INNEHÅLL AF TJUGONDE BANDET.

Afdelning III.

(Botanik, omfattande både lefvande och fossila former).

ELFSTRAND, M. Archieracien aus Norwegisch-Finnmarken von TH.

M. FRIES in den Jahren 1857 und 1864 gesammelt .........---------

CLEVE, P. T. Redogörelse för de svenska hydrografiska under-

sökningarne åren 1893—1894. II. Planktonundersökningar, Ci-

Hötasellateriocn Diatomacéer. Med -2 taflöls.-omoooc—.------s-s==oo--o-

ELIASSON, ÅA. G. Om sekundära anatomiska förändringar inom fa-

Herocamernasiiorala region. II. Med 5 taflörlnoctocssesss--s-so-s--

me ökapbhyna acerna n. sp. Med dl taflå scmmctcc--csoo--s-sssss-oo

——. Om sekundära anatomiska förändringar inom fanerogamer-

raseras ston. Us Med ö-faflå soccorsrssossssssosaotdiodkasn siden

Sid.

1—31

1—16.

161.

1—18.

d 4 IN Nn PIA I

; mm '

(

"ON J Nå

på n IN; !

» nå

. SIN

”

; j d

KA | i

, >

KM,

på ann Kva I

5 JAN | så 4 | FN i /

<< MULANAMNFAN TA LNG

fllsfiv DAN odel HART Re AR

BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band 20. Afd. TIL. N:o 4.

ARCHIERAGIEN AUS NORWECISCH-FINNNARKEN,

VON TH. M. FRIES IN DEN JAHREN 1857 UND 1864

GESAMMELT.

VON

M. ELFSTRAND.

STOCKHOLM, 1894.

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER.

Sa ME 0 hu GRE AN

SAN

FEAR

T38b EARL Rö. ro

TJÄNMARED

FÅ

' rr K få (gl ib

ARR HAVING PPC TREND

RA TRE Tse NR nv MAY väsirardR

LAGE NE TI Tran

YT SG

uRKÖRJA FITTAN AN Anansor Tan |

Dem Rektor der Universität Upsala Herrn Professor TH. M.

Fries beehre ich mich hiermit meinen ergebensten Dank ab-

zustatten fär die mir mit vorzäglicher Freundlichkeit mit-

getheilte Erlaubnis, die vielen und iberaus interessanten

Hieracia alpina, welche er von seinen Reisen in Norwegisch-

Finnmarken in den Jahren 1857 und 1864! nach Hause

brachte, zu studieren und zu bearbeiten. Bei dem Studium

dieser zum Theil sehr merkwärdigen Hieracium-Formen er-

staunt man fast äber den Polymorphismus, welcher innerhalb

einer einzigen Hieracium-Gruppe, hier der Alpina FR.,? herr-

schen mag. Viele der in Nachfolgenden zu beschreibenden

Sippen weichen recht erheblich von dem Begriffe ab, den ich

mir von den Hieracia alpina iäberhaupt bei dem Studium der

zur soeben erwähnten Gruppe gehörenden Sippen zu bilden

versuchte, und doch sind die jemtländischen Hochgebirgs-

Hieracien keineswegs geringzählig.

Die meisten Arten sind in Ost-Finnmarken gefunden

worden und zwar in der Gegend von der Varanger- und

Tana-fjord, also im mnördlichsten Theil Skandinaviens, bei

iber 70” nördlicher Breite — wahrscheinlich die nördlichste

Gegend der Erde, wo die Hieracien täberhaupt vorkommen.

Mehrere der hier erwähnten Sippen sind wohl auch im zu-

nächst angrenzenden Theil der Halbinsel Kola zu finden,

wenngleich bisher kein Botaniker die Hieracien dort gesucht hat.

Viele der alpinen Hieracien, die von TH. FRIES aus diesem

Gebiete nach Hause gebracht wurden, scheinen dort endemisch

zu sein, wenigstens wurden sie bisher nicht anderswo gefunden.

Vier bis finf von den aus Finnmarken stammenden Arten

! Hinsichtlich des Verlaufes dieser Reisen, der näheren Lagen der be-

suchten Plätze etc., weise ich auf die Berichte hin, die Professor Tu. M. FRIES

in »Botaniska Notiser» 1858 und 1865 iäber dieselben mitgetheilt hat.

2 »Filius Theodorus e Finmarkia reportavit admirabilem formarum

seriem, quam vero loci angusties exponere vetat>.

E. Fries (Epicrisis generis Hieraciorwm p. 44, sub H. alpino).

4 ELFSTRAND, ARCHIERACIEN AUS NORWEGISCH-FINNMARKEN.

oder Unterarten — wie man sie nun auch bezeichnen mag —

sind friher im mittleren Skandinavien (Jemtland) gefunden

worden, zwei derselben haben in Schottland sehr nahestehende

Verwandte, und eine derjenigen Sippen, welche hier besprochen

werden, obgleich sie nicht zur Gruppe Alpina FR. gehört, bildet,

wie es mir vorkommt, aller Wahrscheinlichkeit nach eine

Stammform zu einem Theile der zwar artenarmen, aber doch

sehr interessanten Häieraciwum-Flora Grönlands. Vergleiche

meinen Aufsatz »Hieracia alpina aus den Hochgebirgsgegenden

des mittleren Skandinaviens».

Was die Verbreitung der verschiedenen Sippen innerhalb

des fraglichen Gebietes betrifft, so bekommt man davon eine

ungefähre Vorstellung durch die Zahl der »Lokale», wo diese

oder jene Sippe gefunden worden ist. Als die häufigsten und

för die Hieracium-Flora von Norwegisch-Finnmarken, beson-

ders fär die von Ost-Finnmarken, mehr charakteristischen

Sippen därfte man also bezeichnen können: H. ”boreum und

H. "curvatipes, beide mit dem in Nordlanden vorkommenden

H. Sundbergii mihi verwandt (>»Botaniska utflygter i sydvestra

Jemtland> etc. p. 45, Stockholm 1890), sowie das unten er-

wähnte H. fornucarium Tu. Fr. Zu den seltneren Sippen gehören

wohl die sehr eigenthimlichen H. tinlingulatum, ”varangerense,

rigidifolium und seidense.

Pine Eigenthimlichkeit, die sofort in die Augen fällt,

wenn man diese Finnmarks-Hieracien betrachtet, ist, dass so

viele derselben »stylöse» Blithen besitzen, d. h. ausgebildeter

Ligule entbehren, während die Griffel in völlig normaler

Weise entwickelt sind und folglich besonders deutlich hervor-

treten, aus den umnvollständigen, häufig tubulösen Zungen-

bläthen ausschiessend. Diese bei einer relativ grossen Zahl

der Hieracien Finnmarkens vorkommende Eigenthämlichkeit

steht vielleicht einigermassen mit den klimatischen Verhält-

nissen des soeben erwähnten Landgebiets in Zusammenhang,

eime Frage, die wohl vorläufig unentschieden bleiben muss.

Als ein Beispiel fär die vielen »stylösen» Hieracien aus Finn-

marken möchte ich H. formicarium Tu. FR. hervorheben, das viel-

leicht die Stammform des grönländischen H. lividorubens

ALMQV. ist, dessen Bläthen hingegen, wenigstens so viel ich

weiss, niemals »stylös» sind; auch kein anderes der Hieracien

Grönlands besitzt meines Wissens diese FEigenschaft. HFEin

anderes beachtenswerthes Merkmal bei verhältnismässig vielen

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20, AFD. III. N:01. 5

der Hieracia alpina genuina Finnmarkens liefert die Form der

Blätter, besonders die der inneren Wurzelblätter, welche, wie

verschieden sie auch im Ubrigen sein mag, jedoch in der

Regel eine solche ist, dass die grösste Breite des Blattes nicht

oberhalb der Mitte der Blattscheibe, wie dies sonst bei den

allermeisten der zur genannten Gruppe gehörenden, aus an-

deren Gegenden Skandinaviens stammenden Sippen der Fall

ist, sondern ungefähr an der Mitte derselben liegt. Vergleiche

z. B. das Bestimmungsschema II in meiner oben citierten

Abhandlung »Hieracia alpina» etc. Ubrigens zeichnen sich

einige der zur Gruppe Alpina genuina gehörenden Sippen

Finnmarkens durch ihre relativ kleinen Häillen aus, welche

kleiner sind, als man sie innerhalb dieser Gruppe zu sehen

gewohnt ist.

Alle Fundorte, die im Nachfolgenden fär die verschiedenen

Sippen mitgetheilt werden, sind genau nach den Aufschriften

des Professors TH. FRIES angegeben.

Die Deskriptionen der hier abzuhandelnden Sippen kön-

nen nicht in Bezug auf solche Merkmale ganz vollständig

werden, welche bei der Konservierung stets mehr oder minder

verändert oder undeutlich werden, z. B. die Farbe der Zungen-

bläthen und Hällschuppen, der Bau der Hällen u. s. w. Ich

glaube jedoch, dass die nachfolgenden Beschreibungen fär die

Bestimmung der betreffenden Sippen geniägen werden, obgleich

ich hier keine Bestimmungstabellen habe aufstellen können,

da ja solehe am besten nach lebenden Materiale zu machen

sind. So z. B. kan man nicht an gepressten Individuen die

Form der Hille sehen, die doch bei der Aufstellung eines

Bestimmungsschemas iber die alpinen Hieracien von wesent-

licher Bedeutung ist. FEiniger der FRIES'schen, in Finnmarken

eingesammelten Hieracien muss ich hier beiseite lassen, weil

von diesen kein hinreichendes Material vorhanden war.

HIERACIA ALPINA GENUINA.

Hieracium alpinum (L.) BACcKH.

Vergl. ELFSTRAND, Hieracia alpina aus den Hochsgebirgsgegenden des

mittleren Skandinaviens. Upsala 1893.

Ost-Finnmarken: Havningberg den 5 September 1864;

Varanger, Seidafjelden Aug. 1857.

6 ELFSTRAND, ARCHIERACIEN AUS NORWEGISCH-FINNMARKEN.

Hieracium ”petiolatum ELrstTR.

ELFSTRAND, Botaniska utflygter i sydvestra Jemtland ete. (Bihang till

K. Sv. Vet. Akad:s Handl. Bd 16, Afd. III. N:o 7, 1890)

Ost-Finnmarken: 'Tanen, Polmak an den Grenzsteinen den

12 September 1858 (CHE. SOMMERFELT).

Unterscheidet sich von dem genuinen H. ”petiolatum, das

auf dem Vallistafjell in Jemtland vorkommt, nur durch deut-

lich gewimperte Blithenzähnchen.

Hieracium ”petiolatum ELFSTR.

V-. ciliatidens n.

Stengelblätter etwas grösser und mehr lineal als bei H.

petiolatum, die äusseren und die mittleren Wurzelblätter

haben eine längere Scheibe, welche bei den meisten derselben

ihre grösste Breite etwas äber der Mitte besitzt. Die Bläthen-

zähnchen sind deutlich gewimpert, die Dräsenhaare des Sten-

gels länger und die Griffel heller, gelbbraun.

Ost-Finnmarken: Havningberg den 5 September 1864

(SN. HENSCHEN).

Hieracium gracillimum n.

Sehr klein und schlank. Stengel 6—12 cm. hoch, einfach

oder bisweilen mit einem langen, aus der Axille des innersten

Basalblattes entspringenden Ast, am häufigsten mit einem

kleinen Blatt oder ganz blattlos, sternhaarig, oben mit spär-

lichen Drisenhaaren, ibrigens fast kahl. Blätter fast karl.

Stengelblatt mit + spärlichen Sternhaaren auf der Untersette.

Zmr Blithezeit bleiben gewöhnlich ziemlich viele Wurzelblätter,

bisweilen jedoch nur ein Paar; diese sind spatelförmig (die äus-

sersten) — oval länglich — länglich zungenförmig, schmal-

gestielt; Stengelblatt schmal-lineal-zungenförmig. Hille klein,

selten fast mittelgross, 9—13 mm. hoch, spärlich — mässig

mit feinen Haaren bekleidet, welche kärzer sind als bei den

alpina genwina äberhaupt. Hillschuppen klein, schmal und +

lineal, einige wenige innere fast nadelähnlich! Zungenbläthen

klein — mittelgross, mit fast kahlen Zälmchen. Griffel in

getrockneten Zustande sehr dunkel.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HAKDL. BAND 20. AFD. III. N:0O1. 7

Ost-Finnmarken: Mortensnaes, Storfjeldet den 27 August

13857; Tanen, Marielund den 1 September 1852 (CHR. NOM-

MERFELT).

Sehr eigenthäimlich wegen des sehr schlanken, fast kahlen

Stengels und der meistens sehr kleinen Hillen, welche jedoch

bedeutend an Grösse variiren. Die kleinsten Hillen haben nur

wenige, ungleichhohe und ungleichförmige Schuppen.

Hieracium inlingulatum n.

Stengel 23--33 cm. hoch, schlank und etwas flexuös, ein-

fach und 1-köpfig (alle von mir gesehenen Exemplare), 1—2-

blättrig, sternhaarig, mit spärlichen einfachen Haaren und

mit Driäsenhaaren. Blätter im Allgemeinen klein und schmal.

mit mittellangen — langen, schmalen Stielen und am Stiel

hinablaufender Scheibe, die oberhalb der Mitte am breitesten ist.

Die äussersten Wurzelblätter zur Bläthezeit verwelkt, etwa

6 bleibend; diese sind spatelförmig (die äussersten) — länglich-

oder lancettlich-zungenförmig (das innerste); Stengelblätter

1—2 entwickelte, oberhalb derselben ein sehr kleines, schmales,

rudimentäres Blatt. Sämmtliche Blätter sind fast kahl, nur

mit spärlichen, gewöhnlichen einfachen Haaren und an den

Rändern mit sehr feinen, weichen, weissen Haaren und Spuren

von Sternhaaren wenigstens am Rand und am Mittelnerv.

Die Hiille ist klein, im lebenden Zustande wahrscheinlich schmal,

mit fast kegelförmiger Basis, ihbre Höhe beträgt 13—15 mm.,

ihre Bekleidung ziemlich dicht — etwas diinn, hauptsächlich

aus feinen Haaren bestehend, ausserdem mit zerstreuten, kleinen,

feinen Drisenhaaren und Mikroglandeln, sowie an den Spitzen

der meisten Schuppen mit Haarbäscheln von gewöhnlicher

Beschaffenheit. Hiillschuppen dunkel, schmal, schmalgespite,

wenigstens alle inneren Schuppen und einige Mittelschuppen;

gewisse Mittelschuppen sind fast mittelbreit, die äussersten

im lebenden Zustande wahrscheinlich abstehenden Schuppen

sind schmal. Zungenbliithen unentwickelt, körzer oder kaum

länger als die inneren Häillschuppen, ihre Zähnehen scheimer

kahl zu sein. Griffel sehr dunkel und verhältnismässig wohl

ausgebildet (Bläthen also »stylös»).

Ost-Finnmarken: Wadsöe den 13 August 1857.

Dem Ansehen nach eine sehr wohl differenzierte und leicht

erkennbare Art, welche durch ihre spärliche Behaarung, ihren

8 ELFSTRAND, ARCHIERACIEN AUS NORWEGISCH-FINNMARKEN.

verhältnismässig hohen und schlanken Stengel, ihren kleinen

Blithenkopf, dem es an entwickelten Zungenbläthen fehlt,

ihre kahlen Blithenzähnchen und ihre dunklen, deutlich her-

vortretenden Griffel charakterisiert wird.

Hieracium ”folioliferum n.

Stengel 16—22 cm. hoch, einfach oder ästig. Äste + lang,

meistens blättertragend wund gewöhnlich aus der Axille der

untersten Stengelblätter oder der inneren Rosettenblätter ent-

springend; bisweilen gehen zwei oder mehrere gleichgrosse

Stengel von demselben Wurzelstock aus. Äste und Stengel

reichlich langhaarig (die längsten Haare etwa 5 mm.), stern-

haarig, oben sternfilzig und mit zahlreichen, dunklen, 1/,—1

mm. langen Driisenhaaren. Blätter fast ganerandig, dicht lang-

haarig, mit Mikroglandeln. Rosettenblätter zallreich, zur Blithe-

zeit bleiben 5—10 oder, wenn mehrere Stengel von einem und

demselben Rhizom ausgehen, 20—40! Die äusseren Roset-

tenblätter sind spatelförmig — elliptisch-länglich, die inneren

länglich-zungenförmig — lancettlich-zungenförmig oder fast

lancettlich und spitz (jedoch mit der grössten Breite etwas

äber der Mitte der Blattscheibe). Stengelblatt 0—1 völlig

entwickeltes: gewöhnlich trägt der Stengel 2—5 sehr kleine —

fast bracteenartige (die obersten) Blätter, nur das unterste

Blatt mitunter völlig ausgebildet; Blätter sind schmallancett-

lich-zungenförmig -- sehr schmallineal (die obersten). Die

Hiille erster Ordnung ist gross und breit, 14—16 mm. hoch,

die äbrigen Hällen viel kleiner, alle reichlich mit langen,

feinen Haaren bekleidet, mit nur spärlichen, feinen Drisen-

haaren, aber mit zahlreicheren Mikroglandeln. Die Hiill-

schuppen sind dunkel, schmal, die äusseren ausgenommen,

welche lineal sind, die inneren Schuppen spitz, die ibrigen

+ stumpf. Zungenblithen kurz oder unvollständig entwickelt,

an der Spitze stark gewimpert. Griffel in getrockneten Zu-

stande bräunlich.

Ost-Finnmarken: Varanger, Aldjok an der kiesiges Ab-

hängen gegen das Meer den 10 August 1857; Tanen, an den

Felsen oberhalb Fjelbma den 1 August 1857.

Ist eine hibsche Sippe, gut charakterisiert durch die

zahlreichen, ganzrandigen Rosettenblätter, die sehr kleinen

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0o1. 9

Stengelblätter, die breiten Häillen, die ziemlich schmalen

Häillschuppen und die kurzen Ligule, sowie durch die zahl-

reichen und langen Haare an allen Theilen der Pflanze. Mit

welcher von den ibrigen alpinum-Unterarten — oder wie man

sie nun auch nennen mag —-- diese Sippe zunächst verwandt

ist, kann ich zur Zeit nicht entscheiden. Bezäglich der Form

der Wurzelblätter erinnert sie einigemassen an ”petiolatum

mihi, ist aber mit dieser letzgenannten Sippe nicht näher

verwandt.

Hieracium praematurum ELFsTR.

ELFSTRAND, Hieracia alpina etc.

V. septentrionis n.

Unterscheidet sich von dem jemtländischen H. praema-

turum (siehe die Beschreibung 1. ec.) durch Folgendes: der

Stengel trägt, besonders oben, zahlreiche dunkle, bis iäber 1

mm. lange Dräsenhaare, die Hälle hat spärliche kleine Dräsen-

haare, die einfachen Haare der Hille sehr dunkel, dunkel-

grau — schwarzgrau, Hillschuppen nicht völlig so sehr aus-

gezogen und lineal wie bei praematurum.

Ost-Finnmarken: Varanger, WSeidafjelden August 1857;

Mortensnaes, Storfjeldet den 21 August 1864.

Hieracium ”aquilonium n.

Stengel 1,5—2,5 dm. hoch, flexuös, 2—3-blättrig, einfach

und 1-köpfig (oder etwa mitunter ästig), sternhaarig, oben

sternfilzig, dicht langhaarig und namentlich oben Ziemlich

reichlich driisenhaarig: die Haare sind bis 5—6 mm. lang,

schwarzfissig, am oberen Theil des Stengels fast ganz schwarz;

. Dräsenhaare dunkel, mittellang — lang ("/, mm.). Blätter

im Allgemeinen klein, schmal, schmalgefliigelt-gestielt, die mei-

sten mit der grössten Breite iber der Mitte der Blattscheibe,

mit zahlreichen Mikroglandeln; die äusseren Wurzelblätter

äbrigens fast kahl oder mit spärlichen Haaren, die iäbrigen

Blätter reichlich langhaarig, Stengelblätter mit spärlichen

Sternhaaren am Rande und am Mittelnerv. Die äussersten,

kleinen Wurzelblätter zur Bliithezeit verwelkt, etwa 4 blei-

bend; von diesen sind die äusseren spatelig-zungenförmig, die

10 ELFSTRAND, ARCHIERACIEN AUS NORWEGISCH-FINNMARKEN.

inneren zungenförmig oder schmallanzettlich-zungenförmig;

Stengelblätter meistens 3, aufwärts an Grösse abnehmend (so

dass das oberste sehr klein ist), sechmallanzettlich-zungenförmig

— schmallanzettlich, das oberste und kleinste Blatt fast lineal,

alle spitz. Hille in der Regel ziemlich gross und breit, 15—

17 mm. hoch, mit. gerundeter Basis, reichlich mit langen, feinen,

graulichen, schwarzfissigen Haaren bekleidet, mit Mikroglan-

deln und spärlichen, sehr kleinen Dräsenhaaren. Hiillschuppen

ungleich hoch, schmal, + spitz und fast lineal, die äusseren aus-

genommen, welche breiter und stumpf und, wie es scheint,

sehr locker (abstehend) sind, alle Schuppen (in getrocknetem

Zmstande) schwarzgrin oder fast schwarz. Calathidium mittel-

gross, Zungenbläthen auf der Aussenseite behaart und Zähn-

chen reichlich gewimpert. Gvriffel fast gelb.

Ost-Finnmarken: Wadsöe den 13 August 1857.

Eine besonders ausgezeichnete Sippe, leicht zu unterschei-

den wegen des ziemlich schlanken und flexuösen Stengels, der

kleinen, schmalen, + langgestielten und verhältnismässig vielen

Stengelblätter, der ziemlich grossen Hälle mit ihren schmalen

und + linealen Schuppen, der fast rein gelben Griffel u. s. w.

Erinnert in mehrfacher Hinsicht an H. prematurum mibi

Hieracia alpina aus den Hochgebirgsgegenden> etc.), in dem

H. aquilonium vielleicht seinen nächsten Verwandten hat.

Hieracinum ”leptoglossum DAHLsT. modif.

ELFSTRAND, Hieracia alpina etc.

Ost-Finnmarken: Tanen, Fjelbma den 1 August 1857.

Unterscheidet sich von dem jemtländischen ”leptoglossum

nur durch etwas grössere und breitere Blätter, sowie durch die

weniger reichliche Haarbekleidung der Hälle. Alle aus Finn-

marken stammenden Exemplare des Herbarium TH. FriEs' sind

stylös und ästig, der oberste Ast reicht nicht zur Hälle erster

Ordnung empor. HNiehe iäbrigens die Beschreibung 1. c.

Hieracium ”"sublineatum n.

Stengel 1,5—2 dm. hoch, einfach und 1-köpfig, gewöhnlich

mit einem sehr kleinen Blatt und oberhalb desselben mit 1—2

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 1. 11

bracteenähnlichen Blättchen; die Bekleidung des Stengels be-

steht aus Sternhaaren, einfachen Haaren und ziemlich zahl-

reichen, mittellangen—langen (nahezu 1 mm.), dunklen Dritsen-

haaren. Blätter ziemlich klein, kurz- bis mittellang-gestielt,

behaart, die meisten am breitesten etwas iber der Mitte.

Rosettenblätter 4—98, spatelig (die äussersten) — lanzettlich-

zungenförmig (die inneren), ganzrandig — entfernt gezähnt.

Hälle völlig mittelgross oder an sehr niedrigen Exemplaren

ziemlich klein, 12—15 mm. hoch, z2iemlich dicht mit feinen,

schwaregfiissigen Haaren bekleidet. Hiillschuppen schmal, lineal.

Randblithen verhältnismässig klem, ihre Zähnchen sehr spär-

lich gewimpert. Griffelin getrocknetem Zustande schwarzbraun.

Ost-Finnmarken: Varanger, Seidaveien östlich von Lille

Vuotojavre den 9 September 1857; Tanen, Fjelbma den 7

September 1857.

Gehört nicht zu den am meisten ausgezeichneten alpinum-

artigen Hieracien. Die zuverlässigsten Kennzeichen dieser

Sippe scheinen zu sein: die schmalen, linealen Höllschuppen,

die kleinen, in der Spitze spärlich gewimperten Zungenblithen,

die sehr dunklen Griffel und die verhältnismässig zahlreichen,

aber ziemlich klieinen Rosettenblätter. Der Bau und die Form

der Hälle, die Farbe der Schuppen u. s. w. lassen sich nicht

nach getrockneten Exemplaren beurtheilen, wie dies auch bei

den alpinen Hieracien im Allgemeinen der Fall ist.

Hieracium ”ligulellum n.

Die Pflanze winzig und schlank. Stengel etwa 13 mm.

hoch, einfach, 1-köpfig, mit einem kleinen Blatt, mit Stern-

haaren, spärlichen einfachen Haaren und spärlichen, selw klei-

nen Driisenhaaren. Zur Bläthezeit bleiben 3—6 Rosetten-

blätter, welche kurzggestielt, oval—breitlanzettlich (das innerste)

mit der grössten Breite etwas unter der Mitte der Scheibe und

spärlich behaart sind. Die Hiille ist klein, sehr schmal, mit kegel-

förmiger Basis, mit zahlreichen, feinen Haaren bekleidet, ohne

längere Driäsenhaare. Die Höhe der Hälle beträgt 13 mm.

Hillschuppen micht besonders zallreich, ziemlich gleichhoch und

gleichförmig, ziemlich schmal, namentlich die innersten. Zun-

genblithen sehr kurz, mit spärlich gewimperten Spitzen. Griffel

sehr dunkel.

12 -ELFSTRAND, ARCHIERACIEN AUS NORWEGISCH-FINNMARKEN.

Ost-Finnmarken: Varanger, Seidaveien östlich von Lille

Vuotojavre den 9 September 1857.

Ausgezeichnet durch den schlanken Wuchs, durch die

kurzgestielten Basalblätter, von denen wenigstens die inneren

ihre grösste Breite etwas unter der Mitte der Scheibe haben,

und durch die kleinen, sehr schmalen Hällen mit schmaler

Basis, sowie durch die kurzen Zungenbläthen. Habituell er-

innert H. ligulellum einigermassen an H. sublineatum. In

gewissen Hinsichten erinnert es an mein H. apargieforme

(Bot. utfl. p. 41); so z. B. hat H. ligulellum ähnlich wie diese

letztgenannte Art sehr schmale, an der Basis fast kegelför-

mige Häillen.

Hieracium gracilentum BaAcKH.

BACKHOUSE, A Monogr. of Brit. Hier.

V. varangerense n.

Klein. Stengel 7—14 cm. hoch, sehr schlank, einfach, mit

1—2 sehr kleinen Blättern, sternhaarig, dicht und lang behaart,

sowie vreichlich driisenhaarig. Blätter reichlich behaart, klein,

schmalgestielt, fast vollständig ganzrandig und von sehr charak-

teristischer Form. Wurzelblätter viele, zur Blithezeit bleiben

deren nur 2—4; diese letzteren sind elliptisch-spatelig (die

äuvssersten) — schmal elliptiseh — breit lanzetilich (das in-

nerste), stumpf oder das innerste spitz; Stengelblatt mit

schmalem und ziemlich langem Stiel, lanzettlich—schmallanzett-

lich, mit etwas ausgegogener, scharfer Spitze; die meisten Blätter

haben ihre grösste Breite an oder sogar etwas unter der Mitte,

die äussersten Wurzelblätter jedoch gewöhnlich etwas äber

derselben. Hille klein, 10—12 mm. hoch, dicht mit feinen,

schwarzfässigen Haaren bekleidet, mit spärlichen feinen Dri-

senhaaren. Hiillscehuppen sehr ungleichförmig und ungleich

lang; die åäusseren mittelbreit, die inneren schmal und lineal,

spite, die innersten pfriemgespitet. Calathidium klein. Zungen-

bläthen mit spärlich gewimperten Zähnchen. Griffel gelbbraun.

Ost-Finnmarken: Varanger, Aldjok den 10 August 1857

(TH. Fries) und zwischen Matdevuodna und Jerisjavre den

19 Juli 1853 (CHR. SOMMERFELT).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20, AFD. III. N:0 1. 13

Bei einem Vergleich mit den schottischen, von J. BAcE-

HOUSE selbst bestimmten Exemplaren von H. gracilentum, welche

im Botanischen Museum zu Upsala aufbewahrt sind, unter-

scheidet sich diese Sippe fast nur durch folgende Merkmale:

sie ist in dieser Hinsicht kleiner, hat kleinere Blätter, kär-

zere und stumpfere Wurzelblätter, sowie kleinere Häillen,

welche 10—12 mm. (bei gracilentum 12—14 mm.) hoch sind.

Vergl. die Beschreibung in BacKHouvsE's Monographie. Auch

mit H. ”ligulellum zeigt H. "varangerense eime ziemlich grosse

Ähnlichkeit, weicht jedoch von dieser Sippe durch mehrere

Merkmale ab.

Hieracium finmarkicum n.

Stengel etwa 2,5 dm. hoch, melrfach gebogen, am häufigsten

von der Basis an verzweigt; die Äste sind 1-köpfig, abstehend

oder fast aufrecht, lang, der oberste meistens länger als das

Akladium,. sie entspringen aus den Axillen der 3—4 Stengel-

blätter; bisweilen gehen mehrere Stengel aus demselben Rbhi-

zome aus. Sowohl der Stengel als dessen Äste tragen Stern-

haare, einfache Haare und Drisenhaare. Die zur Blithezeit

bleibenden 3—535 Basalblätter sind mittellang gestielt, länglich

— schmallanzettlich (das innerste), gegen die Basis hin mit

einigen wenigen auswärts gerichteten, + spitzen — fast stump-

fen Zälhmnen. Von den 3—4 fast ganerandigen Stengelblättern,

welche aufwärts erheblich an Grösse abnehmen, ist nur das

unterste 2iemlich gut entwickelt, die iibrigen sind sehr klein,

die obersten rudimentär; der Form nach sind sie schmal-

lanzettlich (das unterste) — schmal lineallanzettlich — fast

fadenähnlich (das oberste, rudimentäre oder bracteenähnliche

Blättchen). Sämmtliche Blätter tragen Mikroglandeln und

feine Haare, die oberen Stengelblätter zeigen auch Spuren

von Sternhaaren. MHillen klein, medrig; ihre Höhe beträgt

nur 9—12 mm., mässig — ziemlich dicht mit feinen Haaren

bekleidet, ausserdem mit sehr kleinen und feinen Driisenhaaren.

Die Hiillschuppen sind 2iemlich gleichförmig, schmal und +

lineal, z2iemlich gleichhoch, die meisten + spitz, die äusseren

+ stumpf. Caulathidwm sehr klein. Zungenbliithen sehr kure,

unvollständig entwickelt, + tubulös, behaart und an den Spit-

) -

zen stark gewimpert. Griffel dunkel.

14 ELFSTRAND, ARCHIERACIEN AUS NORWEGISCH-FINNMARKEN.

Ost-Finnmarken: Varanger, Storbakken am Seidaveien den

9 September 1857.

Ist eines der eigenthämlichsten alpinen Hieracien, die ich

je gesehen habe! H. finmarkicum gehört zur Unterabtheilung

H. alpina genuina mihi, hat aber Hällen, die viel kleiner sind,

als bei H. alpina genuina im Allgemeinen. Insbesondere sind

gewisse Hällen zweiter Ordnung sehr klein, etwa 6 mm. breit

und 9 mm. hoch. Sehr charkteristisch fär diese Art sind

auch: die meistens reichliche Verzweigung des Stengels, die

Form der Blätter, welche ihre grösste Breite an der Mitte

oder sogar etwas unter derselben haben und gewöhnlich schmal

(besonders die kleinen, fast linealen und sehr spitzen Stengel-

blätter) sind, ferner die kleimen, schmalen Hällsechuppen und

die unvollständig entwickelten, tubulösen und stark behaarten

Bläthen. Die äusseren Hällschuppen sind ziemlich gleichhoch

und sind, wie es scheint, muthmasslich sehr locker (abstehend)

gewesen und zwar eine Art von Aussenhälle bildend. — Diese

Art scheint mit H. eximium BACKH. ziemlich nahe verwandt

zu sein.

Hieracium finmarkicum n.

V. subfurculatum n.

Stengel verzweigt und zwar hauptsächlich aus seinen

unteren und mittleren Theilen, der oberste Ast erreicht nicht

die Hälle erster Ordnung, Stengel und Äste reichlich und lang

dräsenhaarig. HFEinige Blätter am breitesten etwas iber der

Mitte der Scheibe. Hällschuppen mit stärker entwickelten

Dräsen, ungleichförmig und ungleich hoch, die äusseren mit-

telbreit und stumpf, die äbrigen + schmal; Zungenblithen im

Allgemeinen besser entwickelt als bei H. finmarkicum, mit

dem diese Varietät äbrigens ibereinstimmt.

Ost-Finnmarken: Varanger, Storbakken am WSeidaveien

den 9 September 1857.

Hieracium tanense n.

Stengel 1,5—2,5 dm. hoch, mit 2—3 kleinen Blättern (von

denen die oberen rudimentär sind), einfach oder mit ein paar

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:01. 15

1-köpfigen, aus den Axillen der oberen rudimentären Blätter

entspringenden Ästen, behaart, sternhaarig, oben sternfilzig

und dräsenhaarig. Zur Blithezeit bleiben 4—7 Rosettenblätter,

welche mittellang-gestielt, geruwndet-elliptisch (die äussersten)

— schmallanzgettlich und spitz (die inneren), behaart, fast ganz-

randig oder mit einigen wenigen auswärts gerichteten, fast

dreieckigen und + spitzen Zähnen (von ungefähr demselben

Aussehen wie bei H. apargieforme mihi) versehen sind und

auf der Unterseite ziemlich deutlich hervortretende Seitennerven

(fast wie bei apargiceforme) haben; Stengelblätter schmallan-

gettlich — schmal lineal-lanzettlich, sehr spitz, nur das unterste

ist bisweilen völlig ausgebildet, alle behaart und mit Spuren

von Sternhaaren. Sämmtliche Blätter haben ihre grösste Breite

ungefälhr an der Mitte der Scheibe oder etwas unter derselben.

Hälle (erster Ordnung) 13—16 mm. hoch, breit, sehr dunkel,

mässig — reichlich mit feinen, sehr dunklen Haaren und spär-

lichen, kleinen, feinen Drisenhaaren bekleidet. MHiillschuppen

schmal und + lineal, mehrere innere pfriemlich. Zungenbliithen

kurg, 1ihre Zähnchen mit kurzen Wimpern. Griffel sehr dunkel.

Ost-Finnmarken: Wester-Tanen, Laggo den 29 Juli 1857.

Durch die Form, Bezahnung und Nervatur der Blätter

sowie durch die Beschaffenheit der Hällschuppen erinnert diese

häbsche Art ziemlich gut an mein H. apargieforme (Bot. utf.

p- 41). Durch die grosse, breite und sehr dunkle Hälle u. s. w.

ist sie dieser Art habituell nur wenig ähnlich. Ist wohl mit

H. eximium BaAcKH. (non LINDEB.) ziemlich nahe verwandt.

Hinsichtlich der Form der äusseren Basalblätter erinnert H.

tanense emigermassen auch an H. ”petiolatum mihi.

Hieracium rigidifolium n.

Stengel etwa 3 dm. hoch, einfach oder mit einem und dem

anderen Ast, bisweilen mit mehreren von einem und demselben

Wurzelstock ausgehenden Stengel, 3—4 blättrig, mit Sternhaaren,

zahlreichen, + langen Drisenhaaren, aber mit sehr spärlichen

einfachen Haaren. Blätter + behaart, Rosettenblätter und die

unteren Stengelblätter mit 1—3 ziemlich grossen, fast dreiecki-

gen, + spitzen, auswärts gerichteten Zähnen an jedem Rand,

die kleinen oberen Stengelblätter fast ganzrandig. Rosetten-

blätter 3 — mehrere zur Blithezeit bleibend; alle Blätter breit-

16 ELFSTRAND, ARCHIERACIEN AUS NORWEGISCH-FINNMARKEN.

bis oval-lanzgettlich, + spite, die meisten haben ihre grösste

Breite ungefähr an der Mitte. Von den Stengelblättern sind

die 2 wntersten gewölhnlich völlig entwickelt, die obersten sehr

klein und schmal-lineal-lanzettlich. Hille (erster Ordnung)

gross, breit, 14—15 mm. hoch, ziemlich reichlich mit feinen

Haaren und feinen, bis 1 mm. langen Driisenhaaren bekleidet.

Die meisten Hillschuppen etwas schmal, einige äussere mit-

telbreit, die inneren spitz. Zungenbläthen verhältnismässig

klein, an der Spitze sehr spärlich gewimpert. Griffel dunkel.

Ost-Finnmarken: Havningberg am Sandfjord den 5 Sep-

tember 1864.

Ausgezeichnet durch die Form und Bezahnung der Blätter,

die verhältnismässig vielen Stengelblätter, von denen jedoch

die obersten sehr klein sind, die breiten Hällen, die etwas

schmalen Schuppen und die verhältnismässig kurzen Zungen-

bläthen, sowie durch die ziemlich zahlreichen und langen Dri-

senhaare am Stengel, an den Kopfstielen und an der Hälle.

Hieracium perciliatum n.

Stengel 1—1,5 dm. hoch, einfach, + schlank, meistens

mit nur einem sehr kleinen Blatt, sternhaarig —- sternfilzig,

mit langen, schwarzfiässigen einfachen Haaren und kurzen —

mittellangen Driäsenhaaren. Basalblätter verhältnismässig viele,

und wohl entwickelt, breit, zur Bluthezeit bleiben 3—38 oder

mitunter noch mehr; letztere sind kurzgestielt, gerundet

spatelig (die äussersten) — oval — breit lancettlich-zungen-

förmig (die innersten), die meisten mit der grössten Breite

unmittelbar äber der Mitte der Blattscheibe, ziemlich reichlich

behaart und zwar besonders die inneren, sowie mit zahlreichen

Mikroglandeln, fast ganzerandig oder entfernt gezähnelt. Hille

mittelgross — gross, 13-—17 mm. hoch, mit zahlreichen, schwarz-

fiässigen Haaren, einzelnen kurzen — mittellangen Drisen-

haaren und 2ahlreichen Mikroglandeln. Hällschuppen dunkel,

die meisten mit Haarbiischel an der Spitze, die äusseren mittel-

breit, die ibrigen etwas schmal, + spitz oder ein Theil der-

selben etwas stumpf. Zungenbliithen klein, kurz, unvollständig

entwickelt, fast tubulös, reichlich behaart und an der Spitze

stark gewimpert. Griffel in getrocknetem Zustande sehr dunkel.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0O1. 17

Ost-Finnmarken: Tanen, Fjelbma den 1 August 1857.

