INNEHÅLL AF SJETTE BANDET

EKSTRAND, E. V. Om blommorna hos Skandinaviens bladiga lef-

TERO TOE EST ETEN SARA Ka a Tr ETS ES EE IST AR Te IE 1—66.

EDLUND, E. Experimentelt bevis, att den elektriska strömmen icke

förändrar sin bana i den ledande kropp, genom hvilken den går 1—14.

TULLBERG, S. A. Ueber Versteinerungen aus den Aucellenschichten

DOREEN ASS ESS dv bre br nl a VASA SSI SSA en UA SR ARE 1—25.

BOVALLIUS, C. Ianthe a new genus of isopoda. With 3 plates... 1—14.

HAMBERG, H. E. Sur la variation diurne de la force du vent. 2.

ARC ER TO kAT GIG SEA AR ER ÖST En a An oa BI BEE END ep ARSA 1—47.

LINDHAGEN, ÅA. Vega-expeditionens geografiska ortbestämningar.. 1—19.

EDLUND, E. Sur la résistance électrique des gåZ...ooooooooo------------ 1—16.

GYLDÉN, H. Undersökningar af theorien för himlakropparnes rö-

DERBI gotede SA SES EAE SEALS BES AED OCRERERE NA AR RA = RS Ae Sn 1—64.

Horm, G. Uber einige Trilobiten aus dem Phylogroptusschiefer

farlekandirens, UVItEL einer Kafel. socooderocssborstsdsäreksoskgksrsensddr =

ÖRTENBLAD, V. T. Om Grönlands drifved. Med 3 taflor............ 1=—=36.

SETTERBERG, C. Ueber die Darstellung von Rubidium- und Cesium-

Verbindungen und iber die Gewinnung der Metalle selbst...... 1—17.

LINDHAGEN, A. Nicolai Coppernici de hypothesibus motuum coele-

stium a se constitutis commentariolus. Cum tabula ............-. 1—15.

TULLBERG, S. A. On the Graptolites described by Hisinger and

the older swedish. authors. With 3 plate8 mhlscscoco—c-scsssssss-o-s= 1—23.

DUSÉN, KE. F. Astragalus penduliflorus, LAM, neu fir die Flora

GESKHOrGEH ST BIULO PAS sme sås a bar dess spenar Isen EsAne anda 129:

ADLERZ, E. Bidrag till knoppfjällens anatomi hos träd- och busk-

akta demvareter: ACMiedkd: ballörs .scb.streto hg Ae 1—63.

GYLDEN, H. Undersökningar af theorien för himlakropparnes rö-

relser. 2. 1—282.

HAMBERG, H. E. Un nouveau géothermométre. Avec une planche 1— 7.

6249

Lö.

19:

20.

21.

22,

LINDSTRÖM, G. Silurische Korallen aus Nord-Russland und Sibi-

törp. Mit einer Tafel) domossörsssstosos-=oosrsrorrrossn SES

KINDBERG, N. OC. Die Familien und Gattungen der Laubmoose

(Bryinge) Schwedens und NOrwege0B..—--—-—----=-ccosss-ss See

BOHLIN, K. Bestämning af Uppsala polhöjd ö== = Eseoeeemmem

JUHLIN-DANNFELT, H. J. On the diatoms of the Baltic Sea. With

48 PlåbeS-o 55 n so Ses r Mara ass Ern Be

TIGERSTEDT, ROBERT. Die durch einen konstanten Strom in den

Nerven hervorgerufenen Veränderungen in der Erregbarkeit,

mittels mechanischer Reizung untersucht. Mit 10 Tafeln ....

BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band. 6. N:o 1

BLOMMORNA

HOS

SKANDINAVIENS

BLADIGA LEFVERMOSSOR

(JUNGERMANIACEZE FOLIOSAE)

E. V. EKSTRAND.

(MEDDELADT DEN 14 APRIL 1880.)

STOCKHOLM, 1880.

KONGL. BOKTRYCKERIET

hd SM Ga NRA

Då bla a XR Ko Pat AL bvrgvE

RN ras

: ASG

OR ACIVGEP ERE SA

j > AOL AE ORON

FÖRORD

Förutsättningen för hvarje framgångsrikt studium af de

lefvande föremålen är, att man blifvit i någon mån förtrogen

med deras natur, eller med andra ord, att man fått en viss

kännedom om de olika organens bygnad, uppkomst och ut-

veckling samt deras betydelse och inbördes förhållande till

hvarandra. Denna kännedom vinnes visserligen 1 sin helhet

endast på den egna forskningens väg, men den kan i ej

ringa mån förberedas och underlättas genom den ledning,

som andras arbeten kunna gifva. Mången vet säkerligen af

dyrköpt erfarenhet, och förf. af dessa rader icke minst, hvad

saknaden af sådana arbeten kan innebära. Man famlar i åra-

tal hit och dit, utan att så noga veta, hvart vägen bär, man

stapplar öfver otaliga hinder — men man ”samlar” oförtrutet

ändå, tills man en vacker dag upptäcker, att man blott varit

en — ”samlare”.

Dessa tankar ha sin fulla tillämplighet på lefvermossor:

nas studium, icke minst i vårt land. Det har gått så långt,

att mången nästan ansett omöjligt. att vinna någon framgång

på ett område, der säker ledning ej står att finna, hvarför

ock de flesta vändt sin uppmärksamhet åt annat håll. Men

dessa växter förtjena dock ett bättre öde. Ty genom sin

jämförelsevis enkla bygnad, så väl som den stora omvexling,

hvilken eger rum i vissa af deras organ, erbjuda de ett ss

ämne för morfologiska och anatomiska studier. En närmare

bekantskap med dem skall derför säkerligen icke ångras.

Ett högst berömligt undantag från det hos oss vanliga

förhållandet bildar prof. S. O. LInpBErG, hvilken, ehuru bosatt

i Helsingfors, dock såsom svensk tillhör vårt land. Genom

omfattande kunskaper samt trägen och skarpsynt forskning

har denne man spridt ljus öfver mången dunkel fråga och

öfverhufvud i ej ringa grad underlättat lopankolpsicns stu-

dium. Genom honom ha en mängd spridda data lemnats

4 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

öfver könsförhållandena, hvilka, hittills hos oss förbisedda,

likväl äro af högsta vigt för lefvermossornas bestämning, ja,

ofta af så stor vigt, att man dem förutan har svårt att sär-

skilja närstående arter. Men en ännu större betydelse för

dessa växters studium eger dock det utkast till system, som

han för några år sedan lemnat, hvarigenom i vissa delar en

större klarhet vunnits öfver lefvermossornas gruppering och

inbördes. frändskap. Man måste emellertid i vetenskapens

intresse beklaga, att flera af prof. Lindbergs värdefullaste

meddelanden förekomma spridda på de mest olika håll i så

väl inhemska som utländska tidskrifter, stundom i form af

anmärkningar och tillägg långt efter texten, med hvilken de

för öfrigt blott stå i tillfälligt samband, hvarför det ej fordrar

ringa möda att med dem blifva bekant. Önskligt hade ock

varit, om han velat egna en närmare granskning åt vissa af

sina uppgifter, särskildt i fråga om honblommornas läge,

hvarigenom fera för lefvermossornas kännedom menliga miss-

tag kunnat undvikas.

Bland de tyska för mig kända forskare, hvilka under

innevarande sekel med större framgång behandlat hepatikolo-

gien, intagas främsta rummen af NEES, HOFMEISTFR, GOTTSCHE,

KIENITZ-GERLOFF, JANCZEWSKI, LIMPRICHT och LEITGEB. Af

dessa ha dock NEzrEs och LiMPrRIcHT företrädesvis egnat sig

åt den speciela delen af denna vetenskapsgren, ehuru i deras

förtjenstfulla arbeten många värderika iakttagelser öfver lef-

vermossornas morfologi blifvit nedlagda, och särskildt Nees

har i en inleäning till sitt berömda verk, Naturgeschichte

der europ. Lebermoose, meddelat en kortare öfversigt öfver

dessa växters organ, hvilken ej saknar sitt värde. GOTT-

SCHE, en man, som lyckligt förenar djupa insigter så väl i

den allmänna som särskilda hepatikologien, har dels i speciela

afhandlingar, dels i en lång följd af iakttagelser, införda i

det af honom och L. RABENHORST utgifna exsiccat-verk öfver

Europas lefvermossor, meddelat värdefulla rön öfver lefver-

mossornas morfologi, ehuru de, såsom förekommande i dels

sällsynta, dels dyra verk, ej af en hvar kunna tillgodogöras.

De öfriga här omnämnde forskare, ehuru, så vidt jag vet, ej

egentligen fackmän, ha i sina arbeten lagt grundvalen till en

rätt uppfattning af vissa lefvermossornas organ, deras utveck-

ling samt inre och yttre bygnad, och särdeles är LEITGEB'S

arbete, Untersuchungen iber die Lebermoose, af största be-

IHANG TILL K, SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. Ga NsOsky I

tydelse i detta hänseende på grund af hans anatomiska stu-

dier öfver vissa organs yngsta stadier. Men dels äro dessa

arbeten mindre tillgängliga, dels ha de ej stälts i närmare

samband med den speciela hepatikologien, hvarföre ock många

här framkastade frågor af dem lemnats obesvarade.

De arbeten, som i andra länder utgifvits i hit hörande

ämnen, äro af mig ej närmare kända, fred undantag af Dvu-

MORTIER'S Jungermannidex Europe. Öfver hufvud torde de

dock alla, mer eller mindre uteslutande, sysselsätta sig med

lefvermossornas speciela behandling, hvarför de här ega min-

dre betydelse, än annars varit fallet. Hvad DUMORTIER'S

arbete angår, så står det, ehuru i vissa detaljer af värde, på

en helt annan än vetenskaplig ståndpunkt och kan derföre

blott tjena som ett varnande prof på, huru hepatikologien

icke bör behandlas.

Med hänsyn till nu berörda omständigheter samt ledd af

en liflig önskan att i någon mån kunna befordra kännedomen

af i fråga varande växter har jag sedan längre tid egnat mig

åt studiet af dem och särskildt af Skandinaviens s. k. bladiga

lefvermossor !). Framför allt ansåg jag då nödigt att, så vidt

mig möjligt vore, skärskåda blommornas och dermed i sam-

band stående organs ”bygnad, utveckling och inbördes för-

hållande, SRA dessa delar hufvudsakligen voro i behof af

en klar och öfverskådlig utredning. Det är frukten af dessa

studier, som jag nu vågar framlägga för offentligheten. Huru-

dant nu detta arbete är, tillhör ej mig att bedöma; den oväl-

dige granskaren må blott erinras derom, dels att det är det

första mera omfattande försök öfver detta ämne, dels att jag

alltid haft till ögonmärke att noga pröfva ej mindre egna än

andras iakttagelser. Blott i sällsynta fall, der tillfälle till

egna rön saknats, har jag stödt mig uteslutande på andras

Opsie De brister, som emellertid utan tvifvel vidlåda

mitt arbete, hoppas jag dock ej skola förringa värdet af det

goda som finnes, men möjligen ha till följd att framkalla ett

annat bättre.

De arbeten, som jag för min framställning rådfrågat, äro

följande. — De med ” utmärkta arbeten har jag ej sjelf sett,

utan citerat efter andra förf.

1!) Ursprungligen var det min önskan att utsträcka undersökningen äfven

till Skandinaviens bålmossor, men af brist på tillräckligt material måste jag

afstå derifrån.

6 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

H. W. ARNELL: En iakttagelse af befruktningen hos mossorna (Botaniska

Notiser 1875, N:o 2. Lund 1875).

— — —: De skandinaviska löfmossornas kalendarium (Separat-tryck ur

Upsala univ. årsskrift 1875. Upsala 1875).

= CARRINGTON : British Hepatice. (1872).

B. C. DUMORTIER : Hepatice Europe. Jungermannide&e Europe post semise-

culum recensite, adjunctis hepaticis. Bruxellis et Lipsie 1874.

NEES v. ESENBECK : — Se nedan under NEES.

C. M. GOTTSCHE: Anatomisch — physiologische Untersuchungen iiber Ha-

plomitrium Hookeri N. v. E., mit Vergleichung anderer Lebermoose

(Novorum actorum academix cesarex leopoldino-caroline nature curio-

sorum Vol. XX pars I. Vratislavie et Bonne 1843). — Då i afhand-

lingen hänvisas till Gottsche 1. c., afses alltid detta arbete.

— — —: Uber die Fructification der Jungermanni&e geocalycexe (Nyss

nämnda tidskrift. Vol. XXI, pars II. Vrat. et Bonn. 1845).

— — — och L. RABENHORST : Hepatic&e europeer. Die Lebermoose Euro-

pas unter Mitwirkung mehrerer namhafter Botaniker Dec. 1—66. Dres-

den 1855—79. — Här och der med text och figg. (Exsiceatverk). —

För korthetens skull: G. & R. Hep.

C. J. HARTMAN: Handbok i Skandinaviens flora, 10 uppl. med rättelser och

tillägg af Carl Hartman. Sednare delen: mossor. Stockholm 1871.

W. HOFMEISTER: Vergleichende Untersuchungen der Keimung, Entfaltung

und Fruchtbildung höherer Kryptogamen etc. Leipzig 1851.

= W. HOooOKER: British Jungermannie. London 1816.

J. W. P. HÖBENER: Hepaticologia germanica oder Beschreibung der deut-

schen Lebermoose. Mannheim 1834.

E. Vv. JANCZEWSKI: Vergleichende Untersuchungen iiber die Entwickelungs-

geschichte des Archegoniums. (Botanische Zeitung. 30 Jahrg. N:o 21,

22. Leipzig 1872).

KTENITZ-GERLOFF: Uber die Entwickelung des Lebermoos-Sporogoniums.

(Botan. Zeit. 32 Jahrg. N:o 13. Leipzig 1874).

H. LEITGEB: Untersuchungen iiber die Lebermoose. II Heft. Die foliosen

Jungermannieen. mit zwölf Tafeln. Jena 1875. — Då Leitg. 1. c. anföres,

afses alltid detta häfte af nämnda verk. — + TII Heft. (citeradt i G.

& RB. Hep. eur. exs. — se ofvan — text till N:o 641).

E. G. LIMPRICHT: Lebermoose (i Kryptogamen — Flora von Schlesien,

herausgegeben von D:r Ferd. Cohn. Erstes Band. Breslau 1877).

5. O. LINDBERG : Torfmossornas byggnad, utbredning och systematiska upp-

ställning. — I bifogade anmärkningar förekomma reflexioner öfver moss-

blommans natur. (Öfversigt af Kongl. . Vetenskaps-akademiens förhand-

lingar 1862. Stockholm 1863).

— — —: Om ett nytt slägte Epipterygium, bland bladmossorna. — I ett

tillägg finnes ett skema öfver könsförhållandena hos mossor i allmänhet.

(Sist nämnda tidskrift, samma årgång).

— — —: Bidrag till mossornas morfologi och inbördes systematiska ställ-

ning. (Öfversigt af Finska Vetenskaps-societetens förhandlingar XIV.

Helsingfors 1872).

— — —: Spridda anteckningar rörande de skandinaviska mossorna. (Bo-

taniska notiser 1872, N:o 5 och 6. Lund 1872).

BIHANG. TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 1. 7

5. O. LINDBERG: Manipulus muscorum secundus (Notiser ur sällskapets pro

fauna et flora fennica förhandlingar. XIII häftet. Helsingfors 1871—7T74).

— — —: Hepatice in Hibernia mense Julii 1873 lecte — med tillägg:

Genera europea hepaticarum secundum novam dispositionem naturalem

(Acta societatis scientiarum fennice. Tomus X. Helsingforsie 1875).

— — —: Spridda iakttagelser öfver lefvermossor i Meddelanden af socie-

tas pro fauna et flora fennica. 1 häftet. Helsingfors 1876).

— — —: Spridda referat af notiser, lemnade på sällskapets pro fauna

et flora fennica sammankomster. (Botaniska notiser 1876—79. Lund

samma år).

NEES v. ESENBECK (för korthetens skull blott NEES): Naturgeschichte der

europäischen Lebermoose. Bände I, II Berlin 1833—36. Band III. Bres-

(lam 1838.

J. SACHS: Lehrbuch der Botanik. 3 Aufl. 1 Hälfte. Leipzig 1872.

Till sist får jag hembära min hjertliga tack till alla dem,

som på ett eller annat sätt främjat detta arbetes fortgång.

Dessa herrar äro bland andra: Läroverksadjunkten Fil. D:r

RVEWA Tel uk; Kand. KK. FE. Dusén och Stud. Kl AVoTk

Seth, men framför alla Professorerna Fil. D:r Th. M. Fries

och Fil. D:r V. B. Wittrock samt Stud. J. E. V.: Vetterhall,

för hvilkas vänliga bistånd jag blott kan känna, men ej ut-

trycka den innerligaste tacksamhet.

8 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

Inledning.

Lefvermossornas karakteristik förutsätta vi vara hvarje

örtkännare bekant, äfvensom deras indelning i vissa hufvud-

grupper. Af dessa grupper kännetecknas Jungermaniacec

derpå, att kapslarna äro skaftade och sitta ensamma hvar för

sig samt vid mognaden uppspringa i 4 regelbundna flikar;

hvarjämte sporerna äro blandade med s. k. springtrådar.

Jungermaniacew uppträda under två i vegetativt hänseende

väl skilda typer: de bållika (J. frondose) och de bladiga (J.

foliose). Visserligen förekomma, ehuru sällan, former som

till utseendet synas bilda en öfvergång mellan dem båda,

såsom fam. Codoniee, till hvilken vår Fossombronia hörer, men

likheten är dock mera skenbar än verklig. LzrITGEB har ock

1 sitt för lefvermossornas rätta kännedom grundläggande verk

på morfologiska grunder ådagalagt, att en icke oväsentlig skilj-

aktighet förefinnes emellan dessa grupper (LErirG. Unter-

suchungen iiber die Lebermoose, III Heft — citeradt i G.

& R. Hep. eur. exs. N:o 641, texten). Det synes oss der-

före vara högst olämpligt att, såsom prof. LINDBERG gjort

(Acta soc. scient. fennice. Tom. X, pag. 538 sqq.) samordna

bål- och bladlika Jungermaniacee sida vid sida under vissa

hufvudgrupper, enär en sådan anordning dels står i strid mot

naturens egen utvecklingsgång, dels är egnad att förvilla upp-

fattningen af dessa växters frändskapsförhållanden. Vi ha der-

före ansett oss böra följa den vanliga indelningen.

I den följande framställningen ha vi användt uttrycket

blommor i en vidsträcktare betydelse än den inom faneroga-

mien vanliga. Medan nämligen detta namn i de festa fall

tilldelas könsorganen med deras omhöljen endast före och vid

befruktningen, hvarefter dessa omhöljen vanligen snart för-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 06. N:O 1. Ö

vissna, så torde samma namn kunna hos lefvermossorna an-

vändas äfven långt sednare, och detta på den grund, att

omhöljena här utbildas först en tid efter befruktningen samt

sedan kvarblifva in emot fruktmognaden eller till och med

ännu längre.

Med hänsyn till arbetets olika partier ha vi mera utför-

ligt behandlat dem, som förut föga eller icke varit föremål

för generel framställning (flera afdelningar äro i detta hän-

seende helt och hållet nya), eller ock af vissa forskare blifvit

olika tydda. Då deremot något organ, såsom pistillidiet, af

andra förf. blifvit särskildt bearbetadt, ha vi inskränkt oss

till några få grunddrag, men för öfrigt hänvisat till de spe-

ciela arbetena deröfver.

Hvad nomenklaturen angår, ha vi i det hufvudsakliga följt

prof. LINDBERGS förteckning öfver Skandinaviens mossor !).

1) Musci scandinavici in systemate novo naturali dispositi a S. O. Lind-

berg. Upsalie 1879.

10 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

De bladiga lefvermossornas blommor.

Blommorna hos i fråga varande växter utgöras i yngre

tillstånd endast af ett eller flera könsorgan, delvis omslutna

af ofullständiga bladbildningar. Dessa könsorgan äro antingen

hanliga (antheridier) eller honliga (pistillidier, arkegonier).

Sällan sitta de olika könen tillsammans, 1 hvilket fall en

samkönad blomma uppstår; vanligen sitta de hvar för sig och

bilda då antingen han- eller honblommor. Dessa blommor

äro således till en början nästan nakna, d. v. s. de omgifvas

endast af mer eller mindre ofullkomiigt utvecklade bladbild-

ningar '). Sednare inträder dock ett annat förhållande, i det

dessa bladbildningar utvecklas till skärmar (hylleblad), hvar-

jämte hos honblommorna tillkomma ett för lefvermossorna

egendomligt organ, det s. k. fruktsvepet.

Anm. Vi kunna här ej undgå att uttala oss öfver en

annan uppfattning af mossblommans natur, sednast framstäld

af prof. S. O. Lindberg i Öfvers. af Vet. Akad. förh. 1862.

Han förklarar här sig anse, att hvarje särskildt könsorgan,

antheridium eller pistillidium, bildar en blomma, hvarföre

man, då flera sådana organ förekomma tillsammans inom ett

hylle, ej längre borde tala om en blomma, utan om en blom-

ställning, ett blomster, hvarjämte i öfverensstämmelse härmed

de enskilda blommorna vore att anse som nakna, d. v. s. 1

saknad af hvarje slags hylle. Hvad som hittills benämnts

blomhylle, blefve då skärmblad, som omgåfve en blomställ-

ning. Något egentligt bevis för denna sin åsigt lemnar han

emellertid icke, utan åtnöjer han sig med att framställa en

analogi mellan en s. k. ”mossblomställning” och blomkorgen

hos Synanthere&e. Perichetialbladen (skärmarna) hos den

förra skulle då motsvara holkfjällen hos den sednare, det

utdragna blomskaftet eller slidan (vaginula) hos löfmossorna

1) De större, mera utvecklade blad, som ytterst omgifva honblommorna

i deras yngre tillstånd, äro stjelkblad, som vid axelns sträckning flyttas ett

stycke nedom blomman.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0 1. 1

samt nedre delen af mössan hos lefvermossorna blomfästet

hos Synanthere& samt mossornas parafyser de sednares fäste-

gjällk(gärsklindb: Iver pag. 152 .).

Denna åsigt, att hvarje särskildt könsorgan hos mossorna

skulle utgöra en blomma, är emellertid icke ny. Redan Bi-

schoff ansåg hvarje antheridium för en blomma, uppkommen

genom metamorfosen af en knopp; anfördt af Gottsche, som

sjelf säger sig anse hvarje enskild ”pistill” för en hel blomma

— något bevis derför angifves dock icke — ehuru han hyser

vissa betänkligheter för att ingå på Bischoffs åsigt rörande

antheridiet (Gottsche N. A. A. C.L. vol. XX, p. II, pag. 298 ff).

Huru sinnrik nu än Lindbergs analogi vid första an-

blicken må synas, åtminstone när man tager 1 betraktande

den s. k. blomställningen hos vissa löfmossor (t. ex. ”han-

blomstren” hos Polytriche&e samt ”honblomstren” hos Bux-

baumia, anförda af Lindb. sjelf), så är denna likhet mera

skenbar än verklig. : I allmänhet torde en analogi mellan

vidt skilda växtgrupper endast då böra i fråga komma, när

de jämförda organen med hvarandra ha en viss likhet och

deras fysiologiska bestämmelse är enahanda. Intetdera gäller

väl om den angifna motsvarigheten mellan Synanthere2e's

fästefjäll och löfmossornas safttrådar. Likheten är i de festa

fall högst ringa och bestämmelsen torde väl näppeligen vara

densamma för båda. Man sammanställe blott de saftfulla,

hyalina, encellradiga trådarne hos nämnda mossor med de

vanl. torra, hinnaktiga fästefjällen hos Synanthere&! En större

likhet råder visserligen mellan bladkransarne hos en löfmossas

blomma samt blomkorgens blad hos en Synantheré, men deraf

följer ingalunda, att den förra skulle vara en blomställning.

Ty det är väl bekant, att äfven vissa fanerogamers blommor

kunna omgifvas af blad i flera kransar. Så blifver ej blom-

man hos en Nymphea ett blomster, derför, att dess blad äro

stälda i många serier. Den återstående länken i jämförelsen

vilja vi endast bemöta genom att hänvisa till en annan ana-

logi, t. ex. mellan fruktskaftets slida jämte dess pistillidier

hos löfmossorna och fruktfästet med dess fruktämnen hos

Ranunculacexe. Denna analogi torde nämligen vara lika be-

visande som den andra med afseende på i fråga varande

spörsmål.

Öfver hufvud torde det kunna sättas i fråga, huru vida

man på förhand eger rätt att antaga, det organ inom en lägre

12 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

grupp nödvändigt skola motsvaras af andra inom en högre.

Det händer ju icke sällan, att nya och helt egendomliga

sådana tillkomma, på samma gång som vissa andra försvinna,

ju längre man stiger nedåt 1 kedjan. Så hafva vi hos lefver-

mossorna det s. k. fruktsvepet — orätt ansedt för en ”kalk”

— ett för dem egendomligt organ, hvartill de högre växterna,

oss veterligt, ej ha att uppvisa något motsvarande. Afven

så samma mossors sporogonium, hvars bildning är så säregen,

att den gifvit Sachs anledning att tilldela dem ett slags

generationsvexling. Och kunna icke äfven de omtalade pa-

rafyserna vara ett sådant för mossorna egendomligt organ?

Schimper, i likhet med Hedwig, anser dem vara ”producta

accessoria, que in plantis, quas perfectiores dicunt, nulla

analoga habent” (Syn. musc. ed. II, pag. XIII. Och vi för

vår del finna intet skäl att frångå denna uppfattning.

År nu den förmenta likheten mellan Synanthere&'s blom-

ster och löfmossornas blommor af tvifvelaktig natur, så var-

der analogien, om den utsträckes till lefvermossorna, icke

ens skenbar. Honblommorna hos de sistnämnda mossorna

sakna oftast parafyser eller äro dessa reducerade till en —

fåcelliga papiller (felslagna pistillidier?); skärmarna, hvilka

skulle motsvara holkens blad hos Synantherege, uppträda

vanligen blott i en krans af tvänne blad, och den oftast blott

vid basen med pistillidier försedda mössan erinrar föga om

fästet hos Synantheree. Hvad lefvermossornas hanblommor

angår, kunna åtminstone icke vi spåra någon likhet med en

blomkorg; ty ett enda skärmblad, som vanligen omgifver ett

eller två antheridier, kan svårligen anses motsvara den förra.

Men om nu den föregifna likheten med Synanthere2e's

blomställning finnes ogrundad, hvad stöd återstår väl då för

det antagandet, att hvarje könsorgan hos mossorna skulle

motsvara en blomma? Så vidt vi kunna förstå, intet. Hela

hypothesen synes oss derföre lika så äfventyrlig, som den

helt visst är onaturlig (jfr. H. W. Arnell, De skand. löfmossor-

nas kalendarium, not till sid. 4).

Skulle deremot prof. Lindberg bygga sin teori om moss-

blomman på några andra och bättre grunder — hvilket är

oss obekant — så handlade han säkerligen i vetenskapens in-

tresse, om han behagade offentliggöra dem.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 1. 13

De bladiga lefvermossornas blommor äro, såsom nämnts,

af tre slag: hanblommor, honblommor och samkönade eller

tvåkönade blommor. Af dessa vilja vi nu först behandla hon-

blommorna, enär de så väl till sitt utseende som läge äro af

större vigt för i fråga varande mossors bestämning och känne-

dom än de båda öfriga.

ÅA. Honblomman (flos femineus) !.

Honblomman anlägges i spetsen af en hufvud- eller bi-

axel, hvarvid toppceellen alltid deltager i pistillidiernas bild-

ning (Leitgeb, l..c. pag. 40). På grund häraf varder axelns

oafbrutna utveckling hämmad, men den förlänges ofta på

sidan genom nyskott, som sednare uppspira strax ned om

blommans bas, hvarföre denna i sådant fall synes sitta mer

eller mindre på sidan om axeln, ej i dess spets. Mera härom

längre fram.

I sitt yngre tillstånd utgöres honblomman, såsom förut

nämnts, af ett eller fera pistillidier, ofullständigt omslutna

af mer eller mindre outvecklade blad, de s. k. skärmbladen

eller skärmarne, hvilka först sednare nå sin fulla utbildning.

Snart nog och någon tid före befruktningen uppstår dock

inom skärmbladen hos de festa mossor det s. k. fruktsvepet,

väsentligen afsedt för det sig utvecklande fruktämnets skydd.

Vi vilja nu behandla dessa delar särskildt.

1. Pistillidiet?”).

a) före och under befruktningen.

Pistillidierna äro vanligen fera till antalet, sällan blott

ett. Åro de flera, uppstå de successivt från axelns spets, i

det vissa af dennes celler en efter annan utväxa till papiller,

som medelst en tvärvägg afskiljas från modercellen. Genom

fortsatt celldelning framträder slutligen det utvecklade pi-

stillidiet såsom ett aflångt-cylindriskt, nästan jämntjockt organ,

hvars nedre föga vidgade del bildar pistillidiets buk, medan

1) Lindbergs perichetium afser en s. k. honblomställning eller pistilli-

dierna tillsammans med omgifvande skärmar — uttrycket är dock mindre

lämpligt.

2) Vi anse att termen pistillidium, som förut användts af Lindberg, bör,

såsom klarare, föredragas det besynnerliga archegonium.

14 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

den öfre bildar den s. k. halsen. Endast hos Frullanice är

skilnaden mellan buk och hals mera tydlig, hvarjämte den

sednare är mycket lång, hvarföre deras pistillidium mycket

erinrar om löfmossornas honorgan. Halsdelen, som består

af 5 yttre cellrader, omsluter i början en inre cellrad, som

slutligen genom cellväggarnes upplösning omdanas till en

smal gång eller kanal, hvilken leder ned till bukhålan, 1

hvilken in emot befruktvingen utvecklas först en s. k. central-

cell samt utur denna genom delning en liten rundad cell, den

s. k. äggcellen eller embryonalcellen. (Utförligare om pistillidiets

uppkomst och utveckling hos Leitg. 1. c. pag. 44 ff. samt

Janczewski, Bot. Zeit. 1872, N:o 21, 22).7) År pistillidiet

moget, öppnas det i toppen i flera små flikar, hvarefter an-

therozoider nedtränga genom halskanalen och befrukta denna

äggcell. Ingen har hos lefvermossorna iakttagit förloppet

härvid, men Hofmeister har funnit flera antherozoider liggande

på pistillidiets flikiga topp (1. c. pag. 38). Troligen försiggår

befruktningen här på samma sätt, som det hos löfmossorna

iakttagits (Se H. W. Arnell, Bot. Not. 1875, N:or2).

Pistillidiernas antal kan vara högst olika hos olika mossor,

ja, vexlar ofta icke så litet hos samma art. Högst sällan ut-

göres honblomman af blott ett pistillidium, nämligen hos

arterna af slägtet Lejeunea. Hos Frullanice finnas vanligen 2,

stundom 1 till 3. Vanligen vexlar antalet pistillidier hos

olika mossor mellan 3 och 7 eller 8 och 10, medan det hos

andra är vida större. Hos Plagiochila och Odontoschisma t.

ex. varierar det mellan 10 och 20, hos Jungermania albicans,

taxzifolia och saxicola mellan 20—30, hos flera Martinellie gå

de ofta ut öfver 30 (hos M. nemorosa ha vi en gång funnit

40), ja, hos Lophocolea bidentata skall Gottsche till och med

ha funnit ända till 100 pist. i en enda honblomma (1. c. pag.

343). Huru antalet pistillidier kan vexla hos samma art, fram-

går redan af det nyss sagda, men såsom ännu mera belysande

i detta hänseende må nämnas, att vi hos Nardia emarginata

räknat 13—28, hos Jung. tazxifolia, som vanligen har något

öfver 20, ha vi en gång funnit 35, hos Jung. bierenata, som

oftast eger 6—8, kan antalet stundom gå ända till 18, och

1 För kuriositetens skull må här anföras Hiibeners uppfattning af pistilli-

diet. ”Jeder dieser Stempel ist von einem diinnhäutigen Schlauch eng um-

schlossen, in welchem er selbst frey steht, und nur an der Spitze mit dem

Griffel verwachsen ist”! (Hib. 1. ce. pag. IV).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 1. 15

ofvan nämnda Lophöocolea eger hos oss vanligen mellan 30—

40 pist.

Vi ha redan antydt den gradvisa utvecklingen af pistilli-

dierna. Undersöker man derföre en yngre honblomma, skall

man i den ofta finna pistillidier af högst olika ålder och stor-

lek, ifrån de fullmogna och öppnade ned till sådana, som äro

mycket mindre och föga utvecklade. Naturen har således

rikligen sörjt för att befruktningen måtte underlättas. Ute-

blifver den, beror det vanligen derpå, att hanblommor ej

finnas i närheten. Såsom märkliga ex. på sterilitet må nämnas

Chandonanthus setiformis, som blott en gång blifvit funnen

med frukt, nämligen i Lappland af Linné, samt Lophocolea

minor och Jung. exsecta, hvilka, oss veterligt, aldrig anträffats

med frukt i Skandinavien. Dessa mossor äro dock ej säll-

synta, den första i nordliga, de andra i sydligare delar af vårt

land, hvarjämte Chandonanthus ej sällan utvecklar honblommor.

Hanblommor af denna växt torde vara okända.

b). Pistillidiet efter befruktningen.

Efter befruktningen alstras så småningom ur äggcellen,

hvilken — om en analogi vore på sin plats — kunde jäm-

föras med äggceilen hos fanerogamerna, ej ett embryo, utan en

fruktplanta, det s. k. sporogoniet, ett för lefvermossorna egen-

domligt organ. Detta består i sitt mera utvecklade skick af

trenne delar: den öfversta delen eller sporsäcken, den mellersta

eller skaftet samt den nedersta eller foten. I sporsäcken, som

vanligen har en oval eller rundad form, utvecklas efter en

tids förlopp en stor mängd spormoderceller samt ämnen till

springtrådar. (Utförligare framställning af sporogoniets ut-

veckling hos Kienitz-Gerloff, Bot. Zeit, 1874, N:o 13). Skaftet

utgöres vanligen af ett större antal stora, tvärstälda tafvel-

formiga celler i flera längdrader samt är, så länge sporogo-

niet kvarblifver inom fruktsvepet, ganska kort — hos Lejeunec

ytterst kort — och erhåller först vid fruktens mognad sin

fulla längd. Foten är vanligen mer eller mindre roflik, ofta

försedd med upptill framskjutande kanter (hos Nardia emargi-

nata har jag funnit den lång och smal, nästan tapplik) samt

består oftast af en mycket tät väfnad af små celler. Foten

tränger ett längre eller kortare stycke ned i axelns väfnad,

16 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

hvari sporogoniet sålunda blifver fästadt, utan att dock vara

dermed sammanväxt. Sporogoniet lefver sålunda på visst sätt

ett sjelfständigt lif, det är en slags fruktplanta, som växer

nedåt i axelns inre, och på könlös väg frambringar sporer —

hvilket gifvit Sachs anledning att tilldela lefvermossorna ett

slags generationsvexling. (Jfr Sachs, Lehrb. der Bot. III Avd.

I, 303; Luersen, Grundz. d. Bot. 2 Aufl. pag. 248).

Samtidigt med sporogoniets utveckling förstoras äfven

pistillidiets cellulära omhölje, i det en liflig cellförökning på-

går så väl i dettas nedre del som i axelns närgränsande väf-

nad, hvars öfre delar växa upp åt och ansluta sig till pistil-

lidiet. Härigenom erhåller detta organs ombhölje en helt

annan, vanligen omvändt kolflik, stundom mer eller mindre

rundad form och benämnes nu med ett nytt namn: mössa

(calyptra). Denna mössas öfre del eller kolfven bärer på sin

spets pistillidiets nu vissnade hals, hvarjämte hennes nedre

del, som bildats ur den s. k. ”torus pistillorum” (thalamos:

Lindb.), oftast är beklädd med tori obefruktade pistillidier,

hvilka vid axelväfnadens höjning tvungits att skjuta upp öfver

sin ursprungliga nivå. Ja, hos några få lefvermossor, såsom

hos Cesie, Anthelice och framför allt hos Trichocolea är mössan

äfven upptill beklädd med dylika pistillidier, hvaraf framgår,

att hon hos dessa mossor i väsentlig mån utbildats ur axel-

väfnaden. (Jfr Gottsche, i texten till GG: & Kömeplidec:

280 DEOL LA Santu un db Öfvers. finsk. vetensk. soc. förh.

XIN):

På grund af denna olikhet i mössans bildningssätt har

sist nämnda forskare indelat lefvermossorna i två hufvudgrup-

per: Gynomitrieer och Thalamomitriee. Hos de förra skulle

mössan bildas uteslutande ur pistillidiet, hos de sednare före-

trädesvis ur axelspetsens cellväf (Se Lindb. 1. c.).

Denna indelning är emellertid omöjlig att genomföra,

emedan åtminstone mössans nedersta del hos de festa, om

icke alla, lefvermossor uppstår genom cellbildning från axel-

väfnaden. Å andra sidan finnas icke så få s. k. Gynomitriec,

hos hvilka hela den nedre, smalare delen af mössan har upp-

kommit ur thalamos, hvilket man lätt finner deraf, att pistil-

lidierna hos dem sitta fästade ända upp mot kolfvens bas.

Exempel härpå lemna flera Nardie och Jungermanic, Lepi-

dozie och Chiloscyphus. Derjämte blefve indelningen rent af

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 1. 17

artificiel, enär de s. k. Thalamomitriee komme att bestå af

de mest olikartade mossor !.

Mössan är vanligen tunn och genomskinlig, hos några få

mossor mera fast och opak. Dess öfre del består oftast af

två cellager, dess nedre af flera, stundom ända till 6 sådana.

Hos Trichocolea utgöres den enligt Gottsche äfven upptill af

6 lager (1. c.). Oftast är den innesluten inom fruktsvepet,

sällan höjer den sig mer eller mindre deröfver såsom hos

Chiloscyphus, der den föröfrigt har en smalt klubblik form,

stundom ersätter den i viss mån fruktsvepet, när detta sak-

nas, och har då en mera fast och tät byggnad, såsom hos de

festa Cesie och Trichocolea. Oftast är den fri, sällan sam-

manväxt med fruktsvepet, såsom hos Anthelie (enligt Lindb.)

eller med den s. k. fruktsäcken hos Harpanthi, Kantie och

Geocalyx (se längre fram).

Mössan hos lefvermossorna brister ej vid basen eller

lyftas upp på fruktämnets topp, såsom hos löfmossorna är

vanligt, utan förblir normalt kvarsittande vid basen. Ty då

fruktämnet och dess skaft hos löfmossorna redan före mog-

naden vanligen betydligt utvecklas på längden, uppstår häri-

genom en mekanisk spänning vid mössans bas, till följd

hvaraf den här spränges och lyftas i höjden; hvaremot den

ringa längdutvecklingen hos lefvermossornas fruktämne med-

gifver mössans samtidiga utveckling, utan att nämnda spän-

ning inträder. Fruktskaftet förlänges ock hos dem först in

emot mognaden mera betydligt, hvarföre den mogna frukten

slutligen spränger mössans topp, vanligen något på sidan om

spetsen.

2. Fruktsvepet (colesula)?.

Detta organ, som af de fleste förf. oriktigt benämnes kalk

(calyx, perianthium), är en för lefvermossorna egendomlig

bildning. Förr antog man — och mången torde ännu dela

denna uppfattning — att svepet finnes till före pistillidierna

1) Prof. Lindberg synes emellertid sednare ha frångått sin indelning, att

döma af en kortare antydan i en obetitlad beskrifning öfver perichetiet hos

Aneur&e i Manip. musc. II (Not. sällsk. f£. et £. fenn. förh. XIII, pag. 372).

2?) Ehuru honskärmarna utvecklas före fruktsvepet, vilja vi likväl först

behandla detta, emedan fruktsvepet hos den fullt utvecklade blomman när-

mast omgifver pistillidierna och med dem står i innerligare biologiskt sam-

band. —- Derjämte må erinras, att vi för utrymmets skull hädanefter vanl.

komma att använda det kortare namnet svepe i st. £. fruktsvepe, ett namn,

som icke bör förvexlas med det af Hartman använda, som är liktydigt med

skärmar eller hylleblad.

18 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

och har till syfte att skydda dessa i deras yngre tillstånd;

och häraf den från en falsk analogi med fanerogamerna hem-

tade benämningen kalk. Först Gottsche och efter honom

Hofmeister å daga lade emellertid det grundlösa i denna

uppfattning, ehuru de dock ej ansågo nödigt att ändra nam-

net (se Gottsche 1. c. pag. 331 ff. samt Hofmeister 1. c. pag.

36 ff.). Då emellertid Gottsche uttalat den åsigt, att svepet

framträdde först efter befruktningen, har Leitgeb så väl i en

uppsats om Radula complanata (för mig obekant), som i sina

”Untersuchungen” uppvisat, att svepet redan en lång tid förut

börjar framträda (Leitg. 1. c. pag. 47 ff.). Våra egna studier

på detta område öfverensstämma nära med Leitgebs, och gå

vi nu att redogöra för deras resultat. De lefvermossor, hvilkas

honblommor vi för detta ändamål undersökt — tillfälligtvis

ha vi funnit samma resultat på flera andra mossor, hvilkas

P 5

namn ej antecknats — äro: MNardia emaraginata, scalaris och

hematosticta, Jung. albicans, lanceolata och ventricosa, Radula

complanata, Frullania dilatata, Cephalozia bicuspidata, Odonto-

schisma, Lophocolea heterophylla, Lepidozia reptans, Harpanthus

Flotowianus, således mossor tillhörande vidt skilda typer.

Anmärkas bör, att vi endast sällan lyckats anträffa honblom-

mor på deras yngsta stadium; dock ha vi funnit många till-

räckligt unga för i fråga varande syfte".

Fruktsvepet är en bladartad bildning, som anlägges i en

axels spets rundt omkring pistillidierna och straxt innanför

honskärmarna. En kortare tid efter pistillidiernas uppkomst

och ganska lång tid före befruktningen visar sig nämligen

nedan för dem en ringformig svulst af mycket små och täta

celler, hvilka i början sakta, men snart raskare förökas. Hos

Radula complanata funno vi fera unga honblommor, der

pistillidiernas halskanal ännu ej var bildad, och likväl hade

ringen redan hunnit till !/.-del af de större pistillidiernas höjd.

Ofta hinner denna ring upp till pistillidiernas halfva höjd,

innan ännu något af dem öppnats i toppen, ännu mindre

befruktats; ja hos MNardia emarginata ha vi funnit enstaka

fall, då svepet redan sköt öfver pistillidierna, som samtliga

voro slutna. Öfver hufvud ha vi hos ofvan nämnda mossor

!) Såsom ett bevis på, med hvilken tidsutdrägt sådana undersökningar

stundom kunna vara förenade, må nämnas, att jag i 3 dagars tid granskat

en stor mängd stjelktoppar af Jung albicans, men dervid endast funnit 2

mycket späda Y-blommor; de flesta topparne buro mera utvecklade blommor,

de öfriga voro sterila.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 1. 19

iakttagit, att svepet vid den tid, då ett eller annat af pistil-

lidierna äro mogna för befruktning, är jämnhögt med eller

något högre än dessa. Endast Frullania dilatata synes något

litet afvika härifrån, enär svepet når det längre pistillidiets

höjd, först då detta blifvit befruktadt och äggcellen delad i

tvänne celler (jfr Hofm. 1 c. pag. 36 ff.) Men denna lilla

afvikelse torde bero derpå, att pistillidiets hals hos denna

mossa är ovanligt lång, hvarför svepet fordrar något längre

tid för att uppnå dess höjd, och sålunda är detta undantags-

fall egnadt att än mer bekräfta regeln. Deremot ha vi å

andra sidan ej anmärkt ett enda fall, då svepet skulle uppstått

efter befruktningen. Det väcker derför ej ringa undran, då

den annars så skarpsynte Gottsche förklarar sig genom mång-

faldiga undersökningar öfvertygad derom, att ”perianthium

— — nach geschehener Befruchtung neu entsteht” (Gottsche,

1. ec. pag. 331 ff. och särskildt 333, 4). Det är högligen att

beklaga, att intet af dessa många fall specielt anföres, då man

således kommit 1 tillfälle att anställa en jämförande gransk-

ning. Visserligen omnämnas några slägten, som tydligen varit

föremål för hans undersökning, enär de af honom rekommen-

deras till granskning för bekräftande af hans sats, nämligen

Jungermania, Plagiochila, Lophocolea; men emedan de inne-

hålla Hera arter, är saken dermed ej på det klara. Emellertid

äro de undersökningar vi anstält — tillsammans öfver 100 —,

jämförda med Leitgebs högst noggranna studier öfver svepets

yngsta stadier, i hög grad egnade att minska styrkan i Gott-

sches uppgift samt ingifva tanken på någon brist i hans

iakttagelser ").

Af hvad nu är sagdt om svepets uppkomst framgår tyd-

ligen, att denna ej står i omedelbart förhållande till befrukt-

ningen, d. v. s. att svepet både uppstår och kommer till ut-

veckling, äfven om pistillidierna ej befruktas. Gottsche synes

emellertid vara af en annan åsigt. ”Vore kalkens bildning

blott en liktidig, säger han, med den befruktade pistillen ej

i ett visst kausalsamband stående företeelse”, så vore det

omöjligt att förklara, hvarföre t. ex. hos Jung. ventricosa fullt

!) Just innan mitt arbete skulle till trycket befordras, fann jag händel-

sevis af texten till N:o 626 i G. & R. Hep., att Gottsche frångått sin mening

och anslutit sig till ofvan framställda åsigt. Mina undersökningar torde

emellertid derföre ej anses öfverflödiga, enär de äro egnade att gifva styrka

åt Leitgebs iakttagelser och sålunda häfva möjligen återstående tvifvel i

denna fråga.

20 BKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

utvecklade honblommor ofta anträffas, utan att dock något

svepe uppstått (fritt citeradt efter Gottsche, 1. ec. pag. 340

f.). Vi frukta dock, att det förmenta faktum blott är en

konjektur, stödd på den oriktiga meningen, att svepet skulle

uppstå först efter befruktningen. Atminstone ha vi alltid

funnit svepen hos denna mossa omgifva de utvecklade pistil-

lidierna. För öfrigt är det för hepatikologer väl kändt, att

de sällan fruktificerande Lophocolea bidentata och Chandonan-

thus setiformis det oaktadt ofta nog anträffas med fullt ut-

vecklade svepen, ehuru pistillidierna ej blifvit befruktade.

Vi återgå nu till våra studier öfver svepet i dess yngre

tillstånd. Hos de mossor, hvilkas utvecklade svepen äro

tandade eller flikiga, visar sig snart den öfre randen krenu-

lerad, och då svepet nått pistillidiernas höjd eller något

mera, är mynningen med sina tänder eller flikar i det när-

maste färdig, ja vanligen tydligare än hos äldre svepen, der

den ofta på ett eller annat sätt skadats (jfr Gottsche, 1. ce.

pag. 347). Åro de äldre svepena veckiga, så framträda ofta

dessa veck tydligt nog redan vid den tid, då svepet hunnit

de äldre pistillidiernas höjd. Enligt Gottsche (1. ec.) skola

vecken hos Jungermania framträda långt sednare — detta

öfverensstämmer dock icke med våra iakttagelser på flera af

detta slägtes arter. I yngre tillstånd har svepet vanligen en

skål- eller korglik form, men snart utväxer det genom cell-

förökning nedom spetsen mer och mer hufvudsakligen på

längden, hvarigenom det hos de festa blir äggrundt eller

ovalt samt till sist öfvergår till cylindriskt, aflångt eller spol-

formigt m. m. Vanligen utvidgas äfven samtidigt svepets

spets eller mynning mer eller mindre, och denna utvidgning

är hos vissa mossor särdeles stark, såsom hos Plagiochila och

Radula, der äfven det utvecklade svepet visar sig bredast

upptill. Hos några andra mossor åter, som hafva en mycket

smal emot svepet tvärt afsatt spets, är förhållandet annor-

lunda, såsom hos Jung. lanceolata och Milleri, Frullania dila-

tata och Lejeunea cavifolia m. i. Undersöker man här unga

svepen, som äro kortare än pistillidierna, visar sig deras form

nästan cylindrisk eller rörlik — detta är svepets redan färdig-

bildade spets —, men snart inträder ned emot basen en liflig

cellförökning icke blott på längden, utan äfven i hög grad

åt sidorna, hvarigenom svepet starkt vidgas ned om spetsen

och, då det hunnit pistillidiernas höjd, liknar en flaska med

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 1. 21

trång hals. Det fullt utvecklade svepets mynningceller äro

här ej fera, än de voro på ett mycket tidigt stadium (jfr

Gottsche, 1. ce. pag. 345 ff. och Hofmeister 1. c. pag. 36 ff.).

Denna svepets starkare utvidgning ned om spetsen står tyd-

ligen i samband med sporogoniets utveckling, enär detta, i

fall utvidgning ej inträdde, skulle spränga svepet och sålunda

blifva utan tillräckligt skydd.

Vi ha nämnt, att svepet är en bladbildning. Redan en

blick på dess textur och konsistens låter oss ana dylikt. Men

denna förmodan stegras nästan till visshet, om man under-

söker vissa abnorma bildningar. Hos många lefvermossor,

särdeles hos arter af slägtet Martinellia, t. ex. M. irrigua,

händer stundom att svepet är liksom uppfläkt på ena sidan

ända till basen. Här har tydligen den förut omnämnda rin-

gen ej blifvit bildad, utan ha bladen till en del behållit sin

fria utbildning, (hos den till bålmossorna hörande Fossombro-

nia Dumortieri synes denna anomali nästan vara regeln och

de fall, då sammanväxning eger rum, höra till undantagen).

Ånnu klarare blir saken, om man undersöker en Lophocolea.

Svepet är här tresidigt kantigt, blott mot basen cylindriskt,

och delas långt ned om spetsen i tre stora fikar, hvilka lif-

ligt erinra om vanliga blad. Tydligen består också svepet

här af trenne mot basen sammanväxta blad och motsvaras

bladsömmarne af kanterna. Man eger allt skäl att utsträcka

denna förklaring till samtliga bladiga lefvermossor (jfr Gott-

sche, 1. c. pag. 349 och Leitg. 1. c. pag. 50 ff.). Enligt denna

uppfattning utgöres alltså svepet af två eller tre sammanväxta

" blad — hos Plagiochila, Martinellie, Radule och några få

andra häntyder svepets form på två sammanväxta blad —

och skulle, i det fall att svepet bestode af tre blad, två af

dessa tillhöra hvar sitt dorsala !) segment, medan det tredje

uppkommit från ett ventralt') segment eller med andra ord

varit en stipel.

Af hvad som här ofvan nämnts om svepets uppkomst

och utveckling synes dess bestämmelse egentligen vara att

bilda ett skydd för fruktämnet, särdeles på dess yngre sta-

dier. Direkta försök, anställda af Gottsche, bekräfta detta

antagande. Förstör man nämligen svepet, medan sporogoniet

1) Stjelkens öfre sida kallas dorsal- eller ryggsida, dess undre ventral-

eller buksida. Den förra anses sträcka sig ned till bladens vidfästningslinie.

På ventral-sidan äro stipler och rottrådar fästade.

22 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

ännu är ungt, kommer frukten ej till utveckling, utan vissnar

eller möglar bort (1. c. pag. 342). Dels på grund af denna

dess fysiologiska bestämmelse, dels med anledning af dess

uppkomst efter pistillidiernas anläggning, torde den olämpliga

benämningen kalk böra försvinna och ersättas med det namn,

som af Lindberg blifvit tilldeladt åt detta organ. Ånnu en

annan uppgift, som på annat sätt åsyftar fruktämnets skydd,

tilldömes svepet af Gottsche (1. c. pag. 341). Han anser

nämligen, att svepet äfven tjenar att isolera torus pistillorum,

d. v. s. att förekomma utvecklingen af nyskott i axelspetsen,

hvilka kunde varda menliga för pistillidiernas utbildning.

Sådana nyskott uppstå nämligen mycket ofta i honblommans

omedelbara närhet och vanligen straxt ned om svepets bas,

hvarom mera längre fram. Funnes icke svepet, skulle antag-

ligen nyskotten inkräkta på det lilla utrymme, som är pistil-

lidierna beskärdt. Att sådant dock icke alltid förekommes,

trots svepets närvaro, visar den egendomliga anomali, som

af Gottsche sjelf omnämnes och af honom hänföres under

en s. k. antholysis. Denne forskare angifver såsom ex. härpå

Scapania (Martinellia) irrigua, hos hvilken han anträffat ny-

skott inom svepet och utgående från torus pistillorum (1. c.

pag. 341 ff.). Huru vida dessa nyskott voro flera och om

pistillidier derjämte funnos inom samma svepe, omnämnes

icke. — Sjelf har jag ej iakttagit denna anomali"). Månne

dessa nyskott voro ombildade pistillidier?

Vi skola nu taga det utvecklade svepet i närmare be-

traktande, särdeles som detsamma spelar en högst vigtig rol

vid lefvermossornas bestämning. En stor mångfald utmärker

detta organ, och naturen har här, om vi så få uttrycka oss,

visat sig särdeles uppfinningsrik. Det vore också fåfäng

möda att söka på papperet återgifva alla de fina nyanser,

under hvilka svepet uppträder, hvarföre vi inskränka oss till

att påpeka de mera framstående typerna. En annan svårig-

het, som möter på detta område, är den oklara terminologien,

som visserligen till en del ligger i sakens egen natur eller i

!) Helt nyligen erhöll jag från provisor J. Persson, som med nit och

framgång egnar sig åt lefvermossornas studium, uti bref ett meddelande, att

han hos Jung. cespiticia, anträffad i Vestervikstrakten, funnit flera ”kalkar”,

inom hvilka flera nyskott utvecklats. Ty värr åtföljdes uppgiften ej af

växten sjelf. Emellertid hoppas jag framdeles genom samme mans välvilja

komma i tillfälle att närmare studera denna märkliga företeelse.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0O1. 23

svårigheten att alltid finna fullt exakta uttryck för mindre

skarpt begränsade former, men ock i ej ringa grad beror

derpå, att man åtnöjt sig med sväfvande uttryck, äfven der

naturen sjelf uppträder skarpt och bestämdt. ;

Betraktar man nu svepet i tvärsnitt, visar det sig antingen

plattadt, såsom hos Martinellic !) eller hoptryckt (Frullanic)

eller trindt (Blepharozia). Stundom är det kantigt med vidare

dälder mellan åsarne (Jung. crenulata) eller prismatiskt (Lopho-

colece), ofta veckadt med vanligen smala, lägre eller djupare

fåror och då antingen trubbigt veckadt (Jung. albicans) eller

skarpt veckadt (Chandonanthus). Sällan gå vecken ända ned till

basen såsom hos sist nämnda mossa, stundom till eller något

ned om midten (Jung. ovata), ofta nå de blott något ned om

spetsen (Jung. ventricosa). Vanligen äro vecken olika långa,

så att somliga gå längre ned än andra. Veckens antal är

hos olika mossor olika. Oftast vexlar det mellan 4 och 6,

stundom gå de ända till 9 å 10 (Jung. albicans). Ganska

sällan är svepet fullkomligt slätt (Jung. inflata).

Med hänsyn till formen i sin helhet visar svepet äfven-

ledes stor omvexling. Mindre ofta är det nästan jämnsmalt,

såsom hos Cephalozia curvifolia, vanligen är dess bredd

olika på olika höjd. "Hos en stor mängd lefvermossor är det

bredast omkring midten, då det antingen visar sig ovalt (Jung.

incisa) eller aflångt (Jung. porphyroleuca) eller spolformigt

(Odontoschisma). Ej sällan är det bredast mot spetsen, då det

antingen kan vara omv. äggrundt (Jung. crenulata) eller klubb-

likt (Jung. riparia) eller, då spetsen är liksom tvärt afhuggen,

spadlikt (Radulce). Sällan är svepet bredast vid basen (Nardie).

Hos några lefvermossor visar spetsen en egendomlig form, i

det att svepet upptill tvärt och nästan rätvinkligt samman-

drages till en mycket smal och stundom ytterst kort rörlik

mynning, bestående af jämförelsevis få cellrader. Sådana

mossor äro Frullanie, Lejeunee, Jung. lanceolata och Miilleri

samt J. crenulata och dess samslägtingar. Svepets mynning

kan antingen vara vidöppen (Lophocolee) eller trång och lik-

som hopsnörpt (Lepidozic), stundom är den nedböjd (Marti-

nellice). Mynningbrädden uppträder under högst vexlande

former. Mera sällan är den jämn, utan några slags inskär-

1) För att undvika upprepningen af ”såsom hos” ha vi satt följande ex.

inom parenthes. Dessa ex. äro således ej att betrakta såsom de enda mossor,

hvilka ega uppgifne svepeform.

24 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

ningar (Jung. polita) eller tvåläppig, men för öfrigt jämn

(Martin. convexa), tvåläppig och ojämnt naggad (Porelle) eller

ock öfver allt fint och tätt småtandad (Cephal. bicuspidata).

Ofta är svepets mynning tydligare tandad och då antingen

groftandad (Jung. inflata) eller sågtandad (Martin. nemorosa),

stundom äro tänderna långa och smala, nästan hårlika, då

svepet kallas cilieradt (Jung. ovata, Blepharostoma, Cephal. con-

nivens). För öfrigt kunna tänderna vara raka (Cephal. curvi-

folia) eller lutande mot hvarandra (Jung. autumnalis) eller

starkt inåt böjda (Jung. inflata). Derjämte är svepet ofta

grundt eller djupt fikadt, ehuru fikarne stundom döljas i

mynningvecken. Djupt flikadt är svepet mera sällan (Lopho-

colece, Chiloscyphus), grundt, oftast blott något ned om spetsen

(Jung. barbata). Flikarne kunna sedan i sin ordning vara in-

skurna på olika sätt.

Återstår nu att påpeka några säregna former. Frullania

diulatata är redan omnämnd på grund af svepets hopdragna

rörlika mynning. Detta svepe är derjämte linsformigt hop-

tryckt med ojämna kanter och nästan öfver allt starkt knottrigt

af vissa utväxter samt dessutom på öfre eller ryggsidan för-

sedt med ett större veck, som i synnerhet hos det yngre be-

gränsas af två skarpa kanter, och på buksidan med en hög

köl. Hos Chiloscyphus, hvars svepe blifvit omtaladt på grund

af dess djupa delning, är det derjämte nästan bägarlikt —

en ovanlig form — samt vanligen kortare än den starkt ut-

vecklade mössan.

Vi öfvergå nu till några ännu mer egendomliga svepen

eller bildningar som ersätta dem, hvilkas skärskådande fordrar

en närmare uppmärksamhet, nämligen till dem hos Nardic,

Cesice, Harpanthi, Kantie och Geocalyx.

