm besteht die Epidermis von
dinnwandigen, kurzen und unregelmässigen Zellen. Die Spalt-
öffnungen sind klein und kommen in grosser Menge vor.
Driisenhaare sind selten, aber dagegen treten kurze mehrzel-
lige Kupolen gleichende, und langgestreckte, warzige, mehr-
zellige Haare zahlreich auf. Die Rinde ist von ungefähr sechs
Schichten grosser, abgerundeter Zellen gebildet. In den Kanten
liegt Collenchym. Die innere Endodermis, die bei älteren
Stämmen schwach verkorkt ist, ist von grossen Zellen, die von
denjenigen der an der äusseren Seite liegenden Schicht sich
nicht viel unterscheiden, gebildet. Die Gefässbändel haben
ein kleines Phloém und ein grosses Xylem, das an Gefässen
reich ist. Das interfasciculare Gewebe ist, wie bei den zwei
ibrigen untersuchten Mentha-Arten, kräftig entwickelt.
Der Ausläuvfer.
Der Ausläufer ist abgerundet. Seine Epidermis wird von
etwas langgestreckten, sehr regelmässigen Zellen, mit etwas
verdickten Aussen- und Seitenwänden gebildet. Die nur spar-
sam vorkommenden Spaltöffnungen sind klein. Alle Arten
von Haarbildungen des Stamms werden auch, wenn nicht so
zahlreich, wiedergefunden. Die Rinde besteht von bis zehn
Schichten grosser, sehr oberflächlich vereinigter Zellen, und
ist mit Collenchym nicht versehen. Die Zellen der inneren
Endodermis werden durch ihre Form und eine schwache Ver-
korkung von denjenigen der an der äusseren Seite liegenden
Zellschicht leicht unterschieden. Die Gefässbiändel haben ein
kleines Xylem, das auch bei dem Dickenzuwachs zuricksteht.
Das interfasciculare, mechanische Gewebe stimmt mit dem-
jenigen des Stamms iberein. Der Ausläufer ist voll von Mark.
8. Scutellaria galericulata L.
Diese Pflanze zeigt grössere Differenzen im Bau des Stamms
und des Ausläufers als einige von den iibrigen untersuchten
Labiaten.
BIHANG LILL EK. SV. VET.-AKAD. HANDL, BAND. 11. N:o], 21
Der Stamm.
Derselbe ist mit vier wie Fliigel vorspringenden Kanten
versehen (Fig. 12). Die Epidermis wird von gewöhnlich lang-
gestreckten und besonders bei älteren Stämmen sehr dickwan-
digen Zellen gebildet. Die Spaltöffnungen sind klein und
zahlreich. Die Epidermis trägt auch Haarbildungen, theils
Driisenhaare, theils kleine, spitzige, gewöhnlich einzellige
Haare; von diesen sind besonders die letzteren zahlreich reprä-
sentirt. Die Rinde wird von einigen dicht liegenden Zell-
schichten gebildet. In den vier Fligeln liegt sehr kräftiges
Collenchym (Fig. 12). Die kaum merkbare innere Endoder-
mis besteht von kleinen, unregelmässigen Zellen. Die vier
Gefässbändel der Ecken werden, ausser von einem grossen
Xylem, das an Gefässen reich ist, von einem kleimen Phloöém,
ausserhalb welches ein Sclerenchymbogen liegt, gebildet. Zwi-
schen den Gefässbiindeln liegt ein kräftiges mechanisches Ge-
webe. Der Dickenwachsthum ist unbedeutend. Von dem Mark
sind zeitig nur einige Zellschichten ibrig.
Der A usläufer.
Die Epidermis des beinahe runden Ausläufers (Fig. 13) ist
von etwas langgestreckten, verdickten Zellen gebildet und trägt
eine ungeheure Masse von Driisenhaaren, die mit nicht vielen
Ausnahmen in wenig tiefen Furchen (Fig. 42) geordnet sind.
Andere Haarbildungen fehlen, und die Spaltöffnungen kommen
nur sparsam vor. Die Rinde, die von zahlreichen Schichten
gebildet wird, ist viel dicker als die des Stamms, und ist mit
Collenchym nicht versehen. Die Zellen der inneren Endo-
dermis sind regelmässiger und grösser als bei dem Stamm.
In den Gefässbiindeln, dessen Xylem stark reducirt ist, liegt
nach aussen zu ein Seclerenchymbogen. Das interfasciculare,
mechanische Gewebe ist recht bedeutend. Das Dickenwachs-
thum ist scehwach. Das Mark des Ausläufers hat einen klei-
neren Durchmesser, aber ist von grösserer Dauer als bei dem
Stamm.
In Kärze unterscheidet sich also bei den Labiaten der
Ausläufer von dem Stamm in folgenden Punkten: 1:0) er ist
rund oder abgerundet; 2:0) er hat kleinere und dickwandigere
Epidermiszellen; 3:0) er hat wenigere Spaltöfinungen; 4:0) die
22 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
Haarbildungen fehlen oder sind schwach; 5:0) die Rinde ist mäch-
tiger; 6:0) das Collenchym fehlt oder ist stark reducirt; 7T:0) in
den Gefässbindeln ist das Xylem reducirt; 8:0) ebenso das Secle-
renchym; 9I:o) das Mark ist von grösserer Dauer und 10:0) es hat
einen kleineren Durchmesser.
E. SOLANEAZ.
1. Solanum tuberosum L.
Die grosse äussere Ungleichheit, die zwischen dem kräf-
tigen, kantigen Stamm der Kartoffelpflanze und ihrem zarten,
runden Ausläufer herrscht, deutet auf wesentliche Ungleich-
heiten in ihrem inneren Bau.
Der Stamm.
Bei dem Stamm wird die Epidermis von unregelmässigen,
diännwandigen Zellen gebildet und ist mit Spaltöffnungen und
mit langen, mehrzelligen Haaren versehen. Innerhalb der Epi-
dermis liegt eine schwache collenchymatische Schicht, und
innerhalb dieser Schicht liegen dinnwandige Parenchymrzellen,
welche die äbrige Masse der Rinde bilden. Nach innen zu wird
die Rinde von der inneren Endodermis, die höchst unregel-
mässig von abwechselnd grossen und kleinen Zellen gebaut
ist, begrenzt. Das Xylem und das äussere Phloém der zahl-
reichen bicollateralen Gefässbiändel fliessen zu einem Ring zu-
sammen (Fig. 14). Innerhalb dieses Ringes liegt das innere
Phloöm in grossen Gruppen, innerhalb welcher fdie einzigen
Selerenchymzellen des Stamms zerstreut oder in kleinen Grup-
pen geordnet liegen.
Der Ausläufer.
Bei dem Ausläufer haben die sehr langgestreckten Epi-
dermiszellen eine etwas verdieckte Aussenwand. Die Spaltöff-
nungen sind zahlreich und von sehr wechselnder Grösse. Wie
der Stamm trägt auch der Ausläufer Haare, sie sind aber
kleiner und von wenigeren Zellen gebildet. In der Rinde
sind alle Zellen dinnwandig. Die innere Endodermis ist et-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD HANDL. BAND. 11. N:o 1. 23
was regelmässiger als bei dem Stamm. In den bicollateralen
Gefässbundeln (Fig. 15) ist das äussere Phloöm stark ent-
Wwickelt, und die ungleichen Gruppen schmelzen zu einem
Ring, der doch hier und da von Parenchymstrahlen unter-
brochen wird. Das Xylem beschränkt sich zu einigen grös-
seren und kleineren Gruppen, innerhalb welcher das innere
Phloém, von isolirten Sclerenchymzellen umgeben, gruppirt
liegt. Isolirte Sclerenchymzellen liegen auch hier und da zu-
nächst unter der inneren Endodermis. Der Durchmesser des
von kleineren Zellen gebildeten Marks ist kleiner als bei dem
Stamm. Sowohl das Mark als die Rinde sind reich an Stärke.
Der Ausläufer wird also bei dieser Pflanze durch: 1:0)
seine runde Form, 2:0o) seine langgestreckten Epidermiszellen,
3:0) seine diännwandige, stärkefihrende, collenchymfreie Rinde,
4:0) das reducirte Xylem der Gefässbindel, 5:0) sein stärke-
fihrendes Mark karakterisirt.
EF: PRIMULACEZE.
1. Glaux maritima L.
Der Stamm.
Der Stamm dieser Pflanze ist mit einer von langgestreck-
ten, breiten, dickwandigen Zellen gebildeten Epidermis ver-
sehen. Die seltenen Spaltöffnungen sind klein. Die dicke
Rinde (Fig. 30) ist von diinnwandigen Zellen gebildet und
von einer Menge grösserer und kleinerer Luftgänge durchzogen.
Die innere Endodermis tritt sehr deutlich hervor. TIhre Zellen
zeigen sich auf Querschnitte eines jungen Stammes in radialer
Richtung gestreckt zu sein, nachdem aber das Dickenwachs-
thum anfängt, werden sie immer mehr und mehr in tangen-
tialer Richtung gestreckt. Die Gefässbiändel werden zu einem
breiten Ring (Fig. 30) vereinigt. Das Xylem ist reich an Ge-
fässen. Innerhalb der inneren Endodermis versechmelzen die
Sclerenchymleisten zu einem von ein oder zwei Zellschichten
gebildeten Ring. Das Mark, dessen Durchmesser klein ist,
besteht von kleinen, etwas dickwandigen Zellen.
24 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
Der Ausläufer.
Wie bekannt werden bei Glaux maritima L. lange, duänne
Ausläufer mit ein paar schuppigen Blättern entwickelt. Die
Spitze biegt sich bisweilen aufwärts und entwickelt einige
Blätter. Auf dem Ausläufer werden ausserdem ein oder ein
paar Axillarknospen zu Verjuängungsknospen entwickelt, die
mit einer kräftigen Wurzel versehen werden, und bei dem
Tode aller anderen Theile den iiberwinternden Theil der Pflanze
bilden.
Die Epidermis des Ausläufers wird von längeren und
schmaleren Zellen, als die Epidermis des Stamms, gebildet.
Die Wände der Zellen sind verdickt und die Aussenwände
sind stark warzig. Die seltenen Spaltöffnungen sind grösser
als die des Stammes. Die Rinde ist dick (Fig. 31) und stärke-
reich. Sie wird von zahlreichen, grossen, von dimnen Zell-
lamellen getrennten Luftgänge durchzogen. Nur äusserst, bei
der Epidermis, und innerst, bei der inneren Endodermis liegen
die Zellen einander näher. Die deutliche innere Endodermis
besteht von in Radialrichtung gestreckten Zellen. Die Gefäss-
bindel bilden wie im Stamm einen Ring, in welchem das
Xylem stark reducirt (Fig. 31) und nur mit einigen Gefässen
versehen ist. Die Sclerenchymleisten verschmelzen zu einem
sehr schmalen Ring um das Phloöm. Das von kleinen, dinn-
wandigen Zellen gebildete Mark ist äusserst reducirt.
Bei dieser Pflanze sind also bei dem Ausläufer: 1:0) die
Zellen der Epidernus schmal und lang, 2:0) das Xylem redu-
cirt, 3:0) die RBinde und das Mark stärkefihrend, 4:0) die ganze
Dicke des Ausläufers kleiner als die des Stammes.
G. UMBELLIFERAE.
1. Aegopodium Podagraria L.
Der Stamm.
Der Stamm ist rund und streifig. Seine Epidermiszellen
sind dickwandig und unregelmässig (Fig. 43). Er ist glatt,
ohne Spur von Haarbildungen aber trägt zahlreiche Spaltöff-
nungen (Fig. 43). Zunächst unter der Epidermis liegen grös-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 1. 25
sere und kleinere Collenchymgruppen, die den grösseren und
kleineren zahlreichen Gefässbindeln entsprechen. Die Rinde
ist dinn, und die innere Endodermis besteht von grossen,
deutlichen Zellen. In den Gefässbiindeln ist das Xylem sehr
kräftig entwickelt und mit zahlreichen grossen Gefässen (Fig.
22) versehen. Der nach innen gewendete Theil der Gefäss-
biändel wird bisweilen von einem Bogen nicht verholzter
Zellen umgeben. Die Gefässbändel (Fig. 22) werden durch
ein breites Band mechanischen Gewebes vereinigt. Das Mark
bildet eine dicke Schicht um die Höhlung des Stamms. Zahl-
reiche Oehlgänge liegen theils im Mark, theils in der Rinde.
Isolirte Oehlgänge treten auch in den Collenchymgruppen auf.
Der Ausläufer.
Auf der von unregelmässigen, nicht so dickwandigen und
nicht vollkommen so grossen Zellen (Fig. 44) wie bei dem
Stamm gebauten Epidermis des abgerundeten Ausläufers wer-
den gestreute Spaltöffnungen (Fig. 44), die im Allgemeinen
etwas grösser als die des Stammes sind, angetroffen. Haar-
bildungen fehlen. Unter der Epidermis wird eine, nachdem
die Epidermis abgeworfen worden ist, zu einer den ganzen
Ausläufer einschliessenden Schicht sich entwickelnde Kork-
schicht angelegt (Fig. 23). Innerhalb der Epidermis, oder
später innerhalb der Korkschicht liegt eihe mächtige Collen-
chymschicht. Die Rinde ist ibrigens mächtiger als bei dem
Stamm. Die innere Endodermis ist kaum zu unterscheiden.
Das kräftige mechanische Gewebe des Stamms fehlt ganz und
gar, und die Gefässbindel werden durch ein weiches Gewebe,
das auf Querschnitte mit dem Phloöém verschmelzt, vereinigt.
In den Gefässbiändeln ist das Xylem äusserst reducirt, höch-
stens von einigen wenigen Gefässen, die doch sehr gross sind,
gebildet. Oft kann man keine Spur von Xylem merken, da
grosse Phloémbindel (Fig. 23) die Plätze der Gefässbindel
einnehmen. Wie bei dem Stamm wird das Xylem nach innen
von einem hier bedeutend breiteren Bogen nicht verholzter
Zellen begrenzt. Der Ausläufer ist nicht in einem so hohen
Grade wie der Stamm hohl, sondern wird zum grössten Theil
von dem Mark, das wie die Rinde viel Stärke enthält, eimge-
nommen. Theils zwischen dem Collenchym und dem von
dinnwandigen, stärkereichen Zellen gebauten inneren Theil
26 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
der Rinde, und theils in dem Collenchym liegen zahlreiche
Oelgänge.
Bei dieser Pflanze unterscheidet sich also der Ausläufer
von dem Stamm durch 1:0) seine wenigeren Spaltöfnungen:
2:0) seinen Collenchymring; 3:0) seine dicke Rinde; 4:0) seinen
Mangel an deutlicher innerer Endodermis; 5:0) sein äusserst re-
ducirtes Xylem; 6:0) seinen Mangel an mechanischem Gewebe;
7T:0) seinen Stärkereichthum in der Rinde und in dem Mark;
8:o) seine kleine Höhle im Centrum; und endlich 9:0) durch
den Mangel an ÖOelgängen in dem Mark.
El. RA NUNOGUTACRA
1. Thalietrum flavum L.
Der Stamm.
Der Stamm ist kantig. Die Rinde ist durchgehend collen-
chymatisch (Fig. 16 u. 17). Die Epidermis, deren Zellwände
in einem hohen Grade verdickt sind, ist mit zahlreichen Spalt-
öffnungen versehen. Die innere Endodermis ist gewöhnlich
sehr undeutlich, von kleinen und dickwandigen Zellen gebil-
det. In Fig. 16 ist ein von den zahlreichen Gefässbindeln
abgebildet. Zu äusserst liegt eine grosse Gruppe von Scleren-
chym und innerhalb dieser der grosse Xylemtheil, welcher
grosse Gefässe enthält. Das Phloöm bildet zwei verschiedene
Gruppen, eine grössere, abgerundete Hauptgruppe und eine
kleinere, halbmondförmige Gruppe. Jene (Fig. 16) ist nach
aussen von Sclerenchym, nach innen und auf den Seiten von
Xylem umgeben, diese (Fig. 16) ist von Xylem gänzlich
eingeschlossen. Zwischen den Gefässbindeln liegt ein ver-
holztes Gewebe, dessen Zellen auf Querschnitt zur Form mit
denen des Sclerenchyms ibereinstimmen, aber durch die din-
neren Wände von ihnen unterschieden werden und sich auf
Längsschnitt kärzer zeigen. Die Zellen des Marks sind alle
schwach verholzt.
Der Ausläufer.
Bei dem Ausläufer wird die Epidermis von dännwandigen
Zellen, die etwas langgestreckter als bei dem Stamm sind, ge-
bildet. Der Ausläufer hat nur wenige Spaltöffnungen. Die
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. wv:o 1. 20
Rinde ist nicht dicker als die des Stamms, aber besteht von
dinnwandigen Zellen. Bei einem älteren Ausläufer ist die
Rinde weggeworfen und eine dicke Korkschicht ist anstatt
dieser entwickelt. Die Korkschicht wird in der sehr wohl
ausgebildeten inneren Endodermis angelegt. In den Gefäss-
bändeln (Fig. 18) findet man nur bisweilen Sclerenchym, das zu
einem kleinen Bogen ausserhalb des Phloéms eingeschränkt
ist. Das Phloöm ist nicht wie bei dem Stamm in zwei Grup-
pen getheilt, sondern bildet nur eine grosse Gruppe (Fig. 18).
Das Xylem ist stark reducirt, oft zu einigen grossen Gefässen
eingeschränkt.
Man findet also bei dem Ausläufer folgende Charaktere:
1:0) er hat eine dinnwandige Epidermis; 2:0) er hat wenige
Spaltöfnungen; 3:0) collenchymatisches Gewebe fehlt; 4:0) das
Phloöm liegt nur ausserhalb des Xylem: 5:0) das Xylem ist
reducirt; 6:0) Sclerenchym kommt höchst selten vor.
TERYSP FR TON BA.
1. Hypericum perforatum L.
Der Stamm.
Die Epidermiszellen sind langgestreckt und dickwandig.
Spaltöffnungen kommen reichlich vor. Die vier oder finf Zell-
schichten, welche die Rinde bilden, sind collenchymatisch ver-
dickt, besonders gilt dieses die Zellen, die in den wie Fliigel
vorspringenden Kanten des Stamms liegen (Fig. 19). Die in-
nere Endodermis wird von grossen unregelmässigen Zellen ge-
bildet. Ausserhalb dieser liegt eine Zellschicht, die zur Form
der Zellen mit ihr oft iibereinstimmt. Innerhalb der inneren
Endodermis liegt das Phloém und das Xylem zu einem breiten
Ring geordnet (Fig. 19). Das Phloöm, das den kleineren
Theil bildet, ist von mehreren Gummibehältern durchsprengt.
Das Mark, dessen Durchmesser klein ist, ist von kurzer Dauer.
Der Ausläufer.
Die Annahme, dass der Ausläufer keine anmerkungs-
wertheren Ungleichheiten mit dem Stamme zeigt, liegt ohne
genauere Untersuchungen nahe zur Hand, da er ja bei dieser
28 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
Pflanze nicht so ausgeprägt unterirdisch ist. Es ist daher
im höchsten Grade iberraschend, dass es dem Ausläufer bei-
nahe an Spaltöffnungen fehlt. Die Epidermis besteht von
dickwandigen, grossen Zellen. Die Rinde wird von einigen
mehreren Zellschichten, als bei dem Stamm gebildet, und ist
nicht so stark collenchymatisch. Die innere Endodermis stimmt
mit der des Stamms iiberein, das Xylem ist dagegen reducirt
(Fig. 20) und hat nur wenige Gefässe. Das Mark ist von
grosser Dauer.
Bei dem Ausläufer ist also: 1:0) die Spaltöffnungen we-
nige; 2:o) die Rinde schwächer collenchymatisch und 3:0) das
Xylem reducirt; 4:0) keine Rindenfligel kommen vor.
Ka SAXIFRAGEAD:;
1. Saxifraga rivularis L.
Der Stamm.
Die Epidermis wird von langgestreckten, dinnwandigen
Zellen gebildet. Spaltöffnungen kommen vor und treten in
grosser Menge auf. Ebenso kommt eine grosse Menge beson-
ders zierlicher, langgestielter Driäsenhaare vor. Die Rinde be-
steht von fiinf bis sieben Schichten grosser, abgerundeter,
stärkefihrender Zellen. Die Gefässbindel liegen in einem
Cirkel innerhalb der von kleineren Zellen gebildeten, sehr
deutlichen inneren Endodermis. Wird das Xylem der Gefäss-
biindel ausgenommen, so ist in dem jungen Stamm kein me-
chanisch fungirendes Gewebe vorhanden, erst zur Zeit der
Fruchtreife wird zwischen der inneren Endodermis und den
Gefässbändeln eine sehr mächtige, später ringförmige Schicht
mechanischen Gewebes gebildet.
Der Ausläufer.
Die Epidermis zeigt mit Riicksicht auf die Form und
Grösse der Zellen keine Ungleichheit mit der des Stamms. Spalt-
öffnungen und Drisenhaare fehlen gewöhnlich vollkommen. Die
acht bis zehn Zellschichten der Rinde sind von gerundeten stärke-
fuhrenden Zellen gebildet. Die innere Endodermis tritt voll-
kommen so scharf wie bei dem" Stamm hervor. Die Gefäss-
biindel, welche kleiner als die des Stamms sind, liegen innerhalb
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 1. 29
der inneren Endodermis zusammengedrängt. Das Mark ist
kleiner als bei dem Stamm.
Der Ausläufer unterscheidet sich also von dem Stamm in
folgenden Punkten: 1:0) es fehlen ilm Spaltöfnungen; 2:0) es
fehlen ihm gewöhnlich Driisenhaare; 3:0) die Rinde ist mächtiger:
4:0) es fehlt ihm mechanisches Gewebe; 5:0) das Mark hat einen
kleineren Durchmesser.
L. ONAGRARLAE.
1. Epilobium origanifolium LAM.
Der Stamm.
Die Zellen der Epidermis sind gross und langgestreckt
(Fig. 45). Auf Querschnitt zeigen sich ihre Wände, beson-
ders die Aussenwände, sehr dick. Spaltöffnungen kommen in
grosser Menge vor. Die Epidermis trägt zahlreiche, lange, ein-
zellige Haare, deren Spitzen oft aufgeschwellt sind und die viel-
leicht als Organe fiir die Secretion dienen. Von den zahlreichen
Zellschiehten der Rinde sind die äussersten collenchymatisch.
Die Rindenzellen sind abgerundet und los vereinigt. Die in-
nere Endodermis ist deutlich, von sehr regelmässigen Zellen
gebildet. Innerhalb der inneren Endodermis bildet das äussere
Phloém der bikollateralen Gefässbindel einen Ring um das
an Gefässen reiche Xylem, das auch einen ganz geschlossenen
Ring bildet. Später versechmelzen auch die zeitiger getrennten
Gruppen des inneren Phloéms zu einem Ring (Fig. 24). Das
Mark, das von grossen, abgerundeten Zellen gebildet wird, hat
einen grossen Durchmesser.
Der Ausläufer.
Die Epidermis besteht von dännwandigen Zellen, die kir-
zer aber breiter (Fig. 46) als die des Stamms sind. Spaltöff-
nungen fehlen. Dies ist der Fall mit dem langen, wagerech-
ten Theil des Ausläufers. Wird dagegen der junge, gegen
die Erdfläche gerichtete Theil untersucht, so zeigt es sich,
dass je näher an der Erdfläche man die Epidermis untersucht,
je mehr erhalten die Epidermiszellen die Eigenschaften der-
jenigen des Stamms, zugleich beginnen Spaltöffnungen erst
30 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
sparsam, später sehr zahlreich aufzutreten. Die dicke Rinde
ist von zahlreichen Zellschichten gebildet. Die Zellen der vier
bis sechs äussersten Schichten liegen im Verhältnisse zu den
iibrigen, die ein durch die zahlreichen grösseren und kleine-
ren Lufträume sehr poröses Gewebe bilden, ziemlich dicht an
einander. Die innere Endodermis wird von grossen regelmäs-
sigen Zellen gebildet. Wie bei dem Stamm bilden das äus-
sere Phloém und das Xylem einen Ring, die inneren hier
unbedeutenden Phloémgruppen verschmelzen dagegen nicht
(Fig. 25). Der Durchmesser des Marks ist kleiner als bei
dem Stamm.
2. Cireea lutetiana L.
Der Stamm.
Die Epidermis, die von langgestreckten Zellen gebildet
ist, trägt, ausser den zahlreichen gewöhnlich in Gruppen ge-
ordneten kleinen Spaltöffnungen, kurze, keulenförmige Haare.
Die Rinde besteht aus ungefähr zehn Zellschichten, von wel-
chen die zwei oder drei äussersten collenchymatisch sind. Die
sehr undeutliche innere Endodermis ist von kleinen, unregel-
mässigen Zellen gebildet. Das Phloöm bildet innerhalb dieser
Zellschicht einen schmalen Ring, in dessen äusserer Kante iso-
lirte Sclerenchymzellen liegen. Innerhalb des Phlotmringes
liegt der viel breitere, an Gefässen arme Xylemring. In dem
Mark nahe bei dem Xylem liegen kleine Phloémgruppen ein-
gebettet. Das Mark ist mit Ausnahme von den peripherischen
Theilen stärkefiihrend.
Der Ausläufer.
Bei dem Ausläufer sind die Wände der schmalen und
langen Epidermiszellen schwach verdickt. Spaltöffnungen kom-
men sehr sparsam vor, und Haarbildungen fehlen. Die Rinde
ist mächtiger, als die des Stamms und wird gewöhnlich von
ungefähr zwanzig Zellschichten, die alle von dinnwandigen
und dazu stärkefiihrenden Zellen bestehen, gebildet. Die in-
nere Endodermis ist wie bei dem Stamm gebaut und schwach
verkorkt. Ausserdem wird unter der inneren Endodermis
eine später sehr mächtige Korkschicht angelegt. Das äussere
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 1. al
Phloém und das Xylem der bicollateralen Gefässbiändel bilden
auch hier Ringe, der Xylemring aber ist doch nun nicht mäch-
tiger als der Phloémring. Selerenchym kommt nicht vor. Die
inneren in den peripherischen Theilen des stärkefihrenden
Marks liegenden kleinen Phloémgruppen verschmelzen nicht.
3. OCireea alpina L.
Der Stamm.
Die von unregelmässigen Zellen gebaute Epidermis ist
mit zahlreichen Spaltöffnungen und, wenn auch nicht so zahl-
reich, mit Haaren, die wie Keulen geformt sind (Fig. 47),
versehen. Die mächtige Rinde ist von einer Menge schwach
collenchymatischer Zellen von ungleicher Grösse gebildet. Die
Zellen der inneren Endodermis sind klein und etwas unregel-
mässig, Innerhalb der inneren Endodermis bildet das äussere
Phloém der bicollateralen Gefässbindel eimen Ring, in dessen
innerster Kante kleine Xylempartien mit isolirten Gefässen
liegen, und innerhalb dieser liegt das innere Phloém in klei-
nen Gruppen. Das Mark ist stärkefihrend.
Der Ausläufer und die Knolle.
In der Spitze des diinnen, scehwachen Ausläufers befindet
sich eine Knollenbildung, die in ihrem anatomischen Bau so-
wohl von dem Stamm als von dem Ausläufer sich wesentlich
trennt. Was die Epidermis betrifft, so sind ihre Zellen bei der
Knolle unregelmässig und ungeordnet (Fig. 50). Dagegen sind
sie bei dem Ausläufer langgestreckt, etwas schmaler und län-
ger (Fig. 48) als bei dem Stamm. Die Form der Oberhaut-
zellen steht hier wie anderswo ohne Zweifel im Zusammen-
hang mit der Schnelligkeit, mit welcher die Axe entwickelt
wird. Sowohl bei dem Ausläufer selbst, als bei der Knolle
kommen "isolirte Spaltöffnungen vor. Diese sind gewöhnlich
grösser als die des Stamms. Die stärkefährende Rinde ist
nicht mächtiger als bei dem Stamm, und der einzige Unter-
schied ist, dass die Zellen bei dem Ausläufer nicht collenchy-
matisch sind (Fig. 49). Die Knolle dagegen ist mit einer
"Wenigstens noch einmal so dicken Rinde, die von grösseren,
dännnwandigen, ebenfalls stärkefährenden Zellen (Fig. 51)
32 FRITZ HAUPT, URER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
gebildet ist, versehen. Die innere Endodermis ist sowohl bei
dem Ausläufer als bei der Knolle von unregelmässigen Zellen
gebaut, obgleich diese bei der Knolle bedeutend grösser und
breiter (Fig. 51 end) als bei dem Ausläufer (Fig. 49) sind. Der
innerhalb der inneren Endodermis liegende Xylophloémring
ist bei beiden breiter als bei dem Stamm. Die Zellen des
Phloéms sind bei der Knolle grösser (Fig. 51) als bei dem
Ausläufer (Fig. 49). Bei beiden ist das Xylem stark reducirt,
ja, bei der Knolle (Fig. 51) ist die Reduction so weit gegan-
gen, dass man von einem Xylem kaum sprechen kann. Sie
scheint ganz und gar in ihrer Function, ein Ammenorgan zu
sein, aufgegangen zu sein. Bei dem Ausläufer sind die Ge-
fässbändel bicollaterad (Fig. 49), bei der Kunolle dagegen
(Fig. 51) ist es mir nicht gelungen ein inneres Phloém zu
finden.
4. Cireea intermedia EHREH.
Von dieser Pflanze habe ich nur Gelegenheit gehabt Aus-
läufer und Knollen zu untersuchen. Diese Organe schliessen
sich in ihrem anatomischen Bau vollkommen zu den entspre-
chenden Organen der Circea alpina L.
Innerhalb dieser Familie findet man also bei dem Aus-
läufer: 1:0) wenige oder keine Spaltöffnungen; 2:0) keine Haare;
3:0) eine von dinnen Zellen gebildete, gewöhnlich mächtige Rinde;
4:0) ein stark reducirtes Xylem.
M. PAPILIONACEAE.
1. Orobus tuberosus L.
Der Stamm.
Der Stamm ist mit zwei wie Fligel scharf vorspringen-
den Leisten, die durch ihre Stellung (Fig. 26) dem Stamm ein
dreieckiges Aussehen geben, versehen. Die Epidermis ist von
langgestreckten Zellen, welche verdickte Aussenwände haben,
gebaut. Spaltöffnungen kommen zahlreich vor. Die nicht sehr
dicke Rinde wird von ungefähr acht Zellschichten gebildet.:
Chlorophyll kommt in der Rinde vor, hauptsächlich in den
Schichten unter der Epidermis. In den fligelförmigen Anhän-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o1. 33
gen liegen kräftige Sclerenchymbindel (Fig. 26), und inner-
halb dieser, von ihnen durch eine diänne Parenchymschicht
getrennt, liegen kleine Gefässbiändel mit an Gefässen sehr
reichen Xylemtheilen. Ausser diesen Gefässbindeln kommen
sechs grosse und vier kleinere!), die in emem Ring um das
grosszellige Mark liegen (Fig. 26), vor. Die Gefässbindel
haben ein grosses Phloém, und ihr Xylem ist reich an Ge-
fässen. Grosse von den Phloémgruppen durch schmalere oder
breitere Bänder von Parenchym getrennte Sclerenchymgruppen
entsprechen den Gefässbindeln. Die centralen Gefässbiändel
werden durch ein Band mechanisch fungirenden Gewebes ver-
einigt (Fig. 26). Ausserhalb dieses Bandes werden in der
Rinde Phloémbindel (Fig. 52), die später eine anmerkungs-
werthe Grösse erreichen, angelegt. Zwischen dem Ring von
Gefässbändeln und mechaniscehem Gewebe und der Fliigel
liegen ausserdem zwei kleinere Gefässbindel, einer innerhalb
jedes Flägels (Fig. 26). Auch diese Gefässbindel sind wohl
entwickelt mit Phloém, Xylem und Sclerenchym (Fig. 26).
Den Amuskamn fer.
Der Ausläufer ist vollständig rund (Fig. 27) ohne Spur von
Fliigeln, und sein Durchmesser ist grösser als der des Stamms.
Die dickwandigen Zellen der Epidermis sind kiirzer aber brei-
ter, als bei dem Stamm. Die Spaltöffnungen sind selten. Die
dicke Rinde (Fig. 27) ist von grossen, sehr stärkereichen Zellen
gebildet. In der Rinde sind drei oder vier Sclerenchymgrup-
pen eingelagert. Zu diesen schliessen sich, ungleich fir die
ungleichen Theile der Internodien, kleine Xylophloeémbindel.
Die centralen Gefässbindel (Fig. 27) haben kein sehr grosses
Xylem. Die Xylempartien werden durch ein kräftiges Band
mechanischen Gewebes vereinigt. Die Phloemgruppen der Ge-
fässbindel sind gross. Ausserhalb des mechanischen Gewebes
werden Gruppen von phloémähnlichen Zellen, die zeitig mit
ceinander und den Phloömgruppen (Fig. 53) zu einem breiten
Bande um die Xylemgruppen und das mechanische Gewebe
verschmelzen, und die ohne Zweifel Siebröhren enthalten, ge-
bildet. Bogenförmige Gruppen von Sclerenchymrzellen ent-
sprechen den Xylophloembiindeln (Fig. 27). Die Zellen des
1) Von dem Gefässbiindelverlauf bei den Papilionaceen vgl. CARL
NÅGELI, >Beiträge zur wissenschaftlichen Botanik.» Leipzig 1858.
3
34 FRITZ HAUPT, UÖBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
Marks sind etwas kleiner als bei dem Stamm, und von Stärke-
körnen gefullt.
2. Vicia sepium L.
Der Stamm.
Der vierkantige Stamm ist mit zwei schwach vorspringen-
den Anhängen (Fig. 28) versehen. Die Epidermis besteht von
grossen, stark cuticularisirten Zellen (Fig. 54). Die Spaltöff-
nungen sind äusserst zahlreich (Fig. 54). Die innerhalb der
Epidermis liegende Zellschicht der dinnen Rinde ist schwach
collenchymatisch und chlorophyllfährend. Die tiefer liegenden
Zellschichten bestehen von grösseren, dinnwandigen Zellen.
In den vier Ecken liegen grosse Sclerenchymgruppen, zu wel-
chen, verschieden in den verschiedenen Theilen der Internodien,
sich Gefässbindel schliessen (Fig. 28). In den grossen cen-
tralen Gefässbindeln (Fig. 28) ist das Xylem reich an Ge-
fässen, und die grossen Phloémgruppen haben bisweilen in
ihren äusseren Kanten Sclerenchymgruppen. Die Xylemtheile
der Gefässbindel werden durch ein von grossen Zellen gebil-
detes Gewebe vereinigt. Das Mark, dessen Durchmesser gross
ist, wird von grossen Zellen gebildet.
Der Ausläufer.
Die Epidermis stimmt mit der des Stamms beinahe iber-
ein. Der einzige Unterschied ist, dass die Zellen hier etwas
schmaler sind (Fig. 55), und dass die Cuticularisirung etwas
weiter gegangen ist. Der Ausläufer trägt nur emige Spalt-
öffnungen. Die vierkantige Form des Stamms wird nicht bei
dem Ausläufer (Fig. 29) wiedergefunden. Seine dicke Rinde
besteht von ungefähr acht Schichten grosser, diännwandiger,
stärkereicher Zellen. Vier kleine Sclerenchymgruppen, die den
vier kräftigen Sclerenchymbindeln in den Kanten des Stamms
entsprechen, liegen unter ihnen eingelagert. Die centralen Ge-
fässbindel liegen um das kleine, von kleinen stärkefihrenden
Zellen gebaute Mark angehäuft. Das Xylem ist reich an
Gefässen. Die Phloémgruppen verschmelzen mit in der Rinde
angelegten Gruppen phloömähnlicher Zellen zu eimem Ring,
der bei einem älteren Ausläufer eine sehr grosse Breite er-
reicht.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o1. 35
3. Vicia silvatica L.
Die Pflanze schliesst sich nahe an Vicia sepium L.
Es unterscheidet sich also in dieser Familie der Ausläufer
kiärzlich durch folgende Eigenschaften von dem Stamm: 1:0) er
ist rund, während der Stamm dagegen kantig ist oder Fligel
trägt; 2:0) er hat wenige Spaltöfnungen; 3:0) die dicke Rinde
besteht von grossen Zellen; 4:0) das Xylem ist nicht so reich an
Gefässen; 5:0) der Durchmesser des Marks ist kleiner; 6:0)
Stärke kommt in grosser Menge vor, was in Zusammenhang
damit, dass der Ausläufer während einer langen Zeit unter der
Erde als Nahrungsbehälter lebt, steht.
N. EUPHORBIACEAE.
1. Mercurialis perennis L.
Der Stamm.
Der Stamm!) ist rund und mit vier schwach vorspringen-
den Leisten versehen. Von ihnen sind zwei entgegengesetzte
stärker als die zwei ibrigen (Fig. 32). Die Aussen- und
Seiten-wände der langgestreckten, unregelmässigen Epidermis-
zellen (Fig. 56) sind stark verdickt. Die Spaltöffnungen sind
sehr zahlreich. Der Stamm ist mit dickwandigen, warzigen
Haaren dicht bekleidet. Die von ungefähr sieben Schichten
abgerundeter Zellen gebildete Rinde ist chlorophyllfährend
und in den Leisten mit Collenchym (Fig. 32) versehen. Die
innere Emndodermis ist undeutlich. Die acht Gefässbindel, von
welchen zwei grösser sind, haben nur einen kleinen Phloém-
theil, aber einen so viel grösseren und kräftigeren Xylemtheil
(Fig. 32), dessen zahlreiche Gefässe in Radialreihen regelmäs-
sig geordnet sind. Die Xylemgruppen werden durch ein brei-
tes Band mechanisches, von sehr dickwandigen, tipfelreichen
Zellen gebildetes Gewebe (Fig. 32) vereinigt. Hin Interfasci-
cularcambium liegt zwischen der inneren Endodermis und dem
mechanischen Gewebe (Fig. 32). Das Mark ist von einigen
Schichten um die grosse centrale Höhle des Stamms gebildet.
>) Bei der Untersuchung des Stamms ist Herbarienmaterial ange-
wandt, nicht so aber bei der des Ausläufers.
36 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
Der Ausläufer.
Die Epidermiszellen des runden Ausläufers sind unregel-
mässig, breit, etwas langgestreckt und dickwandig. Die spar-
sam vorkommenden Spaltöffnungen sind grösser, als die des
Stamms. Von den Epidermiszellen wachsen in grosser Menge
wurzelhaargleichende Haare aus. In ihrem Bau stimmen sie
im Allgemeinen mit den Wurzelhaaren iiberein, was die An-
leitung ist, dass Professor WARMING in einer kleinen No-
tiz!) sie als wahre Wurzelhaare anfihrt. Ein Irrthum ist doch
hier begangen, denn nicht so selten findet man Haare, die
wenigstens in zwei Zellen getheilt sind (Fig. 57). Die dicke
Rinde ist schwach stärkefiihrend und ohne Spur von Collen-
chym. Die innere Endodermis tritt sehr deutlich hervor. Die
Gefässbindel sind klein und besitzen ein kleines, stark redu-
cirtes Xylem (Fig. 33). Oft wird die ganze Xylemgruppe von
drei oder vier Gefässen gebildet. Die Reduction des Phloöms
ist nicht so stark als bei dem Stamm. Wie in dem Stamm
werden die Xylemgruppen durch ein Band mechanisches Ge-
webe zusammengebunden. Dieses Band ist doch schmaler als
bei dem Stamm und seine Zellen sind dinnwandiger. Zwischen
den Gefässbindeln und dem mechanischen Interfascicularge-
webe auf der einen Seite und der inneren Endodermis auf der
anderen liegt ein Band grosser, dinnwandiger, ausserhalb der
Gefässbändel sehr deutlich hervortretender Zellen. Die Xylem-
gruppen werden nach innen zu von einer Schicht phloöemglei-
chender Zellen (Fig. 33) umgeben. HFEin entsprechendes Ver-
hältniss, wenn auch in einem kleineren Grade, findet bei dem
Stamm (Fig. 32) statt. Das schwach stärkefährende Mark er-
fällt das Centrum des Ausläufers (Fig. 33).
Ich habe also bei dem Ausläufer dieser Pflanze zum Un-
terschied von ihrem Stamm beobachtet dass: 1:0) Leisten
fehlen: 2:0) die Epidermiszellen sind breiter und haben dickere
Wände; 3:0) die Spaltöfnungen sind weniger aber grösser;
4:0) die Haare sind Wurzelhaaren ähnlich; 5:0) die Rinde ist
dicker; 6:0) das Collenchym fehlt; 7:0) die innere Endodermis
ist deutlicher; 8:0) das Xylem ist reducirt; 9:0) das mechanische
Interfasciculargewebe ist reducirt; 10:0) die grössere Dauer des
Marks; 11:o) Stärke kommt in der Rinde und dem Mark vor.
!) Botanische Zeitung 1883. N:o 12, 13.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 1. 37
0. ALISMACEAE.
1. Triglochin palustre L.
Der Stamm.
Die Epidermis ist von langgestreckten, dickwandigen Zellen
gebaut und trägt zahlreiche Spaltöffnungen. In der dinnen
Rinde liegen bisweilen bei der Epidermis einige Schichten
kleiner, runder, dicht vereinigter Zellen. Der darunter liegende
Theil der Rinde ist von unzähligen Luftgängen, die nur von
dinnen Zell-Lamellen getrennt sind (Fig. 34), durchzogen.
Innerhalb einer mächtigen Schicht mechanischen Gewebes
(Fig. 34) sind die Gefässbändel peripherisch geordnet. In
dem Xylem liegen die Gefässe winkelförmig geordnet, die
kleinsten und ältesten in der nach innen gekehrten Spitze des
Winkels, die grösseren und jingeren längs den Beinen. Die
Zellen des Marks sind gross und dinnwandig.
Der Ausläufer.
Die Epidermiszellen sind bei dem Ausläufer sehr lang-
gestreckt. Ihre Wände sind schwächer verdickt als bei dem
Stamm, und Spaltöffnungen fehlen. Die Zellen der innerhalb
der Epidermis liegenden Schicht haben dickere Wände als die
ibrigen Zellen der Rinde und widersteht der Wirkung von
Schwefelsäure. Die mächtige Rinde ist voll von grossen Luft-
gängen, die von dinnen Zell-lamellen und Resten von Zellwänden
getrennt sind (Fig. 35). Stärke kommt besonders in den
Zellen, welche um die die wenigen Gefässbuändel umgebende
Scheide liegen. Diese Scheide ist von einem sehr zierlichen
Aussehen und hat nach innen stark verdickte Wände (Fig. 58).
Der monocotyledone Typus der in der Mitte des Ausläufers
(Fig. 35) gehäuften Gefässbundel ist schwach ausgeprägt. Das
Phloém erreicht eine grosse Ausbreitung und von dem Xylem
liegen nur einige kleine Gruppen in dem zu der Epidermis
gekehrten Theil der Gefässbindel (Fig. 58), während dass seine
Hauptmasse in dem nach dem Centrum liegenden Theil
gehäuft ist. So grosse und wohl entwickelte Gefässe wie bei
38 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
dem Stamm werden nicht in dem Xylem des Ausläufers wieder-
gefunden.
Folgende Charaktere gehören also bei dieser Pflanze dem
Ausläufer: 1:0) die Epidermiszellen sind langgestreckt und nicht
sehr dickwandig; 2:0) Spaltöfnungen fehlen; 3:0) die Gefäss-
bindel sind sehr wenige und um Centrum gehäuft; 4:0) die
Scheide hat stark verdickte innere Wände;5:0) das Phloöm bildet
den grössten Theil der Gefässbindel; 6:0) das Xylem ist reducirt;
7:0) Stärke kommt sehr reichlich vor.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:o 1. 39
ALLGEMEINER THEIL.
Zusammenfassung der Resultate.
Die ungleichen äusseren Verhältnisse, unter welchen der
Stamm und der unterirdisehe Ausläufer leben, und die un-
gleichen Aufgaben, die sie im Leben der Pflanze zu fillen haben,
rufen ganz natiärlich wesentliche Ungleichheiten in ihrem ana-
tomischen Bau hervor.
Diese Ungleichheiten sind nicht bei allen mit unterirdischen
Ausläufern versehenen Pflanzen gleich stark ausgeprägt, d. h.
nicht alle Ausläufer sind fir ihr unterirdisches Leben gleich
2wohl 2ugepasst. Denken wir zum Beispiel an die Ausläufer
von den Labiaten ins allgemeinen, so sind sie sehr wenig fir das
unterirdisehe Leben angepasst, was darauf deutet, dass diese
Ausläufer in einer relativ neuen Zeit ihr unterirdisches Leben
begonnen haben. Die Ausläufer der Mentha-Arten sind be-
sonders schlecht fir das unterirdische Leben angepasst. Die
Unterschiede zwischen dem Stamm und dem Ausläufer bei
diesen sind im Ganzen genommen äusserst schwach. Es ist da
von grossem Interesse, dass gerade bei diesen auch oberirdische
Ausläuvfer!) anzutreffen. Es scheint, als wäre Mentha mit der
Austauschung der oberirdischen Ausläufer gegen unterirdische
beschäftigt. Ein Schritt weiter sind zum Beispiel Lamium
album LIL. und die Stachys-Arten gegangen, und noch weiter
Scutellaria galericulata T., bei welcher die Metamorfose sehr
Wweit gegangen ist. Gehen wir dagegen von den Labiaten zu
anderen Familien, finden wir unter ihnen mehrere Beispiele
1) Von den Ausläufern der Mentha-Arten vergl. BRAUN, ÅA. >Ueber
eine Monstrosität von Lilium candidum und iiber die Ausläuferbildung
in der Gattung Mentha» Verhandlungen des botanischen Vereins des
"Provinz Brandenburg von 1874.
40 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
einer weit getriebenen Metamorfos, z. B. in den Familien
Composite, Solanacee und Euphorbiacee, in der letzteren z. B.
Mercurialis perennis L., deren Haare bei dem Ausläufer fast
vollständig den Character der Wurzelhaare angenommen haben,
und deren Ausläufer auch in anderen Hinsichten sich fir das
unterirdiscehe Leben in einem hohen Grade wohl angepasst
zu sein zeigen. Bei diesen Ausläufern ist die Anpassung
so weit gegangen, dass man bei mehreren sie weiter getrieben
sich kaum denken kann, und alles deutet auf, dass diese ihre
Anpassung fir das unterirdische Leben in einer relativ sehr
entfernten Zeit angefangen haben.
Wir werden nun mit Hilfe von den in dem speciellen
Theil zusammengefihrten Beschreibungen von dem Bau der
Stämme und der Ausläufer verschiedener Pflanzen untersuchen,
welche von den Elementen des Stammes in dem Ausläufer
wiederzufinden sind, und in solchem Falle, welche Verände-
rungen sie gelitten haben.
Unterschiede in der Epidermis.
Bei allen Stämmen der untersuchten Pflanzen, mit Aus-
nahme von Solanum tuberosum L., bei welcher die Epidermis-
zellen gewöhnlich nicht in eimer bestimmten Richtung gestreckt
sind, haben die Epidermiszellen die bei Stämmen wie bei an-
deren hauptsächlich in einer Richtung gestreckten Organen
gewöhnliche, langgestreckte Form gehabt, oft viel länger als
breiter. Bei den Ausläufern ist das Verhältniss dasselbe
gewesen. Bei einem Theil von den Pflanzen sind die Epider-
miszellen der Ausläufer bedeutend länger und schmaler, als die
entsprechenden Zellen bei den Stämmen, z. B. bei Mentha gen-
tilis L., Solanum tuberosum, L., Glaux maritima L., Mercurialis
perennis L., Thalictrum flavum L., bei anderen dagegen z. B.
Solidago occidentalis Hort. Ups., Aster sp. Hort. Ups., Achillea
Millefolium IT. und Ptarmica L., Orobus tuberosus L., Vicia
sepium IL. (fig. 54, 55) und silvatica L., Stachys palustris L.
(fig. 37, 38), Mentha arvensis L. und viridis L. sind sie kurtzer
und breiter, bei einer dritten Gruppe sind sie beinahe gleich,
so bei Galium verum L. und boreale L., Scutellaria galericulata
L., Hypericum perforatum L. Diese Verhältnisse sind doch
nicht immer constant; umgekehrt kommen zahlreiche Varia-
tionen vor, ohne dass es in Zusammenhang mit den verschiedenen
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:ol. 41
Längen der Pflanzentheilen zu stehen scheint, es hängt möglich
von der Snelligkeit des Wachsens ab. So sind z. B. bei Circea
alpina L. die Epidermiszellen der Knolle sehr kurz und nicht
in eine bestimmte Richtung gestreckt (fig. 50), während sie
bei dem schnell wachsenden Ausläufer dagegen sehr lang-
gestreckt sind (fig. 48), und bei dem Stamm eine Zwischen-
form bilden (fig. 47).
Die nach aussen zu gekehrten Wände der Epidermiszellen
sind bei dem Ausläufer dicker, als bei dem Stamm, die
Cuticularisirung aber ist bei diesem stärker ein Verhältnisse,
das mit Hinsicht auf die Eigenschaft der Cuticula die Transpi-
ration einzuschränken, ganz mnatirlich ist, da der Ausläufer
ja nicht in einem so hohen Grade wie der Stamm Gefahr
läuft auszutrocknen. In Zusammenhang mit diesem Verhält-
nisse stehen die diinnen schwach cuticularisirten Wände der
Epidermiszellen bei den Ausläufern der Wasserpflansen z. B.
Epilobium origanifolium LAM. Dies hindert doch nicht, dass
der Ausläufer so wohl als der Stamm sich mit einer von der
Feuchtigkeit undurchdringlichen Korkschicht später umgibt.
Bei den Ausläufern beschränkt sich die Verdickung nicht
zu dem Aussenwänden, sondern auch die Seiten- und die Innen-
wände sind gewöhnlich mehr oder weniger stark verdickt. Diese
Verdickung ist nicht nur von der den Ausläufer ungebenden
Erdschicht bervorgerufen, sondern hat vielleicht auch eine mecha-
nische Aufgabe, weil die Epidermis dadurch die unterliegende
dinnwandige, gewöhnlich von grossen Luftkanalen durchzogene
Rinde gegen den radialen Druck des umgebenden Medium, fir
welchen alle in der Erde lebende ÖOrgane ausgesetzt sind,
schiitzt. Gegen diese nahe zur Hand liegende Deutung scheint
das Verhältniss bei der in feuchter Erde wachsenden Thalic-
trum flavum L. zu sprechen. Bei dieser Pflanze werden die
dickwandigen Epidermiszellen des Stamms bei dem Ausläufer
von vergleichungsweise diännwandigen ersetzt. Hier aber liegt
Beispiel da von vor, dass Epidermiszellen, die ausserhalb me-
chanisch wirkender Gewebe liegen, selbst eime mehr oder we-
niger mechanische Natur annehmen, denn die ganze Rinde,
besonders ihre bei der Epidermis gränsenden Zellschichten, ist
bei dem Stamm collenchymatisch. Da nun die Wände der
Epidermiszellen stark verdickt werden, bilden sie auf solche
Weise eine Verstärkung des collenchymatischen Gewebes.
Mit dem Collenchym verschwindet so bei dem Ausläufer auch
42 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
die collenchymatische Eigenschaft der Epidermis und die Wände
werden diinner als bei dem Stamm, sind aber doch in der
That nicht viel dinner als die Epidermiszellwände im allge-
meinen bei den Ausläufern. HEin ähnliches Verhältniss findet
bei den Labiaten statt, wo die FEpidermiszellen der von
collenchymatischen Zellen gebauten Fliägel, wenn man einige
schwachen Fligel bei den Ausläufern findet, hier von diännwan-
digen Zellen ersetzt sind. Weiter scheint es, dass die dinnen
Wände der Epidermiszellen bei dem Ausläufern verschiedener
Wasserpflanzen z. B. Epilobium origanifolum Lam. wider
diese Deutung sprechen. Diese Ausläufer aber, die natirlich
auch, wie die in der Erde lebenden, fir einen radialen Druck
ausgesetzt sind, sind es doch in einem schwächeren Grade, und
bedirfen daher nicht einen so starken Schutz wie diese. Also
sind im Allgemeinen sowohl die Aussenwände der Epidermis-
zellen, als auch die Seiten- und Innen-wände, bei den Ausläufern
dicker als bei den Stämmen, obgleich die Cuticularisirung bei
den letzteren stärker ist.
Unterschiede in dem Vorkomnen der Haarbildungen.
Die physiologische Bedeutung der Haare ist ja oft hauptsäch-
lich die Pflanze gegen zu stärker Transpiration zu schiitzen.
Es ist dafär nicht iiberraschend, dass Haare, sowohl Borsten-
als Drisen-haare, nur selten auf den Ausläufern auftreten.
Den Ausläufern mehrerer Pflanzen mit behaarten Stämmen, z. B.
Achillea Millefolium L., Galium verum L. und boreale L. fehlen
jede Spur von Haarbildungen. Beiz. B. dén Stachys- und Mentha-
Arten und bei Solanum tuberosum L., wo die Stämme mit
langen mehrzelligen Haaren bekleidet sind, tragen dagegen
auch die Ausläufer Haare. Diese Haare sind doch immer
kleiner, schwächer, von wenigeren Zellen gebildet und bei
weitem nicht so zahlreich wie auf den Stämmen. Vergl. z. B.
Fig. 37 mit Fig. 38, Abbildungen von Haaren des Stamms und
Ausläufers von Stachys palustris L. Eine andere Pflanze mit
behaarten Ausläufern ist Mercurialis perennis L. Ihr Stamm
trägt streife, spitzige, dickwandige Haare (fig. 56), während
die Haaren des Ausläufers die Form und das Ansehen von den
Wurzelhaaren annehmen, nur die in ihnen sehr oft vorkommen-
den Qverwände unterscheiden sie von ächten Wurzelhbaaren.
Es ist eigenthimlich, dass nicht ein einziges Beispiel von einem
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:ol. 43
mit ächten Wurzelhaaren versehenen Ausläufer bekant ist, da
man doch einige Beispiele von mit Wurzelhaaren versehenen
Rhizomen kennt z. B. Corallorrhiza, deren Rhizome nicht Aus-
läufer genannt werden können.
Driisenhaare auf ' unterirdischen Pflanzentheilen habe ich
nur bei den Labiaten getroffen, was fir ihrer späten Anpassung
spriecht. Sie treten doch hier nicht in solehen Mengen wie auf
den Stämmen auf. Eine Ausnabme von dieser Regel macht
Scutellaria galericulata T.; bei dieser Pflanze kann der Stamm
sich nicht mit dem Ausläufer im Reichthum der Driisenhaare
messen. Diese sind bei dem Ausläufer theils und hauptsäch-
lich auf dem Boden und den Seiten der mit der Längenaxe
des Ausläufers parallelen Furchen (fig. 41, 42) gehäuft, theils
auch auf den Zwichenräumen verbreitet. Was die Bedeutung
dieser ungeheueren Entwicklung der Drisenhaare ist, steht wie
ein ungelöstes Räthsel. Also sind gewölnlich keine Haarbil-
dungen bei den Ausläufern vorhanden, und, wenn Haare bei ihnen
vorkommen, sind diese immer kleiner und zarter und stets aus
wenigeren Zellen zusammengesetzt als die der Stämme.
Unterschiede in dem Vorkommen der Spaltöffnungen.
Bei den Stämmen aller untersuchten Pflanzen habe ich
Spaltöffnungen gefunden, wenn auch in einer sehr wechseln-
den Zahl und Grösse. Dass Spaltöffnungen auch auf Ausläufern
auftreten, hat HomnFrLbtT!) durch zahlreiche Beispiele gezeigt.
Es ist mir auch, mit Ausnahme von vier Pflanzen gelungen,
Spaltöffnungen auf den Ausläufern zu finden. Bei Stachys
palustris IL. sind die Spaltöffnungen beinahe gleich zalreich
auf den Ausläufern, wie auf den Stämmen. Ebenso bei Solanum
tuberosum L., hier ist doch das Verhältniss stark variirend.
Das gewöhnlichste Verhältniss ist doch, dass die Spaltöfmungen
seltener auf den Ausläufern als auf den Stämmen sind. So
sind sie z. B..bei Achillea Millefolum IL. und Ptarmica L.,
Stachys silvatica L. und lanata Waulf., Aegopodium Podagraria
L. zahlreich auf den Stämmen, während ihre Anzahl bei den Aus-
länfern bedeutend beschränkt sind. Stärker tritt dieses Ver-
hältniss bei z. B. Lamium album TL., Mentha gentilis T., Scu-
tellaria galericulata L., Orobus tuberosus L., Vicia sepium L.
1!) HOHNFELDT. RICHARD: >Ueber das Vorkommen und die Verteilung
der Spaltöffnungen auf unterirdischen Pflanzentheilen.». Königsberg 1880.
44 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
und silvatica L., Hypericum perforatum L. hervor. Endlich
sind sie sehr selten an den Ausläufern von z. B. Solidago
occidentalis Hort. Ups., Galium verum L. und boreale L.,
Mentha arvensis L. und viridis L., Thalictrum flavaum L., Cir-
coea alpina L., lutetiana DL. und intermedia PEHR, Mercurialis
perennis L., Glaux maritima L.
Die vwvier Pflanzen, auf welcher unterirdiscehen Stamm-
theilen ich keime Spaltöffnungen gefunden habe, sind Campanula
uniftora L., Saxifraga rivularis L., Epilobium origanifolium
Law. und Triglochin polustre L.
Bei Campanula uniflora L. ist der unterirdiscehe Stamm
von den dicht schliessenden Niederblättern vollkommen bedeckt.
Auf der unteren, nach aussen gekehrten Seite der Niederblätter
kommen Spaltöffnungen vor, während dagegen auf der oberen an
dem Stamm sehliesenden Seite nur einzelne, und auf dem
Stamm, wo sie keinen Nutzen thun können sollten, keine Spalt-
öffnungen auftreten.
Die drei iäbrigen Pflanzen sind Wasserpflanzen, deren Aus-
läufer in Wasser oder von Wasser stark durchdrungener Erde
niedergesenkt sind. Dieser Mangel an Spaltöffnungen wird
durch grosse Luftgänge in der Rinde ersetzt (fig. 35), durch
welche Luftgänge die Luft auf einem inneren Weg zu dem
Ausläufer von den oberirdischen mit Spaltöffnungen versehenen
Organen gefiihrt wird. Solche grossen Luftgänge kommen bei
so wohl dem Stamme als dem Auwusläufer von Glaux maritima
L. (fig. 30, 31) vor, und stehen in Zusammenhang mit dem
spärlichen Vorkommen der Spaltöffnungen oben und unter
der Erde.
Die Spaltöffnungen der Ausläufer sind gewöhnlich mehr
abgerundet als die der Stämme, was von HoHNFELDT!) auch beob-
achtet ist, und dazu sind sie am öftesten auch grösser. Bei
Lamium album L., Mentha gentilis L., Scutellaria galericulata
L., Orobus tuberosus L., Vicia sepium L. und silvatiea L. sind
sie gewöhnlich eben so gross oben als unter der Erde. Nur bei
Hypericum perforatum 1. habe ich beobachtet, dass die Spalt-
öffnungen des Ausläufers durchgehend kleiner als die des
Stamms sind.
Spaltöffnungen kommen also sowohl bei Stämmen als auch
bei Ausläufern vor, bei diesen jedoch in geringerer Zahl. Die
!) HOHNFELDT, RICHARD: »>Ueber das Vorkommen und die Vertheilung
der Spaltöffnungen auf unterirdischen Pflanzentheilem. Königsberg 1880.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:ol. 45
unter der Erde liegenden Spaltöffrnungen sind gewöhnlich grösser
als die oberhalb liegenden. Bei den Ausläufern der Wasser-
pflangen fehlen Spaltöfnungen gänzlich.
Unterschiede in der Korkbildung.
Nicht nur bei älteren Stämmen, sondern auch bei älteren Aus-
läufern tritt Kork auf. Die Korkschicht wird theils in der Epider-
mis selbst gebildet, z. B. bei Stachys lanata WuzrF und Mentha
viridis L., theils in der unterliegenden Zellschicht z. B. bei
Solidago occidentalis Hort. Ups., Achillea Millefolium L., AÅegopo-
dium Podagraria L., theils in der inneren Endodermis z. B.
bei Thalictrum flavum L., oder innerhalb der inneren Endoder-
mis z. B. bei Galium verum L. und boreale L., Cireoea lute-
tiana L.
Nicht nur bei den Ausläufern von z. B. Galium verum L.
und boreale L., Aegopodium Podagraria L., die ein längeres
Leben haben, wird Kork gebildet, sondern auch bei den Aus-
läufern solcher Pflanzen als Mentha viridis L., wo die Aus-
läufer nur von so kurzer Dauer sind, wird Kork angelegt,
obgleich bei diesen keine so dicken und schiitzenden Schichten,
wie bei jenen entwickelt werden.
Die Bedeutung der verkorkten Geweben der Ausläufer
ist, ohne Zweifel, ihr Wassergehalt von dem des Boden unab-
hängig zu machen.
Kork bildet sich also sowohl beim Stamm wie beim Aus-
läufer, selbst wenn sie von kurzer Dauer sind.
Unterschiede in der inneren Endodermis.
Bei den Dicotyledonen ist diese Schicht immer besser und
typtscher entwickelt bei den Ausläufern als bei dem Stamm.
Ihre Zellen sind im Allgemeinen bei dem Ausläufer grösser und
regelmässiger, und die von der Faltung der Wände hervorgeru-
fenen Casparyschen Streifen treten gewöhnlich deutlich hervor,
selbst bei sehr alten Ausläufern, während sie dagegen bei
ganz jungen Stämmen oft nur mit Schwierigkeit zu unter-
scheiden sind. Die oft beobachtete Verkorkung der Zellwände
geht bei den Ausläufern weiter als bei den Stämmen. HEine
stärkere Verdickung der Zellwände ist von mir nicht beobachtet
worden mit Ausnahme von bei dem Ausläuvfer der Triglochin
46 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
palustre L. (fig. 58). Dort sind besonders die nach innen ge-
kehrten Wände stark verdickt, und die innere Endodermis
erbietet also ein Beispiel von dem, was Russow »C-Scheide>» nennt.
Unterschiede im Xylem.
Unter den untersuchten Pflanzen liegt nicht ein einziges
Beispiel, dass das Xylem eine grössere Entwicklung bei den
Ausläufern als bei den Stämmen erreicht, vor. Im Gegen-
theil sind bei fast allen z. B. Achillea Millefolium L. Solanum
tuberosum L. das Xylem bedeutlich kräftiger entwickelt in den
Stämmen als in den Ausläufern.
Bei den wenigen Pflanzen z. B. Galium verum L. und
Vicia septum L., wo die Ungleichheit in der Grösse der Xylem-
gruppen klein ist, gibt es doch zwischen ihnen eimme grosse
Ungleichkeit, die iäbrigens auch immer bei den anderen Pflanzen
existirt, nämlich, dass im Stamm das Xylem reich an Gefässen
ist, während diese in dem Ausläufer mehr oder weniger selten sind.
Die Reduction des Xylems ist am weitesten getrieben
bei z. B. Aegopodium Podagraria L. und Thalictrwm flavum L.
Vergl. fig. 22 mit fig. 23. Auf jener, einer Abbildung eines
Querschnittes durch den Stamm von Aegopodium Podagraria
L., kommen grosse kräftige Xylemgruppen vor, während dem
auf der letzteren, einer Abbildung eines Querschnittes durch
einen Ausläufer von derselben Pflanze, nur kleine unbedeutende
Xylemgruppen zu sehen sind, ja, einem Theil von den Gefäss-
bindeln fehlt vollkommen das Xylem.
Da ja so wohl die Grösse der Gefässe als ihre Zahl in
Verhältniss zu den Anforderungen, welche die Pflanze oder der
Pflanzentheil an das Wasserleitungsvermögen der Gefässe stellt,
stehen, so wird die Reduction des Xylems beim Ausläufer eine
ganz natiärliche Sache. Zwei verwandte Pflanzen, von welchen
die eine eine Wasserpflanze, die andere eine Landpflanze ist,
zeigen grosse Ungleichheiten im Bau der Gefässbindel, z. B.
Ranunculus fluitans und repens. Von ihnen giebt pE BARY in seiner
vergleichener Anatomie Abbildungen, an welchen die geringere-
Grösse und Zahl der Gefässe bei jenen besonders in den Augen
fallend sind. Dies Verhältniss hat seine Entsprechung im
Verhältnisse zwischen den Gefässbändeln im Stamm und Aus-
läufer einer Pflanze. Der Stamm mit seinem grösseren Be-
därfnisse von wohl entwickelten Wasserleitungsbindeln ent-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND ll. N:0O1. 47
spricht der Landpflanze, der Ausläufer mit seinem wenigeren
Bediirfnisse der Wasserpflanze.
Das Xylem ist immer bei den Ausläufern reducirt. Die
Xylemgruppen sind an sich kleiner und die Zahl ihrer Gefässe
geringer, wie auch die Gefässe an sich kleiner sind.
4
Unterschiede im Phloém.
Bei den untersuchten Pflanzen ist ohne Ausnahme das
Phloém der Ausläufer stärker als dasjenige der Stämme ent-
wickelt, was seinen Grund im bekanten Verhältnisse hat, dass
das Phloém eine sehr grosse Entwicklung in Organen, wo
der Transport der Proteinstoffer lebhaft ist, erreicht; ein sol-
ches Organ ist wahrscheinlich der Ausläufer. Dass dieses Organ
unterirdisch ist, wirkt nicht hinderlich auf der Entwicklung
des Phloöms, da sie ja vollkommen unabhängig von dem Me-
dium, worin der Pflanzentheil lebt, ist.
Das Xylem und das Phloöm verhalten sich also vollkom-
men entgegengesetzt, bei dem Ubergang des Stamms von
ober- zu unter-irdisch. Während das Maple beim Ausläufer
reducirt wird, wird das Phloém dagegen relativ weiter ent-
wickelt, was darauf beruht, dass, da die Anspriche an dem
NXylem abnehmen, die Anspriäche an dem Phloém wachsen, wozu
kommt, dass jenes von dem das Organ umgebenden Medium
beruhend ist, während das Phloém dagegen unberuhend von
diesem entwickelt wird.
Das Phloém der Gefässbiindel ist also bei den Ausläufern
stets grösser als bei den Stämmen, und ist dem in jenen statt-
findenden melw oder weniger lebhaften Umsatz der Proteinstofre
angepasst.
Unterschiede in den mechanischen Geweben.
1. Das Collenchym.
Das Collenchym, das schwächste von den mechanisch fun-
girenden Geweben des Stamms, das gewöhnlich die hervorspringen
den Kanten und Fligel der Stämme bildet, ist von den Ge-
weben des Stamms das, welches am schnellsten reducirt wird und
schwindet, wann er ein unterirdisches Leben zu fihren anfängt.
Höchst selten wird es bei einem Ausläufer angetroffen. Nur
48 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
bei Aisläufern von Lamium album L. (Fig. 11), Hypericum
perforatum L. und Aegopodium Podagraria L. (Fig. 23) habe
ich Collenchym oder collenchymatisch verdickte Gewebe ge-
funden. Bei den zwei ersten Pflanzen war das Collenchym
mehr oder weniger reducirt, nicht so aber bei Aegopodium
Podagraria L. Bei dieser Pflanze war im Gegentheil das
Collenchym das im Stamm ”zwar bedeutende aber nicht zu-
sammenhängende Gruppen (Fig. 22) bildete, zu einer den
ganzen Ausläufer umgebenden ringförmigen mächtigen Schicht
(Fig. 23) ibergegangen. Es scheint in diesem speciellen Fall,
dass das schwache Collenchym einen Ersatz fir den voll-
kommenen Mangel an anderen mechanisch fungirenden Ele-
menten mit Ausnahme von den unbedeutenden Xylemoruppen
bilden sollte.
Das gewöhnliche Verhältniss ist dagegen, dass selbst bei
Pflanzen, deren Stämme mit so wohl entwickeltem Collenchym,
wie z. B. Stachys palustris L. (Fig. 8) und silvatica L., Mentha
gentilis L., viridis L. und arvensis L., Scutellaria galericulata L.
(Fig. 12) und Mercurialis perennis L. (Fig. 32), oder mit so
mächtigen collenchymatischen Gruppen und Zellschichten, wie
z. B. Solanum tuberosum L., Thalietrum flavum L. (Fig. 16),
Circea lutetiana L. und alpina L., Epilobium origanifolium
LaAM., Vicia septum &L., keine eimzige Spur von Collenchym
oder collenchymatischen Geweben zu finden ist.
Das Collenchym bildet die vorspringenden Kanten der
Stämme. So bildet es bei den Labiaten ihre vier oft z. B. bei
Scutellaria galericulata T. (Fig. 12) stark vorspringende Kanten,
und bei Mercurialis perennis IL. bildet es die ganz unbedeu-
tenden Ausspruänge (Fig. 32). Mit dem Collenchym verschwin-
den auch alle Ausspriinge, so dass die Ausläufer rund oder wie
ber den Labiaten mehr oder weniger abgerundet werden.
Geflugelte Stämme werden bei den Papilionaceen gefunden
Ihre Fligel werden doch nicht von Collenchym, sondern von
in parenchymatischen Zellen ingelagerten Sclerenchym- und
Gefäss-bindeln gebildet (Fig. 26, 28).
2. Das Sclerenchym.
50 wie das Collenchym in den Ausläufern reducirt ist, ist
auch das Sclerenchym reducirt, obgleich seine Reduction be-
deutend schwächer ist, so dass es zu der Seltenheit hört, einen
von Schlerenchym ganz entblössten Ausläufer zu finden. Nur
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:o l1l. 49
bei Triglochin palustre L. habe ich solehe Ausläufer gefunden
(Fig. 35). Bei den Ausläufern von Thalictrum flavum L. (Fig.
15) und Cirecea lutetiana L. fehlt auch gewöhnlich das Scleren-
chym, doch habe ich nicht so selten bei ihnen schwache Scleren-
chymgruppen angetroffen. Dagegen scheint es, als komme
Selerenchym in den Ausläufern von Solidago occidentalis Hort.
Ups. (Fig. 2), Aster sp. Hort. Ups., Achillea Millefolium L.
(Fig. 4), Stachys palustris L. (fig. 9) und silvatica L., Solanum
tuberosum TL. (Fig. 15), Glauz maritima L. (Fig. 31), Orobus
tuberosus LD. (Fig. 27) und Vicia sepium L. (Fig. 29) konstant
vor. Seine Ausbildung ist doch unzähligen Wechseln unter-
worfen, so dass bei eimem Theil von den angefiihrten Pflanzen
das Selerenchym in grossen Quantitäten angetroffen wird,
während es bei andern äusserst sparsam vorkommt. So ist
auch das Verhältniss zwischen den Ausläufern von ungleichen
Individen derselben Art, oder selbst zwischen ungleichen Aus-
läufern von eimer Pflanze.
In den Stämmen kommt Sclerenchym in viel grösserer
Menge vor, und bildet grössere und kleinere Gruppen, die hier
wie wenn das Selerenchym in den Ausläufern auftritt, gewöhnlich
den Gefässbändeln entsprechen. Nur selten liegen sie isolirt,
wie z. B. in den Fligeln der Papilionaceen. Bisweilen, wie
bei Glaux maritima LI. (Fig. 30), fliessen sie zu einem Ring
zusammen. In dem Stamm von Triglochin palustre Li. (Fig. 34)
bildet das Selerenchym einen breiten Ring zwischen den Ge-
fässbiändeln und den äusseren von zahlreichen grossen Luft-
gängen durchzogenen parenchymatischen Zellschichten.
2
93. Das interfasciculare mechaniseche Gewebe.
In einer grossen Menge von so wohl Stämmen als Aus-
läufern wird zwischen den Gefässbundeln ein breites Band
mechamnischer Gewebe, das in Vereinigung mit den Xylem und
Selerenchym der Gefässbindel einen vollkommen geschlossenen
Ring von mechanisch wirkenden Geweben bildet, angelegt.
Besonders bei den Stämmen erreicht das interfasciculare me-
chanische Gewebe eine starke Emntwicklung, während es bei
den Ausläufern immer reducirt ist. Bei den Ausläufern
von den Labiaten, Orobus tuberosus L., Achillea Millefolium
L., Aster sp. Hort Ups. ist die Reduction verhältnissmässig
schwach. Bei z. B. Mercurialis perennis L. ist die Reduction
29
weit stärker (Fig. 32, 33). In den Ausläufern von Aegopodium
4
30 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
Podagraria Ti. (Fig. 23), Thalicetrum flavum 1. (Fig. 18), Vicia
sepiwm 1. (Fig. 47) fehlt dieses Gewebe vollständig, obgleich
es in den Stämmen vorkommt (Fig. 22, 17 und 238).
Die mechanischen Gewebe, so wohl- das Collenchym, das
Seclerenchym, das interfasciculare mechaniche Gewebe, als auch
das Xylem sind sämmtlich ber den Ausläufern reducirt, Was
von den schwächeren mechanischen HEinflässen fär welehe
diese ausgesetzt sind, im Verhältnisse zu denjenigen, gegen
welche der Stamm sich zu schitzen hat, abhängig ist.
In die: Augen :fallend sind die ungleichen Anordnungen
der mechanischen Gewebe in den Stämmen und den Ausläufern.
In den Stänmen sind sie peripherisch geordnet, während sie dagegen
in den Ausläufern um das Centrum zusammengedrängt sind.
er Triglochin palustre L. zum Beispiel liegen im Stamm die
zahlreichen Gefässbiindel innerhalb eines breiten Bands mecha-
nisches Gewebes nicht tief unter der Epidermis (Fig. 34),
während im Ausläufer alle die mechanisehen Elemente um
Centrum gehäuft sind.
Diese Anordnungen hat, wie Schwendener gezeigt hat,
ihren Grund in rein mechanischen Prinzipien. Bei den Stämmen
gilt es naturlich, mit wenigsten Materialien die grösste Bie-
oungsfestigkeit, und bei den Ausläufern, mit wenigsten Ma-
terialien die grösste Zugfestigkeit erreichen zu suchen. Und
serade auf diesem Grund ist es fir die Stämme vortheilhaft,
die mechanischen HElemente so peripherisch als möglich zu
legen, weil es dagegen fiir die Ausläufer vortheilhaft ist, sie so
viel als möglich zu emem starken Biindel zusammenzudrängen.
Unterschiede in der Rinde und dem Mark.
Da bei den Ausläufern die mechanischen Elemente gegen
das Centrum riicken, folgt davon natirlich eine Vergrösserung
von dem peripherischen Gewebe, der Rinde, und eine Vermin-
derung von dem centralen, dem Mark. Gleichzeitig damit, dass
die Zahl der Zellschicten in der Rinde des Ausläufers wächst,
findet auch eine Vergrösserung von den Zellen selbst statt, was
auch zu der Vergrösserung der Dicke der ganzen Schicht bei-
trvägt. Die Intercellularen sind immer grösser bei den Ausläufern.
Das Mark ist in den Stämmen gewöhnlich von grossen
dännwandigen Zellen oebildet. Nur junge Stämme sind ganz
markgefillt. "Sehr seitig fangen die centralen Zellen zu vor-
BIHANG FILL KSV) VET. -AKADY HÄNDE. BAND ll. Noch 1
sechwinden an, und der Stamm wird hohl. Diese Höhle wächst
mehr und mehr, so dass in alten Stämmen oft nur einige zerrissene
Schichten, welche die Wände der Höhle bekleiden, ibrig
sind. Bisweilen z. B. bei Thalictrum flavum IL. (Fig. 17)
werden diese Reste schwach verholzt. Mit der Abnalmne des
Durchmessers des Marks in den Ausläufern folgt auch eine
Verminderung der Grösse der Zellen. Die Dauer des Marks
ist grösser in einem Ausläufer als-in einem Stamm, so dass
sehr alte Ausläufer oft ganz und gar von dem Mark gefillt
sind, und auch wenn das Mark zu verschwinden anfängt, scheint
es doch nimmer so vollständig seinem Untergange entgegen zu
gehen wie im Stamm.
Unterschiede im Vorkommen der Secretbehälter.
Vorschiedene Secretbehälter werden so wohl in den Stäm-
men als in den Ausläufern angetroffen und haben gewöhnlich
ihren Platz in der Rinde, aber treten bisweilen auch in an-
deren Geweben z. B. in dem Phloöm auf. Sie sind in Allgemeinen
grösser und zalidreicher in den Ausläufern als in den Stämmen.
Solche Secretbehälter sind die Harzgänge in der Rinde so
wohl von dem Stamm als von dem Ausläufer der Solidago
occeidentalis Hort. Ups. und Aster sp. Hort. Ups. und in der
Rinde des Ausläufers bei Aclillea Millefoltum L. Oelgänge
kommt bei z. B. Aegopodium Podagraria IL. sowohl im Mark
als in der Rinde des Ausläufers vor. Ein Beispiel davon, dass
Secretbehälter in dem Phlotöm vorhanden sein können, erbietet
Hypericum perforatum L., welches Gummigänge so wohl im
Stamm als im Ausläufer hat.
Unterschiede in dem Vorkommen der Stärke.
Stärke kommt fast immer in grosser Menge in der Rinde
und dem Mark der Ausläufer vor. Besonders stärkereich sind
die iiberwinternden Ausläufer. Diese Ausläufer wie die Knollen-
bildungen, welche die Ausläufer von z. B. Solamwm tuberosum
L. und Circea alpina 1. abschliessen, sind Magazine, wo die
gebildete Nahrung. bis zu sie bei dem HEintritt der neuen
Wachsenperiode in Anspruch genommen wird, bewahrt wird.
Hierbei sind die als Magazin dienenden Gewebe, besonders die
52 FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
Rinde, sehr gut entwickelt und nähern sich in dieser Beziehung
den Ranollekrbilduagek bei welchen die magazinirenden Gewebe
sich so stark auf Kosten der ibrigen EL entwickelt, dass
sie ganz Uberhand nehmen (Fig. 82); sie sind vollständige
Ammenorgane geworden.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND Il. N:o. 53
ERKLÄRUNG DER ABBILDUNGEN.
Die verholzten Gewebe sind durchgehend gelb colorirt, das
Xylem ist mit Strichen, das Phloöm mit einem grauen Tone, das
Collenchym mit Rauten, das Sclerenchym und das interfasciculare
i:
mechanische Gewebe mit nur gelber Farbe bezeichnet.
Die Vergrösserung wurde der Figurenerklärung in Parenthesen
beigesetzt.
24
Fig.
Te AMN
IE
16.
PARDE I
Stick eines Querschnittes durch den Stamm von
Sohkdago ocerdentalis JIHIORT. Ups. re semumsppmen
Stick eines Querschnittes durch einen Ausläufer von
Solidago occidentalis Hort. Ups: Core
Stäck eines Querschnittes durch den Stamm von
Achkillea' Millefoléum Ti === -=5e-so=ssos == S=NESNNRENNNINNNNN
Stäck eines Querschnittes durch einen zweijährigen
Ausläufer von Achillea Millefolium ILmoosoosooooosoo---
Querschnitt durch den Stamm von Galium verum L.
Querschnitt durch einen jungen Ausläufer von Galium
DET UND isso oocsoorsssen bss rensenars est rss ARN
Querschnitt durch einen alten Ausläufer von Galium
BERNINI spenar sat bog SE oe bra EEE
Querschnitt durch den Stamm von Stachys palustris L.
Querschnitt durch einen Ausläufer von Stachys pa-
(SISTA (OT BIS FER SSA Er NA SE SEA aa a a lan sr nen
Querschnitt durch den Stamm von Lamium album L.
Querschnitt durch einen Ausläufer von Lamium
AlOUM Tio sooseosiresraessda sa sas
Querschnitt durch den Stamm von Scutellaria galeri-
CUldte Te oreda ENE ASTA
Querschnitt durch einen Ausläufer von Scutellaria
galericuläta Ji..oooossossesssusesosrecsre oss
Stäck eines Querschnittes durch den Stamm von S0-
lanum täberosum Joo scmecscsse doses ass ASTA EIN
Querschnitt durch einen Ausläufer von Solanum tube-
POSUM Äjoooooesecer scar ufb Er er usr Sör ss ns
Gefässbändel mit zwei Phloöémgruppen von dem
FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
(36).
(36).
(36).
(36):
Stamm des Thalcyrum favunm, IG. sc5o--seseeeeem (210).
2
Då
»
>
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. : BAND ll: N:O 1.
205
TAFEL II.
Stick eines Quersehnittes durch den Stamm von Tha-
(OG ER FAKE Br CAST POSTER VRT ERSTA YT OS
Stick eines Quersehnittes durch einen Ausläufer von
SL Toxa UDEN Sj [Ae Er LE BS se AR TESS NET ESKS SRA 8 Ae
Querschnitt durch den Stamm von Hypericum per-
VTG TRA EE 8 estgg leat a ll a
Querschnitt durch einen Auslänfer von Hypericum
IRON ar TE Tr Ne ER sen RE Sr oe na fm SÅ ärde ona
Querschnitt durch den oberirdiscehen Stamm von
Cad lar Lona Taget slu od igar ottan
Stäck eines Querechnittes durch den Stamm von
Kdletofo euunmLRO dd gnanRIA Jastugspos dor sslalostprsstio sc
Stick eines Querschnittes durch einen Ausläufer von
Käg oma daumaBodägratid, LysssrssellososstoooskelaN ooo
Stäck eines Querschnittes durch den Stamm von Epi-
(ODER ORG adv Ol JAM oso oo2sssoac onde BFA leone
Vierter Theil eines Quersehnittes durch einen Aus-
läufer von FEpilobium origanifoltum LAM. sooooo------
Querschnvitt dureh den Stamm von Orobus tube-
ASS MSS EST RE ATS TOSESTYTRTE: GIS
Querschnitlt durch einen Ausläufer von Orobus tube-
(DS 155 AES SEE EN SU TANT USE VPA SES EEE
Querschnitt durch den Stamm von Vicia sepium L.
Querschnitt durch einen Ausläufer von Vicia sepium L.
Stick eines Querschnittes durch den Stamm von
(GING AIP GGN ROUGE AR BY SE SRS TE FEAT Sä BE TNE
Quersehnitt durch einen Auslänfer von Glaur mari-
bana Neste -aslorgt. FY RS YEO A FST Br SN Be TIS ve
356
»
FRITZ HAUPT, UBER STÄMME UND UNTERIRDISCHE AUSLÄUFER.
492.
46.
TAFEL III.
Hälfte eines Qnerschnoittes durch den Stamm von
Mer Gvurialts-peremnis loss: sons NAS SR TE LA SAN
Stäck eines Querschnittes durch einen Ausläufer von
Mercurialis-perennis: In... ssh) -VISSNeSNeRNNaNne
Stäck eines Querschnittes durch den Stamm von
Triglochin palustre Mi---=sso-=s-vsre se GR SANNA
Querschnitt durch einen Ausläufer von Triglochin
Pulustre; Tags enspeona stent ssd ANNE
Stäck eines Querschuittes durch den Stamm von
Solidago occidentalis Hort. Ups. a = Phloöm. b =
Sclerenchym. ce = verholzte Zellen. d = kleinere
unverholzte Zellgruppen. e = Xylem. /f = isolirte
verholzte Zellen. g = eine junge Gruppe verholzter
Zellen. h = Harzgang. end = innere Endodermis-...
Epidermis mit Haaren von dem Stamm von Stachys
PAlUStris Tu scksssosessn sd stt AES PIE SENERTERE NANNE
Epidermis mit Haaren von einem Ausläufer von
Stachys palustris! T..52I: 7Y2- UNB IISSS TRON Neve
Epidermis mit Spaltöffnungen von dem Stamm von
Lamm, album Ls 3:00 -ossessoodotasn sn AA
Epidermis mit Spaltöffnungen von einem Auslänfer
von. Lamium: album ;Lis (ssoocbstoroster- so SARA
Stäck eines Querschnittes durch einen Ausläufer von
Scutellaria galericulata T., zeigend theils die dick-
wandige Epidermis, theils ein in einer Furche nieder-
gesenktes- Dräösenhadr..=-ssssuss.t. SNS SEN SANN SRA
BEpidermis von einem Ausläufer von Scutellaria galeri-
culata 1. mit Zahlreichen in Furchen niedergesenk-
ten DräsenhaaröD.--2s-sossossks=sk. oss ass SSR
Epidermis von dem Stamm von Aegopodium Poda-
graria I; mit emer Spaltöfnung-——---=SEESSEErssessae
Epidermis mit einer Spaltöffnung von einem Aus-
läufer von Aegopodium. Podagraria Ti-5NSESSeessenm
Epidermis mit Spaltöffnungen und Haaren von dem
Stamm von Kpilobium origanifolium LAM. ooooooo----
Epidermis eines Ausläufers von Hpilobium origani-
Jölum: TAM. sootopsbonsssose spett sca son NNE
(36).
(36).
(36).
(36).
(210).
(78).
(210):
(210)
»
57.
58.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:Ol.
TAFFEL IV.
Epidermis mit Spaltöffnungen und Haaren von dem
Slav OnR Creme u. äl gNr
Epidermis mit einer Spaltöffnung von einem Aus-
äre sv Oma Gör emd (OlPYNA NE oossorsooro- snar söesskosons
Stäck eines Querschnittes durch einen Ausläufer von
(BG CE er ce Ur SSA 2 OT RE ne a oo EN oa bn ee
Epidermis mit einer Spaltöffnung von einer Knolle
TOT (CMA LON DA SSE SEE ERNER
Stuck eines Querschnittes durch eine Knolle von
CÖFOTRT (ÄR BA Vr AE AAA TS NANSEN NE
Stäck eines Querschnittes durch den Stamm von
(ÖNA UAE TIA IAS Pe AE EL SS REN Re AE
Stuck eines Querschnittes durch einen Ausläufer von
NEO EL SVETUD ON OSS Leran oroa EEE oo d sonas sår
.« Epidermis mit Spaltöffnungen von Hon Stamm von
VÖRa SCR AES NASERIS NASN SNR
Epidermis mit einer Spaltöffnung von einem Aus-
KATT FÖ RV OTIS VGA S 6 UU ae oooeseerseoresdeornesendksse
Epidermis mit Haaren von dem Stamm von Mer-
ERE AG URSEND OT Os rv Sen sa SSE SR ra ora saga
Haare von Ausläufern von Mercurialis perennis L.
Gefässbändel von einem Ausläufer von Triglochin
VRETA AO Ba a ge TA La oe NRA a
(210).
(36).
(210).
(210).
(210).
(210).
(210).
(210).
(210).
j då HE EN
LJ i ' u
”"
LJ ' I” -
i
1
i Fille
no LOnRbvolbe 4 Al
| MN
2 yn
i i Y
uu I i I
t
ti i 4
- [|
4 = "” i
I riv
d & / ;
ed nal --
' UR
i 4 KOCK ( AS
NT Fi
N i : Ra
uvr I I I ; JUN EL 4
I "IM NN
dä v
i A AN
vd " nn "un um Al
4 me
vi KE TTT ed All
: ' någ
A ” N
u ' | i I i till A a
4
| | ' Li äl i
t
HINGOITIAYN å 10 I Red mo nt
- - 4
3
>
r
i. 4
Ten NN
Jath.W (0)
Fr CU (os yerr STEoR a KANE LEG
oMlacntet, oTocCKAOm .
FA
Tr 37 TN I Ad ATA Ä
Hona KA
PR 8 Ko REV NS AS SN SeSA AA Eee SN
Fig 28.
DS
a EE
PEGI
SN
LÅ 9
LEG: fe
Lugok
cc
=
>
2
rös
-——
AT NA
Akka
LAÄRKAV
VEL
ESSEN 1eES
EN D
(ÅA
|
Tith.W. Schlachter, Stockholm.
Tafl. TV,
Bihang till K.Vet Akad Handl.Bqd.ll NE.
so Fal fare
tockholm
Jäth VV. Schlachter; S
SAD
|
BIHANG TILL EK. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band il, N:o 2.
EINIGE BETRACHTUNGEN UND VERSUCHE
ÖUBER
DIE FILTRATION IN IHRER BEDEUTONG
FÖR
DIE TRANSSUDATIONSPROCESSE IM THIERKÖRPER
Dr. ROBERT TIGERSTEDT und Stud. Med. C. G. SANTESSON.
MIT 2 TAFELN.
MITTHEILUNG VOM PHYSIOL. LABORATORIUM DES CAROL. MED.-CHIR. INSTITUTS IN STOCKHOLM.
MITGETHEILT DEN 10 JUNI 1885.
SR Ra
STOCKHOLM, 1886.
KONGL. BOKTRYCKERIET.
rn JA hn.
' vv 3 1 SE . yt OR a
' KG
HHOJAHSV gi KE
anOvDaCan KANAL Hl KONAD
Hd H Aj i LJ IE UM KLAN: JONY | i An
Hö Al WaAOTA
YT ERTTRT LIKT
ot ädetr TR UVA HÅ
Einleitung.
Die Gesetze, nach welchen die Filtration durch todte thie-
rische Membranen stattfindet, sind von mehreren Forschern,
in der Hoffnung dadurch einen Ausgangspunkt fär die Lehre
von der Transsudation zu erhalten, untersucht worden. Diese
Untersuchungen beziehen sich auf die meisten Fragen, welche
in dieser Hinsicht von Bedeutung sein können; die Ergeb-
nisse zeigen aber unter einander beträchtliche Unterschiede.
Wir werden hier die Ergebnisse friuherer Forscher, insofern
sie auf die von uns untersuchten zwei Hauptpunkte — den
Einfluss der Zeit und des Druckes auf die Filtrationsgeschwin-
digkeit — sich beziehen, kurz zusammenstellen.
LiEBIG fand, dass derjenige Druck, bei welchem Wasser
durch eine animaliscehe Membran zu filtriren beginnt, mit der
Zeit abnimmt. Wenn in den ersten 6 Stunden hierzu ein
Druck von 12 Zoll Hg. erforderlich ist, so reichen nach 24
oder 36 Stunden 8, oft schon 6 Zoll Hg. hin, um durch die-
selbe Membran Wasser zu treiben.!)
WISTINGSHAUSEN giebt an, dass während durch ein Stick
feuchten Dinndarmes im ersten Moment die Fliissigkeit erst
bei 100 mm. Hg. Druck fitrirte, dies 48 Stunden später schon
bei 20—30 mm. geschah.?)
W. ScHmipDT hat zwei Abhandlungen iber die Filtration
veröffentlicht. Bei seinen Versuchen hat er immer einen,
durch eine MariortrE'sche Flasche hergestellten, constanten
1) LIEBIG, Untersuchungen iiber einige Ursachen der Säftebewegung
im thieriscehen Organismus. Braunschweig 1848. S. 7.
?) Citirt nach ECKHARD, Beiträge zur Anatomie und Physiologie.
7 5. 98. 1858.
4 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
Druck benutzt, die Temperaturunterschiede sorgfältig beob-
achtet, sowie sich vor der Verdunstung möglichst gesichert.
Wie er einen sicheren Schluss beim Aufbinden der Membran
erhalten hat, hat er aber nicht angegeben. Unter seinen Er-
gebnissen werden wir hier nur die folgenden bericksichtigen.
Die Ausflussgeschwindigkeit vermehrt sich im Laufe des Ver-
suches unter ibrigens sich gleich bleibenden Umständen —
»wahrscheinlich in Folge allmähliger Erweiterung der Poren»>.
Der Verfasser citirt als Beleg einen Versuch mit Kalbsblase
(Druckhöhe 2,5 M., Flissigkeit 12,4 pCt. Kochsalzlösung), bei
welchem die Filtratmenge zu Anfang des Versuches 5.12 Grm.
in 5 Min., nach 7 Sjunden' aber 9,2 Gem in 5 Min. betrug. Er fiägt
aber hinzu, dass »diese Ändrung (der Filtrationsgeschwindig-
keit) von Anfang an geringer war, wenn die Filtration sofort
nach dem Ueberspannen der Membran begann, oder weun die
Membran wenigstens, falls sie in aufgespanntem Zustande ge-
trocknet war, längere Zeit hindurch (etwa einen Tag) vor An-
fang des Versuckes wieder aufgeweicht wurde». Aus der Be-
schreibung des Verfassers ist aber nicht ersichtlich, ob die
als Belege fär die Zunahme der Filtrationsgeschwindigkeit mit
der Zeit mitgetheilten Versuche an vollständig imbibirter oder
an vorher mehr oder weniger getrockneter Membran ausge-
fihrt sind. In letzterem Falle ist die Zunahme der Filtrations-
geschwindigkeit zum grossen Theil dadurch bedingt, dass die
fräher aneinander geklebten Wände der Poren während des
Versuches allmählich sich erweitern. Ferner ist noch ein an-
derer Umstand zu beriicksichtigen, nähmlich dass das Aufbin-
den der Membran vielleicht nicht genigend sicher war und der
Schluss also mit der Zeit weniger zuverlässig wurde.f
Ferner fand ScHMiot, dass die Filtrationsgeschwindigkeit
mit der Erhöhung der Temperatur in gleicher oder wenigstens
sehr ähnlicher Weise verbunden ist, wie nach PoisEUVILLE dies
mit der Filtration durch gläserne Capillarröhren der Fall ist.
Endlich findet er, dass bei erhöhtem Drucke die Filtratmenge
zunimmt, und zwar schneller wie der Druck. Wenn z. B. die
Druckgrade sich wie 1:1,:24:2,808 verhielten, so verhielten
sich die zu gleicher Temperatur reducirten Filtratmengen wie
11550 bt (Membran: Pericardium von Rind, brer så
destillirtes Wasser)!).
!) W. SCHMIDT, Poggendorff's Annalen, Bd. 99, 8. 337—388. 1856.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:O 2. 5
Kurz nachher veröffentlichte ECKHARD einige Versuche
uber die Filtration von destillirtem Wasser durch Pericardium
vom Kalbe (ein einziges Mal vom Hunde). Bei seinen Ver”
suchen bemiihte er sich ganz besonders den Schluss der Mem-
bran so sicher wie möglieh zu machen. »Statt hänfenen Fä-
den wWwählte ich starke Bänder von vulkanisirtem Kautschuk,
mit denen ich das Blasenstick fest auf der Glasröhre um-
schnärte und dann schliesslich eine dicke Schicht Siegellack
iber die Lage des Kautschukbandes legte». Die Temperatur
variirte nicht viel und war im Allgemeinen sehr niedrig (höch-
stens 8” C.), um das Fäulniss der angewandten Membranen
möglichst zu verhindern.
Das Ergebniss ECKHARDS ist demjenigen W. SCHMIDTS gerade
entgegengesetzt: mit der Zeit nahm die durchfiltrirte Menge ab.
»Man könnte,» sagt ECKHARD, »auf die Vermuthung verfallen, dass
sich die Poren nach und nach verstopften, nicht durch in der zu
filtrirenden Flissigkeit befindliche Partikelchen (dafur hatte
er sich geschiitzt), sondern durch an der inneren Fläche der
Membran durch Zersetzung abgelöste Theilchen.> — >»Doch
will es mir scheimen, fiigt er hinzu, »dass diese Vermuthung
keine besondere Berechtigung habe, denn in den allermeisten
Fällen tritt schon kurze Zeit nach dem Beginn des Versuches
unsere Erscheinung und bei Anwendung grösserer filtrirender
Flächen die Abnahme innerhalb so kleiner Zeiten ein, dass
dabei von der angefiihrten Vermuthung gar keine Rede sein
kann.»
Ferner fand ECKHARD, dass die Abnahme im Anfange oft
viel grösser ist, als in den von ihm mitgetheilten Tabellen.
Es ereignete sich nämlich, dass unmittelbar nach dem Aufbin-
den der Membran mehr Flissigkeit wie später hindurchging,
dass also die Abnahme der Filtrationsgeschwindigkeit im An-
fange des Versuches noch grösser war, wie es aus seinen Ta-
bellen 1 u. 2 hervorgeht, welche nur die Filtratmengen pro
Stunde oder halbe Stunde mittheilen. ECKHARD erklärt diesen
Umstand dadurch, dass beim Aufbinden die Membran mehr-
fach in die Hand genommen wurde und also im Beginn eine
höhere Temperatur gehabt hatte wie später — und eine hö-
here Temperatur beginstigt ja die Filtrationsgeschwindigkeit,
wie schon W. SCHMIDT nachgewiesen hatte.
Uebrigens bemerkt ECKHARD, dass es bisweilen sich er-
eignet, dass 1—2 Stunden hindurch die fitrirte Menge zu-
6 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
nimmt, oder dass eine Zeit hindurch abwechselnd eine Zu-
nahme und eine Abnahme beobachtet wird. Er sieht diese
Unregelmässigkeiten aber als zufälliger Natur an.
Schliesslich fand ECKHARD, dass wenn man, nachdem die
Filtration einige Zeit stattgefunden und die Filtrationsgeschwin-
digkeit in Folge dessen abgenommen hat, die Membran ent-
lastet und nach einiger Zeit den Versuch beim urspränglichen
Drucke weiter fortsetzt, mit der neuen Herstellung des Druckes
eine Steigerung der Filtratmenge eintritt; bisweilen ereignet
es sich, dass die Filtratmenge die zu Anfang beobachtete
sogar iiberschreitet. Betreffend dieser Erscheimung bemerkt '
ECKHARD: »Man kann sich entweder vorstellen, dass wirklich
während der Entlastung die Wirkungen des vorher wirkenden
Druckes zum Theil verschwinden und folglich mit Wieder-
herstellung des Druckes eine grössere Menge zu fitriren be-
ginnt; oder dass diese Vermehrung dadurch herbeigefährt
werde, dass bei der momentanen Herstellung des Druckes ein
Theil der Fasern der Membran reisst. Die letzte Annahme
wird durch die zuletzt erwähnte Thatsache schwierig zuriäck-
zuweisen.»!)
Die theoretisehen Anschauungen ECKHARDS wWerden wir
später besprechen. Betreffend der gegentheiligen Angaben
fräherer Beobachter bemerkt er, dass sie in drei Umständen
ibren wahrscheinlichen Grund haben: 1) in der Anwendung
von Membranstiicken (namentlich Harnblase), von denen sich
gewisse Theile in Wasser lösen und so die Poren vergrössern,
2) in Membranen, die vorher getrocknet waren; 3) darin, dass
die betreffenden Forscher die ersten Unregelmässigkeiten,
welche sich so lange einstellen missen, als die Festigkeit
sämtlicher Fasern der Membran fir den jeweiligen Druck nicht
hinlänglich erprobt ist, nicht gewartet haben.
Letzteres kann aber nicht gegen die Versuche W. SCHMIDTS
geltend gemacht werden, denn diese umfassen in der Regel
eine Zeit von mehreren Stunden.
H. WzriKART benutzte fiir Versuche iiber die Filtration
Kalbsblase und destillirtes Wasser. Dabei fand er gleich W.
SGHMIDT, dass bei stärkerem Druck die Filtrationsgeschwindig-
keit zunahm. In seinen Versuchen muss aber irgend ein
Fehler stattgefunden haben, wie die folgende Betrachtung
!) ECKHARD, Beiträge zur Anatomie und Physiologie. I. S: 95—112.
1858. ;
i
I
fd
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 2. i
zeigt. Als Mittel einer Anzahl Bestimmungen erhielt er näm-
lich folgende Werthe:
Druck; Relative Filtratmenge
Zoll Hg.: pro 1 Stunde:
6 ön!
8 16,4
10 26,0
S 128
Fir eimen Unterschied von 2 Zoll Hg. hat also die ständ-
lich filtrirte Menge um ungefähr das fiänffache zugenommen
(von 3,1 bis 16,4). In jeder einzelnen Reihe mit sog. con-
stantem Druck ist aber, nach den eigenen Angaben des Ver-
fassers, in Folge der Versuchsanordnung der Druck am Ende
fast um 1 Zoll 5 Linien geringer wie im Anfang; (vgl. a. a.
0. S. 75). Die relative Filtrationsgeschwindigkeit hat dabei
aber von 3,5 pro Stunde nur bis 3,1 abgenommen. Wenn also
der Druck von 6 Zoll auf 4 Zoll 5 Linien abnimmt, verändert
sich die Filtrationsgeschwindigkeit äusserst unbedeutend; wenn
aber der Druck von 6 Zoll auf 8 Zoll zunimmt, steigt sie auf
das fänffache. Dies kann unmöglich von etwas anderem als
von irgend einem Versuchsfehler, etwa ungeniägendes Aufbin-
den oder Bersten der Membran, bedingt sein. Wir können
also aus den Versuchen WeEIKARTS keine bestimmten Schlisse
ziehen.!)
Die zweite Abhandlung von W. ScHmibt beschäftigt sich
hauptsächlich mit der Frage iiber die chemische Zusammen-
setzung einer durch eine thierische Membran filtrirten Flissig-
keit. Aus denjenigen Versuchsreihen, die er hier mittheilt,
sind fär unseren Zweck nur wenige zu brauchen, denn erstens
wird die chemische Zusammensetzung der zu filtrirenden Lö-
sung, der Druck und die Temperatur beinahe zwischen jeder
einzelnen Bestimmung verändert, ohne dass hierbei eine ge-
ordnete Folge eingehalten worden wäre, so dass es, wie RUNE-
BERG richtig bemerkt, ganz unmöglich ist auch nur mit annä-
hernder Sicherheit zu entscheiden, wie und in welchem Grade
jeder der hierbei in Betracht kommenden Factoren eingewirkt
!) H. WEIKART, Archiv der Heilkunde, II. S. 69—588, 1861. Auch die
zweite Abhandlung WEIKARTS (ibid. III. S. 118—136. 1862) leidet unter
den Fehler, dass in jeder einzelnen Reihe der Druck nicht constant ge-
wesen ist, sondern stetig abgenommen hat.
8 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
hat. Zweitens kommt noch hinzu, dass zwischen je zwei Be-
stimmungen, in welchen verschiedene Lösungen filtrirt werden
sollten, die Membran entweder mehrere Stunden mit der neuen
Lösung umgeben wurde oder auch eine hinreichende Zeit lang
(etwa 20 Minuten) die kiinftig zu brauchende Lösung fitrirt
und darnach der Apparat auseimander genommen wurde. Unter
solchen Verhältnissen kann man natirlich keine Schliässe iäber
den HFEinfluss der Zeit und des Druckes auf die Filtrations-
geschwindigkeit ziehen.!)
Eine befriedigende Untersuchung iäber die Filtration durch
thierisehe Membranen wurde einige Jahre später von RUNEBERG
ausgefiährt. Als Membran benutzte er frische oder in Alkohol ge-
härtete Därme. Die Filtrationsapparate, bei welchen jede Ver-
dunstung ausgeschlossen war, hatten folgende Einrichtung. In
einem Kiihlrohr aus Glas wurde ein Darmstiäck von gleicher
Länge wie das Kiihlrohr gerade durchgelegt und mit seinenr beiden
Enden iiber zwei kleinere Glaskanilen fest angebunden. Die
Glaskanilen gingen durch je einen durchbohrten Summipfropf,
welcher die offenen Enden des Kiihlrohres verschloss. Durch
die eine Glaskanile gelang mittelst eines Hebers die Filtra-
tionsflussigkeit aus einem verstellbaren Standgefässe in das
filtrirende Darmrohr, während an der anderen Glaskanile ein
zum Abflusse dienendes Glasrohr befestigt war.
Sobald das Darmstick mit Flissigkeit gefillt war, konnte
der auf die Darmwandung wirkende Seitendruck einfach durch
Heben oder Senken des die Filtrationsflässigkeit enthaltenden
Gefässes vermehrt oder vermindert werden. Die Stärke des
Druckes wurde an einem Manometer, der in das zufihrende
Heberrohr eingefigt war, abgelesen.
Mittelst einer, dem Abflussrohr beigefigten Klemmschraube
liess sich das Abfliessen regeln, resp. ganz aufheben und so-
mit ein langsameres und schnelleres Durchfliessen, sowie ein
vollständiger Stillstand der Filtrationsflissigkeit im Darmrohre
bewirken. Ueberall, wo es von irgend einem Gesichtspunkte
aus winschenswerth erschien, die filtrirende Flissigkeit in
Bewegung zu erhalten, z. B. bei Filtration von Emulsionen
u. s. w., waren die Versuche bei durchfliessenden Lösungen
gemacht, sonst theils bei offenem theils bei gesperrtem Abfluss.
Das Filtrat sammelte sich im Kihlrohre selbst an und
floss bei schwacher Neigung desselben durch seine Seitenöff-
1) W. SCHMIDT, Poggendorffs Annalen, 114, S. 337—3892. 1861.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 2. 9
nung in ein untergestelltes, vorher gewogenes Gefäss. Die
Filtratmenge wurde jedesmal durch Wägung bestimmt.
Unter den Ergebnissen RUNEBERGS intressiren uns zunächst
diejenigen iiber den Einfluss der Zeit und des Druckes auf
die Filtrationsgeschwindigkeit. Bei Anwendung von HEiweiss-
lösungen, Milch, Lösungen verschiedener Salze fand er, dass
die Filtrationsgeschwindigkeit mit der Zeit abnimmt, und zwar
anfangs in so beträchtlichem Grade, dass selbst Drucksteige-
rungen nur einen ganz geringen BEinfluss auf die Filtrat-
menge ausibten. Allmählich wurde, wenn der Druck eine
längere Zeit emgewirkt hatte, die Filtrationsgeschwindigkeit
verhältnissmässig constant und änderte sich bei gleichbleiben-
dem Druck nicht merkbar. Fir die genannten Lösungen sowie
fär destillirtes Wasser!) fand er ferner, dass die Filtrations-
geschwindigkeit im Allgemeinen mit dem Druck sank und
stieg, jedoch nicht in einem proportionalen Verhältniss, son-
dern sie nahm in um so geringerem Grade zu, je höhber der
Druck stieg. Dies galt namentlich fir Eiweisslösungen uud
Emulsionen; in dem einzigen Versuch, den RUNEBERG iiber
die Filtration von destillirtem Wasser mitgetheilt hat, sind die
Abweichungen von der Proportionalität bei höheren Druck-
graden nicht sehr bedeutend.
Betreffend der Filtration von Wasser und Salzlösungen
bemerkt RUNEBERG, dass die durch die Zeit bewirkten Verän-
derungen sich in bedeutend geringerem Grade geltend machen,
als dies bei Eiweisslösungen der Fall ist. Während bei Ei-
weisslösungen eime sehr beträchtliche Abnahme schon bei den
niedrigsten Druckgraden eintritt, hält sich dagegen bei Salz-
lösungen die Filtratmenge unverändert bei gleichbleibendem
Druck, sobald der Druck nicht 15—20 Cm. erreicht hat. Bei
höherem Druck tritt dann eine Abnahme mit der Zeit ein.
Ferner untersuchte RUNEBERG genauer die merkwiirdige
Erscheinung, welche ECKHARD an ausgeruhten Membranen ge-
tfunden, aber möglicherweise als von einem V ersuchsfehler be-
dingt aufgefasst hatte, nähmlich dass die Filtrationsgeschwin-
digkeit bei ein und demselben Druck wesentlich verschieden
ist, je nachdem vorher ein höherer oder niedrigerer Druck,
oder : auch vollständige Druckentlastung eingewirkt hat. Sie
ist nämlich grösser als vorher, wenn die Membran inzwischen
') RUNEBERG hat keine Versuche mit destillirtem Wasser iiber den
Einfluss der Zeit auf die Filtrationsgeschwindigkeit mitgetheilt.
10 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
unter Einfluss eines niedrigeren Druckes oder einer Druck-
entlastung gestanden hat, und umgekehrt kleiner als vorher,
wenn ein höherer Druckgrad in der Zwischenzeit eingewirkt
hat. Er zeigte, dass diese Erscheinung eine ausserordentlich
gesetzmässige und von keinem Versuchsfehler bedingt ist.
Die Ergebnisse RUNEBERGS iber die procentische Zusam-
mensetzung des Filtrates unter verschiedenen Versuchsbedin-
gungen brauchen wir vorläufig nicht zu bericksichtigen.!)
Die Untersuchungen RUNEBERGS sowie die Arbeit, worin
er seine Ergebnisse fir die theoretische Erklärung der Albu-
minurie benutzte, veranlassten mehrere neue Untersuchungen
iber die Filtration durch thierische Membranen. GOTTWALT
machte einige Controllversuche unter Anwendung menschlicher
Ureteren, konnte aber das Hauptergebniss RUNEBERGS betref-
fend der Einwirkung von Druckentlastung auf die Filtrations-
geschwindigkeit nicht bestätigen. Dagegen bestätigte er die
Thatsachen, dass die Filtrationsgeschwindigkeit mit der Zeit
abnimmt, sowie dass sie mit steigendem Drucke, jedoch nicht
proportional steigt.?) Ebensowenig wie bei der Betrachtung
der Arbeit RUNEBERGS brauchen wir die Ergebnisse GoTTWALTS
betreffend der procentischen Zusammensetzung des Filtrates
hier beriäcksichtigen.
Durch neue Versuche zeigte RUNEBERG, dass die Ergeb-
nisse GOTTWALTS von irgend eimem Fehler bedingt sein missten,
denn auch an menschlichen Ureteren ausgefihrte Versuche
gaben ihm dieselben Resultate wie die friäheren Versuche.?)
Neuerdings hat v. RrGÉczy sich gegen die thatsächlichen
Ergebnisse RUNEBERGS ausgesprochen. Als Membran benutzte
er Fischblase, Eimembran oder in Alkohol gehärteten Diänn-
darm des Schweines. Bei Filtration von Kochsalz- oder Al-
buminlösungen fand er, dass die Filtrationsgeschwindigkeit
mit der Zeit abnimmt. Dagegen fand er in der Regel keine
vermehrte Permeabilität nach Ausruhen; bei Anwendung ver-
schiedener Druckwerthe stellte es sich heraus, dass die Filtra-
tionsgeschwindigkeit einer concentrirten Kochsalzlösung ge-
wöhnlich in grösserer Proportionalität wächst als der Druck.
Um in dieser Hinsicht unter einander vergleichbare Bestim-
mungen zu erhalten und möglichst den Einfluss der Zeit aus-
!) RUNEBERG, Archiv der Heilkunde. XVIII, S. 1—59. 1876.
?) GOTTWALT, Zeitschr. f. physiol. Chemie. IV, S. 423—430. 1880.
>) RUNEBERG, Zeitschr. f. physiol. Chemie. VI, S. 508—527. 1882.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:O 2. ut
zuschliessen, liess v. REGtÉczy die Membran bei gleich gros-
sem Drucke fitriren, bis die Geschwindigkeit eine gleichmäs-
sige wurde, wozu 1—2, oft sogar mehrere Tage nothwendig
waren. !)
v. REGÉCZYS Versuche wären in diesem Punkte vollstän-
dig beweisend, wenn nicht seine Versuchsanordnung unter
einem bedenklichen Fehler gelitten hätte. Er hat nämlich die
filtrirte Flässigkeit aufgefangen ohne sie vor Verdunstung zu
schiitzen. Freilich sagt er, dass bei jedem einzelnen Versuche
der gleiche Fehler sich einstellen, und also eine Ausgleichung
stattfinden miisste — die Sache ist aber nicht so einfach. Die
filtrirte Fliissigkeit verdunstet nämlich nicht nur aus dem Ge-
fässe, wo sie gesammelt wird, sondern auch von der unteren
Oberfläche der Membran, wo der Tropfen sich ansammelt.
Je langsamer die Tropfen herabfallen, um so mehr verdinstet
die Flissigkeit; der Verlust wird also verhältnissmässig grös-
ser bei niedrigerem Druck an langsam sich ansammelnden
Tropfen als bei höherem, wo die Tropfen schneller abfliessen
und weniger durch Verdunstung verlieren. Dazu kommt aber
noch, dass die filtrirende Fliissigkeit eine concentrirte Lösung
von Kochsalz war. Bei der Verdiinstung vom Tropfen muss
mehr oder weniger Kochsalz an die Membran auskrystalli-
siren, und also ihre Permeabilität dadurch vermindert werden;
der Einfluss dieses Uebelstandes wird aber, nach den eben
gemachten Bemerkungen, in höherem Grade bei niedrigerem
Druck sich geltend machen. Die Versuche v. REGÉCzZYS reichen
also nicht aus, semen Satz zu beweisen.”?)
Wir haben hier nur eine Uebersicht der thatsächlichen
Ergebnisse der bisherigen Untersuchungen geben wollen. Bis
jetzt existirt kaum ein Versuch einer durchgefihrten Theorie
derjenigen Erscheinungen, welche bei Filtration durch thie-
riscehe Membranen auftreten; die von fräheren Forschern in
dieser Hinsicht gemachten allgemeinen Bemerkungen werden
wir in Zusammenhang mit unseren eigenen theoretischen An-
schauungen besprechen.
!) v. REGEÉCZY, Archiv fir die gesammte Physiologie. Band 30
SS. 544—595. 1883.
2) Vgl. auch die Bemerkungen RUNEBERGS, Archiv fiir die gesammte
Physiologie, Bd. 35, 5. 54—67. 1884.
12 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
ERSTES KAPITEL.
Die Versuechsmethode.
j
Um Versuche iber die Filtration mit genägender Exact-
heit ausfähren zu können, miissen die zur Anwendung kom-
menden Apparate folgenden Anforderungen geniägen:
1. Der Druck muss innerhalb bestimmter Grenzen ohne
Schwierigkeit veränderlich, dabei aber bei jedem bestimmten
Grade constant sein.
2. Die Membran muss derartig befestigt werden, dass der
Schluss vollständig sicher ist.
3. Das Filtrat muss ohne Verlust aufgesammelt und die
Verdunstung während der ganzen Versuchsdauer vollständig
vermieden werden.
Unser Apparat war folgendermassen construirt (Fig. 1—3,
Daftaul).
Der constante Druck wurde mittelst einer MARIOTTE'schen
Flasche, welche einen Liter fasste, hergestellt. Einem starken
Stativ entlang konnte die Flasche höher oder tiefer gestellt
werden; der höchste Druckgrad, den wir benutzten, betrug
1 M. Wasser. Am Stativ war eine Scala eingeritzt, um die
Höhe des Druckes bequem abzulesen zu gestatten.
Die Membran wurde horizontal am unteren Ende eines
10 Cm. langen Glasrohres in folgender Weise befestigt. Am
unteren Ende dieses Glasrohres (a, Fig. 1) war ein Metall-
ring (b, Figg. 1 u. 2) festgekittet, welcher die Lichtung des
Rohres mit ungefähr 1 Cm. iiberragte. Die untere Fläche
dieses Ringes trug 6 feine, metallene Spitzen (c, Fig. 2). Der
Ring (b) passte genau in einer entsprechenden Vertiefung einer
runden, grösseren, metallenen Platte (e, Figg. 1 u. 3) und die
6 Spitzen in ebensovielen Löchern (g, Fig. 3) ebendaselbst.
Der Ring b und die Platte e wurden mittelst eines zweiten
Ringes (h, Figg. 1 u. 2), welcher den Ring b um 1 Cm. iiber-
"ragte, durch zwei Schrauben gegeneinander gedrickt. Zwischen
BHANG TILL K. SV: VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 2, 13
dem Ring b und der Platte e wurde die Membran angebracht;
die Spitzen c dienten dazu, um die Befestigung zu erleichtern.
An beiden Seiten der Membran waren genigend dicke Kaut-
schukpackungen angebracht um den Schluss zu sichern; dieser
war in allen unseren Versuchen vollständig und veränderte
sich gar nicht während der Versuchsdauer.
Die Verbindung zwischen dem Rohre a und der MARIOTTE'-
schen Flasche geschah mittelst eines ausgewaschenen rothen
Kautschukschlauches.
Nachdem die Membran in der soeben beschriebenen Weise
befestigt war, wurde der Apparat in folgender Weise gefillt.
Das Rohr a wurde in ungefähr derselben Höhe wie die MA-
RIOTTE'sche Flasche gebracht und erst dann die Klemme n
geöffnet; dabei war der Tubus l!, welcher seitlich vom Rohre
a nahe dem unteren Ende desselben abging, offen. Die Fliis-
sigkeit fillte den ganzen Apparat und verdrängte die Luft,
welche durch den Tubus ! entwich. Erst dann wurde dieser
geschlossen. Bis jetzt hat kein nennenswerther Druck auf die
Membran einwirken können. Nun drehte man plötzlich das
Rohr a nach unten und stellte die Platte e auf den Cylinder i:
diese Manipulation dauerte einen Augenblick und die Mem-
bran stand von Anfang an unter denjenigen Druck, von wel-
chem aus man den Versuch beginnen wollte. Auch wurde die
Membran so wenig mit den Händen angefasst, dass ihre Tem-
peratur von Anfang des Versuches an die Temperatur der zu
filtrirenden Fliissigkeit hatte.
Der Cylinder 7 diente um die Verdunstung vorzubeugen.
Er war eine Art feuchte Kammer; die Platte e stellte sein
Dach dar, dessen Mitte die aufgespannte Membran einnahm.
Durch zwei Schrauben wurde die Platte e am Cylinder be-
festigt. Im Cylinder wurde das Gefäss fir die filtrirte Flis-
sigkeit gerade in die Mitte unter der Membran gestellt. Die
Thär £& war ebenso wie die ihr gerade gegeniiber liegende
Stelle des Cylinders mit einem Glasfenster versehen, damit
man während des Versuches das Innere des Cylinders iiber-
sehen konnte. Der Boden und die Wände des Cylinders waren
reichlich mit feuchtem Filtrirpapier bedeckt und dazu noch
mit Wasser benetzt. Das Sammelgefäss stand in einem innen
trockenen, etwas grösseren, aber niedrigen Gefässe, damit es nicht
nass werden sollte. Während eines Versuches wurde die Thir
in der Regel nicht öfter als bei der Herausnahme des Gefässes
14 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
fur die Wägung geöffnet. Die Verdunstung war also bei un-
serer Versuchsanordnung vollständig ausgeschlossen.
Das Filtrat wurde in kleinen Bechergläschen mit abge-
schliffenem Rande gesammelt. Damit beim Herabfallen 'der
Tropfen das Spritzen möglichst vermieden werden sollte, wurde
in der Mindung des Gläschens ein kleiner Trichter mit ab-
gebrochener Spitze gestellt; die Tropfen fielen gegen die Wand
des Trichters und glitten ihr entlang in das Gläschen. Es
konnte also kein Verlust durch das Herunterfallen der Tropfen
in das vorher im Gläschen befindliche Filtrat und davon be-
dingtes Spritzen stattfinden. Vor der Bestimmung wurde das
Gläschen sammt dem Trichter und einem kleinen Glasdeckel
gewogen; der Deckel sollte die Verdunstung während der
Wägung verhiäten.
Das Filtrat wurde immer gewogen, wenn nicht die Fil-
trationsgeschwindigkeit eine so grosse war, dass dies unmög-
lich gewesen wäre. Dann wurde die Filtratmenge volume-
trisch bestimmt. Diejenigen Bestimmungen, in welchen dies
der Fall gewesen ist, sind in den Versuchsbeispielen beson-
ders angegeben. Auch mussten wir in der Regel diejenige
Flissigkeit, welche während der Nacht filtrirte, volumetrisch
bestimmen, weil ihre Menge zu gross war um mit unserer
Waage gewogen zu werden. Statt unserer kleinen Gläschen
benutzten wir in diesem Falle ein grösseres Glas, welches wir
in die feuchte Kammer durch momentanes Abschrauben der
Platte e einfihrten.
Damit die Flissigkeit, wenn sie durch die Membran fil-
trirt hatte, sich nicht iäber die untere Fläche der Platte e aus-
breiten möchte, war diese ein wenig schief von innen nach
aussen und oben gedreht — die Fliissigkeit konnte also nicht
in dieser Richtung ihren Weg nehmen.
Wir arbeiteten mit zwei einander ganz ähnlichen Appa-
raten. Der einzige Unterschied war, dass der lichte Durch-
messer des Rohres a bei der einen 3 Cm., bei der anderen
nur 2 Cm. betrug. Die fitrirende Fläche war also im ersten
Falle 7,1 OCm., im zweiten 3,1 OCm. Wir wollen den er-
steren Apparat mit N:o I, den zweiten mit N:o II bezeichnen.
Bei allen Versuchen wurde die zu benutzende Membran
längere Zeit, oft 24 Stunden oder mehr, in der zu filtrirenden
Flissigkeit aufgequollen.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 2. 15
ZWEITES KAPITEL.
Die Filtration durch todte thierisehe Membranen in ihrer
Abhängigkeit von der Zeit.
Die Versuche, welche bis jetzt iiber die Filtration durch
thierisehe Membranen veröffentligt sind, sind im Allgemeinen
an viel zu dicken und complicirten Membranen ausgefuhrt.
Wenn es auch möglich wäre — was bis jetzt noch gar nicht
mit winschenswerther Strenge discutirt worden ist — die Er-
gebnisse bei der Filtration durch todte Membranen auf die
Transsudation aus dem Blute zu iiberfiähren, so ist es vor
Allem nothwendig, die Cardinalversuche an Membranen an-
zustellen, welche hinsichtlich ihrer physikalischen Beschaffen-
heit so viel wie möglich den Wandungen der Capillargefässe
sich nähern, denn unseres Erachtens ist es allzu kiihn aus den
Gesetzen, welche bei der Filtration durch Därme, Ureteren,
Blase u. s. w. gelten, irgend Etwas dariiber zu schliessen, wie
die Filtration aus den Capillargefässen geschieht.
Von diesen Betrachtungen ausgehend wollten wir unsere
Versuche an einer möglichst dinnen und wenig complicirten
Membran anstellen. Goldschlägerhäutchen schien uns in dieser
Hinsicht den Vorzug vor allen anderen Membranen zu haben:
diese Membran kann ausserordentlich diinn erhalten werden,
sie fault nicht und ist dazu noch verhältnissmässig wenig com-
plicirt gebaut.
Bei der Wahl der zu fitrirenden Flässigkeit liessen wir
uns von dem Gedanken leiten, dass die Fliissigkeit an und fir
sich weder chemisch noch mechanisch auf die Membran ein-
wirken durfte; wir wollten ja vorläufig die physikalischen Er-
scheinungen bei der Filtration, vor allem die Einwirkung der
Zeit und des Druckes studiren; es könnte aber der Fall sein
— was iäbrigens aus den Versuchen RUNEBERGS u. A. ziemlich
deutlich hervorgeht — dass Stoffe, welche in der Fliissigkeit ge-
löst oder gequollen sind, bei der Filtration in irgend einer
Weise die Poren der Membran verstopften und also dadurch
die theoretische Erklärung der Ergebnisse erschwerten. Wir
benutzten daher vorläufig als Filtrationsflässigkeit destillirtes
Wasser.
Vor jedem Versuch wurde, wie oben bemerkt, die zu be-
nutzende Membran zuerst gut ausgewaschen, dann längere Zeit
&
16 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
— oft 24 Stunden und länger — in Wasser aufgequollen,
und dann erst der Versuch begonnen. Die Art, wie der Ap-
parat gefillt wurde und iibrigen Einzelheiten betreffend der
Versuchsanordnung, haben wir schon im vorhergehenden Kapitel
beschrieben. Hier ist nur noch zu bemerken, dass wir bei
jeder Bestimmung die Zimmertemperatur mittelst eines nahe
dem Filtrationsapparate aufgehängten Termometers beobach-
teten. Die folgenden Temperaturangaben beziehen sich also
auf idie Temperatur am Ende der betreffenden Beobach-
tungszeit. Wir geben gern zu, dass bei längeren Beobach-
tungszeiten, z. B. eine ganze Nacht, diese Art der Tempe-
raturbestimmung nicht allen Anforderungen genigt; wir be-
sassen aber keinen registrirenden Termometer.
Wir theilen hier zunächst einige Auszäge aus unseren
Versuchsprotokollen mit.
Versuch 1. Apparat II. Membran: Goldschlägerhäutchen, 24
Stunden in Wasser gequollen. Druck: 40 Cm. Wasser.
. | | dd | Absolute Filtrat- | Filtratmenge pro
| N:o. | Temperatur. ; | menge. | 1 Minute.
| | Minuten. Grm. | Grm.
. 1 18 | 5.273 0.460
2 22.5 28 SA | 0.208
3 22.8 97 7.951 | 0.082
4 23.4 42 3.056 0.073
| SEN 23.1 (f5) 4.590 0.061
6 | 20:89 30 1.360 0.052
7 | Da 893 31.554 0.036
se 22.4 60 1.739 0.029
9 | AG 60 1.744 0.029
10 20:85 60 755 0.029
hän 23.3 60 1.754 0.029 |
12 20.1 223 6.058 0.027 |
1) 20.1 SJ 2.585 0.027 |
AN Nisa 03 2.587 0.025 = |
15 JO 874 | 20.459 0.023
16 21.2 200 4.322 0.022
a 22.8 263 | H.412 0.021
ITS 20.5 | 396 17.003 0.019
19] 21.6 | 126 1.956 0.016
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 2. 17
Versuch 2. Apparat I. Membran: Goldschlägerhäutchen, bei-
nahe 48 Stunden in Wasser gequollen. Druck 10 Cm.
Wasser.
4 Pempe- Hell ; RE ute Sera arna ; |
NEO åtar. Filtratmenge. | pro 1 Min. Anmerkungen. |
| Minuten. Grm. | Grm. |
1 | 20.9 9 22.945 2.549 |
2 | 20.9 16 2315 es KR AE NN |
Ev 3 20.4 30 21.155 0.925 |
ra 22.0 32 24.873 Olav | |
5 | 22.2 31 21.160 beast | |
6 23.1 41 20.157 0.614 | |
7 21.8 63 32.791 0.520 |
8 226 M Ol 29.096 0.434 |
IE) 23.0 69 260.513 0.384
| 10 29.9 62 21.830 0.352 |
Sal 23.1 23 7.028 0.306 | |
2 20.0 | 746 150.000 0.201 UN SEED
I 13 | 21.4 108 13.360 0.124 |
Hd Re | 195 21.391 | 0.110 |
15 | 222 | 167 15.424 0.092 |
i 16 24.9 230 19.302 | 0.082
Versuch 3. Apparat I. Membran: Goldschlägerhäutchen, un-
gefähr 1 Woche in Wasser gequollen. Druck 80 Cm.
Wasser.
MHempe- Zeit Absolute | Filtratmenge |
N:o. AG å Filtratmenge. | pro 1 Min, | Anmerkungen.
Minuten. Grm. Grm. |
i( | 2 100 30.3 |
2 | D 45 9.0
3 oe 13 55 22 Die Filtratmengen wur-
4 h ae : 51 65 1.27 ; den volumetrisch be-
5 | 60 55 0.91 | SFanE
6 61 45 0.738 |
Zz | 60 2) 0.717 | |
EN er 18.190 0.627 |
9 | 21.3 21 | 16.427 0.608 |
d>
18 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
Versuech 3. (Forts.)
| Absolute Filtratmenge
| N:o. | fame 2 Filtratmenoge. | pro 1 Min. Anmerkungen.
| | Minuten. Grm. Grm.
|
| ELO RA 210 75 | 42.275 | 0.564 |
111 =20:9 79 40.303 0.510 — |
12 224 | 601 I ni29:090 0.485 |
13 22.7 60. | 28076 0:468 |
14 23.4 SEN 22.827 0.448
15 | 19.2 | 633 | 280.800 0.365 i Yolnmäengn be-
162NISR NV 83 24.213 0.292
1 18:00) RAT 13.083 0.278 |
| 18 19.0 68 18.652 0.274
[ELD TdRTA IG 26.121 0.272 |
| 20 KOM ASO 21.661 0.271
I Pal 20.2 ib ll 29.100 0.262
| 22 20.2 91 29.139 0.234
2 20: 72 18.532 0.257
| 24 | 20.9 | 83 20.400 0.246 |
IP 25L i foder 84 20.195 = | 0.240
| 26 | 189 | 723 159.000 0.280
27 | 18.9 96 19.099 | 0.199 i
INKOSAEL Ts T90 17.180 0.191
| 29 20.9 112 21.723 0.194
[.F30 20.4 89 17.310 0.194
31 IN20:s:. 1 126 24.146 0.192
32 21.4 | 94 17.663 0.188
33 22.0 118 22.357 0.189
34 | 187 | 727 | 127.000 0.175 ee Lö
EG le EA AE kal 27.415 0.160 |
36 10R 192 30.096 0.157
dt 19.6 143 22.613 0.158
38 | 20.2 153 29.736 | 0.155
39 20.8 Zäll 11.181 0.157 |
40 | I 722 107.000 | 0.148 Mr ker
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 2. 19
Versuch 4. Apparat I. Membran: Goldschlägerhäutchen, einige
Stunden in Wasser gequollen. Druck 20 Cm. Wasser.
N:o. RE 25 | EAA REG Anmerkungen.
Minuten. | Grm. Grm.
ill | 7 4.417 0.631
2 | 12 4.608 0.384
3 13 3.498 0.269
| 19.5 ; |
4 18 3.862 0.215
5 | 24 4.846 0.202
6 | 91 13.984 0.154
id 20.0 174 22.950 0.132
8 21.0 114 14.326 0.126 |
IK T220 144 19.036 0.132 |
10 22.0 63 3.255 0.131 |
Al 20.01), 788 | "101.000 I ES an
12 21.7 137 16.584 0.121 |
13 21.1 205 20.531 0.123 |
14 23.0 147 18.696 0.127
15 22.2 200 24.927 0.125
16 | 210 | 804 | 99.000 Öken 4 Weke TE Od
1074 21.3 132 15.542 0.118 |
| 18. 111.209 1] 164 18.327 0.115 |
19 SÄL 69 ena 0.126 |
| 20 21.2 202 23.496 0.116 |
Diese Versuche zeigen aufs deutlichste, welchen grossen
Einfluss die Zeit auf die Filtrationsgeschwindigkeit ausibt.
Die minutlich filtrirte Menge nimmt im Beginn ausserordent-
lich schnell ab, allmählich wird die Abnahme immer kleiner
und die Filtratmenge nähert sich asymptotisch einem Mini-
mum, welches jedoch bei keinem unserer Versuche erreicht
Wwird.
Diese Thatsachen sind freilich nicht neu, denn wie aus
der Einleitung hervorgeht, hatten schon ECKHARD und RUNE-
BERG etwas ähnliches gefunden. Vergleichen wir aber unsere
Ergebnisse mit denjenigen der eben genannten Forscher, so
finden wir dennoch einen sehr bemerkenswerthen Unterschied:
die Abnahme der Filtrationsgeschwindigkeit erfolgt hier un-
five rn 2
20 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
vergleichlich schneller als in den friher veröffentligten Fil-
trationsversuchen.
Dies muss seinen Grund haben erstens darin, dass wir
bei unseren Versuchen einer ausserordentlich diinnen Mem-
bran uns bedienten, zweitens darin, dass wir unsere Bestim-
mungen besonders im Beginne der Versuche sehr schnell nach
einander machten, und also so genau wie möglich die Verän-
derungen der Filtrationsgeschwindigkeit nachgehen konnten.
Es könnte aber auch unser Ergebniss von irgend einem
Versuchsfehler bedingt sein. Dass die Art, wie die Membran
in dem Apparat eingesetzt war, allen Anforderungen genigt,
ist schon oben bemerkt. Der Druck ist während der ganzen
Versuchsdauer constant gewesen, keine Verdunstung hat statt-
finden können, die Temperatur hat auch nur unbedeutend va-
riirt — mit einem Worte, die ganze Versuchsanordnung schliesst
jeden gröberen Fehler aus. Es wäre noch möglich, dass in
dem Apparate, besonders im Schlauche befindliche feinste
Partikelchen sich an der Membran hätten festsetzen können
und in dieser Weise die Poren zugestopft hätten. Freilich
zeigte die mikroskopische Untersuchung der Membran, dass
nach einem mehrtägigen Versuch die an derselben angesam-
melte Menge Staub eine ganz unbedeutende war. Wir wollten
aber direct diese mögliche Fehlerquelle untersuchen, und
machten zuerst einen Versuch mit Goldschlägerhäutchen, wo-
bei die MarziottE'sche Flasche und das Glasrohr a mittelst
eines Glasrohres und nicht mittelst des Kautschukschlauches
verbunden waren. Das Ergebniss stimmt — wie die folgende
Tabelle zeigt — vollständig mit demjenigen der fruäher mit-
getheilten Versuche iberein.
Versuch 10. Apparat II. Membran: Goldschlägerhäutchen, 3
Tage in Wasser gequollen. Druck: 58.5 Cm. Wasser.
| UNGA RS IT ÄRE Absolute Filtratmenge
N:o. | SR | "| Filtratmenge. | pro 1 Min. Anmerkungen.
| Minuten. Grm. Grm.
I
1 | 21.3 3 23.968 = | 7.988
2 21.3 TR 36.410 5.201
3 | 2.4 10 26.279 2.628
(2VerA 21.4 10 20.742 2.074
3) SLA 15 22.297 1.486
6 21.6 20 21.009 1.050
NARE 21.4 21 20.594 | 0.763
TR 21.8 25 16.244 0.650
Te. 21.5 23 1535 le 0.570
10 | 21.9 25 12.017 0.481 |
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:Oo 2. 21
Der Schlauch hat also keinen Einfluss auf das Ergebniss
ausgeibt.
Um auch zu präfen, ob nicht etwa im Wasser, trotz De-
stillation und in einigen Fällen auch Filtration, befindlichen
Partikelehen die Poren der Membran zugestopft hätten, mach-
ten wir den folgenden Versuch mit einer unorganischen Mem-
bran, nämlich eine sehr dinne, unglasirte Porzellanplatte,
welche wir wasserdicht in unserem Apparate I einfigten.
Diese Porzellanplatte filtrirte ausserordentlich langsam, die die
Poren verstopfenden Partikelchen hatten also geraume Zeit
um sich abzusetzen und in compacter Masse die Filtrations-
fähigkeit zu vermindern. Dies war aber nicht der Fall; der
Versuch dauerte mehrere Tage lang, die Filtrationsgeschwin-
digkeit war aber die ganze Zeit hindurch fast unverändert
und zeigte nur unbedeutende, um einen Mittelwerth sich be-
wegende Variationen, welche iibrigens parallel den entspre-
chenden Variationen der Zimmertemperatur waren, wie aus
der folgenden Tabelle hervorgeht:1)
Versuch 11. Apparat I. Membran: 1 Mm. dicke Platte aus
unglacirtem Porzellan. Flässigkeit: destillirtes Wasser.
Druck: 100 Cm. Wasser.
I
å Tempe" | Aeit. Absolute Filtratmenge |
FORNE standen Filtratmenge. [pro 1 Stunde.l Anmerkungen.
u.Zehntel. Grm. Grm.
il 21.2 20.4 7.364 0.361
2 — S.7 3.262 0.374
3 18.6 13.4 | 4.795 0.356
4 18.4 23.9 | 8.813 0.368
ä 17.6 3.1 3.052 0.349
6 18.5 US D.343 0.353
i 20.5 ble 2.994 0.358
8 20.0 13 4.829 0.352
9 20.9 10.6 3.826 0.360
10 19.3 12.8 4.519 0.351
(SR 19.3 10.3 3.588 0.346
12 TON 13.0 4.443 0.341 |
| 13 | 20.9 24.5 8.914 0.363 |
Hö govw Es war uns unmöglich bei den Versuchen eine vollständig gleich-
mässige Temperatur zu erhalten, weil unser Arbeitszimmer nicht apart
geheizt werden konnte.
22 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM 'THIERKÖRPER.
Von einem Versuchsfehler konnte also unser Ergebniss
nicht bedingt sein. Es konnte aber der Fall sein, dass die
von uns benutzte Membran in Folge der vorhergehenden Be-
handlung!) sich so weit verändert hätte, dass die Ergebnisse
nur fär sie, nicht aber fir andere ebenso diinne animalische
Membranen giltig waren. Wir machten daher denselben Ver-
such mit frischem, eben auspräparirtem Peritoneum parietale
von Katze. Die Membran lag ungefähr !/, Stunde in physio-
logischer Kochsalzlösung, bevor sie im Apparat aufgespannt
wurde. Als Filtrationsflussigkeit benutzten wir eme 0.6 pCt.
NaCIl-Lösung, um den normalen Quellungszustand der Mem-
bran beizubehalten. Das Ergebniss ist aus der folgenden Ta-
belle ersichtlich.
Versuch 6. Apparat II. Membran: Frisches Peritoneum pa-
rietale von Katze, ungef. !/, Stunde in 0.6 pCt NaCIl-
Lösung gequollen. Filtrationsflissigkeit: 0.6 NaCl-Lö-
sung. Druck: 40 Cm. Wasser.
z Toning TE [83 Absolute Filtratmenge |
:0. NTE | Filtratmenge. pro 1 Minute./ Anmerkungen.
Minuten. | Grm. | Grm.
| | | Der Druck wirkte wäh-
1 19.2 Se D.278 | 0.660 rend der Fällung des
2 | = far Ba | 220560 NR
3 18.9 1345 5.393 | 0.415
4 | 19. 41 15.042 0.367
5 19.3 I 10.886 | 0.330
6 SST [EE ER a TN RE
7 19.9 73 20.628 | 0.283
sö LS 77 19.579 | 0.254
IE KO 82 | 19.925 0.243
10 17.2 748) |) TA0O0R bTEKOL6e re pe
11 15.9 114 | 14.397 0.126
12 18.2 65 ISA 0.120
13 16.s 74 | 8.547 | 0.116
14 17.8 112 12.379 0.111
15 17.4 115 BRIS 0.105
16 18:67 | 152 14.946 | 0.098
1 Goldschlägerhäutchen ist die Serosa des Rindendarmes, welche
entfettet, getrocknet und gehämmert wird.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 10. N:o 3. 23
Versuch 6. (Forts.)
R Tempes | Zeit. Absolute | Filtrafmcnee |
20 FE Filtratmenge. pro 1 Minute. Anmerkungen.
Minuten. Grm. | Grm |
HdR Hic6:er.s]| 755 60.000 ÖDE ra LO RSRE ES T
18 18.1 229 15.244 0.066
11) JT 233 14.602 0.063
20 18.7 168 10.245 0.061
21 16.6 832 45.000 0.034 RA ber
22 16.5 102 4.924 0.048
23 16.6 SN 5.332 | 0.047
24 17.5 114 Db 0.043 | |
25 Ica 256 11.365 0.046 | |
PRE d5:00 878 33.000 0.040 öd je
27 15.1 202 7.505 0:087 3 | |
28 15.5 265 I.669 0.036 |
29 167 La 6.234 0.036 ;
| 30 14.3 787 27.000 | 0.034 ER he
ND 17 305 11,323 0.033
32 — 369 12.783 | 0.035
33 | 15.3 760 24.046 0.032
Dieser Versuch zeigt ganz dieselben Eigenthumlichkeiten
betreffend der Einwirkung der Zeit auf die Filtrationsgeschwin-
digkeit wie die friheren Versuche; ebenso wie in den Ver-
suchen mit Goldschlägerhäutchen nimmt hier die Filtratmenge
im Anfang ausserordentlich schnell, später immer langsamer ab.
Um die Veränderung der Filtrationsgeschwindigkeit deut-
licher als aus den Tabellen hervortreten zu lassen, haben wir
die eben citirten Versuche Taf. II, Figg. 1 u. 2 graphisch
dargestellt. Fig. 1 stellt den Versuch mit Peritoneum der Katze
und einen Versuch (N:o 1) mit Goldschlägerhäutchen dar; der
Druck ist in beiden 40 Cm. Wasser gewesen; ebenso war die
filtrirende Oberfläche in beiden Versuchen dieselbe. In der
Abscisse bezeichnet je 1 Millimeter eine Minute, in den Or-
dinaten bedeutet je 1 Centimeter eine Filtratmenge von 0.1
Grm. Weil die zwischen je zwei Wägungen filtrirte Flissig-
keitsmenge stetig abnimmt, ist die pro Minute berechnete
Menge nur ein mittlerer Werth, und wir haben daher die be-
24 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
treffende Ordinate in der Mitte jeder Beobachtungszeit gestellt;
im Versuch 1 z. B. steht also die 1. Ordinate, welche die mitt-
lere Filtrationsgeschwindigkeit während der ersten 18 Minuten
darstellt, bei dem Theilstrich 9, u.s. w. Der Versuch mit
Goldschlägerhäutchen ist durch die vollständig ansgezogene
Curve, der Versuch mit Peritoneum durch die unterbrochene
Curve wiedergegeben. Die Curven zeigen freilich keinen voll-
ständigen Parallelismus, wie es auch nicht zu erwarten ist bei
zwei Membranen verschiedenen Ursprunges; der ganze Ver-
lauf der Curven ist aber im grossen Ganzen ibereinstimmend
und wir können daher behaupten, dass unsere Ergebnisse am
Goldschlägerhäutchen auch fär andere dimnne Bindegewebs-
membranen giltig sind.
Dasselbe Ergebniss wie der Versuch 6 hat uns auch ein
anderer Versuch gegeben. Als Membran diente ein Stäck in
Alkohol gehärteter Nierencapsel vom Hunde, welches ungef.
24 Stunden in destillirtem Wasser gelegen hatte; Filtrations-
flässigkeit destillirtes Wasser; Druck 40 Cm. Wasser.
| ei |" Absolute Filtratmenge
Tempe- eit. as
N:o. Filtratmenge. ipro 1 Stunde. Anmerkungen.
ratur. | Stunden > äl
u. Zehntel. Grm. | Grm.
|
1 5 AN (Ae [2 1.762 1.174
|
| 2 VS 2.251 0.979
Die Curven Fig. 2, Taf. II sind aus den Versuchen mit
Goldschlägerhäutchen construirt, erstens um die zeitlichen
Veränderungen der Filtrationsgeschwindigkeit deutlich hervor-
treten zu lassen, zweitens um die Frage, wie die Filtrations-
geschwindigkeit bei verschiedenen Druckwerthen abnimmt, zu
beleuchten. Die Abscisse bezeichnet die laufende Zeit (1 Mm.
= 1 Minute), die Ordinaten die mittleren Filtratmengen pro
1 Minute; sie sind nach demselben Princip gestellt wie die
Ordinaten in Fig. 1. Damit die Filtrationsgeschwindigkeit
und ihre Veränderungen bei verschiedenem Drucke leichter
mit einander vergleichbar werden, haben wir fir die verschie-
denen Versuche nicht dieselbe Einheit der Ordinate angewandt,
sondern sie solcher Art bestimmt, dass die ersten Bestimmun-
gen in allen Versuchen von ungefähr gleich grossen Ordinaten
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 2. 25
repräsentirt werden. Es entspricht also in den Ordinaten 1
Cm. folgende Werthe:
VZSKTD TE nn EEE Sa 0.02 Grm.
> DEE ISEN 0.1
OM Iskejs SER SURTE AE 10
ARSSERETO SSE EN 0.025
> ÖVER A 0033
Aus diesen Curven geht hervor, dass die Filtrationsge-
schwindigkeit um so schneller abnimmt, je grösser der Druck
ist. Beim Druck von 10—40 Cm. sinkt die Filtrationsgeschwin-
digkeit ungefähr gleich schnell, wenigstens während der ersten
40 Minuten. Beim Druck von 58.5 Cm. ist die Steilheit der
Abnahme bedeutend grösser, noch grösser bei 80 Cm., wo
schon während der ersten 10 Minuten die Filtrationsgeschwin-
digkeit mit einer fast senkrechten Steilheit sich vermindert.
Untersuchen wir ferner, wie bei verschiedenem Drucke
die spätere Abnahme sich darstellt, so finden wir, wie aus den
Tabellen schon hervorgeht, dass die minutliche Filtratmenge
nimmer constant wird, auch wenn der Versuch mehrere Tage
lang dauert. Es tritt aber verhältnissmässig sehr bald ein
Stadium ein, wo die Geschwindigkeit nur langsam sich verän-
dert und die Curve nur eimen unbedeutenden Winkel mit der
Abscissenachse bildet. Dieses relativ constante Stadium tritt
bei verschiedenem Drucke ungleich schnell ein. Es ist natir-
lich nicht ganz leicht diesen Punkt zu bestimmen; es scheint
uns aber, dass folgende nach den Curven bestimmten Werthe
ungefähr dem thatsächlichen Bestand. entsprechen:
Druck Relative Constanz
Cm. Wasser: nach Minuten:
Vetrsuch 3-..... 80 41
pködodg. UO AA 38.5 67
» sas 40 93
) AES 20 119
> 2 BURE 10 noch nicht nach 255
Diese Werthe sind in der Weise abgeleitet, dass wir aus
den Curven den Punkt bestimmt haben, von welchem aus die
Senkung der Curve gegen die Abscisse eine sehr langsame
wird. Dieses Verfahren ist natärlich ein wenig willkurlich;
uns scheint aber, dass dennoch die in dieser Weise ermittel-
26 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
ten Werthe in Verhältniss zu einander eine gewisse Bedeutung
haben. Sie zeigen ibereinstimmend, dass die Filtrationsge-
schwindigkeit das verhältnissmässig constante Stadium nach
verschieden langer Zeit erreicht; diesc Zeit ist am kirzesten
bei höheren Druckgraden, am längsten bei niedrigeren.
Wir wollen aber noch ausdriicklich betonen, dass dieser
»relativen Constanz» keine allzu grosse Bedeutung gegeben
werden darf, denn wie lange auch die Filtration fortgesetzt
wird, wird dennoch die Geschwindigkeit nie constant, sondern
sie nimmt unaufhörlich ab.
Fir die von uns untersuchten Membranen gelten also be-
treffend den Einfluss der Zeit auf die Filtrationsgeschwindig-
keit folgende Gesetze:
1. Die Filtrationsgeschwindigkeit nimmt stetig ab; die Ab-
nahme ist im Anfang am grössten, später immer lang-
samer;
2. Die Filtrationsgeschwindigkeit erreicht nach einer verhält-
nissmässig kurzen Zeit eine relative Constanz, d. h. die
Abnahme geschieht nicht mehr so schnell wie anfangs;
eine wirkliche Constanz wird aber nie erreicht, auch wenn
der Versuch mehrere Tage lang fortgesetzt wird;
3. Die anfängliche Abnahme der Filtrationsgeschwindigketit
geschieht um so schneller, auch tritt die relative Constanz
um so friher ein, je grösser der Druck ist.
DRETTES KARITET
Die Filtration durch todte thierisehe Membranen in ihrer
Abhängigkeit von dem Drucke.
Nachdem es sich herausgestellt hatte, dass die Filtrations-
geschwindigkeit bei constantem Druck stetig abnimmt, war es
bei der Untersuchung iiber die Einwirkung verschiedener
Druckgrade auf dieselbe Membran nothwendig, durch längeres
Filtriren unter denselben Druck die Membran in eimem Zu-
stande zu bringen, wo die Filtrationsgeschwindigkeit nun mehr
äusserst wenig sich veränderte, und erst dann die Druckvaria-
tionen in ihrem Einfluss auf die Filtration zu präfen. Es ist
natiärlich ganz unmöglich bei diesen Versuchen die Einwir-
kung verschiedener Druckgrade ganz rein zu studiren, denn
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND Il. N:o 2. 27
immer mischt sich der Einfluss der Zeit darin; wir suchten
aber durch die genannte Anordnung den letzten Factor mög-
lichst zu beschränken.
Wir lassen hier einige Versuchsbeispiele folgen. Die
meisten sind Fortsetzungen derjenigen Versuche, welche wir
im zweiten Kapitel mitgetheilt haben.
Mersuelmil Nol oben S. 16.
å fömpe- Zeit. Absolute | Filtratmenge
N:o. SN Filtratmenge. pro 1 Minute. Anmerkungen.
Minuten. Grm. | Grm.
Iz | 22.8 263 DANS | 0.021 Druck 40 Cm. Wasser,
18 20.3 896 17.005 0.019
19 | 21.6 126 1.956 | 0.016
20 22.0 91 3.044 0.033 Druck 100 Cm.
21 22.1 69 2.378 0.034
22 23.4 180 6.007 0.033
23 25.2 221 3.130 0.036
24 21.2 661 22.206 0.034
2D 22.4 336 10.673 0.032
26 21.9 186 5.797 0.031
27 23.9 192 6.268 0.033
28 I 731 23.049 0.031
2) 20.8 209 6.329 = | 0.030
30 21.6 | 67 | 1.392 0.021 Druck 70 Cm.
3l 21.2 120 | 2.185 0.023
SA GR | 18 | Asa 0.022
33 22.0 68 | 1.519 0.022
34 | 22.5 | 169 | 2.511 | 0.015 Druck 40 Cm.
30 20.8 684 9.055 0.014
36 | 20.2 | 222 | 2.975 | 0.013
31 | 21.2 | 135 | 1.226 | 0.009 Druck 20 Cm.
38 | 21.7 | 183 | 1.329 | 0.007 |
39 20.6 1032 7.663 Ol6074 |
28
Versuch 2. Apparat I.
Vigl.soben Si 17.
TIGERSTEDT U. SANTESSON. DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
stimmt.
T Zeit | Absolute Filtratmenge
N:o. RA 1 | Filtratmenge. |pro 1 Minute. Anmerkungen,
d Minuten. Grm Grm.
14 | 215 195 21.391 0.110 Druck 10 Cm. Wasser:
15 22.2 167 15.424 0.092
16 24.9 230050 | RI0B02 0.082
| Druckentlastung wäh-
rend 821'; die Filtra-
tion beginnt wieder
126 OL 63 4.887 0.078 bei 10 Cm. Druck.
18 | 22.9 TTT 12.495 0.071
19 22.9 175 11.032 0.063
20 24.1 185 10.737 0.058
Druckentlastung <wäh-
rend 853'; die Filtra-
tion beginnt wieder
21 21.1 50 2.532 0.051 bei 10 Cm. Druck.
22 216 Hå | 2.850 0.054
23 21.6 50 6.659 0.135 Druck 30 Cm. |
24 21.4 61 7.792 0.128
25 21.2 60 7.055 0.118
26 21.3 79 8.833 0.112
27 21.8 62 6.522 0.105
28 22.0 79 13.695 0.173 Druck 60 Cm.
29 22.5 96 16.176 0.169
Druckentlastung wäh-
rend 687';' die Filtra-
tion beginnt wieder
30 20.5 68 2.567 0.038 bei 10 Cm. Druck.
31 20.8 140 D.112: 0.037
27 20.4 60 1.969 0.033
33 21.1 69 11.027 0.184 — | Druck 80 Cm.
34 23 65 13.687 0.211
35 21.4 82 16.194 0.197
36 20.4 91 16.732 0.184
Skan) > 20:2v |4'988- |: 50 0.160 ' olumetrisch be-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 2. 29
Mersuckro. "Apparat 1.0 Melsoben S. 17-un 18.
re eit Absolute | Filtratmenge | |
N:o Rn T Filtratmenge. |pro 1 Minute. Anmerkungen.
Minuten. Grm. Grm. | |
| I
| 38 | 20.2 | 153 | 23.136 0.155 | Druck 80 Cm. Wasser.]
39 20.8 | 7 TAS 0.157 | | |
AR 17arn | 722 107.000 0.148 | Suse De
|
41 TA 135 14.771 0.109 — | Druck 60 Cm. |
Sa | 66 7.283 0.110 | |
43 | IE 56 | 4.445 0.079 — |Druck 40 Cm.
| 44 16.5 103 3.318 (OK:
45 17.9 108 8.898 0.082
46 10. 166 = | 13.697 0.083
| | | Druck 20 Cm.
TT 165 | 712 33.000 Di oil se
48 18.3 262 11.368 0.045 |
Ag ds I 197 | 15.918 0.081 — |Drock 40 Cm. |
50 KOR 168 13.377 0.080
| | | Druck 60 Cm.
I Volumetrisch be-
51 | 15.8 | 810 St MUMS ON stina
52 16.4 115 10.562 0.092
53 16.5 116 10.751 0.093
54 | 17.5 | 187 21.338 0.114 — | Druck 80 Cm.
SKITA 1 167 19.031 (SEKT |
56 | dd 807 87.652 O:födr Mean SIN
Br 229 0) 23087 | Odo
| Druckentlastung Wwah|
rend 1328'; die Filtra-|
tion beginnt wieder
58 | 16.3 | 137 14.687 0.107 bei 80 Cm. Druck.
59 17.8 105 11.197 0.107
| | Druckentlastung - wäh-
rend 100'; die Filtra-
| | tion beginnt wieder|
60 ids 100 11.351 0.119 | bei 80 Cm: Druck.
30 . TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
Versuch 3. Apparat II. Membran: Goldschlägerhäutchen, un-
gefähr 1 Stunde in Wasser gequollen.
Tietge CE Absolute Filtratmenge
| N:o SR "= | Filtratmenge. |pro 1 Minute. Anmerkungen.
| Minuten. Grm. Grm.
i( 20.2 2 15.176 7.588 Druck 40 Cm.
20.4 11 13.867 1.261
3 20.7 24 11.764 0.490
I
Druckentlastung <wäh-
rend 530'; die Filtra-
tion beginnt wieder
4 23.5 10 5.765 0.577 bei 40 Cm. Druck.
5 | — 24 11.133 0.464
6 24.0 21 6.998 0.333
id | 24.4 | 29 | 2.698 0.093 Druck 10 Cm.
8 | 24.4 32 2.942 0.092
9 24.5 26 2.202 0.085
Druckentlastung wäh-
rend 883'; die Filtra-
. tion beginnt wieder
10 —- 21 1.676 0.080 bei 10 Cm. Druck.
1 lr Oder ÄRLIG 12.234 0.070 — |
12 1.5 156 | 10.099 0.065 |
Wir werden jetzt diese Versuche näher betrachten. Im
Versuch 1 ist die Filtratmenge pro 1 Minute bei 40 Cm.
Druck schliesslich auf 0.016 Grm. gesunken. Der Druck wird
jetzt auf 100 Cm. erhöht; die Filtratmenge steigt bis auf 0.033
Grm. pro Minute, zeigt in den ersten Beobachtungen (20—24)
einige unerhebliche Schwankungen um diesen Werth, welche
wenigstens theilweise von der Temperatur abhängig sind, be-
ginnt aber später entschieden abzunehmen. Die letzte Beob-
achtung bei 100 Cm. Druck zeigt eine Filtrationsgeschwindig-
keit von 0.030 Grm. Bei 70 Cm. Druck schwankt die Filtrat-
menge zwischen 0,021 und 0.023 Grm. pro 1 Minute; bei 40
Cm. Druck ist sie wieder etwas niedriger als vorher: 0.015—
0.013 Grm., statt 0.016 (Beobacktung 19); endlich finden wir
bei 20 Cm. Druck die Filtratmenge 0.009—0.007. 'Trotzdem
dass der Versuch, bevor mit den Druckvariationen begonnen
ist, ungefähr 70 Stunden gedauert hat, ist jedoch keine abso-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 2. ål
lute Constanz der Filtrationsgeschwindigkeit erreicht, sondern
sie nimmt fortwährend, obgleich ausserordentlich langsam, ab.
Hier ist also der Einfluss der Zeit auf die Filtrationsgeschwin-
digkeit möglichst ausgeschlossen. Wie die Filtratmengen bei
verschiedenen Druckgraden zu einander sich verhalten, zeigt
die folgende Tabelle:
Druck: ae : Beobachtung:
20 Cm. 0.008 Grm. d1—39
40 >» 0.014 > d34—36
40 > 0.01 6 19
10 > 0.022 >» 30—33
100 >» MD 20—29.
Die Filtratmenge steigt mit dem Drucke, durchaus aber
nicht proportional, sondern in einer schwächeren Proportion;
denn eine Proportionalität wärde folgende Werthe fordern:
Druck: Filtratmenge:
20 Cm. 0.008 Grm.
40 >» 0.016 >
0: 0.028 ]
100 »> 0.040 »
Im Versuch 3 ist, während 95 Stunden constanten Druckes
von 80 Cm., die Filtrationsgeschwindigkeit auf 0.148 Grm. ge-
sunken, bevor eine Variation des Druckes stattgefunden hat.
Bei niedrigeren Druckgraden zeigt sich die Filtrationsgeschwin-
digkeit ziemlich constant (Beobacht. 41—50); bei höheren
stellt sich aber noch eine deutliche Abnahme dar. Wenn wir
unter einander die Beobachtungen 40—50 vergleichen, so fin-
den wir folgende mittlere Relation zwischen Druck und Fil-
trationsgeschwindigkeit:
Filtratmenge, wenn
Druck: MO fEEnen ee Beobachtungen: Proportionalität
Fr nates i vorhanden wäre:
20 Cm. 0.046 Grm. 47—48 0.046 Grm.
40 > MOR UG 0 0.092 >
60 > OST 41—42 OS
mv 80 >» ÖNTaSL i: 40 OMS
i
32 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
Auch hier finden wir, dass die Filtratmenge bei steigen-
dem Druck nicht proportional dem Drucke, sondern langsamer
zunimmt. Dasselbe stellt sich heraus, wenn wir die späteren
Beobachtungen (N:o 47—57) desselben Versuches mit einander
vergleichen.
Filtratmenge, wenn
FProportionalität
vorhanden wäre:
20 Cm. 0.046 Grm. ATA 0.046 Grm.
Filtratmengce Beobach-
Druck: pro 1 Minute: tungen:
40 > ÖloSsT 49—50 0.092 >
60 > 0.101 51 01358
SÖTA ÖMTA FE O.1T8A
Diese Versuche sind, unseres Erachtens, insofern von Be-
deutung fär die uns hier beschäftigende Frage, dass in allen
beiden die Filtrationsgeschwindigkeit beim Anfangsdrucke
schon in ziemlich hohem Grade constant geworden ist. So
weit es bei Filtrationsversuchen iiberhaupt möglich ist den
Einfluss der Zeit auszuschliessen, möchte dies hier der Fall
sein. Wir können also behaupten, dass fär die von uns an-
gewandten Membranen bei Filtration von destillirtem Wasser
die Filtrationsgeschwindigkeit bei stertgendem Drucke zu-
nimmt; die Zunahme ist aber nicht dem Drucke propor-
tonal, sondern yeschieht langsamer.
Welchen Einfluss iäbt die Druckentlastung resp. Druck-
verminderung auf die Filtrationsgeschwindigkeit? =Es ergiebt
sich aus unseren Versuchen, dass die Zunahme, welche ECE-
HARD zuerst fand und RUNEBERG eingehend studirte, bei un-
seren Membranen keine constante Erscheinung ist. Im Ver-
such 2 ist durch die Druckentlastung keine Spur eimer grös-
seren Filtrationsgeschwindigkeit nachzuweisen; im Gegentheil
nimmt sie trotz der Druckentlastung stetig ab.!) Im Ver-
such 3 haben wir in der Beobachtung 58 eine kleine Zunahme
der Filtrationsgeschwindigkeit nach Druckentlastung, ebenso
in der Beobachtung 60; diese Zunahmen sind aber äusserst
unbedeutend und können möglicherweise aus der verschiede-
nen Temperatur erklärt werden.
1) Die Zunahme in den Bestimmungen 34 und 35 gegeniiber der Be-
stimmung 33 gehört nicht hierher — wie sie eigentlich zu erklären ist,
dariiber wagen wir keine Vermuthung aufzustellen.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 2. 35
Dagegen haben wir im Versuch 5 eine mit den Ergeb-
nissen RUNEBERGS vollständig ibereinstimmende Beobachtung,
nämlich N:o 4. Hier ist nach einer Druckentlastung während
530' die Filtrationsgeschwindigkeit von 0.490 bis auf 0.577
gestiegen.
Obgleich wir die betreffende Erschemung also nur aus-
nahmsweise gefunden haben, so stehen unsere Ergebnisse doch
keineswegs im Widerspruch mit denjenigen RUNEBERGS, denn
erstens ist nach ihm selbst die Zunahme der Filtrationsge-
schwindigkeit nach Druckentlastung bei Anwendung von Wasser
als Filtrationsflissigkeit viel kleiner als bei Anwendung von
Eiweisslösungen, und zweitens haben wir eine viel dinnere
Membran als RUNEBERG benutzt. Im folgenden Kapitel wer-
den wir näher zeigen, wie die Ergebnisse RUNEBERGS gar nicht
von den unsrigen widersprochen werden.
VIERTES KAPITEL.
Theoretische Betrachtungen iiber die Filtration durch todte
thieriscehe Membranen.
Die Forscher, welche bis jetzt mit der Filtrationsfrage sich
beschäftigt haben, haben kaum einen Versuch gemacht eine
durchgefihrte Theorie der Filtrationserscheinungen aufzustellen,
sondern höchstens in ganz allgemeinen Worten ihre Meinung
dariiber ausgesprochen. Unter diesen theoretischen Darlegungen,
werden wir nur diejenigen hier bericksichtigen, welche von
dem Standpunkte ausgehen, dass die Filtrationsgeschwindigkeit
mit der Zeit abnimmt sowie dass sie bei erhöhtem Druck
nicht proportional dem Drucke, sondern langsamer zunimmt.
Wie wir schon in der Einleitung zu zeigen versucht haben,
sind die entgegengesetzten Ergebnisse einiger Forscher, wie
Zz. B. W. SCHMIDT, V. REGECZY u. A., von gewissen Fehler-
quellen bedingt.
ECKHARD spricht die Vorstellung aus, »dass die Membran,
neben ihren der Filtration dienenden Poren, Räume, oder wie man
es sonst nennen will, mit elastischen Wänden besitze, die der
Filtration gar nicht oder nur in sehr untergeordnetem Masse
dienen, welche sich durch den anhaltenden Druck erweitern
und dadurch die Lumina der sie umgebenden Porencanäle
3
34 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
allmählich verringern.> Er hält es jedoch noch fir unfrucht-
bar, durch Aufsuchen neuer, weder zu beweisender, noch zu
widerlegender Hypothesen auf diesem Gebiete weiter fortzu-
schreiten.?!)
RUNEBERG spricht sich iiber die theoretische Erklärung
der Filtrationserscheinungen in folgender Weise aus: »die
ganze Art und Weise, wie sich die Veränderungen vollziehen,
scheint unzweifelhaft dafir zu sprechen, dass hierbei elastische
Kräfte in Wirkung kommen; allein eine nähere Einsicht in
die Mechanik dieser Veränderungen ist bei unserer heutigen
Kenntniss iiber die Beschaffenheit und Form der Poren nicht
möglich. TIst ja sogar die Existenz der Filtrationsporen nur
eine Hypothese, welche freilich fir jetzt durch keine andere
ersetzt werden kann».?)
H. NassE bemerkt, dass »bei dicken Häuten»> mit steigen-
dem Druck die Filtrationsgeschwindigkeit abnimmt, »weil die
eimzelnen Schichten der Haut durch den höheren Druck dich-
ter iibereinander gelagert werden, und der Weg durch die In-
terstitien (Poren) verlegt wird.> Ferner sagt er, dass »bei
mittlerer Druckhöhe (von etwa 100 Mm. Hz.) ein Filtrat mit
weniger festen Bestandtheilen als bei niedriger (von etwa 50
Mm. Hg.) und hoher (von etwa 200 Mm.) erhalten wird.»
— — »Die Erklärung dieser Erscheinungen ist darin zu suchen,
dass bei geringerem Druck die Porencanäle offen sind, bei
höherem enger werden und durch noch stärkeren Druck in
der diinnen Haut erweitert werden.» 3)
Wir stellen uns vor, dass der Durchgang einer Flissigkeit
durch eine thierische Membran dadurch stattfindet, dass diese
Membran von einer unendlichen Menge kleinster Canäle, Poren,
durchgezogen ist, welche den Weg fir die filtrirende Flissigkeit
bilden und deren lichter Durchmesser im Verhältniss zur Dicke
der Membran sehr klein sein muss. Es istin höchstem Grade un-
wahrscheinlich, dass diese Canäle sämmtlich genau in der Richtung
des Druckes, d. h. vertical verlaufen; im Gegentheil missen sie
wenigstens theilweise die Membran schief durchsetzen. In diesem
Falle wird aber der hydrostatische Druck mit einem der Richtung
der Poren senkrechten Component die Wände derselben gegen
einander pressen und also den Weg fir die durchfiltrirende
') ECKHARD, Beiträge zur Anatomie u. Physiologie. I, S. 112. 1858.
2?) RUNEBERG, Archiv der Heilkunde. Bdå. 18, 8. 58—59. 1876.
3) H. NAsSsE, Untersuchungen iiber die Einflisse, welche die Lymph-
bildung beherrschen. Gratulationsschrift fär C. F. Heusinger. Marburg,
LSTINSIKA
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 2. 35
Flässigkeit verengern. Der Druck wirkt also in zweierlei
Weise ein: erstens treibt er die Fliissigkeit durch die Poren
der Membran hindurch, zweitens verengert er aber diese Poren
dadurch, dass er ihre Wände gegen eimander presst. In wie
hohem Grade letzteres geschieht ist natirlicher Weise theils
vom Drucke, theils von der Elasticität der Porenwände ab-
hängig, und die durchfiltrirende Flissigkeitsmenge wird somit
nicht nur vom Drucke, sondern auch von dem Grade der
Verengerung der Poren bedingt sein.
Wenn fär eine bestimmte Membran eine constante Rela-
tion zwischen dem Druck und der Verengerung der Poren
stattfände, so wiirde bei unverändertem Druck die Filtrations-
geschwindigkeit constant sein missen. Dies ist aber nicht der
Fall, und weil der Druck constant ist und nicht abnimmt, so
missen die Poren während der Versuchsdauer allmählich mehr
und mehr verengert, d. h. ihre Wände mehr und mehr gegen
einander gepresst werden.
Es ist auch gar nicht schwierig die Ursache davon aus-
findig zu machen. Sämmtliche organische Gewebe zeigen in
hohem Grade die Erscheinung der elastischen Nachwirkung;
wenn man ein Gewebe durch ein Gewicht gedehnt hat, und
nun das Gewicht an dem Gewebe hängen lässt, so erfährt das
letztere eine nachträgliche Dehnung, die immer langsamer ver-
lävft und nach Tagen und selbst Monaten noch nicht völlig
ihr Ende erreicht hat. Diese Nachwirkung zeigt sich aber
nicht bloss wenn ein Gewebe durch ein Gewicht gedehnt wird,
sondern auch wenn ein Druck auf das Gewebe lastet. Wir
haben z. B. am Froschmuskel ganz dieselbe Nachwirkung bei
Druck wie bei Dehnung gefunden.
Der hydrostatische Druck presst mit einem senkrecht gegen
die Richtung der Poren stehenden Component deren Wände
gegen einander. In Folge der elastischen Nachwirkung wer-
den die Poren allmählich immer mehr und mehr zusammen-
gepresst, und der Weg fir die Flissigkeit immer verengert.
Die Nachwirkung verläuft aber anfangs am schnellsten, und
dann allmählich immer langsamer — mit anderen Worten, es
muss die Weite der Poren anfangs schneller, später immer
langsamer abnehmen.
: Genigt dieser Umstand allein fir sich, um die vorliegende Er-
scheinung vollständig zu erklären, oder spielt auch die vom Druck
”bewirkte Formveränderung der Membran dabei irgend eine
4
|
H
36 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
Rolle? Um dies zu entscheiden haben wir den folgenden
Versuch gemacht. Unter der Membran stellten wir eine sehr
poröse Gypsplatte, welche kein Hinderniss fär die Filtration
bildete, aber die Membran davon verhinderte dem hydrostati-
schen Drucke nachgebend ihre Form zu verändern. Wenn
die Formveränderung der Membran fär die Abnahme der Fil-
trationsgeschwindigkeit mit der Zeit von keiner Bedeutung
wäre, so misste die Abnahme jetzt in ganz ähnlicher Weise
wie in den fruäheren Versuchen, bei nicht unterstitzter Mem-
bran erfolgen.
Dies war aber nicht der Fall; im Gegentheil stellte es
sich heraus, dass die Abnahme jetzt in der Regel viel lang-
samer erfolgte, wie aus den folgenden Beispielen hervorgeht.
Die darin erhaltenen Ergebnisse sind Fig. 3 Taf. II graphisch
dargestellt; ebenso wie in Fig. 2 Taf. II bedeutet 1 Mm. der
Abscisse 1 Minute, und 1 Cm. der Ordinaten eine minutliche
Filtratmenge von 0.1 Grm. Aus den :Versuchen 9 u: 9A
sehen wir, wie die Curve mit einer sehr schwachen Neigung
gegen die Abscissenachse verläuft; nur der Versuch 8 zeigt
eine Aehnlichkeit mit den friher mitgetheilten Versuchen.
Versuch 8. Apparat I. Membran: Goldschlägerhäutehen, 14
Tage lang in Wasser gequollen, von einer mit einigen
Löchern versehenen Gypsplatte unterstiitzt; Filtrations-
flässigkeit: destillirtes Wasser. Druck 40 Cm.
K | Tempe- | Zeit. | Absolute Filtratmenge |
N:o SE | Filtratmenge. |pro 1 Minute. Anmerkungen.
Minuten. | Grm. Grm. |
1 21:0 Okuvj| 10.587 0.504
2 20.6 29 9.248 0.319
2 ln20: 74 17.978 0.243 | é
4 | 187 -| 855 | 121.000 014277, Norre
Ny
2
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 2. 37
Versuch I. Apparat II. Membran: Goldschlägerhäutchen, un-
gef. 48 Stunden in Wasser gequollen, von einer mit
einigen Löchern versehenen Gypsplatte unterstiätzt;
Filtrationsflässigkeit: destillirtes Wasser. Druck 40 Cm.
j
| Zeit Absolute Filtrat- | Filtratmenge pro
| N:o Temperatur. rer menge. 1 Minute.
| Minuten. Grm Grm.
1 19.2 20 5.767 0.288
2 19:4 20 5.540 0.277
l sh 19.6 20 5.371 0.269
| ART 18.5 25 6.613 0.265
Versuch I A. Alles wie im Versuch 9.
| |
Zeit Absolute Filtrat- | Filtratmenge pro
N:o Temperatur. É menge. 1 Minute.
Minuten. Grm. Grm.
I
| 2 20.9 52 8.394 0.161
3 21.1 42 6.014 0.143
4 21.5 230 27.394 0.119
D 22.4 127 12.766 0.101
Die erste Beobachtung ist verloren gegangen.
Es muss also die Formveränderung bei nicht unterstiitz-
ter Membran von grossem Einfluss sein. Wie ist dieser Ein-
fluss zu erklären?
Wenn eine Membran gedehnt wird, so wird sie dinner;
dasselbe gilt, wenn die Membran in Folge eines hydrostati-
schen Druckes ihre Form verändert. Wie verhalten sich da-
bei die Porencanäle? Wir stellen uns vor, dass diese von
irgendwie geformten Wandungen begrenzt sind, sowie dass
diese Wandungen bei der Dehnung der Membran nicht activ
sich verkärzen können (wir sprechen ja nur von todten Mem-
branen). Wenn aber die Membran bei der Dehnung dinner
wird, so werden die Porencanäle, da ihre Wände nicht activ sich
verkiärzen können, welche Richtung sie auch fruher gehabt
haben, um so schiefer sich stellen missen, je mehr die Mem-
bran gedehnt wird. Je schiefer sie aber verlaufen, um so
grösser wird der Component des Druckes, welcher auf die
Poren zusammendrickend wirkt, und um so mehr wird der
38 TIGERSTEOT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
Weg fir die durchgehende Flissigkeit beschränkt. Fiär die
Formveränderung der Membran gilt alles was wir schon
iber die elastische Nachwirkung gesagt haben: sie geschieht
anfangs schnell, später immer langsamer, in Folge dessen
muss auch die davon bedingte Verengerung der Poren und
die Abnahme der Filtrationsgeschwindigkeit anfangs schnell,
später immer langsamer verlaufen. Dabei versteht sich, dass
die Membran in Folge des Druckes keine, auch nicht die
kleinste Zerreissung erleidet.
Wir werden also, von diesen Betrachtungen ausgehend,
folgende Erklärung der Abnahme der Filtrationsgeschwindig-
keit mit der Zeit entwerfen.
Die Filtration geschieht durch Porencanäle, deren
Wände bei Dehnung nicht actw sich verkirzen können;
der hydrostatische Druck presst mit einem, der Richtung
der Poren senkrechten Component deren Wände gegen
einander; in Folge der elastischen Nachwirkung werden
die Poren allmählich und in stetig abnehmendem Grade
immer mehr zusammengepresst; die Membran selbst wird
aber, wenn sie nicht unterstitet ist, in Folge des Druckes
und der elastischen Nachwirkung immer mehr gedehnt
und immer dimner, und 2war in stetig abnehmendem
Grade; die Porencanäle missen dann immer schiefer sich
stellen; je schiefer ihre Richtung wird, um so grösser
wird der Component, der sie zusammenpresst. Es muss
also die Filtrationsgeschwindigkeit bei constantem Drucke
mit der Zeit abnehmen.
Die Erscheinungen, welche bei Druckvariationen sich
darbieten, sind von unserem Standpunkte aus leicht erklärlich.
Wenn der Druck gesteigert wird, z. B. von 40 bis 80 Cm.,
so wird erstens die treibende Kraft stärker, zweitens aber
auch die Kraft, welche die Porencanäle zusammenpresst. Es
ist von dem relativen Verhältniss dieser beiden Factoren ab-
hängig, wie gross die Filtrationsgeschwindigkeit bei jedem
Druck sein wird; man kann aber eine vollständige Propor-
tionalität nie erwarten, wenigstens wenn man nicht zwei ganz
nahe einander liegende Druckwerthe vergleicht. Dies er-
geben auch die Versuche.
Ferner muss — ceteris paribus — die Abnahme der Fil-
trationsgeschwindigkeit mit der Zeit schneller bei höherem
wie bei niedrigerem Druck erfolgen, weil im ersten Falle die
(å
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 2. 21)
Kraft, welche die Formveränderung der Membran bedingt
und die Poren zusammenpresst, eine stärkere ist und also
auch die elastische Nachwirkung schneller erfolgen muss.
Dieser Folgerung entsprechen die Thatsachen, welche wir
am Ende des zweiten Kapitels eingehend erörtert haben.
Wenn thierische Gewebe entlastet werden, so nehmen
sie ihre frähere Form allmählich wieder an. Dies muss auch
mit filtrirenden Membranen der Fall sein. Wenn die Mem-
bran entlastet wird nimmt sie ihre frihere Form wieder an,
ebenso stellen sich die Poren allmählich in ihrer fräheren
Lage ein; wenn dann der Versuch wieder fortgesetzt wird,
so muss in der neuen Beobachtungsreihe anfangs minutlich
eine grössere Menge Flissigkeit passiren, als am Ende der
fräheren Reihe. Dieselbe Wirkung wie eine vollständige
Entlastung muss auch eine Verminderung des Druckes von
einem hohen Druckwerth zu einem verhältnissmässig niedri-
geren ausiiben, und während des niedrigeren Druckes die
Filtrationsgeschwindigkeit eine Zeit lang zunehmen, bevor
eine neue Abnahme erfolgt.
Diese Betrachtungen gelten aber nur in dem Falle, dass
die Membran in Folge des vorhergehenden Druckes ihre
Elasticitätsgrenze nicht iberschritten hat. Wenn dies ge-
schehen ist, kann eine Druckentlastung keinen Einfluss in
der angegebenen Richtung ausiiben; wir sehen auch, dass bei
den von uns angewandten dinnen Membranen diese Resti-
tution nur selten erfolgt hat, und dann immer nur in einem
sehr geringen Grade. Um diese Frage näher zu studiren,
sind dickere Membranen nothwendig. In dieser Hinsicht
haben wir in den Versuchen RUNEBERGS ein ausgezeichnetes
thatsächliches Material. Wir werden jetzt dieselben etwas
näher betrachten.
Wir nehmen z. B. den folgenden Versuch:!)
Filtrationsflussigkeit: 5 pCt. Lösung von getrocknetem Eiweiss.
Filtratmenge
Druck, Wasser: Filtrationszeit: pro Stunde und
0 Cm.
40 Cm. 2 Stunden 0.102 Grm.
10) 28 2 > 0:038 3
15-stiändige Druckentlastung.
10 Cm; 2 Stunder 0.109 Grm.
40 > 2 > 0.067 >
1) RUNEBERG, Archiv der Heilkunde. XVIII, S. 17.
40 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
Die Membran hat vier Stunden lang filtrirt; die Filtra-
tionsgeschwindigkeit ist bei 10 Cm. Druck auf 0.038 gesunken.
Nach unserer theoretischen Anschauung sind jetzt in Folge des
Druckes und der elastiscehen Nachwirkung die Poren der Mem-
bran in verhältnissmässig hohem Grade zusammengepresst.
Jetzt wird die Membran entlastet; der Druck ist nicht hoch ge-
wesen, die Membran ist ziemlich dick (frischer Schafsdarm),
und hat daher bei dem betreffenden Druck ihre Elasticitäts-
grenze noch nicht iberschritten — sie nimmt ihre fruähere
Form wieder an, beim Wiederbeginn der Filtration stehen da-
her die Poren in einer gänstigeren Richtung und lassen eine
grössere Menge Flissigkeit durchgehen, bis der frihere Zu-
stand wieder ausgebildet wird.
Allein 'nicht nur die vollständige Druckentlastung, son-
dern auch die Einwirkung eines niedrigeren Druckgrades als
der vorher herrschende bringt dieselbe Erscheinung hervor,
wie z. B. im folgenden Versuch:?)
Filtrationsflussigkeit: Kuhmilch.
Filtratmenge
Druck, Wasser: Filtrationszeit: pro Stunde und
0 Cm.
40 Cm. 30 Minuten 0.026 Grm.
30 » 001812
30 0.016 >
30 » 0.014 >
1075 30 a 0.004 >
150 , 0.007 »
30 3 0.009 >
30 , 0.008 »
40 > 30 3 0.018
30 » 0.013
Wenn nach einem vorher herrschenden höheren Drucke
die Membran einem niedrigeren Druck ausgesetzt wird, so
wird ihre Spannung kleiner, die Poren stellen sich in einer
gänstigeren Richtung ein, und die Membran zeigt eine Zeit
lang eine grössere Filtrationsgeschwindigkeit; die Folgen der
vorhergehenden stärkeren Dehnung gehen allmählich zuriick,
die Filtratmenge steigt also bei dem niedrigeren Druck; bei
Steigerung des Druckes muss wie bei vollständiger Entlast-
!) RUNEBERG, a. a. O. S. 19:
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 2. 41
ung so auch in diesem Falle die Filtrationsgeschwindigkeit an-
fangs grösser sein als eben vor der Herabsetzung des Druckes,
obgleich diese Zunahme hier lange nicht so stark hervor-
treten wird, wie bei vollständiger Entlastung.
Unsere Anschauung erklärt also vollständig alle die Er-
scheinungen, welche bei der Filtration durch todte thierische
Membranen sich darstellen. Dass sie von der Art, wie die
Membran aufgespannt, ob sie rohrenförmig oder in einer
Ebene ausgebreitet ist, ganz unabhängig ist, ist einleuch-
tend. Auch ist die Beschaffenheit der filtrirenden Flissig-
keit fir unsere Beweisfihrung von keiner Bedeutung, vor-
ausgesetzt, dass die Flissigkeit nicht an und fär sich die
chemischen und physikalischen Eigenschaften der Membran,
z. B. durch Auflösung einiger ihrer Bestandtheile, verändert.
Bei Filtration von verschiedenen Fliissigkeiten, welche
dieser Bedingung entsprechen, zeigen sich, wie schon aus
den frihesten hierher gehörigen Untersuchungen hervorge-
gangen ist, beträchtliche, von der chemischen Zusammenset-
zung der Flissigkeit bedingte Unterschiede der Filtrations-
geschwindigkeit. Wir wollen nicht die Ursachen dieser Er-
scheinungen hier näher besprechen, weil diese Frage eigent-
lich ausserhalb des Rahmens unserer Untersuchung fällt. Wir
werden in dieser Hinsicht damit uns begnigen, zwei Ver-
suche mitzutheilen, welche insofern von Interesse sind, dass
sie aufs schlagendste zeigen einen wie grossen Einfluss die
Beschaffenheit der Filtrationsflässigkeit ausiäbt, auch wenn
es nur um zwei verschiedene Eiweisskörper sich handelt.
Die Versuche sind an Goldschlägerhäutchen gemacht;
die dabei benutzten Membranen waren aus demselben Stäck
der Häutchen neben einander genommen, die Grösse der
Membran war in beiden dieselbe (Apparat I), ebenso die
Temperatur; der Druck variirte nur unwesentlich. Der pro-
centische Gehalt von Eiweiss war in beiden Versuchen gleich,
ebenso der Trockenriickstand und das specifische Gewicht.
Und dennoch filtrirte das Blutserum ausserordentlich schneller
als die Lösung von Eiereiweiss, und auch die Abnahme der
Filtrationsgeschwindigkeit mit der Zeit erfolgte hier viel
schneller.
42 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
Versuch- 13. Apparat I. Membran: Goldschlägerhäutchen.
Filtrationsflussigkeit: verdunntes, vorher filtrirtes Eier-
eiweiss, enthaltend 5.26 pCt. Trockenrickstand, 4.14 pCt.
Eiweiss. Specifisehee Gewicht bei 15? Cels. 1.0164.
Druck : 32.5, Cm.
Ne | | Zeit. Absolute Filtrat- | Filtratmenge pro
NEN: Temperatur. menge. | 1 Minute.
| Minuten. Grm. | Grm.
1 13.3 D 4.101 0.820 |
20000 13.3 46 2.349 0.051 |
HSN 267 2.084 0.008 |
Hite 13.9 1176 4.034 . 0.003 |
| 5 14.9 1403 2 900 | 0.002 |
6 151 1156 | 2.362 | 0.002
Versuch 14. Apparat I. Membran: Goldschlägerhäutchen.
Filtrationsflässigkeit: filtrirtes Rinderblutserum, ent-
haltend 5.74 pCt. Trockenrickstand, 4.5 pCt. Eiweiss.
Specifisches Gewicht bei 15? Cels. 1.0186. Druck: An-
fangs 34 Cm., am Ende 30.5 Cm.
| 4 | Zeit Absolute Filtrat- | Filtratmenge pro |
N:o | Temperatur. ; menge. 1 Minute.
Minuten. Grm. ' Grm. |
| |
1 12.3 | 5 12.931 2.586 |
| 2 | 125 7 11.158 1.594
3 | 12.2 ik 10.995 1.000
AN 12.5 | 9 7.309 0.812
Es fragt sich nun, ob die bei Filtration durch todte thie-
rische Membranen gewonnenen Ergebnisse von Bedeutung
fär die ”Theorie der Transudation sein können. Wic aus un-
seren Versuchen, mit denjenigen von ECKHARD und RUNEBERG
verglichen, hervorgeht, sind die Grundgesetze der Filtration
bei allen todten Membranen, welche bis jetzt untersucht wor-
den sind”), im grossen Ganzen ibereinstimmend, wenn auch
quantitative, von der Dicke der Membran abhängige Unter-
!) Pericardium, Därme, Ureteren, Peritoneum, Goldschlägerhäutchen.
BIHANG TILL K. SV. VET:--AKAD HANDL. BAND. 1l. N:0 2. 43
schiede vorkommen. Es scheint uns daher nicht zu kihn
wenn wir sagen, dass die Grundgesetze der Filtration, wie
sie von ECKHARD, RUNEBERG und uns festgestellt sind, fir
todte Membranen allgemein giltig sind.
Können wir aber diese Gesetze fär die Erklärung der
Transsudationsprocesse verwenden? Wir glauben es nicht;
erstens sind die Wände der Capillargefässe viel einfacher ge-
baut als die hier besprochenen Membranen; zweitens sind
die fir die letzteren geltenden Gesetze an und fir sich der
Art, dass eine unmittelbare Ueberfuährung derselben auf die
Transsudationsprocesse äusserst bedenklich wäre. Denn wir
haben gesehen, dass die Filtrationserscheinungen bei todten
Membranen hauptsächlich von der elastisehen Nachwirkung
abhängig sind; wir besitzen aber keinen Beweis, keine Wahr-
scheinlichkeit dafär, dass im lebenden Thierkörper diese in
einem solchen Grade sich geltend machen wiirde, und wenn
man eine auf diese Erscheinungen sich stätzende Transsu-
dationstheorie consequent ausbilden wollte, so wirde man
schliesslich zu dem paradoxen Ergebniss gelangen, dass der
Organismus, weil die Capillarwände allmählich ihre Durch-
gängigkeit verloren und also die Gewebe die genigende Nah-
rung nicht erhalten konnten, sehr bald sterben misste.
Aus allen Versuchen iber die Filtration durch todte
thierische Membranen geht also hervor, dass
die dabei geltenden Gesetze nicht unmittelbar auf den
lebenden Thierkörper iiberfihrt werden können und also
von kewmer unmittelbaren physiologischen Bedeutung sind.
FÖNETES KAPITEL.
Ueber die Filtration durch iiberlebende thieriscehe Membranen.
Seitdem wir uns davon iberzeugt hatten, dass die Ge-
setze der Filtration durch todte thierisehe Membranen nicht
unmittelbar auf die Transsudation aus dem Blute ibertragen
werden könnten, wollten wir noch Filtrationsversuche an
— tiberlebende Membranen der Kaltbliter ausfähren. In dieser
Hinsicht schien uns die Froschlunge ein ausgezeichnetes Ver-
suchsobjekt zu sein, denn erstens bietet sie eine ziemlich
beträchtliche Oberfläche dar, und ferner ist sie verhältniss-
44 — TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
mässig einfach gebaut sowie jedenfalls dinner als die todten
Membranen, an welchen man bis jetzt Filtrationsversuche
ausgefihrt hat.
Die Präparation ist sehr einfach; die beiden Lungen wer-
den sammt den nächstliegenden Theilen der Eingeweide aus
dem Körper genommen; dann wird eine Glascanile mit aus-
gebogenem Rande durch Glottis in die eine Lunge einge-
fuhrt und darin gebunden. Die an der Lunge hängenden
Reste der benachbarten Organe werden entfernt, und schliess-
lich die Ligatur durch eine stramm angezogene Kautschuk-
binde verstärkt.
Jetzt wurde die Lunge mittelst einer feinen Pipette mit
physiologischer Kochsalzlösung gefillt (wenn wir die Lunge
nicht tödten wollten, konnten wir nicht destillirtes Wasser
benutzen) und mittelst eines Kautschukschlauches an ein gra-
dirtes Glasrohr befestigt, welches im Voraus mit derselben
Lösung gefällt und durch einen Quetschhahn geschlossen
war. Der Hahn wurde geöffnet und die Lunge einem 15—
20 Cm. betragenden Druck ausgesetzt. Wir erwarteten eine
ausserordentlich reiche Filtration, erhielten aber keine Spur
davon. Die Lunge liess keinen einzigen Tropfen filtriren;
im Gegentheil trocknete ihre Oberfläche, wenn die Verdun-
stung nicht durch Benutzung einer feuchten Kammer ausge-
schlossen war. Lange Zeit hindurch blieb die Lunge voll-
ständig trocken; nur da, wo sie aufgebunden und also be-
schädigt war, sickerte Flissigkeit hervor: sonst keine Spur
einer wirklichen Filtration.
Wir theilen einige Versuche iiber diese merkwiärdige
Thatsache mit. Dieselben sind von December 1884 bis März
1885 gemacht.
Versuch 1. Rana temporaria; Filtrationsflässigkeit 0.6 pCt. NaCl-
lösung; Druck 18—20 Cm. der Lösung; der Versuch wird um 2.20 Nach-
mittags begonnen; keine Filtration;
4.20 n. M. keine Filtration;
10.10 n. M. ebenso:
Folgenden Tag um 9.50 v. M. schien die Filtration eben begonnen
zu haben; kleine Tröpfchen treten aus der Lunge hier und da hervor;
jedoch ist der grösste Theil der Lungenoberfläche noch trocken. Um 11
Uhr ist die Filtration noch sehr langsam: es dauert 20—27 Minuten, be-
vor ein Tropfen fällt.
Um 5.30 n. M. ist 'die Filtration viel schneller; die Tropfen fallen
nach 2!/,—3 Minuten. Es ist aber unmöglich zu entscheiden, ein wie
b
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL: BAND 11. N:o 2. 45
grosser Theil der durchgehenden Flissigkeit wirklich filtrirt und wieviel
an der Ligatur durchgelassen wird.
Versuch 4. Rana esculenta; die Lunge ist ebenso wie in allen fol-
genden Versuchen in einer feuchten Kammer eingeschlossen und also vor
Verdunstung geschitzt; Druck 17 Cm.; der Versuch beginnt um 2.20 n. M.;
keine Filtration; bei der Ligatur fliesst eine kleine Menge Flissigkeit
heraus.
Um 3.43 n. M. wird ein Streifen Filtrirpapier vorsichtig der Lunge
entlang gefiihrt: keine Spur einer Filtration.
Um 4.25 n. M. keine Filtration;
Um 5.35 n. M. keine Filtration.
Folgenden Tag um 10 Uhr v. M. kleine Tropfen treten hier und da
aus der Lunge hervor:; der grösste Theil der Lungenoberfläche ist trocken.
Die Filtration nimmt von jetzt an immer mehr zu.
Versuch 20. Rana temporaria; Druck 18—20 Cm.; der Versuch wird
um 3.20 n. M. begonnen; keine Filtration.
Um 3.52 n. M. keine Filtration;
Um 4.15 n. M. keine Filtration.
Um 5.12 n. M. Spur von Feuchtigkeit an der Spitze; die Lunge
sonst trocken.
Um 7.30 n. M. beginnt plötzlich eine reichliche Fliissigkeitsströmung
an der Ligatur; die Lunge wird 8.20 ein wenig höher an die Caniile ge-
bunden; keine Filtration.
Um 8.30 n. M. Filtration an einzelnen Stellen; sie nimmt von jetzt
an zu, jedoch sehr langsam.
Diese Versuche genigen um zu beweisen, dass die frisch
auspräparirte und gar nicht beschädigte Froschlunge fir Koch-
salzlösung vollständig undurchgängig ist. Dasselbe gilt auch
fär Eiweisslösungen. Diese Undurchgängigkeit dauert meh-
rere Stunden lang, zuweilen noch mehr. Dann beginnt die
Lunge allmählich zu filtriren, anfangs sehr langsam und an
einzelnen Punkten, später immer schneller und diffuser.
Weil es wohl erlaubt ist eine frische Froschlunge als
äberlebend anzusehen, so geht schon aus diesen Beobach-
tungen hervor, dass die Undurchgängigkeit eine vitale Eigen-
schaft sein muss, denn sie vergeht allmählich, und dann stellt
sich die Lunge — mit Hinsicht auf die Filtration — ganz
wie eine gewöhnliche, todte, thierisehe Membran dar. Wenn
die Lunge an irgend einer Stelle beschädigt ist, da lässt sie
schon von Anfang an die Flissigkeit passiren. Daher ist es
unmöglich bei der Ligatur einen Austritt von Flässigkeit zu
vermeiden, denn hier muss eben in Folge des Aufbindens
die Lunge nothwendig beschädigt sein.
+
46 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
Um fernere Beweise dafir zu bringen, dass die Undurch-
gängigkeit der Lunge an ihrem Leben gebunden ist und erst
dann sich vermindert, resp. ganz aufgehoben wird, wenn die
Lunge beschädigt, resp. getödtet wird, haben wir einige Ver-
suche gemacht, worin wir absichtlich die Lunge verschiede-
nen schädlichen Einflussen ausgesetzt haben. Dabei haben
wir unsere Voraussetzungen stets bestätigt gefunden.
Versuch 2. Wir tödteten einen Frosch und liessen ihn 2 Tage lang
im Zimmer liegen; dann präparirten wir — nachdem wir uns iiberzeugt
hatten, dass seine Nerven und Muskeln ihre Erregbarkeit vollständig ein-
gebiisst hatten — in gewöhnlicher Weise die Lunge. Druck 18 Cm.; der
Versuch beginnt um 12 Uhr; die Flissigkeit filtrirt vom Anfang an diffus
iiber die ganze Oberfläche der Lunge.
Versuch 6. Die Lunge wird in gewöhnlicher Weise präparirt; Fil-
trationsflissigkeit 0.6 pCt. NaCl-Lösung. Der Versuch beginnt 11.42 v. M.;
keine Filtration.
Um 12.12 n. M. wird die Lunge entleert und in eine auf 54” Cels.
erwärmte 0.6 pCt. NaCl-Lösung gesenkt. Sie bleibt hier 10 Minuten lang;
die Temperatur sinkt während dieser Zeit bis auf 48” Cels. Durch die
erhöhte Temperatur beabsichtigten wir die Lunge zu tödten.
Um 12.26 n. M. wird die Lunge wieder einem Druck von 18 Cm.
ausgesetzt; Flissigkeit wie vorher 0.6 pCt. NaCl-Lösung. Jetzt filtrirt sie
iiberall diffus.
Um die Einwirkung verschiedener Flissigkeiten zu stu-
diren, benutzten wir die folgende FEinrichtung, welche in
Fig. 4, Taf. I abgebildet ist. Zwei mit Glashähnen versehene
Bäretten, £, £B,, sind mit ihren unteren Enden durch ein
gläsernes T-rohr, YT, vereinigt. Das freie Ende, K, des T-
rohres ist mit einem Hahn versehen; mittelst eines Kaut-
schukschlauches wird an dasselbe die Caniile, woran 'die Lunge
gebunden ist, befestigt. Oberhalb des Hahnes trägt das T-rohr
ein Seitenrohr, welches mit dem nach unten gebogenen und
mit dem Hahn Ah versehenen Rohr H in Verbindung steht.
Nachdem alle Hähne geschlossen sind, wird in die eime Bi-
rette, z. B. in £, 0.6 pCt. NaCl-lösung, in die andere die zu
präfende Fliissigkeit gebracht. Nachdem die Lunge aufge-
bunden ist, werden die Hähne A und K geöffnet und somit
die Undurchgängigkeit der Lunge fir NaCl-lösung geprift.
Wenn es jetzt gilt, die andere Flissigkeit anzuwenden, wird
der Hahn A zugedreht und der Hahn Ah geöffnet. Das Rohr
H ist im Voraus mit Fliissigkeit gefillt und muss tiefer als
die Lunge herabreichen. Dann wirkt dieses Rohr als Heber
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 2. 47
und die Lunge wird entleert; wenn man, während dies ge-
schieht, mit einem Finger die Lunge sanft unterstiitzt, so
läuft man nie Gefahr, bei dieser Operation die Lunge zu zer-
stören. Da die Lunge jetzt leer ist, wird der Hahn K zu-
gedreht und von der Biärette B, die neue Flissigkeit in das
Rohrensystem gefillt. Erst dann wird der Hahn K geöffnet,
und die neue Flissigkeit dringt in die Lunge.
Wenn es nöthig ist, die NaCl-Lösung vollständig aus der
Lunge zu verdrängen, so wird die Lunge noch ein Paar mal
in derselben Weise entleert und wieder gefillt, bevor die
neuen Beobachtungen beginnen.
Versuch 3. Fliissigkeit: destillirtes Wasser; Druck 17 Cm. Der Ver-
such beginnt um 2 Uhr n. M. Fast unmittelbar nachdem das Wasser in
die Lunge gelangt ist, tritt Filtration ein. Anfangs sammelt sich die
Fliissigkeit sehr langsam; es dauert aber nicht lange, bevor die Filtra-
tion sehr schnell vorsichgeht.
Versuch 15. Die Lunge wurde 20 Minuten lang mit 0.6 pCt. NaCIl-
Lösung geprift: keine Filtration. Dann wurde sie mit 2.3 pCt. Essigsäure
gefiillt, nach 5 Minuten ausgewaschen und mit NaCl-Lösung wieder ge-
fällt. Gleich nachdem die Säure in die Lunge kam, begann die Filtra-
tion; auch die nachher wieder gefiillte Kochsalzlösung filtrirte mit Leich-
tigkeit.
Versuch 25. Die Lunge filtrirt nicht bei Anwendung von 0.6 pCt.
NaCI-Lösung. Dann wird sie mit verdinnter Froschgalle gefiillt; fast
augenblicklich beginnt eine diffuse Filtration.
Versuch 26. Die Lunge filtrirt nicht bei Anwendung von 0.6 pCt.
NaCl-Lösung. Dann wird diese von 2!/, pCt. Sodalösung ersetzt. Nach
wenigen Minuten treten Fliissigkeitstropfen hervor und bald ist die Fil-
tration diffus iber die ganze Lunge. Die Sodalösung wird entfernt und
Kochsalzlösung wieder gefiillt. Die Lunge filtrirt fortwährend.
Aus diesen Versuchen sehen wir, dass jede Schädlich-
keit, sei sie erhöhte Temperatur (Versuch 6) oder fär das
Leben der Gewebe schädliche chemische Stoffe, wie destil-
lirtes Wasser (Versuch 3), Essigsäure (Versuch 15), Galle
(Versuch 25) oder Soda (Versuch 26), die Undurchgängig-
keit der Lunge vermindern oder aufheben. Dasselbe gilt
auch, wenn die Lunge im Körper abstirbt (Versuch 2). Die
von uns studirte Eigenschaft der Lunge, fir Flissigkeiten
undurchgängig zu sein, ist also eine vitale Erscheinung, weil
sie aufgehoben wird durch alle Einfliässe, welche dem Leben
oder Gewebe schädlich sind.
48 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
Durch ihre interessante Eigenschaft in unbeschädigtem
Zustande fir unschädliche Flissigkeiten undurchgängig zu
sein, wirde die Froschlunge ein ausgezeichnetes Object fär
das Studium der Lebensbedingungen der Gewebselemente
darstellen, wenn nicht dabei der Uebelstand wäre, dass die
Ligatur die zarte Lungensubstanz beschädigte und also da-
selbst eine stärkere oder schwächere Filtration stattfände.
Man muss also bei allen diesen Versuchen ausserordentlich
sorgfältig untersuchen, von woher die austretende Flissigkeit
entstammt und durch zweckmässig um die Ligatur ange-
brachte Filtrirpapierstreifen die daselbst erscheinende Flissig-
keit davon verhindern der Lunge entlang abzufliessen, denn
sonst wurde die bei der Ligatur austretende Flissigkeit eine
wirkliche Filtration vertauschen können. Man kann also
durch dieses Mittel davon sich iberzeugen, ob die Lunge
filtrirt oder nicht; wenn aber eine wirkliche Filtration be-
gonnen hat, ist es nicht möglich die Grögse derselben quan-
titativ zu bestimmen und also ihre allmähliche Zunahme ge-
nauer zu verfolgen, weil zu dem wirklichen Filtrat immer
die von der Ligatur entstammende Flissigkeit sich gesellt.
Die Lunge ist aber nicht die einzige iberlebende Mem-
bran, die nicht filtrirt. Wir haben dasselbe Ergebniss auch
an anderen iberlebenden Membranen gefunden und werden
davon einige Beispiele mittheilen.
Versuch 14. Froschdarm, 6—7 Om. lang: Druck 30 Cm.; Flissigkeit:
0.6 NaCl-Lösung; der Versuch beginnt um 1.50 n. M.; keine Filtration.
Um 10 Ubhr n. M. keine Filtration.
Folgqgenden Tag, um 12.15 n. M., keine Filtration.
Um 6.15 n. M. keine Filtration.
Um 9 Uhr n. M. eine kleine Filtration am Mesenterialrande.
Folgenden Tag um 10.15 v. M. Die Filtration ist ein wenig stärker
am Mesenterialrande und beginnt auch an anderen Stellen des Darm-
stiickes, welches jedoch zum grossen Theil noch trocken ist.
Um 1 Uhr. Der Darm filtrirt diffus fast iiber die ganze Oberfläche.
Dieser Versuch sowie andere ähnlichen an iiberlebenden
Froschdärmen scheinen uns insofern von Bedeutung zu sein,
dass sie zeigen, wie unstatthaft es ist aus den Versuchen an
todten Membranen irgend einige Schlisse dariber zu ziehen,
wie die Filtration im Thierkörper vorsichgeht. Man hat die
Gesetze der Filtration durch todte Schafsdärme auf die Trans-
sudation aus dem Blute iiberfihren wollen, und nun zeigt
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:O 2: 49
es sich, dass lebendige Därme gar nicht filtriren, und man
darf wohl nicht behaupten, dass die Wände der Capillaren
den todten Därmen ähnlicher als den lebenden sind. ”?)
Ferner haben wir einen Versuch an einer in einer ebe-
nen Fläche ausgebreiteten, äberlebenden Membran gemacht.
Wir benutzten dazu die ganze Bauchwand (d. h. nur Perito-
neum und die Muskeln, nicht aber die Haut) des Frosches,
weleche wir in unseren Filtrationsapparat II einspannten.
Versuch 23. Bauchwand eines eben getödteten Frosches; das Perito-
neum nach oben; Fliissigkeit: destillirtes Wasser; Druck 20—23 Cm.; Be-
ginn des Versuches um 1.40 n. M.; keine Filtration.
Um 2.20 n. M. eine kleine Menge Flissigkeit sammelt sich am Rande
der Membran, da wo die Gewebe eingespannt und also lädirt sind. Der
Druck wird auf 30 Cm. erhöht.
Um 2.25 n. M. eine schwache Filtration an einzelnen Punkten.
Auch an Froschherzen haben wir Versuche gemacht; die
Kammer scheint bei vorsichtiger Präparation während einiger
Zeit (1 Stunde) nicht zu filtriren (0.6 pCt. NaCl-Lösung bei
20 Cm. Druck). Ueber die Vorhöfe wagen wir nichts be-
stimmtes zu sagen; fir den Sinus können wir aber be-
haupten, dass er in frischem Zustande nicht filtrirt. Bei einer
im hiesigen Laboratorium ausgefiihrten, noch nicht veröffent-
lichten Untersuchung wurde der isolirte Sinus am Manometer
gebunden und einem Drucke von 7—10 Cm. Blutserum aus-
gesetzt. Die Oscillationen des Quecksilbers wurden mittelst
eines 10-mal vergrössernden Hebels registrirt, und man konnte
daher mit grosser Genauigkeit merken, wenn in Folge einer
Filtration das Quecksilber im Manometer sank. Bei vorsich-
tiger Präparation trat aber während langer Zeit keine Spur
einer Filtration ein; der Sinus war mit verdinntem Kanin-
chenblut gefillt. Dasselbe hat schon vor einigen Jahren
ENGELMANN fir den Bulbus des Froschherzens gefunden.”?)
Diese Beobachtungen zeigen also ibereinstimmend,
dass im Thierkörper eine grosse Anzalhl Membranen sich
vorfinden, welche vom Körper ausgeschnitten und iber-
lebend keinen Durchgang fir Flässigkeiten gestatten, wenn
, 1) Es muss aber bemerkt werden, dass die Därme nicht immer eine
"80 absolute Undurchdringlichkeit wie im eben citirten Versuche zeigen.
- 2) ENGELMANN, Archiv fir die ges. Physiologie, Bad. 29, 5. 437. 1882.
pb
La 4
50 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
diese an und fir sich die vitalen Eigenschaften der be-
treffenden Gewebe nicht beschädigen.
Wenn auch grössten Theils verhältnissmässig einfach ge-
baut, sind jedoch die von uns untersuchten Membranen von
einer grösseren oder kleineren Menge verschiedener Gewebsele-
mente zusammengesetzt, und es fragt sich nun, welches oder
welche unter diesen fir die vorliegende Erscheinung am
wichtigsten sind.
Eine schon vor mehreren Jahren von LEBER ausgefiuhrte
Untersuchung giebt in dieser Hinsicht eine nicht gering zu
schätzende Aufklärung. Dieser Forscher fand nähmlich, dass das
Epitel der Membrana Descemeti ein Hinderniss bildet fär den
Flissigkeitsaustritt durch die lebende Hornhaut. Bis zu einem
Druck von 200 Mm. Quecksilber erhielt er keine Filtration
durch eine vollkommen frische Hornhaut, wenn das genannte
Epitel unbeschädigt war. Wurde dagegen dies Epitel ent-
fernt, so quoll die Grundsubstanz der Hornhaut auf und
die Flissigkeit lief ohne Schwierigkeit hindurch. Auch wäh-
rend des Lebens tritt nach Entfernung des hinteren Epitels
eine Triibung und Quellung der Hornhaut auf, die nach
einigen Tagen mit Regeneration des Epitels wieder ver-
schwinden. ”")
Es zeigen also diese Versuche LEBERS, dass die Grund-
substanz der Hornhaut die Fähigkeit nicht besitzt die Filtra-
tion zu verhindern. Wir glauben, dass auch die von uns an-
gewandten Membranen ihrem Epiteliberzug es verdanken,
dass sie fär Flissigkeiten nicht durchgängig sind.
Nach der Beschreibung F. E. SCHULTZES ist die histolo-
gische Grundlage des Lungengewebes beim Frosche ein von
feinen elastischen Fasernetzen durchgezogenes, faseriges Binde-
gewebe, worin glatte Muskelcellen, zuweilen sehr reichlich,
eingelagert sind; die innere Wand der Lunge wird von einem
continuirlichen Plattenepitel vollständig zugedeckt.”)
In dem Versuch mit der Bauchwand war die Peritoneal-
fläche nach oben gestellt; wenn die Membran mit den Mus-
keln nach oben gewendet wurde, stellte sich eine reichliche
Filtration ein. Der Sinus venosus besitzt keine ununterbrochene
musculäre Schicht, es muss also nur das Epitel sowie das
!) LEBER, Arch. f. Ophtalmologie; Bd. 19, Abth. 2, S. 125—182. 1873.
2) F. E. SCHULTZE, in STRICKERS Handbuch, Bd. 1,8. 480—485. 1871.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 2. Sd
etwa vorhandene Bindegewebe die Ursache der Undurchgän-
gigkeit sein.!) Beim Froschdarm haben wir ein mehr ver-
wickeltes Versuchsobject und man könnte von Vornherein
annehmen, dass die Schleimhaut das Hinderniss fär die Fil-
tration bildete. So scheint aber nicht der Fall zu sein.
Durch diese Betrachtungen können wir freilich nicht be-
stimmt beweisen, dass die Ursache der Undurchgängigkeit bei
den von uns untersuchten iberlebenden Membranen, ebenso
wie in dem Versuche LEBERS, in dem Epitel liegt, und bei
der grossen Zartheit unserer Membranen ist es auch nicht
möglich gewesen eine eingehendere experimentelle Analyse,
etwa wie LEBER sie ausgefuhrt hat, zu machen. Es scheint den-
noch nicht unwahrscheinlich zu sein, dass der epiteliale Ueber-
zug wirklich die Ursache der Undurchgängigkeit wäre, ob-
gleich eine solcehe Annahme keineswegs streng bewiesen ist.
In diesem Zusammenhange wollen wir noch iiber einige
Versuche berichten, welche wir iiber die Diffusion durch
iäberlebende thierische Membranen ausgefiuhrt haben.
Die Versuchsanordnung war sehr einfach. Als Versuchs-
object benutzten wir wieder die Froschlungée; dieselbe wurde
wie gewöhnlich mit 0.6 pCt.NaCl-Lösung gefillt und an eine
Bärette gebunden, worin nach dem Princip der MARIOTTE'-
schen Flasche der Druck stets constant war. Zuerst wurde
gepräft ob die Lunge wirklich dicht war, dann wurde sie in
ein Gefäss mit unverdiinntem Rinderblutserum gesenkt. In
dies Gefäss wurde soviel Serum hineingethan, dass bei der
Einsenkung der Lunge ein wenig Serum durch ein seitlich
angebrachtes Rohr davon ausfliess; durch dies Seitenrohr
wurde also der Stand der äusseren Flissigkeit immer con-
stant erhalten.
Es wäre wiänschenswerth gewesen, dass der Druck ausser-
halb und innerhalb der Lunge gleich gross gewesen, damit
die Diffusion, von jeder Filtration unbehindert, vorsichgehen
hätte können. Dies war jedoch nicht ausfihrbar, weil in
diesem Falle die Lunge gar nicht oder äusserst wenig sich
entfaltet hätte. Es war darum nöthig einen kleimen Ueber-
odruck herzustellen; dieser Ueberdruck betrug bei unseren
Versuchen 2 bis 4 Cm. der Lösung.
!) Vgl. GOMPERTZA, Arch. f. Anat. u. Physiol., physiol. Abth. 1884,
SS. 244.
52 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
Die Versuche zeigten, dass die lebende Lunge ebenso-
wenig eine Diffusion wie eine Filtration gestattet. Die Be-
dingungen fir den Austritt der Kochsalzlösung waren so gin-
stig wie möglich, es trat aber während langer Zeit keine
Flässigkeit heraus; nur wenn die Lunge allmählich abzuster-
ben begann, stellte sich ein Austritt von Flissigkeit ein. Der
Ucbelstand, dass die Lunge bei der Ligatur beschädigt und
also da fär Flissigkeit durchgängig war, verursachte, dass wir
keine quantitative Bestimmungen machen könnten; wir muss-
ten also davon verzichten quantitativ zu verfolgen, in wel-
cher Art die Diffusion allmählich sich einstellt.
Was lehren also die Filtrationsversuche an iäberlebenden
thieriscehen Membranen, mit Hinsicht auf die Transsudations-
frage? Unsere Antwort ist: Sie lehren gar nichts, denn alle
die Membranen, die wir vom Körper ausgeschnitten unter-
sucht haben, gestatten, wenn sie unversehrt sind, keinen
Flissigkeitsaustritt. Im Gegentheil zeigen sie, dass sogar
solehe Membranen, an welchen in todtem Zustande Filtra-
tilonsversuche, eben um die Transsudation zu erklären, aus-
gefiuhrt sind, im lebenden Zustande gar nicht filtriren.
Wenn man aber eine thieriscehe Membran finden wirde,
welche die Filtration in irgend eimer Weise gestattete, so
wären dennoch die an derselben angestellten Versuche fär
die Frage von der Transsudation von gar keiner Bedeutung,
denn von woher wollte man den Beweis bringen, dass die an der
betreffenden Membran hervortretenden Filtrationserscheinun-
gen vollständig mit denjenigen iibereinstimmten, welche fär
den Flissigkeitsaustritt aus den Capillaren charakteristisch
sind?
Als Endresultat unserer Untersuchungen iber die Filtra-
tion durch todte und iiberlebende thierische Membranen fin-
den wir also,
dass man, um die Gesetze kennen zu lernen, nach welchen
der Flissigkeitsaustritt aus den Capillaren unter verschie-
denen Bedingungen des Druckes, der Art und Zusammen-
setzung der Flissigkeit innerhalb und ausserhalb des Ca-
pillargefässes geschieht, nicht an anderen Membranen ex-
perimentiren darf, als an der unversehrten lebenden Ca-
pillarwand. Alle ausserhalb des Thierkörpers ausgefihrten
Versuche sind in dieser Hinsicht von gar keiner Be-
deutung.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 2. 53
SECHSTES KAPITEL.
Einige Bemerkungen iiber die Transsudation aus dem Blute.
Nachdem wir nachgewiesen haben, dass alle Filtrations-
versuche an anderen Membranen als der lebenden Capillar-
wand, nichts von der Art uns lehren, wie die Transsudation
aus dem Blute stattfindet, eräbrigt uns noch zu untersuchen,
wie letztere nach unseren jetzigen Kenntnissen eigentlich
aufzufassen ist. Leider sind wir in Folge äusserer Umstände,
welche wir nicht abzuhelfen vermochten, bis jetzt ausser
Stande gewesen, eigene Versuche in dieser Richtung auszu-
fähren. Wir besitzen aber in der Litteratur schon eine nicht
unbedeutende Menge einschlägiger Arbeiten, und wir wer-
den versuchen, ob nicht schon aus dem vorliegenden Mate-
rial irgend welche bestimmte Anhaltspunkte fir die uns be-
schäftigende Frage gewonnen werden können.
Die allgemeine Auffassung wie die Transsudation ge-
schieht, ist wohl diejenige, dass sie ein Filtrationsprocess ist,
welcher hinsichtlich der chemischen Zusammensetzung des
Filtrates durch Diffusion zwischen Blut und Gewebsflissig-
keit in mannigfachster Weise modificirt wird.
Wir definiren die Filtration als der in Folge eines hy-
drostatisehen Druckes stattfindende Durchtritt einer Flissig-
keit durch irgend eine Membran.
Wenn die Transsudation eine Filtration darstellt, so muss
also jedenfalls die Transsudatmenge mit dem Blutdrucke in
den Capillaren oder richtiger mit der Differenz zwischen dem
Blutdruck in den Capillaren und der Spannung der Gewebs-
fissigkeit zunehmen, und umgekehrt, wenn die Spannung
der Gewebsfliissigkeit grösser als der Druck des Blutes in
den Capillaren wird, so kann keine Transsudation statt-
finden.
Wie bekannt, giebt es eine grosse Menge Beobachtun-
gen, welche iibereinstimmend zeigen, dass das Transsudat
mit dem Blutdrucke zunimmt. Es giebt aber auch ganz ein-
wurfsfreie Versuche, bei welchen, trotz eines erhöhten Blut-
druckes, die Transsudatmenge nicht zugenommen hat. Wir
wollen diese Versuche näher betrachten, weil sie fir die
54 TIGERSTEDT U. SANTESSON,; DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
theoretische Auffassung der Transsudation von fundamentaler
Bedeutung sind.
In LupwiGs Laboratorium untersuchte PAScHUTIN die Be-
dingungen fir die Lymphabsonderung im Arme des Hundes.
Um die vordere Extremität des curarisirten Thieres mit
Sicherheit in einer arteriellen Congestion zu versetzen, legte
er zuerst den Plexus brachialis sorgfältig bloss, bestimmte
dann die durch Auspumpen während je 10 Minuten ausflies-
sende Lymphe, schnitt dann den Plexuys durch, um die Ge-
fässnerven zu lähmen und somit eine stärkere Strömung durch
die kleinen Arterien des Armes herbeizufihren. Der Beweis
dafir, dass die Operation von dem gewinschten Erfolge be-
gleitet war, wurde dadurch geliefert, dass die Pfote sich er-
wärmte und aus einem Nadelstich viel mehr blutete, als vor-
her der Fall gewesen. Die Lymphmenge nahm dennoch gar
nicht zu, im Gegentheil nahm ihre Absonderungsgeschwin-
digkeit nach der Durchschneidung regelmässig ab. Noch
schlagender ist der folgende Versuch. Das Halsmark wurde
durchschnitten und mit Elektroden versehen und darauf auch
sogleich der Plexus brachialis durchgetrennt. Wenn jetzt
das Mark gereizt wurde, so traten alle Vasomotoren in Wirk-
samkeit, mit Ausnahme von denjenigen des Armes; das Blut
strömte daher in der wirksamsten Art nach dem Arme; da-
bei zeigte es sich, dass, obwohl der mittlere Werth des Blut-
druckes während der Reizungsperiode um das Vier- bis
Neunfache denjenigen iiberstieg, welcher ohne dieselbe vor-
handen war, und obwohl die Reize wegen der dauerhaften
Erregbarkeit des Markes viele Minuten lang fortgesetzt wer-
den konnten, dennoch keine Aenderung in dem zu erwarten-
den Gange des Lymphabflusses sich einfand. Keinmal ward
durch die eingesetzte Reizung auch nur ein Stillstand in dem
Absinken der Absonderungsgeschwindigkeit, geschweige denn
eine Steigerung des letzteren herbeigefihrt.”)
Dasselbe Ergebniss erhielt EMMINGHAUS an der Hinter-
pfote des Hundes. Auwuch er fand, dass die active Congestion,
welche auf der Durchschneidung der verengernden Gefäss-
nerven zu folgen pflegt, keine Vermehrung der Lymphabson-
derung herbeifihrte; in zweien Beobachtungen trat jedoch
statt der Abnahme der Ausflussgeschwindigkeit ein kleines
!') PASCHUTIN, in LUDWIGS Årbeiten aus der physiologischen Anstalt
zu Leipzig. VII, S. 197—258. 1872.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 2. 55
Ansteigen derselben ein. Aber dieses war doch äussert gering
im Vergleich zu der Vermehrung des arteriellen Stromes.")
Die Reizung von Chorda tympani erweitert, wie CLAUDE
BERNARD nachgewiesen hat, die Gefässe der Unterkieferdrise.
Wenn man die Chorda und das Rickenmark gleichzeitig
reizt, wird der Capillardruck in ausserordentlichem Grade ge-
steigert, denn neben der Erschlaffurg der Drisengefässe
durch die Reizung der Chorda kommt noch eine Steigerung
des Aortendruckes durch die Reizung des Riickenmarkes
hinzu — wobei selbstverständlich der Halssympathicus durch-
geschnitten sein muss. HEIDENHAIN hat Versuche in dieser
Weise gemacht; im Laufe von 143 reizte er gleichzeitig die
Chorda und das Halsmark, 36 mal je eine Minute lang mit
successive steigender Stromstärke — die Absonderungsnerven
waren durch Atropin gelähmt; trotz der gewaltigen Steige-
rung des Blutdruckes innerhalb der Driäse trat dennoch nicht
eine leiseste Andeutung eines Oedems der Driise hervor.”)
Aus diesen Versuchen ergiebt sich also, dass der Flis-
sigkeitsaustritt aus den Capillaren nicht immer mit dem Drucke
steigt oder sinkt. Diese Thatsache ist, unseres Erachtens,
an und fär sich genägend um die Filtrationshypothese fallen
zu lassen, denn wenn auch in gewissen Fällen, wie z. B. bei
venöser Stauung, die Transsudation bei erhöhtem Blutdruck
gesteigert wird, so liegt darin den Ergebnissen von PASCcHU-
TIN, EMMINGHAUS und HEIDENHAIN gegeniber kein Beweis fir
die genannte Hypothese; aus den Versuchen iiber die Trans-
sudation geht nur hervor, dass in: einigen Fällen, jedoch
durchaus nicht constant, die Lymphmenge mit dem Drucke
steigt, in anderen aber nicht. Wie dann dieses Material
die Filtrationshypothese beweisen soll, ist nicht recht ver-
ständlich.
Ferner haben wir Erscheinungen, welche zeigen, dass
bei unverändertem Blutzufluss die Transsudatmenge durch
gewisse Eingriffe beträchtlich gesteigert werden kann. Vor
allem gehört hierher das Curare. Schon PAScHUTIN fand, dass
nach dem Eintritt der Curare-Vergiftung die Geschwindigkeit
der Absonderung zunimmt und nach 40—50 Minuten ihr Maxi-
mum erreicht. Diese Vermehrung der Lymphe steht ausser allem
') EMMINGHAUS, in LUDWIGS Arbeiten aus der physiologischen An-
stalt zu Leipzig, VIII, S. 51—102. 1873.
?) HEIDENHAIN, Archiv f. d. ges. Physiologie, Bd. 9, 5. 346 —353. 1874.
536 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
Zusammenhange mit einigen der wesentlichsten Vergiftungs-
erscheinungen. Während des ganzen Ablaufes derselben än-
dert sich gar nichts im Lähmungszustande der quergestreiften
Muskeln; das Ansteigen und Wiederabsinken der Absonde-
rung geht nicht mit dem arteriellen Blutdrucke parallel. ?!)
In neuester Zeit hat RoGcowicz in HEIDENHAINS Laboratorium
von Neuem den Einfluss von Curare auf die Lymphbildung
untersucht; er fand ebenso wie PAsSCcHUTIN, dass eine Ver-
dreifachung oder Vervierfachung der Lymphmenge ohne
merkliche Zunahme der Blutzufuhr stattfinden kann.?)
Es ist kaum möglich anzunehmen, dass die Einspritzung
10 Cem. einer '/, pCt.-Curarelösung die physikalischen Eigen-
schaften der Capillarwand in so hohem Grade verändert hätte,
dass das Ergebniss der Curarevergiftung daraus zu erklären
wäre; es muss vielmehr, wie RoGcowicz bemerkt, das Curare
ein, den huarntreibenden Mitteln analoges, lymphtreibendes
Mittel sein. Wie die Erscheinung auch erklärt wird, geht
jedenfalls aus diesen Versuchen — wenn die Capillarwand
durch das Curare physikalisch nicht verändert wird — her-
vor, dass bei unverändertem Drucke die Filtratmenge in sehr
hohem Grade sich verändern kann; — diese Erscheimung ist
aber aus dem Standpunkte der Filtrationshypothese nicht er-
klärbar. ;
Gegen die Filtrationshypothese sprechen endlich aufs
entschiedenste die berihmten Versuche LupwiGs iber die
Speichelabsonderung. Es zeigte sich nähmlich, dass der Secre-
tionsäruck unter Umständen den gleichzeitigen Mitteldruck
in der Arteria carotis fast um den doppelten Werth iber-
steigt, und dabei gewiss noch nicht ihren höchsten Werth
erreicht hat, denn bei sehr hohen Werthen erlaubten die
zartwandigen Gänge eine beträchtliche Filtration, so dass die
einzelnen Drisenläppechen weit von einander sich trennten,
und die Speichelgänge und die Oberfläche der Driäse mit
Feuchtigkeit sich bedeckten.”)
Diese Beobachtungen sind fir die Transsudationsfrage von
der grössten Bedeutung. Durch eine scharfe experimentelle
Kritik zeigte schon LuDpwIG (a. a. O.), dass die Ursache der
1) PASCHUTIN, a. a. O. S. 216—218.
2?) RoGOWiCZ, Archiv fir die ges. Physiologie, Bd. 36, S. 276—279;
1885.
3) LUDWIG, Zeitschrift fir rationelle Medicin, Neue Folge, I, S. 255
—277 ; 1851.
fdlard
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 2. ST
betreffenden Erscheinung nicht darin liegen konnte, dass in
Folge der Reizung die Gefässe sich rhytmisch contrahirten
und also den Druck des Blutes in der Drise erhöhten.
Bei gleichzeitigen Messungen des Sekretionsdruckes der
Galle und des Druckes in einem Zweige der Vena mesente-
rica superior fand HEIDENHAIN beim Hunde als constantes
Resultat, dass der Gallendruck den Pfortaderdruck stets um
ein erhebliches ibertrifft.”)
Aus den eben citirten Versuchen hat man den Schluss
gezogen, dass die Absonderung des Speichels, resp. der Galle,
kein Filtrationsprocess sein kann; man hat aber, unseres
Wissens, gar nicht die Frage betrachtet, wie die Driisen-
cellen dabei aus dem Blute das Material erhalten, welches
sie bei der Absonderung verarbeiten. Der Druck, welcher
die secernirte Flissigkeit am Manometer angiebt, muss aber
in allen Driäsengängen stattfinden und durch die Drisen-
cellen hindurch bis auf die Blutgefässe sich fortpflanzen. Die
Transsudation geschieht aus den Capillaren; weil der Sekre-
tionsdruck des Speichels zweimal denjenigen des Blutes in
der Arteria carotis iäbertreffen kann, so muss er natirlicher
Weise noch viel höher als der Blutdruck in den Capillaren sein.
Es tritt aber trotzdem fortwährend Blutbestandtheile aus den
Capillaren in die Gewebsflissigkeit iber; hier ist eine physi-
kalische Filtration vollständig unmöglich. Es muss also die
Ursache der Transsudation irgend anderswo gesucht werden.
Man könnte möglicherweise sich vorstellen, dass bei der
Absonderung die Drisencellen aus dem Blute das nöthige
Nahrungsmaterial direct auszigen, und dass also durch ihre
Thätigkeit die Transsudation stattfände. Dies ist aber nicht
möglich, denn die absondernden Drisencellen liegen nicht
in unmittelbarer Berihrung mit den Blutcapillaren, sondern
sind von denselben durch Lymphräume abgegrenzt. Bei
Drisenödem fiillen sich alle Lymphspalten prall mit Flissig-
keit an. Dann können die Driisencellen ihr Nahrungsmate-
rial nicht direct aus dem Blute holen, sondern dies muss zu-
erst in die Lymphräume vom Blute austreten. Dies kann
aber geschehen bei einem Lymphdruck, der den Blutdruck
in den Capillaren bedeutend iibersteigt.
!) HEIDENHAIN, in HERMANNS Handbuch der Physiologie, Bd. V
Abth. I, 5. 269; 1880.
58 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
Von den Versuchen von PAsCHUTIN, EMMINGHAUS und
HEIDENHAIN ausgehend, haben wir oben zu beweisen gesucht,
dass die Transsudation aus dem Blute bei verschiedenen
Druckwerthen gar nicht in solceher Weise sich verhält, wie
es nach aller Wahrscheinlichkeit sich verhalten misste, wenn
die Transsudation einer einfachen Filtration gleichzustellen
wäre. Nun kommen aber noch die eben besprochenen Ver-
suche LuDpwiGs und HEIDENHAINS hinzu, die da zeigen, dass
bei der -Absonderung Flhissigkeit aus dem Blute heraustritt,
trotzdem dass der Druck der Gewebsflässigkeit bedeutend
grösser als der Blutdruck in den Capillaren sein kann.
Es muss die treibende Kraft, welche die Transsudation
zu Wege bringt, in der lebenden Capillarwand selbst liegen,
und wir können mit Hinsicht auf die histologische Beschaffen-
heit derselben folgerichtig zu keinem anderen Resultat kom-
men, als dass
die Transsudation aus dem Blute in Folge einer activen
Thätigkeit derjenigen Cellen, welche die Capillarwand zu-
sammensetzen, geschieht.
Es eribrigt zu untersuchen, ob die Eigenschaften der
Capillarcellen dieser Folgerung nicht widerstreitig sind. Beim
ersten Anblicke kann man sich kaum dazu bringen, diesen
diännen, kleinen Cellen eine so wichtige und grossartige Wirk-
samkeit zuzuschreiben. Betrachten wir die Sache aber näher,
so werden wir finden, dass die histologische Beschaffenheit
dieser Cellen gegen dieses Postulat dennoch nicht streitet.
Es Jeben diese Cellen mitten im circulirenden Blute; sie er-
halten reichlicher als alle anderen Cellen des Körpers das
ausgezeichnetste Ernährungsmaterial; sie brauchen nicht etwas
aufzuspeichern fiir känftige Anwendung; weil sie in stetigem
Ueberfluss leben, können sie verschwenderisch alles abgeben,
was sie aufnehmen. Aus histologischem Gesichtspunkte schei-
nen also keine stichhaltigen Einwirfe gegen unsere Auffas-
sung herbeigezogen werden können.
Die Untersuchungen iber die vitalen Eigenschaften der
Capillarwand, welche seit der Entdeckung der Capillarcellen
von mehreren Forschern ausgefihrt worden sind, haben ge-
zeigt, dass die Capillaren ein selbständiges, von dem Grade
der Blutfiillung unabhängiges Vermögen haben, ihre Lich-
tung zu verändern; eimige Beobachter geben sogar an, dass
die Capillarcellen bei geeigneter Reizung ihre Form ver-
BHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o2. 59
ändern können.!?) Die Capillarcellen dirfen also durchaus
nicht als indifferente Gebilde aufgefasst werden, vielmehr
lehren die betreffenden Beobachtungen, dass sie in hohem
Grade activ thätig sein können.
Ferner wissen wir auch, dass die Capillargefässe reichlich
innervirt sind. Der neueste Forscher innerhalb dieses Ge-
bietes, KRIMKE, der unter die Leitung KUPFFERS arbeitete,
hat nicht nur beim Frosch und Salamander, sondern auch
bei der Katze, der Maus, dem Meerschweinchen und dem
Menschen gefunden, »dass alle Gefässe bis zu den feinsten
Capillaren in unmittelbarem Zusammenhange mit Nerven
stehen, sei es, dass die letzteren in ihrem Verlaufe den Ca-
pillaren direct anliegen und durch Knoten-, oder zuweilen
nur punktförmige Anschwellung mit den Capillaren in Be-
ziehung treten, oder dass die Nerven mit besonderen End-
apparaten an der Capillarwand endigen».”)
Es ist daher nicht unmöglich, dass die Transsudation
unter den Einfluss dieser Nerven geschieht, und wir haben
auch, besonders durch einige während der neuesten Zeit aus
HEIDENHAINS Laboratorium ausgegangene Arbeiten wichtige
thatsächliche Andeutungen in dieser Richtung gewonnen.
HEIDENHAIN selbst weist in seiner Untersuchung iber pseu-
domotorische Nervenwirkungen nach, dass eine schnell ein-
tretende Steigerung derjenigen Flissigkeitsmenge, welche das
Zungenparenchym durchtränkt, als Reizursache auf die durch
Degeneration des N. hypoglossus gelähmten Muskeln der
Zunge zu wirken im Stande ist. Diese plötzliche Steigerung
der Gewebsflussigkeit in der Zunge wurde u. A. durch Chor-
dareizung bewirkt. Sogar in der circulationslosen Zunge
konnte eine Zuckung durch Chordareizung herbeigefiihrt wer-
den; wie HEIDENHAIN bemerkt, fehlt noch der Beweis dafir,
dass auch in diesem Falle durch Chordareizung eine Lympbh-
bildung erfolgt hat, es ist aber, unseres Erachtens, angesichts
aller derjenigen Thatsachen, die HEIDENHAIN iber die pseu-
domotorische Nervenwirkung ermittelt hat, wenigstens sehr
wahrscheinlich, dass dies wirklich in dieser Weise sich ver-
1 Vgl. die Zusammenstellungen von ROLLETT und AUBERT in HER-
MANNS Handbuch, IV, Abth. I, S. 323—325, 458—459; 1880. sowie die
Untersuchung von RoYr, Journal of physiology, II, S. 323—369; 1880.
2?) KRIMKE, die Nerven der Capillaren und ihre letzten Endigungen.
Inaug. Diss. Miinchen 1884.
60 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
hält.') Es wäre also gar nicht unmöglich, dass eine Trans-
sudation durch Nervenreizung stattfände selbst in dem Falle,
dass der Blutdruck = 0 wäre.
Die pseudomotorischen Nervenwirkungen und die Lymph-
bildung sind ferner von RoGowicz untersucht worden. Er
fand, dass durch Reizung der Ansa Vieussenii Bewegungen
an den gelähmten Gesichtsmuskeln sich hervorrufen lassen;
dabei sind, wie schon DASTRE und MoraAT durch ihre schönen
Versuche nachgewiesen haben, die Gefässe der Schleimhaut
der Lippen, des Zahnfleisches und der Wange stark erwei-
tert und der Blutstrom ebendaselbst in merkbarer Weise be-
schleunigt. Betreffend der Lymphbildung bemerkt er, dass
er durch anhaltende Reizung des Hinterschenkels der Ansa
Vieussenii nur in vereinzelten Fällen Andeutungen einer
Schwellung der Lippen erhalten hat, »von denen er nicht zu
unterscheiden vermochte, ob sie wirklich von Ansammlung
von Lymphe oder nicht etwa bloss von der Gefässhyperämie
herrährten. Aber es kann offenbar vermehrte Lymphbildung
stattfinden, ohne dass ödematöse Schwellung aufzutreten
braucht, wenn der gesteigerten Lymphbildung eine gestei-
gerte Abfuhr der Flissigkeit entspricht»>.?)
Durch neue Versuche an der Hinterpfote des Hundes
zeigte Rocowicz, dass die Lymphmenge, welche sich an der-
selben gewinnen lässt, bei Erweiterung der Blutgefässe in
die Höhe geht, möchte die Erweiterung durch Trennung des
N. ischiadicus, oder, nach vorgängiger Verengerung durch
Reizung der Vasoconstrictoren, durch reflectorische Erregung
der Vasodilatatoren erfolgen, oder endlich Wirkung von Nicotin
sein. Bs stellte sich aber, ganz wie in den friäheren in LuD-
WwiGS Laboratorium ausgefiihrten Versuchen, eine andere be-
achtenswerthe Erscheinung ein: »der angeschwollene Lymph-
strom blieb nicht auf seiner Höhe, sonden nahm friher
oder später wieder ab; er sank, wenn auch oft nicht bis
zu seiner urspriänglichen Höhe so doch unter das Maass,
welches es nach Eintritt der Erweiterung erreicht hatte. Wo
die Gefässerweiterung bald wieder riäckgängig wird, wie bei
Erregung der Vasodilatatoren, kann das Sinken der Lymph-
mengen auf die Wiederverengerung der Gefässe bezogen
!) HE1DENHATN, Archiv fir Anatomie u. Physiologie, physiol. Abth.
1883, Suppl.-Band, S. 1383—177.
2) RoGoWiczZ, Archiv fär die ges. Physiologie, Bd. 36, S. 1—12; 1885.
SE
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 2. Öl
werden. Aber auch wo die Gefässe weit bleiben, wie nach
der Durchschneidung des N. ischiadicus, behält der Lympbhb-
strom doch nicht die anfänglich -erreichte Höhe, sondern
sinkt bald wieder allmählich ab>.
Durch Discussion dieser Versuche sowie des schon oben
angefihrten Versuches iber die Wirkung des Curare, kommt
RoGcowicz zu dem Schlusse, dass die gefässerweiternden Ner-
ven auf die Lymphbildung einen bedeutenden Einfluss aus-
iiben, ohne jedoch eine bestimmte Anschauung uber die bei
der Lymphbildung wirksamen Kräfte zu entwickeln.”)
Die eben citirten Versuche von RoGcowicz scheinen den
Ergebnissen von EMMINGHAUS zu widersprechen. Wenn aber,
wie aus den oben angefihrten Versuchen mit einer gewissen
Wahrscheinlichkeit hervorgeht, die gefässerweiternden Nerven
fär die Lymphbildung eine hervorragende Rolle spielen, so
können wir die einander gewissermassen widerstreitenden
Ergebnisse dieser beiden Forscher ziemlich leicht erklären.
Die Untersuchungen iber die Gefässnerven an den unteren
Extremitäten haben ja gezeigt, wie nur in gewissen Fällen
die gefässerweiternden Nerven deutlich nachzuweisen sind
und wie leicht ihre Wirkung durch diejenige der gefässver-
engernden Nerven iibercompensirt wird.”) Ferner wissen wir
auch, dass die Durchtrennung eines Nerven zuweilen als eine
länger oder kärzer dauernde Reizung wirkt, — mit einem Worte
es stellen sich die Folgen einer Nervendurchtrennung so
complicirt dar, dass es wohl möglich sein kann, dass alle beide
Forscher richtig beobachtet haben, obgleich ihre Ergebnisse
nicht vollständig unter einander iibereinstimmen. Uebrigens
hat auch RoGowicz Versuche mitgetheilt, die dieser Auffas-
sung vollständig entsprechen (vgl. a. a. O. S. 257, Versuch
vom !/, 1885; S. 258, Versuch vom ?9/; 1885). Endlich ist
noch zu bemerken, dass nach von FREY die Reizung der ge-
fässerweiternden Nerven eine viel länger anhaltende Nach-
wirkung als diejenige der gefässverengernden hat, was fär
die Erklärung derjenigen Versuche, welche RoGcowicz iiber
die Reizung des N. ischiadicus in ihrem Einflusse auf die
Lymphbildung ausgefihrt hat, von Bedeutung sein möchte.”)
1) RoGowWwIiczZ, Archiv fir die ges. Physiologie, Bd. 36, 9. 252-279. 1885.
2) Vgl. ganz besonders DASTRE und MoraAT, Recherches expérimen-
tales sur le systéme nerveux vaso-moteur. Paris, 1884, S. 232—264.
3?) Vv. FREY, in LUDWIGS Arbeiten aus der physiologischen Anstalt zu
Leipzig, Bd. XI, 1876; S. 89—107.
1
62 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
Jedenfalls zeigen die Versuche PAscHUTINsS iber die Rei-
zung des Riäckenmarkes bei durchschnittenem Plexus bra-
chialis, sowie die Beobachtungen von demselben Forscher,
EMMINGHAUS und RoGowicz iber die Abnahme der Lymph-
menge mit der Zeit, dass die Lymphbildung nicht in der
Weise vom Blutdrucke abhängig ist, wie dies nach der Fil-
trationshypothese der Fall sein misste.
Die hier erörteten Thatsachen sind an verschiedenen
einzelnen Capillargebieten gewonnen; es scheint uns nicht
zu kihn sie zu verallgemeinern und die Filtrationshypothese
fir sämmtliche Capillargebiete fallen zu lassen, denn es ist
doch in höchstem Grade unwahrscheinlich, dass die Trans-
sudation nicht iiberall im Körper nach demselben Grund-
gesetz stattfände, wenn sie auch in verschiedenen Organen,
den Verrichtungen derselben entsprechend, durch verschie-
dene Einflisse vielfach modificirt wird.
Wir wollen aber nicht weiter in theoretisirenden Betrach-
tungen uns vertiefen. Die Frage, wie die Lymphbildung
vorsichgeht, ist ausserordentlich schwierig und um sie voll-
ständig zu lösen sind neue Untersuchungen dringend noth-
wendig. Mit unseren Betrachtungen haben wir nur zu zeigen
versucht, wie die bisher ziemlich allgemeine Annahme einer
einfachen Filtration nicht genigt um alle Erscheinungen zu-
recht zu werden, und wie andrerseits die Annahme nicht ab-
zuweisen ist, dass' hier eine active Cellenthätigkeit von dem
grössten Einfluss ist, denn nur durch eine solche Auffassung
können wir alle diejenigen Erscheinungen, welche die Trans-
sudation charakterisiren, erklären. Die Durchfiährung dieser
Auffassung in Binzelheiten ist aber noch mit grossen Schwie-
rigkeiten, die wir gar nicht verkennen, verbunden, und man
muss, um die Transsudationslehre einmal fest zu begränden,
die einzelnen Organe des Körpers aus diesem Gesichtspunkte
eingehend untersuchen.
Endlich wollen wir bemerken, dass die Anschauung, die
wir in ihren Hauptziägen hier zu entwickeln versucht haben,
durchaus nicht ganz neu ist; vielmehr besitzen wir von fri-
heren Forschern sehr bemerkenswerthe Aeusserungen in dieser
Richtung, welche aber theils zu wenig beobachtet, theils nur
Andeutungsweise gemacht worden sind. Wir erlauben uns
zum Schluss einige Auszige wörtlich anzufiuhren.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 2. 63
>» Es erscheint kaum zweifelhaft, dass zu den Ursachen,
welche den Austritt von Blutflussigkeit durch die unverletzten
Gefässwände bedingen, der Druckunterschied gehören könne.
Freilich ist damit nicht gesagt, und noch weniger bewiesen,
dass er die einzige Bewegungsursache sei, und ferner, dass
er iiberall und zu allen Zeiten Gleiches leisten misse. Denn
gäbe man selbst zu, dass die Bildung der Lymphe nichts an-
deres als ein Filtrationsvorgang sei, so wirde man demselben
Druckunterschiede fär die Entstehung jener Flissigkeit je
nach dem Durchgängigkeitsgrade der Wand einen ungleichen
Erfolg zuschreiben missen. Dieser letzte Umstand, auf wel-
chen die Filtrationshypothese bei ihrer Entstehung wenig
Räcksicht nahm, weil man damals die Wand der Capillaren
noch fiir ein homogenes Häutchen hielt, ist in der neueren
Zeit sehr in den Vordergrund getreten. Denn wir wissen
jetzt, dass die Capillarwand ein Mosaik aus Endothelcellen ist,
das an manchen Orten auf seiner äusseren Fläche von einer
aus Cellen gebildeten Scheide umgeben wird. Diese Cellen
sind aber nicht als gewöhnliche elastische Blättchen aufzu-
fassen; denn die Kerne derselben ändern nach den Versuchen
von STRICKER und GOoLUBEW durch Inductionsschläge ihre Ge-
stalt so bedeutend, dass hierdurch die Lichtung des Capillar-
gefässes wesentlich beeinträchtigt wird. Und ausser dieser
unmittelbar sichtbaren Bewegung missen auch noch an-
dere Umformungen der Cellenmasse möglich sein, weil ohne
ihr Zuthun die Beobachtung CoHnHeims unerklärlich bliebe,
wonach durch die lebendige Gefässwand die weissen Blut-
cellen bald leicht und bald gar nicht hindurch zu schläpfen
vermögen»>.
»An der Hand dieser Einsicht begreift es sich leicht,
weshalb die Versuche von TomsaA und RANVIER ein anderes
Resultat als die meinigen geben missten. Denn nach den
Beobachtungen von CoHNHEIM iibt eine Stauung des Blutes,
die im Capillarensystem durch Behinderung des venösen Ab-
flusses erzeugt wird, einen viel grösseren Einfluss auf die
Durchlässigkeit der Gefässwände, als die Aenderungen der
Spannung, welche durch den verschieden raschen Zufluss von
der arteriellen Seite hervorgerufen werden. Demgemäss
sind die Versuche, bei welchen man dieselbe Ausdehnung
der Gefässwand bald durch einen langsamen, bald durch einen
oraschen Strom hervorruft, unter einander nicht mehr ver-
64 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
gleichbar, weil ausser dem willkärlich veränderten Drucke
in dem einen Falle noch eine Bedingung hinzutritt, die in
dem anderen fehlt.>
»Von den friäheren am lebenden Thiere angestellten Ver-
suchen bliebe somit nur einer ibrig, welcher mit meinen
Beobachtungen vergleichbar wäre: die vermehrte Absonde-
rung der Lymphe durch Reizung der Chorda tympani. Wenn
man aber fragt, worauf sich die Ueberzeugung griände, dass
in ihm der Druckunterschied die Absonderung vermehrt habe,
so wird man hierfir keine andere Stätze finden, als das gleich-
zeitige Vorhandensein der rascheren Blutströmung und der
vermehrten Absonderung. Diese Gleichzeitigkeit wirkt jedoch
nur so lange bestechend, als man es fär erwiesen ansieht,
dass die Vermehrung der Absonderung eine nothwendige
Folge des Druckzuwachses in der Gefässlichtung ist. Sowie
diese Supposition erschittert ist, wird man ebenso berechtigt
behaupten dirfen, es sei der gesteigerte Druck im Inneren
des Gefässes gleichgiltig, dagegen rufe die Reizung der
Chorda tympani irgend eine Bewegung, z. B. der Gefässwand
selbst, hervor, die der Lymphabsonderung zu Gute komme,
bez. sie veranlasse. In der That, jede dieser beiden Erklä-
rungsarten ist gegenwärtig insofern gleichberechtigt, als keine
zu widerlegen oder zu beweisen ist. Zukinftigen Versuchen
bleibt es vorbehalten, den wahren Zusammenhang aufzu-
decken.»
»Anders als in der Speicheldrise stellt sich die Sachlage
an der vorderen Extremität. -Hier darf es als gewiss gelten,
dass innerhalb der Haut und der Muskeln zur Bildung der
Lymphe mehr gehört, als ein rascher Strom des Blutes durch
die in ihrer Lichtung unbeeinträchtigt gebliebenen Gefässe.
Bei der Uebereinstimmung des Baues wird man es kaum fir
gewagt halten, wenn man behauptet, dass dasselbe nicht nur
fär die genannten Gebilde der vorderen Gliedmassen, son-
dern fär die Sceletmuskeln und die Haut iberhaupt, d. h.
also fär den grössten Theil des Aortenbezirkes gelte.»
»Welche ist nun aber die Bedingung, von deren Erfil-
lung das Erscheinen der Lymphe abhängt? Allgemein ge-
nommen kann sie entweder in einer Bewegung bestehen,
welche von der Gefässwand selbst ausgehend die flässigen
Bestandtheile des Blutes ergreift, oder aber in einer Aende-
rung des Widerstandes, welcher sich einem schon mit dem
BIHANG TILL K. SV: VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 2. 65
Blutstrom gegebenen Antriebe entgegensetzt. — Obwohl
meine Versuche, ihrer methodischen Anordnung gemäss, nicht
im Stande sind, zwischen diesen beiden Möglichkeiten eine
Entscheidung zu treffen, so weisen doch einige meiner Beob-
achtungen darauf hin, dass sich die Lymphbildung an die Be-
wegung von Muskeln knipfe, welche im absondernden Gebiete
belegen sind.> — — — »Da nun aber bei vollkommener Cu-
rarevergiftung ebenfalls die Lymphabsonderung rascher wurde,
so ist hieraus entweder zu schliessen, dass in jenen Versuchen
sich zu den Muskelzuckungen noch irgend eine andere in der
Gefässwand selbst beginnende Bewegung gesellt habe, oder
dass, wenn dieses letztere nicht der Fall war, sowohl die Be-
wegung der Muskeln wie auch irgend welche andere, von der
Gefässwand selbst ausgehende, die Lymphabsonderung veran-
lassen könne. Auf die Rechnung dieser letzteren miisste denn
auch das Entstehen der Lymphe in allen muskelfreien Orga-
nen gehoben werden.»
»Nicht minder hypothetisch, wie die soeben aufgestellte
Annahme von der Anwesenheit selbstständiger Bewegung in
der Wand der Capillaren, ist die andere von der Veränder-
lichkeit eines Widerstandes in derselben. Wollte man dieser
letzteren Anschauung den Yorzug geben, so wiirde man jeden-
falls einen Widerstand solcher Art ausschliessen missen, wie
er beim Durchgang von Flissigkeiten durch Poren mit starren
oder nur wenig beweglichen Wänden vorkommt; denn bei
Anwesenheit einer solchen bliebe es unverständlich, weshalb
eine Erhöhung des Blutdruckes den Lymphstrom nicht be-
schleunigte. Somit hätte man also auch in diesem Falle an
cime tiefer gehende Aenderung in den Eigenschaften der Wand
zu denken.»?)
»Der eigentlich bestimmende Factor bei der Lymphbil-
dung ist das Endothel. Die Endothelmembran ist das eigent-
liche Filter zwischen Blut und umgebendem Gewebe, sie ist
es, welche trotz ihrer unsäglichen Zartheit und Diinne unter
normalen Verhältnissen ausreicht, um nicht bloss die körper-
lichen Bestandtheile des Blutes, sondern auch den grössten
Theil des gelösten Eiweisses zuriäckzuhalten.» — — — >»Das
Gefäss-endothel ist ein lebendes Gewebe oder Organ mit
!) PASCHUTIN in LUDWIGS Arbeiten aus der physiologischen Anstalt
zu Leipzig. VII, S. 226—229. 1872.
5
66 TIGERSTEDT U. SANTESSON, DIE FILTRATION IM THIERKÖRPER.
einem zwar völlig unbekannten, aber ganz gewiss regen Stoft-
wechsel.> (COHNHEIM!).
»Wenn man während der Reizung der Chorda tympani
den Ausfiährsgang der Unterkieferdräse schliesst, wird die
letztere bekanntlich schnell ödematös, weil das durch die Cellen
der Acini abgesonderte Wasser in den Gängen nach aussen
filtrirt. Nach kurzer Zeit weichen die Läppcechen wie die Acini
auseinander, da in den zwischen ihnen befindlichen Lymph-
spalten sichtbare Mengen von Flissigkeit sich ansammeln. Es
sollte nun, meine ich, wenn Wasserabsonderung mit Hilfe der
Wasseranziehung durch irgendwelche Inhaltsbestandtheile der
Cellen zu Stande käme, der die Acini umspälende Fliissig-
keitsvorrath mehr als geniigen, um das Secretionswasser zu
liefern. Es misste, so weit ich sehe, von einem gewissen
Momente ab ein Kreislauf des Wassers der Art sich einrichten,
dass die Secretionscellen aus den Lymphspalten ebensoviel
Wasser entnähmen, als durch die Wandung der Drisengänge
in dieselben zurickkehrte, und von diesem Augenblicke an
diärfte das Oedem nicht weiter zunehmen. Wenigstens finde
ich zu neuem Wasseraustritte aus den Capillaren keine Veran-
lassung, so lange der Durst der Secretionscellen durch den
die Acini umspilenden Lymph-ocean befriedigt wird. Und
doch wächst das Oedem fort und fort und erreicht zuletzt
colossale Dimensionen. Diese Erscheinung scheint einer jeden
irgend wie gearteten oder ausgefihrten Anziehungshypothese
zu spotten und mit Nothwendigkeit zu der Annahme einer von
den Secretionscellen unabhängigen, durch die Nervenerregung
gesetzten Triebkraft zu fiihren, welche das Wasser aus den
Capillaren herausschafft. Sieht man sich aber einmal zu der
Voraussetzung einer derartigen Kraft ausserhalb der Cellen
gezwungen, so werden die Kräfte der letzteren als Motoren
fär das Wasser iiberflissig, wenn man annimmt, dass jene
Triebkraft das Wasser sofort aus den Capillaren durch die
Cellen in die Driisenräume iberfihrt.>
»Von den eben angestellten Erörterungen werden, so weit
ich sehe, die kinftigen Discussionen iiber die Ursache der
Wasserabsonderung oder die Wirkungsweise der secretorischen
Fasern ihren Ausgang nehmen missen.» — — — »Andernfalls
miisste man sich an den Gedanken gewöhnen, den Fliissig-
!) COHNHEIM, Allgemeine Pathologie I, S. 414; Berlin, 1877. Val.
auch I, S. 126, 212, 410, 412 - 417.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 2. 67
keitsaustritt aus den Capillaren von einer irgendwie gearteten
Nervenwirkung abhängig zu machen, von deren physikalischer
Natur freilich jede Vorstellung bis jetzt fehlt. Sie lässt sich
nur dahin charakterisiren, dass sie erstens von dem Blutdrucke
unabhängig ist, dass sie zweitens durch Atropin vernichtet
wird und dass sie drittens den Wassertransport aus den Ca-
pillaren nicht bloss in die Lymphräume, sondern sofort auch
durch die Membrana propria der Acini und die sie auskleiden-
den Cellen hindurch in die Drisenräume besorgt. Ich muss
bekennen, dass ich die Annahme einer derartigen, physika-
lisceh unverständlichen Kraft gerne umginge und mich lieber
an die Cellenkräfte hielte.> (HEIDENHAIN!).
Später hat HEIDENHAIN zur Erklärung des eben besproche-
nen Oedems folgenden Ausweg gefunden. »Sobald sich das
Oedem zu entwickeln beginnt, steigt die Spannung der die
ganze Driise umgebenden Bindegewebscapsel in hohem Maasse;
in Folge dessen missen die Driisenvenen, welche die Capsel
durchbohren, an ihrer Durchtrittstelle durch dieselbe com-
primirt werden. So setzt das kinstliche Filtrationsödem Er-
scehwerung des Blutabflusses aus der Driise und damit ein
Stauungsödem, welches sich um so stärker entwickelt, als
ja bei der Chordareizung der capillare Blutdruck. erheblich
steigt.»?)
Gegen diese Erklärung ist jedoch zu bemerken, dass die
Spannunrg der Flissigkeit innerhalb der Drise grösser als der
Blutdruck ist und dass also das Oedem in Folge der Chorda-
reizung kein Stauungsödem sein kann. Vielmehr miissen die
fräheren Betrachtungen HEIDENHAINS gelten: es sind die Ca-
pillarcellen, welche bei der Chordareizung den Flissigkeits-
austritt aus den Capillaren besorgen, selbst wenn der Gegen-
druck der Gewebsflissigkeit grösser als der Blutdruck ist.
!) HEIDENHAIN, Archiv fir die ges. Physiologie, Bd. 17, S. 58—59.
1878.
i 2) HEIDENHAIN, in HERMANNS Handbuch, Bd. V, Abth. I, 77—78. 1880.
p Ur Vd
ss vu
' ' , p é Så by
Vie AA Ca SIE I SLUT RA UTE yr ER Fb
ov bt DEI WT ar (COM PANNAN
a ev dårå blend rr DE VS
PRO ST FEET ELJEIER TELEOLNL aG sig sn at N
« 4. ALE a
Agge Ikraam Bars Förre RARE
ting iv Tel få trut SFTI LONYN Me
LR LL Bi öm ARI TSE SE UN it” på (ÖJTRLIR
Jörb LLA VILD RU) UD A MYT rid öst Ia
| Hl öt inglaö Avån Wei g
| p WIK ” äl (Ni
M 7 å ” AL A sets iu
rt lö : ti LE
TUE
4 Jara I I ÄV jå Han TR
. Å vi I HANE
OG SIE i ' | få by fv Has I
ie f / I i | Mt i PRE
: fd I å é pedirgyl
kl ban el va
kb 11
å 4 Å » | ' ko Ara VA i
j ; i | "w tass ER SG
nl É Avid « AV JE LG
| i ? let ÄRR
4 ad
| " j Å Ar sa säs
FE LINE 2 an Än VER
öved 6 sis att
I a 1 Lia LST: ESTISLIE sn 4
TJA
Åva KR ATT ÅR Gl kl
i | Ned il bok on, fac
qv
ikh ' > FE glad HE ert EG CN
) i i AT rn barn EE Å
4 Pra
i aw -
äd il b b VILT D |
. q kb id
i ! 0 gt RAR a LA NG
IATA
TV E
t. Akkad. Handl BdIl NE?
Oo
Å.
ITäthW. Schlachter Stockholm.
| RjOIE9S ORDNRS MET | i
nuyE 098 OM8 098 088 088, JOB. 008
esta
FEEL ERE Hae EE
Er
tror 4a
an
SrsgEn
TIopEriabt
TEST
Ttbbbrektkeg
2
Ez
PEDS EE INDSSES rer
besbessrad SKA
Esmestar
fas bett ee ER
RR
ERE e
tott
ter
FIRE
I
s
>
EE
TE
=
pre
Dä
BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band il. N:o 3.
UEBER
DIE AUSBILDUNG DES HYPOSTOMES
EINIGEN SKANDINAVISCHEN ANAPHIDEN.
W. C. BRÖGGER.
MIT DREI TAFELN.
STOCKHOLM, 1886.
KONGL. BOKTRYCKERIET.
P. A. NORSTEDT & SÖNER.
Oron die Asaphiden zu den ersten 'Trilobiten gehören,
bei welchen das sogenannte »Hypostom» beobachtet, und die
Natur dieses Körpertheiles, durch die Untersuchungen von
STORES, EICHWALD, BoECK, PANDER und namentlich M. SARS,
zuerst richtig erkannt wurde, sind die Hypostome dieser wich-
tigen grossen Trilobitenfamilie bis jetzt doch nur ganz ungeni-
gend bekannt.
In ein paar verdienstvollen kleinen Abhandlungen iber
die Hypostome der Trilobiten hat neuerdings Herr O. NOvAK!)
im Anschluss an BARRANDES ältere Untersuchungen mit Recht
auf die grosse Bedeutung dieses Körpertheils fär die Gattungs-
begrenzung der Trilobiten aufmerksam gemacht. Er hat dabei
auch beispielsweise einige Haupttypen der Hypostome der
Familie Asaphide, nämlich der Gattungen Asaphus, Ogygia
und MNiobe näher behandelt. Wesentlich durch einige Be-
hauptungen dieses Verfassers veranlasst habe ich an recht
reichlichem Material eine Anzahl Hypostome verschiedener
Asaphiden untersucht und werde im Folgenden meine Beobach-
tungen vorlegen, um einen kleinen Beitrag zum richtigeren
Verständniss der Bedeutung des Hypostomes fir die Klassi-
fikation dieser Trilobiten zu geben.
NovåK hat in seinen Abhandlungen ein ausserordentlich
grosses Gewicht auf die Eigenthämlichkeiten des Hypostomes
geleot, in dem Grade, dass die aus anderen Theilen der Trilo-
bitenschale geholten Unterscheidungsmerkmale ihm, wie es
scheint, von ziemlich untergeordneter Bedeutung sind. Er re-
sumirt seine Auffassung in den folgenden Sätzen:
»Die Hypostome bieten ausgezeichnete generische Merk-
male, da jede Gattung durch eine besondere typische Form
charakterisirt ist.»
FECEAG
') Studien an Hypostomen böhmischer Trilobiten, I & II, in Sitzungsber.
d. k. Böhm. Gesellsch. d. Wissensch. Prag 1877 (P. 475—483) und
1884 (Sep. Abdr. P. 1—20, Tab. I).
4 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
»Da die Hypostome mit ausgezeichneten generischen Merk-
malen ausgestattet sind, so kann ihre Form in Fällen, in denen
auch die ibrigen Körperbestandtheile iäbereinstimmen wirden,
als entscheidendes Gattungsmerkmal benutzt werden.»
Diese Sätze sind so allgemein gehalten, dass sie sich,
mit geniigender Vorsicht benutzt, gewiss gut vertheidigen
lassen; was aber die Weise betrifft, auf welche Novåkr selbst
seine Sätze angewandt hat, so dirften mir im HFolgenden
einige Reservationen erlaubt sein.
Als Beispiel seiner Behauptungen hat NovÄx, wie erwähnt,
auch die Familie Asaphide hervorgehoben. Er unterscheidet
bei dieser Familie drei Haupttypen von Hypostomen als cha-
rakteristisch fir die Gattungen Asaphus, Niobe und Ogygia.
Die generische Begrenzung innerhalb der Asaphiden könne
nach ihm nur durch die Kenntniss der Hypostome geschehen,
und die drei erwähnten Gattungen (Asaphus, Ogygia, Niobe)
wären »lediglich nur durch die Form ihrer Hypostome von
etnander zu unterscheiden, indem die äbrigen Körperabsechnitte,
wie Kopf, Thorax und Pygidium mehr oder minder iberein-
stummen>.
Dem unbefangenen Forscher dirfte wohl schon a priori
eine solche einseitige Uberschätzung eines einzigen Unter-
scheidungscharakters verdächtig scheinen; es hat sich ja in
der Regel die Wahrheit bewährt, dass die Begrenzung der
Gattungen oder anderer Gruppen nur nach einem einzigen
Körpertheil leicht zu unnatiärlichen Gruppirungen fihren kann,
was um so mehr der Fall werden dirfte bei fossilen Formen-
gruppen, welche so unvollständig erhalten sind, wie die Trilo-
biten. Die nähere Betrachtung der ”Thatsachen zeigt dann
auch in diesem Falle, dass eine solche einseitige Gattungs-
begrenzung, welche zu vorzugsweise das Hypostom berick-
sichtigen wirde, oft nicht zuverlässig ist; denn näher besehen
sind manche Fälle nachweisbar, in welchen innerhalb nahe ver-
wandter Gattungen Formen mit fast iäbereinstimmenden Hy-
postomen auftreten, welche trotzdem, anderer Merkmale wegen,
nicht in einer und derselben Gattung vereinigt werden können.
Ferner werde ich auf den folgenden Seiten zeigen, dass, wenn
man den Hypostomen eine solche grundlegende Bedeutung
zuschreiben will — worin ich cum grano salis mit NOVÄK
einverstanden bin — dann die Fixirung ihrer Eigenthimlich-
keiten in eingehenderer Weise geschehen muss, als dies NoOvÅk
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. AHANDL. BAND 11. N:o 3. 5
in seimer letzten Arbeit nach seinem unzureichenden Material
fir die Gattungen der Familie der Asaphiden ausfiihren konnte;
wenn er z. B. BARRANDES Ögygia desiderata zu der Gattung
Ogygia hinfihrt, augenscheinlich weil das Hypostom am Hin-
terrand in einen kleinen Fortsatz ausläuft, so lehrt der
nähere Vergleich mit dem Hypostom einer typischen Ogygia-
Art, dass dasjenige von &O. desiderata doch keineswegs die
wesentlichen Merkmale des Ogygia-Hypostomes besitzt. Nicht
ein jeder Fortsatz am Hinterrand hat nämlich morphologisch
dieselbe Bedeutung; so ist es z. B. bei Nileus Armadillo (Tab.
III, Fig. 40) däs Randleistehen (siehe unten) welches hier einen
kleinen verdickten Fortsatz bildet, während bei den echten
Ogygia-Arten der ganze hintere Randsaum (siehe unten) nach
hinten ausgezogen ist (Tab. III, Fig. 38).
Der Werth, welchen man einem bestimmten Organ oder
Körpertheil als Fintheilungsmerkmal zuschreiben darf, muss
natiärlich von mehreren Umständen abhängen; namentlich muss:
1) eine nahe iibereinstimmende Ausbildung desselben bei ver-
schiedenen Formengruppen auch constant von Ubereinstimmung
aller anderen wesentlichen und wichtigen Organe und Körper-
theile begleitet sein;
2) eine verschiedene, wenn auch nicht allzu weit verschiedene,
Ausbildung desselben bei verschiedenen Formen nicht von allzu
naher Ubereinstimmung aller anderen wesentlichen und wichtigen
Organe und Körpertheile begleitet sein.
Was dabei als wesentlich und wichtig aufzufassen wäre, ist
allerdings sehr schwierig zu entscheiden und bei einer völlig
ausgestorbenen, lediglich aus Schalenresten unvollständig be-
- kannten Thierklasse, wie die Trilobiten, in hohem Grade aus
— individueller Schätzung und Auffassung abhängig, obwohl na-
é tärlich auch hier emm reichliches Beobachtungsmaterial von
— wesentlichster Bedeutung ist.
ä Wenn NoväAK selbst eime grössere Anzahl Formentypen
aus der mannigfaltig ausgebildeten Familie der Asaphiden zur
Verfigung gehabt hätte, wirde er gewiss weder ein so ein-
seitiges Gewicht auf das Hypostom allein fir die Gruppi-
rung derselben gelegt, noch eine so oberflächliche Charak-
teristik der Hypostome mehrerer nach ihm derselben Gattung-
angehörigen Formen (wie z B. seine Zusammenstellung der
Hypostome von 0. desiderata, Barr. und Ö. Selwyni, SALTER
etc.) gegeben haben.
6 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
Was nun den ersten Punkt betrifft, so ist es ja bekannt
genug, dass z. B. die Arten der Gattung Calymene und ein
Theil der Asaphiden in der Ausbildung ihrer Hypostome bei
oberflächliger Betrachtung recht auffällige Ubereinstimmung
zeigen; die nähere Untersuchung lehrt zwar, dass recht be-
deutende Unterschiede vorhanden sind. Dies Beispiel zeigt,
dass man wenigstens einen eingehenderen V ergleich durchfihren
muss, um nicht zwei Hypostome fir analog gebaut anzuneh-
men, welche in der That — in Ubereinstimmung mit den aus
den ibrigen Körpertheilen geholten Merkmalen — ganz ver-
schieden sind. Selbst wenn bei sorgfältigem Vergleich eine
ganz nahe Ubereinstimmung zwischen zwei verschiedenen Hy-
postomen gefunden wird, ist man nicht immer berechtigt
daraus zu schliessen, dass die Arten, welche solche nahe
iäbereinstimmende Hypostome besitzen, auch derselben Gattung
angehörig sind. Aus der folgenden Untersuchung können
mehrere Beispiele angefihrt werden:
Das Hypostom von Megal. Dalecarlicus, Horm (Tab.
I, Fig. 19) ähnelt sehr einem Hypostom einer Asaphus-
oder Piychopyge-Art, ist aber, wenn wir dasselbe mit einem
typiscehen Megalaspis-Hypostom (z. B. Tab. II, Fig. 26, von
M. grandis, 5.) vergleichen, von dem Hypostom dieser Gattung
ganz verschieden. Nichts desto weniger wirde es ganz un-
berechtigt sem hieraus zu schliessen, dass M. Dalecarlicus etwa
ein echter Åsaphus sei; denn die Untersuchung der: oberen
Schalentheile zeigt, dass sich diese Form doch ganz nah an die
Gattung Megalaspis schliesst, weshalb ich fär dieselbe den
Untergattungsnamen »Megalaspides> vorschlage.
Das Hypostom von Ogygia dilatata, BRUNN. (Tab. III Fig. 38)
ähnelt demjenigen von Niobe insignis LisRrs. (confer Tab. II, Fig.
29 & 30) viel mehr als dies letztere mit dem Hypostom von Niobe
frontalis, Daim. (Tab. II, Fig. 37) äbereinstimmt. Dessen un-
geachtet wiirde doch der Schluss ganz falsch sein, dass Ogygta
dilatata, BRUNN. und Niobe insignis, Linrs. derselben Gattung
angehörig und näher verwandt seien, als Niobe insignis, LINRS.
und Niobe frontalis DAIM., welche dagegen umgekehrt, wie
die oberen Schalentheile (und ibrigens auch das Studium
der Hypostome der ibrigen MNiobe-Arten) zeigen, ganz nah
verwandt sein missen.
Denn was den zweiten Punkt betrifft, zeigt es sich, dass
die Form des Hypostomes bei verschiedenen Arten derselben
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:Oo 8. 7
Gattung zum Theil ganz erheblichen Variationen unterworfen
sein kann. Dass die Hypostome der Arten einer und derselben
Gattung erheblich variiren können, ist schon durch BARRANDE'S
Untersuchungen bekannt (siehe Syst. Sil. d. centre d. Bohéme,
B. I. P. 161), indem er z. B. nachgewiesen hat, dass inner-
halb der Gattung Dalmanites bei der Artengruppe des D.
socialis, BARR. das Hypostom eine ganz andere Ausbildung
zeiot, als bei der viel juängeren Gruppe des D. Hausmanni,
BRONGN.; ferner ist bei Lichas-Arten wie L. scabra, BEYR. und
IL. Hauerti, BARR. eine auffallend verschiedene Ausbildung ihrer
Hypostome vorhanden, ebenso bei den verschiedenen Proetus-
Arten etc. Auch innerhalb der Familie der Asaphiden sind sol-
che Variationen der Hypostome der zu einer und derselben Gat-
tung gehörigen Arten vorhanden. Vergleichen wir z. B. die Hy-
postomenserie der unten erwähnten MNiobe-Arten mit den äusser-
sten Gliedern: NN. insignis, Links, und N. frontalis, Darm (Tab.
II Fig. 29 & 37), ferner z. B. die Hypostomenserie der Megalaspis-
Arten mit Aussengliedern wie M. planilimbata, ANG. oder M: lim-
lata. BorcK, Tab. II Fig. 21 & 22, und Meg. grandis, SARs., Tab. II
Fig. 26, so zeigen bei diesen Gattungen die äussersten Glieder,
was ihre Hypostome betrifft, so erhebliche Unterschiede, dass
man fär sie, ohne die Kenntniss von Zwischenformen, nach
den Hypostomen allein vielleicht wenigstens verschiedene
Untergattungen annehmen wirde, während die oberen Schalen-
theile z. B. bei Niobe noch die nahe Verwandschaft hinreichend
deutlich beweisen. Es ist aber offenbar, dass bei Gattungen,
bei welchen das Hypostom erheblich variirt, ohne reichliches
Material, das dieses Variiren zu studiren erlaubt, leicht Missver-
ständnisse aus einseitiger Uberschätzung des Hypostomes als
Gattungscharakter entstehen könnten; es ist deshalb Vorsicht
nöthig.
Es leuchtet auch von selbst ein, dass, wenn das Hypostom
im Allgemeinen eine mehr variable Ausbildung aufweisen sollte
als andere wesentliche Körpertheile, dann das Variiren leicht
in ganz unwesentlichen Änderungen bestehen kann, wodurch
bei solchen Gattungen mehr die anderen Körpertheile als das
Hypostom fir die richtige Classifikation von Gewicht wären.
Obwohl ich keineswegs die wesentliche Bedeutung der
Kenntniss der Hypostome fir die Gattungsbegrenzung ver-
kennen will, meine ich doch, dass ausser dem Hypostome
nicht weniger nothwendig auch die äbrigen Körpertheile eingehend
8 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
verglichen und behörig beriicksichtigt werden missen, wenn die
Classifikation und Gruppirung eine natiärliche und nicht eine
känstliche, unnatiärliche werden soll.
Welches Gewicht man jedem einzelnen Körpertheil fir die
Classifikation zuschreiben kann, ist natärlich bei den ver-
schiedenen Trilobitenfamilien sehr verschieden. Während z. B.
bei den Familien Paradoxidece, Olenide etc. die Anzahl der
Thoraxglieder sehr variabel und deshalb bei diesen Fa-
milien fir die Gattungscharakteristik fast unbrauchbar ist,
zeigt sich innerhalb der Familie der Asaphide&e diese Anzahl
sehr constant zu 8, sodass die Gattungen, bei welchen eine
andere Anzahl als 8 aufträte, dadurch z. Th. sehr charak-
teristich unterschieden sein wirden (z. B. die ältesten Nileus
& Symplysurus-Arten).
Bei den Asaphiden können namentlich folgende V erhält-
nisse fir die Gattungsbegrenzung und fir die Gruppirung
innerhalb jeder einzelnen Gattung verwerthet werden:
Die allgemeine Körperform, der Umriss des Körpers, z.
B. ob vorn zugespitzt (Megalaspis) oder abgerundet (Niobe,
Nileus ete.), sehr flache (Ogygia, Ptychopyge z. Th.) oder stär-
ker gewölbte (Mileus, Symphysurus, Niobe, Megalaspis etc.)
Beschaffenheit etc.
An der Oberseite des Körpers:
Am Kopfschild: die Form der Glabella; Verlauf der Fa-
cialsutur (vorn zugespitzt »en ogive» bei Ptychopyge, Asaphus,
z. 'Th., Megalaspis ete., nicht zugespitzt bei MNiobe, Nileus,
Symphysurus etc.); Vorhandensein von Hörnern an den losen
Wangen oder nicht etc.
Am Thorax: die Breite der Rachis; die Form der Pleural-
enden, welche bei einigen Gattungen, z. B. bei Megalaspis, con-
stant nach vorn umgebogen oder doch nur quer abgeschnitten
bei anderen z. B. bei Ptychopyge, immer entweder nur quer
abgeschnitten oder spitzig nach hinten ausgezogen sind etc.
Am Pygidium: Form und Gliederung der Rachis, glatte
oder tief gefurchte Seitenloben, Form der Rippen und Furchen
derselben de Megalaspis getheilte Rippen etc.), Vorhanden-
sein eines ausgehöhlten (Megalaspis) oder flachen (Niobe)
Randsaumes oder nicht (Asaphus, Isotelus) etc.
An der Unterseite des Körpers:
Die Suturen an der Unterseite des Kopfschildes, ob eine
Mediansutur vorhanden (Asaphus, Ptychopyge, Isotelus etc.,
|
j
8. FE
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 83. 9
Megalaspis, INiobe) ist oder nicht (Nileus, Symphysurus). Bei
Ogygia scheint nach einem Explr. d. schwed. Reichsmuseums
eine Mediansutur ausgebildet. (Bei den Illxniden ist, wie be-
kannt, ein besonderes Rostralstiick vorhanden; dieses Verhältniss
findet sich bei den Bronteiden wieder, was unter anderem
nach meiner Ansicht eime nahe Verwandschaft zwichen diesen
beiden Familien andeutet). — Ferner die Breite und Ausdeh-
nung der Duplicatur des Kopfschildes, und die Art auf welche
sich dieselbe an das Hypostom anschliest. Das Hypostom
giebt ausser den Suturen an der Unterseite besonders wichtige
Merkmale ab.
Am Pygidium: die Beschaffenheit und Grösse der Dupli-
catur, ob sehr breit (Ptychopyge), etwas weniger breit (Asaphus,
Niobe, Ogygia), relativ sehmal (Nileus, Symphysurus, Mega-
laspis, Megalaspides ete.), ob tief rinnenförmi
(Megalaspis) oder nicht, etc.
Beachtenswerth ist endlich auch der ganze Habitus, wozu
manche anscheinend unbedeutende Eigenthiimlichkeiten, welche
för sich allein oft schwierig zu definiren, deshalb aber nicht
immer ganz unwichtig sind, beitragen. Je eingehender ich
die Asaphiden studirt habe, um so mehr habe ich oft die
Wichtigkeit des ganzen Habitus schätzen gelernt.
Immerhin will ich natärlich nicht bestreiten, dass die Un-
tersuchungen der Hypostome von grösster Bedeutung sind.
Dann gilt es aber auch die charakteristischen Eigenthim-
lichkeiten der verschiedenen Ausbildungsweisen der Hypo-
stome hinreichend scharf zu fixiren. Ob z. B. der Hinterrand
in eine Spitze ausläuft oder umgekehrt eingebuchtet ist, giebt
zwar fär die Unterscheidung der einzelnen Arten einer Gattung
gute Merkmale ab, ist aber z. Th. fär die Gattungsbegrenzung
von geringerem Interesse, da solehe Gegensätze sich innerhalb
einer continuirlich zusammenhängenden Formenreihe, wie die
der Megalaspis-Arten, die alle" derselben Gattung angehörig
sind, vorfinden können. Da die vorliegende Abhandlung
eben nur bezweckt, einen Beitrag zur Kenntniss der Hypo-
stome der Asaphiden zu liefern, wollen wir uns zuerst ein
wenig mit der allgemeinen Charakteristik derselben beschäf-
tigen:
Was die von NoväK eingefirten Verbesserungen der
BARRANDE'schen Nomenklatur fir die einzelnen Theile des Hy-
postomes betrifft, so kann ich mich derselben im Ganzen wohl
ausgehöhlt
&
O
10 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
anschliessen, doch mit einigen Reservationen, insofern dieselbe
nämlich noch etwas unvollständig ist. Ich behalte demnach
seine Bezeichungen: »Vorderrand, Seitenrand, Hinterrand>, fer-
ner: »Vordere Furche, Seitenfurche, Hintere Furche und Mit-
telfurche», so auch: »Mittelstick, Vorderlappen, Hinterlappen>,
und schliesslich: »vorderes PFligelpaar, hinteres Fligelpaar» mit
einigen Ausnahmen in der von Nov4Kangegebenen Bedeutung bei
Ausserdem möchte ich aber noch folgende Termini vorschlagen.
Da die Bezeichnungen Vorderrand, Seitenrand, Hinterrand,
wenn sie einen verninftigen Sinn haben sollen, sich doch nur
auf den Rand selbst, also auf den Umriss, welcher z. B. fir
die Seitenränder und den Hinterrand durch die Grenzlinie
zwischen der Frontalseite und der Duplicatur angegeben ist,
beziehen können, also keineswegs eine Flächenausdehnung in
diesen Bezeichnungen ausgedriickt liegen kann, so will ich fär
die seitlichen, hinteren und vorderen Schalen-Ausbreitungen,
welche zwischen den Seitenfurchen und den Seitenrändern, der
Hinterfurche und dem Hinterrand, der Vorderfurche und dem
Vorderrand vorhanden sind, die Bezeichnungen: »dtie seitlichen
Randsäume, der hintere Randsaum und der vordere Randsaum>
vorschlagen.
Scharfe Grenzen sind zwischen diesen Schalen-Ausbreitun-
gen nicht vorhanden; da in der Regel ein vorderer Randsaum
(ebenso wie die Vorderfurche) bei den Asaphiden fehlt oder
nur wenig hervortretend ist, und auch der hintere Randsaum
in der Regel sich wenig charakteristisch markirt (confer doch
z. B. bei Og. dilatata, Tab. III, Fig. 38), so werde ich häufig
schlechtin nur den Ausdruck: »die Randsänme» brauchen, wo-
mit ich dann die seitlichen Randsäume sammt dem Theil des
hinteren Randsaums verstehe, welcher mit diesen jederseits
innig zusammenhängt.
Bisweilen sind die Randsäume nach aussen durch ein
schmales Leistchen begrenzt; ich nenne dieses: das Randleist-
chen (confer Tab. III, Fig. 40 bei Nileus Armadillo, DALIM.,
ebenso Tab. I, Fig. 19, Megalaspides Dalecarlicus, Horm).
Zum Unterschied von der Duplicatur mit dem hinteren
Fligelpaar bezeichne ich den Theil des Hypostomes, weleher
aus dem Mittelstiick, den Randsäumen und dem vorderen Fli-
gelpaar besteht, als »den Frontaltheil». Sowohl die Duplicatur
als der Frontaltheil haben je eine »Aussenseite» und eine »Innen-
seite»; die Aussenseite des Frontaltheiles bezeichne ich als die
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 38. 11
>Frontalseite». Ausdräcke wie z. B. die Aussenseite und
die Duplicatur schliessen einander also nicht aus; so zei-
gen z. B. Fig. 12 und Fig. 15 auf Tab. I die Innenseite
des Frontaltheils, Fig. 20 a Tab. I dagegen die Aussenseite der
Duplicatur; die meisten Figuren zeigen die Aussenseite des
Frontaltheiles, also die Frontalseite, die Seitenprofile Fig. 20
b, Fig. 4 a etce., Tab. I die Aussenseite etc., von sowohl dem
Frontaltheil als von der Duplicatur Fig. 11, Tab. I die Aus-
senseite der Duplicatur, die Innenseite z. Th. des Frontal-
theils etc.
An der Duplicatur kann man ferner bei den gegabelten
Asaphiden-Hypostomen einen Häintertheil und zwei Seitentheile
unterscheiden, welch letzteren in die hinteren Fligel auslaufen
und nach vorn in die vorderen Fligel iibergehen, (siehe Fig.
20 a, Tab. 1). — — —
Schon BARRANDE hat an dem Hypostom ein paar seitliche
und symmetrisch belegene Eindriicke ungefähr an der Grenze
zwischen dem Vorderlappen und dem Hinterlappen als »im-
pressions musculaires» bezeichnet. Um ein richtiges Ver-
ständniss derselben zu erlangen, wollen wir versuchen, die Be-
deutung des Hypostomes iiberhaupt zu beleuchten.
Um dariber Einsicht zu gewinnen, ist es aber auch wieder
nothwendig, zuerst den ganzen Bau des Kopfschildes ins Auge
zu fassen, namentlich iber die Bedeutung der Suturen, iiber
die vermuthliche Beweglichkeit der losen Wangen und des
Hypostomes selbst Klarheit zu erhalten.
Betrachten wir eine Schale irgend einer Art der Gattung
Asaphus, z. B. Ptychopyge angustifrons, DALM., von oben (Tab.
III, Fig. 43), so fällt, wie bekannt, zuerst die quer verlaufende
Dreitheilung in Kopfschild, Thorax und Pygidium in die Augen,
so auch die längs verlaufende Dreitheilung, die durch die Dor-
salfurchen angegeben wird, durch welche am Kopfschild die
sogenannte Glabella, am Thorax und am Pygidium die Rachis
umgrenzt und respektive von den Wangen des Kopfschildes,
von den Pleuren des Thorax und von den Seitenloben des
Pygidiums unterschieden werden.
Die Dorsalfurchen umgrenzen demnach eine längliche,
schmale, vorn abgerundete, hinten sich verschmälernde axiale
AC
Partie der Schale, welche sich durch ihre stärker gewölbte
Beschaffenheit von den — im vorliegenden Falle — ganz fla-
chen und breiten Seitentheilen unterscheidet.
3 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
Betrachten wir nun die Schale derselben Art von der
unteren Seite!), so sehen wir, entsprechend den Seitentheilen
der oberen Schale, die flach ausgebreitete gestreifte Duplicatur,
weleche bei dieser Untergattung der Asaphiden eine aus-
sergewöhnliche Ausbreitung besitzt; die Duplicatur des Pygi-
diums ist nämlich bei Ptychopyge medianwärts so verbreitert,
dass sie fast genau den Seitenloben der Oberschale entspricht.
Auch am Kopfschild hat sie eine bedeutende Ausbreitung,
indem ihre Breite jederseits ungefähr dem Abstand zwi-
schen den Augen und dem Rand an der Oberschale entspricht.
Am Thorax wie am hinteren Rande des Kopfschildes und nahe
dem Vorderrand des Pygidiums ist die Ausdehnung der Dupli-
catur etwas kleiner, als was der Breite der oberen Seitentheile
entsprechen wiirde.
Der gewölbten axialen Partie an der Oberschale ent-
sprechend kann demnach an der unteren Seite in der Mitte
sich keine feste Schale gefunden haben, sondern es missen
die seitlichen Duplicaturtheile hier durch eine ventrale
Membran vereinigt gewesen sein, was ja von verschie-
denen Verfassern angenommen worden ist. Nach den Unter-
suchungen von BILLINGS, WOODWARD, WALCOTT, MICKLEBOROUGH,
v. KOENEN etc. waren ja, wie es wobhl jetzt als sicher be-
wiesen gelten darf, hier längs der Mitte dieser ventralen Mem-
bran die gegliederten Kriechfisse angeheftet, durch welehe die
Bewegung des ”Trilobiten vermittelt wurde, während an der
Unterseite des Pygidiums vielleicht an dem axialen Theil der
ventralen Membran die Branchien befestigt waren (confer:
MICKLEBOROUGH & WOODWARD in Geol. Mag. 1884, P. 83
Nur am Kopfschild finden wir auch an der Unterseite
ein festes Schalenstick, welches riäcksichtlich seiner Lage dem
Axialtheil des oberen Kopfschildes, der Glabella, entspricht,
nämlich das Hypostom.
Auch dieses Schalenstiäck ist, entsprechend der Glabella,
stark bauchig, gewölbt und dickschalig; der Vorderrand des
Hypostomes mit den vorderen Fliigeln, welehe von der Du-
plicatur umschlossen wird, reicht bei den meisten Asaphiden
') Fig. 42, Tab. III, zeigt, von oben gesehen, den Abdruck der Innen
seite und z. Th. (am Hypostom) die Innenseite der unteren Schale
selbst nach Wegprepariren der oberen Schale, der Gesteinslamelle
zwischen derselben und der Bauchschale sammt der Baucbschale selbst
(ausser am Hypostom).
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 3. 13
ziemlich genau:'ebenso weit nach vorn wie die Glabella an der
oberen Schale. Da das Hypostom frei hervorgeragt und
selbst eine Duplicatur gehabt hat, muss die Ventralmem-
bran, welche hinter dem Hinterrand des Hypostomes fir
die Mundöffnung durchbohrt gewesen sein musste, sich an
diese hypostomale Duplicatur (mit ihrem hinteren Fligelpaar)
angeschlossen haben.
Was die einzelnen, durch Suturen getrennten Theile des
Kopfschildes betrifft, so sceheinen wie bekannt, die meisten Ver-
fasser, vielleicht unbewusst,angenommen zu haben, dass dieselben
gegen einander beweglich gewesen seien. Schon in dem von
BARRANDE eingefiibrten Namen »joues mobiles», womit er die
gseitlich von der Facialsutur belegenen peripherischen Theile des
Kopfschildes bezeichnet hat, liegt gleichsam die Annahme ein-
begriffen, dass dieselben beweglich gewesen seien. BARRANDE
selbst hat doch, soviel mir bekannt, an keiner Stelle in seiner
grossen Monographie iber die böhmischen Trilobiten deutlich
ausgesprochen, dass er die losen Wangenschilder fir beweglich
gehalten habe. Vielmehr hat er fir den von ihm eingefihrten
Namen eine andere Begriändung gegeben, indem er sagt: »Le
segment placé en dehors des bramches faciales se détache au
contraire trés fréquemment, par l'effet de la décomposition de
la téte; pour ce motif nous lui avons donné le nom de Joue
mobile» !). Auch bei anderen Verfassern, welche mit den Tri-
lobiten eingehender gearbeitet haben, findet man nur selten
bestimmte Åusserungen uiber eine Beweglichkeit der losen
Wangen bei dem lebenden Thiere; jedenfalls habe ich in der
mir zugänglichen Litteratur keme hinreichend begrindeten
Beweise fir eine solehe Annahme finden können. Es scheint,
dass man sich gescheut habe, sich in dieser Beziehung bestimmt
auszusprechen. 'Trotzdem hat es den Anschein, dass sich eine
solehe Annahme unbewusst, vielleicht oft nur des Namens
»joues mobiles» wegen, eingeschlichen habe, so dass z. B.
ZITTEL in seiner kurzen populären Darstellung in »Aus der
Urzeit>» (2:te Aufl. 1875, P. 143) diese unbewusste Annahme
aufgenommen hat, indem er sagt: »Sie (die Gesichtsnaht) er-
möglichte eime gewisse Beweglichkeit der Wangen und erleich-
terte vermuthlich die Thätigkeit der Fresswerkzeuge an der
Unterseite» etc.
1) Syst. Sil. du Centre de la Bohéme, Bd I P. 150.
14 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
Anderseits haben aber hervorragende Forscher sich iiber
diese vermuthliche Beweglichkeit der losen Wangen mit be-
rechtigtem Zweifel ausgesprochen; so äussert z. B. A. DoHRrN!):
»Wir wissen freilich nicht, ob die sogenannte »grosse Sutur»
— — — — wirklich eine Trennung des Kopfschildes hervor-
gebracht habe, die es den durch sie geschiedenen Theilen er-
möglicht habe, sich gegen einander, in wenn auch noch so
geringem Maasse zu bewegen. — — — — Es erscheint mir
aber sehr fraglich, ob die Suturen eine solche Bedeutung be-
sitzen>. Auch A. GERSTÄCKER bemerkt?) uber die Bezeichnung:
»gen&e mobiles»: »Ob die letztere dieser Bezeichnungen, welche
offenbar von einer Beweglichkeit des betreffenden Theiles an
dem festen Abschnitt ausgeht, besonders gliäcklich gewählt
ist, mag vorläufig dahin gestellt bleiben> etc.
Es ist auch offenbar, dass es äusserst fraglich sein muss, ob
wirklich eine Beweglichkeit der losen Wangen bei dem lebenden
Thiere durch die Suturen des Kopfschildes ermöglicht wurde,
wenigstens muss eine solche Beweglichkeit äusserst gering
und kaum von durchgreifender Bedeutung fiir die Lebensthä-
tigkeit der Trilobiten gewesen sein. Es lässt sich dies sowohl
indirekt als direkt sehr wahrscheinlich machen.
Erstens spricht gegen eine Beweglichkeit der losen Wan-
gen, welche von einiger Bedeutung wäre, der Umstand, dass
ganz nahe verwandte Gattungen theils wie gewöhnlich mit
einer Facialsutur versehen sind, theils emer solechen entbehren;
als Beispiel können die Gattungen Paradoxides, BRONGN. und
Olenellus, HALL erwähnt werden. Selbst bei versechiedenen
Arten derselben Gattung kann die Facialsutur theils vorhanden,
theils fehlend sein, was z. B. mit der Gattung Acidaspis,
MuRrcH. der Fall ist, bei welcher die Arten A. Vernewili, BARR.
und ÅA. vesiculosa, BEYR. keine Facialsutur besitzen, obwohl
sie sonst in allen anderen Beziehungen sind »si intimement
unis aux autres especes, qu'il est impossible de les séparer
génériquement», (BARRANDE 1. c. P. 697). Schon das Feblen
der Facialsutur iiberhaupt beweist ja ibrigens, dass dieselbe
nicht von so wesentlicher Bedeutung gewesen sein kann.
Was die Asaphiden betrifft, ist zwar bei denselben im-
mer eine Facialsutur vorhanden. In manchen Fällen ist es
!) Untersuchungen iiber den Bau und Entwickelung der Artropoden.
Jenaische Zeitschrift etc. Bd 6, Leipzig 1871, P. 630.
2?) Bronn's Klassen & Ordnungen des Thierreichs Bd 5, 1166, Leipzig 1879.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 3. 15
jedoch offenbar, dass ihr Zweck nicht derjenige gewesen sein
kann, eine Bewegung der losen Wangen zu gestatten; und
selbst in den Fällen, in welchen eine Beweglichkeit derselben
vielleich nicht vollständig ausgeschlossen gewesen ist, kann
diese doch jedenfalls nur äusserst gering gewesen sein; um
diese Behauptung zu begrinden, wollen wir fortwährend bei-
spielsweise die schon oben erwähnte Art Ptychopyge angusti-
frons, DALM. anfuhren.
Wenn iiberhaupt eine Beweglichkeit der losen Wangen
möglich war, kann dieselbe fir jede Wange nur in einer
kleinen Drehung bestanden haben; es ist aber offenbar, dass
bei solcher Drehung, wenn dieselbe möglich gewesen wäre,
doch keine grössere Trennung der jederseits der Facialsutur
belegenen (wohl durch Ligamente oder Membranen verbunde-
nen) Theile stattgefunden haben kann. Man erwäge nur, dass
ein so sensibles Organ, wie das Auge, in der Drehungsbewegung
hätte theilnehmen und dabei die grösste Trennung eben zwi-
schen dem Auge und dem dem Mittelstick angehörigen Palpe-
brallobus auftreten missen! Ubrigens leuchtet es ummittelbar
bei der Betrachtung der Fig. 43 ein, dass eme solche Grenz-
linie, wie die Facialsutur, keine Gelenkverbindung ermöglichen
konnte. Denn diese Grenzlinie des festen Mittelsticks und
der fir beweglich angenommenen losen Wangen ist ja jeder-
seist eine mehrfach aus- und eingebogene Linie, welche offen-
bar keine Gelenkverbindung zweier gegen eimander beweglichen
Theile darstellen kann, sondern im Gegentheil eher jede Be-
wegung, jedenfalls jede einigermassen merkbare Bewegung,
verbieten musste.
Angenommen jedoch, dass wenigstens eine ganz kleine Dre-
hungsbewegung jeder Wange möglich gewesen wäre, wollen
wir untersuchen, wie eine solche bei Ptychopyge angustifrons
hätte vor sich gehen missen. Die Drehungsaxe miisste dann
offenbar ungefähr durch eine Tangentiallinie der am meis-
ten von der Glabella entferten Punkte der Facialsutur (ung.
fa, a, a, a an Fig. 43) bestimmt sein. Die Lage, in welcher
die losen Wangen jederseits in ihrer ganzen Ausdehnung längs
der Facialsutur das Mittelstick des Kopfschildes unmittelbar
beriähren, giebt dann die eine Grenze der Bewegung der
Wangen an; von dieser Normallage ab wäre also fir jede
ange höchstens eine ganz kleine Drehung nach unten und
chräg nach vorn möglich gewesen (ungefähr wie die Pfeile
16 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
bei Fig. 43 angeben). HEine solche Drehung jeder Wange
wirde also das ganze Kopfschild stärker gewölbt erscheinen
lassen und ausserdem die Wangenhörner ein klein wenig
einander nähern missen.
Es wirde dies nun Alles recht einfach und leicht ver-
ständlich gewesen sein, wenn nur die obere Schale (die Räcken-
schale) zu beriäcksichtigen gewesen wäre. Nun ist aber an
der Unterseite die Duplicatur mit der Mediansutur und dem
Hypostom vorhanden, was die Verständlichkeit der ganzen
angenommenen Drehbewegung erschwert (sieh Fig. 42).
Da nämlich der Grenzpunkt, wo die Facialsutur den Rand
beriährt und wo die Mediansutur der Duplicatur anfängt, of-
fenbar ein relativ fester Punkt gewesen sein diirfte, an dem
die Theile sich nicht wesentlich getrennt haben, so hätte die
Drehung der losen Wangen iiberhaupt nur unter folgenden
Bedingungen stattfinden können: entweder misste bei der
Drehung die Duplicatur der beiden losen Wangen längs der
Mediansutur m m' vorbei und iiber einander geschoben wer-
den, oder der Punkt m' hätte etnwärts bewegt und einem ent-
sprechenden Punkte an der Riickenschale genähert werden
missen, während gleichzeitig eine Drehung der beiden Wangen
längs der Mediansutur m m'" stattzufinden gehabt hätte. Von
diesen beiden mechanischen Möglichkeiten scheint jedenfalls
nur die letztere eimigermassen wahrscheinlich.
Nun ist aber ferner zwischen der Duplicatur des rechten und
des linken Wangenschildes auch, wie bekannt, ein besonderes
festes Schalenstiick, das Hypostom vorhanden, an dessen Vor-
derrand sich die Duplicatur der Wangen, wie eine halbkreis-
förmige Einfassung genau, anschliesst. Wir kommen hier eigent-
lich auf eine neue Frage, diejenige, ob das Hypostom selbst
beweglich gewesen sei.
Es ist, da das feste Hypostom natärlich nicht zusammen-
gedrickt werden konnte, einleuchtend, dass die losen Wangen
beiderseits des Hypostoms bei ihrer Drehung sich nicht nähern
konnten, dass heisst: die Punkte b, b (Fig. 42) der Duplicatur
der beiden Wangen mussten jedenfalls ihren Abstand unver-
ändert beibehalten, was doch anderseits nicht hindern konnte,
dass diese Punkte der Duplicatur und des Hypostomes sich
dorsalwärts hätten bewegen können, wenn eine derartige Be-
wegung iäberhaupt möglich gewesen wäre.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 3. 17
Da nun also die Punkte der Facialsutur, welche von den
Linien az,'aa an der Oberseite angegeben werden, eine relativ
unveränderliche Lage haben missten, ferner der Punkt m an
dem Vorderrand sowie die Punkte b, b' zu beiden Seiten des
Hypostomes an der Bauchseite auch nur unbedeutend beweg-
lich seim könnten, sowie schliesslich, der Punkt m', wenn
eime Bewegung der losen Wangen und des Hypostomes iber-
haupt möglich gewesen, relativ stärker (obwohl auch nur
ganz unbedeutend) dorsalwärts bewegt werden miisste, wenn
die Wangen aus ihrer urspringlichen Ruhelage gedreht wer-
den sollten, so kann dies ja nur bedeuten, dass bei einer
Drehungsbewegung der losen Wangen zugleich auch das Hy-
postom sich um eine Drehungsaxe b b' zu drehen hätte, und
zwar so, dass der Vorderrand sich dabei dorsalwärts, der Hinter-
rand ventralwärts hätte bewegen missen.
Als Endresultat dieser ganzen Betrachtung ergiebt sich
also, dass bei Pitychopyge angustifrons, DALM. und anderen
äbnlich gebauten und mit eimer Mediansutur versehenen Asa-
phiden die Drehungsbewegung der losen Wangen, wenn eine
solehe iiberhaupt möglich gewesen wäre, mit Nothwendigkeit
auch eine entsprechende Bewegung des Hypostomes hätte
veranlassen miissen, und zwar so, dass, wenn die Aussen-
wände der Wangen einander genähert gewesen wären, der
Hinterrand des Hypostomes sich hätte ventralwärts bewegen
missen.
Wären die obenstehenden Betrachtungen richtig, so wiirde
daraus folgen, dass bei den echten, mit einer Mediansutur
versehenen, und in ihrem Baue der Ptitychopyge angustifrons
entsprechenden Asaphiden höchstens eime ganz geringe Be-
weglichkeit der losen Wangen möglich gewesen wäre, wWwo-
raus aber gleichzeitig auch eine kleine Bewegung des Hypo-
stomes auf die angegebene Weise hätte resultiren miissen.
Es lässt sich aber in der That beweisen, dass diese Beweg-
lichkeit der losen Wangen, wenn sie auch möglich gewesen
Wäre, doch so ganz unbedeutend hätte sein missen, dass wir
wohl annehmen dirfen, dass sie in der Lebensthätigkeit dieser
Thiere wahrscheinlich keine Rolle gehabt haben kann. Wir
besitzen nämlich in dem Abstand des Punktes m' der Dupli-
catur an der Mediansutur von dem entsprechenden Punkte an
dem Vorderrand der Glabella der Riickenschale ein absolutes
Maass fir die Grösse der besprochenen Bewegung. An dem
2
18 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
abgezeichneten Exemplar (Fig. 42 & 43) wurde die Gesammt-
dicke der Riickenschale, der Duplicatur und der zwischen diesen
Theilen eingeschlossenen Steinmasse mit Tastmikrometer zu:
0.48 Millimeter gemessen; die Dicke der eingeschlossenen Stein-
rhasse allein macht davon ung. !/, also 0.16 mm. aus. So
äusserst unbedeutend wäre also die ganze iiberhaupt mögliche
Bewegung in der That gewesen, was, wenn die iäbrigen gegen
eine Beweglichkeit der losen Wangen sprechenden Grinde
beriächsichtigt werden, zu beweisen scheint, dass der Facial-
sutur iberhaupt kaum die Bedeutung einer Gelenkverbindung
zwischen gegen einander beweglichen Theilen zugeschrieben
werden darf, wenigstens nich bei den Asaphiden. Hieraus
dirfte also wohl als sicher festgestellt hervorgehen, dass bei
der Kauthätigkeit eine so minimale Bewegung keine Rolle ge-
spielt haben kann.
Es wird diese Ansicht um so mehr bestätigt durch die
Betrachtung der entsprechenden Verhältnisse bei anderen Asa-
phiden, z. B. bei der Gattung Mileus Daim. (incl. Symphy-
surus). Bei dieser Gattung sind nämlich, da eime Mediansutur
und iiberhaupt jede Sutur an der Duplicatur des Kopfschildes
fehlt, die sonst bei den Asaphiden getrennten losen Wangen
durch die Duplicatur zu einem Stick fest vereinigt, was offenbar
jede, selbst die geringste Bewegung der sogenannten losen,
beweglichen Wangen verbieten musste. Es scheint demnach,
wie auch GERSTÄCKER bemerkt hat, dieser Name nicht glicklich
gewählt; wenigstens kann bei den Asaphiden die durch diese
Bezeichnung eimbegriffene Eigenschaft nicht den besprochenen
Seitentheilen des Kopfschildes zukommen. Ob dieselbe fir
andere Trilobitengattungen mehr zutreffend wäre, und welche
Bedeutung der Facialsutur iiberhaupt zuzuschreiben ist, miissen
weitere Untersuchungen lehren.
Nachdem wir jetzt also versucht haben, iiber die Bedeu-
tung der Facialsutur fir die vermuthliche Beweglichkeit der
sogennanten losen Wangen bei den Asaphiden eine bestimmtere
Vorstellung zu gewinnen, wollen wir die Frage von der Be-
weglichkeit des Hypostomes selbst vornehmen.
Schon beim ersten Anblick der mitfolgenden Tafeln ge-
wahrt man leicht, dass die sogenannten BSeitenfurchen des
Hypostomes jederseits nach hinten zu häufig an Breite und
Tiefe” zunehmen (so :z. B: Tab. II Fig. 28), Sie werden
dann oft (z. B. bei Niobe & Ogygia ganz charachteristisch)
BIHANG TILL K.: SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:0O 8. 19
von je einem Querwulste unterbrochen (siehe z. B. Tab. II, Fig.
30, Tab. III, Fig. 38). In anderen Fällen (z. B. bei mehreren
Ptychopyge-Arten, Tab. 1, Fig. 13, 14 etc., bei Nileus Tab. III,
Fig. 40) sind zwar keine eigentlichen Querwiilste vorhanden,
sondern die Seitenfurchen endigen nur in vertieften Gribchen
beiderseits vor dem Ende des Hinterlappens. Bisweilen sind
(wie bei mehreren echten Asaphi, Tab. 1, Fig. 3, 5, 9 etc. und
bei Megalaspis-Arten Tab. II, Fig. 22) die Seitenfurchen selbst
nur wenig markirt, aber ein kleimes Tuberkel ist jederseits
an ihren Enden gleichwohl vorhanden; oder es sind (wie bei
dem Isotelus-Hypostom Tab. 1, Fig. 18) keine Tuberkel,
sondern an entsprechender Stelle umgekehrt je ein Griibehen
vorhanden.
Von der Innenseite des Hypostomes gesehen bekommt man
den bestimmten HFEindruck, dass diese verschiedenartigen Bil-
dungen eimander ersetzen und hier an der Innenseite des Hypo-
stomes sämmtlich als Anhaftstellen fir Muskeln gedient haben
missen (impressions musculaires, BARR. doch sind sie, wie ein
Vergleich zeigt, nicht an der Aussenseite des Hypostomes,
sondern an der Innenseite belegen).
Es wiirden also diese Anhaftstellen bei Niobe (Tab. II, Fig.
28 a), bei Ogygia, bei Ptiychopyge, (Tab. 1, Fig. 12, 11, 15)
und bei Isotelus an der Innenseite des Hypostomes als her-
vorragende Wilste (entsprechend den Vertiefungen an der
Aussenseite, den Gribchen bei Isotelus & Pitychopyge etc.)
ausgebildet gewesen sein. Dagegen scheint es sehr wahr-
scheinlich, dass "bei den echten Asaphi (sens. strictiss.) und
einigen älteren Megalaspis-Arten die Anhaftstellen der ent-
sprechenden Muskeln umgekehrt an der Imenseite durch die
Vertiefungen repräsentirt seien, welche dem entsprechend an
der Aussenseite als Wilste (die getrennten Reste des wenig aus-
gebildeten Hinterlappens bei Asaphus) ausgebildet sind, indem,
wie z. B. Tab. 1, Fig. 21 a von Megalaspis planilimbata zeigt,
bei diesen Formen kaum andere Stellen als Anhaftstellen der
erwähnten Muskeln gedient haben können.
Wenn demnach die Enden eines oder mehrerer Paare von
- Muskeln an den erwähnten Stellen an der Innenseite der Asa-
phiden-Hypostome befestigt gewesen sind, so dirfte es ander-
— seits auch sehr wahrscheinlich sein, dass das andere Ende
eines jeden Muskels an der Innenseite der Glabella angeheftet
gewesen ist, und dann zwar unzweifelhaft an den den Furchen
20 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
der Aussenseite der Glabella entsprechenden Waäilsten der In-
nensetite ").