Die wichtigeren Merkmale dieser Sippe sind: der fast

blattlose Stengel, die relativ vielen, kurzgestielten und ziem-

lich breiten Wurzelblätter, die reichlich mikroglandulösen, an

der Spitze mit einem besonders deutlichen Haarbischel ver-

sehenen Häillschuppen sowie die unvollständig entwickelten,

stark behaarten Ligulze und die wenigstens in getrocknetem

Zustande fast schwarzen Griffel.

Hieracium comosum n.

Stengel etwa 2 dem. hoch, einfach und 1-köpfig, mit

Sternhaaren, einfachen Haaren und oben mit kurzen Drisen-

haaren, mit einem Dblättchen weit unten und oberhalb desselben

mit en paar rudimentären oder bracteenähnlichen Blättchen.

Rosettenblätter 4—6 zur Blithezeit bleibende, spärlich behaart

oder die äusseren fast kahl, kurz- bis mittellang-gestielt, am

Rande entfernt gezähnt — fast ganzrandig, breit, gerundet-

spatelförmig (die äusseren) — breit-lancettlich oder lancettlich-

zungenförmig (die innersten); das kleine Stengelblatt ist +

langgestielt, schmal-lancettlich-zungenförmig, reichlicher be-

haart und mit Spuren von Sternhaaren am Rande und am

Mittelnerv. Hiille gross und brett, 14—16 mm. hoch, mässig

bekleidet mit mässig langen (1,5—2 mm.), schwarzfiissigen ein-

fachen Haaren und zerstreuten Driäsen. Schuppen an den

Spitzen + haargebiöschelt, die meisten + stumpf, die äusseren

mittelbreit, die inneren ziemlich schmal und lineal und von

verhältnismässig heller Farbe. Randblithen mit sehr spärlich

gewimperten Zähnchen. Griffel in getrockneten Zmustande

sehr dunkel.

Ost-Finnmarken: Storbakken am Seidaveien den 3 August

1858 (CHR. SOMMERFELT).

Die am meisten hervortretenden Merkmale dieser Sippe

sind die breiten Grundblätter, die ziemlich grosse und breite

Hälle, die ziemlich schmalen und linealen inneren Hällschup-

pen mit ihren hellen, haargebiäschelten Spitzen, sowie schliess-

lich die sehr dunklen Griffel. Die Blätter erinnern ein wenig

an die Blätter von H. vitellicolor mihi (>Hieracia alpina» u.

8. w.); eime nähere Verwandtschaft zwischen dieser letzteren und

der oben beschriebenen Sippe scheint jedoch nicht zu existieren.

18 ELFSTRAND, ARCHIERACIEN AUS NORWEGISCH-FINNMARKEN.

Hieracium comosum n.

V. subintegratum n.

Unterscheidet sich von H. ”comosum durch fast völlig

ganzrandige Blätter und häuvfig durch kleinere Hällen und

etwas schmalere und weniger stumpfe Hiillschuppen, welche

nicht so hell sind wie bei "comosum — insofern man nach

getrockneten Exemplaren urtheilen darf.

Ost-Finnmarken: Varanger, an den Higeln nördlich von

Nyborg den 27 Aug. 1857.

Hieracium glabridens n.

Stengel etwa 22 cm. hoch, einfach, am häufigsten mit

einem Blättchen, behaart, sternhaarig, mit zerstreuten Drisen-

haaren. Blätter behaart. Wurzelblätter etwa 5 zur Bläithe-

zeit bleibende, verhältnissmässig gross und breit, ziemlich

kurzgestielt, oval — brett lancettlich (das innerste), mit

einigen wenigen, kleinen Zähnen; Stengelblatt sehr klein,

ganzrandig, am breitesten etwas iber der Mitte (erinnert in

seinem Aussehen an das Stengelblatt von H. vitellicolor milt).

Hiille gross, 16—17 mm. hoch, + dicht mit langen, feinen

Haaren bekleidet, ohne grössere Dräsenhaare. Hiillschuppen etwas

schmal, wenigstens die inneren, die äusseren mittelbreit, die

meisten mit einem Haarbischel in der dunkelgefärbten Spitze.

Randbliithen 2iemlich gross, mit kahlen oder fast kahlen Zähn-

chen. Griffel dunkel.

Ost-Finnmarken: Varanger, Aldjok den 4 August 1857.

Ausgezeichnet unter anderen durch die fast kahlen Bläthen-

zähnchen und die verhältnismässig grossen Rosettenblätter,

welche eine bei den H. alpina genwina ziemlich ungewöhnliche

Form besitzen; einige der leteteren sind am breitesten ungefähr

an der Mitte, eins oder das andere sogar etwas unter der Mitte,

das innerste bisweilen etwas iber der Mitte. Die Beschaf-

fenheit der Hiilhaare zeigt indessen, dass die Pflanze zu den

H. alpina gemwina gestellt werden muss. Dieselbe hat einige

Merkmale mit H. vitellicolor gemeinschaftlich, ist jedoch

mit dieser letzterwähnten Sippe nicht näher verwandt, son-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:01. 19

dern weicht von derselben durch die Form der Blätter, durch

die Abwesenheit grösserer Driäsenhaare an der Hälle, sowie

durch die fast kahlen Bläthenzähnechen und die dunklen

Griffel beträchtlich ab.

Hieracium ”curvatipes n.

Stengel 2—3 dm. hoch, mehrfach gebogen, häufig grob,

zumeist ästig, behaart, sternhaarig und besonders aufwärts

dräsenhaarig, etwa 2-blätterig, das unterste Blatt oft völlig

ausgebildet, die oberen klein — rudimentär. Die Äste oder

Kopfstiele sind + lang, stark abstehend — ausgebreitet und

aufwärts gebogen, sternfilzig, behaart und ziemlich reichlich

dräsenhaarig. Blätter behaart, Stengelblätter auch mit Spuren

von Sternhaaren, an den Rändern fein — grob und wnregel-

mässig gezähnt und gewöhnlich + wellig, mit kleinen — gros-

sen, am häufigsten breiten, fast dreieckigen -— fast sichel-

förmigen Zähnen. Wurzelblätter 5—8 zur Blithezeit bleibende,

mit schmalgeflägelten Stielen, gerundet-elliptisch (die äusser-

sten) — oval — breitlancettlich (das innerste, dessen grösste

Breite ungefähr an oder unmittelbar iber der Mitte der

Blattscheibe liegt). Stengelblätter gestielt, aufwärts an Grösse

abnehmend; die obersten, durch welche die Äste unterstätzt

werden, sind rudimentär, + bracteenähnlich. Hiillen gross,

breit, 14—16 mm. hoch, mit dichter Bekleidung aus langen,

feinen Haaren, mit nur vereinzelten Dräsenhaaren. Die Häll-

schuppen sind schmal, annähernd gleichhoch, die inneren spitz,

einige der innersten pfriemgespitzt. Randbläthen mittellang

oder etwas kurz, mit stark gewimperten Zähnchen. Griffel in

getrockneten Zustande sehr dunkel.

West-Finnmarken: Mageröe, Skarsvaag den 27 Juli 1864;

Ost-Finnmarken: Varanger, Gornitak den 10 August 1857;

Aldjok den 10 August 1857.

Die oben beschriebene Sippe, sowie H. Sundbergii, H.

"boreum und H. ”expansum DAHLST., sind sämmtlich unterein-

ander + naheverwandt. H. "curvatipes unterscheidet sich von

H. expansum Daurst. (Herb. Hier. Scandinaviae, Cent. III,

n:o 22) durch mehr oder minder ausgebreitete und aufwärts

gebogene Äste oder Kopfstiele, etwas breitere Blätter, längere

Dräsen an den Kopfstielen, sowie durch stark gewimperte

20 -ELFSTRAND, ARCHIERACIEN AUS NORWEGISCH-FINNMARKEN.

Bläthenzähnchen. H. expansum hat gerade oder fast gerade

Äste und + spärlich gewimperte Randblithen, also auch darin

dem H. Sundbergit mihi ähnlich, von dem es sich jedoch durch

eine etwas anderartige Bezahnung der Blätter, gleichförmigere

Basalblätter, dichtere, längere und hellere Haare an den Hällen

unterscheidet. Von H. ”boreum weicht H. ”curvatipes ab durch

eine etwas andere Blattform (Rosettenblätter mehr gleich-

förmig, das innerste mit der grössten Breite gewöhnlich un-

mittelbar iäber oder nahe an der Mitte), durch zahlreichere

und längere Hällhaare, zumeist fast ausgebreitete und auf-

wärts gebogene Äste, stark gewimperte Bläthenzähnchen und

am häufigsten besser ausgebildete Stengelblätter (2—3 an der

Zahl, von denen das underste bisweilen völlig ausgebildet, die

iibrigen klein oder das oberste rudimentär) und vor Allem

durch eine andere Form der Blattzähne.

Hieracium ”boreum n.

Stengel 1,5—2,7 dem. hoch, einfach und 1-köpfig — ästig

mit 1—2 + abstehenden Ästen, bisweilen mit mehr als

einem, von demselben Rhizom ausgehenden Stengel, mit 1—2

kleinen, + reduzierten Blättern, behaart, sternhaarig —

sternfilzig (oben) und mit + spärlichen Dräsenhaaren. Blätter

entfernt gezähnelt — fast ganzrandig, behaart, die inneren

Rosettenblätter und das Stengelblatt auch mit Spuren von

Sternhaaren (auf der Unterseite). Rosettenblätter 4—7, ge-

rundet (die äussersten) — oval — lancettlich (die innersten);

die meisten haben die grösste Breite ungefähr an der Mitte.

Stengelblatt sehmallancettlich oder schmallineal und solchen-

falls sehr reduziert. Hälle mittelgross oder ziemlich gross,

14—16 mm. hoch, 2iemlich reichlich mit ziemlich langen, +

feinen Haaren, mit einigen vereinzelten Driäsenhaaren beklei-

det. Schuppen giemlich schmal, namentlich die inneren, einige

mit + deutlichen Haarbischeln an der Spitze, die inneren

+ 'spitz. Randblithen mittelgross, mit langen, ziemlich ge-

wimperten Zähnehen. Griffel in getrocknetem Zustande sehr

dunkel.

Ost-Finnmarken: Varanger, Aldjok den 10 August 1857,

Gornitak den 10 August 1857; Mortensnaes, Storfjeldet den

27 August 1857; Hägel nordöstlich von Nyborg den 23 Au-

gust 1857.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 20. AFD. III. N:0 1. 21

Ist mit H. Sundbergii nahe verwandt, dem es z. B. bezig-

lich der Beschaffenheit der Blattbezahnung, der Hällbeklei-

dung, der Form der Hällschuppen u. s. w. gleicht, aber von

dem es jedoch durch nicht völlig so grosse Ligulee, durch eine

etwas andere Blattform (das innerste Wurzelblatt am breite-

sten ungefähr an der Mitte), sowie durch ziemlich breite

Hällen und deutlich gewimperte Bliäthenzähnchen abweicht.

Ist jedoch habituell kleineren, weniger typisch ausgebildeten

Individuen von H. Sundbergii sehr ähnlich, die ich im Jahre

1889 auf dem Berge Fångvålen in Jemtland sammelte. Niehe

Bot. utfl. p. 47.

Hieracium calenduliflorum BaAcKH.

Backhouse, A Monogr. Brit. Hier.

f. inciliata.

Ost-Finnmarken: Varanger, Meskelven den 7 August 1864.

Ein Paar öppige, mehrästige, hohe (bis 5 dem.) Individuen,

welche ibrigens in allen Theilen mit dem schottischen AH.

calenduliflorum "äbereinstimmen, nur dass die Blithenzähn-

chen bei der in Finnmarken wachsenden Form kabhl sind. TIch

habe dieses Hieracium mit den im Botanischen Museum zu

Upsala aufbewahrten Exemplaren von calenduliflorum vergli-

chen. Siehe die Beschreibung in BacKHouvsE's Bichlein »A

Monograph of the British Hieracia», 1856.

HIERACTA ALPINA NIGRESCENTIA.

Hieracium seidense n.

Sternhaaren, schwarzfiässigen einfachen Haaren und ziemlich

spärlichen, etwa 1!/; mm. langen Drisenhaaren, mit 2—3—4

kleinen, schmalen Blättern, welche aufwärts allmählich an

Grösse abnehmen; nur das unterste ist bisweilen ziemlich gut

entwickelt, die äbrigen sehr klein oder das oberste fast bracteen-

ähnlich. Aus den Axillen dieser Blättehen entspringen ziemlich

Stengel etwa 3 dem. hoch, + grob und + gebogen, mit

22 ELFSTRAND, ARCHIERACIEN AUS NORWEGISCH-FINNMARKEN.

lange, schmale, 1-köpfige, blattlose, abstehende — fast awus-

gebreitete und aufwärts gebogene Äste oder Kopfstiele, von

denen der oberste länger als das Akladium ist !. Blätter wenig

behaart, Stengelblätter unterseits + sternhaarig, kurz- bis

mittellang-gestielt, mit + hinablaufender Basis, die Basalblätter

sind in Allgemeinen entfernt-, unregelmässig-, + grob-gezähnt,

gerundet-oval (die äussersten) — schmallancettlich (die inner-

sten), ziemlich zahlreich, 6—8 zur Bliäthezeit bleibende; Sten-

gelblätter schmallanzettlich oder schmallancettlich-lineal — fast

fädlich (das oberste, am meisten rudimentäre) und sehr spitz,

fast durchaus ganzrandig oder das innerste bisweilen gezähnt.

Die Kopfstiele sind sternfilzig, behaart, + reichlich dräsen-

haarig. Hiillen gross, breit, dunkel, jene erster Ordnung 15—

18 mm. hoch, reichlich mit langen, sechwarzgfiissigen Haaren

(mit ziemlich langen Spitztheilen) bekleidet, nur hie und da

mit vereinzelten Dräsenhaaren. Hällschuppen in getrocknetem

Zustande schwarzgrän, mit einem Stich ins Braune, die äusse-

ren und mittleren Schuppen mittelbreit, die inneren + schmal;

einige der innersten sind pfriemgespitzt, einige Schuppen mit

einem Haarbischel an der Spitze. Zungenbläthen mittellang

oder etwas kurz mit sehr spärlichen, kurzen Wimpern. Griffel

bräunlich.

Ost-Finnmarken: Seidafjelden den 5 August 1864.

Diese häbsche Sippe zeichnet sich besonders gut durch

mehrere Merkmale aus, z. B. durch die charakteristisch gezähn-

ten Wurzelblätter, die vielen, aber kleinen, sehr schmalen

Stengelblätter, den groben, reichlich verzweigten Stengel mit

den langen, verhältnismässig feinen, fast ausgebreiteten und

+ gebogenen, 1-köpfigen Ästen, sowie durch die grossen, brei-

ten, dunklen Hällen mit der reichlichen Bekleidung von

langen Haaren. Ich habe, soviel ich mich erinnere, aus Skan-

dinavien keine Hieracium-Sippe gesehen, mit welcher H. seidense

als nahe verwandt zu bezeichnen wäre.

I Zu bemerken ist, dass dasjenige Hochblatt, welches den obersten Ast

oder Kopfstiel stiätzt, keine wirkliche Bractee in dem Sinne, wie ich dieses

Wort in meinem Aufsatze »Hieracia alpina» etc. gebraucht habe, sondern ein

rudimentäres, freilich sehr kleines, fast bracteenähnliches Blatt ist. HEinen

scharfen Unterschied zwischen jenen Blattgebilden der Hieracien, welche ich

1. c. »bracteeähnliche> Blätter genannt habe, und denen, welche ich als >wirk-

liche Bracteen» bezeichnet habe, giebt es natärlich nicht; und ich habe mit

diesen respektiven Bezeichnungen nur einen der Unterschiede angeben wollen,

die man in den meisten Fällen, nicht immer, zwischen den von mir auf-

gestellten Gruppen Alpina genwina und nigrescentia findet.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:01. 23

Hieracium ”subeurvatum n.

Stimmt in mehrfacher Beziehung mit H. curvatum mihi

(Bot. utfl.) äberein, unterscheidet sich aber von demselben

durch folgende Merkmale: Wurzelblätter schmaler, Stengel-

blätter meistens 2, von denen jedoch nur das untere ziemlich

gut entwickelt ist, beide Stengelblätter (oder wenigstens das

untere) sind mehr gezähnt, fast ohne Sternhaare; die Hällen

sind etwas grösser, 16—18 mm. hoch, Schuppen schmal und

äbrigens Hällhaare am häufigsten etwas länger als bei cur-

vatum. Vergl. die Beschreibung von dieser letzgenannten Art,

res prev.

Ost-Finnmarken: Seidafjelden den 5 August 1864; West-

Finnmarken: Mageröe, Gjaesvaer den 23 Juli 1864.

Hieracium ”subelliptieum n.

Stengel 1,5—3 dm. boch, + gebogen, oben verzweigt und

eine 2—4-köpfige Inflorescenz bildend, fast blattlos oder mit

einem sehr kleinen, schmalen Blatt, mit Sternhaaren, spär-

lichen einfachen Haaren und oben mit kurzen — mittellangen

Driäsenhaaren. Zur Bliäthezeit bleibende Wurzelblätter 2—6,

kurzgestielt, verhältnismässig breit und stumpf, oder das innerste

spitz, die meisten mit der grössten Breite ungefähr an der

Mitte, gerundet — elliptiseh — breitlancettlich (das innerste),

fast ganerandig, + behaart; das kleine, sehr reduzierte Sten-

gelblatt ist haarig und auf der Unterseite sternhaariy. Kopf-

stiele + abstehend, gerade — etwas gebogen, sternfilzig, mit

zahlreichen, theils kurzen, theils langen, dunklen Drisen-

haaren, aber mit keinen oder nur zerstreuten einfachen Haaren.

Hillen ziemlich gross, jene erster Ordnung 12—15 mm. hoch,

dunkel, mit ziemlich reichlicher Bekleidung von theils kurzen,

theils längeren, bis 1,5 mm. langen Driäsenhaaren und gewöhn-

lich etwas weniger zahlreichen, dunklen, einfachen MHaaren.

Hiillschuppen mittelbreit, äussere und mittlere Schuppen +

stumpf, mehrere innere + spitz, einige der innersten schmal-

gespitzt. Zungenbläthen völlig mittelgross, mit kurgen, kahlen

oder fast kahlen Zähnchen. Griffel in getrocknetem Zustande

gelbbraun.

24 - ELFSTRAND, ARCHIERACIEN AUS NORWEGISCH-FINNMARKEN.

Ost-Finnmarken: Varanger, Aldjok den 10 August 1857

(TH. Fries); an der Tana-Elv September 1857 (CHR. SOMMER-

FELT).

Deicht zu unterscheiden wegen des fast blattlosen Sten-

gels, der kurzgestielten und kurzen, breiten, + stumpfen

Wurzelblätter, der + langen Drisenhaare an den Kopfstielen

und Hällen, der kurzen und kahlen oder fast kahlen Bläthen-

zähbhnechen u. s. w. Wenn ich mich recht erinnere, habe ich

eine ähnliche Sippe auf Åreskutan in Jemtland gesehen,

obgleich ich dieselbe bisher nicht beschrieben habe. In einigen

Hinsichten erinnert H. subellipticum an H. pedosum (ELFSTRAND,

»Hieracia alpina» etc.)

Hieracium pereffusum n.

Stengel 4—4,5 dm. hoch, + gebogen, gewöhnlich mit

einem ziemlich wohl entwickelten Stengelblatt, welches mei-

stens weit unten am Stengel sitzt, ästig, mit fast ausgebreiteten,

aufwärts gebogenen, ziemlich schmalen und langen, 1—2-köpfigen

Ästen oder Kopfstielen, am häufigsten mit kurzem Akladium.

Basalblätter zahlreich, z2iemlich gross und breit, mittellang-

gestielt, gerundet — breit lancettlich (das innerste). Kopf-

stiele sternfilzig, dicht und mittellang -— lang driäsenhaarig.

Hiillen dunkel, ziemlich gross, jene erster Ordnung 14 bis 15

mm. hoch, mit reichlicher Bekleidung von z2ahlreichen, + lan-

gen (bis 1'/, mm.) Driisenhaaren und etwas weniger zahlreichen,

dunklen, schwarzfiissigen, einfachen Haaren. Hillscehuppen ziem-

lich schmal und lineal. Randbläthen mittelgross, mit kahlen

oder fast kahlen Zähnehen. Griffel bräunlich.

Ost-Finnmarken: Seidafjelden den 5 August 1864.

Von dieser Sippe finden sich in der Sammlung zwei grob-

stengelige und breitblättrige Individuen, nach denen die hier

gelieferte Beschreibung gemacht ist. Die unter dem Namen

»H. nigrescens WILLD. var.» in LINDEBERG's Hier. Sc. exs. n:o

111 vertheilte, an der Tana-Elv in Ost-Finnmarken eingesam-

melte Sippe (Exemplare im Bot. Mus. zu Upsala) scheint nur

eine Modifikation von H. "pereffusum zu sem. Ubrigens ist

die oben beschreibene Sippe mit H. ovaliceps NORrrL. und H.

subcordatum mihi ziemlich nahe verwandt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:01. 25

Hieracium submurorum LINDEB. p. P-

LINDEBERG in BLyTtT, Norges Flora. -— LINDEBERG, Hieracia Scandinaviae

exsiccata, fasc. II, n:o 55. (sec. ex. Mus. Bot. Upsal.)

Stengel 3—4 dm. hoch, gewöhnlich mit einem Blatt, oben

ästig, mit + stark abstehenden, langen, schmalen, + gebo-

genen, 1—2-köpfigen ÄAÅsten oder Kopfstielen, welche in sehr

ungleicher Höhe vom Stengel ausgehen, und eine lockere, 2—4-

köpfige Inflorescenz mit bald kurzen, bald langen Akladium

(15—60 mm.) bilden, im ersteren Falle entspringt der oberste

Ast aus der Axille einer wirklichen Bractee, im letzteren

Falle häufig aus der Axille eines freilich rudimentären, +

bracteenähnlichen Blättchens (von 15 mm. Länge). Stengel,

Äste und Kopfstiele mit Sternhaaren, sehr spärlichen oder

fast keinen einfachen Haaren; besonders die Kopfstiele tragen

dagegen zahlreiche (bis äber 1 mm.) lange, dunkle Driisen-

haare. Die Blätter sind kurzhaarig, an den Rändern + ge-

zähnt, mit + spitzen, sehr kleinen — mittelgrossen, borsten-

ähnlichen — fast dreieckigen — fast sichelförmigen Zähnen.

Rosettenblätter 5—8 oder mitunter mehr (wenn mehrere Sten-

gel von demselben Rhizom ausgehen), kurz- bis mittellang-

gestielt; die äusseren sind gerundet, klein, die inneren breit

oval — breit lancettlich (das innerste), mit der grössten Breite

unmittelbar oberhalb der Mitte der Blattscheibe. Hiillen mittel-

gross oder verhältnismässig klein, jene erster Ordnung 12—13

mm. hoch, reichlich mit feinen, langen (bis I mm.) Drisen-

haaren und Mikroglandeln bekleidet, fast ohne einfache Haare.

Hällschuppe im getrockneten Zustande schwarzgrän, ziemlich

gleichförmig, schmal, lineal und 2iemlich gleichhoch, die meisten

stumpf, emige innere spitz. Randblithen mittelgross, mit

kahlen oder fast kahlen Zähnehen. Griffel in getrockneten

Zmstande braun.

Ost-Finnmarken: Seidafjelden den 5 August 1864. (Auch

aus dem Dovre glaube ich diese Sippe gesehen zu haben.)

Obgleich diese Sippe mit H. atratwm FR. (in sched.) nahe

verwandt ist und mit demselben viele Merkmale gemein-

schaftlich hat, unterscheidet sie sich jedoch sehr gut von dem-

selben und zwar vor Allem durch die Form und Nervatur der

Blätter. Vergl. die Beschreibung von atratum in »Hieracia

alpina» etc.

26 ELFSTRAND, ARCHIERACIEN AUS NORWEGISCH-FINNMARKEN.

Diese Sippe ist vielleicht mit H. submurorum TLinNDEB.

in Briyrt's Flora identisch, wenigstens unterscheidet sie sich

äuvsserst unbedeutend von dem bei der genannten Art citirten

H. murorum L. v. transiens LInNDEB. H. Scand. exs., fasc. IL,

n:o 53 (1878), welches nach der Angabe LINDEBERG's diejenige

Sippe ist, die in Biyrr's Flora (1874) submurorum genannt

wird. Die Exemplare, welche sich unter den im Botanischen

Museum zu Upsala aufbewahrten Exsiccaten LINDEBERG's fin-

den, weichen von der fraglichen Sippe nur durch fast ganz

kahle Blätter, sowie kärzere Drisenhaare an Stengel, Kopf-

stielen und Hällen und vielleicht auch durch etwas stern-

haarige Hällbasis ab.

Dabei ist jedoch zu bemerken, dass diejenige Sippe, welche

LINDEBERG später (1878) in seinen Exsiccat n:o 1121 unter

dem Namen submurorum vertheilte, keineswegs mit dem oben-

erwähnten H. murorum v. transwens identisch ist. Die erstere

Sippe, deren Hällen breite Schuppen, Drisenhaare und ein-

fache Haare besitzen, ist mit meinem H. melainon (Bot. utf.

p- 530) nahe verwandt.

Hieracium atratum FR. (in sched.)

Vergl. ELFSTRAND, Hieracia alpina etc.

H. pseudonigrescens ALMQV. in DAHLSTEDT, Hieracia exsiccata, fasc. III,

n:0) 22.

Ost-Finnmarken: Berlevaag den 5 September 1864; Seida-

veien an einem Hägel westlich von Storbakken den 9 Sep-

tember 1857.

Stimmt in allen Theilen mit der in den Hochgebirgen

des mittleren Skandinaviens ziemlich häutig verbreiteten Art

uäberein, welche in Schweden während der letzverflossenen

Jahre in Herbarien und 1889 auch in DAHLSTEDT's »Hieracia

exsiccata» unter dem Namen MH. pseudonigrescens vertheilt

worden ist. Da aber dieser Namen schon im Jahre 1887

(siehe die Österr. Bot. Zeitschrift) einem anderen Hieracium

gegeben wurde, hat das skandinavische pseudonigrescens einen

anderen Namen bekommen missen. In »Hieracia alpina» etc.

habe ich den Namen pseudonigrescens durch H. atratum ersetzt

und zwar aus folgenden Gränden. Als ich die Finnmarks-

! Sec. ex. Mus. Bot. Upsal.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL:- BAND 20. AFD. III. N:01. 27

Hieracien des Professors TH. M. FrIEs zu sehen bekam, ent-

deckte ich unter diesen auch diese ausgezeichnete Art, die

mir bereits aus den Hochgebirgsgegenden Jemtlands so wohl-

bekannt war. Sie war unter dem Namen Hieracium atratum

bestimmt worden und E. FriEs hatte selber eine beigefägte

Etikette mit folgender Aufschrift versehen: >»Demna är den

mest typiska H. atratum> (>Dieses ist das am meisten typische

H. atratum>). Die aus Finnmarken stammenden Exemplare

stimmten, wie oben erwähnt, in jeder Hinsicht mit jener

Sippe iberein, welche Rektor ALMQVIST pseudonigrescens ge-

nannt hat. Es wurde mir also völlig klar, dass es eben dieses

pseudonigrescens ist, welches E. FRIES vorzugsweise unter

seinem H. atratum verstanden hat. Er hat freilich diesen

Namen auch kollektiviseh benutzt und darunter mehrere zu

den nigrescentia gehörende naheverwandte Sippen zusammen-

gefasst, welche den Vulgata FR. am nächsten stehen, während

H. nigrescens FR. et auct. pl. (coll.) ungefähr den äbrigen zur

soeben erwähnten Gruppe gehörenden Sippen entspricht. Dies

geht aus den zahlreichen Exemplaren hervor, welche ich im

Herbarium E. Fries im Botanischen Museum zu Upsala ge-

sehen habe. NSowohl in »Symbolae ad Historiam Hieraciorum>

als auch in »Epicrisis generis Hieraciorum» hat FRIES die Na-

men nigrescens und atratum in kollektivischem Sinne gebraucht,

obgleich er, wie es auch aus der Beschreibung in Epicrisis erhellt,

unter dem letzteren Namen hauptsächlich diejenige Sippe ver-

steht, welche später mit dem Namen pseudonigrescens bezeich-

net worden ist. Ich hielt es daher fär das Richtigste, den

alten Fries'schen Namen atratum gerade fär diese »Spezial-

form» beizubehalten, welche eine wohl abgegrenzte Art zu sein

scheint, wobei dann dieser Name selbverständlich nicht in

kollektivischen Sinne aufgefasst wird. Eine vollständige Be-

schreibung iber die fragliche Sippe habe ich in meiner oben-

erwähnten Abhandlung »Hieracia alpina» etc. geliefert.

Hieracium grandidens n.

Hochgewachsen. Stengel 3,>—4 dm., am häufigsten mit zwet

Blättern, von denen das obere sehr klein ist, mit Sternhaaren,

vereinzelten einfachen Haaren und zuoberst zerstreuten, klei-

nen Drisenhaaren, oben mit schmalen, stark abstehenden und

28 ELFSTRAND, ARCHIERACIEN AUS NORWEGISCH-FINNMARKEN.

aufwärts gebogenen, 1—2-köpfigen Inflorescenz-Ästen. Blätter

behaart, Stengelblätter auch + sternhaarig (auf der unteren

Seite), die meisten ziemlich langgestielt. Die 4—6 Basal-

blätter gerundet — breit lancettlich (die innersten), die mei-

sten am breitesten ungefähr an der Mitte und sehr grob

gegähnt, mit breiten, dreieckigen — sichelförmigen Zähnen.

Kopfstiele sternfilzig und kurz dräösenhaarig, fast ohne ein-

fache Haare. Häillen ziemlich gross, lang, jene erster Ord-

nung 16—19 mm., mit Bekleidung von kleinen, feinen Drisen-

haaren und 2iemlich 2ahlreichen und langen Haaren, deren

helle Spitetheile 2- bis fast 3-mal so lang wie die bis I mm. lan-

gen sclwvarzen Fusstheile sind. Hiillsehuppen lineal, sehr schmal,

weit ausgezogen, die inneren pfriemgespitzt, mehrere mit einem

Haarpinsel an der Spitze. Randblithen mittelgross, mit kahlen

Zälmehen. Griffel gelbbraun.

Ost-Finnmarken: an der Tana-Elv den 15 August 1856

(CHR. SOMMERFELT).

Die vorzugsweise auszeichnenden Merkmale dieser Sippe

sind: die sehr grob gezähnten Blätter, die hohen Hällen, die

langen Haare der Hille, die sehr schmalen, ausgezogenen Huöll-

schuppen und die kahlen Zungenbläthen. Steht an der Grenze

der Vulgata FR.

VULGATA FR.

Hieracium formicarium Tu. FR. in sched.

Stengel 2,5—5 dm. hoch, wiederholt dichotomisch ver-

2weigt, mit theils langen, theils kurzen, feinen, 1—2-köpfigen

Inflorescenz-Ästen und am häufigsten kurzem Akladium; mit

1--3, meistens 2, völlig ausgebildeten Blättern; sowohl der

Stengel als die Äste tragen Sternhaare und einfache Haare,

aber nur einzelne und sehr kleine Drisenhaare. Blätter mei-

stens ziemlich gross, lang, kurz- bis langestielt, ziemlich kurz

und spärlich behaart, an den Rändern + gezähnt, mit spitzen,

fast dreieckigen — fast sichelförmigen, sehr kleinen — ziem-

lich grossen Zähnen. Basalblätter an der Zahl variierend, zur

Bläthezeit bleiben 2—58; von diesen sind die äussersten fast

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. II. N:01. 29

elliptisch, die äbrigen oval — lancettlich (das innerste); Sten-

gelblätter breit- bis schmal-lancettlich, spitz, häufig mit etwas

schräger Npitze (nicht völlig symmetrisch). Die Inflorescens-

Äste sind stark abstehend — fast aufrecht, schmal, die un-

teren + lang, die obersten kurz, so dass die meisten der oberen

Bliithenköpfe fast in gleicher Höhe zu stehen kommen; Kopf-

stiele sternfilzig und nit weichen, weissen Haaren, aber mit fast

keinen oder nur sehr spärlichen und sehr kleinen Drisen-

haaren. MHiillen mittelgross, diejenigen erster Ordnung etwa

12 mm. hoch, måässig bekleidet mit schwarefiissigen, + langen,

undurchsichtig weissen und meistens + gebogenen Haaren, deren

Spitztheil mehrfach länger als der Fusstheil ist, sowie mit

reichlichen --- spärlichen Sternhaaren an den Rändern der

dusseren und mittleren Schuppen,! mit ziemlich wobl aus-

gebildeten Microtrichen an den inneren Schuppen, aber mit

äusserst spärlichen und kleimen Dräsen. Hillschuppen +

dunkel, namentlich die äusseren mit etwas helleren Rän-

dern, mittelbreit, gegen die Spitze verschmälert, die meisten

stumpf und mit Haarbäschel. Bläthen stylös. Zungenbliithen

unvollständig entwickelt, + tubulös, sehr kurz; Randbläthen

mit + langen, unregelmässig geformten und kahlen Zähnehen.

Griffel wohl entwickelt, dunkel.

Ost-Finnmarken: Tanen, Fjelbma den 4 August 1864;

Varanger, Aldjock (zusammen mit Intybus multicaulis) den 29

August 1857, auch 1864 den 7 August; Darusbafte im Lang-

fjord dens29FJuli 1857.

Ist eine besonders interessante und leicht zu unterscheidende

Sippe; zeichnet sich unter Anderen durch ihre fast schirm-

traubige Inflorescenz, ihre charakteristische Hällbekleidung

und ihre stylösen Blithen aus. Es kommt mir sehr wahr-

scheinlich vor, dass gerade diese Sippe die Stammform einiger

der heutigen grönländischen Hieracien bildet, von denen H.

lividorubens ALMQV.> mit diesem H. formicarium sehr nahe

verwandt ist. Dieletztgenannte Sippe unterscheidet sich von H.

lividorubens hauptsächlich durch weniger behaarte, bedeutend

!' Es herrscht wohl dasselbe Verhältnis bei dieser Sippe wie bei den

Hieracien iberhaupt, dass die Sternhaare an alten Exemplaren weniger deut-

lich werden.

> In AuvG. BERLIN, Kärlväxter insamlade under den svenska expeditionen

till Grönland 1883. (Ofversigt af K. Svenska Vetenskaps-Akademiens För-

handlingar 1584.)

30 ELFSTRAND, ARCHIERACIEN AUS NORWEGISCH-FINNMARKEN.

weniger sternhaarige und mehr gleichgefärbte Hällschuppen,

sowie durch stylöse Blithen und, wie es scheint, fast rein

gräne Blätter. MSiehe ibrigens meine Abhandlung »Hieracia

alpina aus den Hochgebirgsgegenden des mittleren Skandi-

naviens».

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III.

alpinum (L.) BACKH. .

apargiaeforme ELFSTR. .

aquilonium ELFSTR.

atratum FR..

boreum ELFSTR.

calenduliflorum BACKH.

ciliatidens ELFSTR. .

comosum ELFSTR.

curvatipes ELFSTR. .

curvatum ELFSTR.

eximium BACKH.

expansum DAHLST. .

finmarkicum ELFSTR. .

folioliferum ELFSTR.

formicarium TH. FR.

glabridens ELFSTR. .

gracillimum ELFSTR.

gracilentum BACKH.

grandidens ELESTR. .

inlingulatum ELFSTR.

leptoglossum DAHLST. .

ligulellum ELFSTR.

lividorubens ALMQV.

Namenverzeichnis.

Seite.

5 5. melainon ELESTR.

Sj2 LSE Niosreseens WIHLD..

. 9. ovaliceps NORRL..

. 26. pedosum ELFSTR.

. 20. perciliatum ELFSTR.

. 21. pereffusum ELFSTR..

. 6. petiolatum ELFSTR. .

. 17. praematurum ELFSTR.

. 19. pseudonigrescens ALMQV.

. . . 23. rigidifolium ELFSTR.

. 14, 15. seidense ELESTR. .

. 19. septentrionis ELFSTR. .

. 13. subcordatum ELFSTR. .

8. subcurvatum ELFSTR. .

28. subellipticum ELFSTR. .

18. subfurculatum ELFSTR.

6. subintegratum ELFSTR.

12. sublineatum ELFSTR.

27. submurorum LINDEB. .

7. Sundbergii ELFSTR.

. 10. tanense ELFSTR. .

. 11. varangerense ELFSTR. .

. 28. vitellicolor ELFSTR.

NEO 1 OL

[Na

RR sd AI

NO tg ND ND ND

3 RR

NR LIRARE AREA 219080

RTR (3 ROND

L HR

4 URL ang

FILE

Ve I Måna

AS KTRILLA HON

NANG ATEA RIO UN

YES. MUIKörT "

NOVA bndesTtTaltöboned

| Tesla OUT

, / TÄLTA gettobisva

NS NR BT if e BILA La

ärta unmelyögdir

MVATLA kartan

AverdA, muokquisdsa

MEET Orvar b

RAA guneroottidne

tra HT Inamni Fd

fdävrA gån WTO

IE TELL fors

(Ted Ben

ATS Bä ML

NN KRING eg AL a Pokonstt

JR Mall få

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 20. Afd. III. N:o 2.

REDOGÖRELSE

FÖR

DE SVENSKA HYDROGRAFISEA UNDERSÖKNINGARNE

ÅREN 1893-1894

UNDER LEDNING AF

G. EKMAN, O. PETTERSSON ocH A. WIJKANDER.

II. PLANKTONUNDERSÖKNINGAR

CILIOFLAGELLATER oc DIATOMACÉER

P. T. CLEVE.

MED 2 TAFLOR.

MEDDELADT DEN 14 APRIL 1894.

— +

STOCKHOLM, 1894.

BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER.

val MM di 0 bud MOA ORT ”

T2IMAÖDOCAA

ven bg beta TSG Sparade KOVIT NR

tr Et ut kr RR JR |

RKONVENDORa0 AN RN

Feorlur/nd SHterdte j näpban

pad. Ye i b88I 8085 ViatstA >

Tian fr dim a Py ARS sön

; rr SAT AN i SN

HAT KAVTN KA HN hocka bg Oi

tid

Uumituniand bd på 7 IMER Jå EA f

fu un atätv dt WS hiling bad RAG

4 isla 2 SKANE NSA ANAR GA ST As

KR UPJATÖTA (46 i 20 4 id bd. FA Jä L)

14.7 j Vi (Ul FR ik

| - Raa

isttladert AM ETRAO Pa tara SELENE

É 4 id f rit JACKA JEN st bh 013 ;

j RNE i;

mm SA MAT Sa

A Ny Mg RR

dd IE fra 18 LIG) ”dÅV

VÄSK IRENSIOIE ARR RI MÄTS EPA AVSATTA

UA än ia b area, see i Sön i

hh ne) EM sl ort UTE FART AA re WT SR

AT | | runs) "rg rodd | Ks et ige 1

rr ; : vr FA

JAN ro ve RASTENGOH HOSTA

LJ skären Bb rasade nu avnkr a

>”. 00 nde

Linde min vistelse, förliden sommar, vid Sveriges vestkust

hade jag genom Prof. THÉELS tillmötesgående tillfälle att vid

Kristinebergs zoologiska station upprepade gånger undersöka

Gullmarsfjordens plankton, företrädesvis öfver den s. k. tröskeln

mellan Fiskebäckskil och Lysekil. Det visade sig att under

nästan hela juni månad planktonorganismernas hufvudmassa

utgjordes af cilioflagellater, nämligen Ceratium Tripos, C. Fusus,

C. Furca och OC. divergens med jämförelsevis få diatomacéer

och krustacéer. Den sista dagen 1 juni visade sig i hafvet

märkliga förändringar. Maneter inkommo nämligen i oerhörda

massor i Gullmarsfjorden och samtidigt kommo makrillstim.

En undersökning af plankton visade att stora förändringar

inträffat äfven med afseende på dess beskaffenhet. Cilioflagel-

laterna voro numera betydligt reducerade, men deremot hade

krustacéerna, kopepoder och kladocerer, betydligt tilltagit och

fortforo under hela juli och början af augusti att utgöra plank-

tons hufvudmassa. Dessa iakttagelser gjorde det i hög grad

önskligt att dessa undersökningar kunde utsträckas under en

längre tid, så att vexlingarna i planktons beskaffenhet åtmin-

stone under ett år kunde bli bekanta. Emellertid måste jag

i början af augusti lemna Vest-kusten, men dessförinnan er-

bjöds tillfälle att undersöka plankton i olika vattenlager.

Den 25:te juli insamlade jag i sällskap med Prof. THÉEL

plankton från olika djup i Gullmarsfjordens djupaste del,

mellan Alsbäck och Skårberget. På det största djupet befanns

plankton till kvantiteten vara högst ringa. Några få exemplar

af en art Calanus och en art Sagitta, ett par diatomacéer, Cheto-

ceros atlanticus och Ch. borealis, var allt som där erhölls. I de

mellersta lagren på omkring 40 meters djup funnos diatomacéer

i tämligen stor mängd. Följande arter antecknades:

Rhizosolenia gracillima CL. Thalassiothriz longissima CL.

styliformis BIw. och GRUN.

Gwinardia flaceida (CACTR). Chetoceros borealis Brw.

Coseinodiscus Asterompthalus EHB. atlanticus CL.

4 P. T. CLEVE, HYDROGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR.

Dessutom funnos cilioflagellater, nämligen Ceratium Tripos,

C. Fusus och OC. divergens.

Ytvattnet var däremot tämligen fattigt på diatomacéer,

bland hvilka Rhizosolenia gracillima var allmännast, under det

krustacéer och mollusklarver förekommo ymnigt. Det visade

sig således, att planktons beskaffenhet var olika på olika djup,

och då dessa olikheter icke gerna kunde bero på de små plank-

tonorganismernas spontana flyttning, böra de efter all anled-

ning tillskrifvas olika strömmar. Häraf följer, att plankton-

undersökningarne borde vinna i betydelse, om de ställdes i

samband med de hydrografiska undersökningar, som blifvit

igångsatta af EKMAN och PETTERSSON. Då den af nämde

hydrografer ledda expeditionen i augusti besökte Gullmars-

fjorden, medföljde Doc. AuvRIVILLIUS och jag för att samtidigt

insamla plankton på olika djup, under det samtidigt vattnets

temperatur bestämdes och prof för kemisk undersökning in-

samlades. Redan en flyktig granskning var tillräckligt öfver-

tygande om olikheterna i planktons beskaffenhet på olika

djup. Ytvattnet med temp. 17,3 och salthalten 28,88 p. m.

var rikt på kopepoder. På 30 m. djup, der vattnets temp.

var 12”,78 och salthalten 32,4, voro cilioflagellater öfvervägande

och ibland dem fans i mängd Ceratium divergens. På 45 m.

djup, der temp. var 7”,33 och salthalten 33,64, voro krustacéerna

åter öfvervägande. På 60—90 m. djup, der temp. var 4”,65

till 4”,82 och salthalten 34,30 till 34,50 p. m., var plankton-

kvantiteten högst obetydlig och af samma beskaffenhet som

Prof. THÉEL och jag förut 1 juli funnit, hvilket otvifvelaktigt

står i samband med den fattigdom på syrgas, som Prof.

PETTERSSON förut funnit under vissa årstider utmärka Gull-

marsfjordens djupvatten. Med den hydrografiska expeditionen

i november medföljde Doc. AURIVILLIUS för att insamla plank-

ton, hvars undersökning fördelades mellan oss på det sätt, att

Doc. AURIVILLIUS åtog sig undersökning af planktons djur-

former, jag af dess växtformer. Sillen hade vid denna tid

ankommit, och planktons beskaffenhet var dermed totalt för-

ändrad. Dess hufvudmassa utgjordes nämligen af diatoma-

céer, bland hvilka Chetoceros-arter utgjorde flertalet. Under

den hydrografiska expeditionen 1 februari insamlades likaledes

planktonprof af Doc. AURIVILLIUS, men denna expedition var,

till följd af dålig väderlek, ogynsam för insamlandet af plank-

ton, som också erhölls endast i minimala kvantiteter. Emeller-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 2. )

tid visade de insamlade profven, att förändringar 1 planktons

beskaffenhet inträffat sedan november. Diatomacéerna voro

nämligen i flertalet prof till sin mängd betydligt reducerade.

Sedan jag undersökt planktons diatomacéer och cilioflagel-

later, har jag öfver de funna arterna, för öfversigts vinnande,

upprättat följande tabeller, i hvilka tecknet a betyder, att

arten uppträder allmänt, 7 att den är sällsynt och + att den

hvarken är allmän eller sällsynt.

I dessa tabeller har jag icke upptagit en antagligen ny

encellig alg, som uppträdde i mängd i februari-plankton. Den

bildade en sfer af omkring ett par tiondels millimeters diameter

och hade kokkokromatiska kromatoforer. Emedan denna form

bör studeras 1 lefvande tillstånd och jag hade blott spritlagda

exemplar, vill jag icke benämna den. Enligt Doc. AURIVILLIUS

voro kromatoforerna gröna.

6 P. T. CLEVE, HYDROGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR.

Temperatur

Salthalt .

Syrgashalt .

Koldioxid-halt

Kväfgas-halt .

Diatomacéer . .

Biddulphia aurita LYNGB.

mobilensis Bain -.

Cerataulina Bergonii H.P.

Chetoceros borealis BaAIL.

compressus LAUDER. .

curvisetus CL.

danicus OL.

debilis OL. .

decipiens CL. .

didymus EHB.

| distans Cr...

Schitti CL.

Coscinodiscus Asteromphalus Et.

i concinnus W. SM. .

excentricus EHB.

radiatus EHB. . .

Ditylum Brightwelli West

Eucampia Zoodiacus HEB

Fragilaria striatula LYNGB.

Guinardia flaccida CASTR.

Leptocylindrus danicus CL.

Rhizosolenia alata BTW.

Calcar avis SCHULZE

gracillima OL.

Shrubsolii CL.

setigera BTw. å 5

| Skeletonema costatum ÖREV. -

Stephanopyxis turgida GREV.

longissima OL. o. GRUN..

Cilioflagellater. Ale

Ceratium divergens EHB..

Furca DUJARD. .

Fusus DUJARD.

Tripos NITZscH.

> var. macroceros EHB.

Dinophysis acuta EHB..

Radiolarier?. . .

Dictyocha Fibula EHB. .

gracilis Körz.

80—90 m. mellan Alsbäck

och Skårberget 3. VIII 93.

Nta nellän SÅ lsbäck och

mellan Alsbäck och

Skårberget 3. VIII: 93.

Ytan vid Bornö 3. VIII.

25 m. mellan Alsbäck och

Skårberget 3. VIII. 93.

Skårberget 3. VIII.

40. m.: Bornö 3. VIII.

Skårberget 3. VIII. 93.

€

30 m. mellan Alsbäck och

och Skårberget 3. VIII. 93.

45 m.

0.)

FR 60—70 m. mellan Alsbäck

JÖRN

E |75—100 m. mellan Alsbäck

00 va

nad =

[SOT

[SL

"vb AA IV

[SL

FSS RSS

a It 00

a SR

ovat

Uv a

ND OB UD

jak

STÅ |

Thalassiosira Nordenskiöldii Cr.

Thalassiothrix Frauenfeldii GRUN.

AA ST TR

Slocde

IST +N

I VS TITLE

Oo ttt+t++

olmen ||

och Släggan 13. XI. 98;

10m. mel. Lå 7

och Skårberget 3. VIII. 93.

Ytan mellan Blåbergsh

Kristineber

[

+= 00

NYSS]

ND 00

= Am

'p6 "II "IT 'W QG QUO

6.10

33.66

4.61

48.7

13.28

ASS [1 [ES SLA Cop EM tr dok

i SEELE

3 F6 II TT WW OT Quxoq PTT S CSR S

Zz FT IG a Ei

. [P6 II '€T "w OL 29810019XS] Sö -S S Ske

[ar]

= FR

- (P6 IL CET "ur Op Pårgqrexsl 35 SE 8 = FSS

< 76 I ST 2 = : 5

3 "UL g—GT 1930geySg | NT JT RSS : ÖRE ESS one

el [EA E

> 'Pp6 ST '€I "UL OL 19319QIBAS RAT rö ES k FÖRR Sr RAETT sa = + SS + TS +t ++ S + S

S TO STSR

3 DO <=: <-H AA MM

= CSA säd , > ALNÖ I -

> F6 II SI ut OT UTIASOLT Sör Sa 185 SS TI SANraA SA APA SO + ar St FSF (=)

fos] HH be Fä

Zz 'p6 II '61 uvkk upxysoxrn | SE s EG SR 5

= —

=S (EGEN ET ST 2 = a

- 'w 06 XYRQSTV Iowa) | + S ++ st St+ 3 ES Sys 3 toto t+t8t os &

2 TR ök SRA ÖJ

[5 (AL De ON ae

- : Sr IT = a SE SS KAR arp = ST SS ES + 8 SE SKÖR RS =

= od wu Oc nogqstv sonen 1 =E s

2 166 GT FREE é :

- "wu 08 XoRqsry Wo ON IlägfSTT > MSS Tessa er S SE SR SSSK SKäa dt od bal slens de Ser A

3 6 RA Flisa fo

=] "ur OT A9RqSTV IojueN | SR SE SE Sr SKE SEO ES ISER Se ESR Rat St RS

'€6 'IX PI 3rqIreAs | CS : ;

= 490 MIRYsTY UED ULJA 2 3 SPAR ASSKAR AR So AR S FASS 3 + SER SN SSE

> 2

= €6 IX '61 uv33erg 'o u9wrol a Å :

= -SBI94 LIA PU UI 8 UPASOL se SST TS SSE Ska TS SSE Sr FSS rs FR Sä pd ra ÄR Ve ASS SO DS SS

86 "IX '8 oD oul 23 - nd

P. T. CLEVE, HYDROGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR.

Temperatur .

Salthalt .

Syrgas-halt . .

Koldioxid-halt.

Kväfgas-halt

Diatomacéer : ;

Biddulphia aurita LYNGB. :

mobilensis BAIL. .

Cerataulina Bergoni H. P..

Chetoceros borealis BaAIL. .

compressus LAUDER. .

curvisetus CL.

danicus CL.

debilis Cr. .

decipiens CL...

didymus EHB.

distans Or. .

Schiättii Cr.

Coscinodiscus Asteromphalus EtB. j

concinnus W. SM.

excentricus EmB. . ..

Ditylum Brightwellii WEsTt .

Eucampia Zoodiacus EHB..

Fragilaria striatula LYNGB. .

Guinardia flaccida CAsSTR. .

Lauderia annulata CL. ;

Leptocylindrus dancius Cr. .

Rhizosolenia alata BTw.

Calcar Avis SCHULZE .

gracillima CL.

setigera BTw.

styliformis BTw. .

Skeletonema costatum GREV..

Stephanopyxis turgida GREV.

Thalassiosira Nordenskiöldii Cr. .

Thalassiothrix Frauenfeldii GRUN.

longissima OL.

Cilioflagellater /

Ceratium divergens EHB.

Furca DUJARD.

Fusus DUJARD.

Tripos NITZSCH.

> var. macroceros EHB. : 5

Dinophysis acuta EHB.

Radiolarier? -.

Dictyocha Fibula EHB.

gracilis Körz.

XI. 93:

SE (0 Prag a er RA

Marstrands hamn ytan

Stat. VIRF30m. 16: XI 98

SES NIStaät.. VIL

+ ++

(IS JA jä, a i ÄRR SJ Jade &

++38

SS8+t+++8

STSENFEFESN

Stat. VII, 40 m. 16. XI. 93.

9.19

5 | 34.98 | 35.05

5.68

se SS

SSSK

21; XI. 93:

Stat. IX, ytan.

F+F+YSNTITYSS

va :

FIER AE INET FR ES RR SOT [AL

STRING

fr YEN SIV If VS TNT

=E SNR ER än FS I ES BRP ES RE RE RSK

em en

i 'F6 II '6T '”updÅ SÅ

2 [(ortoH wo 2opos) 040, 're4g) Sr : s s+ z ER ov oc

SR 1

& fon : 21

= NETOEIESR SUL OTSOTONT SITOSTl ES AG EN 3 & SERAS PES (FASS äl RST LEE GS

ÅA 8) (IRA SE ff TA ot DE EKS a RASET SR

& P6 II PT TJ profa omtosl I I So & AG SE SS RS AS =

(

af 6566 6 RR

A ER

5 ['T6 II PI uvgk profa ouros| 5 - 2 So S

(ON

SS =S

2 "ut OT P6 TI FL mopuog | ='-

Så to 199894 ”tuoTFejSPURA | CE FORN 2 5 or de = SETS

ol . a d 0 &

fö PO STI SEROANEN "0 Spear RS —

2 199894 "urgk 'uouorpegspurAl FR -

(Ef or SE re fe RE ET At EE

= Se

”. Å'P6 TIL 'CT "uvsk "AX Vv vers og sl s RSA SINA

=> ed

- SS

3 KET OT "UPJA "AX V 1298 = 6 ar FNS Stats 0 = Sy ww SN SES ar Sr NN

= 2

= 20

Z "UBJA 'X ILS SER 8 RSS yt Oe alt 8 a > ES SK kak SKER Seb SEt alt SrRN e

(ar)

= ENS

10 P. T. CLEVE, HYDROGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR.

En blick på tabellen öfver Gullmarsfjordens plankton

visar den påfallande olikheten i planktons beskaffenhet vid

olika årstider. I augusti var plankton på de större djupen

utmärkt af sin fattigdom på former och individer, under det

att yt-plankton utgjordes hufvudsakligen af krustacéer. I no-

vember var plankton öfverallt af lika beskaffenhet och utgjordes

hufvudsakligen af diatomacéer. I februari hade plankton på

djupen åter blifvit fattigt, under det att på ytan och mindre

djup diatomacéerna voro i aftagande. Arterna visa ock olik-

heter. Den under augusti allmänna Coscinodiscus concinnus

var sällsynt i november. Dei november utom Gullmarsfjorden

tagna plankton-profven visa en olikhet derutinnan, att i dem

äro cilioflagellaterna öfvervägande.

Såsom allmänt resultat framgår af planktonundersöknin-

garne, att makrillen följer vatten rikt på små krustacéer, men

sillen diatomacérika vattenmassor. Vidare slutsatser kunna

icke för närvarande dragas ur ofvan anförda material, förr

än Doc. AUuRIVILLII undersökningar blifvit afslutade eller sy-

stematiska plankton-undersökningar blifvit fortsatta under

minst ett år samt plankton-organismernas geografiska utbred-

ning blifvit bättre känd.

Contributions to a description of the plankton-flora

Sweden.

Cilioflagellates. I have determined the species named in

the above lists from Vv. STEINS excellent monograph »Der

Organismus der Infusionsthiere III Abth. 1883», where all

are figured. Last summer I noted occasionally some other

species in the plankton of Gullmarsfjord, and I give here a

list of the cilioflagellates observed on the West-coast of Sweden:

Ampluidinidium operculatum CLAP. LACHM.

Ceratium divergens EHB.

C. Furca DuUJARD.

C. Fusus DUJARD.

C. Tripos NITZSOCH.

C. Tripos var. macroceras EHB.

Dinophysis acuta EHB.

D. rotundata CLAP. DACHM.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 2. 11

Dinopyxis levis STEIN.

Diplopsalis lenticula BERGH.

Prorocentrum micans EEB.

The doubtful Dictyoche have been identified by the aid

of Körzine's Bacillarieen. As I have found the skeletons only

I am unable to decide whether they are radiolarias or flagel-

lates.

Diatoms. Among the diatoms, named in the above lists,

many species are well known and may easily be found in the

Synopsis of VAN HEURCK, but there is a certain number of

forms, partly new, and partly described in not easily acces-

sible papers, which want descriptions and figures. This is

especially the case with the species of Chetoceros, which genus

greatly requires revision. 'This induces me to publish the

following notes and remarks on the Swedish species of this

genus. The interior resting cells of Chetoceros, usually named

»spores», I describe as endocysts, as they are not formed by

conjugation as the auxospores are.

Cerataulina Bergonmii H. Per. (Monogr. du genre Rhizo-

solenia p. 7, Pl I, f. 15, 16). — This species is extremely

hyaline and the annuli of the connecting zone are seen with

difficulty. It was first described by me as Zygoceras? pelagi-

cum (Kanonbaaden Haucks Togter p. 54) but from dried and

misshapen specimens. Consequently, my description and figure

leave much to desire and I prefer the name given by PERAGALL0,

who has acurately figured it. — P1. I, fig. 6.

Chetoceros atlanticus Cr. (Diat. from the Arctic Sea p. 11,

P1. IT, f. 8). — Filaments moderately silicious, multicellular,

with broadly lanceolate foramina. Cellules quadrate, touching

each others at the angles and with concave interior margins,

in the middle of which projects a small spine. Sete of the

filament and at the ends of almost equal strength, finely tran-

versely striate, with four rows of small aculei. The sete of

the upper valve are almost horizontal, those of the lower valve

bent downwards. Terminal sete moderately divergent. —

Cell-contents coccochromatic. — Breadth of the filament 0,03

m. m.

This species ocurred rarely in the Gullmarsfjord towards

the end of July 1893 at the depth of about 50 meters. The

cell-contents of a living specimen contained several rounded

chromatophores.

12 P. T. CLEVE, HYDROGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR.

C. borealis BaAIL (Smiths. Contrib. 1854 p. 8, f. 22,23 —

Brightwell.M:J. IV, pa l075sPISVEB-E12 to köns6 bor 00:

Brightwellii CL. Diat. of the Arctic Sea Pl. II, f. 7 — C. con-

volutum Castr. Challenger Diat. p. 78). — Filaments with

rather few cellules, strongly silicious. Foramina small, lan-

ceolate. Cellules in F. V. quadrate or rectangular, connected

by the basis of the sete, which originate inside the margin

of the valve; in S.V. broadly elliptical to orbicular, with

divergent sete. Sete of the filament almost as strong as the

terminal, in horizontal direction. Terminal sete very diver-

gent. All sete with a spiral of small aculei. — Breadth of

the filament 0,02 to 0,04 m. m.

This widely distributed species is easily recognized by

its cylindrical, silicious cells, and the strong, aculeate setze,

arising from inside the margin of the valves. — Ch. boreale

LaAuDER (T. M. S. XII, p. 78, P1. VIII, f. 7) is a distinct species

with isolated cells.

CO” compressus. ILAUDER (M. sM:sS,ACH) p-t5- PEMIID

f. 6. — C. ciliatus LAUDER 1. c. p. 77, f. 2; specimen with endo-

cysts? — Ch. sp. ScHött. Ueber d. Gattung Chet. Pl. III,

f. IV). — This species is remarkable for the setze of the fila-

ment, being partly delicate and partly strong and undulating.

If Ch. ciliat. LAUDER be this species, the figure represents a

specimen with endocysts, which are described as having smooth

valves, surrounded by small bristles, arising from the margin.

PEST RS:

C. ceurvisetus CL. (Kanonbaaden Haucks Togter p. 55, 1889).

— This species is very characteristic and distinguished by

its sete, curved in the same direction. The allied C. secundus

CL., which has similar curved sete, is much coarser and its

terminal sete have a spiral of small puncta. This species

was found 1887 in May, June and August in the plankton of

the Danish Belts, at Hjzelmen, Fornes, Aebleö, Fredericia and

Lzesö. It occurred abundantly in November in plankton from

3ullmarsfjord. — P1. I, fig. 5.

C. danicus C1. (Kanonbaaden Haucks Togter 1889 p. 59.

Diatoms of Finland p. 65, P1. III, f. 18, 19. C. Wighami

V. HevrcK Syn. Pl. LXXXII, f. 1. — Chet. sp. ind. ScHÖTT

Ueber d. Gattung Cheetoc. P1. III, f. 5). — Cells isolated or in

pairs, not forming filaments; in F. V. irregularly quadrate,

in S. V. almost orbicular with sete, originating inside the

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 2. 13

margin, in horizontal direction, scabrous with small, spirally

arranged aculei. The sete of the upper and lower valves are

divergent in an acute angle. — Cell-contents coccochromatic.

— Breadth of the valve 0,02 m. m.

This species is not to be confounded with any other, being

one of the few not concatenated species of Cheetoceros. It

occurs in the Baltic in the Bay of Finland and around the

Danish islands.

C. debilis C1. N. Sp. — Filaments slightly silicious, thin,

multicellular, -with rectangular foramina. Cellules in F. V.

rectangular or quadrate, not touching each other; in S.V.

broadly elliptical, with the sete arising from the margin.

Set&e of the filament very thin, curved in the same direction.

Terminal sete hardly stronger than the others. — Breadth

of the filament 0,01 to 0,012 m.m. — Pl. I, fig. 2.

This species may perhaps be the same as C. socialis LAUDER,

but I am unable to identify them, having no specimen to

compare. It is one of the smallest and most delicate species

and so slightly silieious, that the cellules become altered by

exsiccation. The cell-contents are probably, judging from alko-

hol-preserved specimens, placochromatic. It resembles greatly

specimens of C. compressus, in which the coarse sete have

not been developed, but the latter species Is coccochromatic

and has divergent setee.

C. decipiens CL. (Diat. of the Arctic Sea p. 11, Pl. I f. 5.

— C. decipiens v. concreta Grus. Arct. Diat. p. 120). — Fila-

ments moderately silicious, multicellular, with rather narrow

foramina. Cells quadrate, with concave valves, touching each

other at the angles. Sete of the filament rigid, coherent

at their basis, directed at a right angle to the axis of the

filament. Terminal sete somewhat coarser, moderately diver-

gent, finely transversely striate (strie 15 to 20 in 0,01 m.m.)

— Breadth of the filament 0,026 m. m.

This species, which was found rarely in November in

plankton from Gullmarsfjord, is recognised by its size, and

by the setze of the filament, being at their basis coherent for

a short distance, a characteristic not very well shewn in my

figure in the Diat. of the Arctic Sea.

C. didymus EuB. [Ber. 1845 p. 75. -M. Geol. XXXV, A.

Wrtrsea! BriotitwellkuM. Jh EV PL MIB P2 to Ten Chgastri-

14 P. T. CLEVE, HYDROGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR.

dium V. HevrcK Syn. Pl LXXXII bis f. 1, 2 (all endocysts).

— CO. protuberans CaAsTtR. Diat. of Challenger Exp. p. 76, Pl.

VIII, f. 2? — C. mamillanum C1. Kanonbaaden Haucks

Togter p. 55, 1889 (all filaments without endocysts)].

The endocysts of this species have long been known, and

figured, as Ch. didymus and Ch. Gastridium. "They were very

abundant in November in plankton of Gullmarsfjord and were

enclosed in cellules of the filaments of the Chetoceros, named

by me Ch. mamillanus. "This name may therefore yield to

the older name of EHRENBERG although that denotes the endo-

cysts only. — Chetoceros didymus is a very characteristic

species, easily recognised by its cellules, having in the centre

of the valves a conical protuberance, as well as by the divergent

sete, and especially by the peculiar endocysts. — PI. I,

fig. 3, 4.

C., distans CL... (D. of the Sea ofi Java p. 9, PECIESEOH

a. b.). — Filaments rather thin and membranaceous, multi-

cellular, with large rectangular or quadrate foramina. Cellules

nearly quadrate, with concave interior margins. BSete of the

filament delicate, bent downwards. Terminal sete moderately

divergent, strong, with shallow denticulations. — P1. II, f. 2.

In the original specimens from Java the sete of the

filament are stronger, but are otherwise similar. I have not

succeeded in examining the cellules in S.V. for which reason

I do not know whether the set:e are curved in the same direc-

tion or divergent

C. Schiittii Cr. N. Sp. — Filaments moderately silicious,

multicellular, with small and narrow foramina. Cellules in

F. V. quadrate, with slightly concave interior margins, touching

each other at their angles; in S. V. narrow elliptical. Setze

of the filament rigid, at right angles to the filament. Termi-

nal set&e coarser, diverging at a right angle, with a spiral of

small puncta — Cell-contents placochromatic. — Endocysts

with hemispherical valves, spinous with short, numerous, not

branched bristles. — Breadth of the filament 0,012 m.m. —

Chet. sp. ind. ScHörrt Ueber d. Gattung Cheetoceros P1. III,

FR SMR Sal 5 ö 0 a (6

This species is characterized by its strongly divergent

terminal set&e and by the sete of the filament, which are

directed at right angles to the axis of the filament, and are

not coherent at their base as is the case with Ch. decipiens.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 2. 15

Gwinardia flaccida. According to H. PERAGALLoO and E.

GrRovE this form was first observed by STOLTERFORTH (T. R.

M. S. 1879, p. 835) and named Eucampia striata var. maxima.

It was afterwards described and figured by CASTRACANE

(Report on the Diat. coll. by H. M. S. Challenger p. 74, PI.

XXIX, fig. 4) as Bluzosolenia flacceida. As the figure in Castra-

cane's work differed in some respects from specimens, found by

me in plankton from the Danish archipelago, especially with

regard to the annulation of the connecting zone and the ru-

dimentary apiculus at the margin of the valve, I hesitated to

identify them with Castracane's species and named them Bhizo-

solenia? Castracaner. Peragallo, however, considers Rh. flaccida

and Rh. Castracanei to be identical and has proposed (Mono-

graphic des Rhizosolenias pag. 12, Pl. I, f. 3 to 5) for this and

an allied form, the new genus Gutinardia, naming this species

G. flaccida. — P1. II, fig. 1.

Leptocylindrus danicus Cr. (Kanonbaaden Haucks Togter

1889, p. 54). — Cellules cylindrical, with flat (dried, convex)

ends, forming filaments. Valves without processes or percep-

tible structure. — Connecting zone very thin, without annuli

— Cell-contents: a few scattered granular chromatophores.

Diameter of the filament 0,01 m.m. Length of the cellules

0030. 0:06 Mmm.

This peculiar diatom was originally described from burnt

and somewhat misshaped specimens, which led me to describe

the valves as convex. In specimens preserved in alcohol they

are perfectly plane. — P1. II, fig. 4, 5.

P. T. CLEVE, HYDROGRAFISKA UNDERSÖKNINGAR.

Plate I.

Chetoceros Scmittii CL. a. filament with endocysts, 500 times magnified.

b. part of the terminal sete, 2000 times magnified.

Chetoceros debilis CL. a. filament: b. cell in S.V. both 500 times mag-

nified.

Chetoceros didymus Ens. a. filament without endocysts (Ch. mamillanus

CL.) b. cell in S.V. both 500 times magnified. c. part of the terminal

sete, 2000 times magnified.

Chetoceros didymus EmBx., filament with endocysts, 500 times magnified.

Chetoceros curvisetus OL. a. filament. b. cell in S.V. both 500 times

magnified: c. part of the terminal set, 2000 times magnified.

Cerataulina Bergonii H. PEr., with cell-contents: 500 times magnified.

Plate II.

Gwinardia fAaccida Castr. H. PER. a. living frustule, 500 times mag-

nified.

Chetoceros distans CL. var. a. filament, 500 times magnified b. part of

the terminal setx, 2000 times magnified.

Chetoceros compressus LAUDER a. filament with cell-contents b. cell in

SV. c. filament with some coarse sete d. cell with coarse sete in S.V.

all 500 times magnified.

Leptocylindrus danicus Cr. Filament with cell-contents. 5. Dried and

caleinated filament both 500 times magnified.

ihang till Kongl. Vet. Akad. Handl. Bd.20 Afa. III N22. Tafl I.

AKEL.

Bihang till Kongl. Vet. Akad. Handl. Bd.20 Afa. III N22.

Ljustr. Gen. Stab. Lit. Anst.

Del. P.T. Cleve

AR så VINTS EN

OC a AG -

le” In Förare ERA

BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band 20. Afd. III. N:o 9.

SEKUNDARA ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR

FANEROGAMERNAS FLORALA REGION

A. G. ELIASSON.

IH.

MED 35 TAFLOR.

MEDDELADT DEN 12 SEPTEMBER 1894. GRANSKADT AF V. WITTROCK

OCH A. G. NATHORST.

————— É

STOCKHOLM, 1894.

BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT &

Kv 4 me

Sian ET É sn

i ur ULJ-ARAÖE

ras Ul sp KH I

i ria) [ ; FÅ KÅ |

4 lg

fm kikA IAaT LL

4 b TY

4 Få

-— RA iv Hå f

rst As) Ge er TER 18 ing

Lid ET 4 VETE TCST i

Sö ef RR

4 + br nn Vt Ée ng då Dh

Å- v ägd , i : : I

| sted

p sid ” ET EL Säg

' f Y I effe TER ND Hat

il å f IUTKRIiH i »Th ;

” 4 våtä | n , 18

Å f Hi. eviLdnpetede 1 " led Särlad st

j nr Role kr Jöns ants fyls sa rnibö BR lådj od

Ä »” ELI ANGER i KPtö RR TA I Hi it Mä

1 h dte rulle dörr Ur Atal Tan

hi V å

Vi ' | b 2 tå ' i ratt At: Söke

fly al bra svd RR Skrnd

NIA be | It de a mvg latt LJRIRETESET

JR É | , , KET TN f otalt: TRA SR Jå 1230

apdsäk VARKEN

; ' | föspareol andra

sr Far AA rävtöRne + TVR ARN DH

INLEDNING.

I en föregående uppsats (10!) har jag sökt framställa de

förändringar, som efter pollinationens slut inträda i holk-

bladen hos en del Cichoriaceer. Nu åter vore det afsigten

att skildra motsvarande förändringar 1 byggnaden af kronan

m. m. hos några Cynarocephaler och Corymbiferer, alltså hos

arter, som höra till andra afdelningar af familjen Composite.

Såsom jag redan förut (10 p. 9) påpekat. äro arbeten,

som behandla blomdelarnes anatomi, ganska sällsynta, hvilket

utan tvifvel beror derpå, att man, och detta med fullt skäl,

ej väntat sig en mera komplicerad byggnad hos dessa organ,

då de ju i allmänhet hafva en mycket kort tillvaro. Ett

mindre antal dylika arbeten har jag dock lyckats påträffa

inom den för öfrigt i anatomiskt afseende rikhaltiga litera-

turen. Så hafva bland andra HILLER (11), KoEHNE (14) och

DENNERT (8) särskildt egnat sin uppmärksamhet åt kron-

bladens byggnad. Stiftets och märkets byggnad har fram-

ställts af BEHRENS (4). CaAPus (7) har lemnat en redogörelse

för byggnaden af pistillens s. k. ledande väfnad. Men af

dessas arbeten får man dock endast kännedom om ifråga-

varande organs byggnad vid tidpunkten för blommans pollina-

tion. I allmänhet är ju ock deras lif afslutadt i och med

pollinationen, och om de qvarsitta efter densamma, så är det

vanligtvis i vissnadt tillstånd. Endast sällan fortsätta de sin

utveckling efter pollinationen. Härifrån gör pistillens frukt-

ämnesdel naturligtvis ett undantag, men beskrifningar öfver

fruktämnesväggens byggnad å ena sidan och den ur den-

samma framgångna fruktväggens å den andra äro det oaktadt

ej särdeles talrika. Sådana finnas i några redan förut (10

p. 10) omnämda författares arbeten.

1 Siffertalet hänvisar till det med motsvarande tal betecknade arbetet i

literaturförteckningen.

4 ELIASSON, SEKUNDÄRA ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

Blommans utveckling från dess första anläggning till den

tidpunkt, vid hvilken den öppnar sig, har på grund af de

många intressanta spörsmål. som genom kännedomen om den-

samma få sin lösning, blifvit behandlad i en mängd uppsatser.

Detta gäller särskildt om Compositéblomman, till hvars ut-

vecklingshistoria bidrag lemnats af åtskilliga författare såsom

BARNÉOUD (2), DUCHARTRE (9), BucHENAU (5 och 6), KoEHNE (13),

LUND (16), LANESSAN (15), WARMING (19 och 20). Den senare

isynnerhet har i sitt sistnämda arbete grundligt och vid-

lyftigt skildrat utvecklingen af de organ (utom holkbladen),

som bilda Compositeernas blomställning. DUCHARTRE har i

sitt ofvan anförda arbete 1 fråga om Helianthus-blomman

kommit till det märkvärdiga resultat, att dess klotlikt upp-

svälda mellandel (om denna se längre fram) skulle hafva upp-

kommit genom fodrets sammanväxning med kronröret och att

de hårbildningar, som bekläda ifrågavarande del, skulle hafva

bildats genom det förras upprispning. Denna hans åsigt har

sedermera blifvit föremål för en skarp kritik af BAILLoN (1).

Compositéblommans postflorala förhållanden ha framställts

af LINDMAN! och REICHE?. Den senare egnar blott en half

sida åt hela familjen, den förre är visserligen mera omständ-

lig, men gemensamt för dem båda är, att det är blom- och

blomställningsdelarnes biologiska förhållanden efter pollina-

tionen, hvilka de så godt som uteslutande tagit i betraktande.

Något arbete med den speciella uppgiften att lemna en mera

ingående skildring af de förändringar, som efter blomningens

afslutande inträda i företrädesvis hyllebladens anatomiska

byggnad, är mig ej bekant.

1 CO. A. M. LINDMAN, Om postflorationen och dess betydelse såsom skydds-

medel för fruktanlaget. Kongl. Svenska Vet-Akademiens Handl. Band 21.

N:r 4. Stockholm 1884.

2 CARL REICHE, Ueber anatomische Veränderungen, welche in den Peri-

anth-kreisen der Blithen während der Entwickelung der Frucht vor sich gehen.

Pringsh. Jahrb. för wiss. Botanik. Bd 16, p. 638—687. Berlin 1885.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 20. AFD. III. N:0 3. )

Om de förändringar, som kronan m. m. hos några Cynaro-

cephaler och Corymbiferer undergår under tiden

mellan pollinationen och fruktmognaden.

Xeranthemum cylindraceum SIBTH. & SM.

Fig. 1—14.

I ifrågavarande arts korgar finnas 2 slags blommor. De,

som ha sin plats i korgens periferi, äro antingen könlösa eller

Q-blommor (olika författare hafva olika uppgifter i fråga om

dessa blommors kön; efter hvad jag funnit äro de försedda

med endast pistill) och hafva ett oregelbundet 2-läppigt bräm.

Blommorna, som intaga blomsamlingens midt, äro två-könade

och ha en rörformig krona med 5-flikadt bräm. Kronans nedre

del omslutes af de från fruktämnets spets utgående fjällika

pappus- eller fruktfjunsbildningarne, men omsluter sjelf der-

emot pistillens stift. I nedre delen af de centrala blommornas

krona kommer en sammanväxning till stånd mellan densamma

och ståndarsträngarne. I kronrörets öfre del deremot äro

dessa senare frigjorda från kronan samt äfven sinsemellan fria.

Denna de centrala blommornas nedre del, som intager

ungefär !/3 af kronans höjd, undergår efter pollinationen en

mycket påfallande förändring. Från att vid ifrågavarande

tidpunkt hafva haft en föga större bredd än kronans öfre del

tilltager den sedermera, i samma mån som fruktens mognande

framskrider, så starkt i volym, att till slut dess tjocklek 3—4

gånger öfverskjuter den, som kronans öfre delar ha att upp-

visa (se fig. 1). Basdelen sjelf har dock något olika bredd å

olika höjd. Bredast är den just på gränsen mot frukten, af-

smalnar sedermera uppåt, och detta ganska hastigt, så att

den får utseendet af en låg kon. Denna bär på sin spets

kronams öfre del, som ej undergår någon nämnvärd för-

6 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

ändring, utan liksom under blomningen uppträder såsom ett

smalt rör med ungefär samma vidd öfverallt. Kronans sam-

band med fruktämnet är vid pollinationen temligen fast, men

blir sedermera allt lösare, så att det vid fruktmognaden är

endast genom sin tyngd och pappusbildningarne, som äro

tryckta intill basen af den genom kronans förändring fram-

komna konlika bildningen, som den qvarhålles på sin plats i

skalfruktens spets.

Snitt 1 eller tvärsnitt genom nedre delen af kronan hos

en central blomma (blomstadium). Fig. 2 och 3. Snittet har

på grund af kronans rörform utseendet af en ring, som dock

ej är fullt jemntjock, utan eger något olika utsträckning i

radial riktning. Dess bredd ligger mellan 330 u på det sma-

laste stället och 420 u, som uttrycker dess bredd, der denna är

som störst. Äfveniedes är ringen ej fullt cirkelrund, utan

bildar en ellips, hvars axlar dock ej skilja sig mycket med

afseende på sin längd.

Ringens yttersta cell-lager d. v. s. kronans yttre epi-

dermis utgöres af med ett kornigt innehåll försedda celler,

som på tvärsnittet äro starkt utdragna i radial riktning, å

längdsnittet (fig. 4) hafva en qvadratisk eller rektangulär

form, hvarvid 1 senare fallet rektangelns längre sida faller i

radiens riktning. Cellernas dimensioner 1 tvärgenomskärning

äro 40x16 u.! Såsom något egendomligt kan anföras, att

epidermis här och der är dubbel, i det att i en del af

väfnadens celler inskjutas tangentiala väggar, hvarigenom

de uppdelas i tvenne lika eller i det allra närmaste lika

delar. Dock har en sådan tudelad epidermiscell ingen eller

en blott obetydligt större utsträckning i radial riktning än

närliggande celler, i hvilka ingen tudelning egt rum. Epi-

dermiscellernas ytterväggar, som ha en ganska betydlig tjock-

lek (ända till 8 u) äro på sin utsida försedda med en mängd

utskjutande papiller.