Hos de flesta Nardie (i den mening Lindberg tager detta

slägte) företer svepet en outvecklad form, enär det här är

mycket litet, likt en hätta eller nattmössa med snedstäld

plattad spets och smal mynning, samt insänkt emellan och

vanligen helt och hållet doldt af de stora skärmarna, som till

ett antal af 2—4 par sitta tätt intill hvarandra och bilda ett

slags bägarlik blomma. Tydligen har svepets utveckling af

någon orsak hämmats, hvaremot skärmarna tillväxt så mycket

mera. Möjligen står denna hämning i samband med en annan

egendomlighet i byggnaden af dessa mossors blommor. Gör

man nämligen någon tid före fruktens mognad ett längdsnitt

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 1. 25

af en äldre blomma, t. ex. hos Nardia emarginata, finner man

lätt det förut nästan omärkliga hättelika svepet, men, eget

nog, med sin bas sittande ett stycke öfver sporogoniets topp

och således ännu högre öfver de obefruktade pistillidierna,

som bekläda mössans nedre del. Emellan svepets bas och

axelspetsen (torus pistillorum) visar sig en rymlig håla, hvars

midt upptages af sporogoniet. FErinrar man sig nu, att svepet

hos alla lefvermossor anlägges omkring pistillidiernas bas och

att det fullt utvecklade svepets nivå hos de festa lefver-

mossor sitter något ned om torus pistillorum, så väcker det

hos den oinvigde ej ringa undran att här finna svepets bas

så högt ofvan pistillidierna. Och hvarifrån kommer det stora

tomrummet nedanför svepets bas, hvilket hos de festa lefver-

mossor ej finnes? Redan Hooker sökte förklara det så, att

axeln (the stem) blifvit urhålkad ”för att upptaga pistillerna” —

citeradt af Gottsche, 1. c. pag. 326. Men huru har denna ur-

hålkning uppstått? Har man varit i tillfälle att undersöka

blommor på olika stadier, så är svaret lätt gifvet. Sporogo-

niet har tydligen nedträngt ett långt stycke från sin ursprung-

liga plats djupt in i axelns väfnad, dervid medtagande de på

mössans lägre del fästade obefruktade pistillidierna, och slut-

ligen stadnat vid ungefär tredje skärmparets vidfästningspunkt

(Hos N. hematosticta tränger det vanligen ännu djupare ned,

nämligen till fjerde skärmparets nivå). Härigenom har så-

lunda bildats en s. k. fruktsäck (perigynium), så mycket ända-

målsenligare för dessa växter, som de vanligen förekomma på

kyliga lokaler — i bäckar eller jordhålor o. d. — och således

för sina frukters utveckling behöfva ett bättre skydd, än ett

blott svepe kunde lemna. N. hematosticta, som har den bäst

utvecklade fruktsäck, sätter frukt tidigt på våren, så fort snön

hunnit smälta. Hos denna mossa har fruktsäcken dessutom

fått en egendomlig utbildning, i det att den utväxer på sidan

om "axeln och till formen liknar en liten puckel, som något

påminner om den nedhängande fruktsäcken hos Kantie och

Geocalyr. — Men nu återstår en ny egendomlighet, som torde

vara svårare att förklara och hvilken vi ej någonstädes sett

uppmärksammad. Det omnämnda tomrummet mellan svepets

bas och axelspetsen fans redan till, ehuru i mindre grad, innan

ännu sporogoniet uppstått. Undersöker man nämligen yngre

blommor kort efter befruktningen, skall man redan finna ett

dylikt tomrum och i samband dermed pistillidierna fästade

26 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

ett stycke nedan för svepets och öfversta skärmens skenbara

vidfästningspunkt, nära intill andra skärmparets nivå. Hvar-

ifrån här tomrummet och pistillidiernas (skenbart) förändrade

plats? Intet sporogonium kan förklara detta, enär sådant

ännu ej blifvit utveckladt. Det finnes emellertid ett sätt att

tyda svårigheten, som redan af Nees blifvit användt för slägtet

Sarcoscyphus (dit ofvan nämnda Nardia emarginata hörer) samt

af Gottsche och Limpricht i någon mån för Jung. (IV-) obovata

och J. (MN) hyalina. Hos Nees heter det nemligen: Peri-

anthium (vårt svepe) involuero (de bägarlikt sammanväxta

skärmarna) ad apicem fere innatum (Nees, 1. ce. I, pag. 122).

Enligt denna uppfattning skulle svepet vara till större delen

fastväxt vid samtliga skärmarna och blott sjelfva spetsen. fri.

Detta kan dock icke vara riktigt — hvilket äfven Gottsche

och Limpricht uppvisat —, emedan axelspetsens omkrets med

sina fÅera cellager tydligen vidtager vid 2:dra skärmparets

nivå och axeln således sträcker sig vida upp öfver den punkt,

der Nees tänkte sig sammanväxningens början. Deremot

synes det oss vara klart, att åtminstone öfre delen af det

dubbia cellager, som ligger mellan 2:dra skärmparets nivå

samt 1:sta skärmparets skenbara vidfästningspunkt, i sjelfva

verket tillhör så väl svepet som öfversta skärmparet, hvilka

med hvarandra sammanväxt. Så antaga äfven sist nämnda

förf. förhållandet vara hos Nardia obovata och hyalina. Svepets

och de öfversta skärmarnes bas blefve då ej den skenbara,

utan borde sökas något längre ned, vid den punkt, der pistilli-

dierna sitta fästade kort efter befruktningen. Men nu för-

neka dessa förf. en sammanväxning hos de öfriga Nardic

(Sarcoscyphus + Alicularia), således äfven hos N. emarginata,

hvarjämte de förklara hålans uppkomst och pistillidiernas än-

drade läge dermed, att sporogoniet växer ned i axelns väfnad.

(Gottsche, 1. c. pag. 325 ff., 347 ff. och Limpr. l. ce. pag. 250

f.) Men vi ha redan uppvisat, att denna tolkning blott kan

förklara förhållandena hos den äldre blomman, sedan sporo-

goniet utvecklats och vuxit nedåt. Emellertid yttrar Lim-

pricht i frågaom Sarcoscyphus, att någon sammanväxning mellan

kalkens rygg och hyllebladen (svepets rygg och skärmarne)

ej eger rum, hvarom man lätt öfvertygar sig på unga 9 blom-

mor (1. c. pag. 247). Äfven om vi nu delade denna uppfatt-

ning, så hindrar detta emellertid icke, att svepets sidor kunna

vara med de öfversta skärmarna sammanväxta. Men en sådan

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0o1. 27

sammanväxning omnämnes icke af Limpricht för Sarcoscyphus

och Ålicularia, hvaremot det om Jung. (Nardia) obovata heter:

”die beiden Hällblätter zur Hälfte mit dem Kelche verwachsen”

(1. ce. pag. 274). Häraf torde väl få dragas den slutsats, att

denne forskare med sitt yttrande velat förneka samman-

växning öfver hufvud hos först nämnda mossor, och så har

det äfven af Gottsche uppfattats i texten till N:o 649, G. &

BR. Hep. Gottsche förklarar nämligen här sig å nyo ha iakt-

tagit, att ”det unga perianthiet hos Sarcosc. sphacelatus står

fullkomligt fritt inom perichetialbladen” (skärmarna), och

slutar med att till bekräftande af sin sats anföra ofvan nämnda

ord af Limpricht. För vår del måste vi dock anse, att Gott-

sches ”grosse Befriedigung” öfver detta bistånd är förhastad

och att saken verkligen icke är afgjord genom Limprichts

ord. Vi ha nämligen under lång tid egnat oss åt undersök-

ningen af dessa växters blommor, särskildt under deras yngre

stadier”), och efter upprepad granskning af våra rön kommit

till den slutsats, att sammanväxning verkligen eger rum hufvud-

sakligen mellan svepets sidor och de öfversta skärmarna, men

äfven, ehuru i mindre grad, mellan svepets rygg och samma

skärmar. Vi öfvergå nu till granskning af ofvan anförda ställe

hos Limpricht, der han för sitt påståendes riktighet vädjar

till undersökningen af unga 9 blommor hos Sarcoscyphus.

Huru unga dessa blommor skola vara, har dock ej uppgifvits,

lika litet som han närmare skildrat sina iakttagelser. Men

det är just härpå vigten ligger, om denna fråga skall kunna

bringas till klarhet. Ty unga 2 blommor af olika ålder visa

helt olika resultat i omtvistade fråga. Åro pistillidierna lik-

långa med" eller föga kortare än svepet, så visar sig dettas

bags sammanfalla med torus pistillorum. Här har ej heller —

mycket riktigt — någon sammanväxning mellan svepe och

skärmar inträdt. Men kort efter befruktningen och innan

sporogonium bildats visar sig förhållandet annorlunda, såsom

förut omnämnts, i det nämligen pistillidierna skenbart flyttats

ett stycke nedom svepets beröringspunkt med skärmarna samt

ett tomrum uppstått mellan svepe och pistillidier — ett för-

! Tillsammans öfver 150 längdsnitt ha af oss undersökts hufvudsakligen

af yngre blommor, hvaraf närmare 100 hos N. (Alicul.) hematosticta,

de öfriga af MN. scalaris (20) och emarginata (öfver 30), några få af N.

Punckii. N. emarginata har af oss valts såsom ex., dels emedan Limpricht

undersökt en ”Sarcoscyphus” (antagligen S. emarginatus), dels emedan den är

lättast att studera. ;

28 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

hållande, som för Gottsche och Limpr. synes varit okändt.

Den enda förklaringen af denna företeelse är, så vidt vi förstå,

den som vi här ofvan lemnat, näml. att svepets bas på i fråga

varande stadium ej är den skenbara, utan måste sökas längre

ned vid den plats, der pistillidierna samtidigt sitta fästade,

eller med andra ord, att svepets nedersta del ett litet stycke

sammanväxt med de öfversta skärmarna. Pistillidierna ha så-

ledes här bibehållit sin ursprungliga plats (ej nedflyttats) vid

svepets verkliga bas. (Längre fram deremot blir förhållandet

såsom vi förut nämnt, ett annat, i det att sporogoniet hos de

äldre blommorna växer nedåt, till följd hvaraf de nu på mössan

fästade pistillidierna måste sänkas långt ned under sin ursprung-

liga nivå.) i

Det finnes emellertid ett annat sätt att afgöra frågan,

genom att flytta undersökningen in på nämnde forskares egen

mark. Båda antaga de, såsom förut nämnts, att samman-

växning mellan berörde delar verkligen förefinnes hos MNar-

dia obovata och hyaltna. Låtom oss derföre jemföra längdsnitt

af unga 9-blommor af flera åldrar på motsvarande stadier af

vår N. emarginata och deras N. obovata. Dessa snitt skola då

i hufvudsak visa en slående likhet, hvarom en hvar lätt kan

öfvertyga sig, som vill göra om försöket. Sak samma, om

snitten göras på äldre blommor in emot fruktmognadens« såam-

ma likhet förefinnes äfven här. Skilnaden gäller blott ett mer

eller mindre. Hvarför då ej söka samma förklaringsgrund för

samma företeelser? Möjligen kan orsaken dertill, att nämnda

förf. haft en annan uppfattning af 1 fråga varande mossor,

sökas deruti, att sammanväxningen hos N. obovata snart sagdt

påtvingar sig betraktaren, enär de öfversta skärmarna mindre

omsluta hvarandra och lemna en del af svepet blottadt, medan

deras öfre fria del är starkt tillbaka böjd och lätt visar att

nedre delen växt samman med svepet. Deremot omfatta sam-

ma skärmar i större mån hvarandra hos N. emarginata och äro

upprätta, .hvarigenom svepet döljes och sammanväxningen

utifrån ej faller så lätt i ögonen. Medgifvas bör äfven, att

sammanväxningen hos gist nämnda mossa ej är så stor som

hos den förra, hvarjämte vi erinra, att den hufvudsakligen tillkom-

mer blommans (”perichetiets”) sidor, hvilket för öfrigt är fallet

äfven med NV. obovata och hyalina. Uppgiften hos Dumortier:

”Colesula urceolo perichetiali dorso connata” är således — från-

sedt det stora misstag, som han i likhet med Nees begick —

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 1. 20

mindre riktig (1. ce. pag. 125). Den rätta beskrifningen hade

varit: Colesula infimam partem summis perichetialibus inpri-

mis lateribus connata.

Men ännu en annan förut opåaktad omständighet talar

till förmån för vårt antagande. Undersöker man näml. sidor-

na af en äldre blomma, helst sedan den blifvit lagd i ett par

droppar glycerin, skall man ofta varseblifva en rand, som

kröker sig i en upp åt böjd båge från rygg- till buksidan.

- Denne båge är den rand; der svepet och de öfversta skärmarna

sammanstöta med hvarandra, hvarom man lätt kan öfvertyga

sig genom radiala längdsnitt i hvilken riktning som helst. År

nu denna upp åt böjde båge skärmarnas verkliga bas? Inga-

lunda. Ty de nedre skärmarnas vidfästningslinie är en ned

åt krökt båge, och man har all anledning antaga, att de öf-

versta skärmarnes egentliga vidfästningslinie bör vara likartad.

Men detta kan endast vara fallet, om man tänker sig nedre

delen af skärmarnes sidor sammanväxt med svepet ett litet

stycke nedom randen eller svepets skenbara bas.

Vi ha nödgats utförligare ingå på denna specialfråga, dels

emedan denna i morfologiskt hänseende är af ej ringa vigt,

dels för att ånyo fästa kännares uppmärksamhet på ett pro-

blem, hvars lösning allt sedan Hookers dagar varit tvifvel

underkastad.

Innan vi lemna svepet hos Nardice, vilja vi beriktiga en

uppgift, som ofta anträffas hos förf. Då näml. Nees och de

flesta forskare angifva, att ”kalken” hos Sarcoscyphus och Ali-

cularia skulle i spetsen vara delad i 4—6 flikar, så är detta

vilseledande i så måtto, att dessa fikar först uppstå im emot

eller vid tiden för fruktmognaden (Limpr. riktigt: ”zuletz —

lappig”), derigenom att kapseln då spränger sönder det i spet-

sen trånga svepets sidor i ojämna flikar, som för öfrigt stundom

blott äro 2 eller 3. Ännu någon tid före fruktmognaden,

liksom hos yngre blommor, är svepet i spetsen oflikadt och

blott svagt krenuleradt. Endast hos N. emarginata ha vi

stundom tyckt oss finna en antydan till tvåläppig mynning.

Hvad svepets form i öfrigt angår, ha vi här ofvan sökt lemna

en mera utförlig beskrifning än den ofullständiga, som van-

ligen, äfven af Limpr., lemnas.

Blomman hos Cesie företer en ganska enkel byggnad.

Svepe saknas oftast — endast hos underslägtet Nardiocalyx

Lindb. finnes ett litet svepe, som erinrar om det hos Nardice.

30 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

Skärmarna äro deremot fera till antalet, tätt sittande samt

mycket starkt utvecklade och ersätta i biologiskt hänseende

svepets plats. Sporogoniet nedtränger äfven här djupt i axelns

väfnad och bildar åt sig en håla eller ett slags fruktsäck, lik-

som hos Nardie.

Vi öfvergå nu ' till Harpanthi och särskildt till H. Flo-

towianus. enär honblommor af den andra arten, H. scutatus,

ej af oss blifvit funna. Åfven i uppfattningen af detta släg-

tes blomform råder en viss oklarhet, äfven hos Limpricht,

den ende oss bekante förf., utom Nees, hvilken häråt egnat

en mera utförlig skildring.!) Vi låna ur den förres beskrif-

ning på slägtet följande ord: ”Die entwickelte Ketchform im

untern Theile mehrzellschichtig, im obern röhrigen Theile ein-

zellschichtig — — — Die beiden Hällbi. und das Hällunter-

bl. auseimander gerickt, am untern feischigen Theile des

Kelches.” Derjämte uppgifvas de obefruktade arkegonierna

sitta på den plats, ”wo die kurze Haube mit der Innenwand

des Kelches verwächst” (Limpr. 1. c. pag. 305.)

Med uttrycket ”Kelchform” har Limpr. synbarligen velat

antyda, att man här icke hade att göra med en ”kalk” i van-

lig mening; men uttrycket är dock vilseledande och borde ut-

bytas mot t. ex. ”Blithenform”. På följande sida (pag. 306)

framställes närmare i en anm. under H. seutatus, huru man

har att tänka sig kalkformens nedre köttiga del, hvilken fram-

ställning är rigtig nog, ehuru ”hyllebladens” uppgifna läge

står 1 strid mot det öfriga. Att denna sednare uppgift hvilar

på ett misstag, skola vi snart visa.

En närmare kännedom af denna ”kalkforms” natur kan

endast vinnas genom aktgifvande på dess utveckling, hvarföre'

vi ock undersökt ett större antal så väl yngre som äldre hon-

blommor.?) De unga blommorna sitta fästade på mycket

korta ventrala grenar, hvilka nedtill äro bladlösa, men upptill

afslutas med en smal, nästan knopplik rosett af vanligen 2,

stundom 3 eller 4 par blad jämte 1 eller 2 stipler. Det ne-

dersta eller de två nedersta bladen sitta vanligen något skilda

från de öfriga. Inom rosettens innersta blad eller de egentliga

!) Beskrifningarne hos Hiibener, Dumortier och Hartman äro både allt

för knapphändiga och oriktiga (ll. cc.)

?) Genom Herrar Arnells och Duséns välvilja, hvilka, utom andra skän-

ker, äfven förärat mig dels yngre, dels äldre honstånd af denna ganska sällan

fruktificerande mossa, har jag blifvit i tillfälle att anställa denna under-

sökning.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 1. 31

honskärmarna anträffas pistillidierna. Något senare finner

man ett fruktsvepe med hopdragen mynning, hvilket redan

tidigt företer den blifvande formen. I något äldre tillstånd

visar sig grenen knäböjd ungefär vid de nedersta bladens

nivå. Taga vi nu en fullt utvecklad hongren i betraktande,

så varsnas här vanligen blott två skiftevisa blad jämte en sti-

pel, hvilka äro fästade just -på samma plats, som hos den

yngre grenen, d. v. s. vid det omtalade ”knäet”. Dessa blad

kunna svårligen vara skärmarna, hvilka hos den yngre grenen

suto upp om nämnde plats. Låtom oss vidare undersöka ett

äldre grenstycke ofvan knäet i längdsnitt. Vi finna då, att

dess nedre del till ?/s-delar af sin längd är köttig, urhålkad

samt på sidorna består af flera cellager. Ofvan detta stycke

vidtager ett hättelikt parti af blott ett cellager, till formen

fullt lika fruktsvepet hos den unga blomman, blott större.

Det köttiga partiet är tydligen grenen sjelf, som så småningom

utväxt på längden, hvarvid det i hans spets fästade svepet

flyttats upp ett långt stycke öfver sin ursprungliga plats.

Urhålkningen har bildats af sporogoniet, som i samband med

grenens tillväxt nedtränger djupt i dess inre och sålunda bil-

dar en s. k. fruktsäck (perigynium). Den smalt klubblika

mössan är åtminstone skenbart till största delen sammanväxt

med hålans väggar och blott öfversta delen fri, med de obe-

fruktade pistillidierna fästade på den punkt, der mössan och

fruktsäcken skiljas åt. (Då vi nämnt, att mössan åtminstone

skenbart är sammanväxt med fruktsäcken, ha vi följt det van-

liga antagandet, dock med en viss reservation. Möjligt är

nämligen, att mössan, liksom svepet, ej utvecklats, utan att

den s. k. fria delen af henne i sjelfva verket vore hela mössan

eller pistillidets cellulära hylle, hvars tillväxt nedåt afstannat

genom fruktsäckens bildning. På grund af dennes köttiga be-

skaffenhet har det emellertid varit oss omöjligt att utröna,

huru vida det vanliga antagandet är riktigt.) Men hvar ha

skärmarna tagit vägen? De vissna och försvinna, i samma mån

grenen utvecklas. Men ett par gånger har jag lyckats an-

träffa dem hos äldre grenar och de suto då, som man kunde

vänta, vid svepets bas. Bladen vid fruktsäckens bas äro så-

ledes icke skärmar, såsom Limpricht antager, utan de blad,

som hos yngre grenar sitta ned om dem. «Ej heller är mössans

nedre del sammanväxt med svepet, som allmänt antages, utan

med fruktsäcken (eller möjligen outvecklad och fri). — Att

32 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND BLADIGA LEFTVERMOSSOR.

så väl Limpricht som Lindberg och andra mig bekanta förf.

ej till fullo insett den stora frändskapen mellan fruktgrenens

öfre del hos Harpanthi och fruktsäcken hos Geocalyx och

Kantie visar sig för öfrigt äfven deruti, att dessa förf. ej stält

i fråga varande mossor närmast intill hvarandra, utan emellan

dem infogat Chiloscyphus, hvilket slägte i blomdelarnes skap-

nad och utveckling är dem väsentligen olikt. |

Hos Harpanthi förekommer således samma egendomliga

typ som hos MNardie. Vi ega äfven här ett ofullkomligt ut-

veckladt svepe samt ett urhålkadt axelorgan eller fruktsäck,

denne sednare vida mer utpräglad än hos Nardie. Deremot

skilja sig dessa slägten deruti, att då hos Nardie skärmarna

starkt utvecklas på svepets bekostnad, träda de hos Harpan-

thi i sin ordning tillbaka för fruktsäcken, ja rent af försvinna.

Genom fruktsäckens starka utveckling bilda Harpanthi en tyd-

lig öfvergång till de s. k. hypogena slägtena

Geocalyz och Kantia. Hos dessa mossor saknas frukt-

svepe, 1 hvars ställe hongrenen fått en egendomlig utveckling.

Enär Gottsche i sitt utmärkta verk ”Uber die Fructification

der Jungermannie geocalycee” (1. ec. vol. XXI, p. II) utför-

ligt skildrat dessa hongrenar jemte deras utveckling hos Kan-

tia (Calypogeja) Trichomanis, välja vi i dess ställe Geocalyzx

graveolens, hvilken af honom blifvit mindre undersökt. Före-

teelserna äro för öfrigt väsentligen lika hos dem båda, hvar-

före det, som nu kommer att sägas om den ena, till det mesta

äfven gäller den andra. Differenserna skola sedan omnämnas.

Befriar man försigtigt tufvornas undre sida hos en i Juni

månad insamlad Geocalyx graveolens från jord, gräsrötter m. m.,

skall man ofta nog anträffa små aflånga och tjocka ljust fär-

gade organ, som till formen visa en stor likhet med små

myrägg eller mikroskopiska gurkor, samt mot stjelken äro

nästan vinkelrätt stälda och med den förenade genom en

ytterst kort gren. Lägger man nu ett stjelkstycke, som eger

dylika organ, med ventralsidan uppåt under mikroskopet, iakt-

tager man, om preparatet är rent, vid organets öfre (närmast

stjelken och från ögat belägna) ända några små blad, af hvilka

de öfversta äro de egentliga honskärmarna. Gör man nu ett

längdsnitt af organet, finner man detsamma till hela sin längd

urhålkadt med köttiga väggar af flera cellager och i urhålk-

ningen ett sporogonium, hvars öfre ända prydes af mössan.

Sporogoniets fot befinner sig i organets nedre, mot åskådaren

BIHANG TILL K. SV. VET.-ÄAKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 1. 33

förut vända spets. Här ha vi således framför oss en frukt-

säck, ännu kraftigare utvecklad än hos förut omnämnda slägten,

och derjämte, eget nog, riktad nedåt i jorden. För att förstå

detta, vilja vi följa utvecklingen hos yngre blomgrenar. Mycket

unga sådana äro helt små, med spetsen böjda upp åt (mot

stjelkens öfre sida) samt der beklädda med små blad, inom

hvilka pistillidierna sitta fästade. Hos någet äldre grenar

finna vi en stark svulst på grenens undre, mot åskådaren vända

sida. Gör man ett längdsnitt af en dylik gren, finner man

lätt, att svulsten är axelspetsen eller torus pistillorum jämte

närgränsande delar af grenen, som sålunda växa ned åt i

motsatt riktning mot skärmarna, hvarvid pistillidierna också

sänkas nedåt och ha sin plats i den urhålkade svulstens botten.

Under detta grenens nedväxande bibehålla pistillidierna, ej

mindre de obefruktade än det befruktade, sin plats till en tid

efter befruktningen, enär snitt af grenar vid detta stadium

visa ett yngre sporogonium och obefruktade pistillidier på

samma nivå. Undersöker man deremot fullt utvecklade hon-

grenar eller fruktsäckar, finner man, att de obefruktade pi-

stillidiernas plats är en helt annan i förhållande till sporogoniet.

Medan nämligen detta med sin fot nedträngt i säckens nedre

ända, sitta de obefruktade pistillidierna långt der ofvan vid

det ställe, der mössan, som förut nämnts, sammanväxt med

fruktsäckens väggar. Huru ha nu pistillidierna fått detta läge så

långt ofvan sporogoniets bas? Rörde frågan andra lefvermossor,

vore svaret lätt gifvet. Axelspetsen (torus pistillorum) växer

hos dem vanligen upp åt i och för bildningen af mössans nedre

del, hvarvid äfven pistillidierna flyttas uppåt och bekläda

mössans sidor. Men hos i fråga varande mossor växer samma

axel eller fruktsäcken ned åt, hvarför nämnda förklaring ej

här kan finna plats. Jämför man emellertid de två sist om-

nämnda längdsnitten af fruktsäckar, af hvilka det ena visade

ett yngre sporogonium och pistillidier fästade på samma nivå

'och det andra ett mognande sådant, med pistillidierna fästade

långt ofvan sporogoniets bas, skall man finna, att afståndet

emellan pistillidierna och skärmbladen i fruktsäckens öfre

ända i båda fallen är ungefär detsamma. Vidare finner man

ej hos det äldre snittet pistillidierna fästade på olika höjd på

mössans sidor, hvilket är fallet hos de mossor, der axelspetsen

deltar i mössans bildning, utan alla sitta de på samma plats

och liksom inkilade mellan mössan och säcken, der dessa

(5)

34 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

stöta tillsammans. Häraf torde framgå, att pistillidierna be-

hållit den plats de innehade, innan sporogoniet började tränga

ned genom fruktgrenens väfnad. Vi ha ansett oss böra sär-

skildt fästa uppmärksamheten vid detta förhållande, enär ett

yttrande af Gottsche om fruktsäcken hos Kantia Trichomanis

i hans ofvan citerade verk kunde bringa läsaren på andra

tankar. Han säger nämligen der (1. c. vol. XXI, p. II, pag.

442): ”Es giebt sich offenbar am Fruchtsack eine doppelte

Richtung kund, eine nach oben strebende, innere, welche die

Entwickeluog der Frucht bedingt, und eine niederstrebende,

angedeutet durch das Wachsthum des Fruchtsacks nach unten”.

Den omnämnda ”uppåt sträfvande” riktningen i fruktsäckens

inre, som skulle betinga fruktens utveckling, torde emellertid

vara högst ringa. Ty undersöka vi åter våra två snitt från

högst olika tider af fruktens utveckling, nämligen från början

och slutet, skola vi finna, att hos det senare snittet mössans

öfre fria del, hvilken motsvarar hela den fria mössan hos det

förra, visserligen är vidare, men föga längre än denna, hvar-

jämte båda, den fria delen och den fria mössan, sitta täm-

ligen lika långt aflägse från skärmarna. Hos i fråga varande

mossor torde således både fruktsäcken och i väsentlig mån äfven

frukten växa ned åt, ehuru, såsom förut är antydt, väl bör

märkas, att fruktens topp är riktad upp åt. Växte sporogoniet

i någon högre mån upp åt, skulle det långt före mognaden

spränga mössan, hvilken såsom fastväxt vid fruktsäcken ej

kunde oskadd lyftas upp på sporogoniets topp.

(Vi ha här, 1 öfverensstämmelse med det vanligaste an-

tagandet, skildrat mössan såsom till större delen af sin längd

sammanväxt med fruktsäcken. Möjligen torde dock äfven

här, såsom kanske hos Harpanthi, mössan blott utgöras af pi-

stillidiets cellulära hylle och således förblifvit outvecklad. I

detta fall vore den fri, d. v. s. blott vid basen förenad med

fruktsäcken. Åfven hos i fråga varande mossor har emeller-

tid säckens köttiga beskaffenhet hindrat oss att utröna verk-

liga förhållandet.)

Men icke blott fruktsäcken och de inneslutna organens

växtsätt är säreget, äfven den förres inre bygnad företer en

märklig egendomlighet. Den öfre delen af säckens ihålighet

(den nedre fylles af sporogoniet) omgifves nämligen af vissa

celler, som ha ett ovanligt utseende. Hålans väggar beklädas

på alla håll af ovanligt stora krumböjda, med sina spetsar

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0O 1. 35

fria celler, hvilka vetta mot den trånga kanal, som sålunda

uppstår mellan dem. Genom sin högst afvikande form synas

de undandraga sig alla analogier, och, så vidt vi veta, har

ingen förf. försökt lemna någon tydning af dem. Emellertid

tro vi oss icke taga allt för mycket miste, om vi anse detta

cellager vara ett metamorfoseradt fruktsvepe, som redan på

blommans tidigare stadier utvecklats från axeln och nu utgör

dess innersta lager. Möjligen har blomgrenens brist på ljus

föranledt denna conerescens, 1 det att blommans särskilda

delar ej fått tillfälle att fritt utveckla sig. Hos mycket unga

blommor, der pistillidierna ännu äro omogna, skönjas dessa

celler mycket tydligt och intaga just den plats, som annars

svepet innehar, ehuru de redan nu synas utgöra blott en del

af den köttiga axelspetsen. Hos den fullt utvecklade frukt-

säcken är nämnde kanal ganska lång, och det är denna väg,

som det mogna sporogoniet har att vandra, innan det genom-

bryter fruktsäckens topp.

Ehuru sporsäckens beskrifning egentligen icke hörer till

vårt ämne, vilja vi dock, enär det inneslutes inom fruktsäcken,

säga några ord om dess form. Denne är ganska egendomlig,

nästan jämnsmal och cylindrisk samt föga bredare än skaftet.

Foten är dock af vanlig skapnad, d: v. s. roflik, i spetsen

tandad, och omsluter endast sporogonii-skaftets bas.

Till sist må om fruktsäcken märkas, att dess yta är glest

besatt med ned åt riktade hår, äfven som, åtminstone i yngre

tillstånd, med ett och annat litet fjällikt blad, med spetsen

vänd i samma riktning — ett ytterligare bevis för fruktsäckens

växande ned åt.

Vi ha nämnt, att fruktsäckens bildning hos Kantia Tri-

chomanis, den enda art af slägtet vi varit i tillfälle att under-

söka, är väsentligen lik den hos Geocalyx, hvarjämte vi hän-

visat till den omfattande beskrifningen hos Gottsche (1. c.

vol. XXI, p. ID. En och annan skilnad finnes dock mellan

dessa slägtens fruktsäckar, som vi här böra omnämna. Frukt-

säckens yta är nämligen hos Kantia rikt beväxt med långa

nedåt riktade hår, hvilka ofta sitta tätt tillsammans 1 knippen,

hvarigenom den lätt skiljes från Geocalyx” fruktsäck. Den är

för öfrigt mera utdragen på längden och relativt smalare.

En annan och mera framstående olikhet visar sig i bygnaden

af sporogoniets fot, hvilken hos andra skandinaviska lefver-

mossor saknar motstycke. Den är nämligen hos Kantia be-

30 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

tydligt förlängd samt omsluter likt ett cylindriskt hölster ej

blott hela sporogonii-skaftet, utan äfven nedre delen af spor-

säcken. Dess öfre del utgöres af ett, den mellersta af två

eller tre, dess nedersta, som vanligt, af flera cellager. Nees

och Gottsche ha åt detta egendomligt utbildade organ gifvit

namnet involucellum, hvilket på svenska kunde återgifvas med

frukthölster.

Gottsches beskrifning på hongrenarna hos Kantia Tricho-

manis, ehuru i de festa delar utmärkt, är dock i vissa hän-

seenden mindre exakt. Han har nämligen ej iakttagit, att

denna mossa är paroik, d. v. s. att hanblommorna sitta i hon-

blommans omedelbara närhet — ”inflorescentia mascula in

ramulis propris” heter det (1. c. pag. 425). Vidare uppgifver

han skärmarnas antal till 5 a 6 stycken (pag. 428), ehuru de

vexla mellan 3—5 par, stiplerna ej inräknade. FEj heller synes

han ha uppmärksammat hanskärmarnas egendomliga riktning,

enär denna på bifogade figurer framställes såsom normal. Så

är emellertid ej förhållandet. Under det nämligen skärmarna

hos andra lefvermossor sitta i axelns plan, äro hanskärmarna

här böjda upp åt i en vinkel mot grenens dorsalsida, hvaremot

honskärmarna (de öfversta) sitta normalt. Äfven pistillidiernas

riktning hos den unga blomman synes undfallit hans blick.

De sitta nämligen ej i grenens längdriktning, utan bilda en

stark vinkel mot den, hvilket beror derpå, att grenen i sjelfva

spetsen är böjd upp åt. Häraf kan förklaras, att fruktsäcken,

som till en god del utbildas ur axelspetsen, ej sitter i grenens

plan, utan bildar en nästan rät vinkel mot honom. Vore ej

blomgrenen i spetsen böjd upp åt, då hade pistillidierna blifvit

fästade i grenens längdriktning och sporogoniet trängt ned i

densamma, hvarigenom en fruktsäck uppstått, erinrande om

den hos Harpanthi. Märkligt nog har nämnde forskare ej heller

iakttagit hanskärmarnas egendomliga läge i fruktsäckens topp,

hvilket är detsamma som hos den unga blomman. (Hos den

autoika Geocalyr äro skärmarna idel honskärmar och sitta

normalt, d. v. s. i grenens plan). Vi ha ansett oss böra

närmare redogöra för dessa från Gottsches afvikande iakt-

tagelser, enär, så vidt veta, ingen annan forskare framställt

riktiga förhållandet. Endast Lindberg har i ett fall vidtagit

rättelse, i det han anfört, att blomställningen hos denna mossa

är paroik.«t (Meddel:; af lsoc. pro f.iret fd. fennsömhpas lat)

Limpricht åter uppgifver den ännu vara dioik (1. c. pag. 310).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 1. 37

Talrika snitt ha öfvertygat oss om riktigheten af Lindbergs

uppgift.

3. Honskärmar (bractexe pericheetii).

Honskärmarna, vanligen benämnda hylleblad (folia peri-

cheetialia), af Hartman svepeblad, äro till sin form mer eller min-

dre modifierade stjelkblad. De äro vanligen två till antalet samt

uppstå ur axelspetsens sidosegmenter något ned om pistilli-

dierna samt nästan samtidigt med dessa, den ena något före,

den andra litet sednare; men de utvecklas vida snabbare,

hvarföre de ock vid tiden för befruktningen omsluta pistillidierna

samt fruktsvepet. Deras fulla utveckling infaller dock först

någon tid härefter. Dels på grund häraf, dels emedan be-

nämningen hylleblad för blad, som omsluta ett svepe, vore

mindre lämplig och vilseledande, ha vi föredragit att använda

skärmblad eller skärmar, ett namn, som först blifvit gifvit

deråt af Lindberg !).

De egentliga skärmarna äro, såsom nämnts, två, stundom,

strängt taget, blott en, i det att den undre hos vissa mossor

genom axelns förlängning kommer att sitta ett stycke ned om

blomman. Men hos många lefvermossor, särdeles bland de

s. k. Opisthogamerna (se längre fram!), äro de närmast sittande

stjelkbladen i storlek, form och läge skärmarna så lika, att

man ofta kan tala om fera skärmar. Derjämte tillkommer

hos ett stort antal mossor, äfven hos många icke stipelbärande,

i blommans omedelbara närhet på axelns ventrala sida en

eller fera stipler, som hos den outvecklade blomman ofta äro

större än de egentliga skärmarna ”?) och på grund af sin när-

het till blomman göra tjenst som skärmblad. Dessa stipler,

hvilka vi vilja kalla skärmstipler (tyska förf:s Hällunterblätter)

äro ej sällan af vigt vid beskrifningen.

Skärmarnas form är hos olika mossor högst olika, och en

närmare skildring häraf tillhör den speciela hepatikologien.

Vi måste derföre här inskränka oss till mera allmänna antyd-

ningar och endast i vissa fall omnämna mera egendomliga

1) Lindbergs benämning, som afsåg stödjebladen vid en förment ”blom-

ställning”, är ur den synpunkten mera lämplig. Emellertid ha vi, i brist

på bättre, adopterat namnet skärmar äfven för blommans stödjeblad.

Kunde ej ”hylleblad” föranleda missförstånd, skulle vi helst ha velat an-

vända det namnet, som för öfrigt eger gammal häfd.

?) Detta torde ha sin grund deri, att axelspetsens ventrala segment

med tillhörande bladbildningar, så vidt vi kunnat finna, kommer till ut-

veckling förr än de andra segmenten.

28 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

former. I allmänhet öfverensstämma skärmarna till sin grund-

form med stjelkbladen. Åro dessa helbräddade, blifva skär-

marna det ock; undantag härifrån bilda endast några opistho-

gamer, nämligen Ödontoschisma, Adelanthus, Chiloscyphus och

Kantia Trichomanis, hos hvilka skärmarna äro mer eller mindre

inskurna. Åro stjelkbladen delade, blifva skärmarna det äfven,

ehuru vanligen 1 högre grad än de förra. ' Så imträder ofta;

att i spetsen urnupna NE småflikig ga stjelkblad förvandlas till

djupt flikade skärmar, ja, det kändes ej sällan, att skärmarnas

fikar blifva flera än bladens och dertill stundom tandade,

äfven då stjelkbladens flikar äro hela. Såsom exempel kunna

nämnas flera mossor ur Jung. ventricosas grupp samt I. minuta

och saricola. Sällan är förhållandet tvärt om, såsom hos Lepi-

dozia reptans, der djupt 3—4-delade stjelkblad motsvaras af

i spetsen 2—4-tandade skärmar. Vid skärmarnas bildning

visar sig således ofta en tendens till sönderdelning af bladets

skifva, under det en motsatt tendens vanligen inträder hos

fruktsvepet. (Att svepets mynning är tandad äfven hos de

arter, som ega helbräddade blad, kan knapt anföras såsom bevis

för motsatsen, enär tandningen blott rör sjelfva spetsen, ej

någon större del af skifvan; hvaremot det faktum, att de djupa

flikarna hos många lefvermossors blad ej motsvaras af djupare

inskärningar hos svepet, talar för riktigheten af vår sats. Ja,

stundom inträffar det t. o. m., att mossor med djupt flikade'

blad ega helbräddade svepen, t. ex. Martinella convexa och

Jung. polita.) Bestå stjelkbladen af två olikstora flikar, såsom

hos Martinellice, Radule m. f., så sträfva skärmarnas flikar att

blifva likstora, åtminstone är skilnaden dem emellan mindre.

Hos Akrogamernas grupp (se längre fram!) äro skärmarna van-

ligen likstora med stjelkbladen eller föga större; hos opistho-

gamerna deremot, der honblommorna oftast sitta på egna,

vanligen ventrala grenar, äro grenbladen vanligen mycket

små, men skärmarna märkbart större. I synnerhet är detta

fallet hos Cephalozice, hvilka 1 likhet med de festa hit hörande

mossor anses ega Åera par skärmar. Nedtill äro nämligen hon-

grenarna försedda med få, små och glesare sittande blad, men

i blommans närhet tilltaga de hastigt i storlek upp åt och

sluta sig så tätt intill de egentliga skärmarna, att de tillsammans

med dem bilda ett slags klubblik blomform på ett smalare

skaft. Detta är äfven fallet med några få akrogamer, såsom

Anthelice, Nardicw, Cesim.

BIFANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6: N:0O 1. 39

Vi vilja nu taga i närmare betraktande vissa skärmblads-

former, som från stjelkbladen visa en mera afvikande gestalt.

Hit höra förnämligast skärmarna hos slägtena Frullania och

Lejeunea. Hos Frull. dilatata äro stjelkbladen på undre sidan

försedda med en mindre fik, det s. k. bladörat, af egendom-

ligt, nästan påslikt utseende, med bak åt vettande öppning,

hvilken flik vid basen är så obetydligt sammanväxt med den

öfre, att de nästan synas skilda från hvarandra. Mellan blad-

örats bas och stjelken sitter en mindre, tagglik flik, den s. k.

”stylus” eller ”bladtaggen”, äfven den högst litet förenad med

det förra. Helt annorlunda ter sig saken hos skärmarna.

Här har det påslika bladörat förvandlats till en stor, svagt

konkaverad, stundom nästan platt, bredt triangulär flik, som

ett godt stycke upp är sammanväxt med den öfre, hvarjämte

på dess mot stjelken vända sida synes en ganska stor, högt

upp belägen tand eller flik, hvilken just är nyss nämnda blad-

tagg. Skilnaden mellan stjelkblad och skärmar synes i början

så stor, att man finner det svårt att härleda de sednare ur

de förra, men betraktar man nogare de närmaste stjelkbladen,

blir saken klar. Dessa erbjuda nämligen en tydlig öfvergång

mellan dem båda, i det bladörat hos dem visar sig som en

urhålkad sked med svagt inböjda kanter, hvarjämte bladtaggen

här är tydligt sammanväxt med bladets undre flik, ehuru närmare

dess bas. Bladörats skifva har således småningom omdanats

till en för skärmarnas uppgift mera lämplig form !). Åfven

hos Lejeunecw är skilnaden mellan stjelkblad och skärmar ganska

stor, ehuru icke så bjert som hos fFrullaniw. Under det stjelk-

bladens undre flik (äfven här benämnd bladöra) är kort, bred

och hvälfd samt till största delen sammanväxt med den öfre

fliken och försedd med en liten, starkt in åt böjd samt på

grund deraf nästan osynlig spets, så är den undre fliken hos

skärmarna långsträckt och smal samt upprät, äfvensom föga

hvälfd. Hos vissa MNardic”), hvilka ha ett ofullkomligt ut-

veckladt fruktsvepe, ha de ferpariga skärmarna utvecklats

så mycket mera till den inneslutna fruktens skydd. De äro

!) Eller vill man tvärt om betrakta det enklare bladet (här skärmen)

såsom grundform, kan man ur denna lätt härleda det besynnerligt bildade

bladörat jämte taggen, hvilka formers förklaring bragt mången i för-

lägenhet.

?) Vi innefatta tills vidare under slägtet Nardia samma arter, som

af Lindb, inrymts derunder.

40 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA T.EFVERMOSSOR.

här mycket stora, i synnerhet de öfversta, och bilda till-

sammans ett slags bägare, hvilken af nybegynnare ofta förvexlas

med svepet. Hos Cesie, der svepet oftast saknas, äro skär-

marna äfven flera och starkt utvecklade samt innesluta full-

ständigt fruktämnet ända till dess mognad.

Skärmarna äro i de flesta fall fria. Hos många lefver-

mossor äro de dock, åtminstone den ena — mer eller mindre

sammanväxta med skärmstipeln; hos några, nämligen Southbya

och de flesta Nardiw, äro de, åtminstone till någon del, hop-

växta med svepet.

Skärmarnas ställning i förhållande till svepet visar många

olikheter. Hos de flesta lefvermossor omsluta de mer eller

mindre dettas bas. Sällan höjer sig svepet helt och hållet

öfver dem, såsom hos Jung. inflata samt stundom hos Mylia

anomala, Tara ccespiticia, autumnalis och Hornschuchiana. Om-

fatta de svepet, så sluta de sig mindre eller mera intill det,

1 det att de antingen äro frånstående eller tilltryckta. I sed-

nare fallet, eller då de äro i egentlig mening omfattande,

höja de sig till olika längd öfver svepets bas. Ofta omsluta

de blott svepets nedre del, stundom höja de sig ofvan midten

och omsluta sålunda större delen af svepet, såsom hos Nardia

obovata och hyalina, Chandonanthus, Anthelic, Lepidozia setacea;

mera sällan omsluta de hela svepet, såsom hos Southbya och

de festa MNardice, eller träda rent af i stället för detta, hos

Cesic.

Vi ha förut antydt, att skärmarna ernå sin fulla utveck-

ling först en tid efter befruktningen. Hos några få lefver-

mossor afstadnar dock deras tillvist redan dirr nämligen

hos Harpanthi samt de s. k. hypogena slägtena kni

och Geocalyx. Hos dessa lefvermossor äro skärmarna ganska

små, och hos Harp. Flotowianus förvissna de till och med

oftast före fruktens mognad.

Återstår att nämna några ord om skärmstiplerna. I all-

mänhet kan om dem sägas, att de i storlek och form mera

aflägsna sig från de egentliga stiplerna, än skärmarna afvika

från stjelkbladen. De äro nämligen hos akrogamerna n. all-

tid större än stjelkstiplerna och hos opisthogamerna större

än grenens stipler. Åro de egentliga stiplerna hela, blifva

lvl ofta skärmstiplerna tandade eller flikiga. Äro de egent-

liga stiplerne flikade, blifva skärmstiplerna de i ännu högre

an Äfven nen i öfrigt modifieras vanligen ej så lätet,

BIHANG TILL K. SV. VET-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0O 1. 41

men härför kunna ej några allmänna regler uppställas. Till

sist må framhållas hvad vi redan förut antydt, att skärmstipler

ofta uppträda hos de mossor, hvilka sakna andra stipler, ja,

de torde förekomma hos de allra flesta bladiga lefvermossor,

ehuru de stundom kunna vara mycket små (jfr Leitg. 1. c.

pag. 15 ff.) Denna omständighet torde kanske stå i samband

med axelns afslutning genom en honblomma. Härigenom

få nämligen stjelkspetsens ventrala segment bättre tillfälle att

utveckla sig på bredden, än fallet var under stjelkens fort-

satta tillväxt, då samma segment genom axelns raska sträck-

ning på längden ofta måste hämnas 1 sin stipelbildande verk-

samhet. Detta antagande vinner stöd genom HLeitgebs på

många rön grundade iakttagelse, att stjelkstipler nästan alltid

anläggas äfven hos de s. k. stipellösa lefvermossorna, ehuru

de vanligen abortiera under stjelkens tillväxt (se Leitg. 1. c.

pag. 7 ff.) Till de af denne förf. anförda exempel på utveck-

ling af stipler hos annars stipellösa arter kan läggas Jung.

lanceolata, der vi i vegetationsspetsen funnit små, men väl

utvecklade och djupt flikade stipler, lika dem hos Plagiochila

asplenioides (se Gottsche, fig. till G. & R. Hep. N:o 320.)

Honblommornas läge.

Vi ha förut nämnt, att honblomman alltid anlägges i

spetsen af en axel. Men denna axel kan antingen vara en

hufvudaxel eller biaxel, denna sednare af flera ordningar,

och biaxlarna kunna uppstå på olika sätt samt för öfrigt vexla

betydligt i afseende på läge, storlek m. m. Med rätta har

derföre Leitgeb anmärkt, att det gifves få växtgrupper, hos

hvilka förgreningen är så mångformig som hos lefvermossorna,

och häraf kan ock till stor del förklaras den stora olikhet i

utseende, som framträder hos dem, trots deras jämförelsevis

ringa antal. Också spelar förgreningen och särskildt de olika

sätt, hvarpå honblommorna sitta fästade, en vigtig rol vid

dessa mossors systematiska uppställning, hvarom vi snart få

tillfälle att tala.

Stundom, ehuru jämförelsevis mera sällan, är stjelken

fullkomligt enkel, och i så fall sitter helt naturligt honblom-

Man, då den finnes, i dennes spets. Men vida oftare är

stjelken förgrenad. Under förgrening innefatta vi dels den

egentliga grenbildningen, dels utvecklandet af s. k. nyskott.

49 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

Visserligen torde de sednare ur morfologisk synpunkt ej vara

strängt skilda från vanliga grenar, men då de dels med af-

seende på sin fästepunkt förete en viss egendomlighet, dels

i systematiska arbeten pläga särskildt omnämnas, följa vi här

den vanliga indelningen. Åt grenbildningen, såsom den vig-

tigaste, skola vi nu först skänka vår uppmärksamhet.

Innan vi dock öfvergå till behandlingen af detta svåra

ämne, vilja vi erinra, att man ej må vänta sig en uttömande

framställning deraf. Ämnet är föga behandladt af fackmän,

och det lilla, som af dem hittils skrifvits deröfver, är delvis

oriktigt och vilseledande. Så vidt vi veta, är Leitgeb den

förste, som åt denna fråga egnat en vetenskaplig granskning,

som vanligt på ett klart och grundligt sätt, ehuru utan sär-

skild hänsyn till det fruktifikativa systemet, som ej ingick i

planen för hans arbete. Mycket återstår utan tvifvel att i

detta hänseende studera; hvad som här nedan följer är dock

resultatet af samvetsgrann forskning.

Grenbildning eger rum, då nya axlar uppstå från äldre

sådana, utan att den axel, från hvilken biaxeln uppkommer,

blifvit genom alstrandet af en honblomma hämmad i sin ut-

veckling (jfr Nees, 1. ce. pag. 17). Denna grenbildning före-

kommer under två väsentligt olika former, hvartill kunna

läggas två andra, af hvilka sednare den ena är en modifika-

tion af den första, den andra åter en förening af de båda

första.

1) ÅÄndförgrening uppstår, då biaxlar anläggas exogent i

en lufvud- eller bi-axels spets antingen monopodiali från något

sidosegment på axelns öfre eller s. k. dorsalsida (jfr Leitgeb

1. c. pag. 22 ff.) eller dipodialt, genom bildningen af tvänne

toppeeller, hvilka sedan utvecklas till divergerande grenar.

I förra fallet utgå grenarne oftast från bladvecken; blott hos

Radule och Lejeunee uppspira de straxt ned om bladens bas.

Oftast förekommer blott ett mindre antal grenar, såsom hos

de festa arter af slägtena Nardia, Martinellia och Janger-

mantra, der förgrening t. o. m. ofta uppstår blott genom bil-

dandet af nyskott. En rikare förgrening inträder dock hos

några slägten, såsom hos Blepharostoma, Blepharozia, Anthelia,

Porella, Frullania och Radula m. f$. I den monopodiala för-

greningen kunna så väl hufvud- som biaxlar bära hon-

blommor. — I andra fallet afslutas axeln med en dikotomi,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 1. 43

enkel eller upprepad '). Hufvudaxeln utvecklar här ej någon

blomma, hvaremot sådana ofta finnas i biaxlarnas spets. (An-

träffas derföre en skenbart oskaftad blomma i vinkeln mellan

två ändställda biaxlar, så tillhöra dessa ej en dikotomi, utan

utgöras af nyskott). Vare sig nu att ändförgreningen tillhör

det monopodiala eller dipodiala systemet, utgå hongrenarna

vanligen från stjelkens öfre del samt äro oftast förlängda.

Alla de bladiga lefvermossor, som hafva ändförgrening med från

stjelkens öfre del utgående förlängda hongrenar, tillhöra TLind-

bergs Acrogame. Dit höra ock alla de mossor, som hafva

enkel eller blott genom nyskott förgrenad stjelk, med honblommor

2 axelns och nyskottens spets. Tindbergs definition på gruppen

är mindre riktig (se Acta soc. scient. fenn. tom. X, pag. 214).

Men icke alla mossor med ändförgrening ha förlängda

hongrenar; hos några äro dessa grenar mycket korta: d. v. s.

deras längd är mindre än eller öfverstiger vanligen föga de

i deras spets sittande fruktsvepenas längd. Dessa grenar

utgå ej heller blott från stjelkens öfre del, utan äro fästade

längs stjelkens sidor från spetsen ned emot basen, och förgre-

ningen är oftast mångdubbel med korta blomgrenar äfven

från biaxlarna. Sådana mossor, till hvilka bland andra höra

Radule och Porelle, kallas af sist nämnde forskare Anomo-

game. Huru vida emellertid denna benämning är lämplig,

skola vi framdeles undersöka.

2) Grenbildning nedom axelspetsen (interkalare Zweigbildung:

Leitg.) uppstår, i det nya axlar utvecklas endogent ur en

annan axel på något afstånd från vegetationspunkten. Hon-

orenarne uppspira vanligen ett längre stycke ned om denna

punkt, alltså från axelns äldre delar. De endogena biaxlarna,

så väl de sterila som de blombärande, igenkännas, åtminstone

1 yngre tillstånd, på en ring eller slida af celler, som omgif-

ver deras bas”). Vanligen utgå biaxlarna från den ventrala

1 Anm. Leitgeb synes, egendomligt nog, ej ha afvetat tillvaron af di-

kotomisk förgrening hos Jungermaniacee foliose, ehuru den hos dem ej så

sällan förekommer. Atminstone har han ej omnämnt den i sin ganska ut-

förliga skildring af ändförgreningen hos dessa mossor (jfr Leitg. 1. ce). —

Lindberg åter synes hvarken haft kännedom om monopodiala eller dipodiala

hongrenar hos akrogamerna (mera härom längre fram).

2?) Undersöker man dessa biaxlar på deras tidigare stadium, kan man

lätt öfvertyga sig om deras endogena uppkomst. De leda nämligen sitt ur-

sprung från vissa s. k. reservmoderceller, belägna straxt under öfverhuden,

hvilka varseblifvas, om man gör ett längdsnitt genom stjelken närmare spet-

sen i stipelmedianens riktning eller der denna bort ligga, om stipler utveck-

lats; hos några anträffas nämnda celler något på sidan om stipelmedianen.

44 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

sidan af stjelken och då i de flesta fall ur stipelvecken, när

stipler finnas, dock icke alltid; stundom uppspira de på sjelfva

gränsen mellan de ventrala och dorsala segmenten, i hvilket

fall de sitta fästade vid de nedlöpande bladens främre rand,

t. ex. hos Lophoc. cuspidaia. Hos Chiloscyphus och i synner-

het hos Leptoscyphus torde biaxlarne tillhöra de dorsala seg-

menten, enär de här tydligen sitta fästade ett stycke ofvan

nedre bladranden. — Leitgeb antager dock, att den inter-

kalara grenbildningen, på ett undantag när (hos Frullania

Hutchinsice), tillhör de ventrala segmenten, men han synes ej

ha undersökt nyss nämnda slägten (jfr Leitgeb, 1. c. pag. 30

ff., 36). — Hufvudaxeln förblifver vanligen hos hit hörande

mossor vegetativ (utom i de fall, som i 4) skola omnämnas)

och dess utveckling är obegränsad, enär inga honblommor

anläggas 1 dess spets. Det är här blott biaxlarna, som upp-

bära honblommor, och dessa axlar äro vanligen mycket korta,

ja stundom så korta, att blommorna synas vara oskaftade.

Stundom kunna de dock vara förlängda, såsom hos Lophocolece,

Leptoscyplus samt vissa arter af slägtet Cephalozia. Någon

gång utvecklas från biaxlarnes undre sida nya biaxlar, som

äfven sluta med en honblomma, såsom hos vissa Cephalozic.

Vanligen utgår blott en biaxel från hvarje segment, men stun-

dom ha vi iakttagit tvänne, såsom hos Cephal. bicuspidata och

connivens, Lophoc. cuspidata, Chiloscyphus samt Harpanthus

Flotowianus. Ja, hos Odontoschisma denudatum förekomma ej

sällan fera ytterst korta hongrenar tätt tillsammans, hvilka

sitta liksom hopknippade vid stjelkens eller grenarnes bas.

Alla de lefvermossor, hos hvilka biaxlarna uppstå endogent

ned om spetsen af en axel och oftast från dess ventrala sida,

äfvensom de mossor, hvilka under 4) skola omnämnas, höra

tll Lindbergs ÖOpisthogamge, ehuru namngifvarens definition

är mindre tillfredställande, såsom vi framdeles skola visa.

Anm. Leitgeb uttalar 1. c. pag. 35 den förmodan, att

interkalar grenbildning förekommer hos många (kanske hos

I dessa moderceller inträder efter någon tid en liflig cellbildning, hvarvid

det förut omnämnda öfre cellagret så småningom höjer sig och bildar ett

slags svulst, hvarefter den unga, ännu knopplika grenen spränger sitt hölje,

hvilket sedan en kortare eller längre tid likt en slida omgifver den utväxta

grenens bas (se vidare härom Leitgeb 1. c. pag. 30.). Denna grenbildning

iakttages lätt hos många hit hörande mossor, t. ex. hos Lophoc. cuspidata

och Cephal. conmnivens; särdeles skönt och tydligt har jag funnit förloppet

härvid hos sterila grenar af Cephal. bicuspidata forma capitata nob. (Pre-

parat på Upsala Bot. Museum).

BIHANG TILL k. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. Ö. N:O 1. 45

alla) Jungermania-arter, hvarefter såsom exempel anföras J.

bicuspidata och erenulata med figg. Härvid må erinras, dels

att J. bicuspidata och dess samslägtingar af de flesta nyare

förf. med allt skäl anses bilda ett från Jungermania vida skildt

opisthogamt slägte Cephalozia (Trigonanthus), hvarföre detta

ex. ej kan utgöra ett stöd för nämnda förmodan; dels att de

afbildade endogena grenknopparna hos J. crenulata troligen

äro ganska sällsynta och för öfrigt lika väl kunde tillhöra

det vegetativa som det fruktifikativa systemet; vi ha åtmin-

stone alltid funnit denna mossa vara akrogam. Önskligt hade

varit, om fera ex. på satsens riktighet anförts, då man så-

lunda kommit i tillfälle att undersöka dem. Emellertid för-

tjenar Leitgebs uttalande all uppmärksamhet, och närmare

undersökningar äro på detta område högligen af nöden. För

vår del ha vi en och annan gång funnit vegetativa skott af

endogen natur utgå från stjelkens ventrala sida hos de akro-

gama Jung. bantryensis, barbata och Plagiochila asplenioides,

samt hos de två sist nämnda äfven likartade hangrenar. Ven-

trala hangrenar ha af Carrimgton anträffats hos den akrogama

Jung. hyalina (Carr. Brit. Hep. pag. 37 — citeradt af Lim-

pricht 1. ce. pag. 435). Ventrala hongrenar ha vi funnit ett

par gånger hos Nardia compressa och hematosticta, äftvenledes

akrogamer. Dessa fall torde dock böra betraktas såsom un-

dantag, enär ändförgrening hos dem synes vara det normala

förgreningssättet. Att för öfrigt Leitgebs yttrande ej bör

uppfattas allt för exklusivt, visa hans egna ord på ett annat

ställe i arbetet (1. c. pag. 24). Sedan han nämligen förklarat,

att han hos Jungermaniec med undersittande blad ej lyckats

uppvisa ändförgrening i dess början, enär de mera sällan

förgrenas och man derföre ofta misslyckas i att här uppspåra

grenämnen på deras yngsta stadium (hvilket nog har sin

riktighet i fråga om många hit hörande mossor), tillägger

ban: ”dock gjorde jag iakttagelser, på grund hvaraf jag anser

mig berättigad uttala, att dennä form af ändförgrening — —

anträffas hos slägtet Jungermania och de närmast beslägtade”,

hvarefter anföres såsom ex. Jung. (Blepharostoma) trichophylla.

— För vår del vilja vi tillägga, att vi funnit de utvecklade

biaxlarna hos många hit hörande mossor (t. ex. Blepharozia,

Mylice, Anthelice, Nardiw) utgå på samma sätt som hos den

af Leitgeb undersökta Frullania dilatata, nämligen från stjel-

ken dorsalsida och ur bladvecken, hvaraf torde framgå, att

40 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

dessa biaxlar ursprungligen uppstått genom knoppar i stjel-

kens spets, och således ej äro af endogen natur. Ett 1 ögo-

nen fallande prof på ändförgrening hos akrogamerna är dess-

utom den hos Jungermania och andra akrogama slägten ej

sällan förekommande dikotomien i stjelkens spets, hvilket

förgreningssätt, såsom förut antydts, ej torde blifvit af Leit-

geb uppmärksammadt.

Emellertid framgår så väl af Leitgebs först nämnda ytt-

rande som af de rön vi gjort, att grenbildning ned om axel-

spetsen åtminstone en och annan gång förekommer hos vissa

akrogamer. Vi ta oss derför friheten anmoda lefvermoss-

kännare att noga iakttaga och anteckna de fynd, som i detta

hänseende kunna göras hos akrogamerna. .

3) Hos Lejeunee förekommer enligt Leitgeb en egen-

domlig form af ändförgrening. Undersöker man en stjelk,

finner man här och der ned om spetsen mycket små out-

vecklade knoppar, hvaraf man lätt kunde förledas till tron,

att dessa anlagts endogent ned om axelns spets. För den

endogena uppkomsten talar särskildt den omständigheten, att

de små kopparna vid första anblicken synas beklädda af en

svulstlik upphöjning, lik den som bildas af öfverhuden öfver

det endogena grenämnet hos opisthogamerna. Men under-

söker man knoppen närmare, skall man finna, att nämnda

hölje här bildas af knoppens yttre, tätt sammanslutande blad.

