—

USE

INNEHÅLL AF TJUGUSJETTE BANDET.

Afdelning III.

(Botanik, omfattande både lefvande och fossila former).

ANDERSSON, G. och HESSELMAN, H. Bidrag till kännedomen om

Spetsbergens och Beeren Eilands kärlväxtflora, grundade på iakt-

tagelser under 1898 års svenska polarexpedition. Med 4 taflor.

HEssELMAN, H. Om mykorrhizabildningar hos arktiska växter.

ag 3 HIN, Socket org: SAST SA SNR OK Jå bön 13 a Brag Lv 0 SNR

ERINGNJEN SD aSlands: TafvAS oe ooo sor Ua oroa

LAGERHEIM, G. Mykologische Studien. III. Beiträge zur Kennt-

niss der parasitischen Bacterien und der bacterioiden Pilze. Mit

(TER Dean dor AR SA 5 (ER SARV dr SA RA a EL JR SR UR BANA RSSTEIENE

LINDMAN, C. ÅA. M. Beiträge zur Palmen-Flora Sädamerikas. Mit

RR SUTE LR RR rn aga EA a nea Sa a Sok EL Ae FR Läsa mee

STEPHANI, F. Beiträge zur Lebermoos-Flora Westpatagoniens und

des sädlichen Chile. Mit einer Einleitung von P. DUSÉN-........-

BrorHERUS, V. F. Die Laubmoose der ersten Regnellschen Expe-

(ÄG OT RENA S SN 2 FOT AT (a SR a Eb ft Se EN rd Sa

LINDMAN, C. A. M. Einige neue brasilianische Cyclanthaceen.

NIER IVER an a me na Re Er a Se EA RNA

— — <:List of Regnellian Cyperacere collected until 1894. With

SPA BES: = 22 SEN RA d e DAg r f Bl le FER een

CLEVE, A. Beiträge zur Flora der Bären-Insel. I. Die Diatomeen.

LAGERHEIM, G. Beiträge zur Flora der Bären-Insel. II. Vegetabi-

lisches Sässwasser-Plankton aus der Bären-Insel =..sooomooooooo---

WESTERGBREN, T. Eine arktisch-alpine Rhabdospora. Mit 2 Tafeln.

DusÉNn, P. Beiträge zur Flora der Insel Jan Mayen. Mit einer Tafel.

JUEL, H. O. Pyrrhosorus, eine neue marine Pilzgattung. Mit einer

PETE ER RNE a 6 dT BRN A a a oa fe oh re LE ids RAL BAER RISE

CLEVE, ÅA. Zum Pflanzenleben in nordschwedischen Hochgebirgen.

Einige ökologische und phänologische Beiträge. Mit 5 Tafeln.

ROMELL, L. Hymenomycetes austro-americani in itinere Regnelliano

PratmoRtöllscn. I Camps: tabaliS:os os: oscar coss tigh ar desks set

STEPHANI, F. Lebermoose der Magellansländer oooooooomomsooooooon no

Brun, I. Diatomées d'eau douce de I'Tle Jean Mayen et de la cöte

est de Groenland, recoltées par VF'expédition suédoise de 1599.

FÅR ETS EN BIL UTE SA RDARAA 16 RR RRD ra Eee od von de a SL RR ata

MaLmME, G. O. Beiträge zur Xyridaceenflora SJädamerikas. Mit

(EINER BE FE de a dera des dre AES SEEN ERE AES TORPARE NN ip ö SE DNE SK ER IE

Sid.

1—88.

1—46.

1-102.

VERDI

1--65.

1—11.

1—56.

1—24.

1—25

1=23.

116.

1—16.

1—-105.

PEN

1—36.

1—22.

118:

je 4 p

er fidik i f MIRA

ida I TE | HYRA. Iden

afte ll ' i nl FR VA 14

ine UB ATETNNIINULANI

ine

Viva wie ih

inån Än ND Er lid FL sa MAP

4 j I ARA an) | «vg ORSÖEN

20 rat

H - nvef'$ Murat ÖN I Lp &

. j ol Hu

Sifo RH

1 [ od VY Je red 4

lind ryd vv / [

HUN / + I run vit nt AN

eg ARE

jäm ' I MUD ANN ro AT SLL: OS

sitar Wu sly I et >

LT) want ÖR AA ar re

ta) i PCF PE ST SVE TT TEE För Rn

HAE tl I | mald act usb I vt SA a AM Ad i

CON

är TIONER DE LIED 4 MARVIN ||

Jörstulnd il sf SHINE 6 FrdiKE'L ÅN

AIG Ry G N uirsåfört UESs böfA Böp JP dd i mg

mjalksöå. RNE Jas 4 BN IINORRAN

3 bilen t mil H bl

feta sj Fn avs tnulal

0Ö Jr ! äll neat MAD övkvlk el iÖ

Br wir uttolrde nah wa TDI AÄlyn TT

é ; 6 Ne

HM sp bonne Men NN ma

tas etta ser ere ld 4

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 26. Afd IL. N:o 1.

BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN

SPETSBERGENS OCH BEEREN EILANDS

KÄRLVÄXTFLORA

GRUNDADE PÅ IAKTTÅGELSER UNDER 1898 ÅRS

SVENSKA POLAREXPEDITION

GUNNAR ANDERSSON ocH HENRIK HESSELMAN

MED 4 TAFLOR

MEDDELADT DEN 10 JANUARI 1900

GRANSKADT AF V. WITTROCK OCH A. G. NATHORST

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1900

ST LÅ EV

ER RE RNGE jah HAMMAR MALSV ad |

KUNA EA JPE DAMER

” et HUVET rar ST SONEN

KÖTT URISKANSLAGON KN 2 ARE TRE

HOJXATIE AH

Rd ITEMS KISA Val INRE

FÖRA AA 0 SK. HULTA NI TOA. TONAR EO

I maj 1898 utgick, som bekant torde vara, under ledning

at prof. A. G. NATHoRST en större svensk polarexpedition,

hvars hufvudsyfte var geografiska och naturhistoriska under-

sökningar i trakterna öster om Spetsbergen, men som på sitt

program äfven hade ett mera detaljeradt utforskande af vissa

redan förut i de stora dragen kända delar af ögruppen. Åt

författarne af denna uppsats voro de botaniska arbetena un-

der denna expedition anförtrodda. Då expeditionens väg be-

räknades under större delen af resan leda genom i växttopo-

grafiskt afseende jämförelsevis väl kända trakter, hade vi

redan på förhand beslutat rikta vårt arbete mindre på upp-

letandet af »sällsynta växter», än på insamlande af material

öfver de föga kända förhållanden, under hvilka växterna

inom denna del af det arktiska området lefva. Vi använde

därför hufvudparten af den tid vi hade tillfälle att tillbringa

i land på studier öfver markbeskaffenhet, fuktighetsförhål-

landen, blombiologiska förhållanden etc., på anteckningar öf-

ver växtformationer, på insamling af formserier af de mera

varierande arterna. Detta oaktadt gjordes dock en del fynd,

som äro af värde för kännedomen om Beeren Eilands, Spets-

bergens och kringliggande öars växttopografi. Dessa fram-

läggas härmed. Då emellertid de få bidrag, som lämnats i

liknande riktning sedan A. G. NaArHorst 1883 publicerade

sitt arbete: »Nya bidrag till kännedomen om Spetsbergens

kärlväxter»!, äro spridda i en del ytterst svårtillgängliga

publikationer, ha vi här under angifvande af källorna sam-

manställt alla, sedan nämda arbete utgafs, oss veter-

ligen gjorda fynd. Till oss har äfven för bearbetning

öfverlämnats den samling kärlväxter konservator C. A. HANS-

1 K. Vet.-Akad. Handl. Bd. 20 (1883), n:o 6.

4 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

SoN hopbragte under prof., frih. G. DE GEERS expedition till

Isfjorden 1896. Densamma innehåller särskildt ett anmärk-

ningsvärdt fynd, nämligen Arabis alpina L., hvilken art förut

icke var bekant från nämda fjord. Innan denna uppsats gick

till tryckning, blefvo vi äfven i tillfälle att genomgå en

mindre samling växter, som under 1899 års gradmätnings-

arbete konserverats af kapten N. C. RInGErtz, och hvilken

innehöll en del blomningsdata af intresse. Till sist bör ock-

så nämnas, att lektor N. C. KINnDBERG ställt till vårt förfo-

gande en lista på de i hans ägo varande, af dr. R. GYLLEN-

CREUTZ under 1883 års svenska öfvervintringsexpedition kring

Kap Thordsen samlade växterna. Af densamma framgår, att

utom förut från denna ort kända arter, äfven Juncus tri-

glumis L. där blifvit anträffad. Alla lokaluppgifter, för

hvilka i det följande icke särskild källa anföres, grunda sig

på iakttagelser, gjorda af endera eller bägge af oss.

Ehuru prof. NATtHorRsT redan publicerat en redogörelse

för expeditionens allmänna förlopp!, torde det ej vara ur

vägen att här i största korthet omtala, hvarest och under

hvilka tider botaniska undersökningar i land kunde verk-

ställas. Expeditionen afgick från Tromsö den 8 juni, nådde

den 13 Beeren FEiland, hvarest vi stannade t. o. m. den 19,

under hvilken tid vidsträckta exkursioner företogos på ön.

Ehuru utbytet af dessa, på grund af vegetationens ringa ut-

veckling under denna tidiga årstid, ej kunde blifva så gif-

vande, som kanske annars varit fallet, anträffades dock föl-

jande på ön icke förut funna arter, nämligen Catabrosa con-

cinna, Festuca ovina, Salix reticulata, Saxifraga aizoides samt

en eller två från ön icke förut anmärkta Poa-arter. Den 25

juni gjordes ett några timmars långt besök på Storfjordens

sydvestra sida (76”49' n. br., strax söder om Mt. Hedgehog). Här

anträffades för första gången på Spetsbergens östra sida ter-

tiära lager, hvilket föranledt, att denna plats i det följande kal-

las Tertiärlokalen. På denna observerades tillsamman 10 arter:

Alsine biflora, Cardamine bellidifolia, Cerastium alpinum, Draba

sp, Luzula arcuata Pp hyperborea, Ozxyria digyna, Papaver

radicatum, Saxifraga cespitosa, S. cernua, S. stellaris f. co-

mosa. — Härifrån gick expeditionen, efter ett kort besök vid

Isöarne, till Belsund, der ankaret kastades den 27 juni och

1! Om 1898 års svenska polarexpedition. Ymer 1898, sid. 321 o. f.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 1. 9»)

der vi stannade till den 16 juli. Under denna tid var det

vi utförde det hufvudsakliga af våra botaniska arbeten på

Spetsbergen. Under båtexpeditioner till fjordens olika armar

besöktes äfven de innersta förut aldrig af någon botanist

undersökta delarne af densamma, hvarjemte ett stort antal

iakttagelser af olika slag under dessa oförgätliga dagar gjor-

des. ITakttagelserna 1 Van Keulen Bay äro nästan uteslutande

gjorda af GUNNAR ANDERSSON, under det att H. HESSELMANS

arbeten till väsentlig del föllo inom Van Mijen Bay, dit han

medföljde professor NATHORST på bätexkursioner. I växttopo-

grafiskt afseende är resultatet af våra arbeten, att man nu

någorlunda känner arternas utbredning inom den stora fjor-

dens skilda partier samt att antalet af inom densamma an-

träffade arter stigit till sammanlagdt 83 jemte en eller kan-

ske två hybrider af Spetsbergens, enligt här använda be-

gränsning, 125 arter; om släktena Draba och Poa undantagas,

artersta (LL af lil arter:

De funna arterna äro, med uteslutande af varieteter och

varietetsnamn:

Aira alpina,

Alopecurus alpinus,

Alsine biflora,

>» — rubella,

Arctophila malmgreni,

Arenaria ciliata (2),

Braya alpina,

Cardamine bellidifolia,

> pratensis,

Carex lagopina,

> misandra,

> salina,

> ursina,

Catabrosa algida,

> concinna,

Cerastium alpinum,

> edmonstonii,

Chrysospleniwm alternifolium,

Cochlearia officinalis,

Draba 8 arter,

Dryas octopetala,

Dupontia fisherti,

Empetrum nigrum,

Equisetwm arvense,

= scirpoides,

tenellum.,

Erigeron uniflorus,

Eriophorum scheuchzert,

Eutrema edwardstit,

Festuca ovina,

> rubra,

Glyceria angustata,

> vahliana,

> vilfoidea,

Juncus biglumis,

Koenigia islandica,

Lueula arc. 3 hyperborea,

nivalis,

Lycopodium selago,

Ozxyria digyna,

Papaver radicatum,

Pedicularis hirsuta,

6 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

Petasites frigida, Sazxifraga arzoides,

Poa 4 arter, » cespitosa,

Polemonium pulchellum, ; cernua,

Polygonum viviparum, | fNlagellaris,

Potentilla fragiformis, > hieracufolia,

» pulchella, » hirculus,

Ranunculus amoenus, > nmvalis,

2 hyperboreus, > oppostitifolia,

» lapponicus, » rivularis,

» lapponicus Xx pal- » stellaris,

lastit, Silene acaulis,

> > Mmvalis, Stellaria longipes,

> PYGmens, » humifusa,

> > sulphureus, Taraxacum phymatocarpum,

Sagina nivalis, Trisetum subspicatum,

Salix polaris, Wahlbergella apetala.

> reticulata,

Belsund är sålunda näst Isfjorden (med 122 af 125 arter)

Spetsbergens artrikaste fjord; närmast efter komma den

dock ej tillräckligt undersökta Wijde bay med 67 arter,

Kings bay och Cross bay med tillsamman 67! etc. — Den 17

juli anlände vi till Isfjorden, der vi stannade till den 23.

Här blefvo vi dock endast i tillfälle att besöka de gamla,

välkända, af botanister mångfaldiga gånger undersökta lo-

kalerna Kol bay, Advent bay?, Kap Thordsen, Safe Haven,

hvarjemte prof. NaAtHorst vid ett besök på Kap Boheman

samlade en del växter. Ett äfven i växttopografiskt afseende

intressant besök gjordes emellertid natten mellan den 24 och

25 juli nära sydvästra spetsen af Prince Charles Foreland

(La Manche-bugten), hvarest 29 arter och former anträffades,

nämligen:

Cardamine bellidifolia, Cerastiwum edmonstonii var. ces-

» pratensis, pitosum,

Catabrosa algida, Chrysosplenium alternifolium

Cerastium alpinum. var. tetrandrum,

1! Cardamine pratensis tillkommer utöfver de af Nathorst upptagna,

jfr sid. 32.

? Från Advent bay hemsändes till Bergianska trädgården 51 arter lef-

vande växter.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 1. '

Cochlearia officinalis, Saxifraga cespitosa,

Eqwisetum arvense f. alpestre, >» = cCernua,

Festuca rubra, » heraciifolia,

Luzguwla arcuata B hyperborea, » hirculus,

Ozxyria digyna, » nivalis,

Potentilla fragiformis, > > BB tenutior,

Polygonum wviviparum, » oppositifolia,

Ranunculus pygmeus, » rivularis,

> sulplureus, Silene acaulis,

Sagina nivalis, Stellaria longipes, jemte en

Salix polaris, Draba- och en Poa-art.

Förut voro endast 2 fanerogamer (Chrysosplenium alter-

nifolum var. tetrandrum och Draba leptopetala) kända från

hela den stora ön.

Efter besöket på Prins Charles Foreland återsågo vi ej

Spetsbergen förrän den 20 augusti, då vi landade på Karl

XII:s ö och Drabanten, hvarest 4 fanerogamer funnos: Cata-

brosa algida, Cerastium alpinum, Cochlearia officinalis B

grenlandica och y oblongifolia, Saxifraga rivularis. Ön, eller

rättare öarne, ty de äro två, skilda af ett smalt sund, äro

belägna långt ut i hafvet norr om Nordostlandet och ungefär

22 km. från närmaste öar, samt 37 km. från närmaste större

land. Under tiden mellan besöket här och vid vestkusten hade

Kung Karls land! och Hvita ön, på hvilken sistnämnda ingen

fanerogam fanns, undersökts. Våra sista besök på Spets-

bergen gjordes den 22 augusti vid Hecla Cove i Treurenberg

bay (dervid anträffades de förut för denna fjord icke anmärkta

arterna AÅAira alpina, Equisetum " scirpoides, Festuca rubra,

Potentilla pulechella, Sazxifraga hieraciifolia), vid Grey Hook

den 25 och kring Danska gattet den 27 augusti. Under

dessa blefvo vi i tillfälle att göra en del viktiga iakttagelser

angående blomningstid, växternas förhållande vid vinterns

inträde etc.

En af de uppgifter vi ställt oss var att samla största

möjliga material angående de på Spetsbergen förekommande

växternas blomnings- och fruktsättningstider. Genom de i

1 En förteckning öfver å öarne funna kärlväxter är af oss publicerad

under titel »Verzeichnis der in König Karls Land während der schwedischen

Polarexpedition 1898 gefundenen Phanerogamen.» K. Vet.-Akad. Förh. Ofvers.

1898, sid. 555—557.

S ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

litteraturen föreliggande uppgifterna!, men framför allt ge-

nom studier af Riksmuseets stora samlingar, ha vi lyckats

komplettera våra egna iakttagelser, så att ett första försök

kunnat göras att empiriskt fastställa blomningstiden för de

flesta arterna. Anmärkas bör, att det i många fall är minimi-

tider för blomningen, som här angifvas. Framhållas bör

ock, huru oväntadt många de arter äro, hvilka icke eller

sannolikt icke i våra dagar sätta mogen frukt inom områ-

det. De slutsatser, som kunna dragas af de i dessa afseen-

den här sammanstälda fakta, skola framställas på annat

ställe.

De år, under hvilka direkta iakttagelser äro gjorda eller

insamling af herbariematerial i någon omfattning företagits,

angifvas här nedan, jämte namnen på respektive iakttagare.

Dessa äro för undvikande af onödig upprepning i det föl-

jande endast undantagsvis anförda.

1861 A. J. MALMGREN, ÅA. Gols, 1889 W. KöÖKENTHAL,

1364 A. J. MALMGREN, 1890 J. A. BJÖRLING,

1868 Tu. M. FRIES, 1891 L. CREMER,

1870 A. G. NaArtHorst, H. Wi- 1892 LA MANCHE-EXPEDITIONEN,

LANDER, TH. V. HEUGLIN, 1896 C. A. HANSSON,

572 CB CR. KIELLMAN, 1897 O. EKSTAM,

1873 F. R. KJELLMAN, 1898 G. ANDERSSON, H. HEs-

1882 AA. G. NaArHorsr, A. V. SELMAN,

THORÉN, 1899 N. C. RINGERTZ.

1883 R. GYLLENCREUTZ,

Anmärkas bör, att året 1898 på Spetsbergen utmärktes

genom en ovanligt tidig vår samt genom en likaledes tidig

höst.

I denna uppsats äro äfven upptagna de blombiologiska

iakttagelser?, som kunna i någon mån komplettera föregående

forskares observationer; de äro till allra största delen ut-

1 Särskildt NATHoRSTS citerade arbete innehåller en mängd uppgifter af

värde. Jemte honom ha A. J. MALMGREN, TH. M. Fries, F. R. KJELLMAN och

0. EKsTAM i sina arbeten uppgifter af nu ifrågavarande art.

2 Blombiologiska observationer från Spetsbergen föreligga i åtskilliga

äldre arbeten. Mera uttömmande framställningar äro lemnade af CHR. AURI-

vILLIUS och E. WARMING. Dessa refereras, under bifogande af egna iaktta-

gelser jemte sammanställande af öfrig litteratur (sid. 60—63) i O. EKSTAM,

Einige blithenbiologische Beobachtungen auf Spitzbergen. Tromsö Museums

Aarshefter 20 (1898).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 1. 9

förda af HENRIK HESSELMAN. För bestämmande af blomfärgen

ha vi begagnat oss af det färgskema, som publicerats af C.

LAcoutuRE!. Citaten af detta arbetes färger ske genom hän-

visning till plansch och ruta. Jämförelsen med skalans fär-

ger är antingen företagen på växplatsen eller några få tim-

mar efter insamlingen.

Då en verklig utredning af de på Spetsbergen förekom-

mande Draba- och Poa-formerna fordra ett betydande arbete

och ingående jemförelser med inom andra trakter insamladt

material, ha vi — i hopp att framdeles bli i tillfälle att

företaga en sådan — ej här upptagit våra iakttagelser öfver

dessa släkten.

Af expeditionens chef, prof. A. G. NaATtHorsTt, ha vi er-

hållit meddelande om af honom under hans exkursioner gjorda

anmärkningsvärdare fynd. Såväl härför som för det intresse

för våra arbeten han städse visat, bedja vi här få framföra

vårt varma tack. ;

Likaledes stå vi i tacksamhetsskuld till prof. G. LAGER-

HEIM, dels för utförandet af större delen af de i uppsatsen

ingående afbildningarne genom Stockholms Högskolas bota-

niska instituts tecknare, fröken NS. BUNSEN, dels ock därför att

han i öfrigt stält institutets hjelpmedel till vårt förfogande.

Äfven till prof. V. B. WITTROCK få vi framföra vårt tack för

tillståndet att använda Riksmuseets botaniska samlingar.

Litteratur.

1583. NaArtHorst, A. G., Nya bidrag till kännedomen om Spetsbergens

kärlväxter och dess växtgeografiska förhållanden. K. Vet.-Akad. Handl. Bd.

20, n:o 6. — Här citeras fullständigt äldre litteratur.

1590. KöKEntTHAL, W., Bericht iber die von der Geographischen Gesell-

schaft in Bremen im Jahre 1889 veranstaltete Reise nach Ostspitzbergen.

Petermanns Mitteil. Bd. 36 (1890), sid. 61—75. — De under denna resa in-

samlade växterna äro bestämda af dr M. BösGENn samt i några fall (cypera-

ceer och gramineer) af prof. C. HAUSSKNECHT.

1891. Pax, F., Ueber die Flora und die Vegetation Spitzbergens. Uti:

LEo CREMER, Ein Ausflug nach Spitzbergen. Berlin 1892. (Äfven i »Natur-

wissenschaftl. Wochenschrift 1892.) Sid. 69—72 innehålla: «Zusammenstellung

der auf Spitzbergen von Herrn Leo Cremer gesammelten Pflanzenarten>. Dessa

ha införlifvats med Dr H. Portontiés i Berlin herbarium.

' Répertoire chromatique etc. Vingt-neuf tableaux en chromo, représen-

tant 952 teintes différentes et définies. Paris 1890.

10 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

1892. BJÖRLING. J. A.. Några nya lokaler för en del kärlväxter på Spets-

bergen, Bil. II. till G. NORDENSKIÖLD, Redogörelse för den svenska expedi-

tionen till Spetsbergen 1890, sid. 75. I Bih. t. K. Sv. Vet.-Akad. Handl.

BO: SEC SJS) SKATAN ROD:

1893. FRANCHET, M. A., Liste des plantes phanérogames recueillies å

Jan Mayen et au Spitzberg communiquée par M. le professeur BuUREAU, du

Muséum. Nouv. archives des missions scientifiques et littéraires — — publiées

sous les auspices du ministére de V'instruction publique etc. T. V. Paris 1893,

sid. 219—220.

1898. ExrstaAm, O., Beiträge zur Kenntnis der Gefässpflanzen Spitzber-

gen's. Tromsö Museums Aarshefter 20. Upsala 1898.

Vid den systematiska anordningen af arterna ha vi an-

sett oss böra följa NATHORSTS citerade arbete, äfven då detta

afviker från numera bruklig systematisk uppställning.

Arnica alpina OLIN.

Takttagen blommande från början af augusti (?/s 1870)

till »början af sept.» (1861). I frukt (mogen?) vid Kol bay

("7/8 1882). Pollen rikligt och väl utbildadt.

Erigeron uniflorus L.

Belsund!. Sluttningen mot Middle Hook i nordvestli-

gaste delen af Van Keulen bay (A. G. NATHorsT). Sluttnin-

gen på sydostsidan af Kolfjället i Van Mijen bay. Isfjor-

den. Kap Boheman (C. A. HANSSON).

Blommar från början af juli (nästan blomfärdiga knop-

par 1 Belsund ?/7 1898) till förra delen af september (frukter,

men äfven blommor ?/9 1868 i Advent bay). Pollen fullgodt.

Petasites frigida (L.) FR.

Belsund. Van Keulen bay i Stordalen? ce. 4 km. från

dalens mynning i fjorden, i nordsidans mellersta dal, på

tvänne ställen 2—3 km. från stranden. Isfjorden. Skans-

bay (FRANCHET), Kap Boheman (C. A. HANSSON).

! Lokalerna anföras i denna uppsats i den ordning, att först sådana från

Beeren FEiland, de olika fjordarne etc. på Spetsbergens vestkust uppräknas

från söder till norr, sedan lokaler på norra kusten upptagas, hvarefter de på

östra kusten angifvas i riktning från norr till söder.

? Med detta namn betecknas i öfverensstämmelse med bruket bland

fångstmännen den vestligaste af den norra fjordsidans tre stora dalar.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:o 1. 11

Arten blommar sparsamt och ojämt på Spetsbergen. Blom-

mande individer äro iakttagna åren 1870, 1882, 1883, 1890,

1896, 1897, 1898 och 1899. Endast på de gynsammast be-

lägna, varma lokalerna i Isfjordens inre är den sedd blom-

mande (Kol bay, Advent bay, Rendalen vid Saurie Hook,

Kap Thordsen, Ekman bay, Kap Boheman) och ännu i början

af juli ("/7 1898) voro i det inre af Van Keulen bay bladen

långt ifrån utvuxna. Blomningstiden synes infalla från midten

af juli (!5/71898 Kap Thordsen) till slutet af augusti (?3/s 1882

Kap Thordsen). Emellertid togs växten den ?9/6 1899 med ny-

utslagna honblommor, men knappast centimeterstora blad, på

nordöstra sidan af Advent bay af kapten N: C. RINGERTZ.

Mogna frukter torde ej hafva insamlats på Spetsbergen.

Fig. 1. Petasites frigida. Kantblomma ur en hankorg. — Fig. 2. Samma

art. Kantblomma ur en honkorg. — Fig. 3. Samma art. Ung diskblomma.

Alla figurerna "/1 och tecknade efter exemplar samlade vid Kol bay ?3/7 1898.

Af fere forskare är 1iakttaget, att denna art har två

slags blomkorgar på skilda stånd. LINDMAN! beskrifver ut-

förligt några af honom på Dovre funna blommande individ,

hvilka dock knappast torde ha tillhört de i Skandinaviens

fjälltrakter vanligaste formerna. De på Spetsbergen af oss

funna exemplaren med hanliga korgar hade proportionsvis

låga blomställningar, färre och kortare skaftade blomkorgar

(12,,—16 mm. långa) än de honliga, hvilkas korgar mätte 11

—I14 mm. Begge slagen öfverensstämma nära med LINDMANS

«= > Bidrag till kännedomen om skandinaviska fjällväxternas blomning och

befruktning. K. Vet.-Akad. Handl. Bih. Bd. 12 (1886), afd. III., n:o 6, sid. 89.

12 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

beskrifning utom med afseende på hyllets utseende. På Spets-

bergsexemplaren är kantblommornas tunglika bräm vida

mera utveckladt, i de hanliga korgarne platt och betydligt

längre än stiftet (jfr fig. I här med LINDMANS 51 OC. tafl. IV),

i de honliga tillbaböjdt och tvåklufvet (fig. 2; LINDMANS fig.

51 F. visar en nästan helt brämlös blomma). Hankorgarne

äro ljust rödletta, brämet hos kantblommorna hvitt eller röd-

violett (LAcouturRE P1. XIII, RR; V34, Ny); hankorgarne äro

nagot starkare färgade.

Det underjordiska systemet hos arten består af i mossan

eller leran krypande skott med under fere år fortgående mo-

nopodial tillväxt. Bladställningen på dessa skott är ursprung-

ligen 2/2, men genom en olikformig utveckling af bladfoten

förskjutes denna och ett dorsiventralt skott uppstår, ur hvars

bladveck utgå med moderskottet likartade, horisontalt stälda

sidoskott. Hvarje skott utvecklar årligen några få 1 storlek

efter de yttre förhållandena vexlande örtblad, hvilka samla

näring för den af några få lågblad omgifna, kraftigt utbil-

dade vinterknoppen. På sidorna och undersidan af underjords-

skotten utvecklas särskildt vid nodi talrika långa rötter (fig.

4), hvilka nästan lodrätt nedtränga i underlaget. Nu be-

skrifna vegetativa system ger naturligen möjlighet till en

ganska rik och lätt förökning på könlös väg. Då förbållan-

dena tillåta blomning, öfvergår terminalskottet till floral axel,

i det att under ett första år en af talrika, skyddande låg-

blad omgifven blomställningsknopp utbildas (fig. 4); denna

utväxer följande år till en blomställning.

Taraxacum croceum DAHELST. n. sp.

Amanuensen H. DAHLSTEDT, som under flere år företagit

ingående undersökningar af och odlingsförsök med de nord-

europeiska Tarazxacum-formerna, har godhetsfullt meddelat

oss, att Spetsbergs-formen är en egen, äfven i våra fjäll-

trakter förekommande art, väl skild från T. officinale, till

hvilken art nämda form förut hänförts. Denna nya art har

han benämnt 7. croceum och har å densamma lemnat nedan-

stående beskrifning.

Växten är rikbladig- med vanligen 1—3 blomkorgar på

lågböjda, 3—30 (—40) cm. långa skaft. Bladen äro utdraget

tunglika, 6—30 cm. långa, ha sin största bredd, 1—1,5 cm.,

vid öfre tredje- eller fjärdedelen, svagt partandade till djupt

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 1. 13

parflikade, med bredare till smalare snedt triangulära tänder

eller flikar, 3—5 på hvarje sida, utan eller med syltänder

Fig. 4. Petasites frigida. Habitusbild med den öfvervintrande blomknoppen

öppnad. Nat. storl. Kol bay den ?3/7 1898.

mellan sig; ändfliken 15—30 mm. lång, 3—15 mm. bred, med

tvärt hopdragen spets. Bladfärgen ljust grön, medelnärv

14 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

mer eiler mindre violett, glatt eller svagt spindelväfshårig,

bladen i öfrigt glatta. Blomkorgar c. 3,5 cm. i genomskär-

ning, plana eller något konkava, slutligen konvexa. Blom-.

mor mörkt äggula, kantblommor 1,175—2 mm. breda, på ut-

sidan med ett bredt röd- eller blåviolett, nedåt svagare band,

som utlöper i de tre mellersta tändernas spetsar. Stift och

märken saffransgula. Holk 12 mm. hög, 3,,—4 mm. bred,

uppåt något vidgad, vid blomningen svagt hopdragen, ljus-

grön med daggblå anstrykning. Ytterholkfjällen till-

tryckta eller svagt frånstående, de yttre c. 2 mm. breda, 5

mm. långa med (svagt) böjda sidor, ganska tydliga, hvita till

rödvioletta hinnkanter, tvärt öfvergående i en smal brun-

violett spets; de inre ytterholkfjällen 1,5 mm. breda, 6 mm.

långa med rakare sidor med otydligare hvita eller rödvioletta

hinnkanter samt småningom afsmalnande i en mera trubbig

violettbrun spets. Innerholkfjällen lineära, 10 mm. långa,

1 mm. breda på midten, i spetsen hopdragna till ett brun-

violett, i kanten ofta svagt sargadt bihang. Frukten 2,5

mm. lång, omvändt äggrundt lancettlik, blekt terrakotta-

färgad till smutsigt halmgul, på och mellan åsarna med

uppåtriktade utskott; fruktsprötet c. 3,25 mm.; pappus hvit.

Arten uppträder med tvänne mera utpräglade former:

a) kantblommor med ett upptill blåviolett, nedåt gröngrått

band på utsidan; brämets sidotänder föga längre än de mel-

lersta tänderna; frukt! mer eller mindre terrakottafärgad.

b) kantblommor med rödviolett, nedåt svagare färgadt band,

sidotänder betydligt längre än de mellersta, frukt smutsigt

halmgul. Mellanformer mellan nu nämda former anträffas

sparsamt.

Alla från Spetsbergen af DAHLSTEDT undersökta exem-

plar tillhöra nu beskrifna art. Den finnes på Island och

Grönland samt troligen äfven i andra delar af det arktiska

området. I Sverige är den funnen i Helsingland, Härje-

dalen, Ångermanland, Jämtland, Vesterbotten och Lappland,

i Norge på Dovre och i Valders. Den träffas såväl i sub-

alpina som alpina regionen och går i den senare ända upp

till kanten af snödrifvorna; i den förra lefver den företrädes-

vis på fuktiga eller våta lokaler.

Blommar från midten af juli (!?/7 1898 Kap Thordsen)

till långt fram i augusti (?9/s 1882 Mimers dal) samt sätter

troligen mogen frukt (9/s 1882). De af oss vid Kap Thordsen

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:01. 13

insamlade exemplaren ha korgar af intill 26 mm. diameter.

På eftermiddagen visa de oaktadt det ständiga ljuset tydliga

nyktitropiska rörelser, liksom fallet är i nordligaste Norge,

der de (5/6 1898) sågos sluta sig i klaraste solsken mellan

5—6 e. m. Blommornas färg i korgens inre del är orange-

gul (LacoutuRE Pl. XV, O, J). Af för undersökning till-

gängliga exemplar äro de från Kap Thordsen och Tempel bay

en utpräglad honform, medan bland de i Sassen bay insam-

lade finnes ett hermafrodit individ. Angående den ändock

äfven på de förra lokalerna försiggående fruktsättningen se

under nästa art.

Taraxacum phymatocarpum VAHL.

Belsund. I Van Keulen bay vid nordöstra sidan af

Ahlstrands berg, vid första udden sydost om Middle Hook

(A. G. NaArHorst), i Van Mijen bay på morän vid fjordens

södra sidas mellersta del, vid mynningen af Braganzabugten

samt på sluttningen af Ripfjället. Isfjorden. Kap Boheman

och på den därutanför liggande Hästskoön (begge enligt C.

A. Hansson.) Liefde bay. Grey Hook.

Blommar från början af juli ("/7 1898 Van Keulen bay)

till långt fram 1 augusti (!7/s 1868 Kings bay), samt börjar

redan 1 juli utveckla frukt, hvilken rikligt och regelbundet

synes komma till mognad. Denna tidiga fruktsättning står

möjligen i samband med den konstanta apogami arten visar

på Spetsbergen (Belsund: Van Mijen bay; Isfjorden: Green

» Harbour, Kol bay, Sassen bay, Kap Thordsen, Hästskoön vid

Kap Boheman; Kings bay; Foul bay; Wijde bay). Hos alla

undersökta exemplar äro ståndarknapparne tunna, hinnlika

och i saknad af utbildadt pollen. Detsamma är förhållandet

med Taraxacum croceum, med undantag för det ofvan nämda

individet från Sassen bay. Apogamien är emellertid, såsom

C. ÖSTENFELD! nyligen visat, ingalunda inskränkt till de ark-

tiska formerna af slägtet, utan hos oss är T. paludosum ScoP.

(syn. T. palustre EHRH.) apogam, medan T. vulgare (LAM.)

är gynodiöcisk. Huruvida verklig partenogenesis föreligger

är ännu oafgjordt, men derför talar, dels den regelbundna

bildningen af frö med endast ett embryo, dels ock att enligt

! Om Kjonnet hos vore Taraxacum-Arter. Bot. Tidskr. Bd. 22 (1899), H.

2. Medd. fr. den Bot. For., sid. II.

16 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

O. JvEL! äfven hos den till samma familj hörande och under

likartade förhållanden lefvande Antennaria alpina (L.) R.

Br. sådan förekommer.

Blomfärgen är hos korgarnes inre blommor blekgul (LaA-

couTURE P1. XXI, J, Bj), de yttre visa på brämets utsida ett

bredt i längdriktningen gående rödviolett (LaAcouturE, Pl.

XT R3s Vas Tband.

Campanula uniflora L.

Isfjorden. 1 dalen SO. från Kol bay c. 12 km. från fjor-

den (J. A. BJÖRLING).

Denna på Spetsbergen synnerligen sällsynta art är tagen

blommande vid Kap Weern den 19/8 1868.

Gentiana tenella L.

Huruvida växten blommade, då den 1873 togs på Spets-

bergen, har ej af oss kunnat utrönas, ej heller tiden för dess

insamlande.

Pedicularis lanata WiILLD. f. dasyantha TRAUTV.

Blommar från senare delen af juni (23/6 1896, 9/6 1899,

Advent bay) till fram 1 augusti, i hvilken månad dock i all-

mänhet endast fruktexemplar anträffas. Fruktutvecklingen

snabb; ?9/8 1882 nästan fullmogen frukt i Mimers dal i Is-

fjorden.

Blommornas längd 20—22 mm., hvaraf 12—13 mm. ofvan

fodret. Kronan rosenröd (LaAcouturRE P1. IT, R, N)) med mör-

kare kronpip (P1. II, R, N,) och tvänne mörkare ränder på

underläppen (Pl. II, R, N,). Pollen fullgodt. Arten är på

Spetsbergen, liksom på Grönland, enligt WARMING, och på No-

vaja Sembla, enligt ExKxstaAm, tillpassad för själfpollination.

Pedicularis hirsuta L.

Belsund. Äfven i de inre delarne af fjorden ganska

allmän. <FRANCHETS uppgift, att P. oederi insamlats i Bel-

sund beror uppenbarligen på förvexling med denna art.

Blommar tidigt, så i Advent bay ?5/e 1899, i Belsund ?9/c

1885 och ?/7 1898. Blomningen fortsättes under hela den ark-

! Parthenogenesis bei Antennaria alpina (L.) R. Br. Bot. Centralbl.

Bil. 74: (1898), n:o 13:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o 1. 17

tiska sommaren. I Treurenberg bay samlades ännu den ??/s

1898 blommande exemplar. Mogna frukter synas årligen fin-

nas mot slutet af augusti och början af september.

Mertensia maritima (L.) Dc. f. tenella Tu. FR.

Isfjorden. Gåskap (C. A. HANSSON), Skans bay (FRANCHET).

Blommar från förra delen af juli (2/7 1896, 12/7 1864, 16/7

1897) till åtminstone midten af augusti; den 12/8 1896 så-

väl blommor som unga frukter.

Polemonium pulchellum BUNGE.

Isfjorden. Alkhornet.

Blommar redan i slutet af juni (P3/6 1890, ?6/6 1882 vid

Middle Hook i Belsund, hvarest den på en närbelägen lokal dock

1/7 1898 blott stod i knopp; 2/6 1899 Advent bay). Egentliga

blomningstiden midten och slutet af juli; talrika blommor

dock i Tempel bay 29/8 1896. Oaktadt den jämförelsevis tidiga

blomningen synes arten icke hinna sätta mogen frukt.

Blommorna äro som bekant vackert blå (LACouTURE Pl.

XI, B, V34a, Ny) med en angenäm doft påminnande om den hos

Viola lwtea. Blomman stundom rikt honungsförande med ett

honungsmärke, som starkare framträder än hos någon annan

af områdets arter och består af ett orangegult fält i pipens

mynning (LaAcoutuURE Pl. XV, O, J;) jämte mörkare violetta

streck (P1. XII, V, N,). Honungen alstras af en valk kring

fruktämnets bas och skyddas genom de vid basen med ganska

långa, ljusa hår försedda ståndarsträngarne. Pollen väl ut-

veckladt; kornen brista explosivt efter ett par minuter, om

de läggas i destilleradt vatten. Ståndarne äro, dels genom

blommans ställning, dels ock genom de tunna kronbladens

vid regn lätt försiggående sammanfallande, rätt väl skyd-

dade mot väta, ett förhållande, som är ganska sällsynt hos

de arktiska växterna.

Arten eger långa, smala, med rak spets genom marken

växande utlöpare, hvilka (andra året?) böja upp till ytan och

där utveckla en liten, men tät bladrosett. På detta förstärk-

ningsstadium kvarstår skottet säkerligen flere år, innan det

till sist går i blom. I utlöparens och bladrosettens bladveck

utväxa sidoskott, som förhålla sig liksom moderskottet. Ge-

nom de äldre delarnes bortdöende uppstår af en dylik planta

på vegetativ väg ett antal skilda individ. Nu beskrifna

18 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

skottbyggnad är utom gräsens och halfgräsens familjer ganska

sparsamt förekommande i de arktiska trakterna. Den sluter

sig nära till den hos Achillea millefolium förekommande,

hvilken BRUNDIN! upptagit som typ för ett antal arter i

den svenska floran.

Andromeda tetragona L.

Blommar från slutet af juni (23/6 1896 och ?3/6 1899 Ad-

vent bay) till in i september (!3/9 1870 v. HEUGLIN), lifligaste

blomningen är från midten af juli till början af augusti.

Unga frukter flerstädes i det inre af Isfjorden i början af

augusti. Sätter rikligt frukt.

Andromeda hypnoides L.

Den enda gången arten är tagen på Spetsbergen (vid

Green Harbour), stod den i full blomning /s 1868.

Rubus chamsgemorus L.

Isfjorden. MNSassen bay 1 en mosse i fjordarmens inre

(ExstAM), Kap Thordsen norr om vattenfallet. På en in-

skränkt lokal anträffades i djup mossa talrika, sterila exem-

plar, till utseendet ganska afvikande från dem, som insam-

lades vid Kol bay. Bladen äro hos den förra formen 1,5—2,5

cm. (2,5—3,> cm. hos den senare) breda, mycket tunna och

af en ljusgrön blek färgton; skottsystemet är mera samman-

draget (fig. 5).

Blommande är hjortronet blott en gång förut ('/s 1883)

taget på Spetsbergen; den ?3/7 1898 funnos emellertid på den

af NATHORST 1882 upptäckta lokalen vid Kol bay ganska tal-

rika blommor. Dessa voro betydligt mindre än hos exemplar

från Tromsö-trakten. Endast honblommor funnos. Äfven på

Grönland synes förhållandet vara, att endast ettdera könet

finnes i en trakt. Så i nejden af Godthaab endast honexem-

plar, medan vid Ameralik och Julianehaab endast hanstånd

äro iakttagna?. Frukter äro aldrig iakttagna på Spetsbergen.

1 Bidrag till kännedomen om de svenska fanerogama örternas skott-

utveckling och öfvervintring. Upsala 1898. Diss., sid. 71.

2 Jfr J. LANGE, Medd. om Grönland. H. III (1887), sid. 233; N. HArtz,

anf. st. h. 15 (1898), sid. 7; L. KOLDERUP ROSENVINGE, anf. st. h. 15 (1898),

sid. 65.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O I. 19

Potentilla pulchella R. BR.

Belsund. I Van Keulen bay på fere ställen såsom

nedanför Ahlstrands berg, i Stordalen, i nordsidans mellersta

dal, på deltalandet nedanför sydostglaciären i fjordarmens

botten. I Van Mijen bay på södra sidan i fjordens inre del,

på norra å sydsluttning nedanför Sundevalls berg samt nedan-

för Ripfjället. Helt säkert äfven på många andra ställen.

Fig. 5. Rubus chamcemorus, från Kap Thordsen. Nat. storl.

Blommar från slutet af juni (27/6 1882 Belsund) till in i

september (4/9 1896 Isfjorden); den egentliga blomningstiden

är dock senare hälften af juli. Mogen frukt synes åtmin-

stone i Isfjorden regelbundet utvecklas (!!/7 1864 fullt ut-

vuxen frukt, ?3/7 1882, 9/s 1882 etc.) Huruvida detsamma är

fallet inom norra och östra Spetsbergen synes osäkert.

Potentilla fragiformis WILLD. f. parviflora TRAUTW.

Belsund. I Van Keulen bay på flere ställen såsom Ahl-

strands berg, Bottenglaciären, 1 Van Mijen bay på många

20 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

lokaler. Prins Charles Foreland. La Manche bugten på

öns sydvestra sida. Treurenberg bay vid Hecla Cove.

Arten tillhör de tidigast blommande spetsbergsväxterna.

I Advent bay togs den blommande ?!/6 1896, i Belsund 29/6

1882 och ända uppe på Nordostlandet vid 80” n. br. den 7/7

1861, i Belsund stod den i full blomning den 2/7 1898. Det

mest senblommande oss bekanta exemplaret insamlades på

Tempelberget i Isfjorden ”/s 1896. Blommornas diameter 10

—14 mm. HWätter rikligt frukt.

Den af J. A. BJörtuiIng vid Kap Thordsen ?/7 1890 tagna

af honom under namn f. villosa (PURSH) upptagna formen är

visserligen ganska hårig, men torde knappast kunna hänföras

till angifna form, hvilken är rent gråluden.

Potentilla nivea L.

Den 12/7 1890 stod arten i full blom på Skansberget; tro-

ligen börjar den blomma tidigare och fortsätter ut i augusti

(20/8 1882 Mimers dal). Fullt utvuxen frukt är utom nämnda

datum tagen den 5/s 1882 vid Kap Thordsen.

Potentilla maculata PourR.

Blommade den 2?9/8 1882 i Mimers dal, då den äfven hade

i det allra närmaste mogen frukt. I »aug. 1861» togs den

blommande i Kings bay (Goiäs).

Potentilla multifida L.

Stod ännu den 9/8 1882 med knoppar, blommor och långt

utvecklad frukt på den enda från Spetsbergen säkert bekanta

lokalen vid Kap Thordsen.

Dryas octopetala L.

Belsund. Formationsbildande öfver stora sträckor sär-

deles på torrare sluttningar i inre delarne af såväl Van Keu-

len som Van Mijen bay.

Blommar från slutet af juni ("5/6 1882, 30/6 1898 Belsund

några få blommor) till slutet af augusti eller ännu längre

(Hecla Cove ?2/8 1898, Lomme bay ?4/8 1868, Grey Hook ??/s 1898,

en enda blomma). I full blom stod växten i Belsund dock

först omkring !9/7 1898. Fruktsättning stundom riklig; ibland

dock mycket ojämn; ganska långt utvecklade frukter i Tem-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 1. 21

pel bay 17/s 1882. Arten är på Spetsbergen, såvidt vi kunnat

iakttaga, alltid homogam, i motsats till hvad fallet är i Skan-

dinavien (AXxELL) och Grönland (WARMING).

f. unguiculata!

Kronbladen bredt omvändt äggrunda med en lång (4 mm.)

och smal (0,; mm.) klo, foderbladen kortare och något sma-

lare, i spetsen vanligen mera rundade (4—5 mm. långa, c.

1—1,; mm. breda) än hos hufvudfor-

men, der de äro spetsiga (6—7 mm.

långa, 2 mm. breda), samt upp-

böjda mellan de utspärrade kron-

bladen (fig. 6 och 7). — I Van Keu-

len bay anträffades denna synner-

ligen karaktäristiska form i 4 på

något afstånd från hvarandra väx-

ande kraftiga stånd i full blom-

ning d. 7/7 1898 uti nordsidans mel-

lersta dal, ungefär 1 km. från fjor-

den. Pollen fullgodt. Ett exemplar

af en öfvergångsform till hufvud-

arten (hybrid?) fanns. Sågs BONONEn Ar Nöt Dryds de

äfven vid sydvestra sidan af Van topetala f. wnguiculata, ?/:.

Keulen bay (ÅA. G. NATHORST).

a b (6 d e

Fig. 7. Dryas octopetala. a och b kronblad af hufvudformen a från Van

Mijen bay, Db från stånd, som växte tillsamman med f. ungwiculata; c kronblad,

e foderblad af den senare; d foderblad af hufvudformen. Samtliga figurer ?/1.

Saxifraga! hieraciifolia WaALDsT. et Kir.

Belsund. I Van Keulen bay ferstädes, såsom mnord-

sidans mellersta dal (ett individ 6,5 cm. högt, blommande),

1 I BösGEns lista öfver de af KÖKENTHAL vid Whales point på Stans

Foreland insamlade växterna förekomma arterna: Saxifraga alpina L. och

»>S. Mirsutus> L. Enligt meddelande af adj. TH. KRoK finnes i LINNÉS skrifter

ingen S. alpina beskrifven. Jfr sid. 28. S. Järsuta är en på Pyreneiska halfön

och Irland (sällsynt) förekommande art, som aldrig är funnen på Spetsbergen.

22 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

vid Middle Hook (ovanligt stora, 16,5 cm. höga exemplar med

groft tandade, nästan dubbelt så stora blad som på öfriga

lokaler), i Van Mijen bay nedanför Ripfjället på »renmark>.

Prins Charles Foreland. La Manche bugten på öns syd-

vestra sida; en ganska storvuxen form. Treurenberg bay.

På strandvallen vid Hecla Cove.

Blommar från början af juli (29/6 1882 sågs i Belsund

på särdeles gynsamt exponerad lokal de första blommorna)

till början af augusti (?/s 1890 Kap Thordsen). Fröna mogna

regelbundet, dock voro de ännu den ??/8 1898 i Treurenberg

bay icke fullt mogna.

Saxifraga nivalis L.

Prins Charles Foreland. La Manche bugten på syd-

vestra sidan. Storfjorden. Whales point (KÖKENTHAL).

Blommar från början af juli (första blommorna ?6/e

1882, men full blomning först den 2/7 1882, 9/7 1861 Treuren-

berg bay) till slutet af augusti eller början af september

(25/8 1868 Kobbe bay, 39/8 1872 Foul bay). Blommade på Bee-

ren Eiland 3/6 1898. Mogen frukt torde årligen utbildas;

fruktmognaden inträder sannolikt ganska sent, ty ännu den

22/8 1898 funnos 1 Treurenberg bay inga mogna frukter.

Blommorna växla ganska mycket i storlek (5,;—8 mm.,

medeltal af 10 blommor 6,3 mm.). Kronbladen äro hvita eller

ljust gröngula (LAcouvturRE Pl. VIL, J;VEs., Ny; stundom

med en rödlett fläck nära spetsen. Öfver det föga framträ-

dande hyllet dominerar i färg de vackert orangefärgade (Pl.

IV, O. N,;) ståndarne; fruktämnet mörkt gröngult (Pl. VII,

Jaz VEs), N3). Pollenkornen gro ganska snart i destilleradt

vatten.

8 tenuior WG.

Belsund. Flerstädes i Van Keulen bay såsom nedan-

för Ahlstrands berg, i Stordalen, på sydsidan af fjorden fram-

för den ostligaste af denna sidas glaciärer. Isfjorden. Kap

Boheman (J. ÅA. BJÖRLING).

Blommade vid Ellas sjö på Beeren Eiland den 15/6 1898;

på öfriga lokaler på ön var den vid denna tid endast i knopp.

Blommande på Moff Island i Danska gattet 12/1 1899 och i

Advent bay den 4/s 1890. Halfmogen frukt vid Grey Hook

25/8 1898:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 1. 23

Saxifraga stellaris L f. comosa PoIR.

Belsund. I Van Keulen bay sparsamt såsom vid Hvit-

fiskbugten, i Stordalen; i Van Mijen bay allmännare såsom

vid Braganzabugten, på »renmarker» nedanför Ripfjället och

Frithiofs glaciär. Stans Foreland. Whales point? (KÖKEN-

THAL). Storfjorden. Tertiärlokalen.

På gynnsamma lokaler inne i fjordarne t. ex. Kol bay

når växten i allmänhet en höjd af c. 10 cm., medan på Kung

Karls Land jämförliga exemplar äro 2—3 cm. höga. Fullt

utvuxna blomställningar finnas i allmänhet mot slutet af

juli (22/7 1890); knopparne börja affalla i augusti! (7/8 1882),

men utväxandet af sådana fortgår ganska länge, så visa

exemplar från Foul bay ("9/s 1872) sådana färdiga att falla af.

Saxifraga oppositifolia L.

Denna art är, ehuru 1 det stora hela en af Spetsbergens

allmännaste växter, ingalunda öfverallt förekommande; så

var den ganska sällsynt på Kung Karls land, där den blott

iakttogs på 4 å 5 ställen; den saknades på den i Storfjorden

besökta Tertiärlokalen (är funnen vid Whales point af KÖKEN-

THAL), på Karl XII:s ö, ete. På Beeren Eiland är den där-

emot en karaktärsväxt och bildar jämte SS. cespitosa den

fanerogama vegetationen på de högsta delarne af bergen på

öns södra del.

Arten är en af de tidigaste vårblommorna på Spetsber-

gen och redan kring midten af juni (!3/6 1882 vid Torells

glaciär, 14/6 1873 i Mossel bay) börjar dess blomning. På Bee-

ren HEiland stod den i full blom 13/6 1898; enstaka blommor

voro redan vissnade. Under juni och början af juli står den

i rikaste fägring. Den 9/7 1898 sågos vid Kap Thordsen

helt och hållet utblommade tufvor med ganska långt utbil-

dade frukter. Enstaka blommor kunna dock här och hvar

anträffas ända fram till september (27/s 1898 Holländarenäset

på Amsterdamön), och ännu den 7/10 1868 sågs arten i Kings

bay »med några qvarsittande, naturligtvis mycket illa med-

farna blommor» (FRIES).

Blommorna variera i hög grad i storlek ocb färg. MSär-

deles utmärkt i detta afseende är en nedan vidare omtalad

1! EKSTAM omtalar »>mogna> sådana från Advent bay !7/s (2) 1897.

24 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

form med krypande skott och stora, vida, (ända till 18 mm.)

blommor; fig. 8. Den vanligaste blomformen återgifves i fig.

9. Den förstnämda är artens för själfpollination minst utsatta

form, alldenstund märket ligger ungefär 1,5 mm. öfver stån-

darne vid deras öppnande, medan det hos den mera småblom-

miga ligger mer eller mindre i jämnhöjd med dem. (Jfr fig.

8 och 9). Ofverhufvud kan om arten sägas, att blommorna

inom det af oss undersökta området i sina yngre stadier äro

tydligt proterogyna, medan de såsom äldre blifva homogama,

dock i något olika grad för de skilda formerna. Ståndarne

utföra icke under blomningen några rörelser. De från Bee-

ren Eiland undersökta exemplaren öfverensstämma nära med

den af WaARrmINnG! lemnade beskrifningen af exemplar från

Nordkap. Honung bildas ofta 1 riklig mängd. Något sär-

skildt pollenskydd genom kronbladens hopböjning vid regn-

Fig. 8. Fig. 9.

Fig. 8. Blomma Sazxifraga oppositifolia f. reptans. Främre kronbladet

borttaget ?/1i. Belsund. — Fig. 9. Blomma af samma art. f. pulvinata.

Främre kronbladet borttaget. ?/1. Belsund.

väder eller dylikt finnes lika litet hos denna som hos andra här

lefvande arter af släktet, hvadan blommorna ofta ses fyllda

af vatten. Pollenkornen förstöras icke af rent vatten, utan

en del af dem utsända efter 6—12 timmar pollenslangar

och bristning af korn ses aldrig. — Blomfärgen växlar dels

under olika åldersstadier, dels och ej obetydligt hos olika

färgformer. Unga blommor ha alltid högre färg; på Beeren

Eiland t. ex. mörkt violetta (LaAcoutureE, P1. XII, V; ND),

medan den hos äldre är ljust violett (P1. XII, V; N)). På

Eders ö i Belsund iakttogs å andra sidan på olika individ,

bland blommor af samma ålder, en hel serie från mörkt vio-

létt «till: rent. hvitb (Pl KIL Va Ny VI Np; VING VI

1 Bot. Tidskr. Bd. 26 (1888), sid. 31.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 1. 25

Denna f. albiflora är förut anmärkt från ett par lokaler.

I afseende på växtsättet finnas tvänne väl utpräglade,

ehuru genom öfvergångsformer förbundna, typer. Den ena f.

reptans (fig. 10) med talrika krypande och rotslående, mer

eller mindre tättställda grenar, hvilka aldrig höja sig mera

än några centimeter öfver marken, och som bilda glesa mat-

tor ofta af intill en meters diameter. Den andra f. pulvinata

(fig. 11) starkt tufvad med ett ända till 10 cm. mäktigt,

Fig. 10. Saxifraga oppositifolia f. reptans. Grey Hook den 25 aug. 1898.

!/4 af nat. storlek. Fotografi uppifrån.

tätt hopflätadt grensystem af högst 2 å 3 decimeters dia-

meter. Detta olika växtsätt kan understundom ställas i

samband med växtlokalen, såsom då f. reptans ensam före-

kommer i de under våren af starka strömmar genomflutna

älfbäddarne, men oftast är det omöjligt påvisa någon olik-

het i fuktighetstillgång, insolation etc. på de platser, der de

bägge formerna typiskt utbildade växa om hvarandra. En

anmärkningsvärd fördelning af dem iakttogs i sydöstligaste

delen af Van Keulen bay på ett stort deltaområde, som bil-

26 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

dades af små 1—3 decimeter djupa, flacka, i deltats riktning

sträckta fördjupningar, skilda åt af några meter breda, äfven-

ledes mycket flacka upphöjningar. I de förra funnos tusen-:

tals utmärkt vackra tufvor, medan några meter därifrån å

upphöjningarne de vackraste mattor uteslutande förekommo

(fig. 12). Öfvergångsformer funnos nästan ej.

Fisk. kr aga oppositifolia f. pulvinata. Treurenberg bay den 22 aug.

1898. Ung. !/a nat. storl. Fotografi från sidan.

Saxifraga flagellaris WILLD.

Belsund. I stor mängd på sandfälten kring Kap Lyell;

i Van Keulen bay sällsynt, ett individ iakttaget på morän-

mark vid Hvitfiskbugten; 1 Van Mijen bay ganska vanlig

ILLLOPT

pf tre le K

MESA 7 424

EZ ke 1,"Ly4, >

KNSANSRTKLS SARS ERA Lögg ssd MA 535

hälla AGESTT stt ka hd Cr 2 la Kb ” 20 MA frn Nit tr SGUS

Oo b o b: oc

Fig. 12. Skematisk bild visande förekomstsättet af Saxifraga oppositifolia

f. reptans (a) och f. pulvinata (b) på en deltamark i det inre af Van Keulen

bay; ja 1898.

såsom innanför Middle Hook, vid Frithiofs glaciär, på norra

sluttningen vid Braganzabugten.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o 1. 27

Arten synes ha en mycket lång blomningstid från bör-

jan af juli (2/7 1898 Van Keulen bay, 4/7 1861 Nordostlandet:

»Stenö», 7/7 1861 Treurenberg bay) till ut i september (?4/s 1861

Lomme bay, ?/9 1868 Liefde bay; på bägge ställena i full

blom). Mogna frukter äro funna i augusti (29/s 1897). — Kro-

nan är klocklik, höggul, ganska växlande i storlek; längd 8

—11,5 mm. (medeltal af 25 blommor 9,5), vidd 9,,—13 mm.

Kronbladen äro vid basen försedda med en ansvällning på

hvardera sidan. I Van Mijen bay, där ett rikligt material

undersöktes, var arten proterogyn vid blommornas utslående,

men efter någon tid böja sig ett antal af ståndarne in mot

märket, hvarigenom själfbefruktning uppstår. EKSTAMS! upp-

gift, att blommorna äro homogama, gäller således icke inom

ofvan nämda trakt.

Saxifraga hirculus L.

Belsund. Training Squadron Island i Recherche bay,

på Eders ö samt ferstädes äfven 1 innersta delarne af såväl

Van Keulen som Van Mijen bay. Prins Charles Foreland.

La Manche bugten på öns sydvestra sida.

Blommar under senare hälften af juli och augusti (en-

staka iakttagelser om tidigare blomning föreligga, så 7/7 1882

och 3/7 1898 Belsund, ?/7 1896 Advent bay, 19/7 1890 Gåsöarne,

men ännu den ?/7 1898 sågs icke något blommande exemplar i

Van Keulen bay och ännu den ?5/7 stodo vid La Manche bug-

ten exemplaren på sydsluttningarne blott i knopp, hvaremot

de i Advent bay den 28/7 1898 och 15/8 1890 stodo i full blom).

På Beeren BEiland stod arten 13/6 1898 i föga utveckladt

knoppstadium. Mogen frukt torde på gynsamma lokaler ut-

bildas mot slutet af augusti och början af september, ehuru

knappast årligen.

Kronblad höggula, vid basen beströdda med citrongula

fläckar samt försedda med en knöllik ansvällning på hvar-

dera sidan. De undersökta blommorna från såväl Belsund

som Isfjorden voro utprägladt proterandiska, i hanstadiet

10—15 mm. (medeltal af 8 blommor 14,4), i honstadiet 13,;—

18 mm. vida. I Van Mijen bay funnos jämte de hermafro-

dita äfven honblommor med starkt reducerade ståndare och

små, bleka, pollenlösa knappar. En fullständig öfvergångs-

1 Tromsö Museums Aarshefter 20 (1898), sid. 13.

28 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

serie mellan denna och den vanliga blomformen fanns, ty

dels anträffades honblommor på samma stånd som herma-

frodita, dels sågos blommor med en eller Here sterila ståndar-

knappar, medan de öfriga voro mer eller mindre fullständigt

fertila. Till det yttre välutbildade ståndare af den herma-

frodita formen visade sig emellertid äfven ha svagt utbildadt

pollen, så från Recherche bay ('"/7 1898) 17 9/0 fullständigt

odugligt. Arten torde sålunda på Spetsbergen visa en viss

tendens till sexuell tillbakagång.

Saxifraga aizoides L.

Beeren Eiland. I vackra tufvor kring Ellas sjö, steril

(A. G. NAtHorst). Belsund. I Van Keulen bay flerstädes;

särdeles allmän 1 dalen norr om bottenglaciären. Troligen

är den af KÖKENTHAL på Stans Foreland vid Wbhales point

samlade >»S. alpina IL.» (se sid. 21) densamma som S&S. alpina

SALISB., hvilken i Index Kewensis uppgifves såsom synonym

med S&S. atzordes L.

Blommar på gynnsamma lokaler under förra hälften af

juli ("/7 1898 Van Keulen bay, !”/7 1882 Sassen bay) vanligen

dock först i slutet af juli (i knopp !?/7 1898 Kap Thordsen)

samt rikligt i augusti (?"/s 1861 Lomme bay ett 100-tal m. ö.

h.) och september (5/9 1890 Recherche bay). Pollen fullgodt.

Om arten sätter mogen frukt på Spetsbergen är ej kändt.

Saxifraga cernua L.

Prins Charles Foreland. La Manche bugten på syd-

vestra sidan; synnerligen frodig invid lunnefåglarnes häck-

platser. Storfjorden. Tertiärlokalen rikligt. Stans Fore-

land. Whales point (KÖKENTHAL).

Arten börjar blomma de första dagarne af juli (!/7 1898

Belsund, "/7 1861 Treurenberg bay), men står på de flesta lo-

kaler först i medio af månaden i full blomning (vid La

Manche bugten stod arten dock endast i knopp ännu den

25/7 1898, samma på sumpig mark vid Alkhornet d. ??/7 1898),

hvilken fortsättes äfven under förra delen af augusti. Ännu

i slutet af månaden träffas mångenstädes enstaka blommor

(22/8 1898 vid Hecla Cove, 27/8 1898 Holländarenäset, ?9/s 1872

Foul bay; utblommad vid Grey Hook ?5/s 1898). — På Beeren

Eiland togs den 15/6 1898 några få individ, som stodo färdiga

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 1. 29

att öppna sina första blommor. — Nedanför ett fågelberg

vid La Manche bugten togs en utpräglad honform (fig. 13),

med små blommor (vidd 5—98,; mm; längd 7 mm.), rent hvita

kronblad och till glandelliknande bildningar vid fruktämnets

bas reducerade ståndare. Exemplar från Tempelbay (!7/7 1882)

& 3

]

Fig. 13. a: SST:

Fig. 13. Honblomma af Saxifraga cernua (kronbladen tunna, fullt normala;

ej väl återgifna å figuren.) Prins Charles Foreland. Den ?5/7 1898. ?/1. —

Fig. 14. Bladtyper hos Sazxifraga cernuas tvänne former. Belsund 1898.

Nat. storl.

med normalt utvecklade blommor och ståndarknappar egde

endast 56 4 dugligt pollen.

Arten uppträder på Spetsbergen i tvänne i regeln ganska

väl skilda former, den ena med breda, trubbiga flikar (fig.

14 a), den andra med smala spetsiga (fig. 14 b).

Saxifraga rivularis L.

Prins Charles Foreland. La Manche bugten på syd-

vestsidan. Karl XII:s ö på sydsluttningen af klippan. Stans

Foreland. Wbhales point (KÖKENTHAL), Bastianöarne:»Ne-

drevaaginsel» (KÖKENTHAL). Barents land. Kap Barth (Kö-

KENTHAL). Storfjorden. "Tertiärlokalen.

Blommar från början af juli (1/7 1861 Treurenberg bay,

1/7 1898 Belsund, 3/7 1899 Magdalena bay; i Storfjorden ?5/c

endast 3—4 blad, inga knoppar synliga) till i slutet af augusti

(25/8 1890 Coven Cliff, 7/8 1898 Holländarenäset). Blommade

15/6 på gynnsamt belägna lokaler på Beeren Eiland. Frukt

torde mogna regelbundet (mogen !6/s 1882 i Isfjorden, nästan

fullmogen ?7/s 1898 på Holländarenäset).

Blommorna äro, särdeles hos en starkt tufvad form, un

der hvilken arten ej sällan uppträder, rätt lifligt färgade

därigenom att foderbladen äro rödbruna, kronbladen hvita

med ett smalt band af rödviolett färg (LAcouturE, P1. XIII,

30 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

R; V35, No) och gynoeciet rödviolett. Pollen på de undersökta

exemplaren fullgodt.

f. hyperborea R. BR.

Isfjorden. Kap Boheman (J. A. BJÖRLING).

Saxifraga cespitosa L.

Prins Charles Foreland. Vanlig vid La Manche bug-

ten på sydvestsidan af ön. Bastian öarne. »Nedrevaaginsel»

(KÖKENTHAL). Barents land. Kap Barth. Storfjorden. Be-

renthine öarne (en af två anmärkta fanerogamer) och Whales

point (KÖKENTHAL), Tertiärlokalen.

Arten är kanske den af Spetsbergens växter, som har

längst blomstringstid. Från den tidigaste våren i medio af

juni (!7/6 1896 Hornsund, ?3/6 1896 Is-

fjorden, ?3/e 1890 Belsund, 7/6 1861

Treurenberg bay etc.), då endast en-

staka fläckar äro snöfria, genom hela

sommaren ända ut i slutet af augusti

(30/8 1861 Foul bay) och september

(Treurenberg bay 1861). Då vinterns

| i é inbrott afbryter arbetet hos växterna,

Fig. 15. Sazifraga cespitosa. a . o

blomma aff. fpetala. bd. Kron: finnas talrika blommor på denna art.

ståndare. Det inre af Van Keu- På Beeren Eiland hade den börjat

S blomma 13/6 1898 och stod 18/6 i full

blomning. Fruktsättningen jämn och riklig; de första fruk-

terna mogna i senare hälften af juli (!?/7 1861 nästan mogen

frukt vid Grey Hook). De första blommorna på våren äro

alltid kortskaftade, i senare stadier finnas såväl långskaftade

som nästan oskaftade. Äfven storlek och färg variera i hög

grad. Kronbladen äro rödletta, hvita eller gröngula (LACou-

TURE, Pl. XVI, J, VE,—J, VE.) i flera nyanser. Den när-

mare undersökta f. uniflora synes alltid vara proterogyn.

EKSTAMS uppgift om arten som proterandriskt-homogam gäl-

ler möjligen f. grenlandica. Den af WARMING beskrifna hon-

formen finnes såväl på Spetsbergen som Beeren Eiland; knap-

parne öppna sig aldrig. Flerstädes, men rikligast i det inre

af Van Keulen bay, anträffades också en kronbladslös form

(äfven den från Grönland af BERLuUN! beskrifna f. cryptopetala

1 Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1884, n:o 7, sid. 38.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 29. AFD. III. N:o 1. 3l

sågs uppkommen genom kronbladens omvandling till ståndare

(fig. 15 a). Somliga exemplar visa en synnerligen vacker öf-

vergång mellan kronblad och ståndare, i det några kronblad

ega en, andra två pollensäckar, allt under det kronbladsfor-

men är mer eller mindre fullständigt bibehållen (fig. 15 b—d).

I sådana »halffärdiga» ståndare bildadt pollen var väl utbil-

dadt och grobart, hvilket icke alltid är fallet med de nämnda

blommornas pollen. Så hade de bäst utvecklade ståndarne i

de första blommorna hos en i Belsund ?9/6 tagen form c. 18

Zz odugligt pollen. Sådana exemplar torde vara öfvergångs-

former till ofvan omtalade honform. Ståndarnes färg växlar

från rödlett till gulhvit.

Chrysosplenium alternifolium var. tetrandrum LUND.

Belsund. Eders ö rikligt på fuktig mossmark. Prins

Charles Foreland. I stor mängd vid La Manche bugten

på sydvestra sidan af ön. Denna art är anmärkningsvärdt

nog jämte Draba leptopetala den enda, som af TH. FRIES an-

föres från hans besök vid öns nordspets. Isfjorden. Kap

Boheman (C. A. HANSSON). KÖKENTHALS »C. alternifolium> från

Stans Foreland, Whales point, är uppenbarligen denna

varietet.

Blommar från slutet af juni (5/6 1882 och ?3/6 1898 i

Belsund) till åtminstone slutet af juli (27/7 1898 Prins Charles

Foreland, 39/7 1896 Kap Boheman, hvarest samtidigt äfven

fanns mogen frukt). |

Rhodiola rosea L.

Stod på Beeren Eiland i långt framskridet knoppstadium

vid besöket den 13/6&—!5/6 1898, såväl på norra som södra sidan

af ön. Jfr tafl. 3, fig. 1, som äfven ger en god föreställning

om artens här starkt tufvade växtsätt.

Empetrum nigrum L.

Belsund. Anföres af FRANCHET såsom tagen »i Belsund>

1892, hvarest den förut endast anträffats af VaHL. Då La

Manche-expeditionen ej besökte några andra delar af denna

1 Angående namn och artvärde se M. A. FRANCHET, Monographie du

genre Chrysosplenium Tours. Nouv. Archives du Museum d hist. nat. Ser.

IL. 10: (1890);-sid:; 107

32 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

fjord än Eders ö och Recherche bay och då vi noga undersökte

den förstnämda lilla ön, synes det otvifvelaktigt, att kråkbäret

måste vara anträffadt någonstädes i ofvan nämda fjordarm,

troligen i det inre i någon af de i densamma mynnande da-

larne. Isfjorden. Kap Boheman (A. G. NATHORST).

Arten, som förut ej tagits blommande (NATHORST fann

den ?9/6 1882 »endast obetydligt utvecklade knoppar» i Mimers

dal) insamlades den 29/7 vid Kap Boheman och den ??3/7 vid

Kol bay i full blom. På samma gren funnos dels väl ut-

vecklade hermafrodita dels honblommor! De förra hade en

väl utvecklad pistill och ståndare med på långa strängar

hängande knappar, de senare små starkt reducerade ståndare

med outvecklade strängar och intet enda dugligt pollenkorn.

De tvåkönade blommornas pollen kunde ej undersökas, all-

denstund det på alla insamlade exemplar redan var utsläppt.

Frukt är aldrig iakttagen på Spetsbergen och på de öfver-

blommade fruktämnena förmärktes ingen begynnande utveck-

ling. Äfven fjolårets kvarsittande fruktämnen voro skrumpna

och vissna. Arten torde sålunda numera kunna anses vara

på Spetsbergen steril. — Så har emellertid icke alltid varit

fallet, ty i de af NaArtHorst 1882 från Mytiluslagren i Ad-

vent bay hemförda profven har GUNNAR ANDERSSON vid slam-

ning funnit väl utbildade fruktstenar af denna art. Med all

samnolikhet är det den sedan afsättningen af Mytiluslagren

försiggångna klimatförsämringen på Spetsbergen, som föran-

ledt artens nuvarande sterilitet.

Matthiola nudicaulis (1L.) TRAUTW.

Om denna endast en gång (1827) på Spetsbergen funna

arts blomningstid etc. är oss ingenting bekant.

Cardamine pratensis L.

Belsund. I Van Keulen bay vid Hvitfiskbugten, i Stor-

dalen, i dalarne kring Bottenglaciären, äfven iakttagen fer-

städes i Van Mijen bay. Prins Charles Foreland. La

Manche bugten på öns sydvestra sida. Kings bay. Utan

närmare lokaluppgift (M. Conway enligt EKSTAM).

1! N. Harrz (Medd. om Grönland. H. 15 [1898], sid. 5) anträffade vid

Holsteinborg hufvudsakligen hermafrodita, blott få hanblommor.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:01. 33

Blommar i senare delen af juli (!?/7 1882 i Sassen bay, !/1

1882 i Tempel bay; stora blomknoppar sågos nedanför Ripfjället

i Van Mijen bay den 2/7 1898 och 12/7 1890 vid Skansberget.

Ännu 29/7 1898 stod arten blott i långt framskridet knoppsta-

dium i Rendalen och vid Saurie Hook, men hade börjat blomma

1 Kol bay den ?3/7 1898) samt under augusti och förra delen

af september (!3/9 1870 i Advent bay enl. VAN HEUGLIN). Denna

växt synes blomma uteslutande på de i fjordarnes inre be-

lägna varma lokalerna. Blommorna äro vackert ljusvioletta

4LAcouTURE, Pl. XII, V, N)) med mörkare ådring. EKSTAM

uppgifver sig hafva iakttagit växten »mit fast reifen Frich-

ten» (dessa äro på i Riksmuseets herbarium bevarade exemplar

3—9 mm. långa, och kronblad och ståndare äro knappast af-

fallna) vid Kap Thordsen 1/7 1896; »völlig reife vorjährige

Frächte wurden an demselben Orte angetroffen». Detta är en

ganska intressant uppgift, som sine llert id af nedan angifna

grunder torde behöfva noga kontrolleras. Förhållandet är näm-

ligen, att växten aldrig synes sätta frukt vare sig på Grönland!

eller i det arktiska Norge. NORMAN? säger nämligen: »I de

nordligste trakter, navnlig i Finmarken, er den oftere fun-

den med tillsyneladende modne skulper, men som ikke har

indeholdt et eneste modent frg, af og til med et halvveis

udviklet frg, indskrumpet för modningen, som oftest kun

med uudviklede måske ubefrugtede ovula» NORMAN

tror också, att arten aldrig sätter mogen frukt i Finmarken,

ehuru han ej anser sig ha tillräckligt stort iakttagelsema-

terial för att säkert våga påstå detsamma. Lägges till nu

anförda, att pollenbildningen hos spetsbergsexemplaren är

mycket svag (exemplar från Kol bay 1898 95 4 odugligt pol-

len, Sassen bay 15/7 1882 100 4 odugligt), synes det oss tills-

vidare sannolikast, att ExKstAm funnit skidor af ofvan om-

talade slag och att arten är steril på Spetsbergen.

Cardamine bellidifolia L.

Prins Charles Foreland. La Manche bugten på syd-

vestra sidan af ön. Murchison bay (RINGERTZ). Storfjor-

den. Whales point (KUKENTHAL), Tertiärlokalen.

" KOLDERUP ROSENVINGE, Andet Tilleg til Grönlands Fanerogamer og

Karsporeplanter. Medd. om Grönland III (1892), sid. 673. »In Groenlandia

nunguam fructificat.»

> Norges arktiske Flora II, halvdel I (1895) sid. 73, jfr. äfven Bot. Not.

1563, sid. 2H— 2.

34 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

Blommar från slutet af juni (Mossel bay 1872; full blom

30/6 1890 Recherche bay, !/2—1?/7 1898 Belsund; föga utveck-

lade knoppar ?5/6 1898 i Storfjorden) till slutet af augusti

(27/8 1899 Murchison bay). Är dock i senare delen af augusti

i allmänhet utblommad och med mogen frukt (??/s 1898 Treu-

renberg bay, ?5/s 1898 Grey Hook). Pollen rikligt och väl

utbildadt.

Arabis alpina L.

Beeren HEiland. Tvänne exemplar funnos på östra

strandsluttningen vid Ellas sjö. Det ena hade fjolårets torra

blomställning i behåll. Förut endast funnen på ett ställe

(Jäktviken) på ön. Isfjorden. På norra sidan af Kap Bohe-

man mellan Sveaglaciären och Wahlenbergs glaciär (C. A.

HANSSON). Ett mycket intressant fynd, då växten ej varit

känd förut från Isfjorden och endast funnits två gånger förut

på Spetsbergen, 1864 i Belsund och 1861 i Magdalena bay.

Blommor och unga frukter funnos på de den ?9/7 1896

vid Kap Boheman insamlade exemplaren.

Braya purpurascens R. BR.

Belsund. Van Keulen bay rikligt på deltamark fram-

för sydsidans östligaste glaciär. Van Mijen bay på flera

ställen, såsom på moränmark vid Frithiofs glaciär.

Blommar från början af juli (!/7 1898 och 9/7 1882 Bel-

sund) till i slutet af augusti (23/8 1861 Lomme bay). Fruk-

ten synes mogna under augusti. Groddplantor i olika ut-

vecklingsstadier sågos den 9/7 1898 i Van Mijen bay.

Eutrema edwardsii R. BR.

Blommar från medio af juli (/7 1882 Sassen bay, /r

1598 Kap Thordsen). Huruvida arten sätter mogen frukt

är obekant.

Draba

Se sid. 9.

Cochlearia officinalis L.

Den stora formrikedom, under hvilken Cochlearia upp-

träder i de arktiska trakterna, är sedan gammalt bekant;

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:01. 35

försök äro också gjorda att urskilja de viktigare formerna,

men på den grund, att dessa här och hvar visa öfvergångs-

former, ha åtskilliga af de forskare, som sysselsatt sig med

systematiska och växtgeografiska studier öfver polartrakter-

nas växtformer, nöjt sig med att »sammanslå» alla formerna

under ett kollektivnamn. Oss synes detta ingalunda lämp-

ligt, ty förfar man så med alla de s. k. kritiska släktena,

framstår ej ett af de intressantare dragen i polarländernas

växtlif, nämligen att äfven där inom vissa släkten alltjämt

med betydande intensitet fortgår en art- och formbildning,

medan densamma hos dertalet släkten är till större delen

afslutad. Oss synes därför vara riktigast att under bibehål-

lande af ett kollektivnamn, som innefattar hela formkretsen,

så noga som möjligt karaktärisera de klarare framträdande

formerna. Först genom ett noggrant studium af dessas ut-

bredning och variationstendenser inom olika delar af deras

utbredningsområde vinnes en klarare kunskap om, i hvilken

riktning artbildningen tenderar.

Då vi redan före vår afresa till Spetsbergen hade oss

bekant, att den danske botanisten O. GELERT var sysselsatt

med studier öfver de arktiska Cochlearia-formerna, vände vi

oss till honom med en förfrågan, om han ville meddela oss

sina hufvudresultat, på det att vi genom kontrollstudier i

naturen kunde pröfva dem. GELERT tillmötesgick med största

vänlighet denna vår önskan och sände oss, dels afbildningar,

dels korta diagnoser på sådana former, som kunde väntas

inom det af oss besökta området. Resultaten af våra studier

stämma ock i allt väsentligt med GELERTS. Då denne emel-

lertid kort efter vår hemkomst dessvärre bortrycktes från

en lofvande forskarebana och därför ej hann publicera sina

undersökningar öfver släktet, kunde vi ej, såsom ämnadt var,

till hans förfogande ställa våra iakttagelser. Genom till-

mötesgående af cand. mag. ÖSTENFELD, GELERTS vän och med-

arbetare på en tillämnad arktisk flora, hvilken på grund af

GELERTS död dock ej hinner utgifvas under den allra närmaste

tiden, äro vi emellertid i tillfälle att återgifva GELERTS figu-

rer till de tre former, som vi på Spetsbergen anträffat.

Den stora formkrets, som riktigast torde beläggas med

LInNÉS namn CC. officinalis och som är utbredd såväl inom

polarområdet som inom Skandinavien och sydligare trakter,

varierar 1 hög grad såväl med hänsyn till det vegetativa

36 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFELORA.

systemet som det fruktifikativa. Det förra påverkas i högsta

grad af markbeskaffenhet, exposition, vattentillgång etc. Så

är mångfaldiga gånger i litteraturen anmärkt, hurusom i

fågelbergens rikt gödda jord Cochlearia-formerna ernå en

yppighet, som står i allra skarpaste motsats till de starkt

reducerade dvärgformer, som man träffar t. ex. mellan gruset

och klappern på stränderna. Det antages allmänt, ehuru det

genom jämförande odlingsförsök långt ifrån är bevisadt, att

de karaktärer, som utmärka dessa så olika former, icke ega

den konstans, att man på dem kan bygga någon systematisk

gruppering. Så mycket är emellertid säkert, att olikheterna i

fruktens utseende etc. ej sammanfalla med olikheter i bladform

Fig. 16. Cochlearia officinalis 8 groenlandica från Island. a. Habitusbild

af ett ungt exemplar. 1/1. Db. Till venster frukt sedd från sidan, till höger

fruktens skiljevägg. ?/1.

och växsätt. Då man, som här sker, utgår från de förra

karaktärerna, får man under hvarje af alla de upptagna un-

derarterna en serie i storlek, bladform, bladens köttighet

m. m. ganska varierande former. Dock må det anmärkas,

att det synes, som om en viss konstans vore på väg att in-

träda 1 vissa fall mellan det vegetativa och fruktifikativa

systemet. Så når t. ex. aldrig 5 groenlandica på Spetsbergen

den storlek m. m. som & typica — hvilken ej är anträffad

där — 1 det nordliga Skandinavien, y arctica synes aldrig

ha det utbredda växtsätt, som de tvänne andra etc.

På Spetsbergen äro anträffade följande tre typer af C.

officinalis L. (a typica är som nämndt ej funnen):

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:01. d1

B grenlandica (L.) Gen! Skidor äggformiga, tillspet-

sade med bred, äggformigt tillspetsad skiljevägg; skidor (i

motsats till a typicas) icke nätådriga.

Äldre exemplar

med mogna frukter.

Cochlearia officinalis 8 groenlandica från Vestra Grönland (Upernivik).

Allmän på Spetsbergen. Vi ha sett exemplar från Bee-

ren Eiland (1872), Hornsund (1864), Belsund (J. VAHL

1838): Middle Hook (1882) och flerstädes i Van Keulen bay

! GELERT har i sitt meddelande ej direkt gifvit dem beteckning som

underarter, men att detta var hans uppfattning framgår bland annat af orden:

>jeg slutter mig til Prof. Frirs i Botaniska Notiser 1873 udtalte Mening at

alle de arktiske Former bör sammenfattes under en Art C. officinalis».

38 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

Fig. 18. Cochlearia officinalis y oblongifolia. Äldre exemplar med mogna frukter från Vestra Grönland (Pröven). !/1

däribland i nordsidans mellersta dal och framför sydsidans

ostligaste glaciär (1898). Isfjorden. Advent bay (1868, 1899),

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:01. 39

Tempel bay (1882), Kobbe bay (1868), Foul bay (1872),

Treurenberg bay (1861 och 1868), Brandyvine bay (1868).

Karl XII:s ö (1898), Walter Thymen Strait (1868). — Fin-

nes öfver hela det arktiska området.

Utgår man från nu behandlade form, hvilken på Spets-

bergen kan betraktas som släktets allmänt utbredda hufvud-

Fig. 19. Cochlearia officinalis y oblongifolia från Island. a gren af luxurie-

rande exemplar !/1; b rotblad !/1; c stjälkblad !/1; d frukt sedd från sidan 3/1;

e fruktens skiljevägg ?/1.

form, gruppera sig de öfriga Cochlearia-formerna å ena sidan

i sådana med rundare, oftast nästan klotrunda skidor, å andra

sidan 1 sådana med aflånga, från sidan hoptryckta skidor.

y oblongifolia (DC) GEL. med klotrunda eller nästan

klotrunda skidor, något intryckta på bägge sidor vid skilje-

väggen; denna rundadt äggformig.

40 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

Fig. 20. Cochlearia officinalis d arctica

från Novaja Semlja. a habitusbild af ett

äldre exemplar i frukt !/1; b rotblad !/1;

ce stjälkblad !/1: d frukt sedd från sidan ?/1;

e fruktens skiljevägg ?/1.

Synes vara ganska säll-

synt på Spetsbergen. Hit-

tills observerad på Beeren

Eiland (1898), Belsund

Middle Hook (1898), Isfjor-

den Skansberget (1882, THo-

RÉN), Karl XII:s ö (1898).

Troligen dock på många an-

dra ställen; ganska utbredd

inom de arktiska länderna.

d.arctica (SCHLECHT.) GEL.

med aflånga tillspetsade

skidor med äggrundt lan-

cettformig skiljevägg. Sy-

nes ha ett mera upprätt

växtsätt än de förut nämda.

På Spetsbergen oss ve-

terligen endast tagen i Is-

fjorden, Advent bay (1868),

Tu. Fries) och Kol bay (1897

0. ErstAM). — Har träffats

fAerstädes i de arktiska trak-

terna samt i nordliga Skan-

dinavien.

Cochleariorna blomma

från den tidiga våren till in

på hösten. På Beeren Eiland

sågos de i riklig blom, men

utan ansatt frukt 15/6 —18/6

1898, och d. ?9/6 1882 sågos

i Hornsund ymnigt blom-

mande exemplar. Frukt sy-

nes i allmänhet mogna i slu-

tet af juli (2/7 1882mNNemE

pel bay, ?9/7 1872), men frukt-

sättningen liksom blomnin-

gen fortsätter långt ut på

hösten (?/9 1868 Brandyvine

bay). Att blommor finnas vid

vinterns inträde torde vara

regel. Pollen väl utbildadt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 1. 41

Papaver radicatum RoTTB.!

Af KÖKENTHAL 1889 anmärkt på fere punkter på öst-

sidan af Spetsbergens öar. Bastianöarne »Nedrevaaginsel>;

en af 5 funna fanerogamer. Barents land. Kap Barth, en

af 6 fanerogamer. Stans Foreland. Whales Point. Stor-

fjorden. Tertiärlokalen. Ehuru en af de vanligare växterna

kan fjällvallmon dock saknas öfver rätt stora områden, men

uppträder, där den finnes, oftast 1 talrika exemplar.

Blommar från slutet af juni (sista dagarne» Mossel bay

1873, 1/6 1896, ”7/6 1899 Advent bay, 2/6 1882, 1/7 1898 Bel-

sund). I full blomning torde växten 1 medio af juli stå inom

hela spetsbergsområdet, äfven på ogynnsamma lokaler. Blom-

ningen fortsätter till slutet af augusti (!3/s 1868 Goöés hamn,

22/8 1898 Treurenberg bay några få blommor,

men talrika frukter, Grey Hook sammalunda

5/8 1898). Frukt torde regelbundet mogna på

Spetsbergen.

Blommorna vexla betydligt i storlek, från

25—52 mm. (medeltal af 12 mätningar 38 mm.),

och färg. Vanligen är densamma gul, stötande

i grönt (LaAcouTtURE, P1. XVI, J, VE,) vid kron- Fig. 21. SEdnaler

bladens bas och mot dessas öfre del öfvergående radicatwm. Blom-

i hvitt. Jämförelsevis sällan på de af oss be= my2med TK

sökta punkterna af Spetsbergen, men ofta på blad. Van Kenulen

Kung Karls land, voro blommorna klart svaf- Beyer

velgula (fullt motsvarande färg finnes ej 1 LACOUTURES färg-

skala). Ganska ofta träffas blommor med kronbladen starkt

reducerade på sätt fig. 21 angifver. Blomskaften utföra en del

bland den arktiska florans arter sällsynta rörelser. I knopp-

stadiet är skaftet nedåtböjdt, ofta tätt tryckt till marken,

under blomningen vid klart väder upprätt, under regn nedåt-

böjdt, hvarvid kronans öppning vändes nedåt. Härvid komma

kronbladen att väl skydda blommans inre. Under häftiga

regnskurar, då många andra växter, såsom Saxifraga oppositi-

folia, Dryas, Banunculus sulphureus m. £., ha sina blommor

fyllda med vatten, är Papaver-blommornas inre också allde-

les torrt. Pollenkornen äro emellertid äfven motstånds-

! Jfr. angående namnet Sv. MuURBECK. Acta Horti Bergiani. Bd. 2 (1894),

NIOrD, sid; 7. f

42 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

kraftiga mot vatten och gro i destilleradt sådant efter 3—4

timmar.

Ranunculus glacialis L.

Sydkapslandet. På en mosse vid foten af Keilhaus

berg fanns arten rikligt blommande ?9/7 1899 af prof., frih.

G. DE GEER. Detta synes vara samma trakt, hvarest arten

första gången anträffades på Spetsbergen af KEILHAU 1827.

Oss veterligen är den ej senare iakttagen här. I Hornsund

fanns den blommande 1/8 1864. Stans Foreland. Uppgifves

af BösceeN bland de växter KÖKENTHAL samlade vid Whales

point. Är uppgiften riktig, har denna förekomst ganska stort

intresse.

Ranunculus pallasii SCHLECHT.

Isfjorden. Kap Boheman (J. A. BJÖRLING). Här insam-

lade exemplar ha af oss granskats. Huruvida det verkligen

är hufvudarten EKSTAM anträffat »auf der Westseite von Ad-

vent-bay ganz innen im Thab, ha vi icke varit i tillfälle

att afgöra.

Är tagen blommande den ?2/1 1890 Kap Boheman och den

11/8 1882 Advent bay. Mogen frukt ej iakttagen.

Ranunculus lapponicus Xx pallasii. Nov. hybr.

(Ranunculus ” pallasit ScHLecHt. TH. Fries 1869, A. G.

NaATtHORST 1871, FR. KJELLMAN 1874, J. ÅA. BJÖRLING 1892. Ra-

nunculus pallasii SCHLECHT var. spetsbergensis NATH. ÅA. G.

NATHORST 1883).

Under 1868 års expedition till Spetsbergen anträffade

THE. Fries! 1 Isfjorden en Ranunculus-art, som han, ehuru

med någon tvekan — »då endast blad anträffades, är bestäm-

ningen måhända ej alldeles säker, — hänförde till den af

SCHLECHTENDAL beskrifna Ranunculus pallasii. Den sågs »

mossiga kärr och mindre bäckar ej sparsamt vid Advent bay

och Kol bay» År 1870 återfunno WILANDER och NATHORST?

den på sistnämda plats, men då ymnigt blommande. Den

fanns äfven på flere ställen på halfön Kap Thordsen. Vid sitt

andra besök på Spetsbergen 1882 fann NATHoRST den äfven i

1 Öfvers. af K. Vet.-Akad. Förh. 1869, sid. 128.

25Bot. NOU Lo, bid. 110,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:01. 43

Rendalen i Sassen bay.

ofvan.

Redan FRIES anmärker, att den anträffade formen har

»vigglika, ungefär till midten 3-flikade blad (mera sällan med

en eller annan liten tand på flikarne)» samt »är mindre än

hufvudformen>» (meddelad i Herb. Norm. XII, n:o 47). Sedan

NaArTtHorsT 1882 i ett kärr på östra sidan af Advent bay an-

träffat en form, som fullt öfverensstämde med den sibiriska

arten, urskilde han den förut under namnet Ranunculus pal-

lasii NCcHLEcHT. från Spetsbergen uppförda formen såsom en

egen varietet spetsbergensis NATH. Denna karaktäriseras ge-

nom lägre växt, treflikade, mera rent gröna blad (de nedre

stundom t. o. m. femflikade), »sällan 5» kronblad, som äro

»gröngula».

Under 1898 års expedition insamlades af denna växtform

ett mycket rikligt material från såväl förut kända som nya

lokaler, i akt och mening att söka närmare utreda dess affi-

niteter. Den utförda undersökningen har visat, att här före-

ligger Spetsbergens första kända hybrid. Nedanstående be-

skrifning grundar sig uteslutande på material hemfördt från

Spetsbergen; hufvudsakligen af oss 1898 och NATHORST 1882.

Om BJÖRLINGS och EKSTAMS fynd se

R. pallasii.

Växsätt:

krypande i mossa med

en mer eller mindre ho-

risontalt stäld under-

jordstam. Blad och blom-

mor till en höjd af 8—

10 cm. nående upp öfver

mossans yta.

Stam:

lös, pipig,3,,—4 mm. bred

på pressade exemplar.

Bladskaft:

småningom afsmalnande

mot bladskifvans bas;

bredd å pressade exem-

R, lapponicus x pallasii.

öfyverensstämmer väsent-

ligen med föregåendes,

dock lägre, oftast 5—38

em. Vid Kol bay fun-

nos emellertid luxurie-

rande exemplar 10—13

cm. höga: äfven dessa äro

dock vida spensligare än

R. pallasii. (Se taf. 1).

väsentligen som hos före-

gående, men med mindre

inre hålighet och å pres-

sade exemplar c. 3 mm.

bred.

i regeln nästan jemn-

breda; på pressade exem-

plar ungefär 1, mm.

BR. lapponicus.

likt de tvänne föregåen-

des. Växten dock i alla

afseenden =: spensligare.

Yppigast utvecklade ex-

emplar från Isfjorden och

Belsund nå 3—7 cm. öf-

ver marken.

något fastare bygd än

hos de båda föregående

med mycket liten inre

hålighet: på pressade ex-

emplar c. 2 mm. bred.

jämntjocka; på pressade

exemplar ungefär 1 mm.

breda och 2—5 cm. långa.

44 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

R. pallasii.

plar i nedre delen 3—4

mm., i öfre 1,s;—2 mm.,

längd 5—6 cm.

Bladskifvan:

nästan rakt uppåtriktad,

hel eller med en hufvud-

flik och en eller två fram-

åtriktade sidoflikar (taf.

2, fig. 1—3). Nervnätet

med, särskildt mot blad-

basen, mindre framträ-

dande hufvudnerver samt

stora vattenporer i blad-

flikarnes spetsar (taf. 1,

fig. 10). Bladen betyd-

ligt tjockare (fig. 22; 0,7

mm.) än hos de begge

andra och med två lager

af ett storcelligt palis-

sadparenkym.

Blomskaft:

ungefär af samma längd

som närmaste örtbladets.

Foderblad:

till antalet 3, starkt ku-

piga, äggrunda, c. 7 mm.

långa, 5—6 mm. breda

med kraftiga, föga för-

grenade nerver.

Kronblad:

vanligen 7, någon gång

6 eller 8, aflångt ägg-

runda med 5—38 kraftiga

| långa.

R. lapponicus > pallasii.

breda, någon gång dock

0,,—1 mm. bredare vid

basen; oftast 3—6 mm.

De 1898 insam-

lade frodiga exemplaren

från Kol bay hade ända

till 9,5 cm. långa blad-

skaft: (JE bat 115)

snedt uppåtriktad, alltid

tre-, någon gång femfi-

kad med fikarne mer

eller mindre utåtriktade,

helbräddad eller med 2

—3 stora, mer eller min-

dre djupt inskurna tän-

der. Den är 1—2,s cm.

lång, 1,1—3,7 cm. bred

(taf. 2, fig. 4—8). Nerv-

nätet med tre kraftiga

hufvudnerver från blad-

basen; en till hvarje af

hufvudflikarne (taf. 2,

He rNNENotnet 1 all

intermediärt mellan RR.

pallasii och R. lapponi-

cus. Detsamma gäller

såväl tjocklek (fig. 23;

0,36 mm.) som utbildnin-

gen af vattenporer.

ungefär en half gång

längre än närmaste ört-

bladets: (Jfr taf.r 1).

till antalet tre, i storlek

och nervatur fullständigt

intermediära, 5—6 mm.

långa, ungefär 5 mm.

breda.

vanligen 6, ej sällan 5,

äggrunda till spadlika,

till storlek och form in-

R. lapponicus.

nästan horisontalt stäld,

djupt treklufven till tre-

fikad med breda, groft

tandade fikar (taf. 2,

fig.9), 1—1,5 cm. långa

1,2—3,3 cm. breda. Från

bladbasen utgå tre kraf-

tiga hufvudnerver, från

hvilka grofva sidonerver

redan nära basen utgre-

nas (taf 2, fig. 12.) Skif-

van är tunnare (fig. 24;

0,s2 mm.) än bos detvänne

föregående, palissadpa-

renkymet föga utveck-

ladt. Vattenporer små

(tat. 2; fe

en till flera gånger läng-

re än närmaste örtbla-

dets.

till antalet 3, starkt ku-

piga, nästan runda, 3—

4 mm. i diameter, med

mindre starkt framträ-

dande ganska rikt för-

grenade nerver.

vanligen 6, spadlika, ku-

piga, ungefär 4 mm.

långa, 3 mm. breda med

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o 1. 45

R. pallasii.

endast mot bladets spets

grenade nerver (taf. 2,

fig. 13), 9 —10 mm. långa,

4—5 mm. breda med en

1—2 mm. lång, smal klo

och stort honungsgömme

vid dennas öfre del. Fär-

gen hvit (enligt NAT-

HORST), blomman välluk-

tande (enligt NATHORST).

Ståndare:

ungefär 3,, mm. långa

med knappen småningom

öfvergående i strängen.

(RAR PA fen LT):

Pollen:

godt i 2

Kap Boheman: . . . 98

Advent Pay: s « : . JO

Kantaika (i Jenisej-

GalenhE. «cc > > H05

Fruktämnen:

2—3 mm. långa, med rak

buksöm (taf. 2, fig. 20).

Märkenas öfre del klädd

af stora papiller (taf. 2,

fig. 23).

R. lapponicus >x pallasii.

termediära, än mera er-

inrande om RR. pallasii

än mera om R. lapponi-

cus (taf. 2, fig. 14—215),

6—8 mm. långa, 4—5

mm. breda. Nerverna ri-

kare förgrenade än hos

R- pallasn. (Jfr fig. 13

m. 14 och 15). Färgen

gulhvit, blomman väl-

luktande, med en lukt

något erinrande om viol.

Kronans vidd 10—13

mm.

i storlek och form inter-

mediära. (Jfr taf. 2, fig.

18).

godt i 2

IKON AN rs er sn a

Advent bay (1882 års

exemplar) 12

» > (1898 års) 8

Härvid bör anmärkas,

att såsom goda räknats

alla pollenkorn, som ej

varit fullständigt för-

krympta. Det är derför

ytterst sannolikt, att en-

dast en ännu lägre pro-

cent af pollenet verkli-

gen är funktionsdugligt.

2—35 mm. långa, såväl

till form som beträffande

märkenas papiller inter-

mediära (taf. 2, fig. 21

och 24).

BR. lapponicus.

2—3 ända från basen

förgtenade hufvudneryer

(taf. 2, fig. 16). Honungs-

gömmet synes, äfven

proportionsvis räknadt,

vara något mindre än

hos R. pallasii. Färgen

gul, blomman välluk-

tande (enligt EKSTAM).

ungefär 2,; mm. långa

med i profil nästan rund

knapp, och skarp gräns

mellan knapp och sträng.

(Taf. 2, fig. 19).

godt i 4

KOR bay or nsdp NO

1,;—2,> mm. långa, S-

formigt böjda (taf. 2, fig.

22) med genom en ut-

bugtning på ytcellernas

ytterväggar antydda pa-

piller (taf. 2, fig. 29)

46 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

R, pallasii.

BÖNTRt:

är hittills icke iakttagen |

på Spetsbergen. Anmär-

kas bör, att växplat-

serna här dock aldrig

blifvit undersökta på

senhösten.

R, lapponicus >x pallasii,

såvidt kändt är aldrig

funnen, ens i yngre ut- |

vecklingsstadier.

| R. lapponicus.

| torde mogna på gynsam-

mare lokaler ;fullt mogna

frukter äro icke insam-

| lade, men normal frukt-

| sättning är iakttagen så-

| väl 1897 som 1898.

Belsund. Flerstädes i Van Mijen bay, nämligen på

Axels ö, 1 Rendalen nedanför Kolfjällets sydöstra sluttning,

på södra sidan af Sundevalls berg, på en lokal ungefär midt

på fjordens södra sida. Isfjorden. Kap Boheman (4. G.

NATHORST).

Hybriden är, såvidt oss bekant, tagen blommande: Kol

bay "3/7 1898 och ?/&8 1872, Advent bay 3/8 T5t2KOPMENE

Fig. 22.

Tvärsnitt af ett blad af Ranunculus pallasii från Advent bay den

11 aug. 1882. — Fig. 23. Tvärsnitt af ett motsvarande blad af R. lapponicus

x pallasii från Kol bay den 23 juli 1895. — Fig. 24. Tvärsnitt af ett mot-

svarande blad af R. lapponicus från Kol bay den 23 juli 1898. — Alla

figurerna samma förstoring.

1882, Sassen bay 15/7 1882, på halfön Kap Thordsen 3/8 1870,

19/7. 1898, 6/8 1882, Kap Boheman 9/7 1898; hvarjämte i Bel-

sund sågos unga knoppar !/7—!!/7 1898. Den tyckes sålunda

blomma från senare hälften af juli till ut i augusti.

Blommorna äro proterogyna— homogama; själfbefruktning

betryggas genom att ståndarne äro tryckta till gyneeciet, så

att märkena ofta t. o. m. vidröra ståndarne, då pollensäckarne

öppna sig. Honung träffas sparsamt i de ofvan omtalade fick-

lika honungsgömmena vid kronbladens bas.

Uppkomsten af nu beskrifna hybrid gynnas därigenom,

att begge föräldra-arterna trifvas på likartade växplatser.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 1. 47

Också äro såväl Ranunculus pallasii som RB. lapponicus amn-

träffade på hybridens växplats i Advent bay. Huru fallet

är på andra punkter, där den förekommer, må framtida under-

sökningar afgöra. Afven om hybriden ensam skulle anträf-

fas på en del lokaler, har detta sin goda förklaringsgrund i

dess lätta och rikliga vegetativa förökning. Jfr. äfven sid. 69.

— Hvarje år utväxer ett långledadt, dorsiventralt skott, doldt i

mossan och med 3—4 öfver densamma uppstickande blad, hvil-

kas långa, kraftiga skaft första året äro bågböjda, hvarigenom

de flesta bladskifvorna under sin första vinter komma att ligga

dolda i mossan, ehuru de äro utvuxna och gröna. Följande

år räta bladskaften upp sig och bladen börja sitt assimila-

tionsarbete samtidigt med att redan tidigt sidoskott utväxa

från bladvecken och alstra 3—4 med moderskottet analoga

sidoskott. Vid det förras bortdöende följande år efter två

års lifstid bilda dessa sidoskott nya själfständiga plantor.

På så sätt uppkomma på könlös väg under årens lopp hundra-

tals nya individ ur hvarje på sexuel väg alstradt exemplar

af hybriden. Blommorna äro alltid terminala; efter blom-

ningen bortdör skottet.

Föräldra-arterna öfverensstämma 1 allt väsentligt med

hybriden. Hos &. lapponicus utväxa birötter samma år skot-

tet anlägges, hos BK. pallasii anläggas de visserligen första

året, men synas först andra året utväxa.

«vw

Ranunculus lapponicus L.

Belsund. Van Mijen bay i ett kärr på södra sidan af

Sundevalls berg. Isfjorden. Flerstädes mellan Advent bay

och Kol bay (EKSTAM).

Blommar från medio af juli (!5/7 1882 Sassen bay, !5/7

1898 Advent bay) till långt fram i augusti ('"/s 1882 Kol

bay). Angående fruktsättningen se ofvan, sid. 46. Till den

där lemnade noggranna beskrifningen af arten är i öfrigt en-

dast att tillägga, att blommornas storlek synes växla ganska

mycket på olika lokaler, så var deras vidd 1898 vid Kap

Thordsen 8,;—10 mm., vid Kol bay 11—12 mm.; färgen är

gul (LAcouturRE Pl: VI, J N))

Ranunculus hyperboreus ROoTTB.

Beeren Eiland. I bäckar mellan Mount Misery och

Fågelfjället flerstädes. Belsund. Van Keulen bay flerstädes

48 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

så på Eders ö, första udden öster om Midde Hook (A. G-.

NATHOoRST), riklig kring Hvitfiskbugten och Bottenglaciären.

Äfven i Van Mijen bay ganska allmän: så på Axels ö, vid Bra-

ganzabugten, på fjordens sydsida etc. Isfjorden. Kap Bo-

heman (ÅA. G. NarHorst). Stans Foreland. Whales point

(KÖKENTHAL). Berentine öarne. Jämte Saxifraga cespitosa

den enda af KUKENTHAL här anträffade fanerogamen.

Blommar, ehuru »temligen sällan» (NATHORST) under se-

nare delen af juli ("3/7 1898 halfutslagna blommor i Advent

bay, blommade ?3/7 1898 Kol bay. ?5/7 1872 och ?3/7 1882 Gås-

öarne, ?'/7 1861 Brandyvine bay nästan utblommad) och bör-

jan af augusti (!/s 1872 och 3/8 1868 Advent bay). Från Bee-

ren Eiland hittills endast omtalad steril, dock ligga 1 Riks-

museets herbarium (TH. Fries, Mount Misery ?!/7 1868) ex-

emplar med stora blomknoppar. Pollen från i Kol bay 1898

insamlade exemplar var till omkring 10 2 odugligt. — Med

hänsyn till skottbyggnaden ansluter sig arten till BR. lappo-

nmicus Xx pallasit och närstående, sid. 47.

Ranunculus pygmeus WG.

Prins Charles Foreland. Vid La Manche bugten

rikligt.

Blommar från slutet af juni (29/6 1882, 1/7 1898 Belsund)

till midten af augusti (!9/s 1872 Inre Norskön, !!/8 1868 Wal-

ter Thymens Strait). Den 16/6 1898 sågos på Beeren Eiland

de första blommorna. Frukt utbildas tidigt och rikligt samt

mognar årligen i början af augusti och senare (långt utveck-

lag frukt 7/7 1861 Magdalena bay, ??/7 1872 Advent bay, ?!/1

1868 Green Harbour; mogen frukt ??/s 1898 Grey Hook, ?9/s

1872 Foul bay; !/9 1861 i Smeerenberg voro frukterna redan

affallna).

Själfbefruktning torde kunna inträda därigenom, att isyn-

nerhet de nedre karpellerna växa ut mot sidan och därvid

komma att vidröra ståndarknapparne. Pollen ej rikligt, men

väl utbildadt.

Ranunculus nivalis L.

Belsund. I Van Keulen bay flerstädes såsom nedanför

Ahlstrands berg på sydsidan af fjorden, Stordalen på norra

sidan af densamma; 1 Van Mijen bay äfvenledes flerstädes på

moränkullar på södra sidan, på sluttningen af Ripfjället mot

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AED. III. N:0 1. 49

Rendalen 0. s. v. Isfjorden. Allmän vid Green Harbour

och Alkhornet (BJÖRLING).

Blommar från början af juli (/7 1898 Belsund, ”/7 1890

Green Harbour) till mot slutet af augusti (??/s 1898 Grey Hook),

men den egentliga blomningstiden torde vara från midten af

juli till midten af augusti. Frukt torde vara mogen redan i

förra delen af augusti, ty 5/7 1882 togos i Sassen bay och

23/7 1898 i Kol bay långt utvecklade frukter.

Ranunculus sulphureus SoL.

Beeren Eiland. Arten synes saknas på kalkbergen i

öns södra del, hvaremot den är vanlig på sandstensområdet

kring Mount Misery, samt vid Ellas sjö. Prins Charles

Foreland. Vid La Manche bugten i öns sydvestra del.

Stans Foreland. Whales point (KÖKENTHAL).

f. hirta MaLMGR. Treurenberg bay.

Enstaka blommor togos på Beeren Eiland den !5/6 1895;

i full blomning torde växten här stått omkring den 15—-?0/6 1898.

På Spetsbergen blommar arten från slutet af juni ("9/6 1882

Hornsund, ?!/6 1882, 1896, "/7 1861, sistnämda vid Treuren-

berg bay) till ut i augusti (!9/s 1872 Fairhaven, !!/8 1864

Whales point, !?/s 1896 Gåskap). I slutet af augusti var den

1898 utblommad öfverallt på Spetsbergens nordkust, och mo-

gen eller i det allra närmaste mogen frukt fans vid Treuren-

berg bay ??/s och vid Grey Hook ?5/s. Inne i de djupa fjor-

darne är fruktmognaden vida tidigare; ?7/7 1897 tog EKSTAM

första mogna frukterna i Advent bay; 1 midten af augusti

var frukten där i allmänhet mogen. Blommorna höggula

(UA COumoRE, PLIVITJE ND) = Bollen tulljef 952 follsodt:

I kapten RINGERTZ samling från 1899 finnes ett individ

af en verklig f. minima af denna art, knappt 1 cm. högt

samt med 2 blad och en stor (c. 15 mm. vid) blomma. Det

togs på »Rendyrslandet» i Liefde bay den 12/7 1899.

Ranunculus amoenus LED.

(Banuwnculus areticus RICHARDS.: ÅA. J. MALMGREN 1862,

TH. Fries 1869).

Redan en fyktig granskning af den Ranunculus-form,

som under namn af R. arcticus RicH. upptogs af MALMGREN

50 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

i den efter 1861 års expedition utgifna öfversigten af Spets-

bergens fanerogamflora och som sedan vanligen kallats RB.

affinis R. BrR., samt af den af NATHorsTtT 1883 såsom underart

af den nämda beskrifna RK. ”wilanderi, öfvertygade oss om, att

en fullständigare utredning af hithörande former var af nö-

den. Då emellertid den österrikiske botanisten J. FREYN

sedan länge sysselsatt sig med ingående studier öfver släktet

Ranunculus, ansågo vi riktigast och lämpligast att hänvända

oss till honom med en anhållan att utföra nämda utredning.

Han villfor vår begäran och har nu efter ganska långvariga

studier meddelat oss följande, för hvilket vi härmed fram-

bära vår stora tacksamhet.

»SPACH hat zuerst eine Section Auricomus in der Gattung

Ranunculus unterschieden und damit einen sicheren Takt fär

natärliche Verwandtschaft bewiesen. Ohne den Rangstufen

beizupflichten kann ich ihm in gewissem Umfange nur bei-

pfichten. In dieser Gruppe des B. auricomus giebt es nun

verschiedene Artengruppen, deren jede aus einer Anzahl unter

sich näher verwandter Arten besteht. Solche Gruppen sind

unter anderen:»

»1. RB. auricomus L., BR. cussubicus L., R. fallax (Wix.

GRrRAB.) KERN., RB. fabellifolius Heurr., R. ambiguus ScHUR.

(Diese Gruppe habe ich vor einigen Jahren in A. KERNER,

Sched. ad for. exsic. Austr. Hungar. etwas eimgehender

erörtert);»

»2. BR. pedatifidus SmM., RB. amoenus LED., R. arcticus

RicHARDsS. (= R. dahuricus 'Turcz.) und ein Theil der als RK.

auricomus Vv. sibiricus GLEHM bezeichneten Formen — alle,

wie jene der Gruppe des BE. auricomus, behaartfrächtig, nur

RB. arcticus kahlfröchtig;»

»3. R. affinis R. Br, R: ovalis RAF, R.rhombosdalts

GoLpDIE, durchaus nordamerikanische Arten;»

»4. RB. peruvianus HUMB., BoONPL., KUNTH.>»

vå. BR. abortivus L., BR. micranthus Nurtrt. und einige an-

dere in neuerer Zeit unterschiedene Formen aus Nordamerika.

Ob ich RB. peruvianus nicht besser als Gruppe 5 hingestellt

hätte, bleibt weitere Erhebungen vorbehalten.»

Ihre Pflanze von Kap Thordsen gehört nun in Gruppe 2,

u. z., als Rasse zu R. arcticus (also nicht zu R. affinis) und

ist demnach als R. arcticus ”Wilanderi oder noch einfacher

als BR. Wilanderi zu bezeichnen.>

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o 1. 51

>R. arcticus ist einfach der ältere Name fär RB. dahuricus

Turcz., was durch Vergleich der Original-Beschreibungen

ohneweiters erhellt. Höchst merkwirdig ist nun, dass am

Kap Thordsen auch der echte £. amoenus LED. wächst. Ich

besitze ihn von dort (i. J. 1882 von THoRÉN gesammelt und

als RB. arcticus bestimmt) in Exemplaren, welche mit dem

R. amoenus LED. vom Originalstandorte an der Kaja bei Ja-

kutsk derart identisch sind, dass kaum die Individuen unter-

schieden werden könnten, wenn man sie unter einander mischte.

R. amoenus LED. ist nun gewöhnlich eine mehr oder weniger

reichlich-kurzhaarige Pflanze, ästig, mit gleichmässig beblät-

tertem Stengel, ebenso grossen Petalen, wie jene des R. Wilan-

deri sind, aber behaarten Friächten. Letzere Eigenschaft darf

man nun gar nicht iäberschätzen, denn an derselben Kaja, wo

R. amoenus wächst, kommt auch der kahlfröächtige RB. dahu-

ricus vor = R. arcticus RICHARDS, eine habituell von RB. amoe-

nus sonst gar nicht verschiedene Pflanze.»

»Dagegen enthält der um £. affinis gruppierte Formenkreis

verhältnissmässig robuste Pflanzen. BR. affinis selbst ist be-

haartfrächtig und hat sehr kleine, theilweise verkimmernde

Petala von kaum Kelchlänge und sieht von BE. Wilanderi

sehr verschieden aus; seine Tracht ist jene von BE. rhomboi-

dalis und R. ovalis, ebenso stämmig, aber grösser. — Nach

alledem kann ich Ihnen nur empfehlen den B. Wilanderi

(er hat ganz kahle Germina) neben RB. arcticus RICHARDS. zu

stellen, von dem er sich durch grössere Kahlheit, niedrigeren

Wuchs und die nur oben unterhalb der 1 oder 2 Bläthen ge-

genständig-beblätterten Schäfte wunterscheidet. £. arcticus

ist 12—30 cm. hoch, meist mehrästig, viel behaarter, mit von

unterem Viertel oder Drittel gleichmässig 3—4-blättrigem

Stengel.»

»Zm obigem Ergebnisse gelangte ich auf Grund der Ori-

ginalbeschreibung und des Vergleiches von viel Original-

Pflanzen meines Herbars. Ich unterlasse daher nicht, aus-

dräcklich zu betonen, dass jeder der älteren Botaniker unter

R. pedatifidus, R. affinis, R. arcticus, etwas anderes meint.

R. pedatifidus kommt nur in Sibirien vor (ich habe Exem-

plare aus dem Altai als RB. affinis), R. affinis ist ausschliess-

lich im westlichen Nord-Amerika u. z. im nördl. Felsen-

gebirge und von da bis zu Melville-Insel zu Hause; BR. arc-

ticus ist sibirisch—dahurisch—spitzbergisch und jedenfalls

5. Ranunculus amo-

Fig. 2

enus LED

från Kap Thord-

Ex-

laret insamladt den !2/7

sen på Spetsbergen.

1898. Neat. storl.

emp

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 1. 53

auch in Nowaja Zemlja zuhause (von dort sah ich ihn noch

nicht); RB. amoenus LED. hat genau dieselbe Verbreitung und

ist daher wohl nichts anderes als behaartfrächtiger IE. arcticus.>

Af ofvanstående framgår, att den sedan 1861 från Cross

bay och Kings bay,! 1864 från Belsund, 1870 från Isfjorden

och sedan 1873 troligen från Wijde bay kända till auricomus-

gruppen hörande Ranunculus-arten är R. amoenus LEp. Fig. 25.

Fig. 26. Ranunculus arcticus RICHARDS. "wilanderi (NATH.) FREYN från Kap

Thordsen: den 29/7 1898.

Den blommar från början af juli (29/6 1882 Belsund, !/z

1898 vid »Vattenfallet; NO från Kap Thordsen) till långt

fram i augusti eller september (>»sept. 1861», då dock nästan

utblommad). Frukt torde regelbundet mogna på Spetsbergen,

ty redan i juli äro karpellerna långt utvecklade, den "/s 1852

voro de mogna eller nästan mogna vid Kap Thordsen och i

»sept. 1861» (Gofs) voro de festa affallna i Kings bay.

1 Finnes i Riksmuseets arktiska samling äfven från nämda fjord.

54 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

Kronan är såsom fullt utslagen nästan plan, 15—20 mm. i

diameter, till färgen höggul (LAcoutTURE P1. VI, J N)); glän-

sande. Kronbladen mycket breda, till en del täckande hvar-

andra, försedda med små honungsgropar vid basen. Ståndare

få, 6—38, tätt slutna till det stora gyneeciets nedre del. Här-

igenom inträder lätt för en del af detsamma själfbefruktning,

medan öfre delen af detsamma är hänvisadt till insektspollina-

tion. Pollen rikligt; på de undersökta exemplaren c. 90 4 dugligt.

Ranunculus arcticus RICHARDS. ”wilanderi (NATH.) FREYN.

Som ofvan gifna framställning visar, tillhör den vid Kap

Thordsen funna, af NATHorsTt först beskrifna Ranunculus-

formen, RB. arcticus formkrets. Med den begränsning, som

af ålder brukats och äfven här användts för t. ex. Coch-

learia och Cerastium, synes det oss emellertid riktigast att

upptaga densamma som underart, ej som egen art. Beskrif-

ning finnes hos NATHORST. Växtens utseende framgår af fig. 26.

Tagen blommande å de tvänne enda hittills kända loka-

lerna kring Kap Thordsen! den 19/7 1898 (redan då i full blom)

6/8 1882, "/s 1870. År 1882 insamlades äfven långt utvuxen

frukt. Kronan 17,;—21,; mm. 1 diameter.

Silene acaulis LÅ.

Prins Charles Foreland. Sparsamt vid La Manche

bugten. Stans Foreland. Whales point (KUKENTHAL).

Blommar från början af juli (29/6 1882 i Belsund; där

sågos vid Hvitfiskbugten 1 Van Keulen bay enstaka blommor

2/7 1898,i Van Mijen bay sågos de första blommorna /7 och

omkring månadens midt stod växten i hela fjorden i full

blom) till i slutet af augusti (!5/s 1891 Advent bay, enstaka

blommor togos ännu den ??/s 1898 i Treurenberg bay jämte

halfmogna frukter). Frukt mognar regelbundet under augusti.

På Beeren Eiland stod arten den 19/6 1898 endast i knopp.

Blomfärgen växlar från rent hvit (f. albiflora, Kap Lyell

13/7 1898, hanblommor; ståndarne angripna af Ustilago violacea)

till ljust violett (LAcouturE, Pl. XII, V, N4)) och, rödviolett,

den vanligaste färgen. Denna motsvarar ingen i LACOUTURES

skala befintlig färgton, men går närmast Pl. II, R, N,, dock

med en nyans i violett. Jämte de af WARMING och EKSTAM

1 Jfr Å. G. NATHORST, Bot. Not. 1871, sid. 113.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 1. 30

beskrifna hermafrodita blommorna och hanblommorna finnas

på Spetsbergen äfven honblommor, förut genom LINDMANS

undersökningar bekanta från Dovre. Ganska belysande för

korsbefruktningens vansklighet på Spetsbergen är, att en tufva

(Van Mijen bay 3/7) med ett par hundra honblommor kvar-

sittande från 1897, hvilka alla kunde undersökas, endast vi-

sade två (säger 2) utvecklade frukter; i dessa kvarlågo ännu

den 3/7 1898 några frön. — I vida högre grad än flertalet

andra arter visa Silene acaulis täta tufvor den direkta in-

solationens oerhördt stora betydelse för Spetsbergens växtlif.

Vid blomningens början ser man öfverallt, huru den af solen

belysta halfvan af tufvan står i fullaste blom, medan den

beskuggade endast visar mer eller mindre utvuxna knoppar

(se taf. 3, fig. 2). På sandmarkerna kring Kap Lyell i Bel-

sund sågos 15/7 1898 hundratals Stilene-tufvor med en violett

lysande söderhälft linieskarpt afdelad från en grön norddel.

Detsamma är beskrifvet af STEFANSSON! från Island och Kor-

DERUP ROSENVINGE från Grönland.

Wahlbergella apetala (L.) FR. f. aretica TH. FR.

Belsund. Sällsynt. I en af dalarne nära bottnen af

Van Keulen bay togs ett individ med fjolarsfrukt.

Blommar från början af juli (!/7 1882 Belsund, !/7 1596

Gåsöarne) till midten af augusti (5/8 1891 Advent bay); i

bästa blom torde arten stå under senare delen af juli. Frukt

mognar regelbundet på Spetsbergen under augusti (??/s 1898

Treurenberg bay, ?4/s 1861 Cross bay).

Fodret, som hos äldre blommor är något längre (15,>—

16 mm.) än hos yngre (14,;—15 mm.), är mörkrödt, kronan

smutsigt rödviolett (LaAcouturE P1. XIII, R.V.;;, N;), blomman

hängande med ytterst trång mynning, hvarigenom inträngandet

af regnvatten hindras. I destilleradt vatten förstöras pollen-

kornen snart, i det plasman såsom en formlös massa utträn-

ges ur de brustna kornen. Pollen rikligt och väl utbildadt;

Advent bay 19/7 1898 95 4, Belsund 97 4 godt. Själfbefrukt-

ning eger såsom regel rum därigenom, att ståndarne stå i

omedelbar beröring med de vridna märkena.

1 Fra Islands Vextrige. II. Vid. Medd. fr. d. Nat. For. i Kjebenhayn.

1894, sid. 201. Här cit. äfven den sistnämde förf.

På

56 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

Wahlbergella affinis (J. VAHL) FR.

Isfjorden. Moränudde NO om Kap Boheman (C. A.

HANSSON).

Blommar ungefär från midten af juli (?”/6 1899 knoppar,

10/7. 1890 Gäsdarnb, 14/7 1896 samt 15/7 1882, 16/7 1897, 17

1898 blommor i Advent bay, ?6/7 1873 Gåsöarne, 20/7 1896

Kap Boheman). Enligt EKstAMm skall mogen frukt ha samlats

1 Advent bay "/s 1897.

Stellaria longipes GOLDIE.

Prins Charles Foreland. Vid La Manche bugten

sparsamt.

Blommar från midten af juli (enstaka exemplar dock

något tidigare 2/7 1898 Van Mijen bay, ?/7 1873 Mossel bay;

i Van Keulen bay sågs t. ex: dock 1—9/7 1898 ej en enda

blomma, knappast knoppar) till i slutet af augusti (?9/s 1882

Mimers dal, ??/s 1898 Treurenberg bay). Pollen utmärkt:

Sätter mogen frukt.

Stellaria humifusa ROTTB.

Belsund. Eders ö; mellan Kap Ahlstrand och Recherche

bay (CREMER), Hvitfiskbugten i Van Keulen bay; Axels öar;

nedanför Sundevalls berg i det inre af Van Mijen bay. Stans

Foreland. Whales point (KUKENTHAL).

Blommar från midten af juli (!!/7 1898 Van Mijen bay,

12/7 1896 Advent bay; alla tidigare tagna exemplar sterila)

till 1 slutet af augusti (23/8 1898 Grey Hook). Sätter mogen

frukt på Spetsbergen (??/s 1898 Grey Hook).

Cerastium.

Spetsbergens Cerastum-former sammanföras af de for-

skare, som specielt sysselsatt sig med ögruppens flora, under

"namnet C. alpinum L., hvarjämte man med MALMGREN ur-

skiljer den synnerligen påfallande var. cespitosum, glatt eller

nästan glatt utom å blomskaft och foderblad. För alla har

det emellertid varit påfallande, att arten är »mycket varie-

rande» (NATHORST). Den utredning af sådana mycket varie-

rande arters formkrets och variationstendens, som är det ut-

märkande draget för de sista årtiondenas artsystematiska

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o 1. 57

arbete, har emellertid äfven sträckt sig till Cerastwm-for-

merna i de nordiska fjälltrakterna och de arktiska landen.

Det första viktiga framsteget gjordes, då LANGE! visade, att

LiINnsSÉs CO. latifolium var en rent alpin typ, hvilken ej såsom

HARTMAN och andra antagit fans i Skandinavien, Grönland

ete. De härifrån förut hit förda formerna upptogos af LANGE

under det nya namnet C. arcticum LezE, hvilket namn emel-

lertid af de nordiska Cerastwum-formernas senaste monogratf

S. MURBECK? anses böra vika för WaATsons till artnamn upp-

höjda varietetsnamn CO. edmonstonii (WaATs.) MuURB. & ÖSTENF.

Såsom var att vänta och såsom äfven, ehuru alldeles i för-

bigående, omnämnes af LANGE och MURBECK, finnas formkret-

sens bägge hufvudtyper C. alpinum &L. och C. edmonstonir

(WaArs.) MurB. & ÖSTENF. på Spetsbergen. I själfva verket

har nog också redan MALMGRENS? skarpa öga urskiljt dessa

bägge hufvudtyper, ehuru hans efterföljare ej följt den gifna

fingervisningen. Han omtalar nämligen, att växtens tre mest

framträdande former äro:

»& foliis oblongis vel elliptico-lanceolatis, caule 6—8

pollicari.

B latifolium Hrrm., Herb. N. Fasce. IX, N:o 29.t

y cespitosum NoB., som jag skulle anse för en god art,

om ej de mest tydliga öfvergångsserier till C. alpinum låge

för mig.»

Under den första af dessa former ingå uppenbarligen

de af MALMGREN funna formerna af C. alpinum L., under 8,

såsom numret 38, taget på Dovre af M. BLytt, i herbarium

normale visar, OC. edmonstonir, medan han såsom den tredje

typen, hvilken här utförligt beskrifves,” upptager den i syn-

nerhet inom Spetsbergens kargaste trakter så allmänna och

påfallande cespitosum. Därigenom att denna i sin yttre

gestalt så skarpt skiljer sig från de öfriga Cerastium-for-

1 Conspectus fore grenlandice. Medd. om Grönland, IIT (1880), sid. 32.

> De nordeuropeiska formerna af slägtet Cerastium. Bot. Not. 1898, sid.

246. — Utredning af synonymien lämnas där, liksom ock utförliga diagnoser

af de nämda arterna.

3 K. Vet.-Akad. Förh., öfvers. 1862, sid. 242.

+ Felaktigt citerad, bör vara 38.

> Diagnosen lyder: »Caulibus 1—3-floris, inferne glaberrimis, superne

pubescentibus; foliis infimis persistentibus, ovato-ovalibus, obtusis, sepe quadri-

fariam imbricatis (ut in NSaxifr. oppositifolia), glaberrimis vel basi ciliatis,

foliis summis late ovatis, glabris, ciliatis, bracteis ovatis carinatis, versus api-

cem margine membranaceis, dense ciliatis, carinaque parce hirsutis; sepalis

ovatis obtusis apice late membranaceis, petalis calyce 2—3-plo longioribus,

apice bifidis: capsula?»

538 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

merna här, har uppmärksamheten dragits från dessa, hvilka

emellertid i de allra festa fall! låta sig hänföras till endera

af de tvänne förut nämda hufvudtyperna. I själfva verket

visar en närmare granskning också, att MALMGRENS cespitosum

intet annat är än den glatta formen af C. edmon-

stonii. Den har bland C. alpinum-formerna sin fullkomliga

motsvarighet 1 var. glabrum RErz. Ett lika anmärknings-

värdt som intressant sakförhållande är emellertid, att C. al-

pinum, hvilket synes ha sitt egentliga centrum minst lika

mycket i Europas och Asiens högfjäll som i polartrakterna,

troligen icke inom dessa och säkert åtminstone icke på Spets-

bergen och Grönland är företrädd af någon glatt form (var.

glabrum), medan den till de arktiska trakterha (med nord-

ligaste Skandinavien och några lokaler 1 de norska fjällen)

inskränkta C. edmonstonii inom dessa har utbildat karak-

täristiska glabra-former (var. cespitosum jämte ej närmare

studerade nordasiatiska former), hvilka så godt som saknas

t. o. m. i Skandinavien. Vi ha således här ett fall af vika-

rierande former. De på Spetsbergen och Beeren Eiland upp-

trädande Cerastium-formerna låta, som af ofvanstående fram-

går, gruppera sig på följande sätt.

Cerastium alpinum LL.

Utmärkt på Spetsbergen, framförallt? genom lös eller

icke alls tufvad växt, lancettlika, till äggrundt lancettlika

blad ; lancettlika, vanligen hinnkantade, mera sällan örtartade

skärmblad, lancettlika, till aflångt äggrunda, något till-

spetsade, hinnkantade foderblad.

Förekommer här och hvar utmed WSpetsbergens kuster.

Exemplar? föreligga från Beeren Eiland. »Sydhamnen»”?

(1868); Belsund (VAHL, MALMGREN 1864); Isfjorden. Advent

bay (RINGERTZ 1899), Kap Thordsen (NaAtBorst 1870), Kap

Boheman (HANSSON 1896); Prins Charles Foreland. La

Manche bugten (1898); Kings bay (Gois 1861); Magdalena

1 Att herbarieexemplar ej alltid kunna säkert bestämmas, beror ofta af

deras ofullständiga skick, i det att en eller ett par korta, afryckta grenar ut-

göra hela exemplaret.

? Se MURBECKS utförliga diagnos, anf. st.

3 Det är uppenbart, att med den grundliga omarbetning af släktet, som

här skett, äldre litteraturuppgifter om utbredningen ej äro användbara. Af

det insamlade materialet ha vi endast varit i tillfälle att undersöka det i Riks-

museums och Stockholms högskolas samlingar bevarade.

+ Är detsamma /som Rysshamnen på 1898 års karta.

BIHANG K. TILL SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 1. 59

bay (VaHL, 1861 Gois); Kobbe bay (Fries 1868); Röde

bay (MALMGREN 1861); Karl XII:s ö (1898); Storfjorden.

Tertiärlokalen (1898).

Arten blommar rätt sent på Spetsbergen, i allmänhet

troligen från midten af juli, ehuru enstaka fall af tidigare

blomning äro kända (3/6 1899 Advent bay, 19/7 1899 Röde bay,

20/7 1864 Belsund, ?3/7 1868 Beeren Eiland, ?3/7 1896 Isfjorden,

25/7 1898 Prins Charles Foreland; flertalet af dessa exemplar står

ännu icke i fullaste blom). De den ??/6 1898 i Storfjorden in-

samlade exemplaren visa ej minsta spår till knoppar, ehuru de

talrika från fjolåret kvarsittande blommorna torde göra det

sannolikt, att individet skulle kommit att blomma rikligt.

Blomningen fortsätter troligen så länge temperaturförhållan-

dena det medgifva, ty ?9/s 1898 funnos talrika knoppar på

Karl XII:s ö, medan frukt knappast börjat utvecklas och

de under 1861 och 1868 års expeditioner i augusti ("9/8 1861

Röde bay) insamlade exemplaren stå ännu i rik blomning.

Att arten sätter mogen frukt på Spetsbergen torde vara sä-

kert. Fruktsättningen synes vara ojämn, men materialet är

alltför ofullständigt för att tillåta några säkra slutsatser.

Arten varierar i rätt hög grad. I allmänhet synes hårig-

heten aftaga, då bladen bli mera lancettlika och stammen

längre. Dessa former närma sig något var. glabrum RErz.,

men blifva aldrig fullkomligt glatta. Den i detta afseende

mest anmärkningsvärda formen, som är oss bekant, insamlades

af HANSSON vid Kap Boheman 1896.

Former med bredare, mera elliptiska blad bli i allmänhet

ganska täthåriga, och åtskilliga af dessa kunna med samma

fog som en del skandinaviska hänföras till var. lanatum LAM.

(Karl XII:s ö, Magdalena bay). Aldrig äro dock på Spets-

bergen funna de med tätt filtludd öfverdragna former, som

påträffas här och hvar på Grönland och i Skandinavien.

Öfverhufvud taget är variationen med afseende på bekläd-

naden vida mindre på Spetsbergen än i nyssnämnda länder.

Cerastium edmonstonii (WaArs.) MURB. & ÖSTENE.

De viktigaste karaktärerna äro på exemplar från Spets-

bergen den täta tufningen (taf. 4, fig. 2), föga eller icke till-

spetsade äggrunda till bredt ovala, håriga blad, äggrunda

eller äggrundt lancettlika, nästan alltid örtartade skärmblad,

äggrunda till äggrundt lancettlika foderblad.

60 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

Troligen rätt allmän på Spetsbergen. Exemplar äro

kända från Beeren Eiland. Kullar vid Ellas sjö (1898),

Hornsund (MALMGREN 1864); Belsund. Middle Hook (NATHORST

1882); Isfjorden. Kap Staratschin (KJELLMAN 1872), Advent

bay (FRIES 1868); Norra Norskön (THORÉN 1882); Treuren-

berg bay (MALMGREN 1861); Wahlenbergs bay (1861);

Walter Thymen Strait (MALMGREN 1868).

Äfven denna art varierar ej obetydligt, isynnerhet hvad

bladform och hårighet beträffar. I det förra afseendet är

isynnerhet en af THorÉN (!7/7 1882) på Norra Norskön tagen

Fig. 27. Cerastium edmonstonii från Norra Norskön den 17 juli 1882. Den

svaga hårigheten på blad och stjälkar framträder ej nog tydligt på figuren.

Nat. storl.

form (fig. 27) i hög grad anmärkningsvärd. Genom sin ro-

busta växt, sina breda stora blad, väl utvecklade blommor,

graden af hårighet etc. öfverensstämmer den på det allra

närmaste med den på Island allmänt utbredda formen af arten.

Den visar äfven, utom hvad hårigheten angår, likhet med de

originalexemplar, som insamlades af BErBY 1/7 1878 på Shet-

landsöarna, och hvilka cand. mag. ÖSTENFELD godhetsfullt med-

delat oss. Densamma är hittills icke återfunnen på något

annat ställe på Spetsbergen. — Åtskilliga exemplar äro genom

stark hårighet minst lika väl förtjänta af namnet var. lana-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o 1. 61

tum som de ofvan under C. alpinum nämda (Beeren Eiland,

Treurenberg bay). I öfrigt finnes en fullständig öfvergångs-

serie från hufvudarten till var. cespitosum. Huruvida dessa

äro kvarlefvande mellanformer från en småningom försig-

gången variation eller leda sitt ursprung från hybridisering

är med så närstående former åtminstone med nu föreliggande

iakttagelser och material omöjligt att afgöra.

Arten synes blomma tidigare än föregående eller från

senare delen af juni (!5/, 1898 Beeren Eiland några få blom-

mör; "6/6 1861 Treurenberg bay; 1/7 1882 Belsund, !9/7 1896

Gäsöarne) till ut i augusti (!/s 1864, ?/s 1872, /s 1861, /s

1864). Om fruktsättningen gäller detsamma, som ofvan sades

om C. alpinum.

Cerastium edmonstonii var. cespitosum (MALMGR.).

De viktigaste karaktärerna äro en ovanligt tät tufning

(starkare än hos hufvudarten), isynnerhet då växten lefver

på icke mossbevuxen mark (taf. 4, fig. 1), alldeles glatta till

isynnerhet i kanterna svagt håriga blad. Dessa variera i stor-

lek ganska afsevärdt, men äro 1 regeln betydligt mindre än

hufvudartens.

På såväl Beeren Eiland som Spetsbergen allmänt utbredd.

De småbladiga formerna tyckas företrädesvis uppträda på de

kargaste, för vinden mest utsatta lokalerna, hvadan blad-

storleken icke torde vara någon konstant karaktär. Exemplar

föreligga från Beeren BEiland och Spetsbergens sydligaste

delar (Hornsund) till de allra nordligaste (fans dock ej på

Karl XII:s ö) och östligaste (Lovéns berg, Kung Karls Land).

— Dess geografiska utbredning utanför Spetsbergen är ej

möjlig att med oss tillgängligt material fullt utreda. All-

deles samma form som på Spetsbergen finnes emellertid säkert

på Novaja Sembla samt på ett ställe i Skandinavien, nämligen

det för sin arktiska reliktflora så bekanta Dovre. Redan

den ?4/7 1854 samlade J. E. och P. L. ZETTERSTEDT ett rikt

och väl konserveradt material vid Knudshö af en fullständigt

typisk var. cespitosuwm med bladen ytterst svagt håriga af

enstaka långa hår (af dem kallad C. latifolium). Något mera

håriga öfvergångsformer till C. edmonstonii äro sedan där

samlade af LINDEBERG, MOoE, NORDENSTRÖM, JUEL m. fl. I Riks-

museets rikhaltiga skandinaviska Cerastium-samling äro de

från Dovre härstammande de enda, som kunna hänföras till

62 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

nu ifrågavarande varietet. AT parallellformen C. alpinum

var. glabrum finnas däremot talrika exemplar från flera pro-

vinser.

Varieteten synes blomma vida sparsammare än hufvud-

arten. Blomningstiden är svår att med föreliggande material

afgöra. De få blommande exemplar som finnas äro tagna

Fig. 28. Oerastium edmonstonii var. cespitoswm. Kung Karls ö

i aug. 1898. Nat. storl.

ganska sent, men redan den ?/7 1898 togos vid Hvitfiskbugten

i Van Keulen bay blommor; sådana äro dessutom tagna 9/1

1890 Gåsöarne, ?2/7 1882 Tempel bay, ?5/7 1890 mellan Kol

bay och Advent bay, ?7/7 1861 Brandyvine bay. Växtens

blomningstid synes vara kort och af allt att döma är den

ej höstblommande, ty de senaste blommande exemplaren äro

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 1. 63

samlade af Gois i förra hälften af augusti 1861 i Kings bay

och Cross bay, och af oss funnos endast ett par enstaka blom-

mor jämte ung frukt den ?5/s 1898 vid Grey Hook. Från

Lovéns berg föreligga öfverblommade exemplar af den !9/s

1861. Det senaste oss bekanta blomningsdatum är ?6/s 1890

Cloven Cliff.

Af allt att döma synes sålunda C. alpinum på Spets-

bergen vara en mera senblommande art, medan OC. edmonstonii

och dess former blomma ej obetydligt tidigare och förr af-

sluta sin blomning. Fruktsättningen synes ske ganska regel-

bundet, ehuru troligen mycket sparsamt. Tiden för den-

samma är oss ej närmare bekant.

Till sist torde möjligen några ord böra tilläggas om ar-

ternas och formernas sannolika ålder. <Cerastium alpinum

torde af dess vidsträckta utbredning att döma vara den

äldre formen, troligen präglacial. Ur denna har under is-

tidens senare del C. edmonstonii differentierat sig. Endast

genom antagandet af denna ålder torde den nuvarande geo-

grafiska utbredningen låta förklara sig, ty frånvaron i syd-

ligare fjälltrakter talar mot högre ålder, medan den vid-

sträckta utbredningen i norra Skandinavien och de arktiska

länderna ej gerna gör det möjligt att antaga en lägre. Äfven

var. cespitosums utbildning torde ha försiggått mot istidens

slut att döma såväl af utbredningen (Dovre etc.), som af

den betydliga olikhet den visar med, hufvudarten, liksom ock

den relativt stora konstans dess karaktärer äga. Denna är

så stor, att växten kanske snarare borde betecknas som sub-

species än som varietas. En sak är emellertid påtaglig, näm-

ligen att ur var. cespitosum 1 postglacial tid och alltjämt fort-

går en formbildning, som inom olika, geografiskt skilda om-

råden är i färd med att skapa nya varieteter och arter.

De iakttagelser öfver pollination etc. som utförts äro

icke gjorda med hänsyn till den ofvan angifna artbegräns-

ningen utan gälla bägge arterna. Blommornas storlek växla

högst betydligt, från 9,5—14,0 mm. (möjligen olika hos de

tvänne arterna) i vidd. I sexuelt afseende äro blommorna

på Spetsbergen antingen hermafrodita eller honblommor; dock

finnes genom olikformig reduktion af ståndarne ofta på samma

stånd en fullständig öfvergångsserie mellan de bägge slagen.

Proterogyni, homogami och proterandri ha iakttagits. Njälf-

befruktning är möjlig i alla fullt utvecklade blommor, däri-

64 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

genom att de vridna, tillbakaböjda märkena nå ned till de

öppnade ståndarne. Pollenkornen äro ytterst ömtåliga för

väta, och utkasta vid beröring med destilleradt vatten nästan

ögonblickligen explosivt sitt innehåll. Fruktsättningen är

särskildt hos honformer och öfvergångsformer till sådana

ytterst ojämn; så hade af fjolårets kvarsittande blommor hos

ett i Van Mijen bay den 2/7 1898 insamladt exemplar endast

12.9 satt frukt.

Arenaria ciliata L. f. frigida KocH.

Isfjorden. Gåskap (C. A. HANSSON).

Blommar från förra delen af juli (5/7 1896, 17/7 1882 och

1898 Isfjorden) till ut i augusti (?/s 1882 Advent bay, 14/8

1896 Gåskap, 17/8 1868 Kings bay). Mogen frukt togs 7/s 1897

i Isfjorden (EKstAM). Pollen dimorft; hos i Isfjorden tagna

exemplar var 23 4 af den mindre storleken.

Halianthus peploides (L.) FR.

Blommar från början af juli (?/7 1897 funnos redan öfver-

blommade blommor) till in i augusti (?/8 1882). EKSTAM upp-

gifver sig den ?4/8 1897 ha iakttagit mogen frukt.

De af WARMING! på det af NArtHorsTt 1882 hemförda ma-

terialet funna honblommorna anträffades äfven den 17/7 1898.

Alsine rossii FENZL.

Torde endast en gång, den 2/s 1861, ha tagits blommande

på Spetsbergen, där den ju är ytterst sällsynt.

Alsine biflora (L.) WG.

Belsund. I Van Keulen bay ferstädes, rikligt kring

Bottenglaciären; i Van Mijen bay på SO-siuttningen af Kol-

fjället samt på södra sidan af fjorden. Isfjorden. Kol bay

(J. ÅA. BJÖRLING). Storfjorden. Tertiärlokalen.

Blommar från början af juli (/7 1898 de första blom-

morna; några dagar senare full och allmän blomning i hela

Belsund) till ut i september (5/9 1868 Liefde bay). Arten

sätter rikligt och regelbundet frukt; mogen sådan är tagen

redan i början af augusti ('/s 1897 Advent bay, EKSTAM).

1 Bot. For. Festskr., Kphm 1890, sid. 233.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD III. N:o 1. 65

Alsine rubella WG.

Belsund. Jämförelsevis sparsam; i Van Keulen bay i

Stordalen och vid Hvitfiskbugten etc., i Van Mijen bay på

moränkullar på södra sidan samt vid Frithiofs glaciär.

Blommar från juli månads ingång ("/7 1882, 3/7 1898 Bel-

sund, '/7 1861 Nordostlandet, !9/7 1890 Gåsöarne) till dess slut.

Nästan alla under augusti tagna exemplar äro öfverblommade

(enda undantagen 1!1/s 1868 Nordfjorden och ?7/s 1899 Murchison

bay, unga frukter och blommor). Frukten mognar också ofant-

ligt tidigt. Mogen frukt är tagen 15/7 1882 i Sassen bay,

30/7 1872 i Belsund etc.

Sagina nivalis (LINDBL.) FR.

Belsund. Axels öar (J. A. BJÖRLING). HFlerstädes i

fjordens bägge hufvudgrenar $t. ex. i Stordalen i Van Keulen

bay; vid Frithiofs glaciär i Van Mijen bay. Isöarne (A.G.

NaArHorstT). Prins Charles Foreland vid La Manche

bugten.

Arten blommar från senare delen af juli (23/7 1898 Prins

Charles Foreland, ?3/7 1896 Kap Boheman; ?2-23/7 1868 stod

arten i knopp på Beeren Eiland, samma var förhållandet !5/1

1861 i Liefde bay, medan å andra sidan detsamma (dock ung

knopp) var fallet redan den ?7/6 1890 på Axels ö i Belsund)

till i medio af augusti (?/s 1882 Advent bay). Senare tagna

exemplar äro alla öfverblommade. Fruktsättningen synes

vara jämn och riklig; mogen frukt 1 slutet af augusti och

början af september.

Polygonum viviparum LL.

Prins Charles Foreland. Vid La Manche bugten i

sydvestra delen af ön. Stans Foreland. Whales point

(KÖUKENTHAL).

De första blommorna sågos i Van Keulen bay "/7 1898,

i Van Mijen bay 3/7 1898; först mot midten af juli torde

arten allmänt stå i blom. I början och midten af augusti

är den vanligen utblommad (?/s 1891 Belsund, endast de allra

öfversta blommorna kvar). Enstaka blommor funnos dock

vid Treurenberg bay ??/8 1898 och vid Grey Hook ?5/s 1898.

Groddknopparne börja affalla i medio af augusti, möjligen

t. o. m. tidigare. Frukt är aldrig iakttagen på Spetsbergen..

(Sj

66 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

Ozxyria digyna L. (HILL).

Prins Charles Foreland. Vid La Manche bugten i

sydvestra delen. Stans Foreland. Whales point (KÖKEN-

THAL). Storfjorden. Tertiärlokalen i mängd.

Arten hade börjat blomma på Beeren Eiland den 25/6

1598 vid Ellas sjö, annorstädes i knopp. Blommar på Spets-

bergen från senare delen af juni (!?/6 1882 Hornsund, ?!/6 1896

och ?8/6 1899 Advent bay, ?$3/6 1861 Treurenberg bay) och

början af juli (Belsund 1898) till i senare delen af juli (f7/7

1898 Prins Charles Foreland). I augusti samlade exemplar

stå alla i frukt. Fruktsättningen är riklig, och mognaden

börjar 1 förra delen af augusti.

De unga ståndarnes kraftigt mörkröda färg motsvarar

Acorn TUREA ET. MERINS

Koenigia islandica L.

Blommar från midten af juli till midten af augusti (!5/7

1898 och ?/s 1882 i Advent bay, där den, sistnämnda dato,

just börjat sin blomning).

Betula nana L.

Isfjorden. >»In einem geschätzten Thale, das etwa 20

Km. das Advent-Bay-Thal abwärts dieses äberquerte» (EK-

STAM). Under 1896 års expedition togs växten i »tredje tvär-

dalen på södra sidan af Advent bay-dalen». Möjligen är detta

samma lokal som den nyss anförda.!

Blommade den ??/7 1898 rikligt vid Kol bay; talrikt så-

väl han- som honblommor. NATHORST säger, att arten på

samma lokal »blommade ymnigt» den !7/s 1882, »men endast

honhängen kunde upptäckas». Den ?6/7 1890 samlade BJör-

LING exemplar med rätt långt utvecklade frukter, hvilka

dock alla sakna utvecklade frön och med all sannolikhet äro

obefruktade. ?5/7 1873 tagna exemplar stå 1 blom eller äro

nyss utblommade.

! Betula nana finnes möjligen på ännu en lokal i Isfjorden. Prof.

NATHORST har nämligen gjort oss uppmärksamma på följande uppgift i OC.

RaABOTS beskrifning af sin vandring upp genom Rendalen på sydsidan af

Tempel bay: >»Partout s'étand une nappe continue de plantes floriféres et de

graminées entremélées de bouleaux nains.> Bull. d. 1. Soc. d. Géogr. Sér. 7.

TI XV (1894) Bid:n56:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:01. 67

Salix polaris WG.

Prins Charles Foreland. Vid La Manche bugten.

Saknades på Karl XII:s ö. Stans Foreland. Whales point

(KÖKENTHAL).

Arten tillhör de tidigast blommande spetsbergs-växterna.

Från midten af juni (!3/6 1898 Beeren FEiland, 13/6 1882 To-

rells glaciär, 18/6 1896 Goés hamn i Hornsund) till fram i

juli står arten i blom. Redan 1-5/7 1898 voro honblommorna

Fig. 29. Salix polaris a, b, c, trenne af de former, som vuxo invid hvar-

andra på deltamark i Van Keulen bay (alla blad hos formen b voro lika små

som de afbildade). Nat. storl. — d och e en sannolikt hybrid form mellan

S. polaris och S. herbacea från bottnen af Van Keulen bay; f£ en liknande

från Beeren Eiland.

mångenstädes på varma sydsluttningar utblommade, men ännu

den 7/7 1896 togos i full blom stående honhängen mellan Ad-

vent bay och Sassen bay, den 12/7 1899 på Moff Island i

Danska gattet och den ?!/7 1868 blommade den rikligt vid

Sydhamnen på Beeren Eiland. Detta senare måste dock be-

tecknas som ett rent tillfälligt undantagsfall, och artens blom-

ning kan sägas 1 regel sluta i andra veckan af juli. Frukt

utvecklas och mognar regelbundet från början af augusti (2/s

1882 Kap Thordsen, THoRÉN), eller möjligen senare delen af

juli till början af september.

63 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

Arten varierar 1 hög grad, särskildt i afseende på blad-

form, bladens glans, hårighet etc., och de olika formerna synas

vara åtminstone delvis ganska oberoende af de lokala för-

hållandena, alldenstund de ofta träffas växande alldeles invid

hvarandra. Så togos på deltamark i bottnen af Van Keulen

bay 1 omstående figurer återgifna former. En långbladig form,

liknande den 1 fig. 29 c återgifna, torde det ha varit, som för-

anledt FRANCHETS uppgift, att S. retusa tagits i Belsund.

Denna alpina art är aldrig funnen på Spetsbergen.

Jämte de visserligen olikartade, men dock otvifvelaktigt

till S. polaris We hörande formerna ha vi insamlat tvänne

former, som enligt den gällande uppfattningen inom salico-

logien äro att hänföra till kombinationen Salix herbacea L. x

polaris WG. Den ena af dessa former (fig. 29 f) togs på Beeren

Eiland vester om Ella-sjön på sluttningarne mot hafvet. Det

är en i blomning stående honform med starkt gråludna frukt-

ämnen, blomställningar, som genom fåblommighet och lång-

sträckt form erinrar om 5. herbacea, men genom hängefjällens

om S&S. polaris. Bladen äro fullständigt intermediära, vanligen

vackert tandade i sin nedre hälft, spetsiga eller i spetsen

intryckta samt i konsistens erinrande om 5. herbacea. For-

men öfverensstämmer på det närmaste med exemplar, som

under namn af Salix herbacea x polaris distribuerats af F.

AHLFVENGREN och J. ENANDER och som insamlats i Sveriges

sydligare fjälltrakter. På fyndorten lefva bägge de ofvan-

nämnda arterna. -— Den andra formen är anträffad 1 det inre

af Van Keulen bay nedanför den ostligaste af de glaciärer,

som kanta fjordens södra sida. Den är en hanform med hän-

gen i hufvudsak öfverensstämmande med dem hos S&S. polaris,

men med hängefjäll i nedre delen ljusare än vanligen hos denna

art är fallet. (Anmärkas bör, att hängefjällens utseende hos

S. polaris och S. herbacea ej är fullt så konstant, som vanligen

antages). Bladen äro långsträckta, spetsiga, eller rundade af

samma tunna, glatta nätådriga utseende som hos S. herbacea:

de flesta äro rikligt tandade (fig. 29 d o. e); pollen utmärkt jämt

och väl utbildadt. Någon med denna jämförbar form finnes

icke i Riksmuseets samlingar från Spetsbergen. Hade växten

insamlats i en trakt, där bägge de nu ifrågavarande arterna

lefva, skulle helt säkert fertalet salixkännare ej ett ögon-

blick tvekat att förklara den för hybrid oaktadt dess ut-

märkta pollen, ty såsom de många undersökningarne af såväl

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:01. 69

med konst frambragta Salix-bastarder, som ock af de i fria

naturen uppkomna visa, är fertiliteten i hög grad växlande.

Enligt den erfarenhet man eger, torde det ock vara ganska

sannolikt, att så pass närstående arter som nu nämda skola

lämna en fertil afkomma. Nu är emellertid förhållandet, att

S. herbacea som bekant aldrig anträffats på Spetsbergen. Med

all sannolikhet beror dess vid första påseende ganska påfal-

lande bortovaro på, att klimatet är för strängt för denna i

jämförelse med SS. polaris sydliga art. Åtskilliga förhållanden

visa emellertid, att det en gång inom icke alltför aflägsen tid

varit blidare än nu,! hvarför det ingalunda är osannolikt, att

S. herbacea en gång i postglacial tid lefvat här, men utdött,

under det att de ej sällan mera seglifvade hybrida formerna

hållit sig. Något likartade fall äro kända från Skandinavien,

där t. ex. hybrider mellan S&S. phylicifolia samt S. caprea

och S. cinerea äro funna i Östergötland, medan ena fäderne-

arten är alldeles utdöd och endast anträffas fossil.? Är det

sålunda mycket sannolikt, att i Belsund verkligen en relikt-

hybrid mellan S. polaris och den på Spetsbergen troligen

utdöda S. herbacea ännu lefver, måste man ej glömma, att

på vetenskapens närvarande ståndpunkt intet medel finnes

att lämna ett fullt afgörande, objektivt bevis för, huruvida

en fullt fertil intermediär Salix-form verkligen är en hybrid

(eller återgångsform) och ej en variationsform af det slag

som de ofvan för S. polaris omtalade. På dessa grunder

skulle man åtminstone tillsvidare för nu beskrifna former

kunna använda tvänne af N. J. ANDERSSON gifna namn; för

Beeren FEiland-formen var. herbaceoides (AND.) samt för Bel-

sund-formen var. nothula (AND.),” under uttryckligt fram-

hållande af deras med all sannolikhet hybrida härstamning.

1 Jfr härom särskildt NatHorst anförda arbete: se äfven ofvan sid. 32

under Empetrum. Att denna varmare period är i tiden ganska närliggande

och sammanfaller med den varmare perioden under litorinatiden i Skandina-

vien framgår af åtskilliga förhållanden, som den ene af oss, GUNNAR ÅNDERS-

SON, på annat ställe (Se Nordisk Tidskrift 1900) kommer att behandla. N. EK-

HOLM har nyligen (Ymer 1899, h. 4) sökt klarlägga ifrågavarande klimatför-

ändrings natur och omfång. Hans utredning gör det ytterligt sannolikt, att

sommarhalfårets (april september) medeltemperatur inom vestra Spetsbergens

fjorddistrikt varit c. 3 C. högre än den nuvarande (juni 4,3”, juli 4,1” C,), hvilken

förbättring skulle gifvit dessa trakter ett klimat likartadt med det nuvarande i

nordligaste Skandinavien, där som bekant S. herbacea trifves utmärkt.

? Se GUNNAR ÅNDERSSON i K. Vet. Akad. Bih. Bd 18 (1892), Afd. III,

N:os2, sid. 22:

> Diagnoser återfinnas i N. J. ANDERSSONS bearbetning af slägtet Salix, i

BLytrs Norges flora samt i HARTMANS flora, 11:te uppl. Mogen frukt är ej

funnen på nu beskrifna former.

70 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

Salix reticulata L.

Beeren Eiland. Kring Ellas sjö, flerstädes på slutt-

ningarne, på kullar nära Ryssälfven (A. G. NATHoRST). Bel-

sund. I Stordalen på sluttningarne mot hafvet nära dalens

mynning.

Blommar senare än S. polaris. Den 1/7 1882 togos på en

mycket gynnsam plats vid Middle-Hook i Belsund exemplar,

som just stå i begrepp att börja sin blomning; enstaka blom-

mor torde t. o. m. stått i blom; den 2/7 1898 sågos däremot

endast mycket unga blomknoppar i Stordalen i Van Keulen

bay. Samma på Beeren Eiland 13/6 1898. Öfverhufvudtaget

torde arten stå i full blomning först 1 midten af juli (23/1

1373 Skans bay). I slutet af månaden äro öfverblommade

exemplar samlade (?9/7 1873 och 1882, THorRÉNn, Belsund och

Isfjorden). Mogna frukter äro icke af oss sedda, men i det

inre af fjordarne torde frukt mogna, ty de senast tagna exem-:'

plaren (9/8 1882 Advent bay) äga långt utbildade frukter.

Salix herbacea L.

På Beeren HFiland hade arten vid vårt besök 18/6 1898

just börjat blomma, men torde först en vecka senare stått i

full blomning. Den ?2—7/7 1868 stod den i full blom vid den

svenska expeditionens besök på ön.

Festuca rubra L. var. arenaria (OSB.).

Belsund. Flerstädes i Van Keulen bay såsom 1 Stor-

dalen, i den mellersta af nordsidans dalar, framför den syd-

vestligaste af fjordens glaciärer; 1 Van Mijen bay äfvenledes

ferstädes, t. ex. på Valborgs ö, på moräner på södra sidan etc.

Prins Charles Foreland. Vid La Manche bugten på syd-

vestra sidan af ön. Grey Hook, ganska rikligt på vatten-

rika platser under berget. Treurenberg bay, vid Hecla

Cove.

Under slutet af juni och början af juli börja bladen för

året att utväxa. Vippan blir synlig först mot midten eller

slutet af månaden ("5/7 1898 sågos i Belsund på tvänne

ställen unga vippor, i allmänhet endast blad, ??="7/7 1868 ung

vippa på Beeren Eiland, ””/7 1872 Isfjorden), och blomning!

! Härmed” förstås i denna uppsats, att ståndare och pistiller värkligen

äro utvecklade, ej blott att vippan bredt ut sig.

IHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0o1. 71

torde i regeln inträda först 1 senare delen af juli (2/7 1898

Prins Charles Foreland) eller i augusti (1864 Kings bay).

Den spetsbergska formen har knappast något annat än

de blå- eller grågröna småaxen och tätt småludna blommorna

gemensamt med den under namnet var. arenaria på våra

hafsstränder och liknande lokaler uppträdande formen. Bägge

äro också uppkomna under så olikartade ökologiska förhål-

landen, att det skulle vara högst oväntadt, om de skulle ut-

vecklats likartadt. Spetsbergs-formen har lägre växt, föga

eller icke sammanrullade blad (2—3 mm. breda) samt mera

sammandragen vippa.

Festuca ovina L. var. violacea (GAUD.) NATH.

Beeren Eiland. På Helvetesmarken i öns norra del

(A. G. NarHorst). Belsund. I Van Keulen bay på flera

ställen, såsom nedanför Ahlstrands berg, 1 nordsidans mellersta

dal; 1 Van Mijen bay, på moränkullar, ungefär 1 mellersta

delen af södra sidan. Isfjorden. Skansberget (J. A. BJör-

LING), Kap Thordsen.

ä Vippan synes utvecklas under juli månads lopp (5/7 1898

Belsund, 15/7 1882 Sassen bay, ?3/7 1872 Advent bay), medan

arten såvidt dömas kan af hittills insamladt material först

i augusti mera allmänt går i blom (3/8 1882 Klaas Billen bay,

2-9/8 1868 Advent bay, ?32/8 1861 Lomme bay). Vid Kap

Thordsen blommade den dock 19/7 1898. Mogen frukt är ej

känd.

f. vivipara L.

Belsund. Flerstädes såväl 1 Van Keulen bay (Stor-

dalen, mellersta dalen på norra sidan), som Van Mijen bay

(Sundevalls berg). Isfjorden. Kap Boheman (J. A. BJör-

LING). Stans Foreland. Whales point (KÖKENTHAL).

Af det sparsamma material som föreligger tyckes det,

som om vippan utvecklades först fram i juli (i Belsund sägs

1—-10/7 1898 ej ett spår af årets vippor, !/7 1897 voro de vid Ad-

vent bay fullt utvecklade, medan de 7/s 1890 knappast:voro

riktigt utvuxna). Utbildade groddknoppar finnas på fera

under augusti samlade exemplar (?/s 1882 Klaas Billen bay,

3/8 1868 Advent bay, ?4/8 1861 Lomme bay).

712 ANDERSSON 0. NESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

Festuca ” brevifolia (R. BR.).

Isfjorden. Skansberget (J. A. BJörtinG), Kap Thordsen.

Exemplar insamlade under: senare delen af juli och förra

delen af augusti. (7/7 1882 Sassen bay, 7 1897) /tIY8S2

Tempel bay, 19/7 1898 Kap Thordsen, ?9/7 1872 Gåsöarne, "/s

1861 Lovéns berg) ha alla vipporna mer eller mindre utbil-

dade, men intet enda exemplar hade vid ofvan nämda tid

nått i blom.

Poa.

Detta släktes arktiska former behöfva en så grundlig

bearbetning, att den hittills tillgängliga tiden, liksom ock

ofullständigheten i de i Stockholm befintliga samlingarne

ännu för oss möjliggjort en sådan. Jfr. sid. 9.

Glyceria angustata (R. Br.) FR.

Belsund. Van Mijen bay.

Tyckes blomma jämförelsevis tidigt. Vippan utvecklad

och blomningen börjad redan 9/6 1882 vid Middle Hook i

Belsund. Togs äfven blommande den 19/7 1898 i Van Mijen

bay. Långt in i september (5/9 1868 Liefde bay, 19/9 1868

Lomme bay) är arten tagen blommande. Öfverblommade

exemplar med unga frukter finnas från senare delen af juli

(19/7 1882 Tempel bay). Mogna frukter torde ej vara iakt-

tagna, men sannolikt är, att sådana utvecklas på senhösten.

Glyceria vilfoidea (ANDS.) TH. FR.

Beeren Eiland. Mattbildande i stor omfattning inom

sandstensområdet norr om Mount Misery. Belsund. På

flera ställen i Van Keulen bay såsom kring Ahlstrands berg,

i nordsidans mellersta dal; i Van Mijen bay ferstädes såsom

Axels ö, Valborgs ö. Danskgattet på Dödmansholmen

(A. G. NATHORST).

Blommande eller i frukt är arten jämförelsevis sällan

samlad. Oss veterligen endast den ?-9/s 1868 med öfver-

blommade vippor, den 19/8 1882 i blom, bägge gångerna i

Advent bay.

Mogen frukt okänd.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:01. 73

Glyceria vahliana (LIEM.) TH. FR.

Blommar ungefär från midten af juli (17/7 1882 Tempel

bay, blommor och ung frukt, 9/7 1873 Belsund) till midten af

augusti ("/s 1890 blom, Kap Thordsen, 3/8 1882 blom, Klaas

Billen bay, 15/8 1861 utblommad och ung frukt i Murchison

bay, ?/s 1898 Kap Thordsen blom, 17/8 1868 blommor och ung

frukt i Kings bay, ?2/s 1882 blom i Mimers dal, ?3/8 1872 ut-

blommad och ung frukt i Lomme bay; mogna frukter synas

vara affallna här). ;

Glyceria kjellmanni LGE.

Blommade i Dickson bay den ?7/s 1882.

Catabrosa algida (SoL.) FR.

Prins Charles Foreland. La Manche bugten på öns

sydvestra sida. Karl XII:s ö. Stans Foreland. Whales

point (KÖKENTHAL).

På Beeren FEiland synes denna, för det af oss besökta

området så karaktäristiska växt, blomma i senare delen af

juni. (På en gynnsam lokal togos !7/6 1898 några få blom-

mande individ, i allmänhet stod växten 5/6 i knopp med

utvuxen vippa). På Spetsbergen börjar blomningen ungefär

med juli månad (5/7 1899 Magdalena bay, 4/7 1890 Isfjorden,

s—10/7 1898 Belsund). Densamma synes försiggå under jäm-

förelsevis kort tid, ty redan under juli och ändå mer under

augusti ("/7 1890 Isfjorden, ?5/7 1868 Beeren Eiland, ??/7 1890

Isfjorden) finner man exemplar med mer eller mindre utbildade

frukter. Fruktsättningen är synnerligt riklig och jämn. Fullt

mogen frukt finnes åtminstone från början af augusti (?/s 1868

Advent bay, 39/8 1872 Foul bay) till fram 1 september ('"/9 1868

Nordkap), då den mestadels torde affalla. — Denna växt är ett

godt exempel på, huru ofullständig kunskapen alltjämt är om

de vanligare växternas lifsförhållanden inom de arktiska trak-

terna. Oaktadt all omsorg är det oss nämligen ej möjligt

att med någon högre grad af precision uppgifva blomnings-

och fruktsättningstid för denna art, som kanske är Spets-

bergens vanligaste växt. Möjligt är t. ex. att blomnings-

tiden kan vara flera veckor längre än vi med nu kända fakta

våga antaga.

74 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

Catabrosa concinna 'TuH. FR.

Beeren Eilaud. Nära Ellas sjö. Belsund. Van Keulen

bay i Stordalen och i nordsidans mellersta dal. Vid Ahl-

strands berg (A. G. NaArtHorst). Isfjorden. Björndalen (in-

samlade af O. EKrKstAMm; utdelade under namnet C. algida),

Kap Boheman (A. G. NATHORST), nordvestra sidan af Yoldia

bay (C. A. HANSSON).

På Beeren Eiland hade årets vippor ej börjat visa sig den

15/6 1898; samma var förhållandet i Stordalen i Belsund 2/7

1898, men redan den 9/7 1898 stodo de första blommorna just

i begrepp att öppna sig på en solvarm sydsluttning i närmaste

dal åt öster in mot fjordens botten. TI öfrigt är arten tagen

blommande ?/s 1882 och ?/s 1890 Kap Thordsen, ?/s 1868 Ad-

vent bay, 3/8 1868 Kap Thordsen. Att döma häraf tyckes det

som om artens egentliga blomningstid vore slutet af juli och

augusti. Frukt, ehuru ej mogen, finnes på exemplar af ?/9 1868

från Liefde bay, ?/9 1868 Advent bay. Möjligen hafva dock

de förstnämda exemplaren burit mogen, nu affallen frukt. Att

sådan mognar regelbundet på Spetsbergen är otvifvelaktigt.

Colpodium latifolium R. BR.

Isfjorden. Björndalen (EKstAM). I Rendalen vester om

Kap Thordsen på älfvens östra sida, ungefär 2 km. från myn-

ningen växer arten rikligt. Huruvida detta är precis samma

plats Gett kärr vid Kap Thordsen»), på hvilken GYLLENCREUTZ

1883 upptäckte arten kunna vi ej afgöra.

De den 9/7 1898 insamlade exemplaren äga en höjd af

omkring 10 cm. och vippan har nyss börjat visa sig; !3/7 1897

togos af EKSTAM exemplar med utvuxen, men ännu ej blom-

mande vippa. Exemplaren från 1883 (utan datum) ha fullt

utvecklad vippa, men blomningen är ännu ej börjad.

Arctophila malmgreni (ANDS.).

Belsund. Kap Ahlstrand vid inloppet till Van Keulen

bay (A. G. NATHORST), längre in i fjorden i Stordalen, Axels ö

i ett kärr, där den växte samman med Ranunculus lappom-

cus Xx pallasii, samt ungefär midt på södra sidan af Van Mijen

bay. Isfjorden. Kol bay (0. EKstAM), mellan >Kolberget

und Advent bai» (CREMER).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o1. T75

Alla exemplar från Belsund äro sterila med undantag af ett

individ bland NATtHorstTs exemplar (!/7 1882) med nyss synlig

mycket ung vippa, och de den 5/7 1898 på den sist nämda lokalen

insamlade, som ha ännu ej fullt utvuxna vippor. Samma

tyckes förhållandet vara med de af CREMER )/s 1891 tagna

individen (>»mit jungen Blithen»). KJIELLMANS exemplar af den

10/9 1872 från Mossel bay ha fullt utvecklad vippa och synas

vara helt utblommade, ehuru enstaka ståndare ännu kvar-

sitta; någon fruktutveckling torde ej ha egt rum. Äfven exem-

plar från Storfjorden (>sept. 1864») ha fullt utvecklad vippa.

Ar 1866 beskref N. J. ANDERSSON! Colpodium malmgreni.

Ätta år senare? visade LaAnGE (1874) för första gången, att

den under namn Poa pendulina i Flora danica Vol. XTV

(1849), pl. 2343 afbildade växten sannolikt är en egen art

Arctophila effusa (den äkta Arctophila pendulina afbildas i nyss

citerade vol. pl. 126). I sitt arbete öfver Spetsbergens kärl-

växter (1883) meddelade NaATtHorsTt, att han såväl som KJELL-

MAN kommit till den uppfattningen, att N. J. ANDERSSONS

Colpodium-art, såsom denne redan misstänkt, var en Arcto-

phila samt att den var identisk med LANGES Å. effusa. Under

sådana förhållanden bör emellertid enligt de brukliga priori-

tetsprinciperna namnet blifva det ofvan angifna. — Det af

NATHORST gifna namnet f. depauperata torde, såvidt man af

föreliggande material kan döma, endast böra användas på

de ytterst spensliga och låga (6—7 cm.) exemplar, som före-

ligga från Mossel bay och Storfjorden, samt möjligen på det

från Stordalen i Van Keulen bay (axbärande exemplar från

13897 10—12 cm. högt), men knappast på de från öfriga lokaler

härstammande. Dessa synas nämligen i det stora hela i grof-

lek etc. öfverensstämma med mindre yppiga sådana från Si-

birien och Grönland. Erinras bör ock att materialet, som af

ofvanstående framgår, är ytterst bristfälligt.

Dupontia fisheri R. BR.

Belsund. Flerstädes såsom i Van Keulen bay nedanför

Ahlstrands berg, i nordsidans mellersta dal; i Van Mijen

bay på Axels ö samt på många ställen i fjordens inre.

1 K. Vet. Akad. Förh. 1866, N:o 9.

? Fl. dan. suppl. III (1874), sid. 4.

76 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

Vippan visar sig sent, vanligen mot midten af juli (5/7

1898 sågos i Van Mijen bay på ett ställe unga vippor, medan

1—10/7 1898 i Van Keulen bay ingenstädes årets vippor visat

sig); själfva blomningen börjar i senare delen af juli (/

1882 nyss börjad i Sassen bay; ?”/7 1897 hade i Tempel bay

blomningen ännu ej börjat; ?'/7 1861 i blom i Lomme bay,

28/7 1872 i Advent bay), men den egentliga blomningstiden

tyckes vara augusti; dock blommade arten ännu den ?/9 1868

i Liefde bay. Frukter torde aldrig vara iakttagna på Spets-

bergen.

Denna art, liksom flera andra gräs, anträffas ibland ganska

långt ut i sin blomningstid (t. ex. +-5/s 1868 Advent bay) med

fullt utvecklade vippor, men med blommor, som aldrig tyckas

ha öppnat sig, utan i hvilka ståndarne fortfarande intaga sitt

knoppläge. Orsaken härtill är oss obekant; möjligen kunde

det i några fall tänkas stå i samband med starkare frost vid

tiden för blomningens början.

Trisetum subspicatum (L.) P. B.

Belsund. På många ställen, så i Van Keulen bay vester

om Ahlstrands berg, i Stordalen (mycket rikligt), i nord-

sidans mellersta dal; Van Mijen bay på sluttningen af Rip-

fjället, i en sidodal till Rendalen vid Sundevalls berg.

I början af juli börja årets blad utväxa, vippan blir syn-

lig i senare delen af månaden (!?/7 1898 Kap Thordsen, ?3/7

1898 Kol bay, ?7/7 1882 Skansberget, 29/7 1872 >Rendalen i Is-

fjorden»), men egendomligt nog är af de 16 från olika lokaler

och under olika år insamlade exemplar, som af oss under-

sökts, endast ett enda (5/7 1890 Kol bay) i vanlig mening

blommande. Hos öfriga blomfärdiga exemplar sitta ständarne

ännu långt in på hösten (!9/s 1868 Nordfjorden, ?3/s 1861

Lomme bay, ?/9 1868 Liefde bay etc.) inneslutna mellan

axfjällen. Unga frukter finnas på exemplar från september

1861 (Advent bay). Det torde vara mycket tvifvelaktigt, om

arten sätter mogen frukt på Spetsbergen.

Aira cespitosa L. f. borealis TRAUTW.

I full blom i slutet af juli (?!/7 1882 innanför Skans-

berget) till ut i augusti (?7/s 1882 Dickson bay). Af det före-

liggande materialet att döma, synes arten knappast sätta

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:01. 77

frukt, ty ståndarne sitta hoptorkade kvar i föregående års

blommor och ingen fruktutveckling synes ha egt rum.

Aira alpina L.

Treurenberg bay. Nedanför Hecla Cove.

I början af juli 1898 var antingen ingen som hälst ut-

veckling för året märkbar (5/7 1898 Van Keulen bay) eller

ock hade blott de första örtbladen börjat visa sig (?/7 i fjor-

dens botten); det senare var äfven fallet på Beeren Eiland

16—18/6 1898. Den ?4/7 1868 togos på Mount Misery exemplar

med vipporna utskjutande ur bladslidorna. På Spetsbergen

börja vipporna utväxa i slutet af juli (5/7 1898 Kol bay, ?5/7

1872 Advent bay, ?9/7 1872 Belsund; i Walter Thymen strait

voro de 13/8 1864 ännu icke fullt utvuxna), men först 1 förra

delen af augusti stå de fullt utvecklade (£-?/s 1868 Advent

bay, ?/8 1882 Tempel bay, 2/8 1861 Lomme bay) och ännu

långt ut i september ("9/9 1872 Mossel bay) ja, understundom

öfver vintern kvarsitta groddknopparne.

Calamagrostis stricta ('TIMM.) HARTM.

Ännu i medlet af juli (5/7 1897 och 7/7 1898) hade arten

på de gynnsammast belägna lokalerna i Isfjorden icke fullt

utvuxna vippor. Exemplar 1 blom eller i frukt torde icke

vara insamlade på Spetsbergen. Att arten blommar där är

väl dock högst sannolikt, ty MALMGREN säger, att arten första

gången togs 1 september (1861) »med 11/2—2 tums lång vippa.

Alopecurus alpinus SM.

Stans Foreland. Whales point (KÖKENTHAL).

I förra delen af juli utväxa axen (!/7 1882 och ?/7 1898

i Belsund, ”/7 1896 Advent bay unga ax) och från midten af

månaden står arten i blom (!6/7 1897 Advent bay, !9/7 1890,

19/7 1898 Kap Thordsen), hvilken fortfar till långt ut i augusti

(1/8 1896 Gåskap, 13/8 1868 och 15/8 1882 Kol bay, !5/s 1891

Green Harbour, ?!/8 1896 Advent bay). Att döma af artens

allmänna utbredning torde det vara sannolikt, att den år-

ligen sätter mogen frukt; sådan är emellertid oss veterligen

aldrig observerad.

78 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFELORA.

Hierochloa alpina (LILJEBL.) R. et S.

Isfjorden. Kap Boheman (C. A. HANSSON).

Arten blommar från midten af juli (!?/7 1897 Tempel bay,

28/7 1896 Kap Boheman, "3/7 1898) "4/7 1897 och "1: 15905KRGl

bay) till i slutet af augusti (!?/s 1891, 3!/s 1896 Kol bay och

Advent bay). Mogen frukt är aldrig iakttagen.

Axets öfversta blomma är tvåkönad, ståndarne äro 2;

de tvänne nedre äro däremot hanblommor med 3 ståndare.

Den öfversta blomman slår först ut och är proterogyn till

homogam.

I Kol bay anträffades (juli 1898) några exemplar med

anmärkningsvärd skottbyggnad. I ett fall utgingo från sli-

dorna af de trenne öfre stråbladen sidoskott, af hvilka två

voro rent florala, medan det nedersta var vegetativt-foralt,

bärande dels två stråblad, dels blomställning; i ett annat

fall utgick ett foralt sidoskott från öfversta stråbladet. Nu

beskrifna förgreningsförhållanden äro som bekant sällsynta

hos arktiska och nordiska arter, men rätt karaktäristiska

för sydligare trakters gräs, t. ex. Medelhafsländernas Andro-

pogon-arter.

Carex saxatilis ÅL.

Isfjorden. Kol bay (J. A. BJÖRLING), Tempel bay (0.

ExKxsTtAM), Kap Boheman (A. G. NATHORST).

Tyckes stå i blom från medio af juli (!?/7 1897 Tempel

bay, 18/7 1898 Advent bay och ?2/7 1897 Kol bay, '/s 1890

Advent bay) till åtminstone förra delen af augusti. Huruvida

den sätter mogen frukt här är obekant.

Carex misandra R. BR.

Belsund. I nordsidans mellersta dal i Van Keulen bay;

ungefär 5 km. upp 1 dalen. Isfjorden. Kap Boheman (A.

G. NATHORST).

Blommar ganska tidigt eller från början af juli ("/7 1898

Belsund, 15/7 1897 Tempel bay, 19/7 1896 Advent bay) till

bortemot slutet af månaden. Af det mycket rikliga material,

som af denna art föreligger, vill det nämligen synas, som om

endast undantagsvis blommor träffades under augusti (5/s 1896

Sassen bay, 19/8 1896 Gipsdalen); i allmänhet bär den redan

i första dagarne af augusti eller t. o. m. i slutet af juli ung

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:01. 79

frukt (23/7 1872 Skans bay, 2/8 1890 Advent bay, ?/s 1861

Wabhlenberg bay, 9/8 1872 Fair haven). I det inre af fjor-

darne på de varma lokalerna sätter arten helt säkert årligen

fullmogen frukt (Van Keulen bay 1897, kvarsittande 1898,

Treurenberg bay ??/s 1898), men troligen är detta ej fallet

på lokalerna utmed den kallare kustzonen. Så ha exemplar

af den 19/9 1872 från Mossel bay, ehuru de äro fullständigt

utblommade, alldeles tomma fruktgömmen.

Carex salina WG. var. subspathacea DREJ.

Den af NATHoORST under namn f. nana TRAUTW. upptagna

formen är identisk med den i nordligaste Norge förkommande

var. subspathacea DREJ.

Belsund. Van Keulen bay på deltamark nedanför den

sydöstligaste af glaciärerna, samt på liknande lokal ett stycke

sydost om Middle Hook. I Van Mijen bay på tvänne lokaler

på stranden nedanför Sundevalls berg. Isfjorden. Kap

Boheman (J. A. BJÖRLING).

Arten blommar från tidigt i juli ("/7 1898 och !!/7 1898

Belsund, !?/7 1896 Advent bay) till in i augusti (6—-$/8 1868

Advent bay, 12/9 1868 Kol bay), då den i regeln dock torde

vara utblommad. På de exemplar, som äro öfverblommade

(12/7 1872 Advent bay, !9/s 1868 Nordfjorden), förmärkes ingen

utveckling af fruktämnena, hvarför arten sannolikt icke sätter

frukt på Spetsbergen.

Carex rigida Goop.

Isfjorden. >»>Auf der Ebene und in den Sämpfen west-

lich von Advent-Bay nach Col-Bay». Arten, som redan 1870

af LivEsaAY uppgifvits för Isfjorden, men ansetts tvifvelaktig,

återfanns af O. EKSTAM på ofvan nämda lokal 1897. Prof.

TH. Fries uppgifves ha granskat bestämningen; i Riksmuseets

herbarium finnas inga exemplar, hvarför vi icke kunna anföra

något om blomningstid etc.

Carex ursina DEsSV.

Belsund. I Van Keulen bay ferstädes på deltamark i

fjordens botten, såväl på norra som södra sidan kring Botten-

glaciären samt på tvänne ställen mellan Stordalen och Middle

80 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

Hook (A. G. NaArtHorst). I Van Mijen bay på södra sidan

vester om den sydvestligaste glaciären, på moränmark på

norra sidan vid inloppet till Braganzabugten samt på delta-

mark nedanför Sundevalls berg. Isfjorden. Kap Boheman

(A. G. NATHORST).

Blommar troligen från slutet af juni (5/7 1898 i Van

Keulen bay, ?/7 1898 i Van Mijen bay nästan utblommad)

till i första hälften af juli; de i slutet af månaden och början

af augusti tagna exemplaren ha alla halfmogen till mogen

frukt (5/7 1872 nästan mogen frukt, "—5/s 1868 mogen frukt

Advent bay, 6/8 1882 Fästningen, halfutbildad frukt). Det

vill häraf synas, som om arten regelbundet skulle sätta frukt.

Carex lagopina WG.

Belsund. Van Keulen bay i nordsidans mellersta dal,

Van Mijen bay på sluttningen af Kolfjället innanför Blå-

huksviken.

Arten blommar sent. I Belsund sågs den 3/7 1898 knap-

past antydan till årets ax. Blomningen torde äga rum i se-

nare hälften af juli. Exemplar tagna i Green Harbour ?!/7

1868 äro redan utblommade, likaså 17/8 1882 i Kol bay, ?/9

1868 i Liefde bay. Huruvida arten sätter frukt på Spets-

bergen är omöjligt att säkert afgöra. Det synes emellertid

ej vara fallet, ty inga äldre exemplar (öfvervintrade exemplar

från 1897 insamlades i Belsund) som undersöktes, visade någon

fruktutbildning, möjligen med undantag för Kol bay-exem-

plaren af 1882, hos hvilka den dock under alla omständig-

heter ej hade fortskridit långt.

Carex glareosa WG.

Isfjorden. Kap Boheman (A. G. NATHORST).

Tyckes blomma från början af juli (27/7 1898 Advent bay,

blommor och unga frukter) till in i senare delen af månaden

(5/8 1868 utblommad, frukter nästan mogna, '/s 1882 samma,

Advent bay). Torde med bestämdhet kunna antagas årligen

sätta mogen frukt.

Carex incurva LIGHTE.

Blommar troligen i juli, ty den 5/8 1866 stod den i Advent

bay och den '/s 1870 vid Kap ”Thordsen i långt framskridet

fruktstadium; fullständigt utblommad.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:01. 81

Carex dioica L. "parallela LAEST.

Torde blomma från åtminstone förra delen af juli (ut-

blommad vid Kap Thordsen !?/7 1898) till förra delen af augusti

(i blom 3/s i Advent bay och ' 1/8 1868 i Nordfjorden). På

bägge de sistnämda lokalerna är fruktutvecklingen så långt

framskriden, att frukterna med all sannolikhet ha nått full

mognad nämda år.

Carex nardina FR.

Blommande exemplar synas icke vara samlade på Spets-

bergen, men då arten redan i midten af juli (!??/7 1882 Sassen

bay) står med ung frukt, vill det synas, som om blomningen

åtminstone i det inre af de varmare fjordarne knappast kunde

börja senare än 1 början af juli. Frukt tyckes utbildas regel-

bundet (f/s 1896 Sassen bay ung frukt, 17/8 1868 nästan mo-

gen frukt, ”?/s 1898 Treurenberg bay mogen frukt, 19/9 1868

Lomme bay mogen frukt).

Carex rupestris ÅLL.

Tagen blommande i midten af juli (??/7 1882 Sassen bay),

men synes i slutet af månaden vara utblommad ("3/7 1872

Advent bay). Frukt tyckes mogna, ty ung frukt är tagen

flerstädes, och den ??/s 1861 togos i Lomme exemplar med gan-

ska långt utvecklade frukter.

Eriophorum angustifolium RorH. f triste TH. FR.

Isfjorden. >»Zwischen Kolberget und Adventsbai> (L.

CREMER).

Blommar under juli ("5/7 1872 Sassen bay, !9/7 1898 Kap

Thordsen, dock nästan utblommad, 39/7 1872 »Rendalen» och

möjligen något in i augusti (5/s 1896 von Post glaciär). Fruk-

ter ej kända från Spetsbergen; öfverblommade exemplar visa

ännu långt ut i augusti (?9/s 1882 Mimers dal) ingen frukt-

utveckling.

Eriophorum scheuchzeri HoPPE.

Stans Foreland. Wohales point (KÖKENTHAL).

Synes blomma från början af juli ("—9/7 1898 funnos i

Van Keulen bays inre delar, exemplar i knopp, i blomning

32 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

och nyligen öfverblommade) till mot midten af månaden. Re-

dan då synas kalkborsten i allmänhet vara utvuxna (!5/7 1861

1 Wijde bay, !5/7 1882 Sassen bay, !”/7 1897 och 29/7 1890 Ad-

vent bay etc.) och blomhufvudena stå »ulliga». Fruktutveck-

lingen synes samtidigt begynna. Huruvida den i allmänhet

fortskrider så långt, att frukten mognar, synes ej rätt sä-

kert, då vi mångenstädes (Belsund) funnit från 1897 kvar-

sittande »hufvuden», i hvilka visserligen kalkborsten varit

normalt utbildade, men frukterna outvecklade. Dock synes

det, som om frukten mognade på de gynnsammaste lokalerna;

så t.ex. ha de den 8/7 och 19/7 1897 i Björndalen och Advent

bay insamlade exemplaren redan ganska långt utbildade

frukter.

Luzula ” wahlenbergii RUPR.

De enda hittills på Spetsbergen, den !6/s 1882, insamlade

exemplaren äro öfverblommade, men visa ingen fruktutveckling.

Luzula arcuata (W6G.) Sw.

Endast en gång tagen på Spetsbergen nämligen den ?9/s

1882 och då med nästan mogen frukt.

Luzula arcuata (W6G.) Sw 8 hyperborea R. BR.

Prins Charles Foreland. Vid La Manche bugten å

öns sydvestra del. Stans Foreland. Whales poiut (KUÖKEN-

THAL).. Storfjorden. Tertiärlokalen.

Axen visa sig redan i slutet af juni ("!/6 1896 Advent

bay, 39/6 1898 Eders ö i Belsund); och blomma i början af

juli eller senare (!/7 1861 Treurenberg bay, 4/7 1862 Belsund;

Y/7—10/7 1898 allmänt i blom i Belsund); frukt kommer under-

stundom tidigt till mognad (6/s 1882 Kap Thordsen nästan

mogen frtkt, ?/s 1882 Advent bay fullt mogen, likaså ?9/s

1875 Fou bay) under det att hos flere sent insamlade individ

ingen fruktutveckling kunnat iakttagas.

Luzula nivalis BEURL.

Belsund. Ganska allmän, såväl kring fjordens mynning

som i dess inre delar. Stans Foreland. Wbhales point

(KUKENTHAL).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL, BAND 26. AFD. III. N:o 1. 83

Axen visa sig i början af juli (!/7 1882 och 3/7 1898 Bel-

sund) och blomma under juli (2/7 1899 Magdalena bay, !/1

1898 Belsund, 29/7 1882 Isfjorden). Äfven denna art sätter

mogen frukt (?4/s 1861 i Lomme bay och ?4/s 1861 i Treuren-

berg bay), men att döma af det undersökta materialet ganska

oregelbundet (5/9 1868 Liefde bay och 7/9 1868 Nordkap ingen

fruktutveckling).

En karaktär, hvarigenom de bägge sist nämda arterna

väl skiljas på Spetsbergen, men som icke i de vanliga fori-

stiska handböckerna! tillräckligt beaktas, är, att Luzula niva-

lis är vida starkare tufvad än 8 hyperborea. Detta har sin

orsak deri, att den sistnämda har hufvudsakligen extravagi-

nala skott, en till flera cm långa, under det att den förra

har nästan uteslutande intravaginala skott.

Juncus biglumis L.

Belsund. Allmän äfven i fjordarnes innersta delar.

Blommar från början af juli (£/12—!90/7 1898 i full blom i

Belsund) till i senare delen af månaden (!?/7 1882 Sassen bay

blommande och utblommade exemplar, 18/7 1890 Kap Thord-

sen nyligen utblommad, 19/7 1882 Tempel bay blommande

och utblommade exemplar, ?3/7 1872 Advent bay samma som

å föregående lokal.) Frukten torde regelbundet mogna från

slutet af augusti eller början af september (!!/s 1868 Nord-

fjorden långt utvecklad frukt, ?5/8 1861 och 19/9 1868 Lomme

bav mogen frukt).

Juncus triglumis L.

Isfjorden. Mellan Advent bay och Björndalen (0. EE-

sTAM), Kap Thordsen (R. GYLLENCREUTZ), exemplaren från

sistnämda lokalen äro bestämda af prof. TH. FRIES.

Växten blommade den ?/s 1882 vid Advent bay.

Juncus castaneus J. E. SM.

I knopp och begynnande blomning 1 Sassen bay den

tö/7 1882.

Tofieldia palustris Hups.

I knopp den ?53/s 1882 vid Dickson bay.

1 Se t. ex. HARTMAN. 12 uppl. (1889), sid: 126.

84 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

Cystopteris fragilis (1L.) BERNH.

I senare delen af juli (23/7 1882 Tempel bay, ”"/1+ 1882

Skansberget) med utvecklade sporer.

Woodsia glabella R. BR.

Exemplar insamlade i Nordfjorden "9/8 1868 äga sporer.

Lycopodium selago L.

Belsund. Rikligt på högre belägna sluttningar å Stor-

dalens norra sida, samt å samma sida ett stycke innanför

Middle-Hook i Van Keulen bay; på sydsluttningar vid Bra-

ganza-bugten i Van Mijen bay.

Huruvida arten regelbundet fruktificerar kan ej med

föreliggande material afgöras.

Equisetum arvense L. f. alpestris WG.

Beeren Eiland. BSandkullar kring utloppet af Ellas

sjö. Belsund. Van Keulen bay i Stordalen kring Botten-

glaciären ferstädes i riklig mängd, på sluttningar mot söder

nära Middle Hook; fläckvis så ymnig här, att den nästan

kan sägas vara marktäckande (A. G. NArtHorstT). I Van Mi-

jen bay ferstädes, i sumpmarker på södra sidan, på östslutt-

ningen af Sundevalls berg, 1 en sidodal till Rendalen. Is-

fjorden. >»Allmän i Kol bay rendal» (J. A. BJÖRLING).

Ett rätt anmärkningsvärdt förhållande, som är en tyd-

lig tillpassning till Spetsbergens korta vegetationsperiod, är,

att E. arvense häruppe samtidigt utvecklar sina fertila och

vegetativa skott. Att döma af förhållandena i Belsund synes

växten ej sällan fruktificera; de i äldre samlingar konserverade

exemplaren äro dock nästan alla sterila.

f. riparia (FR.) MiLDE.

Under denna form, utmärkt genom lång, späd, nästan

trådfin stjälk, uppträder arten på mycket fuktig, mossbevuxen

mark.

Isfjorden. Kol bay i hvitmosskärr vid fjordens botten

Prins Charles Foreland. Vid La Manche bugten på öns

sydvestra del.

Af denna form äro endast sterila exemplar anträffade.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 1. 85

Equisetum tenellum (LILJEBL.) KROK.

Beeren HEiland. Vid Ellas sjö sparsamt. Belsund.

Vanlig, iakttagen på alla de besökta platserna.

Endast sterila exemplar äro af oss sedda.

Equisetum ” scirpoides L. C. RICH.

Beeren Eiland. Växten, som förut blott anträffats af

BERGGREN sparsamt på sluttningarne af Mount Misery, togs

nu äfven kring Ellas sjö, der den växte rikligt. Belsund.

Flerstädes, såväl i Van Keulen bay som Van Mijen bay.

Isfjorden. Kol bay (0. ExKstaAm), Treurenberg bay vid

Hecla Cove.

Alla undersökta exemplar sterila.

Jämte nu uppräknade arter, hvilka bilda Spetsbergens

ursprungliga flora, ha under senare åren på ett par ställen,

genom grundläggandet af' turiststationen vid Advent bay

och vid upprättandet af Andrée-expeditionens station vid

Virgos hamn i Danska gattet, talrika frön af sydligare trak-

ters kulturväxter och »ogräs» tillfälligtvis förts upp under

en nordligare bredd än den, under hvilken förr dessa arter

iakttagits. De tvänne nämnda lokalerna representera ock tvänne

extremer i Spetsbergens klimat, den ena, Advent bay, det

varmare jemförelsevis molnfria i fjordarnes inre, den andra,

Virgos hamn, nordvestkustens dimhöljda, råa. En jämförelse

mellan utvecklingen under dessa olika förhållanden är derför

af ett visst intresse. Materialet från Advent bay är insam-

ladt af O. EKstAM hösten 1897 (han lämnade platsen den 24

augusti), det från Virgos hamn af oss den ?7/s 1898.

Vid Advent bay togos följande arter blommande:

Agrostemma githago, 2 individ i knopp,

Erysimum MMeraciifolium,

Galium aparine, 2 blommande individ,

Lithospermum arvense,

Secale cereale, flera exemplar med ax 1 midten af augusti,

Thlaspi arvense, blommande och med nästan mogna frukter,

Vicia angustifolia.

36 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTFLORA.

Därjemte funnos sterila exemplar af Achillea millefolium,

små groddplantor, Cerastium vulgatum, ett par individ, Che-

nopodium album talrika individ, Fagopyrum esculentum, Gale-

opsis tetralut, några exemplar, Hordeum vulgare, talrika in-

divid, Polygonum aviculare, Bumex acetosa.

Vid Virgos hamn fanns, ehuru sommaren där varit

mycket gynnsam, med ett redan tidigt isfritt haf i vester och

norr, icke en enda växt, som kommit till blomning.

De bestämbara arterna voro:

Chenopodium sp., groddplantor,

Ranunculus sp., >

wmex acetosa L., groddplantor, den största med hjärt-

blad (11,5 mm. långa, 6 mm. breda) samt ett örtblad med

skaft 13 mm., bladskifvan respektive 9 och 5 mm.

Senecio vulgaris (?), groddplantor, största exemplaret med

en 12 mm. lång hypokotyl, 6 mm. långa hjärtblad och det

största af de tre örtbladen 13 mm. långt, 6 mm. bredt.

Sonchus oleraceus, groddplantor med högst 1 örtblad, hy-

pokotylen 4 mm., hjärtblad respektive 10 och 5 mm., örtblad

17 och 8 mm.

Stellaria media, plantor med högst 4 bladpar, sterila;

sidoskott från hjärtbladen, största längd hos det största exem-

plaret 44 mm., största bladet 11 och 8 mm.

Därjemte funnos en del groddplantor af gräs (Poa?) i

längd växlande mellan c. 30—54 mm. och med 2—3 utveck-

lade blad, det största 34 och 2,» mm.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o 1. 87

Förklaring till taflorna.

Taflan 1.

Ranunculus lapponicus x pallasii, habitusbild. Nat. storl. Kol bay

den 23 juli 1898.

Taflan 2.

Ranuwnculus lapponicus x pallasii, R. pallasii och R. lapponicus.

Fig. 1—3. Olika bladformer af R. pallasii från Advent bay, den 11

augusti 1882. Nat. storl.

Fig. 4—8. Olika bladformer af R. lapponicus x pallasii från Kol bay,

den 23 juli 1898. Nat. storl.

Fig. 9. Blad af R. lapponicus från Kol bay, den 23 juli 1898. Nat. storl.

Fig. 10. Blad af RB. pallasii visande nervatur ete. Advent bay, den

11 augusti 1882. 3/2.

Fig. 11. Blad af R.lapponicus x pallasii visande nervatur etc. Sunde-

valls berg i Belsund den 11 juli 1898. 32.

Fig. 12. Blad af R. lapponicus visande nervatur etc. Sundevalls berg

i Belsund den 11 juli 1898. ?/a.

Fig. 13. Kronblad af R. pallasit, Advent bay den 11 augusti 1882. c?/1.

Fig. 14 och 15. Kronblad af R. lapponicus x pallasii. Det i fig. 14

afbildade, hvilket mera närmar sig R. pallasii, är insamladt vid Kol bay den

23 juli 1898, det å fig. 15 återgifna, närmast liknande R. lapponicus, är af

exemplar tagna i Sassen bay den 15 juli 1882. c 3/4.

Fig. 16. Kronblad af R. lappomicus. Kol bay den 23 juli 1898. c ?/1.

Fig. 17. Ståndare af R. pallasii. Advent bay den 11 augusti 1882. /1.

Fig. 18. Ståndare af R. lapponicus x pallasii. Kol bay den 23 juli

Isle AE

Fig. 19. Ståndare af R. lapponicus. Kol bay den 23 juli 1898. /.

Fig. 20. Fruktämne af R. pallasii. Advent bay den 11 augusti 1882. 2/1.

Fig. 21. Fruktämne af R. lapponicus x pallasii. Kap Thordsen den

TLONnEAl898: Sa.

Fig. 22. Fruktämne af R. lapponicus. Kol bay den 23 juli 1898. 3/1.

Fig. 23. Öfre delen af märket hos R. pallasii. Advent bay den 11

augusti 1882.

Fig. 24. Öfre delen af märket hos RB. lapponicus x pallasii. Kol bay

den 23 juli 1898.

Fig. 25. Öfre delen af märket hos R. lapponicus. Kol bay den 23

juli 1898.

| 0 ot

88 ANDERSSON 0. HESSELMAN, SPETSBERGENS KÄRLVÄXTELORA. =

Taflan 3.

Fig. 1. Rhodiola rosea. Starkt tufvadt, uppifrån fotograferadt exem-

plar i knopp. Beeren Eiland den 16 juni 1898. !/2 nat. storl.

Fig. 2. Silene acaulis. Tufva från sandmarken vid Kap Lyell, södra

sidan i full blomning och norra sidan endast med unga knoppar. Jfr. texten

sid. 55. Den 14 juli 1898. ”?/s af nat. storl.

Fig. 1. Tufva (steril) af Cerastium edmonstonii var. cespitosum Väx-

ande på sanddyn på Svenska Förlandet. Jämte denna synas två blommande

stånd af Saxifraga cernua samt enstaka strån af Catabrosa algida. Ys af

nat. storl. Fotografi uppifrån tagen kl. 1 på dagen den 4 aug. 1898.

Fig. 2. Tvänne tufvor af Cerastium edmonstonii var. cespitosum (de

sterila till höger och venster) samt en (blommande) af C. edmonstonii i midten.

Fotografi från ett uttorkadt bäcklopp genom en sanddyn på Kung Karls land

tagen den 6 augusti 1898. Utom nämda arter finnas flera exemplar af en dvärg-

form af Ramwnculus sulphwreus (se de mindre tufvorna) samt rikligt Polytri-

chum areticum samt Cochlearia, Poa etc. Förgrunden ung. !/10 af nat. storl.

Taflan 4.

BIHANG TILL K. VET. AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 1. ANI 36

BIHANG TILL K. VET. AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 1. NN DU Beds

Gunnar Andersson del.

fd nn

LÖ v

3 d é

Li uu

iq > - ;” sa

, ' 0

Lä

rn > i

LJ DV Rs

SAS ”

d CS

BIHANG TILL K. VET. AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. ITI. N:0 1. TAFL. 3.

NORR

C. J. O. Kjellström fot. Ljustr. af Ch. Westphal.

BIHANG TILL K. VET. AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 1. TAFFEL. 4.

Gunnar Andersson fot. Ljustr. af Ch. Westphal.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band 26. fd II. N:o 2.

Meddelanden från Stockholms Högskola. N:o 203.

MYKORRHIZABILDNINGAR

HOS

ARKTISKA VÄXTER

HENRIK HESSELMAN

MED 3 TAFLOR

MIT EINEM DEUTSCHEN RESUMÉ

MEDDELADT DEN 10. JANUARI 1900

GRANSKADT AF V. WITTROCK OCH A. G. NATHORST

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1900

REG gar ASONIISERNES TF FEET FrRE

: Fe sova h å Kn W d

29 FRA ME MAA AR VÄTA

unö; PK Jb - - ”Å AE FRIN?

; t MO

Pe 4

XT SATXAV OMOLTÄRA

FA TAMGRBRSCT Id NIKE

- j

kv fä

far LL I pri rna

fl > LR ÄTT POR

; SEI rv står SNR JUNNA

RR 1898 deltog författaren af dessa rader såsom

botanist i den af professor A. G. NATHORsST ledda expeditionen

till Beeren Eiland, Spetsbergen och Kung Karls land. Syssel-

satt med undersökningen af rotsystemet hos åtskilliga växter

på Spetsbergen, fästades min uppmärksamhet på att icke så

få arter egde korta, uppsvällda, af svamphyfer omspunna

rotgrenar. Ett ganska rikt material af väl upptagna och i

— sprit förvarade rotdelar af arktiska växter insamlades under

resan för en närmare bearbetning i anatomiskt hänseende.

Då det vid studiet af hithörande litteratur befanns, att så

godt som intet var kändt angående mykorrhizabildningar

i de högnordiska trakterna, beslöt jag mig för att i detta

hänseende närmare undersöka de hemförda samlingarna. Före-

liggande uppsats grundar sig därför i första hand på anteck-

ningar och material från 1898 års expedition, men därjämte har

professor V. B. WirrrocK med stor beredvillighet ställt till

min disposition Riksmuseets rika spritsamling af arktiska

växter, hopbragt af professorerna KJELLMAN och NATHORST,

lektor LINDMAN, doktor BERLIN m. fl. samt äfven låtit mig

begagna museets herbarier. För det stora tillmötesgående

han därigenom visat mig vid utförandet af denna under-

sökning, ber jag att här få uttala min stora tacksamhet.

Från 1899 års svenska Beeren HFEiland-expedition hemförde

min vän fil. kand. G. SWENANDER Salices och Polygonum wvivi-

parum L. från olika lokaler och öfverlämnade dessa till mig.

Det är mig en kär plikt att till expeditionens chef

professor A. G. NATHoRrsT och till min botaniska kollega på

densamma doktor GUNNAR ÅNDERSSON här framföra mitt tack

för det intresse, de städse visade för mitt arbete under själfva

expeditionen, samt till min högt värderade vän och lärare

professor G. LAGERHEIM uttrycka min erkänsla, för det han

med råd och dåd understödt mig vid den anatomiska under-

sökningen, som utförts å Stockholms högskolas botaniska

institut.

4 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

Kort historisk öfversikt af mykorrhiza-

frågan.

Redan länge hade det varit kändt, att inuti sugrötterna

hos vissa fanerogamer, särskildt orchideer nästan alltid funnos

lefvande svamphyfer, då FRANK (10—15) genom sina vid-

sträckta undersökningar, men kanske mest genom djärfheten

i sina hypoteser och den klarhet och skärpa, hvarmed dessa

uttalades, väckte ett allmännare intresse bland botanisterna

för denna företeelse. Redan år 1846 hade nämligen REISSEK

(48) beskrifvit, hurusom uti rötterna af Gymnadenia- och Orclhis-

arter m. fl. svamphyfer lefde och utvecklade sig, utan att dessa

tycktes tillfoga sin värdplanta någon synbar skada, och 1877

framkastade PFEFFER (45) den förmodan, att svamphyferna

möjligen spelade en viss roll vid växtens näringsupptagande.

År 1878 redogjorde den danske naturforskaren P. E.

MÖLLER (40) för sina iattagelser öfver bokens finare sugrötter,

enligt hvilka dessa ständigt äro omspunna af svamphyfer.

Några år därefter skildrade KAMIENSKI (30) en liknande före-

teelse hos Monotropa hypopithys IL., men liksom PFEFFER åt-

nöjde han sig ej blott med konstaterandet af fakta, utan

uttalade äfven den tanken, att svampen stod i en symbiotisk

förbindelse med värdplantan.

De i dessa och några andra arbeten framstälda observa-

tionerna och uttalade idéerna tilldrogo sig ringa uppmärk-

samhet till dess FRANK (10—15)i en hel följd af arbeten närmare

undersökte denna företeelse och dess fysiologiska betydelse.

FRANK kallade, såsom bekant, organkomplexen af svamphyfer

och rot mykorrhiza och urskilde tvänne morfologiskt olika

former af försvampade rötter, nämligen den ektotrofiska

mykorrhizan, utmärkt däraf att svamphyferna bilda en särskild

slida omkring roten och intränga emellan cellerna i den yttre

väfnaden, samt den endotrofiska, hvilken karaktäriseras däraf

att hyferna lefva inuti rotens celler. MNSåväl iakttagelser i

naturen som äfven några kulturförsök föranledde FRANK att

söka den ektotrofiska mykorrhizans fysiologiska betydelse

däruti, att svamphyferna skulle absorbera humösa ämnen,

hvilka sedan i en eller annan form tillgodogjordes af värd-

plantan. Angående den endotrofiska mykorrhizan hyste han

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 2. 5

en helt annan uppfattning. Mykorrhizan vore hos dessa

växter ett slags fångstorgan för svamphyfer; inuti cellerna

tillväxte dessa en tid för att sedermera ätas upp af sin värd.

En af fullständighet och noggrannhet präglad historisk

framställning af rotsymbiosen och dithörande frågor lämnade

SARAUW 1893 uti Botanisk Tidskrift (49), men då sedan hans

arbete utkom, många undersökningar på detta område utförts

och i följd häraf åsigterna om mykorrhizans natur rätt mycket

förändrats, lämnas här en redogörelse för de senare årens

litteratur på detta område.

Det är hufvudsakligen den endotrofiska mykorrhizan,

som i senare tid varit föremål för botanisternas undersökningar.

Sedan JoHow (28,29) genom sina arbeten öfver humusväxterna på-

visat flere intressanta drag i dessas inre byggnad, hafva sapro-

fyterna blifvit omtyckta objekt för anatomiskt-fysiologiska

undersökningar. I nästan alla dessa arbeten finner, man mer eller

mindre viktiga upplysningar angående svamphyfers förekomst

uti rötterna, såsom hos P. GRoom (19), FiGDoRr (8), Horm (23) m. fl.

Undersökningar särskildt rörande den endotrofiska my-

korrhizans anatomi hafva företagits af Mac DouGaAr (38, 39),

GREVILLIUS (18) och JANSE (27).

Den sistnämnde har undersökt växter från Javas urskogar

och beskrifvit försvampade rötter hos ett stort antal arter,

tillhörande flere vidt skilda familjer. På grund af sina under-

sökningar uppställer han en teori, som visserligen kan hafva

vissa skäl för sig, men som ännu saknar tillräckligt experi-

mentelt underlag. Enligt hans uppfattning är den endotro-

fiska svampen en fakultativ aörob, som intränger i värd-

plantans väfnader för att lefva i ett medium med en låg

syrehalt och som till en del närer sig af värdens kolhydrater.

Liksom Rhizgobium 1 leguminosernas rotknölar skulle svampen

förmå assimilera luftens fria kväfve, hvilket sedermera 1 en

eller annan form tillgodogjordes af värdplantan. I ett en-

skildt fall har hans teori till vissa delar bestyrkts, i ty att

NoBBE och HILTNER (53) genom kulturförsök funnit, att mykor-

rhizan hos Podocarpus är kväfvebindande liksom leguminosernas

rotknölar.

Från en mera histologisk synpunkt har P. GRooM upp-

tagit mykorrhizafrågan i sina undersökningar öfver Thismia

Aseroö (BECcARI) (20) och har därigenom lyckats göra iakt-

tagelser af ett allmännare intresse. De i rotbarkens inre

6 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

cellager inträngande svamphyferna växa, inkomna i en cell,

i riktning emot cellkärnan. I dennas omedelbara närhet

svälla hyferna blåslikt upp i spetsen, stärkelsekornen i värd-

cellen försvinna och hyfblåsan fylles af ett proteinartadt

ämne. Efter en tid inskrumpnar blåsan under afgifvande

af en vätska åt värdeellen och öfvergår i en gul, kornig

massa. Dessa undersökningar ha helt nyligen bestyrkts af

Mac DouGAL (39), som studerat Calypso bulbosa (1L.) RoHB.

och Coralliorrhigza Årizonica. DANGEARD (4) har likaledes

undersökt mykorrhizor från histologisk synpunkt och speciellt

har han arbetat med Ophrys aranifera IL.

Om vi ytterligare tillägga, att det lyckats CHopart och

LENDNER (3) att ur roten af Listera cordata (L.) R. Br. fri-

odla en svamp, Fusarium, som sannolikt genetiskt står i

samband med någon Nectria- eller Hypomyces-art, svamp-

släkten som först WAHRLICH (52) och sedermera i nyaste tid

BERNATSEY (1) funnit representerade hos Vanda- och Vanilla-

arter, torde det viktigaste, som under de senare åren publi-

cerats angående den endotrofiska mykorrhizan, vara nämdt.

Den ektotrofiska mykorrhizan har sedan FRANK icke varit

föremål för några mer vidsträckta undersökningar. Dess

förekomst är känd hos cupuliferer, Betula- och Salix-arter,

några abtietaceer samt de saprofytiska pyrolace-släktena Mono-

tropa (KAMIENSKI 30) och Sarcodes (Mac DouvGaAL). Helt nyligen

har MaANGIN (36) publicerat en kortare redogörelse öfver anato-

mien hos några ektotrofiska mykorrhizor, men hans iakt-

tagelser omnämnas lämpligast i samband med redogörelsen

för mina egna undersökningar.

De senare årens arbeten på detta område hafva sålunda

hufvudsakligen varit af anatomisk och histologisk art. Man

har upptäckt ett stort antal växter, såväl klorofyllfria som

klorofyllförande, hvilka alltid eller under vissa omständigheter

ega försvampade rötter. De förändringar, som såväl roten

som svampen undergå till följd af symbiosen, ha noga under-

sökts, och slutligen har man i några fall med en viss sanno-

likhet lyckats utreda, hvilka svamparter det är, som ingå i

symbiosen med rötterna. Mykorrhizans fysiologiska betydelse

för de båda organismerna har däremot med mindre framgång

studerats. Härutinnan äro GRooms undersökningar öfver

Thismia Aseroö, som berättiga antagandet af ett ämnesutbyte

mellan svamp och värdväxt, och NoBBrs och HILTNERS försök

än äg EE AE ET SEE SEA ESSIN NR ENS IsESASSES

Led

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:O 2. TY

med Podocarpus de mest betydande. FRANKS teori, som be-

traktar den endotrofiska mykorrhizan såsom ett slags fångst-

apparat för svampar och växter med dylika bildningar såsom

mykofager, jämförliga med insektätande växter, har genom

Mac DouGALs, JANSES och P. GrRooms undersökningar blifvit

kullkastad. Groom och Mac DouvGaL äro ense i att betrakta

äfven den endotrofiska mykorrhizan som en inrättning för att

upptaga humus, och JANSE har, såsom förut nämts, sin egen

teori på detta område.

Hvad den ektotrofiska mykorrhizans fysiologi beträffar,

står vår kunskap ännu på samma ståndpunkt, som den bragts

genom FRANKS undersökningar åren 1885—1892.

Föreliggande uppsats afser endast att påvisa förekomsten

af mykorrhizor äfven i de arktiska trakterna, men kan icke

lämna något egentligt nytt till kännedomen om försvamp-

ningens betydelse. Genom NCHLICHTS (50) och HöVELERS (25)

undersökningar i norra Tyskland är det bekant, att endotro-

fiskt försvampade rötter äro en ganska vanlig företeelse hos

ängs- och skogsväxter, och JANSE (27) har visat detsamma

hos den javanska urskogens växter; af 75 undersökta arter

visade sig icke mindre än 69 ega mykorrhiza. Däremot

finnas i litteraturen endast mycket få och spridda uppgifter an-

gående mykorrhizabildningar i arktiska och högalpina trakter.

FRANKE (13 pag. 250) omnämner bland andra arter med

ektotrofisk mykorrhiza Salix retusa L. från 1790 m. och

Salix reticulata IL. från 2000 meters höjd på Obertribsee-

alperna i Schweiz. HNåsom ett bevis för att rötterna af

ericineerna äro försvampade äfven under mycket olika yttre

betingelser yttrar KERNER (32 pag. 239) följande: »Die Wurzeln

des Erdbeerbaumes am Strande des Mittelmeeres sind gerade

so wie die Wurzeln der dem Boden aufliegenden Rauschbeere

in den Hochalpen mit dem Mycelmantel ausgestattet.> SARAUW

(49 pag. 214) har undersökt Listera cordata (L.) R. Br. och

Coralliorrluza innata R. Br. från Vest- och Ost-Grönland och

funnit deras rötter försvampade, och GREVILLIUS (18) har

konstaterat detsamma med rötterna af Botrychium " boreale

MILDE från Dovre (Drivstuen och Jerkin) och från Grönland

och af B. Lunaria (1...) Sw. från sistnämda land.

Att döma af dessa litteraturuppgifter är sålunda föga

bekant angående mykorrhizabildningar hos arktiska växter,

och föreliggande uppsats afser därför att fylla en lucka häruti.

8 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

Arter med ektotrofisk mykorrhiza.

Salix polaris WAHL.

Rotsystemet hos Salix polaris WAHL. utgöres dels af en

ganska kraftig, grenig hufvudrot, dels af mycket talrika bi-

rötter, som utgå från de i marken till stor del dolda skotten.

Af absorptionsrötter finnas hos de festa individer två slag,

dels långa och smala, dels korta och tjocka, omspunna af svamp-

hyfer. Angående de försvampade rötternas plats i hufvud-

rotsystemet lämnar det material, som jag haft tillfälle att

undersöka, icke tillräcklig upplysning. De från skotten direkt

utgående birötterna blifva vanligtvis oförsvampade, men deras

sidogrenar träda oftast i förbindelse med svamphyfer. Har

rotgrenen redan hunnit att växa ut ett stycke, innan för-

svampningen inträder, är den förtjockad endast i sin yttersta

del; har däremot detta inträffat tidigt, är hela rotgrenen

kort och uppsvälld. Mykorrhizorna förmå äfven förgrena sig,

hvilket helst tyckes inträffa inom särdeles humusrika partier

i marken, och därigenom uppstå korallika rotsystem med

korta, tjocka grenar. De oförsvampade rötterna äro långa,

ogrenade eller fågreniga och utan rothår (se för öfrigt bild

"RET PA

Liksom många andra arktiska växter är Salix polaris

WauHl. ej hänvisad till några bestämda lokala förhållanden

för sin trefnad. Den förekommer på Spetsbergen allmänt å

mossklädda sluttningar, 1 kärr med Amblystegium- och Sphag-

num-arter, på rutmark och till och med på nästan bart grus.

I senare fallet finnes vanligen 1 Salix-tufvans omedelbara

närhet ett tunnt bottenskikt af mossor och lafvar. HNåvidt

iakttagelserna hittills sträcka sig, finnas försvampade rötter

å exemplar från dessa olikartade lokaler, hvarvid dock är

att märka, att mykorrhizornas antal i förhållande till de

oförsvampade absorptionsrötternas kan vara rätt olika, så

att på humusfattigare lokaler de senare äro öfvervägande.

Ofta påträffar man Salix polaris WAHL. med mykorrhiza på

lokaler, där man vore frestad att anse humusbildningen såsom

mycket sparsam. Såväl 1898 års svenska polarexpedition som

G. SWENANDER följande år insamlade Salices å den ytterst

karga och steniga terrängen å Beeren Eiland mellan Fågel-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:0 2. 9

fjället och Mount Misery. Vegetationen är där till ytter-

lighet arm, endast här och där finner man några mer enstaka

stånd af fanerogamer, och här och där täckes marken af

mossor och lafvar. De på dessa lokaler samlade Saliz-stånden

ega dock talrika mykorrhizor.

Salix herbacea L.

Utom denna kortgreniga mykorrhizaform, som nyss be-

skrifvits hos Salix polaris WAHL., eger S. herbacea L. stundom

försvampade rötter af en i såväl morfologiskt som anatomiskt

hänseende afvikande byggnad. Några bland de af fil. kand.

G. SWENANDER insamlade exemplaren af S. herbacea L. utmärkte

sig genom långa, smala, rikt förgrenade birötter, som utgingo

från de i marken framkrypande skotten. Till färgen voro

de i sprit förvarade rötterna gråbruna och tycktes för blotta

ögat vara rikligen försedda med rothår. Vid en mera ytlig

mikroskopisk undersökning visade sig dessa rötter vara om-

gifna af en ganska mäktig slida af svamphyfer, och de rothårs-

liknande bildningarna befunnos bestå af breda, platta band

af parallelt gående, med hvarandra sammanfogade hyfer.

Banden, som vid basen äro bredast, äro, fästade vinkelrätt

mot rotens längdriktning; 1 spetsen förgrena de sig dicho-

tomiskt, och de frigjorda hyferna sluta sig tätt intill allehanda

jordpartiklar, synnerligast sådana af organiskt ursprung. En

liknande lång- och smalgrenig mykorrhizaform har FRANK (12

p. 398) en gång iakttagit hos boken i en tryffelrik trakt i

södra Hannover (se föröfrigt bild 4. Taf. I). Om utbildningen

af denna mykorrhizaform förorsakas af någon särskild svamp-

art eller af vissa yttre förhållanden, kan icke nu afgöras.

Liksom mykorrhizabildningen icke är strängt bunden vid

några bestämda lokala förhållanden, är den heller icke in-

skränkt till någon viss del af arternas utbredningsområde.

Genom undersökning af Salix-samlingen 1 riksmuseets arktiska

herbarium har det dessutom kunnat konstateras, att mykor-

rhizabildningen är en ytterst vanlig företeelse hos de arktiska

Salix-formerna. För att illustrera detta meddelas här en

förteckning öfver de arter, där försvampade rötter iakttagits

jämte uppgift å de lokaler, hvarifrån de undersökta individen

härstamma. I de fall då vid undersökningen negativa resultat

erhöllos, har detta ej särskildt antecknats, emedan orsaken

10 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

därtill kunde sökas likaväl i herbarieexemplarens ofullständig-

het som uti saknaden af mykorrhizor. I allmänhet hafva

dock exemplarens beskaffenhet gifvit stöd åt det förra an-

tagandet.

Salix arctica PALL.

Novaja Semlja. Matotschkin schar (F. R. KJELLMAN och

A. N. LUNDSTRÖM 1875), Insula Meschduscharski.

Arktiska Sibirien. Pitlekaj och S:t Lawrence bay (F. R.

KJELLMAN 1879).

Grönland. Disco, Lyngmarken (TH. M. Fries 1871) och

Kap York (A. G. NATtHorst 1883).

Salix boganidensis TrRauvtv. f. latifolia TRAUTV.

Arktiska Sibirien. Pitlekaj (F. R. KJIJELLMAN 1879).

Salix cuneata Turcz.

Arktiska Sibirien. Pitlekaj (F. R. KJELLMAN 1879).

Salix Chamissonis AÅNDS.

Arktiska Sibirien. Trkajpij och S:t Lawrence bay (F. R.

KJELLMAN 1878 och 1879).

Salix fumosa Turcz f. saxatilis Turcz.

Arktiska Amerika. S:t Lawrence ö (F. R. KJELLMAN 1879).

Salix glauca L.

Island. Eskifjordur (H. STRÖMFELT 1883).

Salix glauca L. f. subarctica LUNDSTR.

Novaja Semlja. Uddebay (F. R. KJELLMAN 1875).

Salix grönlandica (ANDS.) LUNDSTR.

Grönland. TIvigtut (A. BERLIN 1883).

Salix herbacea L.

Island. Reykiavik (ÅA. BErunNn 1883), Eskifjordur (H.

STRÖMFELT 1883).

Grönland. Kap York, Ivsugigsok (A. G. NATHORST

1883), Konung Oskars hamn (A. BERLIN 1883), Kap Schakleton

(J. A. BJÖRLING 1891), Isortok-fjorden (ÅA. KORNERUP 1879).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 2. 11

Beeren Filand. Sydhamnen (Tu. M. Fries 1868), Fågel-

fjället m. £. ställen (G. SWENANDER 1899).

Salix herbacea L. x lanata L.

Island. Hallormstadurhals (H. STRÖMFELT 1883).

Salix polaris WAHL.

Beeren Eiland. Sluttningar vid Ellas sjö och mellan

Fågelfjället och Mount Misery (1898 års svenska polarexpedi-

tion).

Spetsbergen. Van Keulen bay (1898 års svenska polar-

expedition), Van Mijen bay (d:0o), Kolbay (d:0), Tempelbay

(A. G. NArHorstT 1882), Heela Cove (1898 års svenska polar-

expedition), Kingsbay (4. Gois 1861), Lommebay (ÅA. J. MALM-

GREN 1861).

Kung Karls land. Svenska Förlandet och Kung Karls ö

(1898 års svenska polarexpedition).

Novaja Semlja. Kap Gusinnoi (F. R. KJELLMAN och A.

N. LUNDsTRÖM 1875), Sinus Besimannaja (d:o 1875).

Arktiska Sibirien. Dicksons hamn, Minin-ön, Preobra-

schenje-ön, Irkajpij och Konyambay (F. R. KJELLMAN under

Vega-expeditionen 18738—79).

Salix reptans (RUPR.) DLUNDSTR.

Novaja Semlja. Sinus Rogatschew (F. R. KJELLMAN och

A. N. LUNDSTRÖM 1875.)

Salix reticulata L.

Beeren FEiland. Sluttningar vid Ellas sjö (1898 års

svenska polarexpedition.)

Spetsbergen. Belsund, The training squadron Island i

Recherche-bay (1898 års svenska polarexpedition) och Middle-

Hook (A. G. NaArtHorst 1882) samt utan närmare angifven

lokal (ÅA. J. MALMGREN 1864 och F. R. KJELLMAN 1873),

Skansbay (F. R. KJELLMAN 1875).

Salix rotundifolia TRAUTV.

Novaja Semlja. Ninus Rogatschew. (F. R. KJELLMAN

och A. N. LunbstrRÖM 1875).

12 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

Salix taimurensis TRAUTV. v. rotundifolia TRAUTV.

Arktiska Sibirien. Jenisejs mynning (A. N. LUNDSTRÖM

1875).

Salix polaris WaAuL. hör, liksom S&S. alba LT och S. fragilis

L. med hänsyn till rotmeristemets byggnad till Helianthus-

typen. Rotspetsen är hos en oförsvampad rot utdraget konisk;

rotmössan består af 5—6 cellager, af hvilka de yttre äro af-

döda och fyllda med garfämnesartade ämnen. Redan ett litet

stycke från rotspetsen äro periblemets celler starkt sträckta i

rotens längdriktning (se för öfrigt bild 6 å Taf. IT). Svamp-

hyferna förorsaka mer eller mindre vidtgående förändringar

1 rotspetsens form och de unga cellernas storlek. Bilden 7

(Taf. IT) visar en rotspets, som är starkt påverkad af svamp-

hyferna; rotspetsen är starkt tillplattad och afrundad, rot-

mössan består af något färre cellager än 1 en vanlig rot. De

unga barkcellerna hypertrofieras starkt och sträcka sig för-

nämligast i radiens riktning. Rotmössan är kortare, därigenom

att dess celler förr utträda ur förbandet med epidermiscellerna

och omslingras af svamphyferna. Omedelbart bakom rotmössans

sista celler börja hyferna intränga mellan epidermiscellerna,

därigenom att de förmå upplösa midtlamellens pektinämnen.

Hyferna slingra sig tätt omkring epidermiscellerna, slutligen

bildande en tunn, enskiktig, pseudoparenkymatisk slida, som

omgifver cellen liksom en tuta, i det att väggen intill bark-

cellerna lämnas fri. Svampen inverkar förmodligen så väl

rent mekaniskt som genom en fysiologisk retning på de af

hyferna omslingrade cellerna. Tillväxten hos dessa i rotens

längdriktning upphör nästan alldeles, men blir desto starkare

radielt utåt. Då cellerna blifvit något äldre, äro de ej längre

riktade vinkelrätt mot rotens längdaxel, utan snedt bakåt

mot rotens bas, bildande med mykorrhizans tillväxtriktning

en vinkel af omkring 45”. På ett tvärsnitt af en rot ser det där-

för ut, som om svampen växt in 1 flera cellager, hvilket dock

ej är fallet (se textfig. 1).

Barken, som består af två -— tre cellager, beröres ej af

svamphyferna; blott någon gång observerar man några celler

åtskilda af en svamphyf. Hypertrofien af cellerna åtföljes

icke af någon storlekstillväxt af kärnorna; däremot synes

försvampningen inverka på ett annat sätt på dessa. I de af

BIHANG TILL K. SV. VET-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 2. 13

svamphyfer omslingrade cellerna är nämligen kärnan kroma-

tinrikare än i barkcellerna; möjligen tyder detta på någon

lifligare verksamhet i cellen, men då denna undersökning för

öfrigt icke är af cytologisk art, vill jag icke närmare ingå

Fig. 1. Salix polaris WAHL.

Tvärsnitt af mykorrhiza. Leitz Zeichenocular. Obj. 8, sedan för-

minskadt till 2. — ph. hyfmantel, ep. epidermisceller.

på denna fråga. Så väl epidermis- som barkceller ega talrika

och ganska stora garfämnesblåsor i cellsaften, och i afseende

på dessas mängd och fördelning i roten finnes icke någon

väsentlig skillnad mellan försvampade och oförsvampade rötter.

Svamphyferna äro omkring rotspetsen mera löst förenade

med hvarandra, svampslidan har där sin tillväxtpunkt; längre

tillbaka på roten bilda de en pseudoparenkymatisk väfnad.

Ifrån hyfmanteln, som vanligen är af svart färg, utgå spar-

samma fria hyfgrenar; dessa äro vanligen försedda med

«Schnallen»-förbindelser. ;

Ifrån denna typ afviker den långgreniga mykorrhizan

icke så litet. Hyferna löpa parallelt med roten, bilda sålunda

icke någon pseudoparenkymatisk slida. De af hyferna om-

slingrade yttre cellerna i roten äro icke hypertrofierade eller

på annat sätt till sin form förändrade.

14 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

Betula nana L.

Betula nana hör till Spetsbergens sällsyntare växter;

under 1898 års expedition insamlades den endast på den gamla

lokalen på Kolbay's östra strandsluttningar. Den växte där

på en särdeles humusrik mark tillsammans med Empetrum

nigrum L., Dryas octopetala L., Salix polaris WAHL., m. £f.

Som endast herbarieexemplar undersökts, är icke mycket att

säga om arten. Sugrötterna äro tätt omspunna af hyfer, korta

och tjocka, och någon korallik förgrening tyckes ej inträda.

Polygonum viviparum LL.

Ektotrofiskt försvampade rötter hafva hittills beskrifvits

endast hos träd eller buskar bland amentaceer och abie-

taceer samt hos de saprofytiskt lefvande Monotropa och Sar-

codes. Det var därför ganska öfverraskande att finna denna

mykorrhizaform hos en klorofyllförande ört, tillhörande en vidt

aflägsen familj.

Rotsystemet hos ett blommande eller eljest fullt utveck-

ladt individ af Polygonum viviparum IL. består af ganska

långa, cirka 0,4 mm. tjocka birötter, som utgå mycket talrikt

från den korta, monopodiala rotstocken. Dessa birötter sakna

rothår, träda mera sällan 1 förbindelse med svamphyfer, men

de från dem utgående korta och mycket fina och smala sido-

grenarne omvandlas vanligen till mykorrhizor. Dessa fort-

sätta en tid sin tillväxt, ernå en längd af 5—7 mm., men

förgrena sig icke. Korallika rotsystem, som annars finnas hos

de flesta växter med ektotrofisk mykorrhiza, utbildas där-

för aldrig hos Polygonum viviparum L. De unga mykor-

rhizornas färg är ljusgul, de äldres brun-svart. Rotsystemet

hos denna växt är i mellersta Sverige enårigt; 1 september

månad, då bladen och blomskotten börjat vissna, hafva bi-

rötterna så väl som deras försvampade sidogrenar börjat

multna, men redan i början af maj finner man talrika birötter

med unga i tillväxt stadda mykorrhizor; utvecklingen af

det nya rotsystemet börjar därför sannolikt mycket tidigt

på våren. Huruvida rotbildningen tillgår på samma sätt

hos arktiska individ, kan på det tillgängliga materialet ej

med säkerhet afgöras, men det synes som om rötterna hos

dessa voro fleråriga. Mykorrhizabildningen uppträder tidigt

i de unga individens utveckling; redan sidogrenarne till de

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 2. 15

från groddknopparne utgående birötterna äro försvampade

(se bild 6 å Taf. I).

Polygonum viviparum DL. uppträder, åtminstone på Spets-

bergen, under mycket olika förhållanden. Den växer helst på

ganska humusrika lokaler, såsom på fågelbergens sluttningar,

där den ofta mycket frodiga växtligheten ger upphof till ett

lager af multnande organiska rester; icke sällan ser man den

växa i kärr, där Sphagnum- och Sphåerocephalus-tufvor eller

andra mossor gifva upphof till humus. Men man kan också

påträffa den på mera karg och steril mark, såsom på Beeren

Eiland på sluttningarne mot Hvalrossbukten, där vegeta-

tionen är ytterst gles och arm, och betingelserna för en

rikligare humusbildning saknas. Ett ganska stort antal individ

från de mest olikartade lokaler på Spetsbergen och Beeren

Eiland har undersökts och städse har mykorrhiza-bildningen

visat sig riklig.

I mellersta Sverige, särskildt i Stockholmstrakten, är

Polygonum viviparum L. ymnig i löfängar. Den växer där

tillsammans med Convallaria majalis L., Brunella vulgaris L.,

Rumex Acetosa L., Rubus saxatilis L., Luzula campestris (L.)

DC., Anemone nemorosa L. m. f., och det öfversta markskiktet

utgöres där af en genom insekters och maskars verksamhet

bildad mullartad humus; på dylika platser utvecklar den

mycket talrika mykorrhizor.

Rötternas försvampning är en konstant egenskap hos

arten, som återfinnes hos individ från de mest skilda delar

af dess vida utbredningsområde. Den förekommer, enligt

ENGLER och PRANTL, på högalpina ängar i Asien och Europa

samt är dessutom cirkumpolärt arktisk. Nedanstående lista

upptager de lokaler, hvarifrån genom undersökning af sprit-

och herbariematerial mykorrhizabildning kunnat konstateras.

Det visar sig af denna, att arten i det arktiska och subarktiska

området genomgående har mykorrhiza och att detsamma synes

gälla Europas bergstrakter.

Beeren FEiland. Ellas sjö samt mellan Fågelfjället och

Mount Misery (1898 års svenska polarexpedition) jämte flera

andra lokaler (G. SWENANDER).

Spetsbergen. Belsund, Middle-Hook (A. G. NATHORST

1882), Van Keulen bay (1898 års svenska polarexpedition),

Green Harbour (J. A. BJöÖrRLInG 1890), Kolbay (1898 års

svenska polarexpedition), Adventbay (TH. M. FriEs 1868 och

16 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

F. R. KJELLMAN 1872), Kolonien i Isfjorden (F. R. KJELLMAN

1872), Prince Charles Foreland (1898 års svenska polar-

expedition), Wahlenbergsbay (A. J. MALMGREN 1868).

Kung Karls land. Svenska Förlandet (1898 års svenska

polarexpedition).

Novaja Semlja. Matotschkin schar (F. R. KJELLMAN och

A. N. LuUNnpDstRÖM 1875 samt O. ExKstAm 1891).

Arktiska Sibirien. Dicksons hamn (F. R. KJELLMAN 1878),

flera punkter vid Lenafloden, såsom Bulun 70” 43', Kumach-

Sur 71” 28' och Bulkur (H. NILSSON 1898).

Arktiska Amerika. Cumberland.

Grönland. Kung Oskars hamn (A. BERLIN 1883), Igaliko-

fjorden (CARL PETERSEN 1880), Julianehaab (ÅA. BERLIN 1883),

Kekertok (J. A. BJÖRLING 1891).

Island. Eskifjordur (H. STRÖMFELT 1883).

Norge. Lister (Sv. MURBECK 1884).

Sverige. Lule lappmark, Lill-thokin (EVALD ÄHRLING

1859), Kvickjock (CEDERSTRÅHLE 1856); Jämtland, Snasahögen

(E. AHLFVENGREN 1895); Uppland, fera ställen, såsom Tibble

(S. Armouist 1862), Uppsala (FR. AHLBERG 1880), Vätö sn

(H. HESSELMAN 1899), Blidö sn (P. Borén 1895), Stockholm,

Karlberg och Haga; Södermanland, Gustafsberg (L. ScHLEGEL

1886) och Ornö sn, Kråkmora (K. Fr. THEDENIUS 1869).

Mellersta Europa. Kärnten (utan närmare angifven lokal).

Polygonum viviparum LB. hör liksom P. ampluibium L. och

Fagopyrum esculentum L. — den förre undersökt af ERIKSSON

(7), den senare af JANCZEWSKI (26) — med hänsyn till rotme-

ristemets byggnad till Helianthus-typen, hvilken såsom bekant

innefattar de festa dikotyla rötter. Rotmössa och epidermis

hafva sålunda gemensam bildningsväfnad, af ERIKSSON kallad

dermacalyptrogen. Innanför denna meristemgrupp befinna

sig plerom och periblem, men någon bestämd gräns mellan

dessa har på de undersökta snitten icke observerats. Också

söker ju SCcHWENDENER (51) påvisa, att man hittills vid åtskil-

jandet af dessa väfnadsgrupper alltid något konstruerat och

tt någon bestämd gräns knappast låter sig ovillkorligen fast-

ställas.