Cellerna i epidermisväfnaden å kronrörets insida äro på

ett tvärsnitt försedda med i det närmaste isodiametriska lu-

mina. På längdsnittet äro de i motsats till hvad fallet var

hos den yttre epidermis starkast utdragna i kronans längd-

riktning. Till storleken äro de mindre än utsidans, ty deras

dimensioner i tvärgenomskärning äro 1 medeltal 21x18 u.

1 Talet framför multiplikationstecknet angifver cellernas medeistorlek i

radial riktning. Det sista talet uttrycker cellstorleken i tangential riktning:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3. 7

Väggarne äro fasta, isynnerhet ytterväggen. Denna uppnår

dock ej fullt samma tjocklek som hos cellerna 1 utsidans epi-

dermis, men blir dock vid pass 6,5 u tjock.

Rummet mellan de båda epidermisväfnaderna utfylles af

kronans mesofyll (grundväfnad) och kärlsträngar. Grund-

väfnaden består af tunnväggiga (cellväggens tjocklek belöper

sig till ungefär 1 u), på tvärsnitt rundade, på längdsnitt mer

eller mindre längdsträckta celler, som uppträda i ett vexlande

antal lager. Antalet sådana är 16—20; det senare talet an-

gifver mängden af cell-lager på snittets bredaste, det förra ut-

trycker antalet lager i dettas smalaste parti. I samband med

cell-lagrens olika antal står äfven en olika mäktighet hos väf-

naden å skilda punkter. Denna vexlar mellan 360 och 270 u.

Genomsnittsstorleken hos väfnadens celler är på ett tvärsnitt

18x17 u. Grundväfnaden uppträder under tvenne olika former.

Ty i hvarje del af densamma, som intager rummet mellan

tvenne närliggande kärlsträngspar (om dessa se längre fram),

urskiljer man ett centralt parti, som afviker från närgrän-

sande partier i grundväfnaden genom sina cellers beskaffenhet.

Dessa äro nemligen dels försedda med större lumina än cel-

lerna uti de lager, som ligga emellan ofvannämnda central-

. parti och de båda epidermisväfnaderna å ena sidan, mellan

samma parti och kärlsträngarne å den andra, dels äro de för-

sedda med ett färg- och formlöst innehåll,! under det att

cellerna i grundväfnadens mera ytliga partier hafva ett grof-

kornigt innehåll, hvarförutom de, enligt hvad längdsnittet

visar, ha en betydligt större längd än cellerna uti de väfnads-

partier, som närmast omgifva ifrågavarande centrala parti.

Kärlsträngarne äro af en enkel byggnad. Deras hadrom

är föga utveckladt och består egentligen blott af en mindre

grupp smala spiralkärl. Till antalet äro de 5 par. Hvarje

sådant utgöres af en yttre större och en inre mindre kärl-

sträng. Alla strängarne tillsammans bilda 2:ne kransar med

5 strängar i hvarje krans. Dessa kransar äro motsatta, ej

alternerande, och så fördelade, att kärlsträngarne i den yttre

kransen utgöres af de större strängarne i de 5 kärlsträngs-

paren, hvaremot dessas 5 mindre strängar bilda den inre

kransen. Med stor sannolikhet höra kärlsträngarne i den inre

kransen till ståndarne, som här i kronans nedre del samman-

! En och annan kristall uppträder dock uti en del celler. men högst

sparsamt. |

8 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGER.

vuxit med densamma, hvaremot de skilja sig från kronan i

dennas öfre del (se fig. 6). De yttre kärlsträngarne skulle

då höra till kronan. För denna förmodan talar bland annat

den omständigheten, att, såsom vi längre fram skola få se, på

ett snitt genom kronröret hos de 9-blommor, som ha sin plats

i korgens periferi, endast en kärlsträngkrans påträffas. Vidare

bekräftelse får detta antagande derigenom, att om man gör

en serie af snitt genom kronröret, finner man, att i kronans

öfre del, der ingen sammanväxning mellan krona och stån-

dare eger rum, blott en krans kärlsträngar uppträder.

En snittserie lär oss äfven, att kärlsträngarne aftaga allt

mer och mer 1 styrka mot kronans spets och att samma för-

hållande eger rum med afseende på dennas mäktighet, så att

den i sina öfre delar utgöres af blott 2—3 cell-lager i radial

riktning. Men som ersättning för sin minskade massa få de

väfnader, hvaraf kronan uppbygges, i dennas öfre del en

större fasthet, ty deras element äro här i allmänhet försedda

med fastare väggar än uti kronrörets nedre del.

Stiftet utfyller mycket noga den hålighet, som omslutes

af kronans nedre del och de med denna sammanvuxna stån-

darne. Ett tvärsnitt af detsamma får derför en likadan ellip-

tisk form som ett dylikt genom kronröret. På ellipsens större

axel ligga de båda kärlsträngarne, en för hvarje fruktblad,

ellipsens centrum intages af en kollenkymsträng (= den Ile-

dande väfnaden). I dennas midt och liggande i den mindre

axelns riktning iakttager man en mycket fin springa, som väl

antyder gränsen mellan de båda fruktblad, hvaraf blommans

pistill är bildad. Hela den öfriga delen af stiftet utgöres af

tunnväggiga celler med ett kornigt innehåll (se fig. 7). På

tvärsnitt hafva dessa en rundad eller elliptisk form, på längd-

snittet äro de, fastän i mindre grad, utdragna i stiftets längd-

riktning. Det yttersta cell-lagret, som skulle utgöra stiftets

epidermis, är dock detta knappast i annat än topografiskt

afseende, ty dess element visa med afseende på form och inne-

håll nära öfverensstämmelse med de innanför liggande lagrens,

hvartill kommer, att ytterväggarne hos ifrågavarande celler

hafva en obetydligt större tjocklek än inner- och sidoväggarne.

Snitt 2. Har Xeranthemum-blomman passerat sitt s. k.

pollinationsstadium och kommit ett stycke in på vägen af det

utvecklingsstadium, som kan benämnas dess fruktutbildnings-

stadium, och gör man liksom i förra fallet ett tvärsnitt genom

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3. X)

nedre delen af kronröret hos en central blomma, så finner

man ej någon större skillnad mellan detta och föregående

snitt. Kronrörets omkrets är nu visserligen något större (se

fig. 5) och dess väggar något tjockare, i det att ringen, som

framkommer vid kronans tvärgenomskärning' har en maximal

bredd af 525 u, en minimal sådan af 395 u, men med afse-

ende på den anatomiska byggnaden återfinner man i det stora

hela samma drag, som voro utmärkande för kronan under före-

gående stadium. En olikhet mellan de båda snitten finnes

dock och denna ligger uti det olika sätt, hvarpå kronans

grundväfnad uppträder i de båda fallen. Vid pollinationen

bildade den en mer eller mindre kompakt massa, som omslöt

kärlsträngarne; nu är den genomdragen af stora håligheter

(se fig. 5 och 6). Dessa finnas å samma ställen, som under

föregående stadium intogos af den ofvan omtalade färglösa

väfnaden. Och med all sannolikhet hafva dessa håligheter

uppstått genom upplösning eller snarare sönderslitning af

väggarne hos cellerna i ifrågavarande väfnad, ty man ser

här och der cellväggar skjuta fritt in i håligheten utan att

omsluta något rum.

Snitt 3 eller tvärsnitt genom nedre delen af kronan hos

en central blomma (fullt utveckladt fruktstadium). Fig. 8

och 9. Ett tvärsnitt, motsvarande de båda föregående, men

taget vid en tidpunkt, då frukten nått sin mognad, har

samma konturer, men betydligt större utsträckning än i före-

gående fall, hvilket framgår af de båda mått, 1315 och 910

u, som angifva det ringlika snittets bredd på dess bredaste

och smalaste ställe.

Epidermiscellerna å kronans utsida hafva nu i jemförelse

med hvad förut varit fallet mera likformig utsträckning i

alla riktningar, så att deras lumen blir nästan qvadratiskt

å såväl tvär- som längdsnitt. Deras dimensioner i tvär-

genomskärning äro 34 x 31 u i medeltal; således ha de på

det hela taget förstorats, fastän deras radiala tvärgenom-

skärning minskats något efter blomningen. Hvad deras väg-

gar beträffar, har mäktigheten hos dem blifvit ej så obe-

tydligt större än förut. Detta gäller särskildt om sido- och

innerväggarne. Ytterväggen, som härstädes är så godt som

slät, har en tjocklek af ungefär 10 u. Märkvärdiga äro de

undre och öfre sidoväggarne derigenom, att de äro olikformigt

förtjockade, hvilket icke endast framträder på det sättet, att

10 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

väggen från såväl sin inre som sin yttre gräns tilltager i

tjocklek mot sin midt, utan äfven derigenom, att ökningen i

tjocklek ej oafbrutet fortgår mot väggens midt, utan tunna

ställen (antagligen porer) uppträda i dennas tjockare delar.

Ifrågavarande väggar hafva dessutom vanligen en sned rikt-

ning mot cellens längdaxel (se fig. 10).

Dubbel epidermis förekommer äfven här, men de båda

hälfterna af en tudelad epidermiscell hafva nu på grund af

epidermiscellernas förändrade form en tangential sträckning.

Cellerna, som bilda epidermisväfnaden å kronrörets in-

sida, äro något mindre än de yttre epidermiscellerna (deras

dimensioner i tvärgenomskärning äro 26 x 21 wu), men liksom

dessa försedda med fasta väggar (ytterväggens tjocklek går

upp till 9 u). Å lvntsdenittet visa de i förhållande till sin

höjd! en mycket större längd än hvad fallet var hos utsidans

epidermisceller, hvarest höjden vanligen öfverstiger längden.

Snittets hufvudmassa består liksom i föregående fall af

tunnväggiga celler, som å tvärsnittet äro rundade eller ellip-

tiska, i senare fallet vanligtvis utdragna i radial riktning.

Å längdsnittet är deras längd i förhållande till deras höjd i

allmänhet mindre än förut, så att till och med celler, som i

det allra närmaste äro isodiametriska, här ej äro sällsynta.

Väfnadens mäktighet är nu mycket större än i de båda före-

gående fallen, nemligen 1250 u, der den är som kraftigast

utvecklad, och 860 u i dess smalaste parti, hvilket ej tyckes

bero på en ökning af antalet cell-lager (dessa äro omkr. 22

och 17), utan på en förstoring af dessas elementer, hvars stor-

lek nu uppgår till 54 x 44 u i medeltal. Det korniga inne-

hållet är nu obetydligare än förut, så att det till och med

kan vara försvunnet ur en del af väfnadens celler.

De förut omtalade stora håligheterna uti de väfnads-

partier, som åtskilja tvenne par kärlsträngar, återfinnas äfven

här, men hafva dock ej så stor utsträckning i förhållande till

grundväfnadens hela massa som förut. Kärlsträngarne, som

under föregående utvecklingsstadier utgjordes af en hufvud-

sakligen utaf kärl bestående hadromdel, som på alla sidor

omgafs af ett leptom, bestående af tunnväggiga, smallumiga

och långsträckta celler, hafva nu omvandlats till fibrovasal-

strängar, i det att hela det förutvarande leptomet förändrats

till bast med förvedade cellväggar. Som äfven hadromet är

! Cellens höjd = dess radiala utsträckning (3 p. 32).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:03. 11

rikt försedt med element, som ha lignin i sina väggar, så

utgöres strängen nu så godt som uteslutande af element med

förvedade väggar. En dylik kraftig utbildning hos sträng-

väfnaden förekommer blott i kronans nedre, förtjockade del;

i dess öfre partier, som ej undergå någon förändring, utan

äro bygda på samma sätt som under blomstadiet, ha kärl-

strängarne samma obetydliga styrka som förut. Hvad här

sagts, gäller blott om strängarne i den yttre kransen d. v. s.

ledningssträngarne för kronan. De, som höra till ståndarne

och bilda den inre kransen, äro liksom förut obetydligt ut-

vecklade. Och endast uti deras kärls väggar uppträder ved-

substans. De tyckas till och med nu vara stadda i ett upp-

lösningstillstånd, ty strängens kärl ha mycket löst eller ock

intet sammanhang sinsemellan, ja det kan hända, att i strän-

gens midt uppträder en hålighet, som i sin omkrets begränsas

af dennes kärl.

De förändringar, som stiftet undergått efter pollinationens

slut, äro af mindre betydenhet. Cellerna i de väfnader,

hvaraf det uppbygges, ha endast obetydligt tilltagit i volym,

men deremot i det närmaste tömts på sitt korniga innehåll.

Endast stiftets nedre parti, som gränsar till fruktens spets,

har förändrats i någon större mån, ty dess celler hafva fått

fasta, porösa och förvedade väggar. Dylika celler bilda å

ett längdsnitt ett bälte, som sträcker sig tvärsöfver stiftets

basdel, men ej uppnår någon betydlig höjd. Denna uppgår

till ungefär 200 u.

För jemförelses skull följer nu en beskrifning på bygg-

naden af kronan hos de 9-blommor, som ha sin plats i blom-

korgens kant, oaktadt de ej undergå någon nämnvärd för-

ändring, utan alltjemt qvarstå på samma utvecklingshöjd,

under det att kronan hos korgens öfriga blommor fortsätter

sin utveckling ända till fruktmognaden, något, som redan

förut framställts.

Smitt 4 eller tvärsnitt genom nedre delen af kronan

hos en kantblomma (blomstadium). Fig. 11 och 12. Äfven

här har kronan i genomskärning formen af en ring, hvilken

såsom 1 föregående fall ej har samma bredd öfverallt, ty

denna uppgår på ringens smalaste ställe till ungefär 110 u,

på dess bredaste till omkring 180 u.

Den anatomiska byggnaden är temligen enformig. Cel-

lerna, som bilda kronans yttre epidermis, hafva ganska fasta

12 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

väggar (fastast är ytterväggen med en tjocklek af 6 u) och

ett i allmänhet uti tvärgenomskärning mer eller mindre run-

dadt lumen, som dock enligt hvad längdsnittet (fig. 13) visar

har sin största utsträckning i organets längdriktning, hvadan

cellens form i sin helhet blir långsträckt cylindrisk. Medel-

storleken hos väfnadens celler utgör å ett tvärsnitt 23 x 21 u.

Ringens inre gräns utgöres af ett lager celler, som i det

stora hela ha samma utseende som cellerna i utsidans epi-

dermis, men hvars lumina äro mera ofta sträckta i tangen-

tial riktning. Ytterväggarne ha ungefär samma tjocklek

som hos de yttre epidermiscellerna, men visa den egendom- :

ligheten, att de i tvärgenomskärning äro försedda med ut-

skott, som skjuta in i den af kronan omslutna håligheten

och uppträda till ett antal af 1—2 hos hvarje cell. Stor-

leken af de celler, som bilda kronans inre epidermis, utgör

ungefär 14 x 19 u.

Grundväfnaden, som jemte de af densamma omslutna

kärlsträngarne utfyller rummet mellan de båda epidermis-

väfnaderna, utgöres af i tvärgenomskärning rundade eller

elliptiska celler, som å längdsnittet (fig. 13) visa sig i all-

mänhet hafva en mycket stark sträckning i kronans längd-

riktning. Väfnadens celler äro försedda med tunna (1—1,5

u tjocka) väggar och åtskiljas här och der af små intercellu-

larrum. Deras storlek utgör i medeltal 18 x 19 u. Väfna-

dens mäktighet är olika å olika ställen; största antalet cell-

lager har den i närheten af kärlsträngarne, som äro inbäd-

dade i densamma. Här kan antalet dylika uppgå till 8

i radial riktning. I de partier af densamma, som ligga mel-

lan kärlsträngarne, nedgår väfnadens mäktighet rätt betyd-

ligt, så att den här kan utgöras af endast 4 cell-lager i radial

riktning. Vid mätning finner man ock väfnadens mäktighet

å dess bredaste ställe utgöra ungefär 145 u, men på den

punkt, der väfnaden är smalast, 75 u eller endast ungefär

hälften af den förra. Cellernas innehåll utgöres såväl hos

ifrågavarande väfnad som hos de båda epidermisväfnaderna

af större korn, inbäddade i en plasmatisk massa.

Kärlsträngarne äro vanligen 5 till antalet (andra tal

såsom 4 och 6 förekomma stundom) och af samma enkla bygg-

nad som i de centrala blommornas krona.

Stiftet har här samma byggnad som hos de centrala blom-

morna, men den från stiftsbasen utbildade honungsafsöndrande

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3. 13

disken är här betydligt högre än hos de samkönade blom-

morna i korgens centrum. Den nektariebildande delen af

stiftet består af mycket mindre celler än stiftets öfriga delar.

Derjemte är dessas innehåll mycket rikligare och fyller cel-

lens hela lumen. Olikheterna mellan stiftets nedre del, som

afsöndrar honung, och de delar af detsamma, som ligga ofvan

nektariet, framträda vid en jemförelse mellan fig. 7 och 12.

Chrysanthemum L.

Af detta slägte har jag undersökt tvenne arter. Gemen-

samt för båda är, att deras blomställningar hysa två slags

blommor. De, som sitta i blomkorgens kant, de s. k. strål-

blommorna, äro honliga och hafva en krona med långt ut-

draget, tunglikt bräm. De s. k. diskblommorna deremot äro

samkönade och ha en regelbunden, rörlik krona med mycket

kort, i spetsen 5-deladt bräm. Om båda slagen blommor

gäller, att deras kronor efter pollimationen qvarsitta på spet-

sen af det undersittande fruktämnet och antaga en mer eller

mindre fast konsistens samt en något större volym. Men

under det att hos strålblommorna kronans stora bräm skrump-

nar och torkar ihop efter pollinationen, dess nedre, rörfor-

miga del deremot qvarsitter och utvecklas vidare, så blir hos

diskblommorna med deras föga utvecklade bräm kronan i sin

helhet bibehållen efter pollinationen. De qvarsittande blom-

kronorna bilda nu under fruktmassans utvecklingsperiod en

tät och fast betäckning af densamma. När frukten nått mog-

nad, lossnar den af den qvarsittande blomkronan uppkomna

bildningen från fruktens spets, hvarigenom till slut hela

fruktsamlingen blir blottad i sin öfre del.

Chrysanthemum coronarium L.

Fig. 15—22.

Snitt 1. Ett tvärsnitt genom den nedre rörformiga delen

af en strålblomma (fig. 15) har ungefär samma konturer som

ett dylikt genom basdelen af kronan hos de centrala blom-

morna i blomkorgen hos Xeranthemum cylindraceum. Dess

omkrets är således mer eller mindre elliptisk, dock ej full-

14 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

ständigt, emedan den ena af ellipsens båda längre bågar är

mera afplattad än den andra. Likheten med Xeranthemum-

blomman framträder äfven derutinnan, att kronan i tvär-

genomskärning har formen af en ring med något vexlande

bredd. Denna är något mindre än på snittet genom kronan

hos föregående arts centrala blommor. Jemför man deremot

de periferiska 9-blommorna hos X. cylindraceum och Ch. co-

ronarium med hvarandra, så finner man, att de hos den senare

arten hafva en kraftigare utbildning än hos den förra, ty den

af det genomskurna kronröret bildade ringen har här hos Ch.

coronarium en maximal mäktighet af 340 u. Denna ligger

i riktningen af ellipsens större axel. Den minsta bredden

förekommer i den mindre axelns riktning och uppgår till

ungefär 200 u. Cellerna 1 kronrörets yttre epidermis äro

tunnväggiga; äfven ytterväggarne äro för att tillhöra epi-

dermisceller ovanligt tunna, deras tjocklek belöper sig ej till

mer än 3 u. På tvärsnitt äro väfnadens celler radialt sträckta,

på längdsnitt i allmänhet utdragna 1 kronans längdriktning,

så att deras höjd ingår 2—3 gånger i deras längd (se fig. 19).

Men detta förhållande mellan höjd och längd förändras uti

kronrörets längst ned belägna och intill fruktämnet grän-

sande del, så att deras längd och höjd här äro ungefär lika.

Deras båda på ett tvärsnitt framträdande dimensioner äro

32 Xx 21 u. Deras innehåll är till allra största delen formlöst.

Väfnaden, som följer närmast innanför yttersidans epi-

dermis, d. v. s. kronans grundväfnad utgör dennas hufvud-

massa och har på grund af den olika tjocklek, som kron-

rörets väggar förete, hvilket åter framträder genom en vex-

ling uti bredden hos det genom detsamma lagda ringformiga

snittet, en större mäktighet på somliga ställen än på andra.

Å det ställe, der ringen är bredast, har grundväfnaden en

mäktighet af 295 u, fördelade på omkring 13 lager af celler;

på ringens smalaste ställe består ifrågavarande väfnad af 7

cell-lager, som tillsammans ha en mäktighet af ungefär 155 u.

I tvärgenomskärning ha väfnadens celler en storlek af 22 x 22

u, äro således på tvärsnitt af isodiametrisk form. Starkaste

utsträckningen ha de i riktningen af kronans längdaxel, ända

till 9 gånger kan längden öfverskjuta bredden. Och i likhet

med förhållandet hos Xeranthemum-blomman tilltager deras

längd 1 riktning från både den yttre och inre sidan af kro-

nan, så att de celler, som ha sin plats midt emellan ut- och

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:03. 15

insidans epidermis, ega den största längden. Tjockleken hos

deras väggar är ringa (1 pu).

Inneslutna i kronans grundväfnad ligga dels kanalartade

håligheter, dels kärlsträngar. De förra äro genom 1—2 lager

af väfnadens celler skiljda från utsidans epidermis och hafva

troligen en likartad uppkomst som de stora lakunerna i Xe-

ranthemum-blommans grundväfnad, ty de celler, som närmast

omgifva dem, befinna sig 1 ett mer eller mindre ramponeradt

skick. BStarkaste utbredningen tyckas de hafva å kronrörets

midtelhöjd, en mindre utsträckning i dettas spets och bas, i

hvilket senare parti de till och med kunna saknas. Vanligen

äro de 3 till antalet, men kunna äfven förekomma 1 ett större

och mindre antal. Mest konstant finnas de utefter ellipsens

större axel.

Kärlsträngarne äro fördelade på ett rätt märkvärdigt

sätt. Deras plats är i närheten af insidans epidermis. Men

några (vanligen 2:ne till antalet) äro uppdelade i två strän-

gar, så att på samma radie förekommer en större sträng längre

utåt och en mindre straxt intill insidans epidermis. Dessa

senare skulle möjligen kunna höra till en ståndarkrans, som

undertryckts och endast genom de ifrågavarande kärlsträn-

garne antyder sin forna tillvaro. De öfriga odelade strän-

garne äro vanligtvis 4 till antalet (på grund af blommans 5-

tal skulle man ej väntat sig mer än 3) och ligga på ungefär

samma höjd som de inre strängarne i de båda strängparen.

Mellan 5 af de större strängarne är det inbördes afståndet

ungefär lika. Men regelbundenheten störes derigenom, att på

ett ställe en extra kärlsträng uppträder midt emellan tvenne

andra. Denna extrasträng har ett sådant läge, att den half-

veras af en linie, som drages genom stiftets båda, i median-

linien fallande kärlsträngar, och skulle således enligt dia-

grammet för Compositéblomman höra till kronans mediana

blad samt bilda dettas medelnerv. Ibland kan dock antalet

kärlsträngar blifva större och ifrågavarande förhållande så-

ledes mera kompliceradt.

Något dylikt har förut åtnädlade hos den centrala Xe-

ranthemum-blomman, men hos den går den linie, som förenar

stiftets båda kärlsträngar, i vinkelrät riktning mot en linie,

som halfverar den extra strängen och på samma gång drages

genom stiftets medelpunkt. Häraf framgår bland annat, att

strålblomman hos Ch. coronarium och de centrala blommorna

16 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄRDRINGAR.

hos X. cylindraceum äro tillplattade i tvenne mot hvarandra

vinkelräta riktningar. Den förra är tilltryckt i transversal-,

de senare i medianplanet. Detta kärlsträngarnes förhållande

torde vara förtjent af att uppmärksammas af herrar morfologer.

Epidermisväfnaden å kronrörets insida består af tunn-

väggiga (ytterväggens tjocklek = 2 1) och i kronans längd-

riktning sträckta celler (längden är 1 allmänhet större än hos

cellerna i utsidans epidermis), som på tvärsnittet deremot äre

utdragna i tangential riktning. Deras dimensioner (15 x 18 u)

å samma snitt äro betydligt mindre än dem utsidans epider-

misceller ega.

Stiftet har mindre genomskärningsyta än hos föregående

art, men ett tvärsnitt af detsamma har liksom hos X. cylin-

draceum en elliptisk omkrets. Dess hufvudmassa utgöres af

på sin höjd 4 (hos Xer. 7) lager af tunnväggiga celler, som

ha sin största utsträckning 1 stiftets längdriktning. Yttersta

lagret, som bildar stiftets epidermis, består af de största cel-

lerna, som sedermera allt mer och mer aftaga 1 storlek i rikt-

ning mot stiftets midt. Denna intages af 2:ne kärlsträngar

och en mellan dem liggande kollenkymsträng. Härutinnan

finnes en öfverensstämmelse med föregående art; en olikhet

mellan båda arterna visar sig derutinnan, att hos Ch. coron.

bildar den linie, som drages genom stiftets båda kärlsträngar

det elliptiska snittets mindre axel, hos X. cylind. gick den

deremot i samma riktning som ellipsens större axel.

Ett utmärkande drag för Chrysanthemum-blomman är, att

de väfnadselement, hvaraf densamma uppbygges, endast i obe-

tydlig grad äro försedda med formadt innehåll. I detta af-

seende bildar den en fullkomlig motsats till blomman hos X.

cylindracewm.

Snitt 2. Om man vid den tidpunkt, då fruktens mognad

är omedelbart förestående, gör ett tvärsnitt genom kronröret

hos en strålblomma (fig. 16) samt jemför det med motsvarande

snitt från blomstadiet, märker man ej någon större olikhet

mellan de båda ifrågavarande snitten. Byggnaden är den-

samma hos båda, deras konturer i båda fallen lika. Snittet

från fruktstadiet är endast något större än det, som repre-

senterar blomstadiet. Detta visar sig tydligt vid mätning.

Den af det genomskurna kronhyllet bildade ringen har nu å

sitt mäktigaste ställe en bredd af 450 u, på sitt smalaste

ställe uppnår den en radial mäktighet af 250 u. Jemförelse

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3. 17

mellan dessa mått och motsvarande från blomstadiet ådaga-

lägger, att det endast är i temligen obetydlig grad, som kro-

nans mäktighet ökats efter pollinationen. Hos de särskilda

väfnadernas celler har ingen annan förändring inträdt än att

deras volym blifvit något större och deras väggar i någon

mån fastare. Så t. ex. ha cellerna, som bilda kronpipens yttre

epidermis, nu en storlek af 47 x 29 u och en yttervägg med en

tjocklek af 5,5 u. Hos insidans epidermisceller äro 21x16 u

samt 4 u motsvarande värden. Snittets parenkymatiska grund-

väfnad har nu en maximal mäktighet af 380 u på 12 cell-lager

och en minimal sådan af 180 u, fördelade på 7 lager af celler.

Lagrens antal är således detsamma som under blomstadiet,

hvadan snittets nuvarande större utsträckning ej får till-

skrifvas någon efter pollinationens slut inträdande förökning

af antalet celler, utan uteslutande anses framkallad genom

en tillväxt af dessas volym.

Smitt 3 eller tvärsnitt genom nedre delen af kronröret

hos en diskblomma på blomstadiet (fig. 17 och 18). Detta har

liksom motsvarande snitt genom en strålblomma en ringlik

form, men deremot en cirkelrund omkrets (strålblommans kron-

rör var mer eller mindre elliptiskt i genomskärning). Denna

olikhet i de båda snittens konturer finner helt visst sin för-

klaring uti den olika form, som de båda blomformerna ega;

diskblomman är fullkomligt regelbunden och lika starkt ut-

vecklad åt alla sidor, strålblomman är starkt oregelbunden med

företrädesvis åt ena sidan utvecklad krona. Diskblommans

kronpip bildar i genomskärning en så godt som jemntjock ring.

I detta fall framträder äfvenledes en olikhet mellan den och

en strålblomma, hvars kronrör 1 genomskärning hade olika

mäktighet å skilda ställen. Den radiala mäktigheten hos disk-

blommans kronpip motsvarar ungefärligen den minsta genom-

skärningen af strålblommans, i det den uppgår till omkring 210 u.

Med afseende på kronpipens anatomiska byggnad före-

finnes ingen nämnvärd skillnad mellan en disk- och en strål-

blomma. Utsidans epidermis består hos den förra liksom hos

den senare af tunnväggiga, på tvärsnitt radialt sträckta, på

längdsnitt i kronans längdriktning utdragna celler, hvilka

liksom hos strålblomman aftaga i längd mot kronrörets bas.

Dessas storlek uti tvärgenomskärning är 1 medeltal 34x 23 u.

Deras ytterväggar äro relativt tunna (ha en tjocklek af 3 wu) och

på sin utsida å tvärsnittet försedda med en mängd små papiller

DÅ

18 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

Epidermiscellerna å kronpipens insida äro liksom hos strål-

blomman af mindre tvärgenomskärning (15x16 wu), men der-

emot af större längdutsträckning än cellerna i utsidans epi-

dermis. Äfven deras ytterväggar äro tunna (2 u i tjocklek).

Snittets hufvudmassa bildas af en parenkymatisk väfnad utaf

samma slag som hos strålblomman d. v. s. den består af tunn-

väggiga (väggens tjocklek =1 wu ungefär), i tvärgenomskär-

ning runda eller elliptiska, i längdgenomskärning i kronans

längdaxel starkt utdragna celler (se fig. 19). Väfnadens mäk-

tighet uppgår till omkring 160 u, som fördelas på 5 (6) lager

af celler. Dessa åter ha en genomsnittlig storlek af 32 x 30 u.

Väfnadens yttersta lager består i allmänhet af de största cellerna;

dessas storlek aftager sedermera gradvis i riktning inåt, så att de

innersta lagren utgöras af celler med ringa storlek. Några

större håligheter uti ifrågavarande väfnad påträffas ej härstädes.

Detta var deremot fallet hos artens strålblommor. Kärlsträn-

garne äro liksom hos de samkönade Xeranthemum-blommorna 5

par till antalet (i öfrigt öfverensstämmer ett snitt genom kron-

pipen af diskblomman hos ifrågavarande art med ett dylikt

genom kronan hos de i blomkorgens kant sittande ?-blommorna

hos X. cylindraceum) och fördelade såsom hos dem, så att vi

äfven här ha tvenne kransar af hvarandra motsatta lednings-

strängar, hvilka ega samma enkla byggnad som hos före-

gående art. De båda strängarne i ett par äro ofta ej mera skilda

än att de båda strängarnes kärl, som 1 hvardera strängen äro

förenade till en mindre grupp, åtskiljas af blott ett enda cell-

lager. Att de fem strängarne i den inre kransen tillhöra

med kronan sammanvuxna ståndare, framgår helt tydligt af

den omständigheten, att om man gör ett snitt genom den öfre

delen af kronröret, hvarest ingen sammanväxning mellan detta

och ståndarsträngarne eger rum, påträffas inom den del af

snittet, som representerar den genomskurna kronan endast 5

kärlsträngar, hvaremot hvarje tvärsnitt af de genomskurna

ståndarne, som nu ligger fritt inom den af kronröret bildade

ringen, är försedt med sin särskilda kärlsträng (se fig. 21).

Här uti sin öfre del har kronan en annan beskaffenhet

än längre nedåt, såtillvida som dess väfnader äro af mindre

mäktighet; den parenkymatiska grundväfvaden t. ex. består

blott af 3 (4) cell-lager i radial riktning. Liknande förhål-

landen påträffas äfven, om man gör ett snitt genom kron-

pipen i jemnhöjd med den omkring stiftets bas befintliga disken

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:03. 19

(se fig. 23). Stiftet har samma byggnad som hos artens strål-

blommor (fig. 20).

En snittserie genom kronan visar, att kronröret bibehåller

ungefär samma mäktighet, som det eger vid sin bas, så länge

det är sammanvuxet med ståndarsträngarne, men då dessa skiljt

sig från kronan aftager dennas styrka. Detta inledes der-

med, att mellan dess kärlsträngar uppträda inbugtningar, som

tilltaga allt mer i bredd mot kronans spets, så att denna

slutligen blott består af de båda epidermisväfnaderna utom

på de ställen, der kärlsträngar skjutas in mellan dem.

Snitt 4 eller tvärsnitt genom nedre delen af kronpipen

hos en diskblomma på fruktstadiet (fig. 22). Förändringarne,

som diskblommans krona m. m. undergått efter pollinationen,

äro af en ringa betydenhet och framträda hufvudsakligen i

en ökad volym, hvarjemte cellerna i dess väfnader fått en något

större väggtjocklek. Ringen, som fås vid kronpipens tvär-

genomskärning, har nu en radial mäktighet af 260 u. Stor-

leken af utsidans epidermisceller uppgår på nuvarande sta-

dium till 42 x34 u och tjockleken hos dessas ytterväggar be-

löper sig till 4,5 u ungefär. Parenkymväfnaden, som bildar

kronans största massa, består liksom förut af 5 (6) cell-lager

i radial riktning. Dess mäktighet i samma riktning uppgår

till 205 u. Dess celler ha en medelstorlek af 41 x34 .. och

väggar med ungefär 1,5 us tjocklek. De inre epidermis-

cellerna äro nu på fruktstadiet helt tydligt utdragna i tan-

gential riktning å ett tvärsnitt. Deras dimensioner å ifråga-

varande snitt äro 13x26 u. Ytterväggens tjocklek har ökats

till 3 u. Kärlsträngarne ha ej undergått någon förändring.

Stiftets genomskärningsyta har ökats liksom kronans,

hvilket äfven här beror på, att cellvolymen blifvit större.

Cellerna i dess grundväfnad ha nemligen under pollinationen

en medelstorlek af 24x19 u, nu uppgår denna till 40 x 31 u.

Chrysanthemum viscosum DEsrF.

Fig. 23—24.

Denna art är af alldeles samma typ som Ch. coronarium,

så att en beskrifning af byggnaden hos dess blomkronor

m. m. under blommans båda utvecklingsstadier, pollination

och fruktmognad, skulle till största delen endast blifva ett

20 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

upprepande af det, som här ofvan sagts vid framställningen

af de förändringar, som blomman hos Ch. coronarium har att

förete. I detalj finnes det nog en del olikheter mellan de

båda arterna, men dessa äro dock af mindre betydenhet.

Helianthus annuus L.

Fig. 2—48.

Hos denna art äro förhållandena mera komplicerade än

hos någon af de förut omnämnda, hvilket beror derpå, att .

man här uti kronhyllet kan urskilja 3:ne afdelningar (se fig.

25), hvilka förändras på olika sätt under den tid, som för-

flyter mellan blommans pollinations- och fruktmognadsstadium.

Artens blomkorgar ha liksom hos föregående slägte 2 slags

blommor, nemligen oregelbundna och med tunglikt bräm för-

sedda strålblommor samt regelbundna, samkönade och med

en rörformig krona försedda diskblommor. Strålblommorna,

som enligt BENTHAM & HooKER! äro könlösa och således efter

pollinationen troligtvis ej förändras på annat sätt än att

de skrumpna och torka ihop, har jag ej kommit att under-

söka, emedan det insamlade materialet af förbiseende ej kom-

mit att innehålla dylika. MNåledes ha vi att i det följande

endast fästa oss vid diskblommorna. Det är hos dem som

man, enligt hvad nyss omnämndes, kan urskilja 3:ne afdel-

ningar 1 kronhyllet, nemligen nederst närmast fruktämnets

spets en skaftlik del, som har en ganska fast byggnad. Of-

vanför den följer ett något uppsväldt parti, som likaledes

har en ganska fast konsistens. Denna del af blomman är

det, som enligt DUCHARTRES (9) åsigt skall hafva uppkommit

till följd af en sammanväxning mellan fodret och kronan.

Den öfversta af blommans 3 afdelningar utgör dess egentligt

skyltande del och har en mindre tjocklek än de båda före-

gående. Den bildar ett i sin öfre kant 5-tandadt rör.

Af dessa 3:ne afdelningar uti diskblommans kronrör är

det den mellersta, som, åtminstone till det yttre, undergår de

största förändringarne efter pollinationen. Den uppsväller

till en nästan klotrund ballong, hvars väggar ha en rätt be-

tydlig tjocklek. De båda öfriga afdelningarne förändras ej i

1! Genera Plantarum Bd 2 p. 376.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3. 21

samma höga grad; dock ökas äfven de något i såväl fasthet

som vidd. Kronröret i sin helhet har vid pollinationen en

höjd af 9 mm.; vid fruktmognaden uppgår denna till ungefär

10 mm. Det nedre, skaftlika partiet har vid den förra tid-

punkten en höjd af 1,5 och en diameter af 1 mm. Vid frukt-

mognaden äro motsvarande mått 2 och 1,5 mm. Det mellersta,

uppsvällda partiet af kronröret eger vid pollinationen en höjd

af 1,» mm. och en tvärgenomskärning af 2,5 mm. Straxt

före fruktspridningen uppgår höjden till 2—2,5 mm., bredden

till 4,5 mm. För kronrörets öfversta parti äro motsvarande

mått under blomstadiet 6 och 2,5 mm. (det senare i samman-

tryckt tillstånd). Under fruktstadiet är höjdmåttet detsamma

som förut, bredden deremot uppgår nu till 4 mm.

Äfven de fjällika blad, som stödja först blommor och se-

dan frukter förändras och detta i betydlig grad allt efter

som fruktens mognad framskrider. Förändringen består dels

deruti, att de tilltaga i volym, dels uti en förhöjning af deras

fasthet.

Snitt 1 (fig. 26 och 27). Ett tvärsnitt genom kronrörets

nedre skaftlika del har utseende af en ring med elliptisk om-

krets. Ringen har ungefär samma bredd öfverallt; denna är

som störst 420 u. Kronrörets anatomiska byggnad i sin nedre

del är följande. Epidermiscellerna å dess yttersida äro för-

sedda med fasta väggar (väggens tjocklek uppgår till 5,5 u)

och med ett lumen, som i tvärgenomskärning vanligen är ut-

draget i radial riktning, å längdsnitt i organets höjdriktning.