Någon ring eller slida kan ej heller upptäckas på mera ut-

vecklade grenar. Verkliga förhållandet är följande. Knop-

parna ha anlagts i sjelfva vegetationspunkten ned om topp-

cellen, men sedan till en tid hämmats i sin utveckling, och

äro s. k. hvilande knoppar, 1 viss mån analoga med de förut

omnämnda reservycellerna hos opisthogamerna samt med höst-

grenknopparna hos Hquisetacew (se Hofmeister 1. c. pag. 94).

Dessa knoppar komma först efter någon tids förlopp till ut-

veckling, då redan den axel, från hvars spets de utgått, till-

växt i längd och derunder hunnit alstra nya hvilande knoppar

i spetsen, hvilka i sin ordning genom axelns fortsatta för-

längning komma att sitta fästade ned om dennes spets. Le-

jewnemw äro således lefvermossor med verklig, ehuru hämmad,

ändförgrening (efter Leitg. 1. c. pag. 26 ff. samt egna iakt-

tagelser).

Dylika hvilande knoppar torde äfven finnas hos fera

andra lefvermossor. Vi tro oss åtminstone ha sett sådana

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 1. 47

hos Jung. ovata, hvilka till form och läge mycket liknade

dem hos Lejeunece. Skulle dylika fynd göras hos andra lef-

vermossor, vore förf. af dessa rader särdeles tacksam, om de

offentliggjordes.

Vi ha ansett oss böra närmare redogöra för detta slags

ändförgreningsknoppar, emedan man annars lätt skulle kunna

förledas till antagande af en grenbildning ned om axelspetsen,

eburu här från ett dorsalt segment. Leitgebs dyra arbete torde

för öfrigt ej vara tillgängligt för en hvar.

4) Hos några lefvermossor sitta honblommorna fästade

på två helt olika sätt, nämligen dels i hufvudaxelnas och ny-

skottens eller i genom ändförgrening uppkomna biaxlars spets,

dels på grenar, som uppstått endogent ned om vegetations-

punkten. Dessa mossor äro således både akrogama och

opisthogama. De böra emellertid föras till de sednare, dels

emedan de sjelfva stundom äro äkta opisthogamer, dels deras

samslägtingar vanligen äro det. Denna dubbla förgrening

förekommer mycket ofta hos Lophoc. heterophylla (äfven hos

den sällsynt blommande L. minor ha vi iakttagit den), mera

sällan hos L. cuspidata; vidare hos fera arter af slägtet Ce-

phalozia, i synnerhet hos C. curvifolia, samt möjligen äfven

hos Leptoscyphus, hvilket vi på grund af otillräckligt material

ej kunnat afgöra. Vi vilja tills vidare kalla dessa mossor

oäkta opisthogamer, utan att dermed åsyfta någon väsentlig

skilnad från de öfriga, eller de äkta opisthogamerna!.

Nyskott (innovationes) kallas sådana biaxlar, som uppstå i

en annan axels spets från något lateralt eller ventralt seg-

ment straxt ned om en honblomma, oftast innan för hon-

skärmarna eller näst gränsande stjelkblad, mera sällan något

längre ned. Stundom anläggas de tidigt, i vissa fall nästan

samtidigt med fruktsvepet, men synas ej sällan genom blom-

mans utveckling till en tid hämmas i sin egen, hvarefter de

raskare tillväxa. I flera fall torde de dock arläggas långt

sednare och utvexa först efter fruktens mognad. Ehuru ny-

skotten således äro sidostälda, fortväxa de ofta i hufvudaxelns

riktning, hvarföre de synas vara en omedelbar fortsättning

af. denne, så mycket mera som den axila honblomman van-

ligen tränges åt sidan och blir skenbart lateral. Vid studiet

3) Afven hos andra opisthogamer förekommer stundom ändförgrening i

form af en dikotomi, men i så fall äro dess biaxlar rent vegetativa. Sådan

dikotomi förekommer ofta hos Pleuroschisma trilobatum samt stundom hos

Chiloscyphus och Harpanthus Flotonianus.

48 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

af lefvermossorna bör man noga iakttaga denna omständighet

och ej förledas att tro, det nyskottet vore en omedelbar för-

längning af axeln. Det är den skenbart sidostälda blomman,

som utgör axelns direkta afslutning och således i sjelfva

verket är axil.

Vanligen anlägges blott ett nyskott ned om hvarje hon-

blomma, men ej sällan tvänne, ett på hvarje sida om blom-

man, då denna får sin plats midt emellan dem båda. Detta

är normalt fallet hos Frullanice, men förekommer ofta nog

hos flera andra, såsom hos Lejeunea cavifolia, Jung. obtusifo-

lia, Lophoc. heterophylla och mera tillfälligt hos många lefver-

mossor. Stundom kunna fera nyskott utgå ned om samma

blomma, då ett slags knippelik förgrening uppstår. Så ha

vi hos Nardia emarginata och compressa flera gånger funnit

4 å 5 nyskott utgå ned om en blomma; ja hos Jung. ccwspi-

ticia ha vi en gång iakttagit ända till 12 sådana ').

I spetsen af dessa nyskott anläggas ofta nya honblom-

mor samt under dessa nya nyskott. Denna utveckling af ny-

skott och nya blommor kan hos vissa mossor fortgå genom

flera vegetationsperioder, ja, man skulle kunna i vissa fall

vara benägen tro, att, om ej hämmande förhållanden inträdde,

en dylik upprepad alstring af nyskott och blommor vore obe-

gränsad. Det är ock ganska vanligt att hos vissa mossor på-

träffa flera nyskott öfver hvarandra, hvart och ett med sin

blomma i toppen: så ha vi hos Jung. Milleri och flera andra

iakttagit 3, hos J. albicans och saxicola 4, hos J. minuta 3,

hos Nardia emarginata 6 blommande nyskott ofvan hvarandra

på samma stjelk. Ja, Carrington skall t. o. m. hos Nardia

compressa funnit ända till 10 å 12 nyskott öfver hvarandra,

hvilket förutsätter 9 å 11 honblommor i en följd på samma

stjelk (Carr. Brit. Hep. — citeradt af G. & R. Hep. texten

till N:o 653).

Nyskott förekomma mycket ofta hos lefvermossorna, sär-

deles hos akrogamer och pleurogamer (se längre fram !), ja,

hos många af dem synes det höra till undantagen, om ej

nyskott förr eller senare utvecklas. Under sådana förhållan-

den ter det sig besynnerligt nog att i vissa foror finna nys

skott angifna för några få arter, medan det tvärt om vore

1) En sällsam anomali. der en stor mängd nyskott utvecklats inom sves

pet af denna mossa, komma vi att meddela i Bot. Not. 1880. n:o 3 — jfr

detta arbete, sid. 22, noten,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 1. 49

vida större skäl att anteckna deras frånvaro. För vår del

våga vi ej uppgifva någon enda akrogam, hos hvilken ny-

skottsbildning ständigt uteblifver. Hos opisthogamerna saknas

deremot vanligen nyskott; dock förekomma de ofta hos Lo-

phocolex (utom hos L. cuspidata) samt hos flera Cephalozice.

| Vi ha nu skildrat de olika förgreningssätten hos de bla-

diga lefvermossorna och särskildt de olika sätt, hvarpå hon-

blommorna kunna vara fästade. Deremot har Lindberg, ut-

gående från en i vissa delar olika uppfattning, indelat ”Jun-

germaniacee” (vi utesluta här de bållika lefvermossorna — en

uteslutning, som med afseende på 1 fråga varande undersök-

ning ej förändrar något) i två stora hufvudgrupper: Anomo-

game och Homogamce samt dessa senare i två undergrupper:

Opisthogame och Acrogame. Hos Anomogame skulle ”hon-

blomstren” vara fästade på två sätt, nämligen så väl i stjel-

kens spets som på egna grenar, hvilka ”utgå tätt från sidorna

af stjelkens nedre del”. Hos de bladiga Homogame skulle

deremot ”honblomstren” vara fästade blott på ett sätt, näml.

hos en del af dem, Opisthogamce, på egna, från stipelvecken

utgående grenar; hos andra åter, Åcrogamce, i spetsen af

stjelken och nyskotten (jfr Lindberg i Acta soc. scient. fenn.

tom. X, pag. 473). Låtom oss nu tillse, huru vida denna

indelning är berättigad samt de gifna definitionerna riktiga.

Vi ha här ofvan visat, att honblommorna ej blott hos de

s. k. anomogamerna, utan äfven hos de greniga akrogamerna

äro fästade på två sätt, nämligen så väl i stjelkens och ny-

skottens topp, som på exogent, i vegetationspunkten anlagda

grenar. Jämföra vi t. ex. de akrogama Anthelic, Blepharozia,

Jung. obtusifolia med de s. k. anomogama Frullanic, Lejeunece.

Radule, så är honblommornas vidfästning i båda fallen lik-

artad, 1 den mening Lindberg åsyftat. Den af honom gifna

definitionen på akrogamerna är således ofullständig och kan

endast tillämpas på sådana akrogamer, som äro enkla eller

blott förgrenas genom nyskott. Benämningen anomogamer,

gifven åt Frullanic,. Radule med fera på grund af deras

dubbla blomningssätt, varder i samma mån olämplig, enär de

förgrenade akrogamerna äro anomogama lika så väl som nyss

nämnda slägten. Vidare ha vi uppvisat, att hos opisthoga-

merna honblommorna kunna vara fästade på olika sätt hos

olika arter, nämligen hos en del (de äkta opisthogamerna)

Blott på ett sätt, d. v. s. dessa äro s. k. homogamer; hos

50 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

andra åter (de oäkta opisthogamerna) på två, helt olika sätt,

d. v. s. dessa äro s. k. anomogamer ").

Häraf följer således, att de bladiga lefvermossornas in-

delning i Anomogame och Homogame är ohållbar och måste

öfvergifvas. Deremot kunna samma mossor med allt skäl

uppställas i tre hufvudgrupper, ehuru indelningsgrunden blefve

en annan än för de två förra. Det finnes nämligen en annan

1 ögonen fallande olikhet mellan akrogamer och s. k. anomo-

gamer, hvilken redan af Lindberg (1. c.) blifvit delvis antydd

samt äfven af oss här ofvan framhållits. Denna olikhet ligger

deruti, att hos den förra gruppen hongrenarne (då de finnas)

vanligen äro långa och mera samlade mot stjelkens topp,

under det samma grenar hos de s. k. anomogamerna vanligen

äro mycket korta samt fästade utefter stjelkens och grenarnes

sidor från basen upp mot spetsen. Visserligen kunde nu

termen anomogame bibehållas för att uttrycka denna karakter

hos sist nämnda mossor, men då den dels blifvit af Lindberg

använd i en helt annan mening, dels ej uttrycker någon

positiv egenskap, utan med samma skäl kan användas för

hvilken mossgrupp som helst, som med hänsyn till honblom-

mornas läge är olik den andra, så ha vi ansett termen böra

utgå och ersättas med en annan, som framhåller den väsent-

liga karakteren hos i fråga varande mossor. En dylik term

är Pleurogame, hvarmed sålunda afses lefver-mossor med sido-

ställda honblommor. Nu kan det visserligen ej nekas, att hos

några få akrogamer, såsom Blepharozia, hongrenarnes läge

visar en öfvergång till pleurogamernas, men då desse senare

dessutom genom sina bladöron bilda en ganska väl afskild

typ, ha vi ansett gruppen -böra bibehållas med Lindbergs be-

gränsning deraf. Tillvaron af en eller annan öfvergångsform

berättigar för öfrigt ej att upphäfva den gruppering af före-

målen i stort, som naturen sjelf mången gång synes ha

åsyftat, och hvilken vetenskapen för bättre åskådlighets vin-

nande måste bevara.

Vi öfvergå nu till den tredje gruppen, Öpisthogame.

Detta namn bör med allt skäl bibehållas, enär det antyder

att honblommorna hos hit hörande lefvermossor åtminstone

till en del äro fästade på grenar, som utgå från stjelkens

1) För öfrigt må nämnas, att äfven Lindberg's definition på de s. k.

anomogamerna är mindre riktig, enär honblommorna ej utgå blott från

”stjelkens nedre del”, utan långs hela stjelken, från basen upp mot spetsen.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 1. 51

och hufvudgrenarnas bakre (undre) sida. Deremot är den af

Lindberg i sist citerade arbete gifna definition på gruppen

mindre riktig och vilseledande (1. c. pag. 497). Enligt denna

definition skulle nämligen hit hörande mossor väsentligen

skilja sig från de öfriga deruti, att hongrenarna utginge

»ifrån stipelvecken». Men först och främst sitta honblommorna

hos några arter äfven i hufvudaxelns eller i genom ändför-

grening uppkomna biaxlars spets — hvilket i definitionen

utelemnats, så mycket mera, som Lindberg ansåg alla hit

hörande mossor vara homogamer, d. v. s. med honblommor

fästade på blott ett sätt, nämligen på ventrala grenar. För

det andra utgå hongrenarna långt ifrån alltid ur stipelvecken.

Hos en del opisthogamer saknas till och med stipler, såsom

hos fera arter af slägtet Cephalozia. Men äfven hos fera af

de stipelbärande opisthogamerna utgå hongrenarna mera sällan

från stiplernas veck, utan vanligen straxt bort om deras bas

eller ock ett godt stycke ofvan dem, såsom hos Lophoc. cu-

spidata och heterophylla, ja, till och med från den lägre delen

af dorsala segment, såsom hos Chiloscyphus och Leptoscyphus.

Om de stipelbärande Cephalozie kunna vi ej döma, enär vi

ej varit i tillfälle att undersöka hongrenar af dem. Hos

Odontoschisma denudatum utgå hongrenarna vanligen från

grenknutarne, de ofta på grund af rhizombildning och utveck-

ling af talrika rothår stipelbildning uteblifvit, men äfven från

undre sidan af stjelk eller grenar och då antingen ur stipel-

veck eller icke, ja, stundom uppspira de äfven från blad-

vecken. En annan, mera tillfredsställande definition är således

af nöden.

Jungermaniaceae foliosae uppträda alltså under tre

i naturen ganska väl begränsade hufvudtyper: Acrogamae,

Pleurogamae och ÖOpisthogamae. Dessa typer kunna

karakteriseras sålunda, att honblommorna hos den första grup-

pen äro fästade i stjelkens och mnyskottens spets samt hos de

förgrenade derjämte på längre vanligen från stjelkens öfre del,

ur bladvecken utgående grenar; hos den andra gruppen i stjel-

kens och nyskottens spets samt på vanligen mycket korta längs

efter stjelkens och hufvudgrenarnas sidor sittande smågrenar,

som antingen utgå från bladvecken, eller ned om bladens

bas; samt hos den tredje gruppen dels på vanligen korta grenar,

som oftast utgå från stjelkens eller hufvudgrenarnas undre

sida och då ofta ur stiplernas veck, dels hos några arter så

52 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

väl på dylika grenar som i stjelkens eller toppstälda biaxlars

spets. — Dessa kännetecken äro 1 de flesta fall tillräckliga;

en mera tillfredsställande karakteristik, hemtad från utveck-

lingshistorien, ha vi sökt lemna här ofvan.

B. Hanblomman.

Hanblomman anlägges i spetsen af en hufvud- eller bi-

axel från dess sidosegmenter af andra eller tredje omloppet

(enl. Leitgeb, 1. c. pag. 41), hvadan alltså toppceellen ej del-

tager i hennes bildning. Till följd häraf fortfar axeln nor-

malt att omedelbart förlängas, i motsats till förhållandet vid

honblommans bildning.

I sitt yngre tillstånd utgöres hanblomman af ett eller

flera antheridier inom vinkeln af ett outveckladt blad, hvilket

först sednare når sin fulla utbildning och då bildar den s. k.

hanskärmen, som skyddande omsluter dem. Mycket sällan

förblifva antheridierna nakna under hela sin tillvaro, 1 det

ingen egentlig skärm då utbildas, såsom hos Jung. Hornschu-

chiana (Se Bot. Not. 1879, N:o 2, pag. 36 ff.). Ej sällan till-

komma s. k. parafyser eller bladlika bihang, som fera eller

färre sitta tillsammans med antheridierna. Vi vilja nu be-

handla dessa delar hvar för sig.

1. Antheridiet.

Antheridiet består af en öfre, oval eller rundad ihålig

del, »klotet», samt en nedre smal och långsträckt del eller

»skaftet». Klotets omhölje bildas af ett cellulärt hylle och

innesluter vid mognaden en stor mängd sädesdjur, anthero-

goider eller spermatozoer.

Antheridierna anläggas, som nyss nämndes, från axel-

spetsens sidosegment. Förloppet härvid tillgår enligt Leitgeb

på följande sätt: Från den dorsala hälften af nämnda segment

och vid basen af det sig utvecklande bladet utväxa en eller

flera celler till nästan klotrunda papiller. Dessa afsnöras

medelst en skiljevägg från modercellen och delas sedan ge-

nom en tvär skiljevägg 1 tvänne delar, af hvilka den nedre

utgör början till skaftet, den öfre till klotet. Genom för-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:o 1. 53

nyade tvärdelningar öfvergår skaftcellen så småningom till

ett fercelligt skaft. Den öfre cellen delas småningom på

sätt närmare beskrifves i en mängd celler, af hvilka en del

bilda klotets cellulära hylle, de inre åter moderceller till

antherozoiderna (Utförligare beskrifning hos Leitgeb ll. c. pag.

41 ff).

Antheridierna behöfva vida längre tid för sin utveckling

än pistillidierna, hvarföre de ock anläggas långt före dessa.

Härom kan man lätt öfvertyga sig, om man undersöker spet-

sen af en fruktifikativ stjelk eller gren hos en mossa med

paroik blomställning (se längre fram under rubriken Könsför-

delning!). Vi välja för detta ändamål Radula complanata,

som mycket ofta anträffas med så väl han- som honblommor,

och vid fruktmognaden bäst lämpar sig för vårt syfte. Nära

intill fruktsvepet finner man kortare och längre grenar, som

ofta i sina spetsar bära blommor, hvilkas närvaro man genast

kan ana på grund af »bladörats» förändrade form. Åro dessa

grenar mycket korta, träffar man vanligen blott på antheridier;

äro de längre, finner man derjämte ofvan dessa mer eller

mindre utvecklade pistillidier. Men först då de sednare börja

att öppna sig, äro antheridierna mogna. Undantag gifvas

dock ej sällan, då antheridierna mogna förr än närmast sit-

tande pistillidier.

Antheridiernas antal i hvarje blomma är hos olika lefver-

mossor olika. Vanligen äro de 1 eller 2, stundom dera; ja,

hos vissa arter af slägtet Martinellia samt ur Jung. barbatas

grupp uppgå de stundom till 5 å 6 eller ännu fera. Är

antheridiet blott ett, är dess läge 1 bladmedianen; äro de

flera, fortgår utvecklingen från denna punkt upp mot stjelkens

öfre eller dorsalsida, så att de yngsta vanligen sitta öfverst

och mest aflägsnade från bladets midtlinie.

Skaftet består antingen af en eller två cellrader, sällan

af 4. Det sist nämnda fallet har jag iakttagit hos Odonto-

schisma denudatum. Enligt Limpricht skall äfven skaftet hos

Jung. lanceolata bestå af 4 cellrader; jag har blott funnit 2.

Möjligen kan denna olikhet i iakttagelserna bero derpå, att

de cellväggar, som ligga på skaftets sidor ofta äro dolda för

ögat och blott vid ett gynsarft läge tydligt framträda. I så

fall torde hända, att flera af de mossor, som antagits ega blott

2-cellradiga skaft, i sjelfva verket ega 4-cellradiga. Orätt

har Leitgeb, då han uppgifver att skaftet sällan består af blott

54 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

en cellrad och att i regeln två äro för handen (l. ce. pag. 42),

enär en-cellradiga skaft förekomma hos ett ganska stort antal

lefvermossor. Tydligen har Leitgeb undersökt blott ett ringa

antal arter, hvilket äfven framgår af vissa andra uppgifter i

hans för öfrigt förträffliga arbete. Skaftens längd är ganska

olika. Hos vissa mossor äro de kortare än klotet, såsom hos

Kantia Trichomanis, der de utgöras af endast 4 eller 5 öfver

hvarandra ställda celler; hos ett stort antal äro de ungefär

af klotets längd; hos många äro de något längre, än detta.

Stundom äro de mycket längre, såsom hos Frullania dalatata

och i synnerhet hos Nardia revoluta, hos hvilken vi funnit

vissa skaft tre gånger längre än klotet, samt mycket smala

och sammansatta af omkring 40 celler i en rad. Vanligen

äro skaften raka, men ej sällan mer eller mindre krökta, så-

hos Nardia revol., Plagiochila och Mylice m. i.

Antheridieklotet utgöres vid mognaden af ett cellulärt, till

formen ovalt, rundadt eller klotrundt omhölje samt innanför

detta hölje den s. k. fovilla eller sädesmassan. Före mognaden

utgöres klotets innehåll, enligt Hofmeister, af en stor mängd

små slemförande celler, i hvilka utbildas små blåsor, som hvar

och en omsluter en antherozoid. Vid mognaden brister klotet

i toppen, hvarefter antherozoiderna lösgöra sig från blåsorna

"och röra sig under beständig vridning om spiralens axel om-

kring i vattnet (1. c. pag. 35). Enligt Sachs äro antherozoi-

derna i främre ändan försedda med två långa cilier (Lehrb.

d. Bot. III Auf. pag. 300).

Vi ha fera gånger undersökt, som det tycktes, mogna

antheridier, i hopp att finna fullt utvecklade antherozoider,

men blott en gång lyckats att klart och tydligt iakttaga dem.

Denna erfarenhet öfverensstämmer nära med Gottsches, som

försäkrar sig många gånger förgäfves ha eftersökt dem, äfven

då han väntade sig det bästa resultat. (1. c. pag. 304).

Den lefvermossa, hos hvilken vi gjorde det högst kär-

komna fyndet, var Nardia scalaris, hvilken äfven af Gottsche

blifvit för detta ändamål undersökt. Tyvärr blef vårt studium

afbrutet, hvarföre vi ej medhunno att genast anteckna våra

iaktagelser, och då vi sedan förnyade undersökningen, vardt

denna utan resultat, liksom era, hvilka sedan anstälts på

andra lefvermossor. Vi måste derföre inskränka oss att ur

minnet återgifva hvad vi med visshet erinra oss ha sett.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0 1. Fö)

Då det gula antheridieklotet vid lindrig tryckning på

täckglaset krossades, utströmmade ur den öppnade toppen

fovillan såsom ett moln, hvilket hastigt utbredde sig öfver en

stor del af synfältet. Vid närmare granskning utgjordes detta

”moln” af en stor mängd konturlösa, slemlika smådelar, upp-

blandade med ytterst små gryn eller korn. Här och der vi-

sade sig på ställen, som lågo utom de tätare partierna, jäm-

förelsevis stora, rundade hyalina ”skifvor” (= Hofmeisters

blåsor?). Vid några af dessa voro med sin ena ända fästade

korta och svagt krökta antherozoider, hvilka under lifliga ryck-

ningar och svängningar med den andra ändan sökte slita sig

lös från sina skifvor. Under dessa bemödanden höjdes än

den ena, än den andra kanten af skifvan upp åt, och någon

gång tycktes denna göra en plötslig omhvälfning, hvilken åt-

följdes af ett vackert skimmer. Plötsligt sliter sig anthero-

zoiden lös och ilar hastigt framåt, hvarvid svansen visar en

slingrande rörelse. Den af Hofmeister omnämnda rörelsen

kring organets axel kan jag ej erinra mig ha iakttagit. An-

therozoiderna voro korta, lindrigt krökta (ej spiralvridna),

samt mot ändan något vidgade. Några cilier kunde ej varse-

blifvas, förmodligen emedan förstoringen ej var tillräckligt

stark. Flyttades blicken från de enskilda antherozoiderna in-

uti den slemmiga massan, tycktes denna vara i den lifligaste

rörelse, såsom om man skådat in i en krälande och hvimlande

myrstack — ett intryck, som äfven Gottsche erhöll vid åskå-

dandet af förloppet hos Haplomitrium. I denna massa kunde

likväl ej några skifvor, ej heller några antherozoider tydligt

urskiljas. Fenomenet iakttogs af oss i en kvarts timma, men

varade säkerligen en god stund längre, enär rörelsen var som

lifligast, just då vi nödgades afbryta vår undersökning. —

Gottsches iakttagelser öfver fovillan hos Nardia scalaris af-

vika från våra deruti, att han alls icke såg några skifvor.

Detta torde kunna förklaras deraf, att i hans objekt skifvorna

troligen legat dolda bland de af honom omnämnda ”klum-

parna” jämte antherozoiderna, hvilka ej heller af honom iakt-

togos, förr än de blifvit fria (jfr Gottsche, 1. c. pag. 311).

Nyss nämnde forskare har i sitt förträffliga verk öfver

Haplomitrium Hookeri etc. meddelat högst interessanta obser-

vationer öfver detta ämne, anställda hos Haplomitrium och

Fossombronia pusilla, särskildt hos den sista. Ehuru Fossom-

bronia, såsom tillhörande bålmossorna, ej ligger inom denna

56 < EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

afhandlings gränser, torde dock ett och annat ur Gottsches

undersökningar böra meddelas, enär möjligen samma eller

liknande företeelser kunna förekomma inom de bladiga lef-

vermossornas grupp. Hos fovillan af Foss. pus. varsnades en

mängd diafana skifvor, i hvilka lågo spiralvridna antherozoi-

der, såsora oron i ett ur. Snart började spiralen att lång-

samt vrida sig fram och tillbaka omkring sin medelpunkt,

hvarvid skifvan antingen sakta. dref framåt i vattnet eller

ock låg stilla. ”Djurets” rörelser blefvo allt hastigare och

spiralen höjde sig mer och mer öfver skifvan, hvarjämte dess

vindlingar utsträcktes så, att antherozoiden, ofvan från sedd,

liknade en i trattform vriden spiral, hvars nedre smalare

ända ännu var fästad vid skifvan. Dessa vindlingar skötos

under djurets rörelser fram och tillbaka, (upp och ned) och

slutligen ryckte det sig lös och ilade bort (1. c. pag. 305 ff.).

2. Hanskärmar (bracterx androecii).

Hanskärmar, äfven kallade hanhylleblad (folia perigonii,

perigonalia), äro stjelkblad, hvilka till antheridiernas skydd

blifvit mer eller mindre omdanade till formen. Till sin upp-

komst skilja de sig från honskärmarna deruti, att deras skifva

redan till en del är utvecklad före antheridiernas anläggning;

de äro ock vanligen fullt utvecklade vid tiden för dessas

mognad. Skärmarna visa hos olika mossor en ganska olika

form, hvilken naturligtvis i ej ringa mån beror på stjelkbla-

dens olika skapnad. Deruti öfverensstämma de dock alla, att

den dorsala basaldelen är starkt utvecklad samt mer: eller

mindre in åt böjd och fram åt riktad samt kupigt eller påslikt

hvälfd. Det är inom denna påse, som antheridierna sitta

dolda. De äro derjemte oftast, åtminstone till sin nedre del,

mer eller mindre hopvikna samt närmare tryckta intill stjel-

ken, hvaremot stjelkbladen oftast äro mera plana samt utstå-

ende från stjelken. Då det derföre hos Limpricht (1. c.)

heter om skärmarna hos Jung. lanceolata: ”Hillbl. nicht ver-

schieden”, samt hos Jung. hyalina: ”A” Pi. gleichmässig be-

blättert”, så är detta mindre riktigt, enär de, särdeles hos

den senare, äro ganska olika de egentliga stjelkbladen.

Det skulle föra oss för långt att beskrifva de olika for-

mer, under hvilka hanskärmarna uppträda, hvarföre vi in-

skränka oss till några allmännare antydningar. Hos de dioika

akrogamerna, så väl de rundbladiga som de likflikiga, äro

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0O 1. 51

skärmarne vanligen blott nedtill påslika med utböjdt öfre

bräm, mera sällan helt och hållet konvexa med upprät eller

inböjd spets. Helt och hållet konvexa äro de t. ex. hos

Nardia scalaris, Jung. subapicalis samt alpestris, med upprät

eller svagt utstående spets hos Plagiochila asplenioides. Hos

många dioika akrogamer samt flera opisthogamer är den dor-

sala basaldelen derjemte försedd med en mer eller mindre

inböjd fik eller tand, stundom med fera sådana, såsom hos

Jung. subapicalis, Mälleri, barbata, Chiloscyphus. Hos de opi-

sthogamer, hos hvilka hanblommorna äro fästade på mycket

korta grenar, äro skärmarna vida mindre än stjelkbladen samt

starkt konvexa med inböjd spets. Till sist bör anmärkas, att

skärmarna hos flera lefvermossor äro färgade i rödbrunt eller

purpur, hvarigenom de bättre falla i ögonen. Så är isynner-

het förhållandet hos flera Martinellie samt hos Jung. porphy-

roleuca, Mildeana och Cephal. divaricata.

Vi vilja nu skärskåda några mera egendomliga former.

Hos Jung. albicans, hvars stjelkblad äro delade i två olikstora

flikar, med den öfre fliken mer eller mindre tryckt intill den

nedre, förete skärmarna en ganska afvikande form. Under

det den öfre flikens basaldel som vanligt är tryckt intill stjel-

ken, höjer sig öfre delen af samma fik plötsligt upp åt,

hvarigenom spetsen kommer att stå upprätt från stjelken.

Denna egendomliga form, hvilken -afviker från den hos alla

andra lefvermossor, som ha olikflikiga blad med tilltryckt

öfre flik, återfinnes föga eller alls icke hos den närstående

Jung. taxifolia, ett förhållande, som jag ej förut sett anmärkt.

Frullania dilatata är förut omnämnd på grund af den störa

olikheten mellan honskärmar och stjelkblad. Denna olikhet

är ännu mera utpräglad hos hanskärmarna. Här har bladörat

lemnat plats för en plan eller konvex, stor och bred skifva

med mer eller mindre inåt grenen svängd spets, och ”stylus”

eller den fria bladtaggen mellan örat och stjelken har här

flyttat sig ännu längre upp på skärmens kant. Hos Radulce,

Porelle och Lejeunece, som hafva tvåflikiga blad med betydligt

mindre samt olikformad underflik, sträfva flikarne att blifva

likstora och af samma form. Hos Lophoc. cuspidata är skär-

mens skifva till största delen rakt framåt riktad samt hop-

viken och endast spetsens flikar utstående, under det stjelk-

bladen äro plana och rakt frånstående. Hos Leptoscyphus är

den starkt utvecklade dorsala basaldelen ej blott böjd inåt,

58 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

utan derjemte snäcklikt inrullad och på insidan — doldt för

ögat — försedd med en eller flera långa tänder. För öfrigt

kunna skärmarna ej sällan vara mycket tätt tegellagda, hvarom

mera under hanblomställningen.

da. Parafyser.

Parafyser äro smalare, mer eller mindre bladlika bild-

ningar, hvilka hos många lefvermossor förekomma ibland an-

theridierna, ej sällan tillsammans med kortare, en- eller få-

celliga papiller. De variera mycket till storlek, form och

antal hos olika mossor, ja, bos vissa arter kan man finna pa-

rafyser af olika slag i samma blomma. Oftast äro de smala,

syl- eller lansettlika, stundom äggrunda eller ovala, samt. an-

tingen helbräddade eller tandade. Stundom äro de jämn-

smala, till större delen af sin längd encellradiga, såsom hos

vissa Martinellie; .dock finner man aldrig de långt utdragna,

hårlika och hyalina safttrådar, som äro så vanliga hos löf-

mossorna. Stundom anträffas de äfven inom blad, som gränsa

intill skärmarna, utan att dock vara åtföljda af antheridier.

Bäst utvecklade och i större antal förekomma de hos Marti-

nellice, Jung. orcadensis, samt de till Jung. barbatas grupp

hörande lefvermossor.

Deras uppgift torde vara att skydda hanorganerna, sär-

deles på deras yngre stadium. |

Hanblomställning (androecium: Lindberg).

Vi ha redan nämnt, att vid hanblommornas bildning axeln

vanligen fortfar att omedelbart förlängas, i olikhet med hon-

axeln. Derföre uppstå i de flesta fall nya hanblommor ofvan- '

för de förut anlagda. En förening af flera sådana tätt öfver

hvarandra sittande: hanblommor bildar en hanblomställning.

Vi bibehålla för denna namnet androecium, ehuru Lindberg

enligt sin theori dermed menade en samling af hanblomster.

De särskilda blommorna i androeciet sitta parvis snedt emot

hvarandra på ömse sidor om axeln. Sällan utgöres en fullt

utvecklad hanblomställning af blott ett par skärmar, vanligen

äro de flera. Antalet skärmar är hos olika arter högst olika,

ja, till och med hos samma art kan det variera ej så litet.

Hos de paroika lefvermossorna ur alla grupper är antalet

minst och vexlar hos olika arter mellan 2 och 4 (sällan flera),

hos de dioika akrogamerna är antalet ofta större. Många af

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N.O 1. | 59

de sednare ega mellan 3—38 par, hos vissa äro de ännu flera:

så ha vi hos Jung. cerenulata funnit ända till 10, hos J. hyalina

15, ja hos J. taxifolia ha vi en gång anträffat ett stjelkstycke

på mindre än 1 tums längd med idel skärmar, tillsamman 52

par! Hos de dioika pleurogamerna finnas å ena sidan arter med

rikblommiga androecier, t. ex. Frullania dilatata och Radula,

Lindenbergiana med 4—22 par skärmar; å andra sidan arter

med fåblommiga androecier t. ex. Lejeunea cavifolia med 1—

3 par skärmar. Hos de dioika opisthogamerna äro skärmarna

vanligen få och uppgå oftast till 2—5 par, stundom dock fera,

i det t. ex. Lepidozia reptans någon gång har ända till 10 och

Odontoschisma denudatum forma sphagni (enligt Lindberg) ända

till 15 skärmpar. Hos de mossor, som ega få skärmpar, blir

androeciet kort och hufvudlikt; äro skärmarna många, blir

androeciet långsträckt. Det är isynnerhet hos vissa dioika

akrogamer och pleurogamer, som hanblomställningen före-

kommer mest utpräglad, i det den här ofta nog företer en

axlik form och mot de egentliga bladen stundom är skarpt

begränsad. Detta deras utseende beror dels derpå, att skär-

marna oftast äro mera tätt sittande än bladen, dels derpå att

de äro mera framåt riktade samt hopvikna, hvarigenom de

vanligen synas vara mindre än de närmast sittande, glesare

samt mera utstående bladen. Man må emellertid ej föreställa

sig, att gränsen emellan androeciet och stjelkbladen alltid är

så skarp; ofta nog äro de första (nedersta) skärmarna i axet.

lika de närmast sittande bladen, som å sin sida i formen visa

en öfvergång till skärmblad. Inom sådana blad saknas dock

antheridier, hvarföre dessas när- eller frånvaro 1 tvistiga fall

får fälla utslaget; man iakttage blott, att det är unga androe-

cier som undersökas, enär autheridierna hos äldre dylika ofta

försvinna. I öfrigt kunna det utvecklade androeciets skärmar

sitta tätare eller glesare intill hvarandra. WNällan äro de glest

sittande, såsom hos Mylia anomala, hos hvilken de mot stjel-

kens spets ofta äro mera åtskilda än de nedanför sittande

bladen. Vanligen äro de närmade intill hvarandra, icke sällan

tätt tegellagda, hvilket sistnämnda är fallet med de festa

pleurogamer och åtskilliga opisthogamer samt några få akro-

gamer, t. ex. Plagiochila. Den sist nämnda mossan är märk-

lig. äfven derföre, att androeciet upptill betydligt afsmalnar,

i det de öfre skärmarna äro vida mindre med fram åt riktad

spets, under det de nedre äro stora med utböjd spets.

60 < EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

Vi ha förut nämnt, att axeln efter utvecklingen af ett

visst antal hanblommor antingen afslutas med en honblomma

eller blir vegetativ samt att den i sista fallet ofta åter ut-

vecklar honblommor ofvan för de förra. Sålunda uppstå på

samma stjelk flera hangrupper, åtskilda af ett större eller

mindre antal stjelkblad. Detta är normalt fallet hos åtmin-

stone de festa dioika akrogamer, blott stjelken får genom-

lefva fera vegetationsperioder. Det väcker då en viss för-

våning, att i Leitgebs ”Untersuchungen” läsa: ”Bei Plagio-

chila beobachtet man sogar, dass ein vegetativ gewordener

Spross abermals zur Antheridienbildung zuräckkehren kann”

(1. ce. pag. 41, not ”) — såsom om detta förhållande vore nå-

got märkligt undantagsfall. Och då Limpricht om Marti-

nellia rosacea uppgifver, att androecierna utgöras af ”purpurne

Endknospen” eller om Jung. saxicola: ”A Bläthen in end-

ständigen Köpfchen”, må man ej tro, att detta alltid är för-

hållandet (1. cec. pag. 258 och 262). Hos den förra mossan

ha vi fera gånger iakttagit tvänne androecier på samma

stjelk och hos den sednare äro flere & inflorescenser rätt

vanliga, ja vi ha till och med iakttagit ända till 6 sådana

öfver hvarandra, af mer eller mindre axlik form samt be-

stående af 4—38 par skärmar. Möjligen kan det af Limp-

richt anförda fallet med Jung. saxicola förklaras deraf, att

denna mossa, såsom egentligen tillhörande norden, i sydligare

nejder är mindre benägen att utveckla det fruktifikativa systemet.

Benägenheten att utveckla hanblommor är hos olika mos-

sor högst olika, ja vexlar till och med hos samma art och

beror i många fall ingalunda på växtens storlek. Så finnes

det många småväxta arter, som utveckla flera androecier,

under det vissa storväxta arter ofta blott uppvisa ett eller

två. Under det t. ex. ett stånd af Jung. ventricosa forma

minor på !/3s-tums längd egde 4 androecier, hade ett stånd af

Martinellia nemorosa på öfver 2 tums längd blott åstadkom-

mit 1. Åfvenledes vexlar antalet androecier hos samma art,

ehuru 1 mindre grad, i det exemplar af samma storlek ten-

dera än mera åt det vegetativa systemet, än åt bildandet af

hanblommor. Afståndet emellan de olika androecierna är

ock i öfverensstämmelse härmed ganska föränderligt, 1 det

att än fÅera, än färre stjelkblad skilja dem åt. Såsom ett

prof på denna föränderlighet vilja vi anföra ett stånd af

Jung. albicans, hvarvid äfven skärmarnas antal i hvarje an-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:o 1. Öl

droecium skall angifvas. Stjelkstycket egde 1!/3 dec.-tums

längd och hade 10 androecier (den återstående delen af stjel-

ken var alldeles förvissnad).

1:sta androeciet nedifrån: 5 par skärmar; afstånd till nästa

andr.: 8 par stjelkblad. — 2:dra a.: 1/3 p. sk.; afstånd: 6 p.

stjbl. — J:dje a.: 3 p. sk.; afstånd: 4 p. stjbl. — 4:de a.: 3

p. sk.; afstånd: 3 p. stjbl. — S:te a.: 2 p. sk.; afstånd: 6 p.

stjbl. — 6:te a.: 5 p. sk.; afstånd: 4 p. stjbl. — 7:de a.: 5 Pp.

sk.; afstånd: 4 p. stjbl. — 8:de a.: 3'/2 p. sk.; afstånd: 5 p.

stjbl. — J:de a.: T p. sk.; afstånd: 6 p. stjbl. — Z0:de a.: 6

p. sk.; afstånd till stjelkspetsen: 5 par stjbl. i

De nedersta (äldsta) androecierna voro fera år gamla

och delvis förvissnade eller på annat sätt skadade och endast

de öfversta, såsom tillhörande den sista vegetationsperioden,

innehöllo friska antheridier.

Af här ofvan anförda exempel synes, att androecierna

på samma stjelk stundom kunna vara rätt många till antalet,

något som för öfrigt inträffar hos flera andra dioika akroga-

mer samt pleurogamer. Hvad de paroika lefvermossorna an-

går, är androeciernas antal vanligen litet; dock kunna de

stundom vara talrika, såsom hos de starkt förgrenade Anthelia

nivalis, Blepharostoma, RBadula complanata och Lejeunea cavifo-

la. Hos opisthogamerna äro de ej sällan ganska talrika,

särdeles hos dem, hvilka ha mycket korta hangrenar, då

hvarje gren bär ett androecium. Stundom kunna de till och

med sitta tätt tillsammans, såsom hos Odontoschisma denudatum,

der jag en gång anträffat ända till 10 androecier liksom i ett

knippe, hvarjämte flera andra utgingo från samma stjelk på

något afstånd från de förra.

Androeciernas läge.

Hos lefvermossornas olika hufvudgrupper företer androe-

ciernas läge väsentliga olikheter. Hos akrogamerna sitta de

utefter stjelken eller längre grenar, hvilka vanligen äro när-

made mot stjelkspetsen, samt på nyskotten. I alla dessa fall

begränsas androeciet normalt nedtill af flera par stjelkblad

och upptill antingen af en honblomma eller ock af stjelkblad.

Hos pleurogamerna deremot sitta androecierna fästade på.

korta, vanligen mycket korta, längs hela hufvudstjelken eller

ock från hufvudgrenarne utgående grenar, sällan derjämte på

hufvudstjelken. Detta sistnämda är normalt fallet med Ra-

62 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

dula complanata och inträffar stundom hos BR. Lindenbergiana.

Dessa hangrenar ega vanligen nedtill blott ett eller två blad

och afslutas normalt med androeciet. Hos de äkta opisthoga-

merna sitta hanblommorna oftast på egna mycket korta, ven-

trala, utefter hufvudstjelken eller hufvudgrenarna utgående

grenar, och gäller för öfrigt om androeciernas begränsning

detsamma som sagts om pleurogamerna. Ett märkligt undantag

gör Chiloscyphus, der androecierna förekomma så väl längs

hufvudstjelken som på mer eller mindre utdragna ventrala

grenar, och begränsas de på ömse sidor normalt af flera par

stjelkblad. Hos de oäkta opisthogamerna utvecklas vanligen

androecier så väl på stjelken som på längre eller kortare gre-

nar, såsom hos Lophocolea cuspidata och Cephalozia curvifolia.

För öfrigt må anmärkas, att hos flera hit hörande mossor han-

grenar kunna utgå ej blott från vegetativa, utan äfven från

såväl han- som honbärande axlar, likasom å andra sidan hon-

grenar kunna utgå på samma sätt, Sistnämnda mossor äro

exempel härpå.

C. Samkönade blommor.

Dessa blommor skola afhandlas här nedan under Ga-

moecium synoicum.

D. Könsfördelningen.

De olika könens gruppering i förhållande till hvarandra

kallas af Lindberg Gamoecium !). Han skiljer mellan fera slag

(Öfvers. Vet. Akad. Förh. 1862, pag. 608 ff.), nämligen:

G. paroicum: då ett androecium omedelbart efterföljes af

en honblomma. Utvecklas strax nedom honblomman ett ny-

skott med nya &- och Pblommor i spetsen, så komma tera

paroika blomställningar att stå öfver hvarandra. Den paroika

gamoecien förekommer ofta hos lefvermossor. En modifikation

häraf är

G. synoicum: då &- och Qorganer förekomma inom samma

skärm, i det den öfversta hanskärmen på samma gång är hon-

skärm. Sedan fruktsvepe bildats omkring pistillidierna, blifva

1?) Lindberg afsåg härmed &- och &”blomställningars” förhållande till

hvarandra, men vi anse oss kunna öfverflytta benämningen på de olika

blommornas ömsesidiga gruppering. Definitionerna äro våra egna.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:o 1. 63

de olika könen skilda åt. Denna blomställning, som hos löf-

mossorna är ganska vanlig, förekommer hos lefvermossorna

mera sällan. Vi ha iakttagit den hos Nardia hematosticta,

Jung. lurida, lanceolata och bicrenata samt Kantia Trichomanis.

Troligen är denna könsgruppering mera tillfällig, åtminstone

hos Jung. lanceolata, der honskärmarna ofta sakna antheridier,

i hvilket fall gamoecien blir paroik.

G. autoicum uppstår, då &- och 2-blommor förekomma på

samma stånd, men på skilda axlar. Detta är i synnerhet fallet

hos flera opisthogamer; hos pleurogamerna förekommer denna

blomställning blott hos Lejeunea cavifolia och calecarea; hos

akrogamerna finnes den icke. Antingen sitta &A- och 9-blom-

mor hvar för sig på kortare grenar, såsom hos Lepidozia rep-

tans, Geocalyx, Lejeunea cavif. eller på längre sådana, såsom

hos Leptoscyphus; eller ock sitta 5-blommorna utefter stjelken

och längre grenar och 9-blommorna på korta grenar, såsom

hos Chiloscyphus ; eller ock kunna P9-blommorna sitta så väl

på stjelken som grenarna och A-blommorna på andra grenar,

såsom ofta hos Cephalozia curvifolia.

G. heteroicum (paroicum + autoicum): då blommorna

dels sitta tätt under Pblommorna, dels på egna grenar, som

'afslutas med vanliga blad; förekommer ofta hos Cephalozia

divaricata. Stundom är dock denna mossa rent autoik. För

öfrigt känner jag ej med säkerhet någon mossa, hos hvilken

denna blomställning finnes. Skenbart förekommer den hos

'paroika lefvermossor på ett visst stadium af deras utveckling,

i det att de fruktifikativa grenarna eller nyskotten blott hunnit

utveckla blommor. Undersöker man emellertid något äldre

grenar, skall man finna äfven Qblommor ofvan androecierna.

Möjligen är detta fallet med åtminstone en och annan af de

lefvermossor, hvilka af Limpricht (1. c.) angifvas såsom he-

teroika. Denne förf. räknar hit utom Cephal. divaricata äfven

Jung. obtusifolia, Helleriana, lanceolata, Anthelia nivalis, Lophoc.

heterophylla. Vi ha åtminstone ej hos Jung. obtusifolia och

lanceolata eller L. heterophylla iakttagit en dylik heteroeci.

G. dioicum: då &- och Pblommor förekomma på olika

stånd. Hit höra ett stort antal lefvermossor.

G. polyoicum (autoicum + dioicum): då dels &- och 9-

blommor finnas på olika axlar af samma stånd, dels Sblommor

på särskilda stånd. Denna blomställning förekommer stundom

hos Cephal. curvifolia. Utom de här uppräknade blomställ-

64 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

, ningarna förekommer någon gång hos paroika lefvermossor

abnormt en annan, då nämligen &- och Qblommor sitta på

samma axel, ehuru långt skilda från hvarandra. Detta har

jag stundom iakttagit hos Jung. lanceolata och Lophoc. he=-

terophylla; men som denna form är rent tillfällig, förtjenar

den ej ett särskildt namn.

E. Blomningstiden.

Någon utförligare framställning öfver detta ämne har, så

vidt mig är bekant, ej förut blifvit offentliggjord. Blott tvänne

antydningar i allmänna ordalag möta hos Nees och Hibener

samt ett par strödda notiser hos Gottsche. Hos Nees heter

det: ”Bei vielen Jungermannieen bilden sich die Blithen-

decken im Herbste, die Frichte im Frihling oder Sommer

aus” (1. c. pag. 60, noten), och Hibener säger: ”Die vorzig-

lichste Zeit der Blithe in unserem Klima ist die letzte Hälfte

des Herbstes, auf hohen Gebirgen und Alpen der Fribling,

und ihre Fruchtreife erfolgt darauf im Frihling, auf Höhen

im Sommer. Will man also die Geschlechtstheile entwickelt

beobachten, so darf dies nicht zur Zeit der Fruchtreife ge-

schehen, weil wir alsdann die meisten Theile zerstört finden”

(1. c. pag. VI). Hos Gottsche finnas tvänne direkta iakttagel-

ser, på Haplomitrum och Pellia (Marsilia), hvilka, ehuru de

gälla bållika lefvermossor, likväl här må finna en plats, enär

de innehålla tämligen exakta tidsuppgifter. Hos Pellia an-

träffades den 23 Maj lefvande spermatozoer, men ännu 1 Juli

funnos nya mogna antheridier; denna mossa bär blott en gång

om året frukt, ungefär 1 April. Befruktningen inträffar följ-

aktligen omkring Juni månad. Haplomitrium bär frukt två

gånger om året, i November och Juni, och anträffades i Maj

och Oktober med utbildade antheridier (Gottsche, 1. c. pag.

313 ff.).

Dessa uppgifter öfverensstämma tämligen nära deri, att

blomningstiden i Tyskland infaller någon tid efter frukt-

mognaden, och endast Haplomitrium visar ett motsatt för-

hållande

Våra egna iakttagelser på detta område, särskildt rörandå

blomningstidens förhållande till fektsätfnine rk äro ej om-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 1. 65

fattande, följaktligen ofullständiga, enär våra studier hufvud-

sakligen gjorts på mossor från Upsalatrakten, hvarför de när- .

mast afse denna. Möjligt är, att företeelserna i sydligare delar

af vårt land mera närma sig förhållandena i Tyskland, likasom

ock de i nordligare Skandinavien kunna förete afvikelser.

Tiden för lefvermossornas blomning torde hos oss 1 all-

mänhet mer eller mindre sammanfalla med tiden för fruktens

mognad; dock så, att den vanligen börjar någon tid före denna.

Atminstone har jag hos flera mossor, hos hvilka frukten ännu

icke framsprungit ur svepet, påträffat blommor med ett eller

annat öppet pistillidium eller tömdt antheridium. Blomningen,

liksom fruktsättningen, pågår emellertid hos de flesta mossor

ganska länge, i mån af könsorganernas successiva mognad, och

varar hos icke så få en eller två månaders tid, ja hos somliga

ännu längre. De flesta lefvermossor torde i våra trakter blomma

på sommaren, några på våren, det minsta antalet på sen-

sommaren och hösten. Till dem, som blomma på våren, höra

Nardia hematosticta, Jung. lanceolata, crenulata, ventricosa,

porphyroleuca, bicrenata, incisa, Blepharostoma, Cephal. divari-

cata och bicuspidata, Chiloscyphus, Lophoc. heterophylla. Några

af dessa anträffas derjemte med frukt långt in på sommaren,

hvarföre det är troligt, att deras blomningstid räcker lika länge,

t. ex. Jung. lanceolata, bicrenata, Cephal. bicuspidata etc. Till

dem som blomma på sensommaren och hösten höra Nardia

scalaris, Jung. Hornschuchiana, Mylia anomala, Odontoschisma,

Kantia Trichomanis. Hos Jung. barbata synes blomningen

börja en längre tid före fruktens mognad, enär vi redan i

slutet af Juni anträffat mogna antheridier, ehuru denna mossa

hos oss först fruktificerar i September.

” Af dessa iakttagelser synes framgå, att en ej ringa skilnad

förefinnes i blomningstidens förhållande till tiden för fruktens

mognad mellan lefvermossor, då de växa på mera skilda bredd-

grader. Då nämligen ofvan anförde författares utsagor hän-

tyda derpå, att de flesta lefvermossor i Tyskland skulle blomma

först en lång tid efter fruktsättningen, så synes deras blom-

ning hos oss börja något före samt fortgå någon tid samtidigt

med den sednare. Detta förhållande är så egendomligt, att

det vore högst önskligt, om såväl inhemske som utländske

forskare häråt ville egna noggrann uppmärksamhet. Möjligen

kan olikheten i många fall förklaras deraf, att den blidare

senhösten i sydligare nejder mäktar framkalla blomning hos

öd

66 EKSTRAND, BLOMMORNA HOS SKAND. BLADIGA LEFVERMOSSOR.

samma mossor, hvilkas könsorganer i våra kallare trakter under

samma tid hämmas i sin utveckling, till dess vårens eller

sommarens sol väcker dem till nytt lif samt bringar dem till

mognad. Detta antagande vinner stöd deraf, att vi hos flera

af de på våren blommande mossorna på hösten anträffat half-

mogna antheridier, hvilka under förutsättning af en blidare

senhöst antagligen skulle kommit till mognad samma år.

Öfver hufvud torde lefvermossorna hos oss blomma blott

en gång om året. Visserligen ha vi funnit mossor, som burit

mogna frukter så väl på våren som hösten — vi erinra oss

Jung. bicrenata och Cephal. divaricata — hvilket kunde hän-

tyda på tvänne blomningstider; men denna skenbart dubbla

fruktsättningstid torde kanske i sjelfva verket bero derpå, att

en del frukter ej kommo till full utveckling på den blidare

delen af hösten, hvarföre deras mognad på grund af inträffad

lägre temperatur måste uppskjutas till våren.

an RA

BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band. 6. N:o 2.

EXPERIMENTELT BEVIS, ATT DEN ELEKTRISKA STRÖMMEN ICKE

FÖRÄNDRAR SIN BANA I DEN LEDANDE KROPP, GENOM HVILKEN

DEN GÅR, OAKTADT DEN LIDER INVERKAN AF EN YTTRE

MAGNETISK KRAFT.

E. EDLUND.

MEDDELADT DEN 14 APRIL 1880.

SR a 1880.

P. A« NORSTEDT & SÖNER.

Redan för flera år sedan hafva v. Feilitzsch,!) Mach ?)

och A. M. Mayer ?) på experimentel väg sökt ådagalägga, att

en elektrisk ström, som genomgår en ledare, icke förändrar

sin bana 1 samma ledare utan bibehåller ett oförändradt läge,

antingen en yttre elektrisk eller magnetisk kraft inverkar på

strömmen eller icke. Då denna egenskap hos den elektriska

strömmen är af det största intresse i theoretiskt hänseende,

ehuru detta visserligen synes hitintills hafva blifvit till en

stor del förbisedt, och då dessutom anmärkningar icke utan

skäl kunna framställas mot de anstälda försökens fulla bevisande

kraft, har jag ansett det vara nyttigt att häröfver anställa

några nya rön. Jag har härvid användt dels ett af de för-

faranden, som förut begagnats af Mach, och dels ett annat,

som förut icke, så vidt jag känner, blifvit brukadt för detta

ändamål.

Mach beklädde en cirkelformig ebonitskifva på den ena

sidan med ett tunnt silfverblad samt insläppte och uttog den

elektriska strömmen i tvänne punkter, belägna på skifvans

periferi i de motsatta ändarne på samma diameter. Fig. 1

föreställer en sådan skifva, och a och b de punkter, hvarest

strömmen inkommer 1, och utgår ur skifvan. Nivåkurvorna

för lika potential sådana som gh, utgöras enligt Kirchhoff i

detta fall af cirklar, som omkring linien ab ligga symmetriskt

och bilda i kontaktspunkterna med skifvans periferi räta

vinklar. Den nivåkurva, som går genom skifvans medelpunkt,

blir en rät linie, d. v. s. en cirkel med oändligt stor radie;

strömkurvorna, sådana som aeb, afb, blifva likaledes cirklar,

hvilka naturligtvis gå genom punkterna a och b och göra

1) Bericht iber die Naturforscher-Versammlung in Karlsruhe 1858. Die

Lehre von den Fernewirk. des galv. Stromes, von Freih. von Feilitzsch. Leipzig

1865.

2) Carl, Repertorium der Physik T. VI (1870).

3) Sillimann, The American Journal Ser. 3, Vol. I (1871).

4 EDLUND. ELEKTR. STRÖMMENS BANA I EN LEDANDE KROPP.

räta vinklar med nivåkurvorna, Emedan strömmen utbreder

sig i samma mån, som han från inloppspunkten närmar sig

intill cd, hvarest strömmens genom-

skärningsarea är störst, och derefter

åter sammandrager sig till utlopps-

punkten b, kunna kurvorna för lika.

strömintensitet naturligtvis icke

sammanfalla med strömkurvorna

utan komma att bilda lemniscater.

Om man nu berör skifvan med

tvänne genom en känslig galvano-

meter förbundna metallspetsar, så

ger detta instrument icke något

— utslag, om metallspetsarne beröra

skifvan i punkter, som ligga på samma nivåkurva. Mach fann

nu, att galvanometern fortfor att visa på noll, om skifvan sattes

mellan polerna på en stark elektromagnet. Detta var enligt

Mach ett bevis på; att magnetkraften icke förmådde rubba

strömkurvorna 1 deras respektive lägen, eller förändra formen

på de mot dem vinkelräta nivåkurvorna. Detta är utan tvifvel

riktigt i de festa fall. Dock kan man gifva åt magnetpolerna

ett sådant läge och välja en sådan nivåkurva, att galvano-

metern icke skulle gifva något utslag, äfven om magneten

ägde förmåga att förflytta strömkurvorna. "Om p är potentialen

1 inloppspunkten a och p, i utloppspunkten 6, samt m hela

motståndet 1 en strömkurva från a till b, samt motståndet

från a till en punkt hvilken som helst i samma kurva n, så

måste potentialen i sistnämnda punkt vara p — (p — PR

Men nu äro strömkurvorna symmetriska omkring linien cd

Följaktligen är för en punkt hvilken som helst på denna

linie potentialen lika med p — (p—p,)5 = Se Tänker

man sig nu, att skifvan ligger horisontelt och att polerna på

en hästskoformig elektromagnet befinna sig 1 det vertikalplan.

som går genom ed, den ena polen öfver och den andra under

skifvans plan, så måste, äfven om polerna skulle äga förmåga

att förflytta strömkurvorna, dessa senare fortfara att vara

symmetriska omkring ed och följaktligen äfven i detta fall

- PIM 2 SR X

potentialen = pA för alla punkter på denna linie. Om

de med galvanometern förbundna metallspetsarne i förevarande

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0 2. Ö

fall nedsättas på denna linie, så erhålles således intet utslag,

äfven om magnetkraften kunde förflytta strömkurvorna. Man

kan således häraf draga den slutsatsen, att ifrågavarande

undersökningsmetod icke under alla förhållanden ger ett till-

förlitligt resultat. Mach har icke i sin redogörelse meddelat,

huru han hade magneten och metallspetsarne placerade vid

försöken.

Mach begagnade äfven ett annat förfarande för sin under-

sökning. Han öfverdrog silfverbladet med en lösning af vax

i ether, hvilken, sedan ethern afdunstat, qvarlemnade på silfret

en tunn hinna af vax. Då nu en stark galvanisk ström

genomgick silfverbladet, smälte vaxet och markerade på detta

sätt de kurvor, hvarest strömmen hade samma intensitet.

Dessa kurvor, hvilka såsom ofvarför nämndes voro lemniscater,

förändrade icke form, då skifvan sattes mellan skänglarna på

en elektromagnet, hvaraf Mach kunde sluta, att magneten icke

förmådde ändra strömkurvornas läge.

För att pröfva den första af de af Mach använda under-

sökningsmethoderna, hvilken utan tvifvel kunde göras betydligt

känsligsre än den andra, begagnades först en cirkelrund

messinosskifva, 145 mm. i diameter och 2 mm. tjock. Stapeln

bestod af 6 Bunsens elementer, på ett ändamålsenligt sätt

kombinerade med hvarandra; galvanometern med spegel-

afläsning var särdeles känslig och elektromagneten så stark,

att den med ett vanligt ankare förmådde bära 50 kilogram.