"4 - RE

REP RA a j

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 2. 17

Emellan de från rotstocken omedelbart utgående birötterna

och deras sidogrenar finnes en bestämd skillnad i afseende på

barkens byggnad, äfven om försvampning icke eger rum. Hos

de förra består den af 5—6 cellager, hos de senare af endast

två. Ett tvärsnitt af en ung oförsvampad sidorot visar där-

för en byggnad, som mycket påminner om ericineernas finare

sugrötter. Innanför den storcelliga epidermis finnes den två-

skiktiga barken, hvars inre lager är utbildadt som endodermis,

hvilken omgifver den smala centralcylindern (se bild 5 å

ita IL):

De yttre cellagren dö mycket snart bort, hos sidorötterna

endast för så vidt försvampning icke inträder; rötterna äro

diarka eller tetrarka, någon tjocklekstillväxt eger ej rum, ej

heller bildas någon kork, utan rötterna skyddas hufvudsakligen

af de afdöda yttre cellagren och af endodermis (bilderna 3—

4 å tafl. IT).

Hyfmanteln betäcker helt och hållet roten, omgifvande

äfven själfva rotspetsen, där hyferna ännu äro fria från hvar-

andra; först sedermera bilda de en parenkymatisk slida om

roten (bild 1 tafl. IT). Någon större förändring 1 rotspetsen

förorsakar svampen ej; rotmössan är väl utvecklad, ungefär

lika mäktig som hos oförsvampade rötter. Enda skillnaden

i afseende på denna är att de redan döda cellerna genom

svamphyfernas inträngande förr aflägsnas ur sitt förband

med roten, än hvad Ttallet är hos vanliga rötter. Mellan rot-

mössans ännu lefvande celler intränga ej hyferna, först när

dessa dött, växa de in mellan dem intill epidermiscellerna

och tränga in mellan dessa, i det att svampen upplöser pek-

tinämnena 1 midtlamellen. De angripna cellerna hypertro-

feras mycket starkt, men växa nästan uteslutande radielt

ut ifrån roten. Barkcellerna blifva, åtminstone så länge

roten lefver, oberörda af svampen, och ej heller inväxa hyfer

i skiljeväggen mellan epidermis och barkceller.

Ett tvärsnitt af en mykorrhiza (se textfiguren n:o 2)

visar därför ett ganska egendomligt utseende. Ytterst finnes

en ganska tät pseudoparenkymatisk väfnad af svamphyfer,

hvars mäktighet icke så litet växlar; den bifogade figuren

torde dock återgifva det vanligaste förhållandet. Ifrån svamp-

manteln inskjuta mellan cellerna i det yttersta cellskiktet

hyfer, som genom täta förgreningar bilda en enskiktig mantel

eller kappa omkring hvarje epidermiscell. Det angripna cell-

18 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER-

Fig. 2. Polygonum viviparum L.

Tvärsnitt af mykorrhiza, Leitz Zeichenocular, obj. 7, därpå förminskadt

till 3. ph. hyfmantel, ep. epidermisceller, r. barkceller, end. endodermis.

Fig. 3. Polygonum viviparum L.

Del af ett mykorrhiza-längdsnitt, ok. O, Immers. +;';, sedan förminskadt till 3.

ph. hyfmantel, ep. epidermiscell, pr. barkeell; snittet har träffat

kanten af en epidermiscell, hvarför hyferna äfven synas

mellan epidermiscellen och rotbarkcellerna.

skiktet hypertrofieras så starkt, att det jämte svampslidan

utgör den mäktigaste delen af rotens tvärsnitt. Epidermis-

cellerna radiera vinkelrätt mot längdaxeln ut ifrån roten (se

textfiguren n:o 3).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 2. 19

Ett tangentialsnitt genom roten visar, huru epidermis-

cellernas sidoväggar äro omspunna af svamphyferna (bilden 2 å

tall. IT); hyfmembranerna äro ytterst tunna, och någon gräns

mellan cellens och den tillslutande hyfens väggar har icke

äfven vid mycket starka förstoringar, kunnat iakttagas. Epi-

dermiscellerna utfyllas till största delen af en garfämneförande

vakuol, som med järnsalter färgas svartgrön. Vid fixering

i krom-osmium-ättiksyra eller kromättiksyra utfälles garf-

ämnet i cellen såsom en strukturlös massa, som med HEIDENHAINS

hämatoxylin färgas rödgrå, med gentianaviolett blågrå. Cell-

kärnan undantränges af vakuolen och pressas in emot cell-

väggen och är derför böjd och krokig, när den ligger i cellens

hörn (se bild 2 å tafl. IT). Man skulle vara frestad att misstänka

cellkärnans läge förorsakadt af svampen, men så kan icke gerna

vara fallet, ty äfven i oangripna celler intager den ett liknande

läge; enda skillnaden mellan cellkärnans plats i en fri och i en af

svamphyfer omgifven epidermiscell är den att i den förra

ligger den tryckt mot väggen 1 rotens längdriktning, i den

senare mot de radierande väggarna. Cellkärnorna 1 epidermis-

cellerna ega ett fint nät af linin med större eller mindre

kromatinkorn samt fera relativt små nucleoli. Svamphyfernas

kärnor äro mycket tydliga, ega stora, lätt färgade kroma-

tinkorn; kärnorna som finnas uti hyferna emellan epidermis-

cellerna, äro tydligt större än mantelhyfernas och färgas i

allmänhet något starkare af hämatoxylin. I bark och epider-

misceller hos försvampade rötter ha några stärkelsekorn icke

iakttagits, uti endodermis, som är rätt rik på garfämnen,

finnas dock sådana. TI afseende på garfämnets förekomst finnes

icke någon skillnad mellan fria och försvampade rötter; redan

i mycket ungt stadium äro, såsom bilden 5 å taflan IT visar,

epidermiscellerna garfämnesrika.

Ifrån de unga mykorrhizornas hyfmantel utgå af tunna,

genomskinliga och klara membraner utmärkta hyfer, hvilkas

talrikhet närmast tyckes bero af yttre förhållanden; finnas

några förmultnade blad eller dylikt i närheten äro de mycket

rikliga, men eljes kunna de vara högst sparsamma. Hyferna

äro rikt förgrenade, oregelbundet krökta och böjda samt för-

sedda med s. k. »Schnallenverbindungen». Hos de äldre, redan

bruna eller svarta mykorrhizorna ha de i marken utväxande

hyferna ett annat utseende; de äro mycket gröfre och längre,

sakna alltid »Schnallenverbindungen», och deras membraner

20 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

äro mörkbruna, glatta eller vårtiga. Det kan derför vara

fråga, om man ej hos de äldre har att göra med en annan

svampart än hos de yngre. Möjligen skulle man kunna tänka

sig saken så, att hos de äldre mykorrhizorna innästlade sig

en främmande svamp, som slutligen fick öfvertaget och lefde

saprofytiskt på den försvampade roten.

Dryas octopetala L.

Denna buske är genom sina fasta, läderartade blad och

genom sitt växsätt, biologiskt sedt, närbeslägtad med ljung-

växterna, hvilka den också liknar ej så litet med hänsyn till

rotsystemets byggnad. Detta utmärker sig genom en mäktigt

utvecklad hufvudrot, som eger fere starkare grenar, under

det att från skotten utgå endast få och svaga birötter. De

unga absorptionsrötterna äro korta och tjocka samt rikt för-

grenade, de yttre spetsarna äro vanligen omgifna af en mer

eller mindre mäktig svampslida, bildad af med hvarandra

tätt förenade hyfer (se bilden 5 å tafl. ID): I det yttre

morfologiska visar därför mykorrhizan hos Dryas octopetala L.

större öfverensstämmelse med cupuliferernas än Polygonum

viwiparums och de arktiska Salices'.

På Spetsbergen är Dryas octopetala L. en af de allmännaste

växterna, men förekommer dock icke på så olikartade lokaler

som Polygonum viviparum IL. och Salix polaris Waur. TI all-

mänhet växer den helst där redan mossor, lafvar eller andra

växter gifvit upphof till ett humuslager, men man ser den

ock på mycket naken mark.

Någon särskildt rik humusbildning erfordras ej för att

mykorrhiza skall utbildas, och några exempel torde kunna

belysa detta. På Hecla Cove vid Treurenbergbay på Spets-

bergens nordkust finnes en ganska vid slätt af strandvallar.

Dessa äro ytterst sterila, endast här och där finnas några

enstaka fanerogamer, såsom saxifragor, Cerastuwm alpinum L.,

Oxyria digyna T., Salix polaris WaAuL., Taraxacum phymato-

carpum VAHL., Glyceria Vahliana Tu. Fr., Catabrosa algida FR.

m. fl. Vid små, en eller ett par dm. höga afsatser i terrängen

hade af vattnet nedsköljts lösare förvittringsprodukter, och på

dessa fanns en något rikare vegetation. Etttunt mosstäcke be-

täckte marken; bland fanerogamer, som där förekommo, märktes

Dryas octopetala L., Salix polaris WAHL., Pedicularis hirswta L.,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:0 2. 21

Luzgula arcuata SM."confusa LINDEB., Alsine rubella WG., Festuca

rubra L. m. fl. Någon utomordentligt rik humusbildning eger ej

rum på dylika lokaler, men rötterna af Dryas voro dock för-

svampade.

Liksom hos Polygonum viviparum IL. är mykorrhiza-bild-

ningen hos Dryas konstant och iakttages hos individ, insamlade

i de mest skilda delar af artens utbredningsområde. Genom

granskning af Dryas-samlingen i riksmuseets herbarier har

förefintligheten af försvampade rötter konstaterats hos exemplar

från nedan anförda lokaler.

Spetsbergen. Recherche-bay (1898 års svenska polar-

expedition) och Middle Hook i Belsund (A. G. NATHORST 1882),

Green Harbour (J. A. BJÖRLING 1890), Sassenbay (A. G. NATHORST

1882), Hecla Cove vid Treurenbergbay (1898 års svenska polar-

expedition).

Novaja Semlja. Matotschkin schar (O. EKstAM 1890), Sinus

Besimannaja (F. R. KJELLMAN och A. N. LUNDSTRÖM 1875.)

Arktiska Sibirien. Jalmal, Diecksons hamn, Irkajpij och

S:t Lawrence bay (F. R. KJELLMAN 1873—79).

Island. Eskifjordur (StrRömrELt 1883), Reykiavik (E.

WARMING och TH. Horm 1882).

Nord-Europa. Lapponia ponojensis, Orlow (A. Osw. KIHL-

MAN 1889). Lapponia rossica, Imandra, Chibinä (Hans Har-

LINDER 1883). Norge. Alsefjord (TH. M. Fries och SaL.

HENSCHEN) och Dovre, Kongsvold (G. Rystept 1892). Sverige.

Lule lappmark (ANDERSSON 1845); Jämtland, Storlien (AHLF-

VENGREN 1895), Renfjället (S. P. EKMAN 1882 och L. M. NEUMAN

1884), Snasahögen (C. LAGERHEIM 1844) och Åreskutan; Härje-

dalen, Skarffjället (STRÖmFELT 1879) och Midtåkläppen (K. F.

THEDENIUS).

Mellersta Europa. Tyrolen, Raxalpe; Schweiz, Vaud, JoRAT

900 m.; Transsilvanska bergen.

Södra Europa. Ttalien, Apenninerna, Ospedaletto.

Asien. Altai (LEDEBOUR misit 1832).

Inom större delen af Grönland företrädes Dryas octopetala L.

af en mycket närstående art eller kanske förr form, D. integri-

folia M. VauL. Exemplar af denna växt, insamlade af A. G.

NaATHorsT 1883 vid Ivsugigsok vid Kap York, egde rikgreniga

mykorrhizor med mycket tjock hyfmantel.

Mindre än hos Salix polaris WaAHr. och Polygonum vivi-

parum DL. imverkar försvampningen förändrande på roten af

22 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

Dryas octopetala L. Rotmeristemet liknar mycket Lavatera's,

undersökt af ERIKSSON, i det att rotmössa, epidermis och bark-

lager hafva gemensam initialzon, från hvilken pleromet är

föga skarpt begränsadt (se textfiguren 4)." Rotmössan är

lika mäktig hos försvampade och oförsvampade rötter (jmfr

textfig. 4 med bild 1 å tad. IIT), och dess celler förblifva

lika länge i samband med de öfriga. Så fort epidermiscellerna

Fig. 4. Dryas oectopetala L.

Längdsnitt genom rotspets. Leitz Zeichenocular, obj. 8,

sedan förminskadt till 3.

utträdt ur sitt förband med rotmössan, komma de 1 omedelbar

beröring med hyfmanteln; cellerna hypertrofieras dock härvid

ej, hvilket torde bero därpå, att hyferna ej växa in mellan

cellerna, medan dessa ännu äro unga. Den enda skillnaden

i meristemets utseende består däri att nybildnings- och till-

växtzonerna äro kortare hos en mykorrhiza än hos en vanlig rot,

och att själfva spetsen är liksom tillplattad af hyferna.

Först i de äldre delarne af roten och långt bakom rot-

spetsen börja hyferna intränga emellan cellerna, och de växa

+ Till denna typ höra äfven andra Dryas närstående rosacéer, såsom

Rubus discolor WeimE och Fragaria vesca L. (FLAHAULT (9). pag. 141—142).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 2. 23

då ej blott in 1 själfva epidermislagret, utan ockupera äfven

de yttre barkcellskikten; ej heller nu inträffar hypertrofi uti

de af hyferna omvuxna cellerna. Till de innersta cellerna i

barken intränger ej svampen, och centraleylindern blir alltid

oberörd (se bilderna 2 och 3 å tafl. IIT).

Hyfmantelns tjocklek är ytterst växlande; stundom består

den af blottnågrafå,pseudoparenkymatiska hyfskikt, men ibland

kan den utgöra den mäktigaste delen af roten. Ifrån man-

teln, som, så länge roten är ung, är hvit till färgen, utgå

mer eller mindre talrika hyfer; dessa hafva vid undersökning

af individ från vidt skilda delar af det arktiska området,

såsom Spetsbergen och ryska Lappmarken, visat sig ega

»Schnallen»-förbindelser.

Återblick på den anatomiska strukturen

hos de undersökta mykorrhizorna.

Ehuru undersökningen af de ektotrofiska mykorrhizorna

omfattar endast ett fåtal arter, visa de, jämte en del gemen-

samma drag, intressanta variationer. Hvad först försvamp-

ningens inverkan på rotspetsen beträffar, så är rotmössans

utbildning hos mykorrhizorna anmärkningsvärd. I sitt första

arbete framhåller FRANK (10), att rotmössan degenereras vid

försvampningen, och ännu bestämdare uttalar sig NoAcK här-

öfver (42); enligt honom skulle rotmössan, såsom öfverflödig,

reduceras till små antydningar. Jämföra vi de här lämnade

bilderna af rotspetsar hos försvampade och oförsvampade

rötter, kan man ej säga, att detta gäller de undersökta arterna.

Hos Dryas finnes knappast någon skillnad i rotmössans mäktig-

het hos båda slagen af rötter, och detsamma gäller Polygonum;

hos Salix polaris består den af något färre cellskikt, men

är ingalunda reducerad; den enda inverkan svampen utöfvar

är att rotmössan på grund af trycket har en mera hemi-

sfärisk form 1 stället för den koniska hos en vanlig rot.

I detta hänseende öfverensstämma mina undersökningar med

MANGIN'S (36), hvilken opponerat sig mot NoacK och FRANK. Han

påstår dock därjämte att rotmössans celler, sammanpressade och

24 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

tryckta intill epidermiscellerna, skulle betäcka hela den för-

svampade roten. I detta hänseeden afvika hans observationer på

cupuliferernas mykorrhiza från mina egna på Dryas, Polygonune

och Salix. För så vidt jag kunnat finna, gestalta sig rotmösse-

cellernas öde så, att då de vissna, de omgifvas af svamphyfer

och sammanpressas uti hyfmanteln, hvarest man finner dem

såsom starkare färgade partier (se bild 1 å tafl. II); närmare

rotspetsen kunna de då och då befinnas tryckta mot epidermis-

cellen (se bild 1 å taflan IT), men skiljas snart från dessa

genom mellanväxande hyfer.

Hos Salix herbacea L. fanns en mykorrhizaform, där rotens

längdtillväxt ej hindras af svamphyferna; intressant är det

därför att se, att hyferna i manteln ej bilda en parenkymatisk

väfnad, utan löpa parallelt med roten; det tyckes häraf,

som om orsaken till rotens långsammare tillväxt delvis skulle

vara en rent mekanisk. I ett hänseende öfverensstämma my-

korrhizorna med gallbildningar; hos Salix polaris WaAuzr. och

Polygonum omspinnas cellerna af hyfer, medan de ännu befinna

sig på meristematiskt stadium, hos Dryas däremot först, då

de blifvit fullt utvecklade. Hos de förra inträffar hypertrofi

af cellerna, hos den senare icke. För att en gallbildning,

hvilken som bekant består uti en hypertrofi af celler och hela

väfnader, skall uppstå, fordras, att angreppet af den främ-

mande organismen skall ske, medan väfnaderna ännu äro

mycket unga; för hypertrofien af cellerna i en mykorrhiza

tycks gälla samma lag.

I det föregående påvisades en stor konstans i utbildning

af mykorrhizor; sålunda egde Dryas octopetala L. försvampade

rötter ej blott inom vidt skilda delar af det arktiska området

såsom på Spetsbergen och i norra Sibirien, utan äfven i

Skandinavien, på Altai, Alperna och Apenninerna. Detta

kan gifva en fingervisning, om huru gammal denna före-

teelse är. Dryas egde förmodligen redan under glacialtiden

sitt nuvarande utseende och växte då på de delar af Asiens

eller Europas slätter, som icke voro nedisade och som hade

ett arktiskt klimat. När sedan isen började draga sig till-

baka, stod för den vägen öppen till de olika bergstrakter,

där man nu finner den. Redan innan denna vandring började,

har väl sannolikt mykorrhizor funnits hos växten, ty det är

utan tvifvel mindre naturligt att tänka sig, att arten sedan

utbildat sig i samma riktning och förvärfvat sig desamma

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 2. 25

nya egenskaperna utom dessa vidt skilda områden med i

många hänseenden olika lefnadsförhållanden. Samma slutsats

kan man draga af Polygonum viviparums utbredning.”

Då sålunda helt sannolikt mykorrhizabildningen är ett

ytterst gammalt fenomen, synes det mig vara ett skäl för

att anse försvampningen af rötterna ega någon betydelse

för växten och utesluta tanken på ett patologiskt fenomen.

Arter med endotrofisk mykorrhiza.

Ericiné-mykorrhiza.

Diapensia lapponica LL.

I biologiskt hänseende öfverensstämmer Diapensia lapponica

L. i mångt och mycket med ljungväxterna; de fasta, läder-

artade, öfvervintrande bladen och den kraftiga, länge lefvande

hufvudroten förläna den en habitus, som liknar de arktiska

ericineernas. Om diapensiaceernas anatomi var intill senaste

tid ej mycket kändt; först år 1897 publicerades af GREVEL

(17) en uppsats öfver detta ämne. Endast hos Galax aphylla

L. undersöktes rotsystemet, som här närmast intresserar oss.

Det utmärker sig genom mycket långa och smala grenar

och mycket riklig rothårsbildning, som dock begynner ett

långt stycke bakom rotspetsen; några endofytiskt lefvande

svamphyfer funnos ej uti rötterna hos det undersökta indi-

videt, som vuxit uti botaniska trädgården i Heidelberg.

I afseende på rötternas byggnad liksom i det habituella

utseendet afviker Diapensia betydligt från Galax och närmar

sig 1 stället ljungväxterna. MNugrötterna utmärka sig för

sin betydliga längd och sin finhet, rothår saknas och epidermis-

cellernas ytter- och mellanväggar äro mycket starkt för-

tjockade. Uti den tjocka yttermembranen kan man urskilja

trenne skikt, nämligen en tunn kuticula samt en i tvänne

lager uppdelad cellulosavägg. En liknande cellväggsbyggnad

eger enligt JANsSE'S undersökningar (26) en Vaccinium-art på

Java.

Omkring de fina sugrötterna slingra sig hyfer, som, då

de äro talrikare, kunna bilda en tunn mantel omkring roten.

+ Om de arktiskt-alpina arternas ursprung se f. ex. NATHORST (41).

26 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

I de festa fall nå hyferna ej ända fram till rotspetsen, utan

bakom denna finns vanligen ett kalt parti; någon gång

observerar man dem dock i rotmössans omedelbara närhet.

Denna lider icke någon förändring vid försvampningen, den

består då liksom på oangripna rötter af några få celler.

Från de utmed roten sig slingrande hyferna utgå grenar,

som borra sig igenom epidermiscellernas tjocka yttervägg;

stundom ser man celler, hvilkas väggar på flera ställen äro

genomvuxna. Inkomna uti cellerna förgrena sig hyferna

mer eller mindre rikt, och somliga celler fyllas snart af ett

tätt nystan af svamptrådar. Vissa celler äro helt och hållet

fyllda med mycket små korta, blåsformigt uppsvällda hyfer,

och andras innehåll utgöres af en grötlik massa, hvars struk-

tur är svår att urskilja och som sannolikt, åtminstone att

döma af förhållandet hos andra mykorrhizor, utgöres af

sammansmälta hyfer (se bilderna 7 och 8 å tafl. D.

Mykorrhizan hos Diapensia lapponica L. hör sålunda till

ericinétypen, sådan denna beskrifvits af FRANK hos många

bicornes, epacrideer och Empetrum mgrum L. Denna mykor-

rhiza-form bildar på sätt och vis en öfvergång mellan ekto-

trofisk och endotrofisk. Af hyferna bildas ofta en tunnare

mantel kring roten, hyferna växa intracellulärt, men endast

rotens yttersta cellager ockuperas. Äfven i andra hänseenden

likna rötterna hos Diapensia ljungväxternas; i de ännu unga

rotgrenarne är barken ytterst litet utvecklad, och rotmössan

är svag och fåcellig.

Liksom hos öfriga, förut här beskrifna växter är mykor-

rhizabildningen hos Diapensia en konstant företeelse, hvilket

visat sig vid undersökning af exemplar från olika delar af

artens utbredningsområde; öfver de lokaler, hvarifrån de

granskade individen härstamma, lämnas härmed en förteck-

ning.

Grönland. Julianehaab (PETERSEN 1880).

Skandinavien. Norge, Vadsö (CHR. AURIVILLIUS 1878)

och Finnmarken, Berlevåg (LINDMAN 1580).

Sverige. Jämtland, Areskutan (0. JuvzELn) och Härje-

dalen, Midtåkläppen.

Hos de arktiska bicornes är mykorrhizabildningen lika-

ledes en konstant företeelse. De flesta former från detta om-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 2. 27

råde har jag haft tillfälle att undersöka och lämnas här

en förteckning äfven öfver dessa med bifogade lokaluppgifter.

Azalea procumbens L.

Island. Eskifjordur (STRÖMFRLT 1883).

Grönland. Julianehaab (ÅA. BERLIN 1883).

Andromeda hypnoides L.

Island. Eskifjordur (STRÖMFELT 1883).

Grönland. Lerbugten (BERGGREN 1870) och Manetsok

(ÅA. BERLIN 1883).

Spetsbergen. Green Harbour (TH. M. Fries 1868).

Andromeda tetragona L.

Spetsbergen. Adventbay (1898 års svenska polarexpedition

och F. R. KJELLMAN 1872).

Arktiska Sibirien. Pitlekaj (F. R. KJELLMAN 1879).

Ledum palustre L.

Grönland. Sofiehamn (A. BERLIN 1883).

Arktiska Sibirien. Jenissej (A. N. LUNDSTRÖM 1875) och

Pitlekaj (F. R. KJELLMAN 1879).

Oxycoccus palustris PErRs. ”microcarpus TuRrRcz.

Grönland. TIvigtut och Amitsok (A. BERLIN 1883).

Phyllodoce coerulea (L.) BAB.

Grönland. Claushavn (BERGGREN 1870).

Arktiska Sibirien. Konyambay (F. R. KJIELLMAN 1879).

Rhododendron lapponicum (L.) WaHuL.

Grönland. Tvigtut (ÅA. BERLIN 1883).

Vaccinium uliginosum L.

Grönland. Kung Oskars hamn (A. BERLIN 1883).

Arktiska Sibirien. Wajgatsch, Cap Grebenij (F. R. KJIJELL-

MAN och Å. N. LuUNnDstRÖM 1875), Jenissejs mynning (A. N.

LUNDSTRÖM 1875), Konyambay (F. R. KJELLMAN 1879).

Vaccinium vitis idea L.

Grönland. Sofiehamn (ÅA. BERLIN 1883).

28 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

Arktiska Sibirien. Wajgatsch, Cap Grebenij (F. R. KJELL-

MAN och ÅA. N. LUNDSTRÖM 1875).

Orchidé-mykorrhizan.

I de arktiska trakterna äro orchidéerna företrädda af

endast ett fåtal arter, som hufvudsakligen förekomma inom de

sydligare delarna af området. På Grönland finnas några,

men på Spetsbergen saknas de. Några i sprit förvarade

exemplar af orchidéer från arktiska Norges högfjällsregion

hafva undersökts med hänsyn till mykorrhizabildning. Den

har påträffats hos Habenaria obtusata RicH. och albida R. BR.

och hos Chameorchis alpina RicH. Några mer märkliga af-

vikelser från förut beskrifna mykorrhizor har jag icke iakt-

tagit. Hos den första är det dock anmärkningsvärdt, att

svampen lefver i de smala rotknölarna, hvilka annars vanligen

äro fria från hyfer. Svampen intar där vissa partier, medan

den i andra delar är ytterst sparsam (se för öfrigt textfigur

5. och bild. 2 å tafl. 1):

Hos flera arktiska örter är en mykorrhiza, öfverensstäm-

"mande med orchidéernas, iakttagen. I barklagrets celler växa

hyfer, som här och där bilda blåsformigt uppsvällda partier

(jmfr bild 4 å taflan III). Det är uteslutande de finaste och

tunnaste sugrötterna, som intagas af svampen, medan de gröfre

äro alldeles fria därifrån. En på beskrifna sätt utbildad

mykorrhiza har iakttagits hos Taraxacum croceum DAHLsT. och

phymatocarpum V AHL, Arnica alpina OTIS och Erigeron uniflorus

L. från Spetsbergen och Erigeron compositus PursH från Grönland.

Emellertid har jag ej närmare ägnat mig åt studiet af liknande

mykorrhizabildningar, då det synes mig tvifvelaktigt, om de

äro af symbiotisk natur eller om svampen är att betrakta

som en parasit. HSCHLIcHT (50) och HöVELER (25) hafva funnit

liknande mykorrhizabildningar hos ett stort antal örter, till-

hörande ängs- och skogsvegetationen i Nord Tyskland.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 2. 29

Fig. 5. Habenaria obtusata RicH.

Tvärsnitt af rotknöl. Obj. 2., Leitz Zeichenocular. hk. celler med

svamphyfer, st. stärkelseförande celler.

30 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

Om humusbildningen i arktiska länder.

Då som i det föregående visades, icke så få arktiska

växter och däribland flera, som må anses karaktäristiska för

den högnordiska vegetationen, ega mykorrhizor, torde det ej

vara olämpligt att här sammanställa de uppgifter i littera-

turen, som beröra humusbildningen i arktiska länder, och

därjämte lämna en redogörelse för några observationer, som

gjordes i denna riktning under 1898 års svenska polar-

expedition.

Betingelserna för bildningen af humus äro helt naturligt

ganska vexlande, dock äro de arktiska trakterna i detta

hänseende tämligen ensartade i jämförelse med tempererade

länder. Verklig mull, som af P. E. MöLLER (40) karaktäriseras

såsom en genom metmaskars och insekters verksamhet i jorden

åstadkommen intim blandning af mineralämnen och organiska

rester f, tyckes att döma af litteraturen tillhöra endast den

södra delen af polarområdet. Det rika djurlif i marken,

som är en nödvändig betingelse för uppkomsten af denna

jordart, saknas i de nordligare och kargare delarne. Enligt

WARMING gifva videsnåren på Grönland upphof till en dylik -

jordart; han skildrar särskildt en lokal från S. Kangerdluarsuk,

som han anser karaktäristisk, och sina observationer samman-

fattar han på följande sätt (53 pag. 32).

>»En les, frodig, af Regnorme gjennemrodet Muld, hvis

sorte Farve jo i serlig Grad vil drage Solvarmen til sig

og som er saa dyb og saa rig paa Fugtighed, att den ikke

udtgrres, som gedes af det affaldne Lov og af de hoje Urters

raadnende Skud foruden af de forskjellige Dyrs Exkrementer

og som paa Grund af sin Beliggenhed i solrige lune Dale

tidlig bliver snefri og derfor kan skaffe Planterne en lengere

Vegetationsperiode — saadan er Jorden i Pilekrattene, i alt

Fald de frodigere.»

Några andra bestämda uppgifter om bildningen af mull

i arktiska växtformationer känner jag ej. Möjligen skulle

man vänta sig den i den s. k. urtemarken på Grönland, som -

är företrädd af en liknande formation på Novaja Semlja och

i Nord-Sibirien. HEuveunN beskrifver från Novaja Semlja små,

+ Denna jordart motsvarar närmast, hvad svenska trädgårdsmästare be-

nämna löfjord.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 2. 3L

inskränkta lokaler med en mycket frodig vegetation af ett

50-tal fanerogamer och med ett tjockt humuslager.

Metmaskar och insekter blifva i de nordligaste delarne

sällsynta, från Spetsbergen känner man intet djurlif, som

vid mullbildningen kunde spela någon roll. Från Grönlands

ljunghedar omnämner WARMING, att han förgäfves sökt efter

metmaskar, ehuru han med tanke på MöLLErs undersökningar

haft sin uppmärksamhet riktad däråt, och Hartz (21 p. 268

och p. 305) har gjort samma erfarenhet angående videsnår

och »Urteli> vid Scoresby sund i Ost-Grönland.

Lumbricider saknas dock icke alldeles i marken i hög-

arktiska och högalpina trakter. Konservator SPARRE SCHNEIDER

i Tromsö har muntligen meddelat mig, att han funnit met-

maskar på Flöjfjället 900 fot öfver skogsgränsen tillsammans

med en vegetation af Salix polaris WaAHL., Saliz herbacea L.,

Arnica alpina OTIN m. f., och på Sollitind i Maalselven

har forstmester NORMAN, enligt samma meddelare, gjort en

liknande iakttagelse. G. EIsSEN (6 p. 958), som särskildt studerat

Skandinaviens oligocheeter, omnämner några arter, bland dem

Lumbricus rubellus HOoFPM., såsom gående ända upp till snö-

gränsen och STUXBERG har på Novaja Semlja under expeditionen

1375 insamlat en mängd landtmaskar (se Nordenskjöld, Vegas

färd kring Asien och Europa, del I pag. 141).

Emellertid äro förhållandena i högarktiska trakter särdeles

gynnsamma för bildandet af en torfliknande humus. De

organiska sönderdelningsprocesserna försiggå mycket långsamt

och orsaken därtill är ferfaldig. NSomrarne äro kalla och

korta, djurlifvet i jorden är relativt fattigt, och bakterierna

äro sparsammare än 1 sydliga trakter.” Det är en af polar-

farare ofta gjord iakttagelse, att de under vegetationsåret

utvecklade skottdelarna ofta äro omgifna af torra blad och

andra vissnade rester från föregående somrar, säkerligen be-

roende därpå att förmultningen försiggår ytterst långsamt.

En mycket belysande iakttagelse i detta fall meddelar KIHL-

MAN (33 pag. 6—7); enligt honom finner man icke sällan, att

blomskaften af Pinguicula villosa T., ehuru de äro af en myc-

ket späd byggnad, dock kunna ett par tre år sitta kvar på

växten. Afven på mycket torr mark kan därför äfven en

ganska sparsam vegetation gifva upphof till humus af vex-

lande mäktighet.

+ Jämför Nyström (43) och E. Levin (35).

32 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

WARMING (53 p. 48—51) behandlar i ett särskildt kapitel

jordmånen i Grönlands ljunghedar. I detta hänseende råder

en stor likhet med den europeiska ljungheden; marken består

af en torr, mager och svartaktig sand. Humusbildningen

är ganska sparsam, beroende dels därpå att vegetationen är

föga rik, dels därpå att bladen länge sitta kvar på växterna.

En del växtdelar föras bort af vinden, men något samlar sig

omkring de nedre grenarne och bildar där humus. Af ett

visst intresse är RINK'S iakttagelse, att hedens buskar och

andra växter icke så mycket växa 1 egentlig jord, som i en

tät väfnad af döda växtdelar. Humusbildningen i ljungheden

kan med ett från P. E. MÖLLER lånadt uttryck betecknas

som »en Tervedannelse paa det terre». ”Torfbildningen är

stundom så rik, att den användes till bränsle.” KIHLMAN (33

pag. 6—16) skildrar från Kola-halfön flera slag af torf eller torf-

artad humus, bildad på torra platser, såsom Empetruwm-torf från

kusten, bestående af ett amorft detritus af affall från denna

växt jämte massor af frön och grenar. På de höga, vindöppna

platåerna utgöres hufvudmassan af vegetationen af ris (Betula

nana L., Empetrum nmgrum L., Arctostaphylos alpina (1L.)

NSPRENG.), som gifva upphof till en torf af föga mäktighet.

Under 1898 års svenska expedition insamlades jordprof

från många olika lokaler af D:r GUNNAR ANDERSSON. För

att undersöka humushalten ställde han dessa till min dispo-

sition, och några, från mera växtrika lokaler, uttogos för

detta ändamål. De lufttorra profven, hvilkas vikt växlade

mellan 3 och 10 gram upphettades i en torkugn till110” å 115” C.,

tills konstant vikt erhölls, hvarefter de, på så sätt befriade från

hygroskopiskt vatten, glödgades i en platinadegel tills full-

ständig föraskning inträdt."”"

Angående profven har doktor ANDERSSON välvilligast

meddelat mig följande.

»Bland de ganska talrika jordprof, som hemförts, kunna

såsom exempel anföras följande, representerande tvänne af de

viktigaste marktyperna på Spetsbergen, nämligen å ena sidan

morän- och rasmarker, hvilka i väsentliga afseenden öfverens-

stämma, och å andra deltamarker, hvilka intaga vidsträckta

områden i fjordarnes och fjälldalarnes inre.

+ Se äfven Horst (24), som meddelar analyser af olika torfslag.

xx Vid konstant-vägningen användes vågflaskor för att hindra profven att

upptaga vatten ur luften.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 2. 33

I van Keulen bay i Belsund finnas utsträckta, af gamla

moräner bestående marker, hvilka mot fjällsidorna, där det

dels direkt nedstörtade, dels af smältvatten nedförda mate-

rialet blir rikligare, öfvergår i rasmarker. De förra äro ofta

utbildade som en torr, hård jordart i fritt läge och med svag

bevattning. På en sådan, där hufvuddelen af finmaterialet

härstammar från skiffrar och endast till mindre del från

sandsten, utgjordes vegetationen hufvudsakligen af Dryas

octopetala IL. och af sparsammare Salix polaris WAHL. samt

enstaka exemplar af Saxifraga oppositifolia T., Papaver radi-

catum RotTB. och Polygonum viviparum L. m. 1. Det rotförande

lagret i dryasmattan visar en glödningsförlust af 10.22 4,

hvilket, då profvet praktiskt taget var kalkfritt, till allra

största delen utgöres af organiska rester.

På en liknande lokal, ehuru en öfvergångsform till ras-

marker och endast förra delen af sommaren öfversilad af

mycket smältvatten samt bevuxen af en något artrikare

flora af Saxifraga oppositifolia L., S. cespitosa EHRH., S. cernua

L., Festuca rubra &L., Cerastium alpinuwm L. m. fl. var mot-

svarande tal 10,72; denna mark innehöll litet kalk, hvarför

siffran är för hög för att enbart beteckna humushalten, men

ett prof från en likartad lokal i Treurenbergbay visade,

ehuru kalkfritt, en glödningsförlust af 8,3 4.

Deltamarkerna, hvilkas ursprungliga material i samband

med afsättningen är mycket väl sorteradt, visa ofta en

jämn af fin sand och lera bildad jordmån. På en sådan, där

karaktärsväxten var dSaxzxifraga oppositifolia L. och hvarest

Cerastium”" cespitosum MALMGREN, Juncus biglumis L., Draba-

arter etc. bildade en mer eller mindre fullständigt mark-

täckande vegetatation, visade sig glödningsförlusten vara

71474, detta prof var något kalkhaltigt, men ett annat kalk-

fritt från liknande mark gaf 8,01 4. Till den humusrikaste

mark, som finnes på Spetsbergen, är utan tvifvel att räkna

den feta, kolsvarta jord, som täcker de gamla strandterrasserna

vid Kolbay och som å sin sida täckes af en sluten vegetation

af Betula nana L., Empetrum nigrum L., Dryas octopetala ii.,

Poa flexuosa WauL. Salix polaris W AHL., Polygonum viviparum

L. m. £. Det jordlager, i hvilket dessa arter har hufvud-

massan af sina rötter, visar den betydande humushalten af

40,6 4, hvarigenom den i afseende på rikedomen af organiska

34 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

ämnen står i full paritet med sydligare trakters i detta af-

seende rikaste jordarter.»

Glödningsförlusten i de undersökta profven härleder sig

väl icke till största delen af förmultnade organiska bestånds-

delar, utan äfven i afsevärd mängd af föga sönderdeladt or-

ganiskt affall. För mykorrhizasvamparna äro dock äfven de

icke sönderdelade resterna af betydelse.

Flere forskare ha sökt fastställa, hvilka svampar det är

som bilda mykorrhizor. I inledningen omnämdes de viktigaste

resultaten i detta hänseende, såvidt undersökningarne hafva

haft de endotrofiska mykorrhizorna till föremål. Ehuru man

ej torde kunna påstå, att det otvifvelaktigt påvisats ett sam-

band mellan ektotrofiska mykorrhizor och vissa svamparter,

så har man dock kommit så långt, att en samhörighet mellan

dylika och vissa hymenomyceter och tuberaceer är 1 hög

grad sannolik. MATTIRoOLo och DANGEARD anse sig ha kon-

staterat ett samband mellan tuberaceer och cupuliferernas

rötter. Uti de arktiska trakterna saknas, så vidt man hit-

tills känner, tuberaceer, hvarför det är alldeles uteslutet

att tänka sig mykorrhizorna hos salices, Polygonum viviparum

och Dryas-arterna förorsakas af dylika. Emellertid hänvisa

»Schnallen»-förbindelserna som utmärka hyferna i de unga

mykorrhizorna af dessa svampar, till hymenomyceter. Enligt

NoacK (42) förorsakas mykorrhizorna hos våra barrträd af

Geaster-arter, Agaricus och Cortinarius-arter, hos cupuliferer

af ÅAgaricus-, Lactarius- och Cortinarius-arter; WoORONIN (54)

förmodar, att mykorrhizorna hos några af honom i Finland

undersökta Salix-arter förorsakas af Boletus-arter. I de

arktiska trakterna äro hymenomyceter visserligen icke så

art- och talrika som inom det europeiska skogsområdet,

men de äro långt ifrån sällsynta. Vissa arter synas vara

mycket utbredda inom högalpina- och arktiska trakter, Om-

phalia umbellifera (LL) är mycket vanlig på Grönland (RosTRUP

48), i ljunghed vid Scoresby sund var den allmänn (ROostRUP

48), den förekommer på Beeren FEiland och är ganska vanlig

på Spetsbergen (KARSTEN), och i den skandinaviska fjäll-

regionen har den observerats af HENNING (22). Galera hyp-

norum BaArscH är ganska vanlig på Spetsbergen (KARSTEN),

har iakttagits på flera ställen på Grönland (RostruP 48

och 49) och äfven på Skandinaviens fjäll (HENNING). ÅAfven

några arter, som förekomma allmänt inom skogsområdet och

BIHANG TILL K. SV: VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 2; 35

som misstänkas vara mykorrhizabildare anträffas inom arktiska

och alpina trakter. Boletus scaber FR. hör till de allmännaste

hymenomyceterna på Grönland (RostrRurP 48 och 49), på Spets-

bergen anträffades den sommaren 1898 på samma lokal vid

Kolbay, där Betula nana växer, och på Hamrafjället har den

observerats på en höjd af 1000 m. Af gasteromyceter äro flera

Lycoperdon-arter ingalunda sällsynta (RostRUP 48 och 49 och

KARSTEN). Artrikedomen är visserligen icke stor, från Spets-

bergen känner man blott 17 arter hymenomyceter och 3 arter

gasteromyceter, från Grönland är antalet större. Individ-

rikedomen är stundom mycket stor; under 1898 års expeditions

besök på Kung Karls land förvånades flera af deltagarne

öfver rikedomen på hymenomyceter. Hvilka svamparter, af

de nu nämnda kunna anses komma i fråga såsom mykor-

rhizabildare är omöjligt att säga, men sannolikt har man

väl att hos de allmännare arterna, som uppträda på många

olika områden tillsammans med arktiska växter, söka de mot-

svarande svamparna.

36 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

Hauptinhalt.

Als Teilnehmer der schwedischen Polarexpedition unter

der Leitung des Herrn Professor Dr. A. G. NATHORST erregte bei

der Untersuchung einiger arktischen Pflanzen das Vorkommen

von Mykorrhizen meine besondere Aufmerksamkeit. Diese

habe ich nun zum Gegenstand einer näheren Untersuchung

gemacht.

Wie aus der Liste Seite 10—12 im schwedischen Text

hervorgeht, kommen bei den arktischen Salix-Arten allgemein

Mykorrhizen und zwar nahezu konstant vor, indem Individuen

der verschiedensten Gegenden verpilzte Wurzeln zeigen.

Bei S. polaris WAHL. und &S. herbacea L. sind die Mykor-

rhizen näher untersucht worden. Die an den unterirdischen

Sprossen zahlreich vorkommenden Adventivwurzeln werden

nicht von den Hyphen befallen, sondern nur die dännen und

feinen Seitenzweige derselben bilden Mykorrhizen aus (vergl.

Fig. 1 der Tafel IT). Ein abweichender, seltenerer Fall ist bei

einigen Individuen von S. herbacea L. aus Beeren-Eiland beob-

achtet worden. Diese Mykorrhizen waren langästelig und hatten

lange und reichverzweigte WNeitenäste, auch die direkt vom

Spross kommende Adventivwurzel war verpilzt. Die Wur-

zeln hatten einen ziemlich dicken Hyphenmantel, von dem

dichotomisch verzweigte, aus parallelen Hyphen gebildete

bandähnliche Rhizomorphen ausgingen(vergl. Fig.4 der Tafel T).

Beim Verpilzen nimmt die Wurzelspitze eine hemisphä-

rische, anstatt der gewöhnlichen konischen Form an. Die

Wurzelhaube ist gut ausgebildet, aber von weniger Zell-

schichten als bei unverpilzten Wurzeln gebildet.

Sobald die jungen Epidermiszellen aus dem Verbande

der aus demselben Meristem hervorgegangenen Wurzelhauben-

zellen heraustreten, gehen sie eine innige Verbindung mit den

Pilzhyphen ein. Diese wachsen, die Mittellamelle auflösend,

zwischen die Zellen hinein und bilden um dieselben eine

einschichtige, gegen die Rindenzellen offene Haube. Die

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 2. 37

Zellen hypertrophieren dabei ziemlich stark und strecken

sich in radialer Richtung. Die Epidermiszellen bilden zuletzt

mit der Längsachse der Wurzel einen Winkel von 45—60?”

mit der Öffnung gegen die Basis; ein Wurzelquerschnitt

sieht daher so aus, als ob mehrere Zellenschichten von Hyphen

befallen wären. Die Hypertrophie erstreckt sich zuweilen auch

auf die Rindenzellen. Die Kerne der von Pilzen umgebenen

Epidermiszellen sind kromatinreicher als die der Rindenzellen,

da es aber nicht meine Absicht war, diese Mykorrhizen einer

cytologischen Untersuchung zu unterziehen, will ich hierauf

nicht näher eingehen (vergl. Figg. 6, 7 der Tafel II und die

Textfigur 1). Bei den langästeligen Mykorrhizen laufen die

Hyphen den Wurzeln parallel, bilden also kein pseudoparen-

chymatisches Gewebe und die von den Pilzen umsponnenen

Zellen sind nicht hypertrophiert.

Die ektotrophische Mykorrhiza war bisher nur bei Cupuli-

feren und anderen Amentaceen, einigen Abietaceen und Mono-

tropa sowie Sarcodes bekannt. Es war daher ziemlich iäber-

raschend, diese Mykorrhizaform bei Polygonum viviparum L.

zu finden. Die verpilzten Wurzeln sind bei dieser Art kleine

Seitenzweige der zahlreichen Adventivwurzeln, die aus dem

kurzen monopodialen Wurzelstock hervorsprossen; sie kommen

schon bei den keimenden Bulbillen vor (vergl. Figg. 3 und 6 der

Tafel I). Die Mykorrhizabildung ist bei Polygonum viviparum

L. eine konstante Erscheinung, da Individuen der verschie-

densten Gegenden des grossen Verbreitungsgebietes dieselbe

Erscheinung zeigen. Durch Untersuchung von Exemplaren

des sehwedischen Reichsmuseums kenne ich Mykorrhizabildung

bei dieser Art aus Spitzbergen, Beeren-Eiland, Nowaja Semlja,

dem Arktischen Nord Amerika, Grönland, Island, Skandinavien

und Kärnthen (vergl. äbrigens die Liste S. 16, 17 im schwe-

dischen Text).

Die Epidermiszellen treten bei Polygonum viviparum IL.

sehr fräh mit den Hyphen in Verbindung. Unmittelbar

hinter den letzten Zellen der Wurzelhaube beginnen die Hyphen

zwischen die Epidermiszellen hineinzudringen, die dabei sehr

stark hypertrophieren und sich senkrecht gegen die Längs-

achse der Wurzel strecken (vergl. äbrigens Fig. 1 der Tafel

IT). Die Hyphen bilden eine dänne Kappe um die Epidermis-

zellen, so dass dieselben in einem tangentialen Längsschnitt

durch Hyphen ganz von einander getrennt erscheinen. Die Rinde

38 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

der Wurzel besteht nur aus zwei Zellenschichten, von denen die

innere als Endodermis ausgebildet ist. Auf einem Querschnitt

besteht daher der grösste Teil aus Pilzmantel und den Epider-

miszellen, die vom Centrum der Wurzel ausstrahlen, (vergl.

Figg. 2—5 der Tafel II und die Textfiguren 2—3). In den Epi-

dermiszellen nimmt eine grosse, von Eisensalzen schwarzgriän

gefärbte Gerbstoffvakuole den grössten Raum ein, und die

Zellkerne werden dadurch gegen die Wände gedräckt und

abgeplattet; eine Lage, die nicht der Einwirkung der Hyp-

hen zuzuschreiben ist, da sie auch in unverpilzten W urzeln

vorkommt. In Bezug auf das Vorkommen und die Verteilung

der Gerbstoffe giebt es keinen wirklichen Unterschied zwischen

verpilzten und unverpilzten Wurzeln.

Die Mykorrhiza der Dryas octopetala IL. ist korallen-

ähnlich verzweigt wie diejenigen der Buche und anderer Cupuli-

feren. Die Verpilzung ist ebenso konstant wie bei Polygonum

viviparum IL. und ist an Individuen aus Spitzbergen, Nowaja

Semlja, dem Arktischen Sibirien, dem Nördlichen Europa, den

skandinavischen Hochgebirgen, Island, Altai in Asien, den

Schweizer Alpen, den transsylvanischen Gebirgen und den

Apenninen sowie bei Dryas octop. " integrifolia aus Grönland

beobachtet (vergl. Liste S. 21).

Sobald die Epidermiszellen aus dem Verbande mit den

Wurzelhaubenzellen ausgetreten sind, kommen sie in unmittel-

bare Berihrung mit dem Pilzmantel. Ein Hineinwachsen

der Hyphen zwischen die Zellen findet jedoch nicht gleich

statt, sondern erst später, wenn die Zellen schon ihre defini-

tive Grösse erreicht haben. Die Hyphen dringen dann auch

in die mittleren Rindenzellenschichten ein (vergl. Figg. 1—3 der

Tafel III und Textfig. 4), wobei jedoch keine Hypertrophie

stattfindet.

In Bezug auf die anatomischen Verhältnisse der unter-

suchten Mykorrhizen finde ich folgendes bemerkenswert. Bei

Polygonum und Dryas ist keine Veränderung der Wurzel-

haube beim Verpilzen vorhanden, bei Saliz polaris WAHL.

sind zwar die Zellenschichten etwas weniger zahlreich, aber von

einer wirklichen Reduktion kann gar nicht die Rede sein.

Die Einwirkung der Pilzhyphen auf die Wurzelspitze be-

schränkt sich auf eine Verändernug der Form (vergl. Figg. 6, 7

der Tafel II und Fig. 4 im Texte mit Fig. 1 der Tafel IT). Meine

Beobachtungen stehen in dieser Hinsicht im Einklang mit

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 2. 39

denen MANGIN's (36), der gegen die abweichende Auffassung

FRANE'S (10), und NoacEK's (42) äber eine Reduktion der Wur-

zelhaube Stellung nimmt. Die Beobachtungen dieses Ver-

fassers, dass sich die verwelkten Wurzelhaubenzellen gegen

die Epidermiszellen -gedräckt lange halten, habe ich an den

untersuchten Objekten nicht bestätigen können. NSoweit sich

meine Untersuchungen erstrecken, wachsen die Hyphen zwischen

die Wurzel und die Zellen hinein, wobei diese in das pseudo-

parenchymatische Gewebe hineinröcken und dadurch in die

durch die stärkere Aufnahmefähigkeit von Farbe ausgezeich-

neten Bänder öbergehen. Gegen den Angriff der Pilzhyphen ver-

hält sich die W urzel in gewisser Hinsicht wie eine Galle; werden

die Zellen noch als sehr jung, wie bei Polygonum und Salix,

von Hyphen umsponnen, so tritt eine Hypertrophie ein;

haben sie schon ihre definitive Grösse erreicht, so erfahren

die Epidermiszellen keine weitere Veränderung.

Die Mykorrhiza der Diapensia lapponica L. stimmt mit

der der Ericineen nahe iäberein. Hyphen, die, wenn sie zahl-

reicher werden, einen dinnen Mantel um die Wurzeln bilden

können, dringen durch die dicken, zweischichtigen Aussen-

wände der Epidermiszellen hinein und bilden im Lumen

derselben ein wirres Geflecht von Hyphen, welches den Raum

ganz ausfällen kann (vergl. Fig. 7, 8 der Tafel I). Unter den

arktischen Ericineen ist die Mykorrhizabildung eine allgemeine

Erscheinung und kommt, wie es scheint, nahezu bei allen

Arten vor (vergl. Liste S. 27).

Unter den Orchideen sind Habenaria obtusata RICHARDS,

Habenaria albida R. Br. und Chameorchis alpina R. Br. pilz-

fihbrend. Bei der ersteren kommen Pilze auch in den Wurzel-

knollen vor, wo sie bestimmte Teile bewohnen (vergl. Fig. 2

der Tafel I und Textfig. 5).

Bei den griänen Stauden ist eme Mykorrhizabildung, wie

sie SCcHLICHT (50) beschrieben hat, nicht gerade selten, und

ist bei Taraxacum phymatocarpum VaAHL., Arnica alpina OLIN

und Erigeron umiflorus LT. aus Spitzbergen und E. compositus

PursH aus Grönland beobachtet. Solche Mykorrhizabildungen

habe ich jedoch hier nicht besonders bericksichtigt, weil es

mir sehr zweifelhaft erscheint, ob sie symbiotische Verbin-

dungen darstellen (vergl. Fig. 4 auf Tafel IIT).

Die Mykorrhizen kommen bei arktischen Pflanzen auch

an sehr kargen und sterilen Stellen vor.

40 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

Auch eine sehr spärliche Vegetation reicht nämlich aus,

den Boden an organischen Stoffen reich zu machen, weil die Ver-

wesungsprocesse sich im hohen Norden sehr langsam abspielen.

Die Ursache hiervon hat man in der Kiärze und Kälte des

Sommers und in dem relativ spärlichen Vorkommen von

Bakterien zu suchen. HEinige Analysen von Bodenproben aus

Spitzbergen mögen dies weiter beleuchten.

An den steilen Bergabhängen der Van Keulen Bay am Bel-

sund ist oft 402 des Bodens von einer Vegetation aus

Dryas octopetala L., Salix polaris WAHL., Saxifraga oppositi-

folia L., Papaver radicatum RorttB., Polygonum viviparum IL.

u. a. bedeckt. FEine Bodenprobe einer solchen Stelle zeigte

einen Gehalt an organischen Stoffen von 102. Eine Probe

aus den von einer sehr spärlichen Vegetation bedeckten

Uferwällen bei Hecla Cove an der Treurenberg Bay im nörd-

lichen Spitzbergen zeigte einen Humusgehalt von 82. Zu den

humusreichsten Stellen Spitzbergens gehört der Boden an den

Abhängen der Kohlenbay (Coalbay), die von einer den ganzen

Boden bedeckenden Vegetation aus Betula nana L., Dryas

octopetala L., Salix polaris WaAuL., Polygonum viviparum L.,

RBubus Chamaemorus L., Empetrum nigrum L. u. a. bewachsen

sind. HEine Probe hiervon zeigte einen Gehalt an organischen

Stoffen von 402 und es kann daher dieser Boden mit den

humusreichsten der sidlicheren Länder verglichen werden.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26, AFD. III N:O 2. 41

Litteraturförteckning.

1. BERNATSKY, J. Adatok az endotroph mykorrhizak ismerstéhez.

(Beiträge zur Kenntniss der endotrophen Mykorrhizen.) Termés-

zetrajzi Fäsetek. Budapest. Jan. 1899.

Cavara, Fr. Ipertrofie ed anomalie inseguito a parassitismo vegetale.

Pavia 1896.

3. CHopaAt, R. et LENDNER, Å. Sur les mycorrhizes du Listera

cordata. Bull. de. I'herb. Boissier. Tome IV. 1896. Genéve 1896.

4. DanGrarD, P. A. La truffe. Recherches sur son développe-

ment, sa structure, sa réproduction sexuelle. Le Botaniste. Fasc.

3. Serie. 4. Poitiers. 25 Janv. 1895.

5. DANGEARD, P. A. et ARMAND, L. Observations de biologie cellulaire.

Le Botaniste. 1896—97. Serie 5.

6. Eisen, Gustar. Bidrag till Skandinaviens oligochetfauna. Öfvers.

Alike, Net: FAkadsu Börb:dl8705 N:5 10: Stblmg T8T1:

7. EzriKsson, J. Meristemet i dikotyla växters rötter. Lunds Univ.

årsskr. Tom XIII. (el. Ueber das Urmeristem der Dikotylen-

Wurzeln. Pringsh. Jahrb. Bd. XI. Heft 3. Leipzig 1877).

8. Fianor, U. Ueber Cotylanthera Bl., ein Beitrag zur Kenntniss

tropischer Saprophyten. Ann. du jard. bot. d. Buitenzorg. vol.

XIV. I Partie. Leide 1896.

9. Franmauct, M. CH. Recherches sur lV'aceroisement terminal de la

racine chez les phanérogames. Ann. sc. nat. Bot. Tome VI.

Paris 1878.

10. Frasr, A. B. Ueber die auf Wurzelsymbiose beruhende Ernährung

gewisser Bäume durch unterirdische Pilze. Ber. d. deutsch. bot.

Ges. Bd 3. S. 128—145. Berlin 1885.

11. — Neue Mittheilungen iber die Mycorhiza der Bäume und der

Monotropa Hypopithys. Ibid. Band 3. S. XXVII—XXXIII. Berlin

1885.

12. — Ueber neue Mycorhizaformen. Ibid. Bd 5. S. 395—408.

Berlin 1887.

13. — Ueber die physiologische Bedeutung der Mycorhiza. Ibid. Bd

6. S. 248—268. Berlin 1888.

14. — Ueber die auf Verdauung von Pilzen abzielende Symbiose

der mit endotrophen Mycorhizen begabten Pflanzen sowie die

Leguminosen und Erlen. Ibid. Bd 9. Berlin 1891.

15. — Die Ernährung der Kiefer durch ihre Mycorhizapilze. Ibid.

Bas 10 Sött. Berlin 18925

20:

30.

SÄG

32.

33.

HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

GiBELu, G. MNuovi studi sulla malattia del Castagno detta dell

inchiastro. Memorie dell” Ac. del. Scienze dell” Inst. di Bologna.

Serie IV. Tomo IV. Bologna 1883.

GREVEL, W. Anatomische Untersuchungen iäber die Familie der

Diapensiaceae. Bot. Centr. Bl. 1887 Bd. LXIX.

GrEviLuvs, A. Y. Ueber Mycorhizen bei der Gattung Botrychium

nebst einigen Bemerkungen ieber das Auftreten von Wurzelsprossen

bei Botrychium virginianum. Sw. Flora. 1895.

Groom, P. Contributions to the knowledge of monocotyledonous

saprophytes. Journ. Linn. Society. London. 21. 149. 1894.

— On Thismia Aseroö (Beccari) and its mycorhiza. Annals of

Botany. 9. 327. 1895.

Hazrtz, N. Ost-Grenlands Vegetationsforhold. Medd. om Gronland.

XVIII. Kjobenhavn.

HENNING, E. Växtfysiognomiska anteckningar från vestra Härje-

dalen med särskild hänsyn till Hymenomyceternas förekomst inom

olika växtformationer. Bih. K. Sv. Vet. Ak: Handl. Bd 13.

Afä TIL N:o 17 Stim" 18874

Horm. Theo. Obolaria virginica. L. A Morphological and Biological

Study. Annals -of Botany. vol. XI. N:o XI, TII. Sept. 1897.

Horst, N. O. Berättelse om en år 1880 1 geologiskt syfte före-

tagen resa till Grönland. S. G. U. Ser. C. N:o 1. pag. 67—568.

Sthlm 1886.

Hövetrer, W. Ueber die Verwerthung des Humus bei der Ernäh-

rung der chlorophyllfäöhrenden Pflanzen: = Pringsheims Jahr-

bächer. f. wiss. Bot. Bd. XXIV. Heft. 2. pag. 283—316.

Berlin 1892.

JANCZEWSKI. Recherches sur l'accroisement terminal des racines

dans les Phanérogames. Ann. sc. nat. série 5. t. XX.

JANSE, J. M. Les endophytes radicaux des quelques' plantes

javanaises. Ann. du jardin bot. de Buitenzorg. vol. XIV. Partie I.

Leide 1896.

JoHow, F. Die chlorophyllfreien Humusbewohner Westindiens,

biologisch-morphologisch dargestellt. Pringsh. Jahrb. f. wiss. Bot.

Band 16. Berlin 1885.

— Die chlorophyllfreien Humuspflanzen nach ihren biologischen

und anatomisch- entwickelungsgeschichtlichen Verhältnissen. Ibid.

Bd 20. Berlin 1889.

KaAmIENsSKI, FR. Les organes végétatifs chez Monotropa Hypopithys.

L. Mém. de la Soc. nation. des Sc. nat. et mathem. de Cherbourg.

T. XXIV. . Cherbourg. 1882.

Karsten, P. A. Fungi in insulis Spetsbergen et Beeren FEiland.

collecti. Öfvers. af K. Sv. Vet. Ak. Förh. 1872. N:ö 2. Sthlm. 1872.

KERNER, Å. Pflanzenleben. Bd I. Aufl. II. pag. 239.

KIELMAN, OÖsw. Pflanzenbiologische Studien aus Russisceh Lapp-

land. Ein Beitrag zur Kenntniss der regionalen Gliederung an

der polaren Waldgrenze. Acta soc. pro Fauna et Flora fennica.

T. VI. N:o 3, pag. 6—16. Helsingfors 1890.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O0 2. 43

34. LaAGErRHEM, N. G. Ueber die Anwendung von Milchsäure bei der

Untersuchung von trockenen Algen. Hedwigia 1888. Heft. 2.

35. Levin. E. Om bakteriers förekomst i de arktiska trakterna.

Hygiga. Band 61. pag. 185—197. Stockholm 1899.

36. MAnGIn, L. Sur la structure des mycorhizes. Comptes rendus.

Tome CXXVI. N:o 13. p. 978—981.

37. MaArrtiroLo. Sul parassitismo dei tartufi e sulla guistione delle

Mycorhize. Malpighia. Anno. I. Fasc. VITI—IX. Messina 1887.

38. Mac DovcaL, D. T. Symbiotic Saprophytism. Annals of Botany.

vol. XIII. N:o XLIX. March. 1899. London et Oxford 1899.

39. — Botanical Gazette. vol. XXVIII. N:o 3. Sept. 1899. pag. 220.

Chicago 1899.

40. Mörner, P. E. Studien iäber die natärlichen Humusformen und

deren FEinwirkung auf Vegetation und Boden. Berlin 1887.

41. NarHorst, A. G. Polarforskningens bidrag till forntidens växt-

geografi. Nordenskiöld, Studier och forskningar. Stockholm 1883.

42. Noack, Fr. Ueber mykorrhizenbildende Pilze. Vorläufige Mittei-

lung. Bot. Ztg. 14. Juni 1889. 389—397.

43. Nyström, C. Om jäsnings- och förruttnelseprocesserna på Spets-

bergen. Upsala läkareförenings förh. Bd. IV.

44. PreErFerR, W. Pflanzenphysiologie. I. Leipzig 1897.

45. — Ueber fleischfressende Pflanzen und äber die Ernährung durch

Aufnahme organischer Stoffe iäberhaupt. <Thiels landw. Jahr-

bicher: Bd 6. 1877.

46. RerisseK, S. Ueber Endophyten der Pflanzenzelle etc. Naturw.

Abh. ges. von Haidinger. Bd 1. 1847 Wien.

47. Rosrtrvur. Fungi Grenlandici. Meddel. om Gronland. III. Kjoben-

havn. 1888.

48. — Ostgronlands Svampe. Meddel. om Gronland. XVIII. Kjoben-

havn 1894.

49. Sarauw, G. F. L. Rodsymbiose og Mykorrhizer, sgrlig hos

Skovtreerne. Bot. Tidskrift. Bind 18. Heft 1—2. Kjoben-

havn 1893.

50. ScHucHt, A. Beitrag zur Kenntniss der Verbreitung und Bedeu-

tung der Mykorrhizen. Landw. Jahrb. Band 18. Berlin 1889.

51. SCcHWENDENER, S. Ueber das Scheitelwachstum der Phanerogamen-

wurzeln. WSitzungsber. der K. preuss. Akad. der Wissensch. Jahrg.

1882. Halbband 1. pag. 183. Berlin 1882.

52. WazrrucH, W. Beitrag zur Kenntniss der Orchideenwurzelpilze.

Bot: Zeitz. 1886. pag. 12.

53. WarminG, E. Om Gronlands Vegetation. Meddel. om Grenland

XII. Kjobenhavn 1888.

54. Woronin, M. Ueber die sogenannte Pilzwurzel (Mycorhiza) B.

Franks. Ber. d. d. bot. Ges. Jahrg. 1885. Bd 3. S. 205—206.

55. NoBBE, F. UND HiLTNER, L. Die endotrophe Mycorhiza von Podo-

carpus und ihre physiologische Bedeutung. +D. Landw. Versuchst.

51. 1899. 2/3.

44 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

Figuren-Erklärung.

TAFEL I.

Fig. 1. Salix polaris. WAHL. aus einem Sphagnum- Moore

im Coalbaythal auf Spitzbergen. Die kleineren Wurzeln sind verpilzt.

Nat. Grösse.

Fig. 2. Habenaria obtusata. RicHarps. aus Sakkabani in Nor-

wegen. Die langen, schmalen Wurzelknollen sind pilzfährend. Nat.

Grösse.

Fig. 3. Polygonum viviparum. L. Teil eines Wurzelsystems

mit älteren, ziemlich langen Mykorrhizen. +

Fig. 4. Salix herbacea L. aus Beeren-Eiland. Langästelige

Mykorrhizaform. Die feinen, haarähnlichen Gebilde, die von den

Wirzelchen ausgehen, sind die zu Rhizomorphen vereinigten Pilzhyphen.

Nat. Grösse.

Fig. 5. Dryas octopetala L. aus The training squadron Island

an der Recherche Bay auf Spitzbergen. Korallenartig verzweigtes Wurzel-

system; die kurzen, ziemlich dicken, weissen Wiärzelchen sind von

noch lebendem Pilzmantel umgeben. +

Fig. 6. Polygonum viviparum L. Treibende Bulbille auf den

Abhängen an der Coalbay auf Spitzbergen gesammelt. ?3/7 1898. Die

Verpilzung der feineren Wurzeln hat schon begonnen. +

Fig. 7. Diapensia lapponica L. Eine Epidermiszelle, deren

Lumen ganz von Pilzhyphen gefillt ist. Leitz Zeichenocular. Immer-

sion +.

Fig. 8. Diapensica lapponia. L. Längsschnitt durch eine

feine Wurzel. ep. Epidermiszellen. ph. Pilzhyphen. Leitz' Zeichen-

ocular. Immersion 44.

TAFEL II.

Fig. 1. Polygonum viviparum IL. Längsschnitt durch die

Spitze einer verpilzten Wurzel. ph. Pilzhyphenmantel. wh. Wurzel-

haubenzellen. ep. Epidermiszellen. pr. primäre Rindenzellen. abg. abge-

storbene Wurzelhaubenzellen. Leitz Zeichenocular. Seibert's Pantachr.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AED. III. N:0 2. 45

Fig. 2. Polygonum viviparum. IL. Tangentialschnitt durch

eine Mykorrhiza. ph. Hyphenscheide. ep. Epidermiszellen. Leitz'

Zeichenocular. Seibert's Pantachromat.

Fig. 3. Polygonum viiparum IL. Querschnitt durch eine

ältere, unverpilzte Wurzel. Epidermis- und Rindenzellen sind ganz

verwelkt und zerfallen. Leitz' Zeichenocular. Obj. 8.

Fig. 4. Polygonum viviparum L. Eine kleine, sehr junge,

unverpilzte Wurzel, deren Epidermis- und Rindenzellen schon verwelkt

sind. Leitz' Zeichenocular. Obj. 8.

Fig. 5. Polygonum viviparum L. Eine sehr junge, verpilzte

Wurzel, deren äussere Zellen noch lebendig sind. Leitz” Zeichenoc.

Seiberts' Pantachromat. ep. Epidermis, r. Rinde, end. Endodermis.

Fig. 6. Salix polaris. Wazr. Längsschnitt durch die Spitze

einer Mykorrhiza. ph. Hyphenmantel, wh. Wurzelhaubenzellen, ep. Epi-

dermiszellen.

Fig. 7. Salix polaris. Wan. Längsschnitt durch eine unver-

pilzte Wurzel. wh. Wurzelhaubenzellen, ep. junge Epidermiszellen.

TAFEL III.

Fig. 1. Dryas octopetala L. Längsschnitt durch die Spitze

einer Mykorrhiza. Leitz' Zeichenocular. Obj. 8. ep. Epidermiszellen.

Fig. 2. Dryas octopetala IL. Querschnitt durch eine ältere

Mykorrhiza. ph. Hyphenschicht. rh. Epidermis- und Rindenzellen,

von Hyphen umgeben.

Fig. 3. Dryas octopetala L. Längsschnitt durch eine Mykorrhiza.

Obj. 8. Leitz” Zeichenocular. ep. Epidermis- und Rindenzellen. ph.

Hyphenmantel.

Fig. 4. Taraxacum ceroceum. Daursrt. Rindenzellen mit blasen-

artig aufgeschwollenen Hyphen.

Erklärung der Textfiguren.

Fig. 1, S. 13. Saliz polaris. Wan. Querschnitt durch eine

Mykorrhiza. ph. Hyphenmantel. ep. Epidermiszellen, von Hyphen

PÅ

umgeben. Leitz' Zeichenoc. Obj. 8, dann auf 2 verkleinert.

Fig. 2, S. 18. Polygonum viviparum. L. Querschnitt durch

eine Mykorrhiza. ph. Hyphenmantel. ep. Epidermiszellen r. Rinden-

zellen. end. Endodermis. Ok. und Obj. 7, dann auf 3 verkleinert.

Fig. 3, S. 18. Polygonum viviparum. L. Teil eines Längs-

schnittes durch eine Mykorrhiza. Oc. und Immers. Obj. 5; dann auf

3 verkleinert.

46 HESSELMAN, MYKORRHIZABILDNINGAR HOS ARKTISKA VÄXTER.

Fig. 4, S. 22. Dryas octopetala IL. Längsschnitt durch

eine unverpilzte Wurzelspitze. j

Fig. 5, S. 29. Habenaria obtusata RicHarps Querschnitt

durch eine Wurzelknolle. hk. Hyphenknäuel. st. Stärkefährende Zellen.

Bihang till K.Vet. Akad. Handl. Bd. 2.6. Afd.II N? 2. Tatl. I.

cETTrEKKAKAGAcGO)A0R2eEE Te

'H. Bundsen fig. 1-5 ,del; H. Hesselman 7 6. G.Tholander, luh. W: Schlachter. Stockholm.

Fig. 1. Salix polaris WG. Fig. 2.Habenaria obtusata RICHARDS.

Figg. 3, 6. Polygonum viviparum L. Fig.4 Salix herbacea L.

Fig. 5: Dryas octopetala L. Figg.7-8. Diapensia lapponica L.

Oe NS

MS SN SVR

SURA N

kv Kap

[EO d

MUR

(Vv

"GON III 'PIV "92 PE TPUPH 'PexVv PA 4 IM bueurg

"IHYM si1ejod xieg / 9 6biq "TI umdedram umuobkrod 'g-t bög

ÖRNEN TSIEETHS SEM Av "un 'I9pPureroyr DN ”I92P ueugassan H

N-

Öd

ur SA

- =

FÄRS

ITEI ReT:

— Biheng till K. Vet. Akad

”3 SR

— H.Hesselman del.

W. Schlachter, Stockholm.

G.Tholander :

Figg 1-3: Dryas octopetala L

Fig. 4. Taraxaeum croceum. DAHLST.

BIHANG TILL K' SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 26. Afd. III. N:o 3.

DALSLANDS LAFVAR

J. HULTING

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. FP, A. NORSTEDT & SÖNER

DKEITIJH

KD RADRAL Oc ika ILECNEN

ret ONrAR sä. HB RIVK svs TNA TOR ]

[| am Å d

| SN ; i tr n K I rn

NM KON Mr NGN ADLER - (a SN

I. Dalslands begränsning och natur-

beskaffenhet.

Dalsland — ett af våra minsta landskap — är beläget

mellan 59” 16' och 58” 23' nordlig latitud samt mellan 29” 43

och 30” 24' östlig longitud från Ferro och har en areal af

4,196,36 CI kilometer. Nämnda landskap ådrog sig redan långt

tillbaka i tiden stor och välförtjänt uppmärksamhet i flera

hänseenden. Att det därför i främsta rummet har att tacka

sin naturskönhet, kan man med allt skäl våga påstå. Dals-

land äger nämligen många trakter, som i det hänseendet

kunna mäta sig med vårt lands vackraste nejder. Detta

gäller framför allt om bergstrakten. Där finnes det fere-

städes en storslagen natur: fjällpartier i smått och täcka

taflor i oändlighet. Mångenstädes ser man utomordentligt

vackra sjöar, hvilkas stränder, öar och holmar bjuda oss på

präktiga skogar, leende ängar och tjusande dalar. På andra

ställen åter förekommer det stor fattigdom äfven -— i naturen.

— Också böra vi här erinra därom, att Dalsland i geologiskt

hänseende intager ett synnerligen framstående rum. Dock

mera härom i ett följande kapitel.

Det är dock först i våra dagar, som Dalsland blifvit

mera kändt. Detta skedde egentligen först år 1868, då Dals-

lands kanal öppnades för allmän trafik. Därigenom blefvo

flera af dess byg oder fullt tillgängliga för den stora allmän-

heten, något som ock på sista tiden blifvit i ännu högre g grad

Krhällandet därigenom, att detta landskap medelst järnvägar

kommit i fltbätdelss med både Norges och vårt eget lands

storartade järnvägsnät. «Först byggdes Dalslandsbanan

4 J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

(Sunnanå—riksgränsen), därefter Bergslagsbanan och slutligen

kom därtill, år 1895, Uddevalla—Lelångenbanan.!

Landskapet är i det stora hela bergigt (ungefär !!/12 är

bergland). Men alldenstund det gifves många undantag där-

ifrån, torde den indelning, som C. G. MYR omnämner i sitt

arbete? om Dalsland, här kunna med fördel användas. Längst

ned i sydost möter oss då Dalboslätten, som hufvudsakligen

består af Sundals härad. Denna bygd, som upptager ungefär

landskapets halfva bredd, begränsas söderut af Bohuslän, i

öster af Vänern, i vester af Kroppefjäll och i norr af Dals-

lands bergstrakt. Dalboslätten, »en gammal sjöbotten från

den tid, då Vänerns vågor planterade murgrönan på Kroppe-

fjälb,? är den bördigaste och mest befolkade delen af land-

skapet. Innanför Dalboslätten sträcker sig utmed Bohusläns-

gränsen Valbotrakten, en gammal säterbygd, hvilken i norr

går upp mot Stora Le. Den har stor rikedom på berg. sko-

gar, ljunghedar och kärrtrakter, men är dock i det stora hela

en mera ödslig nejd. »Trakten ser instängd och otreflig ut»,

säger också Myrisn. Ed gör dock därifrån ett lysande an-

dantag. w!

Norr om Dalboslätten möter oss Dalslands bergstrakt,

som upptager största delen af Vedbo härad, vestra och södra

delarna af Tössbo härad samt norra och vestra delarna af

Nordals härad. Denna bygd äger en synnerligen rik fanero-

gamvegetation. Som exempel härpå vilja vi endast nämna

Orchis mascula, Genista germanica, Sorbus aria och Potentilla

rupestris. Det är också denna del af landskapet, som har så

mycket att bjuda på i fråga om en storslagen natur. Sådana

öfverdådigt vackra naturscenerier, som här finnas på många

ställen, t. ex. i Ånimskog, vid dare jön Håfverud, Iväg och

Upperud, ha ej många landskap att uppvisa. Det är också

denna trakt, som inom sitt område äger Dalformationen.

Förutom en stor rikedom på skog, barrskog såväl som löfskog,

något som gifvit anledning till flera ortnamn, såsom Ånim-

skog, Tisselskog, Fröskog och Edsleskog, finnes det också i

denna trakt en stor mängd s. k. ädla löfträd, som ej bilda

skogar, s såsom alm, ask, hassel, lönn och lind.

2 ge mera härom i min uppsats Uddevalla—Lelångenbanan i Svenska

Turistföreningens Arsskrift för år 1896, pag. 59 etc.

? Anmärkningar om Wermlands och Dalslands Vegetation af CrAais GusT.

MyrisN. Kongl. Vet.-Ak:s Handlingar för 1831. Stockholm 1832.

3 C. G. MYRIN i ofvannämnda arbete, p. 205.

pron >

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. =

Åmålstrakten, d. v. s. den del af landskapet, som sträcker

sig från Värmlandsgränsen till Animskogsbräckan, kallar

Myrin Det lågkulliga landet. Detta är flackt vid kusten,

såsom fallet är med hela Vänerns kust och Dalboslätten.

Nordvestra delen af Dalsland ligger högst öfver hafvet.

Landet sänker sig därifrån mycket mot söder och sydvest.

En egendomlighet för landskapet, något som det har gemen-

samt med Värmland, är de långsträckta sjöarna, som ofta

begränsas af branta berg och höga kullar. Som exempel på

detta må endast det nämnas, att Stora Le är vid Ed och en

lång sträcka uppåt knappast 1 km. bred.

I. Dalsland i geologiskt hänseende.

Detta landskap har i geologiskt hänseende redan för länge

sedan ådragit sig synnerligen stor uppmärksamhet. Ar 1746

observerade nämligen LINNÉ under sin resa genom Dalsland,!

att bergarter af egendomligt slag funnos i trakten omkring

Köpmannebro. Och äfven HisiInger och MYRIN ha ej ringa

förtjänster om utredningen af Dalslands geologiska förhållan-

den. Men det är dock först i våra dagar, som desamma

närmare skärskådats. Detta har gjorts på ett i allo beröm-

värdt sätt af vårt lands statsgeologer. De ha tagit saken

om hand och lämnat i hög grad värdefulla utredningar och

omfattande arbeten rörande detta landskaps geologi. Till dessa

arbeten? hänvisa vi därför en hvar, som önskar få ytterligare

kännedom härom. Här lämnas nämligen endast en kortfattad

öfversigt öfver landskapets geologi eller, rättare sagdt, dess

geognosi, hvilken öfversigt grundar sig dels på ofvan nämnda

arbeten, dels på våra egna iakttagelser inom ifrågavarande

landskap.

På Dalsland finnes det såväl olagrade som lagrade berg-

arter. Af de sistnämnda höra en del till urformationen, andra

åter till Dalslandsgruppen eller Dalformationen.

1 Se CARL VON LINNÉS Vestgötaresa, p. 229.

2 Praktiskt Geologiska undersökningar inom norra delen af Elfsborgs

län och Dalsland med bidrag af länets norra hushållningssällskap utförda

genom Sveriges Geologiska Undersökning åren 1878—982. Stockholm 1885.

Utgör n:o 72 af Serien C. — Äfven särskilda kartblad med beskrifningar,

t. ex. bladen Upperud, Åmål och Baldersnäs. — Geologisk öfversigtskarta

öfver bergarterna på östra Dal. År 1870. — Därjämte Jordens Historia af

A. G. NATHORST. Stockholm 1894.

6 J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Hvad de olagrade eller eruptiva bergarterna beträffar,

utgöras de af granit, diorit, diabas och hyperit. Af dessa

förekommer graniten tämligen allmänt och bildar därjämte.

på några ställen stora massiv, t. ex. Baldersnäsmassivet och

Amålsmassivet. De öfriga ha endast ringa utbredning. Bland

dem uppträder dioriten företrädesvis inom Animskog, Tydje

och Tisselskog, hyperit och diabas endast på ett och annat

ställe, t. ex. i närheten af Billingsfors. — Stora flyttblock

af granit äro ej sällsynta inom landskapet, isynnerhet i dess

södra och mellersta delar.

Till urformationens lagrade eller skiktade bergarter höra

gneis, hälleflinta och hälleflintgneis. Af dessa förekommer

gneisen, som har synnerligen många varieteter, i ofantligt

stor myckenhet inom hela provinsen. Hälleflintan däremot

är mera sällsynt. En varietet af denna bergart är den vid

Skåpafors förekommande s. k. Skåpaporfyrn. Äfven hälleflint-

gneisen är mindre vanlig, ehuru det finnes undantag i den

vägen, något som isynnerhet gäller Amålstrakten, där den är

långt ifrån sällsynt. — På fera ställen vid Mon i Töftedal

liknar den där befintliga gneisen synnerligen mycket ett slags

glimmerskiffer.

Dalslandsgruppen.

Enär de bergarter, som höra till denna formation, sakna

petrifikater, är det ej att undra på, att geologerna äro tvek-

samma om ifrågavarande bergarters ålder. Sannolikt ha de

dock bildats under den prekambriska eller kambriska tiden.

Och då vi därjämte i vårt land ej ha något motsvarande till

dem, få de bilda en afdelning för sig, som man kallat Dals-

landsgruppen eller Dalformationen. Aflagringarna, som höra

till densamma, äro i allmänhet vågformiga och ligga i en

skålformig, aflång fördjupning, hvars botten består af granitg

och gneis. Nämnda formation, som intager en del af östra

Dalsland, har en utsträckning i längd (från norr till söder)

af cirka 70 kilometer, och största bredden från Köpmannebro

och vesterut är ungefär 20 kilometer. Dess största mäktighet

uppgår norr om sjön Ärfven till bortåt 1,900 meter. Ifråga-

varande formation, som förr haft långt större utsträckning

än i våra dagar, har genom en senare inträffad denudation

fått sin nuvarande begränsning och utseende. I

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. HI. N:0 3. (/

Hithörande bergarter fördelas i fyra särskilda under-

afdelningar:

1. Bottenlaget,

2. Skifferlaget.

3. Kvartsitlaget och

4. Lianeskifferlaget.

. Härvid hafva vi utgått från de äldsta till de öfverst

liggande, d. v. s. de yngsta.

Bottenlaget, hvars mäktighet uppgår till omkring 200

meter, består af konglomerat och kvartsitsandsten. Af dessa

bergarter har den sistnämnda en synnerligen stor utsträck-

ning och framträder också mycket i dagen.

Skifferlaget har en ovanligt stor mäktighet (omkr. 830

meter), och till det samma höra lerskiffern och kloritstenen.

Af dessa båda bergarter vilja vi till en början fästa oss vid

lerskiffern. Af densamma finnes det två synnerligen märk-

värdiga varieteter, nämligen en kalkhaltig, kallad kalk-

derskiffer, och vanlig Jlerskiffer, som ej innehåller kalk. Af

dessa varierar den förra synnerligen mycket. Än är den

försedd med kalklameller, än ser den ut som vanlig lerskiffer.

Ofta förekommer den mycket vittrad och är då på ytan syn-

nerligen porös och skroflig. Det är kalken, som då är utlöst.

På sådan kalklerskiffer är lafvegetationen ytterst fattig. —

Hvad kalklamellerna beträffar, äro de högeligen olika till

tjockleken, vexlande från några millimeter till ett par meter.

Alldenstund desamma äga en dylik mäktighet, ha vi ofta i

det följande användt uttrycket kalksten eller kalk. Också är

detta befogadt därföre, att flyttblock af kalk och kalkstenar

påträffades på ett och annat ställe, t. ex. vid Heden i Laxarby.

— Kloritstenen finnes liksom kalklerskiffern rätt mycket

inom Dalslandsgruppens område. Framför allt gäller detta

om dess förekomst inom Skålleruds, Dalskogs och Ånimskogs

socknar. Ibland är kloritstenen skiffrig, och då kallas den

kloritskiffer.

Kvartsitlaget, hvars mäktighet uppgår ända till 475 meter,

består af kvartsit och någon gång af kvartsitskiffer, som är

glimmerhaltig. Af dessa två bergarter förekommer den först-

nämnda synnerligen mycket. Den bildar ofta tämligen höga,

långsträckta bergryggar, hvilka redan på afstånd lätt igen-

kännas på den hvita färgen och de skarpt afrundade for-

merna. Dalslands kvartsit är bekant för sin ovanliga renhet.

8 J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Den består nästan helt och hållet af kiselsyra. Så t. ex.

innehåller Tisselskogskvartsit från bergen vester om Djup-

sjön icke mindre än 98!/2 « kiselsyra. Särskildt bekanta

kvartsitområden äro Fröskogs kvartsitfält, Linhedsfältet,

Gäranefältet och Koppungsfältet. Inom sistnämnda område

ligger den ansenligt höga Vårdkullen, som består af kvartsit.

Lianeskifferlaget, som har en mäktighet af cirka 400 m.,

är den yngsta af Dalslandsgruppens underafdelningar. Det

har fått sitt namn af Lianefjället, som finnes i Dalskogs och

Skålleruds socknar. Till denna afdelning hör i första hand

lianeskiffern, som icke blott finnes i Dalskog och Skållerud,

utan äfven på många andra ställen. Särskildt är detta fallet

inom Fröskog, Laxarby, Tisselskog och Edsleskog. Liane-

skiffern består vanligen af kvarts, glimmer och något fält-

spat. Den är vanligen till färgen grå. Visar den någon

gång dragning i rödt, beror detta på inblandad röd fältspat.

Lianeskiffern varierar mycket. Än liknar den protogingneis,

än gråvacka.

Bland egendomliga geologiska bildningar förtjäna de

snäckbäddar särskildt att omtalas, som finnas på några ställen

inom landskapet. Ett af dem besökte vi, nämligen torpet

Kvarnmyran, beläget mellan sjöarna Råvarp och Laxsjön, ej

långt från Katrineholm. Deifrågavarande snäckbäddarna ligga

i allmänhet högt, omkr. 100 meter öfver hafvet. I snäckgruset,

som på Dalsland kallas »snäckmergeb, träffas företrädesvis

skal af följande hafsmollusker, nämligen Buccinum undatum;

Mya truncata, Pecten islandicus, Sazicava rugosa och Trophon

clathratus.+ Detta visar, att dessa snäckbäddar äro strand-

bildningar, som tillhört ett haf från den glaciala tiden.

Dylika snäckbankar finnas också i det närbelägna Bohus-

län på flera ställen. De mest kända bland dem ha vi i när-

heten af Uddevalla vid Bräcke och i Kapellbackarna.?

IM. Lafvegetationens allmänna utseende.

Fästa vi oss till en början vid de lafvar, som växa på

träd, jord, mossa och blottad ved (lignum), så är det ej be-

höfligt att här säga något särskildt om dem, enär de substrat,

1 Se beskrifningen till Baldersnäsbladet, p. 103.

2 Se min uppsats Uddevalla—Lelångenbanan i Sv. Turistför:s Årsskrift

för 1896, p. 67.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 9

hvarpå de förekomma, i allmänhet omnämnas i den speciella

förteckning, som i det följande bifogas. Äfven från en annan

synpunkt sedt kan det vara öfverflödigt, ty Dalsland öfver-

ensstämmer, då vi taga hänsyn till dess lafvegetation, i det

stora hela nästan fullkomligt med andra trakter i vårt land,

hvilka äro jämförliga med Dalsland i fråga om klimat, höjd

öfver hafvet, breddgrader o. s. v.

Endast ett enda undantag vilja vi göra. Det gäller

boken (Fagus silvatica), hvilken växer vild vid Vågsäter i

Valbo-Ryr. »Detta ställe är bokens nordligaste station i

Sverige», säger L. M. LARSSoN.! Och då detta är fallet, kan

det vara på sin plats att just här nämna några ord om laf-

vegetationen på ifrågavarande träd, som växer i barrskogen

några kilometer söder om Vågsäters gård.? Ar 1895 fanns

det därstädes ett rätt stort antal bokar.

Lafvegetationen på bokarna var synnerligen rik, och den

skulle utan tvifvel varit det i ännu högre grad, om solljuset

haft bättre tillträde. Men dels hindras detta af bokarna

själfva, som genom sina täta kronor åstadkomma en ypperlig

skugga, dels i icke ringa grad af barrskogen, hvari bokarna

äro inbäddade. Åtskilliga björkar samt en och annan ek och

rönn växte också på platsen. För att i någon mån styrka

det sagda, kan det här förtjäna att omnämnas, att endast på

en enda bok, som växte på ett mera öppet ställe, förekom

ytterst sparsamt Pyrenula nitida.

Flera bokar voro ansenligt stora och ärevördiga, och för

att få veta deras omkrets mätte jag femton bland de allra

största. Måttet togs en half meter öfver marken. Det gröfsta

trädet befanns då ha en tjocklek af 2,59 meter och det till

tjockleken minsta 1,68 meter. Många af de äldre träden hade

stammarna klädda rätt högt upp med olika arter af mossor,

t. ex. Hypnum loreum, proliferum, striatum och piliferum,

ITsothecium myurum, Stereodon cupressiformis, Neckera pennata,

Radula complanata, Amblystegium aduncum och Antitrichia

curtipendula, och då de, som det tycktes, ej vågade sig högre

upp, tog ofta Lobaria pulmonaria vid. Den sistnämnda arten

1 Flora öfver Vermland och Dal af L. M. Larsson. Karlstad 1859.

Nordlig Östlig longitud

? Vågsäters egendom 3 I - —

i Ryrs socken och Valbo latitud: från Ferro: från Paris: från Greenwich:

härad ligger på . . . ... 58” 28 29 27 & 27 11? 47'

10 J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

gick i allmänhet flera meter upp på stammarna, ja till och

med ut på grenarna. Afven Peltigera canina och Lobaria

herbacea sågos på ett och annat träd.!

Bland lafarter, som vid Vågsäter voro allmänna å ifråga-

varande träd, kunna nämnas Acrocordia gemmata, Buellia

parasema, Graphis scripta, Lecidea eleocroma, Opegrapha

herpetica och varia, Parmelia otivacea, physodes och saxatilis,

Lobaria pulmonaria och icke minst Thelotremau lepadinum.

Mindre allmänna voro AÅlectoria jubata och sarmentosa,

Arthonia astroidea, lurida, mediella och punctiformis, Cetraria

glauca, några Lecanora-arter, såsom albella och subfusca,

Lecidea arceutina, rubella, stenospora, spheroides, erythrophea,

helvola och vernalis, Nephroma levigatum, Ochrolechia palle-

scens, RBamalina farinacea, Pertusaria communis, lejoplaca och

multipuncta, Segestria chlorotica, Sticta serobiculata och Usnea

barbata f. plicata.

Sällsynt förekommo Årthonia vagans f. macularis, Cladonia

digitata, Coniocybe pallida, Gyalecta fagicola, Lecanora sym-

mictera, Lecidea abbrevians, acerina, Arnoldiana, atrosanguinea,

atroviridis, globulosa, rufidula och spherella, Leptogium lace-

rwm, Pannaria triptophylla (fructifera), Phlyctis agelea, Physcia

obscura och, som förut är sagdt, Pyrenula mtida.

Endast på bok äro här anmärkta Lecidea inuwndata f.

nigricolor, Biatorella ochrophora (forma), Opegrapha atra,

Peltigera scutata och som trädlaf Lobaria herbacea.

Därjämte insamlades exemplar af två svampar, växande

på bok här vid Vågsäter, nämligen den på bok ej ovanliga

Dichena faginea (PERS.) och Stereum hirsutum (WILD.). —

Karsten: Myc. Fenn. III, p. 306.

Innan vi härefter öfvergå till de lafvar, som förekomma

på särskilda sten- och bergarter, är det först och främst

nödvändigt att förutskicka den anmärkningen, att de här i

det följande lämnade vegetationsbilderna endast äro utkast

och följaktligen ej göra anspråk på att fullständigt utreda

lafvegetationens skaplynne. De äro utarbetade efter anteck-

ningar, som gjorts på särskilda ställen inom landskapet. En

hvar vet också, att lafvegetationen är mycket olika på olika

lokaler. Så t. ex. tycka en del lafvar mera om ett bergs

solöppna sidor än dess beskuggade, andra arter trifvas bättre

1 Se Bot. Not. för 1899, p. 229—237 i min där förekommande uppsats

(Några ord om Fagus silvatica L. och lafvegetationen på densamma).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 11

på bergets nordsida än dess sydsida, en bergsbygd skiljer sig

i samma hänseende vida från slättbygden o. s. v. För öfrigt

är det i allmänhet de större och för blotta ögat lätt skönj-

bara arterna, som man vid dylika skildringar mest fäster

sig vid.

Enär lafvegetationen på granit och gneis ej företer någon

större olikhet, behandlas dessa båda bergarter här gemen-

samt. — På solöppna bergssidor frodades isynnerhet Gyrophora

cylindrica, erosa, lirsuta, hyperborea och polyrrhiga, Lecanora

atra, badia, cenisea, cinerea, deusta, morioides och saxicola,

åtskilliga Lecidea-arter, såsom elcocroma, furvella, neglecta,

paneola, pantherina, plana (sälls.), platycarpa och tenebrosa,

Parmelia centrifuga, conspersa, encausta, lanata, physodes,

saxatilis, omphalodes, sorediata och stygia, Pertusaria corallina,

Phylliscum, flera Rhizocarponarter, Sarcogyne clavus, Stereo-

caulon denudatum och Spilonema revertens.

På andra ställen åter Caloplaca murorum, Dermatocarpon

miniatum, Ephebe pubescens, Gyrophora hirsuta, polyphylla

och proboscidea, Lecanora lacustris och polytropa, flera Lecidea-

arter, såsom coarctata, cyanea, Dicksonii och intumescens,

Pannaria microphylla, Parmelia olivacea, Pertusaria inquinata,

Physcia obscura, Porocyphus areolatus, Pyrenopsis granatina,

Stawrothele clopima, Verrucaria margacea och Xanthoria vi-

tellina. — Särskildt förekommo å bergsidor vid Vänern och

andra sjöar oerhörda massor af Gyrophora spodochroa och

Umbilicaria pustulata. — A mindre stenar och äfven sten-

murar Gyrophora-arter, t. ex. erosa (på stenmurar vid Ellenö),

Lecanora gibbosa, polytropa och sordida, Lecidea intumescens,

inundata, umbrina och violacea (forma), Parmelia Mougeotit,

RBhizocarpon applanatum och geminatum, Segestria chlorotica

och lectissima samt Staurothele clopima m. 4.

På flyttblock och bergspetsar: Gyrophore, Hematomma

ventosum, Lecanora atra, atriseda, badia, cemisea och cinerea

samt ytterst sällsynt picea, flera Lecideaarter, såsom "lapicida,

pantherina och macrocarpa, Parmelia saxatilis och omphalodes,

Ramalina pollinaria och polymorpha, Spherophorus fragilis

och Umbilicaria pustulata.

På mer eller mindre beskuggade ställen träffades Aca-

rospora peliocypha, Amphiloma lanuginosum, Calicium cory-

nellum, Collema flaceidum, Coniocybe furfuracea, Hematomma

coccineum, Lecanora atra B grumosa och orostea, Lecidea lucida,

12 J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Rinodina confragosa, Opegrapha Dilleniana och vulgata m. f.

andra. — På mossbeväxta bergsidor: Alectoria " chalybeiformis,

Cladonia-arter, Lecidea vernalis, Leprocaulon nanum, Massa-

longia carnosa, Nephroma arcticum, Peltigera- och Sticta-arter,

Spherophorus coralloides samt på ett och annat ställe Pannaria

rubiginosa f. conoplea.

På jord, t. ex. uppe på bergen eller å deras sidor, före-

kommo merendels Beomyces roseus, Cladonia decorticata och

papillaria, Lecidea demissa, granulosa och uliginosa, Sphyridium

byssoides samt Stereocaulon paschale och tomentosum.

Endast på granit och gneis förekommo Lecidea egenula

och Physcia endococcina.

På de konglomeratbildningar, som jag hade tillfälle att

undersöka, träffades i allmänhet samma lafarter som på granit

och gneis. i

Efter allt att döma borde kvartsiten, som upptager vida

sträckor inom landskapet, ha föga att erbjuda 1 lichenologisk

väg. Denna bergarts kemiska sammansättning och dess stora

hårdhet tyda därpå. Men nämnda bergart var dock vida

bättre, än jag hoppats. Visserligen var det ej ovanligt att

hela bergsidor ej hade andra lafarter att bjuda på än

Gyrophora spodochroa, Lecanora cinerea, Lecidea rivulosa,

Parmelia centrifuga, conspersa, oltvacea, saxatilis och ompha-

lodes och att beskuggade ställen nästan uteslutande hyste

Amphiloma lanuginosum 1 oerhörd mängd, Calicium corynellum

(här och hvar), Lecanora orostea, Leprocaulon nanum och

Lecidea rivulosa, men på synnerligen många ställen, framför

allt där kvartsitbergen ha en stor höjd öfver hafvet, var laf-

vegetationen synnerligen rik. För att styrka detta vilja vi

här, utan att upprada en mängd vanliga arter, som kvartsiten

har gemensamt med graniten och gneisen, endast nämna föl-

jande: Cetraria Fahlunensis, Gyrophora proboscidea, Lecanora

deusta, Lecidea plebeia, tenebrosa och viridiatra, Opegrapha

Dilleniana och z2onata, Parmelia encausta, incurva, lanata,

Mougeotii (sälls.) och stygia, Phylliscum, Rhizocarpon eupe-

treum, Rinodina demissa, Segestria chlorotella och lectissima,

Sarcogyne clavus samt Spherophorus coralloides och fragilis.

— På fullkomligt ren kvarts växte vid Mon i Töftedal och

Östanå i Holm Gyrophora erosa och polyphylla, Lecanora

cinerea, Lecidea rivulosa och tenebrosa, Parmelia centrifuga och

olivacea, Rhizocarpon geographicum och Umbilicaria pustulata.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 13

I lichenologiskt hänseende öfverensstämde i allmänhet

kvartsitsandstenen med kvartsiten på de ställen, där jag hade

tillfälle att göra iakttagelser, t. ex. vid Skuggetorp, Båge-

kullen och Billingsfors samti Edsleskog och Laxarby. Äfven

hälleflintan, åt hvars lafvegetation jag egnade uppmärksamhet

i Ånimskog och Laxarby samt vid Bräckan nära Billings-

fors, öfverensstämde 1 lichenologiskt hänseende med lavgrtettons

Följande arter antecknades, nämligen Cetraria Fahlunensis,

Collema flaccidum, Gyrophora deusta, erosa och hyperborea,

Physcia cesia (c. fr.), Phylliscum och Pyrenopsis gramule-

formis jämte en del ytterst allmänna arter, såsom Lecanora

atra och cinerea, Lecidea mneglecta, rivulosa och coarctata,

Rhizocarpon geographicum och distinctum samt Dermatocarpon

miniatwm.

Dioriten, som uppträder på många ställen inom land-

skapet, förekommer ock i det nära Billingsfors belägna Kas-

berget. A nämnda bergart antecknades därstädes följande

arter: Caloplaca ferruginea, Coniocybe furfuracea, Hematomma

ventosum, Lecanora atra och 8 grumosa samt sordida, Lecidea

neglecta och rivulosa, Opegrapha Dilleniana, Ramalina farimacea

(c. fr.), Spherophorus coralloides och fragilis, Stereocaulon

coralloides och Sticta scrobiculata. På samma ställe förekom

ock på diorit KRinodina demissa.

Lianeskiffern, ett slags gråvacka, har sitt namn af det

öster om sjön Ärfven belägna Lianefjället och upptager stora

vidder af landskapet. Lianeskifferlagret sträcker sig näm-

ligen i allmänhet från Gunnarsnäs i söder till sjön Edslan

(i Edsleskog) i norr och begränsas i vester af Haresjön,

Krontjärn, Tanesjön, Råvarp och Ärfven, och i öster går det

till eller i närheten af sjöarna Åklången, Ärren och Börge

sjön. Lianeskiffern var 1 allmänhet fattig på lafvar och en

viss enformighet i lichenologiskt hänseende kan ej frånkännas

densamma. Nästan öfver allt uppträdde nämligen samma

arter. Ur de förda anteckningarna förtjäna endast följande

arter att nämnas, nämligen Gyrophora cylindrica, Lecanora

albescens, badia, gibbosa, Mougeotii, stygia och tartarea (c. fr.)

samt Pertusaria communis. Verrucaria fusco-nigrescens, hydrela

och subfuscella förekommo också på ifrågavarande bergart.

Kloritstenen, som hör till Dalformationens äldre serie,

är till sin struktur massformig. Är nämnda bergart däremot

skiffrig, något som är mindre vanligt, kallas den klortitskiffer.

14 J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Om man, i fråga om lafvegetationen å dessa bergarter, endast

fäster sig vid större arter, kan man möjligen komma till det

resultat, att dessa bergarter ha föga att erbjuda,! men gran-

skar man dem litet närmare, blir nog åsigten en annan.

Lafvegetationen å dem är nämligen synnerligen rik. För

att bestyrka det sagda vilja vi här omnämna följande arter:

Åcarospora peliocypha, Caloplaca aurantiaca, Endocarpon

pusillum, Gyalecta cupularis, Gyrophora deusta, Lecanora

acceptanda, albescens, frustulosa, gelida, Hagemi och lacustris,

Lecidea coarectata, Dicksonui, panceola, scabra och umbrina,

Lecothecium corallinoides, Opegrapha Dilleniana, Pannaria

microphylla, Pertusaria inquinata, Phylliscum, Physcia stellaris

B adscendens, Porocyphus areolatus, Pyrenopsis impolita, Rhizo-

carpon distinctum, geminatum och obscuratum, RBinodina bia-

torina och milvina, Staurothele clopima samt Stereocaulon

denudatum och pileatum.

I det föregående är det omnämndt, att lerskiffern sönder-

faller i två varieteter, nämligen egentlig lerskiffer och kalk-

lerskiffer. Den förstnämnda af dessa, som är kalkfri, kan i

lichenologiskt hänseende jämföras med Lianeskiffern. Båda

äro föga rika på lafvar. Bland sällsynta lafarter på den

egentliga lerskiffern förtjäna dock att omnämnas Belonia

russula och Verrucaria mauroides. Hvad kalklerskiffern åter

beträffar, är lafvegetationen å densamma särdeles rik, så

vida kalken ej är utlöst ur bergarten. Där detta är fallet,

saknas följaktligen också kalklafvar. Detta iakttogs på flera

ställen, t. ex. vid Ögården. Stommen och Kårud, alla belägna

i närheten af Bäckefors. På kalkbreccian? förekommo 1 all-

mänhet samma lafvar som på kalkierskiffern. Bland lafarter,

1 Så S. HARDIN. Han säger nämligen: »Lichenum valde paupera hec

formatio». (Formatio Schisti chloritici, pag. 12).

2 Följande mossor insamlades å kalkbreccian vid Trollungebyn i Dalskog:

Distichium capillaceum Br. & ScH., Encalypta ciliata Horrm., Hypnum

strigosum Horrm., Leptotrichum flexicaule HamPE, Mnium punctatum L.,

Neckera complanata Hös., Tortula tortuosa Exru. och Webera cruda SoH.

På nedannämnda ställen insamlades följande arter:

Bartramia Oederi Sw. i närheten af Amål (c. fr.).

Bryum alpinum L. på Henriksholm och i Tisselskog.

Buxbaumia aphylla L. vid Köpmannebro och Hjärpestolen i Tissel-

skog (c. fr.). g

Dicranum spurium H. vid Amål. :

Distichium capillaceum BR. & ScH. vid Amål och Hjärpestolen.

Grimmia torquata GREV. på Hinsknatten (steril).

Hylocomium loreum B. S. vid Högsbyn i Or och

Pogonatum aloides P. B. vid Katrineholm (ec. fr.).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 15

som finnas på dessa båda bergarter, vilja vi här påpeka

följande, nämligen Acarospora glaucocarpa och Heppii, Acro-

cordia conoidea, Biatorina lenticularis B erubescens och rhodo-

sphera, Caloplaca aurantiaca, Gyalecta cupularis, Lecanora

calcarea, cireinata, Hageni och Prevostit, Lecidea alborubella,

fusca, fuscorubens, Meteleri och rupestris, Lecothecium aspe-

rellum, Psorotichia Schereri, Rhizocarpon calcareum, Rinodina

Bischoffii och Sarcogyne pruinosa. Där kalken var betäckt

af mossor eller ett tunt jordlager, förekommo ytterst sällsynt

Dermatocarpon dedaleum och rufescens, Lecidea coeruleonigri-

cans, globifera och microcarpa.

För öfrigt lämnar den speciella förteckningen uppgifter

om de Collemacéer och Verrucariacéer, som anträffats på kalk.

Ehuru samma lafarter i allmänhet förekomma på flytt-

block som på motsvarande fasta bergarter, är dock flytt-

blockens lafvegetation högeligen förtjänt af uppmärksamhet

och det så mycket mer, som flera lafvar, såvidt man kan

förstå, trifvas bättre på dem än på något annat ställe. Föl-

jande lafvar voro de vanligaste på flyttblocken inom land-

skapet: Amphiloma lanuginosum, Calicium corynellum, Calo-

placa murorum, Gyrophora erosa, hyperborea, polyphylla och

polyrrhiza, Gyalecta cupularis (kalk), Hematomma coccineum

och ventosum, Lecanora atra, atriseda, badia, ceinerea, orostea,

picea (vid Mon i Töftedal), polytropa, sordida och tartarea,

Lecidea furvella, fuscoatra, macrocarpa, mneglecta, panceola,

pantherina, riwulosa, sanguinaria och umbrina, Opegrapha

Dilleniana och zonata, Parmelia centrifuga, conspersa, incurva,

plwysodes, saxatilis och omphalodes, sorediata och stygia, Per-

tusaria corallina, Bamalina pollinaria och polymorpha, Rluizo-

carpon eupetreum, geograplicum och grande, Rinodina con-

fragosa, Lobaria herbacea (endast vid Köpmannebro) och

Stieta scrobiculata, Umbilicaria pustulata och Xanthoria

lychnea (f. a.).

Flerestädes på Dalsland finnes det åsar, som nästan ute-

slutande bestå af rullstensgrus. Sådana äro t. ex. Fröskogs-

åsen och Ödsköldsåsen. En biås till den sistnämnda är

Stenebyåsen, åt hvars vegetation jag ägnade någon liten upp-

märksamhet i närheten af egendomen Skuggetorp. Förutom

en och annan tall, gran och en förekommo på nämnda rull-

stensås företrädesvis Calluna vulgaris, Arctostaphylos uva

ursi, Silene rupestris och, ehuru mycket sparsamt, Filago

16 J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

minima. De lafvar, som där funnos, förekommo i allmänhet

förkrympta eller föga utvecklade. Bland dem kunna följande

nämnas: Cladomia cariosa, coccifera, furcata, papillaria, pyri-

data, rangiferina, squamosa och uncialis, Lecanora hypnorum,

Lecidea vernalis, Parmelia physodes, Peltigera aphthosa, canina

och malacea samt Stereocaulon condensatum och paschale.

Äfven Arthrorhaphis flavovirescens, Beomyces roseus och

Sphyridium byssoides förekommo sparsamt. På föga öfver

marken uppskjutande stenar växte Gyrophora cylindrica och

Parmelia Mougeotii.

Tager man å ena sidan hänsyn till Dalslands geografiska

bredd eller latitud och å den andra sidan till det, att flera

trakter af detta landskap ligga rätt högt öfver hafvet, finner

man lätt förklaringsgrunden till det, att dera egentligen nord-

liga arter förekomma inom ifrågavarande område. MNSåsom

sådana förtjäna särskildt följande att omnämnas: Biatorella

microhema, Buellia moriopsis, Cetraria Fallunensis och nivalis,

Cladonia bellidiflora, Gyrophora cylindrica och hyperborea,

Lecanora boligera, frustulosa och gelida, Lecidea aglea, Dale-

carlica, demissa, Dicksoniu, Ulumosa och pullata, Lopadium

pezizordeum, Nephroma arcticum, Parmelia encausta, Peltigera

scabrosa och Sphyridium placophyllum. — Däremot kunna

möjligen följande arter betraktas såsom sydliga, nämligen

Lecidea Arnoldiana, Bouteillii, fuliginosa och Metzaleri, Micro-

glena corrosa och Wallrothiana, Parmelia acetabulum, Mou-

geotii och tiliacea, Pyrenula nitida, Rinodina biatorina och

PBischoffu samt Thelotrema lepadinum. Dock måste det med-

gifvas, att den geografiska utbredningen för flera af de här

sist uppräknade arterna ej ännu är tillfyllest utredd.

IV. Några inom landskapet sällsynta lafarter.

. 1. Usnea longissima AcH. (Univ. p. 626). — Ytterst säll-

synt i barrskog vid Vågsäter i Valbo-Ryr.

Under mitt sista besök på Vågsäter 1895 påträffade jag

endast ett par mindre exemplar af denna art. Men sedan

dess har jag därifrån erhållit mera af den. Från skog-

vaktaren C. CARLSSON å Vågsäter erhöll jag nämligen hösten

1897 utomordentligt vackra, af honom vid Vågsäter kort förut

insamlade exemplar af ifrågavarande art. Skogvaktaren

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 17

CARLSSON var mig följaktig på en exkursion 1895 å Vågsäters

ägor, då jag företrädesvis sysselsatte mig med Usnea- och

Alectoria-arter, och till honom sände jag sedermera profbitar

af arter till nämnda slägten med anhållan om insamling af

dylika arter för min räkning, hvilket han också verkställde till

min fulla belåtenhet. Att nämnda art vid Vågsäter är sällsynt,

kan jag styrka dels genom min egen erfarenhet, dels genom

följande utdrag ur det bref (18!9/1197), som skogvaktaren

CARLSSON sände mig samtidigt med exemplar af den ifråga-

varande arten. Här säger nämligen följande: »Den måtte

vara synnerligen sallsynh ty jag har ströfvat ganska mycket

i skogarna 1 höst och alltid spanat efter nämnda laf, men ej

kunnat finna mera än detta lilla parti, hvilket är funnet här

1 Vågsäter.>

2. Stereocaulon tortuosum DeEL. (in herbariis variis; est

St. subintricans Nyz. in Flora 1875 p. 358. Teste NYLr.). D:r

W. NYLANDER, ad quem specimina misimus, ea determinavit.

In Trollholmarna prope Åmål rarum et sterile.

»Est species distincta. Spore rite evolute fusiformes

3- -septatze 0,025—35 mm. longe et 0,0035—45 mm. crasse.» (NYL.

mihi in litt. 1892.)

I Neue Beiträge zur Flechten-Flora der Halb-Insel Kola

kallar A. 0. FörAnmd den St. alpinum Lavr. Se Meddelan-

den af Societas pro Fauna et Flora fennica för 1891 p. 47.

På halfön Kola insamlade A. O. KIHLMAN fruktbärande

exemplar.

I Flora för 1892 p. 303 säger E. STIZENBERGER om nämnda

art och sistnämnda arbete: »Das S. 47 genannte Stereocaulon

alpinum ist nach Briefe von Nya nicht diese Art, sondern

St. tortuosum Der. ete. Mit letzterem ist synonym St. sub-

intricans NYL. in Flora 1875 p. 358.>

3. Pilophorus robustus TH. Fr. (Lich. Scand. pag. 55 och

Lich. Arct. p. 145). Af denna vackra art träffades en egen-

domlig, lågväxt form i närheten af Vågsäter. Densamma,

som . därstädes upptog nästan en hel, obeskuggad bergsida,

är betydligt mindre än hufvudformen. Podetia parva (circiter

2—5 mm. alta), plerumque simplicia; apothecia diam. circiter

0,50—1 mm. — Heec forma distans dicatur. — Fructibus copiose

est ornata.

18 J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Ad Hattefjäll prope Vågsäter (in Valbo-Ryr) ad saxa

granitoidea anno 1895.

Pilophorus robustus är 1 vårt land känd från Herjedalen

(se TH. Fr. Lich. Scand. p. 55) och Jämtland (exemplar från

sistnämnda landskap såg jag 1 Upsala Universitets Bot. Mu-

;seum 1898). Ifrågavarande form från Dalsland är lågväxt,

ej så hufvudarten. Så t. ex. har Upsala Universitets Bot.

Museum exemplar från 'Tronfjellet i Norge, hvilka ha öfver

tre cm. höga podetier.

4. Lecanora acceptanda NYL. (in Flora 1879 p. 204). In

rupibus chloriticis insule Henriksholm bene evoluta et fructi-

fera. Se mera härom 1 Bot. Not. för 1891, II h. pag. 83.

In Flora loco citato hec descriptio invenitur: »Thallus

pallidus vel pallido-cinerascens, laevis, tenuis, inzeequalis, rimoso-

diffractus, pro magna parte papillis mastoideis (lat. 0,3—0,5

millim.) conspersus, intus flavescens, passim subdispersus;

apothecia badio-rufescentia adnata (latit. circiter 1 millim.),

margine thallino distineto integro (demum flexuoso) cineta;

spor&e 8> ellipsoide2e, longit. 0,023—27 millim., crassit. 0.0

millim, paraphyses graciles, hypothecium incolor. Jodo gela-

tina hymenialis coerulescens, dein thece violacee fulvescentes.

Nec K, nec Ca Cl ulla obvenit reactio thalli. Spermatia

minutula, longit. 0,0015 millim., crassit. 0,0005 millim.»

5. Blastenia personata mihi n. sp.

Crusta obsoleta; apothecia biatorina, minutissima, sordide

pallida (humida pallidiora), disco primum impresso, dein plana

1. planiuscula; epithecium granulosum, lutescens; hypothecium

incoloratum; spor 82, incoloratee, polari-dyblaste, ellipsoide:e,

0,010—12 mm. long, 0,005—8 mm. crasse.

Descr. Apothecia minutissima (0,2 mm. lata, vulgo mi-

nora); hypothecium totum incoloratum; pars centralis excipuli

tenuis, strato gonidiali imposita; margo proprius bene evolutus,

crassus (circiter 45 mm.); thecium incoloratum 1. superne

tenuiter lutescens, epithecio granuloso, lutescente; paraphyses

distinctre, graciles, flexuosre, incolorate; asci infato-clavati,

40—45 mm. longi et 10—12 mm. crässi; sporee 8", incoloratee,

polari-dyblaste, istmo distincto, 0,010—12 mm. longie et 0,005—8

mm. Ccrasse.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 19

Thecium (sicut hypothecium) jodo coerulescens, asci postea

sordide decolorantur. Partes lutescentes K roseo tinguntur

colore.

Pauca tantum specimina a me lecta prope Ryr in par.

Skållerud. Calcicola. Ob minutiem facillime pretervisa.

6. Lecidea (Bilimbia) Bouteillii (Desmaz. in Annal. des

science. Nat. Bot. Ser. III, tom. 8. — Anno 1847.). Krempel-

hubers Geschichte. Band II, pag. 693. — NyL. in Flora 1872,

p- 251; Lapp. Or., p. 152. — Bot. Not. 1897, p. 216.

Denna synnerligen vackra lafart, som sannolikt finnes

ferestädes i vårt land, fann jag 1890 i Kvarsebo i Öster-

götland, sedan 1895 på Dalsland vid Rostock i Gunnarsnäs och

Mon i Töftedal och 1899 vid Hyttan i Kvarsebo.

Den växer på unga grangrenar och på granbarr. Syn-

nerligen egendomlig är denna art därför, att den växer äfven

på lefvande blad (barr).

Under flera år har jag i Kvarsebo i Östergötland gjort

samma iakttagelser beträffande Parmelia olivacea och physodes

samt en alg (Pleurococcus vulgaris). Dessa arter har jag

träffat fAerestädes å lefvande granbarr, och öfverallt tror jag

mig ha funnit, att nämnda arter hämmat barrens utveckling.

7. Lecidea (Bilimbia) arthonizella NYL. (in Lich. Japonize

på 107-28.

Super corticem abietis prope Rostock in par. Gunnarsnäs

rarissima.

In Lich. Japonie loco citato hec descriptio invenitur:

»Thallus vix ullus; apothecia nigricantia minuta (latit. 0,,—0,4

mm.), planiuscula, immarginata, intus obscura; sporae 8re

incolores oblonge 1—3 septate, long. 0,011—16, Crass. 0,0040—45

millim., paraphyses non distincte, epithecium et hypothecium

obscurata. — Thece pyriformes arthoniidee jodo vinose ru-

bescentes.»

8. Lecidea (Psora) globifera AcCH. (in Univ. p. 213). —

fin. Fr: Dichenogr. Scand. p. 411. J. P: Norrun: Fasc. VIL,

n:o 302.

På kalkhaltig jord vid Håfverud, vid Kårud nära Bäcke-

fors, på Skuggetorpsön i Steneby, vid Gullungebyn i Tissel-

skog och Ryr i Skållerud.

20 J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

I. Lecidea (Psora) cladonioides (FR.) Tu. Fr. (in Lichenogr.

Scand. p. 417). Lecidea anthracophila Nr. (in Flora 1865

p- 603).

På förkolade barrträdstammar sparsamt vid Ögården i

Tisselskog och vid Kroken i Laxarby. Fruktbärande exemplar

insamlades. En närstående art är Lecidea (Psora) percrenata

Ny. (in Flora 1886 p. 462). A. HuE: Addenda nova etc.

p. 322.

10. Lecidea plebeia NyL. (in Flora 1865, p. 148). A. Huz:

Addenda nova etc. p. 144.

»Thallus macula albida indicatus; apothecia nigra plana

marginata. Spore long. 0,007—11, crass. 0,003—4 millim. Gel.

hym. jodo coerulescens, dein sordide vinose tincta, paraphyses

discrete clava fusca; epithecium et hypothecium fusca.» (ÅA.

HuE: Addenda nova loco citato.)

Specimina Dalslandige W.: NYLANDER determinavit.

På kvartsit vid Skuggetorp i Steneby.

11. Buellia vilis Tu. Fr. (in Lich. Spitsb. p. 44; Tick:

Scand. p. 599).

På sten vid Köpmannebro.

Utom på Dalsland är denna art inom vårt land bekant

äfven från Vesterbotten (P. J. HeELLBoM: Norrlands Lafvar

p. 105) och Bohuslän (P. J. HErLBom: Lafvegetationen på

Sveriges Vestkust p. 64). — I Norge från Nordlandens amt

(J. M. NORMAN sec. TH. FR. Lichenogr. Scand. p. 599), Dovre

(Tu. Fr.: Lich. Scand. p. 599) och Trondhjem (C. Kinpt: Kgl.

Norske Videnskabers Selskabs Skrifter 1880 p. 36). — Där-

jämte från Spetsbergen (Tu. FrRr.: Lich. Spitsb. p. 44), dess

första fyndort, och arktiska Nordamerika (Linnean Societys

Journal-Botany, p. 364. London 1879.).

12. Buellia moriopsis (Mass.). — TH. FRr.: Lichenogr.

Scand. p. 606.

Vid Mon i Töftedal sällsynt på gneis.

Denna lafart, som egentligen tillhör fjälltrakterna, är

känd äfven från Bohuslän och Bornholm.

13. Verrucaria mauroides ScHzr. (Enum. p. 151). — A.

HuzE: Addenda nova p. 276.

Hällan i Gunnarsnäs på gneis, kvartsit och lerskiffer.

"SANN

> RE AV AAA ns enn

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 21

14. Verrucaria obnigrescens NYL. (in Flora 1875 p. 362).

— ÅA. HuE: Addenda nova p. 276.

Henriksholm på kloritskiffer.

15. Verrucaria virens NyL. (in Bot. Not. 1853 p. 180;

Pyrenoc. p. 24). — A. Hur: Addenda nova p. 277.

Koppungen i Laxarby på skiffer.

En egendomlig och i habituellt hänseende lätt igen-

känd art.

16. Verrucaria sorbina NYL. n. sp. (solum nomen mihi

TnvITtE CLS /598)-

I början af år 1898 sände jag denna art till D:r W.

NYLANDER och bad att få veta hans omdöme om densamma.

I bref från honom d. ?/s nämnda år sade han endast, att det

var Verr. sorbina NY. n. sp — Efter W. NYLANDERS död

har jag sökt få reda på, om han på något ställe beskrifvit

den, men ännu har jag ej lyckats i det hänseendet. Tills-

vidare får därföre följande beskrifning gälla. Ungefär på

följande sätt beskref jag den nämligen i bref till NYLANDER

år 1898 på samma gång som jag sände honom ex. af arten.

Thallus cinerascens 1. cinereo-virescens 1. obsoletus. Apo-

thecia minutissima, nigra, semi-immersa, perithecio subgloboso

nigricante. Spore 82, 2—4 septate, ellipsoidere l. fusiformi-

oblonge, 0,025—35 mm. 1. et 0,005—7 mm. er. Asci anguste

clavati. Gelatina hymenea jodo vinose rubescens. K nil agitur.

— Affinitas indicat cum Verr. acroglypta NormM., supra terram

in Norvegia inventa, sed sporis aliisque notis diversa.

Ad corticem Sorbi aucuparie in par. Torp prope Ellenö

anno 1895.

Tages slägtet Verrucaria i vidsträckt betydelse såsom -:

hos A. Hur (Add. nova p. 272), hör ifrågavarande art dit,

men delas det däremot i flera slägten, något som är förenadt

med ytterst stora svårigheter, bör den föras till slägtet The-

lidium.

17. Verrucaria chlorotella NYL. (in Flora 1877 p. 462).

— ÅA. Huge: Addenda nova p. 462.

På ett och annat ställe på kvartsit, lerskiffer och granit,

t. ex. Sågkas i Dalskog, vid Ör, Hällan i Gunnarsnäs och

Dalbobergen nära Vänersborg.

En vacker art, som står mycket nära V. chlorotica.

22 J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

18. Verrucaria atomariella NYL. (Les Lichens des environs

de Paris p. 126. — Anno 1896.). l

På syrén och ask: Vågsäter, Sunnanå, Animskog, Köp-

mannebro och Upperud.

Verrucarias hic nominatas (n:is 13—18) W. NYLANDER

determinavit.

19. Melanotheca insularis mihi n. sp.

Thallus vix ullus. Apothecia nigra, minuta, in pulvi-

nulos planiusculos, plus minus orbiculares aggregata. Asci

clavati 1. clavato-cylindrici. Spore 88:e, dyblaste, cuneate,

medio leviter constrict2a, 0,018—25 mm. 1. et 0,008—12 mm. cr.

Paraphyses non distincte. Jodo contentus ascorum vinose

fulvescit.

Storön in lacu Ärfven in par. Dalskog. OCalcicola.

En närstående art är Tomasellia bituminea HELLB. (Nerikes

Lafvegetation, pag. 24), som skiljes från ofvannämnda art

bland annat genom mindre sporer (spore 0,0122—15 mm. 1. et

0,005—6 mm. cr.).

20. Pyrenopsis separans mihi n. sp.

Thallus crustaceus, fusco-niger 1. obscure rufus, tenuis.

Apothecia minutissima, urceolata, thallo concoloria.

Hymenium circiter 0,o060 mm. altum, plerumque jodo sor-

dide vinose fulvescens. Asci polyspori (myriospori), inflato-

clavati, 0,040—60 mm. 1. et 0,025— 30 mm. cr. Spore simplices,

minutissim&2, oblonge 1. cylindrico-ellipsoide2e, obtuse, circiter

0,003—5 mm. 1. et 0,002 mm. er. Paraphyses nulle. Spore in

ascis numerosissime sicut Vv. c. in Acarospora glaucocarpa.

Hymenium plus minus jodo sordide vinose fulvescens (interdum

coerulescentia precedente, precertim asci non maturi).

Spermatia non visa. Gonidia K sordide violacea.

Högsbyn i Ör på kvartsit (silicicola).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 23

V. Lichenologiska undersökningar på

Dalsland.

År 1746 reste LinsÉ genom Dalsland och ägnade då någon

uppmärksamhet åt dess vegetation.! Sedan den tiden hafva

flera framstående naturforskare nedlagt mycken tid och mycket

arbete på utredningen af detta landskaps fanerogamer och

högre kryptogama växter; lafvarna däremot hafva litet eller

intet uppmärksammats.

Ett undantag gifves dock. Doktor C. G. MYRIN,? som

för botaniska studiers skull gjorde en resa på Dalsland år

1831, har öfver detta landskap lämnat en ypperlig topografisk

och växtgeografisk skildring,? hvilket arbete med rätta utgör

grundvalen för ifrågavarande områdes fora.

I nämnda arbete upptagas alla dittills inom Dalsland

funna fanerogamer, ormbunkar, mossor och lafvar. Den för-

teckning öfver sistnämnda växtgrupp, hvilken i denna hans

afhandling förekommer, återgifves här ordagrant med bi-

fogande af de benämningar, som nu användas.” Ett par

Byssusarter ha dock, såsom ej tillhörande lafvarnas grupp,

ur ifrågavarande förteckning uteslutits och likaledes de laf-

var, som däri upptagas för Värmland.

1 När LINNÉ ifrågavarande år fullbordat sin resa i Vestergötland, tog han

hemvägen öfver Dalsland och Värmland. Att han ägnade endast ringa upp-

märksamhet åt vegetationen på Dalsland, berodde dels på väderleken, dels

därpå, att han tillbragte endast några dagar inom landskapet. Den 24 juli

reste han nämligen från Vänersborg och redan den 28 i samma månad fort-

sattes resan från Amål till Värmland. Själf säger han därom bland annat

följande: >»>Denna besvärliga resan, genom et dageligit och stadigt rägn, bröt

lusten och hindrade mig at se alt, som ses kunnat; men besynnerligen för-

tryter mig, at jag derföre måste holla Landswägen och lämna åt andra det

täcka Dal och Wermeland, som gömmer så många Naturens skatter.> (Före-

talet till Västgötaresan. Stockholm 1747.)

På ett annat ställe (sid. 223) i samma arbete säger LInnÉ, att han be-

sökt »alla Sweriges provincier, utom Dal och Wermeland. Ty walde jag hem-

resan genom Dal och Wermeland, at jag åtminstone måste få taga desse twå

i ögnasigte, fast tid och krafter icke tillåto mig at wida koxa omkring.»

I detta LiInsÉs arbete omnämnes ingen lafart från Dalsland.

? Anmärkningar om Wermlands och Dalslands Vegetation af CLAfs Gus.

MYRIN (Kongl. Vet. Ak:s Handl. för 1831). — C. A. MYRIN, född i Värmland,

var filosofie doktor och docent i Upsala. Han afled år 1835 vid ej fyllda 32

års ålder.

3 Denna afhandling kan och bör nämligen anses som första början till

Dalslands lafflora.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

»Lichen pallescens (= Lecanora pallescens).

tartareus (= > tartarea).

varius (EE > varia).

cerinus (= Caloplaca cerina).

vitellinus (= Caloplaca vitellina).

aurantiacus (= Caloplaca aurantiaca).

icmadophila (= Icmadophila z&eruginosa).

intricatus (= Lecanora polytropa f. intricata).

vernalis (= Lecidea vernalis).

Acharii (= Lecanora (Aspicilia) lacustris).

hematomma (= Hematomma coccineum).

ventosus (GE ? ventosum).

subfuscus (= Lecanora subfusca).

badiaset (= > badia).

tephromelas (= Lecanora atra).

cinereus (= Lecanora cinerea).

saxicola (= Lecanora saxicola).

candelarius (= Xanthoria lychnea (forma).

brunneus (= Pannaria brunnea).

cervinus (= Acarospora fuscata).

cesius (= Physcia ceesia).

stellaris (= Physcia stellaris).

cycloselis

ulothrix

saxatilis (= Parmelia saxatilis).

omphalodes (= Parmelia omphalodes).

ambiguus (= Parmelia diffusa).

centrifugus (= Parmelia centrifuga).

conspersus (= Parmelia conspersa).

stygius (= Parmelia stygia).

fahlunensis (= Cetraria fahlunensis).

olivaceus (= Parmelia olivacea).

parietinus (= Xanthoria parietina).

scerobiculatus (= Sticta scrobiculata).

pulmonarius (= Sticta pulmonaria).

ciliaris (= Physcia ciliaris).

furfuraceus (= Evernia furfuracea).

prunastri (= Evernia prunastri).

physodes (= Parmelia physodes).

glaucus (= Cetraria glauca).

juniperinus 8 pinastri (= Cetraria juniperina).

| (= former af Physcia obscura).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:03. 25

Lichen sepincola 8 ulophyllus (= Cetraria sepincola).

islandicus (= Cetraria islandica).

odontellus (= Cetraria odontella).

fraxineus (= Ramalina fraxinea).

calicaris (= Ramalina calicaris).

polymorphus (= Ramalina polymorpha).

farinaceus (= Ramalina farinacea).

aculeatus (= Cetraria aculeata).

lanatus (= Parmelia lanata).

pubescens (= Ephebe pubescens).

chalybeiformis (= Alectoria jubata ” chalybei-

formis).

jubatus (= Alectoria jubata).

velutinus (= Thermutis velutina).

fAaccidus (= Collema faccidum).

nigrescens (= Collema nigrescens).

saturninus (= Leptogium saturninum).

Peltigera saccata (= Solorina saccata).

aphtosa (= Peltigera aphtosa).

canina (= Peltigera canina).

horizontalis (= Peltigera horizontalis).

venosa (= Peltigera venosa).

resupinata (= Nephroma papyraceum et tomen-

tosum).

aretica (= Nephroma arcticum).

Usnea hirta (= Usnea barbata f. hirta).

plicata (= Usnea barbata f. plicata).

barbata (= Usnea barbata).

Boeomyces rangiferinus (= Cladonia rangiferina).

uncialis 8 aduncus (= Cladonia uncialis f.

adunca).

subulatus (= Cladonia furcata f. subulata).

cenoteus (= Cladonia cenotea).

gracilis (= Cladonia gracilis).

verticillatus (= Cladonia verticillata).

pyxidatus (= Cladonia pyxidata).

cocciferus (= Cladonia coccifera).

macilentus (= Cladonia macilenta).

deformis (= Cladonia deformis).

digitatus (= Cladonia digitata).

botrytes (= Cladonia botrytes).

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Boeomyces rufus (= Sphyridium byssoides).

Stereocaulon paschale (= Stereocaulon paschale).

Gyromium polyphyllum (= Gyrophora polyphylla).

» deustum (= Gyrophora deusta).

erosum (= Gyrophora erosa).

> velleum £ spodochroum (= Gyrophora spodo-

chroa).

velleum y hirsutum (= Gyrophora hirsuta).

pustulatum (= Umbilicaria pustulata).

Opegrapha vulvella (Opegrapha varia f.).

» scripta (= Graphis scripta).

Lecidea parasema (= Buellia parasema).

» sanguinaria (= Megalospora sanguinaria).

» uliginosa (= Lecidea uliginosa).

» abtosiba (= Rhizocarpon badioatrum”?).

> fuscoatra (= Lecidea fuscoatra).

> lapiecida (= Lecidea ”" lapicida):. |

> confluens (troligen = Lecidea ” lapicida).

» Oederi (= Rhizocarpon Oederi).

> atrovirens (= Rhizocarpon atrovirens).

> glaucoma (= Lecanora sordida).

> scalaris (= Lecidea (Psora) ostreata).

>» — microphylla (= Pannaria microphylla).

Verrucaria epidermidis (= Leptorhaphis epidermidis).

» umbrina (= Staurothele umbrina).

Endocarpon miniatum (= Dermatocarpon miniatum).

» Auviatile (= » Auviatile). |

Spherophoron coralloides (= Spherophorus coralloides).

» fragile (= » fragilis). i

Calicium önvellare! ;

> spherocephalum (= Calicium spherocephalum.

Se BrRaAntH & Rosrtr. Lich. Danie pag. 139).

» furfuraceum (= Coniocybe furfuracea).

Variolaria communis (= Pertusaria communis).

corallina (= Variolaria corallina).

Byssus chlorina (= Lepraria chlorina).»

Tager man hänsyn till den nutida artbegränsningen,

utgör antalet af de här upptagna lafvarna något öfver 100,

ett rätt stort antal, om man tager det i betraktande, att

1 Calicium-art, för mig obekant.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 27

resans egentliga mål väl företrädesvis var studiet af fanero-

gamerna och de högre kryptogama växterna. För endast

fyra arter, nämligen Nephroma arcticum (L.), Gyrophora

spodochroa (EHRH.) och erosa (WEB.) samt Dermatocarpon

fluviatile (WEB.) upptagas växtlokaler, för de öfriga icke.

Önskligt hade det varit, om detta hade skett äfven för åt-

skilliga andra ej synnerligen allmänna arter, såsom Cetraria

odontella (AcH.), Ramalina polymorpha (AcH.), Cladonia

cenotea (AcH.), Gyrophora hirsuta (AcH.), Spherophorus fra-

gilis (L.), Collema mnigrescens (AcCH.) och Leptogium saturni-

num (DICKS.).

Därjämte kan det kanske förtjäna att omnämnas, att

doktor S. HARDIN i en afhandling! om kloritskiffern på Dals-

land uppräknar några lafvar. Men då inga speciella växt-

lokaler för dem angifvas utom för Pannaria plumbea (LIGHTF.)

och Collema nigrescens (AcH.) och då de däri uppräknade

lafvarna ej på Dalsland äro synnerligen sällsynta, ha hans

uppgifter för oss haft ringa betydelse.?

Förutom C. G. MYrin och S. HARDIN ha, såvidt jag vet,

endast Fil. Kand. ANDERS FRYXELL J:R, Fil. D:r C. I. LALIN

(+ 1894) och Fil. Kand. A. G. KELLGREN insamlat lafvar på

Dalsland. De uppgifter om växtlokaler, som af dem välvilligt

lämnats mig, finnas upptagna på sina respektive ställen i den

följande förteckningen.

Mer än en gång hade jag tänkt företaga en resa till

Dalsland för att ägna närmare uppmärksamhet åt dess laf-

vegetation, men först år 1870 blef denna min önskan upp-

fylld. Nämnda år beviljade mig nämligen vår Vetenskaps-

akademi i Stockholm välvilligt ett anslag till en dylik resa,

och från början af juni till den 15 augusti nämnda år vista-

des jag på Dalsland för lichenologiska undersökningar.? De

trakter, som besöktes af mig under denna min första resa i

detta landskap, voro företrädesvis följande.

Sedan jag som allra hastigast besökt den del af Dals-

land, som ligger närmast Vänersborg, gick färden sjöledes

från sistnämnda stad till Köpmannebro, första stationen på

! Formatio Schisti Chloritici in Dalia af S. HARDIN. Lund 1838.

? Om tiden det medgifvit, hade han möjligen ägnat äfven lafvarna större

uppmärksamhet. Han säger nämligen i nämnda uppsats (sid. 15): »Mihi,

postquam plantas investigare et discernere melius adsuevi, in Dalia tempus

quoddam longius morandi non fuisse concessum, est quod valde doleo.>

> Min berättelse om nämnda resa inlämnade jag en tid efteråt till K.

Vet.-Ak. Se dess Förhandlingar för år 1871 sid. 169.

28 J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Dalslands kanal åt Vänern till. Efter några dagars dröjsmål

därstädes fortsattes resan öfver Mellerud till Ör, där de

egentliga undersökningarna togo sin början. Söder därom

utbreder sig den vidsträckta Dalboslätten, åt hvars lafvegeta-

tion jag då hade hvarken tid eller lust att ägna någon upp-

märksamhet. Också säger MYRIN i sitt förut nämnda arbete

(sid. 205) med rätta om denna trakt, att den »är i botaniskt

hänseende föga intressant» Norr och vester om Ör vidtaga

däremot bergiga och utomordentligt vackra skogsbygder, som

i lichenologiskt hänseende hade mycket att bjuda på. Den

bygden utgör en del af den förut nämnda bergstrakten.

Efter åtskilliga utflykter från Ör, t. ex. till Högsbyn och

Borekullen, begaf jag mig först till Gunnarsnäs, sedan till

Dalskog (Trollungebyn, Sågkas, öar i sjön Ärfven o. s. v.)

och därifrån öfver Skållerud åter till Köpmannebro.

Efter något dröjsmål därstädes fortsattes resan till det

vackra Ånimskog, där jag bland andra ställen besökte Här-

skogsbräckan, Kingebol, Baståsen och Vingenäs samt den

utomordentligt Häda ön Henriksholm i sjön Ånimmen. Från

Upperud, som sedan blef en af mina hufvudstationer, gjordes

åtskilliga utflykter, såsom till Skalåsknatten, Ryr och det

natursköna Håfverud. Äfven Lianefjället besöktes, så ock

Buterud och Tisselskog, hvarest jag gjorde exkursioner före-

trädesvis till Högsbyn, Gullungebyn och Brudfjället. Från

Tisselskog togs vägen öfver Katrineholm, Långed och Lång-

bron till det utomordentligt vackra och intagande Baldersnäs,!

och efter några dagars uppehåll därstädes gick färden i

sakta mak genom Fröskogs och Tössö Nr till Åmål.

Dels gjorde jag här fer ignen i stadens närhet, dels dylika

på öar i Vänern, såsom Fogden och Trollholmarna.

Efter ett kort uppehåll vid Forsbacka stannade jag i

Edsleskog, hvarifrån två längre utflykter gjordes, den ena

till Hinsknatten? och den andra till Gölkullen,? två af de

1 >Plura cacumina montium aut, quod potissimum est, loca, prope littora

lacuum sita, ob pulchritudinem suam incredibili quadam voluptate mentem

contemplantis quasi perfundunt; inter que nullum alium, quam Baldersnäs,

qui locus ad lacum Laxsjön est situs, nobis erit necesse nominare; est enim

ille locus inter pulcherrima, que in tota patria inveniri possint> LL. M.

LARSSON: Symbole ad Floram Dalie pag. 5. Karlstad 1851.

På en klippa i parken vid Baldersnäs är följande sentens inhuggen:

>Hospes! Peninsula hec cum amoena tibi ridet, curas omitte!>

>? Hinsknatten har en höjd af 219 meter, Gölkullen 231 meter, Linheds-

knatten och Vårdkullen hvardera 261 meter öfver hafvet enl. Sveriges Geo-

logiska Undersökning (Ser. OC. N:o 72, sid. 9).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 29

högsta bergspetsarna inom landskapet. Koppungen, Gärane,

Tinhedsknatten,! Vårdkullen! och Ortschakoffsberget besöktes,

och snart var jag 1 Laxarby. Därifrån gjorde jag exkur-

sioner till Limugnstorpen, Bågeholm och till ett berg, kalladt

»Stockholms slott». Från Laxarby togs vägen öfver Laxsjön

till Skåpafors och Hedane och därifrån till Bengtsfors vid

Dalslands kanal. Sedan ett och annat ställe i den trakten

besökte, såsom Ärtemark, Gräa och Furunästorp, blef Billings-

fors för några dagar min uppehållsort. Detta utomordentligt

natursköna ställe utbyttes sedermera mot Steneby. Efter

exkursioner därstädes, bland annat till Kölvattnet och Skugge-

torpsön i sjön Iväg, färdades jag efter ankomsten till Lång-

bron kanalvägen till Köpmannebro, och därifrån gick färden

öfver Vänern till Vänersborg.

— Som jag ej dittills under resan varit i någon del af

Valbotrakten, blef detta till sist mitt mål. Kosta hvad det

ville, måste jag besöka Vågsäter i Valbo-Ryr, framför allt

för att få tillfälle att undersöka lafvegetationen på de där-

städes befintliga bokarna. Nämnda träd har nämligen vid

Vågsäter (vid 58” 28' nordlig latitud) sin nordgräns som vild

i vestra delen af vårt land. Resan till Vågsäter företogs

först från Vänersborg på järnväg till stationen Ryr, hvar-

ifrån jag till fots tillryggalade den långa, föga inbjudande?

och besvärliga vägen till Vågsäter förbi Fagerhult, Holmen

och Sotered. Med mitt besök på Vågsäter var jag i allo

belåten. Jag insåg dock, att den traktens lafvegetation för-

tjänade vida större uppmärksamhet än den, som under mitt

korta besök därstädes ägnats den. Detta mitt hopp att åter

få komma dit förverkligades först åtskilliga år senare. Från

Vågsäter gick jag till fots öfver de bohuslänska ljunghedarna

och bergen (Ofjällen») till det ungefär 20 km. aflägsna Udde-

valla, hvarifrån återresan till Vänersborg skedde förmedelst

järnväg. Efter några exkursioner i Dalbobergen nådde resan

sitt slut, beroende dels på den mindre gynnsamma väderleken

och dels därpå, att göromål på annat håll väntade mig.

I den mån som undersökningarna och bestämningarna af

de hemförda lafvarna framskredo, visade det sig, att det var

Sernot > ä sid. 23.

? Här långt mer än på något annat ställe insåg jag sanningen af G.

WAHLENBERGS ord om Dalsland i detta hänseende: »Or&e ejus diverse alias

- Vermelandig, Vestrogothie et Bahusie similes.> Se inledningen till G.

WAHLENBERGS Flora suecica och C. G. MyRINS nämnda arbete pag. 205.

30 J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

nödvändigt för mig att åter besöka Dalsland. Dels hade

jag nämligen under första resan funnit så litet af en och

annan sällsynt art, att det var behöfligt att få litet mera

däraf, dels hade åtskilliga arter, som borde finnas inom pro-

vinsen, ej anträffats, dels var det slutligen en och annan

trakt, som jag ansåg mig behöfva att besöka. Detta allt

tillsammantaget gjorde, att jag beslöt mig för att göra ännu

en färd dit. Denna min andra resa till Dalsland företogs i

juli 1882.

Från "Trollhättan gick färden denna gång med Stora

bergslagsbanan genom Sundals härad, hvarunder jag dröjde

något på ett och annat ställe, t. ex. vid Frändefors. Snart

var jag dock uppe i skogsbygden och i kända nejder, såsom

Gunnarsnäs och Holm. Efter ett kort besök vid Sunnanå

blef Bäckefors min första station 1 vesterled, hvarefter resan

utsträcktes till Ed, Strand i Nössemark och Mon i Töftedal.

På ätervägen besöktes Köpmannebro, Upperud, Håfverud och

Ryr i Skållerud. Sedermera styrdes kosan till Ånimskog,

Henriksholm och Åmål. Hemvägen till Östergötland oc

Norrköping togs genom Värmland. Under den tid af två

veckor, som jag denna gång tillbragte på Dalsland, var det

endast fyra regnfria dagar. Detta försvårade i hög grad

mitt arbete och gjorde, att jag lämnade Dalsland långt förr,

än jag från början tänkt. b

Min tredje resa till Dalsland företog jag de första da-

garna 1 juni år 1895. Sunnanå blef denna gång min första i

station, och under dröjsmålet där besöktes företrädesvis öarna |

i närheten. Efter ett kort besök i Amål, där jag gjorde

några exkursioner 1 närmaste trakten omkring staden, fort-

sattes färden till Rostock i Gunnarsnäs. Några dagar senare

utbyttes Gunnarsnäs mot Dalskog, där Tegen blef min huf-

vudstation. Efter exkursioner däromkring, t. ex. till Heden

och Skårsdalen, besöktes Sågkas och Storön i sjön Ärfven.

Resan fortsattes sedan till Bäckefors, där jag stannade förd

att ännu en gång få tillfälle att undersöka kalken vid Kårud. -

Från Bäckefors gjorde jag sedan på Uddevalla—Lelången-

banan en utflykt till Billingsfors och Bengtsfors. Snart slog

jag dock upp mina bopålar i Hökedalen och Ed. Mons sta-

tion i Töftedals socken var min vestligaste uppehållsort

på Dal under sommaren. Efter åtorkensiän till Bäckefors -

färdades jag, tack vare järnvägsbefälets tillmötesgående, på

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 31

den då ej ännu för trafik öppnade Uddevalla—Lelången-

banan! till Ellenö, hvarunder ett par dagars uppehåll gjordes

vid Tångelanda och Högsäter. Från Ellenö begaf jag mig

till den cirka 20 km. vesterut belägna egendomen Våg-

säter i Valbo-Ryr, där jag dröjde några dagar för att sär-

skildt få tillfälle att studera lafvegetationen på boken (Fagus

silvatica). — De första dagarna i juli lämnade jag Ellenö

med Uddevalla som närmaste mål, och den 9 i sistnämnda

månad var jag åter i mitt hem i Norrköping.

För en hvar, som 1 någon mån ägnat sig åt de lägre

kryptogamernas studium, är det en känd sak, att utredandet

af en trakts kryptogamflora är mycket tidsödande. För att

kunna säga, att det är ordentligt fullbordadt, fordras det

åratals och åter åratals träget arbete. Följaktligen anser

jag, att mina undersökningar öfver Dalslands lafvegetation

ej ännu på långt när äro afslutade. Den tid af endast

några månader, som jag användt för utforskandet af vida

nejder inom detta landskap, hade nämligen varit behöflig

ensamt för en enda i lichenologiskt hänseende rik plats, t. ex.

Håfverud, Bäckefors eller Ryr i Skållerud. Mången kan

därför med rätta uttala den åsigten, att dessa undersökningar

ej ännu bort offentliggöras. Som svar därpå vill jag endast

nämna det, att utgifvandet af denna uppsats skett med

mycken tvekan och det så mycket mer, som jag ännu ej

besökt vissa trakter af landskapet, t. ex. dess nord- och

sydvestligaste delar och endast fyra ställen vid Vänerns

kust, nämligen Dalbobergen, Sunnanå, Köpmannebro och

Åmål. Mer än en gång på sista tiden har jag ock hoppats

att ånyo få besöka Dalsland, men då detta ej låtit sig göra,

publiceras denna uppsats nu, emedan jag tror, att det af mig

gjorda skulle i någon mån kunna blifva utgångspunkten för

kommande undersökningar inom detta i lichenologiskt hän-

seende så intressanta landskap.

Vid bestämningen af de insamlade lafvarna har jag både

i Upsala och Stockholm genom vederbörandes stora tillmötes-

gående haft rikliga tillfällen att begagna de ytterst värde-

fulla lafherbarier, som tillhöra Upsala Universitet och Veten-

skapsakademien i Stockholm. Men då dessa samlingar ej

alltid varit nog vägledande och då min tid eller förmåga

! Närmare uppgifter härom meddelas i min uppsats Uddevalla—Lelången-

banan i Svenska Turistföreningens årsskrift för år 1896 sid. 59—68.

d2 J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

ofta ej räckt till, har jag vändt mig till framstående licheno-

loger för att få ljus i saken. Till dem, som då i första hand -

genom sin stora hjälpsamhet och sitt välvilliga tillmötesgående

högeligen understödt mitt arbete, nämligen Professorn vid

Upsala Universitet Doktor Th. M. Fries, Docenten vid samma

Universitet Doktor J. T. HEDLUND och Amanuensen vid Ve-

tenskapsakademien i Stockholm Doktor G. O. MALME, beder

jag härmedelst att få frambära de hjärtligaste tacksägelser.

Samma hjälpsamhet och välvilliga tillmötesgående har jag ock -

rönt af nyligen aflidne Doktor W. NYLANDER! 1 Paris, något

som det är mig en kär pligt att här få offentligen omnämna.

VI. Lichenes Dalslandiz.

Fam. I ”USNEACELK

Usnea (DILL.) ACHE.

1. U. longissima AcH. (Lich. Univ. p. 626). — TH. Fr. Lich.

Scand. p. 14. — Ytterst sällsynt vid Vågsäter i Valbo-

Ryr. Se Kap. IV n:o 1. — Liksom på andra ställen i

Skandinavien förekommer den endast steril. Förut är

den känd i vårt land från (Östervallskog i) Värmland

(TH. Fr. Lich. Scand. p. 15) och från Gestrikland (enl.

ex. 1 Ups. Universitets Bot. Museum år 1898).

2. U. barbata (L.) Fr. (Lich. Eur. p. 18). — TH. Fr. Lich.

Scandip: 19.

a. florida (L.) FR. — Flerestädes på träd steril; frukt-

bärande exemplar insamlades vid Ortschakoffsberget i

Laxarby.

B. hirta (L.) FR. — Allmän, t. ex. på gärdesgårdar; med

frukt i Ör (A. FRYXELL J:R), Gunnarsnäs och Ånim-

skog.

y. plicata (L.) FR. — Allmän i barr- och löfskog; med

frukt på ett och annat ställe, t. ex. i Edsleskog,

Gunnarsnäs, Ör och vid Vågsäter.

! WILLIAM NYLANDER, född i Uleåborg d. ?/1 1822, blef professor i botanik

vid Helsingfors universitet 1857. I november 1863 anhöll han om afsked från

sin professur och bosatte sig i Paris, där han afled d. ?/4 1899.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. .BAND 26. AFD. III. N:0 8. 33

d. dasypoga (AcH.) Fr. — Ej sällsynt, i synnerhet på

löfträd och barrträd. I Ör med frukt (A. FRYXELL J:R)

och vid Vågsäter (ipse).

Alectoria (AcH.) TH. FR.

1. A. sarmentosa (ACH.) NYL. — AcH. Lich. Univ. p. 595. —

NY. Prödr. p. 46 et in Flora 1869 p. 444. TH. Fr. Lich.

Scand. p. 20. STIzZENB. Die Alectorien. p. 123. — I skogs-

bygder här och hvar, isynnerhet på gran, men i vissa

trakter saknades den alldeles. Däraf förklaras det kan-

ske något, att MYRIN upptager den för Värmland, men

ej för Dalsland. Vid Vågsäter med frukt. — Var. crinalis

(steril) äfven vid Vågsäter.

2. A. bicolor (EHRH.) NYL. — STIZENB. Die Alectorien. p. 126.

— Steril på ett och annat ställe bland mossa på stenar

och klippor, t. ex. i Frändefors och på NSkalåsknatten

nära Upperud.

3. A. jubata (L.) AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 24.

a. prolixa (AcCH.). — Allmän.

" chalybeiformis (L.): — Steril på sten £. st., t. ex. vid

Amål, Bäckefors, Mon i Töftedal och Billingsfors, i

Animskog, vid Strand i Nössemark och på öar 1 Vänern.

B. implexa (HorFrM.). Liksom proliza är denna form all-

män på träd, men äfven på klippor m. m. Med frukt

fÅerestädes, t. ex. 1 Gunnarsnäs, vid Heden 1 Dalskog

och Köpmannebro, i Nössemark och Dalskog. — Var.

cana (AcCH.) ferestädes, t. ex. vid Vågsäter.

Evernia ACHE.

1. E. prunastri (L.) AcH. (Lich. Univ. p. 442). — Allmän på

träd, buskar, stenar och klippor m. m. Vid Amål på

jord. Med frukt i Ör (A. FRYXELL J:R) och Steneby, vid

Billingsfors och Köpmannebro.

2. E. vulpina (L.) Act. (Liech. Univ. p. 443). — Steril på

klockstapeln i Ör (ÅA. FRYXELL J:R). Vackra exemplar,

som jag erhållit därifrån, äro insamlade den 2 juni

1892.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Ramalina ACHE.

. BR. calicaris (L.) FR. — STIzZENB. Ramalina-Arten p. 12. —

Spridd här och hvar, isynnerhet på löfträd; med frukt i

Ör (A. FRYXELL J:E), vidare vid Amål, Vågsäter och

Hafsåsen i Fröskog.

R. farinacea (L.) ACH. — STIZENB. Ramalina-Arten p. 16.

— Vanlig på träd och klippor. Med frukt vid Amål, i

Fröskog och Ryr i Valbo.

R. fraxinea (L.) AcCH. — STIZENB. Ramalina-Arten p. 17.

-— Allmän på träd.

BR. fastigiata (PERsS.) AcCH. — STIZENB. Ramalina-Arten p.

20. — Allmän, isynnerhet på löfträd.

R. polymorpha ÅCH. — STIZENB. Ramalina-Arten p. 22. —

Här och hvar på sten, t. ex. vid A mål, Billingsfors, Skåpa-

fors och Skållerud. På öar utanför Sunnanå f. emplecta

ACHE.

R. pollinaria (WEsTR.) AcCH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 38.

STIZENB. Ramalina-Arten p. 24. — På stenar och klippor

ferestädes, ibland på träd och lignum. Steril liksom

föregående.

Fam. II. CLADONIACEI.

Stereocaulon ScHREB.

St. coralloides FR. — Ej sällsynt på stenar och klippor.

Afven med frukt.

St. evolutum GrawzE. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 45. —

Denna art (a. dactylophyllum FLK.) förekom ytterst spar-

samt och med frukt, t. ex. vid Emaus nära Billingsfors,

Frändefors, Hattefjäll i Valbo-Ryr, Mon i Töftedal, Höke-

dalen i Ed och 'Tegen i Dalskog samt på 'Trollholmarna

utanför A mål.

St. paschale (L.) FR. — Ej sällsynt och med frukt i skogs-

mark, t. ex. på berg bland mossor och andra lafvar.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 35

4. St. tortuosum DEL. — Trollholmarna utanför Åmål. — Se

kaps bRV n:o: 2.

5. St. tomentosum (FR.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 48. — Huf-

vudformen (e«. campestre) är ej sällsynt på sten och jord.

6. St. denudatum FIK. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 50. — Här

och hvar på stenar, berg och klippor, t. ex. på Dalbo-

bergen, öar i Vänern, i Valbo-Ryr, vid Katrineholm, i

Laxarby, vid Amål, Köpmannebro, Bäckefors, i Tissel-

skog, på Brudfjället, i Edsleskog och vid Mon i Töftedal.

Vid Hattefjäll i Valbo-Ryr förekom den ymnigt med frukt.

7. St. pileatum AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 51. — På sten

(kalk, kloritsten etc.) ferestädes, t. ex. Animskog, Dalbo-

bergen, Steneby, Skållerud, Tisselskog och Mon i Töftedal.

[0 6

St. condensatum Horrm. -— TH. Fr. Lich. Scand. p. 52. — ”

På sandjord sparsamt och merendels steril: Frändefors,

Tegen i Dalskog, Skuggetorp i Steneby och Mon i Töftedal.

Pilophorus (TUCKERM.) TH. FR.

1: P. robustus TH. FR. (in Lich. Scand. p. 55) f. distans mihi.

— Vid Hattefjäll i närheten af Vågsäter. Se kap. IV

n:o 3.

P. cereolus AcCH. (Prodr. p. 89). — Tu. Fr. Lich. Scand. p.

30. — CROMBIE Brit. Lich. p. 114. — På flyttblock vid

Billingsfors och 1 Tisselskog.

Cladonia (HiLr) HoFFM.

1. CI. (Cladina) rangiferina (L.) Horrm.. — TH. Fr. Lich. Scand.

p. 60. — Såväl a. vulgaris som B. silvatica äro båda all-

männa; ” alpestris (L.) på ett och annat ställe, t. ex. på

öar i Vänern, vid Mon i Töftedal och Strand i Nössemark.

2. CI. (Cladina) uncialis (L.) FR. NESRR SOC Standp:

62. — Förekommer liksom Cladoniaarterna i allmänhet i

skogsmark bland mossa och andra lafvar. Är allmän;

var obtusata AcH. vid Högsäter; " amaurocrea (FLK.)

sparsamt vid Bäckefors och Mon i Töftedal.

10.

13.

14.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

. Cl. bellidiflora (ACH.) ScH=ER. — TH: FR. Lich. Scand. p.

64. — Denna synnerligen vackra art är ej sällsynt och

vanligen försedd med frukt.

. O1. Flörkeana FR. (Sched. crit. III. p. 18). — Tu. Fr. Lich:

Scand p. 65. — Här och hvar. Forma bacillaris, som t. ex.

af CrRoMmBIE (Brit. Lich. p. 171) upptages som egen art,

insamlades vid Vågsäter och på öar utanför Sunnanå.

. CI. digitata (L.) Horrm. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 67. —

Ej sällsynt och med frukt på trädstammar och stubbar

m. m. Detta var äfven fallet med " moacilenta (EHRH.)

HoFFM., som vanligen växer på marken.

Cl. deformis (L.) Horrm. — Allmän. Ej sällsynt med

frukt. ;

CI. coccifera (L.) ScHER. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 70.

CrRomBiIE Brit. Lich. p. 161. — Allmän och vanligen för-

sedd med frukt.

. Cl. botrytes (HaAG.) Horrm. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 72.

Tämligen allmän på gamla trädstammar och stubbar.

. Cl. carneola FR. — TH. FR. Lich. Scand. p. 72. — Sällsynt

och oftast utan frukt: Ryr i Skållerud, Vågsäter, Köp-

mannebro, Trollungebyn i Dalskog, Strand i Nössemark

och Mon i Töftedal.

CI. cenotea (ACH.) SCcHAER. — TH. FR. Lich. Scand. p. 74.

— Här och hvar på murkna stubbar etc., äfven med frukt.

Cl. squamosa Horrm. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 75. — All-

män; "Cl. delicata (EHRH.) på murkna trädstammar vid

Borekullen i Or.

. CL fureata (Hups.) FR. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 78. —

Allmän. Detta gäller såväl a. crispata som p. racemosa.

CI. rangiformis (HOoFFM.) ARN. — Cl. furcata d pungens. —

Tu. Fr. Lich. Scand. p. 79. — HeirnB. Bornh. Lafflora p.

73. — Ej sällsynt på ljunghedar etc.

CI. gracilis (L.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 81. — Täm-

ligen allmän. Detta gäller ock dess former hybrida och

cornuta; " aspera FILE. här och hvar.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:03. 317

15.

18.

20.

Zl:

22.

24.

Cl. ochrochlora (FLK.). — NYL. Lich. Scand. p. 53. — CROMBIE

Britstitebho. p. 142465 SerBot: Not: 1897 p. 215.

På ett och annat ställe, t. ex. Vågsäter, Heden i Dal-

skog och Rostock i Gunnarsnäs.

CI. verticillata (HoFFM.) F1E. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 83.

CromBIE Brit. Lich. p. 143. — Flerestädes, t. ex. Dalbo-

bergen, Steneby, Tisselskog, öar i Vänern, Vågsäter och

Ellenö i Torp. Vid Mon 1 Töftedal och Hattefjäll i

Valbo-Ryr förekom 8. cervicornis (A CH.) synnerligen vacker

och med frukt.

Cl. degenerans FLK. — TH. FR. Lich. Scand. p. 85. — Allmän.

CI. fimbriata (L.) ER. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 86. —

Allmän. Var. tubeformis (HoFrM.): Upperud.

Cl. pyxidata (1L.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 88. — Huf-

vudformen öfverallt allmän och med frukt; 8. chlorophea

FLE.: Storön i Arfven.

Cl. cariosa (AcH.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 90. — Här

och hvar på jord: Lianefjället, Tisselskog, Brudfjället,

Edsleskog, Köpmannebro, Ryr och Eriksbyn i Skållerud

samt Ellenö. ”

Cl. decorticata (FLKE.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 91. —

Hufvudformen (c&) fl. st., t. ex. Halorsbyn 1 Dalskog,

Hinsknatten, öar i Ärfven, Mon i Töftedal, Ör, Strand i

Nössemark, Sunnanå, Ögården i Bäcke, Hattefjäll och

Ellenö i Torp.

CI. turgida (EHRH.). — TH. FR. Lich. Scand. p. 92. — Ej

sällsynt.

9. CI aleicornis (LEIGHT.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 93. —

Hufvudformen (0) här och hvar: Laxarby (fl. st.), Katrine-

holm i Tisselskog, Ryr 1 Skållerud och Skuggetorpsön i

Steneby. — Sällsynt med frukt.

CI. (Pycnothelia) papillaria (EHRH.). — TH. Fr. Lich. Scand.

p- 95. — Flerestädes, t. ex. Animskog, Baldersnäs, Sote-

red i Valbo-Ryr, Dalskog, Ör, Edsleskog, Hafsåsen,

Tisselskog (fl. st.), Steneby, Vårdkullen, Buterud, Skaller-

berget nära Katrineholm, Fogden vid Åmål, Mon i Töfte-

-—

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

dal, Köpmannebro, Bäckefors, Strand i Nössemark, Uppe-

rud, Ryr i Skållerud, Sunnanå, Ellenö i Torp och Ögården

i Bäcke.

Fam. II. PARMELIACEI.

Cetraria (AcH.) Tu. FR.

C. islandiea (L.) AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 98. —

Allmän, företrädesvis 1 skogsmark, och ej sällsynt med

frukt. — Detta gäller äfven f. crispa AcH. (Lich. Univ. p.

513), som af ÖROMBIE upptages som särskild art (Brit.

Micksp. 216).

C. odontella AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 99. — På

berg bland mossor och andra lafvar. — Vårviks socken

(A. G. KELLGREN). OC. A. MYRIN upptager den för Dals-

land, men nämner ingen växtlokal.

C. aculeata (SCHREB.) FR. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 101.

Allmän på sandåsar etc. Här och hvar med frukt, t. ex.

vid Mon i Töftedal.

. OC. nivalis (L.) AcH. — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 102. — Blott

några sterila individer anträffades i närheten af A mål på

Vänerns strand.

C. juniperina (L.) AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 104. —

Hufvudformen flerestädes, isynnerhet på en (Juniperus);

y. pinastri (ScorP.) allmän på tall etc., men äfven fere-

städes på sten, t. ex. Brudfjället, Billingsfors och Köp-

mannebro. Endast steril. Flera författare upptaga denna

form (pinastri) som egen art.

5. OC. glauca (L.) AcH. — TH. FR. Lich. Scand. p. 105. — All-

män på träd och sten; vid Amål på jord; fruktbärande

exemplar insamlades i Ånimskog, Gunnarsnäs, vid Bäcke-

fors och å Högelidkullen i Nössemark.

C. sepincola (EHRH.) AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 106.

— Hufvudformen allmän på träd, sten och lignum; 8.

chlorophylla (HumB.) tämligen allmän, men endast steril.

C. fahlunensis (L.) ScHar. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 108.

— Flerestädes på sten, framför allt på de högre bergen,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 39

t. ex. Ortschakoffsberget, i Ånimskog, vid Sunnanå och

Högsbyn i Ör, på Brudfjället i Tisselskog, i Dalskog

(£. st., t. ex. Tegen och Storön i Ärfven), vid Tängelanda,

i Hasdeby och Ärtömen (fl. st.), vid Billingsfors, Åmål,

Hufvudginga och i Edsleskog (f£. st.).

9. C. ceommixta (NYL.). -— TH. Fr. Lich. Scand. p. 109. — På

ett och annat ställe, t. ex. vid Åmål, Sunnanå och Mon

i Töftedal. Förekommer vanligen på samma växtlokaler

som föregående art.

10. GC. aleurites (AcH.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 109. — Flere-

städes, isynnerhet på tall, t. ex. Dalskog, Gunnarsnäs,

Henriksholm, Ånimskog, Billingsfors, Öktselakofsbörgst;

Gölkullen och Hinsknatten, Håfverud, Upperud, Fröskog,

Tisselskog, Ärtemark och Köpmannebro. Sällsynt med

frukt.

Parmelia (AcH.).

1. P. tiliacea (Horrm.) Fr. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 113. —

Ytterst sällsynt på sten vid Köpmannebro. — Endast

steril.

2. P. saxatilis (L.). — TH. FR. Lich. Scand. p. 114. — Hufvud-

formen (a. retiruga DC.) är vanlig på sten, 8. sulcata

(TAYL.) på löfträd. Upptagas af flera författare som skilda

arter. — Vid Köpmannebro, Trollungebyn och på Vård-

kullen förekom på denna art en parasitsvamp, Abrothallus

Smithii ”TuL.; vid Bengtsfors samma art på Parmelia

conspersa.!

1 Af de s. k. pseudolichenerna, som nu mera vanligen föras till svam-

parna, kunna följande nämnas:

Abrothallus Smithii (TuL.). — KörB. Pg. p. 456. Här och hvar på Parmelia

saxatilis och några andra lafvar.

Agyrium rufum (PErRs.). — NYL. Lich. Scand. p. 250. Ej sällsynt på lignum

af en, gran och tall.

Buellia scabrosa (AcH.). — Nyr. Lich. Scand p. 247. Ej sällsynt på Sphy-

ridium-arterna.

Celidium stictarum (TuL.). — KÖRrB. Pg. p. 456. På Lobaria pulmonaria vid

Vågsäter.

Endococcus gemmifer (Taxr.) — TE. Fr. Lich. Arct. p. 2 tr Sr rk

» erraticus (MaAss.). D:o d:0o Rhizocarpon-arter.

> perpusillus Nyr. (Prodr. p. 193). — Vid Hjärpestolen i Tisselskog

på Rhizocarpon obscuratum.

Lahmia Kunzei (Ew). KöRB. Pg. p. 282. — På asp ej sällsynt.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

P. omphalodes (L.). — AcH. Meth. p. 204. — CRoMBIE Brit.

Lich. p. 243. — Tämligen allmän på sten och klippor. — -

Var. panniformis ACH. ft. st., t. ex. vid Köpmannebro och

Katrineholm samt på. öar i Vänern.

P. furfuracea (L.) AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 116. —

Br. & Rosrtr. Dan. 56. — Vanlig på träd, lignum och

sten; vid Amål på jord. Med frukt £. st., t. ex. i Gun-

narsnäs, Ör och Animskog, på Brudfjället, Hinsknatten

och Ortschakoffsberget samt vid Mon i Töftedal. — Nära

Koppebo i Dalskog förekom denna art mycket på höga

och för blåsten utsatta klippor, äfvenså på öar i Vänern.

P. physodes (L.). — AcH. Meth. p. 250. — CROMBIE Brit.

Lich. p. 258. — Allmän på träd, sten och lignum. Vid

Ryr i Skållerud, Mon i Töftedal och vid A mål på jord

(äfven där c. fr.). Här och hvar med frukt, t. ex. Nösse-

mark, Dalskog, Skållerud och Åmål. — Farum i Ör c. fr.

(A. FRYXELL J:R). Forma labrosa AcH. flerestädes.

P. vittata (AcH.) Nyr. (in Flora 1875 p. 106). — CROMBIE

Brit. Lich. p. 261. — Skiljes från föregående art bland

annat genom mindre sporer och kortare spermatier. På

bergväggar och flyttblock vid Tegen och Heden 1 Dalskog.

P. encausta (SM.) Nyzn. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 118. —

Är formen a. multipuncta (EHrH.). — Tämligen vanlig

på de högre bergen. Tillhör egentligen fjälltrakterna.

Att denna art finnes äfven i Värmland, visar ett i Lin-

köpings h. allm. läroverks herbarium befintligt exemplar,

tåget af N. C. KInDBERG å Slättneberget i Dalby socken

år 1853.

P. hyperopta AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 120. — Ej

sällsynt, isynnerhet på björk och en. Med frukt. På

Brudfjället i Tisselskog äfven på sten.

Nesolechia punctum Mass. — KörB. Pg. p. 460. — Skårsdalen i Dalskog på

Clad. pyxidata.

Pharcidia congesta KörB. Pg. p. 470. — I Steneby på Lecanora.

Schlerococcum sphaerale (AcH.). — På Pertusaria corallina vid Rostock i Gun-

narsnäs.

Scutula Wallrothii (Tur). — KörB. Pg. p. 454. — Vid Heden i Dalskog och

Ryr i Skållerud på Peltigera.

Tromera resince (FR.). — KörB. Pg. p. 453. Ej sällsynt på kåda å barrträd.

> sarcogynoides (Mass.). — KÖRrB. Pg. p. 454. — Samma växtlokal

som föregående. Här och hvar, t. ex. på Borekullen, i Edsleskog

och vid Köpmannebro.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:03. 41

9. P. acetabulum (NEcK.) DuB. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 121.

— På ask, rönn, alm och lönn högst sparsamt i Skålle-

rud, Frändefors och Animskog samt vid Hult i Edsle-

skog, men i stor myckenhet vid Nygård nära Amål.

10. P. olivacea (L.) AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 121. —

Allmän på löfträd; 8. prolixa ACHE. ej sällsynt på sten.

Äfven ” aspidota AcH., som förekommer på löfträd, och

fuliginosa FR., som växer på stenar och klippor, in-

samlades på många ställen.

11. P. sorediata (AcH.). — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 123. — Här

och hvar, isynnerhet på granit- och gneisklippor. Sällsynt

med frukt.

12. P. stygia (L.) AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 124. —

Flerestädes på hårda bergarter. Vanligtvis med frukt.

13. P. lanata (L.) WAR. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 126. —

Flerestädes på de högre bergen, t. ex. vid Hufvudginga

i Ärtemark, på BR i Ånimskog, vid Åmål, på

Vårdkullen, Brudfjället, Linhedsknatten, Skallerberget

och Skalåsknatten, i Frändefors, vid Strand i Nössemark

och Mon i Töftedal. Endast steril.

14. P. conspersa (EHREH.) AcH. — TH. FR. Lich. Scand. p. 127.

— Allmän, isynnerhet på hårda bergarter, såsom granit

och gneis.

15. P. centrifuga (L.) AcE. — TE. Fr. Lich. Scand. p. 128. —

Allmän. Förekommer i allmänhet på samma växtlokaler

som föregående. — På ett ex. af Gyrophora polyrrhiza

växte såväl denna art som P. saxatilis vid Strand i

Nössemark.

16. P. incurva (PErRsS.) FR. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 129. —

På hårda bergarter, såsom granit och gneis, här och hvar.

Sällsynt med frukt.

17. P. Mougeotii ScHAaRr. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 130. —

Flerestädes på hårda bergarter, isynnerhet granit och

kvartsit: Furunästorp i Ärtemark, Köpinanngbra Frände-

fors, Åmål, Strand i Nössemark, Upperud och Gunnarsnäs.

I Frändefors, på Brudfjället och Trollholmarna förekom

den med frukt.

18.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

P. ambigua (WuLF.). — HELLB. Sveriges Vestkustlafvar p.

32. — CRrRoMBIE Brit. Lich. p. 263. — Parmelia diffusa

(WEB.): TH. Fr. Lich. Scand. p. 131. — På multnande träd-

stammar, gärdesgårdar etc. tämligen vanlig och ofta med

frukt. Flerestädes på sten, t. ex. i Gunnarsnäs och vid

Furunästorp i Ärtemark; på båda dessa ställen med frukt.

Physcia (FrR.) TH. Fr.

Ph. ciliaris (L.) DC. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 132. —

CromBIE Brit. Lich. p. 302. — Vanlig på löfträd, ej sällan

på sten. Vid Torp 1 Frändefors på lignum.

Ph. aquila (AcCH.) Nyzn. — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 134. —

Sparsamt på Dalbobergen nära Vänerns strand, dit den

förirrat sig från hafskusten.! Äfven från andra håll är

det kändt, att den aflägsnar sig från hafvet. Så t. ex.

i Bohuslän. »På berg och klippor vid stränderna allmän,

någon gång längre inåt landet» (HerLB. Sveriges Vest-

kustlafvar p. 33). Så äfven i Skotland (CrRomBIE Brit.

Lich. p. 310).

Ph. pulverulenta (ScHREB.) NYL. Lich. Scand. p. 109. — All-

män på löfträd. Vid Bäckefors och Köpmannebro samt

på öar 1 Vänern insamlades y. muscigena (ACH.); B.

pityrea (ACH.) på löfträd fl. st., t. ex. i Frändefors, vid

Torp, Upperud och A mål.

Ph. stellaris (L.) Nyzn. Lich. Scand. p. 111. — Allmän,

isynnerhet på löfträd; 8. adscendens (FR.) ff. st.

Ph. cesia (Horrm.) NYL. Lich. Scand. p. 112. — Ej säll-

synt, framför allt på sten. Med frukt förekom den på

ett och annat ställe, t. ex. vid Bräckan nära Billingsfors,

i Frändefors, Dalskog (fl. st.) och Ånimskog.

Ph. obscura (EHRH.) NYL. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 141.

— Allmän på löfträd, men förekommer äfven på sten.

Formen ulothrix AcH. här och hvar på löfträd.

1 > Vid stränderna af Vänern och på slätterna omkring den råder ett

fullkomligt hafskustklimat (med ostadiga, ofta bara vintrar; blåsiga, kalla

och långa vårar: varma, men dock tempererade somrar och långa, fuktiga

men blida höstar).» Ur Topografiska och Statistiska uppgifter om Elfsborgs

län, sid. 20. Stockholm 1860.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 43

7. Ph. endococcina (KÖRrRB.). — KÖRB. in Pg. p. 36 sub Par-

melia. Bot. Not. 1897 p. 215. — Sparsamt på granit i

Edsleskog och Steneby samt vid Forsbacka i Mo.

Xanthoria (FR.).

1. X. parietina (L.). — TE. Fr. Lich. Scand. p. 145. — All-

män på träd, sten, gamla träväggar ete.

2. X. lychnea (AcH.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 146. — All-

män, isynnerhet på sten; 8. polycarpa (EHRH.) mest på

träd.

[SK]

. X. eoncolor (DicEs.). — TH. FR. Lich. Scand. p. 147. —

Steril på träväggar och tall i Frändefors. vid Sunnanå,

Bäckefors och Rostock i Gunnarsnäs.

Fam. IV. GYROPHORACEI.

Umbilicaria (Horrm.) Fw.

1. U. pustulata (L.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 149. — All-

män på klippor och flyttblock. Ej sällsynt med frukt.

Gyrophora AcCH.

1. G. spodochroa (EHRH.) AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 151.

— Allmän på klippor och vanligen med frukt.

2. 6. hirsuta (AcH.) Fw. — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 155. —

Hufvudformen (a. vestita TH. FR.) sparsamt på klippor

vid Vänern och på öar i samma sjö. Afven vid Köp-

mannebro. Endast steril.

3. 6. cylindriea (L.) AcH. (Lich. Univ. p. 223). — På sten

och klippor på ett och annat ställe, t. ex. på Brudfjället,

vid Skuggetorp i Steneby, på Skallerberget nära Katrine-

holm och vid Mon i Töftedal. Öfverallt förekom den

"ytterst sparsamt.

4. G. polyrrhiza (L.) KörB. in Pg. p. 41. — Allmän på sten.

Ej sällsynt med frukt.

5. G. erosa (WEB.) AcH. -— Tu. Fr. Lich. Scand. p. 159. —

Här och hvar på klippor och stenar (vid Ellenö i Torp

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

på stenmurar), t. ex. vid Högsbyn i Ör, i Steneby och

Gunnarsnäs, på öar i ÄArfven, i Edsleskog (f. st.), vid

Håfverud, på Brudfjället, Lianefjället och Skallerberget,

vid Hjärpestolen, i Tösse, på Trollholmarna och Dalbo-

bergen, i Ärtemark, vid Billingsfors, Strand i Nössemark,

i Frändefors, vid Hattefjäll, Ellenö i Torp, Sunnanå och

Mon i Töftedal. — På Kroppefjäll (C. A. MYRIN).

G. hyperborea (HoFFM.) Mupp. — TH. Fr. Lich. Scand. p.

160. — Denna art är liksom den föregående ej sällsynt,

isynnerhet på de högre bergen: Hjärpestolen, Gölkullen,

Hinsknatten, Gäraneknatten, Brudfjället, Trollholmarna,

Linhedsknatten, Laxarby (£. st.), Buterudsaxlarna, Ort-

schakoffsberget, Vårdkullen, Billingsfors, Dalskog, Nösse-

mark, A mål, Bäckefors, Mon i Töftedal och Tångelanda.

G. proboscidea (L.) AcH. — TH. FR. Lich. Scand. p. 162.

— På klippor och stenar ferestädes, t. ex. på Baståsen i

Animskog, vid Hjärpestolen, på Skallerberget, i Ör, på

Gölkullen och Hinsknatten, vid Strand i Nössemark, Mon

1 Töftedal och Hattefjäll i Valbo-Ryr.

G. polyphylla (L.) Ew. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 163. —

Allmän på sten. Frukt sällsynt.

G. deusta (L.) Fw. — TE. Fr. Lich. Scand. p. 164. — Ej

sällsynt på samma växtlokaler som föregående art. Med

frukt träffades den här och hvar, t. ex. vid Högsbyn i

Dalskog, på Trollholmarna, vid Bräckan nära Billings-

fors, vid Upperud och på öar utanför Sunnanå.

Fama Mi PECTIDEACELR

Nephroma (AcH.) NYL.

. N. areticum (L.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 41. — På moss-

betäckta berg och på marken både steril och med frukt

Aerestädes, t. ex. på Baståsen i Animskog, Ortschakoffs-

berget, Gölkullen och Skallerberget, vid Heden 1 Dalskog

och Mon i Töftedal. — I närheten af A mål (A. G. KE

GREN) och här och hvar i Bolstads socken utmed Vänern

c. fr. (A. FRYXELL J:R). — »På Gyllsberget vid sjön Edslan

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 8. 45

tämligen ymnig, men steril», säger MYRIN. ÖOmnämnes

äfven af HARDIN, men utan växtlokal. Denna art — den

vackraste och ståtligaste af alla våra lafvar — är allmän

i fjälltrakterna, men förekommer därjämte på högre berg

här och hvar långt ned i vårt land. Så t. ex. finnes den

i Nerike, Bohuslän, Vestergötland och Östergötland (Se

Bot. Not. 1892 p. 122).

Nephromium NY.

1. N. levigatum (ACH.). — ACH. Syn. p. 242... CRrRomBIE Brit.

Lich. p. 283. Nyr. Lich. Scand. p. 87. — Tämligen all-

män på sten och träd. Var. sorediatum (ScHzAR.) fl. st.

2. N. tomentosum (HoFFM.). — NyL. Lich. Scand. p. 86. — Ej

sällsynt. I allmänhet samma växtlokaler som föregående

art.

Peltidea (AcH.) NYL.

1. P. aphtosa (L.). — TE. FR. Lich. Arct. p. 43. — Allmän

i skogsmark.

2. P. venosa (1L.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 47. — På jord

ferestädes, t. ex. vid Billingsfors, Dingelvik och Köl-

vattnet 1 Steneby, Bäckefors, Strand 1 Nössemark, Hjärpe-

stolen i Tisselskog, vid Trollungebyn (äfven med cephalo-

dier) i Dalskog, på Henriksholm i Animskog, i Skållerud

och Laxarby (f. st.). »Flerestädes ymnigt» (MYRIN).

Solorina ÅAcH.

ENSösaccata (1). — NY. Cieh. Scand. p. 92. — Här och

hvar på jord, isynnerhet i kalktrakter: Heden i Dalskog,

Tisselskog, Ryr i Skållerud, Laxarby (£. st.). »Flere-

städes, men alltid sparsamt» (MYRIN).

Peltigera (WILLD.) NYL.

1. P. malacea ACH. (Syn. p. 240). — Denna art, som är täm-

ligen allmän, förekommer liksom öfriga arter på marken

eller på mossbeklädda stenar och klippor.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

P. canina (L.). — Nyz. Lich. Scand. p. 88. — Allmän. Här

och hvar växer "rufescens (NECK.).

P. scabrosa. TE. FR. Lich. Arct. p. 45. — Endast vid

Bäckefors.

P. polydactyla Horrm. —-- NYL. Lich. Scand. p. 90. -— Allmän.

P. seutata (DicKs.). — CRoMBIE Brit. Lich. p. 292. — Våg-

säter i Valbo-Ryr på bok. Endast steril.

P. horizontalis (L.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 47. — På

spridda ställen inom landskapet.

Fam. VI. STICTACEI.

Sticta (ScHREB.).

St. silvatiea (L.). — Nyr. Lich. Scand. p. 94. — CROMBIE

Brit. Lich. p. 268 sub Stictina. — STIZENB. Stictei p. 135

sub Stictina. — Vid Buterud sparsamt på mossklädda

bergväggar. Ej med frukt.

St. serobiculata (ScoP.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 50. —

CrRoMBIE Brit. Lich. sub Lobarina p. 270. — NSTIZENB.

Stictei p. 126 sub Stictina. — På träd och sten tämligen

allmän, men oftast steril. — Vid Baldersnäs c. fr. (A.

G. KELLGREN).

Lobaria (HoFrmM.) NYL.

. IL. pulmonaria (L.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 49. — STIzENB.

Stictei p. 112. — CromBiE Brit. Lich. p. 271. — Flerestädes

steril på sten och trädstammar; med frukt här och hvar,

t. ex. i Dalskog och Animskog, vid Baldersnäs, Håfverud

och Vågsäter.

L. herbacea (Hups.). — NyLr. Lich. Scand. p. 97 sub Rica-

solia. — STIZENB. Stictei p. 109. — CromBiE Brit. Lich. p.

276. — Vågsäter på bok och Köpmannebro på flyttblock.

På förstnämnda ställe förekom den med frukt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 47

Fam. VII. PANNARIACEI.

Pannaria (DEL.).

P.; plumbea (LiGHTF.). — TH. FR. Lich. Aret. p. 12. —

Sparsamt på träd vid Heden 1 Dalskog och Galthögen i

Laxarby samt på Storön i Ärfven. 9S. HARDIN upptager

den för Henriksholm.

P. rubiginosa (THUNB.) Pp. conoplea (ACH.). — KörB. Pg. p.

45. — CrRoMBIE Brit. Lich. p. 337. — På trädstammar och

beskuggade klippor fl. st., men endast steril, t. ex. på

Hi niiksholm, vid Vågsäter och Heden i Dalskog, i Gun-

narsnäs, på Skuggetorpsön, vid Skuggetorp och Hedane,

nära »Stockholms slott», på Buterudsaxlarna och Kas-

berget vid Billingsfors samt på Kroppefjäll nära Näsöln.

P. lepidiota (SMRFT). — TH. FR. Lich. Arct. p. 74. — På

jord och mossa fHerestädes, men tämligen sällsynt med

frukt: Håfverud, Bågeholm, Laxarby, Vårdkullen, Uppe-

rud, Köpmannebro, Liden i Tisselskog och Heden i Laxar-

by, Bäckefors, Ryr och Eriksbyn i Skållerud samt Skugge-

torpsön i Steneby.

P. microphylla (Sw.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 75. — På

sten här och hvar, t. ex. vid Köpmannebro, 1 Dalskog

och Tisselskog, vid Håfverud, Trollungebyn, Ryr 1 Skålle-

rud och Vingenäs i Animskog, i Gunnarsnäs samt på

Storön i Ärfven.

P. triptophylla (AcH.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 76. — På

löfträd ferestädes: Vågsäter, Heden och Trollungebyn i

Dalskog, Hinsknatten, Håfverud, Edsleskog m. fl. andra

ställen. Liksom föregående art ej sällsynt med frukt.

P. brunnea (Sw.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 77: — På jord

och mossa tämligen sparsamt: Gunnarsnäs, Håfverud,

Edsleskog, Nössemark och Or.

Massalongia Körs.

M. carnosa (DICKS.). — KörB. Pg. p. — Tämligen all-

män på mossbeklädda stenar och RR

(SO

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Lecothecium TREV.

L. corallinoides (HoFFrM.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 285. —

Mera sällan på hårda bergarter, flerestädes däremot på

lösare, såsom kalk, kloritsten och lianeskiffer: Högsbyn

i Ör, Tisselskog, Laxarby (fl. st.), Skållerud, Köpmanne-

bro, Håfverud, Kilane nära Upperud, Brudfjället, Edsle-

skog, Hjärpestolen, Gölkullen och Lianefjället etc.

. IL. asperellum (ACH.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 286. — På

sten sällsynt: Animskog, Tisselskog och Ryri Skållerud,

Heden 1 Laxarby och Storön 1 Arfven.

Fam. VIII. LECANORACEIL

Caloplaca TH. FR.

C. murorum (Horrm.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 170. — På

sten, tegel, murbruk m. m. ej sällsynt. Var. miniata

(Horrm.) vid Håfverud.

C. cerina (EHRH.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 173. — Allmän,

isynnerhet på asp; f. stillicidiorum (A CH.) 1. st. på mossa

ofvan kalksten; y. chlorina (Ew) Henriksholm på sten.

C. citrina (HorFM.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 176. — Steril

på sten, murbruk och tegel etc. vid Bäckefors, Ösan

nära Billingsfors och Ryr i Skållerud samt på Storön

i Ärfven.

C. aurantiaca (LicHTF.) TH. FR. Lich. Scand. p. 177. —

Tämligen allmän på träd, isynnerhet asp; på sten (f.

erythrella AcH.) £. st., t. ex. vid Ryr i Skållerud och

Skuggetorpsön i Steneby på kalk och vid Håfverud på

kloritsten.

C. pyracea (AcCH.) TH. Fr. Lich. Scand. 178. — Allmän på

träd, isynnerhet på asp. Mera sällan på sten.

. OC. ferruginea (HuDps.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 182. — Ej

sällsynt, isynnerhet på träd och sten. Var. obscura

TH. FR. på sten i Ör (A. FRrRYxELL J:R) och på Dalbo:

bergen.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 49

7. OC. vitellina (EHrRH.) TH. FR. Lich. Scand. p. 188. — All-

män på träd och sten ete. HFlerestädes på jord, t. ex. vid

Mon i 'Töftedal.

8. C. subsimilis TH. FR. (Lich. Arct. p. 71 och Lich. Scand.

- op. 189). — Sparsamt på kalk, klorit- och lerskiffer i Anim-

skog och Dalskog samt vid Köpmannebro.

Rinodina (AcCH.).

1. R. Conradi KörB. — TE. Fr. Lich. Scand. p. 198. — På

jord och mossa m. m. ferestädes, t. ex. vid Kingebol i

Ånimskog, på öar i Vänern, i Dalskog och Tisselskog

(f. st.), vid Eriksbyn i Skållerud, Torp i Valbo (på lignum)

och Hällan 1 Gunnarsnäs.

2. R. pyrina (ACH.) ARN. — MALME: Rin. soph. et ex. p. 19

och 175. — Torp 1 Valbo på asp.

3. R. demissa (FLK.) ARN. — MaALME: Rin. soph. et ex. p. 21

och 177. — På Kasberget vid Billingsfors på diorit och

Skalåsknatten på kvartsit.

4. R. sophodes (AcCH.) HerLB. (Nerikes Lafflora p. 41). — På

löfträd ferestädes, t. ex. i Skållerud, Dalskog, Edsleskog

(f. st.), Ånimskog och Fröskog, på Brudfjället och vid

Ellenö i Torp.

R. milvina (WNB6G) TH. FR. — MALME: Rin. soph. et ex. p.

24 och 179. — Köpmannebro på gneis.

6. R. levigata (ACH.) MALME (in Rinod. p. 25 och 179). —

Mest på stubbar och bark på synnerligen många ställen,

t. ex. vid Upperud, Vågsäter, Buterud och Tångelanda, i

Steneby, Edsleskog (fl. st.) och Animskog, vid Heden i

Dalskog och Ellenö i Torp. I Steneby och vid Forsbacka

i Mo f. maculiformis (HEPP).

7. R. exigua (ACH.) ARN. — MaALME: Rin. soph. et ex. p. 28

och 181. — Ej sällsynt på bark, gärdesgårdar etc.

3. R. confragosa (AcH.) KöRB. — MALME: Rin. soph. et ex. p.

3l och 181. — På sten här och hvar, t. ex i Animskog,

på Dalbobergen, vid Baldersnäs, Hökedalen och Mon i

Töftedal.

10.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

: RB. Bischoffii (HEPP). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 204. =

Skuggetorpsön i Steneby på kalk.

R. biatorina KörB. — TH. FR. Lich. Scand. p. 207. — På

Henriksholm och i Ånimskog på kloritsten.

Acarospora Mass.

- A. glaucocarpa (WNBG). — TH. FR. Lich. Scand. p. 211. —

Tämligen vanlig på kalk. — Formen conspersa (FR.) på

kalk vid Ryr i Skållerud och f. medians NORM. på mur-

bruk vid Bäckefors.

: ÅA. fuseata (SCHRAD.) TH. FR. Lich. Scand: p: 210: Am

dess former träffades a. peliocypha (WNBG) på sten här

och hvar, 8. rufescens (TURN.) var däremot allmän. På

Dalbobergen den oxiderade varieteten (sinopica).

A. glebosa KörB. — TH. FR. Lich. Scand. p. 214. — På

glimmerskiffer och mycket hård lerskiffer 1 Laxarby och

vid Ryr i Skållerud.

A. Heppii (NE6.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 218. — På

kalk vid Rud i Ör och på Storön i Ärfven.

Lecanora (ACcH.).

L. (Placodium) cartilaginea AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p.

225. — På hårda bergarter här och hvar, t. ex. 1 Skålle”

rud, Ånimskog, Frändefors, på Henriksholm och öar i

Vänern.

L. (Placodium) saxicola (Porr.). — TH. Fr. Lich. Scand. p.

226. — Vanlig på sten, isynnerhet på hårda bergarter.

På gamla träväggar här och hvar, t. ex. vid Upperud och

Ed (på det gamla kronomagasinet från Karl XII:s tid).

L. (Placodium) gelida (L.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 228.

— Endast steril förekom den sparsamt vid Köpmannebro

och i Animskog. På sistnämnda ställe var den synner-

ligen vacker och försedd med cephalodier.

L. (Placodium) cireinata (PErs.). — TH. Fr. Lich. Scand. p.

231. — På Skuggetorpsöns kalkbreccia utmärkt vacker

och väl utvecklad.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:03. 31

5. IL. (Psoroma) hypnorum (ACH.) NyL. (Lich. Scand. p. 127).

— Tämligen vanlig jordlaf.

6-1L. atra (Hups) ACHE — TH FR. Lich. Scand: p. 237. —

Ej sällsynt på sten, stundom på träd. På hårda berg-

arter (flyttblock och klippor) förekommer tämligen ofta

p. grumosa (PERs.), men sällsynt med frukt.

7. L. campestris ScHAR. (Enum. p. 75). — CRoMBIE Brit. Lich.

p. 410. På sten ferestädes, t. ex. vid Kingebol i Ånim-

skog, Bäckefors, Skuggetorpsön i Steneby, Ryr i Skålle-

rud, Kårud i närheten af Bäckefors och Heden i Dalskog.

8. IL. subfusea (L.) AcH. Lich. Univ. p. 393 p. p. maxim. — Bland

denna arts många, oftast af lokala förhållanden beroende

former förtjäna följande att omnämnas: f. argentata AcH.

pagp-u(exelfoörmis. ad ÅA. angul et, L: mtum. pertin.), £

glabrata AcH., f. allophana AcH. et f. coilocarpa ACcH. —

F. argentata är utdelad som n:o 5 1 G. O. MaALMEsS Lich.

suec. exsic., fasce. I. — Denna art är ej sällsynt, isyn-

nerhet på löfträd, barrträd och lignum.

9. L. ehlarona AcH. (in Lich. Univ. p. 397 sub L. distincta).

— Till denna art hör f. rugosa (PErs.). Flerestädes på

löfträd, isynnerhet på asp.

10. IL. cenisea AcH. (Lich. Univ. p. 361). — På stenar och

klippor på ett och annat ställe, t. ex. i Tisselskog (f. st.),

på Hinsknatten i Edsleskog och vid Östanå i Holm.

11. IL. intumescens (REBENT.) KörRB. — TH. Fr. Lich. Scand. p.

240. — CromBIE Brit. Lich. p. 417. — På löfträd här och

hvar, t. ex. vid Vågsäter på bok och rönn, i Dalskog

och vid Bäckefors på rönn.

12. I. angulosa (SCcHREB.) AcH. (Lich. Univ. p. 364). — På löf-

träd och lignum ferestädes, t. ex. i Gunnarsnäs, Steneby

och Frändefors, vid Ellenö i Torp och Tegen i Dalskog,

i Edsleskog, Laxarby och Animskog. — Till denna art

hör f. leptyrea AcH. (= leptyrodes NYL.). Tämligen säll-

synt på asp.

13. L. albella (PErs.) AcH. (Lich. Univ. p. 369). — CROMBIE

Brit. Lich. p. 418. — På löfträd, mest lind, och lignum

tämligen sällsynt.

52 J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

14. L. distans (PErRs.) AcH. (Vet. Ak. Handl. 1810 p. 146).1 —

Här och hvar på löfträd, isynnerhet på asp.

15. IL. sordida (PErs.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 246. — Täm-

ligen allmän på hårda bergarter; 8. subcarnea (Sw.) flere-

städes.

16. L. sambuci (PERsS.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 247. — Spar-

samt på löfträd, t. ex. vid Köpmannebro, i Frändefors,

vid Upperud och Bräcke i Edsleskog.

17. L. Hageni (AcCH.) KörB. Pg. p. 80. — Här och hvar på

löfträd. Äfven på sten (kalk, kloritsten etc.), t. ex. vid

Baldersnäs, Köpmannebro och Rud i Ör. På sälg vid

Håfverud ” persimilis TH. FR.

18. L. albescens (HorrM.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 252. — På

sten (såsom kalk, kloritsten) och murbruk ferestädes,

t. ex. vid Bäckefors, Rud i Ör, Kölvattnet i Steneby,

Håfverud, Heljebol, Kilane nära Upperud och Köpmanne-

bro, i Dalskog (fl. st.), Animskog och Laxarby samt vid

Lidens kalkbrott i Tisselskog. På Storön i Ärfven å

kalk ” deminuta (STENH.) och på kalklerskiffer vid Gull-

ungebyn, Upperud och i Ör " dispersa (PErs.). Sistnämnda

var. förekom också vid Sunnanå på en hall af silurisk

kalksten.

19. IL. frustulosa (DICKS.). — KörB. Syst. p. 139. — På klippor,

isynnerhet nära vatten, förekom a. argopholis (WNBG) i

Fröskog och i Animskog, t. ex. på Henriksholm och vid

Näs, samt på öar i Vänern, såsom Fogden och Troll-

holmarna.

20. IL. epanora ACH. (in Lich. Univ. p. 37 7). — NSparsamt på

sten i Laxarby och på Skuggetorpsön i Steneby.

21. IL. varia (EHRH.) ARN. — HeEpDL. Krit. Bem. p. 32. — All

män på träd, sten, gamla väggar etc.

22. IL. effusa (PERS.) WAIN. (Adjum. I. p. 165). — HEDL. Krit.

Bem. p. 34. — På lignum förekom den (a. sarcopis) vid

Billingsfors och i närheten af Åmål; var. ravida (Hoz

på gal gamla träväggar vid Upperud.

1 Arterna 83—14 efter Docenten T. HEDLUNDS begränsning (mihi in

litt.).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:038. 53

23. IL. chlorophaxodes NYL. (in Flora 1873 p. 290). — HuE Add.

p- 98 n:o 692. — CromBIE Brit. Lich. p. 442. — Ytterst

sparsamt å Brudfjället på granit och gneis.

24. IL. polytropa (EHRH.) TH. FR — HepL. Krit. Bem. p. 37.

— Tämligen allmän på sten. — Var. intricata (NCHRAD.)

fköestipa sten.

25. IL. boligera (NORM.). — HEDL. Krit. Bem. p. 42. — Mon i

Töftedal på björk och gran.

Är mycket nära beslägtad med Lecanora fuscescens

(SMRET). Går långt sydligare än sistnämnda art. L.

boligera, som äfven är en nordlig art liksom L. fuscescens,

har påträffats så långt söder ut som i Småland (Se Tu. FR.

Lich. Scand. p. 461.).. Hos undersökta ex. från Mon voro

sporerna, som äro globose, 0,006—s8 mm.

26. L. anopta NYL. — HepL. Krit. Bem. p. 39. — På lignum

vid Vågsäter.

27. I. subintricata NyL. — HeEpL. Krit. Bem. p. 43. — Spar-

samt vid Håfverud och Upperud på tall.

28. L. piniperda (KÖRrRB.) HEpDL. Krit. Bem. p. 44. — Denna art

(och isynnerhet dess f. subcarnea KörB.) är ej sällsynt på

träd och lignum (corticola et lignicola). Vid Tegen i

Dalskog förekom en form, som står nära f. migrescens

HeEDL.

29. L. Cadubrie (Mass.). Hebr. Krit. Bem. p. 48. — Ej säll-

synt på tall och gran. Vid Furunästorp och Gräa i

Artemark på en och vid Ryr i Skållerud på lignum.

30. IL. hypoptoides NYL. (in Flora 1867 p. 371). — HuvzE Add. p.

95. — På gärdesgårdar vid Kårud nära Bäckefors.

31. L. obscurella (SMRFT). — HEpDL. Krit. Bem. p. 50. — Tu. FR.

Lich. Scand. p. 467. — Ej sällsynt, isynnerhet på tall

och gran. — På Ortschakoffsberget förekom på gran f.

heterella NYL. — NORrRrLuinNs IV Fasc. n:o 170.

d2. L. badia (PERsS.) AcH. (in Lich. Univ. p. 407). — TH. FR.

Lich. Scand. p. 266. — Ej sällsynt, isynnerhet på klippor

och flyttblock.

33.

34.

30.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

L. picea (DIcKsS.) Nyz. in Flora 1868 p. 478. — UCROMBIE

Brit. Lich. p. 45. — På bergspetsar och flyttblock vid

Mon i Töftedal.

L. atriseda (FR.) Nyr. (in Lich. Scand. p. 170). — Spar-

samt på sten, isynnerhet på flyttblock, t. ex. nära Åmål,

vid Sunnanå, Torp i Frändefors, Koppebo i Dalskog och

Mon i Töftedal.

L. acceptanda Nyr. (in Flora 1879, p. 204). — NYr.-HuE

Add. p. 108. — Bot. Not. för 1891 p. 83. — Henriksholm

i Animskog på kloritskiffer tillsammans med Lecanora

frustulosa och Endocarpon pusillum. — Se kap. IV n:o 4.

L. (Aspicilia) ecalcarea (L.) SmrFt. — Lich. Scand. p. 274.

— Här och hvar på kalk, t. ex. vid Gullungebyn och

Hjärpestolen 1 Tisselskog, Ryr i Skållerud och Kårud vid

Bäckefors.

L. (Aspicilia) gibbosa (AcCH.) NYL. (in Lapp. Or. p. 137). —

Flerestädes på klippor och stenar. Vid Köpmannebro och

på många ställen i Steneby 8. levata (ACH.).

L. (Aspicilia) cinerea (L.) SMmrFt. — TH. Fr. Lich. Scand. /

p. 280. — Allmän på stenar och klippor.

L. (Aspicilia) cesiocinerea NYL. (in Flora 1872 p. 364). —

Sparsamt i Frändefors på gamla träväggar.

IL. (Aspicilia) cupreogrisea TH. FR. (in Lich. Scand. p. 278). —

På klippor vid Åmål och på öar i Vänern utanför Sunnanå.

L. (Aspicilia) cinereorufescens (AcH.) TH. Fr. Lich. Scand. p.

284. — På en klippa nära Tegen i Dalskog.

L. (Aspicilia) deusta (STENH.). — L. Suec. 408. — Ej säll-

synt på hårda bergarter.

L. (Aspicilia) morioides BLomB. (in Bot. Not. 1895 p. 97). —

På klippor vid Mon i Töftedal. — Sannolikt flerestädes.

Först under 1895 års resa ägnade jag någon uppmärk-

samhet åt nämnda art. Den finnes äfven i Kvarsebo i

Östergötland.

L. (Aspicilia) lacustris (WitH.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 287.

— Ej sällsynt på stenar och klippor, isynnerhet på fuk-

tiga ställen.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 55

45. IL. (Aspicilia) Prevostii (FR.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 288.

— På kalk vid Ryr i Skållerud och på Storön i sjön

Ärfven.

46. L. (Lecania) syringea (AcCH.) TH. FR. Lich. Scand. p. 290.

— Allmän på löfträd, isynnerhet på asp. I Gunnarsnäs

växte denna art också på Viburnum opulus.

47. IL. (Lecania) Nylanderiana Mass. (in Sched. crit. p. 152). —

Högst obetydligt på murbruk vid Bäckefors och Håfverud.

48. L. (Lecania) dimera (NYL) TH. FR. Lich. Scand. p. 293. —

Edsleskog på asp.

49. IL. (Leceania) cyrtella (AcCH.) TH. FR. Lich. Scand. p. 294.

— Allmän på löfträd. — Vid Ryr i Skållerud på kalk-

lerskiffer var. proteiformis (MAss.), på murbruk vid Håfve-

rud och på gammalt tegel vid Ellenö var. erisybe (ACH.).

Hematomma (Mass.).

1. H. ventosum (L.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 296. — På

klippor och flyttblock ej sällsynt.

2. H. coccineum (DicKs.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 297. —

Här och hvar på beskuggade klippor ete. Detta gäller

såväl a. ochroleucum (NECK.) som 6. porphyrium (HoFEM.).

3. H. elatinum (ACH.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 299. —

Flerestädes på gran, en och björk, men ej funnen med

frukt.

Icmadophila TrREv.

1. I. elveloides (WEB.).! — AcH. Meth. p. 59. — Denna art

har finkornig bål och små gonidier.? — På torfjord, ofvan

Sphagna 0. s. v. flerestädes, t. ex. vid Högsbyn i Dalskog,

i Ör och Steneby (fl. st.), på Lianefjället och vid Mon i

Töftedal.

2. I. eruginosa (ScoP.).! — AcH. Meth. p. 58. — Tu. Fr. Lich.

Scand. p. 300. — Bålen slutligen mycket spricklig. Goni-

dierna äro stora.? — På stubbar och gamla enar i Steneby

! Efter Docenten T. HEDLUNDS begränsning (mihi in litt.). '

>? Se T. HEDLUNDS uppsats om Polymorphismen hos Klorofycéer. (Ofver

sigt af K. Vet. Akademiens Förh. 1899 n:o 5 p. 509—535).

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Troligen ferestädes. Jag ägnade nämligen föga uppmärk-

samhet åt detta slägtes arter.

Fam. ilX. "EÉEECIDEACETPR

Sphyridium Fw.

Sph. placophyllum (WNBG) TH. FR. Lich. Scand. p. 327. —

Vid Mon i Töftedal på jord synnerligen vacker och med

frukt. Vid Hökedalen i Ed steril.

Sph. byssoides (L.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 328. — Täm-

ligen allmän på jord, sten och mossa. På granrötter

(lefvande bark) mellan Heden och Skårsdalen i Dalskog.

Beomyces (PERS.).

B. roseus (PERS.). — Nyzr. Lich. Scand. p. 48. — Ej säll-

synt på jord; med frukt på ett och annat ställe, t. ex. i

Ör och Dalskog (f. st.), vid Mon i Töftedal och vid

Hattefjäll i Valbo-Ryr.

Lopadium KörB.

L. pezizoideum (ACH.). — KÖörB. Syst. p. 210. — På gran

och björk (a. disciforme): Mellerud, Hafsåsen i Fröskog,

Hinsknatten i Edsleskog och Vågsäter i Valbo-Ryr. På

sistnämnda ställe förekom ock £. muscicolum (SMRFLT).

Blastenia (Mass.).

B. personata mihi n. sp. — Se kap. IV n:o 5. — Sällsynt

på kalk vid Ryr i Skållerud. — Kalkens gråaktiga färg

döljer nästan helt och hållet de små apothecierna, hvilka

först tydligt skönjas under och efter regn eller då de

fuktas. De erinra då rätt mycket om unga apothecier

af Lecanora cyrtella (AcH.).

. B. obscurella LAHM. — KörB. Pg. p. 130. — HeELLB. Nerikes

Laffl. p. 91. — På löfträd (alm och poppel) vid Vågsäter

och Rostock samt Torp i Valbo.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 57

Biatorella (DE Nor.).

1. B. mierohema Norm. (in Bot. Not. 1865 p. 99). — Bot.

Not. 1897 p. 217. — Sparsamt på sälg 1 Steneby, vid

Heden i Laxarby och på Buterudsaxlarna 1 Tisselskog.

2. B. ochrophora (NYL.) var. tenwicula mihi (in Bot. Not. 1897

p- 216). — Sällsynt på bok vid Vågsäter i Valbo-Ryr.

B. deplanata ALMov. (in Bot. Not. 1866 p. 69). — Tu. Fr.

Lich. Scand. p. 400. — På löfträd vid Forsbacka i Mo.

4. B. moriformis (AcH.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 401. — Lecidea

improvisa NYL. Lich. Scand. p. 213. På gamla träväggar

etc. flerestädes.

3. B. (Sarcosagium) campestris (FR) TH. FR. Lich. Scand. p.

398. — (Sarcosagium biatorellum Körs. Pg. p. 438). —

Sällsynt vid Liden i Tisselskog och Ryr i Skållerud.

6. B. (Sarcogyne) pruinosa (SM.). — TH. Fr. Lich. Scand. p.

406. — Flerestädes på kalk, kalkhaltig lerskiffer och

murbruk. Vid Håfverud förekom denna art också på

kalkhaltig jord. I Laxarby och vid Håfverud f. ecrustacea.

7. B. (Sarcogyne) simplex (DaAv.). — Br. & Rosrtr. Lich. Dan.

p. 115. — Här och hvar på hårda bergarter, isynnerhet

på granit och gneis, t. ex. vid Ösan nära Billingsfors, i

Stenby, Gunnarsnäs och vid Amål.

8. B. (Sarcogyne) perileuca NYL. — Trollungebyn på kalk.

9. B. (Sarcogyne) eclavus (DC.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 409.

— På hårda bergarter, isynnerhet granit och kvartsit,

t. ex. i Ärtemark och Animskog, vid Köpmannebro och på

Dalbobergen. Både på Dalsland och i Bohuslän (t. ex.

vid Strömstad) förekommer denna art äfven på klippväggar

mot öster (Se TH. FR. Lich. Scand. p. 409).

Lecidea (Ac cH.).

1. IL. (Toninia) squarrosa (ACH.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 331.

— Sparsamt på jord och mossa vid Kingebol i Ånim-

skog och Mon i Töftedal samt på Dalbobergen och öar i

Vänern.

10.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

L. (Toninia) aromatica (SM.). — TE. Fr. Lich. Scand. p. 332.

— Hufvudformen (ce. acervulata NYL.) sparsamt ofvan kalk

vid Ryr 1 Skållerud.

L. (Toninia) ceruleonigricans (LiIGHTF.) TH. FR. Lich. Scand.

p. 336. — (Thalloidima vesiculare [HorFmM.]. KörB. Syst.

p. 179). — Skuggetorpsön 1 Steneby.

L. (Bacidia) rubella (EHRH.). — Br. & Rosrtr. Lich. Dan. p.

106. — Här och hvar, isynnerhet på löfträd.

. L. (Bacidia) acerina (PERS.) ARN. (in Flora 1862 p. 391, Flora

1871 p. 56). — Flerestädes på gran, äfven på ek. — På

bok vid Vågsäter.

L. (Bacidia) albescens (ÅRN.). — Zw. in Flora 1862 p. 495.

— Bacidia phacodes KörB. Pg. p. 130. — På stubbar, bark

etc. Aerestädes, t. ex. vid Bäckefors, Upperud, Bågeholm

1 Laxarby, Hökedalen, Köpmannebro och Forsbacka i Mo,

vidare i Steneby, Animskog (f. st.) och Dalskog.

L. (Bacidia) herbarum (HEPP) ARN. (in Flora 1865 p. 596).

— Hällsynt på mossa i Animskog.

L. (Bacidia) inundata (FR.). — KörB. Pg. p. 135. — Ej säll-

synt på sten och lignum.

L. inundata (FERrR.) f. nigricolor mihi (in Bot. Not. 1899 p.

236). — På bok vid Vågsäter i Valbo-Ryr.

L. (Bacidia) subinundata Nyr. (in Flora 1875 p. 106). —

Henriksholm i Animskog på asp.

L. (Bacidia) Arnoldiana KörB. (in Pg. p. 134 a). — Vid

Vågsäter och på Gölkullen i Edsleskog på löfträd.

L. (Bacidia) arceutina (AcH.) NyrL. — Nyr.-HuE Add. p. 165.

— Ej sällsynt på träd af olika slag, såsom björk, asp,

rönn, bok, ask och gran. — Vid Emaus nära Billings-

fors förekom den på Lonicera xylosteum och vid Troll-

ungebyn i Dalskog och Hjärpestolen i Tisselskog både på

mossa och kalk (kalk-breccia).

L. (Bacidia) deminuta TH. FR. (in Lich. Scand. p. 353). —

Hafsåsen i Fröskog på hassel. — Spore 0,032—40 m. 1. et

circiter 0,0015 mm. Ccrasse.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 59

13. L. (Bacidia) atrosanguinea (SCHAR.) TH. FR. Lich. Scand. p.

354. — Flerestädes på asp, sälg, björk, en, Taxus baccata,

Stan, al; ekrete:

14. IL. (Bacidia) muscorum (SW.). — KörB. Pg. p. 239. — På

jord och mossa tämligen allmän.

15. IL. (Bacidia) intermissa (NYL.) MALME (in Bot. Not. 1895 p.

208). Håfverud på gran.

16. L. (Bacidia) stenospora (HEPP). -— 'TH. FR. Lich. Scand. p.

359. — (Bacidia Beckhausii KörB. Pg. p. 134). — Ej säll-

synt på löfträd, men äfven på gran (t. ex. vid Strand i

Nössemark), en (t. ex. på Gölkullen) och lignum (t. ex.

Hökedalen i Ed). — På ett och annat ställe, t. ex. vid

Kölvattnet i Steneby, Bågeholm och Vågsäter, förekom

p. poliena NY.

17. L. (Bacidia) circumspecta (NYL.) HeEpL. Krit. Bem. p. 71. —

I Edsleskog på sälg och på Storön i sjön Arfven på asp.

13. L. (Bacidia) abbrevians (NYL.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 362.

— På gammal bark af löfträd, också på lignum. Den har

anträffats på synnerligen många ställen.

19. IL. (Bacidia) egenula NYL. (in Flora 1865 p. 147 et 1572 p.

355). — NYL.-HuE Add. p. 165. -—— Under min första Dals-

landsresa fann jag den i Fröskog på gneis. Ar 1887 in-

samlades den vid Bräcke i Edsleskog af A. G. KELLGREN.

20. IL. (Scoliciosporum) vermifera (NYL.) TH. Fr. Lich. Scand. p.

363. — Här och hvar på löfträd; på Storön i Arfven

och 1 Laxarby på en.

21. L. (Scoliciosporum) umbrina (AcH.). — Br. & Rostr. Lich.

Dan. p. 109. — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 365. — Hufvud-

formen ferestädes på granit, gneis, kalk, kloritsten och

lerskiffer etc. I Animskog, Ärtemark, Gunnarsnäs och

Frändefors samt vid Bäckefors och Köpmannebro på löf-

träd. — På Dalbobergen förekom £8. turgida (KörB.) på

sten och y. compacta (KörB.) på bark och sten ferestädes.

22. IL. (Arthroraphis) flavo-virescens (DicKsS.). — TH. Fr. Lich.

Arct. p. 203. — Bacidia citrinella (AcH.) i Lich. Dan. af

Br. & Rosrtr. p. 109. — På af mossa beklädda bergväggar

och på jord här och hvar.

23.

205

26.

28.

205

30.

32.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

L. (Bilimbia) spheroides (DiIcKsS.) TH. FR. Lich. Scand. p.

369. — Flerestädes på mossa, isynnerhet i kalktrakter.

— Vid Hjärpestolen och Trollungebyn förekom på kalk

en något afvikande form med små sporer (0,012—16 mm. 1.

et 0,003—5 mm. cr.). Vid Vågsäter sällsynt på bok (corti-

cola). Vid Kårud nära Bäckefors f. subduplex NYL. (Lich.

Scand. p. 201) på mossa ofvan kalklerskiffer.

L. (Bilimbia) rufidula GRAZWE. — TH. Fr. Lich. Scand. p.

371. — Sparsamt på gran och en i Laxarby, vid Upperud

och Köpmannebro. — Vid Vågsäter på bok.

L. (Bilimbia) alborubella NyL. — HeEpL. Krit. Bem. p. 69.

— Sällsynt på kalkbreccia vid Trollungebyn 1 Dalskog.

L. (Bilimbia) obscurata (SMRFT) TH. Fr. Bich. Scand. p. 372.

— Flerestädes på mossa, äfven på lignum. Vid Troll-

ungebyn i Dalskog äfven på kalk.

L. (Bilimbia) hypnophila (ÅACH.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 373.

— Ej sällsynt på mossa, isynnerhet i kalktrakter. —

Flerestädes på kalk, t. ex. vid Liden i Tisselskog, Troll-

ungebyn i Dalskog, Vingenäs i Animskog och Kölvattnet

i Steneby. — Vid Emaus nära Billingsfors på lind.

L. (Bilimbia) accedens ARN. (in Flora 1862 p. 391). — På

mossa här och hvar, t. ex. vid Håfverud och Trollungebyn

samt 1 Laxarby.

L. (Bilimbia) microcarpa TH. Fr. Lich. Arct. p. 183. —

Sällsynt på mossa i kalktrakter: Laxarby, Liden i Tissel-

skog, Köpmannebro och Kårud vid Bäckefors.

L. (Bilimbia) Negelii (HEPP) STIZENB. — Tu. FR. Lich. Scand.

p. 378. — Bilimbia faginea Körs. Syst. p. 212. — Ej

sällsynt på löfträd. I Gunnarsnäs på Viburnum opulus.

. L. (Bilimbia) chlorococca GRrRAEwE (Vet. Ak. Förh. 1862 p.

473). — Ej sällsynt på tall, gran, ; björk och al. Vid

Gölkullen på lignum.

L. (Bilimbia) Bouteillii (DESMAZ.). -— Se Bot. Not. 1897 p.

216. — Spore 1—3 septate, 0,008—10 mm. 1. et 0,003 —4 mm.

er. Vid Rostock i Gunnarsnäs och Mon i Töftedal. Se

kap: IV 1:0=6;

yen

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. Öl

33. IL. (Bilimbia) arthonizella NYL. (Lich. Japon. p. 107—38). —

På gran vid Rostock i Gunnarsnäs. — Se kap. IV n:0 7.

34. IL. (Bilimbia) coprodes KörB. (in Pg. p. 166). — Tu. FR.

Lich. Scand. p. 385 (a. normalis). — På lerskiffer, kalk-

lerskiffer och gneis vid Ryr i Skållerud och Hjärpestolen

i Tisselskog.

33. IL. (Arthrospora) acclinis (EW). — KörB. Syst. p. 270. — På

ek, asp, sälg, alm, syrén etc. på flera ställen, t. ex. i Edsle-

skog och Frändefors; vid Baldersnäs, Katrineholm, Å mål,

Sunnanå och Hufvudginga i Ärtemark.

36. L. (Psora) globifera AcH. (Lich. Univ. p. 213). — Denna

art, som äfven är funnen i Norge och Finland (se Tu. FR.

Lich. Scand. p. 412), förekom synnerligen mycket vid Ryr

1 Skållerud. Se för öfrigt kap. IV n:o 8.

37. L. (Psora) lurida (Sw.). — AcuH. (Lich. Univ. p. 213 a). —

På kalkhaltig jord ferestädes, t. ex. vid Håfverud och

vd fäktat Skallerud «a Animskog, Steneby, Tisselskog

(f. st.) och Dalskog (f. st) samt på Henriksholm.

38. L. (Psora) ostreata (HoFrFM.). — TH. Fr. Lich. Scand. p-.

414. — På lignum och bark allmän utan frukt, men den

anträffades också med frukt på mångfaldiga ställen. Vid

Vågsäter och Kidron nära Billingsfors 2. myrmecina (AcH.).

39. IL. (Psora) cladonioides (FR.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 417.

— (Lecidea anthracophila Nyz. in Flora 1865 p. 603.) —

I Tisselskog och Laxarby. Se kap. IV n:o 9.

40. I. (Psora) cinereorufa SCHAR. (in Npicil. p. 122). — På

gneis- och granitartade bergarter i Frändefors, vid Köp-

mannebro och på Dalbobergen.

41. IL. (Psora) demissa (RustR.) AcH. Lich. Univ. p. 216. (Psora

atrorufa [DicKs.]. — TH. Fr. Lich. Arct. p. 171.) —

På jord vid Mon i Töftedal, på Dalbobergen och Troll-

holmarna.

42. IL. (Psora) fuliginosa TAYL. — (Psora Körberi Mass. in KöRB.

Pg. p. 119.) — Frändefors, Upperud, Dalbobergen, Köp-

mannebro och Mon i Töftedal på klippor och flytt-

block.

44,

46.

47.

48.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

. Lecidea rupestris (AcCH.). — AcH. Prodr. p. 43. — Biatora

rupestris (TH. Fr. Lich. Arct. p. 191). — Tämligen all-

män på kalk. — Vid Ryr i Skållerud på kalk f. calva

(DICKS.).

Lecidea quernea (DIcKS.) AcH. (in Meth. p. 62). — På ek,

gran, en, björk etc. merendels steril. Med frukt träffades

den vid Baldersnäs, Köpmannebro och 1 Animskog samt

på Storön i Ärfven.

. Lecidea sulphurea (HoFFM.) HeEpDL. Krit. Bem. p. 55. —

Lecanora sulphurea (TH. Fr. Lich. Scand. p. 258). — På

granit- och gneisartade bergarter på många ställen. ATf-

ven på kalkbreccia å Skuggetorpsön.

Lecidea Ehrhartiana AcH. --— Catillaria: TH. Fr. Lich. Scand:

p. 570. — På ek (corticola) i Edsleskog och Steneby samt

på Henriksholm 1 Animskog. — Vid Kårud nära Bäcke-

fors på lignum. — Forma petrophila (TH. FR. Lich. Scand.

p- 263) på sten ferestädes, t. ex. vid Skåpafors, Sotered

i Valbo-Ryr, Billingsfors, Buterud, Mon i Töftedal och

Upperud, i Gunnarsnäs, Laxarby och på Dalbobergen.

Lecidea symmicta (AcCH.) HEpL. Krit. Bem. p. 56. — Ej

sällsynt på bark och lignum. — Var. sepincola (ACH.)

ferestädes och var. symmaictera (NYL.) vid Håfverud och

Vågsäter.

Lecidea gibberosa AcH. — TH. FR. Lich. Scand. p. 430. —

Här och hvar på lignum, t. ex. vid Högsäter, Billings-

fors, Vågsäter och Hökedalen i Ed.

. Lecidea dalekarlica HEpDL. (Krit. Bem. p. 57). — Vid Mon i

Töftedal på tall.

. Lecidea vernalis (L.) AcH. (Prodr. p. 51). — Tämligen all-

män på mossa. Vid Forsbacka i Mo på gran.

Lecidea helvola (KörB.) Hebr. Krit. Bem. (forma 2) p. 61. —

Ej sällsynt på gran, men äfven på en. Vid Katrineholm

på björk, i Edsleskog på sälg och vid Vågsäter på bok.

Lecidea plusiospora (TH. Fr. et Hurt.) HEpL. Krit. Bem. p.

62. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 473. — Sparsamt på gran,

en, björk och al. — På gran vid Trollungebyn i Dalskog

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 63

d3.

(oa |

26.

37.

28.

Dj.

60.

bl.

62.

och på Gölkullen i Edsleskog f. Hultingii Hepr. (Krit.

Bem. p. 63) och på al vid Kidron nära Billingsfors och

vid Trollungebyn f. betulicola (Kurrn.) Hebr. (Krit. Bem.

pE63):

Lecidea atroviridis (ARN.) HEpbL. Krit. Bem. p. 64. — Här

och hvar på gran, t. ex. i Gunnarsnäs, vid Billingsfors

och Hökedalen i Ed. — På Gölkullen å en och vid Våg-

säter på bok. — Håfverud på gran (A. G. KELLGREN).

. Lecidea lucida AcH. (Prodr. p. 39). — TH. Fr. Lich. Scand.

p. 432. — Här och hvar på stenar, klippor, bark etc.

Stundom på gamla träväggar, t. ex. å det från Karl XII:s

tid kvarstående kronomagasinet vid Eds järnvägsstation.

. Lecidea symmictella NyL. (in Flora 1868 p. 163). — Vid

Upperud och Köpmannebro på lignum och på mossa i

Laxarby och vid Vingenäs i Animskog.

Lecidea Berengeriana (Mass.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 433.

— På jord och mossa å Hinsknatten i Edsleskog och vid

Furunästorp 1 Ärtemark.

Lecidea fusca (SCcHAR.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 435. — Ej

sällsynt på mossa. — Vid Hjärpestolen och Trollunge-

byn på kalklerskiffer. — Var. atrofusca (EW) ferestädes.

Lecidea fuscorubens Nyl. (Bot. Not. 1853 p. 183). — Täm-

ligen allmän på kalklerskiffer och kalk.

Lecidea granulosa (EHRH.) SCHAR. (Spice. p. 172). — Täm-

ligen allmän på jord, mossa och multnande trä etc.

Lecidea flexuosa (FR.) Nyr. (Lich. Scand. p. 197). — På

lignum ferestädes.

Lecidea coarctata (SM.) NYL. (Lich. Scand. p. 196). — TH. FR.

Lich. Scand. p. 447. — Hufvudformen (f. ornata) på sten

och jord sällsynt, t. ex. vid Bräcke i Edsleskog, Heden i

Laxarby, Upperud och på Henriksholm i Animskog. —

F. elachista (AcH.) däremot tämligen allmän.

Lecidea uliginosa (SCcHRAD.) AcH. — HeEpDL. Krit. Bem. p.

735. — På jord, multnande trä etc. tämligen allmän. Vid

Rostock i Gunnarsnäs med frukt på kvartsit. — Var.

humosa (EHRH.) flerestädes och var. fuliginea (AcH.) vid

Bäckefors och Ryr i Skållerud på lignum.

63.

64.

63.

66.

67.

68.

69.

gille

12.

19.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Lecidea rivulosa AcH. (Meth. p. 38). — TH. FR Lich. Scand.

p. 450. — Ej sällsynt på sten. På björk (f. corticola FR.)

vid Håfverud samt på Hinsknatten, Hafsåsen och Ortscha-

koffsberget.

Lecidea viridiatra (STENH.) SCHAR. (Enum. p. 108). — På

berg här och hvar, t. ex. vid Upperud och Mon i Töfte-

dal; i Laxarby, Animskog och Dalskog samt på Skaller-

berget. Mest på kvartsit.

Lecidea Nylanderi (ANZI) TH. FR. Lich. Scand. p. 462. —

På bark (af en, gran etc.) och lignum. Vanligen steril.

Med frukt i Edsleskog, Gunnarsnäs, Ärtemark, Fröskog

och Dalskog samt vid Köpmannebro.

Lecidea erythroph&ea FIK. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 465.

— På löfträd flerestädes, t. ex. i Edsleskog, Steneby,

Dalskog och Skållerud; vid Håfverud, Amål och Våg-

säter.

Lecidea turgidula FR. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 469. —

På bark och lignum här och hvar inom hela landskapet.

Lecidea pullata Norm. (Vet. Ak. Förh. 1870 p. 803). — På

gran i Gunnarsnäs.

Lecidea Metzleri (KörB.) TH. Fr. (Lich. Scand. p. 478). —

På kalk vid Håfverud och å Skuggetorpsön 1 Steneby.

Lecidea globulosa FLIK. — NYL. Lapp. Or. p. 149. Hep.

Krit. Bem. p. 66. — På bark och lignum ferestädes,

tex vid Tängelanda, Vågsäter, Buterud, Håfverud och

Heden i Dalskog; i Ör, Laxarby, Edsleskog och Ånim-

skog. E

Lecidea spherella HeEpDL. (Krit. Bem. p. 67). — På bark

sällsynt: Håfverud på en, Vågsäter på bok och Poksba äl

TEMorparalk

Lecidea athroocarpa ACH. (in Prodr. p. 77). — Vid Billings-

fors och Kårud nära Bäckefors på granit och gneis.

Lecidea speirea AcH. " subconfluens TH. Fr. (in Lich. Scand.

p. 487). — På hårda bergarter i närheten af Åmål (ÅA.

G. KELLGREN).

Wire

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 65

74. Lecidea cyanea (AcH.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 489. —

På granit och gneis förekommer hufvudformen (a. tes-

sellata) här och hvar, t. ex. vid Amål och på Dalbobergen

nära Vänersborg.

75. Lecidea pantherina (AcCH.) och "lapicida (AcH.). — TH. FR.

Lich. Scand. p. 491 och 493. — Flerestädes på hårda berg-

arter.

76. Lecidea plana LAHM. — KÖRB. Pg. p. 211. — På granit

och gneis vid Mon i Töftedal och Hattefjäll i Valbo-Ryr.

77. Lecidea paneola AcCH. (in Lich. Univ. p. 201). — Hufvud-

formen (a. vulgaris TH. FR.) ferestädes på stenar och

klippor, äfven med frukt.

78. Lecidea macrocarpa (DC.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 505.

— Ej sällsynt (a. platycurpa) på hårda bergarter. I

Steneby och på Dalbobergen förekom den med rostbrun

krusta.

+ Lecidea convexa (FR.) Tu. FR. Lich. Scand. p. 507.

— Flerestädes (a. musiva) på granit och gneis, t. ex.

vid Rostock 1 Gunnarsnäs (A. FRYXELL J:R), vid

Håfverud och Koppebo i Dalskog.

<< Lecidea alboceruwlescens (WuLF.). — TH. Fr. Lich.

Scand. p. 508. — Dalbobergen i närheten af Väners-

borg.

KKR

Lecidea cinereoatra AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p.

5309. — Vid Håfverud samt på Dalbobergen och

Henriksholm.

=xx+ Lecidea crustulata (AcCH.). KörB. Syst. p. 249. — På

stenar och flyttblock etc. flerestädes. Vid Forsbacka

i Mo på tegel.

79. Lecidea petrosa ARN. (in Flora 1868 p. 36). — Vid Kårud

nära Bäckefors på kalk.

80. Lecidea Dicksonii AcCH. (in Prodr. p. 76). — TH. Fr. Lich.

Scand. p. 516. — På stenar och klippor vid Köpmannebro

och på Dalbobergen.

81. Lecidea plebeia NYL. (in Flora 1865 p. 148). — NYL.-HuE

Add. 144. Se kap. IV n:o 10. — Vid Skuggetorp i Steneby

på kvartsit.

82.

34.

89.

36.

88.

90.

. Lecidea fuscoatra (L.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 525. Huf-

. Lecidea aglea SMRFT. -- TH. Fr. Lich. Scand. p. 534. På

. Lecidea dalslandica mihi (in Bot. Not. 1891 p. 84). Säll- |

. Lecidea scabra TAvL. (in Mackay Flora Hibern. p. 136)

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Lecidea neglecta NYL. (in Lich. Scand. p. 244). Ej säll:

synt (saxicola et muscicola), men endast steril. -— Vid

Strand i Nössemark på Gyrophora hyperborea.

vudformen (a. fumosa) tämligen allmän på hårda berg-

arter. På samma växtlokaler ferestädes 8. subcontiguu

FR., som ock förekom på lignum i närheten af Ed.

Lecidea grisella (FLK.) Nyr. (in Lich. Scand. p. 230 et Lan

Or. p. 160). NyYz.-HuE Add. p- 206. Flora 1866 p: STA

På Henriksholm och vid Köpmannebro på kloritsten.

Lecidea fuscocinerea NYL. (in Bot. Not. 1852 p. 177). NYL.-

HvE Add. p. 211. TH. Fr. Lich. Scand. p. 527. På gran

vid Mon 1 Töftedal.

Lecidea intumescens (Fw) Nyr. (in Bot. Not. 1852 p. 127).

På hårda bergarter bland Lecanora sordida på ett och

annat ställe, t. ex. i Skållerud och vid Östanå i Holm.

Lecidea furvella NYL. (in Flora 1866 p. 418). Flerestädes

på sten, men tämligen sällsynt med frukt.

Lecidea Brunneri SCHAR. (in Spice. p. 136). — Lamy in

Lich. du Mont-Dore n:o 464. — Sällsynt på sten vid Mon

1 Töftedal.

klippor å Trollholmarna 1 närheten af A mål.

Lecidea limosa AcH. (in Lich. Univ. p. 182). Sparsamt på

jord vid Mon i Töftedal.

Lecidea tenebrosa Fw. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 540. På

granit, kvartsit etc. flerestädes, t. ex. vid Amål, Billings- |

fors, Upperud, Köpmannebro, Sunnanå, Strand i Nösse

mark och Mon i Töftedal, i Ånimskog, Gunnarsnäs och

Dalskog, på Hinsknatten, Brudfjället, Vårdkullen och öar -

1 Vänern.

synt på gran (corticola) äå Gölkullen i Edsleskog.

NyL. in Flora 1876 p. 578. På kloritsten sällsynt, bt. ex.

vid Köpmannebro och på Henriksholm. ;

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 67

94. Lecidea elxochroma (ACH.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 542.

Denna mångformiga art är allmän på sten, träd, lignum

ete. — Bland denna arts många varieteter på sten kunna

nämnas «. latypea (ACH.), som träffades fl. st., t. ex. vid

Vingenäs 1 Animskog, Köpmannebro och Bäckefors samt

1 Dalskog (C. I. LALIN), 8. pilularis (DAv.) här och hvar

på granit, kalk och kloritskiffer etc., d pulverulenta Tu. FR.

vid Köpmannebro på kloritsten och e. pungens (KöRB.)

TH. Fr. flerestädes. — Bland varieteterna på träd och

lignum var f. achrista SMRFT tämligen vanlig, f. flavicans

(AcH.) i Frändefors och Ör.

Biatorina Mass.

1. B. eryptophila TH. FR. et ArLMmov. (TH. Fr. Lich. Scand. p.

565). Vid Håfverud på kalk tillsammans med Acrocordia

conoidea.

2. B. atropurpurea (SCHAER.) TH. Fr. (Lich. Scand. p. 565). På

bark och lignum ej sällsynt.

B. Neuschildii (KörB.) TH. Fr. (Lich. Scand. p. 566). Här

och hvar på bark och lignum, t. ex. 1 Steneby, Dalskog

(f. st.), Gunnarsnäs och Ärtemark samt vid Upperud och

på Storön i Ärfven.

4. B. lenticularis (AcH.) TH. FR. (Lich. Scand. p. 567). — På

sten ej sällsynt. — Var. erubescens (Ew) på kalk och

kalkhaltig skiffer på ett och annat ställe, t. ex. vid Ösan

nära Fulltnsator s, vid Håfverud och på Storön i Ärfven.

5. B. chalybeia Borr. (in E. Bot.). — Nyr. Prodr. Gall. p.

136. NYLr.-HuE p. 231. Gunnarsnäs på kvartsit.

6. B. rhodosphera TH. Fr. et Hurt. — Catillaria (Biatorina)

rhodosphera: TH. FR. Lich. Scand. p. 571. — Vid Håfve-

rud på kalklerskiffer.

7. B. erysiboides (NYL.) Tu. FR. (Lich. Scand. p. 12). På

lignum här och hvar, t. ex. i Gunnarsnäs, Edsleskog,

Laxarby, Ånimskog och Skållerud; vid Bäckefors, Troll

ungebyn och Billingsfors.

8. B. tricolor (Wit1H.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 574. Tämligen

allmän på bark å gran, en, bok, ek etc., äfven på lignum.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

. B. intrusa TH. Fr. (Bot. Not. 1867 p. 152). På granit och

gneis i Frändefors och vid Mon i NONE

Steinia Körs.

St. geophana (NYL.) STEIN. — NyYL. Lich. Scand. p. 212.

På jord vid Billingsfors, Baldersnäs och Liden i Tissel-

skog.

Micarea (FR.).

M. prasina FR. — HepDL. Krit. Bem. p. 87. På bark, mult-

nande trä etc. förekommer denna mångformiga art. Forma.

micrococca (KöÖRrB.) på gran här och hvar, t. ex. i Gunnars-

näs och vid Upperud; forma leta TH. FR. sällsynt, t. ex.

vid Trollungebyn i Dalskog; forma byssacea (Zw.) ej

sällsynt.

M. globularis (ACH.) HEDL. Krit. Bem. p. 88. På lignum

i Tisselskog och vid Håfverud. |

M. misella (NYL.) HEpL. Krit. Bem. p. 88. Ny. Lich. Scand.

p. 202. På lignum här och hvar, t. ex. vid Heden och

Koppebo i Dalskog samt vid Billingsfors.

M. denigrata (FR.) HEDL. Krit. Bem. p. 89. På bark och

lignum. Forma pyrenothizans (NYL.) 1 Tisselskog och

vid Heden i Dalskog; forma vulgaris HEDL. tämligen all-

män. — Forma Nitschkeana (LAHM) på ett och annat ställe

på bark af gran, tall och en, t. ex. vid Köpmannebro och

Hattefjäll i Valbo-Ryr.

M. violacea (CRoUAN) HEpDL. Krit. Bem. p. 91. Forma exigua

HeEpL. på gneis å Hafsåsen i Fröskog; forma peliocarpa

(ANzI) fl. st. på bark, isynnerhet på al; på gneis vid Våg

säter.

M. lignaria (ACH.) HEpL. Krit. Bem. p. 93. Ej sällsynt?

på lignum, mossa och jord, t. ex. på Skallerberget nära |

Katrineholm; vid Billingsfors, Strand, Vågsäter, Åmål

Högsäter och Mon i Töftedal; i Gunnarsnäs. Äfven på

sten (var. saxigena UtotH.-HEPpP Flechten n:o 510) flere-

städes, t. ex. i Gunnarsnäs och Tisselskog; vid Katrine=

holm, Amål och Eriksbyn i Skållerud.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 69

RM melena (NYD.), ElEDIs; KritBem. pp, 96: TH FR. Dich.

Scand. p. 383. På lignum vid Ed och Torpane i Tösse.

Afven vid Mon i Töftedal (sphagnicola).

Buellia (DE Nor.)

1. B. badia (FR.) KörB. Syst. p. 226. — Tu. Fr. Lich. Scand.

p. 588. Lecidea Dibenii FR. På flyttblock bland Par-

melia prolixa vid Hjärpestolen i Tisselskog.

2. B. parasema (AcH.) TH. FR. Lich. Scand. p. 589. — Allmän

pa dlöfträd. — På al g. vulgata 1 Ör (A. FRYXELL J:R).

På sälg vid Buterud förekom sparsamt y. triphragmia

och vid Köpmannebro på lerskiffer f. ecrustacea (tillsam-

mans med Sirosiphon saxicola, som W. NYLANDER räknar

till lafvarna. Se NYr. Lich. Japon. p. 13. — NyYr.-HuE

Add. p. 6).