I afdelningens nedersta mot fruktämnet gränsande del äro de

tvärsträckta, bli sedan småningom qvadratiska för att slut-

ligen längre uppåt få sin största utsträckning i kronans höjd-

riktning. Deras dimensioner i tvärgenomskärning belöpa sig

till 25x16 u.

Kronans inre epidermis består af celler med nästan samma

utseende som yttersidans; deras dimensioner äro 24x22 u.

Ytterväggens tjocklek 5,5 u.

Den rörlika kronans återstående del utgöres liksom hos

de förut undersökta Xeranthemum- och Chrysanthemum-arterna

af en parenkymatisk väfnad, som omsluter kärlsträngarne.

Cellerna i denna väfnad ha ock samma form som hos före-

gående arter, äro i tvärgenomskärning rundade eller ellip-

tiska, å längdsnittet sträckta i organets höjdriktning. Der-

emot äro deras väggar mera fasta (2,75 u) än hvad vi förut

22 ELIASSON, SEKUNDÄRA. ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

funnit vara händelsen hos kronans grundväfnad. Väfnadens

mäktighet är på den grund, att kronrörets vägg ej har all-

deles lika tjocklek öfverallt, något vexlande, den ligger mel-

lan 370 och 225 u. ÅA det ställe, der den har sin största

mäktighet, utgöres den i radial riktning af 15 cell-lager, an-

talet sådana sjunker ned till 10 i det ringlika snittets sma-

laste del. Medelstorleken hos grundväfnadens celler är 24 x 22 u.

Kärlsträngarnes byggnad är likadan som hos de förut

undersökta arterna. Deremot är deras antal större. Ty den

yttre kransen (kärlsträngarne äro här liksom ofta förut för-

delade i 2:ne kransar) består af ej mindre än 10 kärlsträngar.

Deras antal är till och med 11, ty hos ifrågavarande art åter-

finner man samma förhållande, som förut påträffats hos de

andra arter, som blifvit af mig undersökta, eller att å ett

ställe inskjutes en sträng midt emellan 2:ne andra, som äro

lika långt aflägsnade från hvarandra som kransens öfriga

strängar sinsemellan. TI den inre kransen finnes det endast 5

strängar, som utan allt tvifvel och i analogi med föregående

fall höra till ståndarne. De alternera med den ena hälften

af kärlsträngarne i den yttre kransen och äro motsatta de 5

återstående. Just de delar af snittet, som hysa 2:ne å samma

radie liggande kärlsträngar, höra till dettas mäktigaste par-

tier; deremot är den af snittet bildade ringen smalast efter

de radier, som gå genom de kärlsträngar, som alternera med

de parstälda strängarne.

Intill en och annan af kärlsträngarne i den yttre kran-

sen gränsar en sekretgång. Denne har sitt läge på den inre

eller yttre sidan af strängen.

Stiftet har i tvärgenomskärning en bredt elliptisk om-

krets. Dess centrala del upptages af en kollenkymsträng.

Denne har en rektangulär omkrets och ett sådant läge, att

rektangelns långsida faller i samma riktning som ellipsens

mindre axel. Omedelbart utanför rektangelns båda ändar lig-

ger en kärlsträng. På ellipsens större axel, som skär den af

kollenkymsträngen bildade rektangelns långsida midt itu,

ligga dels 2:ne kärlsträngar, dels utanför hvar och en af dem

närmare epidermis en oljegång. Denna är skild från epider-

mis genom 4 lager af celler, som höra till stiftets parenky-

matiska grundväfnad. Kärlsträngarne äro här 4 till antalet

eller dubbelt så många som hos de föregående arterna. Stif-

tets voluminösaste väfnad är dess grundväfnad, som utgöres

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3. 23

af samma slags parenkymeeller som de, hvilka bildade kro-

nans hufvudmassa och som i likhet med dem hafva fasta

väggar (se fig. 29), men deremot mindre utsträckning i orga-

nets längdriktning. Mellan stiftets epidermis och medelpunkt

uppträder grundväfnaden med en mäktighet af 5 (6) lager

af celler. Dessa hafva en storlek af ungefär 23x26 ui

medeltal.

Stiftets yttersta cell-lager har ett något egendomligt ut-

seende, som genast faller i ögonen och erinrar om det, som

vi förut funnit utmärka yttre epidermis å en del Cicho-

riaceers holkblad t. ex. Picris pauciflora. Det egendomliga

visar sig deruti, att en del epidermisceller ega en stark ut-

sträckning i radial riktning, andra ha deremot en obetydlig

höjd (se fig. 29). Tvärsnittet af stiftet ser på grund häraf

ut som om det vore tandadt i kanten. Förklaringen öfver

ifrågavarande förhållande lemnas af ett längdsnitt, som visar,

att epidermiscellens yttervägg å en punkt är starkt utbugtad.

Genomskäres en cell i jemnhöjd med utbugtningen, får man

på tvärsnittet en långt utskjutande cell; träffas deremot vid

genomskärningen den del af väggen, som ej är utbugtad, fram-

kommer å tvärsnittet en mera tilltryckt cellform.

Snitt 2 eller tvärsnitt genom kronrörets uppsvälda mellan-

del (blomstadium). Fig. 30. Detta snitt har liksom det före-

gående formen af en elliptisk ring, som dock härstädes är

mera jemnbred, emedan dess inre och yttre kanter löpa pa-

rallelt med hvarandra. Ringens bredd uppgår till 380 u

ungefär. WNåledes är kronan här tunnare än i det förra

partiet.

Den anatomiska byggnaden hos denna del af kronröret

är 1 mycket öfverensstämmande med den nedre skaftlika de-

lens. Dock är mellandelen i allmänhet taget uppbygd af mera

tunnväggiga och kortare celler än den förra.

Utsidans epidermis har såsom i föregående parti celler

med på tvärsnittet radialt sträckta lumina. På längdsnittet

(fig. 31) äro väfnadens celler isodiametriska eller äfven här

utdragna i radial riktning d. v. s. vinkelrätt mot organets

yta. De äro här något större (45 x 26 u)1 tvärgenomskärning

än i kronrörets nedre parti. Ytterväggen är ock något tjockare

(7 u), sidoväggarne tunnare än förut. Äfven innerväggarne

äro tunna utom i cellernas hörn, der de äro kollenkymatiskt

förtjockade.

24 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

Cellerna i kronrörets inre epidermis ha i tvärgenomskär-

ning ett mer eller mindre qvadratiskt lumen. Detta är lika-

ledes i allmänhet fallet på ett längdsnitt eller ock är på detta

cellernas största utsträckning förlagd i radial riktning.

Partiet mellan de båda epidermisväfnaderna utgöres lik-

som längre nedåt af en parenkymatisk väfnad, hvars celler

dock äro betydligt mera tunnväggiga än förut (cellväggarnes

tjocklek uppgår på sin höjd till 1,5 u). Den parenkymatiska

formen hos väfnadens celler är uti ifrågavarande kronparti

mera typisk än i det föregående, ty på längdsnittet ha dessa i

allmänhet en nästan isodiametrisk form, mera sällan är cel-

lens längd dubbelt så stor som dess bredd eller är denna

senare något större än den förra (se fig. 31). På tvärsnittet

äro cellerna utdragna i radial riktning, hvilket isynnerhet är

fallet i väfnadens närmast utsidans epidermis belägna cell-

lager, eller ock äro de af en rundad form, hvilket företrädes-

vis är händelsen i de innersta cell-lagren. Väfnaden be-

står 1 radial riktning mestadels af 10 cell-lager med en sam-

manlagd mäktighet af 300 u. Cellernas medelstorlek utgör

30 Xx 24 u.

Kärlsträngarne äro af samma byggnad som 1 kronans

nedre del, men deremot blott fördelade i en enda krans (stån-

darne äro ock inom denna del af blomman och vidare längre

uppåt skilda från kronpipen), som består af 10 på lika långt

afstånd från hvarandra belägna strängar. Men mellan dem

finnes här och der smärre strängar, så att hela antalet kärl-

strängar vanligen öfverskrider denna siffra.

Vid kärlsträngarnes insida ligger en sekretgång, som i

de flesta fall kan urskiljas med lätthet, men stundom ej fram-

träder med full tydlighet.

Stiftets byggnad är i sina hufvuddrag densamma som

längre nedåt. Dock finnas några skiljaktigheter härutinnan.

Så t. ex. ha de 4 forna kärlsträngarne här närmat sig intill

hvarandra så mycket, att det bildas en så godt som samman-

hängande kärlsträngsring. Vidare ha de båda sekretgångarne

rätt mycket ökats uti vidd och på samma gång närmat sig

epidermis, ty de äro nu endast genom 3 cell-lager skiljda från

densamma. Vidare äro epidermiscellernas ytterväggar ej för-

sedda med några starkt utskjutande utskott, utan de löpa i

en mera jemnt utåtböjd båge, hvaraf följden blir den, att

epidermiscellernas höjd å ett tvärsnitt är ungefär lika stor

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3. 25

hos alla och att det således icke förefinnes en så stor skill-

nad mellan deras radiala utsträckning som i stiftets nedre del.

Smitt 3 eller tvärsnitt genom kronans öfre del på blom-

stadiet (fig. 32). I öfre delen af kronans uppsvälda mellan-

parti finner man början till en del förändringar i dess bygg-

nad, som sedermera framträda fullt utpräglade i kronans öf-

versta eller 3:dje afdelning. Dessa förändringar bestå deruti,

att å vissa ställen uppträda insnörningar på kronans utsida.

Dessa insnörningar hafva en obetydlig utsträckning åt sidan,

de äro af olika djup, så att på en del ställen består det in-

snörda partiet endast af 2:ne cell-lager, de båda hudväfna-

derna. Å andra ställen tillkommer till dem 1—3 cell-lager

från kronans parenkymatiska grundväfnad, så att här har in-

snörningen ett mindre djup än på nyssnämnda punkter. Mel-

lan de insnörda ställena i kronan förekomma tjockare par-

tier. Dessa innesluta kronans kärlsträngar och ha en vida

större utsträckning åt sidan än dennas insnörda delar. De

bilda således den vida öfvervägande delen af kronans massa

och bestå af ända till 10 cell-lager i radial riktning samt

hafva, såsom redan anmärkts, en betydlig utsträckning i tan-

gential riktning, under det deremot de insnörda partierna i

samma riktning bestå af på sin höjd 4—5 celler, der insnör-

ningen gått som längst.

I kronans öfre eller 3:dje afdelning bli dessa nu skildrade

förhållanden omvända. Här är det de insnörda partierna,

som ha den största utsträckningen och detta går så långt,

att kronrörets tjockare partier endast framträda som smärre

utbugtningar på dess mera tunna delar. Kronans tjocklek

har nu aftagit så starkt, att dess tunna partier ej ha större

radial genomskärning än 50 u. Dess tjockare delar ha i all-

mänhet en dubbelt så stor radial mäktighet som de förra (120

u ungefär). Dessa bestå blott af 2:ne cell-lager i radial rikt-

ning och utgöras således af enbart epidermisceller (se fig. 32);

de tjockare delarne bestå af sådana jemte en kärlsträng.

Kronans yttre epidermis här i dess öfre del består af

celler med ungefär samma utseende som i de båda före-

gående afdelningarne. I allmänhet ha dock dess element en

större längd än derstädes (se fig. 33). Å tvärsnittet ha

de en radial sträckning. Deras väggar äro tunna (ytter-

väggens tjocklek belöper sig till 3 u). Storleken är i medel-

tal 23x14 wu.

26 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

Cellerna, som bilda epidermisväfnaden å kronans insida,

äro i tvärgenomskärning något större än utsidans epidermis-

celler (de ha en medelstorlek af 27x25 u), men ha deremot

ungefär samma längd som dessa senare. Deras yttervägg,

som är jemförelsevis tunn (2 u tjock), är här på ett skarpt

begränsadt ställe utbugtad till en papill-lik bildning. Denna

ligger konstant i cellens öfre ända alldeles på gränsen mot

den undre sidoväggen i närmast uppåt följande cell.

Af den parenkymatiska väfnad, som i kronans båda före-

gående afdelningar bildade dennas hufvudmassa, finnes här

ingenting. WSkulle möjligtvis någon obetydlig rest finnas qvar .

af densamma, så skulle detta vara 1 närheten af kärlsträn-

garne.

Dessa äro af en svagare byggnad än i de båda föregående

fallen. Deras hadromdel hyser vanligen ej mer än 3 kärl i

hvarje sträng.

I stiftets byggnad har sedan föregående fall inträdt föl-

jande förändringar: kärlsträngarne äro blott 2 till antalet och

ligga i fruktbladens medianplan. I detta ligga äfven de båda

sekretgångarne, som under sitt lopp mot stiftets spets tendera

dels åt att erhålla en större vidd, dels åt att allt mer för-

flytta sig ut mut stiftets periferi. Deras nuvarande vidd upp-

går nemligen till 63 uw; på tvärsnittet genom nedre delen af

stiftet ha de en diameter af endast 23 u, som på ett snitt

genom stiftet i jemnhöjd med kronans mellersta afdelning ökas

till 36 u. I fråga om deras läge märkes, att de numera

endast genom 2:ne cell-lager, som höra till stiftets parenky-

matiska grundväfnad, äro skilda från dettas epidermis (an-

talet dylika lager var i föregående afdelning 3, i stiftets nedre

del 4).

I det föregående nämndes, att kronan i sin öfre afdelning

till hufvudsaklig del bildades af blott 2:ne cell-lager. Detta

är ock, enligt hvad en snittserie visar, förhållandet i större

delen af kronpipens öfre eller 3:dje afdelning. Men kronans

öfversta del eller brämet har en något mäktigare byggnad.

Ty ett snitt genom detsamma består ej blott af in- och ut-

sidans epidermis, utan derjemte af 3—4 lager af celler, som i

radial riktning skjutas in mellan de båda hudväfnaderna.

Denna mäktighet af 5—6 cell-lager ha kronflikarne ock under

hela sin utsträckning i tangential riktning, så att ett snitt

genom dem har samma bredd öfverallt. Men ett litet stycke

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3. 2

nedom kronpipens öfre kant blir kronans mäktighet mindre,

ty här har den den förut omtalade byggnaden med en tjocklek

hos kronrörets väggar af blott 2:ne cell-lager utom på de

ställen, der kärlsträngar ha sitt lopp (fig. 32). En dylik

byggnad har öfre afdelningen af kronan under större delen af

sin utsträckning. Men vid dess gräns mot kronans mellandel

blir dennas mäktighet åter större. Detta kommer till stånd

på det sättet, att de partier, som hysa kärlsträngarne, ut-

vidgas allt mer i tangential riktning på samma gång som

deras radiala genomskärning ökas, så att blott på några få

ställen af obetydlig utsträckning kronans mäktighet ej upp-

går till mer än 2:ne cell-lager. Dessa ställen bilda djupa in-

snörningar mellan kronans tjockare partier. Slutligen för-

svinna äfven dessa insnörningar och kronan får i genomskär-

ning utseendet af en jemntjock ring (fig. 30). Kronflikarne

skilja sig från kronans öfriga delar derigenom, att innehållet

uti cellerna i utsidans epidermis har en svartaktig färg.

Den ofvan uttalade förmodan, att den inre af de båda

kärlsträngskransar, som uppträda på ett snitt genom kronans

nedre del, hör till med densamma sammanvuxna ståndare, får

en tydlig bekräftelse genom en serie af snitt, som lagts genom

kronan i hela dess längd. Det visar sig nemligen, att inom

kronans öfre och mellersta afdelning uppträder blott en krans

af kärlsträngar. Inom samma delar finner man ock inuti den

af den genomskurna kronan bildade ringen fritt liggande tvär-

snitt af ståndarsträngar. Men inom kronans nedre afdelning

saknas dylika, och här är det endast tvärsnittet af pistillen,

som utfyller det af kronan omslutna rummet. Inom denna

afdelning finnas ock, såsom förut omtalats, 2 kransar af kärl-

strängar. Och kärlsträngarne i den inre kransen ha äfven-

ledes ett sådant läge, att det ej är minsta tvifvel under-

kastadt, att deras omedelbara fortsättning är att söka hos de

kärlsträngar, som på snitten genom blommans längre uppåt

befintliga afdelningar uppträda i de tvärgenomskurna ståndarne.

Af alla kronans väfnadselement är det endast kärlen, som

1 sina väggar innehålla vedsubstans.

Smitt 4 eller tvärsnitt genom nedre afdelningen af kronan

hos en diskblomma på fruktstadiet (fig. 35 och 36). Skill-

naden mellan detta och motsvarande snitt från blomstadiet är

rätt betydlig och ligger först och främst i en nu uppnådd

större fasthet hos kronans väfnader. Denna ökade fasthet

28 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

framkallas ej så mycket genom en tillväxt af tjockleken hos

väggarne i väfnadernas celler som fastmera derigenom, att

större delen af dem upptagit vedsubstans. Samtidigt med att

kronan ökat sin fasthet, har den tilltagit i volym, ty den

största tjockleken hos kronrörets vägg uppgår nu till 490 wu,

den minsta till 380 u.

Cellerna i kronans yttre epidermis äro nu betydligt större

än förut (deras nuvarande dimensioner äro 55x30 u) och ha

mycket tjockare väggar (ytterväggens tjocklek uppgår ända

till 11 wu). Till sin form ha de deremot ej förändrats efter

pollinationen. En och annan cell är äfven nu uppdelad i 2.

genom en i tangential riktning inskjuten vägg, men en på

dylikt sätt uppdelad cell har fortfarande ej större utsträck-

ning inåt än sina grannceller, hvarest ingen delning egt rum.

Epidermiscellerna å kronans insida ha likaledes samma

form som under blomstadiet, men deremot väggar af en helt

annan beskaffenhet. Förändringen, som dessa undergått, visar

sig ej uti en stark ökning af deras tjocklek (denna är ungefär

densamma som i föregående fall eller 5,75 u), utan med af-

seende på skulpturen och den kemiska sammansättningen. Ty

epidermiscellernas väggar äro nu försedda med omvexlande

tjockare och tunnare partier, som bilda ett nätverk och åt

cellen gifva ett trakeidartadt utseende. Väggens förändring

uti kemiskt afseende åter visar sig i ett rikligt upptagande

af vedsubstans. Cellernas storlek är nu 27x30 u, således

något betydligare än förut.

Förvedade cellväggar finnas ej blott hos epidermis-

väfnaden å kronans insida, utan vedsubstans påträffas äfven-

ledes i mer eller mindre stor utsträckning hos kronans paren-

kymatiska grundväfnad. Dennas inre lager bilda en ring

af starkt förvedade celler. Denna ring är af olika styrka å

olika ställen. Innanför de inre kärlsträngarne är den endast

2:ne cell-lager stark, men emellan dem vidgar den ut sig, så

att den bildar interfascikulära utbugtningar med ända till 8

cell-lagers radial mäktighet och här på en del ställen träder

i förbindelse med den yttre hälften af väfnaden, som ligger

mellan kärlsträngarne och utsidans epidermis och som äfven

har förvedade cellväggar, fastän vedsubstansen hos dem ej

uppträder med samma styrka som i väfnadens inre del. Sådant

är nu förhållandet uti den nedersta delen af kronans nedre

afdelning. Något längre uppåt i samma afdelning blir den

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. HI. N:0 3. 29

af de starkt förvedade cellerna bildade ringen af en mera lik-

formig tjocklek, i det den öfverallt består af 2—3 cell-lager.

Och upp mot gränsen till kronans mellersta afdelning för-

svinner förvedningen å kronans insida helt och hållet.

Väfnadens yttre parti d. v. s. ungefär den del af den-

samma, som ligger mellan kärlsträngarne och utsidans epi-

dermis, består liksom nyss omtalade parti af tjockväggiga

celler, men som dock visa en temligen obetydlig förvedning.

Dess celler äro derjemte, betraktade på ett tvärsnitt, 1 öfver-

vägande grad sträckta i radial riktning, under det cellerna i

grundväfnadens starkt förvedade del ha, likaledes i tvär-

genomskärning, sin förnämsta utsträckning i tangential rikt-

ning. Förvedningen i det yttre partiet har såsom ersättning

för sin mindre styrka en större utbredning, ty såsom ett

längdsnitt visar sträcker den sig ända upp till den punkt,

der kronans nedre och mellan-afdelning öfvergå uti hvarandra.

Både den inre och den yttre delen af väfnaden består af

celler med fasta, omkring 3 u tjocka väggar, som äro för-

sedda med elliptiska porer. Det inre partiets celler ha en

mera långsträckt form än det yttres, ty under det att hos det

förra på ett längdsnitt cellens längd förhåller sig till dess

bredd som 4:1 ungefär, har deremot det yttre partiets celler

å längdsnittet en form, som mycket närmar sig den isodia-

metriska. Grundväfnadens båda med förvedade cellväggar

försedda partier åtskiljas af kärlsträngarne och dem omgif-

vande, med tunna och oförvedade cellväggar försedda delar af

kronans parenkymatiska grundväfnad. Dennas oförvedade

partier bilda utom i afdelningens nedersta del en samman-

hängande ring, som i sig upptager kärlsträngarne. I ofvan-

nämnda parti, der såsom ofvan omtalats grundväfnadens båda

förvedade partier mötas å en del punkter, som då äro belägna

mellan kärlsträngarne, blir den af oförvedade väfnadselement

bildade ringen afbruten (se fig. 35).

Kronans parenkymatiska grundväfnad har vid fruktmog-

naden en något större maximal och minimal mäktighet än

under blomstadiet, nemligen 405 och 300 u, men deremot

samma antal cell-lager (15 och 11). Dess celler ha ock blott

i mindre grad tilltagit i volym (deras nuvarande dimen-

sioner i tvärgenomskärning äro i medeltal 27x 24 wu).

Kärlsträngarnes byggnad har ej undergått någon märk-

bar förändring efter pollinationstidens slut.

30 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

Vid utsidan af en del af dem finner man såsom under

blomstadiet en sekretgång, mera sällan påträffas 2:ne sådana

utanför en och samma kärlsträng. I senare fallet ligga de

till höger och venster om densamma.

Med afseende på uppträdandet af förvedade väfnadsele-

ment äro förhållandena i den nedre afdelningen af kronan hos

Helianthus annuus rakt motsatta dem, som förekomma i mot-

svarande del af kronan hos Xeranthemum-slägtets centrala

blommor. Hos X. cylindraceum förblefvo den parenkymatiska

grundväfnadens celler i oförvedadt tillstånd, hvaremot för-

vedade väfnadselement härstädes uppträdde omkring kärlsträn-

garne eller rättare sagdt en del, leptomdelen, af den ursprung-

liga ledningssträngen omvandlades till en ligninhaltig väfnad.

Hos H. annuus deremot är det just i kronans grundväfnad,

som ligninet uppträder, kärlsträngarne sjelfva (utom kärlen)

och grundväfnadscellerna i dessas närhet visa ej någon antydan

till förvedning.

Stiftet har nu en ganska märkvärdig byggnad, hvar-

till väl redan vid blomningen förefanns en antydan, men

som då ej framträdde så tydligt utpräglad som den nu gör.

För att orientera oss må vi först kasta en blick på ett längd-

snitt genom stiftet (fig. 37). Det visar sig då, att man kan

hos detsamma urskilja 3:ne afdelningar. Den nedersta af

dessa utgöres af tafvelformiga celler med obetydlig längd, tunna

väggar och polygonal omkrets i tvärgenomskärning. Ett tvär-

snitt genom denna del af stiftet består endast af oförvedade väf-

nadselement (vid kärlsträngarnes kärl fästes ej något afseende).

Genomskär man stiftet ett stycke högre upp, så består ett

tvärsnitt af detsamma i sin omkrets af 1—fera lager af celler

med förvedade väggar. Ju högre upp snittet tages, desto större

blir antalet dylika lager. Detta går så långt, att hela tvär-

snittet genom stiftet med undantag af dess centrala del, som

utgöres af de 4 kärlsträngarne och kollenkymsträngen samt en

mellan dem befintlig och af tunnväggiga och långsträckta celler

bestående väfnad, utgöres af förvedade väfnadselement (se fig.

38). Ett längdsnitt lemnar förklaring öfver detta förhållande.

Det visar nemligen, att i stiftets bredaste del (se fig. 37) upp-

träder ett band af celler med förvedade väggar. Men detta

band går ej tvärt öfver stiftet i vinkelrät riktning mot dettas

längdaxel, utan från organets periferi i sned riktning uppåt

och inåt mot stiftets centrum. På grund häraf blir det helt

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 83. 31

tydligt, hvarför de förvedade cellerna förekomma i ett olika

antal lager på olika snitt. Ett tvärsnitt, som lägges genom

stiftet i jemnhöjd med bandets nedre gräns, måste taga blott

ett eller några få lager af dylika förvedade celler med sig.

Antalet sådana ökas sedan allt mer, ju mer man flyttar genom-

skärningspunkten uppåt, och når sitt maximum, då bandets

hela genomskärningsyta faller inom tvärsnittet. Detta stiftets

af förvedade celler bestående parti, som bildar den 2:dra af

dess 3 afdelningar, utgöres af på längdsnitt mestadels tvär-

sträckta celler, som på tvärsnitt åter äro rundade eller ellip-

tiska. Cellväggarne äro fasta och rikligt genomdragna af

porer (fig. 39). Det yttersta lagret, som utgör stiftets epi-

dermis, består af celler, som äro tydligt utdragna i radial

riktning och detta såväl på längd- som tvärsnitt. Mest ut-

märkas cellerna 1 ifrågavarande lager derigenom, att hos en

stor del af dem uppträda tangentiala väggar, som dela cellen

i 2:ne afdelningar.! Blott i topografisk mening kunna de

sägas representera stiftets epidermis, ty de äro ej i väsentlig

grad olika cellerna i de närmast inåt följande lagren. Denna

stiftets 2:dra afdelning har en höjd af omkring 15 cell-lager,

en maximal radial mäktighet af ungefär 7 lager af celler.

Den återstående delen af stiftet består af mera lång-

sträckta celler än de båda föregående afdelningarne. TI stiftets

öfre afdelning förekommer ej vedsubstans utom i kärlens väg-

gar. Stiftets genomskärningsyta har ökats rätt betydligt

efter pollinationen, ty från att vid blomningen hafva haft en

maximal mäktighet af omkring 500 u, mäter det nu på sitt

bredaste ställe 670 u i diameter.

Märkvärdigt är det sätt, hvarpå stiftets båda sekret-

gångar nu uppträda. Vid pollinationen hade de en fullkom-

ligt cirkelrund genomskärningsyta, de sekretafsöndrande cel-

lerna voro tillplattade och genom sitt mörka innehåll skarpt

skilda från närgränsande celler (se fig. 29). Nu strax före

fruktspridningen har sekretgångens lumen fått en kantig form

derigenom, att sekretcellernas mot gången vända väggar bilda

en skarp båge mot densamma. För öfrigt äro de secernerande

cellerna nu hvarken genom innehåll eller form tydligt skilda

från sina grannceller, och på många snitt kan man endast

derigenom, att man från blomstadiet har kännedom om gån-

! Samma förhållande återfinnes äfven hos en del celler, som höra till de

inre lagren.

27 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

garnes läge urskilja dem, i andra fall åter är detta alldeles

omöjligt.

Smitt 5 eller tvärsnitt genom mellandelen af kronan hos

en diskblomma på fruktstadiet (fig. 40). Den afdelning af

kronan, hvarigenom ifrågavarande snitt är taget, är den,

som efter pollinationen undergått de största yttre förändrin-

garne. Enligt hvad förut omnämnts har dess vidd ökats från

2,5 till 4,5 mm. Denna ansenliga ökning i vidd motsvaras af

en mycket stark tillväxt af mäktigheten hos den väfnads-

massa, hvaraf denna del af kronan uppbygges. Dennas tjock-

lek uppgår nu till ej mindre än 840 u, är således mer än .

dubbelt så stor som under pollinationen, då den blott belöpte

sig till 380 u. Denna stora tillökning i kronans väfnads-

massa får hufvudsakligen tillskrifvas en tillväxt uti volym

kos de celler, som bilda dess väfnader. Ty antalet cell-lager

är här antingen endast helt föga eller ock alls icke förökadt.

Visserligen finner man uti kronans parenkymatiska grundväf-

nad en mängd celler afdelade genom nytillkomna väggar, men

delningsprocessen tycks ock vara slut i och med dessas upp-

trädande. Och ej heller är det mycket troligt, att ifråga-

varande process skulle få någon kraftigare utveckling, då ju

slutet på kronans lif är omedelbart förestående.

Cellerna i kronans väfnader ha bibehållit samma form,

som de hade under blomstadiet. Endast de inre epidermis-

cellerna ha förändrats så till vida, att de på tvärsnittet an-

tagit en i tangential riktning utdragen form. Deras dimen-

sioner i tvärgenomskärning äro 40 x55 u. Storleken hos epi-

dermiscellerna på kronans utsida utgör nu 70 x62 u.

Kronans grundväfnad har en största mäktighet i radial

riktning af 730 u, som fördelas på 12 lager af celler. Men i

allmänhet uppgår dock antalet cell-lager ej till mer än 10,

hvadan man med ganska stor sannolikhet kan sluta sig till,

att en celldelning med efterföljande tillväxt af de nybildade

cellerna ej egt rum inom väfnaden, åtminstone ej någon af

större betydenhet. Volymen hos väfnadens celler deremot är

nu mycket större än förut vid pollinationen (61 x 50 w).

Att ifrågavarande del af kronan efter blomningen fått

större fasthet, kan man ej säga, snarare tvärtom. 'Ty dess

voluminösaste väfnad, grundväfnaden, ger intryck af att hafva

ett mera svampartadt utseende än under blomstadiet. HFEj

heller ha cellväggarne 1 detta organs väfnader fått någon större

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3. 33

tillväxt i tjocklek. Hos den parenkymatiska hufvudväfnadens

celler håller sig väggens tjocklek fortfarande vid omkring

1,5 u. Hos epidermiscellerna har densamma visserligen ökats

något, så att ytterväggen hos den yttre epidermis” celler nu

ha en tjocklek af 10 u, hos den inres af 5,5 u, men i allmän-

het kan man om väfnadselementen i ifrågavarande del af kro-

nan säga, att deras väggars tilltagande i tjocklek ej hållit

jemna steg med cellernas tillväxt uti volym.

Jemförd med den nedre afdelningen af kronan utmärkes

denna genom sin stora fattigdom på lignin. Utom i kärlens

väggar uppträder ifrågavarande ämne blott på begränsade

punkter och då i väggarne på de inre epidermiscellerna samt

i 1—2 närmast utanför dem belägna cell-lager. På längdsnitt

visar det sig, att höjden hos det med lignin impregnerade

partiet ej belöper sig till mer än 4—5 cell-lager och att detta

är beläget straxt ofvan den punkt, der ståndarsträngen frigör

sig från kronan. Cellerna hos detta ligninhaltiga parti äro

tjockväggiga och starkt porösa samt påminna mycket om de

celler, som i föregående afdelning uppträdde med förvedade

väggar.

Sekretgångarne äro otydliga och uppträda än på kärl-

strängarnes in- än på deras utsida.

Kärlsträngarne sjelfva äro på grund af kronrörets nu-

varande större vidd mera aflägsnade från hvarandra än under

blomstadiet, men för öfrigt af samma obetydliga utveckling

som förut.

Smitt 6 eller tvärsnitt genom kronans öfre afdelning på

fruktstadiet. Af alla kronrörets afdelningar är det denna,

som minst förändrats efter pollinationens slut. Dess vidd har

visserligen ökats från 2,5 till 4 mm., så att ett tvärsnitt

genom densamma, hvilket naturligtvis har formen af en ring,

har en större diameter än under blomningen. Ringens bredd

är deremot endast obetydligt förändrad. Dess tunnare par-

tier, hvilka såsom förut enbart bestå af kronans båda epi-

dermisväfnader, ha nu en bredd af omkring 55 u. Dess tjoc-

kare partier ha 1 förhållande till de förra och i likhet med

hvad fallet var under blomstadiet en obetydlig utsträckning

åt sidan och bestå af de båda epidermisväfnaderna, en kärl-

sträng samt af ett fåtal parenkymceller, som äro belägna

intill kärlsträngen och kunna anses såsom den sista resten af

den mäktiga väfnad, som i kronans öfriga afdelningar bildar

d4 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

dennas hufvudmassa. Dessa kronrörets tjockare partier kunna

nu ha en radial mäktighet af 145 u.

Epidermisväfnadernas celler ha alldeles samma utseende

som förut, men deremot en något större volym (36 x18 u för

cellerna i den yttre epidermis; för den inre epidermisväfnadens

celler äro motsvarande mått 23x27 u) samt något fastare

väggar (hos utsidans epidermis ha cellernas ytterväggar nu

en tjocklek af 4,5 u; 3 u är motsvarande värde för insidans

epidermis). Men kronans fasthet har ökats äfven derigenom,

att dess celler upptagit vedsubstans. Sådan förekommer uti

väggarne hos de yttre epidermiscellerna, men ej öfverallt här- :

städes, utan företrädesvis 1 de väfnadens celler, som ingå uti

kronrörets tunnare delar.

Stiftet befinner sig nu i ett långt framskridet tillstånd

af hoptorkning, hvilket framgår af de högst ojemna konturer,

som ett tvärsnitt genom detsamma företer. Dessa åter fram-

komma genom den starka hoptryckningen af stiftets väfnader,

hvilkas celler blifvit så starkt tillplattade, att lumina ej

längre kunna urskiljas, och stiftets hela massa består nästan

uteslutande blott af veckade cellväggar.

Efter att i det föregående hafva lemnat en framställning

af de olikheter, som några af blommans delar, särskildt kro-

nan, förete med afseende på sin byggnad under de båda sta-

dier i blommans utveckling, som representeras af dess pollina-

tion och fruktmognad, skola vi nu försöka skildra motsvarande

förändringar hos diskblommornas skärmblad. Hvart och ett

sådant omsluter en blomma. Det har formen af en smal, men

djup ränna, som är vänd mot blomkorgens centrum. I denna

ränna inneslutes först under pollinationsperioden blommans

fruktämnesdel, men äfven nedre delen af hyllet omslutes af

densamma. Sedermera vid fruktmognaden är det frukten,

som inneslutes i den af dessa skärmblad bildade rännan.

Dessa bladbildningar undergå en höggradig förändring

efter pollinationen. Och företrädesvis är det deras volym,

som förändras. Under blomstadiet ha de en längd af 13 mm.

och en största bredd af 3,5 mm. Vid fruktmognaden är höj-

den i det närmaste densamma som förut, men största bredden

uppgår nu till ungefär 6 mm.!

! Breddmåttet har afseende blott på ena bladhalfvan och angifver af-

ståndet mellan bladets kant och köl.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3. 35

Snitt 7 eller tvärsnitt genom basen af ett diskblommornas

stödjeblad på blomstadiet (fig. 41 och 42). Detta har på den

grund, att bladet bildar en ränna, formen af ett V, dock ej

helt och hållet, emedan bladets kanter äro något imåtböjda.

Snittets bredd-dimensioner d. v. s. bladskifvans tjocklek är om-

kring 290 u under större delen af sin utsträckning. Genom-

skärningsytans storlek ökas helt hastigt på den punkt af

bladet, der inåtböjningen af dettas kant tager sin början. Här

når bladskifvan en tjocklek af 410 u ungefärligen, men af-

smalnar sedan allt mer och mer ut mot sin kant.

I fråga om bladets anatomiska byggnad märkes för det

första, att en stor öfverensstämmelse är rådande mellan de

båda epidermisväfnaderna. Båda bestå af på tvärsnitt dorsi-

ventralt sträckta celler, som på längdsnittet ha en betydligt

större längd än höjd. Väggarne äro tunna (ytterväggarne

ha en tjocklek af 5,5 u hos utsidans och af 4,5 u hos insidans

epidermisceller). Äfven cellstorleken är ungefär densamma

hos båda väfnaderna, nemligen 32x17 u hos den förra, 29 x 18

u hos den senare väfnaden.

Grundväfnaden har olika utseende å bladets båda sidor.

Cellerna i de lager af densamma, som ligga närmast bladets

utsida, sluta tätt tillsammans och åtskiljas endast af smärre

intercellularrum. Helt annorlunda blir förhållandet i bladets

midt och mot dess insida. Här uppträder det stora hålig-

heter uti grundväfnaden (se fig. 42). Dessa håligheter om-

gifvas af till kedjor förenade celler. Endast det cell-lager,

som ligger närmast insidans epidermis, består af celler, som

sluta mera tätt tillsammans. Förhållandet härstädes är så-

ledes rakt motsatt det, som i allmänhet råder. hos de vanliga

örtbladen. Ty i den starkt lakunösa delen af skärmbladets

grundväfnad ha vi en motsvarighet till örtbladens svamp-

parenkym. Men detta är hos dem förlagdt till undersidan,

här deremot har det sin öfvervägande utsträckning på bladets

öfversida. Ty insidan af skärmbladet motsvarar öfversidan

hos ett horizontalt bladorgan. Grundväfnadens celler äro på

tvärsnitt mer eller mindre runda; på längdsnitt ha de en

vida öfvervägande utsträckning i bladets höjdriktning. I

bladkanten aftager grundväfnaden allt mer och mer i mäktig-

het i riktning utåt. Samtidigt härmed får den en fastare

beskaffenhet, i det att lakunerna mellan dess celler alltmer

aftaga i storlek och antal. Antalet af grundväfnadens cell-

36 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

lager är på grund af bladskitvans vexlande tjocklek ej lika

stort öfverallt. Utefter en linie, som från rännans botten

drages vinkelrätt mot bladets utsida, har grundväfnaden en

mäktighet af ungefär 12 cell-lager. Medelstorleken af dess

celler är 19x18 u.

Inneslutna i grundväfnaden och skilda från utsidans epi-

dermis genom 1—2 lager af den förra väfnadens celler lig-

ger en del ledningssträngar, af hvilka halfva antalet utgöres

af förenade leptom- och hadromsträngar, det vill med andra

ord säga kärlsträngar; den andra hälften utgöres af enbart

leptomsträngar, som bestå af kambiumeeller.

Kärlsträngarne äro med undantag af den, som ligger i

bladets medianplan, föga kraftiga; 1 allmänhet ega de ej mer

än 3 kärl hvardera. På deras insida ligger en sekretgång

(på den mediana kärlsträngens insida finnes det ofta 2:ne

sådana).

I regelbunden alternation med kärlsträngarne förekomma

i hvardera sidohälften af bladet 9—10 kambiumsträngar;

dessa ha en starkare utbildning än kärlsträngarne. TI deras

närhet förekomma inga sekretgångar.

Här i bladets basdel är det endast kärlväggarne, som

reagera på vedsubstans.