Messingsskifvan sattes mellan polerna på elektromagneten,

hvilken omfyttades så, att förbindningslinien mellan polerna

träffade skifvan 1 punkter, som hade alla möjliga lägen rela-

tivt till linierna ab och ed. För hvarje af dessa lägen upp-

söktes med de två med galvanometern förbundna metallspet-

sarne olika punkter på skifvan, hvilka icke gåfvo något utslag,

då elektromagneten var i overksamhet, men då erhölls icke

heller något utslag, då magneten var verksam, eller då polerna på

magneten kastades om, utan att strömmen i skifvan förändrade

riktning. Anordningen var så känslig, att om den ena metall-

spetsen förflyttades en bråkdel af en millimeter, så erhölls

genast ett utslag. Derefter gjordes samma försök med ett

på en glasskifva fasthäftadt rektangulärt kopparbleck, som

var 0,025 mm. tjockt, 215 mm. långt och 100 mm. bredt,

men resultatet blef fullkomligt detsamma som med messings-

skifvan. De sista försöken af detta slag gjordes med ett på

6 EDLUND. ELEKTR. STRÖMMENS BANA I EN LEDANDE KROPP.

glas fästadt rektangulärt stanneolblad, 260 mm. långt, 200 mm,

bredt och 0,035 mm. tjockt, och slutligen utskars ur stanneol-

bladet en cirkelrund skifva, 200 mm. i diameter, och samma

försök anstäldes ånyo, hvarvid resultatet befanns blifva det-

samma som vid de föregående försöken. Dessa försök öfver-

ensstämma således med de af Mach anstälda.

Om mot hvad erfarenheten på detta sätt lärt, magneten

verkligen förmådde ändra strömkurvornas läge i den ledande

skifvan, så kunde detta naturligtvis icke ske utan att ström-

kurvornas intensitet ökades på några ställen och förminskades

på andra. Förändring af strömkurvornas lägen måste således

nödvändigt åtföljas af en förändring i deras relativa intensitet.

Nu skulle det kunna vara en möjlighet, att det för åstad--

kommande af denna intensitetsförändring fordrades en kraft,

som vore större än den magneten kunde förmå åstadkomma,

och att det är af detta skäl som magneten icke mäktar åstad-

komma den minsta rubbning i kurvornas lägen. Då magneten

verkar på en rörlig liniär ledare, genom hvilken en ström

går, så sättes denna ledare, såsom bekant är, i rörelse, men

denna magnetens ponderomotoriska verkan åtföljes icke af

någon märkbar intensitetsförändring af det slag, hvarom här

är fråga. Magnetens oförmåga att förändra strömkurvornas

lägen i en ledande skifva skulle på detta sätt icke strida

emot dess ponderomotoriska verkan på en rörlig liniär ström.

Om man på experimentel väg vill afgöra, om denna hypothes

innebär någon sanning, kan man hvarken använda den ofvan-

före beskrifna anordningen eller den som blifvit af v. Feilitzsch

och Mayer begagnad. Man måste då ställa så till, att ström-

kurvorna vid förflyttningen icke äro utsatta för någon förtät-

ning eller förtunning, utan kunna förflytta sig fritt och obe-

hindradt på samma sätt som den liniära, rörliga ström, som

påverkas af magneten. Jag har sökt uppnå detta mål på

följande sätt:

En låda af kubisk form, hvars fyra sidor bestodo af

messing och de två öfriga vertikala af glas, var fastsatt på

en trefot med ställskrufvar, så att två af sidorna kunde ställas

horisontelt. På kubens öfra sida var en liten kubisk utbygg-

nad, hvars ena sida bestod af glas, och på öfra sidan af denna

utbyggnad var ett messingsrör fastsatt, hvars öfra ända täcktes

af en metallplatta, i hvars medelpunkt en tunn silfvertråd var

fästad. Metallplattan kunde vridas omkring och vridnings-

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD, HANDL. BAND. 6. N:0 2. 7

vinkeln afläsas på en gradering på messingsröret. I den

nämnda utbyggnaden befann sig en spe upphängd på

silfvertråden, eh vid nedra ädan af spegeln var en metallstaf

fästad, hvilken nedgick i den kubiska lådan genom ett hål i

dess öfra botten, och hvars nedra ända var böjd till en hake

för att derpå upphänga de föremål, som strax skola om-

nämnas.

På en af den kubiska lådans vertikala sidor var en rek-

tangulär öppning urtagen, hvilken täcktes af en slid, som

kunde föras upp och ned af en skruf.

I denna slid var en horisontel me- Fig. 2

tallstaf insatt, men isolerad från sli-

den genom kautschuk. Metallstafven

tjenade till att i lådans inre uppbära

en ringformig skål af ebonit af den

form, sedd ofvanifrån, som figuren 2

utvisar. Skålens botten var betäckt

med ett platinableck, hvilket stod i >

ledande förbindelse med metallstaf-

ven. På botten i den kubiska lådan

ställdes vertikalt en magnet, som genomgick öppningen ab

på ebonitskålen, och denna senares höjd bestämdes så, att

ytan på det svafvelsyrehaltiga vatten, hvarmed skålen fyldes,

kom att ligga i samma horisontalplan som midten mellan

magnetens båda poler. Det använda instrumentet var således

en sorts torsionsvåg.

Ett cylindriskt messingsrör, hvars längd var större än

magnetens halfva längd och diametern större än diametern

ab på den ringformiga skålöppningen, hade ena ändan till-

sluten af en botten, men den andra ändan öppen. I medel-

punkten af botten satt en ögla, hvilken hängdes på den

ofvannämnda haken, så att messingscylindern på detta sätt

kom att koncentriskt omgifva öfra hälften af magneten och

räckte dervid något ner under vattnets yta. Om nu den

positiva polen på en stapel förbands med den ofvannämnda,

från lådan isolerade, metallstafven, och den negativa med

röret, hvari silfvertråden hängde, så gick strömmen uppåt i

den upphängda messingscylindern, derifrån till medelpunkten

i cylinderns botten och slutligen genom silfvertråden till

- stapelns andra pol. Det är tydligt häraf, att om magneten

har förmåga att vrida strömstrålarne i horisontel led omkring

S EDLUND. ELEKTR. STRÖMMENS BANA I EN LEDANDE KROPP.

cylindern, så blifva de af denna kringvridning icke tätare på

några ställen och tunnare på andra; emedan allt är symmetriskt

omkring magnetens axel. Taätheten är tvärtom densamma

öfverallt i cylindern, som om magneten tages bort.

Vid de verkligt utförda försöken gick dock icke, såsom

nyss antogs, cylinderns hela nedra kant ned i det svafvelsyre-

haltiga vattnet, utan på samma kant fastlöddes fina och korta

platinatrådar, sittande diametralt emot hvarandra, hvilka en-

samt nedgingo under vattnets yta. Observationerna visade, att

OSSE TESS VA

resultatet blef detsamma, men platinatrådarne medförde den -

fördel, att vattnets motstånd blef mindre och mätningarne

derföre tillförlitligare. ÖObservationerna verkstäldes med tub

och skala på vanligt sätt.

Fig. 3. Sedan bestämningarne med rmessimngs-

5 cylindern voro gjorda, borttogs densamma

: och i stället upphängdes på haken en två

gånger i rät vinkel omböjd metalltråd af

den form figuren 3 visar. För att få silfver-

De gl tråden lika mycket spänd, som då cy-

lindern användes, sattes små tyngder ec och

d på tråden, men isolerades från densamma.

Det visade sig vid-alla försöken, att vridningen var pro-

portionel med strömstyrkan och lika stor för cylindern som

för tråden.

Om m betyder intensiteten af en magnetpol, dz ett ban-

element, genomströmmadt af en ström med intensiteten 4,

och befinnande sig på afståndet a från magnetpolen, samt om

7 är vinkeln, som sammanbindningslinien mellan dem gör

med banelementet, så är, såsom bekant, den kraft, hvarmed

polen verkar på banelementet utefter en linie, som är vinkel-

rät mot det genom banelementet och polen lagda planet,

5 mi sin I dz | Sri

proportionel med —4d>= .- Om magnetens hela vridnings-

moment på den vid försöken begagnade böjda tråden efter

denna lag beräknas, så erhålles, om l! är halfva afståndet

mellan båda polerna, 7 afståndet från magnetens axel till de

nedhängande delarne af tråden och om z, utmärker afståndet

från trådens båda ändar till det horisontalplan, hvari magnetens

midtpunkt ligger, att vridningsmomentet är proportionelt med

mi (Tl—zZ,

dv (= En SE m (+ zz)

RR Sr FÄRS

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 2. 9

Man ser häraf, att vridningsmomentet är aldeles oberoende

af, huru högt den horisontela delen af tråden ligger öfver

magnetens öfra ända. För den begagnade magneten var l

ungefär = 25 mm., och r var för både tråden och cylindern

= 15 mm. Med begagnande af dessa konstantvärden finner

man, att magnetens vridningsmoment på hela den böjda tråden,

då 2 = 0, är proportionel med 1,7150 mi, och på hela tråden med

undantag af de 5 millimeter, som ligga närmast ändarne af den

samma i närheten af magnetens midt 1,6934 mi. Såsom det

var att förutse, bidrager således strömmen i de 3 sista milli-

meterna mycket litet till vridningens storlek.

Strömmen ingick 1 messingscylindern, då denna begag-

nades, genom tvänne platinaspetsar, som räckte ned under

vattnets yta. Inkommen i cylindern utbreder den sig åt si-

”dorna och intager hela omkretsen, hvarefter den uppstiger

vertikalt och går derpå genom bottnen i radiernas riktning

till upphängningspunkten. Vid cylinderns nedre kant hafva

således strömkurvorna icke en vertikal utan en mer eller

mindre horisontal riktning, men detta har icke, såsom den

ofvan anförda räkningen visar, något väsentligt inflytande på

vridningens storlek. Riktigheten häraf bevisas dessutom af

nedan meddelade försök. Man kan följaktligen påstå, att

strömstrålarne, åtminstone de som märkbart inverka på vrid-

ningen, hafva samma riktning i cylindern som i tråden, den

enda skilnaden emellan dem består deri, att i cylindern är

strömmens genomskärningsarea större än i tråden. Om således

strömmen i cylindern, på samma sätt som i tråden, icke kan

förskjutas från ett ställe till ett annat, så måste vridnings-

vinklarne för så väl cylindern som för tråden vara lika stora.

Om deremot strömstrålarne i cylindern förskjutas under

magnetens inflytande, måste tydligen cylinderns vridning

blifva mindre än den böjda trådens för samma strömstyrka.

Denna senare uppmättes på det sätt, att en obetydlig, men

för hvarje observationsserie fullkomligt konstant, del af den-

samma leddes till en galvanometer med spegelafläsning och

uppmättes i skaldelar.

Försöksserten 1. Upphängningstråden var 600 mm. lång

och dess torsionskraft mycket ringa, hvarföre endast svaga

strömmar kunde begagnas. Utslagen äro beräknade för så

väl den böjda tråden, som för cylindern, under förutsättning

10 EDLUND. ELEKTR. STRÖMME A I EN LEDANDE KROPP.

att de äro proportionela med strömstyrkan, multiplicerad med

konstanten 1,096.

Utslagen

strömstyrkan observ. beräkn. skilnad

Försök med den böjda tråden

028 NIE (ONS SR (01 VÄNERNS SOC LS + 0,15

(SY BYSKE BARE 2 ÖA FRE KE ARN O7,6, sept RS + 0,8

TOTT ses BEE USF RATES 185470 ERAN — 0,1

Försök med cylindern

(DSP ER SATSAT (CUP ASS ORKRDETE a 6; 6- Fre AN — 0,6

DIOR ÖNA Söt 0055 DA — 0,4

I KSPPIT ESA SEA URI PETER 198 ör RA + 0,05

« SLR

huva EF ORARNSNERAEN Vd

FR KS

Häraf följer således, att utslagen med den böjda tråden

äro lika stora som med cylindern för samma strömstyrka,

samt att de, såsom det var att vänta, äro proportionela med

strömstyrkan.

Försöksserien 2. Upphängningstråden förkortades till fjer-

dedelen af dess förra längd, hvarigenom dess torsionskraft

således blef fyra gånger så stor som först. Strömstyrkan

kunde nu tagas större än i föregående serie, men vid upp-

mätningen begagnades en annan del af strömmen, så att

måttet på strömstyrkan icke är jemförligt med det föregående.

Beräkningen är gjord med konstanten, 0,39335.

Utslagen

strömstyrkan Obseryvy. beräkn. skilnad

Försök med den böjda tråden

MAS GREENE SNR ERS 084515 + 0,10

LI Börsbstt 60 0:32 + 0,81

(0 (Tay Sr AR RE 201054 ben 1:96 7 pek + 0,38

AKSTO CSR IS ÄGG fee joe ÅL ÖJ SY ERA + 0,17

Försök med cylindern

1508, HUSEN GA; 5 NER: G1568 TEESE — 0,14

TI0SOREE SEE G0510N, AE Öl;36 fe SEA — 1,26

OMR O NA 260 Nyss AN 2 GKO Be — 0,22

600 200 22 60 sr — 0,28

Ehuru skilnaden mellan de observerade och beräknade

utslagen äro relativt små, äro de dock för den böjda tråden

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 2. 11

genomgående positiva och för cylindern negativa. Den förra

gaf alltså något för stora utslag i förhållande till cylindern.

Orsaken härtill var dock lätt att finna. Enligt den ofvan-

stående beräkningen beror magnetens vridningsförmåga på

afståndet r mellan magnetens axel och cylinderns periferi

eller den vertikalt gående delen af tråden. Nu befans det

vid en noggrann uppmätning, att afståndet emellan ytter-

sidorna på de vertikalt gående delarne af tråden visserligen,

var lika stort som cylinderns yttre diameter, men att tråden

var något tjockare än godset i cylindern, hvarigenom det

inre afståndet mellan trådarne blef något mindre än cylinderns

inre diameter. För att pröfva om den anmärkta skilnaden i

utslag möjligen kunde bero härpå, gjordes följande försöksserie

med en böjd tråd, der denna ofullkomlighet var så fullständigt

som möjligt afhjelpt.

Försöksserien 3. Utslagen äro beräknade med tillhjelp

af koefficienten 0,4755.

Utslag

strömstyrkan observ. beräkn. skilnad

Försök med den böjda tråden

(ERE ssd ABIR Edda EI ST NCYAEN EES — 0,62

FAUST AA jords led AA NT Obs lre sårrdba — 0,68

BUS Ra olen 2 Menade 20:83 As rep — 0,18

Bit Sr rd sa RSA tale 2035 AN vtl — 0,02

SPORE lasa SSE ARNE ÅA D störa dose bese + 0,13

Dr (0: faks NE ATI Sd khrns AUs3T Yan — 0,20

Dalle FAO SGIEISE ESAREE TS DAS et ud + 0,51

DONE Lgr DÖMER ade DU AG AA + 0,57

Här ligga skilnaderna på ett undantag när åt motsatt

håll mot i den föregående serien; hvarför de med rätta kunna

anses vara endast observationsfel.

Vid alla de föregående försöken var cylindern försedd

med två fina och korta platinatrådar, hvilka nedgingo i det

svafvelsyrehaltiga vattnet. För att efterse, om den sneda

riktning, som strömkurvorna till följd häraf måste antaga i

Billiderns nedra del, kunde, emot hvad beräkningen visat,

hafva något märkbart inflytande på utslagens storlek, försågs

cylindern med fyra dylika platinatrådar, fastlödda på 90 graders

afstånd från hvarandra, och försök anstäldes på samma sätt

12 EDLUND. ELEKTR. STRÖMMENS BANA I EN LEDANDE KROPP.

som då trådarne endast voro två. Då trådarne voro fyra,

borde strömbanorna i cylinderns nedra del antaga ett mera

vertikalt läge än då de endast voro två, och således utslagen

biifva olika, i fall de till någon del berodde härpå.

Försöksserien 4. Utslagen beräknade för en strömstyrka

= 100.

Cylindern försedd med 4 trådar. Utslag: 37,57 — 39,13 — 38,43

Medium 98,38.

Cylindern försedd med 2 trådar. Utslag: 38,85 — 39,34 — 39,13

Medium 3971.

Försöksserien I. Utslagen beräknade med begagnande

af koefficienten 0,4657.

Utslagen

strömstyrkan observ. beräkn. skilnad

Cylindern försedd med 2 trådar

(lo SEA LEE AS ORT 41:21” VER — 0,06

ÖOFORE SE RR 0 BSR INN 40,98 SEEN — 0,10

Cylindern försedd med 4 trådar

[OAS SER LIE I SER ADNTO OR S e 4A. vd SORAN + 0,99

KO0S ER ET AA adl dr 405,66, ER — 0,22

De två sista serierna leda båda till samma resultat, nem-

ligen att utslagens storlek är oberoende af antalet berörings-

punkter emellan cylindern och det svafvelsyrehaltiga vattnet,

samt att således det erhållna resultatet är lika med det som

skulle hafva erhållits, om hela den nedra kanten af cylindern

varit i beröring med vätskan.

Frågar man efter orsaken dertill, att mägneten icke för-

mår att förflytta strömmen från ett ställe tlll ett annat, så

inser man lätt, att denna icke, såsom några antagit, är att

söka i det elektriska ledningsmotståndet; ty det är tydligt af

sig sjelft, att om motståndet skulle kunna hindra förflyttningen,

måste detta vara större än eller åtminstone lika stort med

den kraft, som magneten äger för att åstadkomma förflytt-

ningen. Magnetens kraft i detta hänseende uppmätes af

torsionen hos upphängningstråden. Huru obetydligt lednings-

motståndet hos en metall i sjelfva verket är 1 jemförelse

härmed, kan man inse deraf, att om man insläpper i en ledare

af större utsträckning en qvantitet elektricitet, äfven om denna

är så ringa, att den knappast förmår att åstadkomma den

minsta elektroskopiska verkan, så förflyttar den sig genast

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0 2. 13

till ledarens yta, oaktadt ledningsmotståndet lägger hinder

deremot. Det är ingalunda tänkbart, att ledningsmotståndet

t. ex. i den ofvannämnda 2 mm. tjocka messingsskifvan skulle

kunna hindra strömmarne att märkbart förflytta sig, då den

kraft, hvarmed den starka elektromagneten söker att åstad-

komma en sådan förflyttning, är tillräckligt stor för att under

gynnsamma förhållanden sätta hela skifvan i rörelse. Icke

heller kan man, såsom några andra gjort, antaga, att magneten

icke inverkar på strömmarne sjelfva, utan på de banor, hvari

de gå, det vill med andra ord säga på sjelfva ledaren, ty ett

sådant antagande leder till orimligheter, som det icke kan

vara behöfligt att här uppvisa. Vill man vara uppriktig, så

måste man öppet tillstå, att den gamla åsigten öfver elektri-

citetens natur, åtminstone sådan som den vanligen framställes,

icke är mäktig att gifva en antaglig förklaring till det ifråga-

varande fenomenet.

Men förhållandet blir annorlunda, om man utgår från

den unitariska åsigten öfver elektricitetens natur, sådan denna

förut af mig blifvit framstäld. Då det icke kan vara mot-

ståndet, som hindrar magneten att förflytta strömkurvorna

inom ledaren, så måste detta hinder åstadkommas af några

krafter som verka 1 motsatt riktning mot och lika starkt som

magneten, hvarförutan det är tydligt, att dessa krafter måste

utgå från ledarens egna molekuler, det vill med andra ord

säga, hafva sina fästpunkter inom ledaren; ty endast på detta

sätt blir det förklarligt, att de ifrågavarande krafterna kunna

omöjliggöra strömmens förskjutning inom ledaren, utan att

lägga det ringaste hinder mot sjelfva ledarens förflyttning i

rummet till följe af magnetens verkan på strömmarne. Det

inre molekulära tillståndet hos ledaren kan derföre ingalunda

vara detsamma, då en magnet befinner sig i dess omedelbara

härhet som då den är aflägsnad derifrån. Redan Faraday

anade på andra grunder, att en olikhet i det molekulära till-

ståndet i de båda fallen måste äga rum, och han kallade det

af magneten eller en yttre galvanisk kraft förorsakade till-

ståndet electro-tonic state. Frågan blir nu att bestämma,

hvaruti detta af magneten förorsakade tillstånd kan bestå.

Jag vill blott här i korthet fästa uppmärksamheten derpå,

att den ifrågavarande, mot magneten verkande kraften upp-

kommer af en förändring i tätheten hos de etherhyllen, af

hvilka ledarens egna molekuler äro omgifna. Detta är icke

14 EDLUND. ELEKTR. STRÖMMENS BANA I EN LEDANDE KROPP.

något löst antagande, uppstäldt för förklaringen af det ifråga-

varande fenomenet, utan det är en nödvändig följd af den

grundåskådning, hvarpå hela denna theori hvilar. Att här

ingå i en närmare förklaring af detta ämne torde få anses

för öfverflödigt, aldenstund en sådan redan förut af mig

blifvit lemnad. (Théorie des phénomenes électriques p. 8,9,

66 et 67. K. Svenska Vet. Ak. Handl. B. 12 N:o 8. (1874)4

Bihang till K. Sv. Vet: Handl. B. 5 N:o 17 (1879).

BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band. 6. N:o 3.

UEBER

VERSTEINERUNGEN AUS DEN AUCELLEN-SCHICHTEN

NOVAJA-SEMLJAS.

S. A. TULLBERG.

MIT 2 TAFELN.

MITGETHEILT DEN 9 JUNI 1880.

STOCKHOLM, 1881.

P. A.« NORSTEDT & SÖNER.

NAN

; RN TÅ LET

tf SN

KATRI HJ0-HaL IRA VadouAM

teg FO MJÖERDNTre

ti rag 2 bakas AD Ha

"NH TCOS & rare så

Nl arrena der im Jahre 1873 vorgenommenen schwedischen

Expedition nach der Mindung des Jenissei unter der Lei

tung von Professor NORDENSKIÖLD, wurden auch die Kisten-

von Novaja-Semlja besucht. Auf zwei Punkten fand man

Blöcke von Gesteinen, welche sehr reich an Versteinerungen

Wwaren.') Auf dem Ufer von Besimennaja Bay lagen mehrere

Kugeln aus einem braunen Sandsteine, welche sehr schöne

Ammoniten und andere Petrefacten enthalten. Bei Skodde

Bay wurden auch Blöcke gefunden, die noch reicher an

schön erhaltenen Versteinerungen sind. Die Gesteine waren

jedoch nicht fest anstehend zu finden.

Unter den Versteinerungen sind, der Anzahl nach,

vor Allen die AÅAucellen iiberwiegend, so dass sie der

Fauna ihr äusseres Gepräge geben. Die Aucellen spielen

bekanntlich in der östlichen und noch mehr in der nörd-

licehen Facies des Jura eine eigenthämliche Rolle: wo sie

irgendwo auftreten, kommen sie immer in solchen Massen

vor, dass das Gestein oft ausschliesslich aus ihren Schalen

besteht. Sie scheinen in Massen gesellig gelebt zu haben

wie die Austern, doch waren sie nicht festgewachsen. HEs

scheint daher nicht unpassend, die Schichten nach dieser

Gattung zu benennen, um so mehr als die Aucellen eine sehr

ausgedehnte Verbreitung haben.

Solche Aucellen-fihrende Schichten sind nämlieh auf

der Kuhn-Insel bei Grönland ”?), auf Spitzbergen ?), Novaja-

Semlja, an der Petschora”), in Mittel-Russland, am Kaspischen

') NORDENSKIÖLD, ÅA. E., >»Redogörelse för en expedition till mynningen

af Jenissei och Sibirien år 1875> (Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Hand-

lingar, Bd. 4, N:o 1, p. 20—24.)

- 2?) FRANZ TOULA, »Beschreibung mesozoischer Versteinerungen von

der Kuhn-Insel> in »Die zweite Deutsche Polarfahrt>.

?) LINDSTRÖM, G., >»Om Trias- och Juraförsteningar från Spetsbergen>

in K. Svenska Vet.-Ak. Handl. Bd. 6, N:o 6.

7?) KEYSERLING, »>Wissenschaftliche Beobachtungen auf einer Reise in

das Petschoraland.»

ANVINSBIAS TULLBERG, VERSTEIN. DER AUC.-SCHICHTEN N. SEMLJAS.

Meere, am Baikal-See, auf den Neusibirischen und den Aleu-

tiscehen Inseln angetroffen worden”?).

Was das Alter dieser Schichten betrifft, haben die meisten

Auctoren sie als dem Jura angehörend betrachtet; nur Prof.

EICHWALD bringt sie unter die Kreideformation.

Die auf Novaja-Semlja gefundenen Gesteine sind sowohl

in petrografischer, als paleontologischer Hinsicht von ein-

ander verschieden.

Aus Skodde Bay stammen:

1. Ein dunkelgrauer bituminöser Kalkstein; die meist charac-

teristischen Fossilien sind Ammonites okensis, Aucella Keyser-

lingi forma obliqua, Leda Zieten und Ptychostolis Nordenskiöldt.

2. Ein heller gefärbter, etwas sandiger Kalkstein; charac-

teristische Fossilien sind AÅAucella Keyserlingi f. majuscula,

Leda angulata und AÅstarte Voltzii; kem Ammonit ist darin

gefunden.

3. Fin hellgrauer kalkiger Sandstein mit Ammonites alter-

nans, Cerithium elatum, Goniomya elegantula etc.

In der Besimennaja Bay ist nur ein brauner Sandstein,

(mit 4 bezeichnet) gefunden: derselbe fäuhrt Ammonites alternans,

Turbo captitaneus, Aucella mosquensis, Pecten demissus. u. A.

Dass diese vier Gesteine aus verschiedenen, einander

nahe liegenden Schichten stammen, ist sehr wahrscheinlich.

Die Gesammtzahl der in ihnen enthaltenen, wenigstens ge-

nerisch bestimmbaren Versteinerungen beläuft sich auf 45;

von diesen sind 7 Arten gemeinsam fär die beiden Kalk-

steine der Skodde Bay, 4 Arten fär den sandigen Kalkstein

und den kalkigen BSandstein, und 3 Arten fär die beiden

Sandsteine. Nur eine Art, Avicula Miinsteri, kommt in allen

vier Gesteinen vor.

Daraus kann man wobhl schliessen, dass die Gesteine 2

und 3 zwischen 1 und 4 liegen mässen. Das Vorkommen

von BLiassischen Formen in dem Kalksteine 1 weist diesem

einen niedrigeren Platz an.

Wenigstens einundzwanzig der gefundenen Arten sind

aus anderen Lokalitäten bekannt; zwölf kommen in dem

westeuropäischen Jura vor, und von diesen gehören zehn

Arten dem braunen Jura an; nur die drei aus unserem bitu-

minösen Kalke stammenden Lede scheinen Liassisch zu

!) EICHWALD, Geognostisch-Paleontologische Bemerkungen iiber die

Halbinsel Mangischlak und die Aleutischen Inseln.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0O 3. d

”gein. Ich kenne kein einziges dieser Fossilien, welches zu-

gleich in einer anderen Formation vorkommt.

| Wenn man die Fauna des Moskauer-Jura mit der unsrigen

| vergleicht, findet man 12 Species, die bei denselben gemein-

sam sind; aber es ist auch deutlich, dass man noch nicht

| die Faunen der verschiedenen Gesteine von Novaja-Semlja

mit denen des Moskauer Jura parallelisiren kann. Die Ueber-

einstimmung mit dem Moskauer-Jura betreffend, will ich an-

fuhren, was Herr TRAUTSCHOLD in Briefen an Prof. LINDSTRÖM

davon sagt: »Im Allgemeinen ist nicht zu verkennen, dass

die Jura-Facies der nordischen Inseln dieselbe ist wie die des

russiseher Jura, und dass jener nordische Jura dem von

Petschora und Wytschegda am nächsten steht, wie auch

natiärlich ist; es sind gleichzeitige Meeresabsätze.> Prof. ZITTEL

sagt ebenso brieflich: »Die Uebereinstimmung mit dem russi-

schen und speciell dem Moskauer Jura ist augenfällig. Ammo-

nites alternans, Aucella mosquensis und Auc. concentrica sehen

Moskauer-Stäcken zum Verwechseln ähnlich.>

Was die Bearbeitung des Materiales betrifft, machte Herr

Prof. LiInpsTRÖM den Anfang damit und bestimmte schon

die meist charakteristischen Formen. Als seine ibrigen Ar-

beiten ihm keine Gelegenheit gaben damit fortzufahren,

'wurde die Bearbeitung mir angeboten. Mit Rath und Hälfe

hat er mich jedoch stets unterstitzt, und sage ich ihm dafär

meinen besten Dank.

Bei der Bestimmung der Arten habe ich die zugäng-

liche Literatur so sorgfältig wie möglich zu Rathe gezogen.

Von Prof. TrRAUTsCcHOLD in Moskau und Prof. ZITTEL in

Minchen wurden mehrere Arten dem Paleontologischen

Reichsmuseum mit grösster Bereitwilligkeit zur Vergleichung

gesandt.

Schliesslich verdient es erwähnt zu werden, dass ausser

den unten genannten Arten mehrere andere, minder gut er-

haltene, gefunden sind; von Brachiopoden liegt nur eine

nicht bestimmbare Terebratula, von Crustaceen nur ein Frag-

ment einer Scheere vor. Pflanzenreste sind in allen vier

Gesteinen nicht selten, doch sind keine bestimmbaren Theile

gefunden.

6 S. A. TULLBERG, VERSTEIN. DER AUC.-SCHICHTEN N. SEMLJAS

Uebersicht, der Verbreitung der Arten.

Novaja-Semlja.

= [95

Fell arr

—

SEFRAE

BA or

vv Eic Hl & He

et - Do go fe CO

2 ös Se

a fm

FIRA

Ammonites alternans BUCH--.-.--- — | —| 1

okensis d'ORB. ------ 1 — | —

Belemnites magnificus d'ORB.?| 1 il ?

sp. (Grosser Phrag-

182 (0LÅOJEN)) cop be STEL —

SJ ORS spstskendg rr = | = =

Cerithium elatum ns oaooocoo--- =] — | 1

Bucecinum septentrionale n.---|— | — I —

Turitella Nov2e-Semlje n. ....-- = 1

Turbo capitaneus MiinNst. -.-...- = =101

TNG ANS HIN eo EES =" 1 1y

UNTGOStabeS Da eocecererre ==

Fur a Sp USING FI NE SEAN ASSA

undukabta sö, -t- 5 (: — | —

Dentalium subancepsTRAUTSCE..! 1 lo =

Act&eon Frearsianus d'ORB. <q = Ir gel

ExSCUPptuStis ssk are ct AR na

Solenomya costata ND. oo--------- FL a

Panop2ea peregrina d'ORB.------ I

Goniomya elegantula n. .......-- — | — |) 1

Tellina subalpina MiuNsST. .....- = he

Crassatella? sp. KEYSERL. ------ TRUST

Astarte Voltzii HÖNNINGH.......-| — | I | —

Cyprina Cancriniana d:ÖRB: cc sole ar

POLITISKT ger NIA UNS Iben

Cardium concinnum BUCH --...-- I RURE

SPI SEEDS NERE il =7nN =

Ptychostolis Nordenskiöldi n.| 1 | — |! —

Niucular bore als met a ett IE

SJ UF SEA ANS ten =S

Leda subovalis GOLDE. ...-o----- 1 =

Zieteni BRAUNS --.oo.----- ISSN

hären pie NreN Og oeco-cess ess Fake

Galathea d'ÖORB. -..-.------- il 1 —=

Lim2a duplicata SOW.------------ (EN a

Cucull2a Nov2-Semlje n. .....- 1 |—]—

Inoceramus revelatus KEYSERL.| 1 TiNygEE

Avicula Minsteri BRONN. ------- it il 1

Aucella mosquensis BUCH ------ == =

Keyserlingiana TRAUTSCH.

fm aTuSCIlA es AE — | 1 | —

TAS O UI GILA oe sense ASS 1 |l—]— |

Pecten demissus PHILL. .------- =

validus LINDSTR.-.....--. I—- |] — | — |

Tfindströmi TA2-A2 ses i 1 | —

(SEBS ANSPELAR (0 TRE = = |

Skodde Bay. |

'eleatuavursag

Moskauer

Schichten.

010199

"21940

'SBIT I2pO

einf IUM

'eInf ounvBIJ

I9PO ATT

West-

Europa.

”u94BIIULAOT OILIY

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 8 7

Ammonites alternans BUCH-

BucH in FISCHER'S Oryctographie p. 171, t. 8 f. 2. — RoULLIER, Bull

Mose. 1846. IV, t. A, f£. 3, 4 und 1849,>II, t. L, fig. 88, 89. —F Am

monites subcordatus d' ORB., Russia and Ural, p. 433, t. 34, fig. 67.

Diese sehr veränderliche Art tritt in bedeutender Menge

auf, sowohl in dem braunen Sandsteine an der Besimennaja Bay

als auch in dem kalkigen Sandsteine an der Skodde Bay.

Sehr schöne Exemplare in allen Stadien der Erhaltung sind

gesammelt; die von den verschiedenen Stellen stammenden

Formen weichen in der Form der Loben von einander ab.

Die Besimennajaschen haben etwa 40 Rippen auf einem

Umgange, die Loben sind mehr in die Länge ausgezogen,

dendritisch verzweigt, dicht auf einander folgend. Die aus

Skodde Bay stammenden haben nicht so viele Rippen und

kärzere, von einander entfernte Loben. Aus Skodde Bay liegen

Fragmente von sehr grossen Exemplaren vor, welche einen

Durchmesser von 15 Ctm. gehabt haben missen; an den letzten

Windungen sind die Rippen schwächer ausgeprägt, auch ist

die Oberfläche weniger gewölbt. ”TRAUTSCHOLD sagt von die-

sem : »Der kleine Am. subcordatus Ihrer Sammlung stimmt

gut mit unserem Å. alternans v. BUcH aus dem oberen Hori-

zont unseres Oxford. Die grösseren> (aus Besimennaja),

»äbnlich Ihrem grössten, nennen wir Å. cordatus, und kommen

diese bei uns etwas tiefer vor.»

fr In West-Europa scheint diese Art sich in dem unteren

braunen Jura zu halten.

Ammonites okensis d'ORB.

d ORBIGNY, Russia and Ural, t. 34, f. 13—17, p. 436.

In dem bituminösen Kalke sind zahlreiche, auch sehr

grosse Exemplare von dieser Species gefunden, die mit

d'OrBIGNYS Figur und Beschreibung gut stimmen; nur sind

an jängeren Individen die Rippen oft verzweigt.

TRAUTSCHOLD sagt von diesem: »er stimmt gut mit un-

serem ÅA. okensis von Isimbirsk aus der Aucellenschicht>.

Belemnites.

Mehrere Fragmente sind gesammelt, doch sind sie kaum

bestimmbar. Der ausgezeichnetste ist ein Phragmocon von

Ö- SAS TULLBERG, VERSTEIN. DER AUC.-SCHICHTEN N. SEMLJAS.

7 Ctm. Dicke, welcher an der Besimennaja Bay gefun-

den ist.

In dem kalkigen Sandsteine mit Ammontites alternans simd

mehrere Fragmente erhalten, die auch den Phragmocon zei-

gen. Hin fragmentarischer Belemnites aus Skodde Bay scheint

mit 5. magnificus d'ÖRB. zu passen.

Cerithium elatum n. sp.

Taf. II, fig. 28.

Mehrere sehr lange Gehäuse scheinen dem &C. flexuosum

MÖNSTER am nächsten zu kommen, doch ist unsere Form in

allen Theilen viel grösser und gröber. Die grösste Länge

ist 30 Mm. mit etwa 12 Windungen; grösste Breite 3 Mm.;

das Gehäuse scheint ausserdem schlanker. Die Windungen

sind schwach gewölbt mit zahlreichen, etwas gebogenen Längs-

rippen. Die Suturen sind vertieft. Die Längsrippen sind

an den letzten Windungen nur angedeutet; sie haben nur

schwach angedeutete Knoten, welche mit Spiralstreifen im

Zusammenhange stehen; diese kreuzenden Streifen sind je-

doch nur in den Zwischenräumen zwischen den Längsrippen

sichtbar. Mit dem Alter werden die Spiralstreifen stärker

ausgebildet.

Kommt in dem kalkigen Sandsteine von Skodde Bay vor.

Buccinum septentrionale n. sp.

Taf. II, fig. 23.

Gehäuse mässig verlängert. Winkel von 45”. An 22 Mm.

zählt man 8 Windungen, die grösste Breite ist 14 Mm. Die

Windungen sind gewölbt mit starken Längsrippen (etwa 14 in

einem Umgange); die Rippen mit einem Knoten versehen.

Die Zuwachslinien sind deutlich, sogar grob; Spiralstreifen

sind kaum zu sehen.

Nur ein Exemplar ist gefunden in dem braunen Sand:

steine von Besimennaja.

Turritella Novze-Semlje n. sp.

2 Taf. II, fig. 4, 5.

Das Gehäuse spitz und schlank, hat den Habitus von

T. opalina QuvEnst. (Jura t. 44, f. 15) oder von 7. nuda GOoLDE.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 3. 9

(Petref. Germ. t. 196 f. 13). Die Windungen sind kaum ge-

wölbt. Die Sculptur der Schale ist sehr characteristisch: an

dem oberen Theile der Windung sieht man 4 eingedrickte

Linien, von denen die zwei mittleren am deutlichsten sind;

doch kann man auch eine erhabene Linie oberhalb dieser an

dem oberen Rande sehen; in der Mitte der Windung geht

ein scehwach erhabener Streifen und unterhalb derselben einige

undeutliche, erhabene und eingesenkte Linien.

| Findet sich in dem kalkigen Sandsteine und in dem

sandigen Kalke von Skodde Bay.

Turbo capitaneus MiNSTER.

GOLDFUSS, Petref. Germ. t. 194, f. 1. — QUENSTEDT, Jura, t. 43, £. 21,

pro 14

Taf. II, fig. 1, 2, 3.

In dem braunen Sandsteine von Besimennaja kommen

mehrere WSteinkerne vor, deren Schalen aufgelöst sind; der

Abdruck der Schale in dem umgebenden Gesteine aber ist

sehr schön erhalten und hat Gelegenheit gegeben, ausge-

zeichnete Abgiässe davon zu nehmen. — Durch das etwas

ausgezogene Gehäuse, durch die Windungen, welche mit zwei

ohen, scharfen, gekörnten Spiralrippen (und gewöhnlich auch

mit einer kleineren Rippe) versehen sind, durch die dicht auf

einander folgenden, sehr scharfen eingedriäckten Längsstreifen

(Zuwachslinien) characterisirt, scheint unsere Form von der

westeuropäischen, von welcher Herr Prof. ZITTEL uns einige

Exemplare gitigst mitgetheilt hat, nicht getrennt werden zu

können. Von dieser weicht sie nur dadurch ab, dass die

obere NSpiralrippe etwas weiter von der Sutur entfernt ist.

Sehr nahe kommt auch der T. Puschianus d'OrB., der jedoch

durch seine Spiralrippen unterschieden ist.

Turbo micans n. sp.

Paf. IL, fig. 20:

Der vorigen Art in der steilen Architectonik des Ge-

häuses gleich, scheint sie doch niemais so gross zu werden

(grösste Länge 10 Mm.). Bei einer Länge von 3 Mm. hat sie 6 Win-

dungen. Die Windungen sind sehr convex, haben an der Mitte

zwei Reihen von Körnern, die etwas entfernt von einander

stehen ;eine sehwache Längsrippe verbindet zwei iber einander

LO SA: TULLBERG, VERSTEIN., DER AUC.-SCHICHTEN N. SEMLJAS.

stehende Körner und fährt bis zu den Suturen fort. Die

Schale zeigt nicht die eigenthuämliche Structur der vorigen

Species, ist, so weit man sehen kann, glatt. Auf einer perl-

mutterglänzenden Schale ist eine feine Sculptur mit sehwach

erhöhten Rhomben zu sehen. In der letzten Windung kann

man 5 Spiralrippen zählen, (bei der vorigen Art sogar 9).

Turbo Meyendorfii d'OrsB., der drei Körnerreihen an den Win-

dungen hat, kommt dieser nahe.

Kommt in dem grauen kalkigen Sandsteine und im san-

digen Kalke von Skodde Bay vor.

Turbo unicostatus n. sp.

Tab. II, fig. 19.

Mit eben so steilem Gehäuse wie die vorigen hat diese

nur eine HBSpiralrippe an den Windungen, und diese Rippe

entbehrt aller Structur; sie liegt an der Mitte der Windung.

Von dieser Rippe geht der obere und untere 'Theil dem

Schale jeder Windung gerade zu den Suturen. Die Schale

ist glatt, nur mit schwachen, etwas gebogenen Anwachsstrei-

fen versehen. An der letzten Windung sind zwei Spiral:

rippen sichtbar.

Von Skodde Bay im sandigen Kalke.

Eulima pusilla n. sp.

Taf. II, fig. 24, 25.

Das thurmförmige Gehäuse von 9 Mm. Länge hat 9 Win-

dungen mit einem Winkel von 35 Graden; die Windungen

sind schwach convex, glatt, nur die juängeren mit schwachen

Längsrippen; feine etwas gebogene Zuwachslinien und noch

feimere WNpirallinien entdeckt man unter der Loupe. Die

äussere Lippe ist diänn.

Von Skodde Bay in dem' sandigen Kalke massenhaft,

auch nicht selten in dem grauen Sandsteine.

Eulima undulata n. sp.

Taf. II, fig. 26, 27.

Viel grösser als der Vorige, mit 9 Windungen bei einer

Länge von 15 Mm.; die Windungen sind mehr convex, alle

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0O 8. (ll

mit deutlich gerundeten Längsrippen und stärker hervortre-

tenden Spiralstreifen. Die Miändung mehr gerundet.

Kommt in dem bituminösen Kalke von Skodde Bay vor.

Dentalium subanceps TRAUTSCH.

Bull: Mosc. 1860;-t: 6, fig. 16, 17.

Mehrere sehr schwach gekrimmte Fragmente liegen vor;

die Schale hat schiefgehende circuläre Streifen, ohne eine

radiale Sculptur zu zeigen. Stimmen gut mit Moskauer-

Exemplaren. ;

Aus dem sandigen Kalke, sowie im bituminösen Kalke

von Skodde Bay.

Aeceteon Frearsianus d'ORB.

Russia and Ural, t. 37, £. 8—11.

Diese Art hat nicht, wie die folgende, Längsrippen, nur

punctirte Spirallinien, die mit ziemlich grossen Zwischen-

räumen das Gehäuse umwinden.

Kommt im sandigen Kalke vor.

Aecteon exsculptus n. sp.

Taciiriös. 21, 22.

Nur ein Exemplar von 18 Mm. Länge und 13 Mm. Brérte”-—

ist gefunden. Gelegenheit die Mundöffnung zu sehen ist nic

gegeben und folglich ist die Genusbestimmung unsicher. Das

Gehäuse hat ein kurzes Gewinde, die letzte Windung ist sehr

gross. Die Sculptur ist ganz ausgezeichnet: sehr feine, aber

scharfe, dicht an einander gestellte spiralförmige Rippen um-

winden das Gehäuse; der obere Rand jeder Spiralrippe ist

fein und regelmässig undulirt, wodurch die Schale in einer

gewissen Beleuchtung auch mit länglichen Streifen versehen

zu sein scheint. ;

Aus dem sandigen Kalke von Skodde Bay. j

Solenomya costata n. sp.

Taf. I, fig. 15, 16.

"Nur einige Fragmente sind erhalten, die jedoch sehr

characteristisch sind. Fir das Einreihen dieser Art in dem

Genus Solenomya spricht die stark entwickelte hornartige

MYTESNEAR TULLBERG, VERSTEIN. DER AUC.-SCHICHTEN N. SEMLJAS.

Epidermis, welche an dem Ventralrande am stärksten ent-

wickelt zu sein scheint. Die Schale ist sehr dick, mit brei-

ten und platten Radialrippen versehen, welche von den

Buckeln ausstrahlen. Die Form scheint sehr oblong zu sein;

die Buckel sind vorwärts gerickt.

Drei Fragmente sind in dem bituminösen Kalke ge-

funden. .

Panopea peregrina d'ORB.

d ORBIGNY, Russia and Ural, p. 468, t. 40, f. 10—12. — KEYSERLING,

Petschoraland, p. 314, t. 18, fig. 4—5.

In dem braunen Sandsteine von Besimennaja ist ein. ,. Ab-

druck einer Schale dieser Art. HFEin känstlicher Abguss da-

von zeigt die Form und Structur der Schale sehr genau; die

radial gestellten kleinen Pinktchen, von denen d'ÖRBIGNY

spricht, sind unter der Loupe auch wahrzunehmen.

Goniomya elegantula n. sp.

INENES IE, Jie (03 få

Die etwas spitzigen Wirbel liegen in der Mitte der

Muschel, sind deutlich nach vorn gerichtet; der vordere

Dorsalrand ist beinahe gerade, etwas concav, der hintere

schräg herablaufend. Die Winkelfalten sind deutlich mar- |

kirt, treffen nicht in der Mittellinie zusammen, sondern haben

zwischen sich eine horizontale Falte. Die von dem Schalen-

rande nach der Mitte der Schaie herablaufenden Falten

machen, ehe sie die Horizontalfalten treffen, zwei sanfte Bie-

gungen, eine in der Nähe des Schalenrandes nach aussen

und eine schwächere nahe der Horizontalfalte. Die Schale

ist sehr diänn, mit feinen concentrischen Streifen und noch

femeren auch concentrisch geordneten Piinktehen versehen.

Mehrere Fragmente aus dem grauen Sandsteine.

In der Zeitschrift »Materiali dlia Geologij Rossij, Tome IV,

1872» ist eine Goniomya abgebildet, die unserer Form sehr

gleicht. Sie ist Gonyomia literata AG. genannt. SINTSOFE:

Ob Jurskich 1 Melovich Okamenelostjach Sarsto wake Gu-

bernij, Tab. II, fig. 6.

Tellina subalpina MinsT.

Eine Schale in dem sandigen Kalke ist der Abbildung

sehr gleich, welche GoLDpFuss in Petrefacta Germanixe tab. 147

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0 3. 13

fig. 13 giebt. Die Wirbel sind median, der Umriss quer

oval; an der etwas zerdriäckten Schale sind concentrische

Streifen zu sehen. — Ob sie wirklich eine Tellina ist, stellt

auch GOLDFUSS in Abrede.

Crastasella? sp.

KEYSERLING, Petschoraland, tab. 17, fig. 23—24, pag. 309.

Ein Steinkern, welcher gut mit KEYSERLINGS Beschrei-

bung und Abbildung stimmt, ist in bituminösem Kalke aus

Skodde Bay gefunden.

Astarte Voltzii HöÖNNINGH.

RÖMER, Ool. Geb., t. 7, £. 17, p. 112; — GOLDFUSS, Petr. Germ.,

tab. 134, fig. 8. — QUENSTEDT, Jura. t. 43, fig. 13, 14 und 15. —

BRAUNS, Mittlere Jura, p. 227. — TRAUTSCHOLD, Bull. Mosc., 1861,

I, p. 81, tab. VII, fig. 5. — Astarte integra MiNST., GOLDFUSS,

Petref. Germ., tab. 134, fig. 11.

Obwohl unsere Exemplare kleiner als die westeuro-

pärschen sind und obwohl sie die Crenulirung am Schalen-

rande nicht zeigen, kommen sie doch durch ihre Höhe, die

hervorragenden nach vorn gerichteten Wirbel, die markirte

Lunula und Area, durch viele dicht an einander stehende,

sehr scharfe Rippen und durch ihre Form so nahe der oben

citirten Species, dass man sie nicht von dieser trennen kann.

— Die Astarte cordata TRAUTSCH. kommt unserer Form sehr

nahe, scheint jedoch mehr bauchig zu sein.

Kommt im sandigen Kalke von Skodde Bay vor.

Cyprina Cancriniana d'ORB.

Russia and Ural, p. 457, tab. 38, fig. 26, 27.

Ein theilweise beschädigter Steinkern, der aus dem

braunen Sandsteine von Besimmenaja herriährt, stimmt sehr

gut mit d'ÖRBIGNYS oben citirter Figur und Beschreibung;

ein noch erhaltener Theil der Schale ist völlig glatt.

Cyprina? polaris n. sp.

erat I, fig. fa, LÅ.

Die Genus-Bestimmung ist nur als provisorisch anzu-

sehen, da keine Gelegenheit gegeben ist das Schloss zu un-

tersuchen. Der Habitus erinnert an die JIsocardien. — Läng-

4 NK TULLBERG, VERSVEIN. DER AVO.-SCHTICHTEN N. SEMLJAS.

lich rundlich, sehr wufgebläht, mit stark hervortretenden, ein

gerollten und nach vorn gerichteten Wirbeln, von denen sick

nach hinten eine Schriägleiste zieht. Durch die hervorragen=

den Schalenrinder entsteht eine Wulst an der dorgalen Seite,

Die Schale ist fem und regelmässig concentrisch gestreifi

Keine Muskel- und Manteleindrucke sind zu sehen.

lm bituminögen Kalke von Skodde Bay.

Cardium sp.

Hinige nicht näher bestimmbare Eragmente und Steins

kerne liegen im bituminögen Kalke vor.

Cardium conecinnum BUoOon.

Öar diwm oonmomnmwm Buon, Beiträge sur Bestimmung der Gebirgstors

mabtlon in Russland, p. 78, 86, 87; und in LEONE, und BRONS

Johbrb. 1844, Tal, 6, 1. 2. — d'ORB,, Russla and Ural, p. 454, t. 38, 10

1[1—183, — KIYSORLING, Potechormand. p. 310: — Cardwwm strida

tulum SOw., Min. Conch, — QUINB'T., Jura, t. 44, £, 18, p. 328. =

Cardum Stricklandi Morras & Lyomrr, Great Oolithe p. 64; LAUBB;

Bivolven von Balin p. 385; — Protoocardia oonoinna BRAUSB, Mittler

Jura, p. 220.

Nur Zwei kleine IHxemplare dieser sehr verbreiteten unt

leicht erkenntlichen Species sind im bituminösen Kalke ge

funden.

Ptychostolis nov. gen.

(Deriv.: iv, Falte, orolig, Kleld.)

Muschel stark quer uausgezogen; die Buckel vorwärt

gerickt, deutlich aupggeprigt; Schlossrand sehr kurz, gerade

hat ungefihr 8 Ziähne, 4 vor und 4 hinter den Buckeln. Vo

den Buckeln ist eine sehr markirte, aber kleine herzförmig

Lunula (Taf, I, fig. 22); hinter den Buckeln an der Dorsa |

geite ist cin Schildehen ausgebildet; an den Schalen gehe !

Zwei sanfte -Vertiefungen von den Buckeln rickwärts und

NR RE RAR RNE RE FE NET

En AS

Mitte eine stork hervortretende Wulstung zeigt (durch d

hervorragenden " Schalenränder); macht, man einen Durche

bungen der Schalen an der Dorsalseite unter der Area tiel

nach innen genken, wodureh eine kleine Kammer, von Scha

BIHANG TILL K. SV. VIÄT-.AKAD. HANDL. BAND. Os N:O 8. 15

fig. 24 und 27) in Verbindung steht. Der hintero Muskeloin-

druck ist gross, der vordere klein. Die Schale ist sohr dick,

zeigt eher Porzellan- als Perlmutterstructur,

Auch Herr Profegsor Zen, dem diese Muschel ge-

schickt worden, spricht peme Uehersougung mup, dagg dies

eine neue, nicht vorher bekannto Gattung sei.

då

Ptychostolis Nordenskiöldi n. sp. |

, Tal. I, fig. 21—28

Der Umrigg eher vierseitig als triangulär. Von den

Buckeln geht der vordere Rand schief nach innen gerade

hinunter, der Unterrand ist länglich gebogen; die grösste

Vertiefung desselben liegt ungefihr bei oder etwas hinter

der Mitte; nach hinten biegt er sich rasch aufwixrte. Der

hintere Dorgalramd bildet auch einen sanften Bogen, und igt

durch einen stärker gekrimmten Rand mit dem ventralen

Unterrand verbunden.

Durch die Form und durch die hervortretende Wulstung

hinter. den Buckeln (wag einem Ohre nicht ungleich igt) er-

hält dieser ausgezeichnete Typus dag Auggehen einer Lima.

Von allen Nuculiden durch Bgeine Torm, seinen kurzen Schloss-

rand, sein eigenthimlich gebauteg Schildehen, die kleine mus-

geprägte rundliche Lunula verschieden, gehört dieser 'Typus

doch zu dergelben Familie. Ob er den der wahren Nucula-

Arten Zzukommenden Löffel auch besitze, ist nicht entechie-

den; vielleicht ist er vorhanden; bei einem Durchschnitte

(Taf. I, fig. 23) sicht man nämlich em rundliches Punktehen

in der Mitte zwigehen den Ziäuhnehen.

Nieht sgelten im bituminögen Kalke von Skodde Bay.

Nucula borealis n. sp.

Taf, 1, fig. 29—32

Der Umries ist annähernd triangulär, der Vorderrond hat

eine schräge, beinahe gerade Abstutzung, der Hinterrand ist

anfange gerade, go wie auch der Schlossrand, biegt sich aber

nach hinten gegen den Ventralrand, der einen Bogen be-

schreibt, desgen grösste Vertiefung hinter der Mitte der

Muschel liegt. Hierdurch wird die Muschel länglich ausge-

Zzogen. Die Buckel sind deutlich, ragen aber nur unbedeu-

tend tiber den Schlossrand hervor; Bie gind vorwärts geneigt

16 s. A. TULLBERG, VERSTEIN. DER AUC.-SCHICHTEN N. SEMLJAS.

und liegen im vorderen Viertel oder Drittel der Schale.

Die Dicke der Muschel nimmt sehr mit dem Wachsthume

zu, die grösste Dicke liegt etwa in der Mitte der Muschel;

also hinter den Buckeln. Schon an jungen Exemplaren kann

man eine Lunula wahrnehmen, doch ragt der Schalenrand

stark hervor; bei älteren Individen ist die Lunula flacher,

zeigt jedoch noch eine Ausbuchtung der Schalenränder. HFEin

Schildchen hinter den Buckeln ist nur bei älteren Exem-

plaren zu sehen; es ist lancettförmig, nur wenig vertieft und

schwach ausgeprägt. Die Steinkerne, auch von juängeren,

zeigen deutlich sowohl Lunula als Schildehen, nur an den

älteren kann man die Muskel- und Manteleindricke wahr-

nehmen. Der hintere Schlossrand ist mit 13—15 starken

Zähnen versehen, der vordere Rand hat nur 3—38 Zähne, von

denen die vorderen sehr schwach sind.

Scheint der MNucula ornati QUENST. nahe zu kommen

(Jura tab. 67, f. 22, 23). Von dieser unterscheidet sie sich

durch das Vorhandensein eines Schildchens an den älteren

Individen, durch mehr nach vorn liegende Buckel und da-

durch, dass die grösste Dicke in der Mitte der Muschel liegt,

(siehe: BRAUNS, Der mittlere Jura, p. 263, Nucula Cecilia

d'ORrB., welche als synonym mit NV. ornati QUENST. angefiährt

wird).

Kommt in dem bituminösen Kalke von Skodde Bay vor.

Nucula sp.

Taf. II, fig. 6, 7, 8.

Einige Schalen und BSteinkerne liegen vor, die nicht

näher bestimmt werden können. Diese Form ist sehr klein;

der Umriss ist beinahe zirkelrund, doch ist vor den deutlich

hervortretenden Buckeln eine ausgezeichnete Concavität; der

hintere Dorsalrand ist beinahe gerade. Der Schlossrand bil-

det einen schwachen Bogen, die Zähne sind sehr fein. Am

Steinkerne sind die Buckel von einander getrennt, hinter

ihnen sieht man ein lancettförmiges Schildechen, vor den-

selben eine kleine herzförmige Vertiefung. Muskel- und

Manteleindriäcke sind nicht sichtbar.

Kommt im sandigen Kalke spärlich vor.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0 2. 1

Leda subovalis GCOLDF.

Taf. I, fig. 17, 18.

Å GOLDFUSS, Petref. Germ., t. 125, fig. 4, p. 154. — MNucula Palma

QUENST., Jura, t. 23 £ 16 —19.

Diese Art ist durch einige Individen vertreten, die iber-

aus gut mit schwäbischen Exemplaren aus Lias d stimmen,

von Herrn Prof. ZITTEL guätigst mitgetheilt. — Ihre Form

ist beinahe gleichseitig, doch liegen die Buckel etwas vor-

wärts geräckt. Der vordere Theil der Muschel ist etwas

sSehwächer entwickelt. Die Wirbel ragen ein wenig hervor,

sind im Steinkerne etwas von einander getrennt. Die Zähne

sind klein. Muskel- und Manteleindruäcke sind kaum zu

sehen. Die wenig dicke Muschel ist mit feimen concen-

trischen Streifen versehen.

Diese Art gehört zu den »ovalen» Lede die in West-

Europa in dem Lias und Braunen Jura durch einige Species

vertreten sind. Von Leda (Nucula) tunicata QUENST., Jura,

RO SERST Pp. s2 und Tab. 23, Fig. 18,19, p- 198, unter-

seheidet sich diese durch kaum sichtbare Muskel- und Mantel-

eindräcke.

Kommt spärlich in dem bituminösen und sandigen Kalke

vor. — Leda subovalis gehört in West-Europa dem oberen

ITias an.

Leda Zieteni BRAUNS.

BRAUNS, Der untere Jura, p. 313. — Nucula inflata ZIETEN, Versteiner.

Wirtembergs, tab. 57 f. 4, (non SOWERBY.) — Leda acuminata

QUENST., Jura, t. 23, fig... 14, p. 187; GOLDFUSS, Petref. Germ.,

thes. ET.

Sehr ungleichseitig, die hintere Verlängerung ist ziemlich

kurz, etwas spitz; der vordere Theil ist dick, gerundet. Die

Wirbel sind deutlich nach hinten gekehrt; der untere Ven-

tralrand biegt sich nach hinten aufwärts, der hintere Dor-

salrand und der Schlossrand ist etwas concav, wodureh der

hintere Theil der Muschel sehr schmal wird. Die Schale ist

bedeutend dick, fein concentrisch gestreift; Muskel- und Man-

teleindräcke gewöhnlich sehr deutlich. Der vordere Schloss-

rand ist gerade, mit ungefähr 13—15 Zähnen, die gegen die

Wirbel in Grösse zunehmen; der hintere WSchlossrand ist

concav mit 11—13 Zähnen, von denen die hintersten klein

sind.

18 3. A. TULLBERG, VERSTEIN. DER AUC.-SCHICHTEN N. SEMLJAS.

Steht der Leda lacryma Sow.. und Leda ovum Sow. nahe,

von denen sie sich durch die Form des hinteren Theiles

deutlich unterscheidet. Sehr nahe kommt auch die Leda com-

planata PHirLriIPs, Yorkshire-coast, Tab. XII, f. 8; Leda com-

planata QUENST. ist weit von ihr entfernt. Leda lacryma Var.

obtusa PHILIPS, ibid., Tab. IX, f. 25, ist vielleicht identisch

mit ihr.

Kommt massenhaft in dem bituminösen Kalke vor.

Leda angulata n. sp.

Tia Il ne. MOI I

Die grösste Dicke liegt unter den Buckeln, welche etwas

nach vorn gerichtet sind. Der vordere Theil ist gerundet;

der hintere Dorsalrand schief herablaufend, gerade; der

Unterrand ist gerundet; der hintere Theil der Muschel wird

hiedurch verschmälert, ist jedoch stumpf. Area sehr ausge-

prägt, lancettförmig, an jeder Schale ist ausser dem Rande,

der die Area begrenzt, eine sanfte längliche Vertiefung,

welche von dem Buckel bis zum Schalenrande herabläuft,

parallel mit der Area; eine ähnliche noch sanftere, längliche

Vertiefung kann man ausser der vorigen wahrnehmen. Die

Schale ist sehr dick, mit gröberen, sehr markirten, einander

nicht nahe stehenden, concentrischen Streifen versehen. Die

Zähne sind kleiner als die der Leda Zietent.

Sechs Exemplare sind im sandigen -Kalksteine gefunden.

— Scheint der Leda cuneata DUNKER und KocH (siehe: BRAUNS,

Mittlere Jura, p. 265) nahe zu stehen.