Wenn diese Auffassung richtig ist, hätten die betref-
fenden Hypostomalmuskeln wobhl als Attraktormuskeln dienen
missen, wodurch das Hypostom nach innen beweglich ge-
wesen wäre, wenn die Befestigung des Hypostomes iber-
haupt eine solche Beweglichkeit hätte gestatten können. Was
dies aber anbetrifft, so scheint es mir allerdings sehr wahr-
scheinlich, dass bei den meisten Asaphiden auch diese Beweg-
lichkeit des Hypostomes nur ewne äusserst geringe gewesen sein
kann. Denn das stark gewölbte Hypostom scheint mit seinem
Vorderrand und den vorderen Fliigeln so genau und so wenig
beweglich in die Einbuchtung des inneren Duplicaturrandes
eingepasst und gleichsam von einem halbkreisförmigen Rahmen
so umfasst, dass eime grössere Beweglichkeit kaum möglich
gewesen sein dirfte. Man betrachte z. B. Fig. 42, Tab. III,
"”ferner die mit einem nach beiden Seiten fast knieförmig um-
gebogenen Vorderrand versehenen Hypostome der Megalaspis-
Arten, Tab. II, Fig. 25, wobei man zu erinnern hat, dass dieser
ganze Vorderrand von der Duplicatur der Wangen eingefasst
gewesen ist: es wird dann offenbar, dass ein solcher Umriss
des Vorderrandes des Hypostomes nicht gern als eine Gelenk-
verbindung gedient haben kann.
Es lässt sich auch beweisen, dass, wenn iiberhaupt eine
Bewegung der Hypostome längs der Hypostomalsutur statt-
gefunden hat, so muss dieselbe bei den Asaphiden ganz
gering gewesen sein; denn die vorderen Fligel der Asaphiden-
Hypostome setzen sich so weit einwärts fort, dass sie, wie
z.B. das dem Reichsmuseum angehörige ausgezeichnete Exem-
plar von ÅA. fallax (Tab. 1 Fig. 3) zeigt, bei etwas stärkerer
Bewegung dorsalwärts nothwendig die Innenseite der Glabella
berährt haben miissen, wodurch natiärlich jede weitere Bewe-
gung dorsalwärts verhindert werden musste.
Als Resultat der gesammten obenstehenden Betrachtungen
ergäbe sich also, dass das Hypostom bei den Asaphiden im
Ganzen nur äusserst wenig beweglich gewesen sein dirfte,
1) Schon A. DOHEN hat l. c. p. 629 eine ähnliche Bedeutung der Quer-
furchen der Glabella angedeutet: >Es kann aber keinem Zweifel un-
terliegen, dass diese beiderseitigen Querfurchen der Glabella durch
eine innere Cristenbildung hervorgebracht wird, die ihrerseits wieder
als Insertionspunkte fir die Muskulatur der Kopfschildgliedmassen
dienen etc.» Nur meine ich, dass es die Enden der Hypostomal-
muskeln gewesen sind, welche hier angehaftet waren.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 3. 21
obwohl andererseits eime ganz geringe Beweglichkeit vielleicht
nicht unmöglich gewesen ist. Fär Zwecke, welche eine grös-
sere Beweglichkeit voraussetzen, dirfte deshalb das Hypo-
stom bei den Asaphiden kaum gedient haben können 2).
Wozu hat aber dann eigentlich das Hypostom der Asa-
phiden gedient?
Mein lieber Freund und College, Professor W. LECHE,
dem ich die vorliegenden Untersuchungen mitgetheilt hatte>
äuvsserte die Vermuthung, dass die unverkennbaren Ansätze
starker paariger Muskeln, welche das Hypostom trotz dem oben
nachgewiesenen minimalen Beweglichkeitsgrade charakterisiren,
ihre Erklärung durch die Annahme finden könnten, »dass die
von der Innenseite der Glabella des Hypostomes entspringenden
Muskeln in Beziehungen zum vorderen Darmabschnitte ge-
standen haben»>.
Nach der jetzt allgemein angenommen Auffassung kann
es kaum zweifelhaft sein, dass das Hypostom morphologisch
dem ähnlich gebauten und befestigten Schalenstick bei den
Phyllopoden, z. B. bei Apus, und bei vielen Isopoden, welches
als Oberlippe dient, entsprechen dirfte. Schon WOooDWARD
Quart. journ. of the geol. soc. B. 25) und neuerdings wieder
Warcorrt (31 Rep from the New York state mus. 1879, New-
Jahrb. f. Min. 1880, 1) und MIicKLEBoORoUGH (Geol. Mag. 1884,
p- 30 ff. und 162) haben es sehr wahrscheinlich gemacht, dass
die Mundöffnung der Asaphiden und anderer Trilobiten hinter
dem Hypostom belegen gewesen ist, und sie meinen deutlich
erhaltene Reste von Kaufiissern in situ gefunden zu haben. Es
wäre demnach der Name: Hypostom eigentlich ganz irrthim-
lich, doch ist er jetzt wohl leider zu allgemein eingebirgert,
um mit einem richtigeren Namen vertauscht werden zu können.
Ist es demnach auch kaum zweifelhalft, dass das Hypo-
stom morphologisch der Oberlippe der erwähnten lebenden Cru-
staceen entspricht, so darf daraus natiärlich nicht geschlossen
werden, dass es auch bei den Trilobiten im Allgemeinen,
speciell aber bei den Asaphiden als eigentliches Kauwerkzeug
seine wesentlichste Bedeutung gehabt hat.
1) Ob vielieicht bei anderen Trilobitengattungen, bei welchen die Hypo-
stomalsutur, die Fliigel, die Grösse des Hypostomes, und die Ver-
bindung desselben mit der Duplicatur des Kopfschildes verschieden-
artig sind, das Hypostom eine grössere Beweglichkeit besessen habe,
dariber will ich mich bei dieser Gelegenheit, wo ich keine selbstän-
dige Untersuchung dariiber vorlegen kann, nicht aussprechen.
22 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
Denn erstens wurde oben der Nachweiss zu geben versucht,
dass die Beweglichkeit des Hypostomes bei den Asaphiden
jedenfalls nur relativ sehr unbedeutend gewesen sein kann; hat
es also als Oberlippe gedient, was wohl wahrscheinlich ist,
dann ist dieselbe somit nicht durch eine grössere Beweglich-
keit beim Kauen nitzlich gewesen. Ferner ist es einleuch-
tend, dass, wenn die Function des Hypostomes wesentlich nur
diejenige gewesen wäre, als Kauwerkzeug zu dienen, man
eine grössere Unveränderlichkeit hinsichtlich der Eigenschaften
zu erwarten hätte, worauf es bei einem solchen Zweck wesent-
lich ankommt, im vorliegenden Falle also in der Beschaffen-
heit des Hinterrandes des Hypostomes wenigstens innerhalb
einer und derselben Gattung (confer. die Variabilität bei Mega-
laspis, Niobe! ete.). Nun finden wir aber umgekehrt, dass bei
den Asaphiden der Hinterrand bald in der Mitte in eine Spitze
ausläuft, bald tief eingebuchtet ist (siehe Tab. II & I).
Da bei den Arten mit gegabeltem Hypostom die Mund-
öffnung wahrscheinlich in dem offenen Raum zwischen den
ausgezogenen Hinterecken des Hypostomes, bei Arten mit
hinten zugespitztem MHinterrand dagegen hinter der Spitze
selbst gelegen oder unter dem Hypostome ihren Platz ge-
habt haben dirfte, scheint nur die mittlere Partie des Hinter-
randes des Hypostomes bei der Function desselben als Ober-
lippe nitzlich gewesen zu sein.
Es scheint mir dies zu zeigen, dass, wenn das Hypostom
bei den Asaphiden auch der Oberlippe entspricht, was wohl
kaum zweifelhaft sein kann, so diirfte es doch fir das Nauen
selbst kaum von wesentlicher Bedeutung gewesen sein, insofern
nämlich eine Beweglichkeit dabei nöthig war. Wahrscheinlich
hat aber das Hypostom andere wichtige Funktionen gehabt,
bei welchen es eben nicht auf Beweglichkeit angekommen sein
dirfte. Ein ganz wichtiger Umstand fir die Erklärung der
Bedeutung des Hypostomes bei den Asaphiden, ist es, dass
es, wie oben erwähnt worden, bei dieser Familie augen-
scheinlich insofern eine Beziehung zu der Ausbildung der
Glabella aufweisst, als sein Vorderrand ziemlich genau dem-
jenigen der Glabella entspricht; es ist dies z. B. bei den vorn
äusserst stark ausgezogenen Megalaspis-Arten ein auffallendes
Verhältniss. Ferner steht das Hypostom hinsichtlich seiner
Grösse bei den meisten Formen dieser Familie nur wenig
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 8. 23
der Glabella nach, dies unberiäcksichtigt seimer selbst bei einer
und derselben Gattung recht variirenden Ausbildung.
Die Glabella an der Oberseite und das Hypostom an der
Bauchseite haben, da diese kräftig gebauten Schalensticke
beide stark gewölbt sind, demnach offenbar die schiitzende
Umbhillung der wichtigsten Organe, namentlich des Magens,
der wichtigsten Ganglien etc., bilden missen; es leuchtet dies
unmittelbar aus der Betrachtung der Querschnitte des ge-
wählten Beispieles, Ptychopyge angustifrons, DAIM. (Tab. II,
Fig. 44 & 45) ein, denn es ist doch wohl undenkbar, dass wich-
tigere Organe in dem äusserst schmalen (bei dem vorliegenden
Exemplar kaum !/; Mm. hohen) Raum zwischen der Riicken-
schale, (seitlich von der Glabella), und der Duplicatur, (seitlich
von dem Hypostom) angebracht gewesen seien.
Es dirfte dann nach meiner Auffassung bei den Asaplhiden
und anderen Trilobiten, bei welchen das Hypostom eine ent-
sprechende kräftige Ausbildung besessen hat (z. B. bei Chiru-
rus, bei Dalmanites, Calymene, Paradozxides etc., etc.) einer
seiner wesentlichsten Zwecke derjenige gewesen sein, zusammen
mit der Glabella als schiitzende Umhällung der wichtigsten Or-
gane dieser Thiere zu dienen.
Da die Bauchmembran sich von der Duplicatur der Wan-
gen an die hinteren Fliigel und an die Innenseite des Hinter-
randes des Hypostomes angeschlossen haben muss, miissen
also die Randsäume des Hypostomes mit dem Hinterrand frei
hervorgeragt haben.
Wozu nun die specielle Ausbildung des Hinterrandes,
namentlich die manchen Asaphiden eigenthimliche Gabelbil-
dung des Hypostoms, die zahnartige Zuspitzung des Hinter-
randes bei Megalaspis, ferner die grossen, ausgebreiteten
Randsäume des Hypostomes der Asaphiden mit ihrer Dupli-
catur, mit den hinteren Fliigeln etc., gedient haben, dariiber
unbewiesene Hypothesen aufzustellen ist wohl unnitz. Hof-
fentlich werden fernere Untersuchungen auf diesem so wenig
betretenen Gebiete auf die erwähnten und auf manche hier an-
zureihenden Fragen Auskunft geben können. 50 viel scheint
mir schon aus dem, was bis jetzt iäber die Ausbildung des
Hypostomes der Trilobiten bekannt ist, hervorzugehen, dass
dasselbe, wenn es auch morphologisch mit der Oberlippe
mancher ÖOrustaceen zusammenzustellen ist, doch gerade bei
24 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
den nach meiner Ansicht höchst entwickelten Formen der Tri-
lobiten, bei den Asaphiden, wesentlich auf andere Weise und
fir andere Zwecke als diese in der Lebensthätigkeit der Thiere
seine Verwendung gefunden hat.
Als kleiner Beitrag fix weitere Hypostomforschungen
därfen die folgenden Bemerkungen dienen, welche in der Be-
schreibung der mir zugänglich gewesen Hypostome skandina-
vischer Asaphiden der Gattungen: Asaphus (mit den Unter-
gattungen Åsaphus sens. strictiss., Ptychopyge, Isotelus), Mega-
laspis (mit der Untergattung Megalaspides), Niobe, Asaphellus,
Ogygia, Nileus (mit Symphysurus) enthalten sind.
i
Fiär das Material der vorliegenden Untersuchung bin ich
den folgenden Institutionen und Forschern zu Dank ver-
pflichtet:
Von besonderer Wichtigkeit war mir das Material, welches
mir durch freundliches Entgegenkommen von Herrn Prof. Dr.
G. LINDSTRÖM aus den Sammlungen des Schwedischen Reichs-
museums (S. d. R. M.) anvertraut wurde; namentlich die alten
DALMANN'schen und ANGELIN'schen Originale machten mir
dasselbe ganz unentbehrlich.
Ein sehr reichhaltiges und namentlich fiir die Kenntniss
der Megalaspis-Hypostome wichtiges Material erhielt ich fer-
ner aus den Sammlungen der geologischen Landesuntersuchung
Schwedens (G. B. S.) durch Herrn Prof. Dr. O. TORELL; es
war dieses Material fast ausschliesslich von Hrn. V. SCHMALENSEE
und nur zum geringen Theil auch von den Herren Dr. A. TuLL-
BERG, Dr. LINNARSSON und Dr. N. O. Horst eingesammelt.
Eine weitere Vervollständigung erhielt das vorliegende
Material auch durch die mir aus der Sammlung des Mine-
ralienkabinetts der Universität Kristiania (K. U. M. K.) durch
die Freundlichkeit des Herrn Prof. Dr. TH. KJERULF iiberlas-
senen Exemplare, welche grösstentheils von mir selbst be-
schrieben und z. gr. Th. auch eingesammelt sind.
Endlich erhielt ich einen nicht unwichtigen Beitrag zum
Material der Abhandlung durch eine Anzahl Hypostome aus
der privaten Sammlung des Herrn Docenten Dr. G. Horm in
Upsala, welche mir mit liebenswirdiger Uneigennitzigkeit
zur Untersuchung iiberlassen wurden.
BIHANG" TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:O 83. 25
Diesen erwähnten Forschern spreche ich hiermit meinen
besten Dank aus.
Die der Abhandlung beigegebenen 3 Tafeln wurden unter
meiner Leitung mit dankenswerther, zeitraubender Genauigkeit
von Fräulein N. BUNDSEN gezeichnet; nur auf Tab. III habe ich
eine Anzahl Figuren selbst gezeichnet.
Ausbildung des Hypostomes bei der Gattung Asaphus,
BROGNIART (emend. ANG.)
SALTER hat in seinem Werk: »British Trilobites» (Part. III,
1866), P. 146 ff. die Gattung Asaphus, BROGNIART in folgende
Untergattungen getheilt:
1. Piychopyge (ANGELIN), 2. Basilicus (SALTER 1849), 3.
Megalaspis (ANGELIN), 4. Isotelus (DEKAY 1874), 5. Cryptony-
mus (EICHWALD 1825), 6. Symphysurus (GOLDSCHMIDT 1843),
1. Brachyaspis (SALTER 1866), 8. MNileus (DALMANN 1826).
Von diesen acht Untergattungen sind drei, nämlich: Me-
galaspis, Nileus und Symphysurus so von den ibrigen ver-
schieden, dass sie nicht gern als Untergattungen der Gattung
Asaphus aufgefasst werden können; von diesen dreien bildet
wieder Megalaspis eme gut begrenzte. besondere Gattung,
Nileus und Symphysurus dagegen höchstens nur zwei Unter-
gattungen einer gemeinsammen Gattung: Nileus.
Die ibrigen 5: Ptychopyge, Basilicus, Isotelus, Cryptony-
mus und Brachyaspis sind wahrscheinlich alle so nahe ver-
wandt, dass sie als Untergattungen einer gemeinsamen Gattung:
Asaphus aufgefihrt werden können. Sie sind sämmtlich durch
ein mehr oder weniger tief gabelförmig getheiltes Hypostom
charakterisirt.
Von diesen Untergattungen scheint die älteste die von
SALTER mit dem EICHWALD'schen Namen Cryptonymus bezeich-
nete zu sein. Ich möchte fär dieselbe lieber die Bezeichnung
Asaphus (sens. strict.) brauchen, da sie die ältesten beschrie-
benen Asuphus-Arten (ÅA. expansus, Linn.) umfasst. Dann
folgt mit Asaphus zusammen in schon ganz alten Schichten
der Asaphus-Etage die Untergattung Ptychopyge, welche, ebenso
wie Asaphus, lange durch die mittelsilurische Fauna fortsetzt.
Am nächsten mit Ptychopyge verwandt scheinen mir auch die
böhmischen Arten: ÅA. nobilis, BARR. u. A. ingens, BARR. zu sein.
26 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
Am nächsten mit Asaplus (sens. strict.) verwandt und
von dieser Untergattung kaum zu trennen sind Brachyaspis
(Typus A. levigatus, ANG.) und. in den höheren mittelsiluri-
schen Schichten, Isotelus; sowohl Brachyaspis als Isotelus kön-
nen als Abstammungsformen der-echten Asaphi aufgefasst werden.
Bei allen diesen Untergattungen ist die Duplicatur des
Kopfschildes durch eine Mediansutur getheilt, ebenso beiPtiy-
chopyge, beziiglich welcher Gattung SALTERS Angabe: »Hypo-
stome — bei SALTER = Duplicatur entire» also unrichtig ist.
Fär die Untergattung Basilicus gibt nun SALTER ebenfalls an.
dass die Duplicatur keine Mediansutur besitze; ist dieses rich-
tig, so wirden die Basilicus-Arten natirlich scharf zu unter-
scheiden sein, ist es aber möglicherweise falsch, so scheint es
mir andererseits, als ob die Untergattung kaum zu begrenzen
wäre, jedenfalls schwerlich in der Weise, in welcher SALTER
es gethan hat, von welchem nämlich recht verschiedenartige
Formen zusammengestellt wurden.
Untergattung Asaphus, sens. strictiss.
Arten mit relativ stärker gewölbter Schale; die losen
Wangen des Kopfschildes in der Regel nicht in Hörner aus-
gezogen; Pleuren am Thorax gerundet mit nach vorn gewen-
deter Spitze oder quer abgestutzt; Pygidium glatt, selten deut-
liche Gliederung der Seitenloben zeigend, mit grossem Um-
schlag, welcher doch nur in der hinteren Hälfte an die Unter-
seite der Rachis reicht.
Obwohl diese Abgrenzung der Untergattung Asaphus nicht
geniägend ist, so gilt sie doch fiir die meisten Arten. Scharfe
Grenzen zwischen den beiden Untergattungen Asaphus und
Ptychopyge lassen sich auch kaum ziehen, ebenso wenig ist
dieser möglich zwischen Asaphus und Brachyaspis oder Isotelus
(oder zwischen Ptychopyge und Basilicus?).
Die älteste in Scandinavien auftretende echte Asaphus-
Art kommt schon im Ceratopygenkalk vor; das Hypostom die-
ser Art (Fig. 1 Tab. 1) habe ich bei Vestfossen in Norwegen
gesammelt (K. U.M.K.). Es zeigt schon dieses die Merkmale
der Asaphus-Hypostome vollkommen charakteristisch ausge-
bildet, nämlich:
ein mehr oder weniger deutlich viereckiges Mittelstick,
das fast nur aus dem Vorderlappen besteht, indem der Hinter-
Md
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDE. BAND. 11. N:O 8. 27
lappen theils fehlt, theils nur als zwei kleine getrennte Tu-
berkel ausgebildet ist; die Mittelfurche fällt demnach fast voll-
ständig mit der Hinterfurche zusammen. Die Randsäume sind
sehr stark ausgebildet, die Seitenränder lang, der Hinterrand
tief eingebuchtet, wodurch die Randsäume hinten in der
Mitte gabelförmig getheilt sind und zugeschärfte Hinterecken
erhalten haben. Die vorderen Fligel sind recht gross, die
Hinterfläigel klein und selten zu beobachten; die Duplicatur
erstreckt sich von den Seitenrändern und dem Hinterrand und
nimmt an der Innenseite des Hypostomes ungefähr dieselbe
Ausbreitung ein wie die Randsäume an dem Frontaltheil,
(conf. Fig. 20 & Fig. 11). Die von dem Seitenrand kom-
mende Lamelle bildet mit dem sich dem Hinterrande an-
schliessenden Hintertheil der Duplicatur nach hinten zu eine
Schneide; ebenso bildet sich am Hinterrand wie auch am
Seitenrand eine Schneide zwischen dem Fronthaltheil und der
Duplicatur. Die Querschnitte der hinteren Spitzen der Gabeln
werden dadurch triangulär (conf. Fig. 17 a).
Diese allgemeinen Eigenschaften der Hypostome der gan-
zen Gattung Asaphus zeigt, wie erwähnt, schon das Exemplar
der ältesten bekannten scandinavischen Asaphus-Art, welches in
Fig. I dargestellt ist. Dasselbe zeichnet sich äbrigens speciell
dadurch aus, dass das vierseitige Mittelstiäck ungefähr die Hälfte
der Gesammtlänge des Hypostomes besitzt, dass die Hinter-
furche fast nicht von dem inneren Theil der Einbuchtung des
Hinterrandes getrennt ist, dass es tiefe Seitenfurchen hat, welche
ebenso wie die seitlichen Randsäume, den Vorderrand erreichen,
sowie dadurch dass die Tuberkel beinahe ganz fehlen etc. — —
Eine Gruppe von nah verwandten Arten und Varietäten
bilden diejenigen Formen, als deren Typus wir ÅA. expansus,
LINNÉ ansehen können. Die genaue Beschreibung einiger
Varietäten von ÅA. expansus, LINNÉ selbst, von Figuren be-
gleitet, habe ich (in meiner Arbeit Die Silur. Etagen 2 & 3,
P. 85 ff. und Tab. 7 & 8) schon friher geliefert. Die Haupt-
form zeichnet sich durch ein halbkreisförmiges Kopfschild und
Pygidium, .abgerundete Wangenecken, eine tief umgrenzte Gla-
bella, eine vorn nur wenig zugespitzte Facialsutur, ein glattes Py-
gidium mit feinen erhabenen Linien an den Seitenloben, sowie
durch abgerundete Pleuralenden aus. A. fallax, DALM., ANG. kann
nur als eine wenig ausgeprägte Varietät angesehen werden.
Es sollte sich diese Form nach ANGELIN'S Diagnose durch voll-
28 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
kommen glatte Seitenloben des eigenthimlich halbkreisförmigen
Pygidiums auszeichnen; das auch von ANGELIN abgezeichnete
(Tab. 28, Fig. 3 a, b, c in Pal. Scand.) Originalexemplar DaAL-
MANNS zeigt aber in der That, genau wie die Hauptform von
A. expansus, LINNÉ, femme erhabene Linien an den Seitenloben,
so dass ein reeller Unterschied nur schwierig zu fixiren ist.
Es ist diese Form deshalb als eine nur wenig distinkte Varie-
tät zu betrachten.
Eine Ubergangsform zu ÅA. raniceps, DALM. bildet die von
mir (1. ec.) beschriebene A. expansus, LINNÉ var. incerta m.
Eine recht distinkte Art ist (jedenfalls vorläufig) die etwas
höher hinauf auftretende Art DALMANN Å. raniceps, deren
Originalexemplare ich aus der Sammlung des Reichsmuseums
zur Verfiigung gehabt habe. Es zeichnet sich diese Art aus
durch ein subtrianguläres Kopfschild und Pygidium, zuge-
schärfte Wangenecken, eine vorn in eine Spitze auslaufende
Facialsutur, eime nicht tief umgrenzte Glabella, ein glattes
Pygidium mit feinen erhabenen Linien. wie sie ÅA. expansus
zeigt!), etc., namentlich aber durch die Form der Pleural-
enden, welche nicht, wie bei ÅA. expansus und var. fallax, ge-
rundet sind und nach vorn umgebogene Spitzen haben, son-
dern sich quer abgeschnitten zeigen, so dass” die Spitze nach
hinten zu liegen kommt, während an den beiden hinteren Seg-
menten selbst eine ptychopygenähnliche Form der Pleuralenden
vorhanden ist.
Mit ÅA. raniceps, DALM. sind ferner die von mir (1. c.)
beschriebenen Formen 4A. striatus, BorcK. var. Sarsi, BR.
und Å. striatus, BoEcK nahe verwandt, welche beide in höhe-
ren Horizonten als ÅA. raniceps, nämlich in der Zone der Vagi-
naten, Orthoceren, o. Th. vorkommen.
Diese Reihe setzt sich ferner durch höhere Ablagerungen
fort in Arten wie ÅA. acuminatus, BorcK, A. Weissi, EICHW.,
ÅA. acuminatus, NIESZKOWSKI etc. etc.
Die Ausbildung des Hypostomes ist innerhalb dieser Reihe?),
als deren typische Arten wir ÅA. expansus, LInnk, ÅA. raniceps,
') ANGELIN giebt von dem Pygidium unrichtig den Charakter: lateribus
levissimis an, was ich nach ihm dann auch in meiner Abhandlung: Die
sil. Etagen 2 & 3 angenommen hatte; die von Isvos erwähnte Form
(1. c. 91) ist deshalb z. gr. Th. nur der echte A. raniceps, DALM.
2) Eigentlich liegt hier keine einzelne Reihe, sondern wenigstens zwei
vor, die eine durch gerundete Hinterecken des Kopfschildes, ge-
rundete und nach vorn umgebogene Pleuralenden, tiefer umgrenzte
Glabella etc., die zweite durch scharfeckige Hinterecken, quer abge-
stutzte Pleuralenden, undeutlicher umgrenzte Glabella etc. charakte-
risirt.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDE: BAND. 11. N:o 83. 29
DaALMm. etc. betrachten können, nahe iibereinstimmend; bei
allen hier einzureihenden Arten, deren Hypostom bekannt ist,
zeichnet sich dasselbe durch die tiefe Einbuchtung des Hin-
terrandes aus; das Mittelstick ist subquadratisch ungefähr von der
halben Länge des ganzen Hypostoms. Die klemen Tuberkel,
welche die getrennten Reste des Hinterlappens darstellen, haben
ihre Längsrichtung senkrecht auf die Mittellinie des Hypo-
stomes. Die hinteren Fortsätze der Randsäume sind spitzig aus-
gezogen. Die Abweichungen der einzelnen Arten beziäglich
ihrer Hypostome sind nicht bedeutend und deshalb leichter
durch genaue Figuren als durch Beschreibungen exact anzu-
geben.
Die Fig. 2, 2 a stellen das Hypostom des echten 4. ex-
pansus, LINNÉ von einem Exemplar aus Östergötland (Samml.
d. R. M.) dar; das Hypostom sitzt ungefähr in seiner ur-
spränglichen Lage an dem Exemplar fest, so dass die Zugehö-
rigkeit zu dieser Art sicher ist. Die Schale ist an dem Hy po-
stom vollständig erhalten; die kleinen Hinterlappentuberkel
sind nicht zu sehen; an Exemplaren aus dem Kristianiagebiet,
welche ebenfalls genau ibereinstimmen, sind die Tuberkel,
wenn die Schale erhalten ist, gleichfalls kaum zu beobachten.
Dagegen zeigt der innere Abdruck des Hypostoms dieser Art
(Exemplare ohne Schale) sehr deutlich zwei kleine Tuberkel
(Muskeleindräcke an der Innenseite der Schale). Der Vor-
derrand des Hypostomes mit den vorderen Fligeln ist im
Profil gesehen, ungewöhnlich weit nach vorn gezogen (conf.
Fig. 2 a). Die hinteren Fligel kounten weder bei diesen,
noch bei den folgenden Hypostomen von echten Asaphi deut-
lich auspräparirt werden und sind wohl relativ klein gewesen.
Bei Isotelus sind sie jedoch recht gross.
Nahe iibereinstimmend ist das Hypostom der Varietät A.
fallax. DALM., ANG. Fig 3 stellt dasselbe nach einem voll-
ständigen Exemplar (ANGELIN'S Öriginal aus der Samml. d. R.
M-.) in situ vor; die Schale ist erhalten. Zwei ziemlich schwach
ausgebildete Tuberkel sind hier auch an der äusseren Schale
sichtbar. Fig. 3 a stellt das Hypostom von der Seite dar.
Die Fig. 4 & 4a stellen das Hypostom von 4. raniceps,
DALM., ANG. nach DALMANNS Öriginalexemplar aus Östergöt-
land, in situ und mit der Schale erhalten dar (Samml. d. R.
M.). Die Tuberkel sind hier auch an Exemplaren mit der
| Schale deutlich abgegrenzt; der Vorderrand der vorderen Fli-
30 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
oel ist, im: Profil gesehen (Fig. 42), weniger weit nach vorr
sezogen als bei A. expansus.
Nur wenig verschieden ist das Hypostom von ÅA. striatus,
SARS & BoErEcK Fig. 9 & 5 a SR Schale); NB:+=die: Brist
meiner Abh. Die sl Et.2-& 3, Tab: 8, Fis: £rastenieckt
vollkommen korrekt.
Nahe mit A. raniceps, DALM., ANG. verwandt, aber von
mehr als der doppelten Grösse in grossen Exemplaren ist eine
grosse, prächtige Peak aus dem oberen Theil des unteren grauen
Orthocerenkalks auf Öland, genommen bei Pinnekulla. Diese
Art, welche mit mehreren von derselben Lokalität bekannten
orossen Megalaspis-Arten zusammen vorkommt, zeichnet sich
an einigen Exemplaren mit erhaltener Schale durch ein fast
vollkommen glattes Pygidium aus; ein schmaler Randsaum
ist durch eine Depression von geringer Tiefe längs dem Hinter-
rande des Pygidiums markirt. Von dieser Form, welche ich vor-
läufig als A. raniceps, DALM. var. maxima bezeichnen möchte,
ist das Hypostom eines mässig grossen Exemplars ohne Schale (G.
3.) Fig. 6 dargestellt. Nach L. TörnQvist's Beschreibung
und Figuren (>Unders. öfv. Siljansområdets Trilobitfauna»,
1. e. P. 64, Tab. II Fig. 18—20, NB. die Fig. der Pygidien
scheinen wenig genau) diirfte seine nach ihm in Dalarne im
unteren grauen Orthocerenkalk gewöhnliche Form: A. vicarius,
TÖRNQVIST mit dieser Form von Öland sehr nahe verwandt,
wenn nicht identisch sein.
Viellicht gehört auch das Fig. 8 abgebildete Hypostom
aus dem unteren grauen Or thocerenkalk von Kar. norra udde»
(GEBIISN welches hier von S. A. TUuLLBERG mit Pygidien
einer relativ kirzeren Form gesammelt wurde, der nächsten
Verwandschaft mit A. raniceps, DALM. an. Das Fig. 5 & 5 a
abgebildete Hypostom aus dem oberen grauen Orihossteaslkrls
bei Lerkaka auf Öland (GIBTS) El einer mit Åsaphus:
Weisst ErcHW. verwandten Form an.
Von den jungeren Arten dieser Reihen der typischen Asa-
phi stand mir von den Hypostomen nur wenig Material zu Gebote.
Es gehört hierzu das Fig. 7 abgebildete Hypostom eines Asa-
phus des Chasmopsikalkes In Jämtland, (aus losen Blöcken
bei Pilgrimstad von v. SCHMALENSEE eingesammelt, G. B. S.).
Diese Art, von welceher ein sehr reichliches Material vorlag,
scheint identisch mit Exemplaren von Paulowsk, welche von
LINNARSSON (wohl nach den Angaben F. ScHmipts) als A. Weiss,
AR
|
BIHANG RIND OCKSA f SVA VET:-AKADN HAND BAND: Il; N:0oN0. då
EicHW. etikettirt waren (G. B. S.); ebenso scheint diese Form
identisch mit dem von TörnQvisr (1. ce. P. 71, Tab. III Fig. 4
& 3) beschriebenen A. ludibundus: Das Hypostom zeichnet sich
besonders durch eine sehr tiefe Einbuchtung des Hinter-
randes aus. — — —
Untergattung /sote/us, DEKAY.
Diese Untergattung ist mit den typischen Asaphi in der
That so nahe verwandt, dass ein wesentlicher Unterschied kaum
vorhanden ist und die Charakteristik derselben eigentlich mehr
«auf, einen eigenthimlichen Habitus, als auf scharfe Merk-
male gegriändet werden muss. Trotzdem können die Arten
dieser Untergattung eben des charakteristischen Habitus wegen
recht gut von den ibrigen Asaphiden unterschieden werden,
was auch deshalb bequem ist, weil die JIsotelus-Arten einen
distinkt juängeren Horizont als die echten Asaplui (sens. strict.)
einnehmen, indem sie wohl als die jingsten Sprösslinge dieser
letztern aufzufassen sind !).
Auch das Hypostom der Untergattung Isotelus stimmt,
wie schon friiher bekannt, mit dem Hypostom der typischen
Asaplu recht nahe iberein. Ein Fragment (mit erhaltener
Schale) von einem grossen Exemplar von ZI. gigas, DEKAY var.,
welches ich auf Frognö im Tyrifjord selbst gesammelt habe,
ist auf Tab. 1, Fig. 18 dargestellt. Charakteristich fir dasselbe
ist, dass die Seitenfurchen ganz undeutlich sind und die Mittel-
furche als eine breite Depression ausgebildet ist; die Umgren-
zung des Centralkörpers des Hypostomes ist demnach keine
deutliche, sondern derselbe geht allmälig in die Seitenpartien
iber. Anstatt der grubenförmig vertieften Enden der Seiten-
furchen am Hypostom der echten Asaphi findet sich hier je-
derseits eine ganz scharf umgrenzte elliptische, quer verlaufende
Grube, während "die Tuberkel der Asaphi gänzelich fehlen.
Die vorderen Fligel treten am Fragment wenig hervor; die
hinteren Fliigel sind sehr stark ausgebildet an der Innenseite
des Hypostoms jederseits vor der Einbuchtung des Hinterran-
des belegen. Das ganze Hypostom ist mit feinen erhabenen
linien Vverziert. Conf. J. Hall. Pal. of New-York, Vol. I,
fkab.: 66, Fig. 5.
') Mehrere der von SALTER als Isotelus-Arten aufgefiihrten Formen, wie
I. affinis, M'Coyx, I. Homfrayi, SALTER, sind keine Isotelus-Arten.
32 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
Untergattung Piychopyge, ANGELIN.
Eine zweite Formenreihe der Gattung Asaphus oder eigent-
lich mehrere solche Reihen die unter sich nahe verwandt sind,
bilden die Arten, welche zuerst von ANGELIN als einer besonderen
Gattung Ptychopyge angehörig ausgeschieden wurden. Diese Ar-
ten zeichnen sich aus durch eine flache Körperform mit relativ
grossem Pygidium, durch den Verlauf der Facialsutur, welche
vorn in eine Spitze (>en ogive») ausläuvft, (was äbrigens auch
bei der Gruppe des A. raniceps in ähbnlicher Weise stattfindet)
eine relativ kurze Glabella, in Hörner ausgezogene Wangen,
quer abgeschnittene oder nach hinten spitzig ausgezogene
Pleusdlenden am Thorax, durch die ungewöhnlich grosse Du-
plicatur des Pygidiums (conf. Tab. III, NS 49 welche noch
grösser als bei den echten, typischen Asaphi (conf. Tab. III,
Fig. 41) ausgebildet ist. Als typische Art dieser Formen-
gruppe, welche als eine Untergattung der Gattung Asaphus
aufgefasst werden kann, diirfte Pt. angustifrons, DALM. gelten
können. Das Hypostom dieser Art hat schon ANGELIN (Pal.
scand. Tab. 32, Fig. 1 b), obwohl auf unvollkommene Weise
abgebildet. Indessen erkennt man schon aus seiner Zeichnung
ganz gut, dass das Hypostom dieser typischen Ptychopyge-
Art sich von demjenigen der typischen Asaphus-Arten durch
mehrere charakteristiscehe Merkmale unterscheidet. FEin gutes,
ganzes Exemplar des Hypostoms von Pt. angustifrons, DALM.,
in situ von der Aussenseite gesehen, habe ich nicht erhalten
können; nach einem Explr. mit blossgelegter Innenseite (Fig.
11) in situ sowohl als nach einigen Fragmenten, ist es aber
sicher, dass es recht nahe mit den in den Fig. 10 & 11 ab-
gezeichneten Hypostomen iibereinstimmt, daher dieselben mit
gorosser Wahrscheinlichkeit entweder Pt. angustifrons, DALM.
selbst oder ganz nahe stehenden Arten angehörig sein dirften.
Diesen Exemplaren, welche der Sammlung des Reichsmuseums
angehörig sind, gehört das in Fig. 10 dargestellte Exemplar
von Bor Sbtmn Östergötland, und dara in Fig. 10 a abgezeichnete
von Bdsdlsänet Sehotnen; Fig. 11 stellt die Tangnilids von einem
Explr des Hypostoms von Pt. angustifrons, aus Östergötland
stammend (G. B.S., V. ScHMALENSEE leg.), dar. Wie man sieht
zeichnet sich diese Hypostomform, im Vergleich mit dem
typischen Asaphus-Hypostom durch relativ kurze Einbuchtung
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 3. 33
des Hinterrandes aus, ferner durch deutliche Ausbildung des
Hinterlappens, und namentlich auch dadurch, dass die Seiten-
furchen, welche nach hinten breiter werden, vor den schräg
abgeschnittenen Enden des Hinterlappens an dem äusseren Theil
unterbrochen werden (wie z. B. bei Niobe insignis), während
bei den echten Asaphi die vordere Fläche der kleinen Tuberkel,
aus welchen der Hinterlappen besteht, gerade nach vorn ge-
wendet ist. Die Randsäume sind sehr gross und breit, wodurch
das ganze Hypostom einen ziemlich regelmässigen kurz-ellip-
tiscehen Umriss erhält. Der Vorderlappen ist weniger viereckig
als bei Asaphus, nach vorn in Breite abnehmend, etwas birn-
förmig. Die Duplicatur ist wie bei Åsaphus ausgebildet; an
dem in Fig. 11 dargestellten Exemplar ist die Partie der hin-
teren Flägel weggenommen.
Mit Ptitychopyge angustifrons, DALM. sind mehrere andere
Arten recht nahe verwandt, wie z. B. Pt. applanata, ANG.,
Pt. rimulosa, ANG. Die Form, welche TörnQvisr (1. ec. Tab.
III, Fig. 1) als Asaphus brachyrachis, REMÉLE angefiuhrt hat
(an eine grosse Form der Pt. applanata, ANG.?), muss auch nahe
verwandt sein. Von keiner dieser Arten habe ich das Hypo-
stom mit voller Sicherkeit erhalten. Doch dirfte zweifels-
ohne das grosse in Fig. 12 abgebildete Hypostom (Innenseite,
die Duplicatur fehlt), ebenso ein bedeutend grösseres (28
Mm. 1. & br.) derselben Art, von einem unbekannten Vor-
kommen in schwarzem Kalkstein (S. d. R. M-.), irgend einer
grösseren Art dieser Gruppe angehörig gewesen sein.
Dem Hypostom von Pit. angustifrons, DALM. ganz ähnlich
ist auch dasjenige einer kleineren Pt.-Art mit relativ ganz
kurzem, breitem und mit emem durch eine seichte Furche abge-
grenzten Randsaum versehenen Pygidium, deren Rachis nahe
an den Hinterrand reicht; diese Art, aus dem unteren grauen
Orthocerenkalk bei Borghamn, Östergötland, ist vielleicht ver-
- wandt mit Pt. limbata, ANG., scheint aber eine besondere Art
zu sein, welche ich als Pt. cincta bezeichnen möchte. Das
- Hypostom derselben ist nach eimem Exemplar aus der Samm-
lung der geol. Untersuchung (V. SCHMALENSEE leg.) in Fig. 12 a
— abgezeichnet. Die grubenförmig vertieften Enden der Seiten-
furchen sind hier weniger schräg abgeschnitten; die Mittel-
| furche ist an dem der Schale beraubten Exemplar kaum be-
3 merkbar.
34 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
Während die typischen Piychopyge-Arten alle ein ung.
halbkreisförmiges, flaches Pygidium besitzen, ist 'Pt. aciculata,
ANG. und andere verwandte Arten durch ein halbelliptisches
Pygidium ausgezeichnet, welches stärker gewölbt ist. Auch
das Hypostom dieser Art, welches in Fig. 13 nach einem
Exemplar aus dem oberen grauen Orthocerenkalk bei Ler-
kaka, Öland (G. B. S., V. SCHMALENSEE leg. 81), abgezeich-
net ist, zeigt mehr noch als die eben erwähnte Artengruppe
den Charakter ausgeprägt, welcher oben zum Unterschied von
dem Asaphus-Hypostom angefihrt wurde, nämlich, dass die gru-
benförmigen V ertiefungen, in welchen die Seitenfurchen endigen,
schräg gestellt sind, was hier in dem grade der Fall ist, dass die-
selben fast parallel der Längsrichtung des Pygidiums sind und
nur ganz schwach nach vorn convergiren. Der Hinterrand ist hier
tiefer eingeschnitten, der Hinterlappen nach vorn kaum deut-
lich abgegrenzt. Die von TÖRNQVIST als ÅA. tecticaudatus, STEIN-
HARDT (1. c. Tab. II, Fig. 21), A. confer undulatus, STEINH.
(1 ec. Tab. IH; Fig. 22) und AA. densistrius, "TORNQVISTI(IIFe!
Tab. III, Fig. 2 & 3) abgebildeten und beschriebenen Formen
scheinen mir alle der Formengruppe von Pt. aciculata, ANG.
des oberen grauen Orthocerenkalks angehörig zu sein.
Auch ANGELIN's Ptychopyge glabrata, mit kärzerem, halb-
elliptischem Pygidium zeigt nach mehreren Exemplaren (Fig.
14, aus »Beirichiakalk>» von Alleberg, Vestergötland, S. d.
R. M. & Fig. 15: Die Innenseite von einem Exemplar aus dem
oberen Theil des Chasmopskalkes von Skogatorp, Vestergötland,
G. B. 5.) denselben Charakter der schiefen Abschneidung
der grubenförmig vertieften Enden der Seitenfurchen; uäbri-
gens ist das Hypostom dieser Art demjenigen der echten Asa-
phi ähnlich.
Obwohl wir, wie es oben versucht wurde, die typischen
Asapli von den mehr typischen Formengruppen der Ptycho-
pyge-Arten ganz gut auch nach den Eigenthimlichkeiten der
Hypostome aus einander halten können, scheint mir zur Zeit
eine scharfe Trennung zwischen den beiden von ANGELIN auf-
gestellten Gattungen Asaphus und Ptychopyge doch kaum
durchfuähbrbar, und in der That dirften auch kaum scharfe
Grenzen vorhanden sein; es diinkt mir deshalb richtig, ANGE-
LINS Gattung Ptychopyge nur als eine Untergattung von Asa-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 3. 35
phus zu betrachten. Es zeigt sich schon bei älteren Arten,
wie Pt. cincta, m., noch mehr aber bei juängeren Formen, dass
es äusserst schwierig ist, sichere Kriterien fir das Hinfiihren
einer weniger charakteristichen Art zu der einen oder der an-
deren dieser nahestehenden Untergattungen zu fixiren. Die
grosse prächtige Art, welche von ANGELIN (Pal. scand. P. 14,
Tab. 10) unter dem Namen Niobe lata, ANG. aufgefährt wurde,
ist hier von ein Beispiel. Dieselbe ist nicht eine Niobe, was
auch schon aus dem Vorkommen in dem Trinucleusschiefer
(bei Bestorp und Mösseberg in Vestergötland) als ziemlich
sicher angenommen werden könnte, sondern, wie das in Fig. 16,
Tab. I (nach einem Explr in der Sammlung d. geol. Unter-
suchung) dargestellte Hypostom zeigt, den echten Asaphi amn-
gehörig. ANGELINS Figur ist insofern falsch, als eine innere
Randfurche am Pygidium nicht an Exemplaren mit Schale
vorhanden, sondern nur an Abdricken der Innerseite zu sehen
ist, hier dadurch gebildet, dass zwichen der Oberschale
und der Duplicatur ein relativ dicker Zwischenraum näher
dem Rande auftritt; ferner hat auch das Kopfschild kaum
einen Limbus, sondern die Facialsutur endet in einer ganz
kurzen Spitze unter sehr stumpfen Winkel (en ogive) an dem
Vorderrand selbst. Obwohl diese Art mit grossen Hörnern ver-
sehen ist, möchte ich dieselbe theils nach dem Habitus, theils
nach der Beschaffenheit der Duplicatur näber den echten Asa-
phi (sens. strictiss.) als den Ptychopyge-Arten stellen; es stimmt
hiermit auch am besten die Form und Beschaffenheit des Hy-
postoms (V. SCHMALENSEE leg. 81) äberein, welches den Hinter-
lappen deutlich in zwei kleine getrennte Tuberkel aufgelöst auf-
weisst; es wäre diese Art demnach als A. latus, ANG. zu bezeich-
nen. Da aber erstens schon PANDER 1830 den Namen A. latus?!)
fär eimme russische Art eingefihrt, zweistens ANGELIN selbst
eine Piychopyge luta (Pal. scand. P. 55, Tab. 31) aufgestellt
hat, so möchte ich fir die vorliegende Art den Namen 4.
Trinucleorum vorschlagen.
Das grosse Hypostom, welches in Fig. 17 dargestellt ist,
stammt von unbekannter Lokalität auf Öland, wo es von Herrn
ÅA. TULLBERG eingesammelt (G. B. S.) wurde. Nach der An-
nahme des Herrn V. SCcHMALENSEE diärfte es vielleicht einem
grossen Exemplar von Ptychopyge brachyrachis, REMÉLE (Pt.
applanata, ANG.) ange hörig gewesen sein. Ohne dass ich dies
!) PANDER: Beiträge etc., 1830, Tab. 4 c, 1.
26 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
bestimmt bestreiten will, muss ich es doch unentschieden las-
sen, zu welcher Art es hinzufihren sein möchte: nach den
Analogien mit anderen Hypostomen dirfte es nämlich, wie die
sehr tiefe Einbuchtung des Hinterrandes, die im Abdruck der
Innenseite deutlichen quergestellten Tuberkel etc. zeigen,
eher mit einem echten Asaphus, als mit emer Ptychopyge iber-
einstimmen. In diesem Falle ist aus dem Orthocerenkalk
Ölands aber keine einzige Asaphus-Art von entsprechender
Grösse bekannt. Wie Fig. 17 a zeigt, ist die Aussenseite nicht
gewölbt, sondern ganz flach.
Ein Hauptmerkmal sämmtlicher echten Asaphi, sowohl der
Arten, welche oben als Asaphus sens. strictiss. zusammengefasst
wurden, als derjenigen, welche unter dem Untergattungsnamen
Ptychopyge gehen ist, dass die Duplicatur des Pygidiums eine
ganz ungewöhnlich grosse Ausbreitung zeigt, indem dieselbe
sich fast an die Projektion der Rachis der Oberseite anschliesst;
nur bei wenigen Trilobiten, z. B. bei einzelnen Bronteus-Arten,
wie Br. palifer, diärfte die Duplicatur des Pygidiums gleich
stark ausgebildet sein. Um dies näher zu illustriren, mögen
die folgenden Figuren dienen.
Die Fig. 43 & Fig. 42, Tab. III, stellen ein mässig grtosses
Exemplar von Piychopyge angustifrons, DALM. dar; rechts (Fig.
43) ist die äussere Schale erhalten, links (Fig. 42) ist sowohl
diese als die diinne Lamelle, welche als Gesteinskern zwischen
der äusseren Schale und der Duplicatur eingeklemmt ist
weggenommen und diese letztere vollständig blossgelegt.
Fig. 44 giebt einen Querschnitt des Kopfschildes unmittelbar
vor den Augen, Fig. 45 einen Querschnitt des Pygidiums
nahe seimem Vorderrand. Man sieht hieraus, dass die wei-
chen Tbheile des Thieres nur einen äusserst dinnen Raum
zwischen der Aussenschale und der Duplicatur eingenommen
haben können; nur unterhalb der Rachis waren die Weich-
theile, welche hier wohl ihre grösste Dicke gehabt haben, nicht
auch an der Ventralseite von einer festen Schale beschitzt.
Bei den böhmischen Arten A. nobilis, BARR. und Å. in-
gens, BARR. scheint die Duplicatur des Pygidiums dieselbe
Ausbreitung wie bei Ptychopyge gehabt zu haben; der äusserst
diänne Zwischenraum, welcher zwischen der oberen Schale
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 83. 37
und der Duplicatur vorhanden ist, brachte BARRANDE (Syst.
Sil. d. contre d. 1. Boheme Vol. 1, p. 659) sogar zu der un-
richtigen Annahme, dass hier iiberhaupt kein Zwichenraum
vorhanden gewesen sei: »mais nous croyons, qu'entre cette
doublure treés-mince et le test, il n'existait probablement aucun
vide, car nous ne reconnaissont pas, dans cette espéce, V'epais-
seur de la matiére, qui aurait rempli ce vide, comme on la
voit dans beaucoup d'autres Trilobites». In der That scheinen
mir jetzt, wenn man nach Figuren allein schliessen darf, die
beiden erwähnten böhmischen Arten vielleicht der Untergat-
tung Piychopyge angehörig zu sein.
Etwas kleinere Ausdehnung besitzt die Duplicatur des
Pygidiums bei den typischen Asaphi (sens. strict.). Als Bei-
spiel kann das in Fig. 46 dargestellte Pygidium von Asaphus
expansus, LINNÉ, var. fallar, DALM. dienen. Man sieht hier
die Duplicatur fast in ihrer ganzen Ausbreitung blossgelegt.
Zum Unterscheid von dem Verhalten bei den typischen Ptiy-
chopyge-Artep schmiegt sich die Grenze der Duplicatur nur
am Hinterrande der Rachis an die Projektion derselben an,
entfernt sich in ihrem weiteren Verlauf nach vorn dann aber
bald wieder von der Projektion der Rachis, so dass ein um-
gekehrt deltaförmiger, N und 7, offener Raum zu beiden
Seiten von ihr von der Duplicatur unbedeckt ist.
Es scheimt dieser Charakter, so viel ich bis jetzt an guten
Exemplaren mehrerer echten Asaplu- (sens. strictiss.) und Pitycho-
pyge-Arten beobachten konnte, einen charakteristisehen Unter-
schied zwischen diesen beiden eimander nahestehenden Untergat-
tungen zu liefern; ob derselbe aber durchgehends stattfindet.
habe ich nicht entscheiden können, obwohl ich dies als wahr-
scheinlich ansehen möchte !). Wenigstens hat sich dieser
Unterschied zwischen Asaphus und Pitychopyge bei allen bis jetzt
von mir in Bezug hierauf untersuchten Arten bestätigt; so zeigt
z.:;B. auch die grosse, oben erwähnte Art, welche ich als Asa-
plus Trinucleorum bezeichnen möchte (ANGELIN's Niobe lata),
mit meiner Annahme in Ueberinstimmung, dass dieselbe ein Asa-
plus sei, eime Duplicatur, welche die fär Asaphus charakteristi-
sche Ausbreitung aufweist
Bei Isotelus scheint die Ausbreitung der Duplicatur des Pygi-
diums ung. dieselbe wie bei Asaplwus (sens. strict.) gewesen sein.
1) Eine Anzahl Asaphus-Pygidien, welche die Duplicatur zeigen, habe ich
in meiner Abhandluug: Die Sil. Etagen 2 & 3, Tab. 8, Fig. 1a, 4a,
5, 6, 2a dargestellt.
28 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
Diese grosse Ausbreitung der Duplicatur an dem Pygidi-
um ist bei den verschiedenen Untergattungen von Asaphus so
durchgehend, dass wir dieselbe als ein gutes Merkmal fir die
generische Unterscheidung sonst nahe verwandter Gattungen
benutzen können. Bei der Gattung Megalaspis z. B., welche
sonst in manchen Beziehungen mit den echten Asaplu nahe
genug iibereinstimmt, ist die Duplicatur des Pygidiums durch-
gehends schmäler, rinnenförmig ausgehöhlt; diese Gattung hat
dann auch ein Hypostom, welches sich, wie die unten fol-
gende Darstellung lehrt bedeutend von dem gegabelten Asa-
phus-Hypostom unterscheidet.
1882 stellte G. Horm (Bihang till K. Sv. Vet.-Akad. Handl.,
Band. 6, N:o 9) die neue Art Megalaspis Dalecarlicus auf.
Schon beim ersten Anblick von Horm's Figuren sieht man, dass
diese Art in mehreren Beziehungen von den typischen Mega-
laspis-Arten abweicht, was ich auch an einem guten von Herrn
V. SCHMALENSEE eingesammelten Material (G. B. S.) bestätigen
konnte. Sowohl das Kopfschild — mit seinen in ganz dimnne
kurze Hörner ausgezogenen Wangen, seinen fast parallelen vor-
deren Zweigen der Facialsutur etc. — als Thorax sind, von
oben gesehen, den entsprechenden Theilen von Megalaspis ganz
ähnlich; das Pygidium dagegen, welches bei den Megalaspis-
Arten wenigstens hinter der Rachis einen mehr oder weniger
deutlich ausgehöhlten, niedergedrickten Randsaum besitzt, ist
hier halbkreisförmig, gleichmässig gewölbt, in der Regel fast
ganz glatt und, von oben gesehen, wenn die Schale erhalten,
beim ersten Anblick habituell dem Pygidium mehrerer Asaphus-
Arten ziemlich gleich. Andererseits verwcist die schmale, rinnen-
förmig ausgehöhlte, von Horm nicht erwähnte Duplicatur mit
der völlig concentrischen Striirung, wie bei den Megalaspis-
Arten wie ich an Exemplaren von Skattungbyn (G. B. S.) beo-
bachten konnte, ganz bestimmt auf die Verwandschaft mit die-
ser Gattung. Auch ein weiterer Umstand in der Aus-
bildung des Pygidiums beweist die sehr nahe Verwandschaft
mit der Gattung Megalaspis. Die Rippen der Seitenloben sind
nämlich an allen Megalaspis-Arten, sobald sie iiberhaupt zu
beobachten sind, regelmässig durch eine Mittelfurche getheilt
(costis angustis, distincte dichotomis in ANGELIN's Definition)
ung. von gleicher Breite wie die Furchen und immer un-
mittelbar vor dem Innenrand der Duplicatur aufhörend. Diese
ganz characteristische Ausbildung der Rippen an den Seitenloben
||
ij
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 3. 39
des Freds bei Megalaspis kann man durchgehends an AN-
GELIN's Figuren in Pal. Scandinavica, ferner an meinen Fig. von
verschiedenen Megalaspis-Arten in »Die Sil. Et. 2 & 3» SE
den; sie unterscheidet leicht jedes Megalaspis-Pygidium von
den Pygidien der Ptychopyge-Arten oder der echten Asaphi.
Namentlich an dem inneren Abdruck der Riäckenschale des Py-
gidiums tritt dieser Charakter deutlich hervor (siehe Fig. 47, Tab.
IIT, das Pyg. von Meg. planilimlata, ANG. G. B. S.). Ganz die-
selbe eigenthimliche Ausbildung der Rippen und Furchen an
den Seitenloben zeigt nun fack das Pygidium von M. Dalcar-
licus, HOLM, wie aus einem der Schale beraubten Exemplar, das
in Fig. 48, Tab. III dargestellt ist (G. B. S.), zu sehen. Wenn
Hämiakh das Böda nicht bekannt gewesen wäre, wirde
ich nicht daran gezweifelt haben, dass diese Art doch am bes-
ten als der Gattung Megalaspis angehörig zu betrachten sei.
Nun zeigt aber das Hypostom, welches auch schon von
G. Horm beschrieben wurde, merkwirdig genug keine Ana-
logie mit dem Megalaspis-Hypostom, sondern es stimmt viel
näher mit demjenigen der echten Asaphi iberein (siehe Fig.
19, Tab. I nach emem Exemplar aus der Sammlung der 'geol.
Untersuchung). Der Hinterrand ist tief eingeschnitten, der
Hinterlappen in zwei getrennte Tuberkel aufgelöst, die Rand-
säume fangen weit nach vorn an, etc.
Es ist demnach offenbar, dass diese alte Form, welche
schon im Phyllograptusschiefer auftritt, einen eigenen Typus
repräsentirt, welcher ung. eine Mittelstellung zwischen Asaphus
(sens. strictiss.) und Megalaspis einnimmt, obwohl er mit dieser
letzteren Gattung näher verwandt ist; der ersteren Gattung ist er
durch das gegabelte Hypostom, der zweiten durch den ganzen
Habitus, wie auch durch die schmale Duplicatur des Pygi-
diums verwandt. Ich schlage fir derartige Formen, als deren
Typus also M. Dalecarlicus, HOLM anzusehen ist, um ihre nächste
Verwandschaft zu bezeichnen den Namen Megalaspides vor.
Vielleicht gehört eimer Art dieser Gattung auch ein von
V. SCHMALENSEE gefundenes, in Fig. 20, a, b, dargestelltes Hy-
postom. (GG. B. S) aus dem alleruntersien Theil des Ortho-
cerenkalks Öster götlands, von Borghamn am Omberg, an; da das-
selbe nicht in situ gefunden war, ist die Zusammenstellung
mit einem grösseren Pygidium, welches demjenigen von M.
Dalecarlicus gleicht, unsicher.
40 Ww. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
Da die detailirten Beobachtungen mich von der nächsten
Verwandschaft dieser Formen mit den Megalaspis-Arten iiber-
zeugt haben, betrachte ich die Formenreihe der Megalaspides-
Arten als eine besondere Untergattung von der Gattung Me-
galaspis, ANGELIN.
Ausbildung des Hypostomes bei der Gattung Megalaspis, ANGELIN.
Die Gattung Megalaspis, ANG. ist nicht, wie O. NOoväkr !)
zu meinen scheint, eine zweifelhafte Gattung, sondern im Ge-
gentheil eine der am besten begrenzten Gattungen der ganzen
Familie Asaphide. Die Form der stark gewölbten Oberseite
der Schale, das Kopfschild mit der charakteristischen Glabelta,
vor welcher die vorderen Zweige der Facialsutur in gerau-
mem Abstand sich, wie bei Asaphus, in eine kärzere oder
längere, oft sehr lang ausgezogene Spitze (en ogive) vereinigen,
die grössere oder kleinere Zuspitzung des Vorderrandes des
Kopfschildes mit seinen gehörnten Wangen, die schmale Rachis,
die wie bei Asaphus gebauten Pleuren mit den nach vorn
umgebogenen Pleuralenden, das charakteriscehe Pygidium mit
getheilten Rippen, die Seitenloben mit ihrer zum Unterschied
von Åsaphus, Ptychopyge etc. schmalen, rinnenförmig ausge-
höhlten Duplicatur und, wie wir hören werden, auch ein cha-
rakteristisch gebautes Hypostom, welches sich mit seinem Vor-
derrand an die durch eine Mediansutur getheilte Duplicatur
des Kopfschildes anschliesst, alle diese Eigenthimlichkeiten
geben der Gattung Megalaspis einen so distinkten Habitus,
dass dieselbe in den meisten Fällen aus selbst recht unvoll-
ständigen Exemplaren sofort leicht zu erkennen ist.
Schon ANGELIN hatte in seiner Palxont. scand. Tab. 16,
Fig. 2a, das Hypostom einer Megalaspis-Art, M. planilimbata,
ANG., wenn auch nicht sehr gelungen, abgezeichnet. Später lief-
erte ich eine (unvollständige) Beschreibung und Figuren von
einer jungeren Art, M. limbata, BorcK. Erst das reichliche
Material, welches ich fir die vorliegende Abhandlung nament-
lich aus den Sammlungen der schwedischen geologischen Un-
tersuchung, des Reichsmuseums und des Herrn Dr. G. HoLM
zusammenbringen konnte, hat es aber erlaubt, iäber den Bau
des Hypostomes der Gattung Megalaspis nähere Erläuterungen
zu geben.
') Hypostomenstudien II P. 13 in Sep. Abdr.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 38. 41
Charakteristich fir das Hypostom der Megalaspis-Arten
ist die durchgehends sehr stark gewölbte Form, die grosse
Ausbildung der vorderen Fliägel und der hinteren Randsäume und
der bauchige, eiförmige, grosse Vorderlappen, hinter welchem
immer ein kleiner, wohl umgrenzter Hinterlappen vorhanden
ist, der jederseits in ein aufragendes oft scharf begrenztes Tu-
berkel endet. Die Mittelfurche ist deshalb nach beiden Seiten
hin stark vertieft, in der Mitte wenig markirt. Die Hinter-
furche ist, ebenso wie die Mittelfurche, halbmondförmig und
bildet an beiden Seiten hinter dem Tuberkel tiefere Griäbchen.
Der Vorderrand vor dem Vorderlappen ist fast gerade verlaufend,
dann aber oft fast knieförmig umgebogen und in den Umriss
der grossen, stark zugedräckten Vorderfligel ibergehend. Die
Seitenränder sind kurz, der Hinterrand ist gross, einen Halbkreiss
oder eine halbe ”Ellipse bildend, im mittleren Theile theils
eingebuchtet, theils umgekehrt in einen kleimnen spitzen Zahn
ausgezogen. Die Hinterflägel sind wohl ausgebildet.
Die ältesten bekannten Megalaspis-Arten gehören vielleicht
den oberen Schichten des Phyllograptusschiefers Norwegens und
entsprechenden Ablagerungen an; im Ceratopygenkalke kom-
men wie ich friiher, obwohl mit Zweifel angenommen hatte,
kaum -echte Megalaspis-Arten vor, denn die Schichten bei Krek-
ling mit Meg. stenorachis, ANG. und Meg. heroides, BR., wel-
che in meiner Abhandl.: Die sil. Etagen 2 & 3 beschrieben
wurden, gehören nach späterer Untersuchung nicht dieser Zone,
sondern dem oberen Theil des Phyllograptusschiefers an. Von
den Megalaspis-Arten der Phyllograptuszone habe ich bis jetzt
das Hypostom nicht erhalten können.
Die älteste echte Megalaspis-Art, von welcher ich das
Hypostom untersuchen konnte, ist die ganz charakteristische
Art Meg. planilimbata, ANG. aus den ältesten Schichten des
sog. unteren rothen Orthocerenkalks von Åleklinta auf Öland,
von welcher Lokalität ich durch Herrn G. Horm mehrere
Exemplare dieser Art in grinlichem Kalkstein erhalten habe.
Eines derselben ist in Fig. 21 & 21 a dargestellt. Der all-
gemeine Umriss ist ung. kreissrund; die Randsäume, welche
sehr weit nach vorn anfangen, sind stark ausgebildet, der halb-
kreisförmige Hinterrand ist in der Mitte ganz unbedeutend ein-
gebuchtet und deprimirt. Der wurstförmige, nach vorn, wie
gewöhnlich, concav gekrimmte Hinterlappen, welcher nach
ji jeder Seite hin in ein distinktes Tuberkel endigt, ist gut
42 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
umgrenzt; bei jungen Exemplaren ist doch die Mittelfurche
in ihrem mittleren Theil kaum bemerkbar. Der Vorderlappen
ist bauchig, fast kreisrund oder kurz elliptisch.
Im den zunächst folgenden Schichten tritt die nahe ver-
wandte Art M. limbata, BorcK, var. minor, BR. und später die
Hauptform derselben Art auf. Der allgemeine Umriss des
Hypostomes dieser Art ist (siehe Fig. 22, Tab. II, nach eimem
Exemplar aus den Kalkknollen des Expansusschiefers von
Töien bei Kristiania (K. U. M. K.)) elliptisch, was auch von
dem Vorderlappen gilt; der Hinterlappen endigt auch hier,
wie gewöhnlich, in eimem kleinen Tuberkel. Der Hinterrand
ist in der Mitte etwas eingebuchtet.
Der Formenreihe der M. limbata, BoECK muss auch ein
aus der Sammlung des Reichsmuseums erhaltenes Hypostom
in schwarzem Kalkstein von Fogelsång in Schonen angehören;
das in Fig. 23, Tab. II, dargestellte Exemplar ist ohne Schale;
dasselbe zeigt eine etwas grössere Einbuchtung des Hinterrandes
als das abgebildete norwegische Exemplar, stimmt aber sonst
mit diesem iiberein.
Ein drittes Exemplar des Hypostomes derselben Art aus
dem unteren rothen Orthocerenkalk in »Köpingbrotten» bei Borg-
holm, Öland (G. Horm) hat eine etwas mehr längliche Form
als die beiden anderen erwähnten Exemplare; auch hier ist
die Einbuchtung des Hinterrandes grösser als bei dem erst
beschriebenen norwegischen Exemplar.
In meiner Abhandlung: Die silur. Etagen 2 & 3, Tab. 9,
Fig. 5, habe ich ein Hypostom von einer Megalaspis-Art in
situ mit wegpräparirter Schale des Kopfschildes, die Sutur
der Duplicatur dieser Art zeigend, abgezeichnet; dasselbe ist
dort als M. limbata, BorcK angehörig aufgefihrt. Dies ist aber
nicht richtig. Weiteres Auspräpariren des Exemplars hat mir
jetzt gezeigt, dass dasselbe der Reihe M. heroides, M. acuticauda
& M. heros angehört, also einer Form mit hinten zugespitztem
Pygidium, obwohl die Spitze abgebrochen ist. Die citirte Figur
ist insofern auch wunrichtig, als der Hinterrand in der Mitte
fast geradlinig, kaum eingebuchtet ist. Die hinteren Rand-
säume sind an diesem Exemplar bedeutend schmäler als bei
M. limbata.
Aus dem unteren grauen Orthocerenkalk Ölands (ent-
sprechend dem Expansusschiefer 3 c 8 und dem unteren Theil
des Vaginatenkalks 3 cy im siidlichen Norwegen) haben S. A.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND dd: N:o: AG
TULLBERG und V. SCHMALENSEE ein prächtiges Material von
Megalaspis-Arten fir die Sammlung der schwedischen geol. Un-
tersuchung zusammengebracht. Darunter sind auch recht viele
Hypostome, doch leider keimes derselben in situ, so dass man sie
mit voller Sicherheit zu bestimmten Arten hinzufiihren könnte.
Von der Lokalität Pinnekulla, östlich von Borgholm, liegen
namentlich zwei distincte Hypostomformen vor.
Die eine derselben, welche in Fig. 24, Tab. II, dargestellt
ist, einen hat länglich elliptisehen Umriss; der schwach ausgezo-
gene Hinterrand ist an der Mitte etwas um- und hinabgebogen,
ohne dass eine eigentliche Einbuchtung vorhanden ist. Diese
Hypostomform soll nach den Angaben des Herrn V. SCHMALENSEE
aller Wahrscheinlichkeit nach der Meg. acuticauda, ANG., von
welcher Art Pygidien und Kopftheile in grossen Massen mit ihr
zusammen vorkommen, angehören. Es stimmt diese Annahme
auch sehr gut mit der Beobachtung iiberein, dass das oben er-
wähnte, von mir schon friiher abgebildete Hypostom aus der Kri-
stianiagegend, welches einer Art von der Reihe der M. acuti-
cauda zugehört, in der Mitte des Hinterrands ähnlich ausge-
bildet und im Ganzen recht nahe iibereinstimmend ist.
Die zweite Hypostomform von Pinnekulla auf Öland
unterscheidet sich von der ersten eigentlich nur dadurch, dass
der mittlere Theil des Hinterrands in einen spitzen, etwas ge-
bogenen Zahnforsatz ausgezogen ist. (Fig. 27 und 27 a). Nach
den Angaben von sowohl Dr. A. E. TUuLLBERG als von v.
SCHMALENSEE, gehören diese Hypostome wahrscheinlich einer
mit M. rotundata oder Meg. grandis, SARS. verwandten Art mit
hinten abgerundetem Pygidium an. Diese Annahme wird auch
dadurch bestätigt, dass das im Folgenden erwähnte, nahe iber-
einstimmende Hypostom sicher einer Megalaspis-Art mit hin-
ten abgerundetem Pygidium angehörig sein soll.
Dieses grosse, prächtige Hypostom (Fig. 26 und 26 a) wurde
bei Nitsjö, Rättviks Kirchspiel Dalarne, im oberen Theil des
unteren grauen Orthocerenkalks von Herrn Vv. SCHMALENSEE
zusammen mit zahlreichen Pygidien von M. grandis, SARS !),
var. lata, TÖRNQVIST, eingesammelt. Es unterscheidet sich
dasselbe eigentlich nur durch eine relativ grössere Breite von
dem eben erwähnten Hypostom von Pinnekulla, Oland.
1) Confer meiner Darstellung in: Die sil. Etagen 2 & 3, ferner L. TÖRN-
QVIST: Undersökn. öfver Siljansområdets Trilobitfauna, p. 77.
44 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
Wir sehen demnach, dass die ältesten Megalaspis-Arten mit
hinten abgerundetem Schwanzschild ein Hypostom mit mehr oder
weniger eingebuchtetem Hinterrand besitzen; unter den junge-
ren Arten finden wir hauptsächlich zwei Formen, die eine, wahr-
scheinlich solchen Arten, welche hinten zugespitztes Pygidium
besitzen, angehörig, durch in der Mitte geraden oder schwach
zungenförmig ausgezogenen und hinabgebogenen Hinterrand
ausgezeichnet, die zweite, wahrscheinlich zu Arten mit hinten
abgerundetem Pygidium zählend, durch in der Mitte in einen
spitzen Fortsatz ausgezogenen Hinterrand characterisirt. Ubri-
gens sind diese beiden Hypostomformen einander sehr ähnlich
und können deshalb, wenn der Hinterrand fehlt, kaum von
einander unterschieden werden. Dies ist z. B. der Fall mit
einem grossen in Fig. 25 und 25a abgebildeten Hypostom von
Eskilslund auf Öland (G. B. S.), welches vielleicht M. heros,
DaALm. zugehört, ebenso mit mehreren anderen grösseren und
kleineren öländisehen Meg.-Hypostomen.
Es unterliegt keinem Zweifel, dass die Megalaspis-Arten
der Asaphus-Etage wesentlich zwei Haupt-Serien bilden, deren
Einzelglieder durch eine fortlaufende Mutationsreihe innerhalb
jeder Serie mit einander verbunden sind. Es sind schon jetzt
von diesen einzelnen Gliedern so viele gefunden, dass man
daraus schliessen darf, dass weitere Untersuchungen diese Reihen
vervollständigen werden. Wenn das iberaus reiche Material
in den Sammlungen der schwedischen geol. Untersuchung nur
mit Beziehung auf den genauen Platz in der Schichtenfolge
eingesammelt gewesen wäre, wirde schon jetzt eine Bearbei-
tung desselben vortheilhaft in Angriff genommen werden
können. Da sich aber eine solche genaue Orientirung der
eingesammelten Exemplare in Bezug auf ihre Altersfolge aus
dem von verschiedenen Sammlern von verschiedenen Lokali-
täten zusammengebrachten Material nicht sicher entscheiden
lässt, sind noch fernere planmässig geleitete Finsammlungen
fär diesen Zweck nöthig, um den Stammbaum der Megalaspis-
Arten einigermassen sicher zu construiren. Es ist aber schon
jetzt offenbar, dass die Entwickelung der Arten dieser Gattung
in einer ganz bestimmten Richtung stattgefunden hat, und zwar
in beiden Serien auf folgende Weise:
In der ersten Haupt-Serie, mit hinten abgerundetem Py-
gidium, sind bei den ältesten Arten, wie M. planilumbata, ANG.,
M. stenorachis, ANG., später M. limbata, BorcK, die Pygidien
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDLE. BAND 1l. N:O 3. 45
im Ganzen relativ kiärzer und breiter (entsprechend auch die
Kopfschilder) mit einer relativ geringeren Anzahl Glieder; bei
den jängeren Arten, wie M. rotundata, ANG. (M. explanata, ANG.)
und M. extenuata, W AHLEMB., nimmt die Gliederanzahl des immer
relativ längeren Pygidiums zu, was noch mehr der Fall ist bei
den erst höher auftretenden Formen M. grandis, SARS, var. lata
TörnoQvist, M. grandis, SARS und den iibrigen nahe verwandten
Arten, ebenso bei der juängsten Art dieser Serie M. gigas, ANG.
In der zweiten Haupt-Serie, mit hinten zugespitztem Pygi-
dium, sind ebenfalls die ältesten Formen, wie M. heroides, BR.,
mit relativ kurzem Kopfschild und Pygidium, mit wenigen
Gliedern des letztern, versehen; später treten längere Formen,
wie M. acuticauda, ANG. und M. heros, DALM., auf; innerhalb
der Formenreihen jeder dieser letzteren Arten könnte eine
grössere Anzahl Mutationen notirt werden.
Innerhalb beider Haupt-Serien finden sich theils Formen
mit ganz undeutlicher, theils solche mit tief markirter Glie-
derung des Pygidiums.
Selbstverständlich ist es auch nicht meine Absicht, zu be-
haupten, dass alle Megalaspis-Arten, welche in Ablagerungen
zwischen dem Phyllograptusschiefer und den obersten Schichten
des vaginaten Orthocerenkalks auftreten, sämmtlich als Glieder
einer continuirlichen Abstammung innerhalb einer der beiden
Serien aufzufassen seien, indem ja natiurlich theils Seitenzweige
mit kleinen, noch nicht geniigend fixirten Eigenthimlichkeiten
vorhanden sein dirften, theils auch noch die älteren Typen
beider Serien sich, selbst nach dem Auftreten juängerer Muta-
tionen, wohl noch in relativ wenigerveränderten Enkeln vorfinden
könnten. Dass aber selten innerhalb der Thierklasse der Trilo-
biten sich ein so dankbares Feld fir den genaueren Nachweiss
recht vollständiger Mutationsserien darbieten diirfte, als es die
beiden Hauptserien der Megalaspis-Arten sind, davon kann ein
jeder sich in den Sammlungen der geol. Untersuchung Schwe-
dens, und in denjenigen des Reichmuseums leicht iiberzeugen?).
In der Asaphus-Familie iberhaupt, namentlich aber spe-
ciell in der Gattung Megalaspis erreicht die Klasse der Trilo-
biten ihre grösste und kräftigste Ausbildung; mehrere Arten
besitzen eine Länge von 0,3 bis 0,4 Meter. Es wäre daher
auch nicht unwahrscheinlich, dass auch die verschiedenen Ge-
1) Confer die Andeutungen in meiner Abhandlung: Die Sil. Etagen 2
& 3, P. 161—162.
46 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
schlechter vielleicht eine Differenzirung zeigen könnten. Es
ist mir als eine Möglichkeit, welche verdient näher unter-
sucht zu werden, erschienen dass die beiden erwähnten
Serien der Megalaspis-Arten vielleicht nur die beiden Ge-
schlechter representiren möchten. Es ist nämlich recht auf-
fallend, dass in der Regel eine Form mit hinten abgerundetem
und eine andere mit hinten zugespiztem Pygidium in den ver-
schiedenen megalaspis-fuhrenden Ablagerungen zusammen vor-
gefunden werden und diese hier zusammen auftretenden Formen
ferner in der Regel ung. dieselbe Ausbildung haben, ausge-
nommen, dass das Pygidium der einen hinten spitzig ausge-
zogen ist, womit auch ein Ausziehen des Vorderrandes des
Kopfschildes folegt. So finden sich z. B. zusammen: M. steno-
rachis, ANG. (BR) & M. heroides, Br., — M. limbata, BoECK
und kurze Formen von M. acuticauda, ANG., — M. extenuata,
WaAHLENB. und längere Formen von M. acuticauda, WAHLENB.,
— M. grandis, SARS in grossen Exempl. mit M. acuticauda,
ANG. in gewaltigen Riesen, — und vielleicht M. gigas, ANG.
& M. heros, DALM.
Ich habe nicht unterlassen wollen, hier diese lose Ver-
muthung auszusprechen, um bei der näheren Untersuchung die
Aufmerksamkeit auf genanntes Verhältniss zu lenken; wenn
ich dies thue, so bin ich nicht in Unkenntniss dariiber dass
auch Vorkommnisse und Arten von Megalaspis bekannt sind,
bei welchen'die besprochene Annahme nicht zuzutreffen scheint.
So findet sich z. B. meines Wissens mit M. planilimbata, ANG.
kaum eine zweite Art mit zugespitztem Pygidium zusammen;
doch ist hier zu bemerken, dass M. planilimbata eben auch
die älteste bekannte echte Megalaspis-Art ist.
Ausbildung des Hypostomes bei der Gattung Mobe, ANGELIN.
Das Hypostom der Gattung MNiobe zeichnet sich aus durch
eine mehr oder weniger deutlich viereckige oder elliptische
Form, stark ausgebildeten Vorderlappen, hinten breite, kräftige
Randsäume und tief eingegrabene, nach hinten zu in Breite
stark zunehmende Seitenfurchen; letztere sind, wo sie endi-
gen jederseits von einer Wulst oder einer Aufschwellung ab-
gegrenzt. Die Mittelfurche ist, ebenso wie die Vorderfurche,
nicht oder nur schwach ausgebildet. Die Duplicatur der Rand-
säume ist gross; die Vorderfligel, welche wegen des grossen
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 3. 47
Bogens des Vorderrandes weit nach hinten gezogen sind, zeigen
sich stark ausgebildet und in die Umbiegung der Randsäume iiber-
gehend; die Hinterflugel (bei N. insignis, Links.) von der Um-
biegung der Randsäume mit starker Krämmung zuletzt unter
rechtem Winkel nach Innen gerichtet und sehr weit nach hinten
belegen. Was die unteren Suturen des Kopfschildes betrifft,
so habe ich schon fräher (Die sil. Etagen 2 & 3 p. 68)
erwähnt, dass bei der Gattung MNiobe, wie bei den echten Asa-
phiden, wahrscheinlich eine Mediansutur vorhanden ist; erst
zwei kleine, dem Reichsmuseum angehörige, ausgezeichnete
Exemplare von NMNiobe leviceps, DAIM. haben es aber erlaubt
diese meine Annahme sicher zu beweisen. Das ganze Hypo-
stom ist von stark hevortretenden feimen Linien wellig gestreift.
Die ältesten scandinavischen Arten der Gattung kommen
im Ceratopygenschiefer des Kristianiagebiets und dann im
Ceratopygenkalk Schwedens und Norwegens vor. Es sind dies:
N. insignis, LInrs. und N. obsoleta, LINKS.
Von der ersterwähnten Form hatte ich mehrere ausge-
zeichnete Exemplare des Hypostomes (jetzt in der Sammlung
des Min. Cab. zu Kristiania) z. B. bei Engervik in Asker, bei
Kristiania, auch bei Vestfossen auf Eker etc. selbst gesam-
melt; auch von schwedischer Lokalität habe ich mehrere
Exemplare zum V ergleich gehabt. Das Hypostom dieser Form ist
durch einen ungefähr viereckigen Umriss, durch den oft ziemlich
gerade verlaufenden Hinterrand, welcher keine oder eine nur
ganz unbedeutende Einbuchtung zeigt, ferner durch die grosse
Ausbildung des Vorderlappens, wodurch der Abstand zwischen
der Mittelfurche und dem Hinterrand relativ klein wird, aus-
gezeichnet. Die Seitenfurchen sind nach hinten anfangs all-
mälig, dann sehr rasch in Breite zunehmend, vor den Quer-
wilsten als eine tiefe dreiseitige Depression ausgebildet. Die
Querwiälste sind stark hervortretend, mehr oder weniger schräg
nach den Hinterecken verlaufend. Die Hinterfurche hinter
den Querwilsten ist kurz, jederseits in einer runden Depression
endigend, oder nur ganz undeutlich mit den Seitenfurchen
verbunden. Die Mittelfurche ganz schwach eingegraben.
Ungefähr von den vorderen Ecken der schmalen Querwilste
hebt sich ein anfangs breiter, nach vorn spitzig abschmälern-
der flacher Kiel (sieh Fig. 31, 28), welcher den hinteren Theil
des Vorderlappens theilt; vor dem Ende desselben, also näher
dem Vorderrand zeigtsich eine sehwache Depression (siehe Fig. 29).
48 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
Die verschiedenen Exemplare unterscheiden sich nicht
alzu unbedeutend von einander; so ist bei emem kleinen Exem-
plar (Fig. 31) von Hunneberg in Vestergötland (Samml. d.
R. M.;) der Mittelkiel des Vorderlappens ungewöhnlich stark
hervortretend. An einigen etwas grösseren Exemplaren (Fig.
30 & 29) von Engervik, Norwegen (K. U. M. K.), bilden die
Hinterränder beiderseits der äusserst kleinen mit eimer De-
pression verbundenen mittleren Einbuchtung einen aussprin-
genden Winkel von ungefähr 145”, die Querwiilste sind sehr
schräg etc., während an eimem grösseren Exemplar (Fig. 28)
von dort und aus derselben Schicht der gesammte Hinter-
rand fast geradlinig, mit einer auch hier ganz unbedeutenden
mittleren Einbuchtung verläuft; die Querwiilste sind hier
weniger schräg etc.
Die Betrachtung der ANGELIN'schen Originale des Reichs-
museums hat mich davon iberzeugt, dass die von ANGELIN
schon 1852 aufgestellte Art N. emarginula mit der später
(1869) von LINNARSSON aufgestellten Art N. insignis und nicht,
wie ich friäher, nur durch ANGELINS ungeniigende Figur ge-
leitet, angenommen hatte, mit NN. frontalis, DALM. am näch-
sten verwandt ist. Niobe emarginula, ANG. kommt bei Ol-
torp 1), Falbygden, Vestergötland vor; als LINNARSSON seine
von dem Ceratopygenkalk stammende Form N. insignis als
neue Art aufstellte, war es ihm noch nicht bekannt, dass die
Ceratopygenkalkfauna auch in den untersten Kalkablagerungen
Falbygdens repräsentirt ist (siehe Geol. För. Förhandl. B. 4),
was gewiss eine mitwirkende Ursache zur Aufstellung einer
neuen Art gewesen sein diirfte, da der vorsichtige LINNARSSON
sonst kaum seine nur durch das Hypostom von N. emargi-
nula, ANG. zu unterscheidende Art aufgestellt hätte; von N.
insignis war, als dieselbe als neue Art aufgestellt wurde, iäbri-
gens nur das Pygidium LINNARSSON bekannt, und dies hat
nach ÅNGELINS Origimal die grösste Åhnlichkeit mit dem-
jenigen von N. ovkänglnide Ehstsgo stimmt ÅANGELINS Original
des Kopfschilds genau mit dem von N. insignis von Asker
iiberein. Und endlich beweisst die Form des Hypostomes die
ävsserst nahe Verwandschaft von LINNARSSONS N. insignis und
ANGELINS N. emarginula, wie die Betrachtung des in Fig. 33
1) Nach einer Mittheilung des Herrn V. SCHMALENSEE im untersten Theil
der Schichtenfolge des sog. »Orthocerenkalks>, was hier den höchsten
Schichten des Ceratopygenkalks entspricht.
: BIHANG TILL K. SV. VET.-<AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 3. 49
dargestellten ANGELIN'schen Original des Hypostoms von N.
emarginula von Altorp (Samml. d. R. M.) beim Vergleich mit
Hypostomen von N. insignis, LINRS. beweisen. Der einzige
Unterschied besteht darin, dass bei N. insignis, Linrs., wenig-
stens an grösseren Exemplaren, die Hinterecken des Hypostoms
, weniger abgerundet als bei der ANGELIN'schen Art erscheinen;
ausserdem ist die mittlere Einbuchtung des Hinterrandes et-
was grösser und tiefer bei der letzteren. Ein kleiner Unter-
schied ist also doch vorhanden; ob aber derselbe hinreichend
gross ist, um zur Aufstellung einer getrennten Art zu be-
rechtigen, kann wobhl fraglich scheinen, da an einem etwas
reichlicherem Material wahrscheinlich alle Uebergänge zwi-
schen den beiden Formen beobachtet werden dirften. Die nor-
wegischen Exemplare aus dem Ceratopygenkalk sind identisch
mit LINNARSSONS aus dem schwedischen Ceratopygenkalk be-
schriebenen Exemplare seiner N: insignis. Die Form aus dem
älteren Ceratopygenkalks kann deshalb als N. insignis, LINRs.
aufgefährt werden. Die typische MN. emarginula (Fig. 33)
dirfte in den höchsten Schichten des Ceratopygenkalks vor-
komment(?). Auch in Kalk mit Megalapsis limbata, BorcK(??)
hat Herr v. SCHMALENSEE bei Vikarbyn in Dalarne eine hier-
hergehörige Form, deren Hypostom in Fig. 32 abgebildet
sta (G..B.,S:), gefunden.
Zusammen mit N. insignis LINRS. kommt im Ceratopygen-
kalk noch eine zweite IViobe-Art vor, von LINNARSSON als N-. obso-
leta aufgefihrt; es zeichnet sich diese Form, von der LINNARSSON
nur das Pygidium kannte, durch den plattgedriäckten Rand-
saum desselben und durch die undeutliche Gliederung sowohl
der Seitenloben als der Rachis aus. Das Hypostom dieser Art
ist nicht bekannt. Es scheint mir jetzt ganz wahrscheinlich,
dass MN. obsoleta am nächsten mit der später auftretenden N.
leviceps, DALM., mit vollkommen glattien Seitenloben des Py-
gidiums verwandt sei; vielleicht verdient auch MN. obsoleta
kaum eine selbstständige Stellung als »gute Art».
Niobe leviceps, DALM. kommt in Norwegen iber dem
Ceratopygenkalk in Kalkschichten des Phyllograptusschiefers
vor und ist auch von Schweden, z. B. von Dalarne (TÖRN-
QVIST, HOLM), Öland etc. von demselben oder von dem ent-
sprechenden Niveau bekannt. Das Hypostom derselben ist
schon von G. Horm (Bihang till Kgl. Sv. Vet.- Akademiens
Handl. Bd. 6, N:o 9, 1882) beschrieben, obwohl nur nach einem
4
50 W. C. BRÖGGER, DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
unvollständigen, nicht abgebildeten Exemplar. HEin gutes
Exemplar wurde in Ablagerungen, entsprechend dem unte-
ren rothen Orthocerenkalk Ölands, bei Lilla Smedby auf
Öland von Herrn Dr. N. O. HoLnst gesammelt; dasselbe ist
in Fig. 34, Tab. II dargestellt (G. B. S.). Vollkommen damit
iibereinstimmend sind auch Exemplare, welche Herr VON
SCHMALENSEE in entsprechendem Niveau (zwischen dem Ce-
ratopygenkalk und dem untersten Orthocerenkalk in dem
Phyllographusniveau) bei Borghamn am Omberg in Östergöt-
land gesammelt hat (G. B. S.). Die Hinterecken sind hier
bei N. leviceps ganz abgerundet, der Hinterrand in der Mitte
schon tiefer eingebuchtet. Statt den scharf gekielten, schräg
gestellten Querwilsten bei N. insignis, Linrs. sind hier zwei
halbmondförmige, nahe an einander stossende Aufschwellungen
vorhanden, welche von den inneren breiten Vertiefungen der
Seitenfurchen, den äusseren randlichen Fortsetzungen dersel-
ben (bei N. insignis kaum angedeutet) und der sie vereinigenden
breiten Hinterfurche begrenzt sind; nur die Vorderränder dieser
Aufschwellungen, welche eigentlich einen in zwei Theile ge-
theilten Hinterlappen darstellen, entsprechen den erhabenen
Querwiilsten bei N. insignis, LInNrs., sind aber anstatt, wie bei
dieser Form, schräg, ungefähr quer auf die Mittellinie des Hy-
postoms gerichtet. Eine Mittelfurche ist nur schwach ange-
deutet, und der mittlere Kiel des Vorderlappens fehlt ganz.
Ziemlich nahe mit dem Hypostom von N. leviceps, DALM.
ubereinstimmend ist auch dasjenige der grossen hibschen
Form von Fogelsång in Schonen, welche ANGELIN als N. ex-
planata auvfgefuhrt hat. Zwei Hypostome dieser Form (S
dadRaavb) td in den Figg. 35, 36, u. 36 a abgebildet. Sie
unterscheiden sich von den Hypostom von N. leviceps, DALM.
wie man sieht, nur durch eine etwas tiefere Einbuchtung des
Hinterrandes. Dagegen ist das Pygidium an den Seitenloben
mit deutlicher Gliederung versehen, ein Unterschied, welcher
die Art hinreichend von der älteren Form N. leviceps trennt.
Das Hypostom ist an dem Hinterande mit einem schmalen
tandleistchen versehen. — Nach den in der Sammlung des
Reichsmuseums vorhandenen Exemplaren sowie nach TuLL-
BERGS Angaben kommt N. explanata mit Nileus (Symphysurus)
palpebrosus, DALM., mit Meg. limbata, BorEcK etc. zusammen
vor, gehört demnach den auf der eigentlichen Phyllograptus-
zone lagernden Schichten an.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11: N:o 3. 51
Mit dem Hypostom von N. explanata, ANG. ganz nahe
uäbereinstimmend ist wieder dasjenige von N. frontalis, DALM.
Die meisten Exemplare, welche mir vorlagen, Waren zu un-
vollständig um genauere Vergleichungen zu gestatten. Das ab-
gebildete Exemplar, welches VON SCHMALENSEE im unteren
grauen Orthocerenkalk Ölands bei Borgholm (G. B. 5.) einge-
sammelt hat, zeigt nur den Unterschied, dass der Vorderlappen
relativ kärzer als bei N. explanata ist, nämlich ungefähr ?/;
der Gesammtlänge des Hypostoms zeigt; bei N. explanata,
ANG. ist das Verhältniss ungefähr ?/3, bei N. insignis, Links.
dagegen circa "/; bis ”/4. Auch ist die Einbuchtung des Hinter-
randes dort vielleicht noch ein wenig tiefer als bei N. ex-
planata, ANG.
Niobe frontalis, DALM. kommt in Norwegen (in meiner Ab-
handlung: Die Sil. Etagen 2 u. 3 als N. emarginula bezeichnet)
in Ablagerungen vor, welche den Zonen von Asaphus ex-
pansus LINN. und den untersten Schichten mit vaginaten Or-
thoceren angehören, und findet sich auch in Schweden in ent-
sprechenden Schichten (im unteren grauen Orthocerenkalk
auf Öland etc.). Ebenso tritt N. explanata, ANG., welche
vielleicht kaum von Niobe frontalis, DALM. specifisch ver-
schieden ist, auch (bei Fogelsång in Schonen) in ungefähr
entsprechenden Schichten auf, doch scheint das Vorkommen
dieser Art mit N. palpebrosus, DALM. vielleicht eine ein wenig
tiefere Zone anzudeuten, indem ich im Kristianiagebiet den
typischen MN. palpebrosus, DALM. vorwiegend im Kalkstein mit
M. limbata, BorcK var. minor, nicht aber im oberen Theil
des Expansusschiefers, wo die N. frontalis, DALM. auftritt,
gefunden habe. Im obersten Theil des Orthocerenkalks mit
vaginaten Orthoceren kommt die Gattung Niobe kaum mehr
vor und in den Schichten, welche die Fauna der regulären
Orthoceren filhren (in Norwegen die Ogygiaschiefer, auf
Öland der obere graue Orthocerenkalk), tritt, anstatt der
Gattung Niobe, die Gattung Ogygia, BRoGN. auf.
Die von ANGELIN anfgestellte Art Niobe lata, aus dem
rothen Trinucleusschiefer von Bestorp bei Mösseberg in
Vestergötland, ist, wie schon LINNARSSON vermuthet hatte,
keine MNiobe; das von Herrn VON SCHMALENSEE entdeckte,
in Fig. 16, Tab. 1 abgebildete Hypostom (G. B. S.) zeigt, dass
diese Art iiberhaupt nichts mit Niobe zu schaffen hat, sondern
am nächsten den echten Asaphi verwandt sein muss (s. oben).
52 W. C. BRÖGGER, DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
Sämmtliche scandinavischen MNiobe-Arten sind so nahe
mit einander verwandt, dass, wenn alle Zwischenglieder
bekannt wären, sie sich wahrscheinlich in eine oder zwei
häbsche Mutationsserien einreihen wirden. HEine grössere
Läcke in unseren Kenntnissen findet sich namentlich be-
treffs der Formen, welche im untersten Theil des schwe-
dischen Orthocerenkalks (von Norwegen 3 ca, Kalk mit Me:
galapsis planilimbata, ANG.) auftreten dirften; ausserdem muss
hier bericksichtigt werden, dass bei einem Theil der Arten
die Seitenloben des Pygidiums nicht deutlich gegliedert, son-
dern glatt oder fast glatt sind (MV. obsoleta, Linrs., N. levi-
ceps, DALM.), während sie bei anderen (wie bei N. emargi-
nula, ANG., N. frontalis, DALM.) deutliche Rippen zeigen, velche
immer in geringer Anzahl vorkommen und von charakteristi-
scher, wurstförmiger Beschaffenheit sind. Es ist demnach
möglich, dass eigentlich zwei Artenserien vorhanden sind,
obwohl mir dieser Charakter von geringerem Werthe zu sein
scheint und er vielleicht selbst in einer continuirlicehen Muta-
tionsserie bald auftreten, bald fehlen könnte. Was die Riäcken-
schale des Kopfschildes betrifft, so ist bei den verschiede-
nen Arten kein wesentlicher Unterschied vorhanden. Die
Hypostome geben aber ganz gute Unterscheidungsmerkmale
ab; es sind diese namentlich die mehr oder weniger hervor-
tretende Abrundung der Hinterecken, die kleimere oder grös-
sere Einbuchtung des Hinterrandes, die Stellung der Quer-
wiilste und die verschiedene Aufschwellung des getheilten
Hinterlappens, die relative Grösse des Vorderlappens etc.
Es ist dabei sehr bemerkenswerth, dass, wenn wir die Arten
ausschliesslich nach der allmählicehen Aenderung der wich-
tigsten Charaktere des Hypostomes ordnen, so erhalten wir
eine Aufstellung, welche aller Wahrscheinlichkeit nach auch
mit der Altersfolge der Arten coincidirt:
NV: frontabis; "DAT LORTot tee TRANS IRAN DANN Ren BORG
[Zone m. Meg. limbata, BOECK,
INET BO p Camara, ANG. ses 050 re See seen unterer Theil. (2?)
2 D fZone m. Meg. planilimbata,
ÅAR An KATE ESP FER ANG.
TESTO ljpsds sne scr Ver LR BiCe ps, DATMI Phyllograptuszone.
NIHCNRARg RUAG, ANG] «Sak: klrs EKA Ceratopygenkalk, ob. Th. (2)
Ceratypygenkalk, unt. Theil.
N. insignis, LINRS. Å ta '), LINRS. ;
N. insignis, LINRS. N. obsoleta"), LINRS VÄRKAR EE
') Hypostom nicht bekannt.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 3. 53
Ausbildung des Hypostomes bei einigen scandinavischen Formen
der Gattung Ogygia, BROGNIART.
Die älteste in Scandinavien auftretende Ogygia-Art, Ogy-
gia (Ogygiocaris, ANG.) dilatata, BRuUNNICH, var. Sarsi, ANG.
ist eine ganz typische Form dieser Gattung, welche mit der
englischen typischen Art Ogygia Buchi, BRONGN. nahe ver-
wandt, obwohl specifisch von ihr verschieden ist.
Von dieser Form hat mir der Herr Amanuensis G. HoLmM
ein ausgezeichnetes Exemplar des Hypostomes (von der
Lokalität Djupträkodden, am Kristianiafjord, in schwarzem
Kalkstein aus Knollen der unteren Schichten des Ogygia-
schiefers) gefälligst zum Untersuchen abgestanden (Fig. 38 a,
Tab. III); ein zweites erhielt ich aus der Sammlung des
Reichsmuseums ?). Dieselben zeigen, dass die Grundziige dse
Baues des Hypostomes dieser Art mit denjenigen des Hypo-
postomes der ältesten Niobe-Art, nämlich MN. insignis, LiNRS.,
namentlich in jängeren Exemplaren, ziemlich nahe iiberein-
stimmen. Wie bei dieser Form (vergleiche Fig. 29 u. 30,
Tab. II, u. Fig. 38, Tab. III), so ist auch bei jener der grosse
Vorderlappen beiderseits von tiefen Seitenfurchen umgeben,
welche nach hinten zu von ähnlichen, schräg gestellten er-
habenen Querwilsten abgeschnitten werden. Die Hinterränder
bilden hier einen ausspringenden Winkel von ungefähr 110?, im
Vergleich mit N. insignis also ungefähr in demselben Verhält-
nisse kleiner, in welchem die Querwilste schräger gestellt sind.
Uebrigens setzen, wie bei den MNiobe-Arten, die Hinterenden
der Seitenfurchen hinter den Querwilsten längs dem Hinter-
rande in die Hinterfurche fort, welche gutausgebildet ist und
mit der Mittelfurche einen deutlichen Hinterlappen abgrenzt.
Der mittlere Theil des Hinterrandes ist gerade, schwach hervor-
springend; eine kleine, ganz kurze Furche, welche unmittel-
bar innerhalb dieses mittleren Theils des Hinterrandes ver-
läuft, und eine ganz kleine Aufschwellung zwischen dieser
Furche und der Hinterfurche, sind vielleicht die morpholo-
gischen Aequivalente der schwach eingebuchteten, vertieften
Partie des mittleren hinteren Randsaumes bei N. insignis. Auch
!') Schon M. SARS hat in Okens Isis f. 1835 auf S. 342, Tab. Fig. 11,
das Hypostom dieser Art beschrieben und — obwohl in ungeniigender
Weise —abgezeichnet.
54 W. C. BRÖGGER, DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
hat der Vorderlappen einen kleinen, hier aber scharf markirten
Eindruck nahe dem Vorderrande, entsprechend der scehwachen
Depression bei N. insignis. Die vorderen und hinteren
Flägel haben eine Lage, welche derjenigen bei dieser Art
analog ist. Die ganze Schaale ist mit feinen Linien verziert,
welche aber weniger dicht stehen, als bei den Niobe-Arten.
Ziemlich genau ibereinstimmend, obwohl weniger gut
aufbewahrt, ist ein ebenfalls von dem Herrn Amanuensis
G. Horm erhaltenes Exemplar des Hypostomes von Ogygia di-
latata, BRUNN. genuina, ANG. (aus dem höheren Theil des Ogy-
giaschiefers von der Lokalität Hedenstad bei Kongsberg, Nor-
wegen). Die Form und Gliederung ist auch hier dieselbe;
die Querwilste sind abgebrochen und treten deshalb in der
Figur nicht deutlich hervor (Fig. 39, Tab. III).
Die Analogie der wesentlichen Grundziige im Baue des
Hypostomes bei MNiobe insignis LiNRs. und bei Ogygia dilatata-
BRUNN. sind so unverkennbar, dass ich hierin ewme sehr be-
merkenswerthe Bestätigung der schon friher von mir ausge-
sprochenen Vermuthung”?) einer nahen Verwandschaft zwi-
schen den beiden Gattungen MNiobe und Ogygia sehen muss.
Aus Formen, welche mit der beschriebenen N. insignis, LINRS,
verwandt gewesen sind, haben sich nach meiner Ansicht also
zwei verschiedene Formenserien abgezweigt, und zwar, wie
oben dargestellt, erstens diejenige det Gatrdäg Niobe, zwei-
tens Höje aus welcher die Gattung Ögygia hervorgegangen
ist. Wahrscheinlich sind die Stammformen der Gattung Ogy-
gia gehörnte Niobe-Arten gewesen, und die Gattung Ögygia ist
eine in Scandinavien tisewandörné Gattung.
Was die BusrunAE des Hypostoms bei den ertaknten
Ugygia-Arten Berit; so scheint ein Exemplar von OÖgygia
dilatata, BRÖNN. (S. d. R. M.) bestimmt zu zeigen, dass die
Duplicatur des Kopfschildes mit einer Mediansutur versehen
und nicht, wie SALTER angiebt, »continous», also ohne Median-
sutur gewesen ist.
In meiner Abhandlung: Die silur. Etagen 2 u. 3 etc. hatte
ich beiläufig auch darauf aufmerksam gemacht, dass die Gat-
tung MNiobe, welche friher nur aus Scandinavien und aus Eng-
!) Siehe: Die silur. Etagen 2 u. 3, Pag. 166 u. Anm. 1.
|
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:0 8. 55
land bekannt war, auch in Böhmen vertreten ist. So hatte
ich unter anderen böhmischen Arten — ausser mehreren bei
Hof vorkommenden Formen — auch die in BARRANDES Ab-
theilung D1 auftretende Ögygia disereta, BARRANDE zu der
Gattung MNiobe hingefihrt. Später machte Herr O. NoväKr”)
aus dieser Form, ohne meine Abhandlung zu kennen, eine neue
Gattung Ptychocheilus, zu welecher er auch die englische Art
Ogygia peltata, SALTER rechnete. In seiner neueren Abhand-
lung: Studien an Hypostomen böhm. Trilob. II hat er nun
wieder den Gattungsnamen Ptychocheilus aufgegeben und fär
seime Ptychocheilus-Arten den richtigen Namen Niobe angewen-
det. Dann fährt er aber weiter fort (1. '.c. Pag. 12 in Sep. Abdr.):
»Ich wiederhole, dass die Gattung MNiobe nur in der obigen
Begrenzung möglich ist [nämlich nur solcehe Formen umfas-
send, welche ein mit den drei Arten N. discreta, BARR, N.
peltata, SALTER und N. insignis, Links. iibereinstimmendes
Hypostom besitzen] und eliminire daher alle diejenigen von
einzelnen Autoren als Niobe aufgefassten Asaphiden, deren
Hypostome mit jenem der drei citirten Arten nicht iäberein-
stimmen.»
»So z. B. hat BrRöGGER 1. c. p. 69 BARRANDES Ögygia desi-
deratu als Niobe saufgefasst. Dieser Ansicht kann ich, wie
aus der oben gegebenen Schilderung der generischen Merk-
male des Hypostomes von Ogygia hervorgeht, nicht beistim-
men und halte daher fär diese Art die Bezeichnung Ogygia
vollkommen aufrecht.>
»Ebenso ist Niobe Homfrayi, SALTER, Wie aus SALTERS
Figur geschlossen werden muss, keine MNiobe, sondern viel-
mehr eine Ogygia. Wemnigstens sind in SALTERS Fig. 8, die
wohl nicht als sehr correct zu betrachten sein dirfte, die
generischen Merkmale eines Ogygia-Hypostomes deutlich
wiedergeben.»
»Aus denselben Grinden halte ich, der Ansicht BRÖGGERS
entgegen, die von MURCHISON beschriebene Ogygia Corndensis
fär eine echte Ogygia, indem auch bei dieser Form die die
Gattung charakterisirenden Merkmale nachweisbar sind.» — —
Wie man sieht meint also Herr O. NOovAK, dass die drei
theils von mir, theils auch von SALTER fir IMNiobe-Arten an-
!) Zur Kenntniss d. Böhm. Trilobiten in: MOISISOVICS u. NEUMAYR:
. Beiträge z. Palzeontologie Österr.-Ung. u. d. Orients Bd. III, Hft. 1 u. 2.
Wien 1883.
56 W. C. BRÖGGER, DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
gesehenen Formen: Ogygia desiderata, BARR.; Ögygia Corn-
densis, MURCH. und MNiobe Homfrayi, SALTER nicht der Gat-
tung IViobe, sondern Ogygia angehörig wären, und zwar dies
wegen der Form des Hypostomes. Priäfen wir daher diese
Behauptung näher.
NoväArEs Behauptung beruht nun erstens auf der An-
nahme, dass seine Charakteristik der Hypostome von Niobe
und Ogygia richtig und fär alle Fälle umfassend ist. Die-
selbe ist: fär Ogygia:
»Allgemeine Form funfseitig breit oder länglich. Häinter-
rand gerundet, in der Mitte mit einem Fortsatze versehen.
Der grosse Vorderlappen des Mittelstäckes von dem kleinen
Hinterlappen durch eine in der Mitte zusammenhängende
Mittelfurche getrennt. Alle die äbrigen Furchen, Puplicatur,
Vorder- und Häinterfligel sehr gut entwickelt.>
Fir Niobe:
>Allgemeine Form von viereckigem Umriss. Hinterrand
bloss in der Mitte schwach ausgeschnitten. <Setitenränder
breit. Vorderlappen dreiseitig mit nach hinten gerichtetem
Scheitel, Seitenfurche mit der hinteren Furche nicht zusam-
menhängend. Mittelfurchen schräg nach vorne convergirend,
in der Mitte unterbrochen. Hinterfurche rudimentär auf zwei
getrennte Gribehen reducirt. Hinterlappen getrennt und
wulstförmig hervorragend. Vorderjligel sehr stark entwickelt.
Hinterfligel unbekannt.>
Diese Zusammenfassungen der charakteristisehen Merk-
male der Hypostome der Gattungen Ogygia und Niobe sind
nun aber nicht correct. Was die Gattung Ogygia betrifft, so
hat NovA4K augenscheinlich ohne weiteres Ogygia desiderata,
BaArr., welche jedenfalls keine Ögygia ist, als eine Ogygia
aufgefasst und auf Grund dessen z. B. von der Duplicatur,
von gut entwickelten Hinterfligeln etc. bei dem Hypostome
der Ögygia-Arten gesprochen, während die Duplicatur und die
Hinterfligel bei Ogygia in der That erst in meiner oben ste-
henden Beschreibung von Ogygia dilatata nachgewiesen wor-
den sind. In Folge dessen hat er auch in seiner Charakteristik
z. B. iibersehen, dass bei den echten Ogygia-Arten die Rand-
sänme durchgehends ganz schmal sind, während sie bei O.
desiderata sehr breit sind, dass der mittlere Fortsatz des
Hinterrandes bei jenen eine von dem spitzen, zahnartigen Vor-
sprung bei O. desiderata ganz verschiedene Beschaffenheit hat
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDLE. BAND 11. N:O 8. 57
ete. Was die Gattung MNiobe betrifft, so gilt es nur fär die
älteren, wie die von NovÅK erwähnten Arten, dass die Seiten-
furche nicht mit der hinteren Furche zusammenhängt, dass
der Hinterrand bloss schwach eingeschnitten ist etc. NOvÅK
fasst ferner die tiefen Gruben vor den Querwilsten als der
Mittelfurche angehörig auf; ich kann ihm darin nicht bei-
stimmen; nach dem Vergleich einer grösseren Anzahl von
Exemplaren der verschieden Arten bin ich zu der Ansicht
gelangt, dass dieselben nur eine eigenthimliche Ausbildung
der Seitenfurchen sind; die kurze Mittelfurche ist nämlich
bei Niobe deutliceh (confer Fig. 30, 31) und bei Ogygia ganz
entsprechend (confer Fig. 38) /Mnter den Vorderenden der
Querwiilste, und von diesen abgeschnitten, belegen.
Was nun zuerst die von NovÅK erwähnte Art Niobe Hom-
frayt, Salter betrifft, så stimmt dieselbe (vorläufig abgesehen
vom Hypostom), was die Oberseite des Körpers angeht, so
vollkommen mit N. insignis, Links. iberein, dass man diese
beiden Arten fir identisch halten könnte, wozu ich fortfahrend
noch geneigt bin, und hat, wie unten gezeigt werden soll, nicht
den Habitus der Gattung Ogygia, sondern denjenigen von Niobe.
SALTER'S Beschreibung des Hypostomes ist nun, nach dem
abgezeichneten Exemplar!) zu urtheilen, offenbar nicht auf
hinreichend gutes Material begriindet, um zu einer Trennung
dieser Art von der Gattung MNiobe zu berechtigen, sondern
nur auf schlechte Schieferexemplare, welche nur durch eine
Deutung die aut der Figur dargestellte Form erhalten haben
und thatsächlich ebenso gut mit dem Hypostom von N. in-
signis LINRS. als mit dem einer Ogygia-Art hätten iiberein-
stimmen können. An fachgedriickten Schieferexemplaren
knickt nämlich das stark gewölbte Hypostom nach der Mittel-
furche, und was die Form ibrigens betrifft, so sind es nur
die schmalen Randsäume, welche auffällig sind; wenn aber
die niedergebogenen Randsäume von Niobe insignis im Gestein
begraben sind, sehen sie ähnlich aus. Ich halte es demnach
fortfahrend fir sehr wahrscheinlich, dass der nähere Vergleich
guter Exemplare des, Hypostomes dieser Art mit demjenigen
von N. insignis, LINRs. eine grössere Ubereinstimmung zeigen
därfte, natiärlich ist es aber jedenfalls richtig, das schliessliche
Urtheil dariber aufzuschieben, bis diese nähere Untersuchung
!) British Trilobites, P. 20, Fig. 8.
58 W. C. BRÖGGER, DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
von competender Seite vorliegt. Wenn aber auch SALTER'S
Figur des Hypostomes von N. Homfrayi wirklich richtig wäre,
wirde keineswegs der Schluss berechtigt sein, dass diese
Art eine ÖOgygia ist. Durch die Form der Glabella, durch
den Verlauf der Fasialsutur, durch den Mangel an Hörnern
etc. am Kopfschild, durch die Breite der Rachis, die Form der
Pleuralenden am Thorax, durch die Form des Pygidiums, die
geringere Anzahl Glieder, die Form und die Breite der Rachis
etc. am Pygidium, kurz durch ihre Rickenschale im Allge-
meinen stimmt die Art mit den typischen Arten der Gattung
Niobe iberein; nur das Hypostom wäre dann näher mit dem-
jenigen der Gattung Ogygia iibereinstimmend. Nun habe ich aber
oben gezeigt, dass die Grundzige des Baues der Hypostome
bei den älteren Niobe-Arten und den ältesten Ogygia-Arten von
einer nahen Verwandschaft zeugen. Es wäre dann nach meiner
Ansicht nur der Schluss berechtigt, dass die vorliegende Art
eine Niobe sei, deren Hypostom schon eine grössere Annähe-
rung an dasjenige der Ogygia-Arten aufweisen sollte, oder
höchstens dass hier eine Zwischenform zwischen MNiobe und
Ogygia vorliege. Dem Hypostom in diesem Falle, wo die Ab-
weichung nicht einmal constatirt ist, eme solche Bedeutung
zuzuschreiben, dass dies allein fir die Gattungsbestimmung
massgebend wäre, scheint mir aber entschieden unberechtigt.
Untersuchen wir nun ferner die Stellung der zweiten von
NOvÄK zu Ogygia gestellten Art: BARRANDE'S Ögygia desi-
derata.
Gegen NoväåKs Auffassung dieser Form als eine echte
Ogygia lassen sich eine ganze Menge guter Argumente an-
fihren; ich halte mich dabei an BARRANDES Figuren Suppl.
Ba I, Syst. Sill rdivscentre sd! Boheme; PL4 Figtil=12 bl
9 F. 11 und Noväxrs Figuren 12—14 in seiner letzen Hypo-
stomabhandlung.
Als Typen der echten OÖOgygia-Arten kann man die eng-
lische Art O. Buchi, BRONGN. und die norwegische Art O. di-
latata, BRUNN. ansehen. Das Pygidium dieser beiden Arten
ist flach !), halbkreisförmig mit zahlreichen (11—14) Furchen
an den BSeitenloben; sowohl Segmentalfurchen als Pleural-
furchen sind ganz ausgesprochen vorhanden; die Rachis ist
1) SALTER charakterisirt in seinem Catalog of cambr. & silur foss.
in the geol. mus. of the univ. of Cambridge P. 32 Ogygia Buchi als >the
flattest of all Trilobites and probably with the most immoveable segments>.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 3, 59
eng, hinten wurstförmig, mit zahlreichen Gliederfurchen (c. 15
bei O. Buchi)l. Am Thorax ist auch die Axe relativ schmal,
nur selten halb so breit wie die Pleuren, also kaum 1/.—Y/.
der ganzen Körperbreite einnehmend. Die Pleuren sind an
den Enden säbelfömig nach hinten gekrämmt und spitz aus-
gezogen.
Bei Ögygia desiderata dagegen zeigen die innerhalb des
flachen Randsaumes gewölbten Seitenloben des Pygidiums nur
wenige (6—38) und ganz schwache Furchen, die Rachis ist
relativ breit, mit wenigen Gliedern, in ihrer Form der Rachis
der NMiobe-Pygidien ähnlich; am Thorax ist die Axe relativ
breit (!/.—/, der ganzen Körperbreite), die Pleuren sind nicht
2urickgebogen, sondern am Ende quer abgeschnitten, wie bei
Niobe oder bei Megalaspis. Was das Kopfschild von O. desi-
derata betrifft, so stimmt dies z. B. zwar ganz gut mit demjeni-
gen von ÖO. dilatata, genuina iiberein, könnte aber ebenso gut
mit dem Kopfschild einer gehörnten Niobe verglichen werden.
Im Ganzen muss man sagen, dass, wenn nur die Riuckenschale
bekannt gewesen wäre, kein Grund zum HEinreihen dieser Art
in die Gattung Ogygia vorgelegen hätte. Ubrig wäre dann
zum Entscheiden der Stellung derselben: das Hypostom. Es
ist aber offenbar, dass das Hypostom von Ogygia desiderata
keineswegs mit den Hypostomen der bekannten Ogygia-Arten
äbereinstimmt. Während nämlich bei diesen das ganze Hypo-
stom sich nach hinten verschmälert, wobei die zwischen dem
Mittelkörper und den Hinterrändern liegenden Randsäume
ganz schmal sind, ist bei O. desiderata wegen der ungewöhn
lichen Breite der hinteren Randsäume das ganze Hypostom
hinten breiter als vorn. Der Umstand, dass das Hypostom bei
O. desiderata hinten in einen kleinen Fortsatz endigt, kann
nicht besonders zum Vergleich mit dem Hinterende des Hy-
postomes bei den typischen ÖOgygia-Arten beitragen, denn bei
diesen ist dieser Fortsatz breit, halbmondförmig gerundet, und
hat keine Åhnlichkeit mit der kleinen zahnartigen Spitze, in
welche das Hypostom der 0. desiderata nach hinten endigt.
Die Abweichungen des Hypostoms der 0. desiderata von
demjenigen der typischen Ogygia-Arten (vergleiche NovÅr's Fig.
von O. des. mit meiner Fig. 38 von O. dilatata) sind in der
That so bedeutend, dass ich, da die Vereinigung der be:
treffenden Art mit der Gattung Ögygia sich nur auf die
Form des Hypostomes gränden könnte, die von Herrn 0.
60 W. C. BRÖGGER, DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
NOvAK ausgesprochene Auffassung dieser Art als eine echte
Ogygia als ganz unbegriändet ansehen muss.
Andererseits scheint mir aber das grosse Gewicht, welches
NOVAK auf das Hypostom gelegt hat, ganz gewiss in so fern
berechtigt, als gerade aus der genaueren Betrachtung des
Hypostomes hervorgeht, dass man die betreffendé Art auch
nicht als der Gattung Niobe angehörig betrachten kann, wie ich
dies selbst zuerst gethan habe. Die drei Hypostomtypen der
typischen MNiobe-Arten, der typischen Ogygia-Arten und von
BARRANDE'S Ogygia desiderata sind alle so distinkt verschieden,
dass diese Art weder mit MNiobe noch mit Ogygia veremigt
werden kann.
Dagegen besitzt das Hypostom von BARRANDE'S Ögygia
desiderata offenbar eine auffallende Åhnlichkeit mit demjenigen
mehrerer Megalaspis-Arten, welche direkt aus dem Vergleich
der Figuren NoväÄKrs (1. c. Fig. 12—14) und z. B. der Fig. 26
auf Tafel 2 hervorgeht; dieselbe grosse Breite der hinteren
Theile der Randsäume, die Anordnung der Loben und Fur-
chen, die Lage und Grösse der hinteren und vorderen Fliigel,
ja selbst die kleine Spitze mit der umittelbar davorliegenden
kleinen Vertiefung, das Alles finden wir auch bei mehreren
Megalaspis-Arten iibereinstimmend vor. Nur in wenigen Be-
ziehungen unterscheidet sich das Hypostom von 0. desiderata
wesemtlicher von den Hypostomen der Megalaspis-Arten, so
namentlich durch die bedeutend flachere Beschaffenheit im
Vergleich mit dem stark gewölbten bauchigen Mittelkörper
und den Vorderflägeln derselben wie auch durch die relativ
kärzere Hinterfurche, deren Endigung jederseits in einem
Gribehen bei keiner der norwegischen Megalaspis-Arten eine
entsprechende Aunsbildung aufweist, etc.
Was ferner die Oberseite der Schale von O. desiderata
betrifft, so ist das Pygidium nicht allzu unähnlich dem-
jenigen der ältesten Megalaspis-Art Scandinaviens, M. plani-
limbata, ANG. Nur wirde die Breite nod die Form der Ra-
chis, sowie die kleine Anzahl der Rachisglieder fiir emen
Megalaspis auffallend sein, ebenso sind die Rippen der Seiten-
loben verschieden (confer. P. 38). Die Pleuren der Thorax-
glieder sind zwar eigentlich näher mit den Pleuren der ty-
pischen Miobe-Arten, als mit denen der Megalaspis-Arten
iibereinstimmend, sind aber doch auch nicht zu weit von der
Ausbildung dieser letzteren entfernt. Das Kopfschild ähnelt
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 3. 61
zwar dem der ältesten Megalaspis-Arten, z. B. M. planilimbata,
ANG., recht viel, so durch die allgemeine Form der Glabella,
die ausgezogenen Hörner und z. gr. Th. den Verlauf der Fa-
cialsutur; doch ist ein bemerkenswerther Unterschied vorhan-
den, nämlich der, dass bei sämmtlichen Megalaspis-Arten die
beiden vorderen Zweige der Facialsutur sich an der Oberseite
der Schale nach vorn in eine Spitze (»en ogive») vereinigen
und niemals eine randliche Lage besitzen; auch ist, wenn
BARRANDE'S Figuren richtig sind, der Abstand des Vorderrands
der Glabella von dem Vorderrand des Kopfschildes bei allen
Megalaspis-Arten bedeutend grösser als bei O. desiderata.
Im Ganzen zeigt die Oberseite der Schale eine bei weitem
grössere Ubereinstimmung mit einer gehörnten MNiobe, als mit
den bekannten Arten der Gattung Megalaspis.
Was endlich die Suturen der Unterseite des Körpers be-
trifft, dann stimmt die Anordnung derselben, wenn BARRANDE'S
Figur PI. 4 Fig. 6 (1. c.), welche ein schmales, von zwei »Su-
tures jumelles de jonction» Barr. begrenztes Rostralstick zeigt,
richtig ist, nicht mit der Mediansutur bei Megalaspis, bei
Niobe und bei Ogygia iäberein; vielleicht ist aber auch bei
BARRANDE'S Ogygia desiderata eine Mediansutur vorhanden (?),
wenigstens zeigt seine Figur 11 Pl. 9 eine solche. In diesem
Falle misste mnatiirlich BARRANDES Figur 6, Pl. 4 unrichtig
sein, was nach seinen eigenen unbestimmten Ausdricken (les
sutures jumelles . . . . pourraient &tre seulement deux bri-
sures symétriques) nicht unwahrscheinlich wäre.
Am nächsten verwandt mit O. desiderata BARR. scheinen
aber die von HicKs !) beschriebenen Formen: Niobe solvensis
und MNiobe menapiensis von Ramsey Island aus Ablagerungen
des Tremadoe (ung. entsprechend dem scandinavischen Cerato-
pygenkalk). Was die Oberseite des Körpers betrifft, so ist
diese mit dem allgemeinen Charakter der Gattung Niobe iiber-
einstimmend, ausgenommen, dass die losen Wangen, wie bei
O. desiderata, BARR., in lange Hörner ausgezogen sind. Von
dem Hypostom der N. menapiensis schreibt Hicks: »Labrum
long, and slightly pointed, with a strong concentric furrow
near the posterior margin; the margin is wide and indented
by a pair of furrows near the tip. Width equal to about two
thirds of the length. Front much arched and about equal in
1) Quarterly journ. of the geol. soc. B. 29, P. 46 und Tab. V Fig.
1—9 (N. menapiensis) und Fig. 10—16 (WN. solvensis).
62 W. C. BRÖGGER, DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
width to the posterior portion.» Sowohl von N. menapiensis
als von N. solvensis finden sich Figuren des Hypostomes, welche
zeigen, dass dieses nicht dem Typus der Niobe-Hypostome an-
gehört. Wie diese Figuren unvollkommen erhaltener Exem-
plare und die Angaben der Beschreibung lehren, sind diese
Hypostome dagegen ebenso wie dasjenige von O. desiderata
wahrscheinlich mehr mit dem Hypostom-Typus der Megalaspis-
Arten iibereinstimmend.
Ferner gehört demselben Typus auch die zuerst von
SALTER !), später von CALLAWAY ?) beschriebene Art Asaphellus
Homfrayi, SALTER aus den »Shineton shales> in South Shrop-
shire an. Ich hatte, ohne geniägendes Gewicht auf das Hypo-
stom zu legen, in meiner Abhandlung: Die Silur. Etagen 2 & 3
P. 70 auch diese als eine gehörnte Niobe angesehen, mit welcher
Gattung die Oberseite der Schale auch bis auf die Hörner
genau ibereinstimmt. Allein auch hier stimmt das Hypostom
nach CaALLAwWaAY's Figur nicht mit dem Hypostom der Gattung
Niobe iiberein, sondern muss dem Typus des Hypostomes der
oben erwähnten Arten nahe stehen; CALLAWAY'S Beschreibung
lautet: labrum as broad as long, rounded on all sides, slightly
indented in front; centre rather convex, with a strong furrow
on each side converging to nearly the front indentation; just
below the centre a tubercle on each side margined by a short
deep furrow behind». Vergleicht man mit SALTERsS Figuren,
so sieht man deutlich, dass, obwohl die Schieferexemplare augen-
scheinlich nur schlecht aufbewahrt gewesen sind, auch bei
Asaphellus Homfrayi die Randsäume sehr breit sind, der Hinter-
lappen deutlich ausgebildet ist etc. ?).
BARRANDES Ögygia desiderata, die von HicKS beschriebene
Niobe menaptiensis und Niobe solvensis, ebenso Asaphellus Hom-
frayi, SALTER missen demnach nach meiner Auffassung einen
besonderen Gattungstypus der Familie der Asaphide bilden,
dadurch charakterisirt, dass die Oberseite der Schale die nächste
Ubereinstimmung mit der Gattung MNiobe darbietet, ausge-
nommen jedoch, dass die losen Wangen in lange Hörner aus-
!) In: App. Ramsay geol. of N. Wales. Mem. Geol. surv. B. 3, P.
311, Tab. 8, Fig. 11—14, 1866 und in British Trilobites P. 165, Tab. 24.
SR 2) EL journ. of the geol. soc. B. 33, P. 663, Tab. 24, Fig. 1 (1877).
3) Dass dabei vielleicht eine ganz schwache Einbuchtung an der
Mitte des Hinterrandes vorhanden ist, hat auch bei den älteren Mega-
laspis-Arten sein Analogon und ändert den megalaspis-ähnlichen Typus
des Hypostomes nicht.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 3. 63
gezogen sind, was bei den typischen MNiobe-Arten nicht der
Fall ist, sowie ferner, dass sich eine Ausbildung des Hypo-
tomes findet, welche die nächste Analogie mit derjenigen bei
der Gattung Megalaspis darbietet, ohne doch mit ihr vollkom-
men iibereinstimmend zu sein.
Fiir diesen Gattungstypus, welcher also so zu sagen eine
Zwischenstellung zwischen den Gattungen Megalaspis und
Niobe einzunehmen scheint (ob ihm in phylogenetischer Be-
ziehung in der That eine Zwischenstellung auch zukommt,
scheint mir noch zweifelhaft, und das unvollständige Material
erlaubt es auch nicht, dies zu entscheiden), schlage ich vor,
dass ein besonderer Namen fixirt wird, und es muss dann
natiirliceh die schon von CALLAWAY (1. c.) angegebene Bezeich-
nung: Asaphellus aufgenommen werden. Vielleicht gehört
Hicder Gattung auch die von BARRANDE von Hof in Bayern
besclriebene (ÄRE Asaphus Wirthi an, deren Hypostom aber
soviel ich weiss, noch nicht bekannt ist.
Sowohl die scandinavischen MNiobe-Arten als auch die eng-
lisehe MNiobe-Art: Niobe Homfrayi, SALTER (verschieden von
Asaphellus Homfrayi), und die echten Niobe-Arten von Hofin
Bayern, welche von BARRANDE zuerst als Conokephalites-Arten
angefihrt wurden !), ferner die englichen und böhmischen Asa-
bi olkesArten kommen sämmtlich in den ältesten Schichten
der 2ten siluriscehen Fauna vor, in Scandinavien im Cerato-
pygenschiefer und Ceratopygenkalk bis in dem oberen (nicht
obersten) Theil des Orthocerenkalks in England in Tremadoe-
ablagerungen, in Böhmen in BARRANDE'S Abtheilung Ddl1, bei
Hof in den dem Ceratopygenschiefer sibpiödenden Sehichten
ete. Dagegen kommen die typischen Ogygia-Arten sämmtlich in
höheren Schichten vor: O. dilatata BRUNNICH im Ögygiaschiefer
in Norwegen, im obersten Orthocerenkalk auf Öland, O. Buchi,
BRONGN., in England in »>Lhandeilo flaggs only» (SALTER Bri-
tish ”Prilobites P. 128 ete.). In juingeren- Schiehten als die
Niobe- und Asaphellus-Arten tritt die dritte der von NOVAK
gegen meine Auffassung fir echte Ogygia-Arten angesehenen
Formen: Ogygia Corndensis, MURCHISON auf und verhält sich
in so fern wie eine Ogygia. Eine typische Ogygia ist diese
Art jedenfalls nicht, indem die Pleuralenden bei ihr nicht,
wie bei den typischen Ogygia-Arten, säbelförmig gekrimmt und
) Confer: Die Sil. Etagen 2 & 3 P. 71.
64 W. C. BRÖGGER, DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
nach hinten zugespitzt ausgezogen sind; andererseits zeigt sich
bei näherer Betrachtung, dass sie gewiss der Gattung Ogygia
näher steht, als der Gattung MNiobe. Ihre Stellung nach der
unvollkommenen Zeichnung des Hypostomes in SALTERS Ar-
beit zu entscheiden, scheint mir doch zu gewagt, und es dirfte
deshalb rathsam sein das Urtheil dariber bis zu einer genaueren
Untersuchung aufzuschieben: Am nächsten scheint mir diese
Art eine Zwischenform zwischen MNiobe und ÖOgygia zu sein.
Wenn wir, der obigen Darstellung gemäss, die gehörnten
Asaphellus- -Arten von der Gattung IMNiobe unterscheiden, bleibt
als die einzige mit Hörnern eran Niobe-Art die böh-
mische Form Ögygia discreta, BARR. (Niobe, BRÖGGER Ptiy-
chocheilus, NOVÄÅE) ibrig. Weder aus BARRANDES noch aus
NovÄKEs Darstellung scheint es mir aber vollständig sicher be-
wiesen, dass die an BARRANDES restaurirte Figur (1. c. Tab.
4, Fig. 15) gezeichneten Hörner auch dieser Art wirklich ge-
hören, indem das kleine Exemplar (Fig. 13ib.) nach welcher diese
Restauration vorgehommen wurde, vielleicht doch nicht dieser
Art angehörig war? A priori wirde ich es demnach noch fir
wahrscheinlich halten, dass MNiobe discreta, BARR. eine un-
gehörnte Art gewesen ist. Sollte sich diese Annahme aber nicht
bestätigen, liegt hier wieder ein Fall vor, welcher zeigt, dass, was
ich schon friher ausgesprochen !), das Vorhandensein oder das
Fehlen der Hörner bei mehreren Gattungen der Asaphide, Il-
lenide etc. ein Charakter von relativ untergeordneter Bedeu-
tung gewesen ist, obwohl auch dieser Charakter sich gewöhnlich
von einer gewissen Stabilitet der ibrigen Mörliroli begleitet
zeigt, und zwar in höherem Grade, als ich fräher angenommen
habe.
Unterfamilie: Nileidece.
Ausbildung des Hypostoms bei der Gattung MWNi/eus, DALMANN.
Die Gattung MNileus, DALM. ist in mehreren Beziehungen
der Gattung Asaphus nahe verwandt. So ist bei ihr z. B. die
Anzahbl der Thoraxglieder wie bei jener 8, die Form der
Pleuren an Thorax dieselbe, wie an den typischen Asaphus-
1) Confer Die Sil. Etagen 2 & 3, P. 70, Anm. 2.
BIHANG TILL K. SV. VET:-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 83. 665
Arten etc.; näher besehen sind indessen diese Merkmale eigent-
lich doch nur solche, welche auch an mehreren anderen Gat-
tungen zu treffen sind, z. B. bei Megalaspis und MNiobe. In
der That scheinen auch die ältesten MNileus-(Symphysurus-)
Arten näher mit de Gattung Megalaspis und noch mehr Niobe,
als mit der Gattung Asaphus verwandt zu sein. Die Form der
Glabella, der Verlauf der Facialsutur, die grossen Augen,
die in der Regel gerundeten Wangen finden auch bei einigen
Niobe-Arten die nächste Verwandtschaft. In der That unter-
scheidet sich aber die Gattung MNileus (mit der Untergattung
Symphysurus) ganz charakteristisceh von anderen Gattungen der
Familie Asaphide durch ihr Hypostom; namentlich ist es aber
eim sie von den oben erwähnten Asaphiden-Gattungen scharf
unterscheidendes Merkmal, dass die Duplicatur des Kopfschil-
des von keiner Sutur, weder von einer Mediansutur (wie bei
Asaplvwus, Ptychopyge, Megalaspis, Niobe, etc.) noch von seitlich
belegenen Suturen (sutures jumelles de jonction, BARR., wie bie
Illenus BRoONTEUS etc.) getheilt, sondern vollkommen ganz ist
(ehypostome» entire, SALTER).
Da die oben erwähnten Gattangen der Familie Asaphide
(Asaphus [Isotelus, Ptychopyge], Megalaspis [Megalaspides],
Asaphellus[?], Niobe, Ogygia) trotz recht bedeutender Unter-
schiede in mehreren Beziehungen doch sämmtlich durch eine
Mediansutur an der Duplicatur des Kopfschildes charakterisirt
zu sein scheinen, diärfte dieser Charakter wahrscheinlich als von
so durchgreifender Bedeutung angesehen werden können, dass
die Gattung NMileus (Symphysurus), welche keime Mediansutur
besitzt, am besten als Typus einer besonderen Unterfamilie,
MNileide, aufgestellt werden kann.
Das Hypostom der Gattung MNileus war schon friher durch
ANGELINS Zeichnung (Pal. Scand. Tab. 16, Fig. 5 c) von dem-
jenigen von N. Armadillo, DALM. bekannt. HEine Auswahl
guter Exemplare des Hypostomes dieser Art wurde mir von Dr.
G. Horm iberlassen; nach einem derselben (ans dem unteren
rothen Orthocerenkalk von Köpinge bei Borgholm auf Öland) ist
Fig. 40 gezeichnet. Wie man sieht, ist der äussere Umriss
ung. kreisrund, vorn gerade abgeschnitten, der Mittelkörper
fast ebenso lang wie das Hypostom selbst, der Vorderlappen
und der Hinterlappen ung. gleich lang, oder der erstere
etwas länger, nur an den Seiten durch je einen schiefen,
tiefen Eindruck getrennt, und es sezt keine Mittelfurche quer
5
66 W. C. BRÖGGER, DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
iber den Mittelkörper fort. Die Seitenfurchen sind recht
tief, in den erwähnten Griibchen endigend, die Hinterfurche
halbmondförmig, hinten wenig markirt. Die Randsäume sind
breit, mit feinen querverläufenden, erhabenen Linien und rings
um mit einem dicken, schmalen, rundlichen Drathleistchen ver-
sehen, welches sich an der Mitte des Hinterrandes zu einem
kleinen Fortsatzt erweitert. Da die Randsäume sehr weit
nach vorn anfangen, sind die vorderen Fliigel beim Betrachten
des Hypostomes von oben fast verborgen. Die Duplicatur
des Hypostomes ist wohl ausgebildet, und wahrscheinlich sind
auch die hinteren Fligel vorhanden.
ANGELINS Figur des Hypostomes von Symphysurus-palpe-
brosus, DALM. (Pal. scand. Tab. 16, Fig. 4 b) ist nicht correct,
sondern giebt eine ganz falsche Vorstellung von dem Hypo-
stom dieser Art, indem dasselbe nach seiner Figur der feh-
lenden Randsäume wegen mehr an das nur schmal umsäumte
Hypostom der Illenide erimnert. In der That ist aber das
Hypostom von Symphysurus palpebrosus ziemlich nahe iiber-
einstimmend mit demjenigen von MNileus Armadillo. Ein voll-
ständiges Exemplar habe ich zwar nicht zum Untersuchen
gehabt, aber zwei Bruchsticke, das eine ANGELIN'S Orginal,
das andere mir von Dr. G. Horm iiberlassen (von Husbyfjöl,
Östergötland), welches letztere in Fig. 41 dargestellt ist, zeigten
bestimmt, dass die allgemeine Form mit dem Hypostom von
N. Armadillo ibereinstimmt. Die grossen, weit nach vorn
anfangenden Randsäume sind auch hier vorhanden, die Mittel-
furche fehlt, der Hinterlappen ist auch hier unbedeutend kär-
zer als der Vorderlappen und erreicht fast den Hinterrand;
nur die zwei Eindriicke, in welchen die Seitenfurchen endigen,
scheinen hier nicht schräg nach hinten, sondern schräg nach
vorn convergirend. Ob der kleine Fortzatz des Randleist-
chens am Hinterrande vorhanden ist, konnte ich nicht sicher
entscheiden.
Nachdem der einzige erhebliche Unterschied, welcher
frubher zwischen den beiden Typen MNileus Armadillo, DALM.
und Symphysurus palpebrosus, DALM. (ANG.) angenommen wer-
den musste, also nicht existirt, scheint mir kein hinreichender
Grund fir das fortdauernde Beibehalten der Gattung Symphy-
surus vorzuliegen; denn darin, dass die eine Formenserie der
Gattung Mileus, welche von Nileus limbatus, Br., N. Arma-
dillo, DAIM., N. oblongatus. BoEcK etc. repräsentirt ist, eine
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 1l. N:o 3. 67
breite Rachis am Thorax und dem Pygidium besitzt, während
eine andere, von N. angustatus, BorcK, N. palpebrosus, DALM.
etc. repräsentirt, mit schmaler Rachis versehen ist, diirfte
kaum eine: hinreichende Begrändung fär die Aufstellung einer
besonderen Gattung Symphysurus zu sehen sim; höchstens
können diese Formen als einer Untergattung gehörend ange-
sehen werden.
Das Hypostom der Mileus-Arten scheint mir, wenn nach
Figuren allein geurtheilt werden darf, am meisten an das-
jenige einiger AÅsaphellus-Arten zu erinnern. Wie ich oben
nachzuweisen versuchte, diirfte die Gattung AÅsaphellus viel-
leicht eine nähere Verwandschaft mit einerseits Megalaspis,
andererseits MNiobe aufweisen. Da nun wieder auch die älteren
Nileus-(Symphysurus-)Arten sowohl mit Asaphellus als mit
Niobe mehrere Verwandtschafsbeziehungen aufzuweisen schei-
nen, dirften die Gattungen MNiobe und Asaphellus einerseits
und MNileus andererseits vielleicht eine relativ näher verknupfte
gemeinsame Abstammung haben und Abzweigungen von friiher
näher verwandten Typen sein.
Seitdem I. W. SALTER (British Trilobites P. 124) 1865 den
Versuch gemacht hat die Verwandtschaftsbeziehungen der Åsa-
phide graphisch darzustellen, hat Niemand wieder einen Stamm-
baum dieser Familie aufgestellt. Es ist auch offenbar, dass
dies noch auf grosse Schwierigkeiten stösst, welche sich erst
durch eingehende Studien entfernen lassen, indem mehrere
Gattungen und Untergattungen, wie Barrandia & Homalopteon,
Stygina, Psilocephalus etc. noch wenig bekannt, und auch
zwischen mehreren Typen noch recht grosse Spruänge vor-
handen sind, die erst durch eine grössere Anzahl Zwischentypen
vereinigt werden miissen, ehe ein zuverlässiger Stammbaum
construirt werden kann. Wenn ich trotzdem versuchen möchte,
fär die oben erwähnten Gattungen und Untergattungen ihre
nähere Verwandtschaft darzustellen, so darf dies deshalb auch
nur als ein vorläufiger Versuch angesehen werden, welcher
in erster Linie ans der Absicht entspringt, die oben gemach-
ten Beobachtungen und Resultate iibersichtlich zusammen-
zustellen; ein endgiitliges Resultat dirfte auf diesem noch so
wenig betretenen Wege schon jetzt kaum zu erreichen sein.
68 W. C. BRÖGGER, DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
Als wesentlichster Unterschied von der älteren SALTER'chen
Darstellung kann namentlich hervorgehoben werden:
Ptychopyge ist nicht als eine besondere Gattung zwischen
Niobe und ÖOgygia aufzufassen, sondern nur als eine Unter-
Versuchsweise Aufstellung des Stammbaums einiger
Asaphiden-Gattungen.
Isotelus.
|
(Brachyaspis.)
A
Ogygia.
| Megalaspis. Ptyckopyge.
| MV Megalaspides. la
| | " Cd
Niobe. N Asaphellus. | Asa /phu ;
| Å | 2 i
Nileus (Sym-
physurus).
gattung von Asaphus. Dagegen sind sowohl Megalaspis als
Nileus (mit Symphysurus) (Unterfamilie: Nileide) distinkte
Gattungen, welche von den typischen Asaphi weit getrennt
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 1l. N:o 3. 69
sind. Zwischen MNiobe und Megalaspis, der ersteren Gattung
näher verwandt, wurde oben die Gattung AÅsaphellus einge-
schoben; ebenso zwischen Megalaspis und Asaphus, der ersteren
Gattung angehörig die Untergattung Megalaspides. Die Gattung
Bronteus betrachte ich nicht, wie SALTER, als am nächsten
mit Ögygia, sondern ganz nahe mit Illenus verwandt.
70 W. C. BRÖGGER, DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
Anhang.
Uber die Articulation der beweglichen Glieder bei Asaphus.
Bei den meisten Trilobiten ist, wie bekannt, die Fähig-
keit sich zusammenrollen zu können constatirt. Uber die Art
und Weise, auf welche dabei die Artikulation des Kopfschildes
mit dem ersten Thorakalglied, ferner der einzelnen Glieder
am Thorax mit einander und endlich des letzten Thorakal-
gliedes mit dem Pygidium stattgefunden hat, ist bisjetzt nur
wenig bekannt. i
H. BURMEISTER !) hat zuerst auf eine gut ausgebildete
Gelenkverbindung der einzelnen beweglichen Theile aufmerk-
sam gemacht, indem er sagt: »Eine solche ist bestimmt vor-
handen an der Stelle, wo der mittlere gewölbte Theil jedes
Ringes mit den Seitenlappen zusammentriftt, aber nicht zwischen
diesem Theile und seinen Seitenlappen, sondern zwischen den
mittleren gewölbten Körperringen selbst. Man bemerkt an
der bezeichneten Stelle gleich vor dem freien Hinterrande des
Ringes einen starken halbkugeligen Gelenkkopf an seiner un-
teren Fläche, welcher in eine nach ihm geformte Gelenkgrube
des folgenden Ringes hineinpasst. Letztere ist auch am Vor-
derrande des Schwanzschildes vorhanden und in Fig. 4 der
V. Taf. deutlich dargestellt?). Das erste Paar der Gelenk-
köpfe findet sich dagegen am Hinterrande des Kopfschildes.
So hat also jeder Körperring auf seiner oberen Seite am vor-
dersten, in der Verbindung aller Ringe vom vorhergehenden
bedeckten Rande ein Paar Gelenkgruben, auf seiner unteren,
den folgenden Ring zum Theil äberragenden freieren Seite des
Hinterrandes dagegen ein Paar halbkugelige Gelenkköpfe>, etc.
BURMEISTER meinte namentlich an grösseren Exemplaren
der Phacops-Arten diese Vorrichtung deutlich beobachtet zu
!) Organisation der Trilobiten, Berlin 1843, P. 29.
2) Diese Figur stellt das Pygidium von Asaphus Tyrannus, MURCHISON dar.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 3. -71
haben. J. BARRANDE hat dagegen!) diese Ansicht BURMEISTERS
nicht bestätigt gefunden; er sagt: >»Nous voyons au coitraire,
que les annaux consécutifs, au lieu de s'imbriquer partielle-
ment dans le sillon dorsal, comme F'admet le savant cité, sont
simplement juxtaposés bord å bord, soit dans I'état d'enroule-
ment, soit dans F'état d'extension». — — — »ÅAinsi nous cro-
yons avoir établi, dans l'étendue de nos observations, que les
segments thoraciques des trilobites étaient indépendants les
unes des autres, c.-a.-d. dépourvus de toute liaison articulaire
entr'eux».
Im Gegensatz zu BARRANDE'S Auffassung hat wieder A.
Vv. VOLBORTH ?) die von BURMEISTER angenommene Articula-
tion vollkommen bestätigt, an der Gattung Illenus, indem es
ihm gelang, die innere Seite der Pleuren mit einem Theile
der Achse blosszulegen. »Genau an der Grenze zwischen
Achsenringen und Pleuren und dem Verlaufe der Dorsal-
furchen entsprechend finden sich am hintern Rande der Seg-
mente halbkugelförmige, etwas flachgedriickte Gelenkköpfe,
welche in entsprechenden Gelenkpfannen am vorderen Rande
der nächstfolgenden Segmente eingelenkt sind. Waährend das
erste Gelenkkopfpaar dem Kopfschilde, das letzte aber dem
10" Segmente angehört, befindet sich das erste Paar Gelenk-
pfannen am ersten Rumpfsegmente und das letzte am Pygi-
dium. Es entstehen dadurch auf der Bauchseite zwei Gelenk-
kopfreihen, welche hier die Achsenringe in ähnlicher Weise
von den Pleuren abgrenzen, wie es die Dorsalfurchen auf der
Rickenseite thun. Diese Articulation genigt vollkommen, um
die bei der Contraction und Extension des Thieres nöthigen
Bewegungen möglich zu machen,» etc.
Diese Beobachtungen von BURMEISTER und Vv. VOLBORTH
sind bisjetzt ganz alleinstehend und wenig beachtet gewesen,
so dass z. B. A. GERSTÄCKER in seiner Bearbeitung der Trilo-
biten in BRonN's »Klassen & Ordnungen des Thierreiches»
(Leipzig & Heidelberg 1879) die von den erwähnten Forschern
aufgestellte Ansicht von der Artikulation der beweglichen
Theile der Trilobiten nicht einmal aufgenommen hat. Die-
selbe ist dessenungeachtet vollkommen richtig, was ich an
zwei ausgezeichneten, dem Reichsmuseum angehörigen, durch
!) Syst. Sil, du centre d. 1. Bohe&me, B. 1, P. 185 -187.
2) Uber die mit glatten Rumpfgliedern versehenen Trilobiten etc., in
Mem. d. Vacad. imp. d. sciences de St. Petersbourg. 7de Ser. Bd 6,
Nör2; P. TI (1863):
72 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
das freundliche Entgegenkommen des Herrn Professors G.
LINDSTRÖM mir zur Untersuchung anvertrauten Exemplaren von
Asaphus expansus, LINNÉ, bestätigen konnte. Diese Exemplare
waren sckon von ANGELIN beaufmerksarit und z. gr. Th. aus-
präparirt, was da zeigt, dass dieser scharfsinnige Forscher die
Bedeutung derselben erkannt hatte.
Das eine Exemplar zeigt die Innenseite des Thorax und
des hinteren Theiles des Kopfschildes vollkommen blossgelegt;
die vier ersten Glieder vom Thorax und das Bruchstiick des
Kopfschildes dieses Exemplars ist in Fig. 49 in natirlicher
Grösse dargestellt. Es zeigt sich aus dieser Figur evident,
dass, gemäss der Auffassung, BURMEISTER'S und V. VOLBORTH'S
jedes Thorakalglied und das letzte fest verwachsene (durch
den Occipitalring angegebene) Glied des Kopschildes jeder-
seits am Hinterrand ventralwärts in der Projektion der Dor-
salfurchen mit je eimem Gelenkkopf versehen ist, welchem am
Vorderrand jedes Thorakalgliedes und am Vorderrand des
Pygidiums je eine Gelenkpfanne entspricht.
Am zweiten Exemplar ist nur die Oberseite des Kopf-
schildes, sieben 'Thorakalglieder und des Pygidiums sichtbar,
die einzelnen Glieder sind aber durch die Verwesung des
Thieres vor seinem Einschluss in die Gesteinmasse z. Th. recht
bedeutend von einander getrennt, wodurch in dem ziemlich
mirben Gestein ein Auspräpariren mehrerer Glieder so weit
möglich war, dass man die Gelenkköpfe und, obwohl weniger
deutlich, die entsprechenden Gelenkpfannen sehen kann.
Es zeigte sich dadurch, dass diese an der Innenseite so
evident hervortretende Artikulation an der Oberseite der Schale
gar nicht sichtbar ist. Es erklärt dieser Umstand auch hin-
reichend, weshalb BARRANDE dieselbe niemals entdecken konnte,
da ganz besonders giänstige Bedingungen nöthig gewesen sind,
um die Innenseite der diinnen Trilobitenschale frei blossgelegt
zu bekommen; in BARRANDE'S ganzem Werke findet man fast
keine einzige Figur der Innenseite der Thorakalglieder.
Die nähere Beschaffenheit der Gelenkköpfe und der Ge-
lenkpfannen leuchtet ohne Beschreibung aus den Figuren 49,
50 & 51 ein. Zum Vergleich darf betreffs der Oberseite der
Thoraxglieder bei ÅAsaphus expansus auf meine Figuren in »Die
Sil. Etagen 2 & 3, Tab. 7 hingewiesen werden.
Es hat also bei der Bewegung der einzelnen Thorakal-
glieder gegen einander an jedem Glied die hintere Partie des
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 83. 73
Annulus sich längs der Gleitfläche (genou articulaire, BARR.)
des Annulus jedes nachfolgenden Gliedes bewegt, wobei
eine Gelenkverbindung nur durch die eben beschriebene Vor-
richtung stattgefunden hat. Fine Duplicatur des Annulus habe
ich bei A. expansus nicht beobachtet.
In Figur 42 sieht man im Abdruck der Duplicatur der
Pleuren und des Kopschildes sehr deutlich die Abdricke
der sogenannten PANDER'schen Organe, welche von PANDER,
BARRANDE (bei Asaphellus (Ogygia) desideratus, BARR.) EIiCH-
WALD (bei Asaphus Schlothermi), Vv. VOLBORTH (bei Åsaphus ex-
pansus, LINNÉ, 1. c. P. 44) E. BILuInGs (Quart. journ. of the
geol soc. B. 26, P. 481, bei verschiedenen amerikanischen Asa-
phiden) beschrieben und abgebildet worden sind. A. v. VoL-
BORTH hielt dieselben bekanntlich fir die Anhaftstellen der
nach seiner Auffassung vorhanden gewesenen »häutigen Ruder-
fässe»; auch BARRANDE (Suppl. B. I, Trilobiten, P. 55 Prag
1872) hatte dieselbe Auffassung. WoOooDWARD (Quart. journ. of
the geol. soc. 1870, P. 487) hatte dagegen eine andere Auf-
fassung: »With regard to the »Panderian organs» mentioned
by mr BILLINGs, I venture to suggest, that the small circuliar
impressions, seen upon the pleura of many Trilobites are only
the fuleral points upon which the pleure move, and corre-
spond to the ball- and socket joints, which mark the limbs
and segments of all the higher Crustacea.»
Weder die von v. VOoLBORTH, BARRANDE etc, noch die von
WoO0oDWARD gemachte Annahme scheint mir richtig zu sein.
Die erste setzt voraus, dass die kleinen, hervorragenden
Wilste an der Aussenseite der Duplicatur der Pleuren von
einr Spalte durchbohrt gewesen seien. Meine Beobachtungen
an zwei Exemplaren von Ptychopyge angustifrons (G. B. S.)
zeigen aber, dass im Gegentheil keine solche Durchbohrung
vorhanden gewesen ist; diese Auffassung rihrte wohl davon
her, dass der kleine Höcker, welecher an der Aussenseite der
Duplicatur ausgebildet war, leicht zerbrechlich ist, und des-
halb beim Auslösen aus dem Gestein abbricht und in dem
Abdruck zuriickbleibt; durch sehr vorsichtiges Auspräpariren
aber gelang es, den Abdruck frei von dieser sonst fest an-
sitzenden Höckerspitze zu erhalten, wodurch es sich heraus-
stellte, dass die Duplicatur in der That nicht durchbohrt ge-
wesen ist. Auch ist es ja jetzt ibrigens hinreichend sicher
festgestellt, dass die Trilobiten nicht mit an den Pleuren an-
74 W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDENs.
gebrachten Schwimmfissen, sondern mit längs der Medianlinie
angebrachten Kriechfiissen versehen waren.
Die zweite Auffas sung, welche eine Beziehung zwischen den
Knieen (fulerum, SALTER etc.) der Pleuren und den PANDER”-
schen Örganen voraussetzte, kann ebenfalls nicht richtig sein,
da nämlich die fulera weit innerhalb der »Pander'schen Organe»>
belegen sind, nämlich ungefähr an der Stelle der Räckenschale.
welche dem inneren Ende der Duplicatur der Pleuren ent-
spricht. Ubrigens ergiebt sich aus der obigen Darstellung,
dass die Articulation der einzelnen Segmente nicht, wie von
WOODWARD angenommen, durch die fulera, sondern durch in der
Projektion der Dorsalfurchen angebrachte Gelenkköpfe und
Gelenkpfannen stattgefunden hat.
Nach meiner Ansicht sind diese sogenannten »PANDER'schen
Organe» nur eine äussere Cristenbildung, welcher an der In-
nenseite der Duplicatur Muskeleindräcke fir paarige Mu-
skeln entsprechen, die vielleicht gerade bei der Bewegung der
Schreitfisse der betreffenden Trilobiten wirksam gewesen sind.
Dass dies richtig ist, schein mir noch dadurch bestätigt, dass
die Insertionsfläche der vermuthlichen Muskel schräg nach
vorn gewendet und von einer schwachen Depression median-
wärts begleitet ist; siehe Fig. 52, welche den Abdruck der Aus-
senseite der Duplicatur einer der hinteren Pleuren darstellt:
der Abdruck der Aussenseite muss ung. mit der Innenseite
iibereinstimmen.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
D
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:0 8. T7D
Erklärung der Tafeln ').
Tab. I.
. 1. Hypostom von einem unbekannten Asaphus (Megalaspides??)
aus dem Ceratopygenkalk bei Vestfossen, Norwegen (K. U. M. K.)
. 2. Hypostom von AÅsaplus expansus, RER mit bewahrter
Schale, aus Ostergötland (S. d. R. M.). 2a, dasselbe von der Seite
gesehen; die Hinterflugel liessen sich nicht auspräpariren; 2 c Hypo-
stom von derselben Art aus Gerölle bei Pilgrimstad, Jemtland.
. 3. Kopfschild von Asaphus expansus, LINNE, var. fallax, DALM.,
mit dem Hypostom fin situ, von der Unterseite gesehen; die
Schale erhalten. DALMANNS und ÅNGELINS OÖriginalexemplar von
Husbyfjöl, Ostergötland (S. d. R. M.). Fig. 3 a, von der Seite,
die Hinterflugel nicht auspräparirt.
4. Kopfschild von Asaphus raniceps, DALM., mit dem Hypo-
stom beinahe in situ; die Schale erhalten. DALMANNS und ÅNGE-
LINS Originalexemplar, aus Östergötland (S. d. R. M). 4a von
der Seite, die Hinterflägel nicht auspräparirt.
5. Hypostom von einem unbestimmten Asaphus aus dem obe-
ren grauen Orthocerenkalk bei Lerkaka auf Oland (G. B. 5);
die Schale ist nur theilweise erhalten; an der rechten Seite ist
die Frontalschale weggenommen, wodurch die Duplicatur sicht-
bar ist. 5a von der Seite gesehen, ohne Hinterflugel.
. 6. Hypostom eines mässig grossen Exemplares von ÅA. raniceps,
DALM., var. maxima, m. aus dem oberen Theil des unteren grauen
Ortocerenkalks bei Pinnekulla, Öland (G. B. 8.); die Schale ist
nicht erhalten. 4a von der Seite gesehen, ohne Hinterflägel.
. 7. Hypostom von Asaphus ludibundus, TÖRNQVIST (a. Weissi,
ErcHw. [?]) aus dem Chasmopskalke Jemtlands (Gerölle, Pilgrim-
Stad) ä(G-LB-KS.) |
8. Hypostom von einem mit A. raniceps verwandten Asaphus
aus dem unteren grauen Orthocerenkalk auf Ölands Nordspitze
(G. B. S5.); die Schale nur theilweise erhalten.
9. Hypostom von Asaphus striatus, BorcK aus 3 cy, bei Eker,
Norwegen, M. SaArR's Originalexemplar (K. U. M. K.). Fig. 9a,
| dasselbe von der Seite. Die Schale ist nicht erhalten.
S. d. R. M. bedeutet: Sammlung d. Reichsmuseums. G. B.5.= Samm-
lung der geol. Untersuchung Schwedens. K. U. M. K. = Kristiania
Universitäts Mineralienkabinett.
W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
. 10. Hypostom einer Ptychopyge-Art von Borghamn, Östergöt-
land (S. d. R. M.); die Schale nicht erhalten.
. 10a. Hypostom eimer Ptychopyge-Art von Fogelsång, Schonen;
die Schale nicht erhalten (S. d. R. M.).
. 11. Hypostom von Ptychopyge angustifrons, Dhiär., Aussen-
seite der Duplicatur, Innenseite des Frontaltheiles: die Hinter-
flägel beim Auspräpariren weggenommen; aus Ostergötland.
(G:B:35)
ig. 12. Hypostom einer grossen Ptychopyge-Art, Innenseite des
Frontaltheils (S. d. R. M-.).
. 12a. Hypostom von Piychopyge cineta, m. aus dem unteren
grauen Orthocerenkalk bei Borghamn, Östergötland (G. B. $.);
die Schale nicht erhalten.
. 13. Hypostom von Ptychopyge aciculata, ANG. aus dem oberen
grauen Ortocerenkalk bei Lerkaka, Oland (G. B. S.) die Schale
ist nicht erhalten.
. 14. Hypostom von Ptychopyge glabrata, ANG. aus dem Beiri-
chiakalk bei Ålleberg, Vestergötland (S. d. R. M.; die Schale
nicht erhalten.)
g. 15. Hypostom derselben Art, aus dem Chasmopskalk bei Skoga-
torp, Vestergötland (G. B. 5S.); Innenseite des Frontaltheiles.
. 16. Asaphus Trinucleorum, m. (= Niobe lata, ANG.) Hypo-
stom aus dem rothen Trinuneleusschiefer bei Bestorp, Vester-
götland (G. B. S.).
. 17, & 17 a. Hypostom einer riesigen unbekannten Asaphus-Art
von Oland (EG BSD
. 18. Hypostom von /Zsotelus, confer gigas, DEKAY von Frognö,
Ringeriket in Norwegen (W. C. Br. leg.).
ig. 19. Megalaspides Dalecarlicus, Horm (Megalaspis, HOLM), Hy-
postom aus Kalkschickten der Phyllograptuszone, Vikarbyn, Da-
larne (G.: B. S.):
. 20. Hypostom von Borghamn, Östergötland, wahrscheinlich einer
Megalaspides-Art angehörig. 20a, die Duplicatur desselben,
20 b, dasselbe von der Seite gesehen (G. B. 5).
Tab. I.
21. Hypostom von Megalaspis planilimbata, ANG. aus dem
unteren rothen Ortocerenkalk von Åleklinta, Öland, Abdruck der
Innenseite; Fig. 21a, Innenseite des Frontaltheils desselben
Exemplars mit der Schale erhalten (G. Horm).
22. Hypostom von Megalaspis limbata, Borck aus dem Ex-
pansusschiefer bei Töien b. Kristiania, Norwegen (K. U: M. K.)
23. Abdruck der Innenseite des Frontaltheils von dem Hypo-
stom derselben Art aus schwarzem Kalk von Fogelsång in
Schonen (S. d. R. M.)
24. Hypostom einer Megalaspis-Art (M. acuticauda, ANG.?)
aus dem unteren grauen Orthocerenkalk bei Pinnekulla auf Oland
(G3BIS)
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
Fig.
BIHANG TILL K. SV. VET:-AKAD. HANDL. BAND 11. N:0 8. T7T7
25. Hypostom einer grossen Megalaspis-Art (M. heros, DALM.?)
von Eskilslund, Oland; 25a, dasselbe von der Seite gesehen,
die hinteren Fligel abgebrochen (G. B. 5).
26. Hypostom einer grossen Megalaspis-Art, sehr wahrschein-
lich M. grandis, SARS, var. lata, TÖRNQVIST, aus dem oberen
Theil des unteren grauen Ortocerenkalks bei Nitsjö, Dalarne
(G. B. S.). Fig. 26 a, dasselbe von der Seite gesehen; die vorderen
Fligel unvollständig.
27. Hypostom von M. rotundata, ANG. oder M. grandis, SARS
oder einer nahe verwandten Art mit hinten abgerundetem Pygi-
dium aus dem unteren grauen Orthocerenkalk bei Pinnekulla auf
Oland. 272a, dasselbe von der Seite gesehen.
28. Niobe insignis, LINRS., Abdruck von der Aussenseite des
Hypostomes eines grossen Exemplars aus dem Ceratopygenkalk,
bei Engervik in Asker, bei Kristiania, Norwegen. 28 a, Innen-
seite des Frontaltheils mit der Schale bewahrt (K. U. M. K.).
28 b, restaurirtes Hypostom, von der Seite gesehen.
29 & 30. Hypostome von jungeren Exemplaren derselben Art.,
von derselben Fundstelle (K. U. M. Kr.
31. Hypostom derselben Art, kleines Exemplar, von Hunneberg
in Vestergötland (5. Gör Ren NED:
32. Hypostom eimer mit JINiobe insignis, LINRS., und NN. emar-
ginula, ANG. verwandten Art aus Kalk mit Meg. limbata, ANG.
bei Vikarbyn in Dalarne (G. B. 5.).
33. Hypostom von Niobe emarginula, ANG., ÅNGELINS Örigi-
nal, von Oltorp, Vestergötland (S. d. R. M-).
34. Hypostom von MNiobe leviceps, DALM. aus der Phyllograp-
tuszone (sog. unteren rothen Orthocerenkalk), bei Lilla Smedby,
Oland (G. B. S.); die Schale erhalten.
35. Hypostom von NNiobe explanata, ANG. aus scehwarzem Kalk-
stein bei Fogelsång, Schonen (S. d. R. M.).
36. Hypostom Fr Exemplars derselben Art, eben-
daselbst (S. d. R. M-.); Fig. 36 a von der Seite gesehen; die
hinteren Flägel bon nicht auspräparirt werden. An den
beiden in Fig. 35 & 36 dargestellten Exemplaren ist die Schale
ganz erhalten.
37. Hypostom von Niobe frontalis, DALM. SS dem unteren
grauen Orthocerenkalk bei Borgholm, Öland (G- B. $8.).
Tab. III.
38. Hypostom von Ogygia dilatata, BRUNNICH, var. Sarsi aus
schwarzem Kalkstein in Ogygiaschiefer, Djuptreekodden b. Kri-
stiania; 38 a, dasselbe von der Seite gesehen; die Schale ist
erhalten. (G. HoLM.)
39. Hypostom von Ögygiga dilatata, BRÖNN., genuina aus
Ogygiaschiefer, Hedenstad bei Kongsberg, Norwegen. (G. Horm.)
18
Fig.
W. C. BRÖGGER. DIE HYPOSTOME DER ASAPHIDEN.
40. Hypostom von Mileus Armadillo, DALM. aus dem unteren
rothen Orthocerenkalk bei Köpinge, Oland; die Schale erhalten.
(G. HoLM.)
. 41. Hypostom von Nileus (Symphysurus) palpebrosus, DALM.
Bruchstäck, von Husbyfjöl, -Ostergötland. (G. Horm).
. 42. Ptychopyge angustifrons, DALM. Abdruck von der Duplica-
tur des Kopfschildes, der Pleuren am Thorax und des Pygidiums;
in der Duplicatur des Kopfschildes ist das Hypostom nach einem
zweiten Explr. in richtiger Stellung angebracht (G. B. $S.).
. 43. Dieselbe Art von oben gesehen. >
. 44, Querschnitt des Kopfschildes derselben Art unmittelbar vor
den Augen; G. Glabella, M. Mittelstäck des Hypostomes, F, F,
die vorderen Fligel.
. 45. Querschnitt des Pygidiums derselben Art, R. Rachis.
. 46. Asaphus expansus, LINNE, var. fallax, DALM.; das Pygi-
dium zeigt die Ausdehnung der Duplicatur.
. 47. Pygidium von Megalaspis planilimbata, ANG.; hinten und
rechts sieht man die Ausbreitung der Duplicatur.
. 48. Pygidium von Megalaspides Dalecarlicus, HoLM. Exem-
plar ohne Rickenschale; die helle mit dem Umkreiss concenti-
sche Linie, da, wo die Rippen aufhören, :giebt die Ausbreitung
der Duplicatur medianwärts an.
. 49. Innenseite der vier vorderen Thorakalglieder und des Hin-
tertheiles des Kopfschildes von Asaphus expansus, LINNE, die
BURMEISTER'sche Artikulation zeigend (S. d. R. M-).
ig. 50. Innenseite des hintersten Thorakalgliedes desselben Exem-
plars, 3 Mal vergrössert.
. 51. Dasselbe von hinten gesehen.
. 52. Abdruck der Duplicatur eines der hinteren Pleuren eines
kleinen Exemplars von Ptychopyge angustifrons, DALM. P.
O. Abdruck des »PANDER'schen Organes». F. die Stelle der
Duplicatur, welche dem Knie ( Fulcrum) der Oberschale entspricht.
(GBS
Bihan
H.Bundsen del. Lith.W. Schlachter, Stockholm.
No3.
Bihansg till KVet Akad Förhandl.Bd.il
chlachter, Stockholm
Lith:W.S
Bundsen del.
EE
Bihan8g till K'Vet Akad Förhandl Bd1 No3. Tab. Ill
411.
H.Bundsen & autor del. Lith.W. Schlachter Stockholm
BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band il. N:o,
HAFSEVERTEBRATER
FRÅN
NORDLIGASTE TROMSÖ AMT OCH VESTFINNARKEN.
CARL W. S. AURIVILLIUS.
MED 2 TAFLOR.
MEDDELADT DEN 10 JUNI 1885.
ee
STOCKHOLM, 1886.
KON EL: BOETRY CK METE TT:
P. A. NORSTEDT & SÖNER.
Då jag våren 1884 såsom Sederholmsk stipendiat kom i tillfälle
att företaga en resa 1 zoologiskt ändamål till Norges ishafskust,
var det min närmaste uppgift att inom ett dertill lämpligt
område anställa undersökningar medelst djupdraggningar öfver
den lägre hafsfaunan; 1 min plan ingick dessutom att, om för-
hållandena voro gynsamma, besöka någon af hvalfångststa-
tionerna på denna kust för att göra iakttagelser öfver på
hvalar uppträdande parasitiska eller epizoiska kräftdjur. För
att förverkliga det första af dessa syftemål ansåg jag mig böra
välja ett sådant område som genom sitt läge var i någon mån
skyddadt för hafvets och vindarnes påverkan, så att de afsedda
draggningsarbetena skulle kunna fortgå så oafbrutet som möj-
ligt under den jemförelsevis korta tid som stod till mitt för-
fogande; de borde derjemte utföras i den omfattning, att de
vunna resultaten lemnade en föreställning ej blott om den rent
arktiska faunan utan äfven om söderifrån invandrade (boreala)
djurformer som uppträda inom Norges arktiska område.
I betraktande af golfströmmens inflytande vid Norges
nordvestra kust från Lofoten — arktiska områdets sydgräns —
till Nordkap kunde man visserligen förutsätta, att boreala djur-
former förekomma blandade med arktiska vid hela denna kust,
och att sålunda en rent arktisk fauna vore att söka först Ö.
om det varma hafsbältet. Detta är också i sjelfva verket
förhållandet med det djurlif som utmärker den yttre kusten
eller hafsbandet. Att man deremot ej, utan väsentliga in-
skränkningar, kan tillämpa detsamma på faunan innanför hafs-
bandet, i de djupt ingående fjordarne på Tromsö Amts och
Vestfinmarkens kust, har tydligt framgått af de senaste årens
iakttagelser öfver djurlifvet i dessa vatten. Enligt G. O. SARS,
J. SP. SCHNEIDER m. d. forskare, som egnat sig åt under-
sökningar öfver det djurlif som rör sig i de djupa fjordarne
på Norges nordvestra kust, torde man nämligen i allmänhet
4 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
kunna säga, att faunan företer olika sammansättning 1 deras
yttre, af den varma hafsströmmen omedelbart påverkade delar
mot i deras inre områden, isynnerhet der dessa genom det
omgifvande landets bildning, t. ex. utskjutande landtungor, äro
bestämdare begränsade från den öfriga fjorden och då tillika
vattentemperaturen nedsättes genom de ofta betydliga tillflöden
de upptaga från de omgifvande fjellen. Det djurlif som ut-
märker dylika instängda fjordbäcken på den af golfströmmen
berörda delen af Norges nordkust har med högst få undantag
visat sig ega rent arktiskt ursprung och sålunda vara en qvar-
lefva af den fauna som i nutiden vid norska kusten återfinnes
endast öster om Nordkap. Sjelfva kustfaunan samt den som
träffas i fjordarnes yttre för hafvet öppna delar är deremot
mer eller mindre uppblandad med söderifrån invandrade boreala
element.
Under sådana förhållanden fans för mig en möjlighet att
utan den tidspillan som ett förflyttande från en till en annan
trakt af kusten skulle förorsakat vinna det nämnda dubbla
syftet med mina arbeten. Jag hade härvid att välja mellan
åtminstone tre betydliga fjordar inom Tromsö Amt och Vest-
finmarken, som borde erbjuda vigtiga fördelar i nämnda hän-
seende, nämligen Lyngen-, Kvenangen- och Alten-fjord. Den
som genom sin egendomliga bildning syntes mig mest värd att
uppmärksammas och genom sitt läge i öfrigt visade sig synner-
ligen lämplig för undersökningar af denna art, var Kvenangen,
belägen midt emellan de båda andra, 1 nordligaste delen af
Tromsö amt på gränsen mot Vestfinmarken. Jag beslöt så-
lunda att här taga min vistelseort under större delen af den
till resan anslagna tiden för att inom fjordens skilda delar
anställa jemförande undersökningar öfver hafsfaunan, i afsigt
att utröna om äfven här samma lagar gälde för densammas
utbredning som inom andra områden af liknande bildning. !)
Det som genom de anstälda arbetena kom i dagen borde der-
jemte gifva anledning till iakttagelser öfver en del sällsyntare
djurformer; och hvad sålunda inom olika grupper, men hufvud-
sakligen Krustaceernas blifvit föremål för närmare undersök-
ningar vill jag här i sammandrag återgifva. Innan jag öfvergår
till denna redogörelse och för att undvika omsägningar i denna,
!) En grund för detta antagande hade jag dessutom i SPARRE-SCHNEIDERS
hufvudsakligen i fjordens innersta del under år 1881 gjorda undersök-
ningar,
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 4. 5
anser jag det emellertid nödigt att förutskicka en kortfattad
öfversigt af det undersökta området ur geografisk och hydro-
grafisk synpunkt, stödjande mig isynnerhet i förra hänseendet
på PETTERSENS!) uppgifter, i det senare äfven på egna af dragg-
ningarne på skilda lokaler föranledda mätningar och bottenprof.
Kvzenangsfjorden (Tafl. II), i dagligt tal och utan tvifvel
riktigare benämnd blott Kvenangen?), skjuter in i NY.—SO. rikt-
ning från gränsskäret mellan Tromsö amt och Vestfinmarken,
Brynilen, beläget på 70” 15' N. lat., på östra sidan och nordspetsen
af den stora Arnön på den vestra. Med en längdutsträckning
åt SO. af ända till 7 norska mil visar den ytterst en bredd af
högst 2 och torde så länge den bibehåller denna bredd eller
på en sträcka af ungefär 3 mil rättast böra anses såsom en
hafsarm, emedan endast dess östra gräns bildas af en fast-
landshalfö, under det den vestra utgöres af flere större och
mindre skär, bland hvilka må nämnas den nyssnämnda Arnö,
Kaakö och hufvudorten för trakten, Skiervö. Denna hafsarm
upptager äfven mynningen af den i SV. riktning inskjutande
Rejsenfjord, under det den egentliga Kvenangen bildar hafs-
armens fortsättning åt sydost. Redan vid sin mynning, mellan
Bergshalvön i öster och Mejlandshalvön med de 3,000' höga
Kv2&enangstinderne i vester, visar den egentliga Kvxnangen
blott hälften af hafsarmens bredd och afsmalnar småningom
mot söder, der de fjellsträckningar som bilda vattengränsen å
ömse sidor allt mer närma sig hvarandra. Dessa förhållanden
i förening med det betydliga afståndet från öppna hafvet till
fjordens innersta vik eller den s. k. fjordbotten skulle utan
tvifvel i och för sig gifva anledning till en sådan faunans
olikhet, som ofvan antydts, mellan fjordens yttre och inre
delar, men här tillkomma ytterligare andra omständigheter
som göra att denna skilnad blir ännu skarpare. Här träffas
nämligen på tvänne ställen af fjorden strandbildningar, såvidt
man kan se ofvan hafsytan, bestående af löst material och
synbarligen tillkomna af helt andra orsaker och på en långt
senare tid än de fjellsträckningar som löpa i fjordens riktning
och begränsa den på ömse sidor; de utgå nämligen vinkelrätt
emot dessa senare, således tvärs öfver fjorden, 1 form af hvar-
1) KARL PETTERSEN: Kv&nangen. Et bidrag til besvarelsen af spoörgs-
maalet om fjorddannelsen, med kart och profiler. Tromsg Museums
Aarshefter IV. Tromsg 1881.
2) Kyenangr = Kvenfjord.
6 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
andra mötande låga landtungor, af hvilka de båda yttre af-
söndra den yttre fjorden från en större vattenbassin af vid
pass 1 mils längd och !/, mils bredd, som jag här för kort-
hetens skull kallar mellersta Kvxnangen !?), och de båda inre
på liknande sätt skilja den senare från fjordens innersta del,
en mindre bassin som jag här vill kalla inre Kvenangen.?)
Vattenförbindelsen på förra stället åstadkommes genom ett
smalt sund, den s. k. Storströmmen, vid pass 5 famnar djup
under lägsta vattenståndet, der vexlingen af ebb och flod orsaka
en ytterligt häftig strömsättning, mot hvilken både segel- och
ångkraft förgäfves arbeta, när den når sin höjdpunkt. På
senare stället eller mellan de båda bassinerna bildas likaledes
en strömfåra, smalare och längre än den förra, men på grund
af afståndet från öppna hafvet samt inre bassinens ringare
storlek äro vattnets höjdförändringar här mindre skarpt utpräg-
lade. Denna ström, Lilleströmmen, har ett djup af endast 41/,
famnar.
Beträffande djupförhållandena och bottnens beskaffenhet i
nu nämnda trenne hufvuddelar af den egentliga Kvxenangen
vill jag af hänsyn till den betydelse de ega för djurlifvets upp-
trädande och utveckling lemna en allmän öfversigt af desamma,
för såvidt jag under mina arbeten eller genom upplysningar
af vid fjorden bosatta personer erhöll kännedom derom.
I jemförelse med de yttre delarne af fjorden har den inre
Kvzenangen anmärkningsvärdt grundt vatten, nämligen i den
åt vester inskjutande viken Sörfjord på sin höjd 15 famnar
och i hufvuddelen Nordbotn 35 famnar. Hvad den förra angår
måste ett sådant förhållande förefalla så mycket egendomligare
som de branta af höga fjell på 3 sidor omgifna stränderna
häntyda på vida större djup än det verkliga. Måhända beror
hafsbottnens nutida läge och beskaffenhet emellertid i ej ringa
mån på de större och mindre fjellfloder som nedflyta i detta
!) Ehuru, såvidt jag kunde utröna, något gemensamt namn, norskt eller
finskt (lapskt), för hela detta vattenområde mellan de båda ström-
marne saknades, namngåfvos deremot olika delar deraf, såsom Navit-
fjorden eller sydvestra delen, uppkallad efter den för sina natur-
sköna stränder beryktade Navitelfven. som här utmynnar efter 3 mils
lopp genom en dalgång af samma namn emellan Arris- och Gaisa-
fjellen i N. och V. samt fjellsträckningen Farpaltjokka (med Slira-
fjell) i Ö. SÖ. delen af mellersta Kv&enangen kallades Kjeikanbugt
efter den derstädes belägna handelsplatsen Kjeikan o. s. Vv.
Af den norska befolkningen kallad dels Nordbotn, dels Sörfjorden; den
sednare betecknande en från den förras SV. sida i vestlig riktning
ingående vik.
2
—
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 4. 7
bäcken från myrar och sjöar uppe i fjellen och som under
tidernas lopp nedfört det slam och den sand som nu tillsammans
utgöra i Sörfjorden hela och i Nordbotn den allra största delen
af fjordbottnen. En annan verkan detta nedflytande fjellvatten
utöfvar på fjordbassinen är en ej obetydlig nedsättning i dess
temperatur, hvilket åter har till följd det för fjordområden i
dessa trakter eljest sällsporda förhållandet, att en del af bas-
sinen, nämligen dess innersta vik, Sörfjorden, under hårdare
vintrar belägges med fast is!). På de ställen inom Nordbotn,
som sträcker sig vid pass !/; mil åt SO. från Lilleström, der
bottnen ej utgöres af det fina slam som eljest är förherrskande,
anträffas större och smärre stenar med riklig algvegetation;
detta gäller för ett strandbälte af 15—20 fammnars bredd dels
fram emot Lilleström, dels rundt omkring en holme, Storhol-
men, belägen nära östra stranden. Inom detta strandbälte upp-
trädde en fauna, 1 hufvudsak likartad med den som på lik-
nande lokaler fans 1 yttre fjorden, men hvad Molluskerna sär-
skildt vidkommer sammansatt af uteslutande arktiska element;
för djurlifvet på leran inom Nordbotn voro Ctenodiscus crispa-
tus, Modiolaria nigra och Pectinaria sp. på vissa områden syn-
nerligen karakteristiska.
I mellersta Kvxnangen träffas redan betydligare djup, isyn-
nerhet på vestra sidan vid foten af Arris- och Sappevarre (i
Navitfjorden), nämligen 70—80 famnar, under det största dju-
pet på östra sidan, i Kjeikanbugt och norr derom uppgafs vara
40 famnar. Ungefär midt i denna bassin ligger den skog-
beväxta ön Aarholmen, känd såsom ett betydande »fuglever»,
och på vestra sidan af denna likasom i allmänhet i bassinets
vestra del träffades dels sten-, dels en särdeles rik skalbotten
(hufvudsakligen af Pecten islandicus), som mot södra sidan
aflöstes af uteslutande lerbotten, hvilken sträckte sig åt 50.
in mot Kjeikanbugt, under det längs östra stranden N. om
Kjeikan bottenbeskaffenheten syntes likartad med den på vestra
sidan >).
Den yttre fjorden begränsas såsom redan blifvit nämndt i
V. af Mejlandshalvön, hvilken helt och hållet upptages af den
1) I likhet med J. SPARRE SCHNEIDER. som undersökt djurlifvet i inre
och delar af mellersta Kv&nangen, fann jag här en jemförelsevis en-
formig fauna, hvars hufvudbeståndsdel utgjordes af Mollusker, till
mindre del bestod af Krustaceer (Cumaceer och Amphipoder).
2?) Ymnigare än på något annat undersökt ställe i Kvenangen förekom
på 25—50 famnars djup vid Arrisvarre Tunikater och Bryozoer.
8 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
3,000' höga fjellsträcka hvars utposter i N., de s. k. Kvenangs-
tinderne, stupa brant i hafvet; åt söder sänker sig fjellryggen
till de redan omnämnda, ungefär 1,000' lägre Gaisa- och Slira-
varre (Farpaltjokka) m. £$. Fjordstranden visar på denna sida
inga anmärkningsvärda inskärningar utan fortlöper oafbrutet i
SO. riktning till det redan omtalade låga näs som skjuter
fram åt NO. till Storströmmen!). I Ö. bildar Bergshalvön med
sina likaledes till 3,000" uppgående fjell den yttersta gränsen
och med blott ett afbrott (det s. k. Alteidet) är äfven östra
stranden en kedja af på hvarandra följande fjell som aftaga
i höjd mot inlandet och oftast visa mot hafvet stupande
sidor. Men här bildas dessutom på tvänne håll djupt mellan
fjellen instickande bifjordar, af hvilka tvänne hafva en mot huf-
vudfjorden vinkelrät riktning, sålunda från SV.—NO., nämligen
Jökulfjord och Lille: Altenfjord, under det Burfjorden straxt
inom den senares mynning skjuter in parallelt med hufvud-
fjorden. Af dessa erbjuder Jökulfjorden största intresset genom
den jökel, efter hvilken den uppkallats, den enda i Skandina-
vien som skjuter omedelbart ned till hafsytan. Den är belägen
vid fjordens innersta vik, öfver en mil från mynningen, och det
isfält som bildar densamma utbreder sig åt Ö. in öfver Vest-
finmarkens gräns. Jökulfjorden är ingenstädes öfver !/& mil
bred, men nära dess mynning inskjuter åt N. en mindre af
ytterst branta och sterila fjellsluttningar på tre sidor omgifven
fjord, den s. k. Tverfjord. Genom draggningar längst in i
fjorden helt nära jökeln fann jag djupet utgöra 25—35 famnar
och bottnen bestå af större och mindre stenar jemte lera?);
vid Jökulfjordens mynning på N. stranden äfvensom vid Tver-
fjordens mynning påträffades deremot under 100—120 famnars
vatten en botten, som utgjordes af småsten med ringa lera, bland
hvilken anträffades ett artfattigt, men egendomligt utprägladt
djurlif?); nära mynningen på S. sidan framgår deremot ett
1) Vattnets djup längs denna strand vexlar från 130—140 famnar i
norr till 80 famnar i söder, och på de tre af mig undersökta punk-
terna träffades antingen bergbotten (med de karakteristiska Brachio-
poderna och Spongiorna) och gröfre sten eller ock på grundare vat-
ten (20—50 famnar) längst i S. död skalbotten (bestående förnämligast
af Cyprina islandica och Pecten islandicus).
2) Då vattentemperaturen här i allmänhet torde vara lägre än i Kvenan-
gen till följd af den is som nedfaller från jökeln och träffas ständigt
kringsimmande i fjordens inre, fann jag häruti en förklaring deröfver
att på nämnda jemförelsevis ringa djup erhöllos djurformer, som i
yttre Kvenangen träffades först på 50—70 famnar.
Rikast på individer var den utan tvifvel äkta arktiska musslan Arca
pectunceuloides (SCACCHI) PHIL. var. septentrionalis G. O. SARS.
3
NN
BIHANG "TILL SK SVi SVET"AKADS HANDLI "BAND Il. N:o 4. 9
grund på endast 10—25 famnars vatten med algvegetation
och för denna karakteristiska djurformer såsom Palxemonider,
grundvattenssnäckor +t. ex. Margarita grönlandica, Trochus
tumidus, Lacuna divaricata, Pyrene rosacea m. fl. Midt för
Jökulfjordens mynning ligger den stora ön Spildern och i
sundet mellan denna ock wöratlandet träffas det största djupet
i Kv2enangen, 240—250 famnar, en djupränna som härifrån
löper norrut längs Bergshalvön in mot den lilla Rödö, hvar-
efter den antagligen vidgar sig åt vester, eller ock afviker
åt detta håll, enär djupet midt i hafsarmen mellan Brynilen
och Arnö uppgifves vara 240 famnar. Såvidt mina dragg-
ningsarbeten gåfvo mig kännedom om bottnen på detta stora
djup emellan Spildern och Jökulfjord, utgjordes den af klipp-
grund samt lera och det utbyte som här vanns bestod hufvud-
sakligen af Spongior, arter af fastare (en Geodia af jättelikt
omfång) och lösare väfnad (i de senare höllo sig smärre Isopoder
dolda). Äfven Pycnogonider och Bryozoer erhöllos inom samma
område, ehuru på något grundare vatten.
Hvad de tvänne andra bifjordarne, Lille Alten- och Bur-
fjord angår, tillät mig ej tiden att företaga draggningsfärder i
dem; djupet i den för båda gemensamma mynningen, går enligt
uppgift ned till vid pass 100 famnar, ett djup som för öfrigt
med ringa vexlingar råder längs Kvaenangens Ö. strand söder
om Spildern, fram mot ytterfjördetis S.0Ö. vik, den s. k. Badder-
bugten.
Fjordens midt upptages, förutom af den nyssnämnda Spil-
dern, af tvänne andra större öar, Skorpen och Nökklen, den
förra belägen ungefär midt på fjorden, den senare längre i 50.,
med längdsträckning i NV.—SO0. och stående i förbindelse
med den östra fastlandshaifön vid Storströmmen genom en
undervattensbank. Emellan Spildern på ena hållet och Skorpen
—Nökklen på det andra samt emellan dessa senare fann jag
djupet föga vexlande, 80—110 famnar, på ett visst afstånd
från land, der jag regelbundet träffade klippgrund med lera
i större eller mindre tksvnisd I största antal upphemtades
här Brachiopoder (isynnerhet Waldheimia cranium och Rhyn-
chonella psittacea), Pycnogonider, Onuphis conchilega, Bryozoer
(Hornera lichenoides, Defrancia lucernaria), Ctenodiscus cris-
patus, Zoanthus couchii och solitära Aktinior samt Spongior
(af vexlande former). Helt olika denna fauna var det djurlif
som utmärkte ett strandbälte af vid pass 30—50 famnars vidd,
10 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
som sträckte sig omkring åtminstone tvänne af öarne, Skorpen
och Spildern, och särskildt vid den förra regelbundet utgjordes
af grof stenbotten med rik Floridévegetation ned till 20—25
famnars djup; förherrskande framför andra djurformer voro här
Placophorer (isynnerhet de röda Boreochiton-arterna), Patella
virginea, P. coeca, Margarita grönlandica, Anomia ephippi-
um, Pagurider och Palemonider; Aertalet sådana former som till
färgen öfverensstämde med den här rådande växtverlden och
utan tvifvel i denna omständighet egde ett vigtigt skyddsmedel.!)
Vid den tredje af öarne, Nökklen, anträffades närmare
vestra stranden en annan botten än vid de öfriga, nämligen
gröfre lera med för densamma utmärkande former såsom
borstmaskar, Gephyrider, enkla och sammansatta Ascidior
m. m. Uteslutande lerbotten träffades för öfrigt endast i fjor-
dens SÖ. vik, Badderbugten, och här af finare beskaffenhet
samt utmärkt af ett rikt och vexlande djurlif; isynnerhet voro
Krustaceerna här bättre företrädda än eljest 1 yttre Kvzn-
angen; så t. ex. Cumaceer och Amphipoder; här erhöllos vidare
Alcyonarior, Holothurior, den sällsynta Asterias Lincki, Nep-
tunea despecta, Chrysodomus Turtoni, 'Trophon clathratus, Cy-
lichna alba och var. corticata, Philine, Bela-arter (isynnerhet
B. nobilis), Scalaria grönlandica, Trichotropis conica, Siphono-
dentalium vitreum, Nicania Banksii, Cardium fasciatum, Yoldia
lucida, Leda minuta, Crenella decussata m. fl.
Vid en anstäld jemförelse mellan draggningsresultaten inom
ett och samma fjordområde visade faunan, såsom man kunde
vänta, en i det hela likformig sammansättning på lokaler med
likartadt bottenmaterial och på samma djup under hafsytan.
Också inträffade ofta att en eller ett par former i likartade
omgifningar uppträdde i ett öfvervägande individantal, så att
man med skäl kunde kalla dem formationsbildande. Detta
kunde t. ex. sägas om Pecten islandicus i mellersta Kvaenangen,
hvilken tycktes formligen betäcka bottnen på flera undersökta
punkter ?), under det andra Mollusker och djur af andra typer
på samma ställen erhöllos 1 ett försvinnande fåtal individer.
1!) Mycket ofta inträffade att stenarne voro öfverdragna med Melobesior
och i sådant fall var likheten mellan den röda stenen och en på den-
samma sittande Boreochiton eller Patella virginea så stor att djuren lätt
undgingo uppmärksamheten.
2) Ofta hände efter endast en kort stunds draggning att skrapsäcken indrogs
till brädden fyld af denna mussla, i lefvande uch kraftigt utvecklade
exemplar.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. wv:o 4. 1I
Ännu mera i ögonen fallande genom sitt individantal var i inre
fjorden Ctenodiscus crispatus, som förekom tillsammans med
endast få andra arter. Och hvad ytterfjorden angår skulle der
kunna talas om en Onuphis-formation, en Brachiopod-formation,
en Ctenodiscus-formation; i Jökulfjorden om en Arca-formation
o. s. v. Men om också dessa benämningar kunde tillämpas på
flera punkter inom ett af de nämnda vattenområdena, kunde
de deremot ej utsträckas till fjorden i sin helhet, emedan samma
formationsbildande djur i de yttre och inre delarne uppträdde
i helt olika omgifningar, ehuru vilkoren för dess egen utveck-
ling syntes ej mindre gynsamma på det ena än på det andra
stället.
Det visade sig sålunda i många fall omöjligt att från en
djurformation i de yttre fjordområdena sluta sig till faunan
å alla lokaler för öfrigt inom fjorden, der samma djur var
formationsbildande; och för så vidt detta uttryck användes om
en djurform, måste detsamma sålunda 1 fråga om ett jem-
förelsevis så inskränkt faunistiskt område som det ifrågavarande
få en i väsentlig mån olika betydelse allt efter de skilda lokaler
på hvilka hufvudformen uppträder. Det vore utan tvifvel af
intresse, att 1 större omfattning än här var möjligt, nämligen
genom jemförelser mellan flere fjordområden eller mellan kust-
faunan på skilda punkter med likartad vattentemperatur, utröna
huruvida i sjelfva verket vissa mera sedentära djurformers mass-
visa uppträdande kan sägas stå i samband med andra djurs
vistande på samma ställen och om man sålunda kan tala om
s. k. djurformationer i vidsträcktare bemärkelse och ej blott
såsom mera lokala företeelser. Beträffande Kv&enangen kan
möjligen en förklaring deröfver, att ett och samma formations-
bildande djur uppträder i olika omgifningar inom den yttre
fjorden mot i den inre, vara att finna i samma orsaker som
betinga faunans beskaffenhet i allmänhet i instängda fjord-
bassiner på denna kust och som sannolikt vållat, att den arktiska
fauna som ursprungligen var gemensam för hela fjorden, seder-
mera då fjordens inre delar afsöndrades från hafvets omedelbara
inflytande, fortlefde i dessa under nästan oförändrade temperatur-
och bottenförhållanden, under det att den yttre fjordfaunan delvis
uppblandades med söderifrån invandrade element, delvis drog sig
undan mot djupet och derigenom trädde in i en ny omgifning.
Såsom en belysning af nyss berörda förhållande må exempel-
vis anföras att såväl för den inre Kvenangen (Nordbotn), som
2 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
för den yttre (den breda midtrännan mellan öarne Skorpen och
Nökklen) kan uppställas en Ctenodiscus-formation; denna före-
kom i båda fallen på lerbotten, ehuru leran i ytterfjorden var
mindre mäktig och omvexlade med berggrund; i ytterfjorden var
djupet på några fyndorter 15—20 famnar större än i den inre.
Hufvudmassan af de upphämtade djuren utgjordes i båda
fallen af Ctenodiscus crispatus i väl utvecklade exemplar. Men
under det i Nordbotn dess omgifning endast bestod af några
få mollusker och rörmaskar såsom: Modiolaria nigra, Astarte
compressa, Buccinum undatum, Neptunea despecta, Pectinaria
sp., voro de djur som förekommo i dess sällskap i yttre fjorden
till största delen af helt andra typer än de förra, så t. ex.
Spongior, Holothurior, Zoantharier (Zoanthus couchii) och
Alcyonarier, Pycnogonider, Onuphis conchilega, Brachiopoder
(Waldheimia och Rhynchonella). Ingen representant för dessa
(med undantag af en Holothuria) anträffades i inre Kvenangen
vare sig i sällskap med Ctenodiscus eller eljest; orsaken här-
till ligger påtagligen så väl i det mindre djupet som i botten-
beskaffenheten och vattnets temperatur i denna bassin. Hufvud-
formens större akkomodationsförmåga måste följaktligen i detta
fall anses i väsentlig grad betinga omgifningens olikhet på ena
och andra stället.
För att äfven lemna exempel på sammansättningen af
formationer som träffades inom blott ett fjordområde, för den
betydelse de möjligen kunna ega vid jemförelse med liknande
iakttagelser från andra håll, vill jag anföra från mellersta
Kvenangen: Pecten islandicus-formationen, som här hade en
stor utbredning från 15—50 famnars djup, der hufvudformen
uppträdde i öfvervägande antal och i kraftigt utvecklade
individer, blandad allt efter djupet med andra former, såsom
Ascidior och Bryozoer, Mytilus modiolus (jättestora exemplar),
Modiolaria levigata, Cardium fasciatum, Anomia ephippium,
Saxicava rugosa, Panopea norvegica, Trochus occidentalis,
T. tumidus, Margarita grönlandica, Trichotropis borealis, Natica
grönlandica, Bela harpularia, B. nobilis, Trophon clathratus,
Neptunea despecta, Buccinum undatum, Hippolyte phippsii,
H. gaimardi, H. pusiola, Pagurus pubescens, Aktinior (Tealia
crassicornig) och Spongior.
På andra ställen i samma fjorddel kunde talas om en
Ascidia- Bryozo-formation, hvars hufvudbeståndsdel utgjordes af
Ascidia obliqua HELLER i stora exemplar, formligen öfverklädda af
BIHANG TILL Ka SV. VET-AKAD., HANDL: BAND: 11. N:o 4. 18
Bryozoer; blandade med dessa förekommo fina hopgyttrade Serpu-
lider, Natica grönlandica, Margarita grönlandica och cinerea,
Trochus tumidus, Buccinum undatum, Neptunea despecta, Ve-
lutina levigata, Pyrene rosacea, Anomia ephippium, Saxicava
rugosa, Pecten islandicus, Balanus porcatus, Hyas coarctatus,
Hippolyte-arter m. dl.
Såsom redan blifvit nämndt, utmärktes ett större strand-
bälte af 30—30 famnars vidd, bestående af grofva stenar be-
växta med Floridéer, omkring vissa öar i yttre fjorden genom
den synnerligen ymniga förekomsten af Placophorer, nämligen
framför andra de tvänne arterna Boreochiton marmoreus och
ruber, och ehuru dessa bildade hufvudmassan, träffades jemte
dem i stor mängd Patellider, såsom Patella virginea och P.
coeca, dessutom Margarita grönlandica, Anomia, Pagurus pu-
bescens, Hippolyte gaimardi och pusiola m. 4.
På sandblandad lera i ytterfjorden uppträdde i oerhörd
myckenhet på större sträckor under 80—100 famnars vatten en
rörmask, Onuplhis conchilega, bland en för öfrigt temligen art-
och individfattig omgifning, bestående af Spongior, Aktinior
(Zoanthus couchii), Holothurior, Brachiopoder (Waldheimia)
och Pycnogonider (Pycnogonum litorale, Nymphon Strömi och
N. hirtum).
I samma fjordområde kunde iakttagas ännu en annan på
flere lokaler såväl i midtrännan som längs vestra stranden
(i sundet mot Skorpen) väl utpräglad djurformation, som lämp-
ligast torde kallas Brachiopod-formationen efter de förherrskande
Brachiopoderna Waldheimia cranium, Rhynchonella psittacea
och Terebratulina caput serpentis, af hvilka den första före-
kom vida talrikare än de båda andra. På samma ställen,
60—90 fammnars djup, träffades Spongior (af mycket vexlande
former), Aktinior (Tealia crassicornis och Zoanthus couchii),
Ophiurider (Ophiopholis aculeata), Pteraster pulvillus, Kalk-
bryozoer (Hornera lichenoides, Tubulipora atlantica, Defrancia
Jucernaria), Anomia ephippium, Pecten vitreus och P. abyssorum,
Arca pectunculoides v. septentrionalis m. fd.
Till sist må nämnas den framstående plats sistnämnda lilla
arktiska mussla syntes intaga inom ett område af Jökulfjorden,
der djurlifvet 1 öfrigt på grund af bottenbeskaffenheten (små-
sten med ringa lera), var föga rikt på former. Denna botten
anträffades på 100—120 famnars djup och tillsammans med den
nämnda Arca-arten förekommo der, ehuru fåtaliga, endast
14 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
Spongior (Geodia och ett par andra former), Aktinior (Tealia
crassicornis), Astarte crebricostata och ÅA. compressa samt några
Amphipoder.
I sammanhang med denna allmänna öfversigt af djurlifvet
i Kvenangen, så vidt det blef mig bekant genom några veckors
draggningsarbeten, må äfven omnämnas de mest karakteristiska
ythafsformer som anträffades. Hufvudmassan af de djur som
under gynsamma väderleksförhållanden insamlades med ythåf
på skilda punkter af yttre fjorden utgjordes af Copepoder —
isynnerhet förekom Calanus finmarchicus ytterst talrikt —
samt Sagitte: i fjordens innersta vikar, på ställen der högre
Krustacéer erhöllos mera talrikt genom draggningarne, upp-
trädde dessas Zoeaformer ymnigt i ytan. I eller nära ytan
förekom här, såsom 1 allmänhet vid dessa kuster, Euphausia
inermis i oräkneliga massor, utgörande vid denna tid den
hufvudsakliga födan för de stora sejstimmen (Gadus virens).
Af en Hyperid träffades några fot under ytan på ställen med
stark strömsättning ett mindre antal exemplar. Karakteristisk
för ytfaunan i yttre fjorden må äfven sägas vara en Ctenophor,.
Bolina sp., som vid vissa vindar visade sig kring öarne och
der den uppträdde i större mängd gaf en för den svenska vest-
kustfaunan främmande prägel åt det djurlif som rör sig i ytan
i dessa nordliga vatten.
Då det meddelande som i det följande lemnas om djur-
former tillhörande Kvanangens fauna har tillkommit till en
del i syfte att anställa en jemförelse mellan de arktiska och
boreala elementens förhållande till hvarandra inom de skilda
fjordområdena, har jag af flere skäl egnat största uppmärk-
samheten åt den del deraf som omfattar Molluskerna, isyn-
nerhet derföre att dessa f. n. genom Prof. G. O. SARS” senaste
arbete !) äro bäst kända till sin utbredning längs Norges kuster
i allmänhet. Hvad de andra evertebrattyperna beträffar torde
måhända de gjorda iakttagelserna lemna några bidrag till känne-
domen om vissa formers utbredning, på samma gång de speciela
undersökningar meddelas som jag hittills haft tillfälle göra,
hufvudsakligen öfver en del lägre Krustaceer.
1) G. O. SARS: Mollusca regionis arctice Norvegie. Christiania 1878.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 4. 15
Tunicata.
De slutsatser beträffande dessa djurs uppträdande som jag
anser mig kunna draga af deras förekomst inom Kvzxenangen
torde stå i öfverensstämmelse med sättet för deras uppträdande
äfven på andra kustområden; endast mera skyddade lokaler
såsom djupare vikar eller det inre af större fjordar syntes gyn-
samma för deras utveckling i mera anmärkningsvärd mängd och
större yppighet. Ofvan har blifvit omnämnd en Ascidia- Bryozo-
formation som hade sin utbredning på 25—50 famnars djup i
mellersta Kvzxnangen (isynnerhet på vestra sidan vid foten af
Arrisfjell), och genom detta fjordområdes afstängdhet torde
lokalens natur vara tillräckligt angifven; den var nämligen
väsentligen olika de lokala förhållanden som rådde i den yttre
för hafvet öppna fjorden, der jag i sjelfva verket aldrig under
draggningar på vexlande djup och botten lyckades erhålla
Tunikater 1 nämnvärdt antal.
De från hela Kvenangen erhållna Ascidiorna hafva blifvit
bestämda af Doktor M. B. SwEDErRuUs. De äro följande:
Chelyosoma Macleyanum BRrop. et Sow.
Första gången denna egendomliga Tunikat angifves till-
höra Norges fauna är 1858 af M. SaArs!), som erhöll den i
Ramfjorden vid Tromsö vidfästad lösa stenar på 530 famnars
djup. Den var före denna tid känd endast från Grönland. Jag
lyckades bekomma 2 ex., det ena i innersta delen af yttre
Kv2enangen på 50—60 famnars djup vidfästadt en mindre sten
och i en omgifning bestående af Mollusker (Panopea, Tricho-
tropis, Bele, Margarita cinerea, Patella coeca m. fl.) samt Alcyo-
narier och Spongior, det andra helt nära jökeln i innersta viken
af Jökulfjorden, fästadt på en valvel af Balanus porcatus, på endast
30 famnars vatten. Dess förekomst på senare stället på grundare
vatten än vanligt torde förklaras af vattnets lägre temperatur,
äfven i de öfre lagren, — en följd af jökelns omedelbara grann-
skap — i jemförelse med yttemperaturen i hufvudfjorden.
1) M. SArRs: Bidrag til en Skildring af den arctiske Molluskfauna ved
Norges nordlige Kyster. Forhandl. i Vid. Selsk. i Christiania aar 1858.
16 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
Båda exemplaren voro mindre än exemplar från Sibiriens
kust (Pitlekaj, beläget på 67 7 n. lat och 173” 240. long),
hemförda af Vega-expeditionen. De största af de senare mätte
enligt SWEDERUS !) 22 mm. i längd, under det de norska voro
endast resp. 17 och 13 mm. långa, 9—10 mm. breda.
En afvikelse från det normala förhållandet företedde ett
af exemplaren deruti att den mera centrala mantelöppningen
omgafs af endast 5 tresidiga flikar eller plåtar under det den
andra såsom vanligt visade 6 dylika.
Ascidia obliqua HELLER.
Denna bildade hufvudmassan af Ascidiorna1 den omnämnda
formationen i mellersta Kvenangen, der den förekom i väl utveck-
lade exemplar och oftast var rikt besatt med Bryozoer. Hos
denna art lyckades jag äfven finna en del endozoiska Krusta-
ceer, af hvilka en ej är känd från Sveriges vestkust, men be-
skrifvits efter ett exemplar från Spetsbergen. >?)
Enstaka och mindre utvecklade exemplar erhöllos äfven i
yttre fjorden.
Ascidia virginea O. F. MÖLLER.
Erhölls på spridda ställen af yttre Kvenangen, t. ex. vid
Garbluluokta (N. om Karvik), på 20—40 famnar.
Ciona intestinalis IL.
Blott vid vestra sidan af Nökklen upphemtades några
exemplar från 50—60 famnar på blandad skal- och lerbotten.
Cynthia echinata I.
Spridd här och der i mellersta och yttre fjorden.
Styela gyrosa HELLER.
Förekom ofta på döda skal, mest unga individer, i Jökul-
fjordens inre samt i yttre och mellersta Kvaxnangen.
Styela rustica L.
Endast några få exemplar från mellersta fjorden.
Molgula nana KUPFFER.
Af sammansatta Ascidior förekommo flere arter i fjordens
skilda delar; då tillfälle saknades till bestämning af dem på
stället, har emellertid granskningen af de spritlagda djuren,
o
hvilka oftast äro föga lämpliga härtill, måst lemnas å sido.
1) M. B. SWEDERUS: Tunikater från Sibiriens ishaf och Beringshaf, in-
samlade under Vega-expeditionen. Vega-exp. Vetensk. iakttagelser, Bd 4.
Stockholm 1885.
2) En närmare redogörelse för denna och de öfriga lemnas här nedan (se
Krustaceerna).
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 4. 17
Mollusea.
Denna grupp var vida formrikare än någon af de öfriga
som voro företrädda inom Kvenangen och erbjöd på grund
häraf samt af ofvan anförda orsaker en lämplig utgångspunkt
för bedömande af fjordfaunans sammansättning.
Till ledning vid afgörandet huruvida en mollusk skall
anses tillhöra den arktiska eller den boreala faunan — vara ur-
sprungligen hemma i det haf hvars sydgräns vid norska kusten
bör förläggas ungefär till polcirkeln eller vara en söderifrån
invandrad form —, torde med allt skäl kunna tjena de åsigter
som härom framstälts af M. och G. O. SArRs och af hvilka
följande äro de vigtigaste.
Af otvifvelaktigt arktiskt ursprung, äro först och främst
alla i den äldre glaciala formationen förekommande fossila
mollusker. Vidare torde den nutida faunan vid Ostfinmarken
(0. om Nordkap) få anses såsom äkta arktisk, oberoende af
det djup på hvilket den uppträder. Slutligen kan samma slut-
sats dragas i det fall, då en form uppträder i större mängd
och i bättre utvecklade exemplar i den arktiska regionen än
längre söderut.
Med stöd hufvudsakligen af dessa satser har jag kunnat
anställa en jemförelse mellan beskaffenheten af den fauna som
förefans i Kvenangens yttre af hafvet omedelbart påverkade
del (med dess bifjord, Jökulfjorden) och samma fjords tvänne
innanför liggande vattenområden, hvilkas förbindelse med hvar-
andra och med yttre fjorden för närvarande bildas endast af
smala och grunda strömfåror.
Mulluskfaunans fördelning på fjordens olika delar torde
framgå af följande schematiska uppställning.
AURIVILLIUS,
HAFSEVERTEBRATER.
-—-—-—(—rn]J ÖJ — HS — Ö8H XKhKXK—K X=—————— — —-—-—-—-—-—-A!n==—>>==>—=—==e>=
. Kv&enangen.
| Yttre: I Mel | IOnret
| Mollusca. H2ylTA lersta. N. 28.2)
I. Placophora. |
(CHRItON. "EKaDIe YA ERAN dör osssddsseprrpapenas spe most rese ER = s ;
+!)Lepidopleurus cancellatus SOW. somooomoos------ — | > : : :
| ArCkIGHS UGC ÖSSARSTore oso ge | : : :
7 BIR CT EUS Sa BEA AR SS RA — | FEV :
Top hyres salbussk ss se AT LIE || | |
| > albus var. infuscatus SCHNEIDER-..... (KR TTT
| Böreochitom FREE KOWB boöcos sestosskedcerintre-sådanes | Sf AS
| > TSK OreUS HABRS fossssduses ter frossa | — = |] = .
|
|
| II. Conchifera. |
ÅA. Lamellibranchiata. |
ATOM ARE PEIPPIUM) Sir. vedescso sees sot söta Saga a fa
» EXIT Napp el DE ENA SVR DA 4 BRT REA jr = PTS |
| Pecten TI SLSUEL GL C USA NEUE MI soo ce FOR SSE FÖRS = ENN
[CE (201300) fogas HUD 0 YST SSE SARS IR RAR NA BU I —- |] — : : .
IE (ELD SIE LETS HDI 0) Egede NER nd NA ES RDS = : å 3 2
$i; KNOSE VIS FÖRBI äss ssnsosr nt der 2de a KANON = Jag . . .
AE VILFEUS: CIENRMN oo pösecoscese kdedd 0. dat ap oc FE : : : -
FETT RB MSSOL UI I ÖM res eoste sn ren bes SAS = . . , S
[AME UUS 1 OS a oa oo eo msmnsepasatrssrkessbesAns korset mm RS
| » 10 0 (OJAN) ATS fs NS AR ERA ASA SRA BE pe UA
» POGSCON BUS FP FIA scots pose ssstosksse arne = : 5 5
MORTO|aTlar GIBCORS. Vag, Ior dö gossen fade Sena ER — Jo : : :
> | ENARE Nr BBC i GORE SES AES KRANEN ESR a — | + a fä [nn
COPTI SAM OTIMPSN dass odds ko sassses : : :
2 TN a HELE id dög BE Ra 2 SN RT SYRE SER (= | : — I] —1] —
Gren ella; deCUSSara: MOND 235 303 Sot bona re Kra ESA onda -- : . RT
INGE ua NGT S. VINO NR oc Sa NA SS ofte ABA HA SAS — : — | — |] —
» delpbinodentaär NIGER oso sedorasssrkyektssns I $ : E
Leda pernula i!) HA Al ROMS: Kr SEALADET € a ER RATES 3 -— . — | —- |] —
FLAMING NLU, cc cccer dopp seen dress — |» FRE ;
') De med + betecknade äro boreala former.
2) H. = yttre Kv:enangen (hufvudfjorden); J.:= Jökulfjord; N.= Nordbotn;
S. — Sörfjord (de båda senare = delar af inre Kvrenangen).
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD, HANDL.
BAND 11. N:O 4.
19
—O—O— —— hn <X =———mnnnm--——-2—-—7—=x=-nnpr-——r—=—=—=—=—==—>=—=—=—==7X2:=—2n
TOO UTEN AR BONET EST RENEE ARN |
2 LSIArGUEN IG (05 Fp AIR TRERRN EK EEE
UT TT EAT G hjul SV a bä SS SATT SAKERNA NEN SRS |
Arca pectunculoides (SCACCHI) PHIL. var. sep-
Fenton TS ör ÖL DARS oocsdesso-ursssretenssstrnn |
TOAardamKAeCkinalumM. It o.-ossccc-cocsoocosensnonesencnpas]
5 » (E öl ID JE ERA RESET N |
fasciatum (MONT.) REEVE oloooooooo-
» FIRE A aa Val FÅR D 90 ASA SARA SA SES
FYRA NSlaNdICA (Le losososssessoentsorsssnsrsssssksresen
MöridOn Fan Dorealls- CHEMNI oockoosccesceopsöossrennonnns |
NICanmsNbankSIK IPA CE aoloccscscnoosenssene ccs SNR |
FAstkarte snicata DA COSTA ooossssosmsrasisconssnsnen |
» NA LE SSA Sar om oss or tsk oden ese de
» GLEMNCOStata. KÖRD eoceor seen sscssoressnssnssns |
Mens Sur atulA DA (COSTAS dope feoosoeorseroroerscror |
Fr LOI LEA Na fa fö Es AE SE ANN SU |
FARS STAERNOSUS! MÖN To sooossoocsosossososetrcparansoorr
2 SATTE ER ER HT ING RR RR a SS då lg on Ar a
) STRANGER LÖN ARS soslooostodebbeodsedersese
MÖTT ORONEÉLV ING ort SeENESTT ESSENS
0 TEE REA IE) ES SES SE er TN ere SARAS
Panopea norvegica SPENGL..-.-..------ Bor ER e Ts FREE
ART AV INN SOS fys sb soc voor srocordsoseresnniaonrår
» RT CANE T RA R R a ee |
föxylophaga. dorsalis lUBT, ocooomsmossrsseisrsss orons
B. Solenoconchia.
fAntalis entalis L.
> SK OLAS TTAIRS: otur rd be babesgt aft ri ARSA
Siphonodentalium vitreum M. SARS
Kv2enangen.
ELIN lersta.
— . .
= . .
|
|
. . .
—— — .
— . .
— . .
— . —-
SSM ES .
|
|
— | 0 —
ed . .
—— e fan
= . .
|
|
— | — —
I
& läs .
|
|
= . .
- . .
= . .
= . ——
—- . —
= . .
fd . .
— | .
sosa0s . .
— .
— . .
I
I
is . — |
RR —
I
== —
— . .
== — .
|
I
—L NINE —
|
== . .
NE
Yttre. | Mel- | Inre.
S.
20 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
C. Gastropoda.
a. Prosobranchiarta.
Patella testudirtalis: MÖR ocs oso
; VAT SING INLDI Eee ero ass porer
Fay MES 020 fp EE SE Mr ra NS Ea
> (0 Kl Rs RUT Teres at BSK 0 AAA 2 (L SERET åt
BLÄ kn OG humsRkt. AE
Marsarita helios, FAR. stR ee
> grönlandica CHEMNI oossmss-ss-ss-ss-a=->-
GINETE AO OVER Sa or SENATE
RERNGIGSL ENGEL RIIS! lo rot oc skotsk asa sn en SAS Sr
2 FLERE RAR i RNE 0 ja bj AS SR SES PASSA SSA
| » OCELSNTAlS IVIFERE ooo ss oconscesnsenopnpasr an
(reCapulus hunganeus bk ooo sr ees-s--s=----
Nelatin ar le vig älds bENNI oocccs-scensssersesss-=os9s=-=>-
Ne lia mn el lara pl aten So Ö Tab oonome es nsonoce snor senses
Ornchidiopsis glacialis M. SARS
| Ampullina FST 42) varg 20 NN I RAA ESA ER Fe
Amauropsis 1Slantica GIMME s.s.-oc-coo-==-o--ssc====53
' Natica grönlandica BECK
SrICHOtrOpiIS IHOEeALNS! SOÖWsc esse SIE
3 EJE ES FIVE IA LE Tpl speen erna nn bas etD anno Ste a
|iTit bonI nar GLORSA UGsd Ake SAR be BRN
TU UISR NLA BON NG öd d sd se gro ras Eos a
> var. grönlandica (MÖLL.) G. 0.
DALIIER ORSÄ Ke sorps sr GSsAS scar rensar Re SoesE SENS
Fm (LOL ET gal be Sa byt ger BAR ERE Åter
| Lacuna pallidula DA COSTA
> divaricata FABR.
IERVGITO NLA: MAIDUbA oh ÖBTEN IE roescosne sr os |
xOnoba striata MONT
I Beglarta. oFÖRIARdICA. OMPMNI Ooccoccsccccsopas-ss205s |
| : & Er
|URSPANIS IOOLCHIT IVLASGIID ooo evon acer or no bas sas SOA AA
| Dr å
Bela PyYyrANNIG als STRÖM oso ooo so osm mds stoa osa AS
AE DCNNETOR FI Ög tosse a Seb säd er SE SSR LE EAS
NOBIIS HIVIO TIG. Le Seas, ES. SEE ÖR ERE NS RA |
scalaris MÖLL
Kv2&enangen. |
Yttre. Mel- | Inre. |
H.
ET lersta. ENN |
= — — .
EE — — .
. . . .
— — —- .
CS — — .
I
. -— . |
oe — — — |
I
. . . ., HM
|
= — . ww
|
|
. -— . st il
. . . 7
. — . .
. . . .
. -— . .
. . . .
. — . .
I
|
Fe a: |
. . . .
. . . .
. . . .
. . . .
. . . .
— — . .
. . . .
. . . .
. . . .
. . . .
. . . .
. -— -— .
. — . .
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL.
BAND 11.
N:O 4,
21
[YE FEGT Gi KO MIR fore. SES EST RTR ANSI |
FIT SEALaTOIdES GLO. SARS bor aosdorecespröse steps nader |
0 TESIEIHDTEY JG Ej ve AA RASET NE SETEES ER ETERN
sn JIE OLLE TN, (10 ojt tå 5 KARE SEE ER RR ARE SYRE
FKEterv el vana CL URTG pisses sdudaserrornra- ars sasenr AR
FITA OLACE a GE mr erscrorerbassoor dor sr FsksAa rr ERA
flyphlomangelia, nivalis HOV:otossssooresscs-b-sse son |
MiFoph on Lyn Catus STRÖM oooosssssstosasrossessåss=-uon |
3 FEJD INRE ND ISA USS rESES EE NAN TNE NDS SERIES Erel
BELSurARLApUluS Jöns os ct socdboresssrrsdirägs iir -ensen |
KNENEENOSACCANGOUILD) Cicsseser ssccsderosssesssrersene]
[NER CEN AA KUN GATU: Ås, osten seen assensieceEse norr stpa |
> 17620 (anv ab AO ER: NN dy ERE NaN ANNE
” 1 re SNI En (el 5) SER Sr UA SN NE Sa |
» CORBIdeTUN 4 EG ÖK SARS oe edeeoostost |
> gnönlandiceum CHEMNI-oss-.-sosss0tg |
| » fnmarchianum VERKB: oococttssteco-ss-
| Neptunea GIRAPEGT APR 18 OR Ann sp ae
KEHTYsodöomus Flurtoni, BBAN döolsosre-ses=2-sses=- oe
BrääBlkslaudiens CHEMN: ooocioooscpgcssootn-sss=o eo
LO TIBRO SUS AINBEN:E mo origorb sed ederensos sö oåsoo bese |
b. Opisthobranchiata.
AGP NDUAtA UVI Ob, ccs soccer obserssersnbstere enes
(öylicknatalba BROWN, odeoltgsesoonssbostos bönen |
2 PEOPINGIS, M:S SARS ocrbodsootle-törborsren
Scaphander puncto-striatus MIGH. oosoooooomoooo----
PIA CESCAbrAT MOT -ssoccorsoccser scen so dsr der ords
GIT ST LATANEr AO SRSARS mod sn a
z UFAANSDER ONYN ELO LIDAR CI lEeT. oron la
NORIS TOR VCla PAN MIUDEe. occo---ccsossososoeosorssbostrocn SA
ntvetllandica, ATD.& HANG! socccoctiosoccknoceese
Fämellrdorsktmuricata MO. oococcocccc--so oo dEret
WENT ROdONS) PilOSA MU. -osoccomssr surr ear ker sänder |
Kv2enangen.
Yttre.
15
Mel-
HÅ lersta.
| N.
Inre.
S.
. .
.
.
.
.
. .
.
. —
. .
|
|
22 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
Molluskantalet, så vidt jag lärde känna detsamma genom
mina draggningsarbeten, uppgick sålunda i yttre Kvxenangen
(inberäknadt Jökulfjord) till 121 arter, deraf 49 Lamellibran-
chiata och 72 Solenoconchia, Gastropoda och Placophora.
Betecknande för den inverkan golfströmmen ännu vid denna
höga breddgrad (den 70:de) utöfvar på hafsfaunan till ett visst
djup är det förhållandet att af dessa 121 mollusker ej mindre
än 13,22 procent bestod af afgjordt boreala former (deraf 16,33
procent Lamellibranchiata, 11,12 procent Solenoconchia, Gas-
tropoda och Placophora). ?!)
I mellersta och inre Kvyxnangen uppgick deremot antalet
Mollusker, som erhöllos, endast till 66 >?) (deraf 27 Lamellibran-
chiata, 39 Solenoconchia, Gastropoda, och Placophora).
I motsats mot den yttre fjordens blandade fauna kan om
molluskerna i de inre fjordbassinerna sägas att de alla voro
af rent arktiskt ursprung (möjligen får härifrån undantagas en
Placophor, Lepidopleurus cinereus, som ej af SARS anträffats
N. om Lofoten och derföre af honom anses som en boreal form,
men som emellertid af SPARRE-SCHNEIDER påträffats i Tromsö
sund äfvensom i yttre Kvenangen i väl utvecklade exemplar,
hvadan det är antagligt att den äfven kan finnas vid Ostfin-
markens kust).?) Af denna molluskfaunans karaktär torde med
all sannolikhet den slutsatsen kunna dragas i afseende på ifråga-
varande fjords bildning, att landskilnaden mellan de inre fjord-
områdena och det yttre bildats under en tid, då golfströmmen
ännu ej berörde denna kust och att faunan i de förra är en
qvarlefva af det djurlif hvarom skalbankarne från glacial-
tiden vittna och som numera återfinnes oblandadt endast i den
del af polarhafvet, dit den varma hafsströmmen ej sträcker sina
verkningar.
Efter denna allmänna öfversigt af molluskfaunans samman-
sättning lemmnas i det följande närmare redogörelse för de
1) Då alla i Norges arktiska region hittills iakttagna mollusker af nämnda
4 klasser, enligt G. O. SARS uppgå till 392, blir, med afdrag af 31 arter
som endast anträffats i O. Finmarken, procenttalet boreala former af de
öfriga 34,35, således vida högre än det nyssnämnda och beroende hufvud-
sakligen på mängden af boreala mollusker som uppträda vid Lofoten,
d. v. s. vid det arktiska områdets sydgräns, och sedan upphöra.
2) Enligt SPARRE-SCHNEIDER torde dock ytterligare ett tiotal former, de
flesta sådana som äfven tillhöra yttre fjorden, få läggas till denna siffra.
Se SP. SCHNEIDER: Undersögelser over dyrlivet i de arktiske fjorde.
Tromsö museums Aarshefte 4, 1881.
3) Om utbredningen af Lamellaria latens, se nedan.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:O 4; 23
anträffade arterna, hvarvid jag med hänsyn till deras utbred-
ning inom hvarje fjordområde i de flesta fall bifogat uppgift
om förd dantalet, djup- och bottenförhållanden.
I. Placophora.
Chiton Hanleyt BEAN.
Tvänne exemplar af denna arktiska art erhöllos, det ena i
Kjeikanbugten (mellersta Kvxenangen) på 30—35 famnars djup,
det andra vid Baddern i yttre fjorden på omkring 40 famnar
och lerblandad stenbotten. Det senare exemplaret var 3/3” långt,
det förra !/, gång större.
Lepidopleurus cancellatus Sow.
Denna ej O. om Nordkap anträffade form, som på grund.
af sin utbredning i S. kan betraktas som afgjordt boreal, an-
träffades blott i yttre fjorden i ett par exemplar.
Lepidopleurus arcticus G. Ö. SARS.
Talrikast i Jökulfjorden (17 ex.), förekom den äfven i
hufvudfjordens yttre del t. ex. i Badderbugt.
Lepidopleurus cinereus IL.
Flerstädes 1 yttre fjorden (vid Spildern på 40—50 famn.,
Skorpen m. fl. ställen) samt vid Arrisvarre i mellersta fjorden
på 30—50 famnars djup.
Lophyrus albus L. et var. infuscatus SCHNEIDER.
Hufvudformen träffades sparsamt men varieteten allmänt
inom hela fjorden, der sten och algbotten fans. I likhet med
SP. SCHNEIDER, som uppstält denna varietet på grund af exemplar
funna i Kjosen, inre Kvzenangen och vid Tromsö, fann jag
radulan bildad såsom hos L. albus samt valvelkanterna äfven-
ledes lika dennas, hvadan variationen endast gäller färgen, som
hos infuscatus är brunsvart.
Varietetens' vanliga storlek var 11 mm. i längd, 5 mm.
1 bredd.
Boreochiton ruber LOWE.
I jemförelse med svenska exemplar uppnår arten här ringa
storlek. Förekom i hela fjorden på sten och algbotten.
Boreochiton marmoreus FABR.
En -karaktersmollusk jemte föregående art och Patella
virginea för det af större stenar med rik Floridévegetation
(Melobesia, Ptilota m. fl.) utmärkta område som till en viss
24 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
omkrets och på ett djup af 10—25 famnar omgaf öarne isyn-
nerhet i yttre fjorden. Liksom B. ruber träffades den ända
in i Nordbotn.
II. Conchifera.
ÅA. Lamellibranchiata.
Anomia ephippium L.
Utbredd öfver hela fjorden och isynnerhet talrik i den
yttre och mellersta, oftast vidfästad lefvande och döda skal.
Anomia aculeata IL.
Denna erhölls icke i Sörfjorden, men för öfrigt spridd öfver
allt, ehuru fåtaligare än föregående.
Pecten islandicus MöLL.
Af denna mussla påträftades i yttre fjorden oftast endast
döda valvler, blott enstaka lefvande individ såsom vid Garblu-
luokta på 30—50 famnar, under det den i mellersta Kvaenangen
förekom talrikare än hvarje annan mollusk, i lefvande kraftigt
utvecklade exemplar. Färgvexlingen var i hög grad påfallande,
från hvitgul genom gult till gulbrunt och violett. Den var
här utbredd på 15—50 fammnars djup, der den lefde hufvud-
sakligen tillsammans med de djurformer, som ofvan (sid. 12)
blifvit omnämnda såsom beståndsdelar i den s. k. Pecten islandi-
cus-formationen. I Nordbotn, der den också fans talrik, upp-
hemtades dock jemförelsevis färre lefvande exemplar än i
Navitfjorden.
Pecten tigrinus MöLL.
Tillhör liksom följande art endast yttre fjorden, der den
emellertid uppträdde långt ifrån så allmänt som längre
söderut.
Pecten striatus MöLL.
Endast 5 a 6 ex. af denna, i likhet med föregående, boreala
Pecten-art anträffades i yttre Kvexnangen.
Pecten Hoskynsi FORB.
Af denna genom valvlernas sinsemellan olika skulptur
lätt igenkänliga art erhöllos blott 3—4 exemplar från omkring
100 famnars djup i yttre Kvenangen och Jökulfjord. Den
venstra större valveln var 11 mm. lång, 12 mm. hög.
Pecten vitreus CHEMN.
Förekom likaledes mycket sparsamt 1 yttre fjorden.
BIHANG TILL Ko! SV- VAT-ARKAD. HANDL: BAND 11: N:O 4; 25
Pecten abyssorum Lov.
Liksom föregående en boreal art och tillhörande de större
djupen, 80—100 famnar, i samma fjorddel som denna. De erhållna
exemplaren voro 16 mm. långa, 12 mm. breda.
Mytilus edulis L.
Anträffades i alla fjordområden med undantag af Sörfjorden,
dock öfver allt sparsammare än följande art.
Mytilus modiolus L.
Med samma utbredning som föregående, men isynnerhet i
mellersta fjorden talrikare och uppträdande i jättelika exemplar
(af 150 mm. längd, 95 mm. höjd), på 20—40 famnars djup,
bland Pecten islandicus och inom Ascidia-Bryozo-formationen.
Ofta betäcktes de helt och hållet af Bryozoer, rörmaskar, Ba-
lanus porcatus, Verruca Strömi m. d.
Mytilus phaseolinus PHiL.
Anträffades i några få enstaka exemplar inom yttre Kven-
angen och Jökulfjord.
Modiolaria discors IL.
Ett par exemplar, 15 mm. långa, I mm. höga, upptogos
från 30—50 famnars djup vid Baddern i yttre fjorden.
Modiolaria lcevigata GRAY.
Ehuru ej allmän (5 å 6 ex. från yttre, 4 ex. från mellersta
och några smärre från inre fjorden), förekom denna art spridd
öfver hela Kvaenangen på lerbotten och 20—40 famnars djup.
De största exemplaren mätte 37 mm. 1 längd, 22 mm. i höjd.
Modiolaria corrugata STIMPS.
Blott i yttre fjorden (Badderbugt) anträffades på 30—350
famnar tvänne exemplar (det större 12 mm. långt, 6 mm. högt),
af denna form, som vid Norge hittills blifvit funnen blott vid
Finmarken; den har ej anträffats vid Norges eller Sveriges vest-
kust, men synes uppträda TSE Östersjön.
Modiolaria nigra GRAY.
Visade samma utbredning som M. levigata men syntes
allmännast i inre Kvenangen, der större och mindre exemplar
erhöllos på 15—-30 fammnars djup och lerbotten; i Kjeikanbugt
(mell. Kv&nangen) erhöllos 6 ex. och i ytterfjorden 1 ex. De
sistnämnda voro af samma storlek som de största från inre fjorden.
Crenella decussata MONz7.
Anträffades på fin lerbotten dels i Badderbugt (yttre fjorden)
i 11 ex., dels i Nordbotn och Sörfjord talrik, i synnerhet på
sistnämnda ställe.
26 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
Nucula tenuis MONT.
Förekom på lerbotten i hela fjorden, dock vida allmännare
i de inre delarne.
Nucula delphinodonta MiGH.
Blott 1 ex. erhölls af denna art i Badderbugten på 20—30
famnars djup.
Leda pernula Mörr.
Denna mussla som erhölls talrikt i Nordbotn aftog syn-
barligen i mängd mot yttre fjorden, der blott enstaka exemplar
förekommo.
Leda minuta MöLL.
I motsats mot föregående var denna sällsynt i de inre
fjordområdena, men blef allmännare ut mot kusten. Så erhöllos
t. ex. vid Klubben (Badderbugt) 12 ex. af denna mot I ex.
af föregående art.
Yoldia lucida ILov.
Anträffades liksom följande i Badderbugt samt i Sörfjorden,
på det förra stället i 4 ex. mot 2 ex. af Y. lenticula.
Yoldia lenticula MÖLL.
Erhölls endast på nämnda tvänne områden, men anträffades
af SP. SCHNEIDER talrikt äfven i Kjeikanbugt (mellersta fjorden.)
Yoldia limatula SAY.
Endast tvänne valvler erhöllos af denna i Nordbotn på 15
famnars djup.
Arca pectunculoides (ScaccHi) Pui. var. septentrionalis
GG. OM SARS.
Denna vid V. Finmarken af M. och G. O. SARS tagna
varietet, som genom betydligare storlek (9 mm. lång, 6 mm.
hög) och valvlernas utseende afviker från hufvudformen, an-
träffades endast i yttre Kvexnangen samt Jökulfjord på omkring
100 famnars djup, på förstnämnda stället (mellan Skorpen och
Nökklen) tillsammans med Spongior, Aktinior (Tealia och Zoan-
thus), Holothurior, Pycnogonider m. fl., på senare stället bil-
dande hufvudmassan af det på en botten af smärre stenar!) och
lera uppträdande djurlifvet. Näst denna mussla i talrikhet kom
här Astarte crebricostata, A.compressa och Lepidopleurus arcticus,
och förutom dessa var denna »Arca-formation» sammansatt af
Spongior (Geodia), Aktinior (Tealia erassicornis) och Amphipoder.
D) Åfven M. SARS omtalar i >Beretning om en zoologisk Reise i Lofoten
och Finmarken»> (Nyt Magazin for Naturvid. 6 B. Christiania 1851) att
han träffat denna mussla vidhäftad småsten på 30—40 famnars djup
och bergbotten i Komagfjord.
SN
BIHANG, MILK IKoLSVIRVDT ARKAD. HAND. I BAND: 11. N:o 4: 24
Cardium echinatum 1.
Liksom följande art en boreal form, erhölls denna endast
i l exemplar vid Baddern i yttre Nvenangen.
Cardium edule Li.
Syntes förekomma temligen sparsamt i yttre fjorden.
Cardiwm fasciatum (MONT.) REEVE.
Förekom från Sörfjorden (sparsam) utåt i alla fjordom-
rådena, der bottnen var passande; den var t. ex. i Badderbugten
den allmännaste mollusken (49 ex.) på ett större område, der
Cyprina islandica och Nicania Banksii kom närmast densamma
1 individantal.
Cardium minimum PHIL.
Af denna art upptogos endast 7 ex. i Badderbugten och
1 ex. i Jökulfjord.
Cyprina islandica Li.
Blott helt små individer erhöllos lefvande på lergrund i
inre och mellersta fjorden samt vid Baddern i den yttre. Af
fullväxta träffades endast valvlerna, men ofta i stor mängd,
isynnerhet i yttre fjorden (vid Garbluluokta m. fl. ställen).
Tridonta borealis CHEMN.
Af denna enligt SP. SCHNEIDER blott vid yttre kustlinien
uppträdande form erhölls endast 1 ex. i yttre fjorden.
MNicania Banksii LEACH.
Bland Astarte-formerna var denna den talrikaste såväl i
Sörfjorden som i Badderbugten, der äfven varieteten striata
förekom blandad med den typiska.
ÅAstarte sulcuta DA COSTA.
Af denna till sin utbredning boreala art erhölls 10 ex. vid
Baddern och på andra ställen i yttre fjordområdet.
Åstarte compressa IL.
Träffades i hela fjorden, med undantag af Sörfjord, och
var öfverallt der den förekom tillsammans med följande art
underlägsen denna i antal.
Astarte crebricostata FOorB.
Visade samma utbredning som föregående art, men före-
kom dessutom på lerbottnen i Sörfjorden. I Jökulfjord upp-
trädde den tillsammans med Arca pectunculoides m. fl. Dess
medelstorlek var: 19 mm. (längd), 15 mm. (höjd).
Venus striatula DA Costa.
Endast 1 ex. erhölls i Badderbugt.
28 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
Venus ovata PENN.
Liksom föregående inskränkt till yttre fjorden, ehuru all-
männare än den förra.
Azxinus flexuosus” MONT.
Förekom vid Baddern, hvarifrån jag medförde tvänne
individer.
ÅAxinus Sarsii PHIL.
Syntes också endast tillhöra yttre fjorden, der den upp-
trädde sparsamt.
Azxinus Gouldii PH.
Af denna upptogos ex. i Sörfjord, Navitfjord (mellersta
Kvenangen) och Badderbugt.
Tellina lata GMEL.
Ehuru ymnigast i inre fjorden träffades den såväl i Kjeikan-
bugt som Badderbugt på lerbotten under 15—50 famnars vatten.
De större ex. voro 31 mm. långa, 22 mm. höga.
Tellina solidula Purr.
Endast skal träffades af denna art på stränderna af inre
fjorden och några ställen vid den yttre.
Thracia truncata BROWN.
Förekom i Sörfjord och Badderbugt, men tycktes ingen-
städes nå full utveckling.
Nercera obesa Lov.
Två tomma skal anträffades på 530—60 famnars djup (sten-
och lerbotten) vid Nökklens vestra strand.
Necwera subtorta G. O. SARS.
Liksom föregående art erhölls den endast i yttre fjorden
(Badderbugt), i två lefvande ex.
Mya arenaria L.
Blott tre smärre ex. i Badderbugt.
Mya truncata L.
Likaledes förekommande i helt små ex. i inre och yttre
fjorden.
Panopwea norvegica SPENGL.
Då enligt G. O. SaArs hittills vid norska kusten oftast blott
valvlerna af denna mussla blifvit funna och de få tillfällen
djuret anträffats exemplaren varit små, var det öfverraskande
att här i Kvaenangen finna ej mindre än tre exemplar, deraf
tvänne lefvande. Det ena af dessa kan anses som fullt ut-
vuxet, enär skallängden uppgick till 65 mm., skalets höjd öfver
vertex till 40 mm. Dess höjd öfver den bakre (siphonala) ändan
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 4. 29
var 33 mm.; afståndet från samma ända till vertex var 39 mm.,
från framkanten till vertex deremot endast 26 mm. Två run-
dade åsar utgå från vertex med en divergens af ungefär 45”
mot nedre skalkanten. Det mindre af de lefvande ex. hade
starkare inböjda vertices, höjden öfver dessa var här lika
stor (22 mm.) som skalets höjd vid bakre ändan. Denna
ända var tvärare än på det större ex., den främre ändan
deremot mer utdragen. Afståndet mellan denna och vertex
var 17 mm., mellan vertex och den bakre ändan deremot 20
mm. Vertex sålunda belägen mycket närmare öfre skalkantens
midt hos yngre exemplar. Åsarne voro äfven mycket svagare
än på det fullvuxna exemplaret.
Såvidt jag af bottenbeskaffenheten å fyndorten kunde döma,
torde denna mussla såsom sina samslägtingar hålla sig dold mellan
större och mindre stenar, med den tjocka läderartade siphonen
framskjutande. Ett sådant förhållande skulle ock lemna en för-
klaring deröfver, att den jemförelsevis sällan erhållits lefvande,
då det är att antaga att på de större djup der den uppträder
den genom sitt lefnadssätt undgår att medfölja bottenskrapan
1 de fall då bottnen är af fastare beskaffenhet.
Ett ex. erhölls i yttre fjorden vid Garbluluokta på 50—60
famnars stenbotten, de båda andra i mellersta fjorden vid Arris-
varre på 25—50 famnar, der Ascidior och Bryozoer förekommo
talrikast, blandade med döda och lefvande Mollusker, Aktinior
m. fl., samt i Kjeikanbugt.
Saxicava rugosa L.
Var allmän i fjordens alla delar, men isynnerhet i de yttre.
Saxicava arctica 1.
Sällsyntare än föregående men med samma utbredning.
Xylophaga dorsalis TURT.
En till sitt ursprung boreal mussla, af hvilken jag fann
två tomma valvler vid Klubben (Badderbugt) på 20—30 famnars
vatten och lerbotten. Någon uppgift om dess förekomst vid
norska kusten norr om Lofoten har jag ej funnit hittills lemnad.
B. Solenoconchia,
a. Scaphopoda.
Antalis entalis IL.
Denna Scaphopods boreala natur står i öfverensstämmelse
med dess uppträdande i Kvenangen, der jag famn den talrik
20 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
såväl i yttre hufvudfjorden som i Jökulfjord, under det den icke
anträffades i de två imre fjordbassinerna.
Antalis striolata STIMPS.
En arktisk form, som erhölls både 1 mellersta och yttre
fjorden.
b. Siphonopoda.
Siphonodentalium vitreum NM. SARS.
Synnerligen karakteristisk för Norges äldre glaciallera synes
denna snäcka i nutiden förekomma blott vid Finmarkens och
Tromsö amts kuster. Fem exemplar erhöllos på lerbotten i
Badderbugt under 40—50 famnars vatten, det största var 16 mm.
långt, 3 mm. bredt nedtill.
C. Gastropoda.
a. Prosobranchiata.
Patella testudinalis Mörr.
I yttre fjorden inom strandbältet äfvensom på få famnars
djup der och i de inre områdena.
Patella virginea MöLL.
Med samma horizontala utbredning som föregående upp-
trädde denna oftast djupare ned på ofvannämnda af Borechiton-
arterna, Margarita grönlandica, Pagurider, Palemonider m. f.
djur bebodda område kring yttre fjordens öar och för öfrigt
hvarhelst en rikare växtlighet var rådande.
Skalets form visade högst betydliga variationer från en
hög apex då belägen nästan på skalets midt — till en ned-
tryckt, med närmare framkanten liggande spets.
Patella fulva MöLr.
Blott 1 ex. från yttre Kvanangen.
Patella coeca Möri.
Uppträdde lika allmänt som P. virginea, men oftast på
lerblandad skal- eller stenbotten samt varierade till färgen från
den vanliga gråhvita till gulbrun. !)
Rimula noachina L.
Inom alla fjordområden i smärre exemplar.
Margarita helicina FABR.
Förekom sparsamt i mellersta och yttre fjorden bland
Laminarier.
') Den senare färgvarieteten erhölls nära jökeln i Jökulfjord på 30—40
famnars djup och lerblandad stenbotten.
BISANG TILL K. SV-0VET.-AKADs HANDE. 'BAND:1l; N:04; 31 >
Margarita grönlandica CHEMN.
Allmän och väl utvecklad i alla fjordens delar samt under-
kastad förändringar till formen genom skarpkölade eller afrun-
dade vindlingar och till färgen från hvitaktigt till mörkare rödt.
Margarita cinerea CouTtH.
Visade sig såsom den föregående 1 alla fjordområden, men
ofta på större djup (50 famnar) än denna.
Trochus cinerarius L.
Till sin utbredning en boreal form; erhölls från yttre fjorden
fåtaligare än följande.
Trochus tumidus MONT.
Upphemtades ej på någon punkt af inre fjorden, men upp-
trädde talrikt 1 de öfriga delarne, isynnerhet i yttre fjorden och
Jökulfjord.
Trochus occidentalis MiGH.
Tvänne väl utbildade exemplar upptogos, det ena i Badder-
bugt, det andra i mellersta fjorden vid Arrisvarre på 30—50
famnar, hvadan den ej tyckes uteslutande inskränkt till det
yttre kustbandet, men måhända är sällsyntare i de inre fjord-
bassinerna.
Capulus hungaricus IL.
Af denna boreala snäcka erhölls blott 1 lefvande individ i
yttre Kvenangen.
Velutina levigata PESS.
Tre exemplar, deraf ett mycket stort, upptogos i Kjeikan-
bugt (mell. fjorden) samt två exemplar i de båda inre bugterna
af yttre fjorden.
Lamellaria latens MöLL.
Blott två individer, det mindre af 9 mm. längd, erhöllos i
Kjeikanbugt på 20—30 famnars djup.
Denna art, som ej hittills är känd från O. Finmarken eller
polarhafvet samt sannolikt på grund af skalets bräckliga be-
skaffenhet ej påvisats inom Norges glacialformation, upptages
af G. O. SARS såsom en boreal form. Då den emellertid enligt
uppgift förekommer sällsynt vid Norges vestkust, men blifvit
funnen vid Lofoten och så nordligt som i Komagfjord och
Havösund, synes mig frågan om dess boreala eller arktiska
ursprung böra lemnas öppen för kommande forskningar. Af
M. SARS anmärkes ?!) att det i Komagfjord erhållna ex. var af
1) M. SARS: Zool. Reise i Lofoten och Finmarken. Se ofvan.
32 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
vanlig storlek (3/,”), i jemförelse med ex. från Bergen; detta jemte
dess förekomst så långt in i en fjordbassin som ofvan angifna
ställe i mellersta Kvenangen bland för öfrigt blott arktiska
former, synes mig ej utesluta möjligheten af att den äfven kan
anträffas i rent arktiska vatten.
Onchidiopsis glacialis M. SARS.
I Kjeikanbugt (mell. fjorden) upptogs 1 ex. af 18 mm.
längd (sammandraget 1 sprit) på 30—40 famnars djup.
Vid Norge upptäcktes denna egendomliga Marseniad 1849
af M. SarRs vid Hammerfest och Havösund och beskrefs på
anförda ställe under namn af Lamellaria glacialis. Den är
sedermera anträffad blott vid Finmarkens kuster, i Karahafvet
och vid Grönland (på sistnämnda ställe har BERGH, som upp-
ställt slägtet Onchidiopsis, anträffat en form (0. grönlandicxr
BERGH) som utan tvifvel är identisk med ifrågavarande). !)
Ampullina Smithii BRoOWws.
Blott ett tomt skal (15 mm. långt, 14 mm. bredt) anträffades
i Badderbugt på 20—50 famnars djup och lerbotten af denna från
Lofoten norrut sällsynt uppträdande Gastropod. SARS angifver
dess längd till endast 12 mm. ?)
Amauropsis islandica GMEL.
Några få ex. erhöllos från yttre och mellersta fjorden
(Arrisvarre) på 30—50 famnars djup.
Natica grönlandica BECK.
Allmän i alla fjorddelarne; de största ex. upptogos i
mellersta fjorden (Kjeikanbugt) på skal- och stenbotten med
alger under 20—35 famnars vatten.
Trichotropis borealis Sow.
Hörde liksom föregående till de inom Kvzanangen allmänt
och på vexlande djup uppträdande Molluskerna.
Trichotropis conica MÖLL.
Denna vid Finmarken sparsamt uppträdande art erhölls i
några få exemplar från Badderbugt på 20—50 famnars djup
och lerbotten. Ett ex. var 11 mm. långt.
!) Radulan (Tafl. I, fig. 8) är i det närmaste lik den af BERGH afbildade öfver
O. grönlandica. Midtlamellen är rektangulär med afrundade hörn, dess
framkant bakåt böjd med en stor midttand och på sidorna om denna
med smärre, stnndom (på ena sidan) 3-flikiga tänder. Sidolamellerna
1 på hvarje sida, rundadt trapezoidisk med omböjd framkant, slutande i
en större inåt riktad spets och utåt tandad. Hakar (uncini) 2 på hvarje
sida, svagt böjda, den ena småtandad på sidan (på BERGHS figur är lam.
media jemnt tandad och uncini hafva längre basaldel).
2) Enligt MIDDENDORFF mätte ex. af hans Natica aperta LOVÉN från Ochotska
hafvet 35 mm. i längd, 34 mm. i bredd.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o4. 33
Littorina littorea L.-
Blott ett fåtal ex. medfördes från yttre Kvxnangen; arten
syntes tillhöra det yttre kustbandet.
Littorina rudis MATON var. grönlandica (MÖLL.) G. O. SARS.
Uppträdde äfven i fjordens inre delar lika allmänt som
vid stränderna i den yttre.
Littorina palliata SAY.
I yttre fjorden iakttogs denna art flerstädes, deremot hem-
fördes den icke från de inre bassinerna, der SP. SCHNEIDER ej
heller lyckades anträffa densamma.
Littorina obtusata IL.
Denna art, till sitt ursprung boreal, anträffades blott i
ytterfjorden.
Lacuna pallidula DA Costa.
Ett fåtal ex. upptogos i Badderbugt på 20—50 famnars djup.
Lacuna divaricata FABR.
Kan anses karakteristisk för Laminarierna och förekom
ymnigt på de lokaler i fjorden (den yttre och mellersta), der
dylik vegetation fanns.
Hydrobia minuta TOTTEN.
Några få ex. medfördes från yttre fjorden.
Onoba striata MONT.
Erbhölls 1 ett ex. från yttre fjorden.
Scalaria grönlandica CHEMN.
Ett lefvande ex. upptogs i Badderbugt på lerbotten och
20—50 famnars vatten.
Taranis Mörchii MALM.
Från nyssnämnda ställe och djup erhölls ett litet ex.
Bela pyramidalis STRÖM.
Hade i Kvaenangen den vidsträcktaste utbredning bland
slägtets arter, men var ingenstädes talrik.
Bela cinerea MÖöLL.
Två ex. af 9 mm. längd erhöllos från yttre Kvenangen.
Bela nobilis MÖLL.
Bland Kv&enangens Bela-arter syntes mig denna rikast på
individer. Den påträffades inom Nordbotn, i mellersta fjorden
och i Badderbugten; de flesta exemplaren (tio) erhöllos dock
på sistnämnda ställe.
Bela scalaris MÖLL. var. ecarinata G. O. SARS.
Vid Arrisvarre i Navitfjorden och vid Garbluluokta i yttre
Kvenangen anträffades tvänne exemplar (15 mm. långa), på
3
34 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
30—50 famnars djup. Enligt SP. SCHNEIDER förekommer den äfven
i Nordbotn och tillhör sålunda alla Kvenangens hufvuddelar.
Bela rugulata MÖLL.
Tre individer som torde rättast hänföras till denna art
träffades 1 yttre och mellersta fjorden samt Nordbotn. De voro
3 mm. långa.
Bela scalaroides G. O. SARS.
Blott 1 ex. som nära öfverensstämmer med den af SARS
gifna figuren (1. c. tafl. 23, fig. 7) erhölls vid Arrisvarre i Navit-
fjorden på 30—50 famnars djup. SARS beskrifning är gjord
efter ett ex. taget vid Hasvig i Vest-Finmarken. Med någon
tvekan synes SP. SCHNkIDER till denna art hänföra ett ex. af
15 mm. längd taget vid Baddern (yttre Kvzxnangen).
Bela exarata MÖLL.
Både enligt SP. SCHNEIDERS uppgift och mina egna iakt-
tagelser synes denna vara talrikare i inre fjorden (både Nord-
botn och BSörfjord) än längre ut; jag erhöll blott 1 ex. från
Badderbugt och 1 ex. vid Garbluluokta i yttre fjorden.
Bela harpularia CoutH.
I Badderbugten anträffades 1 ex. af hufvudformen och 1
ex. af var. rosea M. SARS samt af den förra 3—4 exemplar vid
Arrisvarre i Navitfjorden.
Bela Trevelyjana TuRr.
Af denna art erhöll jag ett 11 mm. långt ex. taget på
lerbotten och 15 famnars djup i Sörfjorden.
Bela violacea MiGH.
Tvänne ex. af hufvudformen och var. levior påträffades i
Badderbugt på 20—50 famnars djup, ler- och skalbotten.
Typhlomangelia nivalis Lov.
Ett skadadt skal af denna snäcka (de tre yngsta qvar-
varande vindlingarne voro 15 mm. långa) erhölls bland lera,
upptagen i Badderbugt på 40—50 famnar.
Trophon truncatus STRÖM.
Tre individer anträffades, vid Arrisvarre, i yttre Kvenangen
och i Jökulfjord.
Trophon clathratus L.
Uppträdde allmännare än föregående, äfven i Nordbotn,
men af var. Gunneri iakttogs deremot ej något utprägladt ex.
Purpura lapillus L.
Syntes inskränkt till det yttre fjordområdet.
BIHANG TILL Ks SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 4, 3)
Pyrene rosacea GouLp.
I alla fjordområdena (dock ej Sörfjorden, som ej erbjöd
för densamma passande botten) förekom denna snäcka från
20—50 famnars djup på skal- och stenbotten.
Bucewmnum undatum L.
Allmän i hela fjorden. Isynnerhet i de inre fjordbassinerna
träffades ofta en varietet med utdragen spira och mindre bukig
sista vindling, som torde gå in under den af G. O. SARS upp-
stälda var. pelagica.
Buccinum Donovani GRAY?
Af en Buccinum-form som jag med någon tvekan hänför
till denna art erhölls ett ex. i yttre fjorden.
Buccinum fragile G. O. SARS.
I Jökulfjord, nära jökeln på 30—40 famnars vatten, och
1 yttre Kvenangen upptogos tvänne exemplar.
Buccinum conoideum G. O. SARS.
Ett individ af en Buccinum som nära öfverensstämmer med
den af G. O. SaArRs lemnade afbildningen och beskrifningen af
denna art erhölls i yttre Kvxnangen.
Buccinum grönlandicum CHEMN.
Ett par karakteristiska ex. af G. O. SARS' forma typica
(1. ec. tab. 25, fig. 1) erhöllos liksom den förra i yttre fjorden.
Buccwnum finmarchianum VERKR.
Några få ex. af typisk form och färg upphemtades dels
från Jökulfjordens inre, nära jökeln på 30—40 famnars djup
och stenbotten med lera, dels från yttre fjorden på något dju-
pare vatten.
Neptunea despecta L.
Förekom i alla fjordområdena, isynnerhet i de yttre, i väl
utvecklade individ. De flesta tillhörde den typiska formen =
GOouULDS Fusus tornatus, ett mindre antal var. carinata.
Chrysodomus Turtonmi BEAN.
Af denna vid Norges vestkust sällsynta och endast på
stora djup uppträdande Gastropod, som anträffats talrik vid
Vadsö och i Porsangerfjord, lyckades jag erhålla tre ex. i yttre
Kvenangen, af hvilka ett anträffades på 20—50 fammnars djup
och lerbotten i Badderbugt. Dess längd var 46 mm., dess
bredd 20 mm.
Sipho islandicus CHEMN.
Ett .59 mm. långt, 22 mm. bredt ex. af denna snäcka, som
enligt G. O. SaArRs förekommer först på 50 famnars djup i all-
36 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
mänhet vid Norges arktiska kust, upptogs 1 Jökulfjordens
innersta vik från sten- och lerbotten under endast 30—35
famnars vatten. Dess och andra djurformers (ex. Chelyosomas)
uppträdande i denna fjord på grundare vatten än vanligt synes
bero på vattnets här rådande lägre temperatur, en följd af
jökelisens inflytande.
Sipho tortuosus REEVE.
Anträffades liksom föregående art endast i Jökulfjord i
1 ex. på samma djup och botten som denna.
b. Opisthobranchiata.
Acera bullata MöLL.
I full öfverensstämmelse med dess boreala natur saknades
denna snäcka i såväl mellersta som inre fjordbassinerna, under
det den förekom i massor på några få famnars vatten 1 vikar
med lerbotten kring öarne (ex. Skorpen) i yttre fjorden samt
i Jökulfjord.
Cylichna alba BRows.
Hufvudformen samt var. corticata erhöllos på lerbotten i
Sörfjord, Nordbotn och yttre Kvenangen; de flesta ex. tillhörde
var. corticata.
Cylichna propinqua M. SARS.
Både i Sörfjorden och i yttre fjorden (Badderbugt), före-
kom denna art, fåtaligare än föregående. De största ex. voro
6 mm. långa.
Scaphander puncto-striatus MIiGH.
Blott i yttre fjorden upptogos två ex.; det ena mätte i
längd 1 mm.
Philine scabra MöLL.
Ett ex. erhölls i Badderbugten på 20—50 famnar och
lerbotten.
Philine cingulata G. O. SARS.
En form som närmast öfverensstämmer med denna art,
erhölls liksom föregående i yttre fjorden. Exemplaret var 3
mm. långt.
Philine lima BROWN.
Förekom på nyssnämnda lokal i ett fåtal ex. af omkring
5 mm. längd.
Doris obvelata MöLL.
Ett ex. af 8 mm. längd erhölls i Navitfjorden på 20—50
famnars djup.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 4. dd
Doris 2etlandica ALpD. & Hanc.
Af denna genom radulans egendomliga byggnad utmärkta
nudibranchiat erhölls från yttre Kvzenangen 1 ex. Radulan
öfverensstämde till alla delar med den af G. O. SARS med-
delade figuren.
Lamellidoris muricata MöLL.
Träffades både i yttre och mellersta Kvaenangen, vanligen
1 blott 3 mm. långa ex.
Acanthodoris pilosa MöLL.
Från yttre Kvenangen upphemtades ett ex. af 7 mm. längd.
Det tillhörde den bruna färgvarieteten (ND. fusca MöLL.). Ett
annat dubbelt så stort hade den vanliga ljusgula färgen.
Brachiopoda.
Bland djurformer som genom sitt massvisa uppträdande
på vissa lokaler kunna sägas gifva sin prägel åt dessas fauna
omnämndes här ofvan äfven Brachiopoderna. Beträffande deras
förekomst i Kvenangen förtjenar anmärkas, att draggningarne
i de båda fjordbassinerna ej lemnade något bevis för deras
nutida eller tidigare uppträdande der, under det den yttre
fjorden på skilda lokaler hyste tre arter, af hvilka isynnerhet
Waldheimia cranium var synnerligen talrik på större djup
(60—90 famnar) mellan öarne i fjordens midt. Egendomligt
nog träffades några få ex. både af Rhynchonella och Wald-
heimia äfven i sydvestra viken af ytterfjorden (vid Garblu-
luokta) på 50—70 famnar; trots denna lokals närhet till mel-
lersta fjorden och inloppet till denna, Storströmmen, förekom
dock såsom nämndt ingendera i denna bassin. Då hvarken
djupförhållandena eller bottnens beskaffenhet lägga hinder i
vägen för deras urspungliga förekomst 1 mellersta fjorden
(deras invandring dit i nutiden torde omöjliggöras genom den
blott några få famnar djupa strömmen), synes deras nutida
förekomst och ej minst deras större individantal i den yttre
fjordens midt mot i densammas inre vikar gifva anledning
till det antagande att deras egentliga utbredningsområde är
den yttre kusten. Ett stöd härför lemnar också det sätt,
hvarpå Waldheimia cranium uppträder vid Sveriges vestkust.
Rhynchonella psittacea CHEMN.
Denna till sin utbredning circumpolära Brachiopod, som
vid norska kusten endast är iakttagen från Tromsö norrut
38 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
vid Finmarkskusterna, upptogs i 12—15 exemplar från 30—100
famnars djup på lokaler mellan öarne i yttre fjordens midt
der äfven de båda följande arterna funnos, på sten- och berg-
botten. På de största djupen, 80—100 famnar, der bottnen var
lerblandad, träffades den i sällskap med Ctenodiscus crispatus,
Onupbhis conchilega, Spongior, Holothurior, Pycnogonider m. fl.
I ytterfjordens SV. bugt (vid Garbluluokta) erhölls ett fåtal
ex. De flesta individ voro 22 mm. långa, 19 mm. breda, af
svartbrun färg; ett ex., brunt och glattare än de förra, var 19
mm. långt med en bredd af 17 mm.
Terebratulina caput serpentis L.
Förutom de talrika ex. som förekommo tillsammans med
Waldheimia och Rhynchonella på de anförda lokalerna erhöllos
äfven 1 Jökulfjordens inre några individ, hvilka liksom de
öfriga allesamman trots variationer i färgen (gul eller hvit-
aktig) och skulpturen (glattare eller skarpt strieradt skal) dock
synas tillhöra denna art. Deras inre skelett visade nämligen
den form på apophyserna som är utmärkande för denna till
skilnad från den. vid Finmarken iakttagna T. septentrio-
nalis.
Waldheimia cranium MöLL.
Förekom blott i yttre Kv&enangen och vid fjordens midt
på ett djup vexlande mellan 50—100 famnar samt berg- eller
stenbotten, stundom något uppblandad med lera; den visade
sig oftast i stort individantal och kraftigt utvecklad. De djur-
former bland hvilka den på dessa ställen anträffades hafva
ofvan blifvit angifna.?) Der den förekom i samma fjorddels
inre vikar (t. ex. vid Garbluluokta), var den liksom Rhyn-
chonella fåtalig.
Arthropoda.
A. Crustacea.
1. Thoracostraca.
Decapoda ;
I jemförelse med Molluskerna var Dekapodfaunan art-
fattig isynnerhet inom Kvanangens yttre del kring öarne i
fjordens midt, der endast Pagurus pubescens, Hyas coarctatus,
1) Se sid. 13, om Brachiopodformationen.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 4, 39
Hippolyte phippsii, H. gaimardi och H. pusiola förekommo i
större mängd. I de inre vikarne af yttre fjorden mot de näs
som på ömse sidor skilja dem från mellersta fjorden till-
kommo emellertid ytterligare några former, af hvilka de
flesta visade sig tillhöra äfven de inre bassinerna. Den
rika Floridévegetation som utmärkte lokaler med stenbotten
kring öar och vid branta klippstränder syntes framför andra
omgifningar gynsam för utvecklingen af vissa Dekapoder,
isynnerhet Hippolyte- och Pagurusarter, och den mörkare
rödbruna färg de förra ofta hade på dylika ställen i jem-
förelse med de bleka exemplaren från en botten som saknade
dylik växtlighet (en iakttagelse som äfven SP. SCHNEIDER gjort
på vissa Dekapoder) torde må hända bero på deras lefnads-
sätt bland algerna, der de på ett jemförelsevis grundt vatten
mindre utsättas för solljusets direkta inverkan än fallet är på
en botten med ringa eller ingen växtlighet.
Hyas coarctatus LEACH.
Ehuru utbredd öfver hela fjordområdet nådde denna
ingenstädes den storlek som den visar vid Sveriges vestra
kust. Blott ett större ex., af 52 mm. längd (med utsträckt
abdomen) samt 22 mm. bredd öfver thorax, anträffades; de
öfriga uppnådde knapt halfva denna storlek.
Pagurus pubescens KRÖYER.
Förekom talrik i fjordens alla delar, men tycktes lika
litet som den föregående i allmänhet hinna samma utveckling
som vid sydligare kuster. Flertalet af de massor ex. som
upptogos nådde endast 25 mm. längd, 5 mm. bredd; endast
ett ex. mätte 70 mm. i längd och 20 mm. i bredd (öfver
thorax).
Pagurus bernhardus IL.
I jemförelse med föregående kan denna art i dessa
vatten betraktas såsom mycket sällsynt. Då draggningar före-
togos på vidt skilda håll och på lokaler som föreföllo för
dess lefnadssätt gynsamma, berodde det sannolikt ej på en
tillfällighet blott, att endast ett individ erhölls, nämligen på
20—50 famnar i yttre Kvanangen. Det var 87 mm. långt,
24 mm. bredt, sålunda fullt mätande sig med ex. från svenska
kusten.
Galathea nexa EMBLET.
Vid Ö. stranden af Spildern gent emot Jökulfjordens
mynning erhöllos på 15—30 famnars djup och en algbeväxt
40 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
stenbotten 3 ex. Ett af dessa var utmärkt af ett längs ryg-
gens midt löpande mörkare (blåaktigt) band.
Munida rugosa FABR.
Ett mindre ex. upptogs från 40—60 famnars djup och
stenbotten vid Garbluluokta i yttre fjordens S.V. hörn.
Caridion Gordoni SP. BATE.
Af denna vid Norges kust jemförelsevis sällsynta Dekapod
lyckades jag erhålla tvänne ex., båda i yttre fjorden på 20—40
famnars djup och en botten af stenar och alger, det ena 21
mm. långt, det andra hälften mindre.
Sabinea 7-carinata SAB.
I såväl yttre som inre fjordområdena erhöllos 3—10 ex.,
af hvilka de största mätte 60 mm. i längd.
Selerocrangon boreas PHiPPs.
Blott i de innersta vikarne af yttre fjorden, äfvensom i
de inre bassinerna påträffades 4 ex., de största af 65 mm.
längd. |
Hippolyte Gaimardi EDw.
Näst H. phippsii den art af slägtet som syntes allmännast
i Kvenangen; 20—30 individer upptogos.
Hippolyte pusiola KRÖYER.
Uppträdde liksom föregående i både yttre och inre fjord-
delarne, från hvilka 15—20 ex. hemfördes.
Hippolyte polaris SAB.
Förekom såväl i yttre som inre fjorddelarne, men fåtalig.
Endast 5 ex. hemfördes. Lika många hanar (olim = H. bore-
alis (Ow.) Kr.) erhöllos.
Hippolyte Phippsii KRÖYER.
Kan betraktas såsom den i Kv&nangen allmännaste arten
inom slägtet, enär inemot 40 ex. insamlades från skilda delar
af fjorden.
Hippolyte spinus Sow.
Träffades äfvenledes spridd inom fjorden, men i ringare
antal (15 ex.) samt stundom på större djup (50 famnar) än
föregående.
Pandalus annulicornis LEACH.
Denna, en bland de allmännare Dekapoderna vid Sveriges
vestkust, anträffades af mig ijemförelsevis få ex. i Kvenangen,
men skall enligt SP. ScHHEIDER i fjordens inre förekomma i
större mängd tillsammans med Hippolyte-arterna.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 4. 41
Sehizopoda.
Euphausia inermis KRÖYER.
Erhölls 1 stora massor i svalget af storsej (Gadus virens)
samt med släphåf i yttre fjorden.
Mysis inermis RATHEE.
På 5—10 famnars djup i ett fåtal exemplar.
Cumacea.
Diastylis ambigua LiLLJ.
I Sörfjorden och vid Baddern (yttre fjorden) anträffades
15 ex. af hvilka 2/, voro honor. Största ex. mätte 12 mm. i
längd.
Diastylis 4-plicata LiLrrJ.
Vid Baddern erhölls på 40—50 famnars djup 4 ex., af
hvilka det största (en 2) var 12 mm. långt.
Diastylis Goodsiri (BEN.)
Uppträdde tillsammans med föregående vid Baddern (7
ex., det största 29 mm. långt) samt äfven i Jökulfjord på
omkring 35 famnars djup vid jökeln (1 ex.)
FEudorella emarginata KRÖYER.
På nämnda lokal vid Baddern upptogs äfven af denna
form ett 7 mm. långt hanligt individ.
2. Arthrostraca.
Då en utförlig redogörelse öfver Amphipoder, insamlade
i Kvenangens inre delar och 1 större antal än jag lyckades
öfverkomma, nyligen blifvit lemnad af SP. SCHNEIDER '), anser
jag mig här kunna förbigå denna grupp. Omnämnas bör
emeilertid förekomsten af en amphipod, Amphithopsis longi-
eaudata A. BorcK, hos Ascidior, 1 hvilkas branchialsäck den
synes söka skydd på samma sätt som Aristias tumidus
KrörER och Andania pectinata G. O. SArs, hvilka jag ofta
funnit äfven inom arktiska Ascidior. -Den ifrågavarande
erhölls i ett 3 mm. långt ex. (antennerna ej medräknade) i
branchialsäcken hos Phallusia obliqua HELLER vid Spildern i
yttre Kvenangen.
Hvad Zsopoderna beträffar har tillfälle hittills ej gifvits
mig att granska det erhållna materialet, som visserligen var
1) J. SPARRE SCHNEIDER: Crustacea og Pycnogonida indsamlede i Kv&en-
angsfjorden 1881. Tromsö Museums Aarshefter VII, 1884.
Lå
49 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
helt ringa, men dock på grund af dess förekomst torde för-
tjena att närmare uppmärksammas. Från några lokaler i
yttre Kvenangen (60—80 famnars djup) upphemtades näm-
ligen bland annat äfven Spongior, hvilka (isynnerhet de mindre
fasta formerna) befunnos i sin väfnad hysa såväl Amphipoder
som Isopoder, en iakttagelse som jag gjort på Spongior äfven vid
Sveriges vestkust. Och på det största djup (omkr. 200 famnar)
der draggningar företogos i Kvenangen erhölls äfvenledes i
en Spongie-art en mängd små Isopoder; dessa voro för öfrigt
de enda djur som upptogos från denna botten.
3. Leptostraca.
Nebalia bipes (FABR.)
Inom yttre Kvenangen (vid Baddern och Spildern) träf-
fades på 20—40 famnars djup och lerblandad botten tre exem-
plar, det största af 12 mm. längd.
4. Ostracoda.
De till denna grupp hörande former som erhöllos i
Kvenangen lemnas här åsido för att framdeles af författaren
omnämnas tillsammans med Hafsostracoder från Sveriges
kuster.
3. Copepoda.
Af fritt lefvande Copepoder anträffades i hafsytan:
Calanus finmarchicus GUNNER.
Utgjorde på flertalet lokaler i yttre fjorden hufvud-
massan af de genom ythåfningar erhållna hafsdjuren. På
de öfriga ställena uppträdde Zoea-former af Dekapoder i
öfvervägande mängd.
Harpacticus chelifer MöLL.
Förekom blandad med föregående men i mindre antal.
Arten är enligt BraADYr?) i vissa fall (isynnerhet i anseende
till borst- och taggbeväpning) ganska föränderlig. Hvad
exemplaren från denna kust beträffar, visade honexemplar
samma bildning af femte fotparet som BrADY's fig. 13 pl. 65
(öfver en varietet) angifver; första fotparet har i en rad (ej i
tre grupper) sittande borst (såsom hos BraApy's hufvudform)
på yttre grenens första led. Inre grenens andra led är på
1) G. S. BRADY: A monograph of the free and semiparasitie Copepoda
of the british islands.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 4. 43
yttre sidan väpnad med fina tänder både hos & och Q (dy-
lika saknas på BraADY's figurer). |
Idya furcata BAIrRD.
Förekom fåtalig bland föregående arter i ytan, men träffas
äfven inom branchialsäcken hos Ascidior, ett förhållande som
jag för öfrigt iakttagit vid Sveriges vestkust och funnit ega
rum hos Ascidior (Molgula ampulloides) från Sibiriska is-
hafvet.
Af endozoiska Copepoder erhöllos hos Ascidior följande:
Doropygus longicauda C. W. AvuRriv.
Denna form som beskrifvits efter honexemplar, anträffade
1 Ascidia obliqua HELLER vid Sveriges vestkust, uppträdde här
allmännare och inom samma Ascidie-art. Det lyckades mig
att erhålla tvänne hanar, hvilka kunna karakteriseras på föl-
jande sätt:
Hanen (Tafl. I, fig. 1). Cephalothorax består af sex segment,
hufvudet är nästan lika långt som de två främsta thorakalseg-
menten, det sista är af abdominalsegmentens form; de senare äro
fem, af hvilka det bakersta är grundt fåradt i bakkantens midt
och uppbär två jemnbreda bihang (Tafl. I, fig. 5), som äro
längre än de två sista segmenten (således längre än hos
honan); bihangens borst längre än hos honan.
Första paret antenner (Tall. I, fig. 2) af 10 leder, de två
yttersta längst.
Femte fotparet (Tatl. I, fig. 6) med smalare men längre
basaldel än hos honan; dess beväpning liknade ganska nära
honans.
Genitalflikarne (Tafl. I, fig. 3) vid bakkanten af första ab-
dominalsegmentet breda och korta, rundadt triangulära, med
två borst i spetsen på yttre sidan.
Kroppslängd: 2 mm.
Af honan anträffades individer med fullt utbildad matrix
och stundom med två elliptiska spermatophorkapslar (Taf. I,
fig. 4) fästade under första abdominalsegmentet genom tvänne
korta och slingrande kanaler, som inmynnade i den yttre genital-
öppningen. Dessutom funnos äfven yngre honor, hos hvilka
en matricalbildning öfver de två bakersta thorakalsegmenten
blott fans till anlaget; från hanarne, med hvilka dylika individer
vid första påseendet lätt kunde förvexlag, skilde de sig vid
närmare granskning genom femte fotparets och abdominalbi-
hangens form. Den fullvuxna honans längd var 4 mm.
44 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
En iakttagelse i afseende på mängden individer af hvardera
könet på samma lokal, som jag förut haft tillfälle göra på när-
stående arter vid Sveriges vestkust, bekräftades äfven här. An-
talet honor var vida öfvervägande hanarnes (inalles 19 mot 2),
ett förhållande som i detta fall och hos de öfriga arterna af
detta slägte ej kan hafva sin orsak i hanarnes större simförmåga
som kunde medgifva dem större frihet i valet af uppehållsort
(någon skilnad i afseende på simborstens utbildning finnes
nämligen ej här mellan könen), utan torde i sjelfva verket
bero på en framalstring i ringare mängd af hanliga individ.
Under sådana omständigheter kan det synas tvifvelaktigt,
huruvida en befruktning alltid eger rum och måhända är här
en dylik parthenogenesis möjlig som under vissa årstider
tillkommer Cladocererna. Åtminstone synes mig en dylik
slutsats berättigad i de fall då man af en art som hör till de
allmännare endast anträffar honliga individ, dessa mycket
ofta med färdigbildade larver i matrix, men aldrig med sper-
matophorkapslar fästade på abdomens undersida. Så är t. ex.
händelsen med den här nedan omnämnda Buprorus Lovéni,
en både i Bohuslän och Finmarken hos vissa Ascidior all-
män form, af hvilken jag aldrig träffat hanen.
Notodelphys agilis THOR.
Inom samma Ascidia (Ascidia obliqua HELLER), der före-
gående parasit uppträder, träffades äfven denna. Exem-
plaren, 8 honor och 1 hane, öfverensstämde till alla delar
med svenska exemplar.
Buprorus Lovéni THOR.
Likasom vid Bohusläns kust fans denna Copepod hos
Ascidia obliqua, ofta i stor mängd inom samma gälsäck.
Blott honor erhöllos, hos hvilka variationer förekommo 1 af-
seende på hufvudets längd, jemförd med den bakom varande
uppsvälda matrikaldelen.
Schizoproctus inflatus C. W. AURIV.
Då beskrifningen af detta djur gjordes efter blott ett
exemplar anträffadt i branchialsäcken hos en Ascidia från
Spetsbergen ”!), hvadan en utförligare framställning af vissa
dess delar måste lemnas åsido, meddelas här några tillägg
1) C, W. 8. AURIVILLIUS: Krustaceer hos arktiska Tunikater. Vega-Ex-
peditionens Vetensk. iakttagelser. Bd. 4. Stockholm 1885.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:0 4. 45
samt ett beriktigande till dess diagnos efter några exemplar
som jag lyckades erhålla inom Ascidior från Kvenangen.
Hvad först angår bildningen af de tvänne säcklika dupli-
katurer som hos fullvuxna individ utmärka bakryggen, fram-
trädde de hos ett yngre honexemplar, 2,5 mm. långt, såsom
bakåtriktade, i spetsen afrundade flikar som utgå från fjerde
thorakalsegmentets sidor och anläggas till större delen ned-
om sidornas midt, så att afståndet mellan dem undertill är
mindre än på ryggsidan. Dessa flikar bestå emellertid hvar
för sig af tvänne intill hvarandra liggande lameller, åtskilda
af en kornig substans (chitinbildande matrix), och äro sålunda
i sjelfva verket veck af kroppshuden. Hos äldre exemplar
är i allmänhet mellanrummet mellan veckets båda lameller
utfyldt af en rikare kornig substans och duplikaturen visar
sig då såsom en äggformigt sväld, uppåt-bakåt riktad bildning.
Hos en hona som efter allt utseende var fullvuxen befans
emellertid blott ena sidans duplikatur hafva detta säcklika
utseende under det andra sidans var hoptryckt och låg platt
bakåt intill kroppssidan. Detta läge erinrade om förhållandet
hos slägtet Ascidicola THORELL, der tvänne bakåtriktade hud-
veck, utgående från sista thorakalsegmentet, bilda en skål-
formig betäckning öfver äggsamlingarne på hvarje sida om
kroppen.
Huruvida duplikaturerna hos Schizoproctus, hvilka på ej
äggbärande individ (med det nämnda undantaget) visa ett för
Ascidicolas främmande utseende, likväl i sjelfva verket hafva
samma uppgift som hos denna, kunde jag tyvärr ej på det
erhållna materialet afgöra, emedan intet exemplar var ägg-
bärande och ovariernas läge ej kunde iakttagas. En om-
ständighet som, förutom det nämnda förhållandet med dupli-
katuren, synes angifva att djuret bär yttre äggsamlingar är
närvaron af en med en taggbesatt flik täckt öppning eller
springa på hvarje sida om femte thorakalsegmentet strax
bakom duplikaturernas utgångspunkt. Dessa öppningar jemte
deras betäckning öfverensstämmer till läge och utseende
nära med Ascidicolas oviduktmynningar och äro sannolikt så-
dana.
Bekräftas af kommande undersökningar att djuret äger
yttre äggsäckar, till hvilkas skydd duplikaturerna kunna af-
passas liksom hos Ascidicola, qvarstå emellertid andra vigtiga
skiljemärken mellan dessa båda slägten, på grund hvaraf jag
46 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
anser den för Schizoproctus uppstälda nya familjen kunna
fortfarande bibehållas. Isynnerhet, gäller detta om vissa mun-
delar, nämligen de båda maxillarfötterna, af hvilka de bakre
"hafva ett för hittills kända Ascidieparasiter helt främmande
utseende; de äro starkt utvecklade, fotlika (ehuru enkla) med
tjock basaldel samt sluta i en stark krökt klo, som utan tvifvel
har betydelse för djurets ställflyttning på maskorna af Asci-
dians branchialsäck.
En likhet med Ascidicola visa deremot de bakre anten-
nerna genom sin beväpning samt mandibularpalpen som har
en rudimentär bigren (Ascidicolas är dock enkel). Hvad maxillan
beträffar meddelas här en fullständig teckning (Tafl. 1, fig. 7)
af densamme, emedan på originalteckningen den inre fliken ej
blifvit upptagen. Den är till formen konisk och bär på in-
sidan 6 taggar.
Hos Ascidia obliqua anträffades i Navitfjorden (mellersta
Kvenangen) fyra exemplar, bland dessa ett yngre af endast
2,5 mm. längd, alla honor.
6. Cirripedia,
Balanus porcatus DA COSTA.
I stora massor och i exemplar, som tydde på att vil-
koren för dess trefnad och fortväxt här varit och fortfarande
voro i fullt mått tillstädes, förekom denna Balanid isynnerhet
i mellersta fjordområdet och tycktes der med förkärlek fästa
sig på lefvande och döda individ af Pecten islandicus. Bland
djurformer som för öfrigt uppehöllo sig i dess sällskap må
nämnas: Ascidior (Ascidia obliqua), Bryozoer, Saxicavor (dessa
hade ofta inkräktat de tomma skalen) m. ff. Mollusker,
Spongior.
De största exemplarens basdiameter uppgick till 45 mm.
och valvlernas största höjd till 32 mm.
Balanus crenatus BRUG.
Några få individ af denna erhöllos i yttre och inre fjord-
områdena på 15—40 famnar bland sten och alger.
Den större basdiametern utgjorde 17, höjden 14 mm. på
de större exemplaren.
Balanus improvisus DARWIN.
Åfven af denna anträffades blott ett fåtal exemplar i
yttre fjorden.
Balanus balanoides L.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 4. 47
Förekom allmänt på stenar i fjeren, hufvudsakligen vid
yttre fjordstränderna.
Verruca Strömia Ö. F. MÖLL.
. Träffades fästad på stenar och skal (af Pecten islandicus
m. fl.) på ett djup från 15—40 famnar.
Peltogaster sulcatus LirLJ.
Tvänne exemplar af 6 mm. längd erhöllos på abdomen
af Pagurus pubescens vid Klubben i Badderbugt på 40—50
famnars djup.
B. Pycnogonida.
Pycnogonum littorale STRÖM.
Hade i Kvenangen en vidsträckt utbredning och syntes
vara allmännast (18 ex.) bland här uppträdande Pycnogonider.
Flertalet ex. och de största upptogos i yttre fjorden och i
Jökulfjord (ett från senare stället mätte 14 mm. i längd, si-
phonen inberäknad, och 32 mm. i bredd öfver 2:dra fotparet).
Nymphon Strömt KRÖYER.
I yttre Kvenangen påträffades 3 ex., alla jemnstora (15
mm. långa, 168 mm. breda mellan andra fotparets spetsar)
på 30—100 famnars djup tillsammans med Pycnogonum och
följande art, Brachiopoder, kalkbryozoer, Spongior m. m.
Nymphon hirtum FABR.
Från samma lokaler som föregående 1 5 ex. af hvilka de
största mätte 10 mm. i längd, 38 mm. i bredd öfver 2:a fot-
paret.
Pallene spinipes KRÖYER.
Af denna form lyckades jag erhålla endast 1 ex. vid
Arrisvarre i mellersta Kvenangen på 40—50 famnars djup på
den ofvan nämnda Ascidia-Bryozobottnen.
Echinodermata.
A. Holothurioidea.
Med undantag af en på lerbotten såväl i inre som yttre
fjorden (Badderbugt) allmän art (Synapta sp.) erhölls blott
ett fåtal hithörande former, hufvudsakligen i yttre fjordens
midt på lokaler, der Ctenodiscus, Onuphis conchilega, Bra-
chiopoder, kalkbryozoer och Spongior voro förherrskande.
48 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
B. Echinoidea.
Endast tre Echinider erhöllos ifrån Kvenangen, nämligen:
Tripylus fragilis DÖB. et, KOREN.
I yttre fjorden på 20—40 famnars djup i ett fåtal exem-
plar, det största 60 mm. långt och 55 mm. bredt.
Echinus dröbachiensis MÖLLER.
Uppträdde i fjordens hela utsträckning liksom i allmänhet
vid denna kust i stort individantal från fjeren till 25-—30
famnars djup. Yngre individ hade i allmänhet samma form som
äldre; men hos några exemplar som erhöllos på ett mindre
område i den inre fjordbassinen under 20 famnars vatten var
skalformen utprägladt konisk, en bildning som jag dock aldrig
iakttog hos fullvuxna exemplar. För jemförelses skull må nämnas
att hos två yngre individ det enas (det normalas) basdiameter
var 44 mm., det andras (det koniska exemplarets) 43 mm.; det
förras höjd var endast 20 mm., det senares deremot 32 mm.
Skalet visade sig tillika svagt inbugtadt nedom toppen hos
några af den senare formen. Denna koniska monstrositet
visade samma färgteckning som den normala på samma lokal
förekommande BE. dröbachiensis. I detta och andra afseenden
afvikande från den sistämnda är en form som enligt Pro-
fessor S. LovÉns åsigt och benägna meddelande till mig bör
anses såsom
Echinus dröbachiensis MÖLL., forma granularis SAY.
Genom 6 par ambulacralporer, af hvilka de 2 distala
(subanala) bilda vinkel mot de öfriga (hos dröbachiensis finnas
vanligen på samma höjd, den mest konvexa delen af skalet,
endast 5 i jemn båge liggande porpar), genom kortare taggar
och skalets plattare form skiljer den sig jemförelsevis lätt från
föregående. Dess bottenfärg är vanligen gråhvit eller något
mörkare (ljusbrun), taggarne gröna, gröngula eller rödbruna.
Den uppträdde i sällskap med den förra isynnerhet på klippor
i eller omedelbart under fjeren.
C. Asteroidea.
Af Asterider erhöllos:
Åstrogonium phrygianum PAREL.
Blott ett exemplar af ända till 130 mm. längd från en
armspets till motliggande bugt träffades vid Skorpen i yttre
Kvenangen på 50—60 famnars djup, sten- och lerbotten.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o4. 49
Solaster papposus IL.
Såväl i Nordbotn som i yttre fjorden träffades tillsammans
6 ex., af hvilka det största mätte 180 mm. mellan tvänne
motliggande armspetsar.
Solaster endeca L.
Blott 1 ex. anträffades i Navitfjorden (mellersta Kvzen-
angen) på 20—30 famnar, sten- och algbotten.
Echinaster sanguinolentus O. EF. MULL.
I alla fjordområdena allmän på 15—40 famnars vatten.
ÅAsterias Linekt MÖLL. & TROSCH.
Synon. Åsterias stellionura PERRIER.
Arten, som ej finnes angifven af LÖTKEN för Grönland
eller Finmarken, synes vara en vid Norge sällsynt form.
Enligt LovÉN är den träffad i Varangerfjord och från norska
Nordhavsexpeditionen 1876 hemfördes 4 ex., tagna på 70—76?
N. lat. och 15—32? O. long. I Kv&enangens yttre del vid Bad-
dern lyckades jag erhålla 4 ex., de största 115 mm. långa
från en armspets till motliggande armvinkel, på 40-60 fam-
nars djup och lerbotten.
Asteracanthion rubens L.
Allmännast bland Kvzenangens Asterior och ofta upp-
nående en betydlig storlek (ända till 31 cm. mellan mot-
liggande armspetsar).
Ctenodiscus crispatus RETz.
Uppträdde både i yttre Kv&nangen och i den inre (Nord-
botn) formationsbildande, men på hvardera stället i olika om-
gifningar. I den yttre fjorden mellan Skorpen och Nökklen
förekom på 530—380 famnar, någon gång ännu djupare ned, Cte-
nodiscus crispatus såsom hufvudform och underordnade denna:
Spongior, Zoanthus couchii och Alcyonarier, Pycnogonider,
Onuphis conchilega, Hornera lichenoides, Defrancia lucer-
naria och Brachiopoder (Waldheimia och Rhynchonella);
bottnen utgjordes här af berggrund och mindre mäktig lera.
I Nordbotn åter förekom samma Asterid i lika stor mängd,
men här tillsammans med ett fåtal andra djur såsom Modio-
laria nigra, Astarte och Pectinaria. Bottnen utgjordes här
af mäktigare lera än 1 ytterfjorden och torde dels denna
bottnens beskaffenhet, dels det afstängda läget och den härpå
beroende olikheten i faunans allmänna karakter mellan inre
4
50 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
och yttre fjorden lemna en förklaring öfver de olika om-
gifningar i hvilka denna sjöstjerna uppträdde på dessa båda
ställen. De ofvan nämnda till Ctenodiscus-formationen i
yttre fjorden hörande djuren saknades nämligen till större
delen i det inre fjordområdet; så t. ex. Spongior, Zoanthus,
de tvänne kalkbryozoerna och Brachiopoderna.
Emellertid fann jag såväl här i Kv&enangen som äfven
annorstädes anledning till det antagandet att äfven inom ett
mindre vattenområde, der temperatur- och strömförhållandena
äro jemnare än här var fallet, den omgifning i hvilken ett
s. k. formationsbildande djur lefver i ej ringa mån vexlar såväl
efter bottnens beskaffenhet som efter olika djup, två faktorer
som för det ena djurets förekomst kunna vara bestämmande,
under det ett annat i oväsentlig grad är beroende af de-
samma.
Liksom ofta hos Asteracanthion rubens variationer 1 af-
seende på antalet armar förekomma kunde jag äfven hos
Ctenodiscus iakttaga former med blott 4 armar stälda i
regelbundet kors; afståndet mellan två motsatta armspetsar
var 72 mm., mellan två angränsande 52 mm., mellan två
armvinklar 32 mm.; madreporskifvan var belägen interradiärt
4 mm. från kanten, ungefär på samma sätt som hos 5-armade
exemplar. Hos de största af dessa senare var afståndet
mellan en armspets och motstående armbugt 50 mm. samt
mellan två vidliggande armars spetsar 40 mm. Bland inne-
hållet 1 djurets mage må nämnas Siphonodentalium vitreum
m. fl. ler-mollusker.
Pteraster militaris O. FE. MULL.
Nio ex. anträffades på sten- och skalbotten i yttre Kvzen-
angen under 30—60 famnars vatten samt 1 litet ex. i Jökul-
fjorden invid jökeln på 40 famnars djup. Det största ex,
mätte 53 mm. från en armspets till motliggande armbugt
37 mm. från anus till en armspets.
Pteraster pulvillus M. SARS.
Förekom sällsyntare än föregående på 50—80 famnars
djup i yttre fjorden. Fem ex. upptogos; de voro 30 mm.
långa från en armspets till motliggande bugt, 20 mm. från
en armspets till anus.
r
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 4, 51
Af Ophiurider erhöllos följande tre arter:
Ophiopholis aculeata O. F. MULL.
Uppträdde stundom massvis 1 yttre och mellersta fjorden
på 20—60 famnars sten- och skalbotten. Träffades ofta om-
slingrande kalkbryozoer, såsom Hornera lichenoides m. f.
Ophiacantha spinulosa MÖLL. & TROSCH.
Blott i de inre vikarne (vid Garbluluokta och Baddern)
af yttre Kvenangen erhölls på 50—70 famnars djup, sten-
och skalbotten, 15—20 ex. Disken mätte 1 tvärmått 7 mm.;
en arm 24 mm. i längd.
Ophiura Sarsui LÖTE.
Förekom på samma djup som föregående vid Garblu-
luokta; blott 3 ex. erhöllos.
Vermes.
A. Bryozoa.
Såsom redan nämnts utmärktes djupen på 50 —100 famnar
1 yttre Kvenangens midt bland annat af kalkbryozoer. De
förekommo isynnerhet talrikt i den ofvan omtalade Brachio-
podformationen och utgjordes af följande tre arter:
Hornera lichenoides L.
Till antalet vida öfvervägande de andra; 1 densamma
fans ofta inslingrad Ophiopholis aculeata.
Tubulipora atlantica FORBES.
Förutom kring öarne i yttre fjorden träffades denna äfven,
ehuru i ringare antal, bland hornbryozoerna inom Ascidia-
Bryozoformationen i mellersta fjorden vid Arrisvarre.
Defrancia lucernaria SARS.
De ej få ex. som upptogos i Kvenangen, men endast i
dess yttre del, voro jemförda med ex. på Riksmuseet från
Grönland och Spetsbergen kraftigare utvecklade; bägarens
större diameter var 17 mm., den mindre 15 mm.; deras höjd
flm:
Den redan nämnda Åscidia- Bryozoformationen i mellersta
Kv2&enangen utgjordes till hufvudsaklig del af Ascidia obliqua
HELLER betäckt af stora massor hornbryozoer, bland hvilka
må anföras:
Cellularia ternata SoL. forma gracilis.
Utgjorde hufvudmassan af det upphemtade materialet.
2 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
Caberea Ellisti ELMNG.
Escharella palmata SaArRs och Flustre voro jemförelsevis
fåtaliga.
B. Annulata.
Af fritt lefvande erhölls ett i jemförelse med andra djur-
klasser ringa antal former; bland de sedentära må nämnas:
Onuphis conchilega SARS.
Karakteristisk för den sandblandade leran på större djup
(30—100 famnar) i yttre Kvenangen. Om de djur som före-
komma i underordnad mängd på samma lokaler har ofvan
nämnts, sid. 13.
Pectinaria sp.
Träffades nästan uteslutande i Nordbotn (inre fjorden)
der den tillhörde Ctenodiscusformationen (se ofvan).
Coelenterata.
Bland djur betecknande för ytfaunan i dessa vatten har
redan nämnts en Ctenophor, Bolina sp., som vid hafsvindar
uppträdde i stor mängd kring öarne i yttre fjorden tillsam-
mans med den fåtaligare Aurelian.
Af Anthozoa anträffades följande former:
Bolocera Tuedice JOHNST.
Endast 2 ex. upptogos i yttre fjorden fästade på stenar
på 20—40 famnars djup.
Tealia crassicornis MULL.
Var den allmännaste Aktinian i Kvxnangen och erhölls
äfven i Jökulfjorden, såväl i dess inre del på 30—40 famnars
djup som i dess mynning i Arcaformationen under 100 famnars
vatten. Förekom oftast fästad på lefvande eller döda snäck-
och musselskal.
Sagartia cocecinea MULL.
Vid Baddern och Garbluluokta (yttre fjorden) upptogos
från 20—50 famnars djup, skal- och stenbotten, 8—10 individ.
Actinoloba dianthus ELLis.
Endast 1 ex. erhölls från 15—30 famnars djup och sten-
botten i yttre fjorden.
Zoanthus couchiz JOHNST.
Den form som jag upptager under detta namn öfverens-
stämmer med beskrifningen af Z. couchii JoHNSsT. utom i af-
seende på mynningsflikarne (-tänderna), hvilka äro 16—17
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:0 4. 053
(enligt författaren deremot 12—14). Hela kroppsytan var in-
krusterad med fina sandkorn; färgen gråhvit, mot mynningen
rödaktig. På de större djupen (50—100 famnar) i yttre fjorden
erhöllos 6—38 kolonier tillsammans med Spongior, Ctenodiscus,
Onuphis conchilega, Brachiopoder, Hornera lichenoides och
Defrancia m. £.
Af Calycozoa erhölls:
Lucernaria 4-cornis O. F. MöLL.
I mellersta Kv&enangen, vid Aarholmen och i Kjeikan-
bugt medföljde vid skrapning på grundt vatten (10—25
famnar) några individer, af hvilka de största mätte 60—70
mm. i längd.
Spongior voro talrikt företrädda såväl till arter som in-
divider på de större djupen (50—100 famnar) mellan yttre
Kvenangens öar; äfvenså vid Jökulfjordens mynning, der
uteslutande sådana från omkring 200 famnars djup medföljde
till ytan. I fjordbassinerna saknades den rika formvexling
inom denna grupp som utmärkte yttre fjordområdet; ett fåtal
andra arter uppträdde här, alla på grundt vatten vid klipp-
stränder. Ofvan har anmärkts förekomsten hos Spongior på
de största djupen af vissa små Isopoder.
En andra uppgift som förelåg var att besöka någon af
de på denna kust upprättade hvalfångststationer för att, om
tillfälle erbjöd sig dertill, göra iakttagelser öfver på hvalar
lefvande epizoer eller parasiter. Det ställe som i dylikt
syfte syntes mig lämpligast och för öfrigt låg närmast min
förutvarande vistelseort var den af kaptenen M. OC. BuLrL
ledda hvalfångststationen vid Sörver på Söröen i Vest-Fin-
marken.
Då jag för en vistelse på detta ställe kunde använda
endast 4—5 dagar, må det anses såsom en synnerligen gyn-
sam omständighet att på denna korta tid skötos och infördes
till stationen fyra hvalar, hvilka af stationens ledare med stor
beredvillighet stäldes till mitt förfogande för nämnda ända-
mål, innan de förbrukades. Två af dessa tillhörde den art,
Megaptera boops, >»Pukkeln> eller »Troldhvalen>”!), som sedan
1) Det senare namnet tillskrifves dess vana, sannolikt föranledd af den stora
mängd parasiter som besvära densamma, att närma sig ej blott klippor
534 AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
länge varit känd för att hysa de flesta epizoiska eller para-
sitiska djur bland vår faunas hvalarter. Hos båda exemplaren
voro hufvudets sidor ända till extremiteterna besatta med tätt
sittande större och mindre Coronula diadema L. till ett antal
af ända till 50 på hvarje sida; hos de större syntes basen af
valvelkransen djupt insänkt i hvalhuden, tydligen ej beroende
på någon Coronulans borrande förmåga utan derpå att huden
under hvalens tillväxt skjutit upp omkring valvlerna och in i
de af valvelns radierande lameller bildade, endast nedtill
öppna kaviteterna. De vanligaste måtten på Coronula voro:
största tvärmåttet (på valvelkransens halfva höjd) 47 mm.;
höjden 35 mm.
Uteslutande på dessa Coronule var fästad Lepadiden Concho-
derma aurita L., som sålunda ej kan betraktas såsom en
epizo på sjelfva hvalen; måhända är orsaken dertill att denna
aldrig syntes uppträda på hvalhuden den, att Coronula's
valvler genom sina starka, tvärsöfver fårade längsribbor er-
bjuda en säkrare fästpunkt för densamma än den synner-
ligen glatta hvalhuden, hvilken för öfrigt ej sjelf skulle kunna
tänkas bidraga till Conchoderma-halsens vidfästning på samma
sätt som för Coronulans valvelkrans. Ånda till 10 ex. af
Conchoderma befunnos fästade på samma Coronula; de nådde
en höjd af 60 mm., under det djurets största bredd var 20
mm. Förutom dessa Cirrhipeder uppträdde på samma hvalar
1 fårorna på hufvudets sidor och mellan der fästade Coronulz
massor af Cyamus boopis LÖTKEN; fåtaligare fann jag den på
fenorna och i enstaka exemplar längre bak på hvalens kropp.
Såsom en egendomlighet må anföras att af de insamlade 102
individerna endast 12 voro honor, ett förhållande alldeles
motsatt det för parasitiska krustaceer vanliga. Största han-
exemplaret mätte 12 mm. i längd, honorna 9 mm. (anten-
nerna inberäknade). Bland de på dessa hvalar erhållna djur
må äfven omnämnas 1 ex. af en Holothuria, Psolus sp., som
erhölls bland Coronul&e på hvalens hufvud.
Af de båda andra hvalar som jag hade tillfälle iakttaga
var den ena en 72 fot lång Blåhval, Balenoptera Sibbaldii
Grar. I motsats mot Megaptera boops var dennas kropp
utan äfven fartyg, mot hvilka den skall söka afgnida sina utan tvifvel
plågsamma gäster. Möjligen ligger äfven till grund för namnet det för
fångstmännen välbekanta vrålande läte som denna hvalart låter höra,
när den såras, äfvensom det vidunderliga utseende som de på hufvudet
i täta klungor sittande Coronule och Conchoderme gifva åt densamma,
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o4. 55
fullkomligt fri från epizoer; af parasiter kunde jag ej heller
på ytterhuden finna spår; deremot erhölls på djurets barder
i stor mängd den parasitiska Copepoden Balenophilus unisetus
CHR. AURIV., som först beskrefs efter exemplar funna på
denna hval och sannolikt är egendomlig för densamma. Jag
lyckades finna ej blott de fullvuxna individen utan äfven
dess utvecklingsstadier ifrån Nauplius-formen, sådana de föret
beskrefvos, och kunde dervid iakttaga att djuret på de senare
utvecklingsstadierna och såsom utbildadt regelbundet upp-
trädde vid bardernas bas under det Nauplius-formerna an-
träffades närmare bardens spets, der de gyttrade tillsammans
liknade ett mögelartadt öfverdrag på bardens yta. Hvad åt
minstone de senare beträffar har jag anledning antaga att
deras lefnadssätt är verkligt parasitiskt och att de hemta sin
näring från bardens yta.
Då vid sidan af de här i korthet omnämnda iakttagelser
som kunde anställas öfver på hvalar förekommande epi-
zoiska eller parasitiska djur draggningsarbeten ej medhunnos
eller voro afsedda att här utföras, kunde deremot en del vid
stränderna och i hafsytan uppträdande djurformer insamlas
dels vid Sörver dels på Söröens motsatta (östra) strand. Bland
dessa må här endast anföras förekomsten i hafsytan af den
polära Pteropoden Spirialis balea MÖLL., som med hafsvindarne
1 oräkneliga skaror drefs in från öppna hafvet, dess egent-
liga stamhåll. Dess vanliga längd var 3 mm.
TR ål
AURIVILLIUS, HAFSEVERTEBRATER.
Förklaring till figurerna.
TallE
Doropygus longicauda C. W. AURIV., hane.
Doropygus longicauda hane, antenn af första paret.
> > » , första abdominalsegmentet med genital-
flikar.
Doropygus longicauda hane, spermatophorkapslar, anträffade under
honans första abdominalsegment.
Doropygus longicauda hane, de tre bakersta abdominalsegmenten
samt bihangen.
Doropygus longicauda hane, fot af femte paret.
Schizoproctus inflatus C. W. AURIV., hona, maxill.
Onchidiopsis glacialis M. SARS, ett radulasegment.
Tafl. II.
Karta öfver Kvenangen.
Kartbladet är en till ?/; af originalet förminskad kopia af den geografiske
Opmaalings Kart over Tromsö Amt IV (det nordöstlige blad) i maalestokken
1: 200,000.
-Bihang till K'Vet Akad. Handl. Bd11 N2 LL, | lead
CW: S- Aurivillius del. Tith W. Schlachter, Stockholm.
Bihang till K Vet Akad. Handl'Bd Nl N:4
IS
SÅ EINMARKE N
BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. il. N:o 5.
ON
AN INOCERAMUS FROM QUEENSLAND
BY
BERNHARD LUNDGREN.
WITH 1 PLATE.
COMMUNICATED TO THE R. SWEDISH ACADEMY OF SCIENCES
1885, JUNE 10.
STOCKHOLM, 1886.
i IA Lf I VR ER
2 all Ar EF LENE Per ko
SM : FR
- 1 i a 4 2
ae di sat 4 BIdE AR BARAAET Sj HaR
' . — AR
UOKAJEKARDN NOM UONAMRN
ATÄLT TT HIV
VWRATA 20 TIKULNIA WAI 4 uu JUR ar
OM avi sal
3581 MTC OTA
TALE I ARTAS FELT
NAD KX Prat AM . .
vi
AR
AT
Fares KIErRuULF of Kristiania has kindly presented to the
Geological Museum of the University of Lund a large piece of
a fine grained, greenish sandstone, containing several specimens
of an Inoceramus, and, for closer examination, he has placed in
my hands a larger and more complete specimen of the same
form. This sandstone with Inoceramus has been found by M.
LUMH0LZ at Tambo, Queensland, and as I have not found that
locality quoted in the literature these fossils may be of a spe-
cial interest. Probably this Inoceramus ought to be referred
to one of the species already deseribed from Queensland, but
the specimens found by M. LUMHO0LZ are so much more com-
plete and better preserved than those hitherto figured that the
knowledge of these forms is considerably augmented by them.
Though I have had at my disposal about 10 specimens,
only two of them are nearly complete and sufficiently well pre-
served, but as all of them, even the more incomplete, agree
in all the essential characters, I refer all the specimens to one
single species.
The largest specimen, a cast with only a few fragments
of the prismatic shell-layer, presents the following characters.
Obliquely oval, greatest length 31 cent., breadth 20 cent.,
hinge margin straight, about 14 cent., continuing as a curved
line without angle in the posterior margin. The right valve
slightly more convex than the left one. "The shell deepest
near the beaks, about 8 cent., abruptly tapering towards the
beaks and the hinge margin; the angle formed by the valves
being there a very obtuse one; at the posterior margin about
60”, at the anterior margin about 30; this sharp angle of
the anterior margin seems to be a very characteristic feature
(fig. 2). The contours of the shell are regularly rounded not
expanded at the palleal part. The beaks slightly or not pro-
4 BERNH. LUNDGREN, ON AN INOCERAMUS FROM QUEENSLAND.
minent, the right a little more so than the left one, no sinus
or only a very little one in the anterior margin beneath the
beaks. Concentric ribs of the shell conspicuous and distinct
in the superior part, gradually evanishing towards the palleal
part, which seems to be quite smooth. The fibrous shell-layer
is about 1,5 mm. thick; no fragments of the other specimens
seem to indicate a greater thickness of the shell. Smaller
specimens seem to be more convex and rounded with a straight
hinge margin continuing in a curved line in the posterior
margin; the angle of the anterior margin sharp, the beaks not
projecting, no sinus beneath them. The best preserved of these
specimens is of the following dimensions: lenght 10 cent.,
breath 6,5 cent., thickness 3,5 cent., hinge margin 4 cent.
This Inoceramus cannot, I beleive, be referred to any spe-
cies from Europe hitherto described. Among the fossils, with
which it bears some resemblance, Perna lanceolata Geinitz
(D'ÖrRBIGNY: Pal. Franc.; Terr. crét., T. 3, p. 498, T..402),
even not considering the generic characters and the smaller
size, presents a curved hinge line and an angle between the
hinge margin and the posterior one, more prominent beaks
and a sinus beneath them. The figures of GEinitz (Charact.
d. Schichten und Petrefacten der sächs. böhm. Kreidegebirges
T. 21 f. 18 and Elbthalgebirge, I, p. 210, T. 46, f. 8) are still
more different from the Queensland species. Among the spe-
cies of Inoceramus, described by Gorpruss (Petrefacta Ger-
maniae), I. nobilis from Lias (T. 109, f. 4) is broader, not quite
so oblique, more convex and with a sinus beneath the beaks.
I. laevigatus from the Jurassic system (T. 109, f. 6) presents
all these characters still more distinct, and the angle of the
anterior margin is an obtuse one. Among the cretaceous spe-
cies I. propinquus (T. 109, f. 9) is more rounded, considerably
more convex, not so oblique and the angle of the valves at
the anterior margin very obtuse. I. labiatus (T. 113, f. 4) has
the beaks erect or rather turned towards the posterior margin,
the hinge margin forming an angle with this; the form is
more elongated and slender, and though the angle of the an-
terior margin is sharper than in the forenamed species it is
not nearly so sharp as in the Queensland species. Though
the form in question agrees in several characters better with
I. labiatus, it must still be referred to a different species.
I. aucella TrAutTscHorLp (Der Inoceramusthon von Ssimbirsk
[ad
BIHANG; TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:0O 53. 0)
Bull. de la Soc. Imp. des Naturalistes de Moscou, T. 38,
1865, p. 4, T. 1, f£. 2, 3) has the: beaks more acute, curved
and prominent, the shell posteriorly expanded.
I have had no opportunity to see descriptions and figures
of all the numerous Inoceramus species from N. America, which
are cited in the literature; among the species with which I
have had occasion to compare the Queensland specimens, I.
problematicus (Report of U. 5. Geol. Survey of the Territories,
vol. 9, MEEK Report on the Imvertebrate Cretaceous and Ter-
tiary Fossils of the Upper Missouri Country, p. 62, T. 9, f. 3)
has the beaks less prominent, the anterior margin more curved,
the hinge margin forming an angle with the posterior one. I.
altus (MEEK 1-e.; p. 43, T14, fig:/1; ? =1I Crippsi Mant.) is
broader and more circular with longer hinge margin produced
in a small wing, angle between the hinge- and the posterior
margins, the anterior part thick. The Queensland form seems
not to resemble any other american species, with which I
have had the opportunity of comparing it, just as little as the
Inoceramus from Greenland, described by P. pE Lorior (Med-
delelser om Grönland, 5:te Hefte). Among the indian species
I. simplex (StonriczKA: Cret. Fauna of Southern India, ser. 6,
The Pelecypoda, p. 408, T. 28, f. 3, 4) is broader and more
circular, the anterior margin straight and not so thin. Al-
though the Queensland form resembles in many respects I.
simplex, the differences between them are sufficient to prove
the former a distinct species. The only Inoceramus from New
Zeeland, I. Haasti Zittel (Reise der Österreichischen Fregatte
Novara um die Erde 1857—59. Geologischer Theil, 2 B., p. 33,
T. 8, f. 5) is quite a different form.
Six species of Inoceramus have already been described
from Australia and figures are given of 4 of them. 1865 M'cor
(Transactions of the Royal Soc. of Victoria, vol. 7, p. 50) de-
seribed briefly 2 species from Walkers Table Mountains, lat.
21” 13, long. 143”, but without figures. I. Carsoni is compared
with I. labiatus, differing from this species in having longer
hinge margin and the posterior margins rounded. Intheserespects
there exists a certain resemblance between the above described
form and I Carsoni, but M'cor states that the fibrous shell-
layer of I. Carsoni has a thickness of nearly !/, inch (about 7
mm.). The second species I. Sutherlandi M'cor is compared
with I. Cuvieri from which it is said to differ by a more slen-
6 BERNH. LUNDGREN, ON AN INOCERAMUS FROM QUEENSLAND.
der and acute anterior part and a less curved anterior margin,
thus being very unlike the species in question. ETHERIDGE
has described and figured 4 species of Inoceramus from Queens-
land (Quart. Journ. Geol. Soc. of London, vol. 28, 1872); un-
fortunately the descriptions are so brief and the figures re-
present so incomplete specimens that I must agree with ScHLU-
TER (Kreide Bivalven; Zur Gattung Inoceramus p. 29, Palxon-
tographica 1877) that it is impossible with certainty to identify
any one of the figured Inoceramus fragments. I. Marathonensis
Eth. (1 c. T. 22, f. 1) has the beaks much more produced and
slender; I. multiplicatus Stol. var elongatus Eth. (T. 22, f. 2)
has finer and much more numerus concentric ribs. I. pernoides
Eth. (p. 343, T. 22, f. 3) is quadrate, has the beaks acute and
prominent, the anterior margin excavated beneath the beaks,
concentric ribs fine and numerous. As this name is already
employed by GOLDFUSS, PORTLOCK and MATHERON it cannot be
retained for the australian species. »I. allied to I. problema-
ticus» (T. 22, f. 4) has the beak of a quite different shape than
that of the present form.
Although 6 species have been described from the creta-
ceous system of Queensland, it seems me impossible with cer-
tainty to identify the above described form with any of them,
since they are all so very unperfectly known. Yet as this
form may probably belong to some of them, I have for-
born to give it a name and I will only state that it may pos-
sibly be referred to I. Carsoni M'cor or I. pernoides Eth. (non
GOLDFUSS etc.).
Found at Tambo, Queensland, (about lat. 25”, long. 146”
by the map of Andree) by M. LUMHO0LZ.
Explication of the figures.
Right side of the largest specimen, reduced to half the na-
tural size.
Transversal section of a smaller specimen, showing the sharp
angle of the anterior margin.
NM Å LÅ Sv FE (I
Kr UTSE är EMD & FR
KX - i rr Å Mu armen Eb gn Å Fe 1 ee z -
N - ( | NY Mk
| (år fä yr w rv 0 EE
; | | Fält
= ; är d fäd å Arv kal en uar rerskk då os
NS : J få Yu vå je
' 4 Får rp FM Å + Ka sti
| ra: OUK Farä”" nr | Iben; 0 Tu
dä & Vv K
' "äl! Np i (eV
p é +
In
- 4 å
Artin
ul NEG OR PE ort
, JO
| ”
| BSTGSA Bis 10 möfsa bilar
= NEN 10 I eOA j
"hit od Had of hasnkar us nmiade areal å
' " 4
2 eqinleedl eaiwode/urnivage inte
un Uu i URI i
- mf YET
3 K
4 Å
jo .