Smitt 8 (fig. 43 och 44). Förflyttar man sig deremot ett

stycke längre uppåt och genomskär bladet på ungefär halfva

afståndet mellan dess spets och bas, så förvånas man genast

öfver den rikliga förekomsten af ifrågavarande ämne, hvilken

åter beror på, att kambiumsträngarne på föregående snitt

härstädes uppträda såsom baststrängar. Således förekommer

hos dessa bladbildningar det anmärkningsvärda förhållandet,

att en och samma strängväfnad uppträder på olika sätt å

skilda ställen inom ett och samma organ. Dessa baststrängar

hafva något större genomskärningsyta än kambiumsträngarne

i bladets basdel. Relativt taget ökas deras mäktighet mot

bladets kant, ty i denna sträcka de sig från den ena till den

andra sidans epidermis. I den öfriga delen af bladskifvan

ha de liksom kambiumsträngarne i bladets bas sin plats in-

till utsidans epidermis, till hvilken de antingen gränsa omedel-

bart, eller ock skiljas de från densamma genom ett enda till

bladets grundväfnad hörande cell-lager. Deras karakter af

baststrängar är visserligen tydlig, men dock ej så starkt ut-

präglad, som den kunde vara, ty förvedningen af bastcellernas

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 20. AFD. III. N:0 3. 37

väggar har ej uppnått någon större styrka. Ej heller ha

dessa någon större tjocklek, ty denna uppgår hos den för

tvenne närbelägna bastceller gemensamma väggen till 3 u på

sin höjd.

Icke endast genom kambiumsträngarnes omvandling till

baststrängar har bladet på sin halfva höjd en större fasthet

än i sin bas. Härtill bidrager äfven en annan omständighet.

Bladskifvan är nu betydligt tunnare än i föregående fall.

På den punkt, der den är som mäktigast, har den en tjock-

lek af 170 u (denna punkt ligger nu på en linie, som från

den af bladets båda hälfter bildade rännans botten drages

vinkelrätt mot bladets utsida). Denna dess minskade mäk-

tighet beror isynnerhet på svampparenkymets härvarande

mindre utsträckning. Ty håligheterna uti grundväfnaden äro

här hvarken så stora eller så talrika som uti bladets basdel.

Äfven antalet af grundväfnadens cell-lager är mindre än förut

och uppgår ej till mer än 7 (6) på ofvan angifna ställe.

I öfriga förhållanden öfverensstämmer ifrågavarande snitt

med det, som är taget genom bladets bas. Kärlsträngarne

ha samma byggnad som derstädes; de äro endast något star-

kare utvecklade på halfva bladhöjden. Intill deras inre sida

gränsar såsom förut en sekretgång. Med afseende på formen

och storleken af cellerna hos bladets väfnader finnes ingen

eller en högst obetydlig skillnad mellan denna och föregående

bladdel. Så ha de yttre epidermiscellerna nu en storlek af

34Xx21 u; dimensionerna hos cellerna i epidermisväfnaden på

bladets insida äro i medeltal 29x 21 u och för grundväfnadens

celler utgör storleken 18x19 u. Cellväggarnes tjocklek har

äfvenledes ej undergått någon förändring.

I bladets mediana del äro de yttre epidermiscellerna

fylda med ett svart färgämne.

Snitt 9. Ett tvärsnitt genom bladets öfre del, taget på

ett afstånd af ungefär 1 mm. från bladspetsen visar, att den

redan förut iakttagna minskningen 1 bladskifvans tjocklek nu

gått ännu längre, men att på samma gång dennas bredd

äfven minskats (förhållandet mellan de båda andra bladhöj-

derna var deremot sådant, att i stället för den minskning i

tjocklek, som bladet hade att visa å sin halfva höjd, det der-

städes deremot fått en större bredd). Bladbyggnaden är här

ännu fastare än hvad den var på halfva höjden, ty hålig-

heter uti grundväfnaden saknas nu med undantag af några

38 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

smärre sådana i närheten af bladets mediana kärlsträng.

Baststrängarne äro fortfarande qvar, men uppträda i ett be-

tydligt mindre antal (2-3 i hvardera bladhälften) och med

en ringare mäktighet än å bladets halfva höjd. De yttre

epidermiscellerna ha nu i motsats till förhållandet å de båda

föregående snitten en tangential sträckning uti tvärgenom-

skärning; deras nuvarande storlek utgör 17 x27 u i medeltal.

Tjockleken hos deras ytterväggar är 2 u. Till sitt största

antal äro de fylda med ett svart ämne. Cellerna i insidans

epidermis deremot ha mera qvar af sin förutvarande form;

deras storlek belöper sig till 26 x 22 u och tjockleken hos deras

ytterväggar till 4,5 u. Grundväfnadens celler ha här något

större volym; deras dimensioner å ett tvärsnitt äro i medeltal

23 Xx 24 u.

För att få utrönt, i hvad mån skärmbladets byggnad kan

vexla inom dess olika höjdregioner, har jag med ett ungefär-

ligt afstånd af 0,>—1 mm. mellan 2:ne på hvarandra följande

snitt lagt 15 stycken sådana genom bladet från spetsen ned

till basen. Vid en undersökning af dessa 15 snitt finner man

först, att den öfre, till en spets utdragna delen af bladet har

en ganska fast byggnad, i det att mellan grundväfnadens

celler endast smärre mellanrum förekomma. Deremot hafva

baststrängarne härstädes en temligen obetydlig utbildning.

I motsats härtill finner man, att så snart bladet uppnått en

större bredd (detta sker vanligen helt plötsligt, ty spetsen

hos de flesta skärmbladen är skarpt afsatt från bladets åter-

stående del) påträffas ock inom detsamma mer eller mindre

starka strängar af typiskt bast och af ungefär samma antal,

som angafs vid beskrifningen af snittet från bladets halfva

höjd. Grundväfnaden har en ganska fast sammansättning;

större håligheter uti densamma finnas endast i bladets mediana

del. Den i de båda sista punkterna lemnade beskrifningen

af bladbyggnaden hänför sig till det 4:de snittet från spetsen

räknadt. De följande snitten till och med det 9:de ha samma

byggnad och ungefär samma storlek som det 4:de. På det

10:de snittet börja baststrängarne förlora i styrka derigenom,

att deras celler få tunnare och mindre starkt förvedade väg-

gar. Minskningen i baststrängarnes styrka fortgår så små-

ningom i riktning nedåt mot bladets bas, så att på det 13:de

snittet bastet är fullständigt försvunnet. I dess ställe har

trädt kambium. Samma snitt, det 13:de, visar ock i jemförelse

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3. 39

med de närmast föregående en betydligt mera spongiös bygg-

nad, i det att största delen af dess väfnader består af svamp-

parenkym. Samtidigt med att bladets byggnad får en spon-

giös beskaffenhet, blir ock dess tjocklek större, dess bredd

deremot förminskad.

Snitt 10 eller tvärsnitt genom basen:af ett skärmblad på

fruktstadiet (fig. 45). Jemför man detta snitt med dess mot-

svarighet från blomstadiet eller fig. 45 med fig. 41, så frap-

peras man genast af den stora skillnaden i storlek dem emellan.

Af det föregående veta vi redan, att bladets bredd ökas be-

tydligt under tiden för fruktens utbildning. Fig. 45 visar

äfven, att bladets tjocklek tilltagit i lika hög grad som dess

bredd. Den förra belöper sig nu till 1120 u. der den är som

störst d. v. s. i närheten af den utaf bladets båda sidohälfter

bildade rännans botten.

Vid en närmare granskning af snittet finner man snart

derjemte, att de isolerade kambiumsträngarne, som förefunnos

under pollinationsperioden, nu saknas. Men i deras ställe

hafva vi fullt utvecklade baststrängar, som ha samma läge

och ungefär dubbla mäktigheten som de förutvarande kam-

biumsträngarne samt uppträda i samma antal som de eller

10 i hvardera bladhalfvan. Bastets celler hafva fasta, ända

till 7 u tjocka och starkt förvedade väggar.

I öfriga afseenden är bladet i sin nedre del bygdt på

ungefär samma sätt under såväl blom- som fruktstadiet.

Cellerna hos de båda epidermisväfnaderna hafva dock en något

annorlunda form än förut. I tvärgenomskärning äro deras

lumina i allmänhet mera isodiametriska än under blomstadiet

eller ock äro dessa utdragna i tangential riktning. Det se-

nare fallet förekommer isynnerhet hos insidans epidermis. På

längdsnitt ha hudväfnadernas celler ungefär lika höjd och

längd. Deras volym har ökats på samma gång som hela

bladets. Dimensionerna för de yttre epidermiscellerna äro nu

47x40 u, hos den inre epidermis uppgår cellstorleken till

38x42 u. Hos de förra har en obetydlig ökning 1 väggarnes

tjocklek egt rum (ytterväggens mäktighet uppgår nu till

ungefär 7 wu); de inre epidermiscellerna deremot tyckas i detta

afseende stå på samma punkt som förut.

Grundväfnaden har samma lakunösa beskaffenhet som vid

pollinationen. Ja, denna framträder till och med något

mera än förut; endast omedelbart under utsidans epider-

40 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

mis finnes ett sammanhängande cell-lager, hela den öfriga

delen af väfnaden utgöres af till kedjor förenade celler. Dessa

cellkedjor begränsa vida håligheter såsom under blomningen

och utstråla åt alla håll från vissa punkter såsom medel-

punkter. Dessa utgöras isynnerhet af kärlsträngarne. Att

räkna antalet cell-lager i grundväfnaden är på grund af den-

nas starkt lakunösa beskaffenhet förenadt med mycken svå-

righet, men det finnes dock ingen särskild grund för anta-

gandet, att deras antal ökats och att således en celldelning

egt rum, utan väfnadens stora tillväxt uti mäktighet får

med all sannolikhet tillskrifvas en ökning af dess cellers

volym. Dessas nuvarande medelstorlek uppgår till omkring

85 x9I0 u.

Kärlsträngarne begränsas på sin insida såsom förut af

sekretgångar. De äro af en föga kraftigare utveckling än

under blomstadiet med undantag af den mediana kärlsträngen.

Denne har nu en mycket kraftig utbildning, hela dess hadrom-

del består af väfnadselement med förvedade väggar.

Snitt 11 (fig. 46 och 47). Om man nu förfar på samma

sätt som under blomstadiet d. v. s. öfvergår till en under-

sökning af bladets byggnad på dess halfva höjd, så åter-

finnas vid en jemförelse mellan snittet genom ifrågavarande

punkt och föregående snitt samma olikheter i bladbyggnaden

som under blomstadiet fanns emellan de motsvarande punk-

terna å bladet. Så t. ex. har detta härstädes en mindre

tjocklek, men en större bredd än vid sin bas. Detsamma var

ju äfven förhållandet under blomstadiet. Men liksom bladet

i sin basdel under pollinationen hade en mindre volym än

under fruktstadiet, så är äfven här å halfva höjden dess

massa nu större än hvad den var under blomningsperioden.

Ty dess nuvarande största mäktighet i dorsiventral riktning

belöper sig till 420 u.

En annan likhet med förhållandena under blomstadiet

består deruti, att bladets byggnad är af en vida fastare be-

skaffenhet på dess halfva höjd än uti dess basala del. Och

detta beror liksom under blomstadiet derpå, att bladbyggna-

den å den förra punkten är mycket mindre spongiös än hvad

fallet var uti bladets nedre del. Deremot är nu på frukt-

stadiet skillnaden mellan bladbyggnadens fasthet å de båda

ifrågavarande punkterna ej så stor som vid pollinationen, ty

vid tidpunkten för fruktens mognad är bladet såväl i sin

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3. 41

nedre del som å sin halfva höjd genomdraget af baststrängar,

hvilket ej var fallet under blomstadiet.

Om vi nu öfvergå till en undersökning af bladets sär-

skilda väfnader, så befinnes det, att epidermiscellerna i all-

mänhet ha en tangential utsträckning å tvärsnittet. Under

blomstadiet var denna dorsiventral. Deras volym är något

större (dimensionerna för den yttre epidermisväfnadens celler

äro härstädes 36x37 wu 1 medeltal, för den inres 40 x 50 uu),

men tjockleken hos deras väggar ungefär densamma som

förut.

Grundväfnadens celler, som i närheten af den vinkel, som

bildas af de båda bladhälfterna, uppträda med 6—7 lager i

dorsiventral riktning, ha en storlek af omkring 55x58 u och

väggar med omkring 2,5 u:s tjocklek.

Baststrängarne äro något kraftigare än i bladets basdel,

men ha för öfrigt samma beskaffenhet och uppträda såsom i

den till ett antal af 10—11 i hvardera bladhalfvan.

Kärlsträngarnes byggnad är fastare än förut, i det att

bastceller, förenade till mindre grupper, förekomma här och

der på deras hadromsida. Den mediana strängen har samma

kraftiga utbildning som i bladets basdel.

De yttre epidermiscellerna hafva såsom under blomstadiet

ett svartfärgadt innehåll inom den del af bladet, som omsluter

den mediana kärlsträngen.

Snitt 12 eller tvärsnitt genom den öfre delen af ett disk-

blommornas skärmblad på fruktstadiet (fig. 48). Bladets öfre

del är äfven nu liksom under blomstadiet utmärkt genom en

mycket fast byggnad, som ej framkallas derigenom, att spe-

ciellt mekaniska väfnader uppträda i större mängd, ty nu

liksom under pollinationen är baststrängarnes antal i denna

del af bladet obetydligt (endast 2 i hvardera sidohälften), utan

den framkommer hufvudsakligen genom en förändring af grund-

väfnadens beskaffenhet. Denna är icke längre, ej ens till en

del såsom å halfva bladhöjden, spongiös, utan består af tätt-

ställda celler med fasta väggar. Dessa äro ock förvedade

hos det stora flertalet af väfnadens celler, nemligen hos dem,

som ligga omkring en baststräng eller ett kärlknippe, hvar-

ifrån de utstråla såsom från en medelpunkt (se fig. 48).

Lignin uppträder dessutom i baststrängarne, i det mediana

kärlknippets hela xylemdel, i yttersidans epidermis; ja äfven

ett stycke af insidans epidermis består af celler med för-

42 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

vedade väggar, nemligen den del af väfnaden, som från bla-

dets kant sträcker sig ett stycke inåt.

Epidermiscellerna å bladets utsida äro till största delen

hopfallna (hålla på att hoptorka), men af de få, som ännu

bibehållit sina konturer, kan man se, att de liksom under

blomstadiet äro utdragna 1 tangential riktning på tvärsnittet.

Deras dimensioner å ett dylikt snitt äro 21x40 u i medeltal.

Deras väggar äro tunna, ytterväggens tjocklek uppgår ej till

mer än 3 u. De äro fullständigt fyllda af ett svart färg-

ämne.

Epidermiscellerna å bladets insida äro bättre bibehållna

än utsidans, men visa äfven de, derigenom att sidoväggarne

i en och annan cell kastas i veck, att tidpunkten för deras

hopfallande snart är inne. Deras storlek uppgår till 39 x40

u. De äro försedda med fastare väggar än de yttre epidermis-

cellerna. Ytterväggens tjocklek uppgår till 5,5 u.

Grundväfnadens celler äro de, som ha mest ökat sin fast-

het. ty hos dem äro nu väggar af 4,5 u:s tjocklek ej säll-

synta. På samma gång som väfnadens celler fått mäktigare

väggar, har äfven deras volym ökats, ty deras nuvarande

storlek är 48 x50 u.

Bast- och kärlsträngar ha i bladets spets något mindre

kraftig utbildning samt betydligt mindre utbredning än å

halfva bladhöjden, men de förras dimensioner kunna dock

ännu uppgå till 155 u 1 lateral och 90 u 1 dorsiventral rikt-

ning.

Sekretgångarne äro här större och tydligare än eljest,

men för öfrigt likadana som förut.

Inom bladets olika höjdregioner förefinnes det nu vid

fruktmognaden med afseende på den anatomiska byggnaden

ungefär samma skiljaktigheter, som förut framstälts, då det

var fråga om blomstadiet. Dock eger skärmbladet nu i all-

mänhet en större fasthet, hvilket redan framgått genom be-

skrifningen af bladets byggnad å de punkter, som represen-

teras af snitten 10—12. Baststrängar uppträda nemligen i

bladets hela längd utom i öfversta delen af dess spets. Men

såsom en ersättning för den minskning uti fasthet, som blir

följden af bastets frånvaro derstädes, uppträda i bladspetsen

alla öfriga väfnader, hvaraf bladet uppbygges, med förvedade

cellväggar (endast uti kärlknippenas leptom och oljegångarnes

se kretionsceller förekommer ingen förvedning). Förvedningen

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3. 43

hos dessa är dock ej synnerligt stark, hvilket den deremot

blir hos baststrängarne. Dessa ha, absolut taget, sin största

styrka på ungefär halfva höjden af bladet, men i förhållande

till bladets öfriga väfnader äro de starkast utvecklade ett

stycke ofvan nämnda höjd. Ty ofvanom denna liksom äfven

i allmänhet uti bladets kanter kunna baststrängarne å enstaka

punkter utfylla hela rummet mellan hudväfnaden, som be-

kläder de båda sidorna af bladet. Nedåt till minskas bast-

strängarnes mäktighet såväl i förhållande till bladets hela

väfnadsmassa, hvilken alltjemt tilltager mot bladbasen, som

äfven derigenom, att de blifva allt mindre i tvärgenomskär-

ning för att slutligen vid gränsen mot blomfästet upphöra.

Bladets stora volym uti sin bas framkommer hufvudsakligen

derigenom, att bladskifvans tjocklek ökats (dennas bredd är

deremot störst på ungefär halfva höjden af bladet), som åter-

igen framkallas derigenom, att den innanför baststrängarne

liggande delen af grundväfnaden tilltager 1 volym och får en

lakunös beskaffenhet. Ty baststrängarne sjelfva bibehålla i

hela bladet sitt läge 1 närheten af dettas utsida såsom fram-

går genom en jemförelse mellan fig. 45 och 46.

Återblick.

Af den i det föregående lemnade skildringen har konsta-

terats, att hos några Compositéslägten vissa delar af blom-

man ha olika byggnad under skilda perioder af sitt lif. Och

af densamma framgår äfven. att denna olikhet uti deras bygg-

nad visar sig dels uti en förstoring af deras volym, dels uti

en förhöjning af deras fasthet. Låtom oss nu taga en kort

öfverblick öfver förändringarne i dessa båda afseenden och tillse,

i hvad mån de olika väfnader, hvaraf de undersökta blom-

delarne uppbyggas, bidraga till att åstadkomma ifrågavarande

förändringar. Men dessförinnan några ord om de undersökta

blomdelarnes form. Det af de sammanvuxna blombladen bil-

dade kronröret är vanligtvis mer eller mindre tillplattadt,

så att det i genomskärning får formen af en elliptisk ring,

endast de regelbundna diskblommorna hos Chrysanthemum

44 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

samt kantblommorna och den öfre smalare delen af de cen-

trala blommorna hos Xeranthemum ha en nästan cirkelrund

omkrets. Kronrörets tillplattning torde bero på det starka

tryck, som blommorna i följd af sin täta anhopning utöfva

på hvarandra, så isynnerhet hos H. annuus och Xeranthemwm,

i hvilket senare slägte de centrala blommornas nedre del har

en mycket större volym än den öfre delen. Afplattningen

hos Chrysanthemums strålblommor torde deremot kunna för-

klaras genom deras öfvervägande utsträckning åt en sida.

Kronans mäktighet är mycket olika på skilda ställen, från

att i sin basdel utgöras af flera cell-lager 1 radial riktning,

uppbygges den i sin öfre del af ett fåtal sådana, ja dessas

antal kan derstädes nedgå så långt, att den blott består af

tvenne lager epidermisceller utom der kärlsträngar inskjutas

mellan dessa. Den har då den byggnad, som enligt WAR-

MING (19 p. 37 och 20 p. 24), ofta utmärker Compositéernas

kronhylle.

Stiftet har likaledes en elliptisk omkrets i tvärgenom-

skärning. I längdgenomskärning (se fig. 24 och 37) visar sig

dess basdel starkt hopdragen, emedan den omgifves af en

honungsafsöndrande disk, som på längdsnittet framträder som

tvenne utskjutande valkar. Ofvanför disken utvidgas stiftet

helt hastigt åt sidorna, så att det ligger tätt intill insidan

af kronan, som här ännu är förenad med ståndarsträngarne.

Men sedan dessa skiljt sig från kronan, blir stiftet åter sma-

lare för att åt dem och sedermera åt anthererna lemna plats

inom den af kronan omslutna håligheten.

Vi öfvergå nu till epidermisväfnaderna och betrakta då

först hudväfnaden, som bekläder kronans utsida. Som ett

utmärkande drag för densamma finna vi, att dess celler på

tvärsnitt äro tydligt sträckta i radial riktning. Endast i

kantblommorna hos Xeranthemum cylindraceum äro deras Tu-

mina i tvärgenomskärning isodiametriska eller något, fastän

föga. utdragna i tangential riktning. ÅA längdsnittet äro de

vanligen utdragna i kronans höjdriktning och ha således den

form, som enligt DE BARY (3 p. 33) och HILLER (11 p. 439)

karakteriserar dem hos långsträckta organ. Men i kronans

nedersta parti på dess gräns mot fruktämnet och frukten få

de en qvadratisk form eller till och med en sträckning i radial

riktning. Detta är äfven fallet inom kronans något högre

upp belägna partier, så i de centrala blommorna hos X. cy-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3. 45

lindraceum (se fig. 3) och i mellandelen af kronan hos H.

annuus (se fig. 31). Epidermiscellernas innehåll utgöres af

en protoplasmatisk grundmassa, i hvilken större och mindre

korn ligga mer eller mindre talrikt inströdda. Dessa korn

äro troligen antingen klorofyllkroppar eller ock dylika, som

omvandlats till gula färgkroppar.!

Ty gult är den förherskande färgen hos de af mig under-

sökta arternas blommor, dock endast i deras öfre partier.

Blommans nedre del är deremot något grönaktig till färgen,

hvilket isynnerhet är fallet i de centrala blommorna hos X.

cylindraceum.

Enligs DENNERT (8 p. 514) består äfvenledes blommornas

gula färgkorn af ingenting annat än omvandlade klorofyll-

kroppar och kunna till och med i blommornas nedre delar

öfvergå till dylika. Och möjligheten, att cellinnehållets korn-

lika bildningar skulle utgöras af stärkelsekorn, uteslutes der-

igenom, att de ej visa stärkelsens reaktion. HEpidermiscellens

kutikula är, såsom vi veta af det föregående, ofta försedd

med långsgående lister, som på ett tvärsnitt framträda som

papiller af obetydlig höjd. Detta står i full öfverensstäm-

melse med de resultat, hvartill HILLER (11 p. 419), DENNERT

(8 p. 427), ScHEnK (18 p. 16) m. fl. kommit med afseende på

kutikulans beskaffenhet hos blombladens epidermisceller.

Hos en del af de undersökta arterna, nämligen i nedre

delen af de centrala blommorna hos X. cylindraceum och H.

annmuus, hos den senare arten dock endast under fruktstadiet,

förekommer det anmärkningsvärda förhållandet, att några af

cellerna i kronans yttre epidermis äro delade genom en tan-

gential vägg i 2:ne delar. Men hvarje på sådant sätt upp-

delad cell har dock ej större utsträckning i radial riktning

än sina odelade grannceller. Ett dylikt förhållande tycks

vara ganska sällsynt. I literaturen anföras åtminstone endast

ett fåtal dylika fall, så t. ex. af PFITtzER (17 p. 19 och 37)

som delvis stöder sig på andra författares uppgifter, samt

efter honom af DE BARY (3 p. 39).

På utsidan af skärmbladen för diskblommorna hos Heli-

anthus annuus ha hudväfnadernas celler vid blomningen i all-

mänhet en dorsiventral sträckning å tvärsnitt. Denna öfver-

1 Att med full säkerhet uttala sig för det ena eller andra af dessa båda

alternativer är omöjligt på den grund, att jag haft endast spritlagdt material

att tillgå och på ett dylikt är färgen alltid mer eller mindre utplånad.

46 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

går i bladets spets till en mera rundad eller i tangential

riktning utdragen form. ÅA ett längdsnitt ha de i bladets

bas ett qvadratiskt eller dorsiventralt sträckt lumen, som

dock något längre uppåt får sin största utsträckning i bla-

dets höjdriktning. På fruktstadiet är cellformen i bladbasen

likadan som förut, men redan på bladets halfva höjd äro epi-

dermiscellerna försedda med i tangential riktning utdragna

lumina. Likadant är ock förhållandet i bladets spets. Här

äro de dessutom försedda med ett svartfärgadt innehåll, som

påträffas i alla väfnadens celler. Nedåt till aflägsnas den

svarta färgen så småningom ur cellerna, så att på bladets

halfva höjd är det endast i den som en köl formade delen af

bladet, som det mörka färgämnet förefinnes. Samma mörka

färgämne påträffas äfven uti kronan af artens diskblommor,

dock endast 1 kronflikarnes yttre epidermis.

Stiftets epidermis utgöres i de festa fall af i tvärgenom-

skärning nästan runda celler. Hos H. annuus äro dess celler

vanligen utdragna 1 radial riktning. A längdsnittet är för-

hållandet vanligtvis sådant, att i stiftets nedersta del unge-

fär 1 jemnhöjd med den nektarafsöndrande disken äro epi-

dermisväfnadens celler starkast sträckta 1 en riktning vinkel-

rät mot stiftets längdaxel, men härifrån upp mot spetsen till

tilltager deras längd allt mer i förhållande till deras bredd,

så att till slut deras dimensioner i den förra riktningen blifva

större än i den senare. I allmänhet är ytterväggen plan,

men hos H. annuus förefinnas celler med papill-likt utbugtade

ytterväggar. Detta är företrädesvis fallet i det parti af

stiftet, som omslutes af kronrörets nedre del, men dock ej i

ifrågavarande partis hela höjd, utan blott i den del af det-

samma, som ligger ofvanför det bälte, som på fruktstadiet

uppträder med förvedade cellväggar. Starkast utbugtad är

ytterväggen hos de celler, som ha sin plats i närheten af

ofvannämnda bälte, men ju mer man aflägsnar sig från detta

desto mindre höjd får den papill-lika utbugtningen och hela

väggen höjer sig i jemn båge utåt och ej såsom förut helt

tvärt på en mindre omkrets. Cellväggarne äro i allmänhet

tunna, äfven ytterväggen, så att hudväfnaden får, såsom BEH-

RENS (4 p. 14) anmärker, ungefär samma utseende som den

underliggande parenkymatiska grundväfnaden. Cellinnehållet

utgöres såsom uti kronan af en plasmatisk grundmassa med

mer eller mindre rikligt inströdda korn.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 20. AFD. III. N:0 3. 47

Cellerna uti epidermisväfnaden på kronans insida hafva i

de flesta fall i tvärgenomskärning rundade eller något tangen-

tialt sträckta lumina. I diskblommorna hos Chr. coronarium

äro de mycket tydligt utdragna i sistnämnda riktning på frukt-

stadiet, på blomstadiet äro deras lumina mera 1isodiametriska.

I mellandelen af kronan hos H. annuus ha de under pollina-

tionen en radial sträckning, som vid fruktmognaden har öfver-

gått till tangential. I allmänhet taget ha de sin största ut-

sträckning 1 riktningen af kronans längdaxel och ega en större

längd än cellerna i dennas yttre epidermis. I de centrala blom-

morna hos X. cylindraceum ha de på längdsnittet en nästan

qvadratisk form, i mellandelen af kronan hos H. annuus ligger

å längdsnittet deras största genomskärning uti radial rikt-

ning. Deras innehåll är af samma beskaffenhet som i cel-

lerna hos utsidans epidermis, men kornrikedomen är här i all-

mänhet mindre än hos dem. Ett gemensamt drag för de inre

epidermiscellerna hos alla arterna är, att de ha mindre tvär-

genomskärning och större längd samt tunnare väggar än mot-

svarande celler i den yttre epidermisväfnaden.

HILLER (11 p. 416) och DENNERT (8 p. 427) framhålla båda,

att ett papillartadt utbugtande af epidermiscellernas ytter-

väggar utgör en högst vanlig företeelse hos kronbladen. Hos

de arter, som jag undersökt, har jag blott hos en enda, näm-

ligen i öfre delen af kronan hos H. amnuus, påträffat något

dylikt. Det sällsynta uppträdandet af papiller hos dessa arter

skulle kunna bero derpå, att de flesta af dem hafva gula blom-

mor, som enligt de båda ofvannämnda författarne ej ega sam-

metsglans, hvilken åter har sin grund i förekomsten af dylika

bildningar. Sådana förekomma hos Helianthus-blomman blott

på kronans insida (d. v. s. öfversida) i dennas öfre del och ha

således den plats, som enligt HILLER (11 p. 416) vanligen till-

kommer dem.

I skärmbladen för diskblommorna hos H. annuus äro epi-

dermiscellerna å bladets insida under blomstadiet utdragna i

radial riktning, vid fruktmognaden ligger deras öfvervägande

utsträckning i tangential riktning. Så på ett tvärsnitt. Sina

största dimensioner ha de i alla händelser i bladets höjd-

riktning.

Kronans grundväfnad eller mesofyll är af mycket olika

mäktighet å olika höjd, så att den i kronans nedre del van-

ligtvis är kraftigast utbildad och från denna så småningom

48 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

aftager i mäktighet mot spetsen. Starkast framträda skilj-

aktigheterna 1 ifrågavarande afseende hos H. annuus. Ty

under det att kronpipen hos dess diskblommor i sin nedre

del har en radial mäktighet af ända till 12 cell-lager, består

dennas öfre del endast af epidermisceller och kärlsträngar,

så att mesofyllet här helt och hållet saknas. Deremot upp-

träder det åter i kronans fria flikar med 3—4 cell-lagers mäk-

tighet. Dess celler ha i tvärgenomskärning en mer eller

mindre rundad form Då kronan har en mera mäktig byggnad

såsom hos H. annuus, är formen något olika, så att cellerna

i grundväfnadens yttre lager äro företrädesvis sträckta i ra-

dial riktning, 1 de mellersta lagren blir formen mera rundad

för att slutligen i de inre skikten utdragas i tangential rikt-

ning (se fig. 27).

Deras största dimensioner träffas på ett längdsnitt och

ligga på detta i organets längdriktning. Mellandelen af kro-

nan hos H. annuus bildar i detta liksom i många andra fall

ett undantag från den allmänna regeln, ty dess grundväfnads-

celler äro i längdgenomskärning mera isodiametriska, ja under

fruktstadiet till och med företrädesvis utdragna i radial riktning.

Innehållet i mesofyllets celler är af samma beskaffenhet

som hos epidermisväfnaderna. I allmänhet äro cellväggarne

tunna, endast hos H. annuus ha de något större tjocklek,

nämligen i nedre delen af kronan hos ifrågavarande art. Hos

tvenne arter, Chr. coronarium och X. cylindraceum, genom-

drages grundväfnaden i blommans nedre del af stora hålig-

heter, som hos den förstnämnda arten uppträda redan vid

pollinationen, hos X. cylindraceum deremot först efter ofvan-

nämnda stadium i blommans utveckling. Hos denna senare

kan man, såsom förut påpekats, under blomstadiet urskilja

olika partier i grundväfnaden. Under det att största delen

af dennas massa utgöres af celler med färgade korn såsom

hufvudsaklig innehållsbeståndsdel, uppträder inom hvarje del

af väfnaden, som åtskiljer 2:ne par kärlsträngar, ett parti af

långsträckta och med färglöst innehåll försedda celler.

Efter pollinationen uppträder, såsom framgår af en jem-

förelse mellan figurerna 2 och 5, i detta partis ställe en större

hålighet, som sannolikt har uppkommit genom sönderslitning

af det färglösa partiets celler, hvilka ej varit i stånd att

hålla jemna steg med den inom grundväfnadens öfriga del

efter pollinationens slut inledda volymförstoringen.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 20. AFD. III. N:0 3. «49

För Helianthus-blommornas skärmblad är det ett karak-

teristiskt drag, att mesofyllet i deras bas nästan enbart ut-

göres af svampparenkym, men att det får en allt fastare be-

skaffenhet ju mera man nalkas bladspetsen, så att dess celler

härstädes endast åtskiljas af smärre intercellularrum.

Stiftets grundväfnad har enahanda beskaffenhet som kro-

nans mesofyll och består liksom detta af på tvärsnitt nästan

runda samt af ett plasmatiskt och kornigt innehåll fyllda

celler. Dessas största utsträckning faller vanligen i stiftets

längdaxel, dock ej i dettas nedersta del ungefär i jemnhöjd

med disken, ty här äro väfnadens celler starkast tillplattade

i organets höjdriktning.

Vi öfvergå nu till en jemförande framställning af kärl-

strängarnes byggnad och andra förhållanden. Om den förra

är på grund af deras obetydliga utveckling ej mycket att

säga. En af några få spiralkärl bestående hadromdel om-

gifves rundtom af ett af tunnväggiga celler bestående lep-

tom. (Att detta senare 1 ett fall omvandlas till bast, skall

längre fram närmare vidröras). Deremot finnes med afse-

ende på deras antal och sättet för deras uppträdande åtskil-

ligt, som från morfologisk synpunkt kan vara af intresse.

Uti kronan är för kärlsträngarne 5-talet det förherskande,

hvilket man ju ock kan vänta sig, då Compositéblommans

krona typiskt är bildad af 5 sammanvuxna blad. Dock har

jag äfven funnit andra tal än 5-talet.

I kantblommorna hos X. cylindraceum förekommer det

stundom blott 4 kärlsträngar. (Hos den närbeslägtade X.

annuum äro kantblommorna enligt HILDEBRAND! 4-taliga).

I strålblommorna hos Chrys. viscosum påträffas stundom 4

kärlsträngar i samma krans, dessa strängar ligga diagonalt.

I diskblommorna hos Chrys. coronarium kan antalet strängar

i samma krans uppgå till 6 (6-taliga blommor har WARMING

(20 p. 20) funnit hos Cineraria och Leontodon hispidus).

I dessa fall har strängarnes inbördes afstånd varit unge-

fär lika. I andra fall åter inskjutas emellan 2:ne strängar,

som ligga på regelbundet afstånd från hvarandra, extra strän-

gar, hvilka ha sin plats mer eller mindre nära dem, som på-

fordras af blommans typ. I de centrala blommorna hos X.

cylindraceum +t. ex. uppträder 1 den yttre kärlsträngskransen

en extra sträng i transversalplanet, i ett annat fall mellan

ra 1 Enligt WARMING (20 p. 20).

50 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

den mediana och en bakre lateral kärlsträng. I strålblom-

morna hos Chr. coronarium har man stundom en extra sträng ko

i medianplanet framåt. Uppträdandet af strängar utöfver

det typiska antalet skulle möjligen kunna bero på, att en

kärlsträngsförgrening stundom eger rum. Åtminstone ha ofta

2:ne strängar sin plats så nära hvarandra, att man ej gerna

kan frigöra sig från den tanken, att de hafva uppkommit

genom klyfning af en och samma sträng, som klufvits i

radial riktning. En dylik uppdelning är ganska vanlig i

strålblommorna hos Chr. coronarium. Här finner man t. ex.

i en blomma de båda laterala bakre strängarne uppdelade i:

tvenne strängar hvardera. Detsamma kan ock vara händelsen

med en lateral främre och en lateral bakre sträng å samma

sida af blomman, samt med de båda laterala främre och en

lateral bakre. När deremot uppdelningen sker i tangential

riktning, hvilket stundom förekommer hos en och annan sträng

i strålblommorna hos Chr. coronarium, skulle man kunna tänka

sig de inre strängarne såsom sista återstoden af de hos ifråga-

varande blommor felande ståndarne.

Jag har i det föregående fera gånger omtalat, att i kro-

nans nedre del hos de samkönade blommorna uppträda kärl-

strängarne i 2:ne kransar och att antalet strängar antingen

är lika för begge kransarne eller att den yttre kransen eger

ett dubbelt så stort antal strängar som den inre. Det senare

är fallet hos H. annuus. "Och jag har äfven flera gånger

framhållit, att den inre af de båda kärlsträngskransarne bör

anses tillhöra med kronan sammanvuxna ståndare. Detta

framgår icke blott deraf, att i de endast med pistill försedda

kantblommorna hos Xeranthemum och Chrysanthemum det fin-

nes blott en krans kärlsträngar i kronan utan äfven och

säkrast af den omständigheten, att man vid undersökning af

en serie af snitt, lagda genom blomman, finner att med det-

samma som ståndarsträngarne frigöra sig från kronan den

inre kärlsträngskransen försvinner ur denna och träder öfver

i ståndarne.

De båda kransarnes läge i förhållande till hvarandra är

sådant, att då antalet strängar i dem båda är lika, ligger en

yttre och en inre sträng i samma radialplan (se fig. 2), men

då antalet i den yttre kransen är dubbelt så stort som i den

inre, alternera strängarne i den senare med den ena hälften,

men ligga i samma radialplan som den andra hälften af den

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3. 51

förras strängar (se fig. 26). På grund af den regelbundna

alternationen mellan krona och ståndare skulle man förmoda,

att de senares kärlsträngar skulle ligga i mellanrummen

mellan kronans. Men denna har, såsom kändt är, s. k. kom-

missuralnerver d. v. s. sådana som löpa i kronbladens sam-

manväxningslinie, under det att ståndarbladens kärlsträngar

löpa i dessas midt. Häraf blir följden naturligtvis den, att

kronans och ståndarnes kärlsträngar komma att ligga midt

emot hvarandra. Och äfvenledes får man väl af ofvannämda

förhållande draga den slutsatsen, att hvar och en af de s. k.

kommissuralnerverna i kronan är bildad genom sammansmält-

ning af 2:ne kärlsträngar. Helianthus-blommans krona har

10 kärlsträngar i den yttre kransen; 5 af dem alternera

med ståndarnes kärlsträngar, de 5 återstående äro motsatta

dem. De förra torde med full rätt, då ju de senare måste

anses bilda de s. k. kommissuralnerverna, kunna betraktas så-

som medelnerver, oaktadt enligt HoFFMAN (12 p. 103) sådana

äro högst sällsynta hos de regelbundna och samkönade blom-

morna (blott hos Perityle Parryi skola dylika förekomma).