Leda Galathea d'ORB.

d ORBIGNY, Prodrome de Paléontologie, 1850, Etage 8, n:r 152. — Nucula

striata RÖMER, Ool. Geb., taf. 6, f. 11. — Nucula inflexa QUENST.,

Jura, t. 13, f£. 41; Handb. Petrefactenkunde, t. 44, fig. 10; (non

RÖMER.) :

Die Muschel ist stark quer verlängert, die Wirbel sind

klein, aber deutlich, nach der kiärzeren Seite gerichtet und

liegen im vorderen Drittel. Der vordere Schlossrand ist

kurz, der hintere lang und in einem sanften Bogen gekrämmt.

An der hinteren Seite zeigt sich eine sehr schmale und

lange Area. An der vorderen Partie ist keine Vertiefung,

die Schalenränder stossen etwas ausgebogen zusammen. Die

2oncentrischen Streifen sind sehr fein.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0 3. 19

Es kommt eine kleinere Form im bituminösen Kalk-

steine vor. — Die kleinere stimmt gut mit wärtembergischen

Exemplaren aus Weidach, Lias d, von Herrn Prof. ZITTEL

mitgetheilt.

Limzea duplicata Sow.

GOLDFUSS, Petref. Germ., taf. 107, £. 9. — PICTET, Traité de Paléon-

tologie, t. 83, f. 6.

Einige Schalen von dieser dem Braunen Jura in West-

I Europa angehörenden Art sind im bituminösen Kalksteine

an der Skodde Bay enthalten. Obwohl man den Schlossrand

nicht sehen kann, gleichen sie ibrigens völlig Exemplaren

aus Balin bei Krakau; von Herrn Prof. ZITTEL gesandt.

Cuculleza Nove-Semlje n. sp.

Ratt 19 20.

Die Form ist länglich; die Buckel sind vorwärts geriäckt,

wodurch die Muschel sehr unsymmetrisch wird. Die Vorder-

ecke des Schlossrandes ist in einem sehr stumpfen Winkel

abgesetzt. Dervordere V entralrand biegt sich räckwärts in einem

sanften Bogen, so dass die Schale hinter dem Buckel breiter

wird. Der hintere Theil mehr ausgezogen, räckwärts von

einer beinahe geraden Linie begrenzt, die gegen den unteren

Rand einen rechten Winkel bildet. Die Schale hat eine

schöne, sowohl radiale als concentrische Streifung.

Steht der C. (Arca) siberica d'OrB. (Russia and Ural,

t. 39, f. 14, 15) sehr nahe, ist jedoch durch ihre Form da-

von verschieden. Auch gleicht sie der Cucullea elegans

RoviniierR (Bull. Mosc. 1848, Bd. 1 und 2, taf. H, fig. 35);

aber noch mehr RouLLiErs fig. 11, taf. D, in Bull. Moscou,

1846, II; diese ist ohne Beschreibung mit dem Namen Cu-

| cullea cancellata Sow. belegt; die Zeiehnung SowEerBys (Min.

| Conch., tab. 473, fig. 2) zeigt jedoch, dass dieser Name auf

I eine andere Form zielt.

20 sS. A. TULLBERG, VERSTEIN. DER AUC.-SCHICHTEN N. SEMLJAS.

Inoceramus revelatus KEYSERL.

Posidonia revelata, KEYSERLING, Petschoraland, tab. 14, fig. 12—15,

p. 32; — Inoceramus revelatus LINDSTRÖM, Om Trias- och Juraför-

steningar från Spetsbergen; Kongl. Sv. Vet.-Ak. Handlingar. Bd. 6,

p. 13, tab. 2, fig. 17. jä

Von dieser Art, die LINDSTRÖM mit allem Recht zu der/

Gattung Inoceramus fihrt, besitzen wir mehrere Exemplare, |

welche die characteristisehe Reihe von Bandgribehen zeigen.

Von KEYSERLINGS Figur 13 unterscheidet sich unsere Form

nur durch etwas geringere Breite.

Die Buckel sind scharf, etwas nach vorn gebogen; unter

den Buckeln ist die vordere Partie eim wenig concav; die”

Schalen haben hier ein kleines Ohr; der hintere Schlossrand

ist gerade, mit Bandgriibehen versehen. Die Schale, welche

schön perlmutterglänzend ist, wird mit deutlichen, glatten.

Wellen bedeckt. ;

Kommt in dem bituminösen Kalke und grauen kalkigen'

Sandsteine von Skodde Bay vor. 2

Avicula Mänsteri BRONN. 5 ;

Taf. I, fig. 9.

BRONN, Jahrb. 1829, p. 76. — GOLDFUSS, Petref. Germ., t. 118;

fig. 2. — QUENSTEDT, Jura, t. 60, f. 6—9. — TRAUTSCHOLD, Bull. Mosc.;

Se) TITS DDE WENOSLNNIG i S

Ob man wirklich A. Mimnsteri BRONN von der liassischen

Å. mequivalvis Sow. trennen kann, ist allerdings fraglich;

was jedoch allgemein als Kennzeichen der ersteren Form

hervorgehoben wird, passt ganz zu unserer Avicula aus

Novaja-Semlja. Sie hat eme tiefe Einbuchtung hinten, ist

sehr schief mit zahlreichen, dicht stehenden Rippen. ;

Prof. ZitTEL vergleicht sie mit Åvicula spitiensis ÖPPEL

aus dem oberen Jura von Spiti in Himalaya, und Herr

TRAUTSCHOLD sagt, dass sie der russischen Av. dimidiata nahe

kommt. |

Nicht selten, sowohl im braunen Sandsteine von Besi-

mennaja Bay als auch in dem kalkigen Gesteine aus Skodde

Bay.

Aucella (KEYSERLING 1846).

Diese fär die nördliche und östliche Facies des braunen

Jura so characteristische Gattung tritt in Novaja-Semlja

mit drei Representanten auf, nämlich Auc. mosquensis BucH

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND Ö. N:O 3. 21

in dem braunen Sandsteine von Besimennaja Bay, Auc. Key-

serlingiana TRAUTSCH. f. majuscula in dem sandigen Kalke und

Auc. Keyserlingiana TRAUTSOH. f. obliqua in dem bituminösen

Kalke von Skodde Bay.

Das Genus wurde von KEYSERLING in »Wissenschaftliche

Beobachtungen auf einer Reise in das Petschoraland im Jahre

1843» p. 297 begrändet. Es ist sehr ausgeprägt, völlig unter-

sehieden von Avicula und Inoceramus, unter welche Gat-

tungen man die Arten fruher brachte.

Die Muschel ist sehr ungleichschalig, immer mehr oder

minder ungleichseitig, von schief ovalem oder birnförmigem

Umrisse. Die Schale ist dänn, mit concentrischen Falten,

oft sehr uneben. Der Buckel sitzt am Rande der Schale; er

ist an der linken Schale, welche immer mehr aufgebläht ist

als die rechte, stärker ausgebildet, mehr oder minder iber-

gekrimmt und eingerollt. Die kleinere, rechte Schale ist auch

gewölbt, der Buckel ist nicht eingerolllt. Der Schlossrand ist

gerade, und, wenn die Spitze des Buckels aufwärts gehalten

wird, ist er bei Auc. mosquensis horizontal gerade, bei den

andern beiden Formen ist er mehr schief herablaufend. Hie-

durch entsteht ein hinteres Ohr.

An der linken Schale läuft der Schlossrand vorwärts un-

ter den Wirbel, vor demselben biegt er sich plötzlich nach

unten und darauf vorwärts, wodurch ein Lappen der Schale

nach innen gebogen wird: ein vorderes, nach innen zu ge-

wendetes Ohr. Zwischen dem Schlossrande und dem Wirbel

ist eine concave Furche von langgestrecktem triangulärem

Umrisse, welche zum Aufnehmen einer Leiste der rechten

Schale bestimmt ist.

Auch an der rechten Schale läuft der Schlossrand, der

mit einer Rinne versehen ist, gerade von hinten nach vorn;

sogleich vor dem Wirbel macht er eine Wendung nach innen

und nach hinten; darauf geht er nach vorn. Hiedurch ent-

steht an der rechten Schale ein tiefer Sinus vor und unter

dem Buckel, die Byssusrinne.

KEYSERLING, der diese HEigenthuimlichkeiten schon be-

merkt hatte, legt auch dar, eine richtige Auffassung der Species

gehabt zu haben, indem er sie in zwei Abtheilungen sondert.

ooFrRaAnz Touvra hat in einem Aufsatze, »Beschreibung

mesozoischer Versteimerungen von der Kuhn-Insel» in »Die

zweite deutsche Nordpolarfahrt», unter dem Namen Aucella con-

22 SS. A. TULLBERG, VERSTEIN. DER AUC.-SCHICHTEN N. SEMLJAS.

centrica alle aus Grönland bekannte Formen zusammenge-

fährt, nicht nur solche wie Aucella erassicollis, sondern auch

Formen die seimer Ansicht nach mit Aucella mosquensis und

Auc. Pallasir verwandt sind.

E1CHWALD stellt in »Geognostisch-Paleontologische Be-

merkungen iber die Halbinsel Mangischlak und die Aleu-

tischen Inseln> Auc. mosquensis und Auc. concentrica als ver-

schiedene Arten auf. Doch hat er nicht ihre respectiven

Kennzeichen hervorgehoben. ;

Uebrigens scheinen die Arten dieser Gattung einer gränd-

lichen Revision zu bedirfen.

Aucella mosquensis BUCE.

Avicula mosquensis v. BUCH, Jahrb. 1844, p. 537. — Avicula Fischeriana

”d'ORBIGNY, Russia and Ural, tab. 41, fig. 8—10, p. 472. — Aucella

mosquensis KEYSERLING, Petschoraland, tab. 16, fig. 8, p. 299. —

EICHWALD, Leth2&a rossica II, p. 519; und Mangischlak und Aleuten,

p- 185, taf. 17, fig. 7T—12.

Mats I fSRLOT ITS

Umriss sehr schief oval, besonders der Umriss der linken

Schale, »so dass er in Gestalt eines gleichförmig gekrämmten,

sehr flachen Bogens von vorn nahe den Buckeln bis an das

hintere Ventral-Ende zieht und dort mit einem kurzen sehr

deutlichen Scheitel in den Hinterrand umbiegt, der mit einer

beträchtlichen Strecke des vorderen und unteren Randes pa-

rallel isty. Der Buckel der linken Schale kaum eingerollt.

Die Schalen concentrisch gerippt, mehr oder minder deutliche

Falten bildend. Auf der wohlerhaltenen Oberfläche des Stein-

kernes entdeckt man mit der Loupe feine, etwas undulirende.

Längsstreifen. Der Schlossrand nach hinten deutlich hori-

zontal ausgezogen, so dass ein ausgeprägtes hinteres Ohr ent-

steht. An der rechten Schale ist der Schlossrand vor dem

Buckel ausgezogen, so dass, wenn diese Schale von der Seite

betrachtet "wird, man diesen Rand vor dem Buckel wie ein

Zahn hervorspringen sieht. Die Byssusrinne ist so gebildet,

als ob man eine Lancette von vorn parallel mit dem Schloss-

rande unter den Buckel hineingefiihrt hätte.

Unsere Exemplare sind durch grössere Wölbung der

rechten Schale und minder ausgewickelte Buckel der linken von

Moskauer Exemplaren verschieden, welche Herr TRAUTSCHOLD

in Moskwa gätigst mitgetheilt hat.

Häufig im braunen Sandsteime vorkommend.

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 3. 23

ucella Keyserlingiana TRAUTSCH.

TRAUTSCHOLD in Verhandlungen der Russisch-Kaiserlichen Miner.-

Gesellsch. zu Petersburg, II, 3; p. 250; 1868. — Aucella concentrica

KEYSERL., Petschoraland, p. 300, t. 16, fig. 13—15; EICHWALD, »>Leth>ea

rossica»> II. p. 521; und ”»Mangischlak und Aleuten>, p. 186, t. 17, fig. 1—2;

2 TOULA, Kuhn-Insel p. 503, t.2, fig. 2—4. — Non Inoceramus concentricus

| FiscH., Oryctogr. (siehe TRAUTSCHOLD in oben citirter Stelle!).

S Umriss der Schalen ausgeprägt birnförmig, nicht so

"schief wie bei der vorigen Art; »der divergirende Vorder-

und Hinterrand bildet zwei Seiten, die durch den flach bogen-

förmigen Unterrand, der die dritte Seite darstellt, verbunden

sind». Buckel stark eingerollt; die Schalen concentrisch ge-

rippt ohne radiale Streifen. Schlossrand nicht so ausgeprägt,

wodurch das hintere Öhr nicht so stark hervortritt. Der

Schlossrand ist nicht vor den Buckeln hervorgezogen, er

hört gleich unter der Spitze der Buckeln auf. Die Byssus-

rinne ist so gebildet, als ob man eine Lancette rechtwinkelig

gegen den Schlossrand nach innen gefährt hätte.

In der Skodde Bay sind zwei Formen gesammelt, die

unter folgenden Namen zusammengefihrt werden dirfen.

Aucella Keyserlingiana TRAUTSCH. forma majuscula.

Taf. II, fig. 9—12.

Umriss der Schalen beinahe schief. Die linke Schale

triangulär, in einen schmalen Hals ausgezögen; die rechte

von cirkelförmigem Umrisse mit einem spitzigen Buckel. Vorn

unter dem Buckel ist die Schale etwas concav, als ob man

mit dem Finger einen Eindruck gemacht hätte; die Buckel

hiedurch schmäler und stärker nach vorn gerichtet. Die

grösste Dicke der Muschel liegt unter dem Byssus-Ein-

schnitte.

Diese sehr grosse Form erinnert an Åucella crassicollis

KEYSERL., besonders Fig. 10, Taf. 16, welche spitzige, stark

nach vorn gerichtete Wirbel hat. Unsere haben dagegen

einen sehr schmalen Hals und sind nach unten viel schmäler.

— Kommt in der Skodde Bay im sandigen Kalke vor.

Aucella Keyserlingiana TRAUTSCH. forma obliqua.

; af IL forsla, 14 15.

Umriss der Schalen sehr schief, stark nach hinten ausge

zogen. Die rechte Schale mehr oblong, mit stumpfem Buckel

24 US. OM TULLBERG, VERSTEIN. DER AUC.-SCHICHTENN. SEMLJAS.

Vorn unter dem Buckel keine ausgeprägte Aushöhlung. Die

grösste Dicke liegt gerade iiber dem Byssus-Einschnitte.

Diese Form ist kleiner als die vorige; die Schalen sind”

glatt mit obsoleten Anwachswellen; doch kommt auch eine

Form mit deutlich markirten Furchen vor, an KEYSERLINGS

Figur 16 erinnernd. .

Im bituminösen Kalke von der Skodde Bay.

CS RKA >

Pecten demissus PHILL.

PHILLIPS, Yorkshire-coast, t. 6, fig. 5. — GOLDFUSS, Petref. Germ.

tab. 99 f.: 2- — RÖMER, Nachtrag zu Verst. Ool. Geb., p. 26. =

MORRIS & LYCETT, Great Oolithe, p. 127. — QUENSTEDT, der Jura,

PD GNSTCKNEL ELSA Ke KÖREN, E 27; LINDSTRÖM, Om Trias- och

Juraförsteningar, p-. 14, t. III. £. 9—10; LAUBE, Bivalven von Baliny

PESO I

Von dieser fir den Braunen Jura characteristisehen Art

sind in dem braunen Sandsteine mehrere Exemplare aufbe-

wahrt. Diese sind Steinkerne oder Abdriäcke der Innenseite

der Schale. Dieser Abdruck ist jedoch höchst eigenthiimlich;

QUENSTEDT hat davon eine gute Abbildung, tab. 48, f. &

Ein Abdruck der Oberseite einer Schale zeigt die eleganté

cirkelrunde Streifung. Diese Exemplare aus Novaja-Semlja

stimmen sehr gut mit denen aus dem Moskauer Jura. —

Die von Professor LINDSTRÖM aus dem Spitzberger Jura be-.

schriebene Form weicht nur durch ihre Grösse und Breite

davon ab.

Pecten validus LINDSTR. :

LINDSTRÖM, Om Trias- och Juraförsteningar in Kongl. Sv. Vet. Ak:

Handl. Bd. 6, p. 15, Taf. III, fig. 5, 6:

Ein Theil der oberen Seite der rechten Schale zeigt das

rechte Ohr mit seinem S- -förmigen Rande und seinen scharfen

Zuwachslinien. Auch auf der Schale sind concentrische Zu-

wachslinien sichtbar.

Im braunen Sandsteine von Besimennaja.

Pecten Lindströmi n. sp.

ar. I, fiol 1-5.

Die beiden Schalen sind etwas gewölbt, fast kreisrund,

wenigstens eben so breit wie lang; der Winkel am Buckel

ist recht oder dann und wann etwas stumpf. Die Vorder-

ohren sind gross; die Hinterohren klein, mit stumpfen Winkel

BIHANG TILL K SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 3. 25

nach hinten an dem Schalenrande niederlaufend. Das rechte

Byssus-Ohr hat eine schräge Furche. An beiden Schalen ist

ein concaver Eindruck unter den Vorderohren an dem oberen

Schalenrande, wodurch die Schalen etwas schief werden.

Beide Schalen sind dicht und fein concentrisch gestreift,

was man erst unter der Loupe sehen kann; die sehr schmalen

concentrischen Falten sind oben fach, glatt und glänzend,

scharf durch cirkuläre eingesenkte Linien abgeschnitten; der

untere Rand jeder Falte ist dicht und fein punktirt oder

ausgeschnitten. Keine radiale Faltung ist vorhanden; doch

kann man oft in einer gewissen Beleuchtung feine radiale

Streifen wahrnehmen; was vielleicht darauf beruht, dass die

iber einander gestellten feinen eingedräckten Pinktchen zu

einer feinen Linie ausgezogen werden.

Diese Art steht dem in Lias vorkommenden Pecten subu-

latus Mänst. und P. Lohbergensis EMERSON am nächsten; be- ;

sonders scheint der letztere sehr verwandt zu sein (siehe:

EMERSON, Die Liasmulde von Markaldendorf bei Einbeck;

Zeitechr. Deutsch. Geol. Gesellsch., Bd. 22, 1870; p. 318,

Taf. 9, Fig. 4). Diese hat jedoch eine andere BSculptur;

auch soll die rechte Schale wenig gewölbt sein.

Im bituminösen und sandigen Kalke.

Ostrea sp.

Eine kleine Oberschale einer Östrea gleicht der Ober-

schale von Gryphea arcuata, hat jedoch eine deutliche radiale

Streifung.

a RE PE ' t =

SR AN fs A RS

; i Na : val JAg

re NG SES nd FÖRD

| EKS RA NTE gr SR

alk lå vt å SAKAY ARANDA Y

å v HH k TES ” 3 j j b - - ;

VIN (late Hk , Herta ITU STEN Or BCE a

far Ukädar as bläd NÄS | Ka imjknilöt it N

Öd ra rn rt EET VSET aft AR

; LAN SÅ Mr, at Al aret dngnen M HT DAL

HORN ina I ON Ag ob RA

FILL LDre Oh G fl COrEAR i rod rr ÖFND, i: 0 TA CH |

NÄRA HäR IS nig it fölka "Hl ton bre nasta Y

på nr Od namne NRO NET Sängfo: Alde

De FMPAGALG una Tutti dior BSR og

| 1 Nee IB vu dedlan OTO tv HS oh å

n vn wa omrmadlad 4 ELINA tFut re j seg

rt SFD te MATE BRNES AR

T Uuntäntlihad: LOTT Av or | 1

| 5 C 4 VE ONDA SR

fl FP N(Or råda är

j il : / VT MYT ee r

( ä i d re tunN

Av RN Kl) Hö LIN ij ITU LOL p

( i ti

lör | | É ML

VEN GAR orda er

9; op

fader

MAYER

Vä NN

SEPT

HERUTA |

MOV OMIBERIUL BE

FÄRNA GAV

S Fig. 1— 4.

> De

» 0-— 8:

> 2.

SOS

> 20

> 13—14

nl —116

TEEN

» 19:

> 20.

RN AD

SSR rÅD

> 20.

» 24,

> 26.

> 27.

> 28.

> DY

Tafel I.

Pecten Lindströmi n. sp., natärliche Grösse.

Ein Theil der Schale, stark vergrössert,

Goniomya elegantula n. sp., nat. Grösse.

Avicula Minsteri BRONN, nat. Grösse.

Leda angulata n. sp., vergrössert.

Dieselbe in natärlicher Grösse.

Cyprina polaris n. sp., nat. Grösse.

Solenomya costata n. sp. nat. Grösse.

Leda subovalis GOLDF,, nat. Grösse.

Cucullca Novce-Semlje n. sp., zweimal vergrössel

Ein Theil der Schale, stark vergrössert.

Ptychostolis Nordenskiöldi n. sp., von der Sei

gesehen; beinahe nat. Grösse.

Dieselbe, von vorn und von oben gesehen.

Dieselbe, stark vergrössert; die Buckel sind we

geschliffen um die Zähne zu zeigen. |

Dieselbe in Querdurchschnitt, die Falten då

Schale zeigend.

Steinkern derselben. |

Dieselbe im Gesteine liegend, von innen gesehen

Dieselbe von oben. |

Nucula borealis n. sp., naturliche Grösse.

CA. Hedelin del. ' Lith.wW- Schlachter, Stockholm .

VAR

SN TeS Lå

Fa FRA NIA OS

Tafel II. e

Turbo capitaneus Minst., nat. Grösse.

Turritella Novce-Semlje n. sp, in natiärlich

Grösse, und eine Windung vergrössert.

Nucula sp., dreimal vergrössert.

Aucella Keyserlingiana TRAUTSCH., forma maja

cula, mittelgrosse Exemplare.

Auc. Keyserl. forma obliqua, nat. Grösse.

Auc: mosquensis BucH, nat. Grösse.

Turbo umicostatus n. sp., nat. Grösse.

— micans n. sp. » >

Actceon exsculptus Dn. Ssp., etwas vergrössert.

Ein Theil der Schale, stark vergrössert.

Buccinum septentrionale n. sp., nat. Grösse.

Eulima pusilla n. sp., zweimal vergrössert.

Die letzte Windung, stärker vergrössert.

FEulima undulata n. sp., zweimal vergrössert.

= 2 = = nat. GrTössesj

Cerithium elatum n. sp., nat. Grösse.

Bihans till K. Sv Vet. Akad Handl. Bd.0.N

g. Ta

C.A Hedelin del. Lith. W. Schlachter, Stockholm.

| .

"Ar &

p S

BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR Band. 6. N:o 4

TAÄNTIE

A NEW GENUS OF ISOPODA

DESCRIBED BY

CARL BOVALLIUS.

WITH THREE PLATES.

COMMUNICATED TO THE R. SWEDISH ACADEMY OF SCIENCES,

1880 OCTOBER 13.

STOCKHOLM, 1881.

KONGL BOKTREYCKER THE IE:

P. Ar NORSTEDT & SÖNER.

AGOTORI 10.8

På RTR

; ; TE TEVEN ARR

fo REA >

8 HEAT

| , er ALU YR

| - p "DV KANIN 0 I

for a <td a

Å mong the rich collections of arctic Crustacea in the zoo-

logical State Museum at Stockholm, kindly entrusted to me

for examination by Professor S. Lovén, is a beautiful Isopod,

the object of this note, dredged in the Baffinsbay by the

Swedish arctic expedition of the year 1871.

Its place in the system is in the tribe of »Isopodes mar-

cheurs» of Milne-Edwards, and the subtribe of »Asellotes

homopodes» ?).

In the carcinological system of Dana, it belongs to

Isopoda oniscoidea, third family Asellid&e, the subfamily Asel-

ling, between Janira and Asellus ?).

In the system of Spence Bate and Westwood ?), it is to

be placed among the Isopoda normalia, the family Asellide,

next to Janira.

According to Claus, it should be referred to his second

tribe of Isopoda, Euisopoda, and the fifth family Asellidz.

The following diagram will give an account of the relations

of the new genus.

HH. Milne-Edwards. Histoire naturelle des Crustacés T. III. Paris 1840,

pag. 120 and 143—147.

?) United States Exploring Expedition 1838—42. Crustacea by James

Dana. Part II. Philadelphia 1852, pag. 716.

3) C. Spence-Bate and J. O. Westward. A history of the British sessile-

eyed Crustacea. Vol. II. London 1868, pag. 313.

4 C. BOVALLIUS, IANTHE.

fused to ( allan | ARN RR a nl adese Henopomus.

gether Fäd! Guérin.

into 1 or| SIX

2 ol 1 subf

IgTn Munni-

Posterior

legs ; Sr VEN ra VÄRKER SAN ade ou Munna. Kr.

OS franinenn sr Jera. Leach.

| culate.

Last pair

of uro-

22 poda

SE ART | well fpalp obso-

eg k deve- leterrs Janira.

Pleon and sub. loped Leach.

wrus. | Asel- styli- |

(Re VE

FYRAN Man- |palp 3-arti-

| [ dibles culated IANTHE n. g.

uniun- fwell developed, sty-

guicu- Ii fOTm SöS SAN Asellus.

late. Last Geoffr.

pair |

uropoda Irudimental...........- Leptapsidia.

| Sp. Bate.

forming 6 joints. 3 subf. Limnoring. ov. Limnoria.

Leach.

Tanthe. nov. gen.

Derivatio: ”IcvIn, the mother of Janira ”.

Diagn. gen. Corpus convexum, ovato-elongatum.

Cephalon convexum, rostrum gerens longum acuminatum.

Oculi minuti, remoti.

Antenne interne conspicue.

Mandibule valide, palpo triarticulato.

Dactyli biunguiculati, ungue externo majore.

Pedes primi paris subeheliformes, ceteri subequales.

Segmenta plei urique in unum coalita.

Uropoda wultima styliformia, laminis binis angustissimis.

Ianthe is a genus well distinguished from its allies:

from Asellus by the biunguiculate legs and the form of

the pleopoda; from Jera by the well developed, styliform

last pair of uropoda and the multiarticulate flagellum of the

inner antenne. From the Janira, its closest ally, it is to

be distinguished by the great convexity of the body, by the

small and distant eyes, by the want of an articulated scale

at the peduncles of the inner antenn&e and lastly by the

fully developed palpiform appendage of the mandibles and

by the three-articulated maxillar feet. The most remarkable

+ See Ovidii Metamorphoses IX. 714

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD, HANDL. BAND. 6. N:0O 4. )D

peculiarity of the animal is, however, the gradual develop-

ment of its pleopoda into respiratory organs.

Tanthe speciosa, n. S.

Cephalon rostro brevius, cornua lateralia ferens.

Antenne interiores externis multo breviores.

Segmenta pereii spinas dorsales ferentia binas.

Latera segmentorum dilatata, valde incisa, cornua formant.

Pleon convexum spinam unicam ferens.

Uropoda ultima lamellis inequalibus pedunculis brevioribus.

Cephalon shorter than rostrum, the lateral margins

produced into fat horns directed forwards.

Inner Antenn&e much shorter than the outer.

Every segment of the pereion carrying dorsally two

short spines.

Pleon convex with one median dorsal spine.

The last Uropoda with inequal rami, which are shorter

than the peduncles.

The body is convex, arched, ovato-oblong.

The cephalon is longer than the following segment, but

somewhat narrower, with the anterior part produced into a long

sharp rostrum,; finely denticulated at the upper margins. 'The

rostrum is longer by a fourth than the cephalon; the lateral

margins of the cephalon are produced into long flat horns,

finely denticulated at the margins, directed forwards, giving

the cephalon the appearance of being trilobate. The upper

side of the cephalon is highly convex (PI. I, fig. 1), the

surface finely granulated and provided with a few, short,

simple hairs. The frontal margins are arched.

The segments of the pereion are subequal in length,

their breadth increasing to the fourth segment, then decreasing

to the pleon (PI. I, fig. 1). They are very convex, every

one carrying transversally two dorsal spines of a conical

form. On the first, second, third, and fourth segments, these

are situated at the anterior margin, on the the ffth, sixth,

and seventh at the posterior margin. The surface is granu-

lated and has some transversal furrows. The lateral margins

are much dilated and deeply incised, forming flat, sharp

cornua; the first segment forms one on each side, directed

forwards, the second and third two cornua directed forwards,

the fourth two directed outwards, and the fifth, sixth, and

6 C. BOVALLIUS, IANTHE.

seventh each one directed backwards, with a small one at

the base (Pl. I, fig. 1). The under median line of the

segments forms a distinct carina (P1. II, fig. 11).

The pleon and urus are fused together into a broad, elypeate

segment with rounded margins, posteriorly produced into two

sharp angles, broad, flat, and corresponding with the cornua of

the preceding segments (Pl. I, fig. 1, Pl. III, fig. 29). Between

these angles, at their base, is a deep hollow for the insertion

of the last pair of uropoda. The dorsal side of the seg-

ment is convex with a conical spine in the middle and two

longitudinal furrows. Atthe under side, the segment is deeply

hollowed to receive the branchial feet.

The eyes are small, oval, tolerably prominent, and very

distant, situated over the bases of the external antenne at the

base of the lateral cornua (P1. I, fig. 2).

The inner or upper Antenne are fixed at the under

side of the base of the rostrum and separated by it. The

peduncle is three-articulated, the basal artiele longer and

broader than the following, fixed on a tuberculous prominence

of the cephalon, the second article is equal in length, but much

narrower; the upper margin is tipped with some hairs; the

last article is shorter and narrower, ciliated at the upper

end, carrying one or two auditory bristles (Pl. I, f£. 9). The

flagellum is multiarticulate (with 60 to 70 articuli), the first

and second greater, the second twice as long as the first; the

remainder subequal, decreasing in breadth to the top. Many

of the articles carry on their upper margin an olfactory

gland and two long, unciliate hairs (Pl. I, fig. 5 a. 6). The

length of the inner antenne is a third of that of the outer

ones; they reach to the middle of the last article of the

peduncles. The second article of the peduncle carries no

appendicular lamina as in the Janira.

The outer or inferior Antenne (P1. I, fig. 7) are fixed

under the arched frontal margins of the cephalon. Thepeduncle

is five-jointed; the first article is small and short, the following

a little longer; the third is longer and carries at the upper outer

margin a long, strong tooth, the fourth article is shorter

and narrower, the fifth longer than all the preceding together;

the margins are provided with fine, short hairs. The fagel-

lum is multi-articulate, twice as long as the peduncle;- the

joints are short and broad, almost 280 in number; they

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 2. 7

are spirally beset with short bristles (P1. I, fig. 8); the first

"joint is greatest and broadest, the last seven long and narrow.

The whole length of the outer antenne is a little shorter

than the length of the animal.

The labrum forms a large triangular prominence at the

base of the rostrum (P1. I, fig. 10).

The Mandibule (P1. II, fig. 12) are large and well de-

veloped, broad at the bases, decreasing to the tops and strongly

arched; the left mandibula has two denticulated processes at

the top, the right has one (P1. II, fig. 13). Under these are

two bundles of strongly serrated bristles, 8—10 in each,

and a long, single bristle. Then follows the molar tubercle,

which is rounded, very prominent, and armed at the under

margin with two short, strong teeth. "The mandibular palp is

the representative of the endopodite; it is long and well

developed, as long as the mandible itself. It consists of three

joints and is fixed on a-rounded tubercle on the side of the

mandible, which gives it the appearance of being four-jointed.

The first joint is long, with a few hairs at the upper margin;

the second is the longest, and ciliated at the outer side;

the last is the broadest; at the top it is deeply hollowed,

the hollow being surrounded with movable, finely ciliated bristles

(PL. II, fig. 15), possibly serving as an organ of smelling.

The first pair of mazille (P1. II, fig. 16) consist of a

great, rounded, basal joint, the protopodite, and two foliaceous

plates of inequal size. The outer plate, the exopodite, is

broad and stout, finely ciliated on the outer and inner sides,

With the top obliquely truncate and armed with 7—10 strong,

denticulate spines (P1. II, fig. 17 and 18). The inner plate, the

endopodite, is as long as the outer, but narrower, richly

provided with ciliated hairs at the arched top. i

The second pair of maxille (CEST fig. 19) is greater and

more developed. They consist of a protopodite, produced

at the inner upper side into a flat plate or oblong lamina

richly supplied at the inner margin with hairs and bristles,

and of two narrower plates, which articulate with the proto-

podite. The last two plates, the endopodite and the exopo-

dite, are long, feebly arched, finely ciliated at the margins

and armed at the tips with 5—6 denticulated spines (P1. II,

fig. 20 and 21). The endopodite is longer than the exopodite.

lo C. BOVALLIUS, IANTHE.

The magxillipedes (P1. II, fig. 22) totally cover the other

organs of the mouth; they are fixed at the posterior margin

of the excavation, which forms the mouth. Each maxilliped

consists of a broad and large protopodite, divided into a

short coxa and a long basis: The basis is produced at its

upper corner into a lamina, nearly as long as broad, straight

at its inner and upper margin, arched at the outer; the upper

margin is richly provided with denticulate bristles (P1. II,

fig. 23), every one supported by a little tubercle. At the

side of this lamina, at the upper corner of the basis, arises a

five-articulated, palpiform appendage, the endopodite, which is

longer than the rest of the limb. The first joint or ischium

is broad and short; the second, meros, more than twice as

long, broad and fat, finely ciliated at the inner margin;

the third, carpus, is shorter and narrower, with a furrow at

its inner margin for the reception of the following joints.

The edges of this ridge are finely ciliated. Propus, the fourth

joint, is as long as the second, but much narrower, provided

with long hairs at the upper corner. The last joint, the dac-

tylus, is shorter, richly covered with nairs at the top. From the

basal joint of the maxilliped extends outwards a great triangular

plate, the exopodite, (P1. II, fig. 22); the inner margin i8

feebly arched, the outer concave, the lower is nearly straight.

At the upper corner the exopodite carries some short, simple

hairs.

The first pair of gnathopoda (P1. III, fig. 26) is shorter

than the following, and subceheliformed. They are attached

to the under side of the flattened, lateral corners of the first

segment. The basis is tolerably long, directed towards the

median line of the body. The Ischiwum is shorter than the

basis, but stout. The meros is short, anteriorly produced

and armed with a short spine. The carpus is broad and long,

at the inner margin armed with strong, short spines and

denticulated. The propus is shorter, reaching fully to the

middle of the carpus, against which it falls, forming

subceheliform hand. Its inner margin is finely denticulated.

The dactylus is very short [a fourth of the preceding] with

a few, simple hairs. At its top are fixed the two characte-

ristic ungues; the outer stronger, movable (P1. II, fig. 27).

the inner shorter, half the length of the outer. There is no

trace of an exopodite.

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 4. ÖJ

The second pair of gnathopoda is fully equal to the

following pereiopoda.

The pereiopoda. The three first pairs are directed forwards,

the remainder backwards. They are all nearly equal in size.

The coxe are fixed on the flat under side of the segments.

The second pair of gnathopoda and the first and second pairs

of the pereiopoda are fixed between the cornua of the seg-

ments, in a small excavation at their base. The remainder

are inserted at the posterior margin of every segment, on

the under side of the little secondary spine (P1. II, fig. 11,

P1. III, fig. 25 and 28).

The second joint or basis lies close to the underside

of the segment, nearly reaching to the median carina (Pl. II

fig. 11); it is long, cylindrical, with narrowed ends, without

hairs or bristles; the following joint, the tschium, is tolerably

long, but shorter than the basis, with slightly arched mar-

gins beset with some short, simple bristles; the meros is short,

the lower margin is straight with shorter and longer bristles,

the upper side is produced into a strong process, tipped with

long, stout bristles. The carpus is long, nearly as long as

the basis; the upper margin produced into an angle covered

with hairs, the under margin is waved, beset with short hairs

and bristles. The propus is long, (longest in the fourth pair

of pereiopoda), but not so long as the carpus; the inner

margin is straight, with short, fine bristles, the outer margin

is slightly curved, with bundles of straight, simple hairs.

'The dactylus is very short, a sixth of the length of the

propus, with a few, short bristles and the two ungues, of

which the outer is much longer than the inner.

The pleopoda. Between the last segment of the pereion

and the coalesced pleo-ural segment is no trace to be seen

of any preceding segment, as is the case in the Asellus.

From the under anterior limit of this coalesced segment,

which, for shortness sake, we call pleon, extends the male

organ, broadest at the base, elongated, reaching nearly to the

Posterior margin of the excavation, which contains the

branchial feet. It is the first pair of pleopoda transformed.

At its apex, it is slightly hollowed on the upper (inner)

side, and fineiy ciliated (P1. III fig. 28). At the middle

of the inner side there is a reservoir for the sperma, for-

ming a broad, rounded bulbus, with slightly curved ducts

in both sides of the bipartite organ (Pl. II, fig. 24).

10 C. BOVALLIUS, IANTHE.

Then follows the second pair of pleopoda. The coxal joint

of the protopodite is minute and very short; the basal

joint is strongly developed, laminated, forming a good oper-

culum for the tender branchial feet; it is rounded at the

outer margin, corresponding with the form of the branchial

excavation; at the posterior end itis finely ciliated; the inner

margin 1s straight at its posterior part, and slightly conca-

vated at the anterior. At the posterior end of this con-

cavation the endopodite is attached; 1it consists of three

joints, the first of which is oval, nearly coneealed in a

duplicature of the laminated basis (P1. III, fig. 30). The

following joint is shorter and narrower, nearly cylindrical;

the last is longer than either of the preceding, trigonal,

narrowed at the apex, and densely beset with stiff hairs,

directed forwards, contrarily to the direction of the foot

(P1. III, fig. 31). From the basis arises a two-jointed appen-

dage, probably representing an epipodite; the first joint is

elongated and directed forwards; the second is short and

flask-formed, with an oval aperture. The function of this

appendage is possibly respiratory. The first pair of pleopoda

seems to have no other relation to the respiration thän by

this minute appendage; the rest of the leg is partly a pro-

tecting covercle, partly it seems to be in the service of

reproduction. |

The third pair of pleopoda forms great rounded lamin2

of »branchial> structure, "the transformed bases of the legs,

and two narrow, flat joints, förming a sort of feet, but of

so loose a consistence that it seems to serve to no more than

to put the respiratory water in circulation (P1. III, fig. 32).

The fourth pair is more transformed for the branchial ser-

vice; the rounded lamina is greater, the foot-like appendage

still consists of two joints, but the lastis great and tumid and

serves apparently as an organ of respiration (P1. III, fig. 33).

The fifth and last pair consists of two subequal lamin2,

so like each other that it is difficult to say, which of them

corresponds with the lamina of the preceding pair (Pl. III,

fig. 34). ;

The uwropoda (P1. III, fig. 35) consist of a cylindrical peduncle,

elongated, and slightly curved at the anterior end, provided

with some short bristles and stiff hairs, and two lanceolate

rami, shorter than the peduncle. The inner is broader and

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o4. ll

longer than the outer, both carrying small bundles of hairs

at the margins.

The only hitherto known specimen of the animal is, as

mentioned above,the one in the collections of the Royal Swedish

Zoological Museum, dredged in the Baffinsbay the 26 July 1871

at 67? 59' NB, 56” 33 VL. from a stony bottom at a depth of

98 fathoms, by D:r Josua LINDAHL, the zoologist of the

Swedish arctic expedition of that year.

[2 C. BOVALLIUS, IANTHE.

Measures.

Length of the animal from the tip of the rostrum

tortherend ro firblie tur us Ett STORA IK 21,5

Cephalonlenothis Caesar ven ARA 1,5

> breadthiszooresec föMt: aft i

Rostrum, len sta epae esse Ae re Ae 23

> breadthat tie basen. seat = EN 0,9

Lateral: horns, length nen OA 1,2

Breadth between the eyes ssmoooooosoososoo ooo 2

between the cornua of the cephalon... 6

» » > >» — ofthe7:thsegment J

» » » > Of ther truss 3,2

Pereion, len oth.issvla Molon CRS NOA Jä

>» > greatest breadth without the cornua d

Tength, of the laterale ormua. = ccs sees 1,5—2,5

Height of the dorsal spine at the pereion..... il

Pleon and urus, length without the cornua ..- 3,7

» > >> pbresadthr.comtt SRA 5,5

Height of the dorsal spine at the pleon 1,4

Length of the cornua of the pleon........- 2

Pedunele of the mner anteNNJLL- ses ib

Flagellum SN » STARR SRA TR enn 2,7

Peduncle of the outer antenn2& =. oc (6

Flagellum >» > > 2 OKBSISED ANN 9I,6

The first pair of gnathopoda, length d

The fourth pair of pereiopoda, length....... -- 10

The bases of the pereiopoda, length ............ 2,1—3

The propus of the second pair of pereiopoda 157

» » » fourth pair of pereiopoda- 2

The outer unguis > RS > 0,21

» inner > » » > 2 ÖMT

öhespedunelest Fesr tron Ng of the uropoda 2

Length of the inner ramus > > > 1,5

SR OuteN » SS » 13

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0 4. 13

—-

19.

SAGOR STUM GI TANS rel

EXPLANATION OF THE PLATES.

PIEAMSRIT

The animal seen from above. "/,

Cephalon. !9/,

Inner antenna. ?9/,

The first joints of the flagellum of the inner antenna. !£9/,

The last joints >» > EP ENE 2 > > EA

An olfactory gland > » 2 > > 2E04

Peduncle of outer antenna. !?/,

Some articles of the flagellum of the outer antenna "0/,

Auditory bristle from the third joint of the peduncle of the

inner antenna.

Labrum.

[RIND IG

The animal seen from the underside. ?/,

The left mandible, with the palp.

The tip of the left mandible.

A denticulated bristle from the same.

The last joint of the mandibular palp.

The first maxill.: 39/,

i Serrated bristles from the outer lamina of the first maxill.

The second maxill. 9,

The tip of the outermost lamina of the second maxill. ?50/,

Serrated bristle > > SE > >

The left maxilliped. ?3/,

Bristles from the inner, upper lamina of the left maxilliped.

The male organ.

a. The posterior end of the male organ.

PLATE III.

The animal, seen from the side. ?/,

The first pair of gnathopoda. !5/,

The last joints of the first pair of gnathopoda.

The

The pleo-ural segment, showing the male organ, the excavatior

for the branchial feet and the uropoda with their insertion.

The

C. BOVALLIUS, IANTHE.

fourth pair of the pereiopoda. !?/,

second pair of pleopoda. '?/,

last joint of the second pair of pleopoda.

third pair of pleopoda. !5/,

fourth pair of pleopoda.

fifth pair of pleopoda.

ramus of uropoda.

ål

Tafl. I.

Lith W. Schlachter, Stockholm.

K Vet Akad. Handl. Bd.6.N

Tafl. IL.

Lith. W. Schlachter, Stockholm.

till K Vet. Akad. Handl. Bd.6. Ne

Tith.W- Schlachter, Stockholm .

RN vs

BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band. 6. N:o5.

H.-E. HAMBERG.

AVEC 2 PLANCHES.

Mémoire présenté å Académie Royale des Sciences de Suede

le 12 Janvier 1881.

STOCKHOLM, 1881.

KONGL. BOKTEYCKERIET.

P. Av NO EDT & SÖNER.

lane derniére, nous avons eu Phonneur de soumettre

ä P'Académie Royale un mémoire portant le méme titre que

celui-ci '); mais nous eroyons devoir revenir sur la meéme

matiere aujourd'hui, ä cause surtout d'un compte rendu qu'en

a -publié la «Zeitschrift fir Meteorologie» du D" J. HANN

(livraison de novembre 1880), ou la valeur d'un de nos ré-

sultats a été -contestée et måme formellement nige. Or, pen-

dant nombre d'années, nous nous sommes presque tous les

jours occupé d'observations anémométriques å Upsal, et notre

mémoire est le fruit de plus de deux ans de travaux: aucune

assertion n'y a été consignée sans fondement. En revanche,

notre honorable critique ne cite pas un seul des «faits connus>

qui seraient en contradietion avec nos recherches. Ces con-

sidérations, nous osons l'espérer, nous excuscront de presenter .

un nouveau mémoire sur le måme sujet.

Le résultat en litige est exactement exposé dans les

lignes suivantes du compte rendu qui nous occupe: <Die

tägliche Periode der Windstärke» (in Upsala während der

Sommermonaten Mai--August) «nimmt im Mittel mit der Wind-

stärke selbst zu. Es is nicht zur Zeit der Calmen und klaren

Tagen zu welcher die tägliche Periode der Windstärke mit der

grössten Hwvidenz hervortritt sondern im Gegentheil ber heftigen

Winden und den Stirmen mit oder ohne Regenfall», et jugé

sommairement en ces termes: «Fast alle von anderen Örten

bekannten Thatsachen sprechen dagegen. Es sind wohl einige

nachmittägige Gewitterstirme der Grund der so hervorgehobenen

Erscheinung.> ;

Quelque étrange que paraisse notre résultat a premiere

vue — nous en avons été surpris plus que personne —, il

n'en est pas moins parfaitement exact, comme nous espérons

le démontrer dans ces pages. Mais ce qui nous étonne encore

1) Inséré dans le Bibang till K. Svenska Vet. Akad. Handl. Band 5, N:o 24.

4 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

davantage peut-etre, c'est d'étre contredit comme on vient

de le lire sans qu'un seul fait soit avancé å Pappui.

Quand nous disons qu'un phénoméene périodique, comme

la variation diurne de la température, de la pression atmos-

phérique, de la force du vent, s'accuse «avec une plus grande

evidence», nous entendons par lå

1” que les extrémes dans les cas particuliers se groupent

d'une manieére bien déterminée autour. de certaines heures

et que par conséquent les heures tropiques sont aussi bien

plus accusées;

2? que quelques jours seulement suffisent pour faire

ressortir clairement la périodieité du phénoméene,

et, en particulier, que 3” la différence entre les extrémes

— ou, comme nous l'avons nommée, amplitude — est plus

grande tant en moyenne que dans les cas particuliers.

Cette explication écartera, nous VF'espérons, tout mal-

entendu.

Nous n'avons done pas nié que la période diurne de la

force du vent ne fåt parfaitement distinete måéme par un

temps calme et clair. Cela ressort au contraire tres claire-

ment de nos propres recherches. Mais celles-ci nous mon-

trent aussi que la måme péeriode est encore plus accusée par

un temps de grand vent, qu'l soit serein, couvert ou plu-

vieux. Nous avions espéré que les chiffres péniblement ré-

unis de notre mémoire, en particulier ceux des tableaux III

å VIII auraient parlé un langage suffisamment clair. Sils

n'ont pas atteint leur but, c'est, ceroyons-nous, que ces résul-

tats étaient nouveaux, inattendus, qu'ils contredisaient lidée

communément admise, bien plus, quwils étaient diamétralement

opposés > certains «résultats; admis dans I'un des ouvrages

du savant Directeur de la Revue qui nous critique !). Nous

sommes d'autant plus confirmé dans cette opinion que notre

honorable contradiecteur ne nous fournit pas un seul des

«faits connus», pas un tableau, pas un calcul å Pappui de son

assertion: c'eut été cependant fort aisé — sil y en avait eu

— puisque les déléments sur lesquels se basent le «résultat»

en question et Popinion contraire que nous soutenons, sont

publiés en entier.

Dans cet état de choses, la maniere la plus såre å notre

sens de trancher la question, est de communiquer quelques-

1) Nous y reviendrons plus loin.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O de d

uns des principaux faits tirés des matériaux que nous avons

employés dans notre étude, puisquw'il sera facile pour nos lec-

teurs de juger si nous sommes fondé ou non å conclure

comme nous l'avons fait.

Examinons donc sans idées préconcues les tableaux

qui suivent. Nous les avons extraits du Bulletin météorologique

mensuel de F'Observatoire de YF'Université d'Upsal, années

1874 å 1879. Le premier embrasse les jours de vent avec

ou sans pluie, ou le maximum de la force du vent pen-

dant le jour a été de 9 métres par seconde et au-dessus.

Le second renferme les jours calmes et clairs; nous rangeons

sous ce titre ceux qui ont eu une force moyenne de vent

de seulement 2,50 par seconde et au-dessous, ainsi qu'une

quantité de nuages évaluée å 0—3, le chiffre 10 marquant

un ciel entigrement couvert. Nous n'avons omis, sauf peut-

etre par inadvertance, aucun des jours se rapportant å ces

deux classes pendant les six années de la série. Le second

tableau aurait peut-étre gagné aux yeux de quelques-uns, au

point de vue de l'uniformité, si, au lieu d'une force moyenne

de vent nous avions choisi comme dans le premier tableau

une force maximum; mais la norme que nous avons adop-

tee nous semble mieux répondre å l'idée de temps calme.

D'ailleurs, chacun est naturellement libre d'en suivre une

autre pour tirer parti des matériaux que nous avions å dis-

cuter; seulement, le nombre des jours doit étre å peu prés

le méme dans les-deux groupes pour permettre la comparaison,

parce qu'en calculant des moyennes, un plus grand nombre

de jours entrant en ligne de compte produira naturellement

une période relativement plus égale qu'un petit nombre.

= Irastérisque ” indique que le vent était si faible que

Fanémométre n'a pas sensiblement remué pendant la demi-

heure qui précede ou qui suit. Les chiffres en gros caractéres

marquent la plus grande force du vent pendant tout le mois.

Pour le reste, nous employons les måmes signes que d'ordi-

naire. La force moyenne du vent pendant les jours du pre-

mier groupe est de 6”,46 par seconde, ce qui est un chiffre

élevé comparativement å la force moyenne du vent å Upsal

pendant les mémes années et les mémes mois, savoir 3”,5i.

Les mémes jours, la quantité moyenne de nuages était de

6,2; pendant la moitié des jours, il avait plu.

6 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

Le second groupe a 1,99 pour la force moyenne du vent,

1,7 pour la quantité moyenne des nuages; pendant un nombre

trés restreint de jours, il est tombé de l'eau; de faibles va-

leurs dans la colonne réservée å F'eau tombée indiquent or-

dinairement la rosée.

Tableau I. Jours de vent avec ou sans pluie å Upsal.

Date. 38 3| Henre. 38 3| Heure. 28 = 2 : &

”Ee Eg EN

1874

Mai 2 | 12.9 2p 3.9 ia 9.38, | ISRN

3 9.9 20 21 minut. | TS 9 ONE

OR Sp NA a 6.67 (JR RESET ES

20 9.8 |midi, 2, 4 p| 4.2 10 p T.45 4] — —

djövtav + Oka 2p 45 dra 6.85 Dä =

ö 9.3 midi 4.1 Tan. 68 01 — — |

HON INR FET ARA min. 7.12 GNNOLOA NR

20 | 10.8 2Pp 0.0 SP 7.03 9 | 0.53 =

Juillet 3 | 9.8 4äpr NESSLE Sia 6.36 |- 7) — SH

SONYA Sp 0.9 | min. 0:83 1140 AO Ser EN

AO TIS 9.9 3p 2.5 10 p 7.15 dl — —

1875

NEON TE Apr AROR ERT 6.26 4 1-1.80 , —

16 9.9 | Sa 2.8 | 3) 10 7.02 6 | 0.18 —

q ib 7a 0:01)" DIE mins tE26 UAE —

191194 | Öp Re La BEER

20 9.8 midi 3.6 IA (65 3 — —

Juin 9 9J.4 Dp är ND 6.13 31 0.60 | —"

| Juillet 11 | 9.s 4 p 4.5 Le 7:34 NINI ANOBO NE

12 9.4 Sa SIE ip 2.65 Hi ORO —

Aout 17 | 10.5 3, 4 p "0.7 2 6.05 6 | 1.20 | —

1876

Mai 6 Sd 2Pp SOf0R EIEA FÄRS nd

15 | 12.5 | midi, 2p 0:05)" TIM. | d:55 |D EN

HSK LO 10 a 0:0' | "10, min. |. 5.825) ERA | —

SMI 250 midi 1E0:00 1 oll min C- 2508 3) — —

| 30 | 10.9 3p 1.6 lp 7.19 6 | 1.30 —

JUN LD GR annet 4.7 3 a 7.05 3) — -— |

TORLSEESE S20p ER fe SR ER AL An

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL.

Tableau I. (Suite.)

Date. 3 3 3| Heure 2 2 5) Heure. 28 : | 2 &

Juillet 13 Sal 10 p 4.6 3 a 6.38 | 5 — =

14 OT Nmdi p 0.0 3, 10 p D:647 1) 14 — -—

28 9.0 ga 0.7 SP D:230-1 dig SOK

Aotlt 5 9.5 dp 2:3 10 p 6.55 | 3 -- —

1877

INiEhla alt 9.4 11 a 2.8 1a 7.22 | 10 — —

2D le 2Pp 2 2 a 5.93 |,10 | 3.37 | —

28 9.6 3p Ar 2a 6.33 | 10 | 0.61 | —

29 | 10.1 3p 4.1 min 760 MN INET CR LOSE ee

he Far a 2p 12 5 a D:D — —

8 DIS 1p RS min ds 4 — —

22 | 10.1 4p 0:0 Ja 6:60 | 7 | 0.09] —

24031 3, 102 2.4 9 p G:A LD —

P6N Da | cp 200) SA USB or INN SON. ==

Aolt 27 9.4 Sp 3.7 ifra 7.58 | 10 |26.00 | —

1 1878

Mall Je 9.3 2 P 2.3 Da HORNE Oe

14 | IL. 1010 2.5 23 6.50 2 = —

16 9.0 i 2.4 Pr GJ 5.37 | 9 | 1.83] -—

lyda (OE 10 p 6.5 1a 7.97 | 9 | 439 | —

19 9.4 4p SOM (ET 4.62 | 6 | 0.02 | =—

23 |A SE SEN fe SE AK NA 0.09] övacel

| éloigné

Sjöl R S RE Bal AD NS NADER re

« | Juillet 23 | 10.5 | 10 a 1.0 8 Pp FOR |A 2 NN

24 9.2 midi 0.0 Höjerp DiSE — —

1879

Mar "> 5 9.7 2Pp J.8 23 7.23 | 4 - —

8 9.0 4 p 2.4 SA 5.20 6 — —

os) 9.3 ip 4.6 3Pp 7.12 9 - —

16 9.1 1p 2.5 SA D:9A 2 — —

2 2D Ja ip il min. 6.08 | 2 — —

Aofit 29 | 10.1 | — midi SR RAR AA SG DRESS Sa

Moyennes | 10.1 2.2 | 6.46 6.2] |

BAND, Ö. N:O De

8 HAMB ERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

1874

Mai id

26.

Juiliet 9

Aotit 27

1875

| Mai 1

| 2

Juin 29

| Juillet 1

| 5

| doåt 9

| 20

1876

Mai 9

| Vil

| 12

Juillet 1

Juin

| Aotit

Tableau II. Jours calmes et elairs å Upsal.

fm — —A t .?Z.z..rzzoeoeeo

18d S9179W

ua ”WNXxeN

2pu0oDas

2PU0ODas

Id SI179w

ud ”UrUIN

4p 0.0

SP 0.0

4p 0.0

Tp 0

6, 7 p 0.0

4 p 0.0

Dp 0.0

10 a 0.01

6PpP 0.0

10 p 0.0

midi 0.0

5 p 0.0

11 a 0.0

JL Ta 0.0

6 p 0.0

2p 0.0)

ORPLE SEO:

4 p 0.0

3a 0.0

5 Pp 0.0

HAD 0.0

6 Pp 0.0

ip 0.01

op 0.0

3 Pp 0.0

Dp 0.0

107210 5p]==0:0

6 p 0.0

2Pp 0.0

3 a 0.0

midi, 1 p 0.0)

midi 0.0

Heure,

1—35 a

1—6 a

1—6a, min.

fra

SANNA

1—4 a, 10;

min.

173

1-6 a

1—5 a

13) CI

5 a, min.

SLS

10 p

- 5 a, Yo

11 min.

7,8,11,min.

JuUInIp

JUUdLOM

= | 28

a NS

FNS >

3 | 0.12

0 =

OM ara

3 AED

1 CER

2 =

2 SEE

3 | 10.00

0 =

2 HA

3 =3

2 et

3 EE

ÖMT

0 AN

0 EA

2 0.se]

0 =

Fal

3 | 0.64

if =

0 2

0 ES

JÄSLEA

20 =

Gl 23

1! 0.02

2 =

ÖT

0 =E

23LI0

BEHANG TILL KK. SV: VET.-AKAD. HANDL. BAND. Oe. N:O De

"2puoDas

Ted 89190 ma

ud 'UuNXeIN

Date.

1877

Mai nå

3 |

19 |

AGT cd |

8 |

14 |

1878

Mai 10

Jun" 2c

Juillet 17

27 |

29 |

SALA

AOUt 2

1879

NET ol

fira RS)

Juillet 13 |

| 17 |

18 |

SENS

SSE fr Nr Säg DIE

Ä S FVO RO

N &

3.2

Tableau II. (Suite)

= KN =)

3 an =5 S : SRS

Heure. |2 5 3) Heure. AS S

| ag S 55 a =E NS

4 Dp 0.0 | 1—5 a 2.25 21 042 | —

Hika 0.0 | 10— min. | 1.84 21 0.02 | —

| 12Sfören 10

MESA 0.04 öb 0 V1.so SUL 0:02

| 12,

| 3P 0.01, 9 KS j1.20 21 0.05 | —

NEGip 0.0 | 1—7 a 1.30 JFOsonEE

5 Pp 0.0 | 4—6 a 1.50 2) = —

RAD | 0.0: RR to DERA OO

LORAS Np 09 4, 5 a 2.34 (Dy = —

VETE NES

7a 0.01 Lp | 177 21 0.08 =

10 p 0.0 | 1-8 a 1.57 20 OT

| 2p 0.0 3 a 1.39 205

Rp (ND EON a EEG 016 | KL | re FA [RE

(Eg AN Be sar få CTR ala AS RR VR i a SA

1172 0f0rL rara 1.s3 1 lj ES =

6 Pp 0.0 ERA 1.79 fi = =

| Dp 010512, 43 Drar 2:16 21 — —

5 Pp 0.0 20 2.32 il = =

4 p 1 ETEN EF ae a ale,

NS föda AL DN oe ögat stre ikg B la ek NS

6 p 0.0 | 1—7 a 2.01 2 —

SRJ 0.0 6 p 2.10 0-1 0.01 | —

dd ID 0.0 4—6 a 2.43 0 Te 2

HL Öra "0.8 4 a 2.43 ÖN MOR

9 a 0.0 '4—6 a, 7 p| 2.49 2) ON

KL vinet Öp INR I1.32 3 | 110 | —

ES Or a (ST TR ES TE I Ta ES

AO (fe a JR ESNRE

| orage

NOTA 0.0 | 11 p, min. | 2.36 21 — | SN

La 345 p

6 p 0.017 RR bll180 ar

(RN 0.01 RE ) 1.05 JV ESA b

Ht FEN ÖLEN SE 206 VNODAN |

10 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

Tableau II. (Suite.

TT Bö YA

BER 23 oR | EEE

SEA MEN AReNS Eee ES

Date. (385) Heure. 28 Bil CEenre. 27 = AON

rg 5 20 HSO = Se

= + &Å |

RR (LESS lr |

JuilleH200 De 10 a 0:04 OEI 2.431, SONERA |

AGT Tr ORM 4530 FAP Si: 3 a 255), HSN

8 AD IA 0.0 | 4 av 11 p| 2:09 SE OS

27-26 173 0.04 | fd p f 119 3 | 0.20 |

Moyennes | 4.4 | 0.0 | 1.99 sg. |

Tout d'abord, nous remargquons que, parmi les 121 jours

des deux groupes, il n'y en a que 2 qui aient été signalés par

de Porage, notamment un dans chaque groupe. La supposition

que des «nachmittägige Gewitterstirme der Grund sind der so

hervorgehobenen Erscheinung» ne s'est donc pas confirmée.

Pour faire mieux ressortir l'état de choses dont il s'agit,

nous convertirons les chiffres précédents en tableaux stati-

stiques, ou l'on trouvera le nombre des cas de maximum et

de minimum de force du vent se présentant aux différentes

heures de la journée pendant les deux especes de jours.