1 4
Å »
i
Ch |
j
| (
- | få
pga ' 4
|
Bihans till K Vet Akad Handl Bd.11 No5.
|
A.Hj.Lundquist del.
Lith W Schlachter, Stockholm.
BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. 11. N:o 6.
NOUVELLE METHODE
POUR DETERMINER
LA DENSITE DE VAPEUR DES CORPS VOLATISABLES
EN MÉME TEMPS QUE
LA TEMPERATURE DE L'EXPÉRIENCE
PAR
L. F. NILSON et OTTO PETTERSSON.
AVEC DEUX PLANCHES.
COMMUNIQUÉ A L'ACAD. ROY. DES SCIENCES DE SUEDE LE 16 SEPTEMBRE 1885.
EE
STOCKHOLM, 1886.
KÖNET» BlORKATE RFO'KSER FET.
P. A. NORSTEDT & SÖNER.
Dans un mémoire précédent!), nous avons déerit un procédé
qui nous permettait de déterminer la densité de vapeur de
chlorure de glucinium å 5320—812” C. Ayant opéré au feu
d'un fourneau 3 combustion de GLrasEr dans des vases de verre,
nous n'avons pu dépasser cette température dans cette série
d'expériences. Pour faciliter les recherches sur le chlorure
en question ainsi que dautres chlorures métalliques ä des
températures plus élévées, M. V. MEYER a eu Pobligeance de
nous - proposer, immédiatement apres la publication de notre
travail, de mettre å notre disposition un appareil de platine
qu'il avait employé å des expériences analogues. Cependant,
FTachat d'un fourneau et d'autres appareils nécessaires pour ces
travaux, les réparations répétées du réservoir de platine, qu'on
ne peut exécuter quwi Paris, et d'autres circonstances encore
nous ont empéché quelque temps de poursuivre ces expériences,
pour lesquelles M. MEYER et son successeur a Zurich, M.
HANTZSCH, nous ont pourvu d'un moyen si important.?)
La méthode MEYER pour déterminer la densité de vapeur
des corps volatiles étant deja si perfectionnée par M. MEYER
lui-méme, M. CRAFTS et d'autres savants, la constitution molé-
culaire des gaz pourrait sans doute se fixer en opérant rigou-
reusement selon les indications déja fournies. Attirés par le
désir de donner ä la méthode basée sur le principe DULONG
la méme exactitude qu'on ne peut atteindre que par la méthode
DUMAS, dans des circonstances favorables et aux températures
inférieures, nous avons préféré remanier ce procédé.
1. Principe de la méthode nouvelle.
Nous avons voulu non seulement mesurer plus exactement
le gaz chassé, mais surtout joimdre å notre méthode une dé-
termination de la température, de facon que les deux opérations
(densité et température) fussent effectuées en deux ou trois
minutes. La méthode MEYER en fournit elle-méme le moyen,
1) Öfvers. af K. Vet.-Akad. förh. 1884. N:o 4. 3—15. — Compt. rend.
T. 98. 988. — Ber. d. deutsch. chem. Gesellsch. 17. 987. (1884).
2) Nous sommes fort redevables å ces savants de leur obligeance.
4 NILSON ET PETTERSSON, DETERMINATION DE LA DENSITEÉ DE VAPEUR.
l'appareil consistant en un réservoir rempli d'un gaz indifférent
et en excluant l'air uni åa un tube gradué ou manoméetre.
Or, l'idée vient naturellement de se servir de cette combinaison
comme thermométre å air pour mesurer la témpérature d'ex-
périence, mais elle ne peut &tre réalisée telle quelle, parceque
la tige du réservoir, s'€tendant au dehors du fourneau, doit
etre assez large pour que la petite capsule, contenant la sub-
stance, puisse tomber par lå, d'ou résulte un espace nuisible
dont on ne peut évaluer la température.
Cependant, l'un de nous!) a imaginé un thermométre å
air, ou l'action de l'espace nuisible est tout-åa-fait compensée
et éliminée. Rien ne nous empécha d'appliquer å Pappareil
MEYER la méme disposition et d'unir ainsi a la méthode non
seulement une détermination irréprochable de la température
mais aussi une évaluation rigoureuse du gaz chassé.
La fig. 1, pl. I peut servir d'illustration schématique et
de vérification stricte du principe sur lequel se base le nouveau
procédé.
Soient A et B deux réservoirs d'une grandeur égale, M
un tube gradué, communiquant ä A et isolé par une colonne
de mercure; A, B et M d'abord entourés de glace et le niveau
du mercure 3 zéro au sommet du tube. DLair de A et B
étant å la méme pression, le liquide (quelques gouttes d'acide
sulfurique concentré) est par conséquent au niveau dans les
deux branches du petit tube en U ou manométre différentiel.
Or, A est chauffé åa la température arbitraire x, le niveau du
mercure de M est réglé de sorte que le liquide du manométre
différentiel soit de niveau. DL'air de A g'étant étendu sous la
pression constante, on peut évaluer sa temperature selon la
formule suivante:
On désigne ici par
V, le volume de Fair de A å zero;
y le coefficient de dilatation du vase;
a le coefficient de dilatation de Fair sous la pression
constante;
x la température cherchée;
W, le volume de Fair dans le tube gradué M a zéro.
1!) OTTO PETTERSSON, Journ. f. prakt. Ch. [2]. 25. 102.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 6. Jd
Nous avons fait ici abstraction de l'espace nuisible, c'est-
å-dire on présume que Pair n'est pas chauffé dans les tubes
capillaires, hypothése qui naturellement n'a jamais lieu. Pour
estimer VF'action de cet espace, nous supposons que la tige du
réservoir A a une dilatation a de volume connu v. La tige
du réservoir B ayant une dilatation 6 de méme grandeur,
placée de maniere que Pair qu'elle renferme éprouve au moyen
de la radiation ou conduction de la chaleur la méme mfluence
que Pair dans a par chauffage du réservoir A, il sera aimsi
démontré que TP'action disturbante de FP'espace nuisible a sera
compensée par la réaction de b, et la formule I, indiquée plus
haut, sera tout å fait applicable, aussi dans le cas que I'espace
nuisible serait d'une grandeur arbitraire.
Les volumes de 4 et de B, de a et de b ainsi que le
volume intérieur des tubes capillaires des deux cétés du mano-
métre différentiel étant completement dégaux, et ces parties
ayant aussi la méme température initial ou 0”, les deux parties
du systeéme renferment par conséquent un nombre €gal de
molécules de gaz sous la méme pression p,. Aprés que le
réservoir A par chauffage a atteint une témperature constante,
une partie du gaz qu'il contenait se trouve dans le tube M åå
zero. Supposons que le réservoir B, refroidi toujours å 0”,
soit divisé par un cloison de maniére å ce qu'il se trouve dans
la partie ombrée pg, le måéme nombre de molécules de gaz que
dans M. Trautre partie Pp, contient donc autant de molécules
de gaz que le réservoir chauffé A. Nous imaginons de plus
que Pespace nuisible a ainsi que la partie compensante b sont
chauffés a une température arbitraire mais tout-å-fait égale;
supposons d'abord que a soit seulement en communication avec
M, b avec lespace ombré fp, et que Pp, et A sont isolés. La
pression s'élåve donc dans Vappareil — å gauche de & et å
droit de & — de p, ä ps, mais le liquide du tube differentiel
reste pourtant immobile, car a=)b et M=8,. De plus, on
peut supposer A refroiai å 0” et le fond du réservoir agissant
comme piston mobile; le volume de Pair dans 4 est done
réduit 3 lespace «. :Il va sans dire que « =p, et que Pair
qui est dedans garde sa pression primitive qui est dominante
aussi dans p,. En restituant la communication d'un cété entre
&e et a & M et de l'autre entre 8, et b & g£,, les différences
de la pression s'€vanouissent dans les deux parties du systeme
de maniére que la pression ä& gauche de & et å droite de e&
6 NILSON ET PETTERSSON, DEÉTERMINATION DE LA DENSITEÉ DE VAPEUR.
devient égle, prenant une valeur moyenne p, entre py et pz.
Si nous supposons enfin que le réservoir A est séparé des
autres tubes et Vlair qui est dedans chauffé å la température
précedante x sous la nouvelle pression constante p,, l'air et
le réservoir reprennent leur volume premier et, la pression p>
dominant ici, on peut rétablir la communication avec lautre
systeme des tubes å gauche de e& sans altération du niveau
au manométre différentiel.
Il faut bien observer que nous n'avons jamais eu besoin
de changer la hauteur du mercure dans M pendant toutes ces
opérations.
Le volume observé W sur lequel se base la température
trouvée ne dépend nullement de ce qu'un espace nuisible d'une
grandeur arbitraire et d'une température inconnue est uni au
systeéme de tubes. La méeme formule I, calculée en supposant
que Pair de A est chauffé sous la pression constante et qu'il
n'existe aucun espace nuisible, est tout-å-fait applicable 3 notre
procédé, quoique la pression est élevée de p, å pa et que
F'espace mnuisible de dimensions considérables est inséré au
systeme. On peut se servir de la meéme argumentation pour
la dilatation de Fair de M que pour celle de Fair dans A, d'ou
résulte que I'on n'a pas besoin de tenir la température de Må
zéro, mais + une température plus commode, c'est-å-dire å celle
ou le tube å mesurer est calibré. La formule devient seulement
un peu plus compliquée:
I -+Fyr
if
fi Ww
EET
ING Sören (ESR
+
Mais aprés quelques transformations simples on a pour le
caleul de la température d'expérience la formule suivante:
' W
— Va (a —y) (I + at) — Wa
PRISER sog Xx
expression aussi simple qu'on puisse le désirer pour une dé-
termination avec le thermométre å air. $Le calcul se simplifie
encore en tenant la température t” du tube gradué M exacte-
ment a 15.5” C., å laquelle le tube est calibré. La quantité
V, (ac —y) (1 + at”)
est donc une constante = k et la température cherchée se trouve
par la formule
-—-
BIHANG TILL K. SV, VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 6.
w
INGE = NS EE IMG
Pour des déterminations de ce genre avec le thermométre
a arr il ne faut que les conditions suivantes:
NET
Les volumes des réservoirs A et £ ainsi que des tubes
des deux cötés du manométre différentiel doivent étre
exactement égaux. Nous indiquerons ci-dessous la ma-
niere dont nous avons rempli cette condition.
La tige du réservoir de platme mn'étant pas capillaire
mais assez large, il faut la compenser par un tube de
méme dimensions et de méme métal, ouvert en haut et
fermé en bas; on le place å cöté de la tige du réservoir
de manieére qu'il communique au systeéme de tubes de
Pautre cöté du manométre différentiel. C'est la partie
inférieure de ce tube qui forme le compensateur véritable
de l'espace nuisible dans la tige du réservoir. Les autres
parties des deux systeémes en tubes de verre, appliqués
symétriquement et ayant un volume tout-i-fait égal,
prennent å peu prés la température dominante de la
chambre d'expérience, et se compensent ainsi mutuelle-
ment.
Les deux réservoirs A et B et les systemes de tubes
sont remplis d'un gaz indifférent sec dont le coéfficient
de dilatation est constant. Nous nous sommes toujours
servi d'acide carbonique, mais nous n'avons pas calculé
avec le coéfficient « = 0.00371, fixé par REGNAULT!) pour
les températures ordinaires, mais avec la valeur « =0.00367,
parcequ'il est démontré par les déterminations D'AMAGAT?)
aimsi que par les recherches récentes de MM. V. MEYER
et LANGER?) que lacide carbonique sec se dilate aux tem-
pératures élevées selon la méme loi que Pair.
2. Description de VPappareil d experience.
La disposition détaillée de TPFappareil dont nous nous
sommes servis est représentée fig. 1, pl. II.
Le fourneau de M. PeError, fabriqué par M. MUENCKE å
Berlin, a été employé dans nos expériences sans modification
!) Mém. de V'acad. des sc. de Paris I. 1. 329. (1847).
2) Anm. de ch. et de phys. (4). 29.
3) Pyrochemische Untersuchungen. Braunschweig 1885.
8 NILSON ET PETTERSSON, DETERMINATION DE LA DENSITE DE VAPEUR.
autre que PF'ouverture centrale du bec de gaz en fonte a été
un peu agrandie afin que le mélange du gaz et de F'air émanåt
en quantité suffisante autour du tube en porcelaine qui y est
placé. Le moufle de ce fourneau a environ 300 mm. de haut
et 120 mm. de diamétre en haut et 100 mm. en bas. Nous
laissons au tube en porcelaine de Berlin la position indiquée
par MM. MEYER et ZUBLIN!). Uni å un tuyau de cheminée
ordinaire du laboratoire, le forneau donne une température de
1100—1200” C., mais on peut facilement. élever cette chaleur
a volonté en soufflant de Fair comprimé autour du tube en
porcelaine. Dans une de nos expériences (IV), nous sommes
ainsi arrivées sans peine å la température désirée (1500? GC.)
par Papplication du souMlet de ScHLÖSING et un peu dir å 2
atmospheéres. Nous remplissons la partie inférieure du tube
en porcelaine de cylindres d'argile réfractaire et d'asbeste pour
empéecher le tirage dar.
Nous avons déterminé la capacité du réservoir de platine
de MEYER avec la plus grande exactitude en pesant et en
mesurant l'eau quwil contient. A 15.5” C. elle se monte pour
le réservoir å 111.s2 cc. et pour la tige å 9.20 cec. Immé-
diatement äå cöté de la tige, nous placons un tube compensateur
de platine?). Fermé en bas et ouvert en haut, il est absolu-
ment des mémes dimensions et du meme volume que la tige
du réservoir, ou 9.20 cc. Au moyen de ligature épaisse en
caoutchouc, la tige et le compensateur sont unis hermétique-
ment aux tuyaux additionnels de verre, représentés å peu prés
en grandeur naturelle fig. 4, pl. II. Dans le tuyau additionnel
a gauche, communiquant au réservoir de platine P, on introduit
la petite capsule C, qui renferme la substance dont la densité
de vapeur est å déterminer. En poussant la petite griffe de
laiton (fig. 5, pl. II) sur la partie libre de la ligature et en
lui donnant ainsi une forme légerement ovale au lieu de sa
forme ronde naturelle, la petite capsule reste immobile. Mais
aussitöt que I'on enléve la griffe, elle tombe instantanément
dans le réservoir incandescent. A cöté des tuyaux additionnels,
ainsi reliés 3 la tige et au compensateur, deux tubes capillaires
sont soudés qui conduisent d'un cöété et å partir du réservoir
1 Ber. d. deutsch. chem. Gesellsch. 12. 2204 [1879].
2) Ce tube ainsi que les autres objets de platine, employés dans nos
expériences, sont fabriqués sans soudure par MM. F. DESMOUTIS,
LE BRUN & CIE. å Paris.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 6. 9
P, au tube gradué M, et de Fautre, å partir du compensateur,
au réservoir de verre Q. En certaims endroits ces capillaires
sont munis de cinq robinets de GEISSLER — Hl, Aj, Mo; kg, Mar —
fabriqués en verre par M. FRANZ MöLLErR de Bonn et rodés
d'une exactitude bien connue. Le tube äå mesurer M est
rempli de mercure dont la hauteur peut se régler soigneusement
par un mécanisme, appliqué sur le cöté du support. Le réser-
voir en verre Q est exactement du méme volume que celui
de platine P ou 111.62 cc. Enfin, les deux systeémes communi-
quent par le haut au moyen du manométre differentiel BR, fait
aussi d'un tube de verre capillaire. Il n'est pas soudé aux
deux systémes capillaires, mais, pour prévenir toute rupture,
uni par des ligatures hermétiques.
Les tubes capillaires entre le réservoir P et le manométre
différentiel R renferment 27.93 gr. de mercure; leur volume
est aimsi=2.0606 cc; celui des capillaires entre le compensateur
et le réservoir Q est = 1.9717 cc., correspondant a 26.72 gr.
de mercure. Le premier volume est å dessein un peu plus
grand que le dernier, la capsule de platine et la substance
qw'elle renferme exigeant aussi un petit espace.
Pendant l'expérience, le réservoir &Q est refroidi par de la
glace emiettées dans un cylindre en verre; au besoin on fait
écouler PFeau superflue par la tubulure du cylindre. Le tube
a mesurer M est muni d'une échelle millimétrique et calibré
avec la plus grande exactitude å 15.5” C. en pesant, de 10 en
10 mm., le mercure quw'il contient. Il est entouré d'un cylindre
en wverre assez large. Pendant Fexpérience on fait couler
jusqu'au fond un courant d'eau de 15.5” C., assez vite pour
que le tube M se maintienne toujours ä cette température; au
haut du cylindre on fait découler I'eau superflue par un siphon.
Le support de bois, auquel tout I'appareil est fixé comme
nous Pavons dit, peut étre élevé perpendiculairement au moyen
d'un mécanisme ad hoc par lequel on peut donner au réservoir
de platine et au compensateur leur vraie position au milieu
du tube en porcelaine qu'on chauffe auparavant avec précaution.
On proteége pendant l'expérience I'appareil, avant tout le tube
a mesurer et le réservoir 3 glace, par des gardes-feu contre la
radiation du fourneau.
10 NILSON ET PETTERSSON, DETERMINATION DE LA DENSITE DE VAPEUR.
3. Exécution de Fexpérience.
Aprées. avoir tiré Pair du systeme compensateur (réservoir
Q etc.) par une pompe å mercure SPRENGEL, on introduit un
courant d'acide carbonique pur et sec!) par le robinet u,, on
éléve le support par le mécanisme déja indiqué et on éloigne
ensuite I'appareil du voisinage immédiat du fourneau que l'on
chauffe en attendant; on délie le réservoir P de sa ligature
pour le remplir aussi du méme gaz par un tube étroit de
platine qui s'€tende jusqu'a son fond, on introduit en meéme
temps un courant d'acide carbonique par le robinet u et chasse
par lå Pair des tubes de verre communiquant au réservoir P.
Puis on introduit rapidement la petite capsule de platine C
ou se trouve la substance dans le tuyau additionnel de gauche
d'ou elle prend la position indiquée fig. 4, pl. II; on pousse
légeérement la griffe de laiton sur la partie libre de la ligature,
on ressére la tige du réservoir ä la partie inférieure de la
ligature au moyen d'un fil de cuivre?) et on place ensuite le
réservoir de platine dans un cylindre avec de la glace. Pendant
ce temps-lå le robinet u est continuellement uni å F'appareil
pour le dégagement de PF'acide carbonique jusqu' ä& ce que P
a pris tout-å-fait la température de F'eau glacée. En ouvrant
ensuite pour un instant les robinets u et u,, les deux systémes
des tubes communiquent avec lair extérieur, le liquide du
manomeétre différentiel prend la méme hauteur dans ces deux
branches. On ferme ensuite les robinets u et u, ainsi que
us et u.
L'appareil est alors tout pråét pour l'expérience. Om lui
fait reprendre sa position juste au-dessus du tube de porcelaine
maintenu candescent dans le fourneau. Naturellement on ne
peut introduire immédiatement le réservoir refroidi dans le
tube chaud. Il faut le chauffer d'abord au rouge å la flamme
d'un bec BunsEs. On régle en attendant la hauteur de mercure
dans M par le måécanisme mentionné plus haut de sorte qu'il
n'existe aucune surpression remarquable dans F'appareil et en
continue aussi aprés que le réservoir P a pris sa vraie position
dans le tube en porcelaine et jusqu'å ce que la température
du fourneau commence 3 devenir constante. A ce point, on
!) Nous dégageons ce gaz dans l'appareil NORBLAD décrit ci-dessous.
?) Aussi les autres ligatures de Y'appareil sont resserées å la meme
maniéere.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 3. 11
ouvre les robinets us; et u, et on fait le dernier justement
précis du niveau du mercure au moyen du manomeétre diffé-
rentiel. Dés que le liquide des deux branches du manométre
a pris la meme hauteur, on a atteint le point. Le manométre
étant fort sensible, V'opération exige quelque précaution. C'est
pourquoi on nN'ouvrera pas les deux robinets u; et u, 3 la fois,
mais lun aprés PF'autre, jusqu'a ce que le niveau soit å peu
preés juste. Les changements de niveau qui ont encore lieu
au manométre sensible montrent bientöt que la température du
fourneau n'est pas encore constante mais s'€leve lentement.
Ordinairement il faut abaisser graduellement le niveau du
mercure pendant 15—30 minutes encore avant que le mano-
métre indique une température tout-a-fait fixe pendant 3—5
minutes. On observe donc la hauteur du mercure dans M au
moyen d'une loupe; le volume correspondant W, inséré dans
la formule IV, donne immédiatement la température du fourneau.
On sait que le gaz, a cette détermination de la tempéra-
ture, n'est pas å la pression atmosphérique ordinaire mais a
une pression artificielle p, qui dans nos expériences est supé-
rieure de 27—30 mm. å p,. Il gagit maintenant de réduire
le gaz ä la pression normale, parceque cette détermination de
la densité de vapeur doit s'exécuter å la pression ordinaire.
Dans ce but, on ferme promptement les robinets u, et u,, on
ouvre uy, on fait tomber le mécanisme jusqu'å ce que le mer-
cure de M et S soit nettement au niveau, aprés quoi le niveau
de M obtient sa position exacte selon l'indication du manométre.
Maintenant, l'appareil est tout préparé pour la détermination
de la densité de vapeur. On enléve la griffe, la-capsule de
platine tombe dans le réservoir incandescent et la substance
y prend P'état de gaz en une ou deux secondes. Mais il est
indispensable de fermer préalablement le robinet u, et de
mettre le mercure de M et S au niveau, avant qu'il puisse
avoir sa position précise au moyen du manométre différentiel.
La différence entre les deux hauteurs avant et apres I'expérience
donne, évaluée en centimétres cubes, le volume du gaz chassé.
La détermination de la densité de vapeur suit aimsi im-
médiatement celle de la température. En effet, toutes les deux
s'exécutent dans le temps tres court de 1.5—2 minutes. Gråce
a Pajustement fort sensible que permet le manométre différen-
tiel, la valeur trouvée pour la densité est d'une exactitude
extraordinaire et en cela le nouveau procédé a des avantages
12 NILSON ET PETTERSSON, DETERMINATION DE LA DENSITE DE VAPEUR.
évidents. Enfin il faut peut-étre remarquer que le réservoir
Q doit naturellement &tre entouré de glace pendant toute
F'expérience et que la température du courant d'eau qui coule
sans interruption autour de M devra aussi tre tout-å-fait con-
stante å 15.5” C.
On sait qu'il est trés difficile de décider, dans une certaine
disposition du pocédé MEYER, quand le gaz est chassé com-
pleétement et l'expérience finie. Cette difficulté ne se présente
jamais dans notre procédé. Des que le ménisque du mercure
de M a pris une fois sa vraie position, le manométre reste
immobile pendant plusieurs minutes, jusqu'a ce qu'une con-
traction lente se présente qui dépend de ce que les vapeurs
de la substance diffusent dans les parties froides de F'appareil
et s'y condensent.
En vertu de la précision et de la certitude que présentent
les résultats de la nouvelle méthode, nous osons la recommender
aussi pour les températures inférieures. Selon notre conviction
le principe suivi pour mesurer la chaleur est applicable å une
température quelconque.
4. Préparation des chlorures métalliques purs.
La maniere dont nous obtenons des chlorures purs pour
les déterminations en question étant d'usage général, nous
donnons fig. 2 pl I une esquisse de P'appareil que nous em-
ployons dans ce but. Dans plusieurs cas, ce sera peut-étre
le seul moyen d'obtenir un chlorure absolument pur. C'est
le cas en particulier pour le chlorure de glucinium que nous
avons examiné d'abord pour faire passer en revue ensuite plu-
sieurs autres chlorures.
Au moyen dun filet de platine, on cloisonne au milieu
d'un tube de platine de 35 mm. de diamétre, on met ensuite
du cöté gauche 5—6 milligr. de la préparation métallique et
on fait passer par le tube un courant d'acide chlorhydrique
pur et sec. Pour produire un courant tout-a-fait constant de
ce gaz, dégagé par Faction de l'acide sulfurique concentré sur
un morceau de chlorure d'ammonium (DAVY), nous nous sommes
servis de VP'appareil, représenté fig. 1, pl. I, qui est imaginé
par M. NORBLAD de Stockholm et fabriqué par M. FRANZ MÖLLER
de Bonn!), appareil d'un usage éminemment pratique qui
!) Voy. le catalogue de M. MÖLLER, Bonn 1885. N:o 495.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 6. 13
mérite d'étre introduit généralement dans les laboratoires de
chimie. Le courant de gaz modéré qui se dégage avec une
vitesse constante pendant un temps trés long dans cet appareil
passe d'abord une couche d'acide sulfurique concentré dans le
tuyau additionnel, fonctionnant å la fois comme robinet hermé-
tique de TFappareil, puis un tube en U å I'anhydride d'acide
phosphorique pour entrer ensuite dans le tube de platine ou
se trouve la préparation métallique et dans lequel le tube de
verre par ou entre le gaz est bien adapté. Le tube de platine
est entouré d'un tube de verre réfractaire un peu plus large,
fermé äå gauche par un bouchon perforé et étiré å droite;
ensuite nous appliquons encore un tube en U å P'anhydride
d'acide phosphorique et enfin I'appareil de ScHiFF rempli d'eau.
La préparation métallique étant comme le glucinium hygro-
seopique, il faut chasser d'abord YFhumidité en chauffant
légérement le tube å un courant d'air ou ä un autre gaz sec
indifférent. Pour éloigner ensuite toute trace d'air de Vappareil,
on y fait passer un courant modéré d'acide chlorhydrique jusqu'a
ce que le gaz soit completement absorbé par F'eau du tube
SCHIFF!). Puis on chauffe avec une petite flamme la partie
du tube ou se trouve le glucinium. En modérant la flamme
et le courant de gaz, on peut sublimer sans peine le chlorure
qui s'y forme jusqu'a Fextrémité droite du tube de platine ou
il se dépose en petites aiguilles tout-ä-fait blanches qui fondent
en un liquide limpide ne tirant absolument pas sur le jaune.
La petite quantité de glucine et de silice qui se trouve dans
la préparation métallique se retrouve intacte å cöté de la
eloison du tube de platine. Apres que I'hydrogéne libre, se
dégageant å l'action de F'acide chlorhydrique sur le glucinium,
n'augmente plus dans le tube ScHiFF, on chasse le gaz chlor-
hydrique par un courant d'air sec et froid, puis on tire le tube
de platine du tube de verre å chauffer qui l'entoure, on pousse
promptement une petite capsule de platine bien adaptée sur
la partie ou se trouve le chlorure sublimé, on coupe environ
20 mm. de cette extrémité avec des ciseaux, on donne sans
retard au tube aplati par lå un forme arrondie, au moyen de
pinces rondes. Ainsi, en quelques moments, on a renfermé
le chlorure, sans que I'humidité de V'air puisse influer sensible-
!) Glucinium west pas attaqué par VW'acide chlorhydrique å la tem-
pérature ordinaire.
14 NILSON ET PETTERSSON, DETERMINATION DE LA DENSITE DE VAPEUR.
ment, dans la petite capsule de platine qui par sa forme est
adaptée a glisser facilement par la tige de I'appareil MEYER.
Enfin on introduit sans délai cette capsule dans un petit
tube de verre qu'on peut fermer hermétiquement avec un
bouchon et on påse le tout exactement. Aprés avoir fait les
déterminations en question, on fait sortir la capsule du réservoir
de platine en secouant ce dernier; nettoyée, elle sera pesée
de nouveau dans le meme tube de verre, et la quantité de
chlorure examiné sera ainsi connue.
En vue du controle, il est bon de mésurer aussi I'hydro-
gene qui est dégagé et se trouve dans Y'appareil SCHIFF.
Naturellement il est équivalent au glucinium consommé.
(Quant aux preuves de la pureté du chlorure préparé ainsi,
nous renvoyons le lecteur ä notre précedant mémoire!).
5. Densité de vapeur du chlorure de glucinium,
Nous communiquerons enfin dans le tabl. 1 les résultats
des expériences faites sur le chlorure de glucinium selon le
procédé décrit ci-dessus. Les trois premiéres sont exécutées
au feu de fourneau PERRor seul; dans la dernigre la tempéra-
ture est élevée au plus haut degré qui puisse supporter le
tube en porcelaime de Berlin. Il y a dominé une chaleur de
1502” C., produite en soufflant un peu dvair comprimé au
moyen du soufHlet SCHLÖSING, comme nous I'avons déja mentionné.
Tableau 1.
| Détermination de la tem-| Détermination de la densité
i pérature. | de vapeur.
| Expé- I Volume | Tem- | FO Volume | Tem-
| riences. del sa [pérature pe IChlorure du vas |Pérature Densité
| > [AU TTHe Rs | pesé. 24 Idutubeal! calculé.
| chassé. mesuror |-FenCe chassé.
| ; "calculée.] Eleven
ww. ER ae: Or CC: Ane
| |
died 95.73 | 22.5 1080 | 0.0334 | 10.050 22.5 2.684
i RISERPer | .97.98 | 27.5" 1115 | 0.0443 | 12.943 IDE 2.779
111 BOSSE 95.16 | 15.5 1184 | 0.0343 9.827 15.5 2.824
ITNE te 99.06 | 15.5 1502 | 0.0306 |: 8.974 | 15.5 2.791
: Moyenne | 2.770
HEHOC: Cito
") Dans cette expérience, la densité fut déterminée un peu plus tard
que la température, le tube å mesurer étant d'abord porté å la tem-
pérature normale ou 15.5 C.
BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 6. 15
En combinant ces résultats avec ceux auxquels nous sommes
arrivés pour les températures inférieures I'année précédante,
on voit le mieux la variation singuligre a laquelle est sujette
la grandeur moléculaire du chlorure olucinium avec Vaccroisse-
ment de la température.
Tableau 2.
RER EEE
| I |
Tem- |
: I Densité
så pérature] | ; |
Expériences. Sk | de Observations. |
pr vapeur. |
rience. | |
I
|
Le chlorure a pris Pétat!
gazeux trés lentement.,
Détermination «<dou-
teuse. |
JiDe chlorure a pris VPétat
1 490 (DI
2 520 | 4.174 gazeux complet, quoi-
| ] que lentement. |
| 3 589 3.067 ]
| | 4) 597 | 3.031
sdans le fourneau de GLASER/ 5 604 3.090
| ) 6| 686 2.853
71 720 2.926
8 745 Didng Åge denres tout-å-fait|
ar | Vv ( normales. |
(SST nos
| I | 1080 | 2.684
II| 1115 | 2.779
dans le fourneau de PERROT | G
|III 1184 | 2.824 |
IV| 1502 2 |
On voit que le chlorure, aprés une période de dissociation
successive entre 490” et 604”, passe å l'état de gaz complet
ä environ 680” pour ne plus changer et sans aucune décom-
position prendre le poids moléculaire GICI, = 80, caractérisé
par la densité normale 2.77. Les expériences å 490—3812”
sont exécutées au feu d'un fourneau de GLAsER selon la mé-
thode que nous avons décrite auparavant!). Malgré la tem-
pérature trés élevée, les quatre déterminations au fourneau de
PERROT selon le nouveau procédé présentent une concordance
extraordinaire — la moyenne de toutes est aussi exactement
égale å la valeur théorique 2.77 — que nous devons unique-
1) Loc. cit.
16 NILSON ET PETTERSSON, DÉTERMINATION DE LA DENSITE DE VAPEUR.
ment aäå la sensibilité extraordinaire du manoméetre différentiel
qui nous sert d'indicateur, la colonne de mercure ayant seule-
ment pour but d'enfermer le gaz chassé, mais nullement de
régler la pression qui se fait par un appareil beaucoup plus
exact.
Dans Pexpérience I. seulement nous avons mesuré la
pression au moyen de la colonne de mercure, en déterminant
la densité de vapeur å la méme pression ps ä laquelle fut
mesurée la température. Cette maniere de procéder est aussi
théoriquement exacte; mais quand, dans ce cas, il a fallu
réduire ps; å la pression atmosphérique dominante, toutes les
corrections nécessaires pour capillarité, température, dilatation
de PF'échelle etc. sont entrées en compte et ont occasionné des
aberrations inévitables du résultat normal.
Alta
3
NÅ Nn
5
S
2 förenförsäforinfrerfnanbernn forn fannfrnsforonfnndrnidussfun gun
Fig. 1
Fil Hr
Bihang till KVet Akad.Hanädl.Bd.1LN? 6.
NENKODODA NOD AG OA TR DD RC AR TORN ATA Fr
Bihang till K.Vet.Akad. Heng Been, NEI6
Na
”
Å
JSSINE
ESPL
Sell
NA fr
NT a
ÄÅ Ås
JCM Brbakana
Gi | a
Y
ON å |
| OK = /
TÅ Vom =
I IN mm - = J =
RT
Lith.W. Schl rt Stockh in
AT
0
el
b
SEP NINE
nr
ee
i
(ö LJ
-.
SR ANS
sn sn
- ve
NN & Nn dl Bore
ä M + c h
FLER € I
.
i
4
$ = d
q t
BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. tf. N:o”.
OM
VETTERN
OCH
VISINGSÖFORMATIONEN
GERHARD HOLM.
MEDDELADT DEN 16 SEPTEMBER 1885.
STOCKHOLM, 1885.
KÖNGI. BOÖOKTRYCKERTIET:
P. A, NORSTEDT & SÖNER.
f
a Vv
VTA LEKA - EM jr
SITTFIIKID
ROT EN dT
KATTTAV
LE
JRR ERIPESATA rn AN
vä fi TER PIE NUR VTI |
dv HE
AME
Inledning.
Sommaren 1875 var jag Dr. G. LINNARSSON följaktig på
en geologisk öfversigtsresa till vestligaste delen af Östergöt-
lands Silurområde. Under denna resa besöktes äfven Cmberg.
Under en roddfärd från Borghamn till Rödgafvels grotta lärde
vi båda här för första gången att känna Visingsöformationens
lager. För de då gjorda iakttagelserna redogjorde Dr. LINNARS-
SON vid Geologiska Föreningens sammankomst den 6 April
1876. På det högsta intresserad, af hvad jag sett på Omberg,
beslöt jag, att så fort tillfället erbjöd sig fortsätta studiet af
de kring Vettern utbredda sandstenarne och skiffrarne, som
nu sedermera af NATHORST blifvit sammanfattade under be-
nämningen »Visingsöformationen» eller »Visingsöserien». Till-
fälle härtill erbjöd sig redan följande sommar, då jag erhöll
ett reseunderstöd för att under sex veckor företaga resor inom
Öster- och Vestergötlands paleozoiska trakter. Under några
dagar studerade jag då Visingsöformationen N. om Motala
— kring Lilla Hals och Lämmunda —, besökte ytterligare
Omberg, samt lärde känna sandstenens förekomst vid Hus-
qvarna. Tyvärr medgaf tiden hvarken ett uppehåll vid Grenna
eller ett besök på Visingsö. Genom andra arbeten, men
framför allt tillfölje af NATHORSTS och LINNARSSONS snart der-
efter utkomna afhandlingar öfver Visingsöformationen blefvo
mina egna iakttagelser då ej vidare fullföljda. Emellertid
torde några af mig iakttagna förhållanden hafva förbisetts,
eller äro åtminstone ej omnämnda af NATHORST. Då dessa
såsom jag anser 1 ej oväsentlig grad torde kunna bidraga till
att lemna några hållpunkter för bedömmandet af Visingsö-
formationens ålder samt sambandet mellan denna och Vettern,
men strida 1 viss mån mot NATHORSTS uppfattning, ansåg jag
mig likväl först efter ett förnyadt besök i dessa trakter böra
4 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
meddela något härom. Först under nu förgångna sommar
lyckades jag erhålla tillfälle att företaga en färd längs Vetterns
östra strand, från Husqvarna öfver Grenna till Omberg, för
att kontrollera mina gamla iakttagelser, samt om möjligt
erhålla nya med dem samstämmande. Detta lyckades mig
också tillfullo vid Husqvarna och Grenna. Hvad Omberg
beträffar, måste jag beklaga, att det stormiga vädret lade
oöfverstigliga hinder i vägen för en roddfärd längs dess i
Vettern stupande branter. Jag är derföre här inskränkt till
mina gamla iakttagelser från 1875 och 1876. Dessa tillsam-
mans med mina iakttagelser 1876 vid Husqvarna hafva dock
från början för mig varit bestämmande beträffande min från
NATHORSTS olika uppfattning. Till min här följande tydning
af Visingsöformationens och Vetterns geologi har jag fram-
förallt påverkats, dels af egna studier under tvenne somrars
resor i Norge, dels ock af BRÖGGERS mästerliga, epokgörande
arbeten.
Då NarHorsT ') lemnat en utförlig beskrifning öfver
Visingsöformationen inom södra delen af Vettern, och LINNARS-
SON”) inom den norra och från trakten omkring Hjo, hän-
visar jag här härjemte till dessa förträffliga afhandlingar och
skall endast beskrifva de punkter, jag sjelf besökt, för såvidt
min uppfattning afviker från deras, eller mina iakttagelser
kunna tjena till att fullständiga deras. Beträffande lager-
följden inom formationen hänvisar jag helt och hållet till
NATHORST. NATHORST har äfven lemnat en utförlig, nästan
fullständig historik, öfver hvad som intill år 1879 skrifvits
öfver Visingsöformationen. Åfven till denna får jag hänvisa,
men då föreliggande uppsats syftemål hufvudsakligen är en
undersökning af Visingsöformationens ålder samt dess arki-
tektoniska förhållande till omkringliggande formationer, dess
!) NATHORST, ÅA. G. En egendomlig strukturvarietet af lerhaltig kalk-
sten från Grennatrakten. — Geol. Fören. Förhandl. 1878. Bad. IV,
sid:v203 tal: tlb:
= NATHORST, Kalksten från Grenna.
— — — Om de äldre sandstens- och skifferbildningarne vid Vettern.
— Geol. Fören. Förhandl. 1879. Bad. IV, sid. 421—436, tafl. 22.
= NATHORST, Visingsöformationen.
2?) LINNARSSON, G. De äldsta paleozoiska lagren i trakten kring Motala.
— Geol. Fören. Förhandl. 1880. Bd. V, sid. 23—30, tafl. 1.
= LINRS., Pal. lagren kring Motala.
— — 0Onm de geologiska förhållandena i trakten kring Hjo. —
Geol. Fören. Förhandl. 1880. Bd. V, sid. 102—108.
= LINRS., Trakten kring Hjo.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND. 1I. N:0O 7. 5
samband med Vetterns dal, har för fullständighetens skull
en historik häröfver bifogats.
Hvad höjdkartan angår, står jag beträffande höjdkurvorna
ofvan Vetterns yta i förbindelse till Chefen för General-
stabens topografiska afdelning Öfverste STECKSÉN, hvilken
godhetsfullt tillåtit mig kopiera en af honom handritad karta.
Kurvorna under Vetterns yta har jag uppdragit efter det nya
af Sjökarteverket år 1879 utgifna sjökortet”).
1) Då min afhandling redan var nedskrifven och jag just stod i be-
grepp att inlemna densamma till. K. Vetenskaps-Akademien, erhöll jag
underrättelse, att NATHORST sjelf delvis ändrat sina förr i tryck ut-
talade åsigter om Visingsöformationens förhållande till Vettern, samt
att äfven han iakttagit en breccia i trakten af Grenna och nu i likhet
med mig tyder den såsom en förkastningsbreccia, samt deraf och af
öfriga förhållanden sluter, att Vetteros bildning vore yngre än Visingsö-
formationen, ehuru han i motsats mot mig fortfarande tillägger denna
senare kambrisk ålder.
Öfver sin förändrade ståndpunkt hade NATHORST redan för-
fattat en kortare uppsats, liksom denna afsedd att inlemnas vid
Vetenskaps-Akademiens Septembersammankomst. Då han emellertid
erhöll kännedom om detta mitt arbete, afstod han likvisst på grund
af skäl, som af honom nedan anföras, från att nu publicera den-
samma. NATHORST skrifver till mig härom:
»Såsom jag redan muntligen meddelat dig, hade jag, på grund
af de på senare tider allt mera vunna upplysningarne öfver förkast-
ningar och erosion, börjat starkt betvifla rigtigheten af min förut
hyllade åsigt, att Vettern skulle existerat såsom sådan redan före
Visingsöseriens bildning. Jag företog derföre sommaren 1884, till-
sammans med G. GELLERSTEDT, en resa till Motala, Omberg och
Grenna för att underkasta dervarande förhållanden en förnyad gransk-
ning. Särskildt ville jag ånyo undersöka en redan vid mitt första
besök vid Grenna iakttagen breccia, (för öfrigt enligt ett prof i Sveriges
Geol. Unders. Museum iakttagen redan af A. ERDMANN, M. STOLPE
och O. GUMAELIUS 1864, ehuru af dem uppfattad såsom konglo-
merat), hvilken allt jemt förefallit mig gåtfull. Jag kunde nu öfver-
tyga mig, att denna breccia i likhet med en liknande bildning,
som jag beskrifvit från Röstånga m. fl. st. i Skåne (S. G. U. Ser. Aa
N:o 87. Beskrifn. till kartbl. »Trolleholm»> af A. G. NATHORST, sid.
TT7—78) borde uppfattas såsom en förkastningsbreccia, samt att Vi-
singsöseriens förekomst vid Vettern äfvensom denna sjelf är en följd
just af denna förkastning, hvilken sänkt lagren och derigenom skyd-
dat dem för erosion. Skiktens uppresta ställning anser jag äfven
hafva sin grund i förkastningen (»Verwerfung mit geschleppten Fli-
geln»). Då jag emellertid erfor, att du i detta hänseende dels gjort
vidlyftigare iakttagelser, dels äfven behandlar dessa förhållanden
mera detaljeradt, så anser jag det för närvarande öfverflödigt att
publicera den af mig författade uppsatsen. — Om emellertid våra
åsigter härutinnan i hufvudsak öfverensstämma, så är deremot detta
icke fallet i fråga om Visingsöseriens ålder, hvilken jag fortfarande,
af skäl, som jag törhända längre fram kommer att anföra, måste
anse vara kambrisk>.
6 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
I. De kambrisk-siluriska lagrens förhållande
till Omberg.
Omberg, eller rättare den bergshöjd, af hvilken Omberg
nu utgör en återstod, torde redan vid afsättningen af de si-
luriska och åtminstone af de yngre kambriska lagren hafva
funnits till.
Bevis härför äro de konglomeratartade lager med fos-
foritknölar och rullstenar af äldre kalkskikt, samt framförallt
af qvarts, hvilka vid Ombergs fot förekomma på ett par hori-
zonter inom den der fullkomligt orubbadt, nästan horizontalt
liggande försteningsförande kambrisk-siluriska lagerserien.
Att antaga någon förkastning eller rubbning af den ursprung-
liga lagringen på Ombergs östra sida finnes ej någon grund
för handen, utan tvärtom allt tyder på en orubbad lagring.
För dessa konglomerat hoppas jag i en särskild uppsats
få tillfälle att närmare redogöra. Här vill jag endast nämna,
att visserligen ännu endast ett af dessa konglomerat är an-
träffadt i fast klyft. Detta förekommer på sjelfva gränsen
mellan de kambriska och siluriska lagren. Det enda ställe,
der denna är, eller varit blottad, är ett i kalkbrottet vid
Borghamn nedsänkt, numera vattenfylldt schakt. Talrika
uppbrutna stenar af konglomeratet träffas dock ännu kring
dagöppningen. De öfriga konglomeraten äro af mig ännu
endast funna såsom lösa block i grusaflagringar vid Ombergs
fot. De afrundade, rullade brottstyckena i dessa senare ut-
göras af bituminösa kalkstenar (orstenar) från Olenus- eller
Paradoxides-regionerna, jemte fosforitknölar samt afrundade
smärre qvartsstycken och qvartskorn. De innesluta äfven
sandstensartade småskikt och partier. Flera sådana konglo-
meratblock hafva af mig derstädes påträffats. Endast i ett
enda orstensstycke har det lyckats mig att finna försteningar.
Ett ej fullt 1 kubikfot mätande block, som 1876 af mig på-
träffades i svallgrus 1 sluttningen vid Alvastra, utgjordes till
hälften af en gröfre qvartssandsten eller finare konglomerat,
inneslutande tunna, platta fosforitkorn, (? starkt afnötta och
förvittrade skal af en Obolus) samt bitar af svart alunskiffer,
till den andra af finkristallinisk svartbrun orsten. I orstenen
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:0o 7. TY
förekommo små exemplar af Ågnostus pisiformis Lin. Ifråga-
varande orstensstycke utgjorde antagligen en inneslutning i
sandstenen. Sandstenens eller konglomeratets ålder blir då
yngre än zonen med Agnostus pisiformis. I hvilket fall som
helst kan det ej vara äldre än Olenusskiffern.
Ånnu ett konglomerat af helt olika utseende, beträffande
hvars horizont jag saknar fasta hållpunkter, påträffades af mig
sistlidne sommar såsom ett block på norra sluttningen af
Omberg, ofvan Borghamn. Oaktadt ifrigt sökande lyckades
jag ej att i detsamma finna några försteningar. Ej heller
inneslöt det fosforitknölar. Det liknar emellertid för öfrigt
till utseendet mycket starkt Obolus-konglomeratet i Dalarne.
De små rullstenarne utgöras af qvartskorn af körsbärskärnors
storlek, eller något deröfver, bindemedlet af grå kalk. I
sammanhang härmed torde jag få omnämna, att jag i samtliga
ofvannämnda konglomerat ej funnit några brottstycken af
Visingsöformationens bergarter inneslutna.
Dessa nu i korthet omnämnda konglomeratbildningar
från Omberg utvisa, att höjningar af hafsbottnen vid vissa tid-
punkter torde hafva egt rum, och att dessa höjningar i denna
trakt voro så betydliga, eller kanske rättare sagt, att hafvet
här ej var djupare, än att vissa delar af hafsbottnen höjde sig
till eller öfver hafsytan. Denudation af redan färdigbildade
lager kunde då försiggå, konglomeratbildningar uppstå. Sär-
skildt är att framhålla de stora qvartskornen eller små rull-
stenarne af qvarts i konglomeraten vid Omberg, hvilka otvif-
velaktigt härleda sig från då uppstigande urbergpartier, från
hvilkas totalt förvittrade yta qvartsstyckena måste härleda sig.
Det är sannolikt, att dessa öfver hafsytan uppstigande
urbergpartier begränzade de nuvarande Östgöta silurbildnin-
garne i vester. Derför talar, att sådana konglomeratbildningar
saknas inom östra delen af Silur-området. Oaktadt nemligen
de kambriska bildningarne och gränslagren mellan dessa och
Silurformationen derstädes äro vida bättre kända och på en
mängd punkter tillgängliga, äro några konglomeraten vid Om-
berg motsvarande bildningar ej träffade.
Det enda spår af en höjning, som här förefinnes, är upp-
trädandet af ett sandigt skikt mellan Olenus- och Dictyonema-
skiffern, eller kanske riktigare i understa delen af den senare.
Denna bildning är iakttagen på tvenne ställen. Vid Storberg
i Krigsbergs socken förekommer »en bädd af grå sandsten,
8 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
bestående af några »floar», hvilkas sammanlagda mäktighet
torde uppgå till 1 fot (0,3 m.) eller på några ställen mera».
Den öfverlagras af skiffer med Dictyonema "). Vid Knifvinge
i Vreta Klosters socken skiljer »en bädd af kalkhaltig sand-
sten, endast 1—3 tum (0,02—0,08 m.) mäktig och innehållande
fragment af brachiopoder» Olenusskiffern från Dictyonema-
skiffern ”). Dessa sandstensbildningar har jag sjelf haft till-
fälle att iakttaga. De äro först uppmärksammade af Dr.
WaALLIN ”). I den kalkhaltiga sandstenen eller sandiga kalken
vid Knifvinge har jag funnit Dictyonema, hvilket fynd visar,
att den till en del åtminstone torde tillhöra Diectyonema-
regionen. I Estland förekommer Dictyonema stundom i sand-
sten, som bildar inlagringar i eller underlagrar Dictyonema-
skiffern. De af LINNARSSON och TULLBERG omnämnda Bra-
chiopodfragmenten har jag ej lyckats återfinna. Enligt FR.
ScHMIDT är i Estland sanden med Obolus Apollinis E1cHW.
och Dictyonemaskiffern en till största delen samtidig bild-
ning. Sandstenens uppträdande inom allra öfversta delen af de
kambriska bildningarne vid Storberg och Knifvinge utvisar ej
allenast en kortvarig höjning af ett fastland ungefär samtidigt
med en af höjningarne med åtföljande konglomeratbildning vid
Omberg, utan häntyder äfven på en tillförsel af sediment från
vester. Vid Storberg är nemligen sandstenen både mäktigare
utbildad och renare, än vid det ungefär 1,7 mil längre mot
öster belägna Knifvinge, der motsvarande skikt står på gränsen
mellan en sandsten och en kalksten.
På grund af konglomeratens förekomst och beskaffenhet
vid Omberg, antager jag derföre, att det kambrisk-siluriska
hafvet betäckte hela trakten, men att håfsbottnen vid vissa
tidpunkter varit underkastad höjningar. Dessa voro likväl ej
så betydliga, att hela trakten torrlades, utan att blott en ur-
gammal höjdsträckning, hvars plats nu intages af Vettern,
och af hvilken Omberg endast utgör en ringa qvarstående
del, höjdes öfver ytan. Denna trakts höjd öfver den dåvarande
kambrisk-siluriska hafsbottnen måste då varit betydligt större
än Ombergs nuvarande. Ombergs höjd är nemligen nu för-
!) LINNARSSON, G. och TULLBERG, S. A., Beskrifning till kartbladet Vreta
Kloster. Stockholn 1882: Sid: 20,22 5: G, JUN Ber Aa) NORS!
2) Ibid., sid. 19—21.
3) LINNARSSON, Anteckningar från en resa i Skånes Silurtrakter år
1874. — Geol. fören. förhandl., Bd. 2, sid. 272.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 7. 9
minskad genom denudationen ända sedan silurtiden. De på
högplatån afsatta kambriska sedimenten, hvilkas mäktighet
der likväl torde hafva varit betydligt mindre än på det dju-
pare vattnet nedanföre, denuderades; deraf de talrika brott-
styckena af orsten i konglomeraten, jemte brottstyckena af
qvarts samt slutligen den fina sandstenen, som afsattes längre
ifrån stranden.
II. Visingsöformationens arkitektoniska förhållanden.
a. Lokalbeskrifning.
1. Omberg.
Visingsöformationens lager intaga i starkt upprest ställ-
ning en bugt på Ombergs vestra sida, ungefär vid bergets
midt. Deras utsträckning från norr till söder längs stranden
torde uppgå till ungefär 3/,, mil. Deremot är deras bredd-
utsträckning mycket obetydlig. De stupa ofta brant direkte
ned i Vettern. Stundom har vågsvallet
ingräft en endast ett par fot bred strand-
terrass. Stranden är derföre omöjlig att
passera utan tillhjelp af båt. Hela vestra
sidan af Omberg föröfrigt är tvärbrant,
och uppstiger bergväggen på nästan hela
sträckningen lodrätt ur Vettern. Endast
på ett par ställen är en uppklättring eller
ett uppstigande möjligt. Åfven der Vi-
singsöformationen intager sjelfva stran-
den fortsätter urbergets lodräta vägg, mot
hvilken, skiffrarne och sandstenen stödja
sig, bakom desamma och visar sig såsom
en högre eller lägre afsats, uppstigande
från de sedimentära lagrens utgående
skikthufvuden.
Här bifogas en skematisk kartskizz
omfattande stranden af Omberg från slutet Kartskizz öfver Visingsö-
af Vestra Väggar till Elfvarums udde, formationens utbredning
23 J ; ” på vestsidan af Omberg.
eller den så kallade Elfvarumsviken,äfven- ” a. Slutet af Vestra
som trenne skematiska profiler från V estra Nagga,
å b—f. Mullskräerna,
Väggar och Mullskräerna, för att gifva i Elfvarums udde.
10 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
en föreställning om skiffrarnes och sandstenarnes utbredning,
strykning och stupning. Profilerna a, b och d äro dragna
vid motsvarande bokstäfver på kartskizzen.
Straxt vid Borghamn uppstiger Omberg med branta
väggar. Dessa tilltaga i höjd och stelhet mot S. Vid Vestra
Väggar äro de fullkomligt lodräta, uppnående en höjd af nära
300 fot !?). De utgöras der af en finkornig, seg granit. Här
förekommer vanligen en strandremsa bildad af bergstalp från
den branta väggen, eller hvad i Norge kallas »Ur». Profilen
a skall föreställa förhållandena vid Vestra Väggar.
Skematiska profiler från punkterna a, b och d på kartskizzen, fig 1.
gr. Granit; sk. Visingsöformationens skiffer; ur. >Ur>, nedfallna block
och stenar.
Vid slutet af dessa lägga sig plötsligt några mycket starkt
uppresta, nästan på kant stående, lager af mer eller mindre
sandrika lerskiffrar emot den skrofliga bergväggen. Kon-
takten är der helt blottad och tydlig. Emellan dessa går
!) BOHMAN angifver enligt af honom med oktant utförd mätning, att
bergväggen vid Vestra Väggar uppnår en höjd af 2863 fot. vid Mull-
skräerna 13535 fot samt vid Rödgafvel 136 fot. Den i jemförelse med
Vestra Väggar obetydliga höjden af Mullskräerna torde bero derpå.
att det är skifferväggarnes höjd, som der af BOHMAN angifves, enär
den branta granitväggen der dragit sig något tillbaka från stranden,
hvarom mera strax nedan. Skiffrarne skulle således nå en höjd af
135 fot på granitväggen. — BOHMAN, Omberg och dess omgifningar.
Linköping 1829. Sid. 127, samt Tillägg och rättelser.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 1l. N:o 7. ll
helt tydligt en spricka fram och skifferlagren hafva genom
att rutscha ned från en betydligt högre plats kommit att in-
taga sitt nuvarande läge. På annat sätt låter detta ej för-
klara sig. Här börja de så kallade Mullskräerna, som fått sitt
namn deraf, att den finare lerskiffern genom sin obetydliga
hårdhet lätt faller sönder af frost och regn, samt i anseende
till lagrens branta fall bildar ett ständigt ras af smärre skiffer-
bitar — liknande ett stort jordras —, hvilka uppslukas af
Vettern. På så sätt minskas skifferbildningen ständigt. Såväl
dess utsträckning mot N., som bredden af den zon den in-
tager, förminskas. Fordom torde den äfven hafva beklädt
Vestra Väggar. Mullskräernas skiffer är till färgen grå, mer
eller die grönaktig, stundom hård, stundom mjukare, ofta
rik på lugn edjöl, än tunnskiffrig, än åter afsöndrad i något
tjockare plattor. Den edälorde ofta starkt sandiga a
med stora korn af qvarts och fältspat. Dessa äro vanligen
tjockare och rikare på kalk. Qvarts- och fältspatkornen fram-
träda isynnerhet tydliga på den vittrade eller af vågsvallet
angripna ytan. Renare kalkskikt, ända till några tum mäk-
tiga, samt kalklinser förekomma på vissa horizonter talrikt.
Dessas vittrade yta är gul. De mäktigaste och renaste kalk-
skikten har jag träffat = en bäck strax 1 närheten af sand-
stenen vid Elfvarums udde. Åfven dessa visa dock talrika
glimmerfjäll af mörk glimmer på skiktytorna, efter hvilka
stenen låter klyfva sig.
Medan de uppresta skiffrarne vid Mullskräernas början
hafva en obetydlig mäktighet och ej nå synnerligen högt upp
på bergväggen (Prot b), så uppstiga de värmare deras midt
allt ee samt tilltaga i mäktighet. Skifferns utgående skikt-
hbulliden bilda rena en slovbagnsR terrass (profil d).
När man ror längs stranden från N. mot S. kommer man till
en början (b—e) till allt yngre och yngre lager, hvilkas af-
brutna skikt utgå 1 strandbranten, i det lagrens strykning skär
stranden under en mycket spetsig vinkel. Stupningen är här
mycket brant, först utåt mot sjön, derefter under en sträcka
inåt mot berget, så återigen brant utåt. Derefter stryka
lagren under en sträcka parallelt med stranden (e—f), stu-
pande utåt föga mindre brant. Under den återstående sträckan
träffar man allt äldre och äldre lager ända tills närmare Elf-
varums udde — skiffern Ola af sandsten. Lagrens
strykning blir härunder så småningom rakt OSV skillsen
12 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
början är stupningen 45? N.V., men förändrar sig äfvenledes
och blir allt svagare tills den hos sandstenen torde uppgå
till endast 152—20? N. Mellan sandstenen och skiffern träffas
öfvergångslager af en rödgrå sandsten. Sandstenen är för-
öfrigt hufvudsakligen hvit, men innesluter röda skikt och
partier. Den är temligen finkornig, rätt lös och svår att
stuffa. Vissa skikt äro gröfre, konglomeratartade, med hassel-
nötstora eller något större rullstenar af qvarts. Sandstenen
visar mycket tydligt skiktning. Den upptar endast en obe-
tydlig sträcka af stranden. Sandstensskikten afskäras nem-
ligen helt plötsligt af en temligen grofkornig röd granit.
Denna bildar höga väggar ofvan sandstenen. TI sjelfva strand-
linien äro graniten och sandstenen blottade nästan i kontakten
dem emellan. Graniten är här starkt vittrad och fältspaten
mycket starkt kaoliniserad. Den har derföre fullkomligt
mistat sitt sammanhang och kan brytas sönder med fingrarne.
Här går förkastningssprickan fram, och längs denna har gra-
niten så starkt förändrats. Förkastningssprickan synes här
göra en liten vinkel, ty endast under ett mycket kort stycke
visar sig graniten. Derefter följer åter, under en äfvenledes
kort sträcka, ånyo sandsten, strykande N. 20? Ö. och stupande
45? N., intagande en bugt, som förkastningssprickan bildar.
Söder härom vidtager granit (?), med branta väggar uppstigande
ur sjön. Dessa branta bergväggar kallas enligt BoHmaAn Gryts-
bergen. Söder om dessa är stranden vid Stocklycke ej så
brant. Här finnes t. o. m. en liten hamn, från hvilken man
utan möda kan bestiga Omberg från sjösidan. Bergarten ut-
göres af en mycket glimmerrik protogingneis. Vid sjelfva
hamnen anstår en breccia, sammansatt af bitar af den glimmer-
rika protogingneisen samt oregelbundna skrofliga qvartsbitar,
enligt en af mig medförd stuff i Upsala Universitets Geo-
logiska samlingar. Under hvilka omständigheter breccian
uppträder, kan jag ej tydligt erinra mig, ej heller finner jag
derom några notiser i mina anteckningar. Mellan Stocklycke
och Ombergs södra ända uppstiga bergväggarne åter lodrätt
ur sjön, bildande den del af sjöbergen, som fått namn af
Rödgafvel. Höjden är enligt BomMman 136 fot. Bergartens
beskaffenhet erinrar jag mig, att vi vid besöket 1875 ej rätt
kunde få klart för oss. Att det konglomerat, som vi enligt
HISINGERS uppgift väntade att finna derstädes, ej förefans,
var fullt tydligt. Vågsvallet och den lodräta bergväggen
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 7. 13
hindrade oss att lägga till och närmare studera bergarten.
Endast i Rödgafvels grotta landade vi. Jag anser det nu
fullt säkert, att vi der hade en breccia för oss.
Enligt HISINGER ') skulle större delen af Ombergs vestra
sida vara beklädd af ett konglomerat, hvilket ej blott skulle
mellanlagra lerskiffern och sandstenen å den ena sidan och
urberget å den andra, utan äfven sträcka sig söderut från
Elfvarums udde ända till fram emot Ombergs södra ända.
Något konglomerat mellan de sedimentära bergarterna och
urberget finnes emellertid ej ens antydning till — här går
ju dessutom en förkastningsspricka fram —, och ej ens af
en brecceia har jag derstädes på af mig undersökta punkter
sett: spår, Deremot är det all anledning att antaga, att
HISINGERS uppgift, att en brottstyckebergart skulle bekläda —
åtminstone delvis — Ombergs vestsida söderut från Elfvarums
udde, är med verkliga förhållandet öfverensstämmande, ifall
man nemligen utbyter det af FHisINGER begagnade uttrycket
konglomerat mot breccia ”). Det är stundom svårt att afgöra
om en bergart rättast bör betecknas såsom konglomerat eller
breccia. Beteckningarne gripa in i hvarandra. Deraf antag-
ligen HISINGERS uttryck konglomerat, så mycket mera som
han ansåg bergarten sedimentär och såsom understa länken
af skiffer-sandstensformationen på Ombergs vestsida.
Den af mig vid Stocklycke båthamn funna breccian talar
ytterligare för att en breccia skulle förekomma och åtmin-
stone delvis bilda de branta väggarne, Dessa lodräta berg-
väggar utgöra en fortsättning af Vestra Väggar, väggen af
urberg ofvanom Mullskräerna samt Grytsbergen. De äro der-
före äfven bildade genom samma förkastningsspricka, fast de
sedimentära bergarterna här sjunkit djupare ned eller de
partier, som möjligen en gång höjt sig öfver vattenytan, blifvit
helt och hållet förstörda. Breccian torde derföre vara en
friktionsbreccia motsvarande de otvetydiga friktionsbreccie-
bildningar, jag påträffat vid Grenna, Vestanå och Husqvarna.
BoHMAN redogör, såsom det tyckes efter egna iakttagelser,
för förhållandena vid Rödgafvel, ehuru han synes ha lånat
1) "Anteckningar, Häfte 6, sid. 81, Tafl. 9.
?) HISINGERS beskrifning visar också, att han afser en breccia, ej ett
konglomerat. »Den Conglomerat-lika bergarten, som närmast bekläder
bergets granitartade hufvudmassa, är en fältspatrik, rödaktig, mång-
klyftig bergart, som innesluter blocklika stycken». Anteckningar,
Häfte 6, sid. 81.
14 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
beteckningen konglomerat, som äfven han använder, från
HIsSINGER. »De tvenne första bergarterna» (granit och gneis)
»äro till betydlig del öfverklädda af Conglomerat, hvilkens
skorpa, åtminstone vid Rödgafvel, är 68 fot tjock, eller der-
utöfver; ty 1 denna styckevis hopfogade, löst sammanhängande
stenart, — som till stor del åstadkommer bergets omtalda
nedrasningar, emedan den tillfölje af sin sammansättning är
för sådant mest blottställd — är så väl grottan vid Rödgafvel,
som vid Anudden o. fl. st., ingrafna, och han inträder åtmin-
stone lika långt som dessa ifrån yttre väggen»").
Beträffande Visingsöformationens förhållanden föröfrigt
vid Omberg lemnar BotmMAN följande, såsom det vill synas
till större delen på egna iakttagelser grundade, beskrif-
ning. »Flera arter hörande till öfvergångsformationen, träffas
vid Ombergs fot och gå stundom högt uppåt dess sidor.
Förutom redan anförda Conglomerat, finnes ett litet lager af
renare Sandsten, ett mäktigare hvarf af Lerskiffer under hela
sträckan emellan V. Väggar och Elfvarums udde. Vid sist-
nämnde ställe begynner Sandstenen ensam, endast betäckt af
en tunn jerdskorpa, och sträcker sig sedan i N. bortåt Mickels-
torpa-slätten. Lagret höjer sig blott 2 till 3 famnar öfver
vattnet. Stenarten är ganska hård, späckad med qvartsbitar,
hvarföre han ock är otjenlig till slipstenar, och nyttjas vid
Borghamn endast för att skärpa den gröfre stenhuggnings-
redskapen. Till qvarnstenar kan han dock användas, såsom
ortens exempel visa, men är så sönderspräckt, att han måste
hopsättas af flera stycken för att erhålla omkretsen af en
vanlig qvarnsten» »Ifrån Mickelstorpa-slätten begynner Ler-
skiffern att småningom höja sig åt N. till ett lager, som
framåt V. Väggar upphinner 20 till 30 famnar öfver vatien-
ytan, med 20? lutning från lodlinien, från hvilken höjd den
åter efter hand sänker sig och omärkligt försvinner inpå V.
Väggar. I anseende till bredden fortfar lagret ett betydligt
stycke inåt skogen, tills det i Ö. hunnit väggen af urberget;
det är ofvanpå betäckt af skog, gräsvall och kärrdy, och har
såväl i sina moras som på sina sjöbranter samlat det rikaste
antal af sällsynta phanerogamer. Lagren hvila icke flolägrigt,
utan stå uppresta på kant, såsom Rättviks i Dalarne, hvilket
bäst synes på sjöbotten utanför Mullskräerna; ty så snart de
!) BOHMAN, J., Omberg och dess omgifningar, sid. 18.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 7. 15
uppstiga öfver vattnet, är all ordning i deras läge försvunnen
och deras nakna branter likna ett plötsligen stelnadt sjösvall,
— ett tydligt bevis att bildningen i Elfvarumsviken till-
kommit under en ganska orolig period».
Hvarken i sandstenen eller i kalkstenslagren har jag,
ehuru jag sönderslagit en mängd kalkstenar och äfven af dem
gjort tunnslipningar, lika litet som LINNARSSON och NATHORST
lyckats upptäcka ens spår af några organismer. Kalkstenen
visar dock enligt NATHORST stundom en ej så obetydlig fos-
forsyrehalt. Åfven lerskiffern saknar, på ett enda undantag
när, organiska lemningar, oaktadt, såsom NATHORST med rätta
anmärker, lerskifferns mjukare lager synnerligen väl synas
vara egnade att bevara sådana. Den enda mig bekanta otve-
tydiga organism, beträffande hvilkens natur jag dock ännu
ej lyckats vinna full klarhet, skall jag här med några ord
omnämna. I den mjuka fina skiffern upptäckte jag vid mitt
första besök på Omberg tillsammans med Dr. LINNARSSON
ytterst starkt plattryckta, cirkelrunda, skifformiga, svarta små
föremål !). Deras diameter är omkring 1 m.m. Då man af-
lossar dem från skifferytan, visa de sig utgöras af en mycket
tunn hinna. De visa vid betraktande med blotta ögat eller
med blott svag förstoring på ytan concentriska ringar, hvilka
vid starkare förstoring gifva intrycket af veck, som upp-
kommit derigenom, att föremålet ursprungligen varit starkt:
konvext, men blifvit mycket starkt sammantryckt. Jag vågar
närmast gissa, att de en gång bildat små blåsformiga klot och
antagligen utgjort någon till växtriket hörande organism, eller
del af någon sådan. Att de ursprungligen tillhöra skiffern är
fulltösakert. Vid klyfningen af skiffern visa de aftryck 1
skiffermassan. Jag var först böjd att anse dem såsom skalen af
någon ytterst starkt plattryckt Brachiopod, någon liten Discina,
men de äro endast af ett slag, och deras båda sidor äro alltid
lika, ej heller finnes det någonsin spår efter någon sådan springa
eller öppning, af hvilken Discinidernas enaskalär genomborradt.
!) Det synes vara dessa, på hvilka LINNARSSON hänsyftar. — LINRS.,
Pal. lagren kring Motala, sid. 30.
Måhända åsyftas äfven dessa af NATHORST såsom jemväl före-
kommande vid Grenna. Han säger nemligen: »Några problematiska
« föremål, som funnits både vid Grenna och Omberg, härröra måhända
af organismer. — NATHORST ÅA. G., Upplysningar till geologisk öfver-
sigtskarta öfver Sverige utgifven af Sveriges geologiska undersökning.
Stockholm 1884. Se äfven: NATH., Kalksten från Grenna, sid. 216;
samt: Visingsöformationen, sid. 435.
i6 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
2. Grennatrakten.
Den fullständigaste, mest sammanhängande och upplysande
profil öfver skiffrarnes förhållande till urberget, som jag sett
vid Grenna, är den, som finnes blottad i Röttleåns dalgång.
strax N. om Vestanå, söder om Grenna. Denna å framflyter
under sitt nedre lopp 1 en dalgång i urberget. Vid Röttle,
straxt N. om Vestanå, bildar den, förutom flere smärre forsar,
ett högre, nästan lodrätt fall, då den störtar sig utföre en der
förekommande terass af urberget, som den der blottlagt.
Nedanom den äfven här branta eller lodräta väggen af ur-
berget, hvilken härstädes för öfrigt helt och bållet är dold
af Visingsöformationens mot densamma sig stödjande skiffer-
lager, har Röttleån i den mjuka lerskiffern, tvärs öfver den-
sammas strykningsriktning, skurit ned en djup dalgång med
branta väggar. Ofvan och i sjelfva vattenfallet är utberget
af protogingneis och granit blottadt. Nedom hufvudfallet
träffas först en breccia. Denna är bildad af kantiga stycken
af protogingneis sammanbundna af hvit qvarts. Nästan alldeles
invid breccian med endast ett par fots mellanrum, som icke
är tillgängligt, uppträder lerskiffern med utåt mot Vettern 35”
-—45” fallande lager. Straxt intill breccian äro dessa skiffer-
lager blottade ända till högt upp 1 branten, hvarför de här
måste stödja sig mot breccian, som bekläder urbergets branta
ägg. Härifrån fortsätter lerskiffern, med ungefär samma branta
stupning, sammanhängande blottad ända ned till en gammal
gjuteribyggnad. Längs stranden af Vettern är vidare samma
lerskiffer med sandrika lager och kalklager samt med ungefär
samma strykning och stupning blottad under en längre sträcka
förbi Vestanå. NATHORST !) har beskrifvit skiffern och lagrings-
förhållandena derstädes.
Här bifogas en profil öfver lagringsförhållandena vid
Röttleån såsom jag uppfattat dem. Den mellan urberget och
skiffrarne liggande breccian torde vara att uppfatta såsom en
friktionsbreccia. Här går nemligen utan allt tvifvel en för-
kastning fram, längs hvilkens vestra sida urberget samt skiff-
rarne sjunkit ned. Häraf dessa senares uppresta läge mot den
nästan lodräta väggen af urberg, fullkomligt analogt med de
nyss ofvan skildrade förhållandena vid Omberg.
1?) NATHORST, Kalksten från Grenna.
FN
Se
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 7. 17
Förekomsten af en breccia på urbergets uppstigande mur-
linie har jag haft tillfälle att iakttaga på ännu ett ställe, be-
Fig. 3.
Skematisk profil i Röttleåns dalgång.
Sk. Visingsöformationens skiffer; b. Breccia; uwr. Urberget.
läget vid stora landsvägen, ungefär midt emellan HRöttle
och Grenna. När man, på landsvägen söderifrån, kommit
ned för de branta backarne och befinner sig alldeles under
den i öster uppstigande bergväggen, påträffas vid dennas fot
några gropar, 1 hvilka väglagningsmateriel hemtas. Detta ut-
göres, dels af starkt förvittrad protogingneis, dels af en längs
bergväggen strykande breccia, äfvenledes vittrad. De full-
komligt kantiga brottstyckena utgöras af den anstående berg-
arten, likasom vid Röttle förbundna af hvit qvarts. Dessutom
träffade jag 1 breccian skarpkantiga stycken af randig jaspis.
Breccian påminner om en breccia,' som jag iakttagit på Eke-
berget vid Kristiania, delvis beklädande de brant uppstigande
väggarne af detta, innan man kommer till Bäkkelaget !). På
vestra sidan af landsvägen sluttar marken, öfverst brantare,
derefter småningom, ned mot Vettern, i det underlaget här
utgöres af Visingsöformationen.
Äfven N. om Grenna, straxt innan man kommer till Sjö-
berga gästgifvaregård, vid ett ställe, der landsvägen går tätt
utmed Vettern, har jag funnit protogingneisen vid foten af
den nästan lodrätt uppstigande bergväggen starkt förvittrad,
samt i lösbrutna stenar spår af en breccia.
För förhållandena vid Gerabäck har NATHORST utförligt
redogjort >). Vid mitt besök derstädes var tiden tyvärr så
knapp, att jag ej fick tillfälle att ingå i en mera detaljerad
1) BRÖGGER, Geol, fören. förhandl., sid. 475.
?) NATHORST, Visingsöformationen, sid. 434.
ND
18 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
undersökning. Jag lyckades derför ej att få se allt, som
NATHORST der iakttagit, men af NATHORSTsS beskrifning jemte
mina egna iakttagelser tror jag mig hafva fått förhållandena der-
städes för mig klara. Urbergets höga, branta vägg reser sig
omedelbart Ö. om gamla landsvägen, hvilken vid sjelfva bäcken
här uppnår sin största höjd samt löper på »en afsats af eurit
eller hälleflintartad protogingneis med brant stående skikt>.
På denna träffas enligt NATHORST, ifall jag förstått honom rätt,
fläckvis äfven sandsten, dels såsom ett tunnt lager på den
nämnda gneisens uppresta och denuderade skikthufvuden, dels
utfyllande springor mellan lagren» Åfven »vid gamla lands-
vägen mot Uppgrenna» har samma förhållande af NATHORST
iakttagits. Denna afsats af urberg utgör antagligen ett ned-
sjunket parti. När man vid Gerabäcken bestigit bergshöjden
utbreder sig mot Ö. ett jemförelsevis slätt, småkuperadt land-
skap med en höjd af 160 till 190 meter öfver Vettern. Nedom
den gamla landsvägen och den nedre afsatsen af urberg bildar
urberget äfven en brant, utför hvilken Gerabäcken störtar sig.
Nedom denna »längst upp mot bäckfåran ...... i dalkjusans
botten» träffas hvit sandsten tillhörande Visingsöformationens
bottenlag. Jag antecknade ej stupningen, då den syntes mig
varierande, dessutom äro här inga sammanhängande profiler
blottade. Nedom denna hvita sandsten träffas närmare nya
landsvägen »röd- och hvitflammig sandsten, mycket lik Skånes
Keuper, marken är under en sträcka rödfärgad häraf». Längre
ned mot Vettern följa sandstenar och sandstensskiffer, konglo-
merat, lerskiffer, hårdare och mjukare, med kalklager och bollar,
blottade, dels i Gerabäcken, dels vid nya landsvägen och vid
stranden.
NATHORST omnämner en förkastning, som han träffat i
strandprofilen, men anmärker, att denna troligen fortsätter högre
upp i sluttningen. Denna förkastning skulle således antagligen
temligen vinkelrätt skära stranden. Sannolikt uppträda dock
här vid Gerabäcken ett par med stranden och urformationens
murlinie mer eller mindre parallelt löpande förkastningar.
Sjelfva hufvudförkastningen, som bildar murlinien, framgår O.
om gamla landsvägen. En underordnad förkastning, som mellan
sig och hufvudförkastningen innesluter den nedre urbergs-
terrassen, hvilkens bredd åtminstone vid Gerabäcken är mycket
ringa, framgår derstädes VY. om landsvägen. Huruvida före-
komsten af den hvita sandstenen, tillhörande formationens
EE Sn Aa
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 7. 19
bottenlag, på en högre nivå än de yngre lederna, »sandstens
och den röda skifferserien» samt lerskiffern med kalkinlagringar,
är en följd af uppträdandet af ännu en eller ett par förkastnin-
gar, eller endast är att anse såsom beroende på en uppresning
af lagren, kan jag ej nu afgöra. För min del är jag böjd för
antagandet af ett par med urbergets murlinie parallela förkast-
ningar, då rubbningarne här synas vara ej så obetydliga samt
temligen oregelbundna.
3. Husqvarna.
Vid mitt besök vid Husqvarna sommaren 1876 påträffade
jag strax ofvanom sandstenen, mellan denna och den brant upp-
stigande protogingneisen, en ytterst starkt förklyftad och skölig
bergart. De kantiga stycken, i hvilka den sönderfaller, äro be-
Fig. 4.
Skematisk profil vid Husqvarna.
AH. Hejaresmedjan; sp. Spång öfver ån; st. Staket; ur. Urberget af
Protogingneis; sd. Sandsten; s&. Sköl och breccia.
klädda af ett rödbrunt öfverdrag. Hemförda prof ådagalade,
att det var en starkt krossad bergart af skarpkantiga, samman-
läkta brottstycken, med ett ord en breccia. Under sistlidne
sommarens resa återfann jag förhållandena vid Husqvarna i
allo oförändrade. MSandstenens nästan horisontala skikt visa
sig i åbottnen och i vattenbrynet, från strax ofvanför lands-
vägsbron till strax innanför fabrikens inhägnad. Endast ett
par fot längre upp visar sig den sköliga bergarten under en
spång, som leder öfver ån. Den är vidare blottad härifrån
20 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN,.
och uppåt forsen, dels i sjelfva åkanten, dels ock i synnerhet
i södra väggen af en liten plan, som framför Hejaresmedjan
är inschaktad i densamma. Hejaresmedjan är delvis insprängd
i berget samt döljer gränsen mellan skölen och den oförändrade
protogingneisen. Vid smedjans motsatta ända träffas nemligen
redan protogingneis såsom fasta utåt dalgången brant stu-
pande skikt, bildande den branta vägg, utför hvilken Hus-
qvarnaån störtar sig. Skölens bredd tvärsöfver uppgår till minst
25 fot. Under en så stor sträcka är den blottad.
Bergarten är såsom nyss nämndes så ytterst starkt för-
klyftad och full af sprickor, att den vid slag af hammaren faller
sönder i idel smärre, med ett rödbrunt öfverdrag beklädda,
skarpkantiga stycken. Ett friskt brott är svårt att framställa,
äfven hos smärre bitar.
NATHORST anser, att sandstenens läge i förhållande till
protogingneiseå vid Husqvarna är särdeles upplysande, enär
det skulle visa, att denna redan var upprest och upplyftad
innan sandstenen aflagrades. Den af mig här beskrifna skölen
synes NATHORST emellertid hafva förbisett. Den finnes hvar-
ken omnämnd 1i texten eller antydd på skematiska profilen 2).
För min del anser jag det vara säkert, att äfven här en för-
kastningsspricka går fram, genom hvilken sandstenen befinner
sig ej i sitt ursprungliga läge, utan har tillsammans med ur-
berget V. om sprickan sänkt sig ned. Skölen betecknar just
denna spricka och bildar den friktionsbreccia, som uppkommit
genom berglagrens på båda sidor om sprickan gnidning emot
hvarandra.
4. Stora Röknen.
Redan de äldre författarne TisELIUS, HISINGER och BoH-
MAN omnämna sandstenens förekomst längst i N. på ön Stora
Röknen. NATHORST anger såväl på »Geologisk öfversigtskarta
utvisande Visingsöformationens utbredning i trakten kring
Vettern» ?), som på »Geologisk öfversigtskarta öfver Sverige»,
södra bladet ?), sandstenens utbredning derstädes. Norra delen
består af urberg, med undantag af sjelfva norra udden, som
jemte hela den södra delen tillsammans med Röknehufvudet
utgöres af hvit sandsten tillhörande Visingsöformationens
!) NATHORST, Visingsöformationen, sid. 430.
?) NATHORST, Visingsöformationen, Tafl. 22.
3) Sveriges geolog. undersökning, Ser. Ba, N:o 4.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11: N:O 7. 2
bottenlag. Några närmare uppgifter beträffande sandstenens
förekomst och lagringsförhållanden, framför allt densammas för-
hållande till urberget har jag, hvarken hos de äldre författarne
eller hos NaAtHorsTt lyckats återfinna, oaktadt det skulle vara
af stort intresse att erfara, huru formationens bottenlag här
förhåller sig till sitt underlag. Af de topografiska förhållan-
dena kunna vi emellertid våga några gissningar, som torde
närma sig sanningen. Enligt det topografiska kartbladet
»Carlsborg» är Röknehufvudet och den södra hälften af Stora
Röknen, hvarest underlaget utgöres af sandstenen, fullkomligt
flacka och jemna. Den nordliga, af urberg bestående delen,
synes äfven vara föga hög, samt med långsam sluttning små-
ningom uppstiga från sandstensområdet. Förhållandet mellan
urberget och Visingsöformationen synes alltså här afvika från
det vid Vettern såsom regel förekommande, att det förra höjer
sig tvärbrant från den senare. Man vågar kanske derför an-
taga, att de här ej till hvarandra intaga samma läge, som det
vi ofvan lärt känna från flere punkter på Vetterns östra sida,
utan att urberget på Stora Röknen bildar en uppstigande del
af det ojemna underlag, på hvilket sandstenen ursprungligen
omedelbart afsatte sig.
5. Öarne Jungfrun, Fjuk och Erkerne.
>a nästan i en och
Ögruppen Fjuk och ön Jungfrun ligg
samma linie, motsvarande den egentliga Vetterns utdragna
östra strandlinie, alltså bortsedt från Motala- och Vadstena-
viken, hvilka, såsom NATHORST redan påpekat, genom sitt ringa
djup visat sig vara en annan bildning än den egentliga Vettern.
De bestå samtliga, enligt HiSINGER och LINNARSSON, af »konglo-
merat» 1). LINNARSSON har närmare beskrifvit detta, men hans
beskrifning af bildningen öfverensstämmer ej alls med det be-
grepp, man fäster vid ett konglomerat, utan visar, att det snarare
måste vara en breccia. Jag återgifver här LINNARSSONS beskrif-
ning af bergarten ?). »Bergarten utgöres af ett ganska märkligt
konglomerat. Det består at större och mindre, till en stor
del verkligen kolossala stycken af granit, inbäddade i ett fint
!) I sitt äldsta arbete använder HISINGER verkligen beteckningen brec-
cia för bergarten på dessa öar. — Samling till en minerographie
öfver Sverige, Första delen, sid 25.
?) LINNARSSON, Pal. lagren kring Motala, sid. 26.
22 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
granitgrus. Jag mätte granitstycken, som hade en genom-
skärning af 12 fot och derutöfver. Dessutom finner man hela
hällar, som bestå af ett enda granitstycke, hvars ändytor ej
äro synliga, och hvars storlek derför ej kan bestämmas, men
i många fall är mycket betydlig. Om man såge blott en sådan
häll, skulle man ej kunna ana annat än, att man här hade för
sig ett verkligt fast granitberg.»
»Brottstyckena i konglomeratet utgöras till öfvervägande
del af grof röd granit, lik den i dessa trakter vanliga. Der-
jemte finner man dock äfven stycken af en finkornig, röd,
glimmerfattig bergart. Den massa, i hvilken brottstyckena
ligga inbäddade består af qvarts- och fältspatskorn — mest
kantiga och utan skönjbara spår af nötning — samt ett och
annat glimmerblad.»
LINNARSSON antager att »konglomeratet» är bildadt in situ,
»derigenom att ett granitberg i följd af vittring sönderfallit,
dels i större stycken, dels i ett firare grus. Det senare har
kommit att omgifva de större styckena, och genom infiltration
har det hela efter hand fått sammanhang». Han vill derför i
denna bildning se Visingsöformationens allra understa länk,
den uppluckrade och förvittrade bergytan täckt af förvittrings-
grus — bottenkonglomeratet eller rättare bottenbreccian —,
på hvilken sandstenen aflagrade sig. Någon motsvarande botten-
brecciebildning är emellertid ej känd från Visingsöformationens
utbredningsområde för öfrigt. Man borde närmast kunna vänta
att träffa en sådan på Stora Röknen, ifall dess plats är sådan
som LINNARSSON antager. Bildningen kommer ej heller på
någon af öarne i beröring med något annat af formationens
lager. Granit visar sig visserligen längre mot N., omedelbart
Ö. om den Jungfrun och Fjuk förbindande linien, men dennas
förekomst derstädes torde med samma sannolikhet kunna för-
klaras på annat sätt än att breccian skulle hvila på densamma.
Man torde derför ej få taga för så alldeles bevisadt, att den
af LINNARSSON framstälda tolkningen af breccian på öarne
Jungfrun och Fjuk är den rätta. På grund af hvad ofvan
är anfördt beträffande förekomsten af friktionsbreccior på flere
ställen af östra gränsen, mellan Visingsöformationen och ur-
berget, der Vetterns östra förkastningslinie går fram, vill jag
framkasta möjligheten af, att äfven breccian på de nyssnämnda
öarne skulle kunna utgöra en dylik bildning. Detta så mycket
mera som den just intager fullkomligt samma linie, och gra-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:0 7. 23
nitens förekomst på Erkerne samt djupförhållandena i Vettern
synas tala för, att den stora förkastningslinien här måste framgå !).
Mot breccians tydning såsom en friktionsbreccia synes emeller-
tid tala LINNARSSONS uppgift, att i breccian »de brottstycken,
som bestå af den grofva goraniten, äro till en stor del mer eller
mindre rundade» <Detta dock ej en följd af nötning, ty
ytorna äro ej släta, »vanligen skrofliga, stundom frätta», utan,
enligt hvad LINNARSSON antager, till följd af det vanliga
förhållandet, »att den grofva graniten vid vittring sönderfaller
i runda block». Brottstyckena af den finkorniga graniten äro
deremot kantigare och mindre. Af någon skiktning hos brec-
cian har LINNARSSON i allmänhet knappt kunnat upptäcka några
spår. »På ett och annat ställe finner man dock små, lins-
formiga eller oregelbundna partier af en finkornigare, mera
skiffrig, gråvackeartad bergart, som förråder en bildning, vid
hvilken slamning haft större inverkan än vid bildningen af
konglomeratets hufvudmassa». »Särskildt såg jag» (LINNARSSON)
»sådana partier med finare grus under ett par större granit-
block». LINNARSSON förklarar detta på så sätt, att en del
större block efter lösvittringen från den fasta granithällen
kommit att intaga ett sådant läge, att under dem förefanns
ett tomrum, hvilket småningom fyldes genom inslamning af
finare partiklar. En sådan bildning tror jag vida lättare kunna
uppstå hos en friktionsbreccia, der tomrum vid glidningen
lätt kan komma att bildas under större, lösryckta fragment af
sidostenen, och sedermera utfyllas af finare bergartspulver,
som af genom sprickan nedsipprande vatten insköljts, än hos
en breccia, uppkommen in situ af en förvittrad och sönder-
fallande bergyta.
Huru härmed än må förhålla sig, har jag för anställandet
af nya undersökningar velat påpeka detta. Genom mikrosko-
pisk undersökning torde breccians rätta natur, ifall den ut-
göres af genom krossning eller genom förvittring uppkomna
bergartsfragment, med säkerhet kunna afgöras ?).
1) Jemför: NATHORST, Visingsöformationen, sid. 435.
?) Sedan ofvanstående var skrifvet har NATHORST godhetsfullt meddelat
mig, att han 1884 besökt dessa öar samt funnit LINNARSSONS åsigt
bekräftad, att den bergart, af hvilken de utgöras, är bildad på sedi-
mentär väg och således skulle utgöra en bottenbreccia.
24 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
"b. Allmän öfversigt.
Formationens utbredning. Beträffande Visingsöformationene
utbredning i och kring Vettern får jag hänvisa till NATHORSTsS och
LINNARSSONS ofvan anförda arbeten samt till >»Geologisk öfver-
sigtskarta öfver Sverige utgifven af Sveriges geologiska under-
sökning». NATHORST har förr betonat, att Visingsöformationen
skulle afsatt sig i ett bäcken, nära nog motsvarande den nu-
varande Vettern. I »Upplysningar till geologisk öfversigtskarta
öfver Sverige» omnämner han såsom ett undantag härifrån den
lilla sandstensaflagring, som förekommer vid Stensjön i Lekeryds
och Öggestorps socknar OSO0O. om Jönköping. Äfven denna
skulle dock på så sätt tillhöra Vettern, att den vore en bildning
i en vik af denna sjö ?!). Såsom jag längre fram skall söka visa
torde emellertid denna lilla sandstensfläck 'utgöra en ringa
återstod af den ursprungligen öfver ett större område utbredda
Visingsöformationen, ej en vikbildning till Vettern, hvilken
vid formationens bildning ännu ej existerade.
Äfven vid norra ändan af Vettern finnas måhända spår
af, att Visingsöformationen derstädes varit utbredd. Jag åsyftar
härmed hufvudsakligen sandstensbildningarne vid sjön Skagern
i Vestergötland och vid Tjellmo i Östergötland, samt med
ännu större tvekan densamma vid sjön Möckeln i Vermland,
hvilka kring Vetterns norra ända spridda sandstensfläckar möj-
ligen kunna tillhöra Visingsöformationens bildningstid. Deras
afstånd från de ännu existerande kambrisk-siluriska områdena
i Vester- och Östergötland samt Nerike är i allmänhet ej större,
utan snarare mindre än från Visingsöformationens närmast be-
lägna bildningar. De kunna derför på grund af sitt läge lika
så gerna tänkas tillhöra den kambriska sandstenen som Vi-
singsöformationens understa sandsten, om ej några petrografi-
ska egendomligheter peka åt ett samband med den senare.
Sandstenen vid Skagern har undersökts af LINNARSSON ?).
Den är ljusröd, finkornig och lös samt »företer skiljaktigheter
från båda afdelningarne af det öfriga Vestergötlands kambri-
ska sandsten», ehuru den petrografiskt mera närmar sig till
»Fucoidsandstenen> än till >»Eophytonsandstenen». »De i Fu-
1) Loc. cit., sid. 14. Jemf. NATHORST, Visingsöformationen, sid. 224,
noten 2.
2) LINNARSSON, G., Geognostiska och palXxontologiska iakttagelser öfver
Eophytonsandstenen i Vestergötland. — K. Vet. Akad. Handl., Bd. ?9,
N:o 7, sid. 6—7.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 7. 25
coidsandstenen så vanliga maskgångarne saknas alldeles.> LIiN-
NARSSON anmärker med anledning häraf det egendomliga, att
»Fucoidsandstenen> i Örebrotrakten och mellersta Vestergöt-
land fullkomligt öfverensstämma, medan sandstenen vid Ska-
gern, belägen ungefär midt emellan nyssnämnda båda områden,
har ett afvikande utseende. Genom sina af LINNARSSON på-
pekade egendomligheter synes den mig öfverensstämma med
Visingsöformationens sandsten. WAHLENBERG, som först om-
nämner sandstensbildningen vid Skagern, anmärker äfven dess
likhet med sandstenen vid Vettern. »Öster om Skagern finnes
en sandstensbildning, som närmast synes likna den vid Vet-
tern» 1). Åfven HISINGER har betonat denna sandstens olikhet
med sandstenen i Vestergötland. Empligt HisINGER är den brun-
och gulrandig, »till färg och grofkornighet helt olik den van-
liga sandstenen, som utgör understa lagret i Vestgöta öfver-
gångsbildningar» ?).
Någon beskrifning på sandstenen vid Tjällmo har jag ej
lyckats finna. SToLPE omnämner endast förekomsten af kam-
brisk sandsten » nedersta sluttningen af icke obetydliga höjder
och just i brädden af den i det föregående omnämnda låg-
dalen i Tjällmo och Hällestad» ?). Han drager deraf den slut-
sats, att dalgången förefunnits redan vid sandstenens afsättning
och att några rubbningar i nuvarande lokala förhållanden
sedan dess ej inträffat. Sandstenens förekomst vid Tjällmo
torde emellertid bevisa just motsatsen, af hvad STOLPE antager,
eller att dalgången tillhör en senare tid, utgör ett sjunket
stycke, der sandstenen legat skyddad för fullständig förstöring ?).
Sandstensområdet vid sjön Möckeln i Karlskoga socken i
Vermland beskrifves af HIisInGER >). Afståndet från den kam-
briska sandstenen i Nerike är endast 2 mil. Sandstenen är del-
vis ganska lös, »utan tydliga aflossningar, men visar i backens
profil sådana randningar af olika färgnuanser, som man ofta
ser, då sandbackar genomgräfvas». »Alltsammans tyckes vara
en ung och kanske tertiär bildning, i hvilken sandkornen för-
nämligast genom jernoxidhydrat blifvit agglutimerade mer eller
!) WAHLENBEERG. G., Om svenska jordens bildning. Tidskriften Svea,
Häfte 1. Andra uppl... sid. 87 (noten), Upsala 1824.
?) HISINGER, Anteckningar i Physik och Geognosie, Häfte 4, sid. 34.
Stockh. 1828.
3) STOLPE, M., Beskrifning till kartbladet Tjällmo, sid. 7. Stockh. 1881
1) BRÖGGER, Geol. fören. förhandl., Bd. 7, sid. 475. Stockh. 1885.
3) HISINGER, Anteckningar etc., Häfte 4, sid. 16. Stockh. 1828.
26 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONER.
mindre fast, ungefär analog med de bildningar af sandsten,
grusblandad ler- och mergelskiffer, som finnas uppstaplade
mot Omberget vid Vettern och vid samma sjöstrand i gran-
skapet af Grenna».
Lagringsförhållanden. Längs vestra sidan af Vetterns dal
är enligt LINNARSSON och NATHORST Visingsöformationens före-
komst, såsom underlag för de qvartära bildningarne under en
större sträcka, visserligen faststäld, men beträffande forma-
tionens arkitektoniska förhållanden är intet bekant. I midten af
Vetterdalen synas lagren, att döma af deras läge på Visingsö,
ligga nästan horizontelt och orubbade. Längs östra dalsidan
äro de bäst kända. Såsom af de ofvan meddelade lokalbeskrif-
ningarne framgår ligga Visimngsöformationens lager här öfver-
allt nedsänkta vid foten af en hög, ofta nästan lodrät berg-
vägg, bildad af urberget. De intaga här endast undantagsvis
ett horizontelt läge, utan äro vanligen mer eller mindre starkt
uppresta, stödjande sig mot urbergets vägg, samt stupande
utåt dalgången. Såsom regel torde kunna sägas, att forma-
tionens understa lagers — sandstenens — läge är mera sällan
afvikande från det ursprungliga horizontela, under det der-
emot de yngsta lagren — skiffrarne — i närheten af urbergets
vägg alltid äro mer eller mindre starkt uppresta. Visingsö-
formationens lager äro tvärt afskurna och stöta an mot ur-
berget. Mellan detta och Visingsöformationen framgår här en
spricka, hvilken antingen är öppen, såsom t. ex. på flere ställen
vid Omberg, eller utfyld af en breccia, såsom t. ex. vid Grenna
och Husqvarna. Denna bildning är en friktionsbreccia och
består af större och mindre, stundom kolossala, kantiga brott-
stycken af den på stället anstående urberget tillhörande berg-
arten. Samma breccia träffas äfven här och der beklädande
urbergets branta vägg. Den är bildad vid den friktion, som
uppstod, då det bergstycke, som förr intog den nuvarande
Vetterdalens plats, nedsjönk till sitt nuvarande läge och dalen
derigenom bildades. Urbergets gränsyta mot Visingsöforma-
tionen är vanligen starkt vittrad och sönderfallande genom
fältspatens sönderdelning. Detta till följe af vattnets lättare
tillträde och cirkulation längs sprickorna.
Att sandstenen i allmänhet i närheten af sprick- och för-
kastningslinierna ligger horizontelt, medan skiffrarne äro upp-
resta, torde bero, dels på sandstenens mindre seghet, hvari-
genom sprickor lättare kan slå sig genom densamma, dels
i
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDEL. BAND. 11. N:o 7. 27
derpå att sandstenen varit betäckt af de yngre skiffrarne, samt
derigenom vid nedglidningen längs sprickan hindrats att blifva
qvarhängande. Skiffrarne deremot kunde lättare blifva qvar-
hängande på grund af deras större seghet och böjlighet, samt
emedan de ej voro utsatta för trycket af öfver dem lig-
gande lager.
III. De orografiska förhållandena kring Vettern.
Redan vid en färd på Vettern eller ett flygtigare besök
i trakterna kring denna sjö faller det snart i ögonen, att land-
skapet på östra och vestra sidan öfverhufvud innehar ungefär
samma höjd öfver Vetterns yta. Den småkuperade trakten
med sina smärre dalgångar och bergshöjder visar ungefär
samma landskapstyp 1 Småland och i Vestergötland. Först
när man står vid randen af de branta stupor, som begränsa
Vetterns dal, vidgar sig blicken med ens. Vetterdalen öppnar
sig nedanför fötterna såsom en ofantlig från norr till söder
gående spricka, och det intrycket tränger sig genast fram:
här har en instörtning af en del af jordskorpan försiggått,
höjderna öster och vester om Vettern måste en gång hafva
bildat en sammanhängande platå, fast denna nu är afbruten
af Vetterns sänkningsdal. Isynnerhet blir detta tydligt, då
man reser fram längs östra stranden från Jönköping till
Grenna. Så snart man kommit upp för den branta bergs-
höjden, ser man en jemförelsevis slätare, kuperad trakt, hvilken
så att säga synes passa ihop med den höjdsträckning, man i
fjerran skönjer på Vestgötasidan.
Att ögats iakttagelse ej är någon villa, blir fullt klart, då
man betraktar de topografiska kartorna. Länge hafva nog-
granna sådana saknats öfver större delen af den Vettern om-
gifvande trakten, och det är måhända derför som frågan om
denna sjös bildning ej kunnat bringas till full klarhet. Sedan
nu de topografiska kartbladen »Hjo» och »Jönköping» 1) blifvit
fullbordade, med deras noggranna terrängbeteckning och tal-
rika höjdsiffror, har det vigtigaste bidrag till Vetterns topo-
grafi blifvit gifvet.
Under största delen af sin utsträckning äro Vetterns östra
och vestra stränder nästan parallela. Nära invid sin södra
1) Top. bladet »Hjo» utkom 1884. Genom herr öfverstelöjtnant ELF-
VINGS vänliga tillmötesgående har jag blifvit satt i tillfälle att be-
gagna det ännu outgifna bladet »Jönköping», som är under gravyr.
8 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSOFORMATIONEN.
ND
ända afsmalnar Vettern något, derigenom att bergshöjden vid
Bankeryd temligen plötsligt springer fram mot öster. Strän-
derna blifva härefter åter nästan fullkomligt parallela och
bildas af höga, brant uppstigande bergväggar, ända tills strand-
konturen på båda sidor plötsligt böjer sig nästan rätvinkligt
och tvärt afskär sjön, som här ännu har en bredd af 8,000 m.
eller omkring 3/3 mil. Sjelfva södra stranden utgöres dock
ej af bergshöjder, utan af, på ett underlag af Visingsöforma-
tionens sandsten hvilande, mäktiga qvartära aflagringar, af hvilka
den yngsta bildas af betydande sandmassor, såsom en eller
tvenne terrasser, utvisande en fordom större vattenhöjd hos
Vettern. Bergshöjderna deremot fortlöpa med ungefär oför-
ändrad riktning mot söder, i det att Vetterns dal mot söder
fortsätter sig såsom tvenne, af ett mellanliggande höglands-
parti åtskilda, dalgångar. Om Vetterns yta stode 20—30 m.
högre än nu, så skulle sjöns södra ända derför bilda tvenne
spetsiga vikar mot SSV. och SSO. Att detta äfven en gång
varit fallet, derom vittna de ofvannämnda sandterrasserna.
Den vestligaste dalgången är den största och bredaste. Den
utmynnar vid Jönköping samt sträcker sig såsom en öppen
dal omkring ?/, mil mot söder. Den östliga dalgången, Hus-
qvarnadalen, är betydligt smalare och kortare. Dess östra dal-
vägg är mycket hög och brant. Denna utgör en oafbruten fort-
sättning mot söder af Husqvarnabergen. Dessas mestadels så godt
som obestigliga murlinie fortsätter mot norr nära nog oafbrutet
upp till Grenna, nästan omedelbart uppstigande ur Vettern.
Vid Grenna aflägsnar den sig under en sträcka något från
stranden, lemnande mellan sig och Vettern den bekanta af
Visingsöformationens skiffrar bildade strandremsan, hvarpå sta-
den är belägen. Något S. om Sjöberga gästgifvaregård när-
mar sig bergshöjden af urberg ånyo sjöstranden. N. om Sjö-
berga blir trakten allt lägre, och tillfölje häraf nedsjunker
äfven bergväggens höjd, tills den slutligen vid Hästholmen
endast utgöres af låga strandklippor. Den bildar likväl äfven
här en rak strandlinie i klippan, utan vikar eller uddar, och
Vettern har här en sträcka S. om Hästholmen, såsom det kan
ses af höjdkartan, omedelbart invid stranden djup af 50 till
öfver 70 m., utvisande, att murlinien här fortsättes under sjöns
yta. N. om Hästholmen höjer sig Omberg plötsligt med sina
höga, lodräta bergväggar omedelbart uppstigande ur sjön så-
som ofvan är beskrifvet.
Höjdkarta
öfver
trakten kring
Vettern.
Skala 1:1000000.
EO 0—50
300—200 Meter. | 50—90 Meter.
» Höjd öfver ; Djup under
200—100] hafsytan. gy pyloral Vikern yta,
100-50 | ER » 100— RR
30 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
N. om Omberg följer brottlinien ej längre strandens kon-
tur. Vadstena- och Motalavikarne tillhöra, såsom NATHORST
påpekat, ej den egentliga Vettern, utan äro af senare datum !),
Vetterns östra dalvägg fortsätter deremot 1 rak linie förbi ön
Jungfrun mot Fjuk. Här bli dock bottnens reliefförhållanden
mera orgelbundna och beteckna ej vidare så tydligt brottlinien.
Sannolikt är dock, att den fortsättes öfver dessa öar, förutsatt
att deras bergart såsom jag ofvan påpekat skulle utgöras af
den förkastningssprickan utfyllande friktionsbreccian, eller också
straxt V. om dem, i fall de äro bildade af Visingsöformationens
bottenbreccia, emedan Ö. om denna linie urberget anstår på
Erkerna och vid L. Hals ?), under det att de längs Motala- ooh
Vadstenavikarnes stränder utbredda silurlagren med största
sannolikhet bilda sjöbottnen för öfrigt. Möjligen uppträda här
1 likhet med vid Gerabäck ett par parallela förkastningar.
Öarne skulle då motsvara den nedre urbergsterrassen derstädes,
med fläckvis bibehållna sedimentära lager, ehuru endast dessa
senare på Fjuk och Jungfrun äro synliga, lagringen på ur-
berget dold af Vettern.
Den af NATHORST antagna barrieren af urberg mellan
Visingsöformationens aflagringsområde och silurbildningarnes
är svårt att klart tänka sig. Jag föreställer mig förhållandena
deremot ungefär så, som om man tänkte sig, att en förkastning
nu skulle bilda sig längs Ombergs östra fot, delvis afskärande
de kambrisk-siluriska lagren, delvis råkande endast urberget,
och genom hvilken vestra sidan, d. v. s. Omberg sjelf, skulle
sänkas minst 300 meter. På den qvarstående östra sidan skulle
då träffas, 1 sjelfva brottlinien, breccia, öster derom små par-
tier af urberg jemte kambriska bottenlager samt slutligen
silurlager, utbredande sig fullkomligt orubbade.
Från L. Hals fortsätter brottlinien dold af djupa qvartära
aflagringar mot Näs och Åskebäck. Det är troligt, att under
hela denna sträcka en smal rand af urberg skiljer Visingsö-
formationen från silurlagren 2). Norrut härifrån känner jag ej
de orografiska förhållandena så fullständigt. Längs stranden
angifva de topografiska kartorna bergkullar, men kartorna äro
äldre och sakna höjdsiffror 3), hvarför jag ej kan yttra mig
!) NATHORST, Visingsöformationen, sid. 435.
2) Jemf.: Öfversigtskartan i: LINRS., Pal. lagren kring Motala; NATHORST,
Geologisk öfversigtskarta öfver Sverige, Södra bladet; samt NATHORSTS
uppgift om granit vid L. Hals, NATHORST, Visingsöformationen, sid. 435.
3) Topografiska kartbladet »Carlsborg» är tryckt 1842, öfversedt 1860.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 7. ål
om traktens medelhöjd. Någon så brant, tydligt utpräglad
murlinie som under sträckan Husqvarna—Grenna—Hästholmen
förekommer emellertid med säkerhet ej. På något afstånd
från stranden anger höjdkartan traktens höjd till 100—200
meter. Till denna hänvisar jag för öfrigt beträffande de oro-
orafiska förhållandena vid Vetterns norra ända.
Vid Lilla Hals till Näs ligga Visingsöformationens nästan
horizontela lager på en betydligt lägre nivå än silurlagren.
Detta en Hätollie följd deraf, att de aa V. om förkastninge-
sprickan längs Vetterns östra strand, och derigenom likasom
Visingsöformationens lager vid Omberg, Grenna och Hus-
qvarna hafva sjunkit ned. Den enda punkt i denna trakt, der
silurlagren äro blottade, är vid N. Fredberga, der i sluttningen
mot 5. Chasmopskalk 1 starkt uppresta lager är att se. Dessa
torde ej hafva blifvit upplyftade »på samma gång som gra-
niten», enligt hvad LINNARSSON antager !), utan de hafva sna-
rare blifvit hängande qvar på granitväggen i N., då den söderut
liggande trakten sänktes längs den ofantliga från O.—V. gå-
ende förkastning, som kan spåras härifrån, fortsättande N. om
Motala ström Boren, Roxen, Asplången samt längs Slätbakens
norra strand ?). Denna betecknas genom betydande uppstigande
bergshöjder längs norra sidan af dessa vattendrag. Genom
denna förkastning nedsänktes Östergötlands silurbildningar och
skyddades desetmotn från total förstöring >).
Vestra stranden af Vettern bildas äfven af en brant upp-
stigande högländ trakt, sällan afbruten af något lägre parti,
såsom vid Hjo. Den är känd under namnet Hökensås ?).
Nedom denna en smalare eller bredare, lägre strandremsa,
hvars underlag äfven här likasom på östra sidan af sjön ut-
göres af Visimgsöformationen. Jag har ej besökt denna trakt,
men topografiska kartorna synas visa, att höjderna ej uppstiga
1) LINRS., Pal. lagren N. om Motala, sid.
2) LINNARSSON påpekar i — RR i mellersta Sverige den 2
Februari 1879» — förekomsten af denna remna. »På deras norra sida
är berggrunden högre än på den södra, och således måste en höjning
ha skett N. om remnan eller en sänkning S. om densamma.» — Geol,
fören. förhandl., Bd. 4, sid. 329. Stockh. 1879.
TÖRNEBOHM, ÅA. E., Beskrifning till blad N:o 7 af geologisk öfver-
sigtskarta öfver mellersta Sveriges bergslag, sid. 28. Stockh. 1881.
3) Denna tanke är uttalad af TÖRNEBOHM, Grunddragen af Sveriges
geologi, sid. 51, samt af BRÖGGER, Geol. fören. förhandl., Bd. 7, sid.
475. Medan lagren inom Östgöta silurområde för öfrigt, der de
nemligen ej rubbats och förskjutits af isen, intaga ett i det närmaste
horizontelt läge, äro de längs den norra gränsen ofta uppresta i
likhet med vid N. Fredberga. Så t. ex. vid Husbyfjöl och Storberg.
2?) LINRBS., Trakten kring Hjo, sid. 102.
32 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
fullt så brant som på östra sidan, vare sig att bergen äro mera
afrundade eller att mäktigare qvartära aflagringar här hopat
sig 1). Någon så utpräglad murlinie synes derför i allmänhet
ej här förekomma. Det oaktadt uppnår trakten på föga af-
stånd från Vettern ungefär samma höjd som på östra sidan.
Äfven bergplatån sla Ljungarumdalen och Husqvarna-
dalen uppstiger till samma höjd som trakten på andra sidan
om dalgångarne. Det torde här ej vara lämpligt att upptaga
rummet med anförandet af en mängd höjdsiffror. De topo-
grafiska kartbladen Jönköping, Hjo och Alingsås, jemte den
här bifogade höjdkartan tydliggöra detta vida bättre än någon
beskrifning.
I närmaste samband med de egendomliga orografiska
förhållandena kring Vettern, framförallt kring södra delen
af densamma, står äfven, att sjön på de sydligaste ÅR af sin
längdutsträckning helt och hållet saknar öar, med undantag
af den låga, af Visingsöformationen bildade, Visingsö.
Såsom vi ofvan hafva sett är uppkomsten af Vetterns
dalgång samt dess egendomliga orografiska förhållanden att
tillskrifva sprickbildning i jordskorpan med åtföljande för-
kastning och nedsänkning af den mellan sprickorna liggande
trakten. Antagligen har denna egt rum längs flera parallela
sprickor, med en hufvudriktning NNO—SSV, eller parallela
med Vetterns längdutsträckning. Hufvudförkastningslinierna
framgå såsom vi här ofvan sett längs Vetterdalens östra och
vestra dalsidor, alltså i det stora hela längs sjöns östra och
vestra stränder. Att såväl i dessa hufvudsprickors omedel-
bara närhet, som på större afstånd från dalsidorna underord-
nade förkastningssprickor förekomma, torde vara säkert. Så
t. ex. peka förhållandena vid Gerabäck, samt den omständig-
heten, att jag i urberget ofvanom Visingsöformationen vid
Grenna flerstädes iakttagit glidytor, på förekomsten af så-
dana underordnade förkastningar längs den östra hufvudför-
kastningen. På tillvaron af sådana, på större afstånd från
dalsidorna, tyda Ljungarumdalens östra och Husqvarnadalens
vestra dalsidor jemte djupförhållandena i Vettern, der en
djup ränna, betydligt djupare än större delen af sjön för
öfrigt, framgår öster om Visingsö, fortsättande mot norr när-
mare den östra stranden, såsom kan ses af den lilla höjd-
kartan.
!) LINNARSSON, Trakten kring Hjo, sid. 102.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:0o 7. 33
Att noga bestämma förkastningarnes språnghöjd, eller med
andra ord insänkningens mått, är ej möjligt. Såsom minimum
torde dock 560 meter kunna sättas. Att detta tal ej är för
högt, utan snarare måste vara betydligt för lågt, torde framgå
af följande. I den djupa rännan närmare östra stranden
uppgår Vetterns djup under en längre sträcka mellan Grenna
och Visingsö samt vidare söderut fram mot Jönköping van-
ligen till omkring 110 m., men når på flera ställen till 119
m. På motsvarande sträcka längs östra stranden uppgår berg-
platåns höjd ofta till 280 m., men stiger ej sällan till öfver
300 m. öfver hafsytan. En triangelpunkt i närheten af Ölme-
stads kyrka visar 324 m. öfver hafvet eller 236 m. öfver
Vetterns yta. En höjdskilnad af 355 m. mellan de högsta
och de djupast belägna punkterna förefinnes alltså, och om
man antager traktens medelhöjd till 200 m. öfver Vettern,
en skilnad af 310 m. Lägga vi dertill 250 m., hvartill NAT-
HORST minst uppskattar Visingsöformationens mäktighet i trak-
ten af Grenna, så skulle vi erhålla det vertikala afståndet
mellan urberget under Vetterns botten och uppe på höjd-
platån. Det är nemligen troligt, att Visingsöformationens
lager på de djupare ställena af Vettern, der de legat bäst skyd-
dade för förstöring, äro bibehållna till samma mäktighet som
på den högre nivån vid Grenna och derföre betäcka urberget
till minst detta djup. Vi erhålla derigenom talet 560 m.
såsom insänkningens mått. Vi hafva dervid ej tagit i be-
traktande, att Visingsöformationens lager på botten sannolikt
ej intaga ett vågrätt läge, utan att döma af det hastigt till
tagande djupet äro mer eller mindre starkt resta, hvarigenom
mäktigheten blir större, vidare att glacialtidens och nutida
bildningar i dalgångens djupaste delar måste hafva hopat sig
mäktigast, slutligen att urberget uppe på platån undergått
en betydlig denudation och förvittring sedan det blottades,
samt derigenom förlorat kanske ej så obetydligt af sin ur-
sprungliga höjd. Det torde härigenom vara tydligt, att 560
m. i södra delen af Vettern måste vara betydligt för litet.
34 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
IV. Visingsöformationens ålder, förhållande till Vettern
och till omgifvande formationer, samt Vetterns
ålder och uppkomst.
1. Historik.
Medan HISsINGER och andra författare endast uttala sina
åsigter om formationens ålder, samt möjligen redogöra för
de geologiska förhållandena vid Omberg och Grenna, är, så
vidt jag kunnat finna, NATHORST den första, som framhållit
det bestämda sammanhang, hvilket råder mellan Vetterns
dal och Visingsöformationens utbredning. Åsigterna om
Vetterns och Ombergs bildning samt Visingsöformationen
sammanhänga på det närmaste med hvarandra och torde böra
behandlas i ett sammanhang.
1790. HISINGER omnämner förekomsten af »Breccia på
åtskilliga öar 1 Vettern och vid dess stränder kring Grenna».
—— Samling till en minerographie öfver Sverige, För-
sta delen, sid. 25. Stockholm.
1804. HERMELIN. NaATHORST har för mig påpekat, att
HERMELIN tyckes vara den första, hvilken uppfattat Vi-
singsöformationen såsom en sjelfständig bildning. På sin
märkliga petrografiska karta öfver en del af Göta Rike, 1804,
(sålunda utgifven långt före engelsmannen SMITH'S geol. karta
öfver England, 1815) betecknas nemligen med grön färg Vi-
singsöformationen vid Näs, Omberg, östra sidan af Vettern
samt på Visingsö, medan Östergötlands och Vestergötlands
kambr.-siluriska bildningar hafva svagt gulaktig färg. I tecken-
förklaringen saknas uppgift om den gröna färgens betydelse,
men ehuru den på några ställen såsom vid Omberg sträcker
sig väl långt mot öster, är det tydligt, att Visingsöformationen
med densamma afses.
—— Petrografisk karta öfver en del af Göta Rike.
1808. HISINGER sammanför och beskrifver de till Visingsö-
formationen hörande bildningarne, deras utbredning, bergarter
och lagringsförhållanden. Han anser dem såsom en öfver-
gångsbildning äldre än de försteningsförande öfvergångsbild-
ningarne i Östergötland. För de arkitektoniska förhållandena
vid Omberg och vid Grenna redogöres, dock utan att någon
förklaring öfver desammas uppkomst lemnas. »Lagrens
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND l1. N:O 7. 35
läge är mycket skiljaktigt efter ytans ojämnhet, hvarpå de»
(lagren) >»hvila». »Vid Omberg, der de äro uppreste mot
brådstörtande granitväggar, finnas sandstens- och skifferlagren
nästan stående, med några och 20 gr. lutning från lodlinien
i åtskilliga väderstreck.» »Omkring Grenna luta lagren med
den uråldriga bergvägg, hvarpå de hvila, men lutningsvinkeln
är desto mindre ju längre från bergväggen. Se vidare
NATHORSTS referat 1: »Visingsöformationen», sid. 422—423.
—— Samling till en mineralogisk geografi öfver Sverige.
Stockh., sid. 220—225; samt: Versuch einer mineralogischen
Geographie von Schweden von W. HisiInGEr. Uebersetzt und
mit Erläuterungen und Zusätzen versehen von K. A. BLÖDE.
Freyberg 1819, sid. 274—279.
I andra Tyska upplagan är HISINGER mycket kortfattad
och anför de hithörande sandstenarne jemte ler- och mergel-
skiffern endast i sammanhang med öfvergångsformationens
sandsten vid Roxen i Östergötland.
—— Versuch einer mineralogischen Geographie von
Schweden. Umgearbeitete und vermehrte Auflage. Aus der
Handschrift iäbersetzt von F. WÖHLER. Leipz. 1826, sid. 19—
20, 194—195.
1824. Enligt WAHLENBERG äro sandstensbildningarne »vid
östra sidan af Vettern och äfven midt uti den af ganska tve-
tydig ålder» Å den ena sidan ger den tillkänna »öfvergångs-
natur», å den andra är man frestad anse den »som en långt
yngre tillhårdning». »På Rökneöarne och Ombergs så kallade
rödgafvel är den tydligt en öfvergång från sjelfva graniten»>.
WAHLENBERG är derföre tveksam, om han skall antaga »en
bildning, som fortgått genom fere bildnings-perioder, och
som å ena sidan genom sitt sammanhang med vanliga granit-
berget visar sig vara äldre än ..... Östgötha öfvergångskalk,
men å andra sidan och andra ställen antager ett sådant för-
hållande till Vetterns ännu varande beskaffenhet, att den
synes yngre än alla våra flötzer.»
—— Om Svenska jordens bildning, sid. 49—50. Tid-
skriften Svea. Upsala.
1828—1840. Såsom NATHORST anmärker äro de upplys-
ningar om Visingsöformationen, som HISINGER lemnar i: An-
teckningar i Physik etc., ungefär desamma som i: Samling
till en mineralogisk geografi öfver Sverige. HIsINGER söker
dock nu förklara, huru lagställningen vid Omberg uppstått.
36 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
Åfven bifogar han en geognostisk karta öfver Omberg, samt
en ideel profil tvärsöfver Omberg för att visa de fossilfria
lagrens på vestra sidan uppresta läge och förhållande till
Omberg sjelf och de fossilförande vågrätt liggande öfvergångs-
lagren på den östra sidan. Ombergs »granitiska hufvudmassa»
är yngre än skiffrarne, sandstenen och konglomeratet på ve-
stra sidan vid Vettern. »Denna har blifvit genom vulkaniska
krafter uppskjuten från jordens inre, då de på sjösidan lig--
gande lager blifvit medsläpade och derigenom fått en med
bergväggen lika brådstupande ställning, hvilket på annat sätt
icke med något sken af sannolikhet kan förklaras» !). Dere-
mot är den äldre än Östgötaslättens öfvergångsbildningar,
hvilka 1 nästan vågräta hvarf på norra och östra sidorna ut-
breda sig vid Ombergs fot. »Dessa blefvo derefter depone-
rade och har ej lidit någon rubbning i sitt primitiva läge,
såsom anlagde på en jemnare och redan stelnad granityta>.
»Detta märkvärdiga berg är således bland dem som hos oss
företer de mest öfvertygande data för upphäfningsteoriens
rigtighet» ?). På ett annat ställe deremot yttrar HISINGER
om öfvergångslagren på landsidan vid Ombergs fot: »Att
döma af likheten med andra arter, äro äfven dessa afsatta
förr än Omberg uppsköt» ”).
Breccian (>»konglomeratet»), som delvis bekläder de branta
väggarne vid Omberg, beskrifves af HISINGER, ehuru han sy-
nes angifva en för stor utbredning af densamma. >»Den
konglomerat-lika bergarten, som närmast bekläder bergets
granitartade hufvudmassa», är en fältspatsrik, rödaktig, mång-
klyftig bergart, som innesluter blocklika stycken. De många
klyftor och sprickor, hvarmed den är genomdragen, lättar
arbetet för isen»..... DÅ
Åfven Grennatraktens »Grauwacke-bildningar» äro enl.
HISINGER »uppdrifne af granitmassor» ”). Förkastningsbreccian
vid Grenna har redan HIsINGER iakttagit och beskrifvit, ehuru
han ej förmådde rätt tyda denna bildning, hvilken han är
böjd att anse såsom en eruptiv kontaktsbildning. »För att
yttra en gissning öfver uppkomsten af detta lager, som nu
!) Anteckn., Häfte 5, sid. 59—60.
2) Anteckn., Häfte 6, sid. 83.
3) Anteckn., Häfte 7, sid. 137.
1) Anteckn., Häfte 6, sid. 81.
5) Anteckn., Häfte 7, sid. 136.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 7. 37
åtskiljer graniten och Grauwacke-sandstenen, kan man för-
moda att då granitmassan här» (vid Grenna), »liksom i det i
grannskapet liggande Omberget, uppskjutit och medsläpat de
yttersta sandstenslagerna, desse 1 beröring med den glödande
massan, af hettan undergått förändring såväl till textur, som
inre beskaffenhet» ”?).
Beträffande Vetterns bildning yttrar HIiSINGER: »Skulle
den ej med någon sannolikhet vara att anse som en af de
mångfaldiga remnor och sänkningar, hvilka uppkommo vid
jordskorpans afkylning, då den stelnade ytan icke kunde
motstå expansionen från den inre, ännu glödande massan,
och kunna icke alla företeelser, i och omkring denna bassin,
tillskrifvas de uppdrifningar, som nödvändigt åtföljt en sådan
tilldragelse? Vill man ej gå så långt tillbaka, kan Vetterns
sänkning äfven förklaras såsom en följd af en jordbäfning».
»Det längs efter Vettern löpande grundet, Geteryggen, hvaraf
öarne i sjön bilda de högsta toppar, är en mindre upphäf-
ning, parallel med Ombergsryggen och Grenna-bergen, men
mindre våldsam, så att lagerna der ej blifvit omstörtade»> ?).
Medan Visingsöformationen af HISINGER i: Anteckningar
etc. för öfrigt uppföres såsom tillhörande en äldre afdelning
af öfvergångsformationen, föres den i en det femte häftet
åtföljande tabellarisk öfversigt af Sveriges neptuniska och
plutoniska bildningar till flötsbildningarne såsom möjligen till-
hörande Keupern (>Keuper?») och sammanföres med sandsten
och lera vid Öfvedskloster ?).
—— Anteckningar i Physik och Geognosie under resor
i Sverige och Norrige. Häfte 4, sid. 72—76, 81—382; Häfte
5, sid. 59—60, tabellen; Häfte 6, sid. 80—84, 126—128, tab.
INVAEtabps SIC Häftes7y sid. .29—31, 36137:
1829. BonMAN framställer ej några tankar om Ombergs
eller om Vetterns uppkomst. Han yttrar endast efter beskrif-
ningen af Ombergs skiffrar och sandsten samt dessas lagrings-
förhållanden vid Mullskräerna. »Lagren hvila ej flolägrigt,
utan stå uppresta på kant, såsom Rättviks i Dalarne, hvilket
bäst synes på sjöbotten utanför Mullskräerna; ty så snart de
uppstiga öfver vattnet, är all ordning i deras läge försvunnen
1!) Anteckn., Häfte 7, sid. 29—30.
2) Anteckn., Häfte 6, sid. 126—128.
, 3) Såsom LUNDGREN sedermera visat tillhör emellertid sandstenen vid
Ofvedskloster den öfversiluriska formationen.
38 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
och deras nakna branter liknar ett plötsligen stelnadt sjösvall,
— ett tydligt bevis, att bildningen vid Elfvarumsviken till-
kommit under en ganska orolig period.»
—— Omberg och dess omgifningar. Linköping.
1834. HISINGER synes nu hafva tvekat om formationens
ålder, ty geognostiska kartan öfver Sverige och »upplysnin-
garne» till densamma hafva stridiga uppgifter. I de senare
föres hela formationen till öfvdsnänpskildsänsast på kartan
deremot är området N. om Motala-bugten, hela Visingsö samt
sandstenen vid Husqvarna betecknad såsom öfvergångssand-
sten, bildningarne vid Omberg och Grenna deremot såsom
Keuper. Detta antagligen på grund af likheten med de
skånska bildningar, som HISINGER ansåg tillhöra Keupern.
—— Geognostisk karta öfver mellersta och södra delarne
af Sverige samt: Upplysningar till geognostiska kartan öfver
Sverige, sid. 22—23. Stockholm.
1843. EicHWALD redogör för sina iakttagelser vid Om-
berg, gjorda under en resa sommaren 1842 för att i Sverige
och Norge uppsöka en till de Ryska Oboluslagren motsva-
rande bildning. Han beskrifver utförligt och noga, efter egna
iakttagelser, skiffrarnes och sandstenens förekomst på Ombergs
vestra sida. Han anser, att vissa skikts större hårdhet samt
större rikedom på qvartskorn äro kontaktsverkningar af den
eruptiva granit, som bildar Omberg och som berör upprest
lagren. äl diese Schichten sind st hart und meist kieslig,
Hag offenbar durch die plutonische Hebung verändert und
silicifirt.> Åfven af sandstenen vid Ffa udde, som han
noga beskrifver, har han funnit hårda varieteter. »Zuweilen
ist er lose, zuweilen aber besitzt er eine krystallinische
Structur, wird also hart und dicht, wie von Feuer verän-
dert, vorziäglich da wo man den Berg höher hinaufsteigt und
sich also Schichten zeigen, die mit dem Granit zunächst in
Berihrung kamen.» »Am Omberg sehen wir daher ganz
deutlich einen Granitdurchbruch, der älter ist als der siluri-
sche BSandstein; während er diesen im Westen iiberall steil
aufrichtete, schlugen sich späterhin an der Nordseite des Ber-
ges bei Borghamn horizontale Kalksteinschichten mit Ortho-
ceratites annulatus, trochlearis, Asaphus- und Örthis-Arten
nieder.»
—— Ueber die Obolen und den silurischen Sandstein
von Ehstland und Schweden, sid. 151-153. Beitr. zur Kenntn:
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11: N:o 7. 39
d. Russ. Reichs, herausgegeben von K. E. von BAER und GR.
v. HELMERSEN. Bd 8.
1845. MURrRcHison beskrifver förhållandena vid Omberg
och vid Grenna med bifogande af tvenne profiler från dessa
ställen. Sandstenen och skifferbildningen anses tillhöra Fu-
coidsandstenen, Alunskiffern samt delvis Under-Silur. MUR-
CHISON uppgifver nemligen — på grund af någon förvexling
— att Orthoceratiter skulle förekomma inom skifferserien på
Omberg !). Visingsöformationens geologiska förhållanden vid
Omberg äro rätt uppfattade och träffande beskrifna. MUR-
CHISON betonar, att Ombergs kristalliniska kärna (granitic
gneiss) måste hafva upplyfts såsom en hård och fast massa,
långt efter den tidpunkt, då dess bergarter antogo sin nuva-
rande konsistens. Profilen från Grenna deremot torde delvis
vara konstruerad och öfverensstämmer ej fullt med verklig-
heten, då enligt densamma Visingsöformationen synes vara
bäckenformigt aflagrad på gneisen.
-—— The Geology of Russia in Europe and the Ural
mountains. Vol. 1. London.
1858. På AF FORSELLES, ej utgifna geologiska karta är
formationen visserligen utlagd såsom sandsten och lerskiffer
samt betecknad med silurisk färg, men beträffande dess ålder
lemnas inga uppgifter.
—— Geologisk karta öfver södra delen af Sverige, upp-
rättad under åren 1838—1855. Stockh.
1868. TORELL anser att Östergötlands grofkorniga granit
»måhända genom sin eruption bidragit till bildningen af vatten-
bäckenen Vettern, Boren, Roxen, Glan och Bråviken.» Han
betraktar granitens utbrott såsom orsaken till Ombergsskiff-
rarnes uppresta ställning, samt antager att graniten är post-
silurisk. Han antager vidare, att bergarterna på vestra sidan
af Omberg »motsvara Lugnås—Billingens conglomerat och
eophyton-sandsten med lerskiffer.>
—— Bidrag till sparagmitetagens geognosi med paleon-
tologi. Lunds Univ. Årsskr., Bd. 4, 1867. (Tryckt 1868).
1869. PAIJKULL omtalar skiffrarnes redan sedan gammalt
bekanta uppresta läge vid Omberg och att detta orsakats af
') Southwards the chief mass of gneiss retires somewhat inland, laying
open combs upon its inclined surface, and in these are very considerable
masses of Lower Silurian strata with an occasional Orthoceratite, but
with little calcareous matter and few fossils. Sid. 17.
40 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
>»Ombergs granitgneismassa, som uppskjutit ur djupet> I
sammanhang härmed ställer han Vetterns bildning. Omberg
är yngre än de uppresta skiffrarne, som funnits före berget,
»och således måste, om den antagna förklaringen är riktig,
Vetterns insänkning åtminstone till en del äfven vara yngre.
Ty det är gifvet att Ombergs uppstigande måste hafva gått
hand i hand med Vetterbassinens insänkning.> Då Ombergs
höjning måste försiggått redan före orthocerkalkens, alun-
skifferns och sandstenens aflagring, hvilka lager ligga vågräta
på östra sidan, så kommer PAIJKULL till den slutsats, att hvad
han förut i sin afhandling angifvit, »att de stora sjöarnes in-
sänkning förskrifver sig redan från denna (den försiluriska)
»tida2, bekräftas af förhållandena vid Vettern.
—— Våra sjöars uppkomst, sid. 294. — Nordisk tid-
skrift, Årg. 4, 1869. Lund.
1876. LINNARSSON meddelar några iakttagelser öfver Om-
bergs geologi. Af det af HIisInNGER beskrifna konglomeratet
hade han endast funnit obetydliga spår. De klastiska berg-
arternas uppresta ställning anser han bero på en långsam
sekulär höjning.
—— Föredrag hållet vid Geolog. fören. sammankomst.
Referat deraf i Geol. fören. förhandl. Bd 3, sid. 119.
1878. NaATHorRsT redogör för Visingsöformationen i trak-
ten af Grenna, dess bergarter samt lagringsförhållanden. Han
påpekar i sammanhang härmed, att skiffrarnes mot protogin-
gneisen uppresta ställning här likasom vid Omberg ej kan
bero på något granitutbrott, utan snarare »bero af en sänk-
ning, ty enligt sjökartorna framgår just på Vetterns östra
sida den djupaste rännan inom hela sjön.»
—— Kalksten från Grenna.
1879. NATHORST beskrifver utförligt Visingsöformationen,
dess utbredning, stratigrafi och geologiska förhållanden i öf-
rigt. Han anser den vara afsatt » ett bäcken, nära nog
motsvarande den nuvarande Vettern, hvilket således redan
under den palexeozoiska tiden åtminstone delvis fanns till.»
Från Omberg till L. Hals och vidare norrut sträckte sig en
barrier af urberg, som bildade den palexeozoiska Vetterns östra
strand. Denne är nu endast betecknad af graniten på Er-
kerna och i närheten af L. Hals samt »konglomeratet»> på
Jungfrun och Fjuk, hvilket skulle visa den gamla strand-
linien, samt af djupförhållandena i sjön.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL, BAND 11. N:o 7. 41
Beträffande formationens ålder är han tveksam. >»>Yngre
än silurbildningarne kan formationen ej vara.> Han anser
den derföre för »äldre än eophytonsandstenen och följande
kambriska lager eller såsom en eqvivalent bildning — söt-
vattens eller djup fjords — med dem.
—— NaATrHorstT, Visingsöformationen.
1879. NATHORST anför emot TÖRNEBOHMS teori, om större
delen af våra sjöbäckens uppkomst så sent som under istiden
genom sprickbildning med åtföljande sänkning af vissa par-
tier af berggrunden, Vettern såsom ett exempel på ett bäc-
ken, hvilket redan vid början af den kambriska tiden funnits
till. Vettern har enligt NATHORST »antingen icke fullständigt
fyllts af de paleozoiska bildningarne och sedan dess fortfa-
rande varit sjö, eller ock har detta bäcken under istiden
blifvit tömdt.»
—— Några anmärkningar med anledning af Dr. A. E.
TÖRNEBOEMS uppsats om klippbassiner och åsar. Geol. fören.
förhandl. Bd IV, sid. 400—404.
1879. TÖRNEBOHM anser, »att på Vetterns nuvarande plats
förefunnits under den kambriska tiden en insänkning i form
af ett bäcken, eller kanske heldre i form af en rännformig
fördjupning.» »Den nuvarande Vetterbassinen utgjorde under
den kambriska tiden del af en fjord, som utmynnade mot
norr, och som under den sänkningsperiod, som inledde den
siluriska tiden, efter hand fyldes med sediment, nedfördt
genom från söder kommande vattendrag.» De sedimentära
lagren, hvaraf rester derstädes nu förefinnas, måste temligen
fullständigt hafva utfyllt Vetterbassinen, emedan »det är svårt
att tänka sig, huru de siluriska lagren i Östergötland å den
ena sidan och i Vestergötland å den andra kunnat bildas,
utan att den mellanliggande Vetterbassinen helt och hållet
utfyldes.» De sedimentära lagren »hafva till största delen
blifvit eroderade; på sina ställen ända till 300 fots djup, så-
som sjöns nuvarande djupförhållanden utvisa.» Under den
tid, då erosionen pågick måste nivåförhållandena varit andra
än nu. »Vetterbotten utgjorde då en del af en dalsula», och
först i en relativt yngre geologisk tid förändrades dalen till
ett sjöbäcken. Denna förändring tillskrifver TÖRNEBOHM »en
lokal sänkning».
42 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
—— Kunna de svenska sjöbäckena förklaras såsom en
direkt följd af den sekulära förvittringen. Geol. fören. för-
handl. Bd IV, sid. 474—475.
1880. LINNARSSON beskrifver noga »konglomeratet> på
öarne Jungfrun och Fjuk, samt anser det bilda Visingsö-
formationens bottenlag. Beträffande formationens bildnings-
tid uttalar han sig mycket reserveradt. Den nästan fullkom-
liga frånvaron af organiska lemningar, oaktadt bergarterna
synas väl egnade till bevarande af sådana, anser han snarast
kunna tala för »en mycket aflägsen tid, äldre än den då de
kambriska sandstenarne t. ex. i Vestergötland och Nerike
afsatte sig.» Han tillfogar likväl: »I och för sig är den dock
ingalunda bevisande.»
LINNARS., Pal. lagren kring Motala.
1880. LINNARSSONS undersökningar göra det sannolikt,
att äfven längs Vetterns vestra sida, från Karlsborg förbi
Hjo och söderut, underlaget för strandremsan mellan Vettern
och en äfven här på något afstånd från stranden framstry-
kande temligen betydlig bergshöjd — delvis känd under
namnet Hökensås — består af Visingsöformationens lager.
LINNARS., Trakten kring Hjo.
1881. TÖRNEBOHM antager såsom ej osannolikt, »att en
förkastning framstryker mellan de siluriska lagren och Vi-
singsöformationen> i Östergötland och att denna förkastning
i sin fortsättning mot NNO skulle kunna tänkas gå mellan
den senare formationen och graniten i öster, äfvensom att
möjligen »ännu en annan med den nyss antydda parallel för-
kastning kan gå utmed stranden V om Hals och de SSV
derom belägna holmarne och skären.»
—— Beskrifning till blad N:r 7 af geologisk öfversigts-
karta öfver mellersta Sveriges bergslag, sid 28. Stockholm.
1884. NATHORST omnämner i största korthet det vigti-
gaste, af hvad som är bekant om Visingsöformationen. Han
påpekar nu, att den lilla sandstensaflagring, som förekommer
vid Stensjön i Lekeryds och Öggetorps socknar gör ett undan-
tag från, att »så vidt man hittills känner Visingsöserien är
bunden vid Vettern.> Den antages dock af NATHORST »genom
en vik ha stått i förbindelse med förstnämnda sjö.»
Beträffande åldern synes NATHORST nu vara nästan ännu
mera tveksam än 1877. »Förhållandena norr om Grenna
ådagalägga emellertid, att den aflagrats sedan urbergets lager
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 7. 43
blifvit uppresta och denuderade.» Att den äfven är yngre
än Almesåkraserien är sannolikt. Aldersförhållandet till de
normala kambrisk-siluriska lagren i närliggande silurområden
vär icke med full säkerhet afgjordt.> >»I enlighet med hittills
gällande uppfattning» har Visingsöformationen på kartan och
i texten blifvit betecknad såsom äldre än »fucoidsandstenen»
och under namnet Visingsöserien hänförd till kambriska sy-
stemets äldre serier.
—-— Upplysningar till geologisk öfversigtskarta öfver
Sverige, sid, 13—15.
2. Sammanfattning.
Efter föregående undersökning och historik får jag slutli-
gen sammanfatta de resultat, till hvilka jag anser mig hafva kom-
mit beträffande Visingsöformationens relativa ålder samt dess
förhållande till Vettern och till omgifvande formationer. Att
med full säkerhet närmare bestämma, vare sig Visingsöforma-
tionens ålder eller Vetterdalens bildningstid, har visserligen
ännu ej visat sig möjligt. Följande torde likväl få anses så-
som fullt säkert eller egande den största grad af sannolikhet.
Vettern är en postsilurisk sprickdal af jemförelsevis
mycket sent datum, uppkommen genom sprickbildningar i
jordskorpan, hvarvid ett mellanliggande parti, som nu nästan
fullständigt betecknas af Vettern med dess lägre strandrem-
sor, sänkt sig minst 560 meter. Hufvudförkastningarne framgå
i NNO—SSV riktning, öfverhufvud taget längs sjöns nuva-
rande stränder eller på föga afstånd följande dem åt, samt be-
tecknas till största delen af höga, brant uppstigande bergväggar.
Visingsöformationen är äfvenledes af postsilurisk ålder,
men äldre än Vetterns sprickdal, samt ursprungligen med vida
större utsträckning än nu afsatt på urbergets genom gneisens
veckning och genom granitgenombrott, genom förvittring och
denudation, 1 smått ojemna, i det stora hela jemna yta. Att
Visingsöformationen nu är nästan uteslutande inskränkt till
Vetterns dal beror således ej af dess aflagring endast här,
uti ett förutvarande bäcken, utan deraf att densamma 1 den
djupa, genom den kolossala insänkningen uppkomna, dalen
legat nedsänkt och skyddad, samt derigenom derstädes und-
gått den fullständiga förstöring, hvarigenom för öfrigt nästan
hvarje spår af densamma bortsopats.
44 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
Att Visingsöformationen är äldre än Vetterns dal framgår
tydligt och klart af de ofvan anförda lokalbeskrifningarne.
Mot förkastningssprickans qvarstående vägg stöder sig forma-
tionens lager, ofta starkt uppresta, medan de på längre afstånd
från densamma intaga ett orubbadt, horizontelt läge. En ur-
sprunglig aflagring mot bergväggen i sådan ställning är ofta
fullkomligt otänkbar. Endast genom en nedglidning från ett
ursprungligen högre läge hafva lagren kunnat intaga denna
ställning 2). Det är nemligen ej gerna möjligt att tänka sig,
att lagren i dalens midt äro fullkomligt orubbade, medan
bergshöjderna rundt omkring Vettern, så t. ex. Grenna- och
Husqvarnabergen eller Omberg, höjt sig och dervid släpat med
sig skiffrarne. Mellan Visingsöformationens tvärt afskurna
lager och urbergets vägg förekomma vidare öppna sprickor,
skölar eller friktionsbreccior. Hvad som ofvan anförts såsom
bevis, att formationen skuile vara afsatt i Vetterns redan förut
existerande »bäcken», nemligen att den vore inskränkt endast
till Vetterns dal, håller ej mera streck såsom ofvan är an-
fördt. Sandstensbildningen vid Stensjön OS0O. om Jönköping
tillhör högplatån Ö. om Vettern, hvilkens medelhöjd den nära
på torde uppnå. Stensjöns spegel ligger nemligen 124 meter
öfver Vetterns yta. Denna lilla sandstensfläck är ett direkt
bevis, att formationen en gång varit utbredd öfver högtrakten
vid Vetterns södra ända. Ofvan är äfven påpekadt, att
några spridda sandstensbildningar kring Vetterns norra ända
sannolikt tillhöra Visingsöformationen. Dessa skulle då visa,
att formationen såsom en sammanhängande bildning varit ut-
bredd äfven här.
Att Visingsöformationen är yngre än silurlagren — åt-
minstone de, som äro representerade i Östergötland — in-
ses af förhållandena vid Omberg i förening med några andra
omständigheter. Gränsen mellan Visingsöformationen och silur-
lagren framgår under hela sin utsträckning 1 Vettern, och är
derför ej tillgänglig för undersökning. Att de delvis omedel-
bart gränsa intill hvarandra, torde ej vara tvifvel underkastadt,
om det också ej kan direkt bevisas. Djupförhållandena i
Vettern tala helt derför. Endast på ett enda ställe, vid Om-
herg, närma formationerna sig hvarandra under så gynsamma
-ändigheter, att man kan våga en slutsats öfver deras in-
SIder. Såsom sedan gammalt är kändt intaga Visingsö-
THORST, Kalksten från Grenna, sid. 216, noten 1.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:O 7. 45
formationens starkt uppresta lager derstädes på den vestra
sidan af berget en betydligt större höjd än de på föga af-
stånd från dem vid bergets fot på norra och östra sidorna
blottade, horizontelt liggande kambriska lagren och orthocer-
kalken. Att de förra ej blifvit upplyftade, utan sjunkit ned,
hafva vi i det föregående sett. De måste derför äfven ur-
sprungligen hafva innehaft ett ännu högre läge än nu och än
de närbelägna silurlagren samt derför vara yngre än dessa.
Vidare kan Visingsöformationen ej gerna vara äldre än silur-
lagren, ty oaktadt den fordom måste hafva haft betydligt
större utbredning än nu, har den aldrig träffats underlagra de
kambrisk-silurika bildningarne. Frånvaron af block af Vi-
singsöformationens bergarter inom de kambrisk-siluriska om-
rådena visa också, att så är förhållandet. Om Visingsöforma-
tionen vore äldre, så hade den måst fullständigt denuderas
derstädes, innan de kambrisk-siluriska lagren afsatts.
Antag med HISINGER och NATHORST, att Visingsöforma-
tionen vore äldre än de normala, fossilförande kambrisk-siluri-
ska bildningarne. Vi nödgas då äfven antaga, att den inom
sitt nuvarande utbredningsområde vid Vettern skyddats från
den fullständiga denudation, som skulle träffat densamma inom
de kambrisk-siluriska områdena redan innan de kambrisk-
siluriska lagrens afsättning, derigenom att Vetterdalen under
mellantiden uppstått. Det blir då en oförklarlig företeelse,
hvarför ej äfven de fossilförande kambrisk-siluriska lagren
skulle hafva afsatt sig derstädes och i så fall der bibehållit
sig likaväl som inom Östgöta kambrisk-siluriska område. Att
några fossilförande kambrisk-siluriska lager skulle anstå på
botten af den egentliga Vettern, således V. om linien Om-
berg—L. Hals, finnes ej någon anledning att antaga. Man
skulle äfven vänta, att de kambrisk-siluriska konglomerat, som
jag träffat vid foten af Omberg, skulle innesluta brottstycken
äfven af Visingsöformationens bergarter, ifall dessa senare redan
vid de förras bildningstid funnits till. Några sådana brott-
stycken hafva emellertid, oaktadt särskildt aktgifvande derpå,
ej kunnat finnas.
Att Visingsöformationen skulle vara en samtidig bildning
med de kambrisk-siluriska lagren, alltså utgöra en faciesbildning,
torde, enligt hvad vi nu känna, ej gerna kunna ifrågasättas.
Huru frågan än skärskådas, blir alltså resultatet detsamma:
Visimngsöformationen måste vara yngre än de siluriska bild-
46 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
ningarne i Östergötland, men vi kunna med bestämdhet ej
begränsa dess bildningstid närmare än, att den måste infalla
mellan senare hälften af silurtiden och qvartärtiden.
Gissningsvis kunna vi dock möjligen våga gå ännu ett
steg längre. Det är visserligen i allmänhet mycket osäkert
att på grund endast af den petrografiska beskaffenheten be-
stämma en bildnings ålder, men inom smärre områden kan
man dock i brist af försteningar med någon visshet våga det-
samma. Se vi efter, om det i Skandinavien på ej allt för
långt afstånd finnas några bildningar, som erbjuda någon petro-
kd likhet med Visingsöformationens bergarter, så finna vi,
att i Skåne sådana möjligen förekomma.
I Skåne finnes nemligen ett skiktsystem af »brokigt fär-
gade mest röda eller grönaktiga leror, lösa sandstenar och
konglomerat», hvilka på grund af de »petrografiska karakte-
rerna samt läget omedelbart under de rätiska lagren» hänföras
till Keupern !). De öfverensstämma med Visingsöformationen
deruti, att de synas sakna försteningar. Sådana äro åtminstone
uti dem ännu ej funna. Den petrografiska likheten dem emellan
synes vara rätt stor. Visingsöformationens lerskiffrar äro lik-
väl fastare, ofta mera sandrika än den skånska keuperleran.
Lika färgade, gröna och röda äro de begge. Dock synes i
motsats mot keuperlagren i Skåne hos Visingsöformationen
den gröna färgen vara den vida öfvervägande. TI synnerhet
sandstenarne visa enligt NATHORST stundom stor likhet med
hvarandra ?).-
På grund af denna petrografiska likhet torde man kunna
våga framkasta, huruvida ej Visingsöformationen skulle kunna
tillhöra keuperbildningen. Den torde i så fall hafva samman-
hängt med bildningarne i Skåne. Att den nu förekommer så
enstaka, bör ej förvåna oss, då vi känna, hvad denudationen
kan uträtta, och hvad den utfört både hos oss och annorstädes 3).
1) NATHORST, Upplysningar till geol. öfversigtskarta öfver Sverige. Södra
bladet, sid. 30.
2?) NATHORST, Visingsöformationen, sid. 434. »Mellan gamla och nya lands-
vägen visar Gerabäcken på norra sidan först röd- och hvitflammig lös
sandsten, mycket lik Skånes keuper; marken är under en lång sträcka
rödfärgad deraf.»
Jag måste här anmärka, att jag ej varit i tillfälle att sjelf jemföra
Visingsöformationens och keuperbildningarnes i Skåne petrografiska likhet.
3) Det är sannolikt, att silurhafvet nästan oafbrutet utbredt sig öfver hela
sydligare Sverige, från Norge till Ryssland, samt att derför ett samman-
hängande mäktigt täcke af kambriska och siluriska lager betäckt hela
denna rymd. BRÖGGER har redan påpekat, att så måste hafva varit
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 7. 47
Såsom vi ofvan sett af literaturöfversigten har äfven
HISINGER någon tid fört Visimgsöformationen vid Grenna och
Omberg till keuperformationen, dit han äfven förde Ofveds
sandsten. Detta antagligen på grund af petrografisk likhet
med keuperbildningen i Tyskland, ty enligt LUNDGREN torde
HISINGER ej hafva känt de verkliga keuperbildningarne i Skåne !).
Öfveds sandsten har nemligen visat sig tillhöra öfversilur ).
Att närmare bestämma Vetterns ålder stöter på lika stora
svårigheter som beträffande Visingsöformationens. Af åtskilligt
att döma måste dock Vettern vara en jemförelsevis mycket
ung bildning. Att den har uppstått före istidens slut, fram-
går af de glacialrepor, jag iakttagit på den branta bergväggen
vid Grenna. Enligt NATHORST förekomma skiktade aflagringar
(;diluvialbildningar») under moränbildningar flerstädes vid
dess stränder 3). Vetterdalen skulle således äfven vara äldre
än istiden i sin helhet, ifall ej möjligen nyssberörda skiktade
aflagringar äro af interglacial ålder, samt vid isens andra fram-
ryckande öfvertäckts af moränbildningarne ?). I Vetterns dal
bör nämligen landisen vid sitt andra framryckande hafva tung-
formigt skjutit fram vida längre mot söder än på sidorna af
densamma, samt antagligen nått dalens södra ända. Vetterns
bildning -skulle då, ifall denna förutsättning är riktig, kunna
hafva egt rum under istidens förra del. Jag är nemligen
mycket benägen att angående Vetterns ålder sluta mig till
den af TÖRNEBOHM framstälda åsigten, att våra större sjöbäcken
förhållandet. — Geol. fören. förh. Bd. 7, sid. 475. — Ett bevis härför
är dels faunornas stora utbredning och den ofta öfver vida rymder lika
petrografiska beskaffenheten hos bergarterna, dels saknaden eller säll-
syntheten af strandbildningar — konglomerater —, hvilka måste utvisa
granskapet af förhandenvarande eller uppstigande öar. Då konglomerat-
bildningar förekomma, äro de af endast obetydlig mäktighet samt tala
ej om någon betydligare och allmännare höjning och denudation. —
Härom utförligare i en särskild uppsats. — Först mot den öfversilu-
riska tidens slut synas några betydligare höjningar hafva inträffat.
Beträffande hvad denudationen kan uträtta, får jag vidare hänvisa
till: CREDNER, Elemente der Geologie, 5. Aufl., sid. 245—246.
Det torde kanske derför ej vara så fullkomligt säkert, att inga bild-
ningar, som äro yngre än silur-, äldre än qvartärformationen, aldrig
varit aflagrade i Sverige (ifall vi undantaga Skåne), derför att man nu
ej finner några spår af dem.
!) LUNDGREN, B., Studier öfver faunan i den stenkolsförande formationen
i nordvästra Skåne, sid. 8. — K. Fysiografiska Sällskapets Minnes-
skrift 1878.
2) Se ofvan sid. 37.
3) NATHORST, A. G., Ytterligare om sjöbäcken och sekulär förvittring, sid.
50. — Geolog. fören. förhandl., Bd. 5.
4) DE GEER, G., Om den skandinaviska landisens andra utbredning. Taf.
12. — Geolog. fören. förhandl., Bd. 7, sid. 436—466, Tafil. 12—13.
48 HOLM, OM VETTERN OCH VISINGSÖFORMATIONEN.
hafva uppstått under istiden, hvarvid ismassan genast fylde
det insjunkna partiet och derigenom förebyggde det sålunda
uppkomna bäckenets igenslamning !). Jag kan ej tänka mig,
huru ett sådant bäcken som Vetterdalen skulle kunna tömmas
af landisen, ifall det vid istidens början redan vore igenslam-
madt, och det måste det hafva varit, ifall det redan då fun-
nits till ?).
Att förkastningar förekomma i Sverige, hvilka man med
säkerhet vet tillhöra en geologiskt sedt rätt ung tid, känna vi
från Skåne. De stora förkastningarne derstädes, hvilka fer-
städes bilda kritformationens gränser, äro naturligtvis yngre
än denna, alltså af tertiär eller qvartär ålder.
För Vetterdalens uppkomst i en rätt sen tid tala äfven de
genom förkastningen bildade bergväggarnes beskaffenhet. På
östra sidan hafva dessa merendels lidit mycket obetydlig denu-
dation genom landisen och förvittringen. De äro ofta lodräta
eller nästan lodräta, uppstigande omedelbart från formationens
gränser. Detta skulle dock möjligen delvis kunna bero derpå,
att de ända in i den nuvarande tiden beklädts af Visingsö-
formationens skiffrar, samt att dessa först nyligen af Vetterns
vågsvall bortspolats, såsom förhållandet delvis torde hafva varit
vid Omberg. Att skiffrarne emellertid mot slutet af istiden
ej öfverallt sträckt sig så högt upp på bergväggen, visa glacial-
reporna vid Grenna på en ej mycket högre nivå än skiffrarne.
Att döma af kartorna synas bergen längs Vetterns vestra sida
ej uppstiga så brant som på den östra”).
Beträffande sänkningen är det troligt, att den ej försig-
gått på en gång utan kanske med större eller mindre afbrott ?).
Att glidningen, om också i ytterst ringa måttstock ännu
i dag torde fortsättas längs dessa sprickor, hvilka således ännu
ej fullständigt slutit sig, derom synas de starka smällar eller
så kallade »vattenskott», »sjöskott», hvilka sedan gammalt äro
särdeles bekanta såsom ofta förekommande vid Vettern 3), bära
1) TÖRNEBOHM, Å. E., Grunddragen af Sveriges geologi, sid. 166.
2) Jemf. TÖRNEBOHM, Kunna de svenska sjöbäckena förklaras såsom en
direkt följd af den sekulära förvittringen?, sid. 475. — Geol. fören.
förhandl., Bd. 4.
3) Se ofvan sid. 31—32.
4) Jemf. TÖRNEBOEM, ibid., sid. 475; samt NATHORST, Ytterligare om sjö-
bäcken och sekulär förvittring, sid. 50. — Geol. fören. förhandl., Bd. 5.
3) Sådana >Vattuskått eller smällar» omnämnas redan af TISEL1IUS; — Ut-
förlig beskrifning öfver den stora Svea och Giötha sjön Vätter, Upsala
1723, sid. 103—105 —, hvilken särskildt omnämner ett sådant, som egde
rum den 27 Sept. 1712, hvilket »hördes liksom det skarpaste Canon-skått».
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HAND. BAND 11. N:o 7. 49
vittne. Fenomenet är ej så sällsynt i Sverige, isynnerhet vid
större insjöar, och består 1, att man i lugnt väder förnimmer
ljud, liknande dofva, aflägsna kanonskott. Antagligen bero
dessa smällar på plötsliga, smärre glidningar och rubbningar
i bergmassorna. TÖRNEBOHM har påpekat detta samt att det
förhållande, att dylika smällar företrädesvis förnimmas från
större vatten, torde bero derpå, att ljudets fortplantning genom
vattnet är likformigare samt försiggår lättare, så att det når
större utbredning !).
Det nyss i noten omnämnda vattenskottet förleden sommar
synes hafva åtföljts af en ej så obetydlig rubbning på botten
af Vettern, då vågrörelse derigenom kunnat uppstå.
Förleden sommar innehöllo tidningarne meddelande om ett dylikt,
som iakttagits å Vadstenaviken såsom >»en dof knall, kortare än åskans,
men ej olik dennas», »Efter en stund började vattnet att, ehuru vädret
var alldeles lugnt, röra sig i långa vågor» Tidn. Upsala, N:o 90, 4
Aug. 1885.
1) TÖRNEBOHM, Å. E., Kunna de svenska sjöbäckena förklaras såsom en
direkt följd af den sekulära förvittringen. — Geol. fören. förhandl., Bd. 4,
sid. 476.
2 QR ÖRA vr
CY piled fade RN SR
10 oa uven före '
N una ENT isAvlnieonusbr onsaöfig 1068
| TELL UD skön van le Tv sele ed MM
JAM pd db ed: NCR DT MabataeE
un sådana sve JÅt Nai löderne tia NR
fa S b å rar -
CL ULNSVL ND Alte ig bart pfa NIT (M
- & . - 4
10 ål . £1 Bela Arösalgtöl oe år
då hå i - MA a sSIt Ku - -
€ v / Nr
uf Su tilub vB IRIS 3 une VER i
2/4 tok Sn para ER ESS af NRA 0 RN RN
i å sa JU | , = js i v 4 bd stag ALLMEE
im ” inte NSI sielga ET me | KEEL LIA 4
&I ig ; BYTS REN AE | AM
b :
) i | i MY, säl SVIT
IR TS River tål
| =
' +
i
mm De
h
BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. I. N:o'9.
REMARKS
ON
THE GENUS CYSTEOSOMA
TRAUMA TOPS
BY
CARL BOVALLIUS.
WITH ONE PLATE.
COMMUNICATED TO THE ROY. SWED. ACADEMY OF SCIENCES 1885, SEPT. 16.
STOCKHOLM, 1886.
EONGL. BOKTRYCKERIET.
P. A., NORSTEDT & SUNER,:
VR Ja Län od SOLEN
ee ARS | RN ya
FÖREN It ned sander arne
V VE y AA
;
MOTA UEHT
Lå
j
|
|
| AHULLIAVOR IHAO
st NIE NTS
Teg sr NEG
evele gy PEPAA ve, N
-
r
T;. genus Cysteosoma, founded in the year 1842 by F. E.
GUÉRIN-MEÉNEVILLE !), seems to be one of the rarest among the
Amphipoda Hyperiidea, as only very few specimens belonging
to it have been quoted in the literature or captured during
the different exploring expeditions of the last time.
DANA ?), in his systematical arrangement of the Crustacea,
mentions it without any description as belonving to the subtribus
Hyperidea, 1st family: Hyperide, 2 subfamily: Hyperine.
SPENCE-BATE?) know the animal only from the description
of GUÉRIN-MÉNEVILLE. He places it in the family Hyperidez.
One large specimen was captured 1853 by the Swedish
Captain MELLENBORG in the Indian Ocean, another in 1870 by
the Danish Captain ANDRÉA at the west-side of Australia.
During the circumnavigation of H. Brit. M. S. Challenger four
or five specimens were caught in different parts of the Atlantic.
Mr R. Von WILLEMOKs-SUHM, the too early deceased zoolo-
gist of the Challenger-expedition, proposed for the animal the
new generic name Thaumops?), because he did not know the old
description of GUÉRIN-MÉNEVILLE. Afterwards?) he restored the
name Cystisoma and placed all the specimens captured during
the voyage in the old species of GUÉRIN, C. Neptunus. He
did not try to prove the identity of the different specimens
in his rather imperfect descriptions, and, for mMyj part, ci
am convinced that the specimen first described as Thaumops
1) In Revue zoologique, par la société Cuverienne, publiée sous la direc-
tion de M. F. E. GUÉRIN-MENEVILLE. Année 1842. Paris 1842. p. 215.
He writes the name »Cystisoma», which must be corrected into Cysteo-
soma.
2) In United States Exploring Expedition. Crustacea. vol. 2, Philadel-
phia 1852, p. 1442.
3) In Catalogue of the specimens of Amphipodous Crustacea in the col-
lection of the British Museum. London 1862, p. 311.
+) In »On a new Genus of Amphipod Crustaceans», in Phil. Trans. of the
Royal Soc. of London, vol. 163; part 2. London 1874, p. 629 and 637.
3) In. >On some Atlantic Crustacea from the Challenger-Expeditiomn>», in The
Trans. of the Linnean Soc. of London. Second Series. Vol. 1, part 1.
London 1875, p. 24.
4 C. BOVALLIUS. REMARKS ON THE GENUS CYSTEOSOMA.
pellucida, must be ranged as a distimet species, which still
may keep its name. The males described 1875 (1. ec.) are
perhaps identical with GUÉRIN'S species and may be pla-
ced there, awaiting a closer examination. WILLEMOÉS-SVEM
thought that the peculiarities of the animal were too im-
portant to allow its union with any of the old families of the
Hyperids. He would establish for it a new family Cystisomide.
As the name Cysteosoma or Cystisoma has been pre-
viously given to a genus of Coleoptera by Westwood, it must be
rejected and consequently the name of WILLEMOES-SUHM Thauma-
tops 1) be substituted.
The above mentioned two specimens, belonging to the Zoolo-
gical State Museum at Stockholm and to the University-Mu-
seum at Copenhagen, are two different species, and as both
differ in some important characteristics from the old species,
I must propose new names for both of them.
The name of the family ought to be:
Thaumatopsidze.
Syn. 1875. Cystisomide. R. v. WILLEMOÉS-SUHM. Transactions of the
Linnean Society. Ser.
II. Zoology, vol. 1,
part 1, p. 24.
Diagn. Hyperids with large, tumid head. The eyes large,
occupying the upper parts of the head. The first pair of an-
tenne straight or angularly bent, not tumid. The second
pair rudimentary. The mandibles without palp. The seventh.
pair of pereiopoda not transformed. The inner ramus of the
uropoda coalesced with the peduncle; the peduncles very thick.
The family Thaumatopside is to be ranged between the fami-
lies Mimonectide?) and Phronimide. It also shows some rela-
tions to the family formed by the genus Tyro, MILNE-EDWARDS ?).
The family contains only one genus:
') It must be written Thawmatops, as it is derived from Oavun, I«uvurTos
and ”Nw.
2) See C. BOVALLIUS »Mimonectes, a remarkable genus of Amphipoda Hy-
peridea» in Acta Soc. Scient. Upsaliensis. Ser. III, vol. 13, Upsala 1883,
piu2
3) See C. BOVALLIUS >On some forgotten genera among the Amphipodous Cru-
stacea», in Bihb. till K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd 10. N:o 14, Sthm
1885, p. 12.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:0 9. 5)
Thaumatops. R. Vv. WILLEMOES-SUHM.
Syn. 1842. Cystisoma. F. GUÉERIN-MENEVILLE, 1. c., p. 215.
1852. > > JAI. DANAS I Cr pr o8k
and 1442.
1862. Cystosoma. > C. SPENCE-BATE, 1. c,,
Pp: all.
1874. Thaumops. BR. VON WILLEMOÉS-SUHM, Phil. Trans. Roy. Soc.
vol. 163, part. 2, pag.
629 and 638.
1875. Cystisoma. GUERIN-MENEVILLE, R. VON WILLEMOEsS-SUHM,
: Trans. Linn. Soc., ser.
II, Zool., vol. 1, part.
Tp vad
Diagn. "The body is hyaline, the segments distinctly separat-
ed from one another (except the two first pereional segments of
Th. Neptunus and Th. pellucida, which are coalesced). The
epimerals are only indicated.
The head is large, more or less rounded, tumid. The
eyes are large occupying almost all the upper surface of the head.
Only the first pair of antenne are developed, straight,
few-articulated. The second pair are represented by two
small tubercles.
The mandibles are small, rounded, with a molar tubercle,
but without palp.
The second pair of maxzille consist of only one lamina
The first and second pairs of peretopoda are cheliform,
the following ending with a claw-shaped dactylus.
The uropoda are very thick, the second pair wanting, the
inner rami coalesced with the peduncles.
The animals belonging to the genus Thaumatops are true
pelagic forms, just as their nearest relatives, the Mimonec-
tides and the Phronime. They åre the largest of all Hype-
rids. The enormous size seems rather to be needed in order to
support the animal floating, than for any other purpose, as a
considerable part of the interior of the body forms a vesicle
filled with some fluid; but the body itself is of normal
structure and not balloon-shaped as in Mimonectes.
At present it seems fit to divide the genus into four
species.
6 C. BOVALLIUS. REMARKS ON THE GENUS CYSTEOSOMA.
1. Thaumatops Neptunus. GUÉRIN-MÉNEVILLE.
Syn. 1842. Cystisoma Neptunus. GUÉERIN-MÉNEVILLE, 1. c., p. 215, pl.
1,8
1832. 2 > 2 J.J. DANA, leg
p. 981.
1862. Cystosoma Neptuni. 2 SPENCE-BATE, 1.
& pra, plc
30, BE dT
1874. Thaumops pellucida. R.V. WILLEMOÉS-SUHM. Phil. Trans, Roy.
Soc. Lond, vol.
163, part. 3, p-
637. (the male).
1875. Cystisoma Neptunus. GUÉRIN-MÉNEVILLE. R.V. WILLEMOÉS-
SvM. = Trans.
Linn. Soc. Ser.
2. vol. 1, part 1,
p. 24, pl. 2, fig.
4—38.
Diagn. Caput segmentis quinque primis pereii longius, longitudine altitudi-
nem &equans.
Segmentum primum et secundum pereii coalita.
Antenne primi paris capite breviores, recte.
Metacarpi pedum pereii parium duorum priorum processu carpi lon-
giores. Pedes pereii quinti paris illis septimi paris duplo lon-
giores,
Segmentum ultimum uwri carinatum.
Pedunculi pedum wuri ultimi paris ter fere longiores ramo externo.
Ramus externus, internum longitudine zxquans.
The head is longer than the five first pereional segments,
as long as deep.
The first and second pereional segments are coalesced.
The first pair of antenne are shorter than the head,
straight.
The metacarpi of the two first pairs of pereiopoda are lon-
ger than the corresponding carpal processes.
The fifth pair of pereiopoda are twice as long the seventh
pair.
The last ural segment is keeled on its dorsal side.
The peduncles of the last pair of uropoda are almost
three times longer than the outer ramus. The outer rtamusis
as long as the inner coalesced one.
The head is broader and deeper than the pereion, tumid,
globular. From the base of the antenn&e there runs on each
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 9. 74
side a row of 8—10 flat, compressed teeth; towards the mouth,
on the under-side, there is another row of smaller teeth or
spines, running parallel with the lateral margins of the head.
The first pair of antenne consist of three joints, the last
being the longest; they are straight, shorter than the head
(15:22).
The mandibles ere small, without palp. The first pair of
maxille well developed, normal; the second pair reduced. The
maxillipeds consist of a broad, median projection and two lateral
lamine, strongly serrated at the interior margins.
The "segments of the pereion are high, inflated; the first
and second are coalesced into one, longer than the following
segment. They show all a sharp median keel along the dorsal
side with two spine-like prominences on each segment (even
on the coaleseed first and second). This keel continues on
the pleon and the urus, where it ends on the last ural seg-
ment. Along the anterior and posterior margins of the coale-
sced first and second segments there runs downwards a row of
small tubercles; on each of the following pereional segments
there is also such a row, but only along the posterior margin.
The last pereional segment is longer than the preceding. No
trace of epimerals is to be seen.
The first pair of peretopoda are very short, scarcely a fifth
of the length of the third pair. The second pair are a little
longer; they equal a fourth of the third pair. Both pairs have
the metacarpi a little longer than the carpal processes. The
fifth pair are twice as long as the seventh, and a third
longer than the fourth pair. All legs are denticulated along the
inner(?) side. Branchial sacks at the base of the fourth to
sixth pair.
The pleon and urus together are longer than the five first.
pereional segments. The first segment of the pleon is the
longest, longer than the last pereional segment (7: 5).
The last segment of the urus is keeled. The outer ramus
of the uropoda is as long as the inner coalesced one. The
peduncle of the last pair of uropoda is almost thrice as long
the outer ramus, narrower than the length of the outer
ramus.
Colour. Almost transparent.
Length. 46 to 103 m m.
Hab. Indian Ocean, South Alantic(?).
8 C. BOVALLIUS. REMAREKES ON THE GENUS CYSTEOSOMA.
The typical specimen, described by GuÉRIN, was taken by Mr
PETIT DE LA SaUussAIE. The Challenger-specimens (if they are
identical with that described above) were all captured in the
south Alantic; all males.
2. 'Thaumatops pellucida. R. v. WILLEMOES-SUHM.
Syn. 1874. Thaumops pellucida. R. VON WILLEMOÉS-SUHM. Phil. Trans.
Roy. Soc.
” vol. 163, p.
LA 4 629
(non p. 638),
pl. 49—50,
fig. 1—9 a.
Diagn. Caput segmentis quinque primis pereii longius, longitudine alti-
titudinem superans.
Segmentum primum et secundum pereii coalita.
Antenne primi paris capite longiores, angulatae.
Metacarpi pedum pereii parium duorum priorum processu carpi
longiores. Pedes pereii quinti paris duplo p&ene longiores
illis septimi paris.
Segmentum ultimum wri carinatum.
Pedunculi pedum wuri ultimi paris duplo longiores ramo externo.
Ramus externus interno multo longior.
The head is longer than the five first pereional segments,
longer than deep. S
The first and second pereional seoments are coalesced.
The first pair of antenne are longer than the head, angu-
lated.
The metacarpi of the two first pairs of pereiopoda are longer
than the corresponding carpal processes. The fifth pair of
pereiopoda are a little shorter than twice the seventh pair.
The last segment of the urus is keeled on its dorsal side.
The peduncles of the last pair of uropoda are twice as long
as the outer ramus. The outer ramus is much longer than the
inner coalesced one.
The head is more elongate than in the preceding species,
not deeper than the pereion: The row of flat teeth consists
of a broad frame-like margin extending from the sides of the
head; the number of teeth is fourteen, occupying the whole
space from the base of the antenn&e to the mouth. The row
of teeth on the under-side of the head is also more prominent.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 9. 9
« The first pair of antenne consist of two long joints, angu-
larly articulated; the end of the last joint is swollen, contai-
ning a gland, and terminates into a claw-like projection.
The mouth-organs are of the same structure as in the
preceding species.
The segments of the pereion are high,inflated. The first
and second segments are coalesced into one, not half as long
as the following segment. A median keel exists here as in
the preceding species, but the coalesced first and second seg-
ments and the seventh carry only one dorsal spine, the others
two each. The keel continues to the porterior margin of the
last ural segment, with two spines on each of the pleonal seg-
ments. The posterior margins of the pereional segments are
bordered with small spine-like tubercles. The last pereional
segment is as long as the preceding. No trace of epi-
merals.
The first pair of pereiopoda are short, not a sixth of the
length of the third pair. The second pair are twice as long
as the first. The metacarpi of both pairs are longer than the
carpal processes. The fifth pair are not fully twice as long as the
seventh (11:6) and nearly a third longer than the fourth (11:58)
The lower anterior corner of the femur of the fifth, sixth, and se-
venth pairs is produced into a sharp point. The tibize, carpi, and
metacarpi of the third and fourth pairs are bordered with hairs;
the lower hinder torner of the carpus of the seventh pair
carries a bundle of longer hairs. The ends of the metacarpi of
the five last pairs are all swollen, containing glands (see
WiLLEMOÉFs-SUHM 1. c.). At the bases of the fourth, fifth, and
sixth. pairs the branchial sacks are fixed.
The pleon and urus together are longer than the six first
pereional segments. The first segment of the pleon is much
the largest, twice as long as the last pereional. The keel on
the dorsal side of the pleon shows two or three small spines
on each segment.
The last segment of the urus is keeled, but without spines.
The peduncles of the last pair of the uropoda are twice as
long as the outer ramus; narrower than the length of the same.
Colour. Hyaline, almost transparent.
Length. 85 m. m.
Heb" Lats Ni 854, Long. V:8237 At a deptH of 1090
fathoms.
10 C. BOVALLIUS. REMARKS ON THE GENUS CYSTEOSOMA.
One specimen, a female, taken during the Challenger-
expedition.
3.. Thaumatops Lovéni. N. sp.:
(Fig. 1—14).
The name in honor of Professor SVEN LOVÉN.
Diagn. Caput longitudine segmenta tria priora pereii equans, altius quam
longius.
Segmenta duo priora pereii libera, non coalita.
Antenne primi paris rectre, dimidium longitudinis capitis equan-
tes, subter insertae.
Metacarpi parium duorum priorum pedum pereii processu carpi
longiores, minute serrati. Pedum pereii quinti paris duplo
pene longiores illis septimi paris, longitudine corporis multo
breviores.
Segmentum ultimum uwri non carinatum.
Pedunculi pedum wuri ultimi paris ter longiores ramo externo, lati-
tudine longitudinem ejusdem rami 2Xquantes. Ramus exter-
nus internum longitudine 2Xquans.
The head is as long as the three first pereional segments,
deeper than long.
The two first pereional segments are free, not coalesced.
The first pair of antenne are straight, half as long as the
head, fixed at the under-side of the head.
The metacarpi of the two first pairs of peretopoda are
longer than the corresponding carpal processes, finely serrated.
The fifth pair of pereiopoda are scarcely twice longer than the
seventh pair, and much shorter than the body.
The last segment of the urus is not carinated.
The peduncles of the last pair of uropoda are almost four
times longer than the outer rami, as broad as the ramus 18
long. The outer ramus is as long as the inner.
In general habitus Thaumatops Lovéni shows a great
resemblance to Th. Neptunus, but the characteristics quoted
above and in the following lines fully justify its separation as
a different species. j
The head is nearly prismatic, the under and hinder mar-
gins being longer than the upper; it is tumid, but not so
much as in the other species. From the anterior end, above
the bases of the antenn&e, a row of 14 very small spines runs
backwards to the hinder margin on each side. These spines
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 9. 11
are not placed on a crista or frame as in the preceding spe-
cies, but rise directly from the surface of the head. On the
under-side of the head there is no shorter row of spines as
in Th. Nepturius and Th. pellucida.
The eyes occupy only the upper parts of the head and
are united in the median line. ;
The first pair of antenne (Fig. 2) are fixed on the under-
side ofthe head a little behind the anterior end; they consist of two
joints. The second joint is more than four times longer than
the first (9: 2); it shows traces of having been diveded into three
equal joints. (Fig. 2). They are not provided with hairs,
bristles or glands. At the tip of the last joint is a minute spine.
The second pair of antenne consist of two small sharp-
pointed tubercles situated at the under-side of the head, closer
to the hinder than to the anterior margin.
The mouth consists of a small, nearly straight labrwm; a
pair of rounded mandibles (Fig. 3) closely beset with short
spine-like bristles and provided with a small molar tubercle,
but destitute of a palp. After the mandibles two pairs of
maxzille follow as usual. The first pair consist of two lamine;
the inner carries strong teeth along the inner margin,
the lower is finely serrated at the tip (Fig. 4). The se-
cond pair consist of only one lamina feebly serrated at the
tip. (Fig. 5). Thereafter follow the coalesced maxillipeds, con-
sisting of two stout peduncular joints and a median tongue,
truncated at the anterior end; on both sides of this tongue are
the lamine representing the palps; they are strongly serrated
along the inner margins. (Fig. 6).
The segments of the pereion are inflated, tuberculated.
The first and second segments are very deep, much deeper
than the following; the first is a little shorter than the second;
the seventh is the longest. The third to seventh segments
are marked with a feeble ridge indicating the epimerals. This
ridge carries very minute spines on the seventh segment and
continues along the pleon and urus, which are also spinulous.
On the dorsal side runs a sharp keel without spine-like tubercles
on the four first segments, this keel continues on the pleon
and urus, with exception of the last ural segment, the posterior
margins of all the segments are bordered with minute spines.
The first pair of pereiopoda (Fig. 7) are a little more
than a third of the length of the third pair. The femur is almost
2 C. BOVALLIUS. REMARKS ON THE GENUS CYSTEOSOMA.
as long as the following joints together, linear, serrated along
both margins; the genu is very short, the tibia a little longer, the
carpus stout, hairy, with a broad finely serrated process, a little
shorter than the metacarpus. The metacarpus is linear, smouth
on the outer, finely serrated on the inner margin. The dacty-
lus is very short, scarcely a fourth of the length of the meta-
carpus. The second pair (Fig. 8) are longer than the first, but
of the same shape. The carpus is longer and narrower, pro-
vided with small bundles of hairs along the smooth posterior
and anterior margins, finely serrated along the inner side of
the carpal process. The metacarpus is longer, serrated along
the inner margin. The dactylusis as long as a fouttit of the length
of the metacarpus. The third and fourth pairs are serrated along |
the hinder margins of the four first joints, the fifth joint or meta-
carpus, smooth at the posterior margin, carries $—10 bundles of
fine hairs along the anterior margin, the dactylus is slender, termi-
nal (Fig. 9). "The fifth pair of pereiopoda have the femur broad
and long, five times longer than broad, serrated on both margins,
the lower, anterior corner produced into an obtuse angle, the genu
short, with the lower, anterior corner sharp; the tibia elongate-
ovate, serrated along the anterior margin. The carpus and meta-
carpus are long, smooth on both margins, the metacarpus longer
than the carpus (22: 15), curved; the dactylus short, slender, sub-
terminal (Fig. 10 and 11). The sixth pair are of the same buil-
ding as the fifth, but shorter (3: 4), the lower, anterior corner
of the femur sharper, the anterior margin of the carpus minu-
tely serrated, the metacarpus nearly straight. The seventh
pair are half as long as the fifth, the ferivt broader at
the upper end, Herrated along both margins, the follo-
wing joints smooth, the carpus carrying a bundle of long
hairs at the lower, hinder corner. The metacarpus is twice
longer than the carpus, broader at the lower end, and exca-
vated at the tip, forming with the dactylus a kind of pincers.
Along the anterior margin there are five bundles of hairs. (Fig.
12). The dactylus is long, feebly curved. Branchial sacks are
fixed at the bases of the fourth, fifth, and sixth pairs.
The pleon and urus together are shorter than the five first
pereional segments. 'The first pleonal segment is the longest,
but scarcely longer than the last pereional one.
The pleopoda (Fig. 13) consist of a long rounded peduncle
and two thick and stout fagella, as long as the peduncle; the
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 9. 13
flagellum consists of one thick basal joint, occupying half the
- length of the flagellum, and about 20 smaller joints. It
is bordered with more than 40 long, plumose hairs along
each side.
The first segment of the urus (Fig. 14) is carinated, and
is bordered at the hinder margin with minute spines. The
last segment is not carmated. -
The peduncles of the uropoda are thick, inflated, prismatic,
serrated along the margins, as broad as the free ramus is long.
The peduncle of the first pair is four times, the one of the
last pair three times longer than the outer ramus.
The telson is minute, much shorter than broad.
Colour. Hvyaline.
Length. 105 mm.
Hab. The Indian Ocean.
The single, known specimen is taken by the Swedish Cap-
taim MELLENBORG; it is preserved in the Zoological State Museum
at Stockholm.
4. Thaumatops longipes. N. sp.
(Fig. 15—23).
Diagn. Caput segmenta quattuor priora pereii longitudine superans,
altius quam longius.
Segmenta duo priora pereii libera, non coalita.
Antenne primi paris recte, serrate acumini frontis inserte dimi-
dium longitudinis capitis superantes.
Metacarpi parium duorum priorum pedum pereii processu carpi bre-
viores, fortiter serrati. Pedes pereii quinti paris ter longio-
res illis septimi paris, longitudinem corporis superantes.
Segmenta uwri non carinata.
Pedunculi pedum uri ultimi paris duplo pene longiores ramo ex-
terno, angustiores longitudine ejusdem rami. Ramus externus
interno paulo longior.
The head is longer than the four first pereional segments,
deeper than long.
The two first pereional segments are free, not coalesced.
The first pair of antenne are straight, serrated, fixed at
the anterior end of the head, longer than half the length of
the head.
The metacarpi of the two first pairs of pereiopoda are
shorter than the corresponding carpal processes, coarsely serrated.
14 oc. BOVALLIUS. REMARKS ON THE GENUS CYSTEOSOMA.
The fifth pair of pereiopoda are three times longer than the
seventh pair, and a little longer than the whole animal.
The segments of the urus are not carmated.
The peduncles of the last pair of uropoda are scarcely
twice as long as the outer rami, narrower than the length
of the rami. The outer ramus is a little longer than the inner.
Through the long and coarsely denticulated legs this
species is easily distinguished from the others.
The head is nearly globular, very tumid. From the ante-
rior end a little beyond the bases of the antenn&e runs back-
wards on each side a row of about 20 small spines, situated
as in the next preceding species.
The eyes occupy the upper surface of the head, not unit-
ed on the median line.
The first pair of antenne are fixed at the anterior end
of the head, a little above the row of spines. They consist
of two joints, the first short, a little tumid, the second very
long, feebly arched, serrated along the margins, without bristl-
es or glands. (Fig. 16).
The second pair of antenne consist of two sharp-pointed
tubercles, on the underside of the head, closer to the mouth
than to the anterior margin.
The mouth-organs are similar to those of Thaumatops
Lovéni.
The segments of the pereion are not very much inflated.
The first and second segments are much deeper than the follow-
ing; the first is deeper than the second but much shorter
(4: 0)5 the seventh segment is shorter than the second. A
ridge indicating the NT exists on the five last pereional
std. on all the pleonal segments. This ridge is totally smooth.
On the dorsal side is a keel with spine-like tubercles on all
the pereional segments. This keel continues on the pleon,
where it is feebly spinulous. Near the posterior margins
of the second, third and fourth pereional segments run down-
wards a row of very small tubercles, the posterior margins of
the fifth, sixth and seventh, even as the two first pleonal
segments are bordered with minute spines. (Fig. 15).
The first pair of pereiopoda (Fig. 17) are about a fourth of
the length of the third pair. The femur is longer than the
following joints together, almost linear, with three denticulations
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 9. 15
at the lower end of the hinder margin, and six unequal, strong
teeth along the anterior margin; the genu and tibia are short,
the carpus stout, with a coarsely serrated process, a little longer
than the metacarpus. The metacarpus is broad, serrated on
the outer and inner margins; the dactylus is strong fully as
long as half the metacarpus.
. The second pair (Fig. 18) are more than twice longer than
the first. The femur is long, linear, coarsely denticulated along
both margins, much longer than the following joints together.
The carpal process is longer than the basal part of the car-
pus, coarsely serrated along the outer and hinder margins, a
little longer than the metacarpus, which is almost linear, serra-
ted along the inner margin. The dactylus is strong, shorter
than half the metacarpus.
The third and fourth pairs (Fig. 19) are coarsely serrated
along the hinder margins of the four first joints and finely serrated
along the hinder margin of metacarpus. The fourth pair are a
third longer than the third. Dactyli of both pairs are long and
terminal.
The fifth pair. The femur is long, ten times longer than
broad, serrated along both margins, the lower anterior corner
is produced into a sharp angle. The three following joints are
smooth on the hinder margins, but coarsely serrated along the
inner. The metacarpus is smooth on the hinder margin and
finely serrated along the anterior, it is shorter than the carpus.
The dactylus is long, almost straight. The fifth pair are longer
than whole the animal (20:17).
The sizcth pair (Fig. 20) are like the ffth but a fourth
shorter; the metacarpus is shorter than the carpus.
The seventh pair (Fig. 22) equal only a third of the length
of the fifth. The femur is almost linear,serrated along both mar-
gins. The two following joints are smooth. The carpus is
smooth on the hinder måärgin, carrying some long hairs, the an-
terior margin is coarsely serrated; the lower end is bordered all
around with long stiff hairs. The metacarpus is scarcely lon-
ger than the carpus, linear, smooth on the hinder margin,
serrated along the anterior, with some hairs on the sides. The
dactylus is strong, curved, terminal, equalling a fifth of the
length of the metacarpus.
Branchial sacks (Fig. 21) are attached at the bases of the
fourth, fifth and sixth pairs of pereiopoda.
16 C. BOVALLIUS. REMARKS ON THE GENUS CYSTEOSOMA.
The pleon and urus together are as long as the five first
pereional segments. The first pleonal segment is the longest
longer than the last pereional (9: 7).
The flagella of the pleopoda are longer than the peduncles.
The segments of the urus are not carinated.
The peduncles of the uropoda are thick, inflated, serrated
along the margins, narrower than the length of the free ramus.
The peduncles are not twice as long as the outer rami.
The telson is rounded, broader than long.
Colour. Hyaline, yellowish. .
Lenght. 57 mm.
Hab. Off the west coast of Australia.
Only one specimen; it was taken by the Danish Captain
ANDRÉA, and is preserved in the Zoological Museum of the
Universty at Copenhagen.
Explanation of the plate:
Thaumatops Lovéni. N. sp.
Fig. 1—14.
1. The animal from the side.
2. One of the first pair of antenn.
3. > > > mandibles.
4 » » > first pair of maxille.
5 AN 00 second pair of”
6. The maxillipeds.
7. One of the first pair of pereiopoda.
8. $$ + ,secand >) 3 >
9. The metacarpus of the fourth pair of pereiopoda.
10. » > > fÄfth > ES >
11. > dactylus Ing > FE »
12. > metacarpus > > seventh > >» »
13. One of the first pair of pleopoda.
14. The urus.
Thaumatops longipes. N. sp.
Fig. 15—23.
15. The animal from the side.
16. Öne of the first pair of antenn.
ME AR > > > pereiopoda.
18. >» 3 2 second» > »
19. The metacarpus of the fourth pair of pereiopoda.
205. P » » > sixth > >
21. A branchial sack from the sixth pereional segment.
22. The last joints of the seventh pair of pereiopoda.
23. The urus.
TEN
AM Westergren del.
KU
LAS
25
SN
BIHANG TILL EK. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. il. N:o 10.
OSTEOLOGIE UND ÄUSSERE ERSCHEINUNG
DES WALS SOWERBY'S
(MICROPTERON BIDENS [SOW-]).
CARL W. S. AURIVILLIUS.
MIT 2 TAFELN,.
DER KÖNIGL. SCHWED. ACADEMIE DER WISS. MITGETHEILT DEN 14 OCT. 1885.
STOCKHOLM, 1886.
P. AA, NORSTEDT & SUNEEA
URKUND JARA Hd 400 (40
ST ETT [Ta
sunmöds kl ojfvil AA I
så öda buds gm
Micropteron bidens (SowERBY).
Ein Exemplar dieses, so weit man kennt, bisher nur
14 Male, am öftesten (9 Male) in mehr oder minder defektem
Zustande, an den Kisten Europas und Amerikas in Verwahr
genommenen Wals, welches am 6 Augusti dieses Jahres
(1885) auf Saltö unfern Lysekil in Bohuslän scheiterte, hat
zur nachfolgenden Mittheilung Anlass gegeben.
Das Thier, welches noch lebend an die Zoologische Sta-
tion Kristineberg von den drei Saltö-Fischern, die es ein-
gefangen hatten, nach einem Boote geschleppt wurde, war
äusserlich so wenig beschädigt, dass eine Konturzeichnung der
wichtigsten Theile unmittelbar nach dem Tode gemacht wer-
den konnte, sowie auch Maassbestimmungen sogleich genom-
men wurden. Fiär jene wie diese bin ich dem Herrn Pro-
fessor T. TULLBERG verpflichtet, welcher sie gätigst zu meiner
Verfigung wegen dieser Mittheilung gestellt hat.
Im Vergleich mit den vier bisher gegebenen Abbil-
dungen nebst Beschreibung des Thieres (J. SOWERBY'S in The
Brit. Miscellany vol. 1, pag. 1, 1806, F. CuviEr's in L'histoire
natur. des Cétacés 1836, DUMORTIER'S in Mém. de F'Acad. de
Bruxelles 1839 und J. REINHARDT'S in Övers. Danske Vidensk.
Selskabs Forh. 1880), zeigte dieses Exemplar mehrere bemer-
kenswerthe Abweichungen, welche im Folgenden besprochen
werden; wahrscheinlich beruht ein Theil derselben auf Ver-
schiedenheit des Alters und Geschlechts zwischen diesem
und jenen Individen. Dieses war ein Männchen, und zwar
nach der geringen Entwicklung der Alveolar-zähne und der
noch nicht vollgezogenen Verknöcherung des Skelettes zu ur-
theilen von jungem Alter. Die Folgerungen, welche bei der
Vergleichung dieses mit ibrigen beschriebenen Exemplaren
von Micropteron bidens untereinander und mit anderen nahe
4 AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
stehenden Arten desselben Genus sich darbieten, werden nach
der Darstellung der äusseren Karaktere und der Osteologie
des Thieres am Schlusse zusammen gefasst.
Das Skelett ist dem Zoologischen Reichsmuseum in Stock-
holm iiberliefert.
Synonymik.
,
Der Verfasser, welcher allererst das fragliche Thier be-
schrieben hat, ist SoWERBY !); er nennt es Physeter bidens. Da
der Artname bidens schon fär Hyperoodon von SCHREBER in
Anspruch genommen war, fand BLAINVILLE ?) hierin Anlass
den Wal SowErBY's Delphinus Sowerbensis zu nennen. Weil
jedoch Delphinus bidens SCHREBER identisch ist mit dem
älteren Hyperoodon diodon LA CzEripE, fällt die Ursache
den vorerst von SOWERBY gegebenen Artnamen zu verwer-
fen weg.
Was den Genusnamen betrifft, hat der von ESscEH-
RICHT zuerst”) fär diese Art aufgestellte Genusname Microp-
teron Vorzug vor dem von GERVAIS 1860 eingefuhrten Meso-
plodon. Dass F. Cuvier den Namen micropterus als Art-
namen dem fraglichen Wal gegeben, scheint mir keines-
wegs hindern, dass Micropteron als Genusname in Gebrauch
genommen wird.
Äussere Karaktere.
Der Körper (Taf. I, fig. 1) ist spulförmig mit hinter dem
Kopfe eben gekrimmtem oberen, aber vor der Mitte (an der
Brustflosse) stärker als hinten gebogenem unteren Profilkontur.
Ein bestimmter als Hals abgesetzter Theil wird vermisst. Vor
der Nasenöffung findet sich am Kopfe eine schräge Senkung, die
am stärksten iber dem Mundwinkel ist, zum Oberkiefer herab;
die untere Konturlinie des Kopfes hinter der Kinnfalte diver-
girt nach hinten mehr von der Körperachse als die obere
hinter der Nasenöffnung und geht eben in diejenige der Brust
uber. Vor einer Querlinie durch den vordersten Theil der
Kinnfalte ist die Schnauze schmal, ausgedehnt conisch mit
!) J. SOWERBY, British Miscellany, vol. 1, p. 1, pl. 1. Lond. 1806.
2) BLAINVILLE, Nouv. Dictionn. d'histoire natur. 2:e édit. T. 9, p.
TTT; SET.
3) Die Genusnamen: Nodus WAGLER, AZodon LESSON och Diodon
LESSON sind, obschon ältere, mit Recht verworfen worden, die ersten
als uneigentlich, der letzte als schon im Gebrauch.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. n:o 10. 5
abgerundeter Spitze. Wenn die Schnauze von oben her be-
trachtet wird (Taf. II, fig. 4), ist der Oberkiefer mitten im Ab-
stande zwischen der Nasenöffnung und der Schnauzenspitze
schmäler als der Unterkiefer, dessen Ränder ausserhalb dessel-
ben sich zeigen. Der Unterkiefer ist ein wenig länger als der
obere und an seiner unteren Seite (Taf. I, fig. 3) geht, in der
Mitte zwischen der Schnauzenspitze und dem Auge, eine
Hautfalte jederseits der Medianlinie aus; diese Hautfalten
divergiren zuerst sehwach dann stärker nach hinten um senk-
recht unter der Nasenöffnung zu schwinden.
Die Nasenöffnung ist halbmondförmig mit vorwärts ge-
richteten Hörnern.
Das Auge (Taf. I, fig. 2) liegt ein wenig hinter einer
senkrechten Linie durch die Nasenöffnung etwa in der Mitte
der Körperseite. Eine Linie in gerader hinterer Fortsetzung des
Unterkieferrandes hinter dem Mundwinkel wirde iiber das
Auge gehen; eine solche in Fortsetzung der Mundfalte wirde
unmittelbar unter das Auge gehen. Die Hautfalte — hier
Mundfalte genannt — welche hinter den Mundwinkel sich
streckt, bildet nämlich gegen den Kieferrand einen stumpfen
Winkel, indem sie sich schwach nach unten biegt.
Das Ohrloch, dessen Lage zum Auge oder Mundwinkel
ich leider hier nicht angeben kann — es wurde dieses Maass
am unversehrten Thiere nicht genommen — hatte an dem in
Spiritus verwahrten Stick ein so enges Lumen (1 mm. hoch,
0,5 mm. breit), dass eine vom Ohrgang aus eingefihrte
Schweinborste es gerade ausfillte ").
Der Ohrgang maass in demselben Zustande c. 70 mm. in
Länge.
Zähne. An den BRändern des Unterkiefers konnte von
aussen her keine Spur der zwei die Art kennzeichnenden
Zähne beobachtet werden; zuerst bei der Maceration des
Kiefers zeigte sich jederseits ein Zahn in seinem Alveole
grösstentheils versteckt — nur 5 mm. der Spitze ragten iber
dem Zahnbein empor, aber diese waren am lebenden Thiere
noch vom fibrösen Bindgewebe des Kiefers völlig bedeckt ?).
Unmittelbar hinter der Symphyse des Unterkiefers wurde
an der Oberfläche des Kiefers sehr nahe zum Rande eine Reihe
!) Von dem Ohrgange bei einem Weibchen aus Håvre spricht BLAIN-
VILLE (nach CUVIER in I”Histoire Natur. des Cétacés Paris 1836, s. 116):
On ra pu voir l'ouverture du tympan ni pendant la vie, ni aprés la mort.
2?) Von der Lage des Alveoles am Kieferrande siehe Weiter unten.
6 =: AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
nach einander folgender Griäbcehen im Hautgewebe beobach-
tet; durch diese schossen die Spitzen winziger, konischer
im Unterhautgewebe grösstentheils verborgener und aus dem-
selben heranwachsender Zähne empor; beim Durchschnitte
des Gewebes fand ich deren 12—15, von denen doch mehrere
die äussere Hautschicht noch nicht durchgebohrt hatten und
demnach an der Oberfläche des Kiefers weder gesehen noch
gefiihlt werden konnten. Diesen entsprechend und in ähn-
lichem Abstande von der Schnauzenspitze gelegen wurden
am Gaumen in dem weichen Gewebe des Oberkiefers mehrere
ebenfalls in Reihe geordnete, feine und spitzige Zähne be-
obachtet; sämmtlich waren ganz und gar im Gewebe verbor-
gen, so dass keine Spur von ihnen von aussen her zu sehen
war. Die winzigen Zähne des Unterkiefers, welche ebenso
wenig als die oberen in Alveolen steckten, reichten doch mit
ihrer Basis in die offene Furche hinein, welche hinter dem
Alveole des grossen Zahnes am Kieferrande sich fand; am
Oberkiefer fehlte eine solche Furche.
Flossen. Die Länge der Brustflossen am Vorderrande ist
nur 20 mm. grösser als der Abstand von der Schnauzenspitze
zum hinteren Ende der Mundfalte; der Hinterrand dagegen
ist um !/z kiärzer als jener. Der Vorderrand der Flossen ist
gegen die Basis schwach konkav, gegen die Spitze konvex;
der hintere ist von innen nach aussen konvex, stärker als
jener. Der Winkel zwischen dem Hinterrande und der Körper-
seite wird auf einer Strecke desselben Randes von 130 mm.
von einem gefalteten Häutchen (Flossenhäutchen) aus-
gefillt ”).
Die Rickenflosse liegt hinter der Körpermitte; ihre hin-
tere Wurzel befand sich 1280 mm. vor der Mitte des Hin-
terrandes der Schwanzflosse. Gegen die Riickenlinie bildet
ihr vorderer sowohl als ihr hinterer Rand einen etwa gleich-
grossen stumpfen Winkel; jener ist der Basis zunächst schwach
konkav, oben schwach konvex; dieser dagegen ist tief aus-
geschnitten; die Spitze der Flosse ist abgerundet.
Die Schwanzflosse (Taf.T,fig.6) ist beinahe halbmondförmig;
es gehen die Spitzen länger nach hinten als die Mitte des
Hinterrandes; dieser ist indessen nicht eben ausgeschweift, son-
dern zeigt einen kleinen Zipfel in der Mitte in Verlängerung
1 Seine green an der Basis in der Verlängerung der Flossenbasis
ist 60 mm.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 10. 7
der Körperachse. Die Vorderränder der Flosse sind gleich
konvex, die Spitzen abgerundet.
Farbe. Die Hautfarbe war oben und an den Seiten
schwarzblau ins bleifarbige gehend, unten heller (blaugrau),
aber nicht weisslich.
Bei einer Vergleichung dieses Exemplares mit den bis jetzt
vorhandenen Abbildungen des Thieres ist vor Allem die ver-
schiedene Form der Schwanzflosse auffallend. An den von
SOWERBY, DUMORTIER und REINHARDT gegebenen Figuren wird
der Zipfel in der Mitte des Hinterrandes vermisst; an seiner
Stelle findet sich an SowErBY's Figur ein HEinschnitt, wie er
im Allgemeinen bei den Walen sich dort findet, von den zwei
anderen Autoren wird der Hinterrand als eben ausgeschweift
dargestellt, und DUMORTIER' bemerkt im Texte ausdriäcklich,
dass ein »productus central» an dieser Flosse vermisst wird. Er
macht ohnehin darauf aufmerksam, dass die obere und untere
Seite der Flosse flach sind, ohne Kielvorspringe von Ricken
oder Bauch aus. F. CUVIER ist der einzige, welcher, trotz der
ibrigen Schematisirung der Figur, die Schwanzflosse mit Zipfel
in der Mitte dargestellt hat; er hat gleichfalls einen Kiel an der
oberen Seite derselben gezeichnet, wie auch REINHARDT einen
solehen in der vorderen Hälfte der Schwanzflosse gefunden.
Die Gegenwart des Zipfels giebt DUMORTIER Anlass die Figur
CUVIERS »inexacte» zu nennen; was die Schwanzflosse we-
nigstens betrifft, ist aber dies offenbar mit Unrecht ge-
schehen, weil das fragliche (Saltö-) Exemplar in dieser Hin-
sicht sowie in der Form der ganzen Schwanzflosse mehr der
Cuvierschen als der Dumortierschen Abbildung ähnlich ist.
Es machen sich etwa hierin gewisse Variationen geltend; die
Verschiedenheit zwischen den beiden erwähnten Exemplaren
CUVIER'S und DUMORTIER'S mag doch wie mir scheint vielmehr
auf Altersunterschiede beruhen. Sie waren nämlich beide W eib-
chen, aber jenes weit mehr entwickelt als dieses; ohne Zwetifel
tritt demnach der Zipfel erst in vorgeriäckterem Alter mehr deutlich
hervor. Es scheint mir dies auch fir das männliche Geschlecht
gelten, wenn ich das junge Saltöexemplar, bei dem der Zipfel
gewiss deutlich war, doch verhältnissmässig gering hervorste-
hend, mit einem ausgewachsenen Männchen vergleiche, das
8 AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
neulich!) von TURNER beschrieben worden und von dessen
Schwanzflosse der Autor eine Abbildung geliefert hat.
Es werden ibrigens- fernere Beobachtungen zeigen, ob
das stärkere Hervorwachsen des Zipfels, wie ich zu glauben
geneigt bin, jedoch nicht mit dem vorhandenen Material befrie-
digend konstatiren kann, gleichen Schritt mit dem schärferen
Hervortreten der Kiele an der Oberfläche der Flosse hält und
sowohl dieses als jenes seinen Grund in der Verlängerung
des Rickgrates und zwar in dem Grösserwerden der. hin-
tersten Wirbel hat. HEine Folge dieser Verdickung und Aus-
fällung in der Centralachse der Flosse wirde wiederum die
Veränderung ihrer ganzen Form von einer mehr sichelförmi-
gen (siehe die Figuren DUMORTIER'S 1. c. Pl. 1 und Pl. III,
fig. 5) zu einer annähernd halbmondförmigen durch Aus-
einandergehen der Flossenspitzen sein.
In Betreff des Kopfes fand ich denselben, wie oben gesagt,
nicht bestimmt vom iibrigen Körper abgegrenzt und somit
der Originalfigur SOWERBY'S ähnlich; dies tritt indessen deut-
lich an den Zeichnungen DUMORTIER'S und REINHARDT'S in
Form einer wie es scheint breiten, obschon seichten Einschni-
rung unmittelbar hinter dem Kopfe hervor; ob dies mehr als
ein zufälliges Merkmal ist, vielleicht von der Lage des Körpers
bei dem Zeichnen abhängig und nach dem Tode stärker
hervortretend, kann ich hier nicht ermitteln.
Die Farbe oben und unten stimmt näher mit SOWERBY's
Originalzeichnung als mit den Figuren DUMORTIER'S und CuU-
VIER'S, von denen jene oben graublau (nach der Beschrei-
bung »brunåtre plombée»), unten weisslich (»blanchåtre et cen-
drée») ist, diese nach dem Texte »d'un gris luisant plus foncé
en dessus et blanchåtre en dessous» war. Das von SOWERBY
beschriebene Exemplar war wie das fragliche ein Männchen,
die anderen, wie gesagt, Weibehen; eine Farbenverschie-
denheit zwischen den Geschlechtern kann möglicherweise zu
Grunde der verschiedenen Angaben liegen.
Massbestimmungen.
Die Körperlänge (von der Schnauzenspitze zur Mitte des Hinterrandes
der Schwanzlosse):s. sec sier ot dre de or RNE 3870 mm.
Die Körperbreite diametral 280 mm. vor der Räckenflosse 500 >
» » HT0 ES » » » 550 >
!) W. TURNER: Journ. Anat. and Physiol. Edinburgh. Vol. 20, part.
1; sid. l44,:pl1:; 47 fig:1, Okt 1885;
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 10. 9
Der Umkreis des Körpers an der vorderen Wurzel der Brust-
US 29 RER RAR LO DA Ae BSS AS BEEA SNES NT NINE 1580 mm.
Der Umkreis des Körpers an der Wurzel der Schwanzflosse 440 >
Diet stosste. Höhe (senkrecht) des Körperso.ooosooosomsstsoosoot 0
Die Höhe (senkrecht) an der vorderen Wurzel der Brust-
[RE ES a a mg oe RELSEN BREES kd 530. >
Die Höhe (senkrecht) von der Spitze der Räckenflosse -... 860 >»
> >» iber dem vorderen Rande der Analöff-
TTT Bar RE SAN red Se me ner rap ER SANNA NG AR GARN 590 >
Die Höhe (senkrecht) 400 mm. hinter dem Anus--......---- 370
Der Abstand von der Spitze des Unterkiefers zum Vorder-
Händer brus tilosgee es ee Asa OR at ae 970
Der Abstand von der Spitze des Unterkiefers zur vorderen
Niärzel "der Ruckentlogse scots a me on oe sises 2300 Ä
Der Abstand von der Mitte des Hinterrandes der Schwanz-
flosse zur hinteren Wurzel der Riäckenflosse.....------- 1280 >
Der Abstand von der Mitte des Hinterrandes der Schwanz-
ROTE Gr ST IE SAN AE Le mn mn a a a oa rm ms a a sla 1090
Der Abstand vom Vorderrande des Anus zum Hinterrande
Cen Gren FAO ENT me a nr desde essens L10T
Der Abstand von der Spitze des Oberkiefers zum Spritz-
IT CTE CER ESSER SER RINNER ndra dh SN a SEGA a Sa Lb na 530
Der Abstand von der Spitze des Oberkiefers zum höchsten
HugmnkletdestibnterkaCtörpies sade ostsonesstsrossesdsodeserns 300
Der Abstand von der Spitze des Unterkiefers zum hinteren
EE Ser NI an date NE OA a 420 >
Der Abstand von der Spitze des Unterkieters zum Mund-
Ua [RES SET OA SSE Ian BEN > er SG SE ge rn sa Sao lsee 320 >»
DerfAbstand vom Auge zur Mundfalte.-:-...occ.ssosscssooosr I50: 3
Die Länge des Auges-.-.------- SSE SE EG La ba ke a dl >»
Die' Breite des Kopfes diametral äber dem Spritzloche.... 300 >
» » » » uber dem hinteren Ende
ler ferm ESSAAS e A ESIETA SP ER AR Se före a DNE 210 >
Die Breite des Unterkiefers diametral äber der Mundfalte 130 >
» » Oberkiefers » » » 110 >»
> » > » 80 mm. von der Spitze 45 >
» » Unterkiefers ' » » > 50 >»
Der Umkreis des Kopfes 100 mm. vor der Mitte des Spritz-
IOCHE SE SN ASIA al od LISE RON SEB Sy far TIN T50/03
Der Umkreis des Kopfes 130 mm. hinter der Schnauzenspitze 260 >»
Der Abstand perimetral (oberflächlich) nach oben zu am
Spritzloche zwischen den vorderen Augenwinkeln..---- 480 >»
Der Abstand perimetral (oberflächlich) nach oben zu zwischen
den hinteren Enden der Mundfalten --.-oo-oooo---------- 330 >
Der Abstand perimetral (oberflächlich) nach oben zu zwi
Se henWd en pMan dwinkeln.->- so. so... sc SSr ASSA ENA SE 160 >
Der Abstand perimetral (oberflächlich) nach unten zu zwi-
Schenkden Mun dwinkelnspss sobsooc. Bess sA See dee 320 >
10 AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
Die Höhe des Kopfes (senkrecht) äber dem Spritzloche und = -
dem” Ende; der -Mundfaltec-=>=50 2-5 -00 3 Serena 320 mm.
Die Höhe des Kopfes (senkrecht) äber dem höchsten Punkte
des: "Unterkiefersssl it -.afgaviö ge fat: ATA ET 180 >
(es kommt davon dem Oberkiefer 70 mm., dem Unter-
kiefer 110 mm. zu).
Der Abstand (oberflächlich) vom Auge zum hinteren Ende
der Kinnfälle a oto ste RASA oa 160:'&
Der Abstand (oberflächlich) vom hinteren Ende der Mund-
Talte-zum d:04050.— Slo doses obe ere NNE 19073
Der Abstand (senkrecht und in Profil) vom unteren Kon-
tur des Kopres. zum A:0.0:0 so-—-5-o-css=es.s.-- SN CC. 30
Die Länge der Brustflosse von der Basis des Vorderrandes
tl, ÉT DPIEAG mona cec smsnsor becroatosodtnp sees 440 >
Die Länge der Brustflosse von der Basis des Hinterrandes
Za (der INPLIZO sool arna oms terAN ReERER ANNN 2103
Die Breite der Brustflosse an der Basis (incl. die des Flos-
SEN HAL tEheNS) mors o.occogsgesssr scn sanne AES NTNINN PAFA
Die erosste Breite. der Brustllös50 =öo-oooo0oc-see-s- SN 120 3
Die Länge des Brustflossenhäutchens (am Hinterrande der >
BLOBSC) )e sas ST TE ARA 2 In a Se NAN Sy T30GE
Der freie Rand des Brustflossenhäutchens (zwischen dem
Hinterrande der Flosse und der Körperseite)..--------- 60 >
Die Länge der Ruckenflosse an der Ba5lS-ssooccm---ess->=ssss 340 >»
Die Höhe MT är mja soon c me rr SEA TTO NS
Die Länge der Schwanzenflosse an der Mitte =s-sooooooo----- 300 >
» » 250 mm. seitwärts von der
MI bfÖTERCNSG oe ooo oa sh de ords ANNE SEEN 190
Die Breite der Schwanzenflosse (zwischen den Spitzen).-.--- 1000 >
Die Tiefe des Einschnittes (der Konkavirung) des Hinter-
randes der SChWanZHOBBO. om ooood oro oo ooe- re ooo SANN 0
Die: Länge UCS. ADUS-soos-—c- cs. ssocssbos sees rese SSSK 45 >
» der Genitalöffnung ooo oss oe ooo ses SE ESSEN 190 >
Der Vergleichung wegen gebe ich hier die einzigen Maass-
bestimmungen, diejenigen DUMORTIER'S und REINHARDT'S, der
ävsseren Theile dieses Wals an, welche bisher veröffentlicht
sind:
Ostende-ex., Saltö-ex., Jiitland-ex.,
junges Q junges 8 <pgewachs. Q
(auct. DUMORTIER). (auct. REINHARDT).
Die” Körperlänges! ss else suyk oe 3450 mm. 3870 mm. 4081 mm. !)
Der Abstand zwischen dem Spritz-
loche und der Spitze des
Oberkibförds så usb. sand 44:0:f112 11) SÖN 569 » 2)
!) Es mag jedoch bemerkt werden, dass dieser Mass längs der Kör-
perseite genommen worden ist.
2) Dieser Mass ist vom Hinterrande des Spritzloches an gemessen.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 10, 11
Der Abstand zwischen der Brustflosse
und der Spitze des Unterkiefers 910 mm. <:970 mm. 1036 mm.
Der Abstand zwischen der Schwanz-
flosse und der Rickenflosse --- 1150 > 1280
syd CAN
Die Länge der Riäckenflosse--------- 200 340 > 345 »
Die Höhe NR es 1307 > 170 > SEE
Die Breite der Schwanzflosse -.-.---- (ro 1000 >» FOU
Der Abstand zwischen der Schwanz- j
flosse und dem Anus.-.-------- 1000 >» 1090 > —L
Sehr auffallend ist die grosse Verschiedenheit der Breite
der Schwanzflosse bei den Exemplaren aus Ostende und Saltö
in Verhältniss zu den ibrigen Maassverschiedenheiten der
einzelnen Körpertheile, zum <Beispiel zu dem Abstande
zwischen der Brustflosse und der Schnauzenspitze (910 :970).
Die Ursache ist nach meiner Meinung in dem Altersunter-
schiede zu suchen, der offenbar zwischen diesen Exemplaren
(welche beide doch nicht erwachsen waren), nach der Total-
länge des Körpers zu urtheilen, Statt gefunden hat. Aus
dem oben angefiährten Maasse eines gewachsenen Weibcehens
(das Jätländische Exemplar) darf man nämlich schliessen, dass
das Weibchen dieses Wals dieselbe oder annähernd dieselbe
" Grösse wie das Männchen erreicht, dass also das weibliche
Ostende-exemplar wirklich im Ganzen geringer entwickelt als
das männliche Saltöexemplar war. Es scheint mir somit das
Verhältniss der Schwanzflossen dieser beiden Individen ange-
ben, dass diese Flosse eine wewt stärkere Zunahme in Umfang
(besonders in Breite) awfzuwweisen hat als man von dem Grösser-
werden (resp. Verlängerung) anderer Körpertheile (besonders des
Vorderkörpers) schliessen könne. Es mag jedoch bemerkt wer-
den, dass nach dem angegebenen Maasse des gewachsenen ”?)
Weibehens die Schwanzflosse nicht ganz dieselbe Entwick-
lung zu erreichen scheint wie die des Männchens. Von dem
muthmasslichen Grunde des starken Zuwachses der Schwanz-
flosse siehe ibrigens Seite 7 und 8.
Osteologie.
Da das fragliche Exemplar ein junges Männchen war,
schien es mir von Interesse seine Östeologie mit der des
erwachsenen Männchens zu vergleichen; ausserdem mag die
Stelung der Art zu anderen desselben Geschlechts durch
') Wenn dem völlig so gewesen, ist indessen die Abwesenheit des
Flossenzipfels (siehe oben) auffallend.
12 = AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
gewisse im Folgenden näher besprochene” Eigenthumlichkei-
ten des Skelettes Beleuchtung finden. In jenem Falle bot
sich eine Gelegenheit zu einer solchen Vergleichung dar
durch die ausfihrliche Darstellung der osteologischen Karak-
tere der Art, welche in Öfversigt af Svenska Vetenskaps-
Akademiens Förhandlingar im Mai dieses Jahres von Doktor
A. H. Manrm in Gothenburg mitgetheilt worden. Es sind
dort die beiden Skelette von Micropteron bidens beschrieben,
welche resp. 1869 und 1881 an den Kisten Norwegens (in der
Nordsee c. 20 Meile NNW. von Udsire) und Schwedens (Van-
holmen in Bohuslän), in beiden Fällen von Fischern aus
Bohuslän, gefunden worden, und im Gothenburger Museum
aufbewahrt sind; beide waren gewachsene Männchen, und
könnte somit in Fällen, wo sie unter sich völlig oder ganz
nahe iibereinsstimmten, die Verschiedenheit von dem Saltö-
exemplare mit ziemlich grosser Bestimmtheit als auf Alter
beruhend konstatirt werden. Mit noch grösserer Gewissheit
hat dies geschehen können in den Fällen wo die Gothen-
burger-Exemplare mit vorher gelieferten Figuren und Be-
schreibungen des Skelettes des erwachsenen Thieres, vor Allem
mit denen von BENEDEN et GERVAIS in »Östéographie des Cé- -
tacés», ibereins gewesen.
Da also in der citirten Arbeit des Doktor MALM eine
ins Detail gehende Darstellung des Schädels und des äbrigen
Skelettes des Micropteron bidens zugänglich ist, habe ich mich
auf das Erwähnen der Verschiedenheiten, welche bei dem
vorliegenden Individ in Form und Lage der Knochen hervor-
treten, beschränken können. Da wo ein Knochen während
des Wachsthums keine erheblichen oder bemerkenswerthen
Veränderungen in Form erlitten hat, werden nur seine Maasse
angefihrt, wenn diese von denen des erwachsenen Thieres
abweichen.
Ossa capitis.
In Betreff der allgemeinen Schädelform mögen zuerst
einige Bemerkungen gemacht werden, durch Vergleichung
mit Schädeln erwachsener Männchen veranlasst.
Wenn der Schädel von oben gesehen wird, stimmt er sehr
genau iberein mit dem von BENEDEN und GERVAIS !) på. 26,
fig. 1 a abgebildeten, welcher einem erwachsenen Männchen,
1) Van Beneden et Gervais: Ostéographie des Cétacés. 1870.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 10. 13
das an Sallenelles (am Kanale) 1825 gefangen in Caens Mu-
seum aufbewahrt ist, gehört. Diese beiden Schädel weichen
von einander in dieser Lage nur in zwei Punkten ab: 1:0) sind
die Nasalia bei dem Saltöexemplare mehr symmetrisch und das
rechte nur durch eine vom Intermaxillare ausgehende, sehr
dänne Knochenlamelle vom Orbitaltheile des Maxillare ge-
trennt: dagegen bei dem Sallenelles-Exemplare — iibrigens
auch bei den beiden Gothenburgischen — ist dasselbe durch
einen dicken hinteren Process des Intermaxillare ganz und gar
vom Maxillare getrennt. 2:0) Das Rostrum ”) ist gegen die Spitze
zu schmäler bei dem jungen als bei den älteren Exemplaren.
Beide Abweichungen, die letzte wenigstens sicherlich,
sind meiner Meinung nach von dem noch nicht erwachsenen
Zustande des fraglichen Exemplares abhängig und dirfen
demnach mit dem Alter ausgeglichen werden.
Anders verhält's sich ohne Zweifel mit denjenigen Ver-
schiedenheiten, welche sowohl dieses junge als das alte Salle-
nelles-Exemplar gemeinsam zeigen den beiden Gothenburgi-
schen gegeniiber; sie sind wahrscheinlich auf Rechnung der
nicht geringen individuellen Variation des Walenschädels im
Allgemeinen zu schreiben; ich fihre folgende als die wich-
tigsten an, welche jenen Schädeln zukommen: a) der Vor-
derrand des orbitalen Theils des Oberkiefers ist minder
konkavirt, der Zipfel an der Mitte des Einschnittes geht weit
mehr hervor, so dass die Breite des Rostrums gerade vor
den Zipfeln grösser wird als bei diesen; b) die Oberkiefer-
knochen werden gegen die Spitze zu allmählich schmäler (nicht
plötzlich wie bei diesen), so dass die Breite des Rostrums
in der Mitte im Vergleich mit derjenigen der Spitze grösser
wird ”); e) die Lage der Foramina am orbitalen Theile des
Oberkiefers, annähernd dieselbe bei jenen Exemplaren, ist
von der Figur iiber den Gothenburgischen abweichend; d)
Supraoccipitale ist jäher abschissig als bei diesen.
Wenn der Schädel von der Seite betrachtet wird, zeigt sich
1:0) die Pars mastoidea weit höher als bei dem Sällenelles-
Exemplar, so dass ihre obere Sutur 22 mm. iäber ihrem unteren
!) Mit Rostrum wird hier der vor den Nasenöffnungen gelegene
Theil des Schädels bezeichnet.
2) Die Breite des Rostrum 20 mm. vor einer Linie zwischen den
anteorbitalen HFEinschnitten ist 130 mm.; 50 mm. vor derselben Linie 107
mm.; 80 mm. vor derselben Linie 90 mm.
14 = AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
Ende sich findet; die Gothenburgischen verhalten sich hierin
dem Saltö-Exemplare ähnlich. 2:0) Das Rostrum (Taf. II, fig. 5)
ist von dem der drei erwachsenen Individen verschieden. Sein
oberer Kontur ist völlig gerade von 160 mm. zu 30 mm.
binter der Spitze; die Abschässigkeit vorwärts gegen die
Mittenachse ist zugleich sehr schwach auf derselben Strecke,
dagegen stark an den vordersten 30 mm. bis zur Spitze des
Knochens (nicht des Ethmoidknorpels, dessen oberer Kontur
eine vordere Fortsetzung des genannten geraden Knochen-
kontures bildet bis zum Ende des Knorpels, welches quer ab-
gerundet ist). Hinter dem geraden Theil des oberen Kon-
turs findet sich zwischen 160 mm. und 350 mm. von der Spitze
gerechnet eine schwache Konvexität desselben Konturs. Hinter
dieser und bis zu einem Punkte, 520 mm. hinter der Spitze des
Rostrums (das ist bei der Nasenöffnung) gelegen, ist der
Kontur zuerst gerade, dann nach oben gekrämmt, und zwar
von vorne konkavirt. Ebenso verschieden ist der untere
Kontur des Rostrums, welcher von der vorderen Grenze
der Palatina (d. 1. 460 mm. hinter der Spitze des Rost-
rums) schwach konkav ist (einen Bogen nach oben macht)
bis zu 180 mm. hinter der Spitze, dann gerade verlaufend zu
50 mm. hinter der Spitze, schliesslich konvex gegen die
Spitze selbst.
In Betreff der Form des Rostrums scheint mir eine Ver-
gleichung von Intresse zwischen dem vorher genannten Salle-
nelles-Exemplare (einem gewachsenen Männchen) und einem
jängeren Weibehen bei Häåvre 1825 gefangen, welches F.
CUVIER wie oben gesagt in toto gezeichnet und dessen Schä-
del theilweise von GERVAIS l. c. pl. 26, fig. 5—8 abgebildet
ist. Das Rostrum ist bei diesem Individ im Ganzen mehr gerade
als bei dem erwachsenen Männchen und die Oberkieferkno-
chen hören weiter hinter der Spitze des Rostrums auf, welche
schwächer nach unten gekrämmt ist. Es mag bemerkt wer-
den, dass der Alveolar-Zahn dieses Weibchens wenig ent-
wickelt war, so dass seine Spitze nur 6 mm. iäber den Kie-
ferrand sich erhob (bei dem Saltöexemplare nur 4 mm.), bei
dem erwachsenen Männchen dagegen 35 mm. iiber den Rand
reichte. Da die Stelle, wo die stärkere Biegung des Rostrums
zuerst auftritt, gerade iäber dem grossen hervorragenden Al-
veolar-Zahn bei dem erwachsenen Männchen sich findet, liegt
die Vermuthung nahe, es träge der Zahn oder wenigstens die
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 10. 15
bisweilen sehr erhebliche Erhöhung der Alveolarränder vor
und hinter demselben — somit der Oberrand des Kiefers an
dieser Stelle!?) — zu der Krimmung der Rostralspitze wäh-
rend des Wachsthums bei, und dass diese folglich durch
das Gegeneinanderwirken der Kiefer wenigstens zum Theil
verursacht werde. Es wäre diese Krimmung demnach ein
erworbener Zustand, der bei dem erwachsenen Männchen be-
sonders ausgeprägt ist, weil ihm weit grössere Alveolar-Zähne
und demnach stärkere Entwicklung des entsprechenden Theils
des Unterkiefers als dem Weibchen zukommen.
Bemerkenswerth ist jedenfalls — die Ursache der Krim-
mung des Rostrums mag diese oder eine andere sein —: 1:0)
dass bei dem Weibchen des Micropteron bidens (siehe BENE-
DEN & GERVAIS 1. c. pl. 26, fig. 5) das Rostrum sehr schwach
nach unten gebeugt ist und dass bei Oulodon Grayi (1. c. pl.
62, fig. 1 & 4), bei dem der Oberrand des Unterkiefers fast
gerade in den vorderen ”?/g-theilen verläuft und der Alveolar-
Zahn nur mit der äussersten Spitze (d. h. fast eben so wenig
wie bei dem jungen Saltö-Männehen des Micropteron bidens)
aus dem Alveole empor ragt, — dass bei ihm das Rostrum
keine Krimmung zeigt. Ragt 2:o) ein grosser Alveolar-
Zahn wie bei Dioplodon europeus (1. c. pl. 24, fig. 2) näher
zu der Spitze des Unterkiefers als bei M. bidens empor,
so .zeigt das Rostrum (1. c. pl. 24, fig. 1) nur in seinem vor-
dersten (vor dem Zahn gelegenen) Theile eine Krämmung nach
unten. Ist 3:0) der Alveolar-Zahn genau an der Spitze
des Unterkiefers gelegen wie bei Berardus Arnuzii (siehe
1. ce. pl. 23, fig. 1—2 und pl. 21 bis, fig. 1—2) scheint keine
Krimmung der Rostralspitze zu Stande kommen.
Dass die Krimmung von der Länge des Rostrums und
besonders von dem Hervorragen der Zwischenkieferknochen
vor den Oberkieferknochen abhängig sei und demnach zum
Beispiel bei der letztgenannten Art, welche ein kurzes Rostrum
mit fast gleich hervorragenden Spitzen der Ober- und Zwischen-
kiefer hat, ausbleibe, scheint wiederum von dem Verhältniss
1) Wie W. ANDREWS in the Transactions of the Royal Irish Academy
Dublin 1869 Vol. 24, Science part 10, seite 436 beschrieben und in pl.
25, fig. I und 2 abgebildet hat, schiesst jederseits der grosse Alveolar-
Zahn bei Micropteron bidens 3 dem Oberkieferknochen vorbei gegen das
fibroligamentöse Gewebe, welches dessen Aussenseiten bedeckt und iiber
dem Zahn ein Poister bildet, gegen welches dieser arbeitet und sich stiizt.
Hier wirkt also nicnt die Spitze des Zahnes sondern vielmehr der erhöhte
Alveolarrand direkt auf den Oberkiefer.
16 AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
bei sowohl Micropteron bidens — vergl. 1. c. pl. 26, fig. 1
(ein erwachs. &) mit fig. 5 (ein Weibchen, bei welchem das
Rostrum, obschon es im Ganzen sogar ein wenig länger als das
des männlichen Individs ist und die Intermaxillaria mehr vor
den Maxillaria hervorragen, doch sehr schwach im Vergleich
mit dem Rostrum des Männchens gebeugt ist) — als bei Oulodon
Grayi widersprochen zu werden.
Wenn der Schädel von hinten betrachtet wird, ist er da-
durch von dem des erwachsenen Thieres verschieden, dass
die grosse Einbuchtung der Schläfenbeingruben viel sehwächer
ist und dass eine Linie, welche quer iiber das Occipitale
da, wo der Abstand zwischen diesen Einbuchtungen am ge-
ringsten ist, gezogen wird, höher tuber dem Foramen magnum
geht als bei den erwachsenen Individen.
Bei der Betrachtung des Schädels von unten kann dieselbe
Bemerkung gemacht werden als bei dessen Betrachtung von
oben, dass nämlich das Rostralende feiner ausläuft als bei
den älteren.
Was den Unterkiefer betrifft mag erstens seine Form
besprochen werden. Die Divergenz der Rami nach hinten von
der Symphysis stimmt ganz genau mit der des Sallenelles-
Exemplares (des erwachsenen Männchens pl. 26, fig. 2 a bei
BENEDEN et GERVAIS 1. c.), während der Unterkiefer des jun-
gen Weibchens (des Håvre-Exemplares, pl. 26, fig. 6 1. c.)
ganz bestimmt abweicht a) dadurch dass die Symphysis länger,
b) dadurch dass die Divergenz der Rami weit geringer als bei
dem Männchen ist. Es scheint somit eine Verschiedenheit
nicht nach Alter sondern nach Geschlecht hier vorzuliegen.
Was dagegen die Lage des Alveolar-Zahnes betrifft, ragt
er bei dem vorliegenden Exemplare nur 4 mm. uber den Kie-
ferrand empor und sein hinterer senkrechter Rand findet sich
unmittelbar vor dem hinteren Ende der Symphysis; während
dagegen sein Alveol, welcher 28 mm. lang in der Miändung
ist, 4—5 mm. hinter die Symphysis reicht: Diese Lage des
Zahnes und seines Alveols ist ganz dieselbe wie bei dem er-
wähnten jungen Weibchen (BENEDEN et GERVAIS 1. c. pl. 26, fig.
6); ebenso stimmt mit diesem die Lage der (hier 10—11)
winzigen, hinter dem Alveole los im weichen Gewebe stec-
kenden Zähne. Bei dem erwachsenen Männchen dagegen öffnet
sich der Alveol grösstentheils hinter der Symphysis und der
Alveolar-Zahn hat folglich dieselbe Lage; die Spitze des aus-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 10. 17
gewachsenen Zahnes richtet sich äbrigens nach oben, nicht
nach hinten wie bei den jängeren Individen.
Nach diesen allgemeinen Bemerkungen iiber die Kranial-
form mögen die Modifikationen der einzelnen Schädelknochen
besprochen werden, welche bei Vergleichung mit dem Schädel
des erwachsenen Thieres (nach den Beschreibungen und
Zeichnungen desselben von GERVAIS und MALM) sowie auch
mit nahe stehenden Arten der siädlichen Halbkugel hervor-
treten.
Össa occipitis.
Eine Horizontallinie durch den oberen Rand des foramen
magnum gezogen geht unterhalb der grössten Konkavität der
Sehläfengrube (von hinten gesehen) und ist 215 mm.
lang (dasselbe Maass ist bei den beiden Gothenburgischen Ex-
emplaren resp. 205 und 180 mm.) Die Höhe des Occipitale
nach oben von dem foramen magnum ist 148 mm. (bei jenen
resp. 180 und 160 mm.). Die Breite des Schädels an der hin-
teren Oberfläche ist folglich weit grösser im Verhältniss zu
der Höhe bei diesem jungen als bei den alten Individen. Die
geringere Höhe des Squamo-Oeccipitale bei dem jungen macht
sich auch an der oberen Seite des Schädels merklich, wo
die partes nasales ossium frontis länger sind, weil ihr hinterer
Theil von jenen Knochen noch unbedeckt bleibt. Cristze
lambdoide& bilden unter sich einen stumpfen Winkel (bei
dem Sallenelles-Ex. ist er minder stumpf, bei den Gothen-
burgischen sogar recht); der Mangel an Symmetrie unter den
Hälften des Walenschädels zeigt sich auch an diesen criste,
von welchen die rechte stärker konvex ist als die linke.
Die mehr vertikale Stellung, welche das Squamo-Occipitale hier
wie bei dem Sallenelles-Exemplare zeigt, mag als individu-
elle Variation gelten und scheint in der grösseren hinteren
Verbreitung der Orbitaltheile der Maxillen und der Frontalia
seinen Grund zu haben; es konvergiren nämlich die Hinter-
ränder dieser Knochen länger nach hinten und unter einem
minder konvexen Bogen als bei den Gothenburgischen Ex-
emplaren; (der Winkel zwischen denselben ist folglich auch,
wie eben gesagt, bei jenen stumpf, bei diesen recht).
Fiär das Occipitale im Ganzen gilt was von dem Squamo-
Occipitale eben gesagt ist; seine Höhe (200 mm.) (= der
oberflächliche Abstand vom unteren Rande des foramen
2
ka
18 AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
magnum zum apex) ist nämlich geringer als die Breite (245
mm.) unter den condyli gemessen. Bei den Gothenburgi-
schen Exemplaren sind diese Abstände gleich gross. Crista
occipitalis externa ist nur auf einer kurzen Strecke (30—385
mm. vom foramen magnum in gerader Linie nach oben)
deutlich, niedrig und abgerundet; wo sie aufhört ist der
Knochen der Länge nach breit und tief konkavirt in der
Mitte. Crista occipitalis interna ist stark entwickelt, nahe
am foramen magnum abgeplattet, mit Querfurchen und einer
Querleiste versehen. Die Höhe des foramen magnum ist
auswendig 50, inwendig 37 mm.; die Breite dagegen an beiden
Flächen gleich.
Die Divergenz von vorne nach hinten zwischen den
herabgehenden Theilen des Basilartheils ist 53 mm. (der
Abstand zwischen ihnen hinten ist nämlich 138 mm., vorne
an der Grenze gegen Pterygoidea 85 mm.); dieselbe Diver-
genz macht bei den Gothenburgischen 70 mm. aus. Der
Abstand zwischen dem unteren Rande dieser Theile nach
hinten und dem inneren-unteren Rande des foramen magnum
ist 55 mm. In der Mittenlinie findet sich der Hinterrand
des Vomer 95 mm. vor dem unteren Rande des foramen
magnum. Von den vorderen-unteren Rändern der condyli
streckt sich 40 mm. nach vorne ein längs der Mitte ge-
hender Kiel, der vorne 15 mm. hoch ist. Dieser Kiel ist
nach der Figur /GErvars”(l "ce: pl 26, fig: I byrdespge-
wachsenen Thieres zu urtheilen weniger hervorstehend,
aber schiesst dort mit einer Spitze nach hinten bis zu dem
foramen magnum, folglich hinter dem Vorderrande der condyli.
Ossa sphenoidea.
Pars basilaris ist von Vomer ganz iberdeckt.
Von den Ale magne kommen sehmälere Theile hinter
den Pterygoidea und den Orbitaltheilen der Frontalia zum
Vorschein, nämlich theils an der äusseren Seite der Pars basi-
laris ossis occipitis, theils nach hinten zu Pars petrosa, Pars
squamosa und Parietale grenzend. An der Grenze gegen Pars
petrosa findet sich ein foramen lacerum.
Ale parve (orbitosphenoidea) treten in den orbite als
dinne Lamellen hervor, an Frontale, Lacrymale, Maxillare,
Palatinum und Pterygoideum grenzend. Zwischen Ala parva
(oben) und dem oberen Rand von theils Pterygoideum, theils
f
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 10. 19
Palatinum (unten) liegt foramen opticum (nach hinten) und
fissura orbitalis (vorne); jenes ist oval-gerundet, 18 mm. lang,
dieses spaltförmig, 38 mm. lang.
Pterygoidea. Ihre grösste Länge ist 210 mm. (bei den
beiden Gothenburgischen resp. 215 und 200); die Länge der
Sutur in der Mittenlinie nach unten ist 85 mm. (bei den erwach-
senen resp. 102 und 95 mm.). Der Abstand von dem vorderen
Ende derselben Sutur zur vordersten Spitze des Knochens ist 110
mm. — also 25 mm. länger als jener Abstand; bei den erwach-
senen sind diese Abstände gleich (die Gothenburgischen Exem-
plare) oder jener Abstand grösser als dieser. Es will daraus
hervorgehen, dass die Ptetppolden mit dem Alter in der Mitte
auf einer längeren Strecke zusammen gehen. Der Abstand
zwischen den Vorderspitzen ist 535 mm. und derjenige quer
äber der grössten Breite der Knochen (zwischen den Schläfen-
gruben) ist 185 mm.
Hamuli pterygoidei strecken sich eben so weit nach hintén
wie die processus postorbitales; ebenso bei den erwachsenen.
Der Abstand jederseits zwischen jenen und diesen ist dagegen
geringer (125 mm.) als bei den erwachsenen (140 mm.).
Der mediane Einschnitt ihres Hinterrands ist 55 mm. tief,
vom hamulus an gerechnet. In den Nasenlöchern grenzen
die Pterygoidea nach hinten zum verbreiteten Theile des Vo-
mers, nach oben zu den Palatina. Ihre oberen (orbitalen)
Theile decken zum Theil Ale magne, Ale parve und Palatina.
Össa temporwum.
Pars squamosa. Ihr Vordertheil hat die Form emer dicken
Muschelschale, deren Vorderseite stark konkav, die Hinterseite
konvex ist. Das obere Ende dieses Theils ist nur 3 mm. von
processus postorbitalis entfernt und von ihm geht vorne der
kurze, gekrimmte proc. zygomaticus aus. An dem unteren
Rande nahe an der Grenze gegen den Hintertheil des Knochens
findet sich eine Rinne 40 mm. lang, 6 mm. tief, von der vor-
deren cavitas durch einen sdkarfen Kamm geschieden und
nach hinten ebenso durch einen solchen Knochenkamm be-
grenzt. In dieser Rinne läuft der äussere Gehörgang.
Hinter dem muschelförmigen vorderen Theil der pars squa-
mosa liegt ein doppelt (120 mm.) höher The, welcher mit
seinem oberen abgerundeten Ende sich nach oben-hinten in der
Schädelgrube ausbreitet. An der äusseren Seite werden diese
20 AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
Theile von einander durch eine oben seichte, unten tiefere
Furche abgegrenzt, welche nach unten rinnenförmig wird und
von der Rinne des äusseren Gehörganges durch den genannten
Knochenkamm geschieden ist. An der oberen Seite findet sich
zwischen den Theilen ein Einschnitt; innerhalb der Schläfen-
grube wird keine Sutur zwischen ihnen bemerkt. Bei einer
Seitenansicht des Schädels ist die Strecke, in welcher die beiden
Theile unter einander verbunden sind, 60 mm. lang. Der Hinter-
theil hat seine grösste Breite (70 mm.) oben, zufolge dem
genannten in der Schläfengrube nach oben-hinten gehenden
gerundeten Zipfel; die Breite unten, iiber dem gerundeten
Knoten, ist nur 30 mm. Die Sutur gegen denselben Knoten
geht an der äusseren Seite 25 mm. oberhalb dem freien Ende
des Knoten. Bei dem Sallenelles-Exemplare (siehe BENEDEN &
GERVAIS 1. ec. pl. 26, fig. 1) liegt die Sutur, wie aus der Figur
hervorgeht, nur !/; so hoch oben wie an dem jungen
und an den Gothenburgischen. Dieselbe Sutur geht von
der äusseren Seite nach aussen-oben und fällt hier mit der
Sutur 2wischen Pars squamosa und Pars petrosa (resp. Tym-
panicum) gleich hinter dem meatus auditorius externus zu-
sammen.
Weil nach dem Gesagten der vordere, muschelförmige
Theil der pars squamosa nicht durch Sutur von dem hinteren
geschieden ist und folglich dadurch und durch die Lage ein
Grund fehlt diesen Theil als eine pars mastoidea aufzufassen,
scheint mir das richtige zu sein, mit Anschluss an der von FLOWER
und TURNER ausgesprochenen Ansicht den schon genannten un-
teren Knoten, der stets durch Sutur vom Hintertheile der Pars
squamosa abgegrenzt ist, als Pars mastoidea oder vielmehr als
ein processus mastoideus von Pars petrosa zu betrachten. Es
findet daher dieser Theil in Zusammenhang mit der Pars pe-
trosa Erwähnung.
Pars petrosa. Der unter dem Hintertheile der Pars squa-
mosa liegende Knochen-Knoten besteht aus spongiöser Sub-
stanz, aber vorne und nach innen gegen die Bulla ossea hin
wird seine Oberfläche von kompakter Substanz bedeckt, die
strahlenförmig in breiteren und schmäleren Zipfeln von der
Basis der Bulla aus nach hinten-aussen sich verbreitet und
von derselben weissen Farbe und Härte ist wie die Bulla
selbst. Keine Sutur findet sich zwischen diesen Knochen-
zipfeln und der Bulla, und ich hege keinen Zweifel sie als
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 10. 21
dieser angehörig zu betrachten; sie gehen ohne scharfe Grenze
in die spongiöse Substans des Knotens iiber, während die
Sutur oben gegen Pars squamosa deutlich, gekerbt oder wellen-
förmig ist.
Es scheint mir aus diesen Griuänden unzweifelhaft, dass
der genannte Knoten in naher Zusammenhang mit pars petrosa
steht und als ein lhinterer Process dieses Knochens anzusehen
ist; obwohl er nicht dieselbe Verbreitung als eine gewöhnliche
Pars mastoidea zeigt, mag jedoch seine Lage nach hinten-
aussen von Pars petrosa zu der Annahme berechtigen, dass er
einem Mastoidtheil eines ursprunglichen Perioticums entspreche.
Fir die nahe Zusammenhörigkeit des Knotens mit Pars pe-
trosa spricht auch der von MALM 1. c. erwähnte Umstand, dass
der Knoten, welcher an dem einen Exemplare aus seiner Ver-
bindung nach hinten mit Occipitale laterale und nach oben
mit Pars squamosa sich gelöst hatte, durch eine starke Knochen-
briäcke mit Bulla zusammenhing. Die Länge der Bulla ossea
ist 45 mm., ihre Breite 30 mm. Der vordere Rand der Pars
petrosa wird von eimem spitzigen, nach unten und innen ge-
richteten Fortsatz gestitzt, welecher von der scharfen Kante
ausgeht, die vorne die Kavität des Squamosa-muschels begrenzt;
er ist vom Grunde der cavitas squamosa gerechnet 33 mm.
hoch, von der die Kavität begrenzenden Kante 25 mm. hoch.
Der Fortsatz hilft mit seiner Basis die Pars petrosa, mit seiner
Spitze auf 9 mm. Länge die Bulla ossea selbst zu stitzen.
Össa parietalia.
Sie bilden die sehr dinne, fast durchsichtige hintere Wand
der Schläfengruben. Ihr oberer dem” Frontale angrenzender
Rand ist nur 45 mm. lang; er reicht also kaum iber die Mitte
der Schläfengrube (der Frontalrand zum Processus postorbitalis
ist nämlich 95 mm. lang). In der halben Höhe der Schläfen-
grube streckt sich doch das Parietale 80—85 mm. nach vorne.
Die Höhe des Knochens ist 45 mm. Seine hintere obere
Sutur gegen Squamooccipitale begleitet nahe der crista lamb-
doidea und ist bogenförmig gekrimnt. ;
Ich konnte iibrigens die Sutur zwischen Squamooccipitale
und ÖOccipitale laterale jederseits wahrnehmen, vom hinteren
Parietalrande, 45 mm. unter dem Frontale nach innen-hinten
ausgehend; sie war nach aussen sehr deutlich, nach innen da-
gegen verschwindend (bei älteren Individen ist sie nicht von
22 AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
den Autoren angegeben und die Ankylosirung ist warschein-
lich bei ihnen vollständig. Nach unten grenzt parietale zu
Pars squamosa, nach vorne zu Frontale und Ala magna (zu
dieser nur wenig), mit dem unterstem Rande.
Össa frontalia.
Ihre apicalen (hinter den Nasenknochen sichtbaren) Theile
(= processus nasales) simd unregelmässig, der linke grösser als
der rechte; sie werden von einer medianen Sutur getrennt.
Die Breite beider zusammengenommen, d. i. die Breite zwischen
den Rändern der Orbitaltheile der Maxillen ist vorne 45 mm.,
hinten (an Squamooccipitale) nur 28 mm.; bei den erwachsenen
Männchen (siehe Fig. 1 a, Pl. 26 bei GERVAIS und die Figur
bei Mam 1. ce.) sind diese Abstände fast gleich. Die Länge
derselben ”Theile ist 55 mm. (bei den Gothenburgischen da-
gegen nur resp. 45 und 42 mm.). Ihre grössere Länge bei
dem jungen Exemplare scheint von der geringeren Entwick-
lung des Squamooccipitale abhängig zu sein, welches sie mehr
unbedeckt nach hinten lässt. Ossa intermaxillaria reichen an
der einen Seite nicht, an der anderen (der rechten) nur mit
einer sehr dinnen Lamelle nach hinten zu diesen processus
nasales.
Der schmale Frontalrand hinter den Orbitaltheilen der
Maxillen wechselt in Länge zwischen 6 und 10 mm. Der
postorbitale Fortsatz ist 40 mm. lang. Der Abstand zwischen
diesem und dem Hinterrande des Os lacrymale ist 97 mm.;
der Abstand zwischen processus postorbitales und foramen opti-
cum ist 70 mm. (bei den Gothenburgerexemplaren 80 mm.);
der Abstand von Lacrymale zum vordersten sichtbaren Rande
des Frontale ist 35 mm.
Össa maxillaria superiora.
An der Unterseite sind diese Knochen vorne von den Inter-
maxillaria getrennt bis zu emem Punkte, 245 mm. von der
Schnauzenspitze entfernt; dahinter von Vomer zu 335 mm.
hinter derselben; von dieser Stelle zu 465 mm. hinter der Spitze
grenzen sie an einander; hinter diesem Punkte scheint wieder-
um Vomer zwischen Palatina. Die scharfe Seitenkante der
Knochen nach hinten ist nicht stärker konkavirt als an der
Figur 1 a, Pl. 26 bei GErvars 1. c., demnach, wie oben ge-
sagt, von der stark ausgebuchteten Kante der Gothenburger-
AX BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 10. 23
Exemplaren sehr verschieden. Die vordere Grenze gegen Inter-
maxillaria ist bei diesem jungen Exemplare deutlich; die Spitze
der Maxille, z. B. an der linken Seite, findet sich 145 mm.
hinter der Rostralspitze (bei den Gothenburgischen resp. 125
und 135 mm.).
Die nach vorne an Intermaxillare sich fortsetzende laterale
Furche (der Alveolarfurche entsprechend) folgt an den Maxillen
der Seitenkante bis zu 190 mm. nach hinten von ihrer Spitze.
Es wird eine solche Furche bei der Art M. bidens von FLOWER!)
nicht anerkannt, dagegen fir M. Grayi als karaktäristiseh erklärt.
Nach der 1. c. beigefiägten Figur scheint indessen die Furche
bei weitem mehr ausgeprägt, besonders nach hinten, bei M.
Grayi als bei dem vorliegenden Exemplare. Ich kann doch
nicht umhin eine Annäherung dieses an jenem sowohl hierin
als in anderen weiter unten zu besprechenden Fällen zu sehen.
Ein Karakter, bisher nur von REINHARDT ?) an den Maxillen
des Micropteron bidens wahrgenommen, ist die Anwesenhett einer
Reihe hinter einander in dem fibrösen Gewebe des Gawnens
steckender winziger Zähne, in der Lage denen des Unterkiefers
entsprechend. Solche los steckende Gaumenzähne kommen nach
FLOWER einer anderen Art des Geschlechts, M. Grayi zu; sie
finden sich nach HaaAst, welcher diese Art benannt und zuerst
die Gaumenzähne erwähnt, sowohl bei dem Weibchen als bei
dem Männchen und ebensowohl bei älteren als bei jungen Indi-
viden; sie brechen mit den Spitzen die Haut durch, so dass
sie in der That funktioniren mögen. Was Micropteron bidens
betrifft, wird von REINHARDT die Anwesenheit solecher Zähne
(jedoch nur 3 mit Sicherheit gesehen; der Verfasser vermuthet
indessen, dass deren mehrere nach hinten zu da gewesen sind)
bei einem etwa gewachsenen Weibchen konstatirt. Ich bin jetzt
in Gelegenheit ihre Anwesenheit bei einem jungen Männchen
amzugeben. In beiden Fällen waren sie indessen in der Haut
verborgen. Es scheint folglich eine Reihe winziger Gaumenzähne
den beiden Geschlechtern auch des Micropteron bidens zuzukom-
men; sie dirfen-(wenigstens theilweise) permanent sein ?), doch
1) W. H. FLOWER: A further contribution to the knowledge of the
existing Ziphoid Whales. Trans. Zool. Soc.. vol. 10, part 9, 1878.
2) J. REINHARDT: Mesoplodon bidens, en Tilvext till den danske
Havfauna, Oversigt over Danske Videnskab. Selskabs Forhandl. 1880. Sid.
63. Kjöbenhavn.
3) Es ist nicht wahrscheinlich, dass sie dem älteren Männchen ganz
abgehen und fernere Beobachtungen werden unzweifelhaft zeigen, dass
24 AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.'
ganz ausser Funktion gestellt. Durch Konstatiren von Gaumen-
zähne im Oberkiefer fällt ein der wichtigeren Kennzeichen weg,
welche Micropteron bidens von dem aus vielen Gesichtspunkten
nahe stehenden Neuzeeländischen Micropteron (Oulodon) Grayi
(siehe GERVAIS l. c. pag. 516) trennen. Die Anwesenheit solcher
Zähne sowohl hier alsin den Unterkiefern bei dem Genus Microp-
teron, so wie sie vorher bei Hyperoodon von LA CEPEDE und
ESCHRICHT nachgewiesen sind,istschliesslich von grossem Intresse,
weil dadurch die Stellung der Ziphioiden beleuchtet wird, indem
ihre nahe Verwandtschaft zu den mit grösseren funktionirenden
Alveolarzähnen versehenen Delphiniden hervortritt !).
Auch wenn solche los steckende Gaumenzähne nur bei
den zwei genannten Arten nachgewiesen werden, scheint
doch ein Beweis dafir geliefert zu sein, dass das Geschlecht
Micropteron keine von den Delphiniden so isolirte Stellung hat
als man von dem einzigen Paare Alveolarzähne der Unterkiefer
zu schliessen geneigt set.
Ossa intermaxillaria.
Sie grenzen unmittelbar zu eimander an der Unterseite in
einer Länge von 183 mm. (ein Abstand dreimal grösser als
bei einem der Gothenburgerexemplare, bei dem anderen ist
er nur 37 mm.). Die hintersten nach oben und aussen gebo-
genen, das Spritzloch begrenzenden Theile der Knochen sind
ungleichförmig; die grösste Breite der rechten ist 50 mm.,
die des linken 40 mm.; die äussere Kante des ersteren ist
mehr nach hinten umgebogen. An den Seiten der Intermaxil-
laria fängt ein wenig hinter der Spitze eine vorderst elliptisch
erweiterte, dahinten gleichbreite Furche (Fig. 5) an, welche sich
an der Maxillarkante sich fortsetzt (siehe oben, o. max.
superiora).
man sie bisher iibersehen hat, weil sie ganz und gar im Gaumen ver-
borgen gewesen.
!) Dass solch eine Verwandschaft van Seiten der Delphiniden in
dieser Hinsicht begriindet wird, dafiir scheint mir zum Beispiel die Zähne
der Gen. Orca, Pseudorca, Globicephalus uud Delphinus zu sprechen. Bei
Orea sind die vordersten und hintersten Zähne minder als die iibrigen,
und sind oft nur im weichen Gaumen versteckt. Bei Pseudorca finden sich
bisweilen ein Paar winziger nur im weichen Gewebe steckender Zähne
vorderst im Oberkiefer. Bei Globicephalus stecken sämmtliche Zähne
ziemlich los in den Alveolen, wurzeln bisweilen ausserhalb derselben,
im weichen Gewebe. Vom Genus Delphinus besitzt nach H. RASJcH
D. acutus J. E. GRAY vorderst in beiden Kiefern jederseits 3—6 ebenso
lose, nicht in Alveolen wurzelnde Zähne.
BIHANG TILL Kq SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 10. 25
Ossa nasalia.
Die Sutur gegen die processus nasales der Frontalia ist
an der linken Seite 25 mm., an der rechten 20 mm. Der
linke Knochen grenzt nach aussen an dem Orbitaltheile des
Maxillare, der rechte ist nur durch einen dinnen hinteren Fort-
satz des Intermaxillare von dem Maxillare getrennt; dieser Fort-
satz ist, wie oben gesagt, sehr breit bei den älteren Individen
(Sallenelles- und Gothenburger-Exemplaren). An der verti-
kalen Vorderseite der Knochen findet sich eine tiefe Furche
nahe zum Rande des Intermaxillare.
Der Ethmoidknorpel hat eine Länge von 564 mm. in ge-
rader Linie von semem hintersten Ende, 20 mm. vor dem
Hinterrande der Nasalia gelegen, bis zur vordersten Spitze,
die ein wenig vor den Intermaxillaria reicht. Er bildet eine
Briicke , äber dem tiefen FEinschnitt welecher an dem oberen
Rande des septum narium sich findet; seine grösste Breite
(zwischen den Intermaxillaria) ist 18 mm., nämlich 37 mm.
vor dem anteorbitalen Einschnitte des Maxillare.
Os vomeris.
Seine ganze Länge unten am Gaumen ist 445 mm. (bei
den Gothenburgischen Exemplaren resp. 452 und 435), die
Länge in der Nasenhöhle hinter den Pterygoidea ist 110 mm.
die grösste Breite (am längsten nach hinten) 100 mm. Die
keilförmigen am Gaumen sichtbaren Theile sind, der hintere
(zwischen Pterygoidea, Palatina und Maxillaria) 55 mm. lang,
7 mm. breit (bei der Gothenburgischen resp. 40 und 35 mm.
lang und 5 mm. breit), der vordere (zwischen Maxillaria und
Intermaxillaria) 150 mm. lang, 7 mm. breit (bei den Gothen-
burgischen resp. 176 und 170 mm. lang und 5 mm. breit).
Oben ist der Knochen ganz und gar vom Ethmoidknorpel
bedeckt.
Ossa palatina.
Ihre vor den Pterygoidea am Gaumen sichtbaren Theile
sind der linke 93 mm., der rechte 88 mm. lang (die Spitze
dieses Theils ist vom Pterygoideum bedeckt, die Spitze jenes
reicht 5 mm. vor dem Pterygoideum sciner Seite). Ihre vor-
deren Enden liegen von der Mittenlinie des Gaumens 22 mm.
entfernt. Wie eben gesagt sind inre hinteren Enden durch
einen 55 mm. langen. 7 mm. breiten Theil des Vomers ge-
XX
26 AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
trennt. Die Knochen beriihren einander gar nicht in der Mitte
(so auch bei einem der Gothenburgischen Exemplare), weil
Vomer bis zu 7—9 mm. vor dem Vorderrande der Palatina
reicht. Es scheint doch dies einem gewissen Schwanken unter-
liegen, nach dem zweiten erwachsenen Männchen des Gothen-
burger Museums zu schliessen.
An den Seiten des Kraniums treten die Palatina äber den
Pterygoidea hervor auf einer Strecke von 110 mm.; ihr Hin-
terrand ist nur 8 mm. von fissura orbitalis entfernt; ihre grösste
Breite (auf gleicher Höhe mit dem Vorderrande der Zygo-
matica) ist 27 mm. In der Mitte der Nasenlöcher und auf
ihrer äusseren Wand zeigen sich jederseits rhomboidische
Theile der Palatina, 55—60 mm. lang, 22 mm. hoch, 115 mm.
von dem unteren-hinteren Ende der Pterygoidea entfernt, an
dem Maxillare (nach oben), an dem Ethmoideum (nach oben
und hinten), an Vomer (nach vorne), an den Pterygoidea (nach
unten) grenzend.
Össa 2ygomatica.
Der vordere verbreiterte Theil ist 5 mm. lang, 42 mm. breit.
Der freie stiletförmige Theil des Zygomaticum ist 110
mm. lang und verbindet sich nach hinten mit processus zygo-
maticus der Pars squamosa.
Össa lacrymalia.
Sie sind wie gewöhnlich bei den Ziphioiden-Walen von
den vorderen Theilen der ossa zygomatica' durch Sutur geschie-
den. Ihr äusserer Rand streckt sich eben so weit nach aussen
wie die Frontalia.
Ossa mandibule.
Die Profilkonture des Mandibels stimmen sehr genau mit
der Fig. 4, pl. 62 bei Gervais 1. ce. von Oulodon Grayi, ist
dagegen von den Figuren 2 et 2 a, pl. 26 von Mesoplodon
Sowerbiensis bei demselben Autor verschieden 1) durch die
Länge des Kiefers von der Symphysis zu der Spitze, welche
bei Sowerbiensis gerimger ist; 2) durch den unteren Kontur des-
selben Theils, welche nicht gerade ist oder gegen die Spitze
zu konkav, wie bei Sowerbiensis, sondern von der Mitte an konvex
(die spätere Form kommt indessen den Gothenburgischen Exem-
plaren zu). Die drei Konkavirungen des oberen Randes wie
sie bei diesen Exemplaren stark ausgeprägt vorkommen, sind,
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 10. 27
bei dem jungen schwach, insbesondere die hinteren (eine Er-
hebung hinter dem Alveolarzahne wird nämlich hier vermisst
und der konvexe Kamm am Anfang des hintersten Drittheils
ist auch schwach). Die Divergenz der Rami quer zwischen
den Condyli ist 260 mm. (bei den Gothenburgischen resp. 285
und 255 mm.). Der Zahnalveolus, welcher 185 mm. von der
Spitze der Kiefers (bei diesen Exemplaren resp. 190 und 180
mm.) sich befindet, ist 37 mm. lang, 10 mm. breit. Die Spitze
des Zahnes ragt nur 5 mm. iber He Kieferrand empor; die
Hötskbiedbnheit, der Höhe des Zahnes zwischen diesem und den
erwachsenen (bei den Gothenburgischen Exemplaren reicht er
resp. 55 und 31 mm. iber dem Kieferrande) ist fär den Alter
des Thieres kennzeichnend nebst mehreren theils am Schädel,
theils an den Extremitäten hier deutlichen, bei erwachsenen
Individen durch Ankylose verschwundenen Suturen. Der Al-
veolarzahn hat dieselbe Form und Richtung wie bei Oulodon
Grayi (1. e.). Die grösste von aussen sichtbare Dicke des
Zahnes ist 3 mm.; hinter ihm findet sich im Alveole kein
Zahn. Aber 20 mm. hinter dem Alveolarzalme folgt eine Reihe,
12—15, winziger los im fibrösen Gewebe des Kiefers steckender
Zähne; sie sind konisch mit fem auslaufenden, bisweilen ge-
krämmten Spitzen; nur wenige waren durch die Haut gebrochen,
die ibrigen kamen erst bei Maceration des Kiefers zum Vor-
schein. Sie sitzen in 2—3 mm. Abstande von einander auf
einer Strecke von 80—85 mm. hinter der hinteren Kante des
Alveolarzahnes.
Sulcus alveolaris ist 315 mm. lang; ihre Fortsetzung hinter
dem Alveole des grossen Zahnes fold der fnskan des
Kieferrandes, dessen höchster Kamm demnach die Furche nach
aussen begrenzt.
Ossa truneri et extremitatum.
Der Räckgrat setzt sich aus 47 Wirbeln zusammen, näm-
lich 7 Hals-, 9 Brust-, 11 Lenden- und 20 Schwanzwirbeln.
Bei den erwachsenen Individen scheint der Anzahl der Wirbel
variabel, mit Ausnahme der wie im Allgemeinen bei den Mam-
malia konstanten Zahl der Halswirbel. An dem einen der
Gothenburgischen Exemplare finden sich 10 Brustwirbel, an
"dem andern 9, während die Lendenwirbel bei jenem 9,
bei diesem 10 sind; bei gleicher Zahl der Hals- und Schwanz-
Wirbel sind demnach bei beiden 46 Wirbel vorhanden. Am
28 AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
Skelett eines jungen Weibcehens in Brisseller Museum, zu
Ostende 1835 gefangen, finden sich ebenso viele (11) Lenden-
wirbel wie an dem fraglichen jungen Männchen, ungeachtet
dass 10 Rippen entwickelt sind. Was die Schwanzwirbel be-
trifft sind deren im Allgemeinen 20 vorhanden (das genannte
Briisseller Exemplar hat nach DUMORTIER 11 »vraties caudales>;
von den hinteren wird nichts erwähnt); von diesen sind 10
echte Schwanzwirbel (mit oberen Dornfortsatzen und »chevron
bones»); es mag doch bemerkt werden, dass am ersten Schwanz-
wirbel findet sich nach unten nur eine tiefe von longitudinellen
Kämmen begrenzte Furche, welche von keinem Bogen geschlossen
wird); den 10 letzten gehen sowohl obere als untere Bogen ab.
In Betreff der allgemeinen Form und Streckung des Rick-
grates macht sich von den vorderen Brustwirbeln an eine
schwache Krimmung nach oben geltend bis zu den hintersten
Lendenwirbeln. Die Schwanzabtheilung krämmt sich von dem
dritten Wirbel stark nach oben bis zu dem achten, senkt sich
hinter diesem ein wenig nach unten und läuft mit dem End-
theil gerade nach hinten. Der Schwanz ist folglich am Ske-
lette wagförmig gekrimmt. Die Krimmung der vorderen Ab-
schnitte des Rickgrates tritt in ähnlicher Weise an dem von
GErVAIS 1. c. fig. 1 pl. 22 abgebildeten Weibehen vor, aber
der Schwanz ist abweichend durch die genannte stark ausge-
prägte wagförmige Kriämmung, zu Folge deren das Ende des
Rickgrates nicht in derselben Linie als die processus transverst
der Lendenwirbel liegt sondern in Höhe mit den oberen Kanten
der Metapophysen der Lendenwirbel.
Von den Halswirbeln sind atlas und epistropheus ganz
und gar zusammengewachsen, der dritte Wirbel ist kaum gegen
epistropheus beweglich und von ihm durch geringen Kvorpel
getrennt. Zwischen den äbrigen findet sich dicker Gelenk-
knorpel und volle Beweglichkeit.
Die Höhe des Neuralkanals an der Vorderseite des Atlas
ist 45 mm., seine grösste Breite (an dem Oberrande der Gelenk-
flächen) ist 55 mm. Das Verhältniss zwischen Höhe und Breite
des Kanals wird nach hinten ein entgegengesetztes; so ist z. B.
im ersten Schwanzwirbel die Höhe 20 mm., die Breite 25 mm.;
ein Mittelverhältniss zeigt z. B. der dritte Lendenwirbel, bei
welehem dieselbe Massen beide 35 mm. sind; bei den vor-
-hergehenden ist der Kanal höher als breit. Ein Neuralkanal
fehlt, wie eben gesagt, vom 1l1ten Schwanzwirbel an.
.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 10. 29
Die oberen Bogen des atlas und epistropheus schliessen
sich in einen pyramidalisch-winkligen Fortsatz zusammen. Die
oberen Bogen der 3—5 Halswirbel sind offen (die Spitzen der
Neurapophysen des 5ten Halswirbels sind 3 mm. von einander
getrennt). Der Dornfortsatz des 6ten Wirbels ist 25 mm. hoch,
der des 7ten 73 mm., des lsten Brustwirbels 115 mm. Von
da an nimmt die Höhe des Dornfortsatzes allmählich zu bis
zu 7—9 Lendenwirbeln, wo er sein Maximum (230 mm.)
erreicht. Da hinten, an der Schwanzregion, wird der Fortsatz
schnell kirzer; der letzte (am 10ten Wirbel) ist nur 22 mm.
hoch, 42 mm. lang. Was die Richtung desselben Fortsatzes
betrifft, ist er an 6ten und 7ten Hals- und 1sten Brustwirbel
nach oben und vorne gebogen, bei den Halswirbeln gegen die
Spitze schmäler und kaum zusammengedriickt; an den Brust-,
Lenden- und Schwanzwirbeln ist er (mit Ausnahme des ersten
Brustwirbels) schief nach hinten gerichtet, zusammengedrickt
(mit grossen Seitenflächen), bisweilen (an den Lenden- und
Schwanzwirbeln) oben länger als an der Basis. Vollständige
untere Wirbelbogen finden sich an dem 2ten—10ten Schwanz-
wirbel. Der von diesen gebildete Kanal ist höchst an dem
2ten Schwanzwirbel (nämlich 35 mm.), an den folgenden in
Höhe abnehmend. Der Dornfortsatz dagegen ist am höchsten
(100 mm.) auf dem 3ten Schwanzwirbel, nach hinten schnell
in Höhe abnehmend, auf den 2ten nur 33 mm. hoch. Die
»Chevron bones» sind wie gewöhnlich unter dem hinteren
Theile der Wirbelkörper und der Sutur gegen einen nach fol-
genden Wirbel befestigt, sie artikuliren daselbst gegen lang-
gestreckte criste (= Hypapophysen), welche von der Unter-
seite des Wirbels ausgehen. Diese Hypapophysen sind einzeln
vorhanden am lsten Schwanzwirbel und an den hinter dem
l0ten folgenden; an jenem doch stärker entwickelt; hier wie
da- eine Längsfurche einschliessend.
Die verschiedene Entwicklung der Wirbelkörper der ver-
schiedenen Regionen mag etwa durch folgende Massangaben
einleuchten. Höhe. <Breite. Länge.
Atlas +. epistropheusi-ss----------=- 40 105 45
ttensHalswirbhelss teps lanpe. 2 55 15
FÖNTTES NS Bä NSU NSL rr ENE - 40 30 40
stitlkendenvarbelt set be 5 70 90
» HOINIYENAS or SE 30 35 110
Achte > SSE ENT I 35 35 70.
30 AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
Die Körper der Halswirbel sind vom 3ten aus kurz, nehmen
doch in Länge zu gegen die Brustregion. Von dem Anfange
der Brustregion bis auf den 3ten Schwanzwirbel inclusive
nehmen die Körper in allen Dimensionen zu. Hinter diesem
nimmt die Länge ab, aber die Höhe wird stets grösser bis auf
dem 8ten und 9ten inclusive. Von diesem an wird die Höhe
und Breite gleichwie die Länge geringer. Von den 10 letzten
Schwanzwirbeln, denen jeder Fortsatz abgeht, zeigen die 9
letzten den Quermass grösser als die Höhe; der 1teist höher
als breit. — Von den Gelenkfortsätzen der oberen Bogen und
den Seitenfortsätzen der Wirbelkörper mag Folgendes bemerkt
werden.
Zygapophysen.
Sie finden sich vom 3ten Halswirbel bis auf dem 7ten
Brustwirbel inclusive; an den drei darauf folgenden nehmen
die Metapophysen den Platz der Prcezygapophysen ein und
fassen eine geringe Fläche des Hinterrandes des vorherge-
henden Wirbels um. Von den Postzygapophysen findet sich
an dem 7ten—9ten Brust- und allen Lendenwirbeln nur eine
mehr oder minder deutliche Ausbuchtung an der Mitte des
Hinterrandes der Neurapophysen. An den Schwanzwirbeln
fehlen sie ganz.
Metapophysen.
Am 4ten Brustwirbel zeigt sich zuerst die Anlage der
Metapophyse als ein schwacher Höcker an dem Vorderrande
nach oben von der Diapophyse. Dieser Höcker wird an den
folgenden mehr Fortsatz-ähnlich, und ist am 7ten bestimmter
vom Diapophyse getrennt, nach vorne von der äusseren Seite
der Prezygapophyse gerichtet. Am 8ten und weiter nach hinten
nimmt die Metapophyse die fir Cete karakteristisehe hohe und
zusammengedriickte Form an und geht bis zum Illten
Wirbel immer höher an den Neurapophysen aus, so dass ihr
oberer Rand schliesslich in gleicher Höhe als die Basis des
Dornfortsatzes ist. Sie räcken hierdurch näher an einander,
sowie dadurch dass der Neuralkanal nach hinten zu schmäler
wird. Wo die Neuralbogen noch zusammengehen, nämlich an
dem 8ten—9Jten Brust- und lsten Lendenwirbeln, haben sie
die Funktion der Prezygapophysen ibernommen. Hinter dem
lsten Lendenwirbel reichen die Metapophysen nirgends zum
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 10, 31
Dornfortsatz eines vorhergehenden Bogens; sie nehmen all-
mählich an den Lendenwirbeln und den 3 ersten Schwanz-
wirbeln in Grösse nach hinten ab und zeigen sich zuletzt nur
als schwache Konvexitäten am Vorderrande des Neuralbogens.
Vom 4ten bis 9Iten schiessen sie wiederum mehr bestimmt nach
vorne und von deren Vorderrande laufen zuweilen niedrige
eriste parallel mit der Basis nach vorne. Am 8ten—9ten,
wo der Neuralbogen schwindet wird die Furche vorne zwischen
ihnen vermisst; sie treten dort wie ein breiter und niedriger
Fortsatz vor dem Vorderrande des Dornfortsatzes hervor.
Diapophysen (obere Seitenfortsätee).
Diese werden von eimem Höcker an der Aussenseite der
Neurapophyse des Atlas” angedeutet; sie sind an den folgenden
Wirbeln bis auf dem 7ten Brustwirbel inclusive ausgebildet,
an dem 8ten zeigt sich wiederum an ihrer Stelle em schwacher
gerundeter Höcker, an dem 9ten durfte die mehr als an den
folgenden hervorschiessende Vorderkante der Neurapophyse
nebst einer schwachen Konvexität an der Aussenseite des
Bogens ihren Platz angeben. An dem ibrigen Theile des
Riickgrates fehlen sie ganz.. |
Ihre Lage am atlas ist in Mitte der Aussenseite der Neu-
apophyse, am epistropheus liegen sie länger unten, haken-
förmig nach unten und hinten schiessend und so mit der Para-
pophyse eimen Halbkanal fär arteria vertebralis bildend. Am
3ten Halswirbel gehen sie höher oben von den Neurapophysen
aus und dies macht sich an den folgenden bis auf dem 7ten
Brustwirbel inclusive allmählich mehr geltend; sie zeigen noch
am 3ten und 4ten Halswirbel eine nach unten gekrimmte
Spitze, aber sind an den folgenden mehr nach aussen und
dann allmählich nach oben gerichtet. Schon am 4ten Hals-
wirbel sind sie schief nach vorne, wie an allen nachfolgenden
gerichtet, am 3ten gerade nach aussen, am 2ten, wie gesagt,
schief nach hinten. Die nach vorne gehende Richtung der
Diapophysen tritt aufs schärfste hervor am 7ten Halswirbel
und 1l1sten Brustwirbel, wo ihre Spitzen zu Folge der Kirze
der Wirbelkörper iiber den Körper des vorhergehenden Wirbels
und zur Seite des Knorpels an seimem Vorderende hervorreicht.
Parapophysen (untere Seitenfortsätze).
An den Seiten der Körper der atlas und epistropheus
finden sich getrennte nach unten-aussen und nach hinten ge-
32 AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
richtete Parapophysen. Die Diapophyse des epistropheus bildet
mit seiner Parapophyse ein unvollständig geschlossenes Loch
oder einen Halbkanal (canalis vertebralis). Am 3ten Wirbel
ist die Lage der beiden Fortsätze unter einander dieselbe wie
am 2ten, aber sie bilden hier einen geschlossenen Kanal. Am
4ten divergiren sie mehr aus einander und die Parapophyse
ist nach vorne gerichtet. Vom 4ten ab nimmt die Parapo-
physe in Grösse zu an dem 5ten und 6 ten Halswirbeln, richtet
sich mehr nach unten und divergirt dadurch mehr von der
Diapophyse als an den vorhergehenden. Die Parapophyse des
7ten Wirbels, welche gerade nach aussen steht, ist nur halb
so lang als die des 6ten, aber doppelt höher und mit seiner
Diapophyse vereint; gegen eine Gelenkfläche auf ihrer hin-
teren Seite artikulirt der Tuberkel der 1sten Rippe. Vorne
und nach unten findet sich eine Kante mit Spur eines unteren
Fortsatzes (wie am 6ten Wirbel). Es scheint mir somit keinem
Zweifel unterliegen dass dieser untere Theil des Querfortsatzes
am 7ten Wirbel mit den vorhergehenden Parapophysen homolog
sei; eim Umstand welcher bei der Beurtheilung des schwachen
Tuberkels an den Seiten der folgenden Brustwirbel-Körper ins
Auge gefasst werden mag; diese bilden nämlich eine Serie mit
der Parapophyse der Halsregion und wie an dem 7ten Hals-
wirbel artikuliren gegen sie die capitula der Rippen. An
der Brustregion ricken die Parapophysen allmählich gegen
den Hinterrand der Wirbelkörper, und von diesem wie es
scheint zum ”Theil auf den Gelenkknorpel eines folgen-
den Wirbels. Auch in Betreff der horizontalen Lage macht
sich eine successive Veränderung geltend von vorne nach
hinten, indem sie an den vordersten Wirbeln von der unteren
Seite des Körpers ausgehen, dann allmählich höher nach oben,
so dass sie am 6ten Wirbel an der Basis des Neuralbogens
sich zeigen.
Als ein Rest der Vereinigung zwischen ihnen und den
Diapophysen am 7T7ten Halswirbel bleibt ein breiter Kamm
zurick, welcher zwischen beiden geht am 1sten Brustwirbel;
an den folgenden nimmt dieser Kamm in Grösse ab und ist
am 6ten undeutlich.
Es mag bemerkt werden, dass die 3 ersten Rippen mit
ihrem capitulum nur gegen die Parapophyse eines vorderen
Wirbels artikuliren, die 3 folgenden ausserdem gegen den
Gelenkknorpel der Wirbel. (Dies Verhältniss tritt am deut-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 10. 33
lichsten bei dem 6ten Wirbel hervor). . Dem 7:ten Brustwirbel
gehen deutliche!) Parapophysen ab, es findet sich auch hier keine
Gelenkfläche am Körper, weil der 8ten Rippe capitulum und
collum fehlen. Am 8ten Wirbel (wo die Diapophysen ver-
schwunden sind) zeigen sich stark entwickelte an der Basis
45 mm., an der Spitze 35 mm. lange, 35 mm. seitlich ausste-
hende niedergedriickte Fortsätze, welche von der Mitte des
Wirbelkörpers ausgehen. Gegen sie artikulirt an diesem wie
am folgenden Wirbel eime Rippe, welcher Capitulum und Collum
fehlen. Dass in der That die Parapophysen in der Bildung
der Seitenfortsätze dieses Wirbels Theil nehmen scheint mir
eine an der oberen Seite des Querfortsatzes ausgehende nie-
drige ecrista anzudeuten, welche gegen den Hinterrand des
Neuralbogens sich streckt zu einer Stelle, welche genau der
Lage der Parapophysen an den vorhergehenden Wirbeln ent-
spricht. Es scheint mir ibrigens ein solches Hervorriäcken
der Parapophysen von dem klinierande der Neurapophysen
durch die verschiedene Form desselben Randes wo er das
foramen spinale begrenzt an diesem (wo er wie an den fol-
genden stark ausgebuchtet ist) und den vorigen (wo er oval
ist) angedeutet werden. Die Seitenfortsätze des Iten Wirbels
stehen 65 mm. gerade nach aussen und sind ein wenig nach
unten gerichtet.
Bemerkenswerth ist, dass bei dieser Art, wie bei den
Physeteriden im Allgemeinen, die Querfortsätze der 8ten und
Iten Brustwirbel in einer Reihe mit den Parapophysen der
vorhergehenden liegen und als mit ihnen homologe Bildungen
zu betrachten sind, während dass dagegen die Diapophysen im
hinteren Theile der Brustregion rudimentär werden und auf-
hören, also nicht wie bei den äbrigen Cete allmählichen Ubergang
zu den processus transversi der Lendenwirbel zeigen.
An der vorderen Lendenregion sind die Querfortsätze nach
aussen und vorne gerichtet und grösser als die des letzten
Brustwirbels. Sie nehmen, wie die Wirbelkörper selbst, gegen
die Schwanzregion in Länge zu, aber werden zugleich kirzer
und mehr gerade ausstehend. Am 9ten und 10ten Schwanz-
wirbel werden nur winzige Höcker in Mitte der Seite des
Wirbelkörpers und an seinem Vorderende sichtbar. Die Quer-
1 An der Grenze zum Knorpel gegen den folgenden Wirbel ist
doch eine swache Erhebung merkbar als Spur der hier nicht funktioni-
renden Parapophyse.
3
34 AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
fortsätze hören also an demselben (10ten) Schwanzwirbel auf
als die »chevron bones» und der obere Dornfortsatz. Ihre hori-
zontale Lage ist (mit geringen Schwankungen) an der Mitte
der Seite des Wirbelkörpers (dieser mag hoch wie an der
Schwanzregion oder niedriger wie an der Lendenregion sein).
Was die Pleurapophysen betrifft sind wie gesagt deren 9
vorhanden; den 2 hintersten gehen capitulum und collum ab,
bei den iibrigen artikulirt capitulum gegen die Parapophyse
des vorhergehenden Wirbels, welche am 7ten Halswirbel und
den vorderen Brustwirbel mehr hervorsteht als an den fol-
genden. Die Pleurapophysen des ersten Paares sind kiärzer
und stärker entwickelt als die iibrigen, welche in Länge und
Schmalheit nach hinten zunehmen.
Von den knorpeligen Hemapophysen sind 5 mit dem Ster-
num veremigt.
Sternum (Fig. 9) setzt sich aus 4 Sticken zusammen.
Manubrium zeigt am Vorderrande einen stumpfwinkligen Ein-
schnitt. Seine Seitenkanten gehen vor der Mitte rechtwinklig
aus; gerade hinter dem Winkel sind die Haxmapophysen des
ersten Paares befestigt; dahinter ist die Seitenkante stark kon-
kavirt. Die zwei folgenden Stäcke sind nur halb so lang als
manubrium, das vierte noch etwas kärzer; die Seitenkanten
sind iberall konkavirt. An den drei Suturen ist je ein Paar
H:emapophysen inserirt, das 5te Paar am hinteren Winkel des
4ten Stiickes. In der Medianlinie zwischen den Sticken und
nahe am Hinterrande des letzten Stäcks findet sich ein schief
ovales oder gerundetes vom Knorpel bedecktes Loch.
Von den Gothenburgischen Exemplaren welche der eine
5, der andere 4 Sternalstäcke haben und dem Skelette des
jungen Weibcehens in Bruxelles, welches 4 vollständige und 1
unvollständiges Stick (das hinterste) besitzt zu schliessen, ist
die Zahl der Sternaltheile variirend. Dass aber ausserdem ihre
Form ganz verschieden sein kann geht aus einer Vergleichung
des fraglichen Individs mit dem jungen Weibchen, von GER-
vAIs 1 c. pl. 22, fig. 2 abgebildet, hervor. Das Manubrium
dieses Exemplars zeigt nämlich abgerundete vordere Winkel,
eine seichte Konkavirung in der Mitte des Vorderrandes, und
einen tiefen spitzwinkligen FEinschnitt des Hinterrandes; das-
selbe Stick jenes Individs hat dagegen eine Form, viel näher
an der bei Oulodon Grayi von GERVAIS 1. c. pl. 62 fig. 9 abge-
bildeten erinnernd, Auch die Form der hinteren Sticke ist
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 10. 35
mit denjenigen des Oulodon Grayi mehr iibereinsstimmend als
mit dem jungen Weibchen des Micropteron bidens.
Die vorderen Extremitäten.
Scapula liefert durch den noch vorhandenen verhältniss-
mässig grossen oberen Knorpel (15—20 mm. lang) und den
20 mm. langen Knorpel am Acromion wiederum einen Beweis”
fir das junge Alterstadium des fraglichen Thieres. Der ver-
knöcherte Theil der Scapula ist folglich viel geringer als bei
den Gothenburgischen erwachsenen Exemplaren. So z. B. ist
der Abstand vom angulus superior zum Vorderrande des ca-
vitas golenoidalis nur 190 mm. (der Knorpel mitrechnet dagegen
215); bei den erwachsenen Individen resp. 250 und 220 mm.;
die Länge des verknöcherten Hinterrandes ist 150 (bei diesen
resp. 188 und 178 mm.), des Oberrandes (ohne Knorpel) 305
mm. (bei diesen resp. 352 und 348). Der obere Rand des
processus coracoideus ist 70 mm., der untere 80 mm.; es di-
vergirt dieser Fortsatz ein wenig vom acromion.
Massbestimmungen des Extremitäts.
Die Länge des Extremitäts von fossa glenoidalis zur Spitze.
desrateniinserspt ken alumin 350 mm.
> >» Humerus + Antibrachium bis zu
Cärpus Let rasa Ur lyetb 240 >
> Sak Carpusiek meanustsstbrsäaone) ul 140-772
» 0 Elumerusycaler Mylan nn blan 125:
(dieselbe Länge der erwachsenen Gothenburgischen-Exemplaren
beträgt resp. 150 und 145 mm.).
Diekanse sdesvitadrus berue.. og ebune la 115 mm.
> 272 (5 Olla al RANA SN VT ER RA OS ANA SI AR re KAOS
Die Breite » >» an dem proximalen Ende (der
verknöcherte Theil)-...------- 0
(dieselbe Breite der erwachsenen Gothenburger Exemplaren be-
trägt resp. 72 und 65 mm.).
Die Breite der Ulna an dem proximalen Ende (der Knorpel
an. der Innenseite des Olecranons mitgerechnet)-.....- 68 mm.
Die noch nicht ankylosirten Epiphysen (Fig. 7) der di-
stalen Enden des Radius und der Ulna liefern wiederum einen
Beweis dafir, dass es sich hier um ein nicht erwachsenes Thier
handelt.
In Carpus (Fig. 7 und 8) finden sich a) in der prozimalen
Reihe 3 Knochen: radiale, intermedium und ulnare; b) in der
36 AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
distalen Beihe ebenfalls 3 welche, wie mir scheint, zufolge ihrer
Lage als: carpale 1 mum, carpale 2dum + 3tium und carpale
4tum + 5tum zu deuten sind.
Was zuerst die proxinale Reihe betrifft, will ich auf das
grosse beimahe dreieckige, mit einer Spitze zwischen den
Epiphysen der Ulna und Radius eindringende Intermedium
aufmerksam machen, welches durch Form und Ausdehnung an
dem entsprechenden Knochen niederer in Hinsicht der Car-
palia typischer Vertebraten erinnert.
Von den 3 distalen Knochen betrachte ich das vor dem
Radiale gelegene als carpale Imum. Dass es nicht, wie A. W.
MALM !) annimmt, das erste Glied des Pollex (h. e. Metacar-
pale Il mum) sein kann, scheint mir hervorgehen 1:0) aus seiner
abgerundeten Form, welche der eimes Carpusknochens, z. B.
Radiale ähnlich ist; 2:0) aus seiner Lage zur Seited er distalen
Reihe des Carpus; 3:0) daraus dass der von ihm getragene
Knochen durch seine Form an den ibrigen Metacarpalia
erinnert; die theilweise Ankylosirung desselben Knochens mit
Metacarpale 2 dum einerseits mag aueh diese Auffassung stätzen.
Von Prof. TURNER und Dr A. H. MaALm wird dieselbe Ansicht
von dem vor Radiale gelegenen Knochen, dass es ein carp. I mum
sei, ausgesprochen.
Der Mittelknochen der distalen Reihe ist breit, doppelt
breiter als Carpale 1mum und trägt 2 Metacarpalia; es mag
demnach als aus Carpalia 2um et 3um entstanden angesehen
werden. Es scheint mir eine solche Zusammenwachsung durch
eine an beiden Extremitäten an der äusseren Seite hervor-
tretende Furche angedeutet werden; diese Furche ist seicht
aber breit und streckt sich in der hinteren Fortsetzung einer
Grenzlinie zwischen 2ten und 3ten Metacarpalia. Die Be-
deutung dieses Knochens leuchtet ausserdem völlig aus dem Ver-
halten bei dem einen der Gothenburgischen Exemplare ein, bei
welchen nach A. W. Marwm 1. c. Tafl. 5 fig. 52 carpalia 2um
und J3tium getrennt sind. Bei dem anderen Gothenburger
Exemplare hat eine Verwachsung Statt gefunden zwischen
carpalia 2um, 3tium und 4um—5tum am rechten Carpus, da-
gegen nur zwischen 2um und 3tium am linken.
Fiär das Verhalten dieser Knochen eine allgemeine Regel
aufzustellen scheint folglich nicht möglich, da selbst an
!) A. W. MALM: Hvaldjur i Sveriges Museer. K. Svenska Vet.-Akad.
Handl. Bad 9: N:o 2.0-1871.;
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANPL. BAND 11. N:o 10. 37
einen und demselben Thiere nicht unerhebliche Variationen
sich geltend machen.
Um noch ein Paar Beispiele dieses Variirens anzufuhren
findet sich nach TURNER !) ausser den 3 + 3 bei dieser Art als
normalen anzusehenden Carpalknochen noch 2 andere Carpal-
knochen bei einem von ihm untersuchten erwachsenen Indivi-
duum entwickelt; es sind diese 1) ein Centrale, welches zwischen
radiale, intermedium, carpale lum und carpale 2um, 3tium
sichtbar war, doch nur an der ventralen Seite der Carpus; 2)
ein Pisiforme mit Lage an der ulnaren Seite äusserst im
Knorpel hinter dem Metacarpale 5tum.
Was zuletzt speciell den dritten bei dem vorliegenden Exem-
plare vorhandenen, vor Ulnare liegenden Knochen betrifft, trägt
er hauptsächlich das 4te Metacarpale und grenzt nur mit seiner
hinteren-inneren Kante zum åten Metacarpale, doch mehr so
an der rechten als an der linken Extremität. Bei Vergleichung
mit einem der Gothenburgischen Exemplare, bei welchem der
Knochen grösser ist und vollständig sowohl das 5te als 4te
Metacarpale trägt, scheint mir dieser Knochen, obwohl er bei
juängeren Individen nach hinten-innen von Knorpel ersetzt wird,
in der That einem Hamatum entsprechen.
Es verdient ausserdem erwähnt zu werden dass, wo der frag-
liche Knochen grösser ist, wie bei dem soeben genannten Gothen-
burgischen Exemplare, auch hier wie am mittleren Knochen
der distalen Reihe eine Furche nach A. H. MaLmM's Aufgabe
sich finden kann, die nach hinten in Richtung der inneren
Kante des 5ten Metacarpale geht; der genannte Verfasser sieht
hierin eine Spur des Verwachsens von Carpalia 4tum et 5tum.
Als Stitze einer solehen Annahme dient das am verwandten
Genus Hyperoodon neulichst von W. TURNER bestätigte Ver-
halten der Carpalia 4tum und Stum, welche in der That ge-
trennt sind.
Es wiirde somit hier ein und bisher das einzige Beispiel
unter den Mammalia vorliegen an der bei Chelydra sich vor-
findenden typischen 5-Zahl der distalen Carpalknochen.
Alle 5 Metacarpalia sind an den beiden Extremitäten di-
stinkt, aber rechterseits zeigt sich das abnorme Verhalten,
dass das Metacarpale lum bei der Spitze an einer Strecke von
mm. mit Metacarpale 2um verwachsen ist (Fig. 7). Was die
!) W. TURNER: Anatomy of Sowerby's Whale. Journ. of Anatomy
and Physiology. Vol. 20, part. 1. Edinburg Okt. 1885.
38 AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
Digiti betrifft fehlt der 1sten die Glieder, der 2te hat deren
sechs, der 3te vier, der 4te drei, der 5te zwei.
Zusammenfassung. |
Von den 6 Arten des Genus Mesoplodon GERVAIS (= Mi-
cropteron ESCHRICHT), Wwelche von W. FLOWER!) erwähnt
werden, stimmt der fragliche Individ mit M. bidens Sow. durch
folgende Merkmale iberein:
1) Gegen die Basis des Rostrums findet sich jederseits eime
scharfe und breite Kante (nicht eine bis an die Basis gehende
Furche wie bei M. Grayi und M. densirostris). Es mag jedoch
bemerkt werden, dass in der That bei diesem Exemplare eine
Furche vorne an den Seiten der Maxillen sich findet, obwohl
sie, wie oben gesagt, 190 mm. hinter der Spitze der Maxillen
aufhört; bei M. bidens wird von einer solchen nichts erwähnt.
2) Foramina fir den 2ten Ast des Trigeminus liegen:
foram. premaxillare etwas vor dem foram. maxillare (der Hin-
terrand des linken ist in gleicher Breite mit dem Vorderrande
des foram. maxillare); rechterseits liegen sie fast in gleicher
Breite. Bei M. Grayt liegt for. premaxillare hinter for. ma-
xillare.
Dagegen theilt er mit dem Neuzeeländischen M. Grayi
Haast mehrere karakteristisehe Merkmale, welche, wie mir
scheint, jenen sogar iiberwiegen. Diese Merkmale sind:
1) das Vorhandensein auch im Oberkiefer von Zähne,
welche los im weichen Gewebe stecken ?);
2) die Form und Streckung des Rostrums, welches von
Seite gesehen in allen Theilen mit dem des M. Grayi (nach
der Figur GErRvaAs' 1. c. pl. 62, fig. 1) stimmt;
3) die Form des Unterkiefers und die Lage des Alveo-
larzahns;
4) die Form des Os tympanicum und des processus ma-
stoideus;
5) die Form der Sternaltheile (besonders des Manubriums).
Auf Grunde dieser Karaktere, welehe das oben beschriebene
Thier von M. bidens unterscheiden, mag es in Frage gesetzt
!) W. FLOWER: A further Contribution to the Knowledge of the
existing Ziphioid Whales. Genus Mesoplodon. Transact. Zool. Soc. Vol.
TOS Part io. 1878:
2?) Bei M. GRAYI sollen sie doch funktioniren. Siehe iibrigens oben
im Texte.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 10. 39
werden, ob es nicht mit eben so grossem, wenn nicht grös-
serem Rechte als M. Grayi HAAsT aufzufiihren sei.
Da indessen der Karakter, welchen man als besonders be-
zeichnend fiir M. Grayi angegeben hat, nämlich das Vor-
handensein der Zähne im Oberkiefer, zowohl bei einem äl-
teren Weibchen des M. bidens nach REINHARDT als bei dem
hier beschriebenen jungen Männchen sich findet, ibrigens von
der Natur ist, dass er bei den wenigen bisher im unbeschä-
digten Zustande untersuchten Individen des M. bidens leicht
unbeachtet worden ist und da ausserdem der Umfang der
Variationen, denen das Skelett dieser Thiere unterworfen ist
eine noch in mehrfacher Hinsicht offene Frage ist, scheimt mir
berechtigt zu sein an dem Sowerbyischen Namen festzuhalten.
Ob M. Grayi als selbständige Art zu der Seite des M.
bidens beibehalten werden kann, ob man sie nicht vielmehr
als eine sädliche Varietät dieser Art betrachten mag, ist eine
Frage, welche nur durch Vergleichung zahlreiches Materials
und durch erweiterte Kenntniss der geographischen Verbreitung
dieser Wale .beantwortet werden darf.
40 AURIVILLIUS, OSTEOLOGIE DES MICROPTERON BIDENS SOW.
Erklärung der Tafel.
Fig. 1. Micropteron bidens Sow., junges Männchen.
SriT2E > »> » > > , Kopf, von der
g Seite gesehen.
Fd > » » junges Männchen, Kopf, von unten
gesehen.
SEAN »> > » junges Männchen, Kopf, von oben
gesehen.
Fine » » » junges Männchen, Rostraltheil des
Skelettes.
(Vorderst Ethmoidalknorpel, dahinter: Zwischen- und Oberkiefer; hint-
erst ein Stäck des Palatinum und Pterygoideum. An der Seite des
Zwischenkiefers und auf den Oberkiefer äbergehend zeigt sich eine
Furche.)
Fig. 6. Micropteron bidens Sow., junges Männchen, Schwanzflosse,
von oben gesehen.
od » » » junges Männchen, Theil des Anti-
brachium nebst Manus des rechten
Extremitäts, von der Ventralfläche.
or » > » junges Männchen, die distalen Car-
palknochen nebst den Metacarpalia -
des linken Extremitäts, von der
Dorsalfläche.
0 09. > » » junges Mänuchen, Sternum.
0 » » » » > , hinterer Theil
der BSchwanzregion des Rick-
grates.
Bihang till KVetAkad Handl.Bd.1. N210. ; Ach
vo
M.Westeréren del. S | TLith.W. Schlachter, Stockholm.
Bihang till KVet.Akad Handl.Bd.11.N910, - TafLIL
C. Aurivillius del. Lith.W. Schlachter, Stockholm.
BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. il. N:o.
Meddelanden från Stockholms Högskola. N:o 41.
UNTERSUCHUNGEN
UEBER
GLIEDMASSEN-RESTE BET SCHLANGEN
VON
ALBERTINA CARLSSON.
MIT 3 TAFELN.
DER KÖNIGL. SCHWED,. ACAD. DER WISS. MITGETHEILT DEN 14 OCTOBER 1885.
STOCKHOLM, 1886.
KONGL. BOKTRYCKERIET,
P, A, NORSTEDT & SÖNER.
Es ist mir eine angenehme Pflicht meinem Lehrer, Herrn
Professor W. LECHE, fir die mir bei dieser Arbeit geleistete
Hilfe meinen aufrichtigen Dank darzubringen.
MWräcle Griände zwingen zu der Annahme, dass bei den iber
den Elasmobranchii stehenden Wirbelthieren diejenigen For-
men, welche keine oder reducirte Extremitäten besitzen, von
Formen abstammen, die wohl entwickelte Gliedmassen haben.
So hat man auch immer angenommen, dass die Schlangen
ihren Ursprung von Thieren mit entwickelten Extremitäten
ableiten und als Beweise angefihrt, 1) dass Boa, Python und
ein Theil verwandter Gattungen noch die hintern im rudimen-
tären Zustande behalten, und 2) dass nach V. JHERING”) ein
Plexus lumbosacralis bei einigen Arten, nämlich Coronella lae-
vis, Coenopeltis leopardinus und Tropidonotus natrix und ein
Plexus brachialis bei Coronella laevis vorhanden ist. Bei der
allgemeinen Verwandtschaft zwischen Schlangen und FEi-
dechsen hat die Annahme Anklang gefunden, dass Saurier oder
saurierartige Formen den Ausgangspunkt fär die Schlangen
bilden (GEGENBAUR, HäÄcCKEL, HUXxLEY). Wie sich aber der
genealogische Zusammenhang näher gestaltet, dariiber schwe-
ben wir noch vollkommen im Dunkeln. Weder auf phylo-
genetischem noch ontogenetischem Gebiete hat die Forschung
bisher Beiträge zu dieser Frage geliefert. Nach oben Ge-
sagtem mag es auffallend erscheinen, dass die embryologi-
schen Untersuchungen (RATHEE) keine Extremitätenspuren
haben nachweisen können. Solche Untersuchungen mit Zu-
hälfenahme der neuern Methoden sind jedenfalls ein drin-
gendes Desideratum, und haben wir sicherlich von ihnen die
wichtigsten Aufschlisse zu erwarten. Um auf rein anatomi-
sehem Wege Material fär die Abstammungsgeschichte der
Sehlangen zu beschaffen, habe ich die vorhandenen Reste von
Extremitäten, besonders den conservativsten Bestandtheil der-
!) »Das peripherische Nervensystem der Wirbelthiere.> Leipzig 1878,
pag: VIT.
4 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN.
selben, die Plexusbildungen, bei einer grössern Anzahl Formen
einer genauern Untersuchung unterworfen, deren Resultate ich
hier mittheile, weil in der Literatur nur die erwähnten Angaben
von V. JHERING vorliegen. In dem zootomischen Institut der
hiesigen Hochschule habe ich folgende Ophidier untersucht:
Python reticulatus 4 Ex., Boa constrictor, Boa murina, Cy-
lindrophis rufus, Tortrix scytale, Eryx thebaica, Eryx jacu-
lus, Enygrus carinatus 2 Ex., Typhlops braminus, Rhinophis
trevelyanus, Xenopeltis unicolor, Coronella laevis, Tropi-
donotus natrix 3 Ex., Triglyphodon irregularis, Homalopsis
buccata, Dendrophis angusticeps, Bungarus annularis, Tri-
gonocephalus rhodostoma und Vipera berus, und eines Ver-
gleichs mit dem Verhältnisse bei den Sauriern und Ampbhi-
bien wegen von den erstern Amphisbaena vermicularis, Py-
gopus lepidopus, Seps tridactylus und von den letztern Si-
phonops annulatus und Siren lacertina.
Plezus brachialis ist bei Python reticulatus 2 Ex., Boa
murina, Enygrus carinatus 2 Ex., Tropidonotus natrix 2 Ex.,
Triglyphodon irregularis und Bungarus annularis, also Re-
präsentanten verschiedener Familien, gefunden worden. Er
wird bei Python reticulatus von dem 3. und 4. Spinalnerven
(Fig. 1) gebildet, welche sich zu einem Stamme vereinigen,
der sich (c) in dem Hautmuskel und der Haut verästelt und
einen Zweig (cm) zum M. cervico-mandibularis abgibt. Auf
dieselbe Weise verhält sich der Plexus bei Boa murina,
Enygrus carinatus (£2), Tropidonotus natrix 2 Ex., Trigly-
phodon irregularis und Bungarus annularis (Fig. 3, 6, 8, 10,
9); bei dem letztgenannten ist er jedoch aus dem 4. und 59.
Nerven und bei einem andern Exemplare von Python reti-
culatus (Fig. 2) aus dem 5. und 6. zusammengesetzt. Hin
Männchen von Enygrus carinatus weicht ein wenig hiervon
ab, indem auch der 2. Spinalnerv (Fig. 5) in den Plexus
eingeht, der mithin von drei Nerven gebildet wird und da-
durch mit demjenigen bei Coronella laevis nach V. JHERING ”)
ibereinstimmt. Die Lage des durch 2 oder 3 Wurzeln ge-
bildeten Plexus brachialis wird also von dem 2. und 6. Spi-
nalnerven begrenzt. Bei Enygrus und einem Exemplare von
Tropidonotus ist es mir nicht gelungen dem Aste zum M.
cervico-mandibularis zu folgen.
Ale par. 118:
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 11. >)
Der Plexus brachialis ist aber keine konstante Bildung;
er war nicht bei 2 Ex. von Python reticulatus, nicht bei Boa
constrictor, Cylindrophis rufus, Tortrix scytale, Eryx thebaica,
Eryx jaculus, Typhlops braminus, Rhinophis trevelyanus, Xe-
nopeltis unicolor, einem Ex. von Tropidonotus natrix, Coro-
nella laevis, Homalopsis buccata, Dendrophis angusticeps,
Trigonocephalus rhodostoma und Vipera berus vorhanden.
Er kommt nicht immer in derselben Gattung oder Art
vor; er wurde bei Boa murina, nicht aber bei Boa con-
strictor gefunden; von 4 Exemplaren von Python reticulatus
fehlte er bei 2 und von 3 Exemplaren von Tropidonotus
natrix bei 1 und auch bei der von mir untersuchten Coro-
nella laevis, bei welcher jedoch V. JHERING !) ihn angetroffen
hat; er ist nicht immer bei Individuen derselben Art gleich
zusammengesetzt, wie das Verhältniss bei Enygrus zeigt; die-
selben Nerven gehen nicht immer darin ein, wie wir bei
Python reticulatus gesehen haben; bisweilen ist er nicht an
beiden Seiten gleich, denn bei Boa murina auf der linken
und dem einen Exemplare von Tropidonotus auf der rechten
Seite (Fig. 4, 7) wurden die beiden Nervenstämme nur durch
einen dinnen Faden verbunden, so dass die Muskulatur auf
der -einen Seite durch einen Nerven mehr als auf der an-
dern innervirt wurde. Weil der Schultergärtel ganz fehlt,
und der zurickgebliebene Rest der Extremitätmuskeln mit
der Halsmuskulatur verschmolzen ist, und der Plexus brachia-
lis weniger oft als der Plexus lumbosacralis vorkommt, ist
die vordere Extremität jedenfalls fräher als die hintere ver-
loren gegangen. In dieser Hinsicht stimmen die Schlangen
also mit den Sauriern nach FÖRBRINGER”) — wenn wir von
Chirotes absehen — iberein, bei denen auch die vordern
Gliedmassen zuerst reducirt worden, und sind den Amphibien
(Siren, Proteus) unähnlich, bei welchen sich diese länger be-
wahrt haben. Da aber die Plexusnerven Hautmuskeln und
solehe Extremitätmuskeln, die ihre Selbständigkeit verloren
haben, versorgen, und zugleich, wie wir gesehen, eine grosse
Variabilität in der Plexusbildung vorkommt, so beweist dies,
dass der Plexus brachialis bei den jetzt lebenden
Schlangen zu verschwinden tendirt.
SKLKeT page LL8:
2) >Knochen und Muskeln der Extremitäten bei den schlangenähnlichen
Sauriern.» Leipzig 1870, pag. 80.
6 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN.
Als Vergleichsobjecte untersuchte ich Amphisbaena ver-
micularis, Pygopus lepidopus und Seps tridactylus. Bei
Amphisbaena wird der Plexus brachialis von dem 2. bis
4. Spinalnerven gebildet (Fig. 11), welche sich zu 2 Stäm-
men verbinden und die Schultermuskeln, den M. obliquus
abdominis externus und die Haut innerviren. Er ist auch
weit kopfwärts bei den iibrigen fusslosen BSauriern gele-
gen, indem er bei Pygopus aus dem 4. bis 6. Spinal-
nerven (Fig. 12) zusammengesetzt ist. Obwohl er im Ver-
gleiche mit dem Verhältnisse bei den typischen Eidechsen
sehr reducirt ist, können jedoch mehrere Zweige wie der
N. thoracicus superior (ths) zum M. collo-scapularis, der
N. thoracicus inferior (thi) zum M. sterno-coracoideus in-
ternus und der N. pectoralis (p) zu dem M. pectoralis und
dem M. costo-sternalis proprius beobachtet werden. Ausser-
dem geht aus der Verbindung der 1. und 2. Wurzel des
Plexus ein Ast (de) zum M. dorso-clavicularis und ein an-
derer (sts) zum M. sterno-costo-scapularis aus, welcher sich
vielleicht auch im M. serratus anticus major verbreitet. Sind
die beiden Hauptstämme (c), die caudalwärts von dem
Schultergärtel zur Haut austreten, nur Hautäste oder ent-
halten sie einige Elemente der Nn. brachiales longi inferior
et superior? Ihre Lage am lateralen Theile des Schul-
tergirtels spricht nicht dagegen. Vergleiche den Plexus
bei Pseudopus Pallasii nach FÖRBRINGER”!), welcher dadurch
und auch durch Lage und Zusammensetzung mit dem bei
Pygopus und wahrscheinlich auch mit dem bei Anguis fra-
gilis ibereinstimmt, von welchem Vv. JHERING ”) angibt, dass
der 3. oder 4. Spinalnerv der erste ist, welcher darin eingeht.
Mehr caudalwärts ist der Plexus brachialis bei den kiono-
kranen BSauriern, die entwickelte Extremitäten besitzen, ge-
legen, indem er, wie schon das Verhältniss bei Seps tridac-
tylus (Fig. 13) zeigt, und auch FÖRBRINGER”) erwähnt, von
dem 6. bis 9. und bei einigen wie Varanus niloticus und
nach V. JHERING ”) bei Draco lineatus und Stellio cordylinus
von dem 7. bis 10., bei Chamaeleonidae aber von dem 3. bis
!) >Zur vergleichenden Anatomie der Schultermuskeln.» Morph. Jahrb.,
B. I, pag. 666.
SRLFCipas, LO0Fund LS:
3) 1. c. pag. 648 und folg.
DAReTPasL00 und TÖI
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 11. 7
7. Spinalnerven gebildet wird. Bei der letztgenannten Familie
verzweigt sich der hinterste Plexusnerv mit seinem Haupt-
stamme in den Bauchmuskeln, gibt nur einen dinnen Astan
den Plexus ab; er wird auch nicht vom letztgenannten For-
scher!) dahin gerechnet.
Zwischen den schlangenähnlichen und den typischen
Eidechsen herrscht also eine Verschiedenheit in der Lage
des ”Plexus brachialis: bei den erstern liegt er mehr kopf-
wärts und wird theils von dem 2. bis 4. (Amphisbaena),
theils von dem 4. bis 6. (Pygopus, Pseudopus) gebildet;
bei den letztern ist er aus dem 6. bis 9. oder aus dem 7.
bis 10. Spinalnerven zusammengesetzt; dabei sind die Cha-
maeleonidae ein Uebergang, indem ihr Plexus beinahe die-
selbe Lage wie derjenige bei Pygopus hat. HEine andere
Verschiedenheit zeigt sich betreffs der Grösse, denn bei den
schlangenähnlichen Sauriern gehen nur 3 und bei den ty-
pischen 4 Nerven in den Plexus ein, welche sich zu meh-
reren Stämmen vereinigen, die sowohl in Bezug auf Stärke
als Anzahl diejenigen bei den fusslosen ubertreffen, was natiär-
lich durch das Vorkommen entwickelter Extremitäten verur-
sacht wird. Bei Chelonii wird der Plexus brachialis nach HOoFF-
MANN”) auf dieselbe Weise wie bei den Sauriern d. i. vom
6. bis 9. oder vom 6. bis 8. Nerven gebildet; bei den Kro-
kodilen ist er noch weiter caudalwärts gelegen, indem darin
nicht nur die letzten Cervicalnerven sondern auch der erste
Dorsalnerv oder der 7, bis 11. Spinalnerven eingehen, wie
FÖRBRINGER angibt”), wesshalb dieselben Verschiedenheiten
zwischen den fusslosen Sauriern und diesen beiden Ordnun-
gen wie zwischen den erstern und den typischen sich vor-
finden. Vergleicht man wiederum den Plexus der schlangen-
ähnlichen Eidechsen mit dem der Schlangen, so ist er bei
den letztern mehr reducirt worden, indem gewöhnlich nur
2 Nerven darin eingehen. Bei einem Exemplare von Python
reticulatus und bei Bungarus annularis stimmt er durch seine
Lage mit dem bei Pygopus und Pseudopus iberein, denn
bei dem erstern wird er aus dem 5. und 6., bei dem letztern
aus dem 4. und 5. und bei den erwähnten Sauriern aus dem
Drkrekpag: 39.
?) »BRONN's Klassen und Ordnungen des Thierreichs.> Sechster B. III.
Abth., pag. 152.
SYEIepag. ed2:
8 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN.
4. bis 6. Spinalnerven zusammengesetzt. Unter den ibrigen
Schlangen, welche einen Plexus brachialis besitzen, ist er
noch weiter nach vorn geriäckt, weil er von dem 3. und 4.,
nur bei: Coronella laevis nach v. JHERING"') und bei dem
Männchen von Enygrus von dem 2., 3. und 4. Spinalnerven
gebildet wird. Diese drei Nerven gehen auch in die Plexus-
bildung von Amphisbaena vermicularis ein, welche dadurch
sich den Schlangen nähert. Bei Reptilien ohne Extremitäten
oder mit reducirten solchen (Schlangen und schlangenähnlichen
Sauriern) hat sich also der Plexus brachialis verkämmert und
nimmt zugleich eine mehr kopfwärts geräckte Lage
als bei den ibrigen ein.
Bei den Amphibien, von welchen Siphonops annulatus
und Siren lacertina untersucht worden sind, kommen ver-
schiedene Stufen der Entwickelung der vordern Glied-
massen vor. Die Gymnophionen haben betreffs des Plexus
weniger von dem urspränglichen Verhältniss als die Ophi-
dier bewahrt, denn bei Siphonops, wie auch WIiEDERSHEIM
erwähnt ”), verbindet sich der 1. Spinalnerv mit dem Ganglion
supremum des N. sympathicus und fiesst darauf mit dem
2. zusammen; ber diesen gibt es also keine Plexusbildung.
Siren dagegen hat den Plexus brachialis mehr entwickelt
als die Schlangen, wie man erwarten kann, da Extremitäten
vorkommen; er wird nämlich von dem 3. bis 5. Nerven
gebildet (Fig. 14). Der 2. Spinalnerv entsendet Aeste
(ths, psi) an die Schultermuskeln, geht aber keine Ver-
einigung mit dem Plexus ein, wie auch das Verhältniss
bei Proteus nach FÖRBRINGER”) zeigt. Die hauptsächlichsten
Wurzeln des Plexus bestehen also aus dem 3. und 4.
Spinalnerven, denn der 2; betheiligt nicht immer an der
Bildung desselben (Siren, Proteus) und der 5. ist ein ganz
dinner Nerv, der die Bauchmuskulatur innervirt und nur
durch einen Faden mit dem vorhergehenden anastomosirt.
Zwar gleichen dadurch die Urodelen den Schlangen, denn
bei den meisten von ihnen bilden diese Nerven den Plexus
brachialis; da aber iäbrigens die beiden Ordnungen keine
directe genetische Beziehungen darbieten, kann wohl die-
Je par. 118;
?) »Die Anatomie der Gymnophionen,» Jena 1879, pag. 63.
3) »Zur vergleichenden Anatomie der Schultermuskeln.> Jenaische Zeit-
schrift f. Med. u. Naturw. B. VII, pag. 252.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 11. 9
ser Umstand von keiner grössern morphologischen Bedeu-
tung sein.