Stiftets kärlsträngar hafva samma enkla byggnad som kro-

nans och bestå såsom BEHRENS (4 p. 18) anmärker af kambi-

form och spiralkärl. Dessa senare ligga antingen isolerade

eller förenade till små grupper uti kambiformet, som bildar

kärlsträngens leptomdel. HOFFMAN (12 p. 106) lemnar den

uppgiften, att stiftet i Compositeernas blommor genomdrages

af 2mne kärlsträngar. Denna uppgift står i full öfverens-

stämmelse med det resultat, hvartill BEHRENS (4 p. 17) kom-

mit eller att antalet af stiftets kärlsträngar motsvarar an-

talet fruktblad, hvaraf pistillen bildas. Och Compositeerna

hafva, såsom bekant, en 2-bladig pistill. De af mig under-

sökta arterna följa ock vanligtvis den allmänna regeln och

hafva 2:ne i pistillens medianplan liggande kärlsträngar. Men

H. annuus afviker i en viss grad. Inom den del af stiftet,

som omslutes af den nedre, skaftlika delen af kronan hos

ifrågavarande art, uppträder det ej mindre än 4 kärlsträngar,

af hvilka tvenne ligga i blommans medianplan, de 2 åter-

stående transversalt (se fig. 26). Längre uppåt 1 jemnhöjd

med kronans mellersta afdelning blir gränsen mellan stiftets

kärlsträngar mer eller mindre otydlig, så att man får in-

trycket af att de förenats till en ring. Dock förekommer det

ofta, att kärlen äro samlade i 2:ne grupper, som ligga i me-

52 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

dialplanet på hvar sin sida om den i stiftets centrum befintliga

kollenkymsträngen. Inom stiftets öfre afdelning, innan det

ännu uppdelat sig i de 2:ne märkesbärande grenarna, har man

mer eller mindre tydligt 2:ne mediana kärlsträngar.

I sammanhang med kärlsträngarna må vi nämna några

ord om sekretionsgångarna. Dylika har jag påträffat endast

hos H. annuus, hvarest deras samband med kärlsträngarna

är helt tydligt. I diskblommans skärmblad ligger regel-

bundet en oljegång intill insidan af hvarje kärlsträng, den

mediana är dock ofta försedd med 2:ne sådana på sin insida,

hvartill äfven stundom kommer en dylik på dess utsida. Det.

senare förhållandet förekommer ibland i bladets spets. I

stiftet ha sekretgångarne sitt läge konstant i medianpla-

net (se fig. 26). Inom kronan kan man finna sekretgångarna

förlagda än till in- än till utsidan af kärlsträngen och äfven

här förekommer det stundom, att tvenne oljegångar ha sin

plats på samma sida af strängen.

Till sist några ord om stiftets s. k. ledande väfnad. Denna

har alldeles samma utseende, som enligt Carus (7 p. 261) och

BEHRENS (4 p. 19) i allmänhet karakteriserar väfnaden i fråga

och består således af långsträckta, trånglumiga, med horison-

tala eller sneda tvärväggar försedda celler. I tvärgenom-

skärning äro dessa kollenkymatiskt förtjockade (se fig. 7 och

29). I sin helhet bildar väfnaden en sträng, som intager

stiftets centrum och i genomskärning har formen af en rekt-

angel, hvars längsta axel faller i blommans transversalplan,

d. v. s fruktbladens sammanväxningsplan. I detta finner

man ock inom den af den ledande väfnaden bildade strängen

en mycket trång, spricklik öppning (se fig. 2). En sådan

förekommer enligt CaPus (7 p. 252) ganska ofta i stiftets »le-

dande» väfnad hos Compositeerna. Hos alla de arter, jag under-

sökt, är förhållandet sådant. I allmänhet är den »ledande»

väfnaden väl begränsad mot den omgifvande grundväfnaden,

äfven om gränsen ej är så skarp som den framställes af CAPUS

(7 pl. 21 fig. 9) hos Cheiranthus.

Må vi nu efter att hafva lemnat en kort öfversigt öfver

de olikartade väfnadernas beskaffenhet med afseende på for-

men o. d. hos deras element kasta en blick på, hur dessa

samma väfnader, hvar och en i sin mån, bidraga till att åstad-

komma den ökning i volym, som efter blomningen inträder

hos de organ, hvilka här varit föremål för undersökning.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 20. AFD. III. N:0 3. da

Hudväfnaden och strängväfnaderna kunna vi genast lemna

ur räkningen, ty de få uw, hvarmed deras radiala genomskär-

ning ökats, ha ingen nämnvärd betydelse för organets volym-

tillväxt i sin helhet. Visserligen förekomma, såsom vi sett,

tangentiala delningar inom hudväfnaden, men i dylikt fall är

det blott enskilda celler, som på sådant sätt delas, och den

delade cellen uppnår ej större utsträckning i radial riktning

än sina odelade grannceller. Således är det endast grund-

väfnaden eller mesofyllet, som vi hafva att närmare hålla oss

till. Vi hafva förut funnit, att mesofyllets celler vid frukt-

mognaden ega en större volym än vid blomningen. Jemna

steg med dessas volymförstoring håller väfnadens eget till-

tagande i mäktighet. Häraf kan man draga den slutsatsen,

att den större mäktigheten, som grundväfnaden visar under

fruktstadiet, helt enkelt beror derpå, att dess celler tilltagiti

volym, men deremot ej ökats till antal. Detta antagande be-

kräftas deraf, att antalet af väfnadens cell-lager å motsva-

" rande snitt är helt och hållet eller i det allra närmaste lika

under de båda stadierna i blommans utveckling. Hos Chry-

santhemum-arterna är skillnaden mellan kronans mäktighet

under dessa båda stadier ej särdeles stor. Detsamma är äfven-

ledes fallet med dess grundväfnad. Äfven Helianthus-kronans

nedre del har en föga större mäktighet vid fruktmognaden

än under pollinationen, hvilket beror på, att dess grund-

väfnad är ungefär lika stark i båda fallen. I samma kronas

mellandel förhåller sig ifrågavarande väfnads mäktighet vid

blomning och fruktmognad som 1:2,4, i de centrala blom-

morna hos Xeranthemum är motsvarande förhållande för väf-

nadens mäktigaste del som 1:3,5. Starkaste volymförsto-

ringen finner man hos grundväfnaden i Helianthus-blommans

skärmblad. I dettas basdel har mesofyllet vid fruktmognaden

4 gånger så stor mäktighet som vid blomningen. Längre

uppåt ökas ej grundväfnadens massa i så hög grad; på bla-

dets halfva höjd är förhållandet som 2,5 :1.

Afven stiftets genomskärningsyta tilltager i allmänhet

efter blomningen, dock ej på långt när så starkt som kro-

nans. Och äfven här beror detta företrädesvis på en tillväxt

af grundväfnadens volym.

I jemförelse med ifrågavarande organs volymförstoring

är den stegring i fasthet, som inträder hos dem efter blom-

ningen, i allmänhet af en ringa betydelse och detta fram-

d4 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

träder isynnerhet, om man jemför dem med de förut afhand- -

lade holkbladen hos Cichoriaceerna.!

Särskildt är detta förhållandet hos Chrysanthemum-arterna.

Här är det endast genom den hos de undersökta organen in-

trädda volymförstoringen, hvilken för öfrigt är temligen obe-

tydlig, och en ganska ringa tillväxt i tjocklek af väggarne

hos de väfnadselement, hvaraf ifrågavarande organ uppbyggas,

som en något större fasthet uppnås vid fruktmognaden. Inga

specifikt mekaniska väfnader utbildas härstädes. Sådana upp-

träda deremot i Xeranthemum- och Helianthus-blomman; men

hafva dock härstädes en ringa utbredning, i det de hufvud- :

sakligen förekomma blott i kronans nedre del. De båda släg-

tena äro hvarandras motsatser med afseende på utbildandet

af mekaniska väfnader, ty under det att hos Xeranthemum

grundväfnaden förblir oförvedad, så är det just den, som hos

det senare slägtet lignifieras; hos sistnämnda slägte åter bestå

kronans kärlsträngar af väfnadselement med oförvedade väg-

gar (kärlen undantagna), hvaremot hos Xeranthemum det just

är i ledningssträngarne, som mekaniska väfnader utbildas, i

det att deras leptomdelar efter blomningen omvandlas till

baststrängar. Dylika förefinnas äfven i stort antal i Helian- '

thus-blommans skärmblad, men förhålla sig något olika under

blommans utvecklingsstadier, ty under det de å bladets halfva :

höjd och i dess spets uppträda som typiskt bast under såväl

blom- som fruktstadiet, qvarstå de i bladets bas vid först-

nämnda period ännu på det kambiala stadiet. Vid frukt-

mognaden åter äro de härstädes omvandlade till bast. Häraf

skulle man kunna draga den slutsatsen, att baststrängarnes

utveckling gått, åtminstone företrädesvis, i basepital riktning.

Hos X. cylindraceum och H. annuus, som af de under-

sökta arterna ha de starkast utvecklade blomkronorna, visar

stiftet den egendomligheten, att en del af dess grumndväfnad

består af celler med förvedade väggar. Detta är fallet i en

del af stiftets nedre parti. I nivå med det förvedade partiet

i stiftets grundväfnad få äfven dess epidermisceller förvedade

väggar.

Eljest äro förvedade 'epidermisceller temligen sällsynta.

Sådana förekomma i något större utsträckning blott i nedre

delen af kronan hos H. annuus. Här är det insidans epider-

! Se Blligng till Kongl. Vetenskaps-Akademiens Handl. Bd 19. Afd.

IIS N:Ö9:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3. 55

mis, som från kronans bas ett stycke uppåt uppträder med

vedsubstans uti cellväggarne. Detsamma är fallet i samma

blommas mellandel, men härstädes blott inom ett mindre parti,

nemligen på de ställen, der ståndarsträngarne frigöra sig från

kronröret. I Helianthus-kronans öfre del, som är af en svag

byggnad och till största delen består af de båda epidermis-

lagren, är det deremot hudväfnaden på kronrörets utsida, som

har att uppvisa förvedade cellväggar, nämligen i de celler,

som ligga emellan kronans kärlsträngar.

Som lämpligaste afslutningen på denna uppsats skall jag

försöka lemna en någorlunda antaglig förklaring öfver den

fördel, som växten kan hafva af de i det föregående afhand-

lade bildningarnes postflorala utveckling. Anställer man en

jemförelse mellan Cichoriaceernas och Corymbiferernas blom-

korgar, så skall man i allmänhet finna, att de inom dessa

båda grupper af familjen Composite ha olika form. Hos Ci-

choriaceerna ha blomkorgarne vanligtvis en betydlig höjd i

förhållande till sin bredd, hos Corymbiferernas blomkorgar

deremot är bredden i allmänhet större än höjden. Den förra

gruppen har holkblad af en ganska betydlig längd. På grund

häraf och i följd af blomkorgens ringa bredd kunna dessa

ock åstadkomma ett kraftigt skydd för de unga frukterna, i

det de sammansluta sig till en djup skål, i hvars botten frukt-

massan ligger väl bevarad. Corymbiferernas blomkorgar äro

i allmänhet försedda med korta holkblad, som således och på

grund af korgens stora bredd endast kunna bereda ett till-

räckligt skydd åt de frukter, som sitta i dennas kant. Om

således blomkronorna affölle omedelbart efter pollinationen,

skulle spetsarne hos flertalet frukter ligga blottade och pris-

gifvas för inverkan af en mängd för dem ogynsamma för-

hållanden.

Hos Xeranthemum har korgen visserligen en ringa bredd

och är försedd med ganska långa holkblad, men på grund af

fruktens kraftiga utbildning kunna holkbladen äfven här ej

sammansluta sig öfver fruktmassan såsom hos Cichoriaceerna,

hvilka äro försedda med frukter af ringa tjocklek.

Derigenom att nu hela massan af blomkronor m. m. qvar-

sitter och derjemte vidare utvecklas efter pollinationen bildas

ett kraftigt skydd för fruktsamlingen under dess utbildning.

Låge fruktmassan blottad, skulle, så länge ej fruktväggen

nått en mera betydlig fasthet, en stark transpiration ega rum

26 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

från dess öfre yta. Detta förhindras nu genom de qvarsit-

tande blomkronorna. Dessa torde äfven lemna ett godt skydd

åt frukten mot angrepp af insektverldens representanter, som

för att kunna nå frukterna först måste bita igenom den af

blomkronorna bildade, mäktiga betäckningen. Strax före frukt-

spridningen blottas fruktmassan, i det de ifrågavarande bild-

ningarne affalla. Detta utesluter möjligheten, att de på något

sätt kunna hjelpa till vid fruktens spridning. Detta motsäges

äfven deraf, att det organiska sambandet mellan frukten och

den i dess spets sittande blomkronan är antingen alldeles

upphäfdt eller ock mycket löst (det senare hos H. annuus). .

Det blir således hufvudsakligen på grund af sin egen tyngd

och förmedelst det stöd, som blomkronorna kunna gifva hvar-

andra, som de qvarhållas på sin plats i fruktens spets. Detta

underhjelpes äfven derigenom, att de från fruktspetsen ut-

gående pappusbildningarne omsluta basen af kronan.

Tyngdens stora betydelse för ifrågavarande bildningar

förklarar, hvarför förändringen hos dem företrädesvis går ut

på att öka deras volym. Stödjande väfnader deremot utbil-

das, efter hvad vi redan sett, helt obetydligt. Och det är

hufvudsakligen i kronans och stiftets nedre del, som mekani-

ska väfnader komma till utbildning. Denna del har ock att

uppbära tyngden af hela den öfverliggande väfnadsmassan.

I skärmbladen hos H. annuus, som förtjena sitt eget

kapitel, emedan de ju 1 morfologiskt afseende ej äro identiska

med de öfriga, här afhandlade organen, utbildas mekaniska

väfnader deremot i rikligt mått. De äro äfvenledes utsatta

för ett starkt sidotryck från frukten, som under sin utbild-

ning kraftigt tilltager i volym. De måste således vara böj-

fast bygda. I motsats till blomkronorna skulle de kunna

vara af betydelse för fruktens spridning. Denne ligger tätt

omsluten af skärmbladet. Som nu detta i sin bas har en

starkare tillväxt i volym än i sina öfriga delar, så skulle på

grund af det tryck, som härigenom utöfvas på basdelen af

frukten, denne kunna lyftas upp och således lättare komma

i tillfälle att spridas.

BIHANG TILL K. SV, VET.-AKAD., HANDL, BAND 20, AFD III. N:0 3. Fu

Literaturförteckning.

1. H. BAILLON: Sur VWinvolucelle des Dipsacées. Bull. mensuel de

lantSocieterlann: nde: Paristk N:rs29 1840 xpi 22606--220:

F. M. BARNÉOUD: Second mémoire sur l'organogénie des corolles

irrégulieres. Annales des sciences naturelles. Bot. Ser. 3. Band

8, p. 344—356. Paris 1847.

3. A. DE BARY: Vergleichende Anatomie der Vegetationsorgane der

Phanerogamen und Farne. Leipzig 1877.

4. W. J. BEHRENS: Untersuchungen äber den anatomischen Bau des

Griffels und der Narbe einiger Pflanzen-arten. Diss. Göttingen

1875.

5. BUCHENAU: Ueber die Bläthenentwicklung etc. einiger Compositen.

Abhandl. der Senckenberg. Gesellschaft zu Frankfurt a. M. Band

1, Pp. 106 ff. Frankförten Mi 1854:

6. — Ueber Blithenentwicklung bei den Compositen. Bot. Zeitung.

Jahrg. 30. N:r 18—20. Leipzig 1872.

7. G. CAPUS: Anatomie du tissu conducteur. Annales des sciences

naturelles? Bot. "Neros band (, pr209-—- 2945 Parstlöwvs!

8. E. DENNERT: Anatomie und Chemie des Blumenblattes. Bot.

Centralblatt. Band 38, p. 425—431, 465—471, 513—518,

545-—-553. Cassel 1889.

9. P. DUCHARTRE: Observations sur quelques parties de la fleur dans

le Dipsacus silvestris Mill. et dans I'Helianthus annuus L. An-

nales des seiences naturelles. Bot. Ser. 2. Band 16, p. 221—

234. Paris 1841.

10. AA. G. ELIASSON: Om sekundära anatomiska förändringar inom

fanerogamernas florala region. I. Bihang till Kongl. Vet.-Aka-

demiens Handl. Band 19. Afd. III. N:r 3. Stockholm 1893.

11. G. HILLER: Untersuchungen iäber die Epidermis der Blithen-

blätter. Pringsheims Jahrb. för wiss. Botanik. Band 15, p.

411—452. Berlin 1884.

12. 0. HOFFMANN: Composite i »Die natärlichen Pflanzenfamilien»,

herausgegeben von Engler und Prantl.

13. E. KOEHNE: Ueber Bläthenentwicklung bei den Compositen. Diss.

Berlin 1869.

14. — Ueber Zellhautfalten in der Epidermis von Blumenblättern und

dessen mechanische Function. Berichte der deutsch. bot. Gesell-

schaft. Band 2, p. 24—29. Berlin 1884.

15. L. DE LANESSAN: Sur la développement et la disposition des

faisceaux fibrovasculaires dans la fleur des Composées. Bull. men-

suel de la Société Linn. de Paris. 1875, p. 51—53.

16. SAMSOE LUND: Bemerkungen iber den Kelch der Compositen.

Videnskab. Meddelelser fra den naturhist. Forening i Kjobenhavn

1873, p. 1T5—123.

[CA

528 ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

17. E. PFITZER: Beiträge zur Kentniss der Hautgewebe der Pflanzen.

III. Ueber die mehrschichtige Epidermis und das Hypoderma.

Pringsheims Jahrb. för wiss. Botanik. Band 8, p. 16—74.

Leipzig 1872.

18. H. SCHENKE: Untersuchungen iber die Bildung von centrifugalen

Wandverdickungen an Pflanzenhaaren und Epidermen. Diss. Bonn

1884.

19. E. WARMING: Forgreningsforhold hos Fanerogamerne, betragtede

med serligt Hensyn till Klovning af Ve&kstpunktet. Kongl. danske

Videnskabernes Selskabs Skrifter. Ser. 5. Naturvet.-Matem. Afd.

Band 10. Kjebenhavn 18735.

20. — Die Bläthe der Compositen. Hansteins botan. Abhandlungen.

Band 3: CoHMäft.. 2. Bonn ubemnej

Figurförklaring.

d = honungsafsöndrande disk.

fr6=S frakt;

ie = kronans och skärmbladets inre epidermis.

k = kambium,

kr == krona.

ks = kärlsträng.

= Takyner.

mk = median kärlsträng.

pre pappus:

se = stiftets epidermis.

sg = sekretgång.

= stiftets »ledande väfnad>.

st = ståndare.

t; ="!trikomter.

ye = kronans och skärmbladets yttre epidermis.

Kärlsträngarne betecknas med ringar, deras hadromdel med små

cirklar; deras leptomdel saknar i de flesta fall särskild beteckning, men

utmärkes hos några större kärlsträngar på samma sätt som kambiet

(se nedan). Sekretgångarnes plats angifves äfven genom ringar, men

dessa hafva en mörkare och bredare kant än de, som framställa kärl-

strängar.

= grundväfnad, bestående af celler med formlöst innehåll och

ej förvedade cellväggar. Streckningen går parallelt med

organets medianplan).

== föregående, men cellinnehållet mer eller mindre kornigt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3. 59

SIA grundväfnad, bestående af parenkymeeller med förvedade

FER cellväggar.

= kambium. (Streckningen går vinkelrätt mot organets median-

plan).

SS = bast. (Streckningen bildar sned vinkel med organets median-

plan).

NN = kollenkym.

Xeranthemum cylindraceum.

Fig. 1. En central blomma i fruktstadium (1,5).!

Tvärsnitt genom nedre delen af kronan och stiftet hos en

central blomma på blomstadiet (35).

>» 3. Tvärsnitt genom nedre delen af kronan hos en central blomma

på blomstadiet (215).

» 4. Längdsnitt genom nedre delen af kronan hos en central

blomma på blomstadiet (215).

» 5. Tvärsnitt genom nedre delen af kronan och stiftet hos en

central blomma på ungt fruktstadium (35).

Som fig. 5, men i längdgenomskärning (35).

Tvärsnitt genom nedre delen af stiftet hos en central blomma

på ungt fruktstadium (215).

» 8. Tvärsnitt genom nedre delen af kronan hos en central blomma

på fullt utveckladt fruktstadium (35).

» 9. Parti från föreg. figur (215).

Tafl. I.

a or

Tafil. II.

Xeranthemum cylindraceum.

Fig. 10. Längdsnitt genom nedre delen af en central blomma på fullt

utveckladt fruktstadium (215). i

» 11. Tvärsnitt genom nedre delen af kronan hos en kantblomma

på blomstadiet (35).

>» 12. Parti från föreg. figur (215).

» 13. Längdsnitt genom nedre delen af kronan hos en kantblomma

på blomstadiet (215).

» 14. Tvärsnitt genom den öfre, smala delen af kronan hos en

central blomma på blomstadiet (215).

! Talet inom parentesen angifver förstoringsgraden.

ig. 23.

24.

26.

DIE

28.

g. 27.

28.

29.

30.

32.

33.

34.

30.

ELIASSON, SEKUNDÄRA, ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

Chrysanthemum coronarium.

Tvärsnitt genom nedre delen af kronan och stiftet hos en

strålblomma på blomstadiet (35).

Som föreg. figur, men fruktstadium (35).

Tvärsnitt genom nedre delen af kronan och stiftet hos en

diskblomma på blomstadiet (35).

Parti från föreg. figur (215).

Längdsnitt genom nedre delen af kronan hos en diskblomma

på blomstadiet (215).

Nedre delen af stiftet hos en diskblomma i tvärsnitt (blom-

stadium) (215).

Tvärsnitt genom krona, stift och ståndare ofvan dessa senares

insertion (blomstadium) (35).

Tvärsnitt genom nedre delen af kronan och stiftet hos en

diskblomma på fruktstadiet (35).

Chrysanthemum viscosum.

Tvärsnitt genom kronan och stiftet hos en diskblomma, i

jemnhöjd med honungsdisken (blomstadium) (215).

Längdsnitt genom kronan och stiftet hos en diskblomma på

blomstadiet (35).

Helianthus annuus.

Diskblomma 1 fruktstadium. Naturlig storlek.

Tvärsnitt genom nedre delen af kronan och stiftet hos en

diskblomma på blomstadiet (35).

(Se följande tafla).

Längdsnitt genom nedre delen af kronan hos en diskblomma

på blomstadiet (215).

Tafl. III.

Helianthus annuus.

Tvärsnitt genom nedre delen af kronan hos en diskblomma

på blomstadiet (215).

(Se tafl. IT).

Tvärsnitt genom stiftet i nivå med den nedre skaftlika delen

af kronan hos en diskblomma (blomstadium) (215).

Tvärsnitt genom mellandelen af kronan hos en diskblomma

på blomstadiet (35).

Som föreg., men längdsnitt (215).

Öfre delen af kronan hos en diskblomma i tvärsnitt (blom-

stadium) (215).

Samma blommas öfre del i längdsnitt (215).

Tvärsnitt genom stiftet hos en diskblomma i jemnhöjd med

dennas öfre del (blomstadium) (35).

= fig. 200(fruktstadiam) (35):

"”

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 20. AFD. III. N:0 3. 61

Fig. 36. = föreg. figur, men tagen något längre upp (fruktstadium)

(55

SONEN (BEA. EV):

» 38. Tvärsnitt genom nedre delen af stiftet hos en diskblomma

på fruktstadiet (35).

> 39. Parti från föreg. figur (215).

> 4 40. (Se Tall. IV):

» 41. Tvärsnitt genom basen af skärmbladet för en diskblomma på

blomstadiet (35).!

> 49: Parti från föreg: figur (215):

» 43. Tvärsnitt genom halfva höjden af ett skärmblad för en disk-

blomma (blomstadium) (35).

Tafil. IV.

Helianthus annuus.

Fig. 37. Längdsnitt genom nedre delen af kronan och stiftet hos en

diskblomma på fruktstadiet (35).

» 40. Tvärsnitt genom mellandelen af kronan hos en diskblomma

på fruktstadiet (35).

>» 44. Parti från figur 43.

>» 45. Tvärsnitt genom basen af ett skärmblad för en diskblomma (frukt-

stadium) (35).!

» 46. Tvärsnitt genom ett diskblommornas skärmblad på dess halfva

höjd (fruktstadium) (35).!

Tafl. V.

Helianthus annuus.

Fig. 47. Parti från föreg. figur (215).

» 48. Tvärsnitt genom den öfre, till en spets utdragna delen af ett

diskblommornas skärmblad (fruktstadium) (215).

! De tvärsöfver figuren dragna linierna utmärka de ställen, hvarest blad-

skifvans tjocklek uppmätts.

HEAD.

TOR TAR

VE 0 FSD,

, Fr RR RANE) NER ve LA 2

a Hr vi CN

z '$ ' FÄMKE SA VIRA

I SKB NAR HE

HL 4 i :

i » ag E g ÅR RER ; + 9 - V

- HS WEAR

vå CM

ALT) fm lea 0 TKR LEA

a Å e

4 Sv f Cd Res AE [e iföv Ti 4 |

STEN EL SN a ET sc Ir SA SERA START PETRA IKE i | FBR ft /

j / | SURRG U a ÅSE

LO SELL I sj Het Ak PM

Å Y RN 4

; FS SUP p

ad Hundmat: SJAnTUen

TIS wF

Må 5 y 3 fre é

TIG antaa Am hr ISTICA IESK

Fr (ORSA NI

vå (8

äl 43 Hd VU Buell FS vi FA

MET NG , FAT

5 or 8

ÅA

Ä SNS

' Än

CV rv ”

+ 1

1 a

sö a

en R

-”

ati

« Biheng till K.Vet. Akad. Handl. Bd.90. Afd. IIL.N93.

RR 3 EO LE

od RE,

uar

Sum

NYE

del.

aSton

ATEN

ggren. Upsala.

Lith.L.Ljun

i iljsnr JT

Bihang till K.Vet. Akad. Handl. Bd. 90. Afd. IlI.N23,

SSE

AD nes SENT 2 SUPRSTSA

Tse

FIS Sd STEE

Lith.L.Ljunggren Upsala.

A.G.Eliasson del.

Brihang till K. Vet. Akad. Handl. Bd.20. Afd. IILN923.

RESER

NON

)

SSE

A.G.Eliasson del.

Lith.L.Ljunggren Upsala.

Bihang till K. Vet. Akad. Handl: Bd. 20. Afd. IIL.N23.

FS SE re

ACA

A.G.Eliasson det: Lith.L.Ljunggren Upsala.

4 | SH : ,

> Bihang till K Vet, Akad. Handl. Bd.90. Afd. IILN03, Tatl. V.

NT FM

A.G.Eliasson del.

””

Lith.L.Ljunggren

Upsala.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-ARAD. HANDLINGAR Band 20. Afd TIL. N:o 4.

TAPHRINA ACERINA N. SP.

AT GREPS ASSON,

MED 1 TAFLA.

MEDDELADT DEN 14 NOVEMBER 1894.

GRANSKADT AF TH. M. FRIES OCH F. R. KJELLMAN.

STOCKHOLM 1895

KUNGL. BOKTRYCKERIET. FP. A. NORSTEDT & SÖNER

8 AV TH ADA AKI T

(dal Mag vie cv kad ANAR

AR FU

PiR sale AO BAN KRT CA NSANIASIEN

LÄ

I ad (5

' $

j båt RJ n nh Si

f 60. 1 VE 60 OM

”Ärbedg

Armi Erras Fries! år 1815 uppstälde sitt svampslägte

Taplwia, grundadt på en på bladen af Populus-arter förekom-

mande parasitsvamp, har detta slägte, hvars namn af honom

några år senare (1825) förändrades till Taphrina, och dess

representanter åtdragit sig en allt lifligare uppmärksamhet, och

åtskilliga arbeten, som dels ökat antalet af slägtets arter, dels

spridt kännedom om dessas utvecklingshistoria, hvilken isyn-

nerhet från ekonomisk synpunkt är af stort intresse, emedan

det hufvudsakligen är våra park- och fruktträd, som anfallas

af representanterna för ifrågavarande svampslägte, hvilka bland

dem ofta anställa väldiga förödelser, ha sedan dess sett dagen.

Och isynnerhet under det sista decenniet har vår kunskap om

Taphrina-arternas utbredning och lefnadssätt mer och mer ut-

vidgats. Bland de män, som mest bidragit härtill, må nämnas

vår landsman OC. J. JOHANSSON och prof. SADEBECK i Hamburg,

som båda hafva utgifvit högst förtjenstfulla arbeten öfver

Taplhrina-arternas biologi och systematik. Och af deras under-

sökningar har det äfven framgått, att den Skandinaviska halfön

är den del af jorden, som hyser det största antalet hittills

kända representanter för ifrågavarande svampslägte. Till de

förut kända arterna kan jag nu foga en ny, nämligen

Taphrina acerina n. Sp.!

Mycelio inter cuticulam et epidermidem ramulorum junio-

rum foliorumque vivorum crescente; ascis totam fere paginam

occupantibus eamque rugosam et glauco-pruinosam reddentibus,

in utraque (maxime tamen in inferiore) pagina insidentibus,

! I ett nyss utkommet arbete, som jag känner till blott genom ett refe-

rat i »Botanisches Centralblatt> Band 57 p. 334—338, uppdelar prof. Sade-

beck de parasitiska Exoasceerna i 3 slägten: Exoascus, Taphrina och Mag-

nustiella. Följes den af honom der uppstälda indelningsgrunden, skulle den af

mig funna arten föras till förstnämnda slägte och dess namn blifva Exoascus

ACeErInuUs.

4 A. G. ELIASSON, TAPHRINA ACERINA. N. SP.

late cylindraceis vel clavatis, apice rotundatis vel truncatis, ad

basin sepe attenuatis, cellula stipitis ornatis, 15—23 u long.,

9—12 wu crass.; cellula stipitis epidermidem non intrante, basi

rotundato, 7—9 u alta, 12—15 u lata; sporidiis globosis, 4—5

u diam.

Hab. in foliis vivis Åceris platanoidis ad Stafsund prope

urbem Upsala Suecie. Rami infecti ramulos dense confertos,

hexqvastar» (scopas sagarum) diectos, emittunt.

Vid ett den 28 juni föregående år företaget besök på egen-

domen Stafsund, belägen vid Mälaren ungefär halfannan mil

söder om Upsala, ådrog sig en större lönn (Acer platanoides),

som växte mellan manbyggnaden och stranden, min uppmärk-

samhet på den grund, att den i sin krona var rikligt försedd

med sådana bildningar, som bruka benämnas »hexqvastar».

Detta jemte den omständigheten, att »hexqvastarnes» blad hade

att uppvisa ett dagglikt öfverdrag, ledde mig till den förmo-

dan, att trädet var angripet af en Taphrina-art, hvilket ock

vid mikroskopisk undersökning visade sig vara händelsen.

Myceliet, hvilket 1 analogi med förhållandet hos öfriga

hexqvastbildande Taphrina-arter sannolikt är perennerande,

består af septerade hyfer, hvilkas lopp med lätthet kan följas

i de unga skottens stamdelar och 1 bladskaften. Här framgå

de såsom parallelt löpande trådar omedelbart under kuti-

kulan och öfver epidemiscellernas laterala sidoväggar. Detta

framträder helt tydligt på ett tangentialsnitt af flera cell-lagers

tjocklek. Ty på de partier af snittet, hvars epidermis bibe-

hållits, urskiljer man lätt mycelietrådarne, men från de delar

af detsamma, som mistat sin epidermis, är ock myceliet för-

svunnet. På ett tvärsnitt framträda mycelietrådarna som små

ringar, som ha sin plats omedelbart under kutikulan (se fig.

2). Att utreda, hur myceliet förhåller sig uti bladskifvan, är

deremot förenadt med rätt stor svårighet, men jag har dock

tyckt mig finna, att der utbildningen af asci ännu ej försig-

gått, myceliet uppträder såsom ett temligen tätt nät af hyfer,

hvaremot sterilt mycelium tycks saknas i de delar af blad-

skifvan, som hysa sporsäckar Dessa framkalla såsom fullt ut-

bildade ett dagglikt öfverdrag på bladets yta och åstadkomma

derjemte, att bladskifvan inom området för deras uppträdande

får ett mer eller mindre rynkigt utseende. De anläggas tätt

under kutikulan (se fig. 3—6) på såväl öfver- som undersidan

af ett och samma blad, men uppträda dock i största mängd på

BIHANG TLL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20, AFD. III. N:0 4. D

dettas undersida. De hafva skaftcell, äro till formen bredt

cylindriska eller klubblika, i spetsen tvärhuggna eller afrun-

dade, vid basen vanligtvis något afsmalnande. Deras längd

utgör 15—23 u, deras bredd 9—12 u; deras vanligaste dimen-

sioner äro 19 u i längd och 10 u i bredd. Skaftcellen är van-

ligen mera bred än hög och i allmänhet äfven bredare än spor-

säcken. Dess höjd vexlar mellan 7 och 9 u, dess bredd ligger

mellan 12 och 15 u. Den är afrundad i sin bas och tränger

ej ned mellan epidermiscellerna. Ascosporerna äro runda, hya-

lina, af vexlande antal, sällan mer än 6 i en säck.

Såsom växande på Acer-arter äro endast två arter af

slägtet Taphrina kända, nemligen TI. polyspora (Sorok) Johans.

och FT. lethifera (Peck) Saee. Den förra af dessa båda arter,

som beskrefs af SOoROoKIN! år 1876, förekommer på bladen af

Acer tataricum, hos hvilka den framkallar mindre fläckar; den

utbreder sig deremot ej öfver hela eller större delen af blad-

skifvan såsom förhållandet är med den af mig uppstälda arten.

T. polyspora har jag vidare aldrig sett uppgifvas såsom hex-

qvastbildare, hvilket YT. acerina deremot är. Den senare har

såsom sådan sannolikt ett öfvervintrande mycelium (hvarest

öfvervintringen sker, kan jag nu ej säga, emedan det fattats

mig lämpligt material för att kunna afgöra denna fråga; en

kommande undersökning skulle möjligen kunna sprida ljus i

denna sak); för TI. polyspora är förhållandena 1 detta afseende

något osäkra, i det JOHANSSON? uppgifver den vara i besitt-

ning af ett perennerande mycelium, som skulle öfvervintra i

knopparne, SADEBECK? deremot uppför den bland de arter, som

enligt hittills anstälda undersökningar skola sakna perenne-

rande mycelium. Det sätt hvarpå arten uppträder, tyckes mig

mest tala för den senares åsigt. En annan omständighet, som

skarpt åtskiljer de båda arterna, är, att sporsäckarne hos TJ.

polyspora sakna skaftcell, under det sådan finnes hos YT. acerina.

Taphrina lethifera, som år 1887 uppstäldes af PEcK? och af

honom beskrefs under namn af Ascomyces lethifer, känner jag

1 N. SoroKiN. Quelques mots sur 'Ascomyces polysporus. Annales des

sciences naturelles. Bot. sér. 6. Bd 4 p. 72—78. Paris 1876.

2 C. J. JOHANSSON. Studier öfver svampslägtet Taphrina. Bihang till

Kongl. Sv. Vet.-Akad. Hand 13. Afd. 1II. N:o 4. Stockholm 1887.

3 R. SaDEBECK. Kritische Untersuchungen iäber die durch Taphrina-

Arten hervorgebrachten Baumkrankheiten. Jahrb. d. Hamburg. Wiss. An-

stalten. Jahrg. 8 p. 93. Hamburg 1891.

4 C. H. PEcK. Annual reports of the state botanist of the St. Museum.

Report 40 p. 66. N.York, Albany 1887.

6 A. G. ELIASSON, TAPHRINA ACERINA. N. SP.

endast genom en kort diagnos 1 SACccARDOosS Sylioge Fungorum

Band 10 p. 67. Af denna får man ej veta särdeles mycket

om det sätt, hvarpå arten uppträder, men af densamma tycke

dock framgå, att det finns en viss likhet mellan den på

Acer spicatum lefvande T. lethifera och T. acerina. Men den

förra arten har dock betydligt större sporsäckar än den senare,

hvarför jag ansett mig fullt berättigad att uppställa den af

mig på Åcer platanoides funna Taphrina-formen såsom en sär-

skild art äfven om det sedermera skulle komma att visa sig,

att den nordamerikanska T. lethifera på Acer spicatum uppträ-

der på samma sätt som formen på Acer platanoides. Af be-

skrifningen på T. lethifera 1 »Sylloge Fungorum> framgår ej

heller, huruvida sporsäckarne hos ifrågavarande art hafva eller

sakna skaftceller. Att det senare vore fallet, skulle man kunna

förmoda på den grund, att sådana alldeles icke omnämnas.

Men hos TI. acerina finnes det tydliga skaftceller, hvilket redan

framgått af den ofvan lemnade beskrifningen.

JOHANSSON uppgifver antalet svenska Taplrina-arter till 21.

Deras antal är dock i sjelfva verket högre än så. Ty SADEBECK!

har uppdelat åtskilliga af de utaf JOHANSSON såsom svenska

uppgifna arterna i två eller tre och på detta sätt för Tysk-

land högst betydligt ökat antalet af dess Taphrina-arter, så att

detta land för närvarande har ungefär så många arter som af

JOHANSSON uppgafs såsom tillhörande Sverige. Men af de

genom delningen nytillkomna arterna äro de flesta redan an-

träffade 1 vårt land.

! I sitt i noten å sidan 3 omnämnda arbete uppgifver SADEBECK 25

arter af parasiterande Exoasceer såsom hemmahörande på den skandinaviska

halfön. Med tillägg af den utaf mig funna arten uppgår således hela antalet

dylika till 26.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. II. N:04. 7

Figurförklaring.

as = ascogena celler.

er kutrkula.

e = epidermis.

m = sterilt mycelium.

sc = skaftcell.

sp = utbildad sporsäck.

USst=ung »

Fig. 1. Del af ett blad af Acer platanoides, angripet af Taphrina

acerina. De mörka partierna utmärka de utbildade

sporsäckarnes utbredningsområde. Naturlig storlek.

> 2. Tvärsnitt genom ett ungt skott straxt nedanför utgångs-

punkten för ett bladpar (5).

>» 3. Tvärsnitt genom en bladskifva. Parti från bladets öf-

versida (£1").

d 5 Som fig. 3 (222).

> 6. Tvärsnitt genom ett blad. Parti från undersidan af en

mindre nerv (1).

SSA 1 JL GRID MENT EHN RE et NG

"Shånttdyr ob Skum fier se JAN Re vå

ÖS GIT IG AT birro gsielrukt 0 ostöRE Hå

TeauRpID öken ade H0XE far 119 NÖROR Herngjjllr e

182) regad år, NÖT none äs

0. tsbeld, aid, ad ehaket 19 gg NYGRUET oh

| RE vå

hh i ! a AR ob wu. inv »

äm I hälsar abrbodrad sbaldäsn nsne Sn

Ån SS ärar Re

Bihang till K.Vet. Akad. Handl. Bd.20. Afd.lI. NO 4.