3. B. myriocarpa (DC-.). — Tu. FR. Lich. Scand. p. 595. All-

män på träd och lignum; här och hvar på sten. — Äfven

B. chloropolia (FR.) flerestädes på bark, t. ex. vid Bäcke-

fors, Köpmannebro, Åmål, Strand i Nössemark och Hällan

i Gunnarsnäs.

4. B. Schereri DE Nor. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 597. —

Vid Ed på lignum.

3. B. leptocline (Ew) KörB. Syst. p. 225. På Skuggetorpsön

sparsamt (formen a. Mougeotii) på lerskiffer.

6. B. vilis TH. FR. in Lich. Spitsb. p. 44. — På sten vid

Köpmannebro. Se kap. IV n:o 11.

7. B. saxatilis (ScHaR.) KörB. Syst. p. 228. — På kloritskiffer

och kalklerskiffer vid Köpmannebro och Billingsfors samt

på Storön i sjön Arfven.

83. B. moriopsis (Mass.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 606. På

klippor vid Mon i Töftedal och på Hinsknatten i Edsle-

skog. — Tillhör egentligen fjälltrakterna, men förekom-

mer på spridda ställen ända ned i Bohuslän och på

Bornholm (Se HeirB. Bornholms Lafflora p. 92). — I

Bohuslän insamlade jag ex. af den på Helsö i närheten

110)

i |

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

af Strömstad år 1873 och P. J. HELLBoM fann den på Oroust

1884 (Se HeuiB. Sveriges Vestkustlafvar p. 64).

B. alboatra (HorFFm.) Tu. Fr. Lich. Scand. p. 607. På löf-

träd, äfven på murbruk och sten (lerskiffer, kloritskiffer

och kalk) här och hvar (f. vulgata): Ånimskog, Steneby

(fl. st.), Ryr i Skållerud, Köpmannebro, Ör, Tisselskog,

Bäckefors, Vågsäter, Sunnanå, Dalskog (f. st.), Håfverud,

öar i Vänern, Upperud och Storön i Ärfven.

B. betulina (HEPP) TH. Fr. Lich. Scand. p. 610. På löfträd

och barrträd här och hvar.

Rhizocarpon (RaAM.).

Rh. (Catocarpon) badioatrum (FLK.) TH. FR. Lich. Scand. p.

613. Af denna art förekom 8. vulgaris Körs. flerestädes

på sten, t. ex. vid Håfverud, A mål, Sunnanå, Köpmanne-

bro, Hökedalen, Strand i Nössemark, Ryr i Skållerud och

Mon i Töftedal; i Dalskog (f. st.) och Edsleskog (f. st.)

Forma subinnatum WAINIo sparsamt vid Amål.

Rh. (Catocarpon) polycarpum (HEPP) TH. Fr. Lich. Scand.

p. 617. Tämligen sällsynt på sten, t. ex. vid Billings-

fors, Håfverud, Hökedalen och Mon i Töftedal samt på

Skuggetorpsön.

Rh. (Catocarpon) applanatum (FR.) TH. Fr. Lich. Scand.

p. 618. På gneis- och granitartade bergarter här och

hvar, t. ex. vid A mål, Billingsfors och Baldersnäs (f. st.)

samt i Edsleskog och Ärtemark.

Rh. (Catocarpon) ignobile TH. FR. Lich. Scand. p. 619. På

gneis vid Mon i Töftedal.

Rh. geographicum (L.) DC. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 622.

Allmän på berg, klippor och flyttblock i skogsbygden,

mera sällsynt på slättbygden; f. atrovirens (L.) vid Tegen

i Dalskog.

Rh. viridiatrum (FLK.). — Körs. Syst. p. 262. — Dalbo-

bergen på granit sällsynt.

. Eh. geminatum (Fw.) Tu. Fr. (Lich. Scand. p. 623). På

granit- och gneisartade bergarter fl. st.; men äfven på

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. T7l

10.

andra bergarter (såsom lerskiffer, kalksten, klorit- och

lianeskiffer) här och hvar, t. ex. vid Heden och Sågkas i

Dalskog, Köpmannebro, Rud i Ör och Högsbyn i Tissel-

skog samt på Skuggetorpsön i Steneby och Henriksholm

i Animskog.

. Eh. grande (FLE.) ARN. in Flora 1871 p. 149. Flerestädes

på granit och gneis.

" Eh. eupetreum (NYL. in Flora 1870 p. 36). — NYL.-

HuE Add. p. 217. På hårda bergarter, såsom granit och

kvartsit, här och hvar, t. ex. i Ånimskog (f. st.) och vid

Rostock i Gunnarsnäs.

Eh. distinetum TH. FR. (Lich. Scand. p. 625). Ej sällsynt

på gneis- och granitartade bergarter. — Vid Billingsfors

äfven på hälleflinta.

"TKR. Oederi (WEB) KörB. in Syst. p. 260. På ett

och annat ställe, t. ex. på Dalbobergen och Skuggetorps-

ön; vid Gullungebyn i Tisselskog och Forsbacka i Mo.

Rh. obscuratum (AcCH.) KörB. (Syst. p. 261). På berg-

arter af skilda slag, såsom granit, gneis, kvartsit, ler-

skiffer och kloritskiffer, här och hvar, t. ex. vid Hjärpe-

stolen, Köpmannebro, Vågsäter, Håfverud, Bengtsfors,

Sunnanå, Bäckefors, Högsäter och Kvarnmyran nära

Katrineholm; på Skuggetorpsön, Henriksholm och öar i

Vänern. — På sten vid Mon i Töftedal f. lavata (ACH.)

Nyr. Lich. Scand. p. 234. HeunB. Laf. vid Sveriges Vest-

kust p. 66.

Eh. caleareum (WEIs) TH. Fr. LIäch. Scand. p. 631. — Huf-

vudformen här och hvar, t. ex. vid Ryr i Skållerud, på

Storön i Ärfven, i Dalskog (fl. st.) och Tisselskog (fl. st.);

p. concentricum (Dav.) på kalklerskiffer, lerskiffer och

kornig kalksten ej sällsynt: Kölvattnet i Steneby, Håfve-

rud, Sågkas i Dalskog samt Hjärpestolen och Högsbyn i

Tisselskog.

Xylographa FR.

X. parallela (AcCH.) FR. — AcH. Prodr. p. 23. — Hufvud-

formen (a. vulgaris) är allmän på lignum; 8. spilomatica

(ANzI) och y. trunciseda TH. FR. på lignum här och hvar,

t. ex. i Laxarby och Dalskog (£. st.). — Se beskrifn. i

ie) FR. Lich. Scand. p. 638, 639 och 467.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Detta slägte bildar öfvergången till Graphidacei, dit

det ock föres af NYLANDER och CRrRoMBIE (Cfr CROMBIE

Brit. Lich. I p. 10 och 15 samt Nyr.-HuvrE Add. p. 244).

Fam. X. PERTUSARIACEI.

Pertusaria DC.

. P. communis DC. — DaARrBISH. Pertus. p. 597. Tämligen

allmän på träd. — På sten (f. areolata AcH.) flerestädes,

t. ex. på Dalbobergen, i Skållerud, Ånimskog (fl. st.) och

Gunnarsnäs, vid Kilane nära Upperud od vid Köp-

mannebro.

. P. leioplaca (ACH.) ScHAER. — DARBISH. -Pertus. p. 600.

Tämligen allmän, isynnerhet på hassel, men äfven på

lind, al, bok, björk, syrén etc.

P. coccodes (AcCH.) TH. FR. Lich. Scand. p. 319. — DARBISH.

Pertus. p. 602. På ek vid Vågsäter steril.

P. inquinata (AcH.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 311. På olika

bergarter, såsom granit, gneis, kloritsten och lianeskiffer,

här och hvar, t. ex. vid Åmål, Köpmannebro och Tånge-

landa samt i Ånimskog, Laxarby och på Dalbobergen.

. P. Iutescens (Horrm.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 312. DARBISH.

Pertus. p. 610. Flerestädes på ek, men endast steril.

Vid Heden i Dalskog förekom den på lind.

Ochrolechia Mass.

. 0. tartarea (L.) Mass. — DarBIisH. Pertus. p. 616. Flere-

städes på jord och sten. — Vid Vågsäter £. leprosa

(muscicola).

. 0. pallescens (L.) Mass. — DaArBisH. Pertus. p. 617. Täm-

ligen vanlig på löfträd, men äfven på gran och en.

0. parella (L.) Mass. — DARBISH. Pertus. p. 618. På granit

vid Torp i Valbo.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 73

Variolaria ACE.

. V. amara ACHE. (in Lich. Univ. p. 324). — DARBIsSH. Pertus.

p. 623. På träd af skilda slag här och hvar, men säll-

synt med frukt: Bäckefors, Dalskog (f. st.) och Valbo-

Ryn (St):

V. multipuneta TURN. — DARBISH. Pertus. p. 624. På björk,

sälg, al och bok i Edsleskog och Laxarby samt vid Våg-

säter 1 Valbo-Ryr.

V. corallina (L.) AcH. (in Lich. Univ. p. 319). — DARBISH.

Pertus. p. 626. Flerestädes på sten, men endast steril,

bexs vid Åmål, Buterud och Mon i Töftedal, 1 Gunnars-

näs, Dalskog och Ör samt på Dalbobergen.

Megalospora Mass.

. M. sanguinaria (L.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 479. —

DaARrBIsH. Pertus. 629. — HELLB. Norrlands Lafvar p. 102.

På träd, sten, mossa och lignum ej sällsynt.

. M. alpina (FR.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 479. HELLB

1. e. p. 102. På Ortschakoffsberget på kvartsit samt vid

Högsbyn i Ör och vid Håfverud på torra barrträds-

kvistar.

M. melina (KRMPLH.) NYL. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 479.

HerLB. 1. ec. p. 102. Vid Vågsäter 1 Valbo-Ryr och på

Hinsknatten i Edsleskog på gran (corticola).

Phlyctis WALLR.

Phl. agelea (ACH.) KörB. (in Syst. p. 391). — DARBISH.

Pertus. p. 633. På träd ej sällsynt.

- Phl. argena (AcCH.) KöRrB. (in Syst. p. 391). — DARBISH.

Pertus. p. 634. På löfträd tämligen sällsynt, t. ex. vid

Ingevalds Berga i Ör (A. FRYXELL J:R) och i Gunnars-

näs.

Oo:

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Fam. XI. THELOTREMACEI.

Thelotrema (ACH.).

Th. lepadinum AcCH. (in Lich. Univ. p. 312). Nyzr. Lich.

Scand. p. 185. Sparsamt på al och gran i Upperuds-

trakten, men däremot synnerligen allmän i Valbo-Ryr,

t. ex. vid Vågsäter, på åtskilliga träd, såsom ek, bok,

rönn och al.

Urceolaria (ACH.).

. U. seruposa (L.) AcH. (in Lich: Univ. p. 338). Ej sällsynt

på sten. — På mossa och Cladonia-arter, t. ex. Cl. pyxi-

data, förekommer ofta var. bryoplhila (EHRH.).

Fam. XI. GYALECTACEI.

Gyalecta (ACcH.).

G. diluta (PErs.). — Tu. Fr. Lich. Arct. p. 185. Lecidea

pineti AcH. Lich. Univ. p. 195. På träd här och hvar,

t. ex. i Gunnarsnäs och Valbo-Ryr.

G. rubra (HorrmM.). — KörkB. Syst. p. 170. Flerestädes på

träd, isynnerhet på ek. I kalktrakter, t. ex. vid Heden

i Laxarby, Håfverud och Kölvattnet i Steneby, förekom

denna art tämligen sällsynt på kalk och på mossa ofvan

kalken.

G. Flotowii KörB. (in Syst. p. 171). Vid Emaus nära

Billingsfors på lind och vid Håfverud på ek tillsammans

med föregående art.

G. geoica (WNBG). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 139. Spar-

samt på jord vid Kårud nära Bäckefors och på Hins-

knatten i Edsleskog.

G. corticola (LÖNNR. in Flora 1858 p. 611). G. fagicola

(HeEPP) in KörB. Pg. p. 112. På löfträd flerestädes, t. ex.

i Edsleskog, Gunnarsnäs, Laxarby, Steneby (fl. st.) och

Ånimskog (fl. st.), vid Baldersnäs. Forsbacka, Billings-

fors, Å mål, Vågsäter, Köpmannebro och Ellenö i Torp.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 75

6. 6. cupularis (EHRH.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 140. På

kalkhaltiga bergarter här och hvar, t. ex. vid Hjärpe-

stolen, Sågkas och Heden 1 Dalskog, Ryr i Skållerud och

Heden i Laxarby.

Fam. XIII. SPHZ/ZEROPHORACEI.

Spherophorus PERS.

1. Sph. coralloides PErRs. — AcH. in Lich. Univ. p. 585. På

klippväggar etc. tämligen allmän som steril; med frukt

här och hvar, t. ex. i Edsleskog, Gunnarsnäs, Animskog

och Dalskog (f. st.), på Högelidkullen i Nössemark och

vid Vågsäter i Valbo-Ryr. — På Storön i sjön Ärfven

och i Gunnarsnäs växte den högt upp på trädstammar.

2. Sph. fragilis (L.). — AcH. in Lich. Univ. p. 585. Flere-

städes på sten, men endast steril: Upperud, Köpmanne-

bro, öar i Vänern, Skallerberget, Hafsåsen, A mål, Göl-

kullen, Hinsknatten, Bäckefors, Vågsäter, Hattefjäll,

Östanå och Sunnanå, Strand i Nössemark och Mon i

Töftedal.

Fam. XIV. CALICIACEI.

Cyphelium (AcH.).

1. C. tigillare AcH. (in Lich. Univ. p. 164). — Tu. FR. Lich.

Arct. p. 245. Sparsamt och med frukt i Högsäter.

2. C. tympanellum AcH. (in Meth. p. 89). — CromBIE Brit.

Lich. p. 102. På träväggar och gärdesgårdar tämligen

vanlig.

3. OC. stigonellum (ACH.). — KörB. Pg. p. 284. På löfträd här

och hvar, t. ex. i Edsleskog och Ånimskog (fl. st.). På

thallus af Pertusaria-arter, isynnerhet på P. communis.

Calicium (PERs.).

1. C. hyperellum AcH. (in Lich. Univ. p. 237). — Allmän,

isynnerhet på björk och gran.

. C. trachelinum ACHE. (Lich. Univ. p. 237). — Tu. Fr. Lich. /

. C. lenticulare (HoFFM.). — KörB. Syst. p. 310. På bark och

. C. curtuom TURN & Borr. — TH. FR. Lich. Arct. p. 248.

. C. roscidum (ACHE. in Lich. Univ. p. 238). — C. adspersum

. C. trabinellum ACE. (in Meth. p. 93). — På gärdesgårdar,

. C. corynellum (ACH.). — KörB. Pg. p. 291. På sten, isyn-

. C. paroicum AcCH. — NyYL. Lich. Scand. p. 38. Mon i Töfte-

. C. nigrum ScHearR. — TH. Fr. Lich. Arct. p. 248. På lig-

. C. pusillum AcHE. (Lich. Univ. p. 236). — KörB. Syst. p.

. C. alboatrum FLK. — Körpk. Syst. p. 309. På ek vid Bäcke- -

sfg.iprecedens När. (in Flora :1867.g. 210.

. C. byssaceum FR. — TH. Fr. Lich. Arct. p. 249. Flere

. Ch. melanophea (AcCH.). — Körs. Syst. p. 314 och Pg. Pp.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Arct. p. 246. — NyYr. Lich. Scand. p. 41. På stubbar,

träväggar etc. ej sällsynt.

lignum flerestädes, t. ex. i Gunnarsnäs och Animskog, vid

Baldersnäs, Bäckefors och Vågsäter.

På stubbar etc. ej sällsynt. — I Gunnarsnäs på gran

(corticola).

in KöRrB. Syst. p. 312. På löfträd, såsom ek och bok, på

ett och annat ställe, t. ex. vid Håfverud, Vågsäter och

Baldersnäs.

stubbar etc. ferestädes, t. ex. i Skållerud, Tisselskog

och Ed.

nerhet granit och kvartsit, flerestädes.

dal parasitiskt på en gråaktig, steril lafkrusta.

num ej sällsynt.

308. På stubbar, gärdesgårdar etc. tämligen allmän.

fors.

knatten i Edsleskog på asp.

städes på al, t. ex. i Frändefors, Edsleskog, Gunnarsnäs

(f. st.), vid Köpmannebro och Vågsäter.

Chenotheca Tu. FR.

297. På tall (corticola) och lignum på ett och annat

ställe, t. ex. i Edsleskog och på Borekullen i Ör.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 77

2. Ch. trichialis (ACH.). — KörB. Syst. p. 314. På träväggar,

bark etc. ej sällsynt.

3. Ch. chrysocephala (TURN.). — AcH. Lich. Univ. p. 239. På

barrträd och lignum flerestädes, t. ex. vid Högsbyn i Ör,

Upperud och Furunästorp, i Ärtemark, Gunnarsnäs och

Edsleskog.

4. Ch. pheocephala (TURN.). — KÖRB. Syst. p. 317 och Pg. p.

299. På träväggar etc. här och hvar. Var. chlorella

(AcCH.) på bark och lignum ferestädes, t. ex. 1 Edsleskog,

och Hufvudginga, Torpane i Tösse och Ösan nära Bil-

lingsfors.

Coniocybe ACH.

1. C. furfuracea (L.). — KörB. Syst. p. 318 och. Pg. p. 301.

På sten, mossa, jord och trädrötter här och hvar.

2. C. pallida (PErs.). — NyL. Lich. Scand. p. 44. — Flere-

städes på löfträd, såsom ask, ek, björk: Dalskog, Valbo-

Ryr, Gunnarsnäs, Håfverud, Skållerud, Buterudsaxlarna

och Buterud.

3. C. hyalinella NYL. (in Syn. p. 164 et Lich. Scand. p. 44).

Vågsäter på ek.

Sphinctrina (FR.).

1. S. turbinata (PERrRs.). — KörB. Syst. p. 305. På löfträd

Aerestädes, t. ex. vid Heden och Tegen i Dalskog samt

vid Vågsäter i Valbo-Ryr.

2. S. microcephala (SM.). — KörB. Pg. p. 288. På gärdes-

gårdar sällsynt, t. ex. i Tisselskog.

Sphinctrina-arterna föras af åtskilliga lichenologer

till svamparna. ÖROoMBIE säger härom (i Brit. Lich. I.

p. 83): »At first sight they look like minute fungi;

but their anatomical structure places them among the

lichens.»

. 0. Dilleniana (ACH.). — ALMQV. Öpegr. p. 11. På skuggiga

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Fam. XV. GRAPHIDACEI.

Schismatomma Fw et KörBs.

Sch. abietinum (EHRH.). — ALMQV. OÖpegr. p. 9. På gran

vid Upperud.

Graphis (ADANs.).

Gr. scripta (1L.). — NYr. Lich. Scand. p. 251. Allmän på

löfträd, isynnerhet på bok, al och hassel. På björk i

Dalskog var. parallela FR.

Opegrapha (HumMB.).

klippväggar här och hvar. På ett och annat ställe med

frukt, t. ex. vid Köpmannebro och Hedane i Laxarby.

0. abscondita TH. FR. — ALMoQv. Opegr. p. 12. På be

skuggade bergväggar vid Köpmannebro och Mon i Töftedal.

0. zonata KörB. (in Syst. p. 279 och Pg. p. 251). Samm

växtlokaler som föregående. Steril Aerestädes; med frukt

här och hvar, t. ex. vid Högsbyn och Borekullen i Ör

Heden i Dalskog och Vågsäter i Valbo-Ryr.

0. abietina (ACH.). — ALMQV. Opegr. p. 13. Flerestädes

på barrträd, men äfven på ek. Med frukt här och hvar

t. ex. vid Håfverud, Vågsäter, Skållerud, Högsbyn i Ö

och Upperud, på Ortschakoffsberget och Vårdkullen sam

i Steneby.

0. varia (PERS.). — ALMQV. Opegr. p. 15. Allmän på löf

träd, men förekommer äfven på lignum.

0. pulicaris (Horrpm.). — Nyrn.-HuE Add. p. 247. På kal

vid Håfverud, Heden i Dalskog och Kölvattnet i Steneby.

0. herpetiea ÅCH. — ALMQV. Opegr. p. 20. Tämligen all

män på löfträd. Var. subocellata Fix. ferestädes.

0. vulgata AcH. — ArLMov. Opegr. p. 20. Här och hva

på gran. — Vid Köpmannebro och på Dalbobergen för

kom den på sten.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 79

10.

Hl.

0. atra PERS. -— ALMQV. Öpegr. p. 23. HNSällsynt på löf-

träd vid Tegen i Dalskog och Vågsäter i Valbo-Ryr.!

Arthonia ACHE.

A. didyma KörB. — ALMQV. Arth. p. 13. På gran i Gun-

narsnäs.

A. lurida (ÅA CH.) ScHAER. — ALMQV. Arth. p. 15. Denna arts

f. vulgaris (FR.) är tämligen allmän på löfträd, isynnerhet

ek, men äfven på gran och lignum.

A. impolita (EHRH.) Bork... — ALMQV. Arth. p. 22. Håfve-

rud på ek (A. G. KELLGREN).

A. leucopellea (ACH.). — ALMQV. Arth. p. 28. Här och

hvar på björk, gran och tall: Håfverud, Hinsknatten i

Edsleskog, Ortschakoffsberget, Högsbyn i Ör, Upperud,

Köpmannebro och Vågsäter.

A. mediella NYL. — AL1MQvV. Arth. p. 30. — Ej sällsynt på

bark och lignum.

A. radiata (PErRs.) TH. FR. — ALMQV. Arth. p. 35. Allmän

på löfträd.

A. puncetiformis AcCH. — ALMQV. Arth. p. 42. Allmän på

löfträd.

4. dispersa (SCHRAD.) NYL — ALMovV. Arth. p. 43. På

löfträd, såsom lönn, lind och ask, flerestädes, t. ex. vid

Norra Dingelvik, Ryr 1 Skållerud och Baldersnäs; i Frö-

skog och Steneby.

A. excipienda NYL. — ALMov. Arth. p. 45. 1 Ånimskog på

ask, vid Ryr i Skållerud på hassel och vid Ösan nära

Billingsfors på Berberis vulgaris.

A. patellulata Nr. (in Bot. Not. 1853 p. 95). — ALMQV.

Arth. p. 49. Tämligen allmän på asp.

A. lapidicola (TAYL.). — Br. et Rostr. Lich. Dan. p. 119.

— A. vagans v. Koerberi (LAHM) Armov. Arth. p. 51.

1 Vid Köpmannebro förekom på kloritskiffer en Opegrapha, sannolikt

lithyrga AcH.; men då ej spermatier anträffats å de hemförda ex., kan denna

art ej här upptagas. Ofr Nyrn.-HuvE Add. p. 252 och Nyr. Lich. Paris. p. 107.

13.

1. D. ministäm (L.). — Tr Fr. Lich. Arct. på 258. SM

. ÅA. apotheciorum (MaAss.) AriMoQv. (in Arth. p. 58). A. sub-

. M. proximella NyL. (in Lich. Scand. p. 262). På asp, säl

. M. pteleodes (ACH.) NYL. (in Lich. Scand. p. 291). Ny.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

[För öfrigt ber jag att få hänvisa till KörB. Pg. p. 272,

Heinz. Bornh. Lafflora p. 99, HeiLB. Norrlands Lafvar

112—13 och NYL.-HuE Add. p. 259]. Flerestädes på kalk,

lerskiffer, gneis och granit, t. ex. vid Köpmannebro, Ryr

och Eriksbyn i Skållerud, Trollungebyn i Dalskog och

Rud i Ör samt på Storön i Ärfven. På bok vid Våg-

säter i Valbo-Ryr växte sparsamt var. macularis ALMQV.

(in Ath Pp. d2).

varians NYL. in Flora 1868 p. 345 et NYL.-HuzE Add. p.

261. Billingsfors på Lecanora angulosa. — W. NYLANDER

eam de dr ina it.

A. glaucomaria NYL. — ALMQV. Arth. p. 59. Frändefors

på Lecanora sordida.

Melaspilea NYL.

och en ferestädes, t. ex. vid Katrineholm, Håfverud,

Billingsfors och Amål; 1 Dalskog (4. st.), Tisselskog,

Torp 1 Valbo och Edsleskog; på Henriksholm, Vård-

kullen och Skuggetorpsön; i Gunnarsnäs; vid Bäckefo

och Strand i Nössemark; vid Galthögen och på »Stock-

holms slott» i Laxarby.

Mycoporum Fw.

Hur Add. p. 312. På löfträd af skilda slag, såsom björk,

asp och äppleträd, vid Håfverud, Näs i Animskog och på

Gyllsberget i Edsleskog.

Fam. XVI, VERRUCARIACEI.

Gruppen A.

Dermatocarpon EscHw.

hufvudformen (a. vulgare) som 8. complicatum (Sw.) här

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 81

och hvar på klippor och flyttblock, t. ex. vid Köpmanne-

bro, Baldersnäs och Bäckefors samt i Skållerud, Nösse-

mark och Tisselskog.

2. D. fluviatile (WEB.). — NyL. Lich. Scand. p. 265. På sten

i och vid vatten tämligen vanlig.

3. D. rufescens (AcCH.). — TH. FR. Lich. Arct. p. 254. På jord

och i klippspringor på Hinsknatten och i Animskog.

4. D. dedaleum (KRMPH.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 255. På

jord och mossa företrädesvis i kalktrakter, t. ex. vid

Ösan nära Billingsfors, Upperud och Ryr i Skållerud och

vid Kårud nära Bäckefors samt å Henriksholm och Skugge-

torpsön i Steneby.

5. D. cinereum (PERs.). — TH. FR. Lich. Arct. p. 256. På

jord vid Kårud och Bäckefors.

Endocarpon HEDw.

1. E. pusillum HEDWw. — Dermatocarpon Scheereri KöRB. Syst.

p- 326 och Pg. p. 308. På kloritskiffer å Henriksholm i

Animskog.

Normandina NYL.

1. N. viridis (AoH). — Nyr. Lich. Scand. p. 264. Furunäs-

torp i Artemark bland Sphagna, Lecidea uliginosa etc.

Gruppen B.

Microgl&ena Köre.

1. M. Wallrothiana KÖRB. (in Syst. p. 389). Vid Buterud på

sälg.

2. M. corrosa KörB. (in Syst. p. 376 et Pg. p. 402). Vid

Trollungebyn i Dalskog på gneis.

3. M. muscorum (Fr.). — KörB. in Pg. p. 328 sub gen. Weiten-

webera. På mossa här och hvar, t. ex. vid Billingsfors,

Eriksbyn och Ryr i Skållerud, i Animskog (fl. st.),

Laxarby (f. st.), Tisselskog (fl. st.) och Gunnarsnäs.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

M. sphinctrinoides (NYL.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 261. På

mossa vid Trollungebyn i Dalskog.

. M. reducta TH. FR. (in Bot. Not. 1863 p. 10). Vid Ellenö

i Torp på mossa.

Belonia Körs.

. B. russula KÖRB. (in Pg. p. 322). Utomordentligt vacker

på lerskiffer vid Sågkas i Dalskog.

Segestria (FR.).

S. lectissima FR. — KörB. Pg. p. 325 gen. Segestrella.

Här och hvar på klippor och stenar, t. ex. på Dalbo-

bergen, i Dalskog, vid Håfverud, Högsbyn i Ör och

Kvarnmyran nära Katrineholm.

S. chlorotica (AcH.). — Sagedia macularis in KörB. Syst.

p. 363 och Pg. p. 354. HEj sällsynt på flere olika slags

bergarter; äfven ferestädes på löfträd (var. carpinea

PERS.).

S. chlorotella (NYL.). — Verrucaria chlorotella NYr. in

Flora 1877 p. 462. — Se vidare kap. IV n:o 17.

S. myrica (NYL.). Verrucaria myrice NY. in Flora 1869

p. 297. Ej sällsynt inom hela landskapet på Myrica gale.

Se Bot. Not. 1897 p. 217—18.

I Flora för 1872 p. 365 beskref NYLANDER en Verru-

caria, som han kallade V. ceruginella. I NyYr.-HuvuE Add.

(tryckt 1886 och 1888) p. 305 säger han: »Ad hanc (id

est ceruginellam) pertinet V. myrice; ambe sunt jun-

gendée.» — V. myrice har prioritet (se ofvan) och därför

bör arten kallas så, något som också NYLANDER (mihi in

litt.) gjort flera gånger under de senare åren.

Pyrenula (AcH.).

. P. nitida (ScHrap.). — Nyz. Lich. Scand. p. 279. Vid Våg-

säter i Valbo-Ryr på bok (rarissima).

P. leucoplaca (WALLR.). — KörB. Syst. p. 361 och Pg. p.

334. På löfträd, företrädesvis ek, tämligen allmän.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 8. 83

3. P. coryli Mass. — KörB. Pg. p. 334. På hassel här och

hvar, t. ex. vid Vågsäter, Billingsfors och Ryr i Skålle-

rud samt i Tisselskog, Steneby och Animskog.

Acrocordia Mass.

1. A. gemmata (AcH.). — NYrL. Lich. Scand. p. 280. På löf-

träd af flera slag tämligen vanlig.

2. -A. tersa KörB. (in Syst. p. 356 och Pg. p. 346). På löf-

träd, mest ask och asp, vid Köpmannebro och Emaus

nära Billingsfors.

A. conoidea (FR.). — NYL. Lich. Scand. p. 280. Sparsamt

på kalk vid Håfverud.

Thelocarpon NY.

1. Th. epibolum NYyL. (in Flora 1866 p. 420). — NYLr.-HuE

Add. p. 265. Vid Halorsbyn i Dalskog på Peltidea

aphtosa.

2. Th. impressellum NYL. (in Flora 1867 p. 179 och 1885 p.

45). Nyz.-HuvE Add. p. 267. På jord i Animskog på ett

enda ställe.

Thrombium (WaLLR.).

1. Th. epigeum (PERS.). — Br. & Rostr. Lich. Dan. p. 129.

På jord tämligen allmän.

Gruppen C.

Staurothele NorwM.

1. St. elopima (WNBG). — TH. FR. Lich. Arct. p. 263. På

sten, helst i närheten af vatten, ej sällsynt.

2. St. umbrina (WNBG). — Spheromphale fissa Körs. Syst. p.

339 och Pg. p. 331. Flerestädes, t. ex. vid Högsbyn i

Tisselskog, Torpane i Tösse, i Laxarby och på Brudfjället

i Tisselskog. Förekommer i allmänhet på samma växt-

lokaler som St. clopima.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Polyblastia (Mass.).

. P. acuminans (NYL.). — Verrucaria acuminans NYL. (in

Lab.-Singapore p. 45). — Se Bot. Not. 1897 p. 217. — På

tall och gran ferestädes, t. ex. vid Vågsäter, Strand i

Nössemark, Ellenö och Högsäter samt vid Skårsdalen

och Heden i Dalskog.

Thelidium Mass.

Th. umbrosum Mass. — KörpB. Pg. p. 349. Storön i Ärfven

på kalk.

Th. pyrenophorum (ACH.). — KörB. Syst. p. 353. Ryr i

Skållerud på kalk.

Th. caleivorum (NYL.). — Verrucaria calcivora NYL. in

Pyrenoc. p. 27. Spore tetrablaste 0,o033—36 mm. 1. et

0,011-—14 mm. er. Ryr i Skållerud på kalk.

Th. velutinum (BERNH.). — KöÖrB. Syst. p. 351 och Pg. p.

381. På jord vid Bäckefors och Ryr i Skållerud samt på

Hinsknatten i Edsleskog.

Th. sorbinum (NYL.) mihi n. sp. Se kap. IV n:o 16. Denna

lilla, synnerligen vackra art förekom sparsamt på rönn i

Torp i närheten af Ellenö station.

Verrucaria (PERS.).

. V. rupestris ScHRAD. — NyL. Lich. Scand. p. 275. — V.

Schraderi AcH. Syn. p. 93. På kalk och murbruk flere-

städes: Bäckefors, Hjärpestolen, Håfverud, Dalskog (f. st.),

Gunnarsnäs, Steneby (fl. st.), Frändefors, Kilane nära

Upperud, Ösan vid Billingsfors och Åmål.

. V. hiascens (ACH.). — NYL. Pyrenoc. p. 31. — HELuB. Nerikes

Lafflora p. 129. På kalk i Steneby och Dalskog.

V. integra NYL. — NyL.-HurE Add. p. 282. — Här och hvar

på sten, isynnerhet på kalk och glimmerskiffer, t. ex. vid

Håfverud, på Storön i Ärfven, vid Rud i Ör och Rud i

Laxarby, Kölvattnet i Steneby och Kårud nära Bäckefors.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 85

4. V. carbonella NyL. (in Flora 1881 p. 189). — Ej väl ut-

vecklad. Sporerna hos ex. från Dalsland 0,012—15 mm. 1.

et 0,006—7 mm. cr. — Thecium jodo vinose rubens, asci

et spor&e favescentes. — Vid Lidens kalkugn i Tisselskog

på koladt trä.

5. V. muralis AcH. — NyL. Lich. Paris. p. 120. Ej sällsynt

på kalk. Afven på murbruk och lerskiffer. V." grisescens

Nyzr. (in Herb. Lojka): Vingenäs i Animskog på kalk.

6. V. dolomitiea Mass. — Körs. Pg. p. 362. — Vid Heden i

Dalskog på kalk.

T. V. nigrescens PErRs. — TH. Fr. Lich. Arct. p..267. — V.

fusco-atra KörB. Syst. p. 341 och Pg. p. 367. — Allmän

på sten, isynnerhet kalk, granit och kloritskiffer. Afven

på tegel och murbruk.

8. V. obnigrescens NYL. (in Flora 1875 p. 362). — NYL.-HUuE

Add. p. 276. Se kap. IV n:o 14. Henriksholm på klorit-

skiffer.

V. fusco-nigresceens NYL. (Pyr. Or. p. 12 et 60). — NYL. Pyr.

Or. obs. nov. p. 37. — NYL.-HuE Add. p. 276. På konglo-

merat vid Bäckefors och på lianeskiffer vid Högsbyn i

Tisselskog och Skårsdalen i Dalskog.

(Lan)

10. V. fusco-nigricans NYL. (in herb. Tuckerman 1860). — På

kalk och lerskiffer vid Bäckefors och Ryr i Skållerud

samt i Tisselskog och Laxarby.

11. V. mauroides ScHARrR. (Enum. p. 225). — NyL. in Flora 1881

p. 452. — Står mycket nära V. ethiobola. Vide NYL.-

HvzE Add. p. 276. Träffades endast vid Hällan i Gun-

narsnäs. Se kap. IV n:o 13.

12. V. margacea (WNBG). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 269. —

Här och hvar på sten, såsom granit och lerskiffer, t. ex.

vid Kvarnmyran nära Katrineholm, i Dalskog (£. st.) och

vid Hällan 1 Gunnarsnäs.

13. V. ethiobola WNBG. — I NYLANDERS Lich. Scand. (tryckt

1861) p. 272 är den var. till V. margacea, men i alla

sina senare arbeten, ss. Add. nova (p. 281), Lich. Japonize

(p. 89) och Lich. Paris. (p. 119), upptager NYLANDER den

som egen art. Anses som själfständig art äfven af ARNOLD

14.

15.

16.

18.

19.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

(Se HeLLB. Bornh. Lafflora p. 110.). Flerestädes på sten,

såsom kalk och granit, t. ex. i Tisselskog, vid Vågsäter,

Kölvattnet i Steneby och på Storön i Ärfven. Den an-

träffades äfven på barken af alrötter.

V. hydrela (AcCH.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 270. — På

sten nära Katrineholm, vid Liden i Tisselskog och Håfve-

rud samt på Brudfjället.

V. viridula ScHRAD. — KörB. Syst. p. 343 och Pg. p. 369.

På kalk sparsamt i Gunnarsnäs, vid Arfven och Kårud

nära Bäckefors.

V. subfuscella NyL. (Lich. Scand. p. 271). — NYL. Pyrenoc.

Pp. 23. NYL-HUR Add. p: 279. -V. föscella SöCkeren se

NyL. Lich. Scand. p. 271. På kalk, men äfven på ler-

skiffer och lianeskiffer, flerestädes, t. ex. vid Håfverud,

Köpmannebro, Kårud nära Bäckefors, i Dalskog (f. st.)

och Ånimskog samt på Henriksholm.

Jag har här bibehållit den i Nyr. Lich. Scand. p. 271

förekommande benämningen V. subfuscella, enär denna

art i vårt land vanligen är känd under detta namn.

Äldre och riktigare är däremot namnet V. fuscella

Scher., något som ock NYLANDER erkänner (Cfr NYL.

Hur Add. p. 279). Man får nämligen ej förblanda den

med följande art.

. V. fuscella Turn. — NyL. Lich. Scand. p. 271 och Lich.

Paris. p. 117. Nyrzn.-HuvuE Add. p. 279. KörB. Syst. p. 342

och Pg. p. 370. Denna art är, såvidt jag vet, hos oss

endast känd från Stora Mellösa och Götlunda i Nerike

(HELLBOM Nerikes Lafvegetation p. 86), från Öija, Vestermo

7 VYER AN Vt RR VR NR AR Ann ARG AE

fö ÅR ÅA nr ra <A 40 Oo oh

och Dunker i Södermanland (0. G. BLoMmBERG i Bot. Not.

1895 p. 103) och från Brunflo i Jämtland (HELLBOM Norr-

lands Lafvar p. 125). Vid Bäckefors och på Storön i

Ärfven fann jag denna arts var. nigricans NYL. (in Flora

1881 p. 189). Nämnda art förekommer på bergarter af

skilda slag.

V. Dufourei DC. — KörB. Syst. p. 346 och Pg. p. 373. På

kalk vid Heden i Dalskog.

V. plumbea (ACH.). — KörB. Syst. p. 348 och Pg. p. 376.

På kalk här och hvar, t. ex. vid Håfverud, Kårud nära

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 87

20.

-—

Bäckefors och Kölvattnet i Steneby samt på Storön i

sjön Arfven.

V. virens NyL. (Pyrenoc. p. 24 och Flora 1881 p.540).

Nyr.-HuvzE Add. p. 277. Nyr. Lich. Scand. p. 270. Sällsynt

vid Koppungen i Laxarby på skiffer.

. V. velutinoides HeLLB. (Nerikes Lafvegetation p. 26).! —

På kalkhaltig jord vid Kårud, i Edsleskog och vid Vinge-

näs i Ånimskog. Huruvida denna art är väl skild från

Thelidium velutinum (BERNH.) eller ej, vågar jag icke

afgöra. Outvecklade sporer af sistnämnda art äro ofta

simplices. Cfr NyLr. Lich. Scand. p. 277. Jag har ej haft

tid eller tillfälle att närmare studera dessa båda arter i

naturen.

Arthopyrenia Mass.

A. grisea KöÖRB. (in Syst. p. 369 och Pg. p. 389). Tu. FR.

Lich. Arct. p. 272. På löfträd, isynnerhet på al, tämligen

vanlig.

. A. analepta (ACH.) KörB. (in Syst. p. 367 et Pg. p. 389).

= TR. FR: Lich: Aret. p. 272. Ej sällsynt på löfträd.

A. fallax (NYL.). — Nyr. Bot. Not. 1852 och Flora 1872 p.

363. På rönn i Animskog.

A. cerasi (SCHRAD.). — KörB. Syst. p. 369 et Pg. p. 393.

— Vid Amål på körsbärsträd. Sannolikt ej sällsynt.

A. fumago (WALLR.). — KörB. Syst. p. 370 och Pg. p. 394.

Sparsamt på lind vid Amål.

A. pithyophila TH. FR. & BLomB. (Bot. Not. 1867 p. 155).

Flerestädes på gran, t. ex. vid Vågsäter, Rostock i Gun-

narsnäs, Billingsfors, Heden i Dalskog och Mon i Töftedal.

. 4. atomariella (NYL.). — Nyrn. Lich. Paris. p. 126. — På

ask och syrén. Se kap. IV n:o 18.

A. Neesii KörB. (Syst. p. 369). På löfträd: Gyltungebyn

och Näs i Animskog.

! Några af mina Verrucariacéer från Dalsland äro ännu obestämda.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Melanotheca FÉE.

. M. gelatinosa (CHEV.). — NyL. Pyrenoc. p. 70. — NyL.-HuE

Add. p. 310. ARS. Lich. Fragm. (35. Newfoundland) p-

37. — Tomasellia Leigthonii Mass. — KörB. Pg. p. 396.

— BSegestrella gelatinosa (CHEVv.) Br. & Rostr. Lich. Dan.

p. 131. På löfträd, isynnerhet på hassel, Herestädes, t. ex.

vid Halorsbyn och Heden i Dalskog, Vågsäter och Bäcke-

fors samt vid Emaus nära Billingsfors; på Dalbobergen;

i Ör (f. st.) och Steneby.

M. opegraphella TH. FR. — HeLLB. Nerikes Lafvegetation

p. 26. . På hassel här och hvar, t. ex. vid Bågeholm,

Billingsfors och Köpmannebro samt i Steneby.

. M. insularis mihi n. sp. — Se kap. IV n:o 19. Sparsamt

på kalk å Storön i sjön Ärfven (Dalskogs socken).

Leptorhaphis Körs.

L. epidermidis (AcCH.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 273. L.

oxyspora KörB. Syst. p. 371. Allmän på björk.

L. tremule Körs. (in Syst. p. 372). Tämligen allmän på

asp.

L. lucida KörB. (in Pg. p. 384). — På asp här och hvar,

t. ex. vid Stränge och Högsbyn i Ör, vid Hällan i Gun-

narsnäs och vid Hufvudginga i Artemark.

Microthelia (Körs:.).

« M. micula (Fw). — KörB. Syst. p. 373. — TH. Fr. Lich.

Arct. p. 274. På löfträd här och hvar, t. ex. vid Amål,

Torp i Valbo, Näs i Animskog och Dingelvik i Steneby

samt på Henriksholm.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 89

Fam. XVII. COLLEMACEIL.

Subfam. I. COLLEMEI.

Collema (HoFFM.).

. C. pulposum (BERNH.). — AcH. Lich. Univ. p. 632. Tu. FR.

Lich. Arct. p. 277. — CromBiE Brit. Lich. p. 45. Flere-

städes på jord, isynnerhet i kalktrakter, t. ex. i Ånim-

skog och Steneby; vid Billingsfors, Kårud, Bäckefors och

Ryr i Skållerud; på Skuggetorpsön och Storön i sjön

Ärfven.

. C. tenax AcH. — Nyz. Flora 1885 p. 298 et Lich. Paris.

p. 14. På jord vid Ösan i närheten af Billingsfors.

. C. erispum (L.). — AcH. Lich. Univ. p. 6382. TH. FR. Lich.

Arct. p. 276. På jord vid Håfverud och Ryr i Skållerud.

. C. eristatum (L.) ScHar. — KÖöÖRB. Syst. p. 408. På kalk

vid Ryr i Skållerud och på Skuggetorpsön i Steneby.

. C. melenum AcCH. — TH. Fr. Lich. Arct. p. 277. — Hufvud-

formen jämte £. polycarpon (NCHAR.) 1. st. på kalkhaltiga

bergarter, t. ex. vid Håfverud, Ryr 1 Skållerud, Heden i

Dalskog och på Skuggetorpsön.

. C. fuorvum ACE. — TH. Fr. Lich. Arct. p. 278. ÖCROMBIE

Brit. Lich. p. 43. Skuggetorpsön i Steneby på kalk.

. C. verruceforme (AcCH.). — TH. FR. Lich. Arct. p. 279. På

asp, äfven sälg, här och hvar, t. ex. i Steneby, vid Heden i

Dalskog samt på Henriksholm och vid Lund i Animskog.

. C. flaccidum AcCH. — TH. Fr. Lich. Arct. p. 281. — Körs.

Syst. p. 413. Flerestädes på klippor, någongång på träd-

stammar. — Med frukt på Henriksholm, vid Köpmanne-

bro och Heden i Dalskog.

. C. nigrescens (L.). — AcH. Lich. Univ. p. 646. — Ej säll-

synt på löfträd, framför allt på asp: Baldersnäs, Göl-

kullen, Buterudsaxlarna, Animskog, Skållerud, Edsleskog,

Tångelanda i Högsäter, Trollungebyn och Heden i Dal-

skog samt vid Eds station. — På Henriksholm (S. HARDIN).

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Physma Mass.

. Ph. myriococcum (ACH.). — AcH. Univ. p. 638. — Tu. Fr. 4

Lich. Arct. p. 281. — På mossa här och hvar, t. ex. if

Animskog (4. st.); vid Gullungebyn, Köpmannebro, Bäcke-

fors, Ryr i Skållerud och torpet Sågkas i Dalskog.

Subfamill: CEPTOGIEIL:

Leptogium Fr.

L. saturninum (DicKsS.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 282. NY.

Lich. Scand. p. 35. På löfträd, isynnerhet på asp, någon

gång på sten. Flerestädes, t. ex. i Edsleskog, Skållerud,

Animskog, Tisselskog och Dalskog; vid Baldersnäs, Ed,

Åmål och Forsbacka i Mo samt på Gölkullen.

L. tremelloides AcCH. — NYL. Syn. p. 124. — Sällsynt på

mossbeklädda klippväggar vid Billingsfors.

L. lacerum (SWw.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 282. — CROMBIE

Brit. Lich. p. 69. — På mossa tämligen allmän. — Här

och hvar, t. ex. vid Steneby och Norra Dingelvik, f.

pulvinatum (Horrm.) och vid Liden i Tisselskog och Ryr

i Skållerud f. lopheum ACH.

L. tenuissimum (DICKS.). — KÖRrRB. Syst. p. 419. CROoMBIE

Brit. Lich. p. 64. Flerestädes på mossa och naken jord,

t. ex. vid Vingenäs i Animskog, Eriksbyn i Skållerud

och Kårud vid Bäckefors.

. IL. spongiosum NyL. (Lich. Scand. p. 33). — Se KörB. Pg.

p. 424. På jord vid Baldersnäs och Liden i Tisselskog.

. IL. scotinum (AcCH.). — AcH. Lich. Univ. p. 283. — Spar-

samt på mossa vid Ryr i Skållerud och Hjärpestolen i

Tisselskog.

. L. humosum NyrL. — Nyz. Lich. Scand. p. 33. — CROMBIE

Brit. Lich. p. 64. Sällsynt på jord vid Halorsbyn och

Sågkas i Dalskog. |

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 91

Polychidium Mass.

1. P. muscicola (Sw.). — Tu. Fr. Lich. Arct. p. 284. KörB.

Syst. p. 421. — Bland mossa på klippor och jord här

och hvar inom hela landskapet.

Subfam. III. POROCYPHELI.

Porocyphus KöRrB.

1. P. areolatus (Fw). — KÖRB. Syst. p. 426. På sten ej säll-

synt, t. ex. i Ånimskog, Laxarby, Steneby (£. st.), Edsle-

skog, Tösse och Fröskog; vid Bågeholm, Skåpafors,

Trollungebyn, Åmål, Köpmannebro tek Billingsfors; på

»Stockholms slott» och Dalbobergen; vid Gräa i Ärte-

mark, Strand i Nössemark, Högsbyn i Tisselskog samt

vid torpet Sågkas och vid sjön Ärfven.

Subfam. IV. PYRENOPSIDEI.

Cryptothele Tu. FR.

1. Cr. permiscens (NyL.) Tu. FR. (Bot. Not. 1866 p. 59). —

Forsserr Gloeolich. p. 41. På granit och kvartsit. —

Sparsamt på ön Fogden nära Amål och i Edsleskog.

Pyrenopsis Ny.

1. P. subareolata NyL. (Lich. Scand. p. 27 och Flora 1884 p.

391). — ForsseLr Gloeolich. p. 48. På bergarter af skilda

slag ferestädes, t. ex. på Gölkullen och Vårdkullen, i

Steneby, Animskog och Frändefors samt vid Baldersnäs.

2. P. impolita (TH. Fr.) Forss. Gloeolich. p. 48. På sten här

och hvar, t. ex. vid Amål och Köpmannebro; på Skaller-

berget, Skuggetorpsön och Trollholmarna samt vid Ryr

1 Skållerud.

3. P. grumulifera NyL. (Lich. Scand. p. 26). — Forss. Gloeo-

lich. p. 50. På granit på Fogden utanför Åmål.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

P. fuseatula NyL. (Enum. Lich. p. 88, 143). — Forss.

Gloeolich. p. 51. På sten tämligen sällsynt: Ärtemark,

Gunnarsnäs och Amål. Vid Åmål förekom den synner-

ligen ymnigt på granit och kvartsit.

P. granatina (SMRFT). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 77 sub

Pannaria. CromBIE Brit. Lich. p. 23 som Euopsis gra-

natina. Sparsamt på sten vid Åmål och Hufvudginga i

Ärtemark samt vid Mon i Töftedal.

P. separans mihi. — Se kap. IV n:o 20. Kändt är, att

sporernas antal i sporsäckarna hos Pyrenopsisarterna

vexlar i ej ringa grad. Vanligen äro sporerna till

antalet 3 (sporee 822), men hos P. pleiobola Nr. och

P. picina (NYL.) omkring 32 i hvarje sporsäck. Hos

ifrågavarande art finnes det däremot spore numerosissimee.

Skulle detta jämte andra olikheter göra, att den bör

föras till ett nytt slägte, torde detsamma förtjäna namnet

Pyrenopsidella.

Synalissa FR.

S. ramulosa (HorrMm.) FR. Syst. orb. veg. p. 297. Forss.

Gloeolich. p. 55. På kalk här och hvar, t. ex. på Skugge-

torpsön, vid Håfverud, Bäckefors och Ryr 1 Skållerud.

Subfam. VV: PHRYLLISCEL

Pyrenopsidium (NYL.).

. P. granuliforme NyL. (in Flora 1881 p. 6). — Forss. Gloeo-

lich. p. 60. På hårda bergarter här och hvar: A mål,

Brudfjället, Bräckan vid Billingsfors och i Tisselskog

(där äfven på lianeskiffer).

Phylliseum NY.

Ph. Demangeonii (Mont. & MouG.) NYL. (Syn. p. 137). —

Forss. Gloeolich. p. 62. Flerestädes på klippor och flytt-

block: Edsleskog, Ämål, Köpmannebro, Fröskog, öar i

Vänern, Vårdkullen, Dalbobergen, Bräckan, Kasberget |

och Baståsen vid Billingsfors, Mon i Töftedal, Strand i

Nössemark, Frändefors (fl. st.), Sunnanå, Högsbyn i Tissel-

skog, Hattefjäll i Valbo-Ryr och Tångelanda i Högsäter.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 93

Subfam. VI. OMPHALARIEI.

Psorotichia (Mass.).

1. Ps. Schereri (MaAss.) ARN. (in Flora 1869 p. 265). I Forss.

Gloeolich. (p. 82) föres denna art med tvekan till ofvan-

nämnda slägte. — TH. Fr. Lich. Arct. p. 76 sub Pannaria.

— På kalkhaltiga bergarter här och hvar, t. ex. vid

Kårud nära Bäckefors, Liden i Tisselskog, Högbyn i Ör

och Ryr i BSkållerud. Vid Kårud förekom ock var.

urceolata (HEPP).

Fam. XVIII. EPHEBACEI.

Ephebe Fx.

1. E. pubescens (L.). — AcH. Lich. Univ. p. 610. Tämligen

allmän på klippor. Endast steril.

Spilonema Born.

1. Sp. revertens NY. (in Flora 1865 p. 601). — NyL.-HuE

Add. p. 7. — CrRomBIE Brit. Lich. p. 21. På klippor vid

Hattefjäll i Valbo-Ryr och Mon i Töftedal.

Thermutis Fr.

Kern: velutina j(A'CH.).s— LH. FER. Lich; Aret, p280..På

skuggiga klippor vid Gyltungebyn och Näs i Ånimskog

samt vid Högsbyn i Ör. Frukter sällsynta. — Upptages

af MYRIN för Dalsland, men utan angifna växtlokaler.

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Bihang.

Fam. XIX. LEPRARIACEI.

Amphiloma Fr.

. A. lanuginosum (ACH.). — NYL. Lich. Scand. p. 129. På

skuggiga klippväggar tämligen allmän.

Leprocaulon NY.

L. nanum (ACH. in Meth. p. 113). — Nyz. Lich. Scand. p.

66. — NyLr.-HuE Add. p. 316. Flerestädes på skuggiga

klippväggar; i vissa trakter, t. ex. i nordöstra Dalsland,

allmän.

Lepraria ACHE.

. L. farinosa (HoFFM.) AcCH. Syn. p. 331. — Ny. Lich. Paris.

p. 103. Tämligen vanlig på trädstammar.

L. flava (SCHREB.) AcCH. Prodr. p. 6. — Ej sällsynt på träd,

isynnerhet ek och gran, men äfven på lignum.

. L. ehlorina ACH. Prodr. p. 7. På sten (i grottor etc.) här

och hvar.

Efter den i detta arbete följda begränsningen uppgår Dals-

lands lafvar till ett antal af 529 arter.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 95

Förkortningar.

ACH. Lich. Univ. = E. AcHARIUS: Lichenographia Universalis. Göttingis 1810.

AcH. Prodr. = E. AcHARIUS: Lichenographige Suecie Prodromus. Lincopie

1708,

AcH. Meth. = E. AcHARrRIUS: Methodus. I—II. Stockholm 1803.

AcCH. Syn. = E. ACHARIUS: Synopsis methodica Lichenum. Lund 1814.

ALMQV. Opegr. = S. ALMQuIST: Om de skandinaviska arterna af lafslägtena

Schismatomma, Opegrapha och Bactrospora. Upsala 1869.

ALMQV. Årth. = S. ALMQUIST: Monographia Arthoniarum Scandinavie (K. Sv.

Vet. Ak:s Handl. Band. 17. N:o 6. Stockholm 1880.)

ÅRN. Lich. Fragm. = F. ARNOLD: Lichenologische Fragmente. N:o 35. Ur

Oesterr. Bot. Zeitschrift 1896.

BLomB. Bot. Not. = O. G. BLOMBERG: Bidrag till kännedomen om lafvarnas

utbredning m. m. i Skandinavien. I Botaniska Notiser för år 1895.

Bot. Not. = Botaniska Notiser.

Br. & Rostr. Dan. = J.S. DEICHMANN BRANTH og E. RostRUP: Lichenes Danie

eller Danmarks Laver. Köpenhamn 1869.

CROMBIE Brit. Lich. = J. M. CRoMBIE: British Lichens. Part I. London 1894.

DaARrRBISH. Pertus. = O. V. DARBISHIRE: Die deutschen Pertusariaceen mit beson-

derer Beräcksichtigung ihrer Soredienbildung (Aus Engler's botanischen

Jahrbächern. Band. 22. 1897.).

Flora = Flora oder Allgemeine botanische Zeitung, herausgeben von der Königl.

bayer. botanischen Gesellschaft in Regensburg.

Forss. Gloeolich. = K. B. J. FoRssELL: Beiträge zur Kenntniss der Anatomie

und Systematik der Gloeolichenen. Stockholm 1885.

Fr. Syst. orb. veg. = E. FRIES: Systema orbis vegetabilis. I. Plante homo-

nem2e. Lunde 1825.

HeEpL. Krit. Bem. = T. HEDLUND: Kritische Bemerkungen iäber einige Arten

der Flechtengattungen Lecanora (AcH.), Lecidea (AcH.) und Micarea (FR.).

[Bihang till K. Svenska Vet. Ak:s Handl. Band 18. Afd. III. N:o 3].

Stockholm 1892.

HeLLB. Nerikes Laff. = P. J. HELLBOM: Nerikes Lafflora. Örebro 1871.

HeELLB. Sveriges Vestkustlafvar = P. J. HELLBOM: Lafvegetationen på öarna

vid Sveriges vestkust. (Bihang till K. Svenska Vet. Ak:s Handl.

Band. 12. Afd. III. N:o 4.) Stockholm 1887.

HeLLB. Bornh. Laffora = P. J. HELLBOM: Bornholms Lafflora. (Bihang till K.

Svenska Vet. Ak:s Handl. Band 16. Afd. III. N:o 1.) Stockholm

1890.

96 J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

KÖRB. Syst. = G. V. KÖRBER: Systema lichenum Germanig. Breslau 1855.

KörB. Pg. = G. V. KÖRBER: Parerga lichenologica. Breslau 1859—65.

MaALME Rin. soph. et ex. = G. O. MALME: De sydsvenska formerna af Rinodina

sophodes och exigua. (Bihang till K. Svenska Vet. Akad:s Handl. Band

21. Afd. III. N:o 11.). Stockholm 1895. G. O. MaALME: Bidrag till

kännedomen om de sydsvenska Rinodinaarterna af sophodesgruppen.

Bot. Not. 1896 p. 173 —183.

Mass. Sched. crit. = A. MASSALONGO: Schedule critice in Lichenes exsiccatos

Italie. Veron&e 1855—56.

Nyr. Lich. Scand. = W. NYLANDER: Lichenes Scandinavie sive Prodromus

Lichenographie Scandinavie. Helsingforsie 1861.

Nyr. Enum. Lich. = W. NYLANDER: Enumération générale des Lichens. Oher-

bourg 1858.

NyL. Syn. = W. NYLANDER: Synopsis methodica Lichenum etc. Pars I. Paris

1858—60.

Nyr. Lich. Paris. = W. NYLANDER: Les Lichens des environs de Paris. Paris

1896.

NyL. Lich. Japon. = W. NYLANDER: Lichenes Japonie. Parisiis 1890.

NyrL.-HuE Add. = ÅA. HuE: Addenda nova ad Lichenographiam europeam. (Extrait

de la Revue de Botanique). Del. I och II. Paris 1886 och 1888.

ScHAR. Spicil. = L. E. ScHARER: Lichenum Helveticorum spicilegium. I—II.

Berne 1823—36 et 1839—42.

STIZENB. Die Alectorien = E. STIZENBERGER: Die Alectorienarten und ihre

geographische Verbreitung. (Aus Annalen des k. k. Naturhistorischen

Hofmuseums. Band VII. H. 3). Wien 1892.

STIZENB. Ramalina-Årten = E. STIZENBERGER: Bemerkungen zu den Ramalina-

Arten Europas. (Aus dem XXXIV Jahresb. der Naturf. Gesellsch. Grau-

bändens. 1891.)

STIZENB. Stictei = E. STIZENBERGER: Die Gribchenflechten (Stictei) und ihre

geographische Verbreitung. (Aus Flora 1895.)

TH. Fr. Lich. Arct. = TH. Fries: Lichenes Arctoi Europe Groenlandieque

hactenus cogniti. (Acta Regiz Societatis Scientiarum Upsaliensis. Ser.

III. Vol. III. Upsalige 1860.)

TH. Fr. Lich. Scand. = TH. Fries: Lichenographia Scandinavica. Upsalie 1874.

Wain. Adjum. = E. WAISIo: Adjumenta ad Lichenographiam Lapponie fennice

atque Fennig borealis. (Meddelanden af Societas Pro Fauna et Flora

Fennica. H. VI. Helsingfors 1881—383.).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3.

Abrothallus

Acarospora .

Acrocordia .

Agyrium .

Alectoria .

Amphiloma .

ATthonia

Arthopyrenia .

Arthrorhaphis

Arthrospora

Aspicilia .

Bacidia

Baeomyces .

Belonia

Biatora

Biatorella

Biatorina

Bilimbia .

Blastenia .

Bnellia .

Calicium .

Caloplaca.

Catocarpon .

Celidium .

Cetraria .

Chenotheca .

Cladina

Cladonia .

Collema

Coniocybe j

Chryptothele .

Cyphelium .

Dermatocarpon .

Endocarpon

Endococcus .

Ephebe.

Evernia

Graphis .

Gyalecta .

Gyrophora .

Hematomma .

18,

20),

Sid. Sid.

39. | Icmadophila ID

. 83. | Lahmia fapvrd EAD

DAS NIGCANIA. s o8 sa DD

. 33. | Lecanora . j TS A0

. 94. | Lecidea 118 HR ON

79. | Lecothecium . 48.

FF SSILLSPraria J4.

. 59. | Leprocaulon . 4.

. 61. | Leptogium . . LM:

54. | Leptorhaphis . 88.

Lobaria FRE

38. | Lopadiaum 005

falör

82. | Massalongia VESA

62. | Megalospora AG

57. | Melanotheca 22, 88.

67. | Melaspilea - 80.

60. | Micarea 65.

56. | Microglena. UPS

69. | Miecrothelia . Sole

Mycoporum . . 80.

DS N

UR ephroma . 44.

70 Nephromium . 45.

"39 | Nesolechia . - 40.

i; 38 Normandina Boll

S I6. Ochrolechia INA

; 2 Opegrapha . Ft

39. | Pannaria. le

T7.| Parmelia . MS)

. 91. | Peltidea . 24

. 75. | Peltigera . 45.

Pertusaria 72.

30. | Pharcidia . 40.

& | Phlyctis . 3.

39. | Phylliscum . Nk Vä

os Physcia . 42.

; 33 Physma ras

CE EO PROTUS da ta SD

78. | Placodium SME: 10)

74. | Polyblastia . Pite.

. 43, | Polychidium Eu

Porocyphus . Gäl

55. | Psora 61.

-—

Sid.

Psorotichia . 5 93.

Pyrenopsis . Pre

Pyrenopsidium SVEN

Pyrenula . 3 Ög

Ramalina 3

Rhizocarpon 70

Rinodina . 49.

Sarcogyne . sr

Sarcosagium ÖN

Schismatomma 78.

Selerococcum . 40.

Scoliciosporum Se rr

Scutula oa (0)

Segestria . SMA

Sirosiphon . NOJ

Solorina . d . AB.

Spherophorus 72

Sphinctrina Töre

Sphyridium DD:

Spilonema MES

Staurothele . Fitork

Steinia . ; äg se

Stereocaulon läses

Sticta . SPA LO

Synalissa. 92.

"| Thalloidima ole

"I Thelidium . 84

Thelocarpon HSB

Thelotrema . TER

Thermutis 93

Thrombium . er tool

Tomasellia . 22, 88.

Toninia TA

Tromera . . 40:

Umbilicaria JAS

Urceolaria . UNT

Usnea . 16, 32!

«| Verrucaria 20,21,22, 84.

:| Variolaria NEN

Xanthoria . Bk

Xylographa. Tal

abbrevians .

abietina (Opegr.)

abietinum (Schism.) .

abscondita .

accedens .

acceptanda .

acelinis

acerina.

acervulata .

acetabulum .

aculeata .

acuminans

e&ruaginella .

2ruginosa

ethiobola .

agelea .

aglea

albella .

albescens (Lecan.) d

albescens (Bacidia)

alboatra (Diplot.) .

alboatrum (Calic.) .

albocoerulescens.

alborubella .

alcicornis

aleurites .

allophana

alpina .

amara .

amaurocroea

ambigua .

analepta .

angulosa .

anopta . 5;

anthrac ophila .

aphtosa

apotheciorum .

applanatum

aquila .

arceutina .

areticum . ;

areolata (Pert.

areolatus (Poroe.) .

ATGena » Lo &

Arnoldiana .

aromatica

arthonizella

asperellum .

18,

Sid.

. 59. | athroocarpa FAR

78. | atomariella . . . 22

78. | atra (Lecan.) .

78. | atra (Opegr.) -

60. | atriseda S

54. | atrofuscea .

. 61. | atropurpurea .

. 58. | atrorufa -.

. 98. | atrosangninea .

. 41. | atroviridis .

. 98. | aurantiaca

3 kel

32. | bacillaris NE

55. | badia (Buellia) .

. 85. | badia (Lecan.)

. 73. | badioatrum .

. 66. | barbata

. D1. | Beckhausii .

52. | bellidiflora .

58. | Berengeriana .

70. | betulina .

. 76. | biatorina .

65. | bicolor .

. 60. | Bischoffii .

. 37. | boligera

. 39. | botrytes SAR

. 51. | Bouteillii. 19;

73. | brunnea

. 73.| Brunneri .

. 99. | byssacea (Micarea)

. 42. | byssaceum (Calic.)

37.1 byssoides .

. 53. | Cadubrie.

. 61. | cesia

. 45. | cesiocinerea

30. | calcarea (Lecan.) ;

. 70. | caleareum (Rhizoc.) .-

. 42.1 caleivorum .

. 58. | calicaris . n j

. 44. | campestris (Lecan.) Rs

72. | campestre BR

91. | canina . :

5. | carbonella

58. | cariosa .

. 58. | carneola

61. | carnosa

48. | cartilaginea

HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Sid.

64. | cenisea . .

87. | cenotea .

51. | centrifuga .

79. | cerasi .

. 54. | cereolus

. 63. | cerina .

67. | chalybeia .

61. | chalybeiformis

59. | chlarona .

63. | chlorella .

48. | chlorina (Lepr.).

chlorina (Calopl.) -

36. | chlorococca .

69. | chloroph&odes

53. | chlorotella .

. 70. | chlorotica S

- 32. | chrysocephala. .

-..59. | ciliaris.

. 36. | cinerea. .

63. | cinereoatra .

70. | cinereorufa .

50. | cinereorufescens . .

. 39. | cinereum .

50. | circinata .

53. | cireumspecta .

36. | citrina .

60. | eladonioides

. 47.1 clavus .

. 66. | clopima

. 68. | coarctata .

. 76. | coccifera .

56. | coccineum

coccodes .

. 53. | coeruleonigricans .

. 42. | commixta

54. | communis

54. | concolor .

71.| condensatum .

84. | confragosa .

34. | congesta .

01. I conoidea .

57. | conoplea .

46. | Conradi i

. SD. | conspersa (Acar.) .

. 37. | conspersa (Parm.). .

. 36. | convexa

. 47. | coprodes .

50. | corallina .

BIHANG TILL K.

corallinoides . . .

coralloides (Stereoc.) .

coralloides (Spree

cornuta é

COFTOSA .

corticola .

COBYkA AN

corynellum .

crispata

crispum

cristatum

crustulata

eryptophila .

cupreogrisea

cupularis. .

GuEtlums I...

cyanea . .

cylindrica

cyrtella

dedaleum S

dalekarlica . .

dalslandica . .

decorticata . .

deformis . .

degenerans .

delicata :

Demangeonii .

deminuta. . .

demissa (Rin.)

demissa (Psora) .

denigrata. . . .

denudatum .

deplanata S

deusta (Gyroph.)

deusta (Lecan.) .

Dicksonii

didyma

diffusa .

digitata

Dilleniana . .

dälntaren ..

dimera .

dispersa (Lecan.) ; É

dispersa (Arth.). . .

distans (Lecan.). .

distans (Piloph.)

distinctum . . .

dolomitica .

Diäbenii

Dufourei .

effusa .

egenula

Ehrhartiana

elatinum .

eleochroma. .

elveloides

encausta . .

endococcina . .

STEN

Sid.

. 48. | epanora

34. | epibolum . . .

79. | epidermidis. .

. 36. | epigeum .

svöL: | erisybe., . -

74. | erosa

. 83. | erraticus .

. 76. | erubescens .

. 36. | erysiboides . .

. 89. | erythrophea .

. 89. | eupetreum .

. 69. I evolutum . .

- 67. | excipienda .

. MM. | exigua . .

SD:

. 76. | fagicola

. 65. | faginea. .

. 43. | fahlunensis .

. 55. | fallax

farinacea .

sr Hit IfaINOSK hs

. 62. | fastigiata

. 66. | ferruginea .

trode Ifanbriata.s. - str

. 36. | flaceidum

. 37. | flava.

. 26. flavovirescens .

. 92. | flexuosa

. 58. | florida .

. 49. | Flotowii .

. 61. | Flörkeana

. 68. | fluviatile . .

. 39. | fragilis

stöd: I Sraxinedd:

- 44, | froustulosa

. 54. | fuliginosa

. 63. | fumago.

79. | furcata .

. | furfuracea (Evern.) d

. | farfuracea (Conioc.) .

furvella

furvum

fuseca

fuscata. .

fuscatula. .

fuscella

fuscoatra . .

. | fuscocinerea

. | fusconigrescens .

. | fusconigricans

. | fuscorubens. .

. | gelatinosa

algelida: . .

. | geminatum . .

.|gemmata .

|] gemmifer .

I geoica . .

geographicum .

. | geophana .

. | globularis

SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26, AFD. III. N:0O 3.

. | gibberosa . .

. | gibbosa

glauca .

. | glaucocarpa. .

glaucomaria

glebosa

globifera .

globulosa . .

. | gracilis

grande .

. | granatina

granuliforme .

granulosa

grisea .

grisella

grisescens

. | grumulifera

Hageni. .

helvola. .

Heppii .

. | herbacea .

herbarum. .

herpetica . .

heterella .

. | hiascens .

LI RTESULd:.. -

KILRATGA sd >,

horizontalis

.| humosum. .

. | hyalinella

hybrida

hydrela

. | hyperborea . .

. | hyperellum .

. | hyperopta

. | hypnopbhila .

. | hypnorum

. | hypoptoides

. | ignobile a

. | impolita (Pyrenopsis)

.Jimpolita (Arth.)

. | impressellum .

. | improvisa

>. | incurva

. |inquinata

. | insularis .

. | integra. .

93. | intermissa .

intricata .

. | intrusa .

. | intumescens (Lecan.)

intumescens (Lecidea)

5. | inundata . ;

. | islandica .

jubata .

juniperina .

å é

100

Kunzei . S

Körberi (Psora) .

Körberi (Arth.) .

labrosa . .

lacerum

lacustris .

Ita, css

levigata (Rin) .

levigatum .

lanata . .

lanuginosum -.

lapicida

lapidicola

latypea.

lavata .

lectissima

Leigthonii .

leioplaca .

lenticularis (Biat. )

lenticulare (Calic.)

lepadinum . ;

lepidiota .

leptocline

leucopellea .

leucoplaca

lignaria

limosa .

lithyrga .

longissima .

lucida (Biat.). .

lucida (Lept.). -.

lurida (Psora) -.

lurida (Arth.). .

lutescens .

lychnea

macilenta

macrocarpa . .

macularis

malacea

margacea . .

manuroides

mediella .

melena (Mic.)

melenum (Coll). .

melanophea

melina .

Metzleri .

microcarpa .

microcephala .

micrococca .

mierohema .

microphylla

micula .

milvina

miniatum

misella . .

moriformis .

morioides

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Sid. Sid. Sid.

. 39. | moriopsis. 20, 69. | perpusillus . 830!

. 61. | Mougeotii . 41. | persimilis (OLAS

. 79. | multipunceta 73. | personata. . 18, 56.

muralis 55. | petrophila Nag

. 40. | murorum . . 48. | petrosa. . 2265)

. 90. | muscicola 91. | pezizoideum . 156;

. 54. | muscorum (Bacidia) . 59. | pheocephala . NT

. 68. | muscorum NT 81. | physodes . . 40.

.« 49. | myrice. . . 82. | picea. .

. 45. | myriocarpa . . ij 69. | pileatum : 1789:

. 41. | myriococcum . . 90. | pinastri 38.

HULDA: | pineti k 74.

65. | Negelii . 60. | piniperda. . Da

79. | nanum . | 94. | pithyophila . . 87.

- 67. | Neesii . ss ROPS 11561

SHE neglecta .::. . 66. | plana . 65.

. 82. | Neuschildii . 67. I platycarpa - . -. -FNOD

. 88. | nigrescens (Verr.) . . 85. |plebeia. . 20, 65.

. 72..| nigrescens (Coll.).. 589: | plicata I . . . . HINGR

. 67. |nigricans . . . 86. | plumbea (Pann.) . . 47.

. 76. | nigricolor 38. | plumbea (Verr.). . . 86.

- 74. | nigrum. . . 76. | plusiospora . . 1260

AE dare . 82. | poliena JABD:

. 69. | Nitsehkeana . 68. | pollinaria . 34,

. 79.| nivalis . 38. | polycarpum. . 70.

. 82. | Nylanderi 64. | polydactyla. . . 46.

. 68. | Nylanderiana . 53. | polymorpha. . . 34.

. 66. polyphylla . . 44.

- 79.1 Obnigrescens . . 21, 85.|polyrrhiza . . 43.

16, 32. | obscura ; . 42. | polytropa 1258.

. 63. | obscurata (Lecidea) . 60. | precedens JAT6:

: 88. | obscuratum (Rhizoc.) ALL | Prasina (No . 68.

61. | obscurella (Lecan.) . 53.|Prevostii. . . 55.

. 79.1 obscurella (Blast.). . 56. |proboscidea . . 44.

. 72.1 ochrochlora . . . . . 87.|proteiformis 155.

43. | ochrophora . . 97. | proximella . 80.

odontella . . 38. | pruinosa . 25

. 36. | Oederi . . JO71. | prunastri. . . 33.

. 65. | olivacea | - 41. | ptelzodes 280.

- 80. | omphalodes . . . 40. | pubescens 3:93.

. 45. | opegraphella . . 88. | pulicaris . . 78.

. 89. | ostreata . 61. | pullata. . 64.

20, 95. | oxyspora . . 88.1 pulmonaria . . 46.

Oi pulposum. . . 89.

69. | pallescens BTR) pulverulenta (Physcia) 42.

. 89. | pallida . . 77.| pulverulenta(Lecidea) 67.

76. | paneola . 65. | punctiformis STO:

73. | pantherina . M65I puncetumys. . cs . 40.

64. | papillaria . 37. | pungens (Lecid.) 67.

60. | parallela . . 71. | pungens (Clad.) . . +. 36.

NSI Parollar « . 72.| pusillum (Calie.) . . 76.

. 68. | parasema . . . 69. | pusillum (Endoc.). . 81.

. 57. | parietina . Js438alpustulata. . .- « - AMD

47. | paroicum . . 76. | pyracea . 48.

188.) paschale . . . . 94. | pyrenophorum . 84.

. 49. | patellulata . 79. | pyrenothizans. . . . 68.

. 80. | peliocarpa . 68. | pyrina . AMOR

. 68. | peliocypha . 50. | pyxidata . . vönR

. 57. | perileuca . . IT

. 94. | permiscens . . 91.1 quernea 62.

BIHANG TILL K.

radiata.

ramulosa .

rangiferina .

rangiformis .

recine .

reducta

revertens .

rhodosphera

rivulosa

robustus .

roscidum .

roseus .

rubella .

rubiginosa .

rubra

rufescens .

rufidula

rufum .

rugosa .

4 q

rupestris (Lecid.) /

rupestris (Verr.)

russula .

saccata

sepincola (Cetr.)

sepincola (Lec.).

sambuci

sanguinaria.

sarcogynoides .

sarmentosa .

saturninum .

saxatilis (Parm.) |

saxatilis (Buellia) .

saxicola (Lecan.)

saxicola (Siros.).

saxigena .

scabra .

scabrosa (Pelt.) .

scabrosa (Buell.)

Schereri (Buell.)

Schereri (Psorot.).

scotinum .

scripta .

serobiculata

scruposa .

scutata .

Separans .

silvatica .

SV. VET.-AKAD. HANDL.

simplex

Smithii

sophodes .

sorbinum .

sordida.

sorediata .

speirea .

spherale .

spherella

spheroides .

sphinctrinoides .

spilomatica .

spodochroa .

spongiosum .

squamosa .

squarrosa

stellaris

stenospora .

stictarum

stigonellum .

stillicidiorum .

stygia .

subareolata .

subcearnea

subceonfluens

subduplex

subfusca .

subfuscella .

subinnatum .

subintricata

subinundata

subsimilis

subvarians .

sulphurea

symmicta

.|symmictella

symmictera .

syringea .

tartarea .

tenax

tenebrosa.

tenuicula . é

tenuissimum .

tersa :

er s

tiliacea

BAND 26. AFD. III. N:0 3. 101

Ni lO:

3 RU

2166.

190)

39.

tomentosum (Stereo e0c. ) 30

tomentosum (Nephr.)

tortuosum

trabinellum.

trachelinum

tremelloides

tremul:e

trichialis .

. | tricolor

triptophylla

. | trunciseda

. | turbinata .

turgida

. | turgidula.

.-| tympanellum .

uliginosa.

umbrina (Bacid. )

umbrina (Staur.)

umbrosum

uncialis

Vagans. Re

Wallrothiana .

Wallrothii

varia (Lecan.)

varia (Opegr.)

velutina (Therm.) .

velutinum (Thel.) .

velutinoides

venosa .

ventosum .

vermifera

vernalis .

verruceforme .

verticillata .

vesiculare

vilis .

violacea

virens .

viridiatrum (Bhizse) Z(

viridiatra (Lecidea) .

viridis .

viridula

vitellina .

vittata .

vulgata

vulpina

Zzonata .

20,

9 21,

102

J. HULTING, DALSLANDS LAFVAR.

Tryckfel.

Sid. 28 rad. 17 nedifr. står Tössö läs Tösse.

20 > 8 uppifr. > Ertemark > Artemark.

40 > S nedifr. >» Schlerococcum > Neclerococcum.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-ARAD. HANDLINGAR. Band 26. Afd. TIL. N:o 4.

Meddelanden från Stockholms Högskola. N:o 204.

MYKOLOGISCHE STUDIEN

G. LAGERHEIM

III. BEITRÄGE ZUR KENNTNISS DER PARASITISCHEN

BACTERIEN UND DER BACTERIOIDEN PILZE

MIT EINER TAFEL

MITGETHEILT DEN 14 FEBRUAR 1900

GEPRUFT VON V. WITTROCK UND A. G. NATHORST

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1900

AN ärar EPT q VS TVERA «+ sal fr AV

NA Ny v p ör ye ad ARR Cat j ENTER

Banat MA AS ANAR NK: it k ört

KEICUTe freda

| NINHATDAT.O

od "

HI HJAITIRAAS FET GUN SUNE:

i; a SST NGN sad ä0 NA pr

NER (10 TER

IA THNTICIN

”

d Å

RU SNR AN i 4 FÖN 400 NS

AT FP

sen hd 2

MJÖRN ra

WANÖR & VÄSTRA JPG PST LYNN 4 I SJÖNG

006

1. Sareinastrum Urosporce un. g. et n. sp., eine para-

sitisehe marine Bacterie.

Es ist nicht lange her, dass allgemein angenommen wurde,

dass die höheren Pflanzen durch ihre sauren Säfte gegen den

Angriff von Bacterien geschätzt seien.! Jetzt kennen wir

eine ganze Reihe von Pflanzenkrankheiten, deren Urheber zu

den Schizomyceten gehören.? In Betreff der höheren Algen

hat ScHMitz? in letzter Zeit darauf aufmerksam gemacht, dass

die knöllchenartigen Auswiächse, die man an den Sprossen

von Cystoclonium purpurascens, Chondrus crispus, Delesseria

sanguinea u. m. a. nicht selten beobachtet, durch parasitische

Spaltpilze verursacht sind. An marinen Pheophyceen sind

so viel ich weiss keine Bacterienkrankheiten beobachtet wor-

den. Die Gallen, die an diesen Algen beobachtet worden sind,

sind entweder von Tieren oder von anderen Algen oder echten

Pilzen verursacht. Auwuch an Florideen sind Gallen angetroffen

worden, welche von Pilzen (Olpidium) und anderen Algen

hervorgerufen werden.

Gallen an marinen Chlorophyceen scheinen selten zu

sein.+ Die Endzellen der Zweige von GCladophora gracilis

! In Betreff der tierpathogenen Bacterien hat KORNAUTH kärzlich gefun-

den, dass sie in lebende Pflanzen eingefihrt ausnahmslos abstarben; vergl. K.

KorNAUTH, Ueber das Verhalten pathogener Bacterien in lebenden Pflanzen-

geweben (Centralbl. f. Bacteriol. u. Parasitenk. 1. Abth. XIX, 1896, p. 501).

Dass auch die sauren Pflanzensäfte die Einwanderung gewisser phytopatho-

gener Bacterien verzögern können, ist von SMITH nachgewiesen worden (vergl.

E. F. SmiIrH, Sensitiveness of certain parasites to the acid juices of the host

plants in Botan. Gaz., Bd. XXVII, 1899).

? Eine Uebersicht der för Pflanzen pathogenen Bacterien ist körzlich von

SMITH geliefert worden; vergl. E. F. SmirH, The bacterial diseases of plants,

a critical review of the present stage of our knowledge (The American Natu-

ralist, 1896, p. 626).

3 FR. ScHMitz, Knöllehenartige Auswichse an den Sprossen einiger Flo-

rideen (Botan. Zeit. 1892, no. 38).

t An Sisswasser—Chlorophyceen (Vaucheria, Coleochete, Conjugaten

etc.) dagegen ist schon eine ganze Anzahl sowohl Myco- als Zoocecidien beob-

achtet worden.

4 G. LAGERHEIM, MYKOLOGISCHE STUDIEN.

werden vergrössert und bedeutend hypertrophirt durch den

Angriff von Gymnococcus Cladophore BrRUYNE.! Es ist mir

nicht bekannt, dass Gallen an anderen marinen Chlorophy-

ceen beschrieben worden sind. Jedenfalls sind keine Bacte-

riengallen an gränen Meeresalgen in der Litteratur erwähnt.

Die Beschreibung einer solchen Galle an Urospora mirabilis

ARESCH. möchte deshalb einiges Interesse darbieten.

Als ich im Ostern 1898 an der biologischen Station in

Dröbak (Norwegen) genannte Alge gelegentlich untersuchte,

fand ich oft Fäden, die mit zahlreichen Bacterien verschie-

dener (Testalt mehr oder weniger dicht besetzt waren. Unter

diesen nahmen besonders zwei Formen meimme Aufmerksam-

keit in Anspruch. Die eine Form ähnelte einem Streptococcus

und Wwäre vielleicht zur Gattung Streptothriz (im Simne Mi-

GULA'S)? zu ziehen. Diese Bacterie kam auch an anderen Al-

gen wie Bangia fuscopurpurea, Ceramium rubrum und ande-

ren Pheophyceen vor und war iäberhaupt sehr häufig. Die

andere epiphytische Bacterie hatte einige Aehnlichkeit mit

einer Sarcina und wurde von mir nur sehr spärlich ange-

troffen. An anderen Algen, die zusammen mit Urospora wuch-

sen, z. B. Bangia fuscopurpurea und Hormiscia flacea, kam

sie nicht vor. Professor WILLE, der gleichzeitig mit mir in

Dröbak arbeitete und gerade mit entwicklungsgeschichtlichen

Studien äber Urospora und andere Ulothrichaceen beschäftigt

war, fand auch diese eigentämliche Form auf Urospora, und

zwar viel reichlicher als ich, und hatte die Freundlichkeit,

mir ein schönes Material davon zur Untersuchung zu iäber-

lassen. Leider konnte ich mich nur kurze Zeit in Dröbak

aufhalten, weshalb die unten mitgeteilten Untersuchungen zum

Teil an in 4 Zz Formalin conservirtem Material gemacht

sind.

Zum näheren Verständniss der Wachstumsweise der Bac-

terie mögen einige Bemerkungen iäber den Zellbau von Uro-

spora vorausgeschickt werden. Die cylindrischen vegetativen

Zellen sind mit einer festen Membran versehen, deren Dicke

10. DE BrRUYNE, Monadines et OChytridiacées parasites des Algues du

Golfe de Naples, pag. 59, tab. V, fig. 16—20 (Archives de Biologie, t. X, Liege

1890).

? Schizomycetes, pag. 36 (ENGLER u. PRANTL, Natirl. Pflanzenfam. TI. IT,

Abt. 1 a, 1896). Zu dieser Gattung dirfte auch Chamwesiphon marinus Wille

Alg. fr. Nov. Zeml. o. Kara-Havet, p. 82, tab. XIII, fig. 1 (Dijmphna-Togtets

zool.-bot. Udbytte, Kjobenhavn 1885) gehören.

Pod

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 4. 5

(an conservirtem Material) zwischen 3 und 3 u wechselt. Diese

Wand besteht aus zwei, scharf differenzirten Lagen, nämlich

einer äusseren cuticulaähnlichen, dinnen Haut, die sämmt-

liche Zellen des Fadens wie eine Scheide umgiebt, und einer

inneren, geschichteten, dicken Membran, die jede einzelne

Zelle umgiebt.! Diese letztere Membran besteht aus einem

Gemisch von Cellulose und einer Pectinverbindung, wie aus

Färbungen mit Chlorzinkjod, Naphtylenblau etc. hervorgeht.

Die chemische Beschaffenheit der äusseren cuticulaähnlichen

Haut habe ich nicht eruiren können; sie färbt sich weder mit

Cellulose- noch mit Pectin-, Callose- oder Cutin-Farbstoffen

in verdinnter Lösung.

Die Zellen enthalten mehrere Zellkerne und ein wand-

ständiges Chromatophor, welches die Gestalt einer durchbro-

chenen Platte? oder mehrerer bandförmigen, unter sich durch

dänne Fäden zusammenhängenden Scheiben (Fig. 3)? haben

kann. Das Chromatophor enthält mehrere, grosse Pyre-

noiden.

Die Propagationszellen der Bacterie bestehen aus winzi-

gen Coccen. Obgleich es mir nicht gelungen ist, die ersten

Keimungsstadien derselben zu beobachten, vermuthe ich, dass

die Auskeimung zur Stabform stattfindet erst wenn sie sich

an einen Urospora-Faden festgesetzt haben. Ehe sie zu Stä-

ben auswachsen, scheinen sie an Grösse zuzunehmen, dabei

ihre Kugelgestalt beibehaltend (Fig. 6). Die keimenden Zellen

1 Diese Schichtung der Zellhaut bei U. mirabilis ist schon fräher, z. B.

von WOoLTKE (Zur Entwicklungsgeschichte der Urospora mirabilis ÅRESCH. in

Scripta botan. t. II, 1889, p. 67), beobachtet worden. Dasselbe ist der Fall

bei U. bangioides Horm. et Batt. nach HARVEY GIBSON, ÅA revised list of the

marine Alge of the L. M. B. C. District, p. 94, t. IV, fig. 2--6 (Transact.

Biol. Soc. Liverpool, vol. V, 1891) und bei U. Wormskioldii (MERT.) ROSENV.

nach ROSENVINGE, Grönlands Havalger, p. 922 (Meddel. om Grönl. IIT, 1893).

Andere Arten wie U. incrassata KJELLM. (conf. KJELLMAN, Blastophysa poly-

morpha och Urospora incrassata, två nya Chlorophyceer från Sveriges vestra

kust, p. 8 in Bih. t. K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 23) und U. acrogona

KJIELLM. (conf. KJELLMAN, Marina Chlorophyceer från Japan, p. 21 in 1. e.)

scheinen nicht diese Schichtung zu besitzen. Da auch in der Entleerungsweise

der Zoosporen (und in der Gestalt der Chromatophoren?) Verschiedenheiten

zwischen den verschiedenen Arten vorliegen, so ist es, wie KJELLMAN (Mar.

Chloroph. fr. Japan, p. 23) hervorgehoben, nicht unwahrscheinlich, dass die

Gattung Urospora auch mehrere generisch trennbare Typen enthält.

>? Vergl. N. WiLLE, Cladophoracere, p. 115, 116, Fig. 77, A (ENGLER u.

PRANTL, Natirl. Pflanzenfam., Teil. I, Abt. 2).

3 Vergl. FR. ScHMiTtzZ, Die Chromatophoren der Algen, p. 13, Taf. II, Fig.

18 MLS d. naturh. Ver. d. preuss. Reinlande u. Westfalens, Jahrg. 40,

1883).

6 G. LAGERHEIM, MYKOLOGISCHE STUDIEN.

scheiden ein Enzym aus, das die cuticulaähnliche Haut der

Nährpflanze auflöst. An den Stellen, wo die jungen Bacte-

riencolonien der Urospora-Membran ansitzen, ist entweder die

Cuticula versechwunden oder aber sie erstreckt sich iber die

Colonie, die in diesem Fall deutlich innerhalb der Membran

des Wirtes gelegen ist (vergl. Fig. 1—3 auf der Tafel).

Vorausgesetzt, dass meine Vermutung richtig ist, dass ein

Cocceus der Bacterie beim Keimen auf oder in der Urospora-

Membran zu einem Stab auswächst, wirden die von mir beob-

achteten jängsten Colonien durch Längsspaltung dieses

Stabes und seiner Tochterzellen entstanden sein. Diese ganz

jungen Colonien (Fig. 1) bestehen aus emer Anzahl gleich-

grosser Stäbe, die einander annähernd parallel dicht gedrängt

zu einer runden, gebogenen Scheibe, deren concave Seite der

Nährzelle zugekehrt ist, angeordnet sind. Durch fortgesetzte

Längsspaltung der Stäbe wird die Colonie zuerst halbkugel-

förmig und nähert sich allmählich mehr und mehr der Ge-

stalt einer hohlen Kugel (Fig. 2, 3). Die ungefähr 4—5 u

langen und 2 u breiten Stäbe sind von der Seite gesehen an-

nähernd cylindrisch oder keilförmig, mit abgerundeten Enden,

von oben gesehen rundlich oder polygonal (Fig. 8, 10).

Nachdem die Colonie eine gewisse Grösse erreicht hat,

tritt eine Vermehrung der Zellen ausser durch Längssteilung

auch durch Querteilung ein (Fig. 4, 7, 9). Diese Teilungs-

producte wachsen jedoch nicht zu Stäben aus, sondern behal-

ten ihre Coccus-Form bei. Betrachtet man eine Colonie in

diesem Stadium von oben, erscheint sie gefeldert; die ganze

Colonie setzt sich aus keilförmigen Loben zusammen, die

durch die aufgequollenen Längswände von einander mehr oder

weniger getrennt sind. Die Zerteilung der Colonie in Coccen

schreitet fort, sodass sie schliesslich aus einer sehr grossen

Zahl sehr kleiner, reihenweise angeordneter kugeliger Zellen

besteht (Fig. 5). Die gallertartige Substanz, die die Zellen

zusammenhält und die ganze Colonie umgiebt,! löst sich dar-

auf allmählich auf, so dass die winzigen Coccen von einan-

der frei werden und durch Wasserströmungen etc. fortgetrie-

ben werden können. Die Coccen, die lange im Schleim liegen

bleiben, scheinen etwas an Grösse zuzunehmen (Fig. 6). Eine

Eigenbewegung der Coccen wurde nicht beobachtet. Ohne

1 Dieser Gallert tritt in Tusche-Emulsion deutlich hervor.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. 'AFD. III. N:04. (

Zweifel repräsentieren sie die Propagationszellen der Pflanze;

durch die sie umgebende Schleimschicht können sie der Uro-

spora-Membran angeklebt werden und sich weiter entwickeln.

Ueber den Inhalt der Zelle des Parasiten mag Folgen-

des bemerkt werden. Er hat ein fast homogenes Aussehen

und ist farblos oder höchstens von einer sehr schwach grauen

Farbe, die aber möglicherweise eher in der Membran ihren

Sitz haben kann. Bei der Kleinheit der Zellen war dies

nicht zu entscheiden. Jod in Jodkalium gelöst wirkt nicht

sehr stark färbend, jedenfalls bei weitem nicht in so hohem

Grade als den Zellen von Sarcinoglobuwlus Punctum Pours.!

gegeniiber.

Dasselbe ist der Fall mit Eosin, das besonders begierig

von Sarcinoglobulus aufgenommen wird,” während es von dem

Urospora-Parasit nur wenig gespeichert wird. Es herrscht

also offenbar eine stoffliche Verschiedenheit zwischen diesen

sonst in mehreren Punkten ähnlichen Schizophyten. Auch

andere Anilinfarbstoffe, z. B. Methylenblau, werden vom Para-

siten nur verhältnissmässig wenig gespeichert. Legt man

einen Urospora-Faden, der vom Parasiten befallen ist, in

eine sehr schwache Lösung letztgenannten Farbstoffes, so

wird letzterer vollständig in sehr kurzer Zeit von der inne-

ren, pectinhaltigen Membran der Alge mit rotvioletter Farbe

adsorbirt, während die Colonien des Parasiten farblos bleiben.

Man erhält auf diese Weise sehr instructive Präparate.

Dass die Schizophyte etwas mehr als ein Raumparasit

ist, wird schon durch den Umstand wahrscheinlich, dass sie

nur an den Fäden von Urospora wächst, nicht aber an Hor-

miscia flaccea und anderen Fadenalgen, die zusammen mit

Urospora am Standort, wo der Parasit gefunden wurde, vor-

kamen. Die Membran von Hormiscia flacca ist jener von

Urospora mirabilis nicht nur äusserlich sondern auch stoff-

lich sehr ähnlich und ausserdem sind die beiden Algen einan-

der nahe verwandt. Wenn die Schizophyte nur ein Raum-

parasit wäre, wie z. B. Chlorochytrium inclusum KJIJELLM. oder

Chlorocystis Cohmi (WericHT) REINH., so wiärde sie wohl

auch in der Membran von Hormiscia flacea und anderen

Algen leben. Dass der Organismus ein echter Parasit ist,

! V. A. PoULSEN, Om nogle mikroskopiske Planteorganismer, p. 232 (Vi-

densk. Meddel. fr. d. naturh. Foren. Kjebenhavn 1879—8v).

2 Vergl. PoULSEN, 1. ec. p: 239.

8 G. LAGERHEIM, MYKOLOGISCHE STUDIEN.

beweist ausserdem der Umstand, dass er die Entstehung eines

Cecidiums bewirkt und die Nährzelle schliesslich ausnahms-

los tödtet.

An mit sehr schwacher, wässeriger Methylenblau-Lösung

gefärbtem Material ist es leicht zu beobachten, dass der Para-

sit seinen Nitz in der äusseren ungefärbten, etwas gequolle-

nen Membranschicht hat. Die innere pectin- und cellulose-

haltige Schicht, die eine rotviolette Farbe angenommen hat,

bleibt lange anscheinend unverändert. Die cuticulaähnliche

Haut, unterhalb welcher der Parasit lebt, wird dagegen fri-

her oder später in grösserer oder geringerer Ausdehnung auf-

gelöst, sodass der Parasit nach aussen nur durch die innere,

sehr schwach lichtbrechende Schicht der äusseren ungefärbten

Lage der Nährzellwandung begrenzt wird. Bei der Ausbil-

dung der Vermehrungscoccen des Parasiten verschleimt diese

Schicht.

Bald nach der Entstehung einer jungen Colonie des Para-

siten zeigen sich Veränderungen in der Form des Lumens

sowie im Inhalt der Nährzelle. Durch die Anwesenheit des

Parasiten, welcher die Zellwand an einer Stelle auflockert

bez. teilweise auflöst, wird das Druckgleichgewicht in der

Nährzelle gestört, was sich dadurch zeigt, dass die Zelle eine

Aussackung an der Anheftungsstelle des Parasiten treibt

(Fig. 1, 2). An der Aussenseite dieser Aussackung breitet

sich die Colonie des Parasiten aus. Die Aussackungen

bieten eine gewisse Aehnlichkeit mit den jungen, normalen

Rhizoiden anderer Urospora-Arten, z. B. U. acrogona KJIJELLM.,!

dar. In die sich erweiternde Aussackung wandert ein Teil

des Protoplasma, der Zellkerne und des Chromatophors hinein,

eine Teilung der hypertrophirten Zelle erfolgt aber niemals

(vergl. Fig. 2—5). HEine Zeit lang bleibt die Zelle am Leben,

fröher oder später zeigen sich aber pathologische Verände-

rungen im Zellinhalt, welcher allmählich abstirbt. Der ganze

protoplasmatische Zellinhalt contrahirt sich, das Chromato-

phor erhält ein mehr glänzendes Aussehen und die Pyrenoide

werden mehr oder weniger destruirt (Fig. 3). WSchliesslich

! KJELLMAN, Marin. Chloroph. fr. Japan, Taf. 4, Fig. 2, 5.

Welcher Art die Seitenrhizoide sind, die WortKE bei U. mirabilis (aus

dem Schwarzen Meer) beobachtet, geht nicht aus seiner Beschreibung (1. c. k.

67) und den Abbildungen (G. WoLTKE, Zur Entwicklungsgeschichte der Uro-

spora. mirabilis Aresch. in Schrift. d. neurussisch. Ges. d. Naturforsch., Bd.

XII, Odessa 1887) hervor.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:04. 9

bleibt von dem ganzen protoplasmatischen Zellinhalt nur ein

länglicher, stark contrahirter Klumpen zuräck (Fig. 4, 6).

Während des Absterbens der hypertrophirten Zelle wölben

die gesunden Nachbarzellen ihre Querwände in dieselbe mehr

oder weniger hinein (Fig. 3, 5, 6). Es ist wohl anzunehmen,

dass der Parasit der hypertrophirten Zelle Nahrung entnimmt

und durch Ausscheidung eines Enzyms sie zum Absterben

bringt.

In der Wirkung auf die Zellen der Wirtspflanze zeigt

der Urospora-Parasit viel Aehnlichkeit mit gewissen Bacte-

rien, die in Florideen parasitiren. In den Thallus von Cur-

diea laciniata dringt nach ScHMitz! eine Bacterie hinein und

breitet sich in der Mittelschicht der Zellwände durch reich-

liche Vermehrung aus. In die von Bacterien ganz ausgefillte

kleine Läcke, die dadurch im Zellgewebe entsteht, entsenden

die angrenzenden Gewebezellen zahlreiche käörzere oder län-

gere Zellfäden.

Eine auffallende Aehnlichkeit herrscht ferner zwischen

den Urospora-Cecidien und den von BRAND? beschriebenen

Chantransia-Gallen. Diese bestehen aus Zellen, die sich stark

vergrössert und eine birnförmige Gestalt angenommen haben.

Am Scheitel trägt die Galle ein Schleimhaube, die sich als

eine Art Zoogloea, von senkrecht gestellten, dichtgedrängten

Bacterienketten durchsetzt, erweist. Im Jugendzustande der

Gallen zeigen sich die Chromatophoren intact und degeneriren

erst später allmählich, nachdem sie zuvor eine lang bandför-

mige Gestalt angenommen haben, oder auch ohne diese Erschei-

nung. Die Bacterien können auch im Innern der Zelle sit-

zen, was bei den Urospora-Gallen niemals der Fall ist. Bei

den Chantransia-Gallen scheint also der Parasit sämmtliche

Schichten der Zellwand auflösen zu können, während der Uro-

spora-Parasit nur die äussere Schicht auflöst und die innere

intact lässt. Zum Vergleich gebe ich umstehend eine Copie

einiger der BRAND'schen Abbildungen (Fig. A).

Fär den Urospora-Parasiten, den ich Sarcinastrum Uro-

spore genannt habe, besonders bemerkenswerth sind der Ueber-

gang von Stäben in Coccen und die longitudinelle Teilung

! FR. ScHMITZ, Knöllch. Ausw. a. d. Spross. ein. Florid., p. 628.

? F. BrRAnD, Ueber Batrachospermum, p. 283 (Botan. Centralbl., Bd.

LXT, 1895): Ueber »Chantransia» und die einschlägigen Formen der bayrischen

Hochebene, p. 303, fig. 1 (Hedwigia, Bd. XXXVI, 1897).

10 G. LAGERHEIM, MYKOLOGISCHE STUDIEN.

ersterer. Ein Uebergang von Stäben in sich als solche tei-

lende Coccen scheint bei den echten Bacterien nur sehr selten

vorzukommen. Als Beispiele davon können fast nur Bacte-

rium allantoides (LL. KLEN) MiG. und Bacterium Frenkelit

HaAsHIM. genannt werden. Nach KLEIN's! anscheinend sorg-

fältigen Untersuchungen an einem und demselben Individuum

tritt die erste Art in Form unbeweglicher Stäbchen auf, die

zu 4—8-zelligen Fäden mit relativ weit von einander entfern-

ten Gliedern heranwachsen. Diese Fäden zerfallen darauf in

die einzelnen Glieder, die eine unregelmässige Lage einneh-

men. Diese Glieder wachsen wieder zu 2—3-zelligen Fäden

aus, die in Coccen zerfallen. Die Coccen vermehren sich leb-

haft und bilden schliesslich grosse wurstähnliche Zoogloeen.

Die zweite Art? zeigt einen noch grösseren Formenwechsel.

Auf Agar und Serum wächst sie in Form kleiner beweg-

licher? Stäbcehen. In fässigen Nährböden dagegen, z. B.

Bouillon, wächst sie in Form dicker, unbeweglicher Coccen,

1 L. KLEIN, Botanische Bacterienstudien I, p. 384, Taf. IV, Fig. 42—56

(Centralbl. f. Bakter., Bd. IV, 1889).

? HAsHiIMOTO. Ein pleomorphes Bacterium (Zeitschr. f. Hyg. u. Inf., Bd.

XXXI: nach Ref. in Centralbl. f. Bakter., Abt. II, Bd. V, p. 777, 1899).

3 Wegen der beweglichen Stäbchen kann die Art nicht zur Gattung Bac-

terium im Sinne von MIiGULA gestellt werden.

BIHANG TILL K..SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. II. N:o4. 11

die reihenweise angeordnet sind und sich sowohl in der zur

Längsachse der Kette senkrechten Ebene als auch parallel

mit derselben teilen. Die Teilung erfolgt schliesslich in einer

dritten Ebene, wodurch Sarcina-ähnliche, aus 8 oder 16 Ein-

zelzellen aufgebaute Packete erzeugt werden. Bei den Tricho-

bacterineen diärfte der Uebergang von Stäbcechenform in Coc-

cenform relativ häufiger vorkommen. Als Beispiele können

Crenoptrix polyspora Con? und Phragmidiothrix multiseptata

ENGL.? genannt werden.

Noch viel seltener kommt eine Längsteilung von Stäben

bei den Bacterien vor. BNicher ist dies wohl nur bei der

wahrscheinlich zu den Myxobacteriaceen gehörenden Pasteu-

ria ramosa METSCEN. nachgewiesen, die in der Leibeshöhle von

Daphnia-Arten parasitisch lebt. Ein Coccus-Stadium ist bei

dieser Art nicht beobachtet worden.

Ueber die Verwandtschaftsverhältnisse der Bacterien ist

nur wenig sicher bekannt. So viel därfte jedoch klar sein,

dass die Organismen, die man jetzt allgemein unter dem

Namen Bacterien zusammenfasst, nicht eine emmheitliche Gruppe

darstellen, sondern polyphyletischen Ursprunges sind. Be-

treffend die Trichobacterineen? sind diese nach meiner Ansicht

als echt savrophytische Formen den Myxophyceen einzureihen,

Beggiatoa bei Oscillatoria, Crenothrix bei Chamesiphon, Clado-

thriz bei Plectonema, Streblothrichia ber Amphithrix, Thiothrix

1 Vergl. W. ZoPF, Entwickelungsgeschichtliche Untersuchung iber Creno-

thrix polyspora, die Ursache der Berliner Wassercalamität. Berlin 1879.

Bei dieser Art hat ZorF (Zur Morphologie der Spaltpflanzen, p. 51, Leip-

zig 1882) Schwärmzellen angetroffen, eine Beobachtung, die gänzlich in Ver-

gessenheit gerathen zu sein scheint. In seiner Bearbeitung der Bacterien in

ENGLER und PRANTL, Die natärlichen Pflanzenfamilien, Teil I, Abt. 1, erwähnt

MIiGULA nichts davon, sondern sagt im Gegenteil ausdräcklich (p. 40): »Die

Pflanze ist in allen Entwickelungszuständen unbeweglich». Auch in seinem

>System der Bakterien» Band II (Jena 1900) sagt er nichts von beweglichen

Zellen dieser Bacterie. Ebensowenig erfährt man etwas davon in DE-TonNnr's

und TREVISAN'S Sylloge Schizomycetum (1889). Ich habe jedoch die wichtige

Beobachtung ZoPF's vollauf bestätigen können (vergl. G. LAGERHEIM, Ueber

Pheothamnion, eine neue Gattung unter den Sisswasseralgen, p. 3 in Bih. t.

K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd. 9, 1884). Ich sah die kleinen kugeligen

Schwärmer aus der geöffneten Scheide herausschwärmen und fortschwimmen;

sie waren den membranumkleideten, unbeweglichen Microgonidien der Art so

ähnlich und entstanden durch dieselben ”Peilungen, dass ich nicht zögere,

letztere för Dauerschwärmer zu erklären.

? Vergl. A. ENGLER, Ueber die Pilz-Vegetation des weissen oder todten

Grundes in der Kieler Bucht, p. 3 (Sep. aus Ber. d. Comm. z. Unters. d.

deutsch. Meere in Kiel, IV, 1883).

3 Im Sinne von SCHMIDT und WEis (JoHs. ScHMIDT og FR. WHis, Bak-

terierne, I, p. 78, Kgobenhavn 1899).

12 G. LAGERHEIM, MYKOLOGISCHE STUDIEN.

bei Lyngbya u. s. w.t Es scheint mir nicht verfräht zu sein,

die Trichobacterineen von den echten Bacterien (Haplobac-

terineen im Sinne von ScHMIDT und WEris) abzuscheiden, denn

diese haben wahrscheinlich andere verwandtschaftliche Bezie-

hungen. Wo diese zu suchen sind, ist allerdings noch sehr

unsicher. Die vermuthete Verwandtschaft mit den Flagella-

ten diärfte sehr problematisch sein. VWVielleicht sind sie den

Ascomyceten als eine degenerirte Reihe anzuschliessen;? als

Uebergangsformen könnten in diesem Fall Formen wie Schizo-

saccharomyces und Actinomyces? vielleicht betrachtet werden.

Wegen einer gewissen Aehnlichkeit mit Sarcina wund

Sarcinoglobulust könnte man geneigt sein, Sarcinastruwm in die

1 Die Gattung Spirochete gehört vielleicht, wenigstens zum Teil, zu den

Trichobacterineen und wäre dann bei Spirulina zu stellen mit Glaucospira

als Uebergangsform (vergl. G. LAGERHEIM, Notiz äber phycochromhaltige Spi-

rocheten in Ber. d. Deutsch. Bot. Ges., Bd. X, 1892).

? Vergl. ARTHUR MEYER, Ueber Geisseln, Reservestoffe, Kerne und Spo-

renbildung der Bacterien, p. 461 (Flora, Bd. 86, 1599).

3 Vergl. ERNST ÅLMQUIST, Untersuchungen iber einige Bacteriengattun-

gen mit Mycelien (Zeitschr. f. Hyg., Bd. VIII, 1890); C. SauvaGEaUu et M.

RaADaArs, Sur les genres Cladothrix, Streptothrix, Actinomyces et description

de deux Streptothrix nouveaux (Sep. aus Ann. d. I'Tnst. Pasteur): V. LACH-

NER-SANDOVAL, Ueber Strahlenpilze, Strassburg 1898 (hier die ältere Literatur).

Ob der sogenannte Tuberkelbacillus za dieser Gruppe gehört, ist noch

etwas zweifelhaft. Die von CoPPEN Jones (Ueber die Morphologie und syste-

matische Stellung des Tuberkelpilzes und iäber die Kolbenbildung bei Aktino-

mykose und Tuberkulose, Taf. I, Fig. 1—3 in Centralbl. f. Bakter. Bd. XVII,

1893) und anderen beobachtete Verzweigung der Fäden dieser Art ist in der

That jener der Actinomwces-Arten (im Sinne von LACHNER-SANDOVAL) so ähn-

lich, dass man geneigt sein kann, an eine Verwandtschaft zwischen diesen

Organismen zu denken. Schon Zorr (Die Spaltpilze, Breslau) und BIE-

DERT (Chronische Lungenentzändung, Phtise und miliare Tuberculose in

VircHow's Archiv, Bd. 98, 1884) beobachteten, dass die Tuberkelbacillen: in

älteren Lungenheerden in coccenartige Glieder zerfallen, und in älteren känst-

lichen Culturen auf festem Substrat beobachteie ich dasselbe (vergl. beiste-

hende Fig. B). Dieser Entwicklungsgang erinnert sehr an die der Actino-

myces-Arten. Da aber Endosporen bei keiner Art dieser Gruppe beobachtet

worden sind, so ist allerdings die Verwandtschaft derselben mit den echten

Bacterien noch sehr problematisch.

Als eventuelle Zwischenformen zwischen Ascomyceten und Bacterien

wären ferner. vielleicht die von DANGEARD (Contribution å l'étude des Bac-

tériacées vertes in Le Botaniste, 11, 1890—91) untersuchten »Bacterien> zu

erwähnen, die im sporentragenden Stadium zuweilen verzweigt sind; ob die

bei diesen Formen angetroffenen Endosporen wirkliche Sporen sind, bleibt

jedoch zweifelhaft, bis die Keimung derselben beobachtet worden ist. Wenn

sich die Beobachtungen JoHAN-ÖLSEN'S (Zur Pleomorphismusfrage, p. 278, Taf.

V, Fig. 19 in Centralbl. f. Bakter., Abt. II, Bd. III, 1892) iäber seine Strepto-

thrix Ohondri bestätigen lassen, so wiärde man in dieser Form eine noch deut-

lichere Uebergangsform zwischen Ascomyceten und Bacterien haben.

Die von einigen Autoren (JOHAN-ÖLSEN, WINKLER) behauptete Amöben-

form der Bacterien und die darauf bedingte Verwandtschaft mit den Myxo-

myceten scheinen mir der thatsächlichen Grundlage zu entbehren.

4 Diese interessante Gattung scheint ganz verschollen zu sein, denn man

sucht sie vergeblich in den oben erwähnten Werken von DE TonrI und MIGULA.

a SNR ENN

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o4. 13

Nähe dieser Genera zu stellen. Ich glaube jedoch, dass letzte-

res, obgleich es nicht fadenförmig ist, den 'Trichobacterineen

einzureihen ist, oder, wenn man wie ich, diese als saprophy-

tisehe Myxophyceen ansieht, bei den Gattungen Hyella und

Fig. B.

Pleurocapsa! unter den Chameesiphonaceen zu stellen ist. Als

die Sarcinastrum am nächsten verwandten unter den Tricho-

1 Die Gattung Pleurocapsa THuR. ist zuerst in HaucK's Meeresalgen, p.

515 (RABENHORST's Kryptogamen-Flora, Bd. IT, 1885) aufgestellt worden. Nach-

her sind mehrere Arten dieser Gattung hinzugefäigt worden, die meiner An-

sicht nach kaum diesem Genus anrgehören können, z. B. P. fluviatilis LAGERH.,

P. minor HANSsG., P. concharum HansG. Diese drei Arten därften eher der

Gattung Oncobyrsa zugezählt werden (vergl. M. MöBiuvs, Berichtigung zu mei-

ner fräheren Mittheilung iber eine neue Siässwasserfloridee in Ber. d. Deutsch.

Bot. Ges., Bd. VI, 1888). Eine diesen Formen wie es mir scheint nahestehende

und vielleicht generisch damit zu vereinigende Art ist Radaisia Gomontiana

Savv. Ueber P. amethystea RosEnv. vergl. unten. Zur Gattung Pleuro-

capsa dirfte dagegen Dermocarpa Flahaulti Sauvv. gehören. Pleuwrocapsa

muralis LAGERH. dirfte vielleicht eher eine Chroococcacee als eine Chameesi-

phonacee sein.

14 G. LAGERHEIM, MYKOLOGISCHE STUDIEN.

bacterineen erachte ich Crenotlriz und Phragmidiothriz. In

der ersten Gattung besteht der junge Zellfaden aus einer

Reihe cylindrischer Zellen, die sich zuerst nur nach einer

Richtung durch Querteilung vermehren; durch basipetale

Teilung nach drei Richtungen zerfällt der Faden schliess-

lich in längliche oder runde Vermehrungszellen. Bei Phrag-

midiothriz besteht der Faden anfangs aus sehr flachen Schei-

benzellen, die sich später nach drei Richtungen teilen und

so Sarcina-artige Packete bilden, deren einzelne Zellen sich

abrunden und frei werden.! Bei Sarcinastrum ist der Ent-

wicklungsgang ganz entsprechend; der hauptsächlichste Unter-

schied liegt darin, dass die stäbcechenförmigen Zellen der jun-

gen Pflanze nicht wie bei den erwähnten beiden Gattun-

gen reihenweise zu einem Faden, sondern zu einer Fläche

angeordnet sind und sich infolge dessen longitudinell

nach zwei Richtungen teilen. Alle drei stimmen darin

äberein, dass sie festsitzend sind. Will man Sarcinastrum

zu den Bacterien stellen, so muss man ihm einen Platz in der

Nähe genannter Gattungen geben.

Will man dagegen den Organismus unter die Myxophy-

ceen als saprophytische Form unterbringen, so scheint mir

der natärlichste Platz in der Nähe von Pleurocapsa amethy-

stea ROosENV.? zu sein. Diese marine Alge besteht anfangs

aus einer halbkugeligen oder fast kugeligen Zelle, die der

Membran? von Rhizoclomium riparium ansitzt. Durch wieder-

holte Teilung nach drei Richtungen entstehen halbkugelige

oder fast kugelige Familien. Die ersten Teilungen scheinen

in einer der Basalfläche der Zelle senkrechten Ebene zu ver-

laufen,t wie bei Sarcinastrum. Durceh die wiederholte Tei-

lung werden die Zellen immer kleiner, bis schliesslich durch

die letzten Teilungen die nur 1—2 u grossen Sporen gebil-

det werden. Fine Bildung von Sporen in Sporangien, wie es

' Vergl. MiGULA, Schizomycetes, p. 38.

2? ROSENVINGE, Grönl. Havalg., p. 967, Fig. 57.

3 Nach den ROosENVINGE'schen Åbbildungen sieht es aus, als ob die Alge

innerhalb der Membran des Rhizoclonium wächst. Auf meine Anfrage hat

mir der Autor freundlichst mitgeteilt, dass dies jedoch nicht der Fall ist.

Auf einer Cladophora, die ich Ende Dezember 1892 in einem Rinnstein in

Kingston (Jamaica) sammelte, kommt eine Chamsesiphonacee vor, welche Pleu-

rocapsa ametlvyystea äuvsserst ähnlich sieht. Diese wächst innerhalb der Mem-

bran der Cladophora, indem sie die äusserste Membranschicht auflöst, sich also

auf dieselbe Weise verhält wie Sarcinastrum Urosporc.

t Vergl. ROSENVINGE, 1. c. Fig. 57, D. Auf dieselbe Weise entstehen die

ersten Wände bei der in Note 3 erwähnten Chamzesiphonacee.

BIHANG TILL K. SV: VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:04. 15

bei den ibrigen zur Gattung Pleurocapsa gezogenen Algen

beobachtet worden ist, hat RosENVINGE nicht constatirt. 'Trotz-

dem ist es sehr wohl möglich, dass P. amethystea auch diese

Vermehrungsorgane besitzt, denn bei einer anderen Chameesi-

phonacee, Hyella fontana HuB. et Jap., kommen beide Arten

von Sporen vor.!

2. Ueber einen bacterieähnlichen Pilz, der Tylenchus

Agrostidis (STEINB.) BaAsT. tödtet.

An Gräsern, sowohl wilden als cultivirten, kommen meh-

rere Gallen vor, die von Anguilluliden verursacht werden.

Diese Gallen sitzen teils an den Wurzeln und werden dann

verursacht von Tylenchus Hordei ScHoyr. oder Heterodera radi-

cicola GREEFF, teils an den Blättern, wo Tylenchus graminis

(HARDY) violette Anschwellungen verursacht, und teils in den

Fruchknoten, die von Tylenchus scandens ScHNEiD., T. Phala-

ridis (STEINB.) Bast. und YT. Agrostidis (STEINB.) Bast. defor-

mirt werden. T. devastator? KörN verursacht die Stockkrank-

heit des Roggens und anderer Gräser.?

Von diesen Parasiten sind in Skandinavien TI. Hordeti, T.

scandens und T. devastator beobachtet worden.t TT. graminis

scheint in Skandinavien verbreitet auf Festuca rubra zu sein.

Die von ihm verursachten gränlichen oder violetten, knötchen-

förmigen Anschwellungen an den Blättern habe ich beobachtet

bei Kristineberg in Bohuslän und bei Tromsö in Norwegen;

Herr T. VESTERGREN hat mir mitgeteilt, dass er sie auf Gotland

(und bei Arensburg auf Ösel) gefunden. Ein Cecidium, das in

Form von rotvioletten Anschwellungen am gerollten Rande

an der Basis der Blattspreite von Aygrostis alba auftritt und

von einer Tylenchus-Art verursacht wird,” hat Herr G. E.

FORSBERG in den Stockholmer Scheeren gefunden.

1 J. HUBER et F. JADIN, Sur une nouvelle Algue perforante d'eau douce

(Journ. d. Botan. t. VI, 1892).

? Da Tylenchus wohl masculin ist, so ist es wohl richtiger, devastator

statt devastatrix, wie es immer geschieht, zu schreiben.

3 In Quito (Ecuador) verursachte diese Art eine epidemische Erkrankung

einer Setaria-Art, die im botanischen Garten zu Rasen cultivirt wurde.

4 Nach E. HENNING, De vigtigaste å kulturväxterna förekommande nema-

toderna (Landtbruks-Akad. Handl. o. Tidskr., 1898, h. 4).

5 Vergl. J. W. H. TRAIL, Scottish Galls p. 276 (Scott. Natural. vol. VIT)

und G. HIERONYMUS, Beiträge zur Kenntniss der europäischen Zoocecidien und

16 G. LAGERHEIM, MYKOLOGISCHE STUDIEN.

Zm diesen för Skandinavien neuen Nematodengallen kommt

noch eine, die ich im August 1893 bei Giövik am Ulfsfjorden

im arktischen Norwegen sammelte Die Nährpflanze ist Poa

alpina L. Unter den zahlreichen gesunden Individuen dieser

Pflanze, die dort wuchsen, fielen vereinzelte Exemplare durch

ihr kränkliches Aussehen und ihre gelbliche Farbe auf. Beim

näheren Nachsehen zeigte es sich, dass zwischen den kaum

vergrösserten Spelzen keine Frucht sondern an deren Stelle

ein gelbbraunes, gallenartiges Gebilde vorhanden war, das

mit dem bekannten Gichtkorn des Weizens grosse Aehnlich-

keit aufwies. Da das genannte Gichtkorn von Tylenchus

scandens NCEHNEID. verursacht wird, so vermuthete ich, dass

auch die Poa-Galle eine Nematode enthalten wirde, was um

so wahrscheinlicher war, als Tylenchus Agrostidis (STEINB.)

Bast. nach FRANK! im Fruchtknoten von Poa annua leben

soll. Ich musste aber viele Gallen untersuchen, ehe ich die

Anguilluliden fand, die vermuthlich zu derselben Art wie der

Erzeuger der Poa annua-Gallen gehört. In den weitaus mei-

sten Fällen konnten aber keine Nematoden gefunden werden,

sondern die Galle wurde von einer homogenen, goldgelben

Masse ausgefiällt, die aus einem bacterieähnlichen Organis-

mus bestand. Dieser Organismus hatte ohne Zweifel die Nema-

toden getödtet und anscheinend völlig aufgezehrt. Auf Nema-

toden sind schon verschiedene parasitische Pilze, sowohl Phyco-

myceten als Hyphomyceten? gefunden worden, die aber sämmt-

lich nicht eine entfernte Aehnlichkeit mit jenem bacterienähn-

lichen Parasiten besitzen.

Die lufttrockenen Cecidien sind bedeutend grösser als die

normalen Friächte der Pflanze; die nebenstehenden Figuren

stellen die Contoure zwei Cecidien (C, D) und einer Frucht

(E), bei derselben Vergrösserung gezeichnet, dar. Wie aus

der Abbildung hervorgeht ist das Cecidium ein flaschenför-

miges Gebilde, das in eine lange Spitze ausgezogen ist; diese

der Verbreitung derselben, p. 6 (Jahresb. d. Schles. Ges. f. vaterl. Cult. 68,

Ergängungsh., 1590).

1 ÅA. B. FrAnK, Die tierparasitären Krankheiten der Pflanzen, p. 33,

Breslau 1896. In seinen »Die Gallbildungen (Zoocecidien) der deutschen Ge-

fässpflanzen, Zwickau 1891>, p. I nennt v. SCcHLECHTENDAL den Parasiten nur

Tylenchus sp.

2 Olpidium zootocum A. Br., Myzocytium vermicola (ZoPF) A. FIsoH.,

Achlyogeton rostratum Sor., Catenaria Anguillule Sor., Pythium Anguil-

lule aceti SADEB., Arthrobotrys oligospora Fres., Harposporium Anguil-

lule Loade, Monospora sp. und andere.

SN SVEN

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:04. 17

Spitze ist der Rest des Griffels des deformirten Fruchtkno-

tens. Sämmtliche Fruchtknoten der kranken Pflanzen waren

in dieser Weise zu Gallen umgewandelt. Die Galle hat eine

sehr dinne BSchale, die aus 1 bis 7 Schichten langestreck-

ter, dännwandiger Zellen besteht (Fig. F) und mit Spaltöff-

nungen versehen ist. Sowohl in der relativen Grösse als im

Bau der Schale weicht das Poa-Cecidium bedeutend von dem

entsprechenden Triticum-Cecidium ab. Dieses! ist bedeutend

kleiner als die gesunde Frucht und trägt keinen Griffelrest;

die Schale ist sehr dick und holzig und besteht aus vielen

Schichten dickwandiger, poröser Zellen. Die Wand der jun-

Fig. C—F.

gen, unreifen Triticum-Gallen besteht aus dännwandigen Zel-

len,” die jenen der Poa-Galle sehr ähneln. Ich vermuthe des-

halb, dass die Nematoden in der Poa-Galle schon in einem

jungen Stadium letzterer vom Parasiten befallen und getöd-

(a Vergl. E. PRIuLIEvx, Etude sur la formation des grains niellés du blé,

p. 166, Taf. V, Fig. 13, 14 (Ann. d. V'Inst. nat. agronom., 4 ann. 1879—80,

Paris. 1882); FRANK; 1: c., p. 31.

KERGELIKU SG, 13 C:, Ps 105, TT. V, Fig. 12:

15 G. LAGERHEIM, MYKOLOGISCHE STUDIEN.

tet werden und dass infolge dessen die Cecidiamwand sich

nicht weiter entwickelt, sondern auf einem jungen Entwick-

lungsstadium stehen bleibt. Es ist sehr wohl möglich, dass

die Wand eines Poa-Cecidiums, das nicht von dem pilzlichen

Parasiten befallen worden ist, sondern sich normal hat ent-

wickeln können, in ihrem Bau jener des reifen Triticum-Ceci-

diums ganz ähnlich ist. So viel mir bekannt, ist das Poa-

Cecidium bisher nicht anatomisch untersucht worden; die Ceci-

dien, die mir vorlagen, waren sämmtlich vom pilzlichen Orga-

nismus in ihrer Entwicklung gehemmt worden.

Das ganze Innere des trockenen Cecidiums besteht aus

einer hornartigen Substanz, die in Wasser gelegt stark auf-

quillt und eine goldgelbe Farbe annimmt. Zerreibt man ein

wenig davon zwischen dem Objectträger und dem Deckgläschen

und untersucht es mit starker Vergrösserung, so sieht man,

dass die ganze Masse aus unzähligen kleinen, dendritisch ver-

zweigten Gebilden besteht. Ob diese Gebilde den Bacterien

oder den Hyphenpilzen zuzuzählen sind, bleibt einigermassen

zweifelhaft, bis man sie hat cultiviren können; aus unten

angegebenen Gränden ist mir dies nicht gelungen. Wegen

der echten!? Verzweigung scheint der Parasit zu den Pilzen,

vielleicht zur Gattung Actinomyces im Sinne SANDOVALS, zu

gehören.

Zur näheren Untersuchung macht man von dem zerrie-

benen Cecidium-Inhalt Deckglastrockenpräparate und färbt

sie wie Bacterienpräparate mit Fuchsin oder Gentianaviolett.

Wie die beistehende Figur G, die nach einem mit Gentiana-

violett gefärbten Präparat bei starker Vergrösserung (LEITz,

Obj. 1/16) gezeichnet ist, zeigt, setzt sich der Parasit aus hy-

phenartigen Zellreihen zusammen, die echt verzweigt sind

und charakteristische dendritische Colonien bilden. Die ein-

zelnen Fäden sind nur ungefähr 0.5—0.75 u breit im gefärbten

Zmustand.

Der gelbe Farbstoff in den Zellen wird von den meisten

Reagentien nicht verändert; so haben z. B. Kaliumhydrat,

Eisessig, Salzsäure und Alcohol keine sichtbare Einwirkung. In

Chloroform ist der Farbstoff wie es scheint nur schwer löslich.

! Wegen der ausserordentlichen Diännheit der Fäden und des Erhaltungs-

zustandes des Materials war es mir nicht möglich, mit absoluter Sicherkeit

nachzuweisen, ob die Verzweigung echt oder, wie es zuweilen aussieht (vergl.

die Abbildung), falsch ist.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 4. 19

Trotzdem vermuthe ich, dass er den Lipochromen beizuzählen

ist, weil er von Jod-Jodkalium grän, von concentrirter Schwe-

felsäure gränlich und von Salpetersäure voräbergehend bläu-

lichgrän gefärbt wird. Da ich keine Lösung des Farbstoffes

erhalten konnte, sind die Reactionen mit der Pilzmasse ange-

stellt worden.

In Betreff der Einwirkung des Pilzes auf die Nematoden

ist zu erwähnen, dass letztere bis auf einige Hautreste voll-

ständig aufgezehrt werden. Aehnlich wirken andere Nema-

toden-Parasiten wie Arthrobotrys oligospora FREsS., welehe das

ganze Innere aufzehrt, sodass schliesslich nur die chitinisirte

Haut und beim Männchen noch der chitinisirte Penis iäbrig

bleiben.! Harposporium Anguillule LobdE zehrt ebenfalls das

Innere der Anguillulen vollständig aus.!

Fig. G.

Es ist mir leider nicht gelungen, den Parasiten kinst-

lich zu zächten; meine Eimrichtung in Tromsö war nämlich

zu mangelhaft. Jetzt nach mehr als 6 Jahren scheinen die

Pilzzellen abgestorben zu sein. Ich kann aus diesem Grund

nicht angeben, ob der »Pilz» öberhaupt ein Pilz oder vielleicht

eher eine Bacterie ist und ob er besondere Sporen oder Coni-

dien besitzt.

Obgleich also meine Angaben fiber diesen Organismus

sehr mangelhaft bleiben missen, habe ich sie jedoch der Ver-

öffentlichung werth gehalten, hauptsächlich um das Wieder-

auffinden desselben zu erleichtern. Da die Nematode der Poa-

Cecidien vermuthlich mit T”Twylenchus scandens ScHNEID., dem

Verursacher des Gichtkorns oder Radenkorns des Weizens,

nahe verwandt ist, so wäre es vielleicht der Miihe werth zu

! Vergl. W. ZorF, Die Pilze, p. 510 (ScHEnsK, Handb. d. Bot., Bd. IV,

Breslau 18590).

20 G. LAGERHEIM, MYKOLOGISCHE STUDIEN.

versuchen, ob es nicht gelingen wärde, diesen schädlichen

Parasiten durch diesen Pilz zu vernichten. Wenn es gelingt,

den pilzlichen Parasiten des Poa-Cecidiums wiederzufinden

und kinstlich zu cultiviren, wäre es erwiänscht, mit ihm Ver-

suche zur Vernichtung des Tylenchus scandens anzustellen.

Es giebt zwar mehrere Methoden genannten Tylenchus zu

vernichten,! aber diese Methoden missen bei jedem Aus-

saat in Verwendung kommen. Vielleicht gelingt es aber

durch den pilzlichen Parasiten, das Ackerfeld in der Weise

zu infiziren, dass eine zu grosse Verbreitung der Nematoden

för immer oder wenigstens fär längere Zeit gehemmt wird.

1 HENNING, 1. ec, p. 252.

Nachtrag.

Das auf pag. 15 erwähnte Festuca-Cecidium fand ich im

Juni 1900 auf F. dumetorum am Meeresufer bei Borgholm

und Stora Rör auf Öland, an letzterer Localität in grösster

Menge. Da ich dasselbe Cecidium (auf F. rubra) auch bei

Mariehamn auf Åland (Juli 1898) gefunden habe und da es

ausserdem auf Gotland und Ösel (vergl. p. 15) angetroffen

worden ist, vermuthe ich, dass es auf den Ostseeinseln ver-

breitet ist. |

Zusammen mit dem Festuca-Cecidium kam bei Stora Rör

auch die pag. 15 erwähnte Agrostis-Galle (auf A. vulgaris) vor.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o4. 21

Erklärung der Abbildungen.

Sarcinastrum Urospore LAGERH.

Fig. 1—7 stellen Colonien in optiscehem Durchschnitt, von der

Seite gesehen, Fig. 8—10 Flächenansichte, dar. Die verschiedenen

Schichten in der Membran der Wirtsalge sind nicht gezeichnet worden.

In Fig. 2 sind nur die Pyrenoide, nicht das Chromatophor, abgezeich-

net worden.

Fig. 1. Eine sehr junge Colonie.

Fig. 2, 3. Ältere Colonien, noch im Stäbcechenstadium.

Fig. 4. Eine ältere Colonie, deren Stäbcehen sich in coccenartige

Zellen geteilt haben.

Fig. 5. Colonie, die sich in Vermehrungscoccen geteilt hat.

Fig. 6. Die Vermehrungscoccen sind zum grössten Teil fortge-

schwemmt worden.

Fig. 7. Teilung der Stäbehen in Coccen.

Fig. 8. Mitte einer sehr jungen Colonie von oben gesehen.

Fig. 9. Mitte einer älteren Colonie von oben gesehen.

Fig. 10. Randpartie einer Colonie von oben gesehen.

träsntgbtldde tb 2 ufvräkfitN

EE . ! Hesa uven

vt på

FJ , ; SN y

1 rn NN RT ARON för nn 3 lina

FENA Fa 3 å ig rd

V gä) flv dar » GIN AMV FOTON / ; ! frokR AL

RV ; DNS TSV IN 7 IV INTE dur: N 30 D ridi HH

v - et Ha it vin eugrvu hå i LH 171 d HK

| 0

fä 4 i EEE

Nn Ar Ol bena VE dann än

"GURKA | ib pÄs VE

SR sivarH ar NREE satser Utö RAA oa |

NER sb | nd '" S

6 ; | HIT f ARD | Vy hl

Til irrg it SERNE ( Va LU "Alnö ;

| dd ;

TE val ft fat Mg ANA Eh våg Mira mö FR

JE FÅ na i YV 4 ; SS | | v kl -

SNR LO ERE ll fr nä a sd 0lat

: sälar sa fdr RI STRUL nn vet "plog RN OMR

SfÖRL ar. OR IE alnalo > mvpi jen bira gr 3

GÄR KOR Me Buell RN St pl ye

Brhang till KVet. Akad. Handl. Bd. 20. Afd. I. Nf

Lagerherira del. G

G. Tholander, lith. W. Schlachtert, Stockholm.

Harcinastrum UtTospore Lagerh.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band 26. Afd. IIL. N:o 5.

BEITRÄGE

PALMENFLORA SUDAMERIKAS

C. A. Mt LINDMAN

MIT 6 TAFELN UND 10 TEXTFIGUREN

MITGETHEILT DEN 10. FEBRUAR 1900. GEPRÖUFT VON V. WITTROCK

UND AA. G. NATHORST

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET NORSTEDT & SÖNER

ET. P. A. NORS

1900

Das REGNELL'sche Herbarium im naturhistorischen Reichs-

museum zu Stockholm, wo die brasilianische Flora im all-

gemeinen sehr schön und reichlich vertreten ist, besitzt von

fräheren Jahren her nur eine geringe Anzahl von Palmen,

etwa ein Dutzend Arten, die von Rio de Janeiro, Minas

Geraes und NS. Paulo herriähren; die Sammler waren — ausser

REGNELL, dem Stifter dieses Herbariums — WIDGREN (1843

1845) und MoséÉn (1874—1875), beide als feissige Sammler

brasilianischer Pflanzen bekannt. Bisher war diese kleine

Palmen-Sammlung ungeordnet und ohne Bestimmungen ge-

blieben.

Demselben Herbarium ist jetzt auch eine kleine Samm-

lung sädamerikanischer Palmen beigefigt worden, die ich

während der 1. REGNELL'schen Expedition (1892—1894) gemacht

habe. Da ich gegenwärtig im Reichsmuseum mit der gätigen

Erlaubniss des Directors, Herrn Prof. VET WITTROCK, ge-

wisse Sammlungen von dieser Reise bearbeite, scheint es mir

bei der Besprechung einer so intressanten Gruppe, wie die

Palmen sind, nicht unwichtig zu sein, auch die ältere Samm-

lung an das Licht zu ziehen und in diesem Aufsatze zu be-

räcksichtigen.

Während meiner sädamerikanischen Reise — die den säd-

brasilianischen Staat Rio Grande do Sul, dann Paraguay

und zuletzt einen Theil des centralbrasilianischen Staates

Matto Grosso umfasste — habe ich nur die letzte Zeit in

wirklich tropischen Gegenden zugebracht, wo die Palmen

am zahlreichsten zu Hause sind. Bald fand ich aber, ich wärde

mich ausschliesslich mit den Palmen haben beschäftigen

missen, hätte ich auf dieser Reise eine bedeutende Ernte da-

von gewinnen wollen: keine andere Gruppe, auch nicht die

Cactacez, nimmt derart Zeit und Mihe in Anspruch, wie die

4 C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS.

Palmen, und keine andere ist auf Reisen als Sammlung un-

bequemer mit dem iäbrigen botanischen Gepäcke fortzubringen.

Selbst die unermidlichen Sammler WIDGREN und MosÉnN scheinen

deshalb die Palmen vernachlässigt oder vermieden zu haben.

Dies ist aber noch erklärlicher, wenn man weiss, wie einem

die Palmen begegnen können. Hat man nicht Gelegenheit,

vor der lebendigen Pflanze eine Beschreibung zu notiren oder,

noch besser, eine Zeichnung zu machen, so ist ein Blatt (oder

bei den kolossalen Arten ein Blattfragment) und eine In-

forescenz von zweifelhaftem Werth fär die Bestimmung.

Nicht immer hat man aber das Glick, fertile Exemplare zu

finden: die eine Art bläht häufig und gruppenweise, die

andere ist fast immer steril; — wie oft kommt es nicht vor,

dass man einen einzigen bläihenden Wipfel hoch oberhalb des

undurchdringlichen Urwaldes, oder hinter dem angeschwolle-

nen, reissenden Flusse erblickt! Oder, wie oft begegnet man

nicht der lange gesuchten Art, wenn die Karavane gerade

um die Dämmerung auf dem engen Urwaldpfade eilig dahin

zieht, um vor der Nacht eine Lagerstelle mit Weide und

Wasser zu finden! Und hat man während der Fahrt geraume

Zeit, einen hohen Palmenbaum umzuschlagen, so steht man

vielleicht, wenn alle Maulthiere schon vollgepackt sind, rathlos

da, wie man ein riesiges Blatt oder eine stachelige Spatha

noch hineinschnallen soll. Es därften deshalb auch kleine

Beiträge zur Palmenflora der entfernteren Länder nicht ohne

Bedeutung sein.

Es musste von grossem Erfolg fär die Kenntniss dieser

Pflanzen sein, dass der berähmte Palmenkenner BARBOSA

RoDrIGUES in Rio de Janeiro im J. 1897 eine Reise nach dem

sädlichsten Brasilien und dann das Paraguay-Thal hinauf-

wärts, bis nach Cuyabå in Matto Grosso, unternahm, haupt-

sächlich in der Absicht, die Palmen zu studiren. Er hat

etwa dasselbe Gebiet befahren, wie ich; in dem Werke »Palmee

Mattogrossenses», 1898, hat er also bereits die Ausbreitung

gewisser Arten, resp. ihr Vorkommen im centralen Brasilien

feststellen können. Vielleicht ist er jedoch zu kurze Zeit

oder zu rasch gereist, da ich verschiedene häufige Arten in

seinem Werke nicht angegeben finde; von seinen neuen Arten

sind einige meiner Meinung nach in ihrer Verschiedenheit

von den bereits bekannten nicht genigend markirt worden,

weshalb noch vieles aufzuklären ibrig bleibt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:05. DD

Da es mir bei dem Bestimmen des REGnEcr/schen Materials

immer an Vergleichsexemplaren fehlte, war es fär mich von

grossem Vortheil, mich in einigen zweifelhaften Fällen mit

Anfragen an Herrn Prof. O. DrRupE wenden zu därfen. Fär

das liebenswärdige Entgegenkommen von seiner Seite spreche

ich hier meinen herzlichen Dank aus.

Stockholm im Januar 1900.

Mauritia vinifera Mart.! — »Buriti,. — Fig. 1, 2.

Exp. 1. REGNELL. A, 3045:

Brasilien, Matto Grosso: wahrscheinlich durch den

ganzen Staat verbreitet, im sädlichen ”Theile aber nur an

gewissen geeigneten Plätzen und deshalb nicht häufig. Wächst

theils an den sumpfigen Rändern der kleimeren Wasserläufe

oder »cabeceiras» (d. h. Quellen der Fliisse), wo eine dichte

Vegetation von Schilf, Gräsern, Melastomaceen-Gebäsch u. s. w.

wuchert, so z. B. bei Sucuri eine Tagesreise östlich von

Cuyabå; auf dem Hochplateau der Serra do S. Jeronimo bei

S. José (Fig. 1); an den Quellen von Rio Paraguay zwischen

Diamantino und Morro Vermelho; nur selten sieht man die

Art an Wasserläufen in den kleinen Urwald-Parzellen, z. B.

in der Serra das Araras und Serra do Curupira, nordwest-

lich von Cuyabå. — Theils trifft man diese Art in kleinen

Gruppen oder als einsamer Baum (Fig. 2), und zwar viel höher

und stärker (15 m), auf gewissen offenen ebenen Campos oder

Wiesen, welche wenigstens während der Regenzeit iiber-

schwemmt sind und »pantanaes» heissen; diesen feuchten

Campos ist ein zarter aber dichter Graswuchs (mit kleinen

Cyperaceen, Eriocaulaceen, Xyridaceen etc. vermischt) eigen-

thämlich; die Buriti-Gruppen (der sog. »buritisal») sind fär

diese Plätze höchst charakteristisch, obgleich sie auch da

nicht immer vorkommen; ich habe sie so bei Aricå nahe an

Cuyabå, weiter in der Serra do Curupira, dann nicht weit

von S. Cruz da Barra und auf den Campos unterhalb der

Serra do Itapirapuan gesehen.

1 Aufstellung und Nomenklatur nach DrRuDE in Flora Brasil. und in den

Natärl. Pflanzenfamilien yon ENGLER u. PRANTL.

(0) C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS.

Sädwärts findet sich diese Art wenigstens bis Tres Barras,

einem Hafenplatz am Paraguay nahe an der Sädgrenze von

Matto Grosso.

Ufa

HNPRA

B/171/,

Fig. 1. Mauritia vinifera Marrt., >buriti>, junges Exemplar, nur etwa 6 m

hoch, in dem Schilf- und Gebisch-Sumpfe am Rio Cuyabå-mirim bei S. José,

Matto Grosso. Rechts im Vordergrund eine Rottboellia, eine Melastomacée

ond (in der Mitte) eine Scleria (Dec. 1893).

]io Grande do Sul: im wärmeren Theile, wo sich die

bewaldeten Gebirge sädwärts bis etwa 30” s. Br. ausdehnen,

soll die Art in gewissen Kolonialdistrikten, z. B. Caxias,

Conde d'Eu, Santa Cruz, vorkommen. HEinzelne Exemplare

(vielleicht kultivirt) fanden sich auch bei der Stadt Santa

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 5. 7

Maria da Bocca do Monte ausserhalb des Sädrandes des Ur-

waldes.

Fig. 2. Mawritia vinifera Mart., Exemplar auf einer Sumpfwiese (»panta-

nal») Matto Grossos, etwa 17 m hoch. Dahinter im Walde eine Gruppe von

Orbignya Lydie DE, »oauassi» (Serra do Curupira, im Febr. 1894).

Mauritia Martiana SPrRvcE. — »Ripa», »Buritizinho»,

»Carandazinho»>.

Exp. 1. RE6N. A, 3025 (f. aculeis caudicis 5 em. 1.):

S C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS.

Bras., Matto Grosso, an kleinen Bächen im grossen

Campo-Distrikt um den oberen Lauf des Paraguay und seiner

Nebenflässe, z. B. in der Serra das Araras; Adäo oder Bu-

ritizinho unterhalb der Serra do Ttapirapuan, und von da

nach Östen gegen Diamantino. (Scheint bisher nur von den

westlicheren und nördlicheren Waldgebieten bekannt zu sein.)

Desmoncus prostratus LINDM., nov. spec. — »Urum-

bamba». — Taf. I, Fig. C.

Exp: ERE EN ANS:

Bras., Matto Grosso, Santa Cruz da Barrar dorhio

dos Bugres, im Gebäsch (>capoeira») am Alto Paraguay.

Species prope Desmoncum rudentum Marr. collocanda,

his notis conliunctis distincta:

segmentis foliorum late lanceolatis obtusiusculis, vagina

ochreaque inermibus levibus glabris; (flagello abbreviato vel

inermi); costa longe aculeata aculeis rectis; spadice valido, pe-

dunculo aculeifero, rhachi elongata, ramis pluribus elongatis:

drupa magna,obovata,apice rotundata; putamine crassodurissimo.

Descr.: Arbuscula ramis implexis prostrata vel humiliter

scandens, in loco circa 2 m. alta. Folia ad 0,5 m. longa;

vagina 15—20 em. longa, 2—-3 cm. lata, extus virescens, iner-

mis, glabra vel sparse lepidota, intus straminea, superne in

ochream 5—7 cm. longam inermem fimbriatam abiens; petiolus

gracilis, ochrea brevior, inde a basi iuxta ochream aculeis

rectis validis 2—5 cm. longis armatus; costa gracilis, ab om-

nibus partibus aculeis iisdem sparse instructa; segmenta circa

8-1uga, inequaliter disposita, e basi angustata et leviter redu-

plicata late lanceolata vel elliptica, long. 10—15 cm., lat.

3—4,5 ecm., apice late triangulari, obtusiusculo, raro minute

setigero, utraque pagina ad nervum medianum aculeis parvis

pungentibus singulis vel binis instructa, inferiore pagina

paullo pallidiore; (segmenta foliorum inferiorum 4—5-iuga,

ovata, long. 4—6 cm., lat. 2—--3 cm.); flagellum (in specimin.

meis) tenue, 5—10 cm. longum, aculeis omnino destitutum vel

foliolis paucis minimis spathulatis ornatum. — Spadix inter

maiores, 0,,—0,5 m. longus; pedunculus 10—15 cm. longus,

crassitud. fere digiti minimi, aculeatus et retrorsum setosus;

rhachis circa 10 em. longa, ramos undique emittens; rami

circa 12, validi, flexuosi, fere inde a basi florigeri, ad 15 cm.

longi. — Perigonium 2 (in fructu) late cupulatum, calyce

SEE

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 9

fere annuliformi integro, corolla vix 3-sinuosa 2—3 mm. longa,

cum fructu aurantiaca. — Drupa obovata, apice subobliquo

stigmatifero paullo retusa, rubro-miniata, long. 20 mm., lat.

13 mm.; mesocarpium succosum edule: putamen obovato-

oblongum, apice rotundatum, long. 15—17, lat. 10—11 mm.,

albido-brunneum, venis castaneis pietum; foramina 3 sequato-

rialia, unum paullo inferius; albumen sublignosum album.

Es ist gewiss in den meisten Fällen schwer, die brasilia-

nischen Desmoncus-Arten sicher zu bestimmen; ihre vegeta-

tiven Merkmale — Blätter, Flagellen, Stacheln etc. — sind

ohne Zweifel variabel und es ist wegen der Formlosigkeit

dieser weit niedergestreckten oder hoch kletternden Pflanzen

schwer, sie in einigermassen hinreichender Weise zu be-

schreiben: von vielen Arten ist bisher vielleicht nur ein

Stäck einer solchen Pflanze beschrieben. Die von mir ge-

sammelte Pflanze (A, 2827) ist dem niedrigen Gebäsch ent-

nommen, welches die angebauten, vom Urwald entblössten

Stellen umgiebt; sie zeigte nicht die hoch kletternde Lebens-

weise der meisten Arten, und (deshalb?) fehlte es den Blät-

tern an einem wirklichen »fagellum»> (die endständige, mit

starken Widerhaken ausgestattete Verlängerung des Blatt-

stiels). Diesem Merkmal kann man jedoch nicht allzu grosse

Bedeutung beimessen. Von SPENCER MoorE ist nämlich auf

derselben Stelle (S. Cruz) ein Desmoncus gesammelt worden,

der wahrscheinlich dieselbe Art ist, wie die meinige, obgleich

mit dem Merkmale >flagello valido — — Sspinarum iuga

6 — — (als unvollständiges Exemplar und steril ist die

Pflanze von SP. MoorE ohne Namen und nur als »sp. nov.»

erwähnt worden, Trans. Linn. Soc., 2nd Ser., Bot., Vol. IV,

ENNSN498).

Die Blattsegmente der vorliegenden Art sind zu den

breitesten zu zählen (Länge und Breite ungefähr im Ver-

hältniss 3: 1); dieselbe Form hat die neue Art BaARrRBosa Ro-

DRIGUES' Desmoncus cuyabensis (Palme Mattogrossenses, p. 30,

tab. X A, XT), die jedoch verschieden sein muss: »vagina et

precipue ochrea aculeis minimis rectis horrida». So breite

Blattsegmente sind sonst einigen Species der Section Eudes-

moncus DR. eigen (z. B. Desm. riparius SPRcE, Desm. ortho-

acanthos Marr.). Wie weit die Blattbreite dieser Pflanzen

varieren kann, ist nur fir wenige Arten beschrieben; es ist

jedoch zu erwarten, dass die ungeheuer langgezogenen, luxurii-

10 C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS.

renden Stengel und Äste dieser Lianen einer gewissen Ver-

änderung der Blattform ausgesetzt sind. Vorläufig missen

jedoch die Blattbreite, wie auch die Art der Bestachelung

u. s. w., als Speciesunterschiede gelten; in dieser Hinsicht

stimmt die vorliegende Art mit keiner von den in der Flora

Brasiliensis beschriebenen iberein. Ob sie aber eine nicht

stachelige Form des Desm. cuyabensis BArRB. Ropr. oder eine

breitblättrige Form von Desm. rudentum Marr. ist, sei känf-

tigen Untersuchungen zu entscheiden vorbehalten.

Dass Desm. prostratus m. zu der Abteilung des Desm.

rudentum (Sect. Bactridopsis DR.) gehört, stätze ich auf die

Aussage der Flora Brasil. äber diese Gruppe: »fructus maiores

putamine firmiore». Leider sind indessen gerade die Friächte

nicht von allen Arten bekannt.

Desmoncus orthacanthos Marr.

WIDGREN 840:

Bras., Rio de Janeiro, 1844. — Die Art ist schon gut

bekannt von dem litoralen, tropischen Brasilien.

»Species polymorpha et aculeorum variabilitate facilius

cum aliis confundenda» (Flora Brasil., fasc. 85). Specimina

Widgreniana ea re cum D. lophacantho Mart. congruunt,

quod foliolwm quodlibet aculeo maximo solitario (raro gemino)

basi instructum est et quasi stipulatum; atque in spatha,

ceterum inermi vel aculeis parvis rarissimis armata, apex

diutius acervulum setarum vel aculeorum densiorem conservat,

sicut in D. lophacantho dicitur. Num hic re vera ab illo

notis certis diversus?

Desmoncus leptoclonos DR. — »Urumbam ba»>.

Exp. 1. REGN. A, 3273:

Bras., Matto Grosso, Buritizinho unterhalb der Serra

do Itapirapuan, aufrecht, etwa 2 m. hoch, unter Gesträuch

an einem Bache auf den Campos. — Vorher fär die Gegend

zwischen Goyaz und Cuyabå bekannt.

Drupe, avetori huius speciei ignote, sunt obovate, apice

rotundato et stylo residuo brevissime apiculato, coccinee vel

aurantiace, long. 10—12 mm., lat. 7—8 mm., mense Aprili

mature. Pericarpium in sicco verruculosum (in Desm. pro-

strato m. in sicco striatello-rugosum); putamen tenue, faciliter

fractum, forma suboblique obovatum, long. 8—11 mm., lat.

6—8 mm., foraminibus 3 sub apice approximatis.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 3. 11

Bactris caryotifolia MART.

WIDGREN 1053:

Brasilien 1843. — Die Art ist häufig im ganzen Gebiet

um Rio de Janeiro.

Bactris glaucescens DR.

Hrspsr LS REGN. AV 1975:

Paraguay, El chaco, gegenäber der Villa Rosario und

Lomas, 241!/22 s. Br., am bewaldeten Ufer des Paraguay.

Die Art ist zuerst von Weddell am oberen oder Alto

Paraguay, von Barbosa Rodrigues in Menge oberhalb der

Stadt Corumbå gesehen worden. Der Fundort im Chaco ist

etwa 5!/2 Breitengrade sädlicher, als Corumbå. Zu dieser

Art gehört wahrscheinlich auch der sog. »tucu» (brasilian.

»tucum>) oder »carandå-nå», der im Chaco bei Puerto Casado

(etwa 221/2 s.) und bei Tres Barras im säödlichsten Matto

Grosso vorkommt.

Bactris setosa MaART.

MOosÉN 9198:

Bras., NS. Paulo, Sororocaba, in silva cedua; cum spatha

vacua m. Maio 1875.

Bactris inundata MART., »tucum> (steril), bildete in Matto Grosso

einen Theil des dichten Gesträuches an den waldreichen Ufern des Alto

Paraguay und der Nebenflässe Rio S. Lourengo und Rio Cuyabå; eine

etwa 2 m. hohe, dichtblättrige, robuste Palme. — Von den Ufern dieses

Distriktes hat Barbosa Rodrigues auch eine andere Art, Bactris cuya-

bensis nov. spec. (Palm&e Mattogrossenses), beschrieben.

Bactris Fragee LINDM., nov. spec. »Tucum-mirim». —

DE IHÉ

Exp. 1. REGN. A, 2905:

Bras., Matto Grosso, in den grossen Wäldern des Poaia-

Distriktes am oberen Paraguay, nördlich vom Flecken Santa

Cruz da Barra do Rio dos Bugres, häufig im schattigen

Dickichte.

Species proxima Bactr. piscatorum WEpbp. (ex descr. Flor.

Bras., fasc. 85, p. 354; icon eius speciei non datur), a qua differt:

drupa coecinea, aculeato-setosa; segmentis ad apicem folii

confluentibus; costa inermi, — ceterum cum nulla alia con-

gruens, quamobrem nova species proponenda.

12 C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS.

Descr.: Palma humilior, 1—2 m. alta, caudicibus tenui-

bus solitariis vel ciespitosis, coma late patula; folia metralia

(vel ultra?), vagina et petiolo spinosissimis, segmentis oblan-

ceolato-linearibus, per acervos ternis aggregatis, paullo cur-

vatis, margine antico longe caudato, utrinque glaucoviridibus

vel subtus paullo pallidioribus, margine sparse aculeato-se-

tosis, nervis II. utrinque quaternis, hinc inde pilo albido

rarissimo instructis, nervis transversis dense reticulatis in-

conspicuis; segmenta long. 3—4 dm., lat. 2,5 cm., summa in

laminas longe spathulathas confluentia. Spatha aculeata;

spadix fructifer rotundatus circa 1,5 dm. longus, drupis den-

sius congestis pulcechre corallinis vel coccineis, aculeis 2equa-

torialibus sparsis subtilibus subincurvis. Drupa turbinato-

globosa, breviter rostellata, vix obliqua, long. 15—17 mm.,

lat. 14—15 mm.; putamen irregulariter globosum, badium,

foraminibus supra medium impositis, diam. 10—12 mm. —

Cet. ignota.

Drupa quidem PBactr. acanthocarpam Marr. (Hist. nat.

palm., tab. 71, fig. 2) omnino revocat (cuius folia tamen di-

versa, segmenta nervo I. solitario, equaliter distantia et la-

tiora, costa aculeata!)

Ich habe dieser Art ihren Namen gegeben zur Erinnerung an

Manoel Fraga aus Goyaz, meinen unermädlichen Diener, lieben Freund

» NN . . . -J

und frohen Gefährten in den Wäldern Matto Grosso's.

Bactris Lindmaniana Dr., nov. spec. — Taf. III.

Exp. 1. REGN. A, 1635:

Bras., Rio Grande do Sul, Porto Alegre, Parthenon,

an einem Rinnsale in einer schattigen Schlucht mit Wäld-

chen (»capåo») zwischen den Hiägeln der Campos.

»Species Bactr. Glazioviane DR. proxima, a qua differt:

spadice maiore; segmentis tenwibus, pilis sparsis vestitis>

(Drude in litt., die 20 Dec. 1899).!

A Bactr. piscatorum WEpp. et B. setosa Mart. differt:

corolla truncata calycem longe superante, drupa depressa.

Descr.: Palma ceespitosa; candex gracilis subflexuosus,

usque ad 5 m. altus, diam. 3—4 cm.; internodia circa 5 em.

longa, aculeis primo intra vaginam adpressis, deinde folio

1 Barbosa Rodrigues (Palme Mattogross., S. 45) behauptet, die Bactris

Glazioviana Dr. Flor. Brasil. sei identisch mit der Bactris vulgaris Barb.

Rodr., Protesto-appendice ad Enum. Palm. nov. 1879, p. 42.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 5. 13

delapso porrectis, nigris, spiraliter dispositis, pungentibus

horrida. Folia nunc submetralia, 2 dm. lata, nunc duplo

maiora, 4 dm. lata; vagina aculeis nigris subtilibus obsita;

petiolus et costa graciles aculeis nunc ereberrimis 3(2—4) cm.

longis undique armati; segmenta plurima per acervos 3—4

longe distantes disposita, superiora concinna, summa pauca

confluentia, maxima long. 25—35 cm., lat. 2 cm., oblanceolato-

linearia, viridia, subtus paullo glaucescentia, margine acule-

olis 3—7 mm. longis setosa, facie, saltem pagin& inferioris,

pilis sparsis minimis albidis vestita, nervis II. utrinque 4—5,

nervis transversis inconspicuis raris, apice margine antico

2—4 cm. producto caudata. Spatha tenwviter lignosa, tomento

tenui ferrugineo-badio tecta et insuper apicem preecipue versus

aculeis aculeolisque nigrescentibus divaricatis armata, intus

demum rubro-castanea, ventricosa, forma obovata, acuta, long.

15-—25 cm. pedunculo fere zequali, lat. 10—13 cm.; spatha

inferior linearis, vaginata, long. 20 em. dSpadiz circa 3 dm.

longus, pedunculo robusto 2 dm. longo badie tomentoso,

rhachi brevi 4 cm. longa, ramis brevibus incurvis 7—8 cm.

longis, numero circa 15, densifloris. Flores 9 6—7 mm. longi,

corolla truncata 3 mm. longa calycem triplo vel ultra exce-

dente. Drupa inter minores, depresse globosa, basi nunc sub-

turbinata, apice leviter retusa breviter rostellata, lzevis, glabra

(colore rubre? aut nigrae?), long. 14 mm., lat. 17—20 mm.

Putamen turbinatum, foraminibus alte impositis, fbrillis meso-

carpi obtectum, long. 12 mm., lat. 15 mm.

Guilielma sp.? — »Ceriba>.

In Matto Grosso ist eine Palme (oder mehrere Arten), unter dem

Namen »ceriba», sehr berähmt fär ihr hartes Holz, welches braun-

sechwarz und glänzend und vielleicht härter als andere Hölzer des Landes

ist; ich habe Bogen, Pfeilspitzen und andere Geräthe bekommen, welche

die Parecis-Indiaover aus diesem Holze verfertigen. Als ich die »ceriba»

zum ersten (und auch zum letzten) Mal erblickte, war ich mit drei

»Sertanejos», d. h. mit diesen Wildnissen völlig vertrauten Eingeborenen,

im Urwalde zusammen; sie haben sicher die Pflanze gut gekannt. Wir

waren aber auf dem Räckwege von einer sehr beschwerlichen Exkur-

sion; nur ein einziges Exemplar wurde gesehen, und da wir keine Åxte

hatten, konnte der Stamm nicht umgeschlagen werden, denn mit dem

gewöhnlichen »Facao» (Waldmesser) wäre es nicht gelungen. Da ich

nachher die >»ceriba» niemals wieder gesehen habe, wurde also die ein-

zige Gelegenheit versäumt, Herbarmaterial zu sammeln. Nur folgende

Bemerkungen wurden angezeichnet:

14 C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS.

»Palma alta, gracilis, caudice circa 8 m. alto, recto, breviter

aculeato, Jligno atrobrunneo durissimo, drupis parvis, rotundatis,

miniatis, in paniculam rotundatam congestis; habitu proxime accedit

ad formas elatiores Astrocaryorum (»tucum>).

Matto Grosso, Serra do Itapirapuan, Cascata do Angelim,

in silva primeva densa, m. Aprili.>

Auch Barbosa Rodrigues hat während seiner Reise in Matto Grosso

nur einmal eine »ceriba» gesehen; es waren keine Frächte vorhanden,

jedoch hat er nach der Beschreibung eines Eingeborenen eine neue Art

aufgestellt, Guilielma mattogrossensis (Palme Mattogrossenses, S. 33,

Taf. 12). Die von mir gesehene Pflanze kann jedoch nicht mit dieser

neuen Art. ebenso wenig mit den beiden in der Flora Brasiliensis be-

schriebenen, identisch sein.

Astrocaryum Ayri MART.

WIDGREN: Bras., Rio de Janeiro, 1844.

Astrocaryum tucumoides Dr. — »Tucum do matto>.

= Mat IM) BigalB:

E&p. 1. REGN. A, 2355; A, 2981:

Bras., Matto Grosso, in Urwäldern rings um die

Hauptstadt Cuyabå, östlich bei Palmeiras getroffen, westlich

sehr häufig in den grossen Poaia- (d. h. Ipecacuanha-) Wiäl-

dern zwischen Rio Alto Paraguay und Rio Sepotuba; auch

im Urwalde am Abhange des Gebirges Serra do Itapirapuan.

Ob ich immer dieselbe Art geschen habe, ist unsicher, denn

nur wenige fertile Exemplare wurden gefunden: reife Frächte

im December, Bläten im März und April. Die Art gilt in

der Flora Brasil. als eine sehr seltene (kultivirt in Rio de

Janeiro; von Wallis am Amazonenfluss gesammelt).

Barbosa Rodrigues behauptet (Palme Mattogross., 5. 60—

61), dass ÅA. tucumoides dieselbe Art ist, wie A. Tucuma MART.

Es scheinen mir indessen die von Drude angeföhrten Species-

Unterschiede völlig hinreichend:

tucumoides Tucuma

flores & speciosi, petalis reflexis, | flores &A corolla stamina inclu-

. . -. I

staminibus longe exsertis; | dente;

flores 2 subglobosi. | flores 2 oblongi, ovoidei vel

| angustato-cylindrici.

Die von mir, auch in Spiritus gesammelten Bliten stimmen

vollkommen mit der Abbildung von ÅA. tucumoides, Flora

Bras., f£. 85, tab. 81, fig. 6, uberein.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 5. 15

Descriptioni hoc adiiciendum:

Palma 4—35 m. alta; caudex cerca 2-metralis vel ultra,

cum petiolo et costa foliorum aculeis longis horridus, inco-

larum formido. Drupa, mense Jan. matura, globosa, haud

obliqua, rostellata, aurantiaca, levis, long. 3,5; cm., lat. 3—

3,5 em. Putamen mihi semper foramina 4 prebuit, quorum

unum maximum. Tab. IV, fig. B, 1—3.

Astrocaryum leiospatha BarB. Ropr. — »Tucum do

matto,. — Taf. IV, Fig. C.

IRS CREGN. AN 20003:

Bras., Matto Grosso, Palmeiras, im dichten Walde.

Drupa, mense Dec. maturescens, ovata, manifeste obli-

qua, oblique rostellata, vitellina, long. 4 em., lat. vix 3 cm.

Putamen ellipticum, long. 2,5—3 cm., lat. 2 cm.

+ MI "HQ,

id; RUNS > = ' NÖT

0 Jörg HÖRA

Sr EE fö Sö Re sg YT ih Vd

4 Zen buss 4 > VAN Ås (ör

nd KN lr AT

Fig. 3. A. Astrocaryum Weddellii DrR., »tucum do campo»:; B. Cocos

comosa, MART., »guariroba»; Landschaftsbild yon dem »campo cerrado» auf

dem Hochplateau der Serra do Jeronimo in Matto Grosso, nicht weit von Rio

da Casca. (Jan. 1894.)

Astrocaryum Weddellii DR. — »Tucum do campo.» —

Fig. 3, A (die einsame, niedrige Palme links im Vordergrund).

Exp. 1. REGN. A, 2361:

16 C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS.

Bras., Matto Grosso, Serra do S. Jeronimo, auf of-

fenen, gesträppigen Feldern oder »campos cerrados», z. B.

häufig zwischen Joäo de Couto und Rio da Casca. — Vorher

nur aus Goyaz bekannt; neu fär Matto Grosso.

Es ist jedoch wahrscheinlich, dass Barbosa Rodrigues”

neue Art, Astroc. arenarium (Palme Mattogr., Taf. 18), von

dieser nicht verschieden ist, wenigstens der Beschreibung

nach zu urtheilen.

Descriptioni hoc adiieiendum:

Palma acaulis, robusta, caudice subterraneo, oblique ad-

scendente. Segmenta foliorum semimetralia, mox pendula,

subtus albo-tomentosa. Drupa, mense Jan. matura, sordide

lutea, obovato-globosa, parum oblique rostellata, long. 3,5 cm.,

lat. 25—5 cm. Putamen long. 2,5 Cm., Lat. 2,2 CM:

In derselben Gegend von Matto Grosso hat Barbosa Rodrigues eine

neue Art gefunden, AÅstrocar. echinatum (Palme Mattogr., Taf. 17),

das auch »tucum do campo» benannt wurde; diese Art hat die Blätter

um das Doppelte grösser und stachelige Spatha. Die von mir gesam-

melte (A. Weddellii) hat die Spatha mit sehr dicker, weicher, hell-

brauner Wolle bedeckt (nur in der äussersten Spitze finden sich einige

kleine Borsten oder Grannen).

Acrocomia Totai Mart. — »Mbocayå» der Guarani-

Sprache — Fig. 4.

Paraguay, in der Umgegend von Asuncion und den

benachbarten Ortschaften ungemein häufig; massenhaft ange-

pflanzt. aber auch dichte Waldungen auf trockenen Hiigeln

und Campos bildend, z. B. bei Elisa und S. Antonio. Im

inneren bebauten Lande, z. B. bei Paraguari, mehr zerstreut.

Nördlich von Asuncion immer spärlicher bis zum Wende-

kreise. Im Chaco nicht gesehen. Das massenhafte Auftreten

im engen Bezirke um Asuncion ist daher ohne Zweifel der

alten Kultur des Landes zuzusehreiben.!

Vom sädlichsten Matto Grosso, am Ufer des Paraguay, z. B. in

der Nähe von Albuquerque, hatte ich die »Mbocayå» annotirt, glaube

aber jetzt, nach dem Studium der Angaben in der Flora Brasil., die

Cocos acrocomioides DR. gesehen zu haben, die der vorigen Art habi-

tuell sehr ähnlich ist. In der That därften diese beiden Palmen der

1 Morong, Plants collected in Paraguay, Annals of the New-York Aca-

demy of Sciences, vol. VII, 1893, erwähnt die paraguayische >» Mbocayå» unter

dem Namen Acrocomia selerocarpa Mart. Von dieser ist jedoch die Acroc.

Totai durch die unterseits gränen Blätter verschieden. Eine gute Beschreibung -

dieser Palme giebt R. von Fischer-Treuenfeld in »>Mutter Erde», 1899, s. 201.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:05. 17

mattogrossensischen »bocayuvar, Acrocomia glaucophylla DR. (s. unten!),

am ähnlichsten sein.

Fig. 4. Acrocomia Totai Mart., »mbocayå», gepflanzt bei Asuncion in

Paraguay.

Acrocomia glaucophylla Dr. — »Bocayuva». — Taf.

VIP SEA RSS (NS: 29).

Exp. 1. REGN. A, 2461:

Bras., Matto Grosso, Cuyabå (reife Frucht im Nov.);

östlich davon bis Palmeiras (Bliten im Dec. und Jan.), nörd-

lich bis Diamantino gesehen; häufig angepflanzt.

Folii segmenta angustissima 1,5 cm. lata, in sicco mox

sese quasi hygroscopice incurvantia. Flores A: petala oblonga,

apice incurvo-obtusata; anthere petala 1—2 mm. excedunt

(nec incluse, ut in Flora Brasil. ait auctor speciei). Flores

10 mm. longa, sepala 3 mm. Övarium et fructus adolescens

18 C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS.

tomento adpresso sericeo ferrugineo-castaneo dense vestiti, quod

drup:e quoque adulte mature inter petala adpressa adheret.

Drupa (nondum descripta) est subglobosa, paullulum de-

pressa et subobliqua, diam. ad 5 cm., glabra, subnitens,

sublevis, colore fusco-castaneo. Putamen globosum, lapideum,

serobiculatum, inter epicarpii reliquias plumbeo-nigrum. Meso-

carpium fibrosum, durum, exsuccum.

Barbosa Pseudococos Becc. (Syn. Syagrus Mikaniana

MART.).

MosÉnN 3683:

Bras.; S. Paulo, Santos, Sororocaba, in ripa amnis Rio

Branco (1875). — >»Arbor 15—20 m. alta, diam. 20 cm.» (MosÉN).

Florens mense Aprili.

Cocos comosa Marti. — »Guariroba», »coco amar-

goso». — Taf. V und Fig. 3, B (S. 15).

EKp. 1. REGN. AA, 2699, 26991:

Bras., Matto Grosso, auf trocknem, kiesigem Boden

der »campos cerrados», z. B. aut dem Plateau der Serra do

SN. Jeronimo und gegen Osten durch den Sertäo (die Wiiste)

nach Goyaz hin; auf den nördlicheren Campos do Itapira-

puan, ober- und unterhalb der Serra.

Palma minor caudice tenui recto ad 5 m. alto, vel nana

vel acaulis. Floret mense Aprili. Drupe submature mense

Januario vise, olivaceo-virescentes, magnitudine ovi Turdi.

Die von mir gesammelten Blätter, Taf. V, stimmen so-

wohl mit der Beschreibung in der Flora Brasil., als mit der

Abbildung in Barbosa Rodrigues” Palme Mattogr., tab. VII,

äberein; dagegen ist die Figur in Martius” Hist. nat. palm.,

III, +t. 166, f. 5 (Syagrus comosa»), durch viel breitere und

kiärzere Blattsegmente verschieden. In allen diesen Fällen

ist die Spitze der Blattsegmente als gerade und gleichförmig

dargestellt; wie meine Abbildungen aber zeigen, ist dieses

nur bei den obersten, kleinsten Segmenten der Fall; die

äbrigen sind auch hier, wie bei so vielen anderen Palmen,

an der Spitze schief durch die Verlängerung der vorderen

Slattkante (segmenta margine antico 1 cm. producto caudata).

Beccari (Malpighia, an. I, 1887, p. 343, 441) hat einen

Zweifel ausgesprochen, ob Cocos comosa bisher genägend

bekannt und definirt war. Das von mir in Matto Grosso

;

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 5. 19

gesammelte Material bietet, was die Inflorescensen betrifft,

gewisse Schwierigkeiten dar. Ich habe deshalb die verschie-

denen Formen abgebildet, 'Taf. V.

Die eine Form, mit reifer Frucht (im Monat Januar),

Fig. 3—10, ist der grossen kolorirten Abbildung in MARTIUS”

Fist nac. palm., II t. 166, fig. 3, älnlich; spadiz: brevior,

ramis paucis (3—4), crassis, rigidis. internodiis brevibus, parte

superiore (sterili aut mascula?) brevi precoce. Die noch

zuräckgebliebenen 9 Bliithen (abortiv? oder nicht bestäubt?)

haben indessen eine Bläthenhälle von auffallender Form:

petala sub apice triangulari abrupte auriculata, et quasi tri-

loba, Fig. 5. Die drupa stimmt mit den mir zugänglichen

Abbildungen dieser Art völlig iäberein, Fig. 8, 9.

Die andere Form, die während des Blihens gesammelt

wurde (im Monat April), Fig. 11-—16, ähnelt einer Abbildung

in Barbosa Rodrigues Palme Mattogr., tab. VIL: spadix

longior, 0,3—0,4 m., spatha anguste fusiformi long. 0,3 m.,

lat. 5 cm., ramis pluribus (—7—) tenuibus, virgatis, 20 cm.

longis, internodiis satis longis, foribus inferioribus femineis,

parte media androgyna, parte superiore longe flagellato atte-

nuato foribus mere masculis dense stipatis; petala foris Q

in anthesi non aut obsolete sub apice auriculata, Fig. 14.

Vorläuvfig kann ich diese Verschiedenheiten nur dadurch

in Einklang bringen, dass ich die erste Form als spadix fe-

mineus (Fig. 3), die zweite Form als spadix androgynus oder

vielleicht masculus erklären möchte (Fig. 11).

Cocos campestris Mart. — »>Acuman, acumå, o0a-

cum2aä.»

ip: 1 REGN:

Brasil., Matto Grosso, auf den steinigen, trockenen

Hochplateaus oder »campos cerrados», vielleicht weit ver-

breitet; westlich bei S. Cruz da Barra do Rio dos Bugres;

nördlich bis Affonso auf der Serra do Itapirapuan.

Bliäiten im Februar gesammelt, reife Frächte im Mai.

Cocos flexuosa Mart. — »Acumamn» ete. (wie Vorige).

INEGNELKL KIL ST288, 12896

Bras., Minas Geraes, Uberava; Santa Rosa. »Acaulis,

foliis 6-pedalibus».

20 C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFIORA SUÖDAMERIKAS.

MosÉnN 3927:

Bras., S. Paulo, Campinas, loco sicco; »2—53-metralis,

caudex petiolis foliorum deciduorum totus vestitus; exocar-

pium carnosum acidulum».

Exp. 1. REGN.:

Bras., Matto Grosso, wahrscheinlich ebenso häufig

wie die vorige Art, ja, meiner Meinung nach gehört der

grösste Theil von dem in Matto Grosso's »campos cerrados»

so häufigen »acuman» zu dieser Art, obgleich BARBosA Ro-

DRIGUES von seiner Reise nur Cocos campestris erwähnt.

Die Stämme dieser Art sind dinner als die der vorigen,

in Durchmesser kaum 1 dm.; es stehen fast immer mehrere

(2—5) zusammen; sie sind fast niemals gerade, sondern auf-

steigend oder oo-förmig gebogen (von Cocos campestris da-

gegen sah ich Stämme, dick und gerade, fast ebenso wie bei

einer Acrocomia).

Die Blätter sind lebhaft hellgrän mit sehr schmalen,

weichen, beweglichen Blattsegmenten. Die 29 Blithen sind

etwas grösser als die der vorigen Art und die Friichte breiter.

Die Abbildungen der Blithen der vorigen Art in BARBOSA ;

RopriGvEs” Palme Mattogross., tab. VI, scheinen zu gross; 7

I ESS SIV

oas ä JE RR AREA a

es ist nicht unwahrscheinlich, dass dieser Auctor die beiden

Arten (campestris und flexuosa) verwechselt und Abbildungen

von beiden auf seinen Tafeln V und VI vermischt hat (vgl.

Marrtius, Historia naturalis palmarum, IT, tab. 86, 87).

Cocos petraea Mart.? — »Coqueiro do campo».

Exp. 1. REGN. A, 3419:

Bras., Matto Grosso, Diamantino, am felsigen und

sandigen Boden der »campos cerrados», nur steril gesammelt,

als kleine acaulescente Rosetten.

Cocos Martiana Dr. — »Baba de boy».

IRRGNELG LL LITA:

Bras., Minas Geraes, Caldas, in campo.

WIDGREN:

Minas Geraes, 1845.

Cocos Romanzoffiana CHam. — »Coqueiro» der Sid-

brasilianer, »Datil» der Argentiner, »Pindö» der Paraguayer.

ip: BUS 21.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 5. 21

ISS SER RGNS SAK ön JOL LOST T205G

Bras., Matto Grosso, Tres Barras, am linken Ufer des

Paraguay im sädlichsten Theil des Staates. — Rio Grande

( ih

Fig. 5. Cocos Romanzoffiana CHAM., »coqueiro», gepflanzte und stark be-

schnittene Exemplare bei Hamburger Berg im siädbras. Staate Rio Grande do

Sul. (Oct. 1893).

do Sul: in den Städten und um alle Landhäuser auf den

Campos angepflanzt; spontan in den Wäldern, theils in den

kleinen feuchten Waldungen des Campo-gebietes, z. B. Porto

Rio Grande, Pelotas, Porto Alegre, Santo Angelo; theils in

22 C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS.

den schattigen Urwäldern der Gebirge, z. B. in den Kolonien

Santo Angelo und Silveira Martins.

Paraguay, in Asuncion und dem ibrigen bebauten

Lande; auch im Chaco am Ufer des Paraguay, nördlich

wenigstens bis unterhalb des Hafens Puerto Palacio (etwa

22” 8. Br.), wo die Art ebenso massenhaft auftrat, wie die

Copernicia cerifera (s. unten).

Argentina, Entre Rios und Corrientes, in der Nähe

des Uruguay, ganz so auftretend wie im Staate Rio Grande

do Sul; Buenos Ayres, häufig gepflanzt. u. s. w.

Ich folge hier der Ansicht BARBoSA ROoDRIGUES', der neuer-

dings (Palme Mattogr., S. 13) behauptet hat, dass die alte

Art Cocos Romanezoffiana CHAM. verschiedene neuere säd-

amerikanische Arten umfasse. (Schon BEccaArI hat im J. 1887,

Malpighia, an. I, beobachtet, dass die Arten der »Section Are-

castrum DR.» eimander so ähnlich sind, dass sie vielleicht

Varietäten einer einzigen oder vielleicht zweier Arten sind).

Ob dies auch fär die oben erwähnte Cocos Martiana Dr. gältig

ist, wie BARBOSA RoDRIGUES behauptet, scheint mir noch zwei-

felhaft, da diese, wie die Darstellung in der Flora Brasil.

und die REGNELL'schen Exemplare aus Minas Geraes zeigen,

einen grösseren Unterschied im Bliithenstande darbietet. Da-

gegen halte ich es för eine glickliche Lösung, den riogranden-

sichen »coqueiro» und den paraguayischen »pindö»(C. australis

Mart.) mit einander zu vereinen, da ich diese beiden, weder

in Habitus, noch was die Bläithen und Frächte betrifft, habe

unterscheiden können. Die sädbrasilianische Form habe ich

ausserdem ziemlich vielgestaltet gefunden, besonders was den

Stamm und die Frucht betrifft; ich habe fast so viele ver-

schiedene Formen derselben in Rio Grande do Sul, spontan

und kultivirt, gesehen, wie BARBOSA RODRIGUES iäberhaupt hat

abbilden können (Palme Mattogross., tab. IV, IV A). Ich

bin auch noch geneigt, den sog. »datil» der argentinischen

Staaten Entre Rios und Corrientes (C. Datil Gr. et DR.) zu

C. Romanzgoffiana zu rechnen; die Exemplare von dem sog.

»datil», die ich näher beobachten konnte (steril und vielleicht

kultivirt), habe ich, nach 9-monatlichem Aufenthalt in Rio

Grande do Sul, von dem riograndensichen »coqueiro» nicht

unterscheiden können; die vereinzelten Palmen in den feuchten,

niedrigen Erythrina-Gehölzen des Staates Corrientes waren

auch ohne Zweifel die riograndensische Art.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 5. 23

Cocos acaulis Dr. "glauca Dr. nov. subsp. — Taf. VI.

SSE ER EGENS SA OL8T9:

Paraguay, Paraguari. Areguå, Tacuaral, S. Bernardino

etc., auf sandigem Boden des Campo-gebietes, auf begrenzten

Stellen dichte, niedrige Gruppen bildend; nur steril (im Monat

August). — »Yatai, der Eingeborenen.

»Eine neue Unterart, vielleicht specifisch aufzustellen,

was wegen der Unvollkommenheit der Exemplare nicht ent-

schieden werden kann» (DrRuDE in litt., die 20 Dec. 1899).

Deser.: Palma nana, acaulis; 0,5 vel raro 1 m. alta,

foliis lete glaucis, rigide coriaceis, erectis vel paullo recurvis.

Caudex subterraneus validissimus, durissimus, cylindricus,

mox horizontaliter sese in arenam abscondens. Folia pauca

(—5—), 0,s—1,1 m. longa; vagina circa 20 em. longa, usque

ad 8 em. lata, rufescenter ochracea, extus tomento mollissimo

eiusdem coloris obtecta; petiolus rigidissimus, circa 0,3 m.

longus, basi plano-convexus, 7 mm. latus, sparse albido-tomen-

tellus vel floccosus; costa gracilis, superne carinata, in medio

4 mm. lata; segmenta circa 30-iuga, concinna, paullo ingequa-

liter distantia, utringque dilute glauca, rigidissima, apice

pungentia, ima reducta fere subulata, summa vel sammum

filiforme, cetera linearia quorum maxima long. 15—18 cm.,

lat. 6—8 mm., apice breviter bimucronata, latere anteriore

paullo longius producto; segmenta omnia ad costam approxi-

mata, porrecta, nec nisi summa divaricata, mox in sicco for-

tissime reduplicata; nervus medianus paginee superioris latus,

distinete prominens, margo uterque nervo tenui distincto

cireumdatus, ceterum mnervi utriusque pagine obsoleti. —

Cetera ignota.

Cocos eriospatha (Marr. ms.) DR. — »Butiaceiro». —

RSNO(S- 24) und Taff I, Fig. A.

Exp. 1. REGN.:

Bras., Rio Grande do Sul, Cachoeira, oppidum campo-

rum, spontan und gepflanzt; neben der Cocos capitata MART.,

die auch »butiaceiro» heisst, sowohl als Zierde, wie der:'ess-

baren Frichte wegen um viele Städte herum kultivirt; aus-

serdem sind gewisse Districte des Campo-gebietes von den

»butiaceiros», vielleicht von beiden Arten, meilenweise bedeckt.

Die Frucht heisst »butiå>.

24 C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUÖDAMERIKAS.

Drupa, nondum descripta, tab. I, fig. A (submatura, mense

Februario), est ovata vel ovato-globosa, obliqua, rostro crasso

incurvo, exocarpio aurantiaco, minutissime punctato, Vix ni-

tente; long. 3 cm., lat. 2—2,5 cm.; putamen ovatum, utringue

acutum, badium, foraminibus basi approximatis; long. 22 mm.,

lat. 15 mm.

Fig. 6. Cocos eriospatha DR., »butiaceiro», nach einem beinahe 8 m. hohen

Exemplar bei der Stadt Cachoeira im siädbrasilianischen Staate Rio Grande

do Sul (Febr. 1893). — Vgl. auch Taf. I, Fig. A.

Inter fructus »butiå» dietos, in publico venales, mihi

quoque altera forma occurrit tab. I, fig. A': drupa globosa vel

depresso-globosa vix obliqua, perfecte matura quam precedens

paullo minor, long. 2,5 cm., mesocarpio molli dulci, exocarpio

aurantiaco nitidulo; putamen elliptico-globosum, utringque

[YES

FYN DT

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 5. 2D

obtusatum, foraminibus a basi longius distantibus; long. 17 mm.,

lat. 14 mm. Incertum est, num eiusdem speciei sint ac drupa

supra descripta, an OC. capitate.

Diplothemium maritimum MaRT.

WiIDGREN 1080:

»Brasilien 1845» (Rio de Janeiro?).

Diplothemium leucocalyx DR. -— »A riri, oariri», »c0co

de vassoura». — Taf. I, Fig. B.

IESSp. LS NEGN. AV 20211:

Bras., Matto Grosso, Såäo José auf dem Hochplateau

der Serra da Chapada, auf offenen Campos mit rothem Lehm

und Kies; mit Dipl. campestre (s. unten!) vermischt.

Da ich von dieser Pflanze nur einen reifen Kolben mit

reichlichen Friächten gesammelt habe, ist es mir unsicher,

ob sie wirklich zu Dipl. leucocalyx gehört (von dieser Art

ist nämlich die Frucht bisher unbeschrieben). Alles spricht

jedoch dafiär; nur finde ich nicht das Merkmal »sepula albido-

papillosa», weil die Perigonblätter schon sehr alt und ver-

trocknet waren; an schwachen Andeutungen dazu fehlte es

indessen nicht.! Die Art ist äbrigens nebst Dipl. campestre

schon von BARBOSA RODRIGUES auf der Serra da Chapada ge-

sehen worden. Da man die reife Frucht bisher nicht kannte,

will ich dieselbe hier beschreiben:

Drupa, nondum descripta, tab. I, fig. B, mense Jan. ma-

tura, est obovato-oblonga, compressa, sub basi angustata inter

petala quasi stipitem brevem gerens, in medio transverse

secta subtetragona, ex apice retuso breviter apiculata, basi

glabra, albido-virescens vel fuscescens, superne tenuiter brun-

neo-floccosa vel tomentella, long. 3 em., lat. 1—1,5 cm.; meso-

1 Dasselbe Merkmal, weisslich papillöse Sepala (besonders der männ-

lichen Bläithen) hat auch die neuerdings aus Matto Grosso beschriebene Art

Diploth. jangadense SPENCER MoorE (The Phanerogamic Botany of the Matto

Grosso Expedition 1891—92, Trans. Linn. Soc. 2nd Ser. Bot. Vol. IV, P. 3,

pag. 499). Diese Art wird von ibrem Auctor mit D. leucocalyx DR. ver-

glichen, der Unterschied von diesem aber (»>florum masculorum 11-androrum

sepalis late linearibus vel lineari-spathulatis, nec rotundato-acutis») entbehrt

der genigenden Begrindung, wenn man D. leucocalyx in der F1. Bras., fasc.

35, pag. 431, tab. 98, näher studirt; auch der Unterschied in der Blattlänge

ist erklärlich nach Vergleich mit z. B. dem sehr variablen D. campestre (s.

unten!). Meines Erachtens ist also D. jangadense nur eine grossblättrige

Form des D. leucocalyx; nach Barb. Rodr. Palme Mattogr., s. 28, sind sie

synonym.

26 C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS.

carpium tenue, exsuccum, fibrosum. Putamen anguste obo-

vatum, longe rostratum, albido-stramineum, satis tenue, intus

sicut in Dipl. campestri trivittatum, cum rostro long. circa

rm ms ölat LOSS Emm:

Diplothemium campestre Marti. — >»Ariri, oarirb,

»coco de vassoura»>.

Exp. 1. REcNn. A, 2621:

Bras., Matto Grosso, Sao José, mit Vorigem. Frucht-

reife im Monat Januar.

Specimina mea ad var. Orbignyi DR. vergunt: segmenta folii

latitud. 5—10 mm., sed longitud. 20 cm., spatha intus intense

rufo-castanea. — Drupe huius plante, quam ad Dipl. cam-

pestre conferre non dubitavi, mea quidem sententia imper-

fectee descripte sunt. A drupis precedentis speciei longe

diverse sunt: long. 12—15 mm., lat. 3—10 mm., fere obo-

vate, e basi angustiore plerumque sub medio gibbe, medio

constrict:e, supra medium et apice turgide, apice ipso pro-

funde excavato ibique apiculato; parte basali miniate et

glabre, superne fuscescenter floccose; e perigonio multo minus

quam in specie precedente prosiliunt.

var. Orbignyi DR.

REGNELL III, 1290:

Bras., Minas Geraes, Uberava in campo ad Fazenda

Bebedor.

Bras., S. Paulo, in campo dicto Indayatubo municipii

oppidi Itu. MELLo et MoséÉn.

Attalea princeps Mart. — »A curi, oacuri.

Ip INEONE

Bras., Matto Grosso, an vielen Stellen in den Ur-

wäldern und desgleichen in den kleineren, schattigen Hainen

(»capdes») und Galleriewäldern. Reife Frucht im Januar.

Nach BarBosa Roprieves (Palme Mattogr., S. 64) ist

diese Art der in Matto Grosso allgemeine »acuri. Ich

glaube jedoch, dass Attalea phalerata Marr. (s. unten!) ebenso

häufig ist und dass beide also jene schöne und eigenthim-

liche Waldformation bilden, die man »acurisal» nennt und fär

die eine gewisse Epiphyten-Genossenschaft eine besondere

Vorliebe hat. WSichere Grenzen fär diese Art habe ich nicht

kennen gelernt, vermuthe aber nach meiner Reise, dass sie

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 5. 27

in den östlichen Wäldern des Staates (die auch BARBosA Ro-

DRIGUES besuchte, nach der Serra do S. Jeronimo hin) die

häufigere ist von den beiden; so z. B. in den prächtigen

Urwäldern um Palmeiras, Agua Quente und Cupim.

Fig. 7. Attalea phalerata MaArrt.: Interieur von einem >»acurisal», Hain von

»>acuri>, eine in den Wäldern Matto Grosso's häufige Formation. Der Stamm

ist etwa 3 m. hoch; mehrere Exemplare sind mit Epiphyten behängt; in dem

Vordergrund ein epiphytischer Ficus. (Nach einer Aquarelle des Verfassers,

Mai 1894).

Attalea phalerata Mart. — »Acuri, oacurir. -— Fig. 7.

Exp. 1. REGN.:

Bras., Matto Grosso, sehr häufig in grösseren Wäldern,

wie auch in kleineren Waldungen (»capöes»), wahrschein-

28 C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS.

lich zahlreicher als die vorige Art. Nicher habe ich diese

Art besonders westlich und nördlich von Cuyabå beobachtet,

Zz. B. in der Richtung nach Diamantino, auf der Serra do

Itapirapuan, bei Santa Cruz da Barra am Alto Paraguay

und in den Poaia-Wäldern. Der »acuri» ist nebst dem »tucum

do matto» (Astrocaryum tucumoides u. a. Arten) die allge-

meinste Art auf trocknerem Waldboden, jedoch an abschis-

sigeren Stellen und den Wasserläufen näher, als die Acro-

comia- und Cocos-arten.

Von dieser Art habe ich Bläthen im Monat Februar,

am Rio Jocuara, westlich von Cuyabå bekommen. Die

in derselben Gegend gesammelten Friichte (drupa fusiformis,

utrinque acuta, long. 6 cm.) scheinen mir die Attalea phale-

rata deutlich anzuzeigen; die bei Palmeiras gesammelten

(dupra ovato-oblonga, basi rotundata, 7 em. longa) dagegen

die Attalea princeps, die auch höheren Wuchs erreicht, als

jene.

Attalea humilis MART.

REGNELL (cum N:o III, 1288 permixta):

»Bras., Minas Geraes, Uberava»; specimen incompletum;

forma minor, spadice mere masculo, fore & petalis 12—15

mm. longis, staminibus 6.

Orbignya Lydige DR. »Oauassi. — Fig. 8. — Syn.

Attalea speciosa Mart., Orbignya Martiana BARB. RoDR.

Exp. 1. REGN.:

Bras., Matto Grosso, in gewissen Waldgebieten sehr

zahlreich. Wächst massenhaft besonders in Thalschluchten

oder am Fusse der Gebirgswände und an den bewäldeten

Higeln emporsteigend, demnach häufig in den Gebirgsland-

schaften, trockneren Boden vorziehend; so z. B. am Fusse der

Serra do S. Jeronimo; von Palmeiras und Cupim bis nach

Bigorna auf dem Hochplateau hinauf; in den dichten Wäldern

der Serra das Araras und der Serra do Curupira, jedoch nur

an vereinzelten Stellen; an den hohen Felsenwänden beim

Rio 'Tombador u. s. w. Seltener dagegen an feuchteren Plätzen

oder in den kleinen Simpfen um die »cabeceiras», wo sich

dann diese Art und der »buriti>, Mauritia vinifera, begegnen,

z. B. bei Sucuri nicht weit von Cuyabå (wo ich gesehen habe,

wie die beiden Arten ein weites Thal mit ihren kolossalen

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 5. 29

Wipfeln ganz ausfällten). — Westlich vom Paraguay, in den

grossen Poaia-wäldern zwischen S. Cruz da Barra und Serra

do Itapirapuan, bin ich dem »oauassti» nicht begegnet.

Fig. 8. Orbignya Lydie&e DR. »oauassi», die grösste und schönste Palme

Matto Grosso's. Die Exemplare sind verhältnissmässig niedrig. In der Ferne

links ein Exemplar von Acrocomia glaucophylla DRr., oder »>bocayuva>, nebst

Jängeren Pflanzen des »oauassi». (Palmeiras, Dec. 1893).

Der »oauassi» gehört zu den grossartigsten und schönsten

von allen Palmen und hat in Matto Grosso an Majestät und

Schönheit keinen Rivalen. Das grösste Exemplar, das ich

3 C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS.

messen konnte, hatte eine Höhe von 28,2 m. mit vollkommen

geradem Stamme. Die Blätter. etwa 15 in jeder Krone, sind

10—12 m. lang und nicht selten 3 m. breit. Die Blattseg-

mente, die demnach mehr als 1,5 m. lang werden und in einem

Winkel von 75” (oder mitunter bis 907) vom Stiele ausgehen,

sind alle vollkommen gerade und flach, und liegen dicht an

einander, alle genau in einer einzigen Ebene, wodurch das

riesige Blatt eine flache Scheibe oder einen grossen Teppich

bildet. Der gewaltige Blattstiel ist ausserdem ganz gerade,

nicht wie bei den meisten Palmen bogenförmig nach der Erde

gekrämmt, dagegen in seiner Spitze etwas nach rechts oder

nach links gekräimmt und zugleich etwas gedreht, wodurch

ein grosser ”Theil der oberen Blatthälfte in eine vertikale

Ebene gestellt wird. Diese Blattform ist also den Attalea-

Arten sehr unähnlich. Die Blattfarbe ist hell graublau, wie

die der Brassica oleracea capitata. Die Frächte waren im

December reif und keimten kräftig iberall in dem schattigen

»oauassusal» (Palmenwald) während der Regenzeit. In Cuyabå

wird die Art oft als Zierde gepflanzt und kommt auch säd-

lich davon bei Häitten und Landhäusern am Rio Paraguay

vor. Das häufige Vorkommen dieser Palme bei den grösseren

»Fazendas» (Landgätern) Matto Grosso's hat dagegen seimen

Grund darin, dass die von dem »oauassi» bevorzugten Ge-

genden zugleich die fruchtbarsten, wasserreichsten und natur-

schönsten sind, weshalb gerade hier der einheimische Ackerbau

am besten gelingt und die Menschen durch den Reiz einer

paradisiscehen Natur am höchsten beglickt werden.

DrupE hat zuerst (Flora Brasil.) diese Art zur Gattung

Orbignya gerechnet; BARBosA RoprIGuEs hat indessen die Ehre,

die Identität der ÖOrbignya Lydie Dr. und des »oauassi>

(der vorher unvollständig bekannten Attalea speciosa MART.,

in der Flora Brasil. unter den Arten »incerte sedis» gestellt)

entdeckt zu haben. Den neuen von DRrRuDpE gegebenen Namen

hat BaArBosa RopriGues (Palme Mattogr., S. 68) in Orb. Mar-

tiana verändert, als wenn DrupE seine Orb. Lydie nicht

genägend diagnosticirt hätte. Es scheint mir jedoch die

Angabe DrRupes, dass diese Art »acaulis> sei, die richtige

Auffassung derselben nicht in dem Grade zu beeinträchtigen,

dass der Spezies-name Orb. Lydie verworfen werden darf:

die Abbildung dieser Pflanze in der Flora Brasil., fasc. 85,

tab. 102, ist im Vergleich mit denjenigen in BARB. RODR.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 5. dl

Palme Mattogr., t. 22, 23 A, vollständig und deutlich genug,

um den »oauassiw» erkennen zu lassen.

Orbignya Eichleri DR.

Exp. 1. REGN. A, 3063:

Bras., Matto Grosso, Serra do Curupira, in den »campos

cerrados» auf trocknem, kiesigem Boden.

Eine seltene Art, bisher aus Piauhy und Goyaz bekannt.

Sie kommt indessen der mattogrossensiscehen Art Orb. longe-

bracteata BarB. Ropr. (Palme Mattogr., p. 79, t. 26) sehr

nahe.

Num OÖOrb. longebracteata BaArRB. RoDpr. revera ab OÖOrb.

Fichleri DR. diversa est? Fructus enim plantze mere (que

foliis, segmentis etc. eadem est ac figura Orb:e Eichleri,

Flora Brasil., f. 85, t. 103) cum drupa Orb. longebracteate

(Palme Mattogr., t. 26) perfecte congruit; in Orb. Eichleri

drupa nondum deseripta. — His notis tamen planta mea

(atque Orb. Eichlert) abhorret ab O. longebracteata: segmenta

angustiora et marginibus rectiora sunt; petala sepalis longiora

sunt, immo in specimine meo fructifero subduplo longiora (in

Orb. longebracteata contra subequilonga ab auctore petala et

sepala delineata sunt).

»Indayå do campo>.

Euterpe edulis Mart. — »Palmito»>.

MosÉn 1748:

Brass S.Å Pamlo, Serra do Caracol, im sivis, mense

Februario florens.

Euterpe precatoria MaArRTtT. — »Assal, oassal.

Ip aLEREGN. AV 2080:

Bras., Matto Grosso, in den Urwäldern, die »Poaia»

genannt werden, westlich vom Alto Paraguay, zwischen NS.

Cruz da Barra und Serra do Itapirapuan; nicht häufig. Schon

vorher aus dem westliechen und subandinen Brasilien bekannt.

Diese Art wächst höher und schlanker als andere Palmen

des Landes und ragt mit dem schmalen, ganz geraden Stamme

und der kleinen Blattkrone hoch iäber andere Waldbäumen

empor. Die Blätter der alten Palme sind glaucescent; der

Stiel ist wagerecht hinausgerichtet und die langen, schmalen

Blattsegmente sind fast senkrecht hinabhängend.

(SO)

C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS.

Oenocarpus sp. — »Palmeira verdadeira».

Oenocarpus discolor BARB. RoDR.?

Exp. 1. REGN.:

Bras., Matto Grosso, S. Cruz da: Barra dor krokdos

Bugres am westlichen Ufer des Paraguay, im Urwald.

Nur ein einziges, steriles Exemplar beobachtet, etwa 10

m. hoch mit geradem, glattem Stamm, etwa 2 dm. im Durch-

messer. Die Blattstellung desselben — zweireihig wie z. B.

bei einer Ravenala, oder »fächerförmige Blattkrone» — ist der

Sect. Distichophyllum der Gattung Oenocarpus ganz eigenthim-

lich und die Pflanze dadurch sogleich kenntlich.

Die Art war ohne Zweitfel der von BARBOSA RODRIGUES

neulich aufgestellte Oen. discolor (Palme Mattogr., p. 8,

t. IIT); der einheimische Name (>echte Palme») ist nämlich

derselbe, den auch dieser Verfasser in Matto Grosso hörte.

Die Art ist selten und noch unsicher; sie wurde von ihrem

Auctor in einem östlicheren "'Theil des Staates gefunden

(Serra da Chapada); die LANGSDORFF'sche Expedition (1825—)

soll indessen auch einen Oenocarpus in den westlichen Ge-

genden von Matto Grosso gesehen haben.

Geonoma Schottiana Mart. — »Uricanga.

EX pELSEREENIEA ONE

Bras., Rio Grande do Sul, Hamburger Berg nahe

Porto Alegre, im Urwalde der Gebirgsgegend. Neu fär diesen

Staat; bisher nicht sädlicher als in S. Catharina gefunden.

Drupe parvule, long. 8—9 mm., lat. 7—8 mm., mense

Oct.—Nov.

REGNELL I, 448:

Minas Geraes, Serra de Caldas in silva primeva, fructi-

fera mense Oct. 1847.

WiIDGREN, Rio de Janeiro 1843, Minas Geraes 1845.

MOosÉN 33:

110 de Janeiro, Corcovado (baccis minoribus).

MosÉN 4394:

S. Paulo, Serra de Caracol, in silvis primievis (mense

Decembri 1875, floribus & in anthesi, baccis maturis maximis,

long. 11 mm., lat. 9 mm.); >»Ouricanga» (MoséN).

Geonoma Weddelliana H. WENDL.

MosÉN 2944:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:05. 33

Bras., S. Paulo, Santos, in ripa umbrosa amnis Butu-

roca, mense Dec. florens.

Species rarior, in Brasilia centrali-occidentali et 2Xequa-

toriali adhuc rarius inventa (Flora Brasil.). Cum planta a

Mosén lecta congruunt specimina quseedam defecta, a Lusch-

nath anno 1829 prope urbem Rio de Janeiro lecta (sub nomine

Geon. paniculiger&e MART. missa), nunc in Herb. Stockholm.

conservata. — FE scrutatione speciminum huius herbarii heec

deseriptioni addenda esse videntur:

Planta habitu, foliis etc. Geon. pauciflorse Mart. Hist.

nat. palm. similis. dSpadix Geon. Schottianzee persimilis, sed

minor vel saltem parcius ramosus, pedunculo breviore (ad

1 dm. longo); rami laxe penduli, 2 dm. longi, in sicco (statu 2)

pallide argillacei, inter alveolos vix 2 mm. crassi, alveolis

plurimis, ad apices ramorum decussatim oppositis, ceteris di-

vulsis 4-seriatim soiitarliis, inter se 3—4 mm. distantibus.

Spathe tenuiter papyracee (in specimin. 7—8 cm. longee),

pedunculo breviores. Calyx petalis equilongus.

Caudicis pars adest subpedalis, diam. 1,5 em., stramineo-

fulvus nitidulus, intervallis 1—1,5 em. annulatus. Folia lretius

viridia, a Geon. Schottiana longe diversa; costa 0,5 m. longa;

segmenta utrinque 5, samma non decrescentia (quo folium a

basi lanceolata marginibus parallelis subrectangulare fiat),

hince inde segmento angusto 1-nervi intermixto; omnia 2 dm.

longa, latiora 5—7 em. lata, ima et intermedia circa 5-nervia,

summa usque ad 13-nervia; nervi I. omnes inde a basi inter-

vallo 7—10 mm. distantes paralleli (in Geon. Schottiana magis

approximati).

Geonoma elegans MART.

MosÉN 2945:

S. Paulo, in ripa umbrosa humida amnis Buturoca, flor.

et fruct. mense Dec. (1874).

var. robusta DR.

WIDGREN 1397: Rio de Janeiro 1844.

Iriartea sp. — »Castisal>.

Ir. exorrbiza MART. (var. Orbignyana DR.)?

Diese Palme, so eigenthämlich gestaltet und leicht erkennbar an

dem bis 20 m. hohen, von einigen kurzen, dicken Luftwurzeln am

Grunde gestitzten Stamm, ist im sädlichen Matto Grosso wohl bekannt

und wird von den Eingeborenen als eine Merkwärdigkeit erwähnt. Durch

5 C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS.

die älteren Reisenden WEDDELL und d'ORBIGNY ist sie von dem west-

lichen Matto Grosso (Rio Cabacal) und dem angrenzenden Bolivien (Rio

Guaporé) bekannt. Wahrscheinlich ist sie auf die Ueberschwemmungs-

gebite (>pantanaes») beschränkt, denn in den Umgegenden von Cuyabå

(eine höhere und trockenere Gegend) und iberhaupt in der Nähe des

Fig. 9. Copernicia cerifera MaArr., »carandå-hy», vereinzelter Baum im

Gebisch (theilweise Dorngehölz) der paraguayischen Wildniss El gran Chaco.

Alto Paraguay (also östlicher als Rio Cabacal) habe ich sie niemals ge-

sehen, auch nicht in den Wäldern, wenigstens nicht vördlich von S.

Cruz da Barra.

Copernicia cerifera Mart. — »Carandå-h$» der Guarani-

sprache, »Carandå» der Brasilianer. — Fig. 9, 10 (S. 34, 35).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 5. 3)

Exp. 1: REGN. AV 22271:

Paraguay, El Gran Chaco, fast iberall, theils verein-

zelt in den Galleriewäldern, theils im Gebäsch, Fig. 9, theils

Fig. 10. Copernicia cerifera MART., carandå-hYy>, in der paraguayischen

Wildniss El gran Chaco ungeheure »palmares»> oder Parklandschaften von

lauter Palmen bildend. Der Graswuchs (»campo>») besteht zum grössten Theil

aus Andropogon-arten.

in Unzahl ungeheure »palmares», Fig. 10, bildend; nördlich,

auf der Chaco-seite des Paraguay, erstrecken sich diese

Palmenhaine bis nach Matto Grosso hinein (bei Nova Coim-

36 C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS.

bra). Im bebauten und bewaldeten Theile des Landes, auf

der Ostseite des Paraguay, kommt die Art spärlicher und

sehr oft sogar auf dem Felde vereinzelt vor; man sieht sie

zwischen Asuncion und Paraguari sehr selten (vielleicht von

der Bevölkerung ausgerottet); dann in der Nähe der Villa

Concepeion; bei Colonia Risso und im Walde an den Kalk-

steinfelsen von Itapucä-guazu bei Rio Apa.

Brasilien, Matto Grosso; im sädlichen Theil treten

noch die dem Chaco so charakteristischen »palmares» auf; an

der Westseite des Paraguay hören sie bei Nova Coimbra

(20 s. Br.), an der ÖOstseite in der Nähe von Albuquerque

(etwa 19” s. Br.), einer Stelle mit grossen flachen feuchten

Strandwiesen und Morästen, auf; dann tritt die Art wieder

häufig auf in den oft iäberschwemmten Niederungen (dem

»Pantanal»-gebiet). Nördlich von Cuyabå habe ich sie nur

vereinzelt gesehen und zwar auf kleinen ebenen Plätzen des

Campo-gebietes, die periodisch unter Wasser stehen und des-

halb auch »pantanaes» heissen.

In Paraguay und El gran Chaco unterscheidet die Be-

völkerung 3 NSorten: »palma blanca» (carandå-h$ moroti»),

»palma colorada» (>e. pytå») und »palma negra» (>c. hu»), also

eine weisse, eine rothe und eine schwarze Form. Alle drei

sind häufig und können grosse »palmares» bilden. Während

meines Aufenthaltes in Paraguay konnte ich von den Ein-

geborenen, die wohl eigentlich grobe und habituelle Merk-

male zum Unterscheiden benutzen, denn sie erkennen die drei

Sorten schon aus der Ferne, keine sicheren Aufschlässe er-

halten, wie man diese verschiedenen Formen immer und sicher

unterscheiden könne (die oben erwähnten Namen beziehen

sich nämlich nur auf die Farbe des Holzes). Der höchste

und diännste Stamm wird der »palma colorada» zugeschrieben:

bei einem Durchmesser von etwa 15 cm. betrug die Höhe

eines gemessenen Exemplares beinahe 26 m. Die kurzen und

dicken Palmen wurden öfters »palma negra» benannt. HFEin

anderes mal zeigte man mir eine Gruppe von iäberaus hohen

Exemplaren als »palma blanca». Mit Erstaunen sah ich später,

dass MoronG auf Grund seiner Reisen in Paraguay diese 3

Sorten als Species aufgestellt hat (An Enumeration of the

Plants collected by Dr. Thomas Morong in Paraguay, Annals

of the New York Acad. of sc., v. VII, 1893, p. 245): Cop

cerifera ist die »palma negra»; die anderen heissen Cop. alba

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 5. 37

und Cop. rubra. Seime Merkmale fär diese Arten sind haupt-

sächlich habituelle Verschiedenheiten, Farbe und Härte des

Holzes, z. Th. auch die Rinde der Wurzel; der Cop. alba

schreibt er einen kurzen (meist nur 3 m. hohen) Stamm zu,

der Cop. cerifera dagegen einen sehr hohen (s. oben). Wie

sehr aber die Höhe, Belaubung, Form der Blattkrone u. s. w.

auf derselben Stelle wechseln können, zeigt die obenstehende

Fig. 10 (S. 35). Da Morong keine genägenden Unterschiede in

den Blithen u. s. w. hat angeben können, bin ich noch immer

geneigt, die erwähnten Formen nur als lokale, z. Th. auch

durch verschiedene Altersstufen hervorgerufene Abänder-

ungen zu betrachten: die Statur wird nämlich verschieden,

wenn die Palme langsam wächst und bei hohem Alter noch

niedrig bleibt, oder schnell wächst und schon fräh einen

hohen, schlanken Stamm bekommt; desgleichen, wenn der

Standort eine reiche, vielblättrige, oder nur eine kleine,

ärmliche Blattkrone ermöglicht. Es ist ja sehr möglich,

dass gerade auch das Holz aus denselben Ursachen bedeutend

wechselt.

Trithrinax brasiliensis Mart. — »Carandå-hy-pé» (gu-

arani).

sp REGN. AV 2220:

Paraguay, El gran Chaco, Puerto Casado, im Gesträuch

der offenen Felder (Grasfluren, Campos) am Rio Paraguay,

2 a

Bras., Matto Grosso, Tres Barras an der sädlichen

Grenze des Staates.

Die Art war vorher von Sädbrasilien (Rio Grande do

Sul) und den Flussufern von Uruguay und Paranå bekannt,

am Paranå-fluss gegen den Norden bis 31” s. Br. Die nörd-

liche Grenze ihrer Ausbreitung ist also jetzt etwa 10 Breiten-

grade nördlicher zu setzen.

28 C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS,

Namenverzeichniss.

Acrocomia glaucophylla DR.

» Totai MART. .

Acuman

NEUTL«

Arirl

Assal 5

Astrocaryum arenarium BARB. RODR.

» Ayri MART.

» echinatum BARB. RODR.

» leiospatha BARB. RODR.

» Tucuma MART. .

» tucumoides DR.

» Weddellii DR.

Attalea humilis MART.

» — 'phalerata MART.

> princeps MART..

» speciosa MART. .

Baba de boy

Bactris acanthocarpa MART.

» caryotifolia MART.

» — cuyabensis BARB. RODR.

» Fragge LINDM. n. sp.

» glaucescens DR. .

> Glazioviana DR.

» inundata MART.

» Lindmaniana DR. n. sp.

» setosa MART.

Barbosa Pseudococos BECC.

Bocayuva

Buriti .

Buritizinho .

Butiå, butiaceiro .

Carandå .

Carandå-h$y .

Carandå-h$-pé .

Carandå-nå .

Carandazinho

Castisal

ag PES Av

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 5.

Ceriba

Coco amargoso

>» de vassoura

Cocos aecrocomioides DR.

Svracaulis DR. "glauca DR. n. subsp.

> — australis MART.

>» campestris MART.

> capitata MART.

Ar comosa MART. .

Sve bat ER. et DR:

» — eriospatha DR.

>» flexuosa MART.

>» Martiana DR.

är petrea MART. .

» — Romanzoffiana CHAM.

Coqueiro .

» do campo .

Copernicia alba MORONG

> cerifera MART. .

» rubra MORONG .

FK Datil oder VESA EE BSR ESA

Desmoncus cuyabensis BARB. RODR..

» leptoclonos DR.

» lophacanthos MART.

> orthacanthos MART.

» prostratus LINDM. n. sp.

? rudentum MART.

Diplothemium campestre MART.

> jangadense Sp. MOORE

» leucocalyx DR.

> maritimum MART.

G Oauassi

— Euterpe edulis MART.

» precatoria MART.

-Geonoma elegans MART.

> Schottiana MART.

» Weddelliana H. WENDL.

Guariroba

fötnilelma sp. sc cc

Milnjartea Sp... . . . «. &

Kb » exorrhiza MART.

"Mauritia Martiana SPRUCE

j > vinifera MART.

- Mbocayå .

Oenocarpus sp. TAS STR AL

j » discolor BARB. RODR.

; » mattogrossensis BARB. RODR.

Indayå do campo

[SE

40 C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS.

Orbignya Eichleri DR.

» longebracteata BARB. RODR.

» Lydie DR.

» Martiana BARB. RODR.

Palmeira verdadeira

Palmito

Pindo .

Ripa

Syagrus Milena MART.

Trithrinax brasiliensis MART. 3

Tucti, tucum

Tucum do campo

» > matto

» mirim .

Uricanga .

Urumbamba

Yatal

TAB

28,

20,

14,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 5. 41

Expliecatio tabularum.

A. Cocos eriospatha (MART. ms.) DR. — 1. Drup&e cum indu-

viis et partibus ramorum inflorescentie. — 2. Flos femineus post

anthesin. — 3. Putamen.

A'. Cocos eriospatha? — drupa alien&e form&e ex arbore non visa,

»butiå» sicut precedens vocata.

B. Diplothemium leucocalyr DR. — 1. Spadix maturus, drupis

maturis iam secedentibus, apice masculo iam nudo. — 2. Drupa matura

(exsiccata). — 3. Putamen et eius sectio transversalis, semine remoto.

— 4. Petala sicca, in statu fructificante sublignosa. — 5. Sepalum.

C. Desmoncus prostratus LINDM. nov. spec. — 1. Basis folii,

petiolus et ochrea. -— 2. Apex folii, flagellum. — 3. Spadix maturus,

drupis delapsis. — 4. Drupa matura. — 5. Putamen. — 6. Putamen

transverse sectum cum semine. — 7. Perigonium in statu fructificante.

EST

Bactris Frage LINDM. nov. spec. — Apex folii, segmentis con-

fluentibus, pagina superior. — 2. Pars folii media, pagina superior. —

3. Drupe et putamina forma diversa.

TS TTT

Bactris Lindmaniana DR. nov. spec. — 1. Apex folii, pagina

superior. — 2. Pars folii media, ex maioribus, pagina inferior. — 3.

Spadix cum spathis duabus, drupis iam delapsis. — 4. Drupe diverse.

— 5. Putamen, mesocarpio tenuiter fibroso ex parte relicto. — 6. Peri-

gonium drup&e a basi visum. — 7. Flos femineus anthesi peracta.

SIA

ÅA. AÅcrocomia glaucophylla DR. — 1. Pars media folii, pagina

superior. — 2. Aculei caudicis. — 3. Apex spathe. — 4. Flos femi-

neus, post anthesin paullo auctus. — 5. Drupa, specimen inter maiora.

— 6. Perigonium drup&e, visum a basi. — 7. Putamen, a latere visum.

— 8. Flos masculus in anthesi.

2 V

42 C. A. M. LINDMAN, ZUR PALMENFLORA SUDAMERIKAS.

B. AÅstrocaryum tucumoides DR. — 1. Drupa cum perigonio. —

2. Putamen, a latere visum. — 3. Idem a vertice visum.

C. Astrocaryum leiospatha BARB. RODR. — 1. Drupa cum peri-

gonio. — 2. Putamen, a latere visum.

TT: Vi

Cocos comosa MART. — 1. Apex folii, pagina superior. — 2.

Pars media folii, pagina inferior. --—— 3. Spadix fructifer, drupis caducis.

— 4. Flos femineus, abortivus, in sicco etiamnunc residuus. — 5. Pe-

talum eius, a latere interiore visum. — 6. Sepalum, item. — 7. Gyne-

cium eius, post anthesin paullo auctum, abortivum. — 8. Drupa caduca,

submatura, cum perigonio. — 9. Perigonium drupe, visum a basi. —

10. Putamen, a latere visum. ;

11. Ramus spadicis alie forme, androgynus cum apice mere

masculo. — 12. Flos femineus huius rami, mox efflorescens. — 13.

Sepalum eius, visum a margine. — 14. Petala, item. — 15. Gynecium

eiusdem floris. — 16. Flos masculus eiusdem rami, iam efflorescens.

AEA

Cocos acaulis DR. "glauca DR. nov. subsp. — 1. Vagina cum

basi petioli, pagina exterior. — 2. Folium medium, pagina superior.

— 3. Apex folii, pagina inferior.

j ov KPA

få w3

Av JE / | i) dög

ERS ye rön Såg ba såa op ae > pm

svan, ;

D q

bä; bd ra NAN | Je a

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 5. STAT

Lindman delin.

; omiull leucgea hy 5

4. Cocos eriospatha Mart. (ex Dr.). B. Diplothemi focalyx Dr. C. Desmoncus prostratus Lindm. n. sp.

- ) 5 SALT

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 5. Ahti

Lindman delin. Boolcs Frage dm. LR

Ibehig 100

NO de

AFD. III.

VET.-AKAD. HANDL. BAND 26.

SV.

BIHANG TILL K.

«> LindmaDing

Bactris Lindmalna Dr. n. Sp.

Lindman delin.

AE h

I Är. F d

V 7 "na

3 []

[ Y ia.

jr F be S ån >

Fa ä

| k 5 L -

- i

+ ; = ,

; =

3 4 m MR RUSLAN bb

(EE

LITA DR

Pena (Ch

YRAN

S GS IBN ING

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 5.

Lindman delin.

A. Acrocomia glaucophylla Dr. B. Astrocaryum tudumoides Dr. C. Astrocaryum leiospatha Barb. Rodr.

ul je

se LALTE 4

« É if

| ' ii TAL

-- AR aff CF

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 5. HEhe NV

Lindman delin. Cocos cOMPSa Mart.

nå

AFD. III.

VET.-AKAD. HANDL. BAND 2

SV.

BIHANG TILL K.

Ca Dr. n. subsp.

"glan

Lindman delin.

BEITRÄGE

ZUR

LEBERM00S-FLORA

WESTPATAGONIENS UND DES SÖDLICHEN CHILE

VON

F. STEPHANI

MIT EINER EINLEITUNG

VON

P. DUSEN

MITGETHEILT DEN 14. FEBRUAR 1900

GEPRUFT VON V. WITTROCK UND A. G. NATHORST

) STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1900

ERP AS

ARE Rd a SRA

SENT

CE ALE

[ÖS TSK BENA SC

ToChR &

Fv JUNNA j

A vänvelN tv vr KE

OR: AV

v Å

"ER

| Meine Untersuchungen der Vegetation von Westpatagonien

und Chile sädlich von Valparaiso und Santiago fanden, unter-

stätzt durch Beiträge der Schwedischen Stiftung >»Lars

Hiertas Minne» und der Gesellschaft fär Anthropologie und

Geographie zu Stockholm sowie der chilenischen Regierung,

welehe die Mittel in freigebigster Weise bewilligte, in den

Jahren 1896 und 1897 statt. Ende Mai des erstgenannten

Jahres verliess ich das Feuerlandsgebiet, wo ich als Mitglied

der Schwedischen Expedition nach den Magellansländern etwa

ein halbes Jahr mit botanischen Arbeiten beschäftigt gewesen

war, um nach Chile meine Thätigkeit zu verlegen. Auf der

Reise durch die westpatagonischen Kanäle hatte ich gute

Gelegenheit auf der Insel Newton, in Puerto Bueno und

im Molyneux Sound zum Sammeln und Beobachten. Nach-

dem ich die Regenzeit in Valparaiso und Santiago zugebracht

hatte, setzte ich meine Reise durch das chilenische Längs-

hal allmählich nach Säden fort und traf Anfang Sept. in

Talcahuano ein, wo ich mich ziemlich lange aufhielt. Von

hier aus geschahen mehrere Ausfläöge, von denen der nach

den Waldungen von Peumo und Curanilahue in dem Kohlen-

gebiet sädlich von der Miändung des Flusses Bio-Bio der

wichtigste war. Danach kehrte ich nach dem Längsthal zu-

räck und untersuchte von Angol aus die höheren von Arau-

caria-W äldern bedeckten Teile der Kistenkordillere, durch-

querte das Gebirge an eimer etwas siädlichen gelegenen Stelle

und schlug den Weg nach Lebu an der Käste ein. Von

dieser Stadt aus zog ich teils an der Käste entlang, teils

durch die Wälder der Kästenkordillere nach Säden und

raf Ende November in Corral ein. Die hiesigen schattigen

und feuchten Wälder und die vielen Schluchten mit ihrer

4 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

äppig entwickelten Vegetation beschäftigten mich ununter-

brochen zwei wochen lang. So eilte ich wieder durch das

Längsthal nach Puerto Montt, um mich mit den Mitgliedern

der Aysen-Expedition zu vereinigen und traf etwa Mitte

December dort ein.

Ende December verliess die Expedition Puerto Montt,

am 2. Jan. 1897 fiel der Anker vor der Mändung des Aysen-

Flusses, und am 4. Jan. brachen wir auf, um nach den

Quellen des Flusses vorzudringen. Das Programm wurde in

allen FEinzelheiten durchgefiöhrt. Ende Februar erreichten

wir die östlichsten, aus blattabwerfenden Buchen bestehenden

lichteren Waldungen an der Ostseite der Kordillere, wo schon

grössere und kleinere Steppengebiete mit den Wäldern ab-

wechselten. Von hier aus kehrte ich, wie von Anfang an

abgemacht worden war, nach der Käiste zuröck, hatte auf

der Räöckreise Gelegenheit die söädöstlichsten Teile Chiloös zu

untersuchen und traf etwa Mitte März wieder in Puerto

Montt ein. Ende März und Anfang April hielt ich mich bei

den Vulkanen Ösorno und Calbuco auf, ging danach nach den

Guaitecas-Inseln, wo ich einen Monat unter sehr gänstigen

Verhältnissen arbeiten konnte. Ende Mai wurden die nörd-

lichsten Teile der Insel Chiloé untersucht, und nachdem ich

mich etwa eine Woche bei Corral aufgehalten hatte, um

meine dortigen Arbeiten zu vervollständigen, traf ich zum

letzten Mal Anfang Juni in Puerto Montt ein, um von dort

aus den Kontinent zu durchqueren und dann die Heimreise

nach Europa anzutreten. Mitte Juni brach ich von Puerto

Montt auf, verweilte eine Woche i Puerto Varas am Sädufer

des Llanquihue-sees und fand dabei in der Teufelsschlucht

(Quebrada del Diåvolo) eine ausgiebige Lebermooslokalität.

Auf der Fortsetzung der Reise nach Osten wurden mehrmals

Rasten von einem bis zwei Tagen gemacht. Wichtig war der

Aufenthatt in Puerto Blast an einem tief in der Kordillere

einschneidendem Arm des an der Ostseite des Gebirges gele-

genen grossen Nahuelhuapi-sees. Wir mussten hier eine Woche

auf das fär die Fahrt äber den See notwendige Schiffehen

warten. Sammeln und Beobachten wurden jedoch bedeutend

erschwert durch häufige Schneegestöber. In San Carlos an

der Waldgrenze am Nädostäfer des Sees sah ich die letzten

Lebermoose. Auf der Kahnfart den Rio Limay und Rio

Negro hinab nach der atlantischen Käste durch trockene,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 5)

wiistenähnliche Gegenden wurde kein einziges Lebermoos

angetroffen.

Die Westkiste Patagoniens ist schon längst als ein sehr

moosreiches Gebiet bekannt. Uberall treten hier, sei es auf

dem Waldboden, sei es auf den waldlosen Bergabhängen, die

Moose in ungeheuren Massen auf. Die Stämme der Bäume

und Sträucber sind mehr oder weniger mit Moosen bedeckt,

mit denen Flechten, fast ausschliesslich Stictaceen, um den

Platz kämpfen, was auch auf dem Boden dicht an der Meeres-

köste der Fall ist. Fin umgefallener Baum wird in noch

höherem Grade als vorher, ja oft vollständig von Moosen be-

deckt, mit denen nicht selten Flechten und besonders Hy-

menophyllaceen eingewebt auftreten.

Laubmoose kommen häufig vor, besonders Arten der

Gattungen Dicranum, Campylopus, Bhacomitrium, Pterygo-

phyllum, Ptychomnium, Rhizogomum, Ulota, Macromitrium u. a.

Noch zahlreicher sind jedoch die Lebermoose, und auf den

ersten Blick tritt das Vorherrschen derselben den mbLaub-

moosen gegenäber sogleich hervor.

Dieses Vorherrschen der Lebermoose bezieht sich nur auf

die regenreiche Zone von Westpatagonien und ausserdem nur

auf die sädlichen Teile derselben, d. h. södlich von etwa dem

45. Breitengrade. Nördlich davon ist die Moosdecke kaum

weniger gut entwickelt als in sidlicheren Gegenden, aber

das massenhafte Auftreten der Lebermoose nimmt nunmehr

allmählich ab, während die Laubmoose sich umgekehrt ver-

halten. Hier und da, sogar noch auf den Guaitecas-Inseln,

kommen jedoch die Lebermoose in erheblichen Massen vor,

treten aber auf der Insel Chiloé bedeutend zuröck, und die

Laubmoose sind dort und weiter gegen Norden hin den Leber-

moosen gegeniber bedeutend vorherrschend.

Viel schneller als in der nördlichen Richtung an der

Käöste entlang ändert sich die Lebermoosvegetation in der

östlichen von der Käste ins Land hinein. Die die Anden

durchschneidenden Thäler zeigen schon in ihren im Centrum

der Kordillere gelegenen Teilen eine Lebermoosvegetation, die

nicht nur hinsichtlich der Arten sondern auch mit Riäcksicht

auf deren Häufigkeit von der des Kiästengebietes bedeutend

abweicht. Die fär die Kästenzone charakteristichen Arten

6 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

fehlen entweder gänzlich oder treten nur äusserst selten und

in geringer Menge auf. Die meisten in diesen Thälern vor-

kommenden Arten finden sich ausserhalb des Verbreitungs-

gebietes der immergrinen Buchen nicht, und nur wenige

dringen weiter gegen Osten und nähern sich der Wald-

grenze.

Das grösste Interesse knäpft sich an die Lebermoos-

vegetation von Westpatagonien und von Sädchile besonders

mit Räcksicht auf die pflanzenphysiognomische Rolle dieser

Moose. Obschon ich an einer anderen Stelle eine ausfihrliche

pflanzenphysiognomische Schilderung von Westpatagonien

geben werde, därfte es doch zweckmässig sein, schon hier

einige Lebermoose hervorzuheben, die ihres häufigen Vorkom-

mens und ihrer weiten Verbreitung wegen wichtig sind.

Zmugleich werde ich die an einigen Lokalitäten angetroffenen

Lebermoose erwähnen. Ich muss jedoch betonen, dass die von

mir angegebene Verbreitung der Arten sich nur auf das

fragliche Gebiet (Westpatagonien und Chile) bezieht. Uber

die Lebermoose der Magellanstrasse und der feuerländischen

Inseln wird in kurzem ein besonderer Aufsatz veröffentlicht

werden.

Von den in dem folgenden systematisch aufgezählten,

von mir gesammelten Moosen sind folgende längs der ganzen

Westkäste von Patagonien verbreitet, nämlich Lophocolea

humilis H. et T., leptantha TAYL., gottscheaeoides Mass. und

Puccioana DE Nor., OChiloscyphus horizontalis (HooKk.) und

striatellus Mass., Diplophyllum densifolium (HooKr.), Aneura

crispa SCHEFN, pulvinata STEPH. und prehensilis (TAYL.) MITT,

Plagiochila dura DE Nor., obcuneata STEPH n. sp... patagonica

Mass., bispinosa LpBG. und dwricaulis H. et T.. Jamesoniella

colorata (LEHM.) und grandiflora L. et G., Schisma chilensis

DE Nor., Radula intempestiva G., Jungermannia Pigafettoana

Mass., Lepidozia chordulifera DE Nor. und seriatitexta STEPH.

n. sp., Madotheca subsquarrosa N. et M., Lepicolea ochroleuca

(SPRENGEL), Metegeria hamata TLiNDB., Schistochila Gayana

G. Lepidolaena magellanica (LAM.) und Menziesii (H0ooK.),

Tylimanthus brecknockiensis Mass., Balantiopsis erinacea Mit7.,

Trichocolea verticillata Srern. n. sp. Isotachis madida TAYL.

und Cephaloziella Dusenii STEPH. n. Sp.

Höchst wahrscheinlich sind noch viele andere Arten

hierher zu rechnen. Es ist nämlich beim Sammeln unmög-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 17

lich, die Arten mehrerer Gattungen auseinanderzuhalten z. B.

Arten der Gattung Lophocolea, und von einem Notieren der Ver-

breitungsverhältnisse mehrerer Arten kann daher keine Rede

sein. Folgende Arten därften jedoch, nach den wenigen mir

bekannten Standörten derselben zu urteilen, auch längs der

patagonischen Westkäste verbreitet sein, nämlich Lophocolea

fuscovirens (TAYL.), Gayana (MOoNTt.), divergenti-ciliata STEPH.

n. Sp., otiphylla (TAYL.), fulvella (TAYL.) und trächyopa TAYL.,

Plagiochila fagicola SCHIFFN. und Lechleri G., Lepidozia

cupressina (SWARTZ), saddlensis Mass. und plumulosa Ti. et L.,

Metzgeria Dusenii STEPH. n. sp, Schistochila Spegazziniana

Mass., Balantiopsis chilensis STEPH., Mastigobryum Novae

Zelandiae Mirt. und anisostomum STEPH. n. Sp.

Von diesen nun erwähnten Arten sind folgende, die am

Boden und auf modernden Baumstämmen Massenvegetation

bilden und als Charaktermoose von Westpatagonien zu be-

trachten sind, hervorzuheben: Schisma chilensis, Lepidolaena

magellanica, Lepicolea ochroleuca, Diplophyllum densifolium,

Lophocolea gottscheaeoides, Aneura prehensilis und erispa. Wie

schon erwähnt, treten diese Arten vorzugsweise in den säd-

lichsten Teilen von Westpatagonien massenvegetationbil-

dend aut.

Mehrere Arten sind ausschliesslich oder vorzugsweise im

Norden von Westpatagonien und in Sädchile verbreitet. Als

solche sind folgende zu erwähnen, nämlich Lophocolea cuculli-

stipula STEPH. n. sp. und carinato-bifida STEPH. n. sp., Plagio-

chila flexicaulis Mont., RBadula plwumosa Mirt., Cephalozgiella

Dusemiti STEPH. n. sp., Schistochila Reicheana STEPH. n. sp.,

Madotheca recurva "TAYL., Lepidozia laevifolia TAYL., Colole-

jeunea asperrima NSTEPH. n. sp., Frullania stipatiloba STEPH.

und chilensis STEPH. und Monoclea Forsteri (HooK.).

In den östlichen Teilen des untersuchten Gebietes, also

in den Thälern, die die Kordillere durchschneiden, treten meh-

rere Arten auf, die teils anderswo nicht angetroffen worden

sind, teils erst in Säöd-Chile wieder auftauchen, z. B. Lopho-

colea campanulata STEPH. n. sp., attenuata STEPH. n. sp., navi-

cularis STEPH. n. sp. und microstipula STEPH. n. sp., Aneura

autoica STEPH. n. sp., Plagiochila rufescens STEPH. n. sp., Tyli-

manthus Fendleri STEPH. n. sp., Alobiella Dusenii STEPH. n. sp.

und Mastigophora antarctica STEPH. n. sp.

8 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

Um einigermassen eine Vorstellung von der Lebermoos-

vegetation des westlichen Patagoniens und des sädlichsten

Chile zu geben, werde ich nun die an einigen Lokalitäten

angetroffenen Arten, zunächst auch die Verhältnisse, wor-

unter dieselben auftreten, erwähnen. Die von mir gewählten

Lokalitäten sind folgende: die Insel Newton (51” 53' s. Br.),

Puerto Bueno (etwa 51” s. Br.), die Guaitecas-Inseln (etwa

43” 50' s. Br.), die Teufelsschlucht unweit Puerto Varas am

Sädufer des Llanquihue-sees, Corral (Hafen von Valdivia), das

Aysen-Thal (44” 30' s. Br.) und endlich eine an dem Ostab-

hang der Kordillere gelegene Lokalität, nämlich Puerto Blest

am Westufer des Nahuelhuapisees.

Die Insel Newton. Die Waldvegetation ist von der in

den westlichen Teilen der Magellanstrasse vorkommenden kaum

verschieden und setzt sich aus Nothofagus betuloides MIRBEL,

Drimus Wainteri Forst. und Libocedrus tetragona LINDL. zu-

sammen. Das Unterholz, vorzugsweise als eine sehr dichte

Strandvegetation auftretend, besteht aus Tepualia stipularis

Gris., Maytenus magellanicus (LAM.) Hoor., Chiliotrichum

amelloides Cass., Fuchsia coceinea Arir., Pernettya mucronata

GauD., Veronica elliptica Forst. und Escallonia serrata SMITH.

Weiter von dem Strande entfernt kommen Desfontainea spi-

nosa Ruiz et Pav., Berberis ilicifolia Forst., Lebetanthus

americanus ENDL., Philesia buxifolia LAM. u. a. vor. Die ein-

zige Art, die hier, aber nicht an der Magellanstrasse ange-

troffen wurde, war der hohe Strauch Pseudopanazx laete-virens

(Gar). Uberall an der Kiäste der felsigen Insel war der Wald

dicht, schwerdurchdringlich und an modernden Baumstämmen

reich; derselbe umschlang die Insel mit einem dunkelgriänen

Gärtel und drang in Schluchten und Thäler weit empor.

Die Moosvegetation stimmt in allen Hinsichten mit der

der westlichen Teile der Magellanstrasse im grossen und

ganzen iäberein. Der Waldboden beherbergt die meisten Ar-

ten, von denen folgende zu erwähnen sind: Diplophyllum

densifolium (HooK.) und clandestinum (Mont), Chiloscyphus

horizontalis (HooKr.), Plagiochila patagonica B. et M., straminea

STEPH. n. sp. elata TAYL. und obcuneata STEPH. n. sp., Lepi-

dozia seriatitexta STEPH. n. sp. und capilligera (SCHWAEGR.),

Lepicolea ochroleuca (SPRENGEL), Schistochila Gayana G. und

lamellistipula STEPH. n. 8p., Lepidolaena magellanica (IAM.),

Schisma chilensis DE Nor., Aneura magellanica Mass., fuegien-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 9

sis Mass., prehensilis (TAYL.) Mirr. und crispa SCHFFN., Lopho-

colea pallide-virens (TAYL.) und gottscheaeoides Mass., Metzgeria

Dusenii STEPH. n. sp. und frontipilis LINDB., Tylimanthus

brecknockiensis (Mass.), Mastigobryum Lechleri STEPH. und

Anastrophyllum decurrens STEPH.

Von den an modernden Baumstämmen auftretenden Arten

erwähne ich Lophocolea Gayana (MoNrt.), leptantha TAyr. und

Cookiana Mass., Lepicolea ochroleuca (SPRENGEL), Schistochila

lamellistipula STEPH. n. sp., Åneura crispa SCHFFN. und prehen-

Sölösr(CK An) MITT:

Die auf Baumstämmen lebenden sind verhältnismässig

wenig zahlreich; nur folgende wurden beobachtet, nämliech

Plagiochila dura DR Not., Madotheca subsquarrosa N. et M.,

Lepicolea ochroleuca (SPRENGEL), Trichocolea verticillata STEPH.

n. sp, Frullania ptychantha Mont., Radula flavifolia TAYL.

und Lepidozia capilligera (SCHWAEGR.)

Der waldlose Boden wurde unvollständig untersucht.

- Seine häufigsten Arten waren Diplophyllum densifolium (HooK.),

Schisma chilensis DE Nor., Isotachis madida TAYL., Lophocolea

gottscheaeoides Mass., Lepicolea ochroleuca (SPRENGEL) und

Adelanthus unciformis H. et T.

Diese sowohl auf dem bewaldeten wie auch auf den wald-

losen Boden auftretenden Lebermoose bilden zwar mit hier

und da, jedoch bei weitem nicht iäberall eingemischten Laub-

moosen eine dichte, fast ununterbrochene Decke. Besonders

bemerkenswert ist die rasenbildende Kraft einiger der häu-

figsten Arten z. B. Schisma chilensis, der Schisto-chila-Arten,

Diplophyllum densifolium, Aneura crispa, Lepicolea ochrolenca,

Lepidolaena magellanica und Aneura prehensilis, die vorzugs-

weise auf dem Waldboden auffallend grosse Polster bilden.