Plezus lumbosacralis kommt bei allen hier erwähnten
Schlangen, exclusive Trigonocephalus rhodostoma und Vi-
pera berus, und wie auch Vv. JHERING ') gezeigt hat, bei den
von ihm untersuchten Exemplaren von Coenopeltis leopardi-
nus, Coronella laevis und Tropidonotus natrix vor. Er ist
aus 2 (Typhlops braminus u. a.) bis 5 (Eryx thebaica u. a.)
Spinalnerven zusammengesetzt. Ihre Ordnungszahlen sind
bei den verschiedenen Gattungen und Arten sehr veränder-
lich; so ist der erste Plexusnerv bei Typhlops braminus der
172., bei Python reticulatus der 323. und bei einem andern
Exemplare der letztern Art der 342. Spinalnerv.
Das Vorkommen des Plexus lumbosacralis und der rudi-
mentären hintern Extremitäten bei einigen Gattungen findet
durch die Annahme eine befriedigende Erklärung, dass die
Sehlangen von Thieren mit entwickelten, hintern Gliedmassen
abstammen, und dass die Reduktion resp. der Schwund der
Extremitäten durch die den Schlangen eigenthimliche Ver-
längerung des Rumpfes hervorgerufen worden ist. Der phy-
letisehe Entwickelungsgang därfte in folgender Weise aufge-
fasst werden können: die Extremität wurde, als bei der
Stammform (oder den Stammformen”?) der Schlangen der
Rumpf eine Längendimension annahm, welche man bei keiner
andern Ammniotenform wiederfindet, allmählig ausser Funktion
gesetzt. Die vordern und hintern Extremitäten erlangten
nämlich durch eben diese Rumpfverlängerung eine solche
Lage, dass sie aus rein mechanischen Grinden nicht länger
im Dienste der Locomotion thätig sein konnten, sondern
diese Funktion wurde durch den verlängerten Rumpf selbst
uäbernommen, während die Extremitäten schwanden resp.
verkimmerten. Das Causalmoment der Reduktion der
Extremitäten "erblicken wir also in der Verlän-
gerung des Rumpfes.
Wir missen also bei Schlangen eine Lageverschiebung
der Extremitäten voraussetzen, ebenso wie ja auch bei Säu-
gern und Vögeln von ROSENBERG”) und FÖRBRINGER”), Wan-
SRkEepasg. Il und 118:
2) Ueber die Entwickelung der Wirbelsäule und das Centrale Carpi
des Menschen.» Morph. Jahrb. B. I, pag. 83 und folg.
3) Zur Lehre von den Umwandlungen der Nervenplexus.» Morph. Jahrb.
B. V, pag. 324 und folg.
10 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN.
derungen der Extremitäten nachgewiesen worden sind. Die
Wanderung der lintern Extremität fällt aber bei den Schlangen-
vorfalhren jedenfalls in eine Periode, während der das Thier
noch seine Extremitäten besass und benutzen konnte, da der
Plexus bei den Gattungen, wo diese fehlen, dennoch seinen
Platz an der Seite der Kloake hat. Denn dass ein rudi-
mentärer Plexus wandern sollte, ist natiärlich nicht anzu-
nehmen. Die wechselnde Menge Wirbel bei derselben Art,
welche kopfwärts vom Plexus lumbosacralis liegen, 312, 322,
330 und 341 bei den 4 Exemplaren von Python reticulatus,
172 und 186 bei den 2 Ex. von Enygrus carinatus, 173 und
177 bei den von mir, 179 und 186 bei den 2 von V. JHERING
untersuchten Ex. von Tropidonotus natrix, ist dann als in-
dividuelle Abweichung anzusehen, die sich nicht bei andern
Amnioten in so hohem Grade wiederfindet.
Im Plexus lumbosacralis der Schlangen kann kein Nerv
als der eigentliche Sacralnerv bezeichnet werden, wie GE-
GENBAUR!) den Nerven nennt, der zwischen den beiden Sa-
cralwirbeln der Vögel und Reptilien austritt, weil, wenn ein
Becken rudiment beiden Schlangen vorkommt, dieses nicht mit
der Wirbelsäule zusammenhängt, wie auch FÖRBRINGER”) er-
wähnt. Eine HEintheilung der Nerven in präsacrale und
postsacrale kann daher nicht stattfinden, sondern vielmehr
eine solche in präcaudale und caudale, je nachdem an den
Wirbeln, von denen sie ausgehen, bewegliche Rippen vor-
handen sind oder fehlen.
Wir gehen nun zu einer Darstellung der Zusammen-
setzung des Plexus lumbosacralis bei den Schlangen und der
von ihm ausgehenden Nerven iber. Bei dem grössten Exem-
plare von Python reticulatus wird der Plexus von 4 Nerven
(Fig. 15) gebildet. Der 1. von ihnen theilt sich beim Aus-
tritt aus dem For. interv. in 2 Zweige, von denen der eine
sich wie die gewöhnlichen metameren Nerven (int) verhält,
und der andere sich mit dem folgenden Nerven, der durch einen |
Ast vom 3. verstärkt worden ist, zu einem starken Stamme ver-
einigt, welcher auf der ventralen Fläche der Extremität er-
scheint, die beiden Partien des M. ileopectineo-trochantineus
1) »Beiträge zur Kenntniss des Beckens der Vögel.> Jenaische Zeitschrift
f. Med. u. Naturw, B. VI.
2?) >Die Knochen und Muskeln der Extremitäten bei den schlangenähn-
lichen Sauriern.> Leipzig 1870, pag. 88.
BIHANG TILL K. SV. 'VET.-AKAD. HANDLE. BAND 11. n:o 11. 11
longus und den M. ileopectineo-ileo-femoralis innervirt und
einen Hautast entsendet (ltl, If, c). Dieser Stamm ist
wahrscheinlich als der N. cruralis (er) anzusehen, denn er
geht von den vordern Plexusnerven aus und verästelt sich
in Muskeln an der ventralen Fläche der Extremität. Wenn
die 3. Wurzel einen Ast zu der 2. abgesandt hat, gibt sie
einen langen Zweig ab, der auf der Dorsalfläche der Extre-
mität verläuft und den M. ileopectineo-trochantineus brevis,
den M. ileopectineo-tibialis und den M. sphincter cloacae
(It, lb, sph. cl.) versorgt. Der Rest verbreitet sich auch in
dem letztgenannten Muskel, nachdem er die letzte Wurzel
aufgenommen hat, die den M. transversus penis, den M.
coccygo-femoralis und den M. cloaco-ileopectineus (tr. p, cfr,
ll) innervirt. Die Verbindung der 3. und 4. Plexuswurzel
nebst ihren Zweigen kann als der N. ischiadicus (isch) be-
trachtet werden, denn er wird von den letzten Nerven des
Plexus gebildet und vertheilt sich in Muskeln auf der dor-
salen Fläche der Extremität. In den N. ischiadicus aber
gehen auch Elemente eines Plexus pudendus ein, denn von
ihm zweigen sich Aeste ab, welche in Muskeln der Kloake
und der Genitalien eindringen. Dieser Nerv hat hier keine
ganze Wurzel, denn die 1. sendet einen Zweig an den N.
cruralis ab und ist dann dem N. furcalis homolog und die
2. dem N. bigeminus durch die Muskeläste, welche sie ab-
gibt. Ein N. obturatorius lässt sich nicht bei den Schlangen
wiedererkennen, da sowohl das Foramen obturatorium ihnen
fehlt, als auch die Adductoren, welche er innerviren soll,
hier nicht entwickelt sind. Auf der linken Seite wird der
Plexus auf derselben Weise aber ein Segment mehr caudal-
wärts gebildet.
Mit dem Befunde bei diesem Exemplare von Python re-:
ticulatus stimmt die Plexusbildung von Cylindrophis rufus,
Tortrix scytale so wie von 2 andern Python reticulatus iber-
ein (Fig. 21, 22, 16, 18), ist aber nur bei einem von den beiden
letzten asymmetrisch, indem sie auf der linken Seite ein Seg-
ment mehr caudalwärts als auf der rechten gelegen ist. In
diesem Plexus befinden sich jedoch nur eine kleine Anzahl
Aeste, weil die Muskeln betreffs der Menge und Grösse re-
ducirt worden sind. Bei Tortrix scytale geht nur eine
Wurzel in den N. ischiadicus ein, so dass der N. furcalis
und der N. bigeminus ein und derselbe Nerv sind.
12 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN.
Bei einem Weibchen von Python retic. und einer Boa mu-
rina, welche auch eine hintere Extremität und einen von 4
Nerven gebildeten Plexus besitzen, ist der N. cruralis aus
2 Wurzeln und der N. ischiadicus aus 3 zusammengesetzt;
bei Boa murina wird aber der M. ileopectineo-tibialis durch
einen Cruralisast und nicht durch den N. ischiadicus wie
bei den ibrigen innervirt (Fig. 17, 20). Der N. furcalis
ist bei diesen der 2. und der N. bigeminus der 4. oder letzte
Plexusnerv; in den N. ischiadicus geht eine ganze Wurzel ein.
Boa constrictor (ein juängeres Exemplar), Eryx thebaica,
Eryx jaculus und Enygrus carinatus (> und 2) zeigen alle
eine starke Reduktion der Extremität, die sich doch nicht
auf den Plexus erstreckt (Fig. 19, 23, 24, 25, 26). Bei Boa
constrictor und Enygrus carinatus (5) kommt ausser den
Skelettheilen nur der M. ileopectineo-trochantineus longus
vor; bei den genannten Eryx-Arten bestand die Extremität,
die mikroskopisch untersucht worden ist, aus Bindegewebe
und Muskelfasern, während sie bei dem Weibehen von
Enygrus vollständig fehlte. Der Plexus ist bei allen diesen
aus 5 Nerven, ausser bei Enygrus carinatus (2), wo nur 4
darin eintreten, zusammengesetzt; der N. cruralis wird von
2 Wurzeln, nur bei Eryx jaculus von 3, und der N. ischia-
dicus von 2 (Eryx thebaica) oder 3 (Enygrus carinatus, Eryx
jaculus und Boa constrictor) gebildet. Der N. furcalis ist
der 2. Plexusnerv (Boa, Enygrus £) oder der 3. (Eryx jacu-
lus), oder endlich nicht deutlich gekennzeichnet (Enygrus &,
Eryx thebaica), bei welchen beiden letztern ein Hautnerv den
N. cruralis und den N. ischiadicus verbindet, ohne dass man
bestimmt sagen kann, welchem er angehört; der N. bigemi-
nus ist der 4. bei Boa und der 5: bei Eryx jaculus, doch
"nicht mit Sicherheit bei den iäbrigen observirt. Bei den 2
untersuchten Eryx-Arten liegt der Plexus asymmetrisch, in-
dem er auf der linken Seite ein Segment mehr caudalwärts
als auf der rechten gerickt ist.
Zuletzt gibt es einige Schlangen, denen eine hintere Ex-
tremität fehlt, die jedoch einen Plexus besitzen, wie das von
mir untersuchte Exemplar von Typhlops braminus, welcher
kein Beckenrudiment hatte, Rhinophis trevelyanus, Xenopel-
tis unicolor, Coronella laevis, Tropidonotus natrix 3 Ex.,
Triglyphodon irregularis, Homalopsis buccata, Dendrophis
angusticeps und Bungarus annularis (Fig. 27, 28, 29, 30, 31,
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 11. 13
32, 33, 34, 35). Er besteht aus 2 (Typhlops, Rhinophis, Homa-
lopsis, Dendrophis, Bungarus), 3 (Coronella, Tropidonotus,
Triglyphodon) oder 5 Nerven (Xenopeltis). Die Aeste, die aus
diesem Plexus treten, vertheilen sich in dem Hautmuskel und
der Haut (c), dem M. sphincter cloacae (sph. el.) und dem M.
transversus penis (tr. p). Bei einigen von diesen, wie Typh-
lops, Rhinophis, Homalopsis, Dendrophis und Bungarus,
vereinigen sich die Wurzeln nur zu einem Stamme, welcher
darum mit keinem bestimmten Nerven homologisirt werden
kann; bei Xenopeltis, Coronella, Tropidonotus und Trigly-
phodon fliessen sie zu 2 Stämmen zusammen, von denen der
vordere mit dem N. cruralis und der hintere mit dem N.
ischiadicus durch die gleichartige Lage, die diese Nerven
bei Schlangen mit hintern Extremitäten haben, verglichen
werden kann. Die 1. Plexuswurzel bei Tropidonotus, und die
2. bei Xenopeltis, Triglyphodon und Coronella sind dem N. fur-
calis homolog, und die letzte entspricht bei Xenopeltis dem
N. bigeminus, bei den ibrigen hat dieser nicht beobachtet
werden können.
Die Anzahl der in dem Plexus lumbosacralis eintretenden
Nervenwurzeln steht nicht immer in einem direkten Verhält-
nisse 2u der Entwickelung der Extremität, denn bei Python
reticulatus, Boa murina und Cylindrophis rufus, welche starke
Gliedmassen haben, wird der Plexus von 4 Nerven (Fig.
15, 16, 17, 18, 20, 21) gebildet; Eryx thebaica und Eryx
jaculus (Fig. 23, 24), bei welchen sie sehr reducirt worden
sind, und NXenopeltis unicolor (Fig. 29), dem sie dagegen
fehlen, haben ihn aus 5 zusammengesetzt. Die letztge-
nannten bleiben dann in Bezug auf den Plexus auf einem
mehr primären Stadium stehen, indem die Reduktion oder
der Verlust der Extremität vergleichungsweise wenig auf
den Nervenplexus selbst eingewirkt hat. Bei andern wie-
der, die keine Extremitäten haben, ist der Plexus an-
sehnlich reducirt, indem er theils aus 3 (Coronella, Tropido-
notus, Triglyphodon, Fig. 30, 31, 32), theils aus 2 Nerven
(Typhlops, Rhinophis, Homalopsis, Dendrophis, Bungarus,
Fig. 27, 28, 33, 34, 35) besteht.
FÖRBRINGER hat beobachtet, dass die Grösse des Becken-
rudimentes und der hintern Extremität nach Alter und Ge-
schlecht sehr veränderlich ist!) und citirt BERLIN's Behaup-
HELTe, Pag: då
14 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN.
tung in »Vorläufige Notiz uber rudimentäre Becken- und Ex-
tremitätenknochen bei den Ophidiern>, dass die genannten
Theile bei dem Weibchen äusserlich nicht wahrnehmbar und
innerlich sehr schwach entwickelt sind oder fehlen. Die
beiden beinahe gleich grossen Exemplare von Enygrus ca-
rinatus waren in der That in dieser Hinsicht sehr ver-
schieden von einander. Das Männchen hatte eine ent-
wickelte hintere Extremität; die Ossa pubis, ischii und ilei
und das Femur mit einer deutlichen Kralle waren vorhan-
den; von Muskeln kam der M. ileopectineo-trochantineus
longus vor; in den Plexus traten 5 Nerven ein (Fig. 25).
Dem Weibcehen fehlte die hintere Extremität ganz und der
Plexus wurde aus 4 Nerven (Fig. 26) zusammengesetzt. Eryx
jaculus (9) hatte eine nur innerlich sichtbare Gliedmasse. Mit
Hiälfe des Mikroskopes erwies es sich, dass dieses aus Bin-
degewebe und Muskelfasern bestand. Es fehlt dem Weib-
chen jedoch nicht immer, denn bei Python reticulatus (9)
waren die Skelettheile entwickelt, die Kralle äusserlich sicht-
bar, aber nur 3 Extremitätmuskeln vorhanden, und der Plexus
wurde wie bei dem Männchen von 4 Nerven gebildet (Fig. 17).
Die grosse Variabilität, welche rudimentäre Organe cha-
rakterisirt, zeigt sich wohl nirgends schlagender als in der
verschiedenen Entwickelung der hintern Extremität derselben
Gattung oder Art bei unsern 'Thieren. $So hatte Typhlops
braminus kein Beckenrudiment, wohl aber Typhlops mirus,
mit einer Angabe von MECKEL”) iibereinstimmend, dass es
mitunter bei dieser Gattung fehlt. Eryx thebaica hatte
die Gliedmassen nur von Bindegewebe und einigen Muskel-
fasern gebildet, während FÖRBRINGER”) bei Eryx turcica
Skelettheile und Muskeln fand. Die Extremitätmuskulatur
ist auch verschieden entwickelt, denn unter 3 Männchen
von Python reticulatus kamen bei den 2 kleinern Exem-
plaren der M. ileopectineo-trochantineus longus, der M. cloaco-
ileopectineus und der M. coccygo-femoralis und bei dem
grössten ausserdem auch der M. ileopectineo-ileo-femoralis,
der M. ileopectineo-tibialis und der M. ileopectineo-tro-
chantineus brevis vor. Im Plexus lumbosacralis werden
auch grosse Veränderungen gefunden. Er ist bisweilen auf
') »System der vergleichenden Anatomie> Halle 1828, Dritter Theil,
pag. 238.
SKEN par. SÅ.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 11. 15
der linken Seite ein Segment mehr caudalwärts als auf der
rechten (bei 2 Exemplaren von Python reticulatus, bei Eryx
thebaica, Eryx jaculus und Typhlops braminus) gerickt.
Eine verschiedene Anzahl Nerven gehen nicht nur in die
Bildung des Plexus, 5 oder 4 bei Enygrus carinatus (Fig. 25,
26), sondern auch in den N. cruralis oder den N. ischiadicus
ein, die durch die Verbindung von 2 oder 3 Wurzeln bei
Python reticulatus entstehen (Fig. 15, 16, 17, 18).
Unter den Sauriern finden wir die hintern Extremitäten
verschieden entwickelt und den Plexus lumbosacralis von
einer grössern oder kleinern Anzahl Nerven gebildet. Bei
einigen fusslosen HEidechsen ist die Verkimmerung des
Plexus lumbosacralis ebenso weit gegangen wie bei vielen
Schlangen, die eines Beckenrudimentes entbehren (Xeno-
peltis, Coronella und ”Tropidonotus Fig. 29, 30, 31), denn
bei Amphisbaena, welche dieses und von den Extremität-
muskeln den M. ischio-coccygeus bewahrt hat, ist er nur aus
3 Nerven zusammengesetzt (Fig. 36). Der 1. von diesen
steht durch einen feinen Faden in Verbindung mit dem 2.
und verbreitet sich darauf in der Hautmuskulatur und der
Haut (cec); der 2. und 3. vereinigen sich zu einem Stamme,
der sich auf dieselbe Weise vertheilt, nachdem er einen Ast
(isec) an den M. ischio-coccygeus abgesandt hat. Eine höhere
Stufe der Entwickelung hat der Plexus lumbosacralis von
Anguis fragilis, bei welchem, wie V. JHERING!) erwähnt, er
aus 5 Nerven besteht, obwohl wegen der grossen Reduktion
der Extremität, die nach FÖRBRINGER”) von einem Becken
und wenigen Muskeln gebildet wird, nur schwache Aeste
davon ausgehen. HEine deutliche Plexusbildung kommt bei
Pygopus lepidopus vor, bei welchem 5 Nerven, der 78. bis
82., darin eingehen (Fig. 37). Die zwei vordersten bilden
den N. cruralis (cr), der sich (pf, rf) in dem M. pubi-ischio-
femoralis internus, GapDow”) (Mm. ileopectineo-trochantinei
externus et internus, FÖRBRINGER) und in den Extensoren des
Unterschenkels verzweigt und einen Ast abgibt, welcher
dureh das Foramen obturatorium des Os pubis (Os ileopec-
HEtre? par. v9rund” Tafelv/H;! Fig. 8
Syrlkrel mag. 42 und vor.
3) »Beiträge zur Myologie der hinteren Extremität der Reptilien.> Morph.
Jahrb. B. VII. Aus dieser Arbeit sind die Benennungen der Muskeln
der hintern Extremität bei den Eidechsen genommen, nur die Na-
men der Schwanzmuskeln sind nach FÖRBRINGER.
16 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN.
tineum, FÖRBRINGER) geht und daran als der N. obturatorius
(obt) erkannt wird. Dieser innervirt den M. pubi-ischio-
femoralis externus (M. ileopectineo-femoralis longus s. Pec-
tineus, FÖRBRINGER), den M. pubi-ischio tibialis (M. pubo:
ischio-ileopectineo tibialis sublimis s. Gracilis, FÖRBRINGER)
und die kleine Muskelmasse, die hier die Adductoren reprä-
sentirt. Durch das Zusammenfliessen der 4 letzten Wurzeln
entesteht der Nerv. resp. Plexus ischiadicus (isch), welcher in
3 Stämme zerfällt. Der 1. von diesen und dessen Wurzeln
verbreiten sich (if, ile, cf, ad) in dem M. ileo-fibularis und
dem M. ileo-femoralis (M. ileo-fibularis s. Glutaeus maximus
und M. ileo-femoralis s. Glutaeus medius, FÖRBRINGER), welche
verwachsen sind, und dem M. ileo-coccygeus, dem M. caudi-
femoralis (M. coccygo-femoralis, FÖRBRINGER) und in der Ad-
ductorenmasse, wie dies auch bei einigen typischen Sauriern
geschieht, denn der M. ischio-femoralis wird bei Lacerta,
Iguana und Chamaeleon nur vom N. ischiadicus und bei Ophry-
oessa von dem N. obturatorius und dem N. ischiadicus in-
nervirt "), und theilt sich zuletzt in den N. peroneus und den
N. tibialis (pr, tb). Die iibrigen Stämme des hintern Theiles
des Plexus verästeln sich (cf, isec, pf) in dem M. caudi-femoralis,
dem M. ischio-coccygeus und im Theil III des M. pubi-ischio-
femoralisinternus. Weil der letztgenannte Muskel bei typischen
Sauriern nach GADOW”) von dem N. cruralis und mitunter
von dem N. obturatorius versorgt wird, zeigt die Innervation,
dass eine Verwachsung mit andern Muskeln geschehen ist”).
Bei Seps tridactylus wird auch der Plexus von 5 Nerven
gebildet (Fig. 38); von diesen fliessen die 2 vordern zum
N. cruralis zusammen, wovon der N. obturatorius sich ab-
sondert. Der N. ischiadicus entsteht auch hier durch die
!) GADOW, 1. c. pag. 407.
2) Loe, pagt Ale
3) Bei Pygopus lepidopus befindet sich caudalwärts von der Kloaken-
öffnung ein paariger Knochen (Fig. 39, Pcl), der demjenigen ähnlich ist,
welchen FÖRBRINGER (l. c. pag. 40) bei Lialis Burtonii beschreibt
und der Lage nach das Os posteloacale nennt und den er bei kei-
nem andern Thiere gefunden hat. Im Gegensatze zu dem Verhält-
nisse bei Lialis verbindet sich dieser Knochen bei Pygopus nicht mit
der Wirbelsäule, er liegt dicht unter der Haut und dient an seinem hin-
tern Rande dem M. flexor caudae superficialis und dem M. transver-
sus penis (Fl. s, Tr. p) zum Ansatz. Im mittlern Theile hat er eine
platte Verbreitung, wird medialwärts breiter und nähert sich in der
Mittellinie des Körpers dem der Gegenseite ohne diesen zu erreichen.
Lateralwärts erweitert er sich und hat die Form eines Sporns, wel-
cher, von Schuppen bekleidet, deutlich hervortritt.
VS
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND l1. N:o 11. 17
Vereinigung von 4 Nerven und hat 2 ganze Wurzeln wie
bei Pygopus. HEine deutlichere Plexusbildung ist jedoch
vorhanden, indem die Nerven mehr zusammentreten und die
Muskeläste von den Nervenstämmen, nicht von deren Weur-
zeln ausgehen, um, wie schon bei Pygopus erwähnt ist, die
Muskeln zu innerviren. Der Nerv zum M. flexor tibialis
externus (M. ileo-ischiadico-tibialis, FÖRBRINGER) ist nicht
beobachtet worden.
Bei den meisten typischen Sauriern ist auch der Plexus
lumbosacralis nach GADOW”) aus 5 Nerven (Monitor indicus,
Cyclodus Boddaerti, Hatteria punctata, Lacerta viridis u. a.), bei
andern aber aus 6 (Iguana tuberculata, Ptyodactylus u. a.) oder
endlich aus 8 (Phrynosoma cornutum) zusammengesetzt. Diese
alle haben den Plexus wohl entwickelt, und der N. cruralis ist
von 2 bis 3 Wurzeln und der N. ischiadicus von 3 bis 6 ge-
bildet. Bei allen kommt ein deutlicher N. obturatorius vor, der
sich vom vordern Theile des Plexus durch eine oder zwei
Wurzeln abtrennt. Mit dem Plexus der Saurier stimmen
die Plexusbildungen der Krokodile und Schildkröten iber-
ein”), denn sie entstehen durch die Verbindung von 5
Nerven (Alligator mississipiensis, Crocodilus acutus) oder 6
(Testudo tabulata). Nur die letztgenannte unterscheidet sich
dadurch, dass der N. obturatorius als ein Ast von dem N.
cruralis und nicht direkt von dem Plexus wie bei den ibri-
gen ausgeht. Der N. furcalis, der N. bigeminus und der
Sacralnerv können sowohl bei den typischen Eidechsen als
auch bei den schlangenähnlichen deutlich erkannt werden;
die Anzahl der Wurzeln des N. cruralis und des N. ischia-
dicus ist oft dieselbe, aber die fusslosen, inclusive Seps, sind
doch dadureh verschieden, dass der N. obturatorius sich
vom Cruralisstamme absondert, und dass eine Gruppirung des
letztgenannten Nerven und des N. ischiadicus von der Art,
wie GADOW dieselbe bei den normalen BEidechsen beschreibt,
nicht beobachtet wird. Dieses Verhältniss kann nun aller-
dings durch die Reduktion der Knochen und Muskeln er-
klärt werden, indem bei Seps das Becken nur mit einem
Wirbel, bei Pygopus aber mit keimem in Verbindung steht;
von den Knochen sind mehrere sehr verkämmert. Von den
1) 1. ec. pag. 346 und folg.
?) GADOW, 1. c. pag. 349 und Tafel XVILII, Fig. 29.
18 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN.
Muskeln fehlen einige ganz und gar wie bei Pygopus der
II. Theil vom M. pubi-ischio-femoralis externus (M. pubo-
ischio-trochantericus longus, FÖRBRINGER) u. a. oder haben
durch Verwachsung ihre Selbständigkeit verloren, wie der
M. ischio-femoralis (M. puboischio- -femoralis, FÖRBRINGER), der
M. pubi-tibialis (M. ileopectineo-tibialis profundus, FÖRBRIN-
GER) u. a., die durch die Adductorenmasse vertreten sind.
Die Nerven, die den Plexus lumbosacralis der schlan-
genähnlichen Sauriern wie Amphisbaena, Anguis, Pygopus und
Seps bilden, können nicht nach ihren Ordnungszahlen mit
denen, die in den Plexus der Schlangen eingehen, verglichen
werden, denn bei den letztern kann der 1. Plexusnerv der
166. (Homalopsis) bis der 342. (Python) sein, und bei den
erwähnten HEidechsen der 61. (Seps), der 62. (Anguis)”),
der 78. (Pygopus) oder der 97. (Amphisbaena). Auwuch nicht
nach ihrer Beziehung zum Sacrum (prä- und postsacral)
können die Plexusnerven dieser Reptilienordnungen zusam-
mengestellt werden, weil bei den Ophidiern kein deutliches
Sacrum vorkommt, sondern nur nach der Aehnlichkeit in
Anordnung der Stämme, die aus den Plexus hervortreten.
Zwischen Amphisbaena vermicularis und einigen Schlangen
wie Coronella laevis und Tropidonotus natrix gibt es in Be-
zug auf den Plexus eine gewisse Uebereinstimmung: bei allen
betheiligen sich 3 Nerven an demselben, welche sich zu 2
Stämmen vereinigen und die Hautmuskeln und die Haut und
bei Amphisbaena auch den M. ischio-coceygeus innerviren.
Die Reduktion im Plexus dieser Eidechse, ist obgleich sie
ein Beckenrudiment hat, ebenso weit wie bei einigen Schlan-
gen gegangen, die aller Spuren einer hintern Extremität so-
wohl Muskeln als Knochen entbehren. Das Vorkommen
eines Beckens hindert also nicht die Verkimmerunjig
des Plexus. Aus einem Vergleich zwischen den Plexusbil-
dungen der Schlangen und den von Anguis, Pygopus und Seps
geht hervor, dass 5 Wurzeln auch bei einigen Ophidiern wie
Boa constrictor, Eryx thebaica, Eryx jaculus u. a. vorhanden
sind. Bei Pygopus und Seps wie bei den Schlangen treten 2
Stämme daraus hervor; der vordere oder der N. cruralis hat bei
diesen HEidechsen 2 Wurzelin, welche Anzahl auch bei Boa,
Enygrus, Eryx thebaica u. a. vorkommt, nicht aber 3 wie
!) V. JHERING, 1. c. pag. 100.
&
vå
BIHANG. TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:oll. 19
bei Python, Cylindrophis und Tortrix. Der hintere Stamm
oder der N. ischiadicus scheint fräher als der N. cruralis redu-
cirt zu werden, denn bei den genannten Sauriern gehen 4
Nerven darin ein, aber 2 bei Python und Cylindropbis, 3 bei
Boa, Enygrus und Eryx jaculus und 4 nur bei Xenopeltis.
Zwar liegt eine Verschiedenheit zwischen dem Plexus der
Sehlangen und dem der Eidechsen vor, indem der N. obtu-
ratorius nicht bei den erstern beobachtet worden ist; dieses
aber muss natärlich dadurch erklärt werden, dass die Muskeln,
die dieser Nerv innerviren wird, den Ophidiern fehlen.
Weil einige von den Amphibien eine grosse Reduktion der
hintern Extremität zeigen, war es um des Vergleichs wegen von
Interesse zu sehen, wie gross der Einfluss dieser Reduktion auf
den Plexus gewesen. Bei Siphonops annulatus und Siren lacer-
tina, denen ein Becken fehlt, ist die Verkimmerung weiter ge-
gangen als bei den meisten Schlangen, indem sie auch keinen
Plexus lumbosacralis haben. Nach HOFFMANN ”) wird er bei den
iibrigen Urodelen von 3, nur bei Cryptobranchus von 4 Nerven
gebildet. In den N. cruralis geht eine Wurzel (Triton, Salaman-
dra) mitunter 2 (Cryptobranchus) und in den N. ischiadicus 2
Wurzeln ein. Dadurch zeigt sich ihr Plexus als schwächer ent-
wickelt als der bei denjenigen Schlangen, die eine hintere
Gliedmasse besitzen, denn der N. cruralis entspringt bei die-
sen mit 2 Wurzeln, (Boa, Enygrus) oft mit 3 (Python, Cylin-
drophis, Tortrix u. a.), und der N. ischiadicus mit 2 (Python,
Eryx thebaica, Cylindrophis u. a.) bisweilen mit 3 (Boa,
Enygrus, Eryx jaculus u. a.); in dem Plexus derselben kom-
men oft 5 Nerven vor, welche Anzahl sich nicht bei den
Urodelen wiederfindet.
Der Verlauf des ventralen Zweiges der metameren Nerven bei den
Sehlangen.
Beim Austritte aus dem Ruäckenmarkscanale liegt der ven-
trale Zweig der metameren Nerven dorsalwärts von den Mm.
costo-vertebrales superiores und spaltet sich in 2 Aeste, einen
äussern und einen innern. Der letztere (Fig. 45) innervirt die
erwähnten Muskeln, die beiden Mm. abdominis und die Mm.
1!) >»BRONN'S Klassen und Ordnungen des Thierreichs.» Sechster Bd. II.
Abth., pag. 240.
20 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN.
retrahentes costarum longi auf deren medialer Fläche und
gibt danach einen Faden ab. Dieser verläuft zwischen den
Mm. intercostales externi und den Mm. retrahentes costarum
longi, versorgt abwärts von jeder Rippe auf der innern Fläche
den medialen Theil des M. obliquus abdominis externus und
endet im M. rectus abdominis. Der Hauptast dagegen liegt
ventralwärts vom M. abdominis externus, zwischen diesem
Muskel und den Rippen, und wenn er die Rippenenden er-
reicht hat, dringt er zwischen diesen in den medialen Theil
des Hautmuskels und in die Haut ein (Fig. 41). Der äussere
der beiden Aeste (Fig. 42, 43) durchbohrt die Mm. retra-
hentes costarum longi und die Mm. intercostales externi und
sendet an die letztern feine Fäden ab; er innervirt darauf
durch diänne Zweige die verschiedenen Muskelzacken des
lateralen Theiles des M. obliquus abdominis externus, um sich
nachher in der Hautmuskulatur und der Haut (Fig. 41) zu
vertheilen.
Die Verästelung der Aorta descendens an der Kloake
habe ich bei einigen von den vorher genannten Schlangen
untersucht, um das Schicksal der Extremitätenarterien zu con-
statiren. Bei Python reticulatus entspringt der hintern Glied-
masse gegeniiber ein starker Zweig, welcher sich wieder in
zwei Aeste spaltet. Der eine von diesen zieht sich ventral-
und kopfwärts zum Darme und entspricht seiner Lage und
Verbreitung nach wahrscheinlich der Arteria epigastrica der
Saurier!). Der andere Ast geht zu der hintern Extremität,
wo er zwischen den beiden Portionen des M. ileopectineo-
trochantineus longus eindringt, um sich in die Extremität-
muskeln zu verzweigen; er ist also der Arteria iliaca homo-
log, und der kurze Stamm, von welchem diese beiden Ar-
terien abgehen, kann dann als die Arteria iliaca communis
angesehen werden. Auf dieselbe Weise verhalten sich auch
die Arteria epigastrica und die Arteria iliaca bei Cylindro-
phis rufus, unterscheiden sich aber dadurch, dass sie direkt
aus der Aorta ausgehen, oder dass die Arteria iliaca com-
1) HOFFMANN. »BRONN's Klassen und Ordnungen des Thierreichs.>
Sechster B. III. Abth., pag. 1001.
EYE
va
U
y
dd
w
Å
r
Åh
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 1l. 21
munris fehlt. Bei Tropidonotus natrix und Xenopeltis uni-
color gibt es zwar eine Arteria epigastrica, aber keine Ar-
teria iliaca.
Aus dem Gesagten geht hervor, dass eine Arteria iliaca
bei denjenigen Schlangen vorhanden ist, welche eine hintere
Extremität besitzen, aber bei denen fehlt, welche keine Ex-
tremitätenspuren bewahrt haben.
Da bei den schlangenähnlichen Sauriern die Extremität
meist stärker entwickelt ist, ist die Verästelung der Arteria
iliaca eine reichere. So spaltet sich bei Seps tridactylus die
Arteria iliaca communis in die Arteria iliaca interna, welche
dem N. cruralis entlang verläuft, und in die Arteria iliaca
externa, die nahe dem N. ischiadicus gelegen ist. Nach
HOFFMANN ") gibt es bei den typischen Eidechsen keine Arteria
iliaca communis, indem die Arteriae iliacae interna et ex-
terna direkt aus der Aorta ausgehen, um sich nachher in die
Extremität zu verzweigen.
Wie sowohl v. JHERING ”?) als HOFFMANN ”) erwähnen, sind
die letzten Rippen und die Processus transversi der vor-
dersten Caudalwirbel gegabelt und werden von dem letztge-
nannten Forscher nach SALLE (»Untersuchungen ber die
Lymphapophysen der Schlangen und schlangenähnlichen
Saurier.> Dissert. inaug. Göttingen 1881.) Lymphapophysen
genannt, weil sie den Schutz der Lymphherzen bilden, und
als costale und transversale unterschieden, je nachdem diese
Gabelbildung an den Rippen oder an den Processus transversi
vorkommt. Die Zahl und die Vertheilung der Lymphapo-
physen sind bei den verschiedenen Gattungen und Arten
sehr veränderlich; bisweilen sind sie an den entsprechenden
Seiten nicht einander gleich. Betreffs ihrer Eintheilung in
costale und transversale, sowie ihrer Lage im Verhältnisse
zum Plexus, siehe die beigefägte Tabelle.
MElfepas. LOOK
Stel pag. LC und 118:
SjELe. pag. 1422,
22 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN.
pophysen im Verhältnisse zum Plexus lumbosacralis.
Uebersicht iber die Zusammensetzung und Lage der Lympha-
ad;
Python reticulatus 3
> > 3
2 Lå
» > 3
Boa constrictor 3
> murina 3
Cylindrophis rufus 3
Tortrix scytale 9
Eryx thebaica 3
» jaculus Q
Enygrus carinatus 3
2 2
5
Rhinophis trevelyanus 3
Xenopeltis unicolor Q
Coronella laevis 2
Die Lymphapophysen.
symmetrisch, 2 costale,
5 transv.
asymmetrisch.
Die rechte Seite: 2
costale, 4 transv.
Die linke Seite: 1
costale, 5 transv.
symmetrisch, 2 costale,
4 transv.
symmetrisch, 1 costale,
5 transv.
symmetrisch, 1 costale,
4 transv.
symmetrisch, 1 costale,
4 transv.
symmetrisch, 1 costale,
4 transv.
symmetrisch, 1 costale
4 transv,
symmetrisch, 2 costale,
3 transv.
asymmetrisch ?).
Die rechte Seite: 1
costale, 4 transv.
Die linke Seite: 2
costale, 3 transv.
symmetrisch, 1 costale,
2 transv.
symmetrisch, 1 costale,
3 transv.
symmetrisch, (2?) 1 co-
stale, 3 (2) transv.
symmetrisch, 1 costale,
3 transv.
symmetrisch, 1 costale,
4 transv.
2
Der Plexus lumbo-
sacralis.
2 präcaud. und 2 caud.
Nerven !),
1 präcaud. und 3 caud.
Nerven.
0 präcanud. und 4 caud
Nerven '!),
2 präcaud. und 2 caud
Nerven.
2 präcaud.
Nerven.
1 präcaud.
Nerven.
2 präcaud.
Nerven.
2 präcaud.
Nerven.
2 präcaud.
Nerven.
4 präcaud.
Nerven !).
und 4 caud
und 2 caud
und 2 caud
und 1 caud
und 1 caud
3 präcaud. und 2 caud
Nerven.
2 präcaud. und 3 caud
Nerven !),
2 präcaud. und 3 caud
Nerven.
3 präcaud.
Nerven.
2 präcaud.
Nerven.
2 präcaud.
Nerven.
1 präcaud.
Nerven,
und 1 caud
und 0 caud
und 2 cand.
und 3 caud.
und 2 caud.
') Der Plexus ist auf der linken Seite ein Segment mehr caudalwärts als
auf der rechten gelegen.
?) Die Lymphapophysen fangen auf der rechten Seite um ein Segment
mehr caudalwärts als auf der linken an.
OT EA
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 11. 23
Der Plexus lumho-
Die Lymphapophysen. 5
sacralis.
a. Tropidonotus natrix 3 | asymmetrisch !).
Die rechte Seite: 2 | 1 präcaud. und 2 caud.
costale, 3 transv. Nerven.
Die linke Seite: 1 | 1 präcaud. und 2 caud.
costale, 4 transv. Nerven.
b. > » 3 | symmetrisch, 1 costale, | 1 präcaud. und 2 caud.
4 transv. Nerven.
(ec » » 3 | symmetrisch, 1 costale, | 1 präcaud. und 2 caud.
4 transv. Nerven.
Triglyphodon <irregula- | symmetrisch, 1 costale, | 2 präcaud. und 1 caud.
Tis: Q 2 transv. Nerven.
Homalopsis buccata 92 symmetrisch, 1 costale, | 1 präcaud. und 1 caud.
4 transv. Nerven.
Dendrophis angusticeps 3 | symmetrisch, 1 costale, | 1 präcaud. und 1 caud.
3 transv. Nerven.
Bungarus annularis 3 symmetrisch, 2 costale, | 1 präcaud. und 1 caud,
3 transv. Nerven.
Vipera berus 3 symmetrisch, 2 costale, | fehlt.
5 transv. |
Trigonocephalus rhodo- | symmetrisch, 2 costale, »
| stoma 3 4 transv.
Aus obiger Tabelle ersehen wir also folgendes betreffs
der Lymphapophysen und des Plexus lumbosacralis.
1. Die Zahl der costalen Lymphapophysen ist gewöhn-
lich 1 zuweilen 2.
2. Die Zahl der transversalen schwankt zwischen 2
und 9.
3. Wenn der Plexus lumbosacralis vorkommt, wird er
von sowohl präcaudalen als caudalen Nerven gebildet, aus-
genommen bei Rhinophis, wo nur präcaudale und bei Python
reticulatus (Exemplar b), wo an der linken Seite nur cau-
dale vorhanden sind.
4. Der Plexus lumbosacralis ist an der Seite der Lym-
phapophysen gelegen, obwohl er 2 Segmente kopfwärts von der
ersten costalen bei Enygrus carinatus (9), Eryx thebaica (nur
eins an deren linken Seite), Eryx jaculus (wenn die rechte
Seite, keines wenn die linke als Ausgangspunkt betrachtet
1) Die Lymphapophysen fangen auf der linken Seite um ein Segment
mehr caudalwärts als auf der rechten an.
24 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN.
wird), aber nur ein Segment bei Python reticulatus (Exemplar
d), Boa murina, Enygrus carinatus (3), Cylindrophis rufus,
Tortrix scytale, Xenopeltis unicolor, Rhinophis trevelyanus
und Triglyphodon irregularis anfängt.
3. Der erste Plexusnerv tritt bei Python reticulatus
(Exemplare a und c, bei dem erstern an der linken Seité je-
doch ein Segment weiter caudalwärts), bei Boa constrictor,
Coronella laevis und Homalopsis buccata u. a. von demselben
Wirbel wie die vorderste costale Lymphapophyse hervor.
6. Bei andern ist der Plexus ein Segment caudalwärts
von der ersten costalen Lymphapophyse gerickt, wie bei
Bungarus annularis, Python reticulatus (Exemplar b), bei wel-
chem letztern er links nur aus caudalen Nerven besteht, und
bei Tropidonotus natrix (Exemplar a) rechterseits, an dessen
linker Seite die Lymphapophysen ein Segment mehr cau-
dalwärts ausgehen.
7. Der letzte Plexusnerv entspringt bei Enygrus cari-
natus (8) ein Segment caudalwärts von dem Wirbel, wel-
cher die letzte transversale Lymphapophyse trägt, aber bei
Boa constrietor und NXenopeltis unicolor von dem erwähnten
Wirbel und bei den iibrigen ein Segment (Python reticulatus,
Exemplar b, rechts), oder 2 Segmente (Python reticulatus,
Exemplar c, Boa murina, Cylindrophis rufus, Enygrus cari-
natus 9 u. a.) oder endlich 3 (Python reticulatus, Exemplar
d, Tortrix scytale, Rhinophis trevelyanus und Homalopsis
buccata) kopfwärts von diesem.
Obwohl die Muskeln der Schlangen von D'ALTOoN”),
MECKEL ”) und HOFFMANN”), und betreffs der hintern Extre-
mitäten von FÖRBRINGER ") beschrieben worden sind, ist doch
in diesen Arbeiten keine Ricksicht auf die Innervation ge-
nommen noch einen Vergleich mit den Muskeln der Saurier
angestellt worden. Ich gebe desshalb im Nachstehenden eine
Darstellung iber einige Haut- und Bauchmuskeln und die
!) »Beschreibung des Muskelsystems eines Python bivittatus», JOH. MULLER's
Archiv, 1834.
Wusteipag: LJ0und folg:
3) 1. cec. pag. 1453 und folg.
) ING Pag: ek.
:
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 11. 25
der hintern Gliedmassen bei den Ophidiern, um eine festere
Basis fir die schwierige Homologisirung dieser Muskeln, als
sie bisher vorhanden gewesen, zu gewinnen. Die folgende
Beschreibung gilt zunächst von Python reticulatus; wo bei
den andern Schlangen Abweichungen vorkommen, ist dieses
besonders hervorgehoben.
M. cutaneus
bedeckt die ventrale Seite des Körpers vom Kopfe bis zum
Schwanze und besteht aus mehreren Schichten. Die äussere
(Ct, Fig. 40) wird von einer Menge kleiner, kurzer Muskeln,
welche in der Längsrichtung der Körperachse verlaufen, ge-
bildet. Sie hängen mit jeder Reihe der Bauchschuppen zu-
sammen, wodurch eine deutliche Segmentierung entsteht; in
dem lateralen Theile des Körpers werden sie mehr langge-
streckt (Mm. scutales laterales, HOFFMANN; die obersten,
kleinsten Hautmuskeln, D'ALTOo0N) und setzen sich nicht nur an
den BSeitenschuppen an, sondern gehen auch in die starke
Fascie uber, welche die Räckenmuskulatur bedeckt. Innerhalb
dieser Schicht befindet sich eine andere vor dinnen Muskel-
fasern (C. tr, Fig. 41), welche zu der erstern beinahe recht-
winklig liegt, aber sich nicht völlig so weit lateralwärts er-
streckt wie diese, und zuletzt die innerste, die aus einer
medialen und einer lateralen Portion zusammengesetzt ist.
Jene (C. int) besteht aus einer grossen Anzahl kleiner
Muskeln (M. cutaneus internus, HOFFMANN; der innere oder
untere Bauchhautmuskel, D'ALTON), welche mit feinen Zacken
von den Rippen an oder nahe ihrem costalen Theile ent-
stehen und sich aufwärts ziehen, indem sie breiter werden
und mit der äussern Schicht des Hautmuskels verwachsen,
um gemeinschaftlich mit dieser an den Bauchschuppen zu
inseriren. Die laterale Portion (M. cutaneus externus, HoFF-
MANN; der grosse, äussere oder Seitenhautmuskel, D'ALToN)
entspringt auch von den Rippen, aber von ihrem vertebralen
Theile mit Zipfeln (C. ext), welche sich bald verbreitern und
deren Richtung die der vorhergehenden kreuzt, indem diese
herabsteigen, um sich auf dieselbe Weise wie jene anzu-
heften. An der Kloake wird der Hautmuskel schmäler;
einige von den medialen Fasern setzen sich an das Os ischii
(Os pubis, FÖRBRINGER) an; andere gehen theils in den M.
26 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN:.
obliquus abdominis externus, theils in die ventrale Schwanz-
muskulatur, oder endlich in die Fascie iiber, welche die
ventrale Fläche des Schwanzes bedeckt.
Innervation. Der mediale Theil der verschiedenen Schich-
ten des Hautmuskels wird durch den innern Ast von dem
ventralen Zweige der metameren Nerven versorgt. Dieser
Nervenast, der zwischen den Rippen und dem M. abdominis
externus verläuft (Fig. 45), tritt medialwärts vom costalen
Theile der Rippen aus und endet in der Haut. Der äussere
Ast desselben Zweiges durchdringt die Intercostalmuskeln
(Fig. 41) und erscheint lateralwärts vom M. obliquus abdo-
minis externus, um den Hautmuskel in dessen lateralen Theil
zu innerviren.
M. obliquus abdominis externus.
M. obliquus abdominis externus. FÖRBRINGER.
Der mediale Theil: Untere lange Zwischenrippenmuskeln.
D'ALTON.
Mm. intercostales inferiores. HOFFMANN.
Der laterale Theil: Obere lange Zwischenrippenmuskeln.
D'ALTON.
Mm. intercostales superiores. HOFFMANN.
Dieser Muskel besteht aus 2 deutlich getrennten Por-
tionen, die eng an einander liegen, aber erst am Anfange
der Schwanzregion verwachsen. Der mediale Theil (Obl.
ext. 1, Fig. 41, 42), der ein wenig schwächer als der laterale
ist, entspringt mit feinen Sehnen von der äussern Fläche
der Rippen, jedoch nicht von den letzten, und zieht sich
abwärts und nach innen zu. Dabei erstrecken sich die ver-
schiedenen Muskelfasern iiber 10 bis 12 Rippen, bevor sie an
diesen, nahe ihrem costalen Theile inseriren. Sowohl Ur-
sprung als Insertion sind vom Muskel iäberdeckt. Die late-
rale Portion (Obl. ext. 2) entsteht auch mit feinen Zacken
von den Rippen und verhält sich hinsichtlich des Ursprungs
und der Insertion wie die mediale, ist aber mehr lateralwärts
gelegen. Nahe der Kloake vereinigen sich einige Fasern mit
dem Hautmuskel, andere mit der medialen Portion, um nach-
her gemeinschaftlich mit dieser mit dem M. flexor caudae
superficialis zusammenzufliessen.
fan 4
pg
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 11. 27
Der mediale Theil des Muskels wird auf seiner innern
Fläche, caudalwärts von jeder Rippe, durch feine Fäden vom
innern Aste des ventralen Zweiges der metameren Nerven,
und der laterale vom äussern Aste desselben Nerven in-
nervirt.
Durch die Aehnlichkeit in dem Ursprunge, durch die
Richtung der Muskelfasern und die Innervation, kann dieser
Muskel vielleicht, wie auch FÖRBRINGER"!) angibt, dem M.
obliquus abdominis externus der Saurier homolog sein, und
— wenn die Ausstreckung entscheiden soll — besonders der
2. Schicht, die nach GADOW”) nicht die Medioventrallinie er-
reicht, sondern an der Aussenfläche der Rippen inserirt, ob-
wohl er sich bei den Schlangen in zwei Portionen ge-
spalten hat.
M. rectus abdominis (Ra).
M. rectus abdominis. FÖRBRINGER.
Mm. retrahentes costarum breves. HOFFMANN.
Die Muskeln zwischen Rippenknorpeln. D'ALTON.
Ist durch eine Menge kurzer Muskeln gebildet (Fig. 41,
42, 43), welche vom vordern Rande des costalen Theiles je-
der Rippe ausgehen und sich am hintern der am nächsten
kopfwärts liegenden befestigen. Jedes Muskelchen erhält
einen diinnen Faden von demjenigen Nervenast, der den
medialen Theil des M. obliquus abdominis externus versorgt,
und der, nachdem er sich von dem innern Aste des ven-
tralen Zweiges der metameren Nerven abgesondert, zwischen
den beiden Schichten der Intercostalmuskeln verläuft. Dass
dieser Muskel dem M. rectus abdominis der Saurier homolog
ist, hat FÖRBRINGER”) schon nachgewiesen, obwohl er bei den
Schlangen zwischen den costalen Theilen der Rippen liegt;
eine Lage, welche auch bei Seps tridactylus (Fig. 44) und
einigen andern Eidechsen ”), aber nur im vordern Theile des
Muskels vorkommt.
Dekkepas. 90.
2) >Untersuchungen iiber die Bauchmuskeln der Krokodile, Eidechsen und
Schildkröten.> Morph. Jahrb. B. VII, pag. 62.
Sjriker pas. 112;
4) FÖRBRINGER, 1. c. pag. 112. Anm. 3.
28 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN.
M. abdominis externus (Ab. ext).
M. abdominis externus. HOFFMANN.
Der äussere Bauchmuskel. DALTON.
Der Muskel liegt innerhalb der Rippen und bildet eine
zusammenhängende Schicht (Fig. 45), welche an der Innen-
fläche des vertebralen Theiles der Rippen ihren Anfang
nimmt. Nahe der Mittellinie des Körpers geht er in eine
Aponeurose iber, die sich mit der der Gegenseite verbindet
und zwischen den costalen Theilen der Rippen mit dem
Hautmuskel ein wenig verwächst.
Innervation. Auf der ventralen Fläche durch Fäden von
dem innern Aste des ventralen Zweiges der metameren Nerven.
M. abdominis internus.
M. abdominis internus. HOFFMANN.
Der innere Bauchmuskel. DALTON.
Er liegt dorsalwärts vom vorigen und hat gleichen Ur-
sprung, obgleich die Fasern einen Verlauf haben, der ein
wenig schiefer ist, und sich mit dessen Aponeurose vereini-
gend. Auf der dorsalen Fläche verbreiten sich Aeste von
demselben Nerven, der den vorhergehenden Muskel versorgt.
Durch die Lage dorsalwärts von den metameren Nerven
und innerbalb der Rippen können die Mm. abdominis ex-
ternus et internus dem M. transversus abdominis der Saurier
nach GADOW') entsprechen, obwohl der Muskel bei den
Schlangen sich in 2 Schichten gespalten hat; und weil die
Mm. recti abdominis nicht dicht neben einander liegen, haben
sie mit dem Hautmuskel verwachsen können.
Mm. intercostales externi (I. ext).
Bestehen aus kurzen Muskeln (Fig. 43), deren Fasern
dieselbe Richtung haben wie die des M. obliquus abdominis
externus. Sie gehen vom hintern Rande des vertebralen
Theiles jeder Rippe aus und heften sich an den vordern der
folgenden an. Der hinterste von ihnen inserirt an der letz-
ten costalen Lymphapophyse (Fig. 46). Medialwärts grenzen
VELECEI PAT: 19:
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 11. 29
sie an den M. rectus abdominis und werden von der lateralen
Fläche her durch einen Faden von dem äussern Aste des
ventralen Zweiges der metameren Nerven innervirt. Sie sind
den Mm. intercostales externi der BSaurier, welche GADOW
beschreibt!), homolog, weil sie dieselbe Lage, Faserrichtung
und Innervation haben wie diese.
Mm. retrahentes costarum longi (I. int).
Mm. retrahentes costarum longi. HOFFMANN.
Innerer, kleiner Riäckwärtszieher der Rippen. DALTON.
Diese Muskeln entspringen vom vordern Rande der Rip-
pen, nahe dem Ursprunge des M. abdominis externus, laufen
kopfwärts und nach innen 2 Rippen iberschlagend, um
an der 3. zu inseriren (Fig. 45). Sie werden in ihrem mitt-
lern Theile von dem innern Zweige der metameren Nerven
aus versorgt.
Durch ihre Lage an der innern Fläche der Rippen sind
diese Muskeln den Mm. intercostales interni der Saurier ho-
molog, welche auch, wie GADow”) erwähnt, mehrere Rippen
iberspringen können und dann einen Uebergang zum M.
obliquus abdominis internus bilden; im Gegensatze zu dem
Verhältnisse bei diesen aber erreichen sie nicht die ven-
tralen Enden der Rippen.
M. cervico-mandibularis.
M. cervico-mandibularis (Sphincter colli). HOFFMANN.
Nackenunterkiefermuskel. D'ALToN.
Liegt subeutan und geht aponeurotisceh von den Pro-
cessus spinosi einiger der vordern Rumpfwirbel aus. Die
Fasern ziehen ventral- und kopfwärts und konvergiren, so
dass der Muskel dicker, aber weniger breit wird, und be-
festigen sich mit einem tiefern Theile an dem Os quadratum
und mit einem oberflächlichern durch eine dinne Aponeu-
rose an dem Unterkiefer.
Der Muskel wird durch den äussern Ast des ventralen
Zweiges der metameren Nerven, durch Fäden vom Plexus
EFG par. 60:
SELKE NPA. Sk.
30 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN.
brachialis, wenn dieser vorkommt, und endlich durch Aeste
von dem N. facialis innervirt.
Durch den Ursprung und die Innervation des N. facialis
scheint es, als ob dieser Muskel zum Theil dem M. sphincter
colli der Saurier entspricht, der nach HOFFMANN”) auch von
den Processus spinosi der vordern Wirbel ausgeht und von
dem N. facialis versorgt wird, sich von diesem aber durch
den Ansatz unterscheidet. Weil Aeste des Plexus brachialis
sich in ihm verbreiten, ist er jedoch nicht nur diesem Muskel,
sondern auch dem Reste eines Extremitätmuskels homolog,
welcher mit ihm zusammengeflossen ist.
M. ileopectineo-trochantineus longus (Lt).
M. ileopectineo-trochantineus longus. FÖRBRINGER.
Der längere Beugemuskel des zweiten Knochens und
Nagelgliedes. D'ALTON.
Der kirzere Beuger des zweiten Knochens und Nagel-
liedes. D'ALTON.
N:o 5. MECKEL.
&
Oo
Ist der am meisten entwickelte von allen Extremität-
muskeln und besteht (Fig. 47) aus 2 Partien. Die mediale
geht vom proximalen Theile des innern Randes des Os pubis
(Os ileopectineum, FÖRBRINGER) aus und inserirt am Trochan-
ter minor gemeinschaftlich mit der lateralen und längern,
die von der äussern Fläche desselben Knochens kommt; nur
bei Cylindrophis rufus verwachsen einige Fasern mit dem
M. sphincter eloacae. Die beiden Portionen werden vom N.
cruralis, die mediale von der Ventralfläche her und die la-
terale am innern Rande innervirt. Der Muskel ist bei 4
Exemplaren von Python reticulatus, bei Boa constrictor, Boa
murina, Cylindrophis rufus, Tortrix scytale und Enygrus ca-
rinatus (5) gefunden worden. Durch die Innervation, Lage
und Funktion entspricht er dem M. pubi-ischio-femoralis der
Saurier und besonders demjenigen Theile, den GADOW?) den
M. pubi-ischio-femoralis internus nennt, weil die ibrigen
1) 1. ec. pag. 614 und 743.
2) »Beiträge zur Myologie der hinteren Extremität der Reptilien.> Morph.
Jahrb. B. VII, pag. 412.
ra EE
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11, N:o 11. 31
Theile Nervenäste von dem N. ischiadicus und dem N. ob-
turatorius erhalten; eine Homologie, welche auch FÖRBRIN-
GER !) nachgewiesen hat, obwohl der Ursprung vom Ischium
(Os pubis, FÖRBRINGER) fehlt.
M. ileopectineo-ileo-femoralis (Lf).
M. ileopectineo-ileo-femoralis. FÖRBRINGER.
Der Auswärtszieher des zweiten Knochens. DALTON.
N:o 3. Kleiner Heber oder Strecker der Zehe. MECKEL.
Er kommt von dem mittlern und dem distalen Theile
der äussern Fläche des Os pubis und mit einigen Fasern
vom TIleum und heftet sich an das Femur, nahe der Tibia,
an. Mehrere Zweige des N. cruralis vertheilen sich in ihm.
Der Muskel ist bei dem grössten Exemplare von Python re-
ticulatus, bei Boa murina und Cylindrophis rufus beobachtet.
Durch seine Funktion und seine Beziehung zum N. cruralis
kann er vielleicht dem M. extensor ileo-tibialis der Saurier”)
entsprechen, oder dem M. ileo-femoralis, wie FÖURBRINGER 2
behauptet, obwohl Ursprung und theilweise auch Ansatz nicht
wie bei diesen Muskeln sind.
M. ileopectineo-tibialis (Lb).
M. ileopectineo-tibialis. FÖRBRINGER.
Der Strecker des zweiten Knochens und Nagelgliedes.
DALTON.
Der grosse Heber, Strecker oder Auswärtszieher des
Nagelgliedes. MECKEL. 5
Dieser Muskel ist stärker als der vorhergehende und
entsteht am distalen Theile des Os pubis und inserirt an der
Tibia. Er liegt lateralwärts vom Ischium (Fig. 47), wird
theilweise vom M. ileopectineo-ileo-femoralis bedeckt und
von der medialen Fläche her durch einen Ast des N. ischia-
dicus, nur bei Boa murina durch den N. cruralis, versorgt.
Ausser bei der letztgenannten Schlange kommt er bei 2
Exemplaren von Python reticulatus und bei Cylindrophis
HElke pas. di.
2) GADOW, 1. ec. pag. 378.
Sek pas. dl.
32 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN.
rufus vor. In Folge der Innervation durch den N. ischia-
dicus kann er nicht dem M. rectus femoris der Saurier ho-
molog sein, wie FÖRBRINGER!) annimmt, sondern er zeigt
durch seine Lage an der äussern Fläche der Extremität, den
N. ischiadicus iberlagernd, eine Uebereinstimmung mit dem
M. ileo-fibularis und dem M. flexor tibialis externus bei den
Sauriern ”), obgleich Ursprung, Funktion und zum Theile
auch Insertion (und bei Boa murina Innervation) verschieden
sind.
M. ileopectineo-trochantineus brevis (Ltb).
M. ileopectineo-trochantineus brevis. FÖRBRINGER.
Der Einwärtszieher des zweiten Knochens. D'ALToN.
Ist ein kurzer, dinner Muskel, der an der medialen
Fläche der Extremität liegend, neben und distalwärts von
dem M. ileopectineo-trochantineus longus von dem distalen
Theile des Os pubis ausgeht. Er befestigt sich am Tro-
chanter minor und erhält einen Ast vom N. ischiadicus. Das
Auftreten des Muskels ist wenig konstant; er ist nur bei dem
grössten Exemplare von Python reticulatus und bei Cylin-
drophis rufus gefunden worden. Durch die Innervation kann
er nicht dem M. pectineus bei den Sauriern, wie FÖURBRIN-
GER”) erwähnt, weil dieser Aeste vom N. obturatorius be-
kommt, sondern muss vielmehr dem M. pubi-ischio-femoralis
posterior homolog sein, der nach GADOow ”) vom N. ischiadicus
versorgt wird und eine ähnliche Funktion hat wie dieser
Muskel.
M. cloaco-ileopectineus (L1).
M. cloaco-ileopectineus. FÖRBRINGER.
Der Rickwärtszieher und Heber der hintern Extremität.
D'ALTON.
N:oo1: MECKEL.
Er entsteht sehr schmal von der innern Fläche des M.
sphincter cloacae, zwischen dem Darme und dem M. coccygo-
MEKe Pap. dl.
2) GADOW, 1. ec. pag. 384 und 397.
Sulake: page. 9;
HllTerparg: fli.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 11. 33
femoralis gelegen, wird bald breiter und dinner und inserirt
an der Scheide, die das Os pubis umgibt, längs dem grössern
Theile dieses Knochens und wird von seiner lateralen Fläche
her von einem Ast des N. ischiadicus (Fig. 47) innervirt.
Der Muskel ist bei 3 Exemplaren von Python reticulatus,
bei Boa murina und Tortrix scytale beobachtet und ist nach
FÖRBRINGER ') ein den Schlangen eigenthiämlicher Muskel, der
sich vom M. sphincter cloacae abgetrennt hat.
M. coecygo-femoralis (Cfr).
M. coccygo-femoralis. FÖRBRINGER.
Einwärtszieher der hintern Extremität. D' ALTON.
N:o 7. Langer Räckwärtszieher. MECKEL.
Dieser Muskel, der am Ursprunge sehr breit ist, ent-
springt von einigen Schwanzwirbeln, zieht nach innen und
ventralwärts zum Femur hin, wo er sich am Trochanter
minor ansetzt, und wird auf der medialen Fläche vom N.
ischiadicus versorgt. HEr ist bei 4 Exemplaren von Python
reticulatus, bei Boa murina und Tortrix scytale gefunden
worden. Durch die ventrale Lage in Beziehung zum Plexus
und die Innervation von eimem der caudalen Plexusnerven,
sowie durch den Ursprung ist dieser Muskel wahrscheinlich
dem von GADow ”) beschriebenen M. caudi-femoralis der Saurier
homolog.
Uebersicht der wichtigern Resultate.
1. Von der vordern Extremität der Schlangen sind nur
der Plexus brachialis und ein Muskelrest (siehe den M. cer-
vico-mandibularis), aber kein Skelettheil vorhanden.
2. Die Aeste des Plexus brachialis verbreiten sich im
letztgenannten Muskel und in der Hautmuskulatur und der
Haut.
3. Weil der Plexus brachialis der Schlangen weniger
oft vorkommt und stets mehr reducirt als der Plexus lum-
bosacralis angetroffen wird, ist die vordere Extremität, fruher
like pag. 90:
HEINCEpas rd:
2
Oo
"34 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN.
verloren als die hintere. Bei den Sauriern wird dasselbe
Verhalten beobachtet.
4. Wenn der Plexus brachialis vorkommt, ist er nicht
immer an beiden Seiten in gleicher Weise gebildet und nimmt
bei derselben Art nicht immer dieselbe Lage ein.
5. Der Plexus brachialis ist bei Schlangen und schlan-
genähnlichen Eidechsen mehr kopfwärts als bei den typischen
Sauriern gelegen.
6. Von der hintern Extremität kommen bei einigen
Schlangen Skelet, Muskulatur und Plexus lumbosacralis vor,
bei andern ist die Reduktion so weit gegangen, dass nur die
Plexusbildung ibrig ist; nur selten fehlt auch diese.
7. Die Verlängerung des Rumpfes kann als das Causal-
moment der Reduktion der Extremitäten angesehen werden.
Die Wanderung der hintern Gliedmassen aber fällt bei den
Schlangenvorfahren jedenfalls in eine Periode, während der
das Thier noch seine Extremitäten besass und benutzen
konnte, da der Plexus bei den Gattungen, wo diese fehlen,
dennoch seinen Platz an der Kloake hat.
8. Die Grösse des Plexus lumbosacralis steht bei den
Schlangen in keinem direkten Verhältnisse zu der Ent-
wickelung der Extremität.
9. Wenn die Extremitätmuskeln fehlen, innervirt der
Plexus lumbosacralis die Hautmuskulatur.
10. Die Arteria iliaca ist bei denjenigen Schlangen vor-
handen, weleche eine hintere Extremität besitzen, fehlt aber
bei denen, welche keine Extremitätenspuren bewahrt haben.
Erklärung der Abbildungen.
För alle Figuren gältige Bezeichnungen.
Knochen.
C.L. Costale Lymphapophyse.
F. Femur.
Fb. Fibula.
in Tleum.
1 Ischium.
ds Os pubis.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:0 11330
Pell: Os posteloacale.
Pr. T. Processus transversus.
R. Rippen.
St. Sternum.
Tb. Tibia.
Tr. L. Transversale Lymphapophyse.
Lh. Lymphherz.
KK: Kloakenöffnung.
Nerven.
EEE a be) föl Ace 345: Ventraler Ast deg 2., 3, 4: ...... 345 Spinal-
nerven.
big. N. bigeminus.
bli. >» brachialis longus inferior.
bls. > > » superior.
CS Neryv zu dem Hautmuskel und der Haut.
cb. N. coraco-brachialis.
cm. Nerv zum M. cervico-mandibularis.
CE N. cruralis; dessen Aeste:
Bei Schlangen.
1f. Nerv zum M. ileopectineo-ileo-femoralis.
ltl. » > » -trochantineus longus.
Bei Eidechsen.
pf. Nerv zum M. pubi-ischio-femoralis internus.
TE > zu den Extensoren des Unterschenkels.
CV. Nerv zum M. cervicalis.
de. > > > dorso-clavicularis.
ds. N. dorsalis scapulae.
fure. > furcalis.
int. Ventraler Ast der metameren Nerven.
isch. N. ischiadicus; dessen Aeste:
Bei Schlangen.
cfr. Nerv zum M. coccygo-femoralis.
Ly » >» > ileopectineo-tibialis.
u. > > > cloaco-ileopectineus.
lt. > » > ileopectineo-trochantineus brevis.
UR ps > > transversus penis.
Bei Eidechsen.
ad. Nerv zu den Adductoren bei Pygopus lepidopus.
(i >» zum M. caudi-femoralis.
£t. > » > flexor tibialis internus.
36 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN.
15 Nerv zum M. ileo-fibularis und M. ileo-femoralis.
ile. > > » ileo-coccygeus.
iscc. > » > ischio-coccygeus.
pr. N. peroneus.
tb. » tibialis.
1d. N. latissimus dorsi.
obt. > obturatorius.
oe. Neryv zum M. obliquus abdominis externus.
P- N. pectoralis.
psi. Nerv zum M. pectori-scapularis internus.
rd. Dorsaler Ast der metameren Nerven.
sh. Nerv zum M. sterno-hyoideus.
sm. > JIE > -cleido-mastoideus.
Spiel > » > Ssphincter cloacae.
spr. N. supracoracoideus.
SS. » subscapularis.
sts. Nery zum M. sternocosto-scapularis.
thi. N. thoracicus inferior.
ths. » > superior.
Muskeln.
Ab. ext. M. abdominis externus.
C. ext. Der laterale Theil der innern Schicht des Hautmuskels.
Cr. M. coccygo-femoralis.
Co inE Der mediale Theil der innern Schicht des Hautmuskels.
Ct. Die äussere Schicht des Hautmuskels.
CEtr: » transversalen Fasern > >
EL p. M. flexor caudae profundus.
Rs » » > superficialis.
I. ext. Mm. intercostales externi.
I. int. » retrahentes costarum longi.
TG: Rickenmuskeln.
Int. Mm. intercostales interni.
Int. tr. > intercosto-transversales.
Lb. M. ileopectineo-tibialis.
Le. Mm. levatores costarum.
Lf. M. ileopectineo-ileo-femoralis.
L1. » eloaco-ileopectineus.
Ltb. > ileopectineo-trochantineus brevis.
Lt. > » > Jongus.
Obl. ext. 1. Der mediale Theil des M. obliquus abdominis externus.
Obl. ext. 2 > laterale » AT > > >
Ra. M. rectus abdominis.
db 0 > transversus penis.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o ll. 37
HH
EOS SST OS SU SD FAROR
- — rr r— — rna nd
ERS ER ARA. RS
SR
33.
34.
35.
36.
37.
38.
39.
'Tafel. 1.
Python reticulatus 3. Plexus brachialis. Rechte Seite. ?/, nat. Gr.
> > Kr » > » » SfE >
Boa murina. » > > ST K2( EE NG
2 z ? p Linke AN ARR
Enygrus carinatus 3. » > Rechte SUNE (TSAR
> > 2 » » » MMS ALE AR
Tropidonotus natrix. > 2 > SAT FNS Sa
> » > > Fankren sr tee
Bungarus annularis. » » Rechte. "> cf, 27 >
Triglyphod. irregularis. > > » FIUME FASER
Amphisbaena vermicul. > > > JET ke
Pygopus lepidopus. > » » SA OR
Seps tridactylus. ) > » Freisfa NE
Siren lacertina. > > » » la > >
Python reticulatusgd. <> lumbosacralis. » AE RIE
2 > Ör » > » > 2/4 > »
» » > 3 » » VA > >
» 2 Ör » » » > Sk » »
Boa constrictor. > > » NE EA
> murina. » > > DIES AIR SES
Cylindroph. rufus. » » > NE ER
Tortrix scytale. 3 > » SN EES
Eryx thebaica. > » > > 2/4 » »
> — jaculus. , > , si BE RE
Enygr. carinatus 3. > » > SNES VE
» 2 P » > ; > SHE >
Typhlops braminus. » » > RA IRS
Rhinoph. trevelyanus. » D Tänker «ste ae
Xenopelt. unicolor. > > Rechte, > vf dB
Coronella laevis. , > > IN UME SE
Tropidonot. natrix. > ? å 2
Tafel II.
Triglyphod. irregul. Plexus lumbosacr. Rechte Seite. ?/, nat. Gr.
Homalopsis buccata. <>» > > Å Här
Dendropbhis angusticeps. > » 2 » JE
Bungarus annularis. » > > > Ika sl
Amphisbaena vermicul. > » > » SEE
Pygopus lepidopus. > ? > ? 24 5 3
Seps tridactylus. > > > 2 JANEE
Pygopus lepidopus. Becken, L. .tere Extremität und Os post-
cloacale und ein Theil der Schwanzmuskulatur. M. flexor caudae
superficialis ist durchschnitten, um die Insertion des unterlie-
genden Muskels zu zeigen. ?/, nat. Gr.
38 ALBERTINA CARLSSON, GLIEDMASSEN-RESTE BEI SCHLANGEN.
Fig. 40.
RR SiS
» 42.
> 46.
Fig. 43.
> 44,
> 486.
EE vå
Python reticulatus. Der Hautmuskel nach Wegnahme der Haut,
von der Ventralseite gesehen. !/, nat. Gr. |
Python reticulatus. Der Hautmuskel lateralwärts durchschnit-
ten und zurickgeschlagen, um seine innern Schichten und die
tiefern Muskeln zu zeigen. !/, nat. Gr.
Python reticulatus. Haut und Hautmuskel entfernt. M. obliquus
abdominis externus nahe der Schwanzregion; seine beide Par-
tien seitwärts gezogen, um Ursprung und Insertion deutlich zu
machen. H. Ein Theil des Hautmuskels, der mit dem unter-
liegenden Muskel verwachsen ist. !/, nat. Gr.
Python reticulatus. Ein jiängeres Exemplar. Die Muskeln zwi-
schen den letzten Rippen und den Lymphapophysen, um die In-
nervation zu zeigen. 3/, nat. Gr.
Tafel III.
Python reticulatus. M. rectus abdominis und Mm. intercostales
externi. Der laterale Theil des M. obliquus abdominis externus
ist durchschnitten und zuriickgeschlagen. '!/, nat. Gr.
Seps tridactylus. Der vordere Theil des M. rectus abdominis.
M. obliquus abdominis externus ist rechterseits in seinem vor-
dern Theile abgeschnitten, um die Richtung der Rippen zu zei-
Ben. Ca nab GT.
Python reticulatus. M. abdominis externus. Die Rippen der lin-
ken Seite sind stark nach aussen gezogen, um die Mm. retra-
hentes costarum longi sichtbar zu machen, und ihre vertebralen
Theile durch Punktlinien angedeutet. !/, nat. Gr.
Python reticulatus. Die rechte hintere Extremität und der
Plexus lumbosacralis von der Lateralfläche gesehen. !/, nat. Gr.
Auf die Figg. 41—47 sind die Nerven gelb, die Rippen rothgrau und
die Knorpel blau bezeichnet.
FoG
-
CR
-
1.2, KR RA
Bihang till K.Vet Akad. Handl Ba.1.N2 H.
Fig. 1. Fig.2. Fig.3. Fig. Fig.5
ec
on
e
c cv C27L
ec
e
äg. 11. Fig. 12.
2 4
4 6
så / ( Ce N |
mh iz NANG /
bths.. ps .
sm j < N €
sts 3
Fig. 18
FIA 316 Fig. 19
202 206 2
int u
[r D
=
Fg2
TITEL:
A. Carlsson del.
Fig. 46.
3h2 345
SN
Tith. W. Schlachter, Stockholm.
« ; r » « , + a
-" i 2) bes Fr
Bihang till K Vet. Akad. Handl. Bd.11. Net.
, VA | N
el
SM
ENE EN ERE PETE nd KE I PRESSA TS PR
H. Bundsen & A. Carlsson del.
Tatt IK
r Stockholm.
Lith W. Schlachte
| Bih nå till KVeiAkad. Handl. Bd 11. Not. Taf IL
v3
5
N
S
N
Sj
5
I
|
|
ide
FLs
Bundsen del. Lith W. Schlachter, Stockh.
BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. il. N:o f2.
HÄENATOCEEPTES TEREBELLIDIS
NOUVELLE ANNÉLIDE PARASITE DE LA FAMILLE DES EUNICIENS
AA WIREN.
AVEC DEUX PLANCHES.
COMMUNIQUE A L'ACAD. ROY. DES SCIENCES DE SUEDE LE 11 NOV. 1885.
KONGL. BOKTRYCKERIET,
P. A. NORSTEDT & SUNER.
NA
5
a in CMR
adluanane orm
utDiKUg: sa ALAA a va
h. MIETIN
É | ' | NN VT KOR LINE
(FN SER AV STENTEN 209 SN
LR / | z trä FENVE RANE 4
Pans le troisieme volume de Mittheilungen aus der zoolo-
gischen Station zu Neapel,') M.le docteur J. W. SPENGEL a
déerit et figuré, sous le nom d'Oligognathus Bonellix, une
Annélide de la famille des Euniciens vivant dans la cavité
périviscérale de la Bonellia. L'intéressante observation de
M. SPENGEL est restée jusqu'ici- seule dans son genre. Certes
il est connu que les larves des Alciopides passent une par-
tie de leur vie comme parasites en quelque sorte chez les
Cténophores, et M. EHLERS”), se fondant sur une notice de
M. H. KocH, est d'avis qu'il est possible qu/'il y ait des Lom-
briconéréides vivant comme des parasites plus ou moins ac-
cidentels chez la Marphysa. L'Oligognathus est pourtant la
seule Annélide polychéte dont on ait connu jusqu'ici, gråce
ä de ståres observations, qu'elle mene une vie parasite apres
etre développée.
Jai FP'occasion de donner ici quelques détails sur une
autre ÄAnnélide parasite qui, par rapport å sa maniere de
vivre, differe de F'Oligognathus en ce qu'elle ne se trouve
pas, comme celui-ci, dans la cavité périviscérale de son höte,
mais entre les tissus mémes du tube digestif. Pendant un
des draguages qui, en été 1884, ont été faits pour le compte
de la station zoologique de Kristineberg on a trouvé, dans
la partie intérieure du fjord de Gullmar sur la cöte occiden-
tale de la Suéde, å une profondeur d'environ 130 métres,
sur un fond argileux, un exemplaire du Terebellides Stremi
ayant dans la paroi du tube digestif une petite Annélide
qui au premier aspect rappelait un peu un jeune Lumbri-
conéréis. Bien qu'on ne soit pas parvenu äå en trouver un
second exemplaire, je n'hésite pourtant pas de publier le ré-
Dp: 15 PI II—TV:
?) Die Borstenwiirmer, 364, Leipzig 1864—1868.
4 A. WIREN, HAEMATOCLEPTES TEREBELLIDIS.
sultat de mes études sur ce parasite, un examen plus exacte
montrant que la découverte singuliere ne peut provenir du
hasard. La preuve en est que P'Annélide parasite, qui, bien
que je n'y aie pas trouvé de produits sexuels, semblait complé-
tement développée, appartient 3 une branche de la famille
des HEuniciens qui du reste, å ce qu'on sait, manque de re-
présentants dans les mers du Nord, et elle montre en outre
des marques si claires d'une disposition ä une vie parasiti-
que qu'il est hors de vraisemblance qwelle soit entrée par
hasard dans le corps de F'animal ou elle a été trouvée. Par
rapport äå son mode d'habitation et äå sa maniere de vivre je
propose de lui donner le nom de Hematocleptes Tere-
bellidis ").
Entre I'esophage et l'intestin il y a chez le Terebelli-
des deux parties du tube digestif de nature différente, V'esto-
mac å parois glanduleuses et V'estomac å cuticule chitinée ”).
Entre PF'épithélium et les couches musculaires de ces deux
estomacs ainsi que dans YPlintestin, se trouve une grande
lacune sanguine qui est plus large le long de la ligne médio-
dorsale et d'ou sort le vaisseau dorsal oule ceur. C'est dans la
partie de cette lacune qui est située du c6té dorsal des deux
estomacs qu'a été trouvé le Hematocleptes”). Ici la lacune
était considérablement élargie par la dilatation des couches
musculaires et du péritoine. T'élargissement s'€tendait aussi
assez loin en bas les cötés de I'estomac å parois glandu-
leuses. Du reste le tube digestif n'avait subi aucune autre
modification que ce que les sillons annulaires qui existent
en général aux deux bouts de F'estomac å cuticule chitinée
étaient en partie disparus. «La lacune était remplie de sang,
ce qui prouve que la paroi du tube digestif n'était nulle part
percée. Le Haexmatocleptes se trouvait libre dans le sang et
se mouvait parfois avec force, ordinairement de maniere ä
ce que le derrigre du corps se mettait en une spirale dont
les spires g'approchaient ou se retiraient les unes des autres
par coups, de sorte que le devant du corps était poussé avec
1) aiua sang, zlextns o voleur.
?) WIRÉEN. Om cirkulations- och digestionsorganen hos Annelider af fa-
miljerna Ampharetidz, Terebellidax och Amphictenid2e, Svenska Ve-
tenskaps-Akademiens handl. B. 21, N:o 7, p. 34, Stockholm 1885.
3) La figure 1 montre la position du parasite dans ces organes; G V'esto-
mac å parois glanduleuses. K VPestomac å cuticule chitinée, I Vin-
testin, C le ceur.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 12. >)
force en avant et en arriére, parfois assez loin dans la la-
cune de Pl'intestin.
Les måchoires du Hematocleptes étant, comme nous le
verrons, rudimentaires, et nulle blessure n'ayant pu étre dé-
couverte dans le tube digestif du Terebellides, il est pro-
bable que le parasite prit sa nourriture exclusivement du
sang dans lequel il se trouvait.
En suite du peu de matériaux il faut nous contenter ici
d'une description des organes extérieurs du H2ematocleptes.
Le corps, fig. 2, est a peu prés cylindrique, un peu plus
épais de devant et se rétrécissant peu å peu vers le derriére.
Environ 150 segments peuvent étre clairement discernés.
Ceux de derriere sont si courts qu'on peut å peine les comp-
ter, en tout le nombre des segments monte peut-étre jusqu'a
environ 200. Les dimensions sont 25 mm. de longueur sur
"/; mm. de largeur prise å travers les cinq premiers segments
pourvus de soies, au milieu du corps ”/. mm., de derriöre ”/. mm.
La couleur est blanchåtre et transparente.
Le lobe céphalique, fig. 3, gest d'une largeur égale, ar-
rondi au bout et un peu applati. La face supérieure est
convexe, l'inferieure presque plane. La longueur en est un
peu plus grande que celle des trois premiers segments, la
largeur est comprise presque deux fois et la hauteur bien
deux fois dans la longueur. Il manque de chaque trace
d'yeux, de cirres ou d'autres organes de sens.
Les deux premiers segments sont nus, tous les autres
portent des pieds uniremes pourvus de cirres dorsaux en
forme de feuilles, fig. 4. Les pieds diminuent de grandeur
en arrigre” au méme degré que les segments, de sorte qu'au
derrigre du corps on peut å peine les discerner.
Chaque pied consiste en une tubercule arrondie; un peu
applatie de devant en arrieére, située un peu plus pres de
la face ventrale que de la face dorsale, et le long de tout le
cOté supérieur jointe au cirre dorsal, qui est applati, presque
également large et arrondi au bout.
Chaque pied contient 3—6 soies de différentes especes
qui ne poussent jamais par la peau. Dans chaque pied il y
a une acicule cylindrique ou plutöt conique qui est plus
grosse que les autres soies et qui se rétrécit peu å peu vers
la pointe toujours aigiie. TIrfacicule peut &tre ou droite,
fig. 4a, ou courbée vers le bout une fois, fig. J a, ou bien
6 NG WIREN, H.EMATOCLEPTES 'TEREBELLIDIS.
courbée plusieurs fois, fig. 3 b. Les autres soies sont toutes
capillaires et simples mais de différentes formes. Quelques-
unes, en général seulement une dans chaque pied, sont cy-
lindriques, pointues, courbées en forme dare ou presque
droites, fig. 6. Peut-&tre celles-ci sont-elles des acicules
rudimentaires de rames supérieures disparues. La plupart
des soies ont les pointes plus ou moins courbées, pourvues,
d'un cöté ou des deux, de limbes rayés d'une largeur et
d'une longueur plus ou moins grandes. La fig. 7 montre de
pareilles soies, a et b montrent les extrémes de I'étendue des
limbes et de la courbure des pointes. Du reste ces soies
varient å un tel degré qu'on en peut å peine trouver deux
qui soient parfaitement égales.
Toutes les pieces dont les måchoires sont composées
sont rudimentaires ou complétement disparues, excepté la
partie de derriere de la måchoire supérieure laquelle sert
comme une espece d'appui aux måchoires proprement dites
et 3 laquelle M. EHLERS a donné le nom du porteur —
»Trägers. — La måchoire inférieure, fig. 8, consiste en deux
plaques triangulaires et obtuses dont les cötés extérieurs
n'ont point de contours déterminés mais qui passent insen-
siblement dans la mince cuticule chitinée du sac dans lequel
sont situées les måchoires. La plus grande longueur des
plaques monte jusqu'a '/., mm. La måchoire supérieure
avec le porteur, fig. I, 10, est longue de ”/, mm. Ce der-
nier est un båton chitiné droit et mince, pointu de derriére,
brunåtre aux cöétés mais presque incolore au milieu, ce qui
fait qu'au premier aspect il semble consister en deux bå-
tons situés preés l'un de Pautre. Par devant le porteur passe
insensiblement dans la cuticule du sac des måchoires. Des
parties appartenant å la måchoire supérieure proprement
dite il ne reste plus — excepté une cuticule un peu épaissie
immédiatement devant le porteur — que deux petites pieces
dont chacune est de deux parties distinetes. bLa partie
postérieure ou basilaire est fortement epaissie et pourvue d'une
paire de dents aigies. La partie antérieure est plus mince,
en forme d'un båton un peu courbé.
Il n'y a pas de cirres anaux.
Le corps est tapissé d'un épithélium cylindrique partout
également développé et formé de cellules distinctes, pour-
vues de nucléus mais sans cuticule visible. Les follicules
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 12, 7
muqueux, si communs chez les Annélides, ne se trouvent
pas, ä ce que jai pu vbir, chez le Hxematocleptes. Aussi je
n'y al remarqué aucune excrétion de mucus, ni quand il se
trouvait dans la lacune sanguine du Terebellides, ni aprés
quand on Pa gardé en vie pour quelques heures dans de
l'eau marine.
Comme on a pu sy attendre, F'Oligognathus Bonellix
est, celui des Euniciens connus jusqu'ici qui montre la plus
grande ressemblance générale au petit ver, des organes ex-
térieurs duquel la courte description ci-dessus a pu donner
une idée, sinon compléte, pourtant, je crois, parfaitement re-
connaisable.
Les différences des Euniciens typiques que montrent
les deux especes parasites sont en plus grande partie
tout å fait analogues. ” Elles ne se montrent pas dans la
formation d'organes nouveaux, ni dans de telles modifica-
tions de ceux qui existent déja qui pourraient les rendre
plus propres aux circonstances nouvelles dans lesquelles les
deux espéces sont tombées en abandonnant la vie libre.
Mais elles se montrent d'autant plus distinetement dans une
dégénération des organes qui ont perdu leur importance
apreés que leurs possesseurs sont devenus parasites. Cette
dégénération est le plus avancée chez le Hexmatocleptes.
Différemment de ce qui est le cas chez FOligognathus le
pigment est tout å fait disparu et P'exerétion de mucus a
cessé. Les soies, qui chez F'Oligognathus sont de forme
constante et avancent en dehors, quoique réduites en nombre
et en grandeur, sont chez le Hzxmatocleptes encore plus
petites, cachées dans les tissus de la tubercule sétigeére et
trahissent måéme, par leurs formes variéges considérablement
et parfois sans réegle, qu'elles sont å peine autre chose
que des rudiments. ”'Tandis que la partie des måchoires la
plus indifférente et la moins active ä la prise et au cassage
des aliments, le porteur, est peu modifiée chez les deux es-
peéces en question, les måchoires proprement dites sont chez
les deux, mais surtout chez le Hematocleptes, réduites a un
haut degré. ”Toutes ces circonstances montrent que la dis-
position å une vie parasite est plus compléte chez le Hz-
matocleptes que chez F'Oligognathus, et qwelle se montre
chez les deux d'une manieére analogue, mais elles ne don-
nent point de lumiéeres sur V'affinité proche ou €éloignée des
5 ÅA. WIREN; HAMATOCLEPTES TEREBELLIDIS.
deux espeéces. Ön peut tout aussi bien penser que les modi-
fications analogues sont nées chez l'une et P'autre en suite
de circonstances extérieures analogues, que dépendant d'une
disposition héritée commune. Pour gagner de la clarté dans
ce cas il faut comparer les vers en question 3 d”autres
Euniciens.
Le Hematocleptes, aussi bien que F'Oligognathus, appar-
tient sans doute aux HEuniciens Prionognathes. Certes la
forme des parties rudimentaires du devant de la måchoire
supérieure semble objecter contre cette supposition. HElles
ressemblent le plus å la partie que M. EHLERS a appelée la
pince — »Zange» — et qui est distinetement développée sur-
tout chez les Labidognathes. Cependant il y a une telle
partie chez plusieurs Prionognathes, p. ex. chez F'Arabella, et
elle differe alors de la pince des Labidognathes en ce qu'elle
est dentelée å la base. Une paire de dents pareilles existent
aussi chez le Haematocleptes å la base des rudiments de la
måchoire supérieure. La forme de cet organe n'est donc
aucune preuve de ce que le Hamatocleptes est un Labido-
gnathe, méme si on pouvait lui donner quelque importance
relativement ä la détermination de la position systématique
de Panimal en question. Il en peut cependant 3 peine &tre
question quand il ne se laisse pas décider si les dits rudi-
ments sont des restes d'une certaine paire ou peut-&tre de
plusieurs pieces de la måchoire fondues ensemble.
Le manque tant de soies composées que de plaques on-
ciales indique que le Hematocleptes est un Prionognathe,
mais ce qui le prouve avec stireté c'est la forme du porteur,
si caractéristique 3 ces derniers.
M. EHLERS divise les Euniciens prionognathes monocopes
en deux groupes, å ce qu'il parait, tres naturels. Sans parler
d'autres différences, 'un de ces groupes se distingue par
Pexistence d'un cirre dorsal en forme de feuille, qui n'existe
pas ches les autres. Chez le Haxmatocleptes il existe, comme
nous l'avons vu, un tel cirre, certainement trés différant,
quant å la forme, des cirres typiques et non pas libre mais en
partie joint aux pieds; pourtant il est sans doute homologue
au cirre dorsal de la Halla par exemple. T'Oligognathus n'a
point d'organe pareil et il est peu vraisemblable qu'il en ait
jamais existé un. Car si le cirre dorsal a pu persister chez
le Hzamatocleptes, il est hors de vraisemblance qu'il soit
BIHANG TILL K. 'SV. VET.-AKAD. HANDL,. BAND 11. :nN:o 12. 9
com pléetement disparu chez P'Oligognathus, puisque, comme nous
venons de le voir, la réduction de certains organes qui a eu
lieu chez les deux espéces s'est montrée d'une maniére ana-
logue chez les deux, mais plus avancée chez le Hexmato-
eleptes aussi å ce qui concerne les organes appartenant aux
pieds.
Dans V'existence d'un cirre dorsal chez le Hematoclep-
tes, nous avons donc une preuve de ce que les deux Anné-
lides parasites sout trés éloignées l'une de Pautre quant å
leur origine, et de ce qu'elles sont sorties séparément de
branches différentes de la famille des Euniciens.
Le Hematocleptes étant le premier Prionognathe qu'on
ait trouvé sur la cöte occidentale de la Sug&de, sa découverte
å cet endroit est d'un certain interét pour la zoogéographie.
Dans les mers du Nord en général il n'y en a, selon M.
LEVINSEN !), qu'une seule espéce savoir le Staurocephalus
eruceformis, qui pourtant a une position trés isolée et sur-
tout ne montre aucune trace d'une proche affinité avec le
H2ematocleptes.
!) Videnskabelige Meddelelser fra den Naturhistoriske Forening i Kjoben-
havn for Aaret 1883 p. 295, Kjobenhavn 1884.
10
claire.
AR
A, WIRÉN, HAEMATOCLEPTES TEREBELLIDIS,
Explication des Planches.
Planche I.
Partie antérieure du tube digestif d'un exemplaire du Terebelli-
des Stremi avec le Hxmatocleptes situé dans la lacune sanguine;
0 Vesofage, GG Yestomac å parois glanduleuses, K Vestomac å
cutieule echitinée, I Vintestin, C le ceur, V un vaisseau sus-0eso-
fagien. Grossissement ?/,.
H2ematocleptes Terebellidis. Vindividu entier vu en dessus. Gros-
sissement 5/,.
Lobe eéphalique et les segments antérieurs vus de profil. Gros-
sissement '!9/,.
Pied de la partie antérieure du eorps: ce le cirre dorsal, a Vaci-
cule. Grossissement '2/,.
Acicules grossies 309/,.
Soies eapillaires grossies ?09/,.
Planche II.
Soies pourvues de limbes grossies 309/,.
Les måchoires inférieures. Grossissement 396/,.
Partie antérieure des måchoires supérieures. Grossissement 309/,.
Les måchoires supérieures grossies !09/,.
Tous les details miecroscopiques sont dessinés å Iaide de chambre
Hen
Bihang till K'Vet Akad. Handl. Bd.11 N212.
SR a denn Li ve FRANS ASA
r, Stockholm.
ith W. Schlachte
IL
A Wirén del.
HEMATOCLEPTES TEREBELLIDIS.
SN
N
FÖRA RR Sn rn BR 20 AV AADAIANANPN KI NAEO RA Mit NAS AS
SSR SrS SN
Sr -
AEDRSVESRA Str
(SJ)
Bihang till K Vet Akad. Handl Bd.11.N212.
Lith WS chlachter, Stockholm
A Wirén del
HEMATOCLEPTES TEREBELLIDIS.
BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band tl. N:o fd.
DIE GESETZE DER ATOMGEWICKTSZAHLEN
DESJÄRIRYDBERG
PRIVATDOCENT AN DER UNIVERSITÄT ZU LUND.
MIT EINER TAFEL.
DER KÖNIGL. SCHWED. ACADEMIE DER WISS. MITGETHEILT DEN 9 DEC. 1885.
STOCKHOLM; Are
KONGL. BOKTRYCKERIET.
VEN SR Eat ESSER
RS Hd bued | Ab ENA
ss rr
ad
-
ä -
r
ar (I € L
d [2 | | [EA | , ”"
I ' i f. | |
Å
käns, å. od
é i
« || LD)
7 |
+
4,
,
z
4
,
+
.
,
NM
N
-
g
- ,
få
& 1. Wie vielfach auch die Atomgewichtszahlen zum
Gegenstand der Untersuchung gemacht worden sind, um
wahrscheinlich vorkommende Gesetzmässigkeiten zu entdecken,
muss es jedoch zugegeben werden, dass bisher alle Arbeit
daran erfolglos gewesen ist. Von den mannigfachen Ver-
suchen diese Zahlen unter ein gemeinschaftliches Gesetz zu
bringen hat sich nur einer, die Prourt'sche Hypothese, eine
"längere Zeit behauptet. Durch die Atomgewichtsbestimmun-
gen von STAS und MARIGNAC muss es jedoch als endgiiltig
dargelegt angesehen werden, dass die Atomgewichte, wenn
H=1 gesetzt wird, kéine ganze Zahlen sind.
Dessenungeachtet oder vielmehr auf Grund dieser Un-
tersuchungen steht es fest, dass eine grosse Anzahl der Atom-
gewichte sich ganzen Zahlen nähern. Es gewinnt diese Eigen-
thimlichkeit dadurch an Bedeutung, dass sie vorzugsweise
bei den kleineren Atomgewichten vorkommt, wo die wahr-
scheinlichen Fehler der Bestimmung im Allgemeinen am
kleinsten sind. Nimmt man z. B. die 23 Elemente von H
bis Fe, deren Atomgewichte zwischen 1 und 55,88 liegen und
grösstentheils um weniger als 0,1 H unsicher sind, hat man
folgende Zahlenreihe”!)
H Li Be B C N O F1
1 7,01 9,08 10,9 11,97 14,01 15,96 19,06
Na Mg Al Si ix S Cl K
22,995 24,31 27,04 28,0 30,96 31,98 30,37 39,03
Ca Sc sj Ert N/ Cr Mn Fe
39,91 4307 48,00 öl 52,0 54,91 55,88
!) Die hier und im folgenden gebrauchten Atomgewichte sind die MEYER-
SEUBERT'schen (Die Atomgewichte der Elemente etc., Leipzig, 1883) mit
folgenden Ausnahmen: Mg, Mn (54,92), Zn, Bi (MARIGNAC, Arch. de
Genéve, [3] 10, pag. 5 und 193), Ti (THORPE, Chem. Ber. 16, pag.
3014), Cr (BAUBIGNY, C. RB. 98, pag. 146; vgl. CLARKE, A Recalcula-
tion etc., Smithson. Misc. Coll., Vol. XXVII, Co (Mittel der besten
4 RYDBERG, DIE GESETZE DER ATOMGEWICHTSZAHLEN.
Es sind diese Werthe, wie ich glaube, die genauesten,
welche zur Zeit angegeben werden können. Unter ihnen
weichen nur zwei (Mg und Cl) von ganzen Zahlen bedeu-
tend ab, die ibrigen liegen alle zwischen n — 0,125 und
n + 0,125, Wo n eine ganze Zahl ist. Die Wahrscheinlichkeit,
dass unter 22 willkärlich gewählten Zahlen (H als die an-
genommene Einheit kommt natirlich hier nicht in Betracht)
20 zwischen den angegebenen Grenzen (14 des ganzen Feldes),
die beiden ibrigen ausser denselben fallen, ist, wie man
findet, N
|22 (SP 1 |
[20 12 4 NA — 8 460 000 000
Figt man die Bedingung hinzu, dass unter diesen Zah-
len, die zwischen 1 und 56 liegen, sich nicht zwei der-
selben ganzen Zahl nähern dirfen, so muss die berechnete
Wahrscheinlichkeit mit
ov) AN
ol AA
multiplicirt werden. Hierdurch ergiebt sich, dass man nur in
einem von mehr als eine Billion Fällen eine solche Ver-
theilung wie die hier stattfindende erwarten könnte, wenn
die Annäherung an ganze Zahlen zufällig wäre. Diese iber-
aus kleine Wahrscheinlichkeit macht es so gut wie gewiss,
dass die Atomgewichte wirklich von der Form N +ÖJ sein
missen, wo N eine ganze Zahl und d eine in Vergleich da-
mit kleine Zahl ist. Wir wollen diese beiden Theile der
Atomgewichte jeden fir sich besonders untersuchen.
w 2. Der Werth von N bekommt man bei den hier vor-
kommenden Atomgewichten durch korrekte Abkärzung zu
ganzen Zahlen. Man hat folglich
H Li Be B C N (0) F1 Na Mg Al Si
1 då 9 INNE ae 14 16 19 23 24 27 28
Bestimm., vgl. CLARKE), Mn (DEWAR u. SCOTT, Chem. News 47, pag. 98),
Y (CLEVE, CO. R:/ 95, pag. 1225), Sn. (VAN DER) PIAATSIUCHRIT00;
pag. 52: vgl. DUMAS, Ann. chim. phys. [3] 55, pag. 154), Te (BRAUNER,
Chem. Ber. 16, pag. 3055), La (CLEVE, Bull. Soc. Chim, 39, pag. 151),
die später mit grösserer Genauigkeit bestimmt worden sind (ausser
Co). Die Originalzahlen sind auf 0=15,96 reducirt worden um mit
den iibrigen Atomgewichten komparabel zu werden.;
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 138. »D
P S Cl 1S Ca Sc der M Cr Mn Fe
31 32 30 39 40 44 48 51 52 55 56
Wenn es jetzt darauf ankommt, fir diese Zahlen ein
Gesetz aufzufinden, so muss man sich zuerst erinnern, dass
sie nur relative Gewichte ausdriäcken, woraus folgt, dass man
nur Relationen der Atomgewichte, nicht aber ihre absoluten
Werthe einer Untersuchung zu unterwerfen hat. Es liegt
dann am nächsten mit einer Präfung der Differenzen anzu-
fangen. Ausser dem dass eine solche Untersuchung die leich-
teste ist, giebt es besondere Umstände, welche dafir sprechen,
dass die Reihe der Zahlen N sehr einfacher Natur sei. Die
N-Werthe sind nämlich
1:o ganze Zahlen und
2:o ist der Mittelwerth der Differenzen aufeinanderfol-
gender Atomgewichte konstant.
Das letztere geht daraus hervor, dass nach dem perio-
dischen Systeme die Atomgewichte von 38 oder 39 Elemen-
ten zwischen 0 und 100, diejenigen von 39 oder 40 Elemen-
ten zwischen 100 und 200 fallen ').
$ 3. Ich bin desshalb mit einer Untersuchung der Diffe-
renzen der oben angefihrten 23 Zahlen angefangen. Die
ganze Anzahl dieser Differenzen ist 1.23 (23—1) = 253; wie
viele von jeder Grösse vorkommen, wird in folgender Tabelle
angegeben.
Grösse Anzahl Grösse Anzahl Grösse Anzahl Grösse Anzahl
1 (6 il 8 33 4 49 1
2 4 18 é 34 2 50 al
3 8 19 4 35 2 51 1
4 14 20 9 36 3 52 0
5 10 21 8 SÅ 4 53 0
6 1 22 2 38 2 54 1
Zz 9 23 6 39 4 1 55 1
8 12 24 8 40 3 253
9 (4 25 6 41 3
10 3 26 3 42 2
11 (4 27 4 43 3
12 12 28 8 44 3 |
13 8 29 4. 45 2
14 2 30 3 46 1
15 6 31 3 47 2
16 12 SPAN 6 48 il
1 Siehe auch: »Om de kemiska grundämnenas periodiska system.»
Bih. till Kongl. Svenska Vet.-Akad. Handl., Bd. 10, n:o 2, pag. 30.
6 RYDBERG, DIE GESETZE DER ATOMGEWICHTSZAHLEN.
Man sieht hieraus unmittelbar, dass die Differenzen
von der Form 4n (n eine ganze Zahl) die zahlreichsten, die-
jenigen von der Form 4n + 2 die seltensten sind. Die ibri-
gen beiden Formen 4n + 1 und 4n + 3 kommen beinahe in
gleicher Anzahl vor. Ausnahmen finden sich keine von Be-
deutung; sie treten erst bei den grösseren Differenzen, deren
Anzahl. sehr klein ist, ein; die erste liegt-bei 36, 37, von
denen resp. 3, 4 vorkommen. S
Eine nähere Untersuchung der einzelnen Differenzen
zeigt aber:
1:o dass alle Differenzen der Form 4n + 2 irgend eine
der Zahlen 1, 9, 14 (H, Be, N) enthalten,
2:o dass, wenn diese drei Zahlen ausgeschlossen werden,
"alle Differenzen der Form 4n + 1= [eine gerade Zahl] —
[eine ungerade Zahl] sind und alle Differenzen der Form :
4n + 3 =[eine ungerade Zahl] — [eine gerade Zahll.
Es folgt dann aus 1), dass unter den 20 ibrigen Zahlen
nur eine der Formen 4n oder 4n + 2 und ebenfalls nur eine
der Formen 4n + 1 oder 4n + 3 vorkommen kann. Nach 2)
aber muss es die Formen 4n und 4n + 3 sein, wie man
gleich sieht, und wie man auch durch direkte Untersuchung
der gegebenen Zahlen N hätte finden können.
$ 4. Um die Vertheilung der Elemente unter den vier
Gruppen darzuthun, stellen wir jetzt folgende Tabelle auf:
Gruppe Anzahl Elemente
4n 10 C,"O, Mp, Si, 5; Ca,I5c; Ti; Cr, Fe
4n + 1 2 H, Be
4n + 2 1 NN
4n + 3 10 Li, B, Fl, Na, Al; ES ONCE SSV ENE
Wird H, als willkärlich gewählte Einheit und somit notkbk-
wendig von der Form 4n + 1, ausgeschlossen, sind hiernach
22 Elemente tibrig, von denen 10 jeder der Gruppen 4n
und 4n + 3 angehören, während jede der beiden (Gruppen
4n + 1 und 4n + 2 nur ein Element umfasst. Diese Ver-
theilung ist an und fir sich sehr merklich und kan wohl
kaum als zufällig angenommen werden; wir werden aber
sehen, dass die Form der Zahlen N von viel tiefer gehender
Bedeutung ist. Es genigt hierzu einen Blick auf die Ele-
mente zu werfen, die den verschiedenen Gruppen angehören:
Unter den 10 Elementen von der Form 4n haben nämlich 9
gerades BSättigungsvermögen, nur eines (Sc) hat ungerades.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 13. 7
Die Elemente von der Form 4n + 3 sind dagegen alle un-
geraden Sättigungsvermögens.
Wir haben also gefunden, dass
wenn man die Atomgewichte der 22 in numerischem Werthe
nach H nächst folgenden Elemente zu ganzen Zalhlen abkiirzt,
die Zahlenwerthe der Elemente ungeraden Sättigungsvermögens
von der Form 4n + 3 sind, diejenigen der Elemente geraden Sät-
tigungsvermögens dagegen von der Form 4n.
Ausnahmen bilden Be, N und Sc. Be mit geradem Sät-
tigungsvermögen ist das einzige Element von der. Form
4n + 1, N mit ungeradem HSättigungsvermögen das einzige
von der Form 4n + 2. Sc von der Form 4n hat ungerades
Sättigungsvermögen.
$$ 5. Wir wollen jetzt die Erage näher erörtern, ob eine
solehe Anordnung der Elemente zufällig oder als in der
Sache selbst gegrändet anzusehen sei, und untersuchen dess-
halb folgendes Problem:
"Man hat 22 ganz gleiche Kugeln, von denen 12 mit I
und die ibrigen 10 mit II bezeichnet sind, und lässt sie in
eine Biichse fallen, welche 4 mit 1, 2, 3, 4 bezeichnete
Fächer besitzt. Wie gross ist die Wahrscheinlichkeit, dass
von den mit I bezeichneten Kugeln 10 ins Fach 3 fallen, 1
ins Fach 2 und 1 ins Fach 4, von den mit II bezeichneten
wiederum 39 ins Fach 4 und 1 ins Fach 1, wenn die
Aussicht fär jede Kugel in jedes Fach zu' fallen die-
selbe ist?
Diese Wahrscheinlichkeit ist offenbar dieselbe, wie die-
jenige unserer Vertheilung der Elemente, wenn sie zufällig
wäre. Ihre Grösse findet man nach den gewöhnlichen Regeln
der Wahrgcheinlichkeitsrechnung
AE SR de ala
Man wirde sich indessen von der Unwahrscheinlichkeit
dieses Falles eine falsche Vorstellung bilden können, wenn
man diese Zahl nur an und fir sich nähme. Es ist nöthig
die gefundene Zahl auch mit derjenigen des wahrschein-
lichsten Falles zu vergleichen. Dieser Fall ist der, wenn von
den 12 ersten Kugeln 3 in jedes Fach fallen, von den an-
deren 10 wiederum 3 in zwei der Fächer, 2 in die beiden
8 RYDBERG, DIE GESETZE DER ATOMGEWICHTSZAHLEN.
ibrigen. Die Wahrscheinlichkeit einer solchen Vertheilung
ist die folgende:
he ho :
(8) 2 (3 YI (2 Te
P,
é RA ARA 3 3
Der Quotient = ist 7.056 000. Wirsehen somit, dass man
eine Vertheilung wie die unsrige nur in einem Falle von
mehr als 13 Milliarden erwarten kann, nnd dass dieselbe 7
Millionen mal unwahrscheinlicher ist als die am gewöhn-
lichsten vorkommende. Wir sind demnach völlig berechtigt
anzunehmen, dass die gefundene Anordnung keine zufällige
sei, sondern dass, so weit sich die Untersuchung bisher er-
streckt hat, der oben aufgestellte Satz giltig ist.
$ 6. Nachdem wir hiermit fir die N-Werthe der nume-
risch kleinsten Atomgewichte ein einfaches Gesetz festge-
stellt haben, bleibt noch ibrig die entsprechenden Zahlen der
folgenden Grundstoffe, so wie die Werthe von d zu unter-
suchen. In den folgenden beiden Tabellen sind die nach
unten näher zu besprechenden Grinden bestimmten Werthe
dieser beiden Grössen angefihrt, besonders fir die HEle-
mente geraden und ungeraden BSättigungsvermögens. Die
Tabellen enthalten daneben die Atomgewichte!) x und die
Werthe von na der Formeln 4n + 3 resp. 4n. Die Werthe
der Grösse d sind die Differenzen zwischen den Atomge-
wichten und den Zahlen N, also ö=x—N.
Tabelle I.
Werthe von n, xz, N und I der Grundstoffe ungeraden Sätti-
gungsvermögens ”). N=A4n + 23.
Li B N F1 Na Al 12 C1 KS ANS
n 1 2 d 4 5 6 T 8 9 a
T 7,01 10,9 14,01 19,06 22,995 27,04 30.96 35,37 39,08 — 43,97
ve SE ifl 15 19 23 27 sil 35 39 43 47
J +0,01 —- 0,1 —0,99 +0,06 —0,005 +0,04 —0,04 +0,37 +0,03 — —3,03
Vv Mn Co Cu — Ga Ås Br Rb — Ne
a 12 13 14 15 16 TT 18 19 20 91 "22
Gel 5409: BENGTS 69,9 74,9 79,76 85,2 — 88,9
N dl 55 59 63 67 71 75 79 83 ST 91
J +0,1 —0,09 —0,1 +0,18 — —1,1 —0,1 +0,76 +2,2 — —2,1
') Von den angenommenen Atomgewichten siehe oben, pag. 3.
2?) Nebst den Elementen Co, Rh, und Ir.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 9
Nb” — Rh Ag — In Sb J Cs — La
n 23 24 205 26 27 28 29 30 Sj Jd2 d3
Tx 93,7 — 104,1 107,66 — 113,4 119,6 126,54 132,7 — 138,0
IVER 95 9927 103 107 117 Gl 1185 119 123 27 3 135
d —1L3 — :+1,1: +0,66 — —L1,6 +0,6 +3,54 +5,7 — +3,0
n 34 Jb 36 37 38 39 40 41 42 43 44
sf ERS Nf 2 Es Ed ae 2 AC Färga LI a
N 139 143 147 15i 155 159 163 167 fa TD ie
J — — — — — — — — — -- —
Ta — Ir Au — Ti Bi — — — —
mn AD 46 47, 48 49 50 5 52 53 54 55
2 182,0 — 192,5 196,2 — - 203;7 207,9 — — — —
FNVIESI LA 187 191 1985 199 203 207 211 215; 219 203
J —1,0o — 41,5 +1,2 — +0,7 +0,9 — — — —
Werthe von n,
n 1
xx —
N 4
al EE
IN
FÖR RaL
Ir 48,00
N 48
J +0,00
Zr
n 23
fr KSO
Ni 92
J —L1,6
n 34
z 2
N 136
J a
CR
C
3
11,97
12
==0,03
103,5
100
+3,5
Tabelle II.
vermögens.
(0) DS
4 5
15,96 —
16 20
—0,04 —
Ni -
15 16
58,6 —
60 64
—I1,4 =
Pd —
26 27
106,2 —
104 108
+2,2 —
37 38
IS NESR
NE
4n.
Si
i
28,0
28
+ 0,0
Sn
29
ELTAT9
116
+ 1,79
sd
124
168
e ;
N und I der Grundstoffe geraden Sättigungs-
Ca —
10 TE
39,91 —
40 44
—0,09 —
Sr —
21 22
87,3 —
84 88
+—3,3 —
Bå --
32 33
136,86 —
128 132
+8,36 —
43 44
N2 LG
10 RYDBERG, DIE GESETZE DER ATOMGEWICHTSZAHLEN.
= WW Os BEE Pb =
n 45 46 47 48 49 50 51 52 53- BAN Bb
x — 1846 ,=='1! 194,87 —=7?0199;8- 206339 FA
IN ATESO 184 188-51 192 196 200 204 208 212 216 220
J — +0,6 — +23 — —0,2 +239 —-— - — —
Die meisten Elemente der seltenen Erden sind hier
nicht aufgenommen worden, weil weder die Atomgewichte
derselben, noch ihre Plätze im periodischen Systeme mit
hinreichender Sicherheit bekannt sind. Aus denselben Ur-
sachen ist auch U ausgeschlossen worden.
$ 7. Um die hier gewählten Werthe von N zu recht-
fertigen, wollen wir jetzt, wie sie erhalten worden sind, etwasg
näher betrachten. Nach Analogie der oben untersuchten
ersten Atomgewichte sind die Formen 4n + 3 und 4n den
Elementen mit ungeradem resp. geradem Sättigungsvermögen
zu Grunde gelegt. Die Richtigkeit dieser Annahme voraus-
gesetzt, ist es offenbar, dass, wenn es äberhaupt möglich
ist, zwischen den entsprechenden Elementen der verschie-
denen Reihen des periodischen Systemes eine konstante Dif-
ferenz aufzuweisen, dieselbe eine Vielfache von 4 sein muss.
Man hat somit die Gruppen zu betrachten, aus denen mehrere
Elemente bekannt sind, zuerst diejenigen von Al, P, Mg, Si,
weil sich diese durch fiänf grosse Perioden erstrecken: Die
Differenzen, welche man zwischen den Elementen grössten
und kleinsten Atomgewichts dieser Gruppen erhält, entsprechen
also 4p, wenn p die gesuchte konstante Differenz bedeutet,
und missen folglich, da p selbst nach dem Vorigen eine
Vielfache von 4 sein soll, ganze Zahlen von der Form 16n
sein. Sie sind fir die genannten vier Gruppen
TI—A1 =203,7 — 27,04 = 176,66
Bi—P =207,9 — 31,96 = 175,94
Hg—Mg = 199,8 — 24,31 = 175,49
Pbhb—Si = 206,39 — 28,0 = 178,39
Mittel = 176,62.
Diese Zahl 176,62 ist — 16. 11,939. Sie entfernt sich
demnach so wenig von einer ganzen Vielfachen von 16, dass
wir darin eine sehr kräftige Bestätigung der aufgestellten
Annahme sehen diärfen und somit 4p=16.11, p=44 zu
setzen berechtigt sind. Auf ganz dieselbe Weise hat man
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 138. 11
auch die durch drei Perioden sich erstreckenden Differenzen,
welche von der Form 12n sein missen,
Ta—V = 182,0 —51,1 = 130,90
Ir—Co = 192,5 — 58,9 = 133,60
Au—Cu = 196,2 — 63,18 — 133,02
W—Cr —= 184,6 — 52.0 = 132,60
Mittel = 132,53.
Die Zahl 132,3;3 ist aber =12.11,0144 und giebt also ganz
dasselbe Resultat. Das wirklich nur der Werth p=>44 zu-
lässig ist, leuchtet ein, wenn wir bedenken, dass man sonst
StatetLrör und, 132, die! Differenzen 160, (=16,:10)-oder 192
(EL65 12) and 1200(=H12:10):-oder 144 (=12. 12).resp. als
möglich annehmen misste. Es setzen aber solche Differen-
zen Atomgewichtswerthe voraus, die offenbar ganz ausser den
Grenzen der Beobachtungsfehler liegen.
Gegen eine solche Uebereinstimmung bedeutet es also
wenig, wenn die ibrigen Gruppen, die nur in drei Perioden
repräsentirt sind, etwas grössere Abweichungen zeigen. Ich
habe auch keinen Anstand genommen die Werthe von N
nach diesen Grinden zu bestimmen. Nachdem die INV-Werthe
der ersten Elemente bis Cu inkl. auf die Weise gewählt wor-
den sind, dass ich fär alle ausser Be, N, Sc und Ni die Atom-
gewichte zu ganzen Zahlen abgekiärzt, den vier letztgenann-
ten aber der Analogie nach die Werthe 8, 15, 47") und 60
beigelegt habe, sind alle iäbrige durch Hinzufigung zu diesen
Zahlen von 44 oder einer Vielfache davon erhalten. Dabei
zeigt sich die Reihe der.n-Werthe regelmässig unterbrochen.
Unter den Elementen ungeraden Sättigungsvermögens ver-
misst man die n-Werthe der Formen 11m +5 und 11m + 10
(n=>5 ausgenommen), bei den Elementen der Tabelle II da-
gegen die an Werthe der Formen 11m + 5, 1lm + 9 und 112.
Fiär eine Untersuchung dariäber, ob diese Formen gar nicht
existiren, oder ob sie noch unbekannten Gruppen von Ele-
menten angehören, ist hier nicht der Platz. Ich will nur be-
merken, dass wenigstens in Betreff der Formen lim + )9.,
1) Bei Sc könnvte es natirlicher erscheinen den Werth NW =1A43 zu wählen.
Ich ziehe jedoch auf Grund später zu besprechenden Analogien der
J-Werthe mit anderen periodischen Funktionen den Werth 47 vor. Un-
sere unvollständige Kenntniss der Gruppe (Sc, Y, La) macht jede
Entscheidnng unmöglich.
12 RYDBERG, DIE GESETZE DER ATOMGEWICHTSZAHLEN.
11m + 10 und llm das letztere sehr wahrscheinlich erscheint,
weil sich die iberaus grosse Anzahl der Erdmetalle dadurch
vollkommen erklären wiärde. Es lassen sich fir eine solche
Ansicht viele Griände anfiihren.
$ 8. Die Differenzen zwischen den Atomgewichten und
den so gewonnen N-Werthen geben die Werthe von &, die
folglich ganz konsequent und ohne Willkiär bestimmt wer-
den. Diese Werthe von d hängen indessen von zwei, oben
näher begriändeten Annahmen ab:
1:o dass die Atomgewichte ihrem hauptsächlichsten Theile
nach aus ganzen Zahlen von der Form 4n + 3 und 4n be- :
stehen;
2:o dass die Differenzen zwischen diesen Zahlen fär auf-
einanderfolgende Elemente derselben Gruppe konstant und
==vSmde
Wenn wir auch diese Annahmen binnen dem untersuch-
ten Gebiete ausserordentlich gut zutreffend gefunden haben,
sieht man jedoch, dass es die Werthe von d sein missen, die
ihre Bedeutung in letzter Hand entscheiden. Wirde es sich
also finden, dass diese Werthe sich ganz regellos ergäben,
därfte das Zutrauen zu der Berechtigung unserer Annahmen
auf das bedenklichste erschiittert werden. Wenn wiederum
die J-Werthe einem deutlichen Gesetze gehorchen, darf kei-
nen Zweifel mehr erhoben werden, ER nicht wirklich ein
Gesetz der Atomgewichtszahlen gefunden sei. :
Es ist aber leicht zu ES dass der letztere Fall hier
vorhanden ist. Betrachten wir nämlich die in den beiden
Tabellen I und II angefihrten Werthe von d, können wir
nicht umgehen zu finden, dass sie sich durch die verschie-
denen Reihen ganz regelmässig verändern und zwar in bei-
den Tabellen auf dieselbe Weise. Man kann das gefundene
Gesetz in folgenden Satz zusammenfassen:
Die d- Werthe der Elemente von ungeradem wie von geradem
Sättigungsvermögen sind periodische Funktionen der n- Werthe,
deren Periode = 11 ist (oder der N-Werthe, Periode = 44). Jede
Periode enthält zwei Maxima, von denen das z2wetite grösser ist,
und 2wei Minima von beinahe derselben Grösse. Die Amplitude
der periodischen Funktion wächst mit n, wie auch der mittlere
Werth von Öd.
Die Lagen der Maxima und Minima, wie sie sich sowohl
durch den Platz der nächstliegenden Elemente im periodi-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 13. 13
schen Systeme, wie auch durch die Form der entsprechenden
n-Werthe ergeben, sind folgende:
»Ungerade> »>Gerade»
Elemente n Elemente n
USE Man imam ooo soooosooc- TTT 11n IVA ll» + 1
ERENIAK AMIN ooos-ss- oss IX, 112» + 3 VIII, lin + 3
VITA DM soo soo > > TTT 11»n + 6 II, 112» + 6
203. 0 JES cor ery riga VR SER SN SE SME 112» + 9 IT; 112» + 10
Es bedeutet hier III, die Elemente der geraden Reihen
der dritten Gruppe, II, die Elemente der ungeraden Reihen
der zweiten Gruppe u. s. w. Fir die gewöhnliche achte
Gruppe zeichne ich VIII, IX, X um die verschiedenen Ele-
mente zu unterscheiden; so bedeutet z. B. X, Pd und in der
Wabelle: oben VIII, die Blemente Fe, Ru;:Os, IX, die Ele-
mente Co, Rh, Ir.
Um sich von der Richtigkeit der aufgestellten Gesetze
zu iberzeugen dirfte es genägen die Kurven der Fig. 1 und
2 der beigefigten Tafel näher zu betrachten, wo die Werthe
von an (und HN) als Abskissen, die Jg-Werthe als Ordinaten
aufgetragen sind. Die so bestimmten Punkte sind dann
durch eine kontinuirlich fortlaufende Kurve verbunden wor-
den. Man sieht gleich, dass fär alle Werthe von N grösser
als 60 in der ersten Kurve und grösser als 535 in der zweiten
das Gesetz ohne Ausnahme giltig ist. Bei den Elementen von
kleineren Atomgewichte sind die J-Werthe auch zu klein um
eine zuverlässige Bestimmung der Funktionsform zu erlauben.
Sie iberschreiten nämlich im Allgemeinen kaum die wahr-
scheinlichen Fehler der Beobachtungen. Wie es auch damit
sei, ist die völlige Uebereinstimmung der beiden Kurven in
den folgenden Perioden ganz hinreichend um das Gesetz
festzustellen. In den Figuren habe ich demnach auch die
Licken La—Ta und Ba—W ausgefillt ?).
$ 9. Bevor ich zu den Folgerungen ibergehe, die von
den gefundenen Gesetzen gezogen werden können, will ich
den Gang und die Ergebnisse der Untersuchung in grösster
1) Es ist wohl kaum nöthig zu bemerken, dass ich hier keineswegs be-
haupten will, die Gesetze der Atomgewichtszahlen endgiiltig festge-
stellt zu haben. Die vorliegende Abhandlung kann offenbar keinen
anderen Zweck haben als eine erste Annäherung fir diese Gesetze
zu geben; fir eine solche glaube ich aber, dass die angefiihrten
Griinde vollkommen hinreichen.
14 RYDBERG, DIE GESETZE DER ATOMGEWICHTSZAHLEN.
Kirze rekapituliren, sowohl der Wichtigkeit des Gegenstan-
des wegen, wie auch um mich gegen jede Beschuldigung der
Willkär zu vertheidigen.
1. Der Ausgangspunkt der Untersuchung bildet die
Beobachtung, dass die Mchrzahl der kleineren Atomgewichte
sich ganzen Zahlen nähern, damit aber nicht zusammen-
fallen.
2. Die Wahrscheinlichkeit, dass dieses kein Zufall sei,
wird gross genug gefunden um die Atomgewichte in der Form
N +J3 (M= eine ganze -Zahl) zu schreiben.
3. Die Differenzen der Werthe von N der ersten sicher
bekannten Atomgewichte werden allgemein untersucht. Es
wird gefunden, dass die N-Werthe mit wenigen Ausnahmen
die Formen 4n oder 4n + 3 besitzen.
4. Eine genauere Betrachtung der Differenzen zeigt,
dass die Form 4n + 3 den Elementen ungeraden, die Form
4n den Elementen geraden Sättigungsvermögens zukommt.
Die Wahrscheinlichkeit a priori einer solchen Vertheilung
wird untersucht und sehr klein gefunden.
3. Um die dJ-Werthe zu bestimmen werden zwei An-
nahmen gemacht:
a) dass die Formen 4n + 3 und 4n resp. fär alle Grund-
stoffe gältig seien; j
b) dass die Differenz (p) der N-Werthe zweier aufein-
ander folgenden Grundstoffe derselben Gruppe konstant sei.
Nach a) muss p die Form 4n haben.
6. Der Werth von p wird durch Vergleichung der äus-
sersten Glieder jeder Gruppe konstant und = 44 gefunden.
Dadurch wird die Berechtigung der Annahmen ausser Zweifel
gestellt und die Werthe von N und fd vollständig bestimmt.
7. Die d-Werthe der beiden Reihen von HElementen
(ungeraden und geraden Sättigungsvermögens) werden je fär
sich besonders untersucht. Sie ergeben sich als periodische
Funktionen von N (oder n). Die Länge der Periode wird
=E (UD
$ 10. Nach dieser Uebersicht des Vorhergehenden will
ich mit einigen Worten auf die Bedeutung der gefundenen
Gesetze eingehen. Erstens steht es hiernach fest, dass es un-
möglich ist die Grundstoffe als einfache von etnander unabhän-
gige Elemente zu betrachten. Dass es so sei, hat man längstens
errathen ; durch die hier gewonnenen Gesetze darf man es
BIHANG TILL K. SV. VET:-AKAD. HANDL. BAND 11. N:0O 138. 15
aber als bewiesen ansehen können. Diese Gesetze geben
weiter die Art der Abhängigkeit an. Sie zeigen, dass die
Atomgewichte ganze Vielfachen von dem Atomgewichte des
Wasserstoffs sind, daneben aber auch ein zweites periodisches
Glied enthalten. Man darf aber hieraus nicht ohne wciteres
schliessen, dass die Atome aller Grundstoffe Aggregate von
Wasserstoffatomen sind. Die Atomgewichtszahlen geben nur
die relativen Kräfte an, mit denen die Atome der verschie-
denen Grundstoffe von einem und demselben Körper ange-
zogen werden. Dass die Mengen Materie der verschiedenen
Atome diesen Attraktionen proportional seien, wäre eine An-
nahme, die wir jetzt gar nicht beweisen können. Wenn uns
diese Annahme jedoch als sehr wahrscheinlich erscheint, so
nehmen wir eine Analogie mit Grössen an, die gegen die
Atome als unendlich gross zu betrachten sind, und eine
darauf gestitzte Folgerung muss immer mit grosser Vorsicht
aufgenommen werden. Nur ein eingehenderes Studium der
Ursachen der allgemeinen Gravitation kann uber diese Fra-
gen einen Aufschluss geben. Erst wenn wir eine Hypothese
bekommen, die alle Erscheinungen der Anziehung in einem
Zusammenhange zu fassen erlaubt, wird man in diese Rich-
tung sicher weiter fortschreiten können.
Eine Betrachtung der gJ-Werthe zeigt am besten wie
wenig man im Stande ist iäber diese Fragen zu entscheiden.
Weil nicht nur positive sondern auch negative Werthe hier
vorkommen, könnte man auf den ersten Blick zu der Mei-
nung geneigt sein, dass wenigstens diese Theile der Atom-
gewichte nicht gegen Massen proportional sein können. Das
wäre aber eine voreilige Folgerung. Es ist nämlich im
höchsten Grade wahrscheinlich, dass auch das Atomgewicht
des Wasserstoffes gleich wie diejenigen aller anderen Grund-
stoffe aus zwei Theilen bestehe, die den Zahlen N und & ent-
sprechen, weil wir sonst einen wesentlichen Unterschied
zwischen H und allen iibrigen Elementen annehmen missen
Wenn es möglich wäre diese beiden Theile des Wasserstoffs-
atoms zu unterscheiden, wirde es sehr angemessen sein den
N-Werth zur Einheit der Atomgewichte zu wählen, d. h.
statt H = 1, wie jetzt, H=1 + d zu setzen. Dann wirden aber
auch die Jd-Werthe aller iibrigen Grundstoffe sich ändern,
und es wäre sehr leicht denkbar, dass sie alle positiv wir-
den. Dazu braucht man nämlich nur d positiv und nicht
16 RYDBERG, DIE GESETZE DER ATOMGEWICHTSZAHLEN.
allzu klein zu setzen. Weil es somit sehr zweifelhaft ist, ob
wirklich negative J-Werthe existiren, können natiärlich keine
Folgerungen daraus gezogen werden.
Machen wir jedoch jetzt in Bezug der N-Werthe die
oben erörterte gewöhnliche Annahme, dass die Massen der
Atome den Anziehungen proportional sind, so missen nach
dem Vorigen die Hauptmassen der Atome oder die Atom-
kerne, wie man sie nennen könnte, ganze Vielfache der
Masse des Wasserstoffskerns sein. Es liegt dann die Vor-
stellung nächst an der Hand, dass die Kerne der äbrigen
Grundstofre aus Wasserstofrkernen zusammengesetzt sind, wenn
auch nicht diese Vorstellung als die einzige mögliche nach-
gewiesen werden kann. Gehen wir dann zu den d-Werthen
iber, steht es uns zunächst frei auch hier dieselbe Propor-
tionalität zwischen Massen und Anziehungen anzunehmen.
Es wäre wohl dann am wahrscheinlichsten, dass die den
d-Werthen entsprechenden Massen die Kerne der Atome als
Hällen umgeben, deren Grösse von derjenigen der Kerne
eine periodische Funktion sei. Anderseits scheint aber eine
solcehe Annahme keineswegs nothwendig zu sein. Man
kann sich dagegen sehr wohl denken, dass die periodischen
Theile der Anziehungen ,durch periodische Bewegungen der
Kerne bedingt sind, und dass die Atome mithin nur aus
den Kernen bestehen. Es ist diese Vorstellung sogar die
einfachere, weil man auch sonst um die periodische Ver-
änderlichkeit der Hillen zu erklären auf periodische Bewe-
gungen der Kerne hingewiesen wird ?!). Ein näheres Ein-
gehen auf diese Fragen wirde uns indessen hier zu weit fiähren.
$ 11. Ich will desshalb nur noch einige Bemerkungen
uber den engen Zusammenhang zwischen den Kurven der
J-Werthe und denjenigen der physikalischen Eigenschaften
der Elemente hinzufigen. Vergleichen wir desshalb die beiden
Figg. der Tafel mit der Kurve der relativen Atomzahlen
(y-Kurve)”), so sehen wir zunächst, dass die Formen der
Kurven von einander bedeutend abweichen. HFEine nähere
Betrachtung zeigt jedoch, dass auch hier ein Gesetz zu er-
kennen ist. Die Elemente, welche die Maxima der ö-Kurven
einnehmen, sind nämlich dieselben, welche die Maxima und Mi-
!) Vel. >»Om de kemiska grundämnenas periodiska system.» Bib. t. K.
Sv. Vet.-Ak. Handl., Bd. 10 n:o 2, pag. 26.
NAT al Ol pags 10 und Higf3.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:O 13. 17
nima der y-Kurve bilden; die Elemente, welche die Minima der
J-Kurven einnehmen, liegen den Knotenpunkten der y-Kurve zu-
nächst.
Von dieser Regel giebt es bei den Grundstoffen, fär
welche die Periodicität uäberhaupt deutlich hervortritt, keine
Ausnahme, wenn nicht vielleicht der etwas zu grosse Werth
von I (La). Es ist auch dieser durchgängigen Regelmässig-
keit wegen, dass ich die gegenwärtigen !V-Werthe von Sc,
Y und La gewählt habe, da andere hinreichenden Grinde
nicht vorhanden waren. Vielleicht gehören diese Stoffe ver-
schiedenen Gruppen an. (Vel. $ 7).
In dem oben erwähnten Aufsatze habe ich darauf hin-
gewiesen, dass man bei den Elementen, welche die höchsten
und niedrigsten Punkte der y-Kurve einnehmen, ein Maximum
der Anziehung resp. Abstossung gegen ähnliche Atome, d. h.
ein Maximum oder Minimum der Kohäsion voraussetzen
muss. Wir gelangen somit zu dem folgenden Satze:
Bei denjenigen Elementen, fi welche der periodische Theil
der Kohäsion die numerisch yrössten Werthe besitet, hat der
periodische Theil der allgemeinen Gravitation immer ein Marxi-
mum. Derselbe hat dagegen ein Minimum bei den Elementen,
wo der entsprechende Theil der Kohäsion die numerisch kleinsten
Werthe besitzt.
Nehmen wir an, dass periodische Bewegungen der Atome
die periodische Veränderlichkeit der Kohäsion hervorrufen,
können wir denselben Satz auch so ausdräcken:
Die Maxima resp. Minima des periodischen Theils der Gra-
vitation treffen bei den Elementen ein, wo die periodischen Be-
wegungen der Atome ein Maximum resp. Minimum der Energie
besitzen.
Ebenso vollständig zeigt sich die Uebereinstimmung
zwischen der Grösse :der d-Werthe und der Anzahl der Ver-
bindungen, welche die verschiedenen Grundstoffe mit einem
und” demselben eingehen können. Eine Vergleichung mit
den Ergebnissen einer vorherigen Untersuchung uber diesen
. Gegenstand ”) zeigt, dass
die Elemente, welche die grössten resp. kleinsten I- Werthe
haben, dieselben sind, welche die grösste resp. kleinste Anzahl
von Ozxiden (Sulfiden, Kloriden etc.) zu bilden im Stande sind.
1!) RYDBERG. Mättningskapacitet och atomvigt. Öfversigt af Kongl. Vet.-
Akad. Förhandl. 1885. N:o 7.
schiedenen ileeneblitien SIE Elemente durfen wir GE
Zweifel eine neue Bestätigung unserer fruäuher gewonnenen
Resultate sehen. Es wird dadurch höchst wahrscheinlich, dass
die periodischen Theile der Atomgewichte durch irgend eine
Art FourrIER'sche Reihen mit veränderlichen Amplituden
dargestellt werden können, ganz wie die fräher erwähnte
y-Funktion. Das wichtigste Ergebniss unserer Untersuchun-
gen ist jedoch ohne Zweifel die neuerworbene Kenntniss der
Zahlen N oder vielmehr der Zahlen an in den Formeln 4n + 3
und 4n, wodurch es möglich wird alle Eigenschaften der
Grundstoffe, so wie ihrer Verbindungen, als Funktionen der
natiärlichen" Reihe der ganzen Zahlen zu betrachten anstatt
der Atomgewichte, die niemals von der Unsicherheit der
experimentalen Beobachtung völlig befreit werden können.
bätre NN
Kr
ME EE bg AA ry 17 EB TREES
ST R
AN CM fa (br > EH Le Ms 1
MERA KGl 0 03 16 TT 38 9 JO 2 3
=lYmn=0 4. 8 12 16 20 24 28 32 36 GO um 43
"FRI: 6 TD 8 3 LÖK ARSA
52 56 60 64 68 2 26 BO 84 88 92 6 100 10
KENO 03 kk 35 6 IT 819 lO 2 BR 3 Öm h5 6 i 8 I SÖ 1 Al I ANG
112 116 120 124 128 132 136140 144 148 152 156 160 164 168 172 176 180 184 188 192 196-200 204 208 212 620
| Tith W. Schlachter, Stockholm.
;
|
|
BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR Band 41. N:o 44.
Meddelanden från Stockholms Högskola. N:o 47.
PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE "BERGARTER
MELLERSTA OCH ÖSTRA SMÅLAND.
ig
SYSTEMATISK-PETROGRAFISK UNDERSÖKNING
FR. EICHSTÄDT.
MEDDELADT DEN 9 DECEMBER 188535.
STOCKHOLM. 1887.
KONGL. BOKTRYCKERIET.
P, A. NORSTEDT & SÖNER.
YIYKTA ROTA
(
na
MUS
EF TID AEA få KEN ar UTLEA TEGINLER (RR
+
(RAM KONER vv
AR SN NG MA IRAN
SEAT
E
fnisren 1884 erhöll jag af Chefen för Sveriges Geologisk:
Undersökning i uppdrag att underkasta »grönstenarne» på bladet
»Hvetlanda» en närmare petrografisk bestämning. Till följd
häraf besökte jag under Augusti och förra hälften af Sep-
tember månader samma år alla de vigtigare grönstensföre-
komsterna å nämda blad för att insamla material till denna
undersökning. Bladet »Hvetlanda» hade särskildt utsetts der-
för, att grönstenar här på ett jemförelsevis begränsadt om-
råde uppträda i större rikedom och mångfald än på något
annat ställe åtminstone i Södra Sverige. Under arbetets fort-
gång syntes det mig emellertid snart nödvändigt att äfven
taga tillbörlig hänsyn till grönstenarne å närliggande områden.
Jag har derför utsträckt mina undersökningar till talrika berg-
arter från bladen »Nydala», »Vexiö», »Lenhofda», »Oskarshammn>,
»Vimmerby» och »Vestervik». Materialet härtill har till största
delen lemnats från Geologiska byråns samlingar. Likväl har
jag varit i tillfälle att besöka flera hithörande lokaler, äfven
utom »Hvetlandas» område. Särskildt har jag kunnat egna
flere dagars uppmärksamhet åt de intressanta förekomsterna
vid Loftahammar och Gamleby under tvenne särskilda besök
på dessa ställen sistlidne sommar.
Sjelfva den petrografiska undersökningen har verkställts
dels å Stockholms Högskolas mineralogisk-petrografiska Institut
och dels å petrografiska institutionen 1 Greifswald, under en
några månaders vistelse i nämda stad sistförflutna sommar.
Preparaten till undersökningen hafva förfärdigats dels vid
Stockholms Högskola af institutionens preparator Herr ANDERS-
SON, dels af firman VoiGt UND HocHGESANG i Göttingen (på
institutionens i Greifswald bekostnad) samt dels slutligen af
mig sjelf i ej obetydligt antal. Inalles hafva omkring 500
preparat blifvit använda. Jag begagnar här tillfället att till
Y
nämda institutioners föreståndare, Herrar Professorer W. C.
4 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
3RÖGGER och E. COHEN framföra min tacksamhet för det väl-
villiga understöd de sålunda låtit komma mig till del. Åfven
till statsgeologen D:r N. 0O. Horst står jag i tacksamhets-
skuld för understöd i råd och dåd.
I den här föreliggande uppsatsen, hvilken endast är ämnad
att utgöra första, ehuru fullt sjelfständiga, delen af hela ar-
betet, har jag nedlagt resultaten af de systematiskt-petro-
grafiska undersökningarna så till vida, som de vigtigare berg-
artstyperna 1 denna uppsats blifvit särskilda och närmare be-
skrifna. I ett kommande arbete skall jag ställa som mitt
mål att vid några af de vigtigare och för dylika undert-
sökningar mera lämpliga förekomsterna mera i detalj och
liksom steg för steg följa bergarternas vexlingar i fältet, såväl
de ursprungliga som de genom senare förändringar framkallade.
Att samtidigt med dessa geognostiskt-petrografiska undersök-
ningar en större uppmärksamhet än hvad som hittills kunnat
ske kommer att egnas åt rent geologiska förhållanden ligger
i sakens natur.
Af lätt insedda skäl har jag egnat största intresset åt de
massformiga bergarterna. Endast mera i förbigående och för
jemförelses skull har jag egnat mig åt undersökningen af de
till de kristalliniska skiffrarne hörande grönstenarne.
En särskild omsorg har blifvit nedlagd på fältspatens
bestämning. I detta syfte har jag i enskilda fall med till-
hjelp af kvicksilfverjodid-jodkaliumlösningen isolerat så stora
mängder ren fältspat, att de kunnat användas till kvantitativ
kemisk analys. Analysen af det sålunda vunna materialet
har utförts vid Sveriges Geologiska Undersökning af dess
kemist D:r H. SANTESSON. I de flesta fall har jag likväl be-
stämt plagioklasen genom att fastställa dess eg. v. eller
genom att mäta utsläckningsvinkeln i orienterade snitt. Utan
att vilja döma om den ena eller andra metodens företräden,
har jag likväl, då så låtit sig göra, med förkärlek användt
den senare. Tydligt är för öfrigt, att än den ena och än den
andra metoden lättare för till målet, och att man måste välja
metod efter omständigheterna. <Särskildt må framhållas, att
den förra metoden förlorar i säkerhet och skärpa, så snart
fältspaten är i minsta mån sönderdelad eller i högre grad för-
orenad af interpositioner. Dessa omständigheter inverka derc-
mot ej det minsta på den andra metoden, så framt sönderdelnin-
gen ej gått så långt, att inga brukbara spjelkblad kunna erhållas.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11: N:o 14; 5
Deremot lider den senare metoden af flera andra brister, som
i vissa fall omöjliggöra en exakt bestämning. Hit hör i främsta
rummet vanskligheten att i hvarje fall afgöra, huruvida de små
ur bergarten erhållna lamellerna äro orienterade efter basis P
eller efter brachypinakoidet M, i förening med svårigheten att
direkt bestämma utsläckningsriktningens tecken + eller —
I de flesta fall kan man likväl på indirekt väg, såsom genom
sjelfva de aflästa vinkelvärdenas storlek, fältspatens förhållande
i andra afseenden, t. ex. i konvergent polariseradt ljus o. s. v.,
komma till mycket säkra resultat såväl i ena som andra af-
seendet. Ett bestämdt tecken har likväl endast i de fall, då
detta tecken direkt kunnat bestämmas, blifvit utsatt framför
de anförda vinkelvärdena. För att så vidt möjligt upphäfva
de fel, som bero på en mindre exakt inställning på mörkt,
hafva alltid ett större antal afläsningar blifvit gjorda. Hvarje
i denna uppsats anförd mätning är sålunda medeltalet af 10,
ofta af 20 och flera, afläsningar. Dessutom hafva utsläcknings-
vinklarne, såvidt möjligt, blifvit mätta i flera spjelkblad ur
samma prof. Spjelkbladen hafva helst undersökts i den form
de erhållits ur bergarten. Men om ej tillräckligt tunna spjelk-
blad direkt kunnat erhållas, hafva orienterade snitt framställts
genom att fästa tjockare lameller med sin bästa yta på ett
objektglas och sedan tunnslipa desamma från den andra sidan.
Utom den mera exakta metoden att mäta utsläcknings-
vinkeln i spjelkblad eller orienterade snitt, har jag stun-
dom måst nöja mig med att enligt MICHEL LEVY's förslag
i preparaten mäta utsläckningsvinklarna i makrodiagonala snitt,
d. v. 8. sådana snitt, som släcka ljuset symmetriskt på båda
sidor om tvillingslinien. Då det emellertid endast är det på
detta sätt erhållna högsta värdet som är af någon betydelse
vid bedömandet af fältspaten, är det klart, att denna metod
endast i vissa fall kan ge approximatift riktiga resultat.
Om två eller flera plagioklasarter ingå i en bergart, kan
man medels denna metod endast bestämma den mest basiska.
Den mera sura plagioklasen undandrager sig hvarje bestämning,
så framt den ej utmärker sig genom ett särskildt utseende,
så att man kan företaga två serier mätningar, en för den sura
och en för den mera basiska fältspaten. Ännu mindre kan
man genom vare sig denna eller någon annan hittills känd
optisk metod ens tillnärmelsevis bestämma den relativa mäng-
den af de i en bergart ingående plagioklasvarieteterna. Rätt
6 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
egendomligt förefaller det derför, att det lyckats statsgeologen
D:r E. SvEDMARK att i gabbron från Rådmansön!) »på grund af
optisk undersökning» ej allenast påvisa flera (ända till 4) olika
plagioklasarter i samma prof, utan till och med att uppskatta
den relativa mängden deraf i de olika bergarterna. För att
visa, till hvilka märkliga resultat D:r SVEDMARK kommit, til-
låter jag mig att återgifva några ställen ur hans härnedan
citerade uppsats: »Plagioklasen (i biotitgabbron fr. Åkeröfjärden,
sid. 99) visar sig under mikroskopet, på grund af sina optiska
egenskaper, >) hufvudsakligen vara labrador med någon inbland-
ning å ena sidan af oligoklas, å den andra sidan af bytownit.
Endast undantagsvis påträffas några korn, som kunna upptagas
som anortit.> »Fältspaten (i gabbron mellan Kyrksjön och Öster-
marn, sid. 74) är som vanligt öfvervägande anortit. Ett mindre
antal korn kunna efter deras optiska egenskaper bestämmas som
bytownit och endast ett fåtal fältspatstycken öfverstiga i detta
hänseende bytownitens gräns mot labradoren. Här, liksom
eljest, är man 1 tillfälle att iakttaga, huru labradorkornen blifva
allt mera talrika ju närmare intill kontakten mot gneisen eller
dioriten som profvet är taget» o. s. v. på talrika ställen. Dessa
resultat af den mikroskopiska undersökningen skulle i sanning
vara både intressanta och vackra — om man kunde fullt tro
på tillförlitligheten af Herr SVEDMARKS uppgifter. Detta faller
sig dock något svårt, enär vetenskapen, såsom vi ofvan sett,
ännu ej eger något medel att på optisk väg åstadkomma så-
dana resultat. Antingen har Herr S. derför uppfunnit och an-
vändt en hittils ej känd metod — i så fall skulle han säker-
ligen göra vetenskapen en stor tjenst, om han ej behölle
denna för sig sjelf utan offentligen meddelade densamma —
eller också torde hans uppgifter bero på en utan tvifvel
något egendomlig missuppfattning och användning af MICHEL
LEvY's bestämningsmetoder. Det senare förefaller sannolikast
och Herr SVEDMARKS uppgifter om plagioklasen i gabbron
från Rådmansön skulle i så fall ej allenast vara värdelösa,
utan rent af oriktiga och vilseledande. En dylik storartad vex-
ling af olika plagioklasarter, der hvarje art skulle bilda sjelf-
!) E. SVEDMARK: Gabbron på Rådmansö och angränsande trakter af
Roslagen. Sveriges Geologiska Undersökning. Ser. C., N:o 78. Afven i
Geolog. Fören. Förhandl. Band VII. Häft. 14 samt Band VIII. Häft.
3 och 4.
2) Kursiveringen är gjord af mig.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 7
ständiga för sig bestående korn, är nemligen ej allenast i och
för sig högst osannolik, utan strider äfven helt och hållet mot
författarens erfarenhet med afseende på de småländska gabbro-
bergarterna, hvilka i många andra afseenden visa omisskännliga
analogier med gabbron från Rådmansön. TÖRNEBOHM, som förut
noggrant beskrifvit !) gabbron från Rådmansön, nämner heller
ej ett ord om en dylik vexling.
De undersökta bergarterna kunna lämpligen sammanföras
i nedanstående grupper samt beskrifvas i den här följande ord-
ningen:
I. Massformiga bergarter:
1) Gabbrogruppen:
a) egentlig — gabbro
b) broncit-gabbro
c) hornblende-
d) glimmer- >
e) uralit- resp. smaragditgabbro jemte andra omvand-
lingsprodukter af gabbroarter
2) Dioritgruppen:
a) egentlig diorit
b) kvarts-diorit
3) Diabasgruppen:
a) olivindiabas
b) enstatitdiabas
c) kvartsrika diabaser med gulaktig plagioklas
d) uralitdiabas
4) Hyperit.
5) Olivinit:
a) augitolivinit
b) hornblendeolivinit
II. Kristalliniska skiffrar:
1) Hornblendeskiffer:
a) granatförande
b) granatfri
2) Dioritskifrer:
! ÅA. E. TÖRNEBOHM: Sveriges vigtigare Diabas- och Gabbroarter. Kongl.
Sv. Vet.-Akademiens Handlingar, Band 14, N:o 13, sid. 43.
8 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
Det. må likväl uttryckligen framhållas, att den ofvanstående
uppställningen hvarken är eller gör anspråk på att vara en
fullständigt genomförd indelning af hithörande bergarter. Den
bör fastmer endast betraktas som ett skema som lämpligen
kan följas vid beskrifningen af det föreliggande materialet. De
olika bergartsorupperna äro heller ej i den mening fullt na-
turliga att, hvarje grupp skulle utgöra ett skarpt begränsadt
helt för sig. Tvärtom synas många af grupperna vara på det
närmaste förbundna med hvarandra genom öfvergångar och
mellanled. Flera olika bergartstyper kunna till och med sär-
skiljas inom en och samma geologiska förekomst. Detta gäller
ej allenast de smärre wnderafdelningarne utan äfven sjelfva
hufvudgrupperna, något som nogsamt kommer att framgå af
den följande framställningen.
Innan vi öfvergå till beskrifningen af de olika bergarterna
synes det dock lämpligt att lemna en, om också ytterst kort-
fattad, öfversigt öfver berggrundens allmänna geologiska bygg-
nad inom de ifrågavarande trakterna af Småland.
Som bekant !) genomskäres provinsen Småland i hela sin
längd från Jönköping ända ned till nordöstra hörnet af Skåne
af den gränslinie, som 1 geologiskt hänseende delar hela södra
Sverige i tvenne skarpt skilda regioner, jerngneisens region
och granitregionen. Hvad som ligger vester om denna gräns
tillhör jerngneisens område och det som ligger öster derom
oranitens.
Jerngneisens område utmärker sig i Småland liksom på de
flesta ställen i Sverige för stor enformighet såväl i geologiskt
som 1 petrografiskt hänseende. Den rådande bergarten är ty-
pisk, röd, finkornig till medelgrof s. k. jerngneis.. Såsom under-
ordnade inlagringar i denna gneis påträffas andra gneisarter
såsom grå hornblendegneis, ögongneis o. s. v. Dessutom före-
komma »grönskiffrar» såsom dioritskifrer, hornblendeskiffer o.s.v.
vexellagrande med gneisen i lager af mycket varierande mäk-
tighet. Såsom trakter, hvarest dylika skiffrar äro mera vanliga
må anföras nordvestra delen af bladet »Ölmestad>, der berg-
grunden till och med till öfvervägande del lär bestå af dylika
skiffrar, trakten söder om sjön Flåren 1 sydvestra delen af bla-
det »Vexiö» m. fl. ställen. Gneisens allmänna strykningsriktning
1) Jemför Geologisk öfversigtskarta öfver Sverige, utgifven af Sveriges
Geologiska Undersökning 1:1,000,000 samt beskrifningarne till bladen
»Ölmestad>, 2Vexiö», >»Huseby», »>Nissafors» och »Hvetlanda».
Dö
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 9
är N- NW stundom till och med nästan W. Stupningen är mycket
vexlande. Än ligga berglagren nästan sväfvande och än äro
de nästan lodräta. Hälleflintor, hälleflintgneiser och dylika berg-
arter synas helt och hållet saknas. Af massformiga eller erup-
tiva bergarter uppträda endast hyperit och diabas, den förra
troligen såsom mäktiga lagergångar inklämd mellan jerngnei-
sens skikt. Huruvida verkligen massformiga dioriter eller gab-
broartade bergarter förekomma inom jerngneisens område i
dessa trakter torde ännu vara en oafgjord fråga. Massformiga
dioriter omnämnas visserligen t. ex. af BLOMBERG !) från bladet
»Ölmestads> område. Huruvida dessa likväl äro verkligt eller
endast skenbart massformiga bergarter, synes dock ännu ej vara
med säkerhet afgjordt.
Vida större vexling och intresse erbjuder granitområdet,
hvilket upptager provinsens mellersta och östra delar. Ty ehuru
oraniten måste betraktas som den förherrskande bergarten inom
detsamma, är den likväl ej på långt när enrådande. Tvärtom
möter man här en mångfaldig vexling af såväl plutoniska,
massformiga och eruptiva, som lagrade bergarter.
Af alla på området uppträdande bergarter är som antydt
oraniten den förherrskande. Den uppträder i talrika större och
mindre massiv, hvilka enligt Horst ofta bilda skarpa kontakter
mot de lagrade bergarterna samt mot hvarandra,?) då de bestå
af olika varieteter. Många olika slags granitvarieteter kunna
särskiljas. De mest nämnvärda äro kanske: finkornig till medel-
grof, röd och orå Vexiögranit, Örebrogranit, porfyrartad granit,
hornblendegranit samt åtskilliga andra finkorniga, röda och gra
oraniter. En egendomlig och i sitt slag enastående bildning är
klotgraniten 3) från Slättmossa i Järeda socken, Kalmar län. AT
öfriga plutoniska bergarter må här endast nämnas de till gabbro-
och dioritgrupperna hörande bergarterna, hvilka bilda större eller
mindre massiv inom alla delar af granitområdet. Gångar af por-
fyr och diabas genomsvärma dessutom de i fråga varande trak-
terna, särskildt bladen »Hvetlandas» och »Nydalas» områden.
Afven på bladet »Vexiö» äro diabasgångarne ganska talrika.
Diabasgångarne kunna hafva en längd af 3—4 mil och en
mäktighet af 400—500 fot och derutöfver. Porfyrgångarne äro
!) Beskrifningen till >Ölmestad> S. G. U. ser. Ab n:o 5, sid. 9.
2) Beskrifningen till »Hvetlanda», 8. G. U. ser. Ab n:o 6, sid. 31.
3) HoLsT, N. O. och E1IcHsTÅDT, FR.: Om Klotdioriten från Slättmossa
i Järeda socken, Kalmar län. Geolog. Fören. i Stockholm Förhandl. 1884,
bd. VII, häft. 2.
10 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
deremot betydligt mindre. De äro vanligen jemförelsevis helt
korta och uppnå sällan en mäktighet af 100'. Egendomligt är
det samband, som ofta finnes mellan dessa båda bergarter,
derigenom att ursprunglig diabas, nu omvandlad till uralitdiabas,
på många ställen åtföljer porfyrgångarne såsom mer eller min-
dre tjocka salband.!) En särdeles märklig diabasgång är den
s. k. Rödjagången, hvilken längs sin östra sida omsluter så tal-
rika bollar af kvartsit och kvartsitsandsten, att ett verkligt
konglomerat, det så kallade kvartsitdiabas-konglomeratet der-
igenom bildas.?) Mäktiga täcken eller strömmar af diabas på-
träffas dessutom i trakterna SÖ om Nässjö jernvägsstation på
bladet »Nydala». Dessa diabastäcken hafva på sina ställen be-
funnits öfverlagra Almesåkraseriens bergarter.
Det lagrade urberget inom detta område är likaledes mycket
vexlande. Olika slag år gneis, granitgneis, hälleflintgneis, hälle-
flinta, glimmerskiffer, grönskiffer och kvartsit påträffas i mång-
faldig vexling och i stor mängd. Då emellertid inga omfat-
tande petrografiska undersökningar ännu blifvit anställda, indelar
man dessa bergarter ännu efter rent yttre kännetecken, såsom
färgen, goryet o. s. v. samt särskiljer på detta sätt röd och grå
oneis, röd och grå hälleflinta, finkornig gneis, orofkristallinisk
oneis, ögongneis o. s. v. En särdeles märklig bergart är den
konglomeratartade hälleflintan och hälleflintgneisen, som på-
träffas på flera ställen inom kartbladet »Hvetlandas»3) område,
såsom vid Holmesberg, Hvetlanda kyrka, Lönneberga station
m. fl. st. De lagrade bergarterna uppträda som långdragna
zoner eller bälten inom de massformiga. Talrika dylika bäl-
ten af mycket vexlande längd och mäktighet kunna särskiljas.
Somliga af dessa hafva en sådan längd, att de kunna följas
snart sagdt från granitområdets vestra gräns till dess östra
d. v. s. till kusten af Östersjön. Ett sådant är det som från
trakterna af Asa och Tolg på bladet »Vexiö» med vexlande
mäktighet sträcker sig i sydostlig riktning hän emot Nybro
och sedan i mera ostlig riktning fortsätter förbi Kristvalla till
trakten NO om Kalmar, der det slutar på omkring två mils
afstånd från kusten. Ett annat, ännu mäktigare bälte är det,
!) EicHSTÄDT, FR.: Om uralitdiabas en följeslagare till gångformigt
uppträdande småländska qvartporfyrer. Geolog. Fören. i Stockholm För-
handl. bd. VI, häft. 14, sid. 709.
2) Densamme dersammastädes bd. VII, häft. 11: Om qvartsitdiabas-
konglomeratet på bladen »Nydala», >Vexiö» och >Karlshammn>.
3) Se beskrifningen till >»Hvetlanda» sid. 20 och 22.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 11
som från trakterna öster och norr om sjön Nömmen på »Ny-
dala» i sydostlig riktning stryker öfver bladen »Hvetlanda» och
»Oskarshamn» hän emot staden Oskarshamn. Äfven detta bälte
har likväl i östra delen af sin utsträckning en mera östlig rikt-
ning. Andra dylika bälten hafva deremot betydligt mindre di-
mensioner. Deras längdutsträckning ligger likväl ständigt i
fullkomligt samma hufvudriktningar som de nu nämda större
zonerna, så att en anmärkningsvärd parallelism gör sig gällande
mellan samtliga såväl större som mindre bältens hufvudrikt-
ningar. Denna lagbundenhet förhöjes derigenom, att den all-
männa strykningsriktningen inom de särskilda bältena enligt
regeln faller samman med dessas egen längdriktning. Stryk-
ningen är således i stort sedt antingen NV-—SO eller också
mera rakt V-—O. Stupningen är i allmänhet brant, stundom nä-
stan lodrät och vanligen fallande in emot NO eller N. Flera
af de smärre hälleflintförekomsterna betraktas af HorsT!) rent
af som inneslutningar i graniten. Å andra sidan tror HoLst
sig hafva gjort den märkliga iakttagelsen, att smärre granit-
partier stundom allsidigt omslutas af hälleflintan.
Angående de här i fråga kommande bergarternas ålder må
endast nämnas, att gneisen i allmänhet anses för äldst, medan
de till »hälleflintformationen» hörande bergarterna anses för
yngre än denna. Ett af hälleflintformationens yngsta led synas
kvartsiterna vara. Dylika kvartsiter påträffas 1 synnerhet på
bladet »Vestervik>, der de uppträda i trenne långdragna fält,
hvilkas längdriktning, i full öfverensstämmelse med den förut
angifna hufvudriktningen, är NV
ritmassiv genomsätta dessa kvartsiter, såsom exempelvis vid
Gamleby, norr om Jenny station, norr om Fårhults station m. fl. st.
Yngre lagrade bergarter än urformationens finnas endast
anstående på tvenne skilda ställen inom Småland nemligen dels
i norra och dels i sydöstra delarne af denna provins. På förra
stället hafva till Almesåkraserien hörande kvartsiter, sandstenar
och konglomerat jemte till Visingsöserien hörande bergarter
en ganska vidsträckt utbredning. På senare stället finner man
en smal remsa af fukoidsandsten på vestra stranden af Kal-
marsund.
Förutom på dessa båda ställen, hvilka egentligen ligg:
utom området för denna undersökning saknas alla yngre berg-
SO. Flera gabbro- och dio-
! Beskrifningen till bladet »Hvetlanda»>, sid. 17.
12 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
lager helt och hållet och urberget täckes omedelbart af de
lösa jordlagren. Dessa täcka dock berggrunden mer eller
mindre fullständigt, så att de geognostiska undersökningarne
genom dem i hög grad försvåras. Talrika hällar sticka
visserligen på många ställen fram ur den lösa jordbetäck-
ningen, men de äro dock i allmänhet föga blottade. Fram-
förallt saknas djupare. i berglagren inskurna dalfören full-
ständigt, så att större naturliga profiler genom berggrunden
ingenstädes finnas tillgängliga. Afven genom konst blottade
profiler äro sällsynta. Endast här och hvar längs jernvägs-
linierna hafva. sprängningar i berggrunden blifvit verkställda.
Söder om Ryningsnäs jernvägsstation finnes en dylik ganska
betydande skärning genom massformig gabbro och söder om
Gamleby en genom en likaledes massformig dioritartad berg-
art. Flera andra större eller mindre skärningar genom andra
bergarter finnas dessutom på skilda ställen.
Efter denna korta allmänna karakteristik af det område,
inom hvilket de undersökta grönstenarne uppträda, öfvergå
vi till en närmare redogörelse för de vigtigare grönstensarterna
efter det sid. 7 anförda skemat.
I. Massformiga bergarter.
1. Gabbrogruppen.
Till gabbrogruppen hörande bergarter hafva som ofvan
nämts en ganska allmän och vidsträckt utbredning inom det i
fråga varande området. Innan jag öfvergår till den närmare
beskrifningen af de vigtigare gabbrotyperna torde det likväl
vara nödvändigt att förutskicka några allmänna anmärkningar,
för att antyda, hvad som i det följande kommer att förstås
under benämningen gabbro. Som bekant anses från gammalt
kombinationen diallag-plagioklas som bestämmande för gabb-
ron. Då det emellertid med skäl kan anses tvifvelaktigt,
huruvida diallagen väsentligen skiljes från den med den-
samma isomorfa vanliga augiten, hafva tvifvel uppstått, om
gabbron är att anse som en sjelfständig bergart, eller om den
endast utgör en modifierad diabas. Sistnämda åsigt hyl-
las af RosEnsuscH bland andra. Såväl i sin »Mikroskopische
Physiographie der massigen Gesteine» Stuttgart 1877 som i
den senare offentliggjorda »Tabellarisehe Ubersicht der massi-
BIHANG. TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11; N:o 14. 13
gen eruptiven Gesteine» uppställer ROSENBUSCH visserligen gab-
brobergarterna ännu som en egen familj, men i motsats här-
till uttalar han sig på flera ställen på det bestämdaste för
den uppfattningen, att gabbron i sjelfva verket ej är något
annat än en underafdelning under diabasen. Så säger han i
sin »Mikroskopische Physiographie» sid. 327 (vid redogörelsen
för diabasfamiljen): »Ich bin der Uberzeugung, dass auf die
Dauer eine Abtrennung der Gabbros von den Diabasen nicht
durchfihrbar sein wird; dass wir bei diesen Gruppen kinstlich
scheiden, was natirlich zusammen gehört, scheint mir beson-
ders auch durch die geologischen Verhältnisse und einige syste-
matische Beziehungen erwiesen». Vidare heter det (sid. 459)
vid redogörelsen för gabbrons mineralogiska sammansättning:
»Uber die Schwierigkeit einer exakten Abgrenzung der Gabbro-
gesteine von den Diabasen wurde bereits gelegentlich dieser
Felsarten gesprochen. In keinem Falle können die Plagioklas-
Diallaggesteine einen Anspruch auf volle Selbständigkeit er-
heben, höchstens diirfen sie als eine Unterabtheilung der Dia-
base gelten, welche sich durch eine eigenthuämliche Struktur und
Theilbarkeit ihres Pyroxens charakterisiren».
Denna åsigt kan författaren ej dela. Det kan visserligen
ej förnekas, att diallagen hvarken i morfologiskt, optiskt eller
kemiskt afseende väsentligen skiljer sig från annan monoklin
augit. Det kan till och med mycket ofta inträffa, att man ej
är i stånd att afgöra, huruvida ett visst mineral bör kallas
diallag eller augit. Icke dess mindre lider det enligt min
åsigt intet tvifvel, att en viss fullt sjelfständig och från dia-
basen vidt skild bergartsgrupp finnes, hvilken innehåller en
pyroxen, som utmärker sig genom en mer eller mindre ut-
preglad afsöndring parallelt med ortopinakoidet coPo, d. v. s.
diallag som väsentlig beståndsdel jemte plagioklas. Den egent-
liga skillnaden mellan denna bergartsgrupp, den s. k. gabbro-
gruppen, och diabasen beror likväl ej på olikheten i pyroxe-
nens utbildning och struktur, hvilken i och för sig är ganska
oväsentlig. Den beror fastmer på dessa båda bergarters olika
genetiska och geognostiska förhållanden, på deras olika fränd-
skap till andra bergarter, på deras olika struktur och utseende
samt på deras olika omvandling o. s. V., 0. 8. V.
Hvad de genetiska och geognostiska olikheterna angår
synes dessa lämpligen kunna karakteriseras så, att diabasen
') Neues Jahrbuch etc. 1882. Band II. Heft 1 sid. 17.
14 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
liksom basalten etc. är en eruptiv bergart, medan gabbron lik-
som graniten, syeniten o. s. v. är en plutonisk bildning, samt
att de båda bergarternas olika geologiska förekomstsätt är en
följd af och ett uttryck för es be genesis. Åfven struk-
turförhållandena äro ett uttryck för denna, enär diabasen i
strukturelt afseende (fältspatens utbildning, förekomsten af
diabaser med amorf mellanmassa samt i allmänhet af porfyr-
artade diabaser) närmar sig vissa af de yngre eruptiva berg-
arterna, under det att gabbron äfven i detta afseende förhåller
sig fullkomligt analogt med graniten, syeniten m. fl. Gabbron
synes till och med direkt kunna öfvergå i granitartade berg-
arter, medan ett sådant samband le dk och granit na-
turligtvis ej eger rum. Å andra sidan kan gabbron genom
att upptaga primärt hornblende i så stor ma att detta helt
och hållet förtränger och ersätter diallagen, öfver i ren diorit.
Åfven i detta afseende förhåller sig diabasen skred helt
annorlunda än gabbron. Hvad slutligen de båda bergarternas
omvandlingsförhållanden angår, synes äfven i dessa afseenden
ganska väsentliga olikheter i allmänhet göra sig gällande,
såsom af det följande nogsamt kommer att framgå.
Det sagda torde vara nog för att ådagalägga min stånd-
punkt, hvilken är den, att såväl gabbro- som diabasgruppen
hvar för sig äro fullt naturliga geologiska grupper, som ej
utan våld på naturen kunna SR me hvarandra.
Åtminstone är detta förhållandet med de svenska hit-
hörande bergarterna. De svenska gabbroarterna bilda således
otvifvelaktigt en genom sina geologiska förhållanden, genom
sin struktur o. s. v. väl karakteriserad grupp. Den mineralo-
giska sammansättningen kan visserligen vara underkastad rätt
betydande vexlingar; det är nemligen ej nog med att den
monoklina pyroxenen än kan vara mera dätllaggke och än mera
augitlik, den kan äfven delvis eller nästan helt och hållet er-
sättas af andra bisilikat såsom broncit (i allmänhet rombisk
pyroxen), glimmer eller hornblende, utan att bergarten deri-
genom väsentligen förlorar karakteren af gabbro. Ty trots
den något vexlande sammansättningen bibehålla dessa berg-
arter dock så många gemensamma egendomligheter 1 sitt ut-
seende, i sin struktur o. s. v., att man väl i de flesta fall ej
bör vara i tvifvel, huruvida en viss bergart bör hänföras till
gabbrogruppen eller ej. Särdeles karakteristisk och för alla
de undersökta gabbroarterna gemensam är deras genom plagio-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14, 15
klasens utbildning i förening med den i dem vanligen in-
gående ringa kvartsmängdens sätt att uppträda framkallade
struktur. Plagioklasen bildar nemligen allsidigt i jemvigt ut-
veeklade kristaller, hvilka, då de mera obehindradt kunnat ut-
veckla sina former, visa ganska tydliga rätliniga kristallkon-
turer. I preparaten te sig derför plagioklasgenomskärningarne
i allmänhet som jemförelsevis breda taflor — ej som långa och
smala lister, såsom i diabaserna —, hvilka särskildt på gränsen
mot den i vinklar och vrår mellan dem inklämda kvartsen äro
väl kristallografiskt begränsade. Kvartsen, hvilken endast upp-
träder på nämda sätt såsom en mellan de öfriga beständs-
delarne inklämd fyllnadsmassa, är nemligen den sist stelnade
beståndsdelen. = Fältspatkristallerna hafva derför just på de
ställen, der de begränsas af kvarts, lättare kunnat följa sin
drift att antaga regelbundna kristallformer. Detsamma är
äfven händelsen med de öfriga beståndsdelarne, såsom augit,
hornblende o. s. v., hvilka ej sällan äro väl kristalliserade, då
de händelsevis stöta intill eller delvis omgifvas af kvarts.
Kvartsens sätt att uppträda samt de öfriga beståndsdelarnes
förhållande, då de gränsa intill detta mineral, erinra för öfrigt
så lifligt om det sätt, på hvilket amorf glasmassa uppträder
inklämd mellan de öfriga beståndsdelarne 1 vissa eruptiva berg-
arter och de förhållanden, som dervid ega rum, att man svårligen
kan undgå att betrakta dem som analoga företeelser. Liksom
glasmellanmassan i de eruptiva bergarterna är den sista amorft
stelnade återstoden af ett flytande magma, på samma sätt är
kvartsen i dessa och liknande bergarter att betrakta såsom den
sista kristallisationsprodukten ur ett dylikt magma. Den för
dessa och liknande bergarter egendomliga strukturen skulle så-
ledes på sitt vis tala för, att de en gång befunnit sig i ett
magmaartadt tillstånd lika väl som de otvifvelaktigt eruptiva
bergarterna.
Att den småländska gabbron (och de nära den stående
dioriterna) är en massformig och plutonisk bergart, bevisas dess-
utom af dess geognostiska förekomstsätt. Den bildar nemligen
inom granitområdet större eller mindre massiv, hvilka än upp-
sätta genom massformig granit och än genom de lagrade ur-
bergarterna. Flera af dessa massiv ligga så, att de på ena
sidan begränsas af granit på den andra af lagrade bergarter.
Gränsen mot den omgifvande bergarten är dock sällan fullt
tydlig. Detta kan dels bero derpå, att gabbron mot gränsen
16 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOEFÖRANDE BERGARTER.
på grund af kontaktförändringar ändrar utseende så, att den
kan vara svår nog att igenkänna och skilja från omgif-
vande bergarter, dels ock derpå att den blifvit liksom inknå-
dad och inpressad i dessa på ett sådant sätt, att den stundom
till och med synes vexellagra dermed. Huru gabbron blifvit
imknådad och inpressad i den omgifvande bergarten och huru
den dervid förändrats, kan man särskildt tydligt studera vid den
lilla gabbrokuppen N om Fårhults station samt vid före-
komsten S om Gamleby, på hvilka ställen gabbron sätter upp
oenom kvartsit.
Å andra sidan bildar gabbron likväl ej alltid fullt sjelt-
ständiga massiv, utan endast liksom kärnor af sådana, hvilka,
bortsedt från de genom kontaktmetamorfos framkallade förän-
dringarne, utåt eller åt en sida så småningom ändra karak-
tär samt öfvergå i andra mera sura bergarter. Huruledes gab-
bron så småningom öfvergår i en granitartad bergart, kan man
studera Ö om Wirserumssjön på bladet »Hvetlanda», N om sjön
Allgunnen på bladet >»Wexiö» m. fl. st. Om nu en dylik art-
förändring af gabbron dessutom får ett skiffrigt utseende på
orund af kontaktinverkan, kan det lätt se ut, som om gabbron
verkligen ginge öfver i en skiktad gneisartad bergart. Några
oanfäkteliga iakttagelser, att massformig gabbro på detta sätt
verkligen skulle öfvergå i skiktade bergarter, föreligga deremot
ej. Att väsentligen af augit och plagioklas bestående bergarter
kunna vexellagra med kristalliniska skiffrar, är derför ej ute-
slutet och förefaller heller ej osannolikt. Dylika bergarter äro
emellertid sjelfva kristalliniska skiffrar och hafva föga gemen-
samt med massformig gabbro.
Det har ofvan antvdts, att gabbron vid kontakten kan vara
impressad i omgifvande bergarter, så att densamma i dessa
bildar ett slags apofyser eller smärre lagergångar. Huruvida
verkliga gångar af gabbro finnas i dessa trakter, är, ehuru ej
osannolikt, likväl ännu ej kändt. Man kan visserligen på sina
ställen såsom vid Gamleby, i massivet SV om Loftahammar,
i masssivet omkring Björkmossa och Wirserum o. s. v. iakttaga
vånglika strimmor af en något olika sammansatt (väl städse
mera sur) gabbro eller dioritartad bergart i gabbron. Dylik:
strimmor äro likväl enligt min uppfattning ej att anse såsom
egentliga gångar utan som ett slags »Schlieren» i gabbron. Möj-
ligen äro till och med granitgångarne och granitådrorna, hvilka
ofta genomsätta gabbron (i sådana fall omvandlad i diorit) i
BINANG TILL Ko SVA VERSAKAD: HANDE. BAND fl. N:O 144: ” 17
sådan mängd, att en breccielik bildning uppstår, att uppfatta på
ungefär samma sätt. Liksom kvartsen i sjelfva bergartsväfna-
den representerar det sist kristalliserade öfverskottet af kiselsyra,
på samma sätt representera dessa gångar de återstående sura
magmaresterna inom massivet.
Efter dessa korta inledande ammärkningar om gabbron i
allmänhet kunna vi öfvergå till den närmare beskrifningen af
de vigtigare gabbrotyperna. Allt eftersom bronctit, primärt
hornblende eller glimmer träda in i gabbron som väsentliga
beståndsdelar vid sidan om monoklin pyroxen, kan man från
den egentliga gabbron särskilja broncitgabbro, hornblendegabbro
och glinumergabbro. Smaragdit eller uralitgabbro är deremot en
omvandlingsprodukt af gabbron liksom prehnit,- eller epidothorn-
blendestenen, hvilken representerar ett ännu längre skridet
omvandlingsstadium.
Vid denna indelning får det likväl ej lemnas ur sigte,
jag betonar det än en gång, att de olika gabbroarterna endast
äro afarter af samma bergart och att några bestämda gränser
dem emellan ej finnas. De hafva nemligen utvecklat sig den
ena ur den andra och kunna äfven vexla med hvarandra i
samma förekomst.
a) Gabbro.
Olivinfri gabbro från Björkmossa, från Klefva grufva
m. fl. st. I trakten omkring Björkmossa och Wirserum samt
omkring Klefva mnickelgrufva i Alsheda socken, bladet Hvet-
landa, bildar typisk olivinfri gabbro tvenne ganska betydande
massiv. Det förstnämda af dessa båda massiv är säkerligen
det största gabbromassivet inom hela området. Det har nem-
ligen en längd af omkring 7 km och en bredd af 2,5—3 km.
Klefvamassivet, 1 hvilket den fordom betydande men nu ned-
lagda nickelgrufvan (malmen = nickelhaltig magnetkis samt
kopparkis) blifvit anlagd, är deremot mindre. Den friska
oförändrade bergarten är svartgrå eller nästan svart till färgen,
har medelgroft, stundom nästan groft ory, samt består af följande
beståndsdelar: plagioklas, dtallag, rombisk pyroxen, hornblende,
glimmer, kvarts, apatit, magnetit jemte något titanjern och en-
staka gnistor af svafvelkis. Strukturen är typisk »gabbro-
struktur.»
2
138 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
Plagioklasen är vanligen den öfvervägande beståndsdelen.
Endast undantagsvis träder den mera tillbaka i förhållande till
de öfriga i bergarten ingående mineralen. I stuff är plagio-
klasen svartgrå, ofta med en brun eller violett anstrykning. I
preparaten är den gråaktig, stundom ljusare och stundom
mörkare. En följd af plagioklasens mörka färg är, att hela
bergarten är särdeles mörk, ehuru plagioklasen är den för-
herrskande beståndsdelen. |
Den mörka färgen hos plagioklasen framkallas af små,
mörka interpositioner, som i tallös mängd uppfylla densamma.
Dessa interpositioner, hvilka till sitt utseende erinra om de-
vitrifikationsprodukterna i vissa bergarters amorfa glasmellan-
massa, bestå dels af små rundade stoftkorn, dels af långt
utdragna raka trichitliknande bildningar och dels slutligen af
ytterst tunna och smala, men långdragna lameller. Dessa
senare äro, då man ser dem från bredsidan, tydligt genomskin-
liga med brun färg. Äfven de fina stoftkornen förefalla stun-
dom genomskinliga, då de äro något större. Detta kan dock
bero på en optisk villa. I hvarje händelse förefaller det dock
mycket sannolikt, att alla dessa interpositioner äro af samma
slag. Af hvilket ämne de bestå, har likväl ej kunnat utrönas.
De synas emellertid vara mycket lättlösliga 1 saltsyra, ty om
man öfvergjuter fint pulveriserad, i öfrigt fullkomligt ren
fältspat med nämda syra, färgas denna nästan ögonblickligen
gul af jern: Åfven af kiselfluorvätesyra lösas dessa interpo-
sitioner lätt. Om man nemligen på ett med kanadabalsam
öfverdraget objektglas behandlar ett litet stycke af ett preparat
med kiselfluorvätesyra, så försvinna dessa interpositioner till
och med innan fältspaten helt och hållet sönderdelats. Å
andra sidan kan det likväl ej nekas, att de tydligt bladformiga
interpositionerna stundom hafva stor likhet med små magnesia-
glimmerfjäll. Man tycker sig till och med kunna iakttaga
tydlig dikroism hos desamma. Den förmodan har också
blifvit uttalad, att de skulle bestå af ilmenit. En på våta vägen
företagen pröfning på titansyra gaf emellertid ingen titanhalt.
Den använda mängden ren fältspat (omkr. 1 gram) var likväl
måhända för liten för att ge någon märkbar titanreaktion.
I motsats mot hvad som plägar vara händelsen i diaba-
serna bildar plagioklasen i denna bergart liksom i alla gabbro-
arter allsidigt i jemvigt utvecklade kristallkorn, hvilka i genom-
skärning te sig som jemförelsevis breda taflor. I allmänhet
19
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14.
visa dessa taflor visserligen ingen tydlig kristallbegränsning,
men de hafva dock en sjelfständig, från de angränsande mine-
ralens konturer oberoende form. På gynsamma ställen ser
man likväl, att de kunna begränsas af tydliga kristallytor.
Någon zonarstruktur är ej märkbar eller åtminstone ej i ögonen
fallande. I polariseradt ljus framträder tvillingstreckningen
tydligt och man iakttager ofta tvenne system af tvillinglamel-
ler, det ena efter albit- och det andra efter periklinlagen.
I fint pulveriseradt tillstånd angripes plagioklasen märkbart af
varm koncentrerad saltsyra, men sönderdelas dock ej full-
ständigt ens vid längre tids digerering dermed.
För att utröna plagioklasens kemiska sammansättning
isolerades med tillhjelp af kvicksilfverjodid-jodkaliumlösningen
ett parti ren fältspat ur ett medelgroft broncitrikt prof från
Sjötorp VSV om Björkmossa samt öfverlemnades till analys
åt D:r Santesson. Vid isoleringen begagnades med fördel den
af Brögger konstruerade, med två kranar försedda isolerimngs-
apparaten. All fältspat syntes hafva ungefär samma egentliga
vigt, hvilken för den rena och till analysen använda fältspaten
medelst indikatorer befanns ligga mellan 2,713 och 2,694. D:r
Samtesson har meddelat följande analysresultat:
Syre.
INGET 02,84 20,18 =0:
Werjord2f5l bloss 30,24 14,09 = 3:
JSvntad ==
AFA LEG VR RENING IOGT
Magnesia AL SI PA 0,21 0,08 Fo
Fö NA INA
INISOROD- soc beste ens 6,16 0
Glödsn-förkEtEsr 0,29
100,32
Plagioklasen är således en normalt sammansatt labrador.
En något, fast helt obetydligt, större basisitet antydes genom
följande mätningar af utsläckningsvinkeln i spjelkblad ur ett
jemförelsevis grofkristalliniskt olivinförande prof från Blås-
målen omkring 2 km. NV om Sjötorp:
A) Spjelkblad efter P
1) A= 855
2) ANNE 19555
VMA =S 100
20 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
B) Spjelkblad efter M
NE
INGE 2095
JUVE 2096
Deremot har, såsom i det följande kommer att visas, ett
med ofvanstående analys fullkomligt öfverensstämmande resul-
tat erhållits genom att mäta utsläckningsvinkeln i ett redan
ganska starkt omvandladt olivinfritt prof från trakten NO om
Björkmossa by, så att det vill se ut, som om fältspaten i ur-
sprungligen likartade prof hade en konstant sammansättning i
hela massivet. ;
Åfven i gabbron från Klefva grufva är plagioklasen normal
labrador, ehuru den har en något mera sur sammansättning än
plagioklasen i Björkmossagabbron. Egentliga vigten är också
i full öfverensstämmelse härmed något lägre än i sistnämda
bergart. Vid isoleringen delades fältspaten i tvenne portioner,
af hvilka den portionen, som användes till analysen, hade en
eg. v., som låg mellan 2,694 och 2,688. Den öfriga fältspaten
hade en helt obetydligt lägre eg. v., men underkastades ingen
särskild pröfning, emedan den ej kunde fås fullt ren. Ana-
lysen gaf följande resultat:
b
NN
Syre.
Kiselsysd.. so 33,52 28,54 = uDaE
Bemjord eri 29,51 13,75.= 3:00:
JErNOXIA AL -s80 de spår
IAN ESSEN dra LG
Magnesia........- 0,35 a pga
17 RE SN ANN 0:44 O05 NR
NEN RON 6,55 HA
Glödn.-förk- Cs 0,45
100,23.
Längre ned anförda mätningar af utsläckningsvinkeln i spjelk-
blad ur ett annat, mera omvandladt prof från samma förekomst
visa, att fältspaten äfven här har en konstant sammansättning.
Den monoklina pyroxenen har, såsom redan antydts, än
ett typiskt diallagliknande och än ett mera augitliknande ut-
seende. Någon bestämd skilnad mellan diallag och augit synes
emellertid ej förefinnas, hvadan den monoklina pyroxenen i
det följande betecknas som diallag, utan afseende på, om den
till sitt utseende mera närmar sig det ena eller det andra
mineralspeciet. I allmänhet visar diallagen inga regelbundna
BIBANG RI Ko SV VET.=AKAD:; HANDE. BAND: 11. .N:O 14: 21
kristallkonturer. Stundom är detta dock händelsen, isynnerhet
då kristallerna äro mindre, eller då de gränsa intill, eller delvis
omgifvas af något mineral, som utkristalliserat senare än dial-
lagen sjelf. Till sin relativa ålder är diallagen ungefär sam-
tidig med plagioklasen, ehuru det ej kan förnekas, att den-
samma 1 allmänhet varit så att säga ett steg efter detta mine-
ral i sin utveckling. I vissa fall kan diallagen likväl vara till
och med äldre än plagioklasen (se härom sid. 42) och i så fall
är den ofta väl kristalliserad.
Det för den typiska diallagen karakteristiska finstrimmiga
utseendet framkallas snarare af en trådig eller bladig afsön-
dring efter ortopinakoidet cooPoe än af verkliga genomgångar
efter denna yta. Utom denna afsöndring efter ortopinakoidet
förefinnas emellertid tydliga genomgångar såväl efter prismat
oP som, fast mera sällan, efter klinopinakoidet PÅ. Dess-
utom finnes- ännu en fjerde genomgångsriktning efter oP,
hvilken synes vara ganska vanlig hos diallagen i alla hit-
hörande bergarter. Dessa genomgångar efter oP äro särdeles
karakteristiska och igenkännas öfver allt lätt från mineralets
öfriga genomgångar. De utmärka sig genom tydliga, kraftig
linier, hvilka likväl i vanliga fall ej genomsätta hela kristallen,
utan tvärt börja och sluta midt inne i densamma. Ofta nå de
ej längre än att de genomskära stycket mellan tvenne prisma-
genomgångar; vid andra tillfällen äro de likväl betydligt längre,
så att de sträcka sig genom nästan hela kristallen. Då genom-
gångar efter oP annars äro ganska sällsynta 1 pyroxen, före-
togos för bestämningens skull flera mätningar af vinkeln mel-
lan dessa genomgångar och prismagångarnes projektion i klino-
pinakoidala snitt. Härvid erhöllos följande värden, hvilka
tydligen visa, att dessa genomgångar 1 sjelfva verket måste
vara basiska:
Utsläckningsvinkeln. Vinkeln mellan genomgångarne.
42” 68”
ler 65”
43,5 0
41” ZOE
Det har redan framhållits, att diallagens finstrimmiga ut-
seende framkallas genom cen trådig eller bladig afsöndring
efter ortopinakoidet c<oPÉ2. Denna strimmighet förhöjes likväl
ofta genom förekomsten af talrika interpositioner, som ligga in-
22 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
lagrade parallelt med afsöndringsytan. I vissa fall synas inter-
positionerna till och med ensamma kunna framkalla en tydligt
strimmig textur hos diallagen. Detta synes bäst när inter-
positionerna hafva hopat sig i diallagkornens midt, hvilket
mycket ofta är händelsen. Interpositionerna bestå dels af
opaka korn och cylindriska kroppar af något jernmineral (magne-
tit?) och dels af brunt genomskinliga lameller, liknande dem,
som så ofta beskrifvits, utan att deras natur ännu kunnat fast-
ställas. Utom dessa interpositioner synas likväl äfven lamel-
ler af diallag vara inlagrade i tvillingställning mellan hufvud-
individens Matlenndaig Siosr) Åtminstone visa polarisations-
fenomenen ofta, att tvenne olika lamellsystem (hvaraf det
ena vanligen är mycket underordnadt) finnas, hvilka släcka
ljuset i olika riktningar, utan att några egentliga imterpositio-
ner kunna iakttagas.
Till färgen är diallagen städse ganska ljus. Färgen vex-
lar likväl något. Den är nemligen än gråbrun, än nästan hvit
och än tydligt grönaktig. I synnerhet de på sistnämda sätt
färgade diallagindividerna visa ofta tydlig dikroism. Färgen
är i så fall ljust sjögrön för den stråle som, vibrerar parallelt
med c och svagt rödaktig för de båda öfriga strålarne. Att
de olika färgade diallagindividerna hafva en något olika
sammansättning, bör man antaga, isynnerhet som de äfven i
andra afseenden synas förhålla sig något olika. Någon skarp
gräns mellan två skilda diallagvarieteter kan likväl ej dragas
på grund af färgen, lika litet som på grund af strukturen.
Utsläckningsvinkeln är såsom hos alla monoklina augitarter
särdeles stor och belöper sig tili 43” och deröfver. Basiska
snitt visa, då de undersökas i konvergent polariseradt ljus, ut-
trädet af en optisk axel. Det samma är förhållandet med ett
och amnat ortopinakoidalt snitt. Optiska axelplanet faller så-
ledes samman med symmetriplanet.
Den rombiska pyroxenen liknar i det hela taget fullstän-
digt diallagen, om man bortser från de olikheter, som bero på
de olika symmetriförhållandena. Vid omvandlingen förhåller
sig likväl den rombiska pyroxenen, såsom af det följande kom-
mer att framgå, annorlunda än den monoklina. Äfven den
rombiska pyroxenen har synbarligen något vexlande egenskaper
och sammansättning. Den är nemligen än fullkomligt färglös,
odikroitisk och svagt dubbelbrytande och än tydligt färgad,
dikroitisk och mera starkt dubbelbrytande. I förra fallet
BIMANG TILL! K-SVi! VETLSAKAD. HANDL: "BAND! 11 N:o 14: 23
bör den utan tvifvel anses som enstatit, 1 senare som broncit.
Enstatit och broncit förekomma dock om hvarandra till och
med i samma prof. <Interpositionerna äro desamma som i
diallagen. Törhända äro de likväl i allmänhet sparsammare,
liksom ock afsöndringen ofter P2 i allmänhet synes vara
mindre utpreglad. Till mängden vexlar den rombiska pyroxenen
betydligt. I många prof saknas den nästan helt och hållet, i
andra kan den deremot så tilltaga 1 mängd, att den blir minst
lika riklig som diallagen. Ur rent petrografisk synpunkt måste
bergarten i senare fallet betraktas som en enstatit- eller bron-
citgabbro (norit).
Hornblendet förekommer i två modifikationer, nemligen
dels som primärt och dels som sekundärt hornblende. Det må
likväl anmärkas, att diagnosen mellan dessa båda modifikationer
stundom kan vara svår nog. I allmänhet tror jag likväl ej, att
man skall misstaga sig, om man anser det kompakta, brun-
aktiga och med utmärkt tydliga prismagenomgångar försedda
hornblendet för primärt och det trådiga, stängliga eller bla-
diga, mera grönaktiga hornblendet för sekundärt. Båda slagen
af hornblende kunna vara starkt dikroitiska, men de skilja sig
i detta afseende, som det vill synas ganska konstant, genom
färgen på den parallelt med c vibrerande strålen, hvilken hos
det primära hornblendet är brungrön, hos det sekundära der-
emot blågrön. Här tages t. v. endast hänsyn till det primära
hornblendet. Detta påträffas mycket ofta sammanvuxet med
pyroxenmineralen. Det uppträder likväl ej sällan äfven såsom
sjelfständiga, i bergartsväfnaden inlagrade kristallkorn. Då
hornblendet är sammanvuxet med pyroxenen, bildar det an-
tingen rundt om slutna zoner omkring pyroxenkornen, eller
också finner man det endast ensidigt anvuxet vid eller på an-
nat sätt mera lösligt förenadt med dessa. Dessutom finner
man mycket ofta talrika små oregelbundna hornblendepartier
inneslutna i pyroxenen. Dessa i pyroxenen invuxna horn-
blendepartier släcka städse ljuset samtidigt sinsemellan och
samtidigt med det yttre, omkring pyroxenen lagrade hörn-
blendet. De hafva således fullkomligt samma optiska och
följaktligen äfven samma kristallografiska orientering. Denna
senare sammanfaller vanligen med pyroxenens, hvilket framgår
deraf, att genomgångarne utan afbrott fortsätta ur det ena
mineralet i det andra. Rätt ofta ser man likväl äfven, att de
båda mineralen sammanvuxit på ett mera oregelbundet sätt,
24 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
så att prismagenomgångarne bilda större eller mindre vinklar
med hvarandra. Stundom kan man till och med iakttaga,
att t. ex. hornblendet visar genomgångarne i tvärgenom-
skärning, medan augiten visar dem i längdgenomskärning.
O:NSE YE
De fritt i bergarten inströdda hornblendeindividerna äro i
allmänhet mycket oregelbundet begränsade. Ej sällan påträffar
man likväl hornblendekristaller med ganska tydliga kristall-
konturer. I tvärsnitt visa dylika kristaller hornblendets egen
prismaform med en prismavinkel på 124. Dertill komma
ofta de båda vertikala pinakoiden, hvilka likväl äro mera
underordnade 1 jemförelse med prismaytorna. Den omständig-
heten, att man kan finna dylika i sin egen form kristalliserade
hornblendeindivider, hvilka delvis eller helt och hållet om-
gifvas af primär kvarts, synes mig utgöra ett ganska talande
bevis för att hornblendet är primärt, så till vida som det måste
hafva förelegat i sin nuvarande form, redan innan kvartsen
stelnade. (Jemf. sid. 65). Huruvida det likväl är primärt i
detta ords egentligaste betydelse, är deremot en fråga, som
ännu är omöjlig att besvara.
Att det primära hornblendet bildar täta (icke trådiga)
massor med skarpt och kraftigt framträdande prismagenom-
gångar, har redan ofvan framhållits. Hufvudfärgen är grön
med en brunaktig färgton. Axelfärgen är deremot brungrön
till grön för strålarne c och b, samt gröngul eller nästan halm-
gul för strålen a. Absorptionen är c« ungefär = h > a. Stun-
dom påträffar man likväl äfven fullkomligt färglöst hornblende,
hvilket då bildar oregelbundna kärnor i det brungröna. Enligt
sakens natur kan man likväl endast 1 tvärsnitt med säkerhet
igenkänna det färglösa hornblendet, då man i längdsnitt ej kan
skilja det från diallagen. Det har ej lyckats att isolera några
till mätning af utsläckningsvinkeln dugliga hornblendeprismor.
Efter analogier att döma torde utsläckningsvinkeln på prisma-
ytor emellertid uppgå till omkring 12”.
Glimmern visar magnesiaglimmerns vanliga utseende och
egenskaper. Den påträffas ofta sammanvuxen med något af de
öfriga mineralen. Till mängden varierar glimmern betydligt
liksom de öfriga basiska beståndsdelarne, så att man kan finna
prof, i hvilka detta mineral nästan helt och hållet saknas, vid
sidan af sådana, i hvilka det ingår i ganska stor mängd. De
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 25
glimmerrika profven synas i allmänhet innehålla något mera
kvarts än de, i hvilka glimmern är mera sällsynt.
Kvartsen påträffas dock städse endast i ganska ringa mängd.
Den bildar, som vanligt i dessa bergarter, alltid oregelbundna,
i vinklar och vrår mellan de öfriga beståndsdelarne inklämda,
optiskt enhetliga partier. Att kvartsen är den sist utbildade
primära "beståndsdelen, framgår således af dess sätt att upp-
träda. Sekundär kvarts har ej med säkerhet kunnat påvisas.
Apatiten uppträder än som jemförelsevis stora rundade
korn och än som långa hexagonala nålar. Dessa senare genom-
stinga vanligen de öfriga beståndsdelarne, särskildt fältspaten,
i alla riktningar, medan de större rundade apatitkornen der-
emot mestadels ligga fria i bergarten.
De opaka kornen bestå dels af magnetisk jernmalm och
dels af titunjern. Äfven titanjernet är magnetiskt och kan
derför lätt utdragas ur bergarten tillsammans med magnetiten
medels en vanlig magnet. Att båda dessa mineral förefinnas,
ådagalades genom att medels en magnet isolera ett parti af
de opaka kornen och sedan behandla dessa med varm saltsyra.
Största delen löstes redan efter några minuter fullständigt,
men ett antal korn förblefvo absolut olösliga äfven efter
längre tids digerering med nämda syra. De i saltsyra olösliga
kornen sönderdelades genom smältning med surt svafvelsyradt
kali och i smältan påvisades titansyra på vanligt sätt genom att
medels kokning utfälla densamma ur mycket utspädd lösning.
Pyrit finnes dessutom här och hvar insprängd 1 bergarten
och igenkännes på sin speisgula färg i reflekteradt ljus. Att
nickelhaltig magnetkis och kopparkis på sina ställen, såsom vid
Klefva vid Wirserums kyrka o. s. v., uppträda så rikligt, att
de brutits som nickel- och kopparmalmer (vid Klefva med
stor framgång), har redan ofvan påpekats. Malmerna före-
komma på dessa ställen dels fria i större massor och dels in-
sprängda i gabbron i omedelbar närhet af malmstrecken, hvar-
est bergarten likväl är nästan oigenkänlig. I öfrigt synas dessa
malmer ej ingå 1 bergarten.
Olivin saknas fullständigt i de allra flesta profven. Endast
i det ofvannämda profvet från Blåsmålen hafva några friska
olivinkorn påträffats. Några af de undersökta profven, särskildt
ett från Hessalid m. fl. a., innehålla dessutom omvandlings-
produkter, som troligen härröra från olivin. I alla de öfriga
26 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
profven (omkr. 40 till antalet) saknas ej allenast olivin utan
äfven sådana mineralaggregat, som skulle kunna misstänkas
för att vara omvandlingsprodukter af detta mineral, fullständigt.
Ofvan gifna beskrifning gäller den ursprungliga oomvand-
lade gabbron. Dylika fullkomligt oförändrade prof äro likväl
mycket sällsynta, enär bergarten vanligen undergått några,
om än jemförelsevis obetydliga, förändringar. I denna hän-
delse bibehåller densamma likväl ännu såväl makro- som
mikroskopiskt sitt typiska utseende. Men gabbron kan äfven
undergå mera genomgripande förändringar och i så fall uppstå
hessilen, hvilka både till sin mineralogiska sammansättning
och till sitt utseende äro fullkomligt olika den uijspruns Eee
gabbron, så att man endast genom att steg för steg följa om-
vandlingens gång kan påvisa det nära sambandet mellan gab-
bron och dess omvandlingsprodukter. Vi vilja här 1 ett sam-
manhang något närmare redogöra för dessa omvandlingsfeno-
men samt för de bergarters sammansättning och utseende,
hvilka bildats såsom slutresultat af dessa.
Förändringarne som gabbron undergått hafva synbarligen
i första hand drabbat de i densamma ingående augitmineralen.
Vid omvandlingen förhåller sig emellertid den rombiska py-
roxenen, åtminstone den färglösa enstatitliknande, helt olika
med diallagen. Enstatiten öfvergår nemligen som oftast i ett
bladigt späckstensliknande — mera sällan i ett trådigt serpentin
(bastit ?) liknande — mineral, medan diallagen väl utan undan-
tag öfvergår i hornblende. Visserligen omger sig enstatiten
såväl som diallagen ofta med en smal söm af sekundärt horn-
blende, (hvilken ej bör förvexlas med det primära hornblendet)
men denna smala hornblendesöm synes endast vara ett slags
kontaktbildning i smått mellan pyroxen och fältspat, hvilken
ej vidare utvecklar sig och derför ej heller är af någon bety-
delse. Talkbildningen börjar deremot inne i sjelfva enstatit-
massan samt försiggår på vanligt sätt så, att de små talkfjällen
så småningom liksom äta sig in i den ännu friska enstatit-
substansen, hvilken allt mera förstöres och slutligen helt och
hållet försvinner. Vid fullständig omvandling uppstår således
en af små, lifligt polariserande talklameller sammansatt oordnad
massa inom det ursprungliga mineralets gränser. De nybildade
BIHANG TILK KK. SV. VET.-AKAD: HANDD: BAND ITG N:o 4; 27
talkfjällen äro mestadels färglösa eller svagt gulaktiga och
afsticka sålunda ej genom sin färg från modermineralet. I
vanligt ljus förråder detta derför ej, att det varit utsatt för
några förändringar, men 1 polariseradt ljus ser man det natur-
ligtvis genast på grund af den lifliga aggregatpolarisationen
De särskilda talkbladen äro sjelfva sammansatta af ännu finare
smålameller eller fibrer, hvika sällan ligga fullt parallelt med
hvarandra. Då de små talkbladen dessutom kunna ligga i
flera hvarf öfver hvarandra 1 preparaten, är det ytterst svårt
att närmare studera deras optiska egenskaper o. s. v. Det
lider likväl intet tvifvel, att de släcka ljuset parallelt. Vid
behandling med koncentrerad saltsyra under längre tid förblifva
talkbladen fullkomligt oförändrade. Tillika med talkbildningen
försiggår ofta en rätt riklig utsöndring af magnetit, hvilken
finnes inströdd öfverallt emellan talklamellerna.
Det har likväl redan ofvan antydts, att den rombiska py-
roxenen ej alltid öfvergår i ett bladigt späckstensliknande mineral
utan stundom äfven 1 ett trådigt, svagt polariserande serpen-
tinliknande. Serpentinbildningen försiggår 1 så fall på kändt
sätt längs oregelbundna förklyftningslinier, så att den för den
trådiga serpentinen egendomliga strukturen uppkommer. Åfven
serpentinen är färglös eller svagt gulaktig. Vid etsning af ett
preparat, i vilket dylik serpentinbildning iakttagits, med
kall saltsyra sönderdelades serpentinen lätt till skilnad från
talken, hvilken förblef oförändrad.
Förutom den genom den rombiska pyroxenens omvandling
bildade serpentinen påträffas 1 somliga preparat större eller
mindre, med hornblendestänglar och magnetitkorn blandade
serpentinpartier. Att dessa serpentinpartier jemte hornblende-
stänglar och magnetit härröra från sönderdelad olivin, före-
faller mycket sannolikt, isynnerhet som friska olivinkorn blifvit
funna i ett prof från Björkmossamassivet. Att olivin eiler dess
omvandlingsprodukter likväl i hvarje händelse är mycket säll-
synt, har redan (sid. 25) betonats.
I motsats mot den rombiska pyroxenen öfvergår diallagen
städse i hornblende. Åfven hornblendebildningen börjar öfver-
allt inne i den i omvandling stadda kristallens massa samt
fortgår, till dess att hela kristallen så småningom öfvergått i
hornblende. Den smala sekundära hornblendesöm, som stundom
påträffas utanför diallagkornen, synes nemligen ej kunna sam-
manställas med den här i fråga varande hornblendebildningen.
28 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
Då diallagen sjelf har en utpregladt trådig textur öfvergår den
äfven i trådigt uralitliknande hornblende. De fina horn-
blendetrådarne skjuta i så fall öfverallt in emellan diallag-
trådarne, hvilka å sin sida så småningom absorberas och för-
störas. En sålunda i omvandling stadd hornblendekristall har
onekligen ett rätt egendomligt utseende. Ingenstädes synes
den vara vare sig diallag eller hornblende utan båda delarne
på en gång. De med hvarandra omvexlande mineraltrådarne
äro nemligen så fina, att de ej ens vid stark förstoring kunna
hållas i sär från hvarandra, isynnerhet som hornblendetrådarne
hvar för sig hafva en mycket svag färg. På grund af den
intima Höskanadn af hornblende- och ”diallagfibrer kan en
dylik i desandlins stadd kristall naturligtvis ej vara mörk i
någon ställning mellan korsade nike re utan måste stän-
digt visa en fin aggregatpolarisation, oaktadt de till de olika
mineralen hörande trådarne äro kristallografiskt lika orien-
terade. Först då omvandlingen hunnit fullt afslutas, visar sig
den nydanade hornblendekristallen som en enhetlig individ Ed
bestämd utsläckning o. s. Vv.
Då diallagen ej har någon utpregladt trådig byggnad utan
ett mera augitliknande utseende, försiggår omvandlingen på
ungefär samma sätt fast så att säga mindre regelbundet. I
stället för trådar utbilda sig nemligen små punktformiga horn-
blendepartier, hvilka på vanligt sätt tilltaga i mängd och storlek,
till dess att all diallagsubstansen blifvit förstörd. Dessa små ele-
mentära hornblendepartiklar förena sig likväl ingalunda alltid till
en enhetlig hornblendekristall, utan gruppera sig i stället så, att
ett aggregat af bladiga eller stängliga hornblendeindivider upp-
står inom den ursprungliga diallagkristallens gränser. De på
detta sätt bildade hornblendestänglarne visa i tvärgenomskäring
ofta mycket tydligt hornblendets egen prismaform med en prisma-
vinkel på 124”. Till färgen är det sekundära hornblendet än
ljusare och än mörkare grönt. I sistnämda fall kan dikroismen
vara rätt betydlig, enär färgen för « i så fall är blågrön, för hb
grön och för a gulgrön. Absorptionen är jemförelsevis obetydlig
men följer dock det vanliga skemat « ungefär = b > a. Prisma-
genomgångarne äro i allmänhet ej särdeles tydliga. Utsläcknings-
vinkeln mättes i några ur bergartspulvret utplockade elementar-
prismor och befanns = 16",3 (medeltal af 16”,4 och 16”,2).
Af det sagda framgår således, att diallagen än öfvergår i
brädigt uralitliknande och än i tätare stängligt eller bladigt
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 29
smaragditliknande hornblende, medan den rombiska pyroxenen
företrädesvis synes öfvergå 1 ett späckstensliknande mineral
eller i serpentin. De ofvan skildrade omvandlingsprocesserna
gripa emellertid mycket ojemt omkring sig, så att man till och
med i samma preparat kan finna nästan fullkomligt friska
. pyroxenkristaller vid sidan om sådana, hvilka helt och hållet
omvandlats. Så småningom omvandlas likväl pyroxenmineralen
fullständigt, utan att plagioklasen derför ännu behöfver hafva
undergått några mera genomgripande förändringar. Ty äfven
om plagioklasen på sina ställen skulle visa sig något gorum-
lig på grund af begynnande omvandling, är den dock till sin
substans fullkomligt densamma som i den oförändrade berg-
arten. Detta framgår direkt af undersökningen af spjelkblad,
hvilka utan allt för stor svårighet kunde erhållas äfven ur
sådana prof, i hvilka pyroxenmineralen fullständigt omvandlats.
Sålunda gåfvo plagioklaslameller ur ett prof från trakten NO
om Björkmossa by följande värden för utsläckningsvinkeln:
A) Spjelkblad efter P
LAN =0860
2) AA =56,5
3) IN 006
BEN =058
DEL AG
B) Spjelkblad efter M
LANE = ROS
AATE=020165
SNAVEN,
Dessa värden, som motsvara hvarandra på ett ganska till-
fredsställande sätt, visa, att plagioklasen är en typisk labrador
liksom i den oförändrade bergarten (se sid. 19).
På samma sätt gåfvo mätningarne af utsläckningsvinkeln
1 fältspatlameller ur ett på 1 fråga varande sätt fullständigt
förändradt prof från Klefvamassivet värden, som visa, att plagio-
klasen i detta har samma kemiska sammansättning som i den
jemförelsevis oförändrade gabbron (jemför sid. 20). Mätningarne
gåfvo nemligen följande resultat:
Spjelkblad efter P
ID VER
20000
SPV 0
30 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
Vid detta stadium af omvandlingen har man således en väsent-
ligen af hornblende och labrador bestående bergart, hvilken i
det stora hela ännu bibehållit gabbrotypen oförändrad, d. v.s.
en uralit- eller smaragditgabbro.
Efterhand kan likväl äfven plagioklasen förändras. Den
blir först grumlig och ogenomskinlig samt får under mikro-
skopet ett utseende, som mycket erinrar om »kaoliniserad> fält-
spat. Färgen blir hvit eller svagt röd eller gulaktig och
genomgångarne otydliga med fettartad glans. Afven tvillings-
repningen förstöres naturligtvis; äfvenså de mörka inter-
positionerna. På grund af fältspatens ljusa färg är äfven berg-
Rosett af prehnit i Gabbron fr. Ry- Prehnit i gabbron från Björkmossa.
ningsnäs. De rosetten omgifvande Först. omkring 100 ger.
kornen bestå likaledes af prehnit.
Först. omkring 300 ggr. + nikols-
prismor.
arten 1 sin helhet betydligt ljusare än den ursprungliga gabbron
samt öfverensstämmer äfven 1 öfrigt till sitt utseende mera
med hvad man i allmänhet är van att föreställa sig under
benämningen diorit. Omsider utbildas emellertid små, lifligt
polariserande fjäll i den hvitgrumliga plagioklasmassan. Dessa
fjäll växa efter hand allt mer samt sluta sig så småningom
tillsamman till större, af fima trådar eller blad sammansatta
korn, hvilka å sin sida gruppera sig till mer eller mindre
grofkristalliniska aggregat. Vid fullständig omvandling upp-
står på detta sätt ur plagioklasen ett aggregat af färglösa, lifligt
polariserande korn, hvilka helt och hållet upptaga det förut
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 31
af plagioklasen innehafda rummet. Samma mineral påträffas
dessutom på mikroskopiska klyftor, hvilka detsamma helt och
hållet utfyller.
Till sitt utseende erinrar det på detta sätt nybildade mine-
ralet i hög grad om en zeolitart. Det visar nemligen ofta ett
slags radialstrålig byggnad, hvilken framkallas derigenom, att
de enskilda fibrer eller blad, hvaraf det består, ej äro parallela
utan kvastlikt divergera från hvarandra. Härigenom få de ny-
bildade kornen sjelfva en kvastlik eller triangulär form. Dessa
triangulära korn gruppera sig vidare rätt ofta koncentriskt om-
kring en gemensam medelpunkt till ett slags rosettliknande
aggregat, hvilka mycket erimra om ofullkomliga sferoliter. (Se
vidstående träsnitt figg. 1 och 2). Mellan korsade nikolsprismor
släcka de från hvarandra divergerande trådarne naturligtvis ej
ljuset samtidigt, hvadan man i parallelt polariseradt ljus stun-
dom får ett om än otydligt mörkt kors liksom i verkliga
sferoliter.
Emellertid är mineralet ingalunda alltid byggdt på detta
sätt. Det kan nemligen äfven rätt ofta bilda ganska kom-
pakta korn, som släcka ljuset samtidigt genom hela sin massa.
Några bestämda kristallkonturer finnas likväl aldrig, men väl an-
tydan till med hvarandra parallela genomgångar. Se vidstående
fig. n:o 2. Ljusets utsläckningsriktning är i så fall parallel
med dessa genomgångar. Då aldrig någon genomskärning
kunnat påträffas, som förblir mörk mellan korsade nikolsprismor
i parallelt polariseradt ljus eller som i konvergent polariseradt
ljus visar det för optiskt enaxliga mineral kännetecknande axel-
korset, synes mineralet i fråga vara optiskt tvåaxligt. Då det
som vi hafva sett derjemte släcker ljuset parallelt med genom-
gångarne, måste det sålunda tillhöra rombiska kristallsystemet.
Af saltsyra angripes mineralet ej märkbart i preparaten,
äfven om dessa under flera timmar utsättas för inverkan af
koncentrerad varm syra. Smärre korn behandlade på samma
sätt under längre tid visa likväl under mikroskopet tydliga
spår af inverkan. Vid glödgning på platimableck af smärre,
med en diamant ur ett preparat utskurna, ensamt af detta
mineral bestående partier, förblefvo dessa färglösa och ganska
tydligt genomskinliga. De hade likväl i viss grad sönder-
delats, ty de förut lifligt polariserande kornen syntes efter
glödgningen vara fullkomligt isotropa. Glödgade i platinatång
för blåsrör, kunde de ej fås att smälta, åtminstone ej full-
32 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
ständigt. Hårdheten är ungefär —=5, egentliga vigten 2,87
och deröfver. En fullkomligt exakt bestämning af egentliga
vigten har likväl ännu ej kunnat utföras, enär det ännu ej
lyckats erhålla fullkomligt rent material härtill. Det angifna
värdet fanns genom att på vanligt sätt medelst TouLET's lös-
ning bestämma eg. v. för några små, makroskopiskt utsöndrade
korn, hvilka sedan tunnslipades och vid närmare undersökning
befunnos bestå af 1 det allra närmaste ren substans. Att detta
värde någorlunda öfverensstämmer med det verkliga, framgår
dessutom af följande isoleringsförsök. Ett parti af bergarten
(fr. Ryningsnäs) pulveriserades, siktades och slammades på
vanligt sätt samt bragtes i en isoleringsapparat. Ur koncen-
trerad kvicksilfverjodid-jodkaliumlösning erhölls ingen botten-
sats med undantag af opaka korn jemte ett antal gula epidot-
korn. Ur en lösning, som höll eg. v. 2,87, afsatte sig der-
emot jemte all diallag, allt hornblende, klorit o. s. v., ett jem-
förelsevis ganska stort antal färglösa korn, medan hufvudmassan
af dessa ännu simmade ofvanpå vätskan. Hufvudmassan af de
färglösa kornen afsatte sig derefter successift, allt efter som
lösningen utspäddes. Vid en eg. v. af 2,74, således ett värde,
som ännu ligger öfver labradorens gränsvärde, hade flertalet
af de färglösa kornen redan afsatt sig. Resten sjönk till botten
i en lösning, som höll eg. v. 2,67, och i lösningen funnos
numera endast ett obetydligt antal färglösa eller svagt gul-
aktiga korn, hvilka för öfrigt fullständigt afsatte sig, då denna
utspäddes till 2,60.
Af detta försök framgår, att i bergarten ej finnes något
mineral, som är väsentligen lättare än labrador, samt att om-
vandlingsprodukterna måste hafva en betydligt högre eg. v. än
labradoren sjelf. På grund af den ytterst intima blandningen
af osönderdelad fältspatsubstans och omvandlingsprodukten har
det likväl hittills, huru försöken än blifvit varierade, varit
omöjligt att erhålla den senare ren i någon större mängd.
De vid föreliggande försök först (vid eg. v. 2,87 tillsammans
med diallag o. s. v.) utfällda färglösa kornen skulle visserligen
närmast motsvara ren substans. Deras mängd var likväl för
obetydlig för att det skulle löna sig att söka tillvarataga dem.
Allt det öfriga syntes vara mer eller mindre omvandlade
labradorkorn. Det har således ännu ej lyckats att isolera
någon till analys användbar kvantitet af ämnet i fråga. För
att emellertid komma till någon kunskap om mineralets ke-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 1l. N:o 14. 33
miska sammansättning utskuros ur ett preparat med en diamant
mindre partier, hvilka under mikroskopet visat sig bestå af
ren omvandlingsprodukt. Dessa partier behandlades på ett
med kanadabalsam öfverdraget objektglas med absolut ren
kiselfluorvätesyra. Vid sönderdelningen bildades inga andra
dubbelsalter än sådana af kalk och lerjord, medan några på
samma sätt behandlade, ur bergarten isolerade labradorkorn
dessutom gåfvo natronsalt i stor mängd. (Genom omvandlingen
har således allt natrium aflägsnats, medan de öfriga bestånds-
delarne äro gemensamma för labradoren och dess omvandlings-
produkt.
Ehuru mineralet i fråga till sitt utseende har en öfver-
raskande likhet med en zeolit, kan det således på grund af
de anförda egenskaperna omöjligen vara någon egentlig
zeolitart. Deremot öfverensstämma de anförda egenskaperna
mycket nära med prehnitens. Det kan derför knappt vara
tvifvel underkastadt, att mineralet 1 fråga är prehnit. Att
prehnit bildas genom omvandling af plagioklas, har förut endast
iakttagits i några enstaka fall. Så vidt mig bekant omnämnes
en dylik omvandling endast tvenne gånger nemligen dels af
FiscHEr,!) hvilken makroskopiskt iakttagit densamma i dioriten
från Fuchskopf vid Freiburg in Br. och dels af RAPHAEL PUM-
PELLY,”) hvilken iakttagit den i de kopparförande grönstenarne
från Lake Superior. Inom det i fråga varande områdets grön-
stenar synes prehnitbildningen emellertid vara en mycket vanlig
företeelse. Makroskopiskt visar sig denna omvandling derigenom,
att fältspaten så småningom antager en grönaktig eller gröngul
färg på samma gång som genomgångarne helt och hållet för--
svinna och brottytorna antaga en matt, nästan fettartad glans.
Vid flyktigt påseende har prehniten för öfrigt ganska stor lik-
het med den i vissa norska gabbroarter som omvandlingspro-
dukt af fältspaten uppträdande skapolithen, så att man åtmin-
stone i något finkornigare bergarter svårligen lär kunna skilja
de båda mineralen från hvarandra utan närmare undersökning.
Genom den nu beskrifna omvandlingen skulle den ursprung-
liga gabbron således slutligen öfvergå i en väsentligen af preh-
!) H. FiscHER: Uber das Vorkommen von Prehnit, Datolith und
Rutil bei Freiburg in Baden und iiber die Bedingung zur Zeolitbildung.
Neues Jahrbuch fiir Mineralogie 1862, sid. 432 o. f.
2?) Metasomatic development of the copperbearing rocks of Lake
Superior, by R. PUMPELLY. Proc. of the Amer. Acad. of arts and sc.
Vol. XIII 1877—1878. Sid. 274 m. fl. st.
3
34 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
nit och hornblende bestående bergart, en prehnit-hornblendesten -
Emellertid finner man endast sällan prof, i hvilka prehnitbild-
ningen fullt afslutats, ty äfven om man i enstaka preparat
skulle finna all fältspat förvandlad i prehnit, så kunna likväl
andra preparat af samma stuff ännu visa sig innehålla rätt
mycken oförändrad fältspat.
Den ofvan beskrifna bergarten från Björkmossa, från Klefva
o. 8. v. kan betraktas som typen för den i dessa trakter upp-
trädande olivinfria gabbron. Vi vilja här uppräkna de fynd-
orter, der bergarten, äfven om smärre olikheter förefinnas,
närmast synes motsvara den ofvan beskrifna typen. Hithörande
fyndorter äro utom de redan nämda: vissa delar af gabbrofältet
omkring Eksebo, Ellarebo och Fagerhult i Mörlunda socken;
en liten enstaka kupp SW om Byestad i Alsheda socken; en
häll vid stora vägen NO om Gastorp i samma socken; en liten
kupp NO om Öflandehult i Ökna socken; trakten omkring
Kongstorp i Melby socken samt Odensås i Tveta socken,
alla på bladet »Hvetlanda». Vidare en ö Ö om Stensö samt
Granön 1 Allgunnen 1 Stockaryds socken; trakten N om Plan-
tingboda i Asa socken; en häll S om Holmeshultsjön samt
trakten omkring Målen i Ramqvilla socken, bladet »Vexiö.
NV om Hvyalt i Ryssby socken samma blad påträffas slutligen
en bergart, som till sammansättning och struktur synes stå vn
ofvan uppräknade bergarterna mycket nära. Dess bestämning
som massformig gabbro är dock något oviss.
Olivinförande gabbro från Ryningsnäs m. fl. st.
Olivin synes i det hela taget vara en ganska rar bestånds-
del i dessa trakters gabbroarter. Visserligen påträffas olivin
eller omvandlingsprodukter deraf rätt ofta i hithörande berg-
arter, men dess mängd är likväl i allmänhet ringa och dess
förekomst ej konstant ens i prof från samma fyndställe. Såsom
exempel på en olivinförande gabbro må emellertid bergarten
från trakten S om Ryningsnäs station i det följande något
närmare beskrifvas. Bergarten, som på nämda ställe till ganska
betydande längd och djup är genomskuren af jernvägslinien,
visar sig alltigenom fullkomligt massformig men mycket vex-
lande med afseende på gry och utseende i öfrigt. De olika
partierna vexla med och öfvergå i hvarandra utan någon syn-
bar ordning. Stundom är öfvergången nästan plötslig.
I jemförelsevis oförändradt tillstånd är bergarten djupt
violettsvart samt består af svart diallag, svartviolett plagioklas
” BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 35
samt olivin eller dess omvandlingsprodukter. Dessutom ingå
något rombisk augit, glimmer, hornblende, magnetisk jernmalm,
svafvelkis, apatit samt ytterst sällan något kvarts. Då berg-
arten är mera omvandlad, är färgen ljusare, hufvudsakligen på
grund deraf, att fältspaten affärgats eller öfvergått till nästan
färglösa omvandlingsprodukter.
Däiallagen erbjuder föga anmärkningsvärdt. Den har van-
ligen ett för detta mineral synnerligen typiskt utseende, på
samma gång som dess egenskaper i öfrigt känneteckna den som
en monoklin augit. Afsöndringen efter ortopinakoidet cP oo
är således i de flesta fall mycket tydlig och de för diallagen
så karakteristiska interpositionerna rikliga. Några kristall-
konturer visar diallagen sällan eller aldrig. Färgen är i pre-
paraten svagt rödlett eller brunaktig. Någon märkbar dikro-
ism gör sig endast undantagsvis gällande. Afven i de minst
förändrade profven omgifvas diallagindividerna mycket ofta
af en krans af mer eller mindre tätt sittande mikroliter. Dessa
mikroliter, som dels utgöras af små hornblendeprismor och dels
af tydliga glimmerfjäll, utgå alltid från sjelfva randen af dial-
lagen, men nå deremot med sina fria ändar in i den omgif-
vande fältspatsubstansen. De äro derför att anse som ett slags
kontaktprodukter, hvilka uppstått genom något slags vexel-
verkan mellan diallag och plagioklas.
Vid den egentliga och mera genomgripande omvandlingen
öfvergår diallagen i sitt inre och genom hela sin massa till
uralit- eller smaragditliknande hornblende på sätt, som ofvan
(sid. 26) beskrifvits. Ehuru diallagen vanligen visar en ganska
utpreglad afsöndring efter ortopinakoidet «&P co, försiggår om-
vandlingen likväl ingalunda alltid så regelbundet, att en enda
hornblendeindivid bildas af hvarje diallagkorn. Man finner
nemligen mycket ofta diallagkristaller, hvilka delvis eller helt
och hållet öfvergått 1 kristalliniska aggregat af bladiga och
stängliga hornblendeindivider. På klyftlinier i diallagen finner
man dessutom mycket ofta krysotil i riklig mängd.
Plagioklasen är äfven i denna bergart labrador. Spjelk-
blad efter brachypinakoidet M samt efter basis P gåfvo nem-
ligen följande värden för utsläckningsvinkeln:
A) Spjelkblad efter M
Dj AT=245
2DYNY="245
36 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
B) Spjelkblad efter P
TN kr55
2) A =79".5
Den mindre goda öfverensstämmelsen mellan de två senare
värdena förklaras troligen deraf, att spjelkbladen efter P voro
sammansatta af så smala tvillingslameller, att någon fullt exakt
mätning ej var möjlig. Samtliga de ofvan anförda värdena
tala likväl för en labrador med en något mera basisk samman-
sättning än labradorens i den olivinfria gabbron från Björkmossa.
Icke dess mindre angripes plagioklasen föga äfven vid flera
timmars digerering med koncentrerad saltsyra.
Labradorens mörka färg beror som vanligt i dessa berg-
arter på i tallös mängd inströdda interpositioner af små
stoftliknande korn eller större, i längden utdragna borst
eller smala lameller. Huruvida dessa imterpositioner lösas af
saltsyra, kunde ej utrönas, enär labradoren, i hvilken de ligga,
sjelf ej sönderdelas. Af kiselfluorvätesyra synas de deremot
sönderdelas. Åtminstone kunde de ej upptäckas i fältspat-
lameller, som på ett prepareradt objektglas blifvit behandlade
med nämda syra, ehuru de före behandlingen voro tydligt
synbara. Denna omständighet tyckes förbjuda att antaga, att
de skulle bestå af titanjern.
Vid omvandlingen öfvergår labradoren, på sätt som förut
(sid. 30) närmare beskrifvits i fråga om Björkmossagabbron,
först till en hvitgrumlig massa och sedan till ett finare
eller gröfre aggregat af prehnitkorn. Omvandlingen i prehnit
är i vissa prof så långt framskriden, att all plagioklas i
bergarten öfvergått i detta mineral. Vid sidan om prehnit-
bildningen försiggår likväl äfven en annan omvandling af labra-
doren, hvarvid på vanligt sätt epidot, respektive zotsit, uppstår.
Prehnit och epidot kunna derför träffas tillsammans i samma
prof. Stundom kan man till och med finna epidotkorn midt
inne i prehnitaggregaten. Likväl vill det synas, som om fält-
spaten i vissa prof företrädesvis öfvergått i prehnit, i andra
deremot i epidot. Liksom prehniten är epidoten i allmänhet
ganska ljus till färgen. Endast de större epidotkornen äro
nemligen tydligt gröngula, medan de smärre äro så godt som
färglösa. Vid nogare aktgifvande finner man likväl, att äfven
de hafva en svagt gröngul färgton. Då epidoten derjemte
uppträder i aflånga eller rundade korn utan tydliga kristall-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 237
konturer eller genomgångar och dessutom ger liflica interferens-
färger 1 polariseradt ljus, kan det stundom vara svårt nog att
skilja mellan de båda mineralen. De skiljas likväl, förutom
genom färgen, genom sin olika ljusbrytning, hvilken visar sig
deri, att epidotens konturer framträda mera markeradt än
prehnitens. Sättet på hvilket prehniten grupperar sig till större
aggregat är också helt annat än epidotens.
Olivin finnes numera endast i de jemförelsevis minst för-
ändrade profven, der den påträffas som mer eller mindre friska,
af omvandlingsprodukter omgifna kärnor. I mera omvandlade
prof är olivinen deremot helt och hållet förstörd och ersatt af
omvandlingsprodukter. Vid omvandlingen öfvergår olivinen
i sitt inre till ett med mycken magnetit blandadt, ytterst fin-
bladigt eller finstängligt, hopfiltadt aggregat af små färglöst
eller svagt grönaktiga mineralindivider. Dessa nybildade mi-
neralindivider lösas ej ens vid flera dagars behandling med
saltsyra, ge i poraliseradt ljus Hifliga interferensfärger samt
samt släcka ljuset snedt mot sin längdriktning. Det är derför
mycket sannolikt, att de bestå af hornblende, i synnerhet som
man stundom tror sig kunna iakttaga hornblendets prismaform
hos de mera tydligt stängliga individerna. Utåt omger sig
olivinen deremot med en smalare eller bredare, lifligt grön zon
af i krans stälda, stängliga, med lätthet bestämbara hornblende-
prismor. I tvärsnitt visa dessa hornblendeprismor i allmänhet
något rundade konturer, men stundom kan man likväl med
säkerhet igenkänna hornblendets prismaform. Hos något
större individer kan man till och med iakttaga hornblen-
dets prismagenomgångar. Denna yttre hornblendezon finnes
. likväl endast der, hvarest olivinen gränsar intill fältspat och der
den säkerligen uppstått genom ett slags vexelverkan mellan
fältspat och olivin. Detta kan man vara så mycket mera be-
rättigad att antaga, som hornblendeprismorna synas utgå från
olivinens ursprungliga rand, hvarifrån de med sina fria ändar
sträcka sig in i fältspatsubstansen. På gränsen mot diallag
saknas hornblendezonen deremot fullständigt och synes derför
ingen annan vexelverkan mellan olivin och diallag hafva egt
rum än att olivinens omvandlingsprodukter stundom afsatt sig
på springor och klyftlinier i diallagen Det karakteristiska
utseendet och anordningen af dessa omvandlingsprodukter af
olivin gör, att man med lätthet igenkänner dem, äfven om
inga osönderdelade olivinrester mera finnas.
38 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
Likväl vill det synas, som om äfven serpentin bildades
vid olivinens omvandling. Åtminstone påträffas serpentin ofta
i mycket nära samband med de nyss beskrifna mineralag-
oregaten, hvilka på sina ställen synas liksom genompudrade
dermed. Dessutom finner man rätt ofta större, af hornblende-
stänglar uppfylda serpentinpartier, hvilka möjligen hafva upp-
stått ur olivin. Den för olivinserpentin så ofta kännetecknande
nätformiga strukturen saknas likväl helt och hållet. Några
friska olivinkärnor hafva ej heller någonsin iakttagits i dessa
serpentinpartier.
Glimmern är i det hela taget sparsam. Den har magnesia-
glimmerns vanliga utseende och egenskaper. Vid omvand-
lingen öfvergår den 1 ett grönt, kloritartadt mineral, som sönder-
delas vid längre tids digerering med saltsyra. Likväl påträffas i
flera preparat mycket mera klorit än som kan anses hafva upp-
stått ur glimmern. Det torde derför ej vara omöjligt, att äfven
hornblendet å sin sida, eller kanske diallagen sjelf omedelbart,
öfvergår till klorit vid ett annat skede af omvandlingen.
Det primära hornblendet är äfvenledes mycket sällsynt.
De opaka kornen lösas vid digerering med saltsyra och torde
derför bestå af magnetit. Några få korn af svafvelkis hade
deremot motstått syrans inverkan.
Det har redan ofvan betonats, att olivin i det stora hela
är en mycket sällsynt beståndsdel i dessa trakters gabbroarter.
Frisk olivin har nämligen utom i ofvan beskrifna bergart
endast påträffats i ett prof från Blåsmålen i Björkmossamas-
sivet, i några prof af broncitgabbron från Loftahammar samt
slutligen i några prof af den längre ned beskrifna hornblende-
gabbron. Dessutom hafva likväl omvandlingsprodukter af,
olivin iakttagits i ett fåtal hithörande bergarter, hvilka äfven
i öfriga afseenden visa mycket stor likhet med den nyss beskrifna
gabbron från Ryningsnäs. Dessa förekomster äro: det lilla
gabbromassivet N om Jenny station, bladet »Vestervik»; en
ej närmare betecknad udde i sjön Välen, Fagerhults socken,
bladet »Lenhofda», samt Solberget vid Vexiö. Vid Högakull i
Rydaholms socken, bladet > Vexiö», uppträder dessutom en myc-
ket olivinrik bergart, som till yttre utseende, till struktur och
sammansättning visar mycket större likhet med vissa af de
förut afhandlade gabbroarterna t. ex. Björkmossagabbron än
med de närbelägna hyperiterna. Denna bergart torde derför
med största sannolikhet böra anses som en olivingabbro, i syn-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 39
nerhet som den äfven med afseende på sin omvandling mera
närmar sig de förra bergarterna än de senare.
b) Broncitgabbro.
Broncitgabbron från Loftahammar. Em i flera hänseenden
ganska märklig gabbroförekomst är den, som intager området
söder och sydvest om Loftahammar i norra delen af Kalmar
län, bladet »Westervik». Gabbron bildar nemligen här ett
jemförelsevis betydligt massiv, inom hvilket man med ganska
stor framgång kan studera bergartens vexlingar. Dessa äro
redan makroskopiskt så i ögonen fallande, att man svårligen
skulle anse de olika afarterna som samma bergart, om man ej
genom närmare undersökning öfvertygat sig om, att olikheterna
endast äro relativa och öfvergående. Vexlingarne i bergartens
utseende framkallas nemligen, om man tills vidare bortser från
omvandlingsfenomenen, genom de deri ingående beståndsdelarnes
olika relativa mängd i förening med gryets beskaffenhet. Man
kan derför i detta afseende särskilja flera typer. De vigtiga-
ste hufvudtyperna inom massivet synas likväl vara följande
tvenne: 1) en gråaktig, medelgrof till finkornig, fältspatrik
och 2) en medelgrof till grofkristallinisk, af nästan uteslutande
basiska beståndsdelar sammansatt, djupt svart bergart. I båda
artförändringarne ingår rombisk pyroxen i vexlande mängd.
Dock vill det synas, som om det företrädesvis vore den under
1) anförda bergarten, som innehåller broncit i så stor mängd,
att den med fullt skäl kan kallas en broncitgabbro. Ingen af
de anförda typerna har likväl ens den aflägsnaste likhet med
hyperit, lika litet som de geognostiska förhållandena ge någon
anledning till att hänföra bergarten till hyperitgruppen. D:r
E. SVEDMARK's bestämning !) af bergarten från Loftahammar är
derför fullkomligt oriktig. Detta förtjenar så mycket mer att
framhållas, som D:r A. E. TÖRNEBOEM ?) vid flerfaldiga till-
fällen påpekat, att hyperit ej uppträder inom östra Sveriges
granitområde, något som borde hafva manat till försigtighet
vid bestämningen.
!) Praktiskt Geologiska Undersökningar inom norra delen af Kalmar
län. S. G. U. ser. C n:o 64 sid. 42, Stockholm 1884. Se äfven Öfversigts-
karta öfver Sverige, utgifven af Sveriges Geolog. Undersökning.
2) A. E. TÖRNSEBOHM: Sveriges vigtigare diabas- och gabbroarter o. s. v
sid. 36.
40 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
1) Den fältspatrika broncitgabbrovarieteten liknar i det hela
taget de broncitrikare profven af Björkmossagabbron samt
innehåller äfven samma beståndsdelar, nemligen plagioklas,
diallag, broncit, hornblende, glömmer, kvarts, magnetit, svafvelkis
och apatit. Pyroxenmineralen visa stundom en tydligt skill-
rande glans på sina genomgångsytor.
Plagioklasen är till sin kemiska sammansättning en något
basisk labrador. Undersökningen af fältspatlameller ur ett
hithörande (kvartsfritt) prof gaf nemligen följande värden för
utsläckningsvinkelns storlek:
Spjelkblad efter basis P
IN VARE SP
ZÄNSANESKOGE
3), A= 9550 (omkrmoj:
Spjelkblad efter M lyckades det ej att erhålla. För öfrigt
erbjuder plagioklasen föga anmärkningsvärdt. Den ger liksom
i alla gabbroarter tafvelformiga genomskärningar, hvilka ej
sällan visa ganska tydliga kristallkonturer. Till åldern är pla-
gioklasen synbarligen ungefär samtidig med pyroxenmineralen.
Några förändringar har den i allmänhet ej varit underkastad,
utan visade den sig i alia de undersökta profven ännu utom-
ordentligt frisk och oförändrad. De för gabbrons plagioklas van-
ligen så karakteristiska stoftliknande interpositionerna återfinnas
äfven här. De äro likväl i de flesta fall betydligt glesare och
saknas stundom till och med helt och hållet. På grund häraf
är fältspaten och derigenom äfven bergarten sjelf vanligen
något ljusare än t. ex. Björkmossagabbron.
Af pyroxenmineralen synes bronciten i allmänhet vara för-
herskande. Broncit och diallag äro likväl till sitt yttre utse-
ende så lika, att det är mycket svårt att uppskatta deras olika
relativa mängd. I vissa prof, t. ex. från L. Grundemar och
den strax utanför belägna St. Slipholmen, är pyroxenen likväl
så godt som uteslutande rombisk. Båda mineralen visa i po-
lariseradt ljus lifliga interferensfärger, bronciten dock något
svagare än diallagen. Deremot är bronciten mera dikroitisk
än diallagen. Färgen är röd, då prismagenomgångarne äro
vinkelräta mot undre nikolsprismats hufvudsnitt, och sjö-
grön, då de äro parallela dermed. Med afseende på struktur,
interpositioner o. s. v. öfverensstämma de båda mineralen full-
ständigt med hvad som vanligen anses vara typiskt för dessa
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 41
pyroxenarter. De visa sig sålunda esomoftast mycket tydligt
repade eller strimmiga på grund af en trådig eller bladig af-
- söndring efter ortopinakoidet, hvilken antingen ensam eller i
förening med en riklig inlagring af interpositioner framkallar
detta utseende. Interpositionerna äro antingen mörka staf- eller
punktformiga kroppar eller också brunt genomskinliga blad,
liknande dem som vanligen förekomma i broncit eller hyper-
sten o. s. v. Prismagenomgångarne äro ofta mycket tydliga
såväl hos bronciten som diallagen. Vid omvandlingen öfver-
går diallagen på vanligt sätt i hornblende, bronciten deremot
i ett mycket blekgrönt, lifligt polariserande, trådigt eller bla-
digt mineral. Huruvida äfven bronciten kan öfvergå i horn-
blende, har ännu ej med säkerhet kunnat afgöras men före-
faller likväl ej osannolikt.
Primärt hornblende uppträder i mycket olika mängd 1 de
olika profven. I allmänhet är det likväl ganska rikligt. Dess
utseende och egenskaper äro desamma som de, hvilka blifvit
anförda för det primära hornblendet i Björkmossagabbron:
Åfven glimmern är ganska riklig. Denna glimmer är emeller-
tid i flera afseenden olik vanlig magnesiaglimmer. Mest i
ögonen fallande är olikheten i färg. I basiska snitt är den
nemligen vacker rödgul eller orangegul, allt efter lamellernas
tjocklek. I tvärsnitt är den deremot brunröd, då bladgenom-
gångarne äro parallela med undre nikolsprismats hufvudsnitt
och mera rent gul, då de äro vinkelräta deremot. Absorptionen
synes vara något mindre än hos vanlig magnesiaglimmer. Axel-
vinkeln är mycket liten. Emellertid förekommer äfven vanlig
magnesiaglimmer stundom till och med i samma prof som den
gulröda varieteten.
Kvarts ingår 1 somliga hithörande prof, men saknas i andra.
Sålunda påträffas kvarts 1 jemförelsevis ganska betydlig mängd
i de båda förut nämda profven från L. Grundemar och St.
Slipholmen. På samma gång som kvartsen tilltager i mängd,
synas äfven glimmer (i så fall vanlig magnesiaglimmer) och
hornblende tilltaga, så att bergarten så småningom öfvergår
till andra artförändringsr. Olivin har deremot ej påträffats i
något hithörande prof, lika litet som några omvandlingsproduk-
ter, som skulle kunna tyda på detta mineral som sitt moder-
mineral. Mörka korn af magnetisk jernmalm jemte svafvelkis
äro 1 allmänhet mycket rikliga, apatit deremot sällsynt.
42 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
2) Den andra artförändringen af gabbron från Loftaham-
mar innehåller i motsats mot föregående endast mycket litet
fältspat. Prof finnas till och med, hvilka ej innehålla någon
fältspat alls, utan uteslutande bestå af diallag och broncit
(stundom enstatit) i förening med något glimmer, hornblende
och magnetit. Dylika prof synas likväl höra till undan-
tagen.
Plagioklasen visar sig i de hithörande profven alltid som
den sista atläralker Ri. Den bildar nemligen aldrig regel-
bundna kristaller eller kristallkorn, utan endast oregelbundna,
men likväl enhetliga partier, hvilka fylla luckorna och mellan-
rummen mellan de båsiska beståndsdelarne. Dessa senare visa
sig deremot väl, kristalliserade, så snart de gränsa intill
eller på flera sidor om-
gifvas af plagioklas. Se
vidstående fig. n:o 3. Pla-
gioklasen spelar således
här fullkomligt samma rol,
som kvartsen i de pla-
gioklasrika gabbroarterna.
Förut har vid flera till-
fällen påpekats, att pla-
gioklasen i allmänhet ej
är yngre utan snarare nå-
got äldre än pyroxenmine-
ralen och att detta äfven
är förhållandet med de pla-
7 gioklasrikare profven från
Pyroxenkristaller väl kristalliserade på denna förekomst ÖA
gränsen mot fältspat. Midten af syn-
fältet intages af en enhetlig fältspat- föreliggande undantaget
massa. Pl. Broncitgabbron fr. Lofta- - É ju
från denna allmänna re-
hammar. Förstor. omkring 40 ger.
gel är således ett ganska
anmärkningsvärdt och vackert exempel på, huru beståndsdelar-
nes åldersföljd kan bero på magmans ursprungliga samman-
sättning. Samma iakttagelse, att plagioklasen, då den spelar
en underordnad rol i bergartens sammansättning, äfven är den
sista kristallisationsprodukten, har för öfrigt äfven blifvit gjord
i prof från andra fyndorter. Troligen står äfven det sakför-
hållandet, att plagioklasen vanligen är fullkomligt ren och fri
från hvarje slags interpositioner, i nära samband med den om-
ständigheten, att den utkristalliserat sist.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 1. N:O 14. 43
Då det syntes vara af intresse att på ett ungefär utröna
plagioklasens kemiska sammansättning, men inga spjelkblad
kunde erhållas, isolerades ett mindre parti deraf medels kvick-
silfverjodid-jodkaliumlösning i och för bestämningen af dess
eg. v. Denna befans = 2,693. HFEmligt GOLDSCHMIEDS tabell
motsvarar detta värde en ganska basisk labrador. Sammansätt-
ningen är således ungefär densamma som i de mera fältspat-
rika profven.
Pyroxenen är äfven i de hithörande profven såväl mono-
klin som rombisk. Den monoklina pyroxenen, d.v.s. diallagen,
synes likväl i allmänhet vara den afgjordt förherskande. Prof
finnas till och med, i hvilka diallagen är så godt som en-
rådande. Till färgen är diallagen som vanligt mycket ljus.
Då den visar någon mera distinguerad färg, är denna blekt
sjögrön eller lätt rödaktig, allt efter som c-axeln är parallel
med eller vinkelrät mot undre nikolsprismats hufvudsnitt. Med
afseende på struktur, interpositioner, genomgångar och dylikt
närmar sig diallagen än typisk diallag och än vanlig augit.
I allmänhet är den ganska »diallaglik>. Vid omvandlingen öfver-
går diallagen på vanligt sätt i hornblende. Den är likväl
mestadels mycket frisk och har endast lokalt blifvit under-
kastad mera betydande förändringar, hvarom mera längre ned.
Att diallagen ofta är mycket väl kristalliserad, då den gränsar
intill eller på flera sidor omgifves af fältspat, har redan ofvan
betonats. Prismat och de båda vertikala pinakoiden äro de för-
herskande formerna. Dessutom hafva pyramidytor samt änd-
ytan kunnat konstateras. Tvillingsbildning efter ortopinakoidet,
ofta flera gånger upprepad, är en ganska vanlig företeelse.
Den rombiska pyroxenen är än tydligt dikroitisk broncit,
än färglös fullkomligt odikroitisk enstatit. Den senare öfver-
går vid omvandlingen först längs oregelbundna klyftlinier
och sedan genom hela sin massa till gulgrön trådig bastit.
En färglös, bladig, lifligt polariserande omvandlingsprodukt
finnes dock äfven och torde, enär den vanligen är blandad
med mycken utsöndrad magnetit härröra från den jernrikare
bronciten. Huruvida den rombiska pyroxenen vid den egent-
liga hornblendebildningsprocessen kan öfvergå i hornblende har
ännu ej med säkerhet kunnat afgöras. Det förefaller likväl
mycket sannolikt, enär fall iakttagits, då den fullständigt om-
vandlade bergarten ej innehåller några andra omvandlings-
produkter än hornblende, ehuru den friska bergarten på endast
44 OFR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE RERGARTER.
några få tums afstånd derifrån innehöll rätt mycket enstatit-
liknande och delvis serpentiniserad rombisk pyroxen.
Primärt hornblende förekommer i mycket vexlande mängd.
Då det uppträder i större partier, bildar det stora glänsande
kristaller, hvilka med lätthet igenkännas från den mera matt-
svarta pyroxenen. En dylik »svart stjerngranit> (hornblende-
gabbro) brytes vid L. Grundemar på grund af sitt prydliga
utseende för att användas till grafvårdar o. dyl. Från den
sekundära smaragditen skiljer sig det primära hornblendet som
vanligt genom en tydligt brun färgton. De större hornblende-
kristallerna omsluta ofta talrika mindre, olika orienterade dial-
lagkristaller.
Glimmern tillhör som oftast den röda modifikationen. Den
bildar jemförelsevis stora blad samt uppträder äfven i ganska
riklig mängd. Olivin påträffas i några prof som accessorisk
beståndsdel. Olivinkornen äro än friska och än delvis omvand-
lade i en gulgrön serpentinartad substans. I allmänhet äro
diytakoiien jemförelsevis små samt finnas nästan endast som
imneslutningar i större diallagkristaller. Omvandlingsprodukter,
som skulle tyda på, att olivin ingått i större mängd i berg-
arten, finnas ej. Kvarts saknas helt och hållet. Magnetit fin-
nes egentligen endast som punktformiga interpositioner i de
öfriga mineralen. Deremot påträffas svafvelkis i större, för
blotta ögat synliga kristaller. Åfven magnetkis finnes här och
hvar insprängd i bergarten samt har på sina ställen, såsom SO
om Gröndalen, föranledt större skärpningsförsök.
Det torde kanske förtjena omnämnas, att det vid gabbro-
förekomsten vid Loftahammar lyckats påvisa åtminstone en
yttre omständighet, som kan föranleda bergartens omvandling
till smaragditgabbro. Det har nemligen visat sig, att denna
omvandling städse försiggått vid kontakten med de granit-
gångar, som genomsätta gabbron. Dylika gångar finnas i stort
antal. Bergarten i dem är en röd, glimmerfattig, än jemförelse-
vis finkornig och än grofkristallinisk, pegmatitlik granit. Mäk-
tigheten af dessa gångar varierar betydligt, men synes i all-
mänhet ej öfverstiga 5—6 fot. Gångar med en bredd af 0,5—2
fot synas vara de allra vanligaste.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 45
Vid gränsen mot dessa gångar har, som nämdt, gabbrons
pyroxen ständigt öfvergått till smaragditliknande hornblende.
Omvandlingen sträcker sig likväl ej synnerligen långt in i gab-
bron. Vid en omkring 5 fot bred gång SSV om Gröndalen
studerades dessa förhållanden något närmare. Fyra fot från
gången visade gabbron ingen anmärkningsvärd förändring.
Profvet innehöll bland annat äfven någon sne frisk landa
Äfven på så pass kort afstånd som något öfver en fot från
gången visade sig gabbron i det hela taget ganska oförändrad,
enär den endast i närheten af mikroskopiska klyftlinier hade
undergått någon mera genomgripande omvandling. Åtta tum
från kontakten hade smaragditbildningen deremot redan skridit
ganska långt, ehuru rätt talrika, nästan oförändrade pyroxen-
kristaller ännu kunde uppsökas. På sex tums afstånd var
största delen af pyroxenen helt och hållet omvandlad och på
ännu kortare afstånd innehöll bergarten ej mera någon pyroxen.
Trots de genomgripande förändringar pyroxenen undergått
visade sig plagioklasen delvis ännu fullkomligt frisk. På
sina ställen var den likväl ganska grumlig eller till och med
helt och hållet omvandlad i ett finbladigt aggregat, troligen af
prehnit. I omedelbar närhet af kontaktlinien träffades derjemte
rätt talrika rundade kvartskorn liksom inklämda mellan sma-
ragditkristallerna. Sjelfva smaragditbildningen försiggår på van-
ligt sätt, så att små or slu hormblondsparuen utbilda
sig öfverallt i diallagens massa och så småningom tilltaga i
antal och storlek, till dess hela massan omsider består af en-
bart hornblende. Gränsen mellan hornblendepartierna och dial-
lagsubstansen synes ej skarp utan öfvergående, något som lik-
väl kan bero derpå, att de båda substanserna 1 oändligt tunna
lag föga skilja sig från hvarandra med afseende på sitt utse-
ende. I polariseradt ljus visar en i omvandling stadd pyroxen-
kristall naturligtvis ständigt aggregatpolarisation. Vid öfver-
gången till hornblende upplösas emellertid de ursprungliga
diallagkristallerna vanligen i ett aggregat af mindre, olika orien-
terade hornblendeindivider, hvilka ej allenast visa hornblendets
prismagenomgångar utan ofta äfven dess prismaform. Genom
denna upplösning i flera kristaller utplånas modermineralets
gränser fullständigt, så att de nya mineralaggregaten ej intaga
precist samma rum som modermineralet. Här måste sålunda
hafva försiggått ej allenast en omlagring af molekuler utan
äfven en förflyttning af substans. Diallagens interpositioner
46 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
hafva äfven absorberats och förstörts med undantag af magne-
titen, hvilken i stället synes nybildas.
Den nybildade smaragditen är än ljusare och än mörkare
grön till färgen. Stundom är den till och med fullkomligt
färglös och tremolitliknande. Ljusare och mörkare partier träf-
fas likväl omvexlande till och med i samma kristall. Såväl
dikroismen som absorptionen äro i allmänhet svagare än hos
det primära hornblendet. Axelfärgen är nemligen blågrön för
c, gulgrön för b och ljust halmgul för a. Absorptionen är c
ungefär = b > a. Utsläckningsvinkeln på prismaytor är 17”3
(medium af 16”,6, 17”,6 och 17”,7). Prismagenomgångarne äro
ofta särdeles skarpa och tydliga. i
Omvandlingen af gabbrons pyroxen i smaragditliknande
hornblende vid kontakten mot granitgångarne synes vara en
direkt af dessa verkad kontaktföreteelse. Den har nemligen
iakttagits öfverallt (i de flesta fall visserligen endast makrosko-
piskt) i omedelbar närhet af de tallösa små granitgångar, som
genomsätta massivet vid Loftahammar, medan gabbron i omedel-
bar närhet af en omkring 2 fot bred kvartsgång visade sig
fullkomligt frisk och oförändrad. Naturligtvis är kontakten
mot dylika granitgångar ej den enda orsaken, hvarigenom berg-
artens omvandling kan framkallas, utan synes denna i allmän-
het vara att hänföra till vida mera genomgripande orsaker.
Den här observerade omvandlingen synes likväl vara af ganska
stort intresse derför, att den ger liksom en fingervisning om,
huru man har att tänka sig dessa orsaker. Att närmare ingå
på detta kapitel faller likväl ej inom området för denna uppsats.
c) Hornblendegabbro.
Af den föregående beskrifningen på gabbron från Björk-
mossa, Klefva, Loftahammar o. s. v. har framgått, att primärt
hornblende nästan alltid ingår i dessa bergarter i vexlande
mängd. Då hornblendets mängd ökas i sådan grad, att detta
mineral kommer att utgöra en hufvudbeståndsdel i bergarten,
öfvergår denna ur rent petrografisk synpunkt till en hornblende-
gabbro. Någon särskild redogörelse för dylika bergartsprof,
hvilka endast i systemet men ej i naturen kunna skiljas från
den egentliga gabbron, synes emellertid öfverflödig, enär deras
utseende och sammansättning tillräckligt tydligt framgår af de
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:o 14. 47
förut lemnade beskrifningarne. Här må i stället en från den
vanliga gabbrotypen något afvikande, men som det synes ganska
konstant återkommande typ af hornblendegabbron beskrifvas.
Den i fråga varande typen representeras af en svart, något
grönskimrande, medelgrof till grofkristallinisk bergart, hvilken
särskildt karakteriseras genom sin rikedom på stora, vanligen
egendomligt skillrande hornblendekristaller. Skillrandet på
bornblendets genomgångsytor framkallas, som längre ned kommer
att visas, af mängden af i hornblendets massa inneslutna mindre
kristaller af plagioklas, diallag o. s. v. Till sin mineralogiska
sammansättning motsvarar bergarten till fullo begrepet horn-
blendegabbro. Den består nemligen väsentligen af hornblende,
diallag och plagioklas. Dessutom ingå vanligen något glummer,
magnetit, apatit och stundom äfven något titanit, jemte olika
slag af omvandlingsprodukter af plagioklas, glimmer o. s. v.
Det primära hornblendet bildar, som antydt, jemförelsevis
stora, i preparaten alltid tydligt brunaktiga kristallkorn. Dessa
hornblendekorn äro ofta så tätt genomspäckade af mindre fält-
spat- och diallagkristaller, att de för blotta ögat synas form-
ligen genomsållade af hål. De erinra i detta afseende i sjelfva
verket mycket om den i vissa diabasarter, såsom Kinnediabasen,
Särnadiabasen!) o. s. v., på samma sätt uppträdande augiten.
Det är otvifvelaktigt, att hornblendekristallernas på genom-
gångsytorna framträdande, spräckliga, med ett visst egen-
domligt skillrande förenade utseende framkallas af dessa inter-
positioner, ty om dessa saknas, visar hornblendet endast glänsande
men ej skillrande genomgångsytor. I öfrigt öfverensstämmer
hornblendet fullkomligt med det primära hornblendet i de förut
beskrifna gabbroarterna. Färgen är antingen rent brun eller
grönaktig, likväl med bibehållande af en tydligt brunaktig färgton.
I förra fallet äro strålarne c och b bruna och strålen a halm-
gul, i senare är c grönbrun, b mera rent grön och a halmgul.
Absorptionen är städse c ungefär — b > a. I små ur ett prof
från trakten Ö om Ellarebo i Mörlunda socken isolerade pris-
mor befans utsläckningsvinkeln = 12”,2 (medium af 11,3, 12”,
13,4 och 12”,) medan utsläckningsvinkeln 1 ett dylikt prisma
af grönt sekundärt hornblende ur samma prof var 17”,4.
Diallagen är än oförändrad och än delvis eller helt och
hållet förvandlad till uralit eller smaragditliknande hornblende.
!) ÅA. E. TÖRNEBOHM 1. c. sid. 20 och 21.
48 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
Den oförändrade diallagen är ljust sjögrön till färgen samt
liknar till sitt utseende fullkomligt den ljusare diallagvarieteten
t. ex. i Björkmossagabbron. I vanliga fall äro likväl hvarken
prismagenomgångarne eller afsöndringen efter ortopinakoidet
oPo särdeles tydliga. Diallagen uppträder städse i relatift
till hornblendet små kristallkorn, hvilka ofta förekomma inne-
slutna i hornblendekristallerna. Dessa i hornblendekristallerna
inneslutna diallagkorn kunna öfvergå till hornblende lika väl
som de fritt i bergarten inströdda diallagkristallerna. Efter
fulländad omvandling framträda dessa sekundära hornblende-
partier såsom ljusare blågröna fläckar i den mera brunaktiga
hufvudmassan. För öfrigt försiggår diallagens omvandling på
vanligt sätt och det derwad hldade sökuned hornblendet ut-
Rog 15 sig som vanligt genom en blågrön färgton för strålen
Catrld like från det mera bruna primära bomblandet HT
mängden varierar diallagen betydligt. Då den träder mycket
starkt tillbaka, öfvergår bergarten till diorit.
Plagioklasen är äfven i denna bergart labrador. Plagio-
klaslameller ur ett hithörande prof från Fihult i Gårdveda
socken, »Hvetlanda», gåfvo nemligen följande värden för ut-
släckningsvinkelns storlek.
Spjelkblad efter P
NN
JL ANE==050
ZANAN
Spjelkblad efter M
1) AA = 24";0 (omkring)
Till sitt utseende skiljer sig plagioklasen vanligen något
från den typiska gabbrons plagioklas, derigenom att den
sällan hyser några interpositioner i större mängd. Vid omvand-
lingen öfvergår den dels till en grumlig kaolinartad massa,
hvarur små, "troligen af prehnit Eakäbnne fjäll så småningom
utveckla sig. ÅR oftare synas likväl nästan färglösa, lifligt
polariserande och starkt ljusbrytande korn af epidot utbilda sig
i dess massa. Plagioklasens mängd är i allmänhet relatift
mindre än i den typiska gabbron. Den bildar äfven, liksom
diallagen, i förhållande till hornblendet små kristaller, så att
dessa båda mineral tillsammans i sjelfva verket bilda en mera
fingrynig grundmassa, i hvilken de stora hornblendekristallerna
äro porfyrartadt insprängda.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 49
Glimmern har i friskt tillstånd magnesiaglimmerns vanliga
utseende och egenskaper. Vid omvandlingen öfvergår den i
ett grönt kloritartadt mineral, fullkomligt likt den omvand-
lingsprodukt af glimmer, som på flera ställen såsom sid. 6
och sid. 65 blifvit närmare beskrifven. Afven glimmern bildar
stundom större porfyrartadt insprängda blad.
Såsom en i de egentliga gabbroarterna från dessa trakter
i hvarje händelse ytterst sällsynt men i dioritgruppens berg-
arter deremot mycket vanlig beståndsdel må titaniten här sär-
skildt omnämnas, ehuru dess mängd endast synes vara mycket
obetydlig. Titaniten uppträder nemligen endast ganska spo-
radiskt i några hithörande prof. Den bildar då små rundade
korn, som vanligen finnas sammanväxta med något opakt
malmkorn. Apatiten uppträder 1 jemförelsevis stora rundade
kristaller, hvilka likväl 1i det hela taget synas vara ganska
sällsynta. Äfven de opaka malmkornen, hvilka, att döma af
deras former, troligen bestå af magnetit, äro i allmänhet ganska
sparsamma. Derjemte påträffas enstaka korn af svafvelkis.
Kvarts påträffas visserligen här och hvar men synes likväl i
det stora hela vara mer främmande för dessa bergarter än för
någon annan af gabbroarterna. Olivin är likaledes en sällsynt
beståndsdel i dessa bergarter men påträffas dock i ett och annat
prof i ej ringa mängd.
Trots den anmärkningsvärda olikheten i utseende, synes
likväl äfven den nu beskrifna hornblendegabbron endast vara
en artförändring af den vanliga gabbron. Åtminstone på-
träffas till denna typ hörande prof midt inne i större, af van-
lig gabbro bestående massiv. Detta är förhållandet +t. ex.
i det rätt betydande gabbrofältet omkring Eksebo, Ellarebo
och Fagerhult i Mörlunda socken, bladet »Hvetlanda», vid Lilla
Grundemar, (se sid. 43) bladet »Vestervik» o. s. v. Hithörande
prof föreligga dessutom från följande ställen: Trakterna om-
kring Hästmossehult och Slättefalla i Wimmerby socken; trak-
ten V om Vena by i Vena socken (olivinförande); från Fihult
samt från sydöstra sidan af Försjön, båda i Gårdveda socken;
Knottorp i Lemnhults socken; sydöstra ändan af Lindåssjön i
Alsheda socken; massivet omkring Katebo i Lönneberga soc-
ken samt slutligen trakten 5 om Pelarne kyrka, alla på bladet
»Hvetlanda». Vidare föreligga på ofvan beskrifna sätt utbil-
dade bergarter från Solberget vid Vexiö (stundom olivinfö-
rande); från Viaskog i Ramqvilla socken (olivinrik); från trak-
4
50 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
ten N om Holmeshult i Fröderyds socken samt från Granön
i Allgunnen, bladet »Vexiö»; vidare från berget N om Norre-
gård i Elghults socken, bladet »Lenhofda>», och trakten om-
kring Nöbbeleds gästgifvaregård i Vedeslöfs socken, bladet
»Huseby». Det faller af sig sjelf, att dessa bergarter om man
så ville äfven skulle kunna kallas diallagdioriter.
d) Glimmergabbro.
Äfven glimmergabbron sluter sig i många afseenden såsom
struktur, yttre utseende o. s. v. mycket nära till den egentliga
gabbron. Den uppträder också, mycket ofta åtminstone, i
geognostiskt samband med denna. Icke dess mindre skiljer
sig den typiska glimmergabbron till sin sammansättning ganska
betydligt från den egentliga gabbron. Det är nemligen ej nog
att magnesiaglimmer delvis eller stundom helt och hållet
undantränger och ersätter diallagen. Vid närmare undersök-
ning finner man nemligen, att en mera sur sammansättning af
bergarten städse går hand i hand med en större rikedom på
glimmer. Detta visar sig ej allenast genom en större rike-
dom på kvarts utan äfven
Fig. 4. genom en större aciditet
hos den i bergarten ingå-
ende fältspaten i förening
med en ringare halt af
basiska beståndsdelar.
Strukturen är likväl den
för alla gabbroarter ge-
mensamma, ty fältspaten
(äfven hornblende och py-
roxen) visar i vanliga fall
ganska tydliga, rätliniga
kristallkonturer (se vid-
stående träsnitt), så snart
den gränsar imtill eller på
Plagioklaskristaller väl kristalliserade på flera sidor omgifves af
gränsen mot kvarts. Den fältspatkri- kvarts, hvilket mineralsom
stallerna omgifvande kvartsen kv. bildar ÄTA ir .
en enhetlig massa. Glimmergabbron fr. vanligt är den sista mellan
Grönvik. Först. omkr. 100 ggr. de öfriga beståndsdelarne
inklämda kristallisations-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 51
produkten. Endast i de fall, då kvartsens mängd är mycket
betydande, synes den hafva utkristalliserat mera samtidigt med
de öfriga beståndsdelarne, så att strukturen närmar sig vanlig
granitstruktur. Till färgen äro dessa bergarter än ljusare och
än mörkare, allt efter de basiska beståndsdelarnes mängd och
den i dem ingående fältspatens rikedom på interpositioner.
Beståndsdelarne äro desamma som 1 den egentliga gabbron
nemligen: plagioklas, glimmer, drallag, kvarts, hornblende, mag-
netisk jernmalm, apatit och svafvelkis. Olikheterna i berg-
arternas sammansättning beror derför hufvudsakligen på dessa
beståndsdelars olika mängdförhållanden. <Plagioklasen synes
likväl genomgående vara mera sur än i den egentliga gabbron.
Dessutom ingår i åtminstone en del hithörande bergarter någon
ortotom fältspat vid sidan af den klinotoma.
Plagioklasen förhåller sig med afseende på formutbildning,
interpositioner o. s. v. på fullkomligt samma sätt som plagio-
klasen 1 den typiska gabbron. Den utmärker sig likväl i vida
högre grad än denna genom ett slags zonar byggnad, hvilken
visar sig deri, att plagioklasindividerna ej släcka ljuset sam-
tidigt i sina inre och yttre delar. I detta afseende öfverens-
stämmer plagioklasen i dessa bergarter mera med plagiokla-
sen i de längre ned beskrifna kvartsdioriterna, vid hvilk:
denna företeelse finnes något närmare beskrifven. Då ortoklas
ingår i dessa bergarter, er man den ofta som en yttre zon
omlkriop plagioklaskristallerna. Ortoklasen uppträder likväl
äfven som sjelfständiga individer, hvilka mycket ofta hafva
ett mikroperthitliknande utseende. Stundom påträffar man äf-
ven smärre korn af mikroklin. Deremot finner man endast
sällan ortoklasen sammanvuxen med kvartsen till så kallad
mikropeymatit.
Ehuru plagioklasens kemiska sammansättning enligt det
ofvan sagda ej är fullt konstant ens i samma individ, synes
den jHileval i allmänhet vara jemförelsevis ganska sur. Sålunda
visade den sig i ett hithörande prof från IGrönyik i Hjelmse-
ryds socken, Jönköpings län, »Vexiö», till sin, sammansättning
närmast motsvara oligoklas. Spjelkblad gåfvo nemligen följande
värden för utsläckningsvinkelns storlek:
A) Spjelkblad efter P
TYAr==61j6
2 NES
I
32: FR EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
B) Spjelkblad efter M
SEIN =018
I ett annat liknande, men på primärt hornblende mera
rikt prof från samma trakt, nemligen från en ö söder om Oxön
i Allgunnen, erhöllos fullkomligt liknande värden, nemligen:
A) Spjelkblad efter P
PJFÖnNPE=n0NS
2) AV=1”;0
B) Spjelkblad efter M
SJLANC=2 "050
Att den senare lamellen verkligen var orienterad efter
M framgick deraf, att de olika systemen af tvillingslameller
släckte åt samma sida om tvillingslinien, det ena systemet
under en vinkel af 5”, det andra under en vinkel af 2” mot
denna linie. Någon mera basisk fältspat synes ej ingå i denna
bergart, ty vid mätning af utsläckningsvinkeln i snitt ur orto-
diagonala zonen i preparaten erhöllos utan undantag endast
ganska små värden. Deremot synes ortoklas vara ganska riklig
i dessa prof.
I öfverensstämmelse med det sagda visade plagioklasen i ett
grofkristalliniskt prof af täpisk glimmergabbro från Klefva grufva
en mera sur sammansättning än i den af egentlig gabbro be-
stående hufvudmassan af massivet. Det ifråga varande profvet
var taget ur en af de kring schaktöppningarne uppkastade
varphögarne. Utsläckningsvinkeln hade i de olika spjelkbla-
den följande storlek:
Spjelkblad efter P
NT 4
ZANDER
SVIN = "25
NNE
Enär utläckningsriktningens tecken ej kunde bestämmas
och det derför ej kunde afgöras, huruvida ofvan anförda värden
motsvarade en mycket sur oligoklas eller en andesin, företogs
en egentlig vigts bestämning med några utplockade rena korn.
Eg. v. fanns = 2,673, ett värde, som enligt GOLDSCHMIEDS tabell
motsvarar andesin. I den egentliga gabbron från Klefva är
plagioklasen enligt sid. 20 labrador.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 1l. N:0 14. 53
Åfven vid Björkmossa påträffar man på flera ställen midt
inne i gabbrofältet en till sitt yttre utseende ganska granitlik
glimmergabbro. Denna innehåller likväl ingen ortoklas utan
endast plagioklas, hvilken till sin sammansättning närmast mot-
svarar basisk andesin eller sur labrador. Följande två från
hvarandra något afvikande värden erhöllos nemligen för ut-
släckningsvinkeln i spjelkblad efter P:
1) A =3
2) NN =5
Dessutom mättes utsläckningsvinkeln 1 ännu ett tredje
spjelkblad och erhölls dervid ett värde af 7. Det kunde
likväl ej afgöras, om denna lamell var orienterad efter P eller
efter M. Den saknade nemligen tvillinglameller, så att man
ej kunde göra några slutsatser på grund af symmetrisk eller
osymmetrisk utsläckning i förhållande till tvillingslinien. Inter-
ferensfiguren i konvergent polariseradt ljus gaf heller ingen
I
upplysning. Att plagioklasen genomgående måste vara mera
basisk än t. ex. i den förutnämda glimmergabbron från Grön-
vik, framgår för öfrigt deraf, att mätningarne af utsläcknings-
vinkeln i makrodiagonala snitt i preparaten genomgående ge
högre värden än 1 sistnämnda bergart. Här må några af de
högsta värdena anföras:
Ena systemet. Andra systemet.
Ör 16”
205:3 2085
PAR 20-15
I glimmergabbron från Asbyholm i Bringetofta socken,
bladet »Nydala», är plagioklasen likaledes normal andesin en-
liot följande mätningar:
C c
A) Spjelkblad efter P
1) VE=NRS0
4 SMA 18213
VE ZE
B) Spjelkblad efter M
11) NAN = ne
2) Wen ÖR
Det synes således vara allmänt gällande regel, att fält-
spaten i glimmergabbron har en mera sur sammansättning än
54 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
i gabbron. Det samma är, såsom längre fram kommer att
visas, förhållandet med plagioklasen i de likaledes kvartsrika
kvartsdioriterna.
Angående de öfriga beståndsdelarne är föga att säga. De
förhålla sig på fullkomligt samma sätt som de motsvarande
beståndsdelarne i den egentliga gabbron.
Glimmern utgöres af vanlig mörk, starkt dikroitisk biotit.
Den är tydligt tvåaxlig, fastän axelvinkeln är så liten, att
hyperbelarmarne knappt märkbart träda ut ifrån hvarandra vid
undersökningen af basiska snitt i konvergent polariseradt ljus.
I allmänhet bildar glimmern jemförelsevis stora, af talrika la-
meller sammansatta, oregelbundna taflor. Mycket ofta om-
sluta dessa taflor flata linser af ett gulgrått lifligt polariserande
mineral, hvars natur ännu ej kunnat utredas. Vid omvand-
lingen öfvergår glimmern som vanligt till ett grönt klorit-
artadt mineral, hvilket i många afseenden ännu liknar glim-
mern sjelf.
Pyrozxenen består af en ljust sjögrön, malakolitlik augitva-
rietet, hvilken till sitt utseende fullkomligt öfverensstämmer
med den mindre diallagliknande varieteten, i de förut beskrifna
gabbroarterna. Pyroxenen är likväl sällan fullkomligt frisk
utan vanligen delvis eller helt och hållet omvandlad i sma-
ragditliknande hornblende.
Primärt hornblende ingår i somliga hithörande bergarter
men saknas 1 andra. Det skiljer sig från smaragditen genom
en brunaktig färgton samt genom sin utbildning i öfrigt. För
kvartsens förekomstsätt har redan ofvan redogjorts. Det opaka
jernmineralet, hvars mängd likaledes är mycket vexlande,
liknar till sitt utseende mest magnetit. Apatiten uppträder
merendels i jemförelsevis ganska stora, rundade eller aflånga
kristallkorn. Dess mängd är dock ganska ringa. Titanit på-
träffas i ringa mängd i ett hithörande prof från Ånhult S
om Hjortsjön i Stenberga socken. Dessutom påträffas i flera
hithörande prof, isynnerhet i nära förbindelse med glimmern
eller magnetiten, små gråbruna korn, hvilka möjligen kunna
tillhöra detta mineral.
De redan nämda förekomsterna af glimmergabbro kunna
betraktas som de mest typiska. Dessutom föreligga prof af
denna bergart från följande ställen: Högarp i Melby soc-
ken; soldattorpet SW om Ned. Björkholm samt NO om
Gastorp i Alsheda socken; det lilla massivet SW om Ned
"BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 55
i Ökna socken, alla på bladet »Hvetlanda». Vidare från
Reppanäs, N om sjön Allgunnen i Hjelmseryds socken, bladet
»Vexiö»; NO om Åsbyholm i Bringetofta socken, bladet »Ny-
dala» samt slutligen V om Aasa Långsjö socken, bladet
»BHessebo>.
e) Uralit- och smaragditgabbro.
Uralit- eller smaragditgabbron, är, som vi hafva sett, en
omvandlingsprodukt af vissa gabbroarter. Såsom sådan har
den redan blifvit beskrifven vid redogörelsen för de inom
massiven vid Björkmossa och Virserum, Klefva, Loftahammar
0. 8. Vv. uppträdande bergarterna. Jag kan derför här in-
skränka mig till några allmänna anmärkningar rörande denna
bergart.
I sin typiska form är uralit- eller smaragditgabbron en full-
komligt massformig och dioritliknande bötsdr, hvilken mikro-
skopiskt till Sökarna, sammansättning o. s. v. fullständigt
liknar vanlig gabbro, med undantag näe att uralit- eller
smaragditliknande hornblende mer eller mindre fullständigt
ersätter pyroxenmineralen. I vanligaste fall har likväl äfven
plagioklasen undergått mer eller mindre genomgripande för-
ändringar, så att den bildar en hvitgrå, grumlig eller fint
aggregatpolariserande massa. Detta är döck ingalunda alltid
händelsen, ty i flera hithörande prof är plagioklasen ännu full-
komligt frisk och klar, ehuru all pyroxen öfvergått 1 horn-
Hlsnde: Detta "är t. ex. fallet: i ett prof från Flage, Ö om
Ödeshultssjön i Nye socken, »Hvetlanda». Ett basiskt spjelk-
blad af plagioklasen ur denna bergart gaf en utsläcknings-
vinkel af:
Fo
/N = ( sl
Plagioklasen är således labrador liksom i alla de undersökta
gabbroarterna. Detsamma är, som vi hafva sett, händelsen
med prof af uralitgabbron från Björkmossa, från Klefva o. s. v.
Vid intet tillfälle har vare sig kvarts eller mera sur fält-
spat iakttagits som omvandlingsprodukter af gabbrons labrador
från dessa trakter. Dessa mineral måste derför, der de finnas,
våra ursprungliga utkristalliseringar, och då kvarts och oligo-
klas eller ortoklas påträffas 1 större mängd i gabbroartade berg-
36 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
arter, såsom t. ex. i glimmergabbron, måste detta bero på
en mer än vanligt sur sammansättning af den ursprungliga
magman.
Vid omvandlingen öfvergår gabbrons plagioklas, såsom å
sid. 30 närmare beskrifvits, först till en grumlig kaolinartad
massa och sedan till ett finare eller gröfre aggregat af prehnit,
som på sina ställen helt och hället intager plagioklasens plats.
Eller också utbilda sig små korn af epidot eller snarare kanske
af zoisit inom plagioklasens massa i sådan mängd, att äfven
på detta sätt en fullständig omvandling af densamma kan ega
rum. Hvaraf det beror, i hvilken af dessa riktningar om-
vandlingen går, har ännu ej kunnat utrönas. Stundom hafva
dessa båda slag af omvandling försiggått till och med i
samma prof. Såsom förekomster, vid hvilka prehnitbild-
ningen med framgång kan studeras, hafva jernvägsskärningen
vid Ryningsnäs samt trakten omkring första milstenen V om
Virserum redan blifvit nämda. Prehnit påträffas dessutom i
talrika andra prof såväl af gabbroartade som af de längre ned
beskrifna dioritartade bergarterna. Såsom exempel på en före-
komst, der plagioklasen fullständigt öfvergått i ett jemförelsevis
ganska grofkristalliniskt aggregat af fullkomligt oregelbundet
gestaltade epidotkorn, må å andra sidan berget omedelbart V
om Mörlunda station särskildt omnämnas. Omvandlingspro-
dukten i fråga förvexlades till att börja med med prehnit.
Vid försök att isolera densamma visade den sig likväl hafva
en högre egentlig vigt än koncentrerad kvicksilfverjodid-jod-
kaliumlösning eller högre än 3,19. Färgen var också tydligt
gulaktig. Epidot träffas dessutom i många andra bergarter
såsom omvandlingsprodukt af fältspaten. Särskildt synes fält-
spaten i kvartsdioriterna vara benägen att vid sin omvandling
ge upphof åt epidot eller zoisit; hvilketdera kan i de flesta
fall ej afgöras.
Då uralitgabbron ännu innehåller friska pyroxenkärnor, är
dess bestämning naturligtvis ytterst lätt och säker. Men äfven
då den ej mera innehåller dylika pyroxenkärnor, har den likväl
ofta genom hornblendets utbildning samt genom sin struktur
och utseende i öfrigt så många karakteristiska kännetecken,
att man knappast löper fara att misstaga sig vid bestämningen.
Likväl händer det ej sällan och som det vill synas just
vid gränsen mot omgifvande bergarter, att gabbron får ett
skiffrigt och från den typiska bergarten afvikande utseende.
BIEANG (MIDH KK. SV. VET-.SAKAD: HANDI. BAND 11; N:o 14: 57
Strukturen förändras och närmar sig strukturen i de kristal-
liniska skiffrarne på samma gång som de ingående mineralen
till form och utbildning blifva mera lika dem, som ingå i
dessa skiffrar. Under sådana förhållanden kan det vara svårt
nog att med säkerhet igenkänna uralitgabbron. I den händelse
att uralitgabbron, såsom ofta är fallet, närmast omgifves af
mörktfärgade kristalliniska skiffrar, kan det derför vara nästan
omöjligt att uppdraga gränsen mellan de olika bildningarne.
Många uppgifter om att gabbron öfvergår i dioritskiffer o. s.
v. torde derför vara förorsakade af svårigheten att skilja mel-
lan de olika bildningarne, äfven om de i verkligheten äro
fullkomligt oberoende af hvarandra.
Den här afsedda omvandlingen i uralitgabbro är likväl en-
ligt min erfarenhet ingalunda bunden till gabbromassivens grän-
ser; man kan nemligen finna starkt omvandlade bergarter
midt inne i gabbromassiven, der friska och omvandlade berg-
arter på ett ännu outredt sätt kunna vexla med hvarandra.
Det kan till och med hända, att man 1 olika delar af samma
stuff finner bergarten i mycket olika grad omvandlad, liksom
man i samma preparat kan finna fullkomligt friska pyroxen-
kristaller vid sidan af sådana, som nästan helt och hållet öfver-
gått i hornblende. Ehuru det möjligen ej skall kunna för-
nekas, att omvandlingen företrädesvis försiggått vid gabbro-
massivens gränser, synes den således ej kunna uppfattas som
någon egentlig kontaktmetamorfos. Den kan likväl ännu
mindre vara ett ytligt vittringsfenomen, enär hela stora berg-
massor kunna vara på detta sätt omvandlade. Såsom exempel
på en förekomst, der uralitiseringen genomträngt hela berg-
massor, må det ganska betydande massivet vid Katebo i Lönne-
berga socken omnämnas, inom hvilket bergarten till allra största
delen synes bestå af uralitgabbro jemte hornblendegabbro.
Att så storartade förändringar, som de hvilka här och på många
andra ställen egt rum, måste hafva helt andra orsaker än
vittringen, är ganska påtagligt. Utan att här ännu vilja ingå
på en närmare utredning af hithörande förhållanden vill jag
endast påpeka, att jag anser omvandlingen vara af mycket
primär natur och ett slags efterverkan af bergartens egen
eruption. Huruvida fältspatens omvandling varit samtidig med
och förorsakad af samma krafter som de, hvilka åstadkommo
pyroxenens omvandling i hornblende, synes emellertid tvifvel-
aktigt. Emot ett sådant antagande talar nemligen den redan
58 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
ofta påpekade omständigheten, att fältspaten ofta kan vara
fullkomligt frisk, ehuru pyroxenen helt och hållet omvandlats.
Det förefaller derför sannolikast, att fältspatens omvandling
liksom kloritbildningen o. s. v. tillhör en senare period af berg-
artens utveckling och vållas af den vanliga regionalmetamorfosen.
Redan förut hafva de gabbroförekomster blifvit uppräknade,
hvilka ännu innehålla frisk pyroxen. Vid samtliga dessa före-
komster kan man säkerligen äfven påträffa fullständigt om-
vandlad bergart. Det återstår således här endast att uppräkna
några ställen, der bergarten, så vidt de undersökta profven ge
vid handen, ej mera innehåller någon pyroxen eller åtminstone
högst sporadiska rester deraf men likväl på grund af ut-
seende och habitus /måste anses som omvandlad gabbro. Så-
dana förekomster äro utom de redan nämda vid Katebo,
Flage och Mörlunda station följande: V om Hällebult i
Hults socken samt trakten NV om Husartorpet mellan
Öflandehult och Ökna i Ökna socken, bladet >»Hvetlanda»>; sö-
dra ändan af Höredasjön i Ramqvilla socken, Ingamåla i Frö-
deryds socken, Ö om Hökasjön samt trakten NO om Asa-
sjön i Asa socken, alla på bladet »Vexiö»; vidare skolhuset
SO om Abbemåla i Lannaskede socken, bladet »Nydala» samt
slutligen den lilla förekomsten N om Fårhults station, bladet
»Westervik>.
2. Dioritgruppen.
I det föregående hafva vi- sett, att den vanliga gabbron
eller noriten, hvilken sjelf som oftast innehåller något primärt
hornblende, kan öfvergå till hornblendegabbro, derigenom att
hornblendet så tilltager i mängd, att det bildar en väsentlig
beståndsdel vid sidan om pyroxenmineralen eller dessas om-
vandlingsprodukter. Men om det primära hornblendet helt och
hållet förtränger och ersätter pyroxenen, då bör bergarten ur
petrografisk synpunkt tvifvelsutan anses som en diorit, äfven
om det någon gång skulle visa sig, att den geognostiskt till-
hör samma förekomst som en otvifvelaktig gabbro. En så-
dan bergart uppfyller nemligen alla vilkor för en diorit, ty
den är ju en äldre, massformig, väsentligen af primärt horn-
blende och plagioklas bestående bergart.
Verkliga kvartsfria dioriter synas dock vara ganska säll-
synta åtminstone inom de i fråga varande trakterna. Något
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 59
vanligare äro kvartsdioriterna, hvilka skilja sig från de föregå-
ende genom sin större rikedom på kvarts. Geognostiskt synas
dioritgruppens bergarter förhålla sig på samma sätt som gabbro-
gruppens, med hvilka de utan tvifvel i många afseenden hafva
stor slägtskap. A priori är det naturligtvis ej uteslutet, att äkta
dioriter skulle kunna bilda verkliga gångar liksom t. ex.
graniten. Dylika dioritgångar äro dock ej med säkerhet kända
inom dessa trakter. I beskrifningen till kartbladet »Hvetlanda»
anför N. O. Horst visserligen, att dioriten ofta har ett »gång-
formigt eller åtminstone gånglikt uppträdande». Horst upp-
räknar äfven ett antal dioritgångar inom nämnda :blads om-
råde. Bergarten i flera af dessa gångar såsom gången
NO om Faggemåla 1 Lönneberga socken, gången N om St.
Aby i Mörlunda socken samt gången Ö om Hulingen i
Målilla socken m. fl. har emellertid vid närmare undersökning
visat sig vara mer eller mindre förändrad diabas och ej dio-
rit. Huruvida detsamma är fallet äfven med alla de af Horst
uppräknade dioritgångarne, är mig dock obekant, enär prof
derifrån ej stått mig till buds.
Till sitt yttre utseende skilja sig de flesta dioriter ganska
mycket från den typiska mörka gabbron, hufvudsakligen på
grund af sin ljusa färg. Fältspaten är nemligen i regeln färg-
lös, emedan den saknar de för gabbrons plagioklas så karak-
teristiska mörka interpositionerna, och meddelar derför i förening
med kvartsen hela bergarten en ganska ljus, stundom nästan
hvit färg. Endast då hornblendet undantagsvis är den öfver-
vägande beståndsdelen äro äfven hithörande bergarter mörkare
till färgen. Gryet är vanligen medelgroft och strukturen hos
de mera typiska bergarterna ren gabbrostruktur. En för dio-
riterna särdeles karakteristisk accessorisk beståndsdel är tita-
niten, hvilken väl sällan saknas helt och hållet, men deremot
ofta förekommer 1 största mängd. Detta förtjenar så mycket
mer att framhållas som nämda mineral endast undantagsvis
påträffas i gabbron och då endast i de hornblenderika variete-
terna, samt i ringa mängd.
Det har redan påpekats, att man inom dioritgruppen kan
särskilja egentlig diorit och kvartsdiorit allt efter kvartsmängden.
Skilnaden är dock här som alltid endast relativ och fall kunna
inträffa, då af tvenne för öfrigt ganska lika prof från samma
förekomst det ena strängt taget borde räknas till dioriterna,
det andra till kvartsdioriten.
60 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
a) Diorit.
Till sitt yttre utseende skilja sig de här afsedda egentliga
dioriterna ganska mycket på grund deraf, att hornblendet än
bildar i längden utdragna prismatiska kristaller, än mera
rundade korn. De för alla gemensamma beståndsdelarne äro:
hvit eller svagt rödlätt plagioklas samt svartgrönt hornblende,
magnetisk jernmalm, glimmer eller en grön omvandlingsprodukt
af densamma, apatit, titanit samt enstaka korn af kvarts. Gry-
et är medelgroft och strukturen ren gabbrostruktur.
lältspaten synes uteslutande vara plagioklas. Till sin
formutbildning öfverensstämmer densamma fullständigt med
plagioklasen i gabbrogruppens bergarter. Den bildar sålunda
allsidigt i jemvigt utbildade kristaller, som i genomskärning
te sig som breda taflor, hvilka visa tydliga kristallkonturer så
snart de mera obehindradt kunnat utveckla sina former.
Rätt ofta visar plagioklasen vacker zonar byggnad. De inre
partierna släcka då ljuset under större vinkel än de yttre, som
tecken på, att de hafva en mera basisk sammansättning än
dessa. De yttre partierna bestå derjemte af renare och fri-
skare substans än de inre. Spjelkblad ur ett hithörande prof
från Arnhult i Korsberga socken, »Hvetlanda», gåfvo följande
värden för utsläckningsvinkeln:
A) Spjelkblad efter P
INGA Sv
B) Spjelkblad efter M
SNVNEE = Orn d
SNYNGESPT RN
Plagioklasén är sålunda äfven i denna bergart ganska ty-
pisk labrador. Till sin substans är plagioklasen än ren och
frisk, än grumlad på grund af begynnande omvandling. Vid
mera genomgripande omvandling öfvergår den till prehnit,
såsom man kan iakttaga på ett och annat ställe i preparaten.
Dessutom påträffas ofta rätt mycket epidot.
Hornblendet bildar städse kompakta, men oregelbundna
massor, hvilka ofta liksom fylla mellanrummen mellan plagio-
klaskristallerna. Genomgångarne äro skarpa och tydliga samt
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 61
bilda 1 tvärsnitt en vinkel på 124” med hvarandra. I vanligt
opolariseradt ljus är färgen gröngul med ett märkbart streck i
brunt. Pröfvad på sin pleokroism visar hornblendet följande
axelfärger: au halmgul, b och £« gulbruna med-ett streck i grönt.
Absorptionen ATA Utsläckningsv inkeln på prismaytor
fanns i det nyssnämda profvet från Årnhult = 12? ,8 (medium
arr 2 lön och 1254): En nnga mängd sekundärt
hornblende synes likväl äfven kunna ingå 1 dessa bergarter
liksom 1 kvartsdiorterna.
Glimmern liknar till sitt utseende vanlig magnesiaglimmer.
Den tyckes dock hafva en ovanligt stor benägenhet för omvand-
ling. Härvid öfvergår den under bibehållande af sin struktur och
sitt utseende i öfrigt till ett grönt, kloritartadt mineral, hvilket
liksom glimmern sjelf visar parallel utsläckning och stark
dikroism. Färgen är blågrön, då bladgenomgångarne stå
parallelt med undre nikolsprismats hufvudsnitt och blekt gröngul
i ställningen vinkelrätt deremot. Ljusabsorptionen är betyd-
ligt svagare än hos magnesiaglimmern. Undersökt i konver-
gent polariseradt ljus visar sig mineralet liksom glimmern vara
optiskt tvåaxligt med mycket liten axelvinkel.
I de fall, då jernmineralet blifvit särskildt pröfvadt, visade
det sig vara magnetit, ty det drages lätt af en vanlig hästsko-
magnet samt löses lätt och fullständigt af utspädd saltsyra.
Titaniten är endast undantagsvis mera riklig; vanligen är den
ganska sparsam samt bildar då endast små, rundade korn.
Apatiten uppträder än som långdragna nålar, än som större
rundade kristallkorn. Kvarts påträffas här och hvar på vanligt
sätt inklämd mellan plagioklaslisterna. Dess mängd är dock
högst obetydlig.
Det har redan ofvan betonats, att kvartsfria eller rättare
i det närmaste kvartsfria dioriter äro ganska sällsynta inom
området i fråga. Endast några få prof, som med skäl anses
kunna hänföras till denna grupp, hafva derför blifvit föremål
för undersökning. Sådana äro: åtskilliga prof från grönstens-
massivet Ö om sjön Finneln i W immerby socken samt från
trakten V om Vena by i Vena socken; från Saxemåla i Lönne-
berga socken samt från Årnhult i Korsberga socken, alla på
bladet »Hvetlanda». Mindre typiska men dock möjligen hit-
hörande äro prof från Mölarp i Melby socken, Norsända i Eds-
hults socken, bladet »Hvetlanda»; Getaskärf i Öja socken, bladet
>Vexiö», samt Backagård i Edshults socken, bladet »Lenhofda».
62 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
b) Kvartsdiorit.
Från de förut beskrifna dioriterna skilja sig kvartsdioriterna
derigenom, att primär kvarts i dem ingår i så stor mängd, att
den måste räknas till de väsentliga beståndsdelarne. Mängden
af detta mineral vexlar dock betydligt i bergarter som till-
höra denna grupp. I samma mån som kvartshalten ökas än-
dras äfven bergartens struktur och habitus.
1. Sådana kvartsdioriter, i hvilka kvartsen ehuru riklig
likväl ännu är underordnad i förhållande till de öfriga väsent-
liga beståndsdelar. I dessa kvartsdioriter bildar nämda mine-
ral liksom i gabbrogruppens bergarter synbarligen sista utfyll-
ningen mellan de öfriga beståndsdelarne. Såväl fältspaten som
hornblendet bilda på grund deraf ganska väl begränsade kri-
staller, så snart de stöta intill kvarts d. v. s. intill de ännu vid
deras bildning med plastisk kiselsyra fyllda mellanrummen.
(Se träsnittet sid. ) Strukturen är således ännu typisk
gabbrostruktur, ett förhållande som enligt min mening ej
tillåter något tvifvel om, att man har att göra med en fullt
massformig och plutonisk bergart. Dylika kvartsdioriter finnas
anstående SO om Sjögle i Hessleby socken, invid Tulunda i
Mörlunda socken, 5 om Stockatorp i Korsberga socken. Dess-
utom föreligga prof af denna bergart från grönstensmassivet V
om Vena samt från Gyllekulla i Vena socken; från trakten
O om sjön Finneln i Vimmerby socken, bladet »Hvetlanda».
Den grå »Vexiögraniten» från Gemla station, bladet »Vexiö»,
liknar något dessa bergarter, men innehåller öfvervägande
ortoklas. Mest typiska äro profven från Sjögle och Vena.
Samtliga de uppräknade kvartsdioriterna äro ljusa, grå eller
något rödaktiga, medelgrofva bergarter, i hvilka såväl plagio-
klasen som hornblendet kunna igenkännas med blotta ögat.
Den i stuff ofta något rödaktiga plagioklasen är i prepa-
raten fullkomligt färglös. Egendomlig och gemensam för plagio-
klasen i dessa bergarter är den utmärkt vackra zonarstruktur
den så ofta visar. I somliga prof kan man iakttaga densamma
i snart sagdt hvarenda genomskärning. Zonarstrukturen fram-
träder synnerligen tydligt, derigenom att de inre delarne af
fältspatkristallerna äro mera grumliga och förorenade samt
mera omvandlade än de yttre, hvilka uppbyggas af mera klar
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 63
och ren substans. Gränsen mellan den inre grumliga kärnan
och den yttre klara zonen är vanligen ganska skarp, men dess
förlopp än regelbundet, än mera oregelbundet. Sålunda
visar den inre kärnan än ganska tydliga kristallkonturer,
än rundade eller till och med nästan brottstyckeliknande
former. Tvillingslamellerna fortsätta likväl utan afbrott ur
den ena substansen i den andra. Redan den zonara hyggnaden
låter förmoda en olikhet i kemisk sammansättning hos de olika
zonerna. Detta bekräftas, om man pröfvar fältspatgenomskär-
ningarne på deras utsläckningsriktning. Man finner nemligen
då, att de inre delarne städse släcka ljuset under större vinkel
än de yttre, så att liksom en sky drager hän öfver kristallen,
då man vrider preparatet i horizontalplanet mellan korsade
nikolsprismor. Då det vid undersökningen af spjelkblad kunnat
konstateras, att utsläckningsriktningen är negativ, betyder detta
sakförhållande sålunda, att de inre delarne af fältspatkristallerna
hafva en mera basisk sammansättning än de yttre. Huru stora
olikheterna i den kemiska sammansättningen kunna vara, visa
följande mätningar af utsläckningsvinkeln i tvenne spjelkblad
af fältspat ur det ofvannämda profvet från Vena. Båda
voro orienterade efter basis P samt visade ganska vac-
ker zonar byggnad. Den yttre zonen betecknas med a och
den inre med b. Spjelkbladet n:o 1 genomsättes dessutom af
ett ganska bredt oregelbundet band c, hvilket släcker ljuset
under en ojemförligt mycket större vinkel än de öfriga zonerna.
Utsläckningsvinklarne, som mättes på olika ställen (vid stark
förstoring) af delarne a, b och ec, visade sig ganska konstanta
inom hvarje zon för sig. Endast 1 de yttre delarne af n:o 1
var det omöjligt att fullt exakt inställa på mörkt. Mät-
ningarne gåfvo följande värden:
a b c
NEO VARG 9,5 ZOE
INFON =E 10” =
Förutsatt att bandet « 1 kristallen n:o 1 verkligen utgör
en integrerande del af denna och ej, såsom på flera grun-
der synes mest sannolikt, är en sjelfständig, och med värden
olika orienterad, större fältspatinterposition skulle nämda
kristall således innerst bestå af anortit, derutanför af labrador
och ytterst af andesin. Kristallen n:o 2 består deremot innerst
af labrador och ytterst af oligoklas.
64 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
Ett basiskt spjelkblad ur kvartsdioriten från Tulunda gaf
följande värde för utsläckningsvinkelns storlek:
Ner
Att döma häraf skulle plagioklasen i denna bergart således
vara en på gränsen mot andesin stående sur labrador. Det
är likväl otvifvelaktigt, att den äfven här har en vexlande
sammansättning, ty den visar ofta praktfull zonar byggnad i
förening med en olika utsläckningsriktning hos de olika zonerna.
Förutom plagioklasen ingår dessutom äfven mikroklin och tro-
ligen äfven ortoklas i denna. Liksom kvartsen äro dessa
båda fältspatarter tydligen yngre än plagioklasen. Ortoklasen
träffas stundom sammanvuxen med kvartsen till mikropeg-
matit.
Åfven i den på grund af sin glimmerrikedom på gränsen
till plagioklasgranit stående kvartsdioriten från Stockatorp har
plagioklasen en ganska sur sammansättning. Spjelkblad gåfvo
nemligen följande värden:
A) Spjelkblad efter basis P
NS EA
SEEN 25
SPETS
4) P = 4",0
SNVERIEK 5
B) Spjelkblad efter M
lp 1345
2) PE" 137,5
Dessa värden visa otvifvelaktigt, att plagioklasen i fråga
har en sammmansättning närmast motsvarande andesinens.
Vid sidan af de tydligt tvillingstreckade plagioklaskristallerna
förekomma likväl, äfven i denna bergart, rätt talrika indivi-
der, hvilka ej visa någon märkbar tvillingrepning. Åtminstone
en del af dessa torde väl bestå af ortoklas.
Af de anförda exemplen ser det således ut, som om plagio-
klasen i kvartsdioriterna genomgående hade en mera sur
sammansättning än i de kvartsfria eller kvartsfattiga gabbrorna
och dioriterna och att de i detta afseende förhölle sig på
samma sätt som den kvartsrika olimmergabbron. Vid sin om-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:o 14. 65
vandling öfvergår plagioklasen i grumliga kaolinartade massor,
i hvilka talrika korn och kristaller ligga inströdda. Stundom
såsom exempelvis i kvartsdioriten från Stockatorp öfvergår plagio-
klasen nästan uteslutande i ett tätt aggregat af starkt ljusbry-
tande, men svagt dubbelbrytande kristaller af epidot (zoisit?)
Hornblendet liknar fullständigt det hornblende, som blifvit
tydt som primärt 1 gabbrogruppens bergarter. Det bildar ofta
rätlinigt begränsade kristaller, som i tvärgenomskärning visa
hornblendets prismaform och prismagenomgångar. Den ofvan
påpekade omständigheten, att hornblendet ofta är ganska väl
kristalliseradt i sin egen kristallform, då det gränsar intill eller
på flera sidor omgifves af en enhetlig kvartsmassa, synes vara
ett ganska bindande bevis för dess egenskap af ursprunglig
beståndsdel. Åtminstone måste det liksom plagioklasen hafva
varit utbildadt i sitt nuvarande skick, innan kvartsen antog
fast form, enär den enhetliga kvartsmassan, som omger horn-
blendet, efter sin kri-
stallisation — säkerligen
ej skulle hafva tillåtit
detsamma att fritt ut-
veckla sina former, utan
att sjelf i minsta mån
förändras.
Vidstående träsnitt,
troget kopieradt efter ett
preparat — från Sjögle,
åskådliggör detta utan
vidare förklaring. I op-
tiskt hänseende förhåller
sig hornblendetlikaledes
som det »primära» horn-
blendet i gabbroberg- = Hornblendekristall H omgifven af kvarts
arterna eller i den förut kv, som förehåller sig scm en enhetlig in-
ä SAM - divid. Afven den starkt sönderdelade pla-
beskrifnadioriten.Dikro- gioklasen visar rätliniga kristallkonturer.
ism och ljusabsorption Kvartsdioriten fr. Sjögle. Förstor. 40 ggr.
äro ganska starka. Fär-
gen är gröngul eller nästan halmgul för strålen a samt grön till
brungrön för strålarne b och c. Stundom iakttager man likväl
en blåaktig färgton hos strålen ce. Olika delar af samma individ
förhålla sig till och med något olika i detta afseende. Det
förefaller ej osannolikt, att dylika blåaktiga hornblendepartier
5
66 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
äro sekundära, uppkomna ur pyroxen. Absorptionen är r
ungefär = b > a. Utsläckningsvinkeln på prismaytor i brunt
hornblende ur kvartsdioriten från Sjögle fanns = 12”,9 (medium
af 12,4, 13.5 och 12”,8). I ett grönt smaragditliknande prisma
ur samma prof var den deremot = 17”,4.
Glimmern förhåller sig på fulkomligt enahanda sätt som i
de nyss beskrifna kvartsfria dioriterna samt öfvergår liksom
der lätt i ett grönt, kloritartadt mineral. I kvartsdioriten
från Stockatorp har glimmern varit så riklig, att denna bergart
i sjelfva verket måste anses stå på gränsen till plagioklasgranit,
i hvilken den i sjelfva verket äfven synes öfvergå. Numera är
glimmern likväl mestadels förvandlad till meranämda klorit-
artade mineral och endast sparsamma glimmerrester vittna om,
att detta mineral är modermineralet till den kloritartade om-
vandlingsprodukten.
Kvartsens sätt att uppträda m. m. är redan 1 det före-
gående afhandlad.
Titaniten uppträder stundom 1 väl utbildade, rödbruna kri-
staller, hvilka i genomskärning visade bekanta, för detta mineral
karakteristiska, långdragna, rombiska formerna. Antalet och
storleken af dessa titanitkristaller är betydligt. Endast i berg-
arten från Stockatorp synes titanit helt och hållet saknas.
Stundom träffas titanitkornen äfven sammanväxta med de opaka
malmkornen, hvilka de kransformigt omgifva. Att titaniten,
åtminstone i dessa trakter, kan betraktas som en ganska karak-
teristisk beståndsdel för hornblenderika bergarter, särskildt för
de kvartsrika hornblendebergarterna, har redan ofvan betonats.
På grund af den stora mängden titanit skulle man vara
böjd att tro, att de opaka malmkornen skulle bestå af titan-
jern eller att de åtminstone skulle vara mycket titanhaltiga.
Detta är likväl ej händelsen, ty de opaka kornen dragas med
lätthet af en magnetisk knif samt lösas lätt och fullständigt
af utspädd saltsyra. De bestå således af magnetit. Magnetiten
bildar ganska ofta rätt tydliga kristaller. Vid sidan af magne-
tit iakttager man stundom en och annan gnista svafvelkis i
hithörande bergarter.
Apatiten bildar mestadels långdragna hexagonala, nålar,
hvilka genomsätta de öfriga beståndsdelarne. Apatitens mängd är
än större, än mindre, men synes i allmänhet ej vara betydlig.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:o 14. 67
b) Sådana kvartsdioriter, hvilka innehålla så mycket kvarts,
att detta mineral träder mera i jemvigt med de öfriga väsentliga
beståndsdelarne. Kvartsen synes hafva utkristalliserat mera
samtidigt med de öfriga i bergarten ingående mineralen. Dessa
hindrades derför 1 sin utbildning, äfven der de stöta intill
kvarts, och hafva således ingenstädes fritt kunnat utveckla
sina former. De bilda derför ingenstädes tydliga kristaller
utan endast oregelbundna kristalliniska korn. Strukturen,
hvilken således närmast öfverensstämmer med vanlig granit-
struktur, erbjuder derför ej mera någon karakteristisk egendom-
lighet, hvarigenom en dylik kvartsdiorit med säkerhet skulle
kunna skiljas från en kristallinisk grönskiffer. Bergartens makro-
skopiska utseende lemnar tydligen ej heller säkra hållpunkter
i detta afseende, enär såväl massformig som skiffrig struktur,
som bekant, kunna vara sekundära företeelser. "Till följd af
den osäkerhet, som på grund af det ofvan sagda naturligen
råder vid bestämningen må af hithörande, 1 hvarje händelse
ganska sällsynta bergarter derför endast den finkristalliniska,
till sitt yttre utseende fullkomligt massformiga, svartgråa berg-
arten från Nimstorp i Korsberga socken, bladet »Lenhofda>, i
det följande något närmare beskrifvas. Likasom de förut be-
skrifna kvartsdioriterna består bergarten i fråga af följande
mineral: hornblende, plagioklas, kvarts, möjligen någon ortoklas,
glimmer, magnetit, titanit och apatit. Dessutom påträffas om-
vandlingsprodukter af fältspat och glimmer i ringa mängd.
Hornblendet bildar endast undantagsvis något så när regel-
bundna kristaller. I de festa fall uppträder det endast som
oregelbundna, flikiga och liksom söndertrasslade korn. För
öfrigt synes det fullkomligt likna hornblendet i de förut be-
skrifna kvartsdioriterna.
Fältspaten består till öfvervägande del af plagioklas. Dock
är det ej omöjligt, att äfven ortoklas i ringa mängd ingår i
bergarten. Plagioklasen visar tydlig zonarbyggnad derigenom,
att den nästan utan undantag är mera omvandlad samt för-
orenad af interpositioner i sina inre än i de yttre delarne. Den
släcker ej heller ljuset under lika vinkel i sina inre och yttre
delar. På grund af bergartens fina gry lyckades det ej att
erhålla mer än ett enda spjelkblad efter P. Detta gaf föl-
jande värde för utsläckningsvinkeln:
A 2”,6 =Y
68 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
Detta värde talar för, att plagioklasen har en ganska sur
sammansättning, något som bestyrkes deraf, att utsläcknings-
vinkeln i makrodiagonala snitt i preparatet städse var jemfö-
relsevis liten.
Kvartsen uppträder på ungefär samma sätt som. t. ex. i
vanlig granit. Den bildar nemligen större eller mindre mellan
de öfriga beståndsdelarne inklämda aggregat af oregelbundna,
kantiga korn. Kvartsen är säkerligen äfven i denna bergart
yngre än de öfriga beståndsdelarne, fastän den till sin ålder
närmar sig dessa. Till mängden står kvartsen efter horn-
blendet och plagioklasen, ehurn den i och för sig är mycket
riklig.
Glimmern har magnesiaglimmerns utseende och egenskaper.
Dess mängd är ganska ringa. Titaniten uppträder endast som
små korn eller kornaggregat, som ofta kransformigt omgifva
magnetitkornen. AÅApatiten bildar långdragna nålar.
Som redan ofvan antydts, äro till samma typ som kvarts-
dioriten från Nimstorp hörande bergarter i hvarje händelse
ganska sällsynta inom det i fråga varande området. TI stället
påträffar man rätt ofta mörka, mer eller mindre finkristalliniska
bergarter, som såväl till sitt yttre utseende som till sin mikro-
skopiska habitus o. s. v. mycket nära öfverensstämma med
nyssnämda bergart, men som dock på grund af sin samman-
sättning ej kunna betecknas som diorit utan som hornblendegra-
nit eller hornblendegneis. De innehålla nemligen ortotom fältspat
i öfvervägande mängd, medan plagioklasen är underordnad eller
helt och hållet saknas. Hornblendet har dessutom en mera
blågrön färgton än i de egentliga kvartsdioriterna. Dylika
bergarter påträffas vid Solkarp i Hvetlanda socken samt nära
Sprötarp i Skede socken, bladet »Hvetlanda»; vidare SV om
Kärredal i Åsheda socken samt S om &L. Hult i samma socken,
bladet »Lenhofda» m. fl. a. ställen. Hit hör äfven bergarten,
som bildar kärnan och de mörka ringarne i klotgraniten fr.
Slättmossa samt den mörka finkorniga »dioriten» från den be-
kanta skärningen vid Gemla station.
3. Diabasgruppen.
Afven till diabasgruppen hörande bergarter hafva en ganska
allmän utbredning inom det i fråga varande området. Diabasen
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD; HANDL. BAND. 11. N:o 14. 069
bildar merendels gångar, af hvilka de större kunna uppnå en
längd af flera mil och en mäktighet af 400—500 fot och der-
utöfver, medan andra diabasgångar endast hafva en mäktighet
af några få fot och en jemförelsevis obetydlig längd. I
trakterna söder om Eksjö och Nässjö utbreder sig diabasen
äfven täckformigt öfver urformationens och Almesåkraseriens
bergarter. Redan sid. 12 har påpekats, att den egentliga skil-
naden mellan diabas och gabbro ligger i dessa båda bergarters
olika geologiska betydelse, men att man likväl i de flesta fall
redan genom petrografisk undersökning bör kunna skilja de
båda gruppernas bergarter från hvarandra. Förutom olikheten
i pyroxenens utbildning framhölls den på plagioklasens olika
formutbildning beroende olikheten i struktur såsom den mest
i ögonen fallande olikheten. Hos diabasen bildar plagioklasen
nemligen antingen långsträckta, i a-axelns riktning utdragna
prismor eller, särskildt hos de mera grofkristalliniska diabaserna,
jemförelsevis tunna, 1 b-axelns riktning förkortade taflor, som i
tvärgenomskärning te sig som långa och smala lister. Hos
gabbroarterna har plagioklasen deremot utvecklat sig mera all-
sidigt likmässigt, hvadan den i preparaten vanligen ger tafvel-
formiga genomskärningar. Härvidlag bör man likväl ej förbise,
att äfven diabasernas plagioklas enligt sakens natur måste ge
tafvelformiga genomskärningar, så snart snittet träffat den-
samma parallelt med taflornas bredsida. Då nu plagioklas-
taflorna, 1 många fall åtminstone, ligga orienterade något så
när lika i bergarten, beror det på, i hvilken riktning man ser
densamma eller i hvilken riktning skärfvan, af hvilken prepa-
ratet blifvit förfärdigadt, blifvit slagen, huruvida plagioklasen
kommer att te sig som lister eller som taflor. Afven titan-
jernet eller titanomagnetiten uppträder i diabaserna ofta tafvel-
formigt och, då ilmenittaflorna äro orienterade på samma sätt
som plagioklastaflorna, visa dessa listformiga genomskärningar
i samma preparat som plagioklasen.
Den för diabaserna typiska strukturen torde lämpligen
kunna betecknas som »diabasstruktur».
De tindersökta diabaserna låta hänföra sig till följande grup-
per: olivindiabaser, enstatit- respektive broncitdiabaser, kvartsrika
diabaser med gulaktig plagioklas samt uralitdiabaser.
I
70 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
a) Olivindiabas.