Le fait que le premier de ces tableaux embrasse un

nombre plus considérable de cas que de jours, dépend évi-

demment de ce que les extrémes, en particulier les minima

par un temps calme et clair, se montrent å plusieurs heures.

Pour rendre les valeurs parfaitement comparables entre elles,

nous réduisons les chiffres å la proportion de 100 jours.

Nous obtenons alors les nombres du tableau IV.

BIHANG TILL K. SV: VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 5. 11

Tableau III. Upsal.

= AR ne. av€C IB. Jours calmes et elairs.;

Heure. Nombre: 56. Nombre: 66.

Maxima (63). Minima (68) .| Maxima (77).|Minima (304).'

1 matin — 1 1 38

2 — 8 1 38

3 = 10 — 40

4 = 3 — 46

3 = 4 — 43

6 — — — 23

z 2 2 3 Z

8 SNS GERE 4 2

9 2 — 3 ill

10 4 — 3 -—

Jäl 1 — D =

midi Ö — 4 —

1 soir dé — 2 —

2 13 — D = |

2 10 — 4 —

4 S — 8 —

D il — 12 —

6 — — 12 2

dd — — d 3

8 il 6 if 2

) — Tags — 4

| 10 2 D 3 14

| 11 = 7 ll 22

minuit = 1 — 19

Le tableau IV fait voir d'une maniere péremptoire que les

extrémes se groupent plus nettement autour de certaines heures

pendant les jours de vent avec ou sans pluie que pendant ceux

ov le temps est calme et clair. ITes maxima se présentent dans

la proportion de 23 p. 100 å une seule et måme heure (å 2

heures du soir) pendant les jours de la premiere espece, et

au nombre seulement de 18 p. 100 dans ceux de la seconde

(å 5 et å 6 heures du soir ').

1) Nous avons spécialement fait observer dans notre mémoire (p. 15) ce

fait singulier qu'å Upsal les maxima dans la force du vent par un

12 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

Tableau IV. Upsal.

2 RR bl aveC IB. Jours calmes et clairs.

Heure. Nombre : 100. Nombre : 100.

Maxima 4. | Minima-Z. | Maxima 4. | Minima 4.

| 1 matin — 20 2 58

| 2 | = Se 2 58

3 JE 18 — 61

4 | = | 6 2! | 70

5 — d — 65

| 6 = | = — 30

| 7 4 4 5 11

| S | 6 ; = 6 3

| 9 | 4 2 5 2

| 10 S — 5 —

öl 2 — 3 —

midi 16 — 6 —

| 1 soir 13 — 3 —

| 2 23 - 8 =

| 3 18 = 6 — >

| 4 14 = 12 =

| 5 2 18 SER

| 6 =— - 18 3

| 7 = = 8 5 |

| 8 2 11 2 3

| 9 r 2 <= Ve

| 10 4 2 > 21

11 = 13 2 33

minuit 22 20 — 29

Pour ce qui est des minima, ils pe s'élévent pas a moins

de 70 p. 100 dans les jours sereins vers 4 heures du matin,

tandis quil n'y en a que 20 p. 100 pendant les jours de vent

et de tempéte. Il faut se rappeler ici que ces minima-lå ne

sont pas autre chose que les calmes, puisque nous avons

réuni les jours les plus calmes dans le tableau II et que —

comme cela ressort aussi de notre mémoire (p. 17 et 18) et

temps calme et clair ont lieu plus tard dans V'apreés-midi que pendant

les jours de vent et de tempéte.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0 5. 138

concorde d'ailleurs avec l'opinion admise par tout le monde

— le calme apparait alors principalement la nuit, surtout si

les jours sont clairs. Quant aux jours de vent et de tem-

pete la force du vent ne s'abaisse que rarement jusqu'a 0

pendant la nuit. Toutefois, le moment des minima avec

leurs 20 p. 100, on le voit par le tableau IV, est aussi forte-

ment accusé que pour les maxima, et les cas particuliers se

groupent meme d'une facon plus nette autour d'une certaine

heure (minuit ou 1 heure du matin) que ce n'est le cas pen-

dant les jours sereins.

Nous ne pouvons nous défendre de supposer que juste-

ment ces nuits sereines ont donné lieu å lidée que c'est par

un temps calme et clair que la période en question se pré-

sente avec le plus de netteté. En effet, un calme absolu est

plus évident pour un observateur superficiel qu'une dimi-

nution de force dans un vent fort régnant. Ör, nous venons

de démontrer que — au moins pour ce qui concerne Upsal

— Tl'opinion jusqu'ici en cours ne soutient nullement V'exa-

men. Mais il nous reste encore un point å traiter, V'amplitude.

Si Pon calcule les moyennes de tous les maxima d'une

part et de tous les minima de V'autre dans les tableaux I et

II, ainsi que les différences, on obtient les chiffres suivants.

Jours de vent avec ou sans pluie. Jours calmes et clairs.

Métres par seconde. Métres par seconde.

Max. Min. Diff. Max. Min. Diff.

10531 2.2 7.9 4.4 0.0 4.4

Nous voyons par ces chiffres que la différence entre les

moyennes des extrémes, ou, comme nous l'appelons, P'amplitude,

est incomparablement plus grande pendant les jours de vent

que par un temps calme et clair. Notre honorable contra-

dieteur remarque qu'on ne doit pas nommer amplitude la

. . . « max.

différence en question, mais le quotient —— et que, par consé-

min.

quent, nous ne sommes pas autorisé a conclure que «Pampli-

tude augmente avec la moyenne de la force du vent». ”)

Notre critique a en effet tiré de certains chiffres de notre

mémoire quelques-uns de ces quotients et trouvé que, loin

1) Ou «que PFamplitude périodique croit avec l'augmentation de la force

maximale du vent pendant le jour», ainsi que nous exprimions le ré-

sultat dans notre précédent mémoire, p. 16.

14 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

de eroitre avec la force du vent, ils diminuent au contraire >).

Nous ne voulons pas entrer ici dans une discussion sur la

vraie signification du mot amplitude, bien que nous ne

soyons pas habitué a voir prendre ce terme dans le sens de

max. : min. Si néanmoins nous appliquons cette derniere

manieére de ecaleuler l'amplitude dans les cas en question,

nous trouvons que, pendant les jours de vent avec ou sans

pluie, elle est de 10.1:2.2 = 4.6 et, pendant les jours sereins,

4.4 :0.0==+.. Pendant tous les jours ou la force du vent

s'abaisse une fois ou P'autre pendant la journée jusqu'a 0”,

FPamplitude est toujours infinie, quelque valeur quaient les

maxima. Il nous est impossible de voir que ce mode de

caleul soit «plus naturel> que le nötre, qui, du reste, est

généralement admis, 3 ce que nous sachions. Ou bien

faut-il que dans les cas ou le minimum est = 0 calculer

I'<amplitude» d'une autre maniere? Toujours est-il que, dans

le sens ou nous entendons ce mot d'amplitude et pour ce qui

concerne Upsal, nous maintenons dans toute sa rigueur l'asser-

tion que nous avons émise précédemment, savoir que «lam-

plitude croit avec la moyenne de la force du vent», et nous con-

sidérons ce résultat comme un des plus importants de nos

travaux dans ce domaine. Y'il reste encore å quelqu'un le

moindre doute sur son exactitude, nous le renvoyons ä notre

mémoire et en dernier ressort aux observations imprimées

1) Par un effet du hasard, ces «amplitudes» sont assez semblables ou ac-

cusent une faible diminution de la force du vent pour Upsal. Si nous

calculons les quotients pour une autre localité, Saint-Pétersbourg par

exemple (voyez plus loin), nous obtenons le tableau suivant.

Jours å vitesse «Amplitude diurne> max. : min.

maximale du vent |

SÖ ROD - Jours clairs ou Jours demi- Jours couverts ou

be LA presque clairs. couverts. presque couverts.

40 et au-dessus (201) | 1.6 lär

30—39 22 lg 1.4

20-29 1.8 1.6 1.4

10—19 1.6 5 1.3

Ces «amplitudes> croissent sensiblement avec la force du vent. Un

calcul semblable pour Noukouss et Halifax fournit le meéme résultat.

Pour d autres localités, c'est plus ou moins l'inverse qui a lieu. HBElles

peuvent donc, suivant les circonstances, crottre ou diminuer avec la force

du vent, prendre des valeurs finies ou infinies. Comme dans tous ces

cas elles ne nous éclairent guére sur le caractére du phénoméne, nous

ne voyons pas quwil y ait lieu d'en faire usage.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O de 15

qui ont servi de base å nos calculs: accessibles å tous, elles

permettent å tous de contröler chacun de nos résultats.

Dans notre mémoire (tabl. III, p. 15; voyez aussi fig. 1

å la fin de celui-ci), nous avons montré comment la période

diurne de la force du vent å différentes valeurs de la force

moyenne ou maximum du vent s'accuse pendant le jour,

lorsqu'on prend en considération la force du vent a chacune

des vingt-quatre heures de la journée, et non comme ici les

extrémes seulement. Les chiffres doivent en ce cas pouvoir

se passer de commentaire.

C'est sur les deux dernieéres colonnes de force maximum

de vent 11—12 et 12—14 métres par seconde (reproduites

dans les deux zcourbes supérieures de la fig. 1), contenant

les jours les plus tempåtueux qui se soient vus dans les

mois d'été (mai ä aott) pendant I ans, que le jugement dé-

favorable de notre honorable contradieteur semble surtout se

porter. Pour notre part, ces colonnes sont au contraire le plus

beau témoignage de la parfaite exactitude de notre résultat, car

il doit &tre difficile de montrer, dans n'importe quel domaine

analogue ou la périodicité joue un röle reconnu, une période

plus égale dans la moyenne d'un nombre de jours aussi res-

treint que 15 ou måéme que 8. Si les points terminaux 3.5,

3.5 et 6.1, 3.1 ne concordent pas parfaitement, c'est un dé-

faut commun äå tous les calculs de phénoméenes périodidues,

méme les plus marqués comme ceux de la température,

lorsqu'on n'y fait entrer comme ici qu'un nombre restreint

de jours. La variation de la force du vent pendant ces huit

jours offre un intérét tel que nous croyons devoir en com-

muniquer dans le tableau V les chiffres in extenso '), ainsi

qu'un apercu caractéristique de Vétat atmosphérique général

des jours dont il gs'agit. Les cinq colonnes de ce tableau

sont aussi représentées graphiquement dans les fig. 3—17.

Le 22 Juillet 1866 avait une quantité moyenne de

nuages: 5.5; pluie: 17"/45. D'aprés le Bulletin internatio-

nal de VFÖObservatoire , de Paris, Upsal se trouvait sur le

revers d'un minimum barométrique dont le centre semblait

se trouver dans le voisinage de Riga.

1) Les trois premiers jours sont tirés de la série «Observations météoro-

logiques horaires etc. å P'Observatoire de I'Université d'Upsal du 30 Mai

1865 au 9 Aotöt 1868, dir. et publ. par R. RUBENSON, Upsal 1877>.

Les cinq autres jours sont tirés du «Bulletin mensuel météorol., années

1874 -1879, réd. par H. H. HILDEBRANDSSON.»

16 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

17 Juin 1867. —' Quantité moyenne de nuages: 8.3:

pluie: O””",15. Minimum de pression dans la Baltique; vent

du NE. assez fort a Haparanda, Hernösand et Stockholm.

30 Juillet 1867. — Quantité moyenne de nuages: 10.0;

pluie: 6"",77. Minimum barométrique sur le golfe de Fin-

lande; vent du N. assez fort å Hernösand et å Stockholm.

2 Mai 1874. — Quantité moyenne de nuages: 8; pluie:

"77. D'apreés les cartes synoptiques de F'Institut central de

météorologie a Stockholm, un minimum barométrique en

Russie, tempéåte du N. dans la Baltique.

30 Juillet 1874. — Quantité moyenne de nuages: 9;

pluie: 7"",75. Un minimum barométrique passe par la Scan-

dinavie septentrionale.

17 Mai 1875. — Quantité moyenne de nuages: 71; pas

de pluie. Un minimum barométrique en Finlande; tempéte

du NO. dans toute la Scandinavie.

15 Mai 1876. — Quantité moyenne de nuages: 5; pas de

pluie. Minimum barométrique dans le voisimage de Riga.

Vent fort du N. dans la Suede méridionale.

27 Mai 1876. — Quantité moyenne de nuages: 5; pas

de pluie. Minimum barométrique au 5. de Saint-Pétersbourg;

vent fort du N. sur les cötes suédoises de la Baltique.

Les données relatives aux minima de pression et aux

vents ne se rapportent qu'a 8 h. du matin. Aucun orage

n'eut lieu äå Upsal ni ne fut entendu dans le lointain pen-

dant les huit jours qui nous occupent. Ce sont donc des

jours typiques de bourrasques, car, pendant chacun d'eux, Upsal

se trouvait dans le domaine d'un minimum barométrique

tres marqué, et la tempéte n'était pas locale: elle s'étendait

sur une grande partie de la Suéde ou des régions (mers ou

terres) environnantes. |

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 5. 17

— Tableau V. Marche diurne de la force du vent dans les 8 jours

maximum de vent & Upsal pendant les mois de mai

å aoät 1866—1868, 1574—-1879.

ST VEN Pere Métres par seconde.

Heures. | .. & STATE ST RE & & 3 | 2

; Sister SS SBR Surt vB. or FB en Herse

Sof a RE a

EE SN a

dömd fl3A. |. 194 | 208 CI SKER a TEGS MOE SKA GA

2 186 | 217 | 236 Ar Sa FASEN LEG

2) 219 218 226 5.0 2.9 S.1 6.3 5 6.9

4 175 | 242 | 206 'D.5 2.9 9J.0 3 6.2 6.9

Sr a00 | 2-1 202 1-1 6.8] 3.3: |-A0:3sbr 7.0), 62 7 |

BED 269: 2311 Zack irg.e t, 102 |) 66 182 |

Vd 246 | 259 | 266 FU ANA) MR ICA RSS ee 2 |

8 272 | 276 | 294 TA TR GE GS LEN

9 20 281 24 9.1 6.3 | 10.5 | 10.5 9.3 | 10.2

10 SO0MFS05:- 63285 Ia I0:4r I 6:36.) la a Iran Ole aO:S

( SR SO OK ilög SAR öSK aRG

HödNEs0AT 333 32060 din. 9.8). | List I25k20 JAI

HÄST 303 303 303 3 (25000 a a KR Om t2 do RS

2 FÖRE ARA LR a. 19 dl LIK es Ian 1 KAS len ka]

3 280 200 264 IT EEE an! IG SJR 3 a Se rs ESA a (0

4 NOEN AEGRIS MI Sia er a BIS [Se TAC |A 1 | a OLE SR

5 TE EG RS DDT a TA SA OR SL SKOR

6 174 91 223 10 3.3 GS (3 6.8 6.8

7 167 250 NTA TRE SE SS ra RS ON

8 149 0 215 10.9 3.9 108 3.5 4.3 4.9

2 | 147 0 188 SKE D.2 1.0 2.1 28 4.5 |

10 | 124 0 balen ELON SL Oan NA Tel be len ng AR

ER 149 220 ET ETRADE IE

| minnit| 153 FS RE RN rr NO ISS KORA STA oe

Personne, å la vue de ces colonnes, ne pourra contester

que pendant ces jours de tempéte avec ou sans pluie ä Upsal

la ”période diurne de la force du vent n'apparaisse avec «la

plus grande évidence>.

Mais le compte rendu qui nous occupe en ces pages dit

plus loin que <fast alle von anderen Orten bekannten That-

sachen sprechen dagegen, dass die tägliche Periode der Wind-

18 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

stärke bei stirmischen Wetter am regelmässigsten und aus-

geprägtesten hervortritt.> Dans notre précédent mémoire, nous

n'avons pas fait des recherches de détail de cette nature

pour une autre localité quw'Upsal, par la raison d'abord que

nous n'avons pas eu le temps nécessaire pour un travail si

étendu, et surtout par ce que, selon nous, ce genre d'études

s'exécute le mieux dans les institutions ou se recueillent

les observations et par les personnes possédant une connais-

sance spéciale du plus ou moins de valeur äå leur accorder.

Les données et les calculs que nous allons citer pour

d'autres localités qu'Upsal sont insérées ici pour ces raisons,

sans prétendre aucunement a etre complétes.

Saint-Pétersbourg. Les «Annalen des Physikalisehen Cen-

tral-OÖbservatoriums» nous ont permis de faire pour les mois

de mai —aot4t,1874—77 un caicul analogue å celui que nous

avons livré pour Upsal. Comme jours de vent, nous avons

pris ceux qui accusaient un maximum de force du vent de

323 kilometres par heure et au-delå, comme jours calmes et

clairs ceux qui présentaient une force maximale de vent de

20 kilometres å I'heure et au-dessous avec une quantité

moyenne de nuages 0—3. Nous nous sommes ainsi écarté

de la norme suivie pour la répartition des observations 3

Upsal, afin d'éviter le long et pénible calcul des moyennes

diurnes, qui ne sont pas données dans la publication qui

nous occupe. Il nous parait de plus inutile de réduire les

chiffres å la proportion 4, le nombre de jours étant å peu

prés égal dans les deux groupes.

Il ressort clairement du tableau VI que les maxima se

présentent mieux groupés et en plus grand nombre åa ure

certaine heure, ici ä 3 heures de lI'apres-midi, dans les jours

de vent que ce n'est le cas pendant les jours calmes et clairs.

Il en est de måme pour les minima de la force du vent pen-

dant la nuit. Nous verrons aussi plus loin que Vamplitude

augmente avec la force du vent.

Nous retrouvons done pour Pietersbourg comme précédem-

ment pour Upsal le fart contesté dans le compte rendu, savoir

que la période diurne de la force du vent apparait avec plus

de force et de netteté par un temps agité que dans des jours

calmes et clairs.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0 Db. 19

Tableau VI. Saint-Pétersbourg.

SE JOE det venteravec om"| "Bi.-Jours calmestier clara,

sans pluie.

Heures. Nombre: 47. Nombre: 45.

| Maxima (51). | Minima (55). | Maxima (51). | Minima (60).

| nm: ik | 8 2 | 3

2 - 4 San 5

3 = 3 il 6

4 = a) — 5

5 ill ill — 6

6 2 2 — | 3

dd 2 2 1 2

; S 2 — — | 2

9 = El IFE 3

10 il l 2 äl

11 il 1 1 = |

| midi 1 2 3 SL SPA

Eg: 8 = 6 a

2 id 222 6 AT

| 3 12 — 6 | —

| 4 5 1 DE MA 2

| 5 3 1 5 2

6 2 id 4 | -

Z = 1 3 | i

8 — 2 1 4

9 2 | 2 — 4

10 — | 3 - 3

110 1 5 2 3) |

minuit = 8 2 6 |

Noukouss. Les meémes Annales de 1875 nous fournissent

une année d'observations pour cette localité en Asie. Pour

obtenir un plus grand nombre de jours, nous abaissons le

maximum de la force du vent pendant les jours de vent å

20 kilometres par heure et faisons entrer aussi en ligne de

compte les jours des mois d”avril et de septembre. Cela

n'est pas trés avantageux pour notre démonstration, puisque

le phénoméne en question ne se présente d'une maniere

bien marquée — au moins a Upsal — que pendant les mois

de mari ä aotut. Les jours calmes et clairs sont pris suivan

20 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

la méeme norme que pour S. Pétersbourg, c'est-å-dire avec

une force maximale de vent de 20 kilometres å I'heure et

au-dessous. |

Tableau VII. Noukouss.

SA EE RR nn

= ag SN NS 9 | B. Jours calmes et clairs.

Heures. Nombre : 39. Nombre: 35.

Maxima (40). | Minima (46). | Maxima (50). | Minima (66).

1 m. — 2 2 3

2 — 6 1 4

3 — 3 -— 3

4 2 2 22 BU

5 CS 2 28 7

6 == 4 — 9

7 = 1 — 9

8 1 — 2 4

9 D 1 2 2

10 3 ill 2 2

11 2 — 3 —

midi 4 — 4 =

1s AN = 4 =

2 6 — 6 ==

3 2 — 6 -

4 3 23 8 — |

D D — 2 =

6 2 -— 2 ===

7 ll 1 2 3

8 — 2 1 3

9 1 3 — 2

10 - 6 = 3 |

äl — 2 il 4

minnit d 10 2 ST

ooLa période diurne de la force du vent s'accuse singu-

" ligrement bien tant pendant les jours de vent que par un

temps calme et clair. Bien que ces chiffres ne nous per-

mettent pas de décider pendant quelle espåce de jours la

période est le plus fortement développée, cela ressort avec

Pévidence la plus compléte, si I'on consideére la force du

vent å chaque heure. Dans le tableau suivant (voir aussi

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0 5. 21

fig: 8), nous donnons les moyennes des différentes heures

pour chacun des deux groupes de jours. Nous insérons

de plus dans la colonne a les moyennes de:5 des jours

ou il y a eu le plus de vent avec une force maximale de

40 kilométres å I'heure et au-delå.

Tableau VIII. Vitesse moyenne du vent en kilometres par heure,

å Noukouss.

| Vitesse maximale du vent en kilométres par heure:

ER IE re | P0 30 ch ar dereej . 20 e& äd dereoas

| pluie (5). pluie (39). Ey ere NS

Ia. | 16.0 | 14.9 8.3

2 21.2 | 15.4 8.5

RS 21.4 | 14,8 7.5

4 22.6 15.3 ÖS

5 27.0 14.9 7.0

6 20:2 15.8 6.6

Y 32.8 18.2 d23

SAT I 37.6 23.6 9.5

9 38.8 26.0 11.2 |

10 42.0 26.2 11.6 |

11 42.6 27.4 11.4 |

midi 43.8 28.0 TORRA |

NÅ 43.8 28.8 12.6

2 45.2 28.8 L 131

lol 46.0 28.4 | 13.3 |

4 47.0 28.6 | 12.9

5 45.0 28.1 3 11.5

6 36.6 26.1 9.8

ZI 30.2 21.8 8.1

8 23.4 17.9 9.0

9 22.4 16.5 9.5

10 22.8 15.4 | 8.5 |

11 21.2 15.6 8.5 |

minuit 23.0 14.8 8.0 |

Malgré le petit nombre de jours entrant dans la pre-

miégre colonne, la période qu'ils nous fournissent est å peine

moins réguliére que pour les autres groupes. Le fait que

les extrémes 16.0 et 23.0 ne correspondent pas, n'affaiblit

22 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VEN1?.

en rien cette régularité. Si nous prenons comme minima

des périodes les moyennes des minima avant et aprés minuit

et que nous, calculions l'amplitude selon notre mode habituel

max.—min., nous aurons les résultats suivants:

a b 6

28.4 14.0 6.0

Nous trouvons donc pour Noukouss la meme loi que

pour Upsal et S. Pétersbourg, d'aprés laquelle la période en

question se montre avec la plus grande évidence pendant

les jours de vent et de tempéåte avec ou sans pluie. Des

«Nachmittägige Gewitterstärme» n'en sont nullement la cause,

car les jours que nous avons traités ont vu trés peu Tosmge

å S. Pétersbourg aussi bien qu'å Noukouss.

Hambourg, Keitum, Neufahrwasser, Swinemiinde. Pour ces

stations des cötes septentrionales de I' Allemagne, nous avens

caleulé des «Meteorologisehe Beobachtungen in Deutschland

fir 1878» (Hambourg 1880) le tableau suivant d'aprés les prin-

cipes qui nous ont dirigé pour les localités précédentes,

indiquant le nombre de cas ou le maximum ou le minimum

diurne de la force du vent se présente aux différentes

heures. Comme nous n'avions å notre disposition qu'une

seule année d'observations pour les quatre localités, nous

les avons réunies en un seul tableau. Par jours de vent,

nous entendons ici ceux ou la force maximum de vent s'est

élevée 3 10 méåtres par seconde et au-dessus; au-dessous de

ce chiffre, nous rangeons les jours calmes et clairs avec une

quantité moyenne de nuages couvrant moins d'un tiers du

ciel. Pour lI'appréciation de cette derniere valeur, nous

n'avons eu pour base que les observations faites trois fois

par jour et publiges dans le volume cité.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6: N:O 5. 23

Tableau IX. Hambourg, Keitum, Neufahrwasser, Swinemimde.

AFIDarsrde VEN EMG OM B. Jours clairs et calmes.

sans pluie.

Heures. Nombre : 82. Nombre : 78.

| Maxima (87). | Minima (96). | Maxima (85). |Minima (149).

1 m it 20 1 14

2 6 1 13

2 — dd if IS

i 1 4 — 16

5 29 9 ur 16

6 il | S al 12

| 7 il 3 1 8

8 3 — 3 4

fö 9 | ö — 2 | 1

10 | 5 1 i sd

0 12 1 S —

| midi = | 8 1 3 2

| 1 s SRA — 7 =

| 2 | SS 7 =

3 | 4 1 D Jl

4 3) if ik —

5 3 il 3 1

. 6 4 2 I 3

| id id 2 6 2

| 8 | = 4 3 Gr

| 9 2 5 6 6

10 3 3 2 5

2 äl 3 8 1 S

minuit il Z 3 13

Ce tableau fait ressortir avec évidence que les extrémes

ne paraissent pas moins distinetement pendant les jours de

vent avec ou sans pluie que pendant ceux ou le temps est

serein. Nous verrons plus loin que dans ces måmes loca-

lités amplitude augmente également avec la force du vent.

En un mot, la période diurne de la force du vent pendant

la saison chaude est également ici le plus fortement et le

mieux accentuée par un temps de vent et de tempéte.

24 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

Bruwelles. Da force du vent est indiquée 1ie1 toutes les

heures paires au moyen de Panémométre d'Osler, qui donne

en kilogrammes par pied carré anglais la plus forte pression

du vent pendant une heure. Dans le tableau suivant (voir

aussi fig. I), nous avons calculé, d'aprés les Annales måtéoro-

logiques de F'Observatoire royal de Bruxelles pour les mois

de mai—aodt 13867—1872, la force moyenne du vent en

quatre groupes de jours:

a) Jours de tempéte avec ou sans pluie, ou la force

maximum du vent pendant la journée sg'est élevée å 3 et

au-dessus (nombre: 8); b) jours de vent et de tempéte avec

ou sans pluie, ou la force maximum du vent a atteint 2 et

au-dessus (nombre: 35); c) jours couverts avec måéme force

de vent que dans le groupe b (nombre: 14); d) jours calmes

et clairs avec une force maximum de vent g'élevant seule:

ment a 2 et au-dessous (nombre: 49).

Tableau X. Force moyenne du vent en kilogrammes par pred

carré anglais, ä& Bruxelles.

Force maximale du vent moyenne en kilogrammes

par pied carré

AR a) =

SönG PIREN EE US OS IPL dess d) moins de 2

dessus, ij. avec|/dessus, j. avec > I ÖS NT 4

: . : .. | couverts avec | jours clairs

ou sans pluie | ou sans pluie vi 4

(8). (35) ou sans pluie (49).

i (14).

0 m 0.75 0.61 | 0.83 0.10

2 0.98 0.77 0.33 0.09

4 1.04 '0.57 0.63 0.09

6 [23 0.75 0.78 0.12

8 1:58 1.03 IS 0.21

| 10 2.12 1.29 1.69 0.25

midi 2.45 IS 1.84 0.33

25 2.51 1.30 1.86 0.35

; 4 3.38 1.s0 1.90 0.26 |

| 6 1.63 1.31 1.05 0.21

| 8 1.03 0.96 0.64 0.13

10 1.13 0.69 0.66 0.13

Un simple regard sur ce tableau nous convaine qu'aussi

a Brugelles la période diurne de la force du vent est plus

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0 de 25

caractérisée pendant les jours de vent avec ou sans pluie

que par un temps calme et clair. La période est méme le

plus nettement marquée pendant les jours ou reégne le vent

le plus fort. Quoique le nombre de ces derniers ne se

monte qu'å 8, ils nous fournissent une période étonnamment

réguliere et accentuge, comme ä Upsal. Les amplitudes

max.—min. sont respectivement les suivantes

a b ec d

2.48 FT 1.26 0.24

Le fait que c'est réellement une plus grande force de

vent en général qui améne cette période si sensiblement

accusée, et non quelques jours calmes et clairs qui se sont in-

sinués parmi les jours de vent, est prouvé par la colonne ce ou

nous n'enregistrons que des jours couverts avec le méme degré

de force maximum du vent que dans la colonne b. Nous

trouvons donc pour Bruxelles le méåme résultat que pour

Upsal (pag. 17 aå 21 de notre mémoire précédent), c'est-å-

dire que linfluence de la quantité de nuages sur la période

diurne de la force du vent est:relativement faible. Nous

reviendrons plus loin sur ce sujet.

Makerstoun en BEcosse. Il existe une série d'observa-

tions pour les années 1844—45 dans cette localité!). Les

jours clairs sont rares et presque trop calmes, car la force

maximum du vent s'est 3 peine élevée å une livre par pied

carré. Leur période est donnée dans la colonne f du tableau

suivant et, pour la comparaison, nous insérons en e la pé-

riode correspondante pour des jours entierement couverts.

Dans les autres colonnes d, ce, b, a, nous donnons la période

diurne pendant des jours de force maximum de vent beau-

coup plus considérable avec ou sans pluie et, comme nous

Pavons dit plus haut, en majeure partie couverts (voir aussi

SO): =

1) J. A. BROWN, Observations in Magnetism and Meteorology made at

Makerstoun in Scotland. Transactions of the royal Society of Edin-

burgh. Vol. XVIII et XIX, Edinb. 1848.

| Än

. z

26 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

Tableau XI. Force moyenne du vent en «pounds» par pied carré,

åå Makerstowun.

Force 'maximale du vent en «pounds» par pied carré:

re EE b) 3—4. | ec) 2—3 | d) 1—2. ed Paren

(7). (GÖS | (21). (55). couverts. | clairs.

| (18). (13).

1 m 1.67 0.41 0.56 0.26 0.08 0.01

2 1.54 0.50 0.46 0.25 00 0.01

3 [RA 0.71 0.42 0.23 0.07 0.01

4 2.39 0.64 0.54 0.21 0.07 0.02.

D 2.33 0.31 0.51 0.27 0.09 0.03

6 2.14 1.01 0.68 0.30 0.07 0.05

ä 2.54 1.14 0.80 0.42 0.10 0.09

8 3.03 1.37 1.13 0.56 0.14 0.12

2) 3.23 1.50 13015 OG 0.16 0.10

10 2.79 1.73 1.39 0.63 0.18 0.12

Jöf 3.39 1.43 1.43 0.72 0.20 0.15

midi 2.89 1.67 1.46 0.74 0.19 0.16

16: 3.00 1.80 1.36 0.72 0.20 0.22

2 2.54 1.90 LG MS 0.23 0.19

3 2.49 1.59 gg MA 0.19 0.18

4 2.69 1.69 1.24 0.73 0.20 0.17

5 2.27 1.53 1.29 0.63 0.18 0.20

| 6 i : 0.89 0.61 0.12 0.14

uh 1.20 IST 0.77 0.41 0.12 0.05

S 0.79 1.63 0.67 0.35 0.11 0.00

9 0.69 1.30 0.61 0.30 0.08 0.02

10 0.66 1.40 0.42 0.28 0.09 0.00

11 0.66 1.24 0.43 0.31 0.14 0.00 |

minuit | 0.76 0.34 0.43 0.28 0.12 0.00 |

Comme dans les localités précédentes, la période diurne

de la force du vent présente les caractéres les plus accentués

pendant les jours de vent, måme si ces derniers sont cou-

verts ou pluvieux. Cette période est si marquée pendant

ces jours-lå qu'il suffit, comme en a et en b, d'un petit iombre

de jours pour qu'elle se montre avec la plus grande netteté

exactement comme å Upsal et dans les autres endroits qui

"VET TOR

BIHANG "TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 5. 27

nous ont occupés. Les amplitudes (max.—min.) sont res-

pectivement

a b c d é fe

2.29 13 ISA 0.56 0.15 0.21,

et, on le voit, vont en décroissant, lorsque les maxima de

la force du vent diminuent. Les deux dernigres :colonnes

e et f nous montrent le peu d'influence qu'exerce la quan-

tité de nuages sur la période en question.

Il est inutile de faire remarquer que les moyennes in-

:sérées ici pour differentes localités n'ont nullement la pré-

tention de fournir une image exacte du phénoméene dans ses

détails: le nombre de jours qu'elles embrassent est trop

restreint. C'est pourquoi nous ne pouvons parler ici de cer-

taines particularités d'ordre secondaire que nous avons fait

voir pour Upsal. Nous avons då nous attacher surtout å la

question principale qui nous occupe en ces pages, savoir la

periode diurne de diverses forces du vent, spécialement pen-

dant les jours de vent et de tempéte avec ou sans pluie.

Cela g'applique aussi a la station américaine dont nous allons

faire mention.

Halifax N. S. Le thirteenth number of Meteological

Papers, Anemometry at Halifax N. S., London 1865, a servi de

base å notre caleul de la période diurne de la force du vent

en lieues anglaises par heure pour les mois de mai—aott

1859—1861; nous avons fait entrer en ligne de compte les

jours accusant une force maximum de 0 —-10, 10—20, 20—30

ete. dans le tableau suivant (voir aussi fig. 11). Il nous a

été impossible de distinguer les jours elairs, car les éléments

a notre disposition ne fournissent aucune indication relative

å la quantité de nuages. ;

28 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURENE DE LA FORCE DU VENT.

Tableau XII. Force moyenne du vent en lieues anglaises par

heure & Halifax, N. SS.

fr TREAN

| Force maximale du vent en lieues anglaises par heure:

Henres AND sork) Ne) S0AG |

au-dessus, | au-dessus, | ”) 20-30. | d) 10—20. | e) 0—10.

(6). (15). (63). (64). (6).

— Är

; i 13.3 15.5 | 11.4 0:6' EN Do

2 14.3 EN SON a GE 5.7

| 3 16.5 10:30 OR 6.4 5.1

4 17.3 1300 = Nr Ö 6.4 5.5

a) 197 13.3 | 9.6 6.4 5.0

6 19.3 TAS FR 6.3 4.5

z 19.7 14.0 10.6 Ga 4.8

lö) 19.0 | 16.1 11.0 6.3 4.g

9 20.3 16.2 11.6 6.6 4.7

10 21.3 19.9 T250A | 2 4.8

11 24.8 21.1 SR ERA 4.8

midi 26.9 22.2 0. 9.5 6.2

1 s. 26.3 23.8 16.0 | 10.1 i D.3

2 26.5 23.7 (ÖST RG ERLOG 6.5

3 27.0 23.3 INC | Ia 7.5

ad 29.2 23.6 17.3 10.9 6.7

5 26.7 SE ES 10.0 53

6 23.2 TFF 16.3 9J.3 9.3

7 SEA EG 14.0 Ta 4.2

8 16.3 16.0 13.4 SEG J.2

) 14.5 14.9 I 6.7 d.5

10 14.3 13.9 ING 6.3 2.7

ilöll 13.3 14.7 12.0 6.7 3.8

| minuit 14.3 14.1 117 6.8 4.3

Cette localité accuse également pendant les jours ou reégne

le vent le plus fort une période bien accentuée de la force

du vent. Il est intéressant de comparer par exemple la

periode diurne en a, les jours ov il y a le plus de vent,

avec e, les jours calmes. Dans les deux il n'est question que

de six jours; mais quelle différence dans la régularité et

Pénergique developpement de la période dans ces deux groupes!

Vienne en Autriche. C'est le seul endroit oh nous ren-

contrions des résultats différents de ceux que nous avons

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N.O 5. 29

trouvés pour toutes les autres localités. Nous reviendrons

plus loin å ce cas remarquable et intéressartt.

Ce qui précéde fait voir, par conséquent, que le résultat

auquel nous sommes arrivé dans notre mémoire pour Upsal,

loin d'&tre dementi, n'a fait que recevoir une plus entiere

confirmation. Nous avons montré également que ce résultat

s'applique non seulement å Upsal, mais — hormis un seul cas

— å tous les autres lieux sur lesquels aient porté nos re-

cherches et dont la situation me soit. pas d'une nature excep-

tionnelle. Aussi, lorsque notre honorable critique dit que

«presque tous les faits conmnus des autres localités sont con-

traires äå l'opinion que la période »diurne de la force du vent

se présente avec le plus de régularité et avec les caractéres

les plus marqués pendant les jours de tempéåte», ne savons-

nous vraiment å quels «faits connus» il fait allusion. Pour

notre part, nous serions tenté de retourner sa phrase pour

dire que: presque aucun fait connu pour les autres localités

ne dément le fait que etc.

Nous sommes parfaitement convaincu que les résultats

contestés de notre mémoire sont absolument certains, et

nous avons lieu de croire qu'ils ne s'appliquent pas seulement

å Upsal mais sont d'une nature trés générale. Toutefois, nous

tenons compte å notre honorable contradicteur de ce qu'l

n'a pas voulu les admettre sans examen ultérieur; lorsqu'ils

lui ont semblé nouveaux il a émis naturellement ses doutes,

il a protesté. Mais il ett été désirable qu'il fit preuve de

la méme prudence au sujet d'autres auteurs traitant la méme

matiere. Avant qu'une question scientifique recoive sa solu-

tion complete, elle reste entachée de certains préjugés qui

trouvent leur source dans des recherches insuffisantes ou peu

säres, si tant est quil en existe. La question qui nous

occupe nous parait justement tre dans cette phase.

Un point qui a été exposé par quelques auteurs, mais

dont la portée a été probablement fort exagérée, c'est lin-

fuence de la quantité des nuages sur le phénomåne qui nous

occupe ici. Pour ce qui concerne Upsal, nous avons trouvé,

il est vrai, qu'un tel rapport a effectivement lieu, PFamplitude

de la variation ”diurne de la force du vent étant en moyenne

un peu plus grande, par un ciel clair que lorsqu/'il est couvert. 5)

1) Voir notre mémoire, p. 17—20; ainsi que la fig. 2 å la fin de celui-ci.

30 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

Cependant cette méme période est si fortement accusée

par un temps 'couvert et surtout par un temps de vent et

de tempéte qu'on peut considérer lVinfluence de la quantité

de nuages sur le phénoméåne comme ,relativement trés faible.

On a vu dans les pages qui précédent que ce n'est pas lå

un cas qui s'applique uniquement äå Upsal. Nous rappelons

a cet égard ce qui a été dit ci-dessus å V'occasion de Bruxelles

et de Makerstoun. Dans d'autres localités, il est vrai, cette

influence semble é&tre plus notable. C'est par exemple le

cas pour les lieux qui vont suivre. Toutefois, Vinfluence en

question y est aussi, comme nous allons le montrer, d'une

nature secondaire.

Saint-Pétersbourg. Dans les tableaux suivants, nous avons

réparti les jours de mai å aotit 1874—1877 en trois groupes:

a. jours clairs ou presque clairs, b. jours å& moitieé clairs

et e jours couverts ou presque couverts. Dans chaque groupe,

les jours sont divisés suivant les diverses forces du vent.

Nous aurions préféré faire cette division comme å Upsal”)

en employant les moyennes diurnes de la force du vent,

mais comme celles-ci ne se trouvent pas dans les «Annalen»

et qu'il serait trop long de les calculer, nous les avons rem-

placées par la force maximum du vent pendant les 24 heures,

savoir 10 a 20 kilometres par heure, 20—30 etc.

1) Voir le 17 mémoire, tab. V a, b, p: 17 et 18.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL.

BAND 6. N:O 5. Ol

Tableau XIII. Vitesse moyenne du vent en kilometres par heure,

a S:t Petersbourg.

a. Jours clairs ou presque clairs.

Heures.

vo NN HH

Oo OA mA OO BR

minuit

Vitesse maximale du vent en kilométres par

beure:

: 6) 30—140. c) 20—30.

(1). (16). (43).

27 16.5 130

28 15.0 12.4

29 15.1 11.7

33 14.4 11.s

fen 13.s ale

EE 14.9 Ifa

40 15.4 12.9

45 16.4 19.6

22 18.6 13.9

36 20.6 16.5

30 Å 22.2 17.8

36 26.3 la

Cl 29.6 19.3

30 29.5 20.4

33 30.8 20.7

31 28.8 20.1

29 26.8 19.5

31 Ia 18.4

31 24.3 17.7

28 20.9 iv

24 16.9 12.8

Ler 15.1 12.7

14 ID 12.4

20 14.4 ill

— — 2

dO=20!

(53).

32 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

b. Jours demi-couverts.

Vitesse maximale du vent en kilometres par .

heure:

Heures.

2) FÖSE 20" 17p) 8040. | ce) 20300 EN

(7). (50). (80). (47).

ID 2D.6 16.5 12.5 (ars

2 20.3 17.1 12.4 8.4

3 25.4 13.2 12.3 d.4

4 24.9 18.1 Ur 3.0

D 26.7 18.5 11.3 7.9

6 27.0 17.5 12.0 Ör

id 31.0 18.1 12.3 3.6

Lo) 29.7 17.6 14.5 3.9

Ö 31.6 20.8 15.5 10.3

10 31.1 23.0 16.6 10.3

11 32.9 24.3 17.6 Sir eg

midi 34.4 26.1 LEN 11.z

1s. 30.9 28.0 13.5 11.0 |

2 EA 29.1 19.5 10.90

3 33.1 28.3 19.4 12.0

| 4 al. SEN 18.5 12.s |

5 28.4 26.7 17.6 11.9 |

6 a 24.5 16.1 10.8

YZ 26.7 Allan 15.1 11.0 |

| 8 26.3 Nn (0 13.7 EF LO

| 9 23.9 18.5 12.7 SER

| 10 22.9 16.6 12.4 ie

| 11 20.1 16.0 12.2 6

| minuit 23.0 15.9 | 12.6 9.9 |

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD HANDL. BAND. 6. N:O 5. 33

e& Jours couverts ou presque couverts.

Vitesse maximale du vent en kKilométres par

heure:

Heure. |

20 SNES 030 2011 an2080-5 a 30:

eSSus.

(8). (48). (85). (42).

1 m | 3 18.4 H:s 10.5

2 19.4 18.1 13.4 10.4

3 21.4 19.0 are 10.0

4 20.3 18.2 13.4 9.4

5 | 21.1 18.5 13.5 9.5

6 i 22.4 1SK 13.9 10.1

7 29.3 188 14.3 9.3

S 29.5 IS 14.7 10.2

9 31.5 21.3 15.5 10.6

10 34.9 22.5 | 16.3 11.4

11 33.6 208 17.6 11.0

midi 30.0 23.6 18.4 TG

ie: 30.8 24.0 20.1 TNA

2 30.0 | 24.2 18.6 11.4

S 30.3 | 24.3 18.5 12.0

| 4 34.1 24.3 18.7 11.2

(5) 32.8 | 24.2 18.s 10.9

6 29.5 23.0 17.2 10.6 ;

7 28.3 21.5 16.0 100

3 27.3 19.9 SR 10.3

d 20.4 19.5 15.0 9.9

10 kest aa 19.1 15.1 er |

11 | 25.5 180900 a SER

minuit 20.1 | 17.5 15.1 J.4

Un simple coup d'eil sur ces tableaux (voir aussi fig.

12, 13 et 14) confirme encore l'exactitude du résultat dont

nous avons si souvent parlé plus haut, ä savoir que ce sont

justement les jours ou il y a le plus de vent, qu'ils soient

clairs, couverts ou pluvieux, qui ont la période la plus accusée

de force du vent. Comme dans les cas précédents, cela

ressort clairement malgré le petit nombre de jours. Mais

Finfluence de la quantité de nuages offre aussi quelque in-

téreét; on la verra dans le tableau suivant, extrait des précédents.

[3]

34 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

Tableau XIV.

Amplitude (max.-—min.). ATIPlESRSR ONE

Vitesse maxi- Para:

male du vent Ir

en kilométres A. | Bi C. ;

par heure. J. clairs Jösdernie J. couverts B C

ou presque SARS ou presque d

clairs. "| couverts.

40 et au-dessus (24) | 13.4 14.6 (0.53) 0.37 | 0.40

30—40 16.7 12.9 6.5 0.54 0.45 0.27

20—30 9.2 7.5 D.9 0.44 0.38 0.24

10—20 4.9 40 | 2.6 0.38 | 0.31 0.22

Les amplitudes (max.—min.) ont en général leur maåxi-

mum pendant les jours clairs ou presque clairs et leur mi-

nimum pendant les jours couverts, et la difference est par-

fois trés sensible, contrairement å ce qui avait lieu a Upsal.

Cependant, ici é€galement, TFinfluence de la quantité de

nuages est d'une valeur secondaire comparativement å celle

d'une plus grande force de vent en général. Prenons par

exemple lamplitude 2,6 qui correspond å une force maximale

de 10—20, par un ciel couvert. En supposant que le ciel

s'éclaircisse, nous avons d'aprés le tableau une amplitude de

4,9, tandis que dans la supposition d'un renforcement du vent

sans éclaircissement du ciel, nous aurions une plus grande

valeur de la méme amplitude, å savoir 9,9 ou meme 14,6.

Dans le tableau qui précéde, les quotients, — Pamplitude di-

visée par les maxima, — nous montrent comme le phéno-

méne dépend des deux facteurs méteéorologiques.

Hambourg, Keitum, Neufahrwasser, Swineminde. Ici

comme pour S. Pétersbourg, nous avons réparti les obser-

vations pour les mois de mai—septembre 1878 en trois groupes

d'aprés la quantité de nuages, et subdivisé ces derniers sui-

vant les diverses forces maximum de vent pendant le jour,

0—53 métres par seconde, 5—10 etc. Les tableaux qui sui-

vent (ainsi que la fig. 15, 16 et 17) font voir la marche

diurne de la force du vent dans tous ces cas. &Les obser-

vations des 4 localités sont combinées pour les raisons don-

nées précedemment.

ANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O Db. 390

Tableau XV. Vitesse moyenne du vent en metres par seconde

å Hambourg, Keitum, Neufahrwasser et Swinemiinde.

a. Jours clairs ou presque clairs.

Vitesse maximale du vent en métres par seconde :

Heure.

RA TLS c) 5—10. d) 0—5.

(2). | (f | (52). (26).

Töm: 5.2 4.3 2.8 | 1.9

2 4.3 D.4 2.8 1.6

3 SM D.9 2.6 1.6

4 d.4 D.3 2.7 1.6

5 9.3 DA 2.8 = 1.5

6 I.9 6.0 3.0 ie

dj 4,9 6.6 I.3 18

| 8 3 7.0 I.5 2.0

3) 10.7 7.5 4.0 2.3

10 1253 8.1 | 4.3 2.4

äl 12.8 9I.0 4.6 2.6

midi 14.3 9J.4 | 4.7 2

1s 12.2 9.3 4.9 2.9

2 HÄR 9I.6 DA 3.0

3 12.9 9.7 5.1 3.0

4 (ERE 9.7 5.2 27

5 13.0 J.4 | 5.3 | 2.7

6 13.5 3.7 D.0 2.5

do 14.1 | 3.1 5.0 | 2.3

8 13.9 6.8 4.3 2.1

9 12.7 6.2 4.1 | 1.3

| 10 FR D.4 3.8 | 1.7

| il 12.7 5.6 3.8 | 1.6

minuit | lv D.4 3.6 | I:S

36 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

hb. Jours demi-couverts.

Vitesse maximale du vent en-métres par seconde :

Heure. ASA

a). 5205 | no) 10-15. c) 5—10. d) 0—5.

(2): (20). (108). (20).

| 1 m. 6.7 D.9 | d.7 1.9

| 2 fal NAN 3.7 16

| 3 7.8 5.6 3.5 1.6

4 3.3 D.7 3.5 1.5

5 OM D.6 3.5 IG

6 10.1 6.0 3.8 1.5

7 JG eat 4.3 1.3

3 12.6 7.6 | 4,8 2.2

| 9 13.4 3.8 Ha 2.6

| 10 14.9 8.9 5.4 SSE |

il 15.7 9.3 DH 2.8

midi 13.2 9.1 5.9 2.9

1 s. 12.6 J.4 6.0 2.8

2 13.3 9.6 6.0 2.8

3 15.6 OM 6.0 2.8 |

4 14.4 Skil D.9 2

D 12.9 3.5 D.6 2.6

6 11.9 7.9 De 2.2

dé 9.3 6.5 4.6 1.9

8 3.2 6.4 3.9 1.3

| 9 6.7 6.4 3.7 löv

| 10 6.2 6.4 3.7 ig

id EH 6.2 3.6 1.7

minuit

6.5 | 6.2 J:0E 2.0

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL.

Heure.

Oo AP NH ABA IM RR VM NH

minuit

Jours couverts ou presque couverts.

BAND. 6. N:O Db. 37

Vitesse maximale du vent en métres par seconde:

6.6

0) 10—15. c) 5—10. d) 0—5

(45). (154.) (28).

5.5 4.2 1.9

Dö 4.1 15

5 4.2 11

I.9 4,3 1.6

D.9 4.3 1.4

6.0 4.3 1.5

6.8 4.6 TAG

5 4:9 2.0

3.0 Di 2.0

8.3 3 2.1

3.6 5 2.0

3,8 D.5 2.1

5.6 3.6 2.0

8.8 3.6 2.3

3.5 D.5 2.5

3.4 D.4 2.3

3.0 5.0 2.1

7.6 4.7 1

1.5 4,4 5

6.9 4.0 1.3

6.7 3.8 1.5

6.5 3.8 1.5

6.3 3.8 1.4

D.9 I.8 le

Ces tableaux confirment tout d'abord le résultat si sou-

vent répété, savoir que c'est pendant les jours ou il y a le

plus de vent que la période est le plus fortement marquée.

On voit également qu'elle est un peu moins sensible par un

ciel couvert que par un temps clair. Ces deux points ressor-

tent avec clarté dans le tableau XVI que nous tirons des

preécédents.

38 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

Tableau XVI.

Amplitude (max.—min.). Armplitugg diyasce

par max. .

Vitesse maxi-

male du vent C |

en métres par AY B Tours EE

seconde. RS Jours demi-| verts ou ÅA. B: C. |

- ES couverts. | presque

SEE Ccouverts.

15—20 6.8 9.2 D.8 0.48 0.59 0.46

10—15 4.8 5.9 93.1 0.50 0.61 0.35

5--10 2.2 SSA 1.6 0.42 0.40 0.29

. 0—5 Il 03 i 0.47 0.45 D.44

L'amplitude acquiert le plus souvent ici son maximum

pendant les jours demi-clairs. Peut-étre n'est-ce lå qu'un fait

fortuit sans portée. Mais comme å Fordinaire, Vamplitude

pendant les jours couverts ou presque couverts est notable-

ment inférieure å celle des jours plus clairs. Dans tous les

cas, elle croit d'une maniere trés sensible avec la force

maximale du vent et atteint son maximum pendant les jours

ou il y a le plus de vent. Le D" SPRUNG”) vient aussi de

publier pour l'une de ces stations, Swinemiinde, le résultat

des calculs de Tinfluence de la quantité des nuages sur cette

période. Il trouve cette influence beaucoup plus considérable

que nous. Si Swineminde ne se distingue pas des autres

localités, la différence de nos appréciations doit peut-étre

venir de ce que nous avons divisé les jours en couverts

et en clairs d'aprés une norme légerement différente. Em

effet, le D" SPRUNG considére comme clairs les jours ou

la quantité de nuages n'a dépassé 2 åa aucune heure d'obser-

vation, et comme couverts ceux ou elle n'a pas été in-

férieure 3 8, tandis que nous avons envisageé comme clairs

les jours ou la quantité de nuages a été en moyenne de 3

et au-dessus et comme couverts ceux ou cette moyenne a

été de 7 et au-dessous. Comme cependant le calcul du D"

SPRUNG est fait sans égard å la force moyenne ou maximale

du vent pendant les 24 heures, il est possible que la grande

différence trouvée par lui dans la période diurne soit plus

apparente que réelle. En effet, il suffit d'un petit nombre

1) Studien iber den Wind und seine Beziehungen zum Luftdruck. Aus

dem Archiv der deutschen Seewarte. IT Jahre keno:

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0 5. 39

de jours de force moyenne ou maximale d'un degré supérieur

dans un groupe de jours ou cette force de vent est en gé-

néral plutöt faible, pour modifier sensiblement la période

caleulée. Nous ne prétendons en aucune facon que ce soit

réellement le cas pour le calcul du D" SPRUNG, mais nous

voulons simplement appeler PFattention sur le fait que ses

calculs ont pu tre altérés par la cause que nous indiquons.

Toujours est-il que nos tableaux prouvent que, dans les

stations de F'Allemagne du nord aussi bien qu'a Upsal, S. Pé-

tersbourg et ailleurs, Vinfluence de la quantité des nuages

est d'un ordre secondaire, si on la compare å celle d'une grande

force de vent. ?

Malheureusement la bibliotheéque de I'Institut central de

météorologie de Stockholm ne posséde pas un assez grand

nombre de bonnes observations anémométriques, et nous

craignons dailleurs qu'il y en ait peu qui conviennent aux

recherches en question. Nous ne pouvons guéere en effet

faire entrer en ligne des localités situées sur les bords de

la Méditerranée, dans des pays chauds, dans des régions

montagneuses, en un mot celles ou l'on voit se produire, par

suite de F'échauffement différent de Fair dans les environs,

des brises de terre ou de mer ou bien encore d'autres varia-

tions diurnes correspondantes dans la direction du vent; car

alors notre phénoméene, la variation diurne de la force du

vent, se trouverait troublé par un autre, la variation diurne

de la direction du vent. Nous accordons sans peine qu'l

est difficile de déterminer d'avance quels sont ou quels ne

sont pas les endroits normaux ou se présente dans sa forme

la plus réguligre le phénoméene que nous traitons ici. C'est

ainsi, par exemple, que nous ne pouvions pas des Pabord

nous représenter que Vienne différåt a cet égard des autres

localités. C'est pourtant le cas; cette ville forme une

exception a la regle que nous avons trouvée et qui s'est

confirmée jusqua présent, a moins que par un étrange

hasard nous n'ayons justement rencontré que les exceptions

dans nos travaux — ce qui n'est guére probable — et

qu'ainsi Vienne représente la regle. A ce que nous sachions,

la marche diurne de la force du vent å Vienne n'est connue

que par les études du professeur HANN; mais les travaux

'qu'a publiés å ce sujet le savant directeur de T'Institut

météorologique de Vienne ne nous fournissent aucun ren-

40 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

seignement sur ce qui est en question ici, ce'est-å dire sur

la variation qui a lieu aux divers degrés de la force du

vent en général ou de la quantité de nuages, car les

moyennes données par le savant viennois comprennent

toutes les espeéces de jours — calmes, tempåtueux, clairs,

couverts — et produisent V'effet que la période diurne de la

force du vent ä Vienne ne se distingue guéere de la plupart

Tableau XVII. Vitesse moyenne du vent en kilometres par heure

å Vienne.

a. Jours clairs ou presque clairs.

| | Vitesse moyenne diurne du vent en kilométres

| par heure:

| Heure.

| a) 30—40. | 5) 20-30. |. e) 105-205 ANOS 0

(6). (18). (60). (65).

1 m. 31.3 29.6 13.0 7.0

2 34.7 30.9 12.0 IES

3 30.2 28.6 11.4 5.0

4 38.0 27.2 11.3 3.8

0) 45.2 30.7 11.4 3.6

6 43.7 30.2 9J.9 21

| 7 16.5 30.5 10.3 2.2

| 8 40.5 29.5 13.3 3.6

9 43.0 20.7 141 4,3

10 3.1 30.9 16.8 DS

Hel 30.3 20.6 18.4 7.3

midi 30.7 26.8 16.7 9.0

ist 23.2 2 17.9 10.2

2 30.5 26.3 il 10.4

3 SU 24.6 18.5 10.7

| 4 31.0 24.2 18.3 10.2

5 28.5 JÄST 17.5 9.4

6 21.1 TOR 15 9.8

v 30.7 16.2 13.6 5

3 26.3 16.4 11.9 6.2

2 30.2 15.3 10.3 D.5

| 10 28.0 15.9 10.1 5.s

| 11 28.8 17.8 10.7 5.5

| minuit MM 16.3 11.53 5.6

BIHANG TILL K. SV. VET;-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 9. 41

des autres localités. C'est pourquoi nous ne croyons pas sans

intéreét de communiquer le résultat de quelques calculs que

nous avons faits suivant la méme norme que pour les en-

droits cités précédemment. Ils sont basés sur les «Jahrbicher

der K. K. Central-Anstalt fär Meteorologie und Erdmagnetis-

mus», 1876—1879. Une seule difference a eu lieu dans ie

mode de calcul: les jours sont répartis sutvant les valeurs

moyennes de la force du vent. |

b. Jours demi-couverts.

Vitesse moyenne diurne du vent en kilométres

| par heure:

Heure. |

a) 40-—50: 5). 30-40. | 0) 20-30. | dj) L0—20, e) 0=T0L |

(9). (28). (50). (76). (26). |

1 m. 47.9 20.9 20.1 137 7.6

2 45.2 27.8 20.1 13.3 6.0

2 47.6 32.6 22.6 12.s ORD

4 43.1 d0.4 205 11.4 5.0

D 46.2 36.2 20.8 10.1 NS

6 41.9 32.8 21.8 | AV 2.5 |

Z 48.6 30.0 23.1 10.4 2.7 |

8 46.6 33.8 20.7 12.0 3.9

2 46.2 30.0 26.8 12.5 D.0

10 FI 30.3 29.0 14.3 5.0

11 48.4 36.1 26.9 15.8 7.3

midi äl dI.4 28.5 16.6 92

1 s. 54.3 30.4 29.3 18.1 10.8

2 50.8 30.4 26.8 18.4 11.0

3 51.4 33.3 26.6 18.3 12.0

4 49.1 30.9 29.2 18.0 IN

D 44.8 30.1 24.4 16.7 11.5

6 40.3 33.1 22.8 14.6 10.2

7 37.0 32.0 22.4 12.s 6.9

| 8 I2.4 32.0 26 14.6 D.9

| 9 29.0 29.1 21.3 15.5 7.0

10 207 SES 22.4 16.9 6.3

11 29.9 32.6 26 16.9 6.1

minuit 33.6 33.5 22.1 MONTER 6.8

492 HAMBERG, SUR LA VARIATION --URNE DE LA FORCE DU VENT.

e. Jours couverts ou presque couvertis.

| | Vitesse moyenne diurne du vent en kilométres

par heure:

Heure.

5 2) 59.68 18) -40—50.|e) 30—40.|2) 20—30.|e) 10—20.|£) 0—10.

(5). (för (18). (51). (55). (Cu

1m. 53.4 | 46.7 329 | icsola 12.6 6.4

2 52.8 D3.s 33.2 21.8 13.5 6.5

3 47.8 59.3 32.7 21.3 13.6 5.5

4 5D.4 56.3 31.3 23.2 12.8 BE!