Puerto Bueno. Die Waldvegetation ist hier wie auf

der Insel Newton. Doch fand ich den kleinen, strauchähn-

lichen Nadelbaum Lepidothamnus Foncki PHILIPPI zum ersten

Mal hier an.

Der Waldboden war auch hier reich an Lebermoosen und

zeigte folgende Arten: Lophocolea lacerata STEPH. n. sp.

Diptophyllum densifolium (HooKr.), Plagiochila robusta STEPH.

Nn. Sp., obcuneata STEPH. n. sp. und rectangulata STEPH. Nn. sp.,

Lepidozia seriatitexta STEPH. n. sp. und chordulifera DE Nor.,

Lepidolaena magellanica (LAM.) und Menziesii (HooKk.), Tyli-

manthus crystallinus (Mass.) und brecknockiensis (MASs.),

10 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

Adelanthus uneiformis H. et T., Trichocolea verticillata STEPH.

n. sp., Jamesoniella colorata (LEHM.), Anastrophyllum bifidum

STEPH. n. sp, Åneura ertiocaula (HooK.), prehensilis (TAYL.)

Mitt. und cerispa SCHFFN., Schisma chilensis DE Nor., Chilo-

scyplus horigontalis (HooK.) und Lepicolea ochroleuca (SPRENGEL).

Auf den Felsen einer Bachschlucht wurden folgende ge-

sammelt, nämlich Plagiochila angulata STEPH. n. sp. und fagi-

cola SCHFFEN., Lepidozia setiformis DE Nor., Isotachis madida

TAYL., Jamesoniella grandiflora IL. et G. Aneura pulvinata

STEPH. wurde auf dem Grund des Baches wachsend ange-

troffen.

Ein schmaler grasbewachsener Kästenstreifen trug Chilo-

scyphus horizontalis (HooK.) und striatellus Mass., Adelanthus

magellanicus LboBe, Balantiopsis erinacea Mirt. und Blepharo-

stoma quadripartita (HooK.). Ausserdem fand ich Cephaloziella

Dusenii STEPH. n. sp., die an alten indianischen Wohnplätzen

vorkam und auch grosse abgestorbene Polster vollständig mit

einem filzähnlichen Uberzug bedeckte.

Von den aus Puerto Bueno erwähnten Arten wurden an

der Magellanstrasse folgende von mir nicht angetroffen, näm-

lich Plagiochila angulata STEPH. n. sp., Cephalogiella Dusenii

STEPH. n. sp., Balantiopsis erinacea Mitt., Jamesoniella grandi-

flora L. et G., Blepharostoma quadripartita (Hook.) und Ana-

strophyllum bifidum STEPH. n. sp.

Die Guaitecas-Inseln. Die Waldvegetation der Insel-

gruppe zeigt eine sehr grosse Ubereinstimmung mit der des

sädlichsten Chile. Die Bäume Drimys Winteri Forst., Libo-

cedrus tetragona ENDL. und Nothofagus betuloides MIRBEL, die

wir schon von der Magellanstrasse her kennen, kommen, der

letztere jedoch sehr selten, auf den Guaitecas-Inseln mit fol-

genden in WNiidchile allgemeinen Baumarten vor, nämlich

Lomatia ferruginea RB. Br., Caldeluvia paniculata DoN.,

Weinmannia trichosperma CaAV., Laurelia aromatica SPrR., Po-

docarpus nubigena LiSpB., Edwarsia Macnabiana GRAH., No-

thofagus Dombeyi MIRBEL und mnmitida Puririeer und Guevina

avellana Mor. Das besonders an den Kisten dichte Unterholz

setzt sich vorzugsweise aus folgenden Arten zusammen: Ra-

phithamnus cyanocarpus MIiers, Hugeniae sp., Escallonia ma-

crantha Hookr. et ARN., Berberis Darwinii Hook., Ugni Molinae

Turoz., Tecoma valdiviana PuriuiePei, Pernettya furens KLoTscH

und mucronata (3AUD., Decostea ruscifolia CLos., Berberis buxi-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 6. 11

folia LaAM., Tepualia stipularis GRIS., Pseudopanazx laete-virens

(Gay), Fuchsia coccinea Arir., Philesia buzifolia LAM. und

Lebetanthus americanus ENDL., welche sämtlich, Lebetanthus

ausgenommen, mir aus Säöädchile bekannt sind.

Die Waldvegetation der Inseln erinnert also in bedeu-

tendem Grade an die von Sädcehile. Die Lebermoosvegetation

dagegen kommt in allen Beziehungen der des Sädens von

Westpatagonien viel näher als der des sädlichen Chile.

Auf Waldboden wurden folgende Lebermoose angetroffen:

Lophocolea leptantha ”TAYL., humilis H. et T. und trachyopa

TaYL., Chiloscyphus hortizontalis (HooK.) und striatellus MASs.,

Diplophytllum densifolium (HooK.), ÅAneura pulvinata STEPH.,

prehensilis (TAYL.) Mitr. und crispa SCHFEN., Plagiochila ob-

cuneata STEPH. n. Ssp., longisstma STEPH. n. sp. und duricaulis

H. et T., Lepidozia chordulifera DE Not. und plumulosa L. et

L., Lepicolea ochroleuca (SPRENGEL), Schistochila Gayana G.

und Reicheana STEPH. n. sp., Lepidolaena magellanica (ILAM.)

und Menzgiesii (HooKr.), Schisma chilensis DE Nor., Anastro-

phyllum involutifoltum Mont., Radula tenera Mitt... Monoclea

Forsteri (HooK.), Saccogyna antarctica STEPH. n. sp. und Masti-

gobryum Novae Zelandiae Mitt.

Folgende Arten kamen auf modernden Baumstämmen vor:

Lophocolea trachyopa ”TAYL., Aneura conimitra STEPH. n. sSp.,

Lepidozia plumulosa L. et L., Jamesoniella colorata (LBHM.)

und Isotachis quadriloba STEPH. n. sp. Eine verhältnismässig

reichere Flora wiesen die Baumstämme auf, nämlich folgende

Arten: Lophocolea textilis TAYL., humilis H. et T., homomalla

STEPH. n. sp., otiphylla (TAYL.), cucullistipula STEPH. n. sp.

und fulvella (TAYL.), Plagiochila dura DE Nor., bispinosa LDBG

und Lechleri G., Lepidozia cucullifolia STEPH. n. sp., Mado-

theca subsquarrosa N. et M., Metzgeria glaberrima STEPH. n. sp,,

Lepidolaena Menziesii (HooKk.), Jamesoniella colorata (LEHM.),

Anastrophyllum schismoides STEPH. n. sp, Radula plumosa

Mitt. und intempestiva G., Frullania stipatiloba STEPH., chi-

lensis STEPH. und lobulata Hook.

Auf den offenen, waldfreien Plätzen traten Lebermoose,

zuweilen ziemlich stark mit Laubmoosen gemischt, auf. Die

gewöhnlichsten Arten waren Diplophyllum densifolium (HooK.),

Isotachis madida TaAYL., Marchantia tabularis NEEs., Schisma

chilensis DE Nor., Lophocolea humilis H. et T., Lepidozia

saddlensis Mass. und Jamesoniella grandiflora (LT. et G-.).

12 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

Lophocolea Puccioana DE Not. kam zuweilen reichlich auf

den Uferfelsen vor, und auf grasigem Boden fehlte selten

Balantiopsis erinacea Mitt. und Lepidozia seriatitexta STEPH.

NENSPE

Die Torfmoose, die mit reichlich auftretenden Sphagna-

ceen, mit grossen, sehr harten von den phanerogamischen

Pflanzen Donatia fascicularis Forst. und Astelia pumila R. BR.

gebildeten Teppichen und mit Arten der Laubmoosgattungen

Dicranuwm, Campylopus und Rhacomitrium bedeckt' sind, be-

herbergen nur wenige Lebermoose, von denen folgende zu

erwähnen sind: Lepidozia saddlensis MAss., Lepicolea ochroleuca

(SPRENGEL), Diplophyllum densifolium (HooK.) und Mastigo-

bryum anisostomuwm LL. et L.

Die Teufelschlucht bei Puerto Varas (Sädcehile). In

der Nähe von dem wenig westlich von Puerto Varas befind-

lichen Abfluss des Llanquihuesees, Rio Maule, liegt eine tief

eingeschnittene Schlucht, die unter dem Namen Teufelschlucht

bekannt ist. Die dortige Vegetation ist äppig, und pracht-

voll erheben sich die zahlreichen, stattlichen Blätter des

Farns Alsophila prwinata KzrE. Die schattige und feuchte

Thalsohle mit ihren modernden Stämmen und Zweigen ist

för die Moose ein sehr gänstiger Boden. Hier wurden fol-

gende Lebermoose gesammelt: auf dem Boden Plagiochila

obcuneata STEPH. n. sp., Symphyogyna Hochstetteri N. et M.,

Jamesomniella grandiflora (L. et G.) und colorata (LEHM.), Clas-

matocolea chilensis STEPH. n. sp, Jungermanmma plicatula

STEPH. Nn. sp., und Balantiopsis chilensis STEPH.; auf modern-

den Baumstämmen Radula imtempestiva G., Frullania stipa-

tiloba STEPH., Jamesomniella colorata (LBEHM.) und Dusenit STEPH.

n. sp. sowie Lepidozia laevifolia ”TAyu.; auf Baumstämmen

Lophocolea carinato-bifida STEPH. n. sp., Metzgeria hamata

LINDB. und glaberrima STEPH., Radula Dusenii STRPH. n. Sp.,

Frullania laxiflora SPRucE und Brachiolejeunea Spruceana

Mass. Strepsilejeunea Gayana STEPH. wurde auf Blättern

und modernden Stämmen wachsend angetroffen.

Im Zusammenhang mit dieser Liste teile ich auch die

Arten mit, die in Ensenada am Fusse des an der Ostkäste

des Llanquihuesees sich erhebenden Vulkans Osorno gesam-

melt wurden. WNämtliche Arten bis auf eine stammen aus

dem dortigen Walde. Folgende wurden angetroffen: auf

dem Boden Plagiochila patagonica B. et M. und Gayana G.,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 13

Tylimanthus brecknockiensis (MAss.), Aneura prehensilis (TAYL.)

Mitt. und Jamesomiella colorata (LEHM.); auf faulenden Baum-

stämmen Lophocolea carinato-bifida STEPH. n. sp. und Jame-

sontiella colorata (LEHM.); auf Baumstämmen Plagiochila pata-

gonica B. et M. und Lechleri G., Lepidozia chordulifera DE

Nor., Trichocolea verticillata STEPH. n. sp., Lepicolea ochroleuca

(SPRENGEL), Madotheca gracilenta TAYL., subsquarrosa N. et M.

und recurva TaAYL. Jamesomiella grandiflora (L. et G.) fand

sich reichlich auf den nackten Lavafeldern.

Corral (Hafen von Valdivia). Stattlicher Urwald fast

iberall, hier und da tiefe und feuchte Schluchten, welche wie

auch die schattigen Abhänge eine äppige Strauch- und Farn-

Vegetation aufweisen, sind fär die Umgegend von Corral

kennzeichnend. Das feuchte Klima begiänstigt die kräftige

Entwickelung der Vegetation, die in bedeutendem Grade der

Waldvegetation der Tropen gleicht. Die Moosvegetation ist

reich; doch sind hier wie im sädlichen Chile äberhaupt die

TLaubmoose den Lebermoosen gegeniäber vorherrschend. Fol-

gende Arten wurden beobachtet: Auf dem Boden Lophocolea

fusco-virens TAYL., Åneura pulvinata STEPH., Plagiochila lopho-

coleoides Monrt., Cephaloziella Dusenii STEPEH. n. sp., Balan-

tiopsis erimacea Mitt., Symphyogyna sinuata (SWARTz) und

cireinata N. et M., Alicularia cerassula Mont., Noterocelada

leucorhiza SPRUCE, Anthoceros hirtus STEPH. n. sp. und Monoclea

Forsteri (HooK.); auf faulenden Stämmen Schistochila Rei-

cheana STEPH. n. sp. und Balantiopsis chilensis NSTEPH.; auf

Felsen Jamesomiella colorata (LEHM.); auf Blättern Cololejeu-

nea tortifolia STEPH. n. sp. und asperrima STEPH. n. sp.; auf

Baumstämmen Lophocolea Gayana (Mont.) und biciliata TAYL.,

Plagiochila bispinosa LpDBG, chilensis STEPH. und fexicawlis

Mont., Madotheca subsquarrosa N. et M., gracilenta TAYL. und

chilensis LEuM., Metggeria australis STEPH., Radula corralensis

STEPE. n. Sp., Duseniv STEPH. n. sp. und plumosa Mitt. sammt

Frullania stipatiloba STEPH.

Das Aysen-Thal. Die Mändung des Aysen-Flusses er-

streckt sich schon ziemlich weit in die Kordillere hinein, und

das Klima des Thales ist daher verhältnissmässig trocken.

Die ippige Lebermoosvegetation der äusseren Kiästenregion

fehlt daher hier. Zwar kommen Arten, die ihre grösste Ver-

breitung in der Kästengegend haben, an gänstigen Plätzen,

wie z. B. auf morastigem Boden und auf iäberrieselten Fel-

14 STEPHANI, LEBERMOOS-FLOBA WESTPATAGONIENS ETC.

sen, hier und da spärlich vor, aber die in dem Thale häufig-

sten Lebermoose sind Arten, welche mit wenigen Ausnahmen

an der äusseren Kiste entweder fehlen oder verhältnismässig

selten sind. Etwa ein Viertel der aus dem Aysen-Thal heim-

gebrachten Arten kenne ich nur aus dieser Gegend.

Die Waldvegetation des Miändungsgebietes ist von der an

der Käste auftretenden kaum verschieden. Die meisten Baum-

und Strauch-Arten, welche an der Flussmiändung vorkommen,

verbreiten sich fast durch dass ganze Thal. Die Lebermoos-

vegetation der Thalsohle ist auch keinen bemerkenswerten

Veränderungen unterworfen; doch lässt sich ein allmählich

eintretendes Abnehmen der Häufigkeit der Lebermoose nach

Osten hin konstatiren. Etwa 50 km. östlich von der Fluss-

miändung hört die bisher herrschende Waldvegetation, fär

welche die immergriäne Buchen-Art Nothofagus Dombeyi MTIR-

BEL in erster Linie charakteristich ist, plötzlich auf, und nun

tritt auf einmal eine durchgreifende Veränderung nicht nur

hinsichtlich der Waldvegetation sondern auch mit Ricksicht

auf die Lebermoosvegetation ein. Lichte, parkähnliche Wiäl-

der, von der blattabwerfenden Buchen-Art Nothofagus antarc-

tica Forst. gebildet, fangen jetzt an. Lebermoose kommen

nunmehr äusserst selten vor. An meinem östlichsten Lager

in der Höhe von 800 m. und nahe der oberen Grenze des

eigentlichen Waldes wurden nur folgende Arten gefunden,

nämlich Lophocolea secundifolia "TAYL., lenta TAYL. und lep-

tantha TaYr., Frullania lobulata ans Cephalozgiella serrata

STEPH. n. sp. Metzgeria hamata LINDB., Jamesoniella colorata

(LEHM.) und Jungermannia Pigafettoana Mass.

Die in der Thalsohle angetroffenen Lebermoose waren fol-

gende: auf dem Boden wachsend Lophocolea triseriata STEPH.

n. sp. und gottscheaeoides Mass., Plagiochila longissima STEPH.

n. sp., duricaulis H. et T. ändå Tirsa H. et G., Schistochila

Reicheana STREPH. n. sp., Balantiopsis chilensis STEPH., Tricho-

colea verticillata STEPH. Nn. sp., Radula plumosa Mia Sym-

phyogyna Hochstetteri N. et M., Cryptomitrium tenerum Ausr.,

Mastigophora amntarctica STEPH. n. sp., Noteroclada leucorhiza

SpPrRucE und Tylimanthus wviridis Mirr. und Fendleri STEPH.

n. sp.; auf modernden Baumstämmen vorkommend Lophocolea

lacerata STEPH. Nn. sp., attenuata STEPH. n. sp., komomalla

STEPH. n. Sp., irregularis STEPH. n. sp., otiphylla (TAYL.), navi-

cularis STEPH. n. sp., cucullistipula STEPH. n. sp. und microsti-

Asse år

Pålnrtes vT SR NR p

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HENDL. BAND 235. AFD. III. N:0 8. 15

pula STEPH. n. sp., Chiloscyphus integrifolius LTL. et L., Aneura

pulvinata STEPH., autoica STEPH. n. sp. und prehensilis (TAYL.)

Mrirtt., Plagiochila squarrosa STEPH., Lepidogia chordulifera DE

Nor. und laevifolia "TAYL., Schistochila stratosa Mont., lamini-

gera TAYL. und Reicheana STEPH. n. sp., Lepidolaena Menzies

(HooK.), Lophozgia Dusenit STEPH. n. sp., Jungermannia Piga-

fettoana Mass., Cephalozgiella serrata STEPH. n. sp., Leioscyphus

aequatus (TAYL.) und Jamesoniella colorata (ILEHM.); auf iäber-

rieselten Felsen auftretend Lophocolea fusco-virens (TAYL.),

gottscheaeoides Mass., campanulata STEPH. n. sp. und divergenti-

ciliata STEPH. n. sp., Aneura floribunda STEPH. n. sp., Plagiochila

Gayana G. und tristis STEPEH. n. sp., Lepidozia Dusenii STEPH.

n. sp., Lepicolea quadrilaciniata SULL., Sclustochila Spegazzinmiana

Mass., Balantiopsis chilensis STEPH., Isotachis anceps Mass.

und madida TAYL., Jamesomiella colorata (LEEM.), RBadula plu-

mosa Mitt., Symphyogyna sinuata (SWARTZ), Mastigophora an-

tarctica STEPE. n. sp. (auf Steinen), Schsma dura STEPH. und

Blepharostoma quadripartita (Hoor.); auf Baumstämmen wach-

send Lophocolea Gayana (Mont.), humilis H. et T., leptantha

TaAYL., Puccioana DE Not., navicularis STEPH. n. sp., fulvella

(TaYL.) und carinato-bifida STEPH. n. sp., Plagiochila bispinosa

LpBGe, flexicaulis Mont., Lechleri G., uncialis H. et T. und

rufescens STEPH n. sp. (auf Zweigen), Lepidozia chordulifera

DE Nor., saddlensis Mass. und laevifolia TaAYyLr., Madotheca

subsquarrosa N. et M., gracilenta TaAYL. und recurva "PAYL.,

Lepicolea ochroleuca (SPRENGEL), Lepidolaena magellanica (LAM.),

Trichocolea verticillata STEPH. n. sp., Isotachis anceps MAss.,

Radula plumosa Mitt. und tenera Mittr., Frullania Boveana

Mass. und Jlobulata Hook., Mastigophora antarctica STEPH.

n. sp., Metzgeria hamata LINDB. (auf Zweigen) und glaberrima

STEPH.; Cololejeunea asperrima STEPH. n. sp. und Fulejeunea

patagonica STEPH. Nn. sp. wurden auf Blättern von Laurelia

aromatica SPR. und von Farnkräutern, Chiloscyphus striatellus

Mass. auf einem Laubmoos gefunden.

Puerto Blest, meine letzte Station, wo Moose in er-

wähnungswerter Menge gesammelt wurden, liegt in der Höhe

von etwa 800 m. am Ostabhang der Kordillere und innerhalb

des Verbreitungsgebietes der Nothofagus Dombeyi MIRBEL.

Das dortige Klima ist allem Anschein nach feuchter als das

des Aysen-Thales, und die meisten aus Puerto Blest bekann-

ten Arten treten auch an der Westkiäste von Patagonien und

16 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

im säödlichen Chile auf. Leider ist die folgende Arten-Liste

ziemlich kurz, weil die Beobachtungen, wie schon gesagt,

durch die häufigen Schneegestöber sehr erschwert wurden.

Auf dem Boden wachsend kamen foigende vor: Plagiochila

robusta STEPH. n. sp. und Tylimanthus brecknockiensis (MASs.);

auf faulenden Stämmen Lophocolea humilis H. et T. und ful-

vella (TAYL.), Aneura prehensilis (TAYL.) Mirr. und Schisto-

chila laminigera TAYL.; auf Baumstämmen Lophocoleu Gayana

(MoNT.). concava STEPH. n. sp., navicularis STEPH. n. sp. und

carinato-bifida STEPH. n. sp. (auf Zweigen), Plagiochila bispi-

nosa ILDBG, oligodon MONTt., fagicola SCcHFFN und longiflora

Mont., Madotheca subsquarrosa N. et M. und chilensis LEHM.,

Metzgeria hamata TLiNDB., Lepidolaena magellanica (ILAM.),

Trichocolea verticillata STEPH. n. sp., Radula intempestiva G.,

plumosa Mitt. und diversitexta STEPH. n. sp., Jungermannia

Pigafettoana Mass., Lepicolea ochroleuca (SPRENGEL) und Lepi-

dozgia cupressina (SWARTZ).

+x Xx

Die Bearbeitung des aus dem fraglichen Gebiete heim-

gebrachten Materials äbernahm Hr F. STEPHANI ES ist mir

eine sehr angenehme Pflicht, ihm hiermit meinen tief ge-

föhlten Dank zu sagen fär die unermädliche Sorgfalt, die er,

obschon mit wichtigen anderen hepaticologisehen Untersuchun-

gen beschäftigt, der Bearbeitung meiner Sammlungen stets

hat angedeihen lassen.

P. Dusén.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 17

I. Riceiaceae.

Riccia MicH.

Riccia chilensis STEPH.

Hab. Chile centralis ad El Salto prope Valparaiso in terra arenosa.

Riccia squamata NEEs.

Hab. Chile centralis ad Via del Mar prope Valparaiso in terra are-

nosa.

1. Marchantiaceae.

Cryptomitrium AusTIin.

Cryptomitrium tenerum (HooKER) ÅusTIN.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen.

Chile ecentralis ad Vi5a del Mar prope Valparaiso et ad Pele-

quén (Eisenbahnstation); ubique raro occurrit in terra.

Ziemlich weit verbreitet, scheint aber nur in den mässig

regnerischen ”Teilen von Chile und in Westpatagonien nur

in den östlichen und trockneren Teilen der Thäler zu gedei-

hen. Ist nicht gemein und kommt niemals in Mengen vor.

Fimbriaria NEEs.

Fimbriaria chilensis N. et M.

- Hab. Chile centralis ad Pelequén (FEisenbahnstation) in terra arenosa.

Lunularia Micn.

; Lunularia cruciata (L.) Dum.

Hab. Chile centralis ad El Salto prope Valparaiso in rupibus.

18 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

Marchantia L.

Marchantia tabularis NEEs.

Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas in terra.

III. Jungermanniaceae.

Aneura Dum.

Aneura autoica STEPH.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis putridis.

Aneura conimitra STEPH.

Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas in truncis putridis.

Aneura corralensis STEPH.

Hab. Chile australis ad Corral in terra.

Aneura crispa SCHFFN.

Hab. Fretum magellanicum (Herb. Warnstorf). Patagonia occidentalis

in insula Newton in insulis Guaitecas et ad Molyneux Sound in

terra.

Kommt nur innerhalb der regenreichen Zone vor und ist

längs der ganzen Westkiäste Patagoniens verbreitet. Gedeiht

nur auf dem Boden und auf modernden Baumstämmen, ist

keine Seltenheit und tritt besonders im Siden massenhaft auf.

Aneura eriocaula (HooK.).

Hab. Patagonia oceidentalis ad Puerto Bueno in terra.

Nur in den sädlichsten Teilen der patagonischen West-

käste angetroffen; scheint selten zu sein.

Aneura fuegiensis (Mass.) Sr.

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in terra.

Eine seltene Art, die wahrscheinlich eine sädliche Ver-

breitung besitzt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AED. III. N:0 6. 19

Aneura spinulifera (Mass.) Sr.

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in terra.

Wahrscheinlich selten; ist bisher nur aus den sädlichsten

Teilen der patagonischen Westkäste bekannt.

Aneura pulvinata STEPH.

Hab. Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in saxis rivulorum; ad ostium

fluminis Aysen in truncis putridis; in insulis Guaitecas in terra;

Chile australis ad Corral in terra.

Längs der ganzen Westkäste von Patagonien und in den

feuchtesten Gebieten von Sädchile verbreitet. In den Wäldern

der niederschlagreichen Westkäste ist die Art häufig, kommt

auch in den trockneren Thälern der patagonischen Kordillera

vor, ist aber hier eine Seltenheit.

Aneura prehensilis (TAYLOR) MITTEN.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis pu-

tridis; in insulis Guaitecas in terra; Argentina ad Puerto Blest,

in litore occidentali ad lacum Nahuelhuapi in truncis putridis.

Auf dem Waldboden der regenreichen Teile von ganz

Westpatagonien häufig; tritt auch in den Thälern der pata-

gonischen Kordillera auf, aber Verhältnismässig selten. Auch

auf dem Ostabhang der Kordillera in etwa 42” n. Br. beob-

achtet.

Metzgeria RADppi.

Metzgeria angusta STEPH.

Hab. Argentina ad San Carlos, in litore australi ad lacum Nahuel-

huapi in truncis arborum. V

Metzgeria australis STEPH.

Hab. Chile australis ad Corral in truncis arborum foliisque vivis.

Metsgeria Dusenii STEPH.

Hab. Chile australis ad Corral in terra.

Metzgeria frontipilis LiINDB.

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in terra graminosa.

20 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

Metzgeria glaberrima STEPH.

Hab. Patagonia oceidentalis in valle fluminis Aysen; in insulis Guai-

tecas.

Chile australis prope Puerto Varas in Quebrada del Diavolo;

raro in truncis arborum crescens.

Metzgeria hamata LINDB.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen c. 800 metra

supra mare in ramulis.

Chile australis prope Puerto Varas in Quebrada del Diavolo

in truncis arborum.

Argentina ad Puerto Blest, in litore occidentali ad lacum Nahuel-

huapi in truncis arborum crescens.

In den niederschlagreichsten Gegenden unseres Gebietes

nicht angetroffen; scheint daher nur oder fast ausschliesslich

den verhältnismässig trocknen Teilen Westpatagoniens und

des sädlichen Chile zu gehören.

Metzgeria patagonica STEPH.

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in ramulis.

Die Pflanze enthält einen in Wasser leicht lösslichen und

beim Aufweichen derselben daher reich diffundirenden gelben

Farbstoff, wie ihn die meisten Radula-Arten besitzen.

Metzgeria brevialata STEPH. n. sp.

Sterilis; gracilis, flavo-virens, dense intricata, supra fru-

ticum ramos putrescentes nidulans. Frons ad 2 cm. longa,

irregulariter bipinnata, rigida. Costa antice et postice aequa-

liter producta, setulis creberrime hirta, in trunco adulto latis-

sima et validissima, subteres, in pinnis minus crassa, in sSec-

tione ovalis; cellulae corticales utroque latere 10; in pinnulis

ultimis multo tenuior, utroque latere 4 tantum cellulis cor-

ticalibus tecta. Alae angustae, parum decurvae, semper uni-

stratae, utroque latere dense setosae, in trunco primario et

pinnis primariis 5 cellulas, in pinnulis ultimis 10 cell. latae.

Hab. Chile australis in insula San Pedro.

Cum Metzgeria pubescens RADDI comparanda.

Pallavicinius (Grav) STEPH.

Pallavicinius crassifrons. STEPH. n. sp.

Dioica, mediocris, viridis, gregarie cerescens. Frons ad

25 mm. longa e caudice repente erecta vel procumbens, in-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:0 6. 21

ferne longe stipitata, concava, ad costam reducta, medio su-

pero furcata, furcis angustis, brevibus, iteratim furcatis, fa-

bellam parvam, in plano 7 mm. latam formantibus, rami fer-

tiles haud expansi, campanulatim conniventibus, concavis,

perianthium amplectentibus. Costa 14 cellulas crassa, alae

crassae, attenuatae. Perianthia magna, subeylindrica, apice

parum angustata, brevifissa, maxime (apice 3 cellulas, inferne

33 cellulas) crassa. Calyptra apice libera et pistilla gerens,

inferne perianthio coalita. Involuera parva, late aperta,

crassa laciniis alte coalitis cupuliformia, margine varie pro-

fundeque lacerata.

Hab. Kerguelen (Herb. Kew).

Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in rupibus.

Symphyogyna NErs et Monr.

Symphyogyna circinata N. et M.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in rupibus.

Chile australis prope Puerto Varas in Quebrada del Diavolo

in terra argillosa; ad Corral in terra; ad urbem Coronel in

terra.

Chile centralis prope Valparaiso ad El Salto in rupibus.

Symphyogyna Hochstetteri N. et M.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in terra.

Chile australis prope Puerto Varas in Quebrada del Diavolo

in terra.

Symphyogyna sinuata (SWARTZ).

Hab. Chile australis in insula Quiriquina ad rivulos; ad Corral in

terra argillosa.

Monoclea Hoozr.

Monoclea Forsteri (HookK.).

Hab. Patagonia oceidentalis in insulis Guaitecas in terra.

Chile australis ad urbem Puerto Montt, ad Corral et Queule in

terra argillosa.

Androcryphia NeErs.

Androcryphia confluens (TAYLOR) NEES.

Hab. Chile australis ad urbem Puerto Montt et ad Corral in terra

argillosa.

20 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

Fossombronia RADpDI.

Fossombronia lamellata STEPH.

Hab. Chile australis ad urbem Talcahuano.

Chile centralis ad urbem Valparaiso et ad Pelequén (Eisenbahn-

station); in terra.

Alicularia Corpa.

Alicularia crassula Monr.

Hab. Chile australis ad urbem Corral et Concepcion in saxis rupi-

busque et in terra argillosa.

In NSäödchile, wenigstens sädlich von der Mändung des

Bio-Bio sehr häufig und nicht selten massenhaft auftretend.

Scheint auf der Insel Chilog ihre Sädgrenze zu erreichen.

Jamesoniella (SPrRucE) ST.

Jamesoniella Dusenii. STEPH. n. sp.

Dioica, mediocris, superne pallide virens, inferne flavescens,

terricola, compacte caespitosa, tenax. Caulis ad 2 cm. longus,

simplex, sub fore solum innovatim ramosus. Folia oblique

inserta, antice longe decurrentia, erecta, concava, conniventia,

postice breviter inserta, caulem late superantia, ceterum

ovato-rotundata, in caule fertili majora; cellulae folii apicales

25 u trigonis parvis, med. 35 u trig. majoribus, basales

15 x 50 u trig. magnis attenuatis.

Perianthia longe exserta, magna, viridia, apice fave-

scentia, cylindrica, superne haud angustata, apice late rotun-

data, plicata, plicis inflatis, ore parvo contracto, minute cilio-

lato; folia for. bijuga, intima foliis minora, ovata, margine

grosse dentata, interdum lacinulata, apice ad 1/3 bifida, sinu

laciniisque acutis. Ampb. floor. intimum (reliqua desunt) li-

berum, obovatum, foliis suis aequimagnum, ad ?/3 bifidum,

sinu acuto, laciniis lanceolatis, extus magno dente armatis.

Androecia in medio caulis bene definita, bracteis 5—6 jugis,

basi saccatim inflatis, unidentatis, superne concavis, appressis.

Hab. Chile australis prope Puerto Varas in Quebrada del Diavolo in

truncis putridis.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:0 6. 23

Jamesoniella colorata (LEHM.).

Hab. Patagonia ocecidentalis ad Puerto Bueno in terra; in valle flu-

minis Åysen in truncis putridis rupibusque et in truncis arborum;

in insulis Guaitecas in truncis arborum.

Chile australis ad Corral in rupibus litoreis; ad Ensenadam in

terra truncisque putrescentibus.

Längs der ganzen Westkäste von Patagonien und im

sädlichsten Chile verbreitet; auch tief im Inneren der Thäler

der Kordillera auftretend. Oft besonders an Felsen massen-

haft vorkommend, ist diese Art ohne Zweifel die gemeinste

dieser Gattung.

Jamesoniella grandiflora (L. et G-).

Hab. Patagonia oceidentalis ad Puerto Bueno in rupibus rivalibus;

ad Molineux Sound in rupibus; in insulis Guaitecas etiam in

rupibus.

Insula Chiloé prope urbem Ancud in terra.

Chile australis ad Ensenadam, ad lacum Llanquihue sitam, in

terra. |

Diese Art, die vorzugsweise in den nördlichen Teilen von

Westpatagonien und im sädlichsten Chile ihre Verbreitung

hat, kommt nicht selten vor und wurde besonders an den

niedrigeren Abhängen des Vulkans Osorno reichlich ange-

troffen. Die Art meidet die die Kordillera durchbrechenden

Thäler und scheint nur in den regenreichen Teilen unseres

Gebietes zu gedeihen.

Jungermannia LINNÉ.

Jungermannia Pigafettoana Mass.

Hab. Patagonia ocecidentalis in valle fluminis Aysen.

Argentina ad Puerto Blest, in litore occidentali ad lacum Nahuel-

huapi; haud raro in truncis putridis crescens.

In ganz Westpatagonien verbreitet, tritt die Art nicht

nur auf den Inseln und an der Kiäste auf, sondern auch tief

im Innern der die Kordillera durchschneidenden Thäler. Die

Art kommt auch an dem Ostabhang der Kordillera vor und

erreicht fast die östliche Waldgrenze.

24 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

Jungermannia plicatula STEPH. n. sp.

Dioica, pusilla, viridis, dense caepitosa. Caulis e caudice

repente multiramosus, ramis erectis. Folia contigua, squarrose

patula, subcearinata, subrotunda, ad 2/4 vel !/5 emarginata,

lobis inaequalibus, obtusis, planis, dorsali minore. Cellulae

folii 25 u, basales 25 x 50 u, trigonis nullis. Ampbhig. om-

nino nulla. Folia floralia caulinis majora, intima trilobata,

lobis obtusis, perianthio triplo breviora arcteque appressa,

semiamplectentia. Perianthia terminalia, haud innovata, ob-

longo-oviformia, inflata, ore parvo ciliato, sub ore pluripli-

cata, plicis obtusis, inflatis. Reliqua desunt.

Hab. Chile australis ad Valdivia (Hahn); prope Puerto Varas in

Quebrada del Diavolo in terra.

Lophozia.

Lophozia Dusenii STEPH. n. sp.

Dioica, parva, gregarie crescens, fusco-viridis, terricola.

Caulis e caudice ramoso, subterreaneo adscendens, 4--5 mm.

longus, validus, pauciramosus. Folia caulina verticaliter in-

serta, oblique patula, basi antica et postica caulem aequaliter

incurrente, remotiuscula, conduplicatim concava, in plano

subrotunda, ad 2/3 sinu subrecto acuto biloba, lobis acutis

asymmetricis (margine externo curvato, in sinu stricto). Cel-

lulae foliorum 20 u, ipsa basi 20 x 34 u, marginales et sub-

marginales aequaliter incrassatae, reliquae tenerae. Amphig.

caulina nulla. Perianthia longe exserta, cylindrica, dilute et

intense viridia, apice sexplicatim contracta, ore breviter 6

lobato, lobi obtusi conniventes, cellulis longis liberis inae-

qualiter fimbriati. Folia foralia trijuga, caulinis multo

majora, basi perianthium amplectentia, concava, superne patula,

carinata, in plano late ovata, sinu acuto ad 1/4 bilobata, lobis

acutis. Amphig. florale parvum, bidentulum, folio suo appen-

diculatum (vel nullum) Calyptra tenera, libera, basi paucis

pistillis cincta, capsula obovata. Antheridia in foliis basi

parum inflatis ceterum haud mutatis —.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis arbo-

rum dejectis et arena obtectis.

Chile australis inter Ensenadam et Petrohue et ad Concepeion

in terra arenoso-argillosa.

[ND

[bid

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6.

Anastrophyllum (SPrRucE) ST.

Anastrophyllum decurrens STEPH.

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in terra.

In den siädlichen, niederschlagreichsten Gegenden von

Westpatagonien verbreitet.

Anastophyllum involutifolium (MonNr.).

Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas in terra.

An der ganzen regenreichen Westkäste von Patagonien

verbreitet, aber wahrscheinlich selten.

Anastrophyllum schismoides STEPH.

Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas in truncis arborum.

Anastrophyllum bifidum. STEPH.

Syn: Plagiochila bifida STEPH. Ann. Ist. bot. Rom. 1886.

Emendatio: Perianthia terminalia, haud innovata, fusi-

formia, tertio supero spiraliter torta, ore itaque parvo, trun-

cato, subintegro. Folia foralia intima cum amphigastrio

coalita, excipulum maxime profundeque laceratum formantia,

laciniis valde irregularibus, magnis vel parvis, angustis vel

latis, acuminatis vel truncatis, integris vel spinosis mixtis.

Hab. Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in terra.

Tylimanthus MIiTtTtEN.

Tylimanthus brecknockiensis (Mass.) Sr.

Hab. Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in terra.

Chile australis ad Ensenadam in terra.

Argentina ad Puerto Blest in terra.

Tylimanthus crystallinus (Mass.) ST.

Hab. Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in terra.

Tylimanthus Fendleri STEPH. n. sp.

Sterilis, major, dilute virides, laxe caespitosus. Caulis e

caudice repente simplex, ad 4 cm. longus, erectus apice nu-

26 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

tans, ut in congeneribus viridis et crassus. Folia parum ob-

lique inserta, antice et postice decurrentia, oblique vel sub-

recte patentia, concava, in plano oblique obovata, margine

postico arcuato, antico substricto, basi cuneatim angustata

ibidemque duplo angustiora quam apice; apice oblique emar-

ginata, lobis brevibus dentatis, valde inaequalibus, supero

majore acuto, infero parvo dentiformi. <Cellulae foliorum

apice 27 u, medio 27 x 45 u, basales 36 x 72 u, cuticula

grosse papillata.

Hab. Venezuela (Fendler).

Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in terra.

Tylimanthus viridis Mirrt.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in terra.

Plagiochila Duw.

Plagiochila ambigua DE Nor.

Hab. Patagonia occidentalis ad Molyneux Sound in rupibus.

Plagiochila angulata STEPH. n. sp.

Dioica, minor, flavo-virens, dense humiliter caespitans.

Caulis ad 25 mm. longus, cum foliis 2 mm. latus, paucira-

mosus, sub flore semper geminatim innovatus. Folia subrecte

patula, parum concava, remota, oblique ovato-rotundata, po-

stice anticeque parum decurrentia, margine antico parum ar-

cuato, integerrimo, postico multo magis arcuato, in plano

caulem superante, angulato-subdentato, apice breviter truncato-

bidentulo; folia inferiora saepe omnino integerrima. Cellulae

folii apice 12 u, trigonis nullis, medio 17 u, trig. majusculis,

basi 17 x 50 u, parietibus validis. Perianthia in caule ra-

misque terminalia, compresso-globosa, ore contracto, parvo,

valide spinoso, spinis contractis quasi rostrato, alae nullae.

Folia floralia caulinis similia, majora, angulatim denticulata.

Hab. Fret. magell (Spegazzini) in insula Desolacion.

Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in rupibus rivalibus.

Plagiochila bispinosa LpDBe.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis arborum

rupibusque; in insulis Guaitecas in truncis arborum.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 27

Chile australis ad Corral, portum Valdiviae urbis, in truncis ar-

borum; ad Casa Pangue prope montem Tronador in truncis ar-

borum; inter Rio Tirua et Bajo Imperial pagum in terra silvosa.

Die Art ist durch ganz Westpatagonien und in Säödcehile

verbreitet und wurde besonders in den nördlichen Teilen des

Verbreitungsgebites nicht selten angetroffen.

Plagiochila chilensis STEPH. n. sp.

Dioica, major, gracilis, fusco olivacea, dense caespitosa.

Caulis ad 7 cm. longus, cum foliis 3 mm. latus, simplex, sub

flore geminatim innovatus, vix aliter ramosus. Folia (in

siceo haud mutata) plano disticha, basi imbricata, oblique

patula, angulo axiali 45”, stricta, interdum leniter falcata,

angusta, triplo fere longiora quam lata, basi quadruplo latiora

quam apice, margine antico parum decurrente, substricto, in-

tegerrimo, postice breviter inserta ibidemque breviter am-

pliata, patula, (haud tamen cristata) crebreque spinosa, mar-

gine postico ceterum stricto, remote spinoso, apice plus minus

truncata, paucispinosa, spinis ubique attenuatis. Cellulae

apicales 18 x 36 u, trigonis subnullis, medianae 27 x 45 u,

basales 27 x 54 u, trigonis magnis, nodulosis. Perianthia in

caule terminalia, late compresso-obovata, alis nullis, ore late

truncato, spinoso. Folia foralia caulinis simillima, parum

latiora et magis spinosa.

Hab. Chile australis (Herb. Univ, Lips.) Corral in truncis arborum;

ad Queule in truncis arborum; inter Rio Tirua et Bajo imperial

pagum in terra silvosa.

Plag. bispinosa LpoBa differt foliis multo minus angustis,

postice magis ampliatis, cristatis, ubique grosse spinosis.

Plagiochila chiloönsis STEPH. n. sp.

Sterilis, minor, olivacea, laxe caespitans. Caulis ad 5 cm.

longus, cum foliis 2 mm. latus, parum ramosus. Folia oblique

patula, angulo axiali 45”, subverticaliter inserta, conferta,

imbricata, antice posticeque parum decurrentia, margine

postico a caule recurvo, basi angustata, postice itaque caulem

parum tegentia, obovata, marginibus aequaliter arcuatis, apice

late rotundatis, margine antico integerrimo, postice apiceque

valide et regulariter dentato, dentibus 3—4 cellulas longis,

28 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

basi 3 cell. latis. Cellulae folii 12 u, basales 17 x 50 u, parie-

tibus validis, trigonis nullis.

Plag. straminea STEPH. differt cellulis multo majoribus.

Hab. Insula Chiloé (leg?).

Chile australis ad Talcahuano urbem in saxis.

Plagiochila dura DE Nor.

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in truncis arborum; in

insulis Guaitecas in truncis arborum.

Plagiochila duricaulis HooKr. et TAYLOR.

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in terra; ad Molyneux

Sound in rupibus; in insulis Guaitecas in terra; in valle fluminis

Aysen in terra.

Chile australis prope montem Tronador ad Casa Pangue in terra.

Argentina ad Puerto Blest in litore lacus Nahuelhuapi in terra.

Durch das ganze regenreiche Westpatagonien und in

Säödcehile verbreitet; auch in den Thälern der Kordillera und

am OÖOstabhang der Bergkette vorkommend. HFEine der ge-

meinsten Arten dieser Gattung und oft massenhaft auf-

tretend.

Plagiochila elata TAYLOR.

Hab. Patagonia ocecidentalis in insula Newton in terra.

Plagiochila fagicola ScHFFN.

Hab. Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in rupibus.

Chile australis prope montem Tronador ad Casa Pangue in trun-

cis arborum.

Argentina ad Puerto Blest in litore lacus Nahuelhuapi in truncis

arborum.

Plagiochila flexicaulis Monr.

Hab. Patagonia oceidentalis in valle fluminis Aysen et in insulis Guai-

tecas.

Chile australis ad Corral et Queule; inter Rio Tirua et Bajo

Imperial pagum; ad Peume (Fisenbahnstation).

Insula Chiloé ad Anguay; in truncis ramulisque arborum crescens.

Nur in den nördlichen Teilen von Westpatagonien, auf

der Insel Chiloé und im sädlichen Chile angetroffen. Wahr-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 29

scheinlich die in den Urwäldern gemeinste Art dieser

Gattung.

Plagiochila Gayana GorTTscHE.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in terra rupi-

busque ;

Chile australis ad Ensenadam in terra.

Plagiochila Hahnii STEPEH.

Hab. Chile australis inter Rio Tirua et Bajo Imperial pagum in trun-

cis arborum.

Plagiochila latitrons HPE. et GOoTTSCHE.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in terra.

Plagiochila longiflora Monzr.

Hab. Argentina ad Puerto Blest in truncis putridis.

Plagiochila longissima STEPH. n. sp.

Sterilis, maxima, straminea, robusta. Caulis ad 17 cm.

longus, pauciramosus, strictissimus, cum foliis 6 mm. latus.

Folia imbricata, devexula, oblique patula, valde concava, basi

breviter inserta, angulo axiali 45”, antice breviter decurren-

tia, postice breviter inserta, valde ampliata, alteque cristatim

conniventia; in plano oblique triangularia, margine antico

substricto, arcte recurvo, postico valde arcuato, apice late

rotundata, ubique longe spinosa, spinis 4—6 cellulas longis,

recte patulis, approximatis, apice magis — margine antico

minus validis. Cellulae folii apicales 34 u, trigonis subnodu-

losis, medianae 34 u, trigonis truncatis, basales 25 x 68 u, trig.

nullis.

Cum Plag. Hookeriana et Pl. robusta comparanda.

Hab. Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno; in valle fluminis Aysen

et in insulis Guaitecas; in terra crescens.

Plagiochila Lechleri GoTTSCHE.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen: in insulis Guai-

tecas.

Chile australis ad Ensenadam; in truncis arborum occurrit.

30 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

Plagiochila lophocoleoides Monz.

Hab. Chile australis ad Corral in terra.

Plagiochila obcecuneata STEPH. n. sp.

Dioica, longissima, straminea vel flavo-virens. Caulis ad

14 cm. longus, rufescens, durus, pro magnitudine plantae

tenuis, ramis remotis, fasciculatim ramulosis, curvatim diver-

gentibus, pendulis, in planta mascula brevibus, numerosis, id

planta feminea multo longioribus, attenuatis. Folia caulina

remota, ovata-obeuneata, breviter inserta, squarrose patula,

medio infero obeonico, integerrimo, medio supero grosse spi-

noso, spinis triangulatis, acuminatis, margine postico sub 5,

antico sub 4, minoribus, apice 2 multo majoribus. Cellulae

folii 25 u, trigonis nullis, basales 25 x 34 u trig. magnis, acutis.

Folia ramulina magis conferta, oblique patula, decurvula,

haud imbricata, parum majora, versus apicem ramorum multo

minora, ceterum haud diversa.

Planta 9 minus ramosa, ramis longis remotis simplicibus,

apice foriferis. Perianthia basi attenuata, teretia, medio

supero late compresso-obconica, medio gibba, apice truncata

longe et anguste spinosa, alis nullis. Androecia ad basin

ramulorum, bracteis 8 jugis, longe saccatis, apice breviter

patulo-spinoso.

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton et in insulis Guaitecas.

Chile australis prope Puerto Varas in Quebrada del Diavolo

in terra Ccrescens.

Die Art kommt in den regenreichen ”Teilen von ganz

Westpatagonien nicht selten und zuweilen massenhaft vor.

Auch im sädlichsten Chile angetroffen, scheint hier selten

zu sein.

Plagiochila oligodon Monr.

Hab. Argentina ad Puerto Blest in truncis arborum.

Plagiochila patagonica BrscH. et Mass.

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in terra; in insulis

Guaitecas in truncis putridis.

Chile australis ad Ensenadam in truncis arborum.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 31

Plagiochila rectangulata STEPH. Nn. sp.

Sterilis, major, dendroidea, flavicans. - Caulis ad 4 cm.

longus, rufus, cerassus, medio infero simplex, superne dense

ramosus, ramis heteromallis, nutantibus, caule primario sim-

plici continuato superatis. Folia caulina remota, squarrose

patula, majora, minus dentata, ramulina approximata, homo-

malla, omnia in plano subquadrata, basi brevissime inserta,

postice valde angulatim ampliata caulique longe incumbentia,

ibidemque integerrima, marginibus anticis et posticis fere

parallelis, apice late truncata, margine postico et apice den-

tibus validis, brevibus armata. Cellulae folii 17 u, basales

25/85, parietibus aequaliter incrassatis.

Habitu et colore Pl. obeuneatae simillima, foliorum forma

facile distinguenda.

Hab. Patagonia occidentalis Puerto Bueno in terra.

Plagiochila robusta STEPH. n. sp.

Dioica, magna, valida, dilute olivacea. Caulis ad 10 cm.

longus, cum foliis 7 mm. latus, irregulariter pauciramosus,

crassus, fuscus; folia magna, parum imbricata, oblique patula,

angulo axiali 45”, decurvula, margine, antico et postico, late

replicata, antice parum decurrentia, postice breviter inserta,

ampliata caulemque plano superantia vel late recurva, in

plano oblique ovata, apice rotundata, margine antico stricto

minuteque denticulato, postico et apice crebre spinuloso, spi-

nulis angustis, 2—4 cellulas longis. Cellulae 30 u, trigonis

parvis, basales 25 x 70 u, longe et valide trabeculatae. Amphig.

lacerata, hic illic inserta. Perianthia in caule terminalia,

innovata, magna, rufo-brunnea, e basi tereti compresso-cla-

vata, alis nullis, superne parum angustata, ore rotundato,

labiis crebre longeque spinosis. Capsula 3 mm. longa, an-

gustata, longe exserta, pedunculo 35 mm. longo. Folia flo-

ralia majora et magis spinosa, caulinis ceterum simillima.

Hab. Patagonia oceidentalis ad Puerto Bueno in terra.

Argentina ad Puerto Blest in terra.

Diese Pflanze liegt in den Herbarien oft als Plag. Hoo-

keriana LbBe, deren Blätter aber kleiner sind und wesentlich

gleichmässigere und längere Randdornen haben; auch die

32 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

basalen Blattzellen derselben messen nur 25 x 40 u und be-

sitzen kleine Eckenverdickungen.

Plagiochila rufescens STEPH. n. sp.

Dioica, pusilla, rufescens, gracillima, dense imbricatim

caespitosa. Caulis ad 3 cm. longus, capillaceus, pauciramosus,

rufescens. Folia parva, remota, recte patula, breviter inserta,

obeuneatim ovata, apice emarginato-bidentata, dentibus aequi-

magnis, triangulatis, acutis, vel abrupte acuminata, acuta an-

gulisque breviter spinosis, in adspectu itaque tridentata.

Cellulae folii apice 17 u, medio 17 xX 25 u, trigonis optime

nodulosis, basales 17 x 43 u, tenerae, trigonis longe attenu-

atis. Androecia longe spicata, apice vegetativa, bracteis ad

15 jugis, decurvis, subhomomallis, postice oblongo-saccatis,

sacculo apice emarginato, angulo dentato, lobulus dorsalis

inaequaliter grosse bispinosus, margine antico plus minus

Spinoso.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in ramulis.

Plagiochila squarrosa STEPH.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis putridis.

Plagiochila straminea STEPH. n. sp.

Sterilis, major, straminea vel pallide flavo-virens, dense

caespitosa. Caulis ad 6 cm. longus, inferne subsimplex, vali-

dus, superne fasciculatim multiramosus. Folia parum im-

bricata, oblique a caule patula, angulo axiali 45”, concava et

leniter devexa, oblique lateque obovata, basi angustata, cau-

lem itaque haud superantia sed tegentia, in caule adulto in-

terdum erecto-conniventia, antice parum decurrentia, margine

antico stricto, subintegerrimo, postico arcuato, basin exeptam

grosse irregulariterque spinoso, spinis sub 20; apice late

truncato-rotundata, similiter spinosa, spinis sub 8. Cellulae

folii apicales 27 u, medio 45 u, infima basi 17 x 70 u, trigonis

nullis.

Plag. fagicola ScHFrFrnS. differt foliis multo minus longe et

valide spinosis.

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in terra.

Chile australis ad Ensenadam in terra.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 6. 33

Plagiochila tristis STEPH.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in rupibus.

Plagiochila uncialis Hook et TAYLOR.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis arborum.

Leioscyphus MITTEN.

Leioscyphus chiloscyphoides (LDbBG.)

Hab. Chile anstralis ad Talcahuano urbem in rupibus.

Clasmatocolea SPRUCE.

Clasmatocolea chilensis ST. n. sp.

Dioica, exigua, terricola, subeaespitosa, virescens. Caulis

4 mm. longus, parum ramosus, ramis fertilibus erectis, steri-

libus arcuatim prostratis. Folia parva, oblique inserta, antice

parum decurrentia, postice breviter inserta, integerrima. Cel-

lulae ubique 20 u, saepe minoribus mixtae. Amphig. pro

planta maxima, foliis aequilonga, oblique patula, plus minus

profunde bifida, laciniis lanceolatis, hamatis; in ramulo fertili

ad basin integerrima, sensim sensimque majora, oblonga, plus

minus bifida.

Perianthia infundibulata, pauciplicata, ore amplo omnino

aperta, truncata; folia floralia intima caulinis multo majora,

conduplicatim concava, perianthium amplectentia,apice patula,

brevissime emarginato-biloba, lobis rotundatis. Ampbhig. for.

intim. fere ad medium bifidum, sinu laciniisque angustis

acutis. Androecia ignota.

Hab. Chile australis prope Puerto Varas in »Quebrada del Diavolo»

in terra arenoso-argillosa; in insula Quiriquina in truncis arborum;

ad Concepeion urbem in terra arenosa-argillosa.

Im siädlichen Chile nicht selten. Das Verbreitungsgebiet

dieser Art umfasst höchst wahrscheinlich auch die nördlichen

und mittleren Teile der Insel Chiloö; säödlich von dieser Insel

ist die Art kaum zu erwarten.

34 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

Lophocolea Duw.

Lophocolea aequifolia N. et M.

Hab. Chile australis ad Concepceion urbem in terra.

Lophocolea anomoda (MoNT.).

Hab. Patagonia occidenptalis in insulis Guaitecas in truncis putridis.

Lophocolea attenuata STEPH. Nn. sp.

Dioica, major, favo-virens, tenera, in cortice expansa.

Caulis tenuis, ad 30 mm. longus, cum foliis 3 mm. latus, ir-

regulariter pauciramosus. Folia opposita, recte patula, angulo

axiali 90”, plano disticha, arcte imbricata, subhorizontaliter

inserta, haud decurrentia, oblonga, apice duplo angustiora quam

basi, truncata, angulis in spinam brevem porrectam mutatis.

Cellulae foliorum apice 40 u, medio 40 x50 u, basi 40 x50 u

trigonis nullis. Amph. parva, caule parum latiora, profunde

sinuatim inserta, utroque latere foliis adjacentibus limbo an-

gusto connata, ad ?/4 bifida, sinu lunato, laciniis lanceolatis

parum divergentibus utroque latere parvo dente armatis. Pe-

rianthia in ramulis terminalia, haud innovata e basi angusta

oblonga, alis nullis, superne profunde triloba, lobis grosse

irregulariterque spinosis. Folia flor. intima subligulata, cau-

linis aequimagna et angustiora, apice emarginato bidentula.

Amphig. florale intimum oblongum, ad !/3 bifidum, sinu an-

gusto acuto, laciniis lanceolatis acutis.

Androecia in medio caulis, bracteis paucijugis (4—3) con-

fertis, caulinis minoribus, squarrose patulis, truncato-biden-

tulis, basi antica inflato-lobulatis, lobulo recte truncato, an-

gulo acuto vel dentiformi.

Hab. Patagonia oceidentalis in valle fluminis Aysen in truncis arborum

et in truncis putridis.

Lophocolea biciliata (TAYLOR).

Hab. Chile australis ad Corral in truncis putridis et truncis arborum.

Lophocolea campanulata STEPH. Nn. Sp.

Dioica, mediocris, pallide-virens, laxe caespitans. Caulis

ad 3 cm. longus, cum foliis 3 mm. latus, sub flore innovatus,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 35

vix aliter ramosus. Folia alternantia, planodisticha vel de-

curvula, basibus imbricatis, oblique a caule patula, angulo

axiali 45” anguste oblonga, apice plus duplo angustiora quam

basi, emarginato-bifida, laciniis lanceolatis, inaequalibus, su-

pera majore; folii cellulae magnae, 51 u, basi duplo longiores,

trigonis nullis. Amphig. angusta, caule vix latiora, sinuatim

inserta, uno latere connata, anguste oblonga, ad medium bi-

fida, sinu obtuso laciniis lanceolatis porrectis. Perianthia

innovata, ex angusta basi campanulatim ampliata, alis an-

gustis integerrimis, sub ore parum contracta, ore ipso breviter

triloba, lobis grosse spinosis. Folia floralia caulinis multo

majora, intimum ovatum, breviter acuminatum bispinosum.

Ambphig. florale intimum subligulatum, foliis suis aequimag-

num, supra basin utroque latere 2—3 laciniatum, ad medium

bifidum sinu acuto laciniis lanceolatis porrectis acutis. An-

droecia ignota.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in rupibus.

Lophocolea carinato-bifida. STEPH. n. sp.

Dioica, parva, dilute-olivacea, laxe caespitans, in cortice

et supra muscos repens. Caulis ad 15 mm. longus, cum foliis

7 mm. latus, pauciramosus. Folia alterna, ad medium bifida

antice in caule decurrentia, plana, postice margine longe re-

curvo conduplicatim inserta; discus foliis integer. carinatus,

laciniis lanceolatis ex carina adscendentibus subinde de-

curvo-homomallis. Cellulae folii maxime irregulares, parvae

I u vel majores usque ad 30 u, tenerae, trigonis mnullis,

antice alte convexo-productae, laeves. Ämphig. libera, caule

3-plo latiora, cireumscriptione rotunda, transverse inserta, ad

3/4 bifida, sinu obtuso, laciniis lanceolatis, hamatim recurvis,

extus munidentatis. Perianthia foliis caulinis duplo longiora,

alis angustis apice paucispinosis, breviter triloba, lobis pro-

funde bifidis, laciniis grosse dentato-laciniatis. Cellulae per.

validae, trigonis magnis incrassatis. Folia foralia intima

caulinis multo majora, ad !/2 bifida, laciniis lanceolatis, pau-

cidentatis. Amphigastrium forale intimum foliis suis aequi-

magnum, simile, liberum. Androecia spicata, apice vegetativa,

bracteis 12-jugis, secundo-erectis, parvis, late emarginatis

bispinosis, lobulo parvo unidentato.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis ar-

borum.

326 STEPHANI, LEBERM0OOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

Chile australis ad Puerto Montt urbem in truncis putridis ramu-

lisque; prope Puerto Varas in »Quebrada del Diavola» in truncis

ramulisqe arborum; ad Ensenadam, ad lacum Llanquihue sitam,

in truncis putridis.

Argentina ad Puerto Blest, in litore lacus Nahuelhuapi situm,

in ramulis.

Die Blätter sind kielig zusammengefaltet, der Kiel liegt

nach der ventralen Seite zu; aus der dadurch entstehenden

Rinne erheben sich die Lacinien spreizend, die aber im wei-

teren Verlaufe hakig herabgekrämmt sind.

Der ventrale Rand ist ausserdem der ganzen Länge nach

smal zuriäckgebogen-zusammengefaltet, was von der merk-

wärdigen Insertion am Stengel herrährt. Sehr auffallend ist

auch der Zellbau der Blätter; die grösseren zerstreut liegen-

den Zellen sind aber nicht oelfährend.

Die Art wurde selten angetroffen und nur in Schluchten

und an gut beschatteten Plätzen im sädlichsten Chile und in

den verhältnismässig trocknen, nördlichen Teilen von West-

patagonien. An dem Ostabhang der Kordillera tritt sie auch

auf, iberschreitet aber gegen Osten hin nicht das Ver-

breitungsgebiet der immergriänen Buchen.

Lophocolea chilensis DE Nor.

Hab. Chile centralis prope Valparaiso urbem ad Visa del Mar in

terra.

Lophocolea concava. STEPH. n. Sp.

Sterilis. Major, rufo-brunnea, in sicco subatra, profunde

caespitosa. Caulis ad 8 cm. longus, pauci et longiramosus,

cum foliis 3 mm. latus. Folia alternantia antice et postice

parum decurrentia, oblique ovata, margine postico magis ar-

cuata, antice concava, apice incurvo obtuso, ceterum recte a

caule patula, angulo axiali 90”, adscendentia, ramis itaque

optime canaliculatis. Cellulae folii 25 u, basales 34 x 60 u tri-

gonis magnis attenuatis. Amph. parva sinuatim inserta pro-

fundissime quadrilaciniata, laciniis lanceolatis, longe setaceis,

medianis duplo longioribus, discus basalis integer margine

crebre spinoso, utroque latere longissime in caule decurrens.

Reliqua desunt.

Hab. Chile australis prope Montem Tronador ad Casa Pangue in

truncis arborum.

Argentina ad Puerto Blest in truncis arborum.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 37

Lophocolea conifolia STEPH. n. sp.

Dioica, pusilla, gracilis, fusco-virens, muscis irrepens.

Caulis ad 1 em. longus, prostratus, basi solum radicans, parum

ramosus. Folia imbricata, recte patula, adscendentia, utroque

latere brevissime decurrentia, e lata basi conico-angustata,

ipso apice triplo angustiora ibidemque inaequaliter bispinosa,

sinu profunde lunato, spinis parum divergentibus apice longe

setaceis. Celluwlae folii 27 u, trigonis parvis. Amph. magna,

appressa, sinuatim inserta, basi libera i. e. foliis haud connata,

ambitu rotundata, ad 3/4 bifida, sinu acuto, laciniis lanceolatis

utroque latere spina breviore aucta. Periantla haud inno-

vata, ambitu ovata, inflata, superne profunde triplicata, exa-

lata, ore grosse irregulariterque spinoso. Folia et Amplug.

foralia intima caulinis similia, parum majora. . Androecia?

Hab. Patagonia oceidentalis in valle fluminis Aysen in truncis arborum.

Lophocoiea Cookiana Mass.

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in truncis arborum.

Lophocolea cristato-spinosa STEPH. n. Sp.

Dioica, pusilla, gracilis, flavescens, corticola, dense pulvi-

nata. Caulis basi radicans, simplex 8 mm. longus, superne

fasciculatim multiramosus, ramis aequilongis. Folia conferta

oblique patula (angulo 30) adscendentia, superne cucullatim

inflexa, in plano fere rotunda, antice breviter decurrentia,

postice breviter inserta, margine regulariter cristatim spi-

nosa, spinis confertis, recte patulis, validis, hyalinis et aequi-

magmnis, basi postica solum brevioribus, antica nullis. Cellulae

folii apicales 17 u, medianae 17 x21 u, basales 27x32 u, tri-

gonis magnis. Amph. pro planta magna, appressa, parum

concava, ovato-rotundata, transverse inserta, libera, margine

similiter spinosa, spinis minus confertis. Perianthia termi-

nalia, uno latere innovata, oblongo-triquetra, late alata, alis

et ore cerebre setulosis. Folia et amph. flor. intima subceircu-

laria, caulinis parum majora similiterque spinosa. Androecia?

Hab. Chile australis ad lacum Llanquihue in truncis arborum.

Lophocolea cucullistipula STEPH. n. sp.

Sterilis, fusco-olivacea, profunde caespitosa. OCaulis ad

3 cm. longus, capillaceus, breviter et pauciramosus, folia

38 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

alternantia, angulo axiali 90”, parva, erecto-concava, conni-

ventia, semicircularia. postice breviter inserta, antice brevis-

sime decurrentia. Cellulae folii apicales et medianae 17 u,

maxime et trabeculatim incrassatae, basales 17 x 25 u, trigonis

magnis. Amphig. foliis aequimagna, libera, valde concava,

apice cucullatim incurva, profunde sinuatim inserta, alis ba-

salibus recte truncatis, extus hastatim breviter attenuatis.

Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas ad Melinca in truncis

ramulisque arborum; in valle fluminis Aysen et in truncis pu-

tridis et in truncis arborum.

Mit keiner anderen Art zu verwechseln, selbst wenn die

Pflanze der Gattung Chiloscyphus angehören sollte.

Lophocolea divergenticiliata STEPH. n. sp.

Sterilis, major, olivacea, longe lateque caespitans. Caulis

ad 12 cm. longus, pauciramosus, faccidus. Folia parum im-

bricata, subopposita, recte patula, ovato-oblonga, plano-disticha,

apice fere duplo angustiora quam basi, postice amphigastriis

late connata, apice trispinosa, spina media porrecta, reliquae

remotiusculae divergenter patulae, omnes setaceae, 6 cellulas

longae. Cellulae folii apicales 35 u, medio 25/50 u, basi 25/50,

haud incrassatae, tenerae.

Amphig. basi obceuneata, rotunda, 4-spina, spinis sinu

profunde lunato discretis, mediis porrectis, lateralibus diver-

gentibus.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in rupibus irro-

ratis.

Chile australis prope Concepceion urbem ad Hualpen in cavernis.

Lophocolea fulvella (TAYLOR).

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis arbo-

rum; in insulis Guaitecas in ramulis.

Argentina ad Puerto Blest, in litore occidentali lacus Nahuel-

huapi situm, in truncis putridis.

Lophocolea fusco-virens (TAYLOR).

Hab. Patagonia australis ad Punta Arenas urbem in truncis pu-

tridis.

Chile australis ad Concepeion urbem in truncis putridis et in

terra; ad Corral.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 39

Man könnte geneigt sein anzunehmen, dass diese Art,

die an den von einander weit entfernten Plätzen Punta

Arenas und Corral angetroffen worden ist, auch an der

dazwischen liegenden Kiistenstrecke vorkommen wirde, um

so mehr, da dieselbe aus den westlichen Teilen der Magel-

lansstrasse bekannt ist. Die Art scheint jedoch in West-

patagonien zu fehlen oder wenigstens sehr selten zu sein,

denn in den sowohl aus den Guaitecas-Inseln als auch aus

dem Aysen-Thal heimgebrachten umfangsreichen Sammlungen

ist sie nicht vorhanden.

Lophocolea Gayana (Monr.).

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in truncis putridis; in

valle fluminis Aysen in truncis arborum.

Chile australis ad Corral in truncis arborum.

Argentina Puerto Blest, in litore occidentali lacus Nahuelhuapi

situm, in truneis ramulisque arborum.

Durch ganz Westpatagonien und im sädlichsten Chile

verbreitet. Kommt auch an dem Ostabhang der Kordillera

vor, jedoch ganz sicher nicht ausserhalb des Gebietes der

immergränen Buchen. Die Art ist nicht selten, tritt aber

gewöhnlich spärlich auf.

Lophocolea gottscheaeoides Mass.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in terra rupi-

busque.

Lophocolea homomalla STEPH. n. Sp.

Dioica, parva, flavo-rufescens, dense depresso caespitans

Caulis ad 30 mm. longus, tenuis, cum foliis !/+ mm. latus,

laxe multiramosus. Folia maxime falcato-ovata, erecta con-

cava, apice incurva, in statu explanato haud recte patula sed

curvatim ad basin plantae spectantia, margine postico itaque

maxime curvato, longissimo, plus minus mamillatim dentato,

antico brevi strictoque, apice rotundato integerrimo. Cellulae

folii 17 u, basi 17 Xx25 u trigonis maximis. Amphig. ex an-

gusta basi abrupte reniformia, caule triplo latiora, transverse

inserta, apice rotundata, emarginato-bidentula, valde concava,

cauli approximata, subimbricata.

Perianthia innovata, oblongo campanulata, alis subnullis,

apice haud lobata, ore circumeirca breviter lobulata, lobis

40 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

simplicibus lanceolatis vel latioribus et pinnatim mamillatis.

Cellulae ut in folio. Folia floralia quadrijuga, ex angusta

basi fere circularia, grosse breviterque dentata, ipsa basi in-

tegerrima. Amph. florale intimum perianthio aequilongum,

ex angusta basi obeuneata ovatum, margine supero inciso-

lobatum, lobis mamillatim dentatis. Amndroecia ignota.

Hab. Patagonia oceidentalis in valle fluminis Aysen in ramulis et

truncis putridis; in insulis Guaitecas ad Boca Chiea in truncis

arborum.

Nur in den nördlichen Teilen von Westpatagonien ange-

troffen. Auf den Guaitecas-Inseln wurde die Art nur ein

einziges Mal gefunden, in dem Aysen-Thal dagegen öfter

beobachtet und muss als selten und ausserdem auch als spär-

lich vorkommend gelten.

Lophocolea humifusa TAYLOR.

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in terra.

Lophocolea humilis HooKr. et TAYLOR.

Hab. Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in paludibus et rupibus

irroratis; ad Molyneux Sound in terra; in valle fluminis Aysen

in truncis arborum saxisque; in insulis Guaitecas ad Puerto Low

in paludibus, ad Melinca in terra et in truncis arborum et ad

Boca chica in truncis arborum.

Argentina ad Puerto Blest in litore occidentali lacus Nahuel-

huapi situm; in truncis putridis crescens.

Diese Art, die an der ganzen patagonischen Westkiste

verbreitet ist, scheint die allgemeinste Art dieser Gattung

zu sein. Tritt auch an dem Ostabhang der Kordillera auf,

kommt aber hier selten vor.

Lophocolea irregularis STEPH. Nn. Sp.

Dioica, mediocris, flavo-virens, in rupibus laxe caespitans.

Caulis ad 2 cm. longus, cum foliis 3 mm. latus, breviter

pauciramosus. Folia alternantia, angulo axiali 90”, imbricata,

maxime irregularia, caulina ovato-oblonga, subrecte patula,

parum adscendentia, apice parum angustata, lunatim excisa

vel truncata, biciliata vel biapiculata, superiora circeum apicem

dentibus irregularibus armata; cellulae folii parvae, 17 mm.,

basales 25 u, trigonis nullis.

Amphig. uno latere folio adjacenti coalita, transverse

inserta, subrotunda ad 1/2 quadriloba, sinubus rectangulatis,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD.: HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 41

lobis medianis e lata basi cuspidatis, lateralibus brevioribus

acutis.

Perianthia terminalia, parum exserta, innovata, circum-

scriptione oblonga, basi haud angustata subinflata, apice ad !/3

triloba, lobis truncatis, 3-lobulatis, apice in låminam liberam

abeuntes. Folia flor. 4-juga, magnam comam formantia, in-

tima oblonga, caulinis multoties majora, apice ad !/4 bifida,

laciniis grosse pinnatim spinosis, margine ceterum paucis

spinis similibus armato, medio infero integerrimo. Amph.

flor. intimum oblongum, duplo longius quam latum, medio

supero longe spinosum, apice ad 1/5 bifidum, laciniis pinnatim

spinosis. Androecia ignota.

Hab. Patagonia oceidentalis in valle fluminis Aysen in truncis pu-

tridis.

Lophocolea lacerata STEPH. Nn. Sp.

Dioica, pusilla, glauco-virens vel flavo-virens, densos cae-

spites humiles formans. Caulis ad 15 mm. longus, cum foliis

1 mm. latus, pro planta crassus, pinnatim vel bipinnatim ra-

mosus, ramis inaequalibus, numerosis. Folia conferta, alter-

nantia, basi angusta haud decurrente in plano circumscrip-

tione rotunda, medio postico vix plicata, concava, antico erecta,

incurva, margine tamen late recurvo, usque ad medium bi-

fida, laciniis hamatis triangularibus, marginibus recurvis

grosse spinosis. Cellulae folii apicales 17 u medio 25x534 u,

basales 25x50 u, trigonis parvis incrassatae. Amphigastria

ovata, caule triplo latiora, transverse inserta, foliis haud con-

nata, utroque latere duobus dentibus remotis armata, apice

ad 1/2 bifida, laciniis sinu angusto obtuso discretis, porrectis,

lanceolatis, acutis. Perianthia pro planta magna, circum-

scriptione oblonga, alis angustis, integris, apice liberis et

grosse laciniatis, apice ad !/3 triloba, lobis breviter bilobulatis,

lobulis pinnatim spinosis. Folia floralia 3-juga, confertissima,

caulinis multo majora, intima subrotunda, apice inaequaliter

quadriloba, lobis medianis majoribus, omnibus dense brevi-

terque pinnatim spinosis. Amph. flor. intimum foliis suis

simillimum, extus dente valido utroque latere munitum, apice

ad !/2 bifidum, laciniis porrectis, sinu obtuso diseretis, lanceo-

latis, margine spinuloso.

Hab. Patagonia oceidentalis ad Puerto Bueno in terra; in valle flu-

minis Åysen in truncis putridis.

42 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

Diese Pflanze liegt in TAyrrors Herbarium (in Cambridge,

Massachusetts) wie mir Evans mittheilte, unter dem Namen

Lophoc. trachyopa, während Kew eine sehr abweichende

Pflanze dafär besitzt. In ähnlicher Weise differiren auch

andere Arten TAyYLors mit den in Kew aufbewahrten Exem-

plaren. Ich muss mir fär später eine Richtigstellung vor-

behalten und mir die Originale beschaffen, um das Ganze zu

priifen und diese sehr verwickelten Fragen zu lösen, da hier

nicht der Platz dazu ist.

Lophocolea latissima STEPH. Nn. Sp.

Dioica, mediocris, longissima tamen et gracilis, flavo-

virens, basi fusco-brunnea, profunde caespitosa, saepe aliis

hepaticis muscisque consociata. Caulis ad 8 cm. longus, in

planta sterili saepe simplex vel pauciramosus, sub flore gemi-

natim innovans et multo magis ramosus. Folia alternantia,

angulo axiali 90”, erecto-conniventia, concava, duplo breviora

quam lata, dein alte reniformia, apice lunatim emarginato-

bidentata, postice haud longe libera ut in Loph. Cookiana

sed breviter inserta, antice anguste breviterque decurrentia;

folii cellulae apicales 36 u, trigonis parvis acutis, medianae

36/54 u nodulose incrassatae, basales 36/90, incrassatione nulla.

Amph. libera, sinuatim inserta, ex angusta basi late reni-

formia, apice brevissime bidentula; folia foralia caulinis parum

majora, intima late ovata, ad !/s lunatim excisa, laciniis tri-

angulatis acutis. Amph. flor. intimum foliis suis minus, late

ovatum, apice breviter emarginato-bilobum, lobis latis acutis.

Reliqua desunt.

Hab. Patagonia occidentalis ad Molyneux Sound in terra.

Lophocolea Cookiana differt foliis postice caulem late

superantibus, amphigastriis profunde sinuatim insertis, ovatis,

profundius emarginato bifidis.

Lophocolea lenta TAYLOR.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis putridis

circ. 800 metra supra mare.

Lophocolea leptantha TAYLor.

Hab. Patagonia australis ad Punta Arenas urbem in truncis pu-

tridis.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 43

Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in terra; in insulis

Guaitecas in terra; in valle fluminis Aysen in truncis putridis

cirea 800 metra supra mare.

Lophocolea microstipula STEPH. n. Sp.

Dioica mediocris, viridis, supra muscos laxe caespitans.

Caulis ad 2 cm. longus, crassus, pauciramosus, interdum cur-

vatus et foliis decrescentibus attenuatus apiceque radicans.

Folia alternantia, ramulina oblique ovata basi angustata,

apice truncato-rotundata, haud imbricata, squarrose patula,

angulo axiali 90”, leniter concava, in trunco primario magis

conferta et magis explanata, subimbricata. Cellulae folii apice

17 «, medianae 25 u trigonis parvis, basales 25x42 u, tri-

gonis nullis. Amphig. recte patula sinuatim inserta, libera,

circumscriptione late ovata, apice ad medium lunatim excisa,

laciniis e lata basi anguste attenuatis, extus unidentata, in

trunco adulto majora et minus profunde excisa. Perianthia

in caule terminalia, innovata, longe exserta, anguste oblongo,

alis angustis, integerrimis vel nullis, apice breviter triloba,

lobis emarginato-bidentulis, ceterum integerrimis; cellulae

perianthii 18 u, regulariter rotundato-hexagonae. Folia flo-

ralia caulinis sensim majora, ovata, integerrima, erecto-

patula, margine antico late recurvo. Amphig. florale intim.

late ovatum, foliis suis aequimagnum, concavum, apice bre-

viter inciso bilobum, lobis acutis.

Hab. Patagonia oceidentalis in valle fluminis Aysen in truncis pu-

tridis.

Lophocolea muricata NEEs.

Hab. Chile centralis ad Valparaiso urbem in humo rupibusque; in

provincia Colchagua ad Baios de Cauquenes in terra.

Chile australis ad Concepeion urbem in terra; in insula Quiri-

quina in ramulis putrescentibus.

Lophocolea navicularis STEPH. n. Sp.

Dioica, pusilla vel exigua, dilute olivacea, in cortice dense

caespitosa; caulis ipsa basi radicans ibidemque ex trunco

crasso pusillo abbreviatoque 3—4 ramosus; rami ad 10 mm.

longi, procumbentes subsimplices vel pauciramosi. Folia al-

terna, remotiuscula, squarrose patula, angulo axiali 45”, an-

guste inserta, valde concava, apice late lunatim vel angula-

44 STEPHANI, LEBERM0OOS-FLOBA WESTPATAGONIENS ETC.

tim emarginata, lobis acutis vel acuminatis, interdum setaceis,

porrectis, in medio marginis antici singulo dente armata.

Folii cellulae 8 u, trigonis parvis, antice alte papulosae.

Ampbhig. cauli angustiora, foliis tamen aequilonga, appressa,

transverse inserta, folio proximo anguste connata, ad ”/3 bifida,

laciniis lanceolatis, apice longe setaceis. Perianthia in ramis

paucifoliis, crassis et abbreviatis, ex ipso trunco basali ortis,

terminalia, innovata, ovato oblonga, alis subnullis, apice late

aperta, brevissime 3-loba, lobis irregulariter breviterque spi-

nosis. Folia foralia intima, e basi angusta, oblique ovata,

apice ad 2/4 biloba, lobis sinuque remote spinosis. Amph.

florale intim. ligulatum, ad !/3 anguste incisum, lobis acumi-

natis, margine recurvis, breviter dentatis. Androecia ignota.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis arborum

et in truncis putridis.

Argentina, ubi ad Puerto Blest, in litore occidentali lacus

Nahuelhuapi situm, in truncis putridis crescens occurit.

Die Pflanze hat die Grösse einer Microlejeunea und zeich-

net sich vor allen Verwandten durch die kurzen basalen

Fruchtäste aus, welche direct aus einem mit dicken Hausto-

rien wurzelnden feischigen Basaltheil der Pflanze entspringen,

wie auch die anderen primären Aeste. Der Kelch ist ganz

der von Lophocolea.

Die Art ist bisher nur in den mnördlichen Teilen von

Westpatagonien angetroffen. In dem Aysen-Thal ist sie oft

beobachtet und ebenso an dem Ostabhang der Kordillera. Nie

ist weit nach Osten verbreitet und reicht wahrscheinlich fast

bis an die Waldgrenze.

Lophocolea otiphylla (TAYLOR).

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis pu-

tridis; in insulis Guaitecas in truncis arborum.

Lophocolea pallide-virens (TAYLOR).

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in terra.

Lophocolea Puccioana DE Not.

Hab. Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in paludibus terraque;

in insulis Guaitecas in rupibus littoreis; in valle fluminis Aysen

et in truncis putridis et in truncis arborum.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 6. 45

An der ganzen patagonischen Westkäste auftretend.

Nicht selten und besonders an Bächen und Wassersamm-

lungen massenhaft vorkommend.

Lophocolea secundifolia TAYLOR.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis pu-

tridis cireiter 800 metra supra mare.

Lophocolea textilis TAYLOR.

Hah. Patagonia ocecidentalis in insulis Guaitecas in truncis putridis.

Lophocolea trachyopa TAYLOR.

Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas in terra.

— Lophocolea triseriata STEPH. n. sp.

Sterilis, magna, fusco-olivacea, profunde caespitosa. Cau-

lis ad 11 em. longus, pauciramosus, ramis plus minus longis,

omnibus ad superficilem caespitis desinentibus. Folia pro

planta parva, subrotunda, antice magis, postice parum decur-

rentia, erecta, cauli appressa, dorsis suis contigua, interdum

flaccida, lateribus replicatis fere conduplicatis, ceterum inte-

gerrima. Cellulae folii apice 27 u, trigonis majusculis, medio

27x36 u trig. parvis, basales 36 Xx 72 u trig-nullis. Amph.

foliis subaequimagna, ad medium sinuatim inserta, e basi

cuneata subrotunda, apice truncato-retusa, integerrima vel

dente singulo armata, lateribus a caule maxime recurvis, postice

itaque maxime concava, fere canaliculata. Perianthia magna,

innovata, obovato-triquetra, ore amplo breviter lobato-crispato

integerrimo. Amphigastria et folia foralia caulinis simillima,

apice breviter recurva, quasi emarginato-replicata.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in terra.

Proxima L. gottscheaeoidei, quae differt statura multo

majore, foliis et amphig. apiculatis, multo magis in caule

decurrentibus.

Lophocolea turbiniflora STEPH. n. sp.

Dioica, minor, tenera, flaccida, caespitans, pallide viridis.

Caulis ad 15 mm. longus, pauciramosus. Folia alterna, oblique

46 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

ovata, integerrima, angulo axiali 45”, subhorizontaliter in-

serta, erecta, imbricata, parum concava, haud decurrentia.

Cellulae folii apice medioque 27 u, basi 36 x45 u, trigonis

nullis. Amph. patula, parva, transverse inserta, oblongo-

ovata, ad 2/2 bifida, laciniis acutis, porrectis, integerrimis.

Perianthia in ramis terminalia, haud innovata, late turbinata,

aperta, ad medium triloba, lobis e basi angustiore dilatatis,

margine repandis, varie reflexis, suberispatulis; alae nullae.

Folia foralia bijuga, intima caulinis duplo majora, inte-

gerrima; amphigastria foralia ovato oblonga, emarginato

bidentula.

Androecia ad basin ramorum spicata, bracteae 7—98-jugae,

confertae, foliis caulinis multo minores squarrose patulae,

antice saccatim inflatae integerrimae.

Hab. Chile centralis prope Valparaiso urbem ad El Salto in rupibus.

Chiloscyphus Corpa.

Chilosecyphus? appendiculatus STEPH. Dn. Sp.

Sterilis, minor gracilis, fulvus, dense intricatus. Caulis

ad 2 cm. longus, nudus, parum ramosus. Folia confertissima,

haud tamen imbricata, recte patula, plano-explanata, antice

anguste decurrentia, postice breviter inserta ibidemque appen-

dieulo parvo libero palmatim diviso aucta, duplo latiora quam

longa, quinquespinosa, spinis 2 in apice folii, 3 breviores in

margine postico, ceterum longis superne setaceis, strictis.

Cellulae folii 16 u, trigonis magnis incrassatae, aliae in disco

folii dispersae multo majores, 27 u in diametro. Amph. foliis

parum minora, recte a caule patentia, breviter inserta, sexan-

gulata, angulis in spinam strictam excurrentibus, quarum 2

basales breviores 2 laterales majores et 2 terminales maximae

sunt; margo interangularis strictus, laciniae terminales solum

sinu profunde lunato discretae.

Hab. Chile australis in insula San Pedro in terra.

Jum. Ch. striatello Mass. comparanda.

Chiloscyphus horizontalis (Hoork.) NEES.

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton et ad Puerto Bueno;

in insulis Guaitecas ad Boca OChica; in terra cerescens occurrit.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 6. 47

An der ganzen regenreichen Zone von Westpatagonien

verbreitet. Nicht selten, besonders in den sädlichen Teilen

des Gebietes und gewöhnlich mit anderen Moosen gemischt

auftretend.

Chiloscyphus integrifolius L. et L.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in terra.

Chiloscyphus paraphyllinus STEPH. n. sp.

Dioica minor, pallide flavo-virens, dense pulvinata, corti-

cola. Caulis ad 15 mm. longus, inferne simplex, superne

fasciculatim ramosus, paraphyllis minutis bicellularibus hirtus.

Folia conferta, subrecta patula, subverticaliter inserta, ex

angusta basi late reniformia, valde concava fere cucullata, ad

medium 3-laciniata, laciniis anguste triangulatis, longe acu-

minatis, ob margines recurvos canaliculatis, pinnatim spinosis;

aliae spinae majores in margine supero et infero folii. Celluwlae

foliorum apicales et medianae 18 u, basales 18x 27, trigonis

subnullis. Amplug. parva, conferta, subappressa, basi obcu-

neata, apice ad medium exciso-bifida, laciniis lanceolatis in-

curvis, utrogque latere angulata vel breviter unidentata.

Perianthia magna, oblonga, trigona, ore breviter trilobato,

lobis regulariter grosse spinosis, apice bifidis, laciniis pinna-

tim spinulosis. Folia flor. et amph. trijuga, aequimagna,

caulinis majora, ad medium inciso-bifida, margine irregulariter

spinulosa, versus basin integerrima. Androecia?

Hab. Patagonia occidentalis i valle fluminis Aysen in truncis arborum.

Chiloscyphus striatellus Mass:

Hab. Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in terra; in valle flu-

minis Aysen in muscis.

Längs der Westkiäste von Patagonien von der Magellan-

strasse bis an den Rio Aysen verbreitet; kommt auch in den

Thälern der Kordillera vor, aber selten und nur an den

feuchtesten und gut beschatteten Stellen.

48 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

Saccogyna Dum.

Saccogyna antarctica STEPH. n. sp.

Sterilis, major, flavo-rufescens, apicibus viridibus, cae-

spites, humiles variegatos formans. Caulis procumbens, ad

3 cm. longus, cum foliis 3 mm. latus, maxime crassus, pauci-

ramosus, saepe simplex; folia opposita valde conferta, angulo

axiali 67”, ovato-triangularia, postice breviter inserta, antice

ad medium caulis decurrentia ibidemque saepe breviter con-

nata, concava, apice obtusa vel acuta, antice dense papillata.

Cellulae 35 u, basales 25x85 u, trigonis magnis nodulosis.

Ambphig. libera, magna cauli aequilata, triangularia, sinuatim

inserta, profunde vel usque ad basin fere acute incisa, lobis

late lanceolatis porrectis acuminatis.

Hab. Patagonia ocecidentalis in insulis Guaitecas in terra.

Alobiella SPrRucz.

Alobiella Dusenii STEPH. n. sp.

Dioica, pvsilla, dense caespitosa, in sicco flavescens. Cau-

lis parum ramosus, arcte repens. Folia parva, caulis dia-

metro vix latiora, remotiuscula vel contigua, nusquam imbri-

cata nisi in apice ipso plantae, concavo-erecta, in plano ovata,

brevissime biloba. Cellulae folii rectangulatae 23 x 54 u, mar-

ginales breviores. Amphig. foliis simillima, aequimagna,

transverse inserta. Flores fem. in caule terminales, bracteis

trijugis, confertis, liberis, quam folia caulina multo majoribus,

valde concavis erectis, apice ad !/a inciso-bilobis, lobis inae-

qualiter emarginato-bidentulis. Amph. foralia foliis simil-

lima, saepe tantum bi-vel tridentata.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in terra.

Cephalozia Duw.

Cephalozia trisetosa STEPH.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis pu-

tridis.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 49

Argentina ad Puerto Blest, in litore occidentali lacus Nahuel-

huapi situm, in truncis arborum.

Scheint die regenreiche Westkiäste von Patagonien zu

meiden, tritt dagegen in den Thälern der Kordillera und auf

deren Ostabhang auf.

Cephaloziella SPrRucE.

Cephaloziella Dusenii STEPH. n. Sp.

Dioica, pusilla, viridis vel rufescens, dense pulvinata.

Caulis ad 5 mm. longus, tenuis, superne subfasciculatim

multiramosus; folia majuscula, caulis diametro breviora, su-

perne parum latiora, remotiuscula, subverticaliter inserta,

ad 1/2 conduplicatim biloba, carima a caule oblique patula,

lobis triangulatis acuminatis incurvis, quasi cornutis. Cellulae

foliorum apice 8 u, medio 12x17 u, basi vix majores, parie-

tibus validis, cuticula laevis. Amphig. minuta, profunde bifi-

dula, saepe deficientia. Perianthia purpurea, in ramis longi-

oribus terminalia, innovata, linearia, triquetra, apice truncata,

ore breviter fisso cellulisque prominentibus erenulato. Folia

floralia 5-juga, intima cum amphigastrio parum breviore alte

connata, perianthio appressa, ad !/2 bifida, excipulum sexlobatum

formantia, laciniis late lanceolatis acutis, paucidenticulatis.

Androecia in apice ramorum, bracteis 5—6-jugis, foliis simil-

limis, magis tantum confertis.

Hab. Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno et in insulis Guaitecas

in terra.

Chile australis in insula Chiloö prope Ancud urbem et ad An-

guay, in litore occidentali situm, in truncis putridis crescens

occurrit; ad Corral in rupibus.

In Siädchile und fast an der ganzen Westkiste von Pata-

gonien verbreitet; nicht selten und zuweilen massenhaft auf-

tretend.

Caphaloziella serrata STEPH. Nn. Sp.

Monoica, exigua et humillima, rufescens, in cortice ex-

pansa. Caulis radicellis validis arcte repens. Folia caulima

subverticaliter inserta, cauli lateraliter appressa, imbricata,

caulis diametro duplo latiora, ad ?/3 bifida, sinu subrecto ob-

tuso et recurvo, integro, laciniis triangulatis acutis, extus

50 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

grosse serrato-dentatis. Cellulae foliorum 10 u, medio basique

13x18 u, parietibus validissimis. Amph. inferiora parva,

rudimentaria, superne sensim majora, patula, lanceolata vel

ligulata, breviter biloba, lobis denticulatis. Perianthia erecta

ambitu linearia, obtuse triquetra, apice recte truncata, cellulis

digitiformibus crenulata. Folia flor. caulinis majora, intima

alte connata, cum amph. for. longe confluentia, excipulum

cylindricum apice breviter 6-lobatum formantia, lobis grosse

acuteque serrato-dentatis. Capsula in pedicello longiusculo

(1,5 mm.) rufo brunnea, globosa, ad basin 4 valvis, valvulis

semiannulatim incrassatis. Sporae rufescentes, ad 9 u, minute

papillatae. HElateres ad 90 u, bispiri, spiris teretibus laxe

tortis. Androecia in ramis terminalia, bracteis 3—4-jugis,

cucullatis, brevius bilobis breviterque dentatis. Antheridia

singularia magna (80 u in diam.) sphaerica, pedicello parum

breviore.

Hab. Patagonia oceidentalis in valle fluminis Aysen in truncis pu-

tridis circiter 800 metra supra mare.

Adelanthus MirtTtEN.

Adelanthus magellanicus (LDB6.) SPRUCE.

Hab. Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in paludibus.

Nur in den sädlichen und niederschlagreichsten Gegenden

der patagonisehen Westkäste angetroffen.

Adelanthus unciformis (Hook. et TaAYL.) Mirr.

Hab. Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in terra.

Scheint dieselbe Verbreitung wie die vorige Art zu

besitzen.

Mastigobryum NEezs.

Mastigobryum anisostomum LEHM. et LINDENB.

Hab. Patagonia oecidentalis ad Molyneux Sound in rupibus; in in-

sulis Guaitecas in terra paludibusque.

Nur in den regenreichsten Teilen von Westpatagonien

angetroffen. Nicht selten beobachtet und immer mehr oder

weniger mit anderen Moosen gemischt gefunden.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. IH. N:0 6. ål

Mastigobryum Lechleri STEPH.

Hab. Patagonia occeidentalis in insula Newton in terra.

Mastigobryum Novae Zelandiae MITTEN.

Hab. Patagona occidentalis in insulis Guaitecas in terra truncisque

arborum; in insula Newton in terra.

In den regenreichsten Zone von Westpatagonien ver-

breitet. Nicht selten, besonders auf Baumstämmen, oft mas-

senhaft vorkommend.

Lepidozia Duw.

Lepidozia capilligera (ScHWÄGR.) LDBG.

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in terra.

Lepidozia chordulifera DE Nor.

Hab. Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in paludibus; ad Mo-

lyneux Sound in terra; in valle fluminis Aysen in truncis pu-

trescentibus, in truncis arborum saxisque; in insulis Guaitecas

in terra.

Chile anstralis ad Ensenadam in truncis arborum.

Diese Art, die zweifellos gemeinste der Gattung, ist

durch ganz Westpatagonien und im siädlichsten Chile ver-

breitet, tritt auch tief im Inneren der die Kordillera durch-

schneidenden Thäler auf, ist aber an dem ÖOstabhang der

Bergkette nicht von mir beobachtet worden. Doch lässt es

sich kaum bezweifeln, dass die Art auch hier zu finden ist.

Lepidozia cucullifolia STEPH. n. sp.

Sterilis, major, elongata, inter Sphagna adscendens, unde

vix normaliter evoluta. Caulis ad 5 cm. longus, basi capil-

laceus, superne ecrassus, fasciculatim vel sparse ramosus,

ramis similiter adscendentibus saepe ad flagellum subnudum

radicantem reductis. Folia remotiuscula, subtransverse in-

serta symmetrica, erecto-cucullata, statu explanato quadrato-

rotundata, parum latiora quam longa, ad medium inciso-

quadrifida, lobis acuminatis incurvis; amphigastria ad 23

52 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

emarginato-quadrifida, lobis acuminatis substrictis. Cellulae

foliorum 17 u, basi parum longiores, trigonis majusculis

attenuatis.

Hab. Patagouia occidentalis in insulis Guaitecas in truncis putridis.

Lepidozia cupressina (SwARTz) LDBG.

Hab. Chile australis in montibus Cordillera de la Costa supra Angol

urbem ec. 1125 metra supra mare in truncis arborum; ad Queule

in truncis putrescentibus.

Argentina ad Puerto Blest, in litore occidentali lacus Nahuel-

huapi situm, in truncis putridis.

Die Art scheint die regenreiche Westkiäste von Pata-

gonien zu meiden und ist von mir nur im sädlichen Chile

und am Ostabhang der Kordillera bei dem See Nahuelhuapi,

also in verhältnismässig trocknen Gegenden gefunden. Das

Moos bildet ausgedehnte Teppiche an modernden Baum-

stämmen.

Lepidozia Dusenii STEPH. n. sp.

Sterilis, mediocris, olivacea, dense caespitosa, humilis.

Caulis basi ex axilla foliorum radicans, erectus, validus, pau-

ciramosus, saepe simplex apiceque hamatim decurvus. Folia

obeuneata, incuba, obeuneata, basi quadruplo angustiora,

oblique inserta, antice vix decurrentia, postice breviter in-

serta parum decurva, ad medium trifida, laciniis anguste

lanceolatis, inaequalibus, antica majore, media et postica

sensim breviore, parum divergentibus, sinu lunato. Cellulae

folii in apice laciniarum 17 x 34 u, ad basin folii 17 x68 u

trigonis nullis.

Amph. patula, transverse inserta, foliis parum breviora

multoque angustiora oblonga, ad 7/14 trifida, laciniis anguste

lanceolatis, sinu acuto vel obtuso.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in rupibus.

Die Pflanze hat den Habitus einer Kleinen Schisma

(Herberta) und es fehlt ihr die typische fiedrige Verzweigung

von Lepidozia; dagegen hat sie die 3 und zwar ungleich lan-

gen Blattabschnitte, die ein besonderes Merkmal der genann-

ten Gattung sind; da die Exemplare völlig steril sind, 80

stelle ich sie zunächst zu Lepidozia; die Aeste entspringen

am unteren BStengeltheil, wo alle Blätter zerstört sind. 80

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:O 6. 53

dass sich das stitzende und das dorsale foliolum der Aeste

von Lepidozia nicht erkennen liessen.

Lepidozia laevifolia TAYLOR.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis pu-

tridis; in insulis Guaitecas in terra.

Chile australis prope Puerto Varas in Quebrada del Diavolo

in truncis putridis.

Nur in den nördlichen Teilen von Westpatagonien ange-

troffen, kommt aber sowohl auf den regenreichen Inseln als

auch in den östlichen verhältnismässig trocknen Gegenden

vor. Dringt weit in die Thäler hinein und erreicht fast die

östliche Waldgrenze. Wurde z. B. in dem Quellen-Gebiet

des Aysen-flusses in einer Höhe von 800 m. gesammelt. Bil-

det ausgedehnte Teppiche an modernden Baumstämmen.

Lepidozia plumulosa LEEM. et LINDENB.

Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas in terra truncisque

putridis.

Lepidozia saddlensis Mass.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis pu-

tridis; in insulis Guaitecas in paludibus.

Lepidozia seriatitexta STEPH. n. sp.

Sterilis, major, robusta, pallide-viridis, inferne flavescens,

dense ecaespitosa. Caulis ad 2 cm. longus, crassus, strictus,

pauciramosus, ramis basalibus descendentibus rhiziferis, rami

superiores rarissime attenuati. Folia haud imbricata, con-

tigua vel remotiuscula, fere longitudinaliter inserta, oblique

patula, decurva, subparallelogramma, apice late truncata,

breviter quadrifida, laciniis contiguis, 4 cellulas longis, basi

2 cellulas latis; cellulae folii optime longitudinaliter seriatae,

seriebus 8, geminatim in 4 lacinias excurrentibus. Ampbhig.

plano appressa, in ramis oblique patula, ad 1/3 quadrifida,

laciniis 4—5 cellulas longis, sinu lunato discretis, basi 4

cellulas latis, apiculatis.

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in terra; ad Molyneux

Sound in rupibus; in insulis Guaitecas in terra.

54 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

Durch Form und Zellbau der Blätter, die sehr auffallend

sind, sogleich zu unterscheiden.

Durch die ganze regenreiche Zone von Westpatagonien

verbreitet.

Lepidozia setiformis Dr Nor.

Hab. Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in rupibus.

Blepharostoma Dum.

Blepharostoma quadripartita (HookK.).

Hab. Patagonia ocecidentalis ad Puerto Bueno in terra graminosa.

Isotachis MITTEN.

Isotachis anceps Mass.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in rupibus trun-

cisque arborum.

Diese Art, die in den sädlichen Teilen von Westpata-

gonien häufig an iberrieselten Felsen und an Bächen auf-

tritt, ist gegen Norden hin kaum bis an die Guaitecas-Inseln

verbreitet, da dieselbe in dieser gut untersuchten Inselgruppe

nicht angetroffen worden ist. Kommt in den verhältnismässig

trocknen Teilen der Kordillera-Thäler vor, wo die Art so-

wohl an feuchten Felsen als auch auf Baumstämmen beobh-

achtet ist.

Isotachis madida (TAYLorR) Mirr.

Hab. Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno et ininsulis Guaitecas

in rupibus rivalibus.

Auf den Inseln und der regenreichen Kästenzone aut-

tretend, verbreitet sich die Art gegen Norden hin bis nach

den Guaitecas-Inseln. Auf der Insel Chiloöé und in den Thä-

lern der Kordillera nicht beobachtet. Kommt an Bächen

und iberrieselten Felsen nicht selten massenhaft vor.

Isotachis quadriloba STEPH. n. Sp.

Sterilis, pallide-virens, muscis consociata. Caulis ad 2 cm.

longus, simplex vel pauciramosus, ventre basique maxime rhizo-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 6. 55

matiferus. Folia recte patula, remotiuscula, valde concava

(haud conduplicata) subverticaliter inserta, in plano subro-

tunda, apice ad !/120 quadriloba, sinu medio parum profun-

diore. Cellulae folii apicales 35x35 u, medianae 42xT70 u,

basales 51x 120 u, trigonis nullis. Amphigastria foliis simil-

lima, parva, cauli appressa. Reliqua desunt.

Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas, ubi cum Jume-

somntella colorata LEHM. in truncis putridis crescens occurrit.

Schisma NEEs.

Schisma dura STEPE.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in rupibus saxisque.

Schisma chilensis DE Nor.

Hab. Patagonia oceidentalis in insula Newton, ad Molyneux Sound

et in insulis Guaitecas in terra.

Chile australis inter Puerto Varas et Quebrada del Diavolo

in truncis subputridis.

In der regenreichen Zone von ganz Westpatagonien ver-

breitet; tritt auch in den säödlichsten Teilen Chiles und den

Insel Chiloé auf. Im Säden häufig und gewöhnlich grosse

Polster bildend, im Norden viel spärlicher und am häufigsten

mit anderen Moosen, besonders mit Dicranum-Arten, gemischt

vorkommend.

Lepicolea Dum.

Lepicolea ochroleuca (SPRENGEL) SPRUCE.

Hab. Patagonia ocecidentalis in insula Newton in truncis arborumj;

in valle fluminis Aysen in terra; in insulis Guaitecas in terra.

Argentina ad Puerto Blest, in litore occidentali lacus Nahuel-

huapi situm, in truncis arborum.

Durch ganz Westpatagonien verbreitet; auch auf der

Insel Chiloé und im sädlichsten Chile beobachtet, sowie auch

in den Thälern der Kordillera und am Ostabhang derselben

angetroffen. In den sädlichen ”Teilen des Gebietes kommt

die Art, oft grosse Rasen sowohl auf dem Boden als auch

26 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

auf Baumstämmen bildend, häufig vor; in den mnördlichen

Teilen des Gebietes dagegen tritt die Art gewöbnlich mit

anderen Moosen gemischt und viel spärlicher auf.

Lepicolea quadrilaciniata (SuLL.).

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in rupibus.

Mastigophora NEzs.

Mastigophora antarctica STEPH. n. sp.

Dioica, major, dilute flavo-virens, terricola dense com-

pacte caespitosa vel rupicola laxe caespitans, longior et laxius

foliata. Caulis ad 7 cm. longus, tenuis, ramis basalibus de-

scendentibus, radicantibus et efoliatis instructus, sub fore

innovatus, vix aliter ramosus, folia subverticaliter inserta,

imbricata, oblique a caule patentia, angulo axiali 45”, decur-

vula, valde concava, in plano oblique ovata, asymmetrica,

margine dorsali duplo longiore et magis arcuato, integerrimo,

basi interdum paucispinoso, margine ventrali duplo breviore,

substricto, versus basin valide spinoso, ceterum ad medium

trifida, lobo antico longiore, profundius soluto, secundo et

tertio sensim minoribus et minus profunde solutis, omnes

lanceolati, acuti. Cellulae foliorum 25 u, basales 25/51 u

trigonis majusculis acutis, in planta elongata et quasi etio-

lata parietibus aequaliter incrassatis, trigona itaque minus

distincta. Amphig. foliis parum breviora, squarrose patula,

symmetrica, in forma campacta rotundato-ovata, ad 2/3 tri-

fida, (in forma laxa ad !/2 bifida) basi breviter dentata, laci-

niis lanceolatis acutis, sinubus angustis obtusis discretis.

Perianthia terminalia, ovato-oblonga, acuminata, apice

plicatim contracta, 4—6-fida, laciniis lanceolatis, acutis. Folia

et amphig. floralia trijuga, caulinis multo majora, aequimagna,

basi alte connata, dorso libera, oblonga, ad 1/s bifida, laciniis

lanceolatis acutis, medio infero margine varie lacinulato.

Calyptra pistillis sparsis obsita, perianthio haud coalita.

Capsula fusco-brunnea, subovalis, parietibus bistratis, stratum

externum cellulis nodulose incrassatis formatum. Sporae 25 u,

laeves. Elateres filiformes, bispiri, 200 u longi. Androecia

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 57

in medio caulis, bracteis 4—5-jugis, foliis caulinis simillimis,

brevioribus basi inflatis; antheridia haud vidi.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in terra, in saxis

et in truncis arborum.

Chile australis ad Peulle in terra.

Lepidolaena Duw.

Lepidolaena magellanica (LaAM.).

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in terra; ad Puerto

Bueno in terra truncisque arborum; in valle fluminis Aysen in

truncis arborum.

Argentina ad Puerto Blest, in litore occidentali lacus Nahuel-

huapi situm, in truncis arborum.

Eine meistens spärlich aber wenigstens im Siden des

Gebietes kaum selten auftretende Art, die fast immer mit

anderen Moosen gemischt vorkommt. Durch ganz Westpata-

gonien verbreitet, wahrscheinlich auch im sädlichsten Chile

vorkommend, obschon hier nicht angetroffen. In den Thälern

und an dem Ostabhang der Kordillera fehlt sie nicht, dringt

aber gegen Osten hin nicht iber das Verbreitungsgebiet der

immergriänen Buchen hinaus.

Lepidolaena Menziesii (HooK.)

Hab. Patagonia oceidentalis ad Puerto Bueno et in insulis Guaitecas

in terra; in valle fluminis Aysen in truncis putridis.

Kommt mit anderen rasenbildenden Moosen gemischt vor

und ist durch Westpatagonien, von der Magellanstrasse an

wenigstens bis nach den Guaitecas-Inseln verbreitet. In den

Thälern der Kordillera tritt die Art zuweilen auf, ist aber

hier allem Anscheine nach höchst selten.

Trichocolea Dum.

Trichocolea verticillata STEPH. n. sp.

Sterilis, major, subhyalina, laxe et spongiose caespitans.

Caulis ad 7 cm. longus, irregulariter ramosus, ramis regula-

riter pinnatis, brevibus aequilongis, remotiusculis. Folia in-

58 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

cuba antice usque ad medium caulis, postice breviter inserta,

oblique a caule patula, angulo axiali 45”, concava duplo la-

tiora quam longa, ad medium quinquefida, limbus basalis 5

cellulas altus, laciniae primariae ternae, verticillatim connatae,

divergentes secundae, regulariter pinnatae, pinnis verticillatim

insertis, capillaribus, 4—5 cellulas longis, curvatim patulis,

cuticula aspera. Ampbhig. profunde quadrifida, limbo basali

2—53 cellulas alto, laciniis (medianis majoribus) verticillatim

pinnatis.

Hab. Chile (Dr HAHN).

Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in terra; ad Moly-

neux Sound in terra; in valle fluminis Aysen in terra truncisque

arborum.

Chile australis ad Ensenadam in truncis putridis.

Insula Chiloé in truncis arborum.

Argentina ad Puerto Blest in truncis arborum.

Durch ganz Westpatagonien und im siädlichsten Chile

verbreitet, auch in den die Kordillera durchquerenden Thälern

und an dem Ostabhang der Bergkette vorkommend. HEine

nicht seltene und vorzugsweise auf Baumstämmen wachsende

Art, auf denen sie bald in mässig grossen Rasen, bald mit

anderen Moosen gemischt angetroffen wird. Gegen Osten hin

nicht ausserhalb des immergränen Buchenwaldes vorkom-

mend.

Adest forma pusilla sub n:o 415, 422, 289 planta humilis,

glaucescens, dense caespitans, caule simpliciter pinnato, foliis

et amphig. multo minoribus et angustioribus, ceterum haud

diversis.

Schistochila Dum.

Schistochila Gayana (GoTTScHE).

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton; in insulis Guaitecas;

in terra cerescens occurrit.

Längs der regenreichen Kiste von Westpatagonien, von

der Magellanstrasse an wenigstens bis nach der Guaitecas-

Inseln verbreitet. Die Art ist nicht selten, kommt aber fast

niemals in grösserer Menge und gewöhnlich mit anderen

Moosen gemischt vor.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 6. 59

Schistochila lamellistipula STEPH. Nn. Sp.

Sterilis, major, albicans, apice dilute virescens. Caulis

ad 5 cm. longus, cum foliis 8 mm. latus, crassus, paraphyllis

squamiformibus varie incisis, spinosis. Folia conferta, plano

disticha, angulo axiali sub 70”, inaequaliter biloba, lobo antico

minore, oblique ovato, i. e. margine supero arcuato, ad carinam

stricto 6 lamellis remote spinosis percurso, margine praecipue

in apice folii grosse remoteque spinoso, basi appendiculo lan-

ceolato spinoso instructa; lobus posticus 1/3 longior, magis

acuminatus, 7—8 lamellis similibus percursus, apice grosse

repando-spinosus lamellisque obliquis in sinum excurrentibus.

Cellulae apice 36 u, medio 36x100 u, basi 30x125 u, tri-

gonis mnullis. Amphig. magna, reniformia, remote spinosa,

spinis apicalibus validioribus, marginibus lateralibus saccatim

recurvis, alatis, alis similiter recurvis spinosisque.

Hab. Patagonia oecidentalis in insula Newton in terra.

Diese Pflanze hat ganz den Habitus der Sch. lamellata,

von der sie sich sogleich durch die ganz abweichenden Am-

phigastria unterscheidet; auch hat jene tief fiedrig ein-

geschnittene lobuli.

Schistochila laminigera (TAYLOR).

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis pu-

tridis.

Argentina ad Puerto Blest, in litore occidentali lacus Mahuel-

huapi situm, in truncis putridis.

In den sädlichen Teilen von Westpatagonien nicht selten,

aber niemals in grösserer Menge, und am häufigsten mit

anderen Moosen gemischt. An der Käste des nördlichen

Westpatagoniens nicht beobachtet, dagegen aber in den Thä-

lern und am OÖstabbang der Kordillera angetroffen, kommt

aber gegen Östen hin nicht ausserhalb des Verbreitungs-

gebietes der immergrinen Buchen vor.

Schistochila Reicheana STEPH. n. sp.

Sterilis, magna, saepe longissima, fusco-virens. Caulis

ad 12 cm. longus, furecatim ramosus, cum foliis 8 mm. latus.

Folia subrecte patula, vix imbricata, remotiuscula, margine

creberrime longeque spinosa, lobi subaequimagni, arcte lamel-

60 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

lati, lamellis altis inermibus vel pauciciliatis, acuti, nusquam

lobatim incisi. Cellulae folii apice 27 x36 u, medio 36 x 72 u,

basi 45 x 108 u, omnes tenerrimae, trigonis nullis.

Amph. maxima, caule triplo latiora, late triangularia,

apice ad 2/3 inciso bifida, margine remote valideque spinosa,

paucas lamellas ciliatas gerentia vel laevia.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in terra trun-

cisque putridis; in insulis Guaitecas in terra.

Chile australis ad Corral in truncis putridis.

Diese Pflanze sieht der Sch. lamellata et Sch. lamellisti-

pula täuschend ähnlich und es bedarf einer eingehenden

Präöfung, ob in den Herbarien nicht unter dem Namen Gott-

schea lamellata alle drei veremigt liegen.

In den nördlichen Teilen von Westpatagonien, in den

Thälern des genannten Gebietes und im siädlichsten Chile

verbreitet und hier nicht selten. Tritt gewöhnlich massen-

haft auf und bildet ohne Einmischung von anderen Moosen

grosse hellgräne Teppiche.

Schistochila Spegazziniana (Mass.).

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in rupibus.

Schistochila stratosa (Monr.).

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis pu-

tridis.

Eine in dem untersuchten Gebiete sehr seltene und spär-

lich vorkommende Art, die nur zweimal in dem Thal des

Aysen-flusses angetroffen worden ist.

Balantiopsis Mirren.

Balantiopsis chilensis STEPH.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in terra rupi-

busque.

Chile australis ad Corral in truncis putridis.

An der ganzen regenreichen Westkiste von Patagonien

nicht selten, hier und da massenhaft auftretend, sonst, be-

sonders in den Thälern der Kordillera, selten.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o 6. Gl

Balantiopsis erinacea MITTEN.

Hab. Patagonia occidentalis ad Puerto Bueno in terra graminosa;

in insulis Guaitecas in terra.

Chile australis ad Corral in terra.

In Sädchile und an der regenreichen Westkäste von Pata-

gonien verbreitet und nicht selten. Scheint die Magellan-

strasse nicht zu erreichen.

Diplophyllum Dum.

Diplophyllum clandestinum (Mont.).

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in terra.

Diplophyllum densifolium (HooK.).

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton, ad Puerto Bueno et

ad Molyneux Sound; in terra crescens occurrit.

Von der Magellanstrasse an bis nach den Guaitecas-

Inseln verbreitet; im Säden häufig und gewöhnlich in aus-

gedehnten, dichten Massen washsend, im Norden spärlich,

auf den Guaitecas-Inseln sogar selten.

Radula Dum.

Radula Dusenii STEPH. n. sp.

Dioica, fusco-virens vel flavescens, dense caespitosa. Caulis

ad 2 cm. longus, dense multiramosus, ramis longioribus bre-

viter pinnulatis, rarius bipinnatis. Folia conferta, imbricata,

integerrima, ovato-falcata, margine antico valde arcuato,-an-

tice caulem late superantia basique breviter auriculata, con-

cava, obtusa, apice decurva. Lobulus folio duplo brevior, ad

carinam valde inflatus, in plano subquadratus, angulo obtuso

vel rotundato, carina arcuata sinu profundo in folium excur-

rente, longeque in caule decurrente, margine supero leniter

arcuato, externo oblique truncato. Cellulae folii 17 u, basales

17 Xx 25 u, incrassatione nulla. Perianthia pseudolateralia, ex

angusta basi compresso-cylindrica, quadruplo longiora quam

62 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

lata, ore truncato integro. Folia floralia caulinis vix majora,

inaequaliter biloba (postico parum minore) lobis obovatis.

Amenta &s longa, apice vegetativa, bracteis ad 20-jugis, lobulo

longe saccato, apice inaequaliter breviterque bilobis, lobo

antico falcatim patulo.

Hab. Insula Chiloé prope Ancud urbem.

Chile australis prope Puerto Varas in Quebrada del Diavolo ad

Corral; in truncis arborum occurit.

Radula diversitexta STEPH. n. sp.

Sterilis, major et elongata, flavo-rufescens, in cortice

caespitans vel pendula, ad 35 cm. longa, optime bipinnata,

inferne multiramosa, ramis primariis ad 4 cm. longis, pinnis

patulis brevibus apice brevissimis, ambitu itaque lanceolato.

Folia caulina magna, imbricata subrecte patula, late ovato-

falcata, valde convexa, apice obtusa decurva, antice caulem

superantia, lobulo majusculo optime cordiformi, postice an-

gusta basi transverse inserto, caulem vix superante, carina

stricta, margine exteriore cauli haud parallelo sed oblique

approximato, apice obtuso folio suo appresso, ad carinam di-

stincte inflato. Cellulae foliorum valde inaequales, minores

magis numerosae 9I ad 14 u in diam., majores dispersae 18 x 23 u,

haud oleiferae, omnes trigonis majusculis saepe confluentibus

incrassatae. Folia ramulina duplo breviora, oblique patula,

apice magis decurva, lobulo longiore magis inflato, carina

itaque arcuata.

Hab. Argentina ad Puerto Blest, ad lacum Nahuelhuapi situm, in

truncis arborum.

Rum RKadula punctata STEPH. comparanda.

Radula flavifolia TAYLOR.

Hab: Patagonia occidentalis in insula Newton in truncis arborum.

Radula intempestiva GoTTSCHE.

Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas in truncis arbornm;

in valle fluminis Aysen in truncis arborum.

Chile australis prope Puerto Varas in Quebrada del Diavolo in

truncis putridis.

Argentina ad Puerto Blest, in litore occidentali lacus Nahuel-

huapi situm, in truncis arborum.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 63

Radula plumosa MITTEN.

Hab. Patagonia oceidentalis in valle fluminis Aysen in terra, rupi-

busque et truncis arborum; in insulis Guaitecas in truncis ar-

borum.

Chile australis ad Corral et ad Talcahuano urbem in truncis

arborum.

Eline im Norden von Westpataponien, auf der Insel Chiloé

und im säödlichen Chile ziemlich allgemeine Art, die oft, be-

sonders auf Baumstämmen, massenhaft auftritt.

Radula tenera MITT.

Hab. Patagonia oceidentalis in valle fluminis Aysen in truncis arbo-

rum; in insulis Guaitecas in terra.

Chile australis ad Quidico in truncis arborum.

Madotheca Duw.

Madotheca recurva TAYLOR.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis pu-

tridis.

Insula Chiloé prope Ancud urbem in truncis arborum.

Chile australis ad Ensenadam in truncis arborum.

Nur im Norden von Westpatagonien und im sädlichsten

Chile angetroffen. Nicht selten, besonders in den Thälern

der Kordillera und oft massenhaft auftretend.

Madotheca chilensis LEnM.

Hab. Chile australis ad Corral in truncis arborum; prope Talcahuano

urbem in rupibus; prope montem Tronador ad Casa Pangue in

truncis arborum.

Argentina ad Puerto Blest in truncis arborum.

Nur im sädlichen Chile und an dem Ostabhang der Kor-

dillera angetroffen. Nicht selten und gewöhnlich massenhaft

auftretend.

Madotheca gracilenta TAYLOR.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen.

Insula Chiloé prope Ancud urbem.

Chile australis in peninsula Tumbez prope Talcahuano urbem;

ad Concepceion urbem, ad Peumo (Eisenbahnstation); ad Corral,

portum Valdiviae urbis; in truncis arborum crescens.

64 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

Madotheca subsquarrosa N. et M.

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton; in valle fluminis Aysen;

in insulis Guaitecas.

Chile australis ad Corral, portum Valdiviae urbis; ad Peumo

(Eisenbahnstation).

Argentina ad Puerto Blest; in truncis arborum occurrit.

Die Art ist äber das westliche Patagonien und Sädchile

verbreitet; kommt auch in den verhältnismässig trocknen

Teilen des Gebietes und an dem Ostabhang der Kordillera

vor, ist aber hier selten. NSonst ist diese Art ziemlich all-

gemein und kommt oft wie die anderen Arten dieser Gattung

massenhaft vor.

Brachiolejeunea SPrRuce.

Brachiolejeunea Spruceana Mass.

Hab. Chile australis prope Puerto Varas in Quebrada del Diavolo

in truncis arborum.

Cololejeunea SrPruczr.

Cololejeunea asperrima STEPH. Nn. sp.

Dioica exigua, hyalina, in foliis vivis repens. Caulis

divaricatim ramosus, capillaceus; folia oblique patula, norma-

liter longe elliptica, alia multo minora, lobulo tamen haud

mutato, margine cellulis alte conicis serrata, antice alte

papillata asperrima, apice acuta vel obtusa; lobulus folio suo

aequilatus, pro more duplo brevior, carina plus minus arcuata,

cellulis conicis aspera, sine angulo in folium excurrens, apice

lunatim excisus, angulo bidentulo, dentibus parvo sinu discre-

tis; stylus nullus.

Perianthia pseudolateralia, ex angusta basi late pyri-

formia, haud carinata, ubique inflata, cellulis alte conicis

apice nodulose incrassatis creberrime armata. Folia floralia,

caulinis multo majora, similiter conico-cellulosa, perianthio

parum breviora, lanceolata, obtusa, lobulo !/s breviore, ligulato,

apice truncato, angulo acuminato, carina leniter arcuata,

conico-cellulosa. Androecia ignota.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 65

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in Hymenophyllis

et in foliis vivis Laureliae aromaticae.

Chile australis ad Corral in foliis filicum et Laureliae aromaticae.

Eine seltene Art, die nur in WNcehluchten und an den

feuchtesten Stellen der Fluss-thäler spärlich angetroffen

worden ist.

Cololejeunea tortifolia STEPH. n. sp.

Dioica, parva, pallide-virens, foliicola vel corticola folia

remotiuscula, oblique patula, angulo axiali 45”, elliptica, apice

basique angustata, obtusa; cell. apice 12 u, medio 17 u, basi

17 Xx 25 u, trigonis nullis; lobulus pro more folio suo duplo

brevior, carina arcuata, papulosa, ovatus, apice angustatus,

excisus, angulo in spinam mutato. Flores 2 pseudolaterales;

folia foralia oblonga, leniter falcata, extrorsum mnutantia,

apice obtusa, late infexa, lobulus folio suo duplo brevior,

ex angusta basi oblongus, apice recte truncatus, angulo ob-

tuso, carina leniter arcuata, sinuatim in folii marginem

excurrens.

Hab. Chile australis ad Corral in Hymenophyllis et in foliis vivis

Eugeniae sp.

Eulejeunea SPrRuce.

Eulejeunea globosiflora STEPH. n. sp.

Dioica, parva, dense caespitosa, corticola, viridis vel flavo-

virens; folia parum imbricata, oblique patula, angulo axiali

45”, oblique ovata, margine antico magis arcuato, apice obtusa.

Cell. apice 17 u, medio 25 u, basi 20x35 u trigonis nullis.

Lobulus folio fere triplo brevior, ovatus, carina leniter ar-

cuata, papulosa, levi sinu in folium excurrens, apice oblique

truncatus, angulo acuto. Amph. caule triplo latiora, subro-

tunda, fere ad ?/3 bifida, sinu subrecto acuto, laciniis porrectis

subapiculatis. Perianthia axillaria, utroque latere innovata,

ex angusta basi compresso-globosa, apice rotundata, brevis-

sime rostrata, plicis posticis humilibus, maxime divergentibus,

usque ad medium perianthii attenuatis, perianthia adulta

omnino eplicata, rostro immerso in cirecumvallatione gibboso.

Folia foralia perianthio aequilonga, appressa, spathulata,

apice obtuso incurvo, lobulo parum breviore, lanceolato, apice

66 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

truncato vel rotundato, carina convexa. Ampbhig. flor. obo-

vatum, foliis aequilongum, ad !/3 bifidum, sinu recto acuto,

lobis acutis.

Hab. Chile australis in insula Quiriquina in truncis arborum.

Eulejeunea patagonica STEPH. n. Sp.

Monoica, exigua, hyalina, in filicum fronde gregarie cre-

scens. Camulis tenuvis, ad 5 mm. longus superne multiramosus.

Folia imbricata oblique a caule patentia, late falcato-ovata,

antice caulem late et arcuatim superantia, apice obtusa pla-

naque; lobulus folio duplo brevior, ovatus apice angustatus

oblique truncatus sub ore constrictus, carina valde arcuata,

papulosa, abrupte (sinu acuto) in folio marginem excurrens.

Cellulae foliorum 18 u, basi 18Xx27 u, angulis medioque pa-

rietum parum incrassatae. Amphig. basi maxime radicellifera,

ovalia, ad ?/3 bifida, lobis lanceolatis, arcuatim conniventibus.

Perianthia in ramis terminalia, haud innovata, oblongo-clavata,

apice rotundato-truncata, brevirostrata, quinqueplicata, plicis

posticis parallelis usque ad basin fere decurrentibus. Folia

flor. caulinis minora, breviter spathulata, acutiuscula. lobulo

parvo, ad 1/2 soluto, lanceolato; amph. flor. liberum, late ova-

tum, ad medium bifidum, lobis lanceolatis acutis. Capsula

in pedicello brevissimo sphaerica, ad basin quadrivalvata, val-

vulis hyalinis nodulose incrassatis, cuticula externa maxime

incrassata. Androecia parva, cauligena, subglobosa, bracteis

magnis inflatis trijugis.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in foliis filicum.

Strepsilejeunea SPrRucr.

Strepsilejeunea Gayana STEPH.

Hab. Chile australis prope Puerto Varas in Quebrada del Diavolo

in truncis putridis foliisque vivis.

Frullania RaAppr

Frullania Boveana Mass.

Hab. Patagonia occidentalis in valle fluminis Aysen in truncis arborum.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. HI. N:0 6. 67

Frullania chilensis STEPH.

Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas in truncis arborum.

Frullania Ecklonii SPRENGEL.

Hab. Chile australis ad Concepceion urbem in saxis.

Frullania fertilis DE Nor.

Hab. Chile ecentralis prope Valparaiso urbem ad Vinna del Mar in

truncis arborum.

Frullania laxiflora SPRUCE.

Hab. Chile australis prope Puerto Varas in Quebrada del Diavolo

in truncis arborum.

Frullania lobulata Hooxr.

Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas in truncis arborum;

in valle fluminis Aysen in arboribus.

Frullania monoica STEPH. n. sp.

Monoica, mediocris valida, tenax, rufa, in cortice caespi-

tans. Caulis tenuis ad 15 mm. longus, inferne pauciramosus,

ramis irregulariter denseque pinnatis. Folia subreniformia,

valde concava, antice caulem superantia, margine ubique arcte

angusteque recurva. Cellulae foliorum 18 u, parietibus validis,

trigonis minus distinctis, basi abrupte majores 27x72 u, tri-

gonis magnis confluentibus. Lobulus a caule remotus omnino

foliigenus, erectus, ore dilatato optime campanulatus, folii

marginem parum superans, stylus magnus foliiformis, planus,

ligulatus apice rotundatus lobulo subaequimagnus eoque ac-

cumbens. Amplig. spathulata i.e e basi longius angustata

caulique aequilata superne dilatata, breviter incisa, lobis

rotundatis recurvis acutiusculis. Perianthia in ramulo bre-

vissimo terminalia, magna, triquetra, oblongo-clavata, apice

alte papulosa truncato rotundata longe rostrata. Folia floralia

trijuga, intima late obovata, cucullatim appressa, margine

integerrima anguste recurva, lobulis parum solutis aequi-

longis cum amph. utroque latere alte connatis; amph. for.

foliis suis aequilongum late ligulatum, concavum, ad 2/5 bilo-

68 STEPHANI, LEBERMOOS-FLORA WESTPATAGONIENS ETC.

bum, lobis acutiusculis. Androecia in ramulo brevi terminalia,

magna compresso-subglobosa, bracteis 4 jugis magnis cucullatis.

Hab. Chile australis in montibus Cordillera de la Costa supra Angol

urbem in truncis putridis circiter 900 m. supra mare.

Frullania pluricarinata GoTTSCHE.

Hab. Chile centralis prope Valparaiso urbem ad Quilpué in rupibus;

Chile australis ad Talcahuano urbem in rupibus.

Frullania ptychantha Monr.

Hab. Patagonia occidentalis in insula Newton in truncis arborum.

Frullania quillotensis Monr.

Hab. Chile australis ad Talcahuano urbem in rupibus.

Frullania stipatiloba STEPH.

Hab. Patagonia occidentalis in insulis Guaitecas in truncis arborum;

Chile australis prope Puerto Varas in Quebrada del Diavolo

in truncis putridis; ad Corral in truncis arborum.

Im sädlichen Chile und in den mnördlichen Teilen von

Westpatagonien keine BSeltenheit, aber gewöhnlich spärlich

vorhanden. Die Art wächst auf den Stämmen verschiedener

Baumarten und fehlt selten auf den älteren Zweigen der

Berberis-Arten. é

IV. Anthocerotaceae.

Anthoceros L.

Anthoceros argentinus

Hab. Chile australis ad Coronel urbem;

Chile centralis ad Pelequén (Eisenbahnstation); in terra occurrit.

Anthoceros Jamesoni TAYLOR.

Hab. Chile australis ad Puerto Montt urbem in terra arenosa trun-

cisque putridis.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 6. 69

Anthoceros hirtus STEPH. n. sp.

Dioica, mediocris, fusco-viridis. Frons ad 2 cm. longa,

suberassa, ob furcas longe coalitas lobulata, lobis tortis, fere

crispatis. Costa 8 cell. crassa antice longitudinaliter lamellata,

lamellis humilibus, margine cristulatis. Involucra 4 mm.

longa, cylindrica, basi apiceque crassa, superficie cellulose

minuteque appendiculata. Capsula matura 5 cm. longa, crassa,

valvulis maxime tortis, stomatis numerosis. Sporae sulphu-

reae, 45 u minute asperae. Pseudo-elateres annuliformes, ad

retem connati, dilute brunnei, angusti et breviter septati.

Hab. Chile australis ad Corral in terra argillosa.

08 0 ov IeRAR FANA URNA HN

IL Nn GdÄUmE y ID YALE nmevrå

Mans Mimer shell ädelt 20200 "i

| ökas Ur NEN är RiDbirföoRiT (asbibål

sst miftot Bidol Bkhds sadilaon ad a03un de

.stellomel 19filgnibotianol anitan bragt RICE stod

sanem bo arveff Rita ANA ovditinnd 3

'saolullem sinitraqle nestor psoiqeboikedk token

Beas över ME au fvt adelmibtsggs SN

ssadqlaa oe1ogå aroma sitsaol: nittot omignnr Ai

be Bstrtotilnmdvertetsl-oblnsxt OA pg ner

uvitsldos sotivwrd te arena, iom skolihä

.seolkaw ovvet si lev be allnttamng. ?

- j . rg Än Tu i

M -

tnil FLSA AK k viva bud

b Sä or

- Kd Vyrslle utiparJvoba Ftuia

| y

Åk

kl ul Välotedlt mete b | siten UA

Sy Canin Arv i || 4 (M fl Que båd

t I ICF ON " HOP: q

- | i ! Lå cd & £1 0 Mi I thu han

Så

id W Pa ATLAS TEG a ill | as0r] fn

Vv FÖOrAända! Du Tia l LIK HN ömmNeäR,-9E

SJ Kaumert i j ' "Vv LÅ nn 0 bered

0 s Höheris Å Län

| A ntkörerötaceare;:

ÅA Olu0ocCerTroS L

AS 6F068 aren knnd

é ÅK

lab (he mt mms ut bentt i S

Ulbe jet etlls Fulnamånr Cbholembakt latlpa)g id il f

Ad +

Åathoocrob Jameson Tavsaieg

Hah, CMA avivld vn Projth MM Man" Wm - fore 6 re

”elångwe pan a bete

BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band 26. Afdl TIL. N:o 7.

DIE LAUBM0OOSE

DER ERSTEN REGNELLSCHEN EXPEDITION

VON

Må EE BIROTEERUS

MITGETHEILT AM 14. MÄRZ 1900

GEPRUFT VON V. WITTROCK UND A. G. NATHORST

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1900

; : ig RS : AES

p Aa ös - a. . - , 6 Län RAA

SM SS Ra i Ur: Nr

AEA AJ. 08 bed ANA AN)

»YYLG

Öm RR RE

T200MAUALT TI

KOITIdAYXA KA AJAITAVN DTE CT

E GUT TORGA TN

A Ö04r Mie I KA tabs

' a

- TENOUTAA 0 & FAT RÄDSTIVS Sr AOV TYTAGNA

fö

KAORANOTA Mr |

RAKOR hå rv 4 NSNAROTEROR FA 3

0001 fana

N ach der Räckkehr von seiner als Regnellscher Stipendiat,

im Auftrage der Akademie der Wissenschaften in Stockholm,

in den Jahren 1892 bis 1894 vorgenommenen botanischen

Forschungsreise nach Sidamerica, hatte Dr, C. A. M. LIinD-

MAN die Freundlichkeit mir die Bearbeitung der von ihm dort

gefundenen Laubmoose anzuvertrauen. Da ich seit Jahren

mit Vorarbeiten zu einer Bryologia brasiliensis beschäftigt

gewesen bin, war ich hocherfreut iber die Gelegenheit Ma-

terialien aus Gegenden, die in bryologischer Hinsicht gar

nicht oder doch sehr unvollständig bekannt waren, zu bekom-

men und wäre gern sogleich an die Arbeit gegangen. Ich

hatte indessen eine bryologische Reise nach den Hochgebirgen

Centralasiens geplant und bei der Räckkehr von dieser war

ich von anderen Pfliichten so sehr in Anspruch genommen,

dass es mir nicht möglich war die Bearbeitung der hoch-

interessanten Sammlung fräher zu beendigen.

Bekanntlich hat der im vorigen Jahre gestorbene Pro-

fessor Dr. KARL MÖLLER wichtige Arbeiten äber die Moosflora

Argentinas und Paraguays veröffentlicht und auch die reichen

Sammlungen UL1E's aus Brasilien bearbeitet. Die UrE'sche

Sammlung besitze ich vollständig, wogegen mein Herbar Ar-

gentina und Paraguay betreffend manche Licken aufzuweisen

hat. Es wäre mir deshalb kaum möglich gewesen eine Ver-

mehrung der Synonymen zu vermeiden, wenn nicht mein ver-

storbener Freund mit gewohnter und nie ermidender Liebens-

wärdigkeit sich die Mihe gegeben hätte, die meisten der von

mir vorgeschlagenen neuen Arten zu präfen.

Zum grossen Dank bin ich auch meinem lieben Freunde

Herrn C. WARNSTORF fär gätige Bestimmung der Sphagna

verpflichtet.

Der grosse wissenschaftliche Werth der von Dr. LINDMAN

gemachten Sammlung liegt nicht nur darin, dass sie unsere

V. F. BROTHER US, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

Kenntnis der sidamerikanischen Moosflora mit vielen neuen

Arten bereichert und unsere Kenntnis von der Verbreitung

schon fräher bekannter Arten wesentlich erweitert hat, son-

dern wird noch durch die genauen Standortsangaben zu jeder

Art sehr erhöht. Die Sammlung gehört jetzt dem Regnell-

schen Herbar im Botanischen Reichsmuseum zu Stockholm.

Die hier besprochene Sammlung enthält 192 Arten, von

denen sich 66 als neue Arten erwiesen haben. -— Die Num-

mern nach jeder Art beziehen sich auf die Sammlungen der

1. Regnellschen Expedition, Ser. B.

Es sei mir noch erstattet an Herrn Dr. LINDMAN meinen

verbindlichsten Dank fär seine Freundlichkeit, mir die Be-

arbeitung der von ihm gesammelten Laubmoose anzuver-

trauen, auszusprechen.

Helsingfors den 5. März 1900.

I. Aerocarpi.

Dicranaceae.

Bruchia ScHWAEGR.

Bruchia uruguensis C.-MULL.

Paraguay: El Chaco, in conspeetu urbis Asuncion, ad

terram (n. 241).

Bruchia ligulata C.-MULL.

Paraguay: Pirapo, ad terram apricam (mn. 281) et ad

terram arenosam loci subaperti silvae primaevae (n. 292).

Bruchia acuminata BRoTH. n. sp.

Autoica; caespitosa, caespitibus densiusculis, laete viridi-

bus, verrucoso-nitidiusculis; eaulis vix ultra 2 mm altus, erec-

tus, superne dense foliosus, simplex; folia flaccida, inferiora

minuta, patula, comalia multo majora, erecto-patentia, cari-

nato-concava, e basi oblongata sensim longe lanceolato-acumi-

nata, acuta, usque ad 2 mm longa, marginibus erectis, inte-

gerrimis, nervo tenuissimo, infra apicem evanido, cellulis

laxis, breviusculis, pellucidis, basin versus longioribus; seta

1,5 mm alta, curvula, tenuis, lutea; theca e collo longiusculo

turgide ovalis, pallide fuscidula, nitidula, tenuiter rostrata;

calyptra pallida, nitida, sporangium vix obtegens, basi multi-

fida.

Paraguay: Colonia »Presidente Gonzalez», ad terram

campi uliginosam (n. 285).

Species praecedenti affinis, sed foliis multo longioribus,

lanceolato-acuminatis, acutis faciliter dignoscenda.

6 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

Pleuridium Brin.

Pleuridium subnervosum (C.-MULL.) JAEG. SAUERB.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, in solo aprico sic-

cissimo indurato (n. 46).

Dicranella (C.-MöLrr.) ScHimP., MITT.

Dicranella juliformis BROTE. n. sp.

Dioica; caespitosa, caespitibus laxiusculis, rigidis, fusce-

scenti-viridibus, aetate fuscescentibus, haud nitidis; caulis

usque ad 1 cm altus, erectus, strictus, basi radiculosus, dense

foliosus, simplex vel ob innovationes superne furcatus; folia

sicca arcte imbricata, humida suberecta, lanceolata, obtusiuscula

vel obtusa. inferiora minora, superiora usque ad 1,5 mm longa

et 0,» mm lata, marginibus superne leniter revolutis, summo

apice minute denticulato, nervo crassiusculo, rufescente, infra

summum apicem evanido, cellulis pellucidis, breviter rectan-

gularibus, basilaribus infimis laxis, fuscis; bracteae perichae-

tii e basi elongate oblonga breviter lanceolato-acuminatae, ob-

tusae, integrae; seta 1 cm alta, sicca flexuosula, tenuissima,

rubra; theca erecta, breviter oblonga vel ovalis, ce. 1.1 mm

alta, collo subnullo, estrumoso, deoperculata sub ore haud con-

stricta, castanea, laevis; annulus c. 0,04 mm latus per partes

secedens; exostomii dentes infra orificium oriundi, ultra orificium

c. 0,27 mm alti et c. 0,03 mm lati, rufescentes, dense articulati,

longitudinaliter striolati, ultra medium in crura bina fii-

formia, pallida, papillosa divisi; spori 0,015 mm, ochracei pa-

pillosi: opereulum e basi conica longe oblique subulatum.

Planta mascula eisdem femineis immixta, gracilior, perigo-

nils gemmiformibus terminalibus vel ob innovationes late-

ralibus, bracteis erectis, e basi late vaginante rufescente

raptim breviter lineari-lanceolatis, obtusis, integris, antheri-

diis numerosis, majusculis, paraphysibus filiformibus.

Minas Geraös: &S. Joao d'El-Rei, ad terram sub rupi-

BUSA: |

Species ob folia arcte imbricata cum D. nitida BROTH.

comparanda, sed foliis lanceolatis, obtusis, nervo infra saummum

apicem evanido cellulisque breviter rectangularibus facillime

dignoscenda.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 7. (

Dicranella riograndensis BROTEH. n. sp.

Dioica; robusta, caespitosa, caespitibus densis, lutescenti-

viridibus, inferne fuscidulis, aetate nigrescentibus, vix niti-

diusculis; eaulis 1 cm altus, ereetus, strictus, basi radiculo-

sus, dense foliosus, simplex vel ob innovationes furcatus;

folia sicca suberecta, humida erecto-patentia, e basi oblongo-

lanceolata longe et anguste acuminata, acutiuscula, superiora

usque ad 2,s mm longa et 0,: mm lata, marginibus superne

leniter revolutis, integerrimis, nervo rufescente crasso, basi

ce. 0,05 mm lato, cum apice evanido, cellulis pellucidis, rect-

angularibus, basin versus longioribus et laxioribus; bracteae

perichaetii e basi elongate oblonga longe et anguste acumina-

tae, integrae; seta 6 mm alta sicca flexuosula, tenuis, lutea,

laevissima; theca erecta, breviter oblonga, c. 1,1 mm alta,

collo subnullo, estrumoso, deoperculata sub ore haud constricta,

fusca, demum atrofusca, sicca plicatula; annulus per partes

secedens, c. 0,04 mm latus; exostomii dentes c. 0,25 mm alti

et c. 0,04 mm lati, rufescentes, articulati, longitudinaliter

striolati, ultra medium in crura bina filiformia, pallida, laevia

divisi; spori 0,015 mm, fusciduli, papillosi; operculum e basi

conica longe oblique subulatum.

Rio Grande do Sul: Silveira Martins, ad terram mar-

ginum viarum et fossarum (n. 190). Species statura robusta,

foliis strictis nec subsecundis et theca plicatula dignoscenda.

Dieranella erenulata BROoTH. n. sp.

Dioica; pusilla, caespitosa, caespitibus humillimis, laxis,

laete viridibus, nitidiusculis; ecaulis perbrevis, apice curvatulo,

basi radiculosus, dense foliosus, ob innovationes brevissime

ramosus; folia sicca adpressa, humida suberecta, e basi lanceo-

lata sensim anguste acuminata, obtusiuscula, usque ad 1,5 mm

lönga et 0,38 mm lata, marginibus superne leviter revolutis

ibidemque ecrenulato-denticulatis, nervo crasso, viridi, basi c.

0,075 mm lato, cum apice evanido, cellulis pellucidis, subrect-

angularibus, basin versus longioribus; braeteae perichaetii foliis

subsimiles; seta 5 mm alta, sicca fexuosula, tenuis, sordide

lutea; theca erecta, minuta, ovalis, microstoma, aetate fusca,

laevis. Caetera ignota.

Paraguay: Villa Rica, ad terram subhumidam (n. 275).

Species D. exiguae (SCHWAEGR.) MITT. proxima, sed colore

laete viridi foliisque erenulato-denticulatis optime diversa.

8 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

Trematodon MIicnx.

Trematodon erispatissimus HORNSCH.

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad terram

argillosam (n. 169).

Trematodon gymnostomus LINDB.

Minas Geraös: Säo Joåo d El-Rei, ad terram sub rupi-

bus! (nd);

Trematodon mirabilis BROTH. n. sp.

Autoicus; caespitosus, caespitibus laxis, humilibus, sordide

viridibus, haud nitidis; caulis vix ultra 5 mm altus, erectus,

infima basi radiculosus, inferne laxe, superne dense foliosus,

simplex; folia mollia, carnosula, sicca vix fexuosula, humida

erecto-patentia, cymbiformi-concava, e basi vaginante paulum

latiore late lanceolato-ligulata, rotundato-obtusa, marginibus

erectis, integerrimis, nervo tenui, viridi, longe infra apicem

evanido, cellulis laxis, superioribus valde chlorophyllosis,

subrotundis, 0,030 — 0,045 mm diam., dein sensim longioribus,

in parte vaginante elongatis, parce chlorophyllosis vel inani-

bus; seta 1,5—2 cm alta, erecta, strictiuscula, tenuissima, lu-

tea; theca erecta, sporangio oblongo, collo strieto, strumoso,

sporangii longitudinis vel breviore, castanea, laevis; annulus

duplex, operculo adhaerens; peristomium male evolutum, den-

tium cruribus irregularibus, brevissimis, aurantiacis; spori

0,025 mm, ochracei grosse papillosi; operculum e basi minuta,

conica subulatum, rostro obliquo, stricto; calyptra cucullata,

sporangium obtegens, basi integra.

Rio Grande do Sul: Säo Leopoldo, Hamburger Berg,

ad parietes fossarum, solo sabuloso argilloso (n. 110).

Species curiosissima, pulcherrima, a congeneribus foliorum

forma facillime dignoscenda.

Trematodon squarrosus C.-MULL.

Paraguay; Pirapö, ad terram apricam (n. 283); colonia

»Presidente Gonzalez» dicta, ad terram (n. 301).

Trematodon reflexus C.-MULL.

Rio Grande do Sul: Säo Leopoldo, Hamburger Berg,

ad parietes fossarum solo sabuloso-argillaceo (n. 110 bis), Sil

veira Martins, ad terram marginis viae (n. 203).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 7. 5)

Holomitrium Brip.

Holomitrium Olfersianum HORNSCH.

Rio Grande do Sul: Silveira Martins, ad truncum sil-

vae apertae (n. 193).

Holomitrium erispulum MART.

Rio Grande do Sul: Serra dos Tapes, Cascata, ad trun-

cum arboris (n. 141); Colonia Ijuhy (silvis primaevis circum-

data) (n. 211); Cima da Serra, Rincao dos Vallos, in silva

Araucariae (>»pinhal» dicta) (n. 211 b).

Campylopus Brip.

Campylopus Beyrichii (DUuBY).

Rio Grande do Sul: S. Leopoldo, Hamburger Berg, lo-

cis irrigatis inter Sphagna sparse (n: 114).

Campylopus eryptopodioides BRoTH. n. sp.

Dioicus; sat robustus, caespitosus, caespitibus densis, rigi-

dis, viridibus, haud nitidis; caulis ad 3 cm usque altus, usque

ad apicem tomentosus, densiuscule foliosus, simplex vel fur-

catus; folia patentia, superiora falcata, canaliculato-concava,

lanceolato-subulata, mutica, c. 4 mm longa et 0,57—0,66 mm

lata, marginibus erectis, apice argute serratis, nervo basi ter-

tiam partem folii latitudinis occupante, usque ad apicem a

lamina distincto, dorso lamellato, superne argute serrato, cel-

lulis rhombeis, chlorophyllosis, inferioribus ad nervum rectan-

gularibus, ad marginem minutis, quadratis, pluriseriatis, ala-

ribus magnis, numerosis, quadratis, fuscis, in ventrem distinc-

tissimum dispositis. Caetera ignota.

Matto Grosso: Såo José (n. 475).

Species distinctissima, C. strietifolio BRoTH. et C. savanna-

rum (C.-MöLL.) affinis, sed foliis superioribus falcatis, la-

tius acuminatis facillime dignoscenda.

Campylopus introflexus (HEDW.).

Rio Grande do Sul: S. Leopoldo, Hamburger Berg, ad

terram sabulosam apricam (n. 113); Quinta prope oppidum Rio

Grande, ad terram pure arenosam apricam camporum (n. 132).

10 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

Leucobryaceae.

Leucobryum HawPr.

Leucobryum longifolium HAMP.

Rio de Janeiro: Corcovado, ad ramos truncosque arbo-

rum silvae primaevae (n. 36).

Leucobryum Araucarietorum C.-MöULL.

Rio Grande do Sul: Såäo Leopoldo, Hamburger Berg,

locis apricis cum palustribus, tum siccioribus silvaticis (n. 119).

Octoblepharum HEDW.

Octoblepharum albidum HEDW.

Bahia, ad reliquias foliorum palmae Cocos coronatae in

dumetis collibusque prope urbem (n. 22).

Matto Grosso: Palmeiras, ad caudices palmarum (Atta-

lege) silvae primaevae copiose (n. 406, 424, 430 pp.); Serra do Ita-

pirapuan, ad terram et ligna putrida et corticem arborum

silvae primaevae (n. 639 p. p-).

Paraguay: El Chaco, Puerto Casado, ad basin palma-

rum (Coperniciae) campi (n. 348).

Octoblepharum cylindrieum NCHIMP.

Matto Grosso: Serra do Itapirapuan, ad terram et ligna

putrida et corticem arborum silvae primaevae (n. 639 p. p-).

Ochrobryum MITT.

Ochrobryum subobtusifolinm BROTH. n. Sp.

Dioicum; tenellum, caespitosum, caespitibus laxiusculis,

humilibus, pallide glauco-viridibus, haud nitidis; eaulis vix

ultra 5 mm altus, erectus, strictus, infima basi radiculosus,

dense foliosus, simplex; folia sicca imbricata, humida erecto-

patentia, conecava e basi ovali sensim linearia, obtusissima,

plerumque brevissime mucronata, c. 2 mm longa et basi usque

ad 0,2 mm lata, marginibus e medio folii subconniventibus,

integerrimis, limbata, limbo basi e seriebus cellularum 3—4

formato, superne sensim evanido. Caetera ignota.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 20. AFD. III. N:0.7. 1I

Matto Grosso: in silvis sub montibus »Serra da Chapada>

(n. 402).

Species 0. obtusifolio (C.-Mörr) Mrirrt. affinis, sed statura

multo minore prima fronte dignoscenda.

Fissidentaceae.

Fissidens HEepDw.

Fissidens (Octodieeras) mollis C.-MULL.

Paraguay: San Bernardino, ad saxa torrenti umbroso

submersa (n. 339).

Fissidens (Octodiceras) brevicaulis BRoTH. n. Sp.

Robustus, sordide atro-viridis, apice fuscatus; eaulis 2—3

cm altus, cum foliis c. 5 mm latus, laxiuscule foliosus, sim-

plex vel ramosus; folia flaccida, erecto-patentia, ligulato-lan-

ceolata, acuta, usque ad 5 mm longa et 1 mm lata, haud

limbata, superne minutissime serrulata, lamina vera paulum

ultra medium folii producta, ala acuta, lamina dorsali supra

basin nervi enata, basi rotundata, nervo longe infra apicem

evanido, cellulis subrotundis, ce. 0,015 mm, chlorophyllosis,

laxissimis. Caetera ignota.

Rio Grande do Sul: Colonia Ijuhy, ad saxa torrentis

rapidi, aquee submersa (n. 215).

: Species F. nigritello (C.-MULL.) ut videtur proxima.

Fissidens (Conomitrium) paraguensis BROoTH. n. sp.

Dioicus; tenellus, gregarius, pallide viridis, haud nitidus;

eaulis vix ultra 5 mm altus, erectus, infima basi fusco-radi-

culosus, laxissime foliosus, simplex; folia 5—6-juga, sicca con-

tracta, flexuosula, humida patentia, infima minuta, caetera

multo majora, lanceolato-ligulata, acuta, usque ad 1,5 mm

longa et 0,2s mm lata, marginibus integerrimis vel sum-

mo apice minutissime serrulatis, lamina vera tantum limbata,

limbo hyalino, basi 4—5-seriato, superne multo angustiore,

lamina vera paulum ultra medium folii producta, ala acuta,

lamina dorsali supra basin nervi enata, basi angustata, nervo

flexuosulo, cum apice evanido, cellulis subrotundato-hexagonis,

ec. 0,010 mm pellucidis, basilaribus laminae verae ad nervum

12 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

longioribus, omnibus laevissimis; seta 10—12 mm alta, tenu-

issima, flexuosula, lutea, aetate rubella; theca cernua, asym-

metrica, ovalis, sicca deoperculata sub ore constrieta, pallida;

peristomium simplex; dentes rubri, c. 0,3 mm alti etc. 0,05 mm

lati, dense lamellati, ultra medium in erura bina, filifor-

mia, spiraliter inerassata, papilloso-aspera divisi; spori

0,012—0),015 mm, olivacei, minute papillosi; operculum alte et

anguste conicum, rectum, rubrum; ecalyptra conica, uno latere

fissa, basi integra, operculum obtegens.

Paraguay: El Chaco, in conspectu urbis Asuncion, ad

terram humidam (n. 249).

Species distinctissima, foliis remotis, angustis, lamina

vera tantum limbata nec non seta elongata tenuissima, faci-

liter dignoscenda.

Fissidens (Conomitrium) saprophilus BRoTH. n. sp.

Dioicus; tenellus, gregarius, viridis, haud nitidus; ecaulis

2 mm altus, cum foliis c. 2 mm latus, erectus, infima basi

fusco-radiculosus, laxiuscule foliosus, simplex; folia 4—5-juga,

sicca flexuosulo-homomalla, humida strieta, erecto-patentia,

infima minuta, caetera multo majora, oblonga, obtusa, mucro-

nata, usque ad 1,7 mm longa et 0,4 mm lata, marginibus

minutissime crenulatis, elimbata, lamina vera ultra medium

folii producta, ala acuta, lamina dorsali ad basin nervi enata

ibidemque angustata, nervo flexuoso, brevissime excedente, cel-

lulis rotundato-hexagonis, 0,010 —0,012 mm, pellucidis, papillo-

sis; seta 4 mm alta, flexuosula, lutescenti-rubra; theca erecta,

symmetrica, cylindrica, sicca deoperculata sub ore constricta,

pallida; peristomium simplex; dentis rubri, c. 0,4 mm longi et

c. 0,05 mm lati, dense lamellati, longe ultra medium in

crura bina, filiformia, spiraliter incrassata, papilloso-aspe-

ra divisi; spori 0,012—0,015 mm, olivacei, laeves; operculum

breviter recte rostratum; ealyptra conica, operculum obtegens.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ITlha dos Banhos, ad

ligna putrida (n. 87).

Fissidens Hornschuchii MONT.

Matto Grosso: Santa Cruz da Barra (n. 536).

Paraguay: Pirapö, ad terram apricam campi (n. 279,

forma seta breviore).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 7: 13

Fissidens (Eufissidens) perfaleatus BRoTH. n. sp.

Species praecedenti valde affinis, sed colore pallide viridi,

foliis flaccidis, siccitate valde falceatis, distinctius serrulatis

dignoscenda.

Matto Grosso: ad ligna et truncos marginis silvatici

amnis »Sangrador» prope Cuyabå (n. 404).

Fissidens (Eufissidens) Malmei BRoTH. n. sp.

Dioicus; caespitosus, caespitibus laxiusculis, viridissimis,

vix nitidiusculis; eaulis vix 5 mm altus, cum foliis superne us-

que ad 3 mm latus, infima basi fusco-radiculosus, inferne laxe,

superne densiuscule foliosus, simplex; folia 6-juga, sicca crispulo-

homomalla, humida stricta, erecto-patentia, infima minuta,

superiora multo majora, oblonga, acutiuscula, usque ad 2,5 mm

longa et 0,7 mm lata, marginibus integerrimis vel summo

apice minutissime serrulatis, laminis omnibus limbatis, limbo

hyalino, lamina vera paulum ultra medium folii producta,

ala acuta, limbo inferne 6-seriato, superne angustiore, lamina

dorsali in foliis inferioribus supra basin nervi enata, in foliis

superioribus decurrente, limbo angustissimo, in parte basilari

nullo, nervo cum apice evanido, cellulis rotundato-hexagonis,

ce. 0,015 mm, chlorophyllosis, pellucidis, basilaribus laminae

verae ad nervum majoribus, longioribus, omnibus laevissimis;

seta 7 mm alta, siceca flexuosula, tenuis. lutea, basi rubella;

theca cernua vel subhorizontalis, asymmetrica, subcylindrica,

arcuatula, sicca deoperculata sub ore paulum constricta, pal-

lida; peristomium simplex; dentes rubri, dense lamellati, ultra

medium in crura bina filiformia, spiraliter incrassata, papillo-

sa divisi; spori 0,010—0,012 mm, olivacei, laeves; operculum alte

conicum, rubrum. Calyptra ignota.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, in pascuis loco hu-

mido, umbroso (n. 44).

Species pulchra, foliis siccis ecrispulo-homomallis, cellulis

pellucidis, magnis dignoscenda.

Fissidens (Eufissidens) Pennula BROTE. n. sp.

Viridis, inferne nigrescens, haud nitidus; eaulis usque ad

2 cm altus, cum foliis c. 2 mm latus, infima basi longe fusco-

radiculosus, e basi jam aequaliter laxiuscule foliosus, simplex;

folia multijuga, sieca vix mutata, erecto-patentia, stricta, ob-

longa, obtusiuscula, apiculata, usque ad 1,5; mm longa et

0,50 mm lata, marginibus integerrimis, ubigue limbata, limbo

14 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED:

concolore, 2—23-seriato, lamina vera ultra medium folii pro-

ducta, ala acuta, lamina dorsali ad basin nervi enata, basi

et apice angustata, nervo concolore, flexuosulo, apice cum

limbo confluente, cellulis hexagono-rotundatis, cec. 0,00 mm,

laevibus. 'Caetera ignota.

Matto Grosso: Diamantino, rivulo eclaro submersa

(n. 535).

Species elegantula, caule elongato, aequaliter folioso, fo-

liis strictis, ubique limbatis dignoscenda.

Fissidens (Eufissidens) mattogrossensis BROTH. n. Sp.

Gracilis, caespitosus, caespitibus densis, pallide viridibus,

haud nitidis; caulis usque ad 1,5 cm altus cum foliis ec. 1,5 mm

latus, erectus, infima basi fusco-radiculosus, e basi jam densi-

uscule foliosus, simplex; folia multijuga, sicca contracta, hu-

mida erecto-patentia, infima minuta, superiora multo majora,

oblonga obtusiuscula, apiculata, usque ad 1,1 mm longa et

ce. 0,38 mm lata, marginibus integerrimis, ubique limbata,

limbo concolore, 2—23-seriato, lamina vera ultra medium folii

producta, ala acuta, lamina dorsali paulum decurrente, basi

et apice anguståta, nervo flexuosulo, apice cum limbo conflu-

ente, cellulis hexagono-rotundatis, c. 0,010 mm, laevibus. Cae-

tera ignota.

Matto Grosso: Cuyabå, Coxipö, ad saxa hinc inde inun-

data rivi Rio Coxipö (n. 351).

Species foliorum structura praecedenti similis, sed statura

multo graciliore, foliisque flaccidioribus prima fronte digno-

scenda.

Fissidens obtusatus HAMP,

Rio Grande do Sul: Silveira Martins, Val Veneta,

terram silvae primaevae montis praecipitis (n. 195, forma elata).

Mönckemeyera C.-MöLL.

Mönckemeyera abrupta BRoTH, n. Sp.

Autoica; pusilla, sparse crescens viridissima, haud ni-

tida; caulis vix ultra 3 mm altus, infima basi fusco-radieulo-

sus, e basi jam dense foliosus, simplex; folia 6-juga, homo-

malla, patentia, oblongo-ligulata, obtusa, usque ad 1 mm longa

et 0,; mm lata, marginibus integerrimis, elimbata, lamina

Meka

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O ELD)

vera paulum ultra medium producta, ala acuta, lamina dor-

sali supra basin nervi enata, inferne angustissima, nervo lu-

tescente, longe infra apicem evanido, cellulis subrotundis,

c. 0,007 mm chlorophyllosis, papillosis, basilaribus majoribus;

seta 1,2 mm alta, stricta, lutea; theca erecta, minuta, symme-

trica, brevicollis, ovalis, pallida; peristomium simplex; dentes

c. 0,05 mm alti, simplices, basi perforati, aurantiaci, dense

lamellati, papillosi; spori 0,015—0,020 mm, virides, laeves;

operculum e basi conica breviter recte rostratum. Calyptra

ignota.

Paraguay: Santo Antonio, colonia »Elisa» ad arbores

(D221).

Species M. Wainionis C.-MöLL. simillima, sed foliis nervo

longe infra apicem evanido facillime dignoscenda.

Syrrhopodontaceae.

Syrrhopodon ScHWAEGR.

Syrrhopodon anomalus BRoTH.

Paraguay: San Bernardino, ad terram (n. 346, forma

robustior).

Syrrhopodon Gaudichaudii MONT.

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad trun-

cum senilem silvae primaevae (n. 175).

Syrrhopodon Hobsoni HooKr. GREV.

oo Matto Grosso: Palmeiras, in silvaticis sub montibus

»Serra da Chapada» (n. 411); Santa Cruz da Barra (n. 543);

in planitie montium »Serra de S. Jeronimo» (n. 381).

Calymperes Sw.

Calymperes (Hyophilina) Lindmanii BROTH: n. Sp.

Dioicum; caespitosum, caespitibus rigidis, laxis, sordide

lutescenti-viridibus, inferne nigrescentibus; caulis usque ad

2 em altus, adscendens, inferne radiculosus, dense foliosus,

simplex vel furcatus; folia sicca flexuosa, humida stricta, på-

tentia, carinato-concava, e basi oblonga, superne vix latiore

16 vV. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

elongate ligulata, in acumen breve, rotundatum contracta,

5 mm longa, in parte laminali 0,03—0,0+ mm lata, marginibus

vaginae superne minutissime serrulatis, laminae incrassatis,

minute geminatim serratis, apice integris, nervo crasso, viridi,

infra summum apicem evanido, dorso scaberulo, cellulis mi-

nutissimis, rotundatis, chlorophyllosis, papillosis, cancellinae

scalariformis, ultra vaginam productae laxis, inanibus, brevi-

viter rectangularibus, teniolae lutescentis, inframarginalis,

ultra vaginam productae, dein inconspicuae 5—6-seriatis,

angustis; seta 3 mm alta, stricta, tenuis, fuscescenti-rubra;

theca erecta, anguste cylindrica, 2 mm alta; calyptra sordide

lutescens apice fusca.

Matto Grosso: Palmeiras, ad saxa (n. 409).

Species ad Climacina pertinens, ab omnibus speciebus ame-

ricanis adhuc cognitis foliis serratis nec non vagina oblonga,

superne vix latiore dignoscenda.

Calymperes chlorosum HAMP.

Matto Grosso: ad ligna et truncos marginis silvatici

amnis »Sangrador» prope Cuyabå (n. 405).

Calymperes Uleanum <BROTEH.

Matto Grosso: Itapirapuan (n. 575).

Tortulaceae.

Hyophila Brio.

Hyophila mattogrossensis BROTH. n. Sp.

Dioicas; tenella, caespitosa, caespitibus densiusculis, humil-

limis, fusco-viridibus, haud nitidis; caulis brevissimus, vix

ultra 2 mm altus, erectus, basi fusco-radiculosus, dense fo-

liosus, simplex; folia sicca indistincte spiraliter contorta, hu-

mida stricta, erecto-patentia, carinato-concava, e basi ob alas

inflexas angustiore oblonga, obtusissima, mutica, usque ad

1,7 mm longa et 0,6; mm lata, marginibus basi plerumque in-

flexis, caeterum erectis, integerrimis, nervo fuscescente, crasso,

basi c. 0,075 mm lato, superne multo tenuiore, infra summum

apicem evanido, dorso laevi, cellulis minutis, rotundis, 0,010 mm,

chlorophyllosis, papillosis, basilaribus breviter rectangularibus,

parce chlorophyllosis, laevissimis. Caetera ignota.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 7. 17

Matto Grosso: Diamantino, ad saxa quae »acanga» vo-

cant, conglomeratum arenoso-ferruginosum (n. 541, 542).

Species H. Tortulae (SCHWAEGR.) et H. Barbulae (SCHWAEGR.)

affinis, sed foliorum forma et structura diversa.

Hyophila paraguayensis BROTH. n. sp.

Dioica; tenella, caespitosa, caespitibus densiusculis, hu-

millimis, fusco-viridibus, haud nitidis; eaulis brevissimus, vix

ultra 2 mm altus, erectus, basi fusco-radiculosus, inferne re-

mote, superne dense foliosus, simplex; folia sicca indistincte

spiraliter contorta, humida erecto-patentia, recurvula, cari-

- nato-concava, spathulato-oblonga, obtusissima, brevissime mu-

cronata, usque ad 1, mm longa et 0,37 mm lata, mar-

ginibus erectis, integerrimis, nervo fuscescente, crasso, basi

c. 0,05 mm lato, superne multo tenuiore, dorso laevi, infra

summum apicem evanido, cellulis minutis, rotundis, 0,010 mm,

chlorophyllosis, papillosis, basilaribus breviter rectangulari-

bus, parce chlorophyllosis, laevissimis. Caetera ignota.

Paraguay: Colonia Risso, ad terram argillosam, quam

»kaolin» vocant, supra rupes calcareas (n. 654 bis).

Species praecedenti affinissima, sed foliis spathulato-ob-

longis, angustioribus, brevissime mucronatis dignoscenda.

Tortella LiMPER.

Tortella caespitosa (SCHWAEGR.) LIMPR.

Rio de Janeiro: in silva montis Corcovado, ad terram

vel ad muros (n. 31).

Rio Grande do Sul: Porto Alegro, ad terram subulosam

(n. 48) et in pascuis loco humido umbroso (n. 45).

Paraguay: Paraguari, ad terram silvae umbrosae et ad

saxa granitica montis Santo Thomas (n. 243, 317); Colonia

»Presidente Gonzalez» dicta, ad truncos arborum silvae pri-

maevae (n. 302).

Tortella Lindmaniana BRoTH n. sp.

Tenella, caespitosa, caespitibus laxis, mollibus, pallide

glauco-viridibus, haud nitidis; caulis usque ad 6 mm altus,

erectus, basi radiculosus, densiuscule foliosus, simplex; folia

sicca circinato-incurva, tortilia, humida erecto-patentia, apice

incurva, carinato-concava, e basi breviter oblonga sensim longe

(

18 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

et anguste linearia, acuminata, obtusiuscula, mucronata, us-

AS a ARNE

que ad 5 mm longa et in parte laminali usque ad 0,38 mm

lata, marginibus erectis, integerrimis, nervo crasso, basi c.

0,10 mm lato, breviter excedente, cellulis minutissimis, rotun-

dato-quadratis, chlorophyllosis, papillosis, obscuris, basilaribus

hyalinis, rectangularibus, in parte infima laminae limbum

efformantibus. Caetera ignota.

Matto Grosso: Palmeiras, ad saxa (n. 417).

Species foliis elongatis, angustis faciliter dignoscenda, T.

tortuosae (L.) LiMmPrR. affinis.

Tortula HeEDw.

Tortula muricola (C.-MULL.) MITT.

Ta mt VN

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad murum arena

conditum (n. 41).

Uruguay: Salto oriental, ad murum oppidi (n. 625, 626).

Barbula HeEDw.

Barbula uruguayensis BROTH. n. Sp.

Dioica; tenella, caespitosa, caespitibus densis, humilibus,

rigidis, fuscescenti-viridibus; caulis vix 5 mm altus, erectus,

basi radiculosus, dense foliosus, simplex: folia sicca arcte im-

bricata, humida suberecta, carimato-concava, brevia, ovata,

rotundato-obtusa, usque ad 0,75 mm longa et 0,38 mm lata,

marginibus usque ad apicem fortiter revolutis, integerrimis,

nervo viridi, basi c. 0,04 mm lato, infra apicem evanido, dorso

superne scaberulo, cellulis subrotundis, 0,010 mm, chlorophyl-

losis, minute papillosis, basilaribus paulo majoribus, qua-

dratis. Caetera ignota.

Uruguay: Salto oriental, ad murum oppidi (n. 624).

Species peculiaris, ad Pachynomas pertinens, foliis brevibus,

imbricatis, rotundato-obtusis, marginibus usque ad apicem

valde revolutis, nervo infra apicem evanido faciliter digno-

scenda.

Weisia HeEbw.

Weisia Pabstiana C.-MULL.

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad terram

fossarum umbrosam (n. 161).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 7. 19

Hymenostomum R. Brown.

Hymenostomum riograndense BRoTH. n. sp.

Autoicum; gregarium, laete viride, haud nitidum; caulis

erectus, humillimus, basi fusco-radiculosus, dense foliosus, sim-

plex; folia sicca circinato-incurva, humida stricta, erecto-pa-

tentia, canaliculato-concava, e basi oblonga lanceolata, mucro-

nata, usque ad 2 mm longa et 0,14 mm lata, marginibus in

parte laminali fortiter incurvis, integerrimis, nervo crasso,

basi ce. 0,05 mm lato, in mucronem brevem, acutum, hyalinum

excedente, cellulis subrotundis, c. 0,00 mm, valde papillosis,

chlorophyllosis, obscuris, basilaribus rectangularibus, teneris,

inanibus; bracteae perichaetii foliis similes, sed majores; seta

5 mm alta, strictiuscula, tenuis, lutea; theca erecta, breviter

oblonga, sicca plicata, nitidiuscula, pallide fusca, gymnostoma.

Caetera ignota.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad terram fossarum

(mn 129).

Species H. striato GEH. HaAwmP. affinis, sed foliis in parte

laminali multo latioribus faciliter dignoscenda.

Astomum HaAMP.

Astomum Frucharti (C.-MULL.)

Paraguay: Villa Rica, ad terram subhumidam (n. 276,

forma foliis paulo angustioribus).

Astomum eryptocarpum (C.-MULL.)

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad terram fossarum

(n. 128) et Parthenon, ad terram apricam, sabuloso-argillosam

(ESKO

Grimmiaceae.

Glyphomitrium Brip.

Glyphomitrium Sellowianum (C.-MöULL.) Mitt.

Rio Grande do Sul: Serra dos Tapes, Cascata, ad sco-

pula (n. 140).

20 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

Glyphomitrium obtusifolium BROTH. n. Sp.

Autoicum; caespitosum, caespitibus parvis, densiusculis,

viridibus, vix nitidiusculis; caulis usque ad 1,5 em altus, ad-

scendens, basi fusco-radiculosus, dense foliosus, simplex vel ra-

mosus; folia sicca circinato-incurva, humida stricta, patula,

carinato-concava, e basi subvaginante sensim lanceolato-subu-

lata, cucullata, obtusa, usque ad 5 mm longa et 0,75 mm lata,

marginibus inferne revolutis, integerrimis, nervo tenui, cum

apice evanido, cellulis minutissimis, rotundatis, pellucidis,

basilaribus elongatis, anguste rectangularibus, teneris, mar-

ginem versus brevioribus; bracteae perichaetii minutae, nervo

infra apicem evanido; seta 3 mm alta, strictiuscula, tenuis,

lutea; theca erecta, minuta, ovalis, pallida, nitidiuscula; an-

nulus c. 0,06 mm latus, multiplex, revolubilis; peristomium sim-

plex; exostomii dentes infra orificium oriundi, ultra orificium

c. 0,25 mm alti et c. 0,06 mm lati, rubri, papillosi, ultra me-

dium in crura bina, filiforma, scaberrima divisi; spori 0,012—

0,015 mm, ochracei, laeves; operculum e basi conica longe rostra-

tum, rectum; calyptra straminea, nitida, thecam pro maximam

partem obtegens, eleganter profunde multifida, glabra.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, Pedras Brancas, ad

saxa caespites parvos efformans (n. 95 ex p.).

Species G. Sellowiano affinis, sed foliis obtusis nec non

theca minore optime diversa.

Glyphomitrium vaginatum (BESCH.).

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, Pedras Brancas, ad

saxa caespites parvos efformans (n. 95).

Glyphomitrium Lindmanii BRoTH. n. sp.

Autoicum; caespitosum, caespitibus laxis, dilabentibus, atro-

viridibus, vix nitidiusculis; eaulis usque ad 1 em altus, ad-

scendens, basi fusco-radiculosus, dense foliosus, simplex vel

ramosus; folia sicca circinato-incurva, humida stricta, patula,

carinato-concava, e basi vaginante, superne latiore ligulato-

lanceolata, acuta, usque ad 3 mm longa, marginibus erectis,

integerrimis, nervo crassiusculo, cum apice evanido, cellulis

rotundatis, haud incrassatis, superioribus c. 0,00 mm, valde

chlorophyllosis, basilaribus rectangularibus, marginem versus

brevioribus; braeteae perichaetii minutae; seta 3 mm alta, stric-

tiuscula, tenuis, rubra; theca minuta, erecta, late cylindrica,

pallida, demum fuscidula; peristomium simplex; exostomii den-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 7. 21

tes infra orificium oriundi, ultra orificium c. 0,2 mm alti et

c. 0,06 mm lati, rubri, papillosi, paulum ultra medium in

crura bina, filiforma, articulata, minute papillosa divisi;

spori 0,022—0,023 mm, olivacei, papillosi; opereulum e basi co-

nica longe rostratum, rectum; ecalyptra straminea, nitida,

thecam pro maximam partem obtegens, eleganter profunde

multifida, glabra.

Paraguay: Paraguari (n. 303) et ad rupes montis Cerro-

hä (n. 670).

Species pulchella, tenella, ob folia in parte vaginante

superne latiore cum praecedente comparanda, sed statura mi-

nore foliisque acutis, cellulis majoribus facillime dignoscenda.

Orhtotrichaceae.

Macromitrium BeripD.

Macromitrium filiforme (Hook. GREV.) SCHWAEGR.

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad ramu-

los arboris silvae primaevae (n. 162, 171).

Macromitrium quinquefarium HORNSCH.

Rio de Janeiro: Tijuca, ad truncos vivos arborum (n. 26).

Rio Grande do Sul: Silveira Martins, ad ramos arbo-

rum silvae primaevae (n. 206); Porto Alegre, ad ramulos du-

metorum umbrosos (n. 98). «

Maecromitrium angulicaule C.-MöLL.

Paraguay: El Chaco, ad corticem arborum ripae amnis

Rio Pilcomayo (n. 321).

Macromitrium (Macrocoma) macropyxsis BROTH. n. sp.

Autoicum; gracile, caespitosum, caespitibus rigidis, laxis,

lutescenti-viridibus, aetate fuscescentibus; caulis elongatus,

repens, dense ramosus, ramis dense foliosis, brevibus, strictis

vel longioribus, breviter ramulosis; folia sicca arcte imbricata,

humida erecto-patentia, carinato-concava, lanceolata, acutissi-

ma, usque ad 1,: mm longa et 0,» mm lata, marginibus in-

tegerrimis, altero latere inferne revolutis, nervo validiusculo,

infra apicem evanido, cellulis rotundis, c. 0,009 mm, incrassatis

22 V. F. BROTHERUS. D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

pellucidis, minutissime papillosis, infimis ad nervum longiori-

bus; bracteae perichaetii foliis subsimiles, cellulis inferioribus

teneris, breviter rectangularibus; seta 7 mm alta, strictius-

cula, rubra; theca erecta, elliptica, c. 2,5 mm alta et c. 1,1 mm

crassa, microstoma, siecca indistincte plicatula, vix nitidius-

cula, fusca; peristomium simplex; exostomii dentes infra ori-

ficium oriundi, lanceolati, obtusissimi, ultra orificium c. 0,5

mm alti et c. 0,04 mm lati, sordide lutei, dense articulati,

papillosi; spori 0,03—0,032 mm, virides, minute papillosi; oper-

culum e basi conica recte rostratum. Calyptra ignota.

Paraguay: Colonia »Presidente Gonzalez» ad arbores

(n. 650).

Species a congeneribus theca magna oculo nudo jam digno-

scenda.

Macromitrium Didymodon SCHWAEGR.

Rio de Janeiro: Corcovado, ad corticem arborum silvae

primaevae (n. 14).

Rio Grande do Sul: S. Leopoldo, Hamburger Berg, ad

ramos arborum reptans, in silva umbrosa sparse (n. 112).

Macromitrium stellulatum BRID.

Matto Grosso: Buritizinho sub montibus Itapirapuan, ad

ramulos dumetorum n. 589).

Schlotheimia BriD.

Schlotheimia nitida SCHWAEGR.

Minas Geraes: S. Joao d' El-Rei, ad terram sub rupi-

bus (nR9):

Schlotheimia fusco-viridis HORNSCH.

Rio Grande do Sul: Colonia Ijuhy, ad truncos arborum

silvae primaevae (n. 212).

Schlotheimia paraguensis BESCH.

Paraguay: Pirapö, ad arbores silvarum (n. 268).

Schlotheimia Lindmanii BROTH. n. sp.

Dioiea; caespitosa, caespitibus laxiusculis, fusco-viridibus,

nitidiusculis; ecaulis repens, fusco-radiculosus, dense ramosus,

ramis erectis, vix ultra 1 cm altis, dense foliosis, simplicibus

vel furcatis, obtusis; folia sicca arcte imbricata, superiora spi-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 7. 23

raliter contorta, humida patentia, apice reflexiuscula, oblongo-

ligulata, obtusa, acute apiculata, usque ad 1,s mm longa et

0.57 mm lata, parce rugulosa, marginibus erectis, integerrimis,

nervo rufescente, breviter excedente, cellulis minutis, incras-

satis, subrotundis, pellucidis, vix papillosis, basilaribus elon-

gatis, angustis; braeteae perichaetii foliis paulo majores, la-

tiores, laevissimae; seta 3 mm alta, humida strictiuscula, te-

nuis, rubra; theca erecta, minuta, brevicollis, cylindrica, lae-

vissima, ochracea; peristomium duplex; exostomii dentes sicci

reflexi, lineari-lanceolati, obtusi, c. 0,32 mm alti et c. 0,065 mm

lati, carnosi, opaci, papillosi, rubri; endostomium brevius; pro-

cessus anguste lanceolati longitudinaliter striati, rimosi, pa-

pillosi, fusceiduli; spori mm, olivacei, papillosi;

operculum cupulatum, recte rostratum; ealyptra thecam supe-

rans, basi laciniata, fuscidula, apice scaberula.

Paraguay: Santo Antonio, colonia »Elisa» ad truncos ar-

borum silvae primaevae (n. 233).

Species S. paraguensi proxima, foliis oblongo-ligulatis, an-

gustioribus dignoscenda.

Schlotheimia gracilescens BRoTH. n. sp.

Dioica; gracilis, caespitosa, caespitibus laxiusculis, fusco-

viridibus, vix mnitidiusculis; caulis repens, fusco-radiculosus,

dense ramosus, ramis suberectis. vix 1 cm altis, dense folio-

sis, furcatis, obtusis; folia sicca arcte imbricata, superiora

spiraliter contorta, humida patentia, apice reflexiuscula, ob-

longo-ligulata, obtusa, acute apiculata, usque ad 1; mm longa

et 0,.47 mm lata, valde rugulosa, marginibus erectis, integer-

rimis, nervo rufescente. breviter excedente, cellulis minutisg,

inerassatis, subrotundis, pellucidis, vix papillosis, basilaribus

elongatis, angustis; bracteae perichaetii foliis majores, basi la-

tiores, apice rugulosae; seta 3 mm alta, humida strictiuscula,

tenuis, fuscescenti-rubra; theca erecta, minuta, brevicollis, cy-

lindrica, sicca plicatula, demum cinnamomea; peristomium

duplex; exostomii dentes elongate lineari-lanceolati, obtusi, c.

0,42 mm longr et c. 0,05 mm lati, carnosi, opaci, papillosi,

linea longitudinali profunde rimosi, rufi; endostomium brevius;

processus anguste lanceolati, longitudinaliter striati, fusciduli;

spori 0,015—0,025 mm, olivacei, papillosi; operculum cupulatum,

recte rostratum; calyptra thecam superans, basi läciniatdy EE

sublaevis.

24 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

Rio Grande do Sul: S. Leopoldo, Hamburger Berg, ad

truncos arborum (n. 107).

Species a congeneribus statura gracili prima fronte digno-

scenda.

Funariaceae.

Funaria SCcHREB., LINDB.

Funaria calvescens SCHWAEGR.

Rio Grande do Sul: S. Leopoldo, Hamburger Berg, ad

muros humidos (n. 117); Silveira Martins, ad terram silvae

clarioris (n. 201).

Paraguay: Colonia Risso, ad terram argillosam (>kao-

lin») supra rupes calcareas (n. 350); Pirapöo, ad terram apri-

cam (n. 280).

Funaria (Entosthodon) paraguensis BRoTH. n. Sp.

Autoica; laxe caespitosa, laete viridis; eaulis 5 mm altus,

erectus, basi fusco-radiculosus, inferne laxe, superne dense fo-

liosus, simplex; folia flaccida, erecto-patentia, infima minuta,

superiora multo majora, elongate spathulata, suprema oblonga,

breviter acuminata, acuta, usque ad 3,» mm longa et 1,1 mm

lata, marginibus erectis, e medio ad apicem obtuse serrulatis,

nervo tenui, infra apicem evanido, cellulis laxe hexagono-ob-

longis vel hexagono-ovalibus, marginalibus angustioribus, lim-

bum indistinetum, hyalinum, uniseriatum efformantibus, in-

ferioribus elongate rectangularibus: seta 1 cm alta, sicca fe-

xuosula, humida strictiuscula, tenuis, lutea vel lutescenti-

rubra; theea erecta, symmetrica, minuta, pyriformis, pallida,

gymnostoma; spori 0,025 mm, ferruginei, papillosi; operculum

planum, c. 0,57 mm diam.; calyptra ventricoso-cucullata.

Paraguay: Colonia »Presidente Gonzalez», ad terram

campi uliginosam (n. 284).

Species F. Balansae (BEscH:) affinis, sed foliorum forma et

nervo infra apicem evanido faciliter dignoscenda.

Funaria (Entosthodon) luteo-limbata BROoTH. n. Sp.

Autoica; laxe caespitosa, pallide fuscescens; eaulis vix ultra

2 mm altus, erectus, basi longe fusco-radiculosus, apice tam-

BIHANG TILL K; SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 7. 25

tum dense foliosus, simplex; folia patentia, concava, obovata,

acutiuscula, usque ad 2,5 mm longa et 1,3 mm lata, marginibus

erectis, superne ob celluias prominentes indistincte serrulatis,

limbata, limbo luteo ex unica serie cellularum formato, nervo

tenui, infra sammum apicem evanido, cellulis laxe hexagono-ob-

longis vel hexagono-ovalibus, inferioribus elongate rectangu-

laribus; seta vix 1 cm alta, strictiuscula, tenuis, fuscescenti-

rubra; theea erecta, symmetrica, minuta, pyriformis, fusca,

peristomium simplex, dentibus infra orificium oriundis, lanceo-

latis, ultra orificium c. 0,57 mm altis, rubris, papillosis, in-

tegris; calyptra ventricoso-cucullata.

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad ter-

ram fossarum umbrosam (n. 158).

Species F. attenuatae (DICcKS.) LINDB. simillima, sed foliis

obtusiusculis et peristomii dentibus latioribus optime diversa.

Physcomitrium BripD.

Physcomitrium cupulare C.-MÖULL.

Paraguay: El Chaco, in conspectu urbis Asuncion, ad

terram humidam (n. 248) et loco haud proprius designato ad

terram (n. 359).

Physcomitrium badium BROTH. n. Sp.

Autoicum; caespitosum, caespitibus densis, viridissimis, late

extensis; caulis usque ad 1,5 cm altus, erectus, basi longe

fusco-radiculosus, inferne remote, apice dense foliosus, sim-

plex; folia inferiora minuta, comalia multo majora, erecto-pa-

tentia, carinato-concava, oblongo-spathulata, apiculata, usque

ad 3 mm longa et 11—1,. mm lata, marginibus inferne re-

volutis, e medio ad apicem serratis, nervo tenui, infra apicem

evanido, cellulis laxe oblongo- vel ovali-hexagonis, chlophyllo-

sis, inferioribus elongate rectangularibus; seta 7—10 mm alta,

strictiuscula, tenuis, fuscescens, nitidula; theea erecta, sym-

metrica, breviter pyriformis, ore haud dilatata, badia, cum collo

ce. 17 mm alta et c. 0,ss mm crassa, gymnostoma; operculum

convexum, late mammillatum; calyptra longe rostrata, bifida.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad terram silvae

umbrosam (n. 60).

Species pulcherrima, Ph. Thieleano HAMP. affinis, sed foliis

firmioribus, magis serrulatis nec non theca majore, ore haud

dilatata optime diversa.

26 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

Physcomitrium acutifolium BROTH. n. sp.

Species praecedenti affinis, sed foliis acuminatis, argutius

serratis, nervo excurrente vel subexcurrente faciliter digno-

scenda.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad terram silvae

umbrosam (n. 60 ex p-).

Physcomitrium Lindmanii BROoTH. n. sp.

Autoicum; tenellum, caespitosum, caespitibus laxis, laete

viridibus, aetate pallescentibus; caulis usque ad 2 cm altus,

gracilis, erectus, basi longe fusco-radiculosus, inferne remote,

apice dense foliosus, simplex vel innovando ramosus; folia in-

feriora minuta, comalia multo majora, patentia, carinato-con-

cava, spathulata, acuta, usque ad 3 mm longa et 1,3 mm

jata, marginibus inferne leniter revolutis, e medio ad apicem

serratis, nervo tenui, infra apicem evanido, cellulis laxis, su-

perioribus ovali-hexagonis, dein sensim longioribus, basilari-

bus elongate rectangularibus; seta 5 mm alta, strictiuscula,

tenuis, lutescenti-rubra: theca erecta, minuta. breviter pyri-

formis, ore haud dilatata, cum collo ce. 1,33 mm alta, pallida;

spori 0,03 mm, ochracei, subaculeati; operculum convexum, mam-

millatum; ealyptra longe rostrata, bifida.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, in pascuis loco hu-

mido, umbroso (n. 45).

Species Ph. eupulari habitu similis, sed foliorum et thecae

forma necnon sporis subaculeatis optime diversa.

Physcomitrium brevirostre BRoTH. n. Sp.

Autoicum; tenellum, laxe:caespitosum, laete viride; eaulis

5 mm : altus, erectus, basi fusco-radiculosus, inferne remote,

apice dense foliosus, simplex vel innovando ramosus; folia Aac-

cida, patentia, spathulata, acuta, usque ad 3 mm longa et

13 mm lata, marginibus inferne leniter revolutis, e medio ad

apicem serratis, nervo tenui, infra summum apicem evanido,

cellulis laxis, ovali-hexagonis, dein sensim longioribus, basi-

laribus elongate rectangularibus; seta 3—5 mm alta, stricti-

useula, tenuis, lutescenti-rubra; theca minuta, erecta, breviter

pyriformis, ore haud dilatata, pallida; spori 0,020--0,030 mm,

ferruginei, papillosi; operculum e basi conica breviter oblique

rostratum.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 7. 27

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, Ilha dos Banhos,

ad terram inter gramina herbasque caespites parvos, sparsos

efformans (n. 84).

Species operculo breviter curvirostro oculo nudo jam digno-

scenda.

Bartramiaceae.

Philonotis BriD.

Philonotis ampliretis BRoTH. n. sp.

Dioica; tenella, caespitosa, caespitibus humillimis, densis,

rigidis, laete viridibus: caulis vix ultra 5 mm altus, erectus,

strictus, fusco-radiculosus, dense foliosus, ramosus, ramis bre-

vibus, fastigiatis; folia sicca imbricata, humida suberecta, ca-

rinato-concava, ovata, breviter acuminata, acuta, c. 0,66 mm

longa et c. 0,3 mm lata, marginibus erectis, inferne simplici-

ter, superne duplicato-serratis, nervo solido, cum apice evani-

do, superne dorso serrato, cellulis laxissimis, subrotundo- vel

ovali-hexagonis, pellucidis, chlorophyllosis, laevibus. Caetera

ignota.

Paraguay: Asuncion, Cabildo, ad murum irrigatum

(n. 336).

Species valde peculiaris, caespitibus humillimis, densis

foliisque laxissime reticulatis facillime dignoscenda.

Philonotis caespitosula C.-MULL.

Matto Grosso: Palmeiras, ad aquas vivas copiose, cum

fructu raro (n. 412, forma).

Rio Grande do Sul: Serra dos Tapes, Cascata inter saxa

torrentis locis irrigatis (n. 135).

Philonotis riograndensis BROoTEH. n. sp.

Dioica; tenella caespitosa, caespitibus densiusculis, fusco-

tomentosis, viridibus, aetate fuscescentibus, haud nitidis; eau-

lis brevis, apice ramosus, ramis pluribus, brevibus, erectis,

strictis, dense foliosis; folia sicca adpressa, humida erecto-pa-

tentia, carinato-concava, lanceolata, acuminata, marginibus

parce revolutis, argute duplicato-serratis, nervo breviter ex-

cedente, dorso superne serrato, cellulis elongate rectangulari-

28 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

bus, chlorophyllosis, papillosis, basilaribus conformibus, pau-

lo latioribus; bracteae perichaetii internae e basi ovata longe

et anguste acuminatae, nervo tenui, cellulis teneris, hyalinis;

seta 12 mm alta, flexuosula, crassiuscula, fuscescenti-rubra,

nitidiuscula; theca horizontalis, subglobosa, plicata, pallide

fusca; peristomium normale. Caetera ignota.

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad terram

fossarum umbrosam (n. 160).

Species Ph. glaucescenti (HOoRNSCH.) affinis, sed foliis argu-

tius serratis, cellulis basilaribus haud abbreviatis nec non

seta breviore, crassiore dignoscenda.

Philonotis Gardneri (C.-MULL.) JAEG. SAUERB.

Rio Grande do Sul: Silveira Martins, Val Veneta, ad

terram silvae primaevae montis praecipitis (n. 196).

Bryaceae.

Mielichhoferia HoRrnscH.

Mielichhoferia Uleana C.-MÖLL.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad margines fossa-

rum in terra argillosa humida (n. 50); Excolonia Santo An-

gelo, ad terram fossarum umbrosam (n. 159); Piratiny, in cam-

pis ad terram argillaceam murorum (n. 148); Silveira Mar-

tins, ad terram marginum viarum et fossarum copiose (n. 187);

S. Leopoldo, Hamburger Berg, ad terram fossarum umbrosam

argilloso-sabulosam (n. 123).

Bryum DILL., SCHIMP.

Bryum Beyrichianum (HoRrnscH.) C.-MöLL.

Matto Grosso: in nemore dicto »Capåo NSecco> prope

Santa Anna da Chapada, ad terram (n. 378).

Rio Grande do Sul: S. Leopoldo, Hamburger Berg, ad

humum lignaque putrida silvae primaevae radicans (n. 111);

Porto Alegre, ad terram humidam silvarum (n. 68); Excolonia

Santo Angelo, ad ligna putrida terramque silvae primaevae

(n. 155).

Paraguay: Paraguari, ad terram nemorosam montis

Santo Thomas (n. 254).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26, AFD. III. N:0 7. 29

Bryum (Rhodobryum) duplicatum BROTH. n. Sp.

Diocum; caespitosum, caespitibus laxis, saturate viridibus,

haud nitidis: caulis ad 4 cm usque altus, erectus, flexuosus,

fusco-tomentosus, innovationibus terminalibus, singulis brevi-

bus; folia remotiuscula, comalia in rosulam dense congesta,

patula, acumine reflexiusculo, planiuscula, haud, decurrentia,

e basi breviter lato-spathulata oblonga, breviter acuminata,

nervo excedente aristata, usque ad 5 mm longa et 1,7 mm

lata, marginibus longe ultra medium fortiter revolutis, su-

perne argute duplicato-serratis, limbata, limbo distinctissimo,

fusco, e seriebus cellularum c. 5 formato, nervo crasso, basi

c. 0,15 mm lato, superne tenuiore in aristam brevem, recur-

vam excedente, cellulis oblongo- vel ovali-hexagonis, medii

folii c. 0,055 mm longis et 0,015—0,020 mm latis, utriculo s. d.

primordiali valde constricto, basilaribus oblongis. Caetera

ignota.

Matto Grosso: Cupim, ad ligna terramque silvarum

sub montibus »Serra da Chapada» (n. 401).

Species Br. stenothecio HaAmMP. proxima, sed foliis argute

duplicato-serratis jam dignoscenda.

Bryum densifolium BRID.

Rio Grande do Sul: S. Leopoldo, Hamburger Berg, ad

terram sabulosam hinc inde humidam marginis silvae (n. 124)

et inter Sphagna irrigata loco subumbroso (n. 106); Porto

Alegre, Pedras Brancas, ad terram dumetorum umbrosam

(n. 93) et ad terram humidam inter gramina (n. 43).

Paraguay: Villa Rica, ad terram humidiusculam (n. 277);

Puerto Rosario, ad terram (olim uliginosam) (n. 325).

Bryum cavum C.-MöÖLL.

Matto Grosso: ad terram nemoris »Capao Secco» prope

Santa Anna da Chapada (n. 450).

Br. argenteum Li.

Paraguay: Colonia Risso, ad terram argillosam, quam

»kaolin» vocant, supra rupes calcareas (n. 654).

Br. corrugatum HAMP.

Rio de Janeiro: Corcovado, ad rupes cacuminis (n. 40).

Matto Grosso: Säo José (n. 469).

Rio Grande do Sul: Silveira Martins, ad lignum (n. 192);

Porto Alegre, ad muros (n. 65).

3 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN. EXPED:

Br. mattogrossense BRoTH. n. sp.

Dioicum; caespitosum, caespitibus densis, mollibus, sor-

dide viridibus, haud nitidis; caulis cum innovationibus usque

ad 1 cm altus, erectus, strictus, basi fusco-radiculosus, den-

se foliosus, innovationibus binis, erectis, 6 mm altis, tereti-

bus, dense foliosis, obtusis; folia Aaccida, sicca imbricata, hu-

mida erecto-patentia, concaviuscula, decurrentia, ovalia, mu-

cronata, usque ad 1, mm longa et 0,15 mm lata, marginibus

fere ad apicem revolutis, superne serrulatis, limbata, limbo

angusto, lutescente, nervo rufescente, breviter excedente, cel-

lulis laxis, oblongo-hexagonis, in medio folii 0,04-—9,05 mm lon-

gis et 0,010—0,015 mm latis, parce chlorophyllosis, basin ver-

sus longioribus, innovationum latiora, marginibus erectis, nervo

breviore, infra apicem vel cum apice evanido. Caetera ignota.

Matto Grosso: Cuyabå, Coxipö, ad saxa hinc inde inun-

data rivi Rio Coxipö (n. 352).

Species peculiaris, innovationibus teretibus, foliis Hacci-

dis, decurrentibus, ovalibus, laxe reticulatis faciliter digno-

scenda, sed ob statum sterilem sedis incertae.

Br. coronatum SCHWAEGR.

Matto Grosso: Itapirapuan, ad terram arenosam silvae

umbrosae (n. 537); Santa Cruz da Barra (n. 538).

Br. (Eubryum) Lindmanianum BROTH. n. sp.

Dioicum; caespitosum, caespitibus laxis, humilibus, vi-

noso-rubentibus, nitidis; caulis brevissimus, basi fusco-radi-

culosus, dense foliosus, innovationibus pluribus, gracilibus,

erectis, usque ad 5 mm altis, laxe, apice densiuscule folio-

sis; folia suberecta, carimato-concava, oblongo-lanceolata,

acuta, circa 1,3 mm longa, circa 0,5 mm lata, margini-

bus inferne leniter revolutis, subintegris, limbata, limbo

angustissimo, lutescente, nervo tenui, rufescente, brevissime

excedente, cellulis teneris, elongate rhomboideis, in medio fo-

lii 0,06—0,08 mm longis et 0,010—0,012 mm latis, basilaribus

infimis laxioribus, oblongis; bracteae perichaetii foliis minores,

lanceolatae, marginibus erectis, integris nervo breviter-exce-

dente; seta 2—2,5 cm alta, sicca flexuosula, tenuissima, rubra;

theca nutans, minuta, pyriformis, asymmetrica, cum collo,

siccitate contracto, ruguloso, sporangium subaequante, c. 2 mm

alta, sub ore haud constrieta, fuscidula, laevis; annulus per

partes secedens, ce. 0,1 mm altus; peristomium duplex; exosto-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 7. 31

stomii dentes lanceolati, c. 0,45 mm longi et c. 0,10 mm lati,

dense lamellati, lutei, apice hyalini, scabridi; endostomium li-

berum, sordide lutescens, minute papillosum; corona basilaris

longe ultra medium dentium producta; processus carinati, late

perforati; cecilia bina, bene evoluta, longe appendiculata, pa-

pillosa; spori 0,015 mm, lutescenti-virides, laevissimi; opercu-

lum alte conicum, obtusum.

Rio Grande do Sul: Cachoeira (oppidum camporum), ad

terram (n. 182).

Species pulcherrima, Br. graciliseto HorRnNscH. affinis, sed

foliis nervo tenui, vix excedente et theca breviter pyriformi

optime diversa.

Mniaceae.

Mnium L

Mnium rostratum SCHRAD. var. americanum F1. Brasil.

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad ter-

ram umbrosam lignaque putrida (n. 145, 163).

Rhizogonium Brip.

Rhizogonium spiniforme (L) BRrRID.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, Canoas, ad terram

silvae umbrosae supra truncos putridos (n. 96).

Paraguay: Colonia »Presidente Gonzalez» ad ligna pu-

trida silvae primaevae (n. 265).

Hymenodon Hoor. WiILs.

Hymenodon aeruginosus (Hook. WiLns.) C.-MöLL.

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad cau-

dices filicum arborescentium silvae primaevae frequentissime

(MT).

Polytrichaceae.

Polytrichum Dir. EHRH.

Polytrichum Gardneri C.-MULL.

Rio Grande do Sul: Silveira Martins, ad terram. mar-

ginum viarum et fossarum sparsim (n. 188).

32 VV. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED

Polytrichum aristiflorum MITT.

Rio Grande do Sul: Silveira Martins, ad terram decli-

vem secundum vias (n. 204); S. Leopoldo, Hamburger Berg,

ad terram umbrosam (n. 215 forma foliis angustioribus).

Catharinea EHRE.

Catharinea riograndensis BRoTH. n. Sp.

Paroica: androecium terminale juxta perichaetium, cyathi-

formi-gemmaceum, bracteis e basi spathulata subito late obeor-

datis, nervo breviter excedente hyalino-mucronatis, superne

crenulatis; caespitosa, caespitibus densiusculis, sordide vel

fuscescenti-viridibus; caulis usque ad 4 cm altus, erectus,

strictus, dense foliosus, simplex; folia sicca crispata, diffici-

liter emollita, humida stricta, erecto-patentia, carimato-con-

cava, ligulato-lanceolata, acutiuscula, usque ad 7 mm longa

et I mm lata, marginibus undulatis, limbata, limbo angusto,

lutescente, basi integra, dein dense duplicato-serratis, lamina

dorso superne dentibus sparsis obtecta, nervo crasso, basi c.

0,125 mm lato, dorso superne grosse serrato, dentibus infra

apicem dense confertis, cellulis rotundatis, c. 0,020 mm, pellu-

cidis, basilaribus breviter rectangularibus; setae terminales

vel innovando laterales, plerumque binae ex eodem perichae-

tio enatae, 2—3 cm altae, serpentino-flexuosulae, luteae;

theca erecta, cylindrica, recta vel leniter curvata, demum atro-

fusca; operculum longe rostratum; calyptra fuscidula, apice

dentibus dense vestita.

Rio Grande do Sul: Silveira Martins ad terram mar-

ginum viarum et fossarum (n. 191) et ad terram marginis

viae declivam umbrosam (n. 210).

Species cum C. polycarpa ScHIMP. et C. Mosenii BROTH. com-

paranda, sed ab hac intorescentia paroica, ab illa theca erecta

jam dignoscenda.

II. Pleurocarpi.

Hypopterygiaceae.

Hypopterygium Brip.

Hypopterygium monoicum HAMP.

Rio Grande do Sul: S. Leopoldo, Hamburger Ber

arbores inter Hymenophylla, umbrae amans (n. 109).

g, ad

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. II. N:O 7. 33

LÅ

Helicophyllum Berip.

Helicophyllum torquatum (H0oK.) BrRID.

Paraguay: Paraguari, ad truncos arborum silvae um-

brosae montis Santo Thomas (n. 253).

Racopilum BriD.

Racopilum tomentosum (HEDW.) BrID.

Matto Grosso: ad saxa montis Itapirapuan (n. 582);

Cupim, in silvaticis sub montibus »Serra da Chapada»> (n. 396).

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad ligna

putrida silvae primaevae (n. 153); Silveira Martins, Val

Veneta, supra ligna humida (n. 197); Piratiny, in campis

(n. 152).

Paraguay: Paraguari, ad terram silvae (n. 246); Santo

Antonio, colonia »Elisa», ad terram humidam (n. 229).

Erpodiaceae.

Erpodium Brip.

Erpodium Balansae C.-MULL.

Paraguay: El Chaco, in conspectu urbis Asuncion

(n. 644).

Aulacopilum WiLs.

Aulacopilum Balansae C.-MULL.

Paraguay: Asuncion, Villa Morra, ad truncos arborum

silvulae parce (n. 337); Santo Antonic, colonia »Elisa», ad trun-

cos arborum silvae primaevae (n. 234).

Solmsiella C.-MöLL.

Solmsiella paraguayensis BROoTH. n. sp.

Autoica; subcaespitosa, mollis, depressa, viridissima; cau-

lis repens, parce fusco-radiculosus, complanatus, cum foliis

usque ad 1, mm latus, dense foliosus, subpinnatim ramosus,

34 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

ramis patulis, brevibus, obtusis; folia tetrasticha, caulem com-

pressum sistentia, antica bifaria, humida patula. asymmetrica,

e basi ad insertionem angusta, margine superiore arcuato, in-

feriore rectiusculo, reflexo oblongo-orbicularia, obtusissima,

usque ad 0,7 mm longa et 0,:;s mm lata, integerrima, sub-

plana, enervia, cellulis laxis, valde chlorophyllosis, papillosis,

superioribus ovalibus, c. 0,020 mm longis et c. 0,010 mm latis,

basin versus latere superiore minoribus, subrotundis, latere

inferiore oblongis, marginalibus subquadratis, postica multo

minora, remotiora, subsymmetrica, ovato-lanceolata, obtusi-

uscula, usque ad 0,:s mm longa et 0,17 mm lata, cellulis

longioribus; ramuli fructiferi brevissimi, laterales, paucifolii,

foliis erectis, ovato-lanceolatis, acumine reflexulo, obtuso; seta

solitaria, cum vaginula 0,6 mm. alta, stricta, pallida, laevis-

sima; theca erecta, cylindrica, sub ore haud constricta, basi

attenuata, minuta, cum collo brevi c. 0,95 mm alta, leptoder-

mis, pallida, sicca laevis, haud nitida; peristomium nullum;

spori 0,025—0,027 mm, Vviridissimi, minutissime papillosi. Cae-

tera ignota. )

Paraguay: Santo Antonio, colonia »Elisa», ad truncos

arborum silvae primaevae (n. 223, 234 bis). .

Species pulcherrima, a S. ceylanica (MITT.) statura multo

majore prima fronte jam dignoscenda.

Hookeriaceae.

Hookeria Sw.

Hookeria rivalis C.-MöLL.

Rio Grande do Sul: Piratiny, in campis (n. 150, 151).

Hookeria (Callicostella) torrentium BRoTH. n. sp.

Dioica; gracilis, caespitosa, caespitibus laxis, atroviridibus;

caulis vage ramosus, ramis elongatis, usque ad 7 cm longis, flexu-

osis, complanatis, attenuatis, dense foliosis, pinnatim ramulo-

sis, ramulis patentibus, 1—1,5 cm longis, curvatulis, complana-

tis, dense foliosis, simplicibus, obtusis; folia sicca vix mutata,

haud erispula, humida planiuscula, lateralia erecto-patentia,

asymmetrica, oblonga, rotundato-obtusa, c. 1,14 mm longa et

0,38—0,47 mm lata, margine inferiore inferne inflexo, superne

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:07. 35

minutissime denticulata, elimbata, nervis binis, crassis, e basi

jam divergentibus, superne convergentibus, infra summum

apicem abruptis, dorso superne denticulatis, cellulis subrotun-

do- vel ovali-hexagonis, c. 0,00 mm, chlorophyllosis, basilari-

bus infimis oblongis, omnibus laevissimis, media breviora, e

basi ovata rotundato-obtusa. Caetera ignota.

Paraguay: San Bernardino, ad saxa submersa aquae

torrentis umbrosi (n. 338).

Species habitu peculiari, colore atroviridi, ramis elonga-

tis, flexuosis, attenuatis, foliis cellulis laevissimis a congene-

ribus facillime dignoscenda.

Hookeria (Callicostella) cireinata BRoTH. n. sp.

Gracilis, caespitosa, caespitibus laxiusculis, pallide lute-

scenti-viridibus; caulis vage ramosus, ramis usque ad 3 cm lon-

gis, siccitate circinato-incurvis, humidis striectiusculis, compla-

natis, dense foliosis, haud attenuatis, subsimplicibus vel parce

pinnatim ramulosis, ramulis patentibus, siccitate circinato-in-

curvis, humidis strictiusculis, complanatis, dense foliosis, ob-

tusis; folia sicca homomallula, humida strictiuscula, planius-

cula, lateralia erecto-patentia, asymmetrica, oblonga, rotun-

dato-obtusa, ec. 1,14 mm longa et c. 0,47 mm lata, margine in-

feriore inferne inflexo, superne minutissime denticulata, elim-

bata, nervis binis, erassis, e basi jam divergentibus, superne

convergentibus, infra sammum apicem abruptis, dorso superne

denticulatis, cellulis subrotundo- vel ovali-hexagonis, c. 0,010

mm, basilaribus infimis oblongis, omnibus laevissimis, media

breviora et latiora, basi subovata. Caetera ignota.

Paraguay: San Bernardino, in convalli umbrosa, saxosa

ad saxa (n. 646).

Species foliorum structura praecedenti affinis, sed statura

duplo minore, colore nec non ramis et ramulis siccitate circi-

nato-incurvis prima fronte dignoscenda.

Hookeria Hornschuchiana HAMP.

Rio Grande do Sul: S. Leopoldo, Hamburger Berg, ad

truncos putridos fontibus submersos in silva umbrosa (n. 118).

Hookeria (Omaliadelphus) leucomioides BRoTH. n. sp.

Autoica; gracilis, caespitosa, caespitibus mollibus, depres-

sis, densiusculis, pallide viridibus, nitidiusculis; eaulis elonga-

tus, faccidus, prostratus, vage ramosus, densiuscule foliosus,

36 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

complanatus, cum foliis vix 2 mm latus; folia disticha, sicca

immutata, humida concaviuscula, ovato-lanceolata,acuta,margi-

nibus erectis, minute serrulatis, nervis binis, elongatis, ultra

medium productis, tenuibus, divergentibus, cellulis elongate

rhomboideis, teneris, hyalinis, laevissimis; bracteae perichaetii

lanceolatae, breviter acuminatae; seta 1 cm alta, sicca flexu-

osula, tenuis, rubra, laevissima; theca cernua, minuta, obovata,

fusca. Caetera ignota.

Paraguay: San Bernardino, in convalli umbrosa saxosa

(n. 647).

Species distinctissima, H. hypnaceae C.-MöLL. sat similis,

sed statura paulo majore, foliorum forma nec non seta laevi

longe diversa.

Hookeria (Omaliadelphus) rhynchostegioides BRoTH. n. sp.

Synoica; caespitosa, caespitibus laxiusculis, depressis, laete

viridibus, nitidiusculis; ecaulis elongatus, repens, per totam

longitudinem fusco-radiculosus, valde complanatus, dense fo-

liosus, dense pinnatim ramosus, ramis patulis, brevibus, vix

ultra 5 mm longis, vel longioribus, ramulosis, obtusis; folia

siccitate haud crispula vel undulata, lateralia humida paten-

tia, asymmetrica, late oblonga, obtusissima, plerumque apicu-

lata c. 1,4 mm longa et c. 0,6 mm lata, margine inferiore in-

ferne inflexa, e medio usque ad apicem argute serrata, nervis

binis, tenuibus, e basi jam divergentibus, longe ultra medium

productis, apice exstantibus, cellulis superioribus anguste el-

lipticis, inferioribus sensim longioribus, omnibus laevissimis,

media ovato-oblonga, late et breviter acuminata; seta 1 cm

alta, flexuosula, tenuis, pallide rubra, laevissima; theca hori-

zontalis, asymmetrica, obovata, pallide fusca, laevis; opercu-

lum e basi conica rostratum, rostro brevi, recto. Calyptra ignota.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, Candas, ad terram

nemoris sabulosam (n. 75).

Species H. Hornschuchianae HampP. habitu similis sed in-

florescentia synoica foliisque nec crispulis nec undulatis faci-

liter dignoscenda.

Lepidopilum BrRipD.

Lepidopilum flexifolium C.-MöULL.

Matto Grosso: in silva primaeva quam »Poaia» vocant,

ad ramulos in margine rivi Angelim (n. 632).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD III. N:0 7. 37

Neckeraceae.

Hydropogonella CaARrbpD.

H. gymnostoma (BR. EUR.) CARD.

Matto Grosso: ad ligna et truncos marginis silvatici

amnis »Sangrador» prope Cuyabå (n. 403).

Braunia Br. EUR.

Braunia subincana BROTH. n. sp.

Autoica; caespitosa, caespitibus densiusculis, rigidis, viri-

dibus, dein lutescenti-fuscescentibus; eaulis vage ramosus, in-

ferne pallide fusco-tomentosus, dense foliosus, ramis pinnatim

ramulosis, fagelliferis, ramis brevibus, strictis, obtusis; folia

sicca imbricata, humida patentia, concava, superne pluries

plicata, late ovalia, pilo hyalino, brevi, latiusculo, papilloso,

eroso-denticulato, fragili terminata, marginibus usque ad api-

cem revolutis, integerrimis, enervia, cellulis ovalibus, crenu-

latis, incrassatis, papillosis, basilaribus mediis elongate linea-

ribus, infimis laxioribus, aureis, alaribus numerosis, quadra-

tis; bracteae perichaetii erectae, dense vaginantes, elongatae,

oblongae, breviter acuminatae, brevissime piliferae, pluries

plicatae; seta 5 mm alta, stricta, fuscescenti-lutea, laevissima.

Caetera ignota.

Rio Grande do Sul: Colonia Ijuhy, ad truncos arbo-

rum silvae primaevae (n. 214).

Species ob folia pilifera cum Br. incana C.-MöÖLL. compa-

randa.

Acroecryphaea Hoor. WiILs.

Acrocryphaea julacea (HORNSCH.).

Matto Grosso: Såäo José (n. 470); Palmeiras, in silvati-

cis sub montibus »Serra da Chapada» (n. 408) et ad ramulos

Coffeae siccos copiose (n. 410); in silva primaeva quam »Poaia»

vocant, ad ramulos in margine rivi Angelim (n. 630).

38 VÄ BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

Acrocryphaea Gardneri (MITT.)

Paraguay: El Chaco, in conspectu urbis Asuncion, ad

corticem arborum (n. 643).

Cryphaea W. M.

Cryphaea orbifolia BESCH.

Rio Grande do Sul: Cachoeira, ad ramulos dumetorum

silvaeque, quos fluvium Jacuhy hieme inundat (n. 185).

Cryphaea ramosa WiILS.

Rio Grande do Sul: Cima da Serra, Rincäåo dos Vallos,

in silva Araucariae (»pinhal» dieta) (n. 628).

Cryphaea Malmei BROTH. n. Sp.

Autoica; tenella, laete viridis; caulis repens, dense ramo-

sus, ramis usque ad 4 cm altis, adscendentibus, dense foliosis,

parce subpinnatim ramulosis ramulis usque ad 2 cm longis, pa-

tentibus, arcuatulis, dense foliosis, obtusis; folia sicca arcte im-

bricata, humida patentia, concava, decurrentia, ovata, breviter

acuminata, acuta, c. 1,9 mm longa et c. 0,55 mm lata, mar-

ginibus e basi ad medium folii revolutis, integris, nervo te-

nui, infra apicem evanido, cellulis incrassatis, lumine ovoideo,

papilla media notatis, marginalibus abbreviatis, basilaribus

ad nervum elongatis, ad alas numerosis subrotundis; bracteae

perichaetii internae arcte convolutaceae, subito in acumen pili-

forme, integrum contractae; theea subsessilis, immersa, ob-

longa, pallide fusca; operculum alte conicum; calyptra minuta,

latere fissa sublaevis.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad ramulos fruti-

ceti parcissime (n. 219).

Species C. ramosae WIL1s. fortasse proxima, sed statura

teneriore, ramis parcius ramulosis, foliorum et thecae forma

jam optime diversa. Habitu species nostra similitudinem sat

magnam cum &C. hygrophila C.-MöLrrL. praebet, sed caeterum

notis pluribus jam longius recedit.

Forsstroemia LINDB.

Forsstroemia Ulei (C.-MULL.)

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad corticem arborum

silvae primaevae (n. 53).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 7. 39

Forsstroemia coronata (MOoNT.).

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, Candas, ad corti-

cem arborum nemoris (n. 76).

Paraguay: Santo Antonio, colonia »Elisa», ad truncos

arb. silvae primaevae (n. 232); El Chaco, ad arbores ripae

amnis Rio Pilcomayo (n. 326); Asuncion, ad arbores (n. 227)

et Trinidad (n. 649); Paraguari, ad truncos silvae umbrosae

montis Santo Thomas (n. 245); Pirapö, ad arbores silvarum

(n. 270).

Forsstroemia cuspidata (C.-MöLL.).

Paraguay: El Chaco, ad arbores ripae amnis Rio Pilco-

mayo (nn: 326 p. p-).

Leucodon ScHWAEGR.

Leucodon domingensis SPRENG.

Matto Grosso: Itapirapuan, ad arbores silvae primae-

vae (n. 575); in silva primaeva, quam »Poaia» vocant, Macoco,

ad ligna et terram (n. 585) et ad ramulos in trajectu rivi

Angelim (633, 634).

Prionodon C.-MöLL.

Prionodon densus (Sw.) C.-MöLL.

Rio Grande do Sul: S. Leopoldo, Hamburger Berg, ad

truncos arborum silvae umbrosae siccioris (n. 116).

Phyllogonium Brip.

Phyllogonium viride PERS.

Rio de Janeiro: Tijuca, ad truncos arborum vivos (n. 25);

ad truncos ramosque arborum silvae primaevae montis Corco-

vado (n. 39).

Phyllogonium riograndense C.-MULL.

Rio Grande do Sul: Silveira Martins ad terram mar-

ginis viae declivam umbrosam (n. 209).

Pterobryum HoRrnscH.

Pterobryum densum HORNSCH.

Rio Grande do Sul: Silveira Martins, ad ramos arbo-

rum silvae primaevae (n. 205).

40 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERESTEN REGNELLSCHEN EXPED.

Pterobryum Pohlii SCHWAEGR.

Matto Grosso: Itapirapuan, ad arbores silvae primae-

vae (n. 588); Angelim, ad arbores silvae primaevae, quam

»Poaia» vocant (n. 580).

Neckera HEDW.

Neckera undulata HEDW.

Matto Grosso: Palmeiras, ad truncos arborum (n. 416);

in margine rivi Angelim ad ramos silvae primaevae, quam

»Poaia» vocant.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad corticem arbo-

rum silvae primaevae (n. 57, a) et Candas, ad truncos arborum

nemoris, terrae proxime (n. 64).

Paraguay: Pirapö, ad arbores silvarum (n. 274).

Neckera disticha Sw.

Matto Grosso: Angelim in silva primaeva quam »Poaia»

vocant, in ripa saepius inundata (n. 587).

Neckera Balansae C.-MULL.

Paraguay: El Chaco, prope Lomas secundum fluvium

Paraguay, ad ramos arborum et fruticum terrae proxime

(n. 332).

Neckera brevinervis BROTH.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad corticem silvae

primaevae (n. 57 b).

Paraguay: Pirapö, ad arbores silvarum (n. 269); Colonia

»Presidente Gonzalez», ad truncos arborum silvae primaevae

(2: 1601).

Neckera Pabstiana C.-MöULL.

Paraguay: El Chaco, prope Lomas secundum fluvium

Paraguay, ad ramos arborum et fruticum terrae proxime

(DI J2p:p-)

Meteorium BRiID.

Meteorium Widgrenianum ÅNGSTR.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, secundum truncos

arborum longe pendens (n. 62).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL: BAND 26. AFD: III. N:0 7. 41

Meteorium decurrens BROTH. n. Sp.

Gracile, laete viride, aetate pallescens, nitidiusculum;

eaulis longe pendulus, laxiuscule foliosus, dense pinnatim ra-

mosus, ramis perbrevibus, vix ultra 5 mm longis, horizonta-

libus, striectis, densiuscule foliosis, obtusis; folia eaulina sub-

erecta, decurrentia, cordata alis inflexis, sensim in acumen

elongatum, flexuosum, piliforme attenuata, marginibus minu-

tissime denticulatis, nervo tenui, ultra medium folii evanido,

cellulis elongatis, angustissimis, basilaribus infimis laxis, om-

nibus laevissimis, ramea valde patula, eisdem caulinis simi-

lia. Caetera ignota.

Matto Grosso: ad ramulos arborum nemoris dicti »Ca-

påo Secco» prope Santa Anna da Chapada (n. 374); Angelim,

in silvis primaevis, quae »Poaia» dicuntur (n. 579).

Species e tenerioribus, foliis longe decurrentibus, in pi-

lum elongatum, fexuosum attenuatis faciliter dignoscenda.

Pilotrichella C.-Mörr.

Pilotrichella versicolor (C.-MÖULL.) JAEG. SAUERB.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad corticem arbo-

rum silvae primaevae (n. 59).

Pilotrichella pachygastrella C.-MöLL.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, Candas, cum Alec-

toriis et Tillandsia longissime pendula (n. 63).

Pilotrichella Araucarieti C.-MöLL.

Rio Grande do Sul: S. Leopoldo, Hamburger Berg, ad

truncos arborum reptantes silvae umbrosae siccioris (n. 122).

Pilotrichella gracilescens BROTH. n. Sp.

Dioica; tenella, laete wviridis, aetate fuscescens, nitida;

caulis elongatus, pendulus, densiuscule foliosus, pinnatim ra-

mosus, ramis horizontalibus, vix ultra 1 cm longis, sursum

decrescentibus, arcuatulis, teretibus, dense foliosis, obtusis;

folia sicca imbricata, humida suberecta, cymbiformi-concava,

caulina ovato-oblonga, sensim longe et anguste acuminata, mar-

ginibus erectis, integerrimis, nervo tenuissimo, infra medium

evanido, vix distincto, cellulis elongatis, angustissimis, alari-

bus numerosis, quadratis, chlorophyllosis, omnibus laevissimis,

42 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

ramea late ovalia, subito in acumen elongatum, subpiliforme

contracta, integerrima. Caetera ignota.

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad ra-

mulos truncosque silvae primaevae parce (n. 172).

Species P. inordinatae (Mirtt.) affinis, sed statura multo mi-

nore prima fronte dignoscenda.

Papillaria (C.-MöLL.).

Papillaria laxifolia C.-MöÖLL.

Rio Grande do Sul: S. Leopoldo, Hamburger Berg, ad

truncos arborum reptantes silvae umbrosae siccioris (n. 121).

Papillaria viridata C.-MöÖLL.

Paraguay: Paraguari, ad truncos arborum silvae mon-

tis Santo Thomas (n. 256).

Porotrichum Bri.

Porotrichum (Pinnatella) paraguayense BRoTH. n. Sp.

Dioicum; tenellum, laxe caespitosum, viridissimum, haud

nitidum; caulis repens, divisionibus compluribus, approxima-

tis, vix ultra 1,5 cm altis, rigidiusculis, strietis, brevistipi-

tatis, dense foliosis, superne densissime pinnatim ramulosis,

ramulis subaequilongis, apice tantum decrescentibus, compla-

natis, strictis, obtusis, simplicibus, rarissime flagelliformibus,

in frondem planam oblongam dispositis; folia inferiora stipitis

minuta squamate imbricata, humida erecto-patentia, ovata,

obtusiuscula, integra, nervo infra apicem evanido, caulina sicca

plicatula, humida erecto-patentia, concava, ovato-ligulata,

obtusiuscula, marginibus erectis, apice minutissime crenula-

tis, nervo validiusculo, flexuoso, infra apicem abrupto, cellu-

lis minutis, rotundatis vel subrotundis, basilaribus oblongis,

omnibus laevissimis, ramulina conformia, sed minora, distinc-

tius crenulata. Caetera ignota.

Paraguay: Pirapö, ad arbores silvarum (n. 271).

Species P. oblongifrondeo BrorH. ex Usambara simillima,

sed foliis obtusiusculis nec rotundato-obtusis dignoscenda.

Porotrichum riograndense C.-MULL.

Rio Grande do Sul: Silveira Martins, Val Veneta, ad

saxa torrentis saepius irrigata (n. 199).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III: N:0 7. 43

Thamnium Br. EUR.

Thamnium mattogrossense BRoTH. n. sp.

Dioicum; gracile, molle, pallide viride, nitidiusculum; cau-

lis repens, divisionibus compluribus, approximatis, usque ad

4 cm altis, plerumque strictis, brevistipitatis, densiuscule fo-

liosis, obtusis, raro fagelliformi-attenuatis, dense pinnatim ra-

mulosis ramulis patentibus, c. 1 cm longis, apice tantum decre-

scentibus, complanatis, strictis, obtusis, in frondem planam,

ovalem dispositis; folia stipitis remota, patula, minuta, ovata,

acuminata, acuta, marginibus ad medium folii vel ultra re-

volutis, integris, nervo ad basin acuminis evanido, eaulina

sicca indistincte plicatula, humida patentia, concaviuscula, ob-

longo-ligulata, obtusissima, apiculata, ec. 2 mm longa et c.

0,16 mm lata, margine inferiore plerumque inflexo, superne

argute et inaequaliter serrata, nervo longe infra apicem eva-

nido, superne furcato, cellulis superioribus ovali-hexagonis,

dein elongatis, angustis, basilaribus infimis abbreviatis, ob-

scuris, omnibus laevissimis, ramulina conformia, sed minora.

Caetera ignota.

Matto Grosso: Cupim, in silvaticis sub montibus »Serra

da Chapada» (n. 399).

Species Th. fasciculato (Sw.) affinis, sed statura minore,

mollitie, divisionibus brevistipitatis nec non foliorum forma

dignoscenda.

Sematophyllaceae.

Sematophyllum Mirr.

Sematophyllum minutum BROTH. n. sp.

Autoicum; tenellum. viride, nitidum; caulis elongatus, re-

pens, per totam longitudinem cortiei adnatus, laxiuscule fo-

liosus, dense pinnatim ramosus, ramis 3—4 mm longis, ad-

scendentibus, complanatis, dense foliosis, obtusis; folia cau-

lina patula, concava, oblongo-lanceolata, longe et anguste acu-

minata, marginibus erectis, integris, enervia, cellulis angu-

stissime linearibus, laevissimis, alaribus 3—4, oblongo-vesi-

culiformibus, hyalinis, ramea horride disticha, eisdem caulinis

44 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

similia; bracteae perichaetii e basi vaginante sensim longissime

et angustissime acuminatae, superne minutissime denticula-

tae; seta 4 mm alta, strictiuscula, tenuissima, rubra, laevissi-

ma; theca horizontalis, minuta, obovata, asymmetrica, pallida;

operculum pallidum, rostratum, rostro elongato, tenui, cur-

vato.

Rio de Janeiro: Corcovado, ad ramos truncosque arbo-

rum silvae primaevae (n. 34).

Species a congeneribus minutie omnium partium prima

fronte dignoscenda.

Rhaphidostegium ScHiMP.

Rhaphidostegium inconspiecnum (HORNSCH.). JAEG. SAUERB.

Rio Grande do Sul: Serra dos Tapes, Cascata, ad ter-

ram umbrosam (n. 139); Excolonia Santo Angelo, ad basin

truncorum arborum (n. 168).

Rhaphidostegium paraguariense (C.-MöULL.).

Paraguay: Pirapö, ad arbores silvarum (n. 273).

Rhaphidostegium panduraefolium BROTH. n. Sp.

Autoicum; robustum, caespitosum, caespitibus densinsculis,

viridibus, inferne fuscescentibus, nitidiusculis; caulis repens,

dense ramosus, ramis elongatis, usque ad 4 cm longis, laxi-

uscule foliosis, simplicibus vel parce ramulosis, obtusis; folia

sicca laxe imbricata, humida patentia, concava, panduraeformi-

oblonga, breviter acuminata, enervia, cellulis linearibus, utrin-

que attenuatis, chlorophyllosis, apicalibus brevioribus, basi-

laribus infimis abbreviatis, aureis, alaribus 6, oblongo-vesi-

culiformibus, fusco-aureis vel hyalinis; braecteae perichaetii mi-

nutae, internae lanceolatae, recurvulae, integerrimae; seta us-

que ad 2 cm alta, flexuosula, rubra, laevissima; theca cernua,

asymmetrica, ovalis, sicea deoperculata sub ore contracta;

fusca; peristomium duplex; exostomii dentes lanceolato-subulati,

ec. 0,14 mm alti et c. 0,11 mm lati, dense lamellati, aurantiaci,

apice hyalini, scabridi; endostomium luteum, minute papillo-

sum; processus carinati, anguste perforati; cecilia singula vel

bina, nodulosa, hyalina. Operculum ignotum.

Rio Grande do Sul: Silveira Martins, ad saxa inter-

dum irrigata torrentis (n. 200).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 7. 45

Species Rh. loxensi (HooK.) JAEG. SAUERB. affinis, sed fo-

liorum forma prima scrutatione dignoscenda.

Rhaphidostegium circinale (HAMP.) JAEG. NSAUERB.

Matto Grosso: NSåäo Joao, in silva quae »Poaia» vocant

(n. 544).

Paraguay: Pirapö, ad arbores silvarum (n. 272).

Rhaphidostegium Kegelianum (C.-MÖLL.) JAEG. SAUERB.

Rio de Janeiro: Corcovado, ad corticem arborum silvae

primaevae (n. 13).

Matto Grosso: Säo José (n. 468).

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad basin

truncorum vel ad radices nudas arborum pomarii (Citrus)

(n. 166).

Paraguay: Asuncion, ad truncos palmae Acrocomie Totai

Marr. (n. 225, 226).

Rhaphidostegium galipense (C.-MULL.) JAEG. SAUERB.

Matto Grosso: Joåo de Couto prope Santa Anna da

Chapada, ad lignum (n. 375).

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad terram argillo-

sam humidam antrorum et cavernarum (n. 51).

Rhaphidostegium subsimplex (HEDW.) BESCH.

Matto Grosso: Macoco, ad ligna terramque silvae primae-

vae, quam »Poaia» vocant (n. 583); Lagoinha prope Santa Anna

da Chapada, ad ligna et terram silvae umbrosae (n. 385).

Trichosteleum MiriTz.

Trichosteleum ambiguum (SCHWAEGR.) PAR.

Matto Grosso: Santa Cruz da Barra, ad truncum pu-

tridum (n. 534).

Stereodontaceae.

Isopterygium Mrirr.

Isopterygium curvicollum (C.-MöLL.) MITT.

Matto Grosso: Palmeiras, in silvaticis sub montibus

»Serra da Chapada>, ad ligna putrida (n. 413).

46 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo ad ligna

putrescentia silvae primaevae (n. 177).

Isopterygium callochlorum BROTH. n. Sp.

Anutoicum; tenellum, caespitosum, caespitibus laxis, depres-

sis, viridissimis, nitidis; ecaulis repens, fusco-radiculosus, valde

complanatus, cum foliis c. 2,5 mm latus, densiuscule foliosus,

subpinnatim ramosus, ramis brevibus, patentibus, obtusis; fo-

lia disticha, patentia, concaviuscula, ovato-lanceolata, anguste

acuminata, marginibus inferne revolutis, integerrimis, enervia,

cellulis elongatis, linearibus, utrinque attenuatis, chlorophyl-

losis, basilaribus infimis oblongis, alaribus quadratis, chloro-

phyllosis, omnibus laevissimis; bracteae perichaetii internae

erectae, e basi vaginante sensim lanceolato-subulatae, inte-

grae; seta vix ultra 5 mm alta, tenuissima, lutea; theca ho-

rizontalis, minuta, breviter oblonga, asymmetrica, brevicollis,

pallida, siecea deoperculata sub ore constricta; peristomium

duplex; exostomii dentes lanceolato-subulati, c. 0,35 mm alti

et c. 0,05 mm lati, dense et alte lamellati, lutei, apice hya-

lini, secabridi; endostomium luteum; processus carinati, anguste

perforati; cilia bina, bene evoluta, papillosa; operculum e basi

alte conica tenuiter curvirostrum.

Paraguay: Santo Antonio, colonia »Elisa», ad corticem

arborum (n. 231 b).

Species distinctissima, a congeneribus operculo rostrato,

rostro tenui, curvato jam dignoscenda.

Isopterygium longisetum BROTH.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad terram humidam

silvarum (n. 67); Vieira prope oppidum Rio Grande, in gra-

minosis humidioribus umbrosis ad terram (n. 130).

Paraguay: Colonia »Presidente Gonzalez», ad terram

(n. 652); Santo Antonio, colonia »Elisa», ad terram humidam

(n. 231); El Chaco, in conspectu oppidi Rosario, ad terram

(n. 324).

Microthamnium Mirr.

Microthamnium humile BEscH.

Paraguay: Santo Antonio, colonia »Elisa», ad truncos

ignaque silvarum (n. 238); Paraguari, ad truncos arborum

silvae montis Santo Thomas (n. 252, 255).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD: III. N:O 7. 47

Microthamnium campaniforme (HAMP.) JAEG. SAUERB.

Matto Grosso: Palmeiras, in silvaticis sub montibus

»Serra da Chapada»> (n. 414); Fazenda das Araras, ad terram

et lignum putridum (n. 607 ex p.).

Microthamnium delicatulum BROTH. n. sp.

Autoicum; tenellum, caespitosum, caespitibus laxis, depres-

sis, viridibus, nitidiusculis; eaulis elongatus, repens, flexuosus,

per totam longitudinem fusco-radiculosus, densiuscule foliosus,

dense et regulariter pinnatim ramosus, ramis patulis, brevi-

bus, complanatis, densiuscule foliosis, strictis, obtusis; folia

eaulina erecto-patentia, concaviuscula, e basi ovata longe et

anguste acuminata, marginibus erectis, ubique minute serru-

latis, nervis binis, brevissimis, plerumque obsoletis, cellulis

linearibus, apice papilla unica instructis, basilaribus infimis

abbreviatis, ramea disticha, acuta nec acuminata, argutius

serrulata; bracteae perichaetii internae e basi vaginante in

acumen angustissimum, elongatum, recurvum, subintegrum

attenuatae; seta 1 em vel paulo ultra alta, sicca flexuosula,

tenuissima, rubra, laevissima; theca pendula, minuta, obovata

collo brevissimo, crasso, lateritia, laevis; annulus longe per-

sistens, c. 0,05 mm latus; peristomium duplex; exostomii dentes

lanceolato-subulati, c. 0,35 mm alti et c. 0,065 mm lati, dense

lamellati, aurantiaci, apice hyalini, papillosi; endostomium lu-

teum; processus carinati, anguste perforati; ciliolae binae,

bene evolutae, hyalinae; operculum humiliter conicum, obtuse

apiculatum; calyptra albida, glabra.

Matto Grosso: Palmeiras, ad corticem et ligna fre-

quens (n. 637).

Species praecedenti affinis, sed statura minore, colore vi-

ridi et theca minore collo brevissimo, crasso instructa certe

diversa.

Microthamnium subecampaniforme (GEH. HAMP.) PAR.

Paraguay: El Chaco, ad terram ripae fluvii Rio Para-

guay (un. 323).

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, Candas, ad arbores

nemoris, terrae proxime (n. 73).

Microthamnium pachnoearpum C.-MULL.

Paraguay: Colonia »Presidente Gonzalez», ad arbores

(n. 267).

48 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERESTEN REGNELLSCHEN EXPED.

Microthamnium simorhynchum (HAMP.) JAEG. SAUERB.

Matto Grosso: Itapirapuan, ad truncum mortuum sil-

vae primaevae (n. 514).

Microthamnium angustirete BRoTH. n. Sp.

Autoicum; tenellum, caespitosum, caespitibus laxis, lute-

scentibus, nitidis; eaulis elongatus, repens, per totam longitu-

dinem fusco-radiculosus, dense foliosus, pinnatim ramosus, ra-

mis adscendentibus, 5 mm vel paulo ultra longis, dense

foliosis, attenuatis, simplicibus vel subsimplicibus; folia paten-

tia, concaviuscula, lanceolata, longe et anguste acuminata,

marginibus e basi ad medium folii anguste revolutis, integris

vel subintegris, nervis binis, brevissimis, plerumque nullis,

cellulis elongatis, angustissime linearibus, basilaribus infimis

laxis, subvesiculosis, omnibus laevissimis; bracteae perichaetii

internae erectae, e basi brevi, vaginante sensim longe et an-

guste subulatae, integrae, enerves; seta 2 cm alta, tenuis,

rubra, laevissima; theca horizontalis, obovata, asymmetrica,

sicca deoperculata sub ore constricta, fusca. Caetera ignota.

Rio Grande do Sul: S. Leopoldo, Hamburger Berg, ad

ramulos arborum silvae umbrosae (n. 115).

Species a congeneribus foliorum forma et areolatione

longe diversa.

Ectropothecium MirITz.

Ectropothecium apiculatum (HORNSCH.) MITT.

Matto Grosso: Palmeiras, in silvaticis sub montibus

Serra da Chapada» (n. 407).

Eetropothecium (Cupressina) submersum BROTH. n. Sp.

Dioicum; robustum, caespitosum, caespitibus mollibus, la-

xiusculis, albescenti-viridibus, nitidis; caulis longissimus, us-

que ad 15 em, flaccidus, valde complanatus, cum foliis usque

ad 3 mm latus, parce radiculosus, laxiuscule foliosus, parce

ramosus; folia flaccida, disticha, erecto-patentia, concaviuscula,

asymmetrica, e basi ovali lanceolato-acuminata, marginibus erec-

tis, integerrimis, enervia, cellulis angustissime linearibus, basi-

laribus infimis laxe oblongis, hyalinis, omnibus laevissimis; brac-

teae perichaetii internae e basi vaginante sensim longe acumina-

tae, acumine filiformi, recurvo, integro; seta paulo ultra 1 cm

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 7. 49

alta, sicca flexuosula, fuscescenti-rubra, laevissima; theca sub-

horizontalis, minuta, ovalis, aetate fusca. Caetera ignota.

Matto Grosso: in silva primaeva »Poaia» dicta, aquae

clarae rivuli Macoco silvatici submersum (n. 502).

Species valde peculiaris, caule longissimo, maxime com-

planato, faccido, foliis erecto-patentibus nec falcatis et seta

brevi ab omnibus congeneribus sectionis longe diversa.

Eetropothecium rutilans (C. MöULL.) MITT.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad truncos arborum

terrae proxime (n. 69, 70).

Paraguay: Santo Antonio, colonia »Elisa», ad terram

humidam (n. 230).

Entodon C.-MörL.

Entodon argyreus (BESCH.).

Matto Grosso: Palmeiras, ad saxa (n. 415); Serra do

ITtapirapuan, ad rupes duras nigras (»diabas») (n. 640); ad

terram umbrosam nemoris »Capäo Secco» prope Santa Anna

da Chapada (n. 377).

Paraguay: Santo Antonio, colonia »Elisa», ad truncos

lignaque silvarum (n. 235, 240).

Entodon squarrosus (C.-MöLL.) Mirt. var. griseus (BESCH.).

Paraguay: Pirapé, ad arbores silvarum (n. 264 ex p.,

210 ex p.).

Rio Grande do Sul: Colonia ITjuhy, ad truncos arboru m

silvae primaevae (n. 213).

Entodon Araucariae (C.-MöÖLL.).

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad ramu-

los demortuos silvae primaevae (n. 170); Silveira Martins, ad

ramos arborum silvae primaevae (n. 208, forma).

Hypnaceae.

Helicodontium ScHwAEGR.

Helicodontium complanatum BROTH.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, Ilha dos Banhos, in

umbra ad truncum Salicis prope terram (n. 85).

50 V. FE. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

Helicodontium Pseudo-Limnobium C.-MöLL.

Paraguay: Santo Antonio, colonia »Elisa», ad arbores

(n. 222 bis).

Helicodontium tenuirostre SCHWAEGR.