De undersökta olivindiabaserna från det ifrågavarande om-
rådet hafva så stor likhet med den af TÖRNEBOHM uppstälda
Asby-respektive Helleforstypen, att de otvunget låta hänföra sig
till denna. Mest typiskt uppträder en dylik »Asbydiabas» i den
minst 1,5 mil långa gång, som i nordnordostlig riktning skär
nordvestra hörnet af bladet >Hvetlanda». Prof af denna gång,
tagna nordvest om Björnshult på »Hvetlandas> område, visa i
sjelfva verket en så öfverraskande likhet med vissa prof från
Åsbyn, att de hvarken makro- eller mikroskopiskt kunna skiljas
från dessa. Bergarten, som har medelgroft gry och svartgrå
färg, består af följande beståndsdelar: augit, olivin, plagioklas
och titanjern eller titanomagnetit. Dessutom ingå apatit, glim-
mer, hornblende och kvarts i ringa mängd.
Augiten är vanligen något ljusare till färgen än Åsby-
diabasens augit, men föröfrigt fullkomligt lik densamma såväl
till formutbildning som till öfriga egenskaper. Någon närmare
beskrifning deraf anses derför öfverflödig.
Olivinen öfverensstämmer likaledes med olivinen i Åsby-
diabasen. De af TÖRNEBOHM beskrifna, opaka eller svagt genom-
skinliga interpositionerna, hvilka af honom tydas som glasinne-
sluttningar, påträffas äfven här, fast i mindre mängd. Detsamma
är förhållandet med de s. k. grenmikroliterna. Vid behandling
af ett preparat med kall saltsyra sönderdelades olivinen full-
ständigt redan efter några dagar. Plagioklasen såväl som de
opaka malmkornen förblefvo deremot oförändrade liksom augiten.
Stundom visar olivinen antydan till regelbundna kristall-
konturer, men i allmänhet bildar den likväl endast oregelbundna
eller rundade korn. Till mängden synes den hålla jemvigt
med augiten. Någon genomgripande omvandling har olivinen
ej undergått, utan visar den sig som oftast fullkomligt frisk
och oförändrad. Endast undantagsvis finner man, att olivinen
börjat öfvergå i en gulgrön serpentinartad massa, som vid be-
handling med saltsyra lätt sönderdelas.
Plagioklasen är i friskt tillstånd klar och färglös. På sina
ställen är den likväl tydligt gråaktig på grund af tallösa punkt-
formiga interpositioner. Vid omvandlingen öfvergår fältspaten
på vanligt sätt till en hvitgrå kaolinartad massa. På talrika
!) »Sveriges vigtigare diabas- och gabbroarter», sid. 12.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 71
ställen utsöndras små ljust gulgröna, starkt ljusbrytande, men
svagt dubbelbrytande korn, hvilka möjligen kunna anses för
201sit. Att fältspaten vid behandling med kall saltsyra förblir
fullkomligt oförändrad, har redan förut omnämts. Detta för-
hållande talar för, att den ej kan hafva någon särdeles basisk
sammansättning. För att likväl något närmare utröna dess
kemiska sammansättning mättes utsläckningsvinkeln i några
spjelkblad, ehuru någon exakt inställning på mörkt ej var
möjlig, enär utsläckningsriktningen kontinuerligt ändrade sig
inifrån utåt. Följande värden hafva likväl antecknats:
Spjelkblad efter M
ÖRA 550
2) A= 21",0 — 14” ,0
äl AVSIDES
4) A = 14,7 —
DNE ILE
Häraf framgår, att plagioklasen vexlar mellan normal labra-
dor och andesin.
Den i bergarten ingående jernmalmen drages, som det vill
synas, endast till en ringa del af en magnetisk knif. Af kall
saltsyra angripes den ej märkbart, hvadan den torde vara att
anse som titanjern eller åtminstone som titanomagnetit. Apatiten
är rätt sparsam, men förekommer dock såsom jemförelsevis
stora prismatiska kristaller eller rundade korn. Glimmern
bildar små, starkt dikroitiska och ljusabsorberande fjäll, hvilka
1allt hafva magnesiaglimmerns utseende och egenskaper. Horn-
blendet är ytterst sparsamt, enär endast några få smärre kri-
stallkorn hafva påträffats, hvilka med säkerhet kunnat hänföras
till detta mineral.
Kvarts påträffas i ringa mängd inklämd mellan de öfriga
beståndsdelarne. Den innehåller rätt talrika vätskeinneslutnin-
gar, hvilka stundom äro försedda med en lifligt rörlig libell.
I andra prof från samma gång t. ex. från Koanäs på bladet
»Nydala» saknas likväl kvarts helt och hållet. Det samma är
förhållandet i en olivindiabas från den omkring 8 fot breda
gång, som NO om Olofstorp stryker fram i NNV riktning.
Utom i de båda redan nämda gångarne påträffas livine
diabas vidare i en omkring 50 fot rd gång Ö om Bogård i
Hults socken. I sistnämda bergart har EA helt och hållet
tagit öfverhand öfver augiten, hvilken endast påträffas som
72 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
jemförelsevis små, obetydliga korn, medan olivinen bildar större,
stundom rätlinigt begränsade kristaller. - Olivinen är ständigt
något omvandlad. Stundom är den nästan helt och hållet för-
störd. Omvandlingsprodukterna bestå af starkt dikroitiska,
viriditartade massor, som till största delen endast affärgas men
ej lösas af kall saltsyra. Såvidt det kunnat utrönas, släcka de
efter behandlingen med saltsyra återstående, lifligt polarise-
rande omvandlingsprodukterna ljuset rakt med sin längdrikt-
ning. De torde derför möjligen bestå af bladig serpentin eller
antigorit. Liksom i föregående bergart förblefvo de opaka
kornen såväl som plagioklasen fullkomligt oförändrade vid
behandlingen med syran. De bestå derför troligen af titanjern,
hvilket mineral de äfven till sin formutbildning mycket likna.
En olivindiabas uppträder dessutom (enl muntligt med-
delande af D:r TÖRNEBOHM) i en omkring 50 fot bred gång 5
om stora vägen SÖ om det invid Emån belägna Åmmaryd.
V om Nadjehbålt nära gränsen mot bladen »Vimmerby»
finnes en omkring 10 fot bred gång, som troligen en gång varit
en olivindiabas, ehuru olivinen numera är helt och hållet om-
vandlad i en af viridit och magnetit bestående massa. Detsamma
är förhållandet med en diabas »från en ö i Mollsjön i Pelarne
socken», hvilken i öfverraskande grad liknar den föregående.
Deremot synes det tvifvel underkastadt, huruvida berg-
arten i gången V om Djurefjell i Hults socken, hvilken enligt
Horst skulle kunna betraktas som den sydliga fortsättningen
till den ofvannämda gången vid Bogård, är en olivindiabas.
Omvandlingsprodukter förefinnas väl, som med bestämdhet an-
gifva, att ett lätt sönderdelbart mineral förut ingått i bergarten,
men det har ej lyckats mig att afgöra, om detta mineral varit
olivin eller möjligen någon rombisk pyroxen. Det senare före-
faller nästan mest sannolikt.
b) Enstatitdiabas.
Redan i en föregående uppsats !) har jag haft tillfälle be-
skrifva enstatitdiabasen från den egendomliga Rödjagången på
bladet »Nydala». Då denna bergart äfven vid senare under-
sökningar visat sig representera en väl karakteriserad typ,
återgifver jag här för fullständighetens skull hufvudinnehållet
!) EICHSTÅDT, FR.: Om qvartsit-diabaskonglomeratet från bladen
>Nydala>, >Vexiö» och »Karlshamn». Geol. Fören. i Stockholm Förhandl.
Band MIRO CE V11:
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 73
af den i ofvan citerade arbete lemnade petrografiska beskrif-
ningen. ;
Den egentliga gångbergarten i Rödjagången har medel-
groft gry och utpreglad doleritisk habitus. Den består af fält-
spat, augit, enstatit, något hornblende och glimmer, titanjern,
apatit, kvarts och mikropegmatit. Dessutom uppträda viridit-
artade omvandlingsprodukter i olika mängd.
Fältspaten, som utgör bergartens hufvudbeståndsdel, be-
står till öfvervägande del af plagioklas. Denna är i friskt
tillstånd fullkomligt färglös och visar i p. 1. praktfull tvilling-
streckning. Vid förvittringen öfvergår den till en hvitgrå,
kaolinartad massa. Dessutom uppträda i fältspaten viridit-
artade omvandlingsprodukter, dock i ringa mängd. Den ke-
miska sammansättningen är ej fullt konstant utan vexlar till
och med i olika delar af en och samma kristall. Som så ofta
är händelsen släcka nemligen fältspatlisterna ljuset under
olika vinkel, allt efter som man pröfvar de inre eller yttre
delarne af desamma. Detta kan man iakttaga öfver allt i
preparaten. Enligt regeln släcka härvid de inre delarne af
plagioklaskristallerna ljuset under större vinkel än de yttre.
Då det i spjelkblad med säkerhet kunnat konstateras, att ut-
släckningsriktningen är negativ, betyder detta således, att de
inre delarne hafva en mera basisk sammansättning än de yttre.
I öfverensstämmelse med det sagda gifva äfven spjelkblad olika
värden för utsläckningsvinkeln. Sålunda gaf ett spjelkblad
efter M ur ett prof från denna gång, taget på en af öarne 1 sjön
Nömmen, en utsläckningsvinkel af omkring — 20” i midten och
— 10” i periferien, medan ett annat spjelkblad af samma prof
gaf ett medelvärde af (-—) 14”. Spjelkblad af ett annat prof
från samma gång, taget NNO om Högön, gaf följande värden:
IA SSE ky
20 LOGS
SAT Tr 00
ANE=0085 = 20770
Piagioklasen har således en sammansättning, som vexlar
mellan Ab; An, — Ab, An, och ännu lägre värden d. v. s.
mellan normal labrador och oligoklas.
Vid sidan om plagioklasen synes äfven något ortoklas
ingå i bergarten. Ortoklasen uppträder dels som sjelf-
ständiga individer utan tvillingstreckning, dels som yttre skal
74 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
omkring tydligt tvillingstreckade plagioklaskärnor. I senare
fallet afsätta tvillingslamellerna tvärt mot detta yttre skal. Der-
jemte äro äfven de båda mineralens utsläckningsvinklar olika.
I flera fall kunde rak utsläckning med någorlunda säkerhet
konstateras såväl hos de såsom ortoklas bestämda fältspat-
individerna som hos de skal, som omgifva plagioklasen. Orto-
klasen synes vara en af de sist utkristalliserade beståndsdelarne
och återfinnes vanligen i omedelbart grannskap af de sista
stelningsåterstoderna, kvarts och mikropegmatit.
Ehuru angiten är ganska ljus till färgen, är den dock
märkbart dikroitisk. Färgen vexlar mellan ljust gulgrön och
ljust gulröd. I tvärsnitt visar den tydligt augitens prisma-
genomgångar.
Enstatiten uppträder till minst lika stor mängd som augi-
ten och måste derför anses som en hufvudbeståndsdel. Prisma-'
genomgångarne äro ej på långt när så tydliga och rätliniga
hos enstatiten som hos augiten. Det faller sig derför stundom
svårt att med säkerhet afgöra, om utsläckningen verkligen är
rak, såsom den bör vara, ifall bestämningen är riktig. Likväl
släcka ett så stort antal individer af mineralet i fråga otvifvel-
aktigt ljuset rakt, att undantagen måste anses bero på en
mindre tillfredsställande utbildning hos prismagenomgångarne.
Vid bestämningen har dessutom tagits tillbörlig hänsyn till
interferensfärgernas ringa grad af intensitet, jemförda med
augitens i samma preparat. I snitt, som äro tillnärmelsevis
vinkelräta mot en optisk axel, synas i konvergent polariseradt
ljus ej heller några interferensfärger (färgade ringar), såsom fallet
är hos augiten, något som enl. BECKE !) afojordt talar för en
rombisk pyroxen.
Till färgen är enstatiten betydligt ljusare än den i och
för sig ganska ljusa augiten. Den är derför i preparaten
så godt som färglös. Den saknar pleokroism samt ger, som
antydt, mycket svaga interferensfärger. På grund af dessa
egenskaper synes också benämningen enstatit vara att före-
draga framför benämningen broncit.
Enstatitkristallerna omgifvas mycket ofta af ett tjockare
eller tunnare skal af augit. Härvid är den kristallografiska
orienteringen fullkomligt lika, något som synes på genom-
') FR. BECKE: Ueber die Unterscheidung von Augit und Bronzit in
Diinnschliffen. Mineralogische und petrographische Mittheilungen ges.
VON G. TSCHERMAK. Wien 1883.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. n:o 14. 75
gångarnes förlopp, hvilka utan afbrott fortsätta ur den ena
substansen i den andra. Det omvända förhållandet eller att
enstatit skulle omgifva kärnor af augit, tror jag mig icke
hafva iakttagit. Deremot omgifves augiten å sin sida ofta af
ett hölje af hornblende, så att fall kunna inträffa, då man har
kristaller, som innerst bestå af enstatit, derutanför af augit och
ytterst af hornblende. Huruvida hornblendet här är primärt
eller om det metamorft omsluter augiten, vill jag lemna
oafgjordt.
Den i bergarten ingående malmen är hufvudsakligen titan-
jern. Den drages nemligen ej märkbart af en vanlig hästsko-
magnet och löses ej vid längre tids digerering med saltsyra.
Jemte titanjern finnas enstaka gnistor af svafvelkis.
Apatiten är mycket riklig samt uppträder i jemförelsevis
stora, väl utbildade kristaller.
Mellan ofvannämda beståndsdelar uppträder kvarts, dels
enbart, dels sammanvuxen med fältspat till nmikropegmatit,
såsom sista kristallisationsåterstod. Den med kvartsen mikro-
- pegmatitiskt sammanvuxna fältspaten kaoliniseras liksom plagio-
klasen, men visar deremot aldrig tvillinglameller, hvadan den
måste anses för ortoklas. Detta bestyrkes deraf, att den i
bergarten för öfrigt ingående ortoklasen, såsom vi förut hafv:
sett, Visar sig vara en senare kristallisationsprodukt än plagio-
klasen och derför i allmänhet finnes samlad just vid de af
kvarts eller mikropegmatit utfyllda luckorna.
Vid förvittringen synes det företrädesvis vara enstatiten
som undergått mera betydande förändringar. Enstatitens om-
vandlingsprodukter hafva största likhet med grönaktig späck-
sten, hvadan det synts sannolikt, att de bestå af detta mineral.
Omvandlingen försiggår vanligen längs oregelbundna sprickor
och förklyftningslinier, hvarigenom en nätstruktur liknande
olivinens uppstår. Glimmern öfvergår vid omvandlingen till
klorit, som visar tydlig lamellär byggnad jemte stark dikroism
och ljusabsorption och derför kan vara svår nog att skilja
från glimmern sjelf. Augiten synes deremot bättre motstå
omvandlingen.
Olivinfria kvartsrika diabaser, tillhörande samma typ som
den ofvan beskrifna enstatitdiabasen synas vara rätt vanliga i
dessa trakter. Visserligen kan enstatiten, som 1 sistnämda
bergart spelar en så framstående rol, vexla betydligt med hän-
syn till mängden, men vare sig att denna beståndsdel är rik-
76 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
ligare eller sparsammare, bibehåller bergarten likväl väsentligen
samma habitus. Sålunda träffas i nordvestra hörnet af bladet
»Hvetlanda» en gångdiabas, 1 hvilken enstatiten är helt och hållet
underordnad, men som oaktadt detta likväl måste räknas hit.
Den här i fråga varande diabasgången är den största och mäk-
tigaste på bladet »Hvetlanda». Den stryker i NNO-lig rikt-
ning (således fullkomligt parallelt med den sid. 69 omnämda
olivindiabasgången) förbi NV ändan af sjön Solgen samt fort-
sätter å ömse sidor in på bladen »>Vimmerby» och »Nydala».
På detta senare blad har den kunnat följas ända ned till sjön
Tjurken. Gångens kända längd är således minst 3 mil. Dess
mäktighet öfverstiger på sina ställen 400 fot. Talrika prof
från olika delar af denna gång visa sins emellan stor öfverens-
stämmelse. I gångens midt är bergarten medelgrof, mot si-
dorna blir den mera finkornig. Liksom föregående har berg-
arten såväl makro- som mikroskopiskt en utpreglad doleritisk
habitus.
Augiten är särdeles ljus, i tunna preparat nästan färglös.
Icke dess mindre kan man äfven här iakttaga en tydlig om
än svag dikroism. Ehuru augiten sällan visar regelbundna
kristallkonturer, bildar den likväl i de flesta fall sjelfständigt
begränsade om också rundade korn. Prismagenomgångarne äro
tydliga.
Enstatiten skiljer sig till sitt utseende så obetydligt från
den egentliga augiten, att man i vanligt ljus svårligen skall kunna
hålla de båda pyroxenarterna ifrån hvarandra, ehuru enstatiten
i det hela taget är något ljusare än augiten. I polariseradt
ljus igenkänner man den deremot lättare på grund af dess
svaga interferensfärger, dess förhållande i konvergent polari-
seradt ljus o. s. v. Öfver hufvud taget öfverensstämmer mine-
ralet i alla afseenden så fullständigt med enstatiten i Rödja-
diabasen, att bestämningen som enstatit måste anses tillförlitlig,
ehuru mineralets utbildning sällan tillåter en exakt bestämning
af utsläckningens riktning 1 förhållande till de kristallografiska
hufvudriktningarne. Enstatitens mängd är emellertid i hvarje
händelse mycket ringa, fastän den vexlar något i olika prof.
Nästan utan undantag finner man enstatiten mer eller mindre
fullständigt omsluten af augitsubstans.
Hufvudmassan af fältspaten består otvifvelaktigt af plagio-
klas. Dock är det ej omöjligt, att äfven någon ortoklas ingår
i bergarten på enahanda sätt som 1 Rödjadiabasen. Atmin-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 77
stone synes det knappt kunna betviflas, att den med kvartsen
till mikropegmatit sammanvuxna fältspaten är ortotom Men
denna fältspat står ej så sällan i närmaste förbindelse med
andra sjelfständiga fältspatindivider utan tvillingstreckning,
derigenom att den släcker ljuset samtidigt med dessa o. s. v.,
hvadan dessa senare äfven torde kunna anses för ortoklas.
Åfven i andra afseenden öfverensstämmer fältspaten fullstän-
digt med samma mineral i den egentliga enstatitdiabasen.
Spjelkblad efter M ur ett prof från ifrågavarande gång, taget
NO om Björnstorp, gåfvo följande värden för utsläcknings-
vinkeln:
INRE"
2) A = 16,38 — 9,0 och ännu lägre värden
MLA LD så
Öfriga beståndsdelar, hornblende, glimmer, kvarts, mikro-
pegmatit, jernmalm, svafvelkis och apatit, visa likaledes största
öfverensstämmelse med motsvarande mineral i Rödjadiabasen.
Hornblendet är brunaktigt och starkt dikroitiskt. Det omger
vanligen augiten. Dess mängd är stundom rätt betydlig. Glim-
mern visar magnesiaglimmerns vanliga utseende och egenskaper.
Kvartsen och mikropegmatiten äro som oftast så rikliga, att
bergarten från denna synpunkt sedd mycket väl skulle för-
tjena namnet kvartsdiabas. Apatiten uppträder mest i långa
nålar af alla möjliga mikroskopiska dimensioner. Jernmalmen
synes i denna bergart vara dels magnetit dels titanomagne-
tit eller titanjern. Vid längre tids (14 dagars) behandling
med kall HCI syntes nemligen en del korn hafva löst sig,
medan andra voro temligen oförändrade. Med en magnetisk
knif kan man äfven utdraga betydlig kvantitet af jernmineralet.
Mellan de ofvan beskrifna bergarterna, hvilka med af-
seende på enstatitmängden representera de båda ytterleden af
de till denna typ hörande bergarterna, ligga en hel del andra
diabaser från skilda förekomster. Utom de föregående hafva
!) Här liksom vid de förut angifna mätningarne af diabasernas pla-
gioklas visade det sig vara just vid spjelkbladens utkanter, som utsläck-
ningsvinkeln ändrade sig hastigast. Maximivärdena äro derför betydligt
säkrare än minimivärdena, hvilka endast exempelvis blifvit anförda. Vid
flera tillfällen har det t. o. m. sett ut, som om utsläckningsriktningen just
i yttersta kanten af spjelkbladet ej allenast med stor hastighet närmade
sig 0” utan till och med ginge öfver på den positiva sidan. Fenomenet var
dock städse så otydligt, att jag ej med bestämdhet vågar fasthålla rigtig-
heten af denna iakttagelse.
78 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
prof af hithörande diabaser blifvit undersökta från följande
ställen: S om Ösjön, V. Ryds socken, »Hvetlanda»; Marietorp,
Solberga socken, »Lenhofda> (7). Vidare från diabasgången NO
om Forsa, Sandsjö socken; Anganäs, norra delen af samma
socken, »Nydala». Detta senare prof härstammar från det
stora diabasfältet, som i norra delen af bladet »Nydala» utbreder
sig öfver Almesåkraseriens lag. Hithörande bergarter träffas
dessutom 1: Klintaberget, NO om Moheda station, gången S
om St. Målen i Moheda socken, den lilla gången vid Björka i
Hjelmseryds socken, gången Ö om Förhult i Aneboda socken
samt slutligen vid Sandvik och Hässlehult i Hultsjö socken,
bladet »Vexiö»>.
en
Ö. om Bäckaryd, Hjelmseryds socken, »Vexiö» påträffas
en enstatit- eller kanske rättare bronsitdiabas med helt annat
utseende än de ofvan nämda. Då denna bergart likväl endast
genom närvaron af rombisk pyroxen är skild från de här nedan
beskrifna diabaserna, hvilka den i öfrigt i alla afseenden liknar,
torde det vara lämpligast att med några ord omnämna den-
samma efter dessa.
c) Kvartsrika diabaser med gulaktig plagioklas.
Diabasen från L. Qvintås m. fl. a. ställen. En från de
ofvan beskrifna diabaserna väsentligen skild typ representeras
af flera diabasförekomster på bladet »Vexiör. Karakteristiskt
för denna diabastyp är, att den innehåller blott en ljus, mono-
klin augitart, som ganska lätt omvandlas och dervid öfvergår
i uralitartadt hornblende, en i stuff nästan svart, i preparaten
smutsgul plagiokas i förening med färglös ortoklas och rätt
mycket kvarts. Öfriga beståndsdelar äro glimmer, titanomagnetit
svafvelkis och apatit. På grund af plagioklasens mörka färg
och den stundom rätt betydande mängden af viriditartade
produkter (hornblende) har denna diabas i stuff en ganska
mörk, grönsvart färg, i motsats mot de förut beskrifna dia-
baserna, hvilka äro mera gråaktiga.
Augiten utmärker sig, som ofvan antydt, genom sin ljusa,
i tjockare snitt nägot i brunt stötande färg samt genom sin
benägenhet för omvandling. Den brunaktiga färgen tillhör
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 14. 79
likväl ej augitsubstansen i och för sig utan framkallas af inter-
positioner, liknande dem, som färga plagioklasen. Omvand-
lingen försiggår ej som vanligt längs springor och klyftlinier
utan synes fastmer endast från periferien tränga in i augit-
kristallernas massa. Till följd häraf äro augitkristallerna nästan
utan undantag omgifna af ett tjockare eller tunnare hölje af
omvandlingsprodukter, under det att kärnorna ännu äro full-
komligt friska. Omvandlingsprodukten består af små gröna,
starkt dikroitiska kristallprismor, hvilka så småningom samman-
sluta sig till mera kompakta massor. I gynsamma snitt igen-
känner man hornblendets prismaform hos de små elementar-
prismorna eller också hornblendets prismagenomgångar i de
mera kompakta massorna. Det lider derför intet tvifvel. att
augitens omvandlingsprodukt är uralitartadt hornblende. Detta
bekräftas dessutom af pleokroismens art och styrka, absorp-
tionens art o. s. v. Den parallelt med c vibrerande strålen är
nemligen blågrön, den parallelt med b vibrerande gräsgrön
med ett streck i brunt och den parallelt med a vibrerande
gröngul, stundom nästan färglös. Absorptionen är c ungef.
=b>sa För öfrigt må om augiten framhållas, att den ej
sällan visar lea abellkoituret och att genomgångsrikt-
ningarne ofta framträda som ovanligt grofva fast ej särdeles
regelbundna linier.
Plagioklasen är mer eller mindre starkt gulfärgad, allt
efter preparatens tjocklek. Den gula färgen som härrör från
ett ytterst fint pigment är likväl ej likmässig, utan visar olika
intensitet på olika ställen till och med i samma individ. Sär-
skildt mot ytterkanterna blifva fältspatindividerna så små-
ningom allt ljusare, så att de yttersta delarne af dem stundom
äro helt och hållet färglösa. Å andra sidan kan äfven det
omvända förhållandet ega rum, så att plagioklasindividerna äro
ljusare mot midten än vid kanterna. Detta synes förnämligast
vara händelsen i de mera finkorniga profven. Till sin kemiska
sammansättning torde fältspaten närmast motsvara andeswn eller
ännu surare afarter, ty den angripes ej märkbart ens vid längre
tids digerering med koncentrerad saltsyra. De hithörande berg-
arterna äro emellertid alla så finkorniga, att det ej lyckades
att erhålla några till mätning brukbara spjelkblad.
Mellan de gula fältspatlisterna uppträder emellertid en
stundom NO riklig, färglös mellanmassa. En stor del af
denna är säkerligen fre Miss vilken sålunda förekommer 1 ej obe-
SÖ FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
tydlig mängd i bergarten. Dock synes det lika afgjordt, att
en del af denna färglösa mellanmassa är fältspat. Huruvida
denna fältspat är ckeklas eller plagioklas, är deremot svårare att
afgöra. Å ena sidan stå nemligen de båda fältspatvarieteterna
ofta genom öfvergångar i omisskänligt samband med hvarandra,
men å andra sidan synes der kanske lika ofta vara en ganska
skarp gräns mellan den gula och den färglösa fältspaten. Då
emellertid inga tvillingslameller någonsin iakttagits i den färg-
lösa fältspatmassan och då rak utsläckning dessutom vid fera
tillfällen med ganska stor sannolikhet kunnat konstateras, må-
ste bestämningen som ortoklas t. v. anses berättigad. Orto-
klasen är likväl i hvarje händelse ganska sällsynt 1 jemförelse
med kvartsen och synes helt och hållet saknas i de mera fin-
korniga profven. Någon egentlig mikropegmatit d.v.s. regel-
bundet sammanvuxen kvarts och fältspat förekommer ej eller
åtminstone 1 ytterst ringa mängd.
Ganska anmärkningsvärdt är, att den ofärgade fältspaten
i allmänhet sönderdelas lättare än den färgade. Medan den
senare merendels är fullkomligt frisk, visar sig nemligen den
förra ofta starkt grumlad af omvandlingsprodukter. Dessa
bestå dels som vanligt af kaolinartade produkter och dels af
färglösa eller svagt gulgröna korn och i längden utdragna
kristaller. Dessa senare visa 1 tvärsnitt ofta sexsidiga genom-
skärningar, som låta hänföra sig till ett prisma på 116” 26'
(mätningarne gåfvo 117”, 114” och 113”), hvars spetsiga vinkel
afstympas af brachypinakoidet coPo. Ljusbrytningen är
mycket stark men dubbelbrytningen deremot ytterst svag, så
att äfven större korn knappt utöfva något märkbart inflytande
på polariseradt ljus. Det förefaller derför mycket sannolikt,
att omvandlingsprodukten i fråga är zoisit. Zoisitkornen upp-
träda som sagdt mest i den färglösa fältspaten men saknas lik-
väl ingalunda i den gula, hvarest de dock synas förekomma
mera sporadiskt. Till och med kvartsen genomsvärmas stun-
dom af talrika färglösa, nålformigt utdragna kristaller, hvilka
jag snarare skulle vilja hänföra till närade mineral än till apa-
titen, hvilken i sjelfva verket synes vara ganska sparsam.
Glimmern uppträder stundom i större mängd än hvad som
plägar vara händelsen i diabaser. Den bildar likväl i allmänhet
jemförelsevis små, oregelbundna kristallfjäll, hvilka såsom van-
ligt gerna hänga vid någon af de öfriga basiska bestånds-
delarne särskildt jernmalmen. Till utseende och egenskaper
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 81
liknar den i alla afseenden biotit. Den opaka jernmalmen
drages lätt af en magnetisk knif, men löses ej fullständigt i
kall saltsyra, äfven om den under längre tid behandlas dermed.
Den torde derför vara starkt titanhaltig magnetit eller titano-
magnetit.
Till den nyss beskrifna typen höra bland de undersökta
diabaserna prof från följande ställen: Qvintås i Hjortberga
socken, Ö om Hönetorp Qvenneberga socken, V om Sköfvel-
åkra 1 Slätthögs socken, NO om Madebråten samma socken,
sockengränsen ONO om Slätthög i Moheda socken samt Ö om
Frösjön Nydala socken, alla på bladet »Vexiö». En säkerligen
hithörande bergart, i hvilken likväl augiten blifvit helt och
hållet omvandlad i hornblende och i hvilken fältspaten dess-
utom genom omvandling blifvit affärgad, finnes anstående vid
Nöbbeled i Vernamo socken samma blad o. s. v. Angående
dessa bergarters sannolika förekomstsätt, se sid. 94.
På orund af fältspatens smutsgula färg och augitens lätta
sönderdelning likna dessa diabaser vid flyktigt påseende mycket
den af TörRNEBOHM beskrifna Ottfjällsdiabasen. De skilja sig
deremot väsentligen från denna genom sin kvartsrikedom och
genom frånvaron af olivin. Någon annan af TÖRNEROHMS
diabastyper synas de ej heller kunna sammanställas med.
Deremot synas de, något som man a priori ej skulle hafva för-
modat, stå i viss slägtskapsförbindelse med de under »Hype-
riten» omnämda bergarterna (se sid. 94).
Redan sid. 78 är omnämdt att i den höga kullen Ö om
Bäckaryd i Hjelmseryds socken påträffas en diabas, som till sin
habitus har stor likhet med de nyss beskrifna diabaserna men
som likväl väsentligen skiljer sig från dessa genom sin rikedom
på rombisk pyroxen. Möjligen utgör bergarten endast en lo-
kal modifikation af dessa diabaser och den skulle i så fall
såsom här mest för beqvämlighetens skull skett, med fullt skäl
sammanföras med dem, ehuru den på grund af sin mineralo-
giska sammansättning onekligen tillhör föregående grupp.
Den rombiska pyroxenen uppträder nemligen i så stor mängd,
att den bland de basiska beståndsdelarne utan tvifvel är den
förherrskande. Likväl synes denna pyroxen snarare vara att
anse som broncit än som enstatit. Den är nemligen tydligt,
om än ej just starkt, dikroitisk samt ger dessutom i allmänhet
lifligare interferensfärger än enstatiten i de ofvan beskrifna
enstatitdiabaserna. Liksom enstatiten omvandlas bronciten lätt,
6
832 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
och anträffas derför ofta såsom jemförelsevis obetydliga kärnor
i en för öfrigt helt och hållet nybildad massa. Omvandlings-
produkten består af en smutshvit, aggregatpolariserande, fin-
trådig substans, som ger lifliga imterferensfärger samt släcker
ljuset parallelt med trådarnes längdriktning. På grund af den
relatift starka dubbelbrytningen torde detta mineral vara att
anse som talk. Utanför talken träffas likväl alltid på grän-
sen mot fältspaten en smal söm af grönt hornblende, som full-
komligt liknar den egentliga augitens omvandlingsprodukt.
Vid talkbildningen försiggår dessutom en ganska riklig ut-
söndring af magnetit, hvilken öfverallt träffas insprängd i
talken.
Bergarten sjelf såväl som broncitens omvandlingsprodukt
liknar för öfrigt fullständigt den Wermländska broncitdiabasen
t. ex. broncitdiabasen från Persberg. En med densamma nära
öfverensstämmande diabas har dessutom af mig påträffats i
nordöstra Skåne samt i mellersta Blekinge, der den i närheten
af sjön Immeln bildar flera gångar. En af dessa gångar är på
sina ställen utbildad till ett kvartsitdiabaskonglomerat.
d) Uralitdiabas.
Afven uralitdiabasen har vid ett föregående tillfälle blifvit
något närmare afhandlad!). Det torde dock vara lämpligt att
äfven här redogöra för densamma.
Såsom namnet ger vid handen, är denna bergart att be-
trakta som en diabas, hvars augit delvis eller helt och hållet
öfvergått i uralitliknande hornblende. Att denna uppfattning
är riktig framgår med visshet deraf, att man kan följa om-
vandlingens gång från jemförelsevis ganska friska diabaser till
sådana, i hvilka augiten endast bildar sparsamma rester i horn-
blendeindividerna eller till och med helt och hållet saknas.
Makroskopiskt hafva dessa bergarter en mer eller mindre
utpreglad grönaktig färg samt fint till medelgroft gry. Brottet
är som oftast tydligt mussligt. Rätt ofta finner man dessa
bergarter porfyrartade på grund af i större mängd insprängda
större fältspatkristaller. Porfyrartadt insprängda augit-respek-
!) Bichstädt Fr.: Om uralitdiabas, en följeslagare till gångformigt upp-
trädande småländska qvartsporfyrer, Geol. Fören. i Stockholm Förhandl.
Band VE VE: 14;
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND 11: N:o.l4. 83
tive uralitkristaller tror jag mig deremot ej hafva iakt-
tagit.
Utom de redan nämda mineralen uralit och augit ingår
mer eller mindre starkt sönderdelad plagioklas såsom ur-
sprunglig hufvudbeståndsdel i bergarten jemte epidot, klorit
och titanjern eller dess omvandlingsprodukt leukoxen. Dess-
utom påträffas i somliga prof någon magnetit, pyrit och ett och
annat fjell af jernglans.
Uraliten uppträder dels som bredare eller smalare fin-
trådiga bräm omkring ännu osönderdelade augitrester, dels
som från augitkärnor fria likaledes af fina trådar eller stäng-
lar bestående, oregelbundet begränsade partier. De särskilta
trådarne, hvaraf uraliten består, äro än fullkomligt parallela
sins emellan och släcka i så fall ljuset samtidigt, så att hela
massan förhåller sig som en individ, eller också ligga de mindre
regelbundet i förhållande till hvarandra, i hvilken händelse
samtidig utsläckning naturligtvis ej kan ega rum. Uralitindi-
viderna sjelfva hafva, som antydt, en mycket oregelbunden
fragmentarisk form. Endast undantagsvis iakttager man mera
regelbundna kristallkonturer, hvilkas vinklar tyda på augitens
kristallform. Tydliga genomgångar äro likaledes sällsynta.
Dock hafva hornblendets prismagenomgångar vid åtskilliga
tillfällen kunnat iakttagas såsom bevis på att mineralet i fråga
verkligen är hornblende. Detta bevisas dessutom af mineralets
sneda utsläckning, af dess trikroism, dess ljusabsorption o. s. v.,
i hvilka afseenden detsamma fullständigt öfverensstämmer med
vanligt sekundärt hornblende. Axelfärgerna äro nemligen som
vanligt a gröngul, b grön med ett streck i brunt och v blågrön.
Absorptionen är « ungefär = b > a. Förutom den otvifvelaktigt
genom augitens omvandling bildade egentliga uraliten före-
komma i somliga prof, såsom t. ex. i ett från en liten gång
vester om Larstorp i Ingatorps socken, större eller mindre
partier af fullkomligt regellöst sammanfiltade och troligen med
klorit blandade hornblendestänglar. Huruvida dessa partier i
denna förekomst bildats genom omvandling af något annat
mineral än augit, möjligen af olivin, måste ännu lemnas oaf-
gjordt, enär ännu inga rester af något modermineral blifvit
i dem påträffade.
Augiten bildar allt efter graden af omvandling större eller
mindre kärnor i uraliten. I flera hiträknade prof påträffas till
och med augitkristaller, hvilka endast omgifvas af ett mycket
84 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
smalt bräm af uralit. Den är jemförelsevis ganska mörk, brun-
aktig till färgen, så att den ingalunda, som man möjligen skulle
hafva väntat, är att hänföra till någon af de ljusa augitvarie-
teterna.
Några spjelkblad af grundmassans plagioklas kunde ej
erhållas på grund af dess små dimensioner. Af de ständigt
starkt omvandlade porfyrartade fältspatkristallerna lyckades
det med svårighet att ur ett prof från gången S om Hessleby
erhålla några spjelkblad efter M, som gåfvo följande värden
för utsläckningsvinkeln:
PY 8 10
2) A = 29,5
I
Vid omvandlingen utsöndras tallösa korn af epidot i dess
massa, hvarigenom den vid mindre förstoring ser grumlig och
ogenomskinlig ut. Vid längre gången omvandling påträffas
äfven klorit i riklig mängd i den ursprungliga fältspatmassan.
Enligt sakens natur försvinner tvillingstreckningen härvid helt
och hållet.
Epidoten är enligt min nuvarande uppfattning otvifvel-
aktigt en sekundär, genom fältspatens omvandling uppkommen
produkt. Detta framgår deraf, att den nästan saknas i de
relatift friska profven och att den tilltager i mängd och korn-
störlek i samma mån som omvandlingen blir fullständigare.
Epidoten igenkännes lätt på sin karakteristiska siskgula färg,
hvilken likväl endast de större kristallerna mera tydligt visa,
medan de mindre epidotkornen nästan äro färglösa, på sin
visserligen svaga men dock tydliga pleokroism, sina lifliga
interferensfärger samt den vinkel af 115” 24', som dess båda
genomgångar bilda med hvarandra. Omkring denna vinkel
oscillera nemligen de gjorda mätningarne. Utsläcknimgsrikt-
ningen fans städse göra en ytterst liten vinkel med den minst
tydliga genomgången, den ortodiagonala. Mätningarne gåfvo
siffervärden mellan 2”—4”.
Kloriten är likaledes otvifvelaktigt en sekundär bildning
samt förekommer merendels som små fjäll eller fjälliga aggre-
gat, hufvudsakligen i fältspaten, eller, vid längre skriden om-
vandling af denna, på de ställen, der fältspat förefunnits. Under-
stundom förekomma äfven större lamellära kloritpartier, hvilka
släcka ljuset parallelt med lamellernas längdriktning. Klorit-
substansen löses vid digererimg med HCI, efterlemnande amorf
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:o 14. 85
kiselsyra. Kloritens mängd vexlar mycket i olika prof. I
somliga synes den nästan fullständigt saknas.
Ågren titanjernet är som oftast delvis eller helt och hållet
omvandladt i en gråaktig opak substans, leukoxen. Vid dige-
rering med HCl förblifva såväl titanjernet sjelf som dess
omvandlingsprodukt olösta. Korn som vid digerering med
saltsyra lösas, äro naturligtvis ej ilmenit utan magnetit.
Apatit påträffas visserligen här och hvar som långa och
smala nålar. I det stora hela är den dock så sällsynt, att
man nästan kan påstå, att den saknas i dessa bergarter.
I den ofvan citerade uppsatsen om uralitdiabasen har
närmare redogjorts för, huru denna bergart, vanligen såsom
endast några få fot breda salband, åtföljer gångporfyrerna i
mellersta och östra Småland. Uvralitdiabasen uppträder likväl
äfven sjelfständigt utan att vara bunden vid porfyrgångarne.
Åtminstone = föreligga flera prof af denna bergart från
ställen, vid hvilka ingen gångporfyr iakttagits såsom dess
följeslage. Förut hafva 1 c. följande trenne ställen upp-
räknats såsom fyndorter för uralitdiabas: vester om Karlstorps
kyrka, husartorpet ?/g mil sydvest om Hessleby samt Lökanäs
mellan Hessleby och Ingatorps jernvägsstationer. Vid dessa
ställen åtföljer uralitdiabasen de der uppträdande porfyr-
gångarne. Deremot uppträder uralitdiabasen, så vidt hittills
är kändt, sjelfständigt utan att åtföljas af porfyr på följande
ställen: vester om Larstorp i Ingatorps socken (porfyrartad
med mycken frisk augit), SV om Bondarp i Kråkhults socken,
SÖ om gården Hessleby i Hessleby socken (bergarten är
porfyrartad samt bildar en omkring 1,000 meter lång gång),
V om sjön Ögeln i Karlstorps a (bergarten är ganska
a tallmisk” samt innehåller ännu ck frisk ne) samt
N om Faggemåla i Lönneberga socken der bergarten likaledes
är porfyrartad samt bildar en omkring 1 km lång gång. En
porfyrartad uralitdiabas eller uralitporfyrit träffas vidare N om
Stora Aby i Mörlunda socken, hvarest bergarten likaledes upp-
träder gångformigt. Denna bergart skiljer sig likväl ganska
väsentligt från de föregående. Den är nemligen temligen
rik på kvarts samt innehåller smutsgul plagioklas. I sjelfva
verket liknar bergarten fullkomligt de sid. 78 beskrifna kvarts-
rika diabaserna med gulaktig plagioklas från bladet »Vexiö>,
från hvilka den endast skiljer sig genom en längre skriden
omvandling af augiten. Gulaktig fältspat påträffas äfven i
386 FR. FEICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
en uralitdiabas från Ämmenäs i Målilla socken, från gången Ö
om sjön Hulingen i samma socken, från Hälleverket i Näs-
hults socken samt från en liten, endast några fot mäktig gång
SO om Tulunda, alla på bladet »Hvetlanda.> Uralitdia-
baser med gulaktig plagioklas påträffas dessutom vid Balfasa
1 Nottebäcks socken, bladet »>Lenhofda», vid södra stranden af
Madesjön i Madesjö socken samt vid Bälshult i Algutsboda
socken, bladet »Lessebo».
En gång af diabasporfyr med ganska tät grundmassa, i
hvilken pyroxenen är starkt omvandlad, finnes blottad i jern-
vägsskärningen 5 om Alsarp i Vena socken. Dessutom pi-
träffas en bergart, som på grund af sin' habitus likaledes
måste anses som en f. d. diabas, i en som det vill synas
ganska mäktig gång i backsluttningen N om vägen SO om
Hadderödja i Nye socken. De båda sistnämda bergarterna
kunna likväl ej betecknas som uralitdiabaser i egentlig me-
ning, enär augitens omvandlingsprodukter snarare synas vara
kloritartade mineral än uralit. I bergarten från Alsarp öfver-
går augiten nemligen i ett grönt trådigt mineral, som polari-
serar enhetligt och släcker rakt och derför sannolikt är klo-
rit, medan den i bergarten SO om Hadderödja till hufvud-
saklig del öfvergår i oredigt sammanfiltade massor, hvars
natur ej närmare kunnat utredas. En med diabasen från
Alsarp identisk bergart finnes anstående S om Solagård i
Nye socken, bladet »Hvetlanda». Slutligen påträffas om-
vandlade pyroxenbergarter, hvilka närmast synas öfverens-
stämma med uralitdiabaser, S och SO om sjön Mellanmaren
i Tveta socken, »Hvetlanda>, samt V om Öfraholm i Elghults
socken, bladet »Lenhofda>.
4. Hyperit.
Under namnet hyperit har som bekant TÖRNEBOHM sär-
skilt ock beskrifvit en i flera afseenden väl karakteriserad
grupp af plagioklas-pyroxenbergarter. Enligt TÖRNEBOHM upp-
träder hyperiten uteslutande inom jerngneisens område i när-
heten af gravitgränsen, hvarest den antingen gångformigt
genomsätter eller bäddformigt mellanlagrar jerngneisens skikt.
Så långt min erfarenhet räcker, synas också bergarter
som öfverensstämma med TÖRNEBOHMS »hyperit» helt och
BIHANG TILL K. SV. VET:-AKAD. HANDL. BAND ll. N:o 14. $7
hållet saknas inom östra Smål&nds granitområde. Inom jern-
gneisens område påträffas deremot vid Långhults jernmalms-
skärpning i Agunnaryds socken, Kronobergs län, bladet »Huse-
by«, en bergart som utan tvifvel är att sammanställa med TÖRNE-
BOHMs hyperiter, ehuru rombisk pyroxen helt och hållet sy-
nes saknas i densamma.
Bergarten från Långhults skärpning utmärker sig redan
makroskopiskt genom sin diabasstruktur, sin svarta plagioklas
samt sin rikedom på likaledes svart olivin. Olivinen är lik-
väl på grund af sin mörka färg svår att igenkänna utan sär-
skild undersökning, ehuru den bildar jemförelsevis mycket
stora makroskopiska korn. Bergartens gry är medelgroft och
färgen djupt jernsvart. Utom de redan nämda bestånds-
delarne ingår ljus monoklin augit i mera underordnad mängd
jemte jernmalm (troligen starkt titanhaltig magnetit), glimmer
och apatit. Jernrika varieteter af Långhultsbergarten hafva
fordom tillgodogjorts såsom jernmalm.
Plagioklasen utgör i den normala bergarten dennas huf-
vudbeståndsdel. I slipprofven har plagioklasen en smutsgul
färg, beroende på tallösa insprängda stoftpartiklar, hvilka lik-
väl äro så små, att de ej ens vid starkaste förstoring med
säkerhet kunna urskiljas. I detta afseende skiljer sig plagio-
klasen i hithörande bergarter, som det vill synas konstant,
från gabbroarternas plagioklas. Denna senare har nemligen
en mera gråaktig färg och interpositionerna i densamma
hafva väl nästan utan undantag jemförelsevis betydliga dimen-
sioner. Att plagioklasen äfven genom sin formutbildning
skiljer sig ifrån gabbroplagioklasen, har redan ofvan betonats.
Till sin kemiska sammansättning motsvarar plagioklasen typisk
labrador, enligt hvad undersökningen af utsläckningsriktningen
1 spjelkblad gifvit vid handen. Mätningarne gåfvo nemligen
följande värden:
A) Spjelkblad efter P
DERA==02
NAT=1050
SVAN" 0557
AY NN = ,2
HN TAV=H0É
B) Spjelkblad efter M
Da Nr==S17"0
88 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
Olivinen är i och för sig färglös med ett svagt grönaktigt
skär. Den svarta färgen framkallas af brunaktiga interpositi-
oner, hvilka än bestå af jemförelsevis ganska grofva stoft-
korn, än af staf- eller bladformiga mikroliter. Vid behand-
ling med kall HCI löses olivinen såväl som de i densamma
inströdda interpositionerna lätt, efterlemnande hvit, geléartad
kiselsyra. Olivinens interpositioner ordna sig ofta i parallela
rader, hvarigenom framkallas en finare eller gröfre strimmig-
het, liknande den hos enstatiten vanliga. Linierna som fram-
kallas på detta sätt äro ofta så skarpa och räta, att man lätte-
ligen skulle kunna anse dem för verkliga genomgångslinier,
om man icke genom att höja och sänka på mikrometerskrufven
vid större förstoring öfvertygade sig om, att de i sjelfva verket
framkallas af ytterst tunna och smala, men långa, brunaktiga
blad-mikroliter. Fastän dessa linier sålunda ej äro egentliga
genomgångslinier, äro de likväl parallela med olivinens
hufvudsnitt, hvilket framgår deraf, att ljuset släckes parallelt
med dem. För öfrigt genomsättes olivinen som vanligt af
oregelbundna, ofta med magnetitstoft fyllda förklyftnings-
sprickor.
I den normala bergarten är olivinen mestadels fullkomligt
frisk. Endast vid periferien omger den sig med ett ytterst smalt
blågrönt bräm af omvandlingsprodukter. Då förändringen fort-
skrider längre, inställa sig emellertid de bekanta tvenne om-
vandlingszonerna, af hvilka den inre färglösa zonen utvecklar
sig innanför och den yttre gröna zonen utanför nyssnämda
bräm. Olivinens ursprungliga gräns betecknas således af
gränslinien mellan de båda omvandlingszonerna, hvilken van-
ligen utmärker sig genom en något intensivare grön färg än
t. o. m. den yttre gröna zonen.
Omvandlingszonerna påträffas likväl endast der, hvarest
olivinen gränsar intill fältspat. Der den stöter intill pyroxen
eller magnetit, kila de ut och försvinna. Till bredden äro
dessa omvandlingszoner i allmänhet ungefär lika omkring alla
olivinkornen i samma preparat. I olika prof hafva de dere-
mot en mycket olika bredd.
Att den yttre gröna omvandlingszonen består af horn-
blende, lär ej kunna betviflas. Men äfven den inre färglösa
zonen synes bestå af samma mineral; ty i ännu mera för-
ändrade prof finnes ej mera någon skilnad mellan de båda
omvandlingszonerna, enär hela den omvandlade massan då be-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o I4. 389
står af ett aggregat af gröna hornblendestänglar, hvilka
likväl särskildt mot aggregatens midt äro blandade med större
eller mindre gulbruna glimmerfjäll. I aggregatens midt på-
träffas dessutom nästan utan undantag ett eller flera opaka
malmkorn.
Det opaka jernmineralet angripes knappt märkbart af kon-
centrerad kall saltsyra äfven vid längre tids (14 dagars) be-
handling dermed. Ej heller vid kokning med koncentrerad
syra löses det fullständigt. Deremot drages det lätt af
en magnetisk knif. Det torde derför till sin sammansättning
närmast motsvara titanomagnettit. Åfven titanomagnetiten
omger sig med tvenne zoner af främmande mineral. Af dessa
består den inre af starkt dikroitisk glimmer och den yttre
af samma gröna mineral (hornblende) som den yttre zonen
omkring olivinen. Glimmerzonen har en mycket vexlande
bredd och oregelbundet förlopp, så att man kan finna malm-
korn med jemförelsevis mycket stora glimmerblad vid sidan om
sådana, som endast omgifvas af en smal glimmerrand. Huru-
vida glimmern bör betraktas såsom en sekundär, delvis på jern-
malmens bekostnad bildad produkt, kan likväl anses tvifvelak-
tigt, i synnerhet som fullkomligt samma glimmer stundom
bildar relatift stora sjelfständiga blad i bergarten. Å andra
sidan saknas ej omständigheter, som tala för glimmerns se-
kundära bildning. Sålunda saknas glimmerzonen så väl som
den yttre hornblendezonen enligt regeln, så snart de i fråga
varande malmkornen gränsa intill något annat mineral än fält-
spat. Till sitt utseende skiljer sig glimmern något från van-
lig magnesiaglimmer. I snitt som träffat densamma vinkelrätt
mot bladgenomgångarne iär den nemligen vackert gulröd, då
genomgångarne äro parallela med undre nikolsprismats hufvud-
snitt, samt blekgul i ställningen vinkelrätt deremot. I basiska
snitt är den likaledes gulröd. Så vidt jag kunnat finna, är
mineralet dessutom optiskt fullkomligt enaxligt, så att det-
samma äfven i detta afseende synes skildt från vanlig magnesia-
glimmer.
Pyroxenen är, som ofvan antydts, underordnad i förhållande
till olivinen. Den består af vanlig ljus monoklin augit med
ganska tydliga prismagenomgångar. Augiten sönderdelas svå-
rare än olivinen och i relatift friska prof är den derför ännu
fullkomligt frisk. Omsider öfvergår likväl äfven augiten i
hornblende, som till att börja med på grund af strukturolik-
90 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
heter ännu kan skiljas från de genom olivinens omvandling
bildade hornblendeaggregaten. Så småningom synes denna
olikhet likväl kunna utplånas.
Den mera fullständigt omvandlade bergarten sådan denna
föreligger i ett prof taget några tusen fot norr om nämda skärp-
ning på ett ställe, som otvifvelaktigt tillhör samma geolo-
giska förekomst, innehåller sålunda hvarken olivin eller
pyroxen. I stället ingå hornblende och glimmer, hvilka till-
sammans bilda större, mot de ursprungliga olivinkornen svarande
aggregat. I dessa aggregat utgör hornblendet hufvudmassan,
medan glimmern vanligen endast påträffas i aggregatens midt
i närheten af de opaka kornen. I sina yttre delar hafva
dessa aggregat en tydlig radialstrålig byggnad, framkallad af i
krans ställda hornblendestänglar, men i sina inre delar bestå
de af en mera oordnad massa af hornblendestänglar och glimmer-
fjäll. Den yttre hornblendekransen representerar tydligen en
vidare utveckling af de ursprungliga omvandlingszonerna om-
kring olivinen. Hornblendestänglarne visa tydligt detta mine-
rals prismaform eller vid starkare utveckling dess prismagenom-
gångar. Äfven i andra afseenden förhålla de sig fullständigt
som det vanliga sekundära hornblendet. Sålunda är pleokroismen
ganska stark och axelfärgerna som vanligt c blågrön, b mörkt
gräsgrön och a ljust gröngul. Absorptionen är «£ ungefär
=b>d. Utsläckningsvinkeln är deremot anmärkningsvärdt
liten. På prismaytor belöper den sig nemligen ej till mer än
5,6 (medium af 8,0, I',6, I,s8s och 8,0).
Plagioklasen är ännu temligen oförändrad. Endast här
och hvar visar den en svag grumling. Dessutom synes färgen
blifva ljusare på grund deraf, att det färgande pigmentet sam-
lar sig till större och sålunda glesare korn. Här och hvar
påträffar man emellan fältspatlisterna möjligen af sekundära
kvartskorn bestående aggregat.
Förutom de redan nämda beståndsdelarne träffas äfven
granat i stor mängd i bergarten. Åfven granaten måste vara
en sekundär bildning, ty i den friska bergarten träffas den ej.
Om också detta står fast, har det likväl ej med säkerhet kunnat
afgöras, huru goranaten uppstått, enär dess bildning ej kunnat
följas på samma sätt som t. ex. hornblendets. Likväl tror jag
ej, att man skall taga allt för stort fel, om man antager, att
gramaten bildats på bekostnad af den ursprungliga glimmern och
möjligen äfven delvis på bekostnad af jernmalmen. Granatkornen
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:O 14. 91
påträffas nemligen företrädesvis i omedelbart samband med de
ursprungligen af glimmer omgifna jernmalmkornen. Allt efter
som granatkornen tilltaga i storlek, aftager olimmerns mängd,
till dess att granaten slutligen omedelbart omger jernmalmen.
Men äfven jernmalmen syhes så småningom förstöras och för-
svinna. Granaten påträffas äfven på andra ställen i omedelbar
närhet af magnesiaglimmern t. ex. i hornblende-glimmeraggre-
gaten, hvarest små, ofta mycket regelbundna granatkristaller
utbilda sig öfverallt i närheten af glimmerbladen. Till färgen
är granaten blekröd. Vid gramatbildningen utsöndras äfven
fri kvarts. Atminstone påträffas synbarligen sekundära kvarts-
korn mycket ofta i närheten af oranatkornen.
Redan förut, sid. 86, har i förbigående omnämnts, att
försök blifvit gjorda att använda de mera jernrika artförän-
dringarne af Långhultsbergarten såsom jernmalm, ehuru bryt-
ningen af denna »malm» numera blifvit nedlagd. För så vidt
jag vid besök på stället kunde finna, vexla dylika mera täta
och jernmalmslika partier utan ordning med den egentliga
hufvudbergarten på ett sätt, som gör det otvifvelaktigt, att de
endast utgöra lokala modifikationer af denna. De kunna derför
på sin höjd betraktas som ett slags basiska »schlieren> eller
utsöndringar inom densamma. Detta bekräftas äfven af den
mikroskopiska undersökningen, hvilken i sjelfva verket bevisar,
att »jernmalmen»> till sim mineralogiska sammansättning ej kan
betraktas som något annat än som en artförändring af hype-
riten. »Jernmalmen»> består nemligen till öfvervägande del af
olivin och opaka malmkorn jemte mera underordnad plagio-
klas, hvilka mineral hvar för sig fullständigt likna de mot-
svarande mineralen i hyperiten såväl med afseende på sitt ut-
seende som med afseende på sina omvandlingsförhållanden
m. m. Sålunda omge sig såväl olivimen som malmkornen,
der de gränsa intill fältspat, med de bekanta omvandlingszo-
NEmas OSS. Vi
Det ofvan påpekade sakförhållandet, att »jernmalmen» vid
Långhult såväl geognostiskt som petrografiskt visar sig vara
endast en artförändring af hufvudbergarten (hyperiten), vinner
i intresse derigenom, att ofvannämda jernmalm under mikro-
skopet visar sig hafva en så fullständig likhet med jernmalmen
från Taberg, att profven från de båda förekomsterna ej kunna
skiljas åt. Långhultsförekomsten med sin »jernmalm» och sin
hyperit bildar sålunda ett fullkomligt analogon till Tabergs-
92 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
förekomsten med sin jernmalm och sina i trakten anstående
hyperiter, något som för öfrigt redan af TÖRNEBOHM !) sär-
skildt framhållits.
Såsom ofvan påpekats, ingår, så vidt jag kunnat finna,
ingen rombisk pyroxen i bergarten från Långhult. Namnet
hyperit har likväl t. v. användts för densamma på grund af
dess fullkomliga likhet i öfrigt med TÖRNEBOHMS hyperiter.
På flera ställen i närheten af Långhultsförekomsten träffas
emellertid bergarter, som, fastän de i många afseenden, sär-
skildt med hänsyn till sina omvandlingsförhållanden, visa omiss-
känliga analogier med den nyss beskrifna »hyperiten från Lång-
hult>, likväl ej gerna kunna betecknas som hyperiter, enär de
aldrig innehålla någon rombisk pyroxen. Åfven olivinen träder
starkt tillbaka och försvinner till och med helt och hållet.
Vanlig monoklin augit spelar deremot en betydande rol i
bergarten liksom i vanliga diabaser.
En sådan bergart är bl. a. den, som anstår vid Furumon,
öster om sjön Fenen i Ryssby socken. Den innehåller visser-
ligen ej mera någon olivin, men rätt talrika mineralaggregat,
som likna de genom olivinens omvandling uppkomna, göra
det dock mycket sannolikt, att detta mineral till någon del
ingått i bergarten. Denna består för öfrigt af smutsgul plagio-
klas samt i sig sjelf nästan färglös men genom interpositioner
intensift brunfärgad augit jemte opaka mablmkorn, magnesia-
glimmer och apatitnålar. Mellan fältspatlisterna påträffas dess-
utom någon, synbarligen primär, kvarts på vanligt sätt in-
klämd. Slutligen finner man nybildad granat i stor mängd
omkring malmkornen, der den liksom intager magnesiaglim-
merns plats. De malmkorn, omkring hvilka ännu ingen granat
utbildat sig, omgifvas nemligen utan undantag af ett eller
flera blad af magnesiaglimmer.
Oaktadt olivinen äfven i de friskaste till buds stående
profven är helt och hållet förstörd och äfven granat redan i
stor mängd bildats, är augiten dock jemförelsevis mycket frisk
i somliga prof från detta ställe. Så småningom förstöres
likväl äfven den fullständigt samt öfvergår till fimare eller
gröfre aggregat af små hornblendeindivider, hvilka, till att
börja med åtminstone, intaga fullkomligt samma rum som den
') Geolog. Fören. i Stockholm Förhandl. Band V. Sid. 617.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. ll. N:o 14. 093
ursprungliga augitkristallen. Sedermera synas emellertid om-
flyttningar ega rum, på samma gång som de små elemen-
tära hornblendestänglarne sammansluta sig till mera kompakta
individer. Den vid ett skede af omvandlingen på magnesia-
glimmerns och möjligen äfven jernmalmens bekostnad bildade
goranaten försvinner åter samt ger äfven den i sin ordning
upphof åt hornblende. Plagioklasen har förlorat sin smutsgula
färg, men deremot på många ställen antagit ett något grum-
ligt utseende. Af den ursprungliga, ganska vexelrikt samman-
satta bergarten har sålunda uppstått en enbart af hornblende
och plagioklas bestående omvandlingsprodukt. Dessutom på-
träffas midt inne i hornblendeaggregaten rätt ofta större eller
mindre opaka malmkorn (titanjern?), hvilka omgifvas af en
krans af små, lätt igenkänliga titanitkorn.
Mera olivinrik än den nyss beskrifna bergarten har säker-
ligen — att döma efter omvandlingsprodukterna — bergarten
från den invid Helgaån vester om Finshult belägna fyndorten
varit. De här synbarligen af olivin bildade mineralaggregaten
innehålla likväl magnesiaglimmer i anmärkningsvärdt stor
mängd. Stundom bestå de nästan uteslutande af små fjäll af
detta mineral. Detsamma är likväl äfven förhållandet med
sjelfva den af TÖRNEBOHM som typ för hyperit och hyperit-
diorit uppställda bergarten från Ölme. Små korn af nybildad
kvarts påträffas dessutom i hornblende-glimmeraggregaten i stor
mängd. Nybildad granat är äfvenledes mycket riklig. Plagio-
klasen motsvarar till sin sammansättning närmast labrador enligt
följande mätningar:
Spjelkblad efter P
1) AA =56;5
2604
3 N = 153
Slutligen börjar äfven fältspaten upplösa sig i finkorniga
aggregat, troligen af kvarts och en mera sur fältspat, såsom
TÖNNEBOHM beskrifvit. Det lider sålunda intet tvifvel, att
bergarten visar de största analogier med hyperiterna respektive
hyperitdioriterna. Augiten är dock, så vidt jag af de i berg-
artsprofven kvarvarande resterna kunnat döma, städse monoklin.
Någon olivin synes deremot aldrig hafva ingått i berg-
arten från en häll NO om Nygård i Ryssby socken och ännu
4 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
mindre i bergarten från en V om Persatorp i samma socken
belägen fyndort. I de båda sistnämda profven, särskildt i det
senare, ingår deremot primär kvarts, på vanligt sätt inklämd
mellan fältspatlisterna, i jemförelsevis ganska stor mängd. Här-
igenom erhåller bergarten en omisskänlig likhet med de sid. 78
o. f. beskrifna kvartsrika diabasernamed gulaktig fältspat. Och
i sjelfva verket skulle man ej hafva dragit 1 minsta tvifvelsmål
att sammanställa densamma med dessa, om man från början
kommit att undersöka den i sammanhang med dem. Å andra
sidan äro analogierna med den olivinförande bergarten från
Furumon och V om Finshult jemte deras omvandlingspro-
dukter lika omisskänliga. Dessa senare, i synnerhet den sist-
nämda, synas återigen ej kunna skiljas från bergarten från
Långhult och genom dess omvandling bildade bergarter. Det
ser derför ut, som om alla dessa bergarter i sjelfva verket
bilda en enda (geologisk) grupp och derför borde samman-
fattas under ett gemensamt namn, hvilket likväl ej borde vara
hyperit, enär rombisk pyroxen endast undantagsvis (broncitdia-
basen fr. Bäckaryd) ingår i dessa bergarter i dessa trakter.
Denna på rent petrografiska grunder grundade åsigt vinner
vtterligare stöd genom de iakttagelser, som blifvit gjorda an-
gående dessa bergarters förekomstsätt. Redan förut är på-
pekadt, att de verkliga hyperiterna enligt TÖRNEBOHM upp-
träda dels som gångar, dels som inlagringar i jerngneisforma-
tionen. På samma sätt synes Långhultsförekomsten bilda en
långdragen, parallelt med gneisens skikt injicerad lagergång
eller lager. Åtminstone är dess längdriktning fullkomligt
parallel med gneisens strykningsriktning. Men detta förekomst-
sätt synes äfven tillkomma åtminstone en del af öfriga här
afsedda bergarter. Sålunda kom jag, då jag sommaren, 1884 i
sällskap med D:r Horst besökte de ofvannämde lokalerna, lik-
som han på den förmodan, att bergarten här ej bildar verk-
liga gångar utan inlagringar = lagergångar. Om diabasen
vid Qvintås (se sid. 78) har jag 1 min dagbok antecknat »synes
ej utgöra någon gång» o. s. v. Flera af de otvifvelaktiga
diabaserna såsom diabasen från Madebråten, diabasen från
Hönetorp m. fl. hafva af erfarna geologer på etiketterna till
profven blifvit betecknade som »dioritskiffer» eller »massformig
dioritskiffer» o. s. v. 0. s. v., något som torde kunna betraktas
som bevis för, att dessa bergarter på dessa ställen ej bilda
a
oneisskikten genomskärande gångar.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o l4. 95
3. Olivinit.
Namnet olivinit har först föreslagits af A. SJÖGREN!) för
Tabergsbergarten, hvilken af honom anses för en sjelfständig
eruptiv bergart. I det föregående (sid. 90) hafva vi likväl antydt,
att Tabergsbergarten, såsom TÖRNEBOHM först påvisat, med största
sannolikhet är en lokal utbildningsform af hyperiten. Att bi-
behålla namnet olivinit för denna bergart förefaller derför ej
lämpligt. Deremot synes detta namn lämpligen kunna använ-
das för sådana massfornviga bergarter, som väsentligen bestå af
kombinationen olivin-pyroxen eller olivin-amfibol. Dylika oli-
viniter synas emellertid vara ganska sällsynta åtminstone i
södra Sverige. Genom egen undersökning känner jag endast
några få hithörande bergarter nemligen augit-oliviniten från
Virserum i Kalmar län, bladet »Hvetlanda», samt hornblende-
oliviniten från Silfverberget vid Villstad i Jönköpings län,
från Qvenneberga grönstenstag i Kronobergs län, bladet
>» Vexiö», samt från Notteberg i Korsberga socken, Jönköpings
län, bladet >Hvetlanda». A. ERDMANN anför likväl dessutom
från just dessa trakter under namnet »serpentinfels» flera berg-
arter, som troligen äro att räkna hit. De af ERDMANN upp-
räknade fyndorterna för »serpentinfels» i Småland äro följande:
trakten af Yxelberg i Korsberga socken, Sjögle by i Ingatorps
socken, Jönköpings län, Försjön i Järeda socken, Brånne-
horfva i Mörlunda socken, Elarbo i Krigsdala socken samt
Storebro, alla i Kalmar län.
Enligt definitionen karakteriseras oliviniten genom kombi-
nationen olivin-pyroxen eller olivin-hornblende. Stundom, t. ex.
i oliviniten från Virserum, kommer härtill någon plagioklas,
hvilken lokalt till och med kan uppträda i rätt stor mängd.
Från den nyss beskrifna hyperiten, hvilken å sin sida stundom
kan öfvergå till en nästan uteslutande af olivin och magnetit
bestående afart, »Jernmalmen» från Långhult, från Taberg
0. 8. Vv., skiljer sig likväl oliviniten i många hänseenden väsent-
ligt och bör derför ej förvexlas med denna. Angående olivi-
nitens geologiska förekomstsätt är likväl ännu föga bekant.
Det får derför ännu ej anses fullt afgjordt, huruvida den är
en verklig massformig bergart, ehuru detta förefaller högst
') Geolog. Fören. i Stockholm Förhandl. . Band III, sid. 258.
96 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
sannolikt. Åtminstone vet jag ej, huru förekomsterna vid Virse-
rum och Notteberg skulle kunna förklaras annorlunda.
Augit-oliviniten från Virserum är en svartgrön, för blotta
ögat nästan tät bergart. Enskilta ytor framträda dock med
en matt skillrande glans. ”Talrika silfverglänsande fjäll af
ett glimmer- eller kloritartadt mineral utbreda sig dessutom
ofta som fina hinnor öfver brottytorna. Bergarten påträffas i
en häll strax V om Virserums gästeifvaregård eller omkring
en kilometer V om Virserums kyrka midt inne i det omkring
Virserum och Björkmossa utbredda gabbrofältet.
Hufvudbeståndsdelarne i bergarten äro olivin jemte dess
omvandlingsprodukt, serpentin, samt augit. Dessutom ingå
hornblende, ett glimmer- eller kloritartadt mineral, fältspat, kro-
mit samt enstaka gnistor af svafvelkis. I pulverform visar
bergarten en svag gasutveckling, då den behandlas med varm
saltsyra, ett bevis på, att äfven något magnesiakarbonat imgår i
densamma.
Olivinen har detta minerals vanliga utseende och egen-
skaper. Dess omvandling försiggår längs oregelbundna springor
och förklyftningslinier på så sätt, att trådig serpentin jemte
magnetisk jernmalm dervid bildas. Ingenstädes, ej ens på
gränsen mot fältspat, öfvergår olivinen i hornblende. Ehuru
bergarten för blotta ögat ser ut att vara allt igenom serpen-
tiniserad, innehåller den likväl ännu mycket frisk olivin eller
rättare sagdt talrika friska olivinkärnor, ty längs gräns- och
förklyftningslinierna är olivimen städse mer eller mindre starkt
serpentiniserad. MSerpentinens mängd är derför ingalunda så
stor som man vid makroskopisk undersökning af densamma
skulle vara böjd att tro. Interpositioner af pikotit hafva ej
kunnat iakttagas i olivinen, något som förtjenar att anmärkas,
derför att kromjern i mindre mängd ingår i bergarten. Afven
andra interpositioner saknas nästan helt och hållet i olivinen,
hvilken derför 1 friskt tillstånd består af klar och ren substans.
Till formen äro olivinindividerna vanligen rundade eller af-
långa. Stundom visa de dock ganska tydliga, om också något
rundade, kristallformer. På grund häraf uppstå stundom ganska
stora oregelbundna mellanrum mellan olivinkristallerna, hvilka
än utfyllas af öfriga ursprungliga mineral, än uteslutande upp-
tagas af serpentin.
Augiten är liksom olivinen nästan färglös. Den skiljer sig
dock från denna genom tydliga prismagenomgångar samt
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 97
genom svagare interferensfärger. På grund af den ljusa färgen
äro såväl pleokroism som ljusabsorption omärkliga. Utsläcknings-
vinkelns storlek uppgår till minst 40”. Mineralet bildar som
oftast jemförelsevis stora kristallindivider, som med sin massa
omsluta olivinkornen, mellan hvilka augitsubstansen slingrar
sig i talrika vindningar. De i augiten inneslutna olivinkornen
äro fullt ut lika mycket serpentiniserade som de utanför be-
fintliga olivinkristallerna. Augitsubstansen sjelf är deremot
fullkomligt frisk. I andra fall ser man augiten uppträda som
långa och smala remsor eller oregelbundet gestaltade flikar
mellan de i mängd förherskande olivinkornen.
Hornblendet uppträder på ungefär samma sätt som augiten.
Dess mängd är likväl betydligt mindre än augitens och det
bildar ej heller så stora kristaller som denna. Till färgen är
äfven hornblendet ganska ljust. Det skiljer sig likväl från de
öfriga färglösa mineralen genom en tydligt rödaktig färgton
samt genom sina genomgångar, hvilka i tvärsnitt bilda en
vinkel på 124”. Såväl pleokroism som ljusabsorption äro trots
den ljusa färgen mycket tydliga. Strålen «£ är rödaktig, b
ljust gröngul och a ännu något ljusare gröngul. Absorptionen
är nog som vanligt c > bh > a men b ligger närmare till a än
till c, tvärtemot hvad som vanligen plägar vara händelsen. I
vanligaste fall synes nemligen absorptionen i hornblende vara
c ungefär = b mycket > a. Utsläckningens maximivärde fanns
= 28". Liksom augiten är hornblendet vanligen särdeles friskt.
Stundom genomsättes det likväl af oregelbundna serpentinådror.
Det glimmer- eller kloritartade mineralet ses ofta bilda
liksom tunna skimrande hinnor på klyftorna i bergarten. Inne
i sjelfva bergartsväfnaden ligger mineralet fullkomligt ord-
ningslöst liksom de öfriga beståndsdelarne. Dess mängd är
dock ej synnerligen stor. Till utseende och fysiska egenska-
per liknar det fullständigt det som kämmererit tydda mineralet
i de norrländska olivinstenarne!). Dikroism och ljusabsorption
äro dock något starkare än 1 det norrländska mineralet. Färgen
har en tydligt rödaktig ton, då bladgenomgångarne äro parallela
med nedre nikolsprismats hufvudsnitt. I den häremot vinkel-
räta ställningen är mineralet återigen så godt som färglöst.
I isolerade fjäll iakttager man med tillhjelp af kondensations-
1) EicHsSTÄDT FR.: Mikroskopisk undersökning af olivinstenar och
serpentinartade bergarter från Norrland. Geolog. Fören. i Stockholm
Förhandl. Band VII. Häft. 6. Sid. 342.
7
98 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
linsen, att mineralet är optiskt tvåaxligt ehuru med mycket
liten axelvinkel. De små fjällen äro mjuka och böjliga men
ej elastiska. Egentliga vigten, bestämd med Toulets vätska
och hydrostatiska vågen, är 2,20. För mineralet i de mnorr-
ländska olivinstenarne är eg. v. 2,709. Dessa värden ligga
hvarandra så nära, att man utan tvifvel kan anse differensen
bero på mindre fel vid bestämningen, om man besinnar svårig-
heten att noggrant bestämma egentliga vigten at så små fjäll. !)
Efter allt detta synes man knappt kunna betvifla, att de båda
mineralen äro identiska. Likväl har det ej heller här lyckats
att direkt påvisa någon kromhalt, enär ej ens för blåsrörsförsök
tillräckliga mängder kunde erhållas. Flera försök gjordes väl
att isolera mineralet med tillhjelp af Toulets vätska, men dessa
ledde af flera skäl ej till önskadt resultat. Enär bergarten inne-
håller fri kromit, skulle det för det afsedda ändamålet ej heller
tjena till något att genom kvalitativ bauschanalys påvisa
närvaron af krom i densamma. Det försöktes derför att först
frånskilja kromiten genom att medels fluorvätesyra och salt-
syra sönderdela silikaten i en större kvantitet fint pulveriserad
bergart. På detta sätt lyckades det visserligen att isolera kro-
miten, hvilken erhölls som en svartbrun kristallinisk återstod,
men det afsedda ändamålet uppnåddes likväl ej, enär det vid
senare försök visade sig, att kromiten visserligen är mycket
svårlöslig men dock ej absolut olöslig i nämda syror. Krom-
halten i silikatlösningen härrör derför åtminstone till en del
från sönderdelad kromit och lemnar således intet bevis för, att
äfven glimmern varit kromhaltig.
Vid omvandlingen öfvergår det i fråga varande mineralet
till ett blågrönt, likaledes kloritartadt mineral, som till struk-
tur etc. föga afviker från modermineralet. Färgen är imtensift
blågrön, då bladgenomgångarne äro parallela med, samt ljusgrön,
då de äro vinkelräta mot undre nikolns hufvudsnitt.
Den på ofvan beskrifna sätt isolerade kromiten bildar ett
svartbrunt, kristalliniskt pulver, som med lätthet drages af
en vanlig magnet. Om man i en rifskål rifver detta kri-
stalliniska pulver ännu finare, blir det brunt till färgen och
!) Som bekant kunna små mineralfjäll hållas suspenderade i en
vätska, hvars egentliga vigt är betydligt under deras egen. För att
så vidt möjligt undgå fel. som kunde hafva sin orsak häri, tillsattes de
i fråga varande fjällen till en lösning, som var så pass utspädd, att de
genast sjönko till botten. Sedan tillsattes under försigtig men intensiv
omröring koncentrerad lösning ända till dess att de små fjällen började
stiga upp mot ytan.
4
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 99
de enskilta flittrorna visa sig dervid tydligt genomskinliga med
brun färg. Åfven sådana genomskinliga flittror, som man under
mikroskopet kan pröfva på deras renhet, dragas lätt af magneten.
Magnetismen är således i detta fall en i kromjernet sjelf inne-
boende egenskap och kan ej föras tillbaka på i kromjernet
insprängd magnetit.
Utom den i omedelbart samband med olivinen stående
serpentinen, hvilken framgått som direkt omvandlingsprodukt af
detta mineral, påträffas serpentin äfven i de oregelbundna
och kantiga mellanrummen mellan de öfriga beståndsdelarne.
Denna serpentin skiljer sig ganska tydligt från den på klyf-
torna i olivinen befintliga. Den är ljusare till färgen samt
visar sig dessutom ofta fullkomligt indifferent i polariseradt
ljus. I andra fall visar den tydlig, ehuru ytterst fintrådig
aggregatpolarisation. Då dessa numera af serpentin upptagna
mellanrum ursprungligen måste hafva varit upptagna af något
annat ämne, ligger det antagandet nära, att här ursprungligen
förefunnits en amorf mellanmassa, hvilken numera likväl helt
och hållet blifvit förstörd. Om ej amorf mellanmassa fyllt
dessa mellanrum, synes fältspat vara det enda mineral som kan
anses hafva gjort det. Mot en sådan uppfattning talar emeller-
tid den omständigheten att fältspat ännu här och hvar på-
träffas i bergarten och att dessa fältspatindivider städse äro
fullkomligt friska. Amorf glasmellanmassa påträffas för öfrigt
enligt ROsSENBUSCH!) i flera af hans pikriter t. ex. i pikriten
från Marlesreuth och i pikriten från Pressek i Fichtelgebirge,
hvadan det ofvan gjorda antagandet ej synes vara allt för
vågadt.
Det har redan påpekats, att fältspat ehuru i ytterst ringa
mängd imgår 1 bergarten. En annan varietet af samma bergart
föreligger likväl från samma ställe, hvilken utmärker sig genom
sin ljusa färg och sin rikedom på äfven för blotta ögat synlig
plagioklas. Denna artförändring förekommer dock, så vidt hit-
tills kunnat utrönas, endast helt underordnad i små, skarpt
begränsade partier inom den svarta, fältspatfria hufvudberg-
arten. Om man bortser från fältspaten, äro bergarterna i öfriga
afseenden hvarandra mikroskopiskt fullkomligt lika. Fältspaten
är fullkomligt frisk och klar samt fri från interpositioner. I
de flesta genomskärningarne visar den tydlig plagioklasstreck-
ning samt släcker i allmänhet ljuset under jemförelsevis mycket
!) ROSENBUSCH: Mikroskopische Physiographie etc, sid. 530.
I 2
100 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
stora vinklar. Här må exempelvis några värden för något
så när symmetriskt släckande snitt anföras:
Till venster. Till höger.
A SS 30”,0 A — JOG
INET 015 N = Bömb
ANN=10050 NAT==1009
Dessa värden tala tydligen för en mycket basisk fältspat,
troligen en anortit, något som bestyrkes deraf, att den fullstän-
digt sönderdelas af kall saltsyra. Spjelkblad af denna plagio-
klas har det likväl ej lyckats att erhålla.
Förekomsten af ofvan beskrifna bergarter i en enstaka
kupp midt inne i det stora gabbrofältet omkring Björkmossa
och Virserum synes utan tvifvel ganska anmärkningsvärd.
Såsom en utsöndring i gabbron kunna de ej uppfattas, enär
intet enda af de i dem ingående mineralen är identiskt med
den i det stora hela fullkomligt olivinfria gabbrons bestånds-
delar. Man måste derför betrakta denna olivinitförekomst som
en sjelfständig, af gabbron oberoende bildning. Den närmaste
omgifningen omkring olivinitkuppen är emellertid jordtäckt, så
att olivinitens förhållande till den omgifvande gabbron ej
närmare kunde studeras.
Hornblendeoliviniten från Villstad liknar till sitt utseende
fullständigt den föregående. "Till sin mineralogiska samman-
sättning skiljer den sig likväl från densamma så tillvida, som
hornblende i denna bergart är den förherrskande beståndsdelen
näst olivinen, medan augiten endast påträffas i enstaka kristaller.
Hornblendet skiljer sig äfven något från hornblendet i före-
gående bergarter. Det är nemligen grönt till färgen och föga
eller knappt märkbart dikroitiskt. Färgen för a är dock något
ljusare än för de båda öfriga strålarne. Utsläckningsvinkeln
på ocPo är jemförelsevis liten och synes ej uppgå till mer än
22-—23”. Vanligen bildar hornblendet i längden dragna pris-
matiska kristaller, hvilka äro mycket förorenade af opaka inter-
positioner. Dessa ordna sig ofta i täta, parallela rader, hvari-
genom hornblendet får ett om diallag erinrande utseende.
Prismagenomgångarne äro likväl mycket tydliga samt visa i
tvärsnitt hornblendevinkeln på 124”, så att bestämningen som
hornblende ej kan betviflas. MHornblendets mängd är efter
ungefärlig uppskattning lika med olivinens.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 101
Olivinen är ganska starkt serpentiniserad, så att de sär-
skilta olivinkärnorna omgifvas af breda band af gulgrön
serpentin. Vid, eller kanske rättare före serpentinbildningen
försiggår en riklig utsöndring af fint fördelad magnetit, hvilken
i talrika strängar genomtränger olivinen. För öfrigt är olivin-
substansen ren och fri från interpositioner.
Augiten igenkännes lätt på sina prismagenomgångar samt
på sin sneda utsläckning. Färgen är hvit, liksom olivinens,
dock med en tydligt rödaktig färgton i vissa ställningar, neml.
då c-axeln är vinkelrät mot undre nikolsprismats hufvudsnitt.
Äfven augiten genomdrages af talrika serpentinådror, hvilka
än följa genomgångsriktningarne, än fullkomligt oregelbundna
klyftlinier.
Det glimmerartade mineralet förhåller sig på ungefär samma
sätt som 1 oliviniten frän Virserum. Huruvida det opaka
jernmineralet verkligen är kromit, har ej särskildt pröfvats men
förefaller dock mycket sannolikt.
De ofvan beskrifna oliviniterna hafva en så slående likhet
med den af CoHEN beskrifna gångformiga »skillerfelsen» från
»Schriegsheim an der Bergstrasse» i Odenwald, att man med allt
skäl synes kunna parallelisera dem med hvarandra. Särskildt
är likheten mellan den sist beskrifna hornblendeoliviniten och
bergarten från Schriegsheim så stor, att man svårligen skall
kunna skilja de båda bergarterna från hvarandra, något hvarom
jag kunnat öfvertyga mig genom en jemförelse med COHENS
originalpreparat. I Herpasen från Qvenneberga, hvilken i det
hela taget ganska mycket liknar oliviniten från Villstad, träder
olivinen tillbaka i förhållande till hornblende och augit. Det
samma är förhållandet med bergarten från Notteberg i Kors-
berga socken. I denna är olivinen dessutom så starkt om-
vandlad, att den på många ställen helt och hållet öfvergått i
ett af fint fördelad magnetit och serpentin bestående aggregat.
Några andra än dessa nämda olivinitförekomsterna har jag ej
varit 1 tillfälle att undersöka.
1!) CO. W. BENLCKE und E. COHEN: Geognostische Beschreibung der Um-
gerend von Heidelberg. Strassburg 1879 samt
E. COoHEN: Berichtigung beziiglich des Olivin-Diallaggesteins von
Schriegsheim im Odenwald. Neues Jahrbuch etc. 1885, B. I, H. 3, 5. 242.
VR
102 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
II. Kristalliniska skiffrar.
1. Hornblendeskiffer.
a) Granatförande hornblendeskiffer. I trakten söder om sjön
Flåren i Berga socken, bladet »Vexiö>», påträffas oranatförande
hornblendeskiffrar på flera ställen. Bergarten synes i olika la-
ger hafva något vexlande utseende och sammansättning. Ett
prof från berget N om Os består af en mörk, tydligt skiffrig
bergart, i hvilken de ljusare och mörkare beståndsdelarne tyd-
ligt kunna skiljas från hvarandra med blotta ögat. Bergarten
smular lätt sönder, ehuru den är fullkomligt frisk och ej ens
under mikroskopet visar sig på minsta sätt vittrad. Hufvud-
beståndsdelarne i densamma äro hornblende, kvarts, fältspat,
granat och magnetisk jernmalm. Dessutom ingå glimmer och
apatit jemte en och annan gnista af svafvelkis i densamma.
Granaten bildar små, vackert röda, med blotta ögat synbara korn.
Hornblendet utgör den öfvervägande beståndsdelen. Det
bildar i allmänhet någorlunda jemstora, isomorft utbildade,
kompakta korn med relatift hela och jemna konturer. Rätt
ofta finner man till och med ganska regelbundna kristaller,
som i tvärsnitt visa hornblendets prismaform. Prismagenom-
gångarne äro regelbundna och tydliga. Pleokroismen är ganska
stark, så att de olika genomskärningarne redan i vanligt ljus
visa helt olika färg. Vid undersökning af axelfärgerna
med tillhjelp af nedre nikolsprismat ensamt befanns färgen
vara nästan halmgul för a, mörkt gulgrön för b och blågrön
för e. Absorptionen är c ungefär = b > a. Maximivärdet af
utsläckningsvinkelns storlek torde knappast öfverstiga 25”—26”.
På prismaytan är utsläckningen = 16",2 (medium af 16,4 och
167,0). Från interpositioner är hornblendet nästan fullkomligt
fritt. Det visar ej heller spår till sönderdelning.
Glimmern är endast underordnad i förhållande till horn-
blendet. Den visar magnesiaglimmerns vanliga utseende och
egenskaper.
De färglösa, med blotta ögat såsom små hvita punkter
synliga beståndsdelarne äro dels fältspat dels kvarts. Dessa
båda mineral äro emellertid hvarandra så lika, att de äfven
under mikroskopet kunna vara svåra nog att skilja åt.
Fältspaten är nemligen mestadels till sin substans fullt ut
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o l4. 103
lika ren och vattenklar som kvartsen. Endast undantagsvis
visar den en om begynnande sönderdelning vittnande grumling.
Den företer ej heller några tydliga genomgångar, lika litét som
kvartsen å sin sida visar de i detta mineral annars så vanliga,
oregelbundna klyftlinierna. Enda säkra skiljemärket mellan
de båda mineralen är tvillingstreckningen i polariseradt ljus,
då sådan förefinnes hos fältspaten. Emellertid synes ej all
fältspat vara plagioklas. Åtminstone påträffas rätt talrika
genomskärningar, hvilka hvarken visa plagioklasens tvilling-
streckning eller kvartsens lifliga interferensfärger. Om dylika
genomskärningar endast äro att anse som brachydiagonala
snitt af plagioklasen eller om de tillhöra någon ortotom fält-
spat, måste t. v. lemnas oafgjordt. Efter ungefärlig uppskatt-
ning utgör fältspaten omkring !/; af de färglösa bestånds-
delarne. Med afseende på fältspatens formutbildning torde det
kanske böra anmärkas, att den liksom de öfriga beståndsde-
larne i bergarten i allmänhet bildar isomorfa, rundade eller
något oregelbundna korn. Spjelkblad, hvilka ej visade några
tvillinglameller och derför troligen voro orienterade efter ytan
M, ett antagande som syntes bekräftas af undersökningen i
konvergent polariseradt ljus, gåfvo följande värden för ut-
släckningsvinkeln mot kanten P: M:
1) A =>,
5
2) /N = SAD
Egentliga vigten bestämdes för några små, under mikro-
skopet utplockade korn med tillhjelp af kvicksilfverjodid-jod-
kaliumlösningen och hydrostatiska vågen och befanns = 2,620
Plagioklasen är således en typisk oligoklas. Detta bekräftas
af mätningarne af utsläckningsvinkeln i symmetriska snitt i
preparaten.
Om kvartsen är utom det redan ofvan sagda föga annat
att anmärka än, att den bildar temligen jemstora korn, hvilka
lika litet som bergartens öfriga beståndsdelar visa några feno-
men, som tyda på, att de varit utsatta för något starkare tryck.
Granater är jemförelsevis riklig. Den bildar vanligen
relatift mycket stora individer och påträffas endast undan-
tagsvis i mindre korn: I genomgående ljus är granaten
blekröd till färgen. Den visar ej minsta spår till omvandling
samt förhåller sig för öfrigt fullkomligt isotropt i polariseradt
ljus. I motsats till hornblendet är granaten ofta alldeles
104 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
öfverfyld af inneslutna mineralkorn. Dessa inneslutningar sy-
nas egendomligt nog nästan uteslutande bestå af kvarts.
De i->granaten inneslutna kvartskornen uppnå stundom nästan
samma dimensioner som de fritt i bergarten uppträdande
kvartsindividerna. Från egentliga interpositioner i den be-
märkelse man vanligen tager detta ord, d. v. s. vätskeinne-
slutningar, gasporer, mikroliter o. s. v., är deremot äfven gra-
naten nästan fullkomligt fri.
Apatiten bildar för detta mineral ovanligt stora rundade
eller aflånga korn utan bestämd kristallbegränsning. Långa,
nålformiga individer af detta mineral synas deremot helt och
hållet saknas. För att undgå misstag vid bestämningen före-
togs en kemisk pröfning på forforsyra på vanligt sätt.
Jernmalmen är ganska sparsam. Den utdrages som det
vill synas fullständigt ur bergartspulvret med en magnetisk
knif, hvadan den väl är att anse som magnetit.
Ett annat prof från samma trakt men från en något längre
åt sydost, vid sjön Flårens södra ända belägen häll visar 1 det
stora hela ganska stor likhet med föregående bergart, men
skiljer sig likväl i flera afseenden rätt betydligt derifrån.
Det innehåller nemligen ingen, eller så godt som ingen, fält-
spat och jemförelsevis föga granat, men deremot titanit i öfver-
raskande mängd. De opaka malmkornen dragas ej af en van-
lig magnet och torde derför bestå af titanjern. Bergarten är
således sammansatt af följande mineral: Hornblende, kvarts,
titanit, glimmer, granat, apatit, titanjern och svafvelkis. Makro-
skopiskt synes bergarten ganska vittrad och smular lätt sönder,
ehuru beståndsdelarne hvar för sig äro friska och oförändrade.
Kvartsen har en tydligt gulaktig färg. Detta beror derpå, att
hvarje enskilt litet kvartskorn är öfverdraget med en ytterst
tunn, isabellfärgad hinna, genom hvilken det skiljes från de
intillgränsande kvartskornen. Detta synes ganska tydligt i
preparatet, i hvilket de särskilta kvartskornen på grund af den
mellan dem varande hinnan äfven i vanligt ljus visa tydliga
gränser mot hvarandra. Af de öfriga beståndsdelarne be-
höfver endast titaniten något närmare beskrifvas, enär de
öfriga synas fullkomligt likna dem i föregående prof.
Titaniten uppträder än spridd i bergarten såsom större,
mera sjelfständiga korn än samlad till jemförelsevis stora,
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 105
af mindre korn bestående kristalliniska aggregat. I båda fallen
stå titanitkornen i närmaste lokala samband med de i berg-
arten befintliga jernmalmskornen. Man finner nemligen sällan
något titanitkorn, som ej är på ett eller annat sätt samman-
vuxet med ett jernmalmkorn, eller ett titanitaggregat, i hvil-
ket ej ett eller flera dylika malmkorn finnas inmängda. Det
ligger derför nära till hands att betrakta titaniten som en om-
vandlingsprodukt af titanjernet, ehuru något strängt bevis
härför ej kunnat finnas. "Till färgen är titaniten svagt violett
eller nästan hvit. I polariseradt ljus visar den inga egentliga
interferensfärger utan endast en vexling mellan ljus och mör-
ker, då den kringvrides 1 horisontalplanet. Regelbundna kri-
stallkonturer eller för titaniten karakteristiska genomskärningar
visar den aldrig. Mineralets bestämning torde likväl knappast
kunna betviflas, i synnerhet som en ganska betydande mängd
titansyra på kemisk väg kunde påvisas i bergarten.
b) Granatfri hornblendeskiffer. Fullkomligt granatfria horn-
blendeskiffrar synas vara ganska vanliga inom de vestra delarne
af bladet »Vexiö». Endast ett fåtal hithörande prof hafva dock
närmare undersökts. Dessa bestå af en finkornig och finskiff-
rig bergart, i hvilken de ljusare och mörkare beståndsdelarne
vexla med hvarandra i mycket tunna lag. Sammansättningen
af de undersökta profven visade sig mycket konstant trots
olikheterna i yttre utseende. De för alla de undersökta prof-
ven gemensamma beståndsdelarne äro: hornblende, kvarts, glim-
mer, epidot, titanit och apatit. Opaka jernmalmkorn äro an-
märkningsvärdt sällsynta och saknas i några prof fullständigt.
I de fall, då de blifvit särskildt pröfvade, visade de sig full-
komligt omagnetiska, hvadan de med största sannolikhet böra
anses som titanjern.
Hornblendet bildar vanligen långdragna, stängliga individer,
hvilkas längd stundom kan vara mer-än 530 gånger så stor
som deras bredd. Man kan nemligen finna hornblendestänglar,
som hafva en längd af minst 2,5 mm medan deras bredd ej
öfverstiger 0,05 mm. Ett dylikt förhållande mellan längd och
bredd torde likväl tillhöra undantagen. — Allsidigt i jemvigt
utbildade kristallkorn äro äfven rätt vanliga. I tvärsnitt visa
hornblendestänglarne ofta hornblendets form och genomgångar.
Med afseende på färg, pleokroism o. s. v. öfverensstämmer horn-
blendet fullständigt med samma mineral i den granatförande
hornblendeskiffern. Färgen är således gröngul eller nästan
106 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
halmgul för strålen », grön för strålen b och blågrön för strå-
len fr. Absorptionen är c ungefär = hb > a. Utsläckningsvinkeln
på prismaytorna mättes i några ur ett från Sörabo 1 Vernamo
socken isolerade elementarprismor och fanns = 8,8 (medium af
TE: ENE HORNS):
Kvartsen bildar en af smärre allotriomorfa korn bestående
massa, som i mer eller mindre sammanhängande lag vexlar
med de basiska beståndsdelarne. "Till färgen är kvartsen som
vanligt fullkomligt vattenklar. Likväl finner man stundom,
att den makroskopiskt har ett tydligt gulaktigt utseende.
Detta torde i så fall bero derpå, att de enskilta kvartskornen
äro öfverdragna med en ytterst tunn gulaktig hinna, som skil-
jer de särskilta kornen från hvarandra. Till den gulaktiga
färgen bidraga kanske äfven inlagringarne af epidot i och
mellan kvartskornen.
Glimmern vexlar betydligt med afseende på mängden. I
somliga prof saknas den nästan helt och hållet, medan den
i andra förekommer rätt ymnigt. I ett på glimmer särdeles
rikt prof från Smedjekulla i Rydaholms socken har detta mine-
ral ett från vanlig magnesiaglimmer något afvikande utseende.
Detta torde dock bero på en begynnande omvandling, enär
mineralet i öfrigt visar samma egenskaper som den vanliga
glimmern. Den ger nemligen i konvergent polariseradt ljus
ett tydligt axelkors, som endast högst obetydligt öppnar sig
vid kringvridning af preparaten. Dubbelbrytningens karakter
är dessutom negativ såsom hos vanlig magnesiaglimmer.
Epidoten förekommer antingen innesluten i eller inblandad
mellan kvartskornen. Den bildar vanligen aflånga, svagt gul-
aktiga eller nästan färglösa, starkt ljusbrytande och lifligt
polariserande korn, hvilka endast undantagsvis hafva regel-
bundna kristallkonturer. Tydliga genomgångar saknas äfven.
Icke dess mindre är utseendet så typiskt, att något misstag
vid bestämningen knappast kan befaras. I flera af de hiträk-
nade profven är epidotens mängd så stor, att den måste räknas
som en af hufvudbeståndsdelarne.
Titaniten bildar endast jemförelsevis små korn, som ofta
hafva samlat sig till gryniga aggregat. Då opak jernmalm
ingår 1 bergarten, finner man titanitkornen som oftast i omedel-
bart grannskap af malmkornen. Till färgen äro titanitkornen
svagt violetta eller nästan färglösa.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 107
Till denna bergartstyp hörande prof hafva undersökts
från följande ställen: NNO om Sörabo i Vernamo socken,
Stockarshult i Voxtorps socken, N om Smedjekull i Rydaholms
socken, N om Horda i samma socken samt slutligen trakten
NO om Kappamåla i Ryssby socken, alla på bladet »Vexiö».
2. Dioritskiffer.
För att erhålla bergarter, som med skäl skulle kunna be-
tecknas som dioritskiffrar, hafva alla mig till buds stående som
»dioritskiffrar» betecknade prof från gneisområdet på bladet
»Vexiö» blifvit närmare granskade.
Några egentliga dioritskiffrar d. v. s. till de kristalliniske
skiffrarne hörande, väsentligen af hornblende och plagioklas
bestående bergarter hafva likväl ej bland dem påträffats. De
bergarter, som på grund af sin mineralogiska sammansättning
skulle kunnat hänföras hit, visade sig nemligen vid närmare
granskning ej vara annat än omvandlade hyperiter eller dia-
baser. Deremot påträffas ej sällan bergarter, i hvilka utom
hornblende och fältspat äfven kvarts ingår som hufvudbestånds-
del. Dessa bergarter likna såväl makro- som mikroskopiskt
de ofvan beskrifna hornblendeskiffrarne och skilja sig sålunda
från dessa ensamt genom en mer eller mindre betydande halt
af fältspat. Fältspaten synes i allmänhet vara underordnad
1 förhållande till kvartsen. Den består ej heller uteslutande
af plagioklas utan äfven af ortoklas. När ortoklasen är full-
komligt frisk, är den emellertid mycket svår att skilja från
kvartsen och det är derför nästan omöjligt att uppskatta dess
mängd. På grund af sin mineralogiska sammansättning kunna
dessa bergarter således ej kallas dioritskiffrar utan på sin höjd
kvartsdioritskiffrar eller kvartsamfiboliter. Sådana kvartsamfi-
boliter finnas anstående vid: Skriperyd i Rydaholms socken;
Lindstad i samma socken; torpet Kalffällan i samma socken;
södra ändan af Skärsjön i Aneboda socken; Grefvaryd i samma
socken; nordligaste gården i Karshult, Hjelmseryds socken; södra
ändan af sjön Jönnen i Fryeleds socken samt slutligen VSV
om Persatorp samt vid Furumon i Ryssby socken m. fl. a.
ställen.
De i dessa bergarter ingående, mindre väsentliga bestånds-
delarne äro desamma som i de ofvan beskrifna granatfria
hornblendeskiffrarne. Bergarternas struktur och utseende i öf-
108 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
rigt äro äfven ganska likartade. En närmare beskrifning af
dessa bergarter anses derför öfverflödig. Det torde likväl
förtjena att anmärkas, att hvarken dessa bergarter eller någon
af de förut beskrifna hornblendeskiffrarne någonsin visa struk-
turegendomligheter, som tyda på, att de varit utsatta för något
mera betydande bergsbildande tryck. Ett enda undantag
gör det nyss omnämda profvet från södra ändan af Skärsjön
i Aneboda socken, i hvilket de bekanta, om det oerhörda
tryck, för hvilket bergarten en gång varit utsatt, vittnande
fenomenen äro ovanligt tydliga och vackra.
Af den ofvan gjorda framställningen synes, att jag ej be-
traktar de i det föregående beskrifna, ständigt mycket kvarts-
rika bergarterna som omvandlade massformiga pyroxenberg-
arter vare sig hyperit, gabbro eller diabas. Det är likväl ett
allbekant faktum, att plagioklasen i nämda bergarter genom
en viss art af omvandling kan ersättas af en mera sur fältspat
i förening med mycken kvarts. Hvad de svenska hyperiterna
och gabbroarterna särskilt vidkommer, har en sådan omvand-
ling af deras plagioklas blifvit observerad och beskrifven af
A. E. TÖRNEBOEM 1 hans redan ofta citerade arbete >»om Sve-
riges vigtigare diabas- och gabbroarter.>!) Huruvida en dylik
omvandling, genom hvilken verkliga kvartsamfiboliter skulle
uppstå ur dessa bergarter, försiggått i dessa trakter, derom
har jag emellertid ej kunnat öfvertyga mig. Hvad först
gabbrobergarterna angår, så har det redan förut betonats, att
jag äfven i fullständigt omvandlade prof aldrig funnit någon
annan kvarts än sådan, som genom hela sitt sätt att uppträda
kännetecknas som primär. I de omvandlade hyperiterna hafva
deremot enstaka kvartskorn eller hela kvartsaggregat påträffats,
som möjligen kunna vara sekundära. Direkt har någon ny-
bildning af kvarts emellertid ej kunnat iakttagas. Hvad nu sär-
skilt de ofvan omtalade kvartsamfiboliterna angår, så kan det
ej förnekas, att dessa anmärkningsvärdt ofta påträffas i kon-
takt med mer eller mindre omvandlade hyperiter. Olikheten
mellan dessa amfiboliter och de dioritartade bergarter, som
med säkerhet kunna igenkännas som omvandlad hyperit, är
emellertid så stor som den gerna kan vara mellan tvenne
1) 8. 39 m. fl. ställen.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:o 14. 109
bergarter och några förmedlande led dem emellan finnas ej
ens bland de prof, som af D:r Horst och mig gemensamt insamla-
des i den afsigt att visa öfvergången mellan de båda berg-,
arterna. Härmed vill jag ingalunda hafva förnekat möjlig-
heten af, att öfvergångar mellan de båda bergarterna vid ännu
noggrannare undersökningar skola kunna finnas, ehuru jag
numera ej tror på sannolikheten deraf. Jag hoppas emellertid
kunna återkomma till denna fråga.
110 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
Zusammenstellung.
In der vorliegenden Arbeit sind die Resultate der syste-
matisch-petrografisehen Untersuchungen der wichtigsten Py-
roxen- und Amfibolfihrenden Gesteine der Provinz Småland
in Schweden niedergelegt. Von den zahlreichen geologischen
Sectionen, welche die genannte Provinz umfasst, sind es jedoch
nur die Sectionen »Hvetlanda» und »Vexiö>, die in erster Linie
eingehender beriicksichtigt wurden, obgleich zahlreiche Ge-
steine auch von den anderen Sectionen zur Untersuchung
gelangten. Da die Grenze zwischen dem östlichen Granit-
gebiete und dem westlichen Gneisgebiete des sidlichen
Schwedens die betreffenden Distrikte durchschneidet, so sind
Gesteine von sowohl dem einen wie dem anderen Gebiete
in gleicher Weise beriicksichtigt worden.
Die untersuchten Gesteine können in folgende Gruppen
zusammengefiihrt werden: I Gabbrogesteine a) eigentlicher Gabbro,
b) Bronzitgabbro oder Norit, c) Hornblendegabbro, d) Glimmer-
gabbro, e) Uralit- respekt. Smaragditgabbro nebst anderen Um-
wandlungsprodukten von Gabbrogesteinen. II Dioritgesteine 2)
eigentlicher Diorit, b) Quarzdiorit. III Diabasgesteine a) Olivin-
diabas, b) Enstatitdiabas, c) Quarzreiche Diabase mit gelbem
Plagioklas, d) Uralitdiabas. IV Hyperit. V Olivinit. VI Horn-
blendeschiefer a) granatfilrender, b) granatfreier. VII Diorit-
schiefer.
I. Die Gabbrogesteine treten in diesen Gegenden soweit
bis jetzt bekannt nur in grösseren und kleineren Massivs
und stockförmigen Massen auf. Wirkliche Gänge sind bis
jetzt noch nicht mit Sicherheit nachgewiesen. Andererseits ist
es wenigstens noch nicht erwiesen, dass diese Gesteine, wie
wohl manche Schwedische Geologen dafiärhalten, in wirkliche
krystallinische Schiefer äbergehen. Diese Ansicht beruht viel-
mehr nach dem Ermessen des Verfassers auf einen Irrthum,
der seinen Grund in der Schwierigkeit hat, die theilweise
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDLI. BAND 11. N:o 14. 111
sehr umgewandelten Gesteine, zumal bei blossem makroskopi-
schen Betrachten, von den echten »Griinschiefern» zu unter-
scheiden. Dagegen scheint es keinem Zweifel unterworfen,
dass diese Gesteine in gewisse granit- und dioritartige Ge-
steine iibergehen können und dies in Wirklichkeit auch thun.
Wie aus der oben gegebenen Eintheilung erhellt, um-
fassen die Gabbrogesteine zahlreiche sowohl ihrem äusseren
Aussehen wie ihrer Zusammensetzung nach verschiedene
Varietäten. Diese Varietäten treten aber in so stetem Wechsel
mit einander auf und sind durch so zahlreiche Ubergänge
mit einander verbunden, dass sie wohl systematisch, zum
Zweck der Beschreibung, aber nicht geologisch und strati-
grafisch von einander gesondert werden können. Wenigstens
ist eine solche Sonderung bis jetzt noch nicht gelungen.
Vielleicht gelingt es doch bei einer speciell auf diesen Punkt
gerichteten, demnächst zu unternehmenden Untersuchung
eine gewisse Gesetzmässigkeit in dieser Beziehung heraus-
zufinden.
Die Verschiedenheit der betreffenden Gabbrovarietäten
wird ibrigens nur durch das Mengenverhältniss der Gemeng-
theile und den Grad der Umwandlung bedingt, denn die
Bestandtheile sind im grossen ganzen die gleichen und nur
ihrer Menge nach verschieden. Diese Bestandtheile sind fol-
gende: Plagioklas, monokliner Augit in weitem Sinne, rhom-
bischer Augit, bräunliche höchst wahrscheinlich primäre Horn-
blende, grime sekundäre Hornblende, Glimmer, Quarz, Eisenerze
und Apatit. Mehr vereinzelt findet man noch Olivin oder
Umwandlungsprodukte davon, Örthoklas (in den Glimmer-
gabbros) und Titanit. Als Zersetzungsprodukte sind noch
zu erwähnen: tribe kaolinartige Mussen, Prehnit, Epidot und
Chlorit nebst Talk und Serpentin. Die Struktur ist in allen
Gabbrovarietäten, so wie in den weiter unten beschriebenen
Dioriten, die gleiche. Es dirfte sich empfehlen die Struktur
zum Unterschiede von der »Diabasstruktur», der »Granitstruktur»
u. s. w. als »Gabbrostruktur» zu bezeichnen. :(Sieh hieriber
S. 15 und 69). Das makroskopische Aussehen der betreffenden
Gesteine wechselt wie oben schon erwähnt zwischen ziemlich
weiten Grenzen. Im allgemeinen sind es jedoch graue bis ganz
schwarze, mittelkörnige bis grobkörnige Gesteine, die im fri-
schen Zustande in den meisten Fällen mit ziemlicher Sicherheit
schonm akroskopisch als Gabbrogesteine zu bestimmen sind.
112 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
Der Plagioklas bildet allseitig in Gleichgewicht ent-
wickelte Krystalle die dem zufolge breite tafelartige Durch-
schnitte geben. Gegen die iibrigen Bestandtheile verhält sich
der Plagioklas mit wenigen Ausnahmen (Sieh hieriiber S. 42)
vollkommen idiomorph. Wo er an den zuletzt auskrystalli-
sirten Bestandtheil, den Quarz, grenzt bildet er sogar modellen-
artig scharfe Krystalle. Die auch in den Gabbros anderer
Länder so häufigen Interpositionen färben auch diesen Feld-
spath zuweilen sehr intensiv grau oder grauviolett. Seiner
chemischen Zusammensetzung nach scheint der Plagioklas
in den echten Gabbros stets ein ziemlich normaler Labrador
zu sein. Nur in den quarzreichen Glimmergabbros scheint
er einem saueren Gemische zu entsprechen. Uberhaupt
scheint es eine fir alle die untersuchten Gesteine allgemein-
gältige Regel zu sein, dass ein höherer Gehalt an freiem
Quarz im Gestein auch eine grössere Acidität des Feldspaths
indiciert. Ein Gehalt an Olivin, der wohl stets mit dem
gänzlichen oder theilweisen Zuriäcktreten des Quarzes ver-
bunden ist, giebt dagegen eine höhere Basisität des Feld-
spaths an. In der folgenden Tabelle sind sämmtliche Resultate
der vorgenommenen' Feldspathuntersuchungen zusammen-
gestellt. Die Auslöschungsschiefen sind hierbei als Mittel
der an mehreren Spaltblättchen erhaltenen Werthe berechnet.
Nur in dem Falle, dass die beim Messen der Spaltblättehen
erhaltenen Werthe soweit von einander differieren, dass die
Verschiedenheiten nicht auf Fehlmessungen zuräckzufihren-
sind, sind die erhaltenen grössten und kleinsten Werthe ange-
geben. Was die kleinsten Werthe betrifft,so muss daran erinnert
werden, dass sie nur ganz approximativ sein können, da die
Auslöschungsschiefe sich in den betreffenden Fällen stetig
ändert und um so rascher je mehr man sich der äusseren
Grenze des Spaltblättehens nähert. Nur fär den Fall, dass
das Zeichen der Auslöschungsschiefe direct bestimmt werden
konnte, ist solches in der Tabelle eingetragen worden. Das
Fehlen eines bestimmten Zeichens vor den angegebenen
Zahlenwerthen bedeutet folglich nicht, dass die Auslöschungs-
richtung positiv sei sondern nur dass das Zeichen nicht
direct bestimmt wurde. Im ibrigen versteht sich die Ta-
belle von selbst.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14: 113
Zusammenstellung der Feldspathbestimmungen.
Auslöschungschiefe.
Gesteinsart und Fundort. 3 TN TV Sp. G.
lauf M==00 Poo | auf P=o0P
(010). (001).
Gabbro von Björkmossa (analytisch bestimmt) S. 19 - 2,71—2,69
» » Klefva » ” s: 20 — — 12,69 — 2,68
Olivinföhrender Gabbro von Björkmossa S. 19/-25”,5—20",8 EN =
» » » — Ryningsnäs S. 35 24”,3 8,5 =
Bronzitgabbro von Loftahammar. Typus 1 S. 40 - I.0 -
» » » » » "RS: 42 — = 2,698
Hornblendegabbro von Fihult.......oo.oo---- S. 47 24”,0 5,8 —
Glimmergabbro von Grönvik -.... ooso0o----- (få 31 3,3 1”,3 it
» » » einerI.im See Allgunnen S. 51/ 5,0—2”,0 1 -
» » eklefyd. os 2 OB AY gg 2 2,6 2,673
»” » HEEBJOSKMÖSSA mm or oss oa SE Hå | 5,0—3',0 —
» » » Åsbyholm 0R:2IE SIE S. 53] =-8',1—5,5 LT —
Uralitgabbro von Björkmossa................ S. 28 2208 6,3 2!
»” » URAN Köl efyg es Je 0 At ELEVEN TI S. 29] - 3,0 —
» » Raps s TESES AMT SCA NeNg Spets) - lev! —
| Diori VO An bulbs olla JJABN SA rn ER -
KIRaTZOTIL VON VENA ooo olooberossooos ont 5: 63 — '=10”,0—1”,0| —
» mpg lr UT Ts kok SAS ALISA BN S. 64 = 4.0 -—-
» SAN StOCkafOrP ===. -roo-o neo 9:64) 13,6—7,5 | VA0-—22 6 =
» NYENIME TORP >= 5 SSE ESS S. 67 — | 2,3 —
Olivindiabas von Björnshult . ...ooo.o...... STA ga BAG — -—
Enstatitdiabasvon einer Insel im Nömmensee S. 73 =-—20”,5—5”,0 — |
5; NT BYE Ng ag Eavcar,o) IV |
» DIBJOTISTOT PE ons s se AES S. 71) 16,8—9",0 | — —
) » Förhult(PorphyrKrystall) S. 78 E [öra on SUTPARNTES
Uralitdiabas v. Hessleby (Porphyr. Krystalle) S. 84 28,7 | = —
Hyperit DN IVT än SUG Ae for LIE SkoST Ret | 67,5 | ok
Umgewandelter Hyperit von Finshult..... S. 93) 17',0—8,0 | 67,8 | —
| KÖLNInTGN VON BJOTKMONSSA ooo o ooo. ooo ooo sann 8. 100/ — | 30,5 !) | = |
| Hornblendeschiefer sudl. vom See Flåren S. 103 2,1 | — I 262 |
fo
!') Der Werth ist das Maximum der in symmetrischen (makrodiagonalen) Schnittne im
Dunnschliffe: gefuondenen Auslöschungsschiefen.
8
114 Fr. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
Bei der Umwandlung geht der Feldspath zuerst in tribe
kaolinartige Massen iiber, aus denen sich allmählig blättrige
oder körnige Aggregate von Prehnit entwickeln. Diese Um-
wandlung ist in den betreffenden Gabbrogesteinen sowie in
den ihnen nahe verwandten Dioriten eine sehr allgemeine.
In anderen Fällen ensteht jedoch auch Epidot oder Zoisit
in grosser Menge. Dagegen wurde die Entstehung eines
saureren Feldspaths niemals wahrgenommen ebenso wenig
wie die Ausscheidung von sekundärem Quarz.
Der monokline Pyroxen ist zum Theil wirklicher Diallag
und zum Theil ein griäner malakolithähnlicher Augit. Die
beiden Arten scheinen jedoch nicht scharf von einander
getrennt sondern durch Ubergänge mit einander verbunden
zu sein. Bei der Umwandlung geht wohl der eigentliche
Diallag mit Vorliebe in eine fasrige uralitische, der Malakolith
dagegen in eine smaragditähnliche Hornblende iber. Dies
ist jedoch gewiss nicht immer der Fall, da der Diallag auch
eine ganz compacte Hornblende geben kann. Die Umwand-
lung des Pyroxens greift so zu sagen alle Punkte im Inneren
desselben auf einmal an und schreitet so lange vorwärts bis der
ganze Krystall umgebildet worden ist. Zwei neben einander lie-
gende Krystalle können jedoch in ganz verschiedenem Grade
umgewandelt sein. Ebenso können von zwei von einem und
dem selben Felsen geschlagenen Handstiicken das eine noch ver-
hältnissmässig unverändert sein, während das andere kaum noch
frischen Pyroxen aufweist. Diese Umwandlung des Pyroxens
kann keine Folge der oberflächlichen atmosphärischen Ver-
witterung sein, denn man findet oft ganze Gebirgsmassen die da-
von durchdrungen wurden. Sie ist auch nicht ausschliesslich
an die Grenzen der Gabbrostöcke gebunden, denn man findet
oft in der Mitte derselben ganz veränderte Partieen während
das Gestein näher den Grenzen noch bedeutend weniger um-
gewandelt sein kann. Bei Loftahammar erwies sich der
Bronzitgabbro in einer gewissen aber stets sehr geringen
Entfernung von den dem Gesteine in zahlloser Menge durch-
setzenden Granitadern gänzlich umgewandelt, während das
Gestein im Contacte mit einer mächtigen Quarzader noch
völlig frisch erschien.
Der »hombische Pyroxen ist theils farbloser undichroi-
tischer Enstatit und theils farbiger, lebhaft polarisirender und
stark dichroitischer Bronzit oder Hypersthen. Die verschie-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 115
denen Glieder der rhombischen Pyronenreihe wechseln jedoch
mit einander sogar im selben Dinnschliff. Sowohl der En-
statit wie der Bronzit und der Hypersthen enthalten die fir
diese Mineralien karakteristisehen Interpositionen in reich-
licher Menge. Bei der Umwandlung gehen diese Mineralien
vorzugsweise in ein blättriges, lebhaft polarisirendes, talk-
ähnliches Mineral iäber. Zuweilen entwickelt sich aber auch
feinfasriger, sehwach doppelbrechender Bastit (oder Serpentin?)
längs den Kliften und Quersprängen. Ob Hornblende aus
dem rhombischen Pyroxen entstehen kann, wurde freilich nicht
directe beobachtet, scheint aber dennoch sehr wahrscheinlich,
da solche Handsticke, in denen sämmtlicher Pyroxen in Horn-
blende umgewandelt war, dicht neben solchen geschlagen
wurden, welche rhombischen Pyroxen in ziemlicher Menge
enthielten. Wenn der rhombische Pyroxen so an Menge
zunimmt, dass er als ein Hauptbestandtheil des Gesteins zu
betrachten ist, so geht der gewöhnliche Gabbro in ein En-
statit-, Bronzit- oder Hypersthengabbro iiber. Ein solcher
Hypersthengabbro darf aber beileibe nicht mit den zuerst von
Törnebohm erkannten und beschriebenen schwedischen Hy-
periten, welche einer ganz anderen Gesteinsfamilie angehören,
verwechselt werden, wie dies Dr. E. Svedmark gethan hat.
Die Hornblende tritt in den Gabbrogesteinen der betref-
fenden Gegenden sowohl als griäne, sekundäre, wie als
bräunliche, primäre Hornblende auf. Beide Arten können
vollkommen compacte, mit ausgezeichneter, prismatischer Spalt-
barkeit versehene, stark dikroitische Krystalle oder kry-
stalloidiscehe Körner bilden. Sie unterscheiden sich jedoch
ausser durch die Farbe auch durch die verschiedene Aus-
löschungsschiefe. Der Farbenunterschied beruht zum grössten
Theil auf die Verschiedenheit des parallel c schwingendén
Strahles. Dieser hat nämlich bei der sekundären Hornblende
stets einen bläulichen Farbenton, beiderprimären dagegen einen
bräunlichen. Die Farben der beiden äbrigen Strahlen können
einander dagegen ziemlich ähnlich sein bei den beiden Horn-
blendearten so wie auch die Art der Absorption u. s. w. Dass
die braune Hornblende wirklich primär ist, dafär spricht unter
anderem auch der Umstand, dass solche Hornblende auch
wenn sie von primärem einheitlichem Quarz gänzlich um-
schlossen wird doch in ihrer eigenen Form krystallisiert be-
funden wird. In der folgenden kleinen Tabelle sind die an
116 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
kleinen Spaltprismen gemessenen Werthe der Auslöschungs-
schiefe auf Prismenflächen angegeben. Die angefihrten
Zahlen sind die Mittel der an verschiedenen Spaltprismen
erhaltenen Werthe.
Tabellarische Zusammenstellung der Auslöschungsschiefen
auf P (110).
Auslöshungsch. a. 0 P.
Art und Fundort des Gesteins. ET
| » Gr. Hornbl. | Br. Hornbl. |
Bronzitgabbro von Loftahammar ........... S. 45| 175 | —
| Hornblendegabbro von Ellarebo .......... S: AT 17,4 | 12",2
| Uralitgabbro » Björkmossa....... S. 28 | 167,3 | —
Diorit FR tnfult tee S. 60 | — | 12,8
Diorit von Vena ....... KORA drder ARE Lada SKA = | Te
| Quarzdiorit. von SJOgle-sssoo ooo o--------- S. 66 | 1 128-:9
| Umgewandelter Hyperit von Helberna ... S. 90 | 3,6 | —
Granatfährender Hornbleudeschiefer sädl.v. |
Flårensee............. bron br sed MA org S: 102 | 167,2 —
Granatfreier Hornblendeschiefer v. Sörabo S. 106 | 8,8 -
Wenn die primäre Hornblende so reichlich wird, dass sie
neben dem mehr oder weniger umgewandelten Pyroxen ein
Hauptbestandtheil im Gabbro wird, geht dieser allgemein in
ein Hornblendegabbro iiber. Ein besonderer Typus des Horn-
blendegabbro wird von den 5. 46 beschriebenen Gesteinen
repräsentirt.
Der Glimmer scheint in den meisten Fällen gewöhn-
licher Biotit zu sein. Nur in dem Gestein von Loftahammar
bat er ein Aussehen, das an den HFEisenglimmer erinnett.
Wenn der Glimmer reichlicher wird, welches wohl immer
mit einer Zunahme des Quarzes und ein Saurerwerden des
Feldspaths verbunden ist, geht der Gabbro in typischen
Glimmergabbro iäber.
Der Quarz ist ein wohl nur selten (in dem olivinfuhren-
den Gabbro) gänzlich fehlender Bestandtheil dieser Gesteine.
Er tritt jedoch meistens nur spärlich auf und bildet stets das
letzte zwischen den ibrigen Bestandtheilen eingeklemmte
Krystallisationsresiduum. Nur in den Glimmergabbros ist der
Quarz, wie oben erwähnt, reichlicher. Sein Auftreten ist
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 117
jedoch auch hier das nähmliche wie in den eigentlichen
Gabbros. Da der Quarz der zuletzt auskrystallisierte Bestand-
theil ist, so sind die iäbrigen Gemengtheile stets in aus-
gezeichneter Weise krystallisirt, so bald sie an Quarz stossen
oder in denselben hineinragen.
Das Eisenerz scheint der Hauptsache nach reines Magnet-
eisen zu sein. Nur untergeordnet ist dem Magneteisen etwas
Titaneisen oder titanhaltiges Magneteisen beigemengt. In
dieser Beziehung unterscheiden sich die Gabbros von den
Diabasen, in welchen das HEisenerz stets in kalter Salzsäure so
gut wie gänzlich unlöslich befunden wurde und desshalb
wohl dem Titaneisen zugerechnet werden muss. Die körnige
Ausbildung des Eisenerzes in den Gabbros unterscheidet es
ibrigens auch mikroskopisch von dem mehr oder weniger
leistenförmig entwickelten HEisenerze der Diabase. Neben
dem Magneteisen kommt auch etwas Magnetkies sowie
Sclhwefelkies untergeordnet in den hierher gehörigen Gesteinen
vor. Nickelhaltiger Magnetkies nebst Kupferkies kommen
auch mehrerorts auf Triimern und Gängen gesammelt vor
und haben z. B. bei Klefva im Kirchspiel Alsheda, Section
»Hvetlanda>», zu einem noch vor zehn Jahren bedeutenden jetzt
aber niedergelegten Bergbau Anlass gegeben.
Der Apatit tritt gewöhnlieh in rundlichen oder länglichen
Körnern, seltener als langgezogene Nadeln auf. Die Menge
des Apatit wechselt natiärlich bedeutend in den verschie-
denen Handsticken und Gesteinen, scheint aber nirgends
iibermässig reichlich zu sein.
Der Olivin ist jedenfalls ein sehr spärlicher Gemeng-
theil der Gabbrogesteine dieser Gegenden. Es sind nämlich
nur einige Vorkomnisse bekannt, in denen frischer Olivin
zu finden ist. In noch. einigen anderen Vorkomnissen findet
man noch Umwandlungsprodukte, die mit aller Wahrschein-
lichkeit aus Olivin entstanden sind. Aber auch da, wo der
Olivin oder seine Umwandlungsprodukte angetroffen werden,
sind diese Mineralien nur spärlich und wie es scheint nicht
in allen Handsticken zu finden. Bei der Umwandlung geht
der Olivin theils in grine stenglige Hornblendeaggregate
und theils auch in dichte serpentinartige Massen iber.
Den Titanit findet man nur ganz vereinzelt in einigen
der hornblendereicheren Gabbrovarietäten, wo er dann ge-
wöhnlich das Eisenerz kranzartig umgiebt. :
Mast
118 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
Die Umwandlung der Gabbrogesteine ist vorhin schon
geniägend besprochen worden. Es mag hier noch besonders
hervorgehoben werden, dass eine Neubildung von Granat in
diesen Gesteinen niemals beobachtet wurde, ein Umstand auf
dessen Bedeutung Dr. Törnebohm mich zuerst aufmerksam
machte. Das Fehlen des Granats in den schwedischen Gabbro-
gesteinen (sowie in den Dioritgesteinen) ist nämlich fär diese
sehr characteristisch den Hyperiten gegeniiber, in denen sich
der Granat bei der Umwandlung in grosser Fille entwickelt.
Eine Neubildung von Quarz wurde auch niemals in diesen
Gesteinen wahrgenommen. Bemerkenswerth ist, dass weder
in den frischen noch in den umgewandelten Gesteinen dieser
Gegenden von gewaltigem Gebirgsdruck zeugende, mikro-
skopische Druckerscheinungen jemals beobachtet wurden.
II. Die Dioritgesteine sind den Gabbrogesteinen sehr
nahe verwandt und treten auch, in vielen Fällen wenigstens,
in engster geologischen Beziehung zu ihnen auf. Es sind
im Allgemeinen verhältnissmässig helle, mittelkörnige Ge-
steine, in welchen der weisse oder licht röthliche Feldspath
und die Hornblende makroskopisch deuntlich zu erkennen
sind. Quarz fehlt diesen Gesteinen wohl niemals vollständig
ebenso wenig wie den eigentlichen Gabbrogesteinen, wenn
er auch in den eigentlichen Dioriten sehr spärlich ist. Der
eigentliche Diorit kann demzufolge als ein Gabbro betrachtet
werden, in welchem primäre Hornblende den Pyroxen zum
allergrössten Theil oder gänzlich ersezt. Die Quarzdiorite
können dagegen als Åquivalente zu den Glimmergabbros
betrachtet werden. Beide genannten Dioritarten stimmen
nämlich, was ihre Structur und mikroskopischen Habitus
u. s. w. anbelangt, vollständig mit den betreffenden Gabbro-
gesteinen iiberein. Die Gemengtheile der Diorite bilden
demgemäss idiomorf entwickelte Krystalle, die besonders da,
wo sie an den Quarz grenzen, scharfe Krystallformen auf-
weisen. Das die Hornblende in diesen Gesteinen primär ist,
geht unter anderem auch aus dem Umstande hervor, dass
sie, auch wenn sie vom primären einheitlichen Quarz gänz-
lich oder theilweise umgeben wird, doch in ihrer eigenen Form
krystallisirt erscheint. Neben der bräunlichen primären
Hornblende findet man jedoch auch in diesen Gesteinen
bläulichgräne Hornblendepartien, die wohl als sekundär, aus
Pyroxen entstanden zu betrachten sind. Als ein fir die Diorite
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. : n:o 14. 119
besonders charakteristischer Bestandtheil mag der Titantt
noch besonders erwähnt werden, den man wohl in allen
diesen Gesteinen mehr oder weniger häufig begegnet. Der
Feldspath ist in den eigentlichen Dioriten ein Labrador, in
den Quarzdioriten dagegen von wechselnder Zusammen-
setzung (Labrador-Oligoklas). Von zwei oder mehreren scharf
getrennten Plagioklasarten kann jedoch nicht die Rede sein,
da der Wechsel der Zusammensetzung sich ganz allmählig in
einem und demselben Individuum vollzieht, so dass in dieser
Weise eine Art zonaren Aufbaues hervorgerufen wird. Neben
dem Plagioklas kommt jedoch auch etwas Ortoklas in den
hierher gehörigen Gesteinen vor.
III. Die Diabase sind durch ihr geologisches Auftreten
in Gängen, Strömen und intrusiven Lagern. durch ihre
Structur u. 8. w. von den Gabbrogesteinen dieser Gegenden
aufs schärfste zu trennen. Unter den Diabasen selbst
kann man in diesen Gegenden vier von einander sehr ver-
schiedene Gruppen unterscheiden nämlich: Olivindiabase, En-
statitdiabase, Quarzreiche Diabase mit gelbem Feldspath und
Uralitdiabase. Die Olivindiabase sind dem von Törnebohm
beschriebenen Åsbydiabas in jeder Beziehung ähnlich. Der
Feldspath dieser Diabase wechselt seiner Zusammensetzung
nach etwa zwischen Labrador und Andesin. Der Wechsel
der Zusammensetzung vollzieht sich jedoch ebenso wie bei den
Quarzdioriten in einem und demselben Individuum von
innen nach aussen, so dass man nicht von zwei verschiedenen
Plagioklasarten reden kann. Bemerkenswerth ist das Vor-
kommen der Olivindiabasgänge mitten zwischen den Enstatit-
diabasgängen, mit welchen sie oft vollkommen parallel ver-
laufen.
Die Enstatitdiabase sind ihrem ganzen Habitus nach den
Olivindiabasen sehr ähnlich und makroskopisch wohl kaum
mit Sicherheit von diesen zu unterscheiden. Es sind ver-
hältnissmässig helle mittelkörnige Gesteine mit ausgezeichnet
doleritisehem Habitus. Die Menge des stets farblosen, voll-
kommen undichroitischen und schwach doppelbrechenden En-
statits schwankt zwischen weiten Grenzen. Der Enstatit mag
aber reichlich oder spärlich sein, stets behält das Gestein
einen ganz bestimmten Habitus. Die Ausbildung des En-
statits ist besonders in den daran armen Gesteinsstiäcken eine
derartige, dass sie eine sichere Bestimmung der Auslöschungs-
120 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
schiefe nicht gestattet. Dies muss um so mehr hervorgehoben
werden, da Törnebohm gerade aus diesen Gegenden das Vor-
kommen von Salitdiabasen erwähnt”'). Auf Grund dieser An-
gabe Törnebohms ist der Verfasser sehr zweifelhaft gewesen,
ob die Bestimmung auch richtig sei. Nach genauen Erwä-
gungen und erneuerten Untersuchungen bin ich jedoch zu der
Ueberzeugung gelangt, dass ein Irrthum meinerseits in diesem
Falle kaum möglich sei. Der Plagioklas der Enstatitdiabase
wechselt in seiner Zusammensetzung in ähnlicher Weise wie
in den Olivindiabasen etwa zwischen Labrador und Oligoklas.
Daneben kommt aber auch etwas Orthoklas vor. Der Quarz
ist in einigen dieser Gesteine verhältnissmässig sehr reichlich.
Die beschriebenen Enstatitdiabase können, wie es scheint, mit
keinem der von Törnebohm beschriebenen Typen zusammen-
gestellt werden, denn der Bronzitdiabas Törnebohms reprä-
sentiert einen ganz anderen Typus, dem der später zu er-
wähnende Bronzitdiabas von Madebråten sehr nahe kommt.
Sehr beachtenswerth ist, dass die beiden obigen Diabasarten,
der Olivindiabas und der Enstatitdiabas, an das Granitgebiet
dieser Gegenden gebunden sind und nicht iäber die Grenze
hinaus in dem Gneisgebiete gefunden worden sind, während
umgekehrt die gleich zu besprechenden Quarzreichen Diabase
mit gelbem Plagioklas, die höchst wahrscheinlich mit dem
Hyperit eng verknipft sind, nur in dem Gneisgebiete ge-
funden werden.
Die letzt erwähnten Diabase zeichnen sich durch die
gelbe Farbe ihres Plagioklases, durch ihren Gehalt an Quarz
und farblosem Orthoklas und durch die verhältnissmässig
leichte Umvandlung ihres Pyroxens aus. Es sind dunkle fein-
körnige Gesteine, die sich schon durch ihr makroskopisches
Aussehen von den bisher besprochenen Diabasen deutlich
unterscheiden. Der Pyroxen dieser Diabase ist ein an und
fur sich ziemlich lichter, durch eingemengten Staub bräunlich
gefärbter, monokliner Augit. Nur ausnahmsweise wie z. B.
in dem seinem ganzen Habitus nach hierher gehörigen Diabas
von Madebråten im Kirchspiel Slätthög findet man einen
schwach gefärbten, etwas dichroitischen, rhombischen Augit
neben dem monoklinen. Die braune Farbe des Plagioklases
wird ebenfalls durch einen ungemein feinen, auch bei der
stärksten Vergrösserung nicht auflösbaren Staub erzeugt.
!) Neues Jahrbuch fir Mineralogie etc. B. II. H. 1. 8. 50 Ref.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 121
Eigenthämlich ist der Kontrast zwischen dem gelben Pla-
gioklas und der zwischen den Plagioklaskrystallen befind-
lichen, aus Quarz und Orthoklas bestehenden Masse. Was
das geologische Vorkommen dieser Diabase anbelangt, so ist
es freilich noch nicht erwiesen aber höchst wahrscheinlich,
dass sie ebensowie die Hyperite intrusive, zwichen den Gneis-
schichten eingeschaltete Lager bilden. Uberhaupt sind diese
Diabase so eng mit dem Hyperite dieser Gegenden verknäpftt,
dass man kaum an eine Zusammengehörigkeit dieser beiden
Gesteinsarten zweifeln kann, besonders da petrographische
Ubergänge mit aller Wahrscheinlichkeit existieren. Wenig-
stens finden sich mehrere Vorkommen, von denen der Ver-
fasser nicht entscheiden mag, ob sie den hier abgesehenen
Diabasen oder dem Hyperite zuzurechnen sind.
Die eigentlichen Uralitdiabase finden sich in grosser Zahl
im Granitgebiete der Sectionen »Hvetlanda», »Lenhofda> u. s. w.
Es sind feinkörnige bis dichte, gränliche Gesteine, die we-
sentlich aus uralitischer Hornblende und Plagioklas bestehen.
Nicht selten sind diese Gesteine durch ausgeschiedene Feld-
spathe porfyrisch entwickelt. Dass die Hornblende in diesen
Gesteinen eine sekundäre, aus Augit enstandene ist, geht daraus
hervor, dass man nicht selten unumgewandelte Augitreste
darin findet. Es finden sich sogar zu dieser Gesteinsreihe
hörende Glieder, in denen unzersetzte Pyroxenkerne noch
vorwaltend sind. Nach den am wenigsten zersetzten Gliedern
dieser Reihe zu urtheilen scheinen die betreffenden Diabase
urspruänglich Gesteine etwa von dem Habitus der oben be-
sprochenen enstatitarmen Enstatitdiabase gewesen zu sein.
Der Plagioklas dieser Diabase kann noch ziemlich frisch sein
trotz der durchgreifenden Umwandlungsvorgänge, denen der
Augit unterlag. Ailmählig wandelt sich jedoch auch der Pla-
gioklas um, wobei sich tribe kaolinartige Massen nebst
reichlicher £Epidot entwickeln. HEigenthämlich ist das Auf-
treten dieser Diabase als mehr oder weniger mächtige Sal-
bänder an den in diesen Gegenden so gewöhnlichen Quarz-
porphyrgängen. Die Uralitdiabase können jedoch auch selb-
ständig ohne den Porphyr zu begleiten auftreten. Wenigstens
sind sie in mehreren Gängen beobachtet worden, in denen
kein Quarzporphyr gleichzeitig wahrgenommen wurde.
IV. Der Hyperit der schwedischen Gneiszone ist ein
zuerst von Törnebohm erkanntes und beschriebenes Gestein.
G.
122 FR. EICHSTÄDT, PYROXEN OCH AMFIBOLFÖRANDE BERGARTER.
Seitdem sind wohl manche andere Gesteine sowohl in Schwe-
den wie in anderen Ländern mit dem Namen Hyperit belegt
worden. Hierbei scheint es aber dem Verfasser ausser Acht
gelassen worden zu sein, dass der von Törnebohm beschriebene
Hyperit kein gabbroähnliches Gestein, also kein Hyperstehn-
gabbro ist, sondern ein Gestein, das so viele Analogien mit
den Diabasen aufweist, dass es wohl ohne Zweifel der Diabas-
familie zuzurechnen ist. Dass die hier ausgesprochene Auf-
fassung des Hyperits in der That die richtige ist, scheint unter
anderem auch durch die nahen Beziehungen dieses Gesteins
zu den oben beschriebenen dunkeln Diabasen hervorzugehen.
Es wäre winschenswerth, dass der Name Hyperit nur fir
solehe Gesteine verwendet wiirde, die mit den Hyperiten
Törnebohms identisch sind, denn nur in diesem Falle scheint
die Einfihrung dieses Namens iiberhaupt einen Sinn zu haben.
Was den Habitus, die Zusammensetzung und die Umwand-
lung anbelangt, so konnte der Verfasser nur die vwöllige
Ubereinstimmung des ibrigens auch schon von Törnebohm
erwähnten Hyperits von Långhult mit den Wermländischen
Hyperiten konstatiren. Es mag jedoch bemerkt werden, dass
der Verfasser zwar die Neubildung von Quarz und saurerem
Plagioklas mit einiger Sicherheit wahrnehmen konnte, dass es
ihm jedoch zweifelhaft erscheint, ob eine Umwandlung des
Hyperits dieser Gegenden in wirkliche Quarzamphibolite statt-
gefunden hat. Die Umwandlung des Hyperits in granatreiche
dioritisehe Gesteine konnte nämlich leicht und sicher wahr-
genommen und Schritt fir Schritt verfolgt werden, während
die weitere Umbildung dieser »Hyperitdiorite» in normale
Quarzamphibolite nicht verfolgt werden kounte, obgleich es
der Aufmerksamkeit des Verfassers nicht entgangen ist, dass
die Quarzamphibolite bemerkenswerth oft mit dem Hyperit
und den ihm verwandten Diabasen dieser Gegend vergesell-
schaftet sind.
V. Der Olivinit ist ein massiges, wesentlich aus Olivin
nebst dessen Umwandlungsprodukt, und Augit oder Horn-
blende bestehendes, tiefsechwarzes Gestein. Feldspath stellt
sich local in nicht unerheblicher Menge ein. Nach seiner
Zusammensetzuug ist dieser Feldspath ein Anortit. Der
eigentliche Olivinit, der im ganzen genommen ziemlich selten
zu sein scheint, darf nicht mit den als locale Ausscheidungen
in den Hyperiten bekannten, hauptsächlich aus Olivin und
IT
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 14. 123
Eisenerz bestehenden Olivingesteinen verwechselt werden.
Von diesen untercheidet sich nämlich der eigentliche Olivinit
nicht allein durch sein geologisches Vorkommen sondern auch
durch die Art seiner Umwandlung und die dem Olivin be-
gleitenden Gemengtheile. Ob der Olivinit selbständige Gänge
bildet oder ob er als Ausscheidungen in den Gabbrogesteinen
aufzufassen ist, ist freilich noch nicht entschieden. Die letztere
Annahme scheint jedoch nicht wahrscheinlich in Anbetracht
dessen, dass nicht allein der Olivin ein so spärlicher Gemeng-
theil der betreffenden Gabbros ist, sondern auch von lauter
solchen Mineralien begleitet wird, die in den Gabbrogesteinen
sonst nicht näekollen werden. Uberhaupt Akon. der hier
abgesehene ön eine so grosse Åhnlichkeit mit dem von
Cohen beschriebenen bRifkspen Gesteine voh Schriegs-
heim im Odenwalde zu haben, dass eine Parallelisirung mit
diesem Gesteine wohl als gerechtfertigt erscheint.
VI und VII. Die Hornblendeschiefer des Gneisgebietes
der Section »Wexiö» sind theils granatfihrende und theils
granatfreie, schiefrige Gemenge von Hornblende und Quarz,
relklen beiden Hauptgemengtheilen noch andere Mineralien,
wie Glimmer, unmagnetisches Fisenerz, Titanit, Epidot und
Apatit in wechselnder Menge beigefuägt sind. Wenn Feld-
spath in beträchtlicherer Menge hinzutritt, geht der Horn-
blendeschiefer in Quarzdioritschiefer iber. Eigentliche Diorit-
schiefer, das heisst schiefrige Gemenge von Hornblende und
Plagioklas, sind nicht angetroffen. Die Frage, ob die kristalli-
nischen Grinschiefer dieser Gegenden als weitere Umwand-
lungsprodukte von massigen Hyperiten und Gabbrogesteinen
aufzufassen und mit diesen durch Ubergänge verbunden sind,
glaubt der Verfasser auf Grund seiner jetzigen Untersuchun-
gen verneinen zu missen, obgleich er angesichts der vielen
einstimmigen Angaben iber solche Verhältnisse in anderen
Gegenden und anderen Ländern die Möglichkeit davon nicht
in Abrede stellen will.
i 9 J
H i | VCE AR
Å
Ygst bi Om aåfö FR AM i RAS VÄG
| |
| Ae ie ra baveav PRATA ji iot |
fre ÖGad Ae oviv bootar ndjkssodtt
Winn TIODRIAMS närnaatadra/ fadlivolon M Hi
ist mi Ormesta Un dö konen
Ng Wi udrk niboartor die välgal dl oliddrse 2 2
uniakAROtdduva ja i»gmubrod: maud ake no
ton Farttkuoboidsetnasdstn daåd di von
| fvd (irvind mm ft i nin "oa ra pe i"
Oväforkasfudde oc 4 Ndi und Ren
” v p) tl da td) at ras Eon
Iasonuldn Hd tb -Aadinlifds nar
| | dT) v 'Bollo
| | b
At HN i T vän ci
iret | yet hd
oll
T |
+ 1 nd
| lär ort BT 1 Mali ord Hyror Om st
TIVEL I flin mods tara
ullasertl ol TNT vild art arttånn da iNHin ini
buda vt il avmvetelnridba Får) 1 xavib iotomda
a nisievorddbs pp ostorkiocg i fåran TUNA så 1
; Lv anmteh frida void Rille eoeoertb tt
; ndouevudtti MÅ06 todfmer bauvv firå 1saenliol
' i ä då $
ITVRDDL SG syndar 3 | (kUBRUgt UNSTOEN
5 tollna od trå läran milda öd; ETEN
; nn i [ av byve be /
Livrvenödlade da
; på Na
Sr > ikea
Me : | AE
; | - EN SÅ
F Jupp DONE
Br Lp och ör NA vå Md
SÅ sa N J , TEL ta bletg! hek vg
Ci i É Se i
BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. il. N:o fö.
NOTES
ON
WE EAMILY ASELLIDAE.
BY
CARL BOVALLIUS.
COMMUNICATED TO THE ROY. SWEDISH ACADEMY OF SCIENCES, 1885. DEC. 9.
STOCKHOLM, 1886.
KONGL. BOKTRYCKERIET.
P. A, NORSTEDT & SUNER,
L the following notes the family Asellide&e is taken within
the same limits as does G. O. Sars !), that is excluding
Munna. With HArGER ”) I agree in separating Limnoria from
the other genera as the type of a family of its own. Many
of the genera of the family are closely allied, but I think it
wiser to retain them as different genera than to unite them with
others, at least before a very detailed examination might be
made.
Cecidothea seems to be closely connected with dsellus
Forelii and ÅA. cavaticus, but without any knowledge of the form
of its pleopoda it is impossible to say whether it ought
to be united with Asellus or not. The old genus Henopomus
of KROEYER, on the other hand, is placed as synonymous with
Ianira, because it is evident that IKRoEYER had no knowledge
of the characteristics of Ianira quoted by LEAcH. Icridina was
already by SPENCE BATE and WEstwoop united with JIcera;]I
think they were right in doing so, as the only characteristic,
quoted by MIiLNE EDWARDS for separating Ieridina from Iera,
is common to all Izere.
I have been induced to propose some new generic names
in order to get more uniformity in the system. The family
is a very natural one, defined as it is here, and one of the
most interesting, because the different habits of its members
show many peculiar modifications of their organs.
1) »Oversigt of Norges Crustacéer, med forelgbige Bemserkninger over
de nye eller mindre bekjendte Arter» Christiania Videnskabsselskabs
Forhandlinger, 1882. N:o 18, p. 16.
?) >Report on the marine Isopoda of New England and adjacent waters.
Report of the U. 5. Commissioner of Fish and Fisheries. Part 6.
1880. p. 313:
ASELLIDAE.
BOVALLIUS.
C.
JE] AO) RUE JA RS fr tr ERT > fä NT Ke är See '39e[momdun-4 BPR RE
KEOVIT PWDT öl FR SO SR 'SUIMO][0J 244 09 1vjtuns forduwrs
"UMD TvE suNNeDdWARE IKT os RR '2481UI28] JOU "Poowporny
TEKN NaN NO KAT ER Lr ga) DR Ta '2981UTDB| 'poonposd] sjuom5as 244 lo FÖRE ES
JO SUTSIT UT [BI J - . SARS
SEINE VAA idYOT. 8 RN "IBUIWB] Bpodoan ur [-vT "ULIOFIYIQUS T 2 d fönsun Sd
'29e1TU128] 200 Id "Poyel LE
KRONA DUDE RR 'WTOJI[SIS spaonpoad £1901808)
3 se FNS SE — SOK a IR (65 rer SERNER "2 SAGER RENAR EN | epod
NR PSN -01919d 30 stred
SFTITAR ARE. k 4 FRE gg de oa st SIR de ol ss Se dn a so NR 4 XIS Se] 2 JO
TTAMSVH "UJ UdJS 9 msRA RSA 'DpYjasy
SSYV SEG) S1COS CU WWIAT GE EN er a paunpotd Ajoore9s sum
-395 3414 JO Sul
-T8W 181398 vpodotar
| 'BurMOT[0F 94 llad jo med as
"HÖYS 0 "sNOsvuoYTUTIK fa REA '24etumer poonpolid])og repwrs ojdunrs! :o3emamSun
"TOOM (jun "PIJe[na
SSA DIE KTDYV III VAD SR SA '1OUS so] dare -unpad 10 aldwrs
NA Su fn AON Å SösÖoLdT au 'squaw3os '-uv fo Ied puoa
Tf GUVNOVT 'S 'V VIYROpwRI) '& paanpord I ou4 Jo sutsrew |-ag'muortlo4ognus
ERS VAT fn NR q [1998] 'FUO[ ÅIJA |
'XOUAAOUT9) SNS I paonpord
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND (II. N:O 15. 0
A. With simple or pedunculated, uni-unguiculate dactyli.
Genus. I.
Syn. Vi64.
1791.
1802.
1803.
1506.
1813.
1815.
1816.
1817.
1818.
I1SIS.
1819.
Asellus.
Asellus.
GEOFFROY
ST. HILATRE.
»
»
GEOFFROY ST. HILAIRE.
OLIVIER.
LATREILLE.
>
LATREILLE.
LEACH.
R18S0.
LATREILLE,
LAMARCE.
SAMOUELLE.
Histoire abregée des In-
sectes, ete. Tome 2:me,
p. 672. Paris.
Encyclopédie <métodi-
que. Histoire naturelle
des Insectes. Tome 4:me,
p. 246. Paris. 4:to.
Histoire naturelle géne-
rale et particuliére des
Crustacés et des Insec-
tes. Tome 3:me, p. 41.
Paris.
> Tome 6:me, p. 348.
Genera Crustaceorum et
Insectorum. Tom. 1, Pp.
63. Paris and Strass-
bourg.
>Crustaceology>. The
Edinburgh Encyclope-
dia. Vol. 7, p. 404.
>A tabular view», etc.
Trans. of the Linn. Soc.
Vol. 11, p. 373.
Histoire naturelle des
Crustacés des environs
de Nice. p. 133. Paris.
in Le régne animal etc.
par Cuvier. Tome 3:me
Pp. 56: Paris.
Histoire naturelle des
animaux sans vertébres.
Tome 5:me, p. 157. Paris.
>An account ofthe Crusta-
cea of the United States».
Journ. of the Acad. of
Sci. of Philadelphia. Vol.
1, part 2, Pp: £26:
The Entomologists use-
ful Compendium. Pp-LLO:
London.
') There are printed new title-leaves to all the 18 volumes marked 1830.
Diagn.
1836.
1835.
1540.
1844.
1849,
1532.
1867.
1S6S.
2
C. BOVALLIUS.
Asellus. GEOFFROY
ST. HILAIRE. LATREILLE.
2 DESMAREST.
> LATREILLE,
» LATREILLE.
> LAMARCE.
> MILNE-EDWARDS.
2 DESKAX
> MILNE-EDWARDS,
» LUCAS.
? DANA.
> SPENCE BATE
Corpus elongatum, deplanatum.
Caput rotundatum, non rostratum.
Oculi conspicui vel nulli.
Antenne primi paris, quartam partem antennarum secundi paris
. Histoire
ASELLIDZA.
Familles naturelles du Rég-
ne Animal. p. 295. Paris.
Considérations générales
sur la classe des Crustacés.
Pp. 313. Paris:
in Le Régne Animal par
Cuvier. Nouvelle édition.
Tome 4:me, p. 140. Paris.
in Le Régne Animal par
Cuvier. 3:me éd. Tome
2:me, p. 218. Bruxelles.
(Deshayes et H. Milne-Ed-
wards), Histoire naturelle
des animaux sans verté-
bres. 2:me éd. Tome 5:me,
p. 266. Paris:
Histoire naturelle des
Crustacés. Tome 3:me, p. us
146. - Paris.
Zoology of New-York. Part
6. Crustacea. p. 49. Al-
bany. 4:to.
in Le Regne Animal par
Cuvier. Ed. acc. des plan-
ches. p. 203. Paris.
Histoire naturelle des
Crustacés, des Arachnides
et des Myriapodes. p. 259.
Paris.
United States Exploring
Expedition. Crustacea. Vol.
2, Pp. TIGG ROR
naturelle des
Crustacés d'eau douce de
la Norvége. p. 93. Christi-
ania. 4:to.
and J. O. WEsTWOoOD. ÅA
History of the British Ses-
sile-eyed Crustacea. Vol. 2,
p. 341. London.
equantes, flagello multi-articulato instruct2e.
Antenme secundi paris longitudinem corporis equantes, flagello
multi-articulato instruct2.
Mandibule palpum tri-articulatum gerentes.
BIHANG TILL KK. SVICVET.SAKADA HANDL. BAND 11; NO: 15. 7
Latera segmentorum perii non, vel paulo producta.
Pedes pereii primi paris subcheliformes, ceteri subequales, gres-
sorii. Dactyli pedunculati, uni-unguiculati.
Pedes plei primi paris femin& laminas duas parvas formant,
ceteros non tegentes.
Pedes uri styliformes, ramis binis angustis.
The body is oblong, depressed.
The head is broad, rounded, without rostrum.
The eyes are distinct, lateral.
The first pair of antenne equal a fourth of the length of
the second pair.
The second pair of antenne are about as long as the body,
tbe flagellum is multi-articulate.
The mandibles are strong, with a three-jointed palp.
The lateral margins of the pereional segments are a
little produced.
The first pair of pereiopoda are subcheliform. The follow-
ing subequal, walking legs. The dactyli are pedunculated,
uni-unguiculate.
The first pair of pleopoda of the female consist of two
small lamine, not covering the following pairs.
The uropoda consist of styliform peduncles with two
narrow rami each.
1. Asellus aquaticus. LINNÉ.
Syn. 1761. Oniscus aquaticus. LINNÉ. Fauna Suecica. Ed. 2:da.
p- 500. N:o 2061. Stockh.
1764. Asellus > > GEOFFROY. Histoire abregée des
Insectes, etc. Tome 2:me,
Pp: 6r2.v Paris:
1767. Oniscus » > Systema nature. Ed.
12:ma. p. 1061. Stock-
holm.
1776. > » 2 O. F. MÖLLER. Zoologi&e Danice
Prodomus. N:o 2365, p.
97. Copenhagen.
1778. Squilla asellus. > DE GEER. Mémoires pour ser-
vir a VPhistoire des In-
sectes. Tome T7:me, Pp.
496, pl. 31, fig. 1. Stock-
holm. 4:to.
8
Syn.
1813.
1815.
1816,
1818.
1818,
1825.
C. BOVALLIUS. ASELLIDA.
Oniscus aquaticus. LINNÉ.
> > 2
Asellus aquaticus. >
Cymothoa aquatica. »
Idotea aquatica. ;
Asellus vulgaris. LATREILLE.
2 2 2
» >
> aquaticus. LINNE.
> vulgaris. LATREILLE.
Idotea aquatica. LINNÉ.
Asellus vulgaris. LATREILLE.
O. FABRICIUS. Fauna groen-
landica. p. 251. Copen-
hagen.
J. CHR. FABRICIUS. Mantissa
Insectorum, vol. 1, Pp.
241. Copenhagen.
OLIVIER. Encyclopédie méto-
dique. Histoire na-
turelle des Insectes.
Tome 4:me, p. 252. Pa-
ris. 4:to.
J. CHE. FABRICIUS. Entomo-
logia systematica. Vol.
2, p. 505. Copenhagen.
2 Supplementum Ento-
mologixe. Vol. 1. p. 303.
Copenhagen.
Histoire naturelle géne-
rale et particulieére des
Crustacés et des In-
sectes. Tome 6:me, Pp.
359, Tome 7:me, pl. 58,
fio; 15 Bars
LATREILLE. Genera Crusta-
ceorum et Insectorum.
Tom. l;ip. 63.!| Paris
and Strassbourg.
LEACH. >»Crustaceology». The
Edinburgh <Encyclo-
pedia. Vol. 7. p. 404.
> SA tabular view, etc.
Trans. of the Linn. Soc.
Vol; 41) P:a13C0:
R1sSs0o. Histoire naturelle des
Crustacés des environs
de Nice. p. 133. Paris.
LAMARCK. Histoire naturelle
des animaux sans ver-
tébres. Tome 5:me, p.
158: «Rans:
LATREILLE. »>Crustacés, Arach-
nides et Insectes», Ta-
bleau méthodique des
trois régnes de la na-
ture. (Encycl. méth.)
24:me partie. p. 6, pl.
328, fig. 21 and 22.
DESMAREST. <Considérations
générales sur la classe
BIHANG
1829.
1835.
1840.
1849.
1867.
1868.
1874.
TILL K.
Asellus vulgaris. LATREILLE,
2 > 2
2 2 2
> aquaticus. LINNE.
> vulgaris. LATREILLE.
> aquaticus. LINNE.
» 2 2
2 2 2
2 » >
SV. VET.-AKAD. HANDL.
BAND: 11. N:o 15. 9
des Crustacés. p. 313.
DIR AON fpl eNand, 2.
Paris.
?) in Le Regne Animal
par Cuvier. Nouvelle
édition. Tome 4:me,
p. 140. Paris.
LAMARCK. (DESHAYES et H.
MILNE-EDWARDS). Hi-
stoire naturelle des
animaux sans verté-
bres. 2:me éd. Tome
S:me p. 266. Paris.
H. MILNE-EDWARDS. Histoire
naturelle des Crusta-
cés. Tome 3:me, p. 146.
Paris.
GUEÉRIN-MENEVILLE. = Icono-
graphie du Réegne ani-
mal de Cuvier. pl. 51,
- HE, dn PAT,
H. MILNE-EWARDS,in Le Régne
Animal par Cuvier. Ed.
acc. des planches. p.
203; pl. 70;, bis, fig. I.
Paris.
Histoire naturelle des
Crustacés, des Arach-
nides et des Muyria-
podes. p. 260. Paris.
G. O. SARS. Histoire naturelle
des dCrustacés deau
douce de la Norvége.
p. 46, p1. 8—10. Christi-
ania. 4:to
SPENCE BATE and WESTWOOD
A History of the British
Sessile-eyed Crustacea.
Vol. 2, p. 341. London.
J. RITZEMA BOsS. Bijdrage tot
de kennis van de Crusta-
cea Hedriophthalmata
van Nederland en zijne
Kusten. Akad. proef-
SCKTitbisp. als pl 25
Groeningen. 8:0.
LUCAS.
!') The same literally reprinted in the editions of'1836 and 1849.
10 C. BOVALLIUS. ASELLIDA.
The head is broader than long, the lateral margins slightiy
excavated. The eyes consist of some few, 4—5, ocelli on each
side. The flagellum of the first pair of antenn&e consists of
10—12 articles, with 4—5 olfactory tubes. The second pair
of antenn&e are as long as the body. The metacarpus öf the
first pair of pereiopoda ig dilated. The first pair of pleopoda
consist of a short peduncle and a nearly quadrangular lamina
in the male; in the female of a small circular lamina. The
outer ramus of the uropoda is half as long as the inner.
Colour. Dark fuscous, spotted with wbhite.
Length. , 16 mam.
Hab. In streams and ponds all through Europe.
2. Asellus Forelii. H. BLANc.
Syn. 1880. Asellus Forelii. H. BLANC. >Isopode aveugle de la
région profonde du Lé-
man>, etc. Bulletin de
la Societé Vaudoise des
Sciences naturelles. Sér.
2:de. Vol. 16. p. 377, pl.13.
ISSI. > > > M. WEBER. »Ueber einige neue
Isopoden der Niederländ-
isehen Fauna. «Tijd-
schrift der Niederlan-
dische dierkundige Ver-
eening. Deell b, p. til:
The head is almost as long as broad, the margins entire.
Eyes wanting. The flagellum of the first pair of antenne
consists of 4—5 articles, with 3 olfactory tubes (in the male
as in the female). The second pair of antenne half as long
as the body. The metacarpus of the first pair of pereiopoda
not dilated. The first pair of pleopoda consist of an ovoid
peduncele and an elongate ovate lamina in the male; in the
female of an elongate ovate lamina only. The outer ramus
of the uropoda is longer than half the inner.
Colour. White, without spots.
Length. 4—5 mm.
Hab. "The lake Leman, from 35—150 fathoms.
3. Asellus Sieboldii. DE ROoUGEMONT.
Syn. 1849. FUHLROTT. (CASPARY), in
Verhandl. der preuss.
BIHANG TILL K. SV.
VET.-AKAD. HANDL.
BAND 11.
Ns0o13. I
Rheinlande und Wes-
phalens. Jahrg. 6,
fig.
Syn. IS71. Asellus aquaticus. (SCHIOEDTE). LEYDIG. »Beiträgen und Be-
1873.
1876.
1881.
>
>
» cavaticus.
Sieboldii. DEROUGEMONT.
cavaticus. (SCHIOEDTE). S. FRIE
WIEDERSHEIM.
M. WEBER.
merkungen zur Wiir-
temb. Fauna». Wir-
temberg. naturwiss.
Jahreshefte 27:ter
Jahrg. p. 269.
»Beiträge
zur Kentniss der Wir-
tembergischen Höbh-
lenfauna>. Verhandl.
der phys.-med. Ge-
sellsch. in Wiirzburg.
(SCHIOEDTE). 5. FRIES. »Die Falkensteier
Neue Folge. Bd. 4,
p. 208.
Höbhble, ihre Fauna
und Flora». Wiirtem-
bergiske Naturwiss.
Jahreshefte. 30:ter
Jahrg. p. 116.
Etude de la Faune des
eaux privées de la
lumiéere. p. 33, pl. 4,
fig. 1—7. Neuchatel.
4:to.
S. »Mittheilungen aus
dem Gebiete der Dun-
kelfauna>. Zoolo-
gischer Anzeiger. Vol.
Ar ParL20.
M. WEBER. »Ueber Asellus ca-
vaticus. SCHIOEDTE?.
Zoologischer Anzei-
ger; "VOLT 2; Pp. 2503.
»Ueber einige
neue Isopoden der
Niederländischen Fa-
una. Tijdschrift der
Niederlandsche Dier-
kundige Vereening.
Deelte; pace
As SCHIOEDTE never has given a diagnose of A. cavati-
cus, and none of the following authors, using that name, did
describe the animal, the name A. cavaticus must be rejected
and substituted by A. Sieboldit, PH. DE RoUGEMONT.
12 C. BOVALLIUS. ASELLIDA.
The head is broader than long, the margins entire. Eyes
wanting. The fagellum of the first pair of antenn&e consists
of 6—38 articles, with 6 olfactory tubes in the male, and 3 in
the female. The second pair of antenn&e are as long as the
body. The metacarpus of the first pair of pereiopoda dilated,
ovate. The first pair of pleopoda consist of a peduncle
and an elongate ovate lamina, in the male; in the female of
an elongate lamina, with the outer margin convex, the inner
straight. The outer ramus of the uropoda is half as long as
the inner,
Colour. White, without spots.
Length. 8—10 mm.
Hab. Recorded from caves and wells in Germany and
France, and also from Helgoland.
4. Asellus communis. TH. SAY.
Syn. 1818. Asellus communis. SAY. »An account of the
Crustacea of the Uni-
ted States» Journal
of the Academy of
Sciences of Phila-
delphia. Vol. 1, part.
2, p. 427,
1840. 2 3 2 H. MILNE-EDWARDS. Histo-
ire naturelle des
Crustacés. Tome
3:me,.p. 1475 Parid
184. 2 vulgaris. LATREILLE. GouLD. Report on the In-
vertebrata of Massa-
chusetts. Pp. "337.
Boston.
184. > communis. SAY. DE KaY. Zoology of New-
York or the New-
York Fauna, Part
6, Crustacea. p. 49.
Albany. 4:to.
174, 3 3 3 S. I. SmITH (and HARGER).
»The Crustacea of the
fresh waters of the
United States» Re-
portof the U.S. Com-
missioner of Fish and
Fisheries. Part 2, p.
6ö7, pl 1; DEE
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 15. 13
The head as long as the first pereional segment. The
eyes convex, with many ocelli. The last five pereional seg-
ments slightly excavated. The metacarpi of the first pair of
pereiopoda dilated, armed with an acute tooth and a smaller
lobe (5). The last three pairs of pereiopoda much longer
than the preceding, with dilated carpi. The pleon is large,
the hinder corners rounded. The uropoda flattened, with
very broad peduncles; the rami narrowly ovate, the outer
half as long as the inner.
Colour. Above brown, spotted and mottled with yello-
wish.
Length. 15 mm.
Hab. North America, in pools and streams; mentioned
from Pennsylvania (Sar), Connecticut (HARGER), Massachus-
etts (GouLp) and Michigan (HARGER).
5. Asellus? Hilgendorfi.
Syn. 18762 Asellussp. FR. HILGENDORFEF. »Ueber eine Siisswasser Asse.
Mittheilungen der deutschen
Gesellsch. fir Natur- und Völ-
erkunde Ost-Asiens. Vol. 1.
Part. böaP--:39:
D:r HILGENDORF saåys:
In Gräben der Stadt Yedo ist von mir eine Susswasser-
Assel aufgefunden worden. Die fragliche Asellus-Art ist von
der europeischen (dem A. aquaticus) in mehrfacher Beziehung
verschieden: der Leib ist eschmaler, das vierte Beinpaar stark
verkiärzt und am letzten Segment ist die Spitze einfach ge-
rundet (in der Mitte nicht eingekerbt). Ein Vergleich mit
den Nordamerikanischen Arten ist mir nicht möglich.
Gen. II. Cecidothea. A. S. PACKARD J:r.
Syn. 1871. Cecidotea. A. S. PACKARD J:r. >»The Mammuth Cave and its
inhabitants». The American
Naturalist. Vol. 5, p. 752.
1573. > > >On the Cave Fauna of In-
diana». Fifth Annual Re-
port of tbe Trustees of the
Peabody Academy of Sci-
ence, for the year 1872, p.96.
14 C. BOVALLIUS. ASELLIDA.
Diagn. Corpus elongatum, angustum.
Caput magnum, tumidum, non rostratum.
Oculi nulli.
Antenne primi paris quartam partem antennarum secundi paris
longe non 2&xquantes, flagello V-articulato instructze.
Antenne secumndi paris longitudinem corporis multo superantes,
flagello multi-articulato instruct2e.
Mandibule?
Latera segmentorum pereii non producta, nec incisa.
Pedes pereii primi paris subcheliformes, ceteri subequales, gres-
sorii. Dactyli pedunculati (?) uni-unguiculati.
Pedes uri longi, styliformes, ramis binis angustis.
The body is elongate, narrow.
The head is large, swollen, non rostrate.
Eyes are wanting.
The first pair of antenne much shorter than a fourth of
the second pair. The flagellum is five-jointed.
The second pair of antenne are much longer than the
body. The flagellum is multi-articulate.
The mandibles?
The lateral margins of the pereional segments are not
produced, and not incised.
The first pair of pereiopoda are subceheliform, the fol-
lowing are subequal, walking legs. The dactyli are peduncu-
lated (7), uni-unguiculate.
The uropoda are long, styliform, with unequal rami.
1... Ccidothea stygia. A. 5. PACKARD:
Syn. AST1. Cecidotea stygia. PACKARD. >»The Mammuth Cave and
its in habitants>. The
American Naturalist. Vol.
5, p. 752, fi. lag 139.
1872. > — microcephala. COPE. >On the Wyandotte Cave
and its Fauna». The
American Naturalist. Vol.
6, p. 411, fETT09:
1573. > — stygia. PACKARD. ;On the Cave Fauna of
Indiania». Rep. of the
Peabody Academy, for
1872. p. 95.
1873. > mierocephala COPE. S. I. SMITH, in The American
Naturalist. Vol. 7, p. 244.
BIHANG TILL K..SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 15. 15
1874. Cecidotea stygia. PACKARD. S. I. SMITH. >The Crustacea
of the fresh waters of
the United States>.
Rep. of the U. S. Com-
missioner of the Fish
and Fisheries. Part 2,
p- 661.
The head is as broad as long, twice as long as the first
pereional segment, and of the same breadth. The second
pair of antenne are a third longer than the body. The first
pair of pereiopoda are shorter than the following. The pleon
is longer than broad, as long as the last three pereional seg-
ments together; with a very slight median projection behind.
The uropoda are longer than the pleon; the outer ramus is
very short, the inner four times longer, but only half as long
as the peduncle.
Colour. White, translucent.
Length. 1—8 mm. '
Hab. The Mammuth Cave in Kentycky. Wells in Indi-
ANG UK SCA.
Gen. III. Leptapsidia. SPEscE BATE and WESTWOoOD.
Syn. 1863. Leptapsidia. SPENCE BATE
and WESTWOOD. A History of the British Sessile-
eyed Crustacea. Vol. 2, p. 331.
London.
Diagn. Corpus latum, depressum.
Caput maximum, semicirculare.
Oculi nulli.
Antenne primi paris longe, flagello IV-articulato instruct2e.
Antenne secundi paris long, fagello V-articulato instruct2e.
Latera segmentorum pereii valde producta, non laciniata, bases
pedum tegentia.
Pedes pereii primi paris subceheliformes, ceteri subequales. Dac-
tyli pedunculati (?) uni-unguiculati.
Pedes uri pedunculo perbrevi, ramis carente.
The body is broad, very flat, pear-shaped.
The head is very large, semicircular.
Eyes are wanting.
The first pair of antenne are long, with four-jointed fa-
gellum.
The second pair of antenne are long, with five-jointed
fagellum. Both pairs are fixed on the underside of the head.
16 C. BOVALLIUS. ASELLIDA.
The lateral margins of the segments of the pereion are
very produced, not laciniated, covering the bases of the legs.
The first pair of peretopoda are subcheliform, the follow-
ing are subequal. The dactyli are pedunculated(?), uni-ungui-
culate.
The uropoda consist of very short peduncles only.
1. Leptapsidia brevipes. SPENCE BATE and WESTWOOD.
Syn. 1868. Leptapsidia brevipes. SPENCE BATE
and WESTWOOD. A History of the British
Sessile-eyed Crustacea.
Vol. 2, pag. 333. Lon-
don.
The middle of the anterior margin of the head incised.
The first pair of antenn&e longer than half the breadth of the
head. The second pair of antenn& are twice as long as the first,
and longer than half the length of the body. The articles
of the flagellum are uncommonly long. The pleon is as long
as the last five pereional segments; its posterior part pro-
jects, tongue-shaped, far beyond the tips of the uropoda.
Colour. W hitish?
Length. 2 mm.
Hab. "The coast of England.
Gen. IV. Aecanthoniscus. G. O. SARS.
Syn. 1878. Acanthomiscus. G. O. SARS. »Crustacea et Pycnogonida no-
va, etc. Archiv for Mathematik
og Naturvidenskab. 4:de Bind,
p. 434.
1885. > > The Norwegian North Atlantic
Expedition. Zoology. Crusta-
cea, I. p. 119. Christiania. Fol.
(As the name is preoccupied by Kinahan for an Oniscid it ought to
be substituted with another).
Diagn. Corpus latum, ovatum, deplanatum.
Caput magnum, pentagonum, rostratum.
Oculi nulli.
Antenmne primi et secundi parium flagella multi-articulata gerentes.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 13. 17
Latera segmentorum pereii producta, laciniata, bases pedum te-
gentia.
Pedes pereii subequales, gressorii. Dactyli pedunculati, uni-
ungaoiculati.
Pedes uri pedunculo styliformi, ramis binis conicis.
The body is broad, ovate, flattened.
The head is pentagonal, anteriorly produced into a rostrum.
Both pairs of antenne carry multi-articulate flagella.
The lateral margins of the peretonal segments are pro-
duced into strong, sharp lacinige or angulations, covering the
bases of the legs.
All the pereiopoda are subequal. The dactyli are ped-
unculated, uni-unguiculate.
The uropoda consist of styliform peduncles with two conic
rami each.
1. Acanthoniscus typhlops. G. O. SARS.
Syn. 1878. Acanthoniscus typhlops. G.O. SARS. »Crustacea et Pycnogo-
nida nova» etc. Archiv
for Mathematik og Natur-
videnskab. 4:de Bind, p-
434.
1885. > > > The Norwegian North At-
lantiec Expedition. Zoo-
logy. Crustacea, I. p. 119,
pl: 10, fig: 27—30.: Christi-
ania. Fol.
The rostrum is bifurcated, the head carries on each side
two laterally directed angulations. All the segments of the
pereion carry each one median, spine-like tubercle on the
dorsal side. The first segment shows one angulation on each
side, the second, third, and fourth two, the fifth, sixth, and
seventh three such angulations. The pleon has eight smaller,
sharp angulations on each side. The uropoda are shorter
than the pleon. The outer ramus is shorter than half the
inner, the inner is shorter than half the peduncle.
Colour. Wohitish.
Length. 12 mm.
Hab. North Sea, West off Lofoten, at 457 fathoms.
2
18 C. BOVALLIUS. ASELLIDA.
Gen. V. Nannoniseus. 6G. O. SARS.
Syn. 1870. Nannoniscus.. G. O. SARS. >»>Nye Dybvandscrustaceer fra Lo-
s foten. Forhandlinger i Viden-
skabsselskabeti Christiania. Aar
1869. p. 164.
1885. » D The Norwegian North Atlantic
Expedition. Zoology. Crustacea,
I. p. 122. Christiania. Fol.
Corpus elongatum, convexum.
Caput magnum, rostratrum vel ante productum.
Oculi nulli.
Antenne primi paris fagello brevi vel imperfecto instructe.
Antemnmne secundi paris fagello multi-articulato, filiformi.
Mandibule palpum tri-articulatum gerentes.
Latera segmentorum pereii producta, non laciniata, bases pedum
tegentia.
Pedes pereii subequales, posteriores paulo longiores. Dactyli ped-
unculati, uni-unguiculati.
Pedes uri pedunculo brevi, ramis binis minutis instructo vel ca-
rente.
The body is oblong, convex.
The head is large, carrying a rostrum, or with the anterior
margin produced.
No trace of eyes.
The first pair of antenne with a short or rudimentary
flagellum.
The second pair of antenne carrying a multi-articulate, fili-
form flagellum.
The lateral margins of the segments of the pereion pro-
duced, not laciniated, covering the bases of the legs.
The peretopoda are subequal, the last pairs a little longer
than the preceding. The dactyli are pedunculated, uni-ungui-
ceulate ?.
The uropoda consist of short pedunceles, with two small
rami, or without rami.
1. Nannoniscus oblongus. G. O. SARS.
Syr. 1870. Nannoniscus oblongus. G. O. SARS. »>Nye Dybvandscrustaceer
fra Lofoten». Forhand-
linger i Videnskabssel-
skabet i Christiania. Aar
1869. p. 164.
') See” SARS” I ”C: L870:1p. 100:
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 15. 19
The anterior margin of the head projecting into a small,
slightly bifurcated rostrum. The first pair of antenne shorter
than half the breadth of the head, three-jointed, without fla-
gellum. The second pair of antenne are longer than half
the body; the flagellum 12-articulated. The pleon is rounded
at the hinder margin without any projections. The uropoda
consist of very short peduncles and two small rami, the inner
the longest.
Colour. White.
Length. 4 mm.
Hab. Lofoten, northern Norway.
2. Nannoniscus biscuspis. G. O. SARS.
Syn. 1876. Nanonmiscus biscuspis. G. O. SARS. »Prodromus descriptionis
Crustaceorum> etc. Ar-
chiv for Mathematik og
Naturvidenskab. 2:det
Bind, p. 352.
1885. 2 > > The Norwegian North
Atlantic Expedition. Zoo-
logy. Crustacea, I. p. 122.
pl. 10, fig. 31—45. Christi-
ania. Fol.
The anterior margin of the head is rounded, with a small
rounded extension at the midth. The first pair of antenne
are longer than half the breadth of the head, the flagellum
is normal, four-jointed. The second pair of of antenne are
twice as long as the first. The pleon shows at its hinder
extremity two dentiform projections. The uropoda consist
of small peduncles only.
Colour. White.
Length. 3 mm.
Hab. Northern Ocean, from 632—73? N. Lat.
Gen. VI. Stenetrium. HaAswELL.
Syn. AS8I. Stenetrium. HASWELL. »One some new Australian Isopoda.
I.> The Proc. of the Linn. Soc. of
N: Si Wales. Vol. 5, p. 478.
1852. "> 2 Catalogue of the Australian Stalk-
and Sessile-eyed Crustacea. p. 308.
Sydney.
20 C. BOVALLIUS. ASELLIDA.
1884. Stenetrium. HASWELL. CHILTON. »>Additions to the Sessile-
eyed Crustacea of N. Zea-
land>. Trans. and Proc.
of the N. Zealand Insti-
tute: Vol, 16. p. 251.
Diagn. Corpus depressum, elongatum.
Caput rostratum.
Oculi magni.
Antenne primi paris latitudinem capitis superantes, flagello V—
X-articulato.
Antenne secundi paris longitudinvem corporis equantes vel super-
antes, flagello multi-articulato.
Mandibule valide. palpum tri-articulatum gerentes.
Latera segmentorum pereii producta, non laciniata, bases pedum
haud tegentia.
Pedes pereii primi paris cheliformes, ceteri subzequales, gressorii,
Dactyli non pedunculati?, simplices.
Pedes uri pedunculis latis, ramis binis anguste laminatis.
The body is depressed, elongate.
The head is provided witb a rostrum.
The eyes are large.
The first pair of antenne are longer than the breadth
of the head, with a 3—10-jointed flagellum.
The second pair are as long as the body or longer, the
flagellum multi-articulate.
The mandibles are strong, carrying a three-jointed palp.
The lateral margins of the segments of the pereion are
but little produced, not laciniated; the do not cover the bases
of the legs.
The Fr pair of pereiopoda are cheliform, the following
are subequal, walking legs. The dactyli are not pedunculated (?),
simple.
The peduncles of the uropoda are broad, the rami nar-
rowly laminar.
1. Stenetrium armatum. HaASWELL.
Syn. 1881. Stenetrium armatum. HASWELL. »On some new Australian
Isopoda. I.> The Proc. of
the Linns Boe:, of NI5:
Wales. Vol. 5, p. 478, pl.
19;fSLK
1882. » » > Catalogue of the Austra-
"lan Stalk- and Sessile-
eyed Urustacea. p. 308.
Sydney.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND 11 N:o 15. 21
The anterior corners of the head are produced into sharp,
curved projections. The rostrum is acute. The flagellum of
the first pair of antenne is Vl-articulate. The first and third (?)
joints of the peduncle of the second pair are produced into
a slender, acute process at the outer corner. The anterior
corners of the first pereional segment are produced forwards,
acute. The metacarpus of the first pair of pereiopoda is broad,
armed at the anterior margins with a strong, tooth-like pro-
jection, bifid at the tip”). The pleon is nearly as long as
broad, longer than the last three pereional segments. The
uropoda are as long at half the length of the pleon.
Colour. ?
Length. 15 mm.
Hab. Port Jackson, South Australia.
2. Stenetrium inerme. HASWELL.
Syn. 1881. Stenetrium inerme. HASWELL. »On some new Australian
Isopoda. I» The Proc. of
the Linn. Soc. of N. S. Wa-
les: NOlno. op; 479; plid,
fig. 2.
1882. ? D HASWELL. Catalogue of the Australian
Stalk- and =:Sessile-eyed
Crustacea. p. 309. Sidney.
The anterior corners of the head are rounded. The
rostrum is sub-acute. The flagellum of the first pair of an-
tenn&e consists of about twenty articuli. The third joint of
the peduncle of the second pair is produced into an acute
process. The anterior corners of the first pereional segment '
are obtuse. The metacarpus of the first pair of pereiopoda
is sub-triangular (Phronima-like), the anterior margin con-
cave, armed with a few short bristles. The pleon rounded,
the margins entire. The rami of the uropoda longer than
the peduncles.
Colour. ?
Length. 9I mm.
Hab. Port Jackson, South Australia.
') In the female the anterior margin is straight, provided with hairs.
22 C. BOVALLIUS. ASELLIDA.
3. Stenetrium fractum. CHILTON.
Syn. 1884. Stenetrium fractum. CHILTON. >»Additions to the Sessile-
eyed Crustacea of N. Zea-
land>. Trans. and Proc. of
the N. Zealand Institute.
Vol. 16, p. 251, pl. 18, fig.
3a—f.
The anterior corners of the head are obtuse, not pro-
duced. The rostrum is rounded at the apex. The flagellum
of the first pair of antenn&e consists of 6 articuli. The third
joint of the peduncle of the second pair carries at the outer
side a slender, articulating appendage. "Te anterior corners
of the first pereional segment are obtuse. The metacarpus
of the first pair of pereiopoda is broad, the anterior margin
defined by a stout tooth, and armed with a row of strong
spines. The pleon quadrangular, the margins coarsely ser-
rated. The uropoda are shorter than half the pleon.
Colour.?
Length. 5 mm.
Hab. Lyttelton Harbour, New Zealand.
B. The last six pairs of pereiopoda with pedunculated, bi-
unguiculate dactyli.
Gen. VII. TIamna nr. zg.
Deriv. ”Iauva, a mythologic name.
Type. I&ra longicornis. LUCAS.
Diagn. Corpus leviter convexum, elongatum.
Caput non rostratum, depressum.
Oculi magni, reticulati.
Antenne primi paris latitudinem capitis non Xquantes, fagello
V-articulato (2).
Antemmne secundi paris longitudinem corporis equantes, fagello
multi-articulato.
Mandibule palpo tri-articulato instructe.
Latera segmentorum pereii producta, incisa, non laciniata, bases
pedum tegentia.
Pedes pereii primi paris cheliformes, dactylis simplicibus; ceteri
subequales, gressorii, dactylis pedunculatis, bi-unguiculatis.
Pedes uri styliformes, ramis binis anguste laminatis.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 15. 23
The body is sligthly convex, elongate.
The head is somewhat depresseed, not rostrate.
The eyes are large, distinctly faceted.
The first pair of antenne are shorter than the breadth
of the head; the flagellum multi-articulate. i
The second pair of antenne are as long as the body; the
flagellum multi-articulate.
The mandibles with three-jointed palp.
The lateral margins of the pereronal segments are pro-
duced, incised, but not laciniated; they cover the bases of
the legs.
The first pair of pereiopoda are cheliform, with simple
dactyli. The following are subequal, walking legs; the dactyli
are pedunculated, bi-unguiculate.
The uropoda are styliform, the rami narrowly laminar.
1. Iamna longicornis. LucAS.
Syn. 1845. Jera longicornis LUCAS. Exploration scienti-
fique de V'Algerie. Les
animaux articulés. p.
66, pl. 6, fig. 4—4:e !).
1866. D > > HELLER. >»Carcinologische Bei-
träge zur Fauna des
Adriatischen Meeres»>.
Verhandl. der K. K.
zoologisch-botanischen
Å Gesellsch. in Wien. Bd.
16, p. 733.
The head is broader than long, the lateral anterior cor-
ners projecting into sharp, flattened processes. The flagellum
of the first pair of antenn&e is five-jointed. The first and
second joint of the second pair of antenn&e are provided with
a strong, obtuse process, beset with hairs. The metacarpus of
the first pair of pereiopoda is dilated, produced into a sharp
tooth, the anterior margin carries two smaller, tooth-like pro-
minences. The dactylus is curved, without hairs. The first
three pereional segments are feebly, the fourth deeply, incised
at the lateral margins. The pleon is as long as the last three
!) On the plate the animal is signed »>Jera Deshayesiir.
24 C. BOVALLIUS. - ASELHMDZA.
pereional segments; a little longer than broad, coarsely ser-
rated around the margins; the midth of the hinder margin
is projecting into a scutiform process between the uropoda.
The uropoda are shorter than the pleon; the rami longer than
the peduncles; the outer ramus shorter than the inner, both
carrying long hairs.
Colour. Yellowish brown, dotted with red.
Length. .-S—10 mm.
Hab. The Mediterranean, the coast of Algier (LucaAs);
the Adriatic, Lesina (HELLER).
2. Iamna filicornis. GRUBE.
Syn. 1864. Jera filicornis. GRUBE. Die Insel Lussin und ihre Meeres-
fauna. p. 75. Breslau.
The second pair of antenn&e are longer than the body.
The metacarpus of the first pair of pereiopoda is dilated,
the anterior margin evenly convex, provided with some simple
spines. The lateral margins of the first four pereional seg-
ments, feebly incised. The pleon is almost circular, with six
spines at the hinder margin.
Colour.?
Length. 5 mm.
Hab. - Lussin, the Adriatic.
As the description is very short and without figures, I
am unable to decide where the animal is to be ranged, but
I suppose that it is closest allied to Iamna longicornis,
LUCAS.
Gen. VIII. Tanira. !) LeAcE.
Syn. ASI3. Janira. LEACH. »Crustaceology». The Edin-
burgh Enclopedia. Vol. 7,
p. 434.
IS15. 3 2 >A tabular view>, ete. Trans.
of the Linn. Soc. Vol. 11, p.
373.
1819, 2 ? SAMOUELLE. The Entomologists use-
ful Compendium p. 110. Lon-
don.
') Must be written JIanira not Janira as the original name is Tavewa,
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD.
1825.
1830.
1836.
1838.
1840.
1843.
1847.
1849.
1868.
1880.
Onisecoda.
Janira.
Oniscoda.
Janira.
Oniscoda.
Janira.
Oniscoda.
Janira.
LATREILLE.
LEACH.
LATREILLE,
LEACH.
LATREILLE.
LEACH.
LATREILLE.
LEACH.
Henopomus. KROEYER.
Omniscoda.
Janira.
Asellodes.
Janira.
LATREILLE,
LEACH.
STIMPSON.
LEACH.
HANDECORBAND. 1Å;. N:O 15. 25
Familles naturelles du Régne
Animal. p. 295. Paris.
DESMAREST. Considérations géné-
rales sur la classe des Crusta-
cés. pirala. vo Paris.
in Le Régne Animal par Cuvier.
Nouvelle éd. Tome 4:me, p.
450. Paris.
The Encyclopedia Britannica
Suppl. Vol. 1, p. 428.
in Le Regne Animal par Cu-
vier. 3:me éd. Tome 2:me, p-
219. Bruxelles.
LATREILLE. (H. MILNE-EWARDS).
Histoire naturelle des ani-
maux sans vertébres. 2:me
éd.. Tome b:me, p. 207-15 Paris.
MILNE-EDWARDS. Histoire naturelle
des Crustacés. Tome 3, p-
IB Paris:
H. RATHKE. >»Biträge zur Fauna
Norwegens>». Nova Acta Acad.
Ces. Leop. Carol. Nature
Curiosorum. Vol. 20, p. 24.
>Karcinologiske Bidrag». Na-
turhistorisk Tidskrift. 2:den
Rakke. Bd. 2, p. 380.
in Le Reégne Animal par Cuvier.
Éd. acc. des planches. Crusta-
CÉéSA Ps 203. Paris.
LUCAS. Histoire naturelle des Crusta-
cés. etc. p. 260. Paris.
DANA. United States Exploring
Expedition. Crustacea. Vol.
2, p. 716. Philadelphia. Fol.
>Synopsis of the marine In-
vertebrata of Grand Manan»>.
Smithsonian Contributions to
Knowledge. Vol. 6, p. 41.
SPENCE BATE and WESTWOOD. ÅA
History of the British Sessile-
eyed Crustacea. Vol. 2, p. 325.
London.
O. HARGER. >»Report on the marine
Isopoda of New England and
adjacent waters». Report of
the U. S. Commissioner of
Fish and Fisheries. Part 6,
pr LD:
26 C. BOVALLIUS. ASELLIDZ.
Diagn. Corpus elongatum, deplanatum.
Caput transverse ovatum, non, vel leviter rostratum.
Oculi conspicui.
Antenmne primi paris breves, latitudinem capitis vix superantes,
flagello multi-articulato instruct2e.
Antenne secundi paris longitudinem corporis equantes vel super-
antes. flagello multi-articulato instructze.
Mandibule valide, palpum tri-articulatum gerentes.
Latera segmentorum pereii non producta, bases pedum non teg-
entia.
Pedes pereii primi paris subceheliformes, ceteri subequales gres-
sorii. Dactyli pedunculati bi-unguiculati.
Pedes plei primi paris femin&g laminam unicam formant.
Pedes uwri styliformes, ramis angustis.
The body oblong, flattened.
The head transversally ovate, with a very small rostrum,
or without rostrum.
The eyes are distinct, round.
The first pair of antenne are short, scarcely longer than
the breadth of the head. The flagellum is multi-articulate.
The second pair of antenne are about as long as the body,
or longer. The flagellum is multi-articulate.
The mandibles are strong, provided with a three-jointed
palp.
The lateral margins of the pereional segments are not
produced, not covering the bases of the legs.
The first pair of pereiopoda are subceheliform, the follow-
ing subequal, walking legs. The dactyli are pedunculated,
bi-unguiculate.
The uropoda, are styliform, with two narrow rami each.
1. Ianira maculosa. ÅLEACH.
Syn. 1813. Janira maculosa. LEACH. »Crustaceology». The
Edinburgh. Encyclo-
pedia. Vol. 7, p. 434.
1815. > : ? >A tabular view» etc.
Trans. of the Linn. Soc.
Vol VLP: od
1519. > > > SAMOUELLE. The Entomo-
logists useful Compen-
dium. p. 110. London.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o lö. 27
1825 = Janira maculosa.
I s29. - »
1836. > >
1838. » »
1840. Oniscoda maculosa.
1843. Janira maculosa.
ISKI.!) Henopomus muticus.
1847. Oniscoda maculosa.
1849. D >
1849. Henopomus muticus. KROEYER,
Li
1) 1846—49.
LEACH. DESMAREST.
KROEYER.
Consiérations
générales sur la classe
des Crustacés. p. 315.
Paris.
LATREILLE, in Le Régne Ani-
mal par Cuvier. Nou-
velle éd. Tome 4:me,
DE JAOE BaAris:
LATREILLE. in Le Reégne Ani-
mal par Cuvier. 3:me
éd. Torce 2:me, p. 219.
Bruxelles.
LATREILLE. (H. MILNE-ED-
WAREDS). Histoire na-
turelle des Animaux
sans vertébres. 2:me
Éd. Tome 5:me, p. 287.
Paris.
MILNE-EDWARDS. Histoire
naturelle des Crusta-
cés. Tome 3:me, p. 153.
Paris.
H. RATHKE. »Beiträge zur
Fauna Norwegens>.
Nova Acta Akad. Ces.
Leop. Carol. Nature.
Curiosorum. Vol. 20, p.
24.
»Karcinologiske Bidrag»>.
Naturhistorisk Tidskrift.
2:den Rekke. 2:det
Bind, p. 366 and 380.
LEACH. WHITE. List of the speci-
mens of Crustacea in
the collection of the
British Museum. p. 97.
London.
MILNE-EDWARDS,in Le Régne
Animal par Cuvier. Éd.
acc. des . planches.
Crustacés. p. 203. Paris.
in GAIMARD. Voyages
de la commission sci-
entifique du Nord en
Scandinavie, etc. Atlas
de Zoologie. Crustacés.
Pl: 30, fig: Tf a—1 nn.
Paris.s Hol
1850.
Janira maculosa.
1859. Henopomus muticus.
1566. > 2
1868. Janira maculosa.
f
1875. » >
IS76. ? 2
1877. Ianira >
C. BOVALLIUS.
ASELLIDA.
LEACH. WHITE. Catalogue of British
2 LUCAS.
2
LEACH.
animals in the Collec-
tion of British Museum.
Part. IV. Crustacea. p.
70. London.
Histoire naturelle des
Crustacés, etc. p. 260.
Paris.
M. SARS. »Oversigt over de
i den norsk-arctiske re-
gion forekommende
Krebsdyr» = Forhand-
linger i Videnskabs-
selskapet i Christiania.
Aar 1858. p. 366.
. SARS. >»Beretning om
en i Sommeren 1865
foretagen zoologisk
Reise vid Kysterne af
Christiania og Chri-
stianssands stifter».
Nyt Magazin for Natur-
videnskaberne. Bd. 11,
p- 109.
SPENCE BATE and WEST-
woop. A History of
the British Sessile-eyed
Crustacea. Vol. 2, p.
338, fig. London.
METZGER, in Nordseefahrt
der Pommerania. p. 285.
SARS. >»Prodromus de-
scriptionis Crustaceo-
rum2a, etc. Archiv for
Matematik og Natur-
videnskab. Bind 2, p.
352.
MEINERT.» CrustaceaIsopoda,
Amphipoda et Deca-
poda Dani. Natur-
historisk Tidskrift 3:dje
Rekke., Bd. Wp: 78:
M. WEBER. »Onderzoekings-
tochten van de Wil-
lem Barents. 1:e Ge-
deelte: Die Isopoden>.
p. 32. Bijdragen tot
de Dierkunde, uitge-
geven door het Ge-
G.: OO:
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o lö. 29
nootschap Natura artis
magistra, te Amster-
dam. 10:de Aflevering.
Amsterdam. 4:to.
The anterior margin of the head is rounded. The se-
cond pair of antenn&e are longer than the body. The lateral
margins of the pereion are feebly serrated. The uropoda are
as long as the pleon; the inner ramus is scarcely longer than
the outer, as long as the peduncle.
Colour. Ashy, grey with small brown dots.
Length. 6—10 mm.
Hab. The west coast of Norway and Sweden. The
coast of Denmark, the coast of England. Mentioned from
Greenland, from Spitzberg, from Barents Sea.
2. TIanira tricornis. IKROEYER.
Syn. A847.!) Henopomus tricornis. KROEYER. »Karcinologiske Bi-
drag» Naturhistorisk
Tidskrift. 2:den R>ek-
ke, 2:det Bind, p. 372
and 380.
13849. ? > > > in GAIMARD. Voyages de
la commission scienti-
fique du Nord en
Scandinavie, etc. Atlas
de Zoologie. Crusta-
cés. P1. 30, fig.2a—2q.
Paris. Fol.
1875. > > > LÖTKEN. >»The Crustacea
of Greenland». Ma-
nual of the Natural
History ... of Green-
land... prepared for
the use of the arctic
expedition of 1875.
p. 150. London.
The midth of the anterior margin of the head forms a
short, sharp rostrum, the anterior corners of the head are
produced into sharp angles. The first pair of antenne arc
as long the breadth of the head. The second pair of an-
1) 1846—49.
30 C: BOVALLIUS. ASELLIDA.
tenne are fully as long as the body. The lateral margins of
the first four pereional segments are obtusely incised, each
showing two broad angulations. The uropoda of the female are
shorter than half the pleon, the ones of the male as long as
the pleon. The outer ramus,is a little shorter than the inner.
Colour. Green, densely dotted with black.
Length. 1—9 mm.
Hab. The coast of Greenland (KRoEYER). The coast of
Spitzberg (S.' Lovén).
3. Ianira alta. STIMPSON.
Syn. 1853. Asellodes alta. STIMPSON. >Synopsis of the marine
Invertebrata of the Grand
Mananmn>. p. 41, pl. 3, fig. 30.
Smithsonian Contributions
to Knowledge. Vol. 6.
1873. 2 > ) VERRILL. »Results of the recent
dredging Expeditions on
the Coast of New England.
N:o 4>, The American Jour-
nal of Science and Arts.
Third, Ser: VOölki&:
1879. Janira alta. O. HARGER. »Notes on New-Eng-
land Isopoda». Proceedings
of the United States Na-
tional Museum. 1879. Vol.
2 ps KLAR
1850. ? ? , O. HARGER. »Report of the ma-
rine Isopoda of New-Eng-
Jand and adjacent waters».
Report of the U. S. Com-
missioner of Fish and
Fisheries. Part. 6, p. 321.
The lateral projections of the head are shorter and less
sharp than in the preceding species. The first pair of an-
tenne are a little shorter, with the flagellum more multi-arti-
culate. The margins of the first pereional segment are round-
ed, not emarginate.
This species is perhaps identical with the preceding one as
the differences are very slight, only the length of the uropoda
of the female scems to be of some value as characteristic.
BIHANG TILL K. SV. VETi:AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 15. ål
Colour. Brownish.
Length. 8 mm.
Hab. The east coast of North-America, north of Cape Cad.
? 4. Ianira breviremis. G. O. SARS.
Syn. 1882. Janira breviremis. G. O. SARS. »Oversigt af Norges Crusta-
ceer», etc. Forhandllinger
i Videnskabs-selskabet i
Christiania. Aar 1882, N:o
18, p. 64, pl. 2, fig. 4.
The head is anteriorly truncated. The first pair of an-
tenne are 11—13-jointed, shorter than the breadth of the
head. The first pair of pereiopoda, are not subcheliform,
similar to the following. The uropoda are scarcely longer
than half the pleon. The outer ramus is shorter than the
inner, the inner longer than the peduncle.
Colour. Grey, densely dotted with red-brown.
Length. 3—4 mm.
Hab. West coast of Norway (SaArRs). West coast of
Sweden (C. B.).
As Ianira breviremis has some charateristies common
with the Ieras, it would probably be convenient to etablish
for it a new genus, distinguished by the multi-articulate first
pair of antenn&e, the not subcheliform first pair of pereiopoda,
and the short but well developed uropoda.
Gen. IX. TIathrippa. N: g.
Deriv. ”Tatowrxa, name of a place in Arabia felix.
Type. Tanira longicauda. CHILTON.
Diagn. Corpus elongatum, deplanatum.
Caput magnum, rostrum rotundatum gerens.
Oculi magni, reticulati.
Antenme primi paris breves, latitudinem capitis non superantes,
flagello multi-articulato instruct2e.
Antenne secundi paris longitudinem corporis equantes, flagello
multi-articulato.
Latera segmentorum pereii paulo producta, incisa, bases pedum
haud tegentia,
Je C. BOVALLIUS. ASELLIDA.
Pedes pereii primi paris subcheliformes (!), ceteri subequales,
gressorii. Dactyli pedunculati, bi-unguiculati.
Pedes uri dilatati, ramis binis laminatis, longis, lanceolatis.
The body is elongated, depressed.
The head is large, provided with a rounded rostrum.
The eyes are large, faceted.
The first pair of antenne are short, shorter than the
breadth of the head; the flagellum is multi-articulate.
The second pair of antenne are as long as the body; the
fagellum multi-articulate.
The lateral margins of the pereional segments are feebly
produced, incised, scarcely covering the bases of the legs.
The first pair of pereiopoda are subcheliform (?), the fol-
lowing subequal, walking legs. The dactyli are bi-unguiculate.
The uropoda are dilated, the rami long, laminiform, lan-
ceolate.
The difficulty to range the animal in any of the other
genera induces me to propose for it a new generic name.
The long laminiform uropoda at once distinguish it from the
ohers.
1. Iathrippa longicauda. CHILTON.
Syn. AS8SS4. Janira longicauda. CHILTON. >»Additions to the Sessile-
eyed Crustacea of N. Zea-
land>. Trans. and Proc. of
the N. Zealand Institute, 1883.
Vol. 16; Pp. 200, 5PL IG, TCRet
2a—b.
The head is rectangular, twice as broad as long; the
rostrum shorter than half the length of the head; the anterior
corners of the head rounded, not produced. The eyes are
large, distinctly faceted. The flagellum of the first pair of
antenn&e is 10- to 12-articulated. The second joint of the
second pair is provided with a small, narrow, articulating plate,
tipped with hairs. The lateral margins of the pereional seg-
ments are fringed with stout hairs. The pleon is nearly
circular, much narrower than the last pereional segment,
fringed with hairs, the margins entire. The uropoda are longer
than the pleon; the inner ramus nearly twice as long as the
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 15. 33
peduncle, the outer a little shorter, both provided with bundles
of long, fine hairs.
Colour. Very light yellow.
Length. 5 mm.
Hab. Lyttelton Harbour, New Zealand.
Gen. X. Ianthe. BovaALLIUs.
Syn. 1881. TIanthe. BOVALLIUS. >»Ianthe, a new genus of Isopoda. Bi-
hang till K. Sv. Vet. Akad. Handl.
Bd. 6; N:0:4,pot.
Diagn. Corpus convexum, ovato-elongatum.
Caput convexum, rostrum gerens acuminatum.
Oculi conspicui, minuti, remoti.
Antenne primi paris breves, latitudinem capitis non 2quantes.
flagello multi-articulato instruct2e.
Antenne secundi paris longitudine corporis breviores.
Mandibule valide, palpum tri-articulatum gerentes.
Latera segmentorum pereii producta, laciniata, bases pedum om-
nino tegentia.
.Pedes pereii primi paris subcheliformes, ceteri subequales, gres-
sorii. Dactyli pedunculati, bi-unguiculati.
Pedes wri styliformes, ramis binis anguste laminatis.
The body is convex, oblong-ovate.
The head is convex, provided with a long, sharp rostrum;
the anterior corners of the head are produced into long,
flat, sharp processes.
The eyes are small, situated near the lateral margins.
The first pair of antenne are shorter than the breadth of
the head.
The second pair of antenne are shorter than the body.
The mandibles are strong, provided with a three-jointed
palp.
The lateral margins of the segments of the pereion are
produced into long, acute angulations or laciniations, flattened
and serrated. The projections cover totally the bases of the
legs.
The first pair of pereiopoda are subeheliform, the following
are subequal, walking legs. The dactyli are pedunculated,
bi-unguiculate.
3
34 C. BOVALLIUS. ASELLIDA.
The uropoda are styliform, each with two linear, lami-
nate rami.
Through I. Bovallii Studer, the genus Ianthe is connected
with Ianira. 4
Of I. Bovallii we do not know the form of the uro-
poda. Of I. spinosa, Harger only the female is known of
I. speciosu, Bovallius, only the male.
1. Ianthe spinosa. O. HARGER.
Syn. 1879. Janira spinosa. O. HARGER. >»Notes on New England Iso-
poda>. Proceedings of the Uni-
ted States National Museum,
1879. -Voks2y pose:
1880. » > 2 >Report of the marine Isopoda
of New England and adjacent
waters». Report of the U. S.
Commissioner of Fish and
Fisheries. Vol. 6, p. 323, pl. 2,
fig. 10.
The rostrum is as long as the head, the lateral angula-
tions of the head are directed forwards, shorter than the
head. The long diameter of the eyes equals a third of the
length of the head. The flagellum of the first pair of an-
tenne is about 12-articulated. The first pair of antenne are
shorter than the breadth of the head (4:5). The flagellum
of the second pair of antenn& consists of about 50 articuli.
The first segment of the pereion is shorter than the second,
the second and third, equal, are the longest, much longer
than the seventh; each carrying two short spine-like tu-
bercles. The lateral margins of the first, fifth, sixth, and
seventh segments are produced into one angulation one ach
side, the second, third, and fourth into two. The pleon is
smooth on the upper side, without spine-like tubercle; it is
produced backwards into two flattened, sharp-pointed angula-
tions; between these the uropoda are fixed. The peduncles
of the uropoda are longer than the angulations. The outer
ramus is shorter than the inner (3:4).
Colour. White (in alcohol).
Length. 8 mm.
Hab. »Banquereau, the coast of Canada.
BIHANG TELL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 15. 39
2. Ianthe speciosa. BOVALLIUS.
Syn. 1881. TIanthe speciosa. BOVALLIUS. >»Ianthe, a new genus of Iso-
poda. Bihang till K. Svenska
Vet. Akad. Handl. : Band 6.
NO CEN De
The rostrum is much longer than the head (7:35); the
lateral angulations of the head are directed obliquely for-
wards, they are longer than the head. The eyes are oval.
The long diameter of the eyes equals a sixth of the length
of the head. The flagellum of the first pair of antenn&e is
60 to 70-articulated. The first pair of antenn&e are nearly as
long as the breadth of the head (18:19). The flagellum of
the second pair of antenn&e consists of almost 280 articuli.
The first segment of the pereion is as long as the second;
the seventh segment is the longest. All carry each two
spine-like tubercles on the dorsal side. The lateral margins
of the first segment carry one angulation on each side, the
second, third, and fourth two, more or less equal, the fifth,
sixth, and seventh one large and one very minute each.
The pleon carries on its dorsal-side a single spine-like tu-
bercle, and is produced backwards into two flattened, sharp-
pointed angulations, between these the uropoda are attached.
The peduncles of the uropoda are shorter than the angula-
tions. The outer ramus is almost as long as the inner
(FT=330):
Colour. Yellowish white.
Length. 21,5 mm.
Hab. Baffinsbay. (S:-M-)
The differences between this species and the preceding :
are many, but not of great importance, with the exception
of the characteristics from the flagella of the antenn&, and the
spine-like tuberele on the pleon, which charcteristics probably
are of specific value.
3. Ianthe laciniata. G. O. SARS.
Syn. 1872. Janira laciniata. G. O. SARS. >»Bidrag till Kundskaben om
Dyrelivetpå vore Havbanker>,
26 C. BOVALLIUS. ASELLIDA.
Forhandlinger i Videnskabs-
selskabet i Christiania. Aar
1872. p. 92 (22).
The rostrum long and thin; the lateral angulations of
the head are directed obliquely forwards. The eyes are
round, small, far from the lateral margins. The fagellum of
the first pair of antenn&e consists of 20 articuli. The first
pair of antenn&e are as long as the head with the rostrum.
The segments of the pereion carry each one median, spine-
like tuberele on the dorsal-side. The lateral margins of the
segments are all produced into two angulations on each side.
In the first four segments the lacinie are subequal, in the last
three ones the posterior lacinie are small. The pleon is pro-
duced backwards into two flattened angulations, between these
the uropoda are attached. The uropoda are as long as the
pleon. The outer ramus is shorter than the inner.
Jolour. Greyish white.
Lenght. 7T mm.
Hab. West coast of Norway, at a depth of 400 fathoms.
4. Ianthe Bovallii. STUDER.
Syn. 1884. Janthe Bovallii. TH. STUDER. >»Isopoden,gesammeltwährend
der Reise S. M. S. Gazelle um
die Erde 1874—76». Aus den
Abhandl. der K. Preuss. Akad.
der Wissensch. zu Berlin. 1883.
p. 10. Taf. 1, fig. 2, 2a—2 d.
The roSstrum is very short, shorter than the lateral an-
gulations; the lateral angulations of the head are two on each
side, directed forwards. The eyes are placed on small tu-
bercles. Between them is a small median tubercle, corre-
sponding with the tubercles on the pereional segments. The
flagellum of the first pair of antenn&e consists of 8 articuli,
the second one is much elongated. The first pair of an-
tenne are as long as half the breadth of the head. The se-
cond pair of antenne are shorter than half the length of
the body; the flagellum consist of 20 articuli. The segments
of the pereion carry each one median, obtuse tubercle on the
dorsal side. The lateral margins of the first segment are
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 15. 37
produced into two angulations, the anterior small the posterior
long and broad. The laciniations of the following segments
are "exactly like those of I. speciosa, but less sharp-pointed.
The pleon is produced into one small median extension, on
each side of which there are incisions for the insertion of
the uropoda. The pleon is similar in shape to that in Ianira.
Colour. ?
Length. 10 mm.
Hab. Off the east coast of Patagonia, Lat. 4791'6"S.
Long. 63297" W, at a depth of 63 fathoms.
Gen. XI. Mancasellus. 0O. HARGER.
Syn. 1874. Asellopsis. O. HARGER. >On a new genus of Asel-
lide». The American Jour-
nal of Science and Arts.
4 Third Series. Vol. 7, p- 601.
1874. » » S. I. SMITH (and O. HARGER). »The
Crustacea of the fresh wa-
ters of The United States».
Rep. of the U. 5. Commis-
sioner of Fish and Fisheries.
Part 2, p. 638.
1876. Mancasellus. 2 >Description of Mancasellus
brachyurus, a new fresh wa-
ter Isopod>. The American
Journal of Science and Arts.
Third series. Vol. 11, p. 304.
Diagn. Corpus ovatum, deplanatum.
Caput non rostratrum.
Oculi conspicui.
Antenne primi paris quartam partem antennarum secundi paris
2quantes, flagello multi-articulato instructze.
Antenne secundi paris longitudine corporis breviores, flagello multi-
articulato instruct2e.
Mandibule palpo destitute.
La era segmentorum pereii producta, leviter incisa.
Pedes pereii primi paris cheliformes, dactylis simplicibus; pedes
parium sequentium 2&2quales, dactylis pedunculatis, bi-ungni-
culatis.
fedes uri styliformes, ramis binis angustis.
Th>3 body 1s elongate, linear, depressed,
The head is quadrangular, without rostrum.
Tre eyes are distinct.
28 C. BOVALLIUS. ASELLIDA.
The first pair of antenne are as long as a fourth of the
second pair, the flagellum is multi-articulate.
The second pair of antenne& are shorter than the body,
the flagellum multi-articulate.
The mandibles want a palp.
The lateral margins of the pereional segments are pro-
duced. sligthly incised.
The first pair of pereiopoda cheliform, with simple dac-
tyli, the following pairs are equal, with pedunculated, bi-
unguiculate dactyli.
The uropoda are styliform, with narrow rami.
1. Mancasellus tenax. " S. I. SMITH.
Syn. 1871. Asellus tenax. S. I. SMITH (and A. E. VERRILL). >Notice of
Invertebra dredged in La-
ke Superior in 1871>, etc.
The American Journal of
Science and Arts. Third
series. Vol. 2, p. 453.
1874. Asellopsis tenar. > O. HARGER. >»On a new genus
| of Asellide». The American
Journal ofScience and Arts.
Third series. Vol. 7, p. 601.
1874. > > a (and O. HARGER) »The Crustacea
of the fresh waters of the
United States. Rep. of
the U. S. Commissioner of”
Fish and Fisheries. Part
2, p. 659.
1876. Mancasellus > > O. HARGER. »Description of Manc-
asellus brachyurus, a new
fresh water Isopod>. The
American Journal of Sci-
ence and Arts. Third series.
Vol. 11, p. 304.
The lateral margins of the head are deeply sinuated
opposite the eyes. The eyes are small, prominent, they con-
sist of many facets. The flagellum of the first pair of an-
tenn&e is five-jointed. The second pair of antenne are half
as long as the body. The pleon is large, only a little broader
than long, sligtly rounded behind. The outer ramus of the
uropoda is half as long as the inner; the inner one a little
longer than the peduncle.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 15. 39
Colour. Above dark-fuscous, spotted and mottled with
yellowish.
Length. 8—13 mm.
Hab. Lake Superior, and lake Huron. North America.
a. Mancasellus tenax "var. dilata. O. HARGER.
Syn. 1874. Aesellopsis tenax
"rar. dilata. O. HARGER. S. I. SMITH. >»The Crusta-
cea of the fresh wa-
ters of the United
States». Report of the
U. S. Commissioner of
Fish and Fisheries.
Part 2, p. 661.
It differs from the species in: the flagellum of the first
pair of antenn&e containing one or two joints more; the
lateral portions of the head and segments of the body are”
expanded so that the outline of the animal is a broader oval.
The sinus in the lateral margins of the head are narrow
incisions, rounded at the bottom, but with the sides some-
times meeting. The metacarpus of the first pair of pereio-
poda is nearly as much enlarged, in the males, as in Åsellus
communis, SAY, and is armed on the anterior margin with
three acute teeth, of which the middle one is the largest.
Hab. Detroit River, Michigan, North America.
2. Mancasellus brachyurus. OO. HARGER.
Syn. 1876. Mancasellus brachyurus. O. HARGER. »Description of Manc-
asellus brachyurus, a
new fresh water Iso-
pod. The American
Journal of Science and
Arts. Third Series. Vol.
11, p. 304.
The lateral margins of the head are entire. The meta-
carpus of the first pair of pereiopoda is armed with a pro-
minent acute tooth on the anterior margin, near the base (in
40
C. BOVALLIUS.
ASELLIDA.
the males). The peduncles of the uropoda are short, the outer
ramus only a little shorter than the inner.
Colour.
Length.
?
16 mm.
Hab. Lakes in the Atlantic coast region of the United
States.
Syn. 1813.
IS15.
1819.
1830.
1836.
1838.
1840.
1840.
1849.
Gen. XII.
Jera.
vw
Jeridina.
Jera.
LEACH.
(Ed
H. MILNE-
EDWARDS.
LEACH.
Ira !). LEACH.
>Crustaceology» The Edin-
burgh Encyclopedia. Vol.
1, p- fat
>A tabular view, »etc. Trans.
of the Linn. Soc. Vol. 11,
P- 303:
SAMOUELLE. The Entomologists use-
ful Compendium, p. 110.
LATREILLE. Familles naturelles du
Régne Animal, p. 295. Paris.
DESMAREST. Considérations géné-
rales sur la classe des Crusta-
ecés. pp. 3Bl6 Pans:
LATREILLE, in Le Reégne Animal par
Cuvier Nouvelle éd. Tome
4:me, p. 144. Paris.
LEACH, in Suppl. to the Encyclo-
pedia Brittannica. Vol. 1,
p. 428.
LATREILLE, in Le Régne, Animal par
Cuvier. 3:me éd. Tome 2:me,
p. 219. Bruzelles.
LAMARCK (H. MILNE-EDWARDS). Histo-
ire naturelle des Animaux
sans vertébres. 2:me éd.
Tome 5:me, p. 267. Paris.
H. MILNE-EDWARDS. Histoire natu-
relle des Crustacés. Tome
3:me, p. 147. Paris.
> » > Pp 1505
H. MILNE-EDWARDS, in Le Regne Ani-
mal par Cuvier. Éd. acc.
des planches. Les Crustacés.
p. 204. Paris:
!) Must be written Iera not Jera, as the original name is ”Tatwooa, one
of the Nereids.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDEL. BAND 11. N:o 15. Al
1850. Jera. LEACH. WHITE. Catalogue of British ani-
mals in the collection of
the British Museum. Part 4.
Crustacea, p. 69. London.
1852. » > DANA. United States Exploring Ex-
pedition Crustacea. Vol. 2,
p. 716. Philadelphia. Fol.
1852. Jeredina. H. MILNE-
EDWARDS. > » > på 116:
1853. Jera. LEACH. CostA. Fauna di Regno di Napoli.
Crostacei. Fasc. 83, p. 83.
1868. ? : SPENCE BATE and WESTWOoOoD. A
History of the British Ses-
sile-eyed Crustacea. Vol. 2,
p. 314. London.
1880. » D O. HARGER. »Report of the marine Iso-
poda of New England and
adjacent waters». Report of
the U. S. Commissioner of
Fish and Fisheries. Part 6,
p. 314.
Antenmne primi paris breves, IV- vel V-articulate.
Antenme secundi paris dimidium corporis equantes vel superantes,
flagello multi-articulato.
Mandibule valide, palpum tri-articulatum gerentes.
Latera segmentorum pereii paulo producta, non laciniata, bases
pedum tegentia.
Pedes pereii subequales; dactyli pedunculati, bi-unguiculati.
Pedes uri pedunculo laminato, brevi, ramis binis minutissimis.
The body is ovate, more or less elongated, depressed.
The head is broadly ovate, the anterior margin lobated
or produced at the midth.
The eyes are distinct, remote.
The first pair of antenne are four- to five-jointed, very
short, equalling a third of the breadth of the head, or less.
The second pair of antenne equal half the length of the
body or are longer. They carry a multi-articulate flagellum.
The mandibles are strong, with a three-jointed palp.
The lateral margins of the pereional segments are produ-
ced, but not laciniated, they cover the bases of the legs.
The pereiopoda are subequal, the dactyli pedunculated,
bi-unguiculate.
The uropoda consist of a very short, more or less lamina-
ted peduncle, and two extremely small rami.
As I am unable to find any differences of generic value
between JIeridina Nordmanni and tera albifrons. I am
4
2
-
C. BOVALLIUS.
ASELLIDA.
following SPENCE BATE and WEstWoop (Il. c.) in uniting them
in the same genus.
1830.
1836.
1838.
1839.
1840.
1. Ie&ra albifrons. DLEACH.
Jera albifrons.
LEACH.
>Crustaceology». The
Edinburgh <Encyclo-
pedia. Vol. 7, p. 434.
>A tabular view», etc.
Trans. of the Linn. Soc.
VOL; 1155p-S9S:
SAMOUELLE. The entomologists
useful Compendium. p.
110. London.
LATREILLE. Familles naturelles
du Régne Animal. p.
295. Paris.
DESMAREST. Considérations gé-
nérales sur la classe
des Crustacés. p. 316.
Paris.
LATREILLE, in Le Regne Ani-
mal par Cuvier. Nou-
velle éd. Tome 4:me,
p- 141. Paris.
LEACH, in Suppl. to the Ency-
clopedia Brittannica.
Vol: 1; pp, 428;
LATREILLE, in Le Reégne Animal,
par Cuvier. 3:me éd.
Tome 2:me, p. 219.
Bruxelles.
LAMARCKE. (H.MILNE-EDWARDS).
Histoire naturelle des
animaux sans verté-
bres. 2:me éd. Tome
5:me, p. 267. Paris.
MOORE. »Catalogue of the Mala-
costracous Crustacea of
South Devom. (Charles-
worths) Magazine of
Natural History. New.
Ser. Vol. 3, p. 294.
H. MILNE-EDWARDS. Histoire
naturelle des Crusta-
cés. Tom 3:me,/p. 147.
Paris.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11.
1844.
1847.
1847.
1848.
1849.
1850.
1853.
1855.
1559,
Jera Kröyeri.
Jera albifrons.
Jera albifrons.
Jera baltica.
» albifrons.
2 >
på »
Jera copiosa.
Jera albifrons.
ZADDACH.
N:0 15. 43
Synopseos «:Crustace-
orum =: Borussicorum.
Prodromus. p. 11. Kö-
nigsberg. 4:to
LEACH. THOMPSON. Annals and Maga-
LEACH.
FR. MULLER.
zine of Natural History.
MOLT205 pp; 245:
WHITE. List of the specimens
of Crustacea in the col-
lection of the British
Museum.p.97. London.
>Bemerkungen zu Zad-
dach, Synopseos Crusta-
ceorum Borussicorum
Prodromus». Archiv fiir
Naturgesh. Jahrg. 14,
p363; pli 4: He. 29;
LEACH. H. MILNE-EDWARDS,in Le Régne
> WHITE.
Animal par Cuvier. Ed.
acc. des planches. Les
Crustacés. p. 204. Paris.
Catalogue of British
animals in the collec-
tion of British Museum.
Part 4. Crustacea. p.
6. London.
» LILLJEBORG. >»Kullens Hafs-
STIMPSON.
LEACH. GOSSE.
> M. SARS.
Crustacéer». Öfversigt
af K. Vetensk.-Akad:s
Förhandlingar. Årg. Ch
jog,
»Synopsis of the ma-
rine Invertebrata of
Grand Manamn>. p. 41.
Smithsonian Contribu-
tions to Knowledge.
MoOKT6
A manual of the ma-
rine Zoology. Vol. 1,
p. 136, fig. London.
>Oversigt over de
i den norsk-arctiske
region forekommende
Krebsdyrr. Forhand-
linger i Videnskabs-
selskabeti Christiania.
Aar 1858. p. 153.
C. BOVALLIUS. ASELLIDA.
1867. Jera albifrons. LEACH. NORMAN, in Rep. of the Brit.
Assoc. 1866. p. 197.
1S67. Jera nivalis. PACKARD. >Observations on the
glacial phenomena of
Labrador», ete. Memo-
irs of the Society of
Natural History in
Boston. p. 296.
1867. Asellus groenlandicus. > a p. 296.
1868. Jera albifrons. LEACH. SPENCE BATE and WESTWOOD.
A History of the British
Sessile-eyed <Crusta-
ceéas VOlt2, pos
fig. London.
1872. 2 J 3 METZGER. »Die wirbellosen Thiere
der Ostfriesischen
Kiste». Zwanzigster
Jahresber. der natur-
hist. Gesellschaft zu
Hannover. p. 32.
isl. 2 3 , G. O. SARS. »Undersogelser over
Hardangerfjordens Fau-
na. I :Crustacea>.
Forhandlingeri Viden-
skabs-selskabet i
Christiania. Aar 1871.
p. 272 (29).
1573 : marina. MÖBIUS. »Die wirbellosen Thiere'
der Ostsee». Bericht
iäiber die Expedition
zur Untersuchung der
Ostsee. 1871. Kiel.
INIJ. > copiosa. -STIMPSON. VERRILL. >»Report upon the In-
vertebrata of Vineyard
Sound and adjacent
waters>, etc. Report of
the U.S. Commissioner
of Fish and Fisheries.
Part 1, Pp. JIl06 and
ä71.
1873. » albifrons. LEACH. PARFITT. >»The fauna of Devon.
Part 9. Sessile-eyed
Crustacea». Trans. of
the Devonshire Assoc.
1873. p. 18 (in rep.).
1873. » maculata. PARFITT. » > p. 18.
BIHANG TILL
1874.
1875.
1877.
1879.
1850.
18814.
Jera albifrons.
> Då
Då >
Iaira 2
Jera. >
2» >
2 >
Lå Lå
LEACH.
K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 15. 45
STEBBING. >The Sessile-eyed
Crustacea of Devon.
Trans. of the Devon-
shire Assoc. 1874, p. 7.
METZGER. Nordseefahrt der Pom-
merania. <Crustacea.
p. 285.
STEBBING. »Description of a new
Species of Sessile-eyed
Crustacea>. Annals
and Magazine of Natu-
ral Historry. Fourth
Sera VOL CGT py Kids
fall nas DG
MEINERT. >Crustacea Isopoda,
Amphipoda et Deca-
poda Danizxe». Natur-
historisk Tidskrift.
3:dje Rekke. Bd. 11.
p- 80.
O. HARGER. >»Notes on New Eng-
land Isopoda>». Pro-
ceedings of The United
States National Mu-
Sem... 1879: Wok 2;
p. 158.
O. HARGER. >»Report of the ma-
rine Isopoda of New-
England and adjacent
waters». Report of the
U. 5. Commissioner of
Fish and Fisheries.
Parti 6, p-eralor pl i,
fig.v4r
S. I. SMITH. >»Review of the
marine Crustacea of
Labrador». Proceed-
ings of the United
States National Mu-
seum. 1884. p. 231.
M. WEBER. >Onderzoekings-
tochten van de Willem
Barents. 1:e Gedeelte.
Die Isopodem. p. 32.
Bijdragen tot de Dier-
kunde, uitgegeven
door het Genootschap
Natura artis magistra
446 C. BOVALLIUS. ASELLIDA.
te Amsterdam. 10:de
Aflevering. Amster-
dam. 4:to.
The first pair of antenne five-jointed, as long as a third
of the breadth of the head. The second pair of antenne
longer than half the length of the body. The pleon longer
than the last three pereional segments, with a deep notch at
the hinder margin for the reception of the uropoda, which
are fixed close together. The minute rami rudimentary,
shorter than the peduncles.
Colour. Ashy, with the front whitish.
Length. 5 mm.
Hab. The atlantic shores of Europe and North America
to northern Norway and Labrador. The Baltic. The Me-
diterranean.
2. Iera Hopeana. A. Costa.
Syn. 1853. Jera Hopeana. A. COSTA. Fauna di Regno di Napoli. Fasc.
83 (2) p. 1, pl; VE(OTnSIEE
The anterior margin of the head is feebly bisinuated. The
first pair of antenn&e are shorter than half the breadth of the
head, 7-jointed. The second pair reach to the anterior margin
of the fourth pereional segment; the flagellum consists of
about 20 articuli. The pleon is semicircular; the excavation
for the insertion of the uropoda is large but not very deep.
The uropoda are placed close by each other. The rami shorter
than the peduncles, equal.
Colour. Ashy grey.
Length. 3 mm.
Hab. "The Mediterranean.
It is probably identical with I. albifrons.
>
3. Iera nivalis. ÅKROEYER.
Syn. 1838. Jara nivalis. KROEYER. >Gronlands Amfipoder>.
K. Danske Videnskabs-
selsk. Afhandlinger Vol.
7, Pp: 303, pl; 47 here
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:o 15. 47
1840. Jera nivalis. KROEYER. H. MILNE-EDWAERDS. Histoire na-
turelle des Crustacés.
Tome 3:me, p. 149. Paris.
The first pair of antenn&e are five-jointed, shorter than a
third of the breadth of the head. The second pair of an-
tenne reach to the anterior margin of the fifth pereional seg-
ment. The pleon is as long as the last three pereional seg-
ments, with a deep semicircular notch at the hinder margin
for the reception of the uropoda, which are fixed close to-
gether. The minute rami are shorter than the peduncles,
equal in length.
Hab. West coast of Greenland. (IKROEYER.)
Probably this species after a closer examination of fresh
specimens will shows to be identical with Z. albifrons, the
differences being wery few and not of great importance.
4 Iera Kroeyerii. H. MILNE-EDWARDS.
Syn. 1840. Jera Kroeyerii. H. MILNE-
EDWARDS. Histoire naturelle des
Crustacés. Tome 3:me,
pi 149; "Paris:
IS4h > > ? Le Régne animal par Cu-
vier. Ed. (4:me) acc. des
planches. Les Crusta-
é GES FEL (0, Hp.
Paris.
1866. » » TAS C. HELLER. >»Carcinologische
Beiträge zur Fauna des
Adriat. Meeres>. Ver-
handlungen der K. K.
z00logish-botanischen Ge-
sellschaft in Wien. Bd.
Hö Pp 32.
The head is broader than long, the anterior margin tri-
lobated. The first pair of antenne five-jointed, stout, almost
as long as the breadth of the head. The second pair are
long, they reach to the anterior margin of the sixth pereional
segment. The pleon is longer than the last four pereional
segments together, with a median, scutiform projection at the
48 G. BOVALLIUS. ASELLIDA.
hinder margin, separating the uropoda. The peduncles are
very broad, short; the rami shorter than the peduncles, equal.
Colour. Light brown, dotted with black.
Length. 5—6 mm.
Hab. Coast of Vendée, (MILNE-EDWARDS). The Adriatic,
(HELLER).
5. Igera Nordmanni. H. RATEHKE.
Syn. 1837. Janira Nordmanni. H. RATHKE. »Beitrag zur Fauna
der Krimm». Mem.
d.Savants Etrangers
de VF'Acad. de St.
Petersb. Tome 3:me,
p.- 388, pl. 6, fig.1—5.
1840. Jeridina 2 , H. MILNE-EDWAERDS. Histo-
ire naturelle des
Crustacés. Tome
3:me, p. 150. Paris.
SPENCE BATE and WEST-
wooD. A History of
the British Sessile-
eyved Crustacea. Vol.
2, ”p. 320. London.
1876. > ? > STEBBING. >»Description of
a new species of
Sessile-eyed Crusta-
cea>. Annals and
Magazine of Natural
History. Fourth ser.
VO: 10 R-209
v
å
1868. Jera
The first pair of antenne, four-jointed, as long as a sixth
of the breadth of the head. The second pair of antenne
scarcely as long as half the length of the body. The pleon
is longer than the last three pereional segments, with a deep
semicircular notch at the hinder margin for the reception of
the uropoda, wich are fixed close together. The minute rami
are not half as long as the peduncles, the outer ramus is
much shorter than the inner.
Colour. Greyish.
Length. 6 mm.
Hab. South coast of England. The Black Sea.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:o 15. 49
6. Igera wakishiana. SPENCE BATE.
Syn. 1865. Jaera wakishiana. SPENCE BATE. >»Characters of New spe-
cies of Crustaceans dis-
covered by J. K. Lord
on the coast of Vancouver
Island>. Proc. of the
Zool. Soc. of London.
1864. p. 667.
1866. > > » J. K. LorD. The Na-
turalist in Vancouver
Island and British Co-
lumbia. Vol. 2. p. 282.
London.
The anterior margin of the head is nearly straight.
The first pair of antenne reaching to the extremity of the
fourth joint of the second. The second pair of antenne
equal nearly two-thirds of the length of the animal. The
pleon has a double excavation on the posterior margin, the
median point not extending beyond the extremity of the sides.
The uropoda are as long as the posterior margin of the pleon,
terminating in two styliform rami, each of which is tipped
with a few short hairs.
Colour. ?
Length. ?
Hab. Esquimault harbour, Vancouver Island. "Taken in
a sponge, on a depth of 8 fathoms.
7. Izera Nove-Zelandige. ÖCHILTON.
Syn. 1883. Jaera Nove-Zelandie. CHILTON. >»On two new Isopoda»>.
Transactions and Procee-
dings of the New-Zealand
Institute. Vol. 15.
Unfornately I have had no access to the paper quoted
above, and I am "consequently unable to decide where in the
system this australian species is to placed.
Hab. TLyttelton Harbour, New Zealand.
50 C. BOVALLIUS. ASELLIDA.
C. The last six pars of pereiopoda with pedunculated, tri-
unguiculate dactyli.
Gen. XTINSETAS So NIO
Deriv. ”Tats a greek name.
Diagn. Corpus depressum, elongatum.
Caput rotundatum, non rostratum.
Oculi parvi, ocellis perpaucis compositi. é
Antenne primi paris breves, articulis paucis composite.
Antenne secundi paris dimidium longitudinis corporis superantes,
flagello multi-articulato.
Mandibule palpum tri-articulatum gerentes.
Latera segmentorum pereii non vel paulo producta, bases pedum
non tegentia. i
Pedes pereii subequales, dactyli pedunculati, tri-unguiculati.
Pedes uwri pedunculo crasso, cylindrico, ramis binis laminatis.
The body is depressed, elongate.
The head is tounded, not rostrate.
The eyes are small, cosisting of very few ocelli.
The first pair of antenne are few-jointed.
The second pair of antenne are longer than half the body,
with multi-articulate flagellum.
'The mandibles are provided with a three-jointed palp.
The lateral margins of the pereional segments are scar-
cely produced, not covering the bases of the legs.
The pereiopoda are subequal, walking legs; the datcyli
are pedunculated, tri-unguiculate.
The uropoda consist, of thick, cylindrical peduncles, and
two elongate, laminate rami.
This new genus is easily to be distinguished from the
other genera of the family by the tri-unguiculate dactyli of
the pereiopoda. The other characteristics show that it ought to
be ranged between Zanira and Ira: resembling the first in the
elongated uropoda, and the latter in the few-jointed flagellum
of he first pair of antenne, and in the not subeheliform first
pair of pereiopoda.
10 Tas Hargentn Nasp
Deriv. The name in honour of the renowned American carcinologist OSCAR
HARGER.
BIHANG TILL K. SV. VET-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 15. 51
Diagn. Corpus elongatnm, lineare, quater longius quam latius.
Caput magnum, fere circulare, segmento primo pereii duplo longius
Oculi binis solum ocellis compositi.
Antenne primi paris VI-articulate, dimidio latitudinis capitis
breviores.
Artenne secundi paris, flagello XX—XXX-articulato, marginem
segmenti quarti pereii attingentes.
Latera segmentorum pereii non incisa, setibus instructa.
Dactyli pedum pereii unguibus ternis subequalibus armati.
Pleon postice rotundatum, longius quam latius.
Uropoda quartam partem longitudinis plei haud &quantes, ramis
pedunculo longioribus.
The body is elongate, linear, four times longer than broad.
The head is: large, almost circular, twice as long as the
first pereional segment.
The eyes consist each of only two ocelli.
The first pair of antenne are six-joimted, shorter than half
the breadth of the head.
The second pair of antenne reach to the anterior margin
of the fourth pereional segment, the flagellum consist of 20
to 30 articuli.
The lateral margins of the pereional segments are not
incised, provided with hairs.
The dactyli of the pereiopoda are armed each with three
subequal claws.
The pleon is rounded behind, longer than broad.
The uropoda are scarcely as along as a fourth of the
length of the pleon. The rami are longer than the peduncles.
Colour. Greenish white, almost hyaline.
Length. 3—4 mm.
Hab. The strait of Magellan. (S. M-.)
2. TIais pubescens. DANA.
Syn. 1852. Jera pubescens. DANA. United States Exploring Expedition.
Crustacea. Vol. 2, p. 744, pl. 49.
fig. 9Ja—9 d. Philadelphia. Fol.
The body is elongate elliptical. The head is broader than
long (3:2), the anterior margin truncated, with the middle a
little projecting. It is a third longer than the first pereional
segment. The eyes are small. The first pair of antenne are
four-jointed; the second pair longer than half the body. The
52 C. BOVALLIUS. ASELLIDA.
pereiopoda are provided with tri-unguiculate dactyli(?), the
outer claw much longer and stouter than the two inner. The
pleon is as long as the last three pereional segments; nearly
as long as broad. The uropoda are almost as long as half
the pleon, the rami shorter than the peduncles.
Colour. .?
Length. 3 mm.
Hab. Nassau Bay, Tierra del Fuego. Parasite on Spheroma
lanceolata.
Judging from the figure given by DAna 1. c. I suppose
that the animal mentioned above must be placed in the new
genus Iais; in the description DANA says nothing about the
tri-unguiculate character of the pereiopoda.
-
Gen. I.
Gen. II
Gen. III.
Gen. IV.
Gen. NÉ
Gen, «Vi
Gen. VII.
Gen. VIII.
Gen, IX:
Gen. DE
Contents.
Pag.
VAlsellkus: - GROFPIROY ST. MATRIS oo od oobboscsdacccsssoson- 5.
TNSRAR farugura tings JENNIE. seed ät iosessoneres a
PAR ALIS ROTe IE SABA NO orosoocs-bocspassresndpar Söner SIA 10;
SPACES Teboldii, DE-ROUGEMONT 2ocooblerenqe8fosssdocseocnosnot 10.
ANAR COmmiunIs: LES. SAJT: oo sorsskockergreckorsssrseressssa 12.
SSAB ETT LO 60 (Oe mna a oo oats esssasctboperinederkssssassd isen 13
(ERENIE DILSA: I CARNDE PACKARD: sooeoo ses oo00csirsbadsroseresbor ESS 13
1. C. stygia. NE ERNER SSR SATSA SNS SR SES Te SR Er 14.
Leptapsidia. SPENCE BATE and WESTWOOD-..........----- 15.
EE brevipes. > ST SSA ade 16.
MAG ÖHNO DTS CUS-Fu Gras) ÖL ARS ossaosiocedsssöskksssssiseseporsnrrdsrsser NG:
1. ÅA. typhlops. 2 ne a od äss rests Nena lid
Nannoniscus. FREE ESR 0 ala Er nn lo AS SAO 18:
1. N. oblongus. 23 of RESAS ESR ES SES (OSA SOK SAT 18.
22 CN: Pieuspis. 3 RER Or nn ER RS pA SR EN 19
SSIbLe GUT ON ELAS WIEN op ac sn ass ssernen satserna spets asdasen sö 19.
13: SS armatum. Fö BUSES EENREERS RS ÖR a ER IN Sr GL LANE 20.
2. S. inerme. SKADAN er LÄR RESAS SENS SEEN Er BANER TE ps LS
SÖKS PIEGTA COM RÖTTER Ö NU soon dr oo bor seh sp ses be sot tonr de derrAN 22.
NYAST fa RN N or era ere SA ADA AA SS SS a a a SSE SNS AAA 22.
ME ENL OT SE OTNTS SAND G AB ra oss on sosesrre--rsssssocssssforssonse nye 23.
NE [NN TG OTIS Sed GrRIUIB I os ono oss erccecorsreebossssy sökrarss sasse nseE 24.
TE VR DS VAL OR Sf nor re SE SYST SRA EE SA AE 26.
HENERRTEREA CIO Se BLA! CEN oto tt boom oc saidar a örn da sorkar E es ra SS 26.
FASER TRATT GC OTIISS NER OT VER ooo sdons gera dosor s onde od esARSEE 29.
Salta STIMP SON oo eos osso oo cesorecoress sosse oso on see 30.
ARN eVITemIS=: NG. Vb DARE tecppesordbsspsssgsne enes os este Es Las ol.
HEYTIaRLD [DER INS (öh os trEoeeo sr Feer EE UO- EEE oR SES Bk be Si
Tron oreanda. CHETIKRON SES oenee ene 32.
HÖR SMB OVAL IU S- oct boda stoseressserste rose sdsnäskE et rea Er eeses SD
ÖR tspinosa:, (ÖS EfARGERESI osa ER SEE SA 34.
ZARPIEESp eC10SA5 F5 OMAR RSSSEE See a oense 34.
FAS Ga CIN At AL Of KOSKNAÄRN sossar sner Ssepersesdeskesdesperdrsnrer 35.
ANTERO Va US gDTUDBREogsroccösrotpeds ses csr rer 36.
54
Gen. XE
Gen. XII.
Gen. XIII.
C. BOVALLIUS. ASELLIDA.
Miantasellus:! OO: HARGERAS-550eooeee oe ee sNue
1.7 Mi; tenax:, SS: Sön lenorss=o0- = 59 RE SANN
ä) M; tenax var. dilata. OO. HARGER Cres ee
2. M. brachyurus; Os; HARGER ss:s=o css SSIFICITSesTENA
Iera DLEACHolooco-cstodo-ssnsrcconsno-bansöre sour ses AE LENE
1. I albifrons,.. IEACH boose goste="cr AN EN
2 II EOpeana. VÄ POSTAT ES mesta AASE
3. I nivalis. KROEXERS ELSE orons ar stores FSC EEANSSAOORANE
4. I: Kroeyerii. H: MILNE-EDWARDSI=-- emo
5, T: Nordmanni. Eh BATHKE 1-5 o-f bots SSE RSA
6. I.,;wakishiana;, , SEENOR BATRIsgftoorsst ft EOSEReSng
7... Nove-Zelandie: OHILRONS so fögtöskossfrose bend SO
TATT: No De noessesr berenp Ueber ngr ngar srpnsssr ser Sc SAST
157 Hargeri CN: SPiosoooooeooess-==spöcernseor soc SR SANS
2; "Fi pubeseens: "PDANALT SIS Peo
BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. i!. N:o16.
SYSTEMATICAL LIST
OF THE
AMPHIPODA HYPERIIDEA.
BY
CARL BOVALLIUS.
t
COMMUNICATED TO THE ROYAL SWEDISH ACADEMY OF SCIENCES, 1885. DEC. 9.
STOCKHOLM, 1887.
KJONI(GHIEST «BI OIBSKRAR I CIROE BA
P. A. NORSTEDT & SÖNER.
a
' g
NS 5 ÖRA i | ; Se |
spela an Rena LR
Path. TAOED ANCEPS TATE
. Å
ec TA ör Hey Kn VA a SITE Bar
> ? JO
Aktiv "i
Asanmsratre saom
A | d -
sunnIAVoR IAS
| :
0 mat Rev JIE INEEYO TU ANK HETUA VIA TALAR sind ONA
. | PLN
text JORD
> TRÖTTA ADNUÉ ANNAT
krv
ve |
. 4 quid de sänt Så vn et
v = 4
AMPHIPODA HYPERIIDEA.
Diagn. Head free, not coalesced with the first pereional
segment.
Eyes mostly large, often occupying the whole surface of
the head.
First pair of antenn&e without secondary flagellum.
Maxillipeds coalesced into a kind of operculum, with-
out palps.
Uropoda more or less laminar, forming natatory organs.
Telson undivided.
Family 1. TYRONIDE.
Diagn. Head small not tumid. Eyes small. First pair
of antenn&e straight, styliform, fixed at the anterior side of the
head. Second pair angulated, fixed at the inferior side of the
head. Mandibles without palp. Seventh pair of pereiopoda
not transformed.
Gen. 1. TYRO, H. MIiLnE-EDWARDS, 1840.
Histoire naturelle des Crustacés. Tome 3:me, p. 80.
1. 'T. cornigera, H. MiLnE-EDwaARrpDs, 1830.!)
>Extrait de Recherches pour servir å V'hist. nat. des Crustacés am-
phipodes>. Annales des Sciences nat., tome 20:me, p. 387.
Diagn. First pair of antenne straight, longer than the body.
Body Hyperia-like. First pair of pereiopoda strong, with slen-
der, almost filiform metacarpus. Dactyli of third and fourth
pairs very strong. Exterior rami of uropoda indistinct.
Hab. Atlantic.
') The diagnose of the species is given here because the original diag-
nose is mixed up with generic and specific characteristics.
Pre BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
2. T. gracilis, Dana, 1850.
Proc. of the American Academy of Science and Arts. Vol. 2,
Pp. 219:
Hab. Atlantic.
3. I: Sarsi, C. BovALLIos, 1885:
>»On some forgotten genera among the Amphipodous Crustacea.
Bih. till K. Svenska Vet.-Akad. Handl. Bd.10. N:o 14,p. 15, fig. 3.
4, 'T. atlantica, C. Bovarnius, 1885.
IL; & fylå;
Hab. Atlantic.
ET HOTCANS, GC: O-CSARS, 1882.
»Oversigt af Norges Crustacéer> etc. Christiania Vidensk. BSelsk.
Forhandl. 1882, N:o 18. p. 77. pl; 3, fig. 1, 132 and ib:
Hab. Off Lofoten, Arctic Sea.
>
T. Clausi, C. BovaLuius, 1885.
>On some forgotten genera among the Amphipodous Crustacea>.
Bib. till K. Svenska Vet.-Akad: Handl. Bad. 10. N:o 14; p. 14.
Hab. Atlantic.
7. T. Tullbergi, C. Bovaruivs, 1885.
La Parce,
Hab. South Atlantic.
8. 'T. pacifica, n. sp.
Diayn. Head longer than deep, broadly truncated anteriorly.
The metacarpi of the first two pairs of pereiopoda long, linear,
provided with hairs, without any projections. Fifth pair longer
than sixth; femur shorter than the three following joints together.
Seventh pair shorter than femur of fifth. Second pair of uro-
poda of the same form as in T. marginata, but narrower.
Exterior rami of all pairs well developed. Telson long,
triangular. |
Hab. Pacific, at Corinto, Nicaragua.
BIHANG TILL'K. SV. VET:-AKAD. HANDL. BAND. 11. :N:0:16. »D
II Ti marginata, C: BovarLems; 1885.)
»On some forgotten genera among the Amphipodous Crustacea»,
Bihb. till K. Svenska Vet.-Akad. Handl. Bad. 10. N:o 14, p. 15.
Diagn. Head deeper than long. Eyes very large, placed
just below the insertion of first pair of antenne. Meta-
carpi of first and second pairs of pereiopoda produced
anteriorly into a sharp-pointed angle on the anterior side of
the dactylus; metacarpus longer than carpus. Fifth pair longer
than sixth, femur (with the spine) longer than the three
following joints. Seventh pair shorter than half the fifth, as
long as femur of the same. Epimerals are distinct, their ar-
ticulation with the pereional segments forming a prominent
margo. Second pair of uropoda very broad, the inner mar-
gin broadly curved above, and sharply emarginated below;
exterior ramus long, nearly as long as half the interior.
Exterior ramus of last pair of uropoda broad (it equals two
thirds of the interior coalesced one). ”Telson very minute.
Hab. Atlantic, Mediterranean.
10. T. longipes, Dansa, 18950.
Proc, of the American Academy of Science and Arts. Vol. 2, p. 219.
Hab. Pacific.
Family 2. "LANCEOLIDE.
Diagn. Head small, anteriorly truncated, not tumid.
Eyes very small, often indistinct. First pair of antenne,
short, high, compressed, fixed at the anterior side of the head.
Second pair long angulated, fixed at the anterior side of the
head. Mandibles with palp. Three posterior pairs of pereio-
poda with retractile dactyli. Seventh pair not transformed.
Gen. 1. LANCEOLA, Tu. Say, 1818.
>Ån account of the Crustacea of the United States». Journ. of the
Academy of Natural Science at Philadelphia, vol. 1, part 2, p. 317.
!) As the above quoted description was incomplete and, owing to an
involuntary change of names on the labels, somewhat erroneous, a
corrected diagnose is given here.
6 a BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
1; L. pelagica, TH! SAT) 1618:
Ti. jC- DD LO
Hab. »The Gulfstream>.
2 Säyana, .O- BOvALLITS; 1009-
>On some forgotten genera among the Amphipodous Crustacea». Bih.
till K. Svenska Vet.-Akad. Handl. Bad. 10. N:o 14, p. 7, fig. 1.
Hab. Atlantic.
3. L. Lovéni, C. BovaLruivs, 1885.
I el pH
Hab. North Atlantic.
4. L. serrata, C. BovaALLivs, 1885.
Jat Gad
Hab. North Atlantic.
5. IL. felina, C: BovALnius, 1885;
ENCIpG.
Hab. South Atlantic.
6. L. Clausi, C. BovaLruivs, 1885.
FIAT 2 Be
Hab. "The mouth of Davis Strait.
Family 3. VIBILIDAE, Cravs, 1872.
Diagn. "Head small, not tumid. Eyes small, like those
in the Gammarids. First pair of antenne very large, com-
pressed, second pair filiform, angulated; both pairs fixed at the
anterior side of the head. Mandibles with palp. Dactyli of
seventh pair of pereiopoda transformed.
Gen. 1. VIBILIA, H. MiLnE-EDWARDS, 1830.
>Extrait de Recherches pour servir å Uhistoire nat. des Crustacés am-
phipodes,. Ann. des Sci. nat., tome 20:me, p. 386.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 16. 7
1. V. Peroni, H. MiLnE-EDWARDS, 1830.
IL: ce. p. 386. Hist. nat. des Crustacés. Tome 3:me, p. 73, pl. 30, fig. 1.
Hab. Indian Ocean.
2. Jeangerardi, Lucas, 1845.
Explorations scientif. de V'Algérie pendant les années 1840—42. Zoo-
logie. Hist. nat. des animaux articulés. P. 56, pl. 5, fig. 4—4d.
Hab. Atlantic, Mediterranean.
2
d3. V. affinis, SPEneE Bare, 1862.
Catalogue of the specimens of Amphipodous Crustacea in the collect. of
the Brit. Museum, p. 302, pl. 49, fig. 8.
Hab. Java.
4. V. macropis, n. sp.
Diagn. Head rostrate. Eyes very large, occupying almost
the whole sides of the head. Flagellum of first pair of an-
tenne elongate lanceolate, longer than the head. Carpal pro-
cess of second pair of pereiopoda shorter than a fourth of
metacarpus, smooth. Tibie of third and fourth pairs broad
and strong but not tumid. Fifth and sixth pairs only a little
longer than third. Second and third ural segments coalesced,
hinder corners not produced. Rami of uropoda elongate-
lanceolate, equal, sparingly serrated.
Hab. South Atlantic.
5. V. gibbosa, n. sp.
Diagn. Head not rostrate. Eyes small. Flagellum of first
pair of antenn&e irregularly lanceolate, shorter than the head.
Pereional segments separated by deep constrietions making the
dorsal side humpy. Carpal process of second pair of pereio-
poda longer than half the metacarpus, serrated. Second and
third ural segments coalesced, hinder corners not produced.
Exterior rami of uropoda shorter than interior.
Hab. "Tropical parts of Atlantic.
6. V. robusta, n. sp.
Diagn. Head not rostrate. Flagellum of first pair
of antenn&e rounded at the end, as long as the head. Carpal
8 6 BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
process of second pair of pereiopoda half as long as meta-
carpus, serrated. Tibixe of third and fourth pairs narrow.
Sixth pair are a third longer than third; seventh as long
as third. Dactyli of sixth pair shorter than a third of
metacarpus. Second and third ural segments free, second
a little shorter than third. Rami finely serrated, exterior ones
as long as interior. Telson triangular, longer than halt the
peduncle of the last pair of uropoda, and almost as long as
the last two ural segments.
Hab. Atlantic, Indian Ocean.
7. V. borealis, SPENCE BATE and WEstwoop, 1862.
A History of the British Sessile-eyed Crustacea. Vol. 2, p. 524, fig.
Hab. Banff, North Scotland.
8. V. Kroeyeri, n. sp.
Diagn. Head scarcely rostrate. Flagellum of first pair of
antenn&e very broad, as long as the head and the first pereional
segment. Carpal process of second pair of pereiopoda
half as long as metacarpus. ”Tibie of third and fourth pairs,
thicker and longer than metacarpi, a little tumid, dactyli half
as long as metacarpi. Fifth and sixth pairs only a little lon-
ger than third and fourth; dactyli a third of metacarpi. Second
and third ural segments free, second scarcely a third of the
length of'the third segment; hinder corners of the last segment
not produced. ”Telson obtusely triangular, shorter than last
ural segment.
Hab. West coast of Greenland.
9. V. longipes, n. sp.
Diagn. Head not rostrate. Flagellum of first pair of
antenn2e thick, ovate, as long as the head. Carpal process
of second pair of pereiopoda short, serrated, hinder margin
fringed with stiff hairs. Tibie of third and fourth pairs
narrow, not tumid; sixth pair are almost twice longer than
third; seventh pair shorter than third. 'Dactylus of sixth pair
shorter than a fourth of metacarpus. Second and third
ural segments free, second longer than third. ”Telson semi-
circular, as long as half the last peduncles.
Hab. Pacific, South Atlantic.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. n:o 16. 9
10. V. Edwardsi, SPENcE BatzE, 1862.
Cat. Amph. Crust. of the Brit. Museum. P. 300, pl. 49, fig. 6 and 7T'
Hab. »Near the Powel Islands»>.
TAS Vdatrix, n:sp.
Diagn. Head not rostrate. Flagellum of the first pair
of antenn&e irregularly lanceolate, truncate at the lower anterior
corner, as long as the head and the first pereional segment.
Carpal process of second pair of pereiopoda longer than
half the metacarpus, serrated. Tibie of third and fourth
pairs very thick, tumid, longer than carpi, dactyli almost as
long as metacarpi. Sixth pair more than a third longer than
third; seventh pair as long as third. Dactylus of sixth pair
as long as half the metacarpus. Second and third ural segments
free, second shorter than half the third. Hinder corners of
urus not produced. Telson broad, triangular, longer than half
the peduncle of last pair of uropoda.
Habs Atlantic.
2SKEVS SracIliS, Dn. sp.
Diagn. Head produced into a very short rostrum. Fla-
sellum of first pair of antenn& evenly tapering toward the
end, as long as the head. Carpal process of second pair of
pereiopoda sparingly serrated. ”Tibie of third and fourth
pairs narrow, not enlarged. Sixth pair only a sixth longer
than third; seventh shorter than third. Dactyli of fifth
and sixth pairs strong, broad at the base, ciliated, shorter than
half the metacarpi. Second and third ural segments coalesced,
hinder corners a little produced backwards. ”Telson round, a
little longer than half the peduncle of last pair of uropoda.
Hab. Pacific.
13. V. gracilenta, n. sp.
Diagn. Head not rostrate. Eyes large. Flagellum of
first pair of antenn narrow, acute, with the superior margin
straight, the inferior evenly arched. Carpal process of second
pair of pereiopoda robust, irregularly serrated, as long as meta-
10-46 BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERTIDEA.
carpus. Third to sixth pairs as in V. gracilis. Second and
third ural segments coalesced, hinder corners strongly produced
backwards, as far as the hinder margin of telson. Peduncles
of last pair of uropoda linear, longer than rami. ”Telson tri-
angularly rounded, shorter than half the last peduncle.
Hab. Atlantic.
FRV Jarmata, nöusp.
Diagn. Head obtusely rostrate. Eyes mediocre. Fla-
gellum of first pair of antenn&e narrow, acute, superior and in-
ferior margins straight. Inferior corners of metacarpus of
second pair of pereiopoda produced into sharp serrated points
on each side of dactylus; carpal process longer than meta-
carpus. Tibige of third and fourth pairs narrow, longer than
carpi; dactyli almost straight, only a a little shorter than meta-
carpi. Fifth and sixth pairs a fourth longer than third; dac-
tyli half as long as metacarpi. Second and third ural segments
coalesced, posterior corners produced, but not as far as the
hinder margin of telson. Peduncles of last pair of uropoda
linear, as long as rami. Telson elongate, rounded behind, lon-
ger than half the last peduncies.
Hab. South Atlantic.
TOPGW PPyripes, 1 sp:
Diagn. Head not rostrate. Eyes small. Flagellum of
first pair of antenn&e ovate, longer than the head. Carpal pro-
cess of second pair of pereiopoda shorter than a third of meta-
carpus, almost smooth. Tibix and carpi of third and fourth
pairs very robust, a little tumid; metacarpi robust, shorter than
carpi; dactyli shorter than half the metacarpi. Fifth and sixth
pairs a third longer than third, dactyli very short. Second
and third ural segments coalesced but marked by a very deep
constriction on each side, hinder corners a little produced.
Peduncles of last pair of uropoda very broad, pear-shaped,
shorter than rami. Telson round, very broad, longer than last
peduncles.
Hab. "Tropical parts of Atlantic.
BIHANG TILL K. SV. 'VET.-AKAD. HANDL. BAND 11: N:o 16. 11
Family 4. CYLLOPODIDE.
Diagn. Head large, globular. Eyes large occupying the
whole sides of the head. First pair of antenne fixed at the
anterior side of the head, with the first joint of flagellum
tumid, elongate conical, the rest of flagellum terminal, few-
jointed. Second pair filiform, angulated, fixed at the inferior
side of the head. Mandibles with palp. Dactyli of seventh
pair of pereiopoda transformed.
Gen. 1. CYLLOPUS, Dana, 1852.
United States Exploring Expedition. Crustacea. Vol. 2, p. 989.
1. C. magellanicus, Dana, 1882.
Iseat Vol 2, Pp: 990, pl, 68, fig: la—1g:
Hab. »Orange Bay, Tierra del Fuego»>.
2.200 Batei, nan:
Typus: C. magellanicus. SPENCE BATE.
Cat. Amph. Crust. Brit. Museum, p. 305, pl. 50, fig. 1.
Hab. South Atlantic, Lat. 37” 26" S, Long T 44' W.>
53. C. armatus, n. sp.
Diagn. Head a little produced between the first pair of
antenne. Carpus of first pair of pereiopoda not produced
into a process; metacarpus armed at the hinder margin with
a row of three-pointed, regular teeth. Metacarpus of second
pair shorter than carpus, armed with a crest of imequal, sharp
teeth. Dactyli of third and fourth pairs long, stout, serrated.
Metacarpi of fifth and sixth pairs as long or longer than the
two preceding joints together; dactyli smooth, pedunculated.
Femur of seventh pair shorter and a little narrower than
femur of preceding pair, fully twice as long as the following
joints together; dactylus as long as metacarpus. Hinder
corners of the pleonal segments rounded. First pair of uro-
poda reach to the ends of the last pair, rami longer than
peduneles, coarsely serrated. Rami of last pair half as long as
12-08 BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
peduncles, finely serrated. Telson rounded, as long as a fourth
of the peduncle of the last pair of uropoda.
Hab. South Atlantic, Indian Ocean.
4:00; deVvisjmasp:
Diagn. Head a little produced between the first pair of
antenne. Carpus of first pair of pereiopoda not produced
into a process; metacarpus smooth. Carpal process of second
pair, short, fringed with long bristles; metacarpus smooth.
Dactyli of third and fourth pairs short, smooth. Meta-
carpi of fiftn and sixth pairs shorter than the two pre-
ceding joints together; dactyli very short, smooth. Femur
of seventh pair as long and broad as femur of sixth pair;
dactylus shorter than metacarpus. Hinder corners of first
two pleonal segments angular, sharp-pointed. First pair of
uropoda do not reach as far as the last; rami scarcely longer
than peduncles. Inner ramus of second pair elongate ovate.
Rami of last pair are as long as half the peduncle, serrated.
Telson short, rounded, scarcely equalling a sixth of the length
of the peduncle of the last pair of uropoda.
Hab. South Pacific.
3: OC: Dane, SPENCE BATE, 18602:
Cat. Amph. Crust. Brit. Museum, p. 308, pl. 50, fig. 3—3, i.
Hab. »Near the Powel Islands».
GSCGIPLUCASI, SPENCE DATE LOJZ:
I ec p. 306, pl. 50, fig, 2-9
Hab. >The Powel Islands»>.
örnGenn2 GYIias, nog
Typus: Hyperia tricuspidata, STREETS.
Diagn. Head large, irregularly quadrangular from a lateral
view. Flagellum of first pair of antenn&e ovate, acute at
the apex. Carpus of first pair of pereiopoda dilated, twice
as broad as metacarpus. Carpus of second pair narrow,
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 16. 13
not produced into a process; metacarpus sligthly produced into
a pointed process on either side of the dactylus. Dactylus
of seventh pair?
1. OC. tricuspidatus, H. STREETS, 1877.
»Contributions to the Natural history of the Hawaiian and Fanning
Islands and Lower California», Bulletin of the United States National
Museum, 1877, N:o 7, p. 125.
Hab. North Pacific.
Family 5. PARAPHRONIMIDEZ.
Diagn. Head very large, tumid. Eyes very large. First
par of antenne fixed at the anterior side of the head with
the first joint of flagellum tumid, ovate, the rest of flagellum
terminal, fewjointed. Second pair fixed at the inferior side
of the head, angulated. Mandibles without palp. Seventh
pair of pereiopoda not transformed.
Gen. 1. PARAPHRONIMA, Craus, 1879.
>Organismus der Phronimidem, Arbeiten aus dem Zool. Inst. der Uni-
versität Wien und der Zool. Station in Triest. Tom. 2. p. 64. (6).
INET eTaCnis, CLAUS, 1879.
Hr, C:0P-165/(8);;" Pl 1, Herta
Hab. Atlantic.
2. P. crassipes, CrLaus, 1879.
Lkesps 657 (8); PE 10fig) 6—9, pl. 2, fig. 10.
Hab. Atlantic, Mediterranean.
(SA
P. eclypeata, C. BovaLrnius, 1885.
>»On some forgotten genera among the Amphipodous Crustacea. Bi-
hang till K. Svenska Vet.-Akad. Handl. Bd. 10. N:o 14, p. 11, fig. 2.
Hab. "Tropical parts of Atlantic.
4. P. pectinata, n. sp.
Diagn. Head as long as deep, longer than the first three
pereional segments. Pleon as long as the last five pereional
14 CC. BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
segments together. Pereiopoda robust; first and second pairs
equal; third and fourth pairs not longer than fifth and sixth;
seventh pair nearly as long as sixth. Rami of pleopoda six-to
eight-jointed, peduncles large, more than twice as long as
rami. Outer margins of interior rami of first pair of uro-
poda armed with a combe-like row of long, straight bristles,
outer margins of two following pairs strongly serrated. Telson
broadly rounded.
Hab. Pacifie. South Atlantic.
r
5. 7? P. Gaberti, H. MiLNE-EDWARDS, 1840.
Histoire naturelle des Crustacés. Tome 3:me, p. 83.
Hab. Indian Ocean.
Family 6. THAUMATOPSIDA, C. Bovarues, 1886.
Diagn. Head and body very large, tumid. Eyes large,
occupying the upper parts of the head. First pair of antenne
straight or angulated not tumid. Second pair rudimentary (in
both sexes). Mandibles without palp. Seventh pair of pereio-
poda not transformed.
Gen. 1. THAUMATOPS, R. v. WILLEMOES-SUHM, 1874.
>»On a new genus of Amphipod Crustaceans.> Philos. Trans. of the Roy.
Soc. Vol. 163. -Part. 2, p. 638.
1. Th. Neptunus, GUÉERIN-MENBVILLE, 1842.
»Description d'un Crustacé amphipode formant un genre nouveau dans
la famille des Hypérines.» Revue Zoologique. Année 1842, p. 214,
pl; Ir fe
Hab. Indian Ocean.
be
Th. pellucida, RR. v. WiLLEMOES-SUHM, 1874.
;On a new genus of Amphipod Crustaceans.» Philos. Trans. of the
Roy. Soc. Vol. 163, p. 634, pl. 49 and 50.
Hab. Atlantic.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 16. 15
3. Th. Lovéni, C. BovaALrnius, 1886.
>Remarks on the genus Cysteosoma or Thaumatops.> Bih. tlll K. Svenska
Vet.-Akad. Handl. Bd. 11. N:o 9, p. 10, fig. 1—14.
Hab. Indian Ocean.
4. Th. longipes, C. BovaLnius, 1886.
i L. e. p. 13, fig. 15—23.
Hab. Off the west coast of Australia.
Family 7. MIMONECTIDE, c. BovaLLivs, 1885.
Diagn. Head and a part or the whole of pereion develo-
ped into an enormous, balloon-shaped globe. Ocelli not united
but dispersed on each side of the head. First pair of antenne
straight. Second pair small, four-jointed, fixed at the inferior
side of the head. Mandibles without palp. Seventh pair of
pereiopoda not transformed.
Gen. 1. MIMONECTES, C. BovaLLniuvs, 1885.
»>Mimonectes, a remarkable genus of Amphipoda Hyperidea», p. 2.
Nova Acta Soc. Reg. Scient. Upsala. Ser. III. Vol. 13.
1. M. Lovéni, C. BovaLruiuvs, 1885.
: Tre Pa or Pl ds
Hab. Atlantic.
2. M. sphericus, C. BovALLuius, 1885.
Gp: RIP 2, Dos 2
Hab. Tropical parts of Atlantic.
3. M. Steenstrupi, C. BovaALrnuiuvs, 1885.
L. ce. p. 12, pl. 2, fig. 14, Band. 14.
Hab. Davis Strait.
Family 8. HYPERIID.AE, Dass, 1832.
Diagn. Head large more or less globular. Eyes large,
occupying the whole sides of the head. Antenne straight
16: ca BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
with multi-articulate flagella (>) or short uni-articulate flagella
(2). Mandibles with palp. Five last pairs of pereiopoda
walking legs. Seventh pair of pereiopoda not transformed.
Gen. 1 VEYPEREA,; LATREILLE, 1825.
Les familles naturelles du régne animal, p. 289, (see also Desmarest,
Considérations, génerales sur la classe des Crustacés, p. 285. Paris 1825).
1. H. medusarum, 0. F. MöLrrer, 1776.
Zoologie Danice Prodromus, N:o 2,555, p.: 148, (see Ström. Physisk
og Oeconomisk Beskrivelse over Fogderiet Söndmör. Part. 1, p. 188,
Soröe 1762).
Hab. North Atlantic, west coast of Sweden and Norway,
west coast of Greenland, Arctic Ocean.
2. H. Latreillei, H. MiLnE-EDWARDS.
»Extrait de Rechercbes pour servir å V'histoire naturelle des Crustacés
amphipodes: Ann. des Sciences nat., tome 20:me, p. 388, pl. 11,
fig. 1—7.
Hab. Atlantic, Arctic Ocean.
3. H. Gaudichaudi, H: MIiLNE-EDWARDS, 1840.
Histoire naturelle des Crustacés. Tome 3:me, p. T7.
Hab. Coast of Chile.
4. H. Fabrei, H. MILnE-EDWARDS, 1840.
L. c. p. 82, pl. 30, fig, 18.
Hab. Indian Ocean.
In
H. fera, Dana, 1852.
United States Exploring Expedition. Crustacea. Vol. 2, p. 982, pl. 67,
08: 6;
Hab. Tropical parts of Atlantic.
LJ
6. H. rubescens, Dansa, 1852.
I, Gp 984, Ploa6T; fg0:
Hab. Pacific, Lat. 8& N, Long. 124" W.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:O 16. 17
7. H. galba, MontaGuv, 1813.
>» Descriptions of some new or rare animals from the South Coast of
Devoönshire.» Trans. of the Linn. Soc. Vol. 11; part 1, p. 4, pl. 2,
fig. I
Hab. North Atlantic.
5. H. agilis, Dana, 1852.
United States Exploring Expedition. Crustacea. Vol. 2, p. 986, pl. 67,
fig: 11.
Valobsri Race hats 415 SA Long; ,76” 295 Wi
H. minuta, EpwaArp, 1868.
»Stray notes on some of the smaller Crustaceans. N:o 1.» Journ. of
the Linn. Soc. Vol 9, p. 145:
Hab. "The North Atlantic.
10. ? H. mediterranea, A. Costa, 1865.
»Sopra una specie Mediterranea del genere Lestrigonus.> Rend. dell
Accad. delle science fis. e matem. 1865. Napoli, p. 34.
Hab. Mediterranean.
Gen FI IOLOPIS, i. 2:
Diagn. Body hirsute. Head very large, deeper than long.
Antenne as in Hyperia. Pereional segments raised, forming rolls.
The first two pairs of pereiopoda subcheliform, the spoon-
like carpal processes compressed, narrow. Carpi of third and
fourth pairs not dilated. Three last pairs subequal, metacarpi
short but broad. Epimerals distinct. Uropoda short and broad.
Telson large.
150 Lovéni, n..sp:
Diagn. Head and body covered with comparatively long,
nine hairs. Carpus of first pair of pereiopoda more than twice
as broad as metacarpus, armed with a strong spine at the feebly
produced hinder corner. Carpal process of second pair nearly
as long as half the metacarpus, armed with a strong spine at
the tip of the process. Femora of third and fourth pairs a
2
KS oc BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
little longer than those of the following pairs, all narrow
above, broader below. Urus and its appendages sparingly
covered with hairs. Rami of uropoda long, very narrow,
sharppointed not serrated, exterior ones longer than interior.
First pair of uropoda do not reach to the apex of last pair.
Telson is broader than the peduncle of the last pair.
Hab. South Atlantic.
2. I; mirapilis, n. sp.
Diagn. Head and body covered with very short, minute
hairs. Carpus of first pair of pereiopoda narrow, not twice
broader than metacarpus, carrying some bristles, but wanting
terminal spine. Carpal process of second pair as long as half
the metacarpus, bordered with short bristles, but without ter-
minal spine. Metacarpi of both pairs armed with three strong
spines on each side. Femora of third and fourth pairs nearly
as long as those of the following, oblong-ovate. Femora of
last three pairs broader above, narrower below. Urus and its
appendages entirely without hairs. Rami of uropoda broadly
ovate, finely serrated, exterior ones shorter than, or as long as
the interior. First pair of uropoda reach to the apex of the
last pair. Telson is a little narrower than the peduncle of
the last pair.
Hab. Pacific, Bay of Panamå.
Gen. 33 HYPEROCHE, n. zg.
Diagn. Body smooth. Head large, deeper than long.
Antenn&e as in Hyperia. Pereional segments even. First two
pairs of pereiopoda cheliform, the carpal processes long, knife-
like. Carpi of third and fourth pairs not dilated. Last three
pairs subequal, metacarpi not elongated, narrow. HEpimerals
distinet. Uropoda tolerably short and broad. Telson large.
1. H. Kroeyeri, C. BovALLiuvs, 1885.
»On some forgotten genera among the Amphipodos Crustacea» = Bihb.
till K. Svenska Vet.-Akad. Handl. Bd. 10. N:o 14, p. 17.
Hab. West coast of Greenland.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o16. 19
2. H. abyssorum, A. BorcK, 1870.
Crustacea amphipoda borealia et arctica, p. 6.
Hab. Hardangerfjord, west coast of Norway.
SHEEN TLuetkeni, Xsp.
Diagn. Carpal processes of the first two pairs of pereio-
poda longer than the metacarpi, armed with retroverted, broad
teeth. Tibie of the five following pairs as long as carpi.
Carpi of third and fourth pairs produced downwards into
sharply serrated, short processes. Femora of three last pairs
are very narrow, linear. Rami of first pair of uropoda equal
in length.
Hab. North Atlantic.
4. H. Martinezi, Fritz MöLLer, 1864.
Fiir Darwin. P. 52, fig. 44—49.
Hab. Off the Brazilian Coast?
3. H. prehensilis, SPENcE BATE and WEstwoop, 1868.
A History of the British Sessile-eyed Crustacea. Vol. 2, p. 520, fig.
Hab. Off the east coast of Scotland.
Gen. 4. TAURIA, Dana, 1852.
United States Exploring Expedition. Crustacea. Vol. 2, p. 988.
1. T. macrocephala, DAna.
Ce. Pp 988, AGS, AS 12:
Hab. »Antarctic Sea.»
Gen. 5. HYPERIELLA, ». sg.
Diagn. Body smooth. Head large, deeper than long,
flattened anteriorly, antenn&e as in Hyperia. Pereional segments
even. Two first pairs of pereiopoda subcheliform, carpal
processes as in Hyperia. Carpi of third and fourth pairs not
dilated. Fifth pair longer than the following, with elongated
metacarpus. Two last pairs with short metacarpi. Epimerals
distinet. Uropoda elongated. "'Telson mediocre.
20 ce BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERITIDEA.
1. H. antarctica, n. sp.
Diagn. Head more than twice deeper than long. Flagella
of both pairs of antenn&e (in the male) short, with long slen-
der articuli, less than twelve in member. Carpus of first
pair of pereiopoda very dilated, nearly as broad as long, frin-
ged with strong, simple bristles; metacarpus and dactylus
equally serrated along the inner margins. Carpal process
of second pair longer than half the metacarpus, fringed
and tipped with strong, simple bristles; metacarpus and dacty-
lus equally serrated as in preceding pair. Metacarpi of
third and fourth pairs somewhat elongated, equally serrated.
Dactyli shorter than half the metacarpi, smooth. Metacarpus
of fifth pair elongated, provided with a comb-like, serrated
edge as in Euthemisto libellula. Metacarpi of sixth and seventh
pairs not elongated, broad, finely serrated along the anterior
margins. Telson equals a fourth of the length of the peduncle
of the last pair of uropoda.
Hab. Antarctic Seas, around Cape Horn.
2. H. fuscea, Dana, 1852.
United States Exploring Expedition. Crustacea. Vol. 2. p. 983; fig. 8.
Hab. Tropical parts of Atlantic.
3. EL pupa, A. Costa, 1853:
Rend. della Reale Accademia delle Scienze. Napoli, 1853, p. 178.
Hab. Mediterranean.
Gen. 6. PARATHEMISTO, A. BozecK, 1870.
Crustacea Amphipoda borealia et arctica, p. 7.
1. P. abyssorum, A. BoecK, 1870.
Br CP
Hab. West coast of Sweden and Norway.
2. P. oblivia, KrRorEreEr, 1838.
»Gronlands Amphipoder, Det Kongl. Danske Vidensk.-Selsk. nat. og
math. Afhandlinger, Deel 7, p. 70, pl. 4, fig. 19.
Hab. Greenland.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 16. 21
3. P. compressa, A. Gois, 1865.
» Crustacea Amphipoda maris Spetsbergiam alluentis, cum speciebus aliis
arcticis.. Öfvers. af K. Svenska Vetensk.-Akad. förhandl. 1865, P:-
533, pl. 41, fig. 34.
Hab. Davis Strait.
4. P. longipes, n.
Type. Hyperia oblivia, SPENCE BATE, (nec KROEYER), 1862.
Cat. of the spec. of Amph. Crust. in the coll. of the British Museum,
P-1208; pl 49, fig. D.
Hab.: Moray Erith.
3: P. trigona, DAna, 1852.
United States Exploring Expedition. Crustacea. Vol. 2, p. 987, pl. 67,fig.12.
Hab. Cape Horn.
ÖEPIjaponiea, nn. sp.
Diagn. Body thick, not compressed. Carpal process
of second pair nearly as long as metacarpus, fringed with
simple bristles. Carpi of third and fourth pairs oblong,
ovate, fringed with stout bristles along the hinder convex
margin; metacarpi shorter than carpi, smooth. Fourth pair
as long as fifth, sixth pair a little longer than fifth and seventh,
which are equal. Rami of last pair of uropoda equal in
length. Telson longer than a third of the peduncles of the
last pair of uropoda.
Hab. Seas off Japan.
Gen. 7. EUTHEMISTO (Themisto"!), GUÉRIN, 1828.
»Mémoire sur le nouveau genre Thémisto, de la classe des Crustacés,»
Mém. de la Soc. d'Hist. nat. de Paris. Tome 4:me, p. 1.
1. E. Gaudichaudi, GuÉrRin, 1828.
TA GC PATAGE
Hab. Off The Falkland Islands.
1) Themisto is changed to Euthemisto by me, because the name Themisto
was already in 1815 preoccupied by Oken for a new genus among
the Mollusca. :
22 C. BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
2. E. libellula, Manpr, 1822.
Observationes in Historiam naturalem et Anatomiam comparatam, in
itinere Groenlandico facte. p. 32.
Hab. Arctic Sea.
3. E. antarctica, Dana, 1852.
United States Exploring Expedition. Crustacea. Vol. 2, p. 1005, pl. 69,
fs
Flab:3 "Antarctie Sea, Lat: 6855: Longmo4sewve
4. E. Guerini, SPENcE Bare, 1860.
Cat. Amph. Crust. of the British Museum, p. 313, pl. 50, fig. 9.
Hab. South Atlantic.
5. E. bispinosa, A. BorcKr, 1870.
Crustacea Amphipoda borealia et arctica, p. 8.
Hab. Greenland.
6. E. Nordenskiöldi, n. sp.
Diagn. First pair of antenne (in the female) short and
thick. Carpal process of second pair of pereiopoda scarcely
longer than half the metacarpus, without terminal spine,
but tipped with 4—5 long bristles. Carpi of third and
fourth pairs broadly ovate, a third longer than broad. Femora
of last three pairs very broad, dactyli long, armed with a
bunch of bristles at the anterior side. Metacarpus of fifth
pair rather convex. 'Telson spade-shaped, longer than a third
of the peduncles of the last pair of uropoda.
Hab. Atlantic.
(ren: OF LELEMISTERRASn ös:
Diagn. Body smooth. Head mediocre, deeper than long.
First three joints of flagellum of first pair of antenn
provided with olfactory processes. The second pair like that
in Hyperia. First two pairs of pereiopoda subceheliform, with
narrow, gauge-shaped carpal processes. Carpi of third and
fourth pairs not dilated. Fifth pair are the longest, the
following decreaseng in length. Metacarpi of last three pairs
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 16. 23
somewhat elongated. Epimerals not distinct. Uropoda long
and narrow. ”Telson mediocre.
1. Th. Steenstrupi, n. sp.
Diagn. Peduncle of first pair of antenn&e very thick.
Head with pereion shorter than pleon. Carpal process of
first pair of pereiopoda longer than a third of metacar-
pus; carpal process of second pair longer than half the
metacarpus. Metacarpi of third and fourth pairs elongated,
dactyli a third of the length of metacarpi. Femora of
last three pairs subequal, truncated below; metacarpi elon-
gated, that of fifth pair the longest. Rami of last pair of
uropoda equal, narrow, acute. Telson round, equalling a fifth
of the length of the peduncles of the last pair of uropoda.
Hab. ”Propical parts of Atlantic.
Gen. 9. PHRONIMOPSIS, Cravus, 1879.
>Organismus der Phronimiden,» Arbeiten aus dem Zoologischen Institute
der Univ. Wien und der Zool. Station in Triest. Tom 2, p. 63 (5).
ISTER spinifer, CrAvs, 1879.
L. ec. pv 64 (6); pl: 1, fig: 1—3:
Hab. Strait of Messina.
ZEN Sarsi, Dn. sp.
Diagn. Pereion normal, not tumid, without pigment-spots.
The first segment of pereion free. Antenn&e without spinous
processes. Femora, genua and tibie of last three pairs of
pereiopoda produced into sharp points at the lower anterior
corners. Rami of uropoda long narrow, sharppointed, densely
fringed with minute hairs. Telson semicircular, shorter than
a sixth of the peduncles of the last pair of uropoda.
Hab. Tropical parts of Atlantic.
Family 9. PHRONIMIDAE, Dass, 1852.
Diagn. Head large, tumid, more or less conical, much deeper
than the body. Eyes large, occupying parts of the sides and
24 C. BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
the top of the head. First pair of antenne fixed at the an-
terior side of the head; with a multi-articulate flagellum (in
the male); second pair fixed at the anterior side of the head,
multi-articulate (in the male) or rudimentary (in the female).
Mandibles without palp. Seventh pair of pereiopoda not trans-
formed. Peduncles normal.
Subfamily 1. DATRELLINZE.
Diagn. Head almost round. All the pereiopoda are
simple, walking legs. Epimerals marked but not articulated.
Gem FP HAIRELLA, nn g.
Diagn. First and second pairs of pereiopoda simple, with
straight, short dactyli. Carpi off all the pereiopoda elongated.
Peduncles of uropoda very broad with distant rami. Telson
very short and broad.
1. D,. californica, C. BovarLius, 1885.
xOn some forgotten genera among the Amphipodous Crustacea. Bi-
hang till K. Svenska Vet.-Akad. Handl. Bä. 10. N:o 14, p. 11.
Hab. Off the coast of South California.
2. D. latissima, n. sp.
Diagn. Head not higher and longer than the first two
coalesced pereional segments. Carpus of first pair of pereio-
poda twice broader and longer than metacarpus. Fifth pair
much longer than fourth. Peduncles of first pair of uropoda
shorter than those of second pair. Rami of last pair are
broadly ovate.
Hab. South Atlantic.
Subfamily 2. PHRONIMINE.
Diagn. Head conical. Fifth pair of pereiopoda are trans-
formed into a. strong prehensile organ. HEpimerals coalesced
with the pereional segments.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 16. 25
Gen. 2. PHRONIMA, LATREILLE, 1802.
Histoire naturelle générale et particuliere des Crustacés et des Insectes.
Tome 3:me, p. 38.
1. Ph. sedentaria, ForsKÅL, 1775.
Descriptiones animalium ..... que in itinere orientali observavit,
PADI
Hab. Mediterranean, Atlantic.
2: Ph. atlaäntica, GUÉRIN-MENEVILLE, 1836.
» Description de quelques genres nouveaux des Crustacés appartenant å
la famille des Hypérines.> Magazin de Zoologie. Sixieme Année.
Classets, ip. pl. 18, fig. I.
Hab. Atlantic.
o>
Ph. Nov&e Zealandie, PoweLrr, 1877.
irans; N. Z. Inst, vol. 7, p. 294.
Hab. New. Zealand.
4. Ph. spinosa, n. sp.
Diagn. First and second pairs of pereiopoda subcheli-
form. Third and fourth pairs longer than fifth; the lower
hinder corners of femora and genua as well as the ends
of metacarpi produced into sharp points. The lower hinder
corner of femur of fifth pair also produced; carpus trian-
gular. Femur of seventh pair is nearly twice longer than
femur of sixth pair, both with the lower anterior corners pro-
duced into sharp points, as well as the corresponding corners
of genua. Second pair of uropoda small, they do not attain
the apex of the peduncles of the last pair. Peduncles of the last
pair are six times longer than telson.
Hab. "Tropical parts of Atlantic.
JIE RS Colletti rn. sp:
Diagn. First and second pair of pereiopoda subceheliform.
Third and fourth pairs much longer than fifth. Carpus of
fifth pair very large, almost quadrangular, with three strong
tooth-like tubereles at the lower margin, dactylus without
26 C. BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
tubercle. Sixth and seventh pairs shorter than fifth, femora
equal in length. Second pair of uropoda mediocre, reaching
beyond the apex of the peduncles of the last pair. Telson nearly
as long as broad, a third as long as the peduncles the last pair
of uropoda.
Hab. South Atlantic.
Gen. 3. Phronimella, Craus, 1872?
»Zur Naturgeschichte der Phronima Sedentaria Forsk.> Zeitschr. fir
wissensch. Zoologie. Tome 22. .
1. Ph. elongata, Cravs, 1863.
>Bemerkungen iiber Phronima sedentaria Forsk. und elongata n. sp.>
Zeitschr. fir wissensch. Zoologie. B. 12, p. 193, pl. 19, fig. 2, 3,
and 7.
Hab. Atlantic, Mediterranean.
2: PR. filiförmis, 3. sp.
Diagn. Second pair of pereiopoda much longer than the
first; metacarpal processes longer than half the dactylus. Fourth
pair longer than fifth. Femora of sixth and seventh pairs
equal in length. Second pair of uropoda well developed.
Hab. South Atlantic.
Family 10. ANCHYLOMERIDE.
Diagn. Head mediocre, a little tumid, not deeper than the
body. Eyes large, occupying the sides of the head. First pair of
antenne fixed at the anterior side of the head, with multi-
articulate flagellum (in the male). Second pair fixed at the
inferior side of the head, multi-articulate (in the male), or wan-
ting (in the female). Mandibles with palp. Epimerals di-
stinct. Seventh pair of pereiopoda reduced or transformed.
Peduncles of uropoda broad, laminiform, without rami.
Gen. 1. ANCHYLOMERA, H. MIiLnE-EDWARDS, 1830.
»Extrait de Recherches pour servir å I'Histoire naturelle des Crustacés
amphipodes. Ann. des Sciences naturelles. Tome 20:me, p. 394.
27
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 16.
1. A. Blossevillei, H. MiLsE-EDWARDS, 1830.
INC: Pp. SOT.
Hab. Indian Ocean.
2. A. Hunteri, H. MiILnE-EDWARDS, 1830.
L. cp 394;
Hab. Isle of Bourbon.
3. A. purpurea, Dansa, 1882.
United States Exploring Expedition. Crustacea. Vol. 2, p. 1004, pl. 68,
Helt:
Hab. Atlantic.
4. A. thyropoda, Dansa, 1852.
L. c. p. 1004, pl. 68, fig. 10.
Hab. South Atlantic.
5. A. abbreviata, SPENcE Bare, 1862.
Cat. of the spec. of Amphip. Crust. in the coll. of the Brit. Museum,
p. 324, pl; 52, fig. 3.
Hab. Between The Falkland Islands and Post Jacksson.
6. A. antipodes, SPEncE BaATE, 1860.
L. ce. p. 322, pl. 51, fig. 9—10.
Hab. Antarctic Sea.
Gen. 2. PHROSINA, Risso, 1826.
Histoire naturelle des principales productions de I'Europe méridionale,
efte; Tome” b:me;' psi
1. Ph. seminulata, Risso, 1822.
>Mémoire sur quelques nouveaux Crustacés observés dans les environs de
Nice.> Journ. de Physique, de chimie et dhist. naturelle. Tome
95, p. 245.
Hab. Mediterranean, Atlantic.
28 CC. BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
2. Ph. Nicetensis, H. MIiLnE-EDWARDS, 1830.
»Extrait de Recherches pour servir å V'hist. nat. des Crustacés ampbhi-
podes.> Ann. de Sciences naturelles. Tome 20:me, p. 293.
Hab. Mediterranean.
3. Ph. longispina, SPENCE BartE, 1862.
Catal. of the spec. of amph. Crust. in the coll. of the British. Museum,
Pp, 20; PL, ol, HEST.
Hab. South Atlantic.
Gen. 3. PRIMNO, GUERIN-MENEVILLE, 1836.
>Description de quelques genres nouveaux de Crustacés appartenant å
la famille des Hypérines.> Magazin de Zoologie. Sixieme Année.
Classe 7, p. 2.
1. P. macropa, GUÉRIN-MENEVILLE, 1836.
Teck p.: 4, DL ff Be:
Hab. Pacifie, South Atlantic.
Family 11. PHORCIDAE, SrescE Bare, 1860.
Diagn. Head nearly globular, a little tumid, deeper than the
body. Eyes occupying the lower parts of the sides or the
whole sides of the head. First pair of antenn&e fixed at the
anterior side of the head; first joint of flagellum tumid, the
rest subterminal. Second pair few-jointed, short, not angularly
folded, fixed at the inferior side of the head. Mandibles with
palp (in the males), or wanting palp (in the females). Seventh
pair of pereiopoda reduced. Peduncles normal.
Gen. 1. PHORCUS, H. MILNnNE-EDWARDS, 1830.
>Extrait de Recherches pour servir å V'Histoire naturelle des Crustacés
amphipodes.> Ann. des Sciences naturelles. Tom. 20:me, p. 391.
1. Ph. Reynaudi, H. MiLnE-EDWARDS, 1830.
TincAPpa 302:
Hab. Indian Ocean.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 16. 29
2. Ph. hyalocephalus, Dansa, 1832.
United States Exploring Expedition. Crustacea. Vol. 2, p. 1006, pl. 69.
fig. 2.
Hab. "Tropical parts of Atlantic.
3. Ph. Lovéni, n. sp.
Diagn. First segment of pereion twice longer than se-
cond. First pair of pereiopoda as long as second. Fifth pair
longer than sixth. Hinder lower corner of tibixe of sixth
pair obtusely rounded. Flagellum of first pair of pleopoda
6—7-jointed. First segment of pleon shorter than the last
two pereional segments. Rami of second pair of uropoda
longer than peduncles. Telson broad triangular, longer than
peduncles of last pair of uropoda.
Hab. Caribbean Sea.
Gen. 2. LYCZEOPSIS, Cravs, 1879.
>»Die Gattungen und Arten du Platysceliden.> Arb. aus dem Zool. Inst.
der Univ. Wien und der Zool. Station in Triest. Tom 2, p. 187 (41).
1. L. themistoides, Cravs, 1879.
I: er p.s188, (42).
Hab. Mediterranean.
2. L. Lindbergi, n. sp.
Diagn. Head as long as the first three pereional seg-
ments. Dactylus of first pair of pereiopoda longer than half
the metacarpus; dactylus of second pair longer than the meta-
carpus, bifid, transformed into a peculiar sensitive organ.
Joints of sixth pair very dilated, tibia longer than metacarpus.
Femur of seventh pair dilated, ovate. Peduncles of first pair
of uropoda longer than rami, peduncles of second and third
pairs shorter than the exterior rami. Last ural segment longer
than last pair of uropoda. ”Telson nearly twice longer than
the peduncles of the last pair of uropoda.
Hab. "Tropical parts of Atlantic.
SM 06 BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
Family 12. TRYPHENIDE, A. Borcr, 1870.
Diagn. Head large, globular, tumid, deeper than the body.
Eyes large, occupying the whole sides of the head. First pair of
antenn&e curved, fixed at the inferior side of the head, first joint of
flagellum large, tumid, with the rest of flagellum subterminal.
Second pair fixed at the under-side of the head, angularly
folded (in the male), or wanting (in the female). Mandibles
with palp. Seventh pair of pereiopoda not transformed.
Peduncles of uropoda normal.
Gen. 1. TRYPHZAZENA, A. BozrcKr, 1870.
Crustacea amphipoda borealia et arctica, Pp. 9.
1: TT. Malmi; ÅA; BorcK, 1870:
ENE 0
Hab. MHardangerfjord, west coast of Norway.
2. T. Nordenskiöldi, n. sp.
Diayn. Head as long as the first three pereional seg-
ments. Dactylus of first pair of pereiopoda pedunculated,
dactylus of second pair transformed into a complicated sensi-
tive organ. Fifth pair as long as the pereion is deep, scarcely a
third longer than sixth pair. Femur of seventh pair very
broad, nearly circular, as long as the following joints together.
Telson longer than peduncles of last pair of uropoda.
Hab. Atlantic.
Gen. 2. THAMYRIS, SPEncE Bare, 1860.
Catalogue of the specimens of Amphipodous Crustacea in the collect. of
the British Museum, p. 335.
lov. FARA CLAVSAdS(D:
»Die Gattungen und Arten du Platysceliden.> Arb. aus dem Zool. Inst,
der Univ. Wien und der Zool. Stat. in Triest. Tom. 2, p. 182 (36).
Hab. Cape of Good Hope.
2. "Th. globiceps, Craus, 1879.
L; ce. :p.; 182 (36).
Hab. Zanzibar.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11, N:o 16. 31
3. Th. crusculum, SPEncE Bare, 1860.
Catalogue of the specimens of Amphipodous Crustacea in the collect. of
the British Museum, p. 333, pl. 53, fig. 2 and 3.
Ela
4. Th. antipodes, SPEncE Bare, 1860.
rep: vd: Pl OJ, ME
Hab: -Antaretie: Sea, Lat. 58" :S, Long 172” W.
3. Th. ingequipes, DAna, 1852.
United States Exploring Expedition. Crustacea. Vol. 2, p. 993, p. 68,
He. 5.
Hab. Philippine Islands.
6. Th. elegans, n. sp.
Diagn. Pereional segments raised, forming rolls. First
joint of second pair of antenn& shorter than second. Carpus
of first pair of pereiopoda with five equal sharp prominences
along the hinder margin. Femur of seventh pair shorter than
the following joints. Peduncle of first pair of pereiopoda as
long as rami. Telson broad, rounded behind, longer than last
pair of uropoda.
Hab. Atlantic.
Gen. 3. THAMNEUS, n. g.
Oo
Diagn. Head small depressed. Body broad depressed.
First two pair of pereiopoda similar to those in Thamyris.
Femora of fifth and sixth pair small. Seventh pair perfectly
developed with claw-formed dactylus. ”Telson distinctly arti-
culating with last ural segment.
1. Th. rostratus, n. sp.
Diagn. Lower anterior pair of head produced into a
broad flat rostrum, longer in the male than in the female.
Subterminal pair of flagellum of first pair of antenn&e three-
jointed. Lower margin of carpi of first two pairs of pereio-
poda finely serrated, hinder margin provided with three strong
prominences in first pair, and four in second. Sixth pair a little
32 GC. BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
longer than fifth. Metacarpus of seventh pair produced below
into two sharp processes, forming a kind of pincers with the
dactylus. First pair of uropoda reach beyond the last. Telson
very broad, rounded, a little shorter than last pair of uropoda.
Hab. South Atlantic; Cape of Good Hope.
2. 'Th. debilis, Dana, 1852.
United States Exploring Expedition. Crustacea. Vol. 2, p. 991, pl. 68,
fig. 3.
Hab. Pacific.
Gen. 4. LYCZEA, Dana, 1852.
Eores Pp; LOL
1. L. ochracea, Dansa, 1852.
DA ckp. LOI:
Hab. Pacific.
2. L. pulex, Marion, 1875.
>Recherches sur les animaux inférieures de la baie de Marseille.» Ann.
des. Sci. nat. Sixieme série. Zoologie. Tome 1:re, p. 3, pl. 2, fig. 2.
Hab. Mediterranean.
3. L. similis, Cravs, 1879.
»Die Gattungen und Arten der Platysceliden.>» Arb, aus dem Zool.
Inst. der Univ. Wien und der Zool. Stat. in Triest. Tom 2, p. 185 (39).
Hab. Mediterranean.
4. L. robusta, Craus, 1879.
L. c. p. 186 (40).
Hab. Mediterranean.
St
L. nasuta, Cravs, 1879.
Ti; €:.P.4185 (39);
Hab. Indian Ocean.
6. L. serrata, Cravs, 1879.
Le. pd85 (39).
Hab. Indian Ocean.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11: N:o 16. 33
-
(RE Stepbingipmysp:
Diagn. Body smooth. Dactyli of first two pairs of pereio-
poda shorter than half the metacarpi. Third and fourth pairs
robust. Genu of fifth pair narrow, not tumid; tibia very dilated.
Femur of seventh pair elongate, longer than broad.
Hab. Tropical parts of Atlantic.
Gen. 4. PARALYCZEA, Criavs, 1879.
»Die Gattungen und Arten der Platysceliden.> Arb. aus dem Zool.
Inst. der Univ. Wien und der Zool. Station in Triest. Tom. 2, p. 186 (40).
RP NSrTaenlis; Craus, 1879:
Le. Pp. 186.400:
Diagn. Body smooth. Head twice deeper than body.
First two pairs of pereiopoda slender, elongate, with narrow,
not serrated carpi. Third and fourth pairs slender. Femur
of fifth pair elongated, narrow, longer than the three succeed-
ing joints. Tibia of sixth pair with a serrated process. Peduncles
of first pair of uropoda twice as long as broad; exterior ramus
longer than interior. Interior ramus of second pair coalesced
with the peduncle. Exterior ramus of last pair as long as the
interior.
Hab. "Tropical parts of Atlantic.
2. P. Newtoniana, n. sp.
Diagn. Body delicately sculpturated. Head a third deeper
than body. First two pairs of pereiopoda robust, with carpi short,
dilated, obtusely serrated. Third and fourth pairs robust, with
tibie and carpi broad. Femur of fifth pair broad, irregularly
ovate, shorter than the three succeeding joints. Tibia of sixth
pair without process. Peduncle of first pair of uropoda un-
commonly broad, scarcely a fourth longer than broad; exterior
ramus shorter than interior. Interior ramus of second pair
free, not coalesced with the pedunele. Exterior ramus of last
pair scarcely longer than half the interior.
Hab. Indian Ocean.
mr
ww
at BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
Gen. 5. PSEUDOLYCZEA, Cravs, 1879.
»Die Gattungen und Arten der Platysceliden.> Arb. aus dem Zool.
Inst. der Univ. Wien und-der Zool. Station in Triest. Tom. 2, p. 187 (41).
1. P. pachypoda, Cravs, 1879.
I. er pi oIST (AL):
Hab. Mediterranean.
Gen. 7. SIMORHYNCHUS, Craus, 1871.
>» Untersuchungen iiber den Bau und die Verwandtschaft der Hyperiden.>
Nachrichten von der Köngl. Gesellschaft der Wissenschaften und der
G. A. Universität zu Göttingen, 1871, N:o 5, p. 156.
1. SS. antennarius, Cravs, 1871.
Lite pA 1563
Hab. - Pacific.
2:0S EIICHOrgSL Nn. sp.
Diagn. Head rounded, not rostrate. Pereiopoda short
and robust. Carpus of first pair broad, rounded. Carpus of
second pair dilated, armed with long bristles. Metacarpus of
sixth pair finely serrated. Peduncle of first pair of uropoda
shorter than rami. Interior ramus of second pair coalesced
with the peduncle. Exterior ramus of last pair longer than
half the interior.
Hab. Tropical parts of Atlantic.
Family 13. OXYCEPHALID/A, SrescE Barr, 1862.
Diagn. Head long, produced anteriorly into a rostrum.
Eyes large, not occupying the whole head. First pair of an-
tenne fixed at the under-side of the head in a special groove
between the rostrum and the eyes; first joint of flagellum
tumid, the rest subterminal, few-jointed. Second pair fixed
at the under hinder corner of the head, angularly folded (5)
or wanting (9). Pereiopoda are walking legs. Seventh pair
complete or rudimentary.
BIHANG TILL-K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 16. 35
Gen. 1. GLOSSOCEPHALUS, n. sg.
So
Diagn. Head anteriorly produced into a thick, rounded,
tongue-shaped rostrum. Tibia, carpus and metacarpus of fifth
pair of periopoda very dilated, not tumid. Uropoda short and
broad.
1. G. Milne-Edwardsi, n. sp.
Diagn. Metacarpus of first pair of pereiopoda scarcely
produced, posterior margin smooth. Third pair longer than
fourth; fifth pair longer than sixth. Seventh pair longer than
femur of sixth.
Hab. Tropical parts of Atlantic.
2 GE SPpIniger, Dn. sp:
Diagn. Metacarpus of first pair of pereiopoda produced
into a sharp process, posterior margin armed with a strong,
sharp tooth. Third and fourth pairs equal in length, fifth and
sixth pairs equal in length. Seventh pair shorter than femur
of sixth.
Hab. Indian Ocean.
Gen. 2. OXYCEPHALUS, H. MIiLnE-EDWARDS, 1830.
>» Extrait de Recherches pour servir å I'Histoire naturelle des Crustacés
amphipodes». Ann. des Sciences naturelles. Tome 20:me, p. 396.
1. O. piscator, H. MILNE-EDWARDS, 1830.
FöResp:r 306:
Diagn. Body smooth. Rostrum shorter than half the
rest of the head. Anterior corners of carpi of first two pairs
of pereiopoda not enlarged. Seventh pair longer than femur
of sixth. Inferior margins of pleonal segments even. First
ural segment longer than telson. ”Telson longer than last pair
of uropoda.
Hab. Atlantic, Mediterranean, Indian Ocean, Pacific.
2. O. Clausi, n. sp.
Diagn. Body tuberculated. Rostrum about half as long
as the rest of the head. Anterior corners of carpi of first
20 & BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERTIDEA.
two pairs of pereiopoda enlarged beyond the bases of the dactyli.
Seventh pair longer than femur of sixth pair. Inferior margins
of pleonal segments produced downwards into a spine. Last
ural segment as long as telson. Rami of second pair of uro-
poda serrated. ”Telson longer than last pair of uropoda.
Hab. Atlantic, Mediterranean, Indian Ocean, Pacific.
3. O. tuberculatus, SPENCE BaTtE, 1862.
Catal. Amph. Crust. of the British Museum, p. 343, pl. 54, fig. 5.
Diagn. Body tuberculated. Anterior corners of carpi of
second pair of pereiopoda enlarged beyond the bases of dac-
tyli. Four succeeding pairs subequal. Seventh pair shorter
than femur of sixth. Inferior margins of pleonal segments
even. Last ural segment longer than telson. Rami of se-
cond pair of uropoda serrated.
Hab. Cape of Good Hope.
4. O. pectinatus, n. sp.
Diagn. Body smooth. Head as long as pereion; rostrum
as long as a third of the rest of the head, sharppointed.
Inner margins of carpi and metacarpi of first two pairs of
pereiopoda strongly pectinated. Seventh pair longer than femur
of sixth pair, with a short metacarpus. Last ural segment
twice as long as telson. ”Telson as long as last pair of uropoda.
Hab. Subtropical parts of Atlantic, Indian Ocean.
Hu. Oc JaAtirOStris,) CLAUS LlSv9:
»Die Gattungen und Arten der Platysceliden.» Arbeiten aus dem Zool.
Inst. der Universität Wien und der Zool. Station in Triest. Tom. 2,
p. 193 (47).
Hab. Lagos, South Atlantic.
6. O. porcellus, Craus, 1879.
»Die Gattungen und Arten der Platysceliden.> Arbeiten aus dem Zool.
Inst. der Universität Wien und der Zool. Station in Triest. Tom. 2,
p. 194 (48).
Hab. Zanzibar.
BLEANG «TILL sKaSV. METSAKAD: HANDL., BAND. dl, ;N:0, 16. 34
TIO RpronoidesnAsp:
Diagn. Body compressed, smooth. Head shorter than
pereion; rostrum a little shorter than the rest of the head,
sharp-pointed. First pair of pereiopoda not cheliform ; inferior
margin of carpus strongly denticulated; dactylus very short.
Second pair subcheliform: inferior margin of carpus denticu-
lated; dactylus very short. Femur of sixth pair with tbe genu
articulating subterminally. Seventh pair as long as femur of
sixth. Last ural segment almost as long as telson. Peduncles
of first pair of uropoda a little longer than rami. Telson very
long, much longer than last pair of uropoda.
DD
Hab. Caribbean Sea.
3..O. Steenstrupi, n. sp.
Diagn. Body compressed, smooth. Head longer than
pereion; rostrum short, sharp-pointed, as long as a third of
the rest of the head. First two pairs of pereiopoda subcheli-
form, inner margins of carpi and metacarpi smooth, not serrated.
Seventh pair much longer than femur of sixth. bDLast ural
segment as long as telson. Interior rami of uropoda not coa-
lesced with the peduncles. Peduncles of first pair longer than
rami. Telson long, much longer than last pair of uropoda.
Hab. Atlantic.
9. O. longiceps, Craus, 1879.
»Die Gattungen und Arten der Platysceliden.» Arbeiten aus dem Zool.
Inst. der Universität Wien und der Zool. Station in Triest. Tom. 2,
p. 194 (48).
Hab. Zanzibar.
10. OO. typhoides, Cravs, 1879.
Töre p- LOSK(£O0):
" Hab. Zanzibar, Mediterranean.
11. O. scleroticus, H. STREETS, 1878.
»Pelagic Amphipoda.> Proc. of the Acad. of Nat. Hist. of Philadel-
phia, 1878, p. 283, pl. 2, fig. 3.
Hab. Tropical parts of Pacific, Indian Ocean.
38 C. BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
Gen. 3: LEPTOCOTIS, STREETS, 1877:
»Contributions to the Natural history of the Hawaiian and Fanning
Islands and Lower California.> Bulletin of the United States National
Museum, 1877, N:o 7, p. 137.
1. L.; Lindströmi, n. sp.
Diagn. Body slender, smooth. Head longer than pereion;
rostrum long, slender, sharp-pointed, a little shorter than the
rest of the head. First two pairs of pereiopoda subeheliform;
inner margins of carpi and metacarpi strongly denticulated.
Seventh pair a little shorter than femur of sixth pair. Last
ural segment twice as long as telson. Peduncles of first two
pairs of uropoda about twice as long as the exterior rami.
Interior ramus of first pair, and exterior ramus of last pair minute,
reduced. Interior ramus oflast pair coalesced with the peduncle.
Telson long, narrow, longer than last pair of uropoda.
Hab. Tropical parts of Atlantic.
2. L. tenuirostris, Craus, 1871.
»Untersuchungen iiber den Bau und die Verwandschaft der Hyperiden.>
Nachrichten von der K. Ges. der Wissensh. und der G. A. Univ. zu
Göttingen 1871, p. 155.
Hab. Pacific, Gilolo-passage.
Gen. 4. TULLBERGELLA, ». g.
Diagn. Head anteriorly produced into a short sharp,
wedge-shaped rostrum. Body thick and broad. First two pairs
of pereiopoda strongly chelate. Femora of fifth and sixth
pairs broadly dilated. Seventh pair rudimentary. Urus and uro-
poda short; interior rami not coalesced with the peduncles.
1. 'T. cuspidata, n. sp.
Diagn. Body broad, smooth. Head much shorter than
pereion; rostrum broad, sharp-pointed, longer than half the
rest of the head. First two pairs of pereiopoda subceheliform; inner
margins of metacarpi sharply serrated, those of carpi minutely
serrated. Femur of sixth pair posteriorly produced into a
strong sharp process. Seventh pair as long as femur of
sixth. Posterior corners of the last pleonal segment pro-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 16. 39
produced backwards into a strong sharp process. Last ural
segment as long as telson. Peduncles of uropoda shorter than
rami. Telson broad, as long as last pair of uropoda.
Hab. Indian Ocean.
Gen. 5.. CALAMORHYNCHUS, H. STREETS, 1878.
>Pelagic Amphipoda.> Proc. of the Acad: of Nat. Hist. of Philadelphia
1878, p. 285.
1. C, pellucidus, H. SrtrErts, 1878.
l L. c. p. 285, pl. 2, fig. 5.
Hab. "Tropical parts of Pacific.
Gen. 6. RHABDONECTES, n.!)
Diagn. Body very elongated, rodlike. Head elongated,
with a distinct neck, and a very long, needle-shaped rostrum.
Tibixz and carpi are linear, but periodically intumesced in the
female. Seventh pair rudimentary. ÖOvitectrices wanting.
Peduncles of uropoda very elongated and narrow. ”Telson
:very long, needle-shaped.
1. Rh. armatus, H.: MIiLnE-EDWARDS, 1840.
Histoire naturelle des Crustacés. Tome 3:me, p. 101.
Diaygn. Head together with the rostrum longer than the
rest of the animal. Epimeral of first pair of pereiopoda
rounded below. Hinder corners of epimerals of seventh pair
rounded. First ural segment shorter than last pleonal seg-
ment. Second pair of uropoda shorter than last ural segment.
Last pair much longer than first. Telson much longer than
last pair of uropoda.
Hab. Indian Ocean, Pacific, Atlantic. N
2. Rh. Whitei, SPENcE BaAtE, 1862.
Catal. Amph. Crust. of the British Museum, p. 345, pl. 54, fig. 7.
Diagn. Head together with the rostrum shorter than the rest
of the animal. Epimeral of first pair of pereiopoda produced an-
!) The name has been substituted for the old name Rhabdosoma, as this
latter was already preoccupied by Dumeril for an Ophidian genus.
Ac BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
teriorly, cornuiform; hinder corners of epimerals of seventh pair
produced downwards, more or less sharppointed. First ural seg-
ment longer than last pleonal segment. Second pair of uro-
poda longer than last ural segment. Last pair scarcely longer
than first. Telson scarcely longer than last pair of uropoda.
Hab. Indian Ocean, Pacific, Atlantic.
Family 14. PRONOIDAE, Cravs, 1879.
Diagn. Head large, not deeper than the body, a little
produced anteriorly. Eyes large, occupying the whole sides
of the head. First pair of antenne fixed at the under-side of
the head; first joint of flagellum tumid, the rest of flagellum
subterminal. The second pair fixed at the under-side of the
head, angulated (Pronoö) or angularly folded. Mandibles with
palp. Femora of the fifth and sixth pairs of pereiopoda broad
but not transformed. Seventh pair reduced.
Gen. 1. PRONOEÉE, GUuÉRIN-MENEVILLE, 1836.
>Description de quelques genres nouveaux de Crustacés appartenant å
la famille des Hypérines.> Magazin de Zoologixe.: Sixieme Année,
Classe 7, p. 6.
1. P. capito, GUÉRIN-MENEVILLE, 1836.
Jb; GHPT CN PIA ASA
Hab. Indian Ocean, Pacific.
Gen. 2. EUPRONOE, Cravs, 1879.
»Die Gattungen und Arten der Platysceliden.> Arb, aus dem Zool,
Inst. der Univ. Wien und der Zool. Station in Triest. Tom. 2, p.
172 (26).
1. E. maculata, Cravs, 1879.
IL. ce puAT2 (260):
Hab. Zanzibar.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11: N:o 16. 41
sek minuta, CrAaussels7T9:
I. ei pu 172 (26).
Hab. Pacific.
3. E. brunnea, Dana, 1852.
United States Exploring Expedition. Crustacea. Vol. 2, p. 1015, pl. 69,
fig. 5.
Hab. Atlantic, Indian Ocean.
4. E. macrocephala, n. sp.
Diagn. Head very large, longer than the whole pereion
Carpal process of second pair of pereiopoda as long as half
the metacarpus, broadly rounded. Carpus of sixth pair not
produced into a process. Femur of seventh pair with a short,
round appendicular joint. Last segment of urus longer than
broad. Interior ramus of first pair of uropoda serrated, longer
and broader than the exterior.
Hab. South Atlantic.
2. EE ornata, n. sp.
Diagn. Head mediocre, as long as the first four pereional
segments. Pereional segments raised, forming rolls. Carpal pro-
cess of second pair of pereiopoda longer than half the meta-
carpus, sharp-pointed. Femur of fifth pair smooth. Femur of
seventh pair triangular, with a long appendicular joint. Last
segment of urus as long as broad. Interior ramus of first pair
of uropoda as long as the exterior.
Hab. Madeira.
Gen. 2. AMPHIPRONOE, SPEscE Barr, 1862.
Catal. Amph. Crust. of the British Museum, p. 335.
1. A. cuspidata, SPENcE Bare, 1862.
Tsseasp.s336:spln3 inre
Hab. Cape of Good Hope.
42 cf BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
Gen. 3. PARAPRONOÉ, Craus, 1879.
Die Gattungen und Arten der Platysceliden.> Arb, aus dem Zool.
Inst. der Univ. Wien und der Zool. Station in Triest. Tom. 2, p.
175 (29).
1. P. ecrustulum, Craus.
DNEprATIO(SIy!
Hab. Mediterranean, Atlantic, Indian Ocean.
20 PI parva, CLAUS, L8wv9.
ID: 6 po LA SL).