AC ENE TGS son ec L.Ljungq ren del. | Lith. L.ijunggren Upsala

BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band 20. fd. TIL. N:o 9,

SEKUNDARA ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR

FANEROGAMERNAS FLORALA REGION

A. G. ELIASSON.

IT.

MED 1 TAFLA.

MEDDELADT DEN 12 DECEMBER 13894.

GRANSKADT AF V. WITTROCK OCH A. G. NATHORST.

STOCKHOLM 1895

KUNGL. BOKTRYCKERIET,. P. A. RSTEDT & SÖNER

CLUMIROKAROT. AD Mm

HÖNS.

ADIA TA SI REN Sä mars NNE

j LR ANN lags NS vävar tug g PEN

FAR ren blekt ÖRING

ie Skall &

VÖRNaR AJARD -AAKNA MAN

4 I v | TERFEL wa DN -

i i $ - Xx stplv tnan rie ju ör

4 3

NE vand tårta ua sa fig

j é + å

- ” NOZ INNeT AM KÖRER Md ÅRA : é /” -

” j , nå i Å FE ( ( Ka - |

CR fsdkotert vada att a ncenskenfi. te a VN

N lärts mo vabtit I vår FE bi tu LL

4 e dBA I ae CALLE len vb Teve NO

SR Si NBT ING LA lov marten i and Ok Of ($

n maste RNE ar bina tag

” , + »

D HTS FATT UUPTI TA ONReTet NANNA OTITORFT

ÅA Uf - u é . K

en Ott mp IneiseT At ORT PRE TOT VE CSU

jag

« i y £ oa AN

v xX 0. ht HOTIRSLA BIOGAIA | pli [EE TRR

: | ERT MAN NTE LON JR PA ud UN ING

| s BYN RAN DR frans” Öh 1e8

: » FERUNET ASL NR SL Wål SENL GÅ SAA RBU LÄ

H ter hn sten fo oh nt HH Bier vå

It ta [ (3 Si

fa pig mi oc Re få ETTE rd tar isla

FER tr? IVAN dj Mika AMV WO nr ratt ) sh uk 4

' Le &

” n AURER? WTdl, forskar pNoltenskg Ive ståbarkör jun pe

jr, | ani ' ki! Åh kl te VR je in & IH 3 sepngåkt FK så 14

4 Y [erat ypett or d

| SUPA PÄT Nga vag NrENbe url MAP

KL hk 0 hår Monia FEN

Ga LA RIA Lå

Inledning.

I ett par föregående uppsatser har jag sökt att redogöra

för de förändringar, som efter pollinationens afslutande inträda

uti den anatomiska byggnaden hos en del Compositeers holk-

blad! och blomkronor.? I efterföljande uppsats åter kommer

att framställas en del förändringar, som inträda hos några

Cruciferers blommor.

Cruciferblomman har på grund af svårigheten att gifva en

nöjaktig tolkning af dess morfologiska byggnad, hvilket åter

beror på, att den är uppbygd af såväl 2- som 4-taliga blad-

kransar, framkallat en ganska riklig literatur. Det är hufvud-

sakligen tvenne åsigter, som stå emot hvarandra, och det är

företrädesvis de 4-taliga bladkransarnes uppkomstsätt, som stri-

den gäller. Ty under det att några anse hvarje blad i dessa

uppkommet ur ett särskildt anlag, finnes det andra, som för-

klara hvar och en af blommans 4-taliga kransar framkommen

genom tuklyfning af tvenne primordier. I fråga om pistillen

tvistas det om, huruvida den består af 2 eller 4 fruktblad.

Det mesta och vigtigaste af den literatur, som afhandlar nyss-

nämnda förhållanden, anföres af EICHLER.?

Cruciferblommans anatomiska byggnad finnes deremot mera

sällan framstäld, ty för familjen Crucifere liksom för andra

växtfamiljer gör sig det förhållandet gällande, att det i ana-

tomiskt afseende är de vegetativa organen, som ådragit sig

mesta uppmärksamheten. Bland det ringa antal afhandlingar,

som framställa den anatomiska byggnaden hos en eller annan

af de delar, som bilda Cruciferernas blommor, märkas följande.

! A. G. ELIASSON. Om sekundära anatomiska förändringar inom fanero-

gamernas forala region. I. Bihang till Kongl. Sv. Vet.-Akad. Handlingar,

Band 19. Afa. III. N:r 3. Stockholm 1893.

?— Om sekundära anatomiska förändringar inom fanerogamernas florala

region. II. Bihang till Kongl. Sv. Vet.-Akad. Handl. Band 20. Afa. III.

N:r 3. Stockholm 1894.

165 3 A. W. EIcHLER. Blithendiagramme. Zweiter Theil p. 200. Leipzig

(5.

4 ELIASSON, SEKUNDÄRA ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

LuvisE MÖöLLER! har 1 ett vidlyftigt och med talrika figurer

försedt arbete TrTedogjort för kronbladens anatomi hos Angio-

spermerna; de af henne undersökta Crucifererna äro döck få-

taliga. Något talrikare äro de Cruciferer, som af KOoRELLA?

undersökts med afseende på klyföppningarnes fördelning å

foderbladen. I en mindre uppsats söker KLEIN? att förmedelst

Cruciferblommans anatomiska förhållanden förklara dess mor-

fologiska byggnad. Den anatomiska delen af hans uppsats består

dock endast i en redogörelse för den ordning, hvari blomskaftets

och blombottens kärlsträngssystem öfvergår uti hvar och en af

blommans bladkransar, och det sätt, hvarpå denna öfvergång

eger rum. På grund af dessa båda förhållanden kommer han

till en annan uppfattning af Cruciferblommans morfologiska

byggnad än den, som hittills varit mera allmänt antagen. De

laterala foderbladen, som vanligtvis anses bilda den inre foder-

bladskransen, håller han för de tidigast utbildade och betraktar

dem som yttre foderblad. De 4 kronbladen och den inre

ståndarkransens 4 ståndare äro enligt hans uppfattning från

början sjelfständiga bildningar och ej uppkomna genom del-

ning; fruktbladen äro 4 till antalet, ty fruktämnets mediana

HÖNS skall bildas genom sammanväxning af tvenne medi-

ana fruktblad, som dock ej nå samma starka utveckling som

de laterala fruktbladen, hvilka bilda skidans båda valvler.

Såsom jag förut? påpekat, eger hos en del af de med led-

skida försedda Crucifererna det förhållande rum, att då skidan

består af endast 2:ne leder, den undre af dessa hos några ar-

ter får en mycket svagare utbildning än den öfre delen och

framträder snarare som en förlängning af fruktskaftet än som

en del af frukten. Vi skola nu hos ett par till ofvannämda

grupp hörande arter redogöra för den olikhet i byggnad, som

visar sig hos ifrågavarande organ vid blommans pollination

och fruktmognad.

! LuIsE MÖLLER. Grundzäge einer vergleichenden Anatomie der Blumen-

blätter. Nova Acta der Kaiserl. Leopold.-Carol. Deutschen Akademie der Na-

turforscher. Band 59. N:r 1. Halle 1893.

? WILHELM KORELLIA. Ueber das Vorkommen und die Vertheilung der

Spaltöffnungen auf den Kelchblättern. Diss. Königsberg 1888.

3 Jurivs KLEIN. Der Bau der OCruciferenbliäthe auf anatomischer Grund-

dd Berichte der deutsch. bot. Gesellschaft. Jahrg. 12. p. 18—24. Berlin

894.

+ ÅA. G. ELIASSON. Om sekundära anatomiska förändringar inom fanero-

gamernas florala region. I. Bihang till Kongl. Sv. Vet.-Akad. Handl. Band

19. Afd. III. N:r 3,.p. 8. Stockholm 1893.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 5. D

Ii.

Om de förändringar, som den nedre fruktämnesleden hos

Crambe hispanica L. och Rapistrum (L.) Al. undergår

efter pollinationen.

Crambe hispanica. L.

Bio 9.

Pistillen består af 2:ne afdelningar, som åtskiljas af en på

midten förekommande insnörning (se fig. 3). Den öfre afdel-

ningen har i längdgenomskärning en elliptisk form och hyser

ett enda fröämne, som hänger fritt ned i den af ifrågavarande

afdelnings väggar omslutna håligheten. Genom en trång ka-

nal 1 pistillens insnörda del står denna hålighet i förbindelse

med en mindre sådan i öfre delen af pistillens undre afdel-

ning. Denna senare hålighet har i längdgenomskärning for-

men af en triangel med nedåtriktad bas. Pistillens undre af-

delning är eljest kompakt och mera jemntjock än den öfre,

men upptill dock något vidare än i sin nedre del.

Samtidigt med att pistillens öfre afdelning utbildas till en

klotrund, nötlik frukt, undergår äfven dess undre del stora

förändringar till det yttre, tilltager i storlek och fasthet, men

uppnår dock aldrig samma volym som den öfre afdelningen,

utan utbildas till ett i det närmaste cylindriskt, skaftlikt or-

gan, som genom en led är skildt från fruktskaftet, hvars di-

rekta fortsättning den undre fruktleden för öfrigt tyckes utgöra.

Derigenom att Crambe-fruktens nedre afdelning är steril,

bildar slägtet så att säga en öfvergång mellan de med en nöt-

lik skida försedda Nucamentaceerna och de Lomentaceer, som

hafva en af flera fertila rum bestående ledskida.

Pistillens nedre afdelning, hvars förändringar i anatomiskt

afseende vi nu skola närmare undersöka, har en höjd af 0,75

—1 mm.; den ur densamma framgångna delen af frukten upp-

6 ELIASSON, SEKUNDÄRA ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

når en höjd af ända till 3 mm. Äfven det ifrågavarande or-

ganets bredd förändras. Vid pollinationen uppgår denna till

680 och 840 u, vid fruktmognaden håller den nedre fruktleden

1450 ui diam. Dessa mått framställa i båda fallen nämda

dels tjocklek på en punkt, belägen ungefär midt emellan dess

spets och bas. Samma punkt har jag äfven valt vid framhål-

landet af de olikheter, som visa sig i den nedre fruktämnes-

delens och den nedre fruktledens anatomiska byggnad.

Af de båda breddmåtten från pollinationsstadiet framgår,

att fruktämnets nedre del är något tillplattad, så att ett tvär-

snitt genom densamma (fig. 1) mer eller mindre tydligt får

formen af en ellips, hvars större axel mäter 840 u, hvaremot

det andra måttet hänför sig till ellipsens mindre axel. Vid

fruktmognaden åter är tvärsnittets form (fig. 4) fullkomligt

cirkelrund, hvarför blott ett breddmått angifvits från denna

tidpunkt.

Hvad nu den anatomiska byggnaden hos denna pistillens

nedre afdelning beträffar, så är den under såväl blom- som

fruktstadium fullständigt stamlik, hvilket man ej gerna skulle

ha väntat sig hos ett bladorgan. Och ett snitt genom ifråga-

varande blomdel lemnar ej heller minsta antydan om gränsen

mellan de båda fruktblad, hvaraf pistillen är uppbygd. På

grund af denna stamlika byggnad kommer jag ock att här-

städes använda de benämningar, hvarmed man brukar beteckna

ett stamorgans väfnader.

Epidermisväfnadens celler ega under såväl blom- som frukt-

stadium något större längd än höjd,! men för öfrigt är deras

form mycket olika under dessa båda utvecklingsstadier. Un-

der det förra stadiet ha epidermiscellerna en storlek af 29 x 21 u?

i medeltal (det första talet angifver cellernas höjdstorlek eller

radiala utsträckning, talet efter multiplikationstecknet angifver

cellens bredd eller utsträckning i tangential riktning; 1 detta

fall ha epidermiscellerna 1 tvärgenomskärning sin största ut-

sträckning således i den förra riktningen), vid fruktmogna-

den belöper sig denna till 29x40 u ungefär. Den radiala

! Dessa båda dimensioner framträda på ett radialt längdsnitt, ett tvär-

snitt visar epidermiscellernas höjd och bredd.

2 I denna och de båda föregående uppsatserna har jag vid angifvandet

af storleken af en väfnads celler endast omnämt de båda dimensioner, som

framträda på ett tvärsnitt, då endast en ökning af dem kunna hafva infly-

tande på ett organs tillväxt i tjocklek, om ej samtidigt en kontraktion eger

rum i dettas längdriktning, hvilket ej varit händelsen med de organ, som

hittills blifvit af mig undersökta.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 3.

utsträckningen har således nu öfvergått till en mycket tydligt

tangential. Men mera än med afseende på sin storlek förän-

dras epidermisväfnadens celler efter pollinationen i anseende

till sina väggars tjocklek. Och i all synnerhet är det ytter-

väggen, som träffas af denna förändring (jfr fig. 2 med fig. 5).

Den uppnår vid blomningen en tjocklek af ungefär 6 u, vid

fruktmognaden anträffas epidermisceller, hvars ytterväggar kunna

hafva en tjocklek af ända till 28 u. Under det förra stadiet

är ytterväggen af samma tjocklek öfverallt och bildar en utåt-

vänd båge, vid fruktens mognad har den icke endast större

tjocklek än förut, utan vanligen äfven olika tjocklek å olika

ställen, ty på samma gång som väggen i sin helhet tilltagit i

mäktighet, är det hufvudsakligen dess midtparti som förtjoc-

kats. Detta har hos de festa celler gått så långt, att väggens

inre gräns bildar en inåtvänd båge, så att cell-lumen inskrän-

kes till en smal, i tangential riktning utdragen springa och

väggen i genomskärning ser ut som en biconvex lins. De öf-

riga väggarne förändras ej i samma höga grad som ytterväg-

garne. Sedda från ytan ha epidermiscellerna under både pollina-

tionen och fruktmognaden mestadels formen af oliksidiga 5-

hörningar och äro 1 båda fallen å sin utsida försedda med

längsgående, 1 ziezac löpande, låga åsar, hvilka på tvärsnittet

framträda som små papiller. BSidoväggarne äro vid fruktmog-

naden utrustade med mer eller mindre höga utskott, som skjuta

in i cellens lumen (se fig. 8), vid pollinationen åter saknas

dylika utskott, så att sidoväggarne vid denna tidpunkt hafva

jemna konturer.

Klyföppningar finnas i stor mängd vid fruktmognaden.

Vid blomningen deremot ha sådana ej kunnat anträffas. Äf-

ven om de vid sistnämda tidpunkt skulle hafva undgått min

uppmärksamhet, så äro de i alla händelser då högst få till an-

talet. Vid denna tid är ock deras uppträdande ej på långt

när af samma vigt som längre fram i tiden. Ty vid blom-

ningen torde de tunna epidermisväggarne ej sätta något star-

kare hinder mot respirationen och transpirationen. Vid frukt-

mognaden åter, då epidermiscellernas ytterväggar nått en så

kraftig utbildning, blir det nödvändigt att utbilda särskilda

organ för åstadkommandet af ett ostördt gasutbyte med den

omgifvande atmosferen.

Det innanför epidermis liggande barkparenkymet består vid

pollinationen af tunnväggiga (väggtjocklek = 1 u ungefär), med

S ELIASSON, SEKUNDÄRA ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

stärkelse fylda celler af elliptisk form. Denna är så till vida

olika, att cellerna 1 väfnadens yttre lager ha sin största ut-

sträckning i radial riktning å såväl tvär- som längdsnitt, un-

der det de inre lagrens celler å ett tvärsnitt äro utdragna i

tangential riktning, å längdsnittet! i organets höjdriktning.

Under fruktstadiet ligger barkparenkymcellernas största ut-

sträckning 1 såväl tvär- som längdgenomskärning i radial rikt-

ning. Barkparenkymets mäktighet i sistnämda riktning upp-

går vid blomningen till 160 u ungefär, men höjer sig vid frukt-

mognaden till 450 u. Cell-lagrens antal är vid båda tidpunk-

terna omkring 7, hvaraf man kan sluta, att väfnadens celler

måste ega en betydligt större volym vid fruktmognaden än

under pollinationen. Detta är också förhållandet. Mot 23 x 25

u såsom mått på cellstorleken vid den sistnämda tidpunkten

svarar 64 Xx 38 u, som angifver storleken hos väfnadens celler

vid fruktmognaden.

Barkparenkymets inre gräns utgöres af kärlsträngarne.

Dessa äro 4 till antalet och bestå af en hadromdel med ett

fåtal smala spiralkärl och ett densamma omgifvande leptom,

som utgöres af smala, tunnväggiga och med sneda tvär-

väggar försedda celler. På sin utsida äro kärlsträngarne ut-

rustade med en beläggning af ett mindre antal kollenkym-

celler. Deras inbördes afstånd är temligen stort. De tyckas

vara förenade med hvarandra genom en väfnad af samma be-

skaffenhet som deras leptom. Huru det härmed förhåller sig

är mycket svårt att afgöra under blomstadiet på grund af den

under detta rådande obetydliga väfnadsdifferentieringen. Men

förhållandena under fruktstadiet, då differentieringen inom kärl-

strängsringens element gått vida längre än under blomningen,

synas tala för detta antagande. Vid fruktmognaden är kärl-

strängarnes utseende rätt mycket förändradt. De hafva pu

utvidgats så starkt åt sidorna, att dét uppkommit en nästan

sammanhängande kärlsträngsring; deras hadromdelar ha till-

tagit i styrka, 1 det att kärlens antal förökats rätt betydligt;

dessa senare äro nu tydligt fördelade i radiala rader (under

blomstadiet voro kärlen mera oregelbundet fördelade inom

kärlsträngen); kollenkymcellerna å kärlsträngarnes utsida äro

omvandlade till bastceller, hvars väggar dock ännu uppvisa en

! När ej annat särskildt angifves, menas här och i det följande med

längdsnitt alltid ett radialt sådant.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 5. 9

temligen obetydlig förvedning. Leptomet har en kraftig ut-

bildning på kärlsträngens utsida, på dennes insida deremot

qvarlefver det endast såsom en obetydlig sträng omedelbart

innanför kärlen, på kärlsträngens sidor är det ersatt af bast-

celler. Sådana uppträda 1 ganska stor mängd under frukt-

stadiet och bilda innanför kärlsträngarne en sammanhängande

ring omkring den väfnad, som intager den nedre fruktledens

centrum och motsvarar märgen hos ett stamorgan Denna

centrala väfnad utgöres af parenkymeeller, som under blom-

stadiet hafva tunna (1 u tjocka ungefär) och porlösa väggar.

Vid fruktmognaden åter äro dessa senare af större mäktighet

(ungefärligen 4,5 u i tjocklek), starkt förvedade och genom-

dragna af talrika porer (se fig. 7).

Lignin har under blomstadiet en mycket obetydlig utbred-

ning och påträffas då endast uti kärlens väggar, vid frukt-

mognaden består hela det parti, som ligger innanför kärlsträn-

garnes leptom med undantag af den lilla leptomsträngen på

dessas insida af väfnadselement med förvedade väggar. Dess-

utom uppträder, såsom nämdt är, en bastbeläggning på kärl-

strängarnes utsida, men dess celler äro dock i allmänhet tem-

ligen svagt förvedade. |

Cellinnehållet utgöres till största delen af stärkelse, som

under formen af små korn anträffas i ganska riklig mängd,

detta isynnerhet i grundväfnadens celler, der ifrågavarande

ämne förefinnes under såväl blom- som fruktstadiet samt i så-

väl barkparenkymet som märgen.

I sin spets och bas har den nedre fruktämnesdelen och

den ur densamma framgångna nedre fruktleden en byggnad,

som i någon mån afviker från den här ofvan skildrade. Det

är dock endast ifrågavarande organs centrala del, som har att

uppvisa en olika byggnad inom skilda höjdregioner. I orga-

nets basdel är sambandet mellan kärlsträngarne mera innerligt

än hvad förhållandet är längre uppåt, hvarest märgstrålsartade

tade partier kunna uppträda mellan dem. Under fruktstadiet

sker detta först ett litet stycke under den i fruktledens öfre

del befintliga håligheten. Kärlsträngsringen delar här upp

sig i 4 tydligt skilda kärlsträngar. Dessa omsluta en af oför-

vedade celler bestående märgväfnad. Eljest består allt, som

ligger innanför kärlsträngarnes yttre leptom, ända från frukt-

ledens bas upp till ofvannämnda höjd af förvedade celler.

Vedsubstans uppträder vid fruktmognaden dessutom uti de 4

10 ELIASSON, SEKUNDÄRA ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

—9 cell-lager, som närmast begränsa den 1 fruktledens spets

befintliga håligheten.

Rapistrum rugosum (L) ALL.

Fig. 9—13. ”

Äfven hos denna art består pistillens fruktämnesdel af

2:ne öfver hvarandra liggande afdelningar, men under det att

hos C. hispanica den undre af dessa var i det närmaste kom-

pakt och saknade fröämnen, är den här ihålig och hyser ett

enda sådant. MHärutinnan och i en del andra yttre karakterer

afvika de båda arterna från hvarandra. Men derutinnan, att

den nedre fruktämnesdelen utbildas till ett cylindriskt organ,

som tyckes utgöra fruktskaftets omedelbara förlängning, före-

finnes åter en likhet dem emellan.

Ifrågavarande organ, hvars anatomiska byggnad under

olika utvecklingsstadier vi nu skola närmare undersöka, har

under skilda perioder af sitt lif mycket olika dimensioner. Vid

pollinationen är dess höjd 1 mm. ungefär, i tvärgenomskär-

ning håller det vid samma tidpunkt ej fullt !/; mm. Vid frukt-

mognaden uppgår höjden till 3,5 mm., tjockleken till 2 mm.

Som fruktämnets och fruktens nedre del ej såsom hos före-

gående art är en kompakt bildning, utan i sitt inre hyser en

hålighet, som innesluter ett enda fröämne och frö, får den i

tvärgenomskärning formen af en ring, som bildas af hålig-

hetens genomskurna vägg. Denna har under blomstadiet en

minsta mäktighet af 90 u. Under fruktstadiet blir väggens

minimala mäktighet mer än dubbelt så stor eller omkring 250

u. (I båda fallen äro måtten hemtade från tvärsnitt genom

organets halfva höjd; samma snitt ligga ock till grund för den

framställning af den anatomiska byggnaden, som här nedan

kommer att lemnas).

Det ringlika tvärsnittet genom fruktämnets nedre del (fig.

9), har formen af en ellips, hvars längre axel ligger i blom-

mans medianplan. Detta framgår af de båda grunda inbugt-

ningar, som förekomma 1 båda ändarne af den längre axeln

och som jemte andra förhållanden antyda de begge fruktbla-

dens sammanväxningspunkter, hvilka enligt det af EICHLER!

! A. W. EIcHLER, Blithendiagramme Zweiter Theil p. 201. Leipzig 1878.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:O0 5. 11

lemnade diagrammet ligga i ofvannämnda plan. Den nedre

fruktledens genomskärningsyta är deremot nästan cirkelrund

och sammanväxningsställena för de båda fruktbladen antydas

nu genom 2:ne smala, längslöpande fåror på fruktledens utsida.

Cellerna i den yttre epidermis ha under blomstadiet en

nästan kubisk form. Deras väggar äro tunna; ytterväggen,

som är mäktigast, uppnår en tjocklek af endast 3 u. Cell-

storleken utgör i medeltal 14 x 11 u. Under ett ungt frukt-

stadium äro förhållandena ungefär likadana som vid pollina-

tionen. Men vid fruktens mognad äro dessa i mycket annor-

lunda. Nu är nästan hvarenda epidermiscell i tvärgenomskär-

ning utdragen 1 tangentens riktning; på ett längdsnitt ligger

största utsträckningen i allmänhet uti fruktledens höjdriktning.

Cellvolymen har tilltagit betydligt, är nu 33 x 44 u i medel-

tal. Cellväggarnes tjocklek har blifvit större, i synnerhet

ytterväggens, som nu uppgår till 7 u. Sedda från ytan ha

epidermisecellerna hos ifrågavarande art samma 5-kantiga kon-

turer som hos CO. lspanica, men sidoväggarne äro mera jemna

än hvad fallet var hos föregående art. Klyföppningar finnas

under såväl blom- som fruktstadium.

Epidermisväfnaden, som bekläder insidan af väggen hos

fruktämnets och fruktens nedre led, utgöres af mycket större

celler än den yttre hudväfnaden. Dessa uppnå under blom-

stadiet en storlek af 13 x 26 u, som vid fruktmognaden upp-

går till 42 Xx 86 u. Af dessa mått framgår äfven, att den inre

epidermisväfnadens celler i motsats till den yttres på ett tvär-

snitt äro mycket tydligt sträckta i tangential riktning. Å ett

längdsnitt äro de af qvadratisk form eller utdragna i radiens

riktning. Cellväggarne äro mycket tunna, isynnerhet de late-

rala sidoväggarne, som vid fruktmognaden stundom blott med

svårighet kunna urskiljas. Ytterväggen har vid pollinationen

en mäktighet af blott 2 u ungefär; vid fruktmognaden blir

dess tjockiek något större och uppgår till omkring 3,5 u. På

ett ytsnitt har den inre epidermis” celler mycket mera oregel-

bundna konturer än cellerna hos den yttre hudväfnaden (se

fig. 13). Den inre epidemis sträcker sig ej öfver hela insidan

af den nedre fruktämnes- och fruktledens vägg. Dess lopp

afbrytes nemligen af 2:ne i tvärgenomskärning dynlika väfnads-

massor, som uppträda uti blommans medianplan och något

litet skjuta in i fruktämnets och fruktens hålighet.

12 ELIASSON, SEKUNDÄRA ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

Voro äfven förändringarna inom de båda epidermisväfna-

derna rätt stora, så öfverträffas de dock vida af dem, som ef-

ter pollinationen inträda hos ”fruktbladens grundväfnad eller

mesofyll. Detta jemte kärlsträngarne utfyller rummet mellan

de båda hudväfnaderna och består af tvenne från fysiologisk

synpunkt helt olikartade väfnader. Dess yttre del utgöres af

med ett kornigt innehåll försedda parenkymceller, som i tvär-

genomskärning äro utdragna i targential riktning, på ett längd-

snitt mestadels sträckta i radiens riktning. Denna del af me-

sofyllet har olika mäktighet å skilda ställen. I nivå med kärl-

strängarne uppgår mäktigheten endast till 2—3 cell-lager, ja i

blommans medianplan tränges väfnaden helt och hållet ur

detta genom de i detsamma liggande kärlsträngarne. Mellan

kärlsträngarne breder den deremot ut sig, så att den här upp-

når 5—-6 cell-lagers mäktighet. I dessa afseenden förhåller

sig väfnaden på samma sätt under blom- och fruktstadiet.

Olikheterna framträda derutinnan, att vid fruktmognaden är

cellvolymen betydligt större, kornrikedomen relativt taget mindre

än vid blomningen. Derjemte äro cellerna hos detta yttre grund-

väfnadsparti på ett tvärsnitt i allmänhet mycket starkare utdragna

itangential riktning under fruktmognaden än under pollinationen.

Mesofyllets inre del utgöres under blomstadiet af ett kam-

biumband och består således af långsträckta, tunnväggiga,

trånglumiga och med mer eller mindre sneda tvärväggar för-

sedda celler. Denna mesofyllets kambiala del bildar ett sam-

manhängande band af vexlande mäktighet. Ty mellan kärl-

strängarne, der den parenkymatiska delen af mesofyllet var

starkast utvecklad, blir kambiumbandet förtunnadt, så att dess

mäktighet derstädes kan nedgå till 2 cell-lager. I nivå med

kärlsträngarne, hvars hadrom det innesluter helt och hållet,

breder det ut sig till en vida större mäktighet än på nyss

nämda punkter. Vid fruktmognaden är det ifrågavarande ban-

dets utseende i hög grad förändradt; i stället för af tunn-

väggiga kambiumeeller består det nu af basteeller med ända

till 4,5 u tjocka väggar. Dock är det hufvudsakligen blott de

2 innersta lagrens celler, som hafva fullt typisk bastnatur, i

det att väggarne äro likformigt förtjockade, starkt förvedade

och genomdragna af smala porer. Cellerna i de yttre lagren

deremot ha ännu ej helt och hållet lemnat sitt kollenkymati-

ska öfvergångsstadium, hvilket visar sig i väggens ringa för-

vedning och olikformiga förtjockning.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. III. N:0 5. 13

Det är företrädesvis på en ökning af mesofyllets mäktig-

het, som det beror, att fruktväggens tjocklek är så mycket

större än fruktämnesväggens. Ty under det mesofyllet i den

senare har en mäktighet af åtminstone 60 u, går dess mäktig-

het i fruktväggen upp till minst 175 u. Antalet af mesofyllets

cell-lager 1 radial riktning belöper sig under pollinationen me-

stadels till 10, är vid fruktmognaden vanligen något större.

En celldelning skulle således hafva egt rum. TI sådant fall

har denna försiggått 1 mesofyllets inre del, som i allmänhet

taget har ett mindre antal cell-lager vid blomningen än under

fruktmognaden (vid denna senare tidpunkten är antalet cell-

lager härstädes sällan lägre än 5). I mesofyllets parenkyma-

tiska del deremot tycks ej någon förändring ega rum med af-

seende på antalet cell-lager, utan detta synes förblifva sig lika

under både blom- och fruktstadium.

Kärlsträngarne äro 8 till antalet. Två, de största, ligga i

blommans medianplan. I dennas transversalplan ligga lika-

ledes 2:ne kärlsträngar; dessa äro af något mindre styrka än

de båda mediana. De 4 återstående kärlsträngarne ha sin

plats i diagonalplanen och äro de minst kraftigt utvecklade af

alla. Under blomstadiet ha kärlsträngarne en obetydlig styrka,

vid fruktmognaden är denna betydligt större, i det att genom-

skärningsytan tilltagit, kärlens antal ökats och mekaniska ele-

ment tillkommit i ganska riklig mängd. Ty dels uppträda nu

i strängarnes, isynnerhet de störres, hadrom libriformceller i

ett rätt stort antal mellan kärlen, dels äro de på sin utsida

försedda med en tunn beläggning af kollenkymeeller.

Längdsnitt och en serie af tvärsnitt ådagalägga, att frukt-

ämnes- och fruktväggen har, så långt som den af densamma

omslutna håligheter sträcker sig, den här ofvan skildrade

byggnaden. Men i den öfre och nedre ändan af fruktämnets

och fruktens nedre led sluta sig de båda fruktbladen så tätt

tillsammans, att de ej lemna någon större öppning mellan sig

(endast i medianplanet på ömse sidor om den i detsamma liggande

»ledande» väfnaden kunna mindre håligheter förefinnas). Här

blir ock byggnaden en helt annan än på halfva höjden. Detta

framträder 1isynnerhet under fruktstadiet, då väfnaderna äro

betydligt mera differentierade än under pollinationen. På ett

tvärsnitt genom den nedre fruktleden, taget vid dennes gräns

mot fruktens öfre led, finner man innanför epidermis och skildt

från denna väfnad genom ett fåtal lager af mesofyllets celler

14 ELIASSON, SEKUNDÄRA ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

ett ringformigt band af förvedade parenkymeeller. Det innan-

för detta band liggande mesofyllpartiet utgöres af oförvedadt

parenkym, som omsluter kärlSträngarne, hvilka här 1 frukt-

ledens spets äro dubbelt så Pn: som på dess halfva höjd.

I snittets centrum påträffas återigen 1 förvedadt parenkym, som

på ömse sidor om den »ledande» väfnaden bildar ett band af

betydlig mäktighet. Dessa båda band saknas på ett tvärsnitt,

som tagits något längre nedåt än föregående snitt, men dock

fortfarande genom den så att säga kompakta delen af frukt-

leden, hvars väfnadsmassa härstädes nästan uteslutande utgöres

af oförvedadt parenkym. Ett dylikt af förvedadt parenkym

bestående band, som å föregående snitt uppträdde ett litet

stycke innanför kanten, anträffas äfven här, men är dock för-

lagdt något mera inåt och innesluter i sig större delen af

kärlsträngarne, Ännu längre nedåt i fruktleden öfvergå cel-

lerna uti ifrågavarande band till typiska bastceller. Och sam-

tidigt kommer en allt innerligare förening till stånd mellan

bandet och kärlsträngarne, så att inom den fröbärande delen

af fruktleden sammanslutningen blir så stark som fig. 11 ut-

visar. I fruktledens nedre del på gränsen mot fruktskaftet

öfvergå bastets celler återigen till förvedade parenkymeeller.

Oaktadt den stora yttre likhet, som förefinnes mellan frukt-

ämnets och fruktens nedre led hos de båda arter, som här

varit föremål för undersökning, skilja sig dessa dock betydligt

med afseende på den anatomiska byggnaden hos ifrågavarande

organ. Orsaken härtill är främst att söka 1 den omständig-

heten, att denna del af blomman och frukten hos RB. rugosum

har en mera komplicerad uppgift än hvad förhållandet är hos

C. lispanica. Hos båda arterna tjenar den nedre fruktleden

till att uppbära och leda byggnadsämnen till den öfre, mera

kraftigt utbildade delen af friskare På denna ståndpunkt

står en nedre fruktleden hos C. Mspanica. Och som en dy-

lik uppgift i allmänhet tillkommer stamorgan, kan man i den

omständigheten åtminstone till en del söka orsaken till den

stamlika byggnaden af ifrågavarande organ hos sistnämnda art.

Hos RB. rugosum deremot utbildas fruktämnets nedre led ej

blott till ett stödjande och näringsledande organ utan äfven till

en fröbärande fruktled, som också på grund härutaf bibehåller

en mera bladlik struktur.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 20. AFD. 1II. N:0 5. 15

Fruktens nedre led har, såsom nyss framhölls, till uppgift

dels att uppbära den öfre fruktleden, dels att leda närings-

ämnen till densamma. I dessa fall öfverensstämma båda

arterna med hvarandra. Till detta måls uppnående syfta

äfven de förändringar, som inträda hos fruktämnets nedre del

under dess utbildning till fruktens nedre led. Men med afse-

ende på sättet för denna uppgifts förverkligande framträda hos

de båda arterna en del olikheter, som visa sig i en olika stark

utveckling af de väfnader, som hos hvardera arten utbildas för

den ena eller andra af dessa uppgifter.

Hvad först den stödjande väfnaden beträffar, får den, så-

som vi sett, en mycket starkare utveckling hos RB. rugosum än

hos C. lispanica. Hos den förra arten uppträder på frukt-

stadiet ett sammanhängande och af mekanisk väfnad bestående

band, som har sin plats i fruktledens yttre del. Hos C. hispa-

mca är det endast 1 dennes centrum, som rent mekaniska väf-

nader anträffas. Dessa äro derjemte af mycket mindre styrka

än hos föregående art. Men som den nedre fruktleden hos C.

lispanica består af en kompakt väfnadsmassa, hos R. rugosum

deremot innesluter en hålighet, så kan hos den förra arten

den större väfnadsmassan ersätta den mindre starka utbild-

ningen af mekanisk väfnad. Ersättning härför kan äfven till

en del lemnas af epidermisväfnaden, hvars cellers ytterväggar

efter pollinationen antaga en betydlig tjocklek och således

bilda ett ganska kraftigt pansar kring fruktledens öfriga väf-

nader. Detta epidermala pansar med sitt ytliga läge är från

mekanisk synpunkt af vigt såsom åstadkommande böjfasthet,

som deremot i mindre mån framkallas genom den i fruktledens

centrum belägna, rent mekaniska väfnaden, hvilken har det

läge, som mekaniska väfnader pläga intaga 1 för slitfasthet

bygda organ. BSlitande krafter skulle äfven här hos CO. hispa-

mea kunna hafva något inflytande på den nedre fruktleden,

ty den och det i dess förlängning liggande fruktskaftet, som

ha att uppbära den tunga, öfre delen af frukten, bilda i all-

mänhet en rätt stor vinkel med stammen. Hos RB. rugosum

åter har frukten en mera upprätt ställning, hvadan frukt-

skaftet och den nedre fruktleden här mer tagas i anspråk för

böjfasthet. Den mekaniska väfnaden har här ock ett mycket

mera ytligt läge än hos C. Mspamnica.

För ledningsväfnaderna gäller, hvad de specifikt vatten-

ledande beträffar, samma förhållande som för de rent meka-

(

16 ELIASSON, SEKUNDÄRA ANATOMISKA FÖRÄNDRINGAR.

niska. Kärlsträngssystemet hos R. rugosum har nemligen en

starkare utbildning än hos C. hispanica. Detta åter beror ej

egentligen derpå, att de särskilda strängarne hos den förra

arten ha starkare utbildning än hos den senare, ty de äro af

ungefär samma styrka hos båda arterna, utan deras antal är

hos £. rugosum dubbelt så stort som hos C. hispanica. Der-

emot har hos sistnämnda art den kolhydratledande grundväf-

naden, som äfven måste transportera ej obetydliga mängder

vatten, en så mycket starkare utveckling. Den bildar hos C.

hispamica fruktledens utan all jemförelse voluminösaste väfnad

och har i förhållande till dennes genomskärningsytawbetydligt .

kraftigare utbildning än hos R. rugosum. Men så är ock fröet,

som innehålles i den öfre fruktleden mycket större hos OC. M-

spanica än hos den sistnämnda arten.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND 20, AFD. III. N:05. 17

Jä

mks

Figurförklaring.

= barkparenkym.

= funiculus.

inre epidermis.

kärlsträng.

märg.

median kärlsträng.

märkespapiller.

ovulum.

yttre epidermis.

Mina MENYN

o . .” .” .” .” ”

A de skematiska figurerna är läget af kärlsträngarnes kärl an-

tydt förmedelst små cirklar. Kärlsträngarnes leptom utmärkes genom

parallela streck, som utom å fig. 1 och 9 gå i radiens riktning.

= oförvedad och med kornigt cellinnehåll försedd, paren-

kymatisk grundväfnad.

= kambium.

=MHast.

= förvedadt parenkym.

= kollenkym.

Crambe hispanica.

Tvärsnitt genom fruktämnets nedre led på ungefär halfva

afståndet mellan dess spets och bas (f2).!

Parti från föregående figur (213).

Pistill i längdgenomskärning (EP).

Tvärsnitt genom nedre fruktled på halfva afståndet mellan

dennes spets och bas (2)?

Parti från föregående figur (242).

Som föregående figur, men framställer ett djupare in beläget

parti ET).

Del af det innanför kärlsträngarne belägna partiet i längd-

genomskärning (245). Fruktstadium.

En epidermiscell, sedd från ytan (45). Fruktstadium.

1 Det inom kroklinien inneslutna partiet å figuren finnes å följande figur fram-

stäldt under starkare förstoring.

? De båda följande figurerna tillsammans motsvara ungefärligen det af krok-

linien begränsade partiet, framstäldt under starkare förstoring.