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad basin

truncorum vel ad radices nudas arborum pomarii (Citrus)

(DIG:

Helicodontium capillare (SW.) BEscH.

Paraguay: Asuncion, ad arbores (n. 224).

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, in silva primaeva

ad corticem (n. 61).

Fabronia RADDI.

Fabronia polycarpa HooKr.

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad ba-

sin truncorum vel ad radices nudas arborum pomarii (Citrus)

(n. 164).

Dimerodontium Mrirr.

Dimerodontium brasiliense (HAMP.) C.-MöLL.

Rio Grande do Sul: Cachoeira (oppidum camporum),

ad truncos et ligna nemoris (n. 181); Quinta prope oppidum

Rio Grande, ad truncum Ficus (n. 131).

Stereophyllum Mirr.

Stereophyllum Lindmanii BROTH. n. Sp.

Autoicum; caespitosum, caespitibus laxis, depressis, laete

viridibus, nitidis; eaulis elongatus, flexuosus, ligno arcte ad-

pressus, per totam longitudinem fusco-radiculosus, parce com-

planatus, densiuscule foliosus, parce ramosus, ramis brevibus,

obtusis; folia sicca imbricata, humida patentia, concaviuscula,

ovato-ligulata, breviter acuminata, acuta, marginibus infima

basi laeviter revolutis, dein erectis, apice minutissime serru-

latis, nervo crassiusculo, viridi, ad basin acuminis evanido,

cellulis ellipticis vel rhomboideis, superne et ad margines

subrhombeis, chlorophyllosis, uni- vel pluripapillosis, basilari-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26, AFD. III. N:07. 51

bus omnibus subquadratis, valde chlorophyllosis; braeteae pe-

richaetii multo minores, erectae, acuminatae, minutissime ser-

rulatae, nervo indistincto vel nullo; seta vix 1 cm alta, sicca

flexuosula, tenuis, rubra, laevissima; theea suberecta, breviter

oblonga, asymmetrica, sicca deoperculata sub ore vix vel pau-

lum contracta, pallida, demum fuscidula, laevissima; peristo-

mium duplex; exostomii dentes sicci et humidi conniventes, c.

0,5 mm longi et c. 0,075 mm lati, flavidi, apice hyalini et sca-

bridi; endostomium albidum, papillosum; processus carinati, an-

guste perforati; ciliolae singulae, breves; spori 0,015—0,020 mm,

virides, papillosi; opereulum luteum, e basi convexa breviter

rostratum, rostro recto, obtuso. Calyptra ignota.

Paraguay: Paraguari, ad truncos silvae umbrosae mon-

tis Santo Thomas (n. 244); Santo Antonio, colonia »Elisa», ad

truncos lignaque silvarum (n. 239).

Species ob folia papillosa, apice serrulata cum S. cubensi

Mitt. comparanda, sed foliorum forma longe diversa.

Stereophyllum oblongifolium BROTH. n. Sp.

Autoicum; caespitosum, caespitibus laxis, depressis, satu-

rate viridibus, nitidis; caulis elongatus, repens, flexuosus,

parce fusco-radiculosus, laxiuscule foliosus, complanatus, parce

ramosus, ramis brevibus, obtusis; folia sicca laxe imbricata,

humida patenti-patula, concaviuscula, lateralia oblonga, acuta,

marginibus erectis, superne minutissime denticulatis, nervo

viridi, crassiusculo, longe ultra medium evanido, cellulis an-

guste rhomboideis, basilaribus quadratis vel subquadratis, om-

nibus chlorophyllosis, laevissimis; bracteae perichaetii multo

minores, erectae, longe et anguste acuminatae, denticulatae,

intimae enerves; seta 2 cm alta, flexuosula, tenuissima, rubra,

laevissima; theca horizontalis, turgide ovalis, asymmetrica,

sicca deoperculata sub ore haud constricta, pallida, aetate fusci-

dula, laevissima; operculum e basi conica rostratum, rostro

brevi, curvato.

Matto Grosso: ad rupes montis Itapirapuan (n. 581).

Species ob folia apice denticulata cum S. ruderali (BRID.)

Mitt. et S. cultelliformi (SULL.) MITT. comparanda, sed foliorum

forma et structura longe diversa.

Stereophyllum leucostegum (BRID.) MITT.

Matto Grosso: Joäo de Couto prope Santa Anna da

Chapada, ad ligna truncosque prope terram (n. 384); Fa-

52 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

zenda das Araras, ad terram et lignum putridum (n. 607

ex. .P-)-

Paraguay; Paraguari, ad terram silvae (n. 247).

Stereophyllum angustirete BRoTH. n. sp.

Robustum, laete viride, nitidum; caulis elongatus, repens,

per totam longitudinem fusco-radiculosus, laxiuscule foliosus,

complanatus, parce ramosus, ramis brevibus, obtusis; folia

sicca imbriecata, humida patula, concaviuscula, e basi con-

tracta ovato-ligulata, angulo acutiusculo terminata, margini-

bus erectis, apice minutissime crenulatis, nervo crasso, viridi,

infra apicem evanido, cellulis anguste ellipticis, subrhomboi-

deis, apicalibus paulo brevioribus, basilaribus”subquadratis,

omnibus chlorophyllosis, laevissimis. Caetera ignota.

Matto Grosso: Palmeiras (n. 418), Cupim, in silvaticis

sub montibus »Serra da Chapada» (n. 397).

Species distinctissima, S. obtuso Mirt. affinis, sed statura

multo robustiore foliisque angulo acutiusculo terminatis, nervo

longiore et crassiore optime diversa.

Stereophyllum chlorophyllum (HOoRNSCH.) MITT.

Matto Grosso: in silva primaeva quam »Poaia» vocant

ad ramulos in margine rivi Angelim (n. 635).

Hypnum Dirir., MITT.

Hypnum aquaticum HAMP.

Rio Grande do Sul: Serra dos Tapes, Cascata, ad saxa

torrentis, ex parte submersa, vel fluitans (n. 134).

Hypnum altisetum (C.-MULL.).

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad terram

humidam umbrosam (n. 173).

Hypnum (Rhynchostegium) Malmei BRoTH. n. Sp.

Autoicum; robustiusculum, caespitosum, caespitibus laxi-

usculis, lutescenti-viridibus, nitidis; caulis elongatus, repens,

flexuosus, parce fusco-radiculosus, laxe foliosus, pinnatim ra-

mosus, ramis complanatis, patulis, c. I em longis, arcuatulis,

densiuscule foliosis, subattenuatis; folia caulina patula, con-

caviuscula, late ovato-lanceolata, anguste acuminata, acumine

plerumque semitorto, marginibus infima basi revolutis, ubique

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 7. 53

serrulatis, nervo tenui, longe infra apicem evanido, cellulis

elongate linearibus, flexuosulis, basilaribus infimis laxe ob-

longis, ramea disticha, minora, angustiora, argutius serrulata;

bracteae perichaetii internae e basi vaginante sensim longe

acuminatae, acumine filiformi, serrulato, reflexo, enerves; seta

25 cm alta, flexuosula,:crassiuscula, fuscescenti-rubra, aetate

fusca, laevissima; theca horizontalis, brevicollis, asymmetrica,

late suboblonga, fusca, deoperculata sub ore haud constricta,

laevis; peristomium duplex; exostomii dentes lanceolato-subu-

lati, ce. 0,5 mm longi et c. 0,1 mm lati, dense et alte lamel-

lati, aurantiaci; endostomium sordide flavidulum, papillosum;

processus carinati, late perforati; cilia bene evoluta: appendi-

culata, papillosa; operculum e basi convexa longe rostratum,

rostro curvato.

Rio Grande do Sul: Quinta prope oppidum Rio Grande,

ad terram silvulae subuliginosam (n. 137).

Species H. rivali HaAMP. affinis, sed statura robustiore et

seta multo longiore, crassiore prima fronte dignoscenda.

Hypnum (Rhynehostegium) Lindmanii BRoTH. n. sp.

Autoicum ; caespitosum, caespitibus mollibus, densis, laete

viridibus, nitidis; caulis elongatus, repens, fexuosus, hic illic

fusco-radiculosus, laxiuscule foliosus, pinnatim ramosus, ramis

complanatis, patulis, c. 1 em longis, arcuatulis, densiuscule

foliosis, subattenuatis; folia eauwlina patentia, concaviuscula,

ovata, in acumen breve, angustum, acutum contracta, margi-

nibus infima basi revolutis, ubique serrulatis, nervo tenul,

usque ad 34 folii vel paulo ultra producto, cellulis lineari-

bus, flexuosulis, teneris, basilaribus infimis laxe oblongis, ra-

mea disticha, angustiora, late acuta, argutius serrulata; brac-

teae perichaetii internae e basi vaginante sensim anguste et

longe acuminatae, acumine reflexo, serrulato, subtiliter reti-

culatae, enerves; seta 1 cm vel paulo ultra alta, flexuosula,

tenuis, rubra, laevissima; theca horizontalis, asymmetrica, bre-

vicollis, ovalis, sicca deoperculata sub ore contracta, fuscidula,

laevis; peristomium duplex; exostomii dentes lanceolato-subu-

lati, c. 0,5 mm alti et c. 0,09 mm lati, dense et alte lamel-

lati, aurantiaci; endostomium sordide flavidulum, minute pa-

pillosum; processus carinati, late perforati; cilia bina, bene

evoluta, nodulosa, papillosa; opereulum e basi convexo-conica

rostratum, rostro elongato, curvato.

DÅ VF. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

Paraguay: Santo Antonio, colonia »Elisa», supra terram

arenosam, umbrosam (n. 237); Pirapö, ad ligna putrida silvu-

lae umbrosae (n. 264 a).

Species pulchra, H. tenuifolio HEDW. affinis, sed statura

minore, colore et mollitie jam dignoscenda.

Hypnum (Eurrhynchium) pterygynandrioides BRoTH. n. Sp.

Autoicum; gracile, caespitosum, caespitibus laxiusculis, pal-

lide viridibus, haud nitidis; caulis elongatus, repens, flexuosus,

per totam longitudinem hic illic parce fusco-radiculosus, para-

phylliis minutis, foliiformibus, laxe foliosus, pinnatim ramo-

sus, ramis teretibus, brevibus vel longioribus, arcuatulis, at-

tenuatis, laxiuscule foliosis, simplicibus vel ramulosis; folia

caulina erecto-patentia, concaviuscula, e basi ovata sensim

breviter acuminata, acuta, marginibus erectis vel infima basi

revolutis; ubique serrulatis, nervo crasso, infra apicem eva-

nido, apice exstante, cellulis anguste hexagono-oblongis, alari-

bus numerosis, quadratis, chlorophyllosis, omnibus laevissimis,

ramea sicca imbricata, humida suberecta, concava, angustiora;

bracteae perichaetii erectae, internae e basi vaginante subito an-

guste lanceolato-acuminatae acumine denticulato, enerves, sub-

tiliter reticulatae; seta 1,1 em vel paulo ultra alta, sicca fe-

xuosula, tenuis, rubra, laevissima: theca horizontalis, asymme-

trica, brevicollis, ovalis, sicca deoperculata sub ore contracta,

sordide fuscidula, laevis; peristomium duplex; exostomii dentes

lanceolato-subulati, c. 0,5 mm alti et ce. 0,075 mm lati, dense et

alte lamellati, aurantiaci, apice hyalini, scabridi; endostomium

luteum; processus carinati, perforati; eilia bina, elongata, ap-

pendiculata, hyalina. Caetera ignota.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, ad corticem arborum

silvae primaevae (n. 52).

Species distinctissima, ramis teretibus, arcuatis, foliis

siccitate imbricatis, habitu Pterygynandro filiformi sat similis.

Hypnum (Rigodium) Kunerti C.-MULL.

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad

truncos putrescentes, terrae incumbentes silvae primaevae

(EA 70)

BIHANG TILL K. SV. VET.=-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 7. 55

Leskeaceae.

Anomodon H. T., Br. EUR.

Anomodon sciuroides (HAMP.).

Syn. Neckera sciuroides HamP. Enum. musc. brasil. p. 43.

Anomodon janeirensis C.-Mörr. Flora 1890, p. 496.

Matto Grosso: Cupim, in silvaticis sub montibus »Serra

da Chapada>», ad arbores (n. 400, forma foliis angustioribus).

Thuidium Br. EUR.

Thuidium mattogrossense BRoTH. n. sp.

Dioicum; gracile, caespitosum, caespitibus laxis, depressis,

pallide fuscescenti-viridibus; eaulis elongatus, arcuato-repens,

per totam longitudinem interrupte radiculis fuscis terrae ad-

fixus, paraphylliis numerosis, filiformibus, ramulosis vestitus,

divisionibus regulariter dense bipinnatis, pinnis 5—7 mm

longis, caulis apicem versus decrescentibus, patulis, strictis,

singulis longioribus, arcuatis, iterum bipinnatis; folia caulina

remota, suberecta, sicca plicatula, humida concaviuscula, e

basi late cordata breviter lanceolato-acuminata, marginibus

fere ad apicem revolutis, integris vel subintegris, nervo cras-

siusculo, longe infra apicem evanido, cellulis subrotundis,

0,007—0,010 mm, valde pellucidis, medio papilla unica praedi-

tis, basilaribus ad nervum longioribus, ramulina minuta, sicca

laxe imbricata, humida suberecta, concava, breviter ovato-

lanceolata vel ovata, marginibus erectis, ob cellulas promi-

nentes serrulatis, nervo tenui, ad medium vel supra medium

folii evanido, cellulis rotundatis, pellucidis, dorso elevato-pa-

pillosis, apicali bifida. Caetera ignota.

Matto Grosso: Cupim, in silvaticis sub montibus »Serra

da Chapada» (n. 361).

Species Th. pseudo-recognito (HaAmP.) affinis, sed statura

minore, cauli tenuiore, pinnis multo brevioribus foliorumque

structura optime diversa.

Thuidium pinnatulum ILINDB.

Rio Grande do Sul: Piratiny, ad terram nemoris

perumbrosi (»capåo»), in campis siti (n. 149); Excolonia

56 Vi iP) BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. EESTEN REGNELLSCHEN EXPED.

Santo Angelo, ad terram lignaque putrida silvae primaevae

(n. 156).

Thuidiwn scabrosulum MIT.

Matto Grosso: in planitie montium »Serra de S. Jero-

nimo» (n. 388).

Thuidium schistocealyx (C.-MöLL.) MITT.

Matto Grosso: Santa Cruz da Barra, ad ligna (n. 636);

Fazenda das Araras, ad terram et lignum putridum (n. 606,

f. glauco-virens).

Thuidium filariom MITT.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre, Candas, ad terram

nemoris umbrosi solo sicciore (n. 92); S. Leopoldo, Hambur-

ger Berg, ad arbores et truncos putridos (n. 108, f. tenella).

Thuidium austro-serpens (C.-MULL.).

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad terram

loci aridi, umbrosi (n. 167) et sine loco proprius designato

(DD |

Thuidium laterculi (C.-MULL.).

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad terram

et ligna putrida umbrosa (n. 146).

Paraguay: El Chaco, in ripa amnis Rio Pilcomayo

(n. 322, 642), ad terram ripae fluvii Paraguay, in conspectu

oppidi Rosario (n. 320).

Thuidium (Haplocladium) molliculum BROTH. n. Sp.

Autoicum; caespitosum, caespitibus mollibus, laxiusculis,

pallide viridibus; caulis elongatus, repens, hic illic fusco-radi-

culosus, paraphylliis paucis, brevibus, filiformibus, densiuscule

foliosus, vage ramosus, ramis elongatis, repentibus, dense pin-

natim ramulosis, ramulis 3—4 mm longis, arcuatulis, densi-

uscule foliosis, subattenuatis; folia caulina sicca laxe imbricata,

humida erecto-patentia, e basi biplicata, late cordata subito

anguste lanceolato-acuminata, marginibus basi revolutis, su-

perne minute serrulatis, nervo crasso, in parte superiore acu-

minis evanido, cellulis angulato-ovalibus, pellucidis, papillosis;

ramulina minuta, ovato-lanceolata; bracteae perichaetii erectae,

albidae, internae e basi subvaginante sensim longe et auguste

acuminatae, minute serrulatae; seta 1 cm alta, tenuis, pallide

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0:7. 57

rubra, laevissima; theca horizontalis, minuta, asymmetrica,

obovata, fusca. Caetera ignota.

Rio Grande do Sul: Excolonia Santo Angelo, ad ligna

putrida umbrosa (n. 143).

Species Th. laterculi et Th. austro-serpenti affinis, sed sta-

tura majore, mollitie nec non seta brevi oculo nudo jam di-

gnoscenda.

Sphagna.

Sphagnum DirL., EHRH.

Sphagnum recurvum P. B. var. amblyphyllum Russ.

Syn. Sph. pulechricoma C.-MöULL.

Rio Grande do Sul: Candas prope Porto Alegre, in

paludibus nemoris (>capao) umbrosi (n. 91).

Sphagnum griseum WARNST. Botan. Centralbl. T. LXXVI

(TSIS) PAI

»Pflanzen schwächlich, niedrig, graugrin, etwa 5 cm hoch.

Kinde des Stengels ungleichmässig ausgebildet, 1—2-schichtig;

Holzkörper gelblich. Stengelblätter mittelgross, etwa 1,14 mm

lang und am Grunde 0,71 mm breit, zungenförmig, an der

abgerundet-gestutzten Spitze gezähnt oder etwas ausgefasert,

rings gleichbreit und schmal gesäumt. Hyalinzellen häu-

fig durch eine schräg verlaufende Querwand — beson-

ders in der basalen Blatthälfte — getheilt, bis gegen die

Mitte oder bis zum Blattgrunde fibrös, auf der In-

nenseite der Blätter mit kleinen Poren in fast allen

Zellecken, aussen zahlreicher, in unterbrochenen

Reihen an den Commissuren, sämmtlich schwach

beringt. Astbiindel meist 3-ästig, 2 stärkere, lang zugespitzte

Aeste abstehend, 1 schwächeres Aestchen hängend; erstere

durch die anliegenden Blätter rundlich. Astblätter ei- bis

länglich-eiförmig, entweder 1,43 mm lang und 1 mm breit

oder 2 mm lang und 1,10 mm breit, an der auffallend

breit gestutzten und abgerundeten Spitze gezähnt,

rings schmal gesäumt, an den Seitenrändern mehr oder we-

niger eingebogen, am Grunde in der Mitte häufig mit einer

Falte, trocken glanzlos. Hyalinzellen reichfaserig, auf

58 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERESTEN REGNELLSCHEN EXPED.

der Blattinnenfläche nur mit kleinen stark bering-

ten Poren in den Zellecken, aussen dagegen zahl-

reicher, in Reihen an den Commissuren, aber schwach-

ringig und die Faserringe nicht mit einander in

Verbindung stehend. Chlorophyllzellen in Quer-

schnitt trapezisch und mit der längeren parallelen

Seite am Aussenrande gelegen oder fast tonnenför-

mig; im ersteren Falle die Hyalinzellen innen etwas mehr

vorgewölbt als aussen, beiderseits freiliegend. Ist mit S. obo-

vatum, S. Uleanum, S. plicatum und S. microcarpum näher zu

vergleichen.> Warnstorf 1. c.

Rio Grande do Sul: Cachoeira, ad margines et gradus

praecipites torrentium camporum (n. 186).

Sphagnum eucullatum WARNST. 1. c. p. 6.

»In Stärke und Habitus gewissen Formen des 8. rufescens

ganz ähnlich, graugrän und z. Th. röthlich braun. Rinde des

Stengels 1-schichtig, Holzkörper meist schön gelbbraun. Sten-

gelblätter im Verhältniss zur Grösse der Pflanze klein, 0,s6 bis

114 mm lang und am Grunde 0,57 mm breit, zungenförmig,

an der abgerundeten Spitze kappenförmig, rings gleichbreit

gesäumt. Hyalinzellen oft durch eine Querwand ge-

theilt, entweder nur gegen die Blattspitze oder bis

zur Mitte herab fibrös, innen fast ganz porenlos,

aussen aber in den fibrösen Zellen mit kleinen, z. Th.

schwach beringten, meist aber ringlosen Löchern an

den Commissuren. Astbichsel 4—5-ästig, 2 oder 3 ab-

stehende stärkere, etwa 20 mm lange Aeste nach der Spitze

verdinnt und locker beblättert. Blätter gross, eilanzettlich,

etwa 2,7 mm lang und wenig äber 1 mm breit, an der

ziemlich breit gestutzten Spitze grob gezähnt, rings

schmal gesäumt, besonders in der unteren Hälfte an den

Seitenrändern eingebogen, aufrecht abstehend, nicht einseits-

wendig, trocken ohne Glanz. Hyalinzellen reichfaserig,

auf der Blattinnenfläche fast ganz ohne Löcher, aus-

sen auf der ganzen Blattfläche mit zahlreichen mit-

telgrossen, meist unberingten Poren in Reihen an

den Commissuren, gegen den Blattgrund grösser und mehr

vereinzelt. Chlorophyllzellen im Querschnitt rechteckig bis

trapezisch, centrirt, mit den beiderseits verdickten Aussen-

wänden freiliegend; Hyalinzellen biconvex.> Warnstorf 1. c.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 7. 09

Rio Grande do Sul: Hamburger Berg, in declivibus

irrigatis virgultosis (n. 126).

Sphagnum Lindmanii WaARNST. 1. c. p. 7.

»Pflanzen niedrig, etwa 3—4 cm hoch, unten gebräunt,

nach oben grau- oder weisslich oder z. Th. blassbräunlich.

Rinde des schwachen Stengels einschichtig, aus mittel-

weiten dinnwandigen Zellen bestehend; Holzkörper bleich,

gelblich oder bräunlich. Stengelblätter goss, zungenförmig,

etwa 1,72—1,91 mm lang und am Grunde 1,20 mm breit, rings

schmal, gegen die abgerundete Spitze durch septirte

Zellen gesäumt und hier sehwach gezähnelt, durch

die breit eingebogenen Ränder fast kappenförmig.

Hyalinzellen nicht durch Querwände getheilt bis zum

Blattgrunde reichfaserig; auf der Innenfläche der

Blätter nur mit sehr vereinzelten kleinen Eckporen,

aussen in der oberen Hälfte des Blattes mit kleinen,

schwach beringten, nicht in ununterbrochenen Rei-

hen an den Commissuren stehenden Löchern. Ahbste-

hende Aeste meist einzeln, kurz und dick, nach der

Spitze wenig verdiännt. Blätter derselben dachziegelig ge-

lagert, nicht einseitswendig, rundlich-oval, etwa 1,20 mm

lang und 0,92 mm breit, sehr hohl, an der abgerundeten,

kaum gestutzten Spitze sehwach gezähnt, an den Sei-

tenrändern schmal gesäumt und breit eingebogen. Hyalin-

zellen reichfaserig, auf der Blattinnenseite fast ganz

porenlos, nur hin und wieder mit sehr vereinzelten wahren

oder Pseudoporen, aussen dagegen mit zahlreichen klei-

nen, schwach beringten, in unterbrochenen Reihen

an den Commissuren stehenden Löchern. Chloro-

phyllzellen im Querschnitt dreieckig, mit der Basis

des Dreiecks am Aussenrande gelegen und innen von

den stärker vorgewölbten Hyalinzellen gut einge-

geschlossen oder trapezisch bis tonnenförmig, dann

die Hyalinzellen beiderseits fast gleich convex und die gri-

nen Zellen auf beiden Blattseiten freiliegend.> Warnstorf il. c.

Paraguay: ad oppidum Villa Rica, in uliginoso (n. 263);

San Bernardino, colonia, ad margines fontis (n. 345).

60 Vv. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

Index alphabeticus.

Acrocryphaea Gardneri (MITT.)

> julacea (HORNSCH.)

Anomodon janeirensis O.-MÖLL.

> sciuroides (HAMP.).

Astomum ecryptocarpum (C.-MULL.)

> Frucharti (C.-MÖLL.)

Aulacopilum Balansae C.-MULL.

Barbula uruguayensis BRoTEH. n. sp.

Braunia incana C.-MULL.

> subincana BROoTH. n. sp.

Bruchia acuminata BRoTE. n. sp

» ligulata C.-MöLL.

> uruguensis C.-MöÖLL.

Bryum argenteum L.

> Beyrichianum (HOoRrNscH.) C.-MULL.

» cavum OC.-MöÖLL.

> coronatum SCHWAEGR. .

> corrugatum HAMP.

» densifolium BrRID.

» duplicatam BRrRorH. n. sp.

> — gracilisetum HOoRNSOE. .

» Lindmanianum BRoTH. n. sp. .

> mattogrossense BROTH. n. sSPp..

> stenothecium HAMP.

Calymperes chlorosum HAMP. .

» Lindmanii BROTH. n. sp...

» Uleanum BrRoTH.

Campylopus Beyrichii (DUBY) .

» cryptopodioides BROoTH. n. sp.

> introflexus (HEDW.) .

> savannarum (C.-MULL.)

> strictifolius BROTH. .

Catharinea Mosenii BROTH. .

> polycarpa ScHIMP.

) riograndensis BROoTH. n.' sp.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 7.

Cryphaea hygrophila C.-MöLL.

» Malmei BROTE. n. sp.

> orbifolia BESCEH..

» ramosa WiLs. S

Dicranella crenvulata BRoTH. n. sp..

» exigua (SCHWAEGR.) MITT. .

» juliformis BROoTH. n. sp.

> nitida BRoTE. stig

> riograndensis BROTE. n. sp.

Dimerodontium brasiliense (HaAmP.) C.-MöÖLL. .

Ectropothecium apiculatum (HORNSCH.) MITT. .

> rutilans (C.-MöLL.) MirtT.

» submersum BROTH. n. sp.

Entodon Araucariae (C.-MULL.)

> argyreus BESCH. sv (ARNANEOR) Og

» squarrosus (C.-MÖLL.) Maru. var. griseus BEsCH.

Erpodium Balansae C.-MULL.

Fabronia polycarpa HooKr. :

Fissidens brevicaulis BRoTE. n. sp.

> Hornschuchii MONT. .

» Malmei BROTEH. n. sp. . ;

» mattogrossensis BROTH. n. sSp..

» mollis (C.-MöULL.).

> nigritellus (C.:-MöLr.) .

» obtusatus HAMP. ö

paraguensis BROTE. n. sp.

» Pennula BrRoTH. n. sp. .

> perfalcatus BRoTH. n. sp.

> saprophilus BROTH. n. sp.

Forsstroemia coronata (MONT.) sas ANNE ärtor

» Guspidatan ((C<MULH)4u: = - sITRER erg

> Ulei (C.-MöLL.) .

Funaria attenuata (DICKS.) LINDB. .

> Balansae (BESCH.) .

» calvescens SCHWAEGR. .

» luteo-limbata BRoTH. n. sp.

» paraguensis BROTH. n. sp..

Glyphomitrium Lindmanii BROoTH. n. sp.

» obtusifolium BROTE. n. sp.

» Sellowianum (C.-MöLL,) MITT.

» vaginatum (BESCH.)

Helicodontium capillare (Sw.) BEscH.

» complanatum BROTH. s

» Pseudo-Limnobium C.-MöULL.

> tenuirostre SCcHWAEGR..

Helicophyllum torquatum (HooK.) BrRID. .

Holomitrium crispulum MART.

» Olfersianum . HORNSCH.

62 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

Pag.

Efookeria -circinata BROTH. ni: Sp: > ss s fd RIS O ENSE SRA

Hornschuchiana(lElAMP. =» 4 to sf9. sf; JETOSER IOrtSNpeS Sr

> hypnacea -O.-MÖLL. « = ss te he sa re HIRBIRE ATKOSEUTOIEREEE

, leucomioides. BROTH.: n: Sp. : ss «ss atm. BAÖRIESIESREE

» rhyncehostegioides.: BROTH. Dn. Sp. IK00N MANKEIoIainuReG

> rivalis. O:-MULL. «+ ss so. FIA GCAR9EAN ROR BURNER

> torrentium BRÖT: Nn. Sp... ff: TORA AIKA

Hydropogonella gymnostoma (Br. eur.) -.CARD; MAO SOYRNICsEIEGn

Hymenodon aeruginosus (Hoor. Wins.) C:-MöLL. .0. född. . . öl

Hymenostomum riograndense BROTH. n. Sp; . s . sc fr fö. 19

striatum- GB) HAMP.CACNOM Tip laoiaqa ut DesEoNNeee

Hyophila Barbula (SCEWARGR.) TIM (0,0) spalllet I orErEeenn

» mattogrossensis BROTHJÄn:.Uspi TOFU mgsponme CE

> paraguayensis BROTH. D..Sp. « (AMT) ORPIaUetErRgn

, Tortula (SCEWABGRD «+ & se mc se se ORK BIRTE

HypnumvaltiseturmvG:-Mörissr.tns o.eilk (0) sur

> aquaticum -HAMP;: = js se ss så se SPL. ORSUSIGAE NINDTINIIRSN

> Kunerti O:MULD: + Mkel = 6 os os 290; KRIGET RIRERERE

> Lindmantii- BROTH. DD: Sps>» läs TINA VG0NEoNe Na

, Malmei BrROTE. n. sp. . . . TROR HAMIIOSTIOEIEST SE

» pterygynandroides BROTH n. re Bot STORA SOMLIGA

» rivale! HAMP soo + se såll dl HORA METE FAVAREATSE SE

> tenuifolvum HEDW:M-:0Fs seder se sko Hr BOLGESE

Hypopterygiunmmonoieum: HAMP «= «st PARAS

Isopterygtum 'callochlorum BROTH: I.-SPp. +. «. so fAAk; SRI0USOR SES

> curvicollum (C.-MULL:) MTI -HTO900 0 NE

> löngisetum: BROTE: .: «=. +. s.A18 5 IFORCH GTI

Eepidopilumsäexifolium C:MÖLL! CH 9 5:40 -UQ00- SylfrOlrKSS

EeucobryumnmAraucarietorum: -O:-MÖLL 8/6 :—65= 00000 -E59 M5ISNeUNN ere

> longifolium HAMP. «+: ser se: (79010); 000900 HUNKONEIENNN

Eencodonsdömingensis. SPRENG. :-+.> =. «Akt Ir, AI SIAVIGSEO IIS

Macromitrium angulicaule C;:-MULL: cs. os (Gb JES AA) OLSEN

> Didymodon SCHWAEGR.. . . HUD PI a TAPIO

> filiforme (HooK. GREV.) SCHWAEGE; SJ HOSET

» marcropyxis' BROTE- D:-6p. 4 OMA NAS» HAVKVGSSANETA ee

» quinguefarium ”EloRNSOHIS tt. »HTOMA, ao teo9re ee

> stellulatum ”BRID: ». + +. >=. "5 5 sHTOR GRAF AVN

Meteoriumdecurrens' BRoOTH. n.. gp: 4 -frQuij. HERMIA oa eetuutomaneN

» Widgrenianum ÅNGÖNR.T PUTJAR. go jlokiaylda.; TT TERE

Microthamnium angustirete BROTH. n. Sp. i RS a fe

> campaniforme (HAMP.) JAEG. SAUERB. Vt ARTS

» delieatälum ”BROTH. 'HSpi INCA Ian mosse

» hämileBRSOHJ =; -« --NTOAR to temngarga. TER

» pachnocarpum C.-MULL. . . . FÅ ON

» simorhynchum (HAMP.) JAEG. SAVERB. ERE ne

/ subecampaniforme (GEH. HAMP.) PAR. oo. .s so . » 47

Mielichhoferia/ Uleana :O.-MUfL «>. ss TRA KHUGSUKO NN EERUIIRIRE

Mnium rostratum SCHRAD. var. americanum Fl. Brasil: . . . . . 31

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 7. 63

Pag.

Mönekemeyeras avrupta. BROTHA nJisp)y ti JEROLeSufed juNIRSOsoltagpig

» PWkGannionisT OMOTOS: 3) RBANOAN BORA, ss stå os LD

NEGkera Balansaet O:MUkLs..A00EAU Ad 0031) olqardtg soc ts ov 40

> brevinervis. BROTESI., I Sö: HOMFA. fak), O9UIGHIIR WuUIdFSaRlA0

> dIStICna Swe fc vel bile ene te JIDBARULL RIDDIOPenE into MIalCA0

» Pabstranat C=MÖLR MS av (8 oh, JITOSA HUINSFUDBTA vc 040

? SCrUN OT GEST ERAMP SLE 60 FABIA POR tUTOMDISL oa 2.55

» undulata HEDW. . . SOME BRING sa str 40

Ochrobryum obtusifolium ((C. Mö.) Murr. VT NENSARSMII, st 0 LI

> subobtusifolium BROTHSA nn ospromtt purouter nelvag)olsnm0ö

Wctoblepharum. albidum HMEDW. so « sto a (SE £IAGJ vSEpANeD JUL Oteng0

» Cylindricum SCcHIMP4P så > EoOsRa eranavewsanuup. 0 10

Bapillamaglaxitolia C:<MUnL, «co ts so la8): CEKHR NE MIR RURPRS SID RERD

» vuntdata, CO: MUD: fe 46 fv 3 ve AS KO STERHRNES INUNBIG > cc 5 2

Blhlonotsrampiiretis. BROTE. DH. spa (4) JaKAAN Husmbant - os 27

> caespitosnla C.-MöLL. . . .- ANUONDHAITR 0 6 Di

» Gardneri (C.-MÖLL.) JAEG. SKUEnBRKNAV! muNsodp . . + 28

> Glaucescens. s(HORNSCHS) = « fe tr TROR AATT SURSUOKN CD 0: £ 28

Hograndensis BROTH Dn. .Sp. bwins usesSwnAsun > oc 6 2

Piylosonum TlograndensesOSMUÖLIENE fa: 3 WIRYNOR soc S 39

> Viride; PERS 6. to ven ter Ser sor SAP ER STIROBONAEP 2 0 39

Bliyscomimmum: acutitolium -BROTH. 1. Sp. «sin MUR > oc & 26

> badrum: BROTE. nIspit APO AOFoiguet UtpllyuHoyu25

> brevirostre. BROTH. bn spss MUNSY duotmb a co 3 oc 20

> cupulare (C:sMULB. =. 's: Se rå KTH JANSON svs 257 20

> findmani BROTHA-NmS Spire) ONNGXHÄShHaa oc co 8. 20

» Thieleanunm» ElAMPSIM (=MH0) tENGPIR00HSL, so oc I 2 20

Bilotrickellar Araucarieti C:-MULL. 4 1 JILORA JUNBINAHERE. -o oc 3 oc I

> gracilescens .BROTEAS ni spri 5sti mMrdotregold0.; os ff «21

» Frordinata ((NMIRP,) 4. sc ss so TER BUHSVANDN oo. 3 SE oe 2

> pachygastrella C.-MULL. . . : SUSSI Ta er rr

> versicolor (C.-MÖULL.) JAEG. SAWERe FOG IRHOGD ATA

Pleuridium subnervosum (C.-MÖULL.) JAEG. SAUERB. ".!l. so so sm 2" «+ 6

IRolytnehuimtanstitorum Minns Fr « sc IA8 SKODR INOROOl 0.8 32

» Gardner OC:=MUL5: SB sm: -RTQT0 SIE AOTSOITIAL II IRRINS

IBsrotrichumsoblongafrondeum BROTHI = su sc kolte) RURPAWIKIRA 2 OR

» Pparaguayense BROTH; 1. Sptr cities!) SNotT9f4-073500 urgIUINAgg

> Tlograndense BROTH. Dk. Spec oc ko sc. fria SNRKANIH. 08 42

IRNOROGOn. densus: (SW) O.-MULI, » « »« Ak) UIRIDIR > £ 39

IBlerobryum <densum HMORNSOH:s of Jt TON seforsomarionREt: 3 o S 39

» Pobhlii SCHWAEGR.. . . kr sulnonlam. oc 4540

Pterygynandrum filiforme (TIMM.) HEDW. ss TLL ONIANUIG vv RN DE

Racopilum tomentosum (HEDW.) BriD. . . . ATIFTHRBHIU I oc 2 Dö

Rhaphidostegium circinale (HAMP.) JAEG. SAUERB! . Rd ROR cc 45

> galipense (CO.-MULL.) JAEG. ÖAVEREN JOfRttaR. 45

> inconspicuum (HORNSCH.) JAEG. SAUERB. . . . . 44

) Kegelianum (C.-MULL) JAEG. SAUERB. . . . . . 45

» foxenser (HOOK>) JAG: SAUPRBIRA (gåt IOMA > 145

64 V. F. BROTHERUS, D. LAUBMOOSE D. ERSTEN REGNELLSCHEN EXPED.

Rhaphidostegium panduraefolium Brott. n.

) paraguariense (C -MULL.) .

Sp...

subsimplex (HEDW.) BEscE. .

Rhizogonium spiriforme (L.) BrRucH. .

Schlotheimia fusco-viridis HoRNSCH.

gracilescens BROTH. n.

Lindmanii BRoTH. n.

nitida SCHWAEGR.

paraguensis BESCH. .

Sematophyllum minutum BROTH. n. sp.

Solmsiella ceylanica (MitT.)

paraguayensis BRoOTH.

Sphagnum cucullatum WARNST. (n.)

DÅ

griseum WARNST. (n.)

(n bt

Lindmaniil WAENST.

microcarpum

obovatum WARNST.

plicatum NWARNST.

WARNST.

pulchrichoma C.-MÖLL.

Tecurvum P. B. var;

rufescens Br.

Uleanum C.-MÖULL.

germ.

ambly Ke. Van Rus SS.

Sp...

SP-

SpA

Stereophyllum angustirete BRoTH. n. SN

chloropbyllum (HORNSCH.) MiTT.

cubense MITT.

cultelliforme (SULL.) Nisse

leucostegum (BRrRID.) MiTT.

Lindmanii BRrRoTH.

oblongifolium BROTH.

sn MITT.

DSP

ruderale (BRID.) Mie.

Syrrhopodon anomalus BROTH.

Gaudichaudii MONT.

Hobsoni HooKE. GREV. .

Thamnium mattogrossense BRoTH.

fasciculatum (SW.) .

Thuidium austro-serpens (C.-MULL.)

filarium MITT.

laterculi (C.-MULL.) .

mattogrossense BRoTH.

molliculum BROTH. n.

pinnatulum LINDB.

Sp.

Spar

pseudo-recognitum (HAMP. äg

scabrosulum MITT.

schistocalyx (C.-MULL.) Mosgg

Tortella caespitosa (SCcHWAEGR.) LIiIMPR.

Sp.

Lindmaniana BRoTH.

tortuosa (L.) LiMPR.

56,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AED. III. N:0 7. 65

Pag

ikonstularmurcola (C:=MöÖEL:- MIT dö. so Bör SO SR a mos ss LG

Mirematodonserispatissimus flORNSCH! t « s ss sm se ss . 8

> PSN OSTOMUS INDBA erg acts fer anv fal Sön ft RAISED

> Nr abilSBROTE:-D SPE. og sb deren is Helan a RES

» FÖMEXUSK OWN G få sö a FR SN Ar VS RN RARE

» SOIGO SUSK ET SIVIO Ted rs Sr EA AS ES ES

ifrictkosteleum, ambiguunm (SOHWABGR.) PAR «= = so sas co 8 - « 45

NVS Eb stana.C-MiULb adep os gor ERA fn RR EYE 0 IS

2 Y

fbaplvdaptohvin, på

kh LH = SR FER dre

” AN 4 ( AM

Au UPN DIG VUSKEEIG »'

» boten I Ar IE vet

z 3 » +

z van RA fv 4 1

Lä! bov

1; a

(hg j å å'

F [ed

; ER OS

[I nn IVP ER

- ? q

SV '

;

1 ä ”

a Ev PE

4 Jj

UR dn di N

Pr PE

b6 PT KELA fö Un GG

ryska ee (ov M

try OA (RTR

Lå

Le brands Buon

vite ye 4 bi

Lör

0 Gr NORA "AG PA BEKANTA ENS TICE TFN

h LR a HM EHUIMADI al a

dal Aj - ; Vi

GR fr I 4 -

Å 3

i I

ER FAR SKEN

New

MW»

d SV

Hou Dn anvabalteqeå 0

j ab anm teruARE d

12 0 JETDB EE at

tals NR

HJA0M- 7) LJ VULNY

AT CIO RUE

OL )

MM |

MIR

IM |

p q

Hov b

Ooh Må t | bk - WS

( EN

) Ehe F

q ;

Ga Ro

CITERAT

+ p 3 CO »

pv AI RR

& med NN

- fr | i b.

GR i MM F

BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band 26. Afd TIL.

N:o 8.

EINIGE NEUE BRASILIANISCHE

CYCLANTHACEEN

VON

C. A. M. LINDMAN

MIT 4 TAFELN

MITGETEILT AM 11. APRIL 1900

GEPRUFT VON V. WITTROCK UND A. G. NATHORST

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1900

SP, VAN

Ae a of

LJ v

Je kn ve

kal an hl: Nu är

AL — VER FR hb

'"r hö IV MN 0 ö Turn STOR CH

' q Å Li RAMA MN LM Ru

kmr — föl) Ra Est ae ne.

AHVAIMALSASE TUTN TON

VELJATNATIYDE

i €E

<- HÅ ' AIN

-MAMUMVIJI MAD

ANNAT FoTiR

OMR. ACA mA Yrsa

Å G v

JEN VAR a Ad: ANORTTUR 1 LAND TRIRYRN

1. Carludovica RB. et P.

Obgleich viele Arten der Gattung Carludovica gut be-

kannt und beschrieben sind, fehlt es uns noch an einer gleich-

mässigen Kenntniss der etwa 34 zu dieser Gattung gehörigen

Arten. HEinige von diesen sind nur nach älteren, undeut-

lichen und schematischen Abbildungen nebst allzu kurzen

Beschreibungen bekannt. Die foralen und fruktifikativen

Verhältnisse sind sehr einförmig gebaut, so viel von ihnen

bisher beschrieben oder abgebildet ist; för das Diagnostiziren

der Arten sind sie deswegen auch bis jetzt von geringer

Bedeutung gewesen. Unzweifelhaft werden in der That schon

die Blätter in jedem Falle ein gutes und sicheres Species-

merkmal gewähren, wenn sie genauer verglichen werden, wie

es z. B. DrupDE fir die brasilianisehen Arten mit dem besten

Erfolg konsequent gethan hat. Es ist hier nicht nur die

Haupteintheilung in »flabelliforme» und »zweigabelige» Blätter,

oder bei diesen letzteren die sog. »simplicinervia» und die

»triplinervia» zu beröcksichtigen; es verdienen die Blätter

(wie bei vielen Palmengattungen) vielleicht auch eine genaue

Angabe der Anzahl der Nerven, der Form und Stellung der

Lappen oder »furce», nebst genauer Angabe der Grössenver-

hältnisse u. s. w. So lange diese Verhältnisse nur mit un-

bestimmten Worten und gewöhnlichen Universalausdriäcken

bezeichnet werden (z. B. »Blätter mehr oder weniger tief

2-teilig», »deeply 2-fid>, »folia biloba lobis lanceolatis», »folia

basi cuneata» etc.), kann man die Art ohne Abbildung un-

möglich erkennen.

Wer gegenwärtig eine Carludovica zu bestimmen ver-

sucht, muss sich mit sehr verschiedengestaltigen Artbeschrei-

bungen begniägen; gewisse Arten sind, wenn man nicht die

Pflanze selbst sehen darf, nicht als hinlänglich specifizirt

anzusehen, denn was in der Diagnose gesagt ist, kann gut

4 oC. A. M. LINDMAN. NEUE BRASILIANISCHE CYCLANTHACEEN.

auf viele Arten passen; sind doch sogar einige neuere Arten

so planlos beschrieben, dass man aus der ganzen Beschreibung

vielleicht nur ein einziges unzweideutiges und wirklich spe-

cifiscehes Merkmal herausfinden vermag. För mehrere Arten

fehlen ausserdem noch sichere Angaben iäber den Wuchs, d. h.

ob die Pflanze acaul, caulescent (palmenähnlich) oder lianen-

artig (wurzelkletternd, resp. epiphytisch) ist, Merkmale, die

för die Systematik der Gattung gewiss von grösster Bedeu-

tung sind. .

Ich finde mich also genötigt, hier zwei brasilianische

Carludovice aus dem Herbarium REGNELL in Stockholm als

neue Species aufzustellen, da ich ihre Identität mit schon

beschriebenen Arten nicht mit BSicherheit habe feststellen

können. Die hinzugefägten ”Tafeln, z. T. nach Spiritus-

material gezeichnet, sollen zeigen, was man im Bild fir

iede Carludovica-Art nebst der Beschreibung zum mindesten

sehen muss, um unter diesen nahe verwandten Arten eine Ver-

wechselung zu vermeiden. Da wir noch im Anfange unsrer

Kenntniss dieser Gattung sind, ist es keim Gewinn, die REG-

NELL'schen Arten liegen zu lassen; est ist auch vorzuziehen,

dieselben als neu zu betrachten und vom Anfange ab gut

zu beschreiben, denn ein unsicherer Anschluss an einen älte-

ren Speciesnamen wirde nur Verwirrung und Verwechselung

befördern.

Carludovica rivularis n. sp.

TAR

Brasilien: NS. Paulo, Santos, Sororocaba, inter saxa rivuli

umbrosi, 10 Dec. 1874. MosÉnN 2946.

Species sect:s Bifidarum DR. foliis triplinervibus, ad >/3

vel 3/4 longitudinis bifida, furcis supra fissuram paulo dila-

tatis anguste lanceolatis, nervis I. 10, ramis costa marginali-

bus brevibus, petiolo folium longitudine non excedente, spa-

this 4 in apice pedunculi approximatis.

Species Carludovice tetragonopodi Marr. (Flora Bras., f.

85, t. 58, fig. IV) proxime collocanda, differt foliis duplo ma-

ioribus, spathis approximatis (in Carl. tetrag. longe remotis)

et verisimiliter habitu acauli vel caulescente (Carl. tetrago-

nopus »planta epiphytica caudice nodoso-articulato»).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL BAND 26. AFD. III. N:0 8. 5

A Carludovica plicata KrotzscH, cui spadice et spathis

accedit, differt foliis! multo profundius bifidis, spathis minus

remotis. — A Carlud. Plumerii KTH (ex icone, CH. PLUMIER,

Description des plantes de VAmérique, 1693, t. 51, f, et 59)

differt foliis furcisque angustioribus. — A Carlud. latifolia

R. et P. (ex iconibus Lodd. Bot. Cab., t. 1068, et Hook. Bot.

Mag., t. 2950, planta folio triplinervio!) differt folio furcisque

multo angustioribus, basi folii producte cuneata. — A Carlud.

macropoda KL. (ex descr., Linnea, 20, s. 469), species Colum-

biana parum cognita, probabiliter differt folio maiore et pe-

tiolum superante, furcis angustius lanceolatis, spathis non

remotis.

Descr.: Folium longe petiolatum; petiolus laminam for-

san sequans vel brevior, in speciminibus 4 dm longus, ad 2

dm supra basin stipulis angustis adnatis vaginans, deinde

tenuis, rigidissimus, compressiusculus argute canaliculatus;

lamina tenuis rigescens, 3—9 dm longa, basi anguste cuneata,

argute plicata; costa 2 dm longa; furce aliquantum diver-

gentes, supra fissuram 5—6 cm late, deinde increscentes ad

10-11 em late, ad apicem sensim attenuate, nervis I. denis,

in furea media 10—15 mm distantibus; coste rami laterales

per spatium 7—38 cm longum in ipso margine collocati, deinde in

nervos 5 soluti. Pedunculus spadicis compressus, superne in-

crassatus 7 mm latus; spathe 4 in spadice haud minus efflores-

cente quam fructificante internodiis 5—15 mm longis approxi-

mate, infima I dm longa reliquas superante, omnes ovato-lanceo-

late, scapiformes,apice subcuspidato-convolute; (bractea basalis

in speciminibus non suppetit). Spadiz in anthesi 5—6 em lon-

gus, 2 em diam., subeylindraceus et cum pedunculo paulo com-

pressus, in fructu valde increscens, crasse cylindraceus, mol-

liter carnosus, 1 dm longus vel ultra, diam. 3—4 em. Flores sg

breves? crassi, diam. 5 mm, stipite crasso supra medium squa-

mis perigonil uniseriatis 5 crassiusculis instructo, antheris

verruculosis, subquadrato-oblongis, numero circa 50, filamentis

brevissimis; pollen long. 0,020—0,025 mm, lat. 0,015 mm, globoso-

ovatum vel globoso-lunatum. Flores 9 satis longe distantes,

! In KrLortzscH's Originalbeschreibung, Linnea, 20, 1247, S. 468, sind die

Blätter »>unicostata» benannt; nach DruDE, F1. Bras., f. 85, t. 55, p. 236, ha-

ben sie »costa tripartita»>.

? Ich folge hier der allgemeinen Auffassung des Baues der Blite und

des Blitenstandes; eine abweichende Meinung äber Carludovica ist von H,

RonNrE, Flora, 74. Jahrg., 1591, ausgesprochen worden,

6 CC. A. M. LINDMAN. NEUE BRASILIANISCHE CYCLANTHACEEN.

per orthostichas 8 et parastichas 5 +5 dispositi, perigonii lobis

parte libera 4 mm longis, subtruncatis, in anthesi (post de-

lapsum staminodiorum) circa 7 mm latis, in fruetu duplo

latioribus; staminodia conspicue gracilia, basi relicta vix

observanda. Stigmata in anthesi 3 mm longa. Semen appla-

natum, oblique obovatum, 2 mm longum, testa fulva minutis-

sime areolata. — Planta forens et simul fructificans mense

Decembri.

Carludovica sarmentosa SacoTr (ex DR.)

Taf. III, Fig. 1, a—d.

Brasilien: S. Paulo, Santos, in ripa ammnis Buturoca, 1.

Dec. 1874. MosÉnN 2947. — Friäher schon bei Rio de Janeiro

gefunden (ScHOoTT).

»Caulis 1—2 metr. longus, 2—4 cm crassus, ramis paucis

longis» (MostÉnN in sched.).

Da diese Art (mit Ausnahme des Bliitenstandes, s. Fl.

Bras., f. 85, t. 58, fig. V) nicht fräher abgebildet wurde, gebe

ich hier nach MoséN's Exemplar einige Figuren, Taf. III,

Fig. 1. Diese Bilder zeigen die Grössenverhältnisse der

Pflanze, den dicken Ast mit kurzen Internodien und den

kräftigen Blattstiel; die Form des Blattes und die Stellung

der Lappen vergleiche man mit dem sehr ähnlichen Blatte

der Carludovica mattogrossensis auf derselben Tafel (s. unten).

Die Nerven I. (und desgleichen die Falten!) sind in jedem

Blattsegmente zu 7. — Die hier abgebildete Pflanze stimmt

gut iäberein mit einem Originalexemplar SAGor's im Stock-

holmer Herbarium (SaAGor 1187, »vulgo Liane franche, Guyane

francaise, Acarouany 1858; caulis scandens non radicans»). —

Die Samen sind an Form und Grösse denen der vorigen Art

ziemlich ähnlich, nur etwas schmäler, die Samenschale aber

anders skulptirt: per series longitudinales subtilissime trans-

versim gstriolata (Taff, IIT, 1,12).

Carludovica mattogrossensis n. sp.

Taf. III, Fig. 2, e—i.

Brasilien: Matto Grosso, in silva primieva uda territorii

»Poaia» dieti, ad traiectum amnis Rio Macoco, afMuentis

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O S. 7

fluminis Alto Paraguay. 13. April 1894. Exped. 1: REGNELL.

AT 2804E

Species sect:s Anomalarum DRr., Carludovice divergenti

Dr. (Fl. Bras., f. 85, t. 59, fig. IT) habitu simillima, a qua differt

fureis latioribus, lanceolatis, spadice elliptico. — A Carlud.

rupestri KL. (ex descr., Linnea, 20, p. 469, species alience

sectionis?) differt foliis minoribus, petiolo multo breviore. Ab

omnibus speciebus, excepta Carlud. sarmentosa SAG. (v. supra!),

differt spathis numerosis.

Desecr.: Herba durissima, alte scandens, caudice radici-

bus chordeformibus truncos arborum amplectente, ramis gra-

cilibus (crassitie penne anserinee), internodiis 1—2 em longis.

Folium breviter petiolatum; petiolus 7—8 em longus, dilata-

tus, canaliculatus, recurvus, stipulis anguste linearibus, sca-

riosis, mox solutis et ruptis, circa 5 cm longis; lamina tenuis,

papyraceo-rigida, leviter plicata, rarius integra, sepius ad

3/4 longitudinis bifida, 20—25 cm longa, basi late cuneata,

simplicinervis, costa 5—6 cm longa, furcee 15—20 cm longee,

in media parte latiores 3—5 cm late, lanceolate vel inter-

dum oblanceolate, in apicem longiorem subabrupte angustate,

nervis I. utrinque 5, in furea media circa 7—8 mm distantes;

folia simul in apice rami vegeta 5—7. Pedunculus spadicis

6—7 cm longus, basi compressiusculus, ceterum teretiusculus,

inde a basi spathiger, spathis circa 10, in apice pedunculi

approximatis. Spadix late ellipticus, fecundatus 3—4 cm

longus, paulum compressus. HFlores 9 per orthostichas 8 et

parastichas 4+4 dense dispositi, perigonii lobis latissime ohbo-

vatis vel subquadratis abrupte acuminatis, parte libera 7 mm

longis; staminodiorum basis relicta robusta, ovata, exserta.

Stigmata post anthesin 2, mm longa (in Carlud. sarmentosa

4 mm longa).

2. Evodianthus ÖersT.

Von dieser Gattung wurde bisher keine Art in Brasilien

beobachtet. Die erste Art derselben, Evod. angustifolius

OgERrRsT., Videnskabelige Meddelelser fra den naturhistor. Fore-

ning i Kjöbenhavn, 1857, S. 194—196, wurde in Costa Rica

5 C. A. M. LINDMAN. NEUE BRASILIANISCHE CYCLANTHACEEN.

gefunden.! "Trotz der völlig Carludovica-ähnlichen Gestalt,

ist der Bau der männlichen Bläten von einem so verschie-

denen Typus, dass OErstEpD's Gattung wohl verdient, als selb-

ständiges Genus aufrecht erhalten zu werden, was auch in

ENGLER u. PRANTL, Die natärlichen Pflanzenfamilien (IT: 3,

S. 99, 100), geschehen ist (vgl. daselbst Fig. 67, C—FE); aus-

serdem ist die weibliche Inflötösesås eher fär eine Ähre, als

för eimen Kolben zu halten.

Schon lange Zeit vor ÖERSTED hatte PorrEav eine Abbil-

dung gegeben, auf der man den Blitenbau des Evodianthus

deutlich erkennt: es war die »Ludovica funifera>, Mémoires du

Musée, 1822, 9, p. 28, pl. 1 (Syn. Carludovica funifera KUNTH,

Enumer. Plant., IIT, 184; so auch im Index Kewensis). Diese

Pflanze muss also Evodianthus funifer LInDmM. heissen; sie lebt

(nach Porrzav) in Guyana; von ÖERSTED'S Ev. angustifolius

ist sie durch ibre nur bis !/6 der Länge geteilten Blätter

sehr deutlich verschieden.

Das Stockholmer Herbarium enthält eine Art von Evo-

dianthus, die von FREYREISS in Brasilien gesammelt wurde

und bis heute etwa 85 Jahre lang unbekannt geblieben ist.?

Da sie durch gewisse Merkmale von ÖERSTED'S urspränglichen

Art etwas verschieden ist, betrachte ich sie vorläufig als eine

besondere Art und gebe hier eine Beschreibung derselben.

1 Es ist dies auch die einzige unter Evodianthus beschriebene Art.

Zwar enthält die Darstellung der ÖRE C SA von DRUDPE in ENGLER u.

PRANTL, Die natirl. Pflanzenfamilien, II: 3, 100, die Angabe, dass diese

Gattung 2 Arten hat; auf meine Anfrage hat Jo Professor DrRUDE selbst

giätigst die Antwort gegeben, dass in seinem aus letzter Korrektur bestehenden

Handexemplar ausdräcklich nur 1 Art angegeben ist (Evod. angustifolius

ÖERST.).

2 G. W. FREYREISS, in Frankfurt a. M. im Jahre 1789 geboren, besonders

als Zoologe bekannt, reiste, nach einem 3-jährigen Aufenthalt in St. Peters-

burg, als Gefährte des bekannten LANGSDORFF i J. 1812 nach Brasilien,

musste aber schon in Karlshamn im sädlichen Schweden stiärmischen Wetters

wegen iberwintern; er benutzte diesen Aufenthalt, um nach Stockholm und

Uppsala zu fahren, wo er von den berähmten Botanikern SWARTZ und THUN-

BERG empfangen wurde und Empfehlungsschreiben an den schwedischen

Generalkonsul in Rio de Janeiro, WESTIN, bekam. Auf Kosten WESTIN'S

unternahm FRrREyYREISS 1814—1815 eine Reise nach Minas Geraes; der Bericht

von dieser Reise: nebst schönen botanischen und zoologischen Sammlungen

wurde nach Stockholm gesandt. Auch auf seinen späteren Reisen — haupt-

sächlich in den Kistenstaaten nördlich von Rio de Janeiro — hat FREYREISS

viel gesammelt, was zum grössten Teil nach Stockholm versandt wurde, wo

SWARTZ selbst die Bearbeitung unternahm (25 neue Farne sind in den K. Sv.

Vet. Ak. Hanål., 1817, besc hricben). Nachdem aber SwARTz i. J. 1818 gestorben

war, sind FREYREISS' Pflanzen unbearbeitet geblieben. FREYREISS Wurde 1816

ausländ. Mitglied der k. schwed. Akademie der Wissenschaften; er starb in dog

Provinz Bahia den 1. April 1825.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AED. III. N:0 8. 9

Evodianthus Freyreissii n. sp.

IleN ING

Brasilien: im östlichen tropischen Kästengebiet, G. W.

FREYREISS (etwa im J. 1815 gesammelt).

Species Evod. angustifolio ÖERST. simillima, a quo (ex

descr.) differt foliis paulo latioribus, furcis sublanceolatis in

medio 6 cm latis (in altera specie folium angustius dicitur,

medio 2 poll. latum), floribus A brevioribus 6 mm longis (in

altera specie dicuntur 3—4 lin., vel circa 8—10 mm longi).!

Deser.: Caudex apice (id quod exstat) robustus, crassitie

digiti, internodiis 2 cm longis. Folia longissima 0,9—1 m

longa; petiolus rigidus durissimus, 20—25 cm longus, crassitie

penne cygnere, basi stipulis latis caudicem amplectens; sti-

pule 12—15 cm longe, apice lineares mox solute arcuato-

marcescentes; lamina simplicinervis tenuis parum rigida, basi

anguste cuneata, infra medium bifida in medio 20—22 cm

lata; costa 25—28(—30) cm longa; furc&e vix divergentes,

oblongo-lanceolate, supra fissuram sensim increscentes, apice

sepius in lacinias irregulariter rupte, in medio 6 cm late;

nervi I. utrinque 8, in furca media 6—7 mm distantes. Pe-

dunculus circa 2 dm longus, gracilis, crassitie penne corvinee,

basi folio bracteali 10 cm longo instructus, spathis termina-

libus (3?) in speciminibus iam delapsis. Spadiz 3—4 cm

longus, circa 1 cm diam., subeylindraceus. Flores & dense

dispositi flores femineos occultantes, 6 mm longi, turbinati,

stipite compresso, apice truncato-depressi, squamis perigonii

12+12 biseriatis, incurvis, antheras occultantibus; antherze

incluse lineares 4-furcate, ochraceo-flave; pollen long. 0,06

mm, lat. 0,02 mm, forma globoso-ovatum. Flores 92 post de-

lapsum forum & laxe dispositi, segmentis perigonii rotundato-

obovatis, cuspidatis, dorso nervoso-costatis, 3—4 mm latis.

Staminodia gracilia, basi relicta exigua, parum exserta. Ova-

rium tetragono-ovatum; stigmata 2 mm longa.

! Ich habe Evod. angustifoltus OErsTt. nicht gesehen; auf meine Ån-

frage bei dem Botan. Museum der Universität in Kopenhagen schreibt mir

Dr. BÖRGESEN, kein Exemplar von dieser Art sei dort zu finden; es existirt

auch keine Abbildung derselben.

Explicatio tabularum.

Tab. I. Carludovica rivularis LINDM. n. Sp.

a) Folium (!/1), basis lamin&e et basis petioli.

b) Spadix in statu masculo (!/1). |

c) >» in statu femineo, spathis resectis, staminodiis delap-

Si8- (I fa).

d) Flos masculus (?/1) cum squamulis perigonii 5 et acervo an-

therarum; iuxta vides antheram cum filamento (9/1).

e) Pollinis granula (?09/1).

f) Flos femineus visus a vertice, in anthesi (7/1), et visus a la-

tere (!/1).

g) Spadix maturus fructifer (1/1).

h) Semina duo matura ("/1) cum parte pulp&e obtegentis.

Tab. II. Carludoviea rivularis LINDM.

a) Folium, ad !/2 magnitudinis naturalis reductum.

b) > ad 1/10 magnitudinis reductum.

Tab. III. 1. Carludoviea sarmentosa SAGOT (ex DR.).

a) Pars rami cum gemmis et vaginis infimis et spadice, cuius

anthesis peracta (!/1).

b) Basis petioli cum stipulis adnatis (!/1).

c) Semen submaturum ('/1).

d) Folium, ad 1/2 magnitudinis reductum.

Tab. III. 2. Carludovica mattogrossensis LINDM. n. Sp.

e) Pars rami cum foliis ex parte resectis et spadice, cuius an-

thesis peracta (!/1).

7) Basis petioli cum stipulis adnatis (2/1).

g) Flos femineus visus a vertice, anthesi peracta (”/1).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 8. 11

h) Flos idem visus a latere (1/1).

;) Folium, ad !/2 magnitudinis reductum.

Tab. IV. Evodianthus Freyreissii LINDM. n. sp.

a) Folium ad !/4 magnitudinis naturalis reductum.

b) Apex caudicis cum petiolis 2 et spadice.

b') Spadix in statu femineo (ad specimen siccum delineatum); ad

basin pedunculi folium bracteale vides; spath&e vero terminales iam

delapse (1/1).

e) Folii lamina, pars basalis (!/1).

d) Spadix in statu masculo, staminodiis iam marcescentibus (!/1).

e) Flos femineus visus a vertice, in anthesi (£/1).

/f) Flos masculus visus a latere latiore, in anthesi (6/1).

g) Flos idem longitudinaliter sectus, visus a latere angustiore ("/1).

h) Anthera magis aucta et granula pollinis (?99/1).

IE ö gts En ,;. ; 3

tj | 3 år

j år rät f

Fr 0708 SR SS HO JMPTAR UNdA=. LAY hdud

& 3 F [ So

” 4 HQ. PR

& " G hr f 4 6

005) osa. a onkr NRGAN

& tumunbar etnibaotingan ot YE sunile Te

PL € - É Me

MMA

nd oh

då MUR Heeler? 20dtustbovit YE HEN

| vr

- Sura allena iDultasäar I Ehå Te två

HbAge alot mur Avibggy z DN

td ha ;Omuspg ol ae namnivsq: be ocomtitot min Ck UN ty

nint ranta rr ova mdisgqe :erbtv olsen mevgtot UTAN

4 Ö der tja

pilgrnd TIA nio HON å Cm

ry anditdanerrandet mol. sibonimste .olmegm, fela dd K 5

UA nadiuk at MOTSV oR A0AV en HMOt BÖR

bv der eon nt ;orisl rela Re alv

CM Ömniaman oval is sueiv 201098 tie elbrtyro! WORK

Ola inilloq. slunen 29 Au Ri

| '

pr; BB

u ',

K ;

5 PUDER LD ON

v rid

ANV

J LI

LJ å vt Lil Ne YG

Må ÅA 2 vå ir da

Lä SEN : SA Ära

Bihang till K. Vet. Akad. Handl. Bd. 26. Afd. IT. N? 8.

Av Ekblom lith. W. Schlachter, Stockholm.

C. Lindman delin.

Carludovica vivulåris LINDM. n. Sp 0.

Bihang till K.Vet. Akad. Handl. Bad. 26. Afd. II. N? 8.

Ö)

| SG

| 3 JE

) le [10]

| = SS

| z

| [10]

k lat

| 2

| SR

| [(0)

(S) d

; 3

| 3

A &

[DS]

(ej

[Ce

NIE

[20] E

äl

Sö

121

<= lö

Stockholra.

Schlachter,

A. Ekblom litn

C. Lindman, delin

Irocsensis LINDM n sp.

1. Carludovica SarMentosa SAGOT (exDrT).

2. Carludovica matto

Tres (SER ac

[

JA AIN

; FRAN

q till KX. Vet. Akad. Handl. Bd. 26. Afd. II. N2 8.

sil LINDM. Spec

A. Ekblom lin.

[0]

(0)

(oj

C. Lindman denn.

LIST OF

REGNELLIAN CYPERACEA

COLLECTED UNTIL 1594

PUBLISHED BY

C. A. M.: LINDMAN

WITH 8 PLATES

COMMUNICATED 1900 APRIL 11

APPROVED BY V. WITTROCK AND A. G. NATHORST

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1900

5 SCR VIT ENA COS q

Vv: bm a Arkad. hide

ekt TUFFT OSLO

0 GAR RlLIueN

VA Med MAD

Tr TIN

inva MIR É ATI UENAN

TaUTAN Jo j fr FÖR EYTEY. YI VA CAFORNSEG

, 2

HO NDOTA >

vAnbe å YARYOAGÅ sta 0 > TEVA ter NERE

ME | Ho.

- Regnellian Herbarium in the Botaniska Riksmuseum

at Stockholm contains a large collection of South American

Cyperace&e brought together by A. F. REGNELL (1840—), J. F.

WIDGREN (1842—1845), G. ÅA. LINDBERG (1854), N. J. ANDERS-

SON (1851, 1852), ÅA. E. SEVERIN (1873), HJ. MosénN (1873—1876),

all swedish botanists, who chiefly collected in the Brazilian

provinces Rio de Janeiro, Minas Geraes, and S. Paulo.

This collection has never been fully revised: the larger

part of it has till now lain unarranged and undefined and

in this state has even been distributed to many places.

To the Regnellian Herbarium now belong also the Cype-

race which were brought back by the first Regnellian Ex-

pedition which, paid for from the funds placed by Regnell

in his lifetime at the disposal of the Royal Swedish Acade-

my of Sciences, during the years 1892—94 explored the Bra-

zilian states of Rio Grande do Sul and Matto Grosso and

parts of Paraguay and El Gran Chaco, beside paying a short

visit to Bahia, Rio de Janeiro, and S. Joåäo d'El-Rei in Minas

Geraes.

When I began to name the Cyperacezr collected by my-

self during the first Regnellian Expedition, there were no

materials for comparison here in Stockholm and I was there-

fore obliged to work through a part of the older collections.

It was soon evident, however, that such a task would be a

waste of time and of doubtful value: the more newly de-

seribed species of the Cyperacee are scattered in nume-

rous books and papers, and very few even of the difficult

genera (e. g. Eleocharis) are to be found illustrated, and for

comparison there were only unnamed collections. (Even the

South American collections of SAGotT, KAPPLER, WRIGHT, LECH-

LER, and others have to a great extent been distributed

without names.)

At my request the Director of the Botaniska Riksmuseum,

Professor V. B. WirtrRocK, therefore had the whole collection

4 C. A. M. LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZ.

sent to Kew, whose distinguished specialist, C. B. CLARKE,

undertook the defining them and very promptly accomplished

the task. All those in this country who take an interest in

Cyperacere owe a dept of gratitude to Mr. CLARKE for the

valuable help he has, by his critical revision of these mate-

rials, rendered to the study of this difficult group of plants.

Mr. CLARKE has distinguished some new species amongst

the Regnellian Cyperacee but noted only their most impor-

tant species-characteristics and nearest affinity. As, more-

over, several older species are rarities, known only by the

specimen on which the species was grounded by its author,

and as the collection in its entirety furnishes information

about a number of new habitats, an enumeration of these

collections, as named by Mr. CLARKE, must be of great value.

At my request he has commissioned me to describe and illu-

strate the new species and forms, and, amongst them, some

of older date, which have been published by name only and

by their author marked »ms>.

In this pamphlet I entirely adopt the terminology of

Mr CLARKE and other english and american botanists, as for

instance the genera Pycreus, Mariscus, Bulbostylis and »Eleo-

charis»; concerning several species of which I here publish

the first description, I cannot avoid to take the responsabi-

lity, and the reader will find, thus, as the rule is, my name

as author for some species, printed here for the first time,

even in the case that Mr. CLARKE has many years ago on

labels given the same name in »ms», or, on my request, sup-

plied with the name a short description.

The species and forms enumerated in this list amount -

to 170. The new ones are 12, and amongst them one, Pleuro-

stachys longa, which has for 60 years lain unknown in this

Herbarium. Some others have not been observed in Brazil

before, e. g. Carex cladostachya WAuLENB., Pycreus Nieder-

leinianus LINDM., Elynchospora brevirostris GRISEB. etc.

Beside the new species, I publish now on the plates

figures of a few others, thinking an exact drawing of floral

analyses necessary for a clear conception of rare and critical

plants.

Stockholm, April 1900.

C. A. M. LINDMAN.

SYRE ang Er

SÅ

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 9. d

Cyperace&e.

Kyllinga brevifolia RorrtB.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

LINDBERG 606 a, Minas Geraes, Caldas, dec. 1854.

Exp. 1. Regn. A, 3819, Paraguay, Paraguari, in campis.

(Widely spread, but not before mentioned as paraguayan).

Kyllinga odorata VAL.

WIDGREN, Minas Geraes, 1845.

REGNELL I. 456, Minas Geraes, Caldas, Pedra do Peao,

oct. 1864.

MosÉn 1072, Caldas, Capivary, in uliginosis apricis, nov.

Exp. 1. Regn. A, 241, Rio Grande do Sul, Porto Alegre,

in pascuis solo arenoso, sept. 1892.

Kyllinga pumila MIicHx.

LINDBERG 592, Minas Geraes, Caldas, in campo, oct. 1354.

MoséÉnN 777, Caldas, in ripa humida amnis Rio Verdinho,

oct. 1873.

GLaziou 6919.

Kyllinga pungens LINK.

Mosén 3507, S. Paulo, Santos, in litore aprico arenoso

plus minus humido, febr. 1875.

sp Resn! CAN 653, Rilo Grande" do! Sw Porto rkio

Grande, in arena mobili loci aprici subuliginosi, nov. 1892.

Pyecreus polystachyus BEaAuv.

WIDGREN 692.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

MosÉnN 2993, S. Paulo, Santos, in ripa aprica subhumida

amnis Buturoca, dec. 1874; 3255, Santos, in litore arenoso

Praia de S. Vincente, febr. 1875.

6 C. A. M. LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZ.

Pycreus propinquus NEEs.

LINDBERG 596, Minas Geraes, Caldas, in ripa fluvii Ma-

chado ad Boa Vista, dec. 1854.

REGNELL III. 1298, Caldas, april. 1870.

Exp. 1. Regn. A, 1211, Rio Grande do Sul, Cachoeira,

oppidum camporum, in arena humida torrentis, febr. 1893.

Pycreus angulatus NEzrs, f. bromoides LIinDwm.

Cyperus bromoides LINK, JAHRB., Vv. 3, 1820, p. 85.

WiIDGREN, Minas Geraes, 1845.

MosÉN 1077, Minas Geraes, Caldas, Capivary, in uligino-

sis apricis, dec. 1873.

Exp. 1. Regn. A, 2565, Matto Grosso, Sucuri prope Cu-

yabhbå, in margine rivi, dec. 1893 (not before collected in Matto

Grosso).

Pycreus megapotamicus NEzrs (in Mart. F1. Brasil.,

1843, p. p-)

Syn. Cyperus nematodes Cham. ms., secundum NEES, no-

men delendum!

WiIDGREN, Minas Geraes, 1845.

Pycreus Niederleinianus LinDM.

Cyperus Niederleinianus BorcKk., Cyperacee nove, Heft

1, 1888, p. 2; P. Maurr, in Meém. Soc. Geneve, V-Commiodb

193 IG

REGNELL III. 1299, Minas Geraes, Uberava, dec. 1848.

When established by its author (BoECKELER), this species

was only known as coming from Northern Argentina (Misio-

nes) and Paraguay.

Cyperus incomtus Kru.

Exp. 1. Regn. A, 42: (B),- Rio, GrandetdomSsat meon

Alegre, in pascuo humidiusculo, sept. 1892; A, 270, ibidem,

in convalle angusta silvula vestita, loco humoso satis um-

broso, nov. 1892; A, 321, ibidem, in declivibus nemorosis gra-

minosis, sept. 1892.

mm sv AE RA

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 9. TY

Cyperus uncinulatus NEEs.

REGNELL III. 1300, Minas Geraes, Uberava, jan. 1849.

Exp. 1. Regn. A, 1248 (B), Matto Grosso, S. Antonio

prope Cuyabå, loco aperto argillaceo humido, dec. 1893. (Is

not before published from Matto Grosso).

Cyperus Haspan L. var. americanus BoEcK.

WIDGREN, 462, Minas Geraes, 1845.

» 862!/2, Rio de Janeiro, 1844.

Exp. 1. Regn. A, 1223, Rio Grande do Sul, Cachoeira,

in arena humida torrentis, febr. 1893; A. 2563, Matto Grosso,

Sucuri prope Cuyabå, ad rivulum, dec. 1893.

Cyperus Chamissoi ScHrap. ex NEEs Fl. Bras.

WIDGREN, Minas Geraes, 1845.

REGNELL III. 1302, Minas Geraes, Caldas in uliginosis,

jan. 1874.

Cyperus surinamensis RoTtTB.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

Cyperus vegetus WILLD.

ANDERSSON, Buenos Aires, 1852.

Cyperus consanguineus KTH.

WiIDGREN, Minas Geraes, 1845.

MosÉn, 1076, Minas Geraes, Caldas, Capivary, locis hu-

midis apricis, nov. 1873.

Cyperus Luzulze ReErz.

WIDGREN, Minas Geraes, 1845.

REGNELL 230, Rio de Janeiro, 1840.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851; Buenos Aires, 1852.

Exp. 1. Regn. 691, Rio Grande do Sul, Porto Rio Grande,

in arenosis apricis, nov. 1892; A, 977!/2, ibidem, Excolonia

Santo Angelo, in campis alte graminosis. (Hitherto chiefly

collected in the tropical provinces).

5 C. A. M. LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZ.

Cyperus reflexus VaAHrL.

WiIDGREN, Minas Geraes, 1845.

LINDBERG 598, Minas Geraes, Caldas, in palude, oct. 1854.

REGNELG IL Ab800: , » 1857.

MosÉN 785 » > Serra de Caldas, in palude,

OCK LÖD:

Exp. 1. Regn. A, 393, Rio Grande do: Sul, Candas, in

solo camporum aprico graminoso sicciore, oct. 1892.

Cyperus Uleanus BozEcK.

Exp. 1. Regn. A, 431, Rio Grande do Sul, Porto Alegre,

locis limoso-paludosis ripe fuvii Rio Guahyba, oct. 1892;

A, 1965, Paraguay, El gran Chaco, in paludosis amnis Rio

Macå, sept. 1893. (Both are new localities for this species).

Cyperus simplex H. B. K.

Exp. 1. Regn. A, 3191: Matto Grosso, S. Cruz da Barra

do Rio dos Bugres, ad truncum palme Attaler epiphyticus,

april 1894.

Cyperus scaberrimus BoEcK.

Exp. 1. Regn. A, 1901, Paraguay, El gran Chaco, Obraje

Gil in ripa amnis Pilcomayo, in nemoribus circa loca uligi-

nosa, sept. 1893.

Cyperus Martianus NEEs.

REGNELL III. 1313, Minas Geraes, Caldas, febr. 1846.

MosÉnN 17353, NS. Paulo, Serra de Caracol, loco subsiecco

aprico, febr. 1874.

Exp. 1. Regn. A, 2377, Matto Grosso, Palmeiras, in

silvis nemoribusque frequentissime obvius, umbreae amans, ian.

1894. (This species seems not before published from the

centre of South America).

Cyperus diffusus Vamr. (C. elegans KtH et al., non L.)

WIDGREN, Rio de Janeiro, 1844.

MosÉnN 2997, S. Paulo, Santos, i9 ripa humida amnis Bu-

turoca, dec. 1874.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD: III. N:0O 9. 90

Cyperus distans L. fl.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

MosÉn 2996, S. Paulo, Santos, in ripa aprica humida

amnis Buturoca, dec. 1874.

Cyperus rotundus L.

WIDGREN, Rio de Janeiro, 1844.

ANDERSSON 120.

Cyperus esculentus L.

MosÉN 2992, S. Paulo, Santos, Sororocaba, in arena sicca

aprica, dec. 1874.

Cyperus mundulus KTH.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

Cyperus prolixus H. B. K.

WIDGREN, Rio de Janeiro, 1844.

REGNELL III. 1805, Minas Geraes, Caldas, in uliginosis,

ian. 1874.

Exp. 1. Regn. A, 973, Rio Grande do Sul, Excolonia

Santo Angelo, loco arido aprico novali, ian. 1893.

Cyperus giganteus VAHL.

Exp. 1. Regn. A, 1909, Paraguay, El gran Chaco, Obraje

Gil, in uliginosis iam siccis, sept. 1893.

Mariscus flavus VAHL.

WIDGREN 292, Rio de Janeiro, 1842,1844; Minas Geraes, 1845.

LINDBERG 595, Minas Geraes, Caldas, in campo, dec. 1854.

REGNELL I. 457 (et 299), Minas Geraes, Caldas, Sellado,

lan. 18545

MosÉN 4451, Minas Geraes, Caldas, in graminosis apricis

pl. m. humidis, febr. 1876; 1752, S. Paulo, Mogy-mirim, in

uliginosis apricis, mart. 1874.

Exp. 1: Regn. A, 465, 625, Rio Grande do Sul, Porto

Alegre, locis graminosis arenosis siecioribus, sept.—nov. 1892.

10 C. A. M. LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZ.

Mariscus flavus var. gigas LINDM.

Differt a typo: »caule robusto, foliis bracteisque usque ad

1 cm latis, umbelle ramis 4, usque ad 5 cm longis, spicis in

unoquoque radio 3—6, sessilibus, brunneis, 2 cm longis, 7 mm

in diam., densissimis». C. B. CLARKE, ms.

Exp. 1. Regn. A, 1268, Matto Grosso, Coxipö (igreja)

prope Cuyabå, loco arenoso satis sicco subaperto, dec. 1893.

Mariscus flavus var. humilis BENTE.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

Mariscus rufus H. B. K.

WIDGREN 839, Rio de Janeiro, 1844.

MosÉnN 3256, »navalha de macaco» (monkey's razor) incola-

rum, S. Paulo, Santos, in litore arenoso dicto Praia de S&S.

Vincente, febr. 1875.

Mariscus eylindricus Erriott var. australis LIiNnDwM.

[= Riedel n. 3, in Ilheos lectus].

Exp. 1. Regn. A, 2379, Matto Grosso, Palmeiras, in sil-

vis nemoribusque frequens, 1an. 1894.

»Forsan pro specie propria habenda. Marisci Meyeniani

NEES vix varietas». C. B. CLARKE in sched.

Spicule 1—2-nucigere; folia bracteeque longissima, illa

50 cm longa, 4—6 mm lata; hie foliis simillime, 30—50

cm longe. — The type of M. Cylindricus grows in North

America.

Mariscus strigosus LIiNnDM.

Cyperus strigosus LDL. Sp. pl. p. 69 (tab. SLoAnNE citata

excludenda!).

Mariscus elatus Wiuizp., Enum. Hort. Berol. p. 70, excl.

syn. (fide KUNTH), non VAHL.

Exp. 1. Regn. A, 695, Rio Grande do Sul, Porto Rio

Grande, in arenosis nec non subuliginosis, nov. 1892.

This is the species which lies on the boundary between

Mariscus and Cyperus». CO. B. CLARKE in litt.

Mariscus elatus VAHL, ENUM. v. 2, 1806, p. 377.

WiIDGREN 794, Rio de Janeiro, 1844.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND: 26. AFD. III. N:O 9. 11

REGNELL II. 299, Minas Geraes, Caldas, Pedra Branca,

sept. 1850.

Mariscus letus LINDM.

Cyperus letus KTH. Enum. v. 2, p. 78, non PRESL (cuius

species fortasse Rynchospora).

Syn. Cyperus Sierre Borck. in Allgem. Bot. Zeitschr., 2,

1896, p. 2, fide C. B. CLARKE.

WIDGREN.

LINDBERG 597, Minas Geraes, Caldas, in campo, oct. 1854.

REGNELL III. 1305", Minas Geraes, Caldas, dec. 1855, S.

Paulo, mart. LOJ4.

Mariscus Meyenianus NEESs.

WIDGREN 293, Rio de Janeiro, 1844.

ReEGNELL III. 1304, Minas Geraes, Caldas, febr. 1846.

MosÉn 1069, Minas Geraes, Caldas, ad rivulum, dec. 1873;

2994, S. Paulo, Santos, in ripa aprica amnis Buturoca, dec.

1874.

Bsp tl.F Regn) A,L977!/2/ Bio Grande do Sul Hxcoloma

Santo Angelo, in campis alte graminosis.

Eleocharis geniculata R. Br.

WIDGREN.

REGNELL I. 453, S. Paulo.

MosÉn 2624, S. Paulo, Campinas, prope Vallinhos, in

palude aprica, aug. 1874.

Exp. 1. Regn. A, 3501, Matto Grosso, Diamantino, in

palude, maio 1894.

Eleocharis grandis (BorcK.) P. MAURY.

MosÉn 1080, Minas Geraes, Caldas, Capivary, in uligino-

sis apricis, nov. 1873.

Eleocharis pachystyla LIiNDm.

Scirpus pachystylus C. WricHt in Sauvv. F1. Cub. p. 174.

REGNELL III. 1328, Minas Geraes, Caldas, 1864.

12 C. A. M. LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZA.

Eleoeharis interstineta R. Br.

Exp. 1. Regn. A, 3085, 3135, Matto Grosso, S. Cruz da

Barra, in paludibus et Pa marginis silve, mart. 1894.

(Is probably not before collected in the interior of S. America).

Eleocharis mutata R. Br

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

LINDBERG 587, Minas Geraes, Caldas, in palude, nov. 1854.

REGNELL III. 1309, Minas Geraes, Caldas, in limo, april.

1868.

GLAZzIoU 9337.

Exp. 1. Regn. A, 2663, Matto Grosso, S. José, predium

planitieil montium Serra da Chapada, in ripa paludosa rivi

Cuyabå-mirim, dec. 1893.

Eleocharis nodulosa SCcHULTES.

WIDGREN, Minas Geraes, Jardim, nov. 1845.

LINDBERG 585, 586, Minas Geraes, Caldas, in paludibus et

fossis, nov. 1854.

REGNELL II. 303!/2, Minas Geraes, Caldas, loco uliginoso,

Tan. LONA

MosÉnN 1081, Minas Geraes, Caldas, Capivary, in rivulo,

dec. 1873; 4454, Caldas, in ripa amnis Rio Verde, ian. 1876.

GLAzIoU 6918.

Exp. 1. Regn. (sine num.), Rio Grande do Sul, Excolonia

Santo Angelo.

Eleocharis Wrightiana (BoEcK.)

Exp. 1. Regn. A, 2295, Paraguay, in insula humili arene

fluvii Rio Paraguay prope Puerto Casado, loco sepe inun-

dato, oct. 1893. (This species is by its author only stated

as coming from Cuba).

Eleocharis subarticulata (BorcKk.). — Pl. II: 2.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

Moskén 1082 (partim), Minas Geraes, Caldas, Capivary,

in uliginosis apricis, nov. 1873.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND: 26. AFD. III. N:0O 9. 13

Eleocharis Widgreni (BorcKk.)? — PI. II: (

MosÉN 778, Minas Geraes, Caldas, locis humidis, oct. 1873

Mr. CLARKE has not been able to compare this with the

type of BorcKELER'S Heleocharis Widgreni; yet, MosÉN 778

must be very near it. There are several of this set of Eleo-

charis, described by BoEcKELER, which are very critical spe-

cies (subspecies? or varieties?); even at Kew they are not

all known.

Eleocharis Minarum (BozrckK.). — P1. II: 3

WIDGEREN, Minas Geraes, 1845. — This collection is, as

Mr. CLARKE informs me, the type of BorEcKELER'S species.

Eleocharis suleata NEEs.

Exp. 1. Regn. A, 129!/2, Minas Geraes, S. Joao d'El-Rei,

ad ripam al inter colles camposque argillosos, s sept. 1592;

ÅA, 2577, Matto Grosso, Sucuri prope Cuyabå, in margine rivi,

dec. 1893.

Mr. CLAREE considers Balansa 438 (Hel. Balansaiana

BozecKE.. in Flora 62; El. Rothana BozrcK. in P. Maury's Cy-

peracées, MicHELr's Contributions å la Flore du Paraguay,

Mem. Soc. Geneve, 31, 1890, p. 136) to belong to this species.

Eleocharis sulcata var. grandirostris Linpm. — Pl. VTI: 2

Var. grandirostris CO. B. CLARKE ms. in Herb. BALANSA 436.

Eleocharis intermedia P. Maury, Mém. Soc. Geneve, 31,

HNS00 Ad rt 0, AN DON SEMULN:

»Ån propria species?» C. B. CLARKE in sched.

Exp. 1. Regn. A, 681, Rio Grande do Sul, oppidum S.

Pedro do Rio Grande, in arenosis apricis subuliginosis, nov.

802:

Eleocharis leptostachys LIinDpm. sp. nova. — Pl. I.

Exp. 1. Regn. A, 129, Minas Geraes, S. Joao d'El-Rei

oppidum, ad ripam rivuli inter campos collesque argillosos,

sept. 1892.

Species prope El. sulcatam NEEsS inserenda.

»Spicula fruetificante anguste oblonga, nmuce fere ut in

El. sulecata NEEs var. grandirostri. Species Eleocharidi Locf-

14 C. A. M. LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZ.

gremiane (BoEcK.) affinis, ab omnibus exemplis El. sulcate

NEEs differt spicula multo angustiore». CO. B. CLARKE in sched.

Descr.: Glaucescenti-viridis; rizoma elongatum, adscen-

dens, tenue; culmi plures—numerosi, erecti, tenues, rigidi,

10—15 cm alti, in sicco profunde sulcati; vagina suprema

15—25 mm longa, arcte involvens, viridis, basi purpurea, ore

subdilatata a latere triangulari-producta membranaceo-margi-

nata; spicula lineari-oblonga, 6—8 mm longa, 2 mm lata;

squame densius imbricatre, late ovate, infime latissimee,

omnes apice late rotundato-bilobe, marginibus a basi mem-

branaceis, apice latissime hyalino-marginato, parte carinali

media brunnea vel virescente, ceterum castaneo-purpure2e sunt;

caryopsis viridulo-albida, nitidula, obovata, cum bulbo styli

conico 2 mm longa, leviter 3-costulata; stylus longissimus

caryopsin subequans.

Eleocharis montana RozEM. et SCcHULT.

MosÉnN 1079, Minas Geraes, Caldas, Capivary, in arena

humida, dec. 1873.

Exp. 1. Regn. A, 701, Rio Grande do Sul, Porto Rio

Grande, in arenis maritimis, nov. 1892.

This is perhaps not before known as living in Brazil.

(Hab. in Nova Granada, BoECKELER).

Eleocharis ochreata NErs. — Pl. II: 1.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

(MosÉN 1082 partim, vide El. subarticulatam!)

Eleocharis capitata R. BR.

MosÉNn 3723, S. Paulo, Santos, S. Vincente, in litore are-

noso sicco aprico, april. 1875.

Exp. 1. Regn. A, 2165, Paraguay, Asuncion, loco gra-

minoso irrigato, sept. 1593.

Eleocharis Sellowiana KrTu.

LINDBERG 579, Minas Geraes, Caldas, in palude ad fluvium

Ribeiräo dos Bugres, inter Elatinas, iul. 1854.

REGNELL III. 1308, ibidem, april. 1868.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 9. 15

Eleocharis chaetaria RoEM. et SCHULT.

Exp. 1. Regn. A, 2297, Paraguay, in insula humili aren:e

fluvii Rio Paraguay prope Puerto Casado cum El. Wrigh-

tiana, oct. 1893.

Not mentioned before as coming from Paraguay; the

place (about 22” s.) considerably extends the limits of this

species to the south in the interior of South America.

Eleocharis microcarpa Torre.

Exp. 1. Regn. A, 3359, Matto Grosso, Buritizinho sub

montibus Serra do Itapirapuan, in campis uliginosis copiose,

april. 1894.

A rare plant, stated by BoEcKELER (Linneea, 36) only as

found at New Orleans and in South Brazil.

Eleocharis capillacea Krur.

LINDBERG 581, 583, Minas Geraes, Caldas, in palude ad

fluvimm Ribeirao dos Bugres, inter Elatinas, iul.—oct. 1854.

MosÉnN 1751, S. Paulo, Mogy-mirim, loco uliginoso aprico,

10016 k EIS sd Loks

Exp. 1. Regn. A, 179, Minas Geraes, S. Joäo d'El-Rei,

in ripa rivuli argillosa reptans, sept. 1892; A, 2665, Matto

Grosso, S. José in ripa arenosa rivi Cuyabå-mirim, dec. 1894;

, 3515, Matto Grosso, Diamantino, in palude et in uligino-

sis, maio 1894.

Its vast distribution as far as Matto Grosso is connected

with places like those in Minas Geraes, wet or marshy spots

in the rocky and sandy district of the »campos cerrados».

Eleocharis debilis Krr. — Pl. II: 4.

MosÉN 3510, S. Paulo, Santos, prope Ytå (predium) ad

saxa flvuli, febr. 1875.

Eleocharis bonariensis NEESs.

REGNELL III. 1807, Minas Geraes, Caldas, loco uliginoso,

oct. 1870.

Eleocharis punctata (Borck.). — P1. IT: 5.

MosÉN 3724, S. Paulo, Santos, S. Vincente, in fossis.

april. 1875.

16 C. A. M. LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZ.

Exp. 1. Regn. A, 1062 (C), Paraguay, OColönia Risso

prope Rio Apa, in ripa arenosa fluminis Paraguay, loco in-

terdum inundato, oct. 1893.

Nut greenish white.

This species is not stated before as found in Paraguay,

but was found in Matto Grosso by Mr. SPENCER MooRrE.

Eleocharis elata (BorcK.).

GLAzIoU 6430, 9338.

Eleocharis minima KTH.

LINDBERG 580, Minas Geraes, Caldas, in palude ad fuvium

Ribeiråäo dos Bugres inter Elatinas crescens, iul. 1854.

REGNELL III. 1307, ibidem in uliginoso, april. 1868.

Fimbristylis diphylla Vau.

WIDGREN 56, 56!/2. Rio de Janeiro, 1842, 1844.

ANDERSSON, ibidem, 1851.

LINDBERG 698, ibidem, Botafogo, febr. 1854.

MosÉnN 4452, Minas Geraes, Caldas, in margine aque-

ductus humido aprico, febr. 1876.

Fimbristylis spadicea VAHL.

WIDGREN 626.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

MosÉnN 3001, 3505, S. Paulo, Santos, in litore arenoso,

nov. ldr4—Tebr. 1875. ;

Fimbristylis spathacea RortH.

ANDERSSON, Rio de Janeiro.

MosÉnN 3722, S. Paulo, Santos.

Exp. 1. Regn. A, 75, Bahia, in campis apricis grami-

nosis circa urbem, aug. 1892.

Fimbristylis complanata LINK.

Exp. 1. Regn. A, 805, Rio Grande do Sul, Quinta prope

oppidum Porto Rio Grande, in campis arenosis subuliginosis,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 9. 17

dec. 1892; A, 1029, ibidem, Excolonia Santo Angelo, ad vias,

in pascuis aridis etc., ian. 1893.

Fimbristylis Sellowiana LIiNDM.

PBulbostylis Sellowiana KTH.

Exp. 1. Regn. A, 1452, Matto Grosso, S. Anna da Cha-

pada, loco aperto uliginoso-paludoso, mart. 1894.

Fimbristylis monostachya HaAssE.

MosÉnN 4665, Bahia, loco sicco aprico, april. 1876.

Exp. 1. Regn. A, 583, Rio Grande do Sul, Porto Alegre,

Parthenon, loco graminoso sicco camporum, nov. 1892; A, 1280,

Matto Grosso, Cuyabå, loco aperto glareoso subhumido parce

graminoso, dec. 1893; A, 1280", ibidem, Coxipö-mirim, ian. 1894.

Bulbostylis paradoxa Kru.

WiIDGREN, Minas Geraes, 1845.

REGNELL III. 1317, Minas Geraes, Caldas, sept. 1858; S.

Paulo, sept. 1862.

Exp. 1. Regn. A, 2639, »barba de bode» incolarum, Matto

Grosso, Aricå prope Cuyabå, in campis apricis glareosis pas-

sim, dec. 1893.

This plant is very characteristic of the rocky ground

'of the »campos cerrados>, in Matto Grosso as in Minas Geraes,

and resists successfully the action of the fire, when the thin

Ppasture is burnt off by the inhabitants.

Bulbostylis micans Linpom. — Pl. III: 1.

LINDBERG 591, Minas Geraes, Caldas, in campo, oct. 1854.

Deser.: Culmi dense cespitosi, 2—3 dm longi, graciles,

usque ad apicem glabri; vagine ferruginee ore barbato; folia

quartam culmi partem :equantia, setacea; umbella fere simplex

5—10-radiata; bractee 5—15 mm longe, setacer; rad 5—15

mm longi, pro maxima parte 1-stachyi, glabri; spicule 3 mm

longe, 2—2,5 mm late, c. 6-fore, fere nigre; glume late

ovate obtuse, perconcave, fere glabre, in margine micanti-

albo-ciliate; stylus 3-fidus; nux obovoidea, truncata, luteo-

brunnea, transversim minute undulata, basi styli parva, rubra,

persistente. — C. B. CLARKE ms. in Herb. RIEDEL.

18 C. A. M. LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZ.

Bulbostylis spherocephala (Borck.) f. Sechwackeana

(BoECK.).

Scirpus Sechwackeanus Boeck., Cyperacee nove, H. 2,

1890, p. 15.

Heec forma ob culmum usque ad apicem hispidum patule

ciliatum diversa; »si mavis species propria», C. B. CLARKE

in sched.

WIDGREN.

REGNELL II. 296, Minas Geraes, Caldas, 1842.

MosÉnN 1749, Minas Geraes, Caldas, in campo sicco aprico,

dec. 1893.

Bulbostylis conifera Kra.

Exp. 1. Regn. A, 1302, 1354 (B), Matto Grosso, Cuyabå,

loco glareoso sicco aprico (gregatim), ian.—febr. 1894. (Not

observed before in the central provinces of S. America).

Bulbostylis lanata KrH. var. Xyrioides (KUEKENTHAL,

spec., ms in RIEDEL n. 1406).

Exp. 1. Regn. A, 1338, Matto Grosso, Aricå prope Cuyabå,

loco arenoso aperto vel subaperto subhumido, ian. 1894.

Bulbostylis seabra (PresrL sub Isolepide) LinpmM. f.

evolutior.

»Ob culmum apice levem nec scabro-pilosulum a Bulbo-

stylide Langsdorffiana KrtH differt,, C. B. CLARKE in sched.

Herb. REGN.

MosÉn 4456, Minas Geraes, in adscensu montis Serra de

Caldas, loco arido graminoso, febr. 1876.

(BALANSA 426, a, est Bulbostylis scabra).

Bulbostylis Langsdorffiana KTH.

WiIDGREN, Minas Geraes, 1845.

REGNELL II. 303 (partim); III. 1301. Minas Geraes, Caldas,

ad rivulum Geribå, febr. 1846.

Bulbostylis Jacobine (Strup. sub Fimbristylide) LINDM.

Syn. Scirpus glaucophyllus BorcK.

Exp. 1. Regn. A, 1346, Matto Grosso, Cuyabå, loco glå-

reoso vel arenoso sicco aprico, febr. 1894; A, 2573, ibidem,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 9. 19

Aricå prope Cuyabå, in campo aprico paulum irrigato, dec.

1893. (Not before published as living in this province).

Bulbostylis junciformis Kra.

REGNELL III. 1318, Minas Geraes, Uberava, oct. 1848.

Exp. 1. Regn. A, 1320, Matto Grosso, Cuyabå, loco aperto

sicco graminoso.

Planta a beat. REGNELL lecta est forma subcapitata, culmo

gracili elato, inflorescentia solitaria globosa terminali, pisiformi

vel maiore.

Bulbostylis junciformis var. conostachya. — P1. IIT: 3.

Isolepis conostachya BoEcK.

Exp. 1. Regn. A, 2345, Matto Grosso, Cuyabå, loco

arido glareoso, arbusculis obsito, »campo cerrado» dicto, nov.

1893. :

»Forma? recedens ob folia circinnata, umbellam laxe com-

positam, spiculas multas solitarias; forsan pro specie habenda»>,

C. B. CLAREE in sched. — Vide P1. III, fig. 3!

Bulbostylis arenaria LINDM.

Isolepis arenaria NEEsS in Linnea, 9, 1834.

LINDBERG 589, Minas Geraes, Caldas, iul. 1854.

MosÉN 1066 (et 1067?), > » Capivary, ad grumos

campi humidi aprici, dec. 1873.

Exp. 1. Regn. A, 237, Rio Grande do Sul, Porto Alegre,

in pascuis (»campos») solo arenoso-glareoso, sept. 1892.

Planta a me lecta (sub n. A, 237) ad Bulb. capillarem

prope accedit: nux est subtiliter transversim undulata, sed

minima. Umbella est contracta, involucrum elongatum ad 4

cm; spicule angustate, lanceolate, ob nuces minimas valde

angustatas.

In planta LINDBERG 589 nucem non undulatam, sed sub-

levem vel punctato-rugulosam inveni.

Bulbostylis capillaris Kr.

REGNELL II. 303 (partim), Minas Geraes, Caldas, 1843, et

oct. 1564.

20 C. A. M. LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZA.

LINDBERG 590, Caldas, in margine paludis, oct. 1854.

MosÉN 4581, » Serra de Caldas, supra rupes apri-

cas humo tenui tectas, mart. 1876. :

Exp. 1. Regn. A, 519, Rio Grande do Sul, Hamburger

Berg, in collibus siccis sabuloso-graminosis, oct. 1892; A,

1111, ibid., Excolonia Santo Angelo, ad terram humosam inter

gramina, febr. 1893; A, 1221, ibid., Cachoeira, in arena hu-

mida convallis (seu »cafon») torrentis camporum, febr. 1893.

Bulbostylis capillaris var. tenuifolia.

Scirpus tenwifoltus RUuDeE, Guian., p. 18, t. 22.

MosÉn 1068, Minas Geraes, Caldas, in prato subhumido,

dec. 1873.

Bulbostylis eapillaris var. pyriformis.

Var. pyriformis C. B. CLARKE ms. in herb. variis.

MosÉnN 4453, Minas Geraes, Caldas, in campo, febr. 1876.

Planta elatior (0,3 m), culmo stricto; umbella laxa; spicule

maiuscule; nux magna, nuce typi dimidio longior, 2 mm longa,

minus distincte transversim undulata et minus argute trigona,

angulis parum incrassato-costatis.

Bulbostylis capillaris? forma? — P1. III: 2.

REGNELL III. 1315 (et 1316), Minas Geraes, Pedra Branca,

febr. 1857, (et 1858).

MosÉn 1931, Minas Geraes, Caldas, in cacumine sicco

aprico montis Pedra Branca supra rupes humo tenui tectas,

un. 1874.

He&ec planta, P1. III: 2, plurimis notis, ut umbella con-

gesta, bracteis elongatis basi barbatis, Bulbostylidem fimbriatam

UzBAN, Symb. Antill., 2, 1900 (Oncostyl. fimbriatam Nees)

revocat; sed caryopsis, P1. IIT: 2, ec, omnino Bulbostylidis ca-

pillaris est, albida, transversim undulata (in Bulb. fimbriata

nux dicitur »levis, fusce brunnea»).

Ab hac parum differt alia planta, REGNELL 1316 ex eodem

loco (monte Pedra Branca): est forma elatior, foliis dilatatis,

subligulatis, spiraliter contortis, nec setaceis.

Androtrichum polycephalum Kru.

ANDERSSON, Buenos Aires, 1852.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 9. 21

Exp. 1. Regn. A, 328, Rio Grande do Sul, oppidum Rio

Grande, locis apertis arenosis, nov. 1892. (The species was

hitherto only collected in the adjacent countries, Uruguay

and Santa Catharina).

Scirpus riparius PRESsL.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

REGNELL III. 1327, Minas Geraes, Caldas, 1862—63.

MosÉn 2998, S. Paulo, Santos, in amni Buturoca, dec. 1874.

Scirpus cernuus VauL f. pygmeus (KTH).

Isolepis pygmea KTH.

Exp. 1. Regn. A, 703, Rio Grande do Sul, oppidum Rio

Grande, Banhos do Mar, in arena maritima, nov. 1892. (Pro-

bably not before published as a brazilian plant, but found

at Buenos Aires).

Seirpus cubensis Kra.

GLAzIoU 6432.

Scirpus submersus C. WRIGHT.

BALANSA 2550, Paraguay, Caaguazu, dans les marais,

april. 1876.

Scirpus mieranthus VAL.

Exp. 1. Regn. A, 1354 (c), Matto Grosso, Cuyabå, loco

aperto arenoso subhumido, febr. 1894.

Fuirena incompleta NErs (in Mart. F1. Bras.).

Exp. 1. Regn. A, 1183, Rio Grande do Sul, Cachoeira,

in arena humida riparum torrentis campestris, febr. 1893.

From the living plant I noted: planta gracilis, ad 0,5

m alta, sparse laxeque cceespitosa; squame ovate concavate,

apice atrovirides, dorso sub apice arista lete viridi late

applanata instructe; stamina 3 antheris violaceis ovato-

oblongis; caryopsis trigono-globosa basi angustata, setis 6

scabridis perigonii cireumdata. — It seems not to have been

observed before in the most southern part of Brazil.

22 C. A. M. LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZ.

Fuirena umbellata Rorrz.

REGNELL I. 421/2) S. Paulo, Santos 1841.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

Fuirena robusta KTH.

MosÉN 3000, S. Paulo, Santos.

GLAZzIoU 8499.

Lipocarpha triceps NEEs.

WiIDGREN, Minas Geraes, 1845.

This species occurs then from Mexico as far as Minas

Geraes and Matto Grosso.

Lipocarpha Sellowiana KTH.

MosÉn 775, 1070, Minas Geraes, Caldas, in aqueductu;

Capivary, in uliginosis apricis, dec. 1873.

Ascolepis brasiliensis C. B. CLARKE (in DUR. et ScHINZ.

FIS SA fr: ver).

WiIDGREN 98, Minas Geraes, Jardim, dec. 1845.

REGNELL IT. 305, Caldas, febr." I846; IH. 1306) ibid;

Uberava, sept. 1848.

LINDBERG 594, ibid., Caldas, nov. 1854.

SEVERIN 195, S. Paulo, Campinas, nov. 1873.

MosÉn 1071, Minas Geraes, Caldas, Capivary, in uligino-

sis apricis, dec. 1873.

Exp. 1. Regn. A, 1452 (b), Matto Grosso, S. Anna da

Chapada, loco aperto uliginoso-paludoso, mart. 1894.

Dichromena setigera KTH.

Exp. 1. Regn. A, 52, 277, Rio Grande do Sul, Porto

Alegre, locis apricis glareosis parce graminosis, sept. 1892. —

(It was before collected in Uruguay, Paraguay and Minas

Geraes).

Dichromena ciliata VAHL.

LINDBERG 588, Minas Geraes, Caldas, in campis, oct. 1854.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 9. 23

REGNELL I. 455!/2 (partim), ibid., oct. 1864.

MosÉN 776, ibid., in campo sicco, nov. 1873; 4664, Bahia,

1oco sicco aprico, april. 1876.

Exp. 1. Regn., A, 63!/2, Bahia, in collibus graminosis

fruticosis, aug. 1892; 2345!/2, 2623, Matto Grosso, Cuyabå,

locis aridis glareosis, nov. 1893.

Dichromena ciliata var. Vahliana (GRISEB.).

RBhynchospora Vahliana GRISEB.

REGNELL I. 455!/2 (partim), Minas Geraes, Uberava, oct.

1848.

BALANSA 473 (P. Maury sub. Dichr. nervosa ,VAHL).

Dichromena longa LINnDM. sp. nova. — PI. IV.

Exp. 1. Regn. A, 3083, Matto Grosso, Santa Cruz da

Barra do Rio dos Bugres, in silva umbrosa, marginem stagni

sepius inundatum incolens, m. mart. 1894.

»Species a Dichromena ciliata VAHL paulum diversa, ob

culmos elongatos tenues, capita parvula». OC. B. CÖLARKE ms.

in Herb. REGNELL.

Deser.: Culmi cum innovationibus numerosis fasciculati,

glabri, gracillimi, faccidi, arcuati vel terre incumbentes,

folia longe superantes, 0,;—0,; m longi (vel in planta minore

0,2—0,3 m), superne acute trigoni. Folia tenuia, subflaccida, gla-

bra, alia plana nervo scabro carinata, alia conduplicata paullo

recurva 15—30 cm longa, ad apicem longe angustata, circa

3 mm lata, nervis crassioribus utringue ternis. Spicule can-

didee in capitulum 4 mm longum sepissime viviparum congeste.

Involucrum 3—4-phyllum, phyllis patulis vel reflexis, line-

aribus, basi ciliatis, herbaceis viridibus vel basi indistincte

pallidioribus, 2—9 em longis. Squame ovate, apicem versus

carinat2e, acute nunc lacere obtusiuscule. Anthere hepaticee,

exserte, 1,5 mm longe. Caryopsis 1 mm longa, late obovata

vel suborbicularis lenticularis, a lateribus angustioribus mar-

gine tereti circumdata, colore ochracea vel fusco-rubra, mar-

gine rufescente, lateribus minutissime transversim rugulosa,

basi rostri latissime semilunata saturate fusca vel nigrescente.

This plant was copiously collected in very shady and

somewhat moist places, where the culms were bowed down

with their summits and the most part of them vivipareous,

24 C. A. M. LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZ.

producing young plants amongst the involucral bracts, hidden

and rooting in the wet mould. Nevertheless, ripe nuts were

also found. Although the plant has many characters of the

Dichr. ciliata, it is habitually more different than any form

of that variable species, according to the peculiar locality in

the primeval forest.

Rhynchospora armerioides PRESL.

Exp. 1 Regn. A, 1552, Matto Grosso, Cuyabå, in campis

sabulosis plus minus uliginosis passim, mart. 1894; A, 3547,

ibidem, iun. 1894 iam marcescens; ÅA, 3357, ibidem, Buritizinho

sub montibus Serra do Itapirapuan, in campis uliginosis fre-

quentissime, mart. 1894.

Rhynchospora hirta Borcrk. — Pl. V.

Exp. 1. Regn. A, 3049, Matto Grosso, in campis uligino-

sis, ad traiectum fuvii Rio Jocuara, febr. 1894; A, 1454 (b),

Matto Grosso, Buriti prope 5. Anna da Chapada, loco aperto

uliginoso-paludoso, mart. 1894; A, 1484 (b, b"), Cuyabå, loco

glareoso subhumido, mart.—april. 1894.

When described by BoEcKELER in Linnea, 37, p. 543, this

species was imperfectly known, as this author had seen only

an unripe specimen. I have therefore drawn in the plate V

a specimen from Matto Grosso, showing a flowering spikelet

and the ripe nut:

spicula cum genitalibus exsertis 10—11 mm longa, squa-

mis circa 4 lete ferrugineis, squamulis inclusis linearibus

hyalinis; stamina 10 mm longa, filamentis basi liberis, su-

perne coalitis monadelphis, apice breviter sejunctis, antheris

linearibus luteis 2,5 mm longis; ovarium obovatum, apice

papilloso-hirtulum, setis paucis inzequalibus subtilissimis cir-

cumdatum, rostro ovato-bulboso minutissime aculeato-scabro;

caryopsis 4 mm longa, inequaliter triquetra, badia, opaca,

lzeviuscula, apice hirtella, rostro obliquo, olivaceo, dimidiam

caryopsis partem sequante.

Rhynchospora rigida BozrcK.

Dichromena rigida KUNTH.

Widgren, Minas Geraes, 1845.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 9. 25

Regmnell I. 455, Minas Geraes, Caldas.

Mosén 786, » » — Serra de Caldas, in palude

aprica, sept. 1873.

Exp. 1. Regn. A, 1452 (ce), Matto Grosso, S:, Anna da

Chapada, loco aperto uliginoso, mart. 1894.

(This species also grows in the adjacent state Goyaz).

Rhynchospora Warmingii BozEcK.

Widgren, Minas Geraes, 1845.

Regnell III. 1310 >» - Caldas, in campo, sept. 1864.

Rhynchospora patuligluma (C: B. CLARKE ms. sub Ryn-

chospora in Herb. GLAzIoU, REGNELL, WARMING, WEDDELL,

Uzre, RIEDEL).

Mitrospora pallida NErEs; Rhynchospora pallida STEUD.

non Curtis; efr. BorcK, Linnea, 37, p. 563.

WiDGREN, Minas Geraes, 1845.

REGNELL II. 295 >» , Caldas, april: 1866.

MOosÉN 4458, > Serra de Caracol, in campo alto

arido, dec. 1875.

Rhynchospora nardifolia BozrcK.

REGNELL II. 297 (partim), Minas Geraes, Caldas, oct. 1845.

Rhynchospora albiceps Kru.

REGNELL III. 1313, S. Paulo, Cajuri, mart. 1857.

Rhynchospora globosa Rorm. et ScHULT.

WiIDGREN 10, Minas Geraes, 1845.

REGNELL II. 294, » > m. novembri.

MosÉN 1074, 1075, > >» — Caldas, Capivary, in uligi-

nosis apricis, nov. 1873.

Exp. 1. Regn. A, 1454, 1726, Matto Grosso, Buriti prope

S. Anna da Chapada, loco aperto uliginoso-paludoso, mart.—

iun. 1894. — (This is a tropical plant, now gathered as far as

Paraguay, BALANSA).

26 C. A. M. LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZ.

Rhynchospora cyperoides MART.

WIDGREN 629.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

GLaAz1IoU 6434.

Rhynchospora exaltata Kr.

WiIDGREN, Rio de Janeiro 1844, Minas Geraes 1845.

REGNELL 231, Rio de Janeiro, 1840; REGNELL 1454, Minas

Geraes, Serra de Caldas, sept. 1854.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

SEVERIN 178, S. Paulo, Campinas, nov. 1873.

MosÉn 784, Minas Geraes, Serra de Caldas, in fruticetis

siecioribus, sept. 1873; 2625, Rio de Janeiro, Corcovado, sept.

1874; 3931, S. Paulo, Campinas, in fruticeto campi sicci,

hotas IK

(This plant has also been found in Matto Grosso by Mr.

SPENCER MooRrE). |

Rhynchospora Beyrichii STtEuD.

WIDGREN 818, Rio de Janeiro 1844.

ANDERSSON, » » 1851.

Rhynchospora splendens LIinDwM.

GLaAzrIoU 11650, Rio de Janeiro, 1879.

Species Ehynchospore Glaziovii BorcK. affinis. — C. B.

CLARKE ms.

Descr.: Herba robusta, fere glabra; pamicula 0,5 m longa;

capitulum spicula 20—50 continens; spicule long, lancealato-

lineares, lucide straminere, in capitula globosa stellata rigida

densissime congeste; sete hypogynee null.

Rhynchospora aurea VaAHL (sub Rynchospora).

WiIDGREN 57, Minas Geraes, Caldas et Jardim, nov. 1845.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

LINDBERG 595 (b, c), 601, Minas Geraes, Caldas, in palude,

oct.—dec. 1854.

MosÉN 783, ibid., ad rivulum campi, sept. 1873; 2995,

S. Paulo, Santos, in amne Rio Buturoca, dec. 1874.

Exp. 1. Regn. A, 1971, Paraguay, El gran Chaco, in

campis paludosis amnis Rio Macå, sept. 1893; Colonia Risso,

in campo argillaceo humidiusculo, oct. 1893.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 9. 27

Rhynchospora aurea f. florida (RupGE, spec. sub Schoeno).

WiDGREN, Minas Geraes, 1843.

Rhynchospora rostrata LiNDM.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

Species Bhynchospore (Rynchospore) laxe VAHL var.

macrostachye affinis. — C. B. CLARKE ms. in BURCHELL 5786,

GLaAziou 22353, Hb. RIEDEL.

Descr: Herba robusta, fere glabra. Panicula elongata,

angusta, densa, 0,3—0,4 longa, 5 cm lata, corymbis axillaribus

numerosis brevibus; spicule fasciculate brunne&; nux levis,

brunnea, rostro 1 cm longo vel ultra, e spiculis longe exserto.

Rhynchospora gigantea Link.

WIDGREN 17, Minas Geraes, 1845.

REGNELL II. 298, Caldas, locis uliginosis, ian., febr., oct.,

1846, 1871, 1874.

Exp. 1. Regn. A, 599, Rio Grande do Sul, Porto Alegre,

in uliginosis, nov. 1892; A, 2567, Matto Grosso, Sucuri prope

Cuyabå, ad rivum, dec. 1893.

The locality in Rio Grande do Sul considerably extends

to the south the geographical area of this species (gathered

before in Guyana, Parå, and Bahia).

Rhynchospora velutina BozEcK.

Dichromena velutina KTH.

REGNELL IIT. 1312, S: Paulo, Cajuru, mart. 1857.

MOosÉN 1750, » Mogy-mirim, loco uliginoso

aprico, mart. 1874.

R. velutina var. Sellowiana (KrH).

Dichromena Sellowiana KTH.

Exp. 1. Regn. A, 1454 (c), Matto Grosso, S. Anna da

Chapada, loco aperto uliginoso-paludoso, mart. 1894.

Rhynchospora robusta BozrcK.

WiIDGREN, Minas Geraes, Jardim, nov. 1845.

INNEGNELL LIL; 130 3 Caldas, febr., mart., 1845, 1857.

28 C. A. M. LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZ.

MosÉN 4455, 4562 Minas Geraes, Caldas, in uliginosis

apricis, ian., febr., 1876.

Rhynchospora stenocarpa Kra.

WIDGREN, Minas Geraes, 1845.

Rhynchospora tenuis LINK.

Exp. 1. Regn. A, 859!/4, Rio Grande do Sul, Excolonia

Santo Angelo, febr. 1893. — (Area: from Montevideo and

Paraguay to Mexico).

R. tenuis var. emaciata (BorcK. spec.).

WIDGREN, Minas Geraes, 1845.

REGNELL II. 297 (partim), Minas Geraes, Pedra Branca,

loco humido, ian. 1869.

MOosÉN 4457, Minas Geraes, Caldas, in uliginosis apricis,

lan. dög:

Exp. 1. Regn. A, 1586, Matto Grosso, prope Morrinho de

S. Antonio, loco aperto humido-uliginoso, apr. 1894.

Rhynchospora brevirostris GrisEB.? — Pl. VI: 1.

Exp. 1. Regn. A, 1588, Matto Grosso, Morrinho de S.

Antonio; A, 3463, Buritizinho sub montibus Serra do Itapi-

rapuan, in campis uliginosis, april 1894.

Rhynch. brevirostris GriseB. (Cat. Plant. Cub.) is only

known as growing in the West Indies (Cuba). Mr. CLARKE

informs me that although there is no example in Kew to

compare, he finds my plant very well suit his ms. description

of that species; he considers it at all events to be of the same

section (with a smooth not wrinkled nut); yet, it may be, not

improbably, a distinct species allied to BE. brevirostris.

In planta mea caryopsis ovata lenticulari-compressa, rostro

parum distincto apiculato, lateribus plumbeis linea atro-

plumbea vel macula longitudinali notatis vel totis nigres-

centibus, basi bigibbosa, callis 2 nigris vel atropurpureis

serobiculatis instructa; long 1,3—1,7 mm.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 9. 29

Rhynchospora brasiliensis BozEcK.

MosÉN 3506, S. Paulo, S. Vincente, in litore arenoso hu-

mido graminoso aprico, febr. 1875.

Rhynchospora glauca VAaHL (sub Rynchospora).

WIDGREN 12, Minas Geraes, Jardim, nov. 1845.

MosÉnN 1073, > > Caldas, Capivary, in prato

humido aprico, nov. 1873.

Exp. 1. Regn. A, 131, Minas Geraes, S. Joäo d'El-Rei,

ad ripam rivuli inter colles camposque argillosos, sept. 1892.

Rhynchospora cephalotes VatHrL (sub Rynchospora).

Exp. 1. Regn. A, 3395, Matto Grosso, Morro Vermelho

prope Diamantino oppidum, in declivibus saxoso-glareosis,

m. maio 1894. (Also found in this state by Mr. SPENCER

MoorE. Area: from Panamå and West Indies to Matto Grosso

and Rio de Janeiro).

Pleurostachys millegrana STEvD.

MosÉn 2627, Rio de Janeiro, Corcovado, Paineiras, in

fissuris rupium humidarum, sept. 1874.

Pleurostachys foliosa Krtu. — PI. VII: 2.

WiIDGREN 791, Rio de Janeiro, 1844.

MosÉnN 3721, S. Paulo, Santos.

Pleurostachys longa LIiINnDm. sp. nova. — Pl. VII: 1.

REGNELL 227 (partim), Rio de Janeiro, 1840.

Species Pleurost. foliose KrtH affinis, a qua his notis

(specimine brasiliensi Pleur. foliose, MosÉN 3721, comparato)

distinguenda:

foliosa | longa

spicula 2 mm longa spicula 1,3 mm longa

anthera 0,3 mm longa anthera 0,5; mm longa

folium 5 mm latum | folium 7 mm latum

>» — 25—30 em longum » -35— cm longum

folii pagina inferior nervis | folii pagina inferior nervis

35—40. 50—60.

30 C. A. M. LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZ.

C. B. CLARKE ms. in Herb. REGNELL.

Descr.: Culmus (pars superior tantum suppetit) longitu-

dine 1 m excedens, simplex, gracillimus, subflaccidus, inferne

dense foliatus, fere inde a basi floribundus, paniculam amn-

gustam vel linearem 0,s m longam lucidam producens. Folia

Pleurost. foliose similia sed paulo latiora et nervis pluribus

percursis, dense conferta, anguste linearia, apice longe angu-

stata. glabra, glauca, margine minutissime subserratula, nervis

I. crassioribus utringue 4 (in Pleur. foliosa 3 vel 4 magis

approximatis quo nervi II. pauciores fiant); folia bractealia

sensim minora, summorum lamina 4 cm longa, 2 mm lata.

Corymbi paniculati, pedunculo breviter exserto, rhachi 20—25

mm longa; rami primarii subarcuati bracteas excedentes valde

ingequales, infimi 2—3 cm longi denique reflexi, rami secun-

darii capillacei 5—10 mm longi. Spicule lete ferrugineo-

fusce, minute, 1,3 mm longe, per 3—5 glomeratze, obovatze,

squamis multifariis obtusis vel emarginatis nervo mediano

viridi. Perigonmium setis gracillimis breviter purpureo-plu-

mosis formatum (in Pleur. foliosa copiose plumosum). Anthere

(Aloris iuvenalis) lineares (in Pleur. foliosa anguste ovate).

Pleurostachys sparsiflora KTH (Flora Brasil., fasc. 3, tab.

15) differs by its inflorescence, which is much larger and

very lax with exceedingly long branches.

Pleurostachys Gaudichaudii BRrRoncn.

REGNELL 225, Rio de Janeiro 1840.

Pleurostachys stricta KrTu.

WIDGREN 647.

REGNELL 226, Rio de Janeiro, 1840; III. 1319, Minas Ge-

raes, Pedra Branca, in silva primeeva, sept.

LINDBERG 602, ibid. Caldas, Pedra Branca, in silva pri-

meva, lul. 1854.

MosÉnN 1946, ibidem, iun. 1874.

Exp. 1. Regn. A, 205, Rio de Janeiro, in silva primeva

montis Corcovado, sept. 1892.

Pleurostachys tenuiflora BRoNGN.

REGNELL 227 (partim), Rio de Janeiro, 1840.

WIDGREN 283, 681, Rio de Janeiro, 1842, 1844.

mi andr

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 9. 31

Cladium ensifolium BENTE.

REGNELL III. 1320, Minas Geraes, Caldas, in stagno, oct.

1849.

GLAzIoU 5443.

Cladium jamaicense CRANTZ.

MosÉnN 3003, »capim de capivara» incolarum, S. Paulo,

Santos, in amne Buturoca, dec. 1874.

Cladium ficticium HEMSLEY.

GLAzIoU 6421.

Remirea maritima AUBL.

MosÉnN 3508, S. Paulo, Santos, SN. Vincente, in litore are-

nose aprico.

Hypolytrum Schraderianum NEEs.

MosÉN 3002, S. Paulo, Santos, Sororocaba, in silva, dec. 1874.

Secleria verticillata WiLLpD.

Exp. 1. Regn. A, 3235, Matto Grosso, S. Cruz da Barra,

in campo dumetoso, solo glareoso aritdo, april. 1894. — (Is not

before collected in this state; its distribution is more nor-

therly).

(Scleria verticillata BorcK., Engl. Jahrb.. 1, 1881, is Scl.

Liebmannmi STEUD. Cyp. p. 179).

Scleria leptostachya KTH.

REGNELL III. 1321, Minas Geraes, Serra de Caldas, febr.

1862.

Seleria hirtella Sw.

WIDGREN, Minas Geraes, 1845.

REGNELL III. 1808, » - Caldas, loco uliginoso, ian. 1890.

MosÉn 1083, ibidem, Capivary, in grumis campi humidi

aprici, dec. 1873.

32 C. A. M. LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZ.

Exp. 1. Regn. A, 757, Rio Grande do Sul, Vieira prope

oppidum Rio Grande, in graminosis arene maritime, nov. 1892.

— (Widely spread, nearly cosmopolite; on the »campos» occur-

ring as far as Montevideo and the northern »pampas».

Scleria interrupta L. C. RicH.

MosÉnN 3262, S. Paulo, Santos, S. Vincente, in litore are-

noso graminoso humido aprico, febr. 1875.

NScleria Clarkei Linpow. sp. nova. — Pl. VIII.

Exp. 1. Regn. A, 3289, Matto Grosso, Buritizinho sub

montibus Serra do Itapirapuan, in campo glareoso, april. 1894.

»Species Sclerie lagoensi BorcK. (Videnskab. Meddel.

Kjöbenh., 1569, p. 151) admodum affinis; differt precipue

hirsutie. Preeterea, folia apice subito angustata, nux paulo

maior. — Inforescentia, disco, aliis rebus S. lagoensi similis».

C. B. CLARKE in sched.

Descr.: Culmi e rhizomate brevi approximate seriati, cum

inflorescentia 0,,—0,9 m alti, gracillimi, usque ad apicem va-

ginis obtecti. Folia lete viridia, infima ad squamas vaginis

brevibus reducta; folia evoluta numero 8—12, vaginis supe-

rioribus 6—8 cm longe alia ex alia prosilientibus, ligula late

ovata rotundata; lamina anguste linearis, 7 mm lata, usque

ad 40 cm longa, apice lanceolato, iuxta nervum medianum

ab utraque parte argute canaliculata; folium omnibus partibus

brevissime hirsutum, pilis brevibus sparsis subadpressis al-

bidis, ligula margine densius subargenteo-tomentella. Inflore-

scentia 1—2 dm longa, contracta, paupera, ramis gracilibus,

infimis longe remotis usque ad 1 dm longis; spice singule

circa pollicem longe; bractee herbacex anguste cuspidate,

breviter hirsuta, apice subciliate; spicule in anthesi lineari-

oblongeae compressiuscule, 5—6 mm longe, squanmis ferrugineo-

purpurascentibus, carina viridi albo-hirsuta rostrata, in spi-

cula fructificante late ovatis mucronatis. Stamina 6 mm

longa; stigmata 3, cum stylo 6 mm longa. Caryopsis breviter

ovata, levissima, nitidiuscula, alba, apice minute umbonata,

basi truncata, long. 3 mm, sub perigynio olivaceo-stramineo

tricuspidato breviter stipitata; discus profunde cupulatus

albidus margine vix sinuato.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 9. 33

Seleria lithosperma Sw.

Exp. 1. Regn. A, 3029, Matto Grosso, Serra das Araras,

in campis densius obsitis (»cerrados»), locis glareosis, febr. 1894.

I have not seen this species published as brazilian; it

grows in Mexico, West Indies, Asia, Australia etc.

Seleria lacustris C. WRIGHT.

Exp. I: Regn. A, 3135, Matto Grosso, S. Cruz da Barra

do Rio dos Bugres, in paludoso ad marginem silve, mart. 1894.

This species is only known as found on Cuba.

Seleria pleostachya KTH.

MosÉnN 4563, Minas Geraes, Caldas, supra rupes apricas

humo tenui tectas, mart. 1876.

Seleria reflexa H. B. K.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

Secleria pterota PRrREsL.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

Exp. 1. Regn. A, 1961, Paraguay, El gran Chaco in con-

spectu oppidi Villa Rosario, sept. 1893; A, 2529, Matto Grosso,

Palmeiras, loco silve primeve uliginoso, ian. 1894; A, 3139,

Matto Grosso, S. Cruz da Barra, in paludoso marginis silve,

mart. 1894.

I have not seen any other locality published for this

species, than »India occidentalis» (Index Kewensis).

Seleria mitis BErc.

WIDGREN 29, Rio de Janeiro, 1842, 1844.

Exp. 1. Regn. A, 2561, Matto Grosso, in stagno rivi

Sucuri prope Cuyabå, dec. 1893; A, 2669, Matto Grosso,

S. José, in ripa paludosa rivi Cuyabå-mirim, dec. 1893. — (This

is a northern species, found in Guyana, Amazonas etc., and

not before gathered in Matto Grosso).

Scleria bracteata Cav.

REGNELL II. 300 (partim), Minas Geraes, Caldas.

34 C. A. M. LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZA.

Seleria arundinacea KTH.

ANDERSSON, Rio de Janeiro, 1851.

LINDBERG 600, Minas Geraes, Caldas, in fossa, 1854.

REGNELL II. 300", > » Serra de Caldas, tul. 1865.

MosÉN 38, 2626, Rio de Janeiro, Corcovado, in arena hu-:

mida silve, sept. 1874; 787, Caldas, in silva, oct. 1873.

Exp. 1. Regn. A, 513, Rio Grande do Sul, Hamburger

Berg, in silva primeva, oct. 1892; Porto Alegre, Parthenon,

in nemore umbroso irrigato (»capåo»), nov. 1892.

This is a species of large distribution; the new localities,

where I found it, are the outmost primeval forests of South

Brazil (Rio Grande do Sul).

Secleria panicoides KTH.

REGNELL 224, Rio de Janeiro 1840.

MosÉn 3004, S. Paulo, Santos, in ripa amnis Buturoca,

dec. 1874. |

Exp. 1. Regn. A, 491, Rio Grande do Sul, Hamburger

Berg, in silva primeeva, oct. 1892.

This species, like the Scl. arundinacea, aceompanies the

primeval forests, as far as the go to the south.

Scleria plusiophylla STEUuD.

REGNELL 300 (partim), Minas Geraes, Caldas, sept. 1864.

Scleria cymosa BoEcK.

MosÉn 2999, NS. Paulo, Santos, Sororocaba, in silva um-

brosa, dec. 1874.

Scleria myricocarpa Kra.

WiIDGREN, Minas Geraes, 1845.

Calyptrocarya fragifera KTH.

Exp. 1. Regn. A, 2613, Matto Grosso, Palmeiras, loco

silve primeve uliginoso, ian. 1894. — (Probably not before

collected in this district of Brazil).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 9. 35

(Calyptrocarya fragifera NEES, a bare name for Schoenus

fragiferus RupeE, Guian., p. 15, t. 17, is Bhynchospora cype-

roides MART.).

Fintelmannia restioides KrTE.

WiIDGREN, Rio de Janeiro, 1844.

Exp. 1. Regn. A, 77, Bahia, in campis apricis graminosis

vicinitatis urbis, florens m. augusto, 1892.

Diplacrum longifoliam LINnDM.

Pteroscleria longifolia GRrisEB., F1. Brit. West. Ind.

Exp. 1. Regn. A, 2627, Matto Grosso, S. José in planitie

alta montium Serra da Chapada ad rivum campestrem Cuyabå-

mirim, ubi ripa paludosa, dec. 1893; A, 3257, Matto Grosso,

in traiectu amnis S. Joåo in silvis primeevis territorii >»Poaia»

dicti, april. 1894.

This species is a new citizen of the brazilian flora (area:

»Ins. Trinidad, Guyana», Index Kewensis).

Uncinia jamaicensis PERS.

REGNELL III. 1322, Minas Geraes, Caldas (1845?).

Carex bonariensis Porr.

WIDGREN 51, Minas Geraes, Caldas, Jardim, nov. 1845.

LINDBERG 607, ibidem, oct. 1854.

REGNELL IIT. 1324, ibidem, oct. 1868.

MosÉN 343, ibidem, locis humidis apricis et ad aquzeductum,

aug.—sept. 1873.

Exp. 1. Regn. A, 1533, Rio Grande do Sul, Cima da

Serra, Taquarimbö, in campo uliginoso, april. 1893.

ANDERSSON, Buenos Aires, 1852.

Carex uruguensis BoEcK.

Exp. 1. Regn., Rio Grande do Sul, in regionibus cum

campestri tum silvatica frequenter, e gr. Cachoeira, Santo

Angelo, Silveira Martins, febr. —mart. 1893.

36 C. A. M.: LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZ.

Carex involuerata Boortt var. submuricata C. B. CLARKE.

Exp." 1. Regn. A, 471, 609, Rio Grande dö Sul, Porto

Alegre, solo graminoso subpaludoso, oct.—nov. 1892.

»Est Carex muricata BorcK. in Linnea, 39, 1875, p. 57

(Selloi exemplum). Est Carex sororia P. Maury. — Carex

sororia KTH differt bractea ima brevi setiformi (forsan non

specifice diversa). — Carex bracteosa KTH differt utriculis

usque ad apicem subconspicue nervosis. — Carex muricata

L. parum differt bractea ima breviore» OC. B. CLARKE in

sched. Herb. REGNELL.

Carex eladostachya WAHLENB. f. polystachya (WAHLENB.,

spec.). — Pl. VI: 3.

REGNELL III. 1325, Minas Geraes, Caldas, dec. 1845, febr.

1857.

MosÉn 4564, ibidem, in silva cedua, loco subsicco, febr.

1876.

According to a statement made by Mr. CLARKE, he has

never seen this plant nor the typical Carex cladostachya from

Brazil before. The plants collected by REGNELL and MoséÉn

are »the same as Pringle 1840 from Oaxaca, Mexico, issued

by the american botanists as specifically different from Carex

cladostachya (Bailey in Proe. Amer. Acad., 22, 1886, p. 98, 99)».

The two species of G. WAHLENBERG, C. cladostachya and

polystachya (K. Sv. Vet. Akad. Handl., 1803, p. 149), which

have caused botanists some trouble, were founded on notes,

written by O. Swartz in his herbarium (now at Stockholm);

it must be confessed, however, that the specimens in Herb.

SWARTzII not are quite fit for a comparison, one of them (1:C.

polystachya») being in a very young stage (yet, this plant

is in every respect much larger than the »ciadostachya»). F.

Boorr (in his magnificent work TIllustrations of the Genus

Carex, London 1858—1867) evidently did not know both per-

fectly, as he admits himself, and with his illustrations the

distinetion becomes quite problematical. IL. H. BAILEY (in

Proc. Amer. Acad., vol. 14, part 1, 1887, p. 98, 99) has endea-

voured to distinguish them, saying that »the CO. polystachya

differs in its strict culm, much stiffer and nearly smooth

leaves, more numerous spikes, which are fulvous in colour and

more or less crowded and appressed, and in its longer beaked

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 9. 37

perigyniums. "The plants in Herb. SWARTzZII agree rather well

with BaAILEY's description; yet, there are many specimens (from

Mexico, West Indies etc.), which prove, that the fulvous (or

reddish) colour of the spikes may be very intense in both

species; that the culm is not more »strict> in »polystachya>,

but commonly more robust at the base; that the spikelets are

sometimes not more crowded in the one than in the other; and

that the name »polystachya» not always is justified by a set

of »more numerous spikes».

The specimens, collected by MoséN in Minas Geraes are

very tall, the culm 1,25 m high; the leaves are extraordinary

broad, 3—10 mm, and 0,75 m in length; the racemes are very

short, only 2—2,5 cm, the spikelets short, when ripe roundish

and densely crowded, the racemes getting at last a nearly

ovate shape; the utricle is obliquely ovate, 3—4 mm in length,

with a rostrum 1 mm long; the nut is ovate, brownish green,

sharply 3-gone, 2,» mm long.

Carex phalaroides Krtu.

Exp. 1. Regn. A, 243, 443, 477, Rio Grande do Sul, Porto

Alegre, in pascuis solo arenoso (forma pusilla foliis c. 10 cm

longis); in dumetis graminosis, in fruticetis umbrosis, in

fossis (forma elatior grandis, foliis culmisque 0,75 m longis),

mens. sept.—oct. 1892.

Carex Sellowiana ScHLECHT.

Exp. 1. Regn. A, 104 (b) et 369, Rio Grande do Sul,

Porto Alegre, in declivibus nemoris umbrosi (»>capåo» dicti),

sept. 1892.

Carex brasiliensis St. Hi.

WIDGREN, Minas Geraes, 1845.

LINDBERG 603, » Caldas, in ripa rivuli, dec. 1854.

REGNELL: IT: 1323,05> > nov. 1868.

MosÉN 779, 780, > > in campis humidis et in

ripa humida, oct.—nov. 1873.

Carex stenolepis DEwzEry.

Exp. 1. Regn. A, 1011, Rio Grande do Sul, Excolonia

Santo Angelo, in fossa dumetosa, ian. 1893.

38 C. A. M. LINDMAN. REGNELLIAN CYPERACEZ.

Mr. CLARKE estimes this identical with Carex atrovirens

BozecK., Beiträge, H. 1, 1888, p. 52, collected in northern

Argentina by Niederlein and not far, thus, from Santo Angelo.

Carex Pseudocyperus L. var. platygluma C. B. CLARKE

(in KUEKENTHAL, Engl. Bot. Jahrb. 1899, p. 550.)

C. excelsa GRISEB. non KUNTE.

REGNELL II. 304, Minas Geraes, Caldas, Jardim, loco

uliginoso, oct. 1842, nov. 1868.

LINDBERG 605, ibidem, in paludibus, oct. 1854.

MosÉn 781, ibidem, in rivulo, oct. 1873.

Carex Hilairei Boorr.

REGNELL III. 1326, Minas Geraes, Pedra Branca, oct. 1864.

Carex Sonderiana (Boort ms. in WIDGREN n. 833).

WIDGREN 833, Minas Geraes, Caldas, 1845.

REGNELL LI. 304, Caldas, nov. 1868.

MosÉN 782, ibid., in ripa umbrosa rivuli, sept. 1873; 1078,

ibid., in uliginosis apricis, nov. 1873.

Some of these specimens are very young and may be

taken for the nearly allied Carex purpureo-vaginata BoEcK.,

which differs by narrower, more distinctly ribbed utricle.

In the Carex Sonderiana Boort (WIDGREN's specimen, com-

pared by Mr. CLARKE with the original spec. in Herb. Bootrt)

the utricle is broadly lanceolate (the beak not regarded), or

subovate, 3 mm long, 1,5 mm broad; the rostrum about 1

mm long.

The true Carex purpureo-vaginata Borck. (if really a

distinct species) may be two plants in Herb. REGNELL, collected

by G. A. LINDBERG, n. 604 and 606 (Minas Geraes, Caldas, in

palude, oct., nov., 1854), but I doubt; their utrieles are nar-

rowly lanceolate. — In all our specimens the nuts are alike,

very narrowly elliptical or sublanceolate, obtusely trigone,

hooked at the top by the remaining base of the style, smooth,

pale brownish, about 2,; mm long and hardly 1 mm broad.

- ee RR NV RENEE AND rr TRE RE

Index.

Androtrichum polycephalum KTH

20.

Ascolepis brasiliensis C. B. CLARKE

22:

Bulbostylis arenaria LINDM. 19.

— capillaris KTH 19; 20.

var. pyriformis

LINDM. 20.

— > » var. tenuifolia

(RUDGE) 20.

— conifera KTH 18.

— fimbriata URBAN 20.

— Jacobing LINDM. 18.

— junciformis KTH 19.

= » » var. conosta-

chya (BoECK.) 19.

— lanata KTH, var.

(KÖKENTH.) 138.

— Langsdorffiana KTH 18.

— micans LINDM. 17.

— paradoxa KTH 17.

— scabra (PRESL) 18.

forma evolu-

tior LINDM. 18.

— spharocephala (BoECK.) f.

Schwackeana (BOoECK.) 18.

== > »

xyrioides

= » »

Calyptrocarya fragifera KTH 34.

NEES 35.

Carex atrovirens BoECK. 38.

— bonariensis PoIR. 35.

— bracteosa KTH 36.

— brasiliensis ST. HIL. 37.

— Ccladostachya WAHLENB. 36.

— exceisa GRISEB. 38.

— Hilairei BooTtTt 38.

» »

| — ?

Carex involucrata BOooTtT var. sub-

muricata C. B. CLARKE 36.

— muricata L. 36.

BoEcK. 36.

— phalaroides KTH 37.

| — polystachya WAHLENB. 36.

— Pseudocyperus L. var. platy-

gluma C. B. CLARKE 38.

— purpureo-vaginata BoECK. 38.

— BSellowiana SCHLECHT. 37.

— Sonderiana BooTtTt 38.

— sororia KTH 36.

FAMIATRY KSO:

— stenolepis DEWEY 37.

— uruguensis BoECK. 35.

Cladium ensifolium BENTH. 31.

— ficticium HEMSLEY 31.

— jamaicense CRANTZ 31.

Cyperus bromoides LINK 6.

— Chamissoi SCHRAD. 7.

— corsanguineus KTH 7.

— diffusus VAHL 8.

— distans L. fil. 9.

— elegans KTH. 8.

= »

— esculentus L. 9.

— giganteus VAHL 9.

— Haspan L. var.

BoEcCK. 7.

— incomtus KTH 6.

— letus KTH. 11.

americanus

| — Luzule RETZ. 7.

— Martianus NEES 8.

—- mundulus KTH 9.

— nematodes CHAM. 6.

— Niederleinianus BOoECK. 6.

-— prolixus H. B. K. 9.

— reflexus VAHL 8.

Cyperus rotundus L. 9.

scaberrimus BoECK. 8.

Sierr& BOECKE. 11.

Simplex E--IBYSKS NS:

strigosus L. 10.

surinamensis ROTTB. 7.

vegetus WILLD. 7.

Uleanus BoEcK. 8.

uncinulatus NEES 7.

Dichromena ciliata VAHL 22.

— ciliata VAHL var. Vahliana

(GRISEB.) 23.

— longa LINDM. 23.

rigida KTH 24.

Sellowiana KTH 27.

setigera KTH 22.

velutina KTH 27.

Diplacrum longifolium LINDM. 35.

Eleocharis bonariensis NEES 15.

capillacea KTH 15.

capitata R. BR. 14.

chetaria R. et SCH.

debilis KTH 15.

= elata (BOECK.) 16.

geniculata R. BR. 11.

grandis P. MAURY 11.

intermedia P. MAURY 13.

interstincta R. BR. 12.

leptostachys LINDM. 13.

microcarpa TORREY 15.

Minarum (BOECK.) 13.

minima KTH 16.

montana R. et SCH. 14.

mutata R. BR. 12;

nodulosa SCHULT. 12.

ochreata NEES 14.

pachystyla LINDM. 11.

punctata (BoECK.) 15.

Rothiana BoEcK. 13.

Sellowiana KTH 14.

subarticulata (BoECK.) 12.

sulcata NEES 13.

— > » var. grandirostris

LINDM., 13.

Widgreni (BOoECK.) 13.

Wrightiana (BOoECK.) 12.

Fimbristylis complanata LINK 16.

— diphylla VAHL 16.

15.

Fimbristylis monostachya HASSK.

-—- BSellowiana LINDM. 17.

— spadicea VAHL 16.

— spathacea RotH 16.

Fintelmannia restioides KTH 35.

Fuirena incompleta NEES 21.

== robusta” KTHRR22:

[fe umbellata ROTTB. 22.

Heleocharis, v. Eleocharis.

— Balansaiana BoEcK. 13.

| Hypolytrum Schraderianum NEEsS.

Isolepis arenaria NEES 19.

conostachya BOoECK. 19.

| — pygmea KTH 21.

Kyllinga brevifolia RoTTB. 5.

— odorata VAHL 5.

— pumila MICHX 5.

— pungens LINK 5.

Lipocarpha Sellowiana KTH 22.

— triceps NEES 22.

Mariscus cylindricus ELL.

australis LINDM. 10.

var.

| — elatus VAHL 10.

WILLD. 10.

flavus VAHL 9.

— »

== > var. gigas LINDM.

LEN » var. humilis BENTH.

105

letus LINDM. 11.

| — Meyenianus NEES 11.

Tutus EErBYCKTe:

strigosus LINDM. 10.

Mitrospora pallida NEES 25.

Pleurostachys foliosa KTH 29.

— Gaudichaudii BRONGN. 30.

longa LINDM. 29.

millegrana STEUD. 29.

sparsiflora KTH 30.

tenuiflora BRONGN. 30.

Pteroscleria longifolia GRISEB. 35.

Pycreus angulatus NEES, f. bro-

moides (LINK) 6.

Pycreus megapotamicus NEES 6.

— Niederleinianus LINDM. 6.

Remirea maritima AUBL. 31.

Rhynchospora armerioides PRESL

24.

— albiceps KTH 25.

— aurea VAHL 26.

SE CKTE f. florida (RUDGE)

— Beyrichii STEUD. 26.

— brasiliensis BoEcK. 29.

— hbrevirostris GRISEB. 28.

— cephalotes VAHL 29.

—- cyperoides MART. 26.

— exaltata KTH 26.

— gigantea LINK 27.

— glauca VAHL 29.

— globosa R. et ScH. 25.

— hirta BoEcK. 24.

— nardifolia BoECcK. 25.

— pallida STEUD. 25.

— patuligluma LINDM. 25.

— rigida BoECcK. 24.

— robusta BoEcK. 27.

— rostrata LINDM. 27.

— Ssplendens LINDM. 26.

— stenocarpa KTH 28.

— tenuis LINK 28.

— >» var. emaciata (BOECK.)

28.

— Warmingii BoEcK. 25.

— velutina BoEcK. 27.

— > var. Sellowiana (KTH)

ZAG

| Schoenus floridus RUDGE 27.

— fragiferus RUDGE 35.

Scirpus cernuus VAHL var. pyg-

meus (KTH) 21.

— cubensis KTH 21.

— glaucophyllus BoEcK. 18.

— micranthus VAHL 21.

— pachystylus C. WRIGHT 11.

— riparius PRESL 21.

— Schwackeanus BoECK. 18.

— submersus C. WRIGHT 21.

— tenuifolius RUDGE 20.

Scleria arundinacea KTH 34.

— bracteata CAVv. 33.

— Clarkei LINDM. 32.

— cymosa BoEcK. 34.

| — hirtella Sw. 31.

— interrupta L. C. RiICH. 32.

| — lacustris C. WRIGHT 33.

— lagoensis BoEcCK. 32.

— leptostachya KTH 31.

— Liebmanni STEUD. 31.

— lithosperma Sw. 33.

— mitis BERG 33.

— myricocarpa KTH 34.

— panicoides KTH 34.

| — pleostachya KTH 33.

— plusiophylla STEUD. 34.

— pterota PRESL 33.

— reflexa H. B. K. 33.

— verticillata BoEcK. 31.

NYTELD:. St.

— »

Uncinia jamaicensis PERS. 35.

Eleocharis leptostachys LINDM. sp. nova.

TABS

(Exp. 1. Regnell. n. A, 129).

Planta tota, magn. nat.

Pars culmi cum ore vagine, sucta.

Spicula, anthesi peracta, /1.

Flos iam marcescens, 14/1.

Caryopsis paulo ante maturitatem, !4/1.

Squama spiculze, 10/1.

1chter, Stockholm

S-1e]

äl

»CINMaTr

[SA

"Hille

eva

I oTtaoel 9

& 2legovrnn FM K SU älvoiqe 214! Janb' sly

VR 03a9nrali vepdisurgie ofyde set

MM) Hon) slelnoitadna eiandsola

ANA FA sluötgp. sal! Slvokyp

i "-” fr NG MAS VEN tive |

CR AR Sr LR ARS Al

TURERNA Ny RN HG ST &

Fig.

[CA

TASBITT:

Eleocharis ochreata NEEsS. (ANDERSSON, specim. ad Rio

de Janeiro lectum).

Spicule dux, !/1; spicula aucta, ”/1; caryopsis matura cum

setis, stylo, stigmatibus, filamento, 9/1.

Eleocharis subarticulata (BoEcK.). (MOosÉN, n. 1082).

Spicule tres, !/1; spicula aucta, "/1; caryopsis, "/al

Eleocharis Minarum (BoEcCK.). (WIDGREN, specim. ex

Minas Geraes).

Spiculx dux, !/1; partes culmi cum vaginis, ”/1; spicula

efflorescens, aucta, "/1.

Eleocharis debilis KtH. (MOoSÉN, n. 3510).

Spicule duze, !/1; partes culmi cum vaginis 3/1; spicula aucta,

6/1; caryopsis cum pistillo et stamine, ?/1.

Eleocharis punectata (BorcK.). (MOosÉN, n. 3724).

Spicule tres, !/1; pars culmi cum apice vagine; spicula aucta,

6/1; caryopsis cum pistillo et stamine, ??/1.

Eleocharis Widgreni (BoEcK.). (MOSsSÉN, n. 778).

Spicul&e duge, !/1; pars culmi cum ore vagine, ?/1; spicula

aucta, "/1; caryopsis submatura, !?/1.

Ilallul.

Tand]

kad.

TE ae SÅ

A. VET.A:

ill

Oj |

BPihang

RA ns Ses r frös S- 0 -

C: Lindman detfin.

reata NEES.

FL: pr

SÅ

mej [52]

He CE

here

Oo Vv

'v —

SER

Död

1. Wi(

TES

1] nå

SS 6

= DD

SAR

S|S

= M

(ARS

Hi ka

CY A

CL 3

oh SE YR fr

AUBIIKAT ell rleodlrtt

2ilvårodlutl

LAR

o1oloviat amn ae

Ås d 1

AnsvDI skör

' fr ba

i ör kt = tä ,

AVE gndge Brgovad

k Lb

aimi0tidanj silvikodla

£Burrol > Mavi

Pt npinsskarolkat mus tens

ör EA LALLE . SSR sn KDS OM

Gc ebAl i bjllsutovis sinianel duriojlol

ALM LT oo a irordrang

| r j

Fig: od.

Fig. 2.

BSS

TAB YIT

Bulbostylis micans LINDM.

(LINDBERG, n. 591).

am Rlanta tota, —/A.

b. Spicularum glomerulus, 4/1.

ce. Caryopsis a vertice et a latere, 18/1.

d. Squama spicule, !?/1.

Bulbostylis capillaris KTH. forma?

(MOosÉN, n. 1931).

a. Inflorescentia cum involucro, !/1.

b. Inflorescentia iuvenalis, bractea altera resecta, /1.

ce. Caryopsis submatura, 19/1.

Bulbostylis junciformis KtH. var. conostachya (BoECK.)

LINDM., forma?

Apex culmi cum inflorescentia, !/1;

Pars rosul& foliorum, laminis circinaliter implexis, !/1;

Spicula in anthesi, ”/1.

vi Fn Cr Je ed ; ,. > 3

ARG

Bihing til K. Vet. Akad. Hand lF8Ba. 26. Afd. I. N9 9. Pi TE

LES

C. Lindman delin. 7. Tholander, lh: W. Schlachter, Stockholm

1. Bulbostylis micans LINDM.

2. Bulbostylis Capillaris KTH? forma ?

3,Bulbostylis junciformis KTH var. conostachya (BOECK) LINDM. forma ?

TAB SEIVE

Dichromena longa LINDM. sp. nova.

(ESp. 1. Regnell. n. A, 3083).

Planta tota cum inflorescentia, 11.

Inflorescentia vivipara.

Capitulum ?/1.

Squama cum partibus floralibus,

Caryopsis, ?9/1.

så

TD Of

Bihang till K. Vet. Akad Handl. Ba 26

| C. Lindman delin. G. Tholander, lith. W. Schlachter, Stockholm

Fr Dichromena longa LINDM. sp. nc

TABINS

Rhynchospora hirta BozrcK.

(Exp. 1. Regnell. n. A, 3049).

öde

Planta tota, !/1.

Bractea infima, ?/1.

Bractea capituli superior, ?”/1.

Spicula, ?/1.

Pistillum, stylo resecto, cum perigonii setis,

Partes florales, filamentis monadelphis,

Caryopsis et sectio eius transversalis, ar

8/1.

12/3,

Bih

Akad. Handl. Ba 26. Afd. I. N?9 9.

U-KSVEr

ang till

Repr er FEN EEE 3

mA ELSA LIN ht dre SAVA D Ira Förs rn

delin.

£. Lindman

”d

;

Fig.

TAB. VI.

Rhynchospora brevirostris ? GRISEB.

(Exp. 1. Regnell. n. A, 3463).

a. fRlanta tota, >/1.

OLE Spicula, >/a.

c. Caryopsis, exempla duo diverse magnitudinis, ”/1.

Eleocharis suleata NEEsS var. grandirostris LINDM.

(Exp: 1. Regnell: n. A, 681).

a. Spicule tres, !/1.

b. Spicula aucta, 2/1.

c. Squama spicule infima, "/1.

d. Caryopsis a latere et a vertiece, !3/1.

Carex eladostachya Wee f. polystachya (WBG spec.).

(MOSÉN, n. 4564).

a. Pars panicul&e cum parte folii, !/1.

b. Ramulus panicule, squamis vacuis, ”/1.

0 ler ing, ST

fö bhang till K. Vet. Akad. Hand

Co Lindman delin. G. Tholander, Itfh. W. Schlachter, Stockholm

DTE

FRIIS

. Rhynchospora brevirostris ? GRISEB.

. Eleocharis sulcata NEES v. qrandirostris LINDM.

Carex cladostachya WBG6. f. polystachya (WBG..

WIN H

ryan Oprysque FUTA

töm 09 Blow

' p

UTI

Ihre

Fig. 2.

TABIVIL

Pleurostachys longa LINDM. sp. nova.

(REGNELL, n. 227 partim).

cd.

Basis plante cum corymbo infimo, !/1.

Pars superior panicula, !/1.

Particula corymbi, 7/1.

SpiculXe due, magis aucte.

Partes florales, seta, antherxe immature, stigmata,

Pleurostachys foliosa KuNTH.

(MOSEÉN, n. 37211).

Spicula, '/1; squama et partes ftlorales,

20/4.

20) /

20/

> Th

iR0.

7 Bihang till K. Vet. Akad. Handl. BT 20. Afd. I. N? 9.

W. Sehlachter, Stockholm

er, nan.

toland

C. Lindman delin.

1M.sp.nova.

urostachys longa LIN

TATE TT

UNTE-

+ a K

1I0OSaA

TABI VITT

Scleria Clarkei LINDM. sp. nova.

(Exp. 1. Regnell. n. A, 3289).

ad.

Pars plante basalis, folia duo praebens, !/1.

Panicula, !/1.

Spicula in anthesi, ?/1.

Stamen, ?/1.

Pistillum, ?/1.

Spicula fructifera cum caryopsi, ?/1.

Caryopsis cum perigynio, ?/1.

Squama cum disco, caryopsi iam remoto, ?/1.

så

'mw

et. Akad. Handl.

FÅ

KF Bihang till I

G. Tholander, Th.

ter, Stockholm

W. Schlach

€. Lindman delin.

Tkei LINDM. sp nova.

SClera: C

| SF ARE

"ATG

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 26. Afd. III. N:o10.

BEITRAGE ZUR FLORA DER BÅREN-INSEL

DIE DIATOMEEN

ASTRID CLEVE

STOCKHOLM

BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1900

[ART IE CF RITVIVELTS EOS NG SIP! BENET SS

NM / NN FM : ra

UK HE ME PM ol OMS MOTA me I

| 4 KATUOTAIC did

TVTIO OIAT2A

j ; FB

q vv

h M Fb

16 LEGE

V i

be |

be -

Öp

q s

AA CSTIR EU KG

; | mv CC Vrafn, E Boj te SYRRA OR JIE

Så > "”

SEE

Veit dem Erscheinen der Abhandlung von N. G. W. LAGER-

STEDT iber Sisswasserdiatomeen aus Spitzbergen und der

Bären-Insel im Jahre 1873 ist meines Wissens nichts äber

die Diatomeenflora dieser Insel veröffentlicht worden. Die

Untersuchung LAGERSTEDT's zeichnet sich durch Sorgfalt und-

Zmuverlässigkeit aus, aber muss doch a priori als keineswegs

erschöpfend betrachtet werden, weil LAGERSTEDT nicht iber

genägende Hälfsmittel zur Entdeckung und Bestimmung

vieler winzigen Formen verfägte und weil sein aus Moos-

polsterabfällen und einer einzigen Sässwassersumpfprobe be-

stehendes Material sehr wunvollständig war. Die von der

schwedischen <Bären-Insel-Expedition 1899 mitgebrachten

Diatomeensammlungen stammten teils aus Seen und Sämp-

fen, teils aus Bächen und kleineren Rinnsalen, feuchtem

Moos und ähnlichen Lokalen, die eine ziemlich verschieden-

artige Diatomeenflora behausen.

Sie waren folgendermassen etikettiert:

1. Kleime Insel N. von Russenhafen, !9/s 1899.

2. Kleine Insel im Mändungsfluss des Ella-Sees.

3. Auf dem Vogelgebirge; teilweise ausgetrockener

Bach, 22/7.

4. Bach neben Mount Misery, ?!/7.

53. Bach auf Mount Misery, ?/s.

6. Abhang vom Antarcticgebirge, !4/s (feuchter Moos).

7. Quellbach des Walrossflusses, ?3/7.

3. Sumpf neben dem Antarcticgebirge, !/s.

9. Auf Kalkspat im Walrossfluss, ?4/7. (Gelbliche

Krusten).

10. Vom Russenfluss durchflossener Binnensee, ?”/1.

11: Ella-See, ?5/7.

12. Ella-See, Bodenschlamm.

13. Kleiner See SW. vom Russenhafen, Bodenschlamm.

4 ASTRID CLEVE, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

NW get Så

Emma Inseln 3 ya? ro

Ve 4

ka) ww

Nordkap

5 Englische Säule ,

> > Koklenbuckt

2 ;

Dunerer LÅ

flackland milt zahklreichen kleinen Seen

N Norsbnskisld

Kap JE

Elisabeth <> -

IK 7

TA aplevin

FR Russenhafen

an Olgahafen

FS - 2 Kap Nilsson

Alfreds a | SS /

NCC - N d-

TONN | IN Ke Gull Eiland

VW RV,

HATE KapKolthoff

J Kap Bull

19" Östl.v. Sreemavich

Karte von der Bären-Insel

nach Vermessungen von O. KJELLSTRÖM und Å. HAMBERG während der

schwedischen Polarexpedition 1898 und von C. ÅA. FORSBERG 1899.

Uberhaupt waren die Chlorophyceen und Cyanophyceen

viel reichlicher vertreten als die Diatomeen; letztere fanden

sich meist spärlich eingemischt, wenn man von einigen win-

zigen, auf den Grinalgen vorkommenden epiphytischen Ar-

ten von Cocconeis, Gomphonema und Achnanthes absieht.

Sonst fand ich nur Fragilaria (Ceratoneis) Arcus, Diatoma

tenue var. elongata und Meridion circulare in grösserer Menge

in einigen Bachkollekten (4, 5, 7), wo sie auch fär gewöhn-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 10. 5

lich anzutreffen sind; dagegen fehlte meist ihr in sädlicheren

Gegenden häufiger Begleiter Tabellaria flocculosa, oder er

stand sehr zuriöck.

Trotz ihrer scheinbaren Armut waren die Proben ziem-

lich reich an Formen, wie folgende Aufzählung zeigt. Mit

einem ” bezeichne ich Formen, welche schon von LAGERSTEDT

auf der Insel angetroffen wurden.

Caloneis CL.

+C. Silicula (EHB.). — Navicula limosa, Lpbr p. 30.

Nicht häufig, aber verbreitet in Quellen, Seen (2, 7, 10,

13). — Erde, Moose. NSässwasser neben dem Näd-

hafen (LDT).

— — var. gibberula Körtz. — CL., Syn. Nav. I, p. 51. Ende

zugespitzt.

Ein exemplar in der Seeprobe 12 angetroffen. — Die

TLaAGERsSTEDTsche Navicula gibberula (Pl. I, 7 a)

ist eine ganz versehiedene Art und zwar Nav.

sibbula, CL, Syn. Nav. I, p. 140.

C. amphisbena (BorY).

Selten. Binnensee (10).

Neidium PFITZER.

"N. bisuleatum (Lpbt). — Navicula bisulcata Lpbr p. 31.

Nicht häufig. Binnensee (10). — Erde, Moose (Lp).

Diploneis EH.

D. ovalis HILSE.

Schalen 25 u lang, 12 u breit; transversale Punkten-

reihen 14 in 0,01 mm.

Selten. Binnensee (10).

Vielleicht wurde diese Form von LAGERSTEDT als Nav. ellip-

tica, p. 27, bezeichnet. (Keime Masse sind angegeben.)

Navicule orthostiecha CL.

N. cuspidata Körz. — Schalenlänge 0,1 mm.

Selten. Binnenseen (2, 12, 13).

6 ASTRID CLEVE, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

Frustulia AG.

F. rhomboides EHB.

Selten. Eine Zelle in (1) gefunden.

+— — var. saxonica RaABH. — Navicula saxonica, Lpr p. 32.

Selten. Binnensee (10). — Erde, Moose (Lpr).

Naviculae mesoleizx CL.

N. Seminulum GRUN.

Häufig in Binnenseen (7, 10, 13).

Diese Art wurde von LAGERSTEDT auf Spitzbergen, aber

nicht auf der Bären-Insel angetroffen (p. 33). Pl.

IT, 19. (Auf der Abbildung sieht man nicht den

sehr deutlichen, staurosartigen glatten Raum in-

mitten der Nchalen.)

N. Rotxana RABH.

Ziemlich häufig in Ella-See (11).

Von LAGERSTEDT unter dem Namen Stauroneis minutissima

nur för Spitzbergen erwähnt (p. 39.. PI. II, 13).

Nav. microstigmate Cr. (Stauroneis).

St. anceps EHB.

Schalen 45 u lang, 10 u breit, mit sehwach kopfförmigen

Enden. Querstreifen 18 in 0,01 mm.

Ziemlich selten. Kleine Bäche, Binnenseen (3, 10,13). —

Erde, Moose (L>DT).

St. Phenicenteron EHB. var. amphilepta EHB.

Sehr selten, ein Exemplar in (10) (Binnensee) gefunden.

St. (Pleurostauron) Smithii GRUN.

Sehr selten. Eine Zelle, 30 u lang, in (10).

Cymbella AG.

>C, naviculiformis AUVERSW. — OC. anglica Lpr Pl. II, 18.

Selten. Binnensee (10). — Erde, Moose (Lpr).

C. (Encyonema) ventricosa Körz. — OC. affinis var. semicir-

culus IDr, p.43. (Cu Syn: Nav: I, puu168:)

Häuvufig. Bäche (3, 5), Seen (2, 11, 13).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 10. 7

C. sinuata GRÉG.

Schalenlänge 15 u, Querstreifen 12 in 0,01 mm.

Spare in 2, (, L2.

(ND ARVA VN SMS = VARE I 14

Schalen 24 u lang, 7 u breit, hinter den stumpfen Spit-

zen etwas verengt. (Fig. 1). Querstreifen 13!/2—14

in 0,01 mm.

Selten. Ella-See (11).

Eine kleine Form, welche ich zu C. parva fäöhre, weil sie

keinen vereinzelten Punkt in der Schalenmitte er-

kennen lässt.

0. Botellus (LDTt). — C. variabilis var. Botellus Lpr p. 44,

PES) 44.

Ziemlich häufig und fast rein in einer Probe (8, Ant-

aretic-Berg) vereinzelt in der Seeprobe 11. — Erde,

Moose (LpD7T).

CQ. Cistula HemPr. var. arctica (Lpt) CL., Syn. Nav. I, p. 173.

NON ar Tabs var: arcorGa UDI pr 44 PET

Nicht häufig, aber ziemlich verbreitet in Bächen und

Seen (2, 7, 11). — Erde, Moose, Sässwasser beim

Säöädhafen (LDT).

C. helvetica Körtz.? forma.

Schalenlänge 40 u, Breite 10 u, Querstreifen in der Mitte

fast parallel, gegen die Enden zu mehr radial.

Diese Form ist durch Achnanthes-äbnliche Biegung

der Schalen und besonders durch lange, vom Rande

entfernte Endknoten ausgezeichnet. Sie erinnert in

letzterer Hinsicht an C. Gerstenbergeri Grus. (Tatra

P1. II, 30), zeigt aber die grösste Ähmnlichkeit mit

eimer von mir in Lul. Lappm. Diat. Fig. 12 abge-

bildeten, vermutlich sporangialen Form.

Einige Zellen in 11 (Ella-See).

Gomphonema AG. ,

+G. angustatum Kiätz. mit der var. produeta GRUN. — G. com-

TIFUENe AS UDT pers 0 RR TA

Selten. Ella-See (11). — Erde, Moose, Sässwasser am

Sädhafen (Lb).

8 ASTRID CLEVE, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

Von dieser formenreichen Art fand ich u. a. eme Vari-

ante mit spitz auslaufenden, und nicht wie auf

LaAGERsSTEDT's Figur, kopfförmigen Enden. Querstrei-

fen 9 (Mitte) bis 12 (Enden) in 0,01 mm. Wiehe Fig. 2.

6. intricatum Körz.

Schalenlänge 25 u, Breite 5 u, Querstreifen 10 in 0,01 mm.

Selten. Ella-See (11, 12).

6. gracile var. aurita AL. BR. — V. H. XXIV, 135.

Schalen 20—24 u lang, 4 u breit, mit etwas ausgezogenen,

stumpfen Enden und 17 fast parallelen Querstreifen

in 0.01 mm.

Nicht häufig. Ella-See (11).

6. subelavatum GRUN. var. Mustela EB. — G. Mustela,

LpbrT p. 40.

Selten. In der Probe 11 (Ella-See) ein Exemplar der von

LAGERSTEDT beschriebenen, kleinen dichtgestreiften

Form. — Siässwasser neben dem Sädhafen (LprT).

6. constrietum EHEHB.

Selten. Ella-See (11).

6. geminatum LYNGB.

Zaiemlich häufig in Quellwasser- und Binnenseeproben

(2, 10, 11, 12). — Siässwasser am Säödhafen (LDT).

6. olivaceum LYNGB. var. tenella Körtz. — V. H. XXTV, 22.

Im Quellbach des Walrossflusses (7) treten kleine zart-

gestreifte Individuen massenhaft auf. Länge 12—

20 u, Querstreifen 18 in 0,01 mm. Figur 3 zeigt ihr

gewöhnlichstes Aussehen.

Naviculze heterosticha Cr.

N. cocconeiformis GRÉG.

Spärlich. Ella-See (11). Von LaGErstEDT nicht hier,

aber auf Spitzbergen gefunden.

Naviculaex Lineolate CL.

N. eryptocephala Körz. var. exilis Körz. — V. H. VIII, 2, 4.

Schalen 23 u lang, 6 u breit. mit ausgezogenen, stumpfen,

aber nicht kopfförmigen Enden. Streifung zart, wenig

radial, etwa 20 Querstreifen in 0,01 mm.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 10. 9

Es ist fraglich, ob diese kleine Navicula wirklich eine

cryptocephala ist und nicht N. gregaria DonK. (V. H.

VIII, 2—5), wie die fast parallele Streifung anzu-

deuten scheint. Offenbar sind diese zwei Arten sehr

eng verkriäimpft und bisweilen schwer zu unter-

scheiden.

Selten. Binnensee (10).

N. rhyncocephala Kötz. — V. H. VII, 31.

Kleine Schalen, 38 u lang, 7 u breit, mit 11 Quer-

streifen in 0,01 mm. kamen spärlich in Seen (10,

13) vor.

><N. radiosa KöTtz.

Ziemlich verbreitet, aber in spärlicher Menge. Binnen-

seen (2, 10, 11, 12). — Erde, Moose, Sässwasser beim

Säödhafen (LDT).

"N. peregrina EHB. var. polaris (Lbt) Cr. Syn. Nav. II, p. 18.

NEP aTTSEUDT py 26, BI INS:

Ziemlich häufig in mehreren Bach- und Binnenseeproben

(2, 3, 7, 10, 13). — Erde, Moose, Sässwasser beim

Säödhafen (LpT).

Diese för die Bären-Insel characteristische Form (ausser-

dem nur vereinzelt auf Spitzbergen von LAGERSTEDT

angetroffen) fäihrt CrEvE (1. ce.) zweifellos mit Recht

zu N. peregrina, während bei LAGERSTEDT nur von

der Verwandtschaft mit N. radiosa die Rede ist.

Alle die specifiscechen Merkmale, wie breite, stumpfe

Schalen, gröbere Streifung und rechteckiges Trans-

versalarea, durch welche sich N. polaris nach LAGER-

STEDT von N. »radiosa wunterscheidet, sind eben N.

peregrina eigen.

N. cineta EHEHB.

Selten. Ella-See (12).

N. Reinhardti GRUN.

Selten. Binnensee (10).

N. angliea RALFS var. minuta CL. Syn. Nav. II, p. 22.

Schalen 18 u lang, 8 u breit, mit 14—15 Querstreifen

ÖT Mm

Selten. Binnensee (10).

10 = ASTRID CLEVE, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

Pinnularia EuHB.

P. interrupta W. SM. f. biceps CL. Syn. Nav. II, p. 76. —

Navicula bicapitata Lor p. 23.

Selten in Seen (13).

P.globiceps GRÉG. var. Krookii GRUN.

Foss. D. Öst.-Ung. PLC

40. — Navicula (Pinnu-

laria?) Oculus ÖOstrR. F.V.

Diat. fra Ost-Grgnl. p. 269.

Schalenlänge 16—24 u, Breite

2—6 u. Querstreifen 18

—20 in 0,01 mm., also

etwas feiner gestreift als

die von OstrRuP Pl. I. 6

abgebildete Form (mit

16 Streifen in 0,01 mm.).

Selten. Binnenseen (2, 11). —

Fig. 4.

Fig. 1. Cymbella parva.

Fig. 2. Gomphonema angustatum "PP. miecrostauron EnB. — Nav.

| forma. f Brébissonil LDrpPpyYEEE

Fig. 3. Gomphonema = olivaceum 9

Z a.

var. tenella. ;

Fig. 4. Pinnularia globiceps var. Zum Teil schmale, grob und

Krook. stark radial gestreifte

Fig. 5. P. intermedia. SR

SR ; Individuen, welche zu-

Fig.6a. P. microstauron forma.

Fig.6b. P. divergentissima forma. gleich der P. intermedia

Sämmtlich 1999, und P. divergentissima!

t nahe kommen, wurden

spärlich in (2) beobachtet. Länge 37 u, Breite 7 u,

Querstreifen 9 in 0,01 mm. (Fig. 6 a). Typisch hat

P. microstauwron nach CLEVE (1. ce.) 12 Querstreifen in

0,01 mm. — Erde, Moose, Siässwasser beim HSäd-

hafen (Lp).

<P. divergentissima GRUN. — Nav. nodulosa forma Lpr

BIND:

Hierher möchte ich die umstehende Form (Fig. 6 b) fäh-

ren, obwohl die Schalen mehr zugespitzt sind als bei

1 Derartige Ubergangsformen wurden auch von LAGERSTEDT vVielfach

beobachtet.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 10. 11

typischen Vertretern der Art. Länge 36 u, Breite

8 u, Querstreifen 13 in 0,01 mm.

Selten. Binnensee (10). — Erde, Moose (Lp).

=P. Brébissonii Kötz. — Nav. Brébissonii Lpbr p.p. Pl. II, 2 a".

Einige 13 u breite, völlig elliptisehe Schalen in den

Seeproben 10, 13, aber schmälere, lineare Formen

mit breiten, stumpfen Enden ebendaselbst häufiger. —

Erde, Moose (LprTt).

Wie aus Obigen erhellt, fasste LAGERSTEDT die nahe ver-

wandten, durch alle Zwischenstufen verknäpften und

nur durch typisch verschiedenen Schalenumriss unter-

schiedenen P. microstauron und P. Brébissonii als

eine Art zusammen.

=P. intermedia (Lpt). — Nav. intermedia Lpr p. 23, P1. I, 3.

Kleine Formen mit 18 u langen Schalen und 12 Quer-

streifen in 0,01 mm., also durch verhältnismässig

dichte Streifung sich P. microstauron nähernd (Fig.

53), spärlich in (6). Die Hauptform hat nur 7—9

Streifen in 0,01 mm. — Erde, Moose (Lpr).

+P. borealis EHB. — Nav. borealis Lpr p. 24, Pl. I, 4.

Selten (?) (1). — Erde, Moose (Lp).

<P. viridis (NITZSCH) var. commutata GRUN.

Schalenlänge 65 wu, Breite 12 u, Querstreifen 10—11 in

0,01 mm.

INTeht hävtig (2, 11; 13).

LAGERSTEDT erwähnt S. 21 das Auftreten von Navicula

viridis auf der Bären-Insel, ohne jedoch die hier ge-

fundenen Formen dieser vielgestalteten Art näher

zu bestimmen; auch weiss man nicht, ob folgende

zur Zeit der LAGERSTEDTSchen Untersuchung noch

nicht abgesonderte Art mit einbegriffen ist.

P. streptoraphe CL. Diat. of Finl. p. 23.

Spärlich aber ziemlich verbreitet, Bin-

nenseen (1, 2,10), auf Kalkspat (9).

Borcartans sp. Rio.

Schalen länglich-oval, mit breiten,abge-

rundeten Enden, 16—20 u lang, 8 u

breit. Querstreifen durchgängig Fig.7. P. curtan. sp.

000

schwach radial, gegen die Enden 29

fe.

10 ASTRID CLEVE, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

15 in 0,01 mm., in der Mitte der Schale etwas mehr

entfernt, 13 in 0,01 mm. Longitudinalarea eng.

Mehrere Exemplare in der Seeprobe 12 (Ella-See).

Amphora EHE>B.

AA. ovalis Körtz. var. libyca EHB. — A. affinis Körz. A. ova-

lis LDT p.p.

Schalen 42 u lang, mit 12 Querstreifen in 0,01 mm.

Selten. Quellbäche (7), im Bodenschlamm der Seen (12, 13).

<— — var. Pediculus Körz. — ÅA. ovalis LpDT p.p.

Schalen 30 u lang mit 14 Querstreifen in 0,01 mm.

Mit der vorigen Varietät.

Diese beiden ungenägend abgegrenzten Varietäten fasst

TAGERSTEDT, nach den von ihm mitgeteilten Mass-

angaben zu urteilen, offenbar als ÅA. ovalis zusammen.

Coceoneis (EHB.) CL.

C. Placentula EHB. var. euglypta EHB. — GRUN. Fr. Jos. L.

BESS!

Schalenlänge 20 u, Breite 13 u, Querstreifen 19 in 0,01 mm.

Massenhaft auf Griänalgen in einigen Seekollekten (2, 10,

IL HA

+C. (Achnanthidium) flexella Körz. — C. Thwaitesii W. SM.

TO un TeEp: I

Ziemlich selten, in Sämpfen und Quellwasser (7, 8). —

Erde und Moose, Sässwasser beim Sädhafen (LpDT).

Achnanthes Borry.

A. microcephala (Körtz.) GrRun. — V. H. XXVII, 20—23. = A.

minutissima Körz. var. eryptocephala GRUN.?

Schalen 11—18 u lang, Querstreifen 25—30 in 0,01 mm.

Sehr häufig auf Chlorophyceen in Bach- und Seeproben

(SrnLOD

Es scheint mir sehr zweifelhaft, ob diese Form von 4.

minutissima var. eryptocephala wirklich verschieden

ist, wenigstens vermag ich nicht, sie nach GRUNOW'S

in CL. Syn. Nav. II, p. 188 wiedergebenen Angaben

zu trennen.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 10. 13

Bertalear Ch. Diats of inl Pl TI 8, 9:

In der Probe 12 aus dem Ella-See wurden einige Zel-

len gefunden, welche mir gestatteten, die Zusam-

mengehörigkeit der beiden von CLEVE gezeichneten

Schalen mit Sicherheit zu bestätigen.

ÅA. lanceolata BrÉB. var. elliptiea CL. Diat. of Finl. p. 51,

12USd00E 0

Eine Oberschale, 13 u lang, 7 u breit, mit 16 Quer-

streifen in 0,01 mm. und auch sonst mit der Ab-

bildung CLEVE's äbereinstimmend, wurde in der Insel-

probe (2) einmal beobachtet. <Schalenenden sehr

schwach vorgezogen und etwas abgestumpft.

Zu dieser Varietät kann ÅA. borealis A. Cr. in D. fr. Lule

Lappm. p. 23, fig. 24 vorläufig gestellt werden, da

die Unterschale dieser Form nicht mit Sicherheit

bekannt ist.

A. nodosa n. sp. Fig. 8. — Fragilaria

nodosa OCL.?

Schalen linear mit etwas erweiterter

Mitte und schwach kopfförmigen,

stumpfen Enden. Länge 15

26 u, Breite 5—7 u, Querstreifen

AES 00 mm: Starka und

deutlich punktiert, an der Unter-

schale etwas radial, an der Ober-

schale parallel und bisweilen in

der Mitte fehlend.

Ziemlich häufig in kleinen Bächen Fig.S. Achnanthes no-

R : dosa n. sp.

und feuchtem Moos (3, 6), Bin- 1000

nensee (10). 7;

Eine auffallend grob und stark gestreifte, einerseits mit

der zarter gestreiften ÅA. linearis var. pusilla GRUN.,

andrerseits mit der viel grösseren A. coarctata (BRÉB.)

am nächsten verwandte Art. Sehr wahrscheinlich

ist die von CLEvE in D. fr. Fr. Jos. L. p. 9 beschrie-

bene Fragilaria nodosa nichts als die Oberschale der

vorliegenden, völlig sicheren Art der Gattung Ach-

nanthes. Mehrmals sah ich ganze Zellen sowohl

von der Hauptfläche wie von den beiden Neben-

flächen.

14 ASTRID CLEVE, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

Hantzschia GRrRun.

”H. amphioxys (EHB.) GRUN.!

Länge 50—380 u, Kielpunkte 7, Querstreifen 16 in 0,01 mm.

Ziemlich häufig. In: feuchtem Moos (3), Seen (2). —

Erde, Moos (Lprt).

Nitzsechia (HaAssAL) GRUN.

N. apiculata (GREG.) GRUN.

Schalenlänge 40 u. Querstreifen 17—18 in 0,01 mm.

Selten. Ella-See (11).

N. commutata GRUN. forma angustior.

Schalen 60 u lang, 7 u breit, mit 10 Kielpunkten und

22—24 Querstreifen in 0,01 mm. Weicht nur durch

schmalere Schalen von der Hauptform ab (V. H. LIX,

13, 14) und kommt in dieser Hinsicht der zarter

gestreiften N. thermalis Körz. (V. H. LIX, 20) nahe.

Letztere hat 27—28 Streifen in 0,01 mm.

Nicht häufig (2, 7).

”N. dissipata GRUN. ÅA. D. p. 90. — N. tenuis 8 media, LbrT

p. 48.

Eine Form mit 35 u langen, 6 u breiten, lanzettlichen

Schalen, wenig excentrischem Kiel und 10—11 Kiel-

punkten in 0,01 mm., wurde in (6) beobachtet. Nach

GruNow hat die Hauptform etwas entferntere Kiel-

punkte (6—538 in 0,01 mm.)

N. tenwis Pp media umfasst bei LAGERSTEDT die obige Art

nebst der grösseren in A. D. p. 90 zu Formen von

43—72 u Länge Begrenzten N. media GRUS. Hier

von verschiedenen Arten zu reden ist nicht gern

möglich; höchstens sind N. dissipata und N. media

als Varietäten zu trennen.

N. Heufleriana GRUS. V. H.: LXWVIII, 13, 14.

Schalen 63 u lang, 6—6,5 wu breit, Querstreifen 21 in

0,01 mm. Kielpunkte 10 in 0,0: mm.

Hänufig auf feuchtem Moos in der Probe 6, Antarctic-Berg.

Bisweilen von N. conmmutata schwer zu trennen.

1 Aus Versehen von der LAGERSTEDTSchen Liste ausgeschlossen, aber p. 5

erwähnt und später von D:r LAGERSTEDT selhst zugefigt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 10. 135

N. Palea W. SM. var. tenuirostris GRUN. — V. H. LXIX, 31.

Schalen 50—75 u lang, 4 u breit, linear mit spitzig vor-

gezogenen Enden. Kielpunkte 13-—17 in 0,01 mm.

Im allgemeinen etwas kleiner und dichter punktiert

als GrRuNow's Typus mit 70—130 u langen Schalen

und FL BRunkten an 003. mm:

Häufig auf feuchten Abhängen (3, 6).

— — var. Kitzingiana (HiLsE). — V. H. LXIX, 24—26.

Hierher fähre ich kleine Formen von 15—16 u Länge

mit 14—15 Punkten in 0,01 mm., namentlich weil

die äusserst zarte Streifung nicht deutlich hervortrat.

Die sonst ähnliche Var. fonticola GrRun. (V. H. LXIX

15—19) ist nähmlich stärker gestreift (A. D. p. 97).

Häufig auf feuchtem Moos (6).

Campylodiscus EB.

C. hibernicus EHB.

In Binnenseen (2, 12), besonders im Ella-See häufig und

von sehr wechselnden Dimensionen. Die Schalen-

länge schwankt zwischen 50 und 150 u, und die Rip-

pen sind bei grösseren Individuen 10 u von einander

entfernt, bei den kleinsten nur 5 u; jedoch gehören

letztere nicht zu C. Noricus, den ein verschiedener

Schalenbau kennzeichnet.

GilNoricus. DaB. — A.S. PL 557 fig" 8

Mit der vorigen Art im Ella-See (12), aber spärlicher

vertreten. Grösse wie bei C. hibernicus, Streifen je-

doch verhältnismässig enger gestellt, z. B. 5—7 u

entfernt bei 150 u Schalenlänge. Als för die Tren-

nung von der ebengenannten Art besonders wichtig

betrachte ich die Verlängerung der Rippen und der

zarteren Streifung äber die ganze Schalenmitte (vgl.

die cit. Fig.).

Surirella TURPIN.

S. oregonica EHB. var. perminuta n. var. Fig. nostr. 9. A.S.

EXT T0:

Schalen rhombisch mit etwas ausgezogenen, spitzen En-

den. Länge 40 u, Breite 16 u. Rippen stark, 3—3!/2

16 ASTRID CLEVE, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

in 0,01 mm., gegen die Schalenmitte in Punkten-

reihen auslaufend.

Spärlich in Seeproben (2, 11, 12).

S. ovalis BRÉB. var. equalis Körtz. — V. H. LXXTII, 8 (S. ovata

var. equalis). S. ovalis ÖSTR. .E., Va Diatsrmane

Grönl. p: 278.

Rein ovale Schalen mit 51/2 Rippen in 0,01 mm.

Länge 25 u, Breite 15 u.

Selten. Binnensee (10).

— — var. minuta (BrRÉB.). — S. minuta BréBz. V. H. LXXTII,

TO ak

Schalen von sehr wechselnder Gestalt, eiförmig bis länglich-

linear, 22—40 u lang, 9—10 u breit. Rippen 8/2

InE0 or mm.

Ziemlich häufig, namentlich auf feuchten Abhängen (2, 3).

ÖstTRUP nimmt diese schwankende Form als besondere

Art in F. V. Diat. fra. O. Grönli ps 215 anal

sie stellt gewiss nur eine Varietät von S. ovalis dar,

wie in V. H. Syn. p. 189 angegeben. FEinige Ähn-

lichkeit mit länglichen Formen von £S. minuta zeigt

S. linearis, welche LAGERSTEDT auf der Bären-Insel

fand, aber die Rippen sind bei dieser Art4in 0,01 mm.,

also doppelt so weit entfernt.

Cymatopleura W. Sm.

C. Solea (BrRÉB.) W. Sm. var. regula EHB. — Körz. Bac. Pl.

ANV, 305

Schalen linear, nicht eingeschnärt, 120 u lang, 25 u breit.

Querstreifen 8 in 0,01 mm.

Selten. Binnensee (6). (Ganze Zellen).

Synedra EuB.

S. filiformis GRUN. — ÅA. D. p. 106, Pl. VI, 116 a.

Schalen 75—110 u lang, 1 (Enden)—2 (Mitte) u breit,

gegen die Enden allmählich verengt, schliesslich

schwach kopfförmig erweitert. Querstreifen kurz

und zart, 21 in 0,01 mm., in der Mitte anscheinend

fehlend.

Häufig in eimer Probe aus dem Ella-See (11).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 10.

Ich bin nicht ganz sicher, ob diese zarte Form S&S. fili-

formis ist und nicht S. radians Körtz. (V. H. XXXIX,

IDE

sehr ähnlich, erstere hat aber 24,

letztere 16-—17 Querstreifen in

0,01 mm. Betreffs der Streifung

liegt also die Bären-Insel Form

zwischen beiden in der Mitte und

knäpft sie zusammen.

SA Mynellea HK UT. ch Vt EL KONNDENEG Is

Schalen Janzettlich mit kopfförmigen

nden, 24 mi lane, 4 pu ibreit.

Querstreifen 21 in 0,01 mm., eine

sehr schmale, aber distinkte,

glatte Längsarea freilassend.

Selten. Quellbach des Walrossflus-

ses (7).

S. Vaucherie KöTtz. var. perminuta GRUN. —

MED ET NT 23.

Hieher werden 20 u lange und 35 u

breite Formen mit 18 Querstrei-

fen in 0,01 mm. gefäöhrt. Fig. 10.

Nicht häufig. Quellbach (7), Bin-

nensee (12).

Fragilaria LYNGB.

Wie GRUNOW selbst bemerkt, sind beide Arten

mutabilis (W. SM.) GRUS. — V. H. XLV, 12.

Surtirella orego-

nNica mn. var. per-

MANUWbd, «200

. Synedra Vau-

cherice var. per-

mnuta. 1900

. Fragilaria ca-

pucina n. var.

arctica. 10922

(2, 12, 13), in den beiden letzteren Seeproben häufig.

F. brevistriata GRUN. var. pusilla GRUN. — V. H. XLV, 34.

Schalen rhombisch mit 15 kurzen

Rande. Länge 11 u, Breite 4 u.

Selten. Binnensee (6).

FE: construens KHB. — V. H. XLYV, 26.

Querstreifen

Ziemlich häufig in zwei Binnenseeproben (2, 13).

sprulOsTRUJAM. pi 25.

. capucina DESM. var. arcetica n. var. Fig. 11. — Fragilaria

18 = ASTRID CLEVE, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

Schalen linear oder nach den stumpf vorgezogenen En-

den zu ein wenig verengt, mit 18 Querstreifen in

0,01 mm. und glattem, schmal lanzettlichem, deut-

lich sichtbarem Längsareal. Länge 30—50 u, Breite

2!/2—3 u.

Nicht häufig. Quellen, Bäche (5, 7).

Sehr wahrscheinlich ist diese Form mit einer von ÖSTRUP

auf Jan-Mayen gefundenen, gleich gestreiften (16—17

Str.) »Fragilaria sp.» 1dentisch, da ich ganz der An-

sicht fÖstrRUP's bin, dass eine Varietät von F. capu-

ema vorliegt. Wenn F. islandica Grus. wirklich

eine verschiedene Art ist, steht sie jedenfalls F.

capucina sehr nahe. Dass aber eine kleine Streifen-

differenz in dieser Gruppe nicht als genägender

Grund fär die Absonderung verschiedener Arten gel-

ten kann, wird unten gezeigt. ,

Ebenso därfte F. cequalis HeiB. synonym mit F. ca-

pucina sein; bezäglich der Streifung der ersteren

scehwanken die Angaben, indem HEIBERG 20 Quer-

streifen, LAGERSTEDT (p. 15) nur: 16 in 001! mm.

fand.

F. capucina var. producta (Lpt) (F. equalis var. pro-

ducta LpT) ist eine durch besonders grobe Strei-

fung (12—15 Querstreifen in 0,01 mm.) ausgezeich-

nete Form, die ich nicht habe wiederfinden können.

In V. H. XLIV, 7 ist sie abgebildet nebst der Be-

merkung, dass sie richtiger zu F. capucina als zu

F. equalis zu föihren sei; man erfährt aber nicht

warum, iberhaupt nicht wodurch sich diese Arten

unterscheiden sollen. Wäre, wie ebendort angedeu-

tet wird, der in der Mitte erweiterte glatte Raum

F. capucina eigen, scheint die Bemerkung um so we-

niger zutreffend. Fallen aber F. equalis und F.

capucina, wie ich glaube, zusammen, so sind die Be-

zeichnung LAGERSTEDT's und die obige beide richtig.

Allen diesen Formen von F. capucina gemeinsam sind

die distinkt hervortretende Längsarea und in der

Mitte geradrandige, nicht knotige Schalen. F. vi-

rescens RALFsS ist oft von ähnlicher Gestalt aber an

ihrem kaum sichtbaren, glatten Raum erkennbar

(V. H. Syn. p. 155), und es ist somit unrichtig, mit

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 10. 19

DE Tonr inoSyll: Bae. II, p: 682 F. virescens und

F. equalis als Synonymen zu betrachten. Auf der

Originalabbildung HEiBERG's (Consp. D. Dan. PI. IV,

f. XII, 5, 6) hat F. equalis eine ziemlich breite,

glatte Längsarea.

<F. (Ceratoneis) Arcus (Körtz.). — Cz. D. Fr. Jos. L. p. 9.

Sehr häufig in kleinen Bächen (5, 7). — Erde, Moose,

Sässwasser beim Sädhafen (LDT).

F. equalis var. inequidentata LDt, welche CLEVE l. c. als

mit F. Arcus var. recta 1identiseh ansetzt, ist bis

jetzt nicht aus der Bären-Insel bekannt. Beide ha-

ben in der Mitte etwas knotige Schalen, ein Merk-

mal dieser Art; jedoch ist die Streifung ziemlich

verschieden, indem F. Arcus var. recta CL., wie die

Hauptform, 17 Streifen, F. eq. var. inequvidentata Lpbt

(bei sehr langen Exemplaren) nur 12—13 Streifen

in 0,01 mm. hat. Mit F. Arcus var. recta möchte

ich noch F. bidens HeriB., V. H. XLV, 6 zusammen-

stellen. Ziemlich kurz und mit 15 Streifen in 0,01

mm. vermittelt diese Form den Ubergang zwischen

den oben besprochenen.

Ob nicht auch F. capucina var. lancettula GrRuN. V. H.

XLV, 3 sich an F. Arcus var. recta anschliesst, ist

fraglich, jedenfalls haben wir es mit eimer Zwischen-

form zu thun.

Um die Ubersicht der betreffenden Fragilaria-Formen zu

erleichtern, habe ich folgende Tabelle aufgestellt.

I. Schalen in der Mitte knotig.

Querstreifen Länge

F. Arcus (Körz.). Schalen ge-

krummt. . . . . .gn4 siall6537 in 0,01 mm. 60-70 u-

var. recta CL. Schalen auf-

TOLKAT EEE KAR il 60 u.

F. equalis var. inequi-

dentartan JuUPTE SS fal 46—92 u.

nötbadens ElhiBa. va sö 15 40 u.

?F. capucina var. lanceo-

arta GRUND HORA us 17 45 u.

20 ASTRID CLEVE, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

II. Schalen in der Mitte nicht knotig.

a. Longitudinalarea deutlich hervortretend.

F. capucina DEsm. Schalen lan- äta a Här

zettlich-linear. . . . . . . 14—15 in 0,01 mm. 30—60 u.

F. equalis Hers. . A 1 DA 25—580 u.

F. islandica GrRuUN. . . . . . 14—15

var. producta (LptT). Linear,

Enden vorgezogen . . 12—15 40—-50 u.

var. arctica. Schmäler, lan-

zettlich-linear . . . . 18—19 30—50 u.

EB. spe OstRI(J.MJYu Fexi6 =17 48 u.

b. Streifen kaum sichtbar unterbrochen.

F. virescens RALES.

Eunotia EHsx.

Iunaris (EHB.) GRUN.

Eine Schale, 40 u lang, 4 u breit, Querstreifen 16 in

0,01 mm., in 11 (Ella-See).

Sehr selten.

Diatoma DE CAND.

PD. tenue AG. var. elongata ÅG.

Sehr häufig in Bächen und Seen (7, 11). — Sässwasser

beim Sädhafen (LprT).

Meridion AG.

<M. circulare ÅG.

Sehr häufig in kleinen Bächen (3, 4, 5, 7). — Moose,

Erde (Lp).

Tabellaria Eue.

+T. flocculosa (RotH) Körtz.

Nicht häufig. Binnensee (10). — Erde, Moos (Lp).

Melosira AG.

"M. Reseana RABH. — Orthosira spinosa, Lpr p. 14.

Sehr selten (?) (2). — Erde, Moos (LprT).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 10. 21

Cyclotella Körz.

C. Kiitzingiana CÖHAUVIN.

Nicht selten in 2, 12.

Ausser den obenstehenden auf 75 Arten verteilten 81 For-

men umfasst das vollständige Verzeichnis der bis jetzt be-

kannten Sisswasserdiatomeen der Bären-Insel noch einige

von LAGERSTEDT erwähnte Formen, welche ich in den von mir

untersuchten Proben nicht wiedergefunden habe.

Diese sind:! in Lpr:

?Diploneis interrupta (Körtz.), - Naviculainterrupta Körz.,

Navicula mutica f. Cohmir HILsE, Stauroneis polymorpha

LDT,

— gibbula OL., Navicula gibberula Körz.,

— — var. capitata LpDr,: — — var. capitata Lpr,

— hungarica var. capitata EHB., — globiceps Lpr,

— tuscula EHB., — punctata (Körz.) DonkK.,

— amplubola CL., — — var. asymmetrica Lpr,

— pusilla W. Sw.,

?Pinnularia hemiptera (Körz.), —-- hemiptera Körz.,

— parva var. Lagerstedtu CL., — parvula,

Cymbella stauroneiformis LpDr,

— Ehrenbergii Körz.,

Achnanthes coarctata BRÉB., Achnanthidium coarcta-

tum 8 elineatum Lpor,

2— :exilis: Körz., — exile (Körz.) HEIB.

Niteschia Denticula GRUN. Denticula obtusa W. SwM.,

PEunotia gracilis (EHB.) RABE., Himanthidium gracile

EHB.,

— prerupta PuB. f. curta, — Arecus 8 curtum GRUN.,

Diatomella Balfoureana GREV.,

Cyclotella antiqua W. Sm. Orthosira antiqua (W SM.)

Lopr.

Einige dieser Formen därften wenig sicher sein, wie

Pinnularia hemiptera und Achnanthes exilis, deren sichere

Bestimmung zur Zeit der Untersuchung LAGERSTEDT's kaum

1 Naviculoide Formen wie in CL. Syn. Nav. benannt.

22 ASTRID CLEVE, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

möglich war; eine andere, Diploneis interrupta gehört nicht

zu den in sässem Wasser lebenden. Von Salzwasserdiato-

meen welche der Littoralflora angehören oder sei es mit den

Winden, sei es durch Schwömmvögel in die Sässwasserproben

hineingekommen sind, fand ich ebenfalls in der Probe (1)

Rhabdonema arcuatum, Grammatophora islandica und Bid-

dulphia aurita (Eine Schale).

Sehen wir von solchen fraglichen Formen ab, bleiben

noch 16 (15 Arten) öbrig, und die Totalsumme der auf der

Insel gefundenen Niässwasserformen beträgt also 97 (90 Ar-

ten). Diese Zahlen entsprechen einer Vermehrung um 52

Formen (49 Arten), oder etwa die Verdoppelung der LaAGER-

STEDT'schen Liste.

Wenn auch unsre in jängster Zeit durch mehrere Ar-

beiten erweiterte Kenntnis der arktischen Diatomeen (siehe

Lit.-Verz.) dennoch als sehr unvollständig bezeichnet werden

muss — davon zeugt am besten die verhältnismässig grosse

Zahl der auf der Bären-Insel jetzt neu gefundenen Arten —

därfte jedoch eine Vergleichung der Diatomeenflora von ver-

schiedenen Gebieten schon jetzt einige in der Hauptsache

richtige Ergebnisse liefern und somit einiges Interesse be-

anspruchen können. Fär eine Vergleichung mit der Bären-

Insel kommen besonders WSpitzbergen und Jan-Mayen in

Betracht. Wenn wir einige Daten den in den Arbeiten von

CLEVE und fstRUP enthaltenen Listen äber die Verbreitung

nördlicher Formen entnehmen, finden wir

gemein-

sam:

Die Zahl der Gattungen auf Spitzbergen . ... a 29

auf der Bären-Insel . . 27 14.

auf Jan-Mayen. . . . . 15) 14

Von den Gattungen Spitzbergens wurde nur Denticula

bisher nicht auf der Bären-Insel angetroffen. Alle Jan-Mayen-

schen Gattungen finden wir auf Spitzbergen, und, mit Aus-

nahme von Denticula, auch auf der Bären-Insel wieder. Aus

letzterer Insel allein sind zwei Gattungen, Campylodiscus!

und Cymatopleura, bekannt, von denen die letztere jedoch

ganz selten zu sein scheint.

1! Die Campylodiscus-Arten Spitzbergens (C. Clypeus und Echeneis) sind

nicht Sässwasserformen.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 10. 23

Was die Arten betrifft, ist eine ebensogrosse Uberein-

stimmung natiärlich nicht zu erwarten. HFEine Zusammen-

stellung ergiebt:

gemeinsam:

auf Spitzbergen . . . 76

auf der Bären-Insel . . 901 ,-;17 Arten,

"25

auf Jan-Mayen . . . . 42)

aber diese Zahlen sind gewiss noch allzu unvollständig um

ein genaues Bild der thatsächlichen Verhältnisse zu gewähren.

Soweit bis jetzt bekannt, gehören also nur 17 Arten allen

drei Inselgebieten gemeinschaftlich an, nämlich:

F. G. Caloneis Silicula, F. G. Pinnularia intermedia,

F. G. Diploneis elliptica (inel. EF. G. — borealis,

ovalis), EH Amphora ovalis,

F. G. Stauroneis anceps, G. Achnanthes coarctata,

F. G. Navicula RBoteana, F. G. Hanteschia amplioxys,

F. G. — cocconeiformis, F. G. Eunotia gracilis,

G. Pinnularia parva, F. G. Diatomella Balfoureana,

FE. GG: — viridis, F. G. Meridion circulare,

ING — Brébissonit, G. Tabellaria flocculosa,

aber wahrscheimlich wird sich diese Liste käönftig noch um

einige andere Arten vermehren lassen, z. B.:

Pinnularia lata,

Neidium bisuleatum,

Navicula radiosa,

— Seminulum,

Fraqgilaria Arcus,

Melosira Reseana, u. a.

In diesen Arten sehen wir allgemein cirkumpolär verbreitete

Elemente, denn die Mehrzahl ist auch auf Franz-Joseph-Land

und Ost-Grönland angetroffen worden (oben mit F. bzw. G.

bezeichnet).

Unter den Gattungen, welche auf Jan-Mayen noch nicht

nachgewiesen worden, sind Fragilaria und Diatomella (p.p.) aut

Spitzbergen und der Bären-Insel häufig, andere wie Cymbella,

Gomphonema, Neidium, Cocconeis, Synedra und Surirella ziem-

lich verbreitet, noch andere, wie Campylodiscus, Cymatoplewra

24 ASTRID CLEVE, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

und Cyclotella spärlich vertreten oder fehlend. Tabellaria ist

weder auf der Bären-Insel noch auf Jan-Mayen häufig und

geht Franz-Joseph-Land gänzlich ab, dagegen auf Spitzbergen

häufiger und kommt in Ost-Grönland wie Lappland massen-

haft vor. Emntschiedener arktisch ist Diatomella mit dem

Schwerpunkt ihrer Verbreitung auf Ost-Grönland, Jan-Mayen,

Spitzbergen (?) und Franz-Joseph-Land, aber in Lappland

und auf der Bären-Insel viel seltener. Fragilaria Arcus ist

äberall mit Åusnahme von Jan-Mayen reichlich vertreten.

Meridion und Hanteschia sind ebenfalls Ubiquisten.

Was schliesslich die Frage betrifft, wie sich die nament-

lich von LAGERSTEDT erforschte Diatomeenflora Spitzbergens

zu derjenigen der Bären-Insel verhält, so lässt sich diese zur

Zeit nicht beantworten, da das vorliegende Material zu einer

ausfährlichen Vergleichung nicht genägt. Aus den allge-

meinen Ergebnissen hebe ich nur hervor, dass die Gattungen

Pinnularia, Neidium und namentlich Eunotia auf Spitzbergen

eine weit grössere Entwickelung bezäglich des Formenreich-

tums und der Individuenzahl erreicht haben als auf der

Bären-Insel.

Upsala, Dec. 1899.

BIHANG TILL K. SV. VET-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 10. 259

Litteraturverzeichnis.

A. ÖLEVE. On recent Freshwater Diatoms from Lule Lappmark in

Sweden. —. bin. ÅK. Sv. V. ÅA. Handl. Bd 21; II N:or2. Stock-

holm 1895.

P. T. CLEVE. Synopsis of the naviculoid Diatoms. K. Sv. V. A.

Handl. Bd 17, N:o 2. Stockholm 1895.

P. T. CLEVE. Diatoms from Franz Josef Land, collected by the

Harmsworth-Jackson Expedition. Bib. K. Sv. V. A. Handl. Bd

PANNAN: 2.0 Stockholm) 18985 (DS Eri Jos:

P. T. CLEVE & A. GRUNOW. Beiträge zur Kenntniss der arctischen

Diatoméen.. KK. Sv. V. AA; Handl. Bdl iv) N:ol 2: 0 Stockholm

VSrOR(CAIDD:

J. B. DE TONI. Sylloge algarum. II. Bacillarie. Padua 1894.

P. A. C. HEIBERG. Conspectus critieus Diatomacearum danicarum.

Kopenhagen 1863.

F. T. KÖTZING. Die kieselschaligen Bacillarien oder Diatomeen. Nord-

hausen 1865.

N. G. W. LAGERSTEDT. Sötvattensdiatomacéer fran Spetsbergen och

Beeren muiand. bil..cK; SV. V: As Handl: Bd 1; N:o 145lemar

J. SCHUMANN. Die Diatoméen der hohen Tatra. Wien 1867.

H. VAN HEURCH. Synopsis des Diatomées de Belgique. Anvers 1880.

(METE)

E. fstTRUP. Ferskvands-Diatoméer fra fOst-Gronland. Medd. om

Gronl XV. Kopenhagen 1897.

E. OsTRUP. Contributions å la flore de Y'ile Jan-Mayen, B. Diato-

mées d'eau douce. Bot. Tidskr. 21, H. 1. Kopenhagen 1897.

(OSTR. J: MM):

A. S. = A. SCHMIDT. Atlas der Diatomacéenkunde. Aschersleben.

FIN.

BTM hd rk MR kg > Arad HANG TON: ES

FL tt" HävAM vred tt! j' VU a ou bkiroltiudittnol ONT

| oj yr SN MAN fer

RR KO FORN ( OEJPE ANNONSER

V. fo A ask

In MM I FO Ft UFR EFS AN MM ve Vogvå PA

ädre vt Jytte 0 ME ON oc Mä OR

PO tosse LAR Pirat aGb, TAX FAR merf

Hake ue UTE ATG, ANT AL JYDI Å

WELLS 04 ög Svälettorse 7 1u0säTo VE

BÖkWwer is Hen alervn mul Ölet ROT AA

ufaltonmyarntnalsg am odla nd avda HROen Hr

A Nod ANEMI AT SN LTT & RA RA AT re Re

tU RA na Ma Veg TON

ud 0 NYETMTD AT told mete AO VÄN

ERT KT » si) bd ng rlalnntgå kv! A ANEMI

Bitt ag) SN ed, em ABIT IS bo (en

” d Ä d Hl

- Ma vy! nl ja FR ög Nu 2 bl

HN YI, 1 Hemreldn 4 tf

LUTLD TA a yah Rntangu rn i vy Hen DD rg,

jur nd NA SE häl 1 Igel PING

(UT L/ ' j .

(RER ' i vv LF LCCT ASTE

F ANnR NIST HN rna RON Z I

PIL Lå r ; C tur vat Lå

KATA Hund od Ning Mu ku NR ULL (4 VANDRA

F aM7 HÖR

rön Mo-MINGNL gen gtr loatt nersetlarstrt mna a Oil ok

- | NL

a YR RY Ankas ntbe nl nvi0R TULPAN ak Så

od I ”

" d

OMS a i” JV

UME rov nA OMS lh mvg ml yn "2

| man. be fem ötai tat

Htn. BLOM ANNELL KE "oo möta O-xbnavARTOÖR EE

BL medtoqul AE

ANBT mödan oo do TY Tan (OH vyn ae

ud M Ju v

Jöns sanne vr KRt varvnÖReN

4 fö C

1 ; | - vå - SM

ar - Å - ÖRAT v i +) j

FORE SRRER TRE ant NIST ÄRE

BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band 26. Afd. IL. N:o Al.

BEITRAGE ZUR FLORA DER BAREN-INSEL

VEGETABILISCHES NUSSWASSER-PLANKTON AUS DER

BÅREN-INSEL C(BEEREN EILAND)

VON

G. LAGERHEIM.

STOCKHOLM

OKTRYCKERIET. P NORSTEDT

SRIET. er As D STE

1900

WORST AA RAR TENTA ERE OSKTA SIT UeSISE

TILA V Å 7 | tå LAN

FN Sr ot ERE fö lakt: SRV tv tar vals a

| ; | Ör SN

4 j

4 i i

- --

JAoMI-KaALA ad AON AN al

gj 0 Nora vana, vaUNN OM

CUKANA Nangde) JaenHarLA

rov

GR MITHSIDAT D

o6E rr JUTA ICA VITINTSOTIM

TPenONTAR JV oh GK HOÖRFTERS I KOV TR

i Vv KV d KJOU ANnOTA FB vå

Å d nAKÖR & VÄNTAD ORAA Ars staROutRdR 4 air

Vv» | LJ OM sh dl | då

| ä Ont

SL M | | | Sd ” 4 a I

Lä ov

» LG | | j

n ba Lä SN LT 4 Så Vv i ET

NA a UYRPRE Bar ie GRE nl LLOREL fa 1 EL

ar der schwedischen Expedition nach der Bären-Insel

1899 wurden Planktonfänge in zwei Gewässern der Insel

gemacht, nämlich in Ella-See und in einem Teiche, der in der

Nähe des Russenhafens gelegen ist. Die Bestimmung des

vegetabilischen Teils des erbeuteten Planktons wurde mir

vom Chef der Expedition, Herrn J. GUNNAR ANDERSSON, iber-

tragen, der mir auch die unten mitgeteilten Notizen iäber die

Grösse etc. der beiden Seen gitigst geliefert hat. Da bisher

nur wenig! iber das vegetabilische Plankton der arktischen

Region bekannt geworden ist, därfte vorliegender Beitrag

nicht ohne Interesse sein.

Es ist mir eine angenehme Pflicht, auch an dieser Stelle

Fräulein Dr. phil. Asrtrip CLEvE und Herrn Amanuensis

JENS HoLMBOE för die zuvorkommende Hälfe bei der Bestim-

mung verschiedener Diatomaceen bestens zu danken.

I. Das vegetabilische Plankton des Ella-Sees.

Der von NarHorstT? entdeckte und benannte Ella-See

liegt im sädwestlichen Teil der Insel. Es ist ein klarer

Alpensee, der 1 km im Durchmesser misst und dessen Wasser-

spiegel 21 m i. M. liegt. Die Tiefe beträgt 30—35 m, die

steilen Ufer bestehen an der Westseite aus Sandstein, an der

Ostseite aus Kalkstein. An der Nordseite ergiesst sich ein

Bach, der von einem kleinen Gewässer kommt, und an der

Westseite nimmt ein ca 800 m langer Fluss seinen Anfang,

durch welchen der See sein Wasser in's Meer ergiesst. Der

1 ÅA. CLEVE, Notes on the plankton of some lakes in Lule Lappmark.

Sweden (Öfvers. K. Vet.-Akad. Förh. 1899).

E. VANHÖFFEN, Peridineen und Dinobryeen (Botan. Ergebn. d. v. d.

Gesellsch. f. Erdkunde z. Berlin u. Leit. Dr. V. DRYGALSKIS ausges. Grön-

landexp., Stuttgart 1897).

2 A. G. NATHORST, Några upplysningar till den nya kartan öfver Beeren

Eiland, p. 181, Taf.: 2 (Ymer 1859).

4 G. LAGERHEIM, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

See wird vom Schneewasser der umgebenden Berge gespeist.

Im Jahre 1899 war er noch am 1 Juli mit Eis äberzogen,

während er 1898 schon am 15 Juni eisfrei war. Phanero-

gamenvegetation fehlt vollständig im See; der Bodensatz

besteht aus einem graubraunen, lehmigen Schlamm. Auf das

sa0t (2

Emma Inseln 2 ff UN

74 30" E NE i

Ka >

Ounrer. Ta

Flachland mil zahlreichen kleinen Seen 3

BES

Kap > i

Elisabeth

j c

tr aplevin

Kap Rulh SA

Kapllaria SR

SRussenhafen

R Olgahafen

8 KapNilsson

5 kom. Har (GÖ NEN Dy - Ya

FK apKoltkoff

CS Kap Bull

19 Östl.v. Greenwich

Karte von der Bären-Insel

nach Vermessungen von O. KJÄLLSTRÖM und Å. HAMBERG während der sehwe-

dischen Polarexpedition 1898 und von G. A. FORSBERG 1599.

Tierleben des Sees kann hier nicht eingegangen werden, da

es von anderen geschildert werden soll; es mag nur erwähnt

BIHANG TILI- K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND! 26. AFD. III. N:0 11: »D

werden. dass er reich an Lachs (Salmo umbla v. salvelino-

insularis TLönnb.) ist und von Schwimmvögeln ergiebig be-

sucht wird.

Im Ella-See wurden am 25 Juli 1899 zwei Planktonfänge

gemacht, nämlich ein Oberflächenfang und ein Vertikalfang

(0—30 m). Die Temperatur der Oberfläche betrug 5,3”. Der

Tag war mnebelig -aber ohne Wind (8 a. m. SSW 3, 8 p.

m. NWo). Der Niederschlag betrug 3 mm, die Lufttempera-

CURT p- midt.

Die beiden hier gemachten Fänge waren sehr arm an

Plankton und besonders gilt dies von dem vegetabilischen

Anteil desselben. Es wurden nur 6 Arten gefunden, die alle

sehr spärlich vorkamen; am häufigsten waren Hormospora

subtilissima und Synedra filiformis.

Chlorophycezs:

Pediastrum Boryanum (Turp.) Menegh.

Nur einige wenige Exemplare dieser im Plankton der

europäischen Seen verbreiteten Art wurden beobachtet. Die

Art ist schon längst för Spitzbergen von CLEvE! und fär die

Bären-Insel von NORDSTEDT? angegeben worden und ist nach-

her in mehreren Teilen der arktischen Region, wie in Grön-

land, Island, Novaja Semlja, arktischem Skandinavien und

arktisehem Russland aufgefunden worden. Ihr Vorkommen

in alpinen Seen? betreffend sei erwähnt, dass sie in den Seen

der Alpenkette selten zu sein scheint (Lac de Nantua, Lago

di Santo Stefano); in den Hochseen des Riesengebirges scheint

sie nicht gefunden zu sein.

Hormospora subtilissima nov. spec. Fig. 1.

H. flis plerumque varie curvulis, rarius rectis, cellulis

cylindricis, apicibus rotundatis, 3 wu latis, 7--12 u longis,

1 P. T. CLEVE, Diatomaceer från Spetsbergen, p. 668 (Ofvers. af K. Vet.-

Akad. Förh. 1867).

20. NORDstTEDT, Desmidiacee ex insulis Spetsbergensibus et Beeren

Eiland in expeditionibus annorum 1868 et 1570 suecanis collecte, p. 23 (Ofvers.

af K. Vet.-Akad. Förh. 1872).

3 Die Verbreitung der Arten in alpinen Gewässern ist angegeben nach

Schriften von BELLoC, CHOoDAT, UUBONI, LEMAIRE, MaAcCCHIATI, O. MÖLLER,

PERO, PETIT. PITARD, SCHMIDLE, SCHRÖDER, SCHUMANN, DE-TONI u. a. Die

Angaben machen durchaus keinen Anspruch auf absolute Vollständigheit, ich

bin mir im Gegenteil wohl bewusst, dass bei mehreren Arten Standorte nach-

zutragen sind. Die vorliegenden Standortsangaben sind aber vollständig ge-

nigend, um das hänufigere oder seltenere Vorkommen der betreffenden Art in

alpinen Seen nachzuweisen. Ich will noch hinzufiögen, dass ich nur die al-

pinen Seen Europas beräcksichtigt habe.

6 G. LAGERHEIM, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

geminatis vel remotis, chlorophoris singulis vel binis, parie-

talibus, tubo hyalino, mucoso inclusis.

Möglicherweise ist diese Alge nur eine dännere Form

der Ulothriz (Hormospora) limnetica T.EMMERMANN, Beiträge

zur Kenntniss der Planktonalgen, p. 150 (Botan. Centralbl.,

Jahrg. 1898, Bd. LXXVI, die im Juli 1898 im Lago di Como

eine dichte Wasserblite bildete. Wenn es sich nicht um eine

weit verbreitete, bisher iäbersehene Art handelt, wäre das

Vorkommen derselben auf der Bären-Insel sehr auffallend.

Ich vermuthe deshalb, dass die Bären-Insel-Alge von der

LEMMERMANN'schen Art specifisch verschieden ist, eine Frage,

die jedoch schwer zu beantworten ist, da LEMMERMANN Von

seiner Art keine Abbildung giebt.

Bacillariales:

Campylodiscus hibernicus EHRENB. et 8 noricus (EHRENB.)

Kamen sehr spärlich vor; in fast jedem Präparat wurden

jedoch ein oder einige Exemplare gesehen.

Die Anwesenheit dieser schönen Art in eimem arktischen

Plankton ist sehr bemerkenswerth, da keine der wenigen

Sässwasserarten dieser Gattung in der arktischen Region

vorher angetroffen worden ist.! Auch im sädlichsten Teil

dieser Region (Luleå Lappmark) fehlen die Campylodiscus-

Arten,? speciell gilt dies von dem dort eingesammelten

Plankton.? Was die geographische Verbreitung der Art an-

betrifft, mag nur hervorgehoben werden, dass sie sowohl

1 P. T. CLEVE, Diatoms from Franz Josef Land, p. 23 (Bih. t. K. Sv:

Vet.-Akad. Handl., Bd. 24, 1898); CztrvE fand C. Juibernicus sehr selten in

einer Probe des Lehmes vom Grunde des Jenisej bei Korepowskoje (etwas

nördlich von der 71. Lat.). vielleicht waren es jedoch todte Schalen, die vom

Säden durch den Fluss hierher gebracht worden sind. (vergl. P. T. CLEVE

und A. GrUNow, Beiträge zur Kenntniss der aretischen Diatomeen, p. I (K.

Sv. Vet.-Akad. Handl., Bd. 17, 1850).

? A. OLEVE, On recent freshwater Diatoms from 'Lule Lappmark in

Sweden, p. 41 (Bih. t. K. Sv. Vet.-Akad. Handl., Bd. 21, 1895).

3 A. CLEVE, Plankt. Lule Lappm.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 11. 7

benthonisch als limnetisch in sowohl niedrig gelegenen Seen

z. B. in Holstein als in höher gelegenen Seen, wie in den

Schweizer Seen und den Seen im nördlichen Italien und in

den Pyreneen (lac d'0ö), hie und da in Europa vorkommt.

In Norwegen! ist die Varietät gefunden im Plankton aus Seen

bei Christiania, auf Jederen und in Gudbrandsdalen (z. B

im Flatningen in Vaage, 745 m ii. M.), in Schweden ist sie

ebenfalls beobachtet worden, in Finnland scheint nur die

Hauptform (im Ladoga-See)? vorzukommen. Im ÄAncylus-See

war sie ebenfalls verbreitet.

Synedra filiformis GRUN. in CLEVE et GRUNOW l. c., tab. VI,

sälen JUDE

Nicht selten. Die Art war bisher nur aus Kaafjord in

West-Finmarken bekannt. Sie vertritt im Plankton des

Ella-Sees die in der arktischen Region vorkommende

nahestehende Art, S. delicatissima W. Sm., die in vielen Seen

in Schweden, dated Ungarn, der Schweiz, Frankreich

und Italien als Planktonform angetroffen worden ist.

Fragilaria virescens RALFS.

Nur ein Band gefunden (vielleicht zufällig hineingeraten?)

Formen dieser Art waren schon fräher auf Spitzbergen und

der Bären-Insel gefunden? und sind auch sonst mehrfach in

der arktischen Region, z. B. im Norwegisch-Finmarken”?,

Grönland”, Russisch-Lappland" und Luleå Lappmark” ange-

troffen worden. Die Art ist in ganz Europa häufig und in

vielen Seen limnetisch vorkommend. So ist sie z. B. fär

folgende alpine Seen angegeben: Grosser und Kleiner Teich

und in zwei der Kochelteiche in Riesengebirge, Lago di

Moesola in Graubiänden, mehrere der Veltliner Seen, Lago

Santo Modenese, Fedaja-See in Tirol, Lac Blanc in den

1 J. HoLMBoE, Undersögelser over Norske Ferskvandsdiatoméer I. Dia-

tomeer fra indsjöer i det sydlige Norge, p. 56 (Arch. f. Mathem. o. Natur-

vidensk., Bd. XXI).

2 P. T. CLEvE, The Diatoms of Finland, p. 58 (Acta Soc. pr. Fauna et

Flora fenn. VIII, 1891).

3 Vergl. P. T. CLEVE, Diat. Eranz Josef Land, p.. 20.

2 N. G. W. LAGERSTEDT, Sötvattens-Diatomaceer från Spetsbergen och

Beeren-Eiland, p. 15 (Bih. t. K. Sv. Vet.-Akad. Handl. Bd. 1, 1873).

5 P. T. CLEVE, Svenska och Norska SER p. 219 (Öfvers. af K.

Vet.-Akad. Förh. 1868).

&P. T. C5EVE, Diat. Franz Josef Rund p: 20

S G. LAGERHEIM, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

Vogesen, Lac d'0ö und Lac d'Espinngo in den Pyreneen und

Schwarzer See in Tatra.

Myxophyceze:

Oscillatoria amphibia (AG.) GoM.?

Einige Phragmente, die nicht sicher bestimmt werden

könnten, wurden im Oberflächenfang beobachtet. HEine sehr

verbreitete Art, die auch in Grönland gesammelt worden ist.

Ausser diesen wenigen, spärlich vorkommenden Algen

enthielten die beiden Planktonfänge aus dem Ella-See zahl-

reiche Crustaceen und Anurea aculeata, die nicht selten war.

I. Das vegetabilisehe Plankton eines in der

Nähe des Russenhafens gelegenen Teiches.

Im Gegensatz zum Ella-See ist dieses Gewässer, wie die

meisten iäbrigen zahlreichen Wasserbecken der Insel, ein nur

zwischen 100 und 200 m langer Teich, der nur 7 m tief ist.

Der Teich wird vom Schneewasser gespeist; am 26. Juni 1899

war er noch vom HEis iberzogen. Auwuch in diesem Gewässer

fehlt Phanerogamen-Vegetation vollständig. Der Boden be-

steht aus Dolomit und ist von einem dunkel gefärbten,

stinkenden NSchlamm (gyttja) bedeckt.

Es wurden in diesem Teiche zwei Oberflächenfänge ge-

macht, das erste Mal am 24. Juli bei nebeligem Wetter und

schwachem Winde (S 5—SSW 4), das zweite Mal am 18

August bei nebeligem Wetter und ganz schwachem Winde.

Am 24. Juli betrug die Temperatur der Seeoberfläche 10,4,

die Lufttemperatur um 3 30" 92. Am 18. August betrug

die Temperatur der Wasseroberfläche 6,4”.

Dieser kleine seichte See war viel reicher an pflanzlichem

Plankton, sowohl in qualitativer als in quantitativer Hinsicht,

als der Ella-See. In demselben wurden nämlich nicht weniger

als 14 Arten beobachtet, von welchen einige massenhaft vor-

kamen. Es bestätigt sich also auch hier die Regel, dass

kleine seichte Seen reicher an Plankton als grosse tiefe Seen

sind.1 Es wurden die folgenden Arten beobachtet.

! Vergl. z. B. H. HUuITFELDYKAAS, Plankton in norwegischen Binnenseen,

p. 630 (Biol. Centralbl. .Bd. XVIII, 1598).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 11. I

Chlorophycez2:

Pediastrum Boryanum (TURP.) MENEGH. 8 granulatum BRAUN

et 8 longicorne REINSCH f. granulata; conf. M. RACIBORSKI,

Przegl. Gatunk. Rodz: Pediastrum, tab. II, fig: 13; 16.

Die beiden Varietäten kamen spärlich im Juli-Fang,

zahlreich im August-Fang vor. Uber die Verbreitung der Art

vergl. pag. 9.

Pediastrum Kawraiskyi ScHMIDLE Algen aus den Hochseen

des Kaukasus, p. 5, Tiflis 1897.

Membrana subtiliter granulata. Dispositio cellularum:

Als adlade MR AS AS IR ASA a Lå AR OT 0 JONA La rk a a DE

4 + 11 + 17; 6 + 11 + 15. Cellulis coenobu sepe irregulariter

dispositis, cornubus plerumque curtis. Fig. 2, 3.

SÅ

Fig. 2.

Spärlich im Juli-Fang, zahlreich im August-Fang. Es war

mir eine Uberraschung, diese Art im Beeren Eiland-Plankton

so zahlreich aufzufinden, da sie bisher nur aus den Seen

Chantschali-göll und Toporowan in Kaukasus und aus dem

Steinhuder Meer in Nord-Deutschland (conf. LEMMERMANN l. c.,

p. 151) bekannt war. Sie scheint aber auch in England und

Sechottland vorzukommen und ist vermuthlich auch in anderen

Ländern zu finden. Pediastrum integrum BENNETT, Freshwater

Alge (including chlorophyllaceous Protophyta) of North

Cornwall, p. 12, pl. IV, fig. 11—13 (Journ. R. Micr. Soc.

1887) aus Tintagel in Cornwall und Pediastrum Sturmii West,

Notes on Scotch Fresh-water Alge p. 3, pl. 333, fig. 3 (Sep.

aus Journ. of Botany 1893) aus Ben Laoigh in Schottland

scheinen mir nämlich zu dieser Art zu gehören. Nie därfte

mit Pediastrum integrum NäG. sehr nahe verwandt sein und

10 G. LAGERHEIM, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

stimmt in der eigenthämlichen Stellung der Stacheln mit dem

vierstacheligen Pediastrwm Braunit WARTM.! iäberein.

Coelastrum microporum NÄäG.

f. coenobiis parvis, 6—8-cellularibus.

Spärlich in den beiden Fängen vorkommend.

Die Art ist in den temperirten und wärmeren Teilen

Europas und Amerikas verbreitet und ist auch mehrmals in

Seen (doch nicht in alpinen Seen) planktonisch lebend ge-

funden worden. In der arktischen Region scheint sie sehr

selten zu sein; ich finde sie nur angegeben fär Kvickjokk in

Lule Lappmark. Dagegen ist Coelastrum sphericum Näs.

sowohl auf der Bären-Insel (nach NorpbsteEpr, 1. ec.) als in

anderen Gebieten der arktischen Region angetroffen worden.

Scenedesmus quadriceauda BréÉB. et 8 setosus KIRCHN., 8

abundans KIRCEN., 82 perabundans NCHAARSCHM.

Nicht selten in den beiden Fängen, besonders im Au-

gust-Fang; am zahlreichsten kam die Form perabundans

NOHAARSCHM. Vor.

Die Art wurde schon von Norpstepr (1. ec.) för die Bären-

Insel angegeben. Sie ist eim Kosmopolit und fehlt nicht in

anderen Gegenden der arktischen Region wie auf Nowaja

Semlja, in Grönland, auf Island und im arktischen Skandi-

navien und Russland. Sie ist auch sehr oft in Plankton

angetroffen worden und auch mehrfach in alpinen Seen,

wie z. B. in den Seen der Hochgebirgsregion des Riesenge-

birges und in einem See bei Untergurgl in den Oetzthaler

Alpen (Tirol), dessen Grund vollständig damit äberzogen war.”

Scenedesmus bijuga (Turr.) Körz.

Kam spärlich im August-Fang vor.

Wie die vorige ist auch diese Alge ein Kosmopolit, der

auch auf Nowaja Semlja, in Grönland, auf Island und im

arktischen Skandinavien und Russland vorkommt. Betreffend

ihr Vorkommen in alpinen Seen ist zu erwähnen, dass sie im

Kleinen Koppenteich im Riesengebirge und im Davoser See

1 Mit dieser Art ist ohne Zweifel P. tricormutum BorGcE identisch, ein

Name der auch aus dem Grunde zu streichen ist, dass die Art nicht drei-

sondern vierstachelig ist. Es scheint diese eine echt sphagnophile Species zu

sein, die weit verbreitet ist.

2? W. ScHMIDLE, Beiträge zur alpinen Algenflora, p. 2 (Sep. aus Oesterr.

botan. Zeitschr. 1895).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 11. 11

in den -Alpen gefunden worden ist. In Seen des Tieflandes

ist sie mehrmals im Plankton angetroffen worden.

Scenedesmus obliquus (TurP.) Körtz. et 8 dimorphus (TURP.)

RABENH.

Spärlich vorkommend in beiden Fängen.

Beide Formen kommen nach NOoRrpDstEDt (1. ce.) auf der

Bären-Insel vor. Sie haben, wie die beiden vorigen Arten,

eine weite Verbreitung. Im arktischen Gebiet scheint die

Art jedoch seltener als die beiden vorigen zu sein; ich finde

sie nur fär Nowaja Semlja, Island und arktisches Skandina-

vien angegeben. Sie ist sowohl in alpinen Neen (im Riesen-

gebirge) als in den Seen des Tieflandes, hier auch im Plank-

ton, gefunden worden. Nach ÖVvERTON! sind Scenedesmus-Arten

in den Seen des Ober-Engadins ausserordentlich verbreitet.

Bacillariales:

Campylodiscus hibernicus EHRENB. 8 noricus EHRENB.

Sehr spärlich im Juli-Fang; betreffend die Verbreitung

der Art vergl. pag. 6.

Amphora ovalis Körtz.

Sehr selten im Juli-Fang, etwas häufiger im August-

Fang.

Diese in ganz Europa verbreitete und häufige Species,

die auch nicht selten im Plankton gefunden worden ist,

scheint auch in der arktischen Region verbreitet zu sein.

Formen davon sind nämlich angegeben fär Franz Josephs

Tand, Spitzbergen, Beeren Eiland, Grönland, Island, ark-

tisches Skandinavien und Russland. Auwuch in alpinen Seen

ist sie oft gefunden wie in den Seen in Gudbrandsdalen, in

den Hochseen des Riesengebirges, in Lac d'0ö und Lac

d'Orédon in den Pyreneen, in Lago di Moesola in Graubänden,

in zahlreichen der Veltliner Seen und in Lago di Alleghe

(Veneto).

Navicula rhynchocephala Körz.

Selten in den beiden Fängen.

Diese in temperirten Gegenden weit verbreitete Art

scheint in hocharktischen Gebieten selten zu sein, da sie

1 E. ÖVvERTON, Notizen iber die Gränalgen des Ober-Engadins, p. 14

(Sep. aus Ber. d. schweiz. botan. Gesellsch., VII, 1897).

12 G. LAGERHEIM, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

weder auf Spitzbergen noch in Franz Josephs Land gefunden

worden ist. Sie ist in mehreren der Veltliner Seen und in

zahlreichen Pyreneen-Seen gefunden und kommt in der Tatra

bis zu einer Höhe von 6454 Fuss ä. M. vor. Im Plankton

scheimt die Art nur selten aufzutreten, z. B. im Balaton-See.

Fragilaria construens (EHRENB.) GRUN.

Sehr selten im Juli-Fang, etwas häufiger im August-

Fang.

Von dieser durch Europa, auch in Asien und Afrika

zerstreut vorkommenden Art sind Formen angetroffen in

Grönland und Luleå Lappmark. In den Seen des Tieflandes

ist sie mehrmals im Plankton beobachtet worden. Sie fehlt

auch nicht in alpinen Seen wie im Kleinen Teich des Riesen-'

gebirges, in Lac de Daaren in den Vogesen, in zahlreichen

der Veltliner Seen und in mehreren Pyreneen-Seen.

Diatoma vulgare BOoRrRY.

Spärlich in den beiden Fängen.

Die in ganz Europa verbreitete und auch mehrmals im

Plankton beobachtete Art scheint in der arktischen Region

sehr selten zu sein; ich finde sie nur fär Spitzbergen ange-

geben (LAGERSTEDT, 1. c., p. 15). Dagegen ist sie mehrmäls

in hochalpinen Seen, wie im Schwarzen See in der Tatra,

in mehreren hochgelegenen Seen der Pyreneen und in vielen

der Veltliner Seen, angetroffen worden.

Diatoma elongatum AG. 3 tenue (AG.) V. H.

Zahlreich im Juli-Fang, viel spärlicher im August-Fang.

Im Juli-Fang war diese Alge die häufigste Art.

Die Kolonien hatten sowohl die för die Art charak-

teristische Gestalt von Ketten als auch Sternenform. Ähnliche

sternförmige Kolonien dieser Art wurden schon von LEMMER-

MANN! im Plankton sächsischer Teiche beobachtet. Es kamen

im Bären-Insel-Plankton auch Ubergänge zwischen der Ketten-

form und der Sternenform vor. Wie bekannt kennt man

von. mehreren Diatomaceen besondere Planktonformen, die

sich durch sternförmig gruppierte Einzelzellen auszeichnen,

z. B. Tabellaria fenestrata (LYNGB.) Körz. 3 asterionelloides

1! E. LEMMERMANN, Das Phytoplankton sächsischer Teiche, p. 35 (Sep.

aus Plöner Forschungsberichten, T. 7): vergl. auch F. ScHörTrtT, Bacillariales

p. 32 (ENGLER u. PRAN'TL, Die nat. Pflanzenfam. Teil I, Abteil. 1, b, 1896).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o 11. 13

GRUN. und 8 geniculata A. Cr., T. flocculosa (RotH) Körtz. p

pelagica HoLrmB., Synedra Ulna (NiItzscH) EHRENB. 8 actinastro-

ides LEMM.; es ist sebr wohl möglich, dass auch Diatoma-

Arten ähnliche durch das planktonische Leben bedingte

Formen ausgebildet haben, die eine grössere Konstanz in

anderen Seen als im Teiche auf der Bären-Insel aufweisen.

Die durch ganz Europa verbreitete Art (mit Var.) ist

schon öfters limnetisch lebend beobachtet und scheint auch

häufiger in der arktischen Region vorzukommen als die vorige

Species. Sie wurde schon von LAGERSTEDT (1. c.) aus der

Bären-Insel (Sydhamnen) und Spitzbergen angegeben und

war nach CriEvE (Diat: fr. Franz Josef Land, p. 8) sehr

häufig in mehreren der von ihm untersuchten Aufsammlungen

aus Franz Josephs Land. In Ubereinstimmung hiermit geht

sie auch in die alpinen Seen hinauf wie in Gudbrandsdalen

(Norwegen), die Tatra-Seen, Lago del Pali im Veltlin und

viele der hochgelegenen Seen der Pyreneen.

Myxophycez2:

Anabena sp.

Äusserst selten im Juli-Fang. In den zahlreichen Prä-

paraten, die ich untersucht, habe ich nur 4 gerade oder 2e-

schlängelte Fäden dieser Alge gesehen, die, weil steril, nicht

zu bestimmen war. Da das gesammte Plankton-Material in

Alcohol konservirt war, konnte auch nicht ermittelt werden,

ob die Zellen im Leben mit Luft-Vakuolen versehen gewesen

sind.

Osecillatoria tenuis ÅG.

Vereinzelte Fäden im Juli-Fang.

Eine kosmopolitische Art die auch in der arktischen

Region, wie im arktischen Norwegen, Grönland, Franz Josephs

Land und vielleicht auf Jan Mayen angetroffen worden ist.

In alpinen Seen ist sie auch zu finden, z. B. im Kleinen

Koppenteich im Riesengebirge. Die Fäden der Alge sind

schon zu wiederholten Malen im Plankton in Nordschweden,

Deutschland und Ungarn angetroffen worden und allem An-

schein nach gehört ein zeitweise planktonisches Leben zum

normalen Entwicklungsgang der Art. wenn sie in seichten

Seen oder Teichen mit schlammigem Grunde wächst Schon

14 G. LAGERHEIM, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

SOMMERFELT! sagt iäber das Vorkommen dieser Art: »Hab.

in lacubus inferalpinis, primo vere aqvie innatans, antea fundo

adnata Saltdalen Nordlandig» und LEMMERMANN? schreibt iäber

ihr Aufitreten im grossen Waterneverstorfer Binnensee: »Am

Anfange des Schleusenkanales war der Grund an einzelnen

Stellen viele Meter weit mit den Lagern dieser Art bedeckt.

Einzelne Stäcke lösten sich mit Hilfe von Gasblasen los und

trieben dann als bräunliche oder blaugräne Scheiben an der

Oberfläche»; Vv. ISTVANFFI? fand sie in den Bereks im Kis-

Balaton in grösserer Menge im Schaume auf der Wasserfläche

schwimmend. Es ist klar, dass diese herumschwimmenden

Stäcke durch Sturm und Wellen leicht zerschlagen werden

können, wodurch zahlreiche Fäden durch das ganze Wasser

verteilt werden können und sich längere Zeit infolge ihrer

Gestalt schwebend erhalten können. HEine derartige Auflösung

dörfte zur Verbreitung der Art wesentlich beitragen. Andere

Oscillatoriaceen verhalten sich dieser Art ähnlich.

Coelospherium pallidum LEMMERM.”?

Äusserst selten im Juli-Fang kam eine Chroococcacee

vor, die vielleicht mit obiger (nicht abgebildeter) Art iden-

tisch ist. 'C. pallidum, das keine Gasvakuolen besitzt, ist

vorher nur im Plankton des Steinhuder Meeres in Nord-

Deutschland von LEMMERMANN? gefunden worden.

Ausser dieser Chroococcacee kam noch eine zweite zu

dieser Familie gehörige Art und zwar viel zahlreicher als

das Coelosphaerium vor. Dieselbe war jedoch nicht näher zu

bestimmen.