Hab. Zanzibar.
da, Er agilis, n.sp.
Diagn. Head anteriorly produced downwards. Carpal
process of second pair of pereiopoda longer than half the
metacarpus, sharppointed, strongly serrated. Femur of fifth
pair very large, finely serrated at the anterior lower corner.
Femur of seventh pair ovate. 'Telson twice longer than the
peduncles of last pair of uropoda.
Hab. Tropical parts of the Atlantic.
4. P. atlantica, n. sp.
Diaqn. Body sculpturated. Head rounded. Carpal pro-
cess of second pair of pereiopoda broad, sharppointed, longer
than metacarpus. Tibixe of third and fourth pairs large, tumid;
tibia of sixth pair with very short process. Femur of sixth
pair without spinous process at apex. Femur of seventh pair
with the appendicular part two-jointed. Telson broad rounded,
twice as long as the peduncles of last pair of uropoda.
Hab. Atlantic.
Family 15. PARASCELIDA, Cravs, 1879.
Diagn. Head large, a little deeper than the body, anteriorly
produced downwards. The eyes large, occupying the whole sides
of the head. First pair of antenne fixed at the under-side of
the head; first joint of flagellum -tumid, the rest of flagellum
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 16. 43
subterminal. The second pair fixed at the under-side of the
head, angularly folded (5) or reduced (9). Mandibles with
palp. Femora of fifth and sixth pairs of pereiopoda trans-
formed into imperfect opercula. Seventh pair not transformed.
Gen. 1. THYROPUS, Dansa, 1852.
United States Exploring Expedition. Crustacea. Vol. 2, p. 1012.
1. Th. diaphanus, Dansa, 1852.
I; te. nprLOLST pl. 6OReN AE
Hab: Tropical parts of Atlantic.
2.0Lh; spheroma,; CrLavs, 1879;
>Die Gattungen und Arten du Platysceliden.s» Arb. aus dem Zool.
Inst. der Univ. Wien und der Zool. Station in Triest. Tom. 2, p. 163
(AT):
Hab. Zanzibar, Ombaai Strait.
3. Th. atlanticus, n. sp.
Diagn. Lower produced part of the head rounded. Last
joint of second pair of antenn&e nearly as long as the pre-
ceding joint. Carpi and metacarpi of first two pairs of
pereiopoda not elongated, comparatively broad; dactyli equalling
a third of the length of metacarpi. Exterior ramus of last
pair of uropoda half as long as the interior.
Hab. Atlantic.
Gen. 2. PARASCELUS, Cravus, 1879.
»Die Gattungen und Arten der Platysceliden.> Arb. aus dem Zool.
Inst. der Univ. Wien und der Zool. Station in Triest. Tom. 2, p. 16i
(18).
13CP. Edwardsi, Cravus, 1879.
I; 6:24 164 (18);
Hab. Atlantic.
Skare BOVALLTIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
2. P. typhoides, Cravs, 1879.
I.ferpsbk65 (19):
Fab. Mediterranean.
3. P. parvus, Craus, 1879.
L. ce. p. 166 (20).
Hab. Atlantic.
4. P. nasutus, n. sp.
Diagn. Lower anterior part of the head produced into
a strong, hooked process. Subterminal part of flagellum of first
pair of antenn& two-jointed, last joint the longest. Fourth joint
of second pair a little shorter than third. First two pairs of
pereiopoda with the lower hinder corners of carpi rounded,
and armed wirth some few long bristles. Femur of fifth
pair broadly ovate; femur of seventh pair very large, broad,
strongly curved, longer than the five succeeding joints. Exterior
ramus of last pair of uropoda longer than half the interior.
Hab. West Indies.
Gen. 3. SCHIZOSCELUS, Cravs, 1879.
»Die Gattungen und Arten der Platysceliden.> Arb. aus dem Zool.
Inst. der Univ. Wien und der Zool. Station in Triest. Tom. 2, p. 166
(20).
1. S; ornatug, Craus, 1879.
I; Gp I0N (21);
Hab. Atlantic.
2. 8. rapax, H. MiLnE-EDWARDS, 1830.
»Extrait de Recherches pour servir ål Histoire naturelle des Crustacés
amphipodes.» Ann. des Sciences naturelles. Tome 20:me, p. 395.
Hab. Atlantic.
Gen. 4. EUSCELUS, Cravs, 1879.
»Die Gattungen und Arten du Platysceliden.» Arb. aus dem Zool.
Inst. der Univ. Wien und der Zool. Station in Triest. Tom. 2, p. 168
(22).
BIHÅNG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. '/ BAND. 11. N:o 16. 45
1: E. robustus, Cravs, 1879.
ER GP: 168 (22);
Hab. Zanzibar.
Family 16. EUTYPHIDAE, Dass, 1852.
Diagn. Body very broad. Head large, deeper than the body,
a little produced anteriorly. Eyes large, occupying the whole
sides of the head. First pair of antenne fixed at the under-side of
the head; first joint of flagellum tumid, the rest of flagellum
subterminal. Second pair fixed at the under-side of the head,
angularly folded (5) or wanting (9). Mandibles with palp.
Femora of fifth, sixth and seventh pairs of pereiopoda trans-
formed into perfect opercula. Seventh pair reduced.
Sen RU TYPES"), CLAvs, 1879.
»Die Gattungen und Arten der Platysceliden.> Arb. aus dem Zool.
Inst. der Univ. Wien und der Zool. Station in Triest. Tom. 2, p.
151 (5).
1. E. ovoides, Risso, 1816.
Histoire naturelle des” Crustacés des environs de Nice, p. 122, pl. 2,
HT 9:
Hab. Atlantic, Mediterranean.
2. E. armatus, Cravs, 1879.
»Die Gattungen und Arten der Platysceliden.> Arb. aus dem Zool.
Inst. der Univ. Wien und der Zool. Station in Triest. Tom. 2, p.
156 (10).
Hab. Atlantic, Indian Ocean, Pacific.
3. E. globosus, Craus, 1879.
L. ce. p. 158 (12).
Hab. Mediterranean.
4. E. ferus, H. MinrsE-EDWARDsS, 1830.
»Extrait de Recherches pour servir å I'Histoire naturelle des Crustacés
amphipodes.» Ann. des Sciences naturelles. Tome 20:me, p. 395, pl.
TINGEN 8:
Hab. Mediterranean, Indian Ocean.
!) Typhis must be corrected to Typhes.
46 C. BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
dr Jus SORTERS PASISpS
Diagn. Carpal process of first pair of pereiopoda much
shorter than metacarpus, strongly serrated along both mar-
gins. Carpal process of second pair nearly as long as meta-
carpus, strongly serrated; both pairs provided with long hairs.
Tibie of third and fourth pairs very elongate; metacarpi
deeply notched at the lower hinder corners, forming together
with the dactyli a kind of pincers. Exterior ramus of last
pair of uropoda longer than half the interior.
Hab. China Sea.
Gen. 2. DITHYRUS, Dana, 1852.
United States Exploring Expedition. Crustacea. Vol. 2, p. 1009.
ICD faba, DANA, 1852:
I CC. p. 1OT0, pl. 69, fl 3.
Hab. Subtropical parts of Atlantic.
DO
D. tenuimanus, Crauvs, 1879.
Die Gattungen und Arten der Platysceliden.> Arb. aus dem Zool.
Inst. der Univ. Wien und der Zool. Station in Triest. Tom. 2, p.
158 (12).
Hab. Atlantic, Cape of Good Hope.
3. D. erustulum, CrzAus, 1879.
Hae: Pr59(L3)
Hab. Zanzibar.
4. D. stellatus, n. sp.
Diagn. Body smooth, adorned with some small, radiating,
red sports. Two first pairs of pereiopoda robust; carpal pro-
cess of first pair shorter than half the metacarpus, strongly
serrated. Carpal process of second pair nearly as long as meta-
carpus, strongly serrated. Femur of fifth pair excavated at
the anterior margin. Femur of seventh pair bean-shaped, with
only one appendicular joint. Peduncle of first pair of uro-
poda not serrated. Exterior ramus of last pair a little longer
than half the interior.
Hab. Tropical parts of Atlantic.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:0O 16. 47
Gen.f5. PARATYPHES, Cravs, 1879:
>Die Gattungen und Arten der Platysceliden.> Arb. aus dem Zool.
Inst. der Univ. Wien und der Zool. Station in Triest. Tom. 2, p-
159 (13).
XP maculatus, Cravs, 1879:
TLfelipy 16014).
Hab. Atlantic, Cape of Good Hope.
206P5 Théeli, Dn: ep.
Diagn. Body smooth, not spotted. Fourth joint of se-
cond pair of antenn& scarcely half as long as third. Femur
of first pair of pereiopoda long, linear. Carpus of second pair
a little dilated, not produced. Epimeral of fifth pair
withourt spinous process. Exterior ramus of last pair of uro-
poda longer than half the interior.
Hab. Tropical parts of Atlanvtic.
Gen. 4. TETRATHYRUS, Cravs, 1879.
»Die Gattungen und Arten der Platysceliden.» Arb. aus dem Zool.
Inst. der Univ. Wien und der Zool. Station in Triest. Tom, 2, p.
160 (14).
sen Ssforeipatus, CrAus, 1879.
IL. c. p. 160 (14).
Hab. Atlantic, Cape of Good Hope.
2. T. rectangularis, n. sp.
Diagn. Boody smooth, not sculpturated. Last joint of
second pair of antenn&e shorter than half the preceding.
Carpi of first two pairs of pereiopoda a little dilated, not pro-
duced, as long as metacarpi; dactyli longer than a third of
metacarpi. Sixth pair with femur almost rectangular, the an-
terior corner rounded; dactylus wanting. Seventh pair with
long, feebly curved femur, and the appendicular part five
jointed.
Hab. Indian Ocean.
A50 BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
3. 'T. inscriptus, ». sp.
Diagn. Parts of body and femur of fifth pair of pereio-
poda sculpturated. Last joints of second pair of antenne lon-
ger than half the preceding. First two pairs of pereiopoda
much stronger than in preceding species. Femur of sixth
pair compartively small, rounded, dactylus distinct. Femur of
seventh pair with two-jointed appendicular part.
Hab. Atlantic.
Gen. 5. AMPHITHYRUS, Cravs, 1879.
>»Die Gattungen und Arten der Platysceliden.> Arb. aus dem Zool.
Inst. der Univ. Wien und der Zool. Station in Triest. Tom. 2, p.
161 (15).
1. A. bispinosus, Cravs, 1879.
L. c. p. 161 (15).
Hab. Atlantic.
2. A. sculpturatus, Cravs, 1879.
17 cp 16216).
Hab. Atlantic.
3. A. similis, Cravs, 1879.
IL. CP: CE61 (16);
Hab. Mediterranean.
4. ÅA. inermis, n. sp.
Diagn. Body smooth, not sculpturated. Last two joints of
second pair of antenn&e shorter than the preceding joint.
Epimeral of fifth pair of pereiopoda large, almost square,
without spinous process. Femora of fifth and sixth pairs of
pereiopoda almost rectangular, with rounded corners. Femur
of seventh pair long and narrow, with two-jointed appendicular
part. Peduncles of first two pairs of uropoda broad, a third
longer than rami. Telson very long and broad, rounded behind.
Hab; "Pacific:
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11: N:o 16. 49
Eam. 1.
> 2
> SK
pro;
> Bi
> 6.
2000 Ta
> 8.
5
2010
AR 6
Contents:
TUNG BLOMNING IE fe Ser RR EE SS ASEAS ISS TEESE 0 1 602 EKA: 13 SG pag. 3.
LINERO a Sp SÅ SSP SKA, SARA EA SARGEN SES: ISRN BRATT Sn ORT TA” RASTER MIN > 3
Näste eo ds re hagel i vB:
VAC TTSGSDL RaAARE SS SNES SURA EOS IST SORAN BEER 1 ar SS RANE
NY TIL OS TLLITUG LG 25 SS OL NERE AA ESA NNE a 12 SNR 6.
NATO IE YEARS SE El phrgt RE ÄRAS I TE IST FATT SAN ?
(SNUS) OO lb Ne be AS SE EA RA AAA ORE BYSEN Sr MS I 0 Ag [1:18
BYMOPusEE SS SST 2 TT BAT TT So 2 ova
(CNY SES SSA 0 2 SIKTA CS Br I 957 Ae TE AR NAN ISS AE > 2:
IETSIN AD NIKO ANN TC 2 rer oc srsborsepsseres arc okose ro AAA > 13.
RT TTO TOTUIPNA mod ocssso sana ssArsA Sed sanbssss rasa lonRertlntt » oa
MYRAN a 5 OP:S] (Posen essder sense sn cesgrncds sr rasa ANAR > 14.
SMI REISF ir 10] NES SSA SSRE KN EN RNA RN 3 38 äl STEVE Me 5. (3
Je [51372 100)3 0 USP 0 Ve: TLS Er RSA 0 RN SR RR TT 3 17 2 15:
114 fe T YDRE GT Tenoren SEAN Sr 5 SIESTA TNT CTS Sr FIT I SE > 3
EH YperiLde cs SA RA RENARE TT. BS TS VIL; Sea >
ENS Oma a NE a SAN ra Oo na oe AR RA AAT 16.
LÖTUNGJ UNGAR ARE AS ESE SA SEE ETAEEANSETN a KL VTI TI MAG 17
LEDA OEND KR rna ENE ASPA ESSER 5 SN NESS FINNE Bet AIN 18.
TITT g dr fs E AS SE EAS SEA JEnr OEE SE EE SALSA SEE SEOERES UR AE > 19,
EVE er ne a em aa DE ste bndeae SsewsnsereE pss » oo»
IATA DR SITS GO FSA ENSE TE ER ge AN EA så Sen >- 20.
PUT ÖR STATS ÖO Vesta eos dor de esse else dp Utg se HO AsR al EgoR Nors gd dra > 21.
BIT Smys Ge la e SL Se go SS ER ag. Br ER Aa Ag or ek gr rg te Ån 122.
HER OJAN SIS 0 == SAVA TREE AES Sr bg aa re ns So > 23.
LE TRYTE(OYLDN LI VG SÄ or Sr SR EE oo ASS SAS SERNER > >
DAIRE IA oe orter ässeöbo senses såå ssd saräna sålt, FET BNI EN EENSELD > 24.
FIRE OTLIN AA set dosa das eesrresbsessdsssiNedesserdssse SPEER EE RER > 25.
TPI EON bea TSR SEE TS ER Sj SAN a ER NR KR st RYAN E ARR DEE ARTE > 26
FAST C]Hby KON e TC dB oe store pos ssk sees öss dte sens ik eder sksssngs sees RTR
MAST HIV OMM OT AV ct po a a a LR Sar SA LES Utan Or RE
IPL ROT so SEGER SSE Me a SEE Rp TR NAS SetERIISIA SE SALA VAR SSNERE SAN 30 2.
[PIETER SERTION AREA SUNDE NONE UIT EE TENS EINE Se SERA > 28
IP VT (OrUG le SANNE SEE ENT SSA SSE SRRR ner NT SEN aj Re FA
[LEYSER PLC a ASSR DE EE SEA SS SSE ER RASA NE
INS ESSEESEE SE S yE SAEN Ua EE SIR ASUS NS » 29.
50 C. BOVALLIUS, SYSTEMATICAL LIST OF THE AMPHIPODA HYPERIIDEA.
Fam. 12:
JR EC
> 414.
$ 418
JR
THyyjp heenädee at se SES ET a
TrIyYphRnA sco SEE Essel kens dee sanna
THRSMYTIS oven sobbs src orantp sarssessn rr ersdorsn ue Be AREAN
ThamneUts nos ssk lea rudd sees ere pas street ARE
NIMOT BR YNCHUS oo ocososctspooprossssenas ert sonen sr SSA SNASSTIRNNEA
Oxycephalide2e
GILOSSOCSPI MT oso op oo ss eco orss sp rr Aor er or NARE
OTYCSP HAS = ss srt onspesee secs n oss sne AS
LieptoCOtiS-.-..=---. 48 8 IAI ER a on ono oss non SEN
TUID ERS UA 24 deg os RSA
CalamorhynChuUS,.-.--sssssssr42scsiasosssa dk
Rhab doneetes kens. dårar orre
| 2 ble Mg fa frö 1 > Re SKER 2 BAER RKS RA Aa Ean a
I PHD) 2 (SNES SLA SSE HAAN SERENA a aa? a
FlUPTOÖRDE "oc sco=06-srsnocegs skäres Fokosbörga ans ses ss ARA EIREAANNN
AJUPHRIPTORGE 0 ooo svase2ocs000 65224 sork olösta Es aEgE EA SSAAERS EINE
PATAPTÖNOC mo 2usosorser so sbonbrrssrsorsascons. SELALE JAJA INN ERSNNGES
PaTSseeläd Radars ARN
ST IYTO RUS mrpssbosasbosessan sasse sdssdrdaneseresd rande ANNE
PaTASCElUS. ss s35s.-suoc5esrnnsn 32 soon an st EE IN TAS IS SERIES
BChiZ0SCelIS mos--—42 <- EEE fr aa ts a
Huscelaspses Sug. ERS OR TJ ED PID Ef aa
UN ON Ro 1M.a Uri a IF = RSA ERRIN RER ESAIAS AEA a At Da
FUtyPhOS ace ssasstekockessssösdefvsesteresensep NEMO R 0 NSERNNNENNNE
DIICRYTUS 2 ooo os esccssbostesenss2 ssd sönasssdsngsnsts sd EEE
ParalypheS)-.-dsbusvisssarsaan casa snus td var RRRREAEEENEN
TELL AUNYTUS 2555 sun då sodergrptd sad dr SALSA Sr RARE
AT DILUER:Y IIS sm rsene ass sta gr rr BA ARE
BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. il. N:o 47:
NEW-OR IMPERFECTLY KNOWN
SO OTD-Ar
DESCRIBED BY
CARL BOVALLIUS.
PARTI
WITH 2 PLATES.
COMMUNICATED TO THE ROY. SWEDISH ACADEMY OF SCIENCES, 1885. DEC. 9.
STOCKHOLM, 1886.
KONGL. BOKTRYCKERIET.
P. A. NORSTEDT & SÖNER.
mA
LI rn
? « 1$ M
ala MT
? så or Ir (
é vn
å Nn 3
ITIAFAG AMI
TOTOR
BEULIIAVOR TEA)
AN
fi i/
ö TEN r
g
+
— lj
[]
A NINGAR rr
SA IRA YDIG
å JITKTA OR a
108 SONG
1. Aega Lovéni. N. sp.
Deriv. The name in honor of Professor SVEN LOVEN.
Diagn. Corpus ovatum plus duplo longius quam latius.
Caput quater latius quam longius, acumen frontis procumbens, arti-
culum primum antennarum primi paris totum discernens.
Oculi mediocres, sexta parte latitudinis capitis distantes.
Antenme primi paris marginem anteriorem segmenti secundi pereii
paulo superantes; flagellum XVII-articulatum.
Antenne secundi paris dimidium segmenti quarti pereii equantes,
flagello XVIII-articulato instructe.
Segmentum quartum pereii longissimum.
Epimera lata, fere rectangularia, angulis posticis acutis, sed non
productis.
Segmentam primum plei maximam partem obtectum.
Urus lingulatus, lateribus rotundatis, acuminatus, crenulatus, supra
manifesto carinatus.
Ramus interior pedum uri in latere exteriore leviter emarginatus.
The body is ovate, twice as long as broad.
The head is four times broader than long; the middle
of the front projects anteriorly between the basal joints of
the first pair of antenne, totally separating them.
The eyes are tolerably large, distant by a sixth of the
breadth of the head.
The first pair of antenne reach a little beyond the an-
terior margin of the second pereional segment. They are
provided with a 17-jointed flagellum.
The second pair of antenne reach over half the fourth
pereional segment. The flagellum is 18-jointed.
The fourth segment of the pereion is a little longer than
the others.
The epimerals are broad, almost rectangular, the posterior
corners are sharp, but not projecting.
The first segment of the pleon is mostly concealed by
the last pereional segment.
4 C. BOVALLIUS. NEW ISOPODA. II.
The wurus is broadly tongue-shaped, with the margins
rounded, serrated; pointed at the end; on the upper side it
is distinetly keeled.
The inner ramus of the uropoda is sligthly emarginated
at the exterior margin.
In habitus Aega Lovéni comes nearest to Aega ven-
trosa, SCHIOEDTE et MEINERT (non M. SARS), but is distinguished
by the length of the fourth pereional segment, the longer
second pair of antenne&e, the first pleonal segment and the
length of the posterior pairs of pereiopoda.
Adult male.
(Ela Tält 0)
The front margin of the head is evenly rounded, the
hind margin is almost straight; the fourth pereional segment
is more than twice broader than the head (29:13).
The eyes are oblong, a little broader at the posterior
end, the ocelli are arranged in 7 rows.
The first pair of antenne (P1. I, fig. 3) reach over the
head and the first pereional segment. The first joint of the
peduncle is broad and stout, twice as long as the second, the
third is slender, linear, as long as the two preceding together.
The flagellum is scarcely longer than the peduncle (20:19),
composed of 17 articuli, the basal one is the longest, the
last ten articles carry short hairs.
The second pair of antenne (P1. I, fig. 3) are nearly twice
as long as the first pair (13:7), the basal joint of the pe-
duncle is very short, the second longer, the third short,
the fourth and fifth much longer, equal; the two last ones
carry bundles of fine hairs. The flagellum is longer than
the peduncle, it consists of 18 articles, all carrying short
fine hairs.
The first segment of the pereion is longer than the head,
and equal to the second, the third is a little longer, the fourth
is the longest, the fifth, scarcely shorter than the fourth, the
sixth and seventh decreasing, the seventh still longer than
the first. The fifth segment is the broadest.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 17. 9
The epimerals (P1. I. fig. 2) of the second and third seg-
ments are the smallest, equal, the ones of the fourth segment
are longer, the epimerals of the three last segments longer,
nearly equal, all almost rectangular with the lower anterior
corner rounded and the posterior sharp-pointed, but not pro-
jecting. They occupy all the whole length of the corresponding
segments. They are totally smooth without ridges or excava-
tions.
The first pair of pereiopoda (P1. I. fig. 4). The femur
is comparatively narrow with some few ciliated bristles. The
genu is as long as the tibia, unarmed, the tibia carries some '
short spines at the inner margin, the carpus is shorter than
the tibia, the metacarpus is nearly twice as long as the
carpus, totally unarmed. The dactylus is stout, strongly cur-
ved, longer than the two preceding joints, it impinges against
the anterior corner of the tibia. The dactylus is carinated. The
second and third pairs are as usual similar to the first. The
four posterior pairs are long, slender, spinigerous. From the
fourth to the sixth pair they increase in length, the-seventh
is equal to the sixth. The femora are elongate, linear, not
very broad, the following joints are nearly equal in length,
carrying short spines along the inner margin and longer
ones around the lower margins. The dactyli are short, feebly
curved. (Pl. I. fig. 5 and 6).
The pleon is nearly twice as broad as long (23:13); the
first segment is almost totally covered by the last pereional
segment, only a little of the lateral parts being visible. The
second, third and fourth segments are equal in length, the
third the broadest; the fifth is a third longer than the prece-
ding. The lower parts of the four first segments form on
the underside a frame with sharppointed corners (P1. I. fig.
7). The pleon is a little longer than the two last pereional
segments together (12:11).
The second pair of pleopoda (P1. I, fig. 8) carry an uncom-
monly long, styliform process, without hairs.
The urus is tongue-shaped, broader at the base than long
(5:4), the sides are rounded, the posterior end not very sharply
pointed. The margin is serrated (P1. I. fig. 9), the teeth
again serrated and separated from each other by stout, strong,
obtuse spines, the margins are fringed with long, plumose hairs,
fixed at the underside of the pleon a little behind the edge
6 C. BOVALLIUS. NEW ISOPODA. II.
of the margin. The urus is a little shorter than the pleon
(11:12). The urus and pleon together are much shorter than
the pereion without the head (23:38), but equal exactly the
length of the four last pereional segments. On its upper
side it is smooth, in the middle marked by a broad obtuse keel.
The uropoda (P1. I. fig. 10) reach beyond the end of the
urus. The projection at the inner side of the peduncle is
short but sharp. The rami are equal in length, longer than
the peduncle. The inner one is broader than the outer (4: 3),
slightly emarginated in the outer margin. The are both ar-
med and fringed in the same manner as the margins of
the urus.
Colour. Yellow.
Length. 18 mm.
Hab. The west coast of Sweden (C. B-.).
Only one!) specimen known taken by the author at the
Koster-isles, Bahusia, at a depth of 80 fathoms.
2. Aega ventrosa. ScHIoEDTE et MEINERT ?) (non M. SARS).
When comparing the description of Aega ventrosa given
by M. SaArs ?) with that given by SCHIoEDTE and MEINERT ')
I have been induced to think, that two very different species
must have been types for the two descriptions, as the latter
description scarcely agrees with the original in any essen-
tial point. As the hondrable authors of the last description
among other specimens, obtained from Norway cite: »M. SARS,
specimen typicum, Mus. Christian.>, they are certainly right in
using the name of Aega ventrosa, SArRs. But I am inclined
1) If it not will be proved that Aega ventrosa, SCHIOEDTE and MEINERT,
is identical with it.
2) Professor MAX WEBER mentions an Aega from BARENTS Sea, which he
supposes to be a young Aega ventrosa, SCHIOEDTE and MEINERT; but
it shows considerable differences. In: »Onderzoekingstochten van DE WIL-
LEM BARENTS, 1:te Gedeelte, II. Die Isopodem, p. 6. Bijdragen tot de
Dierkunde, uitgegeven door het Genotschap Natura artis magistra, te
Amsterdam. 10:e Aflevering. Amsterdam 1884. 4:0.
»Oversigt over de i den norsk-ärctiske Region forekommende Krebsdyr»
in Forhandlinger i Videnskabsselskabet. Aar 1858. Christiania. 1859,
p. 154.
4) >»Symbol&e ad monographiam Cymothoarum» in Naturhistorisk tidskrift.
1879, p. 375. Copenhagen.
3
nd
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 17. 7
to believe, that when the animal first time was labelled, some
unvoluntary change must have taken place and that the origi-
nal specimen of M. SARS never was in the hands of the danish
authors.
The following parallel will show how inpossible
it is to conciliate the two descriptions:
M. SARS.
Aega ventrosa dignoscitur
»Oculis permagnis fere contingenti-
bus, attamen sejunctis»
>»Segmentis thoracis tribus ultimis
repente latioribus, quinto etiam prece-
denti duplo longiore» '
>Laminis pedum spuriorum ulti-
morum 2&Xqvalibus, apice acuminatis,
interna externa paulo latiore, margine
interiore arcuato, exteriore fere recto.»
SCHIOEDTE et MEINERT.
Aega ventrosa
»Oculi minuti, producte ovati, sexta
parte latitudinis capitis distantes»
Segmenta pereii tria ultima non
latiora, quvintum precedens tertia cir-
citer parte longitudinis superans ”).
>Pedes anales longiusculi; remus in-
terior quam exterior vix longior, ac
paulo latior, post attenuatus, in latere
exteriore leviter sinuatus.
When I first read the diagnose of M. SARS, it struck me
at once that Aega ventrosa, M. SARS was, if not identical with,
very closely allied to a new Aega described by me last year
under the name Aegiochus Nordenskiöldii”). After a
more attentive examination I am fully convinced that they
are the nearest relatives among the Aegide, but ought to
be distinguished as separate species. The most important
characteristics for establishing a new species were, according
to SARS (1. c. p. 155) the abruptly broader segments of the
pereion and the unusual length of the fifth pereional segment,
being twice as long as the fourth. "These characteristics, in my
opinion, have generic value and therefor I will retain the ge-
nus Aegiochus. None of all these characteristics on the other
hand agree with the type of SCHIoEDTE and MEINERT, it must
therefor be something quite different from Aega ventrosa and
ought to have another name. Whenever it may be identical
with the above described Aega Lovéni or not, I am yet
unable to decide. They are no doubt closely allied. I give
here a diagnose of Aega ventrosa. M. SARS.
!) The cursivated quoatations are taken from examination of the drawings
of SCHIOEDTE and MEINERT.
2) >A new Isopod from the Swedisch arctic expedition of 1883>, in Bihb.
till K. Vetensk.-Handl. Bd. 10. N:o 9, p. 5. Sthm. 1885.
8 C. BOVALLIUS. NEW ISOPODA. II.
3. Aegiochus ventrosus. M. SARS.
Syn. 1859. Aega ventrosa. M. SARS. >»Oversigt over de i den norsk-
arctiske Region forekommende
Krebsdyr>, in Forhandlinger i
Videnskabsselskabet i Christi-
ania. Aar 1858. Christiania p. 156.
Diag. Corpus colore flavo nitidum, non tuberculatum, duplo longius quam
latius.
Caput oculis pergmagnis, fere contingentibus, attamer sejunctis.
Antenne primi paris marginem anteriorem segmenti secundi pereii
attingentes, flagello XII- vel XIII-articulato instruct2e.
Antemme secundi paris marginem anteriorem segmenti quarti pereii
attingentes, flagello XVITII-articulato instructe.
Epimera quadrangularia, angulis posticis trium parium posteriorum
productis. Epimera segmenti quinti epimeris segmenti quarti
duplo longiora.
Segmentum primum plei non obtectum, segmento ultimo pereii
brevius: Segmenta quattuor priora plei subequalia, segmento
quinto longiora.
Urus triangularis, acuminatus, supra indistincte carinatus, margini-
bus posticis quinque-dentatis.
Pedes uri non emarginati.
The body is twice as long as broad, broadly ovate, smooth;
of a yellow colour.
The head is smooth on the upper side. The eyes are
very large, broader behind, three times as long as broad,
close together with the antererior ends, altough separated by
a very narrow strip of the front.
The first pair of antenne reach to the anterior margin of
the second pereional segment. The second joint of the pe-
dunele is a little shorter than the first, both are narrower
than usual, the third joint is twice as long as the second,
the flagellum is composed of 12 to 13 articuli, it is as long
or a little longer than the peduncle.
The second pair of antenne are a third longer than the
first, they reach to the anterior margin of the fourth pereional
segment. The first three joints of the peduncle are very short,
the fourth as long as all the preceding together, the fifth as
long as the fourth. The flagellum is much longer than the
peduncle and consists of 18 articuli.
The pereion. The three last pereional segments are
abruptly much broader than the preceding, the sixth segment
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 17. 9
is almost as broad as the fifth, the seventh is a little nar-
rower. The fifth segment is twice as long as the fourth, the
sixth shorter than the fifth, the seventh shorter than the sixth.
The epimerals are nearly rectangular, the hinder corners
of the three last pairs are produced backwards, pointed. The
epimerals of the fifth segment are twice as long as the ones
of the fourth, occupying the whole length of the segment.
The first segment of the pleon is not obtected by the
seventh pereional segment, but is a little shorter than the
same. The second, third and fourth segments equal each the
first in length and are but little narrower. The fifth seg-
ment is shorter than the next preceding. All are pointed at
the hinder corners.
The urus is triangular, very large, acuminated at the end;
the anterior lateral margins are crenulated, the posterior
denticulated, on each side carrying 5 large teeth, each of
them again crenulated, and fringed with plumose hairs. On
the upper side it shows a feebly marked, median keel.
The rami of the uropoda equal in length, elongate-ellip-
tical, acuminated, not reaching beyond the end of the urus.
They are crenulated and fringed with plumose hairs. The
inner ramus is a little broader than the outer, arcuated at
the inner margin and almost straight at the outer.
Colour. Yellow.
Length. 13 mm.
Hab: »Öxfjord», Northern Norway, at a depth of 100 fa-
thoms.
Aegiochus ventrosus is to be distinguished from Aegi-
”ochus Nordenskiöldii by the quadrangular form of the epi-
merals, the length of the epimerals of the fifth segment, the
free first pleonal segment, the short, last pleonal segment
the longer and more closely situated eyes.
4. Rocinela Dumerilii. Lucas.
Syn. 1845. Acherusia Dumerilii. LUCAS. Exploration scient. de V'Alge-
rie. Zoologie. tome I. p. 7. Atl.
des Crustacés. pl. 8 fig. 3.
1864. Acherusia complanata. GRUBE. Die Insel Lussin und ihre
Meeres-fauna. I. p. 76.
10 C. BOVALLIUS. NEW ISOPODA. II.
Syn. 1879. Rocinela Dumerilii. LUCAS. SCHIOEDTE et MEINERT. »Symb.
ad monogr. Cymothoarum>, in
Naturhist. ”Tidskr: ö. R. ufo.
p. 391, pl. 12, fig. 4—9.
Diagn. Corpus elongato-ovatum.
Caput ter circiter latius quam longius, fronte plus minusve producta.
Oculi grandes, quinta parte latitudinis capitis distantes. ,
Antenne primi paris marginem anteriorem segmenti primi pereii
attigentes vel paulo superantes, flagello V- vel VI- articulato
instruct2.
Antenne secundi paris longissime, fagello XIV- vel XV-articulato
instruct2.
Epimerum uvltimum segmentum primum plei Xequans.
Segmentum primum plei maximam partem obtectum.
Urus lingulatus.
Pedes uri crenulati, ramus interior quam exterior longior ac paulo
latior.
The body is oblong-ovate.
The head is about three times broader than long, the
middle of the front more or less produced.
The eyes are large, distant by a fifth of the breadth of
the head.
The first pair of antenne reach to the anterior margin of
the first pereional segment or a little further. The flagel-
lum is 5- to 6-articulated.
The second pair of antenne are long. The fagellum is
composed of 14 or 15 articuli.
The last pair of epimerals reach to the hinder corners
of the first pleonal segment.
The first segment of pleon is concealed by the last pe-
reional segment.
The urus is tongue-shaped. -
The uropoda are crenulate. The inner ramus is longer
and a little broader than the outer.
The adult male.
(PI. II. fig. 11—19).
The hind margin of the head, between the eyes, is straight,
the front shows an obtuse projection, shorter than in the
ovigerous female but longer than in the virgo.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11 N:o 17. 11
The eyes are distant by a fifth of the breadth of the head,
they are broader at the posterior end, rounded, straight at the
frontal end, the ocelli are large, placed in nine rows, 13 in
the median row.
The first pair of antenne (P1. II. fig. 13) reach to the
anterior margin of the first pereional segment. The flagellum
is composed of 5 to 6 articuli.
The second pair of antenne (PI. II. fig. 13) reach over
the anterior margin of the third pereional segment. The
flagellum consists of 14 articuli carrying very minute hairs.
The first segment of the pereion is as long as the head,
the second a little shorter, the third as long as the second,
the fourth to the sixth subequal, longer, the seventh is the
shortest of all.
The epimerals (P1. II. fig. 12) are very narrow, the four
last ones posteriorly produced into acute points. The epime-
rals of the second to sixth segments occupy the whole length
of the segments, the ones of the seventh exceed the segment
and reach nearly to the posterior point of the first pleonal
segment.
The pereiopoda. The three first pairs are short; the fe-
mur broad with three or four plumose bristles, the genu long,
without hairs or spines, the tibia stout, with three strong, öl
tuse -spines along the inner margin and some long bristles at
the outer, lower corner, the carpus short with a short spine
at the inner, lower corner, the metacarpus with the inner
edge produced, carrying four strong, short spines, the dactylus
longer than the metacarpus, strong (P1. II. fig. 14). The
four last pairs of pereiopoda increasing in length to the sixth
pair, the seventh a little shorter than the sixth; the femur is
oblong' ovate (PIL. II. fig. 15), the genu long, with four fine,
short spines along the inner margin, and some bristles at the
lower corners, the three following joints are shorter, subequal,
armed in the same manner, the dactylus is half as long as”
the metacarpus.
The pleon is short, as long as the two preceding seg-
ments together. The first segment is totally covered by the
seventh pereional, the three following equal in length and
breadth, the hinder corners pointed, even as in the first seg-
ment. The fifth segment is longer than the preceding and
much narrower.
12 C. BOVALLIUS. NEW ISOPODA. II.
The second pair of pleopoda (P1. II. fig. 16) carry an unusual
short, styliform process: The outer lamine of the pleo-
poda are bordered with a frame of equal, quadrangular scales,
between the corners of these scales originate long plumose
härss(PAGIER for I):
The urus is almost as long as broad, broadly tongue-
shaped. The posterior margin rounded, fringed with long,
plumose hairs and between them short, obtuse spines. (P1. II.
fig. 18).
The uropoda (P1. II. fig. 19) reach exactly to the end of
the urus; the acuminated projection from the peduncle is
more than twice as long as the peduncle itself (11:35) and
nearly as long as the outer ramus (11:12), fringed with long,
plumose hairs. The inner ramus is longer than the outer
(53:4) and a little broader. Both are oblong, serrated. at the
outer margins and provided with short spines; around the
margins they are fringed with long, plumose hairs.
Colour. From the specimen preserved in alcohol it seems
to have been yellowish-brown. :
Length. 20 mm.
Hab. "The Mediterranean (Z. M-.)
Only one specimen. I got it among a collection of
crustacea from the naturalist-merchant CARL WESSEL in Ham-
burg.
5. Slabberina gracilis. N. sp.
(Pl. II. fig. 20—26).
Diagn. Corpus elongatum, gracile. ter fere longius quam latius.
Caput magnum, duplo latius quam longius.
Oculi grandes, reticulati, ocellis magnis. A
Antenne primi paris capite longiores, flagello IV-articulato in-
structe; articulus primus fagelli articulo ultimo pedunculi
brevior.
Antenmne secundi paris marginem anteriorem segmenti sexti pereii
attingentes, flagello XIV-articulato instructz.
Segmentum quintum pereii segmenta duo priora longitudine equans.
Pedes pereii parium trium priorum breves, metacarpi eorum acu-
leo cultriformi instructi. Pedes pereii parium quattuor ulti-
morum longi, illi tamen septimi paris precedentibus multo
breviores.
Epimera distincta.
Segmenta plei subequalia, primum non obtectum.
Urus semicircularis.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 17. 13
The body is nearly three times as long as broad.
The head is large, twice as broad as long.
The eyes are large, granular, with very large ocelli.
The first pair of antenne are longer than the head, the
flagellum four-jointed; the first article of the flagellum is
shorter than the last of the peduncle.
The second pair of antenne reach to the anterior margin
of the sixth pereional segment; the flagellum consists of
fourteen articles.
The fifth segment of the pereion is as long as the two
first together. The three first pairs of pereiopoda are short,
their metacarpi are armed with a knife-shaped spine. The four
last pairs are long, the seventh pair however are much shorter
than the preceding.
The epimerals are distinct.
The segments of the pleon are subequal in length. The
first is totally free not obtected.
The urus is semicircular.
The genus Slabberina was founded 1861 by P. J. VAN
BENEDEN!), some years later SPENCE BATE and WESTWOOD”)
pretended the new genus to be indentical with the genus Eury-
dice of LEAcH, an opinion, which I must contradict, since the
characteristics quoted by LEAcH ”), »Oculi non granulati, an-
tenne inferiores corporis longitudine», does not agree with the
animal in question. The specimen described here has »oculi
granulati> just as an Aega or a Rocinela. VAN BENEDEN states
1. c. pag 91 that the eyes are granular, which also is easily to be
seen on the accompanying figure l. c. pl. 15 fig. 3. The British
authors on the other hand declare expressively, after a very
careful examination of their type, that »the eyes under a
strong lens are not faceted>, 1. c. p. 308. Thus the both
1) Recherches sur la faune littorale de Belgique. Crustacés. p. 88. Bruxelles
1861. 4:to.
2) A History of the British Sessile-eyed Crustacea, vol. 2. p. 307. London
1868. 8:0.
3) >»A tabular View of the external Characters of Four Classes of Ani-
mals which Linné arranged under Insecta; with the Distribution of the
Genera composing Three of these Classes into Orders etc.> in Trans.
Linn. Soc. Lond. vol. 11, part. 2, p. 370. London, 1815. And »Cymo-
thoadées:, in Dictionnaire des Sciences naturelles. Tome 12:me p.
347. Strassburg and Paris 1818.
14 C. BOVALLIUS. NEW ISOPODA. II.
types must be different animals. Of this reason it seems fit
to keep up the generic name proposed by VAN BENEDEN, allo-
wing that in other respects the both genera are closely allied.
G. O. SaArs described in 18667!) a new species of Slabbe-
rina from the coast of Norway, S. agilis, which differs from
the orginal species S. agata, VAN BENEDEN, in some points, as
the proportion of the pereion and the hinder part of the body.
the length of the second pair of antenne&e, the distribution of
the colour, a. o. I 1874 J. RizEma Bos ?) gives a detailed
description of S. agata under the name of Eurydice pulchra,
LEACH; he corrects some of the errors in the description of
VAN BENEDEN, but places Slabberina synonymous to Eurydice,
although he mentions the contradictions in the diagnoses
of VAN BENEDEN and LEACH. My specimen comes very near
S. agilis in many respects and I should not hesitate to unite
them, if not the statement of SaArs that the four posterior
pairs of pereiopoda are increasing in length would be oppo-
site to the fact that the seventh pair of pereipoda in my
specimen are much shorter than the sixth pair, which are
longer than the preceding pairs. From the other species,
S. agata, the new one is to be distinguished by the same
characteristics, and by the length of the second pair of an-
tenne, the number of articles of the flagellum, the unequal
length of the pereional segments the distribution of the colour,
and the armature of the metacarpi of the three first pairs of
periopoda. Slabberina is a true member of the family Ciro-
lanide.
The head is comparatively large, the anterior margin is
semicircular, not truncated. Between the eyes are two pairs
of spots of black pigment in radiating lines. The space between
the eyes is a fourth of the breadth of the head.
The eyes are large, very black, distincetly faceted, the
ocelli placed in six rows, ten ocelli in the median row.
The first pair of antenne (P1. II. fig. 22) are longer than
the head. The peduncle consists of three joints, the first very
!) >Beretning om en i Sommeren 1865 foretagen zoologisk Reise ved
Kysterne af Cristianias og Christiansands Stifter», i Nyt Magaiin for
Naturvidenskaberne. Bd. 15, p. 117. Ckristiania, 1866.
?) Bijdrage tot de kennis van de Crustacea Hedriopthalmata van Neder-
Sr en zijne Kusten. Akademisch Proefschrift, etc.” Groeningen.
1874; 8:0.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 17. 15
short, the second more than twice longer, the third as long
as the the two preceding together. The flagellum is more
slender, four-jointed, the first joint it shorter than the last one
of the peduncele (7: 11), the second shorter than half the first,
the second, third and fourth subequal in length, tapering to-
ward the end. All joints of the flagellum carry short hairs,
especially along the hinder and lower side.
The second pair of antenne (P1. II. fig: 22) are as long as the
head and the five first pereional segments together. The pe-
duncle is stouter and longer than the peduncle of the first
pair, it surpasses the hinder margin of the first pereional seg-
ment, and consists of only four joints, the original two first
being probably fused together. The first joint it short but
very thick, the second twice longer than the second and the
fourth the longest, the three last ones are provided with short
hairs. The flagellum reaches to the anterior margin of the
sixth pereional segment, when the animal is stretched out;
it consists of fourteen long articles, each carrying a bundle of
very minute hairs at the outer distal corner. The last of
the artieles carries at the the tip a bundle af long fine hairs.
The fifth segment of the pereion is the longest, the seventh
the shortest. All are marked on the dorsal side with dots
composed of black, more or less regularly radiating lines, but
not so symmetrically situated as in Slabberina agata. according
to the description and figure of VAN BENEDEN (1. c.) The fourth
and fifth segments are the broadest, but narrower than twice
the breadth of the head (18: 11).
The epimerals (Pl. IL fig. 21) are well developed. The
ones of the second and third segments are small, not very
sharply pointed backwards. The epimerals of the fifth seg-
ment are the largest. The three last ones are a little pro-
duced at the lower hinder corner, forming sharp points. The
epimerals of the seventh segment are the shortest.
The pereiopoda. The three first pairs are subequal, short,
not half as long as the fourth pair (P1. II. fig. 23). The fe-
mur is long, narrow, linear, with a bundle of long hairs at the
lower, inner corner; the genu is long, longer than the tibia,
the carpus is very small, almost concealed in the fore-part of
the tibia. Both are armed with short, strong spines at the
lower inner corner. The metacarpus is long, scarcely shorter
than the three preceding joints together, armed along the
16 K C. BOVALLIUS. NEW ISOPODA. II.
inner margin with three spines and at the lower corner provi-
ded with a very strong, broad, knife-like spine, against which
the dactylus impinges, thus forming a kind of scissors or
pincers (Pl. II fig. 24). At the lower end the metacarpus
shows a well developed apparatus for the articulation with
the dactylus, exactly like that described from most of the
Aeg&e. The dactylus is longer than half the metacarpus, not
very strongly curved. The four last pairs of pereiopoda are
unequal in length, the sixth being much the longest, the
seventh the shortest. The femur is not dilated, linear, with
some hairs at the lower, inner corner. The genu is long,
feebly denticulated along the inner margin, provided with
spines along the lower margin and with hairs along the outer.
The tibia is a little more than half as long as the genu,
provided with strong bristles along the inner and lower mar-
gins and hairs along the outer. The carpus is longer than
the tibia, armed in the same manner. The metacarpus is
longer and narrower, feebly tapering downwards, where it
shows the same apparatus for articulation as in the three first
pairs, but not so strongly developed. The dactylus is strong,
indistincetly pedunculated. (P1. II. fig. 25).
The pleon consists of five fully free segments subequal
in length and feebly decreasing in breadth backwards. The
hinder lateral corners of the segments are sharp-pointed. All
the segments are prettily signed on the dorsal side, a little
different from and not so symmetrically as in Slabberina
agata.
The pleopoda are fringed with very long simple hairs,
especially along the hinder margins.
The urus is broader than long, semicircular, with two median
and two lateral black spots on the dorsal side, the margins are
erenulated, provided with short spines and fringed with long
ciliated hairs.
The uropoda (P1. II. fig. 26). The peduncle is shorter
than the rami, at the outer margin fringed with ciliated hairs,
the hinder, projecting corner carries a,long, strong, ciliated
bristle. The inner ramus is longer and broader than the
outer, obliquely truncated at the hinder end. The outer one
is ovate. Both are fringed around the hinder margins with
long, ciliated hairs.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 17. 17
Colour. Yellowish-white with black dots.
Length. 3—4 mm.
Hab. South Norway; »Christianiafjord». At about 100
fathoms, clay-bottom. (U. M-)
Taken by Professor W. LiLLJEBORG, 1874, June 25. Only
two specimens, both females.
6. Syscenus Lilljeborgii. BoVALLIusS.
Syn. 1885. Rocinela Lilljeborgii. C. BOVALLIUS. »A new Isopod from
the Coast of Sweden>
in Bihang till K. Sven-
ska Vet.-Akad. Hand-
lingar. Band 10. N:o
10; p: 4;
When I wrote the description of Rocinela Lilljeborgii,
I had seen HARGER'S !) diagnose of Syscenus, but not a fi-
gure of the animal. Although I thought his new genus
allied in some way to my specimen, the characteristic »pleo-
poda naked>, expressively quoted by the author, did not allow
me to suppose them to be so closely related as the are. Some
months ago MzE. HARGER kindly sent me his »Report on the
Isopoda» of the »Blake-expedition» ”), which before had escaped
my attention; there I found instantly that Rocinela Lillje-
borgii was a true Syscenus, differing from the typical
species in less important features than might be expected
from the very distant localities. However they are specific-
ally distinct.
It is much probable that Harponyx pranizoides, G.
O. SARS ?), is a Syscenus, but a very young one.
1) »Report on the marine Isopoda of New England and adjacent waters»,
in Report of the U. 8. Commissioner of Fish and Fisheries. Part
6, for 1878, p. 387. 1880.
RYDOrt on the Isopoda>. in Reports on the Results of Dredging — —
— — — by the U. S. Coast Survey Steamer Blake. (Bull. of
ke Mus. of comp. Zoology, at Harward College. Vol. 11, N:o 4, Pp.
100). 1883.
>»Oversigt af Norges Crustaceer med forelgbige Bemerkninger over de
nye eller mindre bekjendte Arter. «I>, in Christiania Videnskabssel-
skabs Forhandlinger. 1882. N:o 18, p. 15 and 60.
2
2
—
3
Ne
18 C. BOVALLIUS: NEW ISOPODA. II.
Syscenus Lilljeborgii is to be distinguished from S.
infelix: by the three first pairs of pereiopoda being smooth,
not armed with spines on the palmar margins of the tibia,
carpus and metacarpus; by the large quadrangular épimerals
of the second and third segments, being much longer than
those of the two following segments; by the linear pleon,
not increasing in breadth backwards; by the long urus, being
much longer than broad (20:14). Also in the form of the
head and in the antenne there are some differences.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 17. 19
pt
VA
12.
13.
14.
15.
16.
7
18.
19.
20.
21.
22.
23.
24,
25.
26.
SENAP ARWNH
Explanation of the plates:
Plate I.
Aega Lovéni, n. sp. GS.
The animal from above. ('/)).
y 2 SWtherside Ca):
The antenn&e. (8/,).
One of the second pair of the pereiopoda. (!4/,).
» » » sixth »” > > (ta KÖ
> > > Seventh > > > (CO
The under-side of the pleon and urus. (/,).
One of the second pair of the pleopoda. ("2/,).
The end of the urus from beneath. ("/,).
The left one of the uropoda. (£/,).
Plate II.
Rocinela Dumerilii. LUCAS. g.
The animal from above. ('/,).
» > thersides CC /5>D:
The antenn&e. (/,).
One of the first pair of the pereiopoda. (29/
> > > seventh » > > CRD
> > » second > >» pleopoda. (!?2/,).
A piece of the margin of the outer lamina of the preceding. ("!/,).
A piece of the posterior margin of the urus.
The left one of the uropoda. ('9/,).
Slabberina gracilis, n. sp. 2.
The animal seen from above. (!4/,).
> » > > the side. (GJNE
The antenne. (£/,).
One of the first pair of the pereiopoda. (£3/,).
The end of the metacarpus and, the dactylus of the same pair. (!9/,).
One of the sixth pair of the pereiopoda. (2/,).
One of the uropoda. ("9/,).
It:
fr NR NV NERE Fn då M
ÅA 4 er REN er fl JAR
bd r = By 5 - fj pA ö
i CP St DA ar ”stARN MÅ $i pA
Å mA
var ERS
PA vw a vn
4 UT YDA KÖER
' (er TATA
| nd bi vägs. NT
j nen! $ AR
slöa oc To, uYllogkr
+
I pt ati
v iv mt Jae RS
svinlg matt;
; Å td
| ' lava
Oo alt Me
” t & Va LES
' la i hi 41 vt hg
lyra 4 i EA
he dina fort att MR toa
ky aj het) 10 ON
I
'
- i vå ,
5 | rg ; - 'N Å a
vd Lä
4; He
| är MA
| SV 1 NORR Lå
navö enl wa v ut FE m '
iv FN Siv dl 4 t > TEL sid
J i nått 10 0
i Så
4
(OR
! g.
Vv Has. sådd ner
FR yu det badas å RR
LAG I alv [IL
1 : ”
y Alubjviiorng 084 (0 Ha vrå
nal wifi bv tönt OC Det VÄLA IRERNN 6451
ät a boss ott vi Vb trade 9
| UT
- |
& fe
R
+
4 KO AT
UI
ILSIN fge
dl.Bo11,
EN
ae
0 Han
t Aka
JE
Tifh W. Schlachter, Stockholm.
Bihang tll KV
AM. Westergren del.
Fig, 140. Aega Lovén. n.sp.d.
-
ST
/
414 ATI
TY | /
DA. ILN
dl
2
ål
ad H
SLA
Å ka
PICK MIG JA
SES ade
=
hang
1
Le
18)
PRYL PTS,
Pe SS XX
ESR SCA
ATS SVG
CESSNA
knom.
|
chter, Stoc
chla
ST
N 3
V
Jäth.|
Fig, 11-19 Rocinela Dumerili. Lucas. ds. Fig. 20-26 Slabberina gracilis.n.sp.$.
AM Westergren del.
- BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. if. N:o 15.
MYRMECOLOGISKA STUDIER.
IE
SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN
AF
GOTTFRID ADLERZ.
MED 7 TAFLOR.
MEDDELADT DEN 9 DECEMBER 1835.
STOCKHOLM, 1886.
P. A. NOESTEDT & SÖNER.
Vv
TN Ny p
KR CL TT ADALAT
É Re
a 5, bb
. =
2
pa så - ve
LU 4 | I
, ”- Läd AN £
i i Ås hå. Å. 4 > - ä. le tu Rn
ir ,
ä
| 4 i ; i
ALT Å SÅ |
no
ö
; -
'
' (
S
s
4
j
|
» kl på
3 4 I
|
|
'
i
I
r
LU
- b
é
oci grupp har redan från äldre tider ur biologisk syn-
punkt varit föremål för mer än vanlig uppmärksamhet. HUBER,
FOorEL, LuBBocK och Mc. Coor äro de författare, som företrä-
desvis grundlagt vår kunskap om myrornas lefnadsförhållanden
genom undersökningar, hvilkas simnrikhet och noggranhet lemna
snart sagdt intet öfrigt att önska. Hvad som det oaktadt för-
mått mig att här framlägga de ofta nog blott bekräftande re-
sultaten af mina undersökningar är bland annat den hittills
rådande bristen på meddelanden af ifrågavarande art från nord-
ligare breddgrader. Myrorna äro mycket applicabla beträffande
naturförhållandena. De förstå att lämpa sig efter dem eller
göra sig oberoende af dem. En följd häraf är, att, under det
de olika forskarnes uppgifter beträffande samma arter, som
iakttagits i vidt skilda trakter, 1 sina hufvuddrag öfverens-
stämma, man dock i vissa detaljer finner mer eller mindre i
ögonen fallande olikheter, hvilka torde kunna tillskrifvas in-
flytandet af klimatiska och lokala förhållanden. Jag får i det
följande tillfälle att påpeka några olikheter af detta slag.
Förutom dessa undersökningar, som mer eller mindre be-
kräfta de resultat, hvilka föregående forskare ernått, har jag
riktat min uppmärksamhet på några mindre kända eller nästan
obeaktade förhållanden, hvilkas utredning är af imtresse. Slut-
ligen har jag tillfälle att lemna meddelanden om några arter,
hvilkas biologi till följd af deras sällsynthet är föga eller alls
icke känd.
I samband med mina biologiska meddelanden har det
synts mig lämpligt att lemna en systematisk framställning af
de på skandinaviska halfön anträffade myrformerna, hvilka
alla, med undantag af tvänne, jag haft tillfälle att iakttaga
såväl i det fria som i fångenskap. Den systematiska metod,
jag härvid följt, står i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den
4 oG. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
af Marr, ForREL och ANDRÉ använda. Men som en riktig upp-
fattning af lefnadsförhållandena samt kännedomen om organi-
sationen och utvecklingen ömsesidigt förutsätta hvarandra, har
jag inledt mitt arbete med en skildring af myrornas allmänna
organisation samt organsystemens utveckling, hvari jag med-
delat dels hufvuddragen af de resultat, till hvilka andra för-
fattare kommit beträffande vissa redan noggrant beskrifna or-
gansystem, dels de resultat jag sjelf ernått vid undersökningen
af de öfriga. Vid den anatomiska undersökningen af en så
specialiserad grupp som myrornas kan man ej vänta några
resultat af synnerligen framstående allmänt zoologiskt intresse.
Allra minst har jag kunnat göra anspråk derpå, då det ma-
terial, öfver hvilket jag för anatomiska ändamål förfogat, varit
inskränkt till de skandinaviska formerna. Arbetets jemförelse-
vis stora omfång har i allmänhet äfven hindrat mig att ingå
i några histologiska detaljer, hvilka heller icke för mitt huf-
vudsyfte äro oumbärliga.
Slutligen får jag beträffande de bifogade afbildningarne
tillägga, att jag för utrymmets skull måst inskränka mig till
de allra nödvändigaste för att bilda en föreställning om de
vexlande formerna och att derför en stor del saknas, hvilka
eljes väl skulle ansetts önskvärda.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 5
FORMICARIA.
Samhällsbildande steklar, med 1:sta eller de två första
abdominalsegmenten afsnörda från de öfriga och ombil-
dade till ett smalare parti (petiolus).
Organisationen i allmänhet; organsystemens utveckling.
Chitinskelettet med derpå utmynnande körtlar; sinnesorganen;
mundelarne; yttre hanliga generationsorganen.
Hufvudet är mer eller mindre aflångt, stundom rundadt
(särskildt hos hanarne), hjertformigt, qvadratiskt eller rektan-
gulärt. Öfversidan är mer eller mindre starkt hvälfd; under-
sidan plattad (hos 2 och 3) eller hvälfd (hos &£). Vid främre
och undre sidan befinner sig munöppningen, som ofvantill döl-
jes af clypeus, munskölden, hvilken bildar hufvudets främre
kant. Clypeus är vanligen skarpt afsatt från ansigtets öfriga
delar och är af vexlande form. Den är vanligen convex och be-
gränsas på sidorna af de mer eller mindre tydliga clypealfårorna,
som bakåt och uppåt vanligen fortsätta sig 1 antennfårorna,
hvilkas bakre fortsättning på sidorna om pannan kallas pann-
fåror. Bakom munskölden befinner sig ett litet, mer eller
mindre tydligt, intryckt parti, af vanligen triangulär form,
pannfältet, area frontalis. Bakom pannfältet kallas den mellan
de båda pannfårorna belägna delen pannan. Dennas begräns-
ning från pannfårorna utgöres af tvänne mer eller mindre pa-
rallela, skarpt afsatta lister, pannlisterna, hvilka bakåt och
nppåt sträcka sig till hjessan. Pannans midt är vanligen för-
sedd med en fördjupad längslinia, pannrännan. För öfrigt be-
tecknas pannans begränsning på sidorna af facettögonen och
uppåt af punktögonen, der sådana finnas. Hjessan utgör huf-
vudets bakre och öfre del. Den utmärkes hos hanar och ho-
6 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
nor samt en del arbetare af de tre punktögonen, Ansigtets
sidodelar äro de framför facettögonen samt utanför pannfå-
rorna belägna delarne. De bilda framtill och nedtill mandiblernas
ledhålor, i hvilkas bildning stundom äfven clypeus kan deltaga.
Facettögonen äro hos 3 temligen små och föga bugtiga,
hos 9 jemförelsevis större samt hos & mycket stora och starkt
konvexa. Hos arter, hvilkas arbetare föra ett öfvervägande
underjordiskt lefnadssätt äro facettögonen mycket reducerade
men saknas ej hos några svenska arter.
Punktögonen eller ocellerna äro tre, stälda i en triangel
med spetsen framåt på hjessan. De finnas alltid hos honor
och på ett undantag när hos alla hanar men saknas hos de
flesta arbetare, särskildt myrmicidernas. Beträffande beskaffen-
heten af myrornas synförmåga har LUBBOCK genom sina be-
ryktade försök (Ants, Bees and Wasps, cap. 8) bland annat
kommit till det öfverraskande resultat, att myrorna med all
sannolikhet förnimma -de ultra-violetta strålarne i spectrum.
Antennerna äro fästa i de på sidorna om pannan, under pann-
listerna befintliga fårorna och äro brutna, i det 1:sta leden, det
s. k. antennskaftet, är mycket lång (kortare hos hanarne), och
antennernas öfriga del, flagellum, bestående af mer eller mindre
korta leder, i vinkel ledar mot densamma. Antennskaftet är
i sin nedre ända försedt med kulformigt ledhufvud, på hvilket
följer ett smalare, halsformigt insnördt parti. Antennskaftet
är stundom mer eller mindre starkt krökt, i vissa fall till och
med i rät vinkel, sjelfva kröken ofta försedd med ett tandfor-
migt utskott. Flagellum utgöres af jemförelsevis kortare le-
der, hvilkas antal hos våra svenska arter vexlar mellan 9 och
12. De yttre lederna kunna vara utvidgade till en stundom
tydligt afsatt klubba. Honor och arbetare hafva samma antal
leder 1 sina antenner, under det hanarne hafva en led mer.
Detta förhållande är genomgående inom de europeiska arterna
af subff Camponotidae och Poneridae, med undantag af den
arbetareliknande hanformen af Ponera punctatissima, hvaremot
bland Myrmicidae flere märkliga undantag finnas. Nerv-änd-
ningarne i antennerna ha blifvit beskrifna af ForEr!) och
KRAEPELIN?), till hvilkas arbeten jag hänvisar, då jag i detta
hänseende ej anstält några undersökningar.
1) Les Fourmis de la Swisse, p. 144.
Etudes Myrméecologiques en 1884, p. 10.
2) Ueber die Geruchsorgane der Gliederthiere.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 7
Att myrorna ha en stundom mycket väl utvecklad lukt-
förmåga är satt utom allt tvifvel likasom att antennerna här-
vidlag äro att betrakta såsom de luktförnimmelser förmedlande
organen. Detta senare framgår tydligt af det sätt på hvilket
myrorna använda sina antenner för att uppsöka något i när-
heten befintligt luktande ämne, som de kunna använda till
föda. De pläga dervid liksom »vädrande» svänga de upplyfta
antennerna och under ständigt upprepande af denna manöver
så småningom nalkas det sökta föremålet äfven om detta är
undanskymdt för deras ögon. Förnimmelsen och på samma
gång vissheten om riktningen blir härvid tydligen lifligare i
den mån de närma sig, att döma af de på afstånd tvekande
men på närmare håll mera i bestämd riktning utförda rörel-
serna. Att vissa myror medels lukten vägleda sig i hvar-
andras spår får jag sedermera tillfälle att omnämna.
Liksom hos insekter i allmänhet äro antennerna äfven hos
myrorna speciella känselorgan, hvarmed de forskande beröra
hvarje föremål, om hvars beskaffenhet de vilja bilda sig en
föreställning.
Hörsel sakna deremot myrorna, såvidt man hittills känner,
fullständigt. HUBER, FOREL och LUBBOCK ha åtminstone genom
sina försök trott sig finna, att de äro okänsliga för alla ljud,
som kunna uppfattas af oss sjelfva. Sjelf har jag gjort åt-
skilliga försök 1 detta afseende och med samma resultat. Icke
ens så starka ljud som af skott, afskjutna i deras närhet, tyckas
göra det ringaste intryck på dem. LvuBBocK tycks dock böjd
för antagandet!) att de möjligen kunde förnimma för oss ohör-
bara ljud. Han anför LANDOIS upptäckt af ett med mutilli-
dernas öfverensstämmande stridulationsorgan på myrornas 4:de
abdominalsegment. Utan tvifvel är dock detta i de festa fall
rudimentärt, ty med undantag af några myrmicider: Lepthoraxz,
Tomognathus, ses myrorna aldrig göra några stridulationsrörel-
ser. LUBBOCK tror sig vidare ha uppdagat en med Locusti-
dernas tibiala hörselorgan öfverensstämmande anordning af
trachéen i framtibian hos myror. Att detta här skulle häntyda
på något fungerande hörselorgan förefaller dock så mycket
osannolikare som de hos Locustiderna förefintliga springorna
till förmedlande af ljudvågornas inträngande här alldeles
saknas.
1) Ants, Bees and Wasps, cap. 8.
8 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Mundelarne öfverensstämma med öfriga steklars deri, att
maxillerna med sina flikar i hvilande tillstånd omsluta under-
läppen.
Labrum är en kort och bred, delvis af elypeus betäckt
och på dess undre sida nära främre kanten fästad dubbel-
skifva!) med vanligen framtill urbugtad kant. Labrum visar
sig vid närmare betraktande utgöras af tvänne sidohälfter,
hvadan labrum möjligen torde vara homologt med de öfriga
pariga mundelarna. Den kortare undre skifvan är på sidorna
nedböjd och dess bakhörn utlöpa i små nedåtböjda hakar.
Djupt och smalt utskuren i framkanten är labrum hos Tapi-
noma. I främre kanten sitta flere långa och styfva borst.
Mandiblerna äro de till sin form mest vexlande bland
mundelarne. Under det de öfriga visa en inom alla familjerna
i det närmaste öfverensstämmande form, afvika deremot ofta
mandiblerna hos de olika könen af samma art betydligt från
hvarandra. De äro med sin basaldel infogade i ledhålor på
hufvudets främre hörn, starkt chitiniserade och vanligen mycket
kraftiga griporgan. Basaldelen har rundad -eller triangulär
omkrets och är oftast smalare än den i regeln utbredda och
plattade ytterdelen, som bildar en från den förra ofta skarpt
afsatt på yttre sidan konvex, på inre sidan konkav skifva.
Den kant, mandiblerna vända mot hvarandra, den s. k. tugg-
kanten, är vanligen deras bredaste del och är oftast försedd
med ett vexlande antal tänder, af hvilka den nedersta är störst
och de öfriga så småningom aftaga i storlek uppåt. Stun-
dom saknas tänder, då mandiblerna sägas ha skärande tuggkant.
Vanligen lägger sig, då mandiblerna äro slutna, den enas tugg-
kant mer eller mindre öfver den andras. I några sällsynta fall
(inom vår fauna blott hos sl. Polyergus) förbli mandiblerna
ända till sina spetsar smalt skärformiga (ej cylindriska, såsom
det uppgifves af författarne), med skarp inre och tjock afrun-
dad yttre kant. Mandiblerna utlöpa då i en spets.
Vid flyktigt påseende tyckes denna mandibelform vara i
hög grad ensamstående och afvikande från den för myrar-
betarne typiska, men efter något noggrannare undersökning
') Då jag här likasom i den följande beskrifningen öfver mundelarne
för korthetens skull begagnar uttrycket skifra, behöfver jag väl
knappast påpeka att jag dermed ej afser en solid chitinplåt utan en
duplikatur, en dubbelskifva med tvänne chitiniserade ytor och ett
mellan dem befintligt lumen, som helt och hållet eller delvis utfylles
af mjukare bindväf jemte chitinplåtens matrix.
BIHANG TILL 'K.. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND II. N:O 18. 9
tror jag mig med temlig visshet kunna påstå, att den inre
skarpa och starkt chitiniserade kanten representerar en ytterligt
afsneddad tuggkant. Detta blir isynnerhet tydligt då man be-
traktar mandibeln från undre sidan (fig. 6) och jemför den
med någon annan, t. ex. af F. rufa (fig. 5). På denna senare
ser man, liksom på alla arbetares mandibler, nedanför mandi-
belns bas en hopsnörning, nedanför hvilken mandibelns plat-
tare och mera utbredda, med tuggkanten slutande del vidtager.
Denna hopsnörning är på mandibelns inre och öfre sida begrän-
sad af ett afrundadt hak på basaldelen, hvaremot basaldelen
utan någon sådan afsats omedelbart öfvergår i mandibelns
tjocka och afrundade yttre och undre kant. Hos Polyergus är
den tjockare basaldelen af mandibeln genom en blott otydlig
afsnörning begränsad mot mandibelns skärformiga yttre del men
från denna afsnörning sträcker sig snedt upp till mandibelns
spets en skarpt afsatt och starkt chitiniserad kant af mörkare
färg, applicerad till den tjocka och afrundade yttre kanten på
samma sätt som rufa-mandibelns utplattade del till sin tjocka
och afrundade yttre och undre kant. Denna skarpa kant är
i sin yttre hälft försedd med 11—12 små men tydliga tänder,
en omständighet som ingen författare omnämner, och mandi-
blerna erhålla derigenom en viss likhet med det egendomliga
Ponerid-slägtet Amblyopone's. Samma mandibelform har jag
funnit hos Polyergus-exemplar från södra Europa. Äfven på
mandiblerna af det sydeuropeiska slägtet Strongylognathus,
hvilka af författarne beskrifvas på samma sätt som Polyergus-
mandiblerna, har jag funnit inre sidan utrustad med en skarp
kant, som nära spetsen är försedd med 2—3 temligen stora
tänder. Polyergus-mandibelns spets skulle då naturligtvis mot-
svara den stora understa tanden på rufa-mandibeln. En yt-
terligare öfverensstämmelse finner man deri, att den nämnda
skarpa kanten på Polyergusmandibeln är försedd med borst i
likhet med tuggkanten hos andra myrarbetare; några borst
har jag deremot aldrig funnit på öfre eller inre kanten af
några myrarbetares mandibler
Stundom äro mandiblerna rudimentära, 1 det de ej nå till-
sammans med spetsarne och sålunda ej kunna tjenstgöra så-
som griporgan (se vidare härom kap. om könskaraktärer).
På yttre kanten af mandiblernas bas, något ofvan midten,
finnes en liten. inskärning, i hvilken mandibelkörteln (Kind-
bakkekjerteln MEINERT) mynnar. Denna utgöres hos Campono-
10 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
tus och Formica af en på nedre delen af en blåsformig reser-
voir fästad körtelmassa med rundade eller päronformiga celler,
hvilkas kärnor äro försedda med 1—4 sällan ända till 7 (enl.
MEINERT ända till 30) småkärnor. Blåsans inre cuticularbe-
klädnad är, då blåsan är tom, tätt och oregelbundet rynkad.
Hos Lasius fuliginosus visar sig, såsom MEINERT påpekar,
den olikheten, att körteleellerna äro spridda öfver blåsornas
hela yta, hvarjemte dessa senare nå en ovanlig storlek. Se-
kretet från dessa körtlar visar sig under mikroskopet utgöras
af ett slags emulsion som hos de flesta Lasius-arterna Hen en
stark, om Tapinoma's erinrande lukt.
[Den af D:r WorFF under namn af »Riechschleimdrise» hos
biet beskrifna körteln är homolog med myrornas mandibelkör-
tel och afger äfven »Tapinoma lukt].
Mawillerna äro med sina basalstycken fästa vid de af
MEINERT s. k. strupplåtarne, tvänne smala, trekantiga i midt-
linien sammanstötande chitinskifvor framför strupens kant.
Cardo utgöres af ett från den bredare, starkt chitimiserade ba-
sen hastigt afsmalnande stycke, som i sin nästan rakt inåt
midtellinien riktade ända är bredt och utplattadt och i midten
svagt chitiniseradt isynnerhet hos Myrmicider, der detta parti
gör intrycket af en i en ram utspänd membran.
I främre kanten af basalstyckets bredare del är maxillens
stipes inledad medels ett litet tappformigt utskott.
Stipes utgöres af ett starkt chitiniseradt, oregelbundet tra-
pezformadt stycke, som medels ofvannämnda lilla tappformiga
utskott leder mot cardo. Den yttre eller undre sidan är kon-
vex, temligen slät och besatt med några borst. I dess spets
sitter maxillarpalpen omedelbart inledad i sjelfva stipes utan
något förmedlande squama. Maxillarpalpen är oftast temligen
lång, sex-ledad; sällan mycket kort och blott två-ledad, såsom
hos Anergates!). Sista leden är vanligen den längsta. Den
är försedd med såväl korta hår som långa och styfva borst
men saknar den hos en del andra insekter förekommande »kän-
sel-ytan» (palpariet).
På inre eller öfre sidan af stipes äro tuggstyckena (malae)
fästade.
Af tuggstyckena är det inre det minsta. Det är fästadt
ungefär vid stammens midtlinie och döljes, då mundelarne be-
!) Till och med en-ledade maxillarpalper förekomma, såsom t. ex. hos
Ponera.
BIHANG TELL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 11
traktas från undre sidan, till största delen af stipes och det
yttre tuggstycket. Det är vanligen blott vid basen svagt chi-
tiniseradt men föröfrigt membranöst och bär vid sin fria kant
några långa borst eller en rad af korta, något bakåtriktade
tänder.
Det yttre tuggstycket är såväl betydligt större, som star-
kare chitiniseradt än det inre. Man urskiljer derå trenne huf-
vuddelar. En från stipes nedanför inre tuggstyckets fäste ut-
gående basaldel, en mellanflik och en ytterflik. På samtliga
förefinnas, särskildt på deras fria kanter, mer eller mindre re-
gelbundna rader af borst eller tänder, på de tvänne senare
derjemte oregelbundet spridda långa borst. På de mellersta
har MEINERT dessutom hos F. rufa funnit en rad af starka
chitinrör, genom hvart och ett af hvilka »sees en kort Hud-
vorte at stikke frem.» Han tror sig ha sett nerver inträda i
dessa och anser dem möjligeu vara smakorgan.
Nära maxillernas fästepunkter på strup-plåtarne mynna på
dessas undre kant talrika utföringsgångar för strupkörtlarna
(strubekjertlerne MEINERT). Dessa bilda en körtelmassa på hvar-
dera sidan, belägen strax bakom strupplåten. Hvardera ut-
göres af talrika, runda, från hvarandra fria celler, som mynna
genom hvar sin utförimgsgång. De visa en viss likhet med
labialkörtlarne och äro liksom dessa omslutna af en tunn ge-
mensam membran.
På labium urskiljer man 3:ne hufvuddelar:
Submentum (Hagestetten MEISERT), ett framför maxillernas
cardines beläget, oftast halfmånformigt chitinstycke med kon-
vex bakre kant och mer eller mindre konkaverad framkant.
Hos Camponotus är konkaveringen föga djup och stycket der-
för jemförelsevis stort, sköldformadt, men hos de flesta andra
är halfmånformen förherskande. Mycket smalt samt djupt
urbugtadt är detta parti isynnerhet hos en del Myrmicider
samt hos Tapinoma. Det ligger härvid med sin hufvuddel
långt från mentum, mot hvilket det blott sträcker sina framåt-
riktade skänglingar och med hvilket det föröfrigt öfverallt är
förenadt genom ett ligament
Mentum, som bildar underläppens mellersta och största
parti är ett på undre sidans midt mycket starkt chitiniseradt
stycke. Detta midtparti är oftast skarpt afsatt från sidode-
larne och af vexlande form, vanligen framtill något bredare och
bakåt afsmalnande, isynnerhet hos Myrmicider; hos Tapinoma
12 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
är deremot mentum nästan rektangulärt, beroende derpå att
midtpartiet nästan omärkligt öfvergår i sidopartiet utan att
vara 1 någon påfallande grad starkare chitiniseradt. De tun-
nare och vekare sidopartien böja sig med sina kanter något
uppåt och i deras främre hörn finnes på hvardera sidan en ur-
bugtning i hvilken de 1—4-ledade labialpalperna ha sina
fästen. Till hakans sidodelar och fästa i dessas uppåtböjda
bakhörn sluta sig ett par smala och platta, vinkelformigt böjda
chitinstycken, som sträcka sig uppåt på sidorna om den på
öfre sidan af mentum, bakom den egentliga tungan och bi-
tungorna belägna, upphöjda veka och membranösa bakre af-
delningen af tungan, som af MEInErRT kallas >Tungeklappen»
och hvars stöd de bilda. »Tungeklappens> yta är besatt med
talrika små uppåt- och bakåt-riktade borst, som äro större och
starkare chitiniserade på dess främre, närmast tungan belägna
del. På sin vertikalt mot tungan nedstigande del har den en
chagrin-artad struktur. På de båda främre, sidohörnen ser man
en tät grupp af större uppåt- och något framåt-riktade, star-
kare chitiniserade borst. En dylik grupp af bakåtriktade borst
finnes hos Tapinoma dessutom på hvardera sidan om midt-
linien vid den öfre och bortre kanten. Anordningen af borsten
såväl på tungan som på »Tungeklappen> visar att de ha till
ändamål att upptaga (tungans klolikt krökta hår) och fortleda till
munhålan födoämnena. Den egentliga tungan är ett vid främre
och öfre delen af mentum fästadt, omvändt skålformigt, mycket
vekt och rörligt parti, hvars beklädande membran på den kon-
vexa öfre ytan är tätt besatt med klolikt tillbakakrökta taggar
i täta, regelbundna tvärrader. Tungans öfre kontur kröker sig
nedåt och slutligen i spetsen något bakåt. Störst äro tag-
garne vid tungans bas; de aftaga derefter i storlek framåt, så
att de vid spetsen äro mycket små. Den skålformiga tungans
fria kanter äro något inåtböjda; i sjelfva spetsen är tungans
kant försedd med en liten inskärning, på ömse sidor om hvil-
ken en liten flik är afsatt. Hvardera af dessa flikar bär en
liten svagt chitiniserad, borstbärande skifva (Tungepladerne
MEINERT). - Framför spetsen af mentum finnes vid tungans bas,
på dess undre sida ett litet chitinstycke af vexlande form
(Tungestetten MEINERT); det är oftast försedt med styfva, fram-
åtriktade borst. Strax på sidorna om detta sträcker sig åt
sidorna och uppåt, ett bågformigt böjdt, tunt chitimstycke,
stödjande tungans bakre vägg på hvars öfre del MEiNErRT funnit
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18: 13
liknande »smakpapiller» som de vid beskrifningen af maxil-
lernas tuggstycken omnämnda. Hos Camponotus har jag längs
tungans bakre kant funnit en rad af 18 små papiller samt
derunder ungefär på midten en grupp af 17 liknande. I alla
papiller ses nerver efter en gangliös ansvällning ändas. Lik-
nande papiller har jag hos Tapinoma funnit på tungans öfre
och bakre kant der de bilda tvänne parallela rader.
Bitungorna"!) (paraglossae) äro oftast veka och membra-
nösa, framåt afsmalnande bihang, som sträcka sig från »Tunge-
klappen» framåt och nedåt utmed tungans spets. Spetsen är
något utdragen och bär ett borst, hvarjemte smärre, svaga
taggar finnas spridda öfver deras hela yta. Nära basen bära
de på öfre sidan en kamlik rad af mycket styfva och trub-
" biga, tätt stående tänder af hvilka de främre äro mycket
långa. Hos Anergates äro bitungorna synnerligeu stora och
starkt chitiniserade samt besatta med styfva borst, oaktadt
mundelarne föröfrigt äro mycket svagt utbildade, så att t. ex.
submentum och os hyoideum (Tungestoetten MEINERT) äro mem-
branösa och ej visa antydan till chitinisering.
MFEINERT söker vid sin beskrifning af labium homologisera
dess delar med maxillernas på ett sätt, som förefaller mig
oriktigt. Sålunda betraktar han blott hakans sidodelar såsom
homologa med maxillernas stammar, då likväl hela mentum
torde kunna betraktas såsom uppkommen genom tvänne ur-
sprungligen skilda labial-stammars sammansmältning, på samma
sätt som förhållandet tydligast visar sig hos orthopterer.
Vidare betraktar han de nämnda, »Tungeklappen» stödande,
vinkelformigt böjda chitinstyckena såsom homologa med maxil-
lernas cardines (Haengsel MEINERT) samt bitungorna och tun-
gan respektive motsvarande maxillernas inre och yttre tugg-
stycken. Cardines torde väl dock, att döma af läget och jem-
förelse med förhållandet hos Orthoptererna, finna ett riktigare
homologon i submentum (Hagestetten MEinErtT) i hvilket fall
de ofvannämnda vinkelformigt böjda chitinstyckena torde jemte
tunga och bitungor få inrangeras bland med maxillernas tugg-
stycken homologa delar.
Bakom basen af den egentliga tungan mynna med en ge-
mensam utföringsgång tvänne i främre delen af thorax på tar-
mens sidor belägna körtlar, prothoracalkörtlarne (Brystspyttekjert-
1) Jag har funnit bitungorna större hos F. rufa än hvad MEI1INERTS af-
bildning anger.
14 oG. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
lerne MEINERT). Dessa utgöras hvardera af tvänne grupper aflånga
körtelsäckar, hvilkas tvänne utförimgsgånger snart förena sig
till en enda; denna senare är hos Camponotus och Formica
blåsformigt utvidgad till ett slags reservoir, hvilken saknas hos
Myrmiciderna. Utförimgsgången förenar sig derpå strax bakom
hufvudet under matstrupen med den från motsatta sidans kör-
tel till den för båda körtlarne gemensamma utförimgsgången,
som genom nervsvalgringen under svalget förlöper fram till
tungan. MEINERT klagar öfver svårigheten att få nägon före-
ställning om dessa körtlars histologiska byggnad!), något som
äfven jag fått röna. Några tydliga gränser för körtelsäckarnas
epithelceller har jag ej kunnat urskilja, hvaremot jag liksom
MEINERT sett talrika kärnor, hvarjemte jag iakttagit den redan
af honom omnämnda trachéliknande fina tvärstrimningen på
utförimgsgångarne, hvilken fortsättes på de blåsformiga ut-
vidgningarne och ända ut till mynningen.
Jag kan ej underlåta att påpeka den öfverensstämmelse
som råder mellan dessa körtlar och larvernas spinnkörtlar, en
öfverensstämmelse som sträcker sig såväl till körtlarnes läge
som deras allmänna form och förgreningssätt, utföringsgån-
garnes tvärstrimning, deras utvidgning hos några former, samt
slutligen deras förening under matstrupen strax bakom huf-
vudet till en gemensam under matstrupen förlöpande utförings-
gång, som mynnar på underläppen. Hos nyss förpuppade in-
divider har jag funnit spinnkörtlarne ännu ha något så när
sin vanliga form, ehuru de, ifall larven spunnit kokong, be-
tydligt minskat sin volym i jemförelse med förhållandet före
inspinningen. Då jag ej i detta hänseende undersökt några
senare puppstadier, vågar jag ej med bestämdhet uttala mig
om spinnkörtlarnes definitiva öde men håller för ytterst sanno-
likt att det just är dessa som hos imago qvarstå i form af
prothoracalkörtlar.
Thorax är hos & och Q bildad på samma sätt som hos
öfriga steklar [undantag från denna regel bildar blott 3 af
Formicoxenus n. b. bland de svenska arterna (se vidare kap. om
könskaraktärer)]. Den utgöres sålunda icke blott af de tre rygg-
styckena pronotum, mesonotum och metanotum med sina mot-
svarande sternalstycken, utan mesonotum visar en sammansätt-
ning af flere genom suturer från hvarandra skilda stycken.
Pronotum utgöres hos hanar och honor af ett smalt bygelfor-
Ne sid. 18:
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 15
migt stycke, som ofvan mer eller mindre betäckes af mesono-
tum och som med sina nedåt riktade ändar sluter sig till
prosternum. Det stär ej i något direkt samband med hufvudet
utan artikulationen dermed förmedlas genom prosternum. Hos
arbetarne är pronotum starkt utveckladt och intager ungefär
främre tredjedelen af notum. Det är starkt hvälfdt och utgör
bredaste partiet af thorax samt betäckes ej till någon del af
mesonotum från hvilket det afskiljes genom en mer eller mindre
tydlig sutur, hvilken dock stundom kan alldeles saknas.
Mesonotum utgöres hos & och 9 typiskt af det egentliga me-
sonotuur, som bildar främre och större delen af mesonotum,
vidare de båda sidoflikarne samt scutellum och postscutellum,
Sidoflikarne äro trekantiga, mellan det egentliga mesonotum,
scutellum och framvingarnes bas belägna stycken, hvilka stun-
dom, såsom hos Camponotus, genom en smal brygga äro för-
enade på ryggsidan framför scutellum. Scutellum kallas det
starkt hvälfda parti som bildar thoracalryggen strax bakom
egentliga mesonotum. Scutellum nedskickar utskott på sidorna
af thorax mellan sidoflikarne och postscutellum samt visar på
sidorna en bakåt och något uppåt riktad intryckning för upp-
tagande af de hoplagda framvingarnes inre kant. Den omedel-
bart bakom scutellum belägna postscutellum utgöres af ett
smalt bygelformigt stycke, hvars dorsalsida är starkt konvex
och hvars på sidorna af thorax nedlöpande skänglingar dela
sig i tvänne grenar, hvilka omsluta bakvingarnes imsertions-
ställen. Framvingarne äro insererade mellan egentliga mesono-
tum, sidoflikarne och scapulae eller öfre delarne af mesoster-
num. Hos arbetarne samt hos hanen af Formicoxenus äro de
olika delarne af mesonotum sammansmälta till ett enda stycke,
som i regeln blott intager ryggens midt och saknar sidoför-
längningar (undantag bildar t. ex .sl. Camponotus).
Metanotum utgöres af ett enda stycke och visar en mycket
vexlande form. Det är än starkt hvälfdt, koniskt eller buckelfor-
madt, än är det starkt sammantryckt från sidorna och bildar en
smal hvälfd rygg. Stundom är det kubiskt, med skarpa fram-
stående hörn och kanter och visar då (särskildt hos myrmiciderna)
en öfre, dorsal s. k. basalyta till skilnad från den snedt nedåt och
bakåt sluttande ytan. Bakhörnen af basalytan äro ofta hos
myrmicider taggformigt utdragna.
Prosternum utgöres af tvänne 1 midten genom en sutur
förenade skifvor, i hvilkas bakre, utskurna del frambenens
16 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
höftpannor äro belägna. Sidokanterna af dessa skifvor äro
uppåt böjda i spetsig vinkel mot hufvuddelen och artikulera
med sidokanterna af prosternum.
Mesosternum utgöres af tvänne i midten sammanvuxna
stycken, hvilka i bakre ändan visa utskärningar för mellanbe-
nenens höftpannor. Dessa skifvor böja sig upp på sidorna af
thorax (hos hanar och honor till större del än hos arbetarne)
och till deras uppvikta delar sluta sig framtill och upptill skulder-
styckena, scapule, hvilka dock ej kunna urskiljas hos årbetarne, der
mesosternum ofta sammanväxer med mesonotum till ett stycke.
Metasternum utgöres likaledes af tvänne 1 midten sam-
manvuxna stycken, hvilka i bakre kanten bära ledhålor för det
sista benparet. De uppvikta kanter med hvilka metasternum
sträcker sig snedt framåt och uppåt på sidorna af thorax äro
sammanvuxna med metanotum, från hvilket det skiljes genom
en vanligen mycket otydlig intryckning eller sutur. Till främre
och öfre ändarne af dessa uppvikta sidoflikar sluter sig på
hvardera sidan ett med det mesosternala scapula homologt
sidostycke, beläget strax under bakvingarnes insertionsställen.
Hos arbetarne äro vanligen de uppvikta sidodelarne af me-
tasternum ytterst otydligt skilda från metanotum, likasom äfven
några metasternala scapule ej kunna urskiljas.
I metathorax befinna sig på hvardera sidan metathoracalkört-
larne, hvilka först omnämnas af MEINERT (1. c. sid. 22). Dessa
ha ej varit föremål för någon närmare undersökning af mig.
Jag har blott sett dem hos Y af Lasius fuliginosus, der de
enligt MEINERT nå sin största utbildning. Strax ofvanför bak-
höfterna ser man hos denna art en grund grop, skyddad af
åtskilliga borst. I denna grop mynnar en i metathorax på
hvardera sidan belägen grupp af stora fria körtelceeller. Dessa
körtlar saknas hos $2 och 3 af samma art. Host. ex. L. flavus
finnas de enligt MEInERkRT hos alla tre könen och mynna här i
en temligen stor fyrkantig grop. Hos Formtca-arterna ersättas
groparne af tvärstälda springor, hvilkas främre kant är besatt
med täta hår och långa borst.
I regeln är thorax försedd med 3:ne stigmata, hvilka ge-
nombryta sidodelarne af respektive meta-, meso- och pronotum.
Det senare, som hos en del former saknas, har ofta sitt läge
under bakre kanten af pronotum och är derföre svårt att upp-
täcka. Metasternalstigmat är ofta långsträckt och springfor-
migt (så t. ex. hos Camponotus).
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 17
Benen äro vanligen temligen jemnsmala. Trochanter är
1-ledad. Tibian är i sin nedre ända på inre sidan försedd
med en mot densamma ledande sporre. Denna sporre är på
frambenen alltid riktad nedåt, på den mot första tarsleden
vända sidan kamformig, krökt. På de tvänne bakre ben-
paren kunna sporrarne också vara kamformiga men de kunna
äfven vara enkla eller med borst glest och allsidigt besatta
taggar eller ock kunna de alldeles saknas. Som det främre
benparets sporrar nästan konstant äro kamformiga ”), så afses,
då i systematiska arbeten karaktärer hemtas från sporrarne,
blott de tvänne bakre benparens.
Tarserna äro alltid 5-ledade; 1:sta leden är lång; det
främsta benparets är på inre sidan nära basen konkaverad
och besatt med en kamformig rad af tänder liknande spor-
rens men belägna litet längre ned. Mellanrummet mellan
sporren och den kamformiga delen af första tarsalleden an-
vändes vid den hos myrorna ofta upprepade putsningspro-
cessen att lemna passage för de putsade kroppsdelarne, an-
tennerna och de bakre benen, hvilka derunder medelst de
nyssnämnda kammarne befrias från dam och andra förorenin-
gar. De tvenne bakre benparens tarser sakna denna konka-
vitet på I1:sta leden och användas heller ej på det sätt som
frambenen vid putsningen.
Sista tarsalleden är försedd med enkla starka klor, mellan
hvilka, stödd af en chitinös stödjeapparat, en af flere lober
sammansatt s. k. häftflik utgår Denna är vanligen kortare
än halfva klon och är hos hanarne betydligt starkare ut-
vecklad.
Vingar finnas blott hos hanar och honor; dock saknas
vingar stundom hos hanarne (Anergates och Formicoxenus).
De hos andra hymenopterer öfver fram-vingarnes bas befintliga
täckfjällen (tegulae) saknas hos myrorna. Vingarnes byggnad är
densamma hos både hanar och honor, hvarföre de från vingarne
hemtade karaktärer som i det följande tilläggas de senare,
äfven afse de förra. Som endast framvingarne erbjuda syste-
matiskt vigtiga skiljaktigheter anser jag öfverflödigt att här
lemna någon beskrifning på bakvingarne.
Följande fyra nerver utgå från framvingarnes bas:
1) Blott hos 3 af sl. Anergates har jag funnit enkla sporrar på främsta
benparet.
2
18 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
1) costa marginalis, som följer vingens främre kant ända
till spetsen;
2) costa scapularis, som förlöper nästan parallelt med den
föregående, närmar sig densamma strax utom vingens
midt, der den förenar sig med marginalnerven till bil-
dande af det mörkare färgade vingmärket (stigma) och
sedermera fortlöper i förbindelse med marginalnerven i
vingens framkant;
3) costa media, som före vingens midt delar sig i tvänne
divergerande grenar, af hvilka den främre (då vingen
tänkes utspänd), costa basalis, vanligen är vinkligt böjd
och förenar sig med costa scapularis, hvaremot den
bakre förlöper i sned riktning nedåt vingens bakre
kant, der den strax före sitt slut afger en gren, som
löper utåt, nästan parallelt med bakre kanten;
4) costa interna, som förlöper nästan parallelt med vingens
bakre kant, vid hvars midt den utlöper, afger framåt en
gren, som förenar sig med costa media.
Från midten af costa basalis utgår en för systematiken
vigtig längsnerv, costa cubitalis, hvilken under sitt förlopp
mot vingspetsen delar sig i tvänne grenar, af hvilka den
främre nära vingens spets närmar sig eller förenar sig med
costa marginalis, hvaremot den bakre närmar sig eller utlöper
1 vingens kant nedanför vingspetsen.
Från vingmärket utgår bakåt en tvärnerv, costa transversa,
som förenar sig antingen med costa cubitalis eller med dess
främre gren, hvilken den stundom kan öfverskrida för att
äfven förena sig med bakre grenen. Costa transversa kan
stundom vara delad i tvänne grenar, som då på skilda ställen
förena sig med cubitalnerven (så t. ex. hos Formica).
En annan tvärnerv, costa recurrens, utgår från costa cubi-
talis och förenar sig med bakre grenen af costa media. Costa
recurrens kan stundom saknas (såsom hos Camponotus).
De mellan vingens nerver befintliga cellerna, vid hvilka
man i systematiken fäster afseende äro följande:
cellula radialis, belägen mellan costa marginalis, ving-
märket, costa transversa och costa cubitalis eller blott dess
yttre gren; radialcellen säges vara sluten, då främre grenen
af costa cubitalis förenar sig med costa marginalis;
cellula cubitalis I, som alltid finnes, är belägen mellan
costa scapularis, costa basalis, costa cubitalis samt costa trans-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 19
versa. Då costa transversa förenar sig med yttre grenen af
costa cubitalis, deltager äfven denna gren i första cubitalcellens
begränsning; :
cellwla cubitalis II finnes blott i det fall att costa trans-
versa, efter att hafva öfverskridit cubitalnervens främre gren,
förenar sig äfven med den bakre. 2:dra cubitalceellen be-
gränsas då af cubitalnervens båda grenar samt costa trans-
versa;
cellula discoidalis, som saknas på samma gång som costa
recurrens, begränsas utom af denna nerv af costa basalis, costa
cubitalis samt bakre grenen af costa media.
Abdomen är hos hanarne sammansatt af sju segment, hos
honor och arbetare af blott sex. Första segmentet hos Cam-
ponotide och Dolichoderide eller de två första hos Myrmicide
äro afsnörda från de öfriga och ombildade till den s. k. pe-
tiolus, hvars leder äro mycket smalare än de följande seg-
menten, hvilka tillsammans bilda abdomen i inskränkt be-
märkelse. Förmedlande mellan Myrmicide och de andra
tvänne underfamiljerna och antagligen representerande det
för myrmiciderna ursprungligare förhållandet i fråga om bild-
ningen af petiolus står fam. Poneridce, af hvilken ännu ingen
representant blifvit funnen inom Sverige. Hos denna senare
familj är 2:dra segmentet i sin bakre kant mer eller mindre
hopdraget, dock är det ej så reduceradt till sin storlek som
hos myrmiciderna och räknas ej heller hos Poneriderna så-
som tillhörande petiolus. Hos myrmicidslägtet Anergates äro
petiolarlederna föga differentierade från abdomens öfriga seg-
ment. Hos Camponotide är petiolarleden på öfre sidan ut-
dragen i ett större eller mindre, vanligen framifrån och bakåt
hoptryckt utskott, det s. k. petiolarfjället. Hos myrmiciderna
äro petiolarlederna knutlika och sakna petiolarfjäll, hvartill
man dock stundom ser en antydan i en konisk upphöjning
på första leden. Denna led är föröfrigt vanligen cylindrisk
och mindre än den 2:dra leden. Undre sidan är oftast ut-
rustad med ett nedåt och framåt riktadt utskott, hvilket ge-
nom att vid abdomens framåtkrökning stöda mot metasternum
förekommer en alltför stark böjning af kroppen. Samma roll
spelar den koniska upphöjningen på första petiolarleden gent-
emot metanotum. Hos Camponotide, som ha väl utveckladt
petiolarfjäll, äro abdomens rörelser uppåt och åt sidorna
mycket inskränkta. Hos Tapinoma deremot, hvars petiolar-
20 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
fjäll är ytterst obetydligt, besitter abdomen en stor rörlighet
i alla riktningar. Så är äfven förhållandet hos myror med
tvåledad petiolus, myrmiciderna.
Abdomen i inskränkt bemärkelse är aflång eller oval,
sällan konkaverad på öfre sidan (hos 9 af Anergates!). Seg-
menten äro af vexlande storlek; de främre äro vanligen de
största; hos många, isynnerhet hos myrmicider, betäcker
första segmentet nästan fullständigt de följande. Sista seg-
mentets bukskena, den s. k. ventralplattan, hypopygium är van-
ligen halfcirkelformad; men hos 3 af Tapinoma är den djupt
utskuren i midten, Hos 9 och 3 af Camponotide bilda epi-
pygium och hypopygium tillsammans abdomens koniska spets.
Kloaköppningen är liten, rund, omgifven af en krets af platta
hår och är belägen i sjelfva spetsen af abdomen. Alla 5
segmenten äro synliga då abdomon betraktas ofvanifrån. Hos
2 och 3 af Tapinoma deremot äro blott 4 segment synliga,
då abdomen betraktas ofvanifrån. Sista segmentet är helt
och hållet doldt under det 4:de. Pygidium är riktadt framåt
och nedåt eller rakt nedåt. Kloaköppningen är stor, i form
af en transversell springa och är ej omgifven af några hår.
Dessa olikheter i abdomens byggnad äro af systematisk vigt,
enär de sammanfalla med skiljaktigheter i giftapparatens bild-
ning, på grund af hvilka den gamla gruppen Formicide af
ForEL delas i tvänne underfamiljer, jemnstälda med underf.
Myrmicide.
De yttre hanliga generationsorganen utgöras af till form
och storlek varierande chitinlameller i abdomens spets. Man
urskiljer ?):
1) täckfjällen (les écailles ForEL), vanligen nästan halcirkel-
formade, på yttre sidan starkt konvexa, på inre sidan
konkava valvler, som, en på hvardera sidan, omsluta de
!) Denna konkavering, som utgöres af en längsgående midtelfåra, står
i samband med ovariernas anordning samt abdomens oerhörda ut-
vidgningsförmåga.
2) De af författarne s. k. penicilli, som pläga anses tillhöra den yttre
genitalbeväpningen, anser jag ej kunna hänföras dit, dels till följd
af deras läge såsom bihang till den under epipygium ofvanför amal-
öppningen fästade lilla rudimentära ryggskenan, dels emedan de
saknas hos Anergates, som eljes har synnerligen starkt utvecklad ge-
nitalbeväpning, hvadan det förefaller mig sannolikt att penicilli sakna
all betydelse för kopulationsakten. Jag har omnämnt dem i samband
med analöppningen hos hanarne.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:o 18. 21
öfriga under epipygium och ändtarmens mynning belägna
genitalvalvlernas bas.
2) yttre genitalvalvlerna, hvilkas bas är fästad på täckfjällens
inre sida, äro af mycket vexlande form. De äro knif-
formade, triangulära eller stafformade samt bära stundom
på inre sidan ett likaledes chitiniseradt bihang. Spetsarne
äro besatta med spridda borst.
3) mellersta genitalvalvlerna, som äro de minsta, motsvaras
af en fördjupning på de inre bladens yttersida. De äro
af vexlande form, vanligen trapezieformade och på inre
sidan försedda med ett snedt inåt riktadt utskott. Den
trubbiga spetsen är ofta nedåtkrökt och besatt med
spridda borst; stundom ser man på dem liknande nerv-
ändningar som på de följande;
4) inre gentitalvalvlerna äro mindre starkt chitiniserade än
de förutnämnde; de äro stundom till och med nästan
membranösa. På yttre sidan äro de försedda med en
framtill i en mot täckfjällen stödande spets utlöpande
längsgående kam, som under sig kan upptaga de mellersta
lamellerna. Spetsarne äro ofta nedåt krökta och besatta
med små papiller, i hvilka man vid starkare förstoring
ser starka nerver ändas med en liten ansvälning. Inre
och undre kanten är skarpt sågtandad med framåt och
nedåt riktade tänder (se vidare sl. Anergates).
Stickapparaten och dermed homologa delar.
Myrmicidernas gadd öfverensstämmer i sin bildning med
andra aculeaters. Den utgöres sålunda af bihangsstycken till
de tvänne nästsista, jämte det sista till en kloak instjelpta
segmenten (larvens I11:te och 12:te bålsegment). Man ur-
skiljer å densamma samma delar, som ingå 1 t. ex. getin-
garnes och biens gadd. Sålunda finner man tvänne vid ba-
sen bågformigt utåtböjda, långa och spetsiga från 11:te segm.
härstammande stickborst, hvilka förlöpa i en af tvänne sam-
manvuxna smala chitinstycken bildad ränna, hvars fria ba-
saldelar likaledes äro bågformigt utböjda och ett stycke åt-
följa stickborstens utböjda del. På sidorna omslutes rännan
af slidorna med tillhörande aflånga och qvadratiska skifvor,
hvarjemte, enligt DEwirz, tillkommer ännu ett litet chitin-
stycke (der Winkel, DEwitz) medelst hvilket stickborstens
22 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
basala ändar leda mot den qvadratiska skifvan. Utom stick-
borsten leda de till stickapparaten hörande delarne sitt ur-
sprung från 12 bålsegmentet hos larverna. Det ingår ej i
min plan att lemna någon detaljerad skildring af stickappa-
raten, enär den redan blifvit utförligt behandlad af DEwirz”").
Jag vill blott anmärka att det chitinstycke som i öfverens-
stämmelse med den af tyska zoologer antagna terminologien
af DEwitz benämnes Winkel, såvidt jag kan finna hos de af
mig undersökta myrorna samt hos getingarne, icke är något
sjelfständigt chitinstycke utan sammanvuxet med eller kanske
riktigare uttryckt bildande stickborstens bas.
Dolichoderidernas gadd öfverensstämmer med myrmici-
dernas, ehuru den, åtminstone hos Tapinoma, är liten och
Svag.
Camponotiderna ansågos förr af MEINERT Och FOREL all-
deles sakna gadd. DeEwitrz har i sitt ofvanciterade arbete på-
visat den morfologiska motsvarigheten mellan de små till
största delen vid kloakens hud fastvuxna små chitinpartien
hos Formica rufa med den väl utvecklade gadden hos Myr-
mica, Typhlopone samt i allmänhet hymenoptera aculeata”).
Hos Camponotiderna i allmänhet liksom hos F. rufa äro med
undantag af stickborsten samtliga de till stickapparaten hörande
delarne fastvuxna vid kloakväggen och bidraga att stöda gift-
blåsans mynning. Dessutom äro såväl rännan som slidan
mycket korta men vid sin bas så breda att stickborsten i
stället för att såsom hos myrmiciderna vända sina spetsar
rakt bakåt i stället vända dem snedt inåt midtlinien. Stick-
borsten ha bibehållit sin frihet men ha förändrats så till stor-
lek som form, i det de betydligt afkortats samt i stället för
den hos Myrmiciderna vanliga värjliknande spetsiga formen
blifvit mera trinda och ändas med en kolflik ansvällning. Så
hos Camponotus och Formica; hos Lasius har jag funnit stick-
borsten mera platta, nästan jemnbreda och mycket svagt
chitiniserade.
Såväl DEwitz som ForzEL”) framhålla att det ej lyckats
dem finna några öfvergångsformer i fråga om gaddens bild-
1) Ueber Bau und Entwickelung des Stachels der Ameisen (Zeitschr. f.
wiss. Zool. Bd. XXVIII, s. 527.
2) Ehuru jag har tyckt mig finna att hans afbildningar ej i alla detaljer
äro riktiga har jag här ej tillfälle att ingå på någon kritik vare sig
af dem eller hans tolkningar.
3) Der Giftapparat und die Analdrisen der Ameisen (Zeitschr. f. wiss.
Zool. Bd. XXX, suppl. s. 28).
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 23
ning. Särskildt har den senare författaren i detta hänseende
undersökt Dolichoderidae men utan annat resultat än att dessa
gadd lika vida som Myrmicidernas och Poneridernas skiljer
sig från Camponotidernas. I samband härmed vill jag fram-
hålla den egendomliga beskaffenhet jag funnit hos gadden
af Anergates, hvarvid uttrycket gadd dock blir om möjligt
ännu mera oberättigadt än hos. Camponotiderna. Åfven hos
Anergates ser man den korta rännan vid basen ha en betyd-
lig bredd; stickborsten äro fullkomligt rudimentära, 1 det föga
mer än deras öfversta basaldel återstår. Dock äro de korta
inåtriktade spetsarne ej trubbiga, såsom hos Camponotiderna.
Dessutom ha såväl rännan som slidan undergått samman-
växningar på ett sätt som gör det omöjligt att vid den flyk-
tiga undersökning, jag underkastat detta organ, återfinna deras
ursprungliga delar. Om någon öfvergångsform till Campo-
notidernas kan naturligtvis ej vara fråga; jag har endast velat
fästa uppmärksamheten på detta organs ytterst rudimentära
skick hos denna myra. Tomognathus har en stark gadd af
vanlig Myrmicid-typ, hvilket jag omnämner enär, såvidt jag
känner, denna sällsynta form förut ej varit föremål för någon
anatomisk undersökning.
DEwitrz betraktar!) på grund af sina undersökningar
stickapparatens rudimentära skick hos F. rufa icke såsom
följd af en reduktionsprocess utan såsom ursprungligt sta-
dium, häntydande på stamformen för aculeaterna. Detta före-
faller egendomligt, enär Camponotiderna i alla andra af-
seenden äro de mest specialiserade bland myrorna, af hvilka
samtliga de öfriga underfamiljerna äro utrustade med en med
Myrmicidernas öfverensstämmande gadd. Svårligen kan man
tänka sig att en så komplicerad apparat utbildats blott för
att bilda stöd för de muskler som inverka på giftblåsans ut-
föringsgång. Svårt skulle äfven blifva att förklara de fria
och funktionslösa, låt vara trubbiga, men dock tydligen med
stickborst homologa chitinstafvarne. DEWItTzZ påvisar visser-
ligen att muskulaturen är helt annorlunda och tjenar helt
andra syften än på den utvecklade gadden; men dylika om-
vandlingeprocesser äro ju ej sällsynta företeelser. Myrornas
stamformer måste man söka bland solitära arter. Men alla
solitära aculeater (åtminstone de nu lefvande) äro i likhet
HINGST:
24 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
med de lägre grupperna bland myrorna utrustade med en
med dessas öfverensstämmande gadd. Nämnda uttalande af
DEwWiz torde derför få betraktas, såsom ett hugskott, hvilket
sannolikt ej af denne sjelf längre försvaras.
Nervsystemet.
Af myrornas nervsystem har öfre svalggangliet eller
»hjernan» blifvit omsorgsfullt undersökt och beskrifven af flere
författare alltifrån Treviranus”) intill senaste tid. Med hän-
visande till literaturen öfver detta ämne anser jag mig så
mycket mindre böra ingå i någon detaljerad skildring af detta
komplicerade organ som jag sjelf intet nytt har att tillägga.
Jag inskränker mig derför här till att påpeka, det struk-
turen af myrhjernan ingaluuda befunnits så allenastående som
de äldre författarne ansågo, enär de nyare undersökningarne
ådagalagt, att i hufvuddrag samma organisation tillkommer ej
blott öfriga aculeater utan, såsom GRABER påvisat beträffande
Locusta och FLÖGEL beträffande Blatta, till och med lågt i
utvecklingsserien stående insekter. Den starkare utbildningen
hos de sociala hymenoptererna af de af författarne med många
olika benämningar betecknade (Pilzhutförmige Gebilde, ge-
stielte Körper, Lappen mit Windungen, radial gestreifte Scheiben
DUJARDIN, Becher LEYDIG, Markwilste DIETL, Becher FLÖGEL)
på hjernans bakre parti för blotta ögonen framträdande bild-
ningarne ha redan af DUJARDIN stälts i samband med de so-
ciala steklarnes ojemförligt utvecklade intelligens, hvadan
han betraktat de nämnda bildningarne såsom intelligensens
organp, såsom >»hjernvindningar». Han har äfven i en tabell
meddelat jemförande beräkningar öfver förhållandet hos några
insekter mellan kroppens och hjernans volym å ena sidan
samt mellan "kroppens och de såsom »hjernvindningar» be-
1) Biologie BdÅ. V.
DUJARDIN: Mémoire sur le systeme nerveux des insectes (Ann. des
sciences nat. 3. sér. Zool. 1850, p. 195 ff.).
LEYDIG: Handbuch der vergl. Anat. Bå. I, s. 232.
RABL-RUCKHARD: Das Gehirn der Ameise (REICHERTS Archiv f. Anat.
u. Physiol. 1875. s. 480).
DIETL: Organisation des Arthropodengehirns (Zeitschr. f. wiss. Zool.
Bd. XXVII, s. 488).
E. BRANDT: Vergl. anat. Untersuch. iiber das Nervensyst. der Hy-
menopteren. (Hore Soc. ent. rossice. T. V. p. 31).
FLÖGEL: Ueber den einheitl. ,Bau des Gehirns in den verschiedenen
Ins.-Ordn. (Zeitschr. f. wiss. Zool. Bd. XXX, suppl. 556).
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 25
tecknade bildningarnes å den andra. Han kommer dervid
till det resultat, att dessa bildningars volym hos myran är
relativt större än hos biet och de öfriga undersökta insek-
terna, men att hos biet hela hjernan är proportionsvis störst.
FLÖGEL tycks vara af en annan mening. Enligt hans upp-
gift skulle de ifrågavarande bildningarne hos såväl bin och
humlor som isynnerhet hos getingar vara relativt starkare
utbildade än hos myrorna. FLÖGEL bestrider LEYDIGS åsigt
att de skulle stå i något förhållande till ocellerna och upp-
gifver gent emot denne, att ocellernas nerver ej utgå »aus
den Bechern> utan förlöpa förbi dem och leda sitt ursprung
från hjernans inre.
Enligt FLöGEL skulle hjernans struktur vara något olika
hos hanar och honor gentemot arbetarne; han omnämner
dock tillsvidare ej, hvari olikheten består.
Gangliekedjan har blifvit beskrifven blott hos några få
former och högst ofullständigt. Så meddelar (enligt uppgift
af E. BRANDT) L. DUFOUR en beskrifning af nervsystemet hos
L. niger. "Denna har jag sjelf ej haft tillfälle att se, men
enligt BRANDT inskränker DUFoUR sina undersökningar öfver
Hymenopterernas nervsystem till abdominalganglierna. FOREL
beskrifver!) nervsystemet hos Camponotus ligniperdus 9 och
3 samt lemnar äfven en afbildning af den senares. Deremot
har han ej utsträckt sina undersökningar af hanens nervsystem
längre än till hjerngangliet, om hvilket han föröfrigt blott
säger att det är mindre än honans och arbetarens. Mot hans
afbildning skulle föröfrigt kunna anmärkas att den gifver en
oriktig föreställning om abdominalgangliernas läge, i det
sista gangliet blifvit placeradt nära abdomens spets. Föröfrigt
förefinnas äfven några andra oriktigheter, till hvilka jag sedan
skall återkomma. HE. BRANDT har i sina talrika arbeten öfver
insekternas nervsystem äfven meddelat några uppgifter om
myrornas ”). Bland det undersökta materialet uppräknar han
8 Camponotider, 3 Myrmicider samt 1 Dorylid, hos hvilka han
undersökt nervsystemet dels af alla tre könen, dels af ett-
dera eller af två, samt hos tre äfven larvernas nervsystem jemte
nervsystemetsmetamorfos. De uppgifter, han emellertid på grund
af nämnda undersökningar lemnar, äro, hvad myrorna beträffar,
I Les Fourmis de la Swisse, sid. 123.
2) Vergleichend-anatomische Untersuchungen idber das Nervensystem der
Hymenopteren (Hore Societatis Entomologice Rossice. 'T. XV, 1879).
26 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
mycket torftiga och delvis oriktiga, likasom äfven hans framställ--
ning af nervsystemets metamorfos hos Formica rufa måste be-
äkdas såsom ofullständig, enär den begynner med ett redan
långt framskridet larvstadium och alls icke angifver under
hvilket stadium förändringarne försiggå. Hans figurer fram-
ställa blott isolerade nervsystem utan uppgift om gangliernas
naturliga läge.
De undersökningar, jag anstält öfver nervsystemet, om-
fatta endast svenska former, hvarför det torde visa sig, att
de familjekaraktärer, jag på grund af dessa undersökningar
framstält, ej ega absolut giltighet. Då de emellertid gå ut
på att ännu mera än förut närma Dolichoderiderna till Myr-
miciderna, tvänne grupper hvilkas nära frändskap röjer sig i
såväl cardialapparatens som giftapparatens byggnad, så torde
en stor grad af sannolikhet finnas för att samma karaktärer,
som jag funnit gemensamma för Myrmiciderna och Dolicho-
deridernas enda svenska representant, Tapinoma, vid mera
omfattande undersökningar befinnas gälla för hela den sist-
nämnda gruppen.
Undre svalggangliet betäckes, ofvanifrån sedt, nästan full-
ständigt af det öfre och utsänder framåt trenne nervpar, nem-
ligen till mandibler, maxiller och labium. Nervparet till la-
bium utgår deremot enligt BRANDTS uppgift från svalggang-
liernas förr
Alla de svenska formerna ha hos alla tre könen tre
skilda thoracalganglier skyddade af chitinutskott från bröst-
plåtarne och placerade på ett afstånd från hvarandra mot-
svarande benparens. Prothoracalgangliet ligger sålunda långt
skildt från de tvänne öfriga, mellan hvilka kommissurerna
äro mycket korta. Pro- och mesothoracalganglierna äro un-
gefär lika stora. Störst är metathoracalgangliet. Samtliga
afgifva på sidorna hvar sitt starka nervpar för extremiteterna.
Flygmusklerna innerveras af ett från kommissurerna mellan
pro- och mesothoracalgangliet, närmare det sistnämnda, snedt
framåt utgående nervpar. Såsom FOorEL uppgifver, leda dessa
nervers trådar visserligen till hufvudsaklig del sitt ursprung
från det sistnämnda gangliet, men prothoracalgangliet bidrager
dervid äfven, såsom jag funnit, med omkring en fjerdedel.
Dessa nerver äro naturligtvis starkast hos hanar och honor,
men de saknas dock ej. såsom FORrREL uppgifver, hos arbe-
tarne. Åtminstone har jag funnit dem, ehuru mycket svaga
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 1S. 27
och utgående något närmare mesothocacalgangliet, hos de af
mig undersökta Camponotus- och Formica-arbetarne. Liknande
fastän svagare nervpar utgå från främre kanten af pro- och
mesothoracalganglierna samt från bakre sidan af metathoracal-
gangliet. Detta senare afgifver dessutom ett parallelt med
kommissurerna till petiolus gående nervpar.
Under det de främre thoracalganglierna ha hvardera blott
ett par centra, har metathoracalgangliet tre par dylika och
måste således antagas ha uppstått genom sammansmältning
af trenne, ett antagande som äfven bekräftas af utvecklings-
historien.
Kommissurerna mellan tkoracalganglierna förlöpa temligen
skilda från hvarandra. Mellan metathoracalgangliet och pe-
tiolargangliet äro de deremot betydligt närmade, vanligtvis
liggande omedelbart intill hvarandra.
Abdomens första ganglion är petiolargangliet. Detta
ligger hos Campontoider och hos Tapinoma i bakre delen af
petiolarleden. Hos Myrmicider ligger det på samma ställe i
1:sta petiolarleden. Det är temligen litet och smalare än de
öfriga abdominalganglierna. Dess nervpar innerverar det
nästföljande abdominalsegmentet. Hos hanen af Tetramorium
caespitum utgår detta nervpar ej direkt från 1:sta petiolar-
gangliet utan från kommissurerna mellan de båda petiolar-
ganglierna. Dessa kommissurer äro förenade till strax framom
midten, der de afgifva det nämnda nervparet, hvarefter de
förlöpa tätt intill hvarandra men sjelfständiga.
De tvänne följande abdominalganglierna äro alltid be-
lägna på gränsen mellan 2:dra och 3:dje samt mellan 3:dje
och 4:de segmenten (1:sta petiolarleden dervid räknad såsom
abdomens I1:sta segment). FOorEL uppgifver att 2:dra petio-
larleden hos Myrmicider skulle sakna ganglion. Jag har dock
hos alla svenska Myrmicider funnit ett sådant vid denna leds
bakre kant. De båda nämnda ganglierna utsända hvar sitt
nervpar till det bakom hvarje ganpglion belägna segmentet.
Grenar afgifvas från dessa nerver båda framåt och bakåt på
ventralsidan, och hufvudstammen böjer sig derefter uppåt
för att förgrena sig på segmentets ryggskena.
Den öfriga delen af gangliekedjan vexlar alltefter könet
och grupperna, och man skönjer i dessa olikheter samma ten-
dens till nervsystemets förenkling eller, om man så vill, kon-
centration, som spåras såväl vid jemförelse mellan de lägre
28 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
och högre insektgruppernas nervsystem som i samma organ-
systems utveckling hos hvarje enskild individ.
Hos Camponotidae finnas hos alla tre könen 4 abdominal-
ganglier (petiolargangliet här, liksom öfverallt, räknadt såsom
det 1:sta). Sista abdominalgangliet är det största och är bil-
dadt genom sammansmältning af flere, under det de öfriga
äro enkla. Hos hanar och honor är det beläget på främre
kanten af 5:te segmentets bukskena. Hos arbetarne deremot,
hos hvilka kommissurerna, som förena det med nästföregående
ganglion, äro betydligt kortare, är det beläget ungefär på
4:de segmentets midt. Hos hanarne är detta ganglion till
formen triangulärt med spetsen framåtriktad. Hos honor och
arbetare af Camponotus, Formica och Polyergus är det till-
spetsadt både framåt och bakåt. Hos de två sistnämnda
slägtena äro, isynnerhet kos arbetarne, kommissurerna till
näst föregående ganglion mycket korta och tjocka, så att
blott en liten obetydlig rundad öppning här skiljer dem. Hos
honor och arbetare af Lasius sluter sig det rundade sista
abdominalgangliet omedelbart intill vagina, som här sträcker
sig fram mot 5:te segmentets främre kant. Detta läge bildar
en öfvergång till förhållandet inom följande underfamiljer,
der sista abdominalgangliet har flyttat”) sig upp på främre delen
af vagina, mellan äggledarnes tuber. Äfven hos Formica
fusca och rufibarbis sluter sig detta ganglion närmare intill
vagina än hos slägtets öfriga arter.
Från sista abdominalgangliet utgå minst 4 par nerver,
af hvilka ett par, ändnerverna, utgår från gangliets bakre
kant, tätt intill midtlinien. Detta nervpar, som hos Formica,
Polyergus och Camponotus begynner såsom en tjock och hos
Camponotus temligen lång oparig nerv, går hos honor och ar-
betare mellan båda äggledarne upp öfver receptaculum semi-
nis till mynningen af rectum. Hos hanarne utgå dessa ner-
ver äfvenledes från midtpunkten af gangliets bakre kant. På
samma sätt utgår hos honor och arbetare af Lasius detta
nervpar på sidorna om midtpunkten af gangliets bakre kant
och begynner här liksom hos hanarne med tvänne skilda
rötter. Från den ofvannämnda opariga ändnerven hos Cam-
ponotus, Formica och Polyergus utgrenar dessutom ett annat
!) Uttrycket är oegentligt, enär ombildningen i sjelfva verket torde ha
försiggått i motsatt riktning. Se not. 2 å nästa sida.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 18. 29
nervpar, hvilket förlöper öfver vagina och på sidorna om »e-
ceptaculum seminis samt innerverar giftapparaten och kloaken.
Motsvarande nerver utgå hos Lasius från det här breda
gangliets bakre hörn. Hos hanarne äro de motsvarande ner-
verna mycket starka och inträda med sin hufvudstam i penis.
Från gangliets sidor utgå tvänne nervpar, det ena framom
gangliets midt, det andra nära dess bakre ända. Båda för-
löpa under äggledarne och vagina samt innervera respektive
5:te och 6:te segmenten.
Hos Tapinoma har honan och arbetaren 4 abdominal-
ganglier, af hvilka det sista är beläget mellan äggledarnes
tuber ofvanpå vagina, som här liksom hos Myrmiciderna
sträcker sig fram till 5:te segmentets främre kant. Detta
ganglion är genom en insnörning något framom midten deladt
i tvänne afdelningar, af hvilka den bakre, i sin bortre kant
bredare, ligger helt och hållet i det nämnda läget och når
nästan bort till receptaculum seminis; den främre afdelningen
sträcker sig med ett hakformigt utskott ned utmed främre
väggen af vagina. Från spetsen af detta utskott utgår ett
under vagina förlöpande nervpar, och ett annat dylikt utgår
från främre hörnen af denna afdelning. Från bakre afdel-
ningens bakre hörn utgå tvänne nervpar, af hvilka det mel-
lersta förlöper öfver recept. seminis, det andra på sidorna
derom. Hvar dessa nerver ändas har jag ej kunnat utröna,
enär mitt material var bristfälligt konserveradt. Hanen har
blott tre abdominalganglier, det minsta antal som jag funnit
hos några myror. Hans sista abdominalganglion liknar Cam-
panotidernas i sin triangulära, baktill bredare form. Jag har
sett tre nervpar utgå derifrån, men sannolikt finnas flera.
Hos Myrmicidernas honor och arbetare har sista abdomi-
nalgangliet samma läge !) som hos Tapinoma, d. v.s. på främre
delen af vagina, mellan de båda äggledarne.
Hos Q och 4 af de flesta Myrmicider nemligen Myrmica,
Leptothorax, Tetramorium, Formicoxenus och Tomognathus finnas
5 abdominalganglier, i det sista abdominalgangliet blifvit de-
ladt?) i tvänne genom korta kommissurer förenade ganglier. I
') En äfven i Sverige anträffad myrmicid, Solenopsis, har jag ej haft
tillfälle att undersöka, hvarför jag i den följande beskrifningen ej
knnnat vid densamma fästa något afseende.
2) Uttrycket deladt är naturligtvis oegentligt, enär Myrmicidernas gang-
liekedja stannat på ett ursprungligare, mindre concentreradt stadium.
30 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
detta fall utgå från det bortre, mellan äggledarne befintliga
gangliet blott tre nervpar samt från det närmast föregående ett
dylikt. Hos Anergates ha kommissurerna mellan dessa gang-
lier försvunnit, så att hos detta slägte egentligen blott 4 abdo-
minalganglier finnas, om ock det sista genom en stark in-
snörning synes deladt i tvänne, från hvilka nerverna utgå i
den förut angifna ordningen. Sista gangliet är hos Tetra-
morium smalt och långsträckt, hos de öfriga bredare och i
den breda bakre kanten tvärskuret eller rundadt. Hanarne inom
denna underfamilj torde alla ha blott 4 abdominalganglier
äfven då honor och arbetare ha fem. Hos Anergates är
detta ganglion synnerligen stort, af en egendomlig sexkantig,
baktill smalare form, under det hos de öfriga, utom Tetra-
morium, gangliet är bredast i sin bakre kant. Hos den arbe-
tareliknande hanen af Formicoxenus är sista gangliet afsnördt
i 3 afdelningar, af hvilka den främsta är mycket liten.
Det sympatiska nervsystemet utgöres, såsom hos andra Hy-
menopterer (enl. BRANDT”) af ett med tvänne kommissurer
från svalgringen förenadt frontalganglion med en derifrån ut-
löpande nervus recurrens, som på matstrupens öfre sida visar
några ganglionära ansvällningar. Dessutom finnes åtminstone
ett par på båda sidor om oesophagus strax bakom svalget
befintliga svalgganglier (af MEINERT afbildade under namn af
corpora incerta). Enligt BraAnpr skulle hos alla Hymenopte-
rer finnas 2 par dylika, hvilket jag ej betviflar vara fallet
äfven hos myrorna, ehuru det ej lyckats mig att få se mer
än det ena paret. Slutligen ser man vid främre kanten af
hvarje ganglion i bukgangliekedjan, mellan kommissurerna
ett litet rundadt sympathiskt ganglion, från hvilket fina nerv-
trådar utgå. Dessa ganglier stå genom ett mycket kort skaft
i förbindelse med det närbelägna bukgangliet. Deremot har
jag funnit ett långskaftadt dylikt mellan de pro- och meso-
thoracalganglierna förenande kommissurerna, med sitt skaft
fästadt vid det förra gangliets bakre kant och utsändande 2
par nerver. BRANDT omnämner sig äfven hos ÅApider och Ve-
spider ha funnit ett sympathiskt ganglion tätt intill midten
Jag har nödgats använda detta uttryck, enär jag i min beskrifning
utgått från de högst utvecklade, Camponotiderna. Afven läget af
sista abdominalgangliet mellan äggledarne torde vara det för myr-
familjen ursprungligare, ty jag har återfunnit det hos såväl getingar
som åtskilliga aculeater.
1) Das nervensyst. der Hymenopt, s. 44.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 18. 31
af mesothoracalgangliet. Spridda sympatiska ganglier af
mera oregelbunden form finnas äfven på basen af de från
bukganglierna utgående sidonerverna.
Näringskanalen:
Munhålan slutes framtill af ett på undre sidan af labium
i dess bakre kant fästadt hudveck af ungefär samma allmänna
form som labium sjelft. Detta hudveck, epipharynz, som med
sina uppböjda och svagt chitiniserade sidokanter sträcker sig
något litet utom sidorna af labium, stöder sig med bakre
delen af samma kanter mot de förut omnämnda utsprången
från undre och bakre hörnen af labium. Det öfvergår bakåt
i svalgets tak. På sidorna och framtill är epipharynx mnät-
maskigt af upphöjda chitinlister; på dess midt finnes en grund
grop, der cuticulan har en något chagrinartad struktur, och
på båda sidor derom ser man en grupp af långa tilltryckta
borst, som med sina något uppböjda spetsar konvergera mot
en böjd, i förhållande till kroppsaxeln tvärstäld linia. Bak-
om dessa borstgrupper ser man först spridda, framåtriktade
borst, hvilka så småningom öfvergå till kamlika små chitin-
fjäll med utåt munöppningen riktade tänder; längre bakåt
ordna sig dessa fjäll i täta regelbundna tvärrader.
Epipharynx öfvergår bakåt och på sidorna i hypopharyna
som bildar fortsättningen af svalgets golf. Dess öfre kontur
är närmast svalget något bågböjd och dess yta är på denna
del försedd med en massa små cuticularförtjockningar, hvilka
framtill utgöras af otandade små fjäll, som bakåt öfvergå i
spridda men 1 rader ordnade större, tandade fjäll samt slut-
ligen närmast svalget i smala sammanhängande kamlika chi-
tinlister med långa, fina tänder. Samtliga dessa ofvannämnda
fjäll vända, liksom de festa på epipharynx, sina spetsar utåt
munöppningen, hvarför deras funktion med all sannolikhet
är den att hindra fasta föremåls inträngande i svalget.
Hypopharynx öfvergår framtill i en under detsamma in-
stjelpt rymlig säck, munsäcken”), med en genomskinlig struk-
turlös vägg. I motsats till den öfriga delen af munhålan
saknar munsäcken särskild muskulatur. Innehållet i mun-
= 1) Detta organ ha myrorna gemensamt med getingar, hos hvilka BRANTS (v.
d. Hoeven en de Vriese: Tijdschr. v. nat. Geschied. en Pbhys. 8 D. p.
71 ff.) som upptäckt det, kallar det lijmholte.
32 G. ADLERZ. SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
säcken har MEINERT funnit utgöras af en mörkbrun formlös
massa. Han anser ej, såsom BRANTS säger vara fallet med
getingar, att munsäcken hos myrorna skulle spela någon
roll vid tillredningen af något slags »kitt» för bobyggnaden.
Hans åsigt i detta fall grundar sig hufvudsakligen derpå
att, med undantag af Lasius fuliginosus, ingen af våra inhemska
myror bygger bon, der dylikt »kitt> skulle behöfva komma till
användning. Enligt hans åsigt skulle munsäcken deremot
åtminstone delvis, om icke hufvudsakligast, användas såsom
ett slags reservoir för hemförande af födoämnen åt larverna.
Häremot vill jag invända, att det är alldeles påtagligt att
kräfvan och ej munsäcken spelar denna senare roll; föröfrigt
har jag hos Camponotus, hos Lasius fuliginosus samt i allmän-
het hos sådana arter, som bygga i mer eller mindre murket
trä, oftast funnit munsäcken fyld af träfragment och jordpar-
tiklar, hos ÄLasius fuliginosus blandade med en mörkbrun
vätska. Denna vätska kan, såsom MEINERT påvisar, ej antagas
härflyta från de kring munsäcken befintliga cell-lagren, utan
sannolikt från några af körtlarne.
Munsäckens mynning är belägen omedelbart bakom den
bakre afdelningen af tungan (Tungeklappen MEINERT). Detta
parti, som af MEINERT anses utgöra en fortsättning af hypo-
pharynx, har jag trott mig snarare böra beskrifva bland mun-
delarne, dels derför att det stödes af till labium hörande chi-
tinlister och dels derför att borsten på dess yta i likhet med
de på tungan äro riktade bakåt i ändamål att fortleda födo-
ämnen in i munhålan, då deremot de på såväl ept- som hypo-
pharyng - befintliga cuticularbildningarne vända sina spetsar
framåt för att hindra fasta föremåls inträngande i svalget.
Bakom epi- och hypopharyna öppnar sig svalget, som bil-
dar en bred men nedtryckt ingång till matstrupen. Dess tak
bildas af en tunn och genomskinlig membran, på hvars öfre
sida en del af svalgets rörelsemuskler äro fästade. På sidorna
stödes svalget af tvänne chitinlister, svalglisterna, hvilka på
undre sidan framtill samt till större eller mindre del af sin
sträckning bakåt äro förenade af svaly-skifvan (Svalgpladen
MEINERT). Svalglisterna äro böjda så att svalgets största bredd
befinner sig vid mynningen. Derefter närma sig svalglisterna
hvarandra och mellan dem båda finnes på detta ställe på
svalgets föröfrigt membranösa tak ett mer eller mindre chi-
tiniseradt stycke (tydligt i ögonen fallande hos t. ex. Cam-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. wN:o 18. 33
ponotus, Myrmica och Tapinoma) vid hvars bredare kant många
små muskler äro fästade. Svalglisterna böja sig derefter mer
eller mindre starkt ut från hvarandra för att snart åter kon-
vergera. Öfre kanterna äro på midten invikta, i bakre ändan
utvikta, hvarjemte de utlöpa såsom sjelfständiga, utplattade,
divergerande utskott (Bilister MEIiNERrRTtT). Svalgskifvan är hos
Tapinoma och Myrmicider endast obetydligt chitiniserad.
I svalget utmynna flere redan af MECKEL, MEINERT m. fl.
författare beskrifna körtlar. De största af dessa äro hjess-
körtlarne (Tssekjertlerne MEINERT). Dessa sträcka sig upp öfver
öfre svalggangliet och utgöras af tvenne grupper af gulfär-
gade, trädlikt förgrenade, mycket vida körtelrör, hvilka grup-
per med hvar sin utföringsgång mynna på hvar sin sida af
svalget, under bilisternas bakre, utplattade del. Körtlarnes
oftast gula färg anser MEINERT härröra från körtelcellernas
och kärnornas bristning, hvarvid de gula småkärnorna skulle
frigöras och lägga sig intill körtlarnes tunica propria. Kör-
telrören göra vid stark förstoring intrycket af tvänne i hvar-
andra inskjutna rör af olika kaliber, tunica propria och intima,
mellan hvilka man ser tydliga, stora och platta epithelceller.
Svalgkörtlarne omnämnas af MEISERT, som påpekar att
svalgskifvan hos F. rufa är genomborrad af åtskilliga cirkel-
runda hål, som tillslutas af en tunn membran, i hvars midt
ett fint rör, utföringsgången för en enkel, fri, under svalg-
skifvan befintlig körtelleell mynnar. Dylika papilliknande
hål på svalgskifvan har jag till ett antal af mer än 100 sett
hos Camponotus ligniperdus, men till följd af muskulaturens
täthet på svalgskifvans undre yta lyckades det mig ej att
frampreparera några körtelceller.
Labialkörtlarne (Laebekjertlerne "MEInERT) äro vanligen
temligen stora, hvitaktiga på sidorna och under svalgets framre
del belägna körtelmassor. De utgöras af talrika oftast runda
och fria små körtelceller, hvilkas utföringsgångar förena sig
i en gemensam tjock och chitiniserad utföringsgång (Behol-
deren MEINERT), hvilken, en på hvardera sidan, öppnar sig,vid
svalgets mynning, vid fästet för epipharynx. Hos Tapinoma
har jag funnit dessa körtlar vara mindre och belägna nästan
helt och hållet under svalget. Körtelcellerna äro här få men
förelsevis stora och ligga mera tätt sammanslutna här än hos
t. ex. Camponotus och Formica. Åfven hos Myrmica äro dessa
körtlar jemförelsevis mindre än hos Camponotiderna. Enligt
3
34 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
MEINERT äro samtliga körtelcellerna omgifna af en gemen-
sam mycket tunn membran, hvilken jag ej lyckats få se.
Matstrupen förlöper temligen jemnsmal genom bakhuf-
vudet samt genom thorax och petiolus, bakom hvilken den i
abdomen plötsligt vidgar sig till en rymlig kräfva (Maven
MEINERT, le jabot FORrEL). Muskulaturen är på matstrupen
visserligen svag men tydlig och utgöres af ett yttre längd-
muskellager samt ett inre ringmuskellager. Enligt MEINERT
skulle kräfvan sakna hvarje spår till muskulatur. Jag har
dock, särskildt på dess främre hälft funnit starka lager af
såväl längd- som ringmuskler af betydligt gröfre beskaffenhet
än på matstrupen. Denna senare är i tomt tillstånd mycket
starkt veckad liksom äfven matstrupen, och bådas cuti-
cula är mycket tätt och fint oregelbundet skrynklig, till följd
hvaraf matstrupen och kräfvan kunna utvidgas betydligt.
MEINERTS benämning på kräfvan är föga exakt, då detta parti
fungerar, såsom sedermera skall visas, uteslutande såsom en
reservoir för födoämnen.
Den följande afdelningen af tarmkanalen, förmagen, pro-
ventriculus, (Pylorus MEINERT, le gésier FOREL) torde med af-
seende på sitt läge och sin fysiologiska funktion lämpligen
kunna betecknas såsom cardial-apparat. FOREL har noggrant
beskrifvit?) denna del af näringskanalen, hvilken lemnar
mycket värdefulla karaktärer vid särskiljandet af underfamil-
jerna.
Man urskiljer å cardialapparaten hos Camponotiderna föl:
jande hufvuddelar:
Kalken (le calice FOREL), den kulformiga delen (la boule
FOREL), det cylindriska midtpartiet (la partie moyenne ou cylin-
drique FOREL) samt det knoppformiga partiet (le bouton FOREL).
För framställningens tydlighet torde det vara ändamåls-
enligt att börja med beskrifningen af midtpartiet. Detta är
ett längre eller kortare, smalt rörformigt parti med tunn och
slät inre cuticula samt ett temligen svagt yttre lager af fina
ringmuskler. Bakåt sträcker sig detta parti till följande tarm-
afdelning, chylus-magen (l'estomac FOREL), men muskelbelägg-
ningen är härvid den enda af dess väfnader, som fortsätter
sig i magens. OCuticulan med dess matrix genomborrar dere-
mot magens vägg och bildar dervid i denna främre del en
1) Anatomie de geésier des Fourmis (Etudes Myrmécologiques en 1878).
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 35
knoppformig fortsättning af cardialapparatens cylindriska midt-
parti. Det är denna fortsättning, som af FOoRrEL kallas le bouton.
Vid spetsen af denna böjer sig såväl cuticulan som dess
matrix plötsligt tillbaka, och bekläder knoppen utvändigt lik-
som vore dess yttersta del krängd tillbaka öfver den före-
gående. Denna öfver knoppen tillbakakrängda cuticula upp-
hör vid dess bas i stället för att fortsätta sig på magens inre
vägg, som saknar cuticularbeklädnad. Betydelsen af denna
egendomliga anordning har blifvit mig klar först sedan jag
undersökt tarmkanalen hos larverna med dess egendomliga
af magens cuticula bildade exkrementsäck, som i sin främre,
smala ända omfattar knoppen med den öfver densamma till-
bakavikta cuticulan (se sid. 62).
Främre ändan af cardial-apparatens cylindriska parti ut-
vidgas plötsligt till bildningen af den kulformiga delen (1a
boule). Denna del, som är homolog med den hos åtskilliga
andra insekter under benämningen tuggmage bekanta bild-
ningen, är cardialapparatens vigtigaste del och saknas aldrig,
hvilket deremot kan vara fallet med de öfriga partien med
undantag af den i magen insänkta knoppformiga delen. La
boule liknar till formen något en melon och visar cuticular-
förtjockningar i form af 4 stycken längsgående ribbor (les
cötes FOREL). Dessa ribbor sträcka sig utåt från hörnen af
denna tarmafdelnings på tvärsnitt nästan qvadratiska lumen
och äro sjelfva nära sin tjocka yttre kant försedda med ett
trångt längsgående lumen, som genom en smal, längs utmed
ribbans konvexa inre sida gående springa står 1 förbindelse
med sjelfva tarmens. Vid främre ändan afla boule, samman-
drager sig åter tarmens lumen och kan fullständigt afspärras
genom 4 i midten sammanstötande 3-kantiga cuticularförtjock-
ningar (les valvules FOREL), fortsättningar af de nyssnämnda
ribborna. De i kors stälda springor, som åtskilja dem, äro
fortsättningar af ribbornas lumen. Starka lager af såväl ring-
formiga som längsgående muskler för öppnandet och slutan-
det af dessa klaffar fästa sig på och omgifva utvändigt nyss-
beskrifna kulformiga del af cardialapparaten. Till denna
senare sluter sig framför klaffarne cardialapparatens främsta
del, kalken (le calice FOrREL). Denna utgör en utvidgning af
tarmens lumen, och dess väggar stödas af 4 från klaffarne
framåt divergerande chitinlister (les sépales FOREL). Dessa
lister äro ej fortsättningar af hvar sin klaff, men klaffarne
36 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
deltaga två och två i bildningen af hvarje list. Hvarje list
motsvarar sålunda en ribba i la boule, och liksom dessa ribbor
äro de äfven försedda med ett längsgående lumen som genom
en smal springa längs inre kanten står i förbindelse med
tarmens. Den mellan listerna befintliga delen af cuticulan
är fint skrynklig samt är mellan de fyra listerna instjelpt i
form af lika många längsgående, 1 kalkens midt sammanstö-
tande veck. Den konkavitet som på kalkens yttre sida mot-
svarar hvart och ett af dessa veck intages af 4 längsgående
muskler, som tjena till att vidga kalkens hålighet, under det
derutanför befintliga, vid chitinlisterna fästa, mäktiga ring-
muskler tjena till att sammandraga den. Kalkens lumen kom-
municerar framtill med kräfvans, och då båda dessa rum äro
fylda af näringssaft måste en sammandragning af kalkens
starka ringmuskler åstadkomma en kraftigare uppstötning af
födoämnena vid larvernas eller kamraternas matande än hvad
ensamt kräfvans jemförelsevis svaga muskelbeläggning kan
åvägabringa.
Hos Camponotus äro kalken och cardialapparatens mid-
telparti långa och smala. Kalkens chitinlister äro raka och
breda. Hos Polyergus, Formica och Lasius är cardialapparaten
mycket kortare och tjockare men liknar för öfrigt den hos Cam-
;'onotus. Hos Dolichoderidae är kalken i sin främre del böjd
utåt och tillbaka (calice réfléchi FOREL), men hos den svenska
representanten för denna underfamilj, Tapinoma, är denna del
af cardialapparaten rudimentär, med otydliga lister. Za boule
är bred och saknar utvändigt hopsnörning vid klaffarne. Mid-
telpartiet är mycket kort.
Hos Myrmicidae (med undantag af det högst afvikande
slägtet Cryptocerus) saknas kalken och midtelpartiet. La boule
är långsträckt och belägen ända intill magen samt öfvergår
omedelbart i cardialapparatens bakre knoppformiga del. Den
är utvändigt knappast antydd genom någon insnörning och
dess lumen är blott föga vidgadt. Valvlerna äro mycket
långsträckta och den tarmdel, som omsluter dem, bildar till-
sammans med la boule ett cylindriskt rör.
För öfriga detaljer beträffande cardialapparaten hänvisar
jag till ForeErs ofvan citerade arbete.
Magtarmen (Duodenum MEINERT,['estomac FOREL) är den an-
senligaste delen af tarmkanalen och bildar en mer eller mindre
aflång säck, hvars lumen är den enda del af tarmen, som saknar
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 37
cuticularbeklädnad. Dess epithel utgöres af mycket stora,
platta, oregelbundet formade celler; en stor mängd fett finnes in-
mängdt i epithelet och bekläder äfven ofta i ett tjockt cell-
lager tarmens yttre, hvarigenom tarmväggen får en hvit färg.
Ofta bekläder epithelet ej likformigt magtarmens vägg utan
kan saknas på större eller mindre delar deraf, i hvilket fall
det vanligen qvarstår vid den främre och den bakre ändan.
Muskulaturen bildar ett glest nät utomkring tunica propria
och utgöres af fina cirkulära muskeltrådar samt derutanför
belägna längsgående.
Den efter magtarmen följande tarmafdelningen (Krum-
tarmen MEINERT) kallar jag i brist på bättre benämning enligt
vedertaget bruk tunntarmen, ett namn som skulle kunna vara
berättigadt, om LeEYDIGS förmodan, att en del af de malpi-
ghiska kärlen afsöndra galla, skulle bekräftas. Denna del af
tarmen är smal och cylindrisk med tjocka väggar. Cuti-
culan är lagd i mycket stora längdveck; epithelets celler äro
här rundade och mindre än 1 magtarmen. Tunntarmen om-
sifves af temligen starka muskellager, ett inre med cirkulära
och ett yttre med längsgående muskeltrådar. Strax vid tunn-
tarmens början mynna de malpighiska kärlen, hvilka af MEI-
NERT felaktigt uppgifvas mynna i bakre delen af magtarmen.
Lika litet som MzEIinErRT har jag funnit någon intima begränsa
deras lumen. De äro temligen långa och deras antal vexlar,
såsom det tyckes, hufvudsakligen efter kroppsstorleken. Så
har jag hos Camponotus 9 funnit 20, hos F. rufa 3 20, hos
Polyergus 3 14, hos Lasius flavus och niger 3 8—10, hos Ta-
pinoma 9 12, hos ÄAnergates 9 8, hos Leptothorax tuberum Q
6, hos Formicoxenus 9 6, hos Tomognathus 3 6.
Tunntarmen sänker sig med ett litet knoppformigt stycke
in i den följande tarmafdelningen, tjocktarmen. Denna är en
rymlig säck, hvars inre cuticula är fint rynkig; väggen saknar
epithellager, men mellan tunica propria och intima ser man
några egendomliga aflånga eller runda kroppar (Tarmvorter
MEINERT), hvilka möjligen torde vara homologa med »rectal-
körtlarne> hos en del andra insekter. De utgöras af en grupp
epithelceller, omslutna af en fast men genomskinlig kapsel,
i hvilken åtskilliga tracheer ses intränga. Hos alla svenska
Camponotider har jag funnit sex dylika tarmvårtor spridda
öfver hela tjocktarmen, hos alla Myrmicider blott tre, belägna
nära tjocktarmens främre ända. De äro hos Myrmiciderna
-
38 G. ADLERZ, SVENKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
dock jemförelsevis större. Hos Tapinoma har jag funnit tarm-
vårtorna förhålla sig såsom hos Myrmiciderna, men huruvida
tre-talet skulle vara karaktäristiskt äfven för öfriga Dolicho-
deridae kan jag af brist på undersökningsmaterial ej afgöra;
dock håller jag det för sannolikt på grund af den stora öfver-
ensstämmelse de tvänne sistnämnda underfamiljerna i allmän-
het visa. Muskulaturen bildar på tjocktarmen ett glesmaskigt
nät, 1 det de cirkulära muskeltrådarne korsas af spridda,
utanför belägna, längsgående. Tjocktarmen drager sig i bakre
ändan tillsammans till bildandet af en mycket kort, rak med
starka muskellager försedd ändtarm. Hos honor och arbe-
tare mynnar tarmen jemte giftkörteln och vagina i den ge-
nom sista abdominalsegmentens instjelpning uppkomna kloa-
ken. Hos hanarne deremot, hvilka sakna kloak, blir änd-
tarmen nära sin mynning något nedplattad, hvarjemte den
tilltager i bredd mot mynningen, som bildar en bred hori-
zontel springa. Omedelbart ofvanför analöppningen befinner
sig en under epipygium fästad liten halfcirkelformad mem-
branös och rudimentär ryggskena (8:de abdominalsegmentet?),
hvilken på hvardera sidan om analöppningen är försedd med
ett från bredare bas afsmalnande samt derefter mot spetsen
åter bredare, plattadt och bakåtriktadt, chitiniseradt och borst-
bärande bihang (stylus MEINERT). Det är dessa bihang som
af öfriga författare under namn af pentcilli beskrifvas isam-
band med de hanliga kopulationsorganen, till hvilka jag dock
af förut anförda skäl ej anser dem kunna hänföras. Hos
honan af Anergates bildar ändtarmen en rörformig fortsätt-
ning, som sträcker sig fritt genom kloaken och med sin spets
når ut till dennas mynning.
Generationskörtlarne. (Taf. II och V.)
De inre hanliga generationsorganen utgöras af tvänne i
kroppens midtlinia ofvanför tarmen i 3:dje abdominalsegmentet
belägna, af ett gemensamt peritonealhölje omslutna testiklar,
i hvilka talrika trachéknippen intränga. Hvardera af dessa
bildas af ett vexlande antal sädesafsöndrande säckar, utstrå-
lande från spetsen af sädesledaren. Hos nykläckta individer
ser man ännu blott en klubbformig utvidgning af sädesleda-
rens spets; men vid könsmognaden "bli spermsäckarne
stora och tydliga, hvarvid den - omhöljande membranen
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 39
uttänjes så att den slutligen ej kan urskiljas. Hos Cam-
ponotidae äro de talrika, hos Camp. ligniperdus har jag
räknat 17, hos F. sanguinea 21 i hvardera testis!) men
smalare; hos Myrmicidae torde i allmänhet blott 3 finnas;
men de äro här i stället mycket tjocka. Spermatozoerna äro
trådformiga, efter döden i den något tjockare framändan
böjda 1 form af en rund ögla, hvilket ger dem utseende af
att vara försedda med stort hufvud.
Sädesledarne utgå i början bakåt men kröka sig snart
åter ögleformigt framåt. Denna öfre del af sädesledarne är
innesluten i den båda testes gemensamt omhöljande mem-
branen. Sädesledarne kröka sig efter utträdet ur denna mem-
bran nedåt samt strax derefter bakåt under de stora sädes-
blåsorna, i hvilka de inmynna på dessas undre och inre sida
bakom midten, Någon afsnörning af sädesledarnes nedre del
sådan MEInNERT afbildar och beskrifver (sid. 28) har jag ej
iakttagit och tror mig kunna påstå att den ej existerar.
Sädesblåsorna, som äro belägna på sidorna och under
tarmens bakre hälft, äro mycket stora, ovala, med yttre kon-
turen konvex, den inre antingen konvex, rak eller konkave-
rad, det senareoftast hos Myrmicidae. Hos Camponotiderna äro,
såsom redan MEINERT påpekar, sädesblåsorna längre och sma-
lare samt bilda en mindre vinkel mot kroppens längdaxel.
Hos Myrmicider äro de kortare och mera afrundade samt
riktade mera åt sidorna. Hos Formicoxenus äro de i sitt na-
turliga läge så vidt utspärrade från hvarandra att deras spetsar
till och med vändas något bakåt. Sädesblåsornas vägg ut-
göres af ett af rundade celler bestående tjockt epitel och
deras lumen saknar, liksom sädesledarnes, cuticularbeklädnad;
de äro omgifna af täta och fina ringmuskler. Hos den nyss
inspunna han-larven af F. fusca har jag funnit sädesblåsorna
bilda blotta utvidgningar af sädesledarne utan att vara af-
snörda derifrån. De båda sädesblåsornas korta och tjocka
(längre och smalare hos Anergates) utföringsgångar förena
sig till en kort ductus ejaculatorius, som inträder i den mu-
skulösa, af en chitinlamell (ett ombildadt ventralsegment?)
omgifna penis och mynnar mellan de inre genitalvalvlerna.
Honornas ovarier utgöras af ett vexlande antal äggrör,
hvilkas längd tilltager med äggutvecklingens intensitet, så
!) MEINERT uppger för F. rufa 20, för F. exsecta 14, hos L. niger i
regeln 7.
40 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
att äggrören hos en befruktad hona med starkt uppsvälld ab-
domen ligga i stora bugter. Sålunda har jag hos en befruk-
tad hona af Camponotus ligniperdus funnit äggrörens längd
vara 32 mm., under det deras längd hos en obefruktad hona
af samma art blott var 5 mm. Enligt vanliga förhållandet
hos insekterna äro äggrörens nedre ändar afsnörda i mån af
äggens mognadsgrad i flere bakom hvarandra liggande afdel-
ningar, hvilka alternerande innehålla ägg i olika stadier af
utbildning eller grupper af större och mindre epitelceller (s. k.
abortivägg). Ett i mån af äggets mognad försvinnande lager
af epitelceller omgifver äfven hvarje äggcell samt bekläder
äfven äggkammarens vägg ').
Ovarierna äro belägna på sidorna om tarmen i 3:dje och
4:de abdominalsegmenten. Med sina smala framåtvända spet-
sar förena de sig ofvan tarmen, som sålunda ringformigt om-
slutes af såväl de hanliga som de honliga generationskört-
larne och deras utföringsgångar. Ovarierna omslutas hvar-
dera af en membran, genom hvilken ofantligt talrika och
starka trachéförgreningar inträda och omslingra äggrören.
Då äggrören efter befruktningen hastigt tillväxa, uttänjes
denna membran så att den inom kort icke mer kan urskil-
jas. DLättast kan den ses i arbetarnes rudimentära ovarier,
der den ofta omsluter blott ett enda till sin storlek föga
vexlande äggrör. Hos Anergates visa ovarierna en egendom-
lig anordning, 1 det äggrören från de här nästan rakt upp-
åtriktade äggledarne sträcka sig icke blott framåt utan mot
vanligheten äfven bakåt under de längsgående upphöjningar
som på abdominalsegmentens ryggsida begränsa abdomens
för Anergates-honan karaktäristiska midtelfåra. Om dennas
sannolika betydelse för abdomens oerhörda utvidgning hos
den befruktade honan har jag redan förut yttrat mig.
Antalet af äggrören vexlar betydligt likasom äfven för-
fattarnes uppgifter derom. MEINERT”) uppskattar deras antal
hos PF. rufa till 45, hos F. rufibarbis och fusca till 21—24.
Hos Myrmica ruginodis har han blott funnit 12—14. Enligt
samma förf. uppgifver LRonN DUFoUuR äggrörens antal hos For-
!) I samband med äggrörens hastiga tillväxt hos den befruktade honan
står äfven en tydligare uppdelning i äggkamrar utefter största delen
af rörets längd. Hos obefruktade honor samt hos arbetare ser man
deremot blott några få tydliga äggkamrar vid rörets nedre ända.
Sjö. CA sd. tale
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 41
miea till blott 6—7. Denne har sannolikt blott undersökt
arbetare. LDLEUKART uppgifver för F. rufa ända till 100-120
äggrör i hvardera ovariet. Denna sista uppgift är tydligen
öfverdrifven. Sjelf har jag hos Camponotus-honor funnit 30
—49 äggrör, hos Lasius flavus 24, hos Anergates 12, hos Myr-
mica scabrinodis, 8—9, hos M, sulcinodis J—11.
Ovariernas omhöljande membraner öfvergå vid dessas
bakre ändar i 4:de segmentet i de i början vida men hastigt
afsmalnande, inåt och bakåt samt något nedåt riktade äggle-
darne, hvilka äro korta och liksom äggrören sjelfva omgifna
af fina ringmuskler. De båda äggledarne gå ned på hvar-
dera sidan om tarmen och mynna i den under densamma
belägna vagina. Denna senare vidgar sig betydligt bakåt, en
utvidgning som af MEINERT anses ersätta en bursa copula-
tri. Vid främre hörnen af denna utvidgning fästa sig snedt
bakåt riktade muskelknippen och, nedanför dessa, rakt åt
sidorna riktade dylika. Dessa spela sannolikt någon roll vid
kopulationen eller värpningen. Hos arbetarne har jag ej åter-
funnit dem.
Receptaculum seminis utgår med en smal utföringsgång
från öfre sidan af vaginas främre hälft. Enligt MEINERT
skulle sjelfva sädeskapseln bildas af en enkel membran, på
hvilken han hos Formica ej funnit spår till något cell- eller
muskellager. Den af MEINERT omnämnda Membranen är en cu-
ticula, hvilken, då kapseln ännu ej är fyld af sperma, ligger i
skarpa veck så att den kan utvidgas betydligt. Hos ÅLastius,
Camponotus och Formica har jag funnit dessa veck regelbundet
ringformigt anordnade rundt kring kapselns lumen. Utanför
cuticulan har jag hos Myrmiciderna alltid funnit ett mycket
tjockt lager af mjuk konsistens, hvilket sannolikt utgör cuti-
culans matrix och utåt är tydligt begränsadt af en tunica
propria. Tunnare och stundom otydligt är detta lager hos
Camponotiderna. Något spår till begränsning för de ursprung-
liga cellerna har jag dock ej kunnat finna, och af kärnorna
ser man blott stundom otydliga antydningar. Deremot har
jag flere gånger sett kapseln omgifvas af ringmuskler, af
hvilka jag dock i andra fall ej funnit något spår. Då kap-
seln är fyld af sperma. kan man lätt lossa den inre cuticu-
larkapseln, med bibehållande af dess form, från dess matrix.
Den visar då en egendomlig perlemorglans och är hos Cam-
ponotus, Lasius och de flesta Formica-arter genom en insnör-
42 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
ning på midten delad i tvänne åt sidorna riktade afdelnin-
gar. Hos F. fusca och rufibarbis är den oval. Hos Myrmi-
ciderna är den rundad. Hos Myrmica har kapselns af cuti-
culan begränsade lumen uugefärligen formen af en hattsvamp
hvars skaft bildas af utföringsgångens cuticularrör. De nyss-
nämnda hos Camponotiderna förekommande tvådelade sädes-
kapslarnes horn erinra i tomt tillstånd genom sin tvärveck-
ning om den tvärringlade främre kroppsändan af en dagg-
mask. Utföringsgången, som jag hos Camponotus och For-
mica funnit vida kortare än MEINERT afbildar och beskrifver
den, utgår från den intill vagina tryckta kapselns uppåt och
bakåt vända sida, förlöper på dennas öfre sida i den af nämnda
insnörning bildade fördjupningen och kröker sig derefter
ned för att framför sädeskapseln utmynna i vagina. Hos
Myrmicider är utföringsgångan vanligen längre (dock kortare
än hvad MEINERT afbildar den) och utgår från främre kanten
af den intill vagina tryckta kapseln. På det ställe der utfö-
ringsgången lemnar sädeskapseln ser man en liten utvidg-
ning af den förra, i hvilken en af tvänne sidoriktade flikar
bestående liten bikörtel mynnar på främre sidan. Kör-
telns fikar ligga tryckta intill sjelfva sädeskapseln. Denna
körtel torde afsöndra den näringsvätska, medels hvilken
spermatozoerna kunna i åratal hållas vid lif inuti sädes-
kapseln.
Såsom ett bevis för huru väl skyddad sperman befinner
sig i sädeskapseln kan jag nämna att jag i receptaculum semi-
nis af en Camponotus-hona funnit spermatozoerna ännu lef-
vande och mycket rörliga sedan djuret legat 5 timmar 1 70
9 alkohol.
Hos arbetarne är antalet af äggrör i ovarierna betydligt
reduceradt, liksom äfven äggrörens storlek är vida obetyd-
ligare. Dock finner man vanligen åtminstone i något eller
några af arbetarnes äggrör mogna ägg. MEINERT uppgifver
äggrörens antal hos rufa-arbetare vexla mellan 2 och 9; van-
ligen hade han i ena ovariet funnit 3 eller 2 mot 4 eller 3
i det andra. Hos Lasius fuliginosus och Myrmica ruginodis har
han aldrig funnit mer än 1 äggrör i hvardera: ovariet. =LE-
sPÉS har hos F. sanguinea och pratensis funnit 3—06 äggrör
samt hos Camponotus pubescens och marginatus 1—2, allt i hvar-
dera ovariet.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 43
Hos större sanguinea-arbetare har jag funnit ända till
12 äggrör i hvardera ovariet, hos mindre blott 3, hos Campo-
notus 'herculeanus 1—5, hos Polyergus 3, hos Lasius flavus 1—
2, hos Tapinoma och hos typiska arbetare af alla Myrmici-
derna blott 1. Ett märkligt undantag bildar härvidlag Tomo-
gnathus, hos hvilken ensam jag funnit 3—06 äggrör, vanligast
dock 4, i hvardera ovariet. Åggledarne visa sig här äfven
blåslikt utvidgade, en form som är säregen för denna myra.
Jag anser mig böra skarpt betona detta förhållande, att ova-
rierna hos denna enda arbetare, till hvilken inga honor äro
kända, visa en vida starkare utveckling än hos arbetarne af
de öfriga Myrmiciderna (se vidare härom i kap. om de blan-
dade samhällena). Hos Tetramorium-arbetare har jag ej kun-
nat upptäcka några äggrör.
Arbetarne sakna receptaculum seminis, såsom påvisats
af V. SIEBOLD !) och MEINERT, hvilken senare derjemte påpe-
kar de i detta hänseende oriktiga uppgifterna af DUFour och
LEUCKART, som velat tillskrifva arbetarne detta organ, den
förre till följd af förvexling med giftapparatens bikörtel.
Slutligen kan jag tillägga att jag funnit arbetarnes vagina
ha mycket tunnare och slakare väggar än hos honorna, hvil-
ket härrör från deras brist på muskulatur.
Gift- och analkörtlar. (Taf. V.)
Giftkörteln med dess giftblåsa jemte tillhörande bikörtel
har blifvit bäst beskrifven af MEINERT”) och ForeL, hvilken
senare synnerligen noggrant undersökt och beskrifvit gift-
apparaten hos en stor del myror?). Jag meddelar derför
härnedan hufvuddragen af de resultat, till hvilka den senare
af dessa författare kommit, och bifogar från mina undersök-
ningar blott några mindre detaljer. som skulle kunna vara af
något intresse.
Redan MEINERT framhåller tvänne temligen skilda typer
af giftapparaten, af hvilka han funnit den ena hos Formica,
den andra hos Myrmica och Ponera. FORrEL fann att den förra
1) Germ, Zeitschr. f. d. Entom. IV B., s. 370.
2) Bidrag til de danske Myrers naturhistorie, 8. 28.
3 Der giftapparat und die Analdriisen der Ameisen (Zeitschr. f. wiss.
Zool. Bd XXX Suppl., s. 28.)
44 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLÄNDEN.
var säregen för underf. Camponotidae, den andra deremot
med smärre modifikationer för alla öfriga myror.
Giftkörteln och giftblåsan äro hos Camponotidee belägna
ofvanför tarmens bakre del, ehuru utföringsgångens mynning
befinner sig ventralt från analöppningen, beroende derpå att
utföringsgången böjer sig ned på sidan af rectum och under
sitt bakre förlopp passerar under ändtarmen. Giftkörteln
utgöres af tvänne smala, fritt i kroppskaviteten belägna kör-
telrör, hvilka på bakre delen af blåsans öfre sida förena sig
till ett enda, som genomtränger blåsans tunica propria och
mellan denna och tunica intima i otaliga bugter hopslingrar
sig till en elliptisk, på undre sidan något konkav, till färgen
hvit skifva (Giftblase mit Polster FOREL), som intager större
delen af blåsans dorsalsida. Ur det virrvarr, som det sålunda
hopslingrade körtelröret erbjuder, framträder slutligen utfö-
ringsgången för att öppna sig i blåsans intima ungefär på
främre fjerdedelen af dess dorsalsida. De fria körtelrören
utgöras af ett tjockt cell-lager, hvars celler visa skarpa grän-
ser och tydliga kärnor med åtskilliga småkärnor. Deras rör-
formiga intima afgifver till hvarje cell ett fint sidorör. Så
snart de båda rören på giftblåsan förenat sig till ett enda,
bli cellernas konturer otydliga, så att egentligen blott kär-
norna framträda. Det hopslingrade körtelröret är mycket
långt. ForeL har hos 3 af Camponotus ligniperdus beräknat
det till mer än 20 cm. under det den af dess bugter bildade
skifvan blott är omkring 2 mm. lång. Enkelt och ogrenadt
är det af intiman bildade röret hos Camponotus och Laswus,
Deremot afgifver det hos Formica och Polyergus, isynnerhet
nära utmynnandet i blåsan, talrika längre eller kortare, mer
eller mindre förgrenade sidorör.
Giftblåsans tunica propria är omgifven af temligen glesa
ringmuskeltrådar, hvilka på öfre sidan, der det hopslingrade
körtelröret är beläget, äro smalare och förlöpa nästan paral-
lelt, skilda från hvarandra, på blåsans undre sida deremot
äro bredare och anastomosera med hvarandra genom åtskilliga
förgreningar. Giftblåsan sjelf är mycket stor, elliptisk, i tomt
tillstånd tillplattad uppifrån och nedåt, så att den ventrala
väggen berör den dorsala, i det blåsans sidor veckas, såsom
ForEL påpekar, likt en hopskjuten dragharmonika. Mellan
giftblåsans tunica intima och propria ser man smärre spridda
cellkärnor, resterna af matrix för blåsans cuticula; men några
BIHANG. TILL K. SV. VET-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 45
cellgränser kunna ej urskiljas. Blåsans utföringsgång är
mycket bred, nedplattad, dess regelbundet tvärveckade cuti-
cula är på gångens öfre något hvälfda vägg tjockare, deremot
tunnare på den något instjelpta ventrala väggen, i hvars kon-
kavitet bikörtelns utföringsgång är placerad.
Någon muskulatur finnes ej på blåsans utföringsgång.
Sekretet från giftkörteln torde hufvudsakligen utgöras af
myrsyra, åtminstone hos racerna af F. rufa.
Dessa senare äro de enda myror som utspruta giftet för
att dermed träffa sina fiender på ett afstånd af ända till när-
mare 2 fot. Då emellertid giftblåsans muskulatur ej hos dessa
arter är påfallande starkare än hos öfriga Camponotide,
hvilka inskränka sig till att utgjuta sitt gift i de sår, de till-
fogat genom sina bett, antager MEINERT att det hufvudsak-
ligen är medelst det genom konktraktionen af abdominal-
segmentens muskulatur åstadkomna trycket på blåsan som
dennas innehåll kan utsprutas till det nämnda jemförelsevis
betydliga afståndet. Blåsans läge omedelbart under abdomi-
nalsegmentens ryggskenor tyckes särskildt egnad att befordra
ett dylikt tryck. Föröfrigt vill jag påpeka att just de myror,
som utmärka sig genom en kraftig utsprutning af giftet, der-
vid intaga en ställning, som måste åstadkomma en afplatt-
ning af abdominalsegmenten, 1 det de, uppresta på de fyra
bakre benen, kröka abdomen våldsamt framåt mellan dessa,
så att dess uppåtriktade spets med giftblåsans mynning be-
finner sig i jemnhöjd med den upprätta myrans petiolus eller
till och med bakre delen af hennes thorax.
Den andra typen af giftapparaten, den hos Dolichoderidae
och Myrmicidae förekommande, utmärker sig genom en nästan
klotrund, betydligt mindre, på sidan om och nedanför tarmen
belägen giftblåsa, hvars giftkörtel förhåller sig betydligt
annorlunda än hos den förstnämnda typen. De fria körtel-
rören äro här mycket korta men i stället bredare, särskildt
på sin yttre hälft. De förena sig nära blåsans främre ända
och inträda derefter mellan blåsans tunica propria och intima
eller ock kan föreningen ega rum först sedan hvart och ett
för sig inträdt under blåsans propria. Men 1i stället för att.
såsom hos Cumponotidae, låta sitt inre cuticular-rör omedel-
bart öfvergå i blåsans cuticula stjelper sig det efter bådas
förening enkla körtelröret in 1 blåsan såsom ett af blåsans
cuticula beklädt, mer eller mindre slingrande körtelrör, hvil-
46 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH'DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
ket ändas med en knoppformig ansvällning, vid hvars spets
körtelröret öppnar sig, i det dess inre cuticular-rör öfvergår
i den från blåsan härstammaude yttre cuticularbeklädnaden.
De fria körtelrörens byggnad är i hufvudsak öfverensstäm-
mande med den hos Camponotidernas. Körtelrörets instjelpta
del visar en tätt och fint tvärveckad cuticula med derutanför,
således mellan den inre och den yttre, från blåsans intima
härstammande cuticularbeklädnaden, befintliga rundade kör-
telceller, till hvilka ytterst fina sidorör ses utgå från det
centrala cuticular-röret. I den knoppformiga ansvällningen
äro körtelcellerna talrikare och de fina sidorör som utgå från
det centrala cuticularröret äro derför äfven talrikare. Den
instjelpta delen af körtelröret varierar betydligt i längd så-
som FOorEL påpekar. Längst har jag funnit den hos Tomo-
gnathus och Formicoxenus.
Giftblåsan afviker från Camponotidernas, utom 1 ofvan
omnämnda förhållanden, äfven deri att den i regel saknar
hvarje spår till muskulatur. FOREL anför dock några undan-
tagsfall i hvilka svaga, oftast otydliga muskeltrådar der före-
komma. Giftblåsans ntföringsgång är oftast mycket smal men
deremot lång. Dess intima är oregelbundet tvärveckad.
Mellan den sistbeskrifna typen af giftblåsa (Giftblase mit
Knopf FOREL) och den för Camponotiderna säregna äro inga
direkta öfvergångsformer kända '!). Den förra (Myrmicidernas)
torde, såsom man kunde vänta sig, få betraktas såsom den
ursprungligare, ty Vespidernas giftapparat visar, såsom jag
finner, dermed en nära öfverensstämmelse, om man bortser
från blåsans hos denna senare familj ofantligt tjocka muskel-
beläggning och de fria körtelrörens betydliga längd. FOREL
anser gentemot DEWItTZ att det hopslingrade körtelröret hos
Camponotidae ej har något homologon hos den andra typen,
dock såsom det tyckes mig på otillräckliga grunder. Dock
medgifver han tänkbarheten deraf, att en Ponera-liknande
form genom reduktion af giftkörtelns instjelpta del, genom
starkare utveckling och hopslingring af den förutnämnda
!) Enligt FOREL visar dock Paraponera elavata den egendomligheten,
att det genom båda de fria körtelrörens sammansmältning uppkomna
enkla körtelröret vid blåsans bakre ända (således såsom hos Cam-
ponotiderna) träder in under dess tunica propria samt derefter för-
löper mellan tunica propria och intima tiil blåsans främre ända och>
der först stjelper sig in för att, beklädd af intiman, bilda det med
de öfrigas öfverensstämmande inre körtelröret
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:O 18. 47
mellan blåsans tunica propria och intima förlöpande delen
samt slutligen genom förlust af de finaste sidorören och kör-
telcellernas förändring skulle kunnat gifva upphofvet till den
nu för Camponotidae egendomliga typen. I sådant fall skulle så-
lunda Camponotidae härledas ej från Dolichoderidae utan från
Poneridae.
Bikörteln är en hos Camponotidae under tarmen belägen,
hos Tapinoma och Myrmicidae på sidan derom befintlig större
eller mindre körtelsäck, som mynnar omedelbart under gift-
blåsans utföringsgång. Dess vägg utgöres af ett lager stora
regelbundet formade epitelceller, utanför hvilket man finner
ett kornigt, omedelbart under tunica propria befintligt lager;
tunica intima är i främre delen af körteln tunnare men till-
tager i tjocklek bort emot utföringsgången, der till och med
nätformiga cuticularförtjockningar kunna förekomma. Slut-
ligen omgifves körtelsäcken, hvars lumen är ansenligt stort
och tjenar till reservoir för sekretet, af ett fint nät af för-
grenade och med hvarandra anastomoserande muskeltrådar,
hvilkas tvärstrimning, såsom FOorEL påpekar, är ytterst otyd-
lig, till och med försvinnande. På utföringsgången, nära dess
mynning försvinna körtelcellerna. Bikörtelns form vexlar
temligen mycket, enligt FORELS åsigt regellöst utan att er-
bjuda några systematiskt användbara karaktärer. Han upp-
gifver att hos honorna af några Formica-arter bikörteln är
klufven i tvänne långa säckar under det den hos Lasius
flavus och niger $ är klotrund. Hos alla öfriga af honom
undersökta myror var den alltid odelad, vanligen päronfor-
mig eller säckformig. Dessa yttranden gifva vid handen att
bikörtelns olika former blott varit föremål för en flyktig un-
dersökning af denne författare. En framtill gaffeldelad bi-
körtel har jag funnit icke blott hos alla Formica-arternas ho-
nor utan äfven hos deras arbetare liksom jag äfven funnit
en dylik form på bikörteln, ehuru med kortare flikar, hos
Polyergus och Camponotus 9 och 3. Hos Lasius-arternas ho-
nor och arbetare är bikörteln päronformigt aflång. Myrmi-
ciderna visa en vanligen långsräckt bikörtel. Lång och smal
är den hos Tetramorium. Hos Anergates har jag ej funnit
någon bikörtel, ehuru jag funnit giftkörtel med blåsa af van-
lig Myrmicidtyp väl utvecklad; dock kan jag i brist på färskt
material ej med bestämdhet påstå att bikörtel här saknas.
48 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Hos Formicoxzenus och Tomognathus är bikörteln ofantligt
stor, aflångt säckformig.
Det oljeaktiga sekretet från denna med andra steklars
s. k. Oel- eller Schmterdriise homologa körtel antages vanligen
tjena till att insmörja gaddapparaten så att dess delar kunna
glida lätt mot hvarandra. FOREL uttalar sig deremot på grund
deraf att körteln tyckes vara starkast utvecklad hos just de
myror, hvilkas gadd är rudimentär eller ombildad, och anser
troligt att denna körtels utveckling står i samband med ge-
nerationsapparatens, enär han tyckt sig finna att honor af
Formica och Myrmica visa den starkare utbildad än deras
respektive arbetare. Jag har ej kunnat upptäcka någon rela-
tiv minskning i denna körtels storlek hos arbetarne och finner
det föga sannolikt att den står i någon slags relation till ge-
nerationsorganen just på grund deraf att den åtminstone är
väl utvecklad äfven hos arbetare med mycket reduceradt ge-
nitalsystem.
Analkörtlar hos myror upptäcktes först af FOREL, som
tillika fann att de voro säregna för Dolichoderidae. Han
har noggrant beskrifvit och afbildat dem i sitt arbete: Der
Giftapparat und die Analdrusen der Ameisen”") till hvilket jag
för vidare detaljer bänvisar. Sjelf harjag blott haft tillfälle att
undersöka dem hos Dolichoderidernas enda svenska represen-
tant, Tapinoma, och tyvärr blott på spritlugda exemplar.
Dessa körtlar jemte tillhörande secretionsreservoirer, anal-
blåsorna, äro, liksom motsvarande bildningar hos åtskilliga
andra insekter, belägna ofvanför tarmens bakre del. De mynna
i en gemensam . utföringsgång omedelbart under pygidium,
ofvanför analöppningen. Utföringsgången är mycket kort
och vidgar sig enligt ForEL hos Bothriomyrmex till en stor
ampull, hvars cuticula är tvärveckad, under det förutnämnda
del af utföringsgången visar en jemn cuticula. Denna ampull
är hos Tapinoma sannolikt obetydlig eller saknas, ty jag har
ej kunnat upptäcka någon sådan och FOorEL nämner i detta
afseende ingenting om Tapinoma.
I denna gemensamma utföringsg
stora analblåsorna, hvilka till större delen af sin längd sam-
manstöta i kroppens midtlinie, omedelbart under ryggkärlet
och sträcka sig ända till framom abdomens midt. Jag har
osgång mynna de två mycket
1) Zeitschr. f. niss. Zool. XXX, suppl. s. 53.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 49
'
ej kunnat upptäcka någon cellstruktur på mina spritexemplar
lika litet som jag kunnat uppdaga någon muskulatur. Enligt
ForeLns beskrifning ser man emellertid blåsorna omgifna af
ett mycket tunt matrixlager, innehållande spridda kärnor och
utåt begränsadt af en mycket svag tunica propria, som be-
klädes af ett nät af fina förgrenade tvärstrimmiga muskel-
trådar.
Nära utföringsgången öppnar sig på dorsalsidan af hvar-
dera blåsan med en stor trattformig mynning den med starkt
chitiniserad intima försedda utföringsgången från hvardera
analkörteln. Dessa utföringsgångar förlöpa från sin mynning
i början snedt bakåt och kröka sig derefter framåt för att
med en mängd fina sidorör inträda i de på sidan om blå-
sorna befintliga körtlarne. Dessa utgöras af en samling myc-
ket stora celler, hvilka ej omgifvas af någon gemensam tu-
nica propria. Deremot har, enligt ForeL, hvarje cell sin sär-
skilda tunica propria, som öfvergår på dess speciella utförings-
gång för att fortsätta sig på den gemensamma. De af FOREL
afbildade körtlarne af Bothriomyrmer äro vida större och
annorlunda formade än dem jag haft tillfälle att se hos Ta-
pinoma. Under det de hos den förra (enligt FOrELs afbild-
ning) äro långsträckta, nästan lika långa som blåsorna, har
jag hos Tapinoma funnit dem korta, rundade, på den mot
blåsan liggande sidan nästan svamphattlikt konkaverade.
Det starkt och nästan myskluktande sekretet från dessa
körtlar, hvilkas användning jag sedermera skall omnämna,
visar sig, såsom FOREL påpekar, utgöras af en emulsion, hvars
särskilda droppar ses sammanflyta och lemna en klibbig och
luktlös återstod.
Ägg, larver och puppor. (Taf. VIL.
Myrornas ägg äro aflånga, smutshvita eller gulaktiga,
stundom till och med ockragula. Ockragula ägg förekomma
hos Camponotus jemte de smutshvita, hvarför jag förestälde
mig att olikheten i dessa färger betecknade olika framskriden
embryonalutveckling. Då emellertid mina isolerade Campo-
notus-honor värpt ägg, som under embryots utveckling ej
förändrat sin ursprungligen smutshvita färg på annat sätt än
att klarare fläckar uppstodo vid polerna, så är förklaringen
sannolikt en annan. Måhända innehålla dessa gula ägg mera
4
30 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
koncentrerade näringsämnen ty ur de isolerade honornas
blekt färgade ägg utvecklas regelbundet mycket små arbetare.
Förhållandet väckte först sent min uppmärksamhet, hvarför
jag ännu ej haft tillfälle till någon ingående undersökning.
De små arternas ägg äro knappt skönjbara för ett obeväpnadt
öga: de största deremot (af Camponotus) torde nå en längd
af 1,5 mm. Vanligen klibba de samman till större eller
mindre klumpar, hvilket betydligt underlättar deras transport.
Enligt HuBzER!) skulle äggen under embryonalutvecklingen
växa, hvilket FOREL anser möjligen kunna tillskrifvas den
omständigheten, att arbetarne ständigt slicka dem, hvarunder
ett upptagande af näring på endosmotisk väg skulle var tänk-
bar”). FOrEL uppgifver för embryonalutvecklingen en tid
af omkring 15 dagar. LuBBocK”) meddelar deremot, att i de
af honom iakttagna fallen äggen behöfde en månad till sex
veckor för sin utveckling. Antagligen vexlar längden af em-
bryonalperioden ofantligt efter omständigheterna, liksom fallet
är med larv- och pupp-perioderna. I mina fångna samhällen
har jag blott i ett enda fall sett några ägg utvecklas på kor-
tare tid än en månad, nemligen af Camponotus herculeanus, +
hvilket fall embryonalperioden varade ungefär 21 dagar; der-
emot tror jag mig i några fall ha funnit denna period ut-
sträckt till närmare två månader nemligen hos Tomognathus,
hvilket dock torde tarfva bekräftelse.
Myrornas larver äro fotlösa, med bakåt mer eller mindre
tilltjocknande kropp, bestående af 13") segment utom huf-
vudet, hvilka i allmänhet framträda tydligare på magrare
larver, hos hvilka huden är mindre spänd. Hufvudet är litet
och framåtböjdt, ofta indraget i det följande segmentet. Det
är utmärkt af en något mörkare färg än den smutshvita
kroppen och är starkare chitiniseradt. Ögon saknas, men
några små spetsiga utskott på hufvudets främre sidodelar
torde vara att betrakta såsom antenner. Mundelarne (se fig.
9) utgöras af en stor öfverläpp, ett par mörkt färgade och
starkt chitiniserade mandibler, ett par tjocka och köttiga
maxiller, hvilka nära sin främre och öfre kant visa hvar sitt
) Recherches sur les moeurs des fourmis, sid. 69.
2) Les Fourmis de la Swisse, sid. 388.
3) Ants, Bees and Wasps. sid. 6.
3) FOREL och ANDRÉE uppgifva felaktigt att de skulle ha blott 12 seg-
ment.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 1
par små starkare chitiniserade, i spetsen grundt klufna ut-
skott. Ett par liknande utskott finnas äfven nära främre och
öfre kanten af den likaledes tjocka och köttiga underläppen,
på hvilken man urskiljer ett basalparti, från det deremot le-
dande yttre stycket. En analöppning finnes i form af en
tvärstäld springa. Kroppen är betäckt af mer eller mindre
täta hår, som, åtminstone på buksidan, ofta äro stälda i regel-
bundna tvärrader. Buksidans hår äro vanligen gröfre och
kortare än ryggsidans. På ryggsidan äro vanligen inblandade
långa platta och vridna ullhår, hvilka i spetsen äro försedda
med en eller två hullingar, mera sällan äro de rakspetsade.
De öfriga håren kunna vara mer eller mindre förgrenade, an-
tingen blott i spetsarne, då grenarne äro korta och grofva,
eller ock utefter hårets hela utsträckning, då grenarna äro långa
och försedda med fint utdragna spetsar, mera sällan äro håren
enkla, borstformiga och korta. Myrlarvernas hårformer, som hit-
tills blifvit föga uppmärksammade, har jag funnit vara af för
slägtena karaktäristisk beskaffenhet, åtminstone hos de svenska
myrorna ?). Formen på ullhåren karaktäriserar de båda grup-
perna Camponotidae och Myrmicidae. De till den förra gruppen
hörande arternas larver ha sina ullhår alltid försedda med
blott en enkel hulling, som äfven kan saknas, under det
dubbla hullingar äro utmärkande för Myrmiciderna. Blott
hos en enda Myrmicid, Tomognathus sublaevis, har jag funnit
några få ullhår med enkel hulling inblandade bland de tal-
rikare med dubbel hulling försedda. Dessutom funnos alla
möjliga öfvergångsformer från de dubbla till de enkla hul-
lingarne. Af Tapinoma har jag blott haft tillfälle att under-
söka redan fullvuxna larver, hvilkas alla hår voro nästan helt
och hållet afbrutna; men jag håller för mycket sannolikt att
en undersökning af Dolichoderidlarvernas ullhår skall lägga i
dagen att de i formen öfverensstämma med Myrmicidlarver-
nas, d. v. s. ha sina spetsar försedda med dubbel hullning.
Beträffande de öfriga håren så äro de nyssnämnda med
långa, glesa, finspetsade grenar försedda utmärkande för sl.
Camponotus. Åfven hos Lasius förekomma dylika, ehuru af
något annorlunda form. <AÅnergateslarverna ha mycket ka-
raktäristiska, grofva, tätt och sammanträngdt i spetsen för-
1) Af två inom Sverige anträffade arter, Solenopsis fugax och Polyergus
rufescens har jag dock ej haft tillfälle att undersöka några larver.
52 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
grenade hår. Föröfrigt hänvisar jag beträffande hårformerna
till slägtbeskrifningarne.
Åfven kroppsformen är af åtminstone för de större grup-
perna karaktäristisk beskaffenhet. Camponotidlarverna ha jem-
förelsevis större hufvuden än Myrmicidernas larver, och främre
kanten af 1:sta segmentets buksida är hos de förra stor och
utskjutande. Hos Camponotus- och Lasius-larverna, isynner-
het hos de förra, är kroppen nedplattad, och dess främre
tredjedel är starkt framåtkrökt, isynnerhet hos Camponotus,
der den hopkrökta larvens hufvud ofta ses beröra buksidan
af kroppens 6:te segment, samma ställning som under em-
bryonalstadiet. Dessa larver äro mycket rörliga. I motsats
härtill ha några slägten, såsom Tapinoma och de flesta Myr-
miciderna, tjocka, mer eller mindre cylindriska larver, hvilka
endast i främre kroppsändan besitta någon märkbar rörlighet.
De ha vanligen i hvilande tillstånd hufvudet nästan helt och
hållet indraget i första bålsegmentet.
Larverna hänga, då de äro mindre, samman i klumpar,
hvilket medför en betydlig tidsbesparing för arbetarne vid
deras transport. Antagligen spela härvid de greniga håren
och isynnerhet de krusiga, i spetsen hullingformade uilhåren
genom sitt fastgripande i hvarandra en vigtig roll.
GouLp, DE GEER och HUBER ha iakttagit, att larverna
skulle vara håriga om vintern men deremot föga eller icke
under andra årstider. Detta påstående bestrides af RATZE-
BURG, till hvars åsigt äfven FOorEL sluter sig, i det han fram-
håller osannolikheten af en dylik förändring hos chitinbild-
ningar, hvarjemte han påpekar, att larverna vid alla årstider
äro mer eller mindre håriga och att deras magerhet under
vintern samt till följd deraf skinnets sammankrympning torde
kunna gifva behåringen ett tätare utseende. I de fall då jag
undersökt dessa förhållanden, nemligen på larver af Lasius
flavus, Myrmica ruginodis samt Leptothorax arterna har jag
funnit de öfvervintrande larverna på ett i ögonen fallande
sätt tätare ludna, och jag kan försäkra att icke den af FOREL
supponerade magerheten kan förklara detta förhållande.
Små nykläckta larver ha ytterst sparsam, stundom alls
ingen behåring. Inom kort ser man dem dock beklädda med
proportionsvis långa (hos L. favus ungefär '/, af kropps-
längden) fina och mjuka hår. Hos större larver äro håren
jemförelsevis betydligt kortare men doek temligen talrika
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:0 18: 033
ända till dess larverna äro fullvuxna, då hårigheten ofta är
mycket sparsam och oftast inskränkt till några korta och
styfva borst. Denna vexling i behåringens täthet står i sam-
band med larvernas hudömsning. Den första hudömsningen
försiggår nemligen medan larverna ännu äro helt små, och.
det nya larvskinnet utmärkes genom den nämnda på den
ännu skrynkliga larvhuden täta och i förhållande till kroppens
obetydligare storlek långa behåringen. I samma mån larven
växer 1 sitt för tillväxten ända till förpuppningen beräknade
skinn tänjes detta ut, blir slätt och spändt, och dess ursprung-
ligen tätt stående hår aflägsnas från hvarandra. Derjemte
afbrytas en större eller mindre mängd mer eller mindre full-
ständigt. De larver, som öfvervintra, äro i öfvervägande an-
tal sådana, som nyligen ha undergått den första hudömsnin-
gen, men deremot sällan några nykläckta eller några full-
vuxna, hvaraf de ofvannämnda iakttagelserna beträffande
öfvervintrande larvers hårighet lätt kunna förklaras.
Larvperiodens längd vexlar hos samma art betydligt efter
omständigheterna. Enligt Forer skola de under hösten ut-
kläckta larverna af Solenopsis fugax ej förpuppas förr än i
Juli följande år. Han anser denna larvperiod för den längsta.
Deremot har han funnit att de larver af Tapinoma, som ut-
kläckts i slutet af April redan förpuppas före slutet af
Maj"). LuBBocK har iakttagit en ännu hastigare utveck-
ling hos larver af Myrmica ruginodis, hvilka på kortare
tid än en månad efter kläckningen voro färdiga till för-
puppning”). Mr. Portrs har vid sina nedan anförda iakt-
tagelser öfver en isolerad Camponotus hona, som sjelf upp-
födde sina larver, funnit larvperiodens längd vara omkring
30 dagar. Larvernas utveckling fördröjes under vintermåna-
derna, då de ej upptaga någon föda och ej heller förpuppas.
Den kan dock äfven under den varma årstiden fördröjas af
ogynsamma omständigheter. Så t. ex. har jag i ett fånget
Leptothoraxsamhälle sett larver, som kläckts i början af Juli
och ännu i slutet af November, sålunda efter nära fem må-
nader, ej äro fullvuxna.
- Han-, hon- och arbetarelarver äro att börja med hvar-
andra fullständigt lika, och någon annan yttre olikhet än den
1) Les Fourmis de la Suisse, sid. 389.
?) Ants, Bees and Wasps, sid. 7.
54 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
i storleken har ej anmärkts sedermera inträda. Tyvärr sak-
nas alldeles uppgifter beträffande larvperiodens längd hos de
olika könen, då de uppfödts under samma omständigheter.
Hos bien, der dessa förhållanden äro lätta att iakttaga, är det
ett bekant förhållande att arbetareäggen läggas först, derefter
hanäggen och sist honäggen, men att de olika könens larver
i sjelfva verket nå sin utveckling i motsatt ordning, i det
drottningarne på den kortaste tiden genomgå sina metamor-
foser. Det är väl bekant, att bien sjelfva genom födans be-
skaffenhet kunna reglera utvecklingen af drottningar och ar-
betare, i det de till drottningar afsedda larverna alltjemt förses
med mera närande, ägghvithaltig föda, hvaremot arbetare-
larverna från 3:dje dagen af sin tillvaro erhålla den ägghvit-
haltiga födan starkt uppblandad med honung.
Hos myrorna känner man deremot ej huruvida hon-
larvernas betydligare storlek har sin grund ien längre växt-
period eller i mera närande föda. I allmänhet utvecklas ha-
narne före honorna men man känner ej, huruvida hanäggen
lagts samtidigt med eller före honäggen”). Dessa förhållan-
den skulle vara af största intresse att lära känna, men deras
utforskande erbjuder mycket stora svårigheter, för det första
emedan larverna icke ha någon bestämd plats utan ofta om-
placeras, hvarför det bland ett antal larver blir nästan omöj-
ligt att med säkerhet följa den enskildes utveckling, för det
andra emedan honor ytterst sällan utvecklas i fångna myr-
samhällen. LuBBocK har iakttagit en enda gång utvecklingen
af en hona i ett fånget fusca-samhälle, och han tillägger att
detta samhälle blifvit försedt med riklig animalisk föda, hvil-
ket torde förklara omständigheten”). LUuBBOCK anser sig
också gentemot DEwirz”) böra tillskrifva myrorna samma,
förmåga som bien, nemligen att genom användande af olika
näring låta en honlarv utvecklas vare sig till drottning eller
till arbetare.
Myrornas puppor kunna vara nakna eller kokonghöljda.
Före förpuppningen inträda ofta larverna, isynnerhet af en
del Myrmicider, i ett slags »pseudochrysalidstadium», då man
på det delvis lossnade och efter puppans form ofullständigt
sig smygande larvskinnet kan otydligt skönja puppformen
!) Enl. NYLANDER (Additament. sid. 1042) skulle 3 utvecklas sist.
2?) Ants, Bees and Wasps, sid. 40.
3) Zeitschr. f. miss. Zool. XXX, suppl. sid. 101.
NBTHANG. TILL K: "SV. VET.-AKAD: HANDIS BAND" 11 0N:0' 18. 155
med dess afsnörda abdomen samt utstående extremitet- och
antenn-anlag. Vid förpuppningen afstrykes antingen helt
enkelt larv-skinnet eller ock spinner larven förut in sigien
1 början tunn och hvit, halfgenomskinlig silkes-kokong, hvars
inre lager få en fastare, pergamentaktig beskaffenhet och en
gulaktig färg. Före larvhudens afstrykning afföres exkrement-
säcken, hvilken hos de kokonghöljda pupporna förblir jemte
det öfver främre kroppsdelarne först bristande larvskinnet
liggande vid puppans bakre ända, der den bildar en äfven
utanpå kokongen synlig mörk fläck. Pupporna äro 1 början
helt hvita men antaga inom kort mörkare färg, som först
framträder i facettögonens pigmentlager. De röda arternas
puppor antaga i början en gulaktig färg, de svarta eller mörk-
bruna arternas deremot en gulaktigt blygrå.
Nakna puppor förekomma alltid hos Myrmiciderna samt
hos Dolichoderiderna. Dels nakna, dels kokonghöljda äro pup-
porna hos Polyergus, hos Formica sanguinea, rufibarbis och fusca
med dess öfriga racer (gagates och cinerea). I sällsynta un-
dantagsfall tyckas nakna puppor kunna förekomma äfven hos
slägtet Lasius. FOREL omnämner ett tvifvelaktigt fall, och
sjelf har jag 1 ett bo af Lasius flavus funnit 3 nakna puppor.
Alltid konkonghöljda äro pupporna hos Camponotus, hos de
öfriga Formica-arterna samt hos Lasius med undantag af de
"nyssnämnda tvifvelaktiga fallen.
Den omständigheten att hos en del myrarter (Polyergus
Tufescens, Formica sanguinea, fusca och rufibarbis) pupporna
än förbli nakna, än omgifvas af kokong har redan tidigt väckt
uppmärksamheten, men någon förklaring på detta förhållande
har ännu ej lemnats. Visserligen har jag funnit, att spinn-
körtlarne hos de larver, som ej spinna kokong, äro mycket
svagare utvecklade än hos de af samma art och till och med
i samma samhälle anträffade, som spinna en sådan, men hvar-
för 1 ena fallet spinnkörtlarne utvecklas starkare uuder det
de i andra fall förbli funktionslösa, känner jag ej. Många
författare uppgifva, att de nakna pupporna under senare
delen af sommaren uppträda talrikare. Detta förhållande har
äfven jag funnit bekräftadt. Tanken på temperatuskilnaden
såsom betingande den ena eller den andra omständigheten
ligger då temligen nära tillhands. Dock torde det då bli
svårt att förklara, hvarför i samma samhälle en del puppor
äro nakna under det andra, som förpuppats samtidigt, äro
356 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
kokonghöljda. Under senare hälften af Juni 1884 träffade
jag kring Borgholm ingen enda naken puppa i de talrika
undersökta fusca-samhällena. I midten af Juli voro de nakna
pupporna i samma trakt vanligare än de kokonghöljda. På
Fårö anträffade jag 8:de Augusti ett fusca-samhälle hvars alla
puppor voro försedda med kokong, under det i ett annat
blott 0,; meter derifrån boende samhälle af denna art alla
puppor voro nakna. I de fall då båda slagen af puppor
förekomma inom samma samhälle har det fäst min uppmärk-
samhet att de båda elagen ej äro alldeles ordningslöst blan-
dade om hvarandra utan äro något så när tydligt grupperade,
i det vanligen alla nakna puppor ligga tillsammans eller ock
flere smärre grupper af nakna puppor äro inblandade bland
de kokonghöljda. Detta förhållande ger dock ingen ledning
för afgörandet, huruvida det är individuell disposition eller
likartade yttre inflytelser på en grupp närliggande larver som :
betinga puppornas kokonglöshet. air kunde möj-
ligen tyda på ärfda anlag från gemensamma mödrar. Pupp-
Sd är af vexlande PRE LuBBoCK uppgifver 3—4
veckor såsom det vanliga. Mr. Potts uppgifver för Cam-
ponotus pennsylvanicus omkring 30 dagar, hvilket jag äfven
funnit var den vanliga tiden hos Camponotus herculeanus och
ligniperdus. Hos F. fusca har jag sett puppor utvecklas om-
kring 35 dagar efter inspinningen.
Gangliekedjans utveckling.
Larvernas och puppornas nervsystem har ej varit före-
mål för omnämnande hos någon författare, om jag undantager
den ofullständiga och delvis oriktiga skildring som BRANDT”)
lemnar af nervsystemets utveckling hos Formica rufa samt
FLÖGELS omnämnande af öfre svalggängliets struktur under
larvstadiet. Ånnu mindre har Helan organsystems förhållande
under något embryonalstadium blifvit skildradt, hvadan mina
undersökningar torde kunna erbjuda något af intresse.
Nervsystemet utgöres under den senare embryonalperio-
den, förutom af de tvänne svalgganglierna, af 11 ganglier.
Dessa äro jemförelsevis ofantligt stora, isynnerhet breda, och
ligga hvarandra mycket nära (under tidigare embryonalstadium
) Vergl. anat. Unters. iiber das Nervensyst. der Hymenopt. s. 46 ff.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 57
omedelbart intill hvarandra), förenade genom mycket korta
och tjocka kommissurer, som mellan sig lemna blott ett litet
rundadt eller kort ovalt mellanrum. De 4 främsta ganglierna
äro de bredaste, och kedjan afsmalnar sålunda bakåt. Sista
gangliet är genom en insnörning framom midten deladt i
tvänne afdelningar, af hvilka den främre, som utsänder ett
par sidonerver, tydligen ursprungligen varit ett sjelfständigt
ganglion, något som äfven antydes af en grop på midten
mellan de båda afdelningarne, det sista spåret af mellanrum-
met mellan kommissurerna. Den större bakre afdelningen af
sista gangliet utsänder, förutom de till rectum gående änd-
nerverna, äfven två par sidonerver, hvadan sannolikt äfven
denna afdelning uppstått genom två ursprungligen sjelfstän-
diga gangliers sammansmältning. Sista gangliet är sålunda
redan under embryonalperioden bildadt genom trenne gang-
liers sammansmältning, så att hvardera af de 13 segmenten
ursprungligen haft hvar sitt ganglion. De öfriga ganglierna
utsända hvar sitt par sidonerver. De trenne första gangliernas
sidonerver äro snedt framåtriktade och påfallande starka, en
reminiscens, såsom jag förmodar, från ett med fötter försedt
larvstadium. Liknande snedt framåt riktade nerver utgå
från undre svalggangliet till mundelarne.
Öfre svalggangliet liknar vid denna tid nästan ett van-
ligt bukganglion. Det är genom kommissurer förenadt med
undre svalggangliet, så att en fullständig svalgring uppstår.
Jag anmärker detta emedan FLÖGEL uppgifver”) att på yngre
larvstadier öfre och undre svalgganglierna ej stå i förbin-
delse med hvarandra. Undre svalggangliet är mycket bredt.
Af det sympatiska nervsystemet har jag under embryonal-
perioden sett långskaftade ganglier utgående från främre
kanten af 3:dje—6:te bukganglierna, i mellanrummen mellan
kommissurerna.
Larvperioden utmärkes strax i sin början, 1 mån af till-
växten, af en sträckning af kommissurerna utan! motsvarande
tillväxt af ganglierna. Gangliekedjans för embryonalperio-
den karaktäristiska breda form går sålunda förlorad och gang-
liernas proportion till kroppen blir ungefär densamma som
hos det fullbildade djuret. Kommissurernas sträckning är
emellertid ej öfverallt lika. Störst är den mellan de gang-
I Ueber den einheitl. Bau des Gehirns in den versch. Ins. Ordn. s. 5174.
58 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
lier, som motsvara abdominalganglierna, med undantag af-
sista och näst sista ganglierna, mellan hvilka kommissurerna
visserligen ha sträckt sig men ändå äro jemförelsevis korta.
På detta stadium stannar gangliekedjan till framemot larv-
periodens slut, då 4:de, 5:te och 6:te ganglierna') närma sig
hvarandra, 1 det kommissurerna dem emellan förkortas så
att slutligen en sammansmältning inträffar. Härvid närmar
sig först 5:te gangliet till det 4:de och sammansmälter der-
med. Skulle man söka något motsvarande stadium hos full-
bildade insekter, så torde detta vara att finna bland de lägsta
representanterna för steklarnes grupp, Phytospheces, hvilka ha
tre thoracalganglier, af hvilka det sista uppstått genom sam-
mansmältning af två, samt 7 abdominalganglier. Sedermer:
närmar sig äfven 6:te gangliet till de sammansmälta 5:te och
4:de och förenar sig med dem. Sin motsvarighet eger detta
stadium hos FEntomospheces samt hos en del solitära Hyme-
noptera aculeata, såsom Ammoplula, Cerceris. Dessa samman-
smältningar försiggå under sista delen af larvstadiet eller
under puppstadiets början. Sålunda har jag hos en nyss in-
spunnen men ännu ej förpuppad Camponotus-larv funnit alla
tre ganglierna sammansmälta, ehuru det 6:te ännu var tyd-
ligt afsnördt från de öfriga, under det hos en likaledes nyss
inspunnen men ännu ej förpuppad larv af Formica fusca alla
tre ganglierna ännu voro fria från hvarandra, ehuru skilda
genom blott mycket korta kommissurer.
Nästföljande förändring är den, att de 2:ne sista buk-
ganglierna, 1ll:te och 12:te, mellan hvilka kommissurerna
alltid varit jemförelsevis korta, närma sig hvarandra och sam-
mansmälta. Denna sammansmältning eger rum under första
delen af puppstadiet, och på detta om Vespidernas”?) erinrande
stadium stanna Y och 9 af de flesta Myrmicider (Myrmica,
Leptothorax, Tetramorium, Formicoxenus och Tomognathus)
hvilka ha fem abdominalganglier. Sista abdominalgangliet
har här sålunda uppstått af fyra ursprungliga ganglier. Hos
de öfriga, som blott ha fyra abdominalganglier (Camponotus,
Formica, Polyergus, Lasius, Tapinoma 92 och 4, samt Aner-
gates) sammansmälter under senare delen af puppstadiet ännu
!) Här liksom öfverallt betecknar jag undre svalggangliet såsom det 1:sta.
2?) Detta åtminstone beträffande getingarnes 4, som ha fem abdominal-
ganglier, af hvilka det sista uppstått genom fleres sammansmältning.
Emellertid ha getingarne olikt myrorna blott två thocacalganglier.
BIHANG TILL K. 'SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 18. 59
"ett bukganglion (10:de) med det sista gangliet. Detta senare är
sålunda hos de uppräknade slägtena bildadt genom fem ur-
sprungliga gangliers sammansmältning (enl. BRANDT af blott
3, en olikhet som förklaras deraf, att han endast undersökt
senare utvecklingsstadier), Att det oaktadt från ett sådant
ganglion blott utgå 3 par sidonerver, förutom ändnerverna,
förklaras deraf att de bakre nervparen ryckt hvarandra så
nära, att de slutligen sammansmält och numera utgå med
gemensamma så mycket tjockare rötter, såsom isynnerhet för-
hållandet hos Camponotus, Formica och Polyergus tydligt ut-
visar.
Beträffande svalgganglierna så har under utvecklingens
lopp undre svalggangliet, som ursprungligen var det största,
mistat sin öfvervigt öfver de öfriga. Någon antydan till detta
ganglions bildning genom sammansmältning af 3:ne enkla
ganglier har jag ej funnit hos de af mig undersökta embryo-
nerna. Sannolikt går denna antydan mycket tidigt förlorad.
Öfre svalggangliet, som i början anlägges inuti larvens huf-
vud, tillväxer hastigt och drager sig derunder i samma mån
tillbaka i 1:sta bålsegmentet, der puppans hufvud anlägges.
Beträffande öfre svalggangliets förhållande hos larverna lem-
nar FLÖGEL”) en kort antydan, till hvilken jag blott hänvisar,
då jag förut ej haft tillfälle att ingå 1 någon beskrifning af
detta ganglions struktur i det fullbildade stadiet.
Hvad beträffar kommissurerna mellan svalgganglierna så
framställas de af BRANDT pä hans afbildningar såsom ofant-
ligt långa under de tidigare stadier han undersökt, hvaremot
de under utvecklingens lopp hastigt afkortas. Något liknande
har jag aldrig fått se. Jag har alltid funnit dessa kommis-
surer temligen korta, ehuru de visserligen under puppstadiet
blifvit ännu mera afkortade.
Slutligen kan jag med afseende på nerverna för flyg-
muskulaturen tillägga att de främre af dessa, som under imago-
stadiet utgå strax bakom midten af kommissurerna mellan
de första thoracalganglierna, under början af puppstadiet hos
Camponotus utgå omedelbart framför mesothoracalgangliet.
Tr es
äringskanalens utveckling. Spinnkörtlar.
Larvernas tarmkanal har ej varit föremål för något om-
nämnande hos någon af de specielt myrmecologiska förfat-
2) Sid. 574.
60 —G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS I.EFNADSFÖRHÅLLANDEN.
tarne. Den erbjuder dock rätt mycket af intresse såväl ur
anatomisk som biologisk synpunkt.
Matstrupen förlöper såsom ett temligen jemntjockt rör
genom den främre tredjedelen af kroppen, hvarefter den vid-
gar sig till en föga rymlig kräfva. Bakom kräfvan samman-
drager sig tarmen till ett smalt men kort parti, motsvarande
cardialapparaten, på hvilket man hos embryot samt hos tidi-
gare larvformer ej ser något spår till någon kulformig an-
svälning. Några cuticularförtjockningar förekomma ej heller
för såvidt jag kan finna, utan cuticulan bekläder här temli-
gen tunn och jemn detta tarmpartis trånga lumen. Såväl
matstrupens som kräfvans cuticula är deremot fint och oregel-
bundet veckad. Muskulaturen är å matstrupen och kräfvan
jemförelsevis starkare än hos imago. Stark muskulatur finnes
äfven på det derpå följande cylindriska partiet. Detta senare
sänker sig liksom hos imago med en tappformig fortsättning
in 1 magtarmen, hvilken visar en högst egendomlig anord-
ning. Liksom hos Hymenoptera aculeata i allmänhet är dess
lumen baktill slutet, så att det ej står i kommunikation med
följande tarmdels. Denna anordning torde beteckna ett
qvarstående på embryonalstadiet, enär, som bekant, blott
magtarmen anlägges af entoderm, under det öfriga delar af
tarmkanalen uppstå såsom ektoderminstjelpningar, af hvilka
den bakres förening med magtarmen i detta fall (hos aculeaterna)
blifvit fördröjd till larvstadiets slut. Tarmväggen utgöres af ett
yttre längdmuskel och ett inre ringmuskellager, hvarefter följer
ett epithel af mycket stora, inåt tarmen breda men utåt gräns-
membranen afsmalnande celler (så hos Camponotus; hos To-
mognathus visa dessa celler en mera jemnbred form). Mellan-
rummen mellan dessa cellers smalare basaldelar utfyllas af korta
rundade celler. De förstnämnda cellernas inåt tarmens lumen
vettande väggar äro mycket förtjockade och afsätta en cuticula,
som framtill sluter sig rundt kring basen af det tappformiga
utskott, med hvilket, såsom förut nämnts, det efter kräfvan
följande smalt cylindriska tarmpartiet sänker sig in i mag-
tarmen. Här, liksom hos imago, bildas detta tappformiga
utskott på det sätt, att det cylindriska partiet blifvit lik-
som krängdt tillbaka öfver sin spets "så att det äfven har
en utvändig cuticularbeklädnad. Men i stället för att tarm-
cuticulan, såsom hos imago, upphör vid tappens bas, enär
magtarmen der saknar cuticularbeklädnad, fortsättes den
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. 'N:o 18. 61
hos larven af magtarmens baktill, liksom magtarmen sjelf,
blindt ändande och sålunda säckformiga cuticula. Det egen-
domligaste med denna cuticula är, att den under larvens till-
växt upprepade gånger afstötes för att genast ersättas af en
ny utomkring den samma befintlig. På ett framskridet sta-
dium har jag sålunda räknat ej mindre än 12 dylika kon-
centriska säckar, af hvilka de innersta och minsta äro de
äldsta. Framtill visa dessa säckar ett smalt rörformigt parti,
motsvarande den omkring tappen befintliga cylindriska delen
af magtarmen. De yttre säckarnes rör äro naturligtvis de
längsta, och sålunda ser man en mängd af i hvarandra info-
gade allt större och större rör sträcka sig från säckarne fram
emot tappen, som uppnås och omfattas blott af det yttersta
röret, tillhörande den sist afstötta cuticularsäcken. Dessa
säckar hållas utspända af de i magtarmen införda födoäm-
nena hvilkas osmältbara rester sedermera der qvarstanna så-
som en genom larvens hud synlig rund eller aflång massa.
Födoämnenas smältning och assimilation måste försiggå me-
dels diffusion genom säckarne. Vanligen är det blott de inre
säckarne som innehålla rester af födoämnen. De yttre förbli
genomskinliga så att man kan mycket tydligt urskilja såväl
deras koncentriska läge som de till dem hörande hvarandra
omslutande rören. Dessa säckar, som jag vill kalla med ett
gemensamt namn exkrementsäcken, äro hos Myrmicidernas
larver, 1 enlighet med magtarmens form, mera långsträckta
än hos Camponotidernas, der de ha en mera rundad form.
Strax före förpuppningen men efter inspinningen hos de
arter, som spinna kokong, afföres exkrementsäcken, i det
kommunikationen mellan mag- och ändtarmen genom af-
stötning af epithelet öppnas, och blir liggande i kokongens
bakre ända såsom en mörk aflång eller rundad massa, hvil-
ken äfven utvändigt är synlig och hittills blifvit helt enkelt
kallad: larvens exkrementer.
På ett framskridet embryonalstadium har jag hos Cam-
ponotus redan sett 2 säckar bildade, på ett något tidigare
blott en. Säcken är hos embryot fyld med en cellwulös massa,
näringsgula, hvilken isynnerhet hos Camponotus gör sig märk-
bar genom sin ockra-gula färg. Äfven hos nykläckta larver
finner man stundom en del af dessa celler, hvilka sedermera
bilda en formlös gulaktig rest, som inom kort uppblandas
med rester af andra näringsämnen.
62 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
[Liknande koncentriska exkrementsäckar har jag funnit
hos getingarnes larver, hos hvilka de före förpuppningen af-
föras, liksom hos myrorna. De ha hos getinglarverna en
mycket mera långsträckt form, enär magtarmen der intager
största delen af kroppens längd. Hos humlornas larver, som
likaledes ha sluten magtarm, har jag dock ej funnit någon
afstötning af cuticularsäckar|].
Omedelbart nedanför magtarmen mynna vid »tunntar-
mens» början 4 mycket stora malpighiska kärl, hvilkas celler
äro synnerligen stora och tydliga. Tunntarmen är kort och
smal men visar vid inmynnandet af de malpighiska kärlen ett
vidare och något afsatt parti. Den öfvergåri en vidare tjock-
tarm, hvilkens epithel ursprungligen temligen likformigt be-
kläder dess lumen men under utvecklingens lopp tenderar
att koncentrera sig i långsträckta grupper. Såväl tjocktar-
mens som den derpå följande korta ändtarmens muskulatur
är betydligt starkare än hos imago.
Då exkrementsäcken blifvit afförd, sammandrages mag-
tarmen och blir jemförelsevis mycket smal. Den visar sig
vid denna tid fyld af en massa stora celler, hvilka utgöras
af det afstötta epithelet, som torde till följd af sin fetthalt
användas till näring under de bildningsprocesser som för-
siggå under puppstadiet. Detta epithel ersättes af ett nytt
(kanske de ofvan omnämnda mellan de långa cellernas smala
basaldelar befintliga korta cellerna) hvilket ej afsätter någon
cuticula.
Mellan larvens 4 stora malpighiska kärl visa sig vid
denna tid talrika mycket smala (omkr. !/, af de förras bredd)
och korta nya, hvilka efter förpuppningen hastigt tillväxa,
så att de inom kort bli lika stora som de primära, hvilka
under tiden betydligt reducerats.
Samtidigt härmed har epithelet i tjocktarmen koncentre-
rat sig i långsträckt aflånga grupper, som på detta stadium
mycket erinra om motsvarande bildningar hos getingarne. Seder-
mera koncentreras de yttermera och afkortas, under det cellerna
tillika bli större. Dessa epithelgrupper, som hos Campono-
tiderna äro 6, hos Tapinoma och AR 3, bilda an-
lagen till »tarmvårtorna>.
Cuticalarförtjockningar visa sig i det SER kräfvan be-
fintliga tarmpartiet, och redan då puppans facettögon antagit
mörk färg har tarmkanalen antagit sin definitiva form.
BIHANG TILL KK. SV. VET.SAKAD. HANDL. BAND 1. N:O: 18: 63
Sedan ofvanstående beträffande larvernas tarmkanal redan
nedskrifvits, har jag blifvit uppmärksam på några meddelan-
den af GANIN!?) hvilken jag finner med några ord omnämna
tarmkanalen hos larver af Formica och Myrmica. Han säger
derom följande: »Bei Ameisen und Myrmica vereinigt sich
der blinde Hinterdarm mit dem Mitteldarm vor der Ver-
puppung in 2zwei ÅAbsätzen; zuerst erfolgt die Ausstossung des
encystirten Inhalts des Mitteldarmes (der veränderte Ueberrest des
Nahrungsdotters) und darauf wird die weisse verjettete wurst-
förmige Masse mit einer grossen Anzahl kernhaltiger Epithel-
zellen des Mitteldarmes der Larve ausgestossen. Häistolytische
Processe kommen dabei nicht vor; das neue Epithel bildet sich
unmäittelbar aus den Zellen des alten.»
GANIN afser tydligen med »des encystirten Inhalts des
Mitteldarmes> den af mig s. k. exkrementsäcken, hvilken, så-
som jag förut nämnt, dock innehåller ej blott rester af närings-
gulan utan äfven af alla af larven upptagna födoämnen. Hvad
åter beträffar det derefter afstötta epitelet i magtarmen måste
jag fasthålla vid hvad jag redan sagt härom, nemligen att det
afstötta epitelet qvarstannar 1 tarmen för att så småningom för-
brukas under puppstadiet. Att det ej afföres före förpupp-
ningen, såsom GANIN tyckes mena, kan jag med visshet påstå.
Larvernas spinnkörtlar utgöras af långa förgrenade, tar-
mens främre del omslingrande körtelrör, hvilka framåt förena
sig till ett på hvardera sidan under tarmen förlöpande tjockare
rör. Båda dessa rör förena sig ett stycke bakom hufvudet till
en gemensam, på labium mynnande utföringsgång. Epithel-
cellerna i dessa rör äro stora och ha mycket stora kärnor,
hvardera innehållande talrika småkärnor. Tunica intima är
öfverallt fint tvärstrimmig, hvilket ger den ett tracheliknande
utseende. Kort innan de båda utföringsgångarne förena sig
till den gemensamma visa de en af mörkare färgad cuticula
utmärkt insnörning, nedanför hvilken de båda gångarne få
betydligt tjockare väggar. Vid denna insnörning har jag hos
Camponotus sett några korta aflånga körtelsäckar mynna. Hos
Camponotus och öfriga arter, hvilka alltid spinna kokonger,
är epithelet betydligt tjockare och de båda körtelrören före
sin förening till den gemensamma utföringsgången försedda
med hvar sin utvidgning, ett slags reservoir för sekretet, af
) Protocolle der V. Versammlung vrussischer Naturforscher im September
1876 (Zeitschr. f. wiss. Zool. Bd XXVIII, s. 386).
64 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
hvilket den strax före inspinningen är fyld. Denna utvidg-
ning saknas eller är blott svagt antydd hos Myrmicider samt
hos öfriga ej kokongspinnande larver hos hvilka strax före
förpuppningen de med mycket tunnt epithel försedda rören
äro tomma. Redan hos embryot har jag sett spinnkörtlarne
väl utvecklade, men sin största utveckling nå de omedelbart
före inspinningen. Någon vexling förekommer i den gemen-
samma utföringsgångens längd. Så t. ex. är denna längre hos
Camponotus än hos Formica och isynnerhet än hos Myrmiciderna.
Om spinnkörtlarnes slående öfverensstämmelse med protho-
racalkörtlarne hos imago har jag redan vid beskrifningen af de
senare talat, liksom jag äfven på samma gång uttryckt min
förmodan, att det är spinnkörtlarne som i ett under puppsta-
diet reduceradt skick qvarstå hos de fullbildade myrorna i
form af prothoracalkörtlar.
Beträffande giftapparatens och genitalsystemets anläggning
och utveckling hos larverna hänvisar jag till DEWITZ uppsats:
Ueber Bau und Entwickelung des Stachels der Ameisen!?). För-
fattaren framhåller der att samtliga till giftapparaten hörande
delar utom stickborsten anläggas 1 12:te bålsegmentet hos den
redan fullvuxna larven. Stickborsten härstamma deremot,
såsom jag redan förut haft tillfälle att omnämna, från det
näst föregående (1l:te) segmentet. Genitalorganen anläggas
i bakre kanten af 10:de segmentet. Efter inspinningen skjuta
sig de 3 sista segmenten in i hvarandra, hvarvid anlagen till
gift- och generationsorganen rycka hvarandra närmare. De
båda ovarialanlagen sammansmälta i sin bakre ända till ett
gemensamt parti, anlaget till vagina, (uterus DEWwitz) hvilket
sammanhänger med 10:de segmentets bakre kant, der äfven
generationsöppningen uppstår.
Könskaraktärer; öfvergångsformer och systematiska
egendomligheter.
I hvarje myrsamhälle förekomma, åtminstone tidtals,
minst tre slags hvarandra betydligt olika individer: hanar
(3), befruktningsskickliga honor (9) samt arbetare (5). Af
dessa olika slags individer förekomma arbetarne konstant un-
der alla årstider, hvaremot ”hanarne endast träffas periodiskt,
hvilket senare äfven delvis är fallet med honorna, ity att
1) Zeitschr. f. miss. Zool. Bd XXVIII sid. 539.
'
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 65
dessa periodvis träffas i större mängd för att sedermera re-
duceras till ett fåtal eller blott en enda. Undantagsvis sak-
nas till och med denna enda hona, hvarvid samhället bildas
af uteslutande arbetare.
Hanarne utmärka sig, förutom genom sina generations-
organ, genom åtskilliga könskaraktärer af mer eller mindre
sekundär beskaffenhet. De sakna kloak, ha alltid 7-ledad ab-
domen samt i regel smärtare kroppsbygnad än honor och ar-
betare. Hufvudet är mindre samt vanligen mer eller mindre
rundadt. Mundelarne äro ofta mycket reducerade; särskildt
äro mandiblerna ofta mycket svagt utvecklade, ett förhållande
som står i samband med hanarnes sysslolösa lefnadssätt. Den
svagare utvecklingen röjer sig icke blott i mandiblernas
spensligare och tunnare beskaffenhet utan framförallt i tugg-
kantens form. Hos slägtet Camponotus, hvars honor och ar-
betare ha breda, kraftiga, på inre sidan konkaverade, med
groft tandad, i öfre hörnet skarpt vinklad tuggkant försedda
mandibler, äro hanarnes mandibler smala, platta, med i
öfre hörnet starkt afrundad tuggkant, som är hel och skä-
. rande, blott med en enda stor tand i nedra hörnet. Hos ha-
narne af slägtet Lasius äro förhållandena i regel desamma;
dock äro mandiblerna här något mera bugtiga och jemförelse-
vig bredare. De båda racerna af L. umbratus bilda ett un-
dantag, i det deras hanar ha tandad tuggkant på sina man-
dibler. Bred och tandad tuggkant har äfven hanen af Tapi-
noma, men dess mandibler äro plattare och tunnare än hos
arbetaren. Hos slägtet Formica ha de flesta arternas hanar
mandibler med skärande tuggkant och blott en enda tand i
nedre hörnet. Men tu. onten är ej afrundad 1 öfre hörnet,
såsom hos de förutnämnda slägtena, utan vinklad liksom hos
arbetaren. Blott hanen af F. sanguinea har mandibler med
tandad tuggkant.
Af sl. Polyergus ha redan honan och arbetaren starkt
ombildade mandibler, i det den smala och skärformiga man-
dibeln utlöper i en spets. Hos hanen af samma slägte äro
mandiblerna jemförelsevis ännu mycket smalare och svagare
bygda men föröfrigt af något så när liknande form. Bland
Myrmicidhanarne har Anergates platta mandibler med afrun-
dad spets utan afsatt tuggkant. Mandiblerna nå ej tillsam-
mans och äro sålunda rudimentära. Ånnu mera rudimentära
äro de hos Formicoxenus, hos hvilken deras nedre hörn, som
1)
66 GG. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
eljes är det mest framspringande, är snedt afskuret och run-
dadt, hvaremot det öfre hörnet är något framskjutande. Hos
racerna af Leptothorax acervorum äro mandiblerna korta och
smala, med afstött och otandad spets. Mandibler med tandad
tuggkant ha deremot hanarne af Leptothorax tuberum samt af
slägtena Solenopsis, Tetramorium och Myrmica.
Sinnesorganen äro deremot oftast högre utvecklade hos
hanarne än hos honor och arbetare. I regel ha de en an-
tennled mer än honorna och arbetarne, en regel från hvilken
inga undantag finnas bland Camponotiderna. Några Myrmict-
der afvika dock härutinnan. Hos Anergates ha nemligen både
hane och hona l1l1-ledade antenner. Hos Solenopsis äro ar-
betarens antenner 10-, honans 11- och hanens 12-ledade. Hos
Tetramorium (och så äfven hos det sydeuropeiska slägtet
Strongylognathus) äro hanens antennleder blott 10, under det
både honan och arbetaren ha 12-ledade antenner. Bland Po-
neriderna har den ergatoida hanformen af Ponera punctatis-
sima samma ledantal som honor och arbetare.
Synförmågan är på ett enda undantag när starkare ut-
vecklad hos hanarne än hos sambhällets öfriga individer; 1
regel är den betydligt öfverlägsen. Hanarne ha 3 stora punkt-
ögon på pannnan”) och de sammansatta ögonens facetter äro
betydligt talrikare än hos honor och arbetare.
Så ha t. ex. enligt FOREL
3 af Formica pratensis omkr. 1,200, 9 830, 3 nära 600,
> > Tapinoma erraticum > 400, > omkr. 260, » omkr. 100,
>» > Solenopsis fugax mer än 400,» > 20033 blotti6==9!
Anmärkningsvärdt är det undantag från denna, såsom
det tycks, eljes allmänna regel, som jag funnit hos Anergates
atratulus, hos hvilkens hane jag räknat blott omkring 70 fa-
cetter, då deremot honan, enligt ForeL, har 90. Detta för-
hållande har sin sannolika förklaringsgrund i Ånergates-hanens
uteslutande underjordiska lefnadssätt. Äfven hos hanen af
Formicoxenus, som aldrig lemnar sin födelsestack, har jag
funnit tendens till en dylik reduktion af synförmågan. Un-
der det nemligen honan enligt ForELr har omkr. 100 facetter,
har jag hos hanen räknat blott omkr. 110, ett antal som så-
lunda är honans föga öfverlägset.
!) Ett märkligt undantag från denna eljes allmänna regel bildar den
egendomliga ergatoida formen af de dimorfa hanarne af Ponera punc-
tatissima.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 67
De flesta myrhanar äro utrustade med flygförmåga, i
samband hvarmed deras thorax har en med honornas nära
öfverensstämmande byggnad. Prothorax är mycket liten,
stundom nästan betäckt på öfre sidan af mesonotum. Meso-
thorax, som omsluter och bildar fäste för flygmusklerna, är
mycket starkt utvecklad, och dess olika delar äro tydligt af-
satta från hvarandra. Tvänne svenska myrhanar, ÅAnergates
och Formicoxenus, sakna vingar och tillhöra sålunda dessa
sällsynta undantag, i hvilka hanarne ha mindre utvecklade
locomotionsorgan än honorna. Hos Anergates har thorax,
oaktadt saknaden af vingar och flygmuskulatur, behållit un-
gefärligen den typiska formen, i det de olika delarne af me-
sonotum äro tydligt afsatta från hvarandra, hvarjemte vingar-
nes artikulationsställen icke blott tydligt kunna urskiljas utan
oftast uppbära mer eller mindre tydliga vingrudiment i form
af små oregelbundna och skrynkliga utskott. Muskulaturen
har här bortfallit men muskelfästena qvarstå. Hos Formi-
coxcenus-hanen saknas såväl vingrudiment som i regeln äfven
insertionsställen för vingar; de olika delarne af notum ha
sammansmält liksom hos arbetarne, mesonotum har under-
gått en stark reduktion, i samma mån som flygmusklerna re-
ducerats, hvaremot pronotum fått samma egendomliga form
som hos arbetaren. /
Emellertid har jag funnit några få Formicoxenus-hanar,
som visat tendens till återgång till den typiska thoracalbild-
ningen, i det pronotum genom en fördjupad sutur varit
afsatt från mesonotum samt gränserna för såväl scutellum
som postscutellum på samma sätt markerade; hos dessa fin-
nas dessutom mer eller mindre tydliga insertionsställen för
vingar. T. IV, fig. 2 framställer några dylika återgångsstadier.
På fig.a ser man scutellum utmärkt genom en otydlig sutur.
På fig. b tillkommer dessutom en otydlig sutur mellan pro-
och mesonotum. På fig, c är äfven postscutellum genom en
mycket tydlig sutur afskild från metanotum. Fig. c, fram-
ställer samma thorax sedd från sidan, hvarvid man finner att
sceapula mot vanligheten hos dessa hanar är genom en sutur
skildt från mesosternum samt att insertionsställen för fram-
vingar äro tydligt utmärkta ”?).
1) Jag vill här begagna tillfället att påpeka en missuppfattning af ANDRE
som i sitt Supplement aux species des Formicides, sid. 12 refererar
min upptäckt af den ergatoida Formicoxenus-hanen och dervid med-
68 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Utom de tvänne ofvannämnda är det blott tvänne af de
utom Sverige förekommande myrarterna som utmärka sig ge-
nom vinglösa och arbetareliknande hanformer, nemligen Po-
nera punctatissima och Eciton hamatum. Hos båda dessa till-
kommer egendomligheten af dimorfism hos hanarne, i det
utom dessa vinglösa arbetareliknande hanformer vingade ha-
nar finnas, i habitus liknande typiska myrhanar.
Beträffande Ponera punctatissima, uttalade jag redan vid
meddelandet”) af min upptäckt af Formicoxenus-hanen såsom
min åsigt, att den s. k. Ponera androgyna, hvilken dit-
tills af ForeEL blifvit ansedd för. en hermafrodit, vore att
betrakta såsom en arbetareliknande hanform, analog med den
hos Formicoxenus, och att sålunda P. punctatissima hade di-
morfa hanar. Den ergatoida formen. androgyna, är 1 ännu
högre grad än Formicoxenus-hanen arbetareliknande, i det
icke blott thorax erhållit arbetarebyggnad utan äfven man-
diblerna, hvarjemte hufvudet saknar oceller och antennle-
dernas antal reducerats till detsamma som hos arbetarne.
Helt nyligen har D:r WiznH. MiäLrrer tillsändt mig en
uppsats ?), i hvilken han omnämner sig ha i Brasilien funnit en
FLabidus tillsammans med Eciton hamatum under sådana om-
ständigheter att det numera kan anses utom allt tvifvel att
delar att jag skulle funnit öfvergångsformer mellan hanar och ar-
betare i afseende på utvecklingen af oceller och generationsorgan.
Dessa öfvergångsformer existera mellan honor och arbetare. Mellan
de senare och hanarne kan naturligtvis, särskildt beträffande gene-
rationsorganen, ingen öfvergång ega rum.
Till en annan missuppfattning har Sir JOHN LUBBOCK gjort sig
skyldig då han i sina »>Recent observations on the habits of Ants, Bees,
and Wasps> antyder att jag skulle ådagalagt någon dimorfism hos
Formicoxenmus-hanarne, så att jag skulle tillskrifva arten såväl en be-
vingad som en vinglös hanform. Denna framställning är alldeles
oriktig, enär jag tvärtom framhållit att den vinglöse och arbetare-
liknande hane, som jag beskrifvit och afbildat, är den enda hittills
kände Formicoxenus-hanen. ANDRÉ hade redan förut hänfört den
Formicoxenus oriktigt tillskrifna bevingade hanen till slägtet Asemor-
hoptrum (numera Stenamma; Spec. des Form. sid. 271). Sjelf har
jag aldrig sett denna vingade hane men har ingen anledning att be-
tvifla befogenbeten i ANDRE's åtgärd, helst som hvarken Sir J. LUB-
BOCK sjelf eller någon annan författare framstält den ringaste invändning
mot densamma. Emellertid förefaller det mig ej osannolikt att genom
tillfällig återgång bevingade Formicoxenus-hanar skulle kunna uppstå,
i hvilket fall sålunda en tillfällig handimorfism skulle existera i lik-
het med hvad som regelbnndet är fallet hos Ponera punctatissima,-
hvars nuvarande stadium i detta hänseende sannolikt en gång pas-
serats af Formicoxenus.
1 Öfvers. af Kongl. Vet.-Ak. Förh. 1884, N:r 8, sid. 48.
2) Beobachtungen an Wanderameisen. (»Kosmos>, 1886. Bd I)
BIHANG TELL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 69
de förut under ett särskildt slägtnamn beskrifna Labidus-for-
merna äro hanar till Feiton-arter. Men dessutom hade han
i boet hos samma Hoeciton hamatum funnit några i kokonger
inspunna högst egendomliga puppor, hvilka af FOorEL kon-
staterats tillhöra en ergatoid hanform, hvilken sålunda skulle
vara den tredje kända dylika. FORrREL, som numera öfver-
gifvit tanken på hermafroditism och accepterat min åsigt om
dimorfism hos hanarne, betecknar dessa arbetareliknande han-
former såsom komplementärhanar”!) (>Ersatzmännchen>). En-
ligt W. MiLLrERr stöder han denna slutsats »durch die Ana-
logie der Termiten, bei denen (nach Fritz MuLrLer) Ersatz-
männchen und Ersatzweibehen vorkomrmmen, sowie durch das Vor-
kommen fligelloser Männchen bei anderen Ameisen, die ebenfalls
als dimorphe Männchen aufzufassen sein durften.>
Benämningen >Ersatzmännchen» finner jag såväl vilse-
ledande som oriktig i detta fall, då man genom förhållandet
med Formicoxenus känner att dessa hanar, långt ifrån att
spela någon biroll, i stället äro de för arten väsendtligaste
och sannolikt äfven hos de öfriga arterna, liksom det redan
skett hos Formicoxenus, komma att göra de vingade hanarne
öfverflödiga. Jag anser mig i detta fall böra påpeka ett ny-
ligen utkommet, synnerligen intressant arbete”) af D:r GUSTAV
MAYR om de i fikon lefvande små stekelarterna, hvilket för-
fattaren haft vänligheten tillsända mig. Författaren anför
der åtskilliga fall af handimorfism, hvilka ega en slående
likhet med de ofvan hos myrorna omnämnda. Så t. ex. har
af de dimorfa hanarne af Aöpocerus inflaticeps den med rudi-
mentära vingar starkare utvecklade och annorlunda formade
mandibler än den vingade hanen; dessutom äro ocellerna
mycket mindre eller saknas, och mesonotum är sammansmält
till ett enda stycke. De vinglösa hanarne af Crossogaster af-
vika från de bevingade utom i ofvan anförda karaktärer äfven
derutinnan att antennerna äro kortare och bestå af färre le-
der; ocellerna saknas och facettögonen äro mindre (jfr. förh:
mellan de båda hanformerna af Ponera punctatissima). Enligt
MaAYR försiggår parningen inuti fikonen. Men då sannolikt
de vinglösa hanarne äro vida bättre lämpade för det in-
SIE Ee a Ssrda 02:
2) Feigeninsecten (Aus den Verh. der k. k. zool. bot. Gesellschaft in
Wien, Jahrg. 1885).
70 oG. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
skränkta utrymmet inuti fikonen, så finner han troligt”), att
dessa hanar så småningom skola tilltaga i antal, de vingade der-
emot aftaga, till dess de fullständigt försvinna, hvilket å an-
ära sidan skulle förklara det förhållandet, att redan nu så
många slägten af dessa i fikon lefvande steklar blott ha ving-
lösa hanar.
D:r ForREL framhärdar. såsom af D:r W. MäLrLErs ofvan
citerade uppsats framgår”), i den falska jemförelsen mellan
termiter och myror, hvilken jag redan förut haft tillfälle att
bemöta”). Då han redan förut ansett sig kunna med stöd
af Fritz MuäLLERS undersökningar öfver termiterna”) kunna ut-
tala den meningen att de ergatoida myrhanarne vore att be-
trakta såsom arbetare af hankön, analoga med de hos termi-
terna förekommande har jag uttalat mig deremot hufvud-
sakligen af de skäl att hos termiterna arbetareklassen upp-
stått ur ett primärt, outveckladt stadium, hvaremot hos my-
rorna arbetarne uppstått ur det fullt utbildade honstadiet
genom förkrympning af vissa förut funktionsmässiga organ-
system. Fritz Mörner säger sjelf derom): »Bei den Haut-
fliglern liegt die Brutpflege den Weibchen ob; wenn bei
ihnen ein besondern Stand fir die Brutpflege sich bildete, so
war zu erwarten, dass er von den Weibehen sich abzwei-
gen, aus verkimmerten Weibchen bestehen werde. Bei den
Termiten dagegen scheint es kaum 2weifelhaft, dass die beson-
deren Stände der Soldaten und Arbeiter nicht aus den gefligel-
ten Thieren, sondern aus deren Jugendzuständen hervorgegan-
gen sind, und wenn dem so ist, so liegt natiärlich kein Grund
vor fir den Ausschluss eines der beiden Geschlechter.» Att verk-
ligen arbetarne i sin utveckling passera ett med honornas ana-
logt stadium framgår bland annat af Dewitz' undersökningar"),
vid hvilka han funnit att arbetarelarverna af F. rufa ha anlag
till vingar, som nå sin största utveckling under det äldre larv-
stadiet för att under puppstadiet reduceras... Sjelf har jag
iakttagit liknande vinganlag hos arbetarepuppor af Campo-
notus.
4) Jen. nat. Zeitschr., T. VII, s. 333.
IRC STO. DD
5) Beiträge zur postembryonalen Gliedmassenbildung bei den Insecten
(Zeitschr. fir wiss. Zool. 1878, sid. 82.)
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 71
Såsom .en för de flesta vingade myrhanar gällande karak-
tär kan slutligen anföras, att bi-klornas häftflikar nå en betyd-
ligt starkare utveckling än hos honor och arbetare, ett förhål-
lande som sannolikt står i samband med parningsakten. För-
öfrigt utmärka sig de vingade myrhanarne genom sin öfver-
vägande mörka färg äfven i de fall då honor och arbetare äro
ljust färgade. Hos Anergates är förhållandet omvändt, i det
honan är svart och hanen smutsgul. Hos Formicozenus (och
så äfven hos »Ponera androgyna») visar hanen äfven i färgen
öfverensstämmelse med arbetaren.
De funktionsmässiga honorna, eller, för att använda ett
kortare uttryckssätt, drottningarne, äro i början alltid försedda,
med vingar!), ehuru dessa efter parningen bortryckas eller af-
falla af sig sjelfva. De ha alltid blott sexledad abdomen och
utmärka sig genom en klumpigare kroppsform samt större huf-
vud än hanarne. I likhet med dessa ha de tre tydliga punkt-
ögon; facettögonen äro deremot reducerade såväl till omfån-
get som till facetternas antal. Antennerna äro kortare och
tjockare än hanarnes och ledantalet understiger vanligen ho-
nornas med 1. [Om könskaraktärer i nervsystemet se sid. 29].
Mundelarne äro hos de flesta honor väl utvecklade, i det
mandiblerna äro försedda med en bred tandad tuggkant såsom
hos arbetarne. Undantag härifrån bilda bland de svenska myr-
arterna blott slägtena Polyergus och Anergates. Hos honan
af Polyergus äro mandiblerna af samma beskaffenhet som hos
arbetarne, d. v. s. de äro skärformiga och utlöpa i en spets.
Hos Anergates-honan är mandiblernas tuggkant skärande och
blott i nedre hörnet försedd med en tand. Ovarierna äro väl
utvecklade och ett receptaculum seminis finnes alltid. Honorna
äro liksom arbetarne utrustade med en giftapparat, bestående
af tvänne slingrande körtelrör, hvilka inmynna i den med ring-
formiga muskelband ofta utrustade giftblåsan. I samband
med dennas utförimgsgång står en »bikörtel> af betydlig
storlek och mycket vexlande form. Giftblåsans utförimgsgång
står hos de flesta Myrmicider i förbindelse med en stickande
gadd, hvilken deremot hos Camponotiderna är mycket reduce-
rad och ombildad. Såsom en mycket väsentlig olikhet kan
!) Ett undantag härifrån bilda de besynnerliga exotiska Dichthadia-
arterna, hvilka numera anses vara de hittills okända honorna af en
del Dorylider. Dessa egendomliga Dichthadia-former sakna äfven så-
väl facettögon som oceller och ha en föga myrliknande habitus.
72 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
slutligen anföras att honor och arbetere ha en genom instjelp-
ning af de 3:ne sista förkrympta abdominalsegmenten bildad
kloak i hvilken öfverst analöppningen befinner sig, derunder
gadden med giftapparatens utföringsgångar samt underst genera-
tionsöppningen. Hos Dolichoderiderna finnas dessutom öfver
analöppningen mynningarne för analkörtlarne.
Arbetarne, som utgöra den stora massan i myrsamhället
äro honor som ombildats till en form, hvilken gör dem lämp-
liga att utföra de mångfaldiga inom ett myrsambhälle förefal-
lande göromålen. Deras ovarier äro betydligt reducerade till
såväl äggrörens storlek som deras antal, hvilket senare ofta är
högst ringa. Heceptaculum seminis saknas och förträngningen
af den yttre generationsöppningen omöjliggör parning. Arbe-
tarne sakna alltid vingar,!) och i samband dermed har deras
thorax undergått en högst egendomlig ombildning. För att
kunna lemna en tydlig föreställning om den försiggångna för-
ändringen är det nödvändigt att erimra om hufvuddragen af
flygtmekanismens muskulatur och i samband dermed äfven
denna senares muskelfästen hos myrhonorna.
På en tvärgenomskärning af en myrhonas (eller hanes)
thorax omedelbart framför framvingarnes bas finner man att
det mesosternala sidostyckets kant vid vingbasen skjuter längre
ut åt sidan än den ofvan vingbasen befintliga kanten af meso-
notum, hvilket deremot skjuter ned något litet innanför kan-
ten af sidostycket, ungefär som i en fals. På kanten af sido-
stycket och fästad dervid medels ligament hvilar vingens bas,
hvilkens fortsättning kröker sig ned i mellanrummet mellan
det mesosternala sidostyckets kant och kanten af mesonotum;
der befinna sig äfven de med vingbasen förenade, accessoriska
små chitinstycken, som tillsammans bilda vingens ledgång och
bestämma dess rotation. Den nämnda fortsättningen af ving-
basen är äfven medels ligament förenad med kanten af meso-
notum. Då nu mesonotum öfverallt är rörligt förenadt med
angränsande delar af thorax, inses lätt att en depression af
mesonotum på samma gång utöfvar ett tryck nedåt på ving-
basens såsom en häfstång fungerande fortsättning, till följd
hvaraf vingen kommer att lyftas. En höjning af kanten af
!) I samband härmed kan jag nämna att de blåsformiga utvidgningar af
trachéerna, som hos honor och vingade hanar finnas i främre delen af
thorax och i abdomens sidor och hvilkas sannolika betydelse är att
underlätta flygten, saknas hos arbetarne.
BIHANG TILL K. SV. VET-AKAD. HANDL. BAND 11. N:0 18. 73
mesonotum på den punkt der vingbasens fortsätning har sitt
fäste har deremot naturligtvis vingens sänkning till följd. Så-
som bekant, stå hos de flesta insekter hufvudmassorna af de
flygten förmedlande musklerna ej i direkt samband med vin-
gen utan verka hufvudsakligen på de vingbasen omgifvande,
med hvarandra rörligt förenade delarne af thorax. De ome-
delbart på sjelfva vingbasen eller de accessoriska chitinstyc-
kena fästa musklerna äro jemförelsevis ytterst obetydliga och
torde snarare reglera formen af vingens rörelser än sjelfva i
någon afsevärd mån åstadkomma dem.
Mäktiga muskelmassor sträcka sig deremot från pronotum
och den nedböjda främre kanten af mesonotum till scutellum,
postscutellum och metanotum!). På hvardera sidan om dessa
längsmuskler förlöper ett annat snedt triangulärt muskelknippe
från den framför mellanbenen nedskjutande delen af mesoster-
num snedt uppåt och framåt till det egentliga mesonotum längs
hvars undre yta det är fästadt?). Genom kontraktionen af
dessa senare muskler drages det rörliga mesonotum nedåt och
något bakåt, en rörelse som genom sin inverkan på vingens
häfstång vrider sjelfva vingen uppåt och framåt. De förut-
nämnda längsmusklernas sammandragning har åter till följd att
bugtigheten af mesonotum ökas, i det dess främre kant när-
mas den bakre, hvarvid till följd af elasticiteten sidokanterna
höjas. Då vingens häfstång följer denna sidokantens rörelse,
åstadkommer detta hos vingen sjelf en sänkning.
Sänkningen af bakvingen åstadkommes genom dessa sam-
ma längsmusklers kontraktion. För dess höjning har jag ej
funnit någon särskild muskel, men denna torde åstadkommas
vid det nyssnämnda sternodorsala muskelknippets kontraktion,
genom tryckningen af mesonotum på scutellum och postscu-
tellum .
En längdgenomskärning af en arbetares thorax visar att
dessa ofvannämnda till flygapparaten hörande väldiga muskel-
massor nästan fullständigt försvunnit. Detta är särskildt fallet
med de längsgående muskelknippena, som hos den bevingade
honan intaga allra största delen af den rymliga thorax. Af
de triangulära sternodorsala muskelknippena återstå blott det
jemförelsevis obetydliga parti, som hör till mellanbenens rörelse-
apparat. I samband med denna förändring af muskulaturen
1) Grand dorsal Amans (Etude de Vorgane du volchez les Hyménoptéres)
2) Sternalidorsaux Amans.
74 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
står en synnerligen i ögonen fallande förändring af muskel-
fästena, d. v. s. de olika delarne af det thoracala chitinske-
lettet. Vissa delar ha i mån af bristande användning högst
betydligt reducerats till sin storlek, hvaremot andra delar, som
bilda fäste för hos arbetarne mera använda och till följd deraf
ansenligare muskler, rönt en starkare utveckling och formför-
ändring. Delar, som förut voro med hvarandra rörligt förenade
till förmedlande af vingarnes rörelser, ha mer eller mindre fast
sammanvuxit med hvarandra, hvarvid sammanväxningen än
skett så fullständigt, att intet spår till suturer kan skönjas
mellan de sammanvuxna delarne, än kan spåras i de mer eller
mindre otydliga suturer, som beteckna de sammanvuxna delar-
nes gränser. Bland de delar, som undergått den väsentligaste
förändringen, märkes först och främst egentliga mesonotum. Un-
der det hos honan mesonotum intager nästan hela bredden af
thorax samt, betraktadt från öfre sidan. mer eller mindre full-
ständigt betäcker det jemförelsevis obetydliga pronotum, har-
arbetarens mesonotum reducerats till ett jemförelsevis kort och
smalt parti, som till följd af den ofantligt starka utvecklingen
af pronotum fått sitt läge betydligt längre tillbaka, ungefär
på ryggens midt. Dess hos honan, till fäste för längsmusk-
lerna, öfver pronotum mer eller mindre vertikalt nedböjda fram-
kant har med denna funktions upphörande fått lemna rum för
den starkare utvecklingen af pronotum. Detta senare bildar
hos arbetaren det bredaste partiet af thorax, och dess ökade
storlek står i samband med en starkare utveckling af fram-
benens muskler. Den bakre sluttande delen af metanotum.
.som hos honan bildar fäste för större delen af de längsgående
muskelmassorna och sannolikt derför har synnerligen stark
stupning, är hos arbetarne, åtminstone af de flesta Campono-
tider betydligt mindre brant sluttande. De sammansmältnin-
gar, som egt rum mellan delar, som hos honan äro med hvar-
andra rörligt förenade, äro af betydligt vexlande beskaffenhet
hos de olika slägtena. Hos Camponotus har prothorax bibe-
hållit sin fullständiga rörlighet mot mesothorax under det
hos öfriga slägten föreningen mellan dessa parti är mer eller
mindre fast. Hos många Myrmicider försvinner till och med
suturen mellan pro- och mesonotum fullständigt. Hos samt-
liga arbetare sammansmälta egentliga mesonotum, scutellum, de
mesosternala sidoflikarne och scapulae med hvarandra, hvar-
vid egentliga mesonotum tillsammans med scutellum bildar en
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. TY)
buckelformig upphöjning på ryggens midt hos Formica, Po-
lyergus, Lasius och Tapinoma. Hos Camponotus deremot bil-
dar öfre konturen af pro- och mesothorax en temligen jemn
linia, hvilket äfven är fallet hos Myrmiciderna. Med de med
egentliga mesonotum sammanvuxna delarne sammansmälter äfven
egentliga mesosternum, hos de flesta utan spår till sutur mellan
scapula. Postscutellum har jemte de under densamma belägna
sidoflikarne sammanvuxit med metanotum, hos de flesta utan
spår till sutur. Hos t. ex. Camponotus ser man dock en otyd-
lig sutur mellan postscutellum och metanotum. Å andra sidan
sammanväxer postscutellum ofta äfven med scutellum utan
någon sutur dem emellan; så t. ex. hos Formica, der post-
scutellum för öfrigt är starkt hopdragen och bildar den lägsta
delen af thorax emellan de puckelformigt uppstående meso-
och metanotum. En sådan insnörning förekommer föröfrigt
allmänt hos Formiciderna, med undantag af Camponotns, samt
hos flere Myrmicider. Hos Camponotus är postscutellum i
jemnhöjd med såväl meso- som metanotum och är begränsad
från båda genom mer eller mindre tydliga suturer. Deremot
försvinner hos Camponotus suturen mellan mesosternum och
sidodelarne af metanotum nästan fullständigt.
DEwitz påvisar!) att de fullvuxna arbetarelarverna ha väl
utvecklade »imaginalskifvor», homologa med dem, hvilka under
utvecklingens lopp hos hanar och honor utbildas till vingar.
Hos arbetarne reduceras dessa imaginalskifvor så småningom
under puppstadiet och visa sig hos den fullbildade arbetaren
blott såsom två starkt chitiniserade punkter under mellersta
thoracalstigmat. I tvänne fall har jag funnit dessa af DEWITZ
påvisade obetydliga sista spår af vingar utvuxna till omkring
1 mm. långa, mot spetsen bredare, svarta och hopskrumpna
vingrudiment, och detta egendomligt nog hos individer, hvilkas
thorax i öfrigt visade fullkomligt typisk arbetarebygnad. Det
ena fallet var hos en större arbetare af Formica sanguinea, det
andra hos en dylik af F. rufibarbis. Andra och betydligt
mera instruktiva fall af atavism hos myrarbetare finner man
i de individer, hvilka i sin thoracalbygnad stannat på primi-
tiva, om honans mer eller mindre erinrande stadier. Den förste
som påpekat tillvaron af dylika mellanformer mellan honor och
arbetare (39) är FOREL,?) som funnit dem hos Formica rufa,
1) Zeitschr. f. miss. Zool. XXVIII, 555.
2) Les Fourmis de la swisse, sid. 137.
76 oG. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
sanguinea och rufibarbis, hos Tapinoma nigerrimum samt Myr-
mica laevinodis. Hans beskrifning öfverensstämmer till det
mesta med de liknande mellanformer, som jag ofta funnit hos
Pormica rufa och sanguinea samt en gång hos F. pratensis
och fusca. Dock har jag aldrig såsom FOorzEL funnit »rudiment
af scutellum samt artikulationsställen för vingar» hos några af
dessa former, hvaremot jag hos de flesta funnit postscutellum
väl markerad. I likhet med ForeL har jag funnit nästan alla
öfvergångsformer mellan arbetarne och de extrema atavistiska
formerna, men deremot inga mellan dessa senare och honorna.
Det mest utmärkande för dessa egendomliga 39 är en synner-
ligen stark utveckling af mesonotum, såväl på bredden som
höjden, hvilket ger thorax ett mycket påfallande puckelryg-
gigt utseende. Denna egendomliga bildning står dock ej i
samband med någon starkare utvecklad, om honans erinrande
thoracalmuskulatur. Hufvudet erinrar mest om honans, hvar-
emot abdomen är liten och innehåller rudimentära ovarier med
blott ett fåtal (jag har blott funnit 2) äggrör; receptaculum
seminis saknas också liksom hos arbetarne. Jag har i fig, 4
—6 afbildat thorax af några af dessa mellanformer, funna i
stort antal i ett samhälle af F. sanguinea. Fig. 4a framstäl-
ler ett utbildningsstadium, som temligen närmar sig honans,
särskildt genom sitt korta metanotum, hvars bakre yta är mycket
starkt sluttande liksom hos den vimgade honan; postscutellum
är här mindre skarpt markerad och liksom hos de följande
och hos arbetarne ser man på dess sida den bakvingen repre-
senterande rundade knölen. Fig. 4b visar samma thorax från
öfre sidan, hvarvid bredden af mesonotum är synnerligen på-
fallande. En annan egendomlighet som FOREL ej omnämner
är den skarpt markerade längsgående midtelsuturen på meso-
notum, fortsatt af en mindre tydlig på pronotum. Denna sutur
aftager 1 tydlighet hos de arbetarne närmare stående mellan-
formerna för att slutligen hos arbetaren ha spårlöst försvunnit.
Den är ofta tydligt osymmetrisk och likaså de båda halfvor
i hvilka den delar mesonotum. Fig. 5 a framställer en thorax
hvars metanotum i sin form fått mycken öfverensstämmelse
med arbetarens, särskildt genom den bakre ytans mera lång-
sluttande beskaffenhet. Postscutellum är här mycket tydligt
markerad och likaså suturen s mellan mesonotum och meso-
sternum. Sedd från öfre sidan (fig. 5 b) visar denna thorax
en aftagande bredd af mesonotum, hvarjemte den otydliga mid-
i
BILANG TILL: K. SV: VET.-AKAD: HAND. BAND 11: N:0 185: T7
telsuturen å pronotum försvunnit. Fig. 6 a visar en ännu
större Ööfverensstämmelse med arbetarens thorax, i ty att
mesonotum här ter sig mindre puckligt samt metanotum
nått större höjd. Suturen s är här mycket otydlig för
att hos arbetaren nästan alldeles försvinna. På fig. 6 b ser
man, att bredden af metanotum på samma thorax betydligt
reducerats och är mindre än bredden af pronotum i motsats
mot förhållandet hos de föregående formerna. Postscutellum
är äfven här tydligt markerad genom suturer, men dess bredd
har aftagit så att de ofvannämnda runda knölarne ses ligga
närmare hvarandra, ehuru ej så nära som fallet är hos arbe-
taren. Den hos föregående mellanform skarpt utpräglade längs-
gående midtelsuturen å mesonotum är här tydlig endast i midten.
FOorEL omnämner!) ett annat slag af mellanformer mellan
honor och arbetare, nämligen de s. k. små honorna, hvilka ha
sin thorax bygd på samma sätt som de vanliga honorna och
äro försedda med vingar men utmärka sig genom sin obetyd-
liga storlek, sin smalare thorax samt sin proportionsvis mindre
abdomen än de vanliga honornas. Han anser det föga sanno-
likt att de äro befruktningsskickliga och påpekar de analoga
fallen hos bien och humlorna. Dylika små honor har han
funnit hos Myrmica rubida och laevinodis, hos Leptothorax
acervorum samt Formicoxenus nitidulus, hvarjemte han beträf-
fande den sistnämnda anmärker att de voro vinglösa, men anser
troligt » att de varit försedda med vingar. Den af MEISERT?)
gjorda iakttagelsen, att oceller än förekomma, än saknas hos
arbetarne af Formicoxenus anser FOorREL grunda sig på dylika
små honor. i
Små honor har jag funnit hos såväl Leptothorawx acervo-
rum som muscorum och tuberum samt hos Myrmica scabrino-
dis. Samtliga dessa voro vingade och visade ingen yttre af-
vikelse från de vanliga honorna förutom genom sin relativt
mindre abdomen samt genom kroppens obetydliga storlek. Så
t. ex. fann jag i ett samhälle af Leptothorax acervorum tal-
rika små honor, hvilka hade en längd af blott 3 mm. under
det de större i samma samhälle nådde en längd af 5 mm.
Deremot visade åtminstone de af mig undersökta en reduk-
tion af ovarierna, i det äggrörens antal var blott 3 i hvardera
ovariet. Hos större honor af denna art har jag funnit >—6 äggrör,
1) Les Fourmis de la Swisse, sid. 138.
?) Bidrag til de danske Myrers naturhistorie, sid. 56.
I
78 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
hos arbetare blott 1 i hvardera ovariet. Beträffande de af
FOorEL omnämnda 9 af Formicoxenus vill jag gent emot denne
författare framhålla att de ingalunda alltid äro vingade (och
sålunda hänförliga till hans kategori: »små honor») utan att
tvärtom i hvarje Formicoxenussamhälle typiskt förekomma tal-
rika 32, hvilka aldrig varit försedda med vingar och hvilka i
bygnaden af sin thorax visa en fullständig öfvergångsskala
mellan honans och den typiske arbetarens. I samma mån som
bygnaden af deras thorax står närmare honans äro äfven deras
oceller utvecklade, hvilket förklarar den nyssnämnda uppgit-
ten af MEISERT. De typiska arbetarne sakna deremot alltid
oceller. Jag har i fig. I b, c och d lemnat några afbildnin-
gar af thorax hos dylika 9. Fig. a framställer thorax af en
typisk arbetare, på hvilken man blott ser scutellum utmärkt
genom en ytterst svag antydan till sutur. På fig. b är denna
sutur skarpare markerad, och redan hos denne 49 liksom hos
alla de följande finnas oceller. Ovarierna ha hos denna form
hvardera 2 äggrör, hos den typiske arbetaren blott 1. På fig. c
är scutellum utmärkt på samma sätt som hos föregående, men
derjemte är postscutellum skarpt begränsad genom en tydlig
sutur, och mellan pro- och mesonotum har en otydlig sutur
tillkommit. På fig. d äro samtliga dessa suturer skarpt mar-
kerade och tydliga, och här finnas dessutom insertionsställen
för vingar. Nästa stadium är de små honornas, hvilket lika-
ledes är representeradt i Formicoxenussamhället, som sålunda
hyser..en oafbruten öfvergångsserie mellan honor och arbetare.
(FOREL omnämner ännu ett slag af 9, hvilket utmärker
sig genom en stor abdomen med väl utvecklade ovarier, under
det öfriga kroppsdelar öfverensstämma med de typiska arbe-
tarnes. Redan HUBER omnämner under namn af »femelle ap-
tére» en dylik 3 9 af Polyergus rufescens. FOREL har dessutom
funnit dylika 3 9 af Formica rufibarbis, Myrmica rubida och
Crematogaster sordidula).
Arbetarnes hufvuden äro relativt större än drottningarnas
och hanarnes. Så är äfven förhållandet med deras hjerna,
hvarvid synnerligen vid jemförelse med hanarnes skilnaden
blir påfallande. Deras mundelar äro starkare utvecklade, sär-
skildt äro mandiblerna stora och starka samt hos de festa för-
sedda med bred, tandad tuggkant. Undantag härifrån bilda
bland de svenska myrarterna blott Polyergus rufescens och To-
mognathus sublaevis, af hvilka den förre har skärformiga, i en
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 79
spets utlöpande mandibler med skarp och småtandad inre samt
tjock och afrundad yttre kant. Denna egendomliga form är
emellertid ej egendomlig för arbetarne utan återfinnes hos både
hanar och honor, ehuru dessas mandibler äro mycket svagare.
Hos Tomognathus är tuggkanten bred men skärande och
otandad.
Antennerna ha samma bildning som drottningarnes utom
hos Solenopsis, hvars arbetare ha en antennled mindre än
honorna.
Ögonen äro reducerade, i det ocellerna, då sådana före-
komma, äro mycket små, hvarjemte de sammansatta ögonen
ha ett jemförelsevis litet antal facetter. FORrREL har gjort sig
mödan att räkna facetternas antal hos många myrarter, och man
finner af hans förteckning!) att detta antal vexlar betydligt,
mera, såsom det tyckes, i samband med individernas storlek
än med synförmågans utveckling. Största antalet, nära 600,
har han funnit hos F. pratensis. Hos Solencpsis fugax finnas
blott 6—9, hos Solen. orbula blott 1. Hos en del myror saknas
hvarje spår af såväl oceller som af facettögon; så t. ex. hos
de sydeuropeiska slägtena Leptanilla och Dorylus. (Hos arbe-
tare af det syd-amerikanska slägtet Eciton finnes i stället för
facettöga på hvardera sidan en ocell).
Oceller saknas hos alla arbetare af Myrmicidernas familj.
MEINERT uppgifver visserligen?) att oceller regelbundet skulle
förekomma hos Tomognathus; sådana omnämnas dock ej hos
detta slägte af någon annan författare och ehuru jag har haft
tillfälle undersöka omkring 150 Tomognathus-arbetare har jag
aldrig hos dem funnit oceller. Sådana saknas vidare hos arbe-
tare af Tapinoma samt bland Camponotiderna hos arbetarne af
Camponotus- samt några Lasius-arter. Formica-arterna ha i
regel väl utvecklade och tydliga oceller; men inom ett sam-
hälle af Formica pratensis fann jag arbetarne blott utrustade
med en enda ocell (den mellersta) och till och med denna var
hos de smärre arbetarne otydlig.?)
Hos de svenska myrarterna finnes ej en så utpräglad
skilnad mellan arbetarne inom samma samhälle som hos
några sydeuropeiska samt isynnerhet hos en del tropiska ar-
1) Les Fourmis de la Swisse, pag. 117.
2) sen sid: 61. -
3) Å andra sidan lära äfven stundom större Camponotus-arbetare upp-
träda med en rudimentär midtelocell.
80 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
ter, hos hvilka man jemte den vanliga arbetareformen finner
en från denna mycket afvikande »soldatform»> utan några
mellanformer mellan dessa tvänne kaster?). Dock finner
man äfven hos våra svenska myror en antydan om, huru
denna skarpt utpräglade kastindelning kommit till stånd.
Hos många arter finner man nemligen större och mindre ar-
betare, hvilka förutom storleksdifferensen visa en i samband
dermed stående konstant olikhet i kroppsformen. Men ytter-
ligheterna äro här sammanbundna genom talrika, omärkligt i
hvarandra öfvergående mellanformer, så att någon kastskilnad
ännu ej kommit till stånd men möjligen kan uppstå, ifall de
indifferenta mellanformerna ej mer produceras. De större
arbetarne "ha relativt större hufvuden”?) och mandibler, bak-
hörnen af hufvudet, der de här synnerligen starkt utvecklade
käkmusklerna ha sitt fäste äro nästan rätvinkliga. Hufvudets
bakre kant är något konkaverad. Facettögonen äro jem-
förelsevis små, föga bugtiga, nästan plana. Ansigtets sido-
delar utskjuta märkbart utanför ögonen. Käkarnes tänder
äro vanligen trubbigare och mindre skarpt afsatta än hos de
mindre arbetarne. Kroppen är mera robust, särskildt visar
thorax en gröfre bygnad. I alla dessa karaktärer tendera de
större arbetarne till likhet med »soldaterna» hos de arter, der
kastindelningen är utpräglad.
Hos de mindre arbetarne är det relativt smalare hufvudets
bakre kant nästan rak, och bakhörnen äro afrundade. Facett-
ögonen äro jemförelsevis större, starkt bugtiga. Ansigtets
sidodelar utskjuta föga eller intet utanför ögonen. Punkt-
ögonen äro mer eller mindre rudimentära. Kroppen i sin
helhet slutligen och särskildt thorax är hos de mindre ar-
betarne relativt smärtare, hvarjemte färgerna äro mindre
lifliga.
!) Ehuru detta är regel. skulle man kunna vänta att i sällsynta fall få
se en genom återgång frambragt mellanform mellan arbetare och
soldater. I sjelfva verket har också MAYR (Ueber Eciton-Labidus
Wiener Ent. Zeit. 1886) nyss beskrifvit en sådan från Brasilien er-
hållen mellanform, hvars mandibler liknade såväl arbetarens, som
soldatens, under det djurets organisation för öfrigt öfverensstämde
med de typiska soldaternas.
2) Denna hufvudets storlek står dock lika litet här som hos soldaterna
i samband med någon starkare utveckling af hjernan än hos de
mindre: arbetarne utan torde hufvudsakligen bero på de kraftigare
och större mandiblerna, hvilkas starkare utveckling kräfver en kraf-
tigare muskulatur och motsvarande större muskelfästen å hufvudets
chitinskelett.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 81
Till ofvannämnda olikheter skulle kunna läggas några
af LEsPÉs”') meddelade iakttagelser rörande äggrörens antal i
ovarierna hos olika slag af arbetare. Så har han funnit, att
de större arbetarne af Formica sanguinea och pratensis van-
ligen ha 6 äggrör i hvardera ovariet under det de små van-
ligen blott ha 3 (hos F. pratensis dock stundom ända till 5).
Hos de mindre arbetarne af Camponotus pubescens har han
funnit blott 1 äggrör i hvardera ovariet, hvaremot de större
hade 2. Samma var förhållandet hos C. marginatus.
Hos större sanguinea-arbetare har jag funnit ända till 12
äggrör i hvardera ovariet; hos smärre i likhet med LESPÉS
blott 3. Hos större arbetare af Camponotus ligniperdus och
herculeanus har jag funnit 2 (undantagsvis ända till 5) äggrör,
hos små arbetare blott 1 i hvardera ovariet.
De olika slagep af arbetare äro representerade i vex-
lande talrikhet inom olika samhällen. Stundom äro de större,
stundom de mindre, stundom slutligen mellanformerna de
talrikaste. Hos en del arter, äro arbetarne typiskt temligen
jemnstora, utan några mera i ögonen fallande olikheter vare
sig i form eller storlek. Så är i allmänhet förhållandet hos
de festa svenska Myrmicider, hos Tapinomad, Polyergus, samt
de mörka Lasius-arterna. Hos Formica exsecta och pressilabris
äro olikheterna ej heller synnerligen i ögonen fallande, men
hos de öfriga Formica-arterna samt hos de gula Lastus-ar-
terna kunna de vara högst betydliga. Mest utpräglade och
påfallande äro de hos Camponotus-arterna (se I, fig. 3 och 4)
hvilkas större arbetare med sina väldiga hufvuden ha ett ut-
prägladt »soldatlikt> utseende.
Några mätningar, som jag verkställt på de olika slagen
af arbetare, lemnade följande resultat. I ett samhälle af Cam-
ponotus herculeanus
hade de största arbetarne en längd af 12 mm.,
» > minsta arbetarne > > sk Orm
Hos de största arbetarne var hufvudets längd 4 mm.
» » » » > » bredd 4 mm.
» > minsta » » » längd 2mMm,
» » > » » » bredd 105 mm.
I tvänne samhällen af Camponotus ligniperdus lemnade
mätningarne följande resultat:
1) Observations sur les Fourmis neutres (Annales des Sc. Nat. 1863).
6
32 ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
A. större 3: maximilängd 12,5 mm., hufvudetslängd 4 mm.,dessbredd 3,5 mm.
mindre 3: minimilängd 8 > > a » > irl
B. större 2: maximilängd 11.5 > > nl 3 > >
mindre 3: minimilängd 8 > 2 ed > > JA PA
I ett samhälle af Formica sanguinea fann jag följande
dimensioner:
större 3: mazimilängd 9 mm, hufvudets längd 2,9 mm., dess bredd 2,1 mm,
mindre 3: minimilängd 5,5 > > SR Bo » JR Sr
Till de hos myror kända fallen af lateral hermafroditism”")
är jag i tillfälle att lägga ett nytt, som jag iakttagit i ett
samhälle af Leptothorax tuberum. Den ifrågavarande herma-
froditen var på högra sidan utrustad med uteslutande ar-
betarekaraktärer, under det venstra sidan omvexlande före-
tedde hanliga- och arbetare-karaktärer. Venstra halfvan af
hufvudet var en hanes, med svag och platt mandibel, stort och
bugtigt facettöga samt tvänne oceller. Det af sin svarta färg
utmärkta hanliga området omfattade nemligen äfven den
främre eller midtelocellen. Hansidan var försedd med han-
antenn med kort skaft och af den för tuberum-hanarne ka-
raktäristiska hvitgula färgen. Flagellum hade dock blott 11
leder, enär de tvänne yttersta lederna sammansmält, så att
antennernas ledantal blifvit detsamma som hos arbetaren ”?).
Pronotum var en arbetares; mesothorax var på venstra
sidan bredare och uppbar en framvinge. Mesonotum, scu-
tellum, sidofliken, scapula och metasternum voro på venstra
sidan en hanes och mörkbrunt färgade. Mesonotum inkräk-
tade på hansidan något litet mer på bakre delen af prono-
tum än arbetaresidans. Postscutellum och metathorax vore
en arbetares, hvadan sålunda bakvinge saknades äfven på
venstra sidan. MHansidans ben voro något längre och spens-
ligare men af samma färg som arbetaresidans. Formen af
petiolus bildade ett mellanting mellan hanens och arbetarens,
men venstra sidan var mökt färgad liksom hos hanarne. Ab-
domen var af temligen regelbunden arbetare-form och färg;
1) FOREL: Les Fourmis de la Swisse, sid. 139.
2?) En annan antydan om på hvad sätt ett antal likartade leder redu-
ceras gifva maxillarpalperna hos F. pressilabris. Dessa äro 5-ledade,
hvaremot alla andra arter af slägtet ha dem 6-1ledade. Dock ser man
på en af lederna (enl. FOREL oftast på den 4:de, jag har aldrig fun-
nit det annat än på den 5:te) en antydan att densamma uppstått ge-
nom sammanväxning af tvänne, en antydan som kan gå ända till en
half delning af ifrågavarande led.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 83
men i spetsen fans på venstra sidan en ofullständig buk-
skena till det för hanarne karaktäristiska 7:de abdominalseg-
mentet. En utskjutande, oregelbundet formad penis fans,
hvars genitalvalvler på högra sidan voro till oigenkänlighet
förkrympta, under det de på venstra sidan voro temligen
normalt utvecklade. Till höger om penis fans en temligen
oregelbunden -gadd. De inre generationsorganen utgjordes
af tvänne sädesblåsor, af hvilka den venstra var något större
än den högra och stod i samband med ett vas deferens, hvil-
ket deremot saknades på högra sidan. Någon testikel var ej
utvecklad. Under och till höger om dessa hanliga genera-
tionsorgan fans ett ovarium bestående af ett stort äggrör med
ett väl utveckladt ägg i nedersta äggkammaren samt två
mindre äggrör utan några mogna ägg. Detta ovarium stod i
förbindelse med en äggledare, som utmynnade i en vagina.
Af någon giftblåsa eller af de till giftapparaten hörande
körtlarne såg jag intet spår.
En hos myrorna synnerligen skarpt framträdande egen-
domlighet är hvad ForzEL”) kallar: »la non-identité des ca-
ractéres zoologiques> hos de särskilda könen.
Hanarne närma sig i regeln mera den allmänna stekel-
typen än de mera ombildade honorna och arbetarne, och
de tyckas, såsom FOoRrEL påpekar, vara insekter af helt andra
familjer än de senare. Hanarne af tvänne närstående arter eller
till och med af tvänne närstående slägten skilja sig i regeln
genom helt andra karaktärer från hvarandra än honorna och ar-
betarne af samma arter eller slägten. Den snart sagdtenda för de
tre könen gemensamma karaktären är näringskanalens form.
Dessutom framhåller Marr?) den egendomligheten att inom
många slägten hanarne af de olika arterna äro synnerligen svåra
att skilja från hvarandra, under det honor och arbetare inom
samma slägte visa mycket väl utpräglade artdifferenser, hvar-
emot hanarne generiskt äro lätta att åtskilja, under det mot-
satt förhållande eger rum hos honor och arbetare.
Af ofvan anförda förhållanden framgår, att ett system
grundadt på hanarnes karaktärer svårligen kan bli kongruent
med det på honornas och arbetarnes grundade. Det är af
denna orsak som MAYR i »Die Europäischen Formiciden> före-
tagit sig att uppställa särskilda analytiska tabeller för hanar,
1) Les Fourmis de la Suisse, sid. 14.
2) Die Europäischen Formiciden, sid. V.
84 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
honor och arbetare, en systematisk metod, som sedermera an-
tagits af nyare författare på detta område.
En annan omständighet, på hvilken FoRrEL först fäst upp-
märksamheten ") är förekomsten af talrika mellanformer mellan
många närstående myrarter. Detta har föranledt honom att
såsom racer under en gemensam artbenämning beteckna åt-
skilliga former, som ej äro så isolerade, som man vanligen
fordrar för »artbegreppets» tillämpning men dock visa mera
konstanta karaktärer än de obetydligare afvikelser, som man
plägar beteckna såsom varieteter. Sådana mellanformer upp-
träda i särskilda samhällen, hvilkas alla medlemmar visa
samma intermediära karaktärer i större eller mindre grad,
beroende, såsom FOREL förmodar, på härstamningen från ge-
mensamma stammödrar och nya samhällsmedlemmars repro-
duktion genom honor och hanar ur samma samhällen. Emel-
lertid påpekar FOREL den omständigheten att i alla samhällen,
äfven de af till samma art hänförliga utpräglade racer bil-
dade, de större arbetarne äro de som visa race-olikheterna
mest utpräglade, under det de mindre af samtliga racerna
äro hvarandra mycket lika. Denna iakttagelse har jag haft
tillfälle att ofta bekräfta. Synnerligen faller detta förhållande
1 ögonen hos racerna af Formica rufa, hos hvilka de mindre
arbetarne genom sin mörkare färg och sin behåring visa en
så stor likhet, att de, anträffade skilda från sina samhällen,
äro ganska svåra att med säkerhet bestämma, under det de
större arbetarne visa mycket i ögonen fallande olikheter.
Deremot måste jag på grund af mina längre fram omnämnda
beräkningar bestrida samme författares, i samband med ofvan-
stående, lemnade uppgift, att mellanformerna mellan de större
och de mindre arbetarne äro inom samma samhälle sällsyn-
tare än de extrema formerna, åtminstone inom svenska myr-
samhällen. |
Åfven paleontologiska fakta ha bidragit att lemna stöd
åt FORELS förmodan angående den nära frändskapen mellan
några af honom redan förut såsom racer under samma artbe-
nämning sammanförda former. MAYR omnämner nemligen i
sitt arbete Die Ameisen des Baltischen Bernsteins en i bern-
stensstycken funnen Lasius-art, hvilken han kallar Schiejfer-
deckeri och af hvilken de undersökta 174 exemplaren visade
alla möjliga öfvergångar till 4 nutida former: Lasius niger, L.
1) Les Fourmis de la Swisse, sid. 16.
a
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 85
emarginatus, L. alienus, L. brunneus"), hvadan han anser
sannolikt att ÅL. Schiefferdeckeri kan betraktas såsom de
nämnda nutida formernas stamform.
Om myrornas bon och andra byggnadsarbeten samt
väganläggningar.
Inga insekter ega i så hög grad förmågan att i sin bo-
byggnad lämpa sig efter omständigheterna som myrorna, och
det är tack vare denna förmåga som dessa kunnat sprida sig
till snart sagdt alla lokaler inom de varma och tempererade
zonerna, der öfverhufvud taget något djurlif träffas. I skogar
och hagar bygga de stackar af stundom mycket ansenliga di-
mensioner. I de ihåliga träden mura de konstrika bon, och
få äro de murkna stubbar, som ej herbergera något myrsam-
hälle.
Våra hagar och betesmarker äro tätt beströdda med
tufvor. Hvarenda tufva är ett verk af myror, de festa till
och med af en enda art. Under mossan och stenarne på de
mest sterila platser äro myrsamhällena talrika. I trädgår-
darne gräfva de sina gångar under trädens rötter, och till
och med boningshusens väggar nödgas hysa dessa små kos-
mopoliter. Samma art, som under gynsamma förhållanden
bygger stackar eller tufvor, reder ofta sitt bo i en murken
stubbe eller låter sig till och med nöja med några enkla
gångar, utgräfda under en löst på marken liggande sten.
För de flesta arterna gifves det dock ett typiskt byggnads-
sätt, som mer eller mindre tydligt upprepas inom hvarje till
samma art hörande samhälle.
Såsom den ursprungligaste formen för myrornas bobygg-
nad torde man kunna betrakta en enkel håla, gräfd 1 jorden
eller i någon murken stubbe. Sådana hålor gräfva de be-
fruktade och isolerade honorna för att deri uppföda sin första
fåtaliga afkomma, de första medlemmarne i det blifvande
samhället. Sedan de första arbetarne blifvit utbildade, an-
tager boet med deras biträde större dimensioner, på samma
gång som gångarne blifva mera komplicerade. Från detta
1) Dessa 4 hade af FOREL sammanförts under gemensam artbenämning
redan innan han fått kännedom om MAYRS ifrågavarande upptäckt.
86 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
gemensamma ursprung utbildas boen sedermera enligt de
olika typer, af hvilka jag här nedan vill lemna en öfversigt.
HuBErR, EBRARD och FOoRrEL ha i sina respektive arbeten lem-
nat mycket detaljerade beskrifningar på myrornas bobygg-
nader jemte deras sätt att gå till väga vid sina byggnads-
arbeten. Jag inskränker mig i det följande till skildringen
af de olika byggnadssätt, som jag funnit användas inom vårt
land af de här förekommande myrarterna. I de fall, då mina
iakttagelser ej öfverensstämma med de ofvannämnda förfat-
tarnes, torde detta kunna förklaras af de olika breddgrader
(Schweiz) under hvilka dessa forskare utfört sina undersök-
ningar. Olikheten i klimat och naturförhållanden i allmänhet
alstrar hos varelser, hvilka så lätt foga sig efter omgifvande
förhållanden som myrorna, olikheter i lefnadssätt och sed-
vanor. Af intresse är, att i vissa fall byggnadssätt, som
ForeEL i Schweiz funnit uteslutande användas 1 alpina trak-
ter, i vårt land allmänt förekommer äfven på låglandet.
De typer, som kunna urskiljas i de svenska myrarternas
byggnadssätt, äro följande:
1) Bon gräfda i marken eller i murket trä, utan några der-
utanför befintliga byggnadsarbeten.
2) Bon murade af en papperslik trämassa i ihåliga träd-
stammar eller mellan trädrötter.
3) Bon gräfda i marken och öfvertäckta af murade tufvor.
4) Bon gräfda i marken eller i murket trä och öfvertäckta
af hopsläpadt stackmaterial.
Af dessa ofvannämnda hufvudtyper finnas otaliga modi-
fikationer, hvarjemte öfvergångsformer från den ena till den
andra äro mycket talrika.
1. Bon gräfda i marken eller i murket trä, utan några derutanför
befintliga bygnadsarbeten.
Detta byggnadssätt”") är det allmännast förekommande
och på samma gång att betrakta såsom det ursprungligaste,
hvilket ligger till grund för alla de öfriga byggnadsmeto-
derna. Det är tillika det mest omvexlande och oregelbundna,
!j Uttrycket »byggnadssätt> är naturligtvis temligen oegentligt i fråga
om blott gräfda bon. Jag tillåter mig dock att använda det i brist
på lämpligare.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 18. 87
hvarför beskrifningen af detsamma erbjuder de största svårig-
heterna.
Inom denna afdelving har man att urskilja:
A. Bon gräfda i marken.
B. Bon utarbetade ur mer eller mindre murket trä eller ur
bark.
Gemensamt för dessa båda slag af bon är att de utgöras
af en mängd större och mindre, oregelbundet formade kamrar
med släta väggar, fördelade i en eller flere våningar samt
förenade genom mer eller mindre trånga gångar. Mellan-
väggarne mellan kamrarne kunna vara tjockare eller tunnare
likasom äfven de här och der till de större kamrarnes stöd
qvarlemnade jord eller träpelarne kunna vara af gröfre eller
smalare beskaffenhet.
A. Bon gräfda i marken.
Från urformen, den enkla hålan som genom en kort och
trång gång öppnar sig i jordytan, till de af talrika större och
mindre, 1 flere tydliga våningar fördelade kamrar bestående
boen finnas alla möjliga modifikationer af dessa i marken
gräfda bon. Att uppställa någon allmän regel för kamrarnes
anordning torde vara omöjligt. Blott det är tydligt att my-
rorna beträffande kamrarnes storlek och afstånd från hvar-
andra lämpa sig efter jordmånens beskaffenhet, i det nem-
ligen en lerhaltig och grusblandad jordmån genom sin större
fasthet tillåter urhålkandet af större kamrar med tunnare
skiljeväggar, hvaremot en mycket sandig mark till följd af
sin lösa konsistens blott lämpar sig för smärre, långt från
hvarandra belägna kamrar, hvarvid dessas ringa rymlighet
ofta ersättes genom boets utbredning öfver en större yta.
Ofta är boet utgräfdt under en sten eller under flere när-
liggande sådana, och kamrarne utmärka sig då genom sin
betydliga storlek men derjemte genom sin ringa höjd. Kam-
rarnes tak bildas nemligen här af stenen sjelf, till hvars
stöd här och der större eller mindre jordpelare blifvit qvar-
lemnade vid den öfriga jordens undanskaffande. Kamrarnes
golf är nästan öfverallt parallelt med taket, d. v. s. stenens
undre yta. Under dessa kamrar kunna på större eller mindre
djup andra befinna sig, hvilka genom runda eller ovala hål
kommunicera med den öfre våningen. Dessa kamrar, hvilkas
88 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
hvälfda jordtak är af mindre bärighet, ha derföre mindre
vidd, hvaremot deras höjd vanligen är betydligt större än i
den omedelbart under stenen belägna våningen. En syn-
nerligen tydlig inblick i de gräfvande myrarternas byggnads-
sätt får man genom att försigtigt bortlyfta någon delvis i
marken nedsänkt sten, under hvilken något myrbo befinner
sig. .Utom de ofvanbeskrifna låga kamrarne, för hvilka ste-
nens undre yta tjenar till tak, finner man nemligen långa,
längs utmed stenens nedsänkta del i flere våningar öfver
hvarandra löpande gångar, hvilka genom stenens borttagande
beröfvats sin ena sidovägg men som för öfrigt, synnerligen
i lerhaltig jordmån qvarstå i orubbadt skick, så att golfven
dem emellan likna öfver hvarandra belägna hyllor. Golfven
mellan de olika våningarne, hvilka man sålunda genom ste-
nens borttagande ser i vertikal längdgenomskärning, äro ofta
temligen tunna samt här och der genombrutna af runda eller
aflånga hål för passagen från den ena våningen till den an-
dra. I de fall då golfven äro af betydligare tjocklek kom-
municera våningarne med hvarandra genom snedt nedstigande
gångar. Gångarne sjelfva äro här och der kammarformigt
utvidgade och deras sidoväggar äro här och der genom-
brutna af hål, medels hvilka de stå i förbindelse med djupare
belägna rum. På golfven i de ofvan beskrifna kamrarne ligga
myrornas puppor och larver grupperade i storleks- och ål-
dersklasser. De olika våningarne användas för att afpassa
den efter väderleken och dygnets olika tider vexlande tem-
peraturen. Sålunda ser man larver och puppor under varm
och solig väderlek placerade i de öfre våningarne hvaremot
de vid lägre temperatur samt under natten nedbäras 1 de
undre, för värmeutstrålningen mera skyddade våningarne.
Det är isynnerhet på öppna och soliga platser som myrorna
gräfva sina bon under stenar, sannolikt derför att fuktigheten
under dem bättre bibehålles.
De festa svenska myrarterna ha åtminstone en del af
sitt bo inredt på ofvanbeskrifna sätt, d. v. s. med i marken
gräfda gångar och kamrar. Camponotus-arterna, isynnerhet
C. ligniperdus, gräfva mycket ofta sina bon under stenar på
soliga backsluttningar. De utgöras vanligen af mycket stora
kamrar samt vida gångar med oftast tydliga och öppna in-
gångar. Beträffande C. pubescens, som jag aldrig sjelf an-
träffat, kan jag ej lemna någon antydan om dess byggnads-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 89
sätt hos oss. Enligt Marr (Ungarn's Ameisen) skulle denna art
i likhet med ligniperdus vanligen bygga under stenar, hvar-
emot FOREL uppgifver att pubescens 1 Schweiz ytterst sällan
använder detta byggnadssätt, hvilket han äfven 'medels hän-
visning till en uppgift af LEsPÉsS visar vara fallet i södra Frank-
rike (i såväl Schweiz som Frankrike deremot bygger arten
1 regeln i trä).
Bland HFormica-arterna är det sangwinea, samt racerna af
fusca som använda ifrågavarande byggnadssätt (FOREL om-
nämner pratensis, truncicola och pressilabris såsom undantags-
vis i Schweiz byggande bon af samma typ). Hos de båda
racerna fusca och rufibarbis finner man en egendomlig skil-
nad i byggnadssättet, fom står i samband med de båda ra-
cernas från hvarandra afvikande lefnadsvanor. JHufibarbis,
som för ett öppet lefnadssätt samt har ett jemförelsevis mo-
digt och stridslystet lynne, gräfver sitt bo på öppna, soliga,
ofta på sterila platser vare sig under stenar eller utan något
sådant skydd. Öppningarne äro alltid flere, stora och i ögonen
fallande. Fuseca deremot, en skygg och försigtig myra, hvars
larver och puppor ofta bortröfvas af andra arter för att an-
vändas till slaftjenst, gräfver helst sitt bo på mera skyddade
lokaler och föredrager gräsrika platser framför de sterila och
kala. Gångarnes öppningar äro små samt mycket väl dolda
under något blad eller mellan grässtråen. Sanguinea gräfver
oftast under stenar på öppna, soliga och sterila platser.
Gångarnes öppningar äro ofta dolda såsom hos fusca.
Samma skilnad som ofvan omnämnts i bobyggnaderna
hos F. fusca och F. rufibarbis eger äfven rum mellan bygg-
nadssätten hos de gula och de bruna arterna af slägtet Lasius.
De gula arterna, flavus och racerna af umbratus föra nem-
ligen ett mycket doldt lefnadssätt och hafva ingångarne till
sina bon antingen fullständigt slutna eller mycket undan-
gömda och små. Racerna af L. niger deremot ha i öfverens-
stämmelse med sitt öppna lefnadssätt vanligtvis stora, i ögonen
fallande och öppna ingångar till sina bon. Samtliga de nämnda
Lasius-arterna gräfva på de mest olika lokaler såväl under
stenar som i blotta marken. Alienus tycks föredraga sandiga
marker, åtminstone har jag ständigt funnit denna race blott
på sådana lokaler. Tapinoma erraticum gräfver dels i blotta
marken, dels under stenar, ofta på sterila lokaler; gångarnes
öppningar äro vanligen temligen dolda.
90 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Myrmiciderna gräfva vanligen mindre djupt än Formici-
derna, särskildt gäller detta Leptothorax-arterna, hvilka ofta
nöja sig med blott en enda mycket oregelbunden håla under
någon mindre, platt, löst på marken liggande stenskärfva.
Liknande bon hafva äfven racerna Myrmica rubra, men här
tillkomma vanligen äfven djupare belägna kamrar, som ge-
nom trånga gångar äro förenade med det större, nära ytan
befintliga rummet. Gångarnes öppningar äro hos båda dessa
slägten små och väl dolda. Samma är förhållandet med Te-
tramorium caespitum, hvilken emellertid gräfver djupt och ur-
hålkar temligen stora kamrar samt vida gångar. FOREL om-
nämner (Fourm. de la Suisse, pag. 175) en egendomlig iakt-
tagelse beträffande Leptothorax acervorum, att nemligen denna
art i Schweiz aldrig gräfver sitt bo under stenar på slätt-
bygden, hvaremot detta är regeln i Alperna, der arten ofta
gräfver under samma stenar som Myrmica-arter. I Sverige
är det icke blott i fjälltrakterna som denna art gräfver sitt
bo under stenar, utan detta byggnadssätt är det vanliga på
bergbackarne i så lågländta trakter som t. ex. Östergötland
men användes äfven der blott på kuperade marker. I de
flacka Öländska och Gottländska skogarne har jag deremot
aldrig träffat denna art under stenar. Leptothorax tuberum
gräfver oftast sitt lilla oregelbundna och obetydliga bo un-
der löst på marken liggande stenflisor, på öppna och soliga
lokaler, helst på sådana der berggrunden blott här och der
är sparsamt och tunt betäckt af lösa jordlager. Solenopsis
fugax har jag aldrig sjelf haft tillfälle att iakttaga. FOREL
beskrifver dess bo såsom slutet, d. v. s. att hålornas ingån-
gar äro såsom hos L. flavus antingen fullständigt tilltäppta
eller mycket väl dolda. För öfrigt utmärker sig boet genom
sina rymliga hålor, förenade genom långa, slingrande gångar,
af hvilka en del äro mera regelbundna och vidare, så att de
tillåta äfven de jemförelsevis stora hanarne och honorna att
passera, hvaremot andra äro mycket oregelbundna samt
ytterst trånga, endast afsedda för denna arts synnerligen små
arbetare. Dessa bon gräfvas ofta i mellanväggarne i andra
myrarters bon eller åtminstone i dessa andra bong omedel-
bara närhet och bilda sålunda hvad FOrEL benämner nids
doubles, dubbelbon, hvarmed afses det förhållande att många
myrarter uppslå sina bopålar i hvarandras omedelbara närhet,
såsom i samma tufva eller under samma sten. Dessa bon
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 91
stå dock ej i någon kommunikation med hvarandra utan äro
fullständigt skilda genom mer eller mindre tjocka jordväggar,
hvarom man lätt kan öfvertyga sig vid upplyftandet af en
sten, under hvilken två eller flere mot hvarandra fiendtliga
myrarter gräft hvar sitt skarpt begränsade bo.
Polyergus rufescens och Anergates atratulus vistas i vare
sig i blotta marken eller under stenar gräfda bon, hvilka dock
äro uteslutande ett verk af de af dessa arter hållna slafvarne.
Deras bon öfverensstämma derför fullständigt med de te-
spektive slafarternas, d. v. s. hos P. rufescens med dem af F.
fusca eller rufibarbis samt hos Anergates atratulus med dem
af Tetramorium caespitum.
Öfvergångsformer till följande grupper af bobyggnad
bildas af ÅLastus-arterna, som ofta vid kanten af de stenar,
under hvilka de gräft sitt bo, uppmura mer eller mindre be-
tydliga tufvor, hvilka till och med kunna bli så betydliga att
de omsluta eller till och med öfvertäcka hela stenen. Öfver-
gången till stackbyggnad framställes af Formica sanguinea,
som ofta kring och på kanterna af de stenar, som bilda
taket öfver dess bo, hopsläpar en obetydlig mängd stack-
material.
B. Bon utarbetade ur mer eller mindre murket trä eller ur bark.
Myrorna bearbeta endast sådant trä, som är mer eller
mindre angripet af röta. Färskt och saftigt trä skulle lemna
föga tillfredsställande bostäder och det lemnas af myrorna
alldeles orördt, äfven om det gränsar omedelbart intill de af
dem bearbetade, mer eller mindre murkna delarne. Dock
kunna en del arter, isynnerhet Camponotus-arterna, med sina
starka käkar ur ett material, som ännu besitter en betydlig
fasthet, utarbeta sina tätt intill hvarandra belägna, synner-
ligen prydliga kamrar. Dessa kamrar ha alldeles släta väggar
af vexlande tjocklek, ända från 4 mm. eller ännu obetyd-
ligare. Kamrarnes form är oregelbunden, dock äro de van-
ligen mera utdragna 1 träfibrernas längdriktning, ehuru man
å andra sidan stundom finner kamrar, som ha sin största ut-
sträckning i horisontal riktning. Vanligen äro kamrarne
ytterst oregelbundet fördelade; men i några fall — hos F.
rufa, — har jag funnit en synnerligen påfallande regelbunden-
het, i det de voro fördelade i många, tydliga, öfver hvar-
02 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
andra belägna våningar med parallela golf. Våningarne stodo
i förbindelse med hvarandra genom runda hål, som här och
der genombröto golfven. De öppningar, medels hvilka de
särskilda kamrarne kommunicerade med hvarandra, voro van-
ligtvis betydligt större och af en mera oval form. Här och
der voro mer eller mindre afrundade pelare qvarlemnade till
takens stöd. En del af kamrarne stodo medelst två eller flere
öppningar i förbindelse med de kringliggande, andra deremot
hade blott en enda öppning.
Vare sig boet är utarbetadt 1 ett träd eller i en stubbe
qvarlemnas alltid en solid vägg af periferien till en eller
annan centimeters tjocklek, hvilken blott här och der är ge-
nombruten af boets ingångsöppningar.
Bon mer eller mindre liknande ofvanbeskrifna utarbetas
af Camponotus-arterna, isynnerhet C. herculeanus, samt mera
sällan af Formica rufa, truncicola och sanguinea (n. b. detta
sällan gäller blott sådana bon som äro ensamt utarbetade ur
trä, utan att vara omgifna af något stackmaterial). Formica
fusca och Fusco-cinerea bearbeta vanligen blott mera anfrätt
trä, likaså Laswus niger och Myrmica-arterna. Racerna af Lepto-
thorax acervorum gå härvidlag en medelväg. Hos dessa spe-
lar barken oftast en vigtig roll, i det en del af boet är för-
lagdt omedelbart innanför densamma eller, såsom hos Lepto-
thorax acervorum, till och med inuti densamma, om den är
af tjock och lös beskaffenhet såsom t. ex. barken å tallstub-
bar. De föredraga trä som nyligen börjat uppmjukas af rö-
tan, men de öfvergifva de gamla sönderfallande och förmult-
nande stubbarne. Granstubbar, som till följd af vedens harz-
rikedom längre tid motstå röta, bebos mindre ofta af dessa
myror än tallstubbarne. Stundom användas, isynnerhet af
Lasius niger, de vid kamrarnes utgräfning bildade fina träspå-
norna till ett slags mureriarbete mellan träet och barken i
fall den senare ej sluter tätt intill det förra. Väggarne i de
på detta sätt bygda cellerna äro af ytterst lös och ovaraktig
beskaffenhet och helt olika de nedanbeskrifna, af Lasius
fuliginosus förfärdigade boen. Formicoxenus utgräfver ur af
rufa-stackar omgifna stubbar små hålor, hvilkas mynningar
tillstoppas med fina spånor och smått affall, så att blott myc-
ket trånga öppningar tillåta invånarne att passera ut och in.
Tomognathus bor i de ur murket trä utgräfda hålorna
hos Leptothorax acervorum och muscorum, men då den först-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:o 18. 93
nämnda arten sjelf ej förrättar några byggnadsarbeten, så af-
vika dylika Leptothorax-bon i ingen mån från de vanliga, en-
samt af Leptothorazx bebodda.
Öfvergångsformer från denna grupp af bon till stack-
byggnad bildas af Formica rufa, truncicola och sanguinea, som
ofta bebo stubbar, kring hvilka en obetydlig mängd stack-
material hopats.
2. Bon murade af en papperslik trämassa i ihåliga trädstammar
eller meilan trädrötter.
De konstfärdiga bon, som innefattas under denna afdel-
ning, förfärdigas ensamt af Lasius fuliginosus. De utgöras af
en mängd större och mindre, oregelbundet formade kamrar,
fördelade i otaliga våningar i det inre af ihåliga träd,
i stubbar eller mellan trädrötter. De vertikala skiljeväggarne
äro ofta ofullständiga, så att många i samma plan liggande
celler tillsammans bilda större rum med af pelare understödt
tak. Mellanväggarne, såväl de vertikala som horizontela, äro
blott af ungefär ett spelkorts tjocklek; de äro af fast och
seg beskadenhet samt till färgen i regeln mörkt svartbruna.
Äldre författare ansågo dessa SA helt enkelt vara utskurna
ur trädstammen, i hvilken de voro placerade; väggarne skulle
sålunda utgöras af qvarstående trä 1 sitt naturliga tillstånd.
MEINERT Var den förste som påpekade att dessa bon äro bil-
dade på helt annat sätt, i det nemligen cellernas väggar äro
murade af fint söndersmulade växtdelar, sammanfogade medels
något körtelsekret, möjligen från mandibularkörtlarne, hvilka,
såsom samme författare visat, hos ifrågavarande art äro syn-
nerligen starkt utvecklade. MEINERT fann vidare att denna
byggnadsmassa var oupplöslig i vatten. FOREL”) har genom
sina mikroskopiska undersökningar bekräftat MEINERTS upp-
gift angående byggnadsmassans sammansättning af fint sön-
derdelade växtdelar men anför dels efter Marr, dels ur egen
erfarenhet sällsynta undantagsfall då byggnadsmassan till en
mindre eller till en hufvudsaklig del utgjorts af oorganiska be-
ståndsdelar”) För öfrigt påpekar han att cellernas väggar
!) Fourmis de la Swisse. sid. 181.
?) FOREL har vid anstälda försök funnit byggnadsmassan olöslig i al-
kobhol, kloroform, syror, alkalier samt vatten. Dock hade vatten den
inverkan att cellväggarne blefvo böjligare och något gelatinösa.
IJ4 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
ofta äro beklädda af ett fint ludd, som under mikroskopet
visar sig utgöras af en svamp. Sjelf har jag haft tillfälle att
på mikroskopisk väg konstatera MEINERTS och FORELS upp-
gifter. I de allra festa fall har jag funnit väggarne sam-
mansatta af fint söndergnagda trädelar, förenade genom något
brunt, genomskinligt bindämne. I ett enda fall har jag fun-
nit en mindre mängd oorganiska beståndsdelar, såsom sand-
korn, samt sannolikt äfven humus inblandade i byggnads-
massan. Detta var nemligen fallet i ett på Öland i en ihålig
gran anträffadt bo af denna art. Boet var här delvis beläget
under jordytan, i det de upptill af mossa och grästorf öfver-
täckta mellanrummen mellan granens rötter voro fylda af på
dylikt sätt murade celler, en del synbarligen nyss murade,
enär väggarne ännu voro våta, mörkare och af lösare kon-
sistens. Beträffande bindämnet så kan jag ej afgöra från
hvilka körtlar det afsöndras. Dock vill jag anmärka, att, då
arbetarne af LL. fuliginosus bita, utgjuta de ur munnen en
vätska af bindämnets bruna färg och med den för denna art
karaktäristiska starka lukten. Då hufvudena af denna art
sönderkrossas, märkes samma lukt, hvarför det förefaller mig
sannolikt att det ifrågavarande bindämnet i bycpnsdstkagtaa
afsöndras, såsom MEINERT förmodat, från mandibularkörtlarne.
Det af ForREL omnämnda luddet på cellernas väggar har jag
återfunnit i alla de af mig undersökta fallen. Blott de ofvan-
nämnda nybyggda cellerna visade ej något sådant ludd. Un-
der mikroskopet visar sig detta ludd utgöras af enkla eller
förgrenade rader af celler, af hvilka en del äro långsträckt
cylindriska andra starkt kulformigt uppsvälda, ett förhållande
som redan FORrEL påpekat. På uppmaning af Hr. G. LAGERHEIM
sände jag prof af dessa svampar till professor SACCARDO i Pa-
dova, hvilken benäget meddelat mig att de öfverensstämma
med den af FRESENIUS i Beiträge z. Mykol. t. VI beskrifna
Septosporium myrmecophilum. Huruvida dessa svampar spela
någon roll i myrornas hushåll vore en fråga af mycket in-
tresse.
Här torde vara platsen att omnämna ett egendomligt bo,
som jag funnit förfärdigas af Camponotus herculeanus, och
hvilket visar en viss öfverensstämmelse med de ofvan be-
skrifna af Lasius fuliginosus förfärdigade. Ifrågavarande bo
anträffades i Östergötland på en solig backsluitsan mellan
rötterna af en skal tallstubbe och jane af oregelbundna
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 18. 95
celler, hvilkas temligen tjocka väggar voro förfärdigade af
fina, dock för blotta ögat tydligt skönjbara träpartiklar med
något jord inblandad, allt fast förenadt genom något slags
bindämne. Genom sin fasta beskaffenhet äro dessa celler
tydligt skilda från de af Lasius niger under barken af murkna
trädstammar, af fina träspånor förfärdigade, ytterst bräckliga
och ovaraktiga cellerna. Genom sina tjocka väggar samt ge-
nom materialets grofva beskaffenhet afvika de från dem af
L. fuliginosus murade liksom äfven derigenom att byggnads-
massan bibehållit hufvudmaterialets, d. v. s. träets, ursprung-
liga färg i stället för att antaga den för fuliginosus-boen ut-
märkande svartbruna. Någon svampvegetation fann jag ej
på väggarne af detta bo. Under sista året har jag fem eller
sex gånger återfunnit liknande bon i samma trakt.
3. Bon gräfda i marken och öfvertäckta af murade tufvor.
En synnerligen tydlig inblick i tufvornas första upp-
komst och gradvisa utbildning erhöll jag vid Etelhem på
Gottland i slutet af Juli förlidet år. På en öppen ängsmark
lågo gruppvis ordnade talrika tufvor i alla utbildningsstadier,
samtliga bebodda af Lastus flavus. Till följd af några da-
gars regn var marken fuktig och myrorna som bäst i farten
med byggnadsarbete. Tufbildningen tog här öfverallt sin
början kring något grässtånd med tätt stående strån, mellan
hvilkas rötter ett litet antal myror utgräft gångar; den ur
gångarne bortskaffade jorden placerades mellan och omkring
grässtråen, hvarvid de fuktiga och lerhaltiga små jordklum-
parne klibbade fast vid hvarandra, så att på detta sätt ett
litet hvalf bildades, understödt af de genom detsamma upp-
skjutande grässtråen. Inuti dessa hvalf funnos mellan gräs-
stråens rötter myrornas larver och puppor placerade. En så-
dan liten primitiv tufva innehåller sålunda blott ett enda
eller några få stora rum. På detta stadium i tufbyggnaden
stanna samtliga racerna af Myrmica rubra, Tapinoma erraticum
samt, försåvidt jag funnit, äfven Tetramorium caespitum.
Dessa miniatyrtufvor anses af Forzr ha till uteslutande syfte
att så mycket som möjligt tillgodogöra sig solvärmen för att
påskynda afkommans utveckling. De äro af mycket ovarak-
tig beskaffenhet till följd af den lösa konstruktionen och
räcka äfven blott för en viss tid under sommaren. Höstens
96 GG. ADLERZ. SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
störtregn och vinterns snömassor komma dem att spårlöst
sjunka tillsammans. Med undantag af sulcinodis, som jag
blott träffat under stenar på bergsluttningar, har jag funnit
dylika tufvor byggas af samtliga racerna af Myrmica rubra.
De byggas ofta på sumpig mark kring de tufviga starrstån-
åen. Tetramorium caespitum bygger enligt FOorEL i Schweiz
äfven varaktiga tufvor, ett förhållande som jag aldrig iakt-
tagit 1 vårt land.
Det nyssnämnda slaget af tufvor skulle kunna kallas
sommartufvor till skilnad från de perennerande, som till följd
af sin fasta konstruktion efter vintern framstå i ett i det
närmaste oförändradt skick, år från år bebos af samma sam-
hälle och årligen genom tillbyggnad tilltaga i omfång. Så-
dana tufvor byggas hos oss blott af Lasius-arterna och bland
dem hufvudsakligen af arterna niger och flavus. Det är dessa
arter som uppfylla hagar och betesmarker med tufva vid
tufva. Hvarenda tufva är bebodd — eller har åtminstone
varit det — af ett myrsamhälle, som vanligen begagnar hvarje
inträffande regnväder att yttermera utvidga sin bostad. Jag
har nyss antydt uppkomsten af tufvorna hos Lasius flavus
och påvisat att denna arts tufvor, i sin begynnelse öfverens-
stämma med de ovaraktiga tufvor som byggas af Myrmica
m. £.; detta är äfven förhållandet med de tufvor, som byg-
gas af Lasius niger. Men båda dessa arter nöja sig ej med
dessa lätt förgängliga sommarbostäder. De fortsätta att
mura våning på våning på sin tufva, så att denna slutligen
erhåller en solid och fast beskaffenhet. Deras tillvägagångs-
sätt har blifvit noggrant beskrifvet af HuBER och är lätt att
iakttaga vid fuktig väderlek. Såsom jag förut nämnt anläg-
gas tufvorna i allmänhet kring basen af något grässtånd,
hvars rötter för hvarje år uppskjuta nya strån genom tufvan;
äfven andra växter fatta fast fot på tufvans tak, som sålunda
så småningom blir betäckt af en frodig vegetation. Af denna
omständighet begagna sig myrorna vid sina utvidgningsar-
beten på tufvan. Grässtråen och bladstjelkarne få tjenstgöra
såsom stöd vid byggandet af de nya vertikala skiljeväg-
garne; ett blad som ligger platt tryckt till tufvans yta blir
ett präktigt golf i någon af de nya kamrarne. LÅLasius niger
bygger mera regelbundet koncentriska våningar än Lasius
flavus. Kamrarnes väggar äro tunnare men till följd deraf äfven
ovaraktigare. Man ser arbetarne ständigt utkomma ur tufvans
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 97
inre, hvardera bärande mellan sina käkar en liten fuktig jord-
klump som placeras på öfre kanten af någon under byggnad
varande vägg eller pelare samt omedelbart derefter fasttryc-
kes med frambenen, hvarefter nytt byggnadsmaterial upp-
hemtas ur tufvans inre. Så snart de närstående väggarne
nått en viss höjd muras på samma sätt genom fastklibbade
små lerhaltiga jordklumpar ett hvalf från den ena till den
andra och det på samma sätt som i den menskliga arkitek-
turen, i det nemligen hvalfvets högsta del eller midt muras
sist. Då en ny vägg börjar anläggas, begagna sig arbetarne,
såsom förut är nämndt, gerna af det stöd, som erbjudes af
tufvans vegetation eller af på tufvans yta förefintliga ojemn-
heter, En följd häraf är att kamrarne och korridorerne i de
särskilda våningarne erhålla en ytterst oregelbunden anord-
ning. Deremot ser man vid en genomskärning af tufvan en
antydan till concentrisk lagring af våningarne, beroende
derpå att vid inträffande lämpligt byggnadsväder utvidgnings-
arbetena vanligen pågå samtidigt öfver tufvans hela öfre yta.
En häftig regnskur är vanligen tillräcklig att delvis förstöra
den sist bygda våningen 1 niger-tufvorna. Flavus bygger der-
emot mera solidt, med tjocka mellanväggar men också mera
oregelbundet, så att någon concentrisk lagring af våningarne
ej kan urskiljas. Man kan stundom hos denna art, som i
öfverensstämmelse med sitt undangömda lefnadssätt äfven
förrättar sina byggnadsarbeten mindre öppet än LL. niger,
iakttaga hurusom byggnadsarbete pågår utan att arbetarne
sjelfva dervid visa sig. Man ser nemligen ofta vid fuktig
väderlek vissa punkter på en flavus-tufva, betecknade genom
jordens lösa och nyutgräfda utseende, röra sig något litet, i
det några mullkorn plötsligen höjas och falla åt sidorna; en
sådan punkt betecknar öppningen för en gång, hvarur mull-
korn bortskaffas, oaktadt sjelfva öppningen är sluten.
Tufbyggnaden kan äfven, såsom förut är antydt, taga sin
början vid en sten, men äfven dervid spela de vid stenens
kant växande grässtråen samma roll som ofvan angifvits.
Gräs eller annan motsvarande tät växtlighet är ett oefter-
gifligt vilkor för tufbyggnaden. På sterila, gräsfattiga mar-
ker träffas inga af myror förfärdigade tufvor. Då ett förut
ensamt under en sten boende Lasius-samhälle griper sig an
med att bygga en tufva, anlägges denna vanligen vid stenens
ena sida och utvidgas så småningom kring stenens omkrets.
7
98 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
År stenen af obetydlig storlek, blir den snart nog öfvertäckt
och har inget väsentligt inflytande på tufvans form. År der-
emot stenen temligen stor, så omgifves den af den sålunda
uppväxande tufvan först i form af en ringformig vall, hvar-
efter med tufvans tilltagande storlek äfven stenens öfre yta
kan bli fullständigt betäckt. Man ser stundom tufvor med
en betydlig, kittelformig fördjupning i midten, liksom vore
de utgräfda af menniskohand. Dessa tufvor ha uppstått på
det nyss angifna sättet och omsluta en sten, som med tuf-
vans tillväxt blifvit öfvertäckt.
Lasius niger har ingångarne på sina tufvor ständigt öppna.
De gula Lastus-arterna ha deremot ingångarne ständigt slutna
utom vid regnväder, då nybyggnaderna pågå, samt vid den
tid då hanar och honor svärma, då alla ingångar öppnas för
att bereda dem utträde.
Enligt HuBER, EBRARD och FOREL bygga racerna af For.
mica fusca äfven tufvor af mycket oregelbunden form. Det-
samma är enligt FOorREL äfven fallet med Tetramorium caespi-
tum och Solenopsis fugax. Sjelf har jag ej iakttagit mer än
de små af Tetramorium bygda sommartufvorna. Visserligen
har jag stundom anträffat F. fusca 1 tufvor, men jag har an-
ledning antaga att dessa tufvor ursprungligen uppbyggts af
Lastius-arter samt blifvit inkräktade af de sista bebyggarne,
som genom gångarnes utgräfning och utvidgning lämpat de
eröfrade bostäderna efter sina lefnadsvanor.
Ett egendomligt förhållande kan jag ej undgå att här
påpeka nemligen de olika roller Lasius-arterna spela beträf-
fande tufbyggnaderna i olika trakter. På de olika delar af
fastlandet, jag haft tillfälle att i detta afseende undersöka, är
det hufvudsakligen Lasius flavus som bygger tufvorna i ängar
och på betesmarker, oaktadt L. niger förekommer fullt ut lika
allmänt och kanske till och med ännu allmännare; den senare
arten tycks dock der föredraga att taga sin bostad i stubbar,
under stenar eller helt enkelt i gångar gräfda i blotta marken.