5 62.2 | 58.4 30.2 24.5 11.9 3.4

6 62.0 | 56.9 34.2 23.2 12.6 2:67

7 6&4) | I Stegar Ika 22.7 12.7 SR

8 63.4 55.6 JA 22:30 ia 2:4

9 66.4 54.6 33.5 22.6 13 3.8

10 68.6 52.0 32.9 24.5 13.2 4.7

11 63.0 49.6 IN 28.6 22.4 14.0 6.4

midi » 64.4 44.7 30.5 23.4 13.3 7.2

10 65.3 45.1 31.5 24:3 NG 10.0

2 67.6 43.1 30.1 20.6 1975 9.2

3 | 66.6 40.4 SA 23.9 16.3 Ti

4 | 60.0 36.4 39.9 24.3 17.9 10.3

OR 37.7 38.4 27.1 16.3 12.0

TE 55.4 35.6 38.7 25.9 17.0 13.0

Ce 53.0 34.6 39.5 26.1 15.6 8.5

| 8 48.4 LG 36.6 26.3 17 5.1

9 58.2 30.1 SÅ 28.9 18.0 4.6

10 55.6 DT SI 29.2 19.4 0:35 |

11 55.4 32.4 38.0 28.2 18.2 | 10.0 |

minuit | 56.6 33.0 30.0 28.3 19:6 > | 9.8

Tout d'abord, on remarque selon ces tableaux (voir

aussi fig. 18, 19 et 20) que la périodicité est plus évidente

pendant les jours demi-clairs. Elle est aussi bien nette pen-

dant les jours plus calmes et clairs, tandis quw'elle parait bien

vague pendant les jours de vent et de tempåte ou les jours

couverts de force inférieure de vent. Il ya du reste quelque

chose de singulier dans le fait que pendant ces derniers

jours les moyennes horaires ne forment pas une vraie période

comme on avait lieu de s'y attendre, mais quwou bien elles

al ärr

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD, HANDL. BAND. 6. N:0 9. 43

croissent plus ou moins régulierement vers minuit comme on

le voit dans le tableau XVII e d), e) ou quwelles décroissent

comme dans a a), b) et e b). Il est difficile de dire si c'est la

un fait fortuit ou une conséquence de notre manieére de ré-

partir les jours, ou bien encore si nous avons lå un caractére

propre au climat de Vienne. La premiere supposition est å

peine admissible, car le nombre des jours est si grand, au

moins dans le tableau ec d), e) que les inégalités fortuites ont

di disparaitre de la période. Mais méå&me lå ou la périodicité

est nettement accentuée, il se présente une particularité qui,

a notre sens, n'a pas de pendant dans les autres localités

étudiées par nous, et sur laquelle le professeur viennois a

déja attiré Vattention: nous voulons parler de Paugmentation

de la force du vent vers les minuit et, par suite, le minimum

bien accusé vers les 6 heures du matin. Ce dernier fait se

voit avec le plus de netteté pendant les jours plus calmes.

Cette particularité et celle que nous venons d'indiquer dans

la marche diurne de la force du vent aä Vienne g'écartent

complétement de ce que nous avons trouvé jusqu'a présent

de caractéristique dans cette période en d'autres localités.

Nous avons certainement la de nouvelles faces de Vintéressant

pheénoméne en question, faces dignes de la plus grande atten-

tion et d'un examen ultérieur des plus sérieux. Il ett été

désirable d'avoir pour la comparaison des séries provenant

d'autres endroits de l'intérieur du continent européen, afin

de voir jusqu'ou s'étendent ces particularités. Mais nous ne

pouvons pas, a Iheure actuelle du moins, considérer ces

écarts pour Vienne comme autre chose que des exceptions,

fort intéressantes assurément, å la regle que nous avons trou-

vée et dépendant probablement de circonstances plus ou

moins locales.

Apreés tout ce que nous venons d'exposer, comment

s'expliquer — en ne tenant pas compte de V'écart pour Vienne

— qu'on rencontre, dans des travaux publiés sur la måme

matieére, des résultats comme le suivant (donné pour Upsal):

«plus la force moyenne du vent est faible, plus la variation

diurne de cette force est grande en général».!) Cela est diamétrale-

1) D:r J. HANN, Die tägliche Periode der Geschwindigkeit und dér Rich-

tung des Windes (Aus dem LXXIX Bande der Sitzb. d. k. Akad. der

Wissensch., II. Abth., Jänner-Heft., Jahrg. 1879, p. 15), citation em-

pruntée å S. A. HJELTSTRÖM, Sur la variation diurne de la vitesse du

vent (en suédois), Upsala 1877.

44 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT.

ment opposé a ce que nous avons démontré &tre la régle.

Nous ne pouvons nous expliquer cette opinion et d'autres

«résultats; du måme genre que de la maniére suivante. On

prend les observations anémoméetriques de plusieurs années,

on divise les jours en un trés petit nombre de groupes, une

fois suivant des quantités différentes de nuages, une autre

selon des pressions différentes du barométre, et ainsi de suite;

on calcule les moyennes et on obtient un «résultat; — une

période diurne — qui doit sa forme au hasard, car les groupes

confondent des jours de caractéres différents et méme opposés.

Lorsquil s'est agi d'étudier Finfluence de la quantité de

nuages, on a ainsi combiné des jours de forces les plus

inégales de vent depuis les jours calmes jusqu'åa la tempéte;

quand il a été question de voir le rapport du barométre avec

la période en question, on a combiné les jours calmes et

ceux de tempéte, les clairs et les couverts ete. Selon que

lune ou PFautre espece d'éléments employés prédomine dans

les groupes, on obtient naturellement des «résultats» diffé-

rents, une fois se rapprochant de la vérité, une autre fois

s'en éloignant complétement, toujours plus ou moins faux ”).

Les points que nous avons exposés dans ce mémoire et

dans le précédent nous paraissent &tre les faces principales

de notre pheénoméene. Un fait extrémement remarquable,

sans contredit, c'est que les tempétes, au moins dans les terres,

exécutent en général leur principale euvre pendant le jour

et quwils se livrent ä& une sorte de repos pendant la nuit. Mais

ce qu'il y a de plus singulier å cet égard, c'est que le baro-

méetre ne semble guére g'en ressentir, car on n'observe pas une

sensible variation diurne correspondante dans Véchelle baro-

métrique. Lorsqu'il est question de se former une idée de la

cause générale de la période diurne de la force du vent, il

ne faut pas perdre de vue ces faits. Notre précédent mé-

moire a aussi essayé, sous ce point de vue, de donner une

simple explication de notre phénoméene, la variation diurne

dans la force du vent. Cette explieation, quoique d'accord

!) Nous craignons fort qu'en cette matieére comme dans plus d'un domaine

de la météorologie, on n'ait souvent cherché ces grandes moyennes d'un

grand nombre dannees, calculées avec ou sans les formules de Bessel

et formées par des masses de chiffres accumulés. Or; ces grandes

moyennes voilent souvent plus qu'elles ne les éclairent les phénoménes

å étudier. En revanche, on a moins porté son attention sur les cas

particuliers et leur répartition dans des groupes de détail. C'est ce-

pendant lå que se reflétent tout d'abord les phénoménes de la nature.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0O Db. 45

en principe avec celle du D" KÖPPEN,!) en diffeére pourtant

sur un point. Nous n'en parlerions pas ici, si le compte

rendu en question ne s'en était occupé. Il y est cité

d'abord quelques lignes de notre mémoire qui, détachées

de leur 'contexte, nous P'avouons, ne rendent pas exacte-

ment notre pensée. Nous n'abuserons pas de la patience

du lecteur en fournissant ici une explication détaillée, et

nous nous contenterons de renvoyer å mnotre mémoire.

Nous nattachons pas une valeur speciale å notre essai de

théorie et cédons volontiers le pas ä une meilleure. Il reste

assurément encore bien des faits a découvrir et å expliquer,

avant que le phenoméne soit mör pour une vraie théorie.

Toutefois le fait que le D" KÖPPEN et celui qui écrit ces

lignes sont parvenus, bien que d'une manidre indépendante

Fun de P'autre?), å avoir des vues concordantes en principe,

semble &tre un signe, peu sär il est vrai, qu'il y a peut-étre

quelque chose de vrai dans notre explication. Ce principe

peut se formuler de la maniére suivante:

La plus grande vitesse des couches supérieures de VPatmos-

phere se communique plus facilement pendant le jour que pen-

dant la nuit aux couches inferieures voisines du sol. Le courant

atmosphérique supérieur s'abaisse pour ainsi dire le jour,

g'€leve la nuit, et cela par suite de P'échauffement et du re-

froidissement périodiques des couches inférieures pendant le

cours de la journée.

D'aprés le D" KÖPPEN. cette communication entre les

diverses couches atmosphériques a lieu par l'intermédiaire

de courants atmosphériques verticaux, ascendants et descendants,

formés pendant la journée et dont la formation en cumulus

serait un signe. Lorsque le D" KÖPPEN donna cette explica-

tion, on ne connaisait pas encore, si nous ne nous trompons,

qu'au moins dans un grand nombre de localités la période

diurne de la force du vent s'accentue avec le plus de netteté

et d'énergie pendant les jours de vent et de tempéåte, qu'ils

soient clairs, couverts ou pluvieux.

1) Zeitschrift £. Meteorologie, B. XIV, 1879, p. 343.

2) Notre honorable critique fait erreur lorsquwil suppose que nous nous

appuyons sur le Dr KÖPPEN, car déja au printemps 1877 — par con-

séquent bien avant que le Dr KÖPPEN ait écrit sur cette matiere —

nous avions émis les principes de notre explication mentionnés dans

le texte.

46 HAMBERG, SUR LA VARIATION DIURNE DE LA FORCE DU VENT,

Notre objection 3 F'explication du D" KÖPPEN a été et

est encore celle-ci. Jst-il possible que ces courants peiriodiques

journaliers plus ow moins verticaux puissent se former sous

un ciel couvert, par le vent le plus fort? TLorsque notre cri-

tique de la Revue viennoise dit qu'il est «bien facile de ré-

futers notre objection, nous eroyons n'étre pas le seul & dé-

sirer connaitre ses raisons.

Le compte rendu auquel répondent ces pages renferme

encore queiques points 3 réfuter, mais, d'une part, ils sont

de peu d'importance et, d'autre part, nous n'avons pas Fin-

tention de faire ici de la polémique. Nous aimons å croire

que les résultats essentiels de nos deux mémoires seront

trouvés plus plausibles + un examen sérieux qu'ils ne le

paraissaient peut-åtre 3 premiere vue aux yeux de notre

honorable contradieteur.

Dans le cours de nos études dans ce domaine, nous

avons vivement ressenti l'absence de bonnes séries d observations

anéemometriques. En plusieurs endroits on ne publie que les

moyennes, en d'autres seulement les observations de quelques

heures de la journée; d'autres encore nous fournissent des

observations tres completes mais sans moyennes. Dans quelques

séries, les degrés de force du vent sont indiqués d'une maniere

subjective, dans d'autres au moyen d'instruments probable-

ment trop peu sensibles aux degrés inférieurs. Il n'est gugre

possible 3 une personne seule, dans Vétat actuel des choses,

— si elle ne peut se servir que des matériaux publiés —,

de traiter le sujet qui nous occupe d'une maniere un peu

complete. Il serait done certainement trös désirable pour

les raisons que nous avons indiquées, que dans les stations

ou I'on dispose de bonnes séries d'observations bien qu'elles

ne soient pas imprimées, on veuille se consacrer plus que

cela n'a été le cas jusqu'd présent des recherches de détau

pour les localités particulidres. Tes méthodes et les points

de vue peuvent varier, et rien n'est plus naturel, mais il est

incontestable que les études de détail sont actuellement le

meilleur moyen darriver 3 la connaissance exacte de faits

sans lesquels toutes les théories sont plus ou moins båties

sur le sable.

Pendant l'impression de ce mémoire nous avons com-

mencé quelques calculs sur la marche diurne de la vitesse

RNE

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O be 47

du vent dans les iles Britanniques, fondés sur les «Hourly

readings from the self recording instruments at the seven

observatories, in connection with the Meteorological office,

issued by authority of the Meteorological council». A ce

que nous avons vu jusqu'ici, ces calculs ont confirmé pleine-

ment les principaux résultats que nous venons de trouver.

Nous espérons dailleurs revenir bientöt å ces recherches,

qui avec d'autres de måéme nature, feront P'objet d'un mé-

moire spécial, ;

ERS EA

yenne de 1-2, 2-3 etc metres par seconde.

Hamberg ,Surla variation drume dela force du vent.I PlT

” "”

désigne les jours clairs —.—.—--les jours couverts.( Mém. I tab. V a

urs clairs etcouverts ävitesse mo

ÖS FR Ef

Upsal.Jo

seconde

Heures

Möåtrespar 7

2-31301

4-5 (30

4-5 (187

1-2 (29)

FAT (OR an ef ba UR SVA LE

BRORS NR,

Je 4

Upsal. Jours åvitesse maximum 2-3, 3-4, 4-5 ete metres par seconde. (Méml tab.)

Im. 2

Bihang till Kgl Svenska Vet Akad Handl Bd.6 N95

PE RRO

sken IE

Lå

HAR (VI

v-8 LIV

$-5(120)

2-3 (16!

Seconde

12:08 joars! 6

2A0(2851

10-11 (152

9 (37

Ex (107!

5-6 (1187

JA (SI

HMetrespar 12

Upsal.Jours åvitesse maximum de 12-14 metres par seconde. ( TabV)

MUR "i Nr

NR - NE

ät kl På äl Wen fv Hörmng

Rv ål

) '

5 Uj

ÅR; Å 1 å Nn

HR AL AT ART io ö

TR ee FA MEN N

L A

| Mi (NE NTA

NU Å MER fa I DA

[ ; | |

ne (OC

AED | T |

pr / |

i | I

Ra ;

tå

hi ;

/ 1

| dd ”

HURT

an KEN KRT

q lj

| i [|

Vatlat

by fe F

! je hp

i Y

lön

ll i

MN, 1

i ig

IN Ive

LI IN

EN CS BR oe CE KA SR fe a 2 Fa f,

ER SU ke 8 2 SI 005 FR 2 IE FE 8 ben 0

FER AAREERA

'/A RÖ NER DE 0 ta a 10 1 1 EI 19)

'” JF5 6 ? ”

Bruxelles. Jours avec ou sans pluie:a å force j Noukouss. Jours avec ou sans pluie:a åvitesse max A Jours elairs ou presque clairs. BJours demi-couverts. C.Jours couverts ou presque converts.

n et au-delå 2 et au-delå,c j.couverts f 4 hg

da Er Slet PERS - är elkls Ga pss elanrsn Blense MA led0 StPétersbourg. Jours åvitesse maximum de 10-20, 20-30 ete.kilométres parheure.(TabXILA.B:C)

(Tab MN) 4 etaudessous. ( Tab VIL )

Mötrespar

SECONA

T BEAR ua

od I

CC t NN +

I I |

Kd -

| I

cd sj

8 |

AS-20(8jowurs)

7 Hl El

6 i =

| SR | 10-15 (45)

AO = 7

ROAT (YI - SAO (Ik

S-10(521 I RE

0-51267 2IK 0-51(928)

= il

Eee u E |

EEEEEEETET ET I I o |

Haures 2 JE: 0 RE ARV fr INR CL ETS RK BR Heures Om. 3 6 Lå 1” sn 6 2 12 Heures Om. 3 6 EJ 1” IE CJINNA Heures Om, 3 6 Kd ” Js. 6 >” 2

Halifax NS-Jours åvitesse maximum de 0-10,10-20 etc lieues anglaises. (Tab XL) A.Jours clairs owpresque clairs B.Jours demi-couverts. C.Jours couverts ou'presque couverts

S. d Å d ;

| Hambourg,Keitum,Svinemiinde Neufahrwasser Jours åvitesse maximum du vent de 0-5, 510 ete metres par seconde.t Tab W ABC)

JIbunds, Kilom.

narheures

BO k0 (18

30 |

JO-40 1285

| ND LINSPNGT

SVETS

20-301304 gl

10-20-76 f0-20 1554

25 EE O-10 1 265 O-10 6117

OMMIjoovb = EL 0 BA ER mm

CAlaRsess==srNsssdRERNEN SER i TT I i I

Heares TORRA BRN ERE HEDINS 6) VER BR MN RR Heurs Om. 3 65 2 1” Is, 6 2 Då Heures Om. 3 6 Cå 1” JE ” ” Hars om I 5 ” ” In 6 3 Lå

5 ” z a, 4 Å ; på SC | re e COUVé é

« > Makerstoun. Jours å force max.de0-11-2 2-3 etc. pounds .parpied carré (TabX). A.Jours clairs ou presque clairs B-Jours demi-Couverts. GUSNTEROUVeNtS OriNrestuE nn venA

Vienne. Jours å vitesse moyenne duvent de 0-10,10-20, 20-30 ete.kilométres parheure (Tab XVILA.B CJ

BIHANG TILL K. SVENSKA VET. ARKAD. HANDLINGAR. Band. 6. N:o6.

VEGA-EXPEDITIONENS

GEOGRAFISKA ORTSBESTÄMNINGAR

BERÄKNADE

ARVID LINDHAGEN.

MEDDELADT DEN 12 JANUARI 1881.

STOCKHOLM, 1881.

KONGL. BOKTRYCKERIET,

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

; 2xaKOITIUERE.

fo HADUTEMÄTONdeTaD &

KID ARTKIT OC

| EM

gör IAU ÖL MR

, '

i ni are

Å i

«tå jar h

Iu6 I

- k ; +

/ å

FRA ETOD OTA

arna RTROR she

För erhållande af geografiska ortsbestämningar anstäldes

under Vega-expeditionen följande olika slag af astronomiska

iakttagelser: E

1) Under färden utmed Asiens nordkust och 1 vinter-

qvarteret vid Pitlekaj hafva, så ofta tillfälle dertill

erbjöd sig, tids- och polhöjds-bestämningar blifvit

gjorda medelst dubbla solhöjders observerande i

qvicksilfverhorisont.

2) Vid Pitlekaj uppmättes den 20 Oktober 1878 några

måndistanser.

3) På samma ställe iakttogos den 28 Februari 1879

tidsmomenten för några fixstjernors bortskymning

gedom månen.

4) Härtill kommer, att expeditionen strax före sin af-

resa från Tromsö den 21 Juli 1878 på telegrafisk

väg erhöll några tidssignaler från Stockholms obser-

vatorium.

Af dessa iakttagelser skall jag först 1 tidsföljd behandla

alla dem, som blifvit gjorda vid Pitlekaj; och sedan ur dessa

vinterqvarterets läge blifvit härledt, skola de öfriga ortsbe-

stämningarna meddelas.

Af de kronometrar, som expeditionen medförde, har

boxkronometern Frodsham 3194 hela tiden tjenstgjort såsom

normal-ur; till observations-ur har användts endera af fick-

kronometrarne Frodsham 88872 och Frodsham 8873, hvilka

alltid före eller efter en observation jemfördes med normal-

uret. >")

Longituderna har jag, såsom af det följande framgår,

öfverallt angifvit såsom ostliga, äfven då de öfverstiga 180”.

Detta mot vedertagen sed stridande beteckningssätt har an-

1!) Vid ett enda tillfälle (N:o 14) har ett vanligt fick-ur användts såsom

observations-ur, och boxkronometern G. W. Linderoth N:o 28 såsom normal-ur.

AISA LINDHAGEN, VEGA-EXPEDITIONENS GEOGR. ORTSBESTÄMNINGAR.

vändts för att vid angifvelserna af datum åvägabringa öfver-

ensstämmelse med den öfriga literaturen rörande Vega-expe-

ditionen. Under sin färd från vester mot öster fortfor näm-

ligen expeditionen hela tiden att räkna europeiskt datum,

utan att häri göra någon ändring, då den passerade den

meridian, som ligger 180? från Greenwich. Till undvikande

af missförstånd har emellertid vid hvarje tidsangifvelse mot-

svarande datum i Greenwich inom parentes bifogats.

Dessutom bör anmärkas, att jag öfverallt räknat dygnet

astronomiskt, d. v. s. låtit det börja med 0” vid middag, och

sedan räknat timmarna från 0 till 24.

Tids- och polhöjds-bestämningarna meddelas i den van-

liga tabellariska formen. Under hvarje tabell har jag dess-

utom anfört de kronometer-jemförelser, som blifvit gjorda i

sammanhang med observationen.

I det följande användas nedanstående beteckningar:

2 = instrumentets indexfel.

t = luftens temperatur i grader Celsius.

b = barometerståndet (alltid afläst på qvicksilfver-barometer)

uttryckt i millimeter och reduceradt till fryspunkten.

O 2H = nedre solrandens dubbla höjd.

Oo 2H = öfre solrandens dubbla höjd.

y O = observations-urets korrektion till sann soltid för obser-

vationsstället.

Ym = observations-urets korrektion till observations-ortens me-

deltid.

Tr, = normal-kronometerns (Frodsham 3194) korrektion till

medeltid i Greenwich.

ce = tidseqvationen.

A = observations-ortens ostliga longitud från Greenwich.

q = observations-ortens polhöjd.

A. Observationer vid Vegas vinterqvarter.

Der ej annorlunda är anmärkt, äro iakttagelserna verk-

stälda ombord på fartyget eller i detsammas omedelbara

närhet.

Till grund för räkningarna har jag lagt koordinaterna

= OK AN ;

A =180300 OH="V2rm26mp2As0

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 6. 5

hvilka, såsom af det följande framgår, för detta ändamål äro ,

mer än tillräckligt noggranna.

KÖNEISASI NE Septt20-0 AF 27.4 (Greenw.)

= +32"; t= — 05; b = 750"m 2; Obs. NORDENSKIÖLD.

Kron. 8872 O2H MO Kron. 8872 QO 2H yO

GNRINON3OT 240 + Br 4T” 347 HÖN28NHA Id 0 AREA GR

26 54 12 55 36 .4 29 44 34 30 54.7

2030 16 20 3.7 20 2) 38 15 50.1

SOME 20 20 39.4 SA EST 54.9

30 DD 4300 59.5

Medium + 5" 41” 36.6 Medium +5" 41" 56.9

vy O="+ 5 41" 467

ee 9 9.6

gr I 5h SMS SG

Kron. 8872: 17" 13" 2455 — Kron. 3194: 10" 22" 05.0

2. 1878. Sept. 28.0 (= 27.0- Greenw.)

7 antaget== + 32"; t = — 0.2; vb = 749m=m.3; Obs. NORDENSKIÖLD.

Kron. 8872 OO 2H p Kron. 8872 GQ MA fp

Sr Ar 470 1847" 59: 421635” 67 4' 66”

44 44 19 10 22 48 54 160 60

Al Dl 100 20) 36 49 38 15 0 32

45 54 16 39 50 50 26 IE) 0) 48

46 6 1515 78 HÅ 23 11 45 36

Medium 67 4' 51” Medium 67 4' 48”

=O ANA

Kron. SSKTA I LIN TÖNHANI = Karon: 2194; 1251280-3050

SOS ÖRTTE ANGTITEnw.)

2 antaget = + 36"; t=— 3".0; b=759m"m 6; Obs. NORDENSKIÖLD.

Kron. 8872 GQ 2H 70 Kron. 8872 OO 2H ÖR

19"41=52" 2535 30” + 20500 TORNAR BOK FE 2N0N 659

42 43 42 20 60.8 48 0 10000 43..6

43 33 47 5 54.3 48 50 17 35 Dö

44 34 54 55 64.7 49 32 205 46.7

VE DORO 24 30 40.5

Medium + 2" 0" 575,5 Medium + 2" 0" -50:.5

7vO=+ 21 0" 540

er ococ12 48.1

fn tNASRITANI

Kron. 8872: 19" 5" 10.0 = Kron. 3194: 9" 21" 3050

1) Minuten ändrad från 41 till 43.

6 A. LINDHAGEN, VEGA-EXPEDITIONENS GEOGR. ORTSBESTÄMNINGAR-.

431 118787 OkEn209-(==:204 Greenw.)

i=+1' 20"; 2 = — 16.0; b = 754mm,5; Obs. NORDENSKIÖLD.

Kron. 8873 ÖOÖ2H yO Kron. 8873 O2H MO

18:36" 19::0.17”54' 507 -F-3"18" 30.65 187407 50"0 TIR2TSSEERSTNSNSOTE

3 201:51181:0720 24 4 41 43.5 Jar DFK

SIS AREIGD 6 0 dö 4 42 37.0 38 20 spe.

38 49.0 9 40 30.3 43 27.0 41 50 47 4

SJFADEO 16 10 Std 44 29.0 48 0 50.3

Medium + 3" 18" 31.3

Kron. 8873: 19" 6” 17.0 = Kron. 3194: 9" 46" 0.0

DV NS

y O=>- 38" 18" 431

ee LISTAN

3" 275,5

> 2

SÄNT Ör

Okt. 20.9 (= 20.4 Greenw.)

fv FÖ Sd rör NDS ÖR ERARANDER

Följande distanser mellan solens och månens hvarandra

närmaste ränder aflästes direkt på cirkeln:

Kron. 8873 Distans

TOLD INS 69 vika

SOLL2 if. JR

al 49.2 0 55

32 00:0 69 —-0K1A

34 16.0 68 59-33

Medium 19" 31" 4452

Kron. 8873: 19" 39"

Medium 69 0' 42”

05.0 = Kron. 3194: 10" 18” 43.0.

Solens azimut var ostlig, månens vestlig.

Medium + 318" 54.9

Räkningen har gjorts med de nyss angifna medeltalen,

d. v. s. under antagande att distansen

vid 195 31m 445,2 kron.-tid var 69” 0' 42”,

och att kronometerns korrektion till ortens medeltid var

Fak3n 275D.

Under dessa förutsättningar erhålles

A==122 274605

6. Magnetiska observatoriet!). 1879. Febr. 9.9 (=9.4 Greenw.)

Anm.

Solen mycket svår att iakttaga till följd af moln.

= F2:t=— 130: 0=000223 (> Obs NORDENSKOR

!) Ishuset, som användes såsom magnetiskt observatorium, låg på fast-

landet nästan rätt söder om Vega.

Afståndet mellan ishuset och far-

tyget var, enligt en mätning af kapten PALANDER, omkring 4,800 fot.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD./ HANDL. BAND. 6. N.O 6. 7

Kron. 8873 QO 2H yO Kron. 8873 OO 2H 70

2 492 36.8 730307 —5r 297 58.4 — 2 H4” 16.0 & 57 50” — 5 307 220

S0K22 7 30-10 69.0 203 OLSEN 10115)

51 26.8 42 10 ON 56 56.6 16 20 18.4

52 10.2 —- 46 30 USA 58 147 2400 alt

SALSRANA30 0 or 719

Medium —5" 30" &.1 Medium — 5" 30” 16".3

yO=—5" 30" 12.2

e= + P2

Ya. =—>5 15” 44.9

Kron; 8878: 1" 20" 29.0 = Kron. 3194: TT 42” 0.0

ENSO Hep 254 205, Greenw:)

Stjernbetäckningar. Följande tabell anger de af månens

för tillfället mörka rand bortskymda stjernornas namn och

de vid okkultationsögonblicken iakttagna kronometertiderna.

För kontrollens skull äro de flesta okkultationerna observe-

rade af två personer, nämligen Kapten PALANDER och Löjt-

nant HoVvGAARD. Den förre använde kronometern 8873, den

senare kronometern 8872.

Kronometertider vid okkultationerna.

ån. 8873. Kron. 8872.

Obs. PALANDER. Obs. HOVGAARD.

NAR ses (EERO TNS DANCE 72 132 3054

IUGT Fd leken Se AS = = = = os (EP SNE20E5

Fv I DENohenE EE SR En SUR ÖL COA VS SSR SE20R49EG

SJV DEN Ta RR ASSR SOT DE MR Fr 0LO

AST ati ide TOS SA gE IR 20N 23

UC AL None ES a — = = on OTRS OA DA

Kronometer-jemförelser.

Kron. SS125 OM AT" 3352 = Kron. Sld4: 185 36m 05.0

> UAE > TYS 0E0

> 2 DNE > 20200

Kron. 8873: T 24 -0.0= > Ilon ND

> JA VN > OP ON I

> KON ONE ÖROr= > 212

Då någon sjelfständig bestämning af ishusets polhöjd ej föreligger, har

jag, med ledning af den nyss nämnda afståndsbestämningen, lagt pol-

höjden

6r 4 0”

till grund vid beräkningen af ofvanstående tidsbestämning.

Sd AA. LINDHAGEN, VEGA-EXPEDITIONENS GEOGR. ORTSBESTÄMNINGAR.

Med ledning af tidsbestämningarna N:ris 8 och 9, jemfö-

relserna mellan fick-kronometrarne och kronometern 3194, samt

den senares dragning, har jag antagit följande kronometer-

korrektioner till observationsortens medeltid:

I EGROD SSE mrs d SR age Ym = — 342 95,0

FKP OMS a 2 AE Ya = + LEON

Anbringas dessa, så erhålles:

Medel-ortstider vid okkultationerna.

Obs PALANDER. TM Obs. Hoveaned

IGT INGEN ooosaen fa BB SN aa Tr 242 HOS

16 EPAaeT or osann (FAIR

SN LA UTA OMG häl FORE =E 8: JANNA

aj Sara SE OK FOTA OMR SE SE ABrN2G6 EO

200 AD ENELE oe ee ADA ADD TE SRS TE le

2 = UA or Me a NS 9: AQ

Då Kapten PALANDERS och Löjtnant HoVGAARDS obser-

vationer visa en god inbördes öfverensstämmelse, och det

torde få anses omöjligt att ur de få föreliggande data med

någon som helst säkerhet sluta till en konstant skilnad mel-

lan de båda observatörerna, har jag lagt medeltalen mellan

de af båda iakttagna tiderna till grund för räkningarna, och

således antagit:

Medel-ortstider

vid okkultationerna.

[VERA U TLA eo EVR ESSEN TE ARNE

1 HÖNA 0 FT NE GRAAL RA LI DORES & AS T AATTAÄSRS

2 ETT T Tr EE SA he AR 3 TATE

(ARS Sj Ul oo ksjee. Nae gå barna ER 2 ÖTTADNS20RA

ASK BE NU NG Ra os Ear öda LAT fran OF SR

205 EAP SBA 2 MESA DE EE SEE OT ARN

Ur de olika stjernbetäckningarna erhållas då följande värden för

longituden:

MH dor VETA ed Nye SLA 122 26m 595

DU GA DEN DIG DA Re ASSR er RN Lä

23; Dal sc sale k fir ö4 RNA. S

7 AA UE OS SEN SUL PAS ENNNr I

28 MM AUL ASO ANNE 18

BIHANG TILL K. SV' VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 6. 9

8. 1879. Febr. 28.9 (= 28.4 Greenw.)

60 0333; 0 = TID 7; Obs PALANDER.

Kron. 8873 QQ 2H yO Kron. 8873 OQO 2A 70

200 ST HA 4 —0 46" 4450 2226" 30 2129-307 — 046" 521

21:60 22 0 40 44.5 RID Se) 48..0

21 50 5 40 « 44.7 20 20.5 46 5 47.2

2000 14 32 44.8 29--43.0 21 54 40 45.4

2tatan. 20-00 45.2 30-52 .012201-1752 49.3

Medium — 0" 46” 44".6 Medium — 0" 46” 48.4

y O=—0" 46" 46.5

SERA tr VR

yn =—0" 34= 453

Waurg 1879. Febr. 28.9 DT Greenw.)

EE FL16: pl Ry 0 net (ÖRSE RATANDER:

Kron. 6273 0) 2H EO Krom SS NH yO

222 46m 265 0) 2443 30” — Or 46" 49:55 22 522 49:0 2416 10” — 046" 45.6

41415 al 15 46.8 53 51.0 20000, 49.0

48 32.0 56 10 46 .0 54 151:0 20:20 51 ..0

AJMSOEÖK2A sc 5 42.8 HO A0RK2245 AT

50 24.0 4-0 44.8 HO SIKAR EK 48.3

Medium — 0" 46” 46.0 Medium — O" 46” 475,7

y O=—0" 46" 46.8

= AR NAR

(EES

Kron. 8873: 23" 12= 0.0 = Kron. 3194: 10: 15" 255

10:7 1879: Mars! 1.0 (= Febr: 28.5 Greenw-)

(= + I 16"; t = — 31.7; b = 7712m5; Obs. PALANDER.

Kron. 8873 QÖ 2H P Kron. 88135 GO LH z

ORKANER 0N46130---60 4.99 ÖSMO SUN ÖGA

2070 AD 12 67 arte 51. 50 45

490 35 10 63 55 40 I 31

50.55 10 ANM JONA 15 2

52 18 FDR 53 Di CA 50 40 2

Medium 675 0” Medium 67” 4' 38”

9 =60T. 4 497”

Hvad först vinterqvarterets polhöjd angår, föreligga för

densamma två bestämningar (N:ris 2 och 10), hvilka båda

gifva samma resultat, nämligen

gi 6114 AY

10 a. LINDHAGEN, VEGA-EXPEDITIONENS GEOGR. ORTSBESTÄMNINGAR.

Beträffande åter vinterqvarterets longitud, så har denna

blifvit bestämd dels genom en måndistans (N:o 5), dels ge-

nom några stjernbetäckningar (N:o 7), hvilka senare alla

blifvit observerade på en och samma dag. Jag sammanstäl-

ler här de erhållna resultaten.

VIA TY GITS batS Gt as SE EE ger A= J22F20mm065

Okkultationen af 17 Tauri ..... dt DÅ

> IU(ÖT IDEN ons 17

> 20 Re 3

> Uj DEN NE SEA Se 17

> ZAO I LENE sne 18

> Dr TlENENN ses » 10.

: i

Då det gäller att ur dessa olika Bestämningar härleda

det sannolikaste värdet för longituden, måste naturligtvis

godtycket erhålla ett ganska vidsträckt spelrum; emellertid

skola följande betraktelser, som jag hoppas, tillräckligt mo-

tivera mitt förfaringssätt.

Å ena sidan är det visserligen sant, att de ur mån-

efemeridernas osäkerhet härflytande felen möjligen skulle

blifva fullständigare eliminerade, om man först bildade me-

diet af de genom stjernbetäckningarna erhållna värdena, och

sedan antoge medeltalet af detta medium och det genom

måndistansen erhållna värdet såsom definitivt resultat. Men

om man å andra sidan tager i betraktande, dels den större

noggranhet, med hvilken. en stjernbetäckning låter observera

sig i jemförelse med en distans mellan solen och månen,

dels "det stora inflytande, som ett litet fel i den uppmätta

distansen utöfvar på den ur densamma härledda longituden

(ett fel af 10 bågsekunder i måndistansen alstrar ett fel af

omkring 20 tidssekunder i longituden), dels ock den om-

ständigheten, att tidsbestämningen den 28 Februari grundar

sig på dubbelt fler uppmätta solhöjder än tidsbestämningen

den 20 Oktober, och att vid förstnämnda tillfälle resultaten

ur de olika solränderna stämma vida bättre öfverens än vid

det sistnämnda, så torde man medgifva, att man knappast

kan göra annat än helt enkelt taga ett medium af alla de

olika bestämningarna, d. v. s. antaga

A= T2nR2 ORK NEN:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 6. 11

Läget af Vegas vinterqvarter angifves således genom koor-

dinaterna

9 = 67 4' 49”

Larne 0 ams. = 18641304 DS

B. Öfriga under expeditionen gjorda ortsbestämningar.

Enligt en telegrafisk signal från Stockholms observato-

rium var kronometerns 3194 stånd till medeltid i Greenwich

(1) Törs Jul 20 TA — fm 5429

Ur tidsbestämningen vid Pitlekaj den 27 September s. å.

och jemförelsen mellan kronometern 3194 och observa-

tionsuret fås:

Kron. 8872 = - 17h 13m 2455

Ym = + DERA KS

medeltid, vidi itlekaj=22: 46: 4 1.6

MES 2 On GEO

medeltid. av.Greenwien — 10" 195-130:.0

Färonk OL VA=ELOR 2200

(2) TÖS Sepor 20 ESR

UT (1) och (2) erhålles

(3) SVE DR ES (GA SAO

der $ betecknar medeltiden i Greenwich, uttryckt i da-

gar. Koefficienten för den senare termen i detta uttryck

vinner ytterligare bekräftelse genom jemförelse med tids-

bestämningen den 9 Oktober. Denna ger:

INO. SA = IDEON

gla =P IL RAN NR

medeltid vid Pitlekaj = 21 45 15.9

A= ANOR)

medeltid i Greenwich = = 9 18 48.0

Kron. 3194 = J2S0E0

(4) Togs ORE 9 = — 2m 4250.

Af (2) och (4) härledes den dagliga dragningen under mellan-

tiden = — 15.31. Jag har derför vid beräkningen af de i denna

afdelning meddelade longitudsbestämningarna användt formeln (3).

För beräkning af den enstaka iakttagelse-serien 14 fordras

kännedom om kronometerns Linderoth N:o 28 korrektion till

medeltid i Greenwich vid observationstillfället. Denna erhålles

ur följande kronometerjemförelser:

12 A. LINDHAGEN, VEGA-EXPEDITIONENS GEOGR. ORTSBESTÄMNINGAR.

Kron. 3194 = Relativ dag-

Kron. 3194 Kron. 28 ; ; :

— Kron. 28 = lig dragning

T8TS:0 Aug. dIF225 lor dor + 30.0 IEA EDA

TILSI TOKIO AE II S0E 0 =E = "ÖRON ;

Som kronometerns 3194 absoluta dragning var — 15.347, blir

kronometerns 28 absoluta dragning = — 15.851. — Kronome-

terns 28 stånd Aug. 9.9 beräknas som följer:

Kron. 3194: 22" 157 400 Kron, 28: 225. 1ör ORO

fa LR 20-147 H0aO

| 22 14 25.0 [= — 51".0

För kronometern 28 gäller således följande formel:

rr, = — 315.0 — 15.851 (t — Aug. 9.9),

ur hvilken för Aug. 13.0 erhålles: T,, = — 565.7.

11. Kyrkan i Samojedbyn Chabarowa vid Jugor Schar.

1378. Juli 30.4 (=30.2 Greenw.)

| q antagen = 69" 38 50”.1)

= F305 = +1.0::0=766.5; OPs NORDENSKIORD:

Kron. 8873 0 2H 7y OO Kron. 8873 OO 2H 70

11" 217 2155 167 12 2077 =P" 262-040 TI Rör ADIA AGNROIIE PHI 0:

220 5 40 26) a 20 34:21 SA 43.1

25 te DN AND 45.6 20 2 JR BRON

DL DD MN 54 4

24 47.2 BL b5 65.0

Medium — 2" 2" 57.3 Medium — 2" 2" 45: 4

y OÖO=— OM ue AED

e= I 6 10.3

Ya =— 1" 56” 40.5

Kron. 8873: 10" 22" 52.0= Kron. 3194: — 45 26 050

Ja.=— 1 56 40.5 Im URNGEG

ÖN 2SORELIES 4 24 53.4

A= 0.

På grund af solens ringa höjd vid observationen, måste

dels solbilden hafva varit mindre tillfredsställande, dels den

beräknade refraktionen lida af någon osäkerhet. Af dessa

orsaker kan ofvanstående värde för longituden visserligen ej

göra anspråk på någon särdeles hög grad af noggranhet.

Icke desto mindre lemnar öfverensstämmelsen mellan det-

samma och det under 1875 års expedition?) bestämda,

=D TRA

1 I enlighet med den år 1875 af Professor NORDENSKIÖLD utförda be-

stämningen.

?) Minuten ändrad från 36 till 39.

3) E. JÄDERIN, Öfvers. af K. Vet.-Akad:s Förhandl. 1876. N;o 2.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 6. 13

ett nytt bevis för den utmärkta beskaffenheten af kronome-

tern Frodsham 3194, på hvilken båda bestämningarna grunda

sig. Så mycket mera måste detta anses vara förhållandet,

då man tager den omständigheten i betraktande, att 1878 års

longitudsbestämning ligger blott 9 dygn från en absolut tids-

bestämning, medan 1875 års longitudsbestämning ligger 56

dygn eller nära 2 månader från en absolut tidsbestämning.

I nyss nämnda uppsats uttalas den farhågan, att krono-

metern möjligen under sommarens förra del skulle hafva

gått fortare än under dess senare del, och härigenom föror-

sakat ett på sin höjd till 25" uppgående fel i longituderna.

Maximifelet borde naturligtvis infalla ungefär vid midten af

den tid, under hvilken kronometer-korrektionerna blifvit in-

terpolerade. Då emellertid bestämningen vid Chabarowa in-

faller i närheten af just denna tidpunkt, och det oaktadt

öfverensstämmer med 1878 års resultat, torde man ej böra

tillmäta den nyss omtalade farhågan någoi större betydelse.

12. Waigatsch-öns södra strand: gudahögen. 1878. Juli 31.0

(=30.9 Greenw.)

2=—12"; (= + 17.4; b=7640m 7; Obs. NORDENSKIÖLD.

Kron. 8873 OO 2H p Kron. 8873 &O 2H p

REK OROFJRKLOT GIB ABIT 2 HNB0E0 2) 2045 GR SJASK

20.5, Na 10 52 58 12.8 27 10 32

HÖLL 29 45 42 BS SA 24 35 30

HJRTEO 22030 JD

Medium 69” 39' 46” Medium 69? 39' 38”

q = 69 39 42"

13. Samma ställe som föreg. 1878. Juli 31.2 (=31.0 Greenw.)

2= + 20"; t=+7".0; b=764"m 0; Obs. NORDENSKIÖLD.

Kron. 8873 OO 2H yO Kron. 8873 QO 2H 70

rer 4049: 561500 23r 2155 633 kt.2 HOLI6 Dr BRN

29 38.4 50 30 DU SU 34 4.8 3 30 20.2

30 28.0 40 55 20.3 34 544 0 15 20kS

Öl. 28 30 IT 30 59.6 49 48 40 21.6

32 21 A 22 30 29.1 36 53.2 40 10 25.1

Mediom — 2" 3" 22:.0 Medium — 2" 3” 24".0

ÖT BR ar)

e= + (OD ÄRTSE

Pa Der 143

1) Minuten ändrad från 32 till 34.

2) Minuten ändrad från 30 till 28

14 A. LINDHAGEN, VEGA-EXPEDITIONENS GEOGR. ORTSBESTÄMNINGAR.

Kron. 8873: 10" 59" 20.8 = Kron. 3194: 5" 2” 30.0

OR Fra L TT ill VN 14.3 VA —H UM

SJSEEAA 0) DD ALNEEEE

1 =4" 0" 442

14. Ankarplatsen på aftonen. 1878. Aug. 13.2 (= 13.0 Greenw.)

7 antaget = + 30"; 1= + 3.2; b=754"m 4; Obs. PALANDER.

Obs.-ur OO 2H 70 Obs.-ur (SÖNER yO

5" 52” 56:.0' 30” 2340” — 3” 545.3 555" 0.0; 295 180 ERNA

53 32.0 20-205 CV 61.3 553 42.0 2 50 8.4

AE 16 30 61.0 20 JA 28 BLLO 10525

Medium — 3” 58.9 Medium — 4" 95,5

yO=-—4" 452

e= + 4 40.1

fn == FF 309

Obs.-ur: 6" 2" H4:0 = Kron. 28: 23" 44" 30.0

Yr + 39.9 = —=56EN

HÖNS 200 23 43 33.3

= (0 10 HN

Denna longitud är beräknad under antagande att ä =76" 25".

Men emedan detta värde för polhöjden-ej är synnerligen säkert,

så har jag äfven beräknat 2 för de båda hypoteserna q& = 76” 10

och 9 =76” 40. Med tillhjelp af följande lilla tabell kan

man genom interpolation lätt finna, hvilken longitud svarar emot

hvarje mellan nyss nämnda gränser belägna värde för polhöjden.

I sista kolumnen angifves den förändring i 4, som svarar mot

en ändring i q af 1".

p a Dif. — Dif. på I

ÖR GrELORES0RD

76 25 (OTIS BRO

76 40 0: 2 EN ELON AR

15. ”Taimyr-ön: Aktinia-hamnen. 1878. Aug. 14.3

(=14.1 Greenw.)

= + 20 at + 05 0 (HN I ÖRSTENORDIENSKIORD:

Kron. 8872 QO 2H y0 Kron. 8872 O2H yO

6EH97 40:05” BDIISKvEr NORR 7e2" 41" 13 481800 FANOR BE

7-0 34 0 35 32.0 3 40 SuaD 65.1

p STOR ENS (0 33.7 6 11 2210 66 .8

Medium + 10" 37.1 Medium + 1"1" 30

y OO => 1" 0 500

PES

ya = + 1" 5” 18.2

a re

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 6. 15

Kron. 8872: 8 21" 9.5 = Kron. 3194: 3: 12” 0.0

EM 5, 180 r.;= 19000

I 32 2 3 100 33-30

1=6" 21" 54.4

Denna longitud är beräknad under antagande att qå =76" 15".

Men emedan detta värde för polhöjden ej är synnerligen säkert,

så har jag äfven beräknat 2 för de båda hypoteserna q& = 76" 0'

och äå =76" 30. Med tillhjelp af följande lilla tabell kan man

genom interpolation lätt finna, hvilken longitud svarar emot

hvarje mellan nyss nämnda gränser belägna värde för polhöjden.

I sista kolumnen angifves den förändring i 4, som svarar mot

en ändring i q af 1".

q ä Dif. Diff. på Y

6 0 Gr ITNaES

m s 10: 7

GUT Ua TR 2 47.3 :

16. Kap Tscheljuskin, vestra udden, vid den af Vega-expedi-

tionen uppresta vården. 1878. Aug. 19.3 (=19.0 Greenw.)

i antaget = +59"; 1 =— 0.6; b=759=m 3; Obs. NORDENSKIÖLD.

Kron.8872 OO 2H MO Kron. 8872 QQ 2 yO

HL TORNGR NINNA ck 1" 33 189 Bra 20 AHA tl

10 54 52 20 6.9 il, 13 39 50 16-10

11 30 48 20) 6.4 15 27 40 1055

16 20 21550 DN

Mediuni + 133" 10.7 Medium + 1533" 10.1

70= + 1" 33” 10.4

e= + 2 AR

Pa == + (DÖR SME

17: Samma ställe som föreg. 1878. Aug. 19.9 (= 19.6 Greenw.)

7 antaget = + 39"; t= + 2.0; b=756mm 8: Obs. NORDENSKIÖLD.

Kron. 8872 OO 2H 70 Kron. 8872 QO 2H 70

20-2-20-00445241 100 EF1=332 36.0 -20:-6= 3810 45 42750” + 1583" 2157

3 14.0 26 20 20.0 42950 46 20 24.6

SIS 29 10 21.0 (oj AED) 49 50 2

4 39.5 33 D 41 ..0 or VIND) 52 40 1972

330 36 0 30.5 T00EE0 56 10 2

Medium + 1" 33” 30.5 Medium +—+1" 337 2452

VOR 1 dor 20 3

e= + 2 ikon

Ya == 1 B6ADA

IKON LINDHAGEN, VEGA-EXPEDITIONENS GEOGR. ORTSBESTÄMNINGAR.

Kron. 8872: 19" 11" H3.D = Kron. 3194: 135 572 00

(Medium af 16 och 17) y, = + ML SOL EL SL

207 ABU TIL 2AG0

= SB LS

18. Samma ställe som föreg. 1878. Aug. 20.0 (=19.7 Greenw.)

v= + 209: = 2.03; = (DAMN FOS NORDENSKIÖLD

Kron. 8872 Ö 2H p Kron. 8872 OO 2H p

SPrNSOKORDOR220L0KTSGSOK 22"20--810 49-200-5EidH307300

MUSE 0 22 10 DT 26 4.5 20 10 32

200250 22 0 67 26 45.0 20 40 18

21 47.0 0:25 26

201-340 19.25 D3

30 12.0 18-25 78

al 260-0 19 30 41

32 21 0 18 40 62

Medium 77 36' 51” Medium 74 36' 47”

p = UT 30 49”

19. ” Stranden af Sibiriens nordkust: instängnings-stället öster

om Kap Jakan. 1878. Sept. 3.9 (=8.4 Greenw.)

i antaget = + 26”; t=0".0; b=762"m 7; Obs. NORDENSKIÖLD.

Kron. 8873 QO 2H yO Kron. 8873 OO 2H yO

192332 923 46H9407 + 2h20-492:5 - 10-407 21 46B6COHE-TR2N20NSH0

SKO TE S0 40.3 41 26 41 35 43.6

BE fö 10 40 ANN MINE) 44 40 213) 7

2 DS Sv 20050 DL 42059 50 0 49.5

2 JOTSÖ EE 47..3 44 11 - 56 10 ät 49 .0

Medium —+ 2" 29” 41.8 Medium + 2" 29" 46".2

MÖT 22 29m 44:0

e=— 2 BT

BEER TRE LO ESZN

Kron. 8873: 19" 28" 30.0 = Kron. 3194: 10" 6” 0.0

fa 22 OR = NRO

SLR AO 10-37 5903

ASL BIT 4154

20. Samma ställe som föreg. 1878. Sept. 9.1 (=8.6 Greenw.)

= + 260"; t= + 1".0; b=7632m 1; Obs. NORDENSKIÖLD.

1) Minuten ändrad från 37 till 38.

2) Minuten ändrad från 38 till 39.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 6. 17

Kron. 8873 OO 2F p Kron. 8873 O 2H p

SNS SOS 25 EE 60 28HA 2206 SA FIRSKERONGIR2SEOR

I3jekd 40 10 58 IG 20) 34 20 40

14 3 38 45 46 19 14 31 40 5

14 38 37 40 43 20 10 29510 13

IT VEN ya 36 29 38 20.52 2 16

Medium 69? 28' 48” Medium 69? 28 17”

q = 69" 28 32”

21. Irkajpij (Nordkap): Vega förtöjd vid isen mellan de båda

berguddar, af hvilka Nordkap består. 1878. Sept. 12.9

(=12.4 Greenw.)

Kron. 8872: 3" H6" 16.5 — Kron. 3194: 10" 40” 3050

PT, =>— SOT

10:-38- 23-9

2= 12:00 --0.0

PA Be KAL

Ym == 5" 101520

EO E= 000" 54 SEO PST PALANDER.

Kron. 8872 CO 2AH q Kron. 8872 & 2H p

or 20-04 46; 307 15 68 491 0” SARA ABN (ösa

33 4.0 59 20 0 40: 51.5 S 10 20

J0rJ20 47 1 20 5 4115 .0 EE Zl

JANE6:0 4 5 21 41 45.0 12 25 17

SJ TADLD TR Än ADMIN 14 10 ig

Medium 68 49" 7” Medium 6849 21”

g=085 49 147.

Denna polhöjd är beräknad under antagande att 41=180” 0".

Men emedan detta värde för longituden ej är synnerligen säkert,

så har jag äfven beräknat q för de båda hypoteserna 4 = 179" 4

och 4=180" 135". Med tillhjelp af följande lilla tabell kan

man genom interpolation lätt finna, hvilken polhöjd svarar emot

hvarje mellan nyss nämnda gränser belägna värde för longitu-

den. I sista kolumnen angifves den förändring i q&, som svarar

mot en ändring i A af 1".

ÅA p Diff. Diff. på 1

INA 68" 46' 37”

KAST ÖLAND

180 0 68 49 14 2 FAL EOEV 1003

SOND (TD bg of

BB WW N HH

i tid. i båge.

INOEra fp Gaskapper ce. ps 0 KSR SeA Sr 20 1.2) BE ADTISK ie rer NN

Södra (Gaskap scr. AA RA 3 28 42.9] 352 10 43 | 71 27 52 N

Halfö öster om Rogatschew bay -..| 3 31 12.9 52 4813 | 71 2339 N

Besimannaja bay, udden söder om

ITV Op Pet === SNS 3 31 35.4] 52 53 bl | 72 53 50 N

5|.Besimannaja bay, norra stranden...| 3 32 50.4! 53 12 36 | 72 5 7 N

6| Tältplats vid norra stranden af Be-

simannaja bays elfbotten .......... 3 33 31.3 53 22 37 I 252195 N

Södra stranden af Matotschkin, bug-

ten vester om Tschirakina ....... 3 36 50.4] . 54 12 36 | 73 15-19 N

Matotschkin schar, norra stranden! 3 37 39.9) 54 24 58 | 73 19 24 N

Matotschkin schar, vestra stranden

REST ITM Chase = see RSS 3 38 21.8 54 35 27 | 73 22 9 N

Waigatsch-ön: Kap Grebeni, midt

emot: ankanplatsens sc. keso sree alt 3 569261.51 DSS NRSN N

Waigatsch-ön: Kap Grebeni, ytter-

SP ELSE Tors RS TEE TE SO a 3 59..34.6] 59 33 vdrIKGNEEAS N

Waigatsch-öns södra strand: guda-

HÖG Edla ES Fe fa SR SARK AR 4 0:44.21 6011 3 | 69 39 42 N

Kyrkan i Samojedbyn Chabarowa

EC arg OS CR de 4” TrAOKL Ar60 LOS TN Ni

Samojedstaden vid Jugor Schar,

vester om elfmynningen .......... 4 1 19.3 60 19-49 | 69 38 50 N

Jugor Schar, norra stranden ........ 4 1 -:33.21 60 2318) 6942-17 N

Vestkusten af Jalmal (= Samojed-

HOON) FE oo nrse NL SSE NAEEe 4 34 47.1] 68 41 47 | 72 17 55 N

Krestowskoj, östra stranden af Je-

TITSSC jen 2 ALINA SÄ TEEN Se ASSR Di 200-99 sö 80-262 SS N

18 A. LINDHAGEN, VEGA-EXPEDITIONENS GEOGR. ORTSBESTÄMNINGAR.

C. Sammanstälning af alla ortsbestämningar utförda under de

svenska ishafsfärderna 1875 och 1878—1879.

Observationsorterna äro ordnade efter den från vester mot

öster växande longituden. De orter, hvilkas namr äro kursive-

rade, äro bestämda under Vega-expeditionen, de öfriga under

1875 års expedition. De sistnämnda bestämningarna äro beräk-

nade af E. JÄDERIN och publicerade i Öfvers. af K. Vet.-Akad:s

Förhandl. 1876. N:o 2. I sista kolumnen angifvas observatörer-

nas namn, dervid följande förkortningar blifvit använda:

N = NORDENSKIÖLD.

P = PALANDER.

H = HovVGAARD.

Ostl. long. fr. Greenw. |

Orternas namn.

Polhöjd. | Obs.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0O 6. 19

Ostl. long. fr. Greenw. |

Often as. nAann. Polhöjd. Obs.

i tid. i båge.

(8) Kap Schaitanskoj, östra stranden af

Jenissej .......- ERE TE ra NlKOr25m EST SILOF2NE N

19] Sopotschnaja korga, yttersta udden! 5 30 20.0! 8235 0 | 715139" | N

20] Sopotschnaja korga, ett stycke från |

MiITe ned ENS ne Asia t oense sen ÖRSUN22L4E 82-39 OR RAR SINND N

MI Brrochowskijöarne. ..s.cco.osc.-s>o-- ?) 5 31 54.6 | 825839 | 70-39 47 N

22) Kap Gostinoj, vid elfmynningen -..| 5 32 9.1! 83 216 | 71 13 55 N

23) Elfmynningen vid Jakowiewa......- Dre DOT CE RES LS N

24) Mynningen af Mesenkin ............. 385 HR BIS SN AN

25| Norra stranden af Dudinka vid ut- |

Hodetnnll Jenisse] 3 sccclssos sens 5 44 16.9 86 413 | 69 23 24 N

26| Ankarplatsen på aftonen. 1878. |

VÄTE AA SAN OT EE SM DISA JANHSF2SK KORS R AEE

27) Taimyr-ön: Aktinia-hamnen. ......?)) 6 21 57.7) 95 29 25 | (76 15 18) N, P

28) Kap Tscheljuskin, vestra udden, vid

den af Vega-expeditionen upp-

RE SLDNI REA CI dos sesok dare sionen (GR Sd SKIT Tr BON) N

29) (Utanför Tschuktscher-halfön, un-

gefär 4' från land, 1878. Aug. |

Ze, CMA SERENA MCT SE TON OD ON TE

30] (Utanför Tschuktscher-halfön, un-

gefär 4' från land, 1878. Aug. | | |

204 UTTER M(EUE3INS20)ECHST30D HSASKON ER

31| Stranden af Sibiriens nordkust: in- |

stängningsstället öster om Kap |

SÅG RESAS ED a EA ATA LD 2652 N

32| Irkajpij (Nordkap): Vega förtöjd |

vid isen mellan de båda berguddar, |

af hvilka Nordkap består.....- 3y(12 0 0.0) (180 0 0) 68 49 14 P

33| Vegas läge vid Pitlekaj under vin- |

(ESF. or sr AES NA SEEVSRSESENER 120267 20-966 H80 67 4490 NERE

34| (Det magnetiska observatoriet vid 2

VinterstatioNeN) —oooosoooeo------- SER 26T27-9) A86 6 DOLGE 4 ONE P

1) Längden är beräknad med antagande af, att polh.=72" 5'. Antages denna i

Ttallete=M2mtÖ Tsar blir längden => 250 231=-S 200567

2) Längden osäkert bestämd.

3) Polhöjden ej direkt observerad, utan antagen i enlighet med den ombord förda

loggboken.

4) Jag anför här denna från fartyget gjorda bestämning med anledning af:dess

vigt för kännedomen om den närliggande kustens läge.

5) Longituden ej direkt observerad, utan antagen i enlighet med den ombord förda

loggboken.

5) Se noten på sidd. 6 och 7 af denna uppsats.

Akt SR

Mö affär

& i

vä 4

HET

- Y 1 å

bj ”

a a 4 vu. tå

är Å 4

r S &

ä , 4 G ÄR En

oå BE ON

. SAN

I ”F Pe

” yn WS 3

Li : -

é A Ny ö

Je 7 Få 3

Jå k il

Gö J

- lar (0 U i 1

BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Kand 6. N:0c7,

SUR

LA RESISTANCE ELECTRIQUE DES CAZ

E. EDLUND.

PEOFESSEUR DE PHYSIQUE A L ACADÉMIE ROYALE DES SCIENCES DE SURDE.

MEMOIRE PRESENTE A L'ACAD. ROYALE DES SCIENCES LE 11 MAI 1881.

STOREROTM; 1881.

KONGL. BOKTRYCKERIET.

Pe A.« NORSTEDT & SÖNER.

, oc

SS "

ERA

4 -

å é

, NI a

År |

sd kr

(0 G

NN E Je

; s

; '

Vs 6

I i

5 Å SR

od. HUDIAD

Sur la résistance electrique des gaz.

La résistance que les gaz opposent äå la propagation de

T'éleetricité, s'est montrée, åa plusieurs égards, différente de

celle produite par des conducteurs solides ou liquides. Nous

allons prendre ici ces differences en considération, et essayer

de montrer comment elles doivent &tre expliquées.

1:o. Pour que le courant d'un électromoteur puisse tra-

verser un conducteur solide ou liquide, il n'est pas besoin

d'une certaine force électromotrice. Quelque minime que

soit cette force, le courant ne le traversera pas moins,

quoique le courant devienne naturellement plus petit 3 me-

sure que la force est diminuée ou la résistance augmentée.

Le courant ne deviendra égal äå zéro que quand la force sera

égale å zéro. Chez les gaz, au contraire, les circonstances

changent. Pour que le courant puisse traverser un gaz, il

faut que la source d'électricité ait une certaine force électro-

motrice ou qu'eile soit äå möéme de produire une certaine

tension électrique, dont la grandeur dépend, en outre, de la

nature chimique, de la densité et de la température du gaz,

mais ne descend jamais au-dessous d'une certaine limite dans

des circonstances données. Pour la force électromotrice qui

se trouve au-dessous de cette limite, le gaz est un parfait

isolateur.

2:o. La quantité de chaleur que produit le courant élec-

trique dans son passage par un conducteur solide ou liquide,

est, comme on le sait, proportionnelle au carré de P'intensité

du courant. Chez les gaz, au contraire, la quantité de chaleur

est proportionnelle å la premiere puissance de Vintensité du

courant, et nullement au carré de Vintensité. Cette propriété

remarquable des gaz fut pour la premiegre fois observée par

4 EDLUND, SUR LA RESISTANCE ELECTRIQUE DES GAZ.

G. WIEDEMANN "), et, plus tard, il fut compleétement démontré

par NACCARI et BELLATI que la quantité de chaleur déve-

loppée est effectivement proportionnelle å la quantité d'électri-

cité qui a passé. ”)

3:o. Pour les conducteurs solides et liquides, la quan-

tité de chaleur développée, dans des conditions au reste

égales, par un courant donné, est inversement proportion-

nelle å la section du conducteur. La quantité de chaleur,

au contraire, qui se développe dans une colonne de gaz, est

indépendante de la section de cette dernigre. Cette these a

de méeéme été démontrée expérimentalement par G. WIEDE-

MANN, ainsi que par NACCARI et BELLATI.