Das Plankton dieses Gewässers war sehr reich an Cru-

staceen, dagegen fehlten Rotatorien gänzlich. Tintinnen

wurden weder in diesem Gewässer noch im Ella-See gefunden.

Um die Planktonfloren der beiden Gewässer mit einander

leicht vergleichen zu können, gebe ich ein Verzeichniss der

beobachteten Arten in ”Tabellenform.

1 8. C. SOMMERFELT, Supplementum Florge Lapponice, p. 191, Christia-

nix 1526.

? E. LEMMERMANN, Der grosse Waterneverstorfer Binnensee, p. 38 (Plöner

Forschungsber. T. 6, Abteil. II.

> G. VON IsTVANFFI, Die Kryptogamen-Flora des Balatonsees und seiner

Nebengewässer, p. 64 (Result. d. wissensch. Erforsch. d. Balatonsees, Bd. 2,

Teil 2, Sect. 1, Wien 1898)

1 E. LEMMERMANN, Beitr. z. Kenntn. d. Planktonalg., p. 154.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 11. 153

| | lewässer in

| Ella-8ee| Kuren

| 125 Juli 1899 24 Juli 1899/18 Aug. 1899

| Temp. 5,3” | Temp. 10,4” | Temp. 6,4”

JEN eNSA Lr Or EXOGR AkO AD se RR E cc

> Kaurcraiskyt | | T cc

Coelastrum microporum | så r r

Scenedesmus quadricauda et var. | | r r

(SV Bkin Ek (OS Oe ars Sr AR ars BA DT cn NR r |

ISCEReNeSsNvuSs KOD LlIgUUS Te VaR: oro Fo hs r is |

Hormospora subtilissima . . si .o- -| c AEG VINES

Campylodiscus hibernicus et var. . . .| rr rrr |

ANT DNDIRE DITT IAN RARE ök VORE JK TT | r |

Navicula rhynchocephala . bara ärr r | r

SUG RATE OGNVeS nr er sä a AA c [BREAKS | :

BIRAGGlAnLE bITeSCENS, sens am sofa so rirT | |

JNPTG fn ORRE DRAR FSE Sr sir ale Bel TT: | r |

Teo Due vg ae TE Var TRE a r | 5

(ED. EIOMg AC UPIse tene ST ARR ES aE er c | r

| Amelienna Sasser RR rrre J br TI flbrka 0 od

BO Scilabtorsan tens. SLADE TEST ISIN BT | rr

(ÖSCIIACOTAA GMp DIG? Sr ne ss IT | :

| Coelospherium pallidum? NESSER d | rrr

Vergleichen wir die Planktonfloren der beiden Seen mit

einander, so finden wir, dass dieselben nur sehr wenig Uber-

einstimmung zeigen. Die häufigsten Arten des Ella-Sees sind

Hormospora subtilissima und Synedra filiformis, die in dem

Nrtetsparlen, rr s=selten, omr = senr selten, er hanig, CCW= senr

hänfig.

Diese Bezeichnungen beziehen sich natärlich nur auf das Vorkommen der

Arten in dem von mir untersuchten, konservirten Material. Da dasselbe

durch ein Netz gesammelt wurde, ist das quantitative Vorkommen der Arten

in demselben wahrscheinlich ein anderes als im See. Bekanntlich haben &C.

A. KoFomp (On some important sources of error in the plankton method, in

Science N. S., Vol. VI, Nr. 153, p. 829, 1897) und O. FUHRMANN (Zur Kritik

der Planktontechnik, in Biol. Centralbl., Bd. XIX, 1899) nachgewiesen, dass

grosse Fehlerquellen der Planktonmethode MHENSEN's anhaften, indem das

Netz nicht alles Plankton zuriäckhält, sondern die kleinen Organismen zum

sehr grossen Teil entschlipfen lässt. Ausserdem ist der Fehler kein konstan-

ter, sondern ein mit der Zusammensetzung des Planktons in sehr weiten

Grenzen schwankender. Es ist aus diesem Grund zu vermuthen, dass im

Ella-See Synedra filiformis im Verhältniss zu den iäbrigen Arten viel zahl-

reicher vorkommt als die Analyse des Fanges ergab. Dasselbe gilt z. B. fär

Coelastrum microporum im Gewässer beim Russenhafen.

16 G. LAGERHEIM, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

anderen See gänzlich fehlen, die häufigsten Arten des anderen

Sees sind die beiden Pediastrum-Arten, wovon die eine

äuvsserst spärlich im Ella-See vorkommt. Gemeinsam fär

die beiden Seen ist noch Campylodiscus noricus, der etwas

häufiger im Ella-See vorkommt.

Das Ueberwiegen der Synedru im Ella-See und der

Pediastrum-Arten im See beim Russenhafen steht mit den

Tiefverhältnissen der beiden Wasserbecken in bester Uber-

einstimmung. ZACHARIAS! hat bekanntlich gezeigt, dass die

von ForREL und CHopaTt aufgestellten Gewässer-Kategorien,

Seen (lacs) und Teiche' (étangs), nicht nur durch hydro-

graphische (verschiedene Tiefe) sondern auch durch biolo-

gische Eigentämlichkeiten charakterisirt sind. Im Plank-

ton der Seen (Limnoplankton) dominieren die Diatomaceen

während Protococcoideen und Desmidiaceen nur eine sehr

untergeordnete Rolle spielen. Im Teich-Plankton (Heleo-

plankton ZACHAR.) dagegen kommen die gränen Algen zu einer

viel äppigeren Entwicklung, sodass sie demselben ein Aus-

sehen verleihen, wodurch sich dasselbe sofort von einem

Seenplankton unterscheiden lässt. Bezeichnend fär das Heleo-

plankton ist das reichliche Vorkommen von z. B. Pediastrum

und ganz besonders von Scenedesmus-Arten, die in den eigent-

lichen Seen nicht vorzukommen pfegen. Schon APSTEIN?

fand, dass Pediastrum und Staurastrum gracile in seichten

Gewässern in sehr viel grösserer Proportion vorkommen als

in tieferen Gewässern. Nach CHopat? ist das Vorkommen

von Pediastrum, Scenedesmus und Staurastrum ein Zeichen

des Teich-Charakters des Gewässers, was auch ZACHARIAS? för

Scenedesmus bestätigt.? Ein Blick auf die Tabelle Seite 15

1 0. ZACHARIAS, Ueber einige biologische Unterschiede zwischen Teichen

und Seen, p. 314 (Biol. Centralbl., Bd. XIX, 1899).

2 C. ÅPSTEIN, Das Sässwasserplankton, p. 186, Kiel und Leipzig 1596.

3 R. CHopAr, Etudes de biologie lacustre, p. 160 (Bull. d. I'Herb. Bois-

sier, Vol. VI, 1898).

lör CIolP) nod

> Eine Planktonprobe, die Scenedesmus, Pediastrum und Staurastrum

enthält, kann trotzdem sehr wohl einem echten, tiefen See entnommen sein.

Man kann aber dann davon iäberzeugt sein, dass die Probe ganz in der Nähe

eines bewohnten Ufers, wo das Wasser reich an organischen Stoffen ist, ge-

fischt wurde. CHoDar (1. ce., p. 55, 62) erwähnt z. B., dass das Plankton des

Lago Maggiore in und in der Nähe der Häften zahlreiche Scenedesmus acutus

und S. quadricauda enthält, die weiter draussen im reinen und klaren Wasser

versehwinden. Sehr deutlich geht dies auch aus der Liste der Planktonalgen,

die G. B. DE Toni und A. Forri (Contributo alla conoscenza della flora pela-

gica del lago Vetter, p. 179 in Bull. d. Soc. bot. Ital. 1899) im Wettern-See

in der Nähe von Jönköping fischten, hervor. In der Nähe der Stadt enthielt das

4 ar

oc RN Me

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 11. 17

zeigt, dass dieser biologische Unterschied zwischen Seen und

Teichen auch fär die beiden Gewässer der Bären-Insel, und

wahrscheinlich auch fär andere Gewässer der hocharktischen

Region, gilt. Im Ella-See (30—35 m tief) äberwiegt Synedra

filiformis; hävfig ist ferner Hormospora subtilissima, die einem

Repräsentanten des Limnoplanktons (im Comer-See) H. lim-

netica sehr ähnlich, wenn nicht damit identisch ist. Im Ge-

wässer beim Russenhafen (7 m tief) ist Pediastrum sehr

zahlreich und ausserdem kommen hier noch 4 Protococcoideen

vor, worunter die drei Scenedesmus-Arten nicht selten waren.

Fär den Teicheharakter dieses Gewässers spricht auch

die Anwesenheit im Plankton von tycholimnetischer Arten

wie Amphora ovalis und Navicula rhynechocephala, die im

Ella-See nicht beobachtet wurden.

Ein Blick auf die Tabelle zeigt ferner, dass den beiden

Gewässern die Wasserbläten bildenden Myxophyceen,! Botryo-

coceus Braunii, ”Desmidiaceen und Volvocimeen, Melosira-,

Tabellaria- und Asterionetla-Arten, Flagellaten (Dinobryon

etc.) und Peridineen gänzlich fehlen. In der That scheinen

die Wasserbliten nur selten in der arktischen Region auf-

zutreten. MNelbst habe ich in den Seen in Lule Lappmark,

Tromsö und West-Finmarken niemals eime Wasserblite ge-

sehen, und ÅA. CrzEvE (1. c., p. 826), die zum Teil dieselben

Seen in Lule Lappmark wie ich besuchte, sagt ausdriäcklich,

dass »no visible floating-plankton, no flos aque was observed

anywhere». Es fehlen jedoch die Wasserbliten in Lappland

nicht gänzlich, därften aber wenigstens hauptsächlich auf die

Gewässer der Waldregion beschränkt sein. Schon LINNÉ?

beobachtete auf seiner Lappland-Reise Wasserbläten und

schreibt dariiber: »Byssus farinacea virescens, aquee inspersa.

In lacubus, & presertim aquis stagnantibus emergit heec

Plankton 2 Staurastrum-Arten, 2 Pediastrum-Arten und 2 Scenedesmus-

Arten, in einer Entfernung von 1 Kilometer vom Hafen waren aber alle diese

Formen mit Ausnahme einer der Staurastrum-Arten verschwunden. Diese,

sowie viele der äbrigen von DE Toni und Forrti fär Wettern-See angefährten

Planktonalgen, gehören demnach sicherlich nicht zu dem typischen Plankton

des Sees. Es ist deshalb höchst unwahrscheinlich, dass das Phytoplankton

dieses 128 km langen und bis 119 m tiefen Sees sehr viel Uebereinstimmung

mit jenem einiger kleinen, seichten, sächsischen Teiche aufweisen wird, wie

DE-TOoni und ForrTIi zu glauben scheinen.

1 Falls nicht die pag. 13 erwähnte Anabcena, wovon nur einige Fäden

gefunden wurden eine Wasserblite bildende Art wäre, was wegen der Con-

servierungsmethode nicht zu entscheiden war.

? Flora lapponica, p. 371, Amstelodami 1737.

18 G. LAGERHEIM, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

byssus diebus canalicularibus e fundo, sese aque miscet

eiusque summam regionem petit, farinie instar grossioris

viridis. 'Tali modo sepe integer lacus viridi tingitur colore

& Sueci dicunt aquam eo tempore florere, Byssusque hec

vocatur flos aque.> WAHLENBERG! erwähnt Conferva flos aqua

(= Aphanizomenon flos aque Ralfs) als vorkommend »in fuviis

pacificis Lapponize sylvatice rarius ex gr. ad Wajkijaur

Lapp. Lulensis copiose» In den alpinen und subalpinen Seen

des mittleren Schwedens scheinen die Wasserbliten zu fehlen

oder nur schwach entwickelt zu sein. Im Sommer 1897 un-

tersuchte ich das Plankton in den Seen Malmagen, Stor-Glän,

Lill-Glän, Svansjön und Bolagen in der Provinz Herjedalen.

Die drei ersten dieser Gewässer liegen in der subalpinen, die

beiden letzten in der alpinen Region (oberhalb der Baum-

grenze). In allen diesen Gewässern, mit Ausnahme von Bo-

lagen, war ÅAnabena circinalis häufig, aber nur ein einziges

Mal kam es (in Malmagen) zur Ausbilduag einer Wasser-

bläte, die allerdings so schwach war, dass nur ein geäbtes

Auge sie sehen konnte; nach ein paar Stunden war sie wie-

der verschwunden und erschien nicht mehr. Andere blanue

Wasserbliten kamen hier nicht vor.

In den Alpen verhält sich Anabena vielleicht ähnlich.

A. flos aque, resp. A. circinalis, sind nur in den niedrig gele-

genen Seen wie Léman, Zärichsee, Bodensee, lac de Neu-

chatel, lago di Lugano etc. gefunden, fehlt aber in den

Alpenseen St. Gallens und Appenzells? sowie in den 13 hoch-

gelegenen Been, die von PriraArRp? planktologisch erforscht

wurden; in zwel von diesen Seen wurde A. spiroides Kleb.

beobachtet. In 2 der Hochseen von Kaukasus, deren Plankton

SCHMIDLE untersuchte, kamen beide Anabena-Arten vor.

Botryococceus Braunii wurde nicht in den lappländischen

Seen von A. CLEVE gefunden; in den obengenannten Gewässern

Herjedalens verhielt er sich umgekehrt wie Anabcena, er war

nämlich sehr häufig in Svansjön, selten in Malmagen und

Glän. Unter den von Prirtarp (1. ce.) untersuchten Seen waren

zwei (nicht jene mit Anabaena spiroides), welehe die Art ent-

hielten. NCHMIDLE (1. ce., p. 37) konstatierte ihr Vorkommen

!G. WAHLENBERG, Flora lapponica, p. 516, Berolini 1812.

> C. NSCHRÖTER, Die Schwebeflora unserer Seen, p. 23 (Neujahrsbl. d.

Naturf. Gesellsch., XCIX, Zärich 1896).

3 E. PiTARD, Quelques notes sur la florule pélagique de divers laes des

Alpes et du Jura, p. 516 (Bull d. I'Herb, Boissier, T. V 1897).

BIHANG TILL! K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o Ji, 19

im Davoser See und im Tabiszchuri See in Kaukasus (1. c.,

p. 6). In den Hochseen des Riesengebirges scheint sie da-

gegen zu fehlen. In der arktischen Region ist die Art bisher

nur bei Tromsö angetroffen worden.

Desmidiaceen gehören nicht zu denjenigen Algen, die in

den Seen der arktischen Region oder des Hochgebirges fehlen;

ihre Abwesenheit im Bären-Insel-Plankton ist deshalb auffall-

end. Möcvglich ist allerdings, dass sie dort zu einer Zeit als

Planktonfänge nicht gemacht wurden vorkamen, denn nach

meiner Erfahrung finden sich in den subalpinen und alpinen

Seen Malmagen und Svansjön in Herjedalen die Desmidiaceen

nur eme kurze Zeit (im Frihjahr), dann aber in zahlreichen

Arten, (bei einer Wassertemperatur von 10,3—11,5”), um

nachher ganz oder fast ganz zu verschwinden. In Virijaure

in Luleå Lappmark fand A. CrevE (1. c., p. 833) 4 Desmi-

diaceen im zeitigen Frihjahrs-Plankton, im Skalka-See in

der Waldregion fand sie Desmidiaceen (2 Arten) nur im

Herbst-Plankton. In den von Prirarp erforschten Alpenseen

war ibr Vorkommen wie es scheint nur spärlich (nur eine

Art, Cosmarwm Scenedesmus Delp., wird erwähnt). Im

Plankton des kaukasischen Hochsees Tabiszchuri traf ScHMIDLE

2 Desmidieen an. Betreffend das mnicht-planktonische Vor-

kommen von Desmidiaceen in "'Teichen der arktischen und

alpinen Regionen ist es allen denjenigen, die dort Algen ge-

sammelt haben, wohlbekannt, dass sie hier, oft massenhaft,

in zahlreichen Arten zu finden sind.

Volvocineen, die ebenfalls im Bären-Insel-Plankton ver-

geblich gesucht wurden, fehlen vollständig in den Plankton-

Verzeichnissen der von A. CLreEvrE untersuchten lappländischen

Seen. Im Plankton des Lill-Glän kam Pandorina Morum sehr

spärlich vor. Diese Art und Kudorina elegans wurden in je

einem der von PrIrtARD untersuchten alpinen Seen gefunden.

In Ober-Engadin konnte ÖVvERTON (l. c., p. 14) keine Volvo-

cineen finden. HFudorina elegans ist ferner im Kleinen Kop-

penteich im Riesengebirge beobachtet worden. Da die beiden

Arten ferner in der arktischen Region verbreitet sind (ark-

tisches Skandinavien, Sibirien, Nowaja Semlja und Grönland)

so ist das gänzliche Fehlen derselben im Gewässer beim

vussenhafen vielleicht nur scheinbar.

Das gänzlicehe Fehlen der Melosiren, Tabellarien und

Asterionellen im Plankton der Bären-Insel ist sehr iäberra-

20 G. LAGERHEIM, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

schend, da wenigstens eine dieser Gattungen in den meisten

seither untersuchten Plankton-Proben, mögen sie aus einem

See oder einem Teich, aus dem Tieflande oder dem Hochge-

birge, aus der temperirten oder der arktischen Region stam-

men, angetroffen worden ist. Im Plankton der Lule Lapp-

marks-Seen sind alle drei Gattungen vertreten. In den

Hochseen des Riesengebirges und in zahlreichen der Veltliner-

Seen sind die beiden ersten Gattungen verbreitet; beide

Gattungen sind ferner konstatiert fär mehrere Hochseen der

Pyreneen und der Tatra, aber in allen diesen hoch gelegenen

Wasserbecken scheinen die Asterionellen ganz und gar zu

fehlen. In den von PrirtaArRp untersuchten Alpenseen kam

Asterionella nur in den niedrigeren (von 451—1059 m i. M-.)

vor, in mehreren der höher gelegenen fanden sich Melosira

oder Tabellaria. In den von Petit! und LEMAIRE? unter-

suchten Vogesen-Seen waren Melosiren und Tabellarien ver-

breitet, Asterionella aber fehlte. Das pflanzliche Plankton

der von mir untersuchten alpinen Herjedalen-Seen war nur

im Friäihjahr einigermassen reich an Diatomaceen; von den

drei Gattungen enthielt es aber nur Tabellaria (sowohl T.

flocculosa als T. fenestrata). Genau ebenso verhalten sich

die drei Gattungen in der hocharktischen Region: Melosira

und Tabellaria sind angegeben fär Spitzbergen, Jan Mayen

und Grönland, Asterionella sucht man aber vergeblich im

Verzeichniss der arktischen Nisswasser-Diatomaceen.? Das

gänzliche Fehlen von Asterionella im Bären-Insel-Plankton

ist deshalb nicht wunderbar. Ich möchte diese bemerkens-

werthe vertikale und horizontale Verbreitung der Asterionella

besonders hervorheben, da dieselbe, wie es scheint, bisher

nicht beobachtet worden ist.!

Der gänzliche Mangel des Bären-Insel-Planktons an

Ckrysomonadineen war unerwartet. A. CLEvE fand"Dinobryon

1! P. Petit, Diatomacées observées dans les lacs des Vosges (Feuille d.

jeun. Natur., XVIII).

>” ÅA. LEMAIRE, Les Diatomées observées dans quelques laes des Vosges

(Neptunia, I, 1891).

3 P. T. CLEveE, Diat. Franz Josef Land, p. 11.

+ Wie jede Regel hat auch diese ihre Ausnahmen. In Gudbrandsdalen

kommt Asterionella gracillima bis zu 1090 m i. M. vor (HOLMBOE, 1. C., p.

30) und nach SCcHRÖTER (1. c., p. 30) lebt sie im obersten Murgsee, bei 1825

m i. M. gelegen (St. Gallen). Findet man also Asterionella fossil, darf man

nicht ohne weiteres sagen, dass die Ablagerung während eines temperirten

Klimas abgesetzt worden ist; zusammen mit anderen Funden därfte sie aber,

wie es mir scheint, werthvolle Winke geben können.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 11. 21

Sertularia sowohl im Frihjahrs- als im Herbst-Plankton (in

diesem dominierend) der von ihr untersuchten lappländischen

Gewässer, und bekannt ist, dass Arten dieser Gattung hoch

hinauf in die alpine Region steigen. Nach ZscHoKKE! kommt

D. Sertularia noch in den Seen der Schweiz, die in der sub-

nivalen und nivalen Region (iber 2300 m) gelegen sind, vor,

und im Plankton der oberhalb der Baumgrenze gelegenen

Bolagen und Svansjön in Herjedalen fand ich Dinobryon

häufig und auch einige Individuen einer Mallomonas-Art.

PITARD beobachtete Dinobryon-Arten in fast allen von ihm

untersuchten alpinen Seen der Alpen und der Jura, die

zwischen 1008 m und 2714 m ä. M. liegen. Betreffend die

Verbreitung der Chrysomonadineen in der hocharktischen

Region sei erwähnt, dass nach VANHÖFFEN (1. c.) Dinobryon

Sertularia und D. stipitatum im Plankton klarer Gebirgsseen

bei Karajak in Grönland vorhanden waren.

Schliesslich habe ich vergeblich nach Peridineen im Bären-

Insel-Plankton gesucht.? In dieser Beziehung stimmt das

Bären-Insel-Plankton vollständig mit dem von A. CLEVE stu-

dierten Lappland-Plankton iiberein, in welchem auch die

Peridineen ganz und gar vermisst wurden. In alpinen Seen

ist die Gegenwart von Arten der Gattungen Ceratium, Peri-

dinium und Gymmnodinium konstatiert worden, ihr Auftreten

dort scheint aber ziemlich wechselnd zu sein. Was speciell

Ceratium MMrundinella O. F. Mäll. betrifft, wurde es von

PrrtaArRD (1. c., p. 516) in fast allen von ihm untersuchten al-

pinen Seen der Schweiz und der Jura, auch in den höchst-

gelegenen wie Daubensee (2714 m) gefunden. Nach ScHRÖTER

(1. ce., p. 27) zeigten nur 5 von den 11 Alpenseen, die ASPER

und HruscHER untersuchten, das Vorkommen von Ceratiwm,

und ZScHOKKE fand es in keinem der von 1874—2189 m lie-

genden Seen der Rhätikonkette. In Svansjön in der alpinen

Region Herjedalens fand sich ein Peridinium häufig vor,

während es in den subalpinen Seen entweder fehlte (so in

! F. ZSCHOKKE, Die Fauna hochgelegener Gebirgsseen (Verh. nat. Ges.

Basel, Bd. XI, 1895).

>” Eine mit den Chrysomonadineen nahe verwandte Form, Hydrurus

foetidus (Vauch.) Kirehn., lebt nach gefälliger Mitteilung des Herrn Cand.

H. HESSELMAN in den Bächen der Bären-Insel, z. B. in Hvalrosselfven.

3 In dem gänzlichen Fehlen der Chrysomonaden und der Peridineen im

Plankton stimmen die beiden Bären-Insel-Gewässer mit den hochgelegenen

Seen der Rocky Mountains äberein (vergl. O. E. ImHor, Fauna hochgelegener

Seen, p. 292 in Biol. Centralbl., Bd. 14, 1894),

22 —G. LAGERHEIM, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

Malmagen und Stor-Glän) oder äusserst selten war (in Lill-

Glän). Im Kleinen Teich in Riesengebirge beobachtete LEM-

MERMANN Gymmnodinium fuscum Ehrenb. und im Grossen und

Kleinen Teich Peridinium cinctum Ehrenb., er giebt aber keine

Ceratiwm-Art fär diese Gegend an. Auch in der arktischen

Region fehlen nicht die Peridineen; VANHÖFFEN fand nämlich

Peridimium tabulatum Ehrenb. in Sässwasserbecken bei Karajak

in Grönland.

Es wurde im Vorigen mehrmals das Bären-Insel-Plankton

mit jenem aus den von A. CLEvE untersuchten Seen in Lule

Lappmark verglichen und zwar aus dem Grunde, dass dieses

das einzige bisher aus der arktischen Region näher bekannt

gewordene ist. Vergleicht man die Tabelle, mit welcher A.

CLEVE ibren Aufsatz beschliesst, mit der meinigen, so genägt

ein einziger Blick um zu erkennen, dass das Bären-Insel-

Plankton von jenem aus den lappländiscehen Seen so ver-

schieden ist wie möglich. FEinige Ähnlichkeit zeigt sich nur

in einem negativen Charakter: die gänzliche Abwesenheit

von Wasserbläten und Peridineen. Ebenso verschieden ist

das Bären-Insel-Plankton von jenem aus einigen Gewässern

nahe der Ostkäste von Nord-Schweden, dessen Zusammenset-

zung BoreE! publiciert hat. Ob diese Verschiedenheit zu-

fällig ist oder nicht, lässt sich erst dann sagen, wenn eine

grössere Zahl von Gewässern der arktischen Region plank-

tologisch erforscht worden sind. Speciell wären Plankton-

proben aus den ibrigen zahlreichen Gewässern der Bären-

Insel, sowie aus Spitzbergen und Nowaja Semlja von grossem

Interesse in mehreren Hinsichten.

Die geographische Verbreitung und die Entwicklungsge-

schichte der Planktonten in Binnengewässern, sowie die äus-

seren Faktoren, die die Zusammensetzung der Planktontenver-

eine bedingen, sind täberhaupt noch viel zu wenig bekannt, um

durch Vergleichung verschiedener Plankton-Floren die Ver-

schiedenheiten in ihrer Zusammensetzung verstehen zu können.

Es muss noch viel mehr Material zusammengetragen werden,

und zwar aus vielen Gegenden, ehe man zufolge der Zusam-

mensetzung des Planktons Seentypen, wie Chroococcaceen-Seen

ete., zu unterscheiden berechtigt sein kann. FErst an der

Hand eines umfassenden Materials und eingehender Kennt-

1 0. BorGerE, Schwedisches Sässwasserplankton. p. 23—26 (Botan. Notis.

1900).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o 11. 23

nisse der Anforderungen der einzelnen Planktonorganismen

an Klima und Standort wird man die jetzt so rätselhafte

Verbreitung mehrerer Arten besser verstehen können.

Trotzdem möchte ich einen Versuch wagen, das Vor-

kommen einiger sädlicher Typen im Bären-Insel-Plankton zu

erklären. Ich denke dabei an Pediastrum Kawraiskyi, Coe-

lastrum microporum, Hormospora subtilisstma und Campylo-

discus hibernicus (inel. var.). Es kommt mir nicht unwahr-

scheinlich vor, dass Zugvögel fär das Vorkommen dieser

Arten auf der Bären-Insel verantwortlich zu machen sind.

Die Zugvögel, die auf ihrem Wege nach Spitzbergen auf die

Bären-Insel Station machen oder dort während des Sommers

sich dauernd aufhalten, sind nach PALMÉN! Tringa maritima,

Somateria spectabilis, Larus glaucus, Mergulus alle und Rissa

tridactyla, sämmtlich Wasservögel, die nach ihrer Zugstrasse

pelagisch-litoral (die 4 ersten) oder marin-litoral (die letzte)

sind, d. h. sie ziehen der Westkiste Norwegens entlang bis

zum nördlichsten Punkt derselben, ehe sie sich nach Beeren

Eiland und weiter nach dem hohen Norden begeben. Es ist

ferner bekannt, dass södliche Pflanzen an der norwegischen

Westkäste viel weiter nach dem Norden sich verbreitet haben

als in anderen Gegenden, die an derselben Breite gelegen

sind. Man findet deshalb im arktischen Norwegenr zusammen

mit nördlichen Typen eine nicht unbeträchtliche Zahl von

Säösswasseralgen, die sonst eine entschieden sädliche Ver-

breitung aufweisen. Halten wir uns Zz. B. an die Desmidia-

ceen, deren Verbreitung im borealen und arktischem Gebiet

leidlich bekannt ist, so finden wir, dass im nördlichsten Nor-

wegen (Tromsö—Nordkap) z. B. die folgenden sädlichen Des-

midiaceen ganz in der Nähe des Meeres vorkommen,? die

nicht in Luleå Lappmark, arktischem Russland oder Säd-

Grönland gefunden worden sind: Arthrodesmus tenwissimus

Arch., Closterium subulatum Bréb., Fuastrum ampullaceum

Ralfs, E. crassum Bréb., E. divaricatum Tund., Penium spiro-

striolatum Bark., Spirotenia nminuta Thur., Staurastrum hir-

sutum (Ehrenb.) Ralfs. Von anderen siädlichen Sisswasser-

algen, die bei Tromsö, aber sonst nicht in der arktischen

! J.A. PALMEN, Om Foglarnes flyttningsvägar, Helsingfors 1874, p. 43,

44, 128—1530.

> Vergl. O. BorGE, Chlorophyllophyceer från Norska Finmarken (Bih. t.

K. Sv. Vet.-Akad. Handl., Bd. 17, 1592): V. WirrRoCK et O. NORDSTEDT,

Alge aque dulcis exsiccate, fasc. 27.

24 G. LAGERHEIM, BEITRÄGE ZUR FLORA DER BÄREN-INSEL.

Region beobachtet worden sind, können erwähnt werden:!

Pediastrum Brauwnit Wartm., Botryococceus Brawmi Kätz., Die-

tyospherivm pulehellum Wood, Tetraödron rhaphidioides( Reinsch)

Hansg., T. ecnorme (Ralfs) Hansg., Dicranochete reniformis

Hieron., Glaucocystis Nostochinearum TItzigs., Gonium sociale

(Dujard.) Warm. und Cercidium elongatum Dang.

Ich will mich erinnern, dass ich Coelastrum microporum

bei Tromsö gesehen habe, die drei anderen auf Seite 23 er-

wähnten sädlichen Formen sind zwar nicht im arktischen

Norwegen gefunden worden, können aber sehr wohl dort

vorkommen. Sehen wir von der zweifelhaften Hormospora

subtilissima ab, so repräsentieren Pediastrum Kawraiskyi und

Campylodisceus ibernicus nicht södlichere Typen als die er-

wähnten Conjugaten und Chlorophyceen. Da ferner sowohl

bei Pediastrum und Coelastrum als bei Hormospora Ruhesta-

dien bekannt sind, die vermutlich Austrocknung während

der kurzen Reise von Norwegen nach der Bären-Insel ver-

tragen können, und da auch in NSchlamm eingetrocknete

Diatomaceen sich längere Zeit entwicklungsfähig erhalten

sollen,? so scheint mir die Möglichkeit, dass die genannten

Algen durch Zugvögel von Norwegen nach der Bären-Insel

verschleppt worden sind, sehr wohl vorhanden sein können.

Mit dieser Ansicht stimmt auch sehr gut das Vorkommen

von Synedra filiformis im Ella-See, wo sich nach freundlicher

Mitteilung des Herrn Cand. HESSELMAN fKissa tridactyla in

grossen Schaaren aufhält, denn diese Alge ist sonst nur aus

dem arktischen Norwegen bekannt. Bei dieser Gelegenheit

möchte ich auch daran erinnern, dass die Forschungen WILLE's

und BörGEsEN's? in hohem Grade wahrscheinlich gemacht

haben, dass die Algenflora des Sässwassers der Fieröer, die

eine grosse Ähnlichkeit mit jener Schottlands aufweist, durch

die Zugvögel von den brittischen Inseln dorthin transportiert

worden ist; die arktischen Elemente der Flora der nörd-

lichsten Inseln sind ebenfalls von den Zugvögeln auf ihre

1 G. LAGERHEIM, Studien iber arktische Cryptogamen, I (Tromsö Mus.

Aarsh., 17, 1894).

2 P. Petr, La dessication fait-elle périr les Diatomées? (Bull. d. 1. Soc.

Bot. d. France, t. 24, 1877).

3 N. WiuonE, Om Feröernes Ferskvandsalger og om Ferskvandsalgernes

Spredningsmaader (Botan. "Notis. 1897); F. BÖRGESEN, Conspectus algarum

novarum aquee dulcis, quas in insulis Faeroensibus invenit (Vidensk. Meddel.

f. d. naturh. Foren. Kjöbenhayvn, 1899).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 11. 25

Rickreise vom hohen Norden dorthin gebracht worden.!

Gerade wie die Feeröer eime Station der Zugvögel zwischen

Schottland und Island sind, ist es die Bären-Insel zwischen

Norwegen und Spitzbergen. Die Algenflora Spitzbergens und

der Bären-Insel ist nur betreffend die Desmidiaceen einiger-

massen bekannt. Von den Desmidiaceen der Bären-Insel sind

4 Arten (Cosmarium conspersum Ralfs, C. Cucumis Corda,

Penmium margaritaceum (Ehrenb.) Bréb. und Staurastrum

cristatum (Näg.) Arch.) nicht auf Spitzbergen, Franz Josefs

Tand und Novaja Semlja gefunden und därften wenigstens

zum Teil säödliche Elemente sein, die Desmidieenflora der

Bären-Insel enthält aber auch arktische Elemente wie Cos-

marium cymatopleurum Nordst., C. protumidum Nordst. und

C. solidaum Nordst.? Ebenso wie die Flora der Feröer weist

also jene der Bären-Insel ein Gemisch sädlicher und nörd-

licher Elemente auf, das in beiden Fällen auf denselben Ur-

sachen beruhen därfte.

1! Der Zoologe der Bären-Insel Expedition, Herr Cand. G. SWENANDER,

hat mir gefälligst das Folgende iäber die Zugvögel der TInsel mitgeteilt. Die-

jenigen, die in erster Linie zur Verbreitung der Sässwasseralgen beitragen

können, sind wohl Tringa striata, Somateria mollissima, Harelda glacialis

und Colymbus septentrionalis, welche auf der Bären-Insel bei den Gewässern

hecken, und die Gänse-Art, die hier, wenigstens zeitweise, nach Angaben der

Mitglieder der LERNER'schen Expedition auf dem Zuge nach dem Norden oder

dem Siden regelmässig sich zeigt. Wir sahen nur einmal eine Gans auf der

Bären-Insel, die vermuthlich der in gewissen Teilen Spitzbergens zahlreich

anzutreffende Anser brachyrhynchus war. Zeitiger im Frihjahr sollen sie

indessen zahlreich sein und vermuthlich besuchen sie die Insel auch auf dem

Zuge siädwärts, wie die HEisenten, die Tringa und die Eidergänse, die auf

Spitzbergen hecken. Vielleicht können auch Möwen, speciell Rissa tridactyla,

die sich ständig bei den MSisswasser-Gewässern aufhält um zu baden, zur

Verbreitung der Siässwasseralgen beitragen.

> Vergl. R. Borprt, Grunddragen af Desmidieernas utbredning i Norden

(Bih. t. K. Sv. Vet.-Akad. Handl., Bd. 13, 1887).

bumal FOR

MÅ)

, 4

1å

ut)

gal

| JAA

]

ROT

I Ni

inn

til I

rald

örlavli

öv

i gb

TAN

TEA

vä

é »”

, ||

NÄ

[

RNE SEN

JENA tj okt MS PAT al ASKR OA HR eV

Iduna

Na vat br RA antag ANTA

” v é N cv + Ö

| yt TN ”LAFAN RÅ | Ä

| lei van kf 21 Hy

ENITEEO YEO ETSRT SES OOVESLET" fra

+ lan »

VAT

ida nabwuwvv/i oostoöst IKON:

I Å Yi iv Na iQ Ti I d Ni Nar Dn N

f nh 4 ” 4 UR sdf

FASAN ANAR

sd 4 wtss SNRA

il där A. (VN od

he hagtorn alnok alot hå

| ysboå lb ligt ha +

jar, slog Tender Ut [sanka

) Wyfög t Je vi MUN

TIN 1 NET H "tal Få

ia. Ian lraorKtt a

| i | a und

; bebos

ed nn 1 sin ledd [

bryten ridit ohendl SA rika LUM

3 re Ti lys Tex slöjd UMEA mi. Sh

| » t . Ft Va OD V HOW betd

uf? a LILI | uu (ÄRR JA År Yep

LR f i i vå ah D SÅLR

VirsduN 1 DIGI Ho ii våga or sb I |

rear Lan gene de vn nan i d AR KARL RER

[xaian | maj vat: 4 bilder nils |

SR vis FEAT AMV vand kh GG

wind all förglon idel id lakt DAD utt [| nod pe AA

201 Nie I 1 4jj eat dj) i f FÅR a i

I KK vt NAD 7 | HAV öda

' nHädl Mar då gt a Rå wvebjik deh nt

martind. nonlatat OnunRlA nba

CT anmntt Ta dan DERAS PNG SÅ

My il Ch han laskA avel

é Ne

” ; J

SOTO

+ f tbytvg ir20

Vi AA

[I I vgl é

| j de HE

al j Y VR NS

' ite e "GS ETT

' i ”

BILLANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR Band 26. Afd. IL N:o 12.

Meddelanden från Stockholms Högskola. N:o 208.

EINE ARKTISCH-ALPINE RHABDOSPORA

VON

TYCHO VESTERGREN.

METBA2 TARELN:

MITGETEILT AM 11 APRIL 1900.

GEPRUFT VON TH. M. FRIES UND F. R. KJELLMAN.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1900

. i OME Da

TEL Ve SAK YET BEI NOSIET SES ”p

KURVN vd

Eh ML OMR AS hel RATE RANE TENOR

UD , SÅ TE snott NA TATL nlanb Å

vi IR FE MA ÅA JTEVSWTIN

| SN ö

AROT200EANA sä MI9JA-HIOITINNA

bed

+ fe

é tv

KÅ NS Or nav BIR oh HT HOV SAN ön

LV WdOADOTA

ätnvnk AA tt ORRIOTIY NOR

Åäs mein verehrter Freund, Herr Fil. Stud. EMtrL HAGLUND,

im Sommer 1899 eine botanische Forschungsreise in das ark-

tisehe Norwegen unternahm, sammelte er auf dort vorkom-

menden Pflanzen, besonders auf selteneren Phanerogamen,

eine Anzahl Micromyceten, welche er die Gäte hatte, mir zur

Bestimmung zu ibergeben. In der interessanten Sammlung

kam u. a. auf dirren vorjährigen Stengeln verschiedener

Pfianzen eine Spheropsidee mit Perithecien von sehr unglei-

cher Grösse vor, die sich als der zuerst von RostrRuP (I) be-

schriebenen Rhabdospora cercosperma (RostrR.) Sacc. zugehörig

erwies. Diese Spheeropsidee besitzt ein besonderes Interesse

dadurch, dass sie nicht, wie die öäberwiegende Mehrzahl der

Speropsideen an eine einzige oder an mehrere unter einander

nahe verwandte Pflanzen gebunden ist, sondern auf den ver-

schiedensten Pflanzen gedeiht. 'Trotzdem aber diese Fähig-

keit dem Pilze eine ausgedehnte Verbreitung gestatten wirde,

scheint die Art! doch ausschliesslich in den arktischen und

alpinen Gegenden, hier dagegen offenbar sehr häufig, vor-

zukommen, was in pflanzengeographischer Hinsicht nicht ohne

Interesse sein därtte.

Da der Pilz mir auch sonst interessant erschien, habe

ich ihm ein eingehenderes Studium gewidmet, dessen Ergeb-

nisse ich hier mitteile. Zmunächst seien einige Worte iber

die Nomenklatur und das Vorkommen unserer Rhabdospora ge-

sagt.

Auf einer Reise ins nördliche Schweden im Sommer 1882

fand RostruP (I) bei der Besteigung des Åreskutan in Jämt-

! Ich gebrauche hier fir die Spheropsideen die Bezeichnungen Art und

Gattung, obwohl sie bekanntlich meist nur Entwicklungsstadien der Asco-

myceten und anderer höherer Pilze darstellen.

4 VESTERGREN, EINE ARKTISCH-ALPINE RHABDOSPORA.

land am 22. Juli auf den därren Stengeln der Tofieldia bore-

alis die genannte Spheropsidee, die er folgendermassen be-

schreibt: »— — med ejendommelige, tenformede, i den ene

Ende i en lang fin Spids udtrukne Spermatier, som vare bue-

krummede, forsynede med to Skillevegge, klare, 25—32 Mikr.

lange og 1,5—2 Mikr. tykke, samlede i de omtrent 1/3 Milli-

meter brede, sortebrune, skaalformede Beholdere, med en horn-

agtig, pseudoparenchymatisk Veg» Er nennt sie Septoria

cercosperma n. sp. und nimmt an, dass sie eine zu der Disco-

myceten-Gattung Heterosphaeria gehörige Pyknidenform dar-

stelle.

Kurz darauf beschrieb KARSTEN (I) die selbe Form von

Beeren FEiland, wo TH. FRrRIEs sie im Jahre 1868 auf därren

Pflanzenstengeln gesammelt, und benannte sie der fadenförmig

ausgezogenen oberen Enden der Conidie halber Septoria cau-

data n. sp. Seine Diagnose lautet wie folgt: Maculze nullze.

Spermogonia gregaria, superficialia, hemispherica, siccitate

vulgo depressa, immo depresse cupulata, corrugata, astoma

vel ostiolo obsolete papillato, tenuissima, contextu celluloso,

fuligineo-atra, latit. circiter 0,2 mm. Spermatia fusoideo-fal-

cata, guttulata, longit. 15—25 mmm., crassit. circiter 2 mmm.,

sursum in setulam circeiter 15 mmm. longam producta, hya-

lina. — Ad caules siccos in Beeren FEiland d. 25 m. Julii 1868

(TH. FRIES).

SACCARDO (I), der die nicht fleckenbildenden Septoria-

Arten zu der von ihm neu begrenzten Gattung Rhabdospora

MoONTAGNE (I) zusammenfasst, und dem die fräöhzeitigere, dä-

nisch abgefasste Beschreibung RostRuUP's unbekannt war, föährt

die Art (Saccarpo IIT) unter dem jängeren Namen KARSTEN'S

als Rhabdospora caudata (KARST.) Saco. auf. MNeitdem durch

spätere Arbeiten RostruP's (II-—V) der von ihm aufgestellte

Name Septoria cercosperma bekannt wurde, nimmt NACCARDO

(X) den Namen RBhabdospora cercosperma (RostrR.) Saco. auf,

indem er die Vermutung ihrer Identität mit der Eh. caudata

(KARST.) Sacc. ausspricht.

Durch Rostrur (IV) und KARSTEN (I) ist sowohl die

Verbreitung der Khabdospora cercosperma (ROosTR.) Sacc. in

den arktischen Gegenden als auch die grosse Zahl ihrer

Wirtspflanzen näher bekannt geworden. Ueber beides lasse

ich hier mit Bericksichtigung auch der HAGLuNnpD'schen Funde

eine Uebersicht folgen.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 12. »D

Wirtspflanzen. Fundorte.

Compositce.

Antennaria alpina . . .« . . Grönland (ROSTRUP II).

KATTTemiTstar DOrealls! (NN da > >

ATnica alpina . ss . - .« «- Arkt. Norwegen, Lyngen (HAGLUND).

Erigeron alpinus . . . .« « . Flöjfjeld, Tromsö (ROSTRUP V).

Gnaphalium norvegicum . . . Grönland (ROSTRUP III).

KENeraetnm alpinun) avver os fs > (ROSTRUP II).

> prenanthoides . . . / (ROSTRUP III).

Leontodon autumnalis —. . . > )

Campanwulacece.

Campanula uniflora . . . . . > (ROSTRUP IT).

Caryophyllacece.

NACCarla LalplaA. co. oms ve a / »

Colehicacece.

Tofieldia borealis =. . . . . Schweden, Areskutan in Jämtland (RO0-

STRUP I).

Cruciferce.

Cardamine bellidifolia . . . Grönland (ROSTRUP II).

NÖTDHTFAITERA on a oe Ar > >

DINSFACORYIDNNOSAE I) fe ke VIE » >

sNIManlenbergiu bys: sr > >

INNESTGSTIaN are CAN a vd, fal ANA Te D »

Gentianacece.

Gentrana. MVvalls < of. oc Si > (ROSTRUP IT).

Graminece.

IHestrcardurluscula. is, ns > >

Lycopodiacece.

Lycopodium elavatum — . . > >

Orchidacete.

Fläljenanien albidas :s hia sds jie » >

Oenotheracece.

Epilobium alsinefolium . . . » >

Polygonacece.

OSA RÄISYDA he STEKTE , (ROSTRUP II).

Ranunculacecme.

Banuncalus acnNs os AST > (ROSTRUP III).

» TUVA SD ER » (ROSTRUP II).

6 VESTERGREN, EINE ARKTISCH-ALPINE RHABDOSPORA.

Wirtspflanzen. Fundorte.

Scropludlariacece.

Bartschia, alpina sf: tifr-ad:0 Grönland (ROSTRUP ID

Pedicularis flammea . . . . Arkt. Norw., Lyngen (HAGLUND).

» hirsuta » ; »

, Danmarks /, (ROSTRUP IV).

Th insnTLNES- MIDOTTL. fo ske oe » (ROSTRUP III)

Grönland,

Saxifragacece.

Saxifraga hieraciifolia . . . Arkt. Norw., Lyngen (HAGLUND).

> stellaris f. comosa . » > » )

Umbelliferce.

Archangelica officinalis . . . Grönland (ROSTRUP IT).

Auf därren Pflanzenstengeln

ohne nähere Angabe . . . Beeren Eiland (KARSTEN I).

Aus obigem Verzeichnis geht hervor, dass der Pilz so-

wohl auf Dicotyledonen als auf Monocotyledonen und Gefäss-

kryptogamen auftritt. Da die parasitischen Pilze meist an

bestimmte Wirtspflanzen gebunden zu seim pfiegen, ist es

wahrscheinlich, dass Rhabdospora cercosperma schon zu Amn-

fang ihrer Entwickelung ein rein saprophytisches Leben fährt.

Eine grosse Zahl von Micromyceten, welche erst auf toten

Pflanzenteilen zur Reife kommen, leben dagegen anfänglich

parasitisch (vergl. z. B. RUHLAND I, p. 4, Anm.) und sind

daher auch meist auf bestimmte Pflanzen beschränkt.

Wie aber haben wir uns die ausschliesslich arktisch-

alpine Verbreitung unserer Rhabdospora zu erklären, da ihr

Vorkommen nicht von dem Auftreten bestimmter Wirts-

pflanzen abhängt? Obgleich sich hier nichts mit Sicherheit

bestimmen lässt, könnte man dabei vielleicht doch die Con-

currenz der Pflanzen in Rechnung ziehen. Das Auftreten des

Pilzes einzig in arktisch-alpinen Gegenden könnte ja mög-

licherweise darauf beruhen, dass er sich einzig hier und zwar

infolge der hier geringeren Micromycetenanzahl, also der ge-

ringeren Concurrenz, zu erhalten vermöchte. Der Umstand,

dass die Rhabdospora nicht an bestimmte Wirtspflanzen ge-

bunden ist, erklärt auch, dass sie da, wo sie vorkommt, sehr

häuvfig ist. So rechnet sie Rosrrur (IIT) zu den häufigsten

Pilzen Grönlands. Es ist ferner bemerkenswert, dass in den

arktischen Gegenden ausser Rhabdospora mehrere andere

Micromyceten vorkommen, die wie diese sich nicht an be-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 12. 7

stimmte Wirtspflanzen fixiert haben und sehr häufig auf-

treten. So z. B. Mycospherella Tassiana D. Nor. und M.

pachyasca Rostr., die nebst Pleospora herbarum (PERS.) RaA-

BENH. nach RostruP (II, p. 563, III, IV) zu den häufigsten

Pilzen Grönlands zu zählen sind.

Bei meiner Untersuchung der BRhabdospora cercosperma

habe ich mich ausschliesslich an das von HAGLUND auf den

obengenannten Wirtspflanzen gesammelte Material gehalten,

von dem ich besonders die auf dörren Stengeln der Saxifraga

Ineraciufolia vorkommenden Specimina eingehender untersucht

habe.

Die Perithecien (Taf. I, Fig. 1) sitzen oberflächlich an den

vertrockneten Stengeln zerstreut und scheinen dem unbewaff-

neten Auge als kleine schwarze Pinktchen. In därrem Zu-

stande sind sie von oben flachgedruckt kreisförmig, sie machen

daher beim ersten Anblick den Eindruck als ob sie leer und

zusammengefallen wären. Das Centrum der abgeplatteten

Oberfläche ist mit einer kleinen Mindungspapille versehen,

die gewöhnlich von einer eingesunkenen ringförmigen Partie

umgeben ist. Mit Wasser angefeuchtet schwellen die Peri-

thecien augenblicklich an und nehmen eine fast kugelförmige

Gestalt an. Die Grösse der Perithecien ist sehr verschieden.

Ich habe nach 8 Messungen folgende Zahlen fär ihre Durch-

messer in u Vverzeichnet: 520, 500, 360, 340, 220, 180, 160, 140.

Das kleinste Perithecium, das ich gesehen habe, hatte einen

Durchmesser von 100 u. Und doch besass auch dieses kleine

Perithecium wie die 8 fräher genannten reife Conidien.

Der anatomische Bau der Perithecien geht aus den Fig. 3—06,

Taf. I hervor. Der äussere Teilihrer Wandung wird von einem

meist zweischichtigen Lager brauner Zellen gebildet (Fig. 5).

In der basalen Partie des Peritheciums sind die Zellen ge-

rundet und die Hyphen, von denen sie ausgegangen sind, las-

sen sich im einzelnen nicht verfolgen. Sie stellen hier, nach

der Terminologie STARBÄcCK's (I) eine textura globulosa

dar. Gegen den apikalen Teil des Peritheciums hin geht das

Gewebe in eine typische textura limitata (STARBÄCK) iäber.

Die Zellen sind hier in deutliche Reihen geordnet, so dass man

die einzelnen Hyphen verfolgen kann. Sie convergieren ge-

gen die Spitzenpapille, indem sie allmählich schmäler werden.

Die Papille besteht dagegen aus rundlich polygonalen Zellen

(a ISA):

[9.0]

VESTERGREN, EINE ARKTISCH-ALPINE RHABDOSPORA.

Innerhalb der gebräunten Aussenschicht des Peritheciums

folgt eime je nach der Grösse der Perithecien mehr oder we-

niger dicke Schicht von hyalinen, verflochtenen Hyphen. Die

einzelnen Hyphen sind hier nur mit Schwierigkeit auf längere

Strecken zu verfolgen. Sie stellen ein Gewebe dar, das be-

sonders in den basalen Partieen des Peritheciums dem ver-

Aochtenen Filzgewebe (textura intricata) STARBÄCK's sehr

nahe kommt. Gegen die Perithecienmändung hin verlaufen

die Hyphen dieser hyalinen Schicht gleich denen der Aussen-

schicht ziemlich parallel; ebenso ist die Schicht hier dinner

als im basalen Teile des Peritheciums. Zwischen den Hyphen

kann man häufig »Intercellularen> wahrnehmen, auch sind

Anastomosen durch H-förmige Verbindungen nicht selten

(MA RS 6)

Die hyaline Schicht geht in eine Schicht von Conidien-

trägern mit zahlreichen Conidien iber, die als dichte Masse

das hohlkugelförmige Lumen des Peritheciums begrenzen.

Die Conidien werden also hier nicht nur von der basalen

Partie, sondern von der ganzen inneren Fläche des Perithe-

ciums erzeugt (mit Ausnahme der Innenseite der Miändungs-

papille und einer kleinen Zone des ihr anliegenden Gewebes).

Dies därfte auch bei den Spheeropsideen mit kugelförmigen

Perithecien das normale Verhalten sein.

Mit der Kenntnis des anatomischen Baues wird der

Öffnungsmechanismus der Perithecien leicht verständlich. Die

oben erwähnte, aus sehr zarten Hyphen bestehende hyaline

Schicht des Peritheciums wirkt als Schwellgewebe, indem sie

bei Befeuchtung sofort und intensiv Wasser aufnimmt, in-

folge dessen die Perithecien eine kugelige Gestalt annehmen.

Wegen der dabei erzeugten Spannung des Wandgewebes er-

folgt das Öffnen des Peritheciums da, wo die Gewebeverbin-

dung am schwächsten ist, nämlich rings um die Mindungs-

papille. Diese besteht, wie oben bemerkt, aus rundlich poly-

gonalen Zellen, während der ihr angrenzende Teil des Wand-

gewebes eine textura limitata mit länglichen Zellen bildet.

Eine Trennung dieser beiden Gewebe ist leicht bewerkstel-

ligt und wird vielleicht auch dadurch befördert, dass die

Zellen der Papille sowohl als die des ihr angrenzenden 'Teiles

der textura limitata der Wandung zur Reifezeit der Peri-

thecien tote Zellen sind, welche ohne Zweifel einen Teil ihrer

Elasticität verloren haben. Die Mindungspapille kann beim

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:012. 9

Öffnen zersplittert werden, gewöhnlich bleibt sie aber am

Rande der weiten Öffnung hängen und ragt äber die ent-

blösste grauweisse Conidienschicht hervor (Taf.I, Fig.2). Beim

Eintrocknen schliessen sich die Perithecien schnell wieder.

Der Umstand, dass die Conidien nur bei fenchter Witterung

aus den Perithecien herausbefördert werden können, ist augen-

scheinlich ihrer Verbreitung und Weiterentwickelung sehr

giänstig. Durch Regentropfen und von den Stengeln der

Wirtspflanze herabfliessendes Wasser können sie ihrem Peri-

thecium entfährt werden und keimen dann im Wasser sehr

schnell aus.

In ihren Diagnosen beschreiben Rosrtrur die Perithecien

als schalenförmig, KARSTEN sie als »astoma vel ostiolo obsolete

papillato». In der That sieht man auch vertrocknete ältere

Perithecien, die sich schon mehrmahls geöffnet haben, mit

ziemlich weiter Miändung gleich einem Apothecium offen ste-

hen, während andere wohl geschlossen sind, aber einer deut-

lichen Mändungspapille entbehren, weil diese ganz oder teil-

weise beim ersten Öffnen des Peritheciums weggesprengt wurde.

Das vegetative Mycel, welches ich in den Stengeln der

Saxifraga Ieraciifolia näher untersucht habe, dringt von der

Basis des Peritheciums hauptsächlich in senkrechter Richtung

tief in das Substrat ein. Die Hyphen sind hyalin, nur un-

mittelbar unter dem Perithecium bräunlich gefärbt, sehr zart

und fein, mit wenigen Querwänden. Die Hyphen durchkreuzen

sowohl in radialer als tangentialer Richtung die Zellen des

stereomatischen Cylinders des Rindengewebes (der einzigen

Partie, deren Zellen nicht zusammengefallen und zerstört

sind), indem sie sich ausschliesslich durch die Porencanäle

von Zelle zu Zelle verbreiten. Ich habe nicht wahrnehmen

können, dass die Hyphen direkt, durch eigene Thätigkeit,

die Zellwände aufzulösen vermögen, wie es LINDAU (I) bei

Amylocarpus encephaloides, MANGIN (I, IT) bei Septoria gra-

minis, Leptospheria sp. u. a. nachgewiesen haben; wenigstens

ergaben Versuche mit der Methode MaAnGIN's (IT, p. 232, Pl.

11, Fig. 8, 9), die auflösende Thätigkeit der Hyphen auf die

Membranen nachzuweisen, ein negatives Resultat. Die Innen-

fläche der Zellwände des Substrates (Taf. I, Fig. 7) schien

zwar ein wenig uneben, doch ist es fraglich, ob dies von der

Thätigkeit der Hyphen herrihrte, da auch die hyphenlosen

Zellen häufig die selbe Erscheinung aufwiesen.

10 VESTERGREN, EINE ARKTISCH-ALPINE RHABDOSPORA.

Bevor ich zu einer Besprechung der Conidien und coni-

dienerzeugenden Hyphen ibergehe, möchte ich zwei verschie-

dene Typen des vegetativen Mycels hervorheben, die ich im

Laufe Hickejnscn Untersuchungen der Ascomyceten und

ihrer Nebenfruchtformen wahrgenommen habe. Als Vertreter

des ersteren Typus mag die in Rede stehende Rhabdospora

genannt werden. Das Mycel dringt hier tief ins Gewebe des

Substrates ein, indem es hauptsächlich die radiale Richtung

einschlägt und vertikal zur Oberfläche des Substrates fort-

wächst. Dies däörfte häufig den schon von Anfang ihres Le-

bens an rein saprophytischen Arten charakteristisch sein.

Den zweiten Typus repräsentiert eine grosse Zahl derjenigen

Arten, die ihre Fruchtkörper unter der zur Reifezeit von

den Perithecien oft durchbrochenen Epidermis (bezw. Peri-

derm) der Stengel und Zweige ihrer Wirte entwickeln. . Ihr

Mycel wächst, sich weite Strecken unter der Epidermis aus-

dehnend, vorzugsweise in horizontaler (tangentialer) Rich-

tung. Viele dieser Arten därften ihr Leben schon im Herbste

auf den lebenden Teilen der Wirtspflanzen beginnen, um dann

im nächsten Fräöhjahr nach dem Tode ihrer Wirte die Rei-

fung der Fruchtkörper zu erreichen. Als Beispiele dieses

Typus seien Arten der Gattungen Leptosphceria, Pleospora,

Phoma etc. erwähnt.

Die Conidien der Rhabdospora (Taf. I, Fig. 8) sind von unge-

wöhnlicher Form: sie sind langgestreckt, das obere Ende ist in

eine lange fadenförmige Spitze ausgezogen. Das untere Ende,

mit dem sie am Conidienträger festsitzen, ist dagegen stumpf

und abgeplattet. Sie sind ungefärbt und zeigen eine zarte,

feine Wandung. Die Conidie ist typisch 4-zellig mit 3 Quer-

wänden, doch sieht man auch häufig Conidien, welche we-

niger als die typischen 3 Querwände besitzen, ja sogar solche

gauz entbehren; bisweilen ist eine oder sind auch mehrere

der Querwände undeutlich. Beim Auskeimen bekommen

jedoch alle Conidien ohne Ausnahme 3 deutliche

Querwände. Die zweite Zelle von unten ist immer die

grösste. Die Zellen enthalten je einen Kern (Taf. I, Fig. 11),

auch die oberste Zelle, die »Cilie>, welche bei Färbung einen

kleinen, wegen des sehr engen Lumens mehr ausgezogenen

Kern unterscheiden lässt. Bisweilen ist jedoch in dieser

Zelle der Kern undeutlich, wo nicht unsichtbar, was damit

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 12, 11

zusammenhängt, dass das Plasma der Cilie oft in der fertigen

Conidie resorbiert und die Zelle tot ist.

Die Conidien werden von sehr feinen verästelten und

septierten, farblosen Conidienträgern erzeugt. Sie werden nie-

mals reihenweise gebildet, entspringen aber häufig in Grup-

pen von 2 oder 3 zusammenstehend aus den oberen Enden

der Träger oder deren Seitenzweige. Auch unmittelbar unter-

halb der Querwände der Träger werden vereinzelte Conidien

erzeugt. Sie beginnen als kleine keulenförmige Ausstäölpun-

gen der abgestumpften Hyphenspitzen, verlängern die Keulen-

form dann mehr und mehr, bis endlich der urspränglich ab-

gerundete Scheitel der Conidie in die charakteristische lange

Spitze ausgezogen wird. Am spätesten, mitunter, wie oben

erwähnt, erst bei der Keimung, bilden sich die Querwände.

Die Verfolgung der Uonidienentwicklung und der Nachweis

des Vorhandenseins eines Kernes haben die Natur der »Cilie»

als einer wirklichen, obgleich sehr englumigen und

plasmaarmen, bei der Keimung nicht wirksamen

Zelle festgestellt. Ueber die Frage, ob die eigentiämliche

Cilienzelle im Leben des Pilzes irgend eine besondere Auf-

gabe hat, können wohl allerhand Vermutungen ausgesprochen

werden, da sich jedoch mit Sicherheit nichts dariber sagen

lässt, scheint es mir von geringem Werte, irgend welche Hy-

pothesen dariber auszusprechen.

In den kleineren Perithecien sind die Conidienträger sehr

kurz und wenig verästelt, während ihre Conidien dieselbe

Grösse wie die der grösseren Perithecien besitzen. Die Di-

mensionen der Conidien (inclusive der Cilie) sind 27—44x 2

—2,75 u, die der Conidienträger 11—30 x 2—3 u.

Culturversuche. Die Conidien bewahren ihre Keimfähig-

keit sehr lange, was bei ihrem zarten, dännwandigen Bau

nicht zu erwarten wäre. Conidien aus dem von HAGLUND im

Juli eingesammelten Materiale besassen noch Ende Januar

ibr ungeschwächtes Keimvermögen. Sie wurden zuerst in

hängendem ”Tropfe von sterilisiertem Wasser, Rosinendekokt

oder Malzextrakt cultiviert, worin sie sehr schnell aus-

keimten. Auch in sehr verdiänntem Cieir's Fleischextrakt

wurden sie zur Keimung gebracht; dagegen keimten sie nicht

aus, als sie in eine stärker konzentrierte Fleischextraktlösung

gebracht wurden. Die zuckerhaltigen Nährlösungen, darunter

besonders die Malzextraktlösung, schienen dem Pilze die

12 VESTERGREN, EINE ARKTISCH-ALPINE RHABDOSPORA.

vorteilhaftesten zu sein. Es wurden Reinkulturen auf Malz-

extraktgelatine in Reagirgläsern angelegt, wo das Mycelium

bald die Oberfläche der Gelatine mit einem schneeweissen

Filz iberzog.

Wenden wir uns nun dem Keimungsverlauf der Conidien

zu und betrachten dabei Fig. 12, Taf. I, die aus einer 24

Stunden alten Tropfenkultur in destilliertem Wasser stammt.

Die 4 Zellen der Conidie bezeichnen wir dabei mit 1, 2, 3, 4,

von oben gerechnet. Es schwellen zunächst die drei unteren

Zellen so beträchtlich an, dass sie beinahe das Doppelte ihrer

fröheren Dicke erreichen, während die oberste, peitschen-

schnurförmige Zelle (1) unverändert bleibt und keine Rolle bei

der Keimung spielt. Die seither etwa unentwickelten oder

undeutlich hervortretenden drei Querwände sind jetzt stets

sehr deutlich und erscheinen schmäler als vor der Keimung,

gleichsam in die Länge gezogen. Dadurch dass die Zellen

stärker anschwellen, als die Querwände sich ausdehnen, erhält

die Conidie an den Querwänden eine Einschnärung. In der

Zahl und Richtung der Keimschläuche ist eine gewisse Regel-

mässigkeit zu beobachten. Die Zelle 2 sendet mittels Aus-

stälpung der einen (sagen wir der linken) Seitenwandung in

nächster Nähe der Peitschenschnurzelle eine Hyphe schräg

nach oben (d. h. nach der Spitze der Conidie). Die Zelle 3,

die grösste der Zellen, sendet rechts eine Hyphe schräg nach

oben, links eine schräg nach unten. Die unterste Zelle 4,

wächst mit ihrem freien Ende zu einer Hyphe aus, deren

Richtung mit der Längsachse der Conidie zusammenfällt.

Es ist zu bemerken, dass die Ausstälpungen beinahe immer

in der Nähe einer Querwand gebildet werden. Die Keim-

schläuche teilen sich rasch durch Querwände in mehrere Zel-

len, von denen die älteste die dickste und kirzeste ist, wäh-

rend die folgenden, jängeren nach und nach sechmäler und

länger werden. Intercalare Zellteilungen treten bisweilen

sowohl in den Keimschläuchen als in der keimenden Conidie

selbst auf. So wird bisweilen die grösste der Conidienzellen,

Zelle 3, durch Einschiebung einer Querwand in zwei Zellen

geteilt (Taf>T, FigI12 e,3):

Den oben geschilderten Verlauf der Keimung habe ich

bei wiederholten Versuchen sowohl in dest. Wasser als in

Malzextraktlösung als den normalen befunden. HEine Ab-

weichung davon habe ich mit Fig. 12 c und e gegeben, wo

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL: BAND 26. AFD. III. N:0 12. 13

die grösste, bei der Keimung wirksamste Zelle zwei Keim-

schläuche an ihrer oberen Querwand entwickelt hat; dabei

hatte in dem einen Fall die nächstoberste Zelle keinen Keim-

schlauch ausgesandt.

Wird dem destillierten Wasser keine Nährflässigkeit zu-

gesetzt, so wachsen die Keimschläuche allmählich zu langen,

verästelten, englumigen gleichsam Nahrung suchenden Hyphen

aus, wobei sie die in den Conidienzellen aufgespeicherte Nah-

rung verwenden. Die keimenden Conidienzellen sind anfangs

äberreich an homogenem Plasma (das vor der Keimung aber oft

körnig erscheint; Taf. I, Fig. 8), dann zieht sich das Plasma

von den Querwänden zuriäck (Taf. I, Fig. 12, c, d), es bilden sich

als Zeichen des Nahrungsmangels Vakuolen und Oeltropfen,

das ganze Mycel erscheint plasmaarm und ausgehungert.

Nach etwa 48 Stunden oder auch fräher wird auf dem

ausgekeimten Mycel, mag es sich in destilliertem Wasser oder

in Nährlösung befinden, eine neue Art von Conidien aus-

gebildet, welche ich im Gegensatz zu 'den primären Peri-

thecienconidien als Sekundärconidien bezeichne. Ihre Grund-

form ist die ellipsoidische, doch sind sie, wie aus den Fig.

13—15, Taf. I, hervorgeht, nach Form und Grösse sehr ver-

schieden, oft gebogen, eiförmig oder keulenförmig, zeigen aber

nie die ausgezogene Spitze. Durch Sprossung vermehren sie

sich bald massenhaft. Mitunter bilden sie, indem die zuerst

entwickelte Conidie noch am Mycel befestigt ist, ein Sym-

podium; (Taf. I, Fig. 13 a), oder entstehen sie strahlig an-

geordnet in der Nähe der Querwände der Hyphen oder an

deren Spitze (Taf. I, Fig. 15).

Die zuerst gebildete, an der Hyphe unterhalb der Quer-

wände befestigte Conidie nimmt eine Zwischenstellung zwi-

schen Conidienträger und Conidie ein, indem sie lange am

Mycel befestigt bleibt und an ihrem freien Ende durch Spros-

sung nach und nach Conidien erzeugt, welche sich schnell

ablösen und wieder neue Conidien erzeugen (Taf. I, Fig. 18, 19).

In 4 Tage alten Tropfenculturen hatte sich so eine ganze

Masse von Sekundärconidien gebildet. Werden einige von

diesen in einen neuen Tropfen mit reichlicher Nahrung iber-

fäihbrt, so wachsen sie schnell zu neuen, bald wieder Sekundär-

conidien bildenden Mycelien aus. Unter dem Mikroskop habe

ich die Keimung der Sekundärconidien genau verfolgen können

(Fig. 16, 17, Taf. I). Sie wachsen direkt zu einer Hyphe aus,

14 VESTERGREN, EINE ARKTISCH-ALPINE RHABDOSPORA.

indem sie an beiden Enden auskeimen. Somit kommt die

ursprängliche Conidienzelle in die Mittelpartie der Hyphe zu

liegen. Den beiden Enden der Hyphe zu werden die Zellen

allmählich schmäler und mehr in die Länge gezogen. Inter-

kalare Teilungen der zuerst gebildeten Zellen sind nicht.

selten. Bald beginnt die Hyphe sich zu verästeln und bin-

nen 48 Stunden ist aus der kleinen einzelligen Conidie ein

kräftiges Mycel mit neuen Conidien geworden (Fig. 17, Taf. T).

Mitunter geht die Conidie nach wenigen Zellteilungen direkt

wieder zur Conidienbildung iäber (Fig. 24, Taf. IT).

Um die Entstehung der Sekundärconidien genau verfolgen

zu können, unterwarf ich eine Zelle (x) des mit Fig. 17, Taf. I

abgebildeten Mycels specieller Beobachtung, 1indem ich die

Tropfencultur bei einer Zimmertemperatur von ca. 18” C 81/2

Stunden unter dem Mikroskop liegen liess und sowohl die

Zelle als die von ihr erzeugten Conidien in Zwischenräumen

von 1 bis 1!/2 Stunden beobachtete und abzeichnete.

Die rasche Entwicklung der Sekundärconidien kann s0-

mit auf Taf. II, Fig. 20 vom Leser selbst verfolgt werden.

Hervorgehoben sei nur der Charakter des conidienerzeugen-

der Sterigmas, welcher der am friähesten gebildeten Conidie

eigen ist, die, lange an der Mutterzelle befestigt bleibend,

stets neue, sich rasch ablösende Conidien hervorbringt. Auch

die eigentämliche Vermehrungsweise der abgelösten Conidien

ist in der Figurenreihe sehr schön und deutlich zu verfolgen.

An der dicksten Stelle, in oder nahe der Mitte der Conidie,

wird eine Querwand angelegt, der entlang die beiden Coni-

dienhälften sich allmählich von einander trennen. Diese

Trennung der Conidie in zwei Hälften, die wohl durch Span-

nungsverhältnisse bedingt wird, scheint eine sehr gewöhnliche

Vermehrungsweise der freigemachten NSekundärceonidien zu

sein. Auf Fig. 18, Taf. I, wo ich mehrere im Trennungs-

stadium befindliche Conidien abbilde, sind sogar Conidien zu

sehen, die auf einmal in 3 Teilconidien zerfallen. Häufig ver-

mehren sich diese Conidien auch durch Sprossung, und zwar

geht diese von dem bei der Trennung freigewordenen Ende

der Conidie aus. Die hervorsprossenden Conidien erscheinen

strahlig angeordnet. ")

1 Das untere Ende der Conidie, mit dem sie an der Mutterzelle befestigt

war, wird als Ausgangspunkt der Sprossung von BREFELD (I) bei Hetero-

spheria Patella hervorgehoben.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 12. 153

Die oben erwähnte, am Mycel befestigte, als Sterigma

fungierende Conidie teilt sich mitunter wie die freien Coni-

dien zunächst durch Querwandbildung und Lostrennung der

oberen Zelle, worauf dann erst Sprossung aus dem oberen

Ende der zuräckgebliebenen Zelle eintritt (Taf. I, Fig. 17 b;

Taf. II, Fig. 20, 25). In erschöpften Culturen, wo die Coni-

dien plasmaarm sind, unterbleibt nach der Querwandbildung

bisweilen die Trennung der einzelnen Zellen von einander

(INGE JE DSS

Wie plastiseh und in wie hohem Grade in ihrer Gestal-

tung von äusseren Bedingungen beeinflusst das Mycel und

die Sekundärconidien sind, zeigt eime Untersuchung alter, er-

schöpfter Culturen. Fine am 24. Dez. 1899 auf Malzextrakt-

gelatine in einem Reagirglas angelegte Reincultur wurde am

10. Febr. 1900 untersucht. Der grösste Teil des gelatinösen

Substrates war vom Pilze (wohl durch Ausscheidung eines

peptonisierenden Enzyrns) aufgelöst und in flässigen Zustand

versetzt worden. Das verfilzste Mycelium bedeckte als knor-

pelige Haut die ganze Oberfläche des Substrates. HFEin Teil

der Haut war in das aufgelöste Nährsubstrat eingesunken,

wo sie sich hyalin erhalten hatte. Die Hyphen dieser Haut-

teile, denen noch Nahrung zugänglich war, waren kräftig

entwickelt, sehr wenig septiert und reich an Plasma. FEin

Teil der Hyphen hatte sich, wie Fig. 22, Taf. II zeigt, aus-

gebildet; sie zeigten an mehreren Stellen blasenartige An-

schwellungen, kärzere Zellen und sowohl seitlich als apikal

gemmenartige Bildungen, ein Zeichen, dass das Mycel, ver-

mutlich infolge beginnenden Nahungsmangels, im Begriff

war, in ein Ruhestadium zu treten. An der Oberfläche er-

schien das Häutchen schwarz gefärbt und zeigte unter dem

Mikroskop braune, kurzgliederige Hyphen, die augenscheinlich

ihr Wachstum eingebässt hatten. Hier an der Oberfläche

hatten sich noch einige Zotten mit schneeweissem Luftmycel

entwickelt. Die von diesem hervorgebrachten Conidien waren

sehr unregelmässig gestaltet und plasmaarm (Taf. II, Fig. 23).

Perithecien hatten sich nicht gebildet, nicht einmal Anfänge

zu solchen zeigten sich.

Auch in älteren Tropfenculturen verursacht der Nah-

rungsmangel allerhand Umgestaltungen. Schon nachdem das

Mycelium erst ein paar Tage in hängendem Tropfen cultiviert

worden, traten in den Hyphen und den Sekundärconidien

16 VESTERGREN, EINE ARKTISCH-ALPINE RHABDOSPORA.

zahlreiche stark lichtbrechende Tropfen auf (Taf. II, Fig. 26).

Mit in Alkohol gelöstem Sudan ITIT gefärbt, nahmen diese

eine orangerote Farbe an, erwiesen sich also als Oeltropfen.

Sie verschwinden nach Zusats von Nahrung. In älteren

Malzextraktculturen treten, wenn die Nahrung erschöpft ist,

häufig Anastomosen, stielgemmenartige Anschwellungen(vergl.

BACHMANN I), Windungen und Umbiegungen der Hyphen auf

(Taf. IT, Fig. 21). In einigen solcher Culturen sah ich häufig

die Hyphen mehrfach ringförmig gewunden (Taf. II, Fig. 21, f).

JArIusS (I) hat diese Erscheinung bei Ascochyta Pisi als Be-

ginn der Perithecienbildung wahrgenommen.

Obwohl es meine Absicht war, der Rhabdospora cerco-

sperma nur eine morphologische Untersuchung zu widmen,

möchte ich doch einigen iäber die physiologisehen Bedingungen

der Conidienbildung gemachten Beobachtungen hier Raum ge-

ben. Der Nahrungsgehalt der zur Tropfencultur verwendeten

Fläössigkeit scheint auf die Erzeugung der Sekundärconidien

kemen grösseren Einfluss zu iben. In destilliertem Wasser

sowohl als in mehr oder weniger konzentrierter Malzextrakt-

lösung beginnt die Conidienbildung nach ungefähr 2 Tagen.

In aussergewöhnlich starker Malzextraktlösung habe ich eine

Abnahme der Hyphenbildung und eine beschleunigte, schon

nach 24 Stunden eintretende Conidienbildung wahrgenommen.

Mangel an Nahrung scheint hier also nicht, wie KLrEBs (I) es

bei Saprolegnia mixta u. a. beobachtet hat, den Anstoss zur

Conidienbildung zu geben. Dagegen können unter dem FEin-

fluss einer Temperatur von + 30” C die auskeimenden Hyphen

ihre Conidienbildung ganz einstellen.

Bei der Cultur der Rhabdospora in einer die Zimmer-

temperatur (15—18” C) äbersteigenden Temperatur bediente ich

mich des PFEFFER'schen Thermostaten, in welchem das Wasser

zu der gewinschten Temperatur erwärmt und dann bei dieser

erhalten wurde. Der Objektträger mit den in einem hängen-

den Tropfen von Malzextraktlösung ausgesäten Sekundär-

conidien wurde in eine auf der Oberfläche des erwärmten

Wassers schwimmend erhaltene Glasschale gelegt. Daneben

wurden gleichzeitig stets Controllculturen bei Zimmertem-

peratur angelegt. Das Resultat war folgendes:

Bei + 35 C starben die Conidien, ohne auszukeimen,

schon im DLaufe einer Nacht. Dabei hatten sich Oeltropfen

in ibnen gebildet. In die Zimmertemperatur gebracht, keimten

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o 12. 17

sie nicht aus. Zwei solche Versuche hatten das gleiche Re-

sultat. Die Controlleulturen keimten und bildeten massen-

haft Conidien:

Bei + 30” C hatten die Conidien nach 4 Tagen langsam

gekeimt und sich zu kurzen, unverzweigten Hyphen ohne

jede Spur von Conidienbildung entwickelt, während die Con-

trolleultur ein reich verästeltes Mycel mit zahlreichen Coni-

dien aufwies.

Bei + 25 C waren nach 24 Stunden die Conidien zu

langen Hyphen ausgewachsen, die viel länger und kräftiger

waren als die der Controllcultur. Auf eimigen Hyphen hatte

schon die Conidienbildung begonnen und zwar auf dem ge-

schilderten Wege der Ncheidewandbildung und Lostrennung

(Fig. 25, Taf. IT). Die Controllcultur zeichnete sich durch ein

schwächeres Mycel, dagegen kräftigere Conidienbildung aus.

Unzweifelhaft geht aus den Versuchen hervor, dass eine

höhere Temperatur (25—30" C) hemmend auf die Conidien-

bildung, dagegen (bei 25”) fördernd auf die Hyphenentwick-

lung einwirkt. Das Maximum fär das Wachstum des Pilzes

scheint irgendwo zwischen 30 und 35” C, das Optimum bei

ung. 20” C (zwischen 18 und 25” C) zu liegen.

Ferner habe ich äber die chemische Beschaffenheit der Zeli-

wände und des ZeHlinhbalts einige Untersuchungen angestellt.

Was den Zellinhalt der Hyphen betrifft, habe ich in den äl-

teren Hyphen die Anwesenheit von Glycogen konstatieren

können. Zunächst wurde eine lebhaft wachsende junge Gela-

tinecultur mit ERRERA's (I, pag. 7) Glycogenreagenz, Jodjod-

kalium, untersucht. Das Plasma wurde wie gewöhnlich vom

Jodjodkalinm gelb gefärbt, von rotbrauner Glycogenfärbung

war jedoch nichts wahrzunehmen. Als ich dagegen später

Hyphen einer 28 Tage alten Cultur mit dem obengenannten

Reagenz prifte, zeigte der Zellinhalt neben der gelben Plasma-

färbung auch zahlreiche rotbraune Tröpfehen und Körner. Das

Glycogen scheint also erst in älteren Hyphen gebildet und

angehäuft zu werden.

Die chemische Beschaffenheit der Zellwände wurde zuerst

mit MANGIN'schen Pectinreagenzen gepräft. Es wurde weder

Methylenblau + Essigsäure noch Naphthylenblau auftgespeichert.

Ebensowenig zeigten die Zellwände Cellulosereaktion.' Die

Abwesenheit von Pectin und Cellulose wurde auch dadurch

bestätigt, dass nach viertelständigem Kochen des Myceliums

)

18 VESTERGREN, EINE ARKTISCH-ALPINE RHABDOSPORA.

in 5 4 Salzsäure die Zellwände sich nicht auflösten (MANGIN

III, SVENDSEN I). Dieser Umstand machte es auch wahr-

scheinlich, dass die Zellwände aus Chitin beständen.

Dies zu entscheiden, wurde GILSON's von VAN WISSELINGH

(I, p. 638) verbesserte Methode, Chitin in den Zellwänden nach-

zuweisen, versucht. GILSON hat dargethan, dass Chitin bei

Erwärmung mit Kalilauge bis auf 180” C in Mycosin iber-

geht, sowie dass Mycosin sich mit Jodjodkalium, das eine Spur

freier Säure erhält, rötlich violett färbt. Ein Mycelcomplex

aus einer Gelatinecultur wurde nach VAN WISSELINGH's

Methode (I, p. 638) in ein conzentrierte Kaliumhydrat-

lösung enthaltendes Glasröhrehen gebracht, das zugeschmolzen

und im Oelbade erwärmt wurde. Nach VAN WISSELINGH soll

zur Umwandlung des Chitins in Mycosin die Erwärmung

160—180” C betragen. Als die Erwärmung indessen bis auf

130” C gestiegen war, zersprang infolge des hohen Druckes

das Glasröhrehen. Zur Entfernung der Kalilauge wurde das

Mycel nun in 90 2 Spiritus gebracht, worauf ihm unter dem

Deckgläschen Jodjodkaliumlösung zugesetzt wurde. Nun trat

die hellrotviolette Mycosinfärbung deutlich hervor, die nach

Zmsatz von verdinnter Schwefelsäure noch intensiver wurde.

För unseren Fall scheint also die Erwärmung bis zu 130” C

zum Nachweis vorhandenen Chitins zu geniägen, da schon bei

dieser Temperatur wenigstens ein Teil des Chitins in Mycosin

umgewandelt wird.

Zum Sechluss noch einige Worte iäber das vermutete Asecus-

stadiom der Rhabdospora cercosperma. Schon Rostrur (I)

spricht die Vermutung aus, sie stelle eine zur Discomyceten-

gattung Heterospheria gehörige Pycnidenform dar. Bezig-

lich der Ausbildung der oben geschilderten Sekundärconidien

stimmt sie recht gut mit Heterospheria Patella, noch besser

mit Heterosphaeria LTinarie äberein (Siehe Brerrnp I). Es

handelt sich also darum, ob es in arktischen oder alpinen

Gegenden eine Heterospheeria giebt, die man die Ascusform

der Rhabdospora cercosperma zu sein vermuthen könnte. HEine

solehe liegt auch in der Heterospheria Patella (Tode) Grev.

var. alpestris Fr. vor. Sie kommt wie die Rhabdospora auf

verschiedenen untereinander nicht verwandten Pflanzen vor:

Gentiana lutea, Veratrum viride, Umbelliferen, z. B. Heracleum

Spondylium ete. in den höheren Gebirgen und den Alpen (nach

RrumM I, p. 203). Obgleich ich aus Mangel an keimfähiges

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 12. 19

Material oben genannter Heterospheeria durch Culturversuchen

die Zusammengehörigkeit unserer Rhabdospora mit dieser

Ascusform nicht habe unabweislich feststellen können, schei-

nen es mir die angefährten "Thatsachen doch sehr wahrschein-

lich zu machen, dass die Heterospheria Patella var. alpestris,

die wohl besser als selbständige Art aufzuföhren wäre, das

Ascusstadium der ERhabdospora cercosperma darstellt.

Fäör die mir bei der im Botanischen Institut der Uni-

versität Stockholm ausgefährten Untersuchung von Seiten

meines hochverehrten Lehrers, Herrn Prof. Dr. G. LAGER-

HEIM'S, vielfach zuteilgewordene Unterstätzung ist es mir eine

angenehme Pflicht, hier meinen besten Dank auszusprechen.

Literaturverzeichnis.

3JACHMANN I = HANS BACHMANN, Mortierella van Tieghemi nov. sp. Bei-

trag zur Physiologie der Pilze. HSeparat-Abdruck aus den Jahrbiächern

fir wissenschaftliche Botanik, Band XXXIV, Heft. 2. 1899.

BREFELD I — O. BREFELD, Untersuchungen aus dem Gesammtgebiete der Myko-

logie XI, Die Hemiasci und die Ascomyceten von O. BREFELD, F. Vv.

TAVvEL und G. LinDaAv. Mänster in W. 1891.

ERRERA I = LEO ERRERA, L'épiplasme des Ascomycétes et le Glycogéne des

végétaux. Thése. Bruxelles 1882.

JARIuUS I = M. JArRIUS, Ascochyta Pisi bei parasitischer und saprophyter

Ernährung, Bibl. Bot., Heft. 34, Stuttgart 1896.

KARSTEN I = P. A. KARSTEN, Fragmenta mycologica XI. Hedwigia, Vol. 23.

1884.

KrLeEBsS I = GEORG KLEBS, Zur Physiologie der Fortpflanzung einiger Pilze, IT:

Saprolegnia mixta. Sonderabdr. aus den Jahrbächern fär wissen-

schaftliche Botanik, Band XXXIII, Heft. 4. 1899.

LiNDAU I = G. LinNDAU, Ueber Entwickelung und Ernährung von Amylocar-

pus encephaloides. Hedwigia, Band 38, Heft. 1. 1899.

MANGIN I = L. MANGIN. Sur le Septoria graminum Desm., destructeur des

fenuilles du blé. Bull. d. 1. Soc. myc. d. France XV, 2. Paris 1899.

MANGIN II = L. MANGIN, Sur le piétin ou maladie du pied du blé. Bull. dl.

Soc. myc. d. France XV, 3. Paris 1899.

MANGIN III = L. MANGIN, Propriétés et réactions des composées pectiques.

Journ. d. Botanique 1892, p. 365.

MONTAGNE I = MONTAGNE in Fl. Alg. Bot., pag. 592 (nach SACCARDO, Sylloge

fungorum III, p. 578).

REHM I = RABENHORST'S Kryptogamenflora I: Die Pilze Deutschlands, Oester-

reichs und der Schweiz. III. Abteilung: Hysteriaceen und Discomyceten

von Dr. H. REuHM.

RosrtRUP I = E. RostrurP, Mykologiske Notitser fra en Rejse i Sverige i Som-

meren 1882. Öfvers. af Kgl. Svenska Vet.-Akad. Förhandl. 1883. N:o

4. Stockholm.

RostruP II = E. RostrRur, Fungi Groenlandie. Oversigt over Grenlands

Svampe. HSertryk af »Meddelelser om Grenland>, III. Kjgbenhavn

1858.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 12. 21

RosrrRurP III = E. Rostrur, Tilleg till >Grenlands Svampe». Sertryk af

»Meddelelser om Grgnland» 1591. Kjgbenhavn.

RostTrRUP IV = E. RostrRUP, Ost-Grgnlands Svampe. Sertryk af »Meddelelser

om Grgnland> XVIII. Kjebenhavn 1894.

RostTRUP V =E. RostTRUP, Svampe fra Finmarken, samlede i juni og juli 1885

af Prof. E. WARMING. Wertryk af Botanisk Tidsskrift, 15. Bind, 4.

Hefte. Kjobenhavn 1886.

RUHLAND I — W. RUHLAND, Untersuchungen zu einer Morphologie der stroma-

bildenden Spheriales auf entwickelungsgeschichtlicher Grundlage. Hed-

wigia, Band. XXXIX, 1900, Heft. 1.

SACCARDO I = Michelia II p. 6 (nach Saccardo, Sylloge fungorum III, p. 578).

SACCARDO III = P. A. SaACCARDO. Sylloge Spheropsidearum. Patavii 1884.

SACCARDO X = P. A. SACCARDO, Sylloge Fungorum, Vol. X. Supplementum

universale, Pars II. Patavii 1892.

STARBÄCK I = KARL STARBÄCK, Discomycetenstudien. Bihang till K. Svenska

Vet.-Akad. Handlingar. Band. 21. Afd. III. N:o 5.

SVENDSEN I = CO. J. SVENDSEN, Ueber ein auf Flechten schmarotzendes Sclero-

tium. Bot. Notiser 1899, p. 219, H. 5. Lund.

VAN WISSELINGH I =O. VAN WISSELINGH, Mikrochemische Untersuchungen uber

die Zellwände der Fungi. Pringsheims Jahrbächer fär Wissenschaft-

liche Botanik. 31. 1898.

Fig.

Erklärung der Abbildungen.

Die Figuren sind mit Hälfe einer NACHET'schen Camera entworfen; Fig.

1—2 sind bei 20-, Fig. 3, 5 bei 300-, Fig. 9S—10 bei 1000-, die äbrigen Figuren

bei 700-facher Vergrösserung gezeichnet.

MEK

Perithecien der Rhabdospora cercosperma in därrem Zustande (auf

Saxifraga IMeraciifolia).

Ein nach Benässung geöffnetes Perithecium.

Section der Perithecienwandung von aussen gesehen, von der Basis

des Peritheciums bis zur Mändungspapille ragend, durch den Druck

des Deckgläschens in eine Ebene ausgeplattet.

Oberer Teil der Perithecienwandung mit noch anhaftenden Zellen

(a) der zum grössten Teil beim Oeffnen weggesprengten Mindungs-

papille.

Medianer Querschnitt durch ein Perithecium:; die Mändungspapille

abgeworfen.

Teil des hyalinen Schwellgewebes des Peritheciums mit »Interzellu-

laren»> und H-förmigen Verbindungen zwischen den Hyphen.

Vegetative Hyphen im stereomatischen Cylinder des Rindengewebes

(in der Stengel von Saxifraga ieracufolia).

Perithecienconidien.

Conidienträgern mit Conidien in verschiedenen Entwickelungsstufen.

Conidienträgern aus einem kleinen Perithecium.

Kerngefärbte Conidien.

Keimende Perithecienconidien nach 24-ständigem Cultivieren in

hängendem Tropfen von destilliertem Wasser.

Eine Perithecienconidie nach 48-ständigem Cultivieren in hängendem

Tropfen von dest. Wasser (c = die Cilienzelle).

14, 15. Hyphen mit Secundärconidien (aus Tropfenculturen mit Malz-

16.

extraktlösung).

Zwei zusammenhängende Secundärconidien vor der Keimung und

nach 24 Stunden in Malzextraktlösung; b = die ursprunglichen OCo-

nidienzellen.

Eine Secundärconidie vor der Keimung, nach 24 und nach 48 Stun-

den in Malzextraktlösung; a—=die ursprängliche Conidie; bei c inter-

kalare Zellteilung; x = die in Taf. II, Fig. 20 unter Observation ge-

nommene Zelle; b = Abtrennung einer Secundärconidie.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 12. 23

Fig. 18.

LD:

In Vermehrung durch Scheidewandbildung und HLostrennung hbe-

griffene, frei liegende Secundärconidien: a—a = zwei Conidien, die,

aus einander losgetrennt, an den freigemachten Enden neue Conidien

durch Sprossung aussenden.

Conidien aus einer erschöpften Cultur mit nach der Querwandbildung

unterbliebener Trennung der einzelnen Zellen aus einander.

PACE TE

Entwicklung der Secundärconidien (in Zwischenräumen von 1 bis

11/2 Stunden beobachtet).

Hyphen aus einer älteren Tropfencultur (Malzextrakt); a = H-för-

mige Anastomose: b, c, d = gemmenartige Bildungen:; e, f =gewun-

dene Hyphen.

Hyphenteil aus einer alten Cultur auf Malzextraktgelatine.

Secundärconidien aus derselben Cultur.

Eine Secundärconidie, die nach wenigen Zellteilungen direkt wieder

zur Conidienbildung ibergegangen ist.

In Malzextraktlösung bei + 25 C auf 24 Stunden ausgekeimte Se-

cundärconidien.

Hyphe und Conidien mit Oeltropfen.

Al hj | - Ju jä 0 A JR -

, fan Fy Lå d Se SSA N 4 Ö MEDA vp å -J

”"” ETIKEN bh 1 AIK Å & » 0 ,

4 é iv

. - NN q NOR Pr av 6 J

Re RAN q MM. Ko KRA Få

ål vg ; ES d

3 fa TTUTA OSGRNA ÅGAAR PIE TE mv NN kd

at KovNvYRL ban snobllabar eshis lakt nah satretdd

ål avthöre”t ved oo tron. vnibly vidöninas ebnsalt KAT

sglbine”? Arrée onbhå 8 td snundsvievrt nål ar Juopoitvnköl vibaknöN

HAbunesevns Np [

uneobtttGog Win fl ih dona Hi vetlo't HarWygyä der Tel 10 pre,

Whiogsls mn ål) matsxetv vb une Ja

AP: da

kär bad dödar vÄxu Nn ER pil nä äldtrrvås ww? , bj 2potst

ksbdondn isbana

401-H my (fdr ranlat) ttlaserdert LI ll TE NT

furdråg nn V Y svan UN RÅTSANNUAR hå Ad ; rös)ONAIRQEA

; NM | oa

vällalogflnsira la VV ymila!t sotls tant com Hal

roll notlörtsb no naihinovblet

täkalm tvitfl angunlivilfeN avsagt döm sj olbiaovlalunt

sg mmnmurmsd ön unnbhentbaNE

45 alnloskgtnn. sålanrtd än ind satmsölttatfrad alt vg

nal bianevåla

LÅ Aotgorikyt) diar antiap ln

2 Ule oket

I H

4 KVGR

' i

” € ' fd Lil INGA

I ) å wti

i VA

vg 4 1 i BRN

esta Ulin

L J b et AN - ” TIK LULIG St fe 8

I Å Vä Å MM in Hald ILTöär gg MS EN

sllig vd ? ip he » VAL IA = MODA i

IST AR SNTFEFITYRE PRETTY FRIES I ”stepeB&NMebe on OM

Unnte MbTA ur wild 40 AT "Ie NE matur i

+ nörd. fält V alirensnsög Cr frränlärnontl

LÅ

POS

Autor del

YST

- Bihang till KVet. Akad.Handl.Bd. 26.Afd IIL.N949,. Te

= utor del Lith.L.Ljunggren Upsala.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 26. Afd TIL. N:o 13.

BEITRAGE ZOR FLORA DER INSEL JAN MAYEN

P. DUSÉN

MIT EINER TAFEL

G 6. JUNI 190

GEPR vo WITTROCK UND HO

— Ö-— —

STOCKHOLM

d Vv ” ; SKI Lå DÅ 0 få & sÖ

CKERIET. P. A. NORSTEDT

1900

FAVN D Vis 6 AN Prev - Vä

| LOPP N FÖJAN At MAN, KARE

FE SR "SSM NAR po Fe SAR -

YE SK - ' FE Ju 16 FIN

KH uu LR ANA MALMA ARA fd

0 NEAL

TNG

kän

FYLL

Kr HN

IA 1 :

NA ARAUA ,<

JAWA POE TIM

DD UTAS tå DER mA TLLEMOTIE

PENTA RA 0 OT MSK IEC EKO TÖLPOG

Få

d MV da

Å i HE H

J U ö - Fa e- i

7 i SLR M i - ge

Die schwedische Expedition, die im Jahre 1899 unter der

Leitung des Herrn Professor Dr. A. G. NATHORST die Ost-

kiäste von Grönland zwischen 70” und 75” n. Br. untersuchte,

. landete auf ihrer Reise zuerst an der Insel Jan Mayen, die

bisher selten besucht worden und deren Vegetation daher

wenigstens ziemlich unbekannt war. Die norwegische »Nord-

havsexpedition» (1876—1878),1 die französische »La Mancbe-

Expedition» (1892),? die dänische »Ingolf-Expedition» (1896),?

in erster Linie aber die österreichisehe Polar-Expedition

(1882—1883)," die sich ein volles Jahr auf Jan Mayen auf-

hielt, haben uns allerdings dankenswerte Mitteilungen ber

die Naturverhältnisse dieser Insel gebracht.

Diese Insel, deren Mitte auf etwa 71” n. Br. und 8” 30' w.

L. Gr. Lliegt, erstreckt sich von NO nach SW. Sie besitzt eine

Länge von 54 km und in der Mitte eine Breite von nur

2,5 km, ist aber sonst bedeutend breiter. Sie ist sehr gebir-

gig; meistens begrenzen steile oder gar senkrechte Felsen

die schmale Kistenzone. Die grösste Höhe findet sich im

Nordosten der Insel, wo der schnee- und eisbedeckte, gewal-

tige Beerenberg sich bis zu 2545 m hoch erhebt und bei

hellem Wetter dem Besucher einen grossartigen, entzäckenden

Anblick gewährt.

Frih am Morgen des 12. Juni 1899 fiel der Anker in der

an der Sädkäöste von Jan Mayen gelegenen Treibholzbucht.

1 Den norske Nordhavs expedition 1876—1878. V. 3. Geografie og Natur-

historie. Kristiania 1882.

? Voyage de >»la Manche> å I'Tle Jan Mayen et au Spitzberg (Juillet—

Aott 1892). Nouvelles archives des missions scientifiques et littéraires.

Tome 5. Paris 1893.

3 ÖSTENFELD-HANSEN, C., Contribution å la flore de l'ile Jan Mayen.

Journal de botanique publié par la Soc. Botan. de Copenhague. Tome 21,

p. 18 et 220:

+ Die österreichische Polarstation Jan Mayen. Beobachtungs-Ergebnisse.

Bd. 3. Wien 1886. (Die Internationale Polarforschung 1852—1883).

4 P. DUSÉN, BEITRÄGE ZUR FLORA DER INSEL JAN MAYEN.

Es gelang einer Partie der Expedition hier zu landen; an

den folgenden Tagen dagegen waren die Brandungen zu ge-

waltig, um eine Landung zu gestatten. Am 16. Juni gingen

wir nach der Nordseite der Insel und ankerten in der Mary

Muss-Bucht. Hier gingen die meisten Teilnehmer der Expe-

dition sofort ans Land und kehrten am 18. wieder an Bord

zuröäck. Am folgenden Tage war ich eine kurze Zeit noch

einmal an Land. Am 20. Juni dampften wir nach der Eng-

liscehen Bucht. HLeider waren hier die Verhältnisse einer

Untersuchung der Kryptogamenfora nicht besonders gänstig.

Säödwestlich von der Bucht breitete sich ein niedriges Land

aus, das eine" verhältnismässig reiche Vegetation zu beher-

bergen schien. Es war mir nicht möglich, mehr als eine

halbe' Stunde auf die Untersuchungen dieser Gegend zu ver-

wenden. Fräh am Morgen des 24. Juni verliessen wir die

Insel und steuerten in nördlicher Richtung gegen den Eis-

rand hin.

Die Gefässpflanzen.

Aus den bisherigen Untersuchungen lässt sich als sicher

feststellen, dass die Phanerogamen-Vegetation dieser Insel-

welt eine arme und beschränkte ist. Die norwegische »Nord-

havs-Expedition> brachte- aus dieser Insel 11 Phanerogamen

zu unserer Kenntnis, welche Zahl durch die Untersuchungen

der österreichischen Expedition auf 26 gebracht worden ist.

wozu noch 2 Gefässkryptogamen von derselben entdeckt wur-

den. Es ist der schwedischen Expedition nicht gelungen,

mehr als zwei neue, sichere Beiträge zu der Phanerogamen-

Flora zu gewinnen. An der Mary Muss-Bucht fand sich näm-

lich eine kleine, nicht blähende, zu den Alsinaceen gehörige

Pflanze, die sich bei der späteren Untersuchung als Sagina

nmvalis (LINDBL.) FR. herausgestellt hat, und an der Engli-

schen Bucht wurde das Cerstium Edmonstonii (WaArs.) MURB.

et ÖSTEN, obschon äusserst spärlich angetroffen. Vielleicht

liegt auch noch ein dritter neuer Beitrag zu der Phanero-

gamen-Flora der Insel vor. An der Mary Muss-Bucht fanden

wir auch eine Draba, die sogar einige wenige Bliten ent-

wickelt hatte. Die Pflanze wurde auf der Reise als die aus

jener Insel schon bekannte Draba hirta L. bestimmt. Später

hat Hr Cand. phil. Herm. NILSSON meine Aufmerksamkeit

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 13. od

darauf gelenkt, dass die Pflanze eine grosse Ähnlichkeit mit

einem in den botanischen Sammlungen des Reichsmuseums zu

Stockholm aufbewahrten, aus Island stammenden Exemplar

der Draba nivalis LILJEBL. aufweist. Ob nun diese oder jene

Art vorliegt, lässt sich wegen der niedrigen Entwickelungs-

stufe der fraglichen Pflanze nicht mehr sicher entscheiden,

und die Frage, ob ein neuer Beitrag zu der Flora von Jan

Mayen hier vorliegt oder nicht, muss daher offen gelassen

werden. Ausserdem wird nun zum ersten Mal Taraxacum

croceum DAHLST. för die Insel angegeben. Diese Art war je-

doch schon aus Jan Mayen bekannt, indem dieselbe sich hin-

ter dem Namen Taraxacum officinale (L.) WI6G. a genuinum

KocH?! versteckt.

Folgende Gefässpflanzen sind hier von der schwedischen

Expedition 1899 beobachtet worden.

Taraxacum croceum DAHLST.

Im Nordostena der Englischen Bucht; blähte am 19/6. (E.

NILSSON u. J. HAMMAR).

Mertensia maritima (L.) G. Don.

Im Nordosten der Englisehen Bucht, steril; 9/6. (E.

NILSSON u. J. HAMMAR).

Ranunculus glacialis L.

An allen besuchten Steilen angetroffen, hier und da, be-

sonders an der Englischen Bucht reichlich auftretend. Am

16. Juni fing die Pflanze an zu blähen.

Ranunculus pygmaeus WEBG.

An der sädwestlichen Seite der Englischen Bucht; selten

und spärlich; bläöhte am ?2/6. (ÅA. G. NATHORST).

Cochlearia officinalis L. var. groenlandica (L.) GEL.

Uberall an der Käste angetroffen; schon am 12. Juni mit

Bliten.

" ReEIcHARDT, H. W., Flora der Insel Jan Mayen, p. 16. (Die Österrei-

chische Polarstation Jan Mayen. Beobachtungs-Ergebnisse. Bd. 3).

6 P. DUSÉN, BEITRÄGE ZUR FLORA DER INSEL JAN MAYEN.

Draba sp.

Wahrscheinlich Dr. alpina L. Es sind nur verwelkte

Stauden beobachtet worden.

Draba sp.

An der Mary Muss-Bucht. Die Pflanze hat nichts mit

Dr. alpina L. zu thun. Ob sie mit Dr. hirta L. oder mit Dr.

nivalis LIiLJEBL. zu verbinden ist, lässt sich, wie schon ge-

sagt, nicht feststellen.

Silene acaulis ÅL.

An allen besuchten Stellen hier und da beobachtet, aber

spärlich. Noch am 23. Juni mit nur schwach hervortretenden

Knospen.

Cerastium alpinum L.

Hier und da, aber spärlich. Am 24. Juni noch nicht

blähend.

Cerastium Edmonstonii (WaATs.) MURB. et ÖSTENE.

Selten und nur ein einziges Mal beobachtet, nämlich an

der Englischen Bucht; hier fand sich am 22. Juni eine kleine

Staude, die soeben begonnen hatte zu blähen.

Halianthus peploides (L.) FR.

Im Sädwesten der Englischen Bucht; bläöhte am ??/e6. (A.

G. NATHORST).

Sagina nivalis (LINDBL.) FR.

Nur einmal an der Mary Muss-Bucht angetroffen.

Saxifraga nivalis L.

An allen besuchten Stellen angetroffen, aber spärlich.

Noch am 23. Juni mit nur schwach entwickelten Knospen.

Saxifraga oppositifolia L.

Uberall angetroffen, hier und da häufig. An der Eng-

iscehen Bucht wurde sowohl die gewöhnliche Form mit roten

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 13. [6

als auch eine mit fast weissen Bliten beobachtet. Die Art

hatte schon am 12. Juni angefangen zu blihen.

Saxifraga cernua L.

Selten; nur an der Englischen Bucht angetroffen. Be-

gann am 22. Juni zu blihen.

Saxifraga rivularis L.

Selten und nur an der Englisechen Bucht beobachtet.

Am 22. Juni mit Bliten.

Saxifraga caespitosa L.

Hier und da, zuweilen ziemlich reichlich. Begann am

16. Juni zu blihen.

Polygonum viviparum L.

An allen untersuchten Stellen beobachtet, aber sehr sel-

ten. Wenig entwickelt, zeigte noch am 23. Juni nur Knospen.

Oxyria digyna (L.) CAMPD.

Uberall angetroffen, an vereinzelten Stellen ziemlich

reichlich. Begann am 22. Juni zu blähen.

Salix herbacea L.

Nur an der nordwestlichen Seite der Insel beobachtet

und gewöhnlich häufig auftretend. Die ersten blähenden

Stauden wurden am 19. Juni gefunden.

Luzula confusa LINDEB.

ooIn den besuchten Teilen der Insel spärlich angetroffen.

Uberall schwach entwickelt, weshalb die Artbestimmung,

wenn auch wahrscheinlich richtig, doch nicht ganz sicher ist.

8 P. DUSÉN, BEITRÄGE ZUR FLORA DER INSEL JAN MAYEN.

Poa alpina L.

Hier und da, aber spärlich. Die Rispen waren noch am

23. Juni nicht zum Vorschein gekommen.

Phippsia algida R. BR.

Selten; nur an der Englischen Bucht angetroffen. (F.

ÅKERPBLOM). Blihte am ?3/9,

Cystopteris fragilis BERNH.

Selten; nur einmal an der Englischen Bucht angetroffen.

(F. ÅKERBLOM).

Die Laubmoose.!

Die Moosvegetation von Jan Mayen ist in einigen Hin-

sichten bemerkenswert. Fin kurzer Ausflug geniägt schon,

um zu zeigen, dass die Moosflora sich durch Armut an Ar-

ten auszeichnet. Auwuffallend ist das gänzliche Fehlen vieler

Arten, die man hier zu finden erwartet hätte. Weder bei

den friheren Untersuchungen noch bei den von mir ausge-

föhbrten ist — um einige Beispiele zu geben — Bryum obtu-

sifolium TLINDB. auf der Insel entdeckt worden, was um so

eigentämlicher ist, da die Art zu den auf Spitzbergen und

Grönland häufigen zu zählen ist; ferner sind Stereodon chry-

seus (SCHWAEGR.) Mirt., eine der allgemeinsten Arten des

arktischen Gebietes, sowie Hypnum plumosum Hups., "turgidum

(HARTM.) bis jetzt nicht auf "der Insel angetroffen worden,

und eine Menge anderer, sonst in den benachbarten arkti-

schen Ländern allgemeiner Arten wie Ceratodon purpureus

(L.) Brio, Grimmia gr acilis SCHLEICH... Hypnum trichoides

NECKE., Meesea triquetra (1i.) ÅNGSTR., Polytrichum hyperboreum

u. a. scheint auf dieser Insel gänzlich zu fehlen.

! Die von mir gesammelten Lebermoose sind in einem Aufsatz: »>Enume-

ratio Hepaticarum insulae Jan Mayen et Groenlandiae orientalis> ete. — von

Herrn Apotheker CO. JENSEN in der »Öfversikt af K. Vet.-Akad. Förhandlingar

1900 N:o 6» beschrieben worden. Die Sammlung enthält 12 Arten, von de-

nen nur 1 schon vorher aus Jan Mayen bekannt war.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD.: HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 13. 9

Der Grund dieser Artenarmut der Moosvegetation ist

nach meiner Ansicht nicht in der isolierten Lage der Imsel

und der dadurch erschwerten Sporenbesamung zu suchen.

Möglicherweise ist das Fehlen einiger Arten dem Einfluss

des rauhen, feuchten und gewöhnlich sehr nebeligen Klimas

zuzuschreiben. Der wichtigste Grund der Artenarmut der

Moosflora ist jedoch darin zu suchen, dass der geologische

Bau von Jan Mayen insofern äusserst eimförmig ist, als die

Insel von eruptiven Gesteinen und fast ausschliesslich von

Basaltern, Lava und Tuffen aufgebaut ist. Die Bodenbe-

schaffenheit ist daher einförmig und bietet der Vegetation

wenig Abwechselung. Die poröse und schlackige Lava spal-

tet sich sehr leicht und zerfällt in gröberen und feineren

Sand. Der Boden ist daher iberall mehr oder weniger san-

dig, und besonders das Ufergebiet und das Delta zeichnen

sich durch das Vorkommen bedeutender Sandmassen aus.

Die einförmigen Bodenverhältnisse bringen einerseits eine

auffallende Artenarmut der Moosflora, anderseits eine andere,

nicht weniger auffallende FEigentämlichkeit derselben mit,

nämlich die, dass eine geringe Anzahl von Arten allen äbri-

gen an Menge bedeutend iberlegen ist. Vor allen Dingen

ist dies der Fall bei Grimmia ericoides (NcHRAD.). Diese Art

kommt wenigstens in den niedrigeren "'Teilen der Insel in

ungeheuren Massen vor, und nur von dieser Art gebildete,

kilometerweit oder noch weiter sich erstreckende Teppiche

sind keine Seltenheit. FEinige andere Arten treten ebenfalls

häufig und oft massenhaft auf, z. B. Sphaerocephalus turgi-

dus (WB6.), Amblystegium aduncum (L.) und aduncum (1)

+ orthothecioides (ILINDB.), sarmentosum (WBG.) DE Not. und

intermedium (LINDB.), Grimmia apocarpa (1L.) HEDW. und Grim-

mia hypnoides (1L.) LINDB.; letztere Art, die in den niedrigen

Teilen der Insel keine Seltenheit ist, fand sich in grösseren

Massen erst in der Höhe von etwa 150 m.

Vor unserem Besuch auf Jan Mayen waren 4 Lebermoose

und 24 Laubmoose aus der Insel bekannt. Die Zahl der

Tebermoose ist jetzt auf 15 gestiegen und von Laubmoosen

kennen wir gegenwärtig, abgesehen von den Bryum-Arten, 38

Arten mit 1 Unterart und 2 Varietäten und ausserdem eine

Varietät, deren Hauptform auf der Insel nicht vorkommt oder

bisher nicht angetroffen worden ist. Die hier beschriebene

Grimmia Jan Mayensis ist ebenfalls der Wissenschaft neu.

10 <P. DUSÉN, BEITRÄGE ZUR FLORA DER INSEL JAN MAYEN.

Folgende aus Jan Mayen schon bekannte drei Arten habe ich

nicht wiederfinden können, nämlich Grimnvua fascicularis

(ScHRAD.) C. Mörr. und ramulosa (LINDB.) sowie Myurella ju-

lacea (ViLL.) Br. Eur.

Bei der Bestimmung der Moossammlung haben mir Hr

Gymnasial-Oberlehrer Dr. H. W. ARNELL in Gefle und Hr Apo-

theker C. JENSEN in Hvalsö (Dänemark) freundlichst Beistand

geleistet. Hr C. JENSEN hat 8 Nummer bestimmt. Hr Dr. H. W.

AKNELL hat mehrere von meinen Bestimmungen kontrolliert und

ausserdem die Bryum-Arten bearbeitet, welche zusammen mit

den aus Ost-Grönland heimgebrachten Arten dieser Gattung

später von ihm werden veröffentlicht werden. Fär diesen

Beistand spreche ich ihnen hiermit meinen herzlichen Dank aus.

Die von der Expedition heimgebrachten botaniscehen Samm-

lungen, die von Prof. A. G. NArtHorsTt dem Reichsmuseum

in Stockholm iäbergeben worden sind, enthalten folgende Laub-

moose aus Jan Mayen:

Polytrichum alpinum L.

An der Treibholzbucht und der Mary Muss-Bucht, an

letzterer mit jungen Frichten.

Timmia austriaca Heodw.

An der Treibholzbucht und der Mary Muss-Bucht beo-

bachtet, aber selten und gewöhnlich mit anderen Moosen, wie

Sphaerocephalus turgidus, Amblystegium aduncum " orthotheci-

oides, Grimmia ericoides, zuweilen auch mit Flechten (Peltigera

sp.) untermischt. Steril.

Sphaerocephalus palustris (L.).

Scheint selten zu sein. Nur einmal an der Englischen

Bucht, aber hier massenhaft angetroffen. Steril.

Sphaerocephalus turgidus (WB6.).

Eine der häufigsten Arten; ist an allen besuchten Stellen

beobachtet worden. Steril.

Philonotis fontana (L.) Briv.

Ziemlich selten. An der Treibholzbucht und der Mary

Muss-Bucht beobachtet und gewöhnlich mit anderen Moosen,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:0 13. 11

besonders Amblystegium intermedium und turgescens unter-

mischt. Steril.

Bartramia ityphylla Brio.

Selten; nur an der Englischen Bucht angetroffen. Fertil.

Bartramia ityphylla Brin. var. strigosa (WBG6.).

Hier und da, aber spärlich und nur an der Treibholz-

bucht angetroffen. Fertil.

Conostomum tetragonum (VILL.) LINDB.

Sehr selten; nur ein einziges Mal im WNSiädwesten der

Englischen Bucht angetroffen. Steril.

Pohlia eruda (L.) LiNDB.

An der Treibholzbucht und der Mary Muss-Bucht. BSel-

ten und gewöhnlich steril.

Tetraplodon bryoides (ZozG.) LINDB.

Eine wenigstens im Nordosten der Insel sehr seltene oder

fehlende Art. HFEin fertiles Räschen fand sich sädwestlich

von der Englischen Bucht.

Leersia contorta (WuLF.) LINDB. form. brevifolia.

Sehr selten; an der Mary Muss-Bucht auf iberrieselten

Felsen. Steril.

Leersia rhabdocarpa (ScHWAEGR.) LINDB.

Uberall angetroffen, aber stets spärlich; fast immer reich-

lich fructificierend.

Tortula ruralis (L.) EHREH.

Ziemlich selten; an der Treibholzbucht und der Mary

Muss-Bucht. Steril.

Tortula Heimii (HeEpw.) Mitt.

Selten; nur einmal angetroffen, nämlich auf dem an der

Sädseite der Mary Muss-Bucht gelegenen Vogelberge. Fertil.

12 P. DUSÉN, BEITRÄGE ZUR FLORA DER INSEL JAN MAYEN.

Barbula rubella (HorFM.) MITT.

Selten; auf Felsen an der Englischen Bucht. Steril.

Barbula brevifolia (DicKs.) LINDB.

Sehr selten; nur ein einziges Mal auf Felsen an der Eng-

lisehen Bucht angetroffen.

Dicranum congestum Brip. var. spadiceum (ZETT.).

Im Nordosten der Insel fehlend oder selten. Nur einmal,

aber in grossen Rasen, sädwestlich von der Englischen Bucht

angetroffen. Steril.

Dicranum elongatum (LINDB.).

An der Treibholzbucht selten; reichlicher und in grossen

Rasen säödwestlich von der Englischen Bucht angetroffen.

Steril.

Dieranum molle Wains.

Dieselbe Verbreitung wie die vorige Art. Steril.

Dieranoweissia erispula (HEDbw.).

Auf Steinen an den Gewässern nicht selten. Steril.

Dicranoweissia erispula (HEpw.) var. compacta (ScHLEIcH.)

SCHIMP.

Auf Steinen an den Gewässern der Mary Muss-Bucht

und sädwestlich von der Englischen Bucht. Steril.

Swartzia montana (LAM.) LINDB.

Im Nordosten der Insel selten und nur an der Treib-

holzbucht angetroffen. Steril.

Ditrichum flexicaule (ScHrEicH.) HAMPE.

Wie die vorige Art.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 138. 13

Oncophorus Wahlenbergii Brip.

Nicht selten auf Steinen der Gewässer, an vereinzelten

Stellen sogar häuvfig, z. B. sädwestlich von der Englischen

Bucht. Selten fertil.

Anoectangium iapponicum (HEDw.) HEDW.

Auf Felsen und grösseren Blöcken an der Treibholzbucht

und der Mary Muss-Bucht. Fast immer fertil.

Grimmia ericoides (ScHRAD.) LINDB.

Die gemeinste Art von Jan Mayen. Gewöhnlich Massen-

vegetation bildend, besonders in den niedrigen Teilen der

Insel. Nur steril gefunden.

Grimmia hypnoides (L.) LINnDB.

Eine der häufigsten Arten. In den niedrigen Teilen der

Insel verhältnismässig selten und gewöhnlich mit anderen

Moosen untermischt. In der Höhe von etwa 150 m beginnt

die Art häufiger zu werden und Massenvegetation zu bilden.

Grimmia apocarpa (L.) HEDw.

Auf Felsen und Blöcken besonders an der Käste; oft

häufig z. B. am Fusse des Vogelberges an der Siädseite der

Englischen Bucht. Immer reichlich fructificierend.

Grimmia Jan Mayensis DusÉnN n. sp.

Dioica (?); dense caespitosa, pulvinulis sordido-viridi-

bus; caulis erectus, gracilis, simplex vel parce furcatus, c.

1.5 cm altus, infima basi parce radiculosus; folia laxe con-

ferta, usque ad 2,2 mm longa et basi c. 0,37 mm lata, siccitate

subappressa, stricta vel plerumque leniter incurvata, made-

facta sensim hiantia, e basi erecta, amplexicauli, lata oblon-

gaque, stricte vel subcurvate patentia, plus minusque subito

contracta longeque capillari-attenuata, summitate obscura vel

cellula unica subhyalina terminata, marginibus et sicitate

et humiditate erectis, summo folio minutissime serrulatis,

ceterum integerrimis, nervo basi plus minusque distincto,

sursum sensim robustior, partem totam capillarem folii occu-

14 oP. DUSÉN, BEITRÄGE ZUR FLORA DER INSEL JAN MAYEN.

pante, laevissimo; cellulae elongate rectangulae, superiores

minores, parietibus mediocriter incassatis, laevissimis; brac-

teae perichaetii foliis caulinis multo majores, erectae, sub-

convolutae, superne sensim attenuatae, longe cuspidatae et

capsulam longe superantes, ceterum foliis caulinis similes:

b c

Fig. a folia ??; fig. Db bracteae perichaetii ??; fig. c capsula humidate ??.

seta c. 0,7 mm alta et 0,18 mm crassa, stricta; theca im-

mersa, humiditate truncate subglobosa, siccitate urnacea,

fusco-rubra, 8-plicata, pachyderma, symmetrica vel interdum

subasymmetrica; peristomium purpureum, dentibus lanceo-

latis, profunde in cruribus binis fissis, haud vel paulo pertu-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 138. 15

sis, longitudinaliter et transversaliter trabeculatis, papillosis,

papillis remotis crassisque; operculum conicum, breviter et

suboblique rostratum; cetera ignota.

IPREN TSuet: 2 FPlanta.v Is

sno heca sicertatel "Så

> 4. "Pars peristomi. ?$4;

Hab. Insula Jan Mayen ad sinus »Treibholzbucht>, ubi in

saxis cum Grimmia apocarpa rare occurrit.

Die Art kommt der Grimmia maritima TURN. am näch-

sten. Sie weicht von jener Art ab: durch schlankeren Sten-

gel mit viel dinner gestellten und mehr verschmälerten

Blättern, deren Ränder nicht zuriäckgebogen sind; durch

schwächeren Blattnerv und etwa doppelt so grosse Blatt-

cellen; durch grössere und mehr länglich-spitze Perichaetial-

blätter und mehr heraustretender Kapsel, die trocken gefaltet

ist. Auch die dunkelrote Kapsel und das purpurgefärbte

Peristom sind fär die Art kennzeichnend.

Andreaea petrophila EEHRE.

Scheint nicht selten zu sein. Kommt fast ausschliesslich

auf den Steinen der Gewässer vor, aber spärlich. Selten

fructificierend.

Amblystegium stellatum (SCcHREB.) LINDB.

Ziemlich selten. An der Treibholzbucht und an der

Mary Muss-Bucht angetroffen, an letzterer Stelle in grossen,

reinen Rasen; sonst tritt die Art gewöhnlich mit anderen

Moosen z. B. Amblystegium intermedium und turgescens und

Philonotis fontana in Gesellschaft auf. Steril.

Amblystegium intermedium (LINDB.).

Wie die vorige Art. Steril.

Amblystegium aduneum (L.) LINDB.

Eine der häufigsten Arten, die gewöhnlich mit anderen

Arten z. B. Sphaerocephalus turgidus, Grimmia hypnoides,

Grimmia ericoides zusammen auftritt. Steril.

16 P. DUSÉN, BEITRÄGE ZUR FLORA DER INSEL JAN MAYEN.

Amblystegium adunceum (L.) LispB. ” orthothecioides

(LINDB.).

Fast ebenso häufig wie die Art und bald in reinen Ra-

sen, bald mit anderen Moosen z. B. Grimmia hypnoides und

ericoides und Hylocomium squarrosum untermischt. Steril.

Amblystegium turgescens (JENsS.) LINDB.

Die Art fand sich nur einmal, nämlich in dem Wilceck-

Thal in der Nähe der Mary Muss-Bucht, teils in grossen,

reinen Rasen, teils mit Amblystegium sarmentosum, interme-

dium, stellatum und Philonotis fontana untermischt. Steril.

Amblystegium sarmentosum (WBG.) DE Nor.

Eine der häufigsten Hypnaceen. In fast allen Gewässern

fand sich die Art oft in reinen Rasen, zuweilen mit anderen

Hypnaceen untermischt. Steril.

Hylocomium proliferum (L.) LiNDB.

Nur an der Treibholzbucht in emem Rasen von Dieranum

congestum var. spadiceum eingesprengt. Steril.

Hylocomium squarrosum (L.) Br. Eur.

Sehr selten; nur an der Englischen Bucht ein einziges

Mal teils in reinen Rasen, teils mit Amblystegium aduncum

und aduncum ” orthothecioides untermischt angetroffen. Steril.

Stereodon revolutus Mrirr.

Selten. An der Treibholzbucht und der Englischen Bucht

in reinen Rasen, aber spärlich.

Bihang till K. Vet. Akad. Handl. Bd 26, Afd. III. w 13.

Th. Ekblom del.

Ljustryck af Chr. Westphal, Stockholm.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 20. Afd. TH. N:o 14

PYRRHOSORUS,

EINE NEUE MARINE PILZGATTUNG

VON

H. O. JUEL

MIT EINER TAFEL

MITGETHEILT AM 12 SEPTEMBER 1900

GEPRUFT VON V. WITTROCK UND A. G. NATHORST

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1901

SATERESV ÖKA ae 9. FACES I YA:

1 av ant MAR 0 boll DIMMA HIDE TAN ARR

GU a020HAa TTR

OK UTTAD SJIT HVDTAM-HUR

JAOT (OH

äv VDA "Til

tt KRt Tk tt Kå ALS AN NPUA

1 +

re tönd = V AA TKU PONTI SY ROT NG

€ KAJOITAKYTA |

növhe &A sitendukit st AANAFERYKOÅ JRR

LJ E IRA, FOEENNINE

ö FA a

Aj Vd ja S CN

Ad [0 « ”v vw

sö på & i Mad

LÅS ich mich im Sommer 1598 an der biologisehen Station

Kristineberg wegen Studien iäber die Cytologie der Florideen

aufhielt, was mir durch eine Unterstiätzung von Seiten der

k. schwedischen Akademie der Wissenschaften ermöglicht

wurde, entdeckte ich durch einen Zufall einen kleinen Orga-

nismus, den ich unter dem Namen Pyrrhosorus marinus m.

hier beschreiben werde.

In meinem Arbeitzimmer hatte ich eine Anzahl kleine

Aquarien mit fliessendem Meerwasser, in denen verschiedene

Algen kultivirt wurden. Eines enthielt eine Menge Exemplare

von Cystoclonium purpurascens. Als diese schon einige Zeit

gestanden hatten und zum Teil schon abgestorben waren,

wollte ich sie wegschitten, aber da wurde ich einiger orange-

gefärbten Flecke an den Aestchen dieser Algen gewahr und

legte daher vorerst ein solches Aestchen unters Mikroskop.

Ich fand, dass mehrere Zellen der Alge einen fremden, orange-

gelben Örganismus, offenbar irgend einen Pilz, enthielten,

welcher die Fleckenbildung hervorrief. Ich untersuchte und

zeichnete bei starker Vergrösserung einige Emntwicklungs-

stadien, sowie einige ausschwärmende Zoosporen dieses Orga-

nismus und konservirte das ibrige, nicht sehr reichliche, Ma-

terial, indem ich es zuerst in Sublimat-Platinchlorid-Lösung

fixirte und dann in Alkohol iäberfiöhrte. Dies fixirte Material

habe ich dann in Paraffin eingebettet und in Schnitte mit

dem Mikrotom zerlegt. Die Schnitte sind im Allgemeinen

mit Eisenalaun-Hämatoxylin im Verein mit Bordeaux R. oder

Lichtgrän F. S. gefärbt und in Kanadabalsam eingeschlossen

worden.

Ich will zuerst den Pilz, wie ich ihn im lebenden Zu-

stande vorfand, beschreiben. HEinige Cystocloniwm-Zellen ent-

hielten Haufen von dicht zusammengepackt en Zellkörpern

von ziemlich gleicher Grösse, weleche durch den gegenseitigen

4 H. 0. JUEL, PYRRHOSORUS, EINE NEUE MARINE PILZGATTUNG.

Druck gegen einander abgeplattet waren. FEin solcher Hau-

fen oder Sorus ist in Fig. 1 abgebildet. Durch einen Druck

auf dem Deckglase gelang es, diese Körper aus der Zelle

isolirt und unbeschädigt hervortreten zu lassen. Sie erschie-

nen dann als vollkommen glatte Kugeln ohne sichtbare Wan-

dung und ohne eine Spur der fröheren polygonalen Form.

Eine dieser kugelförmigen nackten Zellen ist in Fig. 2 ab-

gebildet. Wie schon erwähnt, war die Farbe des Pilzes

orange, und es zeigte sich, dass diese Farbe von zahlreichen

im Plasma der Zellen, besonders nahe an der Peripherie, lie-

genden kleinen Kugelchen von lebhafter Orangefarbe her-

räöhrte. Das Plasma war sonst farblos und mit mehreren

Vakuolen versehen. Ein Zellkern konnte in der lebenden

Zelle nicht wahrgenommen werden.

Ein zweites, offenbar späteres, Entwicklungsstadium eines

Sorus wurde in Fig. 3 abgebildet. Eine Zelle der Alge ist

hier mit kleineren orangefarbenen Körpern gefällt. Diese

sind im Allgemeinen ziemlich sphärisch und liegen in kleinen

Gruppen oder Häufchen vereint. Wo die Begrenzung der

einzelnen Gruppen deutlich war, konnte ich vier in jeder

Gruppe zählen. Die Lage der einzelnen Kugeln in der

Gruppe war oft tetraédrisch, zuweilen aber auch eine andere.

Das dritte beobachtete Entwicklungsstadium (Fig. 4 und

5) bestand in beweglichen Zellen, wahrscheinlich Zoosporen,

denn Zoogameten sind ja bei den untersten Gruppen der

Pilze nicht bekannt. Diese Zellen waren birnförmig, indem

das eine Ende gerundet, das andere zugespitzt war. An der

Seite waren zwei lange und zarte Geisseln inserirt, welche

beide in der Längsrichtung der Zoospore, aber nach entgegen-

gesetzten Richtungen ausgestreckt waren. An der Seite, wo

die Geisseln inserirt waren, lag an der Peripherie der Zelle

ein dickes, scheibenförmiges Körperchen von derselben Orange-

farbe, welche die Pigmentkugelu der oben beschriebenen

Zellen zeigten. Das orangefarbene Körperchen stimmt in

Form und Lage mit einem sogenannten Augenfleck bei

Schwärmzellen mehrerer Algen iberein, und ich zweifle nicht,

dass hier ein Organ von derselben Art und Funktion, vorliegt.

Die Bildung und das Freiwerden der Zoosporen wurden

nicht beobachtet. Die sehr charakteristische Farbe des Pig-

mentes diente indessen als sicherer Beweis dafär, dass diese

Zoosporen dem hier beschriebenen Pilze angehörten.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 14. 5

Der Pilz ist ohne Zweifel ein Saprophyt, denn die Zweige

der Alge, in denen er auftrat, waren abgestorben. Auch

habe ich in einigen Fällen beobachtet, dass die Sori des

Pilzes an der Oberfläche der Alge entstehen können. HFEin

solcehes Auftreten kann nur auf eine saprophytische Lebens-

weise hinweisen. In diesen Fällen hat der Pilz sich an den

durch Verschleimung der Alge entstandenen Substanzen er-

nährt.

In den Mikrotomschnitten habe ich sowohl die oben be-

schriebenen Sori wiedergefunden, als auch verschiedene andere

Entwicklungsstadien angetroffen, welche ohne Zweifel diesem

Pilze angehören. HEinige dieser Stadien habe ich anfangs nur

mit Reservation aufgenommen, denn durch die Präparation

ist die charakteristische Farbe verloren gegangen, und es gab

daher kein sicheres Merkmal, woran diese verschiedenen Kör-

per als Glieder in der Entwicklungsreihe dieses Pilzes er-

kannt werden konnten. Könnten doch auch andere saprophy-

tische Organismen in demselben MNubstrate gedeihen. Fine

erschöpfende Untersuchung der Präparate liess indessen kei-

nem Zweifel unterliegen, dass fast alle die hier beschriebenen

Formen eine lickenlose Reihe von Entwicklungszuständen

eines einzigen Organismus darstellen, so dass ich nur in Be-

zug auf die allerjängsten Stadien die Möglichkeit einer Täu-

schung in dieser Beziehung zugeben muss. Ich werde jetzt

die in den Mikrotomschnitten beobachteten Entwicklungssta-

dien des Pilzes der Reihe nach beschreiben.

a. Das jängste beobachtete Entwicklungsstadium

(Fig. 12 und 13). In mehreren Zellen eines Aestchens, das

auch Sori des Pilzes enthielt, beobachtete ich einzelne kleine,

nackte, kugelförmige Zellen, welche ich als sehr junge Indi-

viduen von Pyrrhosorus betrachten möchte (Fig. 6). Der

Kern einer solchen Zelle ist sehr klein, das Cytoplasma

zeigt eine wenig deutliche netzartige Struktur. Die Grösse

dieser Zellen variirt, ohne Zweifel weil sie im Wachsen be-

griffen sind. Ich vermute, dass die Zellen sich aus vor Kur-

zem eingedrungenen Schwärmzellen entwickelt haben. Nicht

selten lagen zwei oder mehrere Zellen dicht zusammen (Fig. 13).

Ich halte es nicht för unwahrscheinlich, dass solche Zellen

später verschmelzen um ein Fusionsplasmodium zu bilden,

doch habe ich kein Stadium entdecken können, das auf eine

Fusion direkt hinweist.

6 H. 0. JUEL, PYRRHOSORUS, EINE NEUE MARINE PILZGATTUNG.

b. Aelteres einkerniges Stadium (Fig. 14). MSolche

Zellen, wie die in Fig. 14 abgebildete, kommen in dem un-

tersuchten Materiale nicht selten vor, am meisten in den pe-

ripherischen Zellen. Sie sind von einer zarten Grenzschicht

umgeben, welche nur eine Plasmahaut sein kann. Die äussere

Haut, von welcher die Zelle nur lose umgeben ist, weil der

Zellkörper sich durch die Präparation zusammengezogen hat,

ist aus dem todten Zellplasma der Algenzelle gebildet.

Das Cytoplasma des Pilzes ist hier ausgeprägt netzför-

mig und enthält zahlreiche rundliche Körner, welche sich mit

dem FEisen-Hämatoxylin dunkel gefärbt haben. Ich vermute,

dass diese Substanz mit den orangefarbenen Körperchen iden-

tisch ist, bin aber nicht im Stande, dies sicher zu behaupten.

Der Kern dieser Zellen ist sehr gross, hat eine feinkörnige

oder netzige Struktur und enthält einen verhältnissmässig

grossen Nucleolus.

c. Mehrkernige Zellen oder Plasmodien mit grossen

Kernen (Fig. 15 und 16). Diese haben eine wechselnde, un-

regelmässige Form. Sie können, wie das in Fig. 15 abge-

bildete Exemplar, die Wand zwischen zwei Zellen durchbre-

chen, so dass sie zwei Zellräume einnehmen. Wahrscheinlich

können sie sich in derselben Weise weit ausdehnen. Dies

lässt sich an Mikrotomschnitten nicht konstatiren, aber die

späteren Entwicklungsstadien (z. B. Fig. 9, 19) scheinen ein

solehes Wachstum der Plasmodien zu erfordern.

Das Cytoplasma erscheint hier mehr homogen und hat

nur wenige, aber grössere Vakuolen. Die Kerne sind von

derselben Grösse und Struktur wie im einkernigen Stadium.

Dunkelgefärbte Körner kommen zuweilen im Cytoplasma vor.

Ein wenig älter sind offenbar einige Plasmodien, welche

amöbenartige Gestalt haben, wie das in Fig. 16 abgebildete.

Unregelmässige, dicke Vorspränge am Zellleib, sowie zahl-

reichere Vakuolen charakterisiren dieses Stadium. Die An-

zahl der Kerne in einem solchen Plasmodium konnte nicht

festgestellt werden, doch glaube ich nicht, dass sie hier zahl-

reich sind.

Die Entwicklung der beiden unter b. und c. beschriebe-

nen Formen des Pilzes kann in zweierlei Weise erklärt wer-

den. Entweder wächst das Stadium b. zum Stadium c. aus,

indem der Kern successive Teilungen erleidet; oder das Sta-

dium c. ist ein Fusionsplasmodium, das von Anfang an mehr-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III: N:0O 14. 7

kernig ist. In diesem Falle könnte es durch Fusion zweier

oder mehrerer Individuen am Stadium b. entstanden sein,

oder aber die Fusion könnte in eimem noch fräheren Ent-

wicklungsstadium eingetreten sein. Meine Beobachtungen

liefern indessen keine Beweise weder för Kernteilungen noch

för Fusionen an diesen Entwicklungsstadien.

d. Plasmodien mit zahlreichen kleinen Kernen

(Fig. 17). Ich habe dieses Entwicklungsstadium nur selten

beobachtet. HFEine Zelle der Alge enthält einen grossen

Plasmakörper von sehr unregelmässigem Umriss und mit spär-

lichen grossen Vakuolen. Die Zellkerne dieses Plasmodium

sind sehr zahlreich und weit kleiner als diejenigen der vor-

her beschriebenen Plasmodien, ungefähr von derselben Grösse

der unter e. beschriebenen Zellkerne. Wenn dies, wie ich

nicht bezweifle, ein Entwicklungsstadium von Pyrrhosorus

ist, so missen in den grosskernigen Plasmodien zahlreiche

suecessive Kernteilungen stattfinden, sodass die Kerne ver-

vielfältigt werden und dabei an Grösse erheblich abnehmen.

e. Plasmodien, die in Teilung begriffen sind

(Fig. 6 und 18). Auch dieses Stadium habe ich nur selten

beobachtet. Das hier abgebildete Plasmodium fällt die Al-

genzelle aus, aber in der Mitte bildet es eine Höhlung, in

welcher öbriggebliebene Inhaltskörper der Algenzelle zu sehen

sind. Das Plasmodium ist in eine grosse Anzahl von amö-

benähnlichen Körpern mit je einem Zellkern aufgeteilt. Die

Umrisse dieser Zellkörper sind im Präparate recht undeut-

lich und treten nicht so scharf hervor, als die Fig. 15 es an-

giebt. Dieses Entwicklungsstadium ist ohne Zweifel aus dem

unter d. beschriebenen hervorgegangen und leitet zu dem un-

ter f. angefäihrten iber.

f. SpindelförmigeZellen, vegetative Zellen (Fig. 7,

14 und 20). Bei ihrer Teilung zerfallen die Plasmodien in

elliptiscehe oder spindelförmige Zellen, welche unter einander

ganz frei sind. Nie sind nackt, aber nicht im geringsten

amöboid, sondern haben eine völlig ebene Oberfläche. Jede

Zelle enthält einen kleinen Kern.

Die Zellen können in zweierlei Weise auftreten, entweder

dicht gehäuft oder zerstreut. Den ersteren Fall zeigt Fig. 20,

in welcher eine hyphenartige Cystoclomum-Zelle von spindel-

förmigen Zellen des Pilzes ganz ausgefillt ist. Ich habe die-

ses Entwicklungsstadium nur selten beobachtet. Wahrschein-

5 H. 0. JUEL, PYRRHOSORUS, EINE NEUE MARINE PILZGATTUNG.

lich geht es schnell voriber, indem es rasch in die fruktifika-

tiven Zustände ibergeht. Fig. 20 zeigt schon den Anfang

dieser Weiterentwicklung, denn ein paar Zellen sind hier

schon im Begriff sich zu Sporenmutterzellen zu entwickeln.

Den anderen Fall zeigen uns Fig. 7 und 19. Wir sehen

hier dieselben spindelförmigen Zellen, aber zerstreut inner-

halb eines Schlauches liegend. Ohne Zweifel ist auch um die

gedrängt liegenden spindelförmigen Zellen ein solcher Schlauch

entwickelt, aber weil er da an der Wand der Algenzelle an-

liegt, tritt er nicht deutlich hervor. Die Schläuche, welche

die zerstreuten Pilzzellen enthalten, erfällen im Allgemeinen

nicht den ganzen Zellraum. Oft liegen ausserhalb des Schlau-

ches erhebliche Reste vom Inhalt der Algenzelle, z. B. Kör-

ner von Florideenstärke (Fig. 19). Es kommt oft vor, dass

auch ein innerer NSchlauch vorhanden ist. Dieser bildet die

Begrenzung einer Höhlung, in der auch Stärkekörner und an-

dere Inhaltsreste vorhanden sind. Um dies zu erklären

"braucht man nur anzunehmen, dass diese Gebilde aus einem

solchen hohlen Plasmodium, wie das in Fig. 18 abgebildete,

hervorgegangen sind.

Die Schläuche sind öfters verzweigt, indem sie die Wände

der Algenzellen durchbrechen, und dadurch ein netzförmiges

System von Nchläuchen darstellen. Die Wandung ist sehr

dänn. Weil die Plasmodien, welche ja oft amöboid sind,

keine solche Wandung haben, so muss dieselbe erst bei der

Teilung der Plasmodien entstehen, also etwa an dem in Fig. 6

und 18 abgebildeten Entwicklungsstadium.

Indessen können diese Schläuche mit zerstreut liegenden

Zellen kaum aus Plasmodien von dem in Fig. 17 und 18 dar-

gestellten Typus stammen. Denn diese därften bei ihrem

Zerfalle dicht gehäufte spindelförmige Zellen erzeugen, welche

später in den fruktifikativen Zustand äbergehen. Die Plas-

modien, welche die zerstreut liegenden Zellen erzeugt haben,

missen relativ arm an Plasma und Kernen und doch weit

ausgedehnt gewesen sein.

Diese Schläuche mit zerstreuten Spindelzellen kommen

in einigen meiner Präparaten in grosser Menge vor. Sie bil-

den einen rein vegetativen Zustand des Pilzes. In einigen

Fällen können einige dieser Zellen zu Sporenmutterzellen

werden, wie die Fig. 8 es zeigt. Von dem in den Schläu-

chen zerstreuten Zellen sind hier einige spindelförmig (aller-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:014. 9

dings an der photographischen Abbildung nicht deutlich zu

sehen), andere sind runde Sporenmutterzellen. Vielleicht geht

die Entwicklung immer in dieser Richtung.

g. Sporenmutterzellen (Fig. 21 und 24). Ein ganzer

Sorus von Sporenmutterzellen ist in Fig. 1, eine einzelne

Mutterzelle in Fig. 2 nach dem Leben gezeichnet. HEin Teil

eines Sorus aus einem Mikrotomschnwvitte zeigt Fig. 20. Hier

zeigt es sich, dass diese Sori nicht aus lauter Sporenmutter-

zellen bestehen. Es giebt auch sterile Zellen, welche neben

und zwischen den Mutterzellen liegen. Dasselbe zeigen auch

die in Fig. 22 und 23 abgebildeten späteren Stadien, wo

die Mutterzellen schon geteilt sind. Die sterilen Zellen

sind kaum veränderte spindelförmige Zellen, welche an der

Fruktifikation nicht teilnehmen, sondern später zu Grunde

gehen.

In meinen Präparaten sieht das Plasma der Mutterzellen

homogen aus, aber in einigen Fällen, wahrscheinlich da, wo

die Entfärbung mit HFisenalaun fröher abgebrochen worden

ist, erscheint das Cytoplasma durch zahlreiche kleine, schwärz-

liche Körner gesprenkelt. Wahrscheinlich sind dies die oran-

gefarbigen Körner, die in Fig. 1 und 2 abgebildet sind. Der

Kern dieser Zellen ist erheblich grösser als in den spindel-

förmigen Zellen.

h. Teilungsstadien der Sporenmutterzellen (Fig. 24

—29). Der in Fig. 9 photographirte Zweig der Alge ent-

hält ein besonders reich und schön entwickeltes System von

Sori. Ein Teil davon ist in Fig. 10 bei stärkerer Vergrösse-

rung zu sehen. Die Zellen liegen hier in kleine Haufen

gruppirt, deren jeder durch die Teilung einer Sporenmutter-

zelle entstanden ist. Fin solches Stadium ist auch das in

Fig. 3 nach dem Leben abgebildete.

In einem BSorus teilen sich die einzelnen Zellen nicht

vollkommen gleichzeitig, sondern man findet oft die verschie-

denen Teilungsschritte nebeneinander. Fin ganzes System

von solchen Sori, deren Zellen die verschiedenen Stadien

von Kernteilungen zeigen, liefert ein ebenso schönes wie

"interessantes Bild. Beim Durchmustern solcher NSchnitte,

wie der in Fig. 9 dargestellte, gelingt es auch solche

Partieen der Pilzcolonie zu finden, die weit weniger ent-

wickelt sind als der ibrige Teil. So habe ich, z. B., in

direktem Zusammenhange mit solchen Sori, wie die in Fig. 10

10 H. O JUEL, PYRRHOSORUS, EINE NEUE MARINE PILZGATTUNG.

abgebildeten, einige Zellen gefunden, deren Cytoplasma und

Kern in allen Teilen mit der in Fig. 14 abgebildeten Zelle

iibereinstimmte. Dies liefert einen sicheren Beweis dafär,

dass jene einkernigen Zellen wirklich Jugendstadien von Pyr-

rhosorus sind.

Wenn die Mutterzelle sich zur Teilung anschickt, treten

im Kerne Chromosome auf (Fig. 23). Ihre Form und Anzahl

ist wegen der Kleinheit dieser Objekte nicht zu ermitteln.

Bei der Teilung des Kernes entsteht eine karyokinetische

Spindel (Fig. 25 und 26) von grosser Deutlichkeit. Auch

hier war es mir nicht möglich die Chromosome zu zählen,

aber jedenfalls ist die Zahl eine geringe, vöchstens drei oder

fiänf, vielleicht aber nur zwei. Nach der ersten Kernteilung

teilt sich die Zelle (Fig. 27). Es entsteht quer iber dieselbe

eine Grenzschicht, welche sich in zwei spaltet, und dann run-

den sich die Tochterzellen ab. Ob die Grenzschicht von der

Kernspindel durch eine Zellplatte gebildet wird, war mir

nicht möglich zu entscheiden.

Dann erfolgt in ähnlicher Weise ein zweiter Teilungs-

schritt, wodurech eine Gruppe von vier Zellen entsteht. FEine

solche ist in Fig. 28 zu sehen, und ein solches Stadium liegt

auch der nach dem Leben gezeichneten Fig. 3 zu Grunde.

Die Zellen teilen sich dann zum dritten und letzten Mal

(Kernfiguren dieser Teilung in Fig. 23) und bilden Haufen

von je acht kleinen Zellen (Fig. 29; das Photogramm Fig. 10

zeigt sowohl Vierer- als Achtergruppen).

Die Sporenmutterzelle ist weder vor, noch während ihrer

Teilung von einer Zellwand bekleidet. Die Zellenhaufen, die

durch die Teilung der Mutterzellen entstehen, sind daher

gänzlich nackt, und nicht etwa in Sporangien oder Cysten

eingeschlossen. Die Vierergruppen halten desungeachtet noch

durch Adhäsion zusammen, aber die Achtergruppen erscheinen

im Allgemeinen schon von Anfang an ziemlich locker und

oehen wahrscheinlich sehr leicht auseinander.

In denjenigen Präparaten, welche jene Schläuche mit

zerstreut liegenden MSpindelzellen enthalten (Fig. 7, 8, 19),

giebt es auch Stellen, wo die Schläuche statt solcher Zellen

kleine, kugelrunde Zellen in ziemlich grosser Zahl enthalten.

Weil diese Schläuche mitunter auch Sporenmutterzellen ent-

halten können (Fig. 8), so vermute ich, dass die kleinen run-

den Zellen eben aus Sporenmutterzellen durch deren dreima-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 14. 11

lige Teilung erzeugt sind, um so mehr weil sie mit den

Zellen der Achtergruppen in Grösse iibereinstimmen.

i. Ungeordnete Massen von kleinen runden Zel-

len, jungen Zoosporen (Fig. 11). Diese Zellen sind mit

den Zellen der Achtergruppen ziemlich gleichgross und ohne

Zweifel mit denselben identisch. Ich habe sie sowohl inner-

halb der Algenzellen und dann dicht gehäuft, wie auch aus-

serhalb der Alge und dann nur locker gehäuft gefunden. Es

ist nicht zu bezweifeln, dass wir es hier mit jungen Zoospo-

ren zu thun haben, welche im Begriff sind auszuschwärmen.

Sie sind in den Präparaten etwas kleiner als nach dem Leben

gezeichneten Zoosporen (Fig. 4 und 5), weil sie ein bischen

eingeschrumpft sind. Sie haben die eiförmige Gestalt noch

nicht angenommen, dagegen sieht es fast so aus, als ob sie

schon mit Cilien versehen wären; in dieser Hinsicht ist in-

dessen eine Täuschung möglich, weil fadenförmige Bakterien

oder koagulirte Schleimfäden leicht diese Vorstellung hervor-

rufen können. Die Zellen haben einen kleinen Zellkern.

Einen Körper, der etwa den Pigmentfleck darstellen könnte,

war es mir nicht möglich sicher zu beobachten.

Ich habe jetzt alle die von mir angetroffenen Entwick-

lungsstadien des Pyrrhosorus der Reihe nach beschrieben und

glaube dadurch die Lebensgeschichte des Pilzes von Zpospore

zu Zoospore ziemlich liäckenlos verfolgt zu haben. Jedoch ist

meine Kenntniss vom Pilze wahrscheinlich unvollständig, denn

ich habe keine Dauerzustände desselben gefunden. Ich möchte

annehmen, dass solehe Zmustände auch bei diesem Pilze, wie

bei den meisten anderen, vorkommen, dass dieselben aber zu

anderen Jahreszeiten entwickelt werden. Dieser Mangel ist

zu bedauern, weil gerade die Dauerzustände fir die Syste-

matik solcher niederen Pilze oft wichtige Merkmale liefern.

Um die Verwandtschaft von Pyrrhosorus zu beurteilen

ist vor Allem der Plasmodiumzustand ins Auge zu fassen.

Ein Plasmodium, d. h. ein nackter, mehr oder weniger aus-

geprägt amöboider, vielkerniger Plasmakörper, kommt bei

echten Myxomyceten, Monadineen und gewissen Chytridineen

(Fam. Merolpidiacee FISCHER) vor, und in einer dieser Grup-

pen missen die Verwandten von Pyrrhosorus gesucht werden.

Andere sehr wichtige und charakteristisehe Merkmale dieser

12 H. 0. JUEL, PYRRHOSORUS, EINE NEUE MARINE PILZGATTUNG.

Pilzgattung sind: der Zerfall des Plasmodiums in einkernige,

vegetative Zellen; die Umbildung dieser zu Sporenmutter-

zellen; die successiven Teilungen der Sporenmutterzellen; die

Form der Zoosporen.

Zu den echten Myxomyceten, welche keines der letzteren

Merkmale besitzen, und die ausserdem nie Wasserbewohner

sind, kann Pyrrhosorus nur entfernte Beziehungen haben.

Unter den Monadineen haben wir vor Allem die Protomyzxa

avurantiaca HÄcKEL,! welehe in der Farbe mit unserem Pilze

iibereinstimmt. Die Aehnlichkeit därfte sich indessen auf

die Farbe, sowie die marine Lebensweise beschränken. Die

Zoosporen von Protomyxa werden in einer dickwandigen

Cyste erzeugt, und zwar durch simultane Teilung des ganzen

Plasmakörpers, sie sind eincilig und amöboid. Eine nahe

Verwandtschaft mit Pyrrhosorus kann daher nicht bestehen.

Dasselbe gilt auch von den meisten anderen Monadineen. Bei

Plasmodiophora, z. B., zerfällt zwar das Plasmodium in kleine

Zellen, aber diese werden direkt zu Dauersporen, welche je

eine eincilige, amöboide Zoospore erzeugen.? Unter den ein-

facheren Monadineen kommt es zuweilen vor, dass die Zoo-

sporen zwei Cilien haben, z. B. bei Protomonas amyli CIENK.,

aber diese sind dann immer am einen oder an beiden Enden

der Zoospore inserirt.”

Dagegen haben wir in der von GoEBEL beschriebenen, im

Allgemeinen zu den Monadineen gestellten, Gattung Tetra-

myxat einen Typus, der wenigstens in einigen wichtigen

Punkten mit Pyrrhosorus ibereinstimmt. Das Plasmodium

zerfällt bei Tetramyxa in einkernige Portionen, welche an-

fangs durch Stränge untereinander verbunden sind. Dieses

Stadium erinnert an den Zerfall der Plasmodien bei Pyr-

rhosorus (Fig. 15). Die Tetramyxa-Zellen werden dann direkt

zu Sporenmutterzellen und teilen sich zuerst in zwei, dann

in vier Portionen, deren jede einen Kern enthält und eine

Spore darstellt. Diese Art der Sporenbildung stimmt auch

! HAECKEL, SME he Studien. Hft 1. Studien äber Moneren und

andere Protisten. Leipzig 1870.

2 WORONIN, Plasmodiophora Brassice. Urheber der Kohlpflanzen-Hernie.

Jahrb. för wiss. Botanik, Bd 11, 1878.

3 ÖIENKOWSKI, Beiträge zur Kenntniss der Monaden. Archiv fär mikrosk-

Anat., Bd 1, 1865. — Zorr, Die Pilzthiere oder Schleimpilze. SCHENK'S

Handb. der Botanik, Bd 3:2, S. 121.

4 GOEBEL, Tetramyxa parasitica. Flora, 67. Jahrg., 1884, S. 517.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 14. 13

mit der von Pyrrhosorus gut iäberein, nur mit dem Unter-

schied, dass bei der letzteren Gattung noch eine Teilung zu-

kommt. Die Sporen von Tetramyxa sind indessen mit einer

Membran bekleidete Damuersporen, die in Tetraden vereinigt

bleiben. Dies ist jedoch vielleicht ein Merkmal von biologi-

scher Natur und von untergeordneter Bedeutung in systema-

tischer Hinsicht. Weit wichtiger wäre es zu wissen, wie

die Sporen von Tetramyxa sich bei ihrer Keimung verhalten,

aber leider ist die Keimung nicht beobachtet worden, so dass

die Zoosporenform dieser Gattung unbekannt ist.

Unter den Chytridineen sind es wohl eigentlich nur die

Gattungen Woronina!? und Bizomyxa,? welche hier in Be-

tracht zu ziehen sind. Mit Pyrrhosorus stimmt wenigstens

Woronmina (sowie die iäbrigen Saprolegnia-Parasiten) in der

Form der Zoosporen recht gut iberein.”

Bei dieser Gattung teilt sich ferner das Plasmodium in

eine grosse Anzahl von Portionen auf, welche sich abrunden

und zur Zoosporenbildung ibergehen. Aber hier hört die

Aehnlichkeit mit Pyrrhosorus auf. Denn die kugelförmigen

Portionen von Woronina werden zu Cysten oder Sporangien,

deren Inhalt, wie bei den Phycomyceten iberhaupt, simultan

in Sporen zerlegt wird. Und wie Woronina, so verhält sich

in dieser Hinsicht auch Ehizomyxa. Weil die Art der Spo-

renbildung jedenfalls ein Merkmal von grosser systematischer

Bedeutung ist, so kann Pyrrhosorus auch nicht mit diesen

Phycomyceten nahe verwandt sein.

Unter allen hier in Betracht gezogenen Pilztypen ist also

Tetramyxa die einzige Gattung, welche in ihrer Entwicklungs-

geschichte eine wirkliche Aehnlichkeit mit unserem Pilze zeigt,

und welche daher als mit demselben verwandt betrachtet

werden darf. Aber auch diese Verwandtschaft muss fraglich

bleiben, so lange die Zoosporen von Tetramyza unbekannt sind.

Um den Forderungen der Systematik Geniäge zu thun,

will ich zuletzt eine Diagnose des Pilzes liefern.

1! PRINGSHEIM, Nachträge zur Morphologie der Saprolegnieen. PRINGSH.,

Jahrb. fär wiss. Botanik, Bd. 2, 1860, S. 211 u. f., Taf. XXIII, Fig. 1—5. —

CorRNu, Monographie des Saprolégniées. Ann. sc. nat., 5. sér., Bot., tom. 15,

1872, S. 176, pl. 7. — A. FiscHER, Untersuchungen äber die Parasiten der

Saprolegnien. PRINGSH., Jahrb. fär wiss. Bot., Bd 13, 1882.

2? Borzi, Rhizomyxa, nuovo ficomicete. Messina 1884.

3 Nach A. FiscHER, 1. c., S. 296, Taf. XIV, Fig. 14; CORNnU hatte bei

denselben nur eine Cilie gesehen.

14 H. 0. JUEL, PYRRHOSORUS, EINE NEUE MARINE PILZGATTUNG.

Pyrrhosorus nov. gen.

(zvg50s feuerfarbig, 3woocs Haufen).

Im vegetativen Zustand zuerst ein Plasmodium, das spä-

ter in freie, elliptische oder spindelförmige, nackte, einkernige

Zellen zerfällt. Sori aus grösseren, gerundeten Sporenmutter-

zellen mit eingemischten sterilen, spindelförmigen Zellen.

Sporenmutterzellen nackt, von orangefarbenen Körperchen

gesprenkelt, durch drei successive Zellteilungen in nackte Hau-

fen von acht gerundeten Zellen geteilt, welche zu Zoosporen

werden. Zoosporen birnförmig, eimen orangefarbigen Pig-

mentfleck enthaltend und mit zwei lateral befestigten, nach

vorn und hinten gerichteten Cilien.

P. marinus n. sp. MSporenmutterzellen ungef. 8 u im

Durchmesser. Zoosporen ungef. 4,5 u lang, 2,5 u breit. —

Saprophytisch in abgestorbenen Zweigen von Cystoclonium

purpurascens bei Kristineberg (Bohuslän, Schweden).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 14. 15

Erklärung der Abbildungen.

Fig. 1—5.

Verschiedene Entwicklungsstadien von Pyrrhosorus, nach leben-

dem Materiale gezeichnet. SEIBERT'S homog. Imm. +, Oc. III. Ver-

grösserung 1350.

Fig. 1. Ein Sorus von ungeteilten Sporenmutterzellen. Die dun-

keln Körner waren orangefarbig.

2. Eine isolirte Sporenmutterzelle.

Ein Sorus, dessen Sporenmutterzellen in Gruppen von

je vier Zellen geteilt sind. Das Pigment wurde nicht

gezeichnet.

4 und 5. Zoosporen. Der dunkle Fleck ist der orangefar-

bene Pigmentfleck.

Fig. 6—11.

Mikrophotographien von Mikrotomschnitten, die mit Eisen-Häma-

toxylin gefärbt waren. Fig. 9 mit LEITZ Achrom. 4 und ZEISS”

Proj.-Oc. 4, die ibrigen Fig. mit ZEISS Apochr. Oelimm. 2 mm. und

Proj.-Oc. 4

Fig. 6. Schlauchförmiges Plasmodium in Teilung begriffen. Die

Höhlung enthält Reste vom Inhalt der Algenzelle.

Vergr.: 600.

Ein Schlauch mit zerstreut liegenden spindelförmigen

Zellen.

8. Fin Schlauch mit zerstreut liegenden spindelförmigen

Zellen, einigen grossen, runden Sporenmutterzellen und

kleinen, runden Zellen (jungen Zoosporen). Vergr. 600.

9. Fin Aestchen von Cystoclonium in Längsschnitt, ein rei-

ches System von Sori enthaltend. Vergr. 125.

10. Eine Partie des in Fig. 9 abgebildeten Schnittes. Vie-

rer- und Achten-Gruppen. Vergr. 870.

11. FEine Masse von jungen Zoosporen. Vergr. 600.

16 H. 0. JUEL, PYRRHOSORUS, EINE NEUE MARINE PILZGATTUNG.

Fig. 12—299.

Zeichnungen nach Mikrotomschnitten (mit Ausnahme von Fig. 20),

Färbung wie oben. SEIBERT'S Oelimm. +, Oc. III. Vergr. 1350.

Fig: 12.

il=r

14.

Eine Algenzelle, die eine kleine Zelle enthält, welche

wahrscheinlich ein junges Pyrrhosorus-Individ ist.

Zwei solche Zellen, nebeneinander liegend.

Ein junges Pyrrhosorus-Individ in einer peripherischen

Zelle von Cystoclonium. Nackte Zellen mit grossem

Kern.

Mehrkernige Zelle oder Plasmodium mit wenigen gros-

sen Kernen.

Ein Teil eines etwas grösseren Plasmodiums mit gros-

sen Kernen und amöboider Gestalt.

Plasmodium mit zahlreichen kleinen Kernen.

Plasmodium in Teilung, dasselbe von welchem ein an-

derer Schnitt in Fig. 6 abgebildet ist.

Fin Teil eines Systems von Schläuchen mit spindel-

förmigen, nackten, einkernigen Zellen. Ausserhalb des

Schlauches zahlreiche Körner von Florideenstärke.

Hyphenähnliche Algenzelle, von spindelförmigen Zellen

erfäöllt. HFEinige der Zellen entwickeln sich zu Sporen-

mutterzellen. Nach einem ungefärbten Präparat.

Ein Teil eines Sorus, Mutterzellen und sterile Zellen

enthaltend.

Ein Teil eines Sorus mit zahlreichen sterilen Zellen.

Ein Teil eines Sorus mit sterilen Zellen, Vierergruppen

und Achtergruppen. Mehrere Zellkerne in Teilung.

Sporenmutterzelle, mit Chromosomen im Kern.

25 und 26. Sporenmutterzellen mit Kernspindeln.

23)6

Eine Sporenmutterzelle hat sich eben geteilt, Tochter-

zellen noch durch eine quere, zum Teil gespaltene

Plasmamembran getrennt.

Vierergruppe.

Fin Teil einer Achtergruppe, also einer Gruppe junger

Zoosporen.

EEE

Bd 26. Afd. III. M 14:

Bihang till K. Vet. Akad. Handl.

0. Juel delin. et phot.

Ljustryck af Chr. Westphal Stockholm.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band 26. Af. II. N:o 15.

Meddelande från Stockholms Högskola. N:o 209.

ZUM PFLANZENLEBEN

NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN

EINIGE

ÖKOLOGISCHE UND PHÄÅNOLOGISCHE BEITRÄGE

VON

ASTRID CLEVE

MIT 5 TAFELN

MITGETHEILT AM 12 SEPTEMBER 1900

GEPRUFT VON V. WITTROCK UND A. G. NATHORST

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1901

ud LISEREYRRS IE SA Vd

RR Ar SA rn OA rn

” År ER

e sil MM Al MPR [TE IR svÅRA

TG .

- P vf Al

FEM NEN

TA Lv alone AR ev bud un TT DEREN

" LER JFVHNYA TYS MUST

| KET RERKUNETRIAUEN 01:

i TU MGU H u

; 5) ed

, SMI

DAME SHIA OVALSI RFA

HY JO OlATA/A

AT IN

INENKMINY UA HA TUROPYIIPEDR

Vis NTA M kad iver Allo TCA ON KOTREEEE Öv

jå Lå

ELAN VTA) i i

vi ey rå BYN PO VfL IT

MAL M.

bd M '

4 | é Cä Ad Kd

i |

i[D:e hochnordische Pflanzenwelt ist im hohen Masse geeig-

net, das Interesse der Botaniker zu erregen und zu fesseln.

Einer Reihe von Forschern, unter welchen Skandinavier einen

sehr hervorragenden Platz einnehmen, verdanken wir auch

schon ein reichhaltiges und wertvolles Beobachtungsmaterial,

das bald eine, bald eine andere Seite des strebsamen Pflan-

zenlebens im hohen Norden beleuchtet.! Selbstverständlich

wurden jedoch in erster Linie derartige Zweige der betreffen-

den Pflanzenbiologie ins Auge gefasst, welche mit möglichst

geringem Zeitaufwand, also beispielsweise in kurzen Reise-

fristen sich untersuchen lassen, insofern es sich um Studien

an Ort und Stelle handelt. Somit wurden bisher unsere Kent-

nisse in Bezug auf die wechselnde Art und Zusammenset-

zung der Vegetation, ferner auf die Bliitenbiologie im Ver-

gleich mit der Phänologie und allgemeinen jährlichen

Arbeitsleistung ungleich gefördert. HEingehende Studien nach

dieser letztgenannten Richtung hin setzen einen längeren

Aufenthalt an einem und demselben Ort voraus und liegen

sehr spärlich vor.?

Unter solehen Umständen diänkte es mir eine verlockende

Aufgabe, die Entwickelung unserer' häufigeren Hochgebirgs-

flora eine ganze Vegetationsperiode hindurech WNSchritt fär

Schritt zu verfolgen. Hauptsächlich zu diesem Zwecke un-

ternahm ich im Jahre 1896 mit Unterstätzung der Kal.

Sehwedischen Akademie der Wissenschaften eine Reise nach

dem westlichen Teil von Lule Lappmark, deren Hauptresul-

tate im vorliegenden Aufsatze mitgeteilt werden sollen. Lei-

der hatte ich erst jetzt Gelegenheit, die Bearbeitung meiner

1 Namentlich Arbeiten von KJELLMAN, WARMING, NATHORST, NORMAN,

KIHLMAN, HULT, EKSTAM kommen hier in Betracht und werden im folgen-

den gelegentlich citiert.

2 Zu erwähnen sind z. B. die von N. HaArrz veröffentlichten Beobach-

tungen während einer Uberwinterung auf Grönland, Medd. fra Grönland XVII.

H. 8, 2:den del.

4 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

Tagebächer abzuschliessen, da ich auf anderen Gebieten be-

schäftigt gewesen, hoffe jedoch dass die mitzuteilenden That-

sachen noch nicht vollständig ihren Wert verloren.

"ER rr

veinjel

sojelewuy NX

[

NEkd

Eine kleine Berghitte am Fusse des Junkatjåkko bei

67” 13” N. Breite und 900 M. Meereshöhe bot sich als passende

Hauptstation fir meine Untersuchungen dar. Hier weilte

ich etwa 60 Km. nordwestlich von Kvikkjokk mit kurzen

Unterbrechungen vom 23 Juni bis zum 6 September, also

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 15. Öd

drittehalb Monate, welche so gut wie die ganze Vegetations-

periode eines grossen ”Teiles der dortigen Pflanzenwelt um-

fassten. Junkatjåäkko! erhebt sich sädlich von einer meilen-

weit ausgedehnten, sanfthägeligen oder welligen Hochebene

(900—1000 M-.) ziemlich schroff, namentlich im obersten Teil,

bis 1550 M. Höhe und stösst auf den anderen Seiten an das

grosse Massiv von Kerkevare und Silpatjaäkko, dessen nord-

östliche Ecke er bildet. Bereits unterhalb des NO. Ab-

hanges senkt sich das Plateau zu einem von den Lappländern

Festajaure genannten See. ”Tafel I. Fig. 1. Das ganze Ge-

biet fällt innerhalb der hochalpinen Region (regio alpina

superior WAHLENBERG) und die letzten Birkenwälder finden

sich in etwa 20 Km. Entfernung einerseits gegen SO.

im Thale des Tarrajokks, anderseits in NW. Richtung am

östlichen Ufer von Virijaure. Den rundgewölbten Gipfel von

Junkatjakko bilden schwarze, schroff hinabstärzende Felsen,

deren Wände kaum im Ntande sind, eimen Pflanzenwuchs zu

tragen, aber von ungefähr 1100 M. abwärts wird der Abhang

sanfter und bedeckt sich mit einer meist geschlossenen, oben

an der Felsenwand rasigen, nach unten immer mehr heidear-

tigen Vegetation. Offenbar ist diese Lage fär eine äppige

Pflanzenentwickelung eine sehr ungänstige. Gegen Norden

streckt sich ein kahles, waldloses Flachland, den rauhen Win-

den freien Spielraum lassend, und im Säöden gewäbrt die ge-

waltige Felsenmauer den Sonnenstrahlen nur spärlichen Zu-

tritt. Um so härter wird hier der Kampf ums Dasein, um

so schärfer wird die Anpassungsfähigkeit der Pflanzen den

eingeschränkten Lebensbedingungen gegeniber in Anspruch

genommen.

Ehe ich zur Darstellung der Resultate meiner phänologisch-

biologischen Beobachtungen an dieser zumal wegen ihrer

Dirftigkeit interessanten Vegetation uäbergehe, mag eimme kurze

Beschreibung ihrer Natur und ökologischen Gliederung vor-

ausgeschickt werden, um so mehr als das hochalpine Gebiet

in der Umgebung von Virijaure zu den foristisch reichsten

unserer Gebirgsgegenden zählt. Auch findet man auf diesem

unregelmässigen, von einer Unzahl kleiner Seen und Bächen

zerschnittenen Boden in relativ kleinen Arealen zahlreiche

1! Der Berg wird auf Blatt 12 (Sulitälma) von »Norrbottens läns kart-

verk» mit Passevare bezeichnet, aber den Lappländern war nur der Name

Junkatjåkko bekannt. WSiehe die begleitende Kartenskizze.

6 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

verschiedene Pflanzengenossenschaften, und die hydrophilen

und xerophilen Ausserlichkeiten sind sogar durch lehrreiche

Ubergänge oft eng verbunden.

Die hochalpinen Pflanzenformationen.

Die Vegetation Nordfinlands hat R. Hurt! einer einge-

henden Analyse unterworfen, welehe als Vorbild und Grund-

lage fir spätere pfanzengeographische Darstellungen auch

fur das iäbrige Nordskandinavien ? vielfach benutzt wurde.

Die Verhältnisse sind wohl hier im grossen und ganzen

äberall ziemlich gleich, und ich hatte urspröänglich nicht die

Absicht, auf pflanzengeographische Einzelheiten einzugehen,

sondern einfach der MHuzrrschen Klassification zu folgen.

Aber es zeigte sich sogleich, dass eime Zergliederung der Ve-

getation in Formationen nach Hurt hier kaum praktisch

durchföährbar war. Mit analytischem Scharfsinn hat Hurt

die pflanzengeographischen Einheiten eines mehr oder weniger'

bunten Bodeniberzuges abgesondert, nämlich die konstituie-

renden Pflanzenbestande, aber letztere sind öfters so innig

vermischt, dass in der Natur eine Trennung nicht möglich wird.

Sein System ist ibrigens schon a priori daran als artifiziell

zu erkennen, dass die Formationen durch systematisch, nicht

biologisch verschiedene Pflanzenformen charakterisiert sind

und somit keine ökologische Einheiten ausmachen. Zuweilen

begegnen sich ein halbes Dutzend oder mehr der Formatio-

nen Hurrs auf hinsichtlich der Boden- und Klimaverhältnisse

äberall gleichartigen Flächen von geringer Ausdehnung.

Um ein Beispiel anzufihren, unterscheidet Hurt in einer fir

unsere Gebirge besonders wichtigen Formationsklasse, der

Heide, auf trockenem Boden folgende Formationen: Die

Arctostaphylos alpina-F., die Empetrum-F., die Phyllodoce-F.,

die Juncus trifidus-F. mit Azalea und Diapensia, die reine

Diapensia-F., die reine Azalea-F., die Betula nana-F., die

Dryas-F. Alle diese in einem Stäckchen därrer Heide zu

erkennen und zu begrenzen ist oft unmöglich und wärde

iibrigens zu nichts niätzen, denn die genannten Charaktersar-

! Die alpinen Pflanzenformationen des nördlichsten Finlands. Acta Soc.

pro Fauna et Flora fennica 1887, H. 14, p. 155.

27. B. in Arbeiten von N. A. SVENSSON, E. NYMAN, R. SERNANDER U. a.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:o 13. 7

ten sind alle gleichen Lebensbedingungen mehr oder weniger

streng angepasst, und so hängt es bloss vom Zufall ab, ob

eine oder die andere auf Kosten der äbrigen zur Herrschaft

gelangt.

Ein Versuch zur Einteilung der hochalpinen Vegetation

Nordschwedens in natärliche, physiognomisch wie ökologisch

charakterisierte Gremeinschaften därfte unter solehen Umstän-

den nicht äberflussig sein. Durch die Untersuchungen WAR-

MINGS! kennen wir bereits, in welcher Weise die grönlän-

dische Vegetation ökologisch gegliedert ist. Der Formations-

begriff ist indessen bei WARMING viel umfassender und seine

Formationen entsprechen eigentlich Formationsklassen. Im

folgenden wird den Genossenschaften in der Regel weder ein

so weiter Umfang gegeben, wie bei WARMING, noch ein so

enger, wie bei Hurr, und die Formationsbezeichnung habe

ich möglichst weggelassen, um diesen schon sehr schwanken-

den Begriff nicht weiter zu verwirren.

Beziäglich der Nomencelatur folge ich fär die Phanero-

gamen HARTMAN, Skandinaviens fora, 11 Aufl. Stockholm

1879, för die Moose S. O. LINDBERG, Musci Scandinavici, för

die Flechten TH. M. FriEs, Lichenographia Scandinavica. Die

Flechtenbestimmungen verdanke ich dem Herrn Dr TH. HEDLUND

und bei den Moosbestiuimmungen leistete mir Dr E. NYMAN

wertvolle Hälfe.

Es soll noch bemerkt werden, dass eine erschöpfende

Behandlung der hochalpinen Formationen Schwedens hier

nicht beabsichtigt ist, sondern ich muss mich auf eine im-

merhin zum Teil detaillierte Darstellung der Verhältnisse

im Junkagebiet beschränken. Wenn die Angaben sich auf

dieses Gebiet im engeren Sinne, d. h. den niederen Abhang

von Junkatjåkko nebst dem zunächst angrenzenden Teil der

Hochebene nicht beziehen, wird dies immer ausdräcklich

erwähnt.

Einige Aufzeichnungen zur Beleuchtung der Vegetation

folgen zunächst.

Standortsaufzeiehnungen.

oe je res S SR :

1. Diirrer, samdiger, gegen SW. neigender Kiesboden auf

Lill-Toki (am Virijawre). Vegetation Vicht, liickenhaft: der

steinige Boden stellenweise nackt hervortretend.

1! Uber Grönlands Vegetation, Englers Jahrb. 1889, p. 365.

S CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

Reichlich:

Antennaria alpina” Chamorcluis alpina

Ozxytropis lappomica Carex rupestris

Dryas octopetala Kobresia scirpina

Saxifraga oppositifolia Festuca ovina.

Polygonum viviparum

Zerstreut:

Rhododendron lapponicum Betula nana

Empetrum nmigrum Juncus trifidus

Astragalus alpinus Carex pedata

Potentilla nivea C. capillaris

Thalietrum alpinum

Spärlich:

Campanula uniflora Silene acauwlis

Myrtilluws uliginosa Luzula spicata

Cerastium alpinum

Vereinzelt:

Årctostaphylos alpina Draba alpina.

In der Bodenschicht kimmerliche Flechten wie Cladonic,

Sphcerophorus, Pertusaria ochroleuca v. tartarea; keine Moose.

Weiter abwärts begegnet man anderen Arten, wie Pin-

gwicula alpina, Bartsia alpina, Euphrasia officinalis, Diapen-

sia lapponica, Vaccinium vitis idea, Andromeda polifolia,

Azalea procumbens, Tofieldia borealis, Carex vaginata, O. ustu-

lata, C. microglochin, welche den Ubergang zum versumpften

Boden vermitteln.

Obige Pflanzenliste mag als Beispiel der am besten ent-

wickelten Xerophytvegetation an sehr trockenen und windi-

gen Lokalen dienen, wo zwar keine geschlossene Decke ent-

stehen kann, aber starke Insolation und äppiger (kalkreicher)

Boden das Gedeihen selbst mehr fordernder Arten ermög-

lichen. Auf dem Junka sind dagegen letztere Bedingungen

nicht in so hohem Masse vorhanden, dass sie eine typische

Ausbildung der eben geschilderten Vegetation gestatten. Dort

verzeichnete ich auf einem mit dem vorigen zunächst vergleich-

baren Standorte folgendes.

2. Trockener, humoser, SO. Abhang enes Hiigels am

Ufer des Festajaure. Pfjlanzendecke wiesenartig, geschlossen.

! Die Arten werden hier und im folgenden nach dem umgekehrten

Systeme der Natiärlichen Pflanzenfamilien von ENGLER und PRANTL auf-

gestellt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKD.: HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:O 135. 9

Reichlich:

Viola biflora

Astragalus alpinus

Dryas octopetala

Thalicetrum alpinum

Silene acaulis

Zerstreut:

Saussurea alpina

Antennaria alpina

Erigeron uniflorus

Campanula uniflora

Pedicularis lapponica

Empetrum nigrum

Öxytropis lapponica

Potentilla verna

Spärlich — vereinzelt:

Bartsia alpina

Gentiana tenella

Trientalis europwea

Vaceimium vitis idea

Myrtillus uliginosa

Sazxifraga oppositifolia

S. cespitosa !

Polygonum viviparum

Salix herbacea

Carex rupestris

Festuca ovina

Draba nivalis

Alsine biflora

Cerastum alpinum

Betula nana

Salix reticulata

Juncus trifidus

Carex vaginata

Trisetum subspicatum

Saxifraga mvalis!

Rhodiola rosea

Draba hhirta!

Poa alpina

Hierochloa borealis

Agrostis borealis

In der Bodenschicht därftig ausgebildete, sterile Moose

und spärliche Flechten.

Diese Vegetation ist weniger stark xerophil ausgeprägt

als die aus Toki bereits geschilderte, sondern etwas saftiger

und dicht geschlossen. Sie hat Rasencharakter und wird

zugleich durch Reichtum an Stauden wiesenartig. Auf dem

N. Abhang von Junkatjåkko finden sich Narben von einiger-

massen ähnlicher Art, nur sind sie kämmerlicher entwickelt,

speziell ärmer an Phanerogamen, und nähern sich dadurch

der magereren Heide, wie aus folgender Aufzeichnung ersicht-

lich ist.

3. Heideartige, nahezu deckende Wiesenvegetation auf troc-

kenem Boden mit N. Exposition. Junkatjåkko, 1000 M. i. d. M.

Reichlich:

Saxifraga oppositifolia

Polygonum viviparum

! in Felsenspalten.

Salix herbacea

S. polaris

10 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

Zerstreut, a) Fertil:

Astragalus alpinus Cerastwm alpinum

Dryas octopetala Silene acaulis

Sazxifraga aigzoides Salix reticulata

Thalictrum alpinum Juncus biglumis

Alsine biflora Carex rupestris

ÅA. stricta.

b) Steril:

Saussurea alpina Campanula uniflora

Antennaria carpatica Saxifraga cespitosa

Spärlich—vereinzelt:

Pedicularis Mirsuta Draba alpina

Saxifraga nivalis D. Wahlenbergii

Cardamine bellidifolia

Die moosige Bodenschicht besteht aus Hypnum trichoides,

Amblystegium intermedium, A. aduncuwm, Ditrichum flexicaule,

Dicranum fuscescens, Jungermanma quwinquedentata, sämmtlich

steril. Eqwisetum scirpoides ist reichlich eingeflochten und

ausserdem sind magere Flechten wie Cetraria islandica, Pel-

tigera aphtosa hie und da zwischen den Moosen eingestreut.

Hier finden wir meist dieselben Phanerogamen wie im

vorigen Beispiel, aber spärlicher vertreten und därftiger ent-

wickelt. Ihre relative Häufigkeit ist auch derart verschoben,

dass die weicheren Kräuter etwas zuräcktreten. In noch viel

höherem Grade ist dies der Fall auf weiten Strecken des

Abhangs, die mit einer typischen Heidedecke folgender Be-

schaffenheit bekleidet sind.

4. Geschlossene Heidevegetation auf etwas frischerem, sau-

rem Huwmusboden mit N. Exposition, 900 M. i. d. M.

Deckend-—reichlich:

Andromeda hypnoides Carex rigida

Salix herbacea

Zerstreut:

Alsine biflora Festuca ovina

Polygonum viviparum

Spärlich— vereinzelt:

Pedicularis hirsuta Plyllodoce cerulea

Diapensia lapponica Empetrum nigrum

Vaccinium vitis idea Sibbaldia procumbens

Myrtillus nigra Cardamine bellidifolia

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 13. 11

Cerastwum alpinum Trisetum subspicatum

Suene acaulis Agrostis borealis

Juncus trifidus Lycopodium Selago

In der Bodenschicht käimmerliche Reste steriler Moose

und Flechten.

Der Wiesencharakter ist hier gänzlich verloren gegan-

gen, indem saftige, sommergrine Stauden grösstenteils aus-

geschlossen sind, wogegen Zwergsträucher und därre Heide-

gräser zur Herrschaft gelangen. Die Aufzeichnung stammt aus

einer im Winter von tiefem Schnee gefällten, muldenartigen

Rinne der Nordseite Junkas, und dementsprechend dominiert

Andromeda hypnoides oder kommt gar stellenweise ganz allein

vor. Nicht weit von lange liegen bleibenden Schneehaufen,

welche das Erdreich wenigstens eine Zeit lang frisch erhalten,

sind die beliebtesten Standorte dieser Art; vom Wasser iiber-

spölte oder sumpfige Stellen vermeidet sie dagegen entschieden,

und demgemäss findet man in Erosionsfurchen u. d. den Strauch

nur seitlich, oberhalb des herabfliessenden Wassers. Mitten

im herabsickernden Schmelzwasser gedeihen andere Formen,

die gut charakterisierte Genossenschaften bilden können. Man

findet dort Besiedelungen folgender Art.

9. Lichte Vegetation auf schwarzem, im Friihjahr von lang-

sam abfliessendem Wasser getränktem Torfboden am Fusse des

Junkatjåkko, 900 M. i. d. M.

Reichlich:

Polygonum viviparum Salix herbacea

Koemigia islandica Festuca ovina v. vivipara.

Zerstreut:

Ranunculus mivalis Carex rigida

Juncus biglumis C. lagopina

Vereinzelt:

Thalictrum alpinum Silene acaulis

Cerastium alpinum Poa alpina v. vivipara.

In der moosigen Bodenschicht sind Amblystegien zum

Teil mattenbildend mit reichlich eingewirktem FEquisetum

scirpoides: auch hie und da mit Nostoc-Kolonien massenhaft

besäete, sonst nackte Flecken.

Während derartige Besiedelungen sich auf sanften, ver-

sumpften Neigungen niederlassen, entsteht beispielsweise fol-

12 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN-

gende Vegetation den iäber steilerem Kiesboden sich hinab-

stärzenden Bergbächen entlang.

6. DBachufervegetation auf frischem, steinigem Boden, N.

Abhang von Juwnkatjåkko, 1000 M. i. d. M. Wo nicht von

Steinen zerrissen, ein geschlossener Pflanzenteppich.

Erigeron uniflorus Cerastium alpinum

Potentilla verna « Stilene acaulis

Sazxifraga aizoides Ozxyria digyna

S. cernua Salix herbacea

S. oppositifolia S. polaris

Årabis alpina S. reticulata

Draba alpina Luzula spicata

D. Wahlenbergii Festuca ovina v. vivipara

Thaliecetrum alpinum Poa alpina v. vivipara

Ranunculus nivalis Trisetum subspicatum

Alsine biflora

Moosige Bodenschicht. Die relative Häufigkeit der Ar-

ten wurde nicht verzeichnet, aber zahlreiche <saftige

Kräuter und vivipare Gräser verleihen der Vegetation

ein hydrophiles Gepräge. In den oberen Teilen der Bach-

furchen, wo viel Schnee angehäuft ist, und auch sonst in

schattigen Schneemulden geht diese kräuterreiche Pflanzen-

decke in eine an Phanerogamen immer ärmere äber. Wo

letztere zuriäcktreten, nimmt das Ubergewicht der Moose im

gleichen Masse zu, und namentlich Lebermoose gelangen

schliesslich zur Alleinherrschaft. Fin Zwischenstadium wird

unten veranschaulicht.

17. Moosdecke mit spärlichen Blitenpflanzen auf kaltfeuch-

tem Humusboden. N. Abhang des Junkatjåkko, 950 M-. i. d. M.

. Die Bodenschicht ist ein dichter, fester Rasen von gut

entwickelten Moosen. HFEingestreute Phanerogamen bilden die

lichte Feldschicht.

Reichlich —deckend:

Spherocephalus palustris Cesia concinnata ce. fr.

Cimelidium arecticeum Anthelia nivalis. e. fr.

Pohlia, Brya Marsupella, u. a.

(u. a. sterile Laubmoose)

Zerstreut—-vereinzelt:

Erigeron uniflorus Gnaphaliwm supinum

Taraxacum officinale Veronica alpina

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 15. 13

Saxifraga aizoides RB. pygmeus

S. cernua Cerastiwuwm alpinum

S. nivalis Polygonum viviparum

S. oppositifolia Ozxyria digyna

Arabis alpina Salix polaris

Ranunculus acris Poa alpina v. vivipara

RB. nivalis Åira alpina v. vivipara.

Ein Hauptanteil der im vorigen Beispiel aufgezählten Bach-

uferphanerogamen finden wir in dieser Liste wieder, und die

Gräser sind fortwährend vivipar. In anderen Hinsichten sehr

verschiedene Vegetationen können, was die Blitenpflanzen be-

trifft, noch etwa denselben floristiscehen Inhalt zeigen; so die

folgende.

8. Lichte, nicht geschlossene Pflanzenansiedelung auf nack-

tem, oberflächlich trockenem Sand wnd Geröll eines alten Fluss-

bettes. Kerkevare, SW. von Puollaure, ec. 760 M. ii. d. M.

Reichlich:

Astragalus alpinus Cerastium alpinum

Sazxifraga aizoides C. latifolium

S. cernua OÖxyria digyna

S. oppositifolia Festuca ovina + v. vivipara

Sagina mivalis | Eqwisetum arvense

Zerstreut:

Silene acauwlis Carex rigida

Polygonum viviparum Poa alpina + v. vivipara

Luzula arcuata Trisetum subspicatum

Spärlich:

Saussurea alpina Salix reticulata

ÅArabis alpina Hierochloa borealis

Draba nivalis Calamagrostis stricta

Salix herbacea ,

Vereinzelt:

Antennaria alpina Saxifraga mivalis.

Kein Humus bindet den Kiesboden, und Moose gehen

dementsprechend dieser Formation im Gegensatz zur vori-

gen gänzlich ab. MNonst ist die Verwandtschaft mit der

Bachufervegetation unverkennbar, und das bunte Artenge-

misch ist offenbar einst von dieser heraus verbreitet worden,

nur hat die Ansiedelung der relativen Wasserarmut wegen

einen mehr xerophilen Anstrich. Die Gräser z. B. sind nicht

länger ausschliesslich vivipar.

14 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

Wir wenden uns in den nächst folgenden Beispielen jetzt

wieder der trockenen Heide zu.

9. DLichte Heidedecke auf diirrer, humusarmer Felsenflur,

am W. Ufer des Festajaure, 900 M. ii. d. M.

Reichlich-deckend:

Empetrum nigrum Betula nana

Zerstreut:

Diapensia lapponica Silene acaulis

Myrtillus uliginosa Juncus trifidus

Årctostaphylos alpina Carex rupestris

Spärlich:

Vacermum vitis idea Saliz herbacea

Saxifraga oppositifolia Luzula arcuata (veremzelt)

Boden zum Teil nackt durchleuchtend, zum Teil mit kräp-

pelhaften Flechten bedeckt, wie

Alectoria ochroleuca Spherophorus fragilis

Cladomnia sylvatica Stereocaulon tomentosum

Cetraria aculeata Pertusaria ochroleuca v. tartarea,

C. cucullata

ferner einige emgesprengte Moose:

Dicranum fuscescens Grimmia hypnoides

D. scoparium Cesia corallioides.

Auf windoffenen Plätzen wie dieser herrschen somit

Zwergsträucher, während die spärlichen Moose schlecht fort-

kommen. An besser geschätzten Orten, namentlich flachen,

seichten Vertiefungen der Hochebene, können die Rollen leicht

vertauscht werden; Zwergsträucher sind dann sehr in der Min-

derzahl und kriechen nur hie und da in einem äppigen Moos-

teppich herum. Ich notierte z. B. auf einem Flecken von et-

wa 20 7 M. folgendes.

10. Moosige Heidedecke auf hortizontalem, trockenem Hu-

musboden am Festajaure, 900 M. i. d. M.

Deckend:

Grimmia hypnoides Ptiilidium ciliare

Reichlich:

Hylocomiwum parietinum Dieranum scoparviwm v. orto-

Spheerocephalus turgidus pluyllum

Jungermannia minuta D. fuscescens

Zerstreut:

Myrtillus uliginosa Silene acaulis

Empetrum nigrum Betula nana

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 135. 15

Salix reticulata C. islandica

Carex rigida Alectoria oehroleuca

Cetraria nivalis Spherophorus fragilis

Spärlich:

Arctostaphylos alpina Polygonum viviparum

Vereinzelt:

Vaccinium vitis idea Salix herbacea

Dryas octopetala Luzula Wahlenbergii

Die beiden letzten Standortsaufzeicechnungen können als

Beispiele der verschiedenen Extremen gelten, zwischen denen

die Zusammensetzung weiter Heidestrecken nordwärts des

Junkatjäkko schwankt.

Die Niederungen der welligen Ebene sind vielfach ver-

sumpft oder durch kleine Tämpel oder Seen ausgefällt, wo

Ubergänge zwischen Heide und Moor beobachtet werden kön-

nen. Besonders zwischen Junka und Festajaure ruft das sehr

allmähliche Nasserwerden des Bodens einen interessanten,

entsprechend langsamen Ubergang der Heide in Moor hervor.

Von der Heide kommend begegnet man zuerst einer Art

sehliesslich austrocknendem Sumpfboden mit dichtem Gras-

wuchs. Eine HFEigentämlichkeit ist hier das Vorkommen

von zahlreichen kleinen, etwa 0,5—1 M. iber die Moor-

oberfläche ragenden Hägelchen oder Hiämpel von unregel-

mässiger Gestalt und wechselnder Grösse (0,,—5 M. lang).

Die Gipfel der Hiägelechen sind bald sandig, bald torfig, oft

aller Vegetation entblösst und von grossen Spalten durchzo-

gen, die Seiten dagegen tragen in der Regel eine Pflanzen-

decke.1 HEinige Aufzeichnungen aus diesem Hägelterrain kön-

nen insofern Interesse beanspruchen, als sie in sehr deutlicher

Weise die Empfindlichkeit der Pflanzendecke sogar unbeträcht-

lichen orographischen Verschiedenheiten gegenäber zum Vor-

schein bringen.

11. Heidedecke auf dem Gipfel eines 1 M. hohen Hiigel-

chens im feuchtem Boden am Fusse des Junkatjåkko. (Stellen-

weise ist der Gipfel nackt, ohne jeden Pflanzenwuchs).

! Wie diese Hämpel entstanden sind, dariber bin ich nicht im klaren,

« möchte aber die Vermutung aussprechen, dass sie Uberreste eines höheren

Geländes darstellen, welche bei späteren Senkungen des jetzt etwas schweppi-

gen Bodens in Folge ihren festen Unterlage zuräckgelassen worden. Man stösst

nämlich bei Sektionen durch solche Hägelchen bald auf festen Steingrund,

und es wären dann auch die häufigen Spalten wie die Krimmung der abwech-

selnden Torf- und Sandschichten durch ein fortwährendes Unterminieren des

Bodens zu erklären.

16 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

Deckend: Salix herbacea

Reiehlich: Luzula arcuata

Zerstreut:

Cerastium alpinum Festuca ovina v. vivipara

Juncus trifidus

Vereinzelt:

Diapensia lapponica Silene acaulis

In der Bodenschicht kämmerliche Flechtenreste und Moose

wie Amblystegium aduncum, Polytrichum alpinum, Pohlia eruda,

P. nutans, Cesia coneinnata, Anthelia nivalis. a,

12. Geschlossene Vegetation auf den Seiten desselben Hit-

gelchens. |

Deckend:

Salix herbacea Carex aquatilis (steril)

Reichlich:

Thalictrum alpinum Festuea ovina v. vivipara

Polygonum viviparum

Zerstreut:

Potentilla verna Cerastiwm alpinum

Vereinzelt-spärlich:

Andromeda hypnoides Lycopodium Selago

Ausserdem dieselben Moose und Flechten wie im vorigen

Beispiel.

13 A. Dichte Vegetation auf feuchterem Torfboden am

Fusse desselben Hiigelehens.

Deckend:

Salix herbacea Carex aquatilis (steril)

Reichlich:

Veronica alpina Ranunculus nivalis

Viola biflora

Zerstreut:

Ranunculus pygmaus

Vereinzelt:

Antennaria alpina Trisetum subspicatum

Gnaphalium supinum Agrostis borealis

Gentiana nivalis

13 B. Ein anderer Teil desselben Standortes.

Deckend:

Salix herbacea Carex aquatilis (steril)

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 15. 17

Ranunculus nivalis Polygonum rviviparum

Agrostis borealis

Zerstreut:

Carex lagopina Calamagrostis stricta

Poa alpina + v. vwipara

Spärlich:

Taraxacum officinale Gentiana nivalis

Vereinzelt:

Parnassia palustris 8 tenuis — Luzula campestris

Die moosige Bodenschicht enthielt unter anderen

Amblystegium aduncum Pohlia cruda

Åstrophyllum pseudopunctatum Oncophorus Wahlenbergii.

Andere Hämpel trugen stellenweise eingesprengte Polster

von Sphagnum acutifolium mit RBubus Chamemorus, aber das

Weissmoos wie seine Begleitpflanzen hatten ein kämmerliches

Aussehen und kleine Verbreitung.

Aus den obigen Listen ersehen wir, dass die trockene

Hämpelgipfel mehrere obligate Heidexerophyten behausen,

Zz. B. Diapensia und Juncus trifidus, und dass auch die Him-

pelseiten einige allerdings schwächer zxerophile Zwergsträu-

cher tragen — beispielsweise Andromeda hypnoides — welche

jedoch nicht bis zur Bodenfläche hinabsteigen. Durch mas-

senhaftes Vorkommen von Carex aquatilis erhält letztere

Sumpfwiesencharakter, aber von echtem Moor kann dennoch

nicht die Rede sein, weil der Boden im Spätsommer normal

ganz austrocknet. Im typisehen Moor bliht der hier noch nur

sterile Carex aquatilis. Je näher man dem See kommt, desto

nässer wird der Grund und zuletzt dauernd versumpft. Die

Vegetation bekommt dann folgende Zusammensetzung.

14. Moorvegetation mit deckender, moosiger Bodenschicht

und Feldschicht von etwas lichterem Gehälm, auf schwarzem,

nassem Torfboden am Ufer des Festajaure, 900 M. i. d. M.

In der Feldschicht. Deckend:

Carex aquatilis (fertil) Eriophorum angustifolium

Eriophorum Scheuchzeri Calamagrostis stricta

Reichlich:

Salix herbacea Carex lagopina

Juncus biglumis

Zerstreut:

Comarwm palustre Sazxifraga stellaris B comosa.

18 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDICHEN HOCHGEBIRGEN.

Die Bodenschicht besteht aus einem dichten, weichen

Moosteppich von Amblystegia,. Paludella squarrosa, Meesia

uliginosa, Oncophorus Wahlenbergit und weniger häufigen

Sphagna, mit eingestreuten Kenigia islandica und Equisetum

scirpoides.

Es hat sich hier eine echte Sumpfvegetation entwickeln

können, deren hydrophiler Anstrich in keiner Beziehung län-

ger abgeschwächt ist. HEinige schon fräher erwähnte Was-

serformen, wie Carex aquatilis, gedeihen erst jetzt recht gut

und andere sind neu hinzugekommen, wie die Eriophora.

Beinahe alle in friäiheren Vegetationsbeispielen häufig wieder-

kehrende Kräuter und Gräser, sogar Polygonum viviparum

und Ranunculus nivalis, sind verschwunden, und die zwar

noch aushaltende Salix herbacea leidet sichtbar durch den

Wasserreichtum.

Dieser Reihe von Standortsbeschreibungen möchte ich

schliesslich eine die eigentämliche Vegetation des NW. Ab-

hangs von Kerkevare beleuchtende Aufzeichnung hinzufigen.

Uber viele 3 Km. erstreckt sich in der Richtung gegen Vi-

rijaure eine sehr heterogen zusammengesetzte Pflanzendecke.

15. Moosige Heidevegetation auf gegen NW-W geneig-

tem, im Vorsommer sumpfigem, spåäter austrocknendem Hu-

musboden, Kerkevare c. 650—700 M. ii. d. M.

Deckend:

Carex aquatilis (steril)

Reichlich— zerstreut:

Pingwicula alpina

Eqwisetum palustre

Rubus Chamemorus

Myrtillus nigra

Empetrum mnigrum

Betula nana

Salis myrsinites

S. phylicifolia

S. reticulata

Tofieldia borealis

Carex capillaris

Spärlich—vereinzelt:

Pedicularis fllammea

Euphrasia officinalis

Arctostaphylos alpina

Andromeda polifolia

Rhododendron lapponicum

Sazxifraga aizoides

Polygonum viviparum

Amblystegia

Camptothecium nitens

Spherocephalus palustris

S. turgidus

Meesia uliginosa

Oncophorus Wahlenbergii

Saxifraga oppositifolia

Alsine stricta

Salix lanata

Chamorchis alpina

Juncus biglumis

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:O 15. 19

Ozxytropis lapponica Carex atrata

Åstragalus alpinus C. microglochin

A. oroboides Sphagna

Dryas octopetala

Die Mehrzahl dieser Formen sind mehr oder weniger

entschieden hydrophil, andere allerdings spärlicher vertretene

wie z. B. Dryas, Oxytropis, Rhododendron gehören im Gegen-

teil zu den allerstärksten Xeropliyten des Gebiets. Uber die

Entstehung einer: so :heterogenen Mischung von biologisch

verschiedenartigen Elementen giebt das Studium der angren-

zenden Vegetation einigen Aufschluss. An trockneren, stei-

nigen Flecken wird die Moosdecke durch Flechten (Alectoria

u. a.) verdrängt, während die Formation an reiechlicher be-

wässerten Orten in das unter Beispiel 14 bereits geschilderte

moosige Moor sogleich äbergeht. In diesem Chordorrhizetum

amblystegiosum herrschen wiederum Carex aquatilis in ferti-

ler Ausbildung, Eriophorum angustifolium, Amblystegia und

ferner Sphagna. Sceptrum Carolinum ist hier nicht selten.

Allem Anschein nach ist diese Moorvegetation der Ursprung

der fraglichen Mischungsformation, wurde aber mit zuneh-

mender 'Trockenheit des Bodens in xerophiler Richtung ver-

ändert, und zwar derart, dass das Weissmoos mit Rubus

Chamemorus (zuletzt steril) hinter anderen Moosen wie Sphe-

rorcphalus und Camptothecium stark zuröcktreten musste,

die Eriophora verdrängt wurden und Carex aquatilis sich

nur als steril behaupten konnte. Zugleich fanden neue For-

men, insbesondere xerophile Heideelemente, Gelegenheit sich

einzubärgern, aber die primären Hydrophyten geben, obwohl

verkämmert, noch immer den Grundton der Physiognomie an.

Vorausgesetzt dass diese Deutung den Thatsachen ent-

spricht, sehen wir hier ein prägnantes Beispiel inniger Ver-

knäpfung und leichtes Uberganges zwischen xerophilen und

hydrophilen Formationen. Im hohen Norden ist dies keine

seltene Erscheinung, die Grenzen werden dort äusserst leicht

verwischt. Beziglich des nördlichsten Finlands sagt HuLr:!

»Bemerkenswert ist die Thatsache, dass die Torfbildung der

Waldregion hier oben unterdräckt zu sein scheint und dass

solehe Formationen des trockenen Bodens wie die der Azalea,

des Empetrum, des Juncus trifidus, der Cladina und der Erd-

lecidéen sogar in dem wasserreichen Finmarken den Torf der

SSETe: p. 194;

20 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

Moore bekleiden.> Nach Hurt haben also die alpinen Hoch-

moore Nordfiniands eine Neigung zu xerophilen Formationen

zu entarten und bieten somit ein Gegenstäck zu dem von

mir oben behaupteten Entwickelungsvorgang dar.

Die wirkende Ursache der angedeuteten Umwandlung

in xerophiler Richtung bleibt wohl noch im Dunkeln und ist

wenigstens nicht experimentell klargestellt worden. Vorläu-

fig möchte ich der Ansicht WaARrRMINGS! beitreten. Dieser For-

scher betrachtet die xerophile Organisation im hohen Norden

als Anpassung an ein periodisch eintretendes, sei es nur kurze

Zeit dauerndes Austrocknen, weleches auch an sonst sogar

sehr nassen Lokalitäten scharf sein kann. Gerade solche Ver-

hältnisse sind in unserem Falle vorhanden, im Friähjahr ist

nämlich der schwellende Moosboden von Wasser vollkommen

durchtränkt, während starke Besonnung und heftige Winde

ein ebenso vollständiges Austrocknen wie sonst irgendwo im

Spätsommer bewirken.

Fassen wir jetzt die Ergebnisse unserer Streifzäge in

eine foristische und ökologische Charakteristik der hier ge-

streiften, wichtigeren Pflanzengemeinden kurz zusammen.

Bei jeder Genossenschaft ist in der Regel die Formations-

klasse mit den von WARMING eingefiährten Bezeichnungen an-

gegeben, und dieselbe Reihenfolge wie bei den Standortsauf-

zeichnungen wird meist festgehalten.

Charakteristik der Genosseaschaften.

1. Der Dryas-Potentilla nivea-Boden.

Die Vegetation besteht aus Zwergesträuch sammt aus-

gesprägt xerophilen Stauden und Gräsern, zwischen denen

das nackte oder mit Flechten dänn besäete Erdreich her-

vortritt. Auf sehr sonnigen und därren, immerhin frucht-

baren Kieslokalen, wo iäppigere Lebensformen — nicht sem-

pervirente Stauden — sich entwickeln können, wo aber die

allzu offene, windige Lage die Entstehung eines geschlos-

senen Pflanzenteppichs nicht erlaubt, wird die Genossenschaft

typisch ausgebildet. Charakterpflanzen sind Dryas, Poten-

tilla nivea, Oxytropis lapponica, Rhododendron, Carex rupestris,

1 In Plantesamfund, Kjöbenhavn 1895 p. 156 wird die periodisch be-

trächtliche Trockenheit der Luft und die starken Winde als Anlass zur xe-

rophilen Ausbildung angegeben, weil der zugleich kalte Boden einen schnel-

len Ersatz des Transpirationswassers nicht zulässt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 15. 21

OC. pedata, sämmtlich Arten, die nur auf wenigstens perio-

disch scharf ausgetrocknetem Boden fortkommen und in der

Regel gute Insolation unbedingt erfordern. Da diese, die

wiederstandsfähigsten aller unserer alpinen Xerophyten gerade

die offensten Plätze besiedeln, ist von Vornherein zu erwar-

ten, dass sie auch des winterlichen Schneeschutzes gut ent-

behren können. Fiär manche wurde dies unlängst von HARTzZ

direkt bestätigt.!

Auf Lill-Toki fanden wir diese Genossenschaft typisch

vertreten. Das Junkagebiet hat dagegen nichts völlig ent-

sprechendes aufzuweisen, offenbar weil die kontinental-ark-

tischen Klimabedingungen weniger markiert sind. Es ist

nämlich auffällig, dass der Dryas-Potentilla nmivea-Boden sehr

enge Beziehungen zur BLyttschen Dryas-Formation? zeigt —

also gerade eine Anhäufung von kontinental-arktischen Ele-

menten in der skandinavischen Gebirgsflora — ohne doch da-

mit identisch zu sein. Diese ist ein foristischer Begriff, je-

ner dagegen ökologisch enger begrenzt, so dass Dryas sogar

nicht länger die charakteristischte Art bleibt. Weit besser

als der weniger wählerisehe und an anderen Standorten

mit zum Teil anderen Begleitpflanzen auftretende Dryas schei-

nen mir jene xerophilen, an Dryas hier gesellten Stauden

geeignet, den prägnant arktischen Charakter dieser der höch-

sten Stufe von Därre und Besonnung im Verein mit äppigem,

kalkreichem Verwitterungsboden entsprechender Vegetation

zu markieren; und zwar därften vor allem Potentilla nivea?

und ÖOzxytropis lapponica in Betracht kommen, erstens weil

an gute, södliche Insolation streng gebunden, (Pryas nicht),

zweitens weil weichere, sommergräne Stauden, die eine an

weniger beginstigten Plätzen gern in Sempervirens und Ver-

holzung zum Vorschein tretende Materialersparnis nicht auf-

weisen.

Eine möglichst lange Vegetationsperiode steht in der

Regel zur Verfigung des Dryas- Pot. nivea-Bodens, der sicher-

lich im Winter öfters schneefrei bleibt. Wo sich hin und

wieder etwas Schnee zu häufen vermag, schmilzt er durch

IL. ce. p. 182. Nur Carex pedata soll nach HArRrz unter Schnee iäber-

wintern, was doch wohl nicht unbedingt notwendig ist.

? ÅA. BLytr, Die Theorie der wechselnden kontinentalen und insularen

Klimate, Englers Jahrb. 1I, H. III, 1881 p. 3.

> Aus diesem Grunde habe ich die Fjeldmark nach Pot. nivea benannt,

aber zugleich die alte, durch BLrytt eingebärgerte Dryas-Bezeichnung auf-

genommen.

22 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

die heissen Strahlen der Frählingssonne rasch hinweg. Rho-

dodendron ist in hierhöriger Sonnenxerophyt und bläht fär

gewöhnlich an kleinen baaren Flecken des grösstenteils von

Schnee noch bedeckten Bodens. Jeder Lapplandsfahrer weiss,

wie fräh man die Reise antreten muss, um sich am Anblick

der zierlichen Rhododendron-Bläten erfreuen zu können.!

Weniger exklusiv als die besprochenen Arten ist wie

erwähnt Dryas, ferner ihre stetige Begleiterin Salix reti-

culata. Diese erobern noch weite Areale, wohin die am mei-

sten fordernden Formen nicht zu folgen vermögen, und solche

verarmten Varianten des Dryas-Bodens kommen sowohl auf

dem N. Abhang von Junkatjäkko als auf der angrenzenden

Hochebene vor.

Fassen wir zunächst eine andere, sich an den Dryas Pot.-

mvea-Boden direkt anschliessende Formation ins Auge.

2. Die Bliitenwiese.

Als Blitenwiese bezeichne ich einen geschlossenen Pflan-

zenteppich, wo Gräser und saftige Stauden ungefähr gleich

massgebend sind, während Zwergsträucher mit Ausnahme

von Dryas sehr in der Minderzahl sind und sich physiogno-

misch wenig geltend machen. Moose und spärliche Flechten

föllen die Läcken zwischen den Bliätenpflanzen aus. Der

humusreiche Boden ist nicht feucht und kann selbst sehr troc-

ken sein, wie im oben geschilderten Beispiel 2 (p. 8). In

anderen Hinsichten fallen Ähnlichkeiten mit dem Dryas-Pot.

nivea-Boden auf, indem manche arktische Xerophyten vertre-

ten sind, Dryas und Ozxytropis z. B. im Rasen selbst, Poten-

tilla nivea freilich nicht in der dichten Wiese, aber z. B. un-

mittelbar daran am offenen Kiesrande des Standortes 2.

Das arktische Kontingent steht jedoch zuriäck, zumal

hinter einigen massenhaft vorkommenden, saftigeren Wiesen-

kräutern von mehr mesophilem Gepräge, in erster Linie Åstra-

galus alpinus, Viola biflora, Thalictrum alpinuwm. Insbeson-

dere ist es bemerkenswert, dass mehrere eigentlich in die

niederen Weiden-, Birken- und Nadelholzregionen gehörende

Phanerogamen am Junkatjåkko bei einer Höhe von 900 M.

ihre letzte Zuflucht nur in den trockensten, sonnigen Wie-

1! Ich fand z. B. die Art in voller Blite am 22 Juni N. von Tarreluop-

pal 700 M. i. d. M.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 15. 23

senflecken finden, während sie beschattete und frische, mit-

unter sogar versumpfte Standorte in ihren Verbreitungscentra

aufsuchen. HEinige Beispiele sind Bartsia, Trientalis, Viola

biflora, Hierochloa borealis. Es ist dies eine Bestätigung der

Regel, dass die Pflanzen ihre obere Vertikalgrenze an sol-

chen Standorten erreichen, wo die grösste Luft- und Boden-

wärme zu haben ist, mässen sie auch dafiär ihre gewöhnlichen

Anforderungen an Schatten und Feuchtigkeit aufgeben. Letz-

tere däörften äbrigens unter im ganzen kälteren, schlechteren

Klimaverhältnissen wegfallen. Die hochalpinen Blätenmatten

zeigen somit eine so grosse Ähnlichkeit mit der Bodenvege-

tation in Weidengebiäschen und subalpinen Birkenwaldungen,

dass sie, wie WARMING treffend bemerkt.! als »Saliceten ohne

Salices»> oder im vorliegenden Falle noch besser als Betuleten

(björklider) ohne Gehölz und höhere Stauden betrachtet wer-

den können.?

Bei mässigeren Höhen, z. B. neben Stora Sjöfallet 400 M.

ä. d. M., habe ich etwas feuchtere, besonders an Viola biflora

und Myosotis sylvatica reiche, saftige Matten beobachtet, wel-

che der »Urtemark» von WARMING (Naliceten ohne Salices)

zunächst entsprechen därften (vgl. unten). Im Junkagebiet

sind aber die Gräser viel reichlicher eingemischt, und demge-

mäss fihre ich die dort äppigste und blätenreichste, dichte

Pflanzendecke des trockenen Bodens zur Wiesenklasse. Val.

Pafel II, Fig. 1:

; 3. Die Bachufermatte

schliesst sich eng an die bereits besprochene Blätenwiese

an, aber gewisse Eigenmerkmale rechtfertigen dennoch ihre

Sonderstellung. Die bespritzten und durchgefeuchteten Rän-

der von herabstärzenden Bergbächen iberziehen sich mit

einem saftigem Kräuterteppich, dessen Glieder grösstenteils

aus der Bläitenwiese rekrutiert werden, wo aber ausserdem

einige neu hinzukommende, mehr hydrophile Formen nie fehlen.

Unter letzteren sind Arabis alpina, Saxifraga aizoides und

Oxyria digyna die wiechtigsten, die beiden ersteren insbeson-

dere erreichen nicht trockene Standorte. Gräser kommen nur

in beschränkter Zahl vor und sind nicht tonangebend, ferner

1 Uber Grönl. Veg. p. 370.

? Als »Saliceten ohne Salices> ist nämlich die gleich zu beschreibende

Bachufermatte zu bezeichnen.

24 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

sind sie im Gegensatz zu den Wiesen- und Heidegräsern und

der hydrophilen Natur dieser Genossenschaft gemäss wenn

möglich vivipar ausgebildet.

Die richtigen Beziehungen zwischen allen aus verschiede-

nen nordisch-arktischen Gegenden geschilderten saftigeren

Kräuterformationen festzustellen ist keine leichte Aufgabe.

Durch äppigeren Wuchs und Reichtum an zierlichen, mit

schönen, klaren Farben prangenden Bliten waren die in

sonst wvielleicht unibersehbaren, ärmlich-dästeren Tundren

oder Heiden oft nur ab und zu vorkommenden Oasen beson-

ders berufen, die Aufmerksamkeit der reisenden Forscher auf

sich zu lenken, und jetzt gehen diese Oasen in der Littera-

tur unter vielerlei Namen. Die grönländischen werden von

WaARMING »Urtemark»> genannt,! KJELLMAN berichtet von der

»Blomstermark» Sibiriens? und NATHORST spricht von frucht-

baren »Abhängen» auf Spitzbergen.? Was die lappländischen

Verhältnisse betrifft, habe ich oben diese Vegetation, solange

noch Phanerogamen in geschlossener Decke vorwalten, in zwei

Genossenschaften getrennt; eine mehr xerophile, die Bliten-

wiese, und eine mehr hydrophile, die Bachufermatte. Letz-

tere därfte nun ziemlich genau mit WARMINGS Urtemark zu-

sammenfallen. Die »Blomstermark»> ist hingegen nach KJELL-

MAN nicht wiesenartig geschlossen und deshalb eine Art

»Fjeldmark>, vielleicht mit unserem Dryas-Pot.-nmivea-Boden

zu vergleichen. Jedenfalls besteht sie hauptsächlich aus

Phanerogamen, während auf den »Abhängen> Spitzbergens

eine griäne Moosdecke Samenpflanzen in wechselnder Häufig-

keit behaust. Wenn letztere in gerimger Menge vorhanden

sind, bieten wohl die Abhängen ein Seitenstäck zur folgen-

den Gemeinde dar.

4. Die Moosmatte.

Diesen Namen schlage ich fär eine hydrophile, an Pha-

nerogamen arme Genossenschaft vor, welche den oberen Lauf

der Bachrinnen neben den dieselben speisenden Schneehaufen

bekleidet und auch sonst am Rande spät versehwindenden

Schnees, z. B. in kählen Schluchten und Gruben, gewöhnlich

zu finden ist. MHauptbedingung des Gedeihens ist näm-

lich eine mässige aber anhaltende Befeuchtung durch kaltes

AN, Cl Pp: SY

2 Växtligheten på Sibiriens nordkust, Vegaexp. vet. iaktt. Bd I p. 240.

3 Spetsbergens kärlväxter, K. Vet.-Ak. Handl. Bd 20, 6, p. 58.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 15. 25

Schmelzwasser. Das schwarze Humuserdreich iberzieht sich

dann mit einem charakteristischen, niedrigen, dichten, fast

samtartigen Moosrasen, welcher an nicht iberspälten Stellen

meist aus winzigen schwarzbraunen Lebermoosen, nament-

lich Cesien, besteht, während das Schmelzwasser mitten in

den Furchen iber frisch gräne, golde Laubmoose niederrie-

selt. Je friher die Matte schneefrei wird, desto reichlicher

bärgern sich saftreiche Stauden und vivipare Gräser aus den

angrenzenden Bachufermatten ein. Umgekehrt nehmen die

Bliätenpflanzen stetig ab im demselben Masse wie man dem

ewigen Schnee näher kommt. Den ganzen August hindurch

bis Anfang September sieht man kleine Saftpflanzen am

Rande der WNchneeflecken hervortreten und bliähen, wäh-

rend die Vegetation sonst ringsum vertrocknet und farben-

arm liegt.! Nur die Moosmatte prangt noch im Spätsom-

mer mit frischem, hellem Grän und fällt von Ferne her

scharf in die Augen, wenn man zu dieser Zeit eine hoch-

alpine Gegend iberblickt. Sie ist dann physiognomisch von

der grössten Wirkung. Unter allen unseren Genossenschaften

ist sie diejenige, die sich mit der ungleich kärzesten Vege-

tationsperiode begnigen muss. Die äussersten phanerogamen

Pioniere in den auf Junkatjåkko auftretenden Moosmatten

waren Veronica alpina (steril), Ranunculus pygmenus (blähend)

und Ozyria digyna (steril); jenseits derselben folgt eine reine

Tebermoasmatte, die Cesia-Formation Hurt. — Die Aygrostis-

rubra-Formation Hurt ist wahrscheinlich eine xerophilere Ab-

art der hier beschriebenen Moosmatte, scheint indessen im

Gebiet zu fehlen. — Eine Moosmatte auf Junkatjåkko stellt

"Fafel IT;-Fig.s2 dar.

5. Die Bachgeröllkolonie

ist eine Variante der Bachufermatte, von welcher sie sich

bauptsächlich durch getrenntes Auftreten der Kolonisten hie

und da im Sande oder zwischen den Steinen der Bachfurchen

unterscheidet (Vgl. Aufzeichnung 8 p. 13). Der nackte, moos-

freie Geröllboden ist demgemäss grösstenteils sichtbar; sonst

sind die phanerogamen Ansiedler foristisch betrachtet Ele-

mente des Bachuferteppichs, also wesentlich saftige Stauden

und Grasformen, Vgl. Taf. III, Fig. 1.

1 Die eigenartige Natur des Moosmatte ist HarTz aufgefallen, und die-

ser Verf. spricht mehrmals von einer »Snedrivevegetation>, >wo noch im Herbst

Frähjahr ist> wie er 1. c. p. 173 treffend bemerkt.

26 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

So wie die Bachufermatte und die Bachgeröllkolonie sich

in gewisser Hinsicht entsprechen, — nur jene geschlossen,

diese offen — giebt es gleichfalls ein offenes Analogon der

Moosmatte, nämlich

6. Der Ranunculus glacialis-Boden.

Auf kaltfeuchtem, humusfreiem Kiesboden (>Ur», Moränen)

in der Nähe vom ewigen Schnee stellt sich eine wohlbekannte

lichte Vegetation ein, deren vornehmstes Merkmal ein ziemlich

weit getrenntes, spärliches Auftreten von namentlich hydro-

philen, saftvollen Kräutern auf dem sonst nackten Kies-

grund ist. Die wichtigsten Charaktergewächse sind Ranuncu-

lus glacialis und Sazxifraga rivularis. Diese Genossenschaft

gehört in die höchsten Gebirgsregionen und ist auf Junka-

tjäkko weit seltener als die Moosmatte, was auf den Mangel

an Gletschern und Moränen zuröckzufähren ist. — Es giebt

immerhin flachere, sandige, von Eiswasser reichlich benässte

Stäcke des N. Abhangs, welche ihrer kleinen Charakter-

pflanze Catabrosa algida nicht entbehren.

Wir verlassen jetzt die kräuterreicheren Formationen

und wenden uns der mageren Heide zu. Mit den Xerophyten-

gemeinschaften des trocknesten Bodens beginnend, werden

wir dann allmählich zum Moor gelangen.

7. Die Polsterheide (Tufheden).

Mit diesem Namen glaube ich jene läckenhafte, zerissene

Heidevegetation am besten bezeichnen zu können, welche

dörren, unfruchtbaren, windoffenen Kiesboden im grossen Mass-

stabe besiedelt und somit fär unsere Hochgebirge charakteris-

tisch ist. Wo Kryptogamen nicht durchaus fehlen, sind es

kräppelige Flechten, welche die Bodenschicht ausmachen.

Uber den sandigen oder felsigen, vom Winde gefegten Boden

ragen höckerformig empor und wölben sich mehr oder weniger

halbkugelig Polsterstauden, in erster Linie Diapensia, Silene

acaulis und viele Chasmophyten!, ferner zerstreute Zwerg-

sträucher wie z. B. Azalea. Eingemengt sind Heidebinsen und

Gräser, vor allem Juncus trifidus. Rhododendron wie mehre-

ren anderen Hauptarten des äppigeren Dryas-Potentilla nivea-

1 Siehe SCHIMPER, Pflanzengeographie auf physiologischer Grundlage, Jena

1898, p. 193.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 15. 27

Bodens begegnet man nicht, und die Genossenschaft stellt

äberhaupt eine Sammlung der aushaltendsten und genägsam-

sten Gebirgspflanzen dar. Gute Besonnung wird gleichfalls

nicht verlangt.

Nach der Terminologie WARMINGS wäre zwar die Pol-

sterheide zur Fjeldmark zu fihren, ich habe es jedoch vor-

gezogen, die Heidebezeichnung zu benitzen, da wir es that-

sächlich mit einer mit echten Heiden äusserst nahe verwand-

ten und durch die mannigfachsten Ubergänge sprunglos und

natärlich verknäpften Formation zu thun haben.!? Die Pol-

sterheide ist nichts als eine an besonders exponierten und

kargen Flecken lokal därftige Ausbildung der typischen, d.

h. der wenigstens licht geschlossenen Heide.?

8. Die Zwergstrauchheide.

Diese am Beispiel 9 (p. 14) erläuterte Genossenschaft

weicht von der vorigen nur insofern ab, dass die Zwerg-

sträucher Uberhand nehmen und die Felsenflur spalierförmig

bedecken; kimmerliche Flechtenreste fillen zugleich fast al-

lein die Hohblräume einigermassen aus, aber vielfach leuch-

tet der steinige Boden durch, wenn wir uns vom Typus in

der Richtung nach der vorigen Heideart entfernen. Val.

Tafel III, Fig. 2. Von Stauden und Gräsern giebt es weni-

ger. Die Betula nana-, Empetrum- und Arctostaphylos alpina-

Formen herrschen gewöhnlich in gemischten Beständen, und

diese Heide entspricht somit der Vereinigung der bezäglichen

drei Zwergstrauch-Flechten-Formationen von Hurt.” Jede

der Charakterarten kann aber als allein bestandbildend vor-

kommen, also »formationsbildend> (HULT).

Eine fär unsere Hochgebirge iberaus wichtige Genos-

senschaft ist diese Heideart, besonders bei relativ geringer

! Gegen die Verwendung des Namens Polsterboden (Tufmarken) spricht

ferner der Umstand, dass KJELLMAN letztere Bezeichnung einer völlig ver-

schiedenen, hydrophilen, aus Eriophorum-Bilten bestehenden Vegetation längst

beigelegt hat, 1. c. p. 244.

? Zur Polsterheide gehört offenbar eine von HuLr 1. c. p. 177 erwähnte

Pflanzenkolonie auf Peldoivi, wo eine Fille von HurTtschen Formationen

(=Bestanden) wie die Empetrum-F, die Azalea-F. die Juncus trifidus-F, die

Diapensia-F. sich ausdifferenziiert. Eine typische Polsterheide stellt ferner

die von SvENSSON 1. c. p. 13 erwähnte Diapensia-Juncus trifidus-Formation

der Kaitumgegend dar.

3 HULT beschreibt 1. c. p. 166—167 eine entsprechende Heidebildung

mit vorwaltendem Geträuch auf Hammastunturit, p. 175 eine ähnliche Vege-

tation auf Peldoivi.

28 CLEVE, ZUM PEFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN-.

Höhe, wo sie grössere Areale als sonst irgend eine andere

Formation bedecken kann. Auf dem Hochplateau neben

Junkatjåkko massgebend, steigt sie doch den Berg selbst

kaum hinauf. — Dennoch ist diese Zwergstrauchheide in ihrer

jetztigen Ausbildung keine naturgemässe Nchlussformation,

weil sonst die Flechten zweifellos ungleich reichlicher und

iäppiger vertreten wären in Ubereinstimmung mit den sonst

fir gewöhnlich herrschenden Verhältnissen.

Kräftige, för die Heidephysiognomie massgebende Flech-

tenrasen wurden in Nordfinland,! auf Grönland? und im mitt-

ren Schweden? angemerkt, sind aber in Lule Lappmark in-

folge des stetigen Abweidens durch Renntiere so gut wie

nirgendwo zu finden.? Vielmehr hat hier die Heide, wenn

nicht während kurzer Zeit durch leuchtende Biäten belebt,

eine durch den Mangel an hellen Strauchflechten bewirkte,

dunkle und traurige Grundfarbe. Neben Junka läuft ein

jährlich von Lappländern nebst ihren Heerden besuchter Weg,

und iberall in der Umgebung sind nur ärmliche Flechten-

reste den Renntieren entgangen. Das gleiche gilt von der

ganzen Gegend. Es ist aber kemem Zweifel unterworfen,

dass auch hier eine reiche Cladina-Vegetation den sich

selbst iberlassenen und gegen Abweiden geschötzten Boden

endgiltig erobern wärde, und einst hatte ich sogar Gelegen-

heit einen direkten Beweis fär diese Ansicht zu beobachten.

Ungefähr 20 Km. NO. von Junkatjåkko gleich an der Alka-

kirche (n. Ufer von Alkajaure) stärzt sich ein kleiner Bach

in den Melätno-Strom hinab. In der tief eingeschnittenen

Bachfurche liegt eine vom Wasser umspilte hohe Felsenin-

sel, wohin die Renntiere nicht gelangen können, und wo sich

dank diesem Umstande eine äppige, hell graugelbe Flechten-

matte auf dem Gipfel entwickelt hatte, welche gegen die

Umgebung stark abstoch. Das offenbar äusserst langsame

Wachstum der alpinen Flechten erschwert in hohem Grade

einen Wiederwuchs des abgeweideten.

! HuLrrT beschreibt 1. ce. p. 169 alpine Cladineta ericosa aus Toarpu-

moaivi in Nordfinland.

2 WARMING,) I: Ce. - |

3 E. NYMAN, Några ord om Åreskutans fjällhed, Bot. Not. 1895 p. 125.

4 NORRLIN, in Öfversigt af Torneå (Muonio) och angränsande delar af Kemi

Lappmarkers mossor och lafvar, Not. Sällsk. pro Fauna et Flora fennica förh.

XIII 1873 II, p. 321, behanuptet gleichfalls dass die kimmerliche Ausbildung

der Flechtenmatten in Torneå Lappmark dem Angriff der Renntiere zuzu-

schreiben ist.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:O 13. 29

Wenn diese känstlich entstandene Flechtenarmut nicht

wäre, hätten wir es also in der Zwergstrauchheide mit einem

alpinen Cladinetum ericosum HuLTtT zu thun, jetzt ist sie durch

fremde HFEinflässe in ein Ericetum cladinosum wumgebildet

worden.

9. Die Moosheide.

Xerophil schwächer ausgeprägt als die beiden im vorigen

besprochenen Heidearten, kommt die Moosheide an besser

geschätzten, aber immerhin fär das Gefihl trockenen Flecken

meist von geringerem Umfang zur Entwickelung. HEin ty-

pisches Beispiel wurde p. 14 mitgeteilt. Die Moosheide ist

durch einen zusammenhängenden, weichen und elastischen,

trockenen Teppich von Laubmoosen, insbesondere Hylocomia,

Grimmia- und Dicranum-Arten, ferner Ptilidium, gekennzeich-

net und sucht dementsprechend gern fache Niederungen oder

seichte "Mulden auf, wo sich Humus ablagern kann. Das

Geäst einiger Zwergsträucher ist hie und da in den Moos-

teppich eingeflochten, aber im grossen und ganzen stehen die

Samenpflanzen verhältnismässig sehr zuräck, und nament-

lich sind einige Felsenxerophyten, wie beispielsweise Carex

rupestris, ausgeschlossen. Diese Heideart ist selbstverständlich

in niederen, flachen Teilen des Hochgebirges und nicht auf

den Gipfeln zu Hause.

Ein Vergleich mit Hurts schon öfters erwähnter Dar-

stellung ergiebt kein Gegenstäick zur Moosheide im nördlichsten

Finland. Die Vegetation scheint dort durchgängig flechten-

reicher. WARMING! hat eine grönländische Polytrichum-Tun-

dra geschildert, aber in welcher Beziehung diese zur Moos-

heide steht kann ich nicht entscheiden, da Polytricehum-Decken

im Junkagebiet fehlen. Vor kurzem hat NSERNANDER? eine

Moosheide aus Härjedalen beschrieben, die er als »Tundra»> be-

zeichnet, um dadurch das Vorwalten der Kryptogamen gegen-

iäber den Samenpflanzen anzugeben; letztere sollen nur spär-

lich vorkommen. Als Beispiel der neuen Formationsklasse,

welche er in Schweden eimzubärgern wönscht, schildert SER-

NANDER eine Dicranum-Tundra aus Gråstöten, mit reichlichem

Ila vp SOL

? Studier öfver vegetationen i mellersta Skandinaviens fjälltrakter, I.

Om tundraformationen i svenska fjälltrakter, Ofv. K. Vet.-Akad. förhandl.

1898, p. 325.

30 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN-

Zwerggesträuch. Nach der von SERNANDER bereits vorher (p. 326)

gegebenen Definition kann dieses Beispiel offenbar nicht ty-

pisch sein. Gerade weil typische Vertreter der Tundren im

Sinne NSERNANDERS, wie dieser Verfasser selbst p. 364 be-

merkt, bei uns selten und fär die Vegetation im ganzen kei-

neswegs massgebend oder charakteristisch sind, habe ich die

Heidebezeichnung auch fär hin und wieder eingesprengte,

kryptogamenreichere: Flecken beibehalten. = Ubrigens, wenn

die ältere, von MIDDENDORFF u. a. begrändete Auffassung der

Tundra als geographischer Begriff uäbergeben werden soll,

möchte ich lieber mit SoHIMPERS die relative Armut an Pha-

nerogamen nebst spärlichem, unvollkommen deckendem Pflan-

zenwuchse als den Tundren eigene ökologische Kennzeichen

betrachten.? Nun habe ich aber diese beiden Merkmale nie

vereinigt bei uns gefunden.

10. Die Andromeda hypnoides-Heide

trifft man besonders auf schneereichen Neigungen oder in

Mulden, wo der schwarze, von verfilzten Wurzeln durchspon-

nene Humusboden eine von Schmelzwasser herrährende Frische

eine Zeit lang zu behalten vermag. Die Exposition ist gleich-

gältig oder eine nördliche wird eben wegen des Bedirfnisses

a Frische vorgezogen. Ihr Södern erhält diese

Heide durch ASS bahA ek Auftreten der ab und zu in reinen

Beständen deckenbildenden oder mit därftigen Moos- und Flech-

tenstäcken vermischten kleinen Andromeda. Zu den herrschen-

den Arten zählt die hier gut gedeihende Zwergweide, viel-

fach auch Sibbaldia. MHierzu gesellen sich ferner einige Hei-

degräser und wenige Se

In den Hochgebirgen Lule Lappmarks, zumal auf schat-

tigen Bergseiten, ist diese wenig Licht und Wärme verlan-

Sönd Heideart sehr verbreitet. Auf dem N. Abhang von

Junkatjåkko sind geeignete Standorte reichlich vorhanden,

auf dem Plateau muss dagegen diese Heide meist jenen fräher

besprochenen weichen. — Andromeda tetragona habe ich im

Gebiet nur ausnahmsweise gesehen.

= Prlskepapnor Rp auf physiol. Grundl. p. 720.

2? Während SERNANDER das Hauptgewicht auf den ersteren der genann-

ten Charaktere legt. lässt sich SCHIMPER die entgegengesetzte Einseitigkeit

za Schulden kommen und fihrt sogar die Zwergstrauchheide WARMINGS —

weniger gläcklich — zu den Tundren, p. 724, weil >iiberall zeigt sich zwischen

den einzelnen Pflanzen der trockene, sandige Boden>.

BIHANG TILL EK. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:O 15. 51

Die A. hypnoides-Heide fällt mit einer von SVENSSON?

charakterisierten Formation gleichen Namens zusammen. Hier-

hergehörige Beispiele sind durch Hvit? aus Finland (Pel-

doivi) bekannt. Obzwar eine erhebliche Schneebedeckung er-

tragen wird, nimmt die Häufigkeit des kleinen Strauches

stetig ab, je später im Sommer die Abschmelzung stattfin-

det, Moose werden zugleich häufiger und die kleinen Weiden

Salix' herbacea und S. polaris, welche noch gut aushalten,

kriechen reichlich im Moos herum. Es entsteht so eine Sa-

lix herbacea-Formation Hurrt,? welche den Ubergang zwischen

Andromeda-Heide und Moosmatte in natärlicher Weise ver-

mittelt.

Die jetzt besprochene Heide wählt zwar frischen Boden,

aber meidet nasse, sumpfige Plätze. Dort wird sie von an-

deren Genossenschaften abgelöst, in erster Linie von der fol-

genden.

11. Die Sumpfwtiese.

Öfters begegnet man im Hochgebirge schwach geneigten

Flächen von wechselnder Grösse, wo von oben herabfliessen-

des Schmelzwasser sich ausbreitet und nur langsam weiter

hinabsickert. Im Frihjahr wird somit der Boden stark ver-

sumpft, aber im Hoch- oder Spätsommer trocknet er wieder

aus. Auf dem sich anhäufenden Humus und Lehm fusst eine

dichte, verfilzte, mindestens ein Viertel Meter hohe Grasdecke

mit einigen eingemischten Wiesenstauden. Diese Genossen-

schaft nenne ich Sumpfwiese und habe oben (p. 16) ein Paar

typiscehe Beispiele aus Junkatjåkko angefiährt. Ranunculus

nmivalis tritt oft als Charakterpflanze massenhaft auf. Echte

Wasserpflanzen kommen schon in einiger Anzahl vor, aber

gelangen nicht zu voller Entwickelung, Carex aquatilis z. B.

ist immer steril.

Sobald aber der Boden ausdauernd sumpficht wird, geht

die Sumpfwiese in eine echte Moosformation iber.

12. Das Grasmoor

weicht in folgenden Punkten von der bereits skizzierten nas-

sen Wiese ab. Den ganzen Sommer hindurch bleibt der

RESO på La: 4

SAS Pop OGLG:

32 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

schwarze, horizontale Torfboden normal von Wasser durch-

tränkt. Er ist mit einer Vegetation bekleidet, wo zwei gut

getrennte Schichten zu unterscheiden sind, erstens ein dichter,

schweppiger Moosteppich von Ainblystegia, Paludella u. a. —

an etwaigen Erdblössen und lichtbewachsenen Flecken stellt

sich Koenigia gern ein — und zweitens eine c. halbmeterhohe

Feldschicht aus Gehälm der Chordorrhiza-Form, in der Regel

etwas lichter als in der Sumpfwiese. Am Junkatjåkko”'herr-

schten Carex aquatilis, Calamagrostis stricta und Eriophora (an-

gustifolium, Scheuchzeri) in reinen oder gemischten Beständen.

Namentlich die Eriophora sind strenge Hydrophyten und stei-

gen nicht in die Sumpfwiese hinauf. Umgekehrt reicht Ra-

nunculus mivalis nicht das eigentliche Moor, und andere, dort

noch vorkommende Kräuter haben in der Regel ein leidendes

Aussehen. Es ist sogar auffallend, dass in mehreren Fallen

nur das Moor von sonst iäberall an den verschiedensten Stand-

orten fortkommenden Arten nicht ertragen wird.

Das Grasmoor ist ein typisches Chordorrhizetum amblyste-

giosum Hurt; seine Zusammensetzung im Junkagebiet wurde

p. 17 erläutert, und die Physiognomie ist an Tafel IV, Figur

1 ersichtlich. — Ein BNeitenstäöck zum Biltenmoor Nordsibi-

riens, die »Tufmark»> von KJIELLMAN,! giebt es hier nicht.

Zmletzt ist zu nennen

13. Das Chamcaemorus-Moor,

allerdings im Gebiet kaum' typisch vertreten. In Grasmoo-

ren und in Sumpfwiesen neben Festajaure stösst man ab und

zu auf Weissmoospolster, wo Rubus Chamemorus zwar nicht

fehlt, aber das Klima schlecht aushält und auch in guten

Sommern kaum vollreife Frächte hervorbringt. Diese därf-

tigen Bruchstiäcke von Chameemorus-Mooren bewohnen meist

ziemlich trockene Flecken.

Ubersicht der Wechselbeziehungen zwischen den Genossen-

sehaften sammt den Klima- und Bodenfaktoren.

Einige der hier beschriebenen Genossenschaften siedeln

sich auf humusarmem oder humusfreiem Kiesboden an, be-

sonders der Dryas-Potentilla nmivea-Boden, die Polsterheide,

1 Li. ce. p. 244.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 15. 33

die Zwergstrauchheide und der Banunculus glacialis-Boden.

Sämmtliche sind offen (die Strauchheide am wenigsten), mit

mehr oder weniger stark räumlich getrennten Individuen.

Das Entstehen von geschlossenen Pflanzendecken, gewöhn-

lich mit deckenden Kryptogamen-(Moos-) Beständen in der

niedrigsten Schicht, hängt dagegen mit Humusreichtum des

Standortes zusammen und zeichnet die Moosheide, die Andro-

meda-Heide, die Matten, Wiesen und Moore aus.

Auf Verschiedenheiten betreffs der Exposition, der Be-

wässerung und des Nahrungsgehalts des Bodens grändet sich

eine andere Ubersicht, welehe ich unten versuchsweise zusam-

mengestellthabe, jedoch mit Reservation fär kleinere Abweich-

ungen, die in einer schematischen Darstellung nicht beriäck-

sichtigt werden können.

I. Däirre Xerophytlokalitäten.

1. Sehr windoffener Kiesboden ohne zusammenhängende

Pflanzendeckung (»Fjeldmarker»).

a. Fruchtbares Erdreich, gute Besonnung — Dryas-

Pot.-nivea-Boden.

b. Mageres Erdreich, sehwächere Besonnung — Pol-

sterheide.

2. Etwas geschätzte Lokale mit dichterer — deckender

Vegetation (Heiden und Wiesen).

a. Fruchtbarer, gut insolierter Dammboden — Blii-

tenwiese.

b. Magerer, saurer Boden.

ae. Mehr offener und humusarmer Boden —

Zwergstrauchheide.

Bg. Besser geschätzter Humusboden — Moosheide.

II. Frischere, nicht versumpfte Lokalitäten.

1. Offener Kiesboden.

a. Warmes, oberflächlich trockenes Geröll — Bach-

geröllkolonie.

b. Von Eiswasser befeuchteter »Ur» — Ranunculus

glacialis-Boden.