På Öland deremot var förhållandet omvändt. Det var der i
alldeles öfvervägande grad AL. niger som bygde tufvor, hvilket
deremot sällan var fallet med L. flavus. På Gottland åter
voro tufvor i allmänhet sällsynta, hvarigenom de redan till
följd af markens beskaffenhet flacka gottländska ängarne få
ett mot fastlandets kontrasterande slätt och jemnt utseende.
Vissa lokaler voro emellertid tätt beströdda med tufvor, så
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL, BAND 11. N:o 18. 99
var t. ex. förhållandet på några ängar 1 trakten af Etelhem
samt äfven på Fårö. Samtliga dessa tufvor voro bebodda af
L. flavus. Blott tvänne gånger har jag funnit L. niger tuf-
byggande på Gottland och i båda dessa fall voro tufvorna
visserligen temligen stora men ytterst ovaraktigt konstruerade
»sommartufvor», uppförda kring några ovanligt stora och
höga grässtånd. För öfrigt utgjordes det ena samhället ej af
den typiska L. niger utan af mellanformen nigro-emarginatus,
igenkänlig på sin karaktäristiska lukt. Dessa fakta förefalla
mig mycket egendomliga, isynnerhet som de ej kunna för-
klaras af någon olika beskaffenhet hos marken. Måhända
stå de i samband med bristen eller förekomsten i de ofvan
nämnda trakterna af de bladlöss, som hvardera af dessa arter
företrädesvis kultiverar.
På Gotska Sandön anträffade jag inga tufvor, ett förhållande,
som kanske dels står i samband med bristen på gräsmatta,
dels betingas af sandens lösa konsistens som omöjliggör såväl
murnings- som gräfningsarbeten och tvingar insektlifvet att
i stället taga sin tillflykt till träden. På vidsträckta trädlösa
slätter träffas i regeln inga tufvor, ett förhållande som väl
finner sin förklaring i de senaste upptäckterna inom blad-
lössens utvecklingshistoria, enligt hvilka trädvegetation är ett
oundgängligt vilkor för vissa af de hvarandra aflösande ge-
nerationernas existens.
4. Bon gräfda i marken eller i murket trä och öfvertäckta af hop-
släpadt stackmaterial.
Stackarne äro de till dimensionerna betydligaste och de
mest i ögonen fallande af myrornas byggnadsarbeten. De
byggas företrädesvis af sådana arter som föra ett öppet lef-
nadssätt, och tillvägagångssättet vid deras uppförande är der-
för lättare att iakttaga än vid de förutnämnda slagen af bo-
byggnad.
På hvarje myrbo tillhörande stacktypen urskiljer man
tvänne hufvuddelar: den i marken gräfda delen samt den
till större eller mindre del öfver jordytan belägna, af hop-
släpadt material bygda stacken. Den förra delen utgöres af
en mängd i marken till större eller mindre utsträckning ut-
gräfda kamrar och gångar af samma allmänna form som de
ofvan beskrifna, i blotta marken gräfda boen. Någon annan
100 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
regel för deras anordning kan näppeligen uppställas än den,
att kamrarne närmare boets medelpunkt äro större och mellan-
väggarne tunnare, hvaremot motsatsen är fallet i boets peri-
feriska delar. I djup mylla, der gräfningsarbetet är lätt,
sträcka sig de utgräfda gångarne till ett betydligt djup ned
i jorden. Den ur gångar och kamrar bortskaffade mullen
placeras på jordytan rundt kring hela boet och bildar slut-
ligen, om dess massa är betydlig, en ringformig vall, hvilken
så småningom i sin tur genomkorsas af gångar och kamrar.
Ofvanpå allt detta höjer sig boets andra hufvuddel, den af
hopsläpadt material af diverse slag byggda stacken.
Såsom förut är nämndt äro kamrarnes väggar tunnare när-
mare det i marken gräfda boets medelpunkt. Slutligen försvinna
mellanväggarne fullständigt, och de särskilda kamrarne och
gångarne sammanfyta till ett enda stort centralt rum eller rät-
tare en rund grop af vexlande djup, rundtomkring begränsad
af den ofvannämnda ringformiga vallen samt med lika stor
eller något mindre diameter än sjelfva stacken. I samma
mån som denna kraterformiga grop genom mullens bort-
skaffande utvidgas, nedsjunker deri af sin egen tyngd en allt
större del af det öfverliggande stackmaterialet, stundom till
den grad att stackens öfre del kommer att ligga i eller stun-
dom under jordytans plan. Såsom en regel af temlig all-
mängiltighet torde kunde nämnas att den kraterformiga för-
djupningen gräfves till större djup och omfång i lös och
djup jordmån och att i samma mån en större del af stack-
materialet har sitt läge under jordytans plan.
Beträffande sjelfva stackbyggnaderna så urskiljer man
bland dem åtminstone tvänne skilda typer, hvilkas olikhet
hufvudsakligen betingas af det valda stackmaterialets be-
skaffenhet.
Den första typen utmärkes af stackmaterialets fina och allt
igenom likartade beskaffenhet. Stackar af denna typ äro huf-
vudsakligen bygda af fina grässtrån, mossa samt annat mycket
fint växtaffall; undantagsvis ingå deri äfven barr men aldrig
några pinnar eller qvistar. Den yttre formen af dessa stac-
kar är typiskt plattrund, omkretsen vid basen är temligen
oregelbunden, vanligen mer eller mindre aflång. Någon om-
gifvande ringformig vall har jag blott iakttagit i ett enda
fall, nemligen på en mycket lös och sandig mark på Öland.
I detta fall var stackens öfre yta nästan i nivå med jordytan.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 101
Till sin inre byggnad visa dessa stackar mycken öfverensstäm-
melse med de af Lasius-arterna murade tufvorna. Liksom
hos dem finnas här talrika större och mindre kamrar och
gångar, större och med tunnare mellanväggar närmare stac-
kens medelpunkt. Liksom i tufvorna hos Lastus niger ur-
skiljer man äfven här, och vanligen ännu tydligare, en con-
centrisk lagring af de olika våningarne. Stackarnes yttersta
lager eller täcklagret, som utgöres af nytt och ännu ej för-
multnadt material, är af lösare beskaffenhet, mindre tätt sam-
manpackadt än de undre lagren, hvilka med tiden såväl ge-
nom sjelfva materialets vittring som till följd af de öfre
lagrens tryck erhålla större täthet. Stundom ehuru sällan in-
går äfven jord såsom en mer eller mindre väsentlig bestånds-
del i stackens undre delar. Detta har jag till och med fun-
nit vara i så öfvervägande grad fallet i en myllrik äng nära
Isgärde på Öland, att några stackar der utgjordes nästan ute-
slutande af jord med endast något föga stackmaterial inblan-
dadt i toppen. Dessa stackar voro ovanligt stora och hade
en plattare form än de typiska.
Stackar af ofvanbeskrifna typ byggas af Formica exsecta
och pressilabris. Stackarne anläggas ofta på toppen af någon
Lasius-tufva, som för detta ändamål inkräktats. Så småningom
utgräfves tufvans midt till en kraterformig fördjupning, vart
det hopsläpade stackmaterialet delvis daäjunket: Ingångarne,
som äro oregelbundet spridda öfver stackens yta, äro alltid
stora och tydliga.
Jag har på Öland ofta funnit F. pressilabris bygga små
egendomliga stackar, hvilkas konstruktion i påfallande grad
erinrar om Myrmica-arternas >sommartufvor». Kring basen af
friska och nära tillsammans stående grässtrån placeras stack-
material af vanlig beskaffenhet, så att grässtråen mellan sig
bilda ett enda stort rum, i hvilket larver och puppor för-
varas. Stackmaterialet hopas allt högre och allt tätare uppåt
stråen, till dess det hela fått formen af en stack, hvarur
gröna grässtrån sticka fram vid toppen. Så länge dessa
stackar äro mycket små ha de vanligen blott en enda central
öppning mellan grässtråen vid spetsen. Dessa stackar ha ej
tillplattad form utan mer eller mindre rakt uppstigande sidor,
en form som betingas af de stödjande grässtråen. De pla-
ceras ej på tufvor utan på slät, gräsrik mark. Åtminstone
att börja med tyckas inga gångar gräfvas i jorden derunder,
102 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
men sådana gräfvas dock sannolikt sedermera. Jag har en-
dast haft tillfälle att en kortare tid följa dessa stackars ut-
bildning och kan derföre ej afgöra, huruvida de äro tillfälliga
byggnader, analoga med »sommartufvorna» eller om de ut-
göra första anlagen till varaktiga stackar. Dock håller jag
det senare för sannolikare dels till följd af att jag iakttagit
dem i början af sommaren, under Juni månad, dels derföre
att jag funnit ovaraktiga »sommartufvor> endast byggas af
sådana arter, som, åtminstone 1 vårt land, i regeln ej kon-
struera några varaktiga tufvor.
Den andra typen af stackbyggnader utmärkes af materia-
lets gröfre beskaffenhet samt deraf att det yttersta täcklagret är
till sin sammansättning väsentligen olika stackens inre eller dess
hufvudmassa.
Täcklagret utgöres af blandadt groft och jemförelsevis
finare material, hvars beskaffenhet är beroende af de om-
gifvande lokala förhållandena. År stacken belägen i barr-
skog, så utgöres täcklagret hufvudsakligen af barr. Har stac-
ken sitt läge 1i löfskog eller i närheten af löfträd så bildas
samma lager af bladstjelkar, grässtrån samt en mängd fint
växtaffall af den mest olikartade beskaffenhet. I båda fallen
förekommer dock deri inblandadt groft material, såsom pin-
nar, qvistar och afbitna stycken af grofva grässtrån. Tjock-
leken af detta täcklager vexlar mellan 1 och 4 till 5 cm.
Derunder bildas stackens inre af ett bjelkverk af uteslutande
groft material, pinnar, qvistar eller bitar af grofva grässtrån,
hvilka mellan sig bilda ett virrvarr af håligheter af den mest
oregelbundna form och vexlande storlek. Ofta finnesi eller
nära stackens midt ett mycket stort, af dylikt bjelkverk bil-
dadt rum, i hvilket en större mängd puppor förvaras. Den
del af stackmaterialet, som utfyller den kraterformiga fördjup-
ningen i marken, utgöres likaledes uteslutande af dylikt
gröfre bjelkverk, som just till följd af denna sin grofva be-
skaffenhet sluter sig blott mycket glest tillsammans och der-
för tillåter invånarne att med lätthet röra sig i alla riktnin-
gar inom sin bostad, äfven der inga gångar afsigtligt blifvit
anlagda. Huru uppstår då detta glesa bjelkverk i stackens
inre? Såsom jag förut nämnt utgöres stackens täcklager
af blandadt groft och fint material, det förra af all-
deles samma beskaffenhet som det, af hvilket det ifråga-
varande bjelkverket bildas. I samma mån som nytt sam-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 103
mansläpadt material placeras på täcklagrets yta, borttages och
utbäres från dess inre sida det finare materialet, hvarvid de
qvarlemnade pinnarne och qvistarne, som korsa hvarandra på
det mest oregelbundna sätt, och derigenom stödja hvarandra,
qvarstå i orubbadt skick. På detta sätt tillväxa bjelkverket
och stacken i sin helhet ständigt, under det täcklagret bibe-
håller ungefär samma tjocklek. Då, såsom ofta händer, stac-
ken bygges kring någon gammal stubbe, ersättes bjelkverket
helt och hållet eller delvis af de kamrar och gånger hvar-
med stubben för detta ändamål genomkorsas.
Stackar af denna typ byggas af F. pratensis och rufa. De
olikheter, som förekomma i dessa båda racers stackbyggnad,
betingas hufvudsakligen af de olika byggnadslokaler hvardera
af dem med förkärlek väljer. Pratensis föredrager öppna
platser med lös och djup jordmån, der mineringsarbeten kunna
företagas till betydligt djup. Till följd af den kraterformiga
gropens rymlighet nedsjunker deri större delen af stackma-
terialet, hvaraf stacken antager mer eller mindre platt form
ända derhän att dess öfre yta kommer att ligga i eller till
och med under jordytans plan. Den ur gångar och kamrar
utgräfda myllan bildar kring stacken oftast en temligen be-
tydlig ringformig vall, som vanligen snart blir bevuxen af
frodigt gräs. Sjelfva stacken bygges af det material, som i
närheten finnes att tillgå. År byggnadsplatsen trädlös, så att
ingen tillgång på pinnar och qvistar finnes, så förfärdigas
bjelkverket af afbitna stycken af grofva grässtrån. På Ölands
vestra kust träffade jag på en sandig mark flere pratensis-
stackar hvari byggnadsmaterialet utgjordes hufvudsakligen af
enbär, blandade med ekållon, litet enbarr samt några få ek-
qvistar. Dessa stackar saknade egendomligt nog hvarje spår
till ringvall, oaktadt den kraterformiga fördjupningen var så
djupt utgräfd, att stackmaterialet deri nedsjunkit något under
jordytans plan. Om byggnadsplatsen utgöres af en grusig
mark, plägar en mängd såväl gröfre som finare grus inblan-
das i stackmaterialet, såsom t. ex. fallet är på grusåsen vid
Upsala.
Rufa föredrager trädbevuxna platser, der riklig tillgång
finnes till lämpligt byggnadsmaterial. Den kraterformiga för-
djupningen gräfves af denna art till jemförelsevis mindre
vidd och djup, och i stället reser sig sjelfva stacken till be-
tydligare höjd öfver jordytan. Stackens form närmar sig mer
104 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
eller mindre den koniska, hvilken tydligen är ändamålsenlig
såsom befordrande regnvattnets afflytande utefter stackens
sidor. Bjelkverket utgöres af pinnar och qvistar. I myllrika
ängar finnes ofta en större eller mindre mängd jord inblan-
dad i materialet vid stackens bas, men någon ringvall med
större diameter än sjelfva stacken finnes ej. I våra barr-
skogar med sin oftast grunda jordmån inblandas föga eller
ingen jord bland materialet. Här byggas stackarne uteslu-
tande af affall från barrträden. ”Täcklagret utgöres hufvud-
sakligen af barr, bjelkverket af tall- och granqvistar. Ofta
inblandas här i stackmaterialet större och mindre stycken af
barrträdens kåda. Huru vida detta sker afsigtligt för att
konservera stacken mot hastig förmultning eller om kåd-
styckena blott betraktas såsom vanligt stackmaterial, torde
vara svårt att afgöra, men säkert är att barrskogens stackar
mindre hastigt förmultna än löfskogens. Jag har iakttagit
några mycket stora stackar i barrskog i Östergötland, hvilka
under 15 år förblifvit i ungefär i samma skick. Sannolikt
hade de, att döma af deras storlek, redan för 15 år sedan
en mycket hög ålder. Rufa-stackarne byggas ofta kring stub-
bar, hvarvid de i dessa utarbetade talrika kamrarne helt och
hållet eller delvis ersätta bjelkverket och liksom detta an-
vändas till larvernas och puppornas förvaring vid vissa tider
på. dygnet. Då, såsom stundom, ehuru sällan, händer, F.
pratensis uppslår sina bopålar på sådana lokaler som: före-
dragas af F. rufa, bygger den äfven stackar som öfverens-
stämma med den senares. Jag har på Öland nära Färjestaden
funnit talrika pratensis-stackar, bygda enligt rufa-typen kring
tallstubbarne på en afröjd skogsmark. Likaså har jag på ett
barrskogbevuxet och med blott tunn mylla fläckvis betäckt
berg på Åland funnit ett pratensis-samälle som byggt en fri-
stående stack af den rena rufa-typen. Mellanformen rufo-
pratensis visar intermediär stackbyggnad; ofta närma sig dock
dess stackar mera den ena racens än den andras, och det i
samma mån som invånarne sjelfva mera närma sig den ena
racen än den andra.
Rufa-stackarne äro de till dimensionerna ansenligaste
byggnadsarbeten, som utföras af våra myrarter. Deras storlek
vexlar dock betydligt efter de lokala förhållandena. De mät-
ningar jag utfört synas mig gifva en antydan om att jemna,
af träd skuggade och något fuktiga lokaler gifva upphof till
BIHANG TILL K. SV. VET-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 105
större stackar än backiga, torra och soliga. På lokaler af
den sistnämnda beskaffenheten förläggas stackarne vanligen i
eller nära skogsbrynen och kunna der vara talrika och tätt-
liggande men jemförelsevis små. De talrika stackar jag på
dylika lokaler uppmätt hade i Östergötland en medelomkrets
vid basen af 3 meter samt en medelhöjd af 0,4 meter.
I Upsalatrakten visade samma slags stackar en medel-
omkrets af 2,4 m. samt en medelhöjd af 0,31.
Af stackar på skuggiga och fuktiga lokaler, har jag fun-
nit de i medeltal största på Öland, der medelomkretsen för
de mätta stackarne var 7,2 meter och medelhöjden 1 meter.
Nära nog samma medeltal erhöllos för de talrika stackar, som
uppmättes på de vidsträckta, med småskog bevuxna myrmar-
kerna vester om Snaasahögarne i Jemtland. Medelomkretsen
var der 7 meter; medelhöjden 0,95 meter. Den största stack
jag iakttagit anträffade jag vid Böle på Ölands vestra kust.
Dess omkrets vid basen var ej mindre än 14,3; meter, under
det höjden var jemförelsevis obetydlig, omkring 1,5 meter.
Såsom hänförliga till en tredje typ af stackbyggnader
torde man kunna betrakta de oregelbundna stackar, som byg-
gas af Formica truncicola och sanguinea. Dessa byggas aldrig
fristående utan vid eller omkring stubbar, stenar, murar, i
klippremnor o. 8. v. Sangutnea-stackarne äro af obetydlig
storlek. De utgöras af såväl gröfre som finare växtaffall,
hvarjemte ofta jord inblandas. Dock har jag aldrig sett vare
sig sanguinea sjelf eller dess fusca-slafvar kombinera sin stack-
byggnad med något slags murningsarbete, hvilket senare
HuBER"') och FOorEL”) funnit vara fallet i Schweiz. I de fall
då stackarne förlagts intill någon stubbe i barrskog, få de
till det yttre en viss likhet med på liknande sätt byggda
rufa-stackar, men de innehålla dock ej något bjelkverk så-
som dessa senare.
F. truneicola använder vanligen till sina stackbyggnader
en större mängd material än F. sanguinea. Detta material
utgöres 1 löfskog af grässtrån, mossa och torra löf, i barrskog
hufvudsakligen af barr, hvari dock äfven pinnar och qvistar
kunna finnas inblandade så att ett tydligt inre bjelkverk
kommer till stånd. Truncicola bygger ofta kring stubbar, som
!) HUBER, Recherches etc., sid. 249.
2) FOREL, Fourmis de la Suisse, sid. 192.
106 &G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
till och med kunna fullständigt öfvertäckas af stackmaterialet,
i hvilket fall dessa stackar få en ganska regelbunden, om
rufa-stackarnes erinrande form. Enligt FOrEL') använder
äfven denna art i Schweiz stundom murningsarbete i sin
stackbyggnad, ett förhållande som jag aldrig här iakttagit.
Efter denna hastiga öfversigt öfver bobyggnadens hufvud-
former hos myrorna vill jag nämna några ord om den sanno-
lika betydelsen af stack- och tufbyggnaderna. Följande fakta
tjena till att belysa denna sak.
Om man en solig sommardag borttager täcklagret i top-
pen af en rufu-stack finner man omedelbart under detsamma
i bjelkverkets öfre våningar en mängd puppor samt massor
af ägg. Längre ned 1 bjelkverket träffas likaledes en mängd
puppor, isynnerhet talrika i det stora centralrummet. Ånnu
längre ned slutligen finner man utom puppor allt talrikare
larver samt äfven äggklumpar.
Öppnar man myrstacken på samma sätt under natten, så
finner man de öfre våningarne tomma, och först djupt neri
bjelkverket träffar man puppor, larver och ägg, hvarjemte
äfven fertalet af myrorna sjelfva der befinner sig.
Om temperaturen under dagen är kall och ojemn så fin-
ner man i stacken ungefär samma förhållande vara rådande
som under natten, med undantag deraf att flere myror äro i
rörelse på stackens yttre.
Af dessa förhållanden framgår att stacken med dess olika
våningar hufvudsakligen afser att möjliggöra afpassandet af
den för afkommans hvarje utvecklingsstadium lämpliga tem-
peratur- och fuktighetsgraden. I detta syfte bäras ägg, larver
och puppor vid de olika tiderna på dygnet samt vid väder-
leksvexlingar till olika delar af stacken. Bland afkommans
utvecklingsstadier kan man i de festa fall urskilja en grup-
pering i storleks- och åldersklasser, fördelade i olika våningar.
Puppor och ägg placeras i de öfre våningarne, omedelbart
under stackens topp, der sannolikt temperaturen under sol-
strålarnes inverkan är högst. Larverna deremot, för hvilka
antagligen: en jemn värmegrad är af vigt, träffar man dju-
!) FOREL, Fourmis de la Suisse, sid. 194.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 107
pare ned, der temperaturvexlingarne äro mindre märkbara.
Jag har tyckt mig finna, ehuru jag försummat att bekräfta
det genom exakta beräkningar, att det hufvudsakligen är de
mera mogna pupporna som placeras i de för solvärmen mera
utsatta våningarne, under det flertalet af de djupare ned pla-
cerade utgöres af yngre puppor och nyligen inspunna larver.
Beträffande de äggmassor som träffas i de öfre våningarne
så tror jag mig ha funnit, att de ständigt äro nyvärpta, un-
der det de ägg, i hvilka embryonalbildningen är långt fram-
skriden, förläggas längre ned i stacken. Dessa ofvan angifna
förhållanden äro de vanliga, men de äro ingalunda regler
utan undantag. Samtliga afkommans utvecklingsstadier ned-
bäras, såsom förut antydts, under natten samt vid inträffande
låg temperatur i de djupare, för värmeutstrålning mera skyd-
dade våningarne.
Om sålunda stackarne afse att under den varmare års-
tiden reglera temperaturen för myrornas afkomma, så är der-
emot, såsom jag sedermera skall visa, deras betydelse under
vintern underordnad eller ingen, ity att myrorna aldrig öfver-
vintra i sjelfva stackarne.
Hvad som här ofvan blifvit sagdt om afkommans efter
omständigheterna vexlande gruppering i rufa-stacken gäller i
hufvuddrag äfven i fråga om öfriga arters stackar samt om
tufvorna. Dessa senare ha emellertid äfven ett annat syfte,
nemligen att underlätta bladluskulturen inuti boet. Lasius-
arterna, de företrädesvis tufbyggande, hålla nemligen inuti
sina tufvor en större eller mindre mängd bladlöss och coc-
cider, hvilka hemta sin näring från de talrika gräsrötter, som
genomkorsa tufvorna i alla riktningar.
Slutligen tjena äfven tufvorna under vintern sina in-
vånare till skydd, hvarom närmare skall meddelas på tal om
myrornas öfvervintring.
Det återstår att omnämna några af myrornas byggnads-
verk, hvilka visserligen ligga helt och hållet utanför deras
bon men som dock stå i ett mer eller mindre direkt sam-
band med dessa senare.
De vanligaste af dessa äro de öfvertäckta gångar, som
man ofta ser byggas af Lasius niger. Dessa gångar muras
vid fuktig väderlek, på samma sätt som tufvorna, af små
hopklibbade mullkorn, så att ett smalt, tunnelformigt hvalf
uppstår, som, här och der afbrutet, fortlöper en ofta jem-
108 GG. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
förelsevis betydlig sträcka. En sådan tunnel som jag upp-
mätte på Öland, befans, oafsedt några obetydliga afbrott, som
kanske orsakats genom takets inrasande, ha en längd af 1,5
meter. På denna plats fans ett öfver en stor yta utbredt
bo med många ingångar, af hvilka de flesta voro förenade
med hvarandra genom dylika tunnlar, genom hvilka myrorna
vandrade från den ena ingången till den andra. Golfvetitunn-
larne är vanligen något fördjupadt, dels till följd deraf att
hvalfvets byggnadsmaterial åtminstone delvis hemtats der-
ifrån, samt dels emedan myrorna äfven vid torr väderlek ge-
nom att undanskaffa små gruskorn och andra ojemnheter
göra sin stråkväg slät och beqväm. Dylika tunnlar beteckna
myrornas sträfvan att sammanbinda de olika delarne af sitt
bo samt passera så obemärkta och skyddade som möjligt från
den ena delen till den andra.
Andra från boen isolerade byggnadsverk äro de små hus,
af författarne kallade >»pavillons», som uppbyggas af en del
myrarter kring någon af bladlöss besatt växtdel. Dessa »pa-
villons»> utgöra ofta en fortsättning af någon från boet le-
dande murad tunnel och deras byggnadssätt är också det-
samma som dessa murade tunnlars. Stundom äro de emeller-
tid fullkomligt isolerade från marken och byggda på en eller
annan centimeters höjd deröfver kring någon stjelk eller
qvist. En eller två små öppningar tillåta myrorna att passera
ut och in, när de besöka sin boskap. Dylika små »ladugårds-
hus>, vanligen till en längd af mellan 1 och 2 cm., har jag
sett byggas af Lasius niger samt af Myrmica laevinodis och
rugulosa. Hos de senare äro de alltid isolerade, enär dessa
former ej bygga några murade tunnlar.
Jag har nyss omnämnt ett slag af myrornas kommuni-
kationsleder, nemligen de tunnelformiga hvalf, som muras af
Lasius niger. Jag öfvergår nu till beskrifningen af de gräfda
och afröjda myrvägarne, hvilka, isynnerhet de senare, kunna
antaga mycket stora dimensioner och blifva mycket i ögonen
fallande.
Lasius niger förstår icke blott anlägga vägar af den ofvan
beskrifna beskaffenheten; han gräfver äfven, såsom man ofta
har tillfälle att iakttaga på trädgårdsgångar, strax under jord-
ytan förlöpande tunnlar, som här och der äro afbrutna för
att strax åter fortsättas af andra i samma riktning. Dylika
tunnlar sammanbinda de olika ingångarne till boet, då detta
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 109
utgöres af flere skilda afdelningar. Åfven L. alienus gräfver
tunnlar af likartad beskaffenhet.
Camponotus-arterna omnämnas ej, försåvidt jag kan finna,
af någon författare såsom anläggande några vägar. De fall,
som jag här nedan anför, äro derföre sannolikt sällsynta un-
dantag. Vid St. Rör på Öland anträffade jag vid ett skogs-
bryn ett samhälle af Camponotus herculeanus, hvars i jorden
utgräfda bo var fördeladt i tvänne afdelningar med ungefär
15 meters afstånd mellan hvarderas ingång. Boets båda af-
delningar stodo i samband med hvarandra genom en smal,
fördjupad, nästan rakt förlöpande gångstig, på hvilken arbe-
tarne vandrade fram och åter. I samma trakt träffades ett
annat herculeanus-bo, från hvilket en smal och temligen djupt
nedgräfd, sträckvis till och med tunnelformigt under mossan
förlöpande gångstig utgick till omkring 20 meters längd,
hvarefter den förlorade sig. Arbetarne sågos bära hvarandra
på denna gångstig i riktning från boet, och sedan stigen
upphört, fortsatte de i rak riktning omkring 6 meter till
foten af en tall, mellan hvars rötter de försvunno. I Öster-
götland fann jag vid Kudby ett ligniperdus-bo, beläget i en
ljungtufva på en solig backsluttning, från hvilket delvis tun-
nelformigt under mossan och ljungen förlöpande, delvis obe-
täckta gångar af omkring 1 cm. djup och ”/, cm. bredd
sträckte sig i flere riktningar till en längd af mellan 1 och
2 meter. Gångarnes tunnelformigt förlöpande delar voro
fylda med puppor.
Bland Formica-arterna är det blott rufa och pratensis
som anlägga vägar. Dessa utstråla från stackarne i flere rikt-
ningar och förlöpa enkla eller förgrenade mer eller mindre
långa sträckor. Der jordmånen är lös och tätt gräsbevuxen
ha vägarne blott några få centimeters bredd, hvaremot de
nedgräfvas i marken till I å 2 centimeters djup. Deras an-
läggning kostar här mycken möda, emedan den täta växtlig-
heten måste afslitas och dess rötter förstöras. I de gräsfat-
tiga barrskogarne deremot består anläggningsarbetet till större
delen i undanrödjandet af de löst på marken liggande pin-
narne, qvistarne och barren samt annat affall från träden. Gång-
stigarne afrödjas der till betydligt större bredd hvaremot de
vanligen alls icke fördjupas i sjelfva marken. Sådana gång-
stigar, de lifligt trafikerade s. k. »myrvägarne», utgå från
stackarne i vexlande antal, storlek och riktning. De större
110 &G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
stackarnes vägar antaga naturligtvis i samma mån större di-
mensioner. Den största, som jag uppmätt, utgick från en
midt inuti en jemn tallskog belägen stor rufa-stack. Den
var 0,73 meter bred samt tydligt uppröjd till en längd af 63
meter. Från densamma utgrenade en 0,26 meter bred sido-
väg, som ledde till några tallar, hvilka myrorna bestego för
att besöka sina der »betande hjordar2.
Dessa vägar hållas jemna och fria från alla hinder, som
myrorna förmå undanskaffa. På dem forslas ständigt nytt
byggnadsmaterial till stackens påbyggande; på dem hemslä-
pas de vunna jagtbytena och på dem slutligen vandra my-
rorna till och från sina bladdlöss. Anläggandet af dessa vägar
tager, såsom FOREL påpekat, icke sin början vid sjelfva stac-
ken för att så småningom fortsättas till allt större afstånd
derifrån, utan då en ny stack anlagts, vänja sig dess in-
vånare så småningom att gå 1 vissa riktningar, som de funnit
fördelaktigast, vare sig derför att de der finna rikare byten
eller emedan något af bladlöss hemsökt träd der befinner
sig. Så småningom bortrödjas dervid hindren öfver hela den
trafikerade sträckan samtidigt.
På större eller mindre afstånd från hvarandra liggande
stackar ses ofta kommunicera medels dessa ofvan beskrifna
vägar, på hvilka myrorna vandra från den ena stacken till
den andra.
FOrREL omnämner!) sig ha sett äfven Lasius fuliginosus
begagna sig af vägar liknande de ofvanbeskrifna.
Hanar och honor; parning; äggläggande arbetare.
Hanarne representera myrsamhällets uteslutande »tärande»>
klass. De deltaga aldrig i några arbeten, icke ens de erga-
toida hanformerna, såvidt man har observerat, ehuru hos
Ponera androgyna mandiblernas form icke såsom hos Formi-
coxenus-hanen utgör något hinder för arbete. Med parningen
ha hanarne utspelt sin roll, och i öfverensstämmelse härmed
är deras lifslängd betydligt kortare tillmätt än honornas och
arbetarnes. Sir JoHN LuBBocK har hållit tvänne fusca-honor
1 Les Fourmis de la Suwisse, pag. 204,
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 111
i fångenskap i 12 år?). Dessa lefva ännu (1885), men huru
gamla de vid infångandet varit kan naturligtvis ej afgöras.
Af Lasius niger hade han hållit arbetare i fångenskap i 7 år.
Hanarne dö deremot jemförelsevis snart och torde sällan
öfvervintra. Visserligen har LUuBBoCcCK iakttagit tvänne hanar
af M. ruginodis, hvilka i fångenskapen lefde: den ena till i
April, den andra till i Maj”); men något dylikt torde ute i
fria naturen vara undantagsfall. Åtminstone har jag i de
talrika myrbon, jag undersökt vintertiden, blott en enda gång
funnit hanar, nemligen i ett herculeanus-bo; dessa hanar dogo
efter ett par veckor 1 fångenskapen (i Januari) under det
arbetarne frodades”). Mina fångna Formicoxenus-hanar dogo
samtliga omkring 1 månad efter parningen (som egde rum i
detta samhälle i början af September), under det arbetare
och honor fortfarande frodades. I ett fånget Polyergus-sam-
hälle hade af de i början af Oktober mycket talrika hanarne
samtliga dött i slutet af månaden. Fångna Leptothorar SS
dogo i slutet af Juli, omkring en månad efter sin kläckning.
Dessa matades dock af arbetarne, hvilket jag aldrig eljes
iakttagit.
Hanarne äro gentemot fiender fullkomligt försvarslösa.
De bjuda aldrig till att till sitt försvar använda sina käkar.
I samband med deras obetydliga hjernutveckling äro deras
själsförmögenheter sannolikt mycket inskränkta. Åtminstone
ådagalägga de aldrig några 1 ögonen fallande prof på in-
telligens.
Märkligt tycks mig ett förhållande vara, hvarpå, såvidt
jag känner, ingen författare fäst uppmärksamheten, nemligen
olikheten i arbetarnes bemötande mot hanarne 1 Camponotid-
och Myrmicid-samhällen. Hos Camponotiderna bemötas hanarne
med ett visst förakt. Ingen fäster sig vid deras görande och
låtande. De ega att komma och gå efter behag. Om ett
sådant samhälle oroas, få hanarne rädda sig bäst de kunna.
Då de i sin förskräckelse gripa till vingarne för att aldrig
återvända till boet, ser man aldrig arbetarne söka förekomma
!) Ants, Bees and Wasps, sid. 41. Recent observations on the habits of
Ants, Bees and Wasps, sid. 14.
2) Ants, Bees and Wasps. sid. 33.
3) FOREL (Les F. d. la Swisse, sid. 402) uppgifver att man hos F. pra-
tensis och L. mixtus äfven om vintern träffar hanar, men han om-
nämner ej, huruvida dessa upplefva våren, hvilket förefaller mig
osannolikt.
112 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
detta. Helt annorlunda behandlas hanarne i de flesta Myr-
micid-samhällen. Här bevakas hanarne af arbetarne och
tillåtas ej att aflägsna sig från boet förr än parningen försig-
gått. Detta förhållande har jag iakttagit hos slägtena Myr-
mica, Leptothorax och Tetramorium. Om man t. ex. öppnar
ett Myrmica-bo, der hanar för tillfället finnas, ser man ha-
narne under den allmänna bestörtning, som uppstår, delvis
söka lemna boet. De gripas dock derunder af mötande
arbetare vid vingarne eller benen samt nedsläpas trots sitt
motstånd i gångarne. I mina fångna Leptothorax-samhällen
blefvo de hanar, som visade sig uppe utanför boets ingångar,
genast nedburna. Fastän Myrmicid-honorna, då samhället
oroas, fitigt bidraga vid larvernas och puppornas räddning,
har jag aldrig sett dem hjelpa till med hanarnes fasthållande,
ehuru de härvidlag borde vara den mest intresserade parten.
Anledningen till hanarnes fasthållande är sannolikt att
söka deri, att honornas utveckling i allmänhet försiggår se-
nare, hvadan arbetarne för att kunna förskaffa samhället be-
fruktade honor nödgas vidtaga dessa drakoniska åtgärder, till
dess honorna blifvit könsmogna, så att parning kan försiggå.
Trots arbetarnes vaksamhet undkommer dock en stor del
hanar, hvilka, då de sålunda i förtid lemna boet, ej få till-
fälle till parning utan till men för såväl samhället som för
artens spridning gå förlorade. Under sådana förhållanden
är lätt tänkbart, att en reduktion af hanarnes flygförmåga
kunde vara fördelaktig, enär derigenom samtliga hanarne
nödgades para sig inom boets gränser, hvarigenom såväl till
samhällets bibehållande alltid befruktade honor skulle finnas
att tillgå som till artens spridning ett större antal honor
kunde befruktas. En sådan reduktion har också försiggått
med såväl de ergatoida hanarne, Formicoxenus samt Ponera
androgyna, som med den för öfrigt ej arbetareliknande Aner-
gates-hanen. Inom Anergates-samhället bevakas de med små
vingrudiment försedda hanarne af sina Tetramorium-slafvar
(såsom sedermera skall närmare omnämnas i kap. om de
blandade samhällena) ehuru de väl äfven utan någon bevak-
ning knappast torde vara i stånd att lemna boet. Den full-
ständigt vinglöse och ombildade Formicoxenus-hanen eger der-
emot full frihet att röra sig öfverallt på ytan af sin rufa-
stack, hvilken han ändå ej lemnar. Jag har aldrig sett någon
Formicoxenus-arbetare söka fasthålla hanarne.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 113
Beträffande den fullständiga likgiltighet, som Camponoti-
derna visa sina hanar, skulle det ofantliga antal, i hvilket ha-
narne pläga uppträda i deras samhällen, möjligen kunna utgöra
någon förklaring. Hanarne äro der honorna i regeln vida
öfverlägsna i antal. Motsatsen eger rum i Myrmicid-sam-
hällen, der hanarne, isynnerhet hos några arter, äro jem-
förelsevis fåtaliga. Jag har försummat att bestyrka dessa
påståenden genom exakta sifferuppgifter men tror dem vara
fullt öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Endast
1 ett samhälle af Leptothorax tuberum har jag verkställt en
beräkning af könens antal. Ifrågavarande samhälle utgjordes
af 116 individer, hvaraf 25 hanar, 42 honor (hvaraf en, stam-
modren, obevingad samt 2 nära fullgångna puppor) och 49
arbetare jemte talrika arbetarepuppor. Hanarnes antal var i
detta samhälle ovanligt stort. I Anergates-samhällena är skil-
naden synnerligen påfallande. De vingade honorna äro der
ofantligt talrika, under det hanarne äro mycket få. Denna
öfverproduktion af honor är sannolikt nödvändig för denna
sällsynta arts bibehållande, enär till följd af honornas hjelp-
lösa tillstånd sannolikt blott ett fåtal, sedan de lemnat boet.
når sin bestämmelse att tillsammans med Tetramorium-arbe-
tare bilda nya samhällen. Formicorenus-samhällena bilda bland
Myrmiciderna ett skarpt framträdande undantag beträffande
könens relativa antal. Bland 1,000 Formicoxenus-individer,
insamlade i samma samhälle, fann jag 465 hanar, 61 honor
(hvaraf 17 vingade) samt 474 arbetare, hvarvid jag dock så-
som arbetare räknat alla 2 $. En annan beräkning på ett
antal af 118 individer ur ett annat samhälle lemnade nära
nog samma procenttal för könen.
Honorna visa i öfverensstämmelse med sin relativt star-
kare hjernutveckling mera intelligens än hanarne. De ha, åt-
minstone under en kortare period af sitt lif, förmåga att ar-
beta, hvilken, såsom sedermera skall nämnas, visar sig, då de
för att grundlägga ett nytt samhälle nödgas förrätta bygg-
nadsarbeten (om också af enklaste slag) samt uppföda, vårda
och försvara sin första afkomma. Jag vill här framhålla den
skilnad, som i detta hänseende råder mellan Camponotidernas
honor å ena sidan samt Dolichoderidernas och Myrmicidernas
å den andra. De förra arbeta endast i ungdomen och upp-
höra dermed sedan de uppfödt ett tillräckligt antal arbetare
för att låta dem öfvertaga alla bestyr. Åfven de i sitt fö-
3
114 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
delsesamhälle qvarstannande, hvilka sålunda från första början
äro vana att betjenas af arbetarne, ses aldrig deltaga i vare
sig larvernas omvårdnad och försvar eller några slags bygg-
nadsarbeten. De föra ett beqvämt och sysslolöst lif och ha
inga andra åligganden än att värpa ägg, hvilka tillvaratagas
af arbetarne. Enligt FOorEL”!) deltaga honorna af Tapinoma
erraticum fMitigt i arbetarnes sysslor. Ehuru jag i ett fånget
Tapinoma-samhälle äfven hade mycket talrika honor, såg jag
dock aldrig någon af dem arbeta på minsta sätt. Emellertid
närmar sig Tapinoma 1 de flesta anatomiska karaktärer Myr-
miciderna, så att det ej bör förundra, om det skulle visa sig,
avt de i de flesta fall ha öfverensstämmande' lefnadsvanor.
Myrmicidernas honor deltaga hela lifvet igenom i arbe-
tarnes sysslor. Såväl de obefruktade och ännu bevingade
honorna som de vinglösa äldre ses flitigt bidraga vid larver-
nas och puppornas räddning, då samhället oroas. I bygg-
nadsarbeten deltaga dessutom åtminstone Leptothorax-honorna,
hvilka jag i mina fångna samhällen ofta ser lika flitigt som
någon arbetare bära små träspånor för att dermed tillstoppa
öppningarne mellan de träbitar, under hvilka de anordnat sina
bon. Beträffande $ 9 af PF. rufa och pratensis har FOREL
(Les. Fourmis d. I. S., sid. 138) funnit, att de ej arbetade.
Jag har gjort samma iakttagelser. Jag isolerade 10 3 9 af
sanguinea i ett glas med jord. Endast en, den som hade
mest arbetarelik thorax, gjorde några klumpiga försök att
gräfva en håla, ehuru han snart upphörde. De öfriga sutto
sammankrupna i en klunga och förestodo ej ens att försvara
sig, då de misshandlades af insläppta främmande myror.
Myrmicidernas 3 9 deltaga deremot flitigt i alla förekommande
arbeten.
Myrhonor äro, såsom redan HUBER iakttagit”) stundom
underkastade en viss bevakning från arbetarnes sida, isynner-
het då de nyss äro befruktade och ännu ej förlorat sina vin-
gar. Då de visa sig utanför ingångarne omgifvas de af ar-
betare, som dels fasthålla dem vid benen eller vingarne, dels
slicka och smeka dem samt synnerligen noggrant undersök:
spetsen af deras abdomen med sina antenner. De tillåtas ej
att aflägsna sig från boet utan nedsläpas slutligen, oaktadt
N Les Fourmis de la Swisse, sid. 396.
2?) Recherches sur les moeurs des fourmis, sid. 104.
BIHANG TILL K. SV. VET:-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 115
sitt. motstånd, i gångarne. De äldre vinglösa honorna, som
redan vant sig vid förhållandena och dessutom ej göra några
försök att fly, äro mindre noggrant bevakade men väcka alltid
uppmärksamhet bland arbetarne, som isynnerhet tyckas ange-
lägna att undersöka och slicka spetsen af deras abdomen, an-
tagligen för att utröna, om de äro befruktade.
Åfven i fråga om bevakningen tror jag mig finna en
tydlig skilnad örllan GasanHudtalen och Myrmicider. Om man
t. ex. öppnar en stack, der vingade honor finnas, skynda
dessa förskräckta undan, de festa visserligen till stackens
inre men många i olika riktningar från stacken. Dessa gripas
vanligen af mötande arbetare och nedsiäpas i stacken. Myr-
mäicid-honorna visa sig deremot såsom mera pålitliga med-
borgarinnor i det de, såsom förut nämnts, till och med del-
taga 1 afkommans räddning, nvarför arbetarne ej heller ses
mot dem vidtaga sådana tvångsåtgärder, för hvilka Camponoti-
dernas honor äro utsatta. En enda gång såg jag dock i ett
samhälle af Leptothoraz tuberum med talrika bevingade honor
och hanar såväl de förra som de senare qvarhållas af arbe-
tarne, de senare dock allmännare. Antagligen förestod par-
ning i detta samhälle just vid denna tid, och arbetarne pläga
då befinna sig i en upphetsad sinnesstämning.
Åfven honornas lik bli föremål för mera Uppges
än de andra samhällsmedlemmarnes. Vid infångandet af ett
samhälle af Leptothorax tuberum 23:dje Februari fann jag en
hufvudlös men ännu lefvande och lifligt sprattlande hona.
Antagligen hade någon oförsigtighet å min sida vållat denna
stympning. Hon blef föremål för mycken uppmärksamhet
från arbetarne, som slutligen nedsläpade henne i gångarne.
Jag återsåg henne sedan ej förr än en månad derefter, då
hon befans. ligga utanför en af gångarne, tätt omgifven af en
skock af elr som trängdes kring henne FÖ att få vid-
röra henne med sina antenner och slicka hennes abdomen.
Isynnerhet undersöktes spetsen af hennes abdomen noggrant
medels antennerna, såsom förhållandet plägar vara med lef-
vande honor. Efter en stund nedbars hon åter i gångarne.
Det var tydligt att arbetarne ännu satte värde på henne, då
de sålunda en hel månad efter hennes död ännu vårdade sig
om hennes liflösa kropp. Ingen annan hona fans i detta
samhälle, hvilket torde varit anledning till att de i brist på
en lefvande 1 stället hyllade en mumie.
116 6G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Parningen har blifvit noggrant beskrifven af HUBER”)
hos Tetramorium caespitum samt af FOREL”) hos Lasius flavus.
Den eger vanligtvis hos dessa arter liksom hos andra, hvilkas
hanar äro betydligt mindre än honorna, rum under flygten.
Under lugna och solvarma dagar sprida sig hanar och honor
rundt kring boet, vimla på de i dess närhet befintliga väx-
terna och höja sig slutligen i luften ofta i betydliga svärmar.
Hanarne kasta sig härunder öfver honorna som dervid an-
tingen falla ned, hvarefter kopulationen försiggår på marken
eller ock kan kopulationen försiggå under det honan fort-
sätter sin flygt, hvilket isynnerhet är fallet hos Lasius-arterna,
hvilkas hanar äro honorna betydligt underlägsna i storlek.
Åtskilliga par kopulera emellertid i boets omedelbara närhet,
hvarvid arbetarne, som alltid vid svärmningen lägga i dagen
en synnerlig beskäftighet, fasttaga de befruktade honorna för
att nedsläpa dem i boet”). Till och med kortare sträckor
kring boet sprida sig arbetarne i sin ifver att följa de öfver-
allt deromkring vimlande hanarne och honorna, hvilka senare
de rycka i vingarne och benen samt slicka och smeka ända till
"skilsmessans ögonblick eller återföra till boet, ifall kopulationen
försiggått under deras öfverinseende. De från boet bortflugna
paren återvända aldrig efter parningen, såsom redan Hvu-
BER ådagalagt”), i motsats till förhållandet hos bien. Det är
dessa bortflugna, befruktade honor, som grunda nya sam-
hällen. Förda af vinden kunna de sprida sin art till långt
aflägsna och isolerade lokaler. Men det måste blott vara ett
fåtal af denna oerhörda mängd honor som sålunda kommer i
tillfälle att efterlemna afkomlingar, eljes skulle inom kort
ingen enda fläck finnas på jordens yta, som ej intoges af ett
myrsamhälle. Större delen torde liksom hanarne falla offer
för fåglar och rofinsekter; andra, som af vinden drifvits ut
öfver vidsträckta vattenytor, nedfalla och drunkna i massa,
såsom jag föregående sommar hade tillfälle att iakttaga vid
Ölands kust, der jag en dag såg talrika hanar och honor af
1) RBecherches sur les moeurs des Fourmis, sid. 82.
2) Les Fourmis de la Swisse, sid. 397. i
3) Detta senare säger sig FOREL i sina Etudes myrmécologiques en 1884
blott ha iakttagit hos Zas. flavus och mycket sällan men deremot
aldrig hos några andra arter. Han tycks här benägen att betrakta
honornas fasthållande såsom undantagsfall. Så är dock ej förhållan-
det. Jag har ofta haft tillfälle att iakttaga det hos L. flavus och
niger samt isynnerhet hos F. rufa.
1) Recherches sur les moeurs des Fourmis, sid. 89.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 117
Lasius niger kringdrifva på vattnet ett fenomen som jag
äfven ofta iakttagit på ett så smalt vatten som Slätbaken.
För att en svärm skall kunna föras till en aflägset belägen ö
måste sannolikt en stark blåst vara rådande och ändå torde
svärmen vid framkomsten vara ofantligt decimerad, ty myr-
honorna äro mycket svaga flygare och använda sina vingar
hufvudsakligen för att höja sig i luften och der hålla sig
sväfvande.
Hos formica rufa har jag upprepade gånger iakttagit att
parningen försiggår på stacken. Så t. ex. hade jag ä:te Juli
denna sommar tillfälle att noggrant iakttaga parningen i flera
närbelägna stackar. Hanarne kröpo lifligt omkring med vi-
brerande vingar och anföllo i regeln hvarje mötande hona.
Honorna syntes mindre villiga och gjorde oftast energiskt
motstånd så att hanarnes försök oftast misslyckades. Kopu-
lationen försiggick än fullständigt utanpå stacken, än fort-
sattes den i stackens inre, 1 det honorna under tiden ned-
kröpo. Arbetarne syntes mycket intresserade af hvad som
försiggick. De voro i mängd samlade på stackens topp, der
äfven de flesta hanar och honor kröpo omkring, under det
på stackens sidor jemförelsevis få individer befunno sig.
Kring hvarje kopulerande par bildade arbetarne en krets och
berörde ifrigt kontrahenterna med sina antenner samt med-
delade sig lifligt med hvarandra. Ofta fasthölls såväl banen
som honan under parningsakten. Kopulationen varade van-
ligen mellan 3 och 4 minuter. Efter dess slut plägade ho-
nan en stund sitta stilla, hvarvid hon var föremål för mycken
uppmärksamhet af de omgifvande arbetarne. Jag iakttog
flere gånger att samma hona parade sig med tvänne hanar
en stund efter hvarandra. Likaså att samma hane parade
sig med flere honor. I några fall såg jag dem söka para sig
med arbetare, ehuru det aldrig lyckades. HUBER omnämner
sig ba sett hanar stadda i parning med arbetare, hvarvid de
senare dogo?!). Såvidt jag känner har detta ej iakttagits af
några senare författare. Deremot såg jag en hane stadd i
parning med en död och vinglös hona. Många honor fast-
höllos af arbetarne, isynnerhet sådana som förirrat sig till
stackens nedre delar eller till dess fot. Som blott jemförelse-
vis få arbetare der funnos, lyckades likväl en del honor sprin-
1) Recherches, sid. 88.
118 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN
gande undkomma. Deremot såg jag ingen hona flyga bort,
hvilket var fallet med en hane. Uppe på stackens topp fingo
honorna temligen obehindradt krypa omkring. De flesta för-
fogade sig efter parningen frivilligt in i någon af gångarne.
MEINERT omnämner sig!) 9:de Maj ha funnit en stor
mängd hanar, som lupo uppför grässtråen bredvid en rufa-
stack samt sökte para sig med hvarandra, hvarunder arbe-
tarne förgäfves sökte add dem att flyga bort. En liknande
iakttagelse gjorde jag i en stack på Djurgården 10:de Maj.
Der funnos ofantligt talrika hanar, som lifligt vimlade om-
kring på stacken och i dess närhet, hvarvid de höllo sina
gulfärgade kopulationsorgan långt utsträckta och ofta sökte
para sig med hvarandra. Många hanar flögo bort men jag
såg ingen arbetare söka qvarhålla dem. Inga honor funnos
i stacken, icke ens några honpuppor. Men arbetarne vim-
lade lifligt omkring och visade nästan samma upphetsade
sinnesstämning som om en verklig svärmning varit å bane.
I en rufa-stack på Öland fann jag 26: de Juni hanarne redan
fullt utvecklade och brunstiga. Äfven här sökte de para sig
med hvarandra, och en stor mängd flög bort från stacken.
Talrika honpuppor funnos men ingen enda utvecklad hona.
23:dje Juni hade samtliga hanar försvunnit, hvaremot honorna
nu i mängd började framträda ur sina pupor. I detta fall
kunde sålunda ingen parning ega rum förr än en ny gene-
ration af hanar utvecklats. Denna osamtidighet i könens ut-
veckling inom samma samhälle är för öfrigt vanlig. Enligt
några författare t. ex. LEsPis”) och FOREL”) producera vissa
arter icke alla år könsindivider, under det andra deremot
frambringa flere årliga generationer, i hvilket hänseende .emel-
lertid en stor oregelbundenhet herskar. LESPES anför såsom
exempel af det förra fallet Polyergus rufescens. Jag har
funnit samma förhållande med F. exsecta och pressilabris, af
hvilka jag iakttagit några samhällen, der under 1 års tid inga
hanar eller honor producerades, under det de följande år
uppträdde mycket talrikt. Flere årliga generationer af köns-
individer har jag deremot ej funnit i något fall, men be-
träffande oregelbundenheten af de tider, då hanar och honor
produceras, kan jag ej annat än på det lifligaste instämma
!) Bidrag til de danske Myrers naturhistorie, 8. 41.
2) Observations sur les Fourmis newtres (Annales des Sc. Nat. 1863).
3) Les Fourmis de la Swisse, sid. 402.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND Il. N:o 18. 119
med de nämnda författarne. Jag har af de festa arter fun-
nit könsindivider i skilda samhällen nästan hela den varmare
årstiden. Hos Formticoxenus försiggår parningen på rufa-
stackens yttre utan att något synnerligen lifligt deltagande
från arbetarnes sida kan märkas. Dessa fortsätta helt lugnt
sina arbeten och låta hanar och honor sköta sig sjelfva. De
senare visa heller ingen benägenhet att flyga bort. Såsom
jag redan vid ett föregående tillfälle omnämnt”) rivalisera
hanarne lifligt om honornas egande, hvilket jag deremot ej
funnit i någon utpräglad grad vara fallet inom andra myr-
samhällen.
Beträffande parningen hos Anergates i boets inre skall
närmare meddelas i kap. om de blandade samhällena.
HuBzERS upptäckt att honorna efter befruktningen sjelfva
beröfva sig sina vingar?) har af ForEL blifvit bekräftad. Jag
har sjelf ofta haft tillfälle att göra samma iakttagelse. Ho-
norna spänna dervid stundom genom krampaktiga kontrak-
tioner af sina thoracalmuskler ut vingarne till den grad, att
de svaga ligament, medels hvilka de äro fästade, sprängas
och vingarna lossna; stundom afbryter honan vingarne me-
dels mellanbenen, hvarvid hon först lägger benet öfver ena
framvingens bas och genom energisk strykning och tryckning
nedåt inom kort bringar den att lossna. På samma sätt för-
far hon med bakvingen, och sedan kommer turen till andra
sidans vingar. AÅfsigten är härvid alldeles oförtydbar; de
ändamålsenliga och energiska rörelserna vitna om att det ej
är en tillfällighet att vingarne på detta sätt afbrytas. Dessa
scener kan man lätt få bevitna om man aktgifver på Lastus-
honor vid svärmningen, hvilka strax sedan de fallit till mar-
ken gripa sig an med att aflägsna de numera onyttiga och
hinderliga vingarne. Åfven arbetarne ses genom att slita i
honornas vingar ofta ernå samma resultat. De obefruktade
honorna bibehålla deremot sina vingar längre. HUBER och
ForEL påpeka båda detta förhållande. Dessa honor göra
nemligen inga försök att aflägsna sina vingar, och då ej heller
arbetarne slita af dem. få de sitta qvar till dess de af en
eller annan tillfällighet lossna från sina svaga fästen. Derför
finner man också ofta honor med 3, 2, 1 eller till och med
I Öfvers. af Kongl. Vet.-Ak. Förh. 1884, sid. 61.
2) Recherches, s. 95.
120 GG. ADLERZ, SVENKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
blott med en trasig rest af en vinge. Jag har hållit dylika
honor af F. exsecta isolerade i flera veckor utan att de der-
under förlorade återstoden af sina vingar.
De befruktade honornas abdomen kan till följd af inter-
segmentalmembranernas tänjbarhet svälla upp i en oerhörd
grad. Isynnerhet är detta fallet med Anergates-honan, såsom
sedermera skall omnämnas. De befruktade honorna bli der-
för ofta klumpiga och oviga samt röra sig blott med svårig-
het. En jemförande mätning af abdomens dimensioner på
en obefruktad och en befruktad hona af Lasius niger, båda
tagna samtidigt ur samma samhälle, lemnade följande re-
sultat:
basdldg TLS
» höjd: VÄTE
fee längd: 5 mm.
hos den vingade ocb obefruktade Q |
Jabdemsrg längd IT mm:
hos den vinglösa och befruktado | > bredda SAN
> höjd: 3.8 >
De befruktade honorna förblifva liksom hos bien utan
någon ny parning fruktsamma hela sitt lif. LuBBoCK med-
delar!) att de 12 år gamla honor Formica fusca, som han
höll i fångenskap, ännu fortsatte att hvarje år lägga ett fåtal
ägg, ur hvilka arbetare utvecklades. FOrEL tycks, med an-
ledning af den relativt höga ålder, som myrhonorna enligt
LUBBOCKS upptäckt kunna ernå, vilja anse samtliga invånarne
i ett myrsamhälle såsom syskon, d.v.s. såsom barn af samma
alltjemnt fortlefvande mödrar, i st. f. afkomlingar i flera ned-
stigande generationer från samma stammoder?). Det före-
faller mig sannolikt, att åtminstone hos F. rufa, der jag sett
nya honor hvarje år antagas inom samma samhällen, för-
hållandet dock är, att befruktade honor af flera generationer
samtidigt förekomma 1 stackarne. Efter den enda eller de
få ursprungliga drottningarnes död skulle enligt FOREL sam-
hällets upplösning förestå och FOREL betraktar såsom ett stöd
för detta påstående den af honom påpekade omständigheten
Ants, Bees and Wasps. sid. 10 samt Recent observations on the habits
of Ants, Bees and Wasps, sid. 14.
2) Etudes Myrmécologiques en 1884, sid. 4.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. n:o 18. 121
att de sista generationerna före ett myrsamhälles upplösning
utgöras af uteslutande hanar”). Dessa generationer af endast
hanar, hvilka skulle utvecklats ur arbetareägg, anser han vara
ett tecken till drottningens död, hvarefter, då inga arbetare
vidare produceras, samhället måste utdö med den yngsta ar-
betaregenerationen. Hvad dessa han-generationer beträffar,
så tror jag väl deras uteslutande förekomst kunna orsakas
deraf att samtliga honor af en tillfällighet utdött. Detta
skulle också möjligen ha till följd ett utdöende af sam-
hället, ty af FOorELns och LuBBOCKS undersökningar tycks
framgå, att ur de af arbetare lagda och sålunda obefruktade
äggen endast hanar utvecklas. Deremot tror jag ej att ett
myrsamhälle med den ursprungliga grundläggarinnans död
går sin upplösning till mötes, ty dels har jag, såsom ofvan
nämnts, sett nya generationer af befruktade rufa-honor år-
ligen qvarhållas i sin födelsestack, dels anser jag omöjligt
att enligt FORELS teori förklara förekomsten af stackar med
jättelika dimensioner och synbarligen mycket hög ålder. De
ovanligt stora stackarne anser ForEL ha uppstått genom en
sammanslutning af många befruktade honor, sådan som han
flere gånger iakttagit efter parningen”). Men dermed är den
synbarligen höga åldern af många dylika ännu bebodda jätte-
stackar ej förklarad. Jag har 1 15 år iakttagit en mycket
stor rufa-stack, som redan då jag först såg densamma hade
ungefär samma dimensioner och sålunda sannolikt var myc-
ket gammal. Stackmaterialet utgjordes i denna stack af barr
och annat affall från barrträden och var i stackens alla delar
väl bibehållet, ett bevis på barrträdsaffallets motståndsförmåga
mot röta och förmultning. I andra ännu större, likaledes af
hufvudsakligen tallbarr bygda stackar har jag funnit sjelfva
basen alldeles förmultnad och stackens lägre delar i samma
mån ankomna. Då sjelfva markens beskaffenhet icke kunde
förklara denna omständighet, återstår ingen annan förklaring
än en mycket hög ålder hos dessa senare jättestackar. Och
dock voro dessa bebodda och producerade könsindivider.
Dessa stackars ålder måste varit betydligt högre än den man
någonsin skulle kunna tillmäta en myrhona.
Åtskilliga författare ha iakttagit, att de befruktade ho-
norna ej äro de enda äggläggande individerna i myrsam-
1) Les Fourmis de la Swisse, sid. 419.
2) Les Fourmis de la Swvisse, 8. 257.
122 G. ADLERZ. SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
hället. Ågg läggas äfven af obefruktade honor samt af ar-
betare. Ur dessa obefruktade ägg utvecklas, såsom FOREL !)
och isynnerhet LuBBOCK”) genom sina försök tyckas ha ådaga-
lagt, liksom hos bin, humlor och getingar uteslutande hanar.
ForEL har gjort några iakttagelser i detta hänseende på F,
sanguinea, LUBBOCK på FH. fusca och cinerea, Polyergus rufe-
scens och Laswus niger.
I mina fångna myrsamhällen har jag åtskilliga gånger
sett ägg lagda af arbetare, men jag har deremot aldrig sett
de ur dessa ägg kläckta larverna nå full utveckling utom i
ett enda fall. I ett sanguinea-samhälle med fusca-slafvar,
hvilket jag i 3 månader hållit i fångenskap, visade sig nem-
ligen plötsligt en fusca-hane, hvilken tydligen måste ledt sitt
ursprung på parthenogenetisk väg från någon af slafvarne.
Men om också utveckling af hanar ur de obefruktade
äggen af såväl de ofvannämnda som af åtskilliga andra myr-
arter skulle visa sig vara en regel, så utesluter detta dock
ej möjligheten att hos andra arter arbetare eller honor skulle
kunna utvecklas ur obefruktade ägg. Jag vill framhålla att samt-
liga de nämnda iakttagelserna blifvit gjorda på arter af un-
derf. Camponotidae. Förhållandena torde kunna vara annor-
lunda inom de andra grupperna, liksom de i detta fall visa
sig vara mycket vexlande inom andra stekelgrupper. Jag
återkommer till detta ämne vid skildringen af Tomognathus-
samhällena.
Om arbetarne och deras förhållande till samhälls-
medlemmarne.
Tillämpningen af det naturliga urvalets teori på de sam-
hällsbildande steklarnes sterila medlemmar, som ju ej kunde
lemna sina afvikande karaktärer 1 arf på någon afkomma, har
beredt DARWIN en viss svårighet, hvilken han dock undan-
röjde i det han med vanlig skarpsinnighet insåg att det här-
vidlag ej är på individen som det naturliga urvalet verkat
utan på samhället, som framalstrat de sterila och derför ar-
betsskickligare medlemmarne ”?). Denna åsigt om en så små-
1) Les Fourmis de la Swisse, sid 328.
2) Ants, Bees and Wasps, sid. 37.
3) DARWIN: Om arternas uppkomst, sid. 208.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND ll. N:o 18. 123
ningom inträdande förändring från de fullt utvecklade ho-
norna till arbetarnes numera så högst afvikande utseende
bekräftas fullkomligt genom upptäckten af de förutnämnda
för DARWIN okända mellanformerna mellan honor och arbe-
tare. Dessa former äro utan tvifvel att betrakta såsom ata-
vistiska, enär de visserligen tendera till likhet med arbetarne
men ej nått den typiska utvecklingen utan stannat på ett om
honan erinrande, ofullkomligt stadium, ofullkomligt i samma
mån som de afvika från de typiska arbetarne. Den regel-
bundna produktionen hos Formicoxenus af dessa mellanformer
i alla grader af utveckling antyder att dess samhällen stannat
på ett primitivt stadium, ett stadium som ursprungligen måste
ha varit gemensamt för alla myrsamhällen, äfven dem, der
numera blott de extrema formerna produceras. Myrmicidernas
honor deltaga ännu i arbetarnes sysslor, ofta lika ifrigt
som arbetarne sjelfva. De mata och vårda larverna och
förrätta byggnadsarbeten. Sannolikt utgjordes det primitiva
myrsamhället af dylika fullt utvecklade men arbetande ho-
nor, hvilka, sedan de lemnat sina puppor, biträdde stam-
modren i vården af de senare utvecklade syskonens larver
och puppor, till dess hanarne blifvit färdiga till svärmning,
då hela den nya generationen sannolikt lemnade boet för
att grunda nya samhällen. Ett sådant primitivt samhälle
borde sålunda antagligen ej egt bestånd längre än till
svärmningstiden och derefter upplösts. Sannolikt var indi-
vidantalet mycket ringa, då samtliga medlemmarne voro
födda och uppfödda af en enda stammoder. Tillfälliga ogyn-
samma omständigheter för födans anskaffande borde haft till
följd att några bland stammodrens afkomlingar, som före-
trädesvis missgynnats, ej nått sin typiska storlek och måhända,
såsom fallet är med arbetsbien, fått sina generationsorgan
mer eller mindre reducerade. Hos getingarne äro förhållan-
dena ungefär likartade. Den befruktade och öfvervintrande
honan bygger om våren några celler, i hvilka hon-lägger ägg
och uppföder några larver, ur hvilka blott små honor med
förkrympta generationsorgan, d. v. s. arbetare, utvecklas. Det
är först sedan med dessas biträde rikligare näring kan åstad-
kommas, som på sensommaren befruktningsskickliga honor
och hanar komma till utveckling. Fördelen för myrsambhället
af dylika outbildade honor är tydlig. Då dessa vid svärm-
ningstiden ej känt någon benägenhet vare sig för parning
124 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
eller för att lemna boet, utan qvarstannat för att biträda med
äfven de följande af stammodren eller af befruktade och till-
fälligtvis qvarstannande systrar alstrade generationernas upp-
födande, så borde ett vida större antal ägg kunnat bringas
till full utveckling och samhället derigenom tillväxa. Men
äfven arbetarne lägga ofta ägg, såsom härofvan blifvit på-
visadt. Sjelf har jag kunnat iakttaga detta hos nästan alla
de myrarter, som jag hållit i fångenskap. Enligt LUuBBOCKS
undersökningar”) framgå ur dessa obefruktade ägg blott ha-
nar. Men detta torde varit tillräckligt att till följande ge-
nerationer, utvecklade efter de på parthenogenetisk väg fram-
bragta hanarnes parning, lemna i arf den begynnande arbe-
tarekastens fördelaktiga variationer och befästa dem i samma
mån som karaktärerna utpräglades. För en ständigt i boet
eller dess närhet qvarstannande arbetarekast skulle vingar en-
dast vara till hinder vid förekommande arbeten, hvarför de
sannolikt snart reducerats. Efter deras fullständiga reduktion
följde en sammansmältning af thoracalsegmenten, hvilkas olika
delar nu ej längre behöfde vara rörliga mot hvarandra, samt
tillika en formförändring i samma mån som flygmusklerna
reducerades. En sådan sammansmältning af thoracalsegmen-
ten är ej ovanlig hos vinglösa steklar. Så t. ex. visar ju en
stor del utaf Mutillidernas honor olika grader af vingarnes
reduktion. Hos de vinglösa bland dessa honor äro thoracal-
segmenten sammanvuxna, hos åtminstone M. rufipes utan spår
till suturer eller artikulationsställen för vingar. På en ka-
raktär, som i sjelfva verket måste först ha uppstått hos ar-
betarne för att sedan från dem öfvergå till de öfriga könen,
lemnar slägtet Polyergus ett slående exempel. Till följd af
denna arts egendomliga lefnadssätt ha arbetarnes mandibler
från den för myrarbetarne karaktärististiska breda formen
med tandad tuggkant (hvilken gör dem lämpliga till grip-
organ) ombildats till krökta och spetsiga mordvapen, hvilka
endast komma till användning på de röfvartåg denna myra
anställer för att rekrytera sin slaftrupp. För myrhanar, hvilka
aldrig använda sina mandibler, är formen naturligtvis indiffe-
rent, och då det ej finnes någon anledning att betvifla det
Polyergus-hanarne ursprungligen haft samma breda mandibel-
form som de närstående slägtenas och de flesta myrhanars,
!) LUBBOCK: Ånts Bees and Wasps, sid. 36.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 18. 125
så måste det vara genom arf från arbetarne som de bekom-
mit sin nuvarande med de senares öfverensstämmande form.
Ett liknande fall företer det sydeuropeiska slägtet Strongy-
lognathus.
Arbetarne bilda den inom myrsamhället mest begåfvade
klassen. De representera både kroppsarbetet och intelligen-
sen inom sam hället och det är nästan uteslutande hos denna
klass man har att söka dessa drag af ett själslif så utveck-
ladt, att det ställer myrorna nästan lika högt öfver de öfriga
evertebraterna som menniskan öfver de öfriga ryggradsdjuren.
Här, liksom i så många andra fall, framträder på det mest
öfvertygande sätt samhällsbildningens kraftiga inflytande på
själsförmögenheternas utveckling.
Genom sin talrikhet och sin begåfning äro arbetarne sam-
hällets herskande klass, beklädd med såväl den lagstif-
tande som uwutöfvande makten. De förrätta alla förefallande
arbeten, hvilka i korthet kunna sammanfattas såsom: bygg-
nadsarbeten, anskafrande af föda, afkommans uppfödande och
vård, bevakningen af honor och hanar samt slutligen försvar
mot samhällets fiender.
Det är dock ej i dessa dagliga arbeten som företrädesvis
den intelligens framlyser, för hvilken myrorna blifvit så be-
ryktade. Genom långvarig utöfning försiggå dessa handlingar
mer eller mindre instinktmässigt och utföras af samtliga på
ett något så när likartadt sätt. I särskilda mera sällan före-
kommande fall deremot kan man ingalunda uppställa någon
allmän regel för de särskilda individernas handlingssätt. Un-
der det en individ i ett gifvet fall handlar på ett visst sätt,
så skulle deremot en annan i hans ställe under slika omstän-
digheter ha handlat helt annorlunda. Detta förhållande har
sin grund i den betydligt vexlande individuella begåfningen
och tyckes mig vara ett tydligt bevis för att i dylika fall en
större eller mindre grad af reflexionsförmåga kommer till an-
vändning. Den myrmecologiska literaturen vimlar af fakta
som bestyrka denna förmodan. Särskildt har LUBBOCK”?) an-
stält systematiska och mycket detaljerade experiment för att
utröna graden af myrornas reflexionsförmåga; hans under-
sökningar tyckas dock delvis ådagalägga att myrornas in-
telligens blifvit öfverskattad. Jag skall i det följande med-
dela några rön ur min egen erfarenhet i detta afseende.
1) LUBBOCK: Ånts, Bees and Wasps, sid. 236.
126 &G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
För att uppnå en sådan enig samverkan för bestämda
syftemål, hvilken man ständigt spårar i större eller mindre
grad inom hvarje myrsamhälle, måste — såsom man redan a
priori kan sluta — dess medlemmar på något sätt kunna
meddela sig med hvarandra. Att ett sådant meddelande
också verkligen eger rum har man sedan länge iakttagit. Om
någon fara hotar samhället ser man arbetarne springa oroligt
omkring och lifligt beröra hvarandras antenner. Har t. ex.
en åverkan skett på den ena sidan af en myrstack, så skynda
de arbetare, som varit åsyna vitnen till händelsen, helt för-
skräckta omkring till stackens olika delar. Så snart de möta
kamrater, som utan att ana något ondt gå och arbeta i dju-
paste lugn, beröra de häftigt deras antenner, och denna be-
röring verkar hos dessa senare myror samma bestörtning som
hos dem, hvilka bevitnat förskräckelsens orsak. I sin tur
börja nu dessa springa oroligt omkring och på samma sätt
uppväcka förskräckelse hos andra längre bort befintliga kam-
rater. En viss sinnesstämning har sålunda tydligen blifvit
meddelad i detta fall, det må nu vara på hvad sätt som helst,
ty olyckan som bevitnades af blott några få, har inom kort
åstadkommit bestörtning inom en stor del af samhället.
Men det är icke blott i fall af fara som ett dylikt med-
delande förekommer. Under djupaste fred kan man ofta
iakttaga hurusom myrorna använda ett likartadt tillvägagående
för att påkalla hvarandras hjelp, för att fästa uppmärksam-
heten på någon upptäckt läckerhet o. s. v., och man kan
iakttaga, att de dervid antagligen framstälda uppmaningarne
mer eller mindre ifrigt åtlydas af olika individer. Man har
velat tillskrifva myrorna ett teckenspråk, det s. k. antenn-
språket, och att döma af deras beteende är det högst sanno-
likt att de medels antennerna ej blott kunna uppväcka olika
sinnesstämningar hos hvarandra utan verkligen sprida vissa
underrättelser. Dessa underrättelser synas dock, enligt de
resultat som framgå af LuBBOCKS detaljerade experiment!),
ej kunna vara af någon komplicerad beskaffenhet utan blott
innefatta meddelandet af enkla fakta utan någon beskrifning
öfver biomständigheter. Om t. ex. en enstaka myra funnit några
förråd af födoämnen, hvaraf hon kan hemtransportera en
del, så kan sannolikt blotta åsynen af det hemförda locka
1) Ants, Bees and Wasps, sid. 153.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 127
några kamrater att åtfölja upptäckarinnan, då hon återvänder
till fyndorten. Men är fyndet af sådan beskaffenhet att en
ensam myra ej kan medföra ett prof deraf, då hon beger sig
till boet för att hemta hjelp, så måste det vara till följd af
ett verkligt meddelande som hon på återvägen till bytet led-
sagas af kamrater, med hvilkas förenade krafter transporten
kan försiggå. Att detta senare verkligen inträffar, kan man
lätt genom några enkla experiment med F. rufa öfvertyga
sig. Dock tyckes något meddelande öfver fyndorten aldrig
kunna ega rum, utan den myra, som gjort fyndet, måste
sjelf återvända för att visa vägen. Ett egendomligt till-
vägagångssätt användes härvid af en del arter, i det två
eller flera myror, af hvilka den första är att betrakta såsom
vägvisare, gå 1 en rad tätt efter hvarandra hvarvid den eller
de efterföljande noggrant följa den framför gående myrans
spår och sålunda härma alla små onödiga bugter och krök-
ningar som den i raden främst gående tillåtit sig. I allmänhet
följa de hvarandra så tätt, att hvarje efterföljande med sina
antenner berör den föregåendes abdomen. Det är denna
metod som af författarne ofta kallas: »se sutvre en files.»
Detta tillvägagångssätt har jag funnit företrädesvis använ-
das af Lasius- och Leptothorax-arter.
Formica-arterna använda en mindre direkt vägledning, i
det de individer, hvilkas uppmärksamhet blifvit väckt, mera
på egen hand nå det sökta föremålet. De talrika försök, som
jag 1 detta fall anstält dels i mina fångna myrsamhällen dels
i det fria, tyda otvifvelaktigt härpå. Den myra, som först
gjort fyndet märktes oftast medels en i cinnober doppad
pensel, hvarigenom jag hade tillfälle att konstatera det hon
efter ett längre eller kortare besök nere i böet återvände till
fyndorten i spetsen för ett större eller mindre antal följe-
slagare, hvilka dock ej gingo raka vägen på målet utan, spa-
nande med sina antenner, långsamt gingo i åtskilliga riktnin-
gar, under det den första myran med säkerhet begaf sig
hastigt och i rak riktning bort till fyndet. Mera sällan hade
följeslagarne tillräcklig ihärdighet att söka till dess de funnit
föremålet i fråga. Flertalet återvände i regel efter blott en
kort tids sökande. Å andra sidan åtföljdes den ihärdigare
minoriteten af andra, hvarigenom antalet vid fyndorten lång-
samt ökades.
128 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
För att utröna huruvida underrättelser spridas mellan
närliggande, kommunicerande samhällen företog jag följande
försök. Fem stackar af Formica exsecta lågo 1 en halfkrets,
med ungefär 1 meters mellanrum mellan hvarje, och kom-
municerade sins emellan. Då jag stampade på marken bred-
vid den yttersta stacken, råkade detta samhälle enligt denna
arts vana i den yttersta bestörtning. En ofantlig mängd my-
ror kom upp från stackens underjordiska delar, och hela
stacken var inom få ögonblick betäckt af ett tätt vimmel af
de ursinniga invånarne. Ilbud afgingo till den närmaste
stacken och inom två minuter herskade på denna en nästan
lika stor uppståndelse, synnerligast på dess närmaste sida.
Från denna stack fördes underrättelsen om tilldragelsen till
den tredje stacken och väckte äfven der tydlig bestörtning,
ehuru betydligt mindre än i de föregående. Då slutligen
olycksbudet efter omkring 10 minuter nådde de tvänne sista
stackarne, tycktes budbärarnes ifver ha afsvalnat, ty deras
meddelande väckte blott ringa sensation, men detta också
sedan invånarne på »olycksplatsen» länge sedan lugnat sig.
I många fall kommer ett regelbundet samarbete till stånd
derigenom att ett af en skena gifvet initiativ följes af
arg utan att något meddelande tycks ega rum. Detta är
synnerligen tydligt vid byggnadsarbeten. Man kan t. ex.
ofta iakttaga huru en arbetare ensam börjar gräfva en gång
på något ställe, som tyckes honom dertill tjenligt. Några af
de i närheten befintliga arbetarne inse hans afsigt och börja
utan vidare biträda till utförande af hans plan, och då alltfler
sluta sig till dessa, fortskrider arbetet allt raskare i enlighet
med den af den förste arbetaren uppgjorda planen. På lik-
artadt sätt komma de stora stackbyggnaderna till stånd. Från-
sedt de oregelbundenheter, som kunna vara en följd dels af 1o-
kala förhållanden dels af skiljaktiga byggnadsplaner bland de
hundratusentals arbetarne, närma sig rufa-stackarne typiskt
den koniska formen till följd af de Höste arbetarnes sträfvan
att nedlägga sina bördor på stackens högsta delar. Exempel
på ett regelbundet samarbete på en endas eller ett fåtals ini-
tiativ lemna bl. a. äfven de längre ned omnämnda flyttnin-
garne. Ett tydligt exempel på hurusom en enda myra för-
mår meddela en glädtig sinnesstämning åt ett helt samhälle
såg jag i ett af mina fångna samhällen af Leptothorax acer-
vorum. Jag hade låtit samhället i fråga länge umbära vatten,
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 129
hvarefter jag inhälde några droppar på de träbitar, under
hvilka ÅLeptothorax hade anordnat sitt bo. De festa arbe-
”tarne sutto en lång stund tröga och dåsiga i larvkamrarne
(hvilka jag kunde se genom glasburkens vägg) utan att ha
någon aning om vattnet deruppe. Blott tvänne arbetare hade
anträffat vattnet och njöto länge deraf. Plötsligen begaf sig
den ene af dessa, en mycket liten arbetare, hastigt ned i gån-
garne och sågs strax derefter (igenkänlig på sin af vattnet
uppsvälda abdomen) med dansande steg och alla tecken till
ytterlig glädje hastigt rusa genom de utmed glasväggen be-
lägna larvkamrarne, tvärs öfver sina dåsiga kamrater, som,
genast märkande att något ovanligt var på färde, började
trögt röra sina antenner. Den nämnde lille arbetaren upp-
repade flere gånger samma manöver utan att ge sig tid att
stanna för att på antennspråket meddela sig med någon.
Hans beteende liknade fullkomligt det som iakttages vid
myrornas lekar. För hvarje gång väckte hans uppträdande
en allt större sensation. De förut orörligt hopkrupna my-
rorna började resa sig, putsa sina antenner samt visa en lek-
full sinnesstämning. Slutligen gingo allt flere upp, der de,
>vädrande» med sina antenner 1 alla riktningar, inom kort
uppdagade vattnet, hvarefter, såsom vanligt, lekarne uppre-
pades med stegrad ifver.
Medlemmarne af samma samhälle igenkänna hvarandra
äfven om de en längre tid varit åtskilda. Jag hade hållit en
hona af Leptothorax tuberum skild från sitt samhälle i nära
fem månader, och då hon åter släpptes till sina anförvandter,
upptogs hon af dem vänskapligt, under det mina försök att
till detta samhälle insläppa främmande honor af samma art
gaf motsatt resultat. LuBBocK har gjort detta försök i stor
skala!), i det han i 21 månader afspärrat ett antal myror
(F. fusca) från deras samhälle och härunder tid efter annan
åter ditsläppt dem en och en. I början igenkändes alla ge-
nast såsom vänner, men sedan några månader förgått, angre-
pos stundom de insläppta myrorna strax i början, igenkändes
dock snart derefter och behandlades vänskapligt. De nämnda
hastigt öfvergående fiendtligheterna mot anhöriga torde i
viss mån få sin förklaring genom en iakttagelse som jag upp-
repade gånger gjort i samhällen af F. rufa. Arbetarne af
denna art angripa nemligen ofta sina egna anhöriga, om de
1) Ants, Bees and Wasps, sid. 122.
9
130 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
blifvit förvirrade af en plötslig förskräckelse. Kastar man
t. ex. på en rufa-stack en handfull stackmaterial jemte my-
ror, nyss upphemtade från samma stack, så ser man ofta
några arbetare ganska envist släpa hvarandra omkring vid
benen, antagligen i den föreställningen att de fått fast den
fiende, som orsakat förvirringen. Dessa fiendtligheter upp-
höra emellertid snart i samma mån som den förskräckta sin-
nesstämningen. Helt annorlunda är deremot, såsom seder-
mera skall visas, deras beteende mot främmande arbetare.
En sådan kan visserligen en mer eller mindre kort tid lyckas
undgå uppmärksamheten, då han befinner sig inom det för
honom främmande samhällets råmärken, men förr eller se-
nare blir han upptäckt och gripen samt aflifvad under tortyr
eller i lindrigaste fall bortburen öfver gränsen.
Igenkänningen och det vänskapliga förhållandet äro emel-
lertid ej alltid inskränkta till invånarne i samma bo utan
råda mellan alla längre eller kortare från hvarandra belägna
samhällen, hvilka stå i regelbunden kommunikation med hvar-
andra. Sådana kommunicerande samhällen finner man t. ex.
ofta af Formica rufa; dock pläga sällan mer än 3 stackar till-
hörande denna art sinsemellan kommunicera. På de vägar,
som förena sådana kommunicerande stackar, ser man arbe-
tarne vandra fram och tillbaka mellan stackarne, transporte-
rande stackmaterial, födoämnen, larver och puppor från den
ena till den andra. Å andra sidan kan ett vänskapligt för-
hållande ega rum mellan skilda samhällen hvilkas arbetare
bestiga samma träd för att besöka bladlössen. De kunna der-
vid-en längre eller kortare sträcka t. o. m. begagna ge-
mensam väg, som sedermera delar sig i två, en till hvardera
stacken, och detta utan att dessa stackar för öfrigt stå i
någon kommunikation med hvarandra. Myrorna från de skilda
stackarne, som på det gemensamma vägstycket vandra utan
ordning blandade om hvarandra, vika vid vägens delning
utan tvekan åt hvar sitt håll, hvarom jag har öfvertygat mig
genom att med en cinnoberspensel märka en mängd myror
från den ena stacken. Någon samfärdsel kunde sålunda ej ega
rum mellan dessa, ty der regelbunden samfärdsel eger rum
mellan rufa-samhällen uppstår alltid en mellan båda temligen
rakt förlöpande afröjd väg. De samhällen, som på detta sätt
delvis använda samma väg utan att misshälligheter uppstå,
kunna vara belägna ganska långt ifrån hvarandra. På en
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 131
myr vid foten af Snaasahögarne i Jemtland såg jag en från
en stor stack utgående bred väg som efter att ha förlupit
sjelfständigt en sträcka af 58 meter plötsligen i rät vinkel
förenade sig med en annan från en stor stack kommande
väg, hvarefter myrorna från de båda aflägset från hvarandra
belägna och ej kommunicerande stackarne helt fredligt sam-
färdades till en björk, som af samtliga bestegs, antagligen
för att mjölka bladlöss. Af intresse skulle i dessa ofvan-
nämnda fall varit att få utrönt, huruvida toleransen utsträckts
ända derhän, att de skilda samhällena hade gemensamma blad-
lushjordar.
De ansenligaste »nationer» af dylika kommunicerande
samhällen bildas af racerna af F. exsecta. FOREL omnämner")
ett till 200 uppgående antal kommunicerande exsecta-stackar,
hvilka han funnit i Schweiz. Sjelf fann jag på Frösön i
Jemtland, på en vidsträckt myrmark en stor mängd kommu-
nicerande exsecta-stackar, hvilka lågo så tätt att nästan hvar
tredje eller hvar fjerde tufva var bebygd. Jag fick ej till-
fälle att anställa någon exakt beräkning af antalet men anser
ytterst sannolikt att det steg till åtskilliga hundra. Anmärk-
ningsvärdt är att jag för öfrigt hvarken på Frösö eller i det
öfriga Jemtland anträffade några exsecta-stackar. FOREL med-
delar?), att Mac Cook i Amerika funnit grupper af 1,300—
1,800 stackar af F. exsectoides, de flesta mycket stora och ut-
bredda öfver en yta af omkring 450 qv.-meter. Dessa stackar
kommunicerade sinsemellan, och samtliga medlemmarne af
dessa stora »nationer» stodo på vänskaplig fot med hvarandra.
Det är med häpnad man tänker på denna massa individer af
samma art, beboende ett jemförelsevis inskränkt område.
FOorEL uppskattar”) efter en ungefärlig beräkning arbetarnes
antal i ett medelstort samhälle af F. pratensis till 114,000
och anser att ett medeltal af 300,000 i större myrsamhällen
ejyvarför högt. tilltaget. På mitiativ af Frih. GERARD DE
GEER gjordes våren 1884 ji Upsala ett försök att finna en
så tidsbesparande metod som möjligt för beräkning af invå-
narnes antal 1 rufa-stackar. Vid beräkningen, i hvilken äfven
jag deltog, valdes en rufa-stack, hvars invånare redan vak-
nat ur sin vinterdvala men ännu ej börjat lemna stacken och
1) Les Fourmis de la Swisse, s. 207.
?) Etudes myrmécologiques en 1884, sid. 22.
3) Les Fourmis de la Swisse, sid. 366.
132 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
derför till största delen vistades bland bjelkverket i stackens
inre. Den uppmätta stackens kubikinnehåll befans vara 293
liter. Allt stackmaterial, bland hvilket myror befunnos in-
blandade, stoppades i en säck, som doppades i kokande vat-
ten för att döda myrorna. Den sålunda hemförda delen af
stacken, 101 liter, underkastades en sorgfällig blandning för
att åstadkomma en så likformig fördelning som möjligt af
de inblandade myrorna. I sex skilda litermått af denna
blandning räknades myrorna för att dymedels erhålla ett me-
deltal för antalet myror pr liter af stackmaterial. I5 af dessa
litermått beräknades dessutom särskildt antalen af stora och
små arbetare. Resultatet är sammanfördt i nedanstående tabell.
Literns Antal små | Antal stora | SPINNA:
nummer. | arbetare. | arbetare. |
iI | SLA 329 417
II FEV 373 471
III | 61 | 316 417
IV 97 | 322 | 419
Vv TAN 373 490
VI | "491
Medeltal myror pr liter: 451.
Antalet myror i hela den ifrågavarande stacken uppgick
sålunda till 45,551.
Några beräkningar som jag verkställt i en rufa-stack af
stora dimensioner (omkrets vid basen 7,65 m., höjd 1,1 m.)
på Öland gåfvo till resultat: 502,000 invånare. Antager man
med FOorEL medeltalet 300,000 för invånarne i de ofvan-
nämnda af Mac CooK funna stora stackarne, så får man för
hela »nationen» ett antal af 540,000,000 arbetare.
Igenkänningen af vännerna kan svårligen vara individuell,
då det ju ej är tänkbart att i så talrikt befolkade samhällen
— oafsedt andra omständigheter — alla kunnat formera per-
sonlig bekantskap. Man har derför gissat att myror af samma
samhälle skulle använda ett gemensamt igenkänningstecken,
ett slags lösen. LuBBocK har dock visat!) att, då myror ut-
vecklats ur puppstadiet med biträde af främmande arbetare
(eller t. o. m. af dessa uppfödts från några dagar gamla larver)
1) Ants, Bees and Wasps, sid. 134 och 149.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 18. 133
och efter någon tid försatts tillbaka till sitt födelsebo, dessa
af främmande arbetare uppfostrade individer mottagas såsom
vänner af sina anhöriga. Hade det varit fallet att hvarje
myrsamhälle begagnade sin särskilda lösen, så borde natur-
ligtvis de i ett främmande samhälle uppfostrade myrorna lärt
sig använda sina uppfostrarinnors igenkänningstecken och så-
lunda. blifvit angripna af sina egna anhöriga. Till samma
resultat har LUuBBocK kommit”) genom sina försök med be-
rusade myror, hvilka, ehuru alldeles ur stånd att ge någon
lösen, dock igenkändes af sina anhöriga, ity att de i de flesta
fall inburos i boet, då deremot i samma tillstånd varande
främmande arbetare af samma art i de flesta fall kastades i
den boet omgifvande vattengrafven.
ForEL har dock redan förut genom sina undersökningar
kommit till motsatt resultat beträffande PF. pratensis. (Les Four-
mis de la Suisse, p. 259). Han hade lemnat F. sanguinea
tillfälle att röfva puppor från ett närboende pratensis-sam-
hälle. Följande sommar förrättade de ur dessa puppor ut-
kläckta pratensis-arbetarne slaftjenst i sanguinea-samhället.
Då han från den nyssnämnda pratensis-stacken släppte en del
myror till sanguinea-sam hället, angrepos främlingarne med
förbittring äfven af sina der tjenstgörande systrar. Måhända
var det närvaron af de fiendtliga sanguinea-arbetarne och den
af mötet i ctt främmande samhälle framkallade förvirringen
som gaf detta afvikande resultat.
z Myror, som doppats i vatten, och, ännu genomvåta, så att
antennerna klibba fast vid kroppen, insläppas till sina an-
höriga, angripas ofta af dessa ehuru temligen lindrigt och
hastigt öfvergående.
Man har äfven uttalat den gissningen att samhällsmed-
lemmarne skulle igenkänna hvarandra på någon karaktäristisk
lukt. Detta innebär emellertid att hvarje samhälles medlem-
mar skulle ha en lukt helt olika hvarje annat samhälles, om
de ock tillhöra samma art, varietet eller race. Denna giss-
ning förfaller derför såsom orimlig, och gåtan väntar ännu
på sin lösning.
Sins emellan visa arbetarne tydliga tecken till ånsliap.
De ses ofta mata, smeka och slicka hvarandra samt leka äfven
otvifvelaktigt med hvarandra. Äfven biträde lemna de hvar-
andra vid transporter, såsom länge varit bekant. Om t. ex.
!) Ants, Bees and Wasps, sid. 111.
134 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
en arbetare är sysselsatt med att under yttersta ansträngning
framforsla ett tungt och svårtransportabelt föremål, ser man
vanligen inom kort några af de förbigående och lediga kam-
raterna utan uppmaning gripa tag i samma föremål för att
biträda vid fortskaffandet. Deras tillvägagående är dock ofta
mycket opraktiskt, ity att man ofta får se hvar och en af
alla krafter streta åt hvar sitt håll, så att resultanten af de
verkande krafterna ofta pekar åt helt annat båll än åt
det ursprungliga målet. Möjligen skulle dessa scener också
kunna tolkas såsom yttringar af afundsjuka, ty man ser ofta
en på stacken sysslolöst kringkrypande myra frånrycka en
hemkommande arbetare hans börda, äfven om denne senare
mycket väl kan fortskaffa densamma utan biträde.
Medlidandet och hjelpsamheten mot sårade och i nöd
stadda kamrater torde deremot starkt kunna ifrågasättas; åt-
minstone äro de inga allmänt förekommande egenskaper, om
också isynnerhet de äldre författarne på detta område anföra
talrika exempel, som mer eller mindre tydligt tyckas tala till
myrornas fördel. LATREILLE t. ex. meddelar!) att rufa-arbe-
tare, på hvilka han bortyckt antennerna, omhändertogos af
sina kamrater, hvilka slickade deras sår och derpå utgöto en
droppe vätska. LEPELETIER DE SAINT-FARGEAU uppgifver”?) att
hvarje sårad myra, som mötes af kamrater, af dessa hem-
bäres till boet. FOorEL uppställer?) såsom en allmän regel,
att myror, som äro lindrigt skadade eller sjuka, vårdas af
sina kamrater, men om de äro vanmäktiga eller döende bort-
bäras de långt från boet för att der Jekdnde att dö. Samma
iakttagelse har enligt FOoRrREL äfven gjorts af EBRARD. LUBBOCK
anför 2 en mängd försök, som han anställt för att utröna graden
af myrornas medlidande och bjelpsamhet och af hvilka de festa
gifvit negativt resultat. Då emellertid i några fall båda dessa
egenskaper tydligt framträdde i myrornas handlingssätt, gör
han den berättigade slutsatsen, att hos myrorna liksom
hos menniskorna de individuella olikheterna hindra upp-
ställandet af en allmän regel för handlingssättet. Samtliga
de iakttagelser jag gjort tjena endast till att bekräfta denna
slutsats, och liksom LuBBocK har jag funnit tydliga yttringar
!) Histoire naturelle des Fourmis, sid. 41.
2) Histoire nat. des insectes hyménoptéres, I, 99.
3) Les Fourmis de la Swisse, sid. 250.
?) Ants, Bees and Wasps, c. V.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 18. 155
af medlidsam hjelpsamhet vara ytterligt sällsynta. Jag anför
här nedan några iakttagelser i detta afseende.
På en rufa-arbetare afklipptes antennerna, hvarefter han
åter släpptes på sin stack. I början rusade han ursinnigt
omkring, till dess han mötte några kamrater. Dessa tycktes
mycket förvånade öfver stympningen och berörde lifligt den
stympade kamraten med sina antenner. Slutligen företog sig
en att afslicka den från antennrötterna utsipprande saften”),
en behandling som tydligen lindrade patientens plågor, ty
han förhöll sig dervid alldeles stilla. Jag upprepade samma
förfaringssätt med tvänne andra, och resultatet blef detsamma;
en eller flere myror afslickade den ur såren framflytande
vätskan, hvarefter jag ingrep för att göra ett slut på de stac-
kars krymplingarnes plågor. Till samma rufa-stack släpptes
sedan en främmande rufa-arbetare på hvilken jag företagit
samma operation. Han bet sig genast fast i benet på den
först mötande myran, och, under det denna stretade för att
komma lös, kommo flere myror till men ej för att hjelpa sin
landsmaninna utan för att slicka sin fiendes sår på samma
sätt som de förut gjort med sina vänners. Förmodligen har
den ur såren utsipprande saften någon för myrorna angenäm
smak, och såsom medlidande kan deras beteende mot sina
sårade vänner ej betecknas, ty fienden behandlades på samma
sätt, och med sina fiender kunna myrorna ej antagas hysa
något medlidande. Deras hat är vida mer utprägladt än deras
vänskap. Då myror från skilda samhällen kämpa med hvar-
andra, ser man visserligen ofta flere kamrater angripa en ge-
mensam fiende men tydligen endast i afsigt att döda fienden,
ej för att hjelpa hvarandra. I ett fånget Polyergus-samhälle
med fusca-slafvar insläppte jag några sangutnea-arbetare. Af
dessa angrepos genast 3 af såväl flere Polyergus-3 som af
många fusca-slafvar. Den fjerde hade af en tillfällighet blott
angripits af en enda slaf, från hvilken han snart befriade sig,
hvarefter han spatserade ostraffad omkring bland de stridande,
der allmänna uppmärksamheten uteslutande var riktad på de
fasthållna fienderna. Under det hans kamrater vid hans sida
kämpade för lifvet, sysslade denne sanguineda-arbetare nästan
uteslutande med sin toalett, tvättade och putsade sig, utan
att göra någon min af att bispringa sina nödstälda landsmän.
?) Jag förmodar att det varit denna utsipprande saft, hvilken LATREILLE
trott vara en af den slickande myran på såret utgjuten vätska.
136 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
I ett sanguinea-samhälle med fusca-slafvar, hvilket hölls in-
spärradt i en i vatten stäld glasburk, hände ofta att arbetare
föllo i vattnet och förgäfves bemödade sig att krypa upp
derur på glasväggen. Många såväl sangutnea-arbetare som
fusca-slafvar gingo utmed vattenkanten och berörde stundom
de nödstälda med sina antenner men syntes alldeles likgil-
tiga. De fattade. tydligen ej situationens allvar, ty några
sågos med halftutspärrade mandibler, alldeles som vid lekarne,
skämtsamt hugga mot de drunknande, liksom om de funnit
dessas belägenhet löjlig.
Blott ett enda tydligt fall af hjelpsamhet mot en nöd-
stäld kamrat har jag iakttagit. Detta var i ett fånget sam-
hälle af Lasius niger. En arbetare hade blifvit fastklämd i
mullen, då jag vid ett tillfälle gräfde deri med en pappers-
knif. Blott hufvudet och spetsen af abdomen stucko fram,
och den olycklige arbetade förgäfves på att lösgöra sig. Åt-
skilliga kamrater gingo förbi och berörde flyktigt den nöd-
stälde med sina antenner men bekymrade sig ej vidare om
honom. Slutligen kom en arbetare som tydligen var för-
ståndigare eller mera medlidsam än de öfriga. Han trefvade
på de fria delarne af sin fastsittande kamrats kropp, berörde
lifligt hans antenner och grep sig derefter an med befrielse-
verket. Först sökte han genom gräfning med frambenen af-
lägsna mullen. Denna var dock för hårdt sammanpackad,
hvarför gräfvaren snart tillgrep metoden att med käkarne
lösslita mullkorn. Alltemellanåt gick han fram till den fast-
sittandes hufvud, berörde lifligt hans antenner med sina och
försökte derefter draga fram honom vid ena frambenet. En
annan arbetare kom och hjelpte till att bortskaffa mullen,
och slutligen var den fastsittande i stånd att genom sina egna
ansträngningar frigöra sig från återstoden, hvarvid befriarne
gingo sin väg utan att afbida några tacksamhetsyttringar,
hvilka dock sannolikt under alla förhållanden uteblifvit. Detta
fall tycks mig ådagalägga såväl medlidsamhet som en jem-
förelsevis ganska hög grad af intelligens hos befriarne.
Arbetarne ses ofta mata hvarandra, såsom man sedan
länge iakttagit, medels uppstötande i små portioner af den i
kräfvan förvarade näringen. Om t. ex. en hungrig rufa-ar-
betare vill komma i åtnjutande af bladlussaft, tillkänna ger
han denna sin åstundan för en med dylik saft försedd kam-
rat medels lifliga rörelser med antennerna på dennes hufvud.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 137
Är den sålunda anropade benägen — hvilket nästan alltid är
fallet — att afstå någon del af sitt öfverflöd, så reser han
sig på de fyra bakre benen och gapar. Supplikanten reser
sig också på samma sätt midt emot honom och inför sin
mun mellan sin gifmilda kamrats utspärrade mandibler. Man
ser nu huru en klar droppe framträder mellan de utspärrade
mandiblerna, hvilken med begärlighet uppsuges af den andra
myran, som under hela tiden med sina i liflig rörelse för-
satta antenner och framben bearbetar sin välgörares hufvud,
en vänskapsbetygelse som denne stundom, ehuru mera lamt,
besvarar på samma sätt. De nämnda lifligt vibrerande rörel-
serna med frambenen tyckas vara ett uttryck för njutning och
förtjusning, ty jag har sett fusca- och sangutnea-arbetare, som
länge fått umbära vatten, göra samma rörelser, då de från
marken uppsögo de sedermera inhälda vattendropparne.
Ehuru myrorna fått rykte för en aldrig slappnande ar-
betslust, ser man, särskildt hos de stackbyggande arterna,
ofta ett större eller mindre antal myror, hvilka sitta antingen
alldeles stilla och sysslolösa på stackens yta eller röra sig
helt trögt omkring utan andra sysselsättningar än att då och
då putsa sina antenner. Antennernas putsning är något hos
myrorna så ofta återkommande, att jag med några ord vill
erinra om den för detta ändamål ombildade sporren å fram-
benen”). Denna beskrefs på ett fullt riktigt sätt redan af DE
GEER, som äfven påpekade ändamålet med dess egendomliga
form. Då en myra vill putsa sina antenner — hvilket i re-
geln alltid sker, så snart hennes toalett blifvit i minsta mån
derangerad — reser hon sig på de bakre benparen och för
spetsen af framtibian längs utefter flagellardelen af antennen
på samma sida, under det hon samtidigt drager det andra
frambenet mellan sina mundelar. Omedelbart derefter upp-
repar hon samma rörelse, fastän på motsatt sida, så att hon
alltid drager det ena benet mellan käkarne, på samma gång
som hon för det andra öfver antennen på andra sidan. Det
är för detta ändamål framtibians sporre har formen af en
kam, och det är för samma ändamål som den 1:sta tarsleden
är urbugtad och försedd med kamtänder på den mot sporren
!) Denna förutbeskrifna bildning af sporren och 1:sta tarsleden är ej
säregen för myrorna utan tillkommer äfven öfriga aculeater (mest
liknande myrornas hos Chrysididae och Heterogyna) samt träffas för
öfrigt redan hos entomospheces.
138 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
vända sidan. Antennen, som inpassas i bugten mellan spor-
ren och första tarsleden, passerar sålunda vid putsningspro-
cessen mellan tvänne kammar, som på alla sidor befria den
från dam och andra fastnade föremål. Kammarne rengöras
från orenlighet, då frambenet drages mellan käkarne, medels
tungan, som för detta ändamål är försedd med bakåtriktade
taggar.
Beträffande de nyssnämnda på stacken sysslolöst kring-
krypande myrorna så skulle man möjligen kunna betrakta
dem såsom vaktposter med uppdrag att skydda samhället för
öfverraskning från fienders sida. De äro också i sjelfva ver-
ket mycket vaksamma. Om man böjer sig ned öfver stacken,
så ser man dem genast sätta sig i försvarsposition, uppresta
på de bakre benparen, med käkarne uppåtsträckta och vidt
utspärrade samt med spetsen af abdomen framåtkrökt och
riktad uppåt mellan bakbenen. Detta är särskildt fallet med
F. rufa, som dessutom möter en alltför närgången fiende med
fina giftstrålar, fotshögt utsprutade ur giftblåsan i abdomens
spets.
Bland dessa utanpå stackarne kringkrypande myror ser
man emellertid ofta ganska egendomliga uppträden, hvilka
utan tvifvel äro att betrakta såsom gemensamma lekar. Den
som sett deras beteende vid dylika tillfällen kan ej undgå
att använda denna benämning. Redan Gourp omtalar sig")
ha iakttagit dessa »förlustelser» eller »sportmässiga öfningar».
HuBER beskrifver dem mycket utförligt?) hos F. rufa och
tvekar, huruvida de ej böra kallas »zymnastiska». FOREL, som
efter läsningen af HuBERS beskrifning knappast vågade lita
på uppgifternas noggranhet, fick sedan tillfälle att göra lik-
artade iakttagelser”) i ett samhälle af F. pratensis.
Dessa företeelser har jag funnit mycket vanliga hos F.
rufa och pratensis, och de äro lätta att iakttaga under lugna
och solvarma dagar, om man med försigtighet nalkas stac-
karne. Stundom deltager en stor mängd myror i dessa lekar,
under det arbetena för tillfället synas i det närmaste ha af-
stannat, stundom är det blott ett mindre antal, som förlustar
sig på någon slät, solbelyst plats vid stackens fot, under det
samhällets öfriga medlemmar fortsätta sina vanliga arbeten.
1) An account of english ants, sid. 103.
2) Recherches sur les moeurs de fourmis, sid. 150.
3) Les Fourmis de la Swisse, sid. 367.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 139
«En del af de lekande förhåller sig temligen stilla och ger
blott uttryck åt sin lekfulla stämning genom att under låtsad
vrede med halft utspärrade käkar hugga i luften efter någon
förbigående kamrat. Tid efter annan ser man en och annan
af dessa stillasittande myror plötsligt rusa fram och stöta till
en i närheten befintlig kamrat eller gripa fast i hans ben
eller antenner och försöka bortsläpa honom. Hon släpper
dock sitt tag efter få ögonblicks förlopp, utan att ha tillfogat
den sålunda angripne den ringaste skada, och upprepar der-
efter samma lek med andra myror. Stundom ser man tvänne
myror vexelvis fly och förfölja hvarandra likt lekande hund-
valpar, hvarvid den förföljde ofta tager sin tillflykt in i stac-
kens gångar. Andra myror springa hastigt och under löjliga
sprattlingar och kastningar på kroppen i zick-zack omkring
mellan de stillasittande kamraterna, hvarvid de knuffa till än
den ene och än den andre, och sedan den sist uppträdande
stannat, begynner en annan på samma sätt. Ett vid dylika
tillfällen mycket gouteradt nöje är, att en eller annan af de
uppträdande plötsligt kastar sig omkull på ryggen och gör
mycket häftiga sprattlingar för att åter komma upp.
Åfven i mina fångna myrsamhällen har jag ofta iakttagit
en lekfull sinnesstämning, hvilken isynnerhet yttrar sig, då
efter en långvarig brist hungerns och törstens kraf blifvit
tillfredsstälda. Karaktäristiska för en dylik stämning äro de
halfutspärrade mandiblerna samt de oväntade och plötsliga
men ej våldsamma rörelserna (vreden yttrar sig genom vidt
utspärrade käkar samt våldsamma rörelser).
Till ett fånget samhälle af Leptothorax tuberum, som af
en tillfällighet länge fått lida brist på vatten inhäldes några
vattendroppar, hvarvid arbetarne drucko så begärligt att ab-
domens dimensioner fördubblades. Sedan de druckit så
mycket de kunde rymma, gingo de ner i larvkamrarne, der
jag kunde iakttaga dem genom glasburkens botten. En upp-
sluppen munterhet gjorde sig nu der gällande och tog sig ut-
tryck i hastiga och löjliga rörelser, under hvilka de vimlade
om hvarandra. I första glädjen tycktes dock ingen tänka på
att släcka larvernas töret. Dessa hade naturligtvis också fått
lida af den långvariga vattenbristen och tillkännagåfvo nu
sin åtrå genom att oupphörligt skjuta hufvudet, deras enda
rörliga parti, ut och in i 1:sta segmentet. Så länge jag iakt-
tog dem, såg jag icke någon larv vattnas. Arbetarne tycktes
140 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
uteslutande upptagna af sig sjelfva, tvättade och putsade sig :
samt lekte.
Man ser ofta arbetare af vissa arter bära lefvande och
fullt oskadade kamrater, hvilka under en sådan transport för-
hålla sig så fullkomligt passivt, att man genast märker det
här icke kan vara fråga om någon våldsam enlevering. Bär-
ningsmetoden är olika hos olika slägten. Hos arterna af
slägtena Camponotus och Formica fattar bäraren tag i den
burna myrans ena käk, hvarefter denna senare för att ej vid
transporten släpa på marken hopkröker sin kropp under bä-
rarens hufvud. Alla burna myror, såväl af de ofvannämnda
som af de följande slägtena hopdraga under transporten sina
antenner och ben till samma ställning som i puppstadiet.
Arbetarne af Tapinoma erraticum bära äfven stundom hvar-
andra, ehuru sällan. Bäraren griper dervid vanligen sin börda
tvärs öfver ryggsidan af petiolus eller thorax, och den burna
myran vänder dervid vanligen hufvudet nedåt. Undantagsvis
har jag sett arbetare af Camponotus- ligniperdus använda samma
metod.
Inom Myrmicidernas familj är bärningsmetoden en helt
annan. Hos Tetramorium caespitum fattar bäraren tag i den
ena mandibeln på den myra, som skall bäras, och denna brin-
gas derpå i den ställning att hennes kropp med pupplikt
hopdragna antenner och ben kommer att hänga bakåt öfver
bärarens rygg. Denna metod är antagligen vida beqvämare
för bäraren än fFormica-arternas, enär den ej hindrar benens
rörelser. På samma sätt skola enligt ForRELsS uppgift") Myr-
mica- och Leptothorax-arbetarne bära hvarandra. Hvad det
förra slägtet, Myrmica, beträffar har jag aldrig lyckats få se
några arbetare bära hvarandra, ehuru jag bevittnat flere flytt-
ningar af Myrmica-samhällen, tillfällen då bärningen plägar
tillämpas. Jag betviflar dock ingalunda den nämnda upp-
giften, ehuru jag förmodar att bärningen hos detta slägte är
ett undantagsfall. Beträffande åter slägtet Leptothorax tarfvar
uppgiften någon korrektion, ity att jag funnit bärningsme-
toden ej fullt öfverensstämmande med den hos Tetramorium.
Då en Leptothoraz-arbetare önskar bäras, inleder han med
den utsedde bäraren först ett samtal på antennspråket. År
öfverenskommelse träffad, så vrider han derpå sitt hufvud så
1) Les Fourmws de la Swisse, sid. 75 och 83.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 141
att dess undre sida riktas snedt uppåt, hvarvid bäraren ge-
nast med sina käkar fattar tvärs om hela hufvudets undre
sida och medels en skicklig manöver bringar sin börda i
samma ställning som nyss beskrifvits hos Tetramorium. (An-
märkningsvärdt är att TLomognathus-arbetarne af sina Lepto-
thorax-slafvar bäras enligt Tetramortum-metoden; antagligen
har Tomognatlus alltför bredt hufvud för att kunna omfattas
af Leptothorax på vanligt sätt). Samma bärningsmetod som
hos Leptothorax har jag funnit användas af Formicoxenus-ar-
betarne. De arbetare-liknande Formicoxenus-hanarne låta
äfven bära sig, men deras rudimentära käkar äro sannolikt
för små för att låta bäraren få något säkert tag. De sätta
sig derför i st. på bärarens rygg, med frambenen fasthållande
sig kring framhörnen af hans thorax, i samma ställning som
vid parningen med honorna.
Ofvanbeskrifna ömsesidiga bärande tillämpas i stort vid
de flyttningar, som man, särdeles hos Formica-arterna, ganska
ofta har tillfälle att iakttaga. Vid dessa flyttningar kan det
antingen vara ett helt samhälle som öfvergifver sitt gamla
bo för att på längre eller kortare afstånd derifrån bygga ett
nytt, eller ock är det blott en del af invånarne som aftågar
för att grundlägga en koloni, hvilken i de flesta fall stannar
1 kommunikation med modersambhället. Anledningen till
dessa afflyttningar kan sannolikt vara många slag. En af de
vanligaste är den att samhället upprepade gånger blifvit
ofredadt af stridslystna grannar eller af menniskor och der-
för vill uppsöka en lugnare boningsplats. En annan anled-
ning torde hos de stackbyggande arterna vara den att stack-
materialet råkat i häftig förmultning, hvarför ombyte af bo-
stad ur sanitär synpunkt blir nödvändig. Hvad beträffar ut-
sändandet af kolonister så tror jag mig kunna påstå att åt-
minstone i många fall öfverbefolkning i moderstacken är
orsaken, ty i de stackar, från hvilka en del af invånarne af-
tågar, träffar man i de flesta fall en mycket stor massa larver
och puppor, af hvilka då en del medföras af kolonisterna.
Initiativet till en afflyttning tages af en enda eller några
få arbetare, som genom att börja kringbära kamrater, i början,
såsom det tyckes, helt planlöst men så småningom i en viss
riktning, åskådliggöra sina afsigter för samhällets öfriga med-
lemmar. Lyckas de på detta sätt stämma allmänna opinionen
till sin fördel, så ser man alltfler följa deras exempel, till
142 oG. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
dess flyttningen är 1 full gång. I ett i fångenskap hållet
samhälle af Lasius niger hade en dag en arbetare kommit ut
genom ett hål som jag stuckit i det papper, hvarmed glasburken
var öfverbunden. Glasburken var placerad i ett fönster, och jag
iakttog huru arbetaren kröp utmed fönsterspringan, till dess han
i hörnet fann ett litet hål genom sjelfva fönsterkarmen i hvilket
han försvann. Jag väntade ej att få återse honom och under ti-
den flyttade jag glasburken några tum åt sidan, medan jag
iakttog de öfriga arbetarne, som ej tycktes ha någon aning
om hålet i deras fängelsetak. Efter omkring 20 minuters
förlopp fick jag helt oväntadt se den förrymde arbetaren
komma gående utmed fönsterspringan i riktning mot burken.
Det var tydligen densamme, igenkänlig derpå att flagellum
å hans ena antenn var stel och utåtkrökt. Han begaf sig till
det ställe der burken förut hade stått, hvarest han stannade
och syntes forskande beröra fönsterbrädet med antennen,
hvarefter han, tveksamt svängande denna sin enda brukbara
antenn i olika riktningar, gick hit och dit, till dess han af en
händelse stötte på den några tum aflägsna burken, kring
hvilken han gick ett halft slag innan han besteg densamma.
Uppkommen på papperet gick han utan tvekan rakt på hålet.
Det var tydligen samma väg, på hvilken han gått bort. Jag
följde uppmärksamt hans beteende inuti burken. TI förbi-
gående berörde han fyktigt antennerna på några mötande
arbetare utan att detta på dem gjorde något synbart intryck.
Han gick direkt ned i en af ingångarne till boet, hvarest
han dröjde i 4 minuter, hvarefter han kom upp med en
puppa mellan sina käkar och begaf sig raka vägen upp till
hålet i taket. Ingen annan arbetare åtföljde honom, men
några, som mötte honom under vägen, berörde i förbigående
puppan med sina antenner. Hålet i papperet var trångt och
det kostade någon möda att med puppan i munnen tränga
sig derigenom. Snart lyckades det dock, och han begaf sig
ned för glasburkens vägg samt sedan, efter några ögonblicks
tvekan, i sned riktning till fönsterspringan, hvilken han följde
till dess han med puppan försvann i det ofvannämnda hålet
genom fönsterkarmen. Jag utmärkte med en blyerzpenna
noggrant hans väg från glasburken till fönsterspringan för att
se huruvida han skulle återvända på samma väg. Efter nära
3 minuter återkom han utan puppan, gick utmed fönster-
springan till dess han kom till den punkt, der blyerzstrecket
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 143
utmärkte vägen till glasburken. Han följde noggrant detta
streck utan att ens en hårsmån afvika derifrån. Strecket
gick nästan rakt utom på ett ställe, der han gjort en liten
afvikelse åt sidan på ett par millimeter. Afven denna lilla
krök följdes nu samvetsgrant. Uppför glasburken och till
hålet i papperet gick han likaledes samma väg som förut.
Han dröjde denna gång knappt mer än 1 minut nere i boet
hvarefter han visade sig med en ny puppa i munnen. Han
åtföljdes i början af tvänne andra arbetare som trängde sig
tätt inpå honom, stundom berörande puppan med sina an-
tenner. De stannade dock snart och återvände ner i boet.
Puppbäraren fortsatte samma väg som förut och återkom om
en stund likaledes på samma väg. Under tiden sågs en annan
arbetare inuti glasburken bära en larv hit och dit uppför bur-
kens väggar; men han försvann åter med sin börda genom
en af ingångarne. Den återkomne arbetaren dröjde omkring
2 minuter nere i boet, hvarefter han liksom förut uppkom
med en puppa. Denna gång åtföljdes han af flere arbetare,
af hvilka en bar en larv, som föreföll mig vara densamma
som nyss förut burits. Ledsagarne gingo emellertid med tvek-
samma och dröjande steg, under det puppbäraren i rask fart
skyndade på den kända vägen, hvarför han snart hade lem-
nat de öfriga bakom sig. Af dessa återvände några, så att
blott larvbäraren och en annan uppnådde papperet, hvarest
de tveksamma gingo omkring. Hålet fans blott af den lediga
myran, som begaf sig ut, gick nedför glasburken och, nog-
grant följande sin företrädares spår, uppnådde hålet genom
fönsterkarmen. Larvbäraren hade under tiden med sin börda
åter begifvit sig ner i boet. Efter en stund återkom den
första myran (puppbäraren) och kort derefter den andra, båda
följande den vanliga vägen. Efter några minuters dröjsmål
i boet uppkommo båda med hvar sin puppa, och flere andra
arbetare sågos bära dels larver dels puppor omkring inuti
burken. Några af dessa funno äfven hålet i taket och om
ytterligare '/, timme pågick flyttningen lifligt. Samtliga my-
rorna följde noggrant det blyerzstreck som betecknade den
förste arbetarens väg. Till och med den lilla onödiga kröken
försummades aldrig. Jag vred nu burken !/, slag för att se
huruvida myrorna skulle låta förvirra sig deraf. Verkan häraf
var påfallande. De puppbärande arbetare som kommo från
boet gingo på papperet utefter den utmärkta linien, derefter
144 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
på det vanliga stället nerför glasburken, till dess de nådde
dess fot. Der stannade de tvekande och berörde, utan att
nedstiga från glasburken, fönsterbrädet med sina antenner,
hvarefter de åter begåfvo sig uppför glasburkens vägg upp
till hålet på papperet. Några begåfvo sig med sina bördor
ned i boet igen, andra återvände på den vanliga vägen ner-
för glasburken, rundt kring hvilkens nedre kant de gingo till
dess de nådde den punkt, der blyerzstrecket på fönsterposten
utmärkte den ursprungliga vägen, på hvilken de nu utan
tvekan fortsatte. De till glasburken utifrån återvändande
myrorna betedde sig ej på samma sätt. Då de på sin van-
liga väg uppnått glasburken men der ej återfunno sin förra
väg, gingo de dock, ehuru med någon tvekan, temligen rakt
uppför glasburkens vägg men hade deremot temligen svårt
för att återfinna hålet i papperet. Sedan den ursprungliga
trafikledens på fönsterposten förlöpande del sålunda genom
dessa myrors passage blifvit förbunden med en ny å glas-
burken och papperet, fortgick flyttningen oafbrutet såsom
förut. Jag flyttade nn glasburken några cm. från sin förra
plats. På de från boet kommande myrorna hade detta att
börja med samma inflytande som burkens vridning; men
snart sågs en puppbärande arbetare öfvervinna sin tvekan,
stiga ned från glasburken på fönsterbrädet samt i sned rikt-
ning begifva sig bort till fönsterspringan. Härmed var en
ny trafikled öppnad, som var nästan pårallel med den förra,
och hvilken numera beträddes äfven af de öfriga från boet
kommande myrorna. De till glasburken utifrån återvändande
myrorna gingo sin vänliga väg till dess de kommo till den
plats der glasburken förut hade stått. Der stannade de tve-
kande och berörde fönsterbrädet med sina antenner, hvar-
efter en del återvände på samma väg ut genom hålet i fön-
sterkarmen, andra gingo sökande omkring till dess de funno
glasburken, uppför hvilken de begåfvo sig. För de utifrån
återvändande funnos nu två vägar att följa från fönstersprin-
gan. Antingen skulle de vika af tidigare och kommo då in
på den ursprungliga vägen, numera blott en återvändsgränd,
eller ock skulle de fortsätta några cm. längre utmed fönster-
springan och kommo då till den punkt, der den nya och
rätta vägen afvek till glasburken. I början färdades många
på båda vägarne, men då målet ej nåddes på den förra, upp-
hörde myrorna så småningom att beträda denna väg.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 145
Det framgår af ofvan anförda försök att en del myror,
såsom äfven de flesta författare framhålla, mera vägleda sig
medels lukten än med synen. För att yttermera konstatera
detta förhållande gned jag med fingret kraftigt på ett ställe
tvärs öfver den ofvannämnda stråkvägen på fönsterposten för
att dymedels aflägsna de vägledande spåren. Verkan häraf
var omisskänlig. Då myrorna från båda hållen ankommo till
detta afbrott på vägen, stannade de och trefvade tveksamt
med sina antenner rundt omkring på fönsterbrädet. Några
återvände, under det andra, svängande sina antenner, fort-
satte i olika riktningar till dess de flesta af dessa af någon
tillfällighet stötte på vägens fortsättning, då de genast slogo
in på densamma. Det är anmärkningsvärdt att myrorna, då
de ostördt trafikerade den kända vägen, höllo sina antenner
upplyfta i vanlig ställning utan att göra något synbart bruk
af dem. Det var blott när vägen på något af de ofvan-
nämnda sätten blifvit afbruten som de sågos med sina an-
tenner underkasta förhållandena en närmare pröfning.
Om, såsom bland annat framgår af ofvannämnda försök,
dessa myror hufvudsakligen vägleda sig medels antennerna,
så kommer dock å andra sidan äfven synen 1 viss mån till
användning, såsom af följande försök blir tydligt. Den väg,
myrorna passerade från det ofvannämnda i papperet befint-
liga hålet, gick i riktning mot fönstret, i ungefär 70? vinkel
mot dess plan, till nedstigningsstället utför glasburken. En
omvridning af burken på nära 90? verkade ingen tydligt fram-
trädande förändring; men då burken omvreds, så att vägen
riktades inåt det mörka rummet, började myrorna ana oråd,
tvekade 1 början och gingo slutligen i ungefär samma rikt-
ning mot fönstret, som den ursprungliga vägen haft. Några
gingo åt andra håll, dock så att de ej förlorade ur sigte den
från fönstret infallande dagern. Ingen följde numera den
ursprungliga, inåt rummet riktade vägen.
Hos en del myror, t. ex. sl. Formica, kommer synen tyd-
ligen mera till användning, likaså hos Polyergus. Synnerligen
utmärker sig F. rufa för en utvecklad synförmåga. Det är
att märka, att dessa myror, såsom FOorEL påpekar, hafva väl
utvecklade oceller i motsats mot de öfriga slägtena, hvilka
antingen ha alls inga eller ock obetydligare oceller och der-
för nästan uteslutande äro hänvisade till sina antenners väg-
10
146 «G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
ledning, Facettögon tyckas föga eller alls icke komma till
användning för bestämmande af rörelsens riktning.
I mina fångna Leptothorax och Formicoxenus-samhällen
har jag funnit arbetarne synnerligen ifriga att bära hvar-
andra dels då de nyss blifvit inspärrade och dels efter hvarje
betydligare åverkan som skett å deras sedermera utförda
byggnadsarbeten. Detta förhållande antyder sannolikt att de
från en så osäker plats vilja afflytta till fredligare bygder.
Sedan sinnesstämningen blifvit lugnare, upphöra de att bära
hvarandra och finna sig i sitt öde, till dess de ånyo ofredas,
då samma skådespel upprepas.
Tapinoma erraticum fHyttar ofta hastigt små korta sträckor
enligt ForELs iakttagelser. Så har jag äfven funnit vara för-
hållandet, och anledningen till flyttningen tyckes ofta vara
mycket ringa. I ett i en glasburk inspärradt Tapinoma-sam-
hälle sågos arbetarne efter den ringaste rubbning af deras
gräfda hålor bortbära sina larver och puppor till en annan
plats.
På Öland hade jag tillfälle att bevitna en flyttning af
Myrmica ruginodis. 8 Juli, omkr. kl. få Te; mrsåg jag edt
tåg af puppbärande arbetare, tillhörande denna art, utgå från
en liten tufva till en föga mer än en meter derifrån belägen
liknande. Flyttningen afslutades under mina ögon på !/,
timme.
Puppor transporterades i mängd under den tid, jag iakt-
tog flyttningen, men blott 4 eller 5 små larver. Under det
transporten pågick, gingo utom bärare äfven åtskilliga arbe-
tare med tomma munnar i riktning mot den nya tufvan.
Måhända utgjorde dessa någon slags »militärisk eskort» för
bärarne. Flere arbetare af F. rufa och fusca korsade stun-
dom stråkvägen men tycktes bli mycket förskräckta och skyn-
dade bort. I intet fall såg jag något »handgemäng.> För
att mäta fyttningens liflighet antecknade jag för hvar 5:te
minut antalet af de i den nya tufvan inburna pupporna. Re-
sultatet blef: för de
1:sta 5 minuterna inburna puppor: 60
2:dra » > > 38
3:dje > > » 29
4:de > » » få
d:te » » > 5)
6:te » » » 1
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 147
Flyttningen hade derefter afslutats för qvällen. Jag un-
dersökte försigtigt den tufva, som var afsedd att öfvergifvas,
och fann der, utom en mängd arbetare, en massa stora
- larver jemte åtskilliga mindre, men deremot inga puppor.
I den. nya tufvan deremot funnos mycket talrika puppor
jemte ett fåtal små larver. Det var tydligt att pupporna
afsigtligt blifvit först transporterade. Följande dag befans
den gamla tufvan fullständigt öfvergifven af Myrmica och
inkräktad af talrika fusca-arbetare tillhörande ett blott ?/,
meter derifrån i en tufva boende samhälle. Antagligen hade
sålunda de förra invånarne oroats af sina grannar och derför
nödgats rymma fältet.
Ett samhälle af Camponotus ligniperdus, som jag ofredat
genom att borttaga den sten, som öfvertäckte hufvuddelen
af dess bo, afflyttade till en blott '/, meter derifrån belägen
sten, hvarvid först puppor och larver i största hast ditskaffa-
des och sedermera de större arbetarne. Bärarne voro nem-
ligen i de festa fall små arbetare, hvilka buro dels andre
smärre, dels medelstora och dels stora arbetare. Flere bä-
rare tillhörde den mindre medelklassen, hvaremot jag icke
såg en enda arbetare af den större klassen eller ens af den
större medelklassen tjenstgöra såsom bärare. Deremot sågos
några af dessa gå för sig sjelfva på vägen till det nya boet.
Bärningsmetoden var 1 de flesta fall densamma som Formica-
arternas. I många fall buro. emellertid bärarne sina bördor
på samma sätt som Tapinoma, 1 det de nemligen omfattade
ryggsidan af petiolus på den burna myran och vände dennas
hufvud nedåt. I några fall fattade de sina bördor om halsen
eller vid något ben. Detta var isynnerhet fallet vid trans-
porten af de stora arbetarne, hvilken kostade de flere gånger
mindre bärarne mycken möda. Dessa släpades på marken
men förhöllo sig dervid alldeles som andra burna myror,
d. v. s. höllo sina antenner och ben pupplikt hopdragna. '
De vanligaste och mest i ögonen fallande flyttningarne
äro de, som företagas af de stackbyggande Formica-arterna,
särskildt af F. rufa och pratensis. HUuBER lemnar?) en de-
taljerad skildring af en rufa-fAlyttning. Såsom i viss mån
kompletterande HuBErs skildring, särskildt beträffande den
af mig anmärkta arbetsfördelningen, vill jag här nedan be-
1) Recherches sur les moeurs des Fourmis, sid. 124.
148 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
skrifva en af mig i Östergötland noggrant följd flyttning af
ett rufa-samhälle.
Det var ett medelstort samhälle af denna art som den
3:dje Juni bröt upp från sin gamla, vid kanten af en väg
belägna stack och afflyttade till en 36 meter derifrån belägen
träbro, under hvilken stackmaterial hopsläpades. Anledningen
till afflyttningen torde ha varit en stark förmultning af stack-
materialet, att döma af det frodiga gräs, som inkräktat större
delen af stackens yta. Ett dubbelt tåg af arbetare, som van-
drade i motsatt riktning mot hvarandra, gick snedt öfver
vägen, det ena tåget från och det andra tillbaka till den
gamla stacken. I det bortgående tåget voro många bland
arbetarne belastade med bördan af kamrater, som buros på
det ofvanbeskrifna sättet, under det myrorna i det motsatta
tåget återvände med tomma munnar för att hemta flere. I
några fall hade jag tillfälle att se, huru de till den gamla
stacken återvändande större arbetarne rusade omkring och
trefvade med sina antenner på än den ene, än den andra af
de qvarvarande arbetarne, hvarefter de plötsligen grepo någon
af dem (på det vanliga sättet, vid ena mandibeln), rusade en
stund alldeles planlöst omkring än in och än ut ur stackens
ingångar, till dess de slutligen satte sig i rörelse mot den
nya stacken. Något motstånd förekom ej å de sålunda enle-
verades sida. I ett par fall såg jag huru en större och en
mindre arbetare, stående midt emot hvarandra, lifligt berörde
hvarandras antenner, hvarefter den större, liksom enligt aftal,
varligt fattade den mindre på det ofvanbeskrifna sättet och
bortbar honom till den nya bostaden. I de flesta fall hemtade
bärarne sina bördor från stackens inre. Af 146 utan urval
insamlade burna myror voro 113 eller 77,4 proc. mindre ar-
betare. En stor del af de burna myrorna hade dessutom sin
abdomen mer eller mindre uppsväld af bladlössens honungs-
saft. Detta var i synnerligen påfallande grad händelson med
de större burna arbetarne hvaremot det blott undantagsvis
var fallet bland de för sig sjelfva på flyttningsvägen gående,
Dessa senare rörde sig mycket tungt och ovigt, hvilket för-
klarar hvarför företrädesvis sådana transporteras af de bä-
rande myrorna. Samtliga bärarne voro större arbetare. Flytt-
ningen pågick med aftagande liflighet i fyra dagar. De sista
dagarne buros äfven larver och puppor. Första dagen mätte
jag flyttningens liflighet genom att beräkna medeltalet af de
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 149
myror som under 5 minuter på väg till den nya stacken
passerade en viss punkt på flyttningsvägen. Detta befans
var 435. Af detta antal buro i medeltal 140 andra myror,
så ' att antalet af de myror som under fem minuter färdades
förbi denna punkt bort emot den nya stacken 1 sjelfva ver-
ket utgjorde 575. Under fyttningen sågos blott några få
mindre arbetare gå för sig sjelfva på den stora stråkvägen.
Dessa lupo oftast liksom sökande hit och dit i alla riktningar,
under det de större arbetarne i regeln blott rörde sig i
de två hufvudriktningarna. Då några af bärarne skrämdes
att släppa sina bördor midt på vägen, sprungo de förut
burna 'arbetarne rådvilla hit och dit och berörde med
sina antenner de mötande större arbetarnes, liksom an-
ropade de dem om hjelp. I några fall såg jag dem äfven
upptagas af lediga större arbetare och bäras bort till bron.
Några få utensilier, som myrorna antagligen ansågo för
goda att qvarlemnas, buros äfven till den nya stacken. Ett
gammalt torrt och hufvudlöst hudskelett af ett bi betraktades
tydligen såsom ett värdefullt föremål, ty det transporterades
med mycken möda och tidspillan bort till bron.
Bron befans snart ha varit blott en tillfällig rastplats, ty
myrorna började genast afflytta derifrån till en omkring 20
meter derifrån uppe på en parksluttning växande syrénbuske,
der en stack anlades. Af 137 burna myror voro 105 eller
76,6 proc. mindre arbetare; således nära nog samma procent-
tal som vid förra beräkningen. Vid de nybyggnader, som
der företogos, arbetades lika ifrigt nattetid som om dagen,
men ehuru flyttningsvägen äfven under natten trafikerades af
åtskilliga myror såg jag ej då några myror bäras.
Efter 5 dagars förlopp började myrorna flytta tillbaka
från syrenbusken till bron. Skilda meningar gjorde sig
emellertid gällande, ty några myror buros fortfarande från
bron upp till busken, under det dock fertalet buros tillbaka
från busken till bron. Efter sex dagars oenighet, hvarunder
myror till vexlande antal transporterades åt båda hållen, lyc-
kades ändtligen bropartiet drifva sin vilja igenom, och den
under busken anlagda stacken befans nu fullständigt öfver-
gifven, hvaremot liflig verksamhet med byggnadsarbete ut-
vecklades vid bron. Imellertid hade buskpartiet tydligen cj
lemnat sitt mål ur sigte utan verksamt agiterat för sin sak,
ty efter 10 dagar började myrorna flytta tillbaka upp till
150 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
syrénbusken. Den första dagen transporterades blott arbe-
tare. De följande två dagarne buros utom arbetare äfven
större larver. Under två derefter följande dagar transporte-
rades mindre larver (de flesta antagligen arbetarelarver) samt
till sist en stor mängd puppor.
Samma dag, som flyttningen blifvit fullständigt afslutad,
togs den öfvergifna bron i besittning af från en närbelägen
större rufa-stack utsända kolonister, som ditburo sina arbe-
tare, larver och puppor i den vanliga ordningen. Det hela
såg sålunda nästan ut som ett frivilligt afträdande å de från
bron bortflyttades sida.
Om vården af ägg, larver och puppor; födoämnen, frö-
samling; bladlöss; myrmecophiler.
Att arbetarne med största ömhet och sjelfuppoffring
vårda och skydda såväl larver som puppor, är ett välbekant
förhållande. Då ett myrsamhälle oroas, ser man en del arbe-
tare med den största ifver och brådska nedbära sina skydds-
lingar till boets djupare delar, under det andra iakttaga en
hotande hållning och, om tillfälle gifves, med största raseri an-
gripa fridstöraren.
Såväl ägg som larver och puppor slickas och putsas
ständigt och hållas på detta sätt rena från det minsta dam-
korn. Larverna matas direkt ur arbetarnas mun medels de
ur kräfvan uppstötta näringsämnena. De mera rörliga larv-
formerna kunna emellertid direkt suga saften ur de nyss
dödade mjuka insekter, som ofta bjudas dem till föda. Ofta
ser man detta förhållande hos Lasius niger, hvars larver ofta
finnas sysselsatta med utsugandet af smärre döda myror af
andra. arter, t. ex. af IL. flavus. Synnerligen ofta har jag
funnit små Cicader såsom deras byte, och utsugna hudskelett
af Cicader träffas talrikt i dylika myrbon. I ett bo af L.
niger såg jag sju larver grupperade i en krets, med hufvudena
inåt, alla med munändan inborrad i en liten myrlarv (an-
tagligen af L. flavus) som bildade cirkelns medelpunkt. Före
eller efter matningen försiggår vanligen en putsningsprocess,
och de hungriga larverna söka, då de känna beröringen af
de öfver och mellan dem krypande arbetarne, ådraga sig deras
uppmärksamhet genom att oupphörligt skjuta hufvudet ut
'
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 151
och in eller hos de mera rörliga larvformerna genom diverse
böjningar och vridningar af kroppens främre del.
Hos Leptothorax acervorum har jag stundom sett huru-
som arbetarne vid larvernas matning lekfullt utdela hugg
med mandiblerna till höger och venster i en larvklunga,
hvarefter de sålunda behandlade larverna pläga tillkännagifva
sitt begär efter föda på det nyssnämnda sättet. Möjligen af-
ser arbetaren med detta egendomliga förfaringssätt att få reda
på, hvilka larver som äro i behof af föda.
Hos de myrarter, hvilkas puppor äro kokonglösa, kunna
de unga myrorna vid mognaden sjelfva befria sig från pupp-
höljet. I de fall åter då puppan är omsluten af en kokong,
skulle den unga myran, som saknar erforderliga krafter att
genombryta ett så fast hölje, ömkligen omkomma, såvida
icke de påpassliga arbetarne genom att vid mognaden sön-
derslita kokongen beredde sin unge kamrat fri passage för
utträdet i verlden. Detta förhållande, som först upptäcktes
af GouLp har af senare författare såsom HUBER") NYLANDER ”?)
och ForzL ”) bekräftats. De försök jag i denna riktning an-
stält med F. rufa, sanguinea och exsecta ha gifvit samma re-
sultat. Samtliga de kokonghöljda puppor, som jag isolerat
strax före deras mognad, omkommo inuti kokongerna. Då
jag sedermera gaf arbetarne tillträde, öppnade de några ko-
konger men upphörde snart dermed, då de funno pupporna
döda.
Kokongernas öppnande är en ganska tidsödande process,
som kostar äfven de fullt utbildade arbetarne mycken möda.
I allmänhet bites ett litet hål strax framom kokongens midt,
och detta hål utvidgas så småningom åt sidorna till dess
puppan kan framdragas derur. Åfven från pupphuden bi-
draga arbetarne i regeln att befria de unga verldsborgarne.
Deras hopvikta ben rätas, hanarnes och honarnas vingar slä-
tas och glättas, och den unga myran underkastas strax vid
sitt inträde i verlden en grundlig slickningsprocess öfver hela
kroppen (se vidare skildringen af sanguinea-sam hället).
De nykläckta myrorna äro lätt igenkänliga på sina bleka
färger. Hos de gula och röda arterna äro de respektive hvita
och hvitgula. Hos de svarta arterna ha de en gulaktigt bly-
1) Recherches sur les moeurs des fourmis. sid. 72.
2) Les Fourmis de la Swisse, sid. 395.
?) Additamentum adn. in monogr. Form. bor., sid. 1042.
152 <G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
grå anstrykning. De gå i början med ostadiga och stapp-
lande steg, och deras veka chitinskelett tillåter dem ej något
ansträngande arbete. De hindras i början af sina äldre kam-
rater att aflägna sig ur boet.
Såsom en abnormitet ser man stundom några kokonger
öppnas redan innan pupporna mognat. Detta förklarar den
enstaka förekomsten af nakna puppor hos arter, hvilkas larver
utan undantag spinna en kokong. Så t. ex. iakttog jag
23:dje Juli vid Roma på Gottland, hurusom åtskilliga tomma
kokonger utburos ur en r»zufa-stack. Vid noggrann under-
sökning fann jag dock inga nykläckta myror men deremot
åtskilliga nakna isllsännna puppor, hvilka sålunda i förtid
blifvit Wösinatesna ur sina kokonger. I Östergötland såg jag
ett år en af de sista dagarne i Juli en mitä tomma ko-
konger utbäras och vid undersökning af stacken (en rufa-
stack) fann jag mycket talrika nakna puppor, hvilkas ögon
ännu ej mörknat. Att de tomma kokongerna verkligen till-
hörde dem, framgick deraf att en del ännu låg qvar i sina
blott delvis öppnade kokonger. Ett likartadt fall iakttog jag
27:de Juli vid Etelhem i ett samhälle af L. flavus, der tre
nakna puppor anträffades. Jag förmodar, att de af FOREL
iakttagna”) fallen af nakna puppor hos L. niger och Cam-
ponotus aethiops kunna förklaras på samma sätt.
De sönderslitna kokongerna hopas, såsom FOREL an-
märker, af ÅLasius-arterna samt racerna af F. fusca utanför
boets ingångar. Hos Camponotus samt racerna af F. rufa
bortbäras de långt från boet eller blandas med stackmaterialet.
Hos PF. rufa har jag sett dem bortbäras på de från stac-
ken ledande vägarne ända till 50 å 60 meter från sjelfva
stacken. I andra fall har jag sett dem samlade i en stor
hög på stackens topp, hvarifrån de sedermera aflägsnades.
Myrornas födoämnen hemtas från såväl djur som växt-
verlden och måste till följd af mundelarnes beskaffenhet be-
finna sig i en något så när flytande form för att kunna upptagas,
Från det lsdsten. och andra smärre djur, som utgöra deras byte,
slicka de sålunda blott safterna eller delar sfgelntnt konsistens.
Samma är förhållandet med frukter, hvilka myrorna orättvist
blifvit anklagade att skada. Verkliga förhållandet har dock
påvisats vara, att myrorna endast från genom sprickning eller
1) Les Fourmis de la Suisse, sid. 392.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL.: BAND 11. N:o 18. 153
på annat sätt förut skadad frukt uppslicka den utsipprande
saften. Åfven ruttnande animaliska ämnen försmås ej, åt-
minstone af vissa arter. Sålunda fann jag på Öland ett i
stark förruttnelse stadt hästkadaver, hvilket Susie af Lasius
fuliginosus från ett närbeläget samhälle, från och till hvilket
ett ständigt tåg afgick och återvände. Jag har anledning
antaga, att det härvid är mindre de vid förruttnelseprocessen
upplösta animaliska substanserna, som eftertraktas af myrorna,
än de vid denna process verksamma mikroorganismerna. Jag
tror mig nemligen ha funnit, att vissa arter lefva till väsendt-
lig del af de vid växtämnens förmultning uppträdande små
svamparne och algerna. Detta torde isynnerhet vara fallet
med Leptothoraxr acervorum och muscorum, hvilka företrädes-
vis bygga sitt bo 1 trästubbar, som befinna sig i första sta-
diet af förmultning. I de fångna Leptothorax-samhällen, som
jag en längre tid ast under Ra försmådde arbetarne
erbjudna födoämnen, socker, honung och dödade smärre in-
insekter"), hvarför jag upphörde att förse dem dermed.
Det oaktadt frodades samhällena, arbetarne matade dagligen
sina larver, och inga dödsfall inträffade (åtminstone inga ut-
öfver den normala dödlighetsprocenten) så länge jag höll de
murkna träbitar fuktiga, under och mellan hvilka de inrättat
sina larvkamrar. Jag fann dem ofta sysselsatta med att slicka
dessa träbitar, hvilket svårligen kunde afse att på ett så be-
svärligt och tidsödande sätt uppsuga blotta fuktigheten, åt-
minstone i de fall då de nyss förut släckt sin törst af på
särskilda ställen placerade vattendroppar. Vid mikroskopisk
undersökning fann jag dessa träbitar innehålla dels en mängd
diatomaceer och andra alger, dels en otalig massa små svamp-
organismer, hvilka väl sannolikt förekomma i allt multnande
trä. Det förefaller mig derför sannolikt att myrorna nära
sig af dessa små svampbildningar.
Samma torde förhållandet vara med Formicoxenus, som
bygger sitt bo i rufa- och pratensis-stackar. Denna art lemnar
aldrig stacken för att söka föda och måste sålunda finna sin
näring bland stackmaterialet. I myrstackarne vistas en otalig
1) Jag har dock sedermera funnit dem i det fria transportera små i
murket trä lefvande larver likasom jag äfven i mina fångna sam-
hällen förmått dem att förtära ägg och larver af andra myror. 1
dessa fall fans dock intet murket trä för dem tillgängligt, enär de
inrättat sina bon i tallbark som ej angripits af röta.
154 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
mängd små snyltgäster, de flesta tillhörande insekternas klass.
Dock kan det svårligen vara på deras bekostnad, som For-
micoxenus lefver, ty jag har aldrig funnit denne senare på
minsta sätt förorätta dessa små parasiter i mina fångna samhällen
och de rörde ej heller vid dödade insekter. Jag måste der-
för antaga, att Formicoxenus när sig af de vid stackmateria-
lets förmultning uppträdande mikroorganismerna. Då stacken
är bygd kring någon stubbe, anordnar Formicoxenus 1 denna
sitt bo på samma sätt som Leptothorax, sannolikt emedan
födoämnen af det antydda slaget der finnas i rikligare mängd.
Beträffande de beryktade »bladafskärande» myrorna i tropiska
trakter, hvilka öfvertäcka ingångarne till sin bon med afbitna
blad, meddelar BELT!) att bladen sönderdelas i små bitar
och dervid bilda tofviga massor, som ingalunda kunna ha
samma funktion som stackmaterialet hos de stackbyggande
arterna men deremot vid sin dekomposition gynna utveck-
lingen af en mängd små svampbildningar, hvilka myrorna
skulle förtära. Bladmassorna skulle sålunda här vara verk-
liga drifbänkar, anlagda för svampodling. En senare iakt-
tagare har velat tillskrifva bladmassorna ett annat syfte, nem-
ligen att genom den vid dekompositionen utvecklade värmen
påskynda utvecklingen af myrornas ägg. Förhållandet erinrar
emellertid i viss mån om en hittills föga beaktad omständig-
het vid bobyggnaden hos Lasius fuliginosus. De af denna
art af trämassa förfärdigade cellerna äro nemligen, såsom
ForEL först påvisat, invändigt beklädda med ett tätt ludd,
som under mikroskopet visar sig utgöras af små mögellik-
nande svampar”). Den normala förekomsten af dessa svam-
par i cellerna gör det ej osannolikt att här kunde föreligga
ett fall af svampodling, hvilken här dock måste idkas blott så-
som binäring, enär ÅL. fuliginosus använder äfven andra födo-
ämnen.
Den sedan gammalt gängse föreställningen om myrorna
såsom frösamlande bestreds på det bestämdaste af GouLp,
LATREILLe och HuBER. Senare författare ha dock till full
evidens bevisat, att en del myror icke blott samla frön utan,
såsom framgår af LINCECUMS intressanta undersökningar”)
) The Naturalist in Nicaragua, sid. 79.
?) Septosporium myrmecophilum Fres. enligt benäget meddelande af Prof.
SACCARDO i Padova.
7 Journal of the Linnean Society of London, 1861, sid. 29.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 155
öfver den »åkerbrukande»> myran i Texas (Pogonomyrmex bar-
batus), på en afröjd plats kring boet, hvilken hålles fri från
andra växtarter, odla ett slags gräs, hvars frön de insamla.
Åfven från södra Europa känner man myrarter som regel-
bundet äro frösamlande, nemligen Aphaenogaster barbara och
structor. Beträffande användningen af de hopsamlade frö-
förråden äro meningarne delade. De festa författare öfver-
ensstämma dock deri att myrorna förhindra fröen att gro.
Då de efter regnväder blifvit våta, uppbäras de för att tor-
kas. LEsPÉs bekräftar!) en uppgift af en äldre författare att
myrorna vid fröens begynnande groning skulle afbita roten
och uppsuga den dervid utsipprande sockerhaltiga saften.
Enligt MoGGRIDGE ”) och Mac CooK”) skulle dock groningen
förhindras derigenom att fröen förvaras i fuktfria kamrar,
och då myrorna vilja tillgodogöra sig de näringsämnen fröen
innehålla, skulle de sönderdela dem med sina mandibler och
uppsuga den saft de innehålla.
Åfven arter, hvilka ej i regeln samla några frön, upp-
träda stundom tillfälligt såsom frösamlande. LvuBBOCK har
stundom sett Lasius niger inbära Viola-frön i sina bon, men
vet ej för hvad ändamål”). ForeL har i ett samhälle af La-
stus brunneus funnit en betydlig mängd hopsamlade svarta,
aflånga frön, hvilka buros af arbetarne”).
Genom ett meddelande äf D:r LUNDSTRÖM i Botaniska
sektionen i Upsala våren 1884 om myror, som samlade Me-
lampyrum-frön, föranleddes jag att följande sommar under-
söka detta förhållande. Första gången som jag fann denna
uppgift bekräftad var på Åland 17 Augusti, då jag i ett bo
af Myrmica ruginodis anträffade temligen talrika Melampyrum-
frön, af hvilka en del bortbars af arbetarne samtidigt dermed
att larver och puppor bragtes i säkerhet. Såsom D:r LUND-
STRÖM anmärkt, ha dessa frön en slående likhet med vissa
myrkokonger, särskildt af Lasius niger, en likhet som t. o. m.
sträcker sig till »härmning» af den af exkrementsäcken bil-
dade svarta runda fläcken i kokongens bakre ända. Seder-
mera återfann jag samma frön 1 flere ruginodis-bon, samt i
1 Revues des cours scientifiques, 1866.
2) Harvesting Ants and Trap-Door Spiders.
3) The natural History of the Agricultural Ants of Texas.
1) Ants, Bees and Wasps. sid. 59.
5) Les Fourmis de la Swisse, sid. 378.
156 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Östergötland hos såväl MM. ruginodis som hos Lasius niger.
Här såg jag dem dock ej bäras af arbetarne. Alla larver
och kokonger nedburos i gångarne, men fröen lemnades i
sticket. Jag har aldrig funit dessa frön i groende tillstånd,
ehuru de ingalunda varit placerade i fuktfria kamrar. I ett
ruginodis-bo fann jag redan vid sommarens början talrika
dylika gamla hopskrumpna och delvis liksom sönderfrätta
frön. I samma bo såg jag sedermera talrika frön af årets
skörd inbäras, hvilka måste ha hemtats från ett jemförelsevis
betydligt afstånd, ty jag fann ej Melampyrum i närheten.
På Öland träffade jag 4:de Juli i ett i en björkstubbe
inredt bo af Leptothorax acervorum åtskilliga små bruna, hå-
riga frön, som lågo i kamrarne bland larver och puppor.
Dylika frön återfann jag sedermera hos Formica fusca. Iin-
tetdera fallet såg jag dem bortbäras af arbetarne.
31 Juli fann jag vid Etelhem på Gotland talrika frön af
Linum catharticum hopsamlade i ett Tetramorium-bo under
en :sten. I -detta fall var det af intresse, attiomäxten” 1
fråga förekom på en begränsad fläck just rundt omkring
denna sten men för öfrigt ej anträffades i närheten. Fröen
voro hopade i en ganska ansenlig hög 1 en större, af stenen
betäckt kammare, men ej heller i detta fall såg jag dem bort-
bäras af arbetarne. Enligt ANDRÉ (Spec. d. Formic., sid. 286)
är Tetramorium caespitum frösamlande i Algier och sannolikt
äfven i södra Europa. Han omnämner sig ha fått exemplar af
denna art från Oran, hvilkas »kornmagasin»1 December inne-
höll en mängd små gula frön som han ej kunde bestämma.
Möjligen kunde detta vara samma frön som de af mig funna.
En hufvudsaklig del af sin föda hemta många myror
från bladlössens och Coccidernas sekretioner. Redan LINNÉ
kände det förhållande som existerar mellan myrorna och
bladlössen, hvilka senare han betecknar såsom: »Aphis for-
micarum vacca.> BoIistIER DE SAUVAGES lemnade redan för
mer än hundra år sedan en god beskrifning öfver detta för-
hållande?) hvari han meddelar att myrorna passa på då blad-
lössen utgjuta sitt sekret, hvilket de då tillgodogöra sig.
HUBER, som noggrant iakttagit myrornas beteende mot blad-
lössen ”), tillägger, att myrorna sjelfva söka aflocka bladlössen
') Journal de physique I, sid. 187.
') Becherches sur les Moeurs des Fourmis, sid. 161.
| BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 157
detta sekret, i det de med lifligt spelande antenner beröra
spetsen af deras abdomen, hvarvid den sålunda behandlade
bladlusen inom kort utgjuter en liten droppe af sekretet,
som då genast uppsuges af myran, hvilken derefter upprepar
samma förfaringssätt med de närsittande bladlössen. Äldre
författare förestälde sig, att det sekret, som af myrornas efter-
traktades, skulle afsöndras från de uppåt och bakåtriktade
utskotten på bakre delen af abdomen hos bladlössen; men
FOrEL påpekade”), att sekretet i fråga afgår 1 form af en klar
droppe från bladlössens analöppning och sålunda är att be-
trakta såsom deras exkrementer. Samma är förhållandet hos
cocciderna, och myrorna aflocka dem den söta saften på
samma sätt. DARWIN försökte att genom att stryka och kittla
bladlössen med ett hårstrå förmå dem att afgifva sitt sekret.
Detta lyckades dock ej, under det deremot myrorna med sina
antenner på kort tid sågos aflocka dem saften (Arternas
uppk., sid. 186).
Myrorna vårda och vakta sina bladlöss med mycken om-
sorg; de ses ofta försigtigt gripa tag i dem för att placera
dem på något lämpligare ställe. De bortjaga från sina blad-
lushjordar såväl främmande myror som rofinsekter. Till
deras skydd bygga vissa arter (Lasius niger, Myrmica), såsom
redan beskrifvits i kap. om myrornas byggnadsarbeten, kring
dem små hus af lerhaltiga jordpartiklar, verkliga ladugårdar
således. Bladlössen äro tydligen att betrakta såsom myrornas
husdjur; de äro, såsom HUBER uttrycker sig, deras boskap,
deras kor och getter. Hvarken HuBER eller FOREL har någon-
sin sett myror äta bladlössen. Den senare anför dock efter
en annan författare, LEURET”), ett fall då en myra bet ihjel
och utsög en bladlus. Sjelf har jag aldrig sett någon myra
afsigtligt skada bladlössen, men deremot har jag ofta sett
F. rufa inbära döda och stundom ännu lefvande, kanske
obotligt skadade bladlöss i sina stackar, antagligen till föda
åt larverna. För öfrigt gå de kanske stundom något hård-
händt tillväga då i de all välmening lösrycka och bortbära
bladlössen för att rädda dem undan någon förment fara.
Några myrslägten (Leptothorax, Formicoxenus och Tapi-
roma bland de svenska) ses aldrig befatta sig med några blad-
1) Btudes Myrmeclogiques 1875 (Bull. soc. vand. sc. nat. vol. XIV, sid. 38).
2 Anatomie comparée du systéme nerveux.
158 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
löss. Andra, såsom Camponotns, Formica och Lasius fuligi-
nosus, uppsöka dem endast på yttre växtdelar. Lasius niger och
alienus samt arterna af slägtet Myrmica uppsöka bladlössen på
yttre växtdelar, kring hvilka de 1 så fall ofta uppföra de
nämnda små husen; men dessa arter hålla äfven bladlöss
inuti sina bon, der de få suga på de nedhängande rottrådarne.
Detta senare är uteslutande fallet med Lasius flavus och um-
bratus samt med Tetramorium. Lasius flavus och umbratus
kultivera ej blott bladlöss utan äfven Coccus-arter. De hålla
dessa sina husdjur inslutna ej blott i sina tufvor utan ock
på gräsrötter utomkring tufvans periferi, i hvilket fall smala
tunnlar under jordytan leda från boet till det ställe der blad-
lössen eller cocciderna sitta, hvarest tunneln utvidgas till en
liten kammare. I allmänhet anse författarne att de gula La-
stus-arterna lefva uteslutande af bladlössens sekret. De af-
lägsna sig nemligen ej från boet för att söka någon annan
föda och ha sannolikt sitt nästan uteslutande underjordiska
lefnadssätt att tacka för sin bleka färg. I sjelfva verket har
jag i några tufvor af L. flavus funnit ganska talrika bladlöss,
i andra deremot ingen enda bladlus utan blott några coccider.
I slutet af Juni månad förliden sommar genomsökte jag nog-
grant mellan 40 och 50 tufvor tillhörande Lasius flavus.
Några af dessa tufvor voro ansenligt stora och samtliga voro
belägna på en öppen betesmark, s. o. om en granskog. Blott
i en enda tufva fann jag ett mindre antal bladlöss. I och
kring de öfriga fann jag blott Coccider och dessa i ett ringa
antal, sannolikt i ett medeltal af högst 4—5 för hvarje tufva.
Dessa Coccider voro stora, af köttröd färg samt infiltade i
ett hvitt dun. Det tycks sålunda som om ett jemförelsevis ringa
antal af dessa husdjur skulle vara i stånd att underhålla ett
helt myrsambhälle.
Tetramorium caespitum uppgifves af författarne såsom
sällan kultiverande några bladlöss. Jag har deremot ofta i
denna arts bon funnit talrika mycket stora, smutshvita och
glänsande Rhizobiider (sannolikt af sl. Tychea) af bred och
nedplattad kroppsform, hvilka sitta hopade i några af boets
kamrar, der de suga på rottrådarne. Att söka bestämma
vare sig denna art eller andra i myrbon förekommande
skulle, på den ståndpunkt kännedomen om bladlössens ut-
vecklingshistoria f. n. befinner sig, för hvarje annan än en
fackman vara ett vanskligt företag.
BIHANG TILL K. SV. VET-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 159
I allmänhet visa myrorna mera omsorg om de i boens
inre hållna bladlössen. I händelse af fara bortbära de dem sam-
tidigt med larver och puppor till boets djupare våningar, så-
som jag ofta haft tillfälle att se hos Lasius niger och Tetra-
morium caespitum.
Det är emellertid icke blott bladlössen sjelfva som äro
föremål för myrornas omsorger. HUBER upptäckte!) att de
ägg, som om hösten lagts af den vingade könsgenerationen,
öfver vintern förvaras i myrornas kamrar, der dessa egna
dem tydlig omvårdnad och skyndsamt bortbära dem, då boet
öppnas. Han iakttog dessa förhållanden hos Lasius flavus,
och ur de nämnda äggen utvecklades bladlöss, hvilka han
igenkände såsom lefvande på ekar. Det bo, i hvilket äggen
funnits, . var också beläget vid foten af en ek. Men Lasius
flavus uppsöker ej bladlöss på träden, och förekomsten af på
träd lefvande bladlöss i deras tufvor var derför gåtlik. I
nyare tid ha LICHTENSTEINS epokgörande npptäckter?) inom
bladlössens utvecklingshistoria bidragit att sprida ljus öfver
detta förhållande. Enligt denne författare innefattar blad-
lössens generationscyclus 1 regeln fyra hufvudfaser. Ur det
befruktade ägget utvecklas en vinglös och agam bladlus, »la
pseudogyne fondatrice» hvilken på parthenogenetisk väg ger
upphof till en generation af smärre bladlöss, som efter några
hudömsningar ombildas till med rudimentära vingar försedda
»puppor» och sedermera till vingade bladlöss. Denna senare
generation, »les pseudogynes émigrantes» är också agam och
flyttar med vingarnes tillhjelp till en annan näringsväxt. Här
ger den på Än Sleodrelek väg upphof till en ny vinglös
generation >»les pseudogynes bourgeonnantes», som genom ständig
knoppning frambringar ett nästan obegränsadt antal hvarandra
aflösande, likartade generationer. Några individer af dessa
tallösa generationer ombildas under inflytande af hittills
okända omständigheter till bevingade bladlöss, »les pseudogynes
pupifeéres», hvilkas abdomen innehåller tvänne olikstora »pup-
por». Sedan dessa bragts till verlden, utvecklas ur dem en
vinglös könsgeneration, som inom kort parar sig, hvarefter
honorna lägga de i början omnämnda äggen.
1) Recherches sur les moeurs des Fourmis, sid. 183.
2) Considerations nouvelles sur la génération des pucerons. Paris 1878.
Annales de la Societé entomologique de France, 5:e série, tome X, 1880.
160 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
LICHTENSTEIN har iakttagit, att den agama, flyttande ge-
nerationen (les pseudogynes émigrantes) af Schizonema venusta
i början af Juli månad visar sig vid basen af vissa grässtånd
(Setaria). Upptäckes en sådan bladlus af någon myra, hem-
tar denna flere kamrater, hvilka sönderslita bladlusens vingar
för att hindra den att undkomma, hvarjemte de i stor hast
gräfva en gång ned till någon af gräsets rottrådar, på hvilken
bladlusen slår sig ned och alstrar sina ofvannämnda talrika
afkomlingar.
Samme författare har vidare iakttagit, hurusom, då den
bevingade pupifera generationen alstrats, denna ej beröfvas
sina vingar, utan att tvärtom särskilda gångar gräfvas för att
befordra dess aflägsnande från de underjordiska hålorna.
LuBBocK har gjort en liknande iakttagelse beträffande den
ur äggen utkläckta generationen”). Hos ett samhälle af La-
sius flavus, der han funnit bladlusägg, fann han, att ur dessa
utvecklades bladlöss helt olika dem som vanligen träffas på
växtrötter i flavus-bon. Dessa lemnade genast boet; några
utburos till och med af myrorna. Han bjöd dem förgäfves på
gräsrötter. I brist på tjenlig näringsväxt omkommo de slut-
ligen. Vid ett annat tillfälle utburo myrorna de ur äggen
kläckta bladlössen till ett i närheten stäldt glas med vilda
växter, sådana som i allmänhet förekomma på och kring my-
rornas tufvor. Kort derefter fann han på en af dessa växt-
arter några bladlöss, som voro mycket lika dem af myrorna
utburna, hvarför det sannolikt var desamma, ehuru han ej
öfvervakat deras ditflyttning. Kring dessa bladlöss murade
myrorna sedermera ett litet jordhus, der de stannade som-
maren öfver och i Oktober hade lagt ägg. LUBBOCK omnämner
ej huruvida han såg dessa ägg inbäras af myrorna i boet,
men då han förut funnit liknande ägg i deras bon, måste
dessa genom myrornas eget åtgörande ha kommit dit. Denna
arts generationscyklus tycks vara enklare än den af LicHTEN-
STEIN beskrifna.
I ett enda fall har jag funnit i en flavus-tufva ett ringa
antal af de små svarta ägg, som påstås tillhöra bladlössen.
Som jag ej kunde följa deras utveckling, kan jag emellertid
ingenting säga derom. Dennatufva, som undersöktes vintertiden
(22:dra Januari) innehöll i vissa kamrar en ofantlig mängd
1 Ants, Bees and Wasps, sid. 71.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 161
bladlöss af många arter. Dessa bladlöss voro ej sådana, som
vistas på underjordiska växtdelar, att döma af de bjerta fär-
gerna: röda, blå, gröna och svarta. Jemte dem fans dock
ett mindre antal blekt färgade och större bladlöss, som ofta
träffas 1i flavus-tufvar. De förra voro tydligen inburna af
myrorna från sina i tufvans närhet befintliga näringsväxter.
Den ifrågavarande tufvan var belägen på en ängsbacke, der
talrika växter förekommo, hvilka ofta pläga hemsökas af blad-
löss. Anmärkas bör, att i barrskog, der marken var temligen
steril och den örtartatade vegetationen hufvudsakligen ut-
gjordes af kamgräs, träffades inga bladlöss i de talrika un-
dersökta flavus-tufvorna. Deremot fann jag liknande blad-
löss i flere af de på ängsmarken belägna tufvorna, ehuru i
mindre antal än i den först undersökta. I de kamrar, der
bladlössen voro hopade, funnos äfven talrika myror. De
flesta af dessa rörde sig trögt, ehuru temperaturen var så låg,
att fuktigheten äfven i tufvans innersta delar isats. Blad-
lössen voro fullkomligt orörliga. Intagna i varmrum till-
qvicknade alla myrorna inom kort, hvaremot bladlössen ej
visade några lifstecken. Sannolikt använda väl myrorna dessa
döda bladlöss till föda under hösten eller våren, då tempe-
raturen är så låg, att tufvans egna bladlöss ej kunna suga
rötternas safter, men dock hög nog för att ej myrorna skola
ligga i dvala. Jag har förut omnämnt, att jag sett döda
bladlöss inbäras i rufa-stackar under sommaren.
I ett Tetramorium-bo under en sten i närheten af barr-
skog anträffade jag på Gottland i midten af Augusti, utom
de förutnämnda stora smutshvita bladlössen, äfven ett mindre
antal svarta bevingade bladlöss, hvilka tydligen måste varit
de af LICHTENSTEIN omnämnda pupifera individerna af denna
art. Under det myrorna med ifver nedburo sina hvita blad-
löss samtidigt med sina egna larver och puppor, brydde de
sig ej det minsta om dessa bevingade individer. Några af
dem fögo bort, och de öfriga hade äfven tydligen för afsigt
att lemna boet, då jag tillvaratog dem. Denna iakttagelse
öfverensstämmer med LICHTENSTEINS ofvan anförda, att de
pupifera individerna ej qvarhållas af myrorna.
Med ofvananförda fakta för ögonen ligger frestelsen nära
att tillskrifva myrorna förmågan af jemförelsevis invecklade
tankekombinationer. Så skulle det kunna förefalla t. ex. i fråga
om myrornas omvårdnad om bladlössens ägg, af hvilka de ju ej
i
162 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
kunna ha någon direkt nytta; så skulle det äfven, kunna före-
falla, då myrorna söka ur sitt bo aflägsna de utvecklingssta-
dier af bladlössen, som äro lämpade för lifvet i det fria. Jag
tror dock, att man 1i fråga om dylika slutsatser måste vara
mycket försigtig, och att ifrågavarande företeelser snarare
böra tolkas såsom af myrorna förvärfvade fördelaktiga vanor
än såsom öfverlagda handlingar för tydligt insedda syften.
Jag vill till jemförelse härmed erinra om det väl kända för-
hållandet med afkommans uppfödande hos några rofsteklar
(Sphex och Pompilus), som jag ofta sjelf haft tillfälle att -
iakttaga. Dessa steklar sammansläpa 1 sina gräfda hålor
spindlar,, fjärillarver, gräshoppor och andra mjuka insekter,
hvilka förlamats genom några stygn i nervsystemets central-
delar. Sedan tillräcklig föda för en larv blifvit hopad, lägges
ett ägg 1 hålan, hvars öppning derefter tillslutes med jord. ”
Modern får här aldrig se sin afkomma, som helt och hållet
är öfverlemnad åt sig sjelf och vid sin födelse finner den
för sin utveckling nödvändiga näringen i sin omedelbara när-
het. Födans hopsamlarde kan sålunda ej ha sin grund i
några erfarenhetsrön. Den omständigheten att de i hålorna
inslutna, till larvernas föda afsedda insekterna blott äro för-
lamade men ännu lefvande!) är af största vigt, ty om de
vore döda, så skulle kropparne på de af solen brända mar-
ker, der dessa steklar gräfva sina hålor, hastigt öfvergå till
förruttnelse och den utkläckta larven före sin fullständiga
utveckling se sina födoämnen förvandlade till en stinkande
massa. Ingen torde dock våga tillskrifva de ifrågavarande
steklarna en så utvecklad kombinationsförmåga, som deras
handlingssätt skenbart antyder.
Utom bladlössen träffas i myrornas bon en stor mängd
smådjur af flere klasser, de festa likväl insekter och sär-
skildt skalbaggar. En stor del af dessa träffas här endast
tillfälligtvis och stå ej i något som helst förhållande till my-
rorna. Andra deremot, de s. k. myrmecophilerna, stå till my-
rorna i ett mer eller mindre intimt förhållande. De festa
!) Jag har flere gånger öfvertygat mig att detta är fallet. Så t. ex. iakttog
jag en spindel, som 17:de Maj blifvit fångad och i det allra närmaste
fullständigt förlamad af en Pompilus viaticus. Annu 26:te Maj rörde
han de yttersta tarslederna fram och tillbaka, då kroppen retades
med en nål, och ännu 2 dagar derefter bibehöll kroppen sin ur-
sprungliga mjukhet och lederna sin fullständiga böjlighet, ehuru
någon sjelfständig rörelse ej kunde märkas.
|
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 163
myrmecophiler torde vara att betrakta såsom parasiter, hvilka
utan att förorsaka sina värdar någon olägenhet finna sitt
uppehälle i deras bon och derför tolereras. Möjligen skulle
man kunna tillskrifva dem rollen af renhållningshjon. Såsom
sådana torde t. ex. möjligen Cetonia-larverna kunna betrak-
tas, hvilka nära sig af de multnande växtämnena i basen af
gamla myrstackar. Gentemot guldbaggarne sjelfva visa dock
myrorna ej samma indifferentism som mot deras larver. Jag
har flere gånger sett, när Cetonia-honor krupit in i myrstackar
för att der lägga sina ägg. Så snart de slogo ned på stac-
ken, öfverföllos de genast ilsket af en mängd myror. Dessas
angrepp tycktes dock föga bekomma de tjockt bepansrade
skalbaggarne, ty med myror fastbitna vid sina ben trängde
de hastigt ned tvärs igenom stackmaterialet.
En annan myrmecopbhil, som jag funnit konstant i hvarje
undersökt myrbo, är en liten hvit podurid, sannolikt identisk
med den af LuBBocK beskrifna Beckia albinos. Dessa små
hoppstjertar löpa lifligt omkring 1 myrornas gångar utan att
myrorna synas fästa minsta afseende vid dem.
Den mest omtalade myrmecophilen är den lille egen-
domligt bildade skalbaggen Claviger foveolatus, hvars hela
existens är bunden vid myrornas, hvilka tydligen hålla honom
som ett slags husdjur. Han förekommer hos Lasius niger,
alienus och flavus, och dessa behandla honom, såsom först
påvisats af MöLLERrR”"), mycket vänskapligt, smeka och mata
honom, enär han liksom vissa slafhållande myror tycks ha
förlorat förmågan att äta på egen hand. Samme författare
iakttog, hurusom myrorna ofta tydligen med största begärlig-
het slickade den lille skalbaggens ryggsida men isynnerhet
några vid täckvingarnes bas befintliga hårknippen, hvadan
Claviger sannolikt afsöndrar något af myrorna omtyckt sekret.
" Dessa iakttagelser ha af senare författare bekräftats, hvar-
jemte liknande meddelanden gjorts beträffande Dinarda den-
tata, Lomechusa strumosa och ÅAtemeles. SAHLBERG har äfven
funnnit att Lomechusa-larverna vårdas af myrorna, ehuru
dessa ej af dem kunna draga någon direkt nytta, enär det
blott är den fullbildade skalbaggen som afsöndrar det af my-
rorna eftersträfvade sekretet.
1 Beiträge zur Naturgeschichte der Gattung Claviger (GERMAR's Mag. d.
Entomol. Band 3).
164 GG. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Jag har ofta funnit Claviger hos de nämnda Lasius-ar-
terna i Östergötland och på Gotland. I ett fånget samhälle
af L. niger funnos några exemplar af Claviger, hvilka jag
såg slickas men aldrig matas af myrorna; de buros dessutom
stundom inuti gångarne. Vid ett tillfälle såg jag en Claviger,
som gick i vägen för en gräfvande myra, af denna varligt fattas
med käkarne samt utbäras och släppas utanför gångens myn-
ning. Han förfogade sig dock genast ner igen, hvarefter
samma scen upprepades ett par gånger. Enligt meddelande
af Professor AURIVILLIUS har han i Småland i ett fusca-sam-
hälle funnit några puppor af Lycaena argus, hvilka förvarades
i kamrarne. Då man från Amerika känner en myrart, som i
sina bon skyddar Lycaena-larver för att tillgodogöra sig ett
af dem afsöndradt sekret, så förefaller det sannolikt att här
kunde föreligga ett likartadt fall.
Von HAGENS meddelar!) några intressanta iakttagelser,
att bland de myrmecophila skalbaggar, som gästa två eller
flere myrarters bon, varieteter skulle ha utbildats, som vore
karaktäristiska för de särskilda myrarter, hos hvilka de vistas.
Som myrmecophilerna ej varit föremål för någon närmare
undersökning af mig, hänvisar jag, utom till den ofvanciterade
literaturen, till ANDrRÉ's förteckning: Manuel descriptif des
Fourmis d Europe pour servir å Vétudes des insectes myrméco-
philes?). Af svenska myrmecophiler hos F. rufa uppräkna
BoHEMAN ”) 26 arter.
Arbetsfördelning inom de enkla samhällena; tempera-
turens inflytande på myrornas verksamhet; öfvervintring.
De stora olikheterna i storlek och gestalt mellan arbe-
tarne i en del myrsamhällen antyda någon slags arbetsfördel-
ning mellan dessa från hvarandra ofta så högst afvikande in-
divider. Och dock känner man i sjelfva verket blott i några
fall, hvari denna arbetsfördelning egentligen består. Till och
med hos de arter, hvilka ha en utpräglad »soldatkast», vet
man temligen litet om den toll de så högst afvikande »sol-
daterna» spela. HEER (Hausameisen Madeira's) meddelar be-
!) Berliner Entomologische Zeitschr., 1865, sid. 108.
2) Revue et mag. de Zoologie. 3:me sér. t. 2, p. fö2.
3) Öfvers. af K. Vet.-Ak. Förh. 1844, sid. 155.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 165
träffande Pheidole pusilla, att soldaterna med sina stora och
starka käkar göra tjenst som förskärare vid sönderdelningen
af något byte, hvarefter de små arbetarne ensamma hembära
bitarne till boet. FOrEL meddelar!) om Pheidole pallidula
att dess soldater nästan ständigt gå sysslolösa och aldrig del-
taga i några husliga bestyr. Med sina stora hufvuden be-
vaka de ingångarne till boet — en roll som han äfven till-
skrifver soldaterna hos Colobopsis truncata — och äro i fråga
om försvaret mot andra myror fruktansvärdare fiender än de
små arbetarne, hvilka dock med mera mod och förbittring
deltaga i försvaret. De små arbetarne vårda och uppföda en-
samma afkomman.
WESMAEL har beskrifvit”) en egendomlig myrart Myrme-
cocystus. mexicanus, i hvars samhällen vissa individer tjenst-
göra såsom, lefvande förvaringskärl för honung, i det deras
kräfva och abdomen för detta ändamål besitter en oer-
hördt stor tänjbarhet. Abdomen synes hos dessa individer
nästan klotformig, halfgenomskinlig. Dessa individer röra
sig föga och vistas ständigt inuti boet, der de mottaga
till förvaring den af de vanliga arbetarne hemförda honungs-
saften för att vid behof aflemna densamma. Dessa fakta ha
sedermera fullständigt bekräftats af senare forskare. LUBBOCK
anför ett analogt förhållande hos en australisk Camponotus-
art”).
Jag har velat erinra om detta senare slag af arbetsför-
delning, enär jag, såsom nedan skall nämnas, tror mig spåra
en begynnelse till en liknande hos en svensk myrart.
Beträffande betydelsen af vissa exotiska myrarters mycket
utpräglade soldatkaster känner man föga mer än hvad som
ofvan anförts om Pheidole i fråga om soldaternas sysslolöshet.
Man antager 1 allmänhet att de skulle kunna kraftigare bi-
draga till samhällets försvar.
De fall af arbetsfördelning, som man iakttagit hos myr-
arter med olika, i hvarandra öfvergående slag af arbetare
äro också mycket få. FOorer meddelar”) beträffande Campo-
notus, att de storhufvade arbetarne bevaka boets ingångar
1 Les Fourmis de la Swisse, sid 383.
?) Bulletin de V Académie des sciences de Bruxelles V, TT1 (citerad af
LUBBOCK).
3) Ants, Bees and Wasps, sid. 45.
+”) Les Fourmis de la Swisse, sid. 354.
166 GG. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
samt gå i spetsen då det gäller att angripa en fiende. De
mindre deremot syssla hufvudsakligen med vården af larver
och puppor. De större äro mera krigiska, under det de min-
dre äro mera arbetsamma. Han tillägger för öfrigt att de
större äro föremål för större tillgifvenhet än de mindre från
kamraternas sida och detta i samma proportion som kropps-
storleken! FOREL påpekar äfven att nykläckta myrarbetare
företrädesvis ha på sin lott inomhus förefallande göromål,
såsom larvernas och puppornas vård. Det är först då deras
chitinskelett vunnit tillbörlig stadga som de taga verksam
del i försvaret och kunna aflägsna sig från boet.
LUBBOCK omnämner”) några fall af arbetsfördelning i ett
fånget samhälle af F. fusca, hvars arbetare föga variera i
storlek. Vissa arbetare tycktes der företrädesvis haft ålig-
gandet att anskaffa näring, ty under det samhället en längre
tid iakttogs, var det blott dessa, som kommo ut för att äta
af honungen, hvarefter de sannolikt matade alla de öfriga
nere 1 boet.
Jag har redan förut meddelat några tydliga fall af ar-
betsfördelnig vid myrornas flyttningar. Vid en Camponotus-
flyttning fann jag de festa bärarne vara små arbetare, hvilka
med stor möda fortskaffade äfven de stora arbetarne. Några
af bärarne tillhörde den mindre medelklassen, under det ingen
enda större eller ens till den större medelklassen hänförlig
arbetare sågs tjenstgöra såsom bärare. Deremot såg jag åt-
skilliga af de större arbetarne gå för sig sjelfva fram och
tillbaka på flyttningsvägen, liksom jag för öfrigt iakttagit vid
andra, särskildt rufa-flyttningar. Dessa torde möjligen bilda
någon slags eskort för bärarne till dessas skydd mot öfver-
rumpling från andra myrors sida.
Vid »ufa-Ålyttningarne har jag funnit arbetsfördelningen
1 detta fall vara motsatt, i det de större arbetarne tjenstgöra
såsom bärare, under det de burna myrorna i de allra festa
fall äro små arbetare. För att bekräfta detta för öfrigt i ögonen
fallande förhållande företog jag vid ännu en rufa-flyttning”?)
en insamling af bärande och burna myror och fann dervid,
att de insamlade 283 bärarne samtliga voro större arbetare.
Bland de 283 af dessa större arbetare burna myrorna voro
218 eller omkring 77 proc. små arbetare. Dessutom var det
) Ants, Bees and Wasps, sid. 45.
2) Se dessutom sid. 148.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 167
i ögonen fallande, att bärarne företrädesvis utvalde sådana
att transporteras, som hade sin abdomen i mer eller mindre
grad uppsväld af bladlussaft och derför voro oviga i sina
rörelser. Jag hade i detta fall försummat att beräkna pro-
portionen emellan de större och de mindre arbetarne i sjelfva
stacken. Vid följande beräkningar i ändamål att utröna ar-
betsfördelningen har jag för öfrigt funnit ändamålsenligt att
indela de insamlade individerna i minst trenne storleksklasser,
hvarvid jag till medelklassen hänfört alla mer eller mindre
indifferenta mellanformer mellan de stora och de små arbe-
tarne. Denna metod har jag särskildt tillämpat på bladlus-
besökande rufa-arbetare, enär det fäst min uppmärksamhet,
att företrädesvis de mindre arbetarne tyckas var sysselsatta
med bladlössen.
Den första beräkningen i detta hänseende företog jag
8:de Juli på Öland. Strax intill en rufa-stack fans en ung
björk, hvars späda qvistar voro tätt besatta med bladlöss,
hvilka »mjölkades> af en mängd rufa-arbetare från stacken.
Först insamlades utan urval en mängd af dessa med blad-
lössen sysslande arbetare och strax derefter ett ungefär lika
stort antal arbetare ur stacken, likaledes utan urval. Det
föll redan vid första blicken på de dödade och utbredda my-
rorna 1 ögonen, att bland de med bladlössen sysslande den
minsta arbetarekasten var i ojemförligt öfvervägande grad
representerad, under det motsatt förhållande egde rum med
de ur stacken insamlade. Resultatet af beräkningen är sam-
manfattadt i nedanstående tabell.
Antal Procent |
utan ur-| Större Medel- | Mindre | mindre
val in- | arbetare.| klass. | arbetare.| arbe-
samlade. tare.
BrAn. stacken. sosrssessss 186 88 46 52 28
Med bladlössen sysslande 202 24 41 N3T 68
Tvänne i Östergötland företagna beräkningar gåfvo föl-
jande resultat för de olika samhällena.
168 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN, |
— css ue—— >
Antal | | Procent
utan ur-| Större Ra Mindre | mindre
val in- | arbetare.| klass. | arbetare.| arbe-
samlade. | tare.
4:de Juli.
Från stacken oocsecossss<3- > 46 12 28 6 13
Med bladlössen sysslande| 65 0 30 | 35 54
3:dje Augusti. |
| Eran stacken oss 20 43 39 8 9
| Med bladlössen sysslande| 61 | 0 47 14 ER |
Af ofvanstående tabeller framgår visserligen att det huf-
vudsakligen var de mindre arbetarne som sysslade med blad-
lössen, men, då de beräknades antal syntes mig vara otill-
räckligt för att vara fullt bevisande, företog jag vid ett annat
tillfälle en insamling i större skala, hvarvid jag äfven upp-
dagade andra fall af arbetsfördelning, nemligen i fråga om
transport af stackmaterial och andra bördor samt hemforslan-
det af den bladlössen aflockade honungssaften. Jag valde för
detta ändamål en talrikt befolkad »rufa-stack uppförd intill
stenfoten af ett hus samt delvis äfven inuti träväggens sprin-
gor. Den betydliga vexlingen 1i arbetarnes storlek gjorde
detta samhälle synnerligen lämpligt för dylika beräkningar.
Först öfvertygade jag mig om, i hvilket procenttal de
olika slagen af arbetare förekommo 1i sjelfva stacken.
Bland 722 utan urval ur sjelfva stacken insamlade fans
ett antal
störa arbetare afro ou 147 =20 proc.
medelklassarbetare af - 495=69 =>
små arbetare af BSO==LP
För att utröna arbetsfördelningen i fråga om bärandet af
stackmaterial och andra bördor insamlades utan urval arbe-
tare, som buro såväl det gröfsta stackmaterial som de minsta
och lättaste bördor. Denna insamling skedde på stacken vid
stenfoten samt bland de talrika myror, som buro sina bördor
uppför stenfoten.
Bland 340 insamlade voro
medelklngarbetgte AÖNR 220-005
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 169
Det är dock att märka, att det mycket öfvervägande fler-
talet af de till medelklassen räknade närmade sig den större
klassen, under det den mindre medelklassen var mycket få-
taligt representerad.
På 10—12 meters afstånd från stacken funnos flere
af talrika bladlöss hemsökta lönnar, till hvilka ett ständigt
tåg af myror vandrade på en af dem sjelfva anlagd, temligen
bred och afröjd väg.
Bland de på denna väg från lönnarne till stacken åter-
vändande myrorna, af hvilka många hade sin abdomen starkt
uppsväld af bladlussaft, voro de olika arbetareklasserna re-
presenterade på ett i ögonen fallande olika sätt mot såväl i
i stacken som isynnerhet på de qvistar, der bladlössen sutto.
De små arbetarne voro här, i motsats till förhållandet i stac-
ken, de stora vida öfverlägsna i antal. Emellertid funnos
äfven talrika stora arbetare, och jag förestälde mig i början
att dessa medföljde dels till sina mindre kamraters dels till
bladlössens skydd mot fiendtliga myror och rofinsekter. Dock
föll det mig snart i ögonen, att bland de utför lönnarnes
stammar till stacken återvändande myrorna de stora arbe-
tarne i större procenttal hade sin abdomen i påfallande grad
uppsväld af bladlussaft. Detta gaf mig anledning att söka
iakttaga de olika arbetareklassernas förhållande uppe hos
bladlössen. Från en mot lönnarne stödd stege lyckades jag
på nära håll observera de med bladlössen sysslande myrorna.
På de festa qvistarne funnos två eller flere större arbetare
jemte mer eller mindre talrika små. De stora arbetarne
sågos blott sällan och då mycket klumpigt söka aflocka blad-
lössen någon saft. Deremot voro de hufvudsakligen syssel-
satta med att locka de smärre arbetarne att mata sig. De
små arbetarne »mjölkade» mycket ifrigt bladlössen och smekte
dem derunder med hastigare antennrörelser än de stora ar-
betarne, hvarför de öfver vanligtvis på vida kortare tid lyc-
kades aflocka sin »boskap» den eftersträfvade saften än fallet
var med de större arbetarne i de mera sällsynta fall, då dessa
gjorde några allvarligare försök i detta syfte. Dessemellan
matade de små arbetarne sina stora kamrater, som ständigt
medels antennerna uppmanade dem dertill. Då dessa större
arbetare på detta sätt så småningom fått sin abdomen mycket
uppsväld af saften, återvände de hem. På några qvistar
funnos blott små arbetare, och då dessa sålunda, sedan de
170 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN
aflockat bladlössen så mycket saft de kunde rymma, ej kommo
i tillfälle att afbörda densamma i någon större kamrats rym-
ligare kräfva, måste de sjelfva besörja hemtransporten. Det
tyckes mig med dessa fakta för ögonen knappast kunna råda
något tvifvel om att de större”arbetarne vid bladlusbesöken
tendera att utbildas till transportmedel för den honungssaft,
som de smärre arbetarne aflockat bladlössen. En ofta upp-
repad omåttlig utspänning af kräfvan och derigenom äfven
af abdomen måste slutligen hos dessa individer åstadkomma
en abnorm rymlighet af dessa kroppsdelar, en afvikelse från
de öfriga arbetarne, som torde kunna medels de af dessa in-
divider lagda äggen i. arf öfverflyttas och förökas, så att
slutligen en ny utpräglad kast skulle uppstå, likartad med
den ofvannämnda hos Myrmecocystus. Såsom i ett föregående
kapitel är omnämndt, transporteras vid rufa-flyttningarne de ar-
betare, hvilkas af bladlussaft starkt uppsvälda abdomen utgör
ett väsendtligt hinder för deras fortkomst på egna ben.
För att kunna med exakta sifferuppgifter belysa ofvan
antydda förhållanden företog jag en insamling och räkning
dels bland de utför stammarne till stacken återvändande my-
rorna, dels bland de på qvistarne med bladlössen sysslande.
Bland 847 utan urval insamlade, utför stammarne åter-
vändande myror voro:
stora arbetare 150=18 procent,
i påfallande grad uppsväld abdomen hade af dessa
78=352 procent,
medelklassarbetare 435=51 procent,
i påfallande grad uppsväld abdomen hade 116 =27 proc.,
små arbetare 262=31 procent,
i påfallande grad uppsväld abdomen hade 42=16: proc.
Från omkring 50 med bladlöss besatta qvistar insamlades
702 myror. af hvilks voro:
stora arbetare 31 eller omkring 95 proc.
medelkl. > 218 > > 31 »
små » 453, > » 64 >
Ofvan anförda siffror äro talande nog. Under det de små
arbetarne utgjorde blott 11 procent af stackinvånarnes
antal, uppträdde de i ett antal af 64 procent hos blad-
lössen. Deremot utgjorde de blott 3 proc. af dem som
sågos bära bördor. Härtill kommer att vid hemtransporten
af bladlussaften blott 16 procent af de små arbetarne (mot
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 171
532 procent af de stora) hade sin abdomen i påfallande grad
uppsväld, hvadan deras användning såsom transportmedel,
såsom ofvan nämnts, torde vara af tillfälligt ogynsamma om-
ständigheter (brist på större arbetare) förorsakade undantag.
I en annan ruyfa-stack, der likartade beräkningar gjordes,
stälde sig förhållandena på följande sätt.
Af 214 utan urval på sjelfva stacken insamlade myror,
som sågos bära bördor, voro
98-=46 proce., stora 3,
116==54 >» medelkl. 3,
Ingen liten arbetare sågs här bära någon börda.
Af 384 vid nedgåendet utför en björkstam infångade,
från bladlusbesök återvändande myror voro
144=37,> proc. stora &,
192=50 suv medelkl. 8;
ASEM ns
Af dessa hade de flesta stora arbetarne sin abdomen i
påfallande grad uppsväld, hvilket deremot mindre ofta var
fallet med de öfriga.
Efter omblandning af det inre och det yttre stackma-
terialet infångades i stacken utan urval 274 myror. Af dessa
130=47 proc. stora 3,
äns 490005 medelkl. 3,
= AN små 3,
Åfven här närmade sig flertalet af de såsom medelklass
rubricerade de större arbetarne, under det den mindre medel-
klassen var ytterst fåtalig.
I detta fall hade jag ej tillfälle att insamla de med blad-
lössen direkt sysslande.
Man skulle mot min beräkning af de olika arbetareklas-
sernas procenttal i sjelfva stacken kunna invända, att de
flesta små arbetare sannolikt vid beräkningens verkställande
voro frånvarande hos bladlösssen. Härvid är dock att märka,
att samtidigt en mängd stora arbetare också var frånvarande
från stacken för att hopsläpa stackmaterial och söka byte,
hvadan dessa båda felaktigheter i beräkningen torde i det
närmaste utjemna hvarandra. För att kontrollera beräkningen
af klassernas procenttal uppgräfde jag i slutet af December
samma år en stor mängd myror ur sina vinterqvarter under
den förstnämnda stacken.
Af 838 insamlade voro:
172 oG. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
125==15 "proe.: stora" 9;
655—=T7T805 medelkl. 3,
BOE=SS små 3,
Vid denna beräkning hade sålunda ett något större an-
tal rubricerats såsom >»medelklass;, under det förhållandet
mellan de stora och de små arbetarnes antal var ungefär
detsamma som vid den första beräkningen.
Jag behöfver knappt anmärka att ofvanstående siffror
ej grunda sig på en noggrann mätning af hvarje myra utan
endast på en ungefärlig uppskattning af storleken samt huf-
vudets form. Ett relativt värde får dock denna ungefärliga
uppskattning deraf, att den i samtliga fall verkställts af samma
person, hvarigenom mindre spelrum lemnats för godtycket
än om flere subjektiva åsigter om storleksförhållanden haft
inflytande på beräkningens resultat.
Jag har funnit de smärre arbetarne med mera ifver och
trögare temperament och äro mindre lättretliga. Liksom
ponotus-samhälle bebodt träd, ser man dessa >»portvakter»
krypa in igen, hvarefter de vanligen upprepade gånger för-
Beträffande arbetsfördelningen hos Camponotus har jag
gjort samma iakttagelser som FOrEL utom i fråga om de
stora arbetarnes verksammare deltagande i samhällets försvar.
stridslust angripa fienden än de stora arbetarne, som ha vida
ForeL har jag ofta sett de stora arbetarne med sina väldiga
hufvuden spärra ingångarne till boet, om detta är förlagdt i
någon ihålig trädstam. Måhända afses härmed att skydda lar-
verna för parasitsteklar, hvilka talrikt pläga besöka dylika mask-
stungna träd för att på anträffade larver inympa sina förderf-
bringande ägg. Om man knackar på ett dylikt af ett Cam-
gravitetiskt stiga fram ur sina hål, gå några steg samt derpå
nya denna manöver, till dess de öfvertygat sig att ingen fara
är på färde. Några ses härunder bete sig på ett egendom-
ligt sätt. Efter att ha höjt sig på frambenen och lyftat huf-
vudet så högt som möjligt, slå de plötsligen hakan i träet,
så att ett hörbart ljud uppstår. Detta utbrott af energi under
de för öfrigt mest flegmatiska rörelser gör ett komiskt in-
tryck. Vid större ilska hugga de med utspärrade käkar i
luften eller i träet, hvarvid de stundom bita sig så fast att
det kostar dem någon möda att lösgöra käkarne. Detta för-
faringssätt har jag äfven sett de mindre arbetarne använda, |
ehuru kanske mera sällan. FOREL meddelar att Camponotus-
ke RR
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 173
arbetarne, antagligen såsom ett slags larmsignal, skulle slå
abdomen mot marken eller träet så att ljud uppstår. Något
dylikt har jag deremot ej iakttagit. De mindre arbetarne äro
vida arbetsammare än de större och deltaga med mera ifver
vid undanskaffandet af larver och puppor. Vid skildringen
af en Camponotus-Mlyttning har jag redan omnämnt, hurusom
de mindre arbetarne ensamma tjenstgjorde som bärare i mot-
sats till förhållandet hos Formica. De mindre arbetarne tyc-
kas äfven ensamma förrätta byggnadsarbeten, att döma af en
iakttagelse, som jag i detta hänseende gjort i ett fånget Her-
culeanus-samhälle !). Då en gång ifriga gräfningsarbeten på-
gingo inom detta samhälle, såg jag under 20 minuter 255
arbetare komma upp med bördor af gruskorn och jordpar-
tiklar. Af dessa bärare voro 250 små och 5 medelstora ar-
betare. Ingen enda af de storhufvade arbetarne sågs deltaga
7 detta arbete. De rörde sig liksom de flesta medelstora
trögt och dåsigt och sutto vanligen stilla kring gångarnes
mynningar eller gingo långsamt omkring, tydligen utan be-
stämdt syfte”).
Hos Formica sanguinea och Myrmica ruginodis har jag
funnit nykläckta, ännu hvitgula arbetare deltaga i larvernas
och puppornas räddning; deremot har jag liksom FOREL fun-
nit, att de ej deltaga i några utomhus förefallande göromål
förr än den mörkare färgen betecknar en större stadga i chi-
tinskelettet. Hos F. sanguineu har jag t. o. m. funnit de
äldre arbetarne qvarhålla dem, då de ville afiägsna sig genom
boets ingångar.
Beträffande arbetsfördelningen hos F. sanguinea, särskildt
mellan herrar och slafvar, har jag gjort åtskilliga beräkningar
som skola meddelas vid skildringen af sanguinea-samhället.
Redan Gouvzip hade iakttagit, att myror arbetade äfven
nattetid. HUBER framhåller att olika arter derutinnan för-
hålla sig på olika sätt samt påpekar att Formica rufa och
pratensis nattetid samt vid regnväder tillsluta ingångarne på
sina stackar med pinnar, en iakttagelse, som sedan upprepats
af många författare. RATZEBURG fann F. rufa nattetid syssla
1) Inom detta samhälle utgiorde de stora arbetarne 16 procent samt
medelklassen och den mindre arbetareklassen hvardera 42 proceut.
2) Enligt en antydan af FOREL (Les Fourmis de la Swisse, sid. 355)
torde äfven de stora Camponotus-arbetarne vara verksamma vid be-
söken hos bladlushjordarne.
174 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
med bladlössen, hvaremot MaAYR ( Formicina austriaca)uppgifver,
att de, endast då deras byggnadsarbeten blifvit förstörda,
fortsätta sina arbeten under natten. FOREL, som anstält un-
dersökningar i detta hänseende, kommer till det resultat att
temperaturen har ett väsentligt inflytande på myrornas natt-
arbeten. På våren och hösten, då nätterna äro kalla, arbeta
de uteslutande om dagen, hvaremot under sommaren natt-
arbete förekommer hos en stor del myror. Om det på dagen
är mycket hett, föredraga några myror att arbeta på natten,
hvilket FOorEL funnit vara fallet med t. ex. F-. pratensis, L.
niger m. fl. För öfrigt förhålla sig i detta hänseende olika
arter på olika sätt. Så har han funnit att myror med ett
öfvervägande underjordiskt lefnadssätt, såsom Lasius flavus
och Solenopsis fugax utan åtskilnad arbeta båda dag och natt.
På dem utöfvar blott temperaturen något inflytande, hvaremot
till följd af deras synförmåga graden af ljusstyrka för dem
är indifferent. Andra myror, som hafva väl utvecklad lukt
och känsel men sakna oceller, såsom Tapinoma, Camponotus,
Myrmica, gå ut ur sitt bo utan åtskilnad både natt och dag
och röra sig dervid oberoende af ljuset alltid på samma af-
mätta sätt. Åfven på dem synes temperaturen ensam utöfva
något inflytande i afseende på nattarbetet. Sådana arter som
äro försedda med oceller och utmärka sig för god synför-
måga, såsom HF. rufa och Polyergus, föredraga deremot dagen
för sina arbeten. Deras rörelser äro om dagen ryckvisa och
hastiga, om natten deremot röra de sig långsamt och afmätt.
Beträffande »portarnes»> öppnande och stängande så an-
ser FOREL, att myror i regeln tillsluta ingångarne till sitt bo,
då de ej begagnas. F. rufa och stackbyggande arter begagna
härtill pinnar och groft stackmaterial. De tufbyggande till-
sluta öppningarne med jord. Så t. ex. Lasius flavus, hvilken
för öfrigt ej plägar öppna sina »portar» annat än då nybygg-
nader skola företagas eller då hanar och honor skola ut-
släppas.
Några iakttagelser, som jag 1 detta hänseende gjort på
F. rufa, tjena endast till att bestyrka ForELs uppgifter. 8:de
Juni 1885 besökte jag kl. 11.45 e. m., d. v. s. under den vid
denna årstid mörkaste delen af dygnet, ett par rufa-stackar
i Östergötland. På nära håll kunde man urskilja en mängd
myror, som ännu voro stadda i rörelse utanpå stacken, ehuru
de rörde sig mindre lifligt än på dagen. Vid skenet af en
ENA
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 175
lykta befans, att en del myror släpade på stackmaterial, under
det andra sutto hopade i klungor här och der på stackens
yta. Några af dessa senare tycktes försänkta i sömn, ty de
sutto orörliga, med nedböjda hufvuden och rörde sig ej ens vid
den plötsliga belysningen. Ingångarne voro ännu alls ej till-
slutna. Några steg från stacken stod en med bladlöss tätt
öfversållad björk, med hvilken under dagen ett ständigt tåg
af myror från stacken underhöll förbindelse. Nedåt stammen
af denna björk rörde sig några myror trögt och dåsigt, under
det blott en enda sågs lika långsamt röra sig uppåt. Natten
var temligen sval (+ 10? C.). På en annan mindre öppet belägen
stack befunnos samtidigt »dörrarne» tillslutna, men det oak-
tadt talrika myror stillasittande eller trögt kringkrypande
utanpå stackarne.
I:de Juni, en regnig och blåsig dag, befunnos »dörrarne»
hela dagen slutna i båda de ofvannämnda stackarne.
15:de Juni kl. 12 e. m. voro i tre undersökta rufa-stac-
kar »dörrarne» nästan fullständigt slutna. Endast få myror
sågos utanpå stackarne, en del sofvande, de öfriga trögt syss-
lande med ingångarnes fullständiga tillslutning. De sofvande
sutto med nedböjdt hufvud och vaknade ej då skenet från en
lykta föll på dem. Några, som ganska omildt berördes med
en qvist, vaknade blott långsamt. Temperaturen + 12? C.
4:de Augusti besöktes de trenne ofvannämnda stackarne
kl. få 11 e. m. Det var mulet och nästan kolmörkt. Dock
voro ännu talrika myror i rörelse utanpå stackarne, en del
bärande stackmaterial, ofta af mycket grof beskaffenhet, så-
som pinnar och grofva grässtrån, hvilka lades öfver de ännu
ej fullständigt slutna ingångarne. På bladlusbjörken bredvid
den ena stacken sutto många myror orörliga på stammen.
En timme senare förnyades besöket, hvarvid i tvänne af stac-
karne ingångarne befunnos nästan fullständigt slutna och
blott några få myror ännu i rörelse. På den tredje stacken
funnos deremot talrika myror ännu sysselsatta med stäng-
ningsarbetet. På björkens stam sutto myrorna qvar i samma
ställning som för en timme sedan. Temperaturen + 13? C.
12:te, 13:de och 14:de Augusti besöktes kl. 11—12 e. m.
en rufa-stack, som om dagen underhöll en liflig förbindelse
med flere närbefintliga, med bladlöss besatta lönnar. Samfärd-
seln befans nu, trots nästan fullständigt mörker, vara föga
mindre liflig än om dagen, och med tillhjelp af en lykta
176 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
öfvertygade jag mig att bladiössen »mjölkades»>. Åfven bygg-
nadsarbeten pågingo i denna stack. Luften var ljummare än
vid någon af de föregående undersökningarne, men jag har
försummat att anteckna temperaturgraden.
14:de Augusti undersöktes äfven några Lasius-tufvor (så-
väl af niger som af flavus), hvarvid puppor och larver befun-
nos nedburna i de under jordytans nivå liggande våningarne.
I några samma qväll öppnade rufa-stackar, hvilkas ingångar
voro nästan fullständigt tillslutna, befunnos puppor och larver
placerade djupt ned i det af bjelkverket understödda cen-
tralrummet. Samma var äfven förhållandet i det ofvannämnda
i liflig verksamhet stadda samhället, ehuru der äfven åtskil--
liga larver funnos 1 bjelkverkets öfre våningar.
27:de Augusti kl. 12 befans ännu temligen liflig verk-
samhet råda på sjelfva rufa-stackarne, der dock de flesta in-
gångarne voro fullständigt slutna. Vägarne trafikerades äfven
lifligt, men på bladlusträden rörde sig myrorna trögt och då-
sigt. Temperaturen var + 12? C. Himlen var klar men vid
de af träd skuggade stackarne herskade absolut mörker.
28:de Augusti kl. 10 e. m. rådde i stackarne ännu liflig
verksamhet med dörrarnes tiilslutande. På bladlusträden och
på vägarne sågos blott få myror, hvilka rörde sig trögt.
Temperaturen var vid denna tid + 8,5” C. Samma natt kl.
12,30, då temperaturen vid den ena stacken var + 6? C., sågos
blott få myror utanpå stacken, de festa stillasittande men
några ännu sysselsatta med dörrarnes slutning. På en der
bredvid befintlig trädrot sågos en mängd myror sysselsatta
med att uppslicka utsipprande saft; de rörde sig dervid blott
trögt, men visade sig lifliga då de oroades. Följande natt vid
samma tid men vid en temperatur af + 17? C. rådde på stac-
karne en liflig verksamhet bland de talrika myrorna samt
äfven på bladlusträden, ehuru myrorna der voro färre än på
dagen.
27:de Oktober 1883 fann jag F., rufa ännu i trög verk-
samhet på sina stackar vid en temperatur af blott + 4? C.
Denna temperaturgrad ligger sannolikt nära minimitempera-
turen för deras verksamhet, hvadan åtminstone ett par gra-
ders högre medeltemperatur under sommarmånaderna torde
erfordras för denna arts konstanta förekomst. EMERY och
FOorEL beteckna i sin katalog en medeltemperatur af 8?—9”
under de tre sommarmånaderna såsom begränsande denna
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 177
arts utbredning. Ännu 30:de November samma år fann jag
denna art i en ganska liflig verksamhet kring Upsala, enär
temperaturen för denna årstid var ovanligt ljum. Optimi-
temperaturen för denna arts verksamhet torde ligga omkring
+ 30? och snarare något deröfver än derunder. Under mycket
heta sommardagar undvika myrorna deremot gerna de direkta
solstrålarne.
Redan för de äldre författarne inom myrmecologien var
det kändt, att myrorna i tempererade klimat falla i vinterdvala,
och att deras verksamhet så småningom aftager 1 den mån
kölden inträder. FOREL tycks vilja göra ett undantag för de
i Medelhafsländerna allmänna, frösamlande Aphaenogaster-ar-
terna. Han meddelar dock inga direkta iakttagelser 1 detta
fall, utan tycks hufvudsakligen grunda sitt påstående på den
omständigheten, att de ifrågavarande myrorna samla frön,
hvilkas vid groningen bildade söta ämnen de enligt hans
tanke skulle använda till vinterföda. Beträffande fröens an-
vändning äro meningarne emellertid ännu alltför delade, för
att man skulle kunna bilda sig en bestämd åsigt i detta fall;
men då jag redan förut påvisat, att äfven 1 vårt jemförelsevis
kalla klimat frösamlande myror förekomma, förefaller fröens
användning till vinterföda ganska tvifvelaktig.
Såsom FOrEL påpekar, är tiden för vinterdvalan beroende
dels af boets läge i förhållande till solen, dels af dess djup.
I djupare och skuggigt belägna bon vakna naturligtvis my-
rorna senare ur sin vinterdvala, liksom de äfven på dylika
lokaler tidigare återfalla i densamma. FORrEL har vidare iakt-
tagit, att vid ihållande varm väderlek vintertiden enstaka
myror eller till och med hela samhällen uppvakna och visa
sig ute. På stackarne ser man fere dagar efter uppvaknan-
det oerhörda massor af invånarne vimla, utan att till en början
aflägsna sig från stacken. Af ForeLs meddelanden tyckes
framgå att de stackbyggande arterna skulle öfvervintra bland
stackmaterialet i stackens inre. Man skulle också nästan
kunna vänta att så vore förhållandet, då det nästan fullstän-
digt torra och föga värmeledande stackmaterialet tycks er-
bjuda ett temligen drägligt vinterqvarter. Jag har dock
aldrig funnit några af dessa arter tillbringa sin vintersömn
bland stackmaterialet utan ständigt i de rundt omkring eller
under den kraterformiga fördjupningen för stacken gräfda
gångarne, der dock temperaturen oftast är så låg, att den
12
ITS Ce ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
fuktiga jorden isas. I en 10:de Januari uppgräfd pratensis-
stack fann jag ytan frusen till ett djup af 4 cm. Ingen enda
myra träffades bland stackmaterialet derinnanför. Deremot
sutto myrorna klumpvis hopade i de genom den kraterfor-
miga fördjupningens väggar gräfda gångarne 17 cm. under
jordytan samt 48 cm. under den låghvälfda stackens högsta
parti. De uppgräfda myrorna rörde sig trögt. Jag såg ingen
som fallit i fullständig dvala. Denna dag var luft-tempera-
turen + 2? C., men två dagar förut hade rådt en köld af
— 10? C. Inuti stacken, nära dess medelpunkt, hade tempe-
raturen före uppgräfningen befunnits vara + 1? C.
12:te Januari uppgräfdes vid en lufttemperatur af —2?
C. tvänne exsecta-stackar. Åfven här befunnos myrorna hopade
i de kring den kraterformiga fördjupningens väggar gräfda
gångarne, der den fuktiga jorden sammanfrusit till klumpar,
hvilka vid sönderbrytning visade sig innehålla enstaka eller
hopvis samlade myror, som trögt rörde sig. En stor
mängd anträffades redan några em. under jordytan. Huf-
vudmassan af myrorna anträffades likväl djupt ned, de
flesta under den kraterformiga gropen, der äfven larver an-
träffades.
I rufa-stackar har jag likaledes funnit myrorna vinter-
tiden hopade blott i de i jorden gräfda gångarne. Deremot
har jag i början af Maj, då myrorna en sen vår nyss
vaknat ur sin vintersömn, funnit en ofantlig massa my-
ror sammanträngda och fasthängande vid hvarandra, liksom
ForEL beskrifver, bland bjelkverket några cm. under stac-
kens yta.
De tufbyggande arterna öfvervintra i tufvans kamrar
"några få cm. under ytan. Jag har uppgräft många flavus-
tufvor under vintern och fann såväl arbetare som larver och
bladlöss hopade i samtliga våningarne. Ofta fann jag att
fuktigheten äfven i tufvans innersta delar isats, hvarvid dock
de flesta af invånarne rörde sig, om också trögt. Afven
ForEL har iakttagit att väggarne i de kamrar, der denna art
öfvervintrar, ofta äro öfverdragna med is.
Under stenar boende myror, såsom Myrmica- och Lepto-
thorax-arter öfvervintra under samma stenar med sina larver,
der de sitta tätt hopkrupna men vanligen fullständigt rörliga.
Dessa arter synas sålunda vara härdigare mot kölden än de
stack- och tufbyggande, hvilket äfven framgår af mina nedan
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 179
meddelade försök att utröna härdighetsgraden '). Enligt FOREL
öfvervintrar Lasius fuliginosus i det träd, der han murat
sitt bo.
Redan Marr”) har gjort tvänne försök att mäta tempe-
raturen i myrstackar; dock erbjuda dessa försök jemförelse-
vis mindre af intresse, enär de företagits vid temligen hög
lufttemperatur, respektive + 12? och + 14,6? C. I förra fallet
visade sig, då termometern insänktes en fot i stacken, en
temperatur i dess inre af 24,5” C., 1 senare fallet blott -Fl52r10-
ForEL har anstält”) några temperaturmätningar i praten-
sis-stackar men äfven dessa vid jemförelsevis hög lufttem-
peratur, + 7? till 7"/,” OC. i skuggan. Han kommer till den
slutsats att temperaturen framför allt beror på platsens läge
i förhållande till solen, på djupet samt på ytans förmåga att
upptaga värme. Af större intresse äro de mätningar han
anstält i flavus-tufvor, der han i ett fall, 18:de December,
6 tum under tufvans yta fann + 7 till + Da C., under det
han i marken kring boet blott fann en temperatur af + 6”/,”
CC: I ett annat fall, då lufttemperaturen var — 14? C. och
kölden hade räckt länge, fann han 6 tum under ytan af en
tufva en temperatur af 0 till + '!/,;? C., under det i jorden
rundt kring tufvan temperaturen ej steg högre än till — 2? C.
I en pratensis-stack, som jag 23:dje Januari undersökte
vid en lufttemperatur af — 3”, fann jag 42 cm. under ytan
en temperatur af + 1? C. Stackens yta var täckt af ett 18
cm. tjockt snölager och var frusen till en fast skorpa af om-
kring 2 cm. tjocklek. Luftens medeltemperatur under de
föregående 4 eller 5 dagarne torde ha varit — 12”.
Några mätningar, som jag tillsammans med Frih. G.
DE GEER anstälde för att utröna temperaturen i rufa-stackar,
gåfvo följande resultat.
Undersökningen företogs 18 December vid en lufttem-
peratur af —5? till — 5,5? C. De undersökta stackarne, till an-
talet 10, voro belägna på en med tallskog och enbuskar be-
1) Dock har jag sedermera funnit flere under stenar mellan trädrötter
inrättade bon af Lasius nmiger, hvilkas invånare, tätt hopgyttrade i
stora klumpar, öfvervintrade i håligheter dels omedelbart täckta af
stenarne, dels under rötternas bark. «
Af Camponotus herculeanus fann jag ett omedelbart under en
föga i marken insänkt sten öfvervintrande mindre samhälle med små
larver i några klumpar. 4 3 funnos äfven.
2) Formicina austriaca, sid. 6.
3 Les Fourmis de la Swisse, sid. 432.
180 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
vuxen isolerad kulle, de fiesta på södra sluttningen. Mät-
ningen verkstäldes medels en till stackens midt i jemnhöjd
med jordytan instucken termometer. Medeltemperaturen för
de 10 stackarne befans vara + 0,4? C.; den högsta funna
temperaturen var + 1,6”, den lägsta — 0,4”.
ForeL har funnit att arbetare af Myrmica laevinodis utan
att dödas kunna utsättas för en temperatur af blott — 5? C.
För att utröna graden af härdighet i detta hänseende hos
olika arter har jag anställt följande försök.
Af 5 olika myrarter från mina fångna samhällen utsattes
ett antal individer att börja med för en temperatur af 0? C.,
hvarvid några redan föllo i dvala och de öfriga rörde sig
blott trögt. Sedan de sålunda blifvit mera lätthandterliga,
placerades de olika arterna - på skilda fat, som utstäldes på
gården vid en temperatur af — 5”. Efter att i 12 timmar
ha varit utsatta för denna köldgrad visade de i varmrum in-
tagna myrorna följande olika grader af härdighet.
|
Antal full-
förkgen , ständigt |Svaga lifs-
; tillqvick- [tecken hos
vider
nade
|
[blo nmicA a us caysr sense seen a 44 32 | 3
Kasins Bigent file. 9 + 1
Hasias Havusl ettor llte ta 2ö 17 4
Myrmica rugulosa.tricatiflöktetlienket 30 0 0
Keptothöraxptuberumysss- foto ose: 30 25 0
Den lägsta temperatur, för hvilken jag någon längre tid
utsatt myrorna, var — 7? C.!'). Sedan de i 12 timmar varit
utsatta, på samma sätt som de ofvannämnda, för denna tem-
peratur, gaf intagningen i varmrum följande resultat.
!) Sedan detta skrefs, har jag dock utsatt 3 och 3 af Camponotus her-
culeanus under en hel natt för en temperatur som åtminstone under
några timmar sjönk till — 10” C. Samtliga tillqvicknade vid intag-
ning i varmrum.
Af F. rufa utsattes 10 & kl. 1,30 e. m., då temperaturen var — 1” C.
termometern iakttogs sedan=> 5 > > ar ör S (0
FN > > » > er.
> 11.30 » > RR > — —g 0
Då dessa följande dag kl. 10 f. m. intogos, visade termometern + 1"
C. 8 st. voro redan vid denna temperatur rörliga; de öfriga 2 till-
qvicknade snart efter intagning i varmrum.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 18. 181
nu H yonvnomvnnht nn — 2" LLA
Antal full-
ESA ständigt |Svaga lifs-
a tillqvick- |tecken hos
vider
nade
Körmisar pratensis 232: ooeste 20 7 0)
TIO ker aga Five s ERS RER RNE RANE 20 11 2
HUS Rv 2lei lo dör als sEebilisdee nets 20 7 1
eptöthorax aCervOrUlD .:ssios-o-------------s 20 17 | 0
Kring en termometerkula lades vid —5?” en mängd i
dvala fallna pratensis-arbetare utan att deraf någon förändring
visade sig å termometern. Möjligt är dock att ett känsligare
instrument skulle gifvit märkbart utslag.
Beträffande myrlarvers härdighet mot köld har jag gjort
blott ett försök. 26 larver af Leptothoraxz tuberum samt 38
af Myrmica rugulosa utsattes i 12 timmar för en köld af —5”
C. Intagna i varmrum tillqvicknade samtliga Leptothoraz-
larverna och af Myrmica-larverna 14. Märkligt är att en be-
tydlig del af Myrmiea-larverna uthärdade en köldgråd, vid
hvilken, såsom ofvan nämnts, arbetarne ur samma samhälle
fröso ihjäl.
De för ofvannämnda temperaturgrader utsatta och i dvala
fallna arbetarne blefvo aldrig stela, utan kropparne bibehöllo,
såsom FOoRrEL äfven anmärkt, sin fullständiga böjlighet. FOREL
erinrar med anledning häraf derom, att det blott är rent vat-
ten som fryser vid 0? C., men att vatten, som håller andra
ämnen upplösta, samt organiska vätskor kunna erfordra en
lägre temperatur för att frysa. Att dock en frysning af
kroppens vätskor ej är ovilkorligen dödande, har jag funnit
vid försök med Tipulidlarver, som insamlats på snön vid
ända till — 16? C. Dessa larver voro styfva som pinnar och
kunde brytas itu, hvarvid kroppens vätskor befunnos isade.
Några af dessa larver, intagna i varmrum, tillqgvicknade dock
åter.
Myrornas förhållande till medlemmar af främmande
samhällen.
Såsom en allmän regel torde kunna sägas, att de i enkla
samhällen !) lefvande myrorna förhålla sig fiendtligt till hvarje
1) Med enkla samhällen menas sådana. hvilkas alla medlemmar tillhöra
samma art, se kap. om olika samhällsförhållanden:
182 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
från ett annat samhälle härstammande myra, om hon ock
tillhör samma art, varietet eller race. Detta kapitel i my-
rornas historia har isynnerhet af FOorEL blifvit mycket utför-
ligt skildradt, hvarför jag inskränker mig till att framhålla
några mera 1 ögonen fallande drag.
Myrornas vapen äro: mandiblerna, den myrsyra afsön-
drande giftapparaten samt hos några arter sekretet från vissa
körtlar, spottkörtlar (hos Lasius fuliginosus) eller analkörtlar
(hos Tapinoma erraticum).
De spetsiga mandiblerna hos Polyergus äro fruktansvärda
vapen, hvilka, såsom FOoRrEL först påvisat, denna art förstår
att använda på ett ofelbart dödande sätt. Hans sträfvan i
striden går ut på att söka få tag i sin fiendes hufvud, hvar-
vid den ena mandibelns spets appliceras på hjessan, noggrant
midt för hjerngangiiet, och den andra på hufvudets undre
sida. Med ett kraftigt bett genomborrar derefter Polyergus
sin fiendes hjernskål, den spetsiga mandibeln intränger i
hjernan och medför, om ej en ögonblicklig död, åtminstone
oförmåga att vidare på något kraftigt sätt deltaga tr striden.
Andra arter, såsom t. ex. Formica sanguinea, söka med sina
käkar få tag om fiendens hals, hvarefter genom ett bett
dennes hufvud skiljes från kroppen. Ofta fasthålla de fiendt-
liga parterna hvarandra vid en antenn eller ett ben och söka
”bortsläpa hvarandra. Den, som dervid först förlorar fotfäste
eller tröttnar, är förlorad. Han bortsläpas och dödas inom
kort. i
Då en myra biter häftigt, böjer hon samtidigt abdomens
spets framåt för att i det tillfogade såret inspruta sekretet
från giftkörteln eller, om hon är försedd med gadd, för att
dermed tillfoga sin fiende ett stygn. Några arter ha för-
mågan att medels abdominalsegmentens pressning på gift-
blåsan utspruta sitt gift till en jemförelsevis betydlig höjd.
Detta är isynnerhet fallet med F. rufa, som nära nog alnshögt
utsprutar fina giftstrålar mot en ofvanifrån hotande fiende,
hvarom man lätt kan öfvertyga sig, om man, vänd mot solen,
med handen slår på en rufa-stack. De uppretade myrorna
resa sig härvid på de fyra bakre benen, mellan hvilka de
framsträcka sin uppåtriktade abdomen, samt söka med vidt
utspärrade mandibler och uppåtsträckt hufvud nå föremålet
för sin vrede eller åtminstone träffa det med sina gift-
strålar.
I
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 183
Lasius fuliginosus utgjuter ur munnen, då han biter, ett
brunaktigt sekret från mandibularkörtlarne. Detta sekret har
en stark, om cedroolja påminnande lukt, som kan kännas
redan på ett visst afstånd från fuliginosus-samhället. En lik-
artad ehuru mycket svagare lukt sprides af de gula Lasius-
arterna samt”af ÅL. emarginatus. Sannolikt utgör denna lukt
ett slags försvarsmedel.
Tapinoma erraticum utgjuter, då hon oroas, ur analöpp-
ningen en liten tvålvattenliknande droppe af något myskar-
tad lukt, ett sekret från de endast hos Dolichoderidae före-
fintliga analkörtlarne. Denna arts taktik vid försvaret mot
främmande myror är mycket egendomlig, och mina iaktta-
tagelser häröfver öfverensstämma i det närmaste med FORELS.
Till ett fånget Tapinoma-samhälle insläppte jag upprepade
gånger några arbetare af Formica rufa och Tetramorium
caespitum. Så snart någon Tapinoma varseblef någon af dessa
fiender, råkade hon genast i häftigaste vrede. Höjande sig
upprepade gånger på frambenen, högg hon med utspärrade
käkar några hastigt efter hvarandra upprepade gånger i rikt-
ning mot sin fiende — dock vanligen utan att beröra honom
— derefter vände hon sig och vred spetsen af sin abdomen
mot fienden, hvarvid hon sökte bringa det i form af en liten
droppe ur analöppningen framträdande sekretet i beröring
med dennes kropp; särskildt tycktes hon måtta efter hans
hufvud. Detta förfaringssätt, som af Tapinoma upprepades
många gånger efter hvarandra, tycktes hos den med giftet
berörde fienden framkalla de häftigaste smärtor men der-
jemte en viss förlamning. Han plägade göra de våldsam-
maste ansträngningar för att komma undan, men rörde sig
synbarligen med svårighet. Det såg nästan ut som om han
besvärats af någon styfhet i extremiteternas leder. Hade
hufvudet blifvit berördt, så vände offret detta mot marken
och sammankrökte kroppen konvulsiviskt. Giftet tycktes dock
ej vara hastigt dödande. Åtminstone några af de insläppta
Tetramorium-arbetarne lefde ännu följande morgon, ehuru de
lågo med hopkrökt kropp, ur stånd att resa sig och oaktadt
de alltemellanåt af någon förbigående Tapinoma undfägnades
med en ny giftdosis.
Då ett Tapinoma-samhälle oroas, ser man arbetarne springa
lifligt omkring och derunder vrida sim mycket rörliga abdo-
men hit och dit; ibland ser man dem stanna ett ögonblick
184 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
och, högt upplyftande sin abdomen, hota med sitt fruktans-
värda gift. En likartad vana att i fall af fara vrida spetsen
af sin upplyftade abdomen i många riktningar har jag iakt-
tagit hos Lasius umbratus och flavus, och man ser dervid en
liten klar droppe af sekretet från giftkörteln framträda.
Camponotus-arbetarnes sätt att uttrycka sin "vrede har jag'
i kap. om arbetsfördelningen haft tillfälle att omnämna.
Myrorna leverera hvarandra formliga bataljer, hvilka
utförligt skildras af ForeL. År raseriet å båda sidor stort, så
ser man myrorna, hårdt fastbitna vid hvarandra, tumla om-
kring på marken, hvarvid hvar och en söker öfverspruta sin
fiende med sitt gift eller sticka honom med sin gadd. I andra
fall deremot går allt jemförelsevis lugnt tillväga. De käm-
pande gripa fast i en antenn eller ett ben på sin fiende, och
i denna ställning kan man få se dem stanna mycket länge,
hvarunder deuv ene eller den andra stundom gör ett försök
att släpa bort sin motståndare. Stundom förena sig två eller
flere vänner om en gemensam fiende, hvilken de då slita i
hvar sitt ben eller antenn, under det andra söka bibringa
den sålunda fasthållnes kropp dödliga sår. Dylika scener
äro lätta att framkalla, om man t. ex. släpper ett antal rufa-
arbetare till en främmande stack.
Lasius-arterna använda taktiken att krampaktigt bita sig
fast vid en större motståndares ben, hvarigenom hans rörel-
ser hindras och han, isynnerhet då flere Lasius-arbetare på
samma sätt angripa en gemensam fiende, ofta dukar under.
De små Lasius-arbetarne bita sig så fast vid sin motståndare,
att de ofta hellre låta skilja hufvudet från kroppen än de
släppa sitt tag. Derför finner man också ofta myror som vid
ett ben bära ett fastbitet litet Lasius-hufvud såsom en trofé
från utkämpade strider, en trofé, som dock tycks orsaka dem
en viss olägenhet vid fredliga värf.
En påfallande olikhet eger rum i myrornas uppträdande
mot sina fiender allteftersom de äro ensamma eller se
sig understödda af talrika vänner. Modet växer synbarligen
i samma mån som antalet, såsom FOorEL påpekar. Ett mycket
litet samhälle griper hellre till flykten än dess fåtaliga med-
lemmar uppoffra sig i en fruktlös strid. I ett talrikt sam-
hälle deremot, der förlusten af några enskilda individer ej
har något väsendtligt inflytande på samhällets bestånd, kämpa
medlemmarne med största mod och sjelfuppoffring. En eller
liste hd
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 185
några få myror, släppta till ett främmande samhälle, känna
sig synbarligen mycket obehagliga till mods, såsom man lätt
kan iakttaga vid försök med t. ex. F. rufa. De smyga om-
kring med försigtiga och tvekande steg och göra allt för att
undgå sina fienders uppmärksamhet. Mötet med någon af
stackens rättmätige innehafvare förorsakar dem den största
förskräckelse, och de gå aldrig anfallsvis tillväga. Upptäckta
och gripna, göra de blott svaga försök att försvara sig. Deras
mod är synbarligen mycket nedslaget, och de inse det hopp-
lösa i sin belägenhet.
Å andra sidan finner man ofta djerfhet eller försigtighet
eller till och med feghet såsom utmärkande egenskaper för
vissa arter. En synnerligen modig och försvarslysten myra
är F. sanguinea samt i något mindre grad PF. exsecta och
rufibarbis. ”Temligen skygga och försigtiga äro deremot F.
fusca samt de gula Lasius-arterna, af hvilka isynnerhet L.
fAlavus till följd af sin ringa stridbarhet ofta ses såsom rof-
lystna slägtingars byte. De små Formicoxenus-arbetarne har
jag aldrig sett göra något försök till försvar, då de angripits
af andra myror. Deras lif i skydd af det mäktiga rufa-sam-
hället torde också i regel göra alla försvarsåtgärder obehöf-
liga, hvarför de till och med tyckas ha förlorat sjelfva vanan
att använda sina försvarsvapen. Camponotus-arterna ha ett
trögt temperament. De försvara sig visserligen, drifna till
ytterlighet, men gripa snart till flykten äfven för en i
antal underlägsen fiende. Då jag en gång upplyfte en sten,
under hvilken funnos bon tillhörande dels Camponotus lignt-
perdus och dels ett samhälle af F. sanguinea med fusca-slaf-
var, angreps den förre genast af den senare, som skyndade
att bortröfva sina stora grannars ägg, larver och puppor. Efter
kort motstånd grep Camponotus till flykten, hvarvid sanguinea
enligt sin vana spred sig kring stridsplatsen för att förfölja
och frånrycka de flyende medförda puppor och larver. De
flesta Camponotus-arbetarne togo sin tillflykt upp på de kring-
stående grässtråen, hvilka snart på en yta af ett par qvadrat-
meter kring stridsplatsen hyste i sina toppar en eller flere
Camponotus-arbetare, hvilka med möda höllo sig fast och, om
de föllo ned, genast åter klättrade upp, ända till dess efter
en stund förföljarne dragit sig tillbaka.
Från regeln att myror från skilda samhällen alltid be-
trakta hvarandra såsom fiender gifvas emellertid åtskilliga
186 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
undantag. Så t. ex. har jag sammanblandat i samma glas-
burk flere samhällen af Tapinoma erraticum utan att några
misshälligheter uppstodo. FOorEL har gjort samma erfarenhet.
Upprepade gånger har jag gjort ett försök med F. rufa, hvars
utgång väckt min största förvåning. Jag inlade i en säck
en del af en rufa-stack, innehållande talrika larver och pup-
por och hvälfde ut alltsammans omkring 2 meter från en
annan, aflägset belägen rufa-stack, vid en af de från den-
samma ledande, starkt trafikerade vägarne. Till min förvåning
såg jag icke blott inga stridigheter uppstå, utan främlingarne
började efter få minuters förlopp bära sina puppor på myr-
vägen till den närbelägna stacken, der de inburo dem genom
ingångarne utan att på ringaste sätt antastas. Som båda de
ifrågavarande stackarne voro så aflägsna från hvarandra, att
någon kommunikation dem emellan svårligen kunde ega rum,
hade jag väntat en helt annan utgång.
Jag tog nu på samma sätt en mängd stackmaterial jemte
arbetare och puppor från en annan aflägsen stack och lade
detta intill en annan af de från ofvannämnda stack utstrå-
lande vägarne, på ungefär samma afstånd som förut (2 meter).
Resultatet blef detsamma. Om några ögonblick började äfven
dessa främlingar inbära sina puppor i den närbelägna stacken,
utan att jag kunde upptäcka några misshälligheter med stac-
kens invånare. Jag kunde ej kontrollera ifall några af vär-
darne hjelpte till att inbära pupporna; säkert är åtminstone
att hufvudmassan af bärarne utgjordes af puppornas egare.
På qvällen voro alla pupporna inburna från den ena högen,
men från den andra (den sista) buros ännu några enstaka.
Vid undersökning fann jag der några få puppor under stack-
materialet, hvarest arbetarne börjat gräfva några hålor 1
marken.
Anmärkas bör, att, då jag, under det inbärningen af
puppor pågick som lifligast på morgonen, lade en del af det
främmande stackmaterialet jemte en del arbetare och puppor
direkt på stacken, dessa plötsligt uppträdande främlingar an-
grepos, så att inom kort grupper af 3 till 4 myror sågos
hållande mellan sig på det ofvanbeskrifna sättet någon af
främlingarne. Dessa släpades stundom korta stycken; men
jag såg dock ingen dödas. Detta är så mycket anmärknings-
värdare som under samma tid främlingarne tillätos att, utan
att dét tycktes väcka synnerlig uppmärksamhet, inbära sina
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 187
puppor i stackens inre, i det »allraheligaste»>, till hvilket hvarje
främlings närmande i regel bestraffas med döden.
I en annan trakt upprepades samma experiment och med
samma resultat. Äfven här angrepos de direkt på stacken
släppta främlingarne.
I alla de fall, då jag bredvid en rufa-stack lagt stack-
material jemte arbetare, utan puppor, från en främmande
stack, har inom kort en förbittrad strid uppstått, som alltid
slutat med främlingarnes fullständiga nederlag och deras bort-
bärande i mer eller mindre stympadt skick långt från stacken.
FOorEL anför!) åtskilliga fall af fredlig sammanslutning
mellan myror från skilda samhällen. Såsom ett allmänt re-
sultat af sina försök framhåller han: att myror från skilda
samhällen (men af samma art) kämpa på lif och död, när de
båda partien, skilda från hvarandra, befinna sig i beqväma
omständigheter; att deremot striden blifver mindre häftig, då
ettdera partiet befinner sig i ofördelaktig position, men isyn-
nerhet då båda är inneslutna och blandade om hvarandra
eller försatta under svåra förhållanden, i hvilket fall ofta en
definitif sammanslutnirg uppstår; att slutligen om båda par-
tien befinna sig i synnerligen obeqväma omständigheter och
isynnerhet när blott ett litet antal arbetare från hvardera
samhället finnes, ingen strid uppstår, utan sammanslutningen
blir nästan omedelbar. Från dessa regler finnas dock, såsom
han medger, undantag, och här såsom i andra fall är det
svårt att med visshet beräkna myrornas handlingssätt.
ForeEL meddelar äfven den intressanta iakttagelsen, att
mycket unga myror med ännu helt blek färg ej bemöta hvar-
andra fiendligt?). Det är först då de några dagar lefvat i
sitt födelsesamhälle som de lära sig skilja på vänner och
fiender. Sålunda lyckades det honom, genom att samman-
föra dylika nyfödda myror af skilda arter, åvägabringa ett
litet samhälle, hvars 5 olika arter lefde i godt förstånd med
hvarandra, arbetade för gemensamma syften och hjelpte ut
ur kokongerna myror, som tillhörde helt andra arter än de
sjelfva. Dock tycktes de vanligen föredraga att öppna de
kokonger, som inneslöto myror af deras egen art.
Man ser äfven myrhonor tappert försvara sig då de an-
gripas, och att de till och med stundom gå anfallsvis till-
I Les Fourmis de la Swisse.
2) Les Fourmis de la Swisse, s. 226.
188 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLNDEN,
väga då det gäller att försvara afkomman, får jag tillfälle
nämna om Camponotus i kap. om samhällenas uppkomst.
Frågan huruvida främmande drottningar alltid angripas
är af intresse för afgörandet af de olika sätt, på hvilka ett
myrsamhälle kan uppstå och vidmakthållas. Om drottningar
nemligen i vissa fall vänskapligt upptagas af några från sitt
bo aflägsnade främmande arbetare, så kunde det vara tänk-
bart, att ett nytt samhälle af dessa kunde grundläggas på det
sätt som ÅLEPELETIER förmodat. Dock förefaller det sanno-
likare att arbetarne, i fall de funnit en befruktad hona, för
hvilken de hyst vänskapliga känslor, sökt transportera henne
till sitt "eget "bo: Å andra sidan vore det möjligt för ett
samhälle, som af någon anledning förlorat sina drottningar,
att på detta sätt, genom upptagande af en främmande, för-
skaffa sig en ny och sålunda undgå faran att utdö (försåvidt
nemligen det skulle bekräfta sig att arbetarne blott kunna
lägga hanägg).
LuBBOCK drager af sina upprepade försök!) den slutsat-
sen, att åtminstone i samhällen af Lasius flavus arbetarne al-
drig upptaga en gammal drottning från ett främmande sam-
hälle. I ett af de fall, han iakttagit, saknades drottning i det
samhälle, dit den främmande drottningen släpptes. Åfven
der mottogs hon med fiendtligheter. Emellertid anför LuB-
BOCK ett meddelande af Mc. Coor”) enligt hvilket denne,
genom att gifva blott några arbetare i sender tillträde till en
främmande, befruktad drottning (Crematogaster lineolata), lyc-
kades förmå samhället att upptaga henne. LuBBOCK med-
delar vidare, att det på samma sätt lyckats honom att få se
främmande drottningar upptagna genom att så småningom
gifva allt Aere arbetare tillträde.
De försök jag anstält i denna riktning ha gifvit följande
resultat:
En med äggläggning sysselsatt rufa-hona, med uppsväld
abdomen, togs från sin stack och släpptes i en annan, aflägset
belägen rufa-stack. Arbetarne mottogo henne ej här med
samma fiendtligheter, som främmande arbetare pläga få röna.
De tycktes betrakta henne med en viss nyfiken vördnad,
trefvade från alla håll på henne med sina antenner samt un-
!) Ants, Bees and Wasps, sid. 23.
2) Note on the adoption of an Ant-Queen (Proceedings of the Academy
of Natural sciences of Philadelphia 1879, sid. 139).
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 189
dersökte sorgfälligt spetsen af hennes abdomen. Slutligen
fattade en arbetare, som länge hade meddelat sig med henne
på »antennspråket», tag i hennes ena mandibel och sökte
transportera henne på vanligt vänskapligt sätt. Dertill var
hon dock för tung, och då hon dessutom ej tycktes vilja följa
med frivilligt, nödgades arbetaren, gående baklänges, draga
henne in genom en af ingångarne, dit de följdes af en hop
beundrande och intresserade arbetare. Det förefaller högst
sannolikt, att denna hona upptogs af det främmande sam-
hället. Sättet att transportera under fastgripande vid ena
mandibeln användes ej med fiender; dessa pläga släpas vid
ett ben eller en antenn.
Under en sten anträffades vintertiden tvänne vinglösa
honor jemte tvänne arbetare af Lasius flavus. Honorna
släpptes till ett fånget flavus-samhälle, der honor förut sak-
nades. De omgåfvos genast af hvar sin krets arbetare, som
lifligt trefvade på dem med sina antenner samt slickade deras
abdomen. Det vänskapliga bemötandet fortfor sedermera,
och de upptogos synbarligen fullständigt i detta samhälle.
Här qvarstår likväl möjligheten att dessa honor kunnat här-
stamma från det nämnda i samma trakt förut infångade flavus-
samhället, i hvilket fall de naturligtvis igenkänts såsom an-
höriga.
Till ett fånget samhälle af Camponotus herculeanus släpp-
tes en främmande bevingad hona. Hon öfverfölls och dödades
genast.
Till ett fånget sanguinea-samhälle släpptes en vinglös san-
guinea-hona från ett under en sten boende samhälle, som
egde mycket talrika honor. Hon misshandlades genast och
var följande dagen död.
På en rufa-stack släpptes en vinglös rufa-hona, som blif-
vit funnen kringströfvande på marken långt derifrån. Hon
greps genast vid antennerna och benen af några arbetare,
som försökte släpa bort henne och sannolikt skulle dödat
henne, om hon ej lyckats slita sig lös.
Till ett herculeanus-samhälle släpptes en vinglös hona af
samma race, hvilken anträffats ensam i en tillsluten håla i en
trästubbe. Hon angreps genast med största raseri och, ehuru
hon tappert försvarade sig, hade hon sannolikt blifvit dödad,
om jag ej aflägsnat henne, sedan hon fått båda sina framben
stympade. Redan förut hade denna hona insläppts till ett
190 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
litet under mina ögon grundlagdt samhälle, som ännu blott
utgjordes af stammodren sjelf samt 3:ne små arbetare. Här
upptogs hon vänskapligt såväl före som efter ofvannämnda
experiment och tilläts att vistas i samma håla, der det lilla
samhället förvarade sina larver och puppor. Detta bemötande
står 1 skarp motsats till det som vederfors en samma dag in-
släppt främmande Camponotus-arbetare. Denne angreps ge-
nast af stammodren och hade efter en kort och häftig strid
fått sitt hufvud afklippt. Det är att märka att dessa mot
hvarandra vänskapliga honor blifvit infångade i vidt skilda
trakter, hvadan de sannolikt ej tillhört samma samhälle.
Tvänne på marken kringströfvande vinglösa honor af
Lasius niger släpptes till ett fånget niger-samhälle, der de
genast grepos och kringsläpades vid benen. Detta fortfor
följande dag, under hvars lopp den ena dog af misshandeln.
Den andra lefde i ännu två dagar, hvarefter hon delade den
förras öde.
En från sitt eget samhälle tagen niger-hona med af ägg-
massor mycket uppsväld abdomen släpptes till ett fånget ni-
ger-samhälle. Hon angreps och misshandlades genast, hvar-
för jag måste rädda henne.
I fångna Leptothorax-samhällen har jag gjort åtskilliga
försök att insläppa främmande såväl arbetare som honor och
larver.
En arbetare af Leptothorax acervorum, som släpptes till
ett fånget tuberum-samhälle, väckte första dagen föga upp-
seende, hvilket till stor del berodde derpå, att han med syn-
bar omsorg undvek att möta någon tuberum-arbetare. Föl-
jande dag greps han dock och dödades samt bortbars öfver
glasburkens kant.
Till samma tuberum-samhälle släpptes åtskilliga andra tu-
berum-arbetare af en annan varietet. De behandlades efter
några timmar, hvarunder de lyckats undgå uppmärksamheten,
såsom fiender och bortburos utan att dödas samt under föga
motstånd öfver glasburkens kant och ett stycke ut på bordet,
der de släpptes. I alla dessa fall hopkrökte sig den burna
myran på samma sätt som om hon burits på vanligt sätt af
en vän. Bäraren fattade dock ej sin börda på det för vän-
skapligt förhållande karaktäristiska sättet (d. v. s. tvärs om
hufvudets undre sida) utan grep fast än om halsen, än om
petiolus och än om något ben.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 191
Till samma tuberum-samhälle, som sjelft ej egde några
honor, insläpptes vid olika tillfällen tvänne vinglösa honor
från ett annat samhälle. Båda angrepos om en kort stund,
Den första släpades kring en stund vid en antenn, hvarefter
en arbetare bet sig fast vid hennes petiolus. Som jag be-
farade att hon skulle taga någon skada, släppte jag henne
till sitt eget samhälle, under det arbetaren fortfarande höll
sig fast vid hennes petiolus. Inkommen i det främmande
samhället, började han dock om en stund känna sig orolig
och släppte sitt tag, innan de observerats af samhällets egna
arbetare. Nu var det deremot honan, som gick anfallsvis till-
väga och sökte qvarhålla sin plågoande, hvilket dock endast
för en kort stund lyckades, hvarefter han skyndade bort.
Den andra till det främmande samhället insläppta honan
greps, efter en stunds misshandling, af en arbetare tvärs
öfver petiolus, hvarvid hon genast intog den för burna myror
karaktäristiska pupplika ställningen. I de ofvannämnda fallen
liksom för öfrigt ofta i Leptothorax-samhällen har jag funnit,
hurusom de fasthållna eller af fiender bortburna myrorna
pläga vippa med sin abdomen upp och ned, hvilket sanno-
likt är att betrakta såsom stridulationsrörelser, ehuru de upp-
komna ljuden äro så svaga, att jag ej kunnat förnimma dem.
Hon bortbars öfver glasburkens kant och ett stycke ut på
bordet, der hon släpptes fullkomligt oskadad.
Det har sålunda lyckats mig att konstatera trenne fall
(hos. F. rufa och L. flavus och C, herculeanus) i hvilka honor,
släppta direkt till främmande samhällen af samma art, upp-
tagits vänskapligt. I alla dessa fallen voro honorna vinglösa,
och flavus-honorna hade förut tillhört ett om ock mycket litet
samhälle (jag upptäckte blott tvänne arbetare i deras lilla bo
under en sten). I de öfriga fallen, då honorna behandlades
fiendtligt, voro de dels fångade fritt kringströfvande och
hade sålunda efter svärmningen ej tillhört något samhälle,
dels hade de mer eller mindre lång tid efter befruktningen
tillhört annat samhälle, i hvilket fall det fiendtliga bemötan-
det naturligtvis snarare kunnat väntas.
Såsom belysande detta förhållande kan jag slutligen an-
föra, att jag i ett fusca-samhälle på Gotland till min förvå-
ning fann en vinglös hona af Formica truncicola.
Beträffande myrornas förhållande till främmande larver
har jag gjort några försök.
192 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Några larver af Myrmica rugulosa, som lades till Lepto-
thorax tuberum, väckte här synbarligen stor bestörtning. Ar-
betarne undersökte dem på afstånd medels antennerna, men
drogo sig hastigt förskräckta tillbaka och vågade ej vidröra dem.
Några larver af L. acervorum, som lades till samma tu-
berum-samhälle, väckte tydlig förvåning men ingen förskräc-
kelse. Arbetarne berörde dem nyfiket med sina antenner,
men de lemnades qvar på samma plats under flere dagar,
hvarefter jag borttog dem.
Till samma samhälle lades några tuberum-larver af en
annan varietet. Dessa larver upptogos efter någon stunds
tvekan och nedburos till samhällets egna larver, der de ma-
tades och vårdades liksom dessa. Experimentet upprepades
både med ucervorum- och tuberum-larverna, och resultatet
blef detsamma: acervorum-larverna lemnades orörda, under
det tuberum-larverna nedburos till samhällets egna larver.
Till ett fånget rufa-samhälle, som sjelft saknade larver,
lades några främmande rufa-larver, om hvilka arbetarne i
början ej syntes taga ringaste notis. Följande morgon voro
de dock nedburna och placerade i en genom glasburkens vägg
synlig kammare, der de matades och putsades, hvilket äfven
sedermera fortsattes.
Till ett likaledes fånget samhälle af Cumponotus hercule-
anus lades åtskilliga larver från ett annat samhälle af samma
art. Dessa nedburos genast med ifver i gångarne, der de,
såsom sedermera visade sig, upptogos bland samhällets egna
larver.
Om det sålunda ofta är fallet, att myror upptaga främ-
mande larver af samma art bland sina egna, så händer der-
emot å andra sidan att de i stället förtära dem, liksom fallet
äfven kan vara med puppor. FORrEL anför t. o. m. fall då
F. sanguinea förtärt sin egna puppor, något som jag ofta haft
tillfälle att konstatera i mina fångna samhällen.
Att äfven främmande larver och puppor af andra arter
upptagas af vissa myror, skall sedermera omnämnas i kap. om
de blandade samhällena.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 193
De enkla!) myrsamhällenas uppkomst.
Nästan samtliga nyare författare på detta område beklaga
sig öfver den ovisshet, som herskar beträffande myrsamhällenas
uppkomst. HvuBRrR framstälde visserligen en lika enkel som
naturlig förklaring, men då han ej lyckades stöda den medels
oemotsägliga, ur erfarenheten hemtade bevis, förkastades den
af senare forskare, hvilka genom resultaten af sina experi-
ment ansågo sig berättigade till helt andra slutsatser.
HUBER ansåg, att de befruktade honorna, sedan de lem-
nat sitt gamla samhälle, vord 1 stånd att hvar för sig grunda
ett nytt. Han antog att de, sedan de aflagt sina vingar,
gräfde sig hålor, i hvilka de lade sina ägg, uppfödde de ur
dem utkläckta FS till dess dessa förp un päder hvarefter
de vid puppornas mognad öppnade kokongerna och befriade
de nyfödda arbetarne från puppskinnet. Dessa af honan sjelf
födda och uppfödda arbetare voro då det nybildade sam-
hällets första medborgare, hvilka sedermera öfvertogo vården
af sina senare födda syskon samt uträttandet af de olika inom
ett myrsamhälle förefallande göromålen. HUBER bestyrker
detta sitt antagande med följande iakttagelser?). Han inslöt
flere befruktade honor i ett kärl med lös och fuktig jord,
hvarest de gräfde sig hålor, lade ägg och uppfödde några
larver till temlig storlek, hvilka dock slutligen omkommo till
följd af någon försumlighet å hans egen sida. Han omnäm-
ner sig vidare tvänne gånger hafva iakttagit mycket små, be-
gynnande myrsambhällen, beboende föga djupt ijorden gräfda
små hålor, och bestående, förutom af stammodren, af ett li-
tet antal arbetare jemte några larver, om hvilka de förre drogo
försorg. Slutligen anför han ett meddelande af en bland
sina vänner, som i en liten håla i jorden funnit en isolerad
myrhona jemte 4 puppor, om hvilka hon tycktes vårda sig.
Genom att till några isolerade myrhonor lägga några arbörmet
puppor Hörttycade sig HUBER att lanoma. i Jäkhet med ar-
betarne förstå att öppna kokongerna för att utsläppa de full-
bildade myrorna, som ej sjelfva kunna befria sig och i brist
på yttre hjelp skulle omkomma.
!j Med enkla samhällen menas sådana, hvilkas alla medlemmar tillhöra
samma art. Se sid. 207.
?) HUBER, Recherches etc., pag. 99.
13
194 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
LEPELETIER DE SAINT-FARGEAU ”') förmodar att de isolerade
honorna upptäckas i sina hålor af en eller flere från sina
samhällen aflägsnade arbetare af samma art, hvilka sluta sig
tillsammans med dessa honor och med dem bilda nya sam-
hällen, i det de afbryta all förbindelse med sina egna. Han
omtalar sig hafva i en håla funnit en isolerad hona, som se-
dermera anträffades af arbetare af samma art, hvilka matade
henne och följande dag började grundlägga ett nytt bo på
samma plats.
EBRARD omnämner sig ofta hafva funnit isolerade honor
i små hålor i jorden ”), med eller utan ägg, men aldrig med
några större larver eller några: puppor och aldrig sysslande
med några bladlöss. Han anser det omöjligt att en isolerad
hona skulle kunna uppföda sina larver, enär hon i så fall
ofta måste öfvergifva dem för att söka föda. Han inspärrade
20 befruktade honor af Formica fusca i hvar sitt kärl med
jord samt försåg dem med föda. De lade snart ägg, ur hvilka
larver kläcktes. Till 3 af dessa honor släppte han då arbe-
tare af samma art, två till hvardera. Efter 8 dagars förlopp
funnos hos dessa tre talrika och temligen stora larver, under
det hos de ensamma honorna de flesta larverna försvunnit;
blott 2 eller 3 funnos ännu qvar, hvilka tillväxt något litet
på de försvunnas bekostnad. Femtio dagar efter honornas
inspärrning hade alla honorna och larverna dött utom i de
tre kärl, der arbetare insläppts, hvarest nu många kokonger
funnos. På grund af dessa försök uttalar EBRARD samma för-
modan som LEPELETIER beträffande myrsamhällenas uppkomst.
FOoRrEL i sin Fourmis de la Suisse”) framhåller, att HUBER
aldrig sett någon isolerad hona med fullvuxna larver eller
med puppor samt uttalar tvifvel beträffande den ofvan om-
nämnda uppgiften af en vän till HUBER, enär sagesmannen
ej var specielt myrmecolog. Efter omnämnandet af de re-
sultat, till hvilka LEPELETIER och EBRARD kommit omtalar
han en mängd fall, i hvilka han funnit isolerade honor med
!) LEPELETIER DE S.F., Histoire nat. des Insectes Hyménoptéres tom.
1, pag. 144.
2) Afven NYLANDER omnämner (Add. alt. adn. in monogr. Form. bor.
sid. 26) sig i norra Österbotten ofta ha funnit ensamma vinglösa ho-
nor af-Camponotus herculeanus i små aflånga hålor under barken af
stubbar. Stundom fann han hos dem en liten äggklump och tillägger
af denna anledning beklagande: >»Obscura sane videtur sors progeniei
ejusmodi curis operariarum omni jam pro nutritu carentis>.
SNUSid: 253.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 18. 195
eller utan små larver. I intet fall har han hos dylika honor
funnit puppor eller ens mera utvecklade larver. De försök
han anstälde för att utröna, huruvida de isolerade honorna
kunde bringa sin afkomma till fullständig utveckling, gåfvo
negativt resultat. Utan att uttala någon afgörande mening i
frågan framhåller han, att de försök som gjorts af EBRARD
och honom föga tala till förmån för den af HUBER framstälda
åsigten utan snarare tyckas ådagalägga, att isolerade honor
ej kunna grundlägga några nya samhällen. Det återstår då,
säger han, endast den af LEPELETIER framstälda meningen,
till hvilken han dock ej synes vilja obetingadt ansluta sig,
under det han å andra sidan antyder, att HUBERS åsigt ej
ännu får fullständigt förkastas. Särskildt finner han den af
LEPELETIER framstälda hypotesen otillämplig i fråga om de
blandade samhällenas uppkomst.
LuBBocK har varit lyckligare i sina försök?!). Han in-
spärrade i Augusti tvänne 1 parning stadda par af Myrmica
ruginodis. Hanarne dogo framåt våren, men honorna lefde
fortfarande och började i midten af April lägga ägg, hvilka
utkläcktes under första veckan af Juni. 27:de Juni förpup-
pades den första larven och 22:dra Juli hade den första ar-
betaren utvecklats, hvilken 3 dagar derefter sågs bära lar-
verna. De följande dagarne utvecklades ännu tre arbetare.
Åtminstone i detta fall hade det sålunda visat sig, att, såsom
HUBER förmodat, en isolerad hona förmår bringa sin afkomma
till full utveckling.
De vigtigaste meddelanden beträffande myrsamhällenas
uppkomst lemnas af Mc Cook”), som omnämner anträffandet
af 3 isolerade och befruktade honor af Camponotus pennsyl-
vanicus, hvilka sutto inspärrade i hvar sin slutna håla tillsam-
ff mans med ägg, larver och puppor. I en af hålorna fans
dessutom en liten nykläckt arbetare, tillhörande, liksom de
ännu ej utvecklade pupporna, den mindre arbetarekasten.
Mc CooE betonar, att de hålor i hvilka dessa honor anträf-
fades voro slutna, i det den ursprungliga öppningen, genom
| hvilken de inträdt, blifvit tillstoppad. Om de sålunda (såsom
han anser sannolikt, enär han ofta sett isolerade myrhonoör
ströfva omkring) gå ut för att söka föda, måste denna till-
4
1) LUBBOCK: Ånts, Bees and Wasps, sid. 32.
— 2) Hon a Carpenter Ant Queen founds a Formicary (Proceedings of the Aca-
demy of Natural Sciences of Philadelphia 1884, sid. 303).
196 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
stoppning för hvarje gång borttagas och åter repareras efter
hemkomsten. Dock anser han det ligga inom möjlighetens
gränser, att en »välfödd» hona skulle kunna lefva utan upp-
tagande af nya näringsämnen under åtskilliga veckor och li-
kaledes uppföda larverna »from the contents of her crop, which
might serve as a storehouse of food», hvilket, enligt det citerade
referatet af Mc CoorKs framställning, af denne belystes me-
dels afbildningar af näringskanalens anatomi. Mc Coor lem-
nar dock ingen antydan om beskaffenheten af det af honom
antagna närimgsförrådet i kräfvan. Att honan skulle kunna
förvara ett sådant för att utportioneras under afkommans till-
växt, förefaller osannolikt, och genom direkt undersökning
har jag äfven öfvertygat mig om, att de sålunda isolerade
honornas kräfva är i det närmaste tom. Såsom längre fram
skall omnämnas, har en lycklig tillfällighet låtit mig komma
hemligheten beträffande larvernas matande på spåren.
Mc Cook meddelar vidare resultatet af de försök, som
efter hans anvisningar och råd anstälte af Mr Eb. Ports.
Noggranheten af dennes undersökningar är jag i tillfälle att
bekräfta, enär jag gjort flere nästan alldeles liknande rön,
redan innan jag fått kännedom om Mc Cooxs meddelanden.
Mr Porrts inspärrade omkring 16:de Juni en hona af Cam-
ponotus pennsylvanicus, hvilken han födde med socker. De
detaljerade iakttagelser, han gjort på denna hona, äro synner-
ligen intressanta, och jag återgifver här deras hufvuddrag.
Honan lade åtskilliga ägg, vid hvilkas värpning hon höll sin
abdomen framåtriktad mellan de högt uppresta benen och
hufvudet nedböjdt nästan till abdomens spets. Under äggets
framträdande voro muskelkontraktioner å abdomen för dess
utdrifvande synbara. Larvperioden varade omkring 30 dagar,
likaså puppstadiet. Larverna voro sysselsatta omkring 24
timmar med spinnandet af sina kokonger. Honan biträdde
sannolikt med kokongens aflägsnande vid puppornas kläck-
ning, hvilket dock Mr Ports ej direkt iakttagit. Icke blott
larverna utan äfven de nykläckta arbetarne matades af honan.
Honan sökte försvara och undanskaffa sina ägg, då hon oroa-
des. De nykläckta arbetarne deltogo snart i vården af äggen
och pupporna.
Redan innan jag gjort något försök att på experimentel
väg öfvertyga mig om sättet för myrsamhällenas uppkomst,
kände jag benägenhet att ansluta mig till HUBERS åsigt och
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 197
detta till en början af rent teoretiska skäl. Det föreföll mig
nemligen omöjligt att på annat sätt förklara myrornas stora
spridning, särskildt till sådana lokaler, som för de vinglösa
arbetarne äro otillgängliga. Sådana lokaler äro naturligtvis
1 första rummet långt från kusten belägna öar. I våra skär-
gårdar, der den sekulära landhöjningen ständigt låter alltflera
skär, holmar och öar uppstiga ur hafvet, kan man ju med
visshet påstå, att åtminstone de lägre öarne alltsedan sin
uppkomst ej stått i någon förbindelse med fastlandet, och
att sålunda någon direkt invandring från fastlandet af obe-
vingade djurformer ej kunnat ega rum. Om sådana finnas
på dylika lokaler, så måste de ha på något sätt dittranspor-
terats. -Transportmedlen torde väl 1 de festa sådana fall
vara fåglar. Men de låga skären i den yttre skärgåden besö-
kas endast af sjöfåglar, och sådana kunna endast i sällsynta
fall ha öfverfört myror, enär de blott pläga vistas på lokaler
der inga myror förekomma. Någon öfverflyttning medels
flytande och af vågorna framdrifna grenar eller trästycken
kan man, med kännedom om myrornas ömtålighet för väta,
svårligen taga med i räkningen. Men äfven om man antager,
att en eller ett fåtal arbetare på något sätt öfverflyttats till
något aflägset skär, så måste, för att något samhälle skulle kunna
komma till stånd, enligt LEPELETIERS teori en likaledes der
inträffande myrhona af samma art upptäckas af dessa arbe-
tare, som då skulle taga vård om hennes afkomma. Det hela
5
innebär ett sammanträffande af så sällsynta omständigheter,
att myrsamhällen borde vara något ytterst ovanligt på dylika
aflägsna skär, om det ofvannämnda sättet för deras uppkomst
vore det enda möjliga. Då jag sommaren 1884 besökte Åland,
företog jag en utflygt till dess yttre skärgård enkom för att
förvissa mig om bristen eller förekomsten af myrsamhällen.
På en med något föga skog i ena kanten bevuxen holme träf-
fades många samhällen af Camponotus herculeanus, 5 stackar
af Formica exsecta, 2 af F. rufa och Lasius flavus, några
samhällen af L. niger samt ett af Myrmica scabrinodis.
Af de sex undersökta, i yttersta hafsbandet belägna, kala
och låga skären befunnos samtliga hysa talrika samhällen af
F. fusca och Lasius flavus samt mindre talrika af L. niger.
På två träffades Myrmica scabrinodis, ett samhälle på hvar-
dera; på tre förekom Tetramorium caespitum 1 ett samhälle
198 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
på hvardera”). Såsom resultat af dessa undersökningar fram-
går, att myrsambhällen ingalunda äro sällsynta äfven på dessa
isolerade lokaler.
På Gotska Sandön, denna ur djurgeografisk synpunkt
synnerligen intressanta, nära 4 svenska mil norr om Fårö och
10 mil från närmaste fastland belägna ö, träffade jag mycket
talrika myrsamhällen af åtta arter. Oaktadt sin storlek af
omkring en qvadratmil hyser denna ö intet enda inhemskt
däggdjur och har sålunda sannolikt ej stått i förbindelse med
fastlandet ?).
Om också fakta, sådana som de ofvannämnda, tala till
förmån för HUBERS teori beträffande myrsamhällenas upp-
komst, så kunna de dock endast tillmätas betydelsen af sanno-
likhetsbevis. Vissheten måste sökas på rent experimentel väg.
I likhet med de ofvan citerade författarne hade jag
mycket ofta funnit miniatyrsamhällen af åtskilliga myrarter,
bestående, utom af stammodren, af blott ett fåtal arbetare,
och jag hoppades derför att det slutligen skulle lyckas mig
finna det näst föregående stadiet i samhällets utvecklings-
historia eller isolerade honor med fullvuxna larver eller med
puppor. Isolerade myrhonor fann jag-i sjelfva verket ofta,
i regel sittande i fullkomligt tillslutna hålor under stenar
eller i stubbar, somliga med en äggklump eller med några
små larver; men det var först i slutet af sommaren 1884 som
jag ändtligen anträffade en isolerad hona med redan inspunna
larver samt med puppor.
De försök, jag gjort, för att utröna isolerade myrhonors
förmåga att bringa sin afkomma till utveckling, äro i tids-
ordning följande.
22:dra Januari 1884 anträffade jag en isolerad 9 af Cam-
ponotus ligniperdus 1 en sluten håla under en sten. Inga
ägg, larver eller puppor funnos. Inspärrad i ett glas med
fuktig jord, gräfde hon utmed glasets vägg en håla, hvars
öppning fullkomligt tillslöts af den bortskaffade jorden. Hon
värpte tid efter annan åtskilliga ägg, hvilka hon slickade och
(Sh
putsade, ofta bar omkring mellan käkarne och dessemellan
1) Öfriga der anträffade obevingade djurformer voro: talrika Oniscider,
några Myriopoder samt några spindlar och qvalster.
De skär, som ännu voro så låga, att de kunde öfverspolas af
vågorna, hyste naturligtvis intet djurlif. ,
2) Emellertid finnas der mycket talrika obevingade landevertebrater, så-
som Limacider, Oniscider. Arachmider, Myriopoder och Yhysanurer.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 199
fästade på glasets vägg. Då hon värpte, plägade hon resa sig
på de fyra bakre benen, med abdomen framåtböjd mellan
dem samt med hufvudet nedböjdt, hvarvid hon slickade och
med antennerna lifligt berörde det långsamt framträdande
ägget, hvilket hon sedan fattade med käkarne och fästade
bredvid de andra på glasets vägg. Oaktadt nya ägg allt-
emellanåt värptes, ökades ej antalet-synnerligt, enär de gamla
försvunno. 20:de Maj hade ännu intet ägg blifvit utkläckt,
och honan sjelf hade dött.
l:sta Februari 1884 isolerades trenne ur en stack tagna
F. exsecta-honor, af hvilka en var vinglös och de två andra
bevingade. 15:de Februari började de gräfva hvar sin håla;
den vinglösa honans var den största. Efter några dagar in-
hystes alla tre i denna rymligare håla, der de ofta sågos
slicka och smeka hvarandra. Inga ägg värptes. I början af
Mars dogo alla tre.
7:de Februari 1884 isolerades en från sitt samhälle tagen
vinglös 9 af Leptothorar tuberum. Hon försågs med 5 larver
af olika storlek ur sitt eget samhälle. Hon matade och vår-
dade dessa i en för detta ändamål gräfd håla, men så små-
. ningom försvann den ena efter den andra, så att 11l:te Juni
blott en enda återstod. Åfven denna hade om ytterligare
några dagar försvunnit.
19:de Augusti 1884 träffades på Åland en isolerad, ving-
lös 9 af Camponotus herculeanus jemte 5 små kokonger och
en äggklump i en alldeles sluten håla under en sten. Hon
inspärrades i ett glas med fuktig jord och bar då genast sina
puppor och ägg till ett skyddadt ställe. 21:sta Augusti hade
en kokong blifvit öppnad, och en mycket liten arbetare fans
nu hos honan, mellan hvars ben han sökte dölja sig. Honan
var mycket ilsken, då hon oroades, och betedde sig dervid
som en arbetare, d. v. s. hon tillkännagaf sin vrede genom
att med hörbart ljud slå hakan i en inlagd träbit, hvarjemte
hon häftigt bet i en framsträckt pincett. Arbetaren aflägs-
nades för att få utrönt, om hon utan biträde skulle öppna
äfven de qvarvarande kokongerna. 24:de Augusti hade ännu
en kokong blifvit öppnad för en liksom den förra mycket
liten arbetare. Som de återstående pupporna ännu voro
ljusa och sålunda på länge ej mogna för kläckning, tillätos
de båda redan utkläckta arbetarne att tillsvidare vistas i ho-
nans sällskap. De matades och smektes af honan och bi-
200 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
trädde henne vid kokongernas omflyttning. Tyvärr nödgades /
jag någon tid försumma deras omvårdnad och fann dem vid
min återkomst döda af mögel.
5:te Juni 1885 anträffades en vinglös 92 af Camponotus
herculeanus kringströfvande på marken. Hon inspärrades i
ett glas med jord, hvarest hon genast började gräfva, men
snart upphörde, innan någon håla kommit till stånd. 10:de
Juni lades i hennes glas 5 stycken ur ett herculeanus-sam-
hälle tagna larver, om hvilka hon de första dagarne ej syn-
tes bekymra sig. 14:de Juni hade hon lagt alla larverna i
en hög och arbetade på att gräfva en håla. Följande dagar
voro larverna än nedburna i hålan, än placerade utanför den-
samma. Tydlig omsorg egnades dem, ity att de matades och
slickades. I början af Juli hade dock samtliga dött. Honan
värpte under tiden ett och annat ägg; alla äggen försvunno
dock snart.
10:de Juni togos i ett samhälle af Camponotus ligniperdus
tvänne vinglösa honor med mycket uppsväld abdomen, an-
tagligen till följd af rikedom på ägg. Följande dagar lade
båda här och der i sitt fängelse en mängd ägg, hvilka likväl
aldrig tillvaratogos. På samma sätt fortfor i omkring en må-
nads tid, hvarunder några få larver utkläcktes men snart dogo
af brist om omvårdnad. Dessa honor. som till följd af sin
abdomens tjocklek voro mycket klumpiga och oviga, kunde
sannolikt derför ej förrätta några arbeten och voro antagligen
vana att inom samhället uppassas af arbetarne, som togo vara
på de lagda äggen.
10:de Juni anträffades vid Kudby i Östergötland i en
tillsluten håla af omkring 2 cm. djup under en sten en en-
sam vinglös hona af F. fusca jemte 5 kokonghöljda puppor
och 2 halfvuxna larver. Hon inspärrades jemte sin afkomma
i ett glas, der allt blifvit så beqvämt som möjligt inredt för
henne. Omkring en timme efter inspärrningen hade hon
nedburit 3 af pupporna i en under en sten gräfd håla. Här
qvarstannade hon i 12 timmar utan att hemta de återstående
pupporna och larverna. Jag placerade då glaset på ett mörkt
ställe, då hon. såsom jag väntat, efter en kort stund befans
ha nedburit äfven larverna och de återstående pupporna i
ofvannämnda håla. /
14:de Juni befans ingången till hålan fullständigt spär-
rad af jord, som uppburits vid hålans utvidgning under stenen.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 201
7:de Juli upplyftes stenen, hvarvid alla 5 pupporna, ena lar-
ven samt honan sjelf befunnos vara i godt skick. Larven
hade synbart vuxit. Den andra larven var försvunnen. Några
ägg funnos. Stenen återlades i sitt förra läge. 9:de Juli
voro tvänne kokonger öppnade, och två små arbetare funnos
nu. Jemte de trenne återstående kokonghöljda pupporna fans
nu en kokonglös, enär den förutnämnde larven förpuppats.
Den ene arbetaren var alldeles nykläckt, att döma af hans ljust
blygrå fäg. Den andre deremot, som tydligen var äldre, hade
redan mörk färg och bidrog att undanskaffa pupporna samt
gjorde till och med försök att bortbära sin yngre syster. I
stället för den vid undersökningen förstörda hålan anordnade
jag en ny, till hvilken honan, så snart hon upptäckt den-
samma, genast började bära pupporna samt till sist den yngste
arbetaren; den äldre hade sjelf förfogat sig dit. Arbetaren
bars, såsom vanligt, vid ena mandibeln. Samtliga de åter-
stående pupporna utvecklades sedermera till mycket små ar-
betare.
15:de Juni träffades vid Kudby i Östergötland 1 en tillsluten
hålighet i en björkstubbe en ligniperdus-P med två små pup-
por, om hvilka hon tydligen var mycket rädd. Hon anföll
och bet ilsket en Leptura IV-fasciata, som under transporten
var inspärrad i samma glasrör. -Instängd i ett till hälften
med jord fyldt glas, började hon genast gräfva men afstod
snart derifrån och lät sina puppor ligga obetäckta. Hon sågs
den följande tiden ofta bära dem omkring och placera dem
än här än der i glaset. Vatten förtärde hon ymnigt men
rörde deremot aldrig vid honung, som bjöds henne. Insläppta
lefvande flugor försatte henne i det största raseri. I sin
vrede högg hon blindt omkring sig med utspärrade käkar,
hvarvid hon dock mera sällan träffade sjelfva föremålen för
sin ilska. Dessa dödades dock slutligen med några kraftiga
bett. Liken lemnades orörda och åtos aldrig. Flere ägg
värptes alltemellanåt men försvunno snart åter. Såsom jag
sedermera fann, uppåtos de af honan.
7:de Juli var en mycket liten arbetare utkläckt ur den
ena puppan. Han hade ännu helt gulhvit thorax samt så
svaga ben, att han föll omkull, då han försökte putsa sig,
hvarföre han plägade fortsätta denna förrättning i liggande
ställning. Då honan en gång flyttade den återstående puppan,
grep hon sedermera den lille arbetaren tvärs öfver thorax, på
202 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Tapinoma-manér med hufvudet nedåt och bar honom till
samma ställe som puppan, bredvid hvilken hon lade honom.
Hon fattade honom äfven stundom tvärs om abdomen eller
vid något ben för att transportera honom till ett eller annat
ställe. Han förstod redan att meddela sig medels antennerna,
hvilket vanligen hade till följd att han blef slickad och
smekt. Redan kl. '/,9 f. m., då han sannolikt ännu blott
var ett par timmar gammal, såg jag honan mata honom ur
munnen, under det han mödosamt höll sig upprest på bak-
benen. Under förmiddagens lopp gjorde han flera fåfänga
försök att lyfta sin syskonpuppa, men kunde med sina små
och svaga käkar ej gripa något säkert tag i densamma. Han
matades upprepade gånger af modren. Följande dag hade
han vunnit mera stadga 1 sina extremiteter och lyckades till
och med förflytta puppan små sträckor. Han vistades stän-
digt i' dennas närhet och satt vanligtvis tvärs öfver den-
samma. 9:de Juli kunde han bära puppan temligen obehin-
dradt. 17:de Juli var den andra kokongen öppnad, och en
ny liten arbetare hade skådat dagen. Den äldre arbetaren
egnade honom mycken uppmärksamhet, putsade och slickade
honom samt bortbar honom, då det lilla samhället oroades.
Så småningom hade den äldre arbetaren öfvertagit omsorgen
att vid fara undanskaffa äfven de sist värpta äggen, för hvilka
honan visade nästan fullständig likgiltighet. Så snart honan
värpte något nytt ägg, var det sedermera vanligen någon af
arbetarne som lade det på vederbörlig plats. Dessa började
efter någon tid gräfva en mindre håla, i hvilken äggklumpen
placerades. Några larver kläcktes ej, ty äggen uppåtos af
honan sjelf, innan larverna hunnit utvecklas. Arbetarne
matades ofta af honan och sutto vanligen hopkrupna under
henne.
19:de Juni togs ur ett samhälle af Lasius niger en vinglös
Oo med mycket uppsväld abdomen. Isolerad 1 ett glas, värpte
hon öfverallt en myckenhet ägg, men syntes, liksom de ofvan-
nämnda, under samma omständigheter fångade Camponotus-
honorna, ej alls taga vara på dem, hvarför larverna, ifall så-
dana utkläckts, måste ha omkommit.
3:dje Juli anträffades i slutna hålor under stenar vid
Gnestavik i Östergötland 2:ne isolerade honor af Camponotus
ligniperdus, hvardera med tvänne puppor förutom ägg. 22:dra
Juli öppnades den första kokongen, och i början af Augusti
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 203
hade de öfriga öppnats. Såsom vanligt voro alla arbetarne
små.
6:te Juli träffades vid Gnestavik tvänne isolerade ligni-
perdus-honor under hvar sin sten, den ena med två, den an-
dra med tre puppor. Under samma sten som den senare
fans ett samhälle af Myrmica scabrinodis, hvars arbetare ilsket
angrepo Camponotus-honan, som dock försvarade sig tappert
och försökte, ehuru förgäfves, att bortbära sina puppor. Båda
honorna inspärrades att börja med i samma glas, hvarvid den
ena bortbar en af den andras puppor. Då de träffades, reste
de sig på de bakre benen, krökte abdomens spets framåt,
höggo mot hvarandra och beto i hvarandras mandibler, hvil-
ket senare länge fortsattes, utan att någon häftigare strid
syntes komma att ega rum. De isolerades derefter i hvar
sitt glas. Ur samtliga pupporna utvecklades under månadens
lopp arbetare af den mindre kasten.
4:de Augusti fans i en sluten håla under en sten vid
Kudby i Östergötland en vinglös fusca-hona jemte 3 små
Y-puppor. Omkring midten af Augusti hade alla arbetarne
utvecklats.
d:te Juli 1886 fann jag i en fullständigt sluten håla
innanför barken af en björkstubbe en vinglös hona af Cam-
ponotus herculeanus jemte 4 små larver och åtskilliga ägg.
Intet Camponotus-samhälle fans i närheten. Honan inspärra-
des i ett glas, der hon placerade sina larver under några på
dess botten lagda barkbitar. Hon matade och slickade dem
ofta. De nyssnämnda äggen försvunno, det ena efter det an-
dra, hvilket härrörde deraf att de uppåtos af honan sjelf.
Emellertid lades nya ägg, som dock äfven delade de förras
öde. En af de första dagarne i Augusti förpuppades den
1:sta larven och 10:de Augusti den 4:de.
I början af Augusti lemnade honan plötsligt några ägg
oförtärda, så att en klump på 7 stycken låg jemte pup-
porna. Ur dessa utkläcktes larverna omkring den 25:te. Den
1l:sta kokongen öppnades af honan 30:de Augusti, således i
det närmaste 30 dagar efter förpuppningen. Följande dag öpp-
nades den andra kokongen af honan ensam, hvarefter den
lille arbetaren var den som verksammast bidrog att befria
sin nykläckte kamrat från puppskinnet. Dagen derpå öpp-
nades den 3:dje kokongen, hvarvid honan, isynnerhet vid pup-
pans framtagande ur den öppnade kokongen samt vid pupp-
204 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
skinnets aflägsnande, verksamt biträddes af de respektive 1
och 2 dagar gamla arbetarne. De sågos äfven tillvaråtaga
några af honan lagda ägg samt vårda de små larverna. 4:de
kokongen öppnades sedermera äfven. Samtliga arbetarne
voro, såsom vanligt, mycket små. Efter några dagar gräfde
arbetarne en vida djupare och rymligare håla än den af ho-
nan provisoriskt anlagda.
Sålunda har jag lyckats konstatera nio fall, då isolerade
honor bringat sin afkommea till full utveckling. Jemte de
tvänne förutnämnda af Sir JoHN LuBBocK med Myrmica ru-
ginodis samt af Mr Portrts med Camponotus pennsylvanicus
iakttagna fallen bilda dessa ett temligen säkert bevis för att
myrsamhällen åtminstone kunna uppstå på det af HUBER an-
tagna sättet.
En omständighet af allra största intresse är, att de iso-
lerade myrhonor, som anträffas med någon afkomma, i de
allra flesta fall sitta instängda i slutna hålor, der de inspärrat
sig sjelfva genom att vid hålans gräfning täppa ingången
medels den utgräfda jorden. Då de under sådana omstän-
digheter ej kunna gå ut för att söka någon föda, hvaraf lefva
de sjelfva och hvarmed uppföda de sina larver? Äfven i
fångenskapen gräfde mina isolerade honor ofta sådana slutna
hålor; men äfven då inga hålor gräfts, så att de fritt rörde
sig öfverallt i sitt fängelse, förtärde de endast vatten, men
smakade deremot aldrig på den erbjudna honungen ej heller
på smärre mjuka insekter, hvarför jag alldeles upphörde att
förse dem med föda. Det oaktadt uppfödde de sina larver samt
matade ofta de utvecklade arbetarne. Sjelfva kunna de väl
möjligen uthärda några månaders svältkur på bekostnad af
de näringsämnen, som magasinerats i den hos honorna ofant-
ligt starkt utvecklade fettkroppen. Att detta också verkligen
är fallet har jag konstaterat på myrhonor, som jag sedan
midten af Juni hållit inslutna utan att förse dem med annat
än vatten. Deras abdomen, som vid infångandet var stor
och uppsväld af den stora fettkroppen, har så småningom
sammandragits till nu (i slutet af Oktober) obetydliga dimen-
sioner. Då jag öppnat abdomen på några af dessa, har jag fun-
nit fettkroppen ytterst reducerad”), och det är sålunda tydligt
!) Fetteellerna hade nemligen förlorat största delen af sitt innehåll och
på samma gång sin af detta betingade hvita färg. De samman-
skrumpnade cellerna bildade numera obetydliga grågula massor. En
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 205
att det är på dennas bekostnad som de kunnat såväl lägga
ägg som uthärda en snart 5 månaders svältkur och ändå der-
under uppföda och bringa sin afkomma till full utveckling.
Men för att matningen af larverna och arbetarne skall kunna
ega rum, måste honans kräfva innehålla några näringsämnen
att för detta ändamål uppstöta.. Det dröjde länge innan jag
kunde finna nyckeln till denna gåta. Omsider kom jag att
tänka på de alltjemt försvinnande äggen, som ständigt ersat-
tes af nya. Föranledd af den vaknuande misstanken, företog
jag att längre tider noga bevaka honornas handlingssätt.
Det dröjde heller ej länge innan jag såg en hona uppäta ett
af sina egna ägg, en iakttagelse som jag sedermera ofta upp-
repade. Allt var nu klart. På bekostnad af den i fettkrop-
pen magasinerade näringen kunna de isolerade myrhonorna
1 månader uthärda i de slutna hålor, der de uppföda sin
första fåtaliga afkomma; men för att kunna mata denna af-
komma förtära de en del af sina egna, på bekostnad af fett-
kroppen bildade ägg; sannolikt kommer en del af de förtärda
äggen dem sjelfva till godo, hvarigenom fettkroppens för-
luster delvis ersättas. Naturligtvis är den föda, som på detta
sätt kommer larverna till del, mycket sparsam, och en följd
häraf är, att de först utvecklade arbetarne alltid äro mycket
små. I de miniatyrsamhällen af myror, som man ofta träffar,
finnas aldrig några större arbetare. I den mån arbetarnes
antal ökas, uppträda bland dem medelstora. I ett litet ligni-
perdus-samhälle, som utom stammodren utgjordes af 8 arbe-
tare, tillhörde ännu alla arbetarne den mindre kasten: men
1 ett annat, der arbetarnes antal var 9, fans redan ett par af
medelstorlek. Det är först i de större samhällena som den
storhufvade arbetarekasten uppträder.
Egendomlig är den förändring 1 vanor som Camponoti-
dernas-honor undergå. Då de såsom stammödrar grundlägga
en ny koloni, måste de sjelfva förrätta alla erforderliga ar-
beten: gräfva hålor, uppföda och putsa larverna, bortbära
dem och pupporna i händelse af fara samt slutligen öppna
kokongerna och befria de nya medborgarne i det lilla sam-
hället från puppskinnet. I den mån arbetarnes antal ökas
öfvertaga de samtliga dessa arbeten, hvaremot honan snart
likartad reduktion af fettkroppen undergå de i sina samhällen qvar-
stannande honorna vid den oerhörda tillväxten af ovarierna, som hos
dem i regel eger rum.
206 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
öfvergår till fullkomlig sysslolöshet. Samma hona, som med
sådant raseri försvarade sina första puppor och ifrigt skyn-
dade att vid minsta fara bära dem till ett skyddadt ställe,
flyr nu fegt undan utan att det ringaste bekymra sig om sin
afkommas öde. Uppvaktad och betjenad af arbetarne, har
hon numera ingen annan sysselsättning än att lägga ägg,
hvilka tillvaratagas af arbetarne. Helt annat är förhållandet
med Myrmicid-honorna. Dessa bibehålla hela lifvet igenom
sina ursprungliga vanor, deltaga i räddningen af larver och pup-
por samt ses till och med ofta biträda vid byggnadsarbeten.
Om, såsom af det ofvan anförda framgår, nya samhällen
kunna grundläggas af isolerade myrhonor, så qvarstår dock
å andra sidan möjligheten att dylika kunna uppstå äfven på
det af LEPELETIER antagna sättet. Jag har i föregående kap.
omnämnt resultaten af några försök som ådagalägga, att åt-
minstone i sällsynta fall det inträffar att honor upptagas af
främmande arbetare. Slutligen torde det inom de stackbyg-
gande arternas talrikt befolkade samhällen ej vara så synner-
ligen ovanligt, att en vid tillfällig öfverbefolkning utsänd ko-
loni afbryter förbindelsen med moderstacken; åtminstone
har jag iakttagit åtskilliga dylika fall på Formica rufa och
tror att det etora afstånd, till hvilket kolonisterna i dessa fall
afflyttade, kan förklara, hvarför den hela sommaren varande
förbindelsen med moderstackarne under de följande somrarne
ej återupptogs.
Om olika samhällsförhållanden.
Man skönjer i myrornas lefnadsförhållanden något mer
än detta rent mekaniska element, som gör de flesta öfriga
djurs biologi så att säga mera regelrätt men på samma gång
temligen enformig. Bildandet af högt organiserade, på ar-
betsfördelningens princip grundade samhällen, i hvilka indi-
vidualiteten på ett i ögonen fallande sätt gör sig gällande, är
säreget för myrorna och — menniskan. Myrornas studium
har icke så få jemförelsepunkter med etnologien. LUuBBOCK
påpekar!) till och med hurusom de olika myrornas lefnads-
förhållanden motsvara de stora utvecklingsskedena i men-
niskans egen tidigare kulturhistoria. De visa oss exempel
på »jägarefolk», hvilka lefva i jemförelsevis smärre samhällen,
der gemensarmhetsinstinkten ännu är föga utvecklad, och
1) Ants, Bees and Wasps, kap. 4.
Eyre
BERANG uj CkoISVi, VEPSAKAD. HANDI. BAND. 11: N:0o/18. 207
der bristen på sammanhållning, hindrar utvecklingen af någon
egentlig arkitektur. De visa oss vidare »boskapsskötande
herdefolk>, hvilkas mera regelbundna och mindre af tillfällig-
heter beroende lefnadssätt gynnar utvecklingen af större och
högre organiserade samhällen, i hvilka arbetsfördelningen
börjar tydligare framträda, och i hvilka den fastare samman-
hållningen spåras bland annat i en högre utveckling af bygg-
nadskonsten. De visa oss slutligen, om också blott i råa och
ofullkomliga drag, »åkerbruksidkande folk» i de märkvärdiga
arter, som icke blott insamla frön af vissa växter utan till
och med söka gynna utvecklingen af dessa kring sina bo-
städer och sålunda i viss mån odla dem. Jag skulle kunna
tillägga, att af ofvan antydda typer finnas otaliga skiftningar
och att ofta nog alla tre i större eller mindre grad realiseras
af en och samma art. Slutligen ännu en parallel med den
menskliga odlingen: slafveriet från dess första begynnelse
till dess yttersta konseqvenser af kropps- och själsförmögen-
heternas reduktion samt »herrarnes» nedsjunkande till det
ömkligaste beroende af sina slafvar.
Bland de hos svenska myror representerade samhällsför-
hållandena kan man urskilja följande olika slag:
Enkla samhällen, bildade af hanar, honor och ar-
betare, hvilka alla tillhöra samma art.
Dubbla samhällen, bildade af tvänne arter, hvardera
med sina hanar och honor, af hvilka den mindre och
svagare tillåtits uppslå sina bopålar inom den andra ar-
tens råmärken, der han tolereras utan att dock något när-
mare förhållande eger rum mellan de båda arterna, hvilka
bebo skilda kamrar och hvar för sig bilda ett samhälle.
Blandade samhällen, bildade af två eller flere arter,
af hvilka blott en, hufvudarten, samhällets herrar, före-
kommer i alla könen”), hvaremot den eller de öfriga re-
presenteras af blott arbetare”), »slafvar», hvilka antingen
ensamma eller i förening med hufvudartens arbetare för-
rätta alla i ett myrsamhälle förefallande göromål.
Enkla samhällen. Dessa framställa de för myrfamiljen ty-
piska och på samma gång ursprungligare samhällsförhållan-
dena, ur hvilka de mera komplicerade gradvis utvecklats.
!) Ett undantag härifrån bildar Tomognathus-samhället, der förhållan-
dena tyckas vara omvända. Undantag bildar äfven Anergates, som
deremot saknar egna arbetare.
208 oG. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
I enkla samhällen lefva alltid Camponotus- och Lasius-ar-
terna, vidare de flesta Formica-arterna, bland Myrmiciderna
arterna af slägtena Myrmica, Tetramorium, Solenopsis samt,
med sällsynta undantag, Leptothorax.
Af Formica-arterna bildar sanguinea blott undantagsvis
enkla samhällen. Sådana bildas deremot, med undantag af
några sällsynta fall, af alla slägtets öfriga arter. Af de ofvan
såsom 1i enkla samhällen lefvande uppräknade slägtena an-
vändas emellertid några arters arbetare till slaftjenst i de
blandade samhällena, såsom t. ex. arbetarne af F. fusca och
rufibarbis, Tetramorium caespitum samt Leptothorax acervorum
och muscorum.
Till de enkla samhällenas grupp anser jag mig böra hän-
föra de af FOREL m. f. författare s. k. nids doubles (ej att
förvexla med de af mig s. k. dubbla samhällena). Med »nids
doubles> afser man det förhållandet att ofta tvänne arter upp-
slå sina bopålar 1 hvarandras mycket nära granskap, t. ex.
under samma sten eller i samma tufva. Detta förhållande
bör dock ej tydas såsom någon biologisk egendomlighet utan
innebär blott att flere samhällen funnit den ifrågavarande
byggnadsplatsen beqväm och beslutat att inrätta sig der i
trots af de obehagliga trakasserier, som kunna uppstå från
stridslystna grannars sida. De i dessa nids doubles lefvande
olika samhällena ha ingenting med hvarandra att skaffa. De
hafva hvar sitt skarpt begränsade område, hvars öfverskri-
dande strängt bestraffas af den förorättade parten. Ofta hän-
der det ock att ett svagare samhälle fördrifves af sina mäk-
tigare grannar. Upplyfter man en sten, som under sig hyser
tvänne skilda samhällen, så ser man huru de båda arternas
arbetare, då de sålunda oförmodadt träffa tillsammans, genast
råka i häftig strid med hvarandra, under det de mera om-
tänksamma skynda sig att bringa hvar sina Jarver och puppor
i säkerhet. En och annan förslagen individ begagnar sig
också af den allmänna förvirringen till att bortröfva några
af den fiendtliga partens larver och puppor. Man kan tyd-
ligt se, huru de båda samhällena sbon ej stå i samband med
hvarandra utan åtskiljas genom mer eller mindre tjocka jord-
väggar.
I dylika nids doubles lefva ofta Leptothorax- Myrmica-
och Camponotus-arterna, Tetramorium caespitum, Lasius flavus,
Fornvica fuscea och några andra Formica-arter samt slutligen
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 209
i all synnerhet Solenopsis fugar. Af dessa här uppräknade
arter kunna nids doubles bildas i de mest olika kombinatio-
ner. Under en knappast fotslång sten anträffade jag trenne
samhällen, nemligen af Camponotus herculeanus, Lasius flavus
samt Tetramorium caespitum, arter som ej ha det ringaste
med hvarandra att skaffa.
Beträffande Solenopsis fugar framhåller ForEL att denna
art ofta gräfver sina trånga gångar midt inuti en fiendtlig
arts bon, hvars arbetare till följd af sin betydliga storlek ej
kunna intränga i sina små objudna hyresgästers bon. Bitter
fiendskap herskar alltid mellan Solenopsis och dess grannar,
och dessa arters förhållande till hvarandra betecknas af FOREL
såsom likartadt med råttornas förhållande till oss sjelfva i
våra bostäder. På samma sätt har jag ofta funnit Lasius
flavus ha gräft sina gångar midt i bon tillhörande F. rufibar-
bis, fusea och truncicola; en gång har jag funnit denna art
ha inrättat sitt bo midt inuti en fläfar -stack der stackmateria-
let var starkt uppblandadt med jord.
Dubbla samhällen. Med denna benämning afser jag det
förhållande, som eger rum mellan Formicoxenus mnitidulus
samt HFormica rufa och pratensis. Den förra, en liten svag
och fredlig art, tillåtes att reda sitt bo inuti de mäktiga och
stridbara rufa-samhällenas stackar och åtnjuter derigenom ett
passivt beskydd mot sina fiender, enär hvarje angrepp på
deras bo på samma gång blir ett angrepp på deras fruktans-
värda länsherrars. Boet är inrättadt bland sjelfva stackma-
terialet eller, om stacken omsluter någon stubbe, i urhålkade
små kamrar i den murkna veden. Formicoxenus-arbetarne
röra sig fritt och oantastadt öfverallt i rufa-stacken. Man
ser aldrig rufa-arbetarne misshandla dem, och den uppmärk-
samhet, de egna dem, är snart sagdt ingen. De visa mot
dem samma indifferentism som mot de myrmecopbhiler, till
hvilka de ej stå i något närmare förhållande. Ehuru således
de båda samhällenas medlemmar röra sig blandade om hvar-
andra, hafva de intet direkt med hvarandra att skaffa. Formi-
coxenus-samhället bildar här »en stat i staten» och tolereras
sannolikt dels på grund af sin fredliga och oskadliga natur,
dels möjligen såsom bidragande till renhållningen inom stac-
ken. Såsom jag förut omnämnt, söker Formicoxenus sin nä-
ring uteslutande inom stacken och använder dertill sannolikt
de små svampar och andra organismer, som befordra stack-
14
210 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN-.
materialets förmultning. På detta sätt skulle de sålunda
möjligen göra sina värdar en gentjenst, nemligen genom att
skydda dem för en alltför hastig husröta.
För vidare detaljer beträffande denna föga kända myra
hänvisar jag till min föregående uppsats om Formicoxenus”").
Ännu en myra har jag några gånger funnit lefva under
samma omständigheter som HFormicoxenus, midt inuti rufa-
stackar, tolererade af dessas invånare och sålunda bildande
tillsammans med dem »dubbla samhällen». Denna myra är Lep-
tothorax muscorum. Den första gången som jag anträffade
nämnda art lefvande under dylika förhållanden var i en af
en rufa-stack helt och hållet omgifven stubbe, i hvars sprin-
gor densamma likt Formicoxenus inrättat sitt bo på ett af
stackmaterialet betäckt ställe. Härtill kom den egendomlig-
heten att detta samhälle hyste Tomognathus-arbetare, hvadan
sålunda samhällsförhållandena voro komplicerade derhän, att
ett blandadt samhälle tillsammans med ett enkelt samhälle
bildade ett dubbelt samhälle. Sedermera kar jag 4 eller 5
gånger funnit Leptothoraz muscorum tillsammans med For-
mica rufa bilda dubbla samhällen utan att på något sätt för-
orättas af sina länsherrar och utan att dessa senare tycktes
vid dem fästa det ringaste afseende. Jag anser mig derför
böra tillskrifva L. muscorum en tendens till samma lefnads-
sätt som eljes är säreget för Formicoxenus.
Blandade samhällen. Dessa bildas, såsom förut är nämndt,
af individer tillhörande två eller fere arter, hvilka, i mot-
sats till förhållandet i de dubbla samhällena, alla äro med-
lemmar af ett enda samhälle, till hvars bestånd alla med ge-
mensamt intresse bidraga. Karaktäristiskt för de blandade
samhällena är att den ena arten (eller de två, ifall samhället
bildas af trenne arter) representeras af blott arbetare”), de
s. k. »slafvarne», hvilka antingen ensamma eller i förening
med den andra artens arbetare förrätta förefallande göromål,
uppföda sina herrars larver o. 8. v.
Den allmänt antagna benämningen »slafvar» torde, syn-
nerligast i fråga om Anergates- och Tomognathus-samhällena,
ej vara ett fullt exakt uttryck för den roll dessa arbetare
1) Öfvers. af Kongl. Vet.-Ak. Förh. 1884, sid. 43.
2) Ett märkligt undantag härifrån torde, såsom jag sedermera skall
visa, bildas af Tomognathus-samhället.
BIHANG TILL K. SV. VET-AKAD; HANDL. BAND 11. N:o 18. 2211
spela inom samhället, men i brist på bättre följer jag tills-
vidare det vedertagna bruket.
Den andra arten, samhällets aristokrati, representeras af
hanar och honor?) och i de festa fall äfven af arbetare.
Det är genom denna art som samhället kan fortfarande ega
bestånd, och det är uteslutande till denna arts förmån som
slafvarne arbeta.
De till slaftjenst använda arterna tillhöra såväl Campono-
tidernas som Myrmicidernas familj, och det är ett anmärk-
ningsvärdt förhållande att de slafhållande myrorna till slafvar
använda blott arter af sin egen familj och dertill temligen
närstående former. Så finner man hos våra slafhållande
Camponotider uteslutande F. fusca och rufibarbis använda som
slafvar”?), under det hos myrmiciden Anergates en annan myr-
micid, "Tetramorium caespitum (så äfven hos Strongylognathus),
förrättar samma tjenst. Åfven inom Tomognathus-samhället
tillhöra båda herrar och slafvar (Leptothorar) myrmicidernas
familj”).
Alltefter det förhållande, i hvilket hufvudarten står till
slafvarne, "kan man urskilja följande olika slag af blandade
samhällen.
I. Hufvudarten har egna väl utvecklade, typiska arbetare,
hvilka sjelfva äro i stånd att förrätta alla arbeten, men
som dock i regeln bortröfva puppor af F. fusca eller
rufibarbis för att använda de ur dem framkläckta arbe-
tarne till slaftjenst.
Till denna grupp hör bland våra svenska arter Formica
sanguinea samt undantagsvis PF. exsecta och kanske äfven
rufa.
Hithörande arter bilda i sina lefnadsvanor en öfvergångs-
grupp mellan de i enkla samhällen lefvande arterna och de
ständigt slafhållande.
Förekomsten af slafvar är icke hos någon af dessa arter
en konstant företeelse. Hos F. sanguinea är den regel, men
1) Åfven i detta fall torde ett undantagsförhållande ega rum hos To-
mognathus, af hvilken man hittills blott känner arbetare.
2) Enligt flere författare användas dertill äfven de närstående F. cinerea
och gagates samt F. rufa och pratensis. Deremot äro uppgifterna af
SCHENK och SMITH, att F. sangwinea skulle till slaftjenst använda LIL.
niger och flavus, oriktiga, såsom FOREL påvisar (sid. 363).
3) FOREL har äfven iakttagit ett blandadt samhälle bildadt af Bothrio-
myrmex meridionalis och Tapinoma erraticum, båda Dolichoderider.
212 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
man träffar äfven, ehuru sällan, slaflösa sanguinea-samhällen ?).
Af F. exsecta har jag blott iakttagit ett enda blandadt sam-
hälle, och sannolikt äro dylika en stor sällsynthet. Beträf-
fande F. rufa har jag intet annat bevis för dess tillfälliga
egenskap af slafhållande än att jag bland mina från Jemt-
land sommaren 1883 hemförda samlingar fann några fusca-
arbetare inlagda i samma glasrör som rufa, utan att jag kan
erinra mig ha i Jemtland insamlat den förra arten. Som
jag alltid förde noggrann katalog öfver de gjorda insamlin-
garne och ingenstädes fann fusca omnämnd i mina anteck-
ningar, anser jag den sannolika förklaringen vara den, att
fusca-arbetare förekommit i det ifrågavarande rufasamhället,
men vid den kanske brådskande insamlingen undgått min
uppmärksamhet. Denna förmodan får en viss sannolikhet
derigenom, att FOoreL i Schweiz funnit blandade samhällen
af tvänne rufa så närstående former som pratensis och trun-
cicola”).
För att förskaffa sig slafvar drager sanguinea i härnad
mot något närbeläget fusca- eller rufibarbis-samhälle, fördrif-
ver dess arbetare och hemför de besegrades puppor för att
utkläckas inom deras eget samhälle. HvuBER beskrifver mycket
noga deras tillvägagående vid ett dylikt företag ?). Han såg
en liten trupp sangutnea-arbetare närma sig ett 20 steg från
deras eget bo befintligt fusca-samhälle. Kring ingången till
det fiendtliga boet spredo de sig och intogo en afvaktande
hållning. De belägrade, som märkte faran, gjorde ett utfall
och bortsläpade fere fiender; men sanguinea höll sig ännu
stilla och tycktes afbida förstärkning. Nya sanguinea-arbe-
tare anlände ständigt, och i förlitande på sina krafter ryckte
den belägrande armén något närmare. Dess mod tycktes
!) Anmärkningsvärd är i detta fall NYLANDERS iakttagelse beträffande
denna arts förekomst i norra Österbotten. Han säger derom: >For-
mica dominula haud rare, numquam vero hic operarias auxiliarias spe-
ciei alius sibi adjungens visar. (Add. alter. adn. in Mongr. Form.
Boreal., pag. 26).
Enligt Smith skulle i England slafhållande sanguinea-samhällen
vara sällsyntare än i södern, ett påstående som förefaller FOREL
tvifvelaktigt (Les Fourmis de la Swisse, sid. 359).
FOREL omnämner följande fall-af »abnorma> blandade samhällen iakt-
tagna i Schweiz:
2 samhällen af exsecta och fusca, 2 af exsecto-pressilabris och
fusca, 1 af pratensis och fusca, 1 af truncicola och fusca samt 1 af
Bothriomyrmex meridionalis och Tapinoma erraticum.
(Les Fourmis de la Swisse, sid. 371).
3) Recherches sur les moeurs des Fourmis indigénes, sid. 251.
2
nd
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 213
dock aftaga i samma mån som den nalkades fienden. Bud
afgingo till hemmet med den påföljd, att en ny skara arbe-
tare genast ryckte ut till sina kamraters bistånd. Emellertid
dröjde sanguinea ännu att inleda striden. De på försvar be-
redda belägrade intogo en yta af två fot kring sitt bo. Så
småningom började man här och der komma i »handgemäng»>,
och det var oföränderligen de belägrade som dervid började
fiendtligheterna. Oaktadt antalet af fusca-arbetare var ansen-
ligt, började dessa dock redan tänka på flykt och uppburo,
innan striden fullständigt uppblossat, sina puppor ur boets
inre. Dessa lades i högar vid ingången, på motsatta sidan
till den, hvarifrån fienden ankommit.
Honorna grepo till flykten åt samma håll. Emellertid
fann den belägrande hären sig tillräckligt stark för att våga
ett anfall. Den störtade sig från alla sidor öfver boets för-
svarare, som efter ett häftigt motstånd grepo till flykten,
medförande de vid boets ingång samlade pupporna. Sangutnea
förföljde de flyende och sökte frånrycka dem deras bördor.
Några modigare fusca-arbetare begåfvo sig, trotsande faran,
midt ibland fienderna ner i boets inre för att i hast rädda
ännu några larver undan plundrarne. Sangutnea inträngde
derefter 1 det öfvergifna boet och började derifrån bortbära
de qvarlemnade larverna och pupporna till sitt eget bo.
Detta är hufvuddragen af HuBErs utförliga beskrifning,
och hans iakttagelser ha sedermera af flere författare be-
kräftats.
Sjelf har jag blott en enda gång fått bevitna ett dylikt
plundringståg och tyvärr blott tragediens sista akt. Det var
vaddaSt. kör på Öland som jag på e. m. l5:de Juli iakttog
en hop sanguinea-arbetare, sysselsatta med att utplundra ett
i sanden gräfdt rufibarbis-bo. Boets invånare hade tagit till
flykten, och några kring ingångarne strödda rufibarbis-lik vit-
nade att de ej gifvit sig utan strid. Nya sanguinea-arbetare
utkommo ständigt från rufibarbis-boets inre med puppor
mellan käkarne och tågade i rak linie till sitt eget omkring
30 steg derifrån, vid foten af en tall belägna bo. Endast få
larver såg jag bäras. Tvänne alldeles nykläckta och ännu
hvitgula rufibarbis-arbetare irrade med den för nykläckta my-
ror egendomliga stapplande gången kring ingångarne till sitt
sköflade hem, midt ibland fienderna, utan att dessa gjorde
dem något för när. Sangutnea-samhället var mycket litet och
214 GG. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
hade förut inga slafvar. Detta var den enda gång jag på
Öland sett rufibarbis användas till slaftjenst. Eljes användes
dertill uteslutande fusca, hvilket är så mycket anmärknings-
värdare som tillgången på rufibarbis här är synnerligen riklig
just på de torra och sterila lokaler, der sanguinea föredrager
att vistas. På Gottland träffade jag också blott i ett enda
fall rufibarbis-slafvar. På fastlandet har jag aldrig funnit så-
dana.
I de fall, då jag sjelf beredt sanguinea tillfälle att ut-
plundra fusca-bon, öfverensstämma mina iakttagelser temligen
med HuBzeErs ofvannämnda. Så t. ex. lade jag 22:dra Juni
denna sommar på ungefär 1 fots afstånd från ett sangutinea-
samhälle ett nyss uppgräfdt fusca-bo, innehållande, förutom
arbetare, talrika larver och puppor. I början gick ingen
sanguinea-arbetare åt detta håll, hvarför jag fångade en och
släppte honom till fusca. Här kröp han en stund lifligt om-
kring på jordhögen, tydligen sökande. Vid hvarje möte med
en fusca-arbetare visade han stor förskräckelse och skyndade
undan. Inom kort hade han funnit en fusca-larv och begaf
sig dermed genast hem. Efter omkring 1 minuts dröjsmål
nere i boet kom han åter upp och begaf sig hastigt bortåt
fusca-lägret, hvilket han efter en stunds sökande 1 zick-zack
uppnådde. Då han äfven denna gång hemburit en fusca-larv
och återvände för att hemta flere, åtföljdes han ett stycke
på vägen af några andra arbetare, hvilka emellertid gingo
betydligt långsammare och fingo söka mycket längre innan
de funno målet. Sedan äfven dessa återkommit hem be-
lastade med byte, ökades antalet af sanguinea-arbetare allt mer,
och !/, timme efter upptäckten vimlade såväl vägen mellan
de båda samhällena som den jordhög, hvilken inslöt fusca-
samhället, af sanguinea-arbetare. Då stridigheter föreföllo,
var fusca alltid den angripande. Många fusca-arbetare sökte
med larver eller puppor mellan käkarne fly åt den från san-
guinea-boet vända sidan, men de eftersattes genast och från-
rycktes sina bördor af sangutnea-arbetarne, som, för att upp
fånga flyktingar, strax i början i ganska stort antal spridt sig
på denna sida, der de sökande ströfvade omkring. Det var
ganska tydligt att sanguinea af erfarenhet visste det fusca
skulle söka fly just åt detta håll, ty bredvid de öfriga sidorna
af jordhögen sågos inga myror. Från sanguinea-boet utkommo
åtskilliga af samhällets egna fusca-slafvar och tycktes mycket
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 215
intresserade af hvad som försiggick. De sågos dock ej gå
att hemta något byte, men hjelpte stundom till att miss-
handla några fångar af deras egen art, hvilka hemsläpats af
sanguinea. |
Anmärkas bör att aldrig några utvecklade myror bort-
röfvas till slaftjenst utan blott för att användas till föda. De
skulle aldrig kunna vänja sig vid de nya förhållandena och
skulle aldrig aflägga sitt fiendtliga sinnelag. De myror åter,
som utkläckas ur de röfvade pupporna, och hvilkas hela upp-
fostran försiggår i det främmande' boet, lämpa sig fullkom-
ligt efter de omgifvande förhållandena. De förrätta bygg-
nadsarbeten, mata och vårda sina herrars larver, undanskaffa
dem i händelse af fara samt deltaga i samhällets försvar då
det angripes, kortligen: de handla på alldeles samma sätt som
de skulle ha gjort i sitt eget bo. Deremot antaga de inga
af sina herrars vanor. De medfölja aldrig på plundrings-
tågen, och i byggnadsfrågor fasthålla de envist vid sina med-
födda, för arten egendomliga åsigter, hvarpå jag längre ned
skall lemna ett slående exempel. De ärfda vanorna äro här
alltför inrotade för att kunna förändras af nya förhållanden
som blott inverka på enda generation”).
Såsom förut är nämndt, anträffar man stundom slaflösa
sanguinea-samhällen. Frågan hvarför sanguinea 1 vissa, för
att ej säga de flesta, fall uppfostrar slafvar, ehuru hon tycks
kunna hjelpa sig dem förutan, ligger då nära tillhands. För
att besvara denna fråga måste man söka utforska hvilken
roll .slafvarne spela i det blandade samhället, något hvarom
författarne lemna motsägande uppgifter. Enligt HUBER”)
skulle slafvarnes hufvudsakliga sysselsättning vara att upp-
söka bladlöss samt att öppna och sluta boets ingångar. DAR-
WIN säger sig”) blott en enda gång ha sett några få slafvar
åtfölja sanguinea för att besöka bladlössen. HEljes hade han
aldrig sett slafvarne gå hvarken ut eller in i boet, en iakt-
tagelse som han dessutom bekräftar med SMITHS auktoritet.
Han anser slafvarnes hufvudsakliga sysselsättning vara att
mata och vårda larverna samt har iakttagit, att sanguinea vid
sina flyttningar bär sina slafvar.
!) FOREL påpekar (Études myrm. en 1884, sid. 8) att fusca-slafvar i
Polyergus-samhällen förhålla sig fiendtligt mot sina egna fria systrar
i det samhälle, från hvilket de bortröfvats.
2) Recherches sur les moeurs des Fourmis indigénes. sid. 249.
3) Arternas uppkomst, sid. 195.
216 <G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
ForEL tror sig ha iakttagit”), att i de slaflösa sanguinea-
samhällena de smärre arbetarne voro ovanligt talrikt repre-
senterade, ett faktum, hvartill han fogar reflexionen att det
lemnar föga förklaring, enär smärre sangutnea-arbetare träffas
i alla samhällen och äfven i de slafhållande.
Jag har ofta iakttagit slafvarnes förhållande såväl i fria
som i fångna samhällen. I likhet med ForzeL har jag funnit,
att inom de slaflösa sanguinea-samhällena de mindre arbetarne
träffas i betydligt större antal än inom de slafhållande. Detta
är så i ögonen fallande, att jag blott i ett enda fall funnit
nödigt att genom beräkning öfvertyga mig derom. Det
samhälle, i hvilket denna beräkning verkstäldes, utmärkte sig
genom det stora antalet 3-2 och var mycket litet. Jag med-
gifver derför, att det öfvervägande antalet små arbetare i sam-
band med bristen på slafvar här ej kan tillmätas någon större
betydelse, ty, såsom jag förut nämnt, äro i alla smärre sam-
hällen de små arbetarnes antal relativt större. Vid infångan-
det undkommo sannolikt högst 20 individer; de återstående
voro 153.
Honornas antal var 9= 6 proc.
7-Q:nas > OL=A0M
Arbetarnes « $r009 040
Af de senare voro 68 (nära 82 proc.) små arbetare; de
återstående voro medelstora; inga stora arbetare funnos. I
ett annat af 500 individer bestående slafhållande sangutnea-
samhälle, med något så när de vanliga proportionerna mellan
de olika individernas antal, fann jag
FA TAS DR OCARINA 2=1 0 PrOCcs
SO TARGA SS IREGA EET = NRA
medelstora Gc .vcc AUT=1 08
5142 [0 FR RENA NT SOR0 a! LEA SM 100=20 »
SPN RS AISA RT. SV= MN »
SVE 0,4 2
Å andra sidan har jag iakttagit, att i de samhällen, der
slafvarnes antal är stort, de små arbetarne deremot äro få-
taligt representerade.
Några sifferuppgifter, som jag i detta hänseende för-
skaffat mig, torde förtjena att anföras.
fusca-slafvar
1) Les Fourmis de la Swisse, sid. 359.
BISÅNG TILL KK. SV. VET-AKAD; HAND. BAND TI. NO: 18; 9217
I ett af 1,300 individer bestående sanguinea-samhälle, som
infångades 22:dra Juni, funnos:
Störa ATVEIALE ooo ooo doo JO NIPLOCS
medelstora arbetare = SVEK
Små ArDEtAle so DUK
Fusca-slafvar SADN==0900>
I ett annat samhälle, af hvilket ett antal af 327 individer
infångats, stälde sig förhållandena på följande sätt:
SOLA KATNPELITe gu th gen sot 137 =42 proc.
medelstora arbetare = (= 200 3
SPA KING TANE. «ch Leg oocske 4= Tid
PFusca-slafvar WES
Med dessa fakta för ögonen ligger antagandet nära till
hands att slafvar anskaffas för att afhjelpa bristen på små
arbetare, med hvilkas åligganden slafvarnes då sannolikt
skulle ha en viss likhet. Ett visst stöd för denna förmodan
i den skenbart obetydliga omständigheten att vid flyttningen
af ett sanguinea-samhälle, såsom DARWIN iakttagit, slafvarne
bäras af sina herrar. Detta-förfaringssätt har jag inom slaf-
lösa Formica-samhällen af flere arter sett tillämpas på sam-
hällenas egna smärre arketare. Bärarne äro härvid stora
arbetare. Det var derför för mig af synnerligt intresse
att få bevitna fyttningen af ett slafhållande sangutinea-
samhälle. Denna utgick från det under en sten befintliga
gamla boet till ett omkring 1 meter derifrån i marken
gräfdt hål. Den försiggick i början utan någon större lif-
lighet, men fortsattes lifligare sedan stenen undanlyftats och
första förskräckelsen häröfver lagt sig. Bärarne rusade om-
kring, grepo hastigt och bortburo sina kamrater till det
nya boet utan att någon »uppgörelse» förut tycktes ega
rum. De flesta burna myrorna voro små eller medelstora
sangutnea-arbetare samt fusca-slafvar. Bärarne voro deremot
1 de flesta: fall större "arbetare. I ett enda fall såg jag
en slaf bära en af sina herrar, en medelstor sanguinea-arbe-
tare, men blott tvärs öfver fördjupningen efter stenen, från
en ingång till en annan. Ingen af slafvarne iakttogs gå för
sig sjelf på flyttningsvägen, hvilket ej heller var fallet med
de små arbetarne. Åfven larver och puppor buros. Liknande
iakttagelser gjorde jag sedermera vid flyttningen af ännu ett
slafhållande sangutnea-sam hälle.
218 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Vid flyttningen af ett slaflöst sangutnea-samhälle såg jag
en mängd nykläckta, ännu hvitgula större och mindre arbe-
tare bäras; de äldre arbetare, som buros, voro deremot nästan
samtliga små.
I de talrika slafhållande sanguinea-samhällen, på hvilka
jag länge och noggrant aktgifvit i det fria, har jag blott
ytterst sällan sett slafvar visa sig utanför ingångarne, äfven
i de fall då slafvar befunnos förekomma i betydligt antal i
boets inre. I de få fall, då de under vanliga förhållanden
kommo ut, var det blott för att strax åter försvinna genom
någon annan ingång. Jag har aldrig sett dem aflägsna sig
från boet. Deras åligganden måste sålunda vara inomhus
förefallande göromål. lugn uppgifver visserligen att deras
förnämsta åliggande är avt syssla med bladlössen; men det
torde förhålla sig annorlunda under nordligare breddgrader.
Såsom ofvan omnämnts, har DARWIN aldrig sett slafvarne visa
sig utanför boets ingångar. Blott i ett enda fall såg han
några af dem åtfölja sina herrar vid bladlusbesöken. Jag
har aldrig sett hvarken sanguinea eller dess slafvar syssla
med bladlöss och kan derför ej utlåta mig i denna fråga.
Det försök, jag gjort för att få tillfälle att i denna sak bilda
mig något omdöme, gaf intet upplysande resultat. På ett
stånd af Chenopodium album fann jag talrika små svarta blad-
löss, hvilka besöktes och »miölkades» af fusca-arbetare från
ett närbeläget bo. Detta stånd uppgräfdes och planterades i
en med jord fyld glasburk, hvilken medels en pappersbrygga
sattes i förbindelse med en annan glasburk, som beboddes
af ett slafhållande sanguinea-samhälle. Snart nog upptäcktes
det nya området af sanguinea-arbetarne, som talrikt vandrade
dit öfver och äfven gingo uppför Chenopodium-ståndet. Här-
ifrån fördrefvo de inom kort de ännu qvarsittande af blad-
lössens rättmätige egare, men togo deremot alls ingen notis
om bladlössen sjelfva. Åfven slafvar tycktes af åter-
vändande sanguinea-arbetare fått underrättelse om boets ut-
vidgade gränser, ty, fastän de ej plägade visa sig uppe, kommo
nu några upp och vandrade efter någon stunds sökande öfver
pappersbryggan till den med jord fylda burken, der de ge-
nast med mycken ifver började gräfva, ett nöje som de förut
länge nödgats umbära, enär dias bostad utgjordes af en med
nästan uteslutande stackmaterial fyld burk. Åfven slafvarne
bestego emellertid Chenopodium-ståndet, der de snart träffade
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND: 11. N:o 18. 219 '
på bladlössen, vid hvilka de likväl, lika litet som sangutnea-
arbetarne, tycktes fästa något afseende. Detta samhälle hade
infångats på en torr och steril backe, der inga bladlöss
funnos att tillgå, hvadan äfven, såsom det tycktes, använd-
ningen af sådana torde ha legat utom dessa myrors erfaren-
het. I den tanke att myrorna efter några dagar, sedan de
vant sig vid de nya förhållandena, skulle visa sig uppskatta
bladlössen, lät jag dessa tillsvidare stå qvar. De ignorerades
dock fortfarande, oaktadt de, såsom förut nämndes, tillhörde
en af fusca kultiverad art.
Vid upplyftandet af stenar, som betäckt sanguinea-bon,
har jag ofta funnit att under den sten, som bildat taket öfver
boets hufvudparti, sangutnea-arbetare funnits i öfvervägande
antal, då deremot under en strax bredvid belägen sten, fusca-
slafvarne varit ojemförligt öfvervägande, blandade med blott
några enstaka sangutnea-arbetare. Det föll mig vid alla dessa
tillfällen i ögonen, att de under den senare stenen befintliga
gångarne sågo nygräfda ut, hvarför jag misstänkte att slaf-
varne här sysslade med mineringsarbeten för boets utvidgning.
Detta skulle då möjligen kunna vara ett af slafvarnes huf-
vudåligganden. Ett betydelsefullt faktum är härvidlag, att
till slaftjenst användas uteslutande arter som äro kända så-
som skickliga gräfvare. Sangutnea vexlar ofta bostad, och
vid anordningen af de nya boen är det naturligtvis för henne
en fördel att kunna förfoga öfver raska och energiska gräf-
vare. En omständighet, som ytterligare bestyrker denna för-
modan, iakttog jag i ett slafhållande exsecta-samhälle. Af
denna i regeln ej slafhållande art anträffade jag 16 Juni
på Öland ett litet samhälle, som uppfört en obetydlig
stack ofvanpå en temligen stor tufva. Vid undanrödjandet
af stackmaterialet fann jag åtskilliga puppor samt till min
förvåning äfven en fusca-arbetare, som hjelpte stackens herrar
att undanskaffa pupporna. Detta fynd föranledde mig att
söka vidare. Gångarne under stacken sträckte sig djupt ned
i tufvan, och ju djupare jag gräfde, desto flera puppor och
larver samt äfven fusca-arbetare anträffades. Såväl exsecta
som fusca hade mycken brådska med att bringa larver och
puppor i säkerhet; fusca var dock den som verksammast del-
tog i detta arbete. Då jag efter tvänne dagar åter besökte
samma plats, befunnos restaurationsarbetena å den rampone-
rade stacken vara i full gång. JFEzxsecta var sysselsatt med
220 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
att hopsläpa stackmaterial, ett arbete hvari jag ej såg någon
af slafvarne deltaga. Dessa voro deremot sysselsatta med
gräfning och sågos tid efter annan komma ut ur de påbör-
jade gångarnes mynningar med bördor af mullkorn. Hela
samhället infångades och inspärrades i en glasburk, hvarvid
larver, puppor, ägg samt jord och stackmaterial från deras
förra bostad inlades. Slafvarne voro de första som hemtade
sig från förskräckelsen öfver en så oerhörd tilldragelse, ity
att de snart grepo sig an med att gräfva gångar och hop-
samla de kringspridda larverna och pupporna. Sedermera
började exsecta släpa på stackmaterial, ehuru någon stack-
byggnad aldrig kom till stånd.
I ett fånget sanguinea-samhälle, der slafvarne represen-
terades i ett antal af 33 proc., anstälde jag åtskilliga beräk-
ningar för att utröna arbetsfördelningen mellan herrar och
slafvar. Detta samhälle utgjordes af 327 individer, hvaraf
137 stora arbetare, 77 medelstora samt 4 små arbetare. Slaf-
varnes antal var 109.
Samhället observerades under det arbetarne voro syssel-
satta med gräfningsarbeten, hvarvid de arbetandes antal af
de båda arterna antecknades. Resultaten af de vid olika
tillfällen utförda beräkningarne stälde sig på följande sätt:
1. Samhället iakttogs i 10 minuter, hvarunder ur de tvänne
gångar, på hvilka uppmärksamheten riktades, 80 fusca-slaf-
var samt 27 sanguinea-arbetare uppkommo med bördor af
mullkorn. En märklig olikhet i beteendet var, här liksom i
de följande fallen, att slafvarne nedlade sina bördor strax
utanför hålans mynning, på blott en eller annan centimeters
afstånd, under det sanguinea-arbetarne med ytterst få undan-
tag buro sina bördor långt från ingångarne, hvarvid de upp-
staplade en jordhög vid glasburkens motsatta vägg. En slaf
märktes med en i cinnober doppad pensel och fortsatte, utan
att låta störa sig, arbetet. Under de 10 minuter som han
iakttogs, uppkom han 36 gånger med bördor, under det en
på samma sätt märkt sanguinea-arbetare samtidigt blott uppkom
17 gånger, således ej ens hälften så ofta som fusca-arbetaren.
2. Samhället iakttogs i 15 minuter, hvarunder slafvar
30 gånger sågos uppbära mullkorn, under det samtidigt san-
guinea-arbetare blott 18 gånger sågos bära dylika bördor.
3. Under det reparationsarbeten på de delvis igenrasade
gångarne pågingo, iakttogs samhället i 15 minuter, hvarunder
-”
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 221
slafvar 55 gånger sågos uppbära bördor, under det samtidigt
"sanguinea-arbetare blott 3 gånger sågos bära någonting, De
festa sanguinea-arbetare gingo deremot, såsom vanligt, sysslo-
lösa omkring och voro ofta de arbetande till hinder, i det
de spärrade hålornas ingångar och lekfullt höggo med sina
halföppnade mandibler i luften mot. slafvarne, då dessa ville
tränga sig ut och in.
Här, liksom jag iakttagit i många fall, hade de i de
tvänne närliggande ingångarne arbetande ingen försyn för
att nedsläppa sina bördor i hvarandras ingångar, hvarigenom
de sålunda delvis neutraliserade hvarandras arbete. Antag-
ligen skedde väl detta alldeles oafsigtligt, i det de ur den
ena ingången med bördor utkommande myrorna ansågo sig
böra utfylla denna håla, som de funno på ett par centimeters
afstånd, utan att reflektera öfver dess egenskap af annan in-
gång till boet.
4. Under en resa hade jorden i glasburken blifvit så
omskakad, att gångarne rasat igen. Initiativet till repara-
tionsarbetena togs af fusca. Under 10 minuter uppburos ur
hufvudingången bördor af fusca-slafvar 47 gånger, af sanguinea-
arbetare blott 4 gånger. Under de följande 10 minuterna
uppkommo mullbärande slafvar 68 gånger, sanguinea-arbetare
blott 3 gånger.
5. Vid ett annat tillfälle observerades en sanguinea-ar-
betare och en slaf, hvilka båda ensamma voro sysselsatta med
att reparera en igenrasad gång. Sanguinea-arbetaren bortbar
sina bördor längre och stannade ofta för att putsa sig, hvar-
för han uträttade betydligt mindre än slafven. Hålans myn-
ning var så trång, att endast en i sender der kunde intränga,
och då den ene återvände för att hemta en ny börda men
redan fann ingången spärrad af den andres bakkropp, gaf
han regelbundet sin otålighet tillkänna genom att med an-
tenner och hufvud gifva den sölande kamraten en påskyn-
dande kuff. En gång grep till och med sangutinea-arbetaren
i sin otålighet med käkarne tag i fusca-arbetarens abdomen,
drog ut honom och gick sjelf in i gången, under det slafven
måste vänta derutanför, till dess hans herre behagade åter
komma upp med sin börda. Under 7 minuter bar fusca .21
bördor, hvaremot sanguinea under samma tid blem bar 11 och
"derefter upphörde att arbeta.
222 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
6. Sedan vid ett tillfälle samhället under 8 dagars
tid bekommit blott vatten men ingen honung, inhäldes
några droppar sådan ofvanpå jordytan i glasburken. Den
märktes genast af en sanguinea-arbetare och en :fusca-slaf.
Sedan den senare ätit sig mätt, begaf han sig genast ner i
gångarne och återkom (båda hade blifvit märkta med cinno-
ber) efter 3 minuters förlopp, tätt åtföljd af tvänne andra
slafvar. Den märkta gick direkt till honungen, hvilken de
båda andra först efter SE minuts sökande funno. Sedan
dessa ätit sig mätta, gingo äfven de ned, och så småningom
uppkommo alltfler såväl slafvar som sangutnea-arbetare till
honungen. Så snart någon funnit denna, märktes han,
utan att deraf låta oroa sig, medels cinnoberpenseln. På
detta sätt kunde jag konstatera, att under de tvänne timmar,
som samhället denna gång oafbrutet observerades, uppkommo
till honungen 40 slafvar ett sammanlagdt antal gånger af 77.
Under samma tid besöktes honungen af 10 större och 10 mindre
sanguinea-arbetare tillsammans 37 gånger.
Af ofvan anförda siffror framgår sålunda, att, oaktadt
slafvarne utgjorde blott 33 procent af samtliga arbetarne,
dock ett mot sanguinea-arbetarnes flerdubbelt antal slafvar
sågs syssla med gräfningsarbeten. Vid jemförelse mellan en
ensam sanguinea-arbetare och en ensam slaf, hvilka båda
samtidigt sysslade med samma arbete, visade sig derjemte, att
slafven icke blott arbetade fortare utan derjemte med mera
uthållighet. I de tvänne fall, då jag anstält en dylik jem-
förelse, förrättade slafven på en viss tid i det närmaste dub-
belt så stort arbete som sangutnea-arbetaren. Åfven vid det
nämnda försöket med honungen lade slafvarne i dagen be-
tydligt mera energi än sanguinea-arbetarne, hvaraf det före-
faller sannolikt, att de äfven med mera ifver än sangutnea-
arbetarne skulle egna sig åt larvernas uppfödande. Af lätt
begripliga skäl har jag ej kunnat anställa några beräkningar
öfver arbetsfördelningen i detta fall. Att fusca-slafvarne
mata sina herrars larver såväl som äfven stundom dem sjelfva,
är dock lätt att konstatera. De biträda äfven med minst lika
mycken ifver vid larvernas och puppornas räddning samt
äfven vid samhällets försvar, om det hårdt ansättes.
Det vill af det ofvan anförda synas som om sanguinea
skulle visa en tendens att så småningom, i likhet med Poly-
ergus, öfverlåta de husliga bestyren åt slafvarne och sjelf
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 223
förnämligast sysselsätta sig med blott plundringståg mot slaf-
arterna.
Beträffande uppkomsten af nya sanguinea-samhällen så
förefaller det mig ytterst sannolikt, att de begynna såsom
enkla samhällen, i det en befruktad hona sjelf uppföder sin
första afkomma. I några mycket fåtaliga sanguinea-samhällen,
som jag anträffat, funnos inga slafvar, hvarför jag antager,
att dessa samhällen blifvit nyligen grundlagda på det ofvan
antydda sättet.
I det ofvannämnda fångna sanguinea-sam hället sågos slaf-
varne äfven biträda att fasthålla de vingade honorna, då dessa
ville flyga bort.
I samma samhälle iakttogs kokongernas öppnande, en
process som tog mycket både af tid och krafter i anspråk.
Både större och mindre sanguinea-arbetare samt fusca-slafvar
biträdde härvid. De myror, som sålunda bereddes för sitt
utträde i verlden, sletos af sina hjelpsamma kamrater i all
välmening åt alla håll, sedan först kokongen genom ett tvär-
snitt strax framom midten af ryggsidan blifvit öppnad och
puppan framdragen derur. Några arbetare sågos syssla med
att draga puppskinnet af benen, under det andra slickade de
redan blottade kroppsdelarne eller, för att underlätta skinnets
afdragning, fattade tag i hufvudet eller ryggsidan af thorax
och drogo af alla krafter i motsatt riktning mot de med be-
nen sysslande. De unga myror, som undergingo denna be-
frielseprocess, bidrogo äfven sjelfva genom böjningar och
vridningar af kroppen samt genom sprattlingar med sina re-
dan befriade ben. En såg jag redan på vanligt eätt putsa
sina antenner med frambenen, medan ännu puppskinnet drogs
af bakbenen såsom byxor. Då stundom några af de unga,
ännu gulhvita myrorna ville aflägna sig ur gångarne, fast-
höllos de vid benen af slafvarne eller af sanguinea-arbetarne.
Mc Coor anför en iakttagelse af en Mrs TrEAT, enligt
hvilken sanguinea icke blott skulle gräfva grafvar åt sina
döda utan äfven herrarne begrafvas i ordentliga rader sida
vid sida på långt afstånd från boet, under det slafvarnes lik
skulle kastas i en gemensam grop på mindre afstånd der-
ifrån.
Utan att vilja bestrida denna iakttagelses riktighet vill
jag blott nämna, att jag aldrig iakttagit någonting dylikt och
fruktar att under våra nordliga breddgrader sanguinea ännu
224 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
ej ernått en så hög grad af civilisation. I mina fångna san-
guinea-samhällen ha de döda utan att nedgräfvas blifvit lagda
utan någon ordning eller i en hög på jordytan, och jemlik-
hetsprincipen tycks här ha gjort större framsteg än i Amerika,
ity att det ej anses stridande mot etiketten att herrarnes och
slafvarnes lik ligga blandade om hvarandra. -Hos alla myr-
arter skönjer man en sträfvan att bortbära sina döda på
längre eller kortare afstånd från boet, sannolikt af sanitets-
hänsyn. Inspärrade myrsamhällen pläga lägga liken i en
hög så långt ifrån hufvudingången som möjligt, ett förhållande
som är nästan alldeles konstant. Platsen för denna hög är
dock ej att betrakta såsom begrafningsplats, ty myrorna lägga
der allt möjligt affall från sina måltider liksom de äfven der
placera tomma kokonger, hvadan det hela närmast torde
kunna betecknas såsom en afskrädeshög. Om tillfälle erbju-
der sig, kasta de liken utanför sitt fängelse. Ofta ser man
liken kringbäras i timtal, under det myrorna söka en öpp-
ning att aflägsna dem igenom. Men äfven i det fria har
jag iakttagit sanguinea bortbära liken af såväl sina likar som
slafvar och lägga dem på längre eller kortare afstånd från
boet utan att besvära sig med några öfverflödiga ceremonier.
Stundom, ehuru sällan, lär sanguinea samtidigt hålla både
fusca- och rufibarbis-slafvar, hvarvid sambället sålunda är bil-
dadt af individer tillhörande trenne arter, hvilka, eljes döds-
fiender, här lefva i godt förstånd med hvarandra.
II. Hufvudarten har talrika egna »arbetare», hvilka dock
till följd af sin egendomliga mandibelbildning äro ur
stånd att förrätta några byggnadsarbeten. De kunna
hvarken uppföda sina larver eller sjelfva utan slafvarnes
biträde upptaga föda. De bortröfva derför puppor af
F. fusca och rufibarbis för att låta de ur dem utkläckta
slafvarne förrätta alla arbeten, anskaffa föda samt mata
såväl sina herrar som deras larver.
Till denna grupp hör den sydeuropeiska Polyergus rufe-
scens, hvilken en gång af BoHEMAN anträffats på Öland och
under sistförflutna sommar af professor AURIVILLIUS på Skarpön
1 Stockholms skärgård.
Jag har blott en kortare tid haft tillfälle att iakttaga ett
på sistnämnda ställe infångadt samhälle af denna för öfrigt nog-
grant studerade art och anför derför i korthet efter HUBER och
ForeL hufvuddragen af dess egendomliga samhällsförhållanden.
BIHANG TILL K.: SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 225
Polyergus är bland myrorna aristokraten par excellence.
Hans arbetslösa lefnadssätt i förening med hans krigiska
vanor har ombildat hans käkar från den för arbetare karak-
täristiska breda, tandade formen till en skapnad, som gör
dem till fruktansvärda mordvapen på de härnadståg mot slaf-
arterna, som utgöra dessa myrors enda sysselsättning. På
hvad sätt Polyergus förstår att i striden draga fördel af sina
spetsiga mandibler har jag redan förut omnämnt. Slafarterna
känna så väl den fruktansvärda verkan af dessa vapen, att
blotta hotelsen att använda dem vanligen förmår en an-
gripare att släppa sitt tag. Polyergus tågar i sluten trupp ut
på sina röfvartåg. Han företager icke såsom sanguinea en
långvarig belägring af det till plundring utsedda samhället.
Hans taktik är öfverrumplingen. Utan tvekan störtar han
sig ned i det fiendtliga samhällets gångar och rycker till
sig dess puppor. I oordnad skara återvända plundrarne sedan
till sitt eget bo med det erhållna bytet, hvilket nedlägges
framför boets ingångar, hvarefter slafvarne nedbära det i
boets inre. Plundrarne återvända i flere repriser för att
hemta de återstående pupporna men möta nu vauligen häf-
tigare mostånd från de på deras mottagande beredda fien-
derna. Polyergus är för sin existens fullkomligt beroende
af sina slafvar. Om sin egen afkomma bekymrar han sig
icke det ringaste utan öfverlemnar larvernas och puppornas
vård åt slafvarne. Sjelf förstår han icke att äta utan måste
matas af slafvarne, hvarför han, öfverlemnad åt sig sjelf, dör
af hunger midt uti öfverflöd på mat, såsom HuBER och FOREL
ha ådagalagt.
Boet, som gräfves i marken, är slafvarnes verk. Dessa
bestämma när boningsplatsen skall förändras och bära sina
herrar under flyttningen till det nya boet, i motsats till för-
hållandet hos sanguinea, som vid liknande tillfällen tvärtom
bär sina slafvar.
De arter, som af Polyergus användas till slaftjenst, äro
desamma som hos sanguinea, nemligen fusca och rufibarbis.
Fusca-slafvar förekommo i det af mig på Skarpö infångade
samhället. Talrika Polyergus-hanar fann jag der äfven men
deremot inga honor samt till min förvåning hvarken larver
eller puppor, ehuru jag gräfde djupt i flere bon. Sannolikt
voro de senare redan vid denna årstid (början af Oktober)
nedburna 1 sitt vinterläge.
mm
Än
226 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
De iakttagelser, som jag hittills anställt i mitt fångna
Polyergus-samhälle, äro få och förete inga nya resultat. Några
dagar efter inspärrningen hade fusca-slafvarne gräft gångar,
inuti hvilka Polyergus nästan ständigt vistades. Af en till-
fällighet blef glasburken omskakad så att gångarnes mynnin-
gar rasade igen och täpptes, hvarvid några Polyergus-arbetare
blefvo utestängda. Många af dessa sökte tränga in i de
igenrasade gångarne genom att med frambenen gräfva bort
den lösa mullen. De använde härvid aldrig sina mandibler
till att bortslita jordpartiklar men begagnade deremot hufvudet
såsom en kil, medels hvilken de lyckades tränga sig igenom.
Detta antyder att Polyergus-arbetarne ej äro så hjelplösa
varelser som det vanligen ansetts, ty de förstå tydligen i
viss mån att »arbeta», visserligen blott för att hjelpa sig ur
en ögonblicklig förlägenhet, hvarefter de återgå till sin förra
lätja, men dock tillräckligt för att ådagalägga det förmågan
ej fattas dem. FOoRrEL gör äfven (Les Fourmis de la Suisse,
sid. 307) en antydan, som tyckes åsyfta något dylikt.
15:de Oktober isolerade jag 10 stycken Polyergus-arbe-
tare i ett glas, som till !/, var fyldt med jord. De började
efter ett par minuter att ifrigt gräfva, men syntes ej besitta
någon uthållighet, enär de snart upphörde för att börja på
ett annat ställe. De begagnade vid gräfningen hufvudsak-
ligen frambenen, men använde äfven hufvudet på det sätt
att de med sina slutna mandibler borrade i den lösa jorden
och derefter medels mandiblerna och hufvudets undre sida
liksom rakade åt sig de lossnade jordpartiklarne, som sedan
bortslungades med frambenen.
Dessa isolerade arbetare försågos med vatten och honung.
Af det förra drucko de ganska begärligt men smakade der-
emot aldrig på den senare. 22:dra Oktober återstodo af de
10 blott 3. De öfriga 7 hade dött af svält midt i öfverflödet
af föda. En fusca-slaf insläpptes nu, och med hans biträde
förblefvo de återstående Polyergus-arbetarne vid lif. I detta
fall blef sålunda resultatet detsamma som det af Huszer och
ForeL ernådda.
En Polyergus-arbetare isolerades ånyo 1:sta November
och försågs med vatten i en liten skål samt med honung.
Vatten drack han ganska ofta men visade ingen benägenhet
för honungen, Till min förvåning var han ännu den 17:de
November vid full vigör. Jag tror den sannolika förklarin-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 227
gen vara den, att han medels dricksvattnet upptagit de små
mikroskopiska organismer, som i massa befunnos ha utveck-
lats i det i skålen stillastående vattnet. Vid det förra för-
söket hade vatten dagligen placerats i form af droppar på
glasets väggar, hvarför detta vatten ej kunde hinna bli af
någon »närande» beskaffenhet. 17:de November tog jag bort
vattenskålen men lemnade fortfarande honungen qvar, hvar-
jemte jag dagligen fäste några vattendroppar på glasets vägg.
Detta tycktes dock ej tillräckligt att uppehålla hans lif, ty
22:dra November hade han dött.
1:sta December isolerades ånyo 7 Polyergus-arbetare och
försågos dagligen med ny honung och friskt vatten i form
af inhälda droppar. Redan 3 dagar derefter var en död, och
tvänne andra visade blott svaga lifstecken. Alla hade be-
gärligt druckit vatten men tycktes bli förskräckta då de rå-
kade vidröra honungen. På 4:de dagen hade ännu en dött,
och för att rädda de öfriga insläppte jag en slaf från deras
eget samhälle, hvarefter ännu (8:de Dec.) intet nytt dödsfall
inträffat. t
I mitt fångna Polyergus-samhälle har jag flere gånger
sett Polyergus-arbetarne af slafvarne hindras att gå upp, på
det sätt att de af de senare neddrogos vid benen, då de
ville aflägsna sig ur gångarne.
Beträffande uppkomsten af nya Polyergus-samhällen med-
delar FORrEL!) några iakttagelser, som synas antyda, att en
frivillig anslutning af slafartens arbetare till en isolerad och
befruktad Polyergus-hona ej vore otänkbar. Sjelf lyckades
han framkalla en sådan anslutning mellan en Polyergus-hona
och fusca-arbetare i ett fall samt mellan en dylik hona och
rufibarbis-arbetare i ett annat.
Å andra sidan har han iakttagit Polyergus-honor, som i
fångenskapen förstodo att såväl dricka vatten som äta, hvar-
för sålunda Polyergus-honorna tyckas vara mindre hjelplösa
än arbetarne af samma art: Det förefaller mig derför ej
otänkbart, att äfven nya Polyergus-samhällen skulle kunna
grundläggas af isolerade och befruktade honor, utan tillhjelp
af några slafvar. De af ForEL i fångenskap hållna honorna
visade visserligen ingen benägenhet att gräfva några hålor,
och det är möjligt, att de liksom arbetarne sakna den energi,
1) Les Fourmis de la Suisse, sid. 256.
228 G. ADLERZ. SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
som erfordras för ett planmässigt gräfningsarbete; men det
är heller ej otänkbart, att Polyergus-honorna skulle kunna
uppföda sin första afkomma i tillfälligt anträffade gömslen,
der de efter svärmningen sökt skydd.
[Jag anser mig böra i förbigående omnämna hvad man
har sig bekant om det sydeuropeiska slägtet Strongylognathus,
enär det i sina samhällsförhållanden i viss mån bildar en
öfvergång mellan Polyergus och det äfven hos oss förekom-
mande slägtet Anergates.
Slägtet Strongylognathus är representeradt af tvänne ar-
ter, S. Huberi och SS. testaceus, hvilka afvika något från hvar-
andra 1 sina lefnadsförhållanden. Bådas arbetare utmärka
sig genom en mandibelbildning liknande den hos Polyergus,
hvarigenom de äro urståndsatta att förrätta några arbeten.
Framför Polyergus ha de dock den fördelen att de kunna
äta utan biträde af slafvarne, men de låta det oaktadt van-
ligtvis mata sig af dessa senare. Till slafvar använda de
arbetarne af Tetramorium caespitum, hvaraf man alltid träffar
puppor i deras bo.
S. Huberi är en art som i sina lefnadsförhållanden myc-
ket likvar Polyergus. Liksom denne senare har han talrika
egna arbetare, hvilka företaga liknande röfvartåg till slaf-
artens bon för att bortröfva puppor. De använda dervid samma
taktik och genomborra på samma sätt som Polyergus sin fien-
des hjerna med sina spetsiga käkar.
S. testaceus är något mindre och af svagare kroppsbygg-
nad än förutnämnda art. Såväl arbetare som puppor af slaf-
arten, Tetramorium, träffas i dess bon, men man har aldrig
iakttagit S. testaceus företaga några röfvaretåg för att rekry-
tera sin slaftrupp. Denna art har så fåtaliga egna arbetare,
att det är svårt att upptäcka dem i hopen af slafvarne. Så-
väl denna omständighet som artens svaga kroppsbyggnad
gör det alldeles obegripligt på hvad sätt han förskaffar sig
slafvar, då han näppligen kanb gå tillväga med öppet våld
mot en så stark och stridbar myra som Tetramorium].
III. Hufvudarten saknar egna arbetare och använder i stället
i sin tjenst arbetare af Tetramorium caespitum, af hvil-
ken senare dock hvarken larver eller puppor träffas i
boet.
Den ende representanten för denna grupp är ÅAnergates
atratulus. Af denna i såväl morfologiskt som biologiskt hän-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 229
seende särdeles intressanta art, om hvilken dock blott spar-
samma underrättelser ännu föreligga, anträffade jag på Öland
fem samhällen. Innan jag meddelar de iakttagelser, jag der-
vid hade tillfälle att göra, vill jag i korthet sammanfatta de
meddelanden, som om denna sällsynta art lemnats af v. Ha-
GENS och FOorEL, de enda biologer, som hittills haft tillfälle
att studera densamma.
Anergutes atratulus upptäcktes 1852 vid Weilburg i Nassau
af Prof. SCHENK, som antog, att de i boet anträffade arbe-
tarne tillhörde samma art. MaAYrrR ådagalade sedermera, att
arbetarne tillhörde Tetramorium caespitum, och ansåg den af
SCHENK beskrifna, egendomligt bildade och vinglöse hanen
såsom en ännu ' outvecklad individ (puppa?)
Anergates återfanns sedermera 1865 vid Cleve af v. Ha-
GENS, som i två år noggrant iakttog ett samhälle”). Han
fann ej heller några arbetare tillhörande denna art utan en-
dast Tetramortum-arbetare, men aldrig några Tetramorium-
puppor. Beträffande hanen ådagalade han, att den af SCcHENK
beskrifna hanformen är den verklige, utvecklade hanen, ehuru
han fann honom vara ytterst styfmoderligt utrustad, vinglög
och nästan ur stånd att gå. Kopulationen iakttog han inuti
boet. I Juli anträffade han befruktade honor med ofantligt
uppsväld abdomen, hvilka till följd deraf voro ur stånd att
sjelfva gå och måste transporteras af slafvarne. De vingade
honorna såg han 12:te Augusti flyga bort från boet. Han
förmodar, att Anergates-honorna praktisera sig in i ett van-
ligt Tetramorium-samhälle och der upptagas af arbetarne,
samt omnämner, att Prof. ScHENK anträffat en ensam, befruk-
tad hona, omgifven af talrika Tetramorium-arbetare.
FOREL, som i Schweiz anträffat trenne samhällen af denna
art”), af hvilka han observerat ett i fångenskap, bekräftar
de flesta iakttagelser som blifvit gjorda af v. HAGENS. Lik-
som denne kunde han ej heller upptäcka några Tetramorium-
puppor bland det stora antal han- och hon-puppor af Aner-
gates, som anträffades. Beträffande larverna säger han sig ej
kunna afgöra, huruvida de tillhörde Anergates eller Tetra-
morium. Han fann ej hanarne fullt så dåligt utrustade som
SCHENK och v. HAGENS påstått, enär de mycket väl kunde
1) Ueber Ameisen mit gemischten Colonien (Berl. Ent. Zeitschr. 1867,
sid. 106).
2) Les Fourmis de la Swisse, sid 342.
230 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
gå, om också långsamt; isynnerhet var deras styfva och ned-
åtkrökta abdomen dem hinderlig. Han liknar deras rörelser
vid bladlössens. I det fångna samhället såg han Tetramorium-
arbetarne gräfva talrika gångar och visa mycken uppmärk-
samhet mot den befruktade honan, hvilken de inburo i den
beqvämaste och rymligaste hålan. Som såväl hanar som ho-
nor af Ånergates voro ur stånd att sjelfva äta, måste de ma-
tas af Tetramorium-arbetarne. Liksom vy. HAGENS iakttog
han en gång kopulationen i boet samt såg att honorna ofta
mycket snart förlorade sina vingar.
De iakttagelser, som jag sjelf varit i tillfälle att göra,
tjena till större delen blott till att j v. HAGENS' och
FOorELsS uppgifter.
10:de Juli anträffade jag 1 närheten af St. Rör på Ölands
vestra kust ett samhälle af Anergates atratulus. Samhället
utgjordes af talrika hanar och honor af Anergates samt Te-
tramorium-arbetare. Åtskilliga puppor samt några larver
funnos, hvilka alla tillhörde ARErbat Lika litet som v. Ha-
GENS och FORrREL kunde jag trots allt sökande upptäcka någon
larv eller puppa af Tetramoriwm. Många Anergates-individer
voro stadda i parning inuti boet, och i öfverensstämmelse
med Vv. HaAGENs' uppgifter tycktes de dervid vara ovanligt
fast förenade; föreningen upphörde icke ens sedan de blifvit
inlagda i sprit, ett förhållande, som man antagligen kan till-
skrifva hanens starkt utvecklade genitalbeväpning. Honorna
voro mycket talrikare än hanarne och alla voro bevingade.
De besynnerlige hanarne tycktes vara föremål för större om-
sorg från Tetramorium-arbetarnes sida än honorna. Vid boets
öppnande buros de jemte larver och puppor ned i gångarne,
hvarvid bäraren fattade sim börda på de mest olika sätt.
Ofta buros hanarne vid sina stora och framåtriktade kopula-
tionsorgan. Honorna buros deremot sällan. Större delen af
samhället infångades och inspärrades i en glasburk, på hvars
botten ett lager af fuktig jord blifvit lagdt. Tetramorium-
arbetarne började genast gräfva gångar samt bära larver och
puppor till skyddade ställen. Parningen fortsattas flere da-
gar, och jag såg en gång en hane, som — mirabile dictu
— parade sig med en honpuppa. Puppan var brun och
nästan fullgången. Hanen afstod ej från sitt egendomliga till-
tag, oaktadt den ifrågavarande puppan under tiden flere
gånger kringbars af Tetramorium-arbetare. Honorna flögo
1
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 231
stundom hit och dit inuti glasburken, men efter få dagars
förlopp hade de festa aflagt sina vingar och kröpo derefter
omkring mycket lifligare och mera obehindradt än förut.
Jag såg blott en enda gång några honor slickas och putsas
af arbetarne, hvilka eljes alltid visade sig fullkomligt likgil-
tiga mot dem. Hanarne voro deremot ständigt föremål för
de mest enträgna omsorger från arbetarnes sida. Hvarenda
mötande stannade vanligtvis för att ifrigt slicka dem?). Un-
der det denna putsningsprocess pågick, lågo hanarne ofta
kullslagna, på ryggen, med utsträckta ben och till utseendet
döda. Samma beteende iakttog jag hos några honor, som,
under det de gingo i vägen vid arbetet i gångarne, erhållit
omilda knuffar af några förbigående arbetare. Hanarne gre-
pos ofta, då de kommit upp. och nedburos i gångarne, hvar-
vid de dock ofta gjorde energiskt motstånd och hakade sig
med benen så fast vid omgifvande föremål, att arbetarnes
ansträngningar voro förgäfves. Öfverlemnade åt sig sjelfva,
gingo de långsamt omkring med en staplande, om blad-
lössen erinrande gång. Förnämsta hindret för deras fort-
komst tycktes vara, såsom redan ForEL anmärkt, deras styfva
nedåtkrökta abdomen men isynnerhet de framåtriktade kopu-
lationsorganen, som hakade fast vid alla ojemnheter. Såväl
hanar som honor kröpo ofta öfver det smälta socker, som
blifvit insatt, utan att äta deraf. Tetramorium-arbetarne läto
sig deremot väl smaka och sågos äfven mata larverna, men
jag såg ingen fullbildad Anergates matas under hela den
månad, jag hade tillfälle att iakttaga detta samhälle.
Under mina tätt upprepade resor decimerades detta sam-
hälle alltmer. För hvarje gång befunnos talrika Anergates-
individer ha blifvit qväfda i de igenrasade gångarne. De
döda samlades af Tetramorium-arbetarne i en hög uppe på
grästorfven.
l1l:te Juli anträffades under en sten på en sandmark,
likaledes i närheten af St. Rör, ett annat Anergates-samhälle.
Honorna voro äfven här betydligt talrikare än hanarne. Inga
Tetramorium-puppor anträffades. I närheten, blott omkring
30 cm. från boet, fans under en sten ett vanligt Tetramorium-
samhälle med honor, hanar, puppor och larver; men någon
1 Då jag såg detta arbetarnes beteende, kom jag ovilkorligen att
tänka på de myrmecopbhiler som afsöndra ett för myrorna angenämt
sekret, som af dessa uppslickas.
232 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
kommunikation med Anergates-samhället kunde jag trots sorg-
fällig undersökning ej upptäcka. Några Ånergates-honor, som
släpptes till ett främmande Tetramorium-sam hälle, väckte der
ingen uppmärksamhet utan kröpo omkring midt i vimlet af
de främmande arbetarne utan att ofredas. Blott i enda fall
såg jag en Tetramorium-arbetare i första hettan gripa tag i
en af Anergates-honorna, men han släppte genast åter sitt
tag. Honorna kröpo slutligen nedi gångarne, utan att någon
hindrade dem. Samma försök upprepades med ungefär lika
resultat i flere fria Tetramorium-samhällen.
1l4:de Juli anträffades på Öland i närheten af Glömminge
trenne nära hvarandra belägna Anergates-bon under stenar
på en grusås. I alla voro de vingade honorna mycket tal-
rika; några sågos flyga sin väg, då stenarne undanlyftades;
de flögo dock blott mycket korta sträckor. Några vinglösa
honor träffades äfven, men ingen med uppsväld abdomen.
Hanarne voro fåtaliga, äfvensom han-pupporna. Honpuppor
samt larver voro deremot mycket talrika. Ingen enda Tetra-
morium-puppa anträffades, ehuru arbetarne voro talrika. Bland
de till flere hundra uppgående larverna fans heller ingen
enda Tetramorium-larv, hvilket jag hade tillfälle att kontrol-
lera, sedan jag lärt känna skilnaden meilan Anergates- och
Tetramorium-larver.
Flere honor släpptes till fria Tetramorium-samhällen, som
hade egna larver och puppor samt honor. De beskådades
der med nyfikenhet och rycktes stundom i vingarne men
misshandlades ej för öfrigt. De flesta kröpo ned i gångarne.
Från två af dessa Anergates-samhällen infångades en mängd
hanar och honor och släpptes jemte larver och puppor
till mitt förut i fångenskap hållna samhälle. De nya
larverna och pupporna inburos genast af Tetramorium-arbe-
tarne i gångarne, dit de främmande hanarne och honorna
sjelfva förfogade sig. Åfven här rycktes några af de nya
honorna i början i vingarne, men äfven denna lindriga miss-
handel upphörde snart.
Det föga, man hittills känner om Anergates-samhället, ger
knappast någon säker antydan om ett sådant samhälles upp-
komst. FOorEL invänder med rätta mot den af v. HAGENS
uttalade åsigten, att ett Tetramorium-samhälle, som förut
hade sina egna honor, väl knappast skulle vilja utbyta dem
mot honor af en annan art; åtminstone skulle de, ifall de
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDEL. BAND 11. N:0 18. 233
upptoge de främmande, jemte dem äfven bibehålla sina egna.
LuBBocK antager!) Anergates-samhällets uppkomst på det
sätt att en hane och en hona af Ånergates intränga i ett Te-
tramorium-bo och antingen med våld eller medels gift döda
dess hona, hvarefter, såsom han menar, det numera af ute-
slutande AÅnergates-individer och Tetramorium-arbetare be-
stående samhället kunde existera i många år, då, såsom han
ådagalagt, myror kunna uppnå en ganska respektabel ålder
och arbetare-skaran sålunda på länge ej behöfde rekryteras.
Mot denna åsigt vill jag för det första anmärka att det
är ett fullkomligt öfverflödigt antagande att en hane skulle
åtfölja den i ett Tetramorium-samhälle inträngande honan,
då denna måste antagas ha blifvit befruktad redan innan hon
lemnade sin födelseort. Antagandet innebär dessutom en
orimlighet, ty Anergates-hanen är ej i stånd att lemna boet.
För det andra är det otänkbart, såsom redan FOoRrREL anmärkt,
att en så liten och svag varelse som Anergates-honan skulle
kunna gå tillväga med öppet våld mot en så stor och robust
myra som Tetramortium-honan. Då hon dessutom saknar
gadd och aldrig ses använda sina svaga mandibler till vare
sig angrepp eller försvar, förfaller frågan om gift af sig
sjelf. Slutligen borde, ifall LUBBOCKS antagande vore riktigt,
åtminstone i början af ett dylikt samhälles uppkomst såväl
larver som puppor af Tetramorium anträffas i boet, hvilket,
såsom förut nämnts, dock aldrig varit fallet.
Någon annan förklaring synes sålunda ej vara möjlig än
den, att de befruktade Anergates-honor, som påträffas af från
sitt bo aflägsnade Tetramorium-arbetare, af dessa upptagas
och vårdas och sålunda grundlägga ett samhälle, i hvilket
larver och puppor uteslutande tillhöra ÅAnergates. Jag med-
gifver, att det möter stora svårigheter att i sådant fall för-
klara tillvaron af ett större antal Tetramorium-arbetare ; men
å ena sidan träffar man af de mest olika myrarter stundom
mindre samhällen, som tyckas utgöras uteslutande af arbe-
tare, 1 hvilkas bo man hvarken träffar larver eller puppor
(dessa tillhöra sannolikt något större, 1 närheten boende sam-
hälle, från hvilket de blott för tillfället äro skilda); å andra
sidan vore en frivillig anslutning genom utflyttning från det
bo, de upptagande arbetarne tillhörde, ej alideles otänkbar;
Ants, Bees and Wasps, sid. 87.
234 JG ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
i detta senare fall måste emellertid all kommunikation med
modersamhället ha afbrutits strax efter utflyttningen, ty, trots
noggranna undersökningar, kunde jag ej finna någon kom-
munikation mellan Anergates-boen och de Tetramortium-bon,
som alltid funnos i närheten. Det är antagligen en sådan
anslutning Vv. HAGENS åsyftar, då han söker förklara såväl
Anergates- som Strongylognathus-samhällena såsom delar af
Tetramorium-»nationer», hvilka i de närbelägna boen skulle
hysa uteslutande sina egna larver och puppor.
ForEL antyder möjligheten af en parthenogenetisk re-
produktion af Tetramorium-arbetarne inom Anergates-sam-
hället. I sådant fall skulle man ju dock der anträffa såväl
larver som puppor af Tetramorium, hvilket han dock sjelf
påvisat icke vara fallet. För öfrigt anser han sig genom
sina experiment ha ådagalagt, att ur de af arbetare lagda
och sålunda obefruktade äggen blott hanar utvecklas, ett re-
sultat till hvilket äfven LuBBOCK kommit.
Slutligen vill jag meddela några iakttagelser öfver To-
mognathus sublaevis, hvars föga kända och, såsom det tycks,
mycket egendomliga samhällsförhållanden göra det omöjligt
att inrangera honom i någon af de förutnämnda grupperna.
De få författare, som haft tillfälle att iakttaga denna
art, meddela om dess lefnadsförhållanden föga. NYLANDER,
som först upptäckte Tomognathus i Finland, meddelar!) att
han fann honom i två bon af Leptothorarx acervorum och i
ett af muscorum, »ubi parasitice sodaliter habitabat», enligt hans
föreställning på samma sätt som Formicoxenus hos F. rufa.
MEINERT återfann arten i Danmark, der den träffades i ett
acervorum-samhälle i en murken björk, men om dess för-
hållande till Leptothorar nämner han ingenting”). STOLPE
påvisade artens förekomst i Sverige, då han 1869 fann en
enda arbetare i ett tuberum-samhälle i Kolmoren ”).
Samtliga de nämnda författarne, de enda som iakttagit
Tomognathus i naturen, ha af densamma endast funnit arbe-
tare. Under sådana förhållanden är det svårt att förstå hvad
LuBBocK menar, då han säger”): »in Tomognathus sublaevis, a
1) Additam. alterum adn. in monograph. Formic. borealiwm, sid. 33 och
46, samt Annales des sciences natur., sér. 4, tome V. p. 96.
2) Bidrag til de danske Myrers Naturhistorie, sid. 61.
3) Entomologisk tidskr. 1882, sid. 134.
+) Ants, Bees and Wasps, sid. 87, anm.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 235
Finland species which lives in the nests of Leptothorax acer-
vorum and L. muscorum, the workers only are known. The
male, like that of Anergates, is wingless>.
De iakttagelser, jag haft tillfälle att göra i några vid
Gnestavik i Östergötland funna Tomognathus-samhällen, skingra
åtminstone i någon mån det dunkel, som hittills höljt denna
arts biologiska förhållanden.
19:de Juli 1885 fann jag det första af dessa samhällen i
en halfmurken tallstubbe på s. ö. sluttningen af ett berg.
Samhället utgjordes, förutom af Tomognathus-arbetare till ett
antal af bortåt 50, af talrika acervorum-arbetare samt tre
vinglösa acervorum-honor. Puppor samt talrika larver funnos
af båda arterna. Bland ALeptothorax-pupporna voro tvänne
han-puppor. Boet var ett vanligt Leptothorax-bo. Vid dess
öppnande skyndade AÅLeptothorax-arbetarne att undanskaffa
samtliga larver och puppor, hvarjemte de äfven ofta sågos
bortbära Tomognathus-arbetarne, hvilka ej gjorde ringaste min
af att rädda sina egna larver och puppor. Vid bärandet till-
gick på det hos Leptothorax vanliga sättet, likväl med den
modifikation att bäraren, som ej kunde med sina käkar om-
fatta hela undre sidan af det breda Tomognathus-hufvudet, i
stället fattade tag kring undre sidan af den ena mandi-
belns basaldel.
Hela samhället infångades, hvarvid mycken försigtighet
användes för att ej låta någon enda individ undkomma. Jag
kan derför med visshet påstå, att af Tomognathus endast ar-
betare funnos.
20:de Juli fann jag, nära den förra fyndorten, i en af en
rufa-stack omgifven stubbe och på ett af stackmaterialet be-
täckt ställe ett litet samhälle af Leptothorax muscorum, i hvil-
ket äfven 4 Tomognathus-arbetare funnos. Det tycks derför,
som om Tomognathus ej skulle fästa något synnerligt af-
seende vid om hans värdar ha utstående borst på sina ben
eller ej.
Jag leddes till upptäckten af boet derigenom att jag såg
några små myror, hvilka jag tog för gifvet vara Formicoxe-
nus-arbetare, alldeles oantastade krypa bland rufa-arbetarne
utanpå stacken. Till min förvåning visade en närmare un-
dersökning dem vara Leptothorax-arbetare, hvadan sålunda,
såsom jag redan förut omnämnt, denna art visar sig tendera
till de för Formicoxenus karaktäristiska lefnadsförhållandena.
236 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNDSFÖRHÅLLANDEN.
Äfven här funnos såväl larver som arbetare-puppor af båda
arterna. Af L. muscorum fans äfven en vinglös hona.
Såsom redan NYLANDER anmärkt!) voro de hos muscorum
förekommande Tomognathus-arbetarne betydligt mindre än
de hos acervorum anträffade.
21:sta Juli anträffades, likaledes nära den första fynd-
orten, ett samhälle bestående af talrika acervorum- och To-
mognathus-arbetare jemte åtskilliga larver och puppor till-
hörande båda arterna. Af pupporna voro de flesta acervorum-
puppor. Sedan alla Tomognathus-pupporna utvecklats, befans
Tomognathus-arbetarnes antal vara 36. Leptothorax-arbetarne
voro här i medeltal små, och, egendomligt nog, voro äfven
samtliga Tomognathus- individerna i samma proportion mindre
än i det förstnämnda samhället, der acervorum-arbetarne voro
betydligt större. Det tycks sålunda som om det skulle
existera en storlekskorrelation mellan Tomognathus och hans
värdar.
Ånnu en gång samma sommar anträffade jag Tomogna-
thus, då jag EN omkring 8 meter från fyndorten för
det sistnämnda samhället fann en ensam arbetare krypa på
en tallstubbe, i hvilken, såsom sedermera visade sig, ett sam-
hälle af £L. acervorum med sina larver samt vingade honor
och hanar bodde. Inspärrad tillsammans med detta sam-
hälle, angreps han och misshandlades af arbetarne, hvadan
han tydligen för dem var en främling. Han försvarade sig
derunder dels med sina mandibler, dels genom att hotande
böja spetsen af sin abdomen mot sin plågoande, som han van-
ligtvis snart förstod att göra sig qvitt. Då han var obemärkt
af acervorum-arbetarne, sågs han ofta med sina käkar gripa
tag i och söka lyfta Leptothorax-larver, ehuru utan framgång.
Larvernas glatta hud lemnade intet fäste för hans otandade
mandibler, som gledo af vid hvarje försök. En puppa lyc-
kades han deremot transportera en kort sträcka, ehuru med
mycken svårighet. Måhända hade denne Tomognathus-arbe-
tare för afsigt att innästla sig i det ifrågavarande Leptothoraz-
samhället. Några försök, som jag sedermera anstälde, tycktes
göra en sådan förmodan sannolik.
De båda af L. acervorum och Tomognathus bildade sam-
hällena höll jag öfver vintern i fångenskap. Strax efter in-
1 Additam. alt. adn. in monographiam Formicar. borealium, sid. 46.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 237
spärrningen började ÅLeptothorax-arbetarne inbära de ur trä-
bitarnes håligheter utfallna larverna och pupporna, hvarjemte
de förminskade öppningarne genom att tillstoppa dem med
små träspånor. Stundom sågos de bära dels Tomognathus-
arbetarne, dels hvarandra, liksom fallet plägar vara i alla
nyss infångade Leptothoraz-samhällen. Tomognathus-arbetarne
deltogo ej i dessa arbeten. De sutto vanligen hopkrupna i
larvkamrarne och tillbragte sin mesta tid med att putsa sina
antenner samt slicka dels sig sjelfva och dels hvarandra. De
sågos äfven ofta slicka larverna samt några gånger till och
med mata dem. Sjelfva matades de af Leptothorax-arbetarne
men förstodo dock att på egen hand dricka vatten, då några
droppar inhäldes. De små Tomognathus-individer, som funnos
hos den mindre acervorum-varieteten, tycktes vara lifiigare
och rörligare. Jag såg t. o. m. en dag några af dem bära
små bördor af träfragment, som de upphemtade ur hålorna.
En af dessa sågs äfven bära en död Leptothorax-arbetare och
släppa honom öfver glasets kant. Eljes såg jag dem aldrig
deltaga 1 något slags arbete. Då de små samhällena oroades,
var det uteslutande Leptothorax som skaffade larver och pup-
por i säkerhet samt t. o. m. bortbar Tomognathus-arbetarne.
En gång hade någon arbetare gnoagt ett hål på det papper,
som bildade taket öfver det ena samhällets fängelse, och vid
min ankomst fann jag en utflyttning genom detta lilla hål
vara i full gång. ÅLeptothoraz-arbetarne buro dervid såväl
larver och puppor som Tomognathus-arbetarne sjelfva; ut-
flyttningens mål var en springa i fönsterposten, der redan
några larver och puppor samt 4 Tomognathus-arbetare befun-
nos vara installerade. Dessutom sågs äfven en Tomognathus-
arbetare ensam återvända till det gamla boet. Såväl bäran-
det som matandet af Tomognathus-arbetarne har jag sedan
ofta sett upprepadt, det förra isynnerhet då samhällena blif-
vit oroade. De tvänne hanpupporna af Leptothorar inom det
ena samhället utvecklades snart, och jag såg hanarne fast-
hållas då de ville aflägsna sig. Framemot våren hade många
såväl Tomognathus som Leptothorax-arbetare dött. Då der-
jemte de qvarlefvande förtärde såväl larverna som de ofta
lagda äggen, kunde jag med de få återstående ej hoppas er-
hålla några upplysande resultat beträffande det sätt, på hvil-
ket samhället underhålles, hvarför de spritlades.
238 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Följande sommar anträffade jag 23:dje Juni i närheten
af den förra fyndorten i barken af en tallstubbe ett nytt
Tomognathus-samhälle, hvilket med iakttagande af stor nog-
granhet infångades i sin helhet och inspärrades i en glas-
burk. Här funnos omkring 40 utvecklade Tomognathus-arbe-
tare samt 30 puppor, af hvilka de festa redan antagit brun
färg och inom kort utvecklades. Leptothorax-arbetarnes (L.
acervorum) antal var närmare 50 och derjemte fans ett 30-tal
puppor. Ingen ÅLeptothorax-hona fans i detta bo men der-
emot talrika hanar och hanpuppor. Talrika larver af såväl
Tomognathus som Leptothorax funnos äfven.
Oaktadt frånvaron af honor, lades ofta ägg, men då ännu
(i slutet af Augusti) de ur dem kläckta larverna ej äro full-
vuxna, kan jag ej afgöra deras kön. Larverna äro emellertid
Tomognathus-larver, åtminstone de festa. Samtliga hanarne
dogo i slutet af Juli, ehuru jag ofta såg dem matas af Lep-
tothorax-arbetarne.
Detta samhälle sattes medels en pappersbrygga i kom-
munikation med ett enkelt acervorum-sambhälle, och snart
sågos de olika samhällenas medlemmar besöka hvarandra.
Några Tomognathus-arbetare, som vandrat öfver 1 den andra
burken, sökte derifrån som byte hemföra hvar sin larv, men
de ertappades och kastades i vattnet, hvilket öde äfven veder-
fors åtskilliga af deras Leptothorax-slafvar, som blifvit be-
trädda med enahanda försök. Naturligtvis föllo äfven åt-
skilliga af den fiendtliga partens arbetare i vattnet, och detta
experiment var öfver hufvudet taget så förödande, att jag
måste afstå från dess fortsättning och inskränka mig till för-
sök med enskilda individer, sådana jag äfven, såsom nedan
omtalas, redan förut anstält med individer ur föregående års
samhällen.
De försök, jag anställt med enskilda Tomognathus-individer
för att möjligen komma hemligheten af deras samhällen på
spåren, äro följande.
6 Tomognathus-arbetare isolerades i ett glas, på hvars
botten lagts några murkna träbitar från deras eget bo; 10
larver (af både Tomognathus och Leptothorax), 2 Tomognathus-
puppor samt 1 Leptothorax-puppa, alla från samma samhälle
som de isolerade Tomognathus-arbetarne, inlades för att få
utrönt, huruvida de bekymrade sig om sin egen afkomma.
Att börja med sutto de hopkrupna under träbitarne utan att
BIHANG! TILL 'K. SV. VET."AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 239
ströfva omkring i sitt fängelse, men följande dag befunnos
en Tomognathus-puppa och en larv förflyttade ett betydligt
stycke och placerade i skydd af en träbit, dock ej der To-
mognathus sjelf uppehöll sig. Dagen derefter befans Lepto-
thorax-puppan inburen mellan de träbitar, der Tomognathus
nästan ständigt vistades. En af Tomognathus-pupporna arbe-
tade på att befria sig från pupphuden men rönte dervid intet
biträde af Tomognathus-arbetarne, af hvilka dock flere märkt
hennes förehafvande. Efter fem dagars isolering, hvarunder
de sex arbetarne förstått nära sig genom att från de murkna
träbitarne uppsuga inhälda vattendroppar, återsläpptes de till
sitt samhälle. De hade, med de ofvannämnda tvifvelaktiga
undantagen, under denna tid ej egnat sina larver och puppor
någon omvårdnad, åtminstone då jag iakttog dem.
40 Tomognathus-arbetare isolerades på samma sätt som
de ofvannämnde, och till dem lades 5 larver samt 4 Lepto-
thorax-puppor från deras eget samhälle. Några af dessa ar-
betare sågos slicka och mata larverna samt göra fåfänga för-
sök att gripa tag i dem; pupporna förflyttades deremot kor-
tare sträckor.
En Tomognathus-arbetare släpptes i ett glas, der jag
förut inspärrat 7 ALeptothorax-arbetare från ett annat sam-
hälle. Han sökte genast skydd under de på glasets botten
belägna murkna träbitarne. Snart såg jag honom framdragas
vid ena frambenet af en Leptothoraz-arbetare, hvarefter han,
visserligen motvilligt men utan synnerligt motstånd, på detta
sätt leddes omkring och slutligen öfver glasets kant, der han
efter en stund släpptes vid det glaset omgifvande vattnet, hvar-
efter Leptothorax-arbetaren återvände till de öfriga. Trots denna
oförtydbara utvisning kände sig Tomognathus ej mera kränkt
än att han efter några ögonblick återvände till glasets ogäst-
vänliga invånare. Dessa sågos hela denna dag släpa honom
omkring, än vid något ben, än vid en antenn eller mera
sällan vid en mandibel, hvarunder han, på samma sätt som
misshandlade Leptothoraz-arbetare pläga, hastigt vippade upp
och ned med sin abdomen, rörelser, hvilka måhända äro att be-
trakta såsom stridulationsrörelser, ehuru å andra sidan my-
rornas okänslighet för ljud tyckes tala deremot. Så länge
blott en på detta sätt behandlade honom, gjorde han sällan
något starkare motstånd och använde hvarken mandibler eller
gadd till sitt försvar; ofta antog han puppställning under
240 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
det han bortbars, hvilket isynnerhet var fallet, då bäraren
grep honom vid en mandibel. Då emellertid stundom flere
fiender samtidigt misshandlade honom, plägade han hota med
sin gadd samt äfven verksamt försvara sig med sina man-
dibler. Följande dag såg jag honom, blott en gång kring-
släpas en kort stund. För öfrigt väckte hans närvaro visser-
ligen ett visst uppseende, ity att mötande ÅLeptothorax-arbe-
tare pröfvande berörde honom med sina antenner, men han
tycktes numera ej betraktas såsom någon farlig fiende. Efter
ytterligare 6 dagars förlopp, hvarunder han bemötts med in-
differentism från Leptothorazx-arbetarnes sida, såg jag flere af
dem meddela sig med honom medels antennerna. Det vän-
skapliga förhållandet har sedermera befästs. Jag har seder-
mera sett Leptothorax-arbetarne flere gånger slicka honom
och jag förmodar, att de äfven mata honom, enär han ännu
nära två veckor efter afspärrningen tycks befinna sig väl?).
Ett af de glas, i hvilka mina fångna Tomognathus-sam-
hällen äro inspärrade, sattes medels en pappersremsa i för-
bindelse med ett annat glas, på hvars botten lagts några
larver af olika storlek från ett fånget Leptothorazx-samhälle.
En Tomognathus-arbetare från det nämnda samhället släpptes
derefter till dessa larver. De väckte genast hans lifliga in-
tresse, isynnerhet de större, hvilka han upprepade gånger
sökte gripa, hvarvid dock hans otandade mandibler halkade
mot de stora och glatta larvkropparne. Efter att ha gjort
många fåfänga försök med de stora larverna vände han sig
till de mindre, bland hvilka han slutligen lyckades gripa en,
som han länge bar omkring. Slutligen kom han under en
promenad på pappersremsan in i det glas, som beboddes af
hans eget samhälle, och här väckte hans ankomst med en
främmande larv tydligt intresse hos de mötande; larven pla-
cerades bland samhällets egna, under en träbit. En andra
och en tredje Tomognathus-arbetare, som insläpptes till de
främmande larverna, återvände på samma sätt med hvar sin
mindre larv, sedan äfven de kommit till insigt om sin oför-
måga att transportera de större. Jag hade tyvärr inga Lep-
tothorax-puppor att erbjuda dem; sannolikt hade de, liksom
1) Några dagar efter sedan detta skrefs hade denna Tomognathus-ar-
betare drunknat i det glasburken isolerande vattnet. Sannolikt
förelåg här en olyckshändelse, ty att han skulle ha blifvit dränkt af
de redan vänligt stämda Leptothorax-arbetarne förefaller osannolikt.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 241
de slafröfvande myrorna, föredragit sådana. En fjerde dit-
släppt Tomognathus-arbetare bar 3 af de mindre larverna till
en på glasets botten belägen träbit, under hvilken han der-
efter sjelf hvilade ut efter sina ansträngningar; sedermera
ditbar han tvänne andra och sågs under de trenne dagar,
jag höll honom afspärrad, slicka samt, såsom det tycktes,
äfven mata larverna.
En Tomognathus-arbetare släpptes till ett litet Lepto-
thorax-samhälle (acervorum), af hvars larver några blifvit
kringspridda på glasets botten. Om en stund sågs han gripa
en mindre larv, för hvilken han uppsökte ett gömställe mellan
träbitarne. Härunder blef han dock ertappad af en Lepto-
thorax-arbetare, som genast började släpa honom omkring,
hvarvid han gjorde blott föga motstånd. Så snart han kommit
lös, begaf han sig in mellan de träbitar, som utgjorde hans
fienders bo, samt sågs till och med intränga i larvkamrarne,
der talrika Leptothorax-arbetare sutto samlade. Om han här-
vid hade några planer på larverna, så hann han dock aldrig
sätta dem i verket, förr än han åter blef bortledd af Lepto-
thorax-arbetarne. Deras åtgärder hade dock ej åsyftad verkan,
ty så snart han kände sig fri, skyndade han åter in i
Leptothorax-boet men blott för att ännu en gång bortledas
eller bortbäras. Ehuru han ofta svårt misshandlades af flere
fiender på en gång, använde han aldrig något aktivt försvar,
hvilket eljes varit honom, såsom den starkare parten, lätt.
Vanligtvis uttryckte han sin resignation genom att hoplägga
antenner och ben i puppställning och sågs blott stundom vid
ovanligt hårdt behandlingssätt beklaga sig medels de förut-
nämnda karaktäristiska rörelserna med, sin abdomen. En
gång bars han öfver glasets kant och nedsläpptes i det om-
gifvande vattnet, hvarur jag räddade honom, hvarefter han
upprepade gånger förnyade sina alltid illa upptagna besök i
Leptothorax-boet. Att det icke blott var skydd, som han här
sökte, framgick deraf, att på glasets botten lågo några trä-
bitar, der inga Leptothorax-arbetare vistades, och hvilka lika-
ledes försmåddes af Tomognathus. Hela följande dagen kring-
släpades Tomognathus på samma sätt, utan att han tycktes
taga någon skada af detta behandlingssätt. Dagen derpå
började tecken till mindre förbittring visa sig hos hans plågo-
andar. Visserligen släpades han fortfarande omkring och
kastades tre gånger i vattnet, men misshandlingens intensitet
16
242 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
hade märkbart aftagit, liksom den äfven för hvarje särskild
gång var af kortare varaktighet. Flere Leptothorax-arbetare
sågos t. o. m. beröra Tomognathus med sina antenner utan
att dervid lägga någon fiendtlighet i dagen. På fjerde dagen
efter inelappninsent hade fi onttlisketerna visserligen ännu
något aftagit men fortsattes, om Beck med längre stillestånd
Under denna dag hade han en gång blifvit kastad i vattnet,
under det jag i flere timmar var frånvarande. Vid min åter-
komst fann jag honom tyvärr drunknad, hvarför jag gick
miste om det resultat hvarpå jag hoppats. Jag tviflar dock
ej på att äfven denne Tomognathus, liksom den förutnämnda,
slutligen genom sin outtröttliga envishet och sin outtömliga
godmodighet skulle lyckats göra sig tolererad af samhälls-
medlemmarne. Att den vid förra försöket använda Tomo-
gnathus jemförelsevis snart fick röna ett indifferent bemötande
torde berott dels på frånvaron af larver, dels på Leptothoraz-
arbetarnes fåtal, till följd af hvilket personlig bekantskap
inom kort formerats af alla med den oförarglige gästen.
Till det ofvannämnda lilla Leptotlorax-samhället släpptes
10 stycken Tomognathus-individer för att få afgjordt, huru-
vida ett större antal skulle gifva dem mod att göra något attentat
mot larverna. För att gifva dem tillfälle att i sådant fall
hembära bortröfvade larver till sitt eget bo satte jag detta
medels en pappersbrygga i förbindelse med det ifrågavarande
Leptothorax-boet. Tomognathus-arbetarne visade såsom van-
ligt i det främmande boet ingen rädsla. De kröpo genast
in mellan träbitarne, der Leptothorarx-larverna voro förvarade.
Detta tycktes dock vara snarare af begär att söka gömställen
än i syfte att bortröfva några larver. Dessa senare väckte
visserligen deras lifliga intresse och de berörde dem, då till-
fälle dertill gafs, lifligt med sina antenner; men de medhunno
aldrig att gripa tag i någon, om de haft något dylikt för af-
sigt, ty de uppretade ÅLeptothorax-arbetarne voro ständigt
sysselsatta med att bortleda eiler bortbära dem, hvarvid de,
såsom vanligt, gjorde föga motstånd och aldrig sågos an-
vända vare sig gadden eller käkarne till försvann Så snart
de på ett Cilér annat sätt åter blifvit fria, skyndade de genast
tillbaka under träbitarne, hvarför deras aflägsnande från
larverna skaffade de fåtaliga ALeptothorax-arbetarne ständig
sysselsättning. En af de ifrigaste bland samhällets försvarare
var en vinglös Åeptothorax-hona, hvilken hela tiden sågs
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 18. 243
kringsläpa Tomognathus-individer och under en halftimmes
lopp kastade 6 af dem 1 vattnet. Sedan på samma sätt fort-
gått i flere timmar och det var tydligt att något bortröfvande
af larver ej kunde komma i fråga, återsläpptes Tomognatlus-
arbetarne till sitt eget samhälle.
En Tomognathus-arbetare ur det sommaren 1886 fångade
samhället släpptes till ett nyss infångadt samhälle af Lepto-
thorax acervorum. Han angreps och misshandlades genast.
utan att tillgripa några försvarsåtgärder. På qvällen samma
dag såg jag honom i minst två timmar orörligt fasthållas på
samma plats af sex Leptothorax-arbetare och ännu följande
morgon fasthölls han på samma plats ehuru hans fångvak-
tare nu blott voro två. Då jag befriat honom, befans han
vara mycket illa tilltygad, 1 det fyra ben voro mer eller
mindre stympade, hvarjemte en antenn saknades. Han gick
dock ännu temligen lifligt på sina benstumpar. Återsläppt
till sina kamrater, blef han föremål för mycken nyfikenhet
men ingalunda något medlidande, ty en Leptothorax-arbetare,
som länge bar honom omkring, sökte dervid tydligen efter
någon utgång för att derigenom aflägsna honom, på samma
sätt som myror pläga med döda eller svårt skadade kamrater.
För att förvissa mig om afsigten var denna gjorde jag ett
hål i papperstaket öfver glasburken, hvarefter mycket riktigt
bäraren om en stund befann sig ofvanpå papperet och snart
släppte sin börda vid sidan af burken.
Till ett samhälle af Leptothorax tuberum släpptes en
annan Tomognathus-arbetare, hvilken inom kort öfverfölls och
så våldsamt misshandlades, att han ej mera kunde gå, hvar-
för han spritlades.
Helt annorlunda utföll nästa försök, då en annan Tomo-
gnathus-arbetare släpptes till det ofvannämnda acervorum-sam-
hället. Långt ifrån att liksom alla de föregående, med hvilka
jag experimenterat, tåligt underkasta sig all misshandling,
gick denne anfallsvis till väga och injagade en så stor förskräc-
kelse hos Leptothorax-arbetarne att dessa vid hvarje möte
hastigt skyndade undan, sedan de en gång fått pröfva verkan
af främlingens fruktansvärda käkar. Då han inträngde i larv-
kamrarne, skingrades larvernas väktare 1 största förskräckelse
åt alla håll, somliga trots brådskan medförande någon af sina
skyddslingar mellan käkarne, och inom kort sågos flera Lep-
tothorax-arbetare med sina bördor söka sig väg genom ett
244 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
hål i burkens papperstak och söka skydd under det kring
papperet knutna snöret. Till dessa sällade sig alltfler, hvar-
jemte åtskilliga af flyktingarna återvände för att hemta de
återstående larverna. I detta fall hade sålunda en ensam
Tomognathus-arbetare drifvit på flykten ett helt Leptothoraa-
samhälle, som utgjordes af omkring 40 utvecklade arbetare
jemte tvänne honor. Efter några timmar hade alla Lepto-
thorax-larverna blifvit räddade och Tomognathus gick der en-
sam 1 det ändamålslöst eröfrade, tomma boet. Denne Tomo-
ynathus hade för öfrigt visat blott ett flyktigt intresse för
larverna, dem han ej försökt bortbära, upptagen som han
var af att angripa deras egare.
Jag släppte nu denne samme Tomognathus-arbetare
jemte sex andra till ett annat nyss infångadt acervorum-sam-
hälle. Här rönte de starkare motstånd, i det de flere gånger
sågos misshandlas; men, såsom jag tror, hufvudsakligen ge-
nom den förstnämnde Tomognathus-arbetarens aggressiva upp-
trädande drefs om några timmar Leptothorax-samhället på
flykten, äfven detta sökande skydd för sina larver på samma
sätt som det ofvannämnda, nemligen under det snöre medels
hvilket papperstaket öfver burken var fastbundet. Det hade
dock ej lyckats att bortbära alla larver och puppor, och de
återstående hopsamlades af Tomognathus-arbetarne under en
träbit, der eröfrarne sjelfva togo sitt högqvarter. Tomogna-
thus-arbetarne slickade och vårdade dessa larver samt sågos
stundom mata dem. En och annan spejare från det fördrifna
Leptothorax-samhället visade sig stundom inuti burken under
de följande dagarne men tog genast till flykten vid anblicken
af någon bland inkräktarne och lyckades aldrig medföra någon
af de återstående larverna, hvilket torde ha varit afsigten
med dessa påhelsningar. Några af pupporna, som redan hade
mörkare färg, utkläcktes de följande dagarne, och jag såg
Tomognathus slicka sina nyfödda slafvar. Dessa senare togo
snart vård om larverna, och här hade sålunda under mina
ögon uppstått ett blandadt samhälle, bestående i början af
blott 4 Leptothorax-slafvar förutom de sju Tomognathus-arbe-
tarne. Numera möter intet hinder för utvecklingen af de
öfriga Leptothorax-pupporna och larverna, och derefter torde
de vanliga proportionerna mellan herrar och slafvar realiseras
i detta samhälle. Återstår att se på hvad sätt detta
samhälle kan underhållas. Ifall han- och hon-larver finnas
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BANDI11. N:o 18. 245
bland de återstående, kan ÅLeptothorax-stammen anses be-
tryggad.
Till ett annat acervorum-samhälle släpptes 3 Tomognathus-
arbetare, hvilka i flere dagar rönte hårdnackadt motstånd,
hvarvid en af dem, som fasthölls af icke mindre än åtta
fiender samtidigt, blef svårt stympad och försatt ur stridbart
skick. Det oaktadt flydde slutligen Leptothorax med en del
af sina larver upp till glasburkens papperstak. Då jag här
gjorde en öppning, fortsatte de sin flykt derigenom och lem-
nade Tomognathus i oqvald besittning af sin eröfring. De
qvarlemnade larverna sammanfördes af Tomognathus under
en barksplittra. Inga puppor funnos. Efter några dagar in-
lade jag larver och puppor af Myrmica ruginodis för att för-
söka på detta sätt bringa till stånd ett blandadt samhälle af
abnorm sammansättning. Dessa larver och puppor lemnades
dock alldeles obeaktade af Tomognathus. Jag inblandade
derefter Leptothorax-larver, hvilka inom kort inburos till de
förutbefintliga, hvaremot Myrmica-larverna fortfarande lem-
nades orörda.
Af ofvanstående framgår, att mina försök med individer
ur det sistlidne sommar fångade samhället gilvit ett resultat
väsendtligen olika de föregående försökens. Det är härvid
att märka, att mina sista försök anställts med nyligen infån-
gade Leptothorar-samhällen, under det jag vid de föregående
försöken blott haft att tillgå sådana, som någon längre tid
hållits i fångenskap. De första tyckas antyda möjligheten af
att en Tomognathus-individ, trots fiendtlig behandling i början,
kan lyckas innästla sig och göra sig tolererad i ett vanligt
Leptothorax-samhälle. Jag är dock böjd att betrakta utgången
af dessa försök såsom abnorm och framkallad af den lång-
variga fångenskap och de ogynsamma förhållanden, under
hvilka båda parterna här lefde under vintern. Tillförlitligare
tyckas mig resultaten af de sista försöken. AT dessa fram-
går, att det lyckas ett ringa antal 7omoynathus-arbetare att
fördrifva ett helt <ÅLeptothorax-samhälle, att Tomognathus
hopsamlar och vårdar de vid flykten qvarlemnade larverna
och pupporna, ur hvilka, åtminstone i ett fall, jag sett arbe-
tare kläckas, hvilka lefde tillsammans med eröfrarne och till-
sammans med dem bildade ett blandadt samhälle. Dylika
blandade samhällen skulle sålunda uppstå icke såsom hos
Camponotiderna genom bortröfvande och hemförande till eget
246 GG. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
bo af slafartens larver och puppor, utan genom slafartens
fördrifvande och besittningstagande af dess bo med qvarlem-
nade larver och puppor. Detta förklarar förekomsten i ett
dylikt samhälle af båda hanar och honor af slafarten, Lepto-
thorar, tvärt emot förhållandet i öfriga blandade samhällen,
ifall nemligen bland de i sticket lemnade larverna och pup-
porna både han- och honkön finnes representeradt. MSåvidt
jag kan finna, möter intet hinder för ett sådant samhälles be-
stånd i en obegränsad tid utan att slaftruppen behöfver re-
kryteras, en fördel som dessa samhällen ega framför de slaf-
röfvande myrornas. 7
Att i likhet med en del författare såsom parasitism be-
teckna förhållandet vare sig mellan Tomognathus och Lepto-
thorax eller mellan de olika arterna i andra blandade sam-
hällen, är oriktigt, ty detta begrepp innefattar ju alltid ett
slags tvång för den ena parten och ingalunda något frivilligt
och omsorgsfullt vårdande af såväl parasiten sjelf som dess
afkomma, hvilket, såsom jag ofvan omnämnt, kommer Tomo-
gnathus till del från hans värdar”). Intressant är den öfver-
ensstämmelse i larvernas behåring, som visar sig såväl mellan
Tomognathus och Leptothorax som mellan Anergates och Te-
tramorium.
Jag har ofta funnit Tomognathus-arbetarne sinsemellan
leka på det sätt att en fattar med sina mandibler någon
kamrat vid ett ben eller en antenn och bortsläpar honom
eller kröker abdomen hotande framåt, liksom om han ville
sticka. Den sålunda fasthållne eller bortsläpade gör härvid
föga motstånd och hoplägger stundom pupplikt sina ben och
antenner; stundom ses han vippa sin abdomen hastigt uppåt
och nedåt, på samma sätt som då Tomognathus-arbetare fast-
hållas af fiendtliga ÅLeptothorax-arbetare. Ofta har jag sett
illa stympade men ännu lefvande Tomognathus-individer bort-
bäras af Leptothorax-arbetarne i samma samhälle. Många af
dessa ha flere ben samt en eller båda antennerna afbitna,
!) Med stöd af de af mig lemnade meddelandena om Yomognathus anser
ANDRÉE (Supplement aux spec. des F., sid. 15) dess förhållande till
Leptothoraz kunna betecknas »såsom parasitism eller commensalism.
analog men ej identisk» med det förhållande, i hvilket Formicoxzenus
står till sina värdar. Om det oriktiga i benämningen parasitism har
jag ofvan uttalat mig. För öfrigt kan jag ej ens finna någon analogi
mellan de nämnda förhållandena. De visa tvärtom mycket väsendt-
liga olikheter, men såvidt jag kan finna ingen annan likhet än att
båda förhållandena ega rum mellan tvänne skilda myrarter.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 18. 247
saunolikt till följd af våldsamheten vid de nyssnämnda »>le-
karne». Tomognathus kan också verkligen behöfva öfva sig
för att med framgång kunna uthärda den liknande behand-
ling, som kommer honom till del i fiendtliga Leptothorax-sam-
hällen, i hvilka han måhända söker intränga. I sjelfva verket
finnes en så påfallande likhet mellan de båda parternas beteende
vid dessa »lekar» och de scener jag ofvan beskrifvit mellan
Tomognathus och fiendtliga ALeptothorax-arbetare, att man,
ifall det gälde varelser med mera reflexionsförmåga än man
kan tillskrifva myrorna, skulle vara benägen att betrakta de
förra såsom förberedelse till de senare.
Den omständigheten att af Tomognathus hittills blott ar-
betare anträffats är högst egendomlig. Tanken på en ständig
parthenogenetisk fortplantning af arbetarne ligger, tycks det
mig, nära tillhands såsom förklaringsgrund. Visserligen tyc-
kas LuBBocKs och ForELs undersökningar ha ådagalagt, att
af arbetareägg (sålunda obefruktade) blott hanar produceras;
men då inom steklarnes grupp närstående former i detta fall
förhålla sig på olika sätt, så tycks mig denna invändning ej
vara ovederlägglig. Sålunda fortplantar sig enligt ADLER”)
Nematus Vallisnieriv med tvänne årliga parthenogenetiska ge-
nerationer. En annan art af samma slägte, N. ventricosus, före-
kommer i båda könen, men kan dock fortplanta sig par-
thenogenetiskt och på detta sätt ge upphof till båda könen,
då deremot i förra fallet ur de obefruktade äggen blott
honor utvecklades. Af Rhodites rosae utvecklas blott 2 hanar
mot 100 honor, så att denna arts honor i tegel! ej, be-
fruktas men ändå ge upphof till öfvervägande honor. De
agama generationerna af. åtskilliga ek-gallsteklar ge upphof
åt både hanar och honor. V. StEBoLD [Vorläuf. Mitth. iber
Parthenogenese bei Tenthrediniden und bei einem Ichneu-
monidenspecies (Ent. Nachr. 10 Jahrg., s. 93—95)] konsta-
terar parthenogenes hos 19 Tenthredinider och hos Ichneu-
moniden Paniscus glaucopterus. Ur de obefruktade äggen
utvecklades hos de flesta arterna blott hanar, hos andra blott
honor eller båda könen.
Vid undersökning af åtskilliga Tomognathus-individer har
jag funnit ända till 6 men vanligen 4 äggrör i hvardera
ovariet, åtminstone några med väl utvecklade, mogna ägg.
1 Generationsnwechsel der Pichen-Gallnwespen, sid. 240.
248 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Antalet äggrör är här större än hos andra Myrmicid-arbetare,
som jag undersökt. MEINERT kunde hos Myrmica ej finna
mer än ett äggrör 1 hvardera ovariet, och samma antal har
jag funnit hos såväl Myrmica som hos Leptothorax och For-
micoxenus. Tomognathus tycks sålunda ha mera utvecklade
ovarier än andra Myrmicid-arbetare, en omständighet som i
denna fråga kan vara betydelsefull. ANDRÉ anser") min slut-
sats förbastad, ehuru han ej vill bestrida dess möjlighet. Han
anser det ej förvånande, att jag i mina i Juli månad funna
Tomognathus-samhällen ej fann några hanar, då sådana van-
ligen förekomma under en mycket begränsad tid. Mera för-
vånande finner han frånvaron af befruktade honor, men an-
tager att de kunna ha undgått min uppmärksamhet. Be-
träffande hanarne kan jag häremot invända, att just vid samma
tid hanar förekomma af Formicoxenus, den närmaste slägtin-
gen till Tomognathus. Angående honorna så är jag sjelf
öfvertygad, att de utomordentliga försigtighetsmått, jag iakt-
tog vid infångandet, utesluta möjligheten att någon enda
Tomognathus-individ, som funnits i boet, undgått mig. Be-
tänkligast synes mig frånvaron af bevingade honor vara för
förklaringen af artens spridning; men å andra sidan skulle
man just i denna omständighet kunna se en förklaring på
den ringa spridning som faktiskt utmärker denna art. De
af mig i Östergötland anträffade samhällena funnos alla i
hvarandras närhet på ett inskränkt område, och som jag
för öfrigt noggrant undersökt den kringliggande trakten, kan
jag med temlig visshet påstå, att de funnos blott å det nämnda
området.
1 Supplement aux species des Formicides. sid. 16.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 249
Systematisk öfversigt.
Såsom jag redan förut haft tillfälle att framhålla, närma sig
myrhanarne med mycket sällsynta undantag (Anergates, Formi-
coxenus, Ponera androgyna, Eciton hamatum”) mera den all-
männa stekeltypen än honor och arbetare. Till följd af den
ensidiga rollen af uteslutande könsdjur, som hanarne spela i
myrsam hället, skulle man ju också kunna vänta, att de föga
påverkats af ombildande inflytelser i motsats till honor och
isynnerhet arbetare, hvilkas mångfaldiga, olikartade åliggan-
den beträffande afkommans uppfödande och vård, byggnads-
arbeten, samhällets försvar m. m. erbjudit talrika angrepps-
punkter för de ombildande faktorerna. I hvad mån af honor
och arbetare förvärfvade karaktärer öfverflyttats på hanen
låter sig blott i några få fall tydligt påvisas men kan natur-
ligtvis aldrig i sin fulla utsträckning utredas. Deremot tror
jag mig kunna påstå att, med undantag af de ofvan upp-
räknade hanarne, inga för denna familj säregna sekundära
könskaraktärer kunna påvisas hos någon af hithörande hanar.
Under sådana förhållanden ligger, synes det mig, det anta-
gandet nära till hands, att hanarne skulle trognare afspegla
frändskapsförhållandena till andra grupper än de ojemförligt
mera ombildade honorna och isynnerhet än arbetarne. Såsom
jag tror skulle för öfrigt detta påstående kunna i mer eller
elier mindre utpräglad grad tillämpas på hela gruppen
Aculeata. Myrhanarne erinra i sin habitus mycket om £nto-
mospheces, i all synnerhet om Ichneumonid-typen. Samma är
förhållandet med gruppen Heterogyna bland aculeaterna, bland
hvilkas hanar jag särskildt vill framhålla Smicromyrma rufipes
och Myrmosa melanocephala såsom egande en påfallande lik-
het med myrhanar, frånsedt likväl den relativt betydligare
storleken af deras hufvuden. Förutom den påfallande lik-
!) N. b. den ergatoida hanformen.
250 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
heten i chitinskelettets byggnad visa de sistnämnda formerna,
såväl som vissa Entomospheces, en öfverensstämmande bildning
af nervsystemet (3 thoracalganglier och 3—4 abdominalgang-
lier) med myrornas. Mutillidernas honor ha liksom många
bland myrornas i regel ett abdominalganglion mer än ha-
narne. Beträffande deremot den öfverensstämmelse med myr- :
arbetare i byggnaden af thorax, som en del vinglösa Mutillid-
honor förete, så kan den endast tillmätas betydelsen af kon-
vergensfenomen "). En dylik sammansmältning af thoracalseg-
menten förekommer inom vidt skilda grupper och häntyder
endast på ett lefnadssätt som gör vingar öfverflödiga eller
t. o. m. hinderliga. Som ett slående exempel på det öfver-
raskande likartade sätt, på hvilket nämnda likartade lefnads-
vilkor kunna ombilda insekternas så plastiska chitinskelett,
vill jag framhålla den vinglösa honan af Methoca ichneumoni-
des, hvars thorax visar en i detalj gående likhet med en
Formica-arbetares eller kanske ännu mer med en Myrmeco-
cystus-arbetares.
Af ofvan anförda skäl mera än af de i systematiska ar-
beten vanligen anförda anser jag myrornas grupp böra ställas
närmast Heterogyna bland aculeaterna. Att deremot, såsom
vissa systematici”) placera Formicidae i omedelbar närhet till
Chrysididae eger ingen giltig grund.
Beträffande underfamiljernas ställning till hvarandra inom
myrornas grupp skulle någon tvekan kunna råda. I de van-
liga systematiska handböckerna, der man enligt det moderna
framställningssättet utgår från de ursprungligare formerna,
ställes underf. Camponotidae främst, hvarmed man väl vill an-
tyda, att denna grupp skulle förete de ursprungligaste organi-
sationsförhållandena. I sjelfva verket tycks mig dock för-
hållandet vara rakt motsatt, och för att motivera detta på-
stående vill jag här nedan låta de väsendtligaste familjeka-
raktärerna passera revy.
Chitinskelettet: De mest indifferenta förhållandena be-
träffande bildningen af petiolus torde träffas inom Dorylider-
1) Andra påtagliga konvergensfenomen äro t. ex.:
1:0) Mandiblernas analoga ombildning för likartade ändamål hos
Polyergqus och Strongylognathus.
2:0) Ombildningen af de ergatoida hanarne.
3:0) Slafveriet inom olika grupper.
4:0) Uppkomsten af olika arbetarekaster med olikartade funktioner.
2) t. ex. CLAUS: Grundziige der Zool.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 251
nas grupp, som har att uppvisa former, hvilka motsvara hvar
sin af de inom de öfriga underfamiljerna representerade huf-
vudtyperna. Om sålunda Myrmicidernas två-ledade petiolus
ej kan anses representera den för myrfamiljen ursprungligare
formen så framställer den dock hos en del arter, isynnerhet
hos honor, en från de öfriga abdominalsegmentens vida mindre
afvikande form än hos Dolichoderidae och isynnerhet än hos
Camponotidae, hvilken sistnämnda grupp genom den skarpa
afsnörningen af sin petiolarled samt genom det starkt ut-
vecklade dorsala petiolarfjället visar sig såsom den i detta
afseende mest differentierade. [En begynnande afsnörning
af ett eller två abdominalsegment finner man för öfrigt äfven
såväl inom gruppen Heterogyna (hos några hanar) som hos
en del andra aculeater, stundom i ganska utpräglad grad, så-
som +t. ex. är fallet inom sl. Eumenes].
Nervsystemet: I afseende på abdominalgangliernas antal
samt sista gangliets läge mellan oviducterna visa Myrmici-
derna tydligen det ursprungligaste förhållandet. De öfver-
ensstämma härutinnan såväl med en del Mutillider som med
åtskilliga Entomospheces. Närmast Myrmiciderna kommer i
detta hänseende Tapinoma (och öfriga Dolichoderidae?) hos
hvilka gangliernas antal reducerats men sista gangliet bibe-
hållit sitt ursprungliga för såväl de flesta aculeater som åt-
minstone för en stor del Entomospheces karaktäristiska läge.
Camponotidae visa sig sålunda äfven i detta afseende mest
differentierade. [Dorylidae och Poneridae har jag ej haft till-
fälle att i detta afseende undersöka. ]
Näringskanalen: Cardialapparaten visar hos Camponotidae
den mest differentierade formen. Närmast dem komma i
detta hänseende en del Dolichoderidae, under det Myrmici-
derna (med undantag af Cryptocerus) öfverensstämma med
den allmänna aculeat-typen. Beträffande deremot tarmvår-
torna så torde Camponotiderna förete det ursprungligare för-
hållandet åtminstone i afseende på antalet. Sex tarmvårtor
har jag återfunnit hos alla af mig undersökta aculeater samt
för öfrigt ända nere bland Plhytospheces. Det för Myr-
micidae och Tapinoma utmärkande 3-talet har jag deremot ej
återfunnit hos någon annan grupp,
Giftapparaten: Gadden hos Myrmicidae, Dolichoderidae,
Dorylidae och Poneridae öfverenstämmer i hufvuddrag med
252 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
samma organ hos de flesta aculeater. Hos Camponotidae är
den deremot ytterligt ombildad.
Såsom den ursprungligaste formen för giftblåsan torde
man kunna betrakta en med starkare muskelbeläggning ut-
rustad utvidgning af giftkörtelns utföringsgång, sådan den
förekommer hos åtminstone en del Entomospheces. Mest af-
vikande förhållanden visa härutinnan utan allt tvifvel Cam-
ponotidae, hvilka, försåvidt jag känner, 1 detta afseende stå
nästan isolerade bland de öfriga aculeaterna. Åfven i af-
seende på bildningen af bikörteln visa sig åtminstone många
Camponotider mera afvikande från den allmänna typen än
Myrmiciderna, hos hvilka bikörteln bibehållit ungefär samma
form, under hvilken den uppträder redan hos Entomospheces.
Analkörtlar: Sådana förekomma blott hos Dolichoderidae,
och jag har ej lyckats anträffa dem hos några andra hyme-
nopterer. Då de i sin allmänna form och 1 sitt läge öfver-
ensstämma med de inom andra grupper ofta anträffade anal-
körtlarne, måste Dolichoderiderna härutinnan anses represen-
tera det ursprungligare förhållandet.
Larver: De smärtare och rörligare Camponotid-larverna
äro väl att anse såsom mindre ombildade än de tjocka, styfva
och med blott ytterst obetydlig rörelseförmåga utrustade
Myrmicid- och Dolichoderid-larverna, en slutsats som blir
nödvändig, då de grupper, bland hvilka myrornas stamformer
torde varit att söka, 1 allmänhet ej mata sina larver.
Kokongspinningen är endast bland Poneriderna en kon-
stant företeelse. Hos Dorylidae och Camponotidae finner man
både nakna och kokonghöljda puppor, under det hos Doli-
choderidae och Myrmicidae endast nakna puppor förekomma.
Då emellertid kokongspinningen bland öfriga stekelgrupper
såväl högre som lägre är en vanlig företeelse, kan jag ej
annat än betrakta spinnkörtlarnes funktionslöshet i de ofvan-
nämnda fallen såsom det mera differentierade förhållandet.
Slutligen måste de hela lifvet igenom arbetande Myrmi-
cid-honorna betraktas såsom mindre differentierade än Cam-
ponotid-honorna, hvilka endast på ett ungt stadium lägga i
dager någon arbetsförmåga.
Det ofvan anförda synes mig tillräckligt motivera min
åtgärd att i den systematiska uppställningen beteckna Myr-
miciderna såsom den bland här afhandlade underfamiljer som
1 sin organisation bibehållit de flesta ursprungligare förhållan-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 253
dena. Dolichoderiderna böra utan all fråga ställas dem när-
mast, och bland Camponotiderna har man att såsom de minst
ombildade betrakta dem, som i bildningen af sitt nervsystem
samt af den till giftapparaten hörande bikörteln närma sig
till Myrmicidernas organisationstyp.
Med afseende på den praktiska användning, som mitt
arbete möjligen kan komma att få, har jag sökt förena den
ur rent vetenskaplig synpunkt föga tillfredsställande analy-
tiska uppställningsmetoden med något utförligare familj- och
slägtbeskrifningar. Som jag måste betrakta det för hvarje
grupp icke blott ur morfologisk utan äfven ur biologisk syn-
punkt karaktäristiska såsom egande systematiskt värde, har
jag ansett mig böra 1 den systematiska framställningen fästa
afseende äfven vid sådana egendomligheter i lefnadsför-
hållanden och vanor, som kunna bidraga att. belysa samban-
det formerna emellan.
Öfversigt af underfamiljer.
1. Petiolus 1-ledad, bildad af blott 1:sta abdominalsegmentet.
9 och 3 med rudimentär eller helt och hållet ombildad
SANNA fran ed". 0 CEST. socsocssocs sion sse sor sbssneroksr greener 2,
-— Petiolus 2-ledad, bildad af de 2 första abdominalsegmen-
ten. P' och 3 med en, sällan rudimentär och ombildad
SaddkTaktantoceller —> sant underf. I. Myrmicidae.
2. Pannlisterna taga sin början vid bakhörnen eller vid sido-
kanterna af clypeus, som skjuter mer eller mindre in
mellan antennernas ledhålor. Blott de 4 första abdomi-
nalsegmenten äro synliga, då abdomen betraktas ofvan-
ifrån. Sista segmentet är helt och hållet doldt under det
4:de. Pygidium är riktadt framåt och nedåt eller rakt
nedåt. Kloaköppningen, i form af en transversell springa,
är ej omgifven af några hår. Hanens sporrar kamformiga
underf. II. Dolichoderidae.
— Pannlisterna taga sin början mer eller mindre nära bakre
kanten af clypeus, som ej skjuter in mellan antennernas led-
hålor. Alla 5 abdominalsegmenten äro synliga, då ab-
domen betraktas ofvanifrån. HKloaköppningen är liten,
rund och omgifven af hår. Hanens sporrar enkla eller
Oty dist kamförmidä-..oc------- underf. III. Camponotidae.
2054 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Öfversigt af slägten.
Underfam. I... Myrmicidae.
Arbetare:
ATbebtareysaknase. feorsos nt gen. 1. Anergates FOorEL.
Arr betar er äns ee a moa dad a rr fr de AASE BIEN ARS 2.
Antennner 10-ledade med mycket stor, 2-ledad klubba.
Mctanotum utan taggar... gen. 2. Solenopsis WESTIWOOD.
— Antenner 11- eller 12-ledade. Metanotum (bakhörnen af
basalytan) med tvänne bakåt eller snedt uppåt riktade
oc
| EM 223 SDR VESNA EA REN RNE SRA Dee 3.
2:dra petiolarleden på undre sidan med en framåt och
nedåt, riktad | båS0--o0 ed peel böpes ten rent RNE KANN 4.
= 2:dra petiolarleden utan tagg toi Ht TEE Assn 5.
Mandibler med tandad tuggkant. Maxillarpalper 4-le-
dade. Clypeus stor. Pannlister korta. Antennklubba
asledaderbiptCreget frö ar gen. 3. Formicoxenus MAYR.
— Mandibler med otandad, skärande tuggkant. Maxillar-
palper 5-ledade. Clypeus liten. Pannlisterna sträcka sig
nästan upp till bakhufvudet. Antennklubba 4-ledad.........
gen. 4. Tomognathus MAYR.
De tre sista antennlederna äro tydligt kortare än den
öfriga delen af flagellum gen. 1. Myrmica LATR.
— De tre sista antennlederna tillsammans äro lika långa
som eller längre än den öfriga delen af flagellum .....- 6.
Bakre kanlen, af clypeus mellan mandibelledgången och
pannlisten ej uppböjd. Maxillarpalper Sdedad Pro-
notum framtill afrundadt. Thorax dubbelt längre än höjden
gen. 5. Leptothorar MAYR.
Bakre kanten af clypeus mellan mandibelledgången och
pannlisten uppböjd 1 form af en upphöjd list, som fram-
till begränsar antennfåran. Maxillarpalper 4-ledade. Pro-
notum med vinkligt utstående framhörn. Thorax kort
OC Hö Ers IRIS DARE gen. 6. Tetramorium MAYR.
JE KODE DNE
l:sta petiolarleden tjock, bredare än längden, på öfre
sidan afrundad; 2:dra leden halfklotformig, kalottformigt >
!) Honan af sl. Tomognathus är ännu okänd.
=
an
oc
Miere FRE RS TA T I NN
BIHANG. TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:O 18. 29255
omfattande 1:sta leden af abdomen, hvilken senare visar
en längsgående intryckning...... gen. 7. Anergates FOREL.
1:sta petiolarleden hopdragen, framtill oftast cylindriskt
BIDDE TA" KART AT 6 RNA NE ANNA EA I 2.
Antenner med mycket stor 2-ledad klubba. Metanotum
EVA NSD OO AT ers AL INNE gen. 2. dSolenopsis WESTW-
Antennklubban bildas af fler än 2 leder. Metanotum
Tine (DE AS SANERAS SA
2:dra petiolarleden på dre sidan med en framåt ock
Hedätiriktad fade ---- gen. 3. Formicoxenus MAYR.
ödsanpetiolarleden. Utfall fåd8 rAooosssssoss--sssosseneossssnocnronns 4.
Framvingar med halfdelad cubitalcell. ES kamformiga
gen. 1. Myrmica LATR.
Framvingar med odelad cubitalcell. Sporrar enkla...... Jr
Bakre kanten af clypeus mellan mandibelledgången och
panonlisten ej uppböjd. Maxillarpalper 5-ledade. Föga
StoNnekanT ar] etarhe.-..ots...co. gen. 3. Leptothorurv MAYR.
Bakre kanten af eclypeus mellan mandibelledgången och
pannlisten uppböjd i form af en upphöjd list, som
framtill begränsar antennfåran. 2—3 gånger större än
avi Sve E SSE te ANNEN gen. 6. Tetramorium MAYR.
Böner Te
NED KINNA ace ASSA SOSSAESEITERSE RN RNE ARR USE öd.
Thorax bygd på det för hanarne typiska sättet. Ving-
rudiment finnas i form af mer eller mindre tydliga ut-
skott från artikulationsställena. Petiolarlederna mycket
stora, föga olika de öfriga abdominalsegmenten; 2:dra le-
den utan tagg på undre sidan. Abdomen stor, med nedåt
och framåt krökt spets. Antenner 11 ledade oms.
gen. 7. Anergates FOoREL.
Thorax bygd såsom hos arbetarne; vingrudiment saknas.
Petiolarlederna små; 2:dra leden på undre sidan med en
nedåt och framåt riktad tagg. Abdomen ej framåtkrökt.
Amtenner 12-ledade me. gen. 3. Formicoxenus MAYR.
Mesonotum med 2 bakåt convergerande, djupt intryckta
linier, hvilka något bakom dra förena sig till en midt-
fåra, som iräcls sig till bakre kanten af mesonctum... 4.
I Hanen af sl. YZomognathus är ännu okänd.
256 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
— Mesonotum utan convergerande linietssomossmmmmmmnosoononnn
gen. 2. Solenopsis WESTW.
4; .,EFramvingar; med. halfdelad ,eubitaleell==FEEEssves
gen. 1. Myrmica LATER.
— .Framvingar/med:odelad- eubitaleell-== =E CE Sj
5. Antenner 10-ledade ...........- gen. 6. Tetramorium MAYR.
— Antenner 12—13-ledade......... gen. 5. ÅLeptothorax MAYR.
Underfam. II. Dolichoderidae.
Arbetare:
Metanotum ej kubiskt; hvälfdt, otandadt; dess bakre,
sluttande yta ej konkaverad. Petiolus mycket smal, utan
fjäll, betäckt af den framtill öfverskjutande abdomen ............
gen. Tapinoma Först.
Hona:
Metanotum hvälfdt, otandadt; dess bakre sluttande yta :
ej konkaverad. Petiolus mycket smal, utan fjäll, betäckt af
den framtill öfverskjutande abdomen. Vingar med en enda
Gu bitale else Hoha bobster ktg. Oe gen. Tapinoma FÖRST.
Hane:
Hypopygium i midten djupt inskuret. Vingar med en
CU bitaleell — say a ne gen. Tapinoma FÖRST.
Underfam. III. Camponotidae.
Arbetare:
1. Antennerna fästade vid eller nära midten af pannlisterna.
Clypealfårorna skilda från antennfårorna. Oceller saknas.
gen. 4. Camponotus MAYR.
— Antennerna fästade vid eller nära bakre kanten af cly-
POUS-Cionooctesac seu vcergritd ören sr olsen nns AE ASIAN SINNNNENAE 2.
2. Mandibler triangulära, breda, plattade, med tandad tugg-
KADb orossn ons apor done skor å grass Arns ss Ö
— Mandibler smalt skärformiga, bågböjda, spetsiga, utan
esentlisktus os kant=<+-e SER ene gen. 3. Polyergus LATR.
or
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 257
2:dra, 3:dje, 4:dje och 5:te lederna af flagellum kortare
än de öfriga. Oceller otydliga eller saknas. Paunfältet
GCD NN SE gen. 1. Laswvus FABR.
De första lederna af flagellum lika långa som eller längre
än de följande med undantag af den sista. Oceller alltid
tydliga. Pannfältet tydligt begräsadt
Honor:
Antennerna fästade vid eller nära midten af pannlisterna.
Clypealfårorna skilda från antennfårorna. Vingar utan
drscoidalcell sr föossossnneet gen. 4. Camponotus MAYR.
Antennerna fästade vid eller nära bakre kanten af cly-
peus. Vingar med eller utan discoidalcell 2.
Mandibler triangulära, breda, plattade, med tandad tugg-
[29 ooocerno skr AASE ES STONES TENN RERE SAPA ER 1 MA SAN RNESER Je
Mandibler såsom hos arbetaren. Vingar med discoidalcell
gen. 3. Polyergus LATR.
2:dra till 10:de lederna af flagellum nästan lika långa, de
öfriga längre. Pannfältet otydligt begränsadt. Vingar
oftast med discoidalcell.....--...- gen. 1. Zasius FAB.
De första lederna af flagellum längre än de följande.
Pannfältet tydligt begränsadt. Vingar med discoidalcell
gen. 2. Formica L.
Hanar:
Antenner fästade vid eller nära pannlisternas midt. Cly-
pealfårorna skilda från antennfårorna. Vingar utan dis-
Eoldaleelkgtr at itu .... gen. 4. Camponotus MAYR.
Antenner fästade vid eller nära bakre kanten af clypeus.
Vingar med eller utan discoidalcell. Clypealfårorna för-
emadevmne dhantennfarorNa..s tstos fnus tbo Bore sttalletnt 2:
Mandibler breda, plattade, med skärande eller tandad
[UNO eken ALAA En IT AED ES DE EE MR ON ag 3.
Mandibler såsom hos arbetare och hona men kortare, sma-
lare och mera cylindriska, främre kanten af clypeus rak
gen. 3. Polyergus LATR.
Pannfältet otydligt. Yttre genitalorgan mycket små, de
yttre valvlerna plattade, dubbelt så långa som bredden
vid basen, afsmalnande mot de afrundade spetsarne.
NG
258 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Första leden af flagellum tjockare och ej kortare än den
2:00 fa. AMN SAR TOR KRUPITIO NILS gen. 1. Lasius FAB.
— Pannfältet tydligt begränsadt. Yttre genitalorgan stora;
de yttre valvlerna knifformiga. Första leden af flagellum
omkring kortare än-2:dra: cl Genus 2. Formica L.
Underfam. I... Myrmicidae.
Petiolus 2-ledad, bildad af de tvänne första, knutlika ab-
dominalsegmenten. Af petiolarfjäll fins blott en antydan i den
koniska upphöjningen på första petiolarleden hos några former.
3 utan oceller.
Abdominalganglier hos hanarne 4, hos honor och arbe-
tare oftast 5 (hos Anergates blott 4). Hos de senare är sista
gangliets läge detsamma som hos Tapinoma d. v. s. ofvanpå
vagina mellan äggledarne.
Cardialapparatens >»kulformiga parti» (la boule FOREL) är
långsträckt och beläget omedelbart intill magtarmen, hvadan
det cylindriska midtpartiet saknas; likaså saknas calix. Der-
emot äro valvlerna mycket långsträckta.
Tarmvårtar 3.
Analkörtlar saknas.
Giftapparaten som hos Dolichoderidae, men gadden oftast
starkt utbildad, med en lång vid basen smal gaddränna samt
långa, spetsiga, bakåtriktade stickborst. Bikörteln aflång.
Testes med blott 3 korta och tjocka spermsäckar. Sädes-
blåsor korta, framåt divergerande.
Puppor alltid kokonglösa. Larvernes ullhår med dubbel
hulling i spetsen (stundom finnas dock några få ullhår med
enkel hulling jemte de med dubbel, så t. ex. hos Leptothorax
och Tomognathus, hvilka dessutom visa alla mellanstadier
mellan dessa båda former af ullhår; sådana öfvergångsformer
finnas äfven hos Myrmica-larver, hvilka stundom visa ullhår
med taggiga eller kort förgrenade hullingar). Larver tjocka,
föga rörliga.
Honorna deltaga nästan lika ifrigt som arbetarne i de
inomhus förekommande arbetena.
Bärningsmetoden (vid flyttningar) utmärkes deraf att den
burna myrans kropp hänger öfver bärarens rygg (se sid. 140).
Inga stackar eller varaktiga tufvor byggas af hithörande
former.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 259
Gen. 1. Myrmica LATR.
3 Hufvudet ovalt eller 4-kantigt med bakhörnen afrun-
dade. Clypeus starkt konvex, baktill afrundad. Pannlister
korta, S-formigt böjda. Pannfältet triangulärt. Mandibler
breda, tandade. Maxillarpalper 6-ledade, labialpalper 4-le-
dade. Antenner 12-ledade, skaftet bågböjdt eller nära basen
med nästan rätvinklig böjning. Flagellum tilltagande i tjock
lek mot spetsen, de 3 eller 4 sista lederna bilda en mer
eller mindre afsatt klubba; de tre sista lederna tillsammans
kortare än de öfriga flagellarlederna. Ögon af medelmåttig
storlek.
Thorax utan eller med blott otydlig fåra mellan meso-
och metanotum. Pronotum med afrundade framhörn. Me-
tanotum med två starka uppåt och bakåt riktade taggar').
Första petiolarleden framtill cylindrisk, baktill knutformig;
2:dra leden knutformig.
Abdomen oval, betäckt till ”/, af sitt 1:sta segment.
De bakre benparens lår klubblika; sporrar kamformiga.
2 liknar 3 utom i de allmänna honliga karaktärerna.
Vingar med en till hälften delad cubitalcell samt en discoi-
dalcell. Storleken ej mycket betydligare än arbetarnes.
3 Clypeus och palper såsom hos 3. Mandibler med bred,
tandad tuggkant. Antenner 13-ledade; antennskaftet af vex-
lande längd; flagellum tilltjocknande mot spetsen”). Meso-
notum med tvänne intryckta konvergerande linier. Sporrar
kamformiga.
Larver dels med kortare, enkla eller i spetsarne föga
kompliceradt förgrenade hår, dels med längre antingen med
korta sidotaggar besatta eller i spetsarne kort förgrenade
hår. Ullhårens spetsar äro af vexlande form (se fig. 6) for-
men d är den vanligaste; a är föga krusig). Bo ijorden, under
stenar, men bygga äfven stundom små ovaraktiga tufvor.
Af detta slägte förekommer i vårt land ett virrvarr af
former, hvilka mer eller mindre tydligt närma sig någondera
') Denna karaktär eger allmängiltighet endast för de inom Syerige an-
träffade formerna. Hos den sydeuropeiska M. rubida är deremot me-
tanotum obeväpnadt.
?) Hos M. rubida är flagellum trådformigt.
260 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN,
af de sex racer, hvilka FoREL sammanfört under den gemen-
samma artbenämningen rubra L.
Talrikast äro här, liksom äfven FOREL uppgifver fallet
vara 1 Schweiz, mellanformerna mellan rugulosa och scabrino-
dis samt mellan laevinodis och ruginodis. Mellan scabrinodis
och lobicornis äro öfvergångsformerna äfven, liksom i Schweiz,
talrika, dock visa de samtliga större öfverensstämmelse med
den förra än med den senare racen. FOREL omnämner från
Schweiz äfven mellanformer mellan scabrinodis och sulcinodis
samt vissa varieteter af den senare, som tendera till likhet
med ruginodis. Sulcinodis är den race, som jag funnit mest
isolerad, utan några utpräglade öfvergångsformer till andra
racer. Den mest varierande är scabrinodis. De hos de sex ra-
cerna företrädesvis varierande karaktärerna äro antennskaftens
böjning samt kroppsytans gröfre eller finare strimning och
skrynkling (n. b. dessa karaktärer gälla 3 och 2).
Enligt FOorELrs exempel sammanför jag de sex nedan-
beskrifna racerna under den enda artbenämningen rubra
(CurTIS) FOREL.
Arbetare:
1. Antennskaftet nära basen bågformigt böjdt, utan någon
tand "eller fik: på /krökningsställetr.:3--00NTE0NErreeaN 2
— Antennskaftet nära basen starkt knäformigt böjdt, stun-
dom 1 nästan rät vinkel; dess knä med en tand eller
flik ; antennklubba! 3-ledadi 22an sitae ne D.
2. Artondskaft nära basen så småningom bågformigt böjdt,
böjningsvinkeln mycket trubbig; hufvudets sidor groft
nätmaskiga, maskorna glatta och glänsande, likaså pann-
fältet. Amrtenmdarbba År ledadvs .2isemocrsyttt sea 3.
— Antennskaftet nära basen starkt bågböjdt, böjningsvinkeln
närmar sig en rät; nätmaskorna på hufvudets sidor glatta
eller Betörnigar pannfältet helt och hållet eller delvis
lngdetsisinisa Antennklubba 3-ledadr ss te mem 4.
3. Petiolus nästan slät eller blott med svaga sidorynkor; den
konkava ytan mellan taggarne på metanotum glatt och
glänsande. Rödgul, hufvudet ofvan brunaktigt, abdomens
öfre sida svartbrun eller brun. Längd: 4,5—95 mm.......
race 1. laevinodis NYL.
— Petiolus starkt rynkig; den konkava ytan mellan taggarne
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 261
på metanotum tvärrynkig. Färgen som hos föregående.
öar sd: 9—9,5 MIN ooonooseso stra race 2. ruginodis NYL.
Nätmaskorna på hufvudets sidor finkorniga. Längdstrim-
morna bakom pannfältet fina och sammanträngda: pann-
fältet till största delen glatt och med blott otydlig längd-
strimning på bakre delen. Rödgul, hufvudets och abdo-
mens öfre sida mer eller mindre mörk. Längd: 3,5—
255 TDTDG os. RASKENS NA race 3. rugulosa NYL.
Nätmaskorna på hufvudets sidor glatta och glänsande.
Längdstrimmorna bakom pannfältet grofva och ej sam-
manträngda; pannfältet groft längdstrimmigt. Rödbrun,
hufvudets och abdomens öfre sida svartbrun. Längd:
SÅ fjjA0JA5 1 10 Rh FR RK AA ERK AA AA FEN race 4. suleinodis NYL.
Antennskaftets knä med en tvärstäld smal flik. Pann-
fältet groft längdstrimmigt. Metanotum mellan taggarne
glatt och glänsande. Mörkt rödbrun, benen ljusare, huf-
vudets och abdomens öfre sida svartbrun. Längd: 5—6 mm.
race 5. lobicornis NYL.
Antennskaftets knä med en mer eller mindre afsatt,
snedt stäld köl eller tand. Pannfältet glatt eller längd-
strimmigt på sin bakre del. Metanotum mellan taggarne
vanligen fint tvärrynkigt. Rödgul, öfre sidan af hufvudet
och abdomen brunaktig. Längd: 3,5—5 mi. smucsmsmmcsmocnn
race 6. scabrinodis NYL.
Honor:
Antennskaft nära basen bågformigt böjdt, utan någon
fanarellersfiknpar krökningsstället/ 2.055. so bung 2.
Antennskaft nära basen starkt knäformigt böjdt, stundom
i nästan rät vinkel, dess knä med en tand eller flik; an-
FET WD Ban ac le dad dT ENTRE AO ul RE d.
Antennskaft nära basen så småningom bågformigt böjdt,
böjningsvinkeln mycket trubbig; Mälvudets sidor groft
nätmaskiga; maskorna glatta och glänsande, likaså pann-
fältet; äntennklabba 4- ladad 2 SE SANNA pr BEN JA ÅRA OA d.
Antennskaft nära basen starkt bågböjdt, böjningsvinkeln
närmar sig en rät. Nätmaskorna på hufvudets sidor glatta
eller finkorniga. Pannfältet helt och hållet eller delvis
längdstrimmigt. Antennklubba 3-ledad.. mmm 4.
va
262 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Taggatne på metanotum korta, ej längre än deras bredd
vid basen; den konkava ytan mellan dem glatt. Petiolus
nästan slät eller med blott svaga sidorynkor. Gulröd
eller gulbrun, öfre sidan af hufvudet, bakkanten af pro-
notum, en fläck vid vingroten, större delen af scutellum
samt ofta äfven 1:sta abdominalsegmentet ofvan mer
eller mindre .mörkt bruna. Längd: 6,35—7 mms
race 1. laevinodis NYL.
Taggarne på metanotum långa, ungefär 3 gånger så långa
som deras bredd vid basen; den konkava ytan dem
emellan tvärrynkig. Petiolus starkt rynkig. Färg och
storlek såsom hos föregående ...... race 2. ruginodis NYL.
Nätmaskorna på hufvudets sidor finkorniga. Längdstrim-
morna bakom pannfältet fina och tätt sammanträngda.
Färg ochsstorlek: såsom hos föregåendet KEEIErerssema
race 3. -rugulosa NYL.
Nätmaskorna på hufvudets sidor glatta och glänsande.
Pannfältet groft längdstrimmigt, strimmorna der bakom
grofva och ej sammanträngda. Rödbrun, mandibler, an-
tenner och ben brungula; hufvudet, abdomen, scutellum,
bakre hälften af mesonotum, delvis äfven pronotum samt
några sidofläckar på thorax svartbruna. Längd: 6,5—7 mm.
race 4. sulcinodis NYL.
Antennskaftets knä med en tvärstäld smal flik. Pann-
fältet längdstrimmigt. Metanotum mellan taggarne glatt
och glänsande. Mörkt rödbrun, benen ljusare; hufvudets
och abdomens öfre sida svartbrun. Längd: 5—6 mm.
race 5. lobicornis NYL.
Antennskaftets knä med en mer eller mindre afsatt,
snedt stäld köl eller tand. Pannfältet glatt eller längd-
strimmigt på sin bakre del. Metanotum mellan taggarne
vanligen fint tvärrynkigt. Gulröd eller gulbrun, öfre sidan
af hufvudet, abdomen och flere fläckar på thorax bruna.
THängdard,5— 0,5 MMS oe race 6. scabrinodis NYL.
Hanar:
Antennskaft ungefär lika långt som halfva flagellum; an-
tennklubbä;4—=91 ledad sy. Lasso sstiren pik AE ANIRENE 2.
Antennskaft blott så långt som de 2 eller 3 första flagel-
larlederna; antennklubba: 4-ledad::2 EEE D;
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 263
2. Antennskaft nära basen bågformigt kröktEner nus. Te
— Antennskaft nära basen böjdt i nästan rät vinkel. Svart-
brun, glänsande; mandibler, antennklubbor, tarser, benens
leder samt spetsen af abdomen mer eller mindre mörkt
gulaktiga. Längd: 5—6 mm....... race 5. lobicornis NYL.
Pannfältet glatt och glänsande eller ytterst finskrynkligt;
antennkliubbatosle dad bias sd isl surtlernssspes 4.
— Pannfältet groft längdstrimmigt; abenssklubhat 4-ledad.
Svartbrun, glänsande; mandibler, fagellum, ben och stun-
dom äfven spetsen af abdomen mer eller mindre gul-
aktiga. Längd: 5,5—6 mm............. race 4. suleinodis NYL.
4. De bakre benparens tibier rikligt besatta med långa, ut-
stående hår. Svartbrun, mandibler, flagellum och tarser
gula. Längd: 5,5—6 mm... race 1. laevinodis NYL.
— De bakre benparens tibier med kortare, tilltryckta hår.
Färg som föregående, likaså storleksvariationens gränser;
men vanliga storleken är 6 mm....... race 2. ruginodis NYL.
5. Panna och hjessa finkorniga, blott med några längdrynkor.
Bakre benparets lår i midten ej förtjockade. Tarser
rikligt besatta med bakåtriktade hår. Svartbrun, glän-
sande, mandibler, flagellum och tarser gula. Längd: 4,5—
ÅL TDI os SAS (SPE KYSST STINA EINES race 3. ”ugulosa NYL.
— Panna och hjessa finkorniga, men tätare längdrynkade än
hos föregående, isynnerhet på hufvudets sidor bakom
ögonen. Bakre benparets lår 1 midten något förtjockade.
Tarser rikligt besatta med långa, nästan vinkelrätt ut-
stående hår. Färg såsom hos föregående. Längd: 5,5—
ÖRKTOnE V83 4 se dr borr Bo iont ss londnt race 6. scabrinodis NYL.
d>
Gen. 2. Solenopsis 3 WESTW.
3 Hufvudet nästan qvadratiskt. Clypeus längs midten
något föga konkaverad; fördjupningen på sidorna begränsad
af tvänne lister, som framtill utlöpa i två små spetsiga tän-
der. Pannlister temligen korta. Pannfältet smalt och otyd-
ligt begränsadt baktill, der det fortsättes af en kort men bred
och djup pannfåra. Mandibler temligen smala, med tandad
tuggkant. Maxillar- och labialpalper 2-ledade. Antenner
1) Denna art har jag ej haft tillfälle iakttaga i naturen och använder
derför nästan ordagrant ANDRE's beskrifning (Spec. des Formicides
pag. 386).
204 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
10-ledade, med skaft af medelmåttig längd; flagellum i spet-
sen med en mycket stor tvåledad klubba, af samma eller af
betydligare längd än de öfriga flagellarlederna tillsammans.
Ögon mycket små”).
Thorax utan spår af någon sutur mellan pro- och me-
sonotum samt med blott otydlig tvärintryckning mellan meso-
och metanotum, hvilket senare saknar taggar. Första petio-
larleden framtill cylindrisk, baktill knutformig; 2:dra leden
knutformig. Ben korta. Abdomen oval, dess första segment
betäcker mer än hälften af dess längd.
2 Hufvud såsom hos 3. Antenner 11-ledade men af
samma form som hos Y. Ögon och oceller af vanlig storlek.
Metanotum obeväpnadt eller med 2 små knappt synbara
knölar baktill. Petiolus såsom hos 3. Abdomen långsträckt,
bredare än thorax. Vingar med en cubital- och en dis-
coidalcell; nervus transversus förenar sig med ramus cubita-
lis externus. Storleken ofantlig i förhållande till arbetarnes.
3 Hufvud kort. Mandibler smala, tretandade. Clypeus
mycket convex. Pannfältet otydligt begränsadt. Antenner
12-ledade, med mycket kort skaft, ej längre än de två första
flagellarlederna tillsammans; flagellum trådformigt, dess första
led kulformad. Mesonotum utan några konvergerande in-
tryckta linier. Metanotum mycket bugtigt, alldeles obeväp-
nadt. Första petiolarleden framtill cylindrisk, så småningom
tilltjocknande bakåt, på öfre sidan med en ispetsen intryckt
upphöjning; 2:dra leden bredare än längden. Abdomen af-
lång; dess första segment betäcker mer än hälften af dess
längd. Vingar såsom hos honan. Storleken ungefär midt
emellan honans och arbetarens.
Boet gräfves i jorden, ofta i mellanväggarne mellan
större. myrarters kamrar.
Detta slägte som är utbredt i alla verldsdelar, de flesta
arterna 1 Amerika, är i Europa representeradt af tvänne arter,
af hvilka blott den ena anträffats inom Sverige.
Arbetare:
Ljusgul med första abdominalsegmentet ofvan vanligen
mörkare; stundom är hela kroppen, isynnerhet hos större in-
') Hos en i södra Europa anträffad art utgöras de blott af en enda
facett. Den svenska arten har 6—9 facetter.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 265
divider, ljusbrun. Slät, glänsande, föga punkterad, med tal-
rika utstående hår. Längd: 1,5-—2,5 mm.... ........ fugaz (LATR.)
Hona:
Glänsande svartbrun ; mandibler, antenner, ben och bakre
kanten af abdominalsegmenten brungula. Kroppen temligen
starkt punkterad, med talrika utstående hår. Panna, man-
dibler och den bakre, sluttande ytan af metanotum finstrim-
maa ned: 6-—05;0 MMgdstootlosseo os brrinesök fugaz (DLATR.)
Hane:
Glänsande svart; mandibler, antenner och ben mörk-
bruna eller gulbruna. Kroppen med talrika utstående hår.
Hufvudet, med undantag af clypeus, pronotum, ofta äfven
en större eller mindre del af mesonotum, metanotum samt
petiolus finskrynkliga; mandiblerna och pannan med längs-
gående strimmor; abdomen slät. Längd: 4—4,5 MM...........--
fugax (LATR.)
Gen. 3. Formicoxenus MAYR.
3 Hufvud aflångt med afrundade bakhörn. Clypeus stor,
triangulär. Pannlister korta, nästan parallela. Pannfältet
otydligt. Mandibler af medelmåttig bredd, med tandad tugg-
kant. Maxillarpalper 4-ledade, labialpalper 3-ledade. An-
tenner 11-ledade med 3-ledad klubba; antennskaftet så långt
som de 8 första flagellarlederna tillsammans. Facettögon af
medelmåttig storlek.
Thorax ofvan föga bugtig, med tydlig men föga djupt
intryckt tvärfåra mellan meso- och metanotum. Metanotum
med tvänne starka, bakåtriktade taggar. 1:sta petiolarleden
ofvan med en konisk upphöjning, undertill med ett bredt
nedåt och framåt riktadt utskott. 2:dra petiolarleden kortare
men bredare, undertill med en stark nedåt och framåt riktad
tagg.
Abdomen oval; dess 1:sta segment, som är mycket stort,
betäcker nästan fullständigt de öfriga. Bortersta benparets
lår spolformiga. Sporrar enkla.
2 Hufvud, med undantag af förekomsten af oceller, pe-
tiolus och abdomen såsom hos 4. Vingar med en cubital
266 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
och en discoidalcell; nervus transversus förenar sig med
nervus cubitalis vid dess delningspunkt. Storleken ej mycket
betydligare än arbetarens.
Inom hvarje Formicoxenus-samhälle träffas regelbundet
talrika öfvergångsformer mellan 2 och 3, hvilka utmärka sig
genom mer eller mindre tydliga oceller jemte mer eller
mindre intermediär byggnad af thorax.
3 Hufvud såsom hos 3 men med tydliga oceller. Man-
dibler rudimentära, ej på långt när nående tillsammans med
spetsarne; tuggkanten snedt afskuren, smal och otandad,
dess öfre hörn något framspringande. Palper såsom hos 3.
Antenner 12-ledade, med 4-ledad klubba; de yttre lederna
lyrformigt utåtböjda; skaftet lika långt som de 7 första fla-
gellarlederna tillsammans.
Thorax bygd såsom hos 3 men något längre och smär-
tare. Vingar saknas. Petiolus såsom hos $. Abdomen T-
ledad såsom hos alla myrhanar, smalare än hos arbetarne
men för öfrigt af ungefär samma form, ity att de bakre seg-
menten utom vid kopulationen äro nästan fullständigt be-
täckta af det stora 1:sta segmentet.
Yttre generationsorgan små. Täckfjällen triangulära.
De yttre genitalvalvlerna på insidan med stark skedformig
konkavering, som fullständigt upptager de öfriga genital-
valvlerna.
De mellersta med mycket stor hakformigt nedåtkrökt
spets; de inre ha hela undre kanten sågad samt en liten
nedåtriktad hake i spetsen.
Larverna ha både rygg- och buksidans hår ungefär lika
långa och på samma sätt förgrenade: antingen med spetsarne
kort tvågreniga och grenarne med eller utan taggar, eller
ock med enkla taggiga spetsar (den senare hårformen är säll-
syntare). Ullhår af vanlig form, hos mindre larver talrika,
hos äldre mycket sparsamma.
Boet förlägges alltid i stackar tillhöriga F. rufa eller
pratensis; det utgöres antingen af kamrar utgräfda i någon
af stacken omsluten stubbe eller anordnade i stackens täck-
lager.
Arbetare:
Glänsande, nästan utar behåring. Rödgul, antennklubbor
brunaktiga, abdomen svartbrun. (Den rödgula färgen öfver-
Lod
BIHANG. TILL. K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND 1IÅ. N:o 18. 267
går ofta, särdeles hos större individer, hvilka i regeln äro
23, till en brunaktig). Längd: 2,:—3,3 mm.... nitidulus (NYL.)
Hona:
Mer eller mindre mörkt rödbrun eller svartbrun; hufvud
och thorax ofvan samt hela abdomen svartbruna. Vingar
svagt rökskuggade, med brunt vingmärke. Längd: 3—3,5 mm.
nitidulus (NYL.)
Hane:
Af samma färg som arbetaren och varierande som han;
men antennklubborna äro nästa alltid rödgula. Längd: 2,;—
28 DT, SARA ANANAS MIA nitidulus (STOLPE.)
Gen. 4. Tomognathus MAYR.
& Hufvud stort, rektangulärt; bakre kanten konkaverad.
Clypeus liten, i midten intryckt. Pannlister mycket långa,
nående nästan ända till bakhufvudet. Antennfårorna djupa,
kunna upptaga hela antennskaftet. Mandibler breda, med
skärande, otandad tuggkant, som är svagt konkaverad. Maxil-
larpalper 5-ledade; labialpalper 3-ledade. Antenner 11-le-
dade; skaftet plattadt; flagellum med 4-ledad klubba. Thorax
ofvan föga bugtig, insnörd mellan meso- och metanotum.
Metanotum med korta, bakåtriktade taggar. 1:sta petiolar-
leden ofvan med en stor konisk upphöjning, undertill med
ett bredt nedåt och framåt riktadt utskott. 2:dra petiolar-
leden kortare, men bredare, undertill med en nedåt och
framåt riktad tagg. Abdomen oval. 1:sta abdominalsegmen-
tet stort, men betäcker ej fullständigt de öfriga (hvilket
nästan är fallet hos föregående slägte). Bortersta benparets
lår spolformiga. Sporrar enkla.
2 och 3 okända.
Larverna ha starkt chitiniserade och stora mundelar.
Buksidan saknar, åtminstone hos större larver, hår. Rygg-
sidans hår likna Formicoxenus-larvernas utom ullhåren, hvilka
här ha på många olika sätt formade spetsar. Några ha enkel
hulling, de flesta ha dock dubbel, såsom hos andra Myrmi-
cider. Mellan dessa ytterligheter finnas åtskilliga öfvergångs-
sx
268 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
former. En del ha mycket djupt klufven spets och långa
hullingar liksom hos AÅnergates-larver. Arten träffas 1 sam-
hällen af Leptothorax acervorum och muscorum, hvilkas arbe-
tare då spela rollen af slafvar.
Arbetare:
Ljust rostbrun, antennklubbor något mörkare, abdomen
svartbrun. Kroppen med spridda, långa hår. Hufvud och
thorax längdstrimmiga. Längd: 3,;—4,5 mm.... sublaevis (NYL.)
Gen. 5. Leptothorav MAYR.
3 Hufvud qvadrangulärt, med afrundade bakhörn. Cly-
peus 3-kantig; dess främre kant nära mandibelledgången
något uppböjd. Pannlister temligen korta, nästan raka, blott
baktill något föga divergerande. Pannfältet otydligt begrän-
sadt. Mandibler af medelmåttig bredd och med mer eller mindre
tydligt tandad tuggkant. Maxillarpalper å-ledade, labialpalper
3-ledade. Antenner 11- eller 12-ledade, med 3-ledad klubba,
hvars sista led är lika lång som de två föregående till-
sammans.
Thorax långsträckt, temligen lång, utan eller med blott
obetydlig intryckning mellan meso- och metanotum. Pronotum
med afrundade axlar. Metanotum med tvänne taggar. Första
petiolarleden framtill cylindrisk, baktill knutformig; 2:dra
leden knutformig. De bakre benparens lår spolformiga; spor-
rar saknas å de tvänne bakre benparen. Kroppens öfre sida
med korta upprätta, i spetsen knapp- eller kulformiga borst.
Thorax och petiolus skrynkliga; abdomen glatt.
9 Hufvud och petiolus såsom hos 8. Thorax smal; me-
tanotum med 2 korta taggar. Vingar med en cubital- och
en discoidaleell; nervus transversus förenar sig med nervus
cubitalis vid dess delningsställe. Ben och behåring såsom
hos $&. Storleken föga betydligare än arbetarens.
3 Clypeus konvex. Pannfält saknas eller är otydligt.
Mandibler plattade; tuggkanten otandad eller med 4—5 tän-
der. Antenner 12- eller 13-ledade; skaftet kort. Hos arter
med 12-ledade antenner är flagellum så småningom tilltjock-
nande mot spetsen och dess 2:dra led är längre än antenn-
skaftet. Hos arter med 13-ledade antenner är flagellum i
BIHANG TILL K. SV. VET-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 269
spetsen försedt med en tydlig 4-ledad klubba; de öfriga fla-
gellarlederna äro korta. Mesonotum med 2 bakåt konver-
gerande intryckta linier, hvilka efter sin förening ungefär
på midten af mesonotum fortsättas af en midtfåra, som sträc-
ker sig bakåt till scutellum. Metanotum med två mer eller
mindre tydliga taggar.
Hithörande former äro mycket varierande, och talrika
öfvergångsformer finnas mellan flere af de äldre författarnes
arter, hvilket gifvit FOorEL anledning att äfven inom detta
slägte reducera artantalet genom att sammanföra närstående
och sammanbundna former såsom racer under gemensam art-
benämning.
Utan att vilja derigenom uttala någon protest, tillåter
jag mig här att framhålla såsom en egendomlighet inom den
för söndringar eljes allt för benägna entomologiska litera-
turen det förhållandet, att acervorum- och tuberum-grupperna
fått bibehålla samma slägtnamn, oaktadt de skilja sig från
hvarandra såväl genom olikheten i antennledernas antal hos
både hanar och honor som ock genom antennernas och man-
diblernas väsendtligt olika form hos hanarne, allt karaktärer
som eljes pläga tillmätas generiskt värde.
Bo i stubbar eller under stenar.
Arbetare:
Antenner 11-ledade; thorax med en svag intryckning
mellan meso- och metanotum. Clypeus något litet konka-
verad i midten af framkanten...... 1. acervorum (FAB.) FOREL.
Benen med utstående hår. Längden af taggarna på
metanotum utgör ?/, af basalytans. Rödgul eller röd-
brun, öfre sidan af hufvud och abdomen samt antenn-
klubborna mer eller mindre mörkt svartbruna. Längd:
DTD INN eeosososeo oh oe race 1. acervorum 1 spec. (FAB.)
Benen utan utstående hår. Längden af taggarne
på metanotum föga mer än !/, af basal sne Rödgul;
öfre sidan af kufvod och abdomen samt antenklubborna
bruna. Längd: 2,7—3,5 mm.... race 2. muscorum (NYL.)
ForEL uppgifver sig ej ha funnit mellanfor-
mer mellan dessa båda racer, hvilka han dock för
deras likhets skull ansett sig böra förena under
samma artnamn. Såsom mellanformer äro väl dock
270 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
att betrakta de former, som ha benen försedda
med några enstaka utstående hår. Dessa hänföras
af FOREL till racen muscorum, hvars diagnos han
derför låter lyda: »pattes sans poils ou presque
sans poils.>
Antenner 12-ledade; thorax utan intryckning mellan meso-
och metanotum '). Clypeus utan konkavering i framkantens
midt. Gulröd eller gul, öfre sidan af hufvudet och abdo-
men, med undantag af en större eller mindre del af 1:sta
abdominalsegmentet, svartbrun. Mandibler, antennskaft samt
inre hälften af flagellum gulaktiga. Längd: 2,3—3 mm...
2. tuberum (FAB.)
Af denna art har jag funnit tvänne varieteter, en
ljusare och en mörkare, af hvilka den senare, förutom
genom sin mörkare rödgula färg, utmärkes genom större
utbredning af den svartbruna färgen å 1:sta abdominal-
segmentet, hvaraf blott omkring 1:sta tredjedelen visar
kroppens allmänna grundfärg. Den ljusare varieteten,
till hvilken för öfrigt finnas alla öfvergångar från den mör-
kare, utmärkes genom sin ljusare gulaktiga hufvudfärg,
hvilken äfven framträder på större delen af 1:sta abdo-
minalsegmentet, hvars öfre sida endast i bakre kanten
och på sidorna är mörkare färgad. Båda varieteterna
förekomma lika allmänt och på samma lokaler och visa
sig t. o. m. inom samma samhällen.
Honor:
Antenner 11-ledade; radialcellen öppen och temligen
Län GStraCkta SER a eng a 1. acervorum (FAB.) FOREL.
Benen med utstående här. Rödgul, abdomen svart-
brun; öfre sidan af hufvud, thorax och ofta äfven af
petiolus brun eller svartaktig; stundom är mesonotum
gulrödt med svartaktiga fläckar. Längd: 3,;—4,2 mm.
race 1. acervorum i spec. (FAB.)
Benen utan utstående hår. Rödgul, öfre sidan af
hufvud, thorax och abdomen brun. Thorax vid vin-
garnes artikulationsställen svart. Längd: 2,7—3,5 mm.
race 2. muscorum (NYL.)
') Denna karaktär har allmängiltighet blott för de svenska formerna.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 271
Antenner 12-ledade; radialcellen sluten och temligen
liten. Brun; mandibler, antennskaft och inre hälften af fla-
gellum, undra sidan af petiolus samt benen gula. Abdomen
undertill smutsigt gulaktig. Längd: 3—4 mM..oscsosossn-
2. tuberum (FAB.)
Hanar:
Antenner 12-ledade; skaftet kortare än 2:dra flagellar-
leden, som är mycket lång. Flagellum så småningom till-
tjocknande mot spetsen. Mandibler temligen korta och smala,
med afstött och otandad spets. Vingarnes radialcell öppen
och temligen långsträckt............ 1. acervorum (FAB.) FOREL.
Svartbrun, mandibler och ben bruna; tarsernas och
benens leder gulaktiga. Hufvud, thorax och abdomen
rikligt beklädda med långa, utstående, hvita hår. Längd:
00 1440] 50 JAA ARR E ARS NE race 1. acervorum i spec. (FAB.)
Svartbrun; mandibler gulbruna; ben ljusbruna. Öfre
sidan af hufvudet, thorax och abdomen med spridda
Ufstaenderhår. > Laämgdf 0,57 Ml0:dsnssse si asdes rar di osao noen
race 2. muscorum (NYL.)
Antenner 13-ledade; skaftet längre än 2:dra flagellarle-
den, som är af samma längd som de öfriga lederna. Fla-
gellum med en temligen smal men tydligt afsatt 4-ledad
klubba. Mandibler med tandad tuggkant. Vingarnes radial-
cell sluten och temligen kort. Svartbrun, abdomens spets
och benen bruna; mandibler, palper, flagellum, tarser samt
benenskleder ljusgula. Längd: 2,5—3,5 MMaec.cooccoooccoooooooooc
2. tuberum (FAB.)
Gen. 6. Tetramorium MAYR.
3 Hufvud qvadrangulärt. Clypeus konvex, trekantig,
baktill afrundad, dess bakre kant mellan pannlisterna och
mandibelledgångarne uppvikt i form af en upphöjd list, som
framtill begränsar antennfårorna; främre kanten af clypeus
inböjd. Pannlister nästan raka, bakåt något divergerande.
Pannfältet otydligt. Mandibler breda med tandad tuggkant.
Antenner 12-ledade, med 3-ledad klubba. Thorax kort, blott
dubbelt så lång som höjden, dess öfre kontur något båg-
böjd, utan tydlig insnörning mellan meso- och metanotum.
272 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Pronotum med trubbvinkliga framhörn. Metanotum med
tvänne korta taggar. Första petiolarleden framtill cylindrisk,
baktill knutformig; den 2:dra leden knutformig, bredare än
längden. De bakre benparens lår spolformiga. Sporrar enkla.
2 Hufvud och petiolus såsom hos 8. Vingar med en
cubital- och en discoidalcell. Nervus transversus förenar sig
med nervus cubitalis vid dess delningsställe. Storleken 2—3
gånger arbetarens.
'3 Mandibler plattade, med tandad tuggkant. Antenner
10-ledade; skaftet kortare än 2:dra flagellarleden. Mesono-
tum med tvänne intryckta konvergerande linier. Metanotum
med tvänne svaga tänder. Sporrar enkla. Vingar såsom hos
2. Storleken något underlägsen honans.
Larvernas behåring på buksidan liknar Anergates-larver-
nas, ehuru håren äro betydligt svagare och mindre förgre-
nade; de äro äfven glesare och saknas stundom på några
segment. Ryggsidans hår likna buksidans; men inströdda
bland dem finnas sparsamt långa, 1 spetsen förgrenade hår
samt ett och annat ullhår med långa krökta hullingar.
Bo i grästorf eller under stenar.
Arbetare:
Hufvud och thorax skrynkligt längdstrimmiga, den se-
nare mellan strimmorna glatt och glänsande. Petiolus rynkig.
Varierar till färgen från svart (den vanligaste varieteten) till
grågul; mandibler, flagellum, benens leder samt tarserna äro
alltid ljusare. Laängds 2— 0,0 MI. ot.o> ASS caespitum (1L.)
Hona:
Hufvud, pronotum, metanotum samt sidodeliarne af thorax
strimmade; scutellum och största delen af mesonotum glatta
och glänsande. Mörkbrun, nästan svart, glänsande; man-
dibler, flagellum samt benen, de senare helt och hållet eller
delvis, rödgula. Längd: 6—8 Mmm. ssmomcooomscsmn- caespitum (1L.)
Hane:
Hufvud och metanotum strimmade; för öfrigt nästan
glatt. Glänsande, svartbrun, nästan svart; mandibler, anten-
ner och ben gulaktiga. Längd :6—7 mmM...s.---.- caespitum (1.)
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. n:o 18. 273
Gen. 71. Anergates FOoREL.
3 saknas.
2 Hufvudet nästan qvadratiskt, baktill starkt utskuret.
Clypeus triangulär, med djup intryckning längs midten, fram-
kanten bredt utskuren. Pannlister korta, nästan parallela.
Pannfältet stort, triangulärt, än med skarpa gränser, än otyd-
ligt begränsadt. Pannan mer eller mindre konkaverad. Man-
dibler med skärande tuggkant samt en enda tand framtill.
Maxillarpalper 2-ledade, labialpalper 1-ledade. Antenner 11-
ledade, skaftet groft, cylindriskt, tilltjocknande mot spetsen.
Thorax kort och temligen hög. Metanotum med tvänne
taggar.
Första petiolarleden tjock, bredare än längden, ofvan af-
rundad; 2:dra leden stor, halfklotformig, kalottformigt om-
fattande 1-sta leden af abdomen. Benen korta och grofva.
Sporrar saknas på de tvänne bakre benparen, hvaremot främre
benparets sporrar äro kamformiga; insidan af 1:sta tarsleden
å frambenen är dock ej kamformig utan blott besatt med
glesa och långa borst. Abdomen är hos obefruktade honor
längs öfre sidan konkaverad, en egendomlighet som faller
mycket i ögonen, men som det oaktadt synes ha full-
ständigt undgått de författare, som förut beskrifvit denna
art. Hos de befruktade uppsväller abdomen i en oerhörd
grad, så att segmentens ryggskenor synas såsom jemförelse-
vis obetydliga svarta fläckar, långt skilda från hvarandra ge-
nom de ofantligt uttänjda intersegmentalmembranerna.
Vingar med en cubitalcell.
3 Hufvud baktill föga utskuret. Clypeus, pannfåror och
palper såsom hos 9. Mandibler med afrundad spets, utan
tänder och utan afsatt tuggkant; mandiblerna nå ej tillsam-
mans och äro sålunda rudimentära. Antenver 11-ledade,
kortare och tjockare än hos 2.
Thorax bildad på det för vingade hanar typiska sättet.
Af vingar finnas blott ytterst outvecklade rudiment i form
af mer eller mindre tydliga utskott från artikulationsställena.
Mesonotum utan convergerande linier; metanotum bak-
till med blott svag intryckning i midten; taggar saknas. De
"två petiolarlederna äro mycket stora, föga olika de öfriga
abdominalsegmenten. Abdomen stor, tjock, med nedåt och
framåt krökt spets.
18
274 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Genitalvalvlernas täckfjäll mycket stora, halfcirkelfor-
miga, nående långt utom sista abdominalsegmentet. Yttre
genitalvalvler små, triangulära nästan uppåtriktade; inre ge-
nitalvalvler mycket stora framåtriktade, spetsen något nedåt-
krökt.
Ben korta och grofva. Sporrar saknas å de bakre extre-
mitetparen. Främre benparets sporrar äro på FORELS afbild-
ning kamformiga. Jag har blott funnit enkla, ytterst korta
rudiment af sporrar, hvilka föröfrigt i många fall alldeles
saknades. Första tarsalleden är i förra fallet försedd med
mycket små och glesa tänder på insidan, 1 senare fallet sak-
nas äfven dessa. D:r ForEL har godhetsfullt tillsändt mig
en af de Anergates-hanar, efter hvilka han gjort sin beskrif-
ning, och denne har, såsom afbildningen visar, tydligt kam-
formiga sporrar.
Larverna utmärka sig genom grofva, tätt och hopträngdt
förgrenade hår med i spetsen hopböjda grenar, hvilka syn-
nerligen på buksidan äro starkt utvecklade. På sidorna samt
på ryggen finnas inströdda längre, taggiga eller kortgreniga
hår samt ullhår med mycket lång dubbel hulling i spetsen.
Arbetarne ersättas hos detta elägte af Tetramorium-slafvar,
hvadan boet liknar ett Tetramorium-bo.
Hona:
Svart, antenner och ben brungula. Kroppen finskrynklig,
tätt punkterad, nästan glanslös, behåringen sparsam. Vingar
svagt rökskuggade. Längd: 2,;—3 mm. ...... atratulus SCHENCE.
Hane:
Grågul, glanslös, tätt och skrynkligt punkterad, nästan
utan behåring. Längd: 2,7—38 mm........ ..... atratulus (SCHENCK).
Underfam. II. Dolichoderidae.
Petiolus 1-ledad. Pannlisterna börja vid bakhörnen eller
sidokanterna af clypeus som skjuter mer eller mindre in
mellan antennernas ledhålor. Clypealfåror ej skilda från an-
tennfårorna. Hos 9 och 3 äro blott de 4 första abdominal-
segmenten synliga, då abdomen betraktas ofvanifrån. Sista
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 11. N:o 18. 275
segmentet är helt och hållet doldt under det 4:de. Pygidium
är riktadt framåt och nedåt eller rakt nedåt. Kloaköppningen
är stor och har form af en transversell springa samt är ej
omgifven af några hår.
Abdominalganglier hos hanen (af Tapinoma) 3, hos ho-
nan och arbetaren (af samma slägte) 4. Hos de senare är
sista gangliet beläget ofvanpå vagina mellan de båda äggle-
darnes bas.
Cardialapparaten helt och hållet insänkt i kräfvans hålig-
het, saknar calix eller har en kort tillbakaböjd sådan (så hos
Tapinoma). Det cylindriska midtelpartiet mycket kort.
Tarmvårtor 3 (åtminstone hos Tapinoma).
Giftkörteln bildar ej någon på giftblåsan belägen skifva.
Giftblåsan vanligen liten eller till och med helt och
hållet rudimentär. Giftkörtelns utföringsgång är vid myn-
nandet i blåsan knoppformigt uppsväld.
Gadden är mycket liten men har spetsiga, bakåtriktade
stickborst och öfverensstämmer äfven för öfrigt med Myr-
micidernas.
Analkörtlar finnas, hvilka afsöndra ett flytande, hos Ta-
pinoma nästan mjölkhvitt och starkt luktande ämne.
Pupporna äro alltid kokonglösa. DLarver tjocka. föga
rörliga.
Bärningsmetoden (vid fyttningar) oregelbunden; oftast
omfattar dock bäraren ryggsidan af petiolus på den burna
myran, som härvid vänder hufvudet nedåt.
Hithörande former bygga inga stackar eller varaktiga
tufvor.
Gen. Tapinoma FÖRST.
3 Hufvud baktill bredare. Clypeus triangulär, med smal
och djup inskärning i midten af framkanten. Pannlister pa-
rallela. Antenner 12-ledade, fästade vid pannlisternas början
vid sidokanten af clypeus; skaftet långt; flagellum föga till-
tjocknande mot spetsen. Pannfält, pannränna och oceller
saknas Mandibler breda, med lång, tandad tuggkant. Maxil-
larpalper 6-ledade, labialpalper 4-ledade. Thorax med svag
insnörning mellan meso- och metanotum. Pronotum bredt.
Metanotum kort, otandadt, hvälfdt; den bakre sluttande ytan
ej konkaverad. Petiolus mycket smal, utan tydligt fjäll,
276 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
betäckt af den framtill förlängda abdomen. Sporrar kam-
formiga.
Cardialappassien mycket bred och kort, med kort, till-
bakaböjd calix.
2 Hufvud, petiolus och sporrar såsom hos $. Dock äro
förutom ocellerna äfven pannfältet och pannrännan mer eller
mindre tydliga. Vingar med en cubital- och en discoidal-
cell, hvilken senare dock kan saknas.
3 Hufvud och palper såsom hos 9 och 3. Antenner 13-
ledade; skaftet långt; flagellum temligen tjockt, trådformigt
med nästan lika långa leder, med undantag af den sista, som
är längst. Petiolus RS ofvan snedt afplattad och ulenaden,
sedd än sidan nästan rhomboidisk.
Hypopygium i midten djupt inskuret och derigenom de-
ladt i tvänne flikar. Yttre genitalvalvler skedformiga,-kon-
vexa på yttersidan.
Bo gräfdt i jorden, under stenar.
Af detta slägte, som är utbredt i Asien, Amerika och
Oceanien, finnes blott en enda europeisk art.
Arbetare:
Svart eller svartbrun, mandibler, ofta äfven antenner och
ben mörkbruna, tarser gulaktiga. Kroppen mycket fint punk-
terad, utan borsthår men med riklig hvit pubescens. Längd:
OSA me: LCRNIIN STUK SVAN era! ART ASA RARNSNN erraticum (LATR.)
Hona:
Svartbrun, benens leder och tarserna samt ofta äfven
tibier och flagellum rödgula. Behåring såsom hos 3. Längd
ÅybE 0 MM fig erostn ie cebng ns ort fört RANN erraticum (ILATR.)
Hane:
Svartbrun, benens" leder och tarserna samt ofta äfven
tibierna brungula. Fint punkterad, nästan glanslös och med
tät pubescens. Längd: 4-5 MM......osos-oon- erraticum (LATR.)
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11: N:o 18. 277
Underfam. III. Camponotidae.
Petiolus 1-ledad, ofvan med tydligt, ofta stort, hoptryckt
»fjälb. Pannlisterna börja nära bakre kanten af clypeus, som
ej skjuter in mellan antennernas ledhålor.
Hos 2 och 3 äro alla 5 abdominalsegmenten synliga, då
abdomen betraktas från öfre sidan. Kloaköppningen är liten,
rund och omgifven af hår. Hanarnes sporrar äro enkla,
Vingar alltid med blott en enda cubitalcell.
Cardialapparaten med en rak eller tillbakaböjd calix,
som alltid omgifves af cirkulära muskler.
Tarmvårtor 6. Abdominalganglier 4. Sista gangliet fram-
för vagina.
Giftkörteln hopslingrad till en oval skifva på öfre sidan
af giftblåsan. . Gaddens ränna med mycket bred bas; stick-
borst trubbiga, inåt och bakåt riktade.
Analkörtlar saknas.
Spermsäckarne i testes talrika, smala. Sädesblåsor lång-
sträckt ovala, framåt föga divergerande.
Larvernas ullhår med enkel hulling. Larver temligen
rörliga.
Puppor vanligen omgifna af kokong, som dock kan
saknas.
Honorna deltaga ej i de inom samhället förekommande
arbetena. Befruktade och vid svärmningen från boet bort-
flugna honor ega dock förmåga att till sitt skydd gräfva obe-
tydliga hålor och genom att der uppföda några få små ar-
betare grunda nya samhällen.
Den typiska bärningsmetoden (vid flyttningar) utmärkes
deraf att den burna myran sammankröker sig under bärarens
kropp (se sid. 140).
Hithörande former äro de enda som bygga stackar eller
varaktiga tufvor.
(Gen. uk. 0t Hastus RAB.
y Clypealfårorna ej skilda från antennfårorna. Clypeus
trapezformad, convex. Pannlister korta. Pannfältet bredt,
ej skarpt begränsadt. Mandibler triangulära, med tandad tugg-
kant. Maxillarpalper 6-ledade, labialpalper 4-ledade. Anten-
ner 12-ledade, fästade vid bakhörnen af clypeus; flagellum
278 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN
tilltjocknande mot spetsen, dess 2:dra—5:te leder kortare eller
åtminstone ej längre än de följande. Oceller sällan tyd-
liga, saknas ofta. Thorax insnörd mellan meso- och meta-
notum, hvilket senare är puckelformadt. Petiolus med rakt
eller nästan rakt uppstående fjäll.
Cardialapparaten såsom hos Formica.
2 Hufvud och petiolarfjäll såsom hos 3. Abdomen myc-
ket stor. Vingar långa, med en cubitalceell och en discoidal-
cell, hvilken senare dock stundom saknas. Storleken alltid
mycket betydligare än arbetarnes i jemförelse med förhållan-
det hos de följande slägtena.
3 Mandibler breda med den skärande tuggkanten blott
framtill beväpnad med en stor tand utom hos en enda art, um-
bratus, hos hvilken tuggkanten typiskt är tandad i hela sin
utsträckning. (Äfven hos de öfriga arterna finner man en-
staka individer som ha mandiblernas tuggkant försedd med
ett fåtal små tänder). Palper såsom hos $ och 2. Anten-
ner 13-ledade, med trådformigt flagellum; flagellarlederna un-
gefär lika långa, den 1:sta leden är tjockare än de öfriga.
Pannlister korta. Genitalvalvler mycket små. Yttre genital-
valvler plattade, dubbelt så långa som bredden vid basen,
utåt afsmalnande, med afrundad spets.
Sista abdominalgangliet rundadt och beläget omedelbart
framför vagina. |
Giftapparatens bikörtel päronformig.
Puppor alltid omgifna af kokong. (De enstaka fall då
FORrEL funnit nakna Lasius-puppor äro sannolikt att förklara
såsom ett förtidigt öppnande af kokongerna).
Larver med greniga täta hår på såväl rygg som buksi-
dan. Håren af samma typ som hos Camponotus-larver, med
glesa, långa, finspetsiga eller kortare och sammanträngda
grenar. Ullhår (hos L. fuliginosus synnerligen talrika) med
fint utdragen rak spets, sällan med hakformad spets, såsom
hos Camponotus. Hos fullvuxna larver har jag funnit glesa,
sidotaggiga borst men deremot inga ullhår eller greniga hår.
Byggnadssätt mycket vexlande; bygga ofta stora varaktiga
tufvor. Arbetarne ses aldrig bära hvarandra. Slägtets om-
kring 20 arter (deri racerna inbegripna) tillböra till större
delen gamla verlden och Nord-Amerika. I Sverige finnas
6 racer, fördelade på 4 arter.
-—d
Oo
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 2
Arbetare:
1. Kroppen starkt glänsande, nästan utan pubescens och
med blott spridda utstående hår. Djupt svart; mandibler,
flagellum och tarser gulröda; lår, tibier och antennskaft
beckbruna. Hufvudet hjertformigt, baktill utskuret. Oceller
mycket små men tydliga. Längd 4—95 mM. ..ossoooosoo---
1. fuliginosus (LATR.)
Denna art utbreder en stark, ej obehaglig lukt.
De pappersliknande boen byggas i ihåliga träd, ofta i
ekar.
— Kroppen föga glänsande; abdomen tätt pubescent. Tho-
rax brun, gul eller rödgul. Oceller otydliga eller saknas... 2.
2. Hufvud, thorax och abdomen mer eller mindre mörkt
bruna; mandibler, antenner och ben helt och hållet eller
delvis rödbruna eller gulbruna...........- 2. niger (L.) FOREL.
Antennskaft och tibier med nästan vinkelrätt ut-
stående hår. Färgen vanligen mörkare än hos följande
race. Längd: 3—4 mm....... race 1. niger i spec. (L.)
Antennskaft utan utstående hår. Färgen ofta tem-
WS juAN An Sd 2 AS DN os eder ns e edhs
race: 2. alienus (Först.)
Mellanformen nigro-alienus har intermediära karak-
tärer. Jag har funnit den på Öland. Ingendera af de
båda ofvanbeskrifna racerna ha någon karaktäristisk
lukt. På Gottland, nära Myrvälder fann jag emellertid
några i tufvor af egendomlig form (se sid. 99) boende
samhällen, i hvilka arbetarne afveko från niger genom
en något ljusare färg på thorax samt genom en tem-
ligen stark myskliknande lukt. I detta hänseende när-
made de sig en hos oss ej anträffad race emarginatus,
hvilken utmärker sig från niger genom nämnde lukt
samt genom den gulröda färgen på thorax. De funna
samhällena torde derför kunna betecknas såsom nigro-
emarginatus FOREL.
—WEIela kroppen mer eller mindre ljust gul: somm 3.
3. Storleken mycket vexlande, vanligen obetydlig. Hufvud
och thorax ofta af mörkare ödgol färg; stundom är tho-
rax ljusare, under det hufvud och abdomen äro mörkare
rödgula. Petiolarfjället lågt, något litet bredare vid spet-
280 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
sen än vid basen, föga eller icke utskuret 1 spetsen.
Tibier: utan. utstående, hår. , bängd: 2 Aman Seerrsten
3. flavus (DE GEER.)
FOREL omnämner en mycket liten varietet af gul-
hvit färg, med mycket små ögon och af hvilken aldrig
några stora arbetare träffas. Längd: 2 mm. Han har
funnit den under stenar i Schweiz, och ANDRÉ har äfven
erhållit samma varietet från södra Frankrike. Denna
varietet är hos oss mycket vanlig på sterila lokaler;
oftast träffas den på bergen under de löst bland mossan
liggande stenarne. Sambhällena äro alltid mycket fåta-
liga, och jag har anledning antaga att de samtliga äro
nybildade.
— Storleken föga vexlande, ofta betydlig. Hela kroppen
likafärgad, gul, Petiolarfjället högre än hos föregående
art, smalare vid spetsen än vid basen. Längd: 3,,—4,5 mm.
4. umbratus (NYL.) FOREL.
Tibier med långa utstående hår; öfre sidan af
thorax och abdomen riktigt beklädd med långa upp-
stående hår. Petiolarfjället föga eller ge utskuret i
spetsens, | Längd 3:5-5455. MMgersthod ste tee ATTAN
race 1. umbratus i spec. (NYL.)
Tibier utan utstående hår; öfre sidan af thorax och
abdomen sparsamt beklädd med korta uppstående hår.
Petiolarfjäll längre än hos föregående race, dock högre
än hos flavus, med utskärning i spetsen. Längd: 3,,—4mm.
race 2. mixtus (NYL.)
Lasius umbratus öfverensstämmer i lefnadssättet med L.
flavus men bygger mindre ofta tufvor. Dessa båda racer
öfverensstämma likaledes med hvarandra och med flavus der-
igenom att de sprida en mer eller mindre svag och flyktig
lukt, påminnande om den af L. fuliginosus. Mellanformen
mixto-umbratus FOREL är mig veterligen ej funnen i Sverige.
Honor:
1. Kroppen starkt glänsande ehuru den vid stark förstoring
visar sig vara mycket fint strimmig; föga pubescent och
med blott spridda, korta, utstående hår. Färgen såsom hos
y. Hufvudet hjertformigt, baktill utskuret. Vingarnes
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 281
inre hälft med temligen stark brun rökskuggning. Längd:
(=D bss Vr ES NN TERES 1. fuliginosus (LATR.)
— Abdomen med tät pubescens. Kroppen brun eller gul... 2.
2. Hufvudet litet, smalare än eller knappt så bredt som
thorax, utan tydlig inskärning i bakre kanten. Thorax
temligen bred, men dock mycket smalare än abdomen 3.
— Hufvudet bredare än thorax, starkt utskuret i bakre kan-
ten. Thorax temligen smal; abdomen blott föga bredare
BUNNRG TONAS sr ob säd AR 4. umbratus (NYL.) FOREL.
Tibier med utstående hår. Gulaktigt rödbrun; mun-
trakten, antennerna och vanligen äfven benen brun-
gula. Petiolarfjället vanligen vinkligt utskuret i spet-
sen. Vingarnes inre hälft med brun rökskuggning.
langd: 78 mms. sads race 1. umbratus i spec. (NYL.)
Tibier utan utstående hår. Gulaktigt rödbrun,
muntrakten, undre sidan af hufvud och thorax, meta-
notum, större delen af petiolarfjället samt benen röd-
gula. Petiolarfjället föga eller icke inskuret i spetsen.
ans 6— 8: MM csissennnnrnon nia race 2. mixtus (NYL.)
3. Undre sidan af abdomen, kinder, antenner, mandibler
och ben gula. Kroppen föröfrigt brun. Vingarnes inre
3. flavus (DE GEER.)
— Abdomens undersida af samma färg som öfversidan.
Hela kroppen mörkt brun; mandibler, antennskaft, tibier
och tarser rödbruna eller rödgula. Vingar nästan vatten-
klasaban od ide Öl MN Massor ti 2. niger (L.) FOorEL.
Antennskaft och tibier med utstående hår .
races i. koniger i spec. (15)
Antennskaft och tibier utan eller nästan utan ut-
SÖRENS FANA NAS dr Lone net race 2. alienus Först.
De honor, jag funnit i de ofvan nämnda sam-
hällena af nigro-emarginatus visade något så när
intermediära karaktärer utom i afseende på färgen,
som" fullständigt öfverensstämde med den hos niger.
Hanar:
1. Mandiblernas tuggkant skärande, blott med en enda stor
tand framtill. (Undantagsvis förekommer inom denna
afdelning hos enstaka individer mandibler med mer eller
282 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
mindre tandad tuggkant; så har jag funnit hos fuliginosus
och mindrersallan” hös"flavus)=:ss "=E eSereseeeseua esse 2:
Mandiblernas tuggkant med 4 eller 5 tänder. Hufvadet stort.
Pannränna alltid tydlig. Vingarnes inre hälft med brun
rökskuggning. "Kroppen svartbrun. ccs sresmsusmeecem 4.
Hufvudet med stark bågformig utskärning i bakre kan-
ten. Abdomen groft punkterad. Glänsande, svart, fa-
gellum, benens leder samt tarserna gulbruna. Vingarnes
inre hälft med brun rökskuggning. Längd: 4—5 mm.
1. fuliginosus (LATR.)
Hufvudets bakre kant föga eller icke utskuren. Ahbdomen
ej groft punkterad. Svartbrun, föga glänsande, flagellum,
benens leder, tarserna, ofta äfven hela benen gulbruna... 3.
Pannrännan otydlig eller saknas. Pannan ofta med en
tvärintryckning. Antennskaft och tibier med utstående
hår. Vingar ofta något rökskuggade vid basen. (Stun-
dom ehuru sällan träffar man individer som ha mandi-
Blernas tuggkant mer eller mindre tandad). Längd: 3—4
430 rd rba 1 RER CNS 15 AEA BOAT OPEL a 3. flavus (DE GEER.)
Pannränna tydlig. Pannan utan tvärimtryckning. Vingar
NAStan vatten klarar om ANEOR SSA 2. niger (L.) FOREL.
Antennskaft och tibier med utstående hår. Längd:
DAD NOA TIS eed en race 1. niger i spec. (1)
Antennskaft och tibier utan utstående hår. Längd:
NTE YEARS IS ACSRN [1985 BUT race 2. alienus (FÖRST.)
Hanarne i de ofvannämnda samhällena af nigro-
emarginatus öfverensstämma mera med niger.
1 (74010 fog on sell ba VG) rg add 4. umbratus ER FOREL.
Ögöntned tydliga hår... sco... SSE ERNIE
race 1. umbratus i spec. (NYL.)
Ögon tan har ox sek SIS race 2. mixtus (NYL.)
Hvad som i det följande säges beträffande svå-
righeten att med säkerhet bestämma isolerade
hanar af slägtet Formica gäller äfven i fråga om
slägtet Lasius.
Gen. 2. Formica L.
3 Clypealfårorna ej skilda från antennfårorna. Clypeus
trapezformad, convex, ofta kölad. Pannlister bakåt diverge-
rande, yttre kanten svagt konvex. Pannfältet skarpt begrän-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 283
sadt, triangulärt. Mandibler triangulära, med bred, tandad
tuggkant. Maxillarpalper 6-ledade (med undantag af F. pres-
silabris NYL. som har 5-ledade maxillarpalper). Labialpalper
4-ledade. Antenner 12-ledade, fästa vid bakhörnen af cly-
peus; fagellum trådformigt, med de första lederna längre än
de sista (med undantag af sista leden). Oceller tydliga.
Thorax starkt insnörd mellan meso- och metanotum, hvilket
senare är puckelformigt. Petiolus med ett stort, vanligen
tunnt och skarpkantadt fjäll. Abdomen temligen bred. Spor-
rar mer eller mindre kamformiga i sin yttre hälft.
Förmagen kort och bred, med rak calix.
2 Hufvud och petiolarfjäll såsom hos 3. Vingar tem-
ligen långa, med en cubitaleell och en stor discoidalcell.
3 Clypeus, pannfält, pannlister och palper såsom hos 3.
Mandibler med skärande tuggkant, främre hörnet med en
enda tand; hos en enda art (sanguinea) är tuggkanten 4—5-
tandad. Antenner 13-ledade, skaftet långt; flagellum tråd-
formigt, dess 1:sta led blott a kortare än den 2:dra. Midten
af thorax på sidorna utvidgad. Petiolus med ett tjockt, 4-
kantigt, ofta i spetsen utskuret fjäll. Abdomen på öfre sidan
nedtryckt, något afsmalnande mot spetsen. Yttre genital-
valvler stora, knifformiga. Vingar såsom hos honan.
Sista abdominalgangliet hos 2 och 3 närmar sig hos ra-
cerna af F. fusca till sin form och sitt läge samma ganglion
hos Lasius. Hos slägtets öfriga arter är detta ganglion be-
läget längre framför vagina samt bakåt tillspetsadt och ut-
löpande i en oparig nerv såsom hos följande slägten.
Giftapparatens bikörtel klufven i tvenne sidoriktade flikar.
Puppor vanligen omgifna af kokong, som dock hos några
arter kan saknas.
Larver ej plattade, bakkroppen starkt utvidgad. Såväl
Ttygg som buksidan med sparsamma, korta, borstformiga hår.
Arterna stackbyggande eller gräfva sin bon i jorden, under
stenar.
Äfven inom detta slägte förenar jag enligt D:r FORELS
exempel såsom racer under ett gemensamt artnamn flere af
de äldre arterna, mellan hvilka skilnaderna genom fynden af
stundom obestämbara mellanformer utjemnats. Mellan fusca
och cinerea har jag funnit mellanformer, ehuru den utpräg-
lade racen cinerea ej torde förekomma i vårt land. Jag har
åtminstone hvarken sjelf träffat den eller sett den i några
284 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
andra svenska samlingar. För igenkännandet af de nämnda
mellanformerna upptager jag likväl här nedan dess diagnos.
Af slägtets omkring 20 arter tillhöra de flesta Europas
och Nord-Amerikas fauna.
Arbetare"):
1. Bakre delen af hufvudet nedtryckt, bakre kanten djupt
halfmånformigt utskuren. Petiolarfjället bredt utskuret i
spetsen, skarp-kantadt..........oo.--- 1. exsecta (NYL.) FOREL.
Maxillarpalper mycket långa, 6-ledade, räcka nästan ända
till nackhålet. Främre kanten af clypeus ej uppåtböjd samt
utan tvärintryckning. Pannfältet glatt och glänsande. Pe-
tiolarfjället djupt utskuret i spetsen. Rödbrun, glanslös;
pannan, hjessan samt vanligen äfven clypeus, antenner och
ben samt en fläck på pronotum mörkare, brunaktiga; abdo-
men "svartbrun: ” Längd: 0==75 mms s2 ACNE
race 1. exsecta i Speri NYr.
FORrEL beskrifver en varietet rubens, som han funnit
i Schweiz och som utmärker sig genom sin betydligare
storlek, genom den lifligt röda färgen å hufvud, thorax,
petiolarfjäll samt främre hälften af 1:sta abdominalseg-
mentet; den öfriga delen af abdomen samt en fläck å
pannan äro bruna. Af denna varietet har jag funnit ett
helt samhälle vid Mariehamn på Åland samt spridda
individer i samhällen af den vanliga formen på många
ställen i Östergötland.
Maxillarpalper mycket korta, knappast räckande utom
munnens bakre kant, ä-ledade; en af de yttersta lederna,
vanligen den sista, till häften delad. Främre kanten af cly-
peus uppåtböjd samt der bakom en tvärintryckning. Pann-
fältet fint tvärskrynkligt och föga glänsande, nästan matt.
Petiolarfjället föga djupt utskuret. Färgen mörkare rödbrun
än den föregående racens, och de hos denna senare bruna
kroppsdelarne af mörkare brun färg. Längd: 3,7—6,5 mm.
race 2. pressilabris NYL.
Mellanformen mellan dessa båda racer, exsecto-pres-
silabris FOREL, har korta men 6-ledade maxillarpalper
') Som jag ej förr än efter tryckningen observerat min inkonseqvens
att inom detta slägte placera den JZasius närmast stående arten
(fusca) sist, korrigerar jag den endast genom att här påpeka den-
samma.
EIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:O 18. 285
samt alla öfriga karaktärer intermediära. Båda dessa
racer ha alltid kokonghöljda puppor och bygga stackar
af fint material utan centralt bjelkverk.
— Bakre delen af hufvudet ej nedtryckt; bakre kanten tjock,
2
So
rundad, ej utskuren. Petiolarfjället helbräddadt eller med
blott en obetydlig inskärning i öfre kanten .................- 2.
Främre kanten af clypeus i midten utskuren. Pannfältet
finskrynkligt, glanslöst. Mer eller mindre lifligt rödbrun;
panna och hjessa vanligen mörkare, brunaktiga. Abdo-
men svartbrun. Längd: 6—9 mm.... 2. sanguinea LATR.
Puppor än nakna än kokonghöljda. Byggnadssätt
oregelbundet. Använder oftast i sin tjenst fusca-, sällan
rufibarbis-arbetare såsom »slafvar».
Främre kanten af clypeus ej utskuren i midten............ 3.
Storleken mycket vexlande inom samma samhälle. Krop-
pen undersätsig, groft bygd. Hufvudet hos större arbe-
tare betydligt bredare än thorax, som är starkt insnörd
mellan meso- och metanotum. Pannfältet starkt glänsande.
Kroppen glanslös, med mer eller mindre talrika borsthår;
thorax röd, med eller utan svartbruna fläckar på pro- och
mesonotum. Puppor med kokong. Bygger stackar af
groft material. Längd: 4—9 mm.... 3. rufa (L.) FOREL.
Ögon nakna. Pronotum rödbrunt eller med en
liten svartbrun fläck, som ej når bakre kanten. Hjessa,
panna, antenner och ben, de senare åtminstone till
största delen, samt abdomen svartbruna. Clypeus mer
eller mindre tydligt kölad. Längd: 6—9 mm. ...........-
nekas Ia GD IC
Ögon håriga. Pronotum rödbrunt med en stor
svart fläck, som sträcker sig till bakre kanten. De
minsta arbetarne nästan helt och hållet svartbruna.
Föröfrigt till färgen som föregående race. Clypeus
« mer eller mindre tydligt kölad. Längd: 4—9 mm.......
race 2. pratensis DE GEER.
Ögon ludna. Kroppen med talrika borsthår. Lif-
ligt roströd; flagellum och abdomen, med undantag af
I:sta segmentets främre del, samt stundom en liten
aflång fläck på hjessan svartbruna. Mindre arbetare
oftast mörkare färgade, med mörkare fläck å pronotum.
Clypeus utan eller med ytterst otydlig köl. Längd:
Amina ooc sb TORRT DIRT race 3. truncicola NYL.
286 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Mellan de trenne racerna af F. rufa äro öfver-
gångarne talrika. Stundom äro mellanformerna
alldeles obestämbara, hvilket isynnerhet gäller de
mindre arbetarne, hvilka hos alla tre racerna äro
hvarandra mycket lika. Svårigheten att åtskilja
mellanformerna ökas deraf, att de intermediära
karaktärerna 1 regel åtföljas af intermediärt bygg-
nadssätt. En med exsecta rubens FOREL analog
varietet af rufa med helt och hållet rödt huf-
vud har jag funnit på södra sluttningen af Åre-
skutan.
Storleken mindre vexlande inom samma samhälle. Krop-
pen smärtare än hos närmast föregående art. Hufvudet
föga bredare än thorax, som är mindre insnörd mellan
meso- och metanotum. Pannfältet är fint tvärskrynkligt
och matt (utom hos racen gagates) thorax och hufvudet
vanligen svarta (utom hos racen rufibarbis, som har nämnda
kroppadelar till större eller mindre del rödbruna). Puppor
dels med, dels utan kokong. Bo i gräfda bon, aldrig i
i stackar.. Längd: 5—7,5 mm. -...... 4. fusca (L.) FOREL.
Hela kroppen glänsande becksvart, sparsamt be-
klädd med tilltryckta småhår. Pannfältet vanligen glän-
sande men stundom matt. Antenner, ben och man-
dibler bruna. Abdomen mycket fint tvärstrimmig och
föga punkterad. Har ofta en om Tapinomas erinrande
lukt förutom den af myrsyran. Längd: 95—7,5 mm.
race 1. gagates LATR.
Kroppen med medelmåttig behåring, matt, ej siden-
glänsande; vanligen svartbrun, med antenner, tibier och
tarser rödaktiga. Pannfältet matt. Abdomen tätt tvär-
strimmig och punkterad; med sparsamma utstående
hår... Bänsd:iös-0 MM.s-de race 2. Ffusca i spec. L.
Mer eller mindre lifligt roströd; abdomen, hjessan
och pannan mer eller mindre mörkt bruna. Ofta är
hela kroppen brun med undantag af kinderna och kan-
terna af pronotum, som alltid äro rödaktiga. Mindre
individer äro oftast mörkt färgade. Öfverensstämmer
i öfriga karaktärer med föregående race. Längd: 5—
(635 ID RIE rn Se SR Kl agrar a race 3. rufibarbis FAB.
1 Hela kroppen tätt beklädd med fina, tilltryckta hår
och derigenom sidenglänsande. Hufvud, thorax och
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 287
petiolarfjäll tätt besatt med upprätta, abdomen med
bakåtriktade hår. Svartbrun, mandibler, antenner, ti-
bier och tarser rödaktiga. Stundom äro kinderna samt
kanterna af pronotum rödbruna; mera sällan är hela
thorax roströd (cinero-rufibarbis?). Längd: 5—7 mm.
race 4. cinerea MAYR.
Mellanformer mellan gagates och fusca har jag funnit i
Östergötland samt på Öland och Gottland, men mera sällan.
De närma sig gagates 1 den djupt svarta färgen samt den
ytterst sparsamma behåringen; men de öfverensstämma med
fusca deri att pannfältet är matt och abdomen föga glän-
sande till följd af den täta tvärstrimmigheten.
Mellanformerna fusco-rufibarbis äro isynnerhet på Öland
talrika. De stå här närmare rufibarbis än fusca.
Fusco-cinerea har jag funnit tvänne gånger på Öland
samt en gång på Gottland. : Den är försedd med mycket
tät, fin, grått sidenskimrande behåring men öfverensstämmer
med fusca 1 bristen på utstående hår.
Honor:
1. Bakre delen af hufvudet nedtryckt, bakre kanten djupt
halfmånformigt utskuren. Petiolarfjället bredt utskuret
1 spetsen, skarpkantadt. Pannfält glänsande............-—--------
1. exsecat (NYL.) FOorEL.
Maxillarpalper och clypeus såsom hos $. Vingar
med temligen stark brun rökskuggning, nerver och
vingmärke bruna. Föga glänsande, brun; mandibler,
kinder, antennskaft, framkanten af pronotum, metano-
tum, petiolarfjäll och ben rödgula eller gulröda. Längd:
FEZENIN GT Utalioa lös SR ON HORSE race 1. exsecta i spec. NYL.
Maxillarpalper och clypeus såsom hos y. Vingar med
ytterst svag rökskuggning; nerver och vingmärke brun-
aktiga. Glänsande, svart eller svartbrun; mandibler,
främre delen af kinderna, framkanten af pronotum, en
fläck på hvardera sidan af mesonotum, sidorna af me-
tanotum, petiolus (utom spetsen af fjället), stundom
äfven låren och antennskaft rödbruna. Längd: 6—7,5
120 tl «SERA 2 BREMEN SAR PORER UT Rn race 2. pressilabris Ny:
Om 9 af exsecto-pressilabris, hvilken jag ej lyckats
anträffa, säger FOREL att den i öfriga karaktärer är
Få
— Bakre delen af hufvudet ej nedtryckt;
288 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
intermediär mellan de båda racerna men i storleken
mera närmar sig exsecta (under det snarare motsatsen
eger rum hos 3).
bakre kanten
tjock, rundad, ej utskuren. Petiolarfjället helbräddadt
eller med blott en obetydlig inskärning i öfre kanten... 2.
Främre kanten af clypeus i midten utskuren. Pann-
fältet finskrynkligt, glanslöst. Rödbrun, glanslös; abdo-
men svartbrun ; panna, hjessa, flagellum, tibier och tarser
mer eller mindre mörkt bruna. Vingar brunaktiga, rök-
skuggade. Längd: 9—11 mm............- 2. sanguinea LATR.
— Främre kanten af clypeus ej utskuren i midten...........- 9.
Abdomen kort, nästan klotformig, thorax till större delen
röd eller rödbrun med mer eller mindre utbredd svart
färg å mesonotum, abdomen svartbrun. Pannfältet alltid
slätt” och starkt. glänsande. Längd: 9=TIAImN Cesoesnmmer
3. rufa (I) FOREL.
Abdomen utan. pubescens och starkt glänsande,
bronssvart med undantag af en rödbrun fläck vid ba-
sen af 1:sta segmentet. Pannan, hjessan, flagellum,
mesonotum, tarser och stundom äfven clypeus och ti-
Diet svartbruna; föröfrigt rödbrun: Föesys seems
race! Fajfa spect
Abdomen eglanslös, tätt pubescent; utan utstående
hår på kroppens öfre sida. Färgen såsom hos före-
gående race med undantag af abdomen, som saknar
brönsglans” och ar mörkt svartbrun=''"?Ssswwememuwwww
race 2. pratensis DE SN
Abdomen eglanslös. Hufvud, thorax och abdomen
rikligt besatta med långa, fina, utstående hår. Lifligt
roströd; Pannan och hjessan helt och hållet eller del-
vis, flagellum, tre längsgående linier å metanotum
eller RUTA metanotum, SRS abdomen med undan-
tag af främre hälften af 1:sta segmentet, stundom
äfven främre kanten af pronotum svartbrunä.....-...--.------
race 3. truncicola NYL.
Af racen truncicola här jag träffat en egen-
domlig varietet å Gotska Sandön. Hufvudet är helt
och hållet rödt, likaså större delen af 1:sta abdo-
minalsegmentet, samt främre hälften af samtliga
abdominalsegmenten, ett förhållande som ger ab-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 289
domen ett besynnerligt tvärbandadt utseende. De
flesta der anträffade honorna tillhörde denna egen-
domliga varietet, men i samma samhällen anträf-
fades äfven typiska honor äfvensom öfvergångs-
former mellan de båda varieteterna. Arbetarne
varierade på samma sätt ehuru mindre utprägladt.
Honor af mellanformerna rufo-pratensis och trunci-
colo-pratensis, af hvilka jag blott haft tillfälle att se
den förra, ha intermediära karaktärer.
— Abdomen mera aflång. Thorax svart eller svartbrun
(utom hos rufibarbis). Pannfältet matt (utom hos gagates).
Tan Tempot ess 4. fusca (L.) FOorEr.
Pannfältet slätt, glänsande. Becksvart, abdomen
starkt glänsande; mandibler, antenner, pygidium och
ben beckbruna. De tilltryckta korta håren på abdomen
mycket sparsamma. Längd:.9—11 mMibotossssssossssnn
race 1. gagates LATR.
Pannfältet matt. Svartbrun, abdomen glatt, glän-
sande, med mycket sparsam tilltryckt behåring; man-
dibler, antenner och ben rödbruna. Längd: 9—10,5 mm.
TAGE 24 fluscal I spec:
Pannfältet matt. Kroppen med tät pubescens
och spridda utstående hår. Mer eller mindre mörkt röd-
brun, panna, hjessa, flagellum, 3:ne längsfläckar på me-
sonotum, scutellum samt öfre sidan af abdomen svart-
bruna. Längd: 9—11 mm....... race 3. rufibarbis FABR.
Pannfältet matt. Hela kroppen med mycket tät
pubescens, af svag sidenglans. Svartbrun; mandibler,
antenner, pygidinm och ben samt ofta äfven kinderna
och kanterna af pronotum rödbruna. Längd: 9—11 mm.
race 4. cinerea MAYR.
Hanar:
1. Mandiblernas tuggkant med 4—5 tänder. Framkanten af
clypeus utskuren i midten. Svartbrun; ben och genital-
valvler rödgula. Längd: 7—10 mm. 2. sanguinea LATR.
— Mandiblernas tuggkant skärande, otandad, framtill utdra-
gen i en trubbig spets. Clypeus ej utskuren i midten... 2.
2. Bakhufvudet och petiolarfjället bredt bågformigt utskurna.
Svart; yttre genitalorgan gula, benen röd- eller gul-
Prönas » Hangd:; 0-9 mm. oo 1. exsecta (NYL.) FOREL.
10)
290 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Maxillarpalper långa, 6-ledade, nående bakåt nästan
till nackhålet: : Tängd: 69 mim: s:55 EET Oe
race 1. exseeta'i spec. NYE.
Maxillarpalper korta, 5-ledade, knappt nående utom
munnens' bakre kant. Längd: 5—7,5 mms oo
race 2. pressilabris NYL.
Hanen afmellanformen exsecto-pressilabris FOREL
har korta 6-ledade maxillarpalper eller 3-ledade
med den 5:te leden till hälften delad.
— Bakre kanten af hufvudet rätlineig eller svagt konvex.
ds
Petiolarfjället föga eller icke ielene RESTE I 3.
Kroppen groft bygd, bred. Hufvud och thorax med rik-
liga utstående hår. Abdomens pubescens utan siden-
glans. Kroppen svart; genitalvalvler samt vanligen äfven
benen /sulnöde: stel ass see te alt 3. rufa (L.) FOREL.
Mandiblerna helt och hållet svarta eller yttersta
spetsen mörkt rödaktig. Petiolarfjäll högre och mindre
tjockt än hos truncicola. Ögon och vabdens med
mycket spridda utstående häles Längd: 9—11 mm.......
race 1. Iräfeliispeckit
Mandibler och petiolarfjäll såsom hos föregående
race. Ögon och abdomen med talrika utstående hår.
Fangd: = mm race 2. pratensis DE GEER.
Mandiblernas spets till större utsträckning ljust
rödbrun. = Petiolarfjället tjockt och lågt, tydligt bre-
dare än höjden. Abdomen med talrika utstående hår.
THängd 9 TOrmmi. rr SETT race 3. truncicola NYL.
Kroppen smärtare, längre. Hufvud och thörax med
spridda utstående hår, sällan med riklig behåring, i hvil-
ket fall abdomen är beklädd af en sidenglänsande pubes-
cens. Svart eller svartbrun. Genitalvalvler och benen
rödgula. Längd: 7—10 mm ooo. 4. fusca (L.) FOREL.
Vingar starkt rökskuggade. Kroppen svagt siden-
glänsande: - Längd: 9—104 min: Ers
race 1. gagates LATR.
Vingar svagt rökskuggade. Hufvud och thorax med
spridda hår; pubescens svag, ej sidenglänsande. Pe-
tiolarfjället föga eller icke utskuret. Abdomen med
svåg, metallglane. - Hängd: 7 10mmo type musen
race 2: jfusca ispec. IL.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 11. 291
Vingar och behåring såsom hos föregående race.
Petiolarfjället bredt men föga djupt utskuret. Abdo-
men utan metallglans. Längd: 8—10 mm. soonsocomocc--
race 3. rufibarbis FAB.
Vingar såsom hos föregående race. Hufvud och
thorax med talrika hår. Pubescens mycket tät, isyn-
nerhet på abdomen, som är starkt sidenglänsande.
angd:8—10! MM lossstooosnen race 4. cinerea MAYR.
Föröfrigt äro de olika racernas hanar mycket
svåra att med säkerhet bestämma, isynnerhet de
olika racernas af rufa. Detta är i ännu högre
grad förhållandet med mellanformerna.
Gen. 3. Polyergus LATR.
3 Clypealfårorna ej skilda från antennfårorna. Clypeus
triangulär, baktill rundad. Pannlister korta, nästan parallela.
Pannfältet skarpt begränsadt, 3-kantigt. Mandibler smalt
skärformiga, bågböjda, spetsiga. Maxillarpalper 4-ledade; la-
bialpalper 2-ledade. Antenner 12-ledade, fästa vid pann-
listernas början vid bakre kanten af clypeus. Oceller tyd-
liga. Thorax insnörd mellan meso- och metanotum, hvilket
senare är puckelformigt. Petiolus med tjockt, ovalt, högt
och upprätt fjäll. Sporrar enkla. Abdomen äggrund. För-
magen kort och bred, med rak calix. Nervsystemet som hos
Formica. Giftapparatens bikörtel framtill delad, men med
kortare flikar än hos Formica.
2 Hufvud, petiolarfjäll och ben såsom hos $. Vingar
med en cubital- och en discoidalcell.
3 Clypeus, pannfält, palper och antennernas insertion
såsom hos 3 och 9. Hufvudet bredt; mandiblerna bildade
som hos 3 och 2 men kortare, smalare och mera cylindriska.
Pannlister korta, bakåt divergerande. Antenner 13-ledade;
antennskaftet ej längre än de 2 eller 3 första flagellarlederna;
flagellum trådformigt, med första leden ej längre än bredden
och 2:dra leden åtminstone dubbelt så lång som den 1:sta.
Petiolarfjäll tjockt, bredare än höjden, i spetsen utskuret.
Yttre genitalvalvler triangulära, dubbelt så långa som bred-
den vid basen, 1 spetsen afrundade. Vingar såsom hos 29.
Puppor omgifna af kokong eller nakna.
Om denna arts larver, som jag ej haft tillfälle att se,
kan jag ej lemna några upplysningar.
292 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Denna art använder alltid arbetare af F. fusca eller rufi-
barbis till »slafvar».
Arbetare:
Rödbrun eller rödgul. Mandibler och pannfält starkt
glänsande. Kroppen vanligen finskrynklig, oftast glanslös:
Abdomen framtill tätt punkterad. Längd: 5,5—7,5 mm...
1. rufescens LATR.
Hona: .
Rödbrun, mandibler, antenner och ben mörkare; scutellum,
postscutellum och ofta äfven kanterna af thoracal-segmenten
bruna eller svartbruna. Hufvud, mesonotum och scutellum
glänsande och föga behårad; den öfriga delen af kroppen
finskrynklig, nästan glanslös. Hela abdomen tätt punkterad.
Vingarne vid basen svagt rökskuggade, mot spetsarne nästan
vattenklara. Längd: 9,5—10 mm. ........... 1. rufescens LATR.
Hane:
Svart eller svartbrun; mandibelspetsarne, bakkanten af
hvarje abdominalsegment, genitalvalvlerna samt delvis anten-
ner och ben brungula”). Hufvud och thorax glanslösa, fin-
skrynkliga; metanotum, petiolarfjäll samt abdomen något
glänsande, finskrynkliga. Vingar vattenklara. Längd: 7 mm.
1. rufescens LATR.
Gen. 4. Camponotus MAYR.
3 Clypealfårorna skilda från antennfårorna. Clypeus tra-
pezformad, med bakåt mer eller mindre convergerande sido-
kanter. Pannlister S-formigt böjda. Mandibler triangulära,
plattade, med tandad tuggkant. Maxillarpalper 6-ledade; la-
bialpalper 4-ledade. Antenner 12-ledade, fästade vid eller
nära pannlisternas midt; de inre flagellarlederna något litet
större än de yttre (med undantag af den: sista). Oceller
saknas. Öfre konturen af thorax bildar en jemn krökning,
utan intryckning mellan meso- och metanotum. Thorax fram-
') Enligt MAYRS och ANDRÉS beskrifningar skulle röda fläckar finnas
på thorax. Sådana omnämnas ej af FOREL, och jag har heller ej
funnit dem på de af mig undersökta exemplaren.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 293
till bred, bakåt afsmalnande, starkt hoptryckt från sidorna,
nästan kölformad. Pronotum ej fastvuxet vid utan rörligt
förenadt med mesonotum. Petiolus med ett rakt, tjockt,
aflångt, på främre sidan convext, på bakre sidan mera plant
fjäll. Abdomen afllång, dess första segment ej längre än det
andra. Sporrar, åtminstone hos de svenska arterna, mer eller
mindre kamformiga. Bikörtel och nervsystem nästan som
hos föregående. Sista gangliets opariga nerv dock längre.
Förmagen lång och smal, med rak calix.
2 Hufvud, petiolus och abdomen såsom 3.
Vingar med en enda cubitaleell och utan discoidalcell.
Storleken mycket betydligare än hos 3.
3 Clypeus och pannlister såsom hos 3 och 2. Antenner
13-ledade, fästade såsom hos 3 och $4. Antennskaft långt; fla-
gellum trådformigt, med 1:sta leden föga längre än de 2:dra.
Petiolus med tjockt fjäll. Genitalvalvler små; de yttre valv-
lerna smala, taggformiga, med trubbig, förtjockad spets.
Puppor alltid omgifna af kokong.
Larver af en mera plattad form än hos öfriga myror,
samt mycket böjliga och rörliga. Hårbeklädnaden utgöres af,
särdeles hos mindre larver, täta, förgrenade hår med fint ut-
dragna grenspetsar samt deribland på ryggsidan inströdda
långa krökta, i spetsarne hullinglikt tillbakaböjda hår, hvilka
haka fast i hvarandra. Bo i jorden, under stenar eller i träd;
bygga aldrig tufvor eller stackar. Bärningsmetoden oftast den
för familjen typiska, stundom oregelbunden såsom hos Ta-
pinoma.
Arterna af detta slägte utmärka sig genom den betydliga
skilnaden i storlek och hufvudets form mellan de största och
de minsta arbetarne. De större arbetarnes hufvuden äro
nästan qvadratiska, under det de mindre ha hufvudenas längd
påfallande större än bredden. Mellan de »soldat»-lika största
arbetarne och de minsta finnas dock mellanformer i alla stor-
leksgrader, och dessa äro vanligtvis de talrikaste.
ForEL har mycket berättigadt sammanfört de äldre ar-
terna herculeanus L. och ligniperdus LATR. jemte en tredje
hos oss ej förekommande Form. pennsylvanicus DE GEER så-
som racer under ett gemensamt artnamn herculeanus. Mellan
dessa trenne former finnas nemligen alla möjliga öfvergångar,
så att det till och med, åtminstone hos oss, är temligen
sällan som man finner de typiska formerna. Ofta händer
294 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
att bland medlemmarne af samma samhälle en del kan hän-
föras till racen herculeanus, den andra deremot till ligniperdus
och vanligen är det de större arbetarne som tendera till ligni-
perdus, under det den för denna race karaktäristiska röda
färgen på första abdominalsegmentets främre hälft aftager
och försvinner i samma mån som arbetarnes storlek minskas.
Hos honorna äro karaktärerna i allmänhet mera utpräglade,
men då man ofta i samhällen, hvilkas arbetare tyckas mera
närma sig herculeanus-formen, finner ligniperdus-honor, blir det
i de festa fall svårt att hänföra samhället i sin helhet till
den ena eller andra racen !).
Af slägtet finnas representanter i alla verldsdelar.
Arbetare:
1. Svart, glanslös; mandibler och tarser mörkbruna. Hela
kroppen tätt beklädd med korta, tilltryckta samt långa,
utstående hår. Längd: 8—13 mm......- 1. pubescens FAB.
-- Thorax, petiolus samt benen, de senare åtminstone del-
vis, rödbruna, stundom mycket mörkt, närmande sig till
svart. Längd: 6—14 mm....... 2. herculeanus (L.) FOREL.
Thorax, petiolus och benen af mer eller mindre
mörkt rödbrun färg, stundom närmande sig till svart
(enligt ForEL i Schweiz en alpin varietet). Abdo-
men glanslös med täta tilltryckta hår; första segmentet
helt och hållet svart eller med en liten rödbrun fläck
vid basen. Gröfre bygd än följande race, med större
och isynnerhet bredare hufvud i förhållande till kropps-
längden. De större arbetarne ha hufvudets bredd
lika stor som längden. Längd: 6—12 mms...
race 1. herculeanus i spec. L.
Thorax, petiolus och benen af lifligare röd färg.
Abdomen glänsande, med sparsamma hår, svartbrun,
l:sta segmentets främre hälft rödbrun, sällan helt och
hållet svart. De större arbetarnes hufvuden relativt
mindre och smalare än hos föregående race. Längd:
LAN ge ER race 2. ligniperdus LATR.
!) I sin Catalogue des Formic. d Europe p. 447 n. 1 synes FOREL böjd
att äfven hänföra pubescens såsom race under herculeanus, förenad
med den genom den i Asien och Amerika förekommande pennsylva-
nicus; men som inga mellanformer hos oss förekomma, låter han pu-
bescens tillsvidare qvarstå såsom särskild art i den europeiska faunan.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 295
Honor:
1. Hela kroppen svart, glanslös, blott sällan med en röd
fläck på hvardera sidan af thorax. Abdomen mycket fint
och tätt tvärskrynklig, föga pubescent, med långa ut-
stående hår; benens leder och tarserna bruna. Vingar
vid basen mörkt rökskuggade, vingmärket och nerverna
mörkbruna. Längd: 14—16 mm. ncsvcnn. pubescens FAB.
— Svart, thorax med undantag af mesonotum och scutellum,
petiolarfjället samt låren af rödbrun färg, som stundom
kan öfvergå till svartbrun. Hufvud och thorax glänsande,
nästan utan pubescens. Bakre kanten af abdominalseg-
'menten med långa, spridda hår. Vingmärke och nerver
fustirodbruna.» längd: 15-18 MID omsscstossssscsscscsroonsnnnnn
2. herculeanus (L.) FOREL.
1:sta abdominalsegmentet helt och hållet svart
eller med en liten obetydlig, mörkt rödbrun fläck vid
basen. Den rödbruna färgen på thorax mycket mörk,
stundom närmande sig till svart. De två bakre tredje-
delarne af hvarje abdominalsegment pubescenta, fin-
skrynkliga och glanslösa. Vingar svagt rökskuggade.
anoder lot mm. race 1. herculeanus 1 spec. L.
Främre hälften af 1:sta abdominalsegmentet och
ofta äfven af 2:dra lifligt rödbrun. Den röda färgen på
thorax mindre mörk än hos föregående race. Hela
kroppen, äfven abdomen, slät och glänsande, nästan
utan pubescens. Vingar mörkare rökskuggade än hos
fföresacnde race. Längd: 16—18 MMioooccccsnsssosoncoon>
race 2. ligniperdus LATER.
Hanar:
1. Clypeus och kinderna med stora, intryckta, spridda
punkter. Helt och hållet svart; vingar med svag brun
rökskuggning. Petiolarfjället djupt halfmånformigt ut-
Skäret. > Längd: 9 mm. oeooocoo.---- 1. pubescens FAB.
— Clypeus och kinderna utan stora, intryckta punkter;
clypeus blott med 2 smärre intryckta punkter nära främre
och 2 andra nära bakre kanten. Svart, mandiblernas
spetsar, benens leder samt stundom flagellum rödbruna.
Petiolarfjället svagt utskuret. Längd: 912 mm.............
2. herculeanus (1L.) FOREL.
296 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Abdomen nästan glanslös, vingar med svag röd-
brun rökskuggning. Längd: 9—11 mm.
race 1. hereuleanrus, 148pec. Mk.
Abdomen glänsande; vingar med starkare rödbrun
rökskuggning. Längd: 9—12 mm.
race 2. ligniperdus LATR.
De båda racernas hanar äro föröfrigt knappast
möjliga att åtskilja, om man träffar dem utom sina
samhällen.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 297
Alfabetisk namnförteckning.
I nedanstående förteckning, hvars siffror hänvisa till
motsvarande sidor i den systematiska öfversigten, äro de
gällande artnamnen tryckta med vanliga typer, synonymerna
dd SI
deremot kursiverade, hvarjemte inom en till hvarje synonym
fogad parentes det motsvarande i detta arbete använda art-
namnet angifves”).
Sid.
ATLOTBADESESN TYST See SORT rg Så SAN 272
REA NE Sn a a aa ee oa a se ondas samsssosssnesörnons SEEEEER TCA Bet 213.
CampOROGTIC AC==5- sesooc-oseocromece secs See 271.
Camponotus os soo oss soc Sofo Frk old de 292.
EST OLE nr a a oa ee a amd d o ossstssssassrde ads resshildss ss ssNdnssuaa 294.
föguiperdins(CHNIereuleanus' I. lgniperdus).theblade oe ses ss--se0- 294.
DAT nr era sn re md ma a a oe maM a ösa e siste satsades 294.
DOC HO deTidael Xsan 274.
HOLM CA.-.--- ss EES SET ARSA SANN ES 282.
MrEENdonORNeptothorax ACErVOTUM):-==---2s==sa se oss VANA DESSA 269.
TAN LSU SED SIN LE ÖJA TIS) ss FA do au nara SDL ESD IE BEN UUAA EK 210.
EES DTC CReTFam oriumtCaespitum).=.=--2t Lu4nI na ör I30mA Ita lasa 272.
Ke RErAR (UR ORM CA PLUS CA PIUCKNETSA)E AIN IEA NINA OA ne KON 287.
FRA URTO BINILC a FUfaNE: PrAtensis)- ss: AA tg sn OR 285.
EuNkerorten (Hormica: fösca r. rulbarbis)..-:53 stall ölet) na 286.
dominula (Formica sanguinea)..........-.--- BEUNBRTPACAI-ANTRNGINWIIT JV 285.
FRA GET(RAP INOM A FETT ALICUPMV)ÄC ESSENS sc Saoocecsssokeeutcsl BU SN AOAANAIE N 2T2:
') Beträffande synonymiken hänvisar jag till de utförliga synonym-
listorna i ANDRÉ's arbete: Spec. des Formic. d'Europe, p. 405. Här-
till vill iag blott foga ett tillägg vid sl. Formicoxenus:
Genus Formicoxenus MAYR. 1855.
nitidulus (NYL.)
Stenamma laeviuscula, STOLPE GP nec 3. 1882.
» mnitidula $ » Oj 1882.
Formicoxenus nitidulus, ANDRE $$ 29. 1882.
» > ADLERZ $ Q 3. 1884.
298 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Sid.
€XBCCbA- sons soosbospoo se seas srd os asse den Fotugssaret sen Sason e rn ENN 284.
flava (Lasius flÄVUS sis oseorsrnesssoskopoosrensssdssenssrs ss SONEN 280.
fugaz. (SOlenopsis FfUgAX),osssoorotenpor soocossrassassstosrensesss sets AASSNENNNNNNN 265.
fuliginosa (Laäsius' fuliginOSQS)=0I55 sosse oo osrocessor ooo SEEN 219.
LUSCAH-20Ie ro EA eee ANI ade dok sn döds ka onan a sdk sale stt ess AEA 286.
gagates (Formica fusca T. gägables) -.--—s-s.ctsscesss-s.-ssosssr nn ES ANN 286.
glebaria (FOmrmica fuSCAa) assooomc -ssoossar mocsosossooo tass SANNE 286.
hereuteana (Camponotus hereuleanUus)..-------2-s-s.cssusstor so see IGEEEN 294.
ligniperda (Camponotus herculeanus r. ligniperdus)..... oooooosoo-o-------- 294.
Zugudris (FOormica TUfAN socka pöoaerer ot i ot SN 285.
miuxta (Lasius umbratus rf. MiXtUS) -—-s.o---s-sssoc-cve- css FER 280.
siigrä (Lasius' NigeD)ooooooososs-ocsssoesorursd as sen ss Sossar ETSI 219.
obsoleta' ETT. (Förmica Tufa) Loo: I Av fo. CE STERN 285.
picea NYL: (Formica fusca,r. gagates)so alba... bese 286.
pratensis (Formica rufa Ir. Pratensig) s---ss--s:ss-s--ss---ssstsres es ESKS 285.
pressulabris (Formica exsecta I. Presgsilabris)..:--s-—---<-s--sosssoss0SEN 284.
pudbescens FAB. (Camponotus pubescenS) —s.-------=-—s--c----S-SESNSESAINNN 294.
fauöra LD. (MyYImiCa TUDIA)-.ooco—orsccoocaoseeco soo tes assse on nn 260.
PULA, soporna önoes stort ssr oc Esso rsna Seder Ösd sr 285
Tufa AETT. (Camponotus hereuleanUs) --------o-cs-ss-sssssso-ssss seen ENE 294.
rufescens: (Polyergus TUfesCENB)..s...o.sstooosscd sosse senor ses RENEE 292.
Fufibarbis (Formica fusea r. TUfibarbis)...o.----.>--s--=---- steks s Ses SOSSAR 286.
SÄNDS VINCE. con olsson ddobbr es sssbbedebuntösr sär. Duon sctodsobibtst oto ESR ENENNSANENNENE 285.
trncieola (Formica rufa Ir. trunmCicOla) -oöoooo—----ssc--ssos ENN 285.
fuberum (Leptothorax tuberum) --.s----s---os-ss------so-s=sossss AREAN 270.
ambrata: (Laäsius UMÖIAtUS).-loosoooococce-ssooccr saom = sons ENE 280.
Formicidae (Camponotidae & Dolichoderidae).
FÖrmiCOXONUS-:.-:-s- scs-oo-sssros see SSSK 263.
NI CIG ULOS Como oosoorbsrsssoacsRs ssd änErE ar sr ssSe SI Sts sr ros g on AE 267.
Fourmi")
amazone (Polyergus rufescens) -----:---ssesessssss=--pe-ssspsons oss s NEAR 292.
örune (ILASIUS MISC) oossssssenssosocosnn pennor sno nsn sens s sr ERNA SNS 279.
des gazons (Tetramoriam Caespitum).-.--------sssssssssssssss-ss-ssss FE 2T2.
fauve dos noir (Formica rufa I; pratenSig) —--t:----sss--5s-=--s-scnessss EE 285.
fauwve: dos. rouge (FOrmica TUfA)--------3--5sssoisrerpsso-spsspasorso ros AREA 285.
fuligineuse (Lasius fuligin0SUS) -.--:-s>.-dssss- rr ostorsssnpner rss SERNER 279.
hercule (Camponotus herculeanus Ir. ligniperdus)........---------------s----- 294.
jaune (Lasius fläVUS) =. .ssssossosoonisocsrorovo sons ans esn basen res 280.
légionnaire (Polyergus tTufesCen8)........--------------c--ss-o-csoss ESA 292.
microscopigque: (SOlenopsis; fupaX) -------sssdsssss;ossssersssras se sssen SEEN 265.
mineuse. (Formica fusca r: rufibarbis) occss..osooscccsrosrsssron od SETS 286.
noir-cendrée (Formica fösca) i... SIE SA 286.
roussätre. (POLyergus TUfeSCENS).-------------------s-örr-s-sssanss-ost ons NESSER 292.
sangwine (FOrmicarsangUuinea) —- +croscsosss-ssroater vest ENEEN 285.
!) De under detta slägtnamn uppräknade synonymerna äro samtliga de
af HUBER använda.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11, N:o 18. 299
Sid.
I: VTT: RS OR ARA aa Ad Cr RETA 2.
Sr (TA sSTUS FOTS ETS. alles) de a oa od sade om doss ass AE 2
HTT sme sate on SÅ Ser LASER CASE TNE BIG SRS led och AED 280.
DT EROS ES oete gatt kölen SA BST MID AASE 00 KSR SL Sr Og
MUR EASinS Umbratus I. MiXtUS) ----se...s-cssooassoonooaccseoooensoopaoososen a 280.
EE rn a ee a sa ort sssosenasens FR NR kit Rd INT
CUT TT LE ne ses SRA AE SKADE ALS EK IS 6 NN SEA AA AA 280.
OP LIOTRORAI:, I ers Lt Lo sd BERGE 268.
FIDETY UIP Dy gseso css SAS SANS IN AE 269.
HIRRdR ENE LACETVOLUM I. MUSCOTUM) ==.so--.s Eocsocsocsdbosssoussosan oo Josua 269.
Fer nn Re a er oe er a mtr odenaseiubbsstånnessdeanesskessr sas 270.
WESTER See BENA ARE IRENE MUR REN 259.
KanAnsp Nun Heptothörax ACETVOPUNN)-...o.ocs--o---s-ssecssnc susar sänonn noen ann 209.
Mu aRnsr UR (ÄNe TP ALE SVÄLTA tDIUS) boost. soo scsosossoerarnesrtssserasossnnlesdacnredenoo BT3:
aäespatumettettamorium CAaeSpitum)..--sssts-s--s--sssser-soosesnosssnsacasonsnl ÅL.
HERRAR SÖIenO p91SE SR SE )iooooocsssoorrstepessrsensacsosensessssassecensssnasod enes 265.
fugaz > LR, SPETS SESEESE pS DAAE SENASTE SAR RA gon 265.
HÖR NRETRAM OPIUM: CACSPIOIUM) = s----s-o-sso-rosossen-ooreegsssooroonnoå-ncnoscn a 272.
KARE EmmDSHALHUS SUDIACVIS) soloodooocsssreassoousosadenesrssadssssons sor soao sen 268.
VRT ErkrsE (Le PtObHOTAX SCETVOLWM) ooooo-os scr so-ssoseesc-sodorsard eco dansa 269.
laevinodis (Myrmica rubra r. laevinodis)........- LEE SEEIEETP TRIESTE 7 SPA 260.
laeviuscula (Formicoxenus nitidulus).................... SAN AA EE VER 267.
sg INSyEmiCa TUbra I. lOPICOINIS) .-:s-.«----.-ssesersusoc-ssssrsooooro20n 261.
Vongascanmmws (Myrmica rubra I; laevinOdiS).......-...---s-s--ssosososossonnon nns 260.
muscorum (Leptothorax acervorum I. MUsSCOrUM).......oooooooooooooooo soon 269.
RESER OrCOXeSTUS. MUCICUIUS)o oo olstosocosecscnoacon ss Sonesson node o saa 267.
WeneregansK(Myrmica tubra I;-SUlCINOdi8).:---..--s-ssoo-osoosonsssoosikossdesns 261
er mr a rose mma nn sas es= dö sngscksstnir ab st sker 260
FugodrINbyrmica rubra 1, DOgiNOCIS)------s--.o...ossocccssoepsossosnsse ac 261.
RKO Sm UNSyTINICA IUDIA I, TUPUIÖSA) -o>ossocsooorsose cosseccssasinossanssooro ka 261.
SERIE TS RVFYEmiCa FUDIA I: LODICOPNIS)-ssoosocosbosgsecuocboreos orken sÄT 261.
ScaNmmmods (MyYyrmica rEbra rf. scabrinodis).:...cscs.osssos.socscomooiiosser sonen 261.
Sunes tfombpnathus! suUblaACVIS) so oso-stostortstoeesesögsterbssspasd asossnsa 268.
BikevspdstL(Nbyrmica. rubra $r. SuUlCinOdIS).-..---.socc.s--seoosecbooodoooouossosnog 261.
Rane PLotROTAX CUDEIUM ooo ssrsosoeosscdronssdessssospsssssarssodoustd Annat 270.
INSYN CICER to oo ones k ste oss LSE SE MENAR 258.
BOLyerpuge ere ss! ära green NNE 2901:
RER AV GTA SR SKER STR SREN ED, OL SU ära 2 Or Sr NERE Tr Kö SR ROR na Porta ACES RAS kg
BOTenO peLaäss--90 SAN AS EN Arr 263.
SVEK EE oc oi oder eat SA AA EE SR KRIGAR AS ANNARS RUN RANA 265
KAPIN OMR Eos SIE AG SSA RET NAR nn 275
300 &G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
TebramOrkän oo soss sees ses ETEN 271.
atratulum (Anergates atratulus) oooo-c-----s-sssss--ssossspsseoressspsnsttbrenssese 273.
Ca CSpibtam ss<2 Ae SEE TT NEN 272.
Tomognathus:.-=sso-oso-2sssses es 267.
atratulus (Anergates atratulis) -::-os.ccossosssssssscssnonson ss Se-re SSE 273.
SUDIACVIS oolooderersornedöoradd Lös sko ess öres dis aNee Danbsst sinn tone AS st SAANNNERARER 268.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 301
Fyndorter.
De tillgängliga uppgifterna beträffande myrornas före-
komst i Skandinavien äro temligen sparsamma. ZETTERSTEDT
lemnar !) visserligen en förteckning på 13 af honom i Lapp-
markerna funna arter, men hans beskrifningar äro så svåra
att identifiera med de nyare att jag nödgas helt och hållet
förbigå de festa, synnerligast som jag ej lyckats få någon
spaning på hvar hans lappska myrsamling för närvarande be-
finner sig. NYLANDER lemnar i sina småskrifter en och annan
upplysning om i Sverige förekommande arter. I riksmusei
samling finnas några af BOoHEMAN på Öland insamlade säll-
syntare arter. Den fullständigaste förteckningen lemnas af
d:r STOLPE”), som uppräknar 33 arter (racerna inbegripna),
af hvilka han dock är tveksam om tvänne, nemligen Formica
gagates och Myrmica rugulosa. De af honom undersökta om-
rådena äro: trakten ett par mil kring Tyrstorp i Kolmoren,
trakten kring Norrköping, Upsala-trakten, Stockholmstrakten,
Björkö i Mälaren samt Gottland. Konservator SPARRE-
SCHNEIDER 1 'Tromsö har med bifogande af exemplar benäget
meddelat mig några uppgifter om myrors förekomst i Norge,
hvilka erbjuda det intresset att de omnämna den nordligaste
kända fyndorten för myror i Europa (huruvida detta gäller
äfven andra verldsdelar är mig obekant). Slutligen har jag
af Docenten CARL LINDMAN fått mottaga några af honom på
Dovre insamlade myrarter jemte uppgift på den höjd öfver
hafvet, på hvilken de insamlats.
De af mig i afseende på myrfaunan undersökta om-
rådena äro:
I Östergötland: trakten kring Linköping samt Vikbolandet
(mellan Bråviken och Slätbaken), isynnerhet Kuddby socken.
I Upland: trakten kring Upsala.
Stockholms-trakten.
) Insecta Lapponica descripta, p. 448. ;
2?) Förteckning på svenska myror (Ent. Tidskr. 1882, häft 3).
302 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
I Dalarne: trakten kring Krylbo.
I Jemtland: Frösön, trakten kring Nälden, Åreskutan med
kringliggande trakt, Snaasahögarne och trakten kring Enafors.
På Oland: trakten kring Borgholm samt vestra kust-
sträckan från Borgholm söder ut till Skogsby; midtlandet
mellan Isgärde och Runsten samt på östra kusten trakten
kring Runsten och Långlöt.
På Gottland: trakterna kring Wisby, Roma, Etelhem,
Hemse, Ronehamn, Slite, Fårösund, Myrvälder, Tingstäde.
På Fårö: södra delen kring Dembers träsk.
På Gotska Sandön: nordvestra hälften.
På Aland: trakten kring Mariehamn samt skärgården
söder derom.
De ofvan uppräknade områdena äro tydligen ailtför in-
skränkta för att man af dem skulle kunna draga några säkra
slutsatser beträffande myrornas utbredning 1 Skandinavien.
Dock torde, enligt de slutsatser man kan draga af myrornas
utbredning i det öfriga Europa, 1 det närmaste alla arter
redan vara funna i Skandinavien, hvilkas förekomst der man
skulle kunna vänta. Under mina undersökningar har jag
blott funnit en för Sverige ny art: Ånergates atratulus. An-
talet af de i Sverige funna arterna (racerna inbegripna) upp-
går för närvarande till 34, fördelade på 12 slägten. För
jemförelsens skull kan jag nämna att MEIneErRtT för Danmark
uppräknar 27 arter!?). FOorEL uppgifver (i sin Les Fourmis
de la Suisse) för Schweiz 66 arter, fördelade på 23 slägten.
ANDRÉ uppgifver för det europeiska fauna-området (till hvil-
ket han äfven räknar norra Afrika, större delen af asiatiska
Turkiet, Transkaukasien, Nordpersien, Turkestan och Sibirien)
omkring 155 arter (racerna inbegripna) fördelade på 42
slägten.
Af de inom Skandinavien anträffade är blott ett slägte
med en enda art, Tomognathus sublaevis, uteslutande nordiskt
och ej anträffadt söder om Jylland. Den närbeslägtade For-
micoxenus nitidulus visar sig genom sin allmännare förekomst
1 norra än i södra Europa äfven vara en, fastän ej uteslu-
tande, nordlig form. Å andra sidan ha några af de inom
Sverige anträffade arterna med sydligare utbredning endast
') Härvid bar jag utelemnat tvänne endast i växthus funna sydliga ar-
ter jemte en af MEINERT under namn af Myrmica sabuleti beskrifven
varietet af M. lobicornis.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 303
anträffats inom ett obetydligt område, nemligen på de å kli-
matets vägnar gynnade Östersjö-öarne. På Öland saknas
blott 2:ne') af hela antalet, och 2:ne arter, tillhörande tvänne
slägten, nemligen Solenopsis fugax och Anergates atratulus äro
uteslutande funna på denna ö. Härtill kommer att Olands
fauna omfattar äfven trenne andra sydligare former, Campo-
notus pubescens, Polyergus rufescens och Tapinoma erraticum,
hvilka hvardera derutom blott anträffats på ännu en lokalitet,
den förstnämnda på Gottland, den andra på Skarpön i Stock-
holms skärgård, den sistnämnda på Fårö. På Gottland har
sålunda äfven anträffats en sydlig form, Camponotus pubescens,
som derförutom blott anträffats en enda gång, på Öland.
Fördelningen af de öfriga arterna är äfven på både Öland
och Gottland en annan än på fastlandet, och på båda dessa
öar träffas mer eller mindre allmänt varieteter eller racer
som på fastlandet saknas eller äro mycket sällsynta. Det
samma skulle äfven kunna sägas om Fårö. Gotska sandöns
egendomliga naturförhållanden äro ej gynsamma för myrorna.
Då gräsmatta saknas (med undantag af en liten remsa å
södra kusten) och blott ersättes af ljung, lingonris och ren-
laf, kan man här ej vänta några tufbyggande arter. Till
följd af bristen på stenar på sandåsarne och i de af dem
kringstängda dalarne saknas dessutom en del myrarter, hvilka
kanske eljes skulle förekomma. Då myrorna här ej kunna
gräfva några gångar i den fina och lösa sand, hvaraf ön ute-
slutande består, äro de hänvisade till träden, under hvilkas
bark och 1 hvilkas stubbar de oftast reda sina bon. Några
isolerade rufa-stackar fann jag ej, utan denna art hopsläpade
här stackmaterial kring och under kullfallna trädstammar, i
hvilkas inre så mycket talrikare kamrar fingo ersätta bristen
på underjordiska gångar. Jag har här funnit 8 arter, af
hvilka ÅLeptothorax acervorum var den allmännast förekom-
mande.
På Åland tyckas förhållandena inom myrfaunan vara
öfverensstämmande med dem i Stockholms-trakten och på
södra Sveriges fastland i allmänhet.
Den fastlandets liksom snart sagdt hela Europas myr-
fauna framförallt karaktäriserande arten är Lastwus niger, hvil-
ken förekommer nästan på alla lokaler (utom i fjälltrakter)
!) Nemligen Tomognathus sublaevis och Myrmica rubra race sulcinodis,
af hvilka dock sannolikt åtminstone den förre der kan anträffas.
304 GG. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
såväl på fält som i skogar, i bergstrakter vch på sterila och
stenbundna marker. Sanka lokaler synes den dock undvika.
Nära nog lika allmän är Lasius flavus, som på fastlandet är
den företrädesvis tufbyggande arten och sålunda äfven ofta
träffas på temligen sanka marker. Allmän är den dock äfven
1 skogarne samt på bergen t. o. m. under de löst bland hvit-
mossan liggande stenflisorna. Allmänt förekommande under
stenar på soliga och torra grusbackar samt på bergen äro
Camponotus-arterna, hvilka dock ofta äfven träffas boende,
och då vanligen i större samhällen, i håliga träd inuti sko-
garne. I löfängar trifves F. fusca företrädesvis men före-
kommer äfven på öppna soliga platser med frodig vegetation.
Mera sällsynt är denna art på sterila marker. På sådana
har man deremot företrädesvis att söka F. rufibarbis och
sanguinea, hvilka föredraga mot söder vettande grusbackar
och skogsbryn. Tetramorium caespitum och Myrmica-arterna
träffas såväl på sterila grusmarker (särskildt M. scabrinodis)
under stenar som på af frodig gräsvall bevuxna platser. Den
förre undviker dock gerna skugga och fukt, hvaremot de se-
nare träffas såväl på bergens toppar bland hvitmossan (sär-
skildt M. suletnodis) som i murkna stubbar djupt inne i sko-
garne och i tufvor på kärrmarker. Af Leptothorax-arterna tyckas
acervorum och muscorum bundna vid trädvegetationen, enär
de sällan träffas annat än i eller i närheten af skogar och
lundar, der de såväl i bergiga som lågländta trakter bo un-
der såväl stenar som i stubbar. Jag har för jemförelsens
skull redan förut påpekat, att, enligt FOREL, ÅL. acervorum i
Schweiz endast i alptrakter bor under stenar, i lågländta
trakter deremot endast i stubbar och trädstammar. AL. tuberum
träffas såväl på bergsluttningarne som på sterila grusbackar.
oftast under stenar. Bland de stackbyggande arterna är F-.
rufa synnerligen karaktäristisk för barrskogarne men före-
kommer äfven i löfängar, dock ständigt i närheten af träd-
vegetation. Den föredrager skogsbrynen. F. pratensis är
mindre beroende af träden, enär den ofta träffas på öppna
marker, långt från trädvegetation. HF. exsecta föredrager löf-
skogar och ängar. Vanligen uppträder den med många, stun-
dom, såsom på Frösön, med ofantligt talrika kommunicerande
samhällen. För sin stackbyggnad är denna art oberoende af
trädvegetation. HFormicoxenus nitidulus är till sin förekomst
bunden vid HF. rufa's. Öfriga på fastlandet förekommande
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 305
arter äro mycket sällsynta och kunna i ingen mån sägas ka-
raktärisera myrfaunan.
Äfven i den Öländska faunan har Lasius niger öfver-
vigten. En utpräglad skilnad från såväl fastlandet som från
de öfriga öarne är, att denna art här är den företrädesvis
tufbyggande och dervidlag spelar samma roll som L. flavus
på fastlandet. Sistnämnda art är visserligen äfven ganska
allmän, dock mindre vanlig än på fastlandet och bygger mera
sällan tufvor. Karaktäristisk för Ölands fauna är äfven den
vanliga förekomsten af Lasius fuliginosus, som mycket ofta
träffas 1 skogar och ängar utmed vestra kusten, synnerligast
i ekängar men äfven 1 barrskog, samt Formica truncicola,
som ofta träffas 1 skogarne. Den utmed vestra kusten för-
löpande sand- och grusåsen gynnar förekomsten af sådana arter
som Formica rufibarbis, F. sanguinea, Lasvus alienus och Te-
tramorium caespitum, hvilka arter här äro allmännare än på
fastlandet. Allmännare än på fastlandet förekomma äfven
F. pratensis och truncicola. Formica exsecta förekommer ofta
men 1 enstaka samhällen på såväl vestra kuststräckan som
på midtlandet. Blott en enda gång har jag funnit några få
kommunicerande stackar. Formica pressilabris, som på fast-
landet är sällsynt, är allmän 1 ängarne på vestra kusten.
Sällsyntare är mellanformen exsecto-pressilabris. Tapinoma
erraticum är på en sträcka söder om Borgholms slott den
förherskande myrarten, som der har nästan utträngt alla an-
dra. Den går här längst ut på Alvaren af alla myror och
träffas ännu der kalkstenen blott här och der täckes af spar-
samma jordfläckar. Mindre allmänt förekommer den längre
söderut på grusåsen. Öfriga här förekommande arter förhålla
sig 1 afeeende på sin förekomst ungefär lika som på fastlan-
det med undantag af att Myrmica lobicornis tycks vara vida
allmännare 1 ängarne, hvaremot M. sulcinodis alldeles saknas.
På den flacka och skoglösa del af östra kusten, jag haft till-
fälle att undersöka, tyckas förhållandena vara vida ogynsam-
mare för myrorna. Jag har der nästan endast funnit några
sparsamma samhällen af Lasius niger.
Karaktäristisk för Gottlands myrfauna är, såsom jag redan
förut haft tillfälle att omnämna, bristen på tufvor i ängar
och på betesmarker och detta ehuru de eljes tufbyggande
arterna, Lasius niger och L. flavus, der äro allmänna. Sär-
skildt bildar L. niger i detta fall en skarp kontrast mot den
20
306 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN-:
Öländska, enär jag blott i tvänne fall på Gottland funnit
den bygga tufvor, som dertill voro ovaraktiga sommartufvor.
Flavus-tufvor förekomma dock på spridda lokaler talrikt.
Gottlands kalkstensåsar hysa under de löst på dem liggande
stenflisorna synnerligen talrika samhällen af Camponotus lig-
niperdus, Formica sanguinea och rufibarbis, Leptothorax tuberum,
Tetramorium caespitum och Myrmica scabrinodis. En bjert
framträdande egendomlighet för dess fauna är äfven säll-
syntheten af den på Öland och fastlandet så vanliga For-
mica exsecta, hvilken jag på Gottland blott träffat trenne
gånger.
På Fårö gestalta sig förhållandena i det närmaste på
samma sätt som på Gottland.
Hvad slutligen beträffar de fjelltrakter, jag haft tillfälle
att undersöka, kan jag nämna, att Leptothorax acervorum är
den art som jag funnit gå högst upp på fjällen, högt öfver
trädgränsen (höjden öfver hafvet kan jag tyvärr ej angifva).
Nära nog lika högt gå Myrmica sulcinodis och ruginodis.
Formica rufa stiger på fjällen upp i björkregionen och följes
af Formicoxenus, men öfverstiger ej trädgränsen. Öfriga ar-
ter har jag ej sett uppstiga i någon betydande mån på fjällen
men på dessas nedre sluttningar träffas Lasius niger, Formica
fusca samt de flesta racerna af Myrmica rubra förutom natur-
ligtvis de nyssnämnda högre upp på fjällen stigande. Af
intresse är det att finna, att samma arter, som enligt FORELS
uppgift uppstiga högt på alperna, äfven äro de som uppstiga
högst på fjällen. Härvid måste jag dock framhålla, att, enligt
ForeEL Formica fusca i Schweiz är den som stiger högst, nem-
ligen ända till 2,400 meter eller nära snögränsen”!). Att jag
ej finner denna art i mina Jemtländska samlingar upptagen
för någon betydligare höjd, beror sannolikt derpå att i min
fjällvistelse ej ingingo några specielt myrmecologiska syften,
hvadan jag torde ha förbisett den. Så mycket sannolikare
förefaller detta som, enligt hvad Konservator SPARRE-SCHNEI-
DER meddelar mig, F. fusca 1 Norge utgör myrverldens yttersta
förpost mot norden, enär han funnit den på St. Fuglö norr
om Tromsö under 709 14' n. br. Dernäst komma Lepto-
thorax acervorum samt Myrmica ruginodis, båda funna på
') Enl. FoREL (Catal. des Formic. d'Europe, p. 451, not.) har SCUDDER
tillsändt honom en liten varietet af F. fusca insamlad i Rocky Moun-
tains (Colorado) på en höjd af 3.700 meter öfver hafvet!
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 307
Trowsön. Bland de af Docenten LINDMAN insamlade förekom
F. fusca vid Kongsvold på en höjd af 3,200 fot, F. gagates
på 2,900 fots höjd samt. F. rufa (stackar) på en höjd af
3,090 fot öfver hafvet.
Camponotus herculeanus: allmän 1 hela södra Sverige, re-
presenteras dock oftast af mellanformen herculeaneoligniperdus,
hvaremot de utpräglade racerna äro mera sällsynta. Den af-
tager mot norden och är mindre allmän redan vid Upsala
men finnes dock enligt ZETTERSTEDTS uppgift ända uppe i
Lappmarkerna. [Af SPARRE-SCHNEIDER funnen i Målselvdalen
s. o. från Malangenl].
Den i det nordliga Skandinavien förekommande torde
vara den utpräglade racen hercuwleanus, hvilken äfven enligt
Form i Schweiz stiger till större höjd än ligniperdus. Äfven
på Gotska sandön fann jag denna art. Den mycket mörka
nästan svarta varieteten är i Schweiz enligt FOorEL en alpin
form. Hos oss träffas den ofta i lågländta trakter.
Camponotus pubescens är en aydlie form, som af BouHE-
MAN blifvit funnen på Öland, af ZETTERSTEDT på Gottland
(enligt NYLANDER). (Af SABLBERG funnen i Finland enligt
FORrREL).
- Polyergus rufescens (tillhör södra Europa utom det syd-
ligaste). Af BoHEMAn funnen på Öland; af professor CHR.
AURIVILLIUS 1 Stockholms skärgård på Skaspön nära Vaxholm,
der jag sedermera äfven sjelf enligt hans anvisning uppsökt
denna art.
Formica rufa:
race rufa: allmän 1 alla skogstrakter ända upp i Lapp-
markerna (enligt ZETTERSTEDT). I Jemtland har jag funnit
den mycket allmän och byggande mycket stora stackar; på
Åreskutan steg den upp till trädgränsen;
race pratensis är på Öland allmän på vestra kusten,
mindre allmän på fastlandet, der jag funnit den i Östersoe
land samt kring Upsala (der temligen talrikt). Mellanformen
rufo-pratensis är deremot allmäna] öfverallt på fastlandet, på
Öland samt äfven på Gottland och Åland.
race truncicola har jag funnit allmän på Ölands vestra
kust men i all synnerhet på Gotska sandön, der denna art i
en af sandåsar instängd, med löfskog bevuxen dal var den
förherskande och helt och hållet ersatte rufa. På fastlandet
är denna art sällsyntare. Jag har blott funnit ett samhälle
308 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
vid Kuddby i Östergötland. STOLPE har funnit en vingad
hona i Upsala och i Norrköpings-trakten. En hona har jag
funnit vid Hemse på Gottland och en på Fårö. ZETTERSTEDT
uppgifver denna art för Torne lappmark.
Mellanformen truncicolo-pratensis har jag blott träffat
några gånger på Ölands vestra kust.
Formica exsecta:
race exsecta har jag funnit allmän i Östergötland, på
Öland, Åland samt kring Upsala; jag har äfven for den i
Dalarne (vid Krylbo) samt i ett oerhördt antal stackar på en
myr utmed vägen upp till höjden af Frösö i Jemtland. På
Gottland fann jag denna art blott på tre ställen, nemligen
vid Roma, Hemse och Fårösund och detta blott i ett fåtal
stackar. Enligt NYLANDER förekommer denna art: »usque in
Lapponiam frequenter»;
race pressilabris är vida sällsyntare än föregående race.
Den är af BoHEMAN funnen på Öland, i Småland och Bohus-
län, af STOLPE på Slottsbacken vid Upsala. Sjelf har jag
funnit den allmän på Ölands vestkust; talrika stackar har jag
funnit vid Gnestavik på Slätbakens norra strand; vid Up-
sala har jag funnit den i Eklundshofskogen.
Mellanformen exsecto-presstilabris st jag ofta träffat på
Öland; den förekommer äfven på ofvanvämnda fyndort i
Östergötland.
For "mica sanguinea är på fastlandet allmän, åtminstone i
de af mig undersökta delarne af Östergötland. Ännu all-
männare förefaller den på Ölands akan samt på Gottland:
äfven på Åland har jag funnit denna art;
Formica fusca:
race fusca torde vara allmän öfver hela landet. Jag fann
den äfven på Gotska sandön;
race gagates har jag blott träffat på Öland utpräglad men
ofta representerad af mellanformen fusco-gagates, hvilken jag
funnit i Östergötland, på Öland och Gotland ej vara sällsynt;
race einerea torde blott representeras af mellanformen
fusco-cinerea, hvilken jag funnit tvänne gånger på Öland nära
Isgärde, en gång på Gotland vid Hemse samt några gånger
| Östergötland äd Kuddby;
race rufibarbis är ej sällsynt i Östergötland och i Stock-
holmstrakten, vida allmännare dock på Gotland och Öland,
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 309
synnerligen på sandmarkerna å sistnämnda ös vestkust, der
äfven mellanformen fusco-rufibarbis är vanlig.
Lasius fuliginosus tycks vara sällsynt på fastlandet, hvarest
jag sjelf aldrig funnit den. BOoHEMAN har funnit den i Små-
land, StoLPE vid Norrköping, på Kolmoren, vid Upsala på
Björkö 1 Mälaren samt på Gotland. På Ölands vestra kust
har jag funnit den allmän, synnerligast i ängarne vid Ekerum.
Lasius niger:
race niger öfverallt allmän utom kanske i landets nord-
ligare delar samt i fjälltrakter. I Jemtland var den allmän
1 dalarne samt på fjällens nedre sluttning. På Gotska sandön
fann jag blott några få &3;
race alienus är temligen sällsynt. STOoLE uppgifver den
från Kolmoren samt från Gotland och Stora Carlsö. Sjelf
har jag funnit den i Östergötland samt på Ölands vestkust,
der den var allmännare och t. o. m. på temligen stora sträc-
kor ersatte niger. På Gotland har jag RA den vid Myr-
välder. På Öland och i Östergötland har jag äfven funnit
mellanformen nigro-alienus (om mellanformen nigro-emargi-
natus se den system. afdeln.).
Lasius flavus är allmän öfverallt på fastlandet, kanske något
mindre på öarne. På Gotska sandön fann jag den ej. ZET-
TERSTEDT uppgifver den från Lappmarkerna under benäm-
ningen »F. rufa» men säger sjelf: »F. nigra L. et flava FAB.
in Lapponia a me non visae»;
Lasius umbratus:
race umbratus är sällsynt. STOLPE uppgifver denna art
från Kolmoren och Upsala. Sjelf har funnit den nära Lin-
köping samt i några samhällen på Ölands vestkust nära
Glömminge;
race mixtus har af STOLPE anträffats vid Upsala och
Stockholm samt på Björkö. Jag har blott funnit den vid
Etelhem på Gotland.
Tapinoma erraticum, som egentligen tillhör södra Europa,
fans af BoHEMAN på Öland vid Borgholm, der jag sedermera
återfunnit densamma. Den fördlsduner 1 stor mängd söder
om slottet strax på Alvarens början. Jag har äfven funnit
den på en grusås nära Glömminge på vestra kusten samt på
Fårö nära Dembers träsk.
Ånergates atratulus. Denna sällsynta myra, som nu för
första gången beskrifves såsom svensk, fann jag på Ölands
310 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
vestra kust nära St. Rör (2 samh.) samt på grusåsen vester
om vägen mellan Isgärde och Glömminge kyrka (3 samh.).
Formicoxenus feiekdlar träffas ganska ofta i rufa-stackar
på såväl fastlandet som på Godand! Öland, Fårö och Åland.
Jag har äfven funnit den i Jemtland på Åreskutans nedre:
sluttning.
Tomognathus sublaevis. Af denna sällsynta art, som dit-
tills blott blifvit funnen tre gånger i Finland samt en
gång på Jylland (MEINERT), fann STOLPE en enda arbetare i
ett Leptothorax-bo vid "Pyrstorp i Kolmorden. Sedermera
har jag funnit 5 Tomognathus-samhällen vid Gnestavik på
Slätbakens norra strand.
Tetramorium caespitum är allmän på fastlandet men i
vida högre grad på Gotland och Öland. ZETTERSTEDT upp-
gifver att Hörn skulle vara funnen ända upp i Lappmarkerna
men säger sig ej sjelf har anträffat den.
Leptothorax acervorum:
race acervorum är allmän i skogstrakter och ängar öfver
hela landet samt går på fjällen öfröt trädgränsen. Jag har
anträffat der högt upp på såväl Åreskutan som Snaasa högsta
race muscorum säges af STOLPE utan vidare lokalupp-
gifter vara »ej sällsynt» Jag har blott funnit den några
gånger i östra Östergötland samt 2:ne gånger på Öland nära
ibgarde:
Leptothorax tuberum, som af STOLPE uppgifves såsom
»mindre allmän», har jag funnit mycket allmän i östra Öster-
götland, på Öland, Gotland, Fårö, samt i Stockholms-trakten.
Ded träffas mest på soliga och steniga backar.
Myrmica rubra.
Alla sex till denna art hänförda racerna har jag träffat
allmänt i östra Östergötland, der äfven rugulosa, åtminstone
i Kuddby, förekommer talrikt, ehuru denna race eljes anses
vara öfverallt sällsynt. Alla sex racerna har jag äfven träffat
1 Stockholmstrakten samt med undantag af sulcinodis äfven
på Gotland och Öland. Dessa båda öar utmärka sig (isyn-
nerhet Gotland) för sin rikedom på varieteter af scabrinodis.
Vid Upsala har jag träffat alla utom suleinodis och rugulosa.
I Jemtland har jag funnit suleinodis och ruginodis högt upp
på fjällen öfver trädgränsen. [Den senare har äfven blifvit
mig tillsänd från Tromsö af SPARRE-SCHNEIDER]|.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11: N:o 18: 311
Förteckning på den i föreliggande arbete citerade
literaturen.
ADLER H. 1881. Ueber den Generationswechsel der Eichen-Gallwespen
(Zeitschrift fiir wissensch. Zool. 1881, sid. 242).
ADLERZ, G. 1884. Myrmecologiska studier. I. Formicoxenus mnitidulus
NyL. (Öfvers. af K. Vetensk.-Ak. Förh. 1884. sid. 43).
AMANS. 1884. Etude de YV'organe du vol chez les Hyménoptéres.
(Travaux du Laborat. de Zool. de la Faculté des
Sciences de Montpellier et de la station zool. de
Cette, 4:me vol., 4:me fascic).
ANDRÉE, ERNEST. 1881—82. Species des Formicides d'Europe. Gray.
= 1885. Supplément au Species des Formicides d'Europe. Ibid.
= 1885. Deuxiéme Supplément au Species des Formicides. Ibid.
BLOCHMAN, F. 1885. Ueber die Grindung neuer Nester bei Camponotus
ligniperdus und anderen einheimischen Ameisen
(Zeitschr. f. wiss. Zool. Bd. 41. p. 719).
BRANDT, Ed. 1879. Vergleichend-anatomische Untersuchungen iiber das
Nervensystem der Hymenopteren (Horae Entomo-
logicae Rossicae T. XV).
DARWIN. Ch. 1871. Om arternas uppkomst (öfvers. af A. M. SELLING).
DEWITZ, H. 1877. Ueber Bau und Entwickelung des Stachels der
Ameisen (Zeitschr. f. wiss. Zool. XXVIII, s. 527
-—56).
1878. Beiträge zur postembryonalen Gliedmassenbildung
bei den Insecten (Zeitschr. f. wiss. Zool. Bd. XXX,
Suppl. S. 78—105).
DE GEER, K. 1778. Mémoire pour servir å V'histoire des insectes. T. VII.
EMERY och FOREL. 1879. Catalogue des Formicides d'Europe. Schaff-
hausen.
EBRARD, E. 1861. Nouvelles observations sur les Fourmis (Bibliothéque
universelle et revue Suisse. Genéve, juillet 1861,
p- 466).
FLÖGEL, J. H. L. 1878. Ueber den einheitlichen Bau des Gehirns in den
verschiedenen Insecten-Ordnungen (Zeitschr. f. wiss.
Zool. B. XXX, Suppl., s. 556).
FOREL, A. 1874. Les Fourmis de la Suisse (Nouv. Mem. de la Soc.
Helv. des sciences naturelles, tome XXVTI).
— 1878. Der Giftapparat und die Analdrisen der Ameisen
(Zeitschr. f. wiss. Zool. XXX, Suppl).
= 1884. Etudes Myrmécologiques en 1884 (Bull. de la Soc. Vau-
doise des sciences naturelle, XX, 91).
312 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN-
FOREL, ÅA. 1878. Etudes Myrmécologiques en 1878 (Bull. de la Soc-
Vaudoise des sc. nat. XV, 80).
GANIN. 1876. Mittheilungen iber die postembryonale Entwicklung
der Insecten (Protocolle der V. Versamlung rus-
sischer Naturforscher im September 1876 (Zeitschr.
f. wiss. Zoologie, Bd. XXVIII, s. 386).
GOULD, W. 1747. An account of English Ants. London.
Vv. HAGENS. 1867. Ueber Ameisen mit gemischten Colonien (Berl. Ent.
Zeitschr. 1867, S. 101—108).
HEER, 0. 1852. Ueber die Hausameise Madeira's. Zirich.
HUBER, P. 1810. Recherches sur les moeurs des Fourmis indigénes. Paris.
LATREILLE, P. A. 1802. Histoire naturelle des Fourmis etc. Paris, Barrois-.-
an X.
LEPELETIER D4 SAINT-FARGEAU. 1836. Histoire naturelle des Insectes
Hyménoptéres, t. I. Paris.
LESPES, Ch. 1863. Observations sur les Fourmis neutres (Annales des
Sciences naturelles. Zool. 4. série, tome XIX, p. 241).
LEYDIG. Fr. 1864. Handbuch dervergleichenden Anatomie, I, 1. Tibingen.
LUBBOCK, J. 1885. Ants, Bees, and Wasps, seventh Edition (The Inter-
national scientific Series, Vol. XL).
- 1885. Recent observations on the habits of Ants, Bees and
Wasps (The contemporary Rewiew, November 1885).
Mac CooK, H. 1883. How a Carpenter Ant founds a formicary (Proceed.
Nat. Sc. Philad. 1883).
MAYR, GUsT. 1853. Beschreibungen einiger neuen Ameisen (Verh. des
z0ol.-botanischen Vereins in Wien, Bad. III, s. 297
— 86).
- 1855. Formicina austriaca (1. c. B. v. 273).
— 1861. Die Europäischen Formiciden. Wien.
— 1868. Die Ameisen des baltischen Bernsteins. Königsberg.
— 1885. Feigeninsecten (Verhandl. der k. k. zool.-botanischen
Gesellschaft in Wien, Janbrg. 1885).
MEINERT, FR. 1860. Bidrag til de danske Myrers Naturhistorie. Kjöbenhavn.
MOGGRIDGE, J. T. 1873. Harvesting Ants and Trap-door Spiders, with
observ. on their habits and dwellings. London.
MÖLLER, FRITZ. Beiträge zur Kenntniss der Termiten (Jen. nat. Zeit-
sehr. hom VIKS 335
MULLER, WILH. 1886. Beobachtungen an Wanderameisen (Eciton hama-
tum FABR.) (Separat-Abdruck aus >Kosmos2». 1886,
I. Band).
NYLANDER, W. 1846. Adnotationes in monographiam Formicarum borea-
lium Europae (Acta BSocietatis scientiarum Fen-
nicae, tom. II, pag. 875—944).
=— — Additamentum adnotationum in monographiam For-
micarum boreal. Europae (1. c. tom. II, pag. 1041
— 1062).
= 1848. Additamentum alterum aduotationum in monograph
Formicar. boreal Europae (1. c. tom. III, pag. 25
—48).
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 313
NYLANER, W. 1856. Synopsis des Formicides de France et d"Algérie (An-
nales des sciences naturelles, série 4, tome V, p-
; 50—109).
ROoGER, Jul. 1859. Beiträge zur Kenntniss der Ameisenfauna der Mittel-
meerländer (Berliner entomologische Zeitschrift
1858, pag. 225).
-- 1863. Verzeichniss der Formiciden-Gattungen und Arten.
SCHENK, CO. F. 1852. Beschreibung nassauischer Ameisenarten (Jahrbuch
des Vereins fär Naturkundeim Herzogthum Nasss au)
V. SIEBOLD, C. Vorläufige Mittheilungen iiber Parthenogenese bei
Tenthrediniden und bei einer Icheumonidenspecies
(Ent. Nachr. 10 Jahrg., s. 93—95).
STOLPE, C. 1882. Förteckning öfver svenska myror (Entomologisk tid-
skrift 1882, sid. 126—151).
ZETTERSTEDT, J. W. 1840. Insecta Lapponica descripta. Lipsiae.
J14 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
> 14.
-=
» 15.
LG:
LG
> 18.
> 19.
HIS: od:
Figurförklaring.
Pr: r
Hufvud af Camponotus ligniperdus 3.
Kd > ” oh
> > » större 9.
» > > liten &.
Mandibel af Formica rufa 9.
> > Polyergus rufescens &.
? >» Camponotus ligniperdus I.
2 » Formica rufa 3.
» » Lasius alienus 3.
» > Tapinoma erraticum 3.
d > Tomognathus sublaevis 3.
Labium och maxill (sedda från undre sidan) af Camp. ligniper-
dus Q.
s: stipes; mi: inre tuggstycke; me: yttre d:o; mp: maxillar-
palpens första leder: c: cardo; sm: submentum; 2»: mentum;
lp: labialpalp; t: tungan.
Pharynx, labrum samt tungan (sedda från öfre sidan) af Camp.
ligniperdus 9.
t: tungans främre del; tb: tungans basaldel; bt: bitungor: Ip:
labialpalp: App: hypopharynx; ep: epipharynx: labr: labrum;
Ik: labralkörtel; ph: pharynx; Ak: hjesskörtel.
Antenn af Leptothorax tuberum 3.
: : 3 ; Q.
Framvinge af Camponotus ligniperdus 3.
» > Formica rufa 3.
Kloled af Lasius fuliginosus 3.
Nedre ändan af framtibian samt 1:sta tarsalleden af Leptothorarx
mauscorum 3, sp: Sporre.
ÅRA SE NE
Genitalapparat af Camponotus ligniperdus 3 (fr. öfre sidan).
p: penis; tf: täckfjäll; ve: yttre genitalvalvel; vm: mellersta
d:o; vi: inre d:o; t: testis (ej könsmogen) sl: sädesledare:; sb:
sädesblåsor; d. ej: ductus ejaculatutorius.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11: N:0 18. 315
Fig. 2.
Fig.
Fig.
-
13.
18
Yttre genitalorgan af Camponotus ligniperdus 3 (fr. undre sidan).
Ap: hypopygium (ventralplatta); öfriga beteckningar desamma
som på föregående figur.
Inre genitalvalvel af Camponotus ligniperdus.
Spetsen af densamma stackare förstorad för att visa nervänd-
ningarne.
Yttre genitalorgan (sedda från sidan) af Formicoxenus miti-
dulus <&.
tf: täckfjäll; ve: yttre genitalvalvel.
Mellersta genitalvalvel af Formicoxenus.
Inre > > »
Hypopygium af Tapinoma erraticum 3.
Yttre genitalvalvel af Tapinoma erraticum.
Mellersta > » » >
Inre » > » »
Gadd af Myrmica scabrinodis (fr. öfre sidan).
st: stickborst; 7: gaddrännan; s: gaddslidan.
Stickborst (starkare förstoradt) af Myrm. scabrinodis.
Den rudimentära gadden af Camponotus ligniperdus 2: beteck-
ningarne desammma som på fig. 12.
PITT
Anergates atratulus 3 (af de 2:ne bakre benparen äro tibier och
tarser borttagna).
m: mandibel: mp: maxillarpalp. Ip: labialpalp.: tf: genital-
org. täckfjäll; ev: yttre genitalvalvel; iv: inre genitalvalvel.
Hufvud af densamme, sedt framifrån för att visa de rudimentära,
ej hopnående mandiblerna. 2: mandibler.
Thorax (sedd från öfre sidan) af densamme för att visa ving-
rudimenten: ».
Nedre ändan af framtibian samt 1:sta tarsleden af Anergates 3
från Öland. sp: enkel och rudimentär sporre.
Nedre ändan af framtibian samt 1:sta tarsleden af Anergates 3
från Schweiz. sp: kamformig sporre.
Mandibel af Anergates 3, sedd från yttre sidan.
Framvinge af ÅAnergates 9.
Nedre ändan af framtibian samt 1:sta tarsalleden af Ånergates Q.
sp: Sporre.
Abdomen (sedd fr. öfre sidan) af Anergates 9 för att visa midt-
fåran. pet: petiolus; f: abdomens midtfåra.
PIErvS
Thorax af Formicoxenus nitidulus (fr. ryggsidan).
a: af arbetare; b, c och d af & 9.
Thorax af Formicoxenus 3.
a: af typisk hane; b och c af återgångsformer; e,: samma
thorax som fig. ce, sedd från sidan.
316
Fig. 3.
» 4,
> Te
> 8.
3 9
» 10.
2: SAL
LR 8
5
Figösl.
(DA
ROT
> 4,
FA RO
>» 6.
G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Thorax af Formica sanguinea 9. a: från sidan. b: från rygg-
sidan !'); pr: pronotum;: emn: egentliga mesonotum: sf: sido-
fliken; scu: scutellum; pscu: postscutellum; mn: metanotum ;
ps: prosternum: ms: den mesosternala sidofliken: scap: det
mesosternala sidostycket, »scapala»; mts: metasternum; mtsc:
det metasternala sidostycket.
5 och 6. Thorax af F. sanguinea $ Q, a: från sidan: b: från rygg-
sidan.
Thorax af F. sanguinea, typisk 4: a: från sidan, b: från rygg-
sidan: emns: de sammansmälta egentliga mesonotum, sidofliken
och scutellum; »ms: den med scapula och mesonotum samm an
vuxna mesosternala sidofliken. Den sutur, som skiljer meso-
och metasternum, är på fig. felaktigt utdragen mellan de sam-
manvuxna postcutellum och metanotum; den upphöra i sjelfva
verket strax ofvanför metathoracalstigmat.
Thorax af Camponotus ligniperdus $. E
Petiolus af Tomognathus sublaevis $. a: 1:sta, b: 2:dra petiolar-
leden. e: basen af 3:de abd.-segmentet.
Petiolus af Myrmica scabrinodis. a; 1:sta, b: 2:dra petiolarleden.
Abdomens kontur af Formica sanguinea 3.
> 2 » » » ol
> 2 > Tapinoma erraticum 8 (starkare förstorad /
än föreg. fig.) p: petiolus.
PYIVE
Tarmkanal af Camponotus herculeanus 3.
oe: matstrupen: &r: kräfvan: £: >kalken»; v: valvlerna; b: car-
dialapparatens kulformiga parti (;la boule») c: cardialapparatens '
cylindriska parti; kn: »knoppem; mt: magtarmen; mk: mal-
pighiska kärl (blott en del upptagna) tt: »tunntarm>; tj t;
tjocktarm; tv: tarmvårtor; »: rectum; a: anus.
Tarmkanal af Myrmica sulcinodis 2 (i något mindre skala än
föregående figur). (Beteckningarne desamma som å föreg. fig.).
Honliga generationsorgan af Myrmica sulcinodis Q.
ov: ovarier; od: äggledare; v: vagina; »wr: muskler, fästade
på vagina; »s: receptaculum seminis; &: kloaken.
Åggrör ur ovariet af Camponotus ligniperdus 9 (befruktad).
0: ägg; a: »abortiv-ägg.>
Receptaculum seminis af Myrmica sulcinodis (upplyftadt från
vagina).
sk: sädeskapsel:; sy: sädesgång; bk: bikörtel; v: vagina: od:
äggledare.
Receptaculum seminis af Lasius niger (sedt framifrån, bikörteln
borttagen).
sk: sädeskapsel (tom): sg: sädesgång.
1) Båda dessa figurer är tagna i mindre skala än de följande.
IRANG. OIL, KK. SVA VETSARAD, HANDL. BAND. N:018:: BI
kv
TS:
NNE
27 107
su lig
> 12
ock 163
Fig. 1
FA lne
De Fat
FR
210
ar6:
IE
INRE:
yr 9.
Generationsorgan af Camponotus ligniperdus $& minor.
ov: Oovarier (hvardera med blott 1 äggrör) od: äggledare: v:
vagina; &£: kloak.
Testis af Camponotus ligniperdus (hvars öfriga genitalappparat
finnes afbildad å pl. II).
vd: sädesledare; ss: spermsäckar.
Hanliga generationsorgan af Leptothorax acervorum.
ss: spermsäckar; vd: sädesledare; sh: sädesblåsor: d. ej: ductus
ejaculatorius.
Hanliga generationsorgan af Anergates atratulus (Beteckningarne
desamma som å föreg. fig.).
Hanliga generationsorgan af Formicoxenus nitidulus,
tt: testes omgifna af sitt peritonealhölje (öfriga beteckningar
desarmma som å föreg. fig.).
Giftkörtlar af Camponotus ligniperdus 9.
gk: giftkörtelns fria del; gks; dess till en skifva hopslingrade
del; gbl: giftblåsan; gg: dess utföringsgång; bk: bikörtel.
Giftkörtlar af Myrmica sulcinodis 9.
&£: giftkörtlarnes knoppformiga ansvällning före mynnandet i
blåsan (öfriga beteckningar desamma som å föreg. fig.).
PIE VE
Gangliekedja af Camponotus ligniperdus 2; svalgganglier ej upp-
tagna. vn: från kommissurerna till flygmuskulaturen utgående
nervpar.
Sista abdominalgangliet af Camponotus ligniperdus I.
De 2 sista abdominalganglierna af Camp. ligniperdus $.
Abdominalganglier af Formica sanguinea 8. pg: petiolarganglion.
» > Tapinoma erraticum 2.> ?
De tvänne sista abdominalganglierna af Tapinoma erraticum 2
sedda från sidan för att visa sista gangliets läge ofvanpå vagina
(v) mellan de båda äggledarne, af hvilka den närmaste (od) här
är afskuren,
Abdominalganglier af Myrmica scabrinodis 2'). pet. g petiolar-
ganglier. ;
Abdominalganglier af Leptothorax acervorum 92. ov: ovarier; v:
vagina. Vagina når hos Myrmicider och Dolichoderider längre
fram mot kanten af 5:te segmentet än hvad den skematiska af-
bildningen visar.
Abdominalganglier af Tapinoma erraticum 3). pet. g: petiolar-
ganglion.
1) Beträffande det närmast ändnerverna utsatta nervparet är jag oviss.
Jag har hos en Myrmica-Q tyckt mig på ena sidan se en nerv med
med detta ursprung utgå till kloaken, hvilken jemte giftapparaten
här sålunda skulle innerveras af 2 skilda nervpar i motsats till för-
hållandet hos Camponotiderna.
2) Beträffande de 2 främsta nervparen, som här utmärkts såsom ut-
gående från sista abdominalgangliet är jag, till följd af mitt mate-
rials bristfälliga konservering, oviss. Som jag i ett fall tyckt mig
se dem, upptager jag dem på figuren med frågetecken.
TS EN EL Sn
-—
Så
11;
G. ADLERZ. SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN
Abdominalganglier af Tetramorium caespitum I. pet. g: petiolar-
ganglier.
Prothoracalgangliet med ett sympatiskt ganglion (sg) af Cam-
ponotus lign. 2.
Abdominalganglion af densamma med ett litet sympatiskt gang-
lion (sg) framtill mellan kommissurerna.
ELSIE
Larv af Formicoxenus nitidulus.
Hårspetsar af densamma.
Spets af ullhår af densamma.
Hår af Tetramorium caespitum larv. a: ullhår.
Hår af Anergates-larv; a: kort hår från buksidan, tätt förgrenadt.
Hårspetsar af Myrmica-larv.
Larv af Camponotus ligniperdus.
Hår af densamma. «a: spets af ullhår.
Mundelar af Tomognathus-larv; m: mandibel; mr: maxill; labr:
labrum; !: labium.
Gangliekedja af embryo af Campaonotus ligniperdus; sg: öfre svalg-
ganglion.
Tarmkanal af Camponotus-larv (half-vuxen), oe: matstrupen: kr:
kräfvan; £: »knoppem>; mt: magtarmen, genomskuren för att visa
exkrementsäcken: es; mk: malpighiska kärl, afskurna. tj. t:
tjocktarmen; >: rectum.
Skema af »knoppens> väfnader. Ip: peritonealhölje och längd-
muskellager; 7: ringmuskellager; e: tarmepitel; c: cuticula.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDI: BAND 11, N:O 18; 319
VILL
Innehållsförteckning.
Sid.
Organisationen i allmänhet. Organsystemens utveckling. Chitin-
skelettet med derpå utmynnande körtlar: sinnesorganen;
mundelarna; yttre hanliga generationsorganen. Stickappa-
raten och dermed homologa delar. Nervsystemet. Närings-
kanalen. Generationskörtlarne. Gift- och analkörtlar. Ågg.
larver och puppor. Gangliekedjans utveckling. Närings-
Banalensurtvecklin oe; spina OP AT: ssststsssssrsoscoserrogas on ock är
Könskaraktärer, öfvergångsformer och systematiska eqgendomlig-
HEL DUR dn ER ES or ANA SS S B (7 BRAT BNIM ED tia I RE NOAA RSA ORO R SEA 64.
(Vin: (OMG FX AdGA LD SE SER SAS ONA BSR IEEN RAN ARTS ER 85.
Hanar och honor; parning; äggläggande arbetare oscomssssssssssr- 110
Om arbetarne och deras förhållande till samhällsmedlemmarne 122
Vården af ägg, larver och puppor; födoämnen, frösamling; blad-
SER UTN EC Op ease Sn SA ae AR ME To ET a a SE on EL 150.
Arbetsfördelning inom de enkla samhällena. Temperaturens in-
flytande på myrornas verksamhet. Öfvervintring sms... 164.
Myrornas förhållande till medlemmar af främmande samhällen 181.
De enkla myrsamhällenas UPPROMSG =svmoossssseesoreronor nar nen innnan 193.
Om olika samhällsförhållanden:
Enkla samhällen. Dubbla samhällen: Formicoxenus niti-
dulus; Leptothoraxr muscorum. Blandade samhällen: For-
mica sanguinea; Polyergus rufescens: Anergates atratulus;
UT Gäv OB TUM SES 0O NGE sa So 29: a SIE NTE SR NAN AE an 206
NSU GEIR ROND ET: SU få rn gam ASS AT SN TE AA Fe 2 NR a a nn ag 249.
VÄN fCOD GEUSR SRA NVVSÖ PTE CRM (osa 40 2ockpe Ra sd erräd ers sger bend on 297
NAR RE FRAS AES ER EES a KS a SR Snar Sr Da san 301.
Förteckning på den i föreliggande arbete citerade literaturen 311.
LUGER GEIA IKON [ATS SE EAT SE REN le 1 2 0 SN SA DEE SN 1
320 GG. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
Rättelser och tillägg").
Sid. 30, rad 2 uppifr. står: blott läs åtminstone
» 30, not. rad. 2 nedifr. står: åtskilliga aculeater läs åtskilliga an-
dra aculeater
> T4, > 2 nedifr. står: de mesosternala sidoflikarne läs sidoflikarne
> 75, » 8 uppifr. > = sidoflikarne läs: sidostyckena
AN (Er Jar I > — Formiciderna läs: Camponotiderna
ER (TR SE I > » metanotum läs: metathorar
> 169, > 9 nedifr. > öfver läs: äfven
200 LA > deras » dess
Till kap. om de enkla myrsamhällenas uppkomst (sid. 193) göres
följande tillägg: D:r BLOCHMANN lemnar (Zeitschr. f. wiss. Zool. 1885,
p. 719) beträffande isolerade honors förmåga att grundlägga nya sam-
hällen några meddelanden, som jag först efter tryckningen af detta ka-
pitel uppmärksammat. Förf. har sett talrika isolerade honor af Campo-
notus ligniperdus samt äfven dylika af F. fusca, sangwinea, Lasius niger
och umbratus grunda nya samhällen. Såsom vanligt fann han de första
arbetarne vara mycket små. Honornas förekomst i slutna hålor tycks
han ha förbisett. Förf. sluter, på samma sätt som jag, af myrsamhällens
förekomst på öar (småöar vid norska kusten) till nödvändigheten att an-
taga den af HUBER framstälda hypotesen beträffande myrsamhällens upp-
komst:
2) Öfriga, här ej anmärkta korrekturfel torde ej vara af den art att
de föranleda någon missuppfattning.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 321
Auszug einiger der wichtigeren Resultate').
Nervensystem: Das von bisherigen Verfassern, wenn
wir vom oberen Schlundganglion absehen, nur wenig be-
achtete Nervensystem der Ameisen bietet, wie ich finde,
systematisch verwendbare Verschiedenheiten. Der Thorakal-
teil der Ganglienkette mit seinen 3 getrennten Ganglien
scheint jedoch bei allen von mir untersuchten Formen fast
gleichförmig zu sein. Er ist auch von den meisten Ver-
fassern richtig beschrieben worden; jedoch will ich mir be-
treffs der die Fligelmuskulatur versorgenden Nerven eine
kleine Bemerkung erlauben. Die genannten Nerven entsprin-
gen den zwischen den Pro- und Mesothorakalganglien befind-
lichen Kommissuren, und man kann, wie schon FOoRrREL be-
merkt, ihre Fasern bis zum Ursprung aus dem Mesothorakal-
ganglion verfolgen. Aber das Prothorakalganglion beteiligt
sich auch, wie ich finde, mit etwa einem Viertel von den
Fasern der genannten Nerven. Diese Nerven sind am stärksten
ausgebildet bei den gefligelten 3 und 2, aber die 3 ent-
behren sie jedoch auch nicht ganz, wie ForEL behauptet;
wenigstens bei Camponotus und Formica habe ich bei den y
derartige, obgleich viel schwächere und etwas näher dem
Mesothorakalganglion entspringende Nerven gefunden. Da
aber bei den Ameisen-y mit den Fligeln auch die Fligel-
muskulatur fast gänzlich verloren gegangen ist, besteht hier
ein Verhältnis, welches auf eine augenfällige Weise an den
persistierenden Nervenplexus der verschwundenen Extremi-
täten gewisser Schlangen und Eidechsen erinnert.
Der abdominale Teil der Ganglienkette wechselt bei den
verschiedenen Gruppen und Geschlechtern, was bisher der
Aufmerksamkeit der Forscher entgangen ist. Das indifferen-
!) Nachstehend habe ich nur diejenigen Resultate ausgezogen, welche ich
ganz besonders hervorheben will.
21
322 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
teste Verhältnis treffen wir bei den Myrmiciden, bei deren
22 und 37 der Abdominalteil des Bauchmarks aus 5 ge-
trennten Ganglien zusammengesetzt ist. Die Lage des letz-
ten Ganglions oben auf der Scheide zwischen den BEileitern
und uuvmittelbar vor dem Receptaculum seminis deutet auch
wahrscheinlich auf das urspränglichere Verhältnis, denn ge-
nau dieselbe Lage des letzten Ganglions habe ich bei sehr
vieien anderen Aculeaten wie auch bei vielen Entomosphecen
wiedergefunden. Dieses letzte Ganglion entsendet — abge-
sehen von den zu dem Enddarm gehenden Endnerven —
wenigstens 2 Nervenpaare, von denen das hintere, welches
den Hinterecken des abgerundeten Ganglions entspringt, den
Giftapparat und die Kloake innerviert. Die vorderen, den
lateralen Teilen des Ganglions entspringenden Nerven ver-
breiten sich im 6:ten Segment. Der vordere Teil des Gang-
lions scheint oft von dem weit grösseren Hinterteil abge-
schnirt zu sein (so bei Myrmica: Taf. VI, Fig. 7) und ent-
sendet dann das obenerwähnte Nervenpaar fir das 6:te Seg-
ment. Auch eine Grube auf der Oberseite zwischen den
beiden Abteilungen —-- die letzte Spur von der Trennung
der friheren Kommissuren -—- scheint anzudeuten, dass diese
kleine vordere Abteilung urspränglich ein selbständiges
Ganglion gewesen ist. Das 5:te Segment wird vom vorletz-
ten Ganglion mit Nerven versorgt. Jedes der ibrigen Ab-
dominalsegmente besitzt sein Ganglion, welches, in der Regel
an der Grenze zweier Segmente gelegen, das folgende
Segment innerviert. Auch das erste Petiolarglied enthält
cin längliches Ganglion, dessen Nervenpaar die Muskeln des
zweiten Gliedes innerviert. HEbenso liegt auf der Grenze
zwischen diesem Glied und dem folgenden Abdominalseg-
mente das Ganglion, welches das letztere mit Nerven ver-
sorgt, während das erste Petiolarglied seine Nerven von sei-
nem mit dem Mesothorakalganglion verschmolzenem Ganglion
bekommt. HEine Verschiebung der Nervencentra nach vorn
scheint also stattgefunden zu haben ähnlich wie bei so vie-
len anderen Insekten, am deutlichsten bei den Rhynchoten,
bei denen die Verschiebung in der Zusammenschmelzung der
abdominalen und thorakalen Ganglienmassen kulminiert.
Bei $4 von Anergates und bei allen Myrmiciden-3 habe
ich nur 4 Ganglien wahrgenommen. Die Nerven, welche bei
2 und 3 den Giftapparat und die IKloake innervieren, ver-
BIMANG SURLLS Ko SV: VET-AKAD: HANDEL. ' BANV/llY N50/18: 323
sorgen bei den g3 die Begattungsorganen. Bei 2 und 4 von
Tapinoma (Taf. VI, Fig. 5 und 6) sind ebenso nur 4 Ganglien
vorhanden, wobei dem letzten Ganglion dieselbe Lage wie
bei den Myrmiciden zukommt. Bei 3 von Tapinoma (Tal.
VI, Fig. 9) finden sich nur 3 Abdominalganglien.
Bei den Camponotiden (Taf. VI, Fig. 1—4) besitzen alle
3 Geschlechter 4 Abdominalganglien, von denen das letzte
bei 2 und 8 vor der Vagina, unmittelbar auf den Bauchseg-
menten ruht. Bei Lasius und bei den Rassen von Formica
fusca schliesst sich jedoch dasselbe Ganglion näher an die
Vagina an als bei den ibrigen Formen. Es ist zu bemer-
ken, dass die Nerven, welche das 5:te Segment innervieren,
bei dieser Unterfamilie dem vorderen Teil des letzten Ganzg-
lions entspringen, da hier noch ein primäres Ganglion an
der Bildung des letzten Ganglions beteiligt ist.
Entwickelung der Ganglienkette: Die friheren Embryonal-
stadien von Camponotus, welche ich in dieser Beziehung un-
tersuchte, zeigten ihre Ganglienkette als ein sehr breites zu-
sammenhängendes Band, was mit der Entstehung des Bauch-
marks als eines anfangs kontinuierlichen, ektodermalen Ab-
satzes in Einklang steht.
Dieses Markbändehen zeigte jedoch eine grosse Neiguny,
in viereckige Stäckehen zu zerfallen, von denen jedes, einem
Ganglion entsprechend, ein sehr zartes Nervenpar entsandte.
An einem späteren Embryonalstadium hatten sich die Gang-
lien schon von einander ein wenig getrennt, wobei sie (Taf.
VII, Fig. 10) durch runde oder oblonge Zwischenräumcehen
geschieden waren. Ausser den beiden Schlundganglien (sg
und 1) fanden sich 11 Ganglien, von denen das hinterstc,
durch eine Hinschnärung in eine kleine vordere und eine
grosse hintere Partie geteilt, abgesehen von den Endnerven
3 Nervenpaare entsandte. Schon auf diesem Stadium be-
teiligen sich somit wenigstens 3 Ganglien an der Bildung
des Endganglions. Die 3 ersten Ganglien (exclus. die Schlund-
ganglien) sind die breitesten und entsenden Nervenpaare
von auffallender Stärke, welche dazu schief nach vorn ge-
richtet sind, eine Reminiscenz, wie ich denke, von einem
mit 3 Fusspaaren versehenen Larvenstadium. Åhnliche Nerven
entsendet das untere Schlundganglion zu den Mundteilen.
Fast gerade nach vorn steititer ist das Nervenpaar (die An-
tenneno-Nerven) des oberen Schlundganglions. bLetzteres ist
324 G. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
dureh Kommissuren mit dem unteren verbunden, was ich
gegen FLÖGEL bemerke, der behauptet (Zeitschr. f. wiss. Z.
1878, 5. 574), dass noch bei juängeren Larvenstadien die beiden
Schlundganglien mit einander in keiner Verbindung ständen.
Langgestielte sympathische Ganglien zeigen sich schon in
dem geschilderten Embryonalstadium der 3-ten—6:ten Gang-
lien, den Zwischenräumehen der Kommissuren entsprin-
gend.
Der Anfang des Larvenstadiums ist bei der schnellen
Grössezunahme der Larve durch eine Streckung der Kom-
missuren ohne entsprechende Zunahme der Ganglien charak-
terisiert. Die die Embryonalstadien auszeichnende breite
Form der Ganglienkette geht somit verloren, und es zeigt
sich sehr bald fast dieselbe Proportion zwischen Ganglien
und Körper wie bei dem vollgebildeten Tier. In diesem
Stadium verbleibt das Bauchmark bis gegen das Ende der
Larvenperiode. Dann aber nähert sich das 5:te Ganglion
dem 4:ten "), indem die Kommissuren sich abkirzen, bis dass
eine Zusammenschmelzung der genannten Ganglien resultiert.
Diesem Stadium der Ontogenese des Bauchmarks entspricht
das gegenwärtige Verhältnis des letzteren bei den niedrigsten
Repräsentanten der Hautflägler, den Phytosphecen, deren
Ganglienkette aus 7 Abdominalganglien und 3 Thorakalgang-
lien, von denen das letzte durch Zusammenschmelzung zweier
entstand, zusammengesetzt ist. Hiernach vereinigt sich auch
das 6:te Ganglion mit den friäher verschmolzenen 5:ten und
4:ten, und die Ganglienkette hat jetzt dasselbe Stadium er-
reicht, welches von den Imagines verschiedener Entomosphecen
und solitären ÅAculeaten repräsentiert wird (3 Thorakalganglien,
von denen das letzte aus drei primären Ganglien zusammen-
gesetzt ist; 6 Abdominalganglien). Die genannten Ver-
schmelzungen finden während des Schlusses der Larvenpe-
riode oder des Anfangs der Puppenperiode statt. Das erstere
habe ich bei Camponotus, das letztere bei Formica fusca
beobachtet. Zunächst folgt während des ersten Teils der
Puppenperiode die Veränderung, dass die beiden letzten
Bauchganglien, zwischen denen die Kommissuren immerhin
relativ kurz geblieben, sich einander nähern und zusammen-
schmelzen, und auf diesem an das der Wespen erinnernden
!) Wenn man das unutere Schlundganglion als das erste rechnet.
-
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD, HANDL. BAND 11. N:o 18: 325
Stadium bleiben die 2 und 3 derjenigen Myrmiciden stehen,
welche (wie Formica, Leptothorax, Tetramorium, Formicoxenus
und ”Tomoanathus) > Abdominalganglien besitzen, von denen
das letzte durch das Zusammentreten von 4 urspränglichen
Ganglien gebildet ist. Durch die Verschmelzung während
der späteren Hälfte der Puppenperiode von noch einem Gang-
lion mit dem letzten entsteht die Gestaltung der Ganglien-
kette, die ich bei allen iäbrigen von mir untersuchten For-
men (mit Ausnahme des 3 der Tapinoma) gefunden habe.
Das letzte Ganglion abdominale ist somit bei diesen Formen
durch das Zusammentreten 5 primärer Ganglien entstanden.
Dass ein derartiges Ganglion demungeachtet nur 4 Nerven-
paare entsendet, wird dadurch erklärt, dass die hinteren
Nervenpaare sich einander bis zur Verschmelzung genähert
haben, wodurch sie aus gemeinschaftlichen, um so dickeren
Wurzeln zu entspringen scheinen, wie es besonders bei
Formica, Polyergus und Camponotus der Fall ist.
Geschlossener Hinterdarm der Larve und seine Metamor-
phose: Die Verhältnisse des Darmrohrs während der Larven-
und Puppenstadien sind von hervorragendem Interesse. Der
einzige der bisherigen Forscher, welcher diesem Gegenstande
eine - fluchtige Aufmerksamkeit gewidmet hat, ist GANIN,
dessen kurze und keineswegs richtige Auslegung ich schon
5. 63 angefuährt habe. Die HEinstälpung des Stomodaeums
und Proktodaeums vom Ektoderm aus bis in die Nähe des
schon vorher von dem Hypoderm angelegten Mesenterons
ist bekanntlich der gemeinschaftliche Ursprung des Darm-
rohrs aller Tracheaten. Während aber die Vercinigung der
3 urspränglichen Teile des Darmrohrs bei den meisten un-
mittelbar stattfindet, verharren andere eine beträchtliche Zeit
auf einem Stadium, welches bei den ersteren nur embryonal
und schnell voribergehend ist. Zu den letzteren gehören
vor allen die Aculeaten, deren Hinterdarm erst beim Uber-
gange vom Larven- zum Puppenstadium sich mit dem Mit-
teldarm vollständig vereinigt. Derletztere ist somit während
des ganzen Puppenstadiums schlauchförmig. Am vorderen
Ende dieses Schlauches senkt sich bei den Ameisenlarven,
wie bei den ausgebildeten, eine knopfförmige Fortsetzung
des Vorderdarmes, dessen Lumen an der Spitze des Knopfes
sich öffnet. Der Knopf ist, wie bei den Imagines, von einer
Fortsetzung der Cuticula des Vorderdarmes bekleidet. Wiäh-
526 GG. ADLERZ, SVENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
rend aber die Cuticula bei den ausgebildeten an der Basis
des Knopfes aufhört (da der Mitteldarm eine Cuticula ent-
behrt), zeigt sich die Höhle des ganzen Mitteldarmes der
Larve von einer Cuticula ausgekleidet, welche, in Uberein-
stimmung mit dem auszukleidenden Raume, schlauchförmig
ist. Das Epithel, von welchem diese Cuticula abgesetzt wird,
besteht bei Camponotus aus sehr grossen, gegen die Höhle
des Darmes sehr verdickten, nach aussen aber verschmäler-
ten Zellen, zwischen deren engeren Basalteilen kleinere rund-
liche Zellen die Zwischenrräume ausfällen. Aber mit dem
Wachstum der Larve nimmt auch der Mitteldarm schnell
zu; die alte Cuticula löst sich ab, steht aber noch eine Zeit
lang mit der Cuticula des Knopfes im Zusammenhang. Un-
terdessen wird eine neue Cuticula vom Epithel abgesetzt um
in ihrer Ordnung sich abzulösen. So bilden sich nach und
nach neue Cuticularschläuche, welche einander konzentrisch
umgeben und von denen wenigstens der äusserste mit sei-
nem röhrenförmig verengten Vorderende den Knopf des
Vorderarmes umfasst, während die kleinen inneren zuerst
gebildeten Schläuche sich mehr oder minder davon entfernt
haben, aber noch ihre Röhrehen, in die der äusseren Schläuche
eingefigt, gegen den Knopf hervorstrecken. Die von der
Larve aufgenommene Nahrung verweilt in den inneren
dieser Cuticularschläuche, während die äusseren meistens
durchsichtig bleiben und ihre konzentrische Lagerung sehr
deutlich wahrnehmen lassen. Bei einem späten Embryonalsta-
dium von Camponotus habe ich schon 2 derartige Schläuche ge-
funden, bei einem etwas fräheren nur 1. Der innere Schlauch
umschliesst bei den Embryonen den Nahrungsdotter, welcher
bei Camponotus durch seine gelbe Farbung ausgezeichnet ist.
Reste des Nahrungsdotters finden sich auch bei den neuge-
borenen Larven, werden aber bald mit anderen Nahrungsresten
vermischt. Bei einer beinahe ausgewachseuen Larve habe ich
12 solche konzentrische Schläuche gezählt. In Riäcksicht
seiner Funktion und seines späteren Schicksals will ich die-
sen Schlauchkomplex mit dem Namen Ezxkrementschlauch
bezeichnen. Es entspricht dieser dem von GANIN erwähnten
»encystierten Inhalt des Mitteldarmes». [Åhnliche Verhältnisse
bietet, wie ich finde, der Darm der Wespenlarven].
Gleich vor der Verpuppung aber nach der Einspinnung
der coconspinnenden Larven wird die Kommunikation zwi-
BIHANG TILL K. SV: VET-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 327
schen Mittel- und Hinterdarm durch die Abstossung des
Epithels geöffnet. Dann folgt die Ausstossung des Exkre-
mentschlauches, welcher am Hinterende der Puppe als eine
durch den Cocon sichtbare schwärzliche Masse liegend bleibt,
die bisher einfach als »die Exkremente» der Larve bezeich-
net worden ist. Nach Ausstossung des Exkrementschlauches
zieht sich der Mitteldarm zusammen und wird verhältnis-
mäseig eng. Er zeigt sich jetzt von den abgestossenen,
grossen, fetthaltigen Epithelzellen ganz gefillt. Die letz-
teren werden während der Bildungsprozesse des Puppensta-
diums allmählich als Nahrung verbraucht. [GANIN meint
irrig, sie wiirden vor der Verpuppung ausgestossen.] Das
abgestossene Epithel des Mitteldarmes wird von einem neuen
ersetzt (vielleicht von den obenerwähnten, zwischen den
engen Basalteilen der grösseren Zellen sich findenden rund-
lichen Zellen), von welchem keine Cuticula abgesetzt wird.
[Hinsiehtlich der iibrigen BEinzelheiten betreffs des Darmes
der Larven verweise ich auf die Beschreibung S. 60.]
Arbetitsteilung: Die nur wenrig erforschte Arbeitsteilung
zwischen den verschiedenen Arbeitern ist Gegenstand fur einige
meiner Untersuchungen gewesen (5. 166—173, 216—222).
Bei Formica rufa simd es hauptsächlich nur die grösseren
Arbeiter, welche Baumaterial und andere Biirden tragen.
Sie sind es auch, welche beim Ausziehen nach neuen Wohn-
stätten sowohl ihre kleineren Kameraden als auch die Larven
und Puppen transportieren. Die Beschäftigung der kleinen
Arbeiter ist dagegen hauptsächlich die Blattlauszucht, wobei
die grösseren Arbeiter als Transportmittel fär die Heimbe-
förderung des Honigsaftes, welchen die kleinen Arbeiter den
Blattläusen abgelockt haben, fungieren. Bei Camponotus
scheinen dagegen sowohl die Bauarbeiten als die Transpor-
tierung ihrer oft doppelt grösseren Kameraden den kleineren
Arbeitern obzuliegen. In den gemischten Kolonien von FH.
sanguinea sind es die fusca-Sklaven, welche die meisten häus-
lichen Arbeiten verrichten. Die als Sklaven gehaltenen
Ameisen (F. fusca und rufibarbis) sind ausgezeichnet rasche
und energische Gräber, von denen, meinen Berechnungen
nach, jede einzelne binnen derselben Zeit etwa doppelt so
viel ausrichtet wie eine mit derselben Arbeit beschäftigte
sanguinea. Während die Herren missig sind oder sich be-
lustigen, sind die Sklaven fast beständig thätig. Kurz, eg
328 G. ADLERZ, SFENSKA MYROR OCH DERAS LEFNADSFÖRHÅLLANDEN.
zeigt sich bei der sanguinea dieselbe Tendenz, die häuslichen
Beschäftigungen ihren Sklaven zu iiberlassen, wie sie bei
Polyergus schon ihr Maximum erreicht hat.
Die bis vor kurzem so rätselhafte Grindung neuer Amei-
senkolonien war schon durch die von LuBBocK, Mc CooK und
BLOCHMANN erörterten Thatsachen enthillt worden. Selbst
kam ich zu demselben Resultat, ohne die Versuche der bei-
den letztgenannten Verfasser zu kennen (S. 196--206). Es
war jedoch ein dunkler Umstand, welcher von den bisherigen
Verfassern nicht beachtet worden war, dass nämlich die iso-
lierten Weibchen die Höhlen, wo sie sich selbst eingesperrt
haben, niemals verlassen um Nahrung zu suchen, obgleich
sie keine Nahrungsvorräte bei sich haben. Wie können sie
dann aber ihre Larven bis zur Reife erziehen ? Selbst kön-
nen sie, wie ich mich äberzeugt habe, wegen ihres grossen
Fettkörpers eine mehrmonatliche Hungerkur aushalten, um
aber ihre Larven fittern zu können, fressen sie die meisten
ihrer eigenen während der freiwilligen Gefangenschaft ge-
legten Eier wohl auch bisweilen ausgeschlupfte Larven. Die
Nahrung, welche den Larven zu teil wird, ist somit sehr
knapp, und infolgedessen werden die wenigen erstgeborenen
Mitbärger der neuen Kolonien so winzig klein. Während
bei den Camponotiden nach dem Ausschläpfen dieser ersten
Arbeiter die Stammmutter sich bald einem vollständigen
Missiggang iberlässt, äubernehmen die kleinen Arbeiter all-
mählich die von der ersteren vernachlässigten mitterlichen
Pflichten. Sie öffnen die Thär ihrer Kinderstube und schaffen
Nahrung herbei, damit die kleine Kolonie nicht mehr nötig
habe, eine fär ihren Zuwachs so verderbliche Diät zu halten.
Je nachdem die Zahl der Fouragierer vermehrt wird, nimmt
auch die Mittelgrösse der Arbeiter zu.
Tomognathus sublaevis: Von den bisher fast gänzlich un-
bekannten Tomognathus-Kolonien kann ich mitteilen, dass es
einem einzigen Tomognathus-3 oder einer kleinen Anzahl
solcher gelingt, eine ganze Leptothorax-Kolonie in die Flucht
zu schlagen, wonach die Eroberer von sowohl der Wohnung
als den zurickgelassen Larven und Puppen Besitz nehmen.
Daher kommt es, dass in einer derartigen Kolonie bei den
Sklaven — in scharfem Gegensatz zu allen bisher bekaunten
gemischten Ameisenkolonien — alle 3 Geschlechter reprä-
sentiert sein können. Dass dagegen von ”FTomognatlhus selbst
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 18. 329
immer nur Arbeiter getroffen worden sind, scheint mir an-
zudeuten, dass eine beständige parthenogenetische Fortpflan-
zung den Arbeitern dieser Art eigentimlich sei, eine Ver-
mutung, die von der viel stärkeren Entwickelung der Ovarien
der Tomognathus-Arbeiter als der iäbrigen Myrmicidenarbeiter
bestätigt wird (S. 243—248).
22
VÄ ÖSTE CN pg = US ll rä
BA Nä VT Ava Fe FIAT) Br TER Böjen S VTG ELER
Ae FR Lå He -4 ,; VR IS
& Lå 4 2 RAR
3 Fr a BR Li
' (
z ,
KS Vad ng
Br
. FA REGALE EVR RT ; EE
Altair åPENT SM RR
FR est Sada No BWO STYR SALE
HA SK ENTIRE j til ÄV ANTI E
sön. NUNNN DET VE UREA LT fär
faen Ston IN NAR, VOR slndid
; A A Harv
(Vv i if;
Ft
II
i
ry
nr ES TANT
: AR VÄ
: | INR DA
Bihang till K.Vet. Akad. Handl.11. N9218. ISFHO
SN
VR
=
|
ji
H
i
|
Tith W. Schlachter Stockholm.
G. Adlerz del.
Bihang till K.Vet. Akad Handl. Bd.11.N218. TATT
G. Adlerz del. : Lith.:W, Schlachter, Stockholm.
|
Bihan$g till K.Vet Akad.Handl.Bd.11. Ne18. Tafl. III.
GC Aädlerz del. Lith.W. Schlachter, Stockholm.
Bihanég till K. Vet. Akad. Handl. Bd.11. N218. IETRLID
[45
G Adlerz del. Lith.W. Schlachter, Stockholm.
TafLY.
Lith.W. Schlachter, Stockholm.
Bihang till K.Vet Akad. Handl.Bd.11. N218.
G. Adlerz del.
Mp p —- NERE
RR
TER
RO
Rp
Tafl.VI
Lith.W. Schlachter, Stockholm.
t. Akad. Handl. Bd. 11. N218.
-
G. Adlerz del.
|
. INVe
SNI
Bihang till K
Bihan$s till K Vet. Akad. Handl.Bd.11. N218.
D
FSE SANS SS
EN
Lu buvb povuoy äv 3
tra en
SR NAN
BOSS OST fo Oc SSA SE
ÖN NL NR DN AANVORNE
NR
SER
Na
SS : | — NL
FN RA
För
ENN
&
Nee
Lith W. Schlachter, Stockholm
G. Adlerz del.
AA
BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band tl. N:o 49.
UÖBER
DIE VERSCHIEDENEN ANSICHTEN
IN BEZUG AUF
DIE ACTUALUNENDLICHEN ZAHLEN
VON
GEORG CANTOR
HALLE A. D. 8.
SIMO M, 1886.
KONGL. BOKTRYCKERIET.,
P. A, NORSTEDT & SUNER.
FC EE NA RIV RE I
A i Fr J d C i - AR ” i
j pä MD
ere af ben SARGEN
LETA ER ERNER on
= MRYTRA AY
rv VOR ANAR
buret TIO AR
E;n Beitrag zur Beurtheilung der Frage nach der Möglich-
keit actualunendlicher Zahlen ist kärzlich von MoiGno, (Im-
possibilité du nombre actuellement infini; la science dans
ses rapports avec la foi. Paris, Gauthier-Villars, 1884) pub-
licirt worden. Was MoiGno hier iber die angebliche Un-
möglichkeit der actualunendlichen Zahlen sagt und die Nutz-
anwendung, welche er von diesem falschen Satze auf die Be-
grindung gewisser Glaubenslehren macht, ist dem Wesent-
lichen nach bereits aus CavcHyrs Sept Lecons de physique
générale (Paris, Gauthier-Villars, 1868) bekannt.
CAuvcHY scheint zu dieser fir eimen Mathematiker höchst
seltsamen Speculation durch das Studium des P. GERDIL gc-
fihrt worden zu sein. Letzterer (HYAZINTH, SIGMUND, 1718
—1802) war eine sehr respectable Persönlichkeit und ein an-
gesehener Philosoph, der als Professor der Philosophie eine Zeit
lang in Turin wirkte, später Erzieher des nachmaligen Königs
Karl Emmanuel IV von Piemont, dann vom Papst Pius VI
1776 nach Rom berufen, zu mancherlei Geschäften des heil.
Stubles gebraucht und endlich zum Bischof von ÖOstia, wie
auch zum Cardinal erhoben wurde. CaAuvcHY nimmt pag. 26
Bezug auf eine Abhandlung GERDILS, welche den Titel fuhrt:
»Essai d'une démonstration mathématique contre VPexistence
éternelle de la matiére et du mouvement, déduite de lim-
possibilité démontrée d'une suite actuellement infinie de
termes, soit permanents, soit successifs; Opere edite ed in-
edite del cardinale GIACINTO SIGISMONDO GERDIL; t. IV, p. 261,
Rome 1806.> Derselbe Gegenstand findet sich von letzterem
Anm. Dieser Aufsatz ist durch eine Correspondenz des Autors mit
Herrn G. ENESTRÖM veranlasst worden.
4 GEORG CANTOR, UBER DIE ACTUALUNENDLICHEN ZAHLEN.
auch behandelt in »Mémoire de F'infini absolu considéré dans
la. grandeur»; ibid. t-V; p- 1, Rome 1806
Ich stehe durchaus nicht in principiellem Gegensatz zu
diesen Autoren, sofern sie eine Harmonie zwischen Glauben
und Wissen erstreben, halte aber das Mittel, welches sie hier
zur Anwendung bringen, fur höchst bedenklich. Wenn die
Glaubenssätze zu ihrer Stätze eines so grundfalschen Satzes,
wie derjenige von der Unmöglichkeit actualunendlicher Zah-
len!) bediärften, so wäre es mit ihnen sehr schlecht bestellt,
und es scheint mir sehr bemerkenswerth, dass der heilige
THOMAS VON ÅQUINO in seiner Summa theologica, p. 1, q. 2,
a. 3, wo er mit fuänf Argumenten die Existenz Gottes be-
weist, von diesem fehlerhaften Satze nicht Gebrauch macht,
obwohl er kein Gegner desselben ist; jedenfalls erschien er ihm
fär diesen Zweck doch zu unsicher.”)
So hoch ich CavcHYy schätze, so sympathisch mir seine
Frömmigkeit ist und so sehr mir auch im Besonderen jene
»Sept lecons de physique générale», abgesehen von dem in
Rede stehenden Irrthum, gefallen, muss ich doch entschieden
gegen seine Autorität protestiren, da, wo er gefehlt hat.
Es sind jetzt gerade zwei Jahre her, dass mich Herr
RuDoLF LipscHITZ brieflich auf eine gewisse Stelle im Brief-
wechsel zwischen Gauss und SCHUMACHER”) aufmerksam
machte, wo ersterer gegen jede Heranziehung des Actual-
unendlichen in die Mathematik sich ausspricht; ich habe aus-
fuhrlich geantwortet und die Autorität von Gauss, den ich
in allen anderen Beziehungen so hoch halte, in diesem Puncte
abgelehnt, wie ich heute das Zeugniss von CAUcHY und in
meinem Schriftehen »Grundlagen einer allgemeinen Mannig-
faltigkeitslehre, Leipzig 1883» unter Anderm auch die Auto-
rität LEIBNIZENS, der hierin eine merkwirdige Inconsequenz
zeigt, in Bezug auf vorliegende Frage zurickweise.
Wenn man das soeben genannte Schriftehen (nicht die
Uebersetzung in den Acta math. t. II, wo nur ein Theil da-
von abgedruckt ist) genauer ansieht, so wird man finden,
dass ich in $ 4 und namentlich in den $$ 6—38 auf alle Ein-
1) Der betreffende Satz ist in der bekannten Formulirung: >Numerus
infinitus repugnat» uralt; neuerdings findet er sich z. B. bei TONGIORGI,
S. J., Institutiones philosophice, t. II, lib. 3, art. 4, prop. 10 in der Form:
»Multitudo actu infinita repugnat>.
2) Man vergl. P. J. CARBONELLE S. J., Les Confins de la Science et
de la Philosophie. II:e édition, Paris et Bruxelles 1881, t I, p. 234 u. ff.
3) Brief vom 12. Juli 1831 von GAUSS an SCHUMACHER.
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND: 11. N:o 19. 3
wirfe geantwortet habe, welche wider die Einfihrung actual-
unendlicher Zahlen gemacht werden können.
Sind mir auch damals die Schriften von GERDIL, CAUCHY
und MoiGno iiber diese Frage noch nicht bekannt gewesen,
so werden doch die betreffenden Scheingriände dieser Autoren
von meinen Argumenten ebensowobl getroffen, wie die peti-
tiones principii der von mir dort so reichlich angefuährten
Autoritäten. Denn alle sogenannten Beweise wider die Mög-
lichkeit actualunendlicher Zahlen sind dadurch fehlerhaft
und darin liegt ihr zomtov wetdos, dass sie von vornher-
ein den in Frage stehenden Zahlen sämmtliche Bigenschaften
der endlichen Zahlen zumuthen resp. aufdringen, während
die actualunendlichen Zahlen doch andrerseits, wenn sie
iiberhaupt in irgend einer Weise denkbar sein sollen, durch
ihren Gegensatz mit Bezug auf die endlichen Zahlen, ein
ganz neues Zahlengenus constituiren missen, dessen Be-
schaffenheit von der Natur der Dinge durchaus abhängig
und Gegenstand der Forschung, nicht aber unserer Willkiihr
oder unserer Vorurtheile ist. Der hier characterisirte vitiöse
Cirkel ist unverkennbar. PAsScAL?) hat, wie ich erst kirzlich
gesehen, das Bedenkliche, um nicht zu sagen Widersinnige
soleher Schliässe sehr gut erkannt und er spricht sich des-
halb auch fir die actualunendlichen Zahlen aus, nur dass er
aus einem andern widerlegbaren Grunde, auf den ich hier
nicht näher eingehen will, den menschlichen Geist in Hin-
sicht seiner Auffassungskraft des Actualunendlichen zu gering
schätzt.
Wenn man die verschiedenen Ansichten, welche sich
in Bezug auf unsern Gegenstand, das Actual-Unendliche ”),
im Laufe der Geschichte geltend gemacht haben, iibersicht-
lich gruppiren will, so bieten sich dazu mehrere Gesichts-
puncte dar, von denen ich nur einen heute hervorheben will.
Man kann nämlich fragen nach dem A-U in concreto,
d. h. sofern es in der geschaffenen Natur, oder, wenn der
Ausdruck mehr zusagt, in der natura naturata vorkomme;
dann kann man andrerseits das A-U in abstracto in Frage
stellen, d. h. sofern es von der menschlichen Erkenntniss
in Form von actualunendlichen oder, wie ich sie auch
1) PASCAL, Pensées, Amsterdam, chez HENRI WETSTEIN, 1699, p. 38;
Oeuvres complétes, tome I, pag. 302 u. 303; Paris, Hachette & C:o, 1877.
?) Im Folgenden Kirze halber: A-U genannt.
6 GEORG CANTOR, UBER DIE ACTUALUNENDLICHEN ZAHLEN.
nenne, von transfiniten Zahlen oder in der noch allgemeine-
ren Form der transfiniten Ordnungstypen aufgefasst werden
könne; und endlich kann drittens das A-U in Deo seu na-
tura naturante untersucht werden. ”)
Sehen wir hier von dem letzteren Problem ab und be-
schränken uns auf die beiden ersteren, so ergeben sich von
selbst vier Standpuncte, welche sich auch wirklich in der Ver-
gangenheit und Gegenwart vertreten finden.
Man kann das A-U sowohl in concreto, wie auch in ab-
stracto verwerfen, wie solches z. B. von CaAucHY, GERDIL,
MoIGNo in den erwähnten Schriften, und, um auch einen
ganz modernen Autor zu nennen, von RENOUVIER”) sowie von
allen sogenannten Erfahrungsphilosophen oder Positivisten
geschieht.
Zweitens kann man das- A-U in concereto bejahen, da-
gegen in abstracto verwerfen; dies findet sich, wie ich in
meinen »Grundlagen»> pag. 12 und 16 hervorgehoben, bei
DESCARTES, ÅEIBNIZ, SPINOZA und vielen anderen. Soll ich
auch hier einen neueren Autor beriicksichtigen, so erwähne
ich HERMANN LoTZE, der z. B. in einem Aufsatze betitelt:
»L'Infini actuel est-il contradietoire? Réponse å Mr. RENOU-
VIER» in der Revue philosophique de Ribot, t. IX, 1880, das
A-U in concereto vertheidigt; die Replik RENOUVIERS findet
sich in demselben Bande.
Es kann drittens das A-U in abstracto mehr oder weni-
ger bejaht, dagegen in concreto verneint werden; auf diesem
Geleise bewegt sich ein 'Theil der Neuscholastiker, während
ein anderer und vielleicht der grössere Theil dieser durch
die Encyclica Leo's XIII, vom 4. Aug. 1879 »Aeterni Patris
Unigenitus Filius» mächtig angespornten Schule den ersten
dieser vier Standpuncte noch zu vertheidigen sucht.
!) Beriicksichtigt man die Stellung der Philosophen auch zu dieser
Frage, so erhält man eine Classification in acht Standpuncte, welche sich
merkwirdigerweise sämmtlich verwirklicht finden. Jede dieser acht Clas-
sen zerfällt wieder in Unterabtheilungen, woriber ich bei einer anderen
Gelegenheit ausfiihrlich schreiben werde.
Dass das sogenannte potenziale oder synkategorematische Unend-
liche zu keiner derartigen Eintheilung Veranlassung giebt, hat seinen
Grund darin, dass es ausschliesslich als Hilfsvorstellung unseres Denkens
aufzufassen ist; in dieser Rolle hat es allerdings durch die von NEWTON
und LEIBNIZ geschaffene >»Infinitesimalrechnung» seine hohe Bedeutung
als Instrument unseres Geistes gezeigt.
2) Vergl. RENOUVIER, Esquisse d'une classification systématique des
doctrines philosophiques +t. 1, p. 100. Paris, Au Bureau de la Critique
philosophique, 1885. R
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 19. TY
Endlich kann das A-U sowohl in conereto, wie auch in
abstracto bejaht werden; auf diesem Boden, den ich fir den
einzig riechtigen halte, stehen nur Wenige. Vielleicht bin
ich zeitlich der erste, welcher diesen Standpunct mit allen
seinen Consequenzen vertritt; doch das weiss ich sicher, dass
ich nicht der letzte sein werde, der ihn vertheidigt.
Ich will hier auch auf eine Bemerkung in meinem Auf-
satze »Ueber verschiedene Theoreme aus der Theorie der
Punetmengem: Acta mathematica, t. 7, pag. 123 aufmerk-
sam machen, wo ich neben Anderen CaAvcHy als Gewährs-
mann fiir meine Ansicht in Bezug auf die Constitution der
Materie genannt; ich hatte hierbei besonders denjenigen
Theil meiner Hypothese im Auge, in welchem die strenge
räumlieche Punctualität der letzten Elemente, wie sie auch von
dem P. BoscovicH S. J,!) gelehrt wurde, behauptet wird;
und allerdings findet sich diese Ansicht von CAUCHY in sC1-
nen oben erwähnten »Sept lecons de physique générale» und
vor ihm von AMPERE, nach ihm von DE SAINT-VENANT ”)
meisterhaft vertheidigt. Dagegen kann ich allerdings nicht
in Abrede stellen, dass CAUcHY wenigstens in diesem Schrift-
chen gegen den andern, ebenso wesentlichen Theil meiner
Hypothese, nämlich gegen die actualunendliche Zahl der Mo-
naden polemisirt; mit welchem Rechte, lasse ich hier dahin-
gestellt. Dass er jedoch bei anderen Gelegenheiten dieser,
das A-U betreffenden Meinung nicht treu geblieben ist, wie
dies ja auch nicht anders sein konnte, willich später cinmal
nachweisen.
Wenn man sich iäber den Ursprung des weitverbreiteten
Vorurtheils gegen das actuale Unendliche, des horror infiniti
in der Mathematik volle Rechenschaft geben will, so muss
man vor Allem den Gegensatz scharf in's Auge fassen, der
zwischen dem actualen und potenzialen Unendlichen besteht.
Während das potenziale Unendliche nichts Anderes bedeutet,
als eine unbestimmte, stets endlich bleibende, veränderliche
Grösse, die Werthe anzunehmen hat, welche entweder kleiner
1) P. RoG. Jos. BoscovicH, S. J., Theoria philosophie naturalis rer
dacta ad unicam legem virium in natura existentium. Venetiis 1763.
1 DE SAINT-VENANT, Mémoire sur la question de savoir s'il existe
des masses continues, et sur la nature probable des derniéres particules
des corps. Bulletin de la Société philomathique de Paris, 20 Janvier 1844.
Derselbe Autor hat später eine grössere Arbeit iiber denselben Gegenstand
in den Annales de la Société scientifique de Bruxelles 2:e annte publicirt.
8 GEORG CANTOR, UBER DIE ACTUALUNENDLICHEN ZAHLEN.
werden, als jede noch so kleine, oder grösser werden, als
jede noch so grosse endliche Grenze, bezieht sich das actuale
Unendliche auf ein in sich festes, constantes Quantum, das
grösser ist, als jede endliche Grösse derselben Art. So stellt
uns beispielsweise eine veränderliche Grösse x, die nachein-
ander die verschiedenen endlichen ganzen Zahlwerthe 1, 2, 3,
+ vs fanzunehmen hat; em jidbenalen Unendliches vor,
wogegen die durch ein Gesetz begriMlich durchaus bestimmte
Menec (») aller ganzen endikehon Zahlen » das einfachste
Beispiel eines actualunendlichen Quantums darbietet.
Die wesentliche Verschiedenheit, welche hiernach zwi-
schen den Begriffen des potenzialen und actualen Unendlichen
besteht, hat es merkwirdigerweise nicht verhindert, dass in
der Entwickelung der neueren Mathematik mehrfach Ver-
wechselungen beider Ideen vorgekommen sind, derart, dass
in Fällen, wo nur ein potenziales Unendliches vorliegt, fälsch-
lich ein Actualunendliches angenommen wird oder dass um-
gekehrt Begriffe, welche nur vom Gesichtspuncte des actualen
Unendlichen einen Sinn haben, fiir ein potenziales Unend-
liches gehalten werden.
Beide Arten der Verwechselung miissen als Irrthimer
betrachtet werden.
Die erste tritt unter Anderem dort auf, wo man, wie es
z. B. Poisson (Traité de Mécanique, 2:e édit. t. I, p. 14) ge-
than hat, die sogenannten Differentiale als actualunendlich-
kleine Grössen auffasst, obgleich sie nur die Deutung ver-
änderlicher, beliebig klein anzunehmender Hilfsgrössen zu-
lassen, wie schon von beiden Entdeckern der Infinitesimal-
rechnung, NEWTON und LEIBNIZ bestimmt ausgesprochen worden
ist. Dieser Irrthum kann, Dank Ausbildung der sogenannten
Grenzmethode, an welcher die französischen Mathematiker,
unter Fihrung des grossen CaucHy so ruhmvoll betheiligt
sind, wohl als iiberwunden angesehen werden.
Umsomehr scheint mir aber in der Gegenwart die Ge-
fahr des andern Fehlers zu drohen, weleher darin besteht,
von dem Actualunendlichen nichts wissen zu wollen und es
auch dort zu verläugnen, wo keine Möglichkeit vorhanden ist,
ohne einen richtigen Gebrauch desselben den Dingen auf den
Grund zu kommen.
Hier ist in erster Linie die Theorie der irrationalen Zahl-
grössen anzufihren, deren Begrindung nicht durchfihrbar ist,
BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 11. N:o 19. 9
ohne dass das A-U in irgend einer Form herangezogen wird.
Dass diese Heranziehung auf mehreren Wegen geschehen
kann, findet sich in $ 9 der »Grundlagen einer allgemeinen
Mannigfaltigkeitslehre» kurz auseinander gesetzt. Ich habe
mich dazu schon fräher (Math. Annalen, Bd. 5, p- 123) be-
sonderer actualunendlicher Mengen rationaler Zahlen bedient,
welche ich Fundamentalreihen nenne. Herr E. HEINE ist mir
darin gefolgt (Borchardts Journ. Bd. 74, p. 172); seine Ab-
weichungen beziehen sich nur auf die Ausdrucksweise, in der
Sache stimmt er mit mir ganz äberein. Ich erwähne hier
den wunderlichen, meines Erachtens rickschrittlichen Ver-
such des Herrn J. MoLK (Acta math. t. VT), die irrationalen
Zahlen gänzlich aus dem Gebiet der höheren Arithmetik zu
vertreiben; Andere gehen noch weiter und wollen diese
Zahlen auch in der Functionentheorie nicht dulden; es bleibt
abzuwarten, welchen Erfolg diese Bestrebungen haben wer-
den. Man kann aber noch aus einem andern Gesichtspunkte
das Vorkommen des Actualunendlichen und seine Unentbehr-
lichkeit sowohl in der Analysis, wie auch in der Zahlen-
theorie und Algebra unwiderleglich darthun. Unterliegt es
nämlich keinem Zweifel, dass wir die veränderlichen Grössen
im Sinne des potenzialen Unendlichen nicht missen können,
so lässt sich daraus auch die Nothwendigkeit des actualen
Unendlichen folgendermassen beweisen. Damit eine verän-
derliche Grösse in einer mathematischen Betrachtung ver-
werthbar sei, muss strenggenommen das »Gebiet» ihrer Ver-
änderlichkeit durch eine Definition vorher bekannt sein;
dieses »Gebiet> kann aber nicht selbst wieder etwas Verän-
derliches sein, da sonst jede feste Unterlage der Betrachtung
fehlen wirde; also ist dieses »Gebiet» eine bestimmte actual-
unendliche Werthmenge.
So setzt jedes potenziale Unendliche, soll es streng ma-
thematisch verwendbar sein, ein Actualunendliches voraus.
Diese »Gebiete der Veränderlichkeit> sind die eigent-
lichen Grundlagen der Analysis sowohl, wie der Arithmetik
und sie verdienen eg daher in hohem Grade, selbst zum
Gegenstand von Untersuchungen genommen zu werden, wie
dies von mir in der »Mengenlehre» (théorie des ensembles) ge-
schehen ist.
Hat aber hiermit das Actualunendliche in Form actual-
unendlicher Mengen sein Birgerrecht in der Mathematik
2
die endlichen lb. Be das Material de bisl
'metik, durch Abstraction aus endlichen Mengen g
worden sind. Dieser Gedankengang hat mich auf die vana för
Zahlenlehre gefihrt, deren Anfänge sich in den »Grundlage
einer allgemeinen Mannigfaltigkeitslehre> vorfinden.
;
|
;
|
EF
TILL
BIHANG
KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS
FR
HANDLINGAR.
ELFTE BANDET.
Häfte 1.
INNEHÅLL.
. HAUPT, F. Vergleichende Untersuchungen iber die Anatomie der
Stämme und der unterirdischen Auslänufer. Mit 4 Tafeln.........
TIGERSTEDT, R. und SANTESSON, C, G. HEinige Betrachtungen und
Versuche iiber die Filtration in ihrer Bedeutung fiir die Trans-
sudations-Processe im Thierkörper. Mit 2 TEL a AA
. BRÖGGER, W. C. Uber die Ausbildung des Hypostoms bei einigen
scandinavischen Asaphiden. Mit SNES FA BARA TR
AURIVILLIUS, CARL. Hafsevertebrater från nordligaste Tromsö amt
OEM SVESkRnA mark EI, = Medt2 bAMOR, oo2 oo oonste dess onke oso ös die oss
LUNDGREN, B. On an Inoceramus from Qweensland. With 1 plate
NILSON, L. F. et PETTERSSON, O. Nouvelle méthode pour déter-
miner la densité de vapeur des corps volatisables en meéme temps
que la température y appliquée. Avec 2 Pl osmosmoosocososossssonr ons
HOLM, G. Om Vettern och Visingsö-formationen ssussssoo-nos--o-o-----
Återtagen af författaren.
BoVALLIUS, C. Remarks on the genus Cysteosoma. With 1 plate
AURIVILLIUS, CARL. Osteologie und äussere Erscheinung des Wals
Sowerby's (Micropteron bidens). Mit 2 Tafeln somoooooooosso-------
CARLSON, ÅA. Untersuchungen iiber Gliedermassen-Reste bei Schlan-
gen. Mit 3 Tafeln
12. WIRÉN, A. Hoematocleptes Terebellidis, une nouvelle Annélide de
rtamile=des=MUrCIeaS: = AVEC 2 PLAHCHES > cssvessodus ord sur sa SRS ir a
13. RYDBERG, J. R. Die Gesetze der Atomgewichtszahlen ...sosoo.o.--..-
Pris: 15 kronor.
"STOCKHOLM, 1886 OCH 1887. P, A. NORSTEDT & SÖNER,
Sid.
1—57.
1—67.
1—78.
1—56.
1=-£
1—16.
1—49.
1—16.
1—40.
1—38.
1—10.
1—-18.
du = Ö p OM - 3 SY ; ; F : : Fa
$ me : ; ;
E - AT .
- , gryr . 5 = é / F k S .
RR ”
SÅ Dh så É p 3 | :
- å : a
Kv
Wir
BL WHOI Library - Serials
4 at ap; top sa
St 3 | : : :
bv + Blake få
PS ton 40 OO TR RT PARA |
EEE AS
> Pet Rade fat Hede frön ant ga PR i SR - sie
NNrsörAPPR ERNA PAI PA AMD rdn segare
RAR rr NänAa Eyre ES NESS ANANAS LYSER RAA AAA får eran
se set be ren de rann Merge RNA Nr AFA PYRET AGA + Ars AN BARNBARN RA Per FRAN Poor NVS SARA) 0 HH AA SL RÖRAN I AFP FASAN
fbafofför jyegte foder VN RUAG |
. Sr dt gs arr TERESE OA Cb för fretta fö dalsne krämer Het rna Nr ör rd era SR 2 |
SRA EI ar Segrar RASAR ap KL po bg sr SS Rp ARD ton ä rr RA RESET EST LSS EAA : E Esra ana asarna
Di a NV Bt0n br gr br Br A An RR Bt ANNA ARBB
z a KRA olsen "Sp b 0 OR FRANSAR AA
4 mr ” vs ;
ge ;