2. Humoser Boden mit geschlossenen Pflanzendecken.

a. Fruchtbares, nicht saures Erdreich.

(2. Nicht von fiessendem Wasser bewässert -—

Bliitenwiese.)

8. Durch strömendes Wasser bewässert — Bach-

ufermatte.

34 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN-

b. Magerer, reichlich schneebedeckter Heideboden.

a. Im Nachsommer austrocknend — Andromeda.

hypnoides-Heide.

8. Dauernd kaltfeucht — Moosmatte.

III. Versumpfte Lokalitäten.

1. Nur im Fräöhjahr versumpft, im Spätsommer aus-

trocknend—Sumpfwiese.

2. Dauernd versumpfter Torfboden -— Grasmoor.

Als ökologische Einheit der Gebirgsvegetation entspricht

jede Genossenschaft einer bestimmten Kombination von eda-

phischen? Faktoren. Sobald letztere infolge der irgendwie

wechselnden Bodenplastik in irgend einer Weise verräckt

wird, muss demgemäss ein je nach den Umständen allmäh-

licher oder plötzlicher Austausch der Formationen stattfinden.

Im untenstehenden Schema ist ein Versuch gemacht, solche

in der Natur wirklich beobachtete Ubergänge zu veranschau-

lichen, jedoch ohne Anspruch, die genetiscehe Entwickelung

der (FTemeinschaften zugleich abzuspiegeln. Dass der räum-

liche und der zeitliche Ubergang manchmal zusammenfallen, ist

freilich unverkennbar. Die Moosmatte z. B. ist offenbar eine

primäre Formation, welche sich auf eisfreien Boden bald ein-

stellt. Sobald nun der Moosteppich etwas Humus zusammen-

gebracht hat, und eine nicht allzu kurze Vegetationsperiode

gesichert ist, kriecht die kleine Polarweide ins Moos herein

und ist ihrerseits ein Pionier der Andromeda hypnoides-Heide.

Aber in anderen Fällen bietet die Ermittelung der entwic-

kelungsgeschichtlichen ”'Thatsachen die grössten Schwierig-

keiten, zumal im Hochgebirge, wo die Wachstumsvorgänge

äusserst verzögert sind.

Standorte Edapluische Faktoren durchschnittlich fär Pflanzenwuchs

giänstig weniger ginstig

trocken-windig Dryas- Pot. nmivea-Boden Polsterheide

| yr —Zwergstrauchheide

| Bliitenwiese <

| — —Moosheide

geschitzter, |

frisch Bachufermatte —-—— Andromeda hypnoides-Heide

SN Moosmatte —”

| Sumpfwiese

nass |

Grasmoor

! SCHIMPER Ål. c. p. 5.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 15. 35

II. Spezielle Standorts- und phänologische

Notizen äber Wwichtigere Junkapflanzen, zu-

meist Glieder der oben besprochenen Genos-

senschaften.

Auf wiederholten Streifzigen im Junkagebiet, wie dieses

p. 7 begrenzt wurde, hatte ich Gelegenheit, die Standorte vieler

Arten ziemlich eingehend zu beobachten. Die Angaben be-

ziehen sich freilich auf ein kleines Areal und haben demnach

nur lokale Gältigkeit, aber anderseits därfte ein genaues

Studium der Wachsplätze unter diesen Verhältnissen die

spezifisch verschiedenen Bedirfnisse der Arten an Insolation,

Schutz, Bewässerung, Nährgehalt des Bodens etc. bei einsar-

tigen Klimabedingungen am besten klarlegen.

Da ferner phänologische Daten bekanntlich von dem Stand-

orte erheblich beeinflusst werden und ohne gleichzeitige

Angabe des letzteren geringen Wert haben, habe ich es fär

zweckmässig gehalten, eimmige derartige Notizen im engsten

Anschluss an die Standortsangaben einzuschalten.

Uber die Standorte arktisch-hochnordischer Pflanzen giebt

eine ziemlich reiche Litteratur Aufschluss, allerdings — mit

ein paar Ausnahmen — meist als gelegentlich eimgestreute

Angaben <:HEinige der wichtigeren Arbeiten mögen kurze

Erwähnung finden. In erster Linie kommt das eingehende,

sorgfältige Werk NOoRrMANs! iäber das arktische Norwegen in

Betracht. Auch das nördlichste Finland ist durch Hurt? u.

a. in dieser Hinsicht besser erforscht worden als unsere schwe-

discehen Hochgebirge, wo seit dem Erscheinen des klassischen

Werkes WAHLENBERGS? die Standorte kaum in nennenswer-

tem Grade Gegenstand der Aufmerksamkeit gewesen. Aus

späteren Zeiten zu erwähnen ist wohl nur eine beiläufig

kurze Notizen mitteilende Arbeit von N. A. SVENSSOn.t In

betreff der Standortsangaben steht die bald hundertjährige

Flora lapponica 'WAHLENBERGS von der späteren schwedischan

1 J. M. NORMAN, Norges arktiske Flora II. Kristiania 1895.

> R. Hurt. L. c. Bezäglich Russisch Lappland finden sich Angaben in

A. O. KIHLMAN, Pflanzenbiologische Beobachtungen aus russisch Lappland,

Acta Soc. pro Fauna et Flora fennica, VI, 1890.

3 G. WAHLENBERG, Flora lapponica, Berlin 1812.

+ N. A. SVENSSON, Om den sfanerogama och kärlkryptogama vegetationen

kring Kaitumsjöarna i Lule Lappmark, Bih. K. Vet. Ak. Handl. Bd 21, III, p. 2.

36 CLEVE, ZUM PEFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN

Floristik immer uniäbertroffen da und bedarf selten der Be-

richtigung, wenn auch der Ergänzung.! Spitzbergen und

Novaja Semlja sind verhältnismässig gut untersucht, zuletzt

von NATHORST? und EKstTAM,? und bezäglich Nordsibirien sind

die Arbeiten KJELLMANS ? zu beröcksichtigen. Endlich mis-

sen die zahlreichen Beobachtungen vou WaARMING,? HaARrTz'

und VANHÖFFEN ” auf Grönland Erwähnung finden.

Betreffs der orographischen Verhältnisse der Junkagegend

muss noch kurz daran erinnert werden, dass der grösstenteils

heide- und wiesenbedeckte N.Abhang zahlreiche mit Moos-

matten iäberzogene Mulden und Furchen zeigt, wo der Schnee

lange liegen bleibt, hin und wieder noch im WSpätherbst,

Diese Schneehaufen speisen kleime Bäche, welche Bachufer-

matten ihren Lauf entlang hervorrufen. Unten zeigt das

Plateau abwechselnd därre, karg bewachsene Kies- und Sand-

flecken und einé geschlossene Heidedecke, während die tiefsten

Gruben versumpft sind; besonders am Rande des Festajaure

erstreckt sich die Versumpfung äber etwas beträchtlichere

Flächen, nachdem eine dichtbewachsene, feuchte Wiese den

Ubergang gegen die Heide vermittelt hat. Weit ins Moor

hinaus bieten noch zahlreiche schon erwähnte Hiämpel der

Heidevegetation eine Zuflucht. Die sonnigen Sädneigungen

der wellenförmigen Ebene tragen zuweilen recht äppige Bli-

tenwiesen.

Taraxacum officinale. In der Moosmatte allgemein, bis

[a]

in die von Schnee sehr spät befreiten Teile, wo in Bliite

noch ??'8, eben verbläht 5/9. 5 Auf den Moorhämpeln in Bläte

10. FE. NYMAN, Sveriges fanerogamer, Örebro 1867, enthält betreffs der

Hochgebirgspflanzen nur Wiederholungen der WAHLENBERGSchen Angaben und

daräber hinaus nichts Neues.

2? A. G. NATHORST. Spetsbergens kärlväxter, K. Vet.-Ak. Handl. Bd 20,6, p. 53.

30. ErstAM. = Bliätenbiologische Beobachtungen auf Novaja 'Semlja,

Tromsö Mus. Aarsh. 18, 1897, p. 109 (= D.

— — Einige blätenbiologische Beobachtungen auf Spitzbergen, ib. 20

1898, P. TNE IT).

4 F. R. KJELLMAN, Växtligheten Sibiriens Nordkust, Vegaexp. ve-

tensk. iakttagelser Bd I, 1882, p. 233 (=

— Sibiriska Nordkustens LESS a 10. PD. Ogre NN

5 E. WARrRmMING, Uber Grönlands Vegetation, Englers Jhb. 10 1889, p. 364.

SN. Harrz, Ost-Grönlands Vegetationsforhold, meddelelser fra Grön-

land XVIII, Köbenhavn 1898-ELE8: 2:den del.

7 J. ABRoOMEIT, Botanische Ergebnisse der DRYGALSKI-Expedition, Biblio-

theca Botanica, 1899 H. 42, B.

vel NORMAN, 1. c. p. 379, wo die Art als >meget hyppig på sneleierne»>

bezeichnet wird.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 15. 37

25/7, eimige reife Fräöchte 39/8. Erreicht den eigentlich ver-

sumpften Boden nicht, auch nicht die Heide mit Ausnahme

von der nächsten Umgebung der Hätte, wo als Ruderatpflanze

in Bläte und mit reifen Frächten ?6/7. Zieht hier einen feuch-

teren Boden als im Tieflande vor.

Hieracium alpinum. Spärlich auf dörren Kiestlecken des

Plateaus, mit Bläiten und Knospen ?$/7, in voller Bläte 2/s,

einige verwelkte Inflorescenzen '/s, in Postfloration mit ge-

schlossenem Häiällkelch ?9/s, reife, ausgespreizte Frächte !/9.

Meidet den kähleren N. Abschuss; nicht in Wiesen gefunden.

Saussurea alpina. Allgemein, besonders in feuchten, erst

gegen den Herbst austrocknenden Wiesen und dort meist

floral, mit Blätenknospen ?5/7, z. T. in der Blite ?/s, mit sicht-

barem Pappus, auch Bläten und Knospen 59/s. Die Fräöchte

gelangten nicht zur Reife, öbrigens waren sie vielfach von

Larven gefressen. In einer trockenen, heideartigen Wiese der

Ebene zum Teil floral, dort nur Basalblätter ?$/6, 2 cm. hohe

vegetativ-florale Axen 39/6, 5 em. hoch 19/7, 1 dm. hoch, mit

kleinen Blitenknospen ?9/7, Anfang der Bläte '/s, Blite teil-

weise beendigt, auch Knospen ??/s, z. T. noch bläihend, auch

unreife Friächte, Laub gelbrot 9/9. — Die Pflanze gedieh am

besten neben der Häitte, namentlich im Turfe womit die

Aussenwände derselben bekleidet sind und wo selbstver-

ständlich die grösste Wärmemenge zu bekommen war. Stieg

den Abhang wenigstens 100 M. empor, jedoch in der Regel

als rein vegetativ. Am liebsten in warmen, etwas feuchten

Wiesen, nicht im Moor oder auf nacktem Boden. HEinknap-

pungen an DLicht und Wärme bewirken bei dieser Höhe ein

starkes Herabsetzen des Blihens.!

Antennaria alpina. Auf sonnigen Wiesen und Mooshei-

den in etwas geschäötzter Lage, auf den Moorinseln; spär-

licher und meist steril in der ärmlichen Heide des N.

Abhangs, aber erreicht nicht die Moosmatte: etwa die gleichen

Standorte wie Saussurea. Auf dem Plateau 5 cm. hoch mit

offenen Inflorescenzknospen 2/17, in Blite 19/7, verbläht mit

trockenen Griffeln ?9/7, die ersten reifen Fräöchte "/s, Frächte

1! Nach NORMAN (1. ce. p. 379) hat die Pflanze in Norwegen sädliche Ab-

hänge am liebsten und wird auf unginstigeren Plätzen leicht steril. SVENSSON

beobachtete sie bis 700 M. Höhe (1. c. p. 15), teilt aber nicht mit, ob hier

floral oder nicht, was bei dieser Höhe von der Exposition abhängt. Nach

KJELLMAN in der »>Blomstermark>»> Sibiriens, 1. ce. p. 295.

35 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

zum Teil ausgesäet !$/s. Kommt durch höhere Lebensforde-

rungen den Wiesenpflanzen näher als den Heidepflanzen.

ÅA. carpatica. VWVereinzelt und meist steril auf dem Ab-

hang in wiesenartiger Vegetation. FEtwa 140 M. tiefer im

Puollejokkthale in 5 Km. Entfernung kommt die Art eben-

falls auf trockenen N. Abhängen reichlich und blähend vor.

Gnaphalium supinwm. Häufig in der Moosmatte, wo Bli-

ten und Knospen noch am 5/9. Auch auf den Seiten der Moor-

hämpel in nackter, schwarzer Dammerde, mit reifen oder

schon ausgestreuten Frächten 39/s. Sonst weder im Moor noch

an trockenen Stellen, also frischen Humusboden verlangend.

Kräftige Insolation wird vermieden.!

Erigeron wuniflorus. Am besten entwickelt in trockenen,

sädlieh exponierten Wiesen, wo 1 cm. hohe Inflorescenzaxen

30/6, 2—3 cm. hoch 2/7, 5—7 cm. hoch bei beginnender Blite

10/7 1 dm. hoch in voller Blite oder eben verbläht ?9/7, einige

Frächte reif, auch Bliten !9/s, Frichte teils verbreitet, teils

noch sitzend, trocken, gespreizt 39/s. Auf dem N. Abhang in

schattiger Lage neben Felsenblöcken mit zwei roten, 1 cm.

langen Basalblättern ?5/6 unmittelbar nach beendigter Ab-

schmelzung, sechs höchstens 1 cm. lange Blätter, kleine unge-

stielte Inflorescenzknospen 3/7, 4 cm. hoch mit offenen Knospen

19/7 in voller Bläte 1-5/s, 8—10 cm. hoch, Blätezeit fast been-

digt !7/s, postfloral mit wviolettgewordenen Randbläten ??/s,

6/90; die Friöchte reiften nicht. In der Moosmatte bis Ende

August hervortretend, mit Bläten und Knospen 6/9.2., Hier

wie auf Grönland 3 eine Heidepflanze, die jedoch gern in den

gänstigeren Wiesenboden eindringt.

Campanula uniflora. Recht häufig an trockenen, kiesi-

gen Stellen des N. Abhangs wie des Plateaus, gegen oben

öfter steril. Uppig in trockenen, sonnigen Bliitenwiesen, wo

5 cm. hoch mit 1 cm. langer Knospe 39/6, 8 em. hoch, Bliäten

zum Öffnen bereit 2/7, blähend und allgemein verbliht 12/7,

Kronen trocken ?9/;, gelblich mit den ersten reifen Frächten

9/8, trockenreif 39/8. Die Anthese dauert mithin nur kurze

Zeit, weniger als 6 Tage. — Dieser ausgeprägte Xerophyt

meidet immer frischen oder nassen Boden und kommt nur an

1 SVENSSON (1. c. p. 15) fand die Art nur an feuchten Stellen der Bir-

kenregion>.

2 Ähnliche Lokalitäten därfte Ekstam unter »moosigen Moränenabhän-

gen unter Salix polaris (u. a.)» verstehen.

3 WARMING 1. c. p. 374.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O I5. 39

offenen, frih schneefreien Lokalitäten vor, gleichgältig oh

diese kiesig oder humusreich sind; eine Wiesen- und Heide-

pflanze zugleich.!

Pedicularis Mirsuta. Häufig in der Heide, insbesondere

die frischere Andromeda-H., gern in schattigen, schnee-

reichen Mulden, vom Plateau das Gebirge emporsteigend,

Ferner in der Sumpfwiese und auf den Moorhämpeln, aber

einerseits ins Moor nicht hinabsteigend, anderseits nicht auf

trockener, vegetationsarmer Felsenflur. Bedarf sehr wenig

Insolation und meidet sogar die sonnig-trockene Wiese. Ein

verfilazter Humusboden ist unbedingt notwendig. Auf dem

Plateau 3—4 cm. hoch mit kleinen Knospen ?6/e, einige geöff-

nete Bliten ?3/6, oben in der Anthese, unten verbläht 4/7, ver-

bläht mit trockenen Kronen 9/7, die ersten reifen Friächte

31/7, Fruchtreife allgemein beendigt 2/s.

P. flammea. Spärlicher, nur auf den Moorhägeln und in

Sumpfwiesen zusammen mit der vorigen, welehe diese Art

nicht bis in die trocknere Heide zu begleiten vermag, ebenso-

wenig wird sie auf dem N. Abhang oder in der Nähe von

spät schmelzendem Nchnee gefunden. In der Bliäite ?/7 zu

gleicher Zeit wie P. JMirsuta, Samen grösstenteils verbreitet

30/8, Tiefer unten auf dem gegen NW-W geneigten Ab-

hang von Kerkevare in Moorheiden (vgl. p. 18) recht häufig,

scheint die Art im Vergleich zur vorigen erhöhte Forderungen

an Insolation und Bewässerung zu stellen.

P. lapponica. Hauptsächlich in frischeren Wiesen und

in etwas äppigeren Heiden, auf den Moorinseln, aber we

der auf nassem Boden, noch in der därftigsten Heide. In

der Hochebene Anfang der Bliäte ”/7, volle Bläte 19/7, teils

verbläht, teils noch blähend ?9/7, postfloral mit abgeworfenen

Kronen ?/s, Samen reif ?”/s. — Durch grösseres Insolations-

bedärfnis ? und langsamere Blitenentwickelung wie Frucht-

reife ist die vorliegende Art dem Hochgebirgsklima weniger

gut angepasst als die beiden vorigen der Gattung. Sie ge-

deibt am besten in den Waldregionen? und sucht im Hoch-

! Völlig ibereinstimmende Standorte wurden von NORMAN in Norwegen

aufgezeichnet. WARMING stellt die Art zu den Heide- und Fjeldmarkelementen

Grönlands. 1. c. p. 373,317, WAHLENBERG därfte wiederum Wiesen mit »decli-

vis graminosis2 (1. ec. p. 63) meinen.

? Auf Novaja Semlja z. B. auf trockenem, stark insoliertem Boden nach

EKSTAM (I, p. 119) vorkommend.

> SVENSSON, erwähnt 1. c. p. 29 nur trockene Plätze der Birkenregion.

40) CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN-.

gebirge relativ trocknere Standorte auf, was schon WAHLEN-

BERG aufgefallen ! war.

Bartsia alpina. MHier ein sparsamer, exklusiver Bewohner

der trockenen Blätenwiese mit voller S. Exposition, wo 3—5

cm. hoch mit soeben sichtbaren Bliitenknospen 39/6, 1 dm.

hoch mit den unteren Bliäten geöffnet 4/7, in voller Bläte (die

unteren Bl. sogar verbläht, die oberen noch nicht geöffnet)

10/7, nur obere Bliten frisch ?9/7, grösstenteils postfloral ?6/7,

die ersten reifen Frächte, auch verspätete Bläten 39/8, Frächte

grösstenteils reif, die ganze Pflanze gelblich, trocknend ?/9.

— Ein typischer Hydrophyt der Weiden- und Waldregionen

Lapplands)? kann aber diese Art im Hochgebirge sich nur

an den viel Wärme darbietenden Stellen behaupten, mögen

letztere auch viel trockener sein, als es im Tieflande gewöhn-

lieh der Fall ist. é

Veronica alpina. Häufig und äppig ausgebildet in Sumpf-

wiesen, wo 2 dm. hoch bei der Samenaussäung, ?9/s. Ferner

häuvfig in der Moosmatte, dort noch mit Bliten und Knospen

am ”/9 und in rein vegetativen Individuen näher an dem

ewigen Schnee als irgend eine andere Bliätenpflanze beobach-

tet. Meidet dagegen entschieden trockene Heiden und Wiesen

und gehört somit zu den im Gegensatz zur vorigen Art noch

in der hochalpinen Region ihren hydrophilen Charakter be-

hauptenden Saliceta-Elementen.?

Gentiana nivalis. Spärlich in Bläten- und Sumpfwiesen

und auf heideartigem Plateauboden, aber nicht auf dem

Bergabhang gefunden; sucht also betreffs der Insolation und

meist auch der Feuchtigkeit beginstigte Standorte. WaRr-

MING fiöhrt die Art fär grönländiscehe Heiden aber nicht

Saliceten an. Bei uns muss sie jedoch eher zu den Feuch-

tigkeit liebenden Elementen der Wiesen gezählt werden. In

der Fichtenwaldregion bei Kvikkjokk sah ich die Art auf

ziemlich nassen Grasabhängen reichlich vorkommend. + Auf

Te pALG:

2 Nach WAHLENBERG, 1. c. p. 164, sind die Standorte »precipue lateri-

bus inferioribus humidioribus», nach SVENSSON LÅ. c. p. 29 »vid stränder och

älfvar»>; entsprechend auf Grönland die Saliceten (WARMING 1. ce p. 370).

Obgleich im Weidengirtel eine allgemeine Bachuferpflanze, fehlt sie auf den

Bachufern von Junka.

3 Warming 1. c. p. 370.

2 Entsprechend der Angabe NYMAN's »på fuktig gräsmark> 1. c. I. p. 148.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 15. 41

dem Plateau mit Blitenknospen ?5/7, $/s, postfloral 18/s, mit

reifen NSamen 39/s,

G. tenella. Nicht häufig auf därrem, möglichst winter-

kahlem Boden im Plateau, namentlich der Polsterheide und

der Blitenwiese, Gipfelbläten in Postfloration, Lateralbläten

in der Anthese !9/s, reife Terminalfrächte 39/s; auch die Late-

ralfräöchte reifen sicher. Hier ein ausgeprägter Xerophyt in

Widerspruch mit der Angabe WAHLENBERGS,! dass die Stan-

dorte nasse Plätze dicht an der Schneegrenze seien. Wäre

dies zutreffend, hätte man eher erwarten sollen, die Pflanze

in der Moosmatte zu finden, dort wurde sie indessen verge-

bens gesucht.

”rientalis europea. Ganz veremzelt in einer trockenen

Blätenwiese mit S. Exposition, käömmerlich blähend am ?9/7,

keine Samen ausbildend. Die Höhengrenze ist hier (900 M-)

erreicht?, und die Pflanze bedarf dann nicht mehr die in

Waldregionen ibliche Beschattung.

Diapensia lapponica. In Polster-? und Zwergstrauch-t

heiden, besonders an därren, offenen, wiesigen Stellen allge-

mein. Sechwindet rasch im Andromeda hypnoides-Teppich

der Schneemulden ? und ist iäberhaupt ein starker, von der

Exposition unabhängiger Xerophyt. Auf.dem Plateau in

Knospe und Blite ?5/6, in voller Bläte, ausserdem mit Knos-

pen und verbläht 39/6, Kronenblätter meist weg 4/17, Frächte

aufgeschwollen, noch nicht reif 6/9. Also hier nicht blähend

»per totum mensem Julii».f

Vaccinium vitis idea. Rein vegetativ hie und da auf

dem heideartigen N. Abhang, wo Jahressprosse 1 cm. lang,

mit 7—38 Blättern von 3 mm. Länge, 5 mm. Breite.? Npär-

lich floral auf den Moorhämpeln und in trockenen Bliten-

wiesen mit S. Exposition, wo blähend ?!/7, mit ganz kleinen,

unreifen Friächten 8/9.

Myrtillus uliginosa. Auf den trockensten, windigsten

Kiesflecken des Plateaus, mit Azalea; hier Anfang der Bläte

Hep E6D.

” Nach SVENSSON in der Kaitum-Gegend ebenfalls gegen 900 M. steril

und ärmlich aufsteigend.

> Welche HuLT pro parte Diapensia-Formation genannt hat, l. ce. p. 177.

+ Auf Grönland eine Heidepflanze im Sinne WARMINGS, I. c. p. 372.

> Während einer Winterreise fand WAHLENBERG (1. c. p. 58) Diapensia

in der Regel entblösst an kahlen, schneearmen Plätzen.

$ WAHLENBERG 1. ce. p. 58: i

7 Vgl KIHLMAN 1. c. p. 155, ferner SERNANDER. Öfv. K. V. A. Förh. 1898,

N:o 6, p. 394, wo ähnliche Massverhältnisse angefihrt.

42 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN-.

3/7, nahezu verbliht 19/7, mit kleinen, bzw. grossen unreifen

Friächten 15/7, bzw. 5/7, Frächte vereinzelt reif !8/s, allgemein

reif, gränviolette Herbstlaubfärbung ?9/s. Die Frichte ge-

langen hier oberhalb der von NORMAN im N. Norwegen gezo-

genen Höhengrenze von 600—700 M.! zur Reife — Ferner

in der Strauchheide (u. a. auf den Moorinseln), auf trockenen,

sonnigen Wiesenabhängen: lauter därren Xerophytlokalen,

unabhängig von der Bodenbeschaffenheit und gleichgältig ob

in lichter oder geschlossener Vegetation. Auf dem N. Ab-

schuss selten und steril?. (M. nigra erreicht nicht das Gebiet.)

Arctostaphylos alpina. Auf ähnlichen Lokalitäten wie

Myrtillus uliginosa, aber noch empfindlicher gegen knappe

Insolation? und demgemäss nicht auf dem Abhang von Junka-

tjäåkko, nur auf dem Platean. Blitezeit dort eben beendigt

26/6, beginnende Rotfärbung der Frächte /s, Frächte rot, mit

brauner Aussenseite 1!5's, dunkel und reif, beginnende Herbst-

laubfärbung ”9/s, Geblätt leuchtend purpurrot £/9. Den be-

kanntlich ungemein fräh entwickelten Bliten dieses Strau-

ches begegnet man inder Regel auf den zuerst entblössten,

höheren Flecken von noch in voller NSehneeschmelzung be-

griffenen Heidestrecken (auf dem Vallevare z. B. am ?!/6 beo-

bachtet).

Andromeda hypnoides. Massenhaft bis deckend in der

fröher charakterisierten Andromeda-Heide (p. 30)! vorwie-

gend auf dem N. Abhang, dort am Fusse des Berges mit

kleinen ungestielten Blitenknospen bereits nach dem Ab-

schmelzen ?4/6, Knospen hanfsamengross 2/7, die Bläte eben

angefangen 19/7, verbläht mit trockenen Kronen ?9/7, aufrechte,

unreife Frichte ?7/17, 5/9. Auf den Gipfeln der Moorhämpel

blähend ?/7, alle Kronen abgeworfen ?5/1, einige vereinzelte

Frichte reif, geöffnet 1/9, die grosse Mehrzahl aber nicht reif

vor Ende der Vegetationsperiode. — Etwas irreleitend sagt

WAHLENBERG? »in locis siceis durissimus», obzwar die Stan-

dorte wohl im Herbst trocken erscheinen können.

HL CeINIT pra.

2? Ahnliche Standorts- und Expositionsverhältnisse im N. Norwegen nach

NORMAN: schlechte Besonnung wird auch dort vermieden.

3 Entsprechende Verhältnisse beobachtete KJELLMAN in N. Sibirien 1. c.

NIRO:

ä + Das gleiche gilt nach SVENSSON im Kaitumgebiet. 1. c. p. 13. — Bemer-

kenswert ist, dass NORMAN (1. ce. p. 108) die Art auch an humusfreien

Moränen wahrgenommen hat.

böra I SAN LUNG

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 15. 43

ÅA. tetragona. Nur ein paar vereinzelte Individuen am

Fusse des Berges zusammen mit der vorigen Art, und zwar

dieser in phänologischer Beziehung völlig ähnlich. Anfang

der Bläte ?3/6, in voller Blite 39/6, Kronen grösstenteils noch

frisch !/7, verwelkt oder meist abgefallen !9/7, Frächte unreif

6/9. Die Anthese dauert höchstens 6 Tage, die Fruchtreife

mehr als neun Wochen. Verlangt gleiche Bodenbeschaffen-

heit wie ÅA. hypnoides, aber steigt bei dieser Breite kaum so

tief herunter als bis zu 900 M. ä. d. M. Auf den Gipfeln

wahrscheinlich nicht selten, da ich mehrmals von Lapplän-

dern heruntergebrachte Exemplare sah, und SVENSSON in dem

etwas mnördlicheren Kaitumgebiet sogar eine ÅA. tetragona-

Formation von 700 M. aufwärts beobachtete auf sonst so gut

wie pflanzenleeren Strecken.! Nach Norman verhält sich die

Art entsprechend auf der norwegischen Seite.?

Phyllodoce ccerulea.. Nur in den Andromeda- und Zwerg-

strauchheiden, mit Empetrum.? Steigt den Junka-Abhang

hinauf, dort bei etwa 920 M. mit kleinen, ungestielten Bli-

tenknospen gleich nach der Abschmelzung ?5/6, zum Öffnen

fertige Knospen auf 1 cm. langen Stielen 29/7, blasse Bliten

auf 7 cm. langen Stielen ?9/7, postfloral mit hängenden Fräch-

ten ?6/;, aufrechte, unreife Fräöchte !/s—$/9, auch mit kurz-

gestielten Herbstblätenknospen $/9.+ Im lockeren Humus der

Moorhämpel (wo Azalea nicht fortkommt) bläihend und mit

Knospen ?/7, trockene oder abgeworfene Kronen ?”/7, Friächte

noch nicht reif 5/9.

Azalea procumbens. Ziemlich häufig in der trockenen,

kiesigen Polsterheide des Plateaus, wo grösstenteils in Knospe,

vereinzelt blihend ?5/6, in voller Blite, auch verbläht und

mit Knospen 2/7, in Postfloration 19/7, Frächte noch unreif 9/9.

Hört viel schneller gegen den N. Abhang auf als Diapensia,

deren Standorte sonst ähnlich sind; vielleicht hängt dies von

grösserem Wärmebedärfnisse ab. Zufolge NORMAN? soll Aza-

lea merkwärdigerweise auch an sehr nassen Stellen vorkom-

men können.

le pel:

1. ce. p. 426. Vgl. auch WAHLENBERG 1. c. p. 107.

= die Empetrum-Phyllodoce-Formation SVENSSONS, 1. c. p. 13.

Abermaliges Blähen im Herbst ist bei dieser Art eine ziemlich allge-

meine Erscheinung, vgl. auch NORMAN 1. c. p. 736.

31. ce. p. 433. >meget hyppig på myr».

Row 0 HK

44 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

Rhododendron lapponicum wurde allerdings im Junka-

gebiet, wie dies oben beschränkt worden, nicht beobachtet,

aber nicht weit davon, einerseits auf fruchtbaren S. Abhängen

in dem nach Puollaure fiöhrenden Thale, anderseits auf

gleichfalls sonnigen S. Abhängen nördlich von Tarreluoppal

700 M. i d. M. Recht häufig an sonnigen Kieshägeln am

Ufer von Virijaure bei etwa 600—700 M. Höhe. Als Stand-

orte wurden aufgezeichnet sehr trockener, kahler Kiesboden

(Dryas- Pot-mivea-Boden), die Zwergstrauchheide, trockene,

dichte Blitenwiesen und die p. 18 geschilderte Moorheide

von Kerkevare.

Alle diese Lokalitäten, obwohl im Ubrigen sehr verschie-

den, sind einer kräftigen, zeitweilig mit der grössten Trocken

heit verbundenen Insolation ausgesetzt, und ähnliches gilt von

allen iäbrigen mir bekannten Bhododendron-Lokalen in Lule

Lappmark, z. B. den S. Abschiässen von Njunjes und Nam-

mats bei Kvikkjokk. Die kontinental-arktiscehe Art wurde

hingegen auf den köhleren N. Seiten sowohl dieser Gebirgen

wie des Junkatjåkko ohne Erfolg gesucht. Angeblich gesellt

sie sich gern zu Andromeda tetragona! aber dringt, wie be-

reits dargethan, weit tiefer in die Thäler herunter als letz-

tere, bezäglich Insolation und Bodenbeschaffenheit viel geniäg-

samere Art. Als bestandbildend fand ich Ehododendron nir-

gendwo in den Gebirgen W. von Kvikkjokk, während SVENS-

SON bei noeh nördlicheren Breiten eine Rh.-Formation an-

merken konnte. Das eigentimliche Auftreten Seite an Seite

mit Pedicularis flammea wurde oben erörtert (p. 18). Bliht

bekanntlich sehr fräh, dennoch ist die Vegetationsperiode

fär die sehr langsam sich vollziehende Samenreife nicht aus-

reichend. Auf trockenwarmen Hägeln neben VISE mit

lange nicht reifen Frächten am !/s.

Viola biflora. Häufig auf Humusboden, zumal in einer

trockenen, sonnigen Bliitenwiese, wo blähend ?9/6, in voller

Bläte '!/7, meist bald verbläht, einzelne Knospen !?/7, post-

fAoral ohne Kronen ?9/7, aufrechte, unreife Frächte ?$/7, letz-

tere fertig zum Aufspringen 1/7, in voller Samenaussäung

6/s. Im frischeren Humus der Moorhiämpelseiten, aber nicht

in der Sumpfwiese, auch nicht die Moosmatte erreichend.

Steril und kimmerlich, jedoch nicht selten auf dem N. Abhang.

! el SVENSSON 1. ec. p. 13, NORMAN 1 c. p. 434 (wo nichts von der

Ex position).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. H1. N:O 15. 45

Eine humusverlangende Wiesenpflanze der Birkenregion an ty-

pisch feuchten, fruchtbaren und geschitzten Lokalitäten,! steigt

diese Art bis ins Hochgebirge, wenigstens bis 1000 M. ä. d. M.

und verrägt dort gut, ja sucht sogar sonnige, trockene Plätzeauf.

Empetrum nigrum. In den Strauchheiden allgemein, be-

sonders auf dem Plateau, wo blähend und verbläht ?9/c,

Fräöchte angesetzt "/7, hanfsamengross ?$/7, mit beginnend

dunklerem Anstrich !/s, dunkel, saftig, jedoch nicht reif !3/s,

reif 9/8. Auf dem Abhang, wo Schnee bis zum ?3/6 liegen

blieb, reiften die Friächte nicht vollständig. Nirgendwo

alleinherrschend.?

Ozytropis lapponica. Spärlich auf dem Plateau sowohl

in kiesigen, pflanzenarmen Polsterheiden wie in dichten Bli-

tenwiesen, nur an den trockensten, stark (namentlich von S-)

insolierten? Orten und fehlt demgemäss auf dem N. Abschuss

des Berges. Auf einem sädlich exponierten Wiesenhiägel meist

blähend, aber Zz. T. mit Knospen und verbläöht 19/7, grössten-

teils postfloral mit 1 cm. langen Hälsen ??/7, letztere 1,5 cm.

lang ?6/7, hie und da aufgesprungen 18/8, meistens reif ?/9.

Ein starker Wiesen- und Fjeldmarkxerophyt, der därftigen,

sauren Heideboden meidet.

Astragalus alpinus. Sehr häufig in Blitenwiesen in allen

Expositionen. Auf einem trockenen, gegen SO. neigenden

Hiägel mit nur wenigen geöffneten Bliten 39/6, in Blite und

Knospe ?!—-!6/7, bald oder bereits verbliht ?9/7, noch einzelne

Bläten ?6/7, Frächte in der Regel nicht völlig trocken 30/s.

Im August wurden die Blätter durch Pilze allgemein ver-

wiästet. Diese echte Wiesenpflanze nimmt hier oben mit

trockenem Boden gern färlieb, während in tieferen Regionen

namentlich der nasse Sand der Flussufer aufgesucht wird.?

Dryas octopetala. Ziemlich häufig an trockenen, windigen

Stellen namentlich mit guter Exposition, jedoch selbst auf

1 Vgl. C. F. NYMAN, 1. c. I p. 386: »vid skuggiga bäckar», NORMAN,

1. c. p. 115, SVENSSON 1. ce. p. 31 »fuktiga ställen i björkregionen>, WARMING

ICEp 306:

? Wie es sonst zumal bei weniger beträchtlichen Höhen oft vorkommt, vgl.

Zz. B. WARMING 1. ce. p. 312.

3 Eine Bedingung, die ebenfalls WAHLENBERG (Il. ce. p. 189: »lateribus

graminosis meridiei expositis>) und NORMAN (1. ce. p. 208) nötig gefunden.

2 Wie ich bei Kvikkjokk gelegentlich beobachtete und NORMAN fir die

norwegische Seite bestätigt, 1. c. p. 209. Der Unterschied wurde schon von

WAHLENBERG bemerkt und 1. ce. p. 190 in folgenden Worten angegeben: »in

alpium Lapponicarum ommium lateribus graminosis ...wmn nferalpinis

et subalpinis precipue locis subhumidis arenosis juxta fluvios vulgaris2.

46 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

dem steilen N. Abschuss. Zur Herrschaft gelangt die Pflauze

aber nirgends im Gebiet, weil die hier im ganzen knappen

Boden- und Insolationsverhältnisse ihre äppige Entwickelung

nicht gestatten. Fin ausgeprägter Xerophyt, der nasse oder

feuchte Plätze entschieden scheut, und somit im Moor, auf

den Moorinseln, an Bachufern, in der Moosmatte, wie iber-

haupt in Schneemulden und Gruben des Bodens gänzlich

fehlt. Von Schnee noch bedeckte Individuen waren nach dem

25/6 kaum mehr zu finden. Dieses scharf begränzte Auftreten

wurde meines Wissens in der fräheren scehwedischen Litteratur

nicht hervorgehoben, und WAHLENBERG sagt sogar betreffend

Dryas: »in locis elevatis succosioribus»,! was nicht zutreffend

ist und auch nicht, wie sonst Regel, von NYMAN a. a. O.

wiederholt " wurde. Dagegen betont Norman? ausdräöcklich

das Meiden von feuchten und frischen Plätzen als charakteri-

stisches Merkmal der Art. — Im Dryas-Pot. nivea-Boden, in

der Polsterheide, Bliätenwiese, sowie in der wiesenartigen, nicht

aber in der ganz därftigen Heide. Auf einem Wiesenhä-

gel mit S. Exposition mit Bläitenknospen oder einzelnen geöff-

neten Bläten 39/6, noch grösstenteils Knospen 2/7, in voller

Bläöte 19/7, Kronen verwelkt oder abgefallen 9/7, ausragende

Griffel, auch einige verspätete Knospen ?5/7, Griffel ausge-

spreizt 18/8, z. T. in Fruchtverbreitung ??9/s. "An etwa gleich-

zeitig schneefreien Stellen des N. Abhangs (1000 M.) nur

eine vorjährige, verwelkte Herbstknospe ?4/c, Anfang der Blite

10/7, Blitezeit beinahe beendigt ?9/7, kleine, noch nicht ausge-

spreizte Griffelpinsel 5/9; reife Frächte wurden nicht erzeugt.

Sibbaldia procumbens. Ziemlich häufig in der Andromeda

hypnoides-Heide,? namentlich am Fusse des Junkatjåkko, wo

mit reifen Friächten '/9. Fehlt im Moor und in sonnigen

Blitenwiesen.

Potentilla verna. Allgemein in trockenen Wiesen, wo in

sädlicher Exposition mit geschlossenen Blitenknospen 0/6,

blihend, auch Knospen "4/7, verbläht und blähend 19/7, Bliten

meist verwelkt ?9/7, viele reifen Frächte und rötliches Geblätt

30/8. Ferner in frischeren Bachufermatten, in Heiden, nament-

kälpepr 149:

21. c. p. 126. »(Dryas) skiller sig däri fra mange andre Fjeldplanter,

at den aldrig förekommer på sneleier og ved bekke... er kun höist undta-

gelsevis set på lidt fugtige (lokaliteter). >»

3 Nach SVENSSON 1. ec p. 13 eine Charakterpflanze seiner Andromeda

hypnoides-Formation.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 15. 47

lich der Andromeda-H. oder sonst in schattigeren Felsen-

klöften, z. B. auf dem N.Abhang schneebar ?3/6, Sprosse 8

—9 cm. lang mit rein gränen Kunospen 2/1, nur Knospen

?6/7, verbläht 17/8, einzelne reife Frächte, die Pflanze noch grän

5/0. — Eine echte Humuspflanze der Wiesen und Heiden,

sonst aber betreffs Feuchtigkeit und Insolation ziemlich un-

empfindlich. Die der folgenden Art eigenen, trockenen Kies-

lokale werden weniger gut vertragen. Im Einklang hiermit

zählt NORMAN! P. verna zur trockenen Wiese, und WARMING?

zur Kräutervegetation der Saliceten, wo der feuchte, lockere,

oft beschattete Dammboden den auf Junkatjåkko häufigsten

Lokalen entspricht. Um so befremdender scheint, dass SVENS-

SON? nur därre Kieslokalitäten bemerkte.

P. mivea. MSpärlich, nur im sehr windoffenen, trockenen

und stark insolierten Kiesrande eimes Wiesenhigels neben

Festajaure, mit einzelnen geöffneten Bliten 39/6, in der Bliäte

und Knospe 7/7, allgemein verbliht, auch einige Bliten 19/7,

Fräöchte reif 39/s. — Eine echte und gute Besonnung verlan-

gende Felsenflurpflanze (unter diesen Bedingungen recht häu-

fig in der Umgebung von Virijaure), welche ich auf feuchtem

— frischem Boden oder in mageren Heiden nie gesehen habe.

Ich kann daher die Angabe WAHLENBERGS? »locis elevatis aspe-

ris» nicht bestätigen, geschweige denn die Formulierung NY-

MANS? »magra eller fugtiga ställen» (magere oder feuchte Orte).

Gerade das Gegenteil ist zutreffend.'

RBubus Chamcemorus. Spärlich und oft steril in den

ebenfalls spärlichen Weissmoospolstern. In voller Blite ?/1,

mit gelbgränen Friächten ?5/7; rötliche, unreife Beere ?/s, klei-

ne, reife, aber gefrorene Beeren sowie frostbeschädigtes Laub

30/g.

Comarum palustre. Vereinzelt im nassen Moor, nur mit

Knospen /s, verbliht, mit rotbraunem Geblätt 39/s, keine

Friächte gelangen zur Entwickelung.

Parnassia palustris B tenwis. Häufig in der Sumpfwiese,

am Moorrand mit Saxifraga stellaris 8 comosa, 5 em. hoch,

mit grossen, weisslichen Knospen und einigen geöffneten

I. CAD: 246. »meget hyppig i lierne», — »ynder törre lokaliteter.>

Spetrenp:. 310:

JINDEEN Jieele

FÖRöA pa AT:

wEnkelsps (6.

STLeNpA OT

48 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

Bliten ??/7, z. T. verbläht, ach hie und da Bläiten und Knos-

pen 7/s, grosse, noch nicht völlig reife Friächte ?9/s. Also hier

nur ähnliche Standorte wie im sädlicheren Tieflande, während

sonst bekanntlich im hohen Norden gern auf trockenem Boden.!?

Sazxifraga stellaris. Häufig im Moor (die Var. comosa)

nebst Kenigia; in der Blite ?5/7, Frächte beinahe reif, auch

Bliten 5/s. — Stärker hydrophil als alle folgenden Arten der

Gattung, welche anmoorigen Boden nicht erreichen.

S. mvalis. Häufig sowohl in Polsterheiden der Ebene

als Chasmophyt in humusreichen Felsenspalten wie insbeson-

dere im kaltfeuchten Humus der Schluchten oder neben Fel-

senblöcken den Abhang hinaufsteigend. Auf trockener Fel-

senflur mit 9-0. Exposition in Bläte und Knospe ?9/e, bald

verbläht 2/7, in Postfloration mit frischen Kronenblättern !2/7,

letztere trocken oder verwelkt ?9/7, reife Frächte £/s. Fehlt

in dichten Wiesen wie auf den wärmsten Kiesplätzen. Bei

uns scheinen die feuchten, kähblen, in Norwegen die trockenen

Standorte den Vorrang zu haben.?

S. oppositifolia. Sehr häufig auf allerlei Felsen- und

Heideboden — sowobhl trocken wie kaltnass, humusgebunden wie

sandig — bis in die Moosmatte. Fehlt in Sumpfwiesen und

Mooren (aber auf den Moorhiägeln). Die Exposition ist gleich-

gältig. Auf dem Plateau in Postfloration mit verwelkten

Kronen nebst zahlreichen blähenden Individuen ?5/6, noch

spärlich blihend ?9/6, trockene Kronen 4/7, die ersten Frichte

sich öffnend ?!/7, Samen grösstenteils verbreitet, auch zum

zweiten Mal blihend ?9/s. 100 M. höher auf dem Abhang:

in Bläte 4/6, Kronen blass ?8;6, trocken 4/1—?6/7, die ersten

reifen Frächte 2?/s.

S. aigoides. Nur auf dem N. Abhang, namentlich als

Charakterpflanze der Bachufermatten und im Geröll alter

Bachfurchen, ab und zu in der Moosmatte und in trockenen

heideartigen Wiesen, wo Jahrestriebe 1.5 em. lang und eben

sichtbare Blitenknospen ”5/c, Triebe 2.5 em. lang, in Knospe

10/7, in Bläte und Knospe ??/7, in voller Blite nebst Knospen

26/7, in voller Bläte und verbliht 1-!?/8, Kronenblätter meist

abgefallen ?9/s, kleine, lange nicht reife Frächte 9/9. Die

Samen därften nie reifen, da die Entwickelung niedrigeren

WliVigk NORMAN 1." C2 Pp. LT9;

? Vgl. WAHLENBERG 1. c. p. 114: slocis suboccultis preruptis ab aqua

nivali semper irrigatis> Feuchte Standorte fand KJELLMAN in Sibirien, l. c.

p. 263. Ferner NORMAN 1. c. p. 298.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 15. 49

Waldregionen angepasst ist und daher fär das Hochgebirge

allzu langsam. Tiefer unten, z. B. bei Kvikkjokk, findet sich

die Art auf berieselten, schattigen Abhängen und im nassen

Fluss-sande; hier oben ist die schattige Lage noch Bedin-

gung des Auftretens, aber der Boden kann recht trocken

sein, wenn auch so ausgeprägte Xerophytlokale, wie NoRr-

MAN einige bemerkt,! nicht vorkommen.

S. cernua. Häufig an feuchten und kählen Orten des N.

Abhangs, insbesondere Felsenkliften, Bläötenwiesen, Bachufern

und Moosmatten, aber, wie WARMING? auf Grönland fand,

keine eigentliche Heidepflanze.

S. cespitosa. Zerstreut in friscehem Humusboden neben

Felsen, in allen Expositionen. Auf dem N. Abschuss oft

steril. Ferner in der Blitenwiese, wo im Felsenschutz auf

trockenem, gegen SO. neigendem Boden dicht am Seespiegel

blähend, auch in Knospe und verbläht 9/6, blöhend und ver-

bläht 4/7, die ersten reifen Friächte ?6/z.

Rhodiola rosea. Nur vereinzelt im Plateau, in trockenen

Felsenspalten mit S. Exposition. Die ersten Bliten offen 39/6,

in voller Blite !9/7, teilweise verbläöht ?9/7, >.-Bläten trocken,

unreife Friächte ?6/7, die durch schmarotzende Pilze beschä-

digten Friächte reiften nicht. Auf dem N. Abhang nicht

beobachtet. — Die Art bewohnt in niedrigeren Regionen vor-

wiegend iäppigen und feuchten, sogar nassen Boden, z. B. die

Bachufer der Saliceten, ist aber im Hochgebirge wie manche

andere auf einige trockenwarme Flecken angewiesen.?

Arabis alpina. Häufig in und charakteristisch för Bach-

ufermatten wie Moosmatten auf dem N. Abhang, in letzteren

noch am '/9 blähend. Inflorescenzknospen zwischen den inne-

ren Laubblättern versteckt unmittelbar nach der Schnee-

sehmelzung ?4/e, die florale Axe 2 em. hoch 2/7, 6 em. hoch

mit geöffneten Bläten 19/7, postfloral mit 3 cm. langen Scho-

ten ?9/7, die unteren NSchoten trocken, Samen noch sitzend

9/8. Fruchtklappen aufspringend '/9.

Draba hirta. Fin paar Individuen an demselben Lokale wie

Rhodiola in Bläte 39/6, 4/7 z. T. in Postfloration 9/7, reifende

Frichte $/s. Die obere Vertikalgrenze därfte hier erreicht sein

(900 M-).

& TINCNIP IVA Le Prlolot

> Nach NORMAN werden ähnliche Standorte namentlich im inneren Nor-

wegen aufgesucht, wogegen in der Nähe der Kiste die Pflanze sogar in Moo-

ren (Sumpfwiesen) gedeiht, 1. c. p. 286.

30 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN-

D. Wahlenbergii wind D. nivalis stimmen in Bezug auf

Standort und periodische Erscheinungen genau iberein. Als

Chasmophyten zerstreut auf trockener Felsenflur, namentlich

Polsterheiden und mageren Wiesen in der Ebene und auf dem

Berge. Abhang von Junka, 1000 M. i. d. M.: blihend ?1—S/6

teilweise verbläht 2/7, mit unreifen Frächten !9/7, 4/8, trockene

Schoten 2!?/8, in Samenverbreitung ??

D. alpina. Ziemlich häufig in frischeren Wiesen und

Bachufermatten des N. Abhangs, worauf diese Art im Gegen-

satz zu den vorigen beschränkt ist. Scheut die trockenen

und sonnigen Xerophytlokale, wo jene gedeihen.! Blite und

Fruchtreife wie bei D. nmivalis oder unbeträchtlich später.

Cardamine pratensis. Nur im Moor, mit Bläten und klei-

nen Nchoten ?5/7.

C. bellidifolia. Allgemein verbreitet, aber niemals ge-

sellig auftretend. Vorwiegend auf därftigem Heideboden, wie

Andromeda-Heiden des N. Abhangs, und als Chasmophyt in

der Polsterheide]) am Plateau, wo in Blite und mit 1 cm.

langen, unreifen Schoten 5/6, Frächte mitte Juli reif. —

Auf dem sandigen Ufer von Virijaure sah ich die kleine

Staude vielfach dicht am Wasserspiegel.?

Thalictrum alpinum. Eine der allerhäufigsten Wiesen-

stauden. An einer Menge verschiedener Standorte, von den

feuchten Bachufermatten und Schneemulden des N. Abhangs

bis in die trockensten, sädlich exponierten Blätenwiesen der

Hochebene, obwohl WAHLENBERG? und NYMAN? nur feuchte

Lokalitäten erwähnen. Fehlt in Mooren und in Moosmatten.

Auf dem Plateau nur Geblatt ?6/6, 5—6 cm. hohe, gekrämm-

te Inflorescenzaxen mit geöffneten Blätenknospen ?9/e, stäu-

bend und in Knospe 2/7, in voller Bläte 19/7, postfloral ?9/7,

Frichte leicht abfallend ?9/s8. Auf dem Berge wurde die

Fruchtreife meist nicht zu Ende gebracht.

ranunculus glacialis. Charakterpflanze des nackten »Urs»

(vgl. p. 26, wo näheres iäber den Standort). Auf Junkatjåkko

nicht häufig, blähend 19/7.

1 Vgl. WAHLENBERG JL. c. p. 173: »ad rupes sicciores per latera septen-

trionalis summarum>. Die N. Exposition somit Regel.

? Auf das Vorkommen an Seeufern macht SVENSSON zuerst aufmerk-

sam, 1. €. p. 31. NORMAN erwähnt trotz seiner Vollständigkeit nichts davon.

Im N. Sibirien sogar in Mooren nach KJELLMAN, 1. ec. p. 205.

2 iLaeop.o154:

4 GE Pp: 2 2å

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 15. 51

BR. pygmeus. Wie die folgende Art häufig in Moosmatten

und Sumpfwiesen, in der Regel aber auf verhältnismässig

steinigerem, weniger nassem Erdreich und namentlich gern

im käöhlen, schattigen Humus von nördlich exponierten Klif-

ten und Gruben. Fehlt in trockenen, gut insolierten Bliiten-

wiesen. Auf den Moorhiämpeln in Blite ?/7, mit unreifen

Frichten ?5/7, Frächte anfangs August reifend.

BR. nivalis. Häufig, aber streng lokalisiert. Nur auf Hu-

mus- oder Schlammboden, der während der ersten Wochen

der Vegetationsperiode durch Schneewasser möglichst durch-

tränkt wird, aber später zur Zeit der Fruchtreife austrocknet.

Gedeiht äbrigens ebensogut im dichten Grasturf der Sumpf-

wiesen wie auf nacktem Schlamm. In jener verbläht ?3/6 und

mit reifen Frächten vom ?6/7 an. In der Moosmatte wurden

die letzten Bliten am ??/8 beobachtet. Räckt nicht in die

Heide so weit wie BR. pygmeus vor, sondern verkämmert

dort bald und wird steril. Nähert sich anderseits dem ech-

ten Moor weniger als die folgende Art.

RB. acris. Häufig an ebenfalls während der Bläte trop-

fend nassen Orten, allein weil etwa vier Wochen später als

BR. nivalis blöhend auch entsprechend tiefer ins Moor hin-

absteigend, wo z. B. unter Carex lagopina und Epilobium

alpinum zu finden. Hier blihend und teilweise verbläht ?3/z,

Fräöchte teils reif, teils grän ?9/s. Ferner in der Moosmatte,

wo noch blihend am "/9. Geht nicht in die Heide, auch nicht

Ruderatpflanze.! Somit entschiedener hydrophil als im Tie-

flande, eine geradezu seltene Erscheinung (Vgl. Taraxacum).

Die drei letzten Rammculus-Arten sind im Gegensatz zu RK.

glacialis reime Humusbewohner.

Alsine biflora. Häufig in trockenen Wiesen und Heiden

bis in die Andromeda-H.; unabhängig von der Exposition. Auf

einem gegen S. neigenden Wiesenhägel in voller Blite 29/6,

zum "Teil verbläht !/7,, einzelne Frächte reif ?6/7, Fruchtreife

allgemein beendigt '/s. — Nach WaArmMIiNne? eine Heide- und

Fjeldmarkpflanze. In den Thatsachen nicht begrändet ist wie-

derum eine WAHLENBERG entnommene Angabe NYMANS? 1. c. I.

p.- 423), dass die Standorte ausschliesslich feucht oder nass seien.

! WAHLENBERG fand die Art im Hochgebirge nur ruderat.

Se DON

3 WAHLENBERG Sagt 1. c. p. 128: (in) »locis parum madentibus praerup-

tis per jugum alpium meridionalium.> S. Exposition ist jedoch offenbar

keine notwendige Bedingung.

532 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

A. stricta.. Mit der vorigen Art z. B. auf dem N. Ab-

hang von Junkatjåkko. Die Samen reifen etwas später.

(S. nivalis mangelt in der nächsten Nähe von Junka-

tjäkko, aber ist in einer Entfernung von einigen Km. auf

der N.Seite von Kerkevare nicht selten in alten Flussbetten,

wo die kräftige Pfahlwurzel dieses winzigen Pflänzcechens

tief im Sande steckt.)!

Cerastium alpinum. Sehr häufig an beinahe allerlei Stand-

orten mit Ausnahme vom nassen Moor. Auf Kiesboden, in

Heiden, Wiesen, Bachufer- und Moosmatten. Neben der Hitte

als Ruderatpflanze besonders äppig, mit Blätenknospen ?6-50/6,

einige geöffnete Bläten 2/7, in Blite und Knospe !9/7, blihend

oder verbläht, auch einzelne Knospen ?0-25/7, einzelne Friächte

reif +-!8/g8 in MNSamenverbreitung ?9/s. Auf dem N-Abhang

mit 2-—3 cm. langen Jahrestrieben und eben sichtbaren Bli-

tenknospen ?/7, Anfang der Blite 19/7, blibend und verbläht

20/7, noch vereinzelt blähend 2/s, Friächte zum Teil (an ärm-

lichen Individuen) reif 1?/s,

C. trigynum. Hie und da in kähblen Strichen des N.Ab-

hangs, im heruntersickernden Schmelzwasser.

Silene acaulis. Sehr häufig in der Polsterheide? und

sonst auf entblösstem Kies-, Sand- oder Geröllboden, auch

dem trockensten, ferner gleichfalls häufig in der Bläten-

wiese, Bachufermatte und sogar in den schneereicheren Hei-

den, aber bleibt in der Moosmatte hinter vielen anderen

Blitenpflanzen zuröck. Mangelt in Sumpfwiesen und Moo-

ren. Auf dem Plateau spärliche Bläten, meist kleine Knos-

pen ?$/6, vorwiegend Knospen 39/6, in Blite und Knospe 2/7,

grösstenteils verbläht mit verwelkten oder trockenen Kronen

10/7, Friächte hie und da reif !8/g, noch nicht allgemein reif

29/8, in voller Samenverbreitung 6/9. Hundert M. höher auf

dem N-Abhang: Blitenknospen eben sichtbar ?$/e, die ersten

offenen Bläten 2/7, in voller Blite, auch mit Knospen !9/7,

verbläht mit blassen, bzw. trockenen Kronen ?9/7, einzelne

reife Frächte !?/s, letztere nicht äberall reif 8/9.

Polygonum viviparum. Die häufigste aller Stauden im

Gebiet und die begnägsamste, da sie mit allen Lokalitäten

von den windigsten und trockensten bis zum Moor fiärlieb

1 Nach KJELLMAN 1. ce. p. 270 tritt es in ähnlicher Weise in N. Sibi-

rien auf.

? Zugleich mit Diapensia einer der wichtigsten Polsterbilder.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III, N:0 15. 53

nimmt. In der Moosmatte blihend noch am 5/9. Auf dem

Plateau: Inflorescenzstiel nicht gestreckt ?6/6, 3—4 cm. hoch

30/6, 7 em. hoch, mit rötlichen Knospen !/7, eimige geöffnete

Bliten !9/7, 10—15 cm. hoch, in voller Blite und mit »reifen»

Bulbillen ?9/7, Ende der Blitezeit ”5/7, Bulbillen grösstenteils

verbreitet "'/s, und die spärlich entwickelten Friächte braun,

reif. (?). Auf dem N.Abhang gelangen die Frächte kaum

zur Reife, und äberhaupt ist die Samenausbildung durch die

vegetative Reproduktion natärlich stark herabgesetzt, ohne

jedoch völlig unterdräckt zu sein. Ganz blätenlose Indivi-

duen waren unter den floralen um so reichlicher eingemischt,

je därftiger der Standort. Nach Uberwinterung 'keimen die

Bulbillen reichlich im Schneewasser.

Ozxyria digyna. Wie Arabis alpina charakteristisch fär

die Bachnufermatten des N. Abhangs, wo kleine, eingerollte

Blätter gleich nach der Schneeschmelzung ?3/6, Inflorescenz-

knospen sichtbar ?7/e, Blattspreiten ausgeflacht 4/7, in Knospe

20/7, noch nicht stäubend ?5/7, stäubend und friächtend 4-!2/s,

Frichte reif, in Verbreitung ??/s. Auf dem Plateau im Hu-

mus der Spalten und Kläfte.

Kenigia islandica. Reichlich im schwarzen, wasserge-

tränkten Schlamm des Moors, namentlich auf relativ nackten

Flecken, wo Moose und Halme spärlich sind. Am Fusse

Junkas massenhaft keimend im Schneewasser ?/17, ein paar

Taubblätter, Bläten hie und da geöffnet (Boden nicht länger

träpfend nass) !”/7, in voller Blite ?5/7, in Postfloration 3/s,

gränreife, zugleich mit dem Kelche leicht abfallende Nisse,

gelbrote Pflänzchen ?1/8—-$/9. Ähnliche Daten im Moor neben

Festajaure.

Betula nana. Als ganz bodenkriechend mehr oder we-

niger häufig in Strauch- und Moosheiden wie in Wiesen

des Plateaus, aber klettert den Berg nicht empor und er-

reicht nicht Schneemulden oder Moosmatten. Belaubt, meist

verbliht 5/6, Laub leuchtend rotgelb ??/s, bräuvnlich ”/9, Frächte

noch nicht trockenreif 8/9.

Salix herbacea. Uberall häufig, von den trockensten,

ziemlich kahlen Kieshägeln bis ins Moor, immerhin verkäm-

mernd und öfters steril an dauerhaft versumpften Plätzen.

Am ippigsten entwickelt auf frisehem Heideboden; nament-

lich der Andromeda-Heide und deren Ubergängen zur Moos-

matte, wo jedoch zum grossen Teil durch S. polaris ersetzt.

34 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

Auf trockenem Plateaugrund bliähend ?5/6, postfloral 39/6, die

ersten reifen Friächte 3!/7, Frächte allgemein reif 18/8, Laub

gelbbraun, abfallend ??9/s. Im Moor einige Tage verspätet,

blähend ?/7, einige Frächte reif 7/s, in voller Samenverbrei-

tung 30/8. Die Fräöchte von S. polaris springen unter sonst

gleichen Umständen oft ein paar Tage friher auf. S. polaris

fehlt immer auf trockenen S. Abhängen. :

Salix reticulata. Häuvfig, gern zusammen mit Dryas! in

trockenen Moosheiden und Wiesen, ferner in den frischeren

Matten des N. Abhangs, aber nie in Sämpfen.? Exposi-

tion gleichgiöltig. Auf offenem Plateauboden Anfang der

Bläte ?5/6, bereits verbliht 2/7, Frächte vereinzelt reif 2/s,

noch nicht allgemein reif ?9/s. Hundert M. höher auf Jun-

katjåkko in ebenfalls offener Lage eben belaubt, kleine In-

florescenzknospen ?t/e, in Knospe ?5/e, in voller Bläte, zum

Teil verbläht 2/7, am 5/9 waren die Kapseln mit Ausnahme

von einigen pilzbeschädigten noch nicht reif.

S. lapponum. Nur vereinzelte winzige und kräppelige

Sträucher im Moor sowohl wie auf dem trockenen Plateau,

im Felsenschutz, belaubt ?/7, in Bläte ?/7. Ein paar Km.

thalwärts gegen Puollaure zu als 1--2 M. hohes Gebisch

bestandbildend.

Tofieldia borealis. Zerstreut in Polsterheiden auf dem

Plateau und in Andromeda-Heiden auf dem Junka-Abhang,

wo oft lange schneebedeckt. Dagegen nicht an sumpfigen

Lokalen, wie in niedrigeren Gärteln regelmässig. Auf dem

Plateau mit 2—3 cm. hohen Inflorescenzstielen 39/6, in Blite

oder etwas verbliht ?9/7, Kronen trocken ?"/7, grosse, grime,

noch nicht reife Frichte ??/s. Die Pflanzen erreichten kaum

1 Dm. Höhe.

Luzula arecuata und L. spicata. Zerstreut in der Heide,

namentlich auf trockenem Felsenboden, auch auf den Moor-

himpeln und dem N.Abhang des Berges. Die Samen reifen.

L. Wahlenbergii. Unten auf dem Bergabhang hie und

da in trockneren, grasigen Wiesen. Reife Samen 5/s.

Juncus trifidus. Charakterpflanze der därren, unfrucht-

baren Heiden sowohl an kiesigen wie humusreicheren Stellen,

! Im N. Sibirien ebenfalls einander begleitend in der »Blomstermark>

(KJELLMAN 1. c. p. 272).

2 Die Angabe WAHLENBERGS (1. c. p. 262) »in locis irrigatis, in rupi-

bus madidis> gilt nur in niedrigeren Regionen, nicht im Hochgebirge, wenn

auch frischer Boden nicht im gleichen Masse wie von Dryas gescheut wird.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 15. 55

Zz. B. auf den Moorhägelchen. Auf dem Plateau: mit In-

florescenzknospen 7/7 und sichtbaren Griffeln !9/7, bald ver-

bläht ?2/7, in Postfloration ?/7, Frächte nicht reif 2/9.

J. biglumis. Häufig, namentlich im Moor, wo mit ent-

wickelten Narben ?/7, verbliäht ??/7, mit reifen, aufgesprun-

genen Frichten 2/9. Ferner in der trockenen Heide des N.

Abhangs, mit Dryas.

Carex rupestris. Häufig, aber nur an ausgeprägten, ins-

besondere felsigen Xerophytlokalitäten. FExposition gleich-

gältig. Unter geschlossenen Pflanzendecken wird die trok-

kene Blätenwiese der Heide vorgezogen. In Polsterheiden

am Plateau Anfang der Stäubung ?$/6, zum Teil verblöht ?9/6,

Halm trocken, noch sitzende Frächte ??/s.

C. pedata. Selten an ähnlichen Lokalen wie die vorige

Art; scheint aber bessere Lebensbedingungen — namentlich

gute Insolation — zu verlangen, und fehlt demgemäss gänz-

lich auf dem N. Abhang.

C. vaginata. Hie und da in trockenen, moosigen, auch

heideartigen Wiesen an etwas geschiätzten Plätzen der

Ebene. In S. Exposition bereits stäubend 2/7, in voller

Blite 19/7, verbliht ?9/7, gelblich, mit nicht völlig trockenen

Friächten ?9/s.

C. rigida. Allgemein in der mageren Heide auch an

schneereichen Plätzen, nicht im Moor. Auf dem Plateau

2—3 cm. hoch, mit Inflorescenzknospen 39/6, 6—8 cm. hoch

am Anfang der Bläte ?/7, in voller oder vorgeschrittener

Blite !9/7, gelblich, mit noch fest haftenden Friächten ?/9.

C. lagopina. Zerstreut mit der vorigen und noch häufi-

ger in Sumpfwiesen bis an den eigentlichen Moorrand, wo in

Postfloration ?/7, mit reifen Friächten ?/s.

C. sazatilis. Reichlich, sogar bestandbildend in kleinen

Moorflecken auf den unteren Absätzen vom Junkatjåkko,

aber nicht im grösseren Moor neben Festajaure beobachtet.

Fräöchte nicht verbreitungsfertig ?9/s.

C. "aquatilis. Häufig an noch nässeren Standorten als

die beiden vorigen Arten und namentlich im tiefen Moor

ziemlich reine Bestände bildend, dort mit Inflorescenzknospen

2/7, vertrockneten Narben ?3/7, noch nicht trockenreifen Friäch-

1 WAHLENBERG zZ. B. sagt vom Standorte nur »in uliginosis et palu-

(LENS ERK tor

56 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN-

ten "5/9. Steigt bis in die Sumpfwiese, wird aber schon am

Moorrand steril.

Kobresia scirpina. Nicht selten auf därrer, steiniger,

windoffener Felsenflur, mit Carex rupestris.

Festuca ovina. Das vorherrschende Gras des Gebiets,

wie Polygonum viviparum an den verschiedensten Standorten,

nur reagiert diese Art scharf gegen zunehmende Feuchtig-

keit durch Ausbildung der viviparen Form. In der horizon-

talen Polsterheide mit sich ausbreitenden Rispen ?5/7, noch

nicht stäubend ?/s, in voller Bläte !5/s, in Postfloration mit

gelblichem Halm, auch Bliäten ??/s, trocknend, gelb, mit nicht

völlig reifen Frächten '/9.

Trisetum subspicatum. Häufig in der Heide und in Blä-

ten- wie Sumpfwiesen. Anfang der Bläte ?6/7, trocknend

mit leicht abgetrennten Frichten !5/s, die meisten Frächte

verbreitet !/9.

Agrostis borealis. Häufig an den gleichen Lokalitäten wie

die vorige. Entwickelt sich langsamer, noch keine abgefal-

lenen Frächte 6/9.

Hierochloa borealis. Spärlich, nur in trockenen, S. expo-

nierten Bliitenwiesen des Plateaus. Ausgespreizte Rispen,

geöffnete Ärchen ?5/7, etwas später stäubend, in Postfloration

18/8, braungelb, noch keine reifen Frichte ?/9.

Poa alpina. Allgemein, aber nicht gerade häufig in na-

mentlich frischeren Heiden und Wiesen, gern in Bachufer-

matten und Moosmatten und dann vivipar. Die florale Form

jedoch in den trockensten, sonnigen Blitenwiesen, wo aus-

gebreitete Rispen ?$/7, stäubend !5/s, Frächte reif oder ver-

breitet, Halm gelb 59/8. Die Brutknospen der Var. vivipara

waren Anfang September reif.

Aira alpina v. vivipara. An feuchten, kählen Orten, in

erster Linie der Moosmatte, ferner dem Moorrande, wo die

Bruttriebe sich bei der Berährung ablösten am ?9/s.

Calamagrostis stricta. In der Sumpfwiese, aber nament-

lich im Moor äppig und häufig bestandbildend.

Die im Junkagebiet beobachteten Standorte fast aller

oben besprochenen Arten sind der Ubersichtlichkeit wegen

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:O 13. 57

im folgenden graphischen Schema, das keiner weiteren Erläu-

terungen bedarf, zusammengestellt. Zugleich habe ich ange-

geben, welche Arten reife Samen erzeugen; es bedeuten: +

reife Samen vor Ende der Vegetationsperiode ausgebildet,

(+) Samen reifen nach Ende der Veg. periode (nach '/9), o

Samen nicht angesetzt oder sich offenbar nicht zur Keimungs-

fähigkeit entwickelnd, — Bruttriebe werden ausgebildet.

ARE | Wiesen und Matten | Moor

SL sl a lr Ela

ANA SE

+ Taraxacum officinale. | -

+ Hieracium alpinum . . EE FANS SEED [TR |

Oo Saussurea alpina |CESS Känd 4 fr

+ Antennaria alpina. . . (ER SR SER SE Jäs

+ Gnaphalium supinum . / | | TEN NN

a BITIT 8 Or OM FIL LOTT Se et ep |s == | . | é

+ Campanula uniflora . | I — portot

+ Pedicularis hirsuta . . — LJ | (Hår LE

| + — flammea . | Jarl |

Sr a dapponica . | | ——

+ Bartsia alpina | ALL |

+ Veronica alpina . | EL

ss GeNNtIANA NLValisK So. | (SEEN SO SE (EES |

EE bade | 2 "SEE NER |

o Trientalis europza | | ESS |

(+) Diapensia lapponica . la | |

Oo Vaccinium vitis idea | flansest ul |

+ Myrtillus uliginosa . . ; Era | (ERENE

+ Arctostaphylos alpina in | |

(+) Andromeda hypnoides SEE [ERE |

(+)— tetragona a RE | | |

(+) Azalea procumbens j | | | |

+ Viola biflora SÖN Har | | |

+ Empetrum nigrum. | | | | Pre |

+ Oxytropis lapponica. . aller SI TOA | | i |

58 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

(ör

2) 2

| o+

+ —

O fed

3 —

+ —

3) —

) Astragalus alpinus

Dryas octopetala

Sibbaldia procumbens |

Potentilla verna.

nivea .

o Comarum palustre.

1 (+) Parnassia palustris £

+ Saxifraga stellaris

Saxifraga nivalis .

oppositifolia .

aizoides .

cernua

cespitosa

o Rhodiola rosea

+ Arabis alpina.

+ Draba hirta.

nivalis.

— Wabhlenbergii

alpina.

Cardamine pratensis.

bellidifolia.

+ Thalictrum alpinum.

+ Ranunculus pygmeus

+ — nivalis

+ — acris

Alsine biflora .

— stricta.

Cerastium alpinum

Silene acaulis.

Polygonum viviparum

ov |

optoH

-BPImOIPUY

Rubus Cham&morus . |

Heiden unnd

Felsenflur

-YINBIJY

!) Schlechte Frächte oder Samen.

2?) Chamemorus-Moor.

3) Reife Friächte nicht beobachtet.

Wiesen und Matten |Moor

= : a

tm Svane

+ 2 S BE =

Ö =3 = 3 =

= sk 2 F 3

' +

RE AE RE

=. - et =:

& | : = e S

[00] &e [0 sd Få

[9] | (e]

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 15. 59

| Heiden und Wiesen und Matten [Mona

Felsenflur

Se | SA

I oa SS I

sl Dl H Bone =) S

[RA ARE! SNS EN ES fr

SF) Y | =S rad

BÄ SIC TE SSE

I i [ad et =. S

| : | ' ET > | |

| z Pp |

| | [9]

. a |

+ Oxyria digyna . . . . Ja — TEEN | LEN

+ Keenigia islandica. | EEE

(+) Betula nana — |

+ Salix herbacea - Jae I sti

+ — polaris ; EE

t-S feticulatar.: cc sC EUTEETE NG |

LÅ . . I

(+) Tofieldia borealis . SS I |

| | |

wa oazula areuata vs si. Afa [SE AE me | |

(+)— spicata | EE ee

+ — Wahlenbergii. : . . SUR |[bmssesssen

(+) Juncus trifidus

EE DLSIUMIS, 200 sv dr] — nn

+ Carex rupestris. . .. oj EEE EE ett

ADEAAGA Kl Al 6 ke a : JEREZ SNES : VAN

(+) — vaginata.

FREE Sidar. sb MERA Le

+ =— lagopina.

(+) — saxatilis

(+) aquatilis .

(+) Kobresia scirpina . . .| - ss

+ Eriophorum angustifol.

+ — Scheuchzeri .

(+) Festuca ovina.

+ Trisetum subspicatum

(+) Agrostis borealis . . .|—

' (+) Hierochloa borealis |

NRO TPINA flå SAG SWE

= Aira alpina v. vivip. .

| (+) Calamagrostis stricta

57 Arten

SONG

FSE

Hol

60 CLEVE,ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN-

IT. Allgemeine Phänologie der Genossen-

schaften.

Metereologisches.

Jede Pflanzenart besitzt eine den mittleren Klimafak-

toren ihres Verbreitungsbezirks angepasste mittlere Entwic-

kelungsgeschwindigkeit, welehe einer durch die herrschen-

den Witterungsverhältnisse bewirkten Verschiebung, — bald

einer Verschleunigung, bald einer Verzögerung — innerhalb

gewisser fär die einzelnen Arten konstanten, aber je nach den

Arten wechselnden Grenzen unterworfen ist. Um einige An-

haltspunkte, zumal för etwaige känttige Vergleiche mit an-

deren Gegenden zum Zweck der Ausforschung dieser gegen-

wärtig unbekannten Amplituden zu gewinnen, ist es nötig,

der phänologischen Darstellung einige metereologische Beo-

bachtungen vorauszuschicken.

Im lappländischen Hochgebirge war der Sommer von

1896 im Grossen und Ganzen verhältnismässig gänstig, na-

mentlich regenarm. Der vorausgegangene Winter hatte viel

Schnee gebracht, und der Frähling stellte sich spät ein. Erst

Mitte Juni begann das Abschmelzen oben im Hochgebirge

einigermassen lebhaft zu werden, und am 4. Juni waren die

(GFewässer zwischen Jokkmokk und Kvikkjokk, zumal gegen

Westen (Saggat und Skalka) noch zum Teil zugefroren. Nun

aber folgten schöne Frihlingstage, wo erhebliche Schneemengen

infolge der brennenden Sonnenstrahlen rasch schwanden und

ein starkes Schwellen der Seenkomplexe bewirkten. Am 18.

Juni war der Wasserspiegel von Saggat und Skalka ungefähr

1 M. höher als gewöhnlich, Schlamm und heruntergerissene

Pflanzenreste träbten ganz das Wasser. Als ich am 21. Juni

Kvikkjokk verliess und durch das Kamathal nordwärts zog,

war der dortige niedrigwichsige. subalpine Birkenwald noch

nicht im Laubspring (siehe Tafel II, Fig. 1), während die

grossen Saftstauden (Aconitum u. a.) seiner typischen Unterve-

getation eben im Begriff waren, mit ihren blassen Jahrestrie-

ben die äberwuchernde tote Laubdecke zu durchbrechen. West-

lich vom ”Thale erhebt sich der langgestreckte Vallevare

wenig iber die Baumgrenze. Oben auf dem Bergricken stand

Betula nana im Laubspring, und im Schmelzwasser zwischen

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 15. 6l

den Schneewehen blähten die ersten Frählingspflanzen, Arcto-

staphylos alpina und Saxifraga oppositifolia.

Am folgenden Tag (22/6) kamen die gewaltigen, noch

schneereichen Hochgebirgsmassive O. von Sulitälma in Sicht.

Junkatjåkko und Kerkevare mit ihren noch iiberwiegenden

Schneestrecken, von zahlreichen nackten Flecken durchlöchert,

boten einen bunt hellen Anblick (Tafel II, Figur 2). Von

den zuerst entblössten Anhöhen wird der Schnee wohl gröss-

tenteils im Winter weggefegt, wenn auch die Verhältnisse

in verschiedenen Jahren wechseln können. Die alpinen Seen

bei 800—1000 M. Höhe waren sämmtlich zugefroren, so dass

Menschen und Renntiere passieren konnten. Bei meiner An-

kunft zur Junkabiätte am ?3/6 war die ganze Gegend in leb-

hafter Schneeschmelzung begriffen. Vom nächsten Tage an

wurden möglichst regelmässige, nur durch einige Ausfläge

unterbrochene Temperaturbeobachtungen drei Mal täglich an-

gestellt, bis ich am '/9 den Ort endgältig verliess. HFerner

wurde alle Nächte ein Minimumthermometer auf den Boden

ausgelegt und am Morgen abgelesen!. Alle Tagestemperaturen

beziehen sich auf die Luft in 1 M. Entfernung von der Bo-

denfläche und geben somit Aufschluss öber die Luftwärme des

Gebiets, aber auf diese eine direkte Berechnung der von der

Pflanzendecke thatsächlich empfangenen Wärmemenge zu griän-

den ist wie bekannt unmöglich. Deshalb ist es auch fär die vor-

liegende Untersuchung ohne jeden Belang, dass die Observations-

stunden nicht immer ganz streng innegehalten werden konnten.

Die Lufttemperatur im Schatten 1 Meter iiber der Boden-

fläche westlich vom Festajaure, 800 M. ii. d. M. und Nacht-

temperatur des Bodens, 1896.

Morgen Mittag Åbend dn

(8=9"Utmr(E=3"Uhn) | 18 Uhr Pe |

ONT cg va + 4,0” | FE LA — 0,4”

0 AASE + 2,4” | + 3,2” TEN rs

2270 AAA Rek fe BSc NA rt es AR AT + 37?

SORAN rs AE + 14,0” | + 10,1? ELOR

ONA LR ara AON SOLAS ÅL AS Be EE

SÖREN LT: ts a + 10,6” FF OLBI | NB EDR

! Die Thermometer stellte die Metereologische Centralanstalt zu Stock-

holm gitigst zu meiner Verfägung, ihre Richtigkeit wurde kontrolliert.

62 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN-.

| ar fan OO

| | å Boden |

| | | |

I JU ondt örn FST ALAT 35 SR

PEPE BET (OSAR Ur = Sön ÄLG | + 15,4” | 1,97 |

SR SENT PETS fi es FAO

"NPT SEE ESA ED FAR 2305 00 Fre [KOD Ardre, |

105 SS SE SA LS SANNA [ERS a (5 Apa [i La + 6,5”

Os RIKA Ae SE SKL SAR a RESORT + DA

20, > + 4,9” | Förs d6 a NE RA FR NG |

ATS kati ide? tern Nat ris

22 > + 10,8” I. + 3,07 RN + 4,9”

SS ; FT ED OT AR RIM PER SD — 0,2" |

2VUNEDN SP FRYSONS PAR ENG | 2 CNB RE KÖ SE RDS

2öM letts koN diar ROR ENN

ASS RESAS FÖRS Va LIE SNR Ga FA KR rt RE RR AS 41 |

TÄNT 1 SEE 1 1282, 4 RR RE SA LOT LI + 12,6”

4 August Albus Ah ds | + 8,2” + 4,4?

BÖN EE MEL MESA en

GU [RNPENE FORS RER + 27 | 82

id > AO + 8,9 IVOR + «Oas

RP GIS AND Gro LS |

2) > + 9,8” dar DER + -D350) lv |

10 > + 44? + 6,9? | RO + 4,0” |

dök > Et) RO RN RNE SO af SNR (0. år + 4,4” |

12 > IE SOM = 110R + 108 Fa OD

15 > KY 10,5” + 3,3” |

la | len han SINE CATS

16, vo | +068e 44. OG ra

| 17 > | FC IS VN RS TE ca Fr + 2,8” |

[ST R bag INB

| 29 > | + 6,4” + 5,9” a le — 2,0”

30 > | + 4,7” + + 13,2? LEE

[IS ; |. + 10,82 + 12,6? + 7,6” ol hs

| 1 September . sö (GORE + 11,5” + 9,8” + 34”

FROEAE kd Aa dI0 PA mSOR + 055

lr > Tf RC Hd3:2 + 8,9”

gg RE TORA rd NEN

5 2 + 2,0” + 2,4” | — 0,2”

6 » — 0,1” |

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 13. 63

Ein Blick auf die Tabelle zeigt uns die Temperatur

Ende Juni und während der ersten Woche des Juli im raschen

Steigen begriffen, bis ein erstes Maximum von 17,2” am ?/1

nach einer ungewöhnlich warmen Nacht erreicht wurde. Ein

scharfer Umschlag fand jetzt Statt, und nachdem die Tem-

peratur wieder in eimem Tag von + 17,2” auf + 8,4” gesunken

war, brach ein starkes Gewitter am Abend los. HSobald das

Gewitter voriber war, stieg wieder der Wärmegrad, und

darauf folgte eine warme, schöne Sommerwoche, wo die iäber-

haupt höchste beobachtete Lufttemperatur, + 17,7”, am 10.

Juli notiert werden konnte. NSpäter im Juli wurde die Luft

kähler, und mit wenigen Ausnabmen blieb die niedrigere

Temperatur ziemlich gleichförmig den ganzen August hin-

durch. Am 5. und 6. d. M. trat sogar ein Minimum ein, mit

wenigen Grad iber Null am Tage, Nachtfrösten, und Schnee-

sturm auf den umgebenden Gipfeln. Der Spätsommer brachte

indes noch eine kurze Wärmeperiode von ausgezeichnet stil-

len und schönen Tagen (?!/s—!/9); dann wurde es wieder mit

einem Schlage kalt, und der Winter hielt mit einem Schnee-

fall am”/o9 seinen Einzug ins Hochgebirge. Am Morgen die-

ses Tages hatte die Gegend ein rein winterliches Aussehen,

alles war in weiss gehiällt, und die Wassertämpel waren mit

dännen Eisrinden belegt. Ich beschloss dann, meinen Aufent-

halt nicht mehr zu verlängern, um so mehr als der allge-

meine Zustand der Pflanzenwelt dazu keinen Anlass gab. Die

Wachstumsvorgänge waren meist äberall beendigt, und wenn

etwa eine kurze Riäckkehr des sommerlichen Wetters statt-

gefunden hat, kann diese mithin höchstens nur einige 'Troc-

ken- und Reifeerscheinungen gezeitigt haben.

Es folgen einige aus der Tabelle berechnete Temperatur-

mittel.

| Differenz |

Morgen | Mittag | Abend Bris se ser

| | Nacht |

| 27—30 Juni (4 Tage) | a 118” es rs DIS DS

ES Juli (Ara) SRS ERE RSA ÅR ni

P0 Aa ) 5 AT SE ES rd NR Er Er SK RIGA NR SS

ATS häst) EN JPR Near 9,88 ar Fa ISO

AE Aus (ANS [REARAR GEN RER Graan fa or kära ik

(ET IN GY N + fadern FSE vd fule 6,2” | död mln OS

30 Aug.—3 Sept. (5 Tage) | + 10,1” | + 11,9] + 7,5”| + 0,91 11,0”

64 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

Die zwei Perioden der höchsten Luftwärme fielen also

um den 1. Juli, bzw. 1. Sept. In beiden Fällen ist die mitt-

lere Temperaturdifferenz zwischen Mittag und Nacht relativ

gross und erreicht Anfang September ein Maximum, was na-

tärlich in der immer abnehmenden Tageslänge begrändet ist.

An durchgängig kalten Tagen wird die tägliche Amplitude

der Wärmekurve selbstverständlich geringer, am geringsten

jedoch Ende Juni, wo die Tage am längsten sind und die

beinahe ununterbrochene Wirkung der Sonnenstrahlen durch

reichliche Schneemengen gemässigt wird.

Gerade im Hochgebirge sind aber gemessene Lufttempe-

raturen för die Schätzung der thatsächlichen Erwärmung der

Vegetation wenig massgebend, insofern als die Wärmestrah-

len von der verdiännten Luft sehr unvollständig absorbiert

werden und also ein relativ beträchtliches Prozent der Son-

nenwärme dem Boden zugefiährt wird. Diese zu Gunsten der

oberflächlichen Bodenschicht sehr ungleiche Verteilung der

Totalwärme ist von grösster Wichtigkeit, vielfach wohl Lebens-

bedingung des alpinen Pflanzenwuchses!. HEinige diesbezäg-

liche direkte Beobachtungen mögen deshalb Erwähnung finden.

Am Morgen des 2. Juli betrug die Lufttemperatur bei tribem

Wetter + 10,6”, während die Moosdecke des Bodens + 18,7”

zeigte. Gegen Mittag heiterte sich das Wetter auf, und die

Luft (1 M. iäber dem Boden) erwärmte sich auf + 17,0”,

gleichzeitig hatte die direkt insolierte Erdoberfläche eine

Temperatur von + 25" in nackten Kiesfeldern und von + 27”

an moosbekleideten Orten. Die Temperatur der Bodenfläche

äöberstieg in diesem Falle diejenige der äbérlagernden Luft

mit 3,1”, bzw. 10” und 8”, entsprechend 76,4, bzw. 47 und

59 Prozent. Am Vormittag des 26. Juli betrug die Lufttem-

peratur + 11,8” und diejenige des insolierten Heideoberfläche

+ 20,2”. Zugleich zeigte das Wasser eines von Junkatjåkko

hinabstärzenden Bächleins genau den Wärmegrad der Luft,

+ 11,8”, während das stagnierende, von den Sonnenstrahlen

erwärmte Moorwasser viel höhere Temperatur besass, näm-

lich + 17,2” dicht an der Oberfläche und + 16,8” etwas tiefer

im Schlamm. Hieraus ergiebt sich, dass die dirre Heide

1! Beträchtliche Differenzen zwischen TLuft- und Bodenwärme kommen

natiärlich auch in sädlicheren Gegenden an geeigneten Lokalen vor, auf dem

Allvar von Öland mass z. B. E. HEMMENDORFF (Om Ölands Vegetation, Upsala

1897, p. 29) + 40,5” bei + 26,8” Lufttemperatur.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26, AFD. III. N:O 15. 65

gegen Erhitzung durch direkte Besonnung am empfindlichsten

ist, etwas weniger, aber immerhin noch beträchtlich, das

Moor.! Schwächere, jedoch nicht zu ibersehende Differenzen

ergaben einige um den 4. August in träbhellem Wetter ange-

stellte Messungen. Die Lufttemperatur war damals + 8,2”

und die des oberflächlichen Bodens + 13,6”, d. h. um 5,4

Grad höher.

Solche Beispiele beweisen zur Geniäge, dass recht erheb-

liche Wärmemengen, trotz der mutmasslich vielfach an und

fär sich ganz unzulänglichen Lufttemperatur, der hochnor-

dischen Pflanzenwelt im Sommer zur Verfigung stehen. Da

ferner dies eine Folge der direkten Bestrahlung ist, ist es

auch unverkennbar, dass die relative wie absolute Zahl der

wolkenlosen Tage fär die Entwickelung der Vegetation eine

wichtige Rolle spielt?, besonders im Hochsommer, wo die

auf helle Tage sonst folgende und denselben entgegenwirk-

ende mnächtliche Abkäöhlung während der kurzen Nachtdäm-

merung auf emm Minimum beschränkt ist.

Das Verhältnis zwischen sämmtlichen träben und hellen

Tagen der Vegetationsperiode kann ich nicht genau angeben,

da meine Aufzeichnungen nicht vollständig werden konnten,

aber unter 42 darauf hin beobachteten Sommertagen waren

am Junkaberge 15 hell, 12 nicht ganz hell und 15 träb

oder regnerisch. Dass die heiteren, wolkenfreien Tage in dem

betreffenden Hochlande ebenso zahlreich sind, wie die träben,

därfte kaum das Regelmässige sein, und zweifelsohne muss der

Sommer, wie schon angedeutet, als schön und regenarm be-

trachet werden, es zeugte davon auch das im Herbst ausser-

ordentlich starke Austrocknen aller Gewässer. Wenn die

Vegetation des alpinen Lapplands dem Klima iberhaupt an-

gepasst ist, muss demnach behauptet werden, dass 1896 die

volle Beendigung der normalen Sommerarbeit gestattete.

Weiter unten wird eine ausfihrlichere Darstellung der phä-

nologischen Daten diese Annahme im Detail bestätigen, aber

schon hier mag ein kurzer Entwurf der herbstlichen Tracht

der Vegetation Platz finden.

1! Die Temperatur der Pflanzendecke ibersteigt bei direkter Insolation

durchschnittlich um 1—2 Grad diejenige des nackten Kiesbodens unter sonst

gleichen Umständen. HEin anderes Mal fand ich z. B. + 14,8”, bzw. + 13,8”.

” NATHORST hat 1. c. p. 44 die grosse Bedeutung direkter Besonnung

fär die arktische Pflanzenwelt hervorgehoben.

66 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

In lebhaften Schilderungen belehrt uns KERNER! iber das

bunte Farbenspiel der Alpenheiden Centraleuropas, welches

die charakteristischen, oft klar leuchtenden Herbstlaubfär-

bungen vieler Arten bewirken. Ähnliche Verhältnisse begeg-

nen uns in hochnordischen Heiden und traten im Jahre 1896

in schönster Weise zum Vorschein. An den letzten Tagen des

August und den ersten stillen und noch sommerheissen des

September wechselten die einförmig bräunlichen Heidestrecken

ohne direkten Anlass seitens der Witterung schnell Aussehen

und prangten dann in einer Mannigfaltigkeit von klaren Far-

ber. Alles rästete sig zur Winterruhe. Das Geblatt von

Betula nana wurde zuerst gelbrot, dann braun, dasjenige von

Salix herbacea nahm zuerst einen gelbbraunen, dann einen

hellgelben Farbenton an, und kurz nach dem Farbenwechsel

warf namentlich letzterer Heidestrauch das Laub ab. Ubrige

nicht sempervirente Sträucher behielten noch einige Zeit

ihr Geblatt. Die verschiedenen, besonders auffälligen Herbst-

farben können ferner an folgenden Beispielen erläutert wer-

den, nämlich Myrtillus muliginosa mit blauviolettem Laub,

Arctostaphylos alpina, Potentilla nivea und Thalietrum alpinum

mit leuchtend rotem Geblatt, endlich die zuletzt scehwarzroten

Polster von Säilene acaulis. Gegen jene stachen andere, un-

verändert frisch griäne Formen, wie z. B. Empetrum und

Phyllodoce ab. Als Totaleindruck bemerkt man bei beginnen-

der Herbstlaubfärbung ein allgemeines Aufleuchten der be-

reits disteren Heidestrecken durch helle warme Töne, aber

ganz kurze Zeit — nur wenige Tage — um bald wieder eine

dunkel traurige Landschaft zu erblicken. Es hängt dieses

Verhältnis in erster Linie von jenen vorwaltenden Sträuchern,

der Zwergbirke und der Zwergweide, ab, welche das anfangs

gelb oder rötlich gewordene Laub rasch abwerfen. Wie die

Heiden vertrocknen auch Wiesen und Moore; es ist kurz

ebensowohl im nordischen Hochgebirge wie in sädlicheren

Tiefländern die Regel, dass die Pflanzengemeinschaften sich

frähzeitig zur Winterruhe riästen. Nur eine einzige, die

Moosmatte, macht eine Ausnahme. Vielleicht kaum vom Schnee

befreit, wird sie in voller Wachstumsarbeit von neuem Win-

terschnee iiberrascht und muss ihre kurze Thätigkeit wieder

einstellen, wahrscheinlich zum grössten Teil ohne je das Sta-

1 Pflanzenleben, 2:te Aufl. 1896, p. 474—476.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 15. 67

dium der vollen Samenreife zu erreichen. Fin Gegenstick

zu der von KJELLMAN! im N. Sibirien beobachteten, höchst

interessanten Erscheinung, dass eine verspätete, im Herbst

unterbrochene Bläten- und Blätterentfaltung bei saftreichen

Kräutern im nächstfolgenden Jahre ohne weiteres fortgesetzt

wird, habe ich nicht gefunden. Möglicherweise ist dieses

verschiedene Verhalten auf klimatische Verschiedenheiten

zuriäckzufihren, da Nordsibirien vermutlich in viel grösserem

Masse als Nordskandinavien eine absolut unzulängliche Ve-

getationsperiode besitzt. In Lappland gilt dies nur voriber-

gehend und ganz lokal — am Rande des allerdings spärlichen

ewigen Schnees. Die Moosmatte ist mit anderen Worten bei

uns eine Beginnformation, welche den einstweilen herrschen-

den Lebensbedingungen nicht angepasst ist.

Beobachtungen betreffs der Zeitpunkte der Bläten- und

Fruchtreifeerscheinungen.

Im Fräöhjahr beharrt die hochalpine Pflanzenwelt in ge-

zwungener Ruhe, bis die iberliegende Schneedecke vor den

heissen Strahlen der Friähblingssonne schwindet und ein Auf-

tauen somit stattfinden kann. HEine lebhafte Entwickelungs-

thätigkeit hebt dann sofort an, wenn sie nicht schon etwas

vorher ihren Anfang genommen hat. Es giebt ja bekanntlich

einige Alpenpflanzen, namentlich Soldanella?, welche beträcht-

liche Wachstumsvorgänge im schneebedeckten Zustande vor-

zeigen, bei Soldanella durchbrechen die emporschiessenden Bli-

tenstiele mithin das Schneedach. Bei uns sind derartige Er-

scheinungen in keinem nennenswerten Grade vorhanden, jeden-

falls so schwach ausgeprägt, dass die Phänologie dadurch

nicht beeinflusst wird. Ranunculus nmivalis ist wohl unser

vorzäglichstes Beispiel eines gesehwinden Wachstums bei sehr

niedrigen Temperaturen (wenig iäber Null), vermag aber doch

nicht eine Schneeschicht mit den Bliitenaxen zu durchbrechen;

höchstens streckt sich der Blätenstiel ein paar Cm., ehe die

Pflanze völlig entblösst worden ist. Ubrigens steckt sie

in diesem Falle nicht direkt im Schnee, sondern ist vom

1 Ur polarväxternas lif, in NORDENSKJÖLD: Studier och forskningar för-

anledda af mina resor i höga Norden, p. 497.

? Siehe KERNER, 1. c. p. 484.

Näheres iber die Art und die Ursachen der Erscheinung bei KIHLMAN,

WCIp DO:

68 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

freien Rande der immer zuerst an der Unterseite abschmel-

zenden Schneewehen iberwölbt!. Zum Blihen braucht sie

noch mehrere Tage. Bei der Mehrzahl der Formen ist kein

sichtbares Strecken im schneebedeckten Zustande wahrzu-

nehmen. Es kann und muss demnach bei einer Berechnung

von phänologischen Grössen hier immer vom Augenblick des

Auftauens ausgegangen werden, wenn jene gegenseitig ver-

gleichbar sein sollen, und es genägen lange nicht verein-

zelte Aufzeichnungen iäber die gleichzeitigen Entwickelungs-

stadien von verschiedenen Formationsgliedern, noch weniger

vereinzelte Blätedaten, zur richtigen Beurteilung der relati-

ven Bläte- und Frächtezeiten. Ganz besonders in arktischen

und nordisch-alpinen Ländern ist es eine fär die Erforschung

der vergleichenden Phänologie unerlässliche Bedingung, den

Nullpunkt des Auftauens zu kennen oder wenigstens von

genau demselben Nullpunkt auszugehen, und zwar aus zwei

Griänden. Erstens ist hier die Abschmelzung (vgl. Tafel II,

Fig. 2) infolge der wechselnden Bodenplastik auch an kleinen

Flächen oft sehr ungleichzeitig, da die Unebenheiten im

Winter grösstenteils ausgeglichen werden. Zweitens sind die

Wirkungen einer sei es nur wenige Tage betragenden Ver-

schiebung des Nullpunkts hier weit auffälliger als im säd-

licheren Tieflande, und sie bleiben während längerer Zeit

deutlich erkennbar?. Es hängt dies von dem oft genau

zeitlich wie quantitativ festgelegten Arbeitsmodus der Hoch-

gebirgsbesiedler ab.

Obzwar die arktisch-nordische Litteratur eine pganze.

Menge von Blätedaten mitteilt, erhellt aus dem Gesagten,

dass diese Daten? leider nicht unter eimander vergleichbar

1 Eine derartige untere Abschmelzung beobachtete KIHLMAN in Russisch

Lappland, vgl. 1. c. p. 47, wo der Vorgang näher besprochen und ein Ver-

such zur Erklärung durch Permeabilität des firnartigen Schnees den Sonnen-

strahlen gegenäber gemacht wird.

? Soweit ich finden kann, hat nur KIHLMAN diese Umstände geniägend

bericksichtigt. Er betont (1. c. p. 54) die Notwendigkeit, phänologische No-

tizen mit der durch orographische Eigentämlichkeiten bedingten fräheren oder

späteren Schneeschmelzung zusammenzustellen. »Noch lange nach dem Ver-

schwinden einer Schneewehe bezeugt die verspätete Vegetation ihre einstige

Lage.»

3 Vel. die citierten Arbeiten von KJELLMAN, NATHORST, HARTZ, EKSTAM,

NORMAN, ferner eine unlängst erschienene Abhandlung von G. ANDERSSON und

H. HESsELMAN, Bidrag till kännedomen om Spetsbergens och Beeren Eilands

kärlväxtflora, Bih. K. Sv. V. Ak. Handl. Bd 26, Afd. III, N:o 1, wo alle bis-

her beobachteten Blitedaten der genannten Inseln zusammengestellt sind; und

VANTHÖFFEN, Grönl. Exp. d. Gesellschaft för Erdkunde zu Berlin, 1891—1893

"Bil IL TE

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 15. 69

sind, da wir fast nie iäber den Anfang der Vegetations-

periode, öfters auch nicht äber die Art der bzgl. edaphi-

schen Faktoren unterrichtet sind. <Vielfach werden die

Angaben sogar leicht irreleitend, weil offenbar auf sehr ver-

schiedene Anfangspunkte bezogen, ohne dass dies ausdräck-

lich bemerkt wird.!

Aus diesen Auseinandersetzungen wird hervorgehen, dass

in erster Linie Anordnungen fär das Feststellen der preefo-

ralen Entwickelungsdauer verschiedener Arten — vom Augen-

blick des Auftauens gerechnet — zu treffen waren. Zu diesem

Zwecke liess ich unmittelbar nach meiner Ankunft an der

Junkahitte einige Observationsfelder am Schneerande mar-

kieren, welehe zur Vervollständigung der gleich mitzutei-

lenden Beobachtungen dienen sollen.

Ubersicht der Bläte- und Fruchtreifezeiten

an verschiedenen Standorten.

1. Das heide- und stellenweise etwas wiesenartige Hoch-

plateau zwischen Junkatjåkko und Festajaure.

Das Journal bezieht sich hier auf ein verbältnismässig

grosses Areal, wo die wellenförmige Beschaffenheit des Bo-

dens (vgl. Taf. I Fig. 2) selbstverständlich die Blätedaten in

angedeuteter Weise etwas ungleich beeinflusst, aber im Grossen

und Ganzen bleibt doch die Schneedecke relativ dänn und die

hier ermittelten Daten sind demgemäss als die äberhaupt

frähzeitigsten im Gebiet anzusehen. Zur Zeit der ersten Beo-

bachtung ?3/6 waren fänf Arten bereits verbläht, nämlich Are-

tostaphylos alpina, Empetrum, Saxifråga oppositifolia, Carda-

mine bellidifolia und Betula nana. In voller Stäubung stan-

den Salix herbacea, Luzula arcuata, Carex rupestris, andere

wie Azalea, Diapensia, Draba nivalis, D. Wahlenbergii hatten

bereits zu blihen angefangen. Silene acaulis entfaltete hie

und da eine verfröhte Blite, war aber grösstenteils im Knos-

penstadium, wie gleichfalls Salix reticulata. — Zwei Tage

später fand ich die ersten geöffneten Bliten von Pedicularis

hirsuta und Andromeda hypnoides. — Am 30. Juni waren die

! Nach ExKstraAMm (I p. 146) fällt z. B. die Blitezeit von einer unserer

allerersten Frählingspflanzen, Ranunculus nivalis, in den Hoch- und Nach-

sommer, offenbar weil Verf. sie in Moosmatten beobachtet, >wo Frihling noch

im Herbst herrscht>.

70 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

letzten acht Arten und ausserdem Ozyria allgemein in der

Anthese; Pedicularis und Silene auch vielfach in der Knospe,

ferner wurden dann einige blihende Individuen von ÄAstra-

galus alpinus, Saxifraga mvalis und Carex rigida, endlich die

ersten noch ganz vereinzelten offenen Bliten von Dryas und

Potentilla verna angetroffen. Die Kronen von Sazxifraga oppo-

sitifolia waren damals allgemein verwelkt, auch Salix herba-

cea und Carex rupestris standen in Postfloration. — Am 3.

Juli fingen Pedicularis lapponica und Myrtillus uliginosa an

zu blihen, gleich danach Thalictrum alpinum und die ärm-

liche Salix lapponum, endlich ebenfalls am 4. Juli Campanula

unmiflora. Andromeda, Azalea, Diapensia, Saxifraga nivalis und

Stilene stäubten noch vielfach, standen jedoch häufig in be-

ginnender Postfloration, namentlich Diapensia. Einige Tage

später waren Cerastium alpinum und Tofieldia in der Bläte,

am 10. Juli auch Antennaria alpina und noch spärlich Poly-

gonum viviparum. Allgemein verbliht waren damals Pedicu-

laris Iirsuta (Kronen trocken), Azalea, Andromeda, Diapensia,

Sazxifraga mvalis, Draba nmivalis, Silene acaulis — sämmtlich

echte Heidebewohner — noch in voller Stäubung Thalietrum.

— Am 20. Juli fand ich nur Pedicularis lapponica, Astragalus

alpinus, Dryas, Potentilla vernra, (diese spärlich) nebst Cerastium

alpinum, Polygonum viviparum (allgemein) in der Anthese. —

Hieracium alpinum wurde am 26. Juli, Festuca ovina am 4.

August, endlich Saussurea am 10. August -blihend angetroffen.

Die Samenreife fand in folgender Ordnung statt. Zuerst

unter allen wurde Taraxacum am 26. Juli mit reifen Frich-

ten gesehen, und zur gleichen Zeit sprangen hie und da die

ersten reifen Kapseln von Salix polaris. — Wenig später,

am 1/7, fand ich einige reife Frächte von Pedicularis lirsuta

und Draba mivalis, ferner spärlich geöffnete Kapseln von Sa-

lix herbacea und Saxifraga oppositifolia. — Am 4. August

waren die Samen von Saxifraga nivalis, Cardamine bellidi-

difolia und Alsine biflora reif, die Kapseln von Cerastium

alpinum und Salix reticulata stellenweise offen. — Am 3/8

Luzula Wahlenbergii mit gesprungenen Kapseln, und reife

Frächte an Antennaria alpina und Dryas. — Am 18/8 waren

Campanula uniflora, Silene acaulis, Luzula arcuata, Trisetum

subspicatum recht allgemein und Myrtillus uliginosa, Astra-

galus alpinus, Alsine stricta noch nur vereinzelt mit reifen

Friächten versehen. — Am ??9?/8 waren die Beeren von Arcto-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 15. 71

staphylos und Empetrum reif, die Samen von Pedicularis lap-

ponica und Potentilla verna ebenfalls, und die Frächte von

Erigeron uniflorus in Verbreitung begriffen. Gentiana tenella

zeigte reife, geöffnete Terminalfröchte; die Frächte von Tha-

lictrum waren leicht loszureissen, die von Dryas noch nicht.

— Zwei Tage später gestattete die erweiterte Kelchhälle

von Hieracium alpinum eine Aussäung der Fräöchte. — End-

lich gelangten in den ersten Tagen des September die Frichte

von Ågrostis borealis und von Festuca ovina zum Teil zur

Reife, aber noch am ”/9 hatte eine nicht unbedeutende Anzahl

Arten keine trockenreifen, zum Verlassen der Mutterpflanzen

fertigen Samen, nämlich Saussurea, Azalea, Andromeda hypnoi-

des (ÅA. tetragona). Diapensa, Betula nana, Juncus trifidus, To-

fieldia, Carex rigida, C. vaginata, Kobresia scirpina, Poa alpina.

2. Ein Wiesenhöägel mit SO. Exposition am westlichen

Ende von Festajaure. (Standortsaufz. 2, p. 8.)

Uber das bereits besprochene Plateau erhebt sich am See-

ufer ein trockener, von typischer Blitenwiese bekleideter

Hägel, welcher infolge der offenen, sonnigen Lage mutmass-

lich sehr fräh schneefrei wird. Am 30. Juni waren hier Em-

petrum und Saxifraga oppositifolia völlig, Saxifraga cespi-

tosa, Draba mivalis, Salix herbacea zum Teil verbläöht. In

voller Blite standen Viola biflora, Saxifraga nmivalis, Draba

hirta, Alsine biflora, Carex rupestris, Betula nana, und von

Salix reticulata, Myrtillus uliginosa, Silene acaulis, Potentilla

nivea, Dryas, Astragalus alpinus waren bereits einzelne Bli-

ten etwa in der hier genannten Reihenfolge zur Anthese

gelangt. — Am 4. Juli blähte Cares vaginata und Bartsia,

ferner waren Pedicularis lapponica, Potentilla verna, Thalic-

trum in beginnender Stäubung, während die eime Woche spä-

ter schon grösstenteils verblähte Campanula uniflora im Be-

griff stand, ihre Bliten zu öffnen. — Am 10. Juli hatte bei

Antennaria alpina, Erigeron, Cerastium alpinum und Juncus

trifidus die Anthese bereits angefangen. Postfloral waren dann

sämmtliche Individuen von Saxifraga nivalis, Draba nmivalis,

Salices, und ein Teil derjenigen von Campanula, Bartsia, Oxy-

tropis lapponica, Potentilla verna und nivea, Viola, Dryas,

Draba lvirta, während Pedicularis lapponica, Astragalus alpi-

nus, Rhodiola und Thalictrum in voller Blite standen. Von

Polygonum viviparum gab es noch nicht offene Bläiten. — Am

72 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

0/7 waren alle vorhin genannten Arten in postfloralem Sta-

dium mit Ausnahme von Erigeron (zum Teil), Cerastium, Jun-

cus trifidus, welche nebst Trientalis bläöhten. -Trisetum und

Hierochloa waren zum HStäuben eben bereit. Erst einige

Tage später öffneten sich die Knospen von Vaccinium vitis

idea und am ?6/7 stäubte Poa alpina. Zmuletzt gelangte Gen-

tiana mvalis zum Blähen, Anfang August. :

Was die Fruchtreife betrifft, fand ich Saxifraga cespi-

tosa und Alsine biflora zuerst mit reifen Samen, und zwar

am 25. Juli. — Eine Woche später sprangen vereinzelte Kap-

seln von Saxifraga oppositifolia auf, gleichfalls von S. nivalis

am 4. August. — Am 1. August hatten die Viola-Frichte

reifes Aussehen, und wenige Tage darauf war die Art in

voller Samenaussäung begriffen. — Am '/s war Draba nivalis

mit reifen Schoten versehen, und an Silene acaulis und Salix

reticulata zeigten sich vereinzelt geöffnete Kapseln. — Am

18/8 ab und zu reife Friächte an Erigeron, Campanula wm-

flora, Oxytropis lapponica und Dryas, dann folgte im Laufe

des 18—30 August die Samenreife von Potentilla nivea und

verna, Bartsia, Dryas, Oxytropis, Empetrum, Gentiana mivalis

und tenella, Salix reticulata, Trisetum, Poa alpina, Astragalus

alpinus, Agrostis borealis etwa in der hier angegebenen Reihen-

folge. — An Vaccinum, Rhodiola, Betula nana, Juncus trifi-

dus, Hierochloa, Festuca ovina waren am 6. September noch

keine trockenreifen Samen zu finden.

3. Grasmoor zwischen Junkatjåkko und Festajaure.

(Vgl. Standortsaufz. 14, p. 17.)

Grasmoore von oben a. a. O. geschilderter Zusammen-

setzung verhalten sich hinsichtlich der Bläte und Frucht-

reife folgendermassen. Die Eriophora (angustifolium, Scheuch-

Zert) waren am 1. Juli in vorgeschrittener Floration, mit

entwickelten Griffeln und vielfach vertrockneten Staubfäden.

Zmgleich stäubte Salix herbacea, an Juncus biglumis waren

nur Griffeläste zu sehen, und die Seggen (Carex aquatilis,

saxatilis) blähten noch nicht. Etwas höher, wo die Sumpf-

wiese beginnt, standen zu gleicher Zeit Pedicularis hirsuta

und flammea in der Bläte. — Am 25. Juli waren Salix her-

bacea und Eriophorum Scheuchzeri in vorgeschrittener Post-

floration und unlängst verbläht Ranunculus acris, Juncus

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26, AFD. III. N:0 15. 73

biglumis, Eriophorum angustifoliwm, Carex saxatilis, aqua-

tilis, lagopina, dioica. In der Bläte standen Sazxifraga stel-

laris und Polygonum viviparum.

Mit reifen Samen wurden (von den Pedicularis-Arten ab-

gesehen) Salix herbacea und Eriophorum Scheuchzeri zuerst

beobachtet, am 7. August. An E. angustifolium waren die

Fruchthaare damals nicht iberall ausgewachsen. Comarum

und Calamagrostis stricta hatten nicht zu blihen angefangen,

letztere jedoch im Begriff ihre Rispen zu lockern. — Am

30. August waren die Samen von Salix herbacea und Erio-

phorum Scheuchzeri grösstenteils verbreitet, diejenigen von

Epilobium alpinum reif, die Frächte von Ranunculus acris,

Eriophorum angustifolium, Carex lagopina beinahe reif, aber

noch an der Mutterpflanze haftend, wie auch die angeschwol-

lenen Brutknospen von Saxifraga stellaris und Åira alpina.

Verbläht waren Comarum (ohne Fruchtanlagen) und Calama-

grostis. Zwei Tage später gelangten die Friächte von Juncus

biglumis allgemein zur Reife, und die Kenigia-Niässe lösten

sich leicht ab. Nur Carex aquatilis und Calamagrostis stricta

hatten am '/9 ihre Samen noch nicht zur Reife gebracht.

Da jedenfalls sämmtliche an den beiden ersteren Lokalen

beobachteten Pflanzen möglichst fräh und sicher vor dem ?2/6

zu treiben begannen, suchte ich, wie erwähnt, die preeflorale

Entwickelungsdauer, vom Auftauen bis zum Anfang der

Blite gerechnet, an vier besonderen Observationsfeldern zu

ermitteln. Diese Felder wurden am Rande schmelzender

Schneehaufen gleich nach meiner Ankunft am ?3/6 gewählt

und sollen kurz beschrieben werden. Die Zuverlässigkeit

einer derartigen Ergänzung hängt davon ab, in velchem Masse

später ermittelte Werte fär längst schneefreie Lokale Gäl-

tigkeit haben und somit zur Berechnung der minimalen Zeit-

periode zwischen Frihlingserwachen und Fruchtreife direkt

verwertbar sind. Nun ist dies, wie ich glaube, in ziemlich

hohem Masse der Fall; ein Vergleich mit den Observations-

feldern liess darauf schliessen, dass die erste Frählingsthätig-

keit der Pflanzenwelt an den begänstigsten Flecken vor et-

wa vierzehn Tagen begonnen hatte. Da nun die zwei mitt-

leren Wochen des Juni bezäglich des hier wichtigsten Fak-

tors, der Besonnung, den beiden folgenden ziemlich gleich-

gestellt sind und die Przeflorationsdauer in der Mehrzahl

der Fälle eben zwei oder drei Wochen beträgt, wird es ein-

74 CLEVE, ZUM PELANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

leuchten, dass ein erheblicher Fehler meist nicht entstehen

kann.

Fär die Vollbringung der Fruchtreife ist dagegen ein

fröherer oder späterer FEintritt der Vegetationsperiode von

grösster Bedeutung. Kleine Zeitdifferenzen beim Abschmel-

zen werden während der Postfloration vermannigfacht. Die

Erklärung liegt auf der Hand, denn den spät erwachenden

geht eben ein Teil der besten Arbeitstage verloren, und die

Samenreife muss je nach der urspränglichen Verzögerung

in eine immer dunklere und kählere Periode verlegt werden.

Da ferner spät schneefreie Standorte in der Regel ungin-

stiger und schlecht insoliert sind, wird die Erscheinung nur

prägnanter.

Die Observationsfelder sind in der Reihenfolge nume-

riert worden, in der man sich erreicht, wenn man von der

Hätte den Berg hinaufsteigt. Das Areal eines jeden beträgt

durchschnittlich etwa 16 7 M.

Feld I. Am Niveau der Hochebene, 900 M. iä. d. M.

Fast horizontaler, dunkelfarbiger, im Frihjahr durch Schmelz-

wasser versumpfter Schlammboden (Vgl. Standortsaufz. 5, p.

11). Die Schneewehe grenzte an den oberen (Sid-)Rand des

Feldes.

Feld II. Wenige Meter höher. Steiler und steiniger,

nur kurze Zeit von einem am oberen Rande des Feldes be-

findlichen Schneefleck befeuchteter Heideboden.

Feld III. Wie der vorige, aber sanfter neigender Boden,

unterer (Nord-)Rand an den Schnee stossend.

Feld IV. Höher am Abhang, 960 M. ä. d. M. Stei-

niges, oben von Schnee begrenztes Bachufer.

Ausser diesen vier Feldern wurde noch ein fänftes Feld

in einiger Entfernung von der nächstgelegenen Schneewehe

markiert:

Feld V. Am höchsten belegen, 1000 M. ä. d. M: Wie-

senartige, noch am ?3/6 feuchte Heide.

Es folgt zunächst (p. 76—79) eine tabellierte Zusammen-

stellung von Blite- und Frächtedaten, wie diese an den drei

oben erörterten Lokalen am Plateau nebst den finf Observa-

tionsfeldern ermittelt wurden. Diejenigen Daten habe ich ein-

geklammert ( ), welche innerhalb ein paar Tage unsicher

sind. Wo grössere Unsicherkeit vorlag, habe ich es vorgezo-

gen, die Zifferdaten ganz wegzulassen.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 1ä. 75

Die Blätereihenfolgen an verschiedenen, in der Tabelle

erwähnten Lokalen habe ich p. 80—81 mit Salix herbacea

als gemeinschaftlichem Ausgangspunkt zusammengestellt. Die

Zahl der Tage zwischen dem Eintritt der Blite bei dieser

und bei den äbrigen Arten ist an der vertikalen Zifferreihe

zu erkennen.

Was die Reihenfolge betrifft, zeigen sämmtliche Lokale

gute Ubereinstimmung, während hinsichtlich der Zeitdifferenz

etwas grössere Schwankungen bestehen können. HFEine volle

Ubereinstimmung darf man auch nicht erwarten, denn teils

blihen viele Arten etwa gleichzeitig, und dann entscheiden

Zmfälligkeiten einer oder der anderen Art iber die Reihen-

folge, insbesondere greifen die unvermeidlichen kleinen orogra-

phischen Wechslungen störend ein, teils sind die individuellen

Schwankungen, die Beweglichkeit des Typus, sehr verschie-

den. In letzterer Hinsicht lässt die Tabelle in interessanter

Weise erkennen, wie die Abhängigkeit der Blitezeit von eda-

phischen Faktoren und von dem Zeitpunkt des Anfangs der

Vegetationsperiode je nach verschiedenen Bautypen wechselt.!

Am stärksten fixiert, deshalb wenig beeinflusst von diesen

Faktoren, sind die kleinen, vegetativ stark reducierten For-

men mit ausgeprägt alpiner Architektonik, beispielsweise Ver-

treter des Polstertypus,? deren im vorigen Jahre angelegte

Bläten simultan und:frähzeitig sich entfalten. Dennoch fehlt

es auch hier nicht an Beispielen von »verfrähten Blumen>.

So fand ich hin und wieder Säilene acaulis-Individuen, wo ein-

zelne Bläten sich eine Woche fräher als die Hauptmasse öff-

neten. Will man aber etwa die durchschnittliche Reihen-

folge des Erblihens feststellen, missen solche äusserliche

Fälle unberäöcksichtigt bleiben, und hier geben die kleinen,

möglichst einsartigen Observationsfelder I—V oft viel bessere

Leitung als die grösseren Lokale 1 und 2 mit ihrer grösseren

Fälle von extrem friähen Fällen, um so mehr als die Kette

der erblihenden Arten in jenen mehr ausgezogen ist (vgl.

p. 80—81). Um endgältig zuverlässige Resultate zu gewin-

nen, ist wohl ein ungteich grösseres Beobachtungsmaterial

nötig, als bis jetzt zusammengebracht wurde, aber dennoch

! Wir finden später Gelegenheit, diese Erscheinung im Zusammenhang

mit der lokalen Verteilung der Typen weiter zu erörtern.

2 = »Bolltypen»>.

76 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

ys BEE T CN ANEERE

Anfang der Blite der vollen Fruchtreife

- oc Oo - 3 oc Te

Lokal—| mo | 2 |E jä S SEE SN

Za jef) SE PES

Taraxacum officinale (15/7) 26/7 (25/8)

| Hieracium alpinum . 25/7 1/9

Saussures falpinanvi tr - anti 6/g : (2/8) g [0] [0]

Antennariavalpinar!): Heta. Pa INS (6/7) | 6/8 : g

Erigeron uniflorus. . 10/7 C'/1) e 26/7 18/8 | (25/8)

Campanula uniflora . åa 0 5/7 16/a0 VA TTG ö

Pedicularis hirsuta . 28/6 4 27/6 ; 31/7 i (2/8)

— fammea. . 5 : Ya å I å 1/8

— lapponica . 3/7 | (8/1) | (fa) å (2/8) j (25/8)

Bartsia MPa etnånp dt ale : 3/7 j ; 3 25/g

Trientalis europea . 18/4 [0]

Diapensiajlapponica a £. saehode ölen dt ("2/6) or le

Vaccinium vitis idea. . .... 3 21/7 22/7 1 b [0] [0]

| Myrtillus uliginosa . . . . .- «ov 27) 27 1 (29/9) 4 18/g Å (29/8)

ArctostaphylosralpratuboteiriidC>/Öv d j 25/8 =

| Andromeda hypnoides . . . . . . Slet fel (BG ; == = [GD

jga tetrogona . 28/6 É ="

| Phyllodoce cerulea : : . ses JT 1 GRÖN E j —

Azalea procumbens . FSl6 ljafb . j ==

Viola biflera ox. än bv ib bee / 28/6 - | (28/6) 3 2/8 lg

Empetrum nigrum. . . . . - . - (O>2fe)l 3 4 28/8. l(Pfejik (CE)

Astragalus alpinus JG ENE : d 18/84 ill 1 (5/0) I (INVDNA

Oxytropig lapponica" . == soc. Lt ) (1/7) : ; j 16/g

Dryas octopetetan. fl): arma. 4 Såja ; d [(8/s))| (15/8) |

Potentillarverna! 1017. Fun fos 80/8 115 119/g / 3 (27/6) (2YNIEYD |

— nivea. 30/6 20/8 | 0. | sv

Rubus Chamemorus. . . .... SEN fd (25/6) ph j 1 30/g |

Parnassia palustris . 24/7 UIE(EB 0) 4 Å (5/9) | ,

Saxifraga cespitosa. . s 1 oo. : (25/0) I | 5 25/9 | F

— nivalis STA FL GT k 30/& | 28/6 ER j 3/8 4/8 0

— oppösitifolia . 2:00. MIn (BSS d å |) Yan |

= ALZOLUOB I LR KIA JOKARIADA | ; ; : ; : | | -

— stellaris B comosa . . . . . å b d (29/7) | Ca

Rhodiola rosea . 30/8 s ; ; Lo) By

o = Die Frichte reifen nicht. () = innerhalb weniger Tage approximiert. >

+»

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AED. III. N:O 15. 77

; Tagesanzahl zwischen Tagesanzahl zwischen beginnender Blite

| Ne Hikollov 3 und Fruchtreife.

Feld Oo Fleld Bemerkungen.

TS II TV = 150 | TE En (IVA ÄV

lad | | RES

>41| >40|

| (KE SEN Les . | ! Einzelne frähreife |

| | IS HI a am "8. |

| | I | | |

>58| |

AS : >60,>60, : . |? Einige Kapseln

| springen auf.

ks ; 5 I Ho (34) I: S z : |

5-6(&)| - > "1 (TO) (70) 1< ; j FED E) d

= 3 Nur ein Bliten-

=S014011 (66) 3 : : 5 > AE-H4 std

5 BED) ; l 5 : : «| £Trockene:»s Er., am

29 icht ge-

BE eo 46 alla ll | >56 ärr FE ER

7 & SRA (58) (SÖN G . 1>44

30 ES

121065)

« | (43)

: É : : EI USON Pons j ] j : :

sfär je 8 AN [LS EA FER ESS De SN ESR SE fa

SEE NOEL (ANTENN os hs DSAA NBIN

(40) | 5 Äl É ; : FN =48

| > Dicke Brutknospen.

ME | i ; : : ij " | 2 Fr. von Parasitpil-

| zen verwistet. |

mehr oder fräöher als. — = Fruchtreife nach /9 sich vollziehend.

78 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

D ja stem dejt

Anfang der Blite der vollen Fruchtrei:

ST Tj je dt | SN

Lokal] "El 23 ER Rd Ed

=” 2 =3 S = z =3

Ö (c) = = (<] [) =

Draba alpina . | |

Draba MIVallS-) . . code fe es 25/6] «2/6 : É VR 1/8 |

— MWanMenpergil ved lev 25/6 ; ; ; 31/7 RE

TTT fer bat de lie da fe Ja RON 3 2816 ; . S (!/8)

MÄTA DIS SALPINEE cc ce 5 fr cc FSRERN a ; : , [

Cardamine bellidifolia . .. . . . . |C>/e) - (25/6) ; / |

Thalietrum” alpmrum |... - c > Sed RAG) 3 25/82 | (39/8) | ESR

Ranunculus nivalis . . . . . . . E | j 5; : j 25/9

= WPYEMTUS rgerke fö kk le rt eta ) 5; (2/6) : : å (1/8)

REISE AT SE MA Be NA lila AN > : (15/7) b ; : (23/8)

VAl81ne IDilloTa. JM: olen. kt a : (28/6) | (28/6) å 26/7 26/7

ES SrICta Mn 0 ers Ideen ON : ; j ö 1/8

Cerastrum, alpitnum | sj. 6 + fc Sa SA s : Bar / 25/8

SIHCNGTACAUMSS. — do cc Le fer kl Rn le 26/6 | 29/6 | (28/6) S (12/8) 5/8 20/8

Polygonum viviparum. . .. .. 10/7 | (18/7) | (28/9) | (PO/T)Y] 23] —31) —3

Öar dISYRAE IE Cleve oo SM 30/6 a I : SN "GIS

Kenigia islandica. . 5

IBelula mana erkre fee bör AA ESS) 5 ; --

Salix MeKPACER « oo pe sek gt Niall I CFIBNEEB) (3/6 Sa : 3/8

= SPOLATISTG of eoR syssla 5 å Lb (28/6) E Er 3/8

FENSFOTICULATAR: 1e Ferie jer & Abt 26/81 .2Sl6d a EB) ) 4/8 885

"Töftelt1a DOrealls . .jwiall.s : - å/7 j ; V -—

knullat aresatartt Cl. .s os e sal NES LL : b 28/8

EF TRPIeatane oe MOS cn dt (Ca å 5 —

— Wahlenbergil .. . oo. - ; Å | 8/8

JUNCUS ÖLLAAUS: s sen ole oc fe pt oR 1217) 10/7 ,

ES UDISTURIN: eter ie lie cen fe od 3 1 IG 2 : 30/g

(OAS BASEL! , co oc lsde for I å / É 2001) (257)

SAVA INALR ped eo frn Ro len Å (2/7)] (89/6) . b —

= TUPPStrIS" "oc alb os cf 25/6 7: (1/8)

— THOUVNAST + ee be de k MR vd é : 5 (19/7)

SINSIdAA ns dre Mb o Fö BM a EL Gå

IHOP OVR fe ke co [6 SR AL : : ; (5/7)

— dioica. .

Trisetum subspicatum . . . . . . : SETT 7 7: 18/8 9

agesanzahl zwischen

Auftauen und Anfang

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 15. 79

Tagesanzahl zwischen Bläte und

der Blite Fruchtreife.

d SS ere Feld

Ee1 = 2 pi =

| er av vig SRS fe EE LEVY

- ' ar |

. SG 56 | (60)

S LS RS EN ES

| 18 | 16)) 36 | . 48 | 49

| . (32) |

I RR ESO

> RS SA EE 29 (20)

|| 26 32 | (30)] 58 | (58)| (55) >49 SER

: 10 ; FSUINE 31

17 (35) Sok OR

MS AO) 32 | 41 | 42

NEG ae (32)| (30) 32 | 41 | 42

El ar säl . EN R6O

Hr 182 | 30 34 | 48 | . >48| : A2>47) 42

ANA (49)| 38 | (53) - |>551>50|>50 (50)

40 | 45 | 44 50 |>>551>55I>55| oo | >48

[ SN SÖ

3 E ; >70| ud | : 5 Å É |

| 16 | 16 | 16 (37)| (40)| . 136 | 36 | 37 | 38 | 40

JAS] EE SSE SK 36 RR

. 23 | (21)) (39) 39 >54>66

S>63B|

(63) |

>65)

25 . I>55 en >50

(25) (62)| 61 | 57

(17)

) 18 . 1>56 >58

(50)

50 | (54)| 20 | (18)

Bemerkungen.

1 Fr. bei der Berih-

rung abfallend.

2? Ganz vereinzelt am

4/8,

3 Brutkn. am ?9/7 ab-

fallend.

Griänreife abfallende

Nisse.

4 Verbläht ?9/e.

3 Nur wenige.

S Ausragende Griffel

10/7,

€ €

7 Meist nur Griffel.

2 Die nicht völlig

trockenen Fr. am

29/g leicht abfallend.

2 Fr. leicht abfallend.

0 CLEVE, ZUM PELANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRG:

monax xteg

stIjsadnur xoxen)

STIBATU BLI

"qraq XLS

en EE EEE RE ER

ST[BA TU BQBI

"Al BITIJTXVS

"qr94 xITeS

VISTA BT

BPIILI XIIV)

200poTlÅd

'udAtq epamoxpuy

"SIT STIBNIPI

BIOYIQ OTISTY

'prI9q ouruvpIeN

"qI9 XTVS

TITT

"udAq ”Wwoxpuy

"ATU BEVIJIXLS

"q9 XLS

TPIBII XIV)

StTWN[3Iq Sudunf

"quou XIES

| I PI9

bpt oder PACEENA T ma fås dad

d Jing I IAÄXN

sSBÅLq snuid[e snfe3ersy

ST[BATU BIBIJIXES

BAT BIO

BIOTPOTT

"udAq epowoxIpuy

BJINT BYTIG

SI[NBIR IUIS

BIOPIQ BIOTA

STI[BATU BILIJIXES

"ud£q BpaworIpuy

"SITY SIIBTUIIPad

"TRI XITeS BJL[NIIFII XIULS

St[uBdE IULTIS

BITLZY

Idse) vILIIxeS

visuadrrq

stIjsadnurI xoxr;)

"QUE M BIT

SI[BATU BQVI

stIjsadnrI xaIr)

BIOPTA OT

SI[BATT BQBI

BJBNIJIL BjUZzuT

BIJLYQIIY XIJVI BIJLQIIT XITES

SA cz PH I |

-S9BLL

"USTBAOT U9UaPorgasIOA UB UdjIYy UuouId[e 1931u19 UOUNIdIH wWep U9UasIMz zu9IogIpso3erlL Pun e8joJusUIioy

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 15. 81

"dfe supe3essy

vUNTJOTTEU IT

SBÅIQ

Bs0jIdsR) "XV

'131q Snodunf

WNTJOTTLUL

BULIIA TIN U9I0d

"dfe wmtjseld0)

"Frun UOI9BLIH

umagrvt

ST[NTRIR JUAN

"dJe mwnnsenp

näten,

BVBUIIA ”I0204

"dtata wnuosA[od

spyr snounf

SNIOYIUN UOIIPTIH

"dB wnnsenr)

"dfe BIILUUJUY

vioyrun 'dwr)

VINTFITTBUT

voruodder pod

VAIIA BILNUYIO

VISJILA

SepyLrI) Snounf

"dtAtaA wnuo3Aloq

'd[8 eIIeuuJuy

elnzurg

"unurdfe Wunrsen)

'yrun emuedwurn)

ST[B9X0G BIPIIOL

voruodder stemtpag

dre wnIppgeYr

VJLUIBVA XIIL)

[or]

32 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

habe ich unter Beräcksichtigung der angedeuteten Gesichts-

punkte vorläufig gesucht, ein in den Hauptzigen richtiges

Bild der typischen Blätenfolge zu entwerfen. Freilich wer-

den känftige Untersuchungen zu zeigen haben, inwiefern

Umänderungen der HFEinzelheiten mnötig sind. Es werden

nur Arten, för welche genaue Beobachtungen vorliegen, be-

riäcksichtigt. Die erste Zifferkolumne giebt die an den Ob-

servationsfeldern ermittelte Tagessumme vom Auftauen bis

zum Beginn der Bläte an, die zweite die kärzeste im Gebiet

beobachtete Florations- + Postflorationsdauer. In der letzten

Kolumne werden endlich die Grössen der beiden anderen

summiert, und wir erhalten somit ein Mass der zur Ausbil-

dung von reifen Samen hier erforderlichen Länge der Vege-

tationsperiode, welches bei den relativ fixen, zuerst blähen-

den Formen das Minimum bezeichnet, aber das Minimum sonst

desto mehr iberschreitet, je länger und schwankender die

Prefloration. Aus der ”Tabelle p. 76—79 geht hervor, dass

das an den gänstigsten Standorten thatsächliche Entwicke-

lungsminimum im letzten Falle um höchstens 83—10 Tage ge-

ringer als das unten berechnete ist. Der Unterschied ent-

spricht der mit dem Fortschreiten des Sommers wachsenden

Verzögerung der Blite.

| |

Tage der|Florat.+ . Ganze |

iPreflora- Postflora-, Vegeta- |

| tions- tions- | tions- |

| dauer. | dauer. | periode. |

ee | |

EINE pety UN TURUN Ps verden en RR i RO —! —!

Saxuyraga OPPosTtYfolia CC os sh Mr 8 417 :45 53

RONWWCWUSKMIVONS få ske ER Sr | 10 — 19 28 BEEN

Sale Polante, Ci s Be ru Fi RIS = 386 FIG

RER DACER 7 TÄNT TR NR ARA z 16 36 | 52 |

Onrdamine bellidifolig +,5 «ssk soo sl JG 29 =) SA

Draba Wahlenbergii,nivaltg . secs.) 126 ERE |

Aline URRORG AV pä Er Es sn DL 22. 2) 248

ORPER FUPPSLPITT srår dr vger Nr pons! Lage a iv de | |

Pedicwlarms Mrsutda BH... bosk ör tal MM 33 50

FRONUNCULUS PYJMEUSY « + ös tak As oral Li 5-3 49

INA LY) NU Cr CRBPUCOBA str cr Soros kn oe be le AV AN I =270 1) 800 1

— MVAlisk. >» vår Ir 3 51

1 Samenreife nicht während der Veg. periode beendigt.

en AE

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 13. 83

Tage ETEN CA

COR Vesta

| ROR On

dauer. | dauer. | Res

| Draba ODER FASER AES SIE AA fr A 18 | 56 | 74

AFONSO EEE OA EES

DEG PEN STAN LOPPONTEA «<< 1 oas Ffa ds seg Filer SE SR —

Andromeda hypnoides, tetragona . «= . = -- TEN —

Phyllodoce cerulea.. = = ostron mensa 18 Lo

— Öar Te RO kas en pa löd

Wölseneus ibiglumis —. VA. MM fobaodlnggsdet/ 285 obs 75

SE lintnetievlata, Co FAR HIAORAO SA > sl akhen lung | 3 61

| KSRUEN ERA CMUTSES SATIN AGA DAS OM | Zant Midas Jae

Elers OyteLu sea ORAdn rna Brera Ag lag HULTA ba Rn —

liKoenigia islandica 2. JIPI6N SU SaKvu26F! [17801 | 11456

PROVET UMA ADIUM > 30 FEL RI DE a PR 26 BS KR

| TEORI NAD rs Ne ko OK SA ork FRA 3 52 UI 82

NW OCkastam, alpinänm ” . KOMM va NI. fH. 3 3 (64

| IDE OD ORD OC ELER 2 voro Son Ooh SKO ST SFS REST re LET LEG)

IAstragalus alpinus e.o so. SAR JAN (833) 49; |= (82)

ELIT T ger Ore iv LOT US Ås SRAOSE Au MIRI SAS 34 SJÖMAN

| SALONG ONA OT des AR AUSSI ITS LEAD)

EPO ORM CEVIP AT UM Eu Cs Pe II ER LE 40 50 20

| HURTSEE UNT SWOS PIC ENN 4 Ser FARA VO SSNDA IRA (SO) (18) (68)

| ÄGD S TISK OOKE ATS VERSSPIAAR ARLA sr A0 0040 Bad srag (50) (20)-1E Cz0)

Hinsichtlich der schnellsten Samenproduktion ordnen

sich also diese Arten wie unten:

I I

brdnukenlus NERD LTS NETA NE ES 2 SNS a Tar po La us AEA sara Ei

Cardamine bellidifolia . . . .) 45 | Salix herbacea . . . i... | 52 |

Saxifraga ccespitosa . . . . | 47 | Draba mivalis, Walhlenbergii . 52

Alsine biflora | 48 | Saxifraga oppositifolia . . . 53

Ranunculus pygmeus . . . .| 49 | Kenigia islandica . . sc «56

Pedicularis hirsuta . . . . .|50 | Salix reticulata . . . . : . . 61

(SED LR NIT S Not PS FRE SKEN ekdc ask Ks a OM

1! In Feld III zwar 20 Tage an ein vereinzeltes Exemplar, sonst in de

Regel etwas friher als Andromeda blihend.

? Auf einigen Einheiten unsicher.

84 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

| Cerastium alpinum . . . . .| 64 I Draba alpina 2: ak FE

Arabis alpina . . . . - vw « -| 68 | Juncus biglumis XKEIEIEGN

AgrOStUS” BOREMNS!:, 1: Nu: 1. 2NLGB | Potentilla verna . . . . . . .|82

| Trisetum subspicatum . . . . | 70 | Astragalus alpinus . . . . .|82

| DPryas octopetala —. - - - »- -| TO | Thalictrum alpinumis "HCB h

| Erigeron uniflorus . . - . . -| 73 | Polygonum viviparum . . - .| 901

Die Blätegruppen; ihre Beziehungen zum

Bautypus und zu den Formationsklassen.

Es wurden im Vorhergehenden im Text sowie in tabella-

rischer Form phänologiscehe Beobachtungen an einem fast

achtzig Arten betragenden Hauptkontingent der Phaneroga-

menflora von Junkatjåkko mitgeteilt. Die nächste Frage ist,

ob auf dieser Grundlage eine natärliche Gruppeneinteilung

des Materials in Friählings-, Sommer- und Herbstpflanzen

sich durchföähren lässt. Es liegen diesbezäglich nur noch

spärliche, wenigstens in Observationen wirklich begrindete

Angaben vor. KJELLMAN! beräöhrt die Frage in seiner Schil-

derung der nordsibiriscehen Pflanzenbiologie und gelangt zu

dem WNchluss, dass die arktischen Pflanzen in der Regel ty-

pische Friählingspflanzen seien. Später glaubte EKstTAM? aut

Grund einiger Vegetationsstudien auf Spitzbergen die Rich-

tigkeit dieser Ansicht bezweifeln zu därfen, nach ihm soll

im Gegenteil die Hauptblätezeit im hohen Norden sowie bei

sädskandinavischen Breiten später und erst in den Vor- und

Hochsommer fallen.

Ein Uberblick der fraglichen Verhältnisse in Lappland

lässt sogleich erkennen, dass eine zum grossen Teil aus Grä-

sern bestehende Gruppe herbstbliihender Arten ohne Schwie-

rigkeit ausgesondert werden kann; ausserdem giebt es eine

kleine Zahl von sehr fräh bläihenden Formen, die als echte

Frählingspflanzen zu bezeichnen sind. Aber was die äbrigen

betrifft, scheinen sie beim ersten Blick auf einander so dicht

zu folgen, dass wir eine kontinuirliche, sprunglose Kette von

im Frihjahr und Sommer blähenden Formen bekommen, wo

nur die Äusserlichkeiten entschieden ungleichzeitig hervor-

treten. Jedoch zerfällt, wie ich glaube, auch diese Haupt-

TR polarväxternas lif, p. 496.

? II p. 31—532.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AED. III. N:0. 15. 85

menge von Arten in zwei natärliche, wenn auch zusammen-

fliessende Gruppen, zumal wenn der Bautypus mit beräck-

sichtigt, d. h. wenn nicht nur die ersten Bläten eines Indivi-

duums sondern die Gesammtfloration der Art in Betracht

gezogen wird. Zwei verschiedene Hauptkonstruktionstypen

herrschen im der hochalpinen Flora, der eine bewirkt eine

simultane Blätenentfaltung, bei dem anderen öffnen sich die

Bliäten allmählich nach einander, und hier wird deshalb der

Abstand vom Eintritt der Blätenerscheinung bis zum Schwer-

punkt derselben grösser. Nun ist bekanntlich das simultane

Blihen mit vorjähriger Anlegung und oft hoher Entwickelung

der foralen Teile verbunden, also auch mit frähzeitigem

Blihen. Hierhergehörige Formen werden im Folgenden als

Typus I zusammengefasst. Die succedan erblähenden Formen

(Typus IT) haben dagegen im Ganzen, wie oben erwähnt,

eine spätere Hauptblitezeit, als aus den Anfangsdaten zu er-

sehen ist, und sind deshalb vom ersten Typus in der That

zeitlich besser getrennt, als man zuerst glauben möchte.

Hierzu kommt endlich eine auffallend bessere Trennung der

beiden Gruppen an schlecht beschaffenen Standorten, wie ein

Blick auf die synoptische Tabelle p. 80—381 sofort zeigt.

Es ist dies nicht bloss eine empirisch ermittelte Thatsache,

sondern durch die edaphischen Faktoren bedingt und phy-

siologisch leicht zu erklären. Werden die in Betracht kom-

menden Lokalitäten in Bezug auf die klimatischen Faktoren

verglichen, treten folgende Verschiedenheiten zum Vorschein.

Infolge allseitiger Exposition erhält das Flachland mehr

Licht und deswegen natärlich auch mehr Wärme und weni-

ger Feuchtigkeit als der Nordabhang, letzterem wird aber

nicht nur eine durch schwächere Beleuchtung bewirkte ge-

ringere Wärmemenge zu "Teil, sondern die Wärme nimmt

ja auch mit wachsender Höhe ausserdem unabhängig von der

Licht

Wärme

Feld V grösser als in der tieferen Ebene. Was die später

schneefreien Felder I—ITIII am Fusse des Nordabhanges et-

wa im Niveau der Hochebene betrifft, finden wir, dass

sowohl das Licht als auch die Wärme teils durch schlechtere

Exposition herabgesetzt werden, teils durch die verspätete

Abschmelzung, aber im letzten Falle das Licht verhältnis-

mässig am beträchtlichsten, weil intensives Licht mnie mit

Lichtintensität stetig ab. Der Quotient wird also in

56 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

weniger Wärme verknäpft ist, als zur Zeit der grossen Schnee-

schmelzung Mitte Juni.! Demnach wird in den Feldern I—

TITT die Grösse ae E UY blleckt wemger beträchtlich als in

Wärme :

der Ebene, aber jedenfalls geringer als in Feld V.

Durch Untersuchungen von SACHS”? wissen wir, dass ein

Strecken und Entfalten von schon fertigen floralen Teilen

bei sehr niedrigen Temperaturen und ohne Lichtzutritt statt-

finden kann, während zur Ausbildung von vegetativen Or-

ganen wie auch zur Fruchtreife weit grössere Wärmemengen

und Anwesenheit von Licht notwendig sind. Dementspre-

chend ist die Blätezeit nur bei Typus I von kargen Licht-

und Wärmeverhältnissen unabhängig.

Nach KRASAN wird ferner die Bliteerscheinung durch

starkes Licht beschleunigt,? und ist zugleich wenig Wärme

vorhanden, wird dadurch eine Reduktion des vegetativen

Systemes bewirkt. ?

Wenn diese Auseinandersetzungen stichhaltig sind, muss

Typus I iberall etwa dieselbe Preflorationsdauer zeigen,

während eine herabgesetzte Temperatur das auf vorangegangene

Sprossenentwickelungen folgende Blihen des zweiten Typus

verlangsamen soll. Im letzteren Falle wird zwar die Ver-

zögerung durch reichliches Licht in einigem Masse kompen-

siert, aber diese Bedingung fehlt auf dem Nordabhang von

Junkatjäkko, und es ist somit physiologiseh aufgeklärt,

weshalb das Blähen des Typus II dort im Vergleich zur

Hochebene beträchtlich verspätet ist und öfters ausbleibt

(vgl. die speziellen Standortsnotizen und das später iäber die

Sterilitätsfrequenz zu sagende). Zwei Grände wirken hierbei

zusammen, das schwächere Licht — auch indirekt durch

Förderung einer relativ äppigeren vegetativen Entwickelung

— und die geringe Wärme, wodurch die Wachstumsenergie

herabgesetzt wird. Dass der Wärmefaktor bei weitem am

wichtigsten ist, leuchtet ein und wird ibrigens dadurch be-

1 Vgl. F. KRASÅN: Ueber den combinierten Einfluss der Wärme und

des Lichtes auf die Dauer der jährlichen Perioden der Pflanzen, Engl. Jhb.

Bd III, 1882, p. 56: »Das intensivste Licht bei niedrigster Temperatur

kommt der Vegetation zu "Teil, die bis Ende Juni von Sehnee bedeckt ist

und nur beim höchsten Stand der Sonne ihre oberirdischen Theile frei dem

Licht entgegensetzt, während sich der von Schmelzwasser durchtränkte Boden

nur mässig erwärmft.»

2? J. SACHS, Pringsh. Jhb. 1560.

SING: KDS

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 15. 57

stätigt, dass das hochgelegene Feld V, obgleich den Vorteil

einer friher eintretenden Vegetationsperiode wie einer etwas

besseren Beleuchtung geniessend als die äbrigen, trotzdem sehr

langsame Wachstumsvorgänge aufweist, was lediglich im

grösseren Wärmemangel begriändet ist.

Es ist eine längst anerkannte Thatsache, dass die simul-

tan blähenden Pflanzen des Typus I im besten Einklang mit

dem kargen arktisch-hochalpinen Klima stehen. Es ist nicht

nur das Bliähen, wie wir bereits gesehen, ungleich besser

gesichert als beim zweiten Typus, sondern daneben stellt die

rasche Blätenentfaltung eine volle Samenreife soweit mög-

lich in Aussicht, und aus beiden Gesichtspunkten diärfen wir

wohl eine häöbsche klimatische Anpassung in der Architek-

tonik des arktischen Polster- und Rosettentypus erblicken.

Viel interessanter ist jedoch, dass wir uns nicht mit den

in Wirklichkeit nichts erklärenden Niätzlichkeitsgränden der

fraglichen Organisation zu begnägen brauchen. Auf den be-

reits angedeudeten physiologischen, a. a. O. näher entwickel-

ten Grinden hat KRASÄN einen Versuch gemacht, das Zustande-

kommen des Typus zu erklären, sich auf den Satz stätzend,

es möässe zwischen dem Licht- und Wärmebedärfnis der Pflanze

und den Licht- und Wärmemengen des urspränglichen Stand-

ortes das Verhältnis der Zweckmässigkeit bestehen.! Es wärde

zu weit fihren, die Auseinandersetzungen KRASÄNS zu wie-

starke Licht

schwache Wärme

weise massgebenden Klimafaktor des hochnordischen Sommers

erinnern. Hand in Hand mit einer Reduktion der vegetativen

Teile wird die Floration hierdurch immer mehr beschleunigt,

bis diese Charaktere als inhärent sich fixieren. Erst dann ist

die Pflanze geristet, sogar auf den ungänstigsten Lokalen den

Kampf ums Dasein erfolgreich aufzunehmen. Die Vertreter

des Typus II sind nicht den arktisch-hochalpinen Licht- und

Wärmemengen völlig angepasst, entweder weil sie in diesem

Klima noch zu jung oder alte, anderswo fixierte Arten sind,

welche ihre Plasticität verloren haben. Es mag dahingestellt

bleiben, wo die eine oder die andere dieser Annahmen zutref-

fend ist, jedenfalls wird, um auf unsere konkreten Fälle zu-

räckzukommen, jene mangelnde Anpassung z. B. dadurch be-

wiesen, dass hierhergehörige Formen wie Vaccimum vitis idea,

sj C. p. 90.

derholen, nur will ich an das

als vorzugs-

88 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN

Saussurea u. a. nur an warmen, sonnigen Orten blähen, oder

wie Bartsia sich auf dem nördlichen Bergabhang gar nicht

behaupten können.

Die Blitegruppen, deren Differenzierung ich zu begriän-

den versucht habe, sind folgende: .

A. Gruppe der ersten Frihlingspflanzen, Das Stadium der

Anthese wird binnen 14 Tagen nach dem Auftauen erreicht.

Hierher nur wenige: |

Arctostaphylos alpina, Ramwmeulus nivalis und

Empetrum, Betula nana,

Saxifraga oppositifolia,

= 5 Arten. Möglicherweise wäre auch Cardanvine bellidi-

folia hier zu nennen, sie wird aber, da sichere Belege fehlen,

vorläufig besser an die Spitze der folgenden Gruppe gestellt.

B. Gruppe der späteren Friihlingspflanzen. Die Blite

bricht nicht in weniger als zwei, aber auch an unginstigeren

Standorten binnen drei Wochen nach Anfang der Vegetations-

periode ein.

Eine reichlich vertretene Gruppe aus vorwiegend Polster-

und Mattenformen. Hierher:

Pedicularis flammea, Ranunculus pygmeus,

= hirsuta, Alsine biflora,

Diapensia, — — stricta,

Andromeda hypnoides, Silene acaulis,

— tetragona, Oxyria,

Phyllodoce, Salix herbacea,

Azalea, — . polaris,

Viola biflora, — I reticulata,

Sazxifraga cespitosa, Luzgula arcuata,

— nivalis, Juncus biglumis,

Arabis alpina, Carex rupestris,

Draba alpina, — = rigida,

<= uUNhärta, Eriophorum Scheucheert,

—1 nivalas, — angustifolium,

— - Wahlenbergi,

inklusive Cardamine bellidifolia = 30 Arten.!

C. Gruppe der Sommerpflanzen. Das Blihen, dem meist

vegetative Entwickelungsarbeiten vorangegangen sind, fängt

drei bis vier Wochen nach der Schneeschmelze an.

1 Einige Arten, deren Platz ich nicht in der Lage war, sicher zu er-

mitteln, sind ausgeschlossen.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 15. 89

Die bereits oben angefäöhrten Salix reticulata und Silene

acaulis vermitteln den Ubergang zur vorigen Gruppe, ferner

rechne ich hierher:

Antennaria alpina, Potentilla verna,

Erigeron uniflorus, — mv ed,

Campanula uniflora, Rhodiola,

Pedicularis lapponica, Thalietrum alpinum,

Bartsia, Ranunculus acris,

Veronica alpina. Cerastwum alpinum,

Myrtillus uliginosa, Kaenigia,

Astragalus alpinus, Tofieldia borealis,

Ozxytropis lapponica, Carex vaginata

Dryas = 19 Arten.

D. Gruppe der Herbstpflianzen. Die Blätezeit fällt vier

bis zehn Wochen nach Anfang der Vegationsperiode.

Namentlich Gräser. Die Reihe eröffnet Polygonum vivi-

parum, andere hierhergehörige Arten sind:

Hieracium alpinum, Saxifraga stellaris,

Saussurea, Juncus trifidus,

Trientalis, Carex aquatilis,

Gentiana nivalis, Festuca ovina,

-— tenella, Trisetum subspicatum,

Vaccinium vitis idea, Agrostis borealis,

Comarum, Hierochloa borealis,

RBubus Chamaemorus, Poa alpina,

Parnassia, Calamagrostis stricta,

Saxifraga aizoides = 21 Arten.

Auf diese vier Gruppen verteilen sich die oben aufge-

zählten Hochgebirgsbewohner in Prozent folgendermassen:

FÄNBRORN dt dessa vars sl

BROM srelosidentnte rs 404

AT 4 Frählingspflanzen.

KENT O PENN LESS VE REHN TO DIN BENNO: 16

HIS TRSAER Orter FR FSK

53 2 Sommer- und Herbstpflanzen.

Wenn also die Vegetationsperiode durch eine drei

Wochen nach HFEintritt derselben gezogene Grenze in zwei

Abschnitte zerlegt wird und wir: die im ersten Abschnitt

erblähenden Arten als Frihlingspflanzen bezeichnen, hal-

. A

90 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

ten sich diese einerseits und die Sommer- und Herbstpflanzen

anderseits hinsichtlich der Zahl der Arten ziemlich die

Wage. Aber selbstverständlich sind auch andere Faktoren

för die gegenseitige Bedeutung der Gruppen massgebend und

missen die Frage nach dem Vorrang entscheiden, nament-

lich die Individuenhäufigkeit und die Natur, bzw. Ausdehnung

der Standorte. Wir finden mithin direkten Anlass nach-

zusehen, wie die Gruppen sich an ökologisch verschiedenen

Standorten verteilen und damit die Beziehungen zwischen

Bautypus und herrschenden Lebensbedingungen noch ins

Auge zu fassen.

Die Heide ist die ungleich wichtigste Formationsklasse

im Gebiet, und Lokal 1 neben der Hitte (vgl. die Tabellen)

mag als erläuterndes Beispiel dienen. Es begegnen sich hier

die Polsterheide, die Zwergstrauchheide, die Moosheide, die

Andromeda-Heide, endlich Ubergänge zur Blitenwiese. Wenn

einige eigentlich oder vorzugsweise zu den Wiesengenossen-

schaften gehörende Arten beseitigt werden!, fallen bei der

öbrigen Vegetation folgende Hauptzäge auf.

Unter 40 heidebewohnenden Arten, deren Blätezeit er-

mittelt worden, gehören 4 zur ersten Frählingsgruppe und

machen geradezu die ganze Gruppe aus, wenn Ranunculus

nivalis ausgenommen wird. Die Artenzahl ist zwar keine

hohe, aber zum Ersatz sind die Formen sämmtlich häufig

bis massenhaft vertreten. Nach Verlauf der ersten vierzehn

Tage wird indes ein beträchtliches Kontingent von Heide-

pfanzen rasch hintereinander fertig, ihre Bliten zu ent-

falten. In die dritte Woche der Vegetationsperiode fällt die

Hauptblätezeit der Heide. Auf die zweite Gruppe kommen

mehr als 40 2 sämmtlicher Arten, darunter viele häufige

und charakteristische, namentlich die Mehrzahl der Zwerg-

sträucher und der Polsterstauden. Während der letzten

Woche des Juni prangen somit die noch nicht ausgetrock-

neten Heiden im bunten, durch Tausende von hellen Bliiten

bewirkten Farbenspiel, und Anfang Juli vermehrt sich stetig

die Zahl der blihenden Formen. Dann sind es aber meist

nicht mehr Zwergsträucher und sempervirente Formen, son-

dern hauptsächlich jene sommergrimnen, Stauden, welche als

wiesenartige Elemente jedoch immer in der Heide sehr zu-

1! Nämlich Taraxacum, Gentiana nivalis, Astragalus alpinus, Carex

vaginata, möglicherweise Antennaria alpina.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 15. 91

röckstehen. Wenn letztere etwa um den 10. Juli im vollen

Flor stehen, sind die herrschenden Strauch- und Polster-

formen schon meist verbläht und demgemäss die bereits

leuchtende Farbenpracht zum grossen Teil verloren gegangen.

Die Vertreter der dritten, sommerblähenden Gruppe sind

sowohl beziglich der Individuen als der Arten gegeniäber

der vorigen Gruppe sehr in der Minderzahl, nämlich 10

Arten gegen 17. Die Vertreter der Grasform erblihen in

der Regel spät. Wobl sind einige typische Binsen und

Seggen der Heide, Luzula arcuata, Carex rupestris, C. rigida

zu den Fräöhlingspflanzen zu rechnen — wenn auch die Jetzt-

genannte Art recht spät und unerheblich fräher als die mit

den meisten Wiesenelementen gleichzeitige C. vaginata bläht

— aber die Charakterbinse Juncus trifidus stäubt erst Ende

Juli, gleichzeitig mit einer fär die Heidephysiognomie

iäberaus wichtigen Herbstpflanze, Polygonum viviparum, wenn

sonst nur wenige Dikotyledonen in der Blite beharren.

Durch massenhaftes Auttreten ist aber Polygonum im Stande,

ganz allein die Heide nochmals aufzuleuchten. Zuletzt kom-

men die echten Gräser, (Festuca, Trisetum, Agrostis) und die

auffallend späte Saussurea, wenn sie iberhaupt unter Heide-

elementen zu erwähnen ist. Die Herbstgruppe umfasst ziem-

lich viele Arten, beinahe ebenso viele wie die Sommergruppe.

Ausser Polygonum viviparum sind indessen alle die wichti-

geren und massgebenden Grasformen.

Das oben Gesagte möchte ich kurz dahin zusammen-

fassen, dass in normalen Jahren der Schwerpunkt der Bliäten-

erscheinung in unseren alpinen Heiden verhältnismässig,

aber nicht ungemein, fräh fällt, nämlich zwei bis drei Wochen,

nachdem der Boden schneefrei geworden. Friher bläht eine

geringe Zahl immerhin zum Teil massenhaft vorkommender

Arten; später folgen Sommer- und Herbstarten in zwar etwa

derselben Zahl wie die Friähjahrpflanzen, aber ungleich

spärlicher vertreten, wenn wir von den Grasformen und dem

infolge vegetativer Vermehrung eine MSonderstellung ein-

nehmenden Polygonum absehen. Die bis zur zehnten Woche

ausgedehnte Blitenerscheinung wird vom Gesichtspunkte der

Quantität aus immer unbedeutender und schliesslich fast nur

auf Gräser beschränkt. Die verschiedenen Vegetationsformen

gelangen durchschnittlich zur Blite in der Reihenfolge: 1)

Zwergsträucher, 2) immergriäne und äbrige Polsterstauden,

92 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

3) sonstige sommergräne Stauden 4) Gräser. Da nun die bei-

den ersten Kategorien fär die Heide charakteristisch sind,

geht schon aus diesem Grunde hervor, dass die Heidevegeta-

tion vorwiegend eine frählingsblähende ist, wäbrend qualita-

tiv-floristiscehe Angaben äber diesen Punkt nicht zu ent-

scheiden vermögen.

Obzwar zunächst nur die Blitezeiten zu besprechen

waren, scheint es zweckmässig, jede Standortklasse zugleich

in Bezug auf die verschieden rasche und sichere Samenpro-

duktion zu untersuchen. Es stellen sich hier, was die Heide

betrifft, die kleinen Zwergweiden an die Spitze. HEine sechs-

wöchige Vegetationsperiode genägt zur Vollendung der Sa-

menreife bei diesen winzigen Sträuchern, mit denen kleine,

nicht lederig-blätterige Stauden meist der Polster- und Ro-

settentypen wetteifern, insbesondere sind die Cruciferen, einige

Saxifaga-Arten und Caryophyllaceen (Alsine) durch kurzdau-

ernde Postfloration ausgezeichnet. Da bei diesen Arten auch

die Prefloration rasch beendigt wird, brauchen sie äberhaupt

nur kurze Vegetationszeit, und alle hatten Anfang August

reife Namen. Bei den Compositeen (Hieracium, Saussurea) ist

wohl die Fruchtreife auffallend geschwind, aber eine sehr spät

eintretende Anthese macht hier eine lange oder doch mässige

Vegetationsperiode erforderlich, zuweilen eine so lange, dass

die Fruchtreife nicht erlangt wird (Saussurea). Beerentra-

gende Zwergsträucher und jene nicht zu rein arktischen Bau-

typen gehörenden Kräuter missen ebenfalls die maximale zur

Verfägung stehende Vegetationsperiode meist völlig ausnätzen

und bringen reife Samen erst etwa vier Wochen später als

die erstgenannten Polsterpflanzen hervor. Ähnliches gilt von

manchen Gräsern, während wiederum andere das Stadium

der "'Trockenreife erst im Spätherbst erreichen, was auf die

äusserst langsame preflorale Entwickelung zuräckzufrähren

ist, da bei den Gräsern die Postfloration im Gegenteil sehr

kurze Zeit beansprucht.

Einer Menge von heidebewohnenden Arten kommt dem-

nach die Fähigkeit einer so raschen Samenproduktion zu,

dass die Samenverbreitung im Herbst ermöglicht wird und

auch thatsächlich öfters stattfindet. Allgemeine Regel ist

dies dennoch nicht. Etwa ein Viertel der beobachteten Ar-

ten hatte zur Zeit des ersten winterlichen Schneefalles ("/9)

noch keine reifen Samen und umfasste gerade eine Zahl der

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 15. 93

häutigsten und physiognomisch wie ökologisch wichtigsten

Heideformen, z. B. Andromeda, Diapensia, Betula nana,

Juncus trifidus, Carex rigida u. a.t Man wird deshalb eher

geneigt sein, einen fär die Heide charakteristischen Zug in

der Thatsache zu erblicken, dass die Samen oft allzu lang-

sam reifen, um während derjenigen Vegetationsperiode ver-

breitet werden zu können, wo sie angelegt worden. Es handelt

sich hier gewiss nicht um direkte Wirkungen einer zu kur-

zen Vegetationsperiode, sondern um einen von vielen Heide-

gewächsen einst fixierten Arbeitsmodus, und es muss beson-

ders hervorgehoben werden, dass diese Vorrichtung die Er-

zeugung brauchbarer Samen keineswegs beeinträchtigt. Nur

ist die Arbeit der Samenentwickelung auf sehr lange Zeit

(wenigstens bei den fröh blähenden Zwergsträuchern) aus-

gedehnt, wodurch ein bedeutender "Teil der im Hochsommer

relativ grossen Wachstumsenergie fär den allgemeinen Zu-

wachs und die Neuanlagen gespart wird. Die Samen werden

langsam nutriert und nur so weit entwickelt, dass es den

herbstlichen Winden später äberlassen werden kann, ein schliess-

liches Austrocknen der Frichte zu besorgen. Wie dieser

Arbeitstypus entstanden ist, ob durch Klima- und Bodenver-

hältnisse in der alpinen Heide direkt hervorgerufen oder

durch rein systematische Ererbung, mag dahingestellt sein;

es wäre zur Erledigung dieser Frage u. a. ein Vergleich mit

benachbarten Formen nötig, worauf verzichtet werden muss.

Aber gewiss tritt hier eine häbsche heideökologische An-

passung zum Vorschein, die bestmögliche Kombination von

so äusserst langsamen und minimalen Wachstumsvorgängen,

dass ein magerer, kalter und saurer Heideboden ihnen zu-

sagt, mit einem WNicherstellen der Samenreife. Die Kapseln

von Andromeda, Diapensia u. a. von demselben Typus sprin-

gen im Spätherbst und im mutmasslich oft schneearmen

Vorwinter auf, um später allmählich entleert zu werden, wie

leicht zu bestätigen. Als ich das Hochgebirge Anfang Sep-

tember verliess, ragten unzählige Frächte dieser Arten auf

kurzen, steifen Stielen äber die noch dinne Schneedecke em-

por, und offenbar werden auch gewaltige Stärme nur ein

langsames Ausschätteln der Samen bewirken können, wenn

! Ansser den finf genannten Arten Azalea, Phyllodoce, Rhododendron,

Tofieldia borealis, Kobresia scirpina, Festuca ovina, Poa alpina (zum Teil),

Agrostis borealis (z. T.).

I4 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

sich die damals durchgängig geschlossenen Kapseln später

öffnen. Kehrt man aber im ersten Frähjahr zu jenen Heide-

strecken zuriäck, sind nur offene Kapseln mit wenig zuriäck-

gebliebenen Samen zu finden. Die beerentragenden Heide-”

sträucher weisen insofern ein verschiedenes Verhalten auf,

als die Frächte sämmtlich gegen Ende der Vegetationsperiode

reifen, und ihre Samen können demnach gelegentlich vor Ein-

bruch des Winters endozoisch verbreitet werden.

Arten, welche infolge der Winterkälte ihre Samenent-

wickelung bei noch nicht vollendeter Nutrition normal

unterbrechen missen und deren ganze Samenproduktion also

wegen Unzulänglichkeit der Vegetationsperiode verfehlt wird,

sind dagegen seltene Ausnahmen. Zwei, soviel mir jetzt

bekannt ist, vereinzelt dastehende Beispiele sind Saussurea

und Vaccinium vitis idea, deren kämmerliche, oft sterile

Ausbildung bezeugte, dass sie nicht ihren Forderungen an-

gemessene Lebensbedingungen gefunden. Eine allerdings

sehr spärliche absolute Sterilität soll später besprochen

werden.

Gehen wir jetzt zu den alpinen Wiesen iäber. HEinige

Aufzeichnungen aus Lokal 2 (vgl. die Tabellen) mögen die

Verhältnisse in der Blätenwiese darlegen. Was zuerst die

Bliitenerscheinung betrifft, zählt nur ein Viertel sämmtlicher

Arten zu den echten Frählingspflanzen (Gruppen I und IT)

und bläht vor Ende Juni. Es sind dies teils Heideele-

mente, teils starke Felsenflurxerophyten, aber wenige reine

Wiesenpflanzen (z. B. Viola biflora). Dann folgt etwa in

den zehn ersten Tagen des Juli die grosse Bliteperiode der

Wiese, da eine erhebliche Menge hauptsächlich reiner Wie-

senelemente zur Anthese gelangt; die Hauptblitezeit fällt

ungefähr eine Woche später als in der Heide. Als die

vierte Woche voriber ist, schwindet dann wieder rasch die

Blitenfälle; in der letzten Hälfte des Juli stehen die

Dikotyledonen in der Regel auf postfloralem Stadium. Poly-

gonum viviparum macht hier wie in der Heide eine physiog-

nomisch wichtige Ausnahme. Die: Wiesengräser, -Seggen

und -Binsen blihen spät, gewöhnlich nach sechs oder sieben

Wochen.

Beziglich der Samenreife bestehen gleichfalls einige

Verschiedenheiten der Heide gegeniber. Die Zahl der vor

Ende der Vegetationsperiode samenreifenden Arten ist relativ

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 15. 95

etwas grösser und beträgt wvier Fänftel der Totalsumme.

Der Räckstand umfasst zum grossen Teil Eindringlinge aus

der Heide (6 von 8 Arten). Nicht samenproducierende Arten

giebt es immer nur wenige, nämlich ausser Vaccinium und

Saussurea (im Gemein mit der Heide) nur Trientalis und viel-

leicht zufällig Rhodiola (mit pilzbeschädigten Friächten), fer-

ner das vivipare Polygonum. MHieraus erhellt, dass eigene

Vertreter des fär die Heide charakteristisehen, im Winter

reifenden Typus der Wiese gänzlich abgehen. Die Wiesen-

flora ist im Ganzen durch längere Preflorationsdauer aus-

gezeichnet, als die Heide, und weist mässige Postflorations-

dauer auf. In beiden diesen Hinsichten zeigt sich eine grös-

sere Ähnlichkeit mit den Tieflandstypen und eine relativ ge-

ringere Anpassung an das Klima des Hochgebirges.

Uber das Moor ist auf Grund der Daten aus Lokal 3

folgendes zu bemerken. Infolge der grossen Wärmekapacität

des eis-bzw. wasserreichen Bodens erwacht das Moor etwas

später aus dem Winterschlafe als Heiden und Wiesen. Echte

Frählingsgewächse giebt es dennoch auch hier, in erster

Linie die Eriophora, welehe sogar etwas schneller zur Stäu-

bung gelangen als die hier ein paar Tage verspätete Zwerg-

weide. Auch bei einigen anderen Arten wird die Ent-

wickelung nicht versumpften Orten gegenäber etwas ver-

zögert. Ausser den allerdings häufigen, ökologisch wichtigen

Wollgräsern giebt es nur wenige Frählings- und Sommer-

pflanzen, aber zu Anfang des Mitte Juli einbrechenden

Herbstabschnittes vermehrt sich die Zahl der bliäihenden

Arten um mehrere zum Teil herrschende Seggen (C. aquatlis

u. a.) Gleichzeitig oder etwas später kommen die saftigen

Moorkräuter, dann zuletzt noch eine herrschende Grasform,

Calamayrostis stricta, nachdem 8 bis 9 Wochen der Vege-

tationsperiode zuräckgelegt worden.

Blihende Moorgräser findet man m. a. W. zu jeder Zeit

im Sommer, am zahlreichsten im Nachsommer. Die Saft-

pflanzen sind ferner alle Herbstblitler, und somit gehört ein

Hauptkontingent der Moorbildner zur Herbstgruppe. Die

Fräöblingspflanzen sind nur halb so zahlreich wie die Som-

mer- und Herbstarten, abet das späte Blihen thut der Samen-

produktion meist wenig Abbruch. Sämmtliche Grasformen

erzeugen allem Anschein nach keimungsfähige Samen, welche

bei den Wollgräsern relativ fräh reifen, sogar sich verbreiten,

96 CLEVE, ZUM PELANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN nooxas

lange ehe die Vegetationsperiode zu Ende ist, während bei

Seggen und Gräsern die Trockenreife erst um oder nach

Ende der Vegetationsperiode vollbracht wird — an das Ver-

halten mancher Heidegewächse erinnernd. Die spärlichen Kräu-

ter gehören zu verschiedenen Typen. Bei einigen vegetativer

Reproduktion fähigen Arten (Polygonum viviparum, Cardamine

pratensis) unterbleibt meist die Samenentwickelung, bei anderen

dauert sie zum Teil fort (Saxifraga stellaris). Eine Sonderstel-

lung nimmt Königia em, deren Samenproduktion trotz der ein-

jährigen Lebensdauer und dank einer äusserst weit getriebenen

Reduktion gesichert ist. Allein Comarum setzt keine Samen an

und ermangelt zugleich der vegetativen Vermehrungsorgane.

Der Zahl nach verteilen sich die häufigsten Heide-,

Wiesen- und Moorpflanzen auf unsere vier Blitegruppen in

folgender Weise. !

Heide. | Wiese. Moor.

A. Erste Fräöhlingspfianzen . oo. o. . « | I a | 31 9 01 5

B. Spätere > key bps arbe 6/[ 5|

(TS OMm END Az EI es Ass | 10] 19 | 151 97 4 9 |

ID ERUF ED STP TAC Area ET RSA SE | 9| 12) lad |

S:e 40 36 14 Arten |

Hinsichtlich der Samenreife sind die verschiedenen Typen

numerisch vertreten wie folgt.

Heide. | Wiese. Moor.

| |

| 4. Die Samen reifen Anfang September | 4 |

| ödersfrukengtvå ser tå BA mmlalal fl 8 |

B. Die Samen reifen nach Anfang Sep- | 43 ; 32 12

termbar: 4 OCR vant SD | 12 al 4

0. Samen spärlich oder fehlend, Brat | |

| knospen VvVOrkanden . . sa co smde 1 8 3

| D. Samen oder Brutknospen nicht ent-

WIK OLMA fö Prod ig ma dra NE oa rna GLAS 2 4 | Å

S:e 46 39 | 16 Arten

! Unsichere Formen sind ausgeschlossen.

”In feuchten Wiesen und Matten wird die Zahl durch Viviparie der

Gräser viel grösser, 4 bis 5 Arten.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 15. 97

Wenn die Frage nach der allgemeinen Blätezeit in ark-

tisch-hochnordischen Gegenden ins Licht des oben Mitgeteilten

gestellt wird, kann man nicht umhin, der Ansicht KJELLMANS

beizustimmen und in der arktischen Flora vorwiegend eine

Frählingsflora zu erblicken. Die Opposition EKSTAMS misste

wohl in erster Linie auf zuverlässige Ermittelungen der be-

treffenden Vegetationsperioden fussen, um Stichhaltigkeit be-

anspruchen zu können, es wird sonst eine Gruppeneinteilung

wie die von diesem Verf. 1. c. p.. 32—33 gelieferte von sehr

zweifelhaftem Wert. Die geringe Ubereinstimmung mit

meiner auf betreffs Zeit und Ort einsartiges Beohachtungs-

material fussenden Grupplierung kann nicht auffallen, da der

genannte Verf. selbst einräumt, dass seiner Liste nicht so-

wohl eigene Untersuchungen als vielmehr zerstreute, wenig

vergleichbare Angaben verschjedener Forscher zu Grunde

liegen. Dass eine arktische Pflanze in den gewöhnlich als

Hoch- und Nachsommer bezeichneten Jahreszeiten blihend

angetroffen wird, beweist ja gar nichts äber die relative

Blitezeit, so lange wir keine Auskunft iäber den Eintritt

und den Schluss der Vegetationsperiode erhalten. HEigen-

timlicherweise glaubt ExKstAM ohne genaue Kenntnis eines

Faktors von so grossem Belang sich behelfen zu können. Wie

bemerkt worden, bewirkt die eigentämliche Bodenplastik in

arktisch-hochnordischen Geländen öfters im Pfanzenreich eine

Verschiebung des Frählings selbst bis in den Herbst, aber

weil somit beispielsweise Ranunculus nivalis in Moosmatten

bis September bliht, ist er natärlich deshalb nicht als Herbst-

pflanze anzusehen. FErwägen wir nun, dass in den fär Lapp-

land vorzugsweise massgebenden Heiden die Hauptfälle der

Bliten nach zwei bis dre1 Wochen bei einer zehn- bis zwölf-

wöchiger Vegetationsperiode fertig sind, wird man wohl ein-

räumen missen, dass eine Friählings- und Vorsommerflora

hier vorliegt. Es werden die Tieflandspflanzen bei einem

ähbnlichen Verhältnis zwischen der Dauer der priefloralen und

der postfloralen Periode immer Frähjahrpflanzen genannt,

auch bei doppelt längeren Vegetationsperioden. Allerdings

verräcken sich die Verhältnisse in der von EKSTAM verteidig-

ten Richtung, wo die Vegetationsperiode auf im Ganzen nur

einige wenige Wochen abgekirzt wird, was jedoch selbst in

der Arktis kaum Regel sein dirfte.

-—

98 CLEVE, ZUM PFEFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

Die Wiesen- und Moorbildner sind, wie gezeigt worden,

dagegen keine entschiedenen Frihlingspflanzen, im Gegenteil

häufiger Vor- und Hoch-, ja Spätsommerarten. Aber die

Wiese ist eigentlich keine arktische Pflanzengemeinschaft,

sondern die letzte Höhenstufe einer niederen und sädlicheren

Tieflandsvegetation. Es bleibt nur das Moor ibrig, wie

denn iberhaupt die Grasformen eine abweichende Stellung

einnehmen, aber hiervon abgesehen kann nicht in Abrede

gestellt werden, dass das arktische Kontingent unserer nörd-

lichsten Hochgebirgsgewächse vorwiegend eine Friihjahrs- und

Vorsommerflora darstellt.

Sterilität der Hochgebirgspflanzen.

Ausschliesslich blätenlose Phanerogamen waren im Gebiet

sehr selten. Fin vereinzeltes Beispiel lieferte Pyrola rotundi-

folia (?), deren rein blätterige Sprossen in Moosheideflecken

des Plateaus recht häufig vorkamen. Alle sonstigen Arten

wurden auch als blähende Individuen angetroffen. Es wurde

vorhin nachgewiesen, dass eine verschieden grosse Empfind-

lichkeit gegenäber Einknappungen der wachstumshbefördernden

Faktoren die verschiedenen Bautypen begleitet, indem die

alten arktischen Formen des Typus I, welche äusserst wenig

Material verschwenden, betreffs der Bläte wenig Abbruch

durch jene FEinknappungen leiden, z. B. bis in die zuletzt

auftauende Moosmatte zu blähen vermögen. An äppiger aus-

gestatteten Formen wird unter gleichen Umständen zuerst die

Entwickelung der Samen infolge verspäteter Blite bedroht

dann die ganze Bläteerscheinung, und das Blätestadium im-

mer seltener erreicht, je grösser der Mangel an Wärme und

Licht. Einen Ersatz des herabgesetzten Blähens liefern bei eini-

gen Arten die vegetativen Vermehrungsvorrichtungen, zumal

die Brutknospenbildung, welche auch längst mit Recht als kli-

matische Anpassung in kalten Gegenden gedeutet wurde. Die

Viviparie fährt schneller zum Ziel als die Samenbildung und

sichert insbesondere die Erhaltung der Arten vom Typus II

an weniger begimnstigten Lokalitäten. HFinen eklatanten Be-

weis fär die Zweckmässigkeit der Brutknospenvermehrung

liefert. Polygonum viviparum, welches in allen hochalpinen

Formationen eine hervorragende Stellung errungen hat. Den

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 15. 99

meisten Arten steht indes dieser Ausweg nicht offen, und

dann muss bei Ungunst der äusseren Faktoren die Prceflora-

tionsarbeit auf mehrere Vegetationsperioden verteilt werden.

Die geschlechtliche Reproduktion mag ibrigens in manchen

Fällen ebenso gut gelingen wie eine vegetative, nur wird sie

quantitativ geringer und vollzieht sich in vieljährigen Zwi-

schenräumen. Demnach liegt der Hauptvorteil der vegeta-

tiven Vermehrung in ihrem raschen Vorgang. Kurz, ein

seltenes Bläihen, also häufig steriles Vorkommen, ist ein

Zeichen einer :infolge därftiger Lebensverhältnisse — un-

genägende Wärme und Licht oder Bewässerung je nach den

verschiedenen Arten — verzögerten Lebensentwickelung. Zwei

Fälle kommen hier in Betracht, entweder sind die Bliten-

teile zu unmittelbarer Thätigkeit sofort nach der Anlegung

bestimmt, oder sie werden in einem Jahre angelegt und erst

nach der Winterruhe funktionsfähig; im letzten Falle erweist

sich die Sterilität als Nachwirkung friherer unginstiger

Sommer.

Es giebt somit zweifellos eine je nach den Witterungs-

verhältnissen sehwankende Verringerung des Blätenreichtums,

aber ausserdem eine mehr konstante, auf durchgängig schlech-

ter Insolation und Beschaffenheit des Standortes beruhende

Sterilität. Der ganze Nordabhang von Junkatjåkko war

geeignet, in ziemlich hohem Grade diese hervorzurufen.

Eine Untersuchung der in dieser Hinsicht völlig willkährlich

gewählten Observationsfelder bestätigt dies. Die Arten,

welche hier nur als gold vertreten waren, habe ich unten

aufgezählt, ferner diejenigen, welche obschon sonst im Gebiet

vor Spätherbst reifend, noch am 7/9 keine reifen Frächte

erzeugt hatten in direkter Folge eines zu späten Eintritts

der Vegetationsperiode (Felder I—IV) oder der schlechten

(N.) Exposition und höheren Lage (Feld V). Die eingeklam-

merten Zahlen geben die Observationsfelder an.

Arten, deren Samen zwar auf dem Plateau, aber nicht mehr

in den cit. Obs. feldern des Nordabhanges reiften.

(II, TV) Erigeron untiflorus.

(V) Dryas octopetala.

(I, IV) Potentilla verna.

100 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

(V) Astragalus alpinus.

(IT) Empetrum nigrum.

(I, II, IV, V) Thalictrum alpimum.

(I, IIT) Cerastium alpinum.

(II, TIT, TV) Silene 'acawls.

(IV, V) Salix reticulata.

(IV) Juncus biglumis = 10 Arten.

In den betreffenden Feldern nur als steril vertretene Arten.

(I, IV, V) Saussurea alpina.

(IT) Antennaria alpina.

(V) ÅA. carpatica.

(ITT) Erigeron uniflorus.

(TITT, V) Campanula uniflora.

(V) Viola biflora.

(IIT) Vaceimium vitis idceua.

(IIT) Myrtillus uliginosa.

(IT) Sibbaldia procumbens.

(IV, V) Sazifraga cespitosa.

(IT) Banunculus nmivalis.

(11) BR. pygmeaeus.

(IT) Cerastium alpinum.

(IT) Oxyria digyna = 14 Arten.

Eine Ubersicht der Häufigkeit sowie der Art der Ver-

mehrung ergiebt in diesen Feldern:

Feld I II III IV Nå

Blähend: 1) Reife Samen vor ?/9 . . ZT 6 7 12 15

2) Keine > a mn 6 (5). 16:(3). BYS)SNLKGE

Blähend oder gold mit Brutknospen . 3 il 1 | 2

Gold und ohne Brutknospen . . . . il 6 5 2 då

17 19. 0 2114 11 8040

Nur etwa ein Drittel sämmtlicher in den drei ersten

Feldern verzeichneten Arten erzeugte reife Samen inner-

halb der hier abgekärzten Vegetationsperiode (ungefähr zehn

Wochen vom ?4/6 an). Eine gleich grosse Anzahl erreicht in

demselben Zeitraum nicht volle Samenreife. Bei dem in

Klammern eingeschlossenen Teil war dieses Verhalten direkt

auf lokal mangelnde Wärme zuräckzufihren, d. h. gehören

BIHANG TILL K. SV? VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 15. 10T

die Arten an besseren Standorten zum vorigen Abschnitt;

solehe Arten sind am spärlichsten in den beiden Heide-

feldern IT und ITI vertreten, wie es scheint in Korrelation

mit dem Vorkommen winterreifender Heidearten (Väl. p. 92).

Relativ häufiger findet man eine rasche Samenreife in

Feld IV, nicht nur, wie ich glaube, durch Zufall, sondern

dank der am Bachufer verbesserten Bodenbeschaffenheit. Am

höchsten kommt indessen das etwas friäher schneefreie Feld

V, wo mehr als die Hälfte aller Arten reife Samen vor

Anfang September hatten.

Wenn von Polygonum abgesehen wird, richtet sich be-

kanntlich das Auftreten viviparer Formen ziemlich genau

nach dem Feuchtigkeitsgrade des Bodens. Demgemäss be-

gegnen uns vivipare Gräser nur im sumpfigen Feld I und

im Bachuferfeld IV mit entsprechend höheren Zahlen fär

die vivipare Gruppe. Was endlich die rein golden Formen

betrifft, sind sie im Gegenteil am häufigsten in den iäbrigen

drei trockneren Feldern vorhanden, und zwar besonders in

den därftigen Heidefeldern II und IIT, deren blihende Arten

nur zwei- bis dreimal stärker vertreten waren als die golden.

Man kann nicht umhin einen bestimmten Einfluss des Bodens

in den erwähnten Thatsachen zu spären. Unter den oben auf-

gezählten, in mageren Heiden oft kräppeligen und golden

Arten erkennt man teils Wiesenelemente (z. B. Saussurca,

Campanula umiflora, Viola biflora u. a.), teils hydrophile

Eindringlinge (Ranunculus mivalis und Oxyria), wenige Sträu-

cher und noch seltener kleine Stauden vom arktischen Pol-

stertypus (Suxifraga coespitosa).

Uber die Fruchtreife und Keimung.

Beinahe alle Forscher, welche sich mit der arktischen Sa-

menbiologie beschäftigt, sind zu der Uberzeugung gelangt, dass

arktisch-hochalpine Pflanzen hinter ihren sädlicheren Nchwe-

stern in Bezug auf die Frequenz einer völlig durchgefiährten

Fruchtreife auffallend wenig oder gar nicht zuriäckstehen.!

! Vgl. KJELLMAN, Ur polarväxternas lif, p. 501, NArtHorsr, 1. c,

C. A. M. LINDMAN, Bidrag till kännedomen om de skandinaviska fjellväxternas

blomning och befruktning, Bihang till K. Vet.-Akad. Handl., Bd 12, III,

n:o 6, p. 9I8—100, ExstaAm (II), p. 48. nur G. ANDERSSON und'H. HESSELMAN

haben eine abweichende Ansicht betreffs Spitzbergen ausgesprochen (1. c. p. 8).

102 CLEVE, ZUM PFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBIRGEN.

Es waren zwar nicht immer sichere Belege fir alle solche

Arten zu haben, wo eine thatsächliche Produktion reifer

Samen vermutet wurde, aber die allgemeine -Entwickelung

liess dann mit grosser Wahrscheinlichkeit darauf schliessen.

' So konnte KJELLMAN behaupten, dass mindestens 85 von 150

nordsibirischen Blätenpflanzen normal keimungsfähige Samen

hervorbringen, und EKSTAM erreichte durch eigene Obser-

vationen die fir Spitzbergen sicherlich noch zu geringe Zahl

von 47 Arten unter 117, d. h. etwa 40 «. Auf Nowaja Semlja

fand er gleichfalls 40 «.

In meiner oben p. 57—59 mitgeteilten Liste sind alle

solehen Arten mit einem freien oder eingeklammerten + be-

zeichnet, von denen ich mit Sicherheit behaupten kann, dass -

sie im fraglichen lappländischen Hochgebirge reife Samen

ausbilden. Eine Summierung ergiebt:

Reife Samen erzeugen

1) vor Ende der Vegetationsperiode . . 54

2) nach > » » SID 15; 76

Reife Samen. und Brutknospen = ss cs 4

INGE TBT IOK 10 SPenN I AEN. SB.=srerkee fr de

Weder Namen noch FE analadT ANAL

85 Arten.

Von geschlechtlichen oder ungeschlechtlichen Vermeh-

rungsorganen völlig entblösst sind demnach nur 7 2 von den

in der Liste aufgezählten Junka-Arten. Die anderseits hohe

Prozentzahl 89.4 beweist dagegen, dass die Samenproduktion

allgemeine Regel ist, so lange nicht edaphische Faktoren die

durch das Klima bestimmten maximalen Lebensbedingungen

weiter abschwächen. Wie vorhin gezeigt worden, ist eine

Anfang August beendigte Fruchtreife gar keine Seltenheit.

Es stehen dann den Samen mehrere Wochen der Vegeta-

tionsperiode zum Zweck einer eventuellen Keimung zur

Verfögung, deren Möglichkeit mithin nicht ausgeschlossen

scheint. KJIELLMAN! wurde ebenfalls durch Beobachten der

vielfach schnellen Fruchtreife sibirischer Gewächse auf die

Vermutung gebracht, dass jene unmittelbare Keimung in der

Natur vielleicht oft stattfinde, aber experimentelle Belege

1 Ur polarväxternas lif, p. 496.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 15. 103

zur Erledigung der Frage fehlten noch gänzlich. Ich stellte

nun einige Keimungsversuche folgendermassen an. Auf einer

sädöstlichen Higelneigung wurde der filzige Heideturf ab-

gehoben und Saatbeete im unterlagernden Sande eingerich-

tet. HFEinige ähnliche för Hydrophyten bestimmte Beete wur-

den ferner im feuchten Torf am Fuss des Higels bereitet.

Sobald ich installiert, sammelte ich hie und da an vertrock-

neten Muttersprossen noch haftende oder in vorjährigen

Kapseln rickständige Samen von Saussurea, Erigeron unmir-

florus, Diapensia, Andromeda, Dryas, Arabis alpina, Cerastium

alpinum, Silene acaulis, Salix reticulata und säete sie am ?6/6

aus. Es keimten unter diesen nur Silene acaulis (am '/7) und

Cerastium alpinum (am ??/7). Später wurden Samen des lau-

fenden Jahres von fänfzehn frähreifenden Arten in ähnlicher

Weise gesäet, ohne dass Keimung in einem einzigen Falle

vor Ende dieser ersten Vegetationsperiode sich einstellte,

sogar nicht bei den schon am 25. Juli reifen Ranunculus

nmvalis-Samen. Als später Samen von dieser und anderen

Arten nach Upsala mitgebracht und die Keimungsversuche

dort wiederholt wurden, gingen sie bei 15” erst nach meh-

reren Monaten auf. Ranunculus nivalis wurde zuerst in Kei-

mung gegen Ende December gefunden, dann Cerastium, Ende

Januar, aber die Mehrzahl der Arten, bei denen die Ver-

suche erfolgreich waren, nicht vor HEintritt des folgenden

Fräöhblings, z B. Draba, Hieracium alpinum, Saxifraga oppo-

sitifolia, Ranunculus pygmeus, Silene acaulis.

Es därfte demnach in Frage gestellt werden können,

ob es wirklich Hochgebirgspflanzen giebt, welche unmittelbar

nach beendigter Samenreife keimen!, trotzdem eine oft lange

nicht verstrichene Vegetationsperiode dies zuzulassen scheint.

Aber selbstverständlich werden erst eingehendere Versuche

die Frage erledigen können. HEine Uberwinterung der Samen

scheint notwendig, und vielleicht erstreckt sich vielfach die

Rube äber mehrere Jahre.

1 Wie fär einen beträchtlichen Teil der sädlicheren skandinavischen

Tieflandsflora nachgewiesen worden ist. (Vegl. z. B. meine Abhandlung: Några

svenska växters groningsbiologi och förstärkningsstadium, Upsala 1893.)

104 CLEVE,ZUMPFLANZENLEBEN IN NORDSCHWEDISCHEN HOCHGEBI!

Beilage. Hinige Bestimmungen der Luftfeuchtigkeit mit

nassem 'Thermometer.

le Stan. Nasser Trockener | Absolute Relative

= Therm. Therm. | Feuchti skeit. Feuchtigkeit.

| ne

6 SMU IE nDmNGEE ONE AEA 4,7 93

ej NBL EMERSON « FENSI0N H,0 88

SG 253073 Vr) LE, SYN US SKINER D,4 H4

28/6 SI NIMA OD--0BAN FAS 7,0 29

39/8 SOU KTnm a AVL0AT + 10,6” 9,3 98

2/9 Sus + 13197 + 15,0” 11,2 | 88

3/a 8 v.m + 141” SALE SAK 10,2 70

ÅN emm tietside adtlägeb onde 85

10/0 NOV + 11,9 VB 0 5,5 67

26/7 ASKED Fu dGOR + 11,8 | 4.6 45

JE ATT | + 6,9” Sen COMFAN DS 64

30/8 BUSES + HOISE od JU SHULMRAR 5,6 73

1/9 SAT > är Sh + 1 138 76

255

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III.

Inhaltsangabe.

Einleitung

I. Die hochalpinen Pflanzenformationen

a. Standortsaufzeicehnungen 4 ;

b. Charakteristik der Gr igssenschaften :

II. Specielle Standorts- und phänologische Notizen iiber wichti-

gere Junka-Pflanzen

INO rr Phänologie der Genossenschaften

. Metereologisches .

Herbsttracht der Junka-Gegend .

b. Beobachtungen iber den Zeitpunkt der Bläte- und

löruchtrencerscheitun gen

ee. Ubersicht der Bläte- und Hracktreilesenen an vVer-

schiedenen Standorten:

1) Heiden .

2) Wiesen

3) Moore . 5

Datentabelle

8. Die Reihenfolge der bliihenden Arten ;

ss IDG Blues ihre Beziehungen

und zu den Formationsklassen

d. Sterilität der Hochgebirgspflanzen

&. Fruchtreife und Keimung .

zum Bautypus

N:0 15. 105

She

slem

j El IA iu INRE

d N y (TRE TÄRNA E

| MOST RR 18 ON be OT VER

DER SK SN FRANS? MORDEN

på

: ; 3 SYNS a oeresgld TBEST GTA AKA

A / EOTE AT I 4 ”, " N 3 SM ” På 2 d

SINE VI IL EVEN 1 KINO Vt RN TUGSIKTE Nå

Hansatee t. FAR SEA

0 är TATE

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 15. Taf. I.

Fig. 1. Festajaure von Junkatjäkko.

Fig. 2. Hochebene N. von Junkatjåkko.

”

St gr

;

p FE

- 4

d lj

- ;

wa LTL

I s

+ A+

Å 7

SV PRE

[0 Ra

ha i

i Vv .

. i

14 , +

| RN Å

CC 184 Ve

' SJ UME

y ATA a

+” Widke Ta

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o 15. Taf. II.

Fig: 1. Das Kamathal, ”!/6 1896.

V M NN js Lå 4 | 4

hö I "n Au INN Ko, FINRA

. ; v ys fr AD

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 13.

Fig. 2. Zwergstrauchheide, Junkatjåkko.

NEN

III.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III.

N:0 13.

Taf.

ENG

kko.

Moosmatte, Junkatj

INR 2

Blitenwiese, Junkatjåkko.

fig.

JENA äv

VANN

;”

spe

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0158.

Grasmoor neben Junkatjaäkko mit Fruchtständen von

Eriophorum angustifoltum und E. Scheuchzert.

(Sämmtliche Tafeln von J. ÖEDERQuUIST nach Photographien

des Verf. autotypiert.)

Tal Vv:

ANT SPOANLA

PLIEVA Nea

PAN BER tt RR

; AVI

på A 4 bh

Ä I »

3 ”

” CJ &

4 -

JHANG TILL: K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 26. Afd. IL. N:o 16.

HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI

IN IINERE REGNELLIANO PRIMO COLLECYI

AUCTORE

L. ROMELL.

CUM TRIBUS TABULIS.

COMMUNICATUM DIE 14 NOVEMBR 18 1900.

EXAMINATUM A V. WITTROCK ET A. G. NATHORST.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

ssk f

1 Fas VR f lg

INANAaNA-ORTOUA 22700 TER

00 Oma ONA

AHOTOUTA fi

«ERIMOR sil

ArfURAT 20989 3

[EJ

F0CI emmguvän $i 6 varvs ÖJA kl så

4 q

IYROMPA RN AB £ TIRLSORUTTER NV AS BYN AJ KH

od TONI KYTR a

spa Bb PF AV VARANN STAYS STOR TN

HO ) SR

| D: im Folgenden aufgezählten Hymenomyceten sind von

oden Herren Doctoren C. A. M. LINDMAN und G. O. MALME

- während einer auf Kosten der Regnellschen botanischen Dona-

tion vorgenommenen Forschungsreise! nach Suäd-Amerika, und

zwar hauptsächlich von dem letztgenannten Forscher, in den

Jahren 1892—1894 gesammelt worden.

; Das von dieser Expedition zusammengebrachte im Reg-

nellschen Herbar der Botanischen Abtheilung des Reichsmu-

seums zu Stockholm theils in Spiritus, theils trocken aufbe-

- wahrte Pilzmaterial befindet sich, Dank der grossen Mihe und

Sorgfalt der Sammler, in aller besten Kondition, was natärlich

das Studium und die Bestimmung der Pilze wesentlich er-

leichtert.

Da ich jetzt das erste Resultat meiner Studien äber die

mir durch die Gite des Herrn Prof. Dr V. B. WITTROCK schon seit

mehreren Jahren zur Bestimmung iberlieferten Hymenomy-

ceten dieser Sammlung veröffentliche, erlaube ich mir als

Entschuldigung der verspäteten Publikation anzufihren, theils

dass meine Zeit durch andere Arbeit sehr in Anspruch ge-

nommen wurde, theils dass ich den exotischen Pilzen vorher

fast gar keine Aufmerksamkeit gewidmet hatte und deshalb

nur mit grösster Vorsicht und ohne Eile verfahren musste,

um mich nicht einer Menge von groben Fehlern schuldig zu

machen.

Die reichhaltigen Hymenomyceten-Sammlungen des bota-

nischen Museums zu Upsala, welche die Herren Professoren

Dr Tu. M. Fries und Dr F. R. KJELLMAN mir bereitwillig

zur Verfögung stellten, habe ich mehrmals durchgemustert und

1 Siehe die Einleitung zu »Die Flechten der ersten Regnellschen Expedi-

tion«, von G. MALME (in Bihang till K. Svenska Vet. Akad. Handl. Bd. 23, Afd.

III N:o 13) Die während dieser Reise gesammelten Ascomyceten sind schon

(theilweise) von Dr K. STARBÄCK bearbeitet. Siehe Bihang till K. Sv. Vet. Akad.

Handl. Bd. 25. Afd. III. N:o 1.

4 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

die darin befindlichen Originale oder authentischen Exemplare

der von BERKELEY, FRrRiEs, KALCHBRENNER, KLOTZSCH, MONTAGNE,

SCHWEINIZ etc. beschriebenen Arten verglichen. Da jedoch von

manchen Arten authentische Exemplare in den mir zugäng-

lichen Sammlungen und Exsiccatenwerken noch immer fehlen

und es in den meisten Fällen durchaus unmöglich ist, nur mit

Hilfe der veröffentlichten Beschreibungen, insbesondere wenn

diese, wie die der meisten älteren und auch mehrerer neueren

Autoren, sehr unvollständig sind, eine Art genau und ganz

sicher zu identifiziren, sehe ich mich genöthigt recht viele

Arten bis auf weiteres unbestimmt bleiben zu lassen. Unter

diesen befinden sich alle fleischige Agaricineen, die aus leicht

begreiflichen Ursachen die grössten Schwierigkeiten darbieten.

Auf Grund der eben erwähnten Unvollständigkeit der mir zu

Gebote stehenden Sammlungen muss es auch noch immer in

Frage gestellt werden, ob alle von mir inzwischen als neu

beschriebenen Arten wirklich neu sind. Falls es sich später

ergeben wird, dass die eine oder die andere mit schon fräher

beschriebenen zusammenfällt, mag ich mich daran trösten, dass

das Iteriren der Arten ein allgemeiner Fehler ist, den wobhl

kein einziger Verfasser hat vollständig vermeiden können.

Um die älteren nur äussere Merkmale enthaltenden Be-

schreibungen mit mikroskopischen Karakteren zu ergänzen,

habe ich, soweit möglich, die Farbe, Form und Grösse der

Sporen, Basidien, Cystidien, Hyphen etc. bei den betreffenden

Arten angegeben. Hier und da habe ich auch makroskopische

Merkmale beigefägt, z. B. die Dimensionen der Poren der

Polyporeen, die bisher meistens nur schwebend als »magni,

»mediocres», »minuti> etc. beschrieben worden sind. Da aber

die Grösse der Porenmiändung mit dem Alter des Pilzes, bezw.

mit der Dicke der Porenwände etwas wechselt, so habe ich es

vorgezogen, anstatt die Breite der einzelnen Poren die Anzahl

der in einer Porenreihe von 1 millimeter Länge stehenden

Poren anzugeben. Nur wenn die Breite der Poren 1 mm. oder

mehr beträgt, ist die ältere Messmethode beibehalten worden.

Selbstverständlich beziehen sich die Angaben auf das getrock-

nete Material. Auf frisches Material durch die Sammler

gemachten Observationen befinden sich zwischen Anfiährungs-

zeichen.

Um die Arten leichter aufzufinden, habe ich sowohl die

Gattungen als die Species in jeder Familie alphabetisch ge-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. II. N:0 16. 5

ordnet. — Eine auf einmal praktische und hinlänglich natär-

liche Eintheilung der vielgestalteten alten Polyporus-Gattung

scheint noch zu den frommen Winschen zu gehören. Ebhe eine

solche durchgefiährt werden kann, muss man ja die Sporen etc.

aller bekannten Arten genau kennen. Es wäre deshalb sehr

erwinscht, dass die Herren Autoren in ihren Listen äber von

ihnen bestimmten Arten soweit möglich immer die nöthigen

Sporenangaben etc. beifägen wollten, auch wenn es sich um

schon bekannte Arten handelt. Der Werth einer Bestimmung

ohne Sporenangabe etc. ist in den meisten Fällen sehr pro-

blematisch anzusehen. Auch wäre eine Angabe, ob das Mate-

rial mit authentischen Exemplaren verglichen worden ist, sehr

nätzlich. Dadurch könnte mancher Zweifel weggeschaffen

und eine unnöthige Vervielfältigung der Arten oft verhindert

werden.

Die Herren Mykologen, die zu den Sammlungen der älteren

Verfasser Zutritt haben, sollten die Originalexemplare mik-

roskopisch studiren und das Resultat veröffentlichen. Wie

viel leichter wäre dann das Identifiziren der Arten!

Dem Herrn Abbe J. BRESADOLA in Trient, der einen grossen

Theil der im Folgenden aufgenommenen Arten bereitwillig

bestimmt; dem Herrn Professor Dr E. A. Burr in Middlebury,

der durch Uebersendung einer Menge von ihm mit Original-

exemplaren in Kew und Philadelphia verglichenen Thelepho-

reen, meine Arbeit wesentlich befördert, und dem Herrn Pro-

fessor Dr G. MAssEE, der mehrere Arten mit in Kew befindlichen

Originalen (oder authentischen Exemplaren) verglichen hat,

sage ich hier meinen herzlichen Dank.

6 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Agariciner

Collybia.

Gollybia confluens Pers. Syn. p. 363.

Rio Grande do Sul: Santo Angelo (MaLME 161, ?!/1 1893).

Secundum BRESADOLA, qui specimina vidit, »dubius, quia

gracilior, stipite minus vestito etc.» Mihi autem, compa-

ratis speciminibus copiosis pluribus locis tam frondosis quam

abiegnis Suecize (Femsjö, Stockholm, Helsingland) lectis, videtur

cum vera Collybia confluenti satis congruens. MNStatura et in-

dumentum stipitis in spec. suecicis pro aöris conditione etc.

multum variant. Sed note micrologice (quoque in spec.

Brasil. observatze) in omnibus identice, nempe: Spore sub-

pyriformi-oblongae, 7—10 x3—4 mmm.; basidia clavata, 24—

27x5—6 mmm; cystidia obtuse et anguste lanceolata, 20—

30x3—5 mmm., haud vel vix emergentia; hyphe lamellarum

sat tenues (2—5 mmm.), ad septa sepe unilateraliter nodosee.

Ab affini Collybia acervata, cujus hyphe subhymeniales laxi-

ores et duplo crassiores, 3—11 mmm., ergo etiam microscopii

ope discernibilis. Ceterum aptius inter Marasmios quam inter

Collybias videtur collocanda, et Marasmius achyropust, mihi

ignotus, verisimiliter prorsus est identicus, quantum e desrip-

tione et figura PErsooniu (Myc. Eur. t. 25. f£. 4) dijudicare

possum.

Heliomyces.

Heliomyces pityropus Lzv. Champ. exot. p. 178 sec.

NACCARDO, Syll. V. p. 570.

TapPrek Doktor

Rio Grande do Sul: Santo Angelo, Agudo (MALME 247,

3/2 1893).

1 Nomen »archyropus»> videtur e lapsu calami ortum; certe rectius scri-

bendum achyropus (ex ayvoor, furfur, derivatum).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 16. 7

BRESADOLA determinavit (247) ut »Marasmius plectophyllus

MoNT.,, cum cujus deseriptione in Sacc. Syll. V. p. 524 satis

bene congruit, exceptis »sporis exiguis globosis». Spore enim

sunt re vera subfusoidez&e, apice obtusae, J—11 x 21/2—3 mmm.,

plerumque 2—4 conglutinate ideoque interdum simulate multo

crassiores. Hyphe lamellarum in KOH valde turgescentes

et partim conglutinate, quod structuram subgelatinosam (Helio-

mycetis) indicare videtur. — In herb. Musei Upsal. nec Helio-

myces pit. nec Marasmius plectoph. representatus est, quare

de identitate dijudicare nequeo.— Quoad hymenium ad La-

schiam vel Merulium vergit. — Pileus usque ad 3 cm. latus,

sed vulgo minor.

Lentinus.

Lentinus angustifolius nov. sp.

TAPIR SL

Sessilis, dimidiatus, in statu sicco fere tabacinus, in vivo

»obscure fulvus, lamellis dilutioribus». Pileus subreniformis

vel semiorbicularis, non ultra 2 cm. longus, 3 cm. latus; super-

ficies, margine excepto, indumento floccoso vel fasciculato-

tomentoso obducta. Lamelle anguste (in exempl. majoribus

vix I mm. late), conferte (c:a 5—6 in mm.), acie denticulata.

Hyphe lamellarum biformes, altere tenaces, distincte, pecu-

liares, erebre noduloso-fexuose, circa 4—35 mmm. late, alter

molles, subregulares, parum distinete. Spore ellipsoideo-glo-

bose, 3x4 mmm., hyalinege, uniguttulate, basi oblique api-

culatee.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre (MALME 364 B, ??/5

1893, ad ramulos putr. in capåäo) et Cachoeira (MALME 256,

20j211.893).

Affinis Lent. ursino FR., pro quo primum habui, sed »la-

mellze 4—6 lin. late» nimis abhorrent. Quoque in Brees. F.

Trid. t. 66 lamelle multoties latiores, quare necesse mihi deinde

visum est fungum brasil. distinguere.— Lent. Nove Zelandice

BERK., cujus specimen non vidi, recedit saltem »pileo flabelli-

formi»>.

Lentinus blepharodes B. & C. Linn. Soc. X. p. 301 sec.

SACO OSyL EV ep: DT:

8 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO- AMERICANI

Paraguay: Paraguari (MALME 1071, ?/s 1893, saltem pro

parte).

Congruit cum spec. auth. in Herb. Upsal. A Lent. velu-

tino, cui valde affinis, recedit quidem lamellis distantibus

(interstitiis c:a 1 mm.), sed in eodem collectione (1071) occur-

runt specimina minora lam. confertis, a Lent. velutino haud

distinguenda.

Lentinus crinitus (L.) FR. — Vide sub L. nigripes.

Lentinus exilis KL. in BERE. Exot. F. p. 397 sec. SAcc.

SvT NG p-606:

Tab. I. fig. 14.

Paraguay: ad Pilcomayo (MALME 1042, 4/9 1893).

BRESADOLA ut »Lentinus exilis KL., vix alius»> determina-

vit. MassEE, comparatis spec. Herb. Kew., hanc determina-

tionem probavit. In Museo Upsal. nullum specimen hujus

speciei inveni. Exempl. examinata cum descriptione haud

perfecte congruunt; stipes enim minime glaber sed, preecipue

deorsum, squamulis adpressis brunneis vel cinereo-fuscis in

fundo albido tigrinus ut in Burr. t. 70 et Coorr t. 1139 B;

pileus quoque sub lente partim tomentosus et interdum in

umbilico vestigiis squamularum preditus, quare dubius mihi

videtur. A specimine authentico Lentini cretacei (Herb. Upsal.),

cui sat similis, recedit lamellarum acie denticulata et stipite

haud glabro. Spore sub microscopio hyalinge, inzequilaterales,

suballantoideag, 6—9x 1!/2—2 mmm. Basidia circa 4—6 mmm.

crassa. Hyphe lamellarum flexuosie, irregulares, nodulos:e,

fere sarmentose ramosee, circa 4 mmm. crasse.

Lentinus fallax SPEG.— VWVide sub. L. velutinus.

Lentinus fuscopurpureus KALCHBR. in Grevillea VIII,

t. 143 f. 17 sec. BrEs. in Hedwigia 1893, p. 119.

Tab. I. fig. 5 et 6.

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (Marme 572 B,

13/5 1894).

Pileus tenuis, primo profunde umbilicatus vel infundibu-

liformis margine involuto, colore fere typhaceo (i. e. spadicis

feminei maturi typhsee) vel junioris atrotyphaceo, undique

villosostrigosus (i. e. villosus et simul pilis rectis longioribus

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 16. 9

e villo emergentibus preditus), pilis erectis sat densis circa

1 mm. longis. Stipes typhaceus, undique dense villoso-velu-

tinus, intus solidus albopallidus. Lamelle integerrime, fere

concolores, parte decurrente villo stipitis obducta, angustissimee

(1/2—1 mm.), subeonferte (2—6 in 1 mm.). Spore sub micro-

scopio hyalinee, ellipsoidese, 6—7!/2x 34 mmm., vulgo obliquee.

Cystidia hyalina, obtuse fusoidea, 20—40 x 4!/2—9 mmm., tunica

usque ad 2!/2 mmm. incrassata. Hyphe lamellarum flexuosee,

11/2—21/2 mmm. crasse, parce septatie, ad septa unilateraliter

nodosee.

BRESADOLA (572 B) ut »Lentinus strigosus Er. = Lent.

fusco-purpureus KALCHBR.!» determinavit. Neutrius spec. in

Museo Upsal. inveni. Descriptio autem Lentim strigosi nimis

absona: lamellxe enim non sunt »latre, lacere, pallidae», sed

angustissime, integerrime, pileo fere concolores, insuper sti-

pes haud excentricus sed exacte centralis. Cum descriptione

Lentini fuscopurpurei sat congruit quidem, sed re vera Len-

tino velutino adeo affinis, ut verisimiliter aptissime ceu forma

(vel forte varietas) hujus speciei habendus. Spore, hyphee,

cystidia prorsus identica ut etiam note externe, recedit

tantum pilis paulo longioribus et obscurioribus, sed formis

intermediis cum typico L. velutino (fere) confluere videtur. —

Huc pertinet specimen »Lentinus festivus KALCHBR.>» signatum

in museo Upsal. -—

Lentinus Lecomtei FR. — Vide sub Panus rudis.

Lentinus Martianoffianus KALCHBR.— Vide sub Panis

rudis.

Lentinus nigripes Fr. Epicr. p. 357.

abe Rö

Paraguay: Colonia Risso (MALME 465, 3/9 1893).

Pileus fibris adscendentibus, usgue 3 mm. longis, in medio

pilei vulgo fasciculatis et recurvatis undique barbatus, coloris

fere Naucorie erinacee sed dilutior. Stipes superne pallide

et tenuissime tomentosus, inferne sordide tomentoso-floccosus

vel fere lanosus, demum glabrescens et ad basin seepe + fu-

scescens vel nigricans, 2—4 cm. longus, 2—4 mm. crassus.

Lamell&e pallide vel demum subrufescentes, ad latera sub

lente sepe punctato-scabrelle, 2!/2 mm. late, confertee,

10 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

longe decurrentes et ad apicem stipitis sepe reticulatim con-

nex&e. Spore sub microscopio hyaline, suballantoider, 6—7

x2— 23/4 mmm.

Specimina Brasil. cum exemplare authentico (e Costa Rica)

in Museo Upsal. servato sat bene congruunt, sed vix minus

cum exempl. auth. (licet misero) Lent. Bertieri FR. et cum ex.

plur. ut »Lentinus crimitus» signatis. (Quid autem spectet

genuinus Lent. crimitus LINN., mihi haud elarum, quia speei-

men Rolandri non vidi.) At he omnes forte tantum forms

Lent. villosi KL., quocum formis variis intermediis plane con-

fluere videntur.

Lentinus tener KL. in FR. Ep. p. 389.

iab IRS

Rio Grande do Sul: Santo Angelo (MaALME 230, Jan.

1893) et Hamburgerberg (LINDMAN, ?$/10 1892).

Pileus tenuis, infundibuliformis, margine involuto, dilute

tabacinus, nudo oculo fere glaber excepto margine ciliato, sub

lente autem fibrillosus, fibrillis demum nigris adglutinatis.

Stipes subglaber, pileo dilutior, inferne fuscescens. TLamelle

pileo dilutiores, sub lente serrulate et ad latera evidenter

spinuloso-scabelle, angustissime (vix 1 mm. late), confer-

tissime (7 in I mm.). Spore allantoider, 5—6 x 1!/-—2 mmm.

Determinationem BRESADoLA debeo. In Museo Upsal. nullum

specimen hujus speciei exstat.

Lentinus velutinus FR. in Linn. 1830, p. 510.

Tab. I. fig. 4.

Rio Grande do Sul: Hamburgerberg (LINDMAN 63, !5/10

1892), Porto Alegro (MALME 30, ?6/9 1892); Paraguay: Sam

Antonio (LINDMAN 388, juli 1893), Paraguari (MALME 395 B,

28/4 1893), Colonia Risso (MALME 1003, ?3/9 1893).

Pileus stipesque typhacei vel zetate dilutiores, tomentoso-

velutini, pilis circa !/2 mm. longis. Lamelle angustissimae

(vix 1 mm. late), conferte (3—5 in mm.). Spore, hyphee,

cystidia exacte ut in Lent. fuscopurpureo KALoHBR. (vide

supra).

Cum spec. auth. (e Brasilia a BEYRICH reportata) comparavi.

Sec. BRESADOLA Lentinus fallax SPEG. est cum Lent. velutino

Fr. identicus. Lentinus blepharodes BErRK. (secundum spec.

auth. in Mus. Upsal.) recedit lamellis distantibus. Lent.zonatus

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 16. 11

Lev. (secundum spec. Ceylanicum Herb. Upsal. a BERKELEY

missum) recedit pileo concentrice sulcato.

Lentinus villosus KL. in Linnea 1833 p. 479 secundum

ACC Sy VI pe od4.

Tape TNE.

Rio Grande do Sul: Hamburgerberg (MALME 73 B, ?/10

1892); Matto Grosso: Guia (MALME 586, 13/5 1894), Buriti in

Serra da Chapada (MALME 1080, ?9/6 1894); Paraguay: Para-

guari (MALME 395, ?'/7 1893; 417 et 425 B, ”/s et ?/s 1893; 1069,

5/8 1893), Trinidad prope Asuncion (MALME 384 C, ?7/7 1893).

Congruit cum spec. auth. in Museo Upsal.— Ut forma

intermedize inter hunc et Lent. nigripedem (quem confer!)

habend&e sunt MaALmE 384 C, 395, 1069, 10809 et MoséÉn 2380.

Lenzites.

Lenzites applanata Fr. Ep. p. 404.

Rio Grande do Sul: Santo Angelo pr. Cachoeira (MALME

240, 4/2 1893), Silveira Martins (MALME 267, ?/3 1893), Tjuhy

(MALME 326, t/4 1893) et Porto Alegre (MALME 362 B, ??/5 1893);

Matto Grosso: Guia pr. Cuyabå (MarmE 586 B, 13/5 1894);

Paraguay: San Antonio pr. Asuncion (LINDMAN 392 C, juli

1893), Paraguari (MALME 1079, ?7/7 1893) et Gran Chaco, ad

Pileomayo (MALME 1078, Sept. 1893).

Spore oblonge vel suballantoider, hyaline, 5—8!/2x 2—

3 mmm. (tantum in N:o 326 observatze). Basidia clavata, c:a

12—15 x 41/2 mmm. Hyphe lamellarum 2!/2—5 mmm. crassee,

crasse tunicatre, fexuos:.

Specimina lecta quoad crassitiem pilei, latitudinem et

crassitudinem lamellarum etc. admodum varia, sed vix speci-

fice diversa cerederem. BRESADOoOLA in Fung. Kam. p. 6 monet

Lenz. deplanatam, Lenz. repandam. Lenz. Palisoti, Lene. palli-

dam et Lenz. applanatam ad unam tantum speciem pertinere,

cui sententize, inspectis specimin. Musei Upsal. (excepta L.

pallida ibi haud inventa), non obsto. Etiam L. polita vide-

tur synonyma.

Ut forma tenuis seorsim forte notanda specimina N:o

240, 362 B, 1078 & 1079 pileo (lam. additis) vix 3 mm. crasso,

lam. vix 1 mm. latis, sat tenuibus et confertis (3—4 in 1

12 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

mm.), sporis oblongis, 4—5x2 mmm. (parcissime tantum

inventis). — Coll. 267 quoad crassitudinem sistit formam inter-

mediam.

Lenzites deplanata FR. -— Vide sub Lenz. applanata.

Lenzites distantifolia n. sp.

IEND Ta

Apoda, suberosa, extus intusque umbrina, hymenio subdee-

daloideo. Pileus fere semiorbicularis, 2!/2 cm. longus, 5 cm.

latus, subglaber sed fere scruposus, leviter zonatus sed uni-

color, pallide umbrinus, ob contextum tenuem, vix ultra 1

mm. crassum margine acutus. Hymenium lamellulis distan-

tibus (interstitiis 1—2 mm.), sat latis (ad basin pilei 8 mm.),

tenuibus, interruptis, lobatis, subflexuosis vel canaliculatis

compositum, saturate umbrinum. Cystidia s. m. lutescentia,

fusoidea, crassiuscule tunicata, 15—20>x6—8 mmm. Hyphe

subhym. s. m. (partim) lutescentes, 2—4 mmm. crasse, ad septa

unilateraliter nodulose. Spore frustra queesite.

Matto Grosso: Buriti in Serra da Chapada, (MALME 609 &

1029 B ?9/6 1894, ad trunc. prostr. in silva minus densa).

Ambigit inter Dedaleam, Irpicem et Lenzitem. — A Lene.

umbrina, cinnamomea et interrupta, que inter se nimis affines

videntur, bene distincta.

Lenzites flaccida FR. Ep. p. 406. A.coriaceus Bu. t. 394.

Tab: RONNE.

Bio Grande do Sul: Tjuhy (MALME 325, !/4 1893).

Spec. Brasil. quoad faciem superiorem exacte cum BuLL.

t. 394 concordant, sed lamelle nonnihil confertiores (c:a 3—4

in I mm.). Spore oblonge, inequilat. 4—6 x 2—2 1/2. Hyphe

2—5 mmm. late. Ex QueLer, F1. Myc. p. 367 sporwe Lene. flac-

cide sunt duplo longiores, nempe 12 mmm. longe; forte ergo

diversa species. Cum spec. auth. (in Museo Upsal.) Leneg.

furcate Fr. Ep. p. 404 (in Sacc. Syll. ut videtur omiss2e)

quoque haud male convenit, exceptis lamellis, que confer-

tiores.

Lenzites Palisoti.

Lenzites pallida

Lenzites polita

Lenzites repanda

Vide sub L. applanata.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 16. 13

Lenzites striata Sw. Prodr. p. 148. F1. Ind. Occ. p. 1920.

Fr. Ep. p. 406.

Rio Grande do Sul: Santo Angelo prope Cachoeira (MALME

115, '!3/1 1892) et colonia Ijuhy (MALME 324, "/4 1893); Matto

Grosso: Santa Anna da Chapada (MALME 563 B, ?/3 1894) et

Guia pr Cuyabå (MaLme 1001, !?/5 1894); Paraguay: Asuncion

(MALME 379 B, ?!/7 1893), San Antonio prope Asuncion (LIND-

MAN 387 C, Juli 1893), Paraguari (MALME 393 B, 27/1 1893;

419 B, 3/s 1893) et Colonia Risso pr. Rio Apa (MaALME 466 B,

23/9 1893).

Spore (in plerisque specim. frustra queesite, in coll. 115

que tamen vix formam typicam exhibet, copiose inventze)

oblongee, inzequilat., hyaline, 6—9 x 3—4 !/1mmm., basi oblique

apiculatee.

Panus.

Panus rudis FR. Ep. p. 398.

Tab. I. fig. 10.

Rio Grande do Sul: Navegantes pr. Porto Alegre (MALME

49, 5/10 1892), Hamburgerberg (MALME 72, ”?/10 1892, 81, ?/10 1892).

TLamellze sub lente ad latera leviter asperule. Spore sub mi-

croscopio hyalinee, inequilaterales, ellipsoideo-allantoidere, 5—

6 x 3 mmm., basi oblique apiculate. Basidia clavata, 25—30 x 41/2

—5!/2 mmm. Cystidia emergentia, subelavata, circ. 45 (p. emerg.

c:a 15—20) Xx 7—14 mmm., apice vulgo rotundata, pariete par-

tim usque ad 4 mmm. incrassato. Hyphe lamellarum 2—4

(vulgo 3) mmm. crasse, ad septa unilateraliter nodose. Spore

et basidia igitur aliquanto minora quam a BRESADOLA in Hed-

wigia Bd. IXXV (1896) p. 278 indicata, quod forte e diversa

2etate pendet, nisi potius note a BRESADOLA allate ad fungum

vivum tridentinum spectant. Sepe enim dimensiones sporarum

in fungis exsiccatis paululo minores (etiam KOH addito)

quam in vivis inveni. — Specimina sibirica a MARTIANOFF sub

nomine »Lentinus Martianoffianus KALCHBR.» accepta huc spec-

tant. -— Lentinus Hoffmanni, L. Lecomtei et L. Swainzoni

jam antea ut synonyma indicata sunt.

Schizophyllum.

Schizophyllum alneum Linns. Fl. su. n. 1242 (Agaricus),

BuLL. t. 346. Sch. commune Fr. Syst. Myc. I p. 330.

14 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Bahia: Rio Vermelho (MaALmME 4, ?/s 1892); Rio de Janeiro:

Corcovado (MALME 7, !5/8 1892); Rio Grande do Sul: Hambur-

gerberg (MALME 60, 18/10 1892, 73, ?2/10 1892, 80, ?5/10 1892) et

Tjuhy (MALME 335, '/1+ 1893); Matto Grosso: Cuyabå (MALME

599 B, ??/s 1894) et Buriti in Serra da Chapada (MALME 1076;

19/6. 1894); Paraguay: Villa Morra pr. Asuncion (MALME 373,

17/7 1893) et Gran Chaco, Rio Negro (MALME 1004, 15/9 1893);

Argentina: Buenos Aires, in delta flum. Paranå, pr. Zårate

(KULLBERG 1074, 1894).

Spore (saltem in n:o 1004) allantoider, 4—6 xXx2 mmm.,

ut jam prius a QuELETt, Champ. du Jura et des Vosges t. 14.

f. 3, et KARSTEN et BRITZELMAYR in spec. europeis observate

(Indicatio WINTERI ergo certe perpera vel forte ad aliam speciem

spectat). Hyphe lamellarum 2—5 mmm. crasse, ad septa

unilateraliter nodosee.

Polypore&e.

Chaetoporus.!

Cheaetoporus gilvus Scaw. Car. n. 897 sec. FR. Hym.

Eur. p. 548 (Polyporus).

Matto Grosso: Cuyabå (MALME 581, 16/4 1894), Santa Anna

da Chapada (MaALME 534, ?90/2 1894) et Buriti in Serra da

1 Das Genus Chaetoporus wurde von KARSTEN (in Hedwigia 1890, p. 148)

för die Art Ch. tenwis KARrRsrT. gegrändet, und zwar mit der Charakteristik: Recep-

taculum totum resupinatum, effusum etc. Eine von mir in Schweden bei Stock-

holm gefundene Art, die sowohl resupinat als auch deutlich reflex war, ist von

BRESADOLA mit Ch. tenwis KArst. (und auch mit Boletus spongiosus PERS.)

identifizirt. (Ich fand die direct auf dem Objektträger aufgefangenen Sporen

hyalin, pfriemförmig, 4—6 x1?/1+—2 mmm. und die Hymenialdörnehen kasta-

nienbraun, 20—30x 6—7 mmm.). Obwohl die Angaben von KARSTEN 80 sehr

abweichen, dass ich vorläufig auf die Identität zweifeln muss, halte ich jedoch

fir angemessen das Genus Chcetoporus (wenigstens bis auf weiteres) in etwas

weiterem Sinne zu fassen. Ich vereinige hier darunter alle weiss-sporigen, un-

gestielten Arten mit kastanienbraunen Hymenialdörnehen. Das Genus Mucro-

noporus ErL. & Ev. kann zweckmässig zu denjenigen dunkelsporigen hyme-

nocheteartigen Species, die in Ganoderma (Karst.) Par. oder Pelloporus

QuvÉL. nicht passen, beschränkt werden. Fir den nicht hymenocheteartigen,

dunkelsporigen, ungestielten Species eignet sich der Name Pheoporus SCHROET.

— Selbstverständlich wäre es vortheilhaft soweit möglich alle aus dem alten

Genus Polyporus auszuscheidenden Genera Namen mit der Endung -porus zu

wählen, da dadurch schon der Namen auch den Platz im Systeme angiebt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o 16. 15

Chapada (MALME 1015, !9/6 1894); Paraguay: Paraguari, Cerro

Negro (MaALME 411, !/8 1893).

Pori c:a 8 in mm. Spore hyalincee, inequilaterales, ellip-

soide&e vel globoso-ellips., basi oblique apiculate, 3—4!/2 x 2

—2!/2 mmm, guttula chlorimohyalina predite. Spine castaner,

ovatosubulatre, crasse tunicata, 15—20 x 41/2—6 mmm. Hyphe

subhymeniales 2—4 mmm. crassee. — N:1 411 & 1015 bene con-

veniunt cum exempl. in RaB. Fungi Eur. 3431 et Erus N.

A. F. 310. N:o 534 est forma vel var. tenuior poris usque

ad 11 in mm.

Chaetoporus jodinus Monr. Syll. p. 167 sec. Sacc. Syll.

VI. p. 280 (Polyporus).

Matto Grosso: Buriti in Serra da Chapada (MALME 1016,

26/6 1894); Paraguay: Paraguari (MALME 423, 3/8 1893; 430 B,

adl P8 1893).

Pori 3—5 vel (in 1016) 3—7 in mm. Spore ( in 423)

hyaline, oblique ellipsoideze vel oblonge, 3x 1!/.-—1!/2 mmm.

Hyphe subhym. 3—4 mmm. late. Spin 18—35 x4—7 mmm.

subulate vel fusoideosubulate, atrocastaner, crassetunicatee.

Spec. reportata fere media inter Polyp. jodinum MoNr. (cujus

Pori 3 in mm. sec. spec. auth. Herb. Upsal. e Guyana) et Pol.

tabacinum MoNrt. (cujus pori 5—6 in mm. sec. spec. auth. Herb.

Upsal. e Chile). Optime congruunt cum »Pol. tabacinus» in

Eiris & Ev. 1705, cujus pori 4—5 in mm. MaAssEE determi-

navit (1016) ut »Pol. setiporus B.!», qui tamen recedit poris

duplo majoribus (2—2!/2 in mm.) sec. spec. auth. Herb. Upsal.

e Ceylon. — Omnes evidenter inter se affines sunt et insuper

multum commune cum Cyclomyc. fusco habent.

Chaetoporus licnoides Mont. Crypt. Cub. p. 401 sec.

Sacc. Syll. VI, p. 281 (Polyporus). Pol. xerophyllaceus BERK.

Tab. III. fig 43.

Matto Grosso: Guia (MALME 589, 12/5; 1010, 12/8 & 1011,

1/5 1894), Santa Anna da Chapada (MaALME 531, !/2 & 573,

13/3 1894), Buriti (MALME 1023, !9/6, & 1033, ”9/6 1894); Paraguay:

Paraguari (MALME 414, 1/8 1893), Trinidad pr. Asuncion (MALME

1384 B, ?5/7 1893), San Tomas (MALME 424 & 424 B, ?/s 1893),

Colonia Risso (MALME 463, ?3/9 1893), Areguå pr. Asuncion

(MaALME 1005, ?2/7 1893 & 1053, ?!/s 1893), Pilcomayo (MALME

1043, 2/9 1893) et Asuncion (MALME 1044, ?9/g 1893).

16 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Pori c:a 8—9 in mm. Spore hyaline, inequilat. ellipsoi-

dee vel subglobosge, 3—4x 2 mmm. Spine subulate, castaner,

c:a 15—25x6. Hyphe subhymeniales 2—4 mmm. crassee.

Exempl. congruunt cum spec. auth. in Herb. Upsal. et

quoque cum spec. auth. Polyp. xerophyllacei BERK., qui, si spore

haud recedunt, ut synonymon habendus meo sensu A Chetop.

gilvo, cui certe affinis, precipue pileo zonato distinctus. Chet.

fucatus QuEL. et ceterze species europeer affines, v. c. Chet.

saliceinus et Chet. Ribis, recedunt poris nonnihil majoribus

(5—7 in mm.), sporis etc. Specimen alterum Herb. Upsal.

quod in Alabama legit PETERS et misit M. A. Curtis, ob

sporas subferrugineas huc non pertinet. Cfr. Chet. scruposus.

Chaetoporus melleofulvus n. sp.

IEYDFT ILS

Truncigenus, dimidiatus, sessilis, suberosus, subtomentosus,

fulvus, hymenio primum melleo. Pileus opacus, subleevis vel

interdum scruposus, non vel vix zonatus, ad 6 cm. longus, ad

10 cm. latus, ad basin c:a 1—2 em. erassus. Contextus dilu:

tior, 5—10 mm. crassus, hyphis 2—5 mmm. crassis. Tubuli c:a

5 mm. longi, intus sub lente fere velutini, dissepimentis demum

tenuibus. Pori nunc fere regulares, rotundati, nunc inzequales,

angulati vel elongati, 1—3 in mm. Hyphe subhym. 2—3

mmm. crassee, in apicem 3—4!/2 mmm. crassum, 30—150 mmm.

vel ultra longum, vix cystidioideum, licet seepe levissime fuso-

ideum, obtusum abeuntes. Spore hyaline, oblique oblonge,

basi apiculate, 5—7x2—3 mmm: (sed pauce tantum vise).

Matto Grosso, Cuyabaå (MALME 582, 18/4 1894), Coxipd,

Mirim (MaALME 601, 1/6 1894), Buriti (MALME 1000, 18/6 1894),

Paraguay: Paraguari (MALME 403, ?!/7 1893. 422 D, 2/8 1893).

Specimina minora remotam similitudinem cum Pol. seti-

poro BERK. prebent, cui ceterum non affinis. — Recedit qui-

dem a typo Chetopor. sed ad interim huic generi inserendus.

Chaetoporus scruposus Fr. Ep. p. 473 (Polyporus)?

Tab. III. fig. 44.

Matto Grosso: Guia pr. Cuyabå (MaALME 1010, !?/3s 1894).

Pori c:a 8 in mm. Spore luteole, subglobose, 21/2—31/2

x2—2!/2 mmm., sat copiose. Hyphe subhym. circa 3 mmm.

crasse. Spin hymen. desunt vel valde spuriee.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 16. 17

Determinationem MassEE debeo. In Herb. Upsal. spec.

auth. non reperi. Ibi autem exstat specimen e Nepal a BERKELEY

ut »Polyp. scruposus FR. var.» signatum, quod spinis distinctis

atrocastaneis, fusoideo-subulatis, 30—70 x 4!/2—12 mmm. prae-

ditum est et ergo diversum. FE contra specimen »Polyp. licnoi-

des Mont.» ex Alabama a CURTIS missum saltem quoad sporas

concordat. — — Ob defectum spinarum et sporas subcoloratas

a typo Chetopor. recedit, sed ad interim hic in vicinitate Chet.

gilvi retinui, quia cum illo interdum conjunetus. Suspicor

autem meum fungum diversum esse a Polyp. scruposo Auct.

An potius Polyp. gilvoides HENN. in Hedw. 1897. p. 201, Sacc.

Syll. XIV. p. 175? — Quod ex America bor. sub nomine P.

scruposi accepi, est prorsus Chet. gilvus.

D2edalea.

Deedalea stereoides FR. Nov. Symb. p. 99.

Tab. I. fig. 25 (hymenium, duze formge).

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MALME 561, /3

1894), Buriti in Serra da Chapada (MALME 606, 606 B, 606 C,

1012, 1024, juni 1894), Bocca da Serra in Serra da Chapada

(MaALME 1031, 3/6 1894).

Desuper inspecta Pol. modestum mire zemulatur. Hymenium

valde versiforme, nunc subregulare polyporoideum (poris 1—

2 in mm.), nunc exacte dedaloideum vel fere hydnoideum,

ita ut diversas species facile crederes, sed he forma minime

distinguende, nam interdum in eodem specimine conjunctee

occurrunt. Spec. auth. in Herb. Upsal. hymenio deedaleo gau-

det. — Hyphe subhym. 2—4 mmm. crasse. Sporas frustra

quiesivi.

Favolus.

Favolus europaeus Fr. Ep. p. 498. Bres. Fung. Trid.

t. 27.

Paraguay: Paraguari (MALME 394, ?7/1 1893).

Pori c:a 1—1!/2x3—4 mm. Spore allantoideo-oblongee.

9J—12x3—3!/2 mmm., basi oblique apiculatre.

18 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMEHKRICANI.

Favolus hispidulus B. & C. Cub. F. n. 324 sec. NACc.

Syllu NT pra908;

Rio Grande do Sul: Santo Angelo (MALME 223, jan. 1893).

Pori c:a !/2—!/3x 2—3 mm., denticulati. Spore oblongo-

allantoidee, 6—9x2—3 mmm., basi oblique apiculate. — In

statu sicco fere Lentini sp. simulat.

BRESADOLE debeo determinationem.

Favolus Rhipidium BERrRE. in HooKr. Journ. 1847, p 319

SeC:/ SACEINSyLI MINP: Sö

Paraguay: Asuncion, Villa Morra (MALME 375, 1/7 1893,

ad trunc. putrid. prostrat. in silva minus densa).

In statu vivo »marginem versus cremeus, basin versus

stipesque subochraceus hymenio pallide ceraceo (hyalino)», in

spec. exsicc. tantum 1 cm. diam. supra pallidus, infra suboch-

raceus. Pori fere isodiametrici, c:a 2—3 in mm., intus sub

lente papillosi. Spore hyaline, oblique ellipsoideoglobosee,

basi apiculate, 3—4 x 3 mmm., sed haud prorsus indubie. Hyphe

peculiares, crebre nodulos&e vel irregulariter papillose, ad

apices etiam spiculose, 2—9 mmm. crasse. — Ob colorem

numquam rubentem verisimiliter diversus a »Gleoporus Rhipi-

dium» SpEG. (Saco. Syll IX. p. 204), qui forte tamen non genui-

nus. — In Herb. Upsal. non vidi.

Fomes FR. (sens. str.)!

Fomes plebejus BeErkK. F1. New Zeal. II. p. 179 sec. SAcc.

Syll. VI. p. 147 (Polyporus).

Rio Grande do Sul: Porto Alegre (MaALME 31, 6/9 1892

et 362, ?5/5 1893). Paraguay: San Antonio pr. Asuncion

(LINDMAN 389 B et 392, f. resup., juli 1893).

Color externus sordide pallidus, interdum fuscescens, poris

obscurioribus, subgriseis. Contextus sordide melleus. — Pori

5—6 in mm. Spore (in 392) hyaline, oblonge vel suballan-

toidex, 5—7x2 mmm. Hyphe partim hyaling, 1—3 mmm.

crasse, partim lutescentes, 5—6 mmm. vel in contextu pilei

usque ad 8 mmm. crasse. Spine desunt. — Eruis & Ev. 1702

ad Fom. subfomentarium Rom. pertinere videtur.

1 i. e. exclusis Chetoporis et Mucronoporis.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 16. 19

Fomes subfomentarius n. sp.

fan kae etukabt IN fig. v353G.

Truncigenus, dimidiatus, sessilis, suberosus, applanato-un-

gulatus, concentrice sulcatus, griseo-melleo-fulvus, vel (alio

tempore?) canescens. Pileus sub lente vix tomentosus, gla-

brescens, zonis fuscescentibus notatus, ad 7 cm. longus, 12 em.

latus, 5 cm. crassus, margine vulgo obtuso. Contextus melleo-

fulvus, hyphis levibus, 3—7 mmm. crassis compositus. Tubuli

c:a 8 mm. longi, intus cinereo-albidi, dissepimentis suberassis.

Pori pileo subconcolores, sed in griseoavellaneum vergentes,

integri, obtusi, subrotundi, 5—6 in mm. Hyphe subhym.

2—5 mmm. crassee, s. m. lutescentes. Spine desunt. Spore

hyaline, oblongo-elongate, 8—11x3 mmm., sepe 2-guttu-

late.

Matto Grosso: Buriti in Serra da Chapada (MaALME 1017,

!t/6 1894, f. pileo canescente); Paraguay: Paraguari, San Tomas

(MALME 427, ?/8 1893, ad trune. putr. in silva).

Totus (presertim 1017) extus intusque Fom. fomentario

L. sat similis, quare pro illo primum habui. Recedit autem

poris minoribus (in Fom. foment. 3—4 pr mm.), sporis duplo

minoribus (in Fom. foment. 14—19 x 41/2—6 mmm.) et margine

pilei, qui in Fom. foment. circa hymenium vallum elevatum

(scilicet deorsum porrectum) format, in Fom. subfoment. e

contra infra poros haud descendit. — Congruit, teste BRESA-

DOLA, cum Pol. ferreo BERK. »juxta specimina a CooKE deter-

minata» sed est evidenter diversus a spec. auth. Herb. Upsal.

e Ceylon. Et quoque »differs from BERKELEYS species» in Kew,

cum qua benigne comparavit »The cryptogamic assistant» ibi-

dem. — Euurs & Ev. 1702 (>Pol. plebejus») huc pertinere

videtur.

Ganoderma Karsr. (sensu lat.).

Ganoderma australe Fr. El. p. 108 (Polyporus).

Rio Grande do Sul: Santo Angelo (MALME 1038 et 1061,

jan. 1893); Paraguay: Paraguari, ad Cerro Negro (MALME

S. n., !/8 1893) et Gran Chaco, ad Pilcomayo (MALME s. n., '/9

1893).

Pileus (sec. spec. vetusta e Pilcomayo) usque ad 33 cm.

latus, 20 cm. longus et 7 em. crassus. Pori minuti (5 in mm.).

20 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

— Spore obovoidee, fusce, spurie punctato-asperule, basi

subtruncata, 3—10x5—6 mmm. — Hyphe subhymeniales

umbrino-fusce, fere dendritice ramose, vix ultra 412 mmm.

Crasse.

Ganoderma fulvellum Brees. in Bull. Soc. Myc. de France,

NMap60:

Matto Grosso: Cuyabå, ad truncum putr. loco aperto in

ipsa urbe (MALME 528, !/2 1894).

Pori 3—5 in 1 mm. — Spore fuscescentes, obovoiderze,

scabelle, 9J—11x5—7 mmm. — Hyphe hymenii fuscescentes,

fere dendritice ramosee, usque ad 41/2 mmm. crasse.

BRESADOLA ipse determinavit.

Ganoderma lucidum LeyYys. Curt. Lond. t. 224 (Boletus)

sec. ER. Syst. Myc. I. p. 353.

Säo Paulo: Serra de Caracol (MosÉn 2390, ??/7 1874); Rio

Grande do Sul: Cachoeira (MALME 255, 19/2 1893) et Santa

Maria da Bocca do Monte (MALME 360 B, '/s 1893); Para-

guay: Paraguari (MALME 1090, ”/s 1893).

Ganoderma ohiense BerK. North Am. Fungi n. 157 sec.

SAcc. Syll. VI, p: 342 (Trametes).

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada, ad palos valli

(MALME 532 B, ?9/2 1894); Paraguay: Paraguari, ad trunc. putr.

in silva (MALME 433 B, ?/s 1893), Colonia Risso, ad trunc. mort.

in silva (MALME 467, ??/9 1893).

Totus fungus »sordide albus» vel »eremeus» vel sochroleu-

cus». Tubuli (in specimine 2 cm. longo, vix 4 cm. lato) 5 mm.

longi, poris minutis (5 vel 4—5 in mm.), exacte rotundis, in

series regulares dispositis. — Spore copiose, sub microscopio

fere hyaline vel in ceremeum vergentes, obovoidere, basi Gano-

dermatum more subfurcato-truncatre, lxeves, 9—13 x5—T7'/2

mmm. Hyphee subhym. 2—6 mmm. crasse.

Determinationem BRESADOL&X debeo. Polyporo ochroleuco

BERrRK., qui sec. fragmentum speciminis auth. vetusti a BRESA-

DOLA acceptum poros parum majores (3 in mm.) et sporas 12

15x6—8 mmm. habet, videtur valde affinis. — Specimen

autem (MALME 538), quod MaAssEE, comp. spec. auth. in Kew,

ut »Pol. ochroleucus B.!s determinavit, est toto coelo diversum.

— In Museo Upsal neque Pol. ochroleucewm nee Trametem

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 16. 21

ohensem inveni. — AA typo Ganoderm. recedit hec species

sporis subhyalinis nec non colore pilei, sed ob formam spore

aptissime in hoc genere locanda.

Ganoderma variabile BERK. in Hoor. Journ. 1856, p. 193

SeEshSAde Sy MITp: 195:

Tab. II. fig. 31 (hymenium)

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MaALME 1008, ?/s

1894, pro parte).

Pileus reniformis vel interdum, duobus in eodem stipite

concerescentibus, fere integer et tum umbilicatus, subtus con-

cavus, supra convexus, glaber, subzonatus, dense sed spurie

concentrice sulcatus, (demum) atrocastaneus, 2—4 cm. latus.

Stipes subradicatus, fulvoumbrino-pruinatus, 10 cm. altus, 7

mm. crassus. Contextus pilei ochraceus, vix 2 mm. crassus.

Hymenium subtus pallide avellaneo-griseum, intus ochraceo-

isabellinum. Tubuli 4 mm. longi, angusti (6—7 in mm.) ore

ocellato-contracto. — Spore in cumulo ochrace&, sub micro-

scopio lutez, obovato-globose, 11—13 x 9—11 mmm., puicher-

rime, corona (scilicet strato) gemmis vel granulis, regularibus

subaureis composita et in strato hyalino immersa ornatae

(mirabile nature artificium!). — Hyphe hymenii luteolee,

fere dendritice ramose, usque ad 5 mmm. crasse. — Ob coro-

nam supra sic dictam spore obtuse echinate vel scabre appa-

rent et strato hyalino disparente vere scabre, quare, preser-

tim quum etiam dimensiones formaque nonnihil diserepant,

meum fungum cum eo, cujus sporas indicavit PATOUILLARD,

Le Genre Ganoderma p. 15, vix crederem identicum. Hanc

ob rem descriptionem prolixiorem haud inutilem duxi.

BRESADOLA et MassEE determinaverunt. In Museo Upsal,

non inveni.

Collectio 1008 continet quoque exempl. (vide Tab. I.

fig. 34) poris non ocellatis, pileo 7 cm. lato, stipite 18 cm. alto,

quod econgruere videtur cum n:is 498 (Buriti), 583 (Santo

VATtonio. Lab; IE fig. 32) et 1091 (Paraguari. Tab. II fig. 33).

Hi n:i ad aliam speciem, poris saltem primum flavidis, perti-

nent, que cum nulla descriptione in SACCARDo0I Sylloge bene

concordat. MNSuspicor autem inter species jam publicatas, licet

brevius descriptas, latere, ideoque ad interim distinguere

nolui, presertim quum species Ganodermatum jam nimis multi-

plicate mihi videntur.

22 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Gloeoporus.

Glceoporus conchoides Mont. Cuba p. 385 sec. Sacc. Syll.

VI, p. 403.

Matto Grosso: Coxipo Mirim (MALME 603, !/6 1894) et pr.

Arecå (MALME 603 B, ?/6 1894).

Pori 4—6 in mm. Basidia anguste clavata, 10—15 x 2!/2

—4 mmm. Hyphe subhym. 1—3 mmm. crasse, ad maximam

partem in gelatinam dissolute; ayphe contextus pilei 2—5

mmm. crasse, ad septa non nodos&e. — Pileus usque ad 8 cm.

longus, 15 cm. latus, demum concentrice canaliculatus.

Est species pulchella et bene distincta. BRESADOLA ut

»Gleoporus conchoides» determinavit. Color pilei est tamen non

fulvus, sed potius fere albus, in statu vivo »eretaceus» (MALME),

quare fungus hicce forte melius ad Gleop. candiduwm SPEG.

trahendus, nisi nova species. — Quod in exsiccatis, ex. gr. RAVE-

NEL, EF. Car. 22, et SHEAR, New York Fung. 42, sub hoc nomine

occurrit, est Polyporus dichrous, qui recedit hyphis pilei ad septa

unilateraliter nodosis, hymenio obscuriore, minus gelatinoso etc.

Hexagonia.

Hexagonia scutigera FR. El p. 73.

Matto Grosso: Guia pr. Cuyabå (MaLMmE 586 D, 15/5 1894).

Paraguay: Areguåa (MALME 1049, ?9/s 1893).

Pori c:a 2 in mm. Hyphe subhym. circa 3 mmm. crasse. —

BRESADOLA determinavit. In Herb. Upsal. non vidi.

Hexagonia variegata BeErk. N. Pac. exp. n. 99 sec. SAcc.

Syll. VI. p: 363.

Paraguay: Paraguari (MALME 410, !/s 1893), Colonia Risso

(MALME 1022, '/10 1893).

Pori 1—2 in mm., vulgo magis regulares quam in Hez.

scutigera. Hyphe circa 3 mmm. crasse vel 12—4!/2 mmm.

BRESADOLA determinavit. In Herb. Upsal. non vidi. Hex.

scutigere valde affinis (forte nimis).

Laschia.

Laschia delicata Fr. Epicr. p. 499.

Rio Grande do Sul: Santo Angelo (LINDMAN 1064, Jan. 1893).

BIHANG TILL K. SV. VET-.AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 16. 23

Pori compositi, poris primi ordinis c:a 2—3 mmm. diam.

Spore allantoidex, 9J—12 x4—4!/2 mmm.

BRESADOLA determinavit.

Leucoporus QuvéL.

Leucoporus Blanchetianus B. & Mont. Cent. VI. n. 64

sec. SAcc. Syll. VI, p. 87 (Polyporus).

Rio Grande do Sul: colonia Ijuhy (MarmE 312 C, 39/3 1893,

325 BB & 1007, Apr. 1893, ad lign. putr: in silva).

Pileus in centro castaneus, versus marginem pallidior,

subochraceus. Stipes nunc lateralis, nunc excentricus, nunc fere

centralis et pileus tum infundibuliformis. Pori griseopallidi,

minuti (6—9 in mm.). Spore hyalinee, oblonge, ineeqvilat.,

Ge ESS mmm.

Determinationem HBRESADOLE debeo. MAssrE ut »Polyp.

picipes FR.> determinavit. Neutrius specimina in Herb. Upsal.

inveni. Nec Polyp. picipedem in MNuecia legi. E contra

occurrunt in Herb. Upsal. specim. ut »Polyp. affinis« et »Polyp.

fAlabelliformis> (hoc ex Museo Berol. »Neu Guinea, L. KÄNSBACH,

1899») signata, que videntut valde affines (forte nimis).

Leucoporus partitus BERK. in HooKr. Journ. 1856 sec.

Sacc. Syll. VI, p. 214 (Polyporus, Polystictus).

INET Br

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MALME 538 B et

539, 20/2 1894, ad terram, et 562 B, '/3 1894, in silva minus

densa).

Pileus in statu sicco castaneus. Pori 1 mm. lati vel ad

marginem pilei aliquantulum minores, intus sub lente sepe

Rd Spore ellipsoidecre, hyalino-luteolae, 11— ra mmm.

Basidia 4—spora, 30 x 15 mmm. Hyphee subhym. 3— 5 mmm.

Crassee.

Determinationem BRESADOLE et MassEE debeo. In Herb.

Upsal. non vidi.

Leucoporus similis BerrK. F. Bras. p. SOSACES OM

VI, p. 69 (Polyporus).

Tab. ola fer 16:

Rio Grande do Sul: Porto Alegre (MALME 32, 19/9 et 48,

3/10 1892).

24 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Pori 6—38 in-mm. Spore hyaline, allantoider, 5 x2 mmm.

Hyphe subhym. 2 mmm. crassee.

BrRESADOLA et MassEE determinaverunt. In Herb. Upsal.

non vidi.

Mucronoporus Eu. & Ev. (sens. str.)!

Mucronoporus fastuosus Lv. Champ. Exot. p. 90 sec.

SACO. Sy NI ip: 172) (Homes). ;

Paraguay: Paraguari (MALME 437, ”/s 1893, ad trunc. putr.

in silva).

Usque ad 15 cm. latus, sed tum partim mortuus, rimosus,

muscis algisque obductus.> Supra fulvus, intus fulvo-sulphureus,

subtus olivaceo-fulvus in citrinum vibrans,margine melleo-fulvo.

Pori 7—8 in mm. Spore fuscoferruginee, globose, 4—5 mmm.

diam. Hyphee subhym. c:a 3 mmm. crasse, castanerx.— Spin

nulle vel spurie, qua nota a typo Mucronop. recedit sed ob

habitum et substantiam lignosam hoc loco aptius quam inter

Pheoporos militare videtur. — BRESADOLA determinavit. — Cfr.

Muecron. zelandicus UCooKE.

Mucronoporus Hasskarlii Läv. Champ. exot. p. 190 sec.

SAcc. Syll. VI. p. 280 (Polystictus).

Matto Grosso: Buriti in Serra da Chapada (MALME 1027,

20/6 1894).

Supra obscure typhaceus, infra fulvoumbrinus, intus ferru-

gineus. Pori 8 in mm. Spore subglobose, e hyalino ferru-

ginere, sat copiose, 11/2—2!/2 mmm. diam. vel 2—21/2 x 11/2—2

mmm. Hyphe subhym. 2—3 mmm. crasse. Spine castaner,

subulatze, c:a 20x5 mmm., sed rare, sepe spurie.— >» Agrees

exactly with specimen from LÉVEILLÉ in Herb. Berk, teste

MassEE. BRESADOLA autem censet diversum. Mihi non licuit

cum ex. auth. conferre.

Mucronoporus pectinatus Kr. in Linn. VIII. sec. FR.

Ep. p. 467. (Polyporus). ,

Rio de Janeiro: Corcovado (MALME 6, !?/8 1892); Rio Grande

do Sul: Silveira Martins (MALME 303, ??/3 1893, ad truncum

mort. in silva); Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MALME

533, 20/2 1894).

1 Ofr notam sub Chetoporus.

BIHANG TILL EK. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 16. 25

In n:o 6, qui teste BRESADOLA formam typicam sistit, pori

sunt minutissimi, 9—12 (vulgo 10) in mm., quoad colorem

Chetoporum salicinwm referentes; spore minute, globose,

11/2—2!/> mmm. diam., hyalin&e sed in luteolum vergentes,

hyphe subhym. 2—4 (vulgo 3) mmm. crasse.— N:o 303 et

533 recedunt poris melleis, 3—10 in mm., sporis aliquantulum

majoribus et magis coloratis, e hyalino vel luteohyalino demum

ferrugineis, 2—3 mmm. diam. vel 2—3 x 2 mmm, hyphis subhym.

angustioribus, 2 (— vix 3) mmm. crassis nec non statura

minori, sed forte tantum varietas.— NSping hymen. in omnibus

spurie, sed aptius inter Mucronoporos quam Pheoporos

locandus. — Pol. Jasnmini QuÉLET et Pol. Nilgheriensis MONT.

sunt forte affines, sed recedunt saltem poris majoribus (7—8

in mm.). Pol. salicinus Pers. (f. conchata), ceterum sat similis,

etiam magis recedit poris duplo majoribus (5—6 in mm),

sporis pure hyalinis, majoribus (4—4>/1 mmm. diam.) etc.

Mucronoporus zelandicus CooKE Grev. VIII, p. 75 sec.

AGE Sy VE piitslo(Bomes):

Matto Grosso: Santo Antonio, Morrinho (MALME 583 B,

25/4 1894); Paraguay: Col. Risso (MALME 462, ?3/9 1893 et 472,

1/20 1893).

Pileus demum radiatim rimosus et nigricans, usque ad 25

cm. latus, 17 cm. longus et 14 cm. crassus. Pori 5—7 in mm.

Spore castanere, subglobosee, leves, 4—4 1/2 (— 5) mmm. diam.

Hyphe subhym. c:a 3 mmm. crassee.

BRESADOLA determinavit. — In Herb. Upsal. deest — Ne-

secio, cur affinis dicitur Ganod. applanato, a quo toto ccelo

diversus. E contra cum Mucronop. fastuoso LÉEVv. extus intusque

ita congruens, ut verisimiliter non specifice diversus. — Ob

formam, habitum, substantiam lignosam ad Mucronoporos duxi,

licet spin:e nulle vel spurie.

Pelloporus QuéÉL.

Pelloporus Cumingii BErRK. in HooKr. Journ. 1842, p. 147

sec. SAcc. Syll. VI. p: 209.

Matto Grosso: Cuyabå (MALME 514 B, ?/2 1894, ad terram),

Santa Anna da Chapada (MALME 545 & 545 B, ?3/2 1894, ad

terram).

26 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Specimina examinata sunt pleuropoda, petaloidea, interdum

furcata vel duos pileos in eodem stipite gerentia, pileo sericeo,

vix ultra 2 em. lato, stipite deorsum attenuato. Pori minu-

tissimi, c:a 10—12 in mm. Spore luteole, subglobose, 3 mmm.

diam. Hyphe subhym. c:a 3 mmm. crasse. — Quoad sporas

exacte cum spec. auth. in Herb. Upsal. convenit.

Pelloporus hamatus n. sp.

Täpydi, AS: 15:

Mesopus, subeoriaceus, infundibuliformis, extus intusque

typhaceus. Pileus fibrillis adpressis sericeus, zonis typhaceis

et atrocastaneis parum distinctis, c:a 3 cm. latus, margine in

statu sicco incurvo, interdum cum vicinis concrescens. NStipes

tomentosus, solidus, 3—5 em. longus, 2—4 mm. crassus, subrequa-

lis vel inferne incrassatus. Contextus pilei !/2—1 mm. crassus,

hyphis 4—8 mmm. crassis, ad septa haud nodosis. Tubuli

2—3 mm. longi, dissepimentis tenuibus. Pori angulati (saltem

in sicco), 3—4 in mm., margine subdenticulato. Hyphe subhym.

3—4 mmm. crasse. Spine valide, atrocastaner vel fere atr:e,

tunica valde incrassata, prope apicem subulatum, + curvatum

(hamatum, unde nomen speciei) 6—12 mmm. crasse, inferne

sensim ad 41/2 mmm. attenuate, ad 300 mmm. longe, vix vel

parum emergentes, ab hyphis eximie distincte. Spore ferru-

gineo-fulve, ellipsoideze, leves, 8—9 x5—6 mmm.

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MALME 530, !?/2

1894, ad truncum putr. in silva). — A Polyp. cinnamomeo

Jaco. et Pol. oblectante BErRK., quos quodammodo semulatur,

satis superque diversus colore sporarum, spinis etc.

Phaeoporus NScHRoETER.

Phaeoporus ferrugineus n. sp.

AN SÖT I Ra

Truncigenus, sessilis, ferrugineus, glaber, tenuis, in statu

sicco rigido-fragilis. Pileus dimidiatus vel interdum fere

sectoriformis, sub lente vix tomentosus, subzonatus, leviter

radiato-rugosus, ad 8 cm. longus, ad 15 cm. latus, margine

post exsiccationem inflexo. Contextus luteo-ferrugineus, 2 mm.

crassus, hyphis submollibus, 3—9 mmm. crassis compositus.

Tubuli 4 mm. longi, dissepimentis tenuibus, obscure ferrugineis.

Pori angulati, 3—5 in mm. Hyphie subhym. 3 mm. crass»e.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND: 26. AFD. III. N:O 16. 27

Cystidia nulla. Spore ferrugineze, subglobosie, 4—4!/2x3—3!/2

mmm., uniguttulate, leves.

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MALME 562, '/3

1894, ad truncum semimortuum in convalle umbrosa).

Sec. MAssEE »>Polyporus cuticularis FR. (typieal).» Sed meo

sensu specifice diversus a Boleto cuticularr Burr. t. 462, a me

in Suecia ad truncum vivum Fagi (Omberg) copiose lecto et a

QUÉLET et BRESADOLA determinato, cujus pileus hirto-tomentosus,

tubuli duplo longiores, spore etiam in sicco definite majores,

ellipsoideze, 6—7x4—4!/2 mmm. Quoque a Pheop. vulpino,

quoad sporas (ellips., 412—5!/2x3—4) fere intermedio, bene

distinctus.

Pheeoporus luteoumbrinus n. sp.

Tab. III. fig. 45.

Truncigenus, conchatus, substipitatus, extus ferrugineo-

umbrinus, intus luteus. Pileus in statu sicco rigido-suberosus,

fere semiorbicularis, zonatus, nudo oculo glaber, sub lente

tenuissime pruinoso-tomentosus, 3 cm. longus, 4 cm. latus, 6

mm. crassus, margine acuto. Contextus subfibrosus, luteus, 4

mm. crassus, hyphis 3—6 mmm. crassis compositus. Stipes 2—5

mm. longus, in pileum abiens. Stratum tubulorum umbrinum

in pallidum vibrans, postice vallo tenui subluteo a stipite

diseretum. Tubuli 2 mm. longi, dissepimentis tenuibus Pori

subangulati, minuti, 6—9 in mm. Hyphe subhym. 2—41!/2

mmm. crasse. Cystidia nulla. Spore sub microscopio umbrin:e,

globoso-ellipsoidere, 41/2—5 Xx 3!/2—4 mmm. (copiose observat:e).

Matto Grosso: Coxipo Mirim pr. Cuyabå (MarmMr 506 B,

1/2 1894, ad truncum in silva ripe rivuli).

Habitu Chet. licnoidem aliquantulum semulatur sed recedit

sporis etc. nec non basi pilei producta. A Polyporo discipede

BERK., cujus sporas in specim. Herb. Upsal. non inveni, haud

dubie diversus, licet quoad formam subanalogus.

Ut forma tenuis huc forsan trahenda sint specim. 1023

pr. p. (a MarmE ad Buriti in Serra da Chapada, Matto Grosso

Brasilize, 9/6 1894 lecta, Tab. III. fig. 46) quee, desuper inspecta

valde similia, recedunt pileo duplo tenuiori (3 mm., tubulis

additis), contextu luteofulvo, hymenio umbrino-fulvo, vix vi-

brante, margine postico concolori spurio, hyphis aliquantulum

erassioribus. — Heec forma multo magis Chet. licnoidem simulat,

quare cum eo in coll. 1023 mixta.

28 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Pheaeoporus sulphuratus Fr. Nov. Symb. p. 79. (Polyporus).

f. poris subeequålibus

Tab. IIT: "fig. 38:

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MALME 542, ?5/2

1594, ad trunc. putr. in silva densa).

Pileus 7 cm. longus, 9 cm. latus, ad basin 1 em. crassus

(tubulis additis). Tubuli 3 mm. longi. Pori in fungo exsice.

ferruginei, in fungo vivo »lzete vitellini» (MALME), parum irregu-

lares, 3—4 in mm. Spore sub microscopio subhyaline vel

luteolze, obovoideee vel ellipsoidere, basi oblique apiculatee,

leves, non guttate, 4—4!/2x 3 mmm. Hyphe subhym. 3 (— 4)

mmm. crasse, plasmate lutescente repletzee, partim indistinctie,

quasi destructe. Cystidia haud reperta vel saltem non hy-

menocheetoidea.

Specimen auth. Herb. Upsal., quoad sporas et hyphas

congruens, recedit poris radiatim elongatis, lenzitoideo-trame-

toideis. — Pol. Splitgerberi Mont. recedit hymenio irpicoideo.

- Affinitate anceps, sed hic ad interim inserendus.

Polyporus.

Polyporus adustus WiLLp. (Boletus). FR. Syst. Myc. I. p.

363. Rom. Fungi exs. praes. scand. n. 8. Boletus pelleporus

BuuL. t. 501, f. II. teste Fr. etc. (sed sectio pileum insolite

crassum exhibet).

Rio Grande do Sul: Porto Alegre (MALME 52, "/10 1892)

et colonia Tjuhy (MaALME 331, "/4 1893).

Spore sub microscopio hyalinie, minute, ellipsoideo-allan-

toidez, 3—4!/2 Xx 11/2—2 mmm.! Hyphee subhym. 21/2—3 mmm.

crasse, ad septa unilateraliter nodose, fuscidulo-lutescentes.

Hyphe contextus pilei hyalinre, 4—5 mmm. crasse. Pori in

spec. Brasil. sunt nonnihil minores (9 vel S—9 in mm.) et

magis xequales quam in specim. suecicis (5—38 vel 4—9 in mm.),

cum quibus ex. gr. specim. in SHEArR, New York Fungin. 32

ex America bor. exacte congruunt. Pileus quoque subzonatus

etiam in specim. parvis, ideoque facile ut forma brasiliensis

separatim notari posset, licet habitu parum recedens.

!In specim. vivis suecicis hujus saltem in Suecia sat variabilis speciei

sporas 3—6 x 2—3 mmm. inveni.

BIHANG TILL K. SV. VET-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o 16. 29

Polyporus aggrediens BeErK. Fung. Glaz. sec. Sacc. Syll.

Nökp: 2901.

Matto Grosso: Cuyabaåa (MaLME 579 C, ?3/3 1894, ad trunc.

mort. prostratum in silva humili, loco paludoso).

»Supra pallide isabellinus — sordide ochroleucus, infra

sordide cremeus». Pori 3—4 in mmm. Sporas non inveni. —

BRESADOLA ut »Polystictus gibberulosus LEV. forma = Polyp.

aggrediens BERK.?» determinavit. MAssEE comparatis specimi-

nibus Herb. Kew. affirmavit ut >Polyporus aggrediens BERK.!»

et monuit »quite distinct from P. gibberulosus Lev.» In Herb.

Upsal. neutrius specim. inveni. Observo tamen, quod specim.

Brasil. tantum breviter (sub lente) villosa (non »hispida>)

sunt.

Polyporus byrsinus Monrt. Cuba p. 591, sec. Sacc. Syll.

lip 22.

Tab. I. fig. 18 (hymenium).

Matto Grosso: Guia pr: Cuyabå, MALME 588, 13/5 1894, ad

trunc. putr. in >Capoeira»); Paraguay: Paraguari (MALME 434,

bs 3957 ad trune.. putr. mn, silva).

Pori 3—6 in mm. NSporas non inveni. Npecimina exa-

minata cum specim. auth. (e Cuba a MoNnTtAGNE misso) Herb.

Upsal. bene conveniunt. Specimen ÖRrRstEDII e Costa Rica

(»Polyp. erocatus ER. ”byrsinus» signatum) pileo tenuiore ('/2—

1 mm. crasso addito villo et poris) porisque minoribus (5-6

in mm.) recedit, sed vix specifice diversum. Etiam fungus in

RAVENEL, F. Car. V, 18 sub nomine »Polyp. occidentalis> dis-

tributus huc pertinere videtur.

Polyporus caperatus BERK. Hot Fung. p. 391 sec. SAcc.,

öv. VIN por282!

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MALME 3569, 12/3

1594, ad trunc. putr. prostratum in ora silve), Buriti in Serra

da Chapada (MaLME 607, 4/6 1894; 1014, 9/6 1894; 1028, ?0/6

1894); Paraguay: Paraguari (MALME 397, ?"/7 1893; 425 ?/s

1893).

Pori 4 vel 3—5 in mm. Spore 9x3 mmm. vel 7—11 x

21/2—4 mmm. Hyphe subhymeniales c:a 3 mmm. crassee.

Specimina examinata cum spec. auth. Herb. Upsal. (e

Ceylon) et cum fragmento spec. auth. a BRESADOLA accepto

(e Rio de Janeiro) satis conveniunt. Polyp. phocinus B. & Br.

(sec. spec. auth. Herb. Upsal.) vix specifice diversus videtur.

30 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

N:o 412, qui a MaAssEE ut »Pol. cirrifer B. & C.> determinatus

est, huc quoque vix dubie pertinet, meo sensu. — Est affinis

Trameti hydnoidi, et occurrunt specimina, que ab illo egre

disecerni possunt, licet status typicus bene distinctus.

Polyporus cirrifer B. & C. Journ. Linn. Soc. X. p. 314

SeeiwSAcou Syllka VINNPp-e282t

Paraguay: Paraguari, Cerro Negro (MALME 412, !/s 1893).

MassEE determinavit. Mihi vix diversus a Polyp. caperato.

Polyporus decipiens ScHw. Amer. bor. p. 157 sec. SAcc:

Svd VER Per 2026

Tab. I. fig. 23 (hymenium).

Rio Grande do Sul: Porto Alegre (MALME 55, 2/10 1892),

Santo Angelo pr. Cachoeira (MALME 212, ?6/1 1893), Silveira

Martins (MaALME 301, ?3/9 1893) et colonia Tjuhy (MALIME 332,

6/4 1893); Paraguay: Paraguari (MALME 418, 1045 et 1068;

Aug. 1893).

Pori minuti, 4—9 (vulgo 6—7) in mm. Spore (in 1068)

oblonge vel fere cylindracege, 4—6 x 2—2!/2 mmm., hyalinee,

basi oblique apiculate!. Basidia 6—15 x 4—5 mmm., clavata,

pyriformia, obovata vel subglobosa et tum pro sporis facile

sumta (ut sepe in Polyporis).

Determinationem (418 & 1068) MassrEE debeo. BRESADOLA

pro f. exotica Polypori versicoloris habuit et huic certe sub-

affinis, sed pallidior, piéene albidus, supra Polyp. pinsito valde

similis (quare ambo interdum mixti ut v. gr. in N:o 1072);

insuper pori fere duplo minores (in Polyp. versicolori 3—5 in

mm.), ideoque distinetum censeo. Noto autem poros vix »inte-

quabiles>, nec perspicio, qua de causa cum Pol. abietino, toto

coelo diverso, comparetur.

Polyporus fimbriatus Fr. Ep. p. 476.

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MALME 541, ?5/2

1894, ad lignum putr. et ad terram in silva densa primzeeva).

In statu vivo »totus albus habitu fere Sparassis» (MALME),

descriptioni Craterelli sparassioidis SPEG. bene respondens. —

Spore hyaline& vel leviter nebulose, ellips., 5—6 xx 3!/2—4

mmm. Hyphee hyaline, 4!/2—9 mmm. crasse. 4

1Tn n:is 301 & 1045 sporas breviores, ellips. 3—4!/ax 2—2!/a mmm. vidi,

sed incertum an genuinr, nam paucas tantum licuit invenire.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 16. 31

Congruit cum specim. (BEYrrRiIcH 86) in Herb. Upsal. a

BRESADOLA determinato. Cfr. BreEs. Fung. Brasil. (in Hedw.

B. XXNXV. 1896) p. 280, ubi Pol. Warmingii BERrK. et Thel.

sparasstoides NSPEG. ut synonyma citantur. Hymenium potius

hydnoideum quam porioideum, quare heec species forte melius

inter Sistotremata locanda.

Polyporus floridanus BeErK. Fung. Brit. Mus. p. 376 sec.

SAGG RS VIP: 201

Paraguay: Paraguari, San Tomas (MALME 420, 3/s 1893,

ad trunce. putr. in silva).

Hyphae subhym. 2—4!/2 mmm. crassae, ad septa (interdum)

unilateraliter nodosae, ad apicem clavatum vel capitatum

usque ad 10 mmm. erassae. MNSporae non repertae.

Congruit cum ex. auth. Herb. Upsal. et RAvEnEL, F. Car.

1, 11 et Eriis, N. A. F. 601, sed hymenium obscurius griseo-

fuscum et fere daedaloideum.

Polyporus modestus KzE. in Linnea V. p. 519.

Tab. I. fig. 24.

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MALME 558, ?/3

1894) et Buriti (MALME 605, /e 1894).

Pori 4—7 (vulgo 5—6) in mm. Sporas cum certitudine

eruere iterum iterumqae sed frustra conatus sum, nam eae,

quas vidi (globosas, 3—4 mmm. diam.), adeo paucae, ut valde

dubiae.

Specimina Brasil. cum specim. auth. Herb. Upsal. bene

conveniunt sed haud minus cum spec. auth. Polypori albo-

cervim BERK., quare has duas species identicas crederem. Huc

pertinere videtur quoque specim. auth. Polyp. flabelliformis

K1. in Herb. Upsal. (ex insula Mauritio a KLotzscH missum),

et specimen >»Polyporus monochrous Mont. Guyana hb. Mon-

TAGNE» signatum, cujus nomen in Sacc. Syll. non inveni (forte

non publicatum).

Polyporus occidentalis Kr. Linn. VIII. p. 486 sec. FR.

Ep. p. 491.

Tab. I. fig. 19. (hymenium).

Rio Grande do Sul: Santo Angelo pr. Cachoeira (MALME

162, ?1/; 1893), Tjuhy (MarmE 321, t/4 1893); Matto Grosso:

inter Santo Antonio et Cozipöo Mirim (MALME 584, ?7/4 1894),

Guia pr. Cuyabå (MaALME 587 B, !3/4 1894), Buriti in Serra

da Chapada (MarmeE 1102, ?9/6 1894); Paraguay: Areguå pr.

JL ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Asunecion (MALME 441, ?3/s 1893), ad Pilcomayo territorii

Gran Chaco (MaLMmME 1101, Sept. 1893) et Colonia Risso pr.

Rio Apa (MALME 469, ?7/9 1893).

Ut varietates hujus speciei forte habendi sunt numeri

402, 587, 602, 1021, 1024 -B:

Pori 1—3, vulgo 2 in mm. Hyphae subhymen. 3—5

(—6) mmm. crassae. Sporas frustra quaesivi.

Exempl. cum specim. africano a BRESADOLA accepto bene

conveniunt, non autem cum RAvEneEL, F. Car. V 18, que

(hyphis ramosis, non ultra 4 mmm. crassis et poris minoribus)

potius Pol. byrsinus. E contra Pol. lanatus ER. et Pol. scorteus

FR. ita affines videntur, ut verisimiliter haud specifice diversie.

Polyporus ochroleucus BErRK. — Vide sub Ganoderma

oliense.

Polyporus phocinus B. & Br. — Vide sub Pol. caperatus.

Polyporus pinsitus Fr. Ep. p. 479.

ANDAS STORAN

Rio de Janeiro: Corcovado (Lindman 21, 2/9 1892); Rio

Grande do Sul: Santo Angelo (MaLrmE 188, Jan. 1893), fjuhy

(MaALME 343 B, ?/4 1893); Paraguay: Asuncion (MALME 379,

21/7 1893), San Antonio (LINDMAN 386 B, ?9/7 1893), Paraguari,

Cerro Negro (MALME 439, 3/8 1893).

Pileus zonatus. Pori 1—3 in mm., intus sub lente spinu-

losi vel in statu exoleto subglabri. Spore (in 386 B) hyalinze,

oblonge, ingequilaterales, 6—7x3 mmm. Hyphe subhym.

2—6 mmm. crassee.

Exemplaria reportata congruunt cum spec. Herb. Upsal.

»Pol. pinsitus FR. — var. signato, quod in Brasilia legit

LuNp. — Polyporus barbatus FR. (RAVvEnNEL, FE. CO. II: 19, F.

Eur. 3327, Eruis & Ev. 2012) recedit tantum colore obscuri-

ore. Polyp. sericeohirsutus KL. recedit poris aliquantulum

majoribus.

Polyporus roseofuscus n. sp.

Tab. III. fig. 42.

Truncigenus, dimidiatus, sessilis, suberosus, tenuis, supra

atrocastaneus, infra et intus sordide roseus. Pileus glaber,

vix sericeus, dense concentrice striatus vel leviter sulcatus,

»fuligineo-castaneus» margine dilute castaneo, 3 cm. longus,

5 cm. latus vel duobus confluent. latior, vix 4 mm. erassus.

BIHANG TILL K. SV. VET-.AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III: N:0 16. 33

Contextus 1—1!/2 mm. crassus, hyphis 3—5 mmm. crassis com-

positus. Tubuli 2—3 mm. longi. Pori majusculi, !/2—1 mm.

lati, sed irregulares, dissepimentis hic illic defectis vel incom-

pletis fere sinuosi. Hyphe subhym. 3-—4!/2 mmm. crassee.

Spore hyalinee, ellips., 4x2 mmm. (sed pauce tantum vise).

Matto Grosso: Buriti in Serra da Chapada (MALME 609,

1/6 1894, ad trunc. putr. in convalle umbrosa).

Non est Polyp. cupreo-roseus BERK. teste MASSEE.

Polyporus rubidus BerK. Dec. of Fung. 172 sec. NAcc.

SYLLRVT ip. 120,

: Tab. III. fig. 40.

Rio Grande do Sul: Santo Angelo (LINDMAN 1006, !?/4 1893).

Pori 4—6 in mm., dissepimentis tenuibus. Spore hyali-

ne, oblique oblongae, 4—5x1!/2—2 mmm. Hyphe subhym.

2—4 mmm crassee.

Congruit cum spec. (auth.7?) e Ceylon in Herb. Upsal.,

nec obstat descriptio, licet pori vix »minimi» dicendi. >»A

Pol. lilacinogilvo differt tantum pileo laevi> sec. BRESADOLA

— Quoad colorem ad Pol. vinosum fere accedit.

Polyporus sanguineus LINNÉ, Sp. pl. IT, 1646 (Boletus).

Bala: Rio Vermelho (MALME 5, ?/s 1892); Rio de Janeiro:

Corcovado (MALME 8, 15/8 1892); Rio Grande do Sul: Porto

Alegre (MALME 25, !9/9 1592) et Hamburgerberg (MALME 64,

18/40" 1892); Matto Grosso: Guia (MALMRB 586 Ci 13/5 1894);

Paraguay: Areguå pr. Asuncion (MALME 383 B, ?2/7 1 1893 3) et

Paraguari (MALME 410 B, 1/8 1893).

Bör in mm. Spore hyaline, oblongae, 3—4x 11/2

mmm. Basidia 11x4!/2 mmm. Hyphe subhym. valde ramos:e,

1—6 mmm. crassee.

Polyporus sclerodepsis BERK. sec. Sacc. Syll. VI. p. 344.

Paraguay: Colonia Risso, Estancia (MALME 1021, !?/10 1893).

BRESADOLA ut »Pol. selerodepsis f. minor» determinavit;

MassEr autem ad Pol. occidentalem duxit, pro cujus forma

ipse quoque suspicatus sum.

Polyporus Sector EHRENB. sec. Fr. Ep. p. 480.

Rio Grande do Sul: Hamburgerberg (MALME 61, 15/10 1592),

Santo Angelo pr. Cachoeira (MarmE 61 B, ?!/1 1893), Ijuhy

(MALME 312, 39/3 1893) et Porto Alegre (MALME 364, ??/5 1893);

dd ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Paraguay: ”Prinidad pr. Asuncion (MALME 384, ?5/7 1893), Para-

guari (MALME 422 B, ?/s 1893).

Pori inceequales, 3—9 in mm. Spore (in 364) hyalinee,

allantoidere, ä—7 <x2 mmm. Hyphe 2—6 mmm. crasse, parce

septate, ad septa unilateraliter nodos:e, ad apicem clavatae

ut in Pol. floridano, evi affinis videtur.

Determinationem debeo BREsADOLE. Specimen Herb. Upsal.

(e Cuba, hb. MOoNTAGNE) videtur potius Pol. pargamenus.

Polyporus sulphuratus Fr. — Vide Pheoporus sulplnuratus.

Polyporus tabacinus Mont. — Vide sub Chetoporus

jodinus.

Polyporus trichomallus B. & M. Cent. VI. n. 65 sec. SAcc.

Syll. VT, p. 237.

Matto Grosso: Morrinho de Santo Antonio pr. Cuyabå

(MALME 483, ?!/12 1893), Santa Anna da Chapada (MALME

530 B, 12/2 1894; 1019, 0/2 18947; 559, 2/3 1894), CoziporNmmmn

pr. Cuyabå (MarmME 600 B, 1/6 1894), Buriti in Serra da Chapada

(MALME 1018, >/6 1894); Paraguay: Paraguari (MALME 435, ?/s

1893), Colonia Risso prope Rio Apa (MALME 464 B, ??/9 1893).

Pori 1—5 in 1 mm. Hyphe subhymeniales 2—3!/2 mmm.

crasse. Sporas haud vidi. |

Convenit cum spec. Herb. Upsal. a Tron in Brasilia

lecto. — Pol. funalis FR., qui videtur affinis, recedit hyphis

subhym. duplo crassioribus (3—7!/2 mmm.). — Eiurs & Ev.

2106 est longe diversus.

Polyporus velutinus Fr. S. M. I. p. 368. Forma.

Tab: I. fig. 22 (hymenium).

Paraguay: Paraguari (MALMB 393, ?'/7 1893; 413 B, !/s

1893; 422 C, 3/8 1893).

Pori 2--5 (vulgo 3) in mm. Spore oblique ellips. vel

oblonge, 5—6 x 2—3 mmm., hyaline. Basidia clavata, 12—15x

x4—6 mmm. Hyphe subhym. 2—3 mmm. crassee, hyalinie.

BreEsaADoraA ut »Pol. velutinus f. exotica» determinavit.

Habitu characteribusque recedit quidem ab omnibus formis

suecicis ad Pol. velutinum vel P. pubescentem ductis, ita ut

potius forte distincta species, sed quum limites inter species illas

nondum satis definiti videantur, distinguere in priesenti nolui.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 16. 3

Polyporus versatilis BEREK. sec. Sacc. Syll. VI. p. 244.

Tab. I. fig. 26 (hymenium).

Rio Grande do Sul: Santa Maria da Bocca do Monte

(MALME 351, "0/4 1893, ad trunc. vetustos in pascuo. >»Hyme-

nium et margo in statu udo pallide rosei»); Matto Grosso:

Santa Anna da Chapada (MALME 554, 4/3 1894, ad trunc.

putr., in silva minus densa. »Pilei superficies pallide isabel-

lina, versus marginem roseo-lilacina; hymenium roseo-lilaci-

num».) et Coxipo Mirim pr. Cuvabå (MALME 600,!/6 94); Paraguay :

Paraguari (MALME 413 & 433, Aug. 1893) et Colonia Risso

pr. Rio Apa (MALME 464, ?3/9 1893).

Pori irregulares, ineequales, majusculi, 1—3 in mm. vel

dissepimentis incompletis etiam majores. Sporce oblongo-allan-

toidez, hvalinge, 6—8x3 mmm. (paucre tantum observatee).

Basidia 12—15x4—53 mmm. 'Hyphe 2 (—3) mmm. crassee.

Specimen auth. non vidi sed exempl. Brasil. cum speci-

mine a BRESADOLA determinato satis congruunt. Pol. cilicioides

e descriptione videtur affinis, sed specimen in Herb. Upsal.

non inveni. Occurrit autem ibidem specimen exacte identicum

sed indeterminatum ab HENsScHEN ad Caldas, Minas Geraes

Brasilize, leetum. — Huc pertinere videtur Poria Dusenit HENN.

F.: Cam. Sacc. Syll. XIV p. 189 sec. specim. in museo Holm.

Polyporus versicolor LINNÉ FI. Su. n. 1254 (Boletus).

Tab. I. fig. 21 (hymenium).

Argentine civit. Buenos Aires: Zårate (MALME 1096, 9

1594, ad truncum in erythrineto (Erythr. Crista galli) minus

denso; 1097, '"/9 1594, ad truncum in saliceto (Salix Hum-

boldtiana) ibique vulgaris; 1098, 1099 & 1100, sept. 1894).

Pori 3—6 (vulgo 4) in mm. Spore (in 1097) allantoi-

dee, hyaline, 4!/2—6 x 1!/2—2 mmm. Basidia c:a 12 x 4/2

mmm. Hvphie subbym. 2—6 mmm. crassee.

Bene congruit cum ex. suecicis, quorum spore parum

majores, nempe 4!/2—7 x 1!/2—2!/> mmm. (in spec. exsiccatis)

vel 3—8 x 2—3 mmm. (in spec. vivis). N:o 1100 est varietas

crassa, margine obtuso, ad Polyporwm zonatum valde accedens.

Polyporus vinosus BerK. sec. Sacc. Syll. VI. p. 273.

"Tab. IR fo. Ar.

Matto Grosso: Guia pr. Cuyabå (MALME 589 B, 12/5 1894)

et Buriti in, Serra da Chapada (MALME 1013, ?9/6 1894).

36 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Pori 9—10: in mm: Spore allantoider, 3—4 x 1—1 !/4

mmm. Hyphe subhym. 2!/2—4 mmm crasse. — BRESADOLA

determinavit. In Herb. Upsal. non vidi.

Polyporus zelandicus CooKE vide sub Mucronoporus.

Polyporus zonalis Berrk. F. Brit. Mus. p. 375 sec. SAcc.

Sylt VLip: 140

Tabyl lg. Av:

Nio Grande do Sul: Tjuhy (MALME 1063, 1/4 1893, ad

trunc. putr. in silva vetusta).

Pori 7—12 in 1 mm. Spore hyaline, globosie, :3—5

mmm. diam. Basidia obovoidea, 12—15 x 6—7!/2 mmm. Hyph:e

subhym. biformes, ali molles, conglutinate, 2—3 mmm.

crassee, alie rigid, distincte, usque ad 9 mmm crasse, —

Congruit cum spec. auth. Herb. Upsal. — Polyp. micromegas

Monr. e Cuba recedit poris contractis, porothelioideis:

Poria.

Poria superficialis ScHw. Syn. Car. p. 99-sec. Sacc. Nyll.

NI p.r320!

TANT neT AT

Paraguay: San Antonio (LINDMAN 405 B, Juli 1893).

Subiculum tomentosum, tenue, cremeo-sulphureum vel sub-

melleum. Pori breves, fulvo-umbrini, 2—5 in mm., intus sub

lente fusco-setulosi, dissep. tenuibus. Hyphie subhym. 2—53

mmm. late. Spinge hym. atrocastanere, 50—120 x 6—9 mmm.

Haud male congruit cum spec. auth. licet misero Herb.

Upsal., quod quoque spinis licet sub lente minus distinctis

gaudet.

Trametes.

Trametes ambigua BERrRkK. Dec. n. 85 (Daedalea) sec. SAcc.

SyILIVI,p:1859:

'Tab. II. fig. 28.

Matto Grosso: Buriti in Serra da Chapada (MALME 501,

20/4 1894; 1030, ?!/6 1894, et: 1035, ?2/6 1894) et Santa Amna da

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 16. 37

Chapada (MALME 551, ?/3 1894, ad trunc. putr. in »ecapoeira»>

vetusta). S

Pori irregulares, alil subrotundi, c:a 3 in mm., alii usque

ad 3 mm. elongati vel flexuosi. Npore (in 1030) hyalinee,

oblique ellipsoideze, 4—5x2—2!/2 mmm. (sed paucze tantum

vise). Hyphe subhym. 2—4!/2 mmm. crasse.

MassErR determinavit.

Trametes cinnabarina Jaco. Austr. t. 304 (Boletus) sec.

BR atSvstk Nye! Kp Stl

Matto Grosso: Cuyabå (MALME 586 E, mense majo 1894).

Pileus usque ad 11 vel (duobus confluent.) ad 15 cm.

latus, ad 9 cm. longus. Pori 3—4 in mm. Hyphee subhym.

valde ramose, 1—6 mmm. crasse.

iffametesi cornea PAT: Journ Bot: 1390, P. LO, SEC SACG:

SNS HOS pg Od SJ

Paraguay: Paraguari (MALME 402, ?5/1 1893).

BrRESADOLA determinavit. MAssEE autem pro Pol. occiden-

tali habet, ut cujus formam suspicatus sum.

Trametes fibrosa FR. Ep. p. 490.

Matto Grosso: Buriti in Serra da Chapada (MALME 607

Die 894).

Pori 4 in mm. Npore haud reperte.

BRESADOLA determinavit. — Mihi autem dubium videtur,

an genuina, nam cum descriptione haud exacte congruit et

ceterum TIram. hydnoidti ita affinis, ut verisimiliter non speci-

fice diversa. — Spec. auth. in Herb. Upsal. non reperi.

Trametes fumosoavellanea n. sp.

JENS DNA SU

Dimidiata, sessilis, suberosa, crassa, extus intusque fumosa

vel avellanea, tota basi subdecurrente adnata. Pileus sub-

avellaneus, azonus, subtomentosus, opacus, obtusus, 5 cm. longus,

9—12 cm. latus, ad basin 3—35 cm.'erassus. Contextus con-

color, azonus, ex hyphis 5 (vel 2—4) mmm. crassis compositus.

Tubuli breves, 4 mm. longi, intus albidi, dissepimentis cras-

sis. Pori fumosi, 3—4 in mm., seepe in series breves tangen-

tiales dispositi, et nonnulli in hac directione usque ad 3 mm.

elongati. Hyphe subhym. 2—3 (vel 1—4) mmm. crasste.

la ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Set:e hym. desunt. Nporie hyaline, oblique ellipsoideie, 5!/2

—4Xx2 mmm.

Paraguay: Colonia Risso, prope Rio Apa (MALME 461, ??/9

1893).

Sec. MassEE »= Pol. rubidus BERE.>, que determina-

tio tamen vix dubie pendet e lapsu, nam »nullo modo deserip-

tioni Pol. rubidi respondet.

Trametes hydnoides Sw., Ind. oce. III p. 1924.

Rio Grande do Sul: Silveira Martins (MALME 266, 2/3

1893); Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MALME 532,

2/3 1894), Coxipö Mirim pr. Cuyabå (MaALME 600, 1/6 1894),

Cuyabå (MALME 1009, !/12 1893); Paraguay: San Antonio pr.

Asuncion (LINDMAN 392 B, ?0/7 1893), Paraguari (MALME 422,

3/8 1893), Areguå pr. Asuneion (MALME 1046, ?1/s 1893).

Spec. 1051 in Paraguay ad Pilcomayo sept. 1893 a MALME

lecta, quee desuper inspecta Pol. leoninum in memoriam revo-

cant, sistunt forte varietatem.

Pori 4 vel 3—5 in mm. Spore (in 266) hyalinze, oblonge

9x3 mmm. vel 8—10x2!/2—4 mmm. Hyphe subhym. 2!/2

—41/> mmm. crasse. Cystidia haud reperta.

Trametes ohiensis BERK. — vide Ganoderma olnense.

Trametes stereoides FR. Obs. II. p. 258 (Polyporus). BRES.

Hym. Kmet. p. 28. Trametes mollis Fr. Hym. Eur. p. 585.

Argentine ceivit. Buenos Aires: Zarate (MALME 1108, '/s

1594).

Spore hyalinee, oblongo-allantoidere, 3—9 x3—3!/2 mmm.

Basidia 20—30x6 mmm. Hyphe subhym. ramosce, 1/4

mmm. crasse.

[Di

Hydnezr.

Hydnocheaete Brus.

Hydnocheete badia BrEs. Hedw. 1896, p. 287. Sace. Syll.

AH Mam p: ae

Rio Grande do Sul: Hamburgerberg (MALME 79, ?/10

1892).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o 16. 39

Recedit a: descriptione hymenio griseo (non »castaneo-ba-

dio»). BRESADOLA, qui ipse determinavit, hanc notam addit:

saculeis cinereis, quia juvenilis. In meo specimine aculei fusci,

probabiliter ex cetate, sed vix species diversa»>.

Hydnum.

Hydnum glabrescens B. & Rav. — Vide sub H. rawa

kense. l

Hydnum macrodon Pers. Syn. p. 560. Bres. Hym. Hung.

Kmet. n. 101.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre (MALME 363, ?”/5 1893).

Aculei usque ad 3 mm. longi (non ultra). Spore sub

microscopio hyalinee, ellipsoideo-globosce, 41/2—-6 x4—4!/2 mmm.,

uniguttate. Hyphe subhym. c:a 3—4 mmm. crassee, ad septa

vulgo unilateraliter nodulosee.

BRrRESADOLMA determinavit, eoque teste Hydnum fragile

Pers. et H. mucidum FR. huic sunt synonyma.

Hydnum mucidum Fr. — Vide sub H. macrodon PERS.

Hydnum rawakense Pers. in FrREYc. Voy. sec. Fr. Ep.

Pike

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MALME 535, ”9/2

1894). Paraguay: Paraguari (MALME 396, 3/7 1893; 421, ?/s

1893).

Aculei c:a 1—1!/2 mm. longi. Spore s. m. hyalince, ob-

longee vel ellips., biguttulat:e, 3 x 12 mmm. Hyphee subhym.

2—5 mmm. crasse.

BRrRESADOLA determinavit. Mihi vix diversum ab Hydnum

ylabrescens B. & RaAVv. sec. spec. auth. in Herb. Upsal.

Irpex.

Irpex coriaceus B. & Rav. North. Am. F. p. 101 sec.

SYACOS Syd SVE; p. 486.

Paraguay: Asuncion (MALME 350, 1/7 1893).

Spore hyalinie, oblique oblongr, 4—6 x2 mmm., guttulis

chlorimis 1—4 preedite. Basidia 12—27 x4—5 mmm. Hyphie

subhym. 3—4 mmm. crassee.

40 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Bene convenit cum Rav. F. Car. III, 21 et Erurs & Ev.

1105, sed recedit a deseriptione hymenio cinereo (non ferru-

gineo).

Thelephorex.

Asterostroma.

Asterostroma fulvum n. sp.

Tab. III. fig. 48.

Effusum, crassum, stratosum, rigidomolle, lete fulvum.

Hyphe 3—41/2(—5) mmm. crasse, leves, fere hyalinie,

apicibus magis coloratis, luteofulvis, substellatis vel repetite

ramosis, ramis subulatis, brevibus. Spore hyaline, inzequila-

teraliter ellipsoidez vel obovatze, basi oblique apiculate, 6—

3x3—5 mmm., vulgo uniguttulatee.

Rio Grande do Sul: Tjuhy (MaLME 307 B, 9/3 1893).

Hyphis ad Corticwum alutariwm B. & C.: (Erus N. A. F.

317) etiam in Suecia (ad Femsjö) mihi obvium prope accedit,

sed forma sporarum, colore etc. nee non toto habitu diversum.

— Aptius inter ÄÅsterostromata quam inter Corticia militare

videtur.

Cladoderris.

Cladoderris crassa (KL.) Fr. F. Nat. p. 22.

Paraguay: Lambaré pr. Asuncion (MALME 443, 4/8 18953).

Stipes typice lateralis sed lobis pilei conerescentibus

stepe simulate subecentralis.

BRESADOLA determinavit. — — Cladoderris spongiosa FR.

videtur affinis, vix tamen identica.

Corticium.

Corticium acerinum, var. nivosum RaAv. F. Am. n. 119

SEC: INAGCO: Syd: VIP 088;

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 16., 41

-—

(e 6)

(daj

Paraguay: Asuneion, Villa Morra (MALME 577 C,

ad corticem arborum in silva minus densa).

BRESADOLA determinavit et auctoritate ejus admisi. Mihi

dubium ob consistentiam ceraceo-pulveraceam, nam specimen

in F. Car. II, 37 est durum, erassum, stereoideum ideoque a

Corticio acerino in Rom. F. Exs. 125—127 longe diversum. —

Sporas non vidi, nam que occurrunt (hyalinee, allantoide:re,

3-septate, 15—25x6—7 ammm.) certe ad Hymenomycetem

parasiticum pertinent.

Coörticium polyporoideum B. & C. N. A. FE. n. 251 sec.

SAC0- Sy VIP: 618:

Rio: Grande do Sul: ITjuhy (MAME 340 B, '/2 1893, ad

arbor. viv. in silva, parcius).

Spore ellips. vel obovate, leviter echinulat:e, Iutescentes,

1—5Xx3—6 mmm. Basidia c:a 30x7!/2—9 mmm. Hypheae

subhym. distincete, hyalinze, 2—53 mmm. crasse, ad septa uni-

lateraliter nodosee.

Convenit cum specim., quod Burt cum spec. typ. Herb.

Kew. comparavit. — Quoad habitum accedit quoque ad Cort.

muscigenum B. & Br. sec. spec. auth. Herb. Upsal. cujus

structuram internam non examinavi.

Corticium tuberculosum Par. in Champ. de V'Equat II,

pe S. Punctularia tuberculosa Par. Bull. Boiss. 1895 p. 57

SCC SKATE Sy ESX TEVE p I 223:

Matto Grosso:. Buriti in Serra da Chapada (MALME 621

B, 2/6 1894, in »capoeira» vetusta).

Hyphee molles, partim hyalinee, partim colorate, c:a 3

mmm. crassee, ad septa non nodosre. Sporas non vidi.

BRESADOLA determinavit.

Hymenochete.

Hymenocheaete dameaecornis LINK Diss. I. sec. Fr. Ep.

p- 546 (Stereum).

Matto Grosso: MNSanta Anna da Chapada (MaALME 543 B,

Ef2 1894).

MasseE cum spec. Herb. Kew. comparavit.

Hymenocheaete Kunzei Mass. Mon. Thel. IT. p. 100.

42 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MALME 568, 2/3

1894), Buriti in Serra da Chapada (MarmE 1026, 15/6 1894;

1034, 9/6 1894); Paraguay: Pilcomayo (MALME 1050, Sept. 1893).

BRESADOLA determinavit. — Recedit autem a descriptione

setulis saltem duplo angustioribus, nempe 3—6 mmm. crassis

(sporis haud visis), quare mihi dubia.

Hymenocheaete reniformis Fr. Ep. p. 546 (Stereum).

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MairmeE 562 OC,

(3 1594).

Spore hyalinee, oblique ellipsoider, 5—6 x 4 mmm. (ergo

majores quam MassrrE in Mon. Thel. IT, p. 96 indicat).

BRESADOLA determinavit.

Hymenocheete tabacina Now. t. 25 (Auricularia).

Bio Grande do Sul: Hamburgerberg (MALME 82, ”"/10 1592);

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MALME 565, 19/3 1894).

Spore (in 82) hyaline, ellipsoidere, 41/2—6 Xx 35 mmm.

Stereum.

Stereum albobadium ScHw. Car. n. 1045 sec. Fr. Ep. p-

DAL

Matto Grosso: Cuyabå (MALME 579 B, ?5/s 1894).

Sat convenit cum specim. accepto a Burt. — Hyphie circa

3 mmm. crasse, ad apicem dendritice ramose.

Stereum cinerescens ScHw. Syn. Am. bor. n. 651 (Thele-

phora) sec. Sacco. Syll. VI. p. 646. Pemiophora Schweinitzi

Mass. Mon. Thel. I p. 145.

Muatto Grosso: Santa Anna da Chapada (MALME 572, 13/3

1894).

Spore hyalinie, pyriformes vel obovoider: vel ellips., 10

—12 Xx 5—7 mmm. Hyphee hyalinte, flexuosr, 3—5 mmm.

crassre. Oystidia lutescentia, ventricosa, crasse tunicata, 15

-—20 mmm. crassa.

Fine typical specimen!» teste Burr.

Stereum duriusculum B. & Br. Fung. Ceyl. n. 599 sec.

SA00.SyILY VIL pa585:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:o 16. 43

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MaALmeE 567, 2/3

1594, ad arbor. viv. in convalle).

Hyphe 1—2 mmm. crasse, valde ramose et intricate,

stratum compactum crassum formantes.

Concordat cum typo in Kew teste MassEr. BRESADOLA

ut »Stereum induratum BERK.>» determinavit, quod forte f.

reflexam ejusdem speciei sistit.

Stereum fasciatum Screw. Car. n. 1011 sec. Er. Ep. p-

546.

Matto SS Santa Anna da Chapada (MaALME 580 C,

19/2 1894; 543 C, 5/2 1894); Paraguay: Areguå prope Asuncion

(MaALME 1047, ?!/8 93) et Paraguari (MALME 412 B, !/s 93; 419,

SvS05; LÖO 803)

Burt determinavit.

Stereum Leveilleanum B. & C. in Hooxr. Kew. Misc. I. p.

238 (Corticium) see. Saco. Syll. VI. p. 581.

Paraguay: Paraguari, Cerro Negro (MALME 415, !/s 1893).

Hyphe 2—4 mmm. crassee.

Convenit cum Rav. F. Car. II.

Stereum lobatum KunzE sec. FR. Ep. p. 547.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre (MALME 34, ?7/9 1892),

Canöas pr. Porto Alegre (MALME 88, 19/11 1892), Santo Angelo

pr. Cachoeira (MALME 131, !'/1 1893) et Piratiny prope Pelotas

(MaLME 1065, 17/12 1892); Paraguay: Villa Morra pr. Asuncion

(MALME 372, !/7 1893) et Paraguari (MALME 397 B, 3/7 1893).

Convenit cum specim. a Burt accepto et cum Eurris N.

A. F. 514 et RABEnNH. F. E. 2934. — An vere diversum a Ster.

| versicolore Sw.?

Stereum molle, Lrv. Champ. Mus. p. 147 sec. Sacco. Syll.

VIA

Matto Grosso: Buriti in Serra da Chapada (MALME 499,

1894), Santa Anna da Chapada (MALME 543, 3/2 1894).

BRrRESADOLA determinavit.

Stereum ochraceoflavum NcHW. Syn. Am. hor. n. 649

(Thelephora) sec. Sacc. Syll. VI. p. 576.

Rio Grande do Sul: Porto Alegre (MALME 35, 7/9 1892).

44 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Convenit cum specimine, quod Burt comparavit cum spec.

typ. in Herb. Schw.

Stereum ochroleucum Fr. Hym. Eur. p. 639.

Rio Grande do Sul: Santo Angelo (MALME 231, Jan. 1893).

BrRESADOLA determinavit. Mihi est hreec species e Suecia

haud nota, nec extat specim. auth. in Herb. Upsal. Quod ibi

sub hoc nomine est depositum ad Ster. luirsutum et Ster.

purpureum potius pertinere videtur.

Stereum papyrinum Mont. Cuba p. 374 sec. Sacce. Syll.

AVLED (oe

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MALME 564, ?/3

1894), Buriti in Serra da Chapada (MaALMmE 1036, ??/e6 1894) et

Santo Antonio prope Cuyabå (MALME 584 B, ”/1 18594); Para-

guay: Paraguari (MALME 432, >/s 1893), ad Rio Mbopy (MALME

1082, 12/9 1893).

Cystidia immersa, 30—80 x 9—530 mmm., tunica valde

inerassata. Hyphe 5—6 mmm. crasse, ad septa non nodosie.

BRESADOLA et Burt determinaverunt.

Stereum strumosum Fr. Nov. Symb. p. 111.

Rio Grande do Sul: Santo Angelo (MALME 238, Febr:

1893).

JEmulatur specim., quod Burt cum spec. auth. in Herb.

Kew. comparavit.

Thelephora.

Thelephora caperata B. et Mont. Cent. VI n. 69 sect

SACO. NyLL VID: 923:

Rio Gramde do Sul: Santo Angelo (MALME 136, Jan. 1895),

Colonia Ijuhy (MaLrmE 1083, 7/1 1893) et Porto Alegre (MALME

1084, 5/5 1893); Matto Grosso: Cuyabå (MALME 1085, ?9/12 1893):

Convenit cum exempl. a BRESADOLA et Burt acceptis.

Thelephora corbiformis FR. Nov. Symb. p. 108.

Rio Grande do Sul: Santo Angelo pr. Cachoeira (MALME

1032: Jan. 1893).

Spore hyalinee, leves, ellips. 5—7 x 3—4 mmm., basi

oblique apiculate. Hyphie subhym. 3—5 mmm. crassme.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 26. AFD. III. N:0 16. 45

Concordat cum spec. auth. in Herb. Upsal.

Thelephora radicans BERrRK. in Hook. Journ. 1544. p. 190

SEC. SACO. Syll. VIX p. 920.

Matto Grosso: Santa Anna da Chapada (MALME 552 B,

/3:1894).

Spor:e sub microscopio subhyaline, irregulares, anguloso-

subgloblose, 5—7 x 5—6 mmm. Hyphee subhym. 2-—53 mmm.

Crassee.

BRESADOLA determinavit.

Thelephora sericella B. & C. Cub. F. n. 373 sec. NAcc.

SyllEVI op: 022.

Rio Grande do Sul: Santo Angelo (MALME 1059, "/2 18595).

Spore hyaline, ellips. 4—5 x 3

apiculatee.

Burr ad hahitum determinavit. Convenit cum descriptione,

excepto hymenio, quod non est setulosum in specimine exa-

minato.

3/2 mmm., basi oblique

Tremelline.

Auricularia.

Auricularia mesenterica (DicKs.) Fr. Ep. p. 555

Rio Grande do Sul: Santo Angelo pr. Cachoeira (MALME

151 D, 1584-1893); Matto Grosso: Cuyabå (MaALMmE 482 B, !5/4

1894) et Bäuriti in Serra da Chapada (MaALMmE 607 C, 2/6 1894);

Paraguay: Paraguari (MALME 398, 5/7 & 3/8 1893).

Hirneola.

Hirneola albida nova spec.

Tab. III. fig. 49.

Totus fungus in statu vivo »eremeo-ochroleucus», in sicco

cremeus. Cupula usque ad 3 cm. alta, 3—5 cm. lata, extus

pilis hyalinis, 30—120 mmm. longis, 4!/2—8 mmm. crassis dense

velutina, primo laevis, demum intus sparse subradiatum pli-

46 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

cata vel costata. Spore hyalinee, oblongo-allantoidere, 10-—-14

Xx 6—7 mmm.

Paraguay: Paragouari, San Tomas (MALME 426, 3/8 1893,

ad trune. putr. in silva parcius).

Quantum e descriptionibus dijudicare possum,videtur bene

distineta ab Hirn. cornea (EHR.) FR. et Hirn. pellucida

(JUNGH.) FRr., quaram colore gaudet.

Hirneola auriformis (ScHw.) Fr. F. Nat. p. 26.

Matto Grosso: Serra da Chapada (MALME 529, 15/2 1894);

Paraguay: Asuneion (MALME 1048, ?7/8 1893).

Pili 30—90 x4—7 mmm.

Hirneola polytricha (MonNt.) Fr. FE. Nat. p. 26.

Matto Grosso: Guia pr. Cuyabå (MALME 590, !?/5 1894),

Buriti in Serra da Chapada (Marme 607 B, !/6 1894); Para-

guay: San Antonio pr. Asuncion (LINDMAN 387 B, Juli

1893), Paraguari (MALME 414, 1/8 1893), ad flumen Paraguay,

pr. Concepeion (MALME 1067, 9/9 1893), Colonia Risso pr. Rio

Apa (MALME 466, 2/9 & ?2/9 1893).

Pili 300—500 x 3—9 mmm.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26, AFD. III. N:O 16. 47

or Ott ee SS OP

Or ND DD 0 An

rie)

ww DO

[or]

FUNGI

Exped. I"+" Regnellian&e

in hoc opusculo determinati.

Sehizophyllum alneum LINN. .

Polyporus sanguineus Linn.

Mucronoporus pectinatus Kr.

Schizophyllum alneum Linn. .

Polyporus sanguineus Linn.

Polyporus pinsitus Fr.

Polyporus sanguineus Linn.

Lentinus velutinus Fr.

Fomes plebejus DBERK.

Leucoporus similis BERK.

Stereum lobatum Kzze. :

Stereum ochraceoflavum ScHWw.

Leucoporus similis BERK.

Panus rudis Fr. NN

Polyporus adustus Wirnrp.

Polyporus decipiens Scaw.

Schizophyllum alneum LL. .

61 B. Polyporus Sector Eur.

Lentinus velutinus Fr.

Polyporus sanguineus Linn.

Panus rudis Fr. 21

Schizophyllum alneum LL. .

B. Lentinus villosus Kr.

Hydnochete badia Bres.

Schizophyllum alneum IL. .

Panus rudis Fr. OR.

Hymenochete tabacina Sow.

Stereum lobatum KzEz.

= mm U

20 cc

Oo a

bo RR DD Re FS no

[0 MSE

NN ho

Oo IN

JD Nn

NOR OD

bo bb

ND NN BD NN NN

or Ott e R OM

(or)

WWwWwowonNnN

[ry

co = a

& &

RS RR NN DD

oc vo

[SU

QoS: KO NO UIND: ky je

[SG]

(SLIK SL

(4 Bi Fr

u0 DD

Vv HA

SEI

[TT]

NN oo

DD bo

(SU

0 Dm MW

- AA

va ND

0 cv

Sr AS

-—

wwmwoeoemw

[> oj |

ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Lenzites striata Sw.

Stereum lobatum Kzr . ..

Thelephora caperata B. & M.

D. -Auricularia mesenterica DIicKs.

Collybia confluens PeERs.

Polyporus occidentalis Kr.

Polyporus pinsitus Fr.

Polyporus decipiens ScHw.

Favolus hispidulus B. & C.

Lentinus tener KL.

Stereum ochroleucum Fr. .

Stereum strumosum Fr.

Lenzites applanata Fr. .

Heliomyces pityropus Liv.

Ganoderma Jucidum LeYys.

Lentinus angustifolius n. sp.

Trametes hydnoides Sw.

Lenzites applanata Fr. .

Polyporus decipiens Scnw.

Mucronoporus pectinatus Kr.

.: Asterostroma fulvum n. sp.

Polyporus Sector EtRrR.

C. Leucoporus Blanchetianus B. & M.

Polyporus oceidentalis KL.

Lenzites striata Sw.

Lenzites flaccida Fr. JASON

B. Leucoporus Blanchetianus B. &M.

Lenzites applanata Fr.

Polyporus adustus WiLnrnp.

Polyporus decipiens Scnw.

Schizophyllum alneum bLINnN.

B. Corticium polyporoideum B. & C.

B. Polvporus pinsitus Fr. |

Polyporus versatilis BErkK.

B. Ganoderma lucidum Leys.

Fomes plebejus BerkK.

B. Lenzites applanata Fr. .

Hydnum macrodon Pers.

Polyporus Sector Eur. :

B. Lentinus angustifolius n. sp.

Stereum lobatum Kzre

Schizophyllum alneum Linn.

Favolus Rhipidium BeERK. . APK 0.

C. Corticium acerinum vy. nivosum Rav.

Polyporus pinsitus Fr.

B. Lenzites .striata Sw. .

Irpex coriaceus B. & Rav.

B. Polyporus sanguineus Linn.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 16. 49

RAINER ÖlyDp OruSs: BCClOr HR: by ce st TR RRAOLTT SURDDAG Sal ASS

SOL: FÖRRtoporus NEnoIdes MONT. «0559. 5 Dela sioernna > Se

So OMFFRentinus- villösusk Im oo. MPS SINE NTAGe en Ni SET

386 B. Polyvporus pinsitus Fr. . Wp. 32

BSotrbartHirneola polytriceha MONT: > P9 St tnsmap MIvInsg > AA.

387 OC: Lenzites striata Sw. E 13.

NON RIKeTIDLLUSE - VE LW BIS CER so ASG OO UP RI N —AT AROR

BNVIKRROmeS-plebejus DEREK: +... ICA PUNteavtt RINkPNGSE CIS

SER HOMES KPIeheEjus BERKA 73 bo, otå. FAR ANING rE RIKT IIIPE: TULS:

SUPRR SA RrAMmetes Mydnördes Ow. oc ch FISKA BIUNOROTIAA 238:

Sr ORtkenzitest applanata. FR. rs. '. os öst SIS IN ERAN TE

ks Rolyporus, velutinmus" FR: cc. JA AIHORECN SIRAPOO0N 154

ENS: ANG NZITeS -Strlabar OWA 2 1. oroa JAR BSI PENN ANT SES

SN TavO lus europaeus FRI uk Jil MIST Rusvman alnar ag

Sn Ke ntIDuS: VILOSUSE Ke co 32 BILLION FU TEL IAPESDIA va

BJJ anbentnusvelutinust PR: ss. oc. SSG FIRST PIPE SSA:

SLE ElyänunN raWakenser PERS. > sc mi binonsren ebroyet sd 9

SATAROlyporus cCaperatus BEREK: -. sc. CM KSOHTIaRt FRUN So

SONKELBS fiSterenm" löbatum KzZE Av os, SCADEG Sr slog AIOmMI IRAS

SUCK Auricuaria: mesenterica" DICKS... '. 0 JAM Kojpalad ck SMR

EUR Sklnarhetess COLNCA PAT. fs not. .AMAG Soo SSIOTAUIIRIA NIISKE

HOS ONR to porus- melleofulvus' 1. Sp. ti FHRPORRAn ”KRTDgYCL 3 Gt

or St PO SuPerhelalis SCHwW/:2 3 Cec Ro PIRMr omer SO

I MISE Resa SÖN VÄrlegatar BERKS Sr. SLS Hörsidorunh. al SSD

410 B. Polyporus sanguineus Linn. . SAS

FER ONT PORUSFSIVUSE SCHW. "s Ca Cs a fe 0 VT KI DIPEIRKA TEESE

412. Polyporus cirrifer B. & C. 30.

412 B. Stereum fasciatum ScHw. 43.

413. Polvporus versatilis BeErzr. DÖ:

413. B. Polyporus velutinus Fr. J

SANN Eifeneo lar polyttiehar NIONTS oc. fe et MI TIMES VeReR OMOe ra oda TINA

HEP Ehetoporus! Henoides" MONT; =” 46 arab na Rova IS

ASPRNGE Pölypörus: Versicolor INN, suv. så -"B0 Oona RUYOHOTIONE ASA

als Stereum . Levenleanum! "Bb. & 6. >MUKuNson PRE last aa Mac

EINER [BG TIA SE VALÖ SUSAR ra vr 22 GADD BUDRINE "FULA EO: RE MAD

SUSIE FOlyPorus-0eCIipIens: SCHW. cc OMG MOD0E ss en Sy

419. Stereum fasciatum ScEw. 4

419 B. Lenzites striata Sw. 1

420. Polyporus floridanus BeRrK. Sr SELMGP ORLEANS 3

Krka Efvdinium” rawakense" PERS... . >. etChl OPHORKRAEA sapuby Mag

421 B. Cheetoporus licnoides Monr. . 1

422. Trametes hydnoides Sw. 3

422 B. Polyporus Sector Eur. -. 3 260555 1 UA SIE SPPSR AASE 3

RAR CSKNROLYPOrUus” velutimus” FRÅ "os. fe sh OMOM MUNIIIA AS

422 D. Cheetoporus melleofulvus n. sp. Ä & Al

EB rAN UR: fOP ORUST JOCINUSE MONT: i. bo TI ITERTORKA IHBMIRNIG 9 Tj

424, 424 B. Cheetoporus licnoides Monyr. IN OC RAN

RS POlypOrus" caperatus” BERK. -. f. dot SNRUMOS- POIOHUFEET fog

30 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

425 B. Lentinus villosus KL.

470: Hirneola albida Dn: SPp- < copaat

427. Fomes subfomentarius n. sp. å ” :

430 B, 431. Cheetoporus jodinus Monr.

432. Stereum papyrinum MOonr.

433. Polyporus versatilis Berkr.

433. B. Ganoderma ohiense BERK.

434. Polyporus byrsinus Monr.

435. Polyporus trichomallus B. & M.

437. Mucronoporus fastuosus Liv.

439. Polyporus pinsitus Fr.

441. Polyporus occidentalis Kr.

443. Cladoderris crassa Kr. 5

461. Trametes tfumosoavellanea n. sp.

462. Mucronoporus zelandicus Cooke

464. Polyporus versatilis BeErr. if

464 B. Polyporus trichomallus B. & M..

465. Lentinus nigripes FR.

466. Hirneola polytricha Moyr.

466 B. Lenzites striata Sw.

467. Ganoderma ohiense BERE. .

469. Polyporus occidentalis Kr.

472. Mucronoporus zelandicus CooKre

482 B. Auricularia mesenterica DicKrs.

483. Polyporus trichomallus B. & M..

498. Ganoderma sp.

499. Stereum molle Liv.

501. Trametes ambigua BERK. fra

506 B. Phieoporus luteoumbrinus n. sp.

514 B. Pelloporus Cumingii BErK.

528. Ganoderma fulvellum Bres.

529. Hirneola auritormis ScHw.

530. Pelloporus hamatus n. sp.

530 B. Polyporus trichomallus B. & M..

5950 C. Stereum fasciatum ScHw,

5531. Chaetoporus licnoides Monr.

ua |

32 B. Ganoderma ohiense BERrRK.

Pp. Mucronoporus pectinatus JKL. oo. c« sc. ANNAS

4. Chetoporus gilvus ScHw.

5. Hydnum rawakense Pers. . ÅG

508 BB; 559. Leucoporus Partitus, BaRE.,asnaf viste

dag. Pöolyporus fimbriaätus ER: so: « mk siköotebhea SKE

542. Phaeoporus sulphuratus FR.

543. Stereum molle Liv. UR

043 Bb: Hymenochete damsecornis, LINE vaska stsömsitke

543 C. Stereum fasciatum SCcHW. .

545, 545 B. Pelloporus Cumingii BeErxK.

551. Trametes ambigua Berr.

BHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26.

2. Trametes hydnoides Sw.

52 B. Thelephora radicans BERK.

554. Polyporus versatilis Berr.

5358. Polyporus modestus KzrE å

559, 559 B. Polyporus trichomallus & M.

)

561. Deedalea stereoides Fr

562. Pheeoporus ferrugineus n. sp.

562 B. Leucoporus partitus B.

562 C. Hymenochete reniformis Fr

563 B. Lenzites striata Sw.

5364. Stereum papyrinum MOonr.

565. Hymenochete tabacina Sow. . ö

567. Stereum duriusculum B. & Br. .

568. Hymenochete Kunzei Mass. .

SEE OlyDOrusS (Caperatus. BARK. |, fee

2. Stereum cinerescens ScHw. 3

2 B. Lentinus fuscopurpureus KALÖKBR:

Ott

&r MM

-—- PR

3. Chetoporus licnoides Monr.

9 B. Stereum albobadium ScHw.

9 C. Polyporus aggrediens BERK.

Cheetoporus gilvus ScHw.

2. Chetoporus melleofulvus n. sp.

3. Ganoderma sp.

3 B. Mucronoporus zel landicus (0oKE'

4. Polyporus occidentalis Kr.

4 B. Stereum papyrinum Monr.

6. Lentinus villosus Kr.

6 B. Lenzites applanata Fr. .

6 C. Polyporus sanguineus Linn.

36 D. Hexagonia scutigera Fr.

6 E. Trametes cinnabarima JAcQ

fe Polyporus occidentalis KL.?

587 B. Polyporus occidentalis Kr.

588. Polyporus byrsinus Monr. oo cc

589. Chetoporus licnoides Monr.

589 B. Polyporus vinosus BERK.

590. Hirneola polytricha Monr.

599 B. Schizophyllum alneum LIiNN

600. Trametes hydnoides Sw. SVR

600 B. Polyporus trichomallus B. & M.

600 C. Polyporus versatilis BErK.

601. Cheetoporus melleofulvus n. sp.

602. Polyporus occidentalis Kr.?

603. Glmeoporus conchoides Monr.

605. Polyporus modestus KzE j

606, 606 B, 606 C. Deedalea stereoides Fr.

607. Polyporus caperatus BERK.

607 B. Hirneola polytricha Monr.

AE a AM

(4 (La |

ev Mn

00 00 00 00

(034

or Or

2 I Fm Oc

-— Nn

2 wc

- ND 1 ND

Lal

rt Ort

» - Db UV

[SCEN SSR SE

+ DD

Sm DO

ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Pag-

607 C. Auricularia mesenterica DicKrs. 45.

607 D. Trametes fibrosa Fr. 37.

609. Polyporus roseofuscus n. sp. IG

621 B. Corticium tuberculosum Re 41.5

1000. Chaetoporus melleofulvus n. sp. 16.0

1001. TLenzites striata Sw. ARE 13.0

1002. Thelephora caperata B. & M. 445

1003. LIentinus velutinus Fr. 10.

1004. Schizophyllum alneum Linn. 14.

1005. Chetoporus licnoides Monr. 15:

1006. Polyporus rubidus Berkr. oM 335

1007. Leucoporus Blanchetianus B. & M. 23.

1008 p. p. Ganoderma variabile BeErK. 216

1008 p. p. Ganoderma sp. 21.

1009. Trametes hydnoides Sw. 38.

1010. Cheetoporus seruposus Fr. 16.

1011. Cheetoporus licnoides Monr. 15.

1012.5 Dedalea stereoides Fr. 178

1013. Polyporus vinosus BERrK. . 35

1014. Polyporus caperatus BERK. 295

1015. Chetoporus gilvus Scuw. 15.

1016. Cheetoporus jodinus Mon. 1.53

WO HOomesysubfömentarias Me AP soc ss 19.

1018, 1019. Polyporus trichomallus B. & M. 34.

1021. Polyporus sclerodepsis BErxK. 33.

1022. Hexagonia variegata BERK. 27

1023 p. p. OCheetoporus licnoides Monr. 15

1023 p- p. Pheoporus luteoumbrinus n. sp. 270

1024. Dedalea stereoides Fr. i FT

1024 B. Polyporus occidentalis Kr.? 320

1026. Hymenochete Kunzei Mass. 42.

1027. Mucronoporus Hasskarlii Liv. 24,

1028. Polyvporus caperatus DBErRK. 297

1029. Lenzites distantifolia n. sp. 125

1030. ”Trametes ambigua DBErRK. 36.

1031. Deaedalea stereoides Fr. 175

1032. Thelephora corbitormis Fr. 4450

1033. Uhaetoporus licnoides Monr. 15

1034. Hymenochete Kunzei Mass. 425

1035. Trametes ambigua BrrK. 36.1

1036. Stereum papyrinum Monr. . 44,

1038. Ganoderma australe ER. 193

1042. Lentinus exilis Kr. FA 8.

1043, 1044. Chetoporus licnoides Monr. 157

1045. Polyporus decipiens ScuHw. 30.

1046. Trametes hydnoides Sw. 38.

1047. Stereum fasciatum ScHw. 43.

1048. Hirneola auriformis NScnw.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III.

1049. Hexagonia scutigera Fr. .

1050. Hymenochete Kunzei Mass.

1051. Trametes hydnoides Sw. .

1053. Cheatoporus licnoides Monr.

1059. ”Thelephora sericella B. & C..

1061. Ganoderma australe Fr. .

1063. Polyporus zonalis BErKr.

1064. Laschia delicata Fr.

1065. Stereum lobatum KzE'. '.

1067. Hirneola polytricha Monr. .

1068. Polyporus decipiens ScHw.

1069. Lentinus villosus Kr.

1070. Stereum fasciatum ScEw. TINA

1071 p. p. Lentinus blepharodes B. & C.

1071 p. p. Lentinus fuscopurpureus KALCHBR.

1076. Schizophyllum alneum LINS.

1078, 1079. Lenzites applanata FRr.

1080. Lentinus villosus Kr.

1082. Stereum papyrinum Monr. . . . SA SRA

1083, 1084, 10835. Thelephora caperata B. & MPS

1090. Ganoderma lucidum Lrys.

1091. Ganoderma sp.

NONGTELNITL098, 1099, 1100. Polyporus versicolor LIiNN.

urnOdTr02. Polyporus 'occidentalis KT.

1108. Trametes stereoides Fr. .

T:0 16.

54 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Asterostroma .

Auricularia

Cheetoporus .

Cladoderris .

Collybia

Corticium

Dedalea

Favolus

Fomes .

Ganoderma

Gleoporus

Heliomyces

Hexagonia

Hirneola .

Hydnum .

Hymenochete

Irpex

Taschia

Tentinus .

Tenzites .

Leucoporus .

Mucronoporus

Panus

Pelloporus

Phieoporus .

Polyporus

Poria

Schizophyllum

Stereum

Thelephora .

Trametes

Index generum.

B-er Lr

RIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26.

Index specierum.

acerinum (Corticium)

achyropus (Marasmius)

adustus (Polyporus)

affinis (Polyporus)

aggrediens (Polyporus)

albida (Hirneola) .

albobadium (Stereum) .

albocervinus (Polyporus)

alneum (Schizophyllum)

ambigua (Trametes)

angustifolius (Lentinus) .

applanata (Lenzites)

auriformis (Hirneola) .

australe (Ganoderma) .

badia (Hydnocheete)

barbatus (Polyporus)

Bertieri (Lentinus) .

Blanchetianus (Leucopor 1).

blepharodes (Lentinus)

byrsinus (Polyporus)

candidus (Gloeoporus)

caperata (Thelephora)

caperatus (Polyporus) .

cilicioides (Polyporus)

cinerescens (Stereum) .

cinnabarina (Trametes)

cinnamomeus (Polyporus) .

cirrifer (Polyporus) .

conchoides (Gloeoporus) .

commune (Schizophyllum) .

AFD. III. N:O 16.

ta I

O9 0 NS

TT AA NM OO DD BB

NN OM ND

BC Mm

—

56 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

contluens (Collybia) .

corbiformis (Thelephora)

coriaceus (Irpex)

cornea (Hirneola) .

cornea (Trametes)

erassa (Cladoderris). .

erinitus (Lentinus)

erocatus (Polyporus) . -.

Cumingii (Pelloporus)

cupreoroseus (Polyporus)

cuticularis (Polyporus)

dameecornis (Hymenochete) .

decipiens (Polyporus) . . .

delicata (Laschia)

deplanata (Lenzites)

dichrous (Polyporus)

discipes (Polyporus)

distantifolia (Lenzites)

duriusculum (Stereum)

Duseni (Poria

europeus (Favolus) . .

exilis (Lentinus)

fallax (ILentinus) . . :

fasciatum (Stereum)

fastuosus (Mucronoporus) .

ferreus (Polyporus) .

ferrugineus (Pheeoporus)

festivus (Lentinus)

fibrosa (Trametes)

fimbriatus (Polyporus)

flabelliformis (Polyporus) .

flaccida (Lenzites)

foridanus (Polyporus).

fomentarius (Fomes)

fragile (Hydnum)

fucatus (Cheetoporus) .

fulvellum (Ganoderma)

fulvum (Asterostroma)

fumosoavellanea (Trametes) .

funalis (Polyporus) .

19;

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26.

furceata (Lenzites)

fuscopurpureus (Lentinus) .

fuscus (Cyclomyces) t

gibberulosus (Polystietus) .

gilvoides (Polyporus) .

gilvus (Cheetoporus)

glabrescens (Hydnum)

hamatus (Pelloporus) .

Hasskarlii (Mucronoporus)

hirsutum (Stereum) .

hispidulus (Favolus)

Hoffmanni (Lentinus) .

hydnoides (Trametes) .

induratum (Stereum) .

Jasmini (Polyporus)

jodinus (Cheetoporus) .

Kunzei (Hymenochzeete)

lanatus (Polyporus) .

Lecomtei (Lentinus)

Léveilleanum (Stereum) .

lienoides (Cheetoporus)

lilacinogilvus (Polyporus) .

lobatum (Stereum)

lucidum (Ganoderma) .

luteoumbrinus (Phreoporus)

macrodon (Hydnum)

Martianoffianus (Lentinus)

melleofulvus (Chretoporus)

mesenterica (Auricularia) .

micromegas (Polyporus) .

modestus (Polyporus) .

molle (Stereum) SER

monochrous (Polyporus) .

mucidum (Hydnum)

muscigenum (Corticium)

nigripes (Lentinus) .

Nilgheriensis (Bolt orus)-

nivosum (Corticium)

oblectans (Polyporus) .

occidentalis (Polyporus) .

AFD. HI. N:0O 16.

285 ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANLTI.

ochraceoflavum (Stereum) .

ochroleucus (Polyporus) .

ochroleucum (Stereum)

ohiense (Ganoderma)

ohiensis (Trametes) .

Palisoti (Lenzites)

pallida (Lenzites)

papyrinum (Stereum) .

partitus (Leucoporus) .

pectinatus (Mucronoporus)

pellucida (Hirneola)

phoeinus (Polyporus)

picipes (Polyporus) .

pinsitus (Polyporus)

pityropus (Heliomyces) .

plebejus (Fomes) .

plectophyllus (Meatasniue) |

polita (Lenzites)

polyporoideum (Corticium)

polytricha (Hirneola) .

purpureum (Stereum) .

radicans (/Phelephora) .

rawakense (Hydnum) .

reniformis (Hymenocheete) .

repanda (Lenzites)

Rhipidium (Favolus)

ribis (Cheetoporus) |

roseofuscus (Polyporus) .

rubidus (Polyporus)

rudis (Panus)

salicinus (Chietopor 8)

sanguineus (Polyporus)

Schweinitzil (Peniophora)

sclerodepsis (Polyporus) .

scorteus (Polyporus)

seruposus (Chietoporus) .

scutigera (Hexagonia)

Sector (Polyporus)

sericella (Thelephora) .

sericeohirsutus (Polyporus)

1671:2

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 16. 59

setiporus (Polyporus)

similis (Leucoporus)

sparassioides (Craterellus) .

sparassioides (Thelephora) .

Splitgerberi (Polyporus)

spongiosa (Cladoderris)

stereoides (Deedalea)

stereoides (Trametes) .

striata (Lenzites) .

strigosus (Lentinus)

strumosum (Stereum) .

subfomentarius (Fomes) .

sulphuratus (Phieoporus)

superficialis (Poria) .

Swainzonii (Lentinus)

tabacina (Hymenocheete)

tabacinus (Polyporus) .

tener (Lentinus)

trichomallus (Poly ks

tuberculosum (Corticium)

variabile (Ganoderma)

variegata (Hexagonia)

velutinus (Lentinus)

velutinus (Polyporug) .

versatilis (Polyporus) .

versicolor (Polyporus)

versicolor (Stereum)

villosus (Lentinus)

vinosus (Polyporus)

vulpinus (Pheeoporus) .

Warmingii (Polyporus)

göplyllatets (Pölyporus)

zelandicus (Mucronoporus)

zonalis (Polyporus) .

zonatus (Lentinus)

zonatus (Polyporus)

10:

Vv FR ÖV UD Å

3 RR 0 OM kl

OS ND

se vw

. ,.

j-—

tt ja-—

Fig.

wWN AH

ND NN NN NN NN IN NN

ROMELL, HYMENOMYCETES AUSTRO-AMERICANI.

Explicatio tabularum.

(Omnes figure magnitudinem naturalem reddunt.)

Tap; I.

Lentinus villosus Kl. (2 ex. e collectione 1080).

Lentinus villosus Kl. (1 ex. e collectione 586).

Lentinus tener Kl. (11/2 ex. e collectione 230).

Lentinus velutinus Fr. (7/2 ex. e collectione 1003).

Lentinus fuscopurpureus Kalehbr. (1?/2 ex. parva e coll. 572 B).

Lentinus fuscopurpureus Kalchbr. (1 ex. parvum et ?/2 ex.

medie magnitudinis e coll. 1071).

Lentinus nigripes Fr. (f/2 ex. e collectione 465).

Lentinus villosus Kl. (1 ex. e collectione 417).

Heliomyces pityropus Lévy. (2 ex. e collectione 247).

Panus rudis Fr. (1 ex. sin. e coll. 49 et 2 ex. dext. e coll. 12):

Lentinus angustifolius n. sp. (3 ex. e collectione 364 B).

Lenzites flaccida Fr. (3 ex. partim concresc. e coll. 325).

Lenzites distantifolia n. sp. (3 ex. integra et 1 sect. e coll. 1029).

Lentinus exilis Kl. (2/2 ex. e collectione 1042). Margo sin.

defractus.

Pelloporus hamatus n. sp. (11/2 ex. e coll. 530).

Leucoporus similis Berk. (2 ex. e coll. 48).

Polyporus zonalis Berk. (2 ex. e coll. 1063):

Polyporus byrsinus Mont. (1 ex., hymenium, e coll. 434)."

Polyporus occidentalis Kl. (1 ex., hymenium, e coll. 1101).

Polyporus pinsitus Fr. (1 ex., hym., e coll: :21 et 1.ex. desuper

e -coll.. 379):

Polyporus versicolor L. (1 ex., hymenium, e coll. 1097).

Polyporus velutinus Fr. (1 ex., hymenium, e coll. 413 B).

Polyporus decipiens Schw. (1 ex., hymenium, e coll. 332).

Polyporus modestus Kze. (1!/2 ex. e collectione 558).

Dzaedalea stereoides Fr. (2 ex., hym., e coll. 1031 et 1024).

Polyporus versatilis Berk. (1 ex., hym., e coll. 433).

Fomes subfomentarius n. sp. (1 sectio e coll. 427).

+ Margo ab animalibus (blattis?) corroguns.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 16. 61

Fig.

36.

38.

FAL

40.

41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49.

'Tab. II:

Trametes ambigua Berk. (1 ex., hym., e coll. 1030 et 1 ex.

desuper e coll. 501).

Pheoporus ferrugineus n. sp. (e collectione 562).

Leucoporus partitus Berk. (1 ex. stip. bipartito, coll. 539).

Ganoderma variabile Berk. (1 ex., hym., stip. defracto,

e coll. 1008).

frmndeena sp. — efr pag. 21 (1 ex. parvum e coll. 583).

; (ex er CON LOSIE

(rex eco 008):

Fomes subfomentarius n. sp. (2 ex. e coll. 427).

(Cr SRA & CO OL)

Trametes fumosoavellanea n. sp. (collectio 461).

"Tap: ITE

Pheoporus sulphuratus Fr. (2/2 ex. e collectione 542).

Cheetoporus melleofulvus n. sp. (1 ex. desuper e coll. 1000,

20exr nym., År coll: 4£03 etr i seckorercollkas2):

Polyporus rubidus Berk. (5/2 ex. e collectione 1006).

Polyporus vinosus Berk. (7/2 ex. e collectione 1013).

Polyporus roseofuscus n. sp. (desuper, sect., hym., coll. 609).

Chetoporus licnoides Mont. (hym. et desuper e coll. 531).

Cheetoporus seruposus Fr. ? (desuper, sectio, hym., coll. 1010).

Pheeoporus luteoumbrinus n. sp. (desuper, hym., sectio, coll.

506-55

Phieoporus luteoumbrinus f. tenuis (desuper, sectio, hym.,

Col T023IPEP:):

Poria superficialis Schw. (e collectione 405 B).

Asterostroma fulvum n. sp. (coll. 307 B).

Hirneola albida n. sp. (e collectione 426).

(LV ”

Va «wu kv + där

(VN

PE sHÖNe ARLA så

-—

JA ER OSOP ora uid Ad MR

(LOG Juan + Va

vä WwOomnT i JAH sist tent 209

FOR ön Bnfafd | tt arne SU

HERR FITER ve Fet 7 lldatore ONPERON |

ROGGE NGT

uns Har Nn MAY NR ST Sö vg få - .tja AUTOR

CIO T HIT i ;

KBO KJIN LER ke

Sven don I. DD

LTIOR Hogg otligen U)

(lök Oo) I

( a trontolfe

de str. Såg kvvIRN ENG

La b a sanie ING

” | | IH dot re

I(8kG VÄRRE fä + Mr GE

MG LE loastartunlan HIF

Högs angel ert BN KITS stR

ARN Jinge Oe orke 200 TOA OY TN EL

FÖUG moikan Han kva & ugträlkenbildrt alv

ELAK, ommitnyllyad 722 AD TRA

CO00-tI0a, vet UMTOBDD ) färs Ma BIRD SLÄNAIRANA Atv

Arb Höper artis öv nal lor |

dO0LOR Ale oto vab åre TORD) AT AusQginmnplokri NHL

Hans Ola INA aa IRI vadet EUT

0 4 GM NOR

sunni forum äala rM

Art TU CS OSEEN

anat sel TOQUA

Vika dl Vas a UNTRDR BIIOTIAN

086 HaritrNND AA) a nte de

' GAA

JIOGT >

str Ofta today SUteu

i GUN lt ialla ')

(HH

FACT

RAR DTE |

fvilly 41 b | ät

Nn vIlt in if. d Ä

t YO NTUTN

Ne Sr

NÅ

URUA

nav LÄN KOL ML

Bihang till K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 26. Afd. III. M 16.

Tah;k

Ljustryck af Chr Westphal Stockholm,

Bihang till K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 26. Afd. III. M 16. Tab. 2

ab. 2.

Ljustryck af Chr. Westphal, Stockholm,

1 ÅL

;

LET

HULT

LAN

Und

i j

”

På

IN AA

Ma &

NYLE i

SAM

Bihang till K. Sv. Vet.

Akad. Handl. Bd. 26. Afd. III. MN 16.

Ljustryck at Chr

Tab. 3.

Westphal Stockholm,

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 26. Afd. TEL. N:o (i.

LEBERMOOSE DER MAGELLANSLÄNDER

VON

F. STEPHANI

MIT EINER EINLEITUNG

VON

P. DUSÉN

MITGETHEILT AM 14 NOVEMBER 1900

GEPRUFT .VON V. WITTROCK UND A. G. NATHORST.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIFET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1901

Ko Re LE ' beat. JM MEAN I nt AG Prat |

I AHGSTS 4

öv FFV Xl ALT Vil

Vaa 4

ån SM

HJÖRADOTE I

jA (i

FN Ö- BRIKON, Ir KOTA wi NAT

Va RR Kö

é VA i

; L 00) i

Di Lebermoose, welche im vorliegenden Aufsatz zur Be-

handlung gelangen, wurden von mir auf den Reisen, die ich

als Mitglied der Schwedischen Expedition nach den Magel-

lansländern in den Jahren 1895—1896 machte, gesammelt. !

Die meisten Arten stammen aus dem Thal des Rio Azopardo

im Säöden der feuerländischen Hauptinsel und aus Puerto

Angosto auf der Insel Desolacion im Westen des Gebietes.

Mit Räöcksicht auf die Verbreitung der Lebermoose lässt

sich dieselbe Dreiteilung des Gebietes beibehalten, die ich

hinsichtlich der Verbreitung der Phanmerogamen durchgefährt

habe.? Unser Gebiet, das die feuerländische Inselgruppe und

die säödlichsten ”Teile von Patagonien umfasst, gliedert sich

also folgendermassen:

1. Das Steppengebiet.

2. Die mittelfeuchte Waldregion.

3. Die regenreiche Waldregion.

Das Steppengebiet umfasst die waldlosen, östlichen Teile

unseres Gebietes. Die beiden Waldregionen verlaufen den

Kordilleren ziemlich conform. Zu dem regenreichen Wald-

gebiete gehören die westlichsten und sädlichsten Teile unseres

Gebietes. Die mittelfeuchte Waldregion bildet ein vermitteln-

des Glied zwischen dem Steppengebiete und der regenreichen

Waldregion.

Die Zahl der Lebermoose nimmt in unserem Gebiete, was

man schon im voraus annehmen konnte, gegen Westen und

! Vergl. DusSÉN, P., Die Gefässpflanzen der Magellansländer, p. 80—83.

(Wissenschaftliche Ergebnisse der Schwedischen Expedition nach den Ma-

gellansländern 1895—1897 unter Leitung von dr Otto Nordenskjöld. Bd III,

1:es Heft. N:o 5. Stockholm 1900.

? DusÉN, P., Die Vegetation der feuerländischen Inselgruppe. (Engler's

Bot. Jahrb: Bd 14: ”Heft. 2. 1897.

4 LEBERMOOSE DER MAGELLANSLÄNDER.

Säöden hin stets zu. So beherbergt das Steppengebiet nur

11 Arten; die mittelfeuchte Waldregion weist 72 Arten auf,

und in der regenreichen Waldzone steigt der Arten-Zahl

bis auf 108.!

Das Steppengebiet kommt also bei der Besprechung der

Lebermoosflora fast gar nicht in Betracht. Die hier auftre-

tenden Arten, nämlich Aneura floribunda STEPH. und specta-

bilis STEPH., Lophocolea irregularis STEPH. und textilis TAYL.,

Marchantia tabularis NEEs, Metzqgeria angusta STEPH., Andro-

cryphia confluens (TAYL.) NEES, Leioscyphus setistipus STEPH.

n. sp., Lophocolea triseriata SterH., Frullania diplota TAYL.

und Lepicolea quadrilaciniata (SuLL.) finden sich, Marchantia

tubularis, Frullania diplota und Metzgeria angusta ausge-

nommen, nur in den Bachthälern und Sämpfen. Alle diese

Arten treten auch in den Waldregionen auf.

Riäcksichtlich der Lebermoosflora erheischen nur die Wald-

regionen eine nähere Besprechung. Dieselben stehen, wenn

wir die Untersuchung auf das Tiefland beschränken, eimander

scharf entgegen. Viele Arten, die auf dem Waldboden der

regenreichen Waldregion massenhaft auftreten und der Ve-

getation dieses Gebietes ein sehr eigentämliches Gepräge

verleihen, fehlen in der mittelfeuchten Waldregion entweder

vollständig oder finden sich hier so äusserst selten, dass man

von Gläöck sprechen kann, wenn man solche entdeckt. Von

diesen Arten will ich in erster Linie folgende hervorheben:

Schisma chilensis DE Nor., Lepidolaena magellanica (LAM),

Lepicolea ochroleucu (SPRENGEL) SPRuUCE, Scluistochila lamellata

(HooKr.), Aneura crispa SCcHFFN. und prehensilis (TAyr.) Mirr

Einige Arten wurden nur in der mittenfeuchten Wald-

region angetroffen, nämlich Anecura pinnatifida NBEs, Metzgeria

pubescens RADDI, Jungermannia parcaeformis Mass., Lophocolea

concava STEPH., divergenticiliata STEPH., humifusa TAYL., pal-

lidevirens (TAYL.) und vascularis NERs, Lepidogia cupressina

(SWARTZ) LDBG, Lepicolea teres STEPH. n. sp., Scapania antarctica

STEPH., Frullania fertilis DE Not. und Anthoceros Jamesoni

TayL. Noch zahlreicher sind die den beiden Waldregionen

gemeinsamen Arten. HEinige derselben haben ihre grösste Ver-

breitung in der mittelfeuchten Waldregion, wie z. B. Junger-

mannia Pigafettoana Mass., Lepidozia capilligera (SOHWAEGR.)

! Ich beschränke mich hier auf meine eigenen Beobachtungen.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 17. >)

LpegG., Plagiochila robusta STEPH. und Ådelanthus unciformis

(Hoor. et TAYL.) MITT. Andere dagegen — und hierher gehört

die Mehrzahl der den Waldregionen gemeinsamen Arten —

besitzen ihre eigentliche Verbreitung in dem regenreichen

Waldgebiete. Zu dieser Gruppe gehören z. B. folgende:

Aneura fragilis STEPH, und prehensilis (TAYL.) Mivt., Metz-

geria glaberrima STEPH., Plagiochila ambusta MaAss., duricaulis

Hoor. et Tayr. und »remotidens STEPH., Lophocolea Cookiana

Mass., fulvella (TAYL.), fuscovirens (TAYL.), gottscheaeoides

Mass., Jumilis Hoor. et TaAYyL., otiphylla (TAYL.), Puccioana DE

Nor., virens Tayr., Chiloscyphus horizontalis (HooK.) NEES,

Selhisma chilensis DE Notr., Schistochila lamellata (HooK), Ade-

lanthus magellanicus (LDBG) SPRUCE, Lepidozia chorduwulifera DE

Nor., oligophylla LT. et L., plumaulosa L. et L., Lepicolea ochro-

leuca (NPRENGEL) SPRUCE, Isotachis anceps Mass. und Spegazzi-

uwiana Mass., Lepidolaena magellanica (LAM.) und Menziesit

(HooK.), Trichocolea verticillata STEPH., Diplophyllum densi-

folium (HooKr.), Radula plumosa Mitt. und Anthoceros endi-

viaefolius Mont. und Aneura crispa NSCHFFN. und prehenstilis

(CINAST MITT.

Die Torfmoore und die hier aufretenden Lebermoose kön-

nen nicht mit Stillsehweigen iäibergangen werden. Torfmoore

scheinen nur hier, in der mittelfeuchten Waldregion, zu ent-

stehen oder sie sind wenigstens in dem regenreichen Wald-

gebiete äusserst selten. Die in denselben lebenden Leber-

moose sind folgende: Aneura spectabilis STEPH. und pinnatifida

NEES, Lophocolea otiphylla (TAYL.), humilis Hoor. et TAYL.,

Cookiana Mass. und concava STEPH., Leioscyphus surrepens

(TAYL.), Dipiophyllum densifolium (HooK.), Lepidozia plumulosa

L. et L., oligophylla L. et L. und chordulifera DE Not., Sym-

phyogyna crassifrons SuULL., Scapama antaretica STEPH., Ce-

phaloziella tubulata Hook. et Tavr., Isotachis anceps Mass.

und Spegazziniana Mass. und Lepidogia saddlensis Mass. Diese

Arten treten gewöhnlich reichlich auf; Diplophyllum densi-

folium findet sich an den Wasserlöchern, oft massenhaft, und

Lepidozia saddlensis ist eine niemals oder sehr selten fehlende

Begleiterin der Sphagnaceen.

Der wichtigste durch die Lebermoosvegetation bestimmte

Unterschied der beiden Waldregionen liegt darin, dass in dem

regenreichen Gebiete der Boden von einem ununterbrochenem,

6 F. STEPHANI. LEBERMOOSE DER MAGELLANSLÄNDER.

hauptsächtlich durch Lebermoose gebildeten Teppich bedeckt

ist, der in dem mittelfeuchten Gebiete vollständig fehlt.

Gehen wir nun zum regenreichen Waldgebiete iber, so

bleibt uns nur iibrig die Arten zu erwähnen, die demselben

in erster Linie charakteristisceh sind. Die Lebermoose, die

hier als Charakterpflanzen auftreten, haben schon oben ihre

Erwähnung gefunden. Im Ganzen kommen hier 60 Arten

vor, die ich ausserhalb des Gebietes nicht beobachtet habe,

vor allen Dingen Arten der Gattungen Plagiochila, Lopho-

coleu, Chiloscyphus, Isotachis, Schistochila und RBadula. Tech

erwähne folgende Arten: Plagtochila angulata STEPH., bispi-

nosa LDBG, dura DE Not., hirta TaAYL., Lechlert GOTTSCHE,

obcuneata STEPH. und uncialis Hook. et Tayrn. Lophocolea

Gayana (MONT.). lacerata STEPH. und Spegazzimiana MAaAss.,

Chiloscyphus integrifolius LD. et L. und striatellus Mass., Masti-

gobryum perurianum NEES, Isotachis madida (TAYL.) Mirr.,

Mastigophora antarctica STEPH., Schistochila Gayana (GoTTSCHE),

pachyla ”TAYL., planifolia STEPH. und Spegazziniana (MASss.),

Balantiopsis chilensis STEPH., Radula Helix TAYL., intempestiva

GOTTSCHE, plicata Mirt., punctata STEPH. und striata MIiTt.,

Modotheca subsquarrosa N. et M. und Frullania ptychantha

MONT.

Ein besonderes Interesse knäpft sich an die auch nur

hier angetroffenen Braclolejeunea Spruceana Mass. und Strep-

silejeunea Warnstorfit StTEPH., da sie Typen darstellen, die

sonst ihre eigentliche Heimat in den Tropen haben.

Die meisten der zuletst erwähnten Arten steigen mit dem

Walde bis nach etwa 400 m. aufwärts.

Riäcksichtlich der Lebermoosvegetation des 'Tieflandes

stehen die beiden Waldregionen einander scharf gegeniber.

Im höheren Gebirge dagegen lässt sich kein nennenswerter

Unterschied in diesen Hinsicht aufweisen. Zwar habe ich in

der einen Arten angetroffen, die in der anderen nicht beo-

bachtet wurden, aber pflanzenphysiognomisch scheinen die

Hochgebirge fast iberall und hinsichtlich ihrer Lebermoos-

vegetation denselben Charakter zu besitzen. Alle Wasser-

läufe, iberrieselten Felsen und Abhänge sind vollständig von

dicht zusammengedrängten, gewöhnliech in reinen Rasen wach-

senden Lebermoosen bedeckt.

Einige den Hochgebirgen charakteristiche Lebermoose

mögen schliesslich erwähnt werden, nämlich Marsupella Ker-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 17. 7

guelensis SCHFEN., Åcolea concinmata DuM., Jamesoniella gram-

diflora LT. et G. und paludosa STEPH. n. sp., Anastrophyllum

involutifolium (MoNT.), Leioscyphus abnormis Mass. und aequa-

tus TAYL. Lophocolea Boveana Mass., Cookiana Mass. und

otiphylla (TAYL.), Isotachis anceps Mass. und bisbifida STEPH.

n. sp.. Lepicolea quadrilaciniata (SULL.), Lepidolaena Hariotiana

Mass., Schistochila splachnophylla Tayr. und Diplophyllum

densifolium (HooKr.). Einige von diesen Arten finden sich

auch im Tieflande.

Die Bearbeitung der aus den Magellansländern heim-

gebrachten Lebermoose hat Herr Stephani mit gewohnter

Liebenswärdigkeit äbernommen. Ich erlaube mir, ihm hierfir

meinen herzlichen, tief geföhlten Dank zu sagen.

Das bearbeitete Material gehört dem Bot. Museum der

Universität Upsala.

Stockholm, im Nov. 1900.

P. Dusén.

S F. STEPHANI, LEBERMOOSE DER MAGELLANSLÄNDER.

Marchantiaceae.

Marchantia L.

Marchantia tabularis NEESs.

Hab. Patagonia australis: Punta Arenas.

Fuegia australis: Rio Grande in terra deusta frequens.

Jungermanniaceae.

Aneura Duw.

Aneura crispa NScHFFN.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angostosin terra silvosa frequens.

Die Art gehört der regenreichen Waldzone an und kommt

hier auf bewaldetem Boden häufig vor; sie findet sich gewöhn-

lich mit anderen Moosen untermischt, bildet aber zuweilen

reine Rasen.

Aneura floribunda STEPH.

Hab. Patagonia australis: Punta Arenas in truncis putridis.

Fuegia septentrionalis: Gente Grande in paludibus.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in truncis putridis.

Die Art, die dem ganzen Gebiete angehört, scheint ziem-

lich selten zu sein, nicht nur in der Steppe, wo sie nur in

den Bachthälern zu finden ist, sondern auch in den Wald-

regionen, wo sie gewöhnlich auf modernden Baumstämmen

angetroffen wird.

Aneura fragilis STEPH.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in terra et in truncis putridis.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in rivulo.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:o 17. 9

Aneura pallide-virens STEPH.

Hab. Pars ocecidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto, ubi in lacusculis rivulisque haud rare occurrit.

Aneura pinnatifida NEEs.

Hab. Patagonia australis: Punta Arenas in paludibus.

Fuegia australis: Rio Azopardo in paludibus.

Aneura prehensilis (TAYL.) MITT.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in terra silvosa.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa.

Die Art findet sich in der mittelfeuchten Waldregion

ziemlich selten, kommt dagegen hänufig in dem regenreichen

Gebiete auf bewaldetem Boden vor und ist hier sogar ein

Charaktermoos. Sie tritt öfter mit anderen Moosen unter-

mischt auf, bildet aber zuweilen reine Rasen.

Aneura pulvinata STEPH.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in rupibus rivalibus.

Aneura spectabilis STEPH.

Hab. Fuegia orientalis: Rio Grande in paludibus.

Fuegia australis: Rio Azopardo in paludibus.

Pars occidentalis teriitorii magellanici: insula Desolacion in terra.

Aneura Spegazzinii Mass.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion in

terra silvosa.

Aneura tenax STEPH.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa et in rupibus rivalibus

Die Art scheint nur der regenreichen Waldregion anzu-

gehören und findet sich hier nicht selten.

Hab.

F. STEPHANI, LEBERMOOSE DER MAGELLANSLÄNDER.

Metzgeria RaAppr.

Metzgeria angusta STEPH.

Patagonia australis: Punta Arenas in truncis Berberidis mi-

crophyllae FORST.

Fuegia septentrionalis: Porvenir in truncis Berberidis micro-

phyllae FORST.

Metzgeria Dusenii STEPH.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion in

truncis putridis ramulisque.

Metzgeria frontipilis LINDB.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in truncis putridis et in terra silvosa.

Metzgeria glaberrima STEPH.

Fuegia australis: Rio Azopardo in truncis arborum.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in truncis Berberidis ilicifoliae TLINN. fil.

Metzgeria pubescens RaADDI.

Fuegia australis: Rio Azopardo in terra silvosa.

Symphyogyna NErs et Monr.

Symphyogyna crassifrons SUL.

Fuegia australis: Rio Azopardo in paludibus.

Pars occidentalis territorii magellanieci: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in rupibus rivalibus.

Androcryphia NEzrs.

Androcryphia confluens (TAYL.) NEES.

Patagonia australis: Punta Arenas in paludibus.

Fuegia orientalis: Rio Grande in paludibus.

Fuegia australis: Rio Azopardo in terra graminosa.

In dem Steppengebiete und der mittelfeuchten Waldregion

findet sich die Art in sumpfigen Bachthälern, an Quellen

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 17. 11

auf iäberrieselten Boden u. s. w. nich selten; sie fehlt in der

regenreichen Waldzone oder tritt hier wenigstens äusserst

selten auf.

Acolea. Dun.

Acolea concinnata Dum.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in terra c. 700 m. supra mare

Marsupella. Dum.

Marsupella Kerguelensis ScHFFN.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in rupibus c. 600 m. supra mare.

Alicularia CorpDa.

Alicularia spathulifolia STEPH.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in rupibus irrigatis c. 200. m. supra mare.

Jamesoniella (SPrRucE) STEPH.

Jamesoniella colorata (LEHM.).

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in saxis rupibusque; etiam in

terra c. 500 metra supra mare.

Jamesoniella grandiflora (L. et G.) SPRUCE.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in regione alpina in rupibus

irrigatis, in paludibus et ad rivulos c. 500—600 m. supra mare.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in regione alpina, ubi in consortio muscorum et

hepaticarum aliarum ad rivulos occurrit.

Jamesoniella oenops (L. et G.) STEPH.

Hab. Pars oeccidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra c. 400 m. supra mare.

Jamesoniella paludosa STEPH. n. sp.

Dioica, mediocris, rufo brunnea, in sicco nigra, profunde

caespitosa. Caulis erectus ad 12 cm. longus, pauciramosus.

1 F. STEPHANI, LEBERM0OOSE DER MAGELLANSLÄNDER.

Folia subverticaliter inserta, haud imbricata, subrecte pa-

tentia, basi obeuneata, antice posticeque breviter inserta, ro-

tundato-obovata, integerrima. Cellulae folii 17 u, basales

17 x42 u, parietibus crassis. Perianthia terminalia, longe ex-

serta, fusco-rufa, anguste oblonga, cylindrica, superne plicata,

ore contracto breviter paucidentato. Folia floralia caulinis

parum majora, quadrijuga, concava, apice recurva, integerrima;

amphig. florale intim. (reliqua desunt) liberum, lanceolatum,

foliis suis longius, apice longe setaceum. Androecia in medio

caulis bene definita, oblongo ovata, bracteis 4—5 jugis, inflatis,

arcte imbricatis, integerrimis, apice folia parva sterilia gerentia.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in paludibus; in regione alpina ad rivulos; in

terra prope nivem perpetuam.

Von allen verwandten Arten durch die völlig ganzran-

digen Involucralblätter ausgezeichnet.

In unserem Gebiete treten die Arten der Gattung Jame-

somiella nur in den Waldregionen auf. Die J. colorata und

grandiflora, die an der Westkäste von Patagonien und in den

södlichsten Teilen von Chile häufig sind, finden sich in den

Magellansländern verhältnismässig selten. Die J. paludosa

ist dagegen ziemlich allgemein; sie scheint jedoch nur in der

regenreichen Waldzone zu gedeihen, und ist hier oft reichlich,

in der Höhe von 200 bis etwa 650 m. beobachtet.

Jungermannia LIinsÉ.

Jungermannia parcaeformis Mass.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in truncis arborum.

Jungermannia Pigafettoana Mass.

Hab. Patagonia australis: Punta Arenas in truncis putridis.

Fuegia occidentalis: Rio Condor in truneis putridis.

Fnuegia australis: Rio Azopardo in truncis putridis; Ushuaia in

truncis putridis.

Die Art ist wenigstens in der mittelfeuchten Waldzone

ziemlich häufig und bekleidet gewöhnlich modernde Baum-

stämme in grosser Ausdehnung. In der regenreichen Wald-

region findet sich die Art verhältnismässig selten.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD.III. N:0 17. 13

Anastrophyllum (SPRUCE) STEPH.

Anastrophyllum decurrens STEPH.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in rupibus rivalibus.

Anastrophyllum involutifolium (Monr.).

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in rupibus irrigatis.

Anastrophyllum longissimum STEPH. n. Sp.

Dioica, magna et robusta, profundissime caespitosa, fusco-

olivacea. Caulis ad 18 cm. longus, superne parum ramosus,

pro planta tenuis. Folia contigua, antice ad medium caulis

oblique inserta angusteque decurrentia, postice late inserta,

caulem haud superantia, valde decurva, medio antico gibbosa,

in plano late oblique ovata, margine postico breviore, magis

arcuato, apice angustato ad !/s bifida, laciniis sinu angusto

obtuso discretis, acutis. Cellulae folii apice 27 u trigonis

nodulosis, medio 27 u, basi 27 x 54 u, trigonis parvis acutis.

Perianthia terminalia, haud innovata (juvenilia tantum visa)

profunde pluriplicata, ore parum contracto minute crenulato;

Folia flor. intima ad medium maxime lacerata, laciniis lanceo-

latis acutis vel setiformibus, simplicibus vel furcatis, spinosis

vel integris. Amph. for. intim. liberum ex angusta basi si-

militer laceratum.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in rupibus rivalibus.

Tylimanthus Mrrr.

Tylimanthus brecknockiensis STEPH.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra c. 400 m. supra mare.

Tylimanthus crystallinus (MAss.), STEPH.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto, ubi in consortio Dierani australis rare occurrit.

14 F. STEPHANI, LEBERMOOSE DER MAGELLANSLÄNDER.

Tylimanthus integrifolius STEPH. n. sp.

Sterilis, spectabilis, pallide viridis, gregarie crescens.

Caulis ad 3 cm. longus, e caudice repente erectus, apice nu-

tans, simplex, cum foliis, 3 mm. latus, crassus, viridis. Folia

e basi angustissima late reniformia, lenissime emarginata, lobo

supero majore, antice parum decurrentia, postice breviter in-

serta, erecto-conniventia, postice caulem late superantia in-

tegerrima vel circum apice angulatim repanda. Cellulae apice

25 u, medio 25x42 u, basi 25/51 u, trigonis nullis.

Hab. Pars occidentalis territorii Magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in regione alpina, ubi in consortio muscorum

hepaticarumque aliarum rare occurrit.

Plagiochila Duw.

Plagiochila ambusta Mass.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in saxis rivalibus.

Pars ocecidentalis territorii magellanici: ad Fretum magellanicum

prope Cape Froward in terra; insula Desolacion ad Puerto An-

gosto ad rivulos.

Plagiochila angulata STEPH.

Hab. Pars oceidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in saxis.

Plagiochila bispinosa LpDbBc.

Hab. Pars ocecidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa.

Plagiochila dura DE Nor.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa.

Plagiochila duricaulis Hoor. et TAYL.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in terra.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa.

Plagiockhila fagicola ScHFFN.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in saxis rivalibus.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 17. 15

Plagiochila heteromalla L. et L.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in saxis rupibusque litoreis.

Plagiochila hirta TAYL.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in rupibus c. 400 m. supra mare; in truncis

arborum et in saxis rivalibus; in rupibus in consortio muscorum

hepaticarumque aliarum.

Plagiochila Hyadesiana Mass.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in saxis litoreis.

Plagiochila Lechleri GoTTSCHE.

Hab. Pars oceidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in truncis arborum.

Plagiochila Neesiana LpBc.

Hab. Pars ocecidentalis territorii magellanici: ad Fretum magellanicum

prope Cape Froward in terra.

Plagiochila obcecuneata STEPH.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacior ad

Puerto Angosto in truncis arborum.

Plagiochila rectangulata STEPH.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: ad Fretum magellanicum

prope Cape Froward in terra.

Plagiochila remotidens STEPH.

Hab. Fuegia occidentalis: Rio Condor in truncis putridis.

Fuegia australis: Rio Azopardo in terra.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in saxis.

Plagiochila robusta STEPH.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in terra.

16 F. STEPHANI, LEBERMOOSE DER MAGELLANSLÄNDER.

Plagiochila uncialis Hook. et TAYyL.

Hab. Pars ocecidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in truncis arborum.

Die Gattung Plagiochila ist in unserem Gebiete durch

zahlreiche Arten vertreten, die grösstenteils der regenreichen

Waldzone angehören. Plagiochila hirta, duricaulis, ambusta

und remotidens finden sich in beiden Waldregionen und

sind sowohl zu den am weitesten verbreiteten als auch zu

den am häufigsten vorkommenden Arten unseres Gebietes zu

rechnen.

Leioscyphus Mrirr.

Leioscyphus abnormis Mass.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in rupibus irrigatis c. 600 m.

supra mare.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra c. 400 m. supra mare.

In dem mittelfeuchten Waldgebiete findet sich die Art

wahrscheinlich nur in der alpinen Region; in den regen-

reichen Waldzone dagegen lebt sie tief unter der Waldgrenze.

Sie gedeiht jedoch am besten in den Hochgebirgen und kommt

hier nicht selten und gewöhnlich in sehr grossen, reinen Ra-

sen vor.

Leioscyphus aequatus TAYL.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in terra c. 600 m. supra mare,

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto ad rivulos c. 200 m. supra mare.

Leioscyphus chiloscyphoides L. et L.

Hab. Fuegia australis: Ushuaia in saxis litoreis.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra.

Leioscyphus setistipus STEPH. n. sp.

Dioica, major, robusta et tenax, rufo-brunnea, profunde

caespitosa. Caulis ad 7 cm. longus, pauciramosus, fusco-brun-

neus, durus. Folia erecto-conniventia, subverticaliter inserta,

basi itaque brevissima, antice vix decurrentia, postice caulem

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:017. 17

haud superantia subrotunda integerrima; cellulae folii 25 u,

basales 25x42 u, omnes trigonis magnis incrassatae. Amphi-

gastria folio proximo vix coalita, fere ad basin bifida, laciniis

lanceolatis, medio supero setaceis, integerrimis. Perianthia

late compresso-cupulata, ore truncato bilabiato erebre dentato-

ciliato, hyalino. Folia et amphigestria floralia caulinis multo

majora, ceterum simillima. Androecia ignota.

Hab. Fuegia orientalis: Rio Grande in paludibus.

Fuegia australis: Rio Azopardo in truncis putridis et in regione

alpina in paludibus c. 600 m. supra mare.

Leioscyphus surrepens (TAYL.).

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in paludibus.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in saxis.

Leioscyphus turgescens (TAYL.)

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in rupibus irrigatis c. 600 m.

supra mare.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in truncis arborum.

Lophocolea Dum.

Lophocolea austrigena TAYL.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra irrigata c. 200 m. supra mare et in

saxis rivalibus.

Lophocolea Boveana Mass.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo ad rivulos c. 600 m. supra mare.

Pars oecidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto ad rivulos c. 200 m. supra mare et in terra c.

600 m. supra mare.

Lophocolea concava STEPH.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in paludibus.

Lophocolea Cookiana Mass.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in paludibus; in regione alpina

in terra c. 600 m. supra mare.

Hab.

F. STEPHANI, LEBERMOOSE DER MAGELLANSLÄNDER.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in rupibus litoreis, in saxis rivalibus; in muscis

hymenophyllisque repens occurrit.

Lophocolea divergenti-ciliata STEPH.

Fuegia australis: Rio Azopardo in truncis putridis.

Lophocolea fulvella (TAYL.)

Fuegia australis: Rio Azopardo in truncis putridis.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angusto in truncis putridis.

Lophocolea fuscovirens (TAYL.)

Fuegia australis: Ushuaia in terra truncisque putridis.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa; ad fretum magellanicum prope

Cape Froward in terra.

Lophocolea Gayana (MONT.)

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in truncis arborum rupibusque irrigatis.

Lophocolea gottcheaeoides Mass.

Fuegia australis: Rio Azopardo in terra.

Pars occidentalis territorii magellanici: ingula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa; in rupibus irrigatis ec. 250 m.

supra mare.

Lophocolea humifusa TaAYL.

Fuegia occidentalis: Rio Condor in terra.

Fuegia australis: Ushuaia ad rivulos.

Lophocolea humilis Hookr. et TAYL.

Fuegia australis: Rio Azopardo in truncis putridis, in paludibus,

in terra rupibusque.

Pars occidentalis territorii magellanici; insula Desolacion ad

Puerto Angosto in saxis rupibusque litoreis; in saxis rivalibus.

Lophocolea irregularis STEPH.

Patagonia australis: Punta Arenas ad fodinas auriferas in terra

irrigata.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 17. 19

Hab.

Fuegia orientalis: Rio Grande in paludibus.

Fuegia australis: Ushuaia in rupibus litoreis.

Lophocolea lacerata STEPH.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in truncis putridis.

Lophocolea otiphylla (TAYL.)

Fuegia australis: Rio Azopardo in paludibus.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa; in saxis rivalibus; in terra irri-

gata; in regione alpina in rupibus irrigatis c. 500 m. supra mare.

Lophocolea pallide-virens (TAYL.)

Fuegia australis: Ushuaia in truncis putridis.

Lophocolea palustris (TAYL.).

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa irrigata.

Lophocolea Puccioana DE Nor.

Fuegia australis: Rio Azopardo in terra et in paludibus.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in truncis putridis, in saxis rupibusque litoreis

et ad rivulos c. 200 m. supra mare.

Lophocolea Spegazziniana Mass.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto ad rivulos et in terra c. 400 m. supra mare.

Lophocolea textilis TAYr.

Fuegia orientalis: Rio Grande in paludibus.

Fuegia australis: Ushuaia in terra.

Pars occidentalis territorii magellanici: ad fretum Magellanicum

prope Cape Froward in terra.

Lophocolea triseriata STEPH.

Fuegia orientalis: Rio Grande in paludibus.

Pars occidentalis territorii Magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in saxis rupibusque rivalibus.

20 F. STEPHANI, LEBERMOOSE DER MAGELLANSLÄNDER.

Lophocolea vascularis NEESs.

Hab. Fuegia australis: Rio Grande in paludibus.

Lophocolea virens TavL.

Hab. Patagonia australis: Punta Arenas in truncis putridis.

Fuegia australis: Ushuaia ad rivulos et in truncis putridis.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in trunceis arborum; ad fretum magellanicum

prope Cape Froward in terra.

Die Gattung Lophocolea ist ohne Frage die artenreichste

unseres Gebietes und ist hier wahrscheinlich durch minde-

stens 30 Species vertreten. Die hier oben aufgezählten be-

laufen sich auf 22. Die Lophocolea-Arten, obschon sehr zahl-

reich, spielen doch in pflanzenphysiognomischer Hinsicht keine

augenfällige Rolle. Die meisten sind klein und kommen ge-

wöhnlich in geringer Menge oder mit anderen Moosen un-

termischt vor; nur wenige treten in grösserer Menge oder

gar massenhaft auf wie Lophocolea gottscheaeoides, otiphylla,

Puccioana, Gayana und humilis. Nur eine einzige Art ist

im ganzen Gebiete heimisch, nämlich Lophocolea textilis,

die in dem Steppengebiete ausschliesslich in den Bachthälern

und Sämpfen zu finden ist. Lophocolea irregularis ist nur in

dem Steppengebiete und in der mittelfeuchten Waldzone an-

getroffen worden. Lophocolea concava, divergenticiliata humi-

fusa, vasceularis und pallidevirens scheinen nur in der mittel-

feuchten Waldregion zu gedeihen. Folgende Arten sind den

beiden Waldgebieten gemeinsam, nämlich Lophocolea Boveana,

Cookiana, fulvella, fuscovirens, gottscheaeoides, humilis, oti-

plylla, Puccioana und virens, wähbrend Lophocolea austrigena,

Gayana, lacerata, palustris und Spegazgeiniana nur in Westen

unseres Gebietes angetroffen wurden. Die regenreiche Wald-

region beherbergt die meisten Arten, da hier nicht weniger

als 17 gesammelt worden sind.

Chiloscyphus Corpa.

Chiloscyphus horizontalis (HooK.) NERs.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo ad rivulo. j

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa. é

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 17. 21

Die Art ist in der mittelfeuchten Waldregion sehr selten

und hat ihre eigentliche Verbreitung in der regenreichen

Waldzone. Hier findet sie sich besonders aut Waldboden, ge-

wöhnlich mit anderen Moosen untermischt, zuweilen in reli-

nen Rasen.

Chiloscyphus integrifolius L. et L.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra.

Chiloscyphus striatellus Mass.

'Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa; etiam in Hymenophyllis repens

occurit.

Chiloscyphus valdiviensis Monr.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in truncis arborum.

Cephalozia Dum.

Cephalozia scabrella Mass.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra c. 400 m. supra mare.

Cephalozia tubulata Hook. et TAYL.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in paludibus.

Pars oeccidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto ad rivulos, Sphagnis et Dicranis consociata.

Adelanthus Mrirtr7.

Adelanthus magellanicus (LDpBG) SPRUCE.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in terra irrigata.

Pars oececidentalis territorii magellaniei: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in saxis litoreis.

Adelanthus unciformis (Hooxr. et TAYL.) Mitt.

Hab. Patagonia australis: Punta Arenas ad fodinas auriferas in trun-

cis putridis.

FPA F. STEPHANI, LEBERMO0OOSE DER MAGELLANSLÄNDER.

Fuegia australis: Rio Azopardo in truncis putridis et in paludibus;

Ushuaia in truncis putridis.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in saxis rupibusque litoreis.

Beide Arten gehören den Waldregionen an und treten

gewöhnlich massenhaft auf.

Mastigobryum NEeEs.

Mastigobryum peruvianum NEESsS.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa.

Lepidozia Dum.

Lepidozia Blepharostoma STEPH. n. sp.

Dioica, mediocris, pallide virens, mollis, vix caespitans.

Caulis usque ad 4 cm. longus, capillaceus, ramis longis pauci-

pinnatus, interdum bipinnatus, faccidissimus, procumbens,

ramis saepe flagellatim attenuatis radicantibus. Folia usque

ad basin trisetosa, basi obecunneata 2 cellulas longa, fere ver-

ticaliter inserta, laciniae strictae, sinu obtuso discretae, di-

vergentes, oblique a caule patentes, 8 cellulis seriatis for-

matae; amphigastria foliis simillima parum minora.

Rami fem. in pinnis primariis brevissimis; bracteis et am-

phigastriis bijugis, liberis, confertis, perichaetium cupuliforme

formantibus. Folia floralia intime ovata, ad medium trifida

laciniis porrectis lanceolatis paucispinosis, apice breviter seta-

ceis. Amph. floralia foliis simillima.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa et in cavernis.

Lepidozia capilligera (NScHWAEGR.) LDBG.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in paludibus.

Lepidozia chordulifera DE Nor.

Hab. Patagonia australis: Punta Arenas ad fodinas auriferas in truncis

putridis.

Fuegia australis: Rio Azopardo in truncis putridis, in paludibus

et in terra silvosa.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 17. 23

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in truncis arborum et in terra in consortio

Dicrani australis BESCH.

Lepidozia cupressina (SWARTZ) LDBG.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in truncis putridis et in terra;

Ushuaia in truncis putridis.

Lepidozia oligophylla L. et L.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in paludibus, in consortio spe-

cierum Sphagni.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa.

Lepidozia plumulosa L. et L.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in paludibus.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa.

Lepidozia saddlensis Mass.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in truncis putridis.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa.

Lepidozia seriatitexta STEPH.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa.

Lepidozia setiformis DE Nor.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in fissuris rupium.

Von den Arten der Gattung Lepidozia sind L. chorduli-

fera, cupressina und plumulosa die gemeinsten und treten

nicht selten auf modernden Baumstämmen in grossen Rasen

auf, was besonders von L. chordulifera gilt. Die L. saddlensis

ist in den Torfmoosen häufig.

Isotachis Mirr.

Isotachis anceps Mass.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in paludibus; in terra irrigata

c. 200 m. supra mare.

24 F. STEPHANI, LEBERMOOSE DER MAGELLANSLÄNDER.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto ad rivulos c. 500 m. supra mare.

Diese Art, die den beiden Waldregionen angehört, findet

sich nicht selten, besonders auf iberrieselten sanften Abhän-

gen in der subalpinen Region, und tritt oft in ausgedehnten

Rasen auf.

Isotachis bisbifida STEPH. n. sp.

Sterilis, major, pallide-viridis vel flavovirens, laxe caes-

pitosa vel aliis hepaticis consociata. Caulis ad 3 cm. longus,

parum ramosus, faccidus. Folia arcte imbricata, subverti-

caliter inserta, conduplicatim concava, subrecte patula, in statu

explanato late reniformia, apice latissime emarginata, lobis

parum prominulis, emarginato-bifidis, sinu lunato, laciniis an-

gustis subsetaceis, subconniventibus, ceterum integerrima vel

hic illic spina valida armata. Cellulae ut in congeneribus

parallelogrammae, apice 25x51 u, medio 25 x 60 u, basi 25 x 72

u, trigonis nullis. Ampbhig. foliis aequilonga, duplo tamen

angustiora, ex angusta basi ovata, ad 1/3 profunde lunatim

excisa, laciniis porrectis, lanceolatis.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto, ubi in regione alpina prope nivem perpetuam

parce occurrit.

Isotachis madida (TAYL.) MITT.

Hab. Pars voccidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in truncis putridis c. 250 m. supra mare et in

rupibus rivalibus c. 250 m. supra mare.

Isotachis quadriloba STEPH.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto, ubi muscis consociata in terra occurit.

Isotachis splendens STEPH.

Hab. Pars oeccidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto ad rivulos et in terra irrigata c. 200 m. supra

mare.

Die Art gehört dem regenreichen Waldgebiete an und

findet sich hier in sehr ausgedehnten, reinen Rasen an Bächen

und auf iberrieseltem Boden, besonders in der subalpinen

Region.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0O 17. 25

Isotachis Spegazziniana Mass.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in turfosis; in rupibus irrigatis

CI 200-m; Supra, mare:

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto, ubi planta Spbagnis et Dicranis consociata ad

rivulos ce. 200 m. supra mare occurit; in rupibus irrigatis et in

saxis rivalibus; in terra irrigata c. 400 m. supra mare.

Die Art gehört den beiden Waldregionen an und tritt

hier oft auf äberrieseltem Boden und dergleichen Felsen sowie

auch in Sämpfen in grossen, reinen Rasen auf.

Schisma NEESs.

Schisma chilensis DE Nor.

Hab. Pars ocecidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto, ubi in terra, praecipue in terra arboribus re-

mote praeditis frequenter occurrit.

Die Art gehört zu den Charakterpflanzen der regenreichen

Waldzone; sie findet sich hier reichlich, besonders auf dänn

bewaldetem Boden, und tritt hier teils mit anderen Moosen

untermischt, teils in grossen, kräftigen und reinen Polstern auf.

Lepicolea Duw.

Lepicolea ochroleuca (SPRENGEL) SPRUCE.

Hab. Fuegia australis: in insula, prope ostium fluminis Azopardo

sita, ubi species rarissime in truncis arborum occurit.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto, ubi species praecipue in terra arboribus remote

praedita et in truncis arborum frequenter occurit.

Die Art, die sich in der mittelfeuchten Waldregion nur

äuvssert selten findet, hat ihre eigentliche Verbreitung in dem

regenreichen Waldgebiete und ist hier eme Charakterpflanze.

Sie kommt verhältnismässig spärlich und gewöhnlieh mit

anderen Moosen untermischt auf Baumstämmen vor, tritt da-

gegen auf dinn bewaldetem Boden reichlich auf, teils ein-

gesprengt, teils grosse, reine Rasen bildend.

Lepicolea quadrilaciniata (SvLL.).

Hab. Fuegia orientalis: Rio Grande in paludibus.

Fuegia australis: Rio Azopardo ad rivulos c. 600 m. supra mare.

26 F. STEPHANI, LEBERMOOSE DER MAGELLANSLÄNDER.

Lepicolea teres NSTEPH. n. sp.

Monoica, nigra, profunde caespitosa, in sicco haud mu-

tata. Caulis ad 6 cm. longus, basi parum ramosus, ramis

longe simplicibus, apice fasciculatim breviramosis. Folia ap-

proximata, haud imbricata, leniter incurvo-patula, subverti-

caliter inserta, fere ad 2/5 bis bifida, disco basali obceunneato,

5 cellulas crasso, laciniis anguste compresso-cylindricis, 5

cellulas latis, 4 cellulas crassis, acuminatis acutis, parietibus

corticalibus maxime incrassatis.

Antheridia parva, brevipedicellata, solitaria in axilla

bractearum; bracteae foliis simillimae saepe solum trifidae.

Hab. Fuegia australis: Ushuaia in saxis rivalibus.

Ob diese Pflanze wirklich eiime Lepicolea ist, kann nur

ein fruchtendes Exemplar bestätigen; jedenfalls hat sie ganz

den Habitus einer solchen; die mehrschichtigen Blätter unter-

scheiden sie in auffallender Weise von den verwandten Arten;

doch ist diese fir ein folioses Lebermoos bedeutende Abwei-

chung nur eine Anpassung an das unausgesetzt feuchtkalte

Klima, die auch in anderen Gattungen dieses Gebietes (Schis-

tochila und Pallavicinius) vorkommt, bei Pflanzen, die zum

Theil fruchtend gesammelt worden sind und also keinen Zwei-

fel lassen, dass die bedeutende Dicke der Organe einen gene-

risehen Unterschied nicht abgeben können.

Mastigophora NerErs.

Mastigophora antarctica STEPH.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in rupibus irrigatis.

Lepidolaena Dum.

Lepidolaena Hariotiana (Mass.).

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in terra irrigata c. 600 m.

supra mare.

Pars occidentalis territorii magellaniei: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra irrigata.

Eine in den höheren Gebirgen auftretende Art, die zwar

ziemlich selten, aber immer in ausgedehnten, reinen Rasen

vorkommt. Diese Pflanze ist inzwischen als nicht zu Lepido-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 17. 27

laena gehörig erkannt worden und trägt jetzt den namen

Hariotiella hermitensis B. et M.

Lepidolaena magellanica (LAM.).

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in terra silvosa.

Pars occidentalis territorii magellanici in terra silvosa et in

truncis arborum.

Die Art findet sich äusserst selten in der mittelfeuchten

Waldregion. In der regenreichen ist sie eine Charakterpflanze

und tritt hier auf bewaldeten Boden und modernden Baum-

stämmen reichlich auf, teils mit anderen Moosen untermischt,

teils reine Rasen bildend.

Lepidolaena Menziesii (HooK.).

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in terra silvosa.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa et in truncis arborum.

Die Art ist in der mittelfeuchten Waldregion äusserst

selten und tritt in dem regenreichen Waldgebiete ebenfalls

spärlich und gewöhnlich mit anderen Moosen untermischt auf.

Trichocolea Duw.

Tichocolea verticillata STEPH.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in truncis arborum.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion in

truncis arborum et in terra silvosa.

In der mittelfeuchten Waldregion ist die Art sehr selten,

tritt dagegen in den Wäldern des regenreichen Waldgebietes

ziemlich oft auf und findet sich vorzugsweise auf den Baum-

stämmen, gewöhnlich mit anderen Moosen untermischt, zuwei-

len in reinen Rasen.

Schistochila Duw.

Schistochila Cunninghamii STEPH. Nn. sp.

Sterilis mediocris, fusco-olivacea, dense caespitosa. Caulis

ad 4 cm. longus, cum foliis 5 mm. latus, nudus, erassus, vix

unquam ramosus, erectus. Folia conferta, imbricata, oblique

patula, angulo axiali 45”, inflato-conduplicata, integerrima,

lobis usque ad apicem fere connatis, ibidemque sinu parvo

28 F. STEPHANI, LEBERMOOSE DER MAGELLANSLÄNDER.

discretis, carina late alata, integerrima, lobi valde concavi,

oblique ovati, basi valde angustati, postico duplo fere latiore,

apice acuto, inflexo, antico obtuso. Cellulae folii apicales

50 u, medio 74 u, basi 57Xx90 u trigonis magnis acutis basi

nullis. Amphb. parva, caule parum latiora, integerrima ap-

pressa, subrotunda, ad 1/4 lunatim excisa, lobis acutis.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in terra c. 200 m. supra mare.

Pars occidentalis territorii magellanici: ad fretum magellanicum

(leg. Cunningham); insula Desolacion ad Puerto Angosto in

rupibus irrigatis.

Eine ausgezeichnete und leicht zu unterscheidende Art,

die sich in den subalpinen Gegenden der Waldregionen spär-

lich und mit anderen Moosen untermischt findet.

Schistochila Gayana (GoTTSCHE).

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa.

Schistochila lamellata (HookK).

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion in

terra silvosa et in truncis putridis.

Die Art, die nur der regenreichen Waldregion angehört

und sich besonders auf dem Boden und auf modernden Baum-

stämmen der dichteren Wäldern findet, ist eines der schönsten

Moose unseres Gebietes. Sie ist auf waldfreiem oder dänn

bewaldetem Boden gewöhnlich mit anderen Moosen untermischt,

tritt dagegen in den dunkleren Wäldern in reinen Rasen

massenhaft auf und ist zu den Charakterpflanzen des regen-

reichen Gebietes zu rechnen.

Schistochila splachnophylla TaAYL.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo ad rivulos; in terra in consortio

muscorum hepaticarumque aliarum; in terra irrigata cec. 600 m.

supra mare.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra speciebus Sphagni et generum aliarum

consociata: in terra prope nivem perpetuam c. 700 m. supra

mare.

Die Art findet sich in den beiden Waldregionen nicht

selten, besonders in den höheren Gebirgen derselben, tritt aber

niemals oder wenigstens selten in grösseren Menge auf und

wächst gewöhnlich mit anderen Moosen untermischt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:O 17. 29

Schistochila pachyla TAYL.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa.

Schistochila planifolia STEPH. Nn. Sp.

Sterilis, minor, gracilis, superne virens, inferne rubescens.

Caulis simplex vel furcatus, nudus, maxime crassus, af 4 cm.

longus, cum foliis 2 mm. latus. Folia conferta, oblique pa-

tula, angulo axiali sub 70”, conduplicatim aequiloba, carina

alam integram gerente, lobi oblique ovati, ad 3/24 connati,

apicibus liberis dentato-spinosis; lobus anticus basi lobulo

magno, triangulato acuto appendiculatus. Cell. folii 17 u,

basi 25x51 u, trigonis nullis.

Ampbh. pro planta maxima, foliis explanatis aequimagna,

reniformia, ad medium quadriloba, lobis medianis ovato-tri-

angulatis, acutis, apice spinosis, lateralibus multo minoribus

lanceolatis acutis.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra c. 400 m. supra mare.

Schistochila Spegazziniana (Mass.).

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa.

Balantiopsis Mirr.

Balantiopsis chilensis STEPH.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa et in rupibus irrigatis.

Die Art, die nur in den regenreichen Waldregion ange-

troffen ist, tritt immer in grossen, reinen Rasen auf, und

scheint ziemlich selten zu sein.

Balantiopsis paucidens STEPH. n. sp.

Sterilis, robusta, humilis, laxe caespitans. Caulis ad 25

mm. longus, vage multiramosus. Folia succuba, flaccida,

magna, valde oblique inserta, ad medium biloba, lobis late

ovatis apice truncatis profundeque emarginato-trisetosis, pos-

ticis valde concavis, arcte imbricatis erecto-patulis, anticis

50 F. STEPHANI, LEBERMOOSE DER MAGELLANSLÄNDER.

erecto-conniventibus, carina condupliecationis subnulla. Cellu-

lae foliorum 27x54 u, basi longiores, trigonis nullis. Am-

phigastria cauli approximata vel appressa, ambitu subcircu-

laria, basi anguste et sinuatim inserta, apice ad medium bi-

fida, laciniis triangulatis longe setaceis, marginibus lateralibus

paucilaciniatis, laciniis utroque latere ad 3 vel 4, quam api-

cales minoribus et minus longe setaceis. Cellulae ut in folio.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo, ubi aliis hepaticis consociata

c. 200 m. supra mare parce ocurrit.

Ob die Pflanze zu Balantiopsis gehört ist zweifelhaft.

Balantiopsis hat den lobulus anticus auf der dorsalen Stengel-

fläche stets fast transvers inserirt, während der lobulus por-

ticus dem Stengel fast longitudinal angeheftet ist, daher

schneiden sich die Axen beider lobuli stets fast unter rechtem

Winkel und die carina conjunctionis ist sehr kurz; bei B.

paucidens ist sie aber sehr lang und verbindet die lobuli etwa

bis zur Hälfte ihrer Länge. TIhre Insertion ist ausserdem eine

continwirliche, d. h. der lobus posticus ist schräg unterschlächtig

orientirt und in der Verlängerung diesen Insertionslinie nach

dem Riicken den Pflanze aufsteigend, liegt die Anheftungs-

basis des dorsalen lobulus, der bis in die Mitte der Stengel-

obergseite reicht; die Carina conduplicationis ist auf diese

Weise an der Basis des Blattes ausgeglättet und zeigt sich

nur in der Mitte des Blattes, da wo die lobuli sich trennen,

als eine scharfe Kielige Falte. Möglicher Weise haben wir

ein neues Genus vor uns, da die Blattinsertion zu JIsotachis

auch nicht passt.

Diplophyllum Duw.

Diplophyllum densifolium (HooK.).

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in paludibus et in truncis pu-

tridis; in rupibus c. 600 m. supra mare.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa; ad rivulos c. 200 m. supra

mare et in rupibus irrigatis.

Die Art ist eine der häufigsten der Waldregionen. Sie

findet sich, gewöhnlich massenhaft auftretend und reine Rasen

bildend, oft in Simpfen, und kommt ebenfalls häufig auf dem

Waldboden des regenreichen Waldgebietes vor, hier aber

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 17. ål

gewöhnlich mit anderen Moosen untermischt. Nie findet sich

auch in den Gebirgen und fehlt nicht in den Hochgebirgen,

obschon sie hier verhältnissmässig selten ist. Nie erreicht

hier ausserdem nur die halbe Grösse der in den Kästen-

gegenden auftretenden Form.

Scapania.

Scapania antarctica STEPH.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in paludibus.

Radula Dum.

Radula Helix TarvL.

Hab. Pars ocecidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in rupibus irrigatis.

Radula intempestiva GoTTSCHE.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in truncis arborum, praecipue in truncis Dri-

mydis Winteri. FORST.

Radula plicata MiITTz.

Hab. Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in saxis rivalibus. I

Radula plumosa MITT.

Hab. Fuegia australis: Rio Azopardo in terra.

Radula punctata STEPH.

Hab. Pars ocecidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in rupibus litoreis.

Radula striata Mirr.

Hab. Pars oceidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in saxis litoreis.

Hab.

F. STEPHANI, LEBERMOOSE DER MAGELLANSLÄNDER.

Madotheca Duw.

Madotheca subsquarrosa N. et M.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in truncis arborum.

Brachiolejeunea SrPrucz.

Brachiolejeunea Spruceana Mass.

Pars occidentalis territorji magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in ramulis foliisque Berberidis ilicerfoltae LINN.

FIL.

Strepsilejeunea SPrRucez.

Strepsilejeunea Warnstorffii STEPH.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in saxis.

Frullania RADpI.

Frullania Boveana Mass.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto, ubi species in consortio T»richocoleae verticil-

latae STEPH. in truncis arborum parce occurit.

Frullania diplota TaArL.

Patagonia australis: Punta Arenas in truncis arborum.

Fuegia septentrionalis: Porvenir in truncis Berberidis micro-

phyllae FORST.

Fuegia australis: Rio Azopardo in truncis arborum.

Frullania fertilis DE Nor.

Patagonia australis: Punta Arenas in truncis arborum.

Fuegia australis: Ushuaia in truncis Berberidis microphyllae

FORST.

Frullania ptychantha Monr.

Pars ocecidentalis territorii magellanici: insula Desolacion in

truncis arborum.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 17. 33

Anthocerotaceae.

N Anthoceros L.

Anthoceros endiviaefolius MonNzr.

Hab. Patagonia australis: prope Punta Arenas ad fodinas auriferas

in terra irrigata.

Fuegia australis: Rio Azopardo in terra silvosa; Ushuaia ad

rivulos.

Pars occidentalis territorii magellanici: insula Desolacion ad

Puerto Angosto in terra silvosa.

Die Art ist in dem mittelfeuchten Waldgebiete selten

und besitzt auch ihre eigentliche Verbreitung in der regen-

reichen Waldregion. Hier kommt sie auf bewaldetem Boden

mit anderen Moosen untermischt oder in reinen Rasen nicht

selten vor.

Anthoceros Jamesoni TaAYL.

Hab. Fuegia australis: Ushuaia in terra.

Adelanthus magellanicus (LDBG.) SPruck. 1: 0 000 021

— unciformais (HOOK, et TAYIL) Mimi: so sa ee

Mieoléa "conémmnata. DUM! .&£ ”QTTKLaNES II TERUIPIERENe tease

Alicularia. spatkulifolia STEPH.A > oder cs REN

Anastrophuyllum decurrens: SIBRH. 2 I5TA SIE9EESE

= involutifolium (MONT). = = 05 IR REISE JUL SOCOM ren

== longissimum STEP Han tlege ade 0 dr ENE

Androcr yphia confluens (TAYL.) NERS. « 84 eler SERLIE

Aneuraffcrispa SCHEEN. "los oc 5 6 fe os tg = a sor soft EAS

— floribunda STEPH. . 8

— fragilis STEPH. INS MUR BORIESPTRRP OMR REND SER SS

— pallidevirens STEPH. «= sist ol ssjleniele rer SAS

— pinnatifida NEBS. så oe Ba Fe ade

— prehensubks. (TASI)P MI0T3onent, a0sadedtåå

— pulvinata, STEPH... a cs je få eds sh bsdare i Bi

= spectabilis STEPH. 3 5 510.:00-0Å0 001200 :feESSENR BSESAeS

— Spegageiniana. MASS. = sd 4 mds 08 6 a TREE

— tenax STEPH. . . omr ragår do ÅT on de RR

Anthoceros endiviaefolius MONT. oo soo ra sr EE

2 ae las Fe RR

Flantapais ERA STEP: a (ev 0: sn RER

— paucidens STEPH. . . . FÄR Serve SARS

Brachiolejeunea Spruceana MARS. vo svd AR

Cephalozra. scubrella MASS. syn «Jen sata fn os SEE

=EFöbulata HOOK: et LAYDL: . «be Er Ro ARE

Chiloscyphus horizontalis ag NEBB:- in od eden- VO

— integrifoliuselrset le 4 = NE RR DEER

— siriatellusi MASS. . = so cr a 6 mr & a

— valdiviensis MONT. . . . sl Irma RES

Diplophyllum densifolium (HooK.) so oa KR a EE

Frullanra -BoveanarMASS..s a fortöar lör stone + 0 EE

— diplola SAY... = os os smisk sn 8 rs AE

== fertilis DB: NOP:rslka Pyale kosan Im RARE

— ptychantha, MOND: "akte I BENET ia 0 ER DA FER

Tsotachtisvanceps MONT. «= =» shedma = om lä su es

= bisbiftda ISTEPH: «4 oc börser nes jr åå fee RANE

= madida TAYL: Per ana BRA

— quadriloba STEPH: så 6 fö er fel de ord ed a et REA ER ERE

— Spegazzmiana MABSB. 26 MOL Ar ORT DE PORT EN

— splendens STRPHY:. ss so Ae RS RR ERNER 24

AR sr OR rn rn nn nn NE

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL.

Jamesoniella colorata (LEHM.)

— grandiflora L. et G. .

— oenops (L. et G.) STEPH

— paludosa STEPH.. ;

Jungermanmia parcaefor mis MASS.

— Pigafettoana MASS.

Leioscyphus abnormis MASS.

— dequatus TAYL. . .

— chiloscyphoides Liet 1

— setistipus STEPH..

— surrepens (TAYL.)

— turgescens (TAYL.) .

BAND 207 AED: N:O lys c

Lepicolea ochroleuca (SPRENG-). SPRUCE

— quadrilaciniata SULL..

— teres STEPH..

Lepidolaena Hariokana (MAss.) STEPH.

— magellanica (LAM.).

— Menziesir (HOO0K.).

Lepidozia blepharostoma STEPH.

— capilligera (SHWAEGR.) LDBG.

— chordulifera DE NOT.

— cupressina (SWARTZ) LDBG.

— oligophylla L. et L.

— plumulosa IL. et L.

— sadadlensis MASS..

— seriatitexta STEPH..

— setiformis DE NOT.

Lophocolea austrigena TAYL..

— Boveana MASS.

— concava STEPH.

— Cookiana MASS.

— divergenticiliata STEPH.

— fulvella (STEPH-.)

— fuscovirens (TAYL.)

— Gayana (MONT.) .

— gottscheaeoides MASS..

— lumifusa TAYL. .

— uumilis HOOK et TAYL.

— irregularis STEPH.

— lacerata STEPH.

— otiphylla (TAYL.).

— pallidevir ens (RAY T:s

— palustris (TAYL.)

— Puccioana DE NOT.

— Spegazziniana MASS. .

— textilis TAYL. .

— triseriata STEPH..

— vascularis NEES..

IN NASAXPEPMAM

[SSE S]

ot KD 2 HD HD ND bb BD ND MD ND NN NN NN NN NN HH

fa JE [IE [LS CI SV AS CI SC

36 F. STEPHANI, LEBERMOOSE DER MAGELLANSLÄNDER.

Föplocoleg virens. DAY =

Madotheca subsquarrosa N. et M.

Marchantia tabularis NEES.

Marsupella Kerguelensis SCHFFN.

Mastigobryum peruvianum NEES. .

Mastigophora antarctica STEPH.

Metzgeria angusta STEPH.

— Dusenii STEPH.

— frontipilis LDBG..

= 'glaberrima STEPH. .

— pubescens RADDI.

Plagiochila ambusta MASS.

— angulata STEPH.

— bispimosa LDBG.

SET Hfura DE NOR /

— duricaulis HO0OK. et TAYL.

— fagicola SCHFFN.

— heteromalla L. et L.

= /förpiiten AAS ne :

— Hyadesiana MASS.

— Lechleri GOTTSCHE.

— MNeestana LDBG.

— obeuneata STEPH.

— rectangulata STEPH.

— remotidens STEPH.

— robusta STEPH.

uncialis HOooK et TAYL.

Baddla Heliz TAYL

— intempestiva GOTTSCHE :

— plicata MITT.

— plwmosa MITT.

— punctata STEPH. .

= stiriata MITT.

" Scapania antarctica STEPH.

Schisma chilensis DE Nor. . :

Schistochila Cunninghamii STEPH.

— Gayana (GOTTSCHE)

— lamellata (HOooK.)

— pachyla TAYL.

— planifolia STEPH.

— Spegazziniana (MASS8.) .

— splachnophylla (TAYL.) .

Strepsilejeunea Warnstorjj STEPH. .

Symphyo 2 ig crassifrons SULL. .

Trichocolea verticillata STEPH.

Tylimanthus brecknockiensis STEPH. .

— crystallinus (MASS.) STEPH.

— integrifolius STEPH.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD: HANDLINGAR. Band 26. Af. TIL. N:o 48.

DIATOMEES DEAU DOUCE

DE LILE JAN MAYEN

ET DE LA CÖTE EST DU GROENLAND

RÉCOLTÉES PAR L'EXPÉDITION SUÉDOISE DE 1899

ET EXAMINEEÉS PAR

JI BRUN

PROFESSEUR

AVEC 2 PLANCHES

COMMUNIQUÉ LE 12 DÉCEMBRE 1900

REVISÉ PAR V. WITTROCK ET A. G. NATHORST

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1901

Sn FR OVALT UT RAG (ul SÅNA (IE IKEA ENATS

fr od ni a i hud MADEN ANAL RR (öl

F0U0d TATT aTUMOÉ

€w BG få ova N hi AN HAL dT dd

AC åATndoRA Ud TAX TÖD AT ICT

+ ij Å

Ä i rn An ig Vv =

j Ul LORTAHA MÄN Id ANDE AOPFUEN GAM HAT ESR

fö - s

(8 AR AN

Kr 100

/ ATT f AT ÖRTER OH

; RN Uvs L

F ib. 3 - p ST AE LITT

Ö N

i ; NER . SOTO VA ASO RNA

JAG VS Ma än FL VI ANSI

MAGRPAR CM sogaTire Vv fl ARIVE k

MA FAL LUEIE Werwafört it GTEVA

uj sfär UT CY fe ia LET

Mi | |

N NN Förg fr rg FEN | q

| d let VyrA |

UWE ND VER Ae rade ; RETT TT ET å jod

aln (AMURST SkOPH NILE of de RTR

lid flin EF HP ; | é

1 MM äå

vel OT TVÄRA

f ja äv ” Ua fi

å (tv ' -

BR REV IV. U MN

> ÖR KA

1. étude des Diatomées de la région arctique située au dela

du cerele polaire, a deja donné lieu å bien des travaux

remarquables. Ce sont surtout les excéllentes publications de

CLEVE, de LAGERSTEDT, d'OstRUP, de GRAN et d”AsTtrID CLEVE,

qui nous ont fait connaitre les Diatomées marines et les espé-

ces d'eau douce de ces contrées, et I'on peut dire, que, gräce

åa leurs travaux, ces régions boréales sont actuellement parmi

les mieux econnues au point de vue de l'étude et de la réparti-

tion des Diatomées, — aussi malgré tous les soins que j'al

mis å lI'examen microscopique des belles récoltes qui m'ont

été remises, je n'al trouvé que bien peu de formes nouvelles!

Ces récoltes ont été faites avec beaucoup de discerne-

ment et se sont trouvées généralement assez riches en exem-

plaires pour permettre une vérification bien complete des

Diatomées qui s'y trouvaient. — Je dois dire tout d'abord,

que je n'ai jamais constaté de calcaire dans le sable, auquel

elles étaient mélées. Il n'a donc pas été nécessaire de leur

faire subir un traitement préalable å F'acide chlorhydrique

et I'on a pu d'emblée les traiter å V'acide sulfurique, que I'on

additionnait aprés quelques heures de cristaux de bichromate

de soude. La silice des valves n'a nullement été corrodée.!

— Mais le sable qui accompagnait presque toujours ces Dia-

tomées etait d'une ténuité extraordinaire; de sorte que pour

ne pas perdre les espeéces petites et å silice tres fragile, il

a fallu faire des lévigations nombreuses et minutieuses.

Le travail actuel s'applique done aux Diatomées deaux

douces récoltées par lP'expédition Suédoise de 1899 å ITle de

1! Ce procédé que jai indiqué en 1587 (Genéve Arch. des sc. phys. et

nat. T. XVII, No 2) est, de tous les procédés employés, celui qui est le plus

commode, le plus rapide et qui nettoye le mieux la silice des Diatomées sans

altérer les valves méme les plus minces et les plus délicates.

4 J. BRUN, DIATOMÉES DE JAN MAYEN ET DU GREENLAND.

Jan Mayen et dans V'intérieur des terres et des iles de la

cöte est du Greenland, sous la direction de M. le Professeur

NaArHorsTt. — J'ai recu 16 récoltes, qui toutes ont été assez

riches en valves pour pouvoir en faire les préparations

microscopiques qui accompagnent ce travail. J'ai donné å

ces préparations les mémes N:os matricules que leur a donné

M. P. DusÉnN, chargé de la partie botanique de V'expédition,

et elles ont été montées & sec pour les formes minuscules et

au styrax (méelé de monobromure de Napthaline) pour les

especes plus grandes.

Une étude récente que ja faite sur les Diatomées de nos

alpes Suisses, qui résistent aux plus grands froids de nos hivers

dans les régions élevées, espeéces que I'on retrouve vivantes

méme en Janvier et Février dans toute notre région glaciaire,

m'a permis de constater que plus des 3/4 des especes du Gren-

land etc. se retrouvent dans nos alpes. Et je crois que des

observations: semblables, continuées I'hiver pendant plusieurs

années, améneraient å établir cette identité d'une maniere

encore plus compléte.

Les nombreuses préparations microscopiques, que je pos-

sede du Spitzberg, de VArchipel Francois Joseph, du Gren-

land, de I'Tle Jan Mayen et de la région boréale de la Suede,

m'ont ammené å une remarque genérale sur l'ensemble de ces

especes glaciaires d'eaux douces; c'est que celles du nord sont

motns variables dans leurs dimensions et que leur striation

varie aussi beaucoup moins (pour le relief des stries et leur

écartement) que chez les mémes espeéces récoltées dans les

hautes alpes. — Ceci provient je crois, de ce que dans les

régions situées au delå. du cercle polaire la chaleur et la

lumiere de F'été (pendant la période ou I'on fait les récoltes)

ne sont pas interrompues et ne produisent pas des gels et des

dégels successifs; tandis que sur nos glaciers chaque nuit

amméne, par son obscurité et par l'abaissement de la tempéra-

ture, un arrét dans le processus vital de chaque individu.

SCHUMANN en 1867, dans son travail sur les Diatomées du

haut Tatra, est le seul qui jusqu'å présent ait observé avec

soin et avec compétence, que le nombre des stries augmente

avec la hauteur et qu'elles deviennent aussi plus délicates;

et il estimait que les différences de pressions athmosphéri-

ques, la lumiéere, et la température, sont les causes qui modi-

fient les stries. — Je ne crois guére å V'influence de la pres-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND: 26. AFD. HI: N:018. 35

sion athmosphérique, mais je crois en effet que la température,

et surtout la lumiéere, doivent jouer lå un röle prépondérant.

— J'avais jadis recommandé au Frére Heribaud de faire lå

dessus quelques observations sur les Diatomées d'Auvergne,

ou javais remarqué que les meémes especes se retrouvent en

général, sur les hauts sommets et dans les basses vallées,

mais "la manieére dont il a fait ces observations les rendent

sans valeur. — C'est un genre d'observation qui reste encore

å faire.

Pour Y'exposé des résultats que j'ai obtenus avec les ré-

coltes de cette expedition, j'ai eru bien faire de les diviser

en 8 groupes; cecl en me basant sur les localités, d'ot elles

proviennent, et sur I'analogie des espeéces qui s'y trouvent. —

Aucune de ces récoltes ne provient de laes ou de ruisseaux.

Voici ces groupes:

I. Diatomées de Plle Jan Mayen (169, 170, 171, 172).

2 de Flle du Pendule (259, 260).

te de FPlle Wallross (261).

20 de Plle Murray (635, 636).

Jå idem Fudem (909).

6. > du promontoire du Cap Stewart (637).

TÅ du Hurry Inlet (910).

8. idem (9113 9125 913931).

Pour établir la liste des especes, j'al suivi l'ordre alpha-

bétique qui me parait étre le plus commode. — En général

chaque espece indiquée se retrouve dans le méme groupe.

Il est vrai que l'abondance d'une forme y varie passablement.

Mais il faut bien remarquer que, selon qu'on a pris la partie

lourde ou la partie flottante et legére des décantations pour

en faire des préparations microscopiques, les especes se trou-

vent dans ces deux cathégories, dans des proportions souvent

fort différentes! Si une espeéce abonde dans une récolte

plus spécialement, j'ai indiqué chaque fois entre parenthe-

ses et aprés le nom, de cette espeéce, le N? matricule de

la récolte. TL'essentiel est å mes yeux, d'avoir sur chaque

groupe un coup doeil d'ensemble sur les Diatomées, qui

sy rencontrent. — J'estime, que Pabondance relative des

espéces dans la méme récolte, ne signifie pas grand chose;

car jail souvent remarqué que dans nos alpes sur des rochers

moussus, une distance de quelques centimétres peut changer

6 J. BRUN, DIATOMÉES DE JAN MAYEN ET DU GREENLAND.

completement la proportion des espéces pour cette localité.

Cependant lå oå je l'ai cru nécessaire, j'ai indiqué lI'abondance

ou la rareté.

1. Ile Jan Mayen.

(Récoltes. 169.140; lol: 1720)

Ces 4 récoltes sont tres riches et sont assez identiques.

Elles contiennent plusieurs espéces qui appartiennent peut-

tre spécialement å cette ile voleanique. En général les

récoltes, soit marines, soit d'eau douce, qui sont faites dans

le voisinage des volcans, sont fort riches. La nature sili-

ceuse du sol et la chaleur modérée et réguliere de V'eau, parait

y favoriser le dévéloppement des valves et leur donner en

moyenne une plus grande dimension. J'ai pu remarquer cela

au golfe de Naples; au port de Catane; au port de Corinthe

et aux golfes de Yokohama et de Sendai, au Japon.

Les dites récoltes ont été faites sur des rochers moussus

arrosés d'eau douce. Dans les tubes qui m'ont été expédiés,

les Diatomées y etaient mélées å des débris d'algues et de

mousses et å une quantité considérable de sable fin. Ce sable

était presqu'entierement constitué par de la poussiere de

pierre ponce legére et ayant un aspect bulleux au microscope.

Achnanthes Biasolettiana. — On trouve le type dessiné

par GrunNow (V. HK. Pl. 27, fig. 27, 28) et une variété plus

finement striée — rare (171).

— 'toarctata BrRÉB. — ab. (170, 171).

— Nathorsti J., BRUN. — sp. nova Pl. 2, fig: 20, 21, 22.

Valves largement elliptiques, å flanes quelquefois un peu

comprimés. Extrémités coniques obtuses. Longueur 25 å

30 u. ” Largeur 11 'å13u, 16 stries en 10 mu; ponetuees,

incurvées aux deux bouts de la valve et s'arrétant environ

au tiers de sa largeur. — La valve supérieure offre 2 å 4

séries longitudinales de faibles ponctuations placées sur les

bords de F'aréa axiale. — La valve inférieure porte un raphé

bordé de stries qui s'é€largissent vers le centre et se raccour-

cissent aux 2 bouts. Axiale aréa étroite. Noeuds terminaux

tournés en sens inverse. =&Les 2 valves portent un large

Stauros unilateral, qui va jusqu'å la marge. Appartient å la

section des Heteroneis de CLEVE.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 18. 7

Cette espece bien distincte est abondante å Jan Mayen

(169, 170, 171), et je ne l'ai pas rencontrée ailleurs. — Parmi

les dessins déja faits, il n'y a guere que la Navicula con-

cilians (CLEVE, Synop. PI. I, fig. 25) qui ait quelque rapport

avec la valve inférieure de cet Achnanthes. Mais le stauros

unilateral n'y existe pas, et c'est une espece marine.

— nodosa Ast. Ci. (Diat. Bären-Insel 1900, p. 13, olim.

Fragilaria CL).

Dans les exemplaires å sec de mes préparations, j avais

aussi reconnu que cette espece appartenait aux Achnanthes,

bien que le raphé de la valve inférieure soit quelquefois peu

visible. Elle semble &tre assez répandue, car elle se trouve

aussi å l'archipel Francois Joseph; å I'Tle des Ours; abon-

damment (au 170 et 171) et ca et lå disséminée dans les

autres récoltes du Grenland.

Caloneis Clever LaAGsTt. (peu ab. 170, 171, 172).

SN fasciata ILAGST:, LS Spitzb./10,(170, TAN):

— — = var. fonticola GRUS. (172).

= > silteula' PEHR. var: alpina. Ci: (172).

Denticula tenuis Krtz. (rare).

Diatomella Balfouriana Grev. (171).

Diploneis ovalis HILSE (rare).

— = mtidula J. BRUN sp. nova Pl. 2, fig. 9 et 10.

J'avais eru d'abords reconnaitre dans cette jolie petite

espeéce la Navicula Tehuktschorum de CLEvE (Vega, P1. 37,

fig. 48) mais la déscription quwil en donne et les dessins

qu'il cite, »Synop.» IT, p. 65, ne coincident pas avec cette forme

de Jan Mayen qui appartient bien aux Diploneis par I'épais-

sissement de la silice vers les flancs du raphé. Je la tiens

pour une espece caractérisée par l'éloignement de ses cötes

de la marge valvaire; leur atténuation vers VFintérieur et

leur interruption au centre simulant un Stauros. Cette

interruption n'est cependant pas constante. — Valve large-

ment elliptique arrondie. Longueur 10 å 13 u avec 10 å 12

cötes en 10 u (rare 170, 171 et au 260 de I'Tle du Pen-

dule).

Eunotia Arcus EHrR. forma curta (169).

— —- lMunaris GRUN. (172).

— — praerupta var. bidens GRUN. (172).

— — var. laticeps GRUS. (172).

— - gracilis RaAB. (rare).

8 J. BRUN, DIATOMÉES DE JAN MAYEN ET DU GREENLAND.

Fragilaria levissima Crieve. Diat. Fr: Joseph 1898, page

9, fig. I (abondante 169, 170, 171, 172 et mélée å la variété

suivante).

Au 635 de I'Tle Murray les grands exemplaires se rap-

prochent du Fr. hyalina Krtz. et montrent aussi une petite

dépression å la place des aréas terminales.

— — var. circumnodosa J. Brun, Pl. 2, fig. 17 å 19.

Variété å parois épaisses et å bordure perlée. La forme

de la face valvaire varie beaucoup. Elle est ordinairement

aä flanes ondulés et å terminaisons plus ou moins arrondies

et rostrées chez les grands exemplaires et de forme lancéolée

obtuse chez les petits.

Gomphonema angustatum var. lapponica Asr. Or. »Diat.

fr) Happmarkals95: PEpbefst20521=(I70):

Hantschia ampluoxys GRUN. type (ab. 169, 170) méelé aux

var. minor et var. hyperborea GRUN.

Melosira Roseana EHR. et sa var. hamadryas et dentrote-

res EHR. rare (170).

Navicula cineta Er. (169).

— cocconeiformis GREG. (170, 171).

Les tres petits exemplaires de cette espeéce passent å la

Navicula pelliculosa HiLsE et BREB. qui ne me semble pas en

etre spécifiquement différente.

Navicula dicephala W. Sm. type et forma minor (169, 172).

3 contenta GRUN. var. robusta J. Brun, P1. 2, fig 8.

Cette variété se distingue du type V. HK., PI. 14, fig.

31, par ses terminaisons dilatées et rostrées; ses stries plus

convergentes vers le centre et par le cercle (aréa) qui entoure

les nodules des 2 bouts (172). Son aspect rappelle celui de

la Nav. perlucens ÖstRr. »Diat. fra Ostgromnl. P1. 3, fig. 14, c>

et de la Nav. trinodis var. biceps, V. HK. Pl. 14, fig. 31, b.

— Du reste j'estime que les Nav. Flotowii, trinodis, perlucens

et contenta forment un groupe naturel d'éspeces minuscules,

qui ne peuvent bien se distinguer les unes des autres qu'avec

les lentilles å im. hom. actuelles les plus parfaites.

Navicula gregaria .DonKE. V. HK., Pl. 8, fig. 12 å 15

(= cryptocephala W. Sm.) — (169).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 18. 9

Navicula globiceps GREG. forma minor (rare 172).

— mutica KTz. tye et variétés (169).

— + perpusilla GRUN. V--HK. Pl 14, fig. 23. (169; 170).

— - pusilla W. Sm. (assez abondante 170, 171).

— FotdeaN An dNABE OVER RB EA ee Lä änr20

(169, 272).

Dans la récolte 172 on trouve quelques rares exem-

plaires d'une forme intermédiaire entre les Nav. Rotaeana et

mutica. Cette variété, que I'on pourrait nommer Mutico-

RBotaeana, est de forme largement elliptique, presque ronde.

T'aréa y est en stauros court et un peu latéral et les stries

fines sont nettement ponctuées. Il parait donc que ces 2 espé-

ces passent de l'une å V'autre, et cette curieuse varieté serait

une transition.

Neidium bisuleatum LAGT. assez abondant.

— — var. turgidula LAGT. assez rare.

Niteschia debilis ARN. (peu 171).

— — frustulum Krz. (171).

— — var. perminuta GRUN. (170, 171).

== Nathorsti J. BRUN, sp. nova, Pl. 2, fig. 5.

Valve å centre faiblement contracté. 'Terminaisons coni-

ques et rostrées. Longueur 32 å 40 m., 20 stries équidistantes

en 10 p et I points carimaux interompus au centre. Points

carimaux ecarrés, placés å une petite distance de la bordure

valvaire. Les stries aux 2 bouts sont assez fortement incur-

vées vers l'intérieur (rare). Se rencontre aussi dans les ré-

coltes Jackson faites å 'archipel Francois Joseph.

Nitescehia thermalis GRuN. V. HK. PI. 59, fig. 15 å 20;

assez rare.

— — var. minor — assez abondante (171).

Pinmularia borealis Eur. (170).

— brevicostata CL. var. plana J. Brun Pl. 2, fig.

3, 4 (tres abondante 169, 170, 171).

J'avais d'abords consideré cette forme comme appartenant

å la Navicula parvula de RaArFs, telle quelle est dessinée dans

le beau travail de LAGERSTEDT (Diat. Spiteb. 1873, Pl. 2,

fig. 4), mais CLEVE rapporte cette forme å la Pinnularia parva

EHr. (CLEVE Synop. II, p. 87) et la fig. 4 lui donne raison.

Je tiens cette Pinnularia de Jan Mayen pour une variété

de la P. brevicostata. — Valve épaisse, linéaire, courte, large-

10 J. BRUN, DIATOMÉES DE JAN MAYEN ET DU GREENLAND.

ment arrondie aux extrémités. Longueur 32 å 45 u. Largeur

10 å 15 u — Cötes robustes, courtes, équidistantes, s'atté-

nuant vers le centre, paralleles ou å peine convergentes;

8 å I en 10 u. Aréa axiale tres large, lanceolée et atteig-

nant la marge valvaire vers le milieu de sa longueur. Sur-

face valvaire plane et méeme quelquefois un peu concave,

ce qui s'observe facilement å la face connective.

Pinnularia divergentissima GRUN. (172).

— — var. subrostrata AsT. CL. (172).

— gracillima GREG. (172).

= intermedia TLaAGST. (169, 170, 171 abond.).

= lata BréÉB. (rare 170).

= microstauron EtHR. (= Brebissoni var. subpro-

ducta GRrRUN.) — (abondante 169, 170, 171).

msk sublinearis GruN. V. HK. Pl. 6, fig. 25, 26, rare.

— sabcapiuata GREG. V. HK. Pl 6, fig 220169):

— — var. Hilseana JAN. (169).

Stauroneis anceps EHR. — peu.

— — var. linearis EHR. (peu).

= lucida J. BRUN, Pl:c2,!fig: 11:12, 13 (rare lo;

1715 172).

Cette espece est bien caractérisée par la silice relative-

ment épaisse; par ses stries tres délicates (32 å 35 en 10 u)

incurvées dans la région centrale autours du stauros; par un

épaississement assez prononcé de la silice aux 2 cötés du

raphé et enfin par les nodules terminaux entourés d'une pe-

tite aréa arrondie. — Longueur 15 å 25 u. — Elle passe

de la forme elliptique la plus fréquente (fig. 12) å la forme

rostrée (fig. 11) ou capitulée (fig. 13). Je ne Pai trouvée

qu'en exemplaires disséminées, bien qu'elle semble cependant

assez répandue dams les régions boréales, car elle s'est aussi

rencontrée dans les récoltes 260 Ile du Pendule; 637 Cap

Stewart et 911, 912, 913 du Hurry Inlet. — Le St. grenlan-

dica ÖsTR. espece marine, n'est jamais elliptique.

Stawroneis obtusa TiaGst. (170).

20 — var. lapponica Ast. Ci. Lappm. 1895,

fig. 8 (170).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 18. 11

2. Ile du Pendule.

(Récoltes 259, 260.)

Récoltes faites dans des marais å mousses. bDL'eau des

tubes que jail recus contenait des débris d'algues filamen-

teuses et de mousses et beaucoup de sable. Reécoltes du reste

assez identiques.

Asterionella formosa HALL. — peu.

Caloneis silicula var. alpina GRUS.

Cymbella stauroneiformis LAGSsT. — peu.

Diploneis nitidula J. BRUN. — trés rare.

Fragilaria Arcus Ci. (olim Ceratoneis). — abondante.

Frustulia saxonica RAB. — peu.

Hamntschia ampluoxys GRUN. — (259).

Meridion circulare AG. — abondant.

Navicula cocconeiformis GREG. — assez abondante.

= mutica var. Goppertiana BLEIcH. — (fréquente 260).

= — var. ventricosa KTz. — peu.

— — var. mutico-RBotaeana J. Br. — trés rare.

(uti LIGOR)

-- Rotaeana RaAB. (260).

— trinodis var. biceps GRUN. (260).

Nitzeschia frustulum Krz. (260).

Pinnularia borealis EHR. — peu.

— lata BrREB. — (peu 259).

— mesogongyla EHR. var. mterrupta ÖL. — peu.

Synedra amplicephala var. fallax GRUN. — tres abondante.

Stauroneis anceps et var. linearis — rare.

— lucida J. BrRuN. forma capitata — trés rare.

3. Ile des Morses.

(Wallross-insel; 261.)

Dans cette belle récolte, faite dans un marais å mousses,

les Diatomées sont mélées å des débris d'algues et å des

Desmidiées, mais avec tres peu de sable.

Fragilaria laevissima CLEv. — peu.

Navicula cocconeiformis GREG. forma major — abondante.

12 J. BRUN, DIATOMÉES DE JAN MAYEN ET DU GR(ENLAND.

Navicula gracilis Eur. var. cineta magna J. BRUN — tres

abond.

Cette forme tient le milieu entre la Nav. gracilis EHR.

var. Schizonemoides et la Nav. cineta ErHr. La silice en est

épaisse et les stries fortes et tres nettement marquées. On

pourrait aussi la considérer comme espéce sous le nom de

Navicula cineta magna.

Navicula pusilla W. Sm. — peu.

Näteschio recta ELANT. VV. ER PI 67, fire

abondante.

Pinnularia brevicostata Cr. var. plana J. BBR. — abond.

— mesolepta EHR. var. å stauros GRUN. ( Wiener.

Verh. P1. 2, fig. 22) — peu.

SE microstauron EHR. (= Pinn. Brebisonii var.

subproducta V. HK. PI. 5, fig. 9).

— streptoraphe ÖLEVE var. styliformis GRUN. —

peu.

4. Ile Murray.

(Récoltes 635, 636).

Diatomées croissant sur la mousse de rochers arrosés

d'eau douce. Les tubes contenaient beaucoup de débris de

matieres organiques en plaques et en filaments et du sable

lamellaire paraissant provenir de micachistes.

Aclhnanthes coarctata BRÉB. — peu.

Cyeclotella stelligera CL. et GRUN. — rare.

Diploneis arctica CrrvrE (Fr. Jos. Id p. 4, fig. 1) — rare.

Eunotia Arcus-hybrida GruN. V. HK. Pl. 34, fig. 4 —

trés abondante.

— Nymannmana GRUN. — tres abondante.

-— praerupta var. laticeps GRUN. — peu.

Fragilaria laevissima ÖLEVE forma magna — peu.

Gomphonema angustatum var. Lapponica Ast. UL. — peu.

Hantschia amplioxys GRUN.

Melosira Roeseana RaAB. — abondante.

Navicula RBotaeana RaB. — peu.

— -- forma major — abondante.

— trinodis var. biceps GRUN. (forma curta et elon-

gata).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 18. 13

Pinnularia borealis EHrR. — abondante.

— divergentissima var. subrostrata AST. UL. — peu.

-— intermedia T.AGST. type et forma constricta —

abondante.

— mesogongyla PEHR. var. interrupta ULEVE -— peu.

>. Ile Murray.

(Récolte 909.)

Provenant de mousses sur des rochers arrosés d'eau douce.

Les especes y éetaient mélées de beaucoup de sable tres fin

et difficile å éliminer.

Caloneis lacunarum GRUS. (V. H. PI. 12, fig. 31) — peu.

— — silicula var. gibberula (CzEvE Synop. I, p. 51).

— peu (= Navicula limosa Kr1z. V. HK. PI.

12, fig. 18, 19).

Cymbella cuspidata K1z. — assez abondante.

Diploneis arctica ÖLEVE — rare.

Fragilaria lapponica GRUS. — peu.

26 = var. minuta (AST. CL. 1595, Lappm.)

— peu.

Hantschia amphioxys minor GRUN. — assez abondante.

Navicula eryptocephala KrTz. — rare.

— gibbula CLEVE (Synop. Pl. 5, fig. 17, p. 140) —

peu (= Navicula gibberula LaAGst. -Spitz.

JEAN Hl Ti

-— gibbula Cr. var. capitata LaAGSstT. id. — rare.

-— laevissima KrTz. forma major — peu.

Neidium Iridis EHrR. — peu.

— — var. luminosa J. BRUN, P1.2, fig. 25, 26 — peu.

Dans cette curieuse variété la valve est ordinairement

elliptique (fig. 25); quelquefois rostrée (fig. 26). Longueur

40 å 50 u. — Stries monoliformes trés nettes et presque

paralleles; 14 å 16 en 10 u. Aréa axiale linéaire, dilatée

d'un seul cöté de la valve de maniere å former un stauros

incomplet. — Crochets médians du raphé peu marqués. A

Fim. hom. le raphé apparait bifide et fourchu aux 2 bouts.

— On pourrait au besoin considérer cette forme comme

espece distincte. Mais, voir plus loin au Neidium productum

var. (récoltes 913 et 931) V'observation relative å la fig. 24.

14 —oJ. BRUN, DIATOMÉES DE JAN MAYEN ET DU GREENLAND.

Nitschia subtilis Krz. V. HK. Pl. 68, fig. 7, 8. — peu.

Pinnularia divergens W. SM. var. cuneata GRUS. A. S.

P1. 44, fig. 11 — peu.

— mesogongyla EHR. var. interrupta CLEVE — peu.

== stauroptera EuHRr. var. interrupta V. HK. Pl. 6,

NEG

(Ces 2 derniers Pinnularia ont beaucoup d'analogie!)

Stauroneis anceps EHR. — assez abondant.

-- — var. leiostauron Ast. CL. Lappm. Pl. 1,

Ila AG

= — var. amphicephala—major Krz.

(Dans cette récolte ces 3 formes passent de

Fune å P'autre.)

— Legumen Eur. forma parva V. HK. Pl. 4,

fig. 11. — peu.

Swrirella lapponica GRUN. — assez abondante.

— = var. minuta AsT. CL. Lappm. Pl. I,

fig. 40 — rare.

Tabellaria flocculosa KTz. — rare.

6. Cap Stewart.

(Récolte 637.)

Provient de marais å mousse. Meélée de beaucoup de

sable å mica verdätre et de débris d'algues avec quelques

Desmidiées.

Eunotia praerupta var. laticeps GRUN. — peu.

Hantschia amphioxys type et var. minor — trés abondante.

Meridion circulare AG. — tres abondant.

Navicula gibbula C1revE Synop. Pl. 5, fig. 17. — assez

abondante.

Cette espece (olim Nav. gibberula LaGt. Spitzb. Pl. 1,

fig..7); la Navic. laevissima KrTz. -cV:sHK. Pl 13, fig: 18;

la Navic. pseudobacillum GRUS. et le Diploneis arctica CLEVE

se ressemblent beaucoup et pour les bien distinguer il faut

employer une lentille å im. hom. å grand angle d'ouverture.

Navicula glacialis Bur. (= quinquenodis GRUN.) —Ttrés rare.

— laevissima Krz. — peu.

226 lanceolata KrTz. — rare.

Oe mutica Krz. var. ventricosa — peu.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 18. 15

Navicula mutica var. Cohnmit HiLsE — peu.

— — var. Östrupi J. BR. — assez abondante.

Cette variété nettement capitulée et a flanes rectilignes

a déja eté citée par OstruP »Diat. de Vlle Jan Mayen 1897

page 232 -— C'est évidemment la méme forme, et comme

elle se trouve dans plusieurs récoltes, j'ai eru bien faire de

la nommer (ex.: 169, 911, 913).

Neidium bisulceatum LAGT. (CLEVE) — peu.

Niteschia thermalis—minor GRUN. — peu.

Pinnularia microstauron EHR. — assez abondante.

Stauroneis anceps EHR. type — tres abondante.

= — var. leiostauron AsT. CL. Lappm. 1895,

Pl. 1, fig. 7 — idem.

= lucida J. BRUN, forma capitata — tres rare.

— Legumen EHR. forma parva — trés rare:

7. Hurry Inlet.

(Récolte 910.)

Provient de marais å mousses ou les Diatomées sont

mélées å une tres grande quantité de sable tres tenu et å

beaucoup de matiere organique amorphe. Elle est assez

différente des autres récoltes du méme canal pour que j'aie

cru devoir citer séparément ses espéces.

Caloneis silicula var. limosa KTtz. — rare.

— — var. alpina GRUN. — peu.

Cymbella Cesati RAB. — assez abondante.

— heteropleura forma minor CL. — peu.

— naviculaeformis AUTER. (= anglica Let.) — peu.

—' — perpusilla AST. OL. — rare.

-- stauroneiformis LiaeT. — assez abondante.

Diatomella Balfouriana GREV. — assez abondante.

Eunotia pectinalis (forma major) — idem.

Hantschia amphioxys AG. GRUN. — trés abondante.

— -— var. leptocephala VSTR. — rare.

Meridion circulare AG. — tres abondant.

Navicula cryptocephala Krtz. — peu.

— laevissima Krz. (forma major) — assez fréquente.

7 mutica Kr1z. type et var. ventricosa — rare.

Neidium bisulcatum LAGT. — peu. |

16 J. BRUN, DIATOMÉES DE JAN MAYEN ET DU GR(CENLAND.

Nitescha' frustulum Krtz. V. HK. Pl. 68, fig. 28, 29. —

abondante.

= thermalis-minor GRUN. — rare.

Pinnularia divergentissima GRUN. — rare.

— microstauron PEHR. — peu.

Stauroneis Anceps EHR. — trés abondante.

Li — var. linearis — tres abondante.

— Phenicenteron EHR. — peu.

— lucida J. BRUN — trés rare.

Tabellaria floceulosa KTz. — tres abondante.

3. Hurry Inlet.

(Récoltes 911, 912, 913, 931.)

Dans ces récoltes provenant des marécages qui bordent

la baie, les Diatomées étaient nombreuses, et chaque espéce

s'y est trouvée en général abondamment représentée. Peu

de matieére organique et du sable facile å éliminer. — On y

trouve les mémes espéces, mais dans des proportions trés

differentes.

Achnanthes flexella (forma alpina) — (913, 931).

= microcephala KTtz. V. HK. PI. 27, fig. 22,23. —

(913).

Amphora Duséni J. BRUN sp. nova, Pl. 2, fig. 14 å 16 —

(Fresprare OF ROT2y

Longueur 11 å 13 u. Marge dorsale avec une large

bosse au centre et 2 plus petites vers les bouts. Marge

ventrale trés légerement bosselée. ”Terminaisons capitulées.

Raphé rectiligne ou un peu concave avec une aréa étroite.

Stries fines non ponctuées; convergentes et plus distinctes

au centre. 18 au centre et 24 aux 2 bouts en 10 u. Zone

connective avec quelques lignes de suture ondulées sans stries

transversales visibles. —

ÅAsterionella formosa Hass. — rare.

Caloneis Clevei LAGT. — (911).

— — silicula Enrr. var. alpina Asrt. CL. Lappm. Pl. I,

fig. 9 — (911, 912, 913).

Cymbella angustata W. Sm. (CrevE Synop. I, p. 161) —

(913).

Chez beaucoup d'exemplaires de cette récolte on remar-

que que P'aréa axiale de cette espece est dilatée vers le

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 18. 17

centre et de forme lancéolée, surtout chez les grands exem-

plaires.

Cymbella heteropleura EtR. (forma minor) — (911).

— naviculaeformis TiaGT. — (913).

— — perpusilla Ast. C1. (Lappm. 1895, PI. 1, fig. 13)

= peu.

SENITIN Sen Gi Cu aMSN EA GIS ATS KaR BIN TS 26)

(peu 913).

— stauroneiformis TaAGT. — (913 abond.).

Cyclotella Kiitzingiana CHAvv. — rare.

= stelligera CL. et GR. — (peu 913).

Denticula tenwis Krz. var. intermedia Grus. V. HK. PI.

49, fig. 25 — (assez abondante 913).

Diploneis elliptica Kt1z. — (rare 913).

Eunotia prerupta GRUS. (forma applanata!) — (peu 911).

— gracilis Rar. (V. HK. PI. 33, fig. 1) — (911).

— " unaris EHrR. (V: HK. PI. 35, fig. 3) — (912).

Fragilaria Arcus (olim. Ceratoneis) — (911, 913, 931).

MAP — var. recta CLEVE — (idem. mélée, rare).

Gomphonema angustatum Krz. (forma minor) — (peu 912,

SÄLEN

ER = var. lapponica AstT. CL. (Lappm.

Pl. 1, fig. 20) — rare.

= Hu var. subequalis Grus. (V. HK.

Pl. 25, fig. 1) — (913).

Hantschia amplhioxys GRUN. type et variété minor —

(OM 951):

— — var. leptocephala ÖstTR. — (911,

FFS

Navicula amplibola CrevE — (rare 913).

= anglica var. subsalina (GrRuN. V. HK. Pl. 8

fig. 31) — (913).

— atomoides GrRUN. (V. HK. PI. 14, fig. 3) — ré-

pandue (913).

= depressa CrEvE (Finld. P1. 2, fig. 4) — trés rare.

SE lanceolata "Kr (VT HKP 8 fs hI6N 17) —

(OTTIFIRS HITS

— laevissima Krz. (voir la note Récolte 637) — peu.

— mesolepta EHr. å stauros (peu 913).

— peregrina var. polaris ÖLEVE. — rare.

— — pseudobacillum GRUN. — peu.

18 J. BRUN, DIATOMÉES DE JAN MAYEN ET DU GREENLAND.

Navicula radiosa KrTz. — peu (911).

— Rotaeana Raz. (forme V. HK. Pl. 14, fig. 18) —-

(913). |

— — var. oblongella et obliqua — rares.

= Semimulum GRUN. (V. HK. Pl. 14, fig. 9) — (913).

= — subtillissima CLEVE (913).

— Tuscula Etr. (olim Stauroneis punctata Krz.)

— rare.

— | vulpina Krtz. (V. HK. Pl. 7, fig: 18) — rare;

Neidium bisulcatum TLaGt. — assez abondante.

= — var. turgidula LAGT. — peu (913).

— — decoratum J. Brun, sp. nova — peu (913, 931).

Pl:P säg förde

Cette espeéce se distingue nettement des autres Neidium,

par ses alvéoles disposées en lignes ondulées dans le sens de

la longueur de la valve, formant aussi des stries transver-

sales et parralleles. A mi-distance du raphé, å la marge,

ces alvéoles sont plus distinctes et transversalement allon-

gées. — Valve lancéolée ou elliptico-lancéolée, å terminaisons

obtuses, larges, arrondies. Longueur 50 å 80 u. Stries

transversales 10 å 12 en 10 u au centre et 16 vers les bouts.

Aréa axiale étroite, dilatée en rond au centre. Crochets des

2 nodules médians tres nets; mais les bifurcations qui ter-

minent le raphé aux 2 extrémités sont peu visibles.

Neidium productum W. Sm. — (911, 931).

— — var. polygibba J. Brun, P1. 2, fig. 23

(91) 9137 931):

Longueur 70 å 90 u.. Valve avec 3 bosselures å la marge.

La bosselure médiane ordinairement plus petite que les 2

autres. Aréa dilatée au centre en un pseudo-stauros elliptique

court. Stries presque parralleles, équidistantes, formées d'al-

véoles nettes pres de la ligne d'interruption et s'attenuant

vers le raphé. 20 å 26 en 10 u. Pour la nature des stries

et leur écartement cette variété tient le milieu entre le N.

productum et le N. affine EHR. —

La fig. 24 représente la méme forme de valve; mais avec

des alvéoles beaucoup plus grandes et formant des stries trés

écartées et semblables å celles du N. Iridis var. luminosa

(fig. 25 et 26). — N'ayant trouvé qu'une seule valve å la

récolte 909 de YI'Tle Murray, je ne puis me prononcer sur

cette forme que je crois une anomalice! Amnomalie qui semble

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 18. 19

confirmer Vl'opinion de CÖCLEvE (Synop. I, p. 67) que tous les

Neidium pourraient au besoin é&tre considérés comme les va-

riétés d'un seul type.

Nitescla frustulum Krz. (= N. Hantschiana RaAB.) —

assez freéquente (911, 912, 913).

— Palea Krz. — (911, 912).

— recta HaAnt. — (V. HK. PI. 67, fig. 17) — (assez

abond.x 911, 912):

- thermalis var. minor GRUN. — peu (913).

Pinnularia divergens W. Sm. — (911).

= divergentissima GRUN. — (peu 913).

se = var. subprodueta Asrt. OL. —

(peu 913).

— hyperborea CLEVE — (rare 912).

== icostauron Er. — (911, 931).

= mesogongyla EHR. var. interrupta CtEve — (911).

= microstawron EmHr. — (911, 931).

= pulchra ÖsTR. var. magna J. Br. (Pl 2, fig.

52) peu (ITIS:

ÖstTRUP a décrit et dessiné (Diat. de I'est du Greenland

1897, PI. 1, fig. 3, p. 269) cette nouvelle espece qui me pa-

rait bien typique. — La variété que j'ai trouvée, n'en differe

que par sa taille plus grande et ses stries plus fortes. Lon-

gueur 70 å 90 u. et 8 å I cötes en 10 u. Terminaisons

rostrées et plus ou moins obtuses arrondies.

Pinnularia Spitebergensis CLEvE — peu (911, 931).

= viridis EHR. var. fallax CLEvE — peu (913).

Stauroneis Anceps EHR. — assez abondante.

— — var. linearis — peu (913).

— lucida J. BRUN — rare (911, 912, 913).

— Phenicenteron Eur. — peu (911, 931).

Synedra amplucephala Krz. (V. HK. P1. 39, fig. 14, 15) —

(QR):

— Ulna Err. (forma minor) — (911).

Tubellaria flocculosa Krz. — (peu 912, abondante 911).

Il est å remarquer que dans toutes ces récoltes, je n'ai

trouvé aucun Pleurosigma, ni Gyrosigma. Pas de Mastogloia;

ni d Epithemia; 01 Diatoma; ni Campylodiscus; ni Cocconeis;

20 J. BRUN, DIATOMÉES DE JAN MAYEN ET DU GR(ENLAND.

ni Stephanodiscus; ni Tetracyclus, qui sont cependant des gen-

res d'eaux douces assez répandus jusque dans la région

élevée de nos alpes. Les genres Amphora et Surirella n'y

sont représentés chacun que par une ou 2 especes, bien que

jaie parcouru avec soin les 114 préparations que j'al faites.

— Il a été trouvé des exemplaires isolés de Coscinodiscus

radiatus Bain. et Oculus Iridis Eur.; de Trachyneis aspera

EHr. CLEVE et, chose curieuse, 2 ex. VT Hemiaulus polymor-

phus GRUN.; mais ces valves marines ont då etre amenées

avec F'eau de la mer pulvérisée et chassée dans l'intérieur

des terres par de grands coups de vents.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. II. N:0 18. 21

Explication des planches.

P1; 14

Carte indiquant les explorations de l'expédition suédoise faite en

1899 sous la direction de M" le Prof. NATHORST.

Les localités ou ont été faites les récoltes de Diatomeées deau

douce y sont marquées par des traits rouges et les dates sont donées

a coté du tracé indiquant la marche du navire. — M" DUSÉN qui

était chargé spécialement de la partie botanique, må donné sur les

emplacements ou les récoltes ont été faites les renseignements suivants:

Page.

Insula Jan Mayen — species RE inter muscos in rupibus

irrigatis cerescentes occurrunt . . FENA STO NRUANE, 7 v OTTRIG

ITnsula Pendulum -— in paludibus muscosis » su ovmvmmD fl o11

> Wallross —— idem iden BINOTSAT or se ERE

> Murray — inter muscos in rupibus irrigatis . . . . 12.

Ad promontorium Cap Stewart — in paludibus muscosis. . . 14.

Ad sinum Hurry Inlet — species plurimae in paludibus muscosis

GEERERIKIE: cc AEG. BRRRUNINE Se OH TLE HIGH. VASIADD 0003 STEN

22 J. BRUN, DIATOMÉES DE JAN MAYEN ET DU GR(ENLAND.

IATA

dessins faits å + 1400 avec Lentille Apo. 2 mm. 0. N. 1,36 et

diminués å + 600 par la phototypie.

junk

[Ne

Piomularia pulehra OSTR. forma magna J. BRUN.

d, 4. = plana J. BRUN (= brevicostata CL. var.?).

5 MNitzselia Nathorsti J. BRUN.

(= Stagnorum RAB. var.?)

Neidium decoratwn J. BRUN.

8. Navicula contenta GRUN. var. robusta J. BR.

9. - Diploneis nitidula J. BRUN.

-—J

10. rd id. å + 1000.

11. — Stauroneis lucida J. BRUN (forme elliptique normale).

(12 forma cuneata — 13. forma capitata.)

14 å 16. ÄAmphora Duséniu J. BRUN.

17 å 19. Fragilaria laevissima ÖOLEVE var. cirewnnodosa J: BR.

(18 forma minor. — 17, 19 forma major).

20 å 22. Achnanthes Nathorsti J. BRUN.

(20, 21 valve inférieure — 22 valve supérieure.)

23. Neidiwm productum W. SM. var. polygibba J. BR.

24, (idem, anomalie å grosses perles!)

25, 26. — = Iridis EHR. var. luminosa J. BRUN.

(25 forme normale — 26 forme conique.)

Bihang till Kongl. Sv Vet Akad. Handl. Bd.26 Afd. III N?18 FL

ANTARCTICS KURS

under expeditionen till

Ostra Grönland 1899.

> Landfast is i Juli.

+ Gäslandet

[2 Ng | - > LY

HERA BM -—8-0-—0—0-8-0—0-8-0-0-0-0-0-0Ia MR

210 Vest. Il. fr: Creenmw. L4 Oo

Fotolit. Gen. Slab. Lit. Anst.

TSAR a AR ARN

= - i

, - q4 fa ad l

” É

rn + :

RER ; 3 r

Jå Å X 3

FR 4

Äg -

frn 4 ” 2 i vr

Sar = R Cosa VAN ÅA 4

2 & é / ;

ee : 5

É a -

kär

ES - ; 3

FD : d

VU Lf Lä

fe |

| -.

- - -

oa k Så

ng ||

ä |

Jan a,

£ $ ”

"3 - å

mg f

» -

RA EE SVT TAG Sr SLE SDR reor Tom fal vig PASTE

Åh

Bihang till K. Sv. Vet. Akad. Handl. Bd. 26. Afd. III. w

PT PTT TP

dre

MMA

(PER

Fota

ÖN 1080

MESA

Westphal, Stockholm,

Ljustryck af Ohr.

delin.

Brun et Roget,

BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band 26. Afd. HL. N:o 19,

BEITRÄGE

IYRIDACEEN-FLORA SUDAMERIKAS

GUST. O. A:N MALME

MIT EINER TAFEL

STOCKHOLM

GIPRSORSRNeN NOR

TRYCKERIET. P. A. NORSTEDT &

1901

NLA

uUDAHTITE

(AJA EN LADAN and

ENJAM få 0 fa0p

IA NAT GCI TIN

Ng £

JJN

Find ar än AON ES OMR NS FA TNE u

- i

Ti ÖH TAR bo AA ATT JP TUIYYTNY FE Al MR EEUT ve

; 04 NA

- FLAG

M 4

g 4 d å

ÄR KAPHANNS

NE KINA AA (nl fe RANE

SM FO TON AL JAG MN

i 0 | | JE KOTA

i ge i DALIN Wå Jä ] - ju 4

| Kd / - > Aj E |

Neach dem Erscheinen meines Aufsatzes »Xyridace:e brasilien-

ses, precipue goyazenses a Glaziou lectzee>»! sind mir die Xyri-

daceen der drei grossen Genfer Herbarien — Herb. BoIssIER,

Herb. DE CANDOLLE und Herb. DELEsSSERT — und die von E.

UrE in Brasilien gesammelten hierhergehörigen Pflanzen zur

Bearbeitung bezw. zur Revision gesandt worden. In die-

sen Sammlungenh, die eine erhebliche Anzahl sädamerikani-

scher Xyridaceen enthalten, finden sich auch etliche neue

Species, und ausserdem liefern sie einige Beiträge zur Kennt-

nis der geographischen Verbreitung der schon längst bekann-

ten Arten.

Da ich jetzt wahrscheinlich fär längere Zeit das Studium

dieser Pflanzen, wenigstens das Herbarstudium derselben,

verlassen werde, will ich diese Beiträge zur Nyridaceen-

Flora Sädamerikas veröffentlichen, damit sie nicht in den

Museen begraben werden. Was die neuen Arten betrifft, ist

zu bemerken, dass sie aus denjenigen Teilen von Brasilien

und Venezuela stammen, die von den Botanikern seltener be-

sucht worden sind. Besonders interessant sind die beiden

von R. SPrRucE an der Grenze zwischen Brasilien und Vene-

zuela gesammelten Abolboda macrostachya und Xyris Spru-

ceana, die durch ihren Habitus von den bis jetzt beschriebe-

nen Arten erheblich abweichen. Die zahlreichen in den un-

tersuchten Sammlungen befindlichen Xyridaceen aus Minas

Geraes und den angrenzenden Teilen von Rio de Janeiro und

Sao Paulo haben sich dagegen sämtlich als alte Bekannte

erwiesen. é

Die weit verbreitete Xyris macrocephala VaAHL liegt auch

in den jetzt durchmusterten Sammlungen in zahlreichen

Exemplaren vor, die mit mehreren veröffentlichten oder un-

j ! Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Handlingar. Band 24. Afd. III.

N:o 3. (Stockholm 1898).

4 MALME, BEITRÄGE ZUR XYRIDACEEN-FLORA SUDAMERIKAS.

veröffentlichten Namen benannt worden sind. All die Fund-

orte und die Namen hier aufzuzählen, hätte gar keinen Zweck,

da das Verbreitungsareal der Species nicht erweitert wird

und die unveröffentlichten Namen am besten der Vergessen-

heit iberlassen werden. Das älteste ist zweifelsohne dasje-

nige Exemplar, das im BURMANN'schen Herbar (im Herb. DE-

LESSERT) unter dem Namen »>Jupicai Pisonis Hist. p. 235

aufbewahrt wird; es stimmt mit der als Xyris communis

KuNTH bezeichneten Form sehr gut iäberein. Dieselbe Form

ist auch von RICHARD unter dem Namen X. jupicai ausgeteilt

worden; und dieser Forscher bemerkt auf der Etiquette die

grosse Variabilität der Pflanze: »Cette plante croit dans le

continent et dans les Antilles, å Cayenne dans les sables.

Elle varie beaucoup par la grandeur. J'ai vu des échantil-

lons depuis 4 pouces de hauteur jusqu'å douze ou quinze. Ce

n'est pas la méme plante que la Xyris indica LIiNN.>

Wie ich bei der Besprechung der Xyridaceen von Para-

guay hervorgehoben habe,! giebt es keinen durchgreifenden

Unterschied zwischen Xyris macrocephala VAHL und X. com-

munis KUNTH. Andrerseits hat NILSsSon? die Aufmerksamkeit

darauf gelenkt, dass X. communis KUNTH kaum von X. caro-

liniana Want. zu unterscheiden ist. Mir kommt es sehr

wahrscheinlich vor, dass alle drei zu vereinigen sind. Der

älteste Name, Xywyris caroliniana Warr.,? der bis jetzt nur

die nördlichste Rasse bezeichnet hat, muss dann fär die Spe-

cies zur Geltung gebracht werden; und die Namen NXyris

jupicat RicH. (1792), Xyris macrocephala VaAHrL (1805). Xyris

1 Die Xyridaceen Paraguays. Bulletin de I'Herbier BorissrIER. Tome VIL

N:o 1 (Janvier 1899). In der Flora brasiliensis sind sie auch von SEUBERT

vereinigt worden (unter dem Namen Xy»ris laxifolia MART.).

? Studien äber die Xyrideen. Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademiens

Handlingar. Band 24. N:o 14. Stockholm 1892.

3 Ob WALTER mit X. caroliniana eben diejenige Sippe bezeichnet hat,

die später so genannt worden ist, muss dahingestellt bleiben, da die Original-

exemplare wahrscheinlich verloren gegangen sind. [Vergl. A. B. RENDLE,

Notes on Xyris. — Journal of Botany british and foreign. Vol. XXXVII

(1899), p. 497.] Da dieser Name jedoch längere Zeit fir die in den Vereinig-

ten Staaten Nordamerikas weit verbreitete Sippe benutzt worden ist (z. B.

von KUNTH, NILSSON und mehreren nordamerikanischen Botanikern), wiirde es

kaum angemessen sein, ihn zu unterdriäcken. HSollte er aber aus irgend einem

Grunde verworfen werden, muss X. jupicai RicH. zur Geltung gebracht wer-

den; da dieser Name die X. commawms KuntH bezeichnet [X. jupicai MiIcHx.

(1803) ist nach RENDLE, der das Originalexemplar untersucht hat, mit X.

caroliniana auct. identisch. Journal of Botany british and foreign. Vol.

XXXVIII (1900) p. 230], so muss dann fir die nördlichste Rasse der Species

ein neuer Name geschaffen werden.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 19. >)

laxifolia Mart. (1841), Xyris communis KUNTH (1843) u. A.

mässen zu den Synonymen verwiesen werden oder Varietäten

oder Rassen bezeichnen.

Xyris savannensis Mi1o., welehe Art in Matto Grosso fast

ebenso häufig ist wie X. macrocephala VAHL und auch in Såo

Paulo gar nicht selten zu sein scheint, tritt, nach den von

mir bis jetzt untersuchten Sammlungen zu urteilen, weiter

nördlich viel spärlicher auf. In den »Xyridaceen Paraguays»

habe ich ihr Vorkommen in Venezuela als zweifelhaft be-

zeichnet. Dies grändet sich aber auf ein Versehen, denn

ich hatte zur Zeit die von SPRUCE »Ad flumen Rio Negro

supra ostium flumin. Casiquiari> im J. 1854 gesammelten

Exemplare (N:o 2973) schon gesehen.

Schhesslich möchte ich, ehe ich die neuen Species be-

schreibe und die bemerkenswertesten neuen Fundorte auf-

zähle, die Gelegenheit benutzen, einen von mir begangenen

Fehler zu berichtigen. In der Bearbeitung der Xyridaceen

der ersten Regnellschen Expedition ! habe ich eine neue Abol-

boda unter dem Namen 4. longifolia MALME beschrieben.

Nachdem ich jetzt mehrere Exemplare der A. pulchella H. &

B. — Guyane francaise, 1839. LEPRIEUR; Guyane anglaise.

SCHOMBURGK N:o 857; Prope Maypures, ad flum. Orinoco, Ju-

nio 1854. NSPRUCE N:o 3651 -— gesehen habe, bin ich zu der

Ansicht gekommen, dass meine vermeintliche neue Art mit

derselben vereinigt werden muss; die Exemplare aus Matto

Grosso sind nur ungewöhnlich gross und schön entwickelt.

Die Durchmusterung der Genfer Sammlungen hat mich

auch in den Stand gesetzt, auf emen von meinem Freunde Dr.

ÅA. NILSSON wahrscheinlich begangenen Fehler die Aufmerk-

samkeit zu lenken. In seinen »Studien» (p. 27) hat NILsson

unter dem Namen Xyris cubana n. sp. eine Xyris beschrie-

ben, die sich in den N:s 3229 (Xyris navicularis GRISEB.) und

3230 (Xyris bicarinata GRISEB.) von WkricHT's Plants cub.

eingemischt in der Botan. Abteilung des naturhist. Reichs-

museums zu Stockholm vorfand. S. 53 sagt er von den

heiden GRISEBACH'schen Arten: »Es scheint mir sehr frag-

lich, ob sie (Xyris navicularis) von X. bicarinata specifisch

verschieden ist» Es hat sich nun gezeigt, dass im Herb.

DE CANDOLLE unter der Nummer 3230 ausschliesslich X. cubana

! Die Xyridaceen der ersten Regnell'schen Expedition. Bihang till K.

Svenska Vet.-Akad. Handlingar. Band 22. Afd. III N:o 2. Stockholm 1896.

6 MALME, BEITRÄGE ZUR XYRIDACEEN-FLORA SUDAMERIKAS.

ALB. Nirss. liegt und dass im Herb. BorssiER das grösste und

am besten entwickelte Exemplar zu derselben Art gehört,

das iibrige gar nicht von N:o 3229 (X. navicularis) verschie-

den ist. Die von GRISEBACH gelieferte Beschreibung der X.

bicarinata passt auch ganz gut zu X. cubana ALB. NILSS.,

obgleich sie, was die Frucht betrifft, irrig ist. Mir scheint

es deshalb mehr als wahrscheinlich, dass diese beiden Arten

in der That identisch sind und dass also der von NILSSON

gegebene Name zu streichen ist. Da sie (X. navicularis und

X. bicarinata) an demselben Standorte gesammelt worden

sind und einander sehr ähneln, sind sie bei der Verteilung

der Exsieccate vermischt worden.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:019.

XVyrISE

X. teres ALB. Nirss. (1892).

Forma obscuriceps MaAimE n. f.

Foliis paullulo brevioribus (20—30 cm. longis), bracteis

obscurioribus et area multo minore ornatis a forma genuina

recedit.

Brasilia: Minas Geraes. »In Säimpfen auf Campos der

Serra da Itatiaia, 2,100 m» (18 /196. UrE 3765).

Die Epidermiszellen der Blätter haben ringsum stark verdickte

Wände. Die zahlreichen (etwa 16) Nerven sind ungefähr gleich stark,

in einem Kreise angeordnet und bestehen gewöhnlich aus je einem

grossen und zwei kleinen Mestombändeln nebst mechanischem Gewebe.

Das Gefässbändel der Wurzeln ist tetrarch oder pentarch; Endo-

dermis drei- oder vierschichtig.

X. stenophylla ALB. Ninss. (1592).

ALB. NILSSON, Studien p. 46.

Brasilia: Serra do Mar, Campos de Boa Vista (civit.

Santa Catharina? Rio de Janeiro?), in paludosis 1000 m.

supra mare (18/12 86. ULE 593.).

X. pterygoblephara StEuD. (1855).

ALB. NILSSON, Studien p. 52.

Brasilia: Minas Geraes, Serro Frio (VAUTHIER 373 p. p-).

Distrib. geograph.: Minas Geraes.

8 MALME, BEITRÄGE ZUR XYRIDACEEN-FLORA SUDAMERIKAS.

X. (Nematopus) Gardneri MaALME n. sp.

SLÄP OSirER HöS

Folia disticha, rigida, plana, anguste ensiformia—linearia,

acuta v. subacuta, summo apice subteretia, (3 —)4—5(—6) cm.

longa, 1—1,;5 mm. lata, lzevia, glaberrima, subnitida, omnino

eciliata, marginibus cartilagineo-incrassata, circiter ad 1/3

complicata, in vaginam angustam, subnitidam, ferrugineo-

castaneam, eciliatam sensim dilatata. Scapus gracillimus,

sepe undulato-flexuosus v. leviter spiraliter tortus, (S—)10—

15(—20) cm. longus, circiter 0.25 mm. crassus, teretiusculus v.

superne indistinete bicostatus, glaber, levis, basi vagina sat

ampla, 3—4 cm. longa, inferne ecarimata, castanea nitidaque,

superne carinata et + purpureo-virescente, in cuspidem foli-

aceam vulgo circiter 0, cm. longam excurrente instructus.

Spica pauciflora, late ellipsoidea v. obovoidea v. deflorata

subturbinata, 5—6 mm. longa, 2,;--3 mm. crassa; bracteis in-

fimis duabus (fores haud suffuleientibus) ovato-triangularibus,

3 mm. longis, 1—1,> mm. latis, acutis v. acuminatis, late

scariosis, inde a basi carinatis; mediis ovatis v. ovato-ovali-

bus, 4—4,5 mm. longis, circiter 2,» mm. latis, acutis, late

scarioso-marginatis, subintegerrimis v. superne nonnihil la-

ceratis, eciliatis, apicem versus purpureo-ferrugineis, dorso

area opaca, magna, oblonga v. oblongo-ovata, in sicco purpu-

reo-ferruginea v. dilute castanea notatis, presertim apicem

versus carinatis; superioribus obovatis, obtusissimis, cochlea-

tis, 4,5—5 mm. longis, vix 2 mm. latis, presertim apicem

versus scarioso-marginatis, subintegerrimis, dorso superne

area opaca, sat parva, ovato-lanceolata notatis, apicem versus

sat indistincte carinatis. Sepala lateralia libera, bracteis

equilonga, navicularia, sat equilatera, lanceolata, acutiuscula,

carinata, carina fere exalata et nonnisi medio pilis paucis, brevi-

bus ciliata. (Corona et stamina desunt.) Capsula dimidiam

partem sepali vix fequans, late ellipsoidea, unilocularis, pla-

centa basali-centrali, pericarpio tenuissimo. Semina nume-

rosa, funiculis longis affixa, obovoidea, 0,35—0,4 mm. longa,

circiter 0,2 mm. crassa, irregulariter longitudinaliter costata

v. fere reticulata, manifeste apiculata.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 19. 9

Brasilia: civit. Cearå (Mensibus Aug.—Nov. 1838. GaARD-

NER 1058.).

Affinis X. subtenelle MALME, abs qua foliis incrassato-

marginatis, omnino eciliatis, apice haud subulatis, bracteis

subintegerrimis, area opaca magna notatis, inferioribus pr:e-

terea multo angustioribus et multo manifestius carinatis etc.

differt. X. extensula MALME jam ramorum vegetativorum in-

ternodiis bene evolutis statim dignoscitur. A X. tenella

KunNtH foliis multo longioribus, vaginam subaphyllam basin

scapi cingentem superantibus, bracteis spice inferioribus acu-

tis et manifeste carinatis, sepalis lateralibus angustioribus et

dorso fere eciliatis etc. recedit nostra species.

Hinsichtlich der Anatomie der Blätter erinnert X. Gardnerti

einigermassen an X. stenocephala MALME. Die Blattränder sind mit

einer bis fiänfschichtigen, im Querschnitte sichelförmigen Schiene ste-

reomatischer Zellen versehen, und die Epidermiszellen derselben haben

ringsum ungewöhnlich stark verdickte Wände. Sonst besteht die Epi-

dermis aus im Querschnitte fast isodiametrischen, mit rotbraunem In-

halte versehenen Zellen, deren Wände nach aussen ziemlich stark ver-

dickt, sonst dänn sind. Die Randnerven sind aus je zwei Mestombindeln

gebildet, einem grossen und einem kleinen, nebst recht schwach ent-

wickeltem mechanischem Gewebe. Unter den iäbrigen Nerven sind

finf fast -ebenso gross wie die Randnerven, abwechselnd der einen und

der anderen Seite des Blattes genähert, und bestehen gewöhnlich eben-

falls aus zwei ungleichen Mestombändeln nebst mechanischem Gewebe.

Zwischen denselben liegen je ein oder drei kleine Nerven, die nur ein

kleines Mestombindel enthalten.

Das Gefässbändel der Wurzeln ist triarch; Endodermis ein-

schichtig.

X. eristata ALB. Ninss. (1892).

ALB. NILSSON, Studien p. 56.

Brasilia: verisim. civit. Minas Geraes (P. CLAUSSEN 494.).

Distrib. geograph.: Bahia, Minas Geraes.

X. gracilescens MALME (1598).

MALME, Xyrid. brasil. Glaz. p. 16.

Brasilia: (verisim. occident. WEDDELL 9537.).

10 MALME, BEITRÄGE ZUR XYRIDACEEN-FLORA SUDAMERIKAS.

X. hymenachne Marr. (1541).

ALB. NILSSON, Studien p. 57.

Brasilia: Serra dos Orgåos (GARDNER 684) et ad There-

zopolis (In humidis. Dec. 1896. E. UrE 4146.) civit. Rio de

Janeiro; Serra do Frio (1832. VWVAUTHIER 378 p. p.) et locis

haud indicatis (CASARETTO 2963, »X. scariosa nob.»; P. CLAUS-

SEN 212 p. p.) civit. Minas Geraes.

Distrib. geograph.: Rio de Janeiro, Såäo Paulo, Minas Ge-

raes, Goyaz, Matto Grosso.

X. hymenachne Marr. var. augustifolia MALME n. var.

Folia augustissima, plana, linearia, 15—25 cm. longa, vix

1 mm. lata, acuta, lzevia, glabra v. margine nonnumquam

paullulum brevissimeque ciliata, nervis marginalibus non in-

crassatis, inferne in vaginam subopacam, basin versus ferru-

gineo-castaneam v. purpureo-ferrugineam et margine crebre

longeque ciliatam sensim ampliata. Scapus foliis longior,

usque ad 40 cm. altus, gracilis, circiter 0,;> mm. crassus, sub-

teres, glaberrimus. Cetera forma genuinee.

Brasilia: Bahia, Serra Jacobina (1836. BLANCHET 2545.).

Foliorum forma a genuina X. hymenachne Marr. valde

recedit, ceterum autem vix differt.

X. fusea ALB. Nirss. (1892).

ALB. NILSSON, Studien p. 57.

Brasilia: Itatiaia civit. Minas Geraes (In campis lapido-

sis, circiter 2,390 m. supra mare. Jan. 1896. HE. UrE 3764.).

Specimina originalia (GLAzIou 6747) ibidem collecta sunt

ex adnotationibus Glaziovianis ad specimina in herb. DELES-

SERT asservata (>»Campos de I'Ttatiaia, 22 Jan. 1873»).

X. (Nematopus) bahiana MALME n. sp.

Subbulbosa. Folia sat rigida, plana, linearia, acuta,

(12—)15—20(—24) cm. longa, circiter 1,5 mm. lata, levia, in sicco

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 19. 11

nonnihil nervoso-striata, nervis marginalibus vix incrassatis,

marginibus breviter ciliato-scabrida,ceterum glaberrima, inferne

sensim in vaginam extus opacam, transverse rugulosam, stra-

mineo-fulvescentem, ima basi castaneam, margine priesertim

basin versus ciliatam sensim ampliata. Scapus 20—30 cm.

altus, circiter 1 mm. crassus, seepe spiraliter tortulus, lzevis,

teretiusculus et costis duabus haud multum prominentibus

notatus, quarum altera ciliato-scabridula, basi vagina aphylla

sat angusta, (3—)6—8(—10) cm. longa, levi, subnitida, stra-

mineo-ferruginea, acuminata instructus. Spica obovoidea v.

late ellipsoidea, vulgo 9—10 mm. longa, 4—5 mm. crassa, sat

multiflora; bractex infmee oblongo-ovales, 5—6 mm. longee,

cireiter 3 mm. late, obtusissimee, cetere late obovato-ovales,

6—7 mm. longe, 3,,—4 mm. late (samme s. intime angustio-

res), omnes ecarinate, castaner, subnitidae, concolores, su-

perne membrana albohyalina sat lata, lacerata (demum eva-

nescente) limitate. Sepala lateralia libera, bracteis sube-

quilonga, lanceolato-spathulata, obtusa, valde ineequilatera,

curvula, carinata, carina anguste alata v. apicem sepali ver-

sus exalata, pilis brevissimis ciliata. Staminodia bibrachiata,

brachiis longe penicillatis. (Stamina?) Capsula oblongo-ellip-

soidea, bracteis paullulo brevior, unilocularis, placenta basali-

centrali. Semina numerosa, funiculis longis affixa, obovoidea,

circiter 0,. mm. longa, 0,2 mm. crassa, castanea v. atropur-

purea, sat inconspicue longitudinaliter costata.

Brasilia: Bahia, Såo Thomas (Julio 1844. BLANCHET

3816.) alioque loco haud indicato (BLANCHET 3079.).

Affinis Xyridi hymenachne MArt., que foliis multo bre-

vioribus latioribusque, spica angustiore, bracteis latius sca-

rioso-marginatis etc. statim dignoscitur. Habitu in memo-

riam revocat X. tortulam Marr., abs qua foliis latioribus,

spicis majoribus, bracteis saltem primum late hyalino-margi-

natis, sepalis lateralibus subspathulatis obtusisque etc. recedit.

Etiam cum X. metallica KLotzscH est conferenda. Re vera

X. hymenachne Marr., X. metallica KrotzscH et NX. lacerata

PoHrL sat affines sunt.

Die Epidermiszellen der Blattränder haben ringsum stark ver-

dickte Wände, sind also mechanisch; die ibrigen Zellen der Epider-

mis sind oft mit rotbraunem Inhalt versehen, und ihre Wände sind

nur an der äusseren Seite und zwar recht wenig verdickt. Die Rand-

12 MALME, BEITRÄGE ZUR XYRIDACEEN-FLORA SUÖDAMERIKAS:

nerven bestehen aus einem recht grossen und einem kleinen Mestom-

bindel und mächtig entwickeltem mechanischem Gewebe. Die ibrigen

Nerven, gewöhnlich nur vier, liegen in einer Ebene, sind verhältnis-

mässig recht klein und bestehen aus nur je einem Gefässbändel und

spärliehem mechanischem Gewebe.

Das Gefässbändel der Wurzel ist diarch; Perikambium den Ge-

fässen gegeniäber abgebrochen. Die Endodermis ist einschichtig; ihre

Zellen haben nur wenig verdickte Wände.

X. ciliata TrunsB. (1821).

ÅLB. NILSSON, Studien, p. 58.

Brasilia: Bahia, Jacobina (BLANCHET 3509.) et Såo Thomas

(BLANCHET).

Distrib. geograph.: Pernambuco, Bahia, Rio de Janeiro.

X. plantaginea Marr. (1841).

ALB. NILSSON, Studien, p. 58.

Brasilia: Minas Geraes, Itaculumi (18 /292. ULE 4075.) s.

Serra de Caraca (1833. CASARETTO 2957, »X. plicata nob.>); loco

haud indicato (var. areata ALB. NILSSON. WEDDELL 1736.).

Distrib. geograph.: Minas Geraes (et Goyaz?).

X. (Nematopus) Spruceana MALME n. sp.

RN HOStE- MOS

Folia disticha, plana, linearia, siepe nonnihil falciformia,

subacuta v. obtusiuscula et obliquve mucronulata, 6—10(—12)

cm. longa, 2—53 mm. lata, leviter nervoso-striata, levia, mar-

ginibus ciliis oculo nudo haud visibilibus scabridula, ceterum

glabra, nervis submarginalibus aliquantulum incrassatis, '/4—!/3

complicata, basi in vaginam angustam, glabram, stramineam

v. ima basi subcastaneam, margine eciliatam sensim nonnihil

ampliata. Scapus erectus, S—12 cm. altus, bialatus, 1,5—1,15

mm. latus, circiter 0,» mm. crassus, levis, alis pilis oculo

nudo vix visibilibus ciliatis, ceterum glaber, basi vagina

aphylla nulla instructus. Spica sat pauciflora, 6—5 mm.

longa, (bene evoluta) subglobosa; bracte:e infime 2 v. rarius

3 ceteris multo longiores, foliacere, lamina ensiformi, 1—2

cm. longa, 1—1,5 mm. lata, obtusiuscula, sat inconspicue ciliata,

vagina ovato-triangulari, circiter 3 mm. longa, 1,,—2 mm.

BIHANG TILL K. SV. VET-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 19. 13

lata, late subpellucida, marginibus sat parce longeque ferru-

gineo-ciliata, late carinata; cetere elliptic:e v. anguste ovales,

circiter 4 mm. longe, 2 mm. late, in cuspidem subtrigonam,

acutam, 1—2 mm. longam sensim excurrentes, straminexe v.

fulvo-stramineere, nitid:e, late subhyalino-marginate, dorso pre-

sertim apicem versus manifeste carinate, marginibus sat

parce longeque ferrugineo-ciliatre, apicem versus area magna,

opaca, atropurpurea, in cuspidem excurrente notate. Sepala

lateralia libera, bracteis paullulo breviora, 3—5,> mm. longa,

lanceolata, acuta, carinata, carina anguste alata et praesertim

apicem versus longe ferrugineo-ciliata. (Cetere floris partes

desunt.) Capsula (immatura) obovoidea, placenta basali-cen-

trali; semina numerosa, funiculis longis affixa.

Venezuela meridion.: ad flum. Guainia v. Rio Negro,

Supra ostium fluminis Casiquiari (1854. R. SPRuUcE 2993.).

Habitu et presertim spicis in memoriam revocat X. in-

volucratam NEES AB Es., que species foliis pro rata breviori-

bus latioribusque ($—13 cm. longis, 4—5 mm. Jatis), obtusis,

crebre et sat longe ciliatis, scapo multo altiore firmioreque

(usque ad 35 cm. longo), angustius alato, alis erebre longeque

ciliatis, bracteis foliaceis spice numerosis, ceteris haud cuspi-

datis, apicem versus presertim margine ferrugineo-lanugino-

sis etc. recedit; verisimiliter affines sunt.

Die Epidermiszellen der Blätter sind gewöhnlich mit rotbraunem

Inhalte versehen und nur die äusseren Wände derselben sind verdickt (und

zwar sehr stark). Die Randnerven bestehen aus je zwei ziemlich kleinen

Mestombiindeln und mächtig entwickeltem mechanischem Gewebe. Die

äbrigen Nerven sind viel schwächer und liegen abwechselnd der einen

oder der anderen Seite des Blattes genähert. Zwei in der Mitte des

Blattes bestehen aus je zwei kleinen, ungleichen Mestombindeln (und

ziemlich schwachem mechanischem Gewebe); die iäbrigen, gewöhnlich

5—7 an der Zahl, sind sehr winzig und enthalten nur je ein Mestom-

bindel.

Das Gefässbändel der Wurzel triarch; Perikambium den Gefässen

gegeniiber abgebrochen. Die Endodermis einschichtig.

14 = MALME, BEITRÄGE ZUR XYRIDACEEN-FLORA SUÖDAMERIKAS.

Abolboda H. & B.

ÅA. grandis GrIisEB. (1848).

ALB. NILSSON, Studien, p. 64.

Surinam: (KAPPLER N:o 1319.).

Venezuela meridion.: ad flumen Guainia v. Rio Negro,

supra ostium fluminis Casiquiari (1854. SPRUCE 3545.).

Var. minor SPRrRuUcE (in sched. sine desecr.).

Rhizoma crassum, circiter 1 em. diam., adscendens, radi-

ces sat tenues, subsimplices emittens. Folia conferta, subro-

sularia, erecto-patentia, tenuia, plana, anguste lanceolata v.

lanceolato-sublinearia, apice acuminata, 15—20 cm. longa,

1—1,:5 cm. lata, glaberrima, levia, supra obscure viridia, sub-

tus pallidiora, subhyalino-marginata, nervis sat numerosis,

subtus manifeste emersis percursa. Scapi plures, erecti, non-

nihil flexuosi, 25—-30 cm. alti, 1—1,; mm. crassi, subteretes

v. (in sicco) nonnihil compressi, superne indistincte plurico-

stati, in parte tertia inferiore nec non in parte tertia supe-

riore vaginis binis spatheformibus (amplexicaulibus), altera

alteram amplectente, sat arcte adpressis, 1,,—2 cm. longis,

acutis v. acuminatis, late subhyalino-marginatis muniti. Spica

late obovoidea v. late turbinata, circiter 1 cm. longa, sat pau-

ciflora; bracteze (jam infime flores suffulcientes) subeequi-

longe, amplexicaules, late ovato-triangulares, circiter 4 mm.

longe, acutie, ecarinate, leves, apicem versus virides, late

subhyalino-marginate. Sepala lateralia libera, bracteis multo

longiora, 8-—9 mm. longa, navicularia, subequilatera, lanceo-

lato-triangularia, acuta v. nonnihil acuminata, late subhya-

lino-albida, dorso viridia carinataque, carina anguste alata,

glabra. (Flores desunt.) Capsula late oblongo-fusiformis, ob-

tuse trigona, circiter 5 mm. longa, (usque ad apicem?) trilo-

cularis, valvulis tribus apicem versus incrassatis loculicide

dehiscens. Semina numerosa, funiculis brevibus affixa, (non-

dum matura) subglobosa, crebre costata.

Brasilia: provincia Rio Negro (nunc Alto Amazonas),

prope Barra s. Manåos (Juli 1851. SrPrucE 1654.).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 26. AFD. III. N:0 19. 15

Scapo angustiore, pro rata breviore, spicis, bracteis sepa-

lisque lateralibus minoribus foliisque tenuioribus recedit a

planta surinamensi, cujus vix est nisi forma in regione humi-

diore vigens.

A. maerostachya SPrucE (in sched. sine descr.).

Map nostr- de dc

Rhizoma crassum, diam. usque ad 1,25cm., adscendens,

radices crassas, spongioso-corticatas, numerosas emittens.

Folia conferta, erecto-patentia v. patentia, in sicco sepe spi-

raliter torta, sat crassa, plana, linearia, acuta v. summo apice

subterete obtusiuscula, glaberrima, levia, (9)—)10—12(—14)

cm. longa, vulgo 6—8 mm. lata. Scapus 30—40 cm. altus,

rectus, in siecco nonnihil compressus, circiter 2,5 mm. latus,

superne indistincte pluricostatus, basi vagina aphylla circiter

2 cm. longa, sat ampla, acuta, in apicem brevem excurrente

instructus, in parte tertia inferiore nec non in parte tertia

superiore vaginis binis, altera alteram basi amplectente, sat

arcte adpressis, 1,,—2 cm. longis, acutis v. in mucronem bre-

vem excurrentibus, hyalino-marginatis munitus. Spica cylin-

dracea v. fusiformi-cylindracea, 3.5—6,> cm. longa, circiter

7 mm. erassa, multiflora; bractezr (jam infime flores sufful-

cientes) subequilonge, amplexicaules, ovate v. ovato-ovales

cireiter 15 mm. longe, 7 mm. late, subacute v. obtusiusculze

et in mucronem brevissimum, crassum excurrentes, ecarinatee

v. apicem versus sat indistinete obtuseque carimatre, leves,

sat late subhyalino-marginate. Sepala lateralia libera, brac-

teis paullo breviora, circiter 11 mm. longa, navicularia, sub-

equilatera, lanceolata, subacuta, dorso carinata, carina pre-

sertim apicem sepali versus sat late alata, glabra. (Cetere floris

partes desunt.) Capsula obovoidea, obtuse trigona, circiter 7 mm.

longa, vix 3 mm. crassa, trilocularis, valvulis tribus preeser-

tim apicem versus incrassatis loculicide dehiscens. Semina

numerosa, funiculis brevibus affixa, subglobosa, circiter I mm.

crassa, crebre meridionaliter costata, costis cinereis.

Venezuela meridion.: prope Esmeralda, ad flumen Ore-

noco (18/1253. R. SPRUCE 3229.).

ÅA. grandi GRISEB. et ÅA. sceptro OLIV. (scapo bracteis binis

bis instructo) affinis; spica longa, pro rata gracili et foliis

angustioribus facillime distincta.

16 <:MALME, BEITRÄGE ZUR XYRIDACEEN-FLORA SUÖDAMERIKAS.

Hinsichtlich der Anatomie der Blätter stimmt ÅA. macrostachya

recht genau mit Å. vaginata (SPRENG.) ALB. NILSS. iöberein (Vergl.

NILSSON, Studien, p. 18). Die Nerven sind jedoch viel zahlreicher,

und zwar 20—25 grössere, die aus einem grossen Mestombimndel be-

stehen, das ringsum von mechanischem Gewebe umgeben ist, und zwi-

schen denselben je ein oder drei kleinere mit mechanischen Zellen

nur an der unteren Seite. Luftgänge zwischen den Nerven sind nicht

vorhanden.

In den Wurzeln haben sämtliche Elemente des Centraleylinders

ziemlich stark verdickte Wände. Das Gefässbändel ist polyarch mit

mehreren centralen Gefässen; das Perikambium den Gefässen gegen-

iäber nicht abgebrochen. Die Endodermis ist eine (einschichtige) C-

Scheide, deren Zellen sehr stark verdickte innere Wände haben.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL,. BAND 26. AFD. III. N:0 19.

Index nominum.

Abolboda H. & B.

srandis GRISEB.. . . I

> var. minor SPRUCE.

longifolia MALME

macrostachya SPRUCE

pulchella H. & B

sceptrum OLIV.

vaginata (SPRENG.) ALB. NILSS

Xyris L.

bahiana MALME

bicarinata GRISEB.

caroliniana WALT.

ciliata THUNB

communis KUNTH .

cristata ALB. NILSS. Ar SE

GUNS AB NITLSSKe oc od a ter dd. je dk

extensula MALME

fusca ÅLB. NILSS.

Gardneri MALME

gracilescens MALME

hymenachne MART.

» var. SS NN MALME

indica L.

involucrata NEES äl. Es.

jupicai MICHX.

jupicai RICH.

lacerata PoHL

laxifolia MART.

macrocephala VAHL

metallica KLOTZSCH

navicularis GRISEB.

plantaginea MART.

pterygoblephara STEUD.

savannensis MTIQ.

Spruceana MALME

— -— k—-—

HR RER WARO

> OM