4:o. Dans un conducteur, solide ou liquide, la résistance

est inversement proportionnelle å la section du conducteur.

G. WIEDEMANN a prouvé, par la voie expérimentale, ”) que

la tension nécessaire sur les éleetrodes pour forcer Félec-

tricité d'une machine de Holtz å traverser un tube cylin-

drique rempli de gaz raréfié, est indépendante du rayon du

tube; ce qui veut dire, en d'autres termes, que la résistance

électrique du gaz est indépendante de la section du tube.

A deux experiences, l'une avec un' tube dertörmm. vet

autre avec un tube de 0,5 mm. de diaméetre, SCHULZ ?) ne

trouva déja qu'une différence insignifiante dans la tension

électrique nécessaire pour forcer F'électricité d'une machine

de Holtz a passer par le tube. ;

53:o. Avec des conducteurs solides et liquides, la diffé-

rence entre les tensions électroscopiques sur deux points

situés å une certaine distance l'un de P'autre, est propor-

tionnelle au produit de la résistance entre ces points multi-

plié par l'intensité du courant. WARREN DE LA RUE et HUGO

MÖLLER ”) ont, par contre, prouvé expérimentalement que la

différence entfe les tensions électroscopiques a deux points

situés åa distance l'un de Pautre dans une colonne de gaz est

totalement indépendante de Vintensité du courant. Ces phy-

siciens firent varier le courant d'une pile composée dun

grand nombre déléments entre des limites trés étendues,

sans qu'il fåt possible de remarquer une variation dans la

1) Pogg. Ann., Ts 145, p. 237.

2) Beiblätter zu den Ann. der Ph. und Ch., T. 2, p. 720 (1878).

3) Pogg. Ann., T. 158, p. 53 (1876). =: ;

?) Pogg. Ann., T. 185, p. 254 (1868).

5?) Comptes-rendus, T. 86, p. 1072 (1878).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 7. 5

différencee de la tension précitée. A Paide d'une pile gal-

vanique d'une grande force électromotrice, HittorRF a aussi

prouvé, quoique par une autre voie que les savants qui vien-

nent d'étre nommés, que la différence entre les tensions élec-

triques des é€lectrodes conduisant å la colonne de gaz sont

indépendantes de Vintensité du courant.!) Quand on rem-

placait entre les électrodes la colonne de gaz par un conducteur

liquide, la différence devenait, comme l'on devait s'y attendre,

proportionnelle å Vintensité du courant. HIitTToRF en tire la

conclusion un peu preématurée que la résistance de la co-

lonne de gaz doit tre en proportion inverse de YVintensité

du courant, circonstance 3å laquelle il attribue une impor-

tance fondamentale pour la conductibilité des gaz.

6. Il y a plusieurs années qu'EDM. BECQUEREL ”) prou-

valt, par des expériences, que les gaz commencent äå &tre

conducteurs quand on les chauffe å la température du rouge,

aprés quoi leur conductibilité augmente åa mesure que la

température s'éléve au-dessus de ce point. Si la tempéra-

ture est suffisamment élevée, ils laissent måme passer le

farble courant d'un seul eglément. La conductibilité aug-

mente du reste a mesure que la densité du gaz diminue.

Le fait que les gaz chauffés å rouge deviennent conducteurs,

fut d'abord révoqué en doute, quoique å tort, par BEETz ”)

et G. WIEDEMANN, ') mais il a été confirmé plus tard de la

facon la plus complete par HIiTTORFE. ”)

Mais I'expérience de BECQUEREL a fourni un autre ré-

sultat sur lequel nous appellerons une attention toute spéciale.

Quand, tout en conservant la måme pile, l'intensité du cou-

rant était modifée par Vintroduction d'une résistance rhéo-

statique plus ou moins grande, la résistance du gaz se mon-

trait dépendante de Tintensité du courant. MSoit, p. ex., i

et 2, désignant les intensités de courant, E la force électro-

motrice, 7 et r, les résistances des conducteurs solides et

liquides, z et z, les résistances du gaz correspondant å i et å z,,

on obtient, d'apreés la -formule de Ohm, i = — Eö Oy

Fe Quand le courant ne passe pas par le gaz, et que

1) Wied. Ann., T. T, p. 573 (1879).

2) Annales de Ch. et de Ph: (3), T. 39, 377 (1853).

3) Fortschritte der Physik, T. 9, p. 479 (1853).

? Die Lehre vom Galvanismus, 2:me Ed., T. 1, p. 339.

5) Pogg. Ann., Jubelband, p. 234 (1874).

6 EDLUND, SUR LA RESISTANCE ELECTRIQUE DES GAZ.

M et M, désignent les résistances nécessaires pour que les

intensités de courant deviennent les memes qu'auparavant,

Å FE É KH | É

OM, UTA 20 — ty Ch = mn KON, LOI OPERAN

M ARTER

et NI EU En posant le calcul de cette facon, il

se montra que la résistance du gaz était ä peu prés inverse-

ment proportionnelle å l'intensité du courant qui avait passé.

Les chiffres d'observation obtenus paraissent aussi indi-

quer que la résistance du gaz augmente avec le nombre des

elements de la pile employée, quoique lintensité du courant

soit maintenue invariable par l'introduction convenable d'une

résistance rhéostatique. Nous ne nous arréterons pas main-

tenant å ce résultat presque incompreéhensible, comme BEc-

QUEREL le fait observer lui-méme, vu que, dans les derniers

temps, W. DE LA RuE et H.-W. MöLLER, 1!) ont trouvé dans

leurs recherches, exécutées toutefois par d'autres procédés

que ceux de BECQUEREL. que la résistance des gaz å une

méeéme intensité de courant est indépendante du nombre des

éléments.

Les différences mentionnées ci-dessus entre les conduc-

teurs solides et liquides d'un cöté, ainsi que les gaz de F'autre,

s'expliquent sans peine, si I'on prend pour point de départ

la théorie unitaire exposée par moi sur la nature de Vélec-

tricité. 2) Pour fournir la preuve de ce que j'avance, il est

cependant nécessaire de citer d'abord quelques theses de

cette théorie.

$ 2.

a) Suivant la théorie unitaire, le courant galvanique dans

un circuit fermé consiste en ce que l'éther libre qui se trouve

dans ce circuit est mis en mouvement translatoire. TL'inten-

sité du courant est déterminée par la quantité d'éther tra-

versant, dans l'unité de temps, une section gquelconque du

conducteur, et la vitesse de l'éther est, pour une intensité

égale de courant, inversement proportionnelle å la grandeur

de la section. Le courant galvanique peut donc &tre com-

paré au courant d'un gaz ordinaire” qui se trouve dans un

1) Philos. Transactions, T. 169, 1:re partie, p. 236 (1878).

2) Théorie des phénoménes électriques: Mémoires (Handlingar) de VAcad.

roy. des sciences de Suéde, T. 12, N:o 8 (1874). — Stockholm, P.-A.

Norstedt & Söner. — Leipzig, F.-A. Brockhaus” Sortiment. Prix: 3

Reichsmarks.

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 7. 7

systeéme de tubes, et les proprigtés appartenant å un courant

de cette derniere espece doivent donc étre, mutatis mutandis,

rencontrées chez le courant d'éther. Ainsi, nous supposons

un tuyau dont l'une des moitiés a la section 1, et dont l'autre

présente une section n fois plus grande; nous supposons, en

second lieu, ce tuyau rempli d'un fluide (liquide ou gaz)

ayant un mouvement translatoire imprimé par des forces

agissant å lI'un des bouts du tuyau. Si, maintenant, on veut

empécher ou diminuer en un point quelconque le mouve-

ment du fuide par une contre-pression (p. ex. au moyen

d'un piston ou d'autre manieére), il faudra, pour parvenir au

möéme ejffet, faire agir, dans la partie la plus large du tuyau,

une pression nn fois plus grande que dans la plus étroite.

La diminution de la vitesse du mouvement par le moyen

de la contre-pression, ne dépend pas de la valeur absolue

de cette derniere, mais de sa valeur par rapport a V'unité

de section. Si la contre-pression sur l'unité de section est

aussi forte dans la partie la plus large du tuyau que dans

la plus étroite, la diminution de F'intensité du courant est

égale dans les deux cas. Il en sera toujours de méme,

quelle que soit la résistance, pourvu que le fluide employé

soit doué d'une fuidité suffisante pour provoquer une pres-

sion égale dans toutes les directions.

Ce qui vient d'étre dit trouve son application directe

dans le courant galvanique. Quelque opinion que l'on puisse

avoir sur la nature de V'électricité, tout le monde est d'accord

que c'est un fluide auquel ses particules mobiles äå P'extréme

permettent de communiquer la pression dans toutes les di-

rections. La résistance galvanique porte obstacle au mouve-

ment de VP'électricité. Elle agit donc comme une pression

en sens contraire, uniformément répartie sur tous les points

de la section du conducteur. Si, maintenant, deux résis-

tances, par exemple deux fils, chacun d'un métal différent

et avec des sections différentes, produisent une diminution

égale dans Tl'intensité d'un courant donné, on dit que leur

résistance est égale. On sait également, en conformité de

ce qui précéde, que la contre-pression opposée, par chacun

deux, sur Punité de section, å la propagation du' courant

est de méeme égale. C'est donc exclusivement la contre-

pression sur PF'unité de section qui peut servir å la déter-

mination de la résistance galvanique. C'est une conséquence

S EDLUND, SUR LA RESISTANCE ELECTRIQUE DES GAZ.

des lois hydrodynamiques, et il est impossible de donner

une autre interprétation å ce fait, si P'on veut continuer å

admettre que la matiere électrique est un fuide.

Supposons, maintenant, un seul fil conducteur ou une

colonne liquide f£, avec la section 1, et en outre un nombre

n dautres conducteurs fi, fy Jar ete., dune matiere, d'une

section et d'une longueur égales å celles du précédent, placés

les uns åa cöté des autres. Posons ensuite qu'un courant

passe par le conducteur f, puis simultanément par les con-

ducteurs for Jori cete; placés les uns å cöté des autres.

Chacun de ces derniers conducteurs devra done étre parcouru

Å ME JA EE - 2 PE

par un courant = Z v. Or, Nous Savons par Pexpérience que

la résistance å vainere par le courant pour traverser simul-

, fn il

tanément les n conducteurs fy fy» Jar ete., constitue - de la

résistance äå vainere quand le courant traverse f. D'aprés

P'exposé ci-dessus, la contre-pression, sur l'uniteé de section

Å 1 å

des n conducteurs sera de méme = de la contre-pression

dans le conducteur unique f, la résistance étant exclusive-

ment déterminée par la grandeur de la contre-pression sur

Punité de section. Il suit donc de lå, que, dans chacun des

conducteurs fi, fv Ja etc, la résistance sera, dans le cas

actuel, > de ce qu'elle est en f. Nous nous trouvons donc

devant le résultat inattendu que la resistance galvanique est

proportionnelle & Vintensité du courant. Il faut observer, ce-

pendant, que cette démonstration ne concerne que les corps

solides et liquides, mais nullement les gazeux, auxquels V'ex-

périence citée n'est pas applicable.

Le résultat mentionné ci-dessus est en opposition directe

avec opinion généralement admise jusqu'ici, d'apres laquelle

la résistance est indépendante de l'intensité du courant. Mais,

si I'on veut continuer å soutenir cette opinion, il faudra de

måéme, par suite de ce qui précéde, admettre que le fluide

que nous nommons électricité est soumis å de tout autres

lois de mouvement que les autres fluides å nous connus. Il

a du reste été démontré, dans le mémoire cité, que, quoique

la thése formulée soit en contradiction avec V'opinion com-

mune, elle ne Pest nullement avec les résultats expérimen-

taux sur lesquels on a cru pouvoir baser cette opinion.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 7. 9

Par suite des résultats de V'expérience, comme aussi de

la considération théorique donnée ci-dessus, nous avons donc,

comme expression de la résistance »”, dans un conducteur de

la longueur 1 et de la section a, parcouru par le courant t:

ki :

= — "i,

ou k& est une constante dépendant de la nature chimique et

physique du conducteur, ainsi que de la température. La

constante & est évidemment la résistance dans un conducteur

de la section 1 et de la longueur 1, parcouru par le courant 1;

v . . . .

- est Pintensité du courant sur l'unité de section; r, ou, en

d'autres termes, ce que I'on a nommé jusqu'iei la résistance

galvanique, n'est rien autre que la résistance par unité de

Fintensité du courant. Afin de distinguer cette résistance

des autres, nous la nommons dans la suite résistance prin-

cipale.

b) La force électromotrice se mesure, comme toutes les

autres forces motrices, par Faccélération qu'elle est a måme

de donner, dans l'unité de temps, å F'unité de masse. En

posant cette admission, a lagquelle on est autorisé dans toutes

les circonstances, la loi de Ohm se déduit sans peine des

principes mécaniques ordinaires. Nous allons toutefois montrer

préalablement que la force électromotrice est indépendante de

Fintensité du courant.

La force électromotrice agit avec une égale intensité

sur chaque point de la surface de contact électromotrice.

La valeur totale de cette force croit par conséquent propor-

tionnellement å l'étendue de la surface précitée. En outre,

il est évident que la force agit non-seulement sur les molé-

cules d'éther qui se trouvent å la surface måme de contact,

mais qu'elle s'étend aussi å celles placées å une distance

trés petite de cette méme surface. Désignons maintenant

par £ la quantité de mouvement que, sur chaque unité de

surface, la force électromotrice est ä måme de communi-

quer å la masse d'éther dans V'unité de temps. Représen-

tons-nous, en premier lieu, un courant assez fort pour que

P'unité de masse passe, dans F'unité de temps, par chaque

unité de la surface de contact. Chaque unité de masse

aura done recu YF'accélération £. Si on nomme n VF'éten-

due de la surface de contact, nE constituera par suite en

ce cas la valeur totale de la force electromotrice. MSup-

10 EDLUND, SUR LA RESISTANCE ELECTRIQUE DES GAZ.

posons, en second lieu, la surface de contact traversée, dans

P'unité de temps, par une masse d'éther p fois plus grande

que précédemment, et pouvant déås lors étre exprimée par

pr. DTéther ayant la måéme densité dans un courant faible

que dans un courant intense, la vitesse sera p fois plus grande

en ce cas. Chaque particule de la masse d'éther subit done

Paction de la force électromotrice pendant un espace de temps

: 5 1 2 2 ;

qui constitue = du temps d'action du premier cas. D'accé-

ASTfE : E FRE

lération acquise ne comporte que = Fn multipliant avec

la masse pn, on aura la totalité de la force électromotrice

égale ä nE. Ainsi, la force électromotrice. peut s'exprimer

par nE, que le courant soit fort ou qu'il soit faible.

Si »r signifie la totalité de la résistance principale, et que

2 désigne I'intensité du courant, la résistance totale sera 7.

Cela ne signifie en ce cas rien autre que la contre-pression

opposée, sur l'unité de section, par la résistance å la propa-

gation du courant. On aura donc nr: pour la valeur totale

de la contre-pression sur la surface de contact grande de n

unités. En désignant par L la longueur totale du circuit, on

obtient de la sorte V'équation de mouvement:

L > MMA ERS CODE

Hl ( nrt

(AE

Des que le courant est devenu constant, on a:

Il suit done de lå, que la force electromotriee repré-

sentée dans la formule de Ohm, est indépendante de Vétendue

de surface de F'électromoteur, ce qui, on le sait, est conforme

a Pexpérience.

c) Figurons-nous un conducteur galvanique fermé, dont la

longueur est I et la section partout égale a a, se composant

1) La longieur totale, £L, du circuit étant égale å la somme de toutes ses

parties I,, I,, Iz I, etc., et celles-ci ayant les sections respectives a,

A2> A3, 44, etc., le volume total du conducteur sera a, l,, + a, l; + az l3 +

etc. En multipliant cette somme par la masse d'éther J dans V'unité de

volume, on obtiendra la masse entiere de I'éther en mouvement. Si,

maintenant, l'augmentation de la vitesse pendant le temps dt est res-

pectivement dh,, dh,, dhs, le total de la masse d”éther recevra, pendant

le temps en question, une augmentation de la quantité de mouvement,

qui s'exprimera par (a, l, dh, + a l, dh, + as lz dy + ... +.) d. Or,

Ja, dh, = da, dh, = dag ds = di; dou, par conséquent, P'augmentation

totale de la quantité de mouvement de V'éther sera Idi.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 7. (11

de la méme matiere dans toute sa longueur, et traversé par

un courant constant; de lintensité i. Si d est la masse

”éther en mouvement par uniteé de volume, et h la vitesse

de ce mouvement, on aura 7 = adh. Pour calculer le travail

mécanique que le courant opere pendant l'unité de temps, nous

considérerons d'abord un élément du courant, compris entre

deux plans situés å la distance 1 l'un de Fautre. La résis-

tance sur lI'unité de section étant 7, et la grandeur de la

section a, la résistance sur la section entiére sera donc ra

= ki. Dans lI'unité de temps, cet élément est repoussé de

la longueur de chemin Ah; d'ou le travail opéré sera kih. Or,

i S

h = 3, expression dans laquelle d est une constante, comme

on Ia vu plus haut. Le travail mécanique de cet élément

ki? 5: sg : 00,

sera donc 35,. Si l'on multiplie cette derniére quantité par l,

: : G kli? - ;

le travail du courant entier sera égal å 3,- Si, en dernier

lieu, on multiplie cette expression par 4, V'équivalent calori-

fique de I'unité de travail, et que I'on fasse entrer la con-

stante d dans k, la quantité de chaleur produite par le cou-

Nn | — Akli? ;

rant pendant l'unité de temps, sera égale ä ——, ce qui, on

, a | Ul, :

le sait, est conforme ä V'expérience.

Le calcul peut s'opérer avec une égale facilité sur les

méemes bases, dans le cas ou la section et la nature du con-

ducteur varient d'un endroit a Vautre.

d) Pour ce qui concerne la production et la répartition de

Féther libre å la surface d'un conducteur galvanique, ces

deux circonstances pourront le mieux s'expliquer de la ma-

nigre suivante:

Figurons-nous un tube dans legquel une masse de gaz est

mise en mouvement par une force agissant å l'une des ex-

trémités du tube, le gaz pouvant sortir librement par l'autre

extrémité. Admettons, en outre, que la résistance du tube

au mouvement du gaz soit, comme c'est en réalité le cas,

proportionnelle å la longueur du tube. Si l'on nomme « la

distance entre un certain plan de section et V'extrémité ou-

verte du tube, la résistance que le mouvement subit dans

ce plan peut &tre posée proportionnelle å x. Nous négli-

geons' totalement l'influence que peut exercer sur la résis-

tance la différence de densité et de vitesse du gaz. Dé-

signons par D' la densité du gaz au plan précité, et par D

12 = EDLUND, SUR LA RESISTANCE ELECTRIQUE DES GAZ.

sa densité ä l'extrémité ouverte du tube. Personne n'ignore

que, du moment ou le mouvement est devenu constant dans

le tube, V'excés D'— D est proportionnel äå &«. La densité

du gaz- va done en augmentant depuis V'extrémité ouverte

du tube vers celle ou la force agit. Supposons maintenant

les deux extrémités du tube réunies de maniere ä compléete-

ment renfermer la masse de gaz en mouvement. Le gaz

sera évidemment dilaté, dans l'une des parties du tube, de

la quantité dont sa densité augmentera dans F'autre, et il

aura, au point de transition entre ces deux parties, la méme

densité que sil était au repos. - Si le tube est partout égal,

ce plan de transition (plan d'indifférence) divisera le tube en

deux parties égales. A égale distance de ce plan, la con-

densation de l'un des cötés sera égale å la dilatation de P'autre.

Si la résistance est plus grande dans F'une des parties du

tube que dans Pautre, le plan dindifférence se déplacera, vers

la partie qui présente la plus grande résistance, de la quan-

tité nécessaire pour que la résistance de toute cette partie

(depuis le plan précité jusqu'a PF'endroit ou agit la force)

devienne égale å la résistance de VPautre partie. Si D est

la densité du gaz au plan d'indifférence, D' la densité dans

un plan situé du cété ou le gaz est condensé, D'— D sera

égal a”am', ou a est une constante et m' la résistance depuis

le plan d'indifférence jusqu'au plan en question. Si D" re-

présente la densité du gaz dans un plan situé de V'autre cété

du plan d'indifférence, D — D" sera de la méme maniére

égal a am", si m" est la résistance entre ces deux derniers

plans.

Ces theses si connues ont une application directe ä l'éther

circulant. Il posséde les propriétés des gaz ordinaires, en

ce que ses molécules sont d'une mobilité considérable qui

lui permet déås lors d'exercer une pression égale dans toutes

les directions. Le fait qu'un corps électrisé est doué des

mémes propriétés optiques qu'a I'état normal, indique, comme

nous Pavons signalé dans le mémoire cité, que Vélasticité

de Féther libre est proportionnelle å sa densité. Ce qui a

done eté dit dans cette question par rapport aux gaz ordi-

naires, doit aussi s'appliquer a P'éther. La seule difference

sera que P'éther, tant comprimé que dilaté, se placera å la

surface du conducteur galvanique, vu que les molécules d'éther

se repoussent mutuellement.

RUNNER

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 7. 13

Supposons un circuit galvanique dans lequel une force

électromotrice £ provoque le mouvement de PF'éther vers

Tun des cötés. LT'éther deviendra donc plus dense du cöté

de la force électromotrice vers lequel se porte le courant,

et il sera raréfié de FPautre cöté. Le plan d'indifférence aura

une position telle, que la résistance galvanique, depuis ce

plan jusqu'au siége de la force électromotrice, présentera une

grandeur égale des deux cétés. Désignons maintenant: par

2 Fintensité' du courant; par D la densité de F'éther au plan

d'indifférence, ou, ce qui revient au méme, la densité de

F'éther quand il est au repos; par D', D” sa densité a deux

plans quelconques du cöté de la condensation; par D',, Dy)

la densité du cöté de la dilatation, et, en dernier lieu, par m',

m”, my, m”, les résistances principales respectives depuis le

plan d'indifférence jusqu'aux plans précités. Comme la résis-

tance est proportionnelle å VFintensité du courant, on aura

évidemment:

Sa; (MT DE MYT ar

(CRS ORD EED,D'=D,D'— DetD'—D,

ne sont rien autre que les différences entre les tensions électro-

scopiques. dans les plans respectifs, les deux premieres étant

positives et les deux dernieéres négatives.

On obtient donc que la dijfférence entre les tensions électro-

scopiques de deux plans est proportionnelle å& Vintensité du cou-

rant multipliée par la résistance principale entre ces plans.

Ces déductions de la loi de Ohm, du développement de

la chaleur, ainsi que de la répartition de la tension électro-

scopique 3 la surface du conducteur, ne sont applicables qu'au

cas ou il se trouve des corps solides et liquides dans le cir-

cuit, vu qu'il n'est prouvé que pour ces corps que la résis-

tance totale est proportionnelle å l'intensité du courant.

$ 3.

Le fait que la force électromotrice ou la tension élec-

trique na pas besoin de dépasser une certaine limite pour

que le courant soit a meéme de traverser un conducteur solide

ou liquide, dépend donc, suivant la théorie unitaire, de ce que

la résistance effective opposée par un conducteur de F'espece

précitée est proportionnelle å V'intensité du courant. Si la

force électromotrice est petite, V'intensité du courant le sera

aussi, et par suite la résistance deviendra si faible, que la

14 = EDLUND, SUR LA RESISTANCE ÉELECTRIQUE DES GAZ.

force électromotrice pourra la surmonter. L'expérience nous

apprend qu'il en est tout autrement des gaz. Pour forcer le

courant 3 traverser une colonne de gaz, il faut une tension

électrique déterminée sur les electrodes entre lesquels est

située cette colonne; si la tension est au-dessous de la limite

précitée, le courant ne passera pas. Ce n'est pas, il est vrai,

3 la seule résistance effective du gaz. qu'il faut attribuer la

propriété isolante quw'il trahit; en effet, V'expérience a conduit

å Padmission de la naissance, aux électrodes, de forces électro-

motrices qui portent aussi obstacle å la propagation de 'élec-

tricité par le gaz. Si, cependant, le gaz offre une assez grande

densité, I'expérience a fait voir que la tension nécessaire pour

provoquer une décharge est proportionnelle å la distance entre

les électrodes. Les forces électromotrices qui ont leur sigge

sur les électrodes n'ayant rien å voir dans la distance qui

sépare ces derniers, il en suit que, quand le gaz a une assez

grande densité, c'est principalement sa résistance qui con-

stitue la cause véritable de ce que la décharge na pas lieu

si la tension électrique reste au-dessous d'une certaime li-

mite. !) On arrive donc au résultat quela résistance opposée

par un gaz å la propagation de Téelectricité ne peut tre

proportionnelle å l'intensité du courant, comme c'est le cas

des conducteurs solides et liquides. Il est tout aussi im-

possible d'admettre, avec HIitToRF, que la résistance des gaz

est en proportion inverse de VF'intensité du courant; car, en

ce cas, la résistance dans une colonne de gaz par laguelle

passe un courant infiniment petit, serait infiniment gramde.

Or, å la décharge partant d'un condensateur, ou ä la fermeture

d'une pile galvanique, le courant est d'abord excessivement

petit. Si 'admission de HittorRF était juste, la résistance du

gaz serait donc:d'abord excessivement grande, et le courant

ne pourrait pas commencer å circuler. Conséquemment, la

résistance d'un gaz ne peut, en aucun cas, etre inversement

proportionnelle å l'intensité du courant. Il est dans la nature

des choses, que la résistance effective d'une colonne de gaz

devra &tre proportionnelle å la longueur de cette derniére.

Si I désigne la longueur de la colonne et r la résistance dans

P'unité de longueur, la résistance sera donc proportionnelle å

1) La résistance du gaz diminue quand on le raréfie fortement, tandis que

I'on voit augmenter les forces électromotrices naissant sur les électrodes ;

mais il n'est pas nécessaire de prendre ici cette circonstance en consi-

dération.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 7. 15

rl, et, d'aprés ce qui vient d'étre dit, 7 n'est ni directement

ni inversement proportionnel å l'intensité du courant ou å la

tension des électrodes. Tout au contraire, les expériences font

voir que la tension nécessaire pour la décharge est propor-

tionnelle å !, d'ou il suit que »r est indépendant de la tension.

Si nous admettons, conformément ä ce qui a été dit plus

haut, que la résistance des gaz est indépendante de lintensité

du courant, toutes les différences énoncées ci-dessus entre les

gaz, d'un coté, et les corps tant solides que liquides de autre,

pourront s'expliquer par la théorie unitaire.

Si I'on nomme k la résistance ou la contre-pression opposée

a la propagation du courant par une colonne de gaz de la

longueur 1 et de la section 1, la totalité de la contre-pression

dans une colonne pareille ayant la section a, devra étre égale

a ka, non ä kr, comme c'est le cas chez les conducteurs tant

solides que liquides. En multipliant cette expression par la

vitesse h de VF'électricité, le produit sera proportionnel au tra-

vall mécanique qui s'effectue dans cette colonne pendant I'unité

de temps. Or, ? = dah, expression dans lagquelle, comme il a

été dit plus haut, J est une constante. On obtient donc, pour

le travail opéré dans une colonne de la longueur 1 et de la

section a, l'expression a laquelle la quantité de chaleur

hå

dd?”

développée dans la måme colonne doit &tre proportionnelle.

La quantité de chaleur développée dans une colonne de gaz

sera donc proportionnelle å Vintensité du courant, mais indé-

pendante de la section de cette colonne.

Ta résistance étant déterminée par la contre-pression qu'op-

pose, sur lI'unité de section, le conducteur å la propagation

de PF'électricité, et cette contre-pression étant, chez les gaz,

indépendante de Tlintensité du courant, il se comprend de

soi-méme que la résistance d'une colonne de gaz doit tre

indépendante de la section de cette derniére.

La différence de tension électroscopique entre deux points

du conducteur situés å une certaine distance I'un de F'autre,

est, suivant ce qui précéde, proportionnelle å la résistance

entre les méåémes points. Chez les conducteurs solides et li-

quides, la différence de tension sera done proportionnelle å

ri, si r désigne la résistance principale entre les mémes points

et 2 Vlintensité du courant. Pour les gaz, au contraire, la

méeme différence sera proportionnelle å kl, ou k a la signi-

16 EDLUND, LA RESISTANCE ELECTRIQUE DE GAZ.

fication qui vient d'étre mentionnée, et ou I désigne la dis-

tance entre ces points. La différence de tension électrosco-

pique entre deux points d'une colonne de gaz, doit donc,

comme TPl'expérience I'a déja prouvé, tre indépendante de

l'intensité du courant, et Pon peut prédire qu'elle sera aussi

pedal de la section de la colonne, ce qui, cependant,

n'a pas encore été confirmé par l'expérience.

Si »r désigne la résistance principale dans la partie dun

circuit fermé, composé de conducteurs solides et liquides, R

la résistance d'une colonne de gaz introduite dans le circuit,

KE la force électromotrice, 2? I'intensité du courant, et £L la

longueur totale du conducteur, V'équation différentielle de

mouvement de AES sera:

= =E nE — nR — nr.

On obtient, de cette équation, pour le cas ou le courant

a eu le temps de devenir constant,

Bilen de

Flon os

La résistance R du gaz a done en réalité sa place dans

le numérateur, quoiqu'elle döt se trouver dans le dénomina-

teur d'aprés la formule ordinaire de Ohm. Pour qu'un courant

soit possible, il faut naturellement que £ soit plus grand

que BR.

Si, quand le gaz est introduit dans le circuit, i et 2, dé-

sionent deux intensités différentes de courant, répondant aux

résistances r et 7, des conducteurs solides et liquides intro-

duits dans le circuit, et si M et M, sont les résistances né-

cessaires pour produire les mémes intensités de courant quand

le gaz est exelu du circuit, on obtient:

FD är Rd på NÄ re a BERN rer

r M 1 ret DR

UNO a OT AN iran

Le la MS a

Si, comme cela a eu lieu dans le calcul des expériences de

BECQUEREL, on faisait signifier & M—>” et å M, — r7, la résis-

tance du gaz aux deux intensités différentes de courant, on

trouverait la résistance du gaz inversement proportionnelle å

Fintensité du courant, quoique la résistance en question soit

en réalité indépendante de cette intensité.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band. 6. N:o.

UNDERSÖKNINGAR

THEORIEN FÖR HINDAKROPPARNAS RÖRELSER

HUGO GYLDEN.

MEDDELADT DEN 11 MAJ 188i.

STOCKHOLM, 1881.

KONGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

Newross upptäckt af den allmänna attraktionskraften med-

förde den mathematiska vissheten om de KEPLERSKA lagarnas

stränga giltighet för ett mekaniskt system, der endast tvenne

kroppar förekomma, och der det kunde förutsättas, att dessa

kroppar inverka på hvarandra såsom materiela punkter, samt

att deras relativa hastigheter 1 ett gifvet ögonblick mot-

svara en sluten, i sig sjelf återlöpande bana. I ett sådant sy-

stem är den ena kroppens relativa bana omkring den andra

en ellips, 1 hvars ena brännpunkt den större massan vanligen

tänkes koncentrerad. — Men läran om den allmänna attrak-

tionen ledde äfven till insigten derom att, då systemet ökades

med en tredje kropp, de KEPLERSKA lagarnes giltighet nöd-

vändigt måste upphöra. Försöken att äfven åskådliggöra rö-

relserna i ett sådant, af trenne på hvarandra inverkande ma-

teriela punkter bestående system, gaf anledning till det inom

mathematikens och astronomiens historia så berömda »tre krop-

pars problemet».

Alla försök att lösa detta problem i dess största allmän-

het hafva emellertid hittills visat sig fullkomligt fruktlösa;

och det må erkännas att utsigterna till en sådan lösning ej

heller äro stora: ja till och med, om man tror att genom detta

problems lösning kunna finna värden för de tre kropparnas

koordinater, uttryckta under sluten form medelst redan under-

sökta funktioner, så hängifver man sig säkerligen åt en illu-

sion. Allt antyder tvertom, att ifrågavarande problems lösning

skall fortskrida parallelt med uppsökandet och undersökningar

af nya funktionsformer; men om den slutliga lösningen skall

blifva angifven medelst en enda funktionsform af mycket kom-

plicerad beskaffenhet, eller om det skall synas fördelaktigare

att angifva densamma medelst ett aggregat af olikartade, men

enklare funktioner, derom kan man naturligtvis ej nu bilda

sig något omdöme, och är denna fråga på det hela taget tem-

4 GYLDEÉN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

ligen betydelselös. Deremot torde man kunna förutse, att de

funktionsformer, under hvilka problemets lösning skall te sig

för oss på det mathematiska teckenspråket, ej under alla om-

ständigheter skola förblifva desamma, eller att det ej skall

synas fördelaktigt, att i hvarje särskildt fall representera lös-

ningen medelst enahanda funktionsformer. Från theorien för

»två kroppars problemet» är det bekant, huru man använder

dels trigonometriska, dels hyperboliska funktioner för att ut-

trycka den i rörelse stadda kroppens koordinater, allt efter

som banan är en ellips eller en hyperbel; och först i sed-

naste tider har det lyckats att angifva dessa koordinater me-

delst en enda funktionsform, som förblifver densamma i båda

fallen och dertill i ett tredje, nämligen i det der kraften re-

pellerar i omvändt förhållande till afståndets qvadrat.”) Men

fördelarna af denna nya form för två kroppars problemets

lösning äro långt ifrån att vara evidenta, ehuru det visserligen

torde gifvas fall, då densamma kommer att göra väsentliga

tjenster. $

I tre kroppars problemet förefinnes många flere anlednin-

gar att för olika fall använda olika funktionsformer. Hit höra

förnämligast olikheten i de värden, förhållandet emellan den

andra (störda) och den tredje (störande) kroppens afstånd

från den förstå (centralkroppen) kan antaga, samt den om-

ständighet att förhållandet emellan den andra och den tredje

kroppens medelrörelser kan vara inkommensurabelt eller strängt

kommensurabelt, eller slutligen så nära kommensurabelt, att

alla utvecklingar efter potenserna af förhållandet emellan den

tredje och den första kroppens attraherande inverkan på den

andra ej erhålla någon, för praktiska behof tillräcklig konvergens.

Af det sagda torde vara klart, att utsigterna till framgång

ej äro stora, om man vid försöken att närma sig tre kroppars

problemets lösning ei redan från början vill särskilja de olika

fall, som bero på ofvan antydda omständigheter; men att ut-

sigterna att lyckas rent af försvinna, om man eftersträfvar att

angifva den fullständiga lösningen under en form, den vi på

grund af våra nuvarande analytiska hjelpmedel skulle kunna

anse såsom enkel. Deremot, om man eftersträfvar en lösning

+) Jmf. Öfversigt af K. Vetenskapsakademiens förhandlingar 1875, N:o 2;

Comptes rendus de lV'académie des sciences 1879 Mai 12; Ueber die Bahn

eines materiellen Punktes, se K. Vetenskapsakademiens handlingar 1879,

NESS j

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 8 5

af ifrågavarande problem, hvilken, tillämpad på vårt solsystem,

skulle innebära en förbättring af nu uppstälda planettheorier»

ungefär likartad med den, hvilken ernåddes medelst den ellip-

tiska hypothesens substitution 1 stället för den epicykliska,

så torde sådant ej vara omöjligt.

Den egendomliga beskaffenheten af vårt solsystem, der

de större planeternas excentriciteter och lutningarna af deras

banor mot hvarandra äro mycket små, och der framför allt

planeternas ömsesidiga attraktioner äro obetydliga i jemförelse

med solens, har föranledt en behandlingsmethod för den ap-

proximativa lösningen af tre kroppars problemet, som, med hän-

seende till den riktning, i hvilken de mathematiska kunskaperna

blifvit utvecklade, måste kallas jemförelsevis enkel. Man har

nämligen, med några få undantag, 1 den första tillnärmelsen

förutsatt banan vara en ellips, i hvilken rörelsen försiggår i

enlighet med KEPLERS lagar; men, för att sedermera erhålla

den rörliga kroppens koordinater med större noggrannhet än

medelst den elliptiska hypothesen kunde ernås, beräknade man

inflytandet af den tredje kroppens attraktion under förutsätt-

ning att denna beräkning kunde ordnas efter de stigande po-

tenserna af ifrågavarande attraktion i förhållande till solens.

De i sjelfva verket relativt små planetmassorna syntes ställa

det berättigande af denna förutsättning utom allt tvifvel, och

gaf man åt dessa inflytanden formen af korrektioner till de

elliptiska elementen, så visade sig dessa, åtminstone för de

större planeterna temligen små. Det berättigade uti detta för-

faringssätt syntes äfven hafva blifvit bekräftadt och fortfarande

bekräftas af erfarenheten, ty de förutberäkningar af himla-

kropparnas lägen, som i enlighet med de antydda principerna

blifvit utförda, öfverensstämma vanligen ganska. nära med re-

sultaten af iakttagelserna. Det lider ej heller något tvifvel

derom, att man ju alltid kan, medelst ett system af oscule-

rande elliptiska element, strängt återgifva en himlakropps läge

och hastighet i ett gifvet ögonblick; men häraf följer alldeles

icke, att ändringarne af dessa element från en oskulations-

punkt till en annan skola kunna beräknas medelst uttryck,

som bestå af serier, fortgående efter de stigande potenserna

af den tredje kroppens attraktion i förhållande till den första

kroppens eller solens. Beräknar man dessa ändringar eller

de s. k. störingarne utan afseende på om den antydda följden

af approximationer är konvergent eller endast halfkonvergent,

6 GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

så kan det dock äfven i den sednare händelsen inträffa, att

förutberäkningen af den störda kroppens ort och hastighet

kan bringas i öfverensstämmelse med iakttagelserna, vanligen

dock medelst en passande ändring af värdet för den störande

kroppens massa. Det torde knappast kunna betviflas, att nå-

gra af de redan utförda bestämningarne af Jupiters massa äro

afficierade genom inflytanden af den antydda beskaffenheten.

Att utvecklingarne efter de stigande potenserna af den

störande kraften, äfven om denna är relativt liten, ej under

alla omständigheter är konvergent, är ej svårt att bevisa. An-

taga vi för detta ändamål excentriciteterna vara så små, att se-

rieutvecklingarna kunna ordnas efter multiplerna af medelano-

malierna, hvilka må betecknas med & och &', så hafva vi en-

ligt méc. céleste:

ke ISAR ) Ål öSin (ers SR

der A;y och Bsy beteckna numeriskt gifna koefficienter, s och

s' indices, således hela tal, och slutligen a» den störda krop- ;

pens medelrörelse. Beteckna vi dessutom den störande krop-

pens medelrörelse med n', störingsvärdena med dö och du

samt tvenne konstanter med ce och e', så kunna vi sätta

C=nt + c + dö

5 <P nt + e + dö

Häraf framgår

Be BRI

de de

således äfven, om vi beteckna

2V = snt— sn't + söl + sc —8'C + Bss,

der vi för korthetens skull bortlemnat dö:

FAR NNdee

- KE TR

Vi tänka oss nu & eller då sönderdelad i ett aggregat

termer, så att man har

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 8& 7

och

— = (il Lala PLA

eller

: d?V FRE Å

OR Sin V Cos V + 1sX.

der vi för korthetens skull betecknat produkten sA,, med a?,

samt med X en serie af termer, hvilkas koefficienter äro åt-

minstone af andra ordningen, och der slutligen V tänkes inne-

hålla dög 1 st. för dö.

Genom att integrera den sist funna likheten, under förut-

sättning att X =o., befinnes, i det g och ce, beteckna tvenne

integrationskonstanter,

V=am (gö+ oe), mod: k= ÅS

Utvecklingen af detta uttryck gifver oss

PE ER a = 5 ONS gta)

och jemföres denna med ofvan SR värde för 2V, så be-

finnes

0 = Sf SD

2K 7 .

hvaraf:

Sm SRK

S 2 7

och

2K n

kk =E) = (1

Ve sn — sn

För dö, hafva vi derjemte uttrycket:

SOGT SS Sin ((sn — s'n')t + IN Mey)

JE 05 Sin 2((sn — s'n')t + = ie) +.

Ofvananförda bestämning af konstanten g är dock giltig

endast under den förutsättning att densamma är större än pro-

dukten noe; inträffar denna förutsättning emellertid icke, så

har man att sätta

8 GYLDÉN. THEORIE FÖR HIMLAKRCPPARNAS RÖRELSER.

V =2arc Sin (ksn(nat + c,)), mod. k = Zz

; [ed

I detta sednare fall måste medelrörelserna vara strängt

kommensurabla, enär uttrycket för V, om detsamma utveck-

las, ej innehåller någon mot tiden proportionel term. Man

inser derjemte att, emedan koefficienten «? innehåller värdet

af den störande kroppens massa såsom faktor, ifrågavarande

utveckling fortgår efter de fallande potenserna af den störande

kraften, men att densamma icke desto mindre kan vara ytterst

konvergent. En ständigt konvergerande utveckling efter de sti-

gande potenserna af denna kraft är deremot tydligen omöjlig.

Koefficienterna i utvecklingen af V, gällande för det för-

sta fallet, innehålla visserligen stigande potenser af den stö-

rande kraften såsom faktorer, men det är ej denna omstän-

dighet allena, som gör ifrågavarande utveckling konvergent.

Ty, såsom af ofvanstående formler lätt märkes, innehålla dessa

koefficienter äfven stigande potenser af sn såsom faktorer,

hvilka blifva desto mindre ju större den störande kraften är

i förhållande till divisorn sn —s'n'; och detta på så sätt att

k alltid blifver mindre än 1, endast sn — s'n' har ett ändligt

värde.

Det anförda leder oss omedelbart till tvenne ganska vig-

tiga slutsatser. Den första lär oss, att förekomsten af ett

mycket litet värde för sn — s'n' i förhållande till ne ännu ej

gifver någon anledning att antaga medelrörelserna vara strängt

kommensurabla, likasom å andra sidan ett märkligt värde för:

ifrågavarande differens, beräknadt med osculerande värden för

n och »', ej utesluter möjligheten af en fullständig kommen-

surabilitet.

För det andra inse vi, att V under en viss, mer eller

mindre lång tidrymd kan utvecklas efter potenserna af tiden,

men skulle vi söka denna utveckling direkt ur den ursprung-

liga differentialeqvationen medelst successiva, efter den stö-

rande kraftens stigande potenser fortgående approximationer,

så kunde vi finna koefficienter, hvilkas betydelse vore en an-

nan än de verkliga utvecklingskoefficienternas, samt hvilkas

numeriska värden endast derigenom komme i någon öfverens-

stämmelse med de sednares, att man tilldelar åt den störande

massan ett värde, som i någon mån afviker från det verkliga.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 8 9

Under sådana förhållanden blifver tydligen en uppskattning

af den störande kraftens belopp ofullständig, och man torde

derför ej misstaga sig, om man 1 denna omständighet ser en

förklaringsgrund till de divergerande värden för planetmas-

sorna, hvilka framgått ur olika undersökningar. Från theore-

tisk ståndpunkt betraktadt synes derför de hittills följda prin-

ciperna, hvilka legat till grund för theorien för himlakrop-

parnas rörelser, ej längre motsvara det vetenskapliga behofvet,

men de göra det ej heller i allmänhet i praktiskt hänseende.

Det torde ej vara någon astronom obekant, att Prof. NEW-

COMB, oaktadt den stora utbildning måntheorien i sednaste ti-

der vunnit, lyckades konstatera tillvaron af en dittills okänd

term med kort period i månrörelsen, hvars upprinnelse likväl

ännu ej blifvit förklarad. Likaledes visade en diskussion af

differenserna emellan LE VERRIERS Saturnustabeller och ob-

servationsresultaten att en periodisk term förefanns, hvilken,

enligt Herr GAILLOT'S omnämnande af detta förhållande i Pa-

riserakademien, säkerligen icke uppstått genom något förbi-

seende vid de numeriska räkningarna. Vidare kunna vi i

sammanhang härmed ihogkomma den ännu ingalunda afgjorda

frågan om sekularändringen af månens medelrörelse, samt de

egendomligheter, man kunnat konstatera i den ENCKESKA ko-

metens rörelse. Och slutligen framställer sig för oss det inga-

lunda tillfredsställande förhållandet i all sin nakna verklighet,

att man endast undantagsvis lyckats återgifva resultaten af

längre iakttagelseserier medelst rent theoretiska beräkningar,

så att öfverensstämmelsen emellan räkning och observation

fullt motsvarat den noggrannhet, man varit berättigad att till-

skrifva den sednare.

Dessa hänvisningar till ofullständigheten i den theoretiska

beräkningen af himlakropparnas rörelser har man understun-

dom medelst mer eller mindre antagliga hypotheser sökt att

förklara, vid andra tillfällen deremot icke. Något väsentligt

har man härmed visserligen icke vunnit, ty det har ännu ej i

ett enda fall lyckats att bringa inflytandet på himlakropparnas

rörelser af andra krafter än den NEWTONSKA attraktionen till

full evidens: och hvad tillit kan man i sjelfva verket hysa

till dylika hypothesers realitet, då nödvändigheten af deras

uppställande beror på en förutsättning, som ej befinnes vara

realiserad, den nämligen, att tillförlitligheten hos beräkningarna

af de störande krafternas inflytande är höjd öfver alla tvif-

10 = GYLDÉN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

vel? Det vore derföre hvarken någon ringa, eller till sina

följder betydelselös sak, om man lyckades vinna en utgångs-

punkt för den theoretiska undersökningen af himlakropparnas

rörelser, hvilken så till vida bättre motsvarade det förelig-

gande problemets natur, än förutsättningen af KEPLERSKA

oskulerande ellipser, att man från densamma kunde företaga

de successiva approximationerna med större utsigt att ernå

ett exakt resultat, än utvecklingen efter de störande krafter-

nas stigande potenser erbjuder.

Sedan flere år har jag egnat åtskillig tid och eftertanke

åt uppnåendet af en sådan utgångspunkt, och, såsom jag hop-

pas, ej alldeles fruktlöst. Det är hufvudresultaten af dessa

bemödanden, i efterföljande undersökningar komma att med-

delas. Sakens vigt synes nämligen rättfärdiga ett provisoriskt

meddelande, redan innan undersökningarna vunnit den om-

fattning, att numeriska resultat på grund af desamma omedel-

bart skulle kunna erhållas. Ty om äfven erfarenheten komme

att visa, det väsentliga ändringar af den, i det följande an-

tydda vägen blifva nödvändiga för att leda till praktiska re-

sultat, så torde å andra sidan dock mina förhoppningar ej deri

komma att svikas, att svårigheter på densamma kunna öfver-

vinnas, som hittills ansetts oöfverstigliga.

Ehuru det visserligen är oegentligt att i »tre kroppars

problemet» tala om en störd och om en störande kropp, skall

denna terminologi dock här bibehållas, alldenstund densamma

ej kan gifva anledning till något missförstånd. Den kropp,

hvars rörelse undersökes, skall således i det följande beteck-

nas såsom »den störda.» Af de båda, på denna kropps rörelse

inverkande kropparna, skall den, hvars attraktion är störst,

benämnas »centralkropp» den andra åter »den störande». Här-

med är nu genast det fall uteslutet, då de båda inverkande

kropparna vexelvis kunna anses såsom centralkroppar, i det

den störda under sin rörelse vid en tidpunkt kommer mycket

nära den ena, vid en annan mycket nära den andra. Men vi

skola fastställa äfven andra inskränkningar.

Då det nu, till en början, endast är fråga om en fram-

ställning af det väsentliga i den nya theorien för himlakrop-

parnas rörelser, så har det synts lämpligt att begynna med

bestämningen af rörelsen i den störda kroppens banplan. Man

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL, BAND. 6. N:0O 8 11

har dervid gjort den förutsättningen, att den störda och den

störande kroppens banor ej bilda större vinkel med hvarandra,

än att den af HANSEN genomförda transformationen af de rät-

vinkliga koordinaterna till den förra kroppens banplan kan

ske utan olägenhet. Denna transformation är visserligen all-

tid tillämplig, men det gifves dock fall, der ett annat till-

vägagående medför större fördelar. — Derjemte har man

äfven antagit, att den”störda kroppens afstånd från central-

kroppen antingen är ständigt mindre eller ständigt större än

den störandes, hvarigenom den s. k. störingsfunktionen alltid

kan utvecklas i en konvergent serie, fortgående efter de sti-

gande eller efter de fallande potenserna af förhållandet emel-

lan dessa afstånd. Det fall, då ifrågavarande förhållande kan

blifva vexelvis mindre och större än enheten erfordrar en all-

deles speciel behandling, men kan ofta, då detta förhållande

närmar sig enheten, återföras till den händelse då central-

kroppen och den störande kroppen byta roler.

Framställningen af de egentliga undersökningarna skall

jag emellertid låta föregås af en schematisk sammanställning

af de operationer, hvarigenom den störda kroppens ort i

banan härledes. Denna sammanställning skall äfven gifva oss

tillfälle att fastställa en terminologi, som i väsentlig mån

kommer att underlätta framställningarne 1 det följande.

Summan af centralkroppens och den störda kroppens mas-

sor skall betecknas med u,; man kan dervid antaga den förra

massan såsom enhet, men man måste tänka sig u, innehålla

en faktor, beroende på de enheter, i hvilka tiden och afstån-

den uttryckas. Samma faktor tänkes äfven ingå 1 en annan

koefficient u,, hvilken dessutom såsom faktorer innehålla dels

den störande kroppens massa, dels ett konstant förhållande,

hvars numeriska värde bestämmes i enlighet med vissa, pro-

blemets behandling underlättande vilkor.

En i de definitiva uttrycken, som innehålla problemets

lösning, förekommande oberoende föränderlig skall beteck-

nas med r och benämnas »reducerad tid». Med detta ar-

gument beräknas nu först och främst de numeriska värdena

för trenne qvantiteter e,, vy och r,, hvilka skola kallas: »inter-

mediär anomali», »intermediär längd» och »interme-

diär radius-vektor>. ;

102) GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER. å

I det vi antaga, att r, icke öfverskrider vissa bestämda

gränser, beteckna vi det största och det minsta värdet af r,

med 7, och »,; vidare införa vi beteckningarna:

Iyar ME STAG

Tr, —T, = 2ae

Hos 3(02 + 0) =2 Via

slutligen beteckna vi med g och w tvenne, af 03, 0, u och »

beroende konstanter, hvilka äro så beskaffade att, för försvin-

nande värden på u,, exponentialen e? blifver oändligt stor på

samma sätt som fa och Cos 2w försvinner på samma sätt

som Vu, . — Modylen till de, i nedanstående formler före-

kommande elliptiska transcendenter är bestämd genom ut-

trycket: é

= 240 ODER :

(0 + + 00) (vu ONA

qvadraten af modylen, och dermed äfven den deraf beroende

qvantiteten g, är således af samma storleksordning som eVus,

hvaraf vidare följer, att produkten ge?” är af samma storleks-

ordning som e.

Uttrycken för e&, v, och 7, äro nu de följande:

K )

4 ER

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HAND. BAND. 6. N:o 8 13

K z K é

Bor [a Gl 3 la" É iv) 9 (20 — to)

zh ERA SES Sa Er a

Oe + o) O [20 — o)

zz | 7

rd Ois)

der zz, och v) beteckna tvenne integrationskonstanter, 7 den

imaginära enheten, samt N och g konstanta medelrörelser, för

hvilka uttryck längre fram skola meddelas.

Vinklarna e& och ce, eller v, ingå såsom argument i ett

uttryck, bestående af en följd periodiska termer, hvilkas summa

skall betecknas med 9. Sedan denna funktion blifvit bestämd

— för hvars härledning &qvationen

dd e ; St

pg oll + 8 + Pl] = Py + OP, + CP + ...,

der 8 betecknar en konstant och Pi, 'P,,... aggregat af pe-

riodiska termer, måste integreras — finner man den sanna

radius-vektor ur formeln

2”

re.

= yo

eller, om man sätter

IR EEr

ur uttrycket |

r = raol + v)

Produkten rov skall i det följande benämnas: »E vektiomn.

Skilnaden emellan den verkliga och den reducerade tiden

erhålles ur differentialförhållandet

dt | r |

— — art ;

dt i

betecknas differensen t—7T med 7, så har man

Il = [0 + v)dr

eller

T - fx — 790?) dr

$(1Erjo)?

14 GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

Slutligen har man att beräkna en funktion y, hvilken är

angifven genom en följd af termer ys, som bestämmes me-

delst integration af likheter af formen

SAL RSi Cosdv =

dvy” ;

denna funktion y skall i det följande benämnas »V ariation>,

och utgör skilnaden emellan den sanna och den intermediära

längden. Betecknas den förra med v, så har man

v=7vv0 TZ;

och härmed är kroppens ort i banan fullständigt angifven.

Ofvan anförda uttryck för e,, vy och r, gälla emellertid

endast för den händelse att den störande kroppen befinner

sig längre bort från centralkroppen än den störda; i det mot-

satta fallet, nämligen då den störda alltid befinner sig ytter

om den störande, träda deremot uttryck i kraft, hvilka äro

analoga med dem, som gälla då en kropp attraheras af en

sferoid. Alldenstund då ifrågakommande uttryck nyligen blif-

vit af mig härledda,”) så torde de i denna mer skizzartade

än uttömmande afhandling kunna förbigås.

$ 1. Härledning af differentialeqvationer af andra ordningen för

Evektionen och Variationen.

Alldenstund vi för det första endast betrakta den störda

kroppens rörelse i sin bana, så taga vi det plan, som bestämmes

af radius-vektor och banans tangent i ett gifvet ögonblick till

fundamentalplan, och förlägga i detsamma ett rätvinkligt koor-

dinatsystem. Den störda kroppens koordinater beteckna vi

med x, y, samt den störandes med x', y', Zz och sätta

vidare beteckna vi den störande kroppens massa, uttryckt i

samma enhet, som antagits för de öfriga massorna, samt mul-

tiplicerad med samma faktor, som tänkes ingå 1 u;, med wu;

och slutligen beteckna vi den s. k. störingsfunktionen med

(.Q), så att, om vi sätta

+) Öfversigt af K. Vetenskapsakademiens förhandlingar 1880. N:o 10.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0 8 15

1 [ ,

; il av + yy'

Va—=2P + UY k O

följande differentialeqvationer af andra ordningen, nämligen

d?x RE 2.2)

dt? Fi Ör

Py my — KAD)

dt? 7? Oy

(2) = uu

bilda utgångspunkten för de följande undersökningarna.

Det principiela i den väg, som kommer att följas, består

förnämligast i att särskilja från störingsfunktionen, dels sådana

termer, som förenade med uttrycken till venster om likhets-

tecknen, tillåta en fullständig integration, dels sådana, som

gifva anledning till stora termer i uttrycken för evektionen

och variationen. Om man härvid tillvägagår med tillbörlig

omsorg, så kan inflytandet af det stora antalet mindre bety-

dande termer anses såsom egentliga störingar, hvaraf man en-

dast behöfver taga i betraktande den första potensen.

I enlighet med dessa principer kan man först och främst

från störingsfunktionen bortskilja en term f(r), som antages

vara en funktion af endast r, och hvars analytiska form seder-

"mera skall bestämmas. Vi sätta då

= (RT)

hvarefter ofvanstående differentialeqvationer öfvergå i följande:

d?x ur TRO

dt? ee RE | = de

däYa. Le 92

de + [2 Rn = Oy”

eller, om vi beteckna:

fo) =" F

EE tta Fr

) de ER FÖR TÄRGE r — 0x

- dy u UB

Er re JL

| FT ÖRONEN SV dy

16 GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

Vinkeln emellan radius vektor och den i fundamental-

planet fasta x-axeln, eller den sanna längden hafva vi beteck-

nat med v; det är således:

xx =7r Cos v

MES ASE

och härmed erhålles ur systemet (1) det följande:

ARR de USS nan 0 y 9Q

RN 2 "Cr Ox” or Oy

Nu är emellertid:

00 192 90

IR TESEN Sin vv + Era Cos v

92 3 90 92

TN Pe Cos v + 5 Sin wv;

vi hafva således äfven, i stället för systemet (1), .

> dv &

H 2) 90

(2) J dt ÖV

)

I (7 SRA 982

| TEA + a CE är

Genom att införa en ny föränderlig c medelst likheten

dVe FOO

FO 00

erhålla vi

dv VAA

GR (CR

och härmed finna vi ur likheterna (1), om man bildar deras

summa efter att hafva multiplicerat den sednare med ?,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 8. 17

dre" us dv giv Wskitiv ÖRE

(3) ET FF Va TR FD e = fr SG dy

02 iv l FAL OR

= (= OR NG

0v r Ov

Den sednast anförda likheten egnar sig särdeles väl för

den transformation, hvarigenom »variationen» afskiljes från den

sanna längdens totalbelopp. Sätta vi för detta ändamål i den-

samma

VEM

så erhålla vi omedelbart:

iv = iv

dre? ix dt] za dre ? (ar ua a så uy givddva

dt? dt dt Ve a dt

trivs (92 > ;1 INA.

ge ST Jul

och om vi nu beteckna

= drev, 5 en

rad "Mex :

så befinnes:

de d?re ? un SA dv, ac eden . dVe

de de Va dt RER AG LR

Med hänseende till detta värde finner man ur den före-

gående relationen den följande:

bg tix dy

(4) = + i ER — SERA ; 2) ee

dt dt r>

OTEL = 02 giva

Alldeles på samma sätt finner man äfven:

18 GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

— iv, — iy dy

dn Cd + OA dt uvE —iv,

(4, a) if sie do — €

? (ÖKAR SRA dt r

Gc för lr R 21 vg :

197 r dv

om man betecknat:

EEE TA ESSEN

Om nu y antages vara bekant, finner man & och » genom

integration af likheterna (4) och (4, a), hvarefter- 7 ome-

delbart, d. v. s. utan någon vidare integration erhålles.

För att fullfölja isoleringen af y, införa vi i stället för

& och » tvenne nya funktioner 3 och H, hvilka med de förra

äro förbundna genom likheterna:

| = (5 + i H) eka

(5) Sr q H) Färs

Härefter .erhålles medelst differentiation:

dö (dE Ca i ivg dv

dt Aa sa ET dt

(i — vg ; EJ) — iv, dvg,

TN SE = de

och insättas dessa värden i likheterna (4) och (4, a), så er-

hålles:

Ch i Sökal LE dy

ER 2 RSK a) (FT + a

.olVo + ik dy

EE (UR Ni (re al

=— 714

dt r?

r Ov

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0 8. 19

dz dH dvg , dy

EO Nb iF) (Ta - al

— iv, — i dy

sta givo + ig d(re j 2) Sa

dt r?

DIE eg (ÅL u| JA

rd = 2 | öv

Genom addition och subtraktion af dessa likheter uppstå ome-

delbart de tvenne följande:

ee GULA z iv dy

dE H dvo dk = SE ju tre zz) LR a (re a

dt MENN RESER dt dt

per lös. OG

r? 0

= 0 7 iv dy

dH (dv = | | iv Are 2) iv Al a)

Ha SN dt” dt 21 dt 3 EN

Man finner emellertid lätt att de första termerna till hö-

ger om likhetstecknen väsentligen kunna sammandragas. Det

är nämligen:

4 — iv dy iv dy 23

; iv (re al 25 are dt Ve dy

lille — — e :

AM — iv dy HS iv dy

j | iv alre - v iv ar ac — dr dy : dy

z dt dt dkdt dt?”

med hänseende till hvilka värden de föregående likheterna

antaga följande form:

; dE H dv , dy Me dy ne EN OO

dt dt

de r dt or Ör

dH = |dvo Å I dif 1 dr Ag (7 2 092

TEE NE LR TAR Ne c

20 GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

Funktionerna 3 och H äro emellertid på ett ganska en-

SR (CRP NG

kelt sätt sammansatta af r, —, 20

| dör dt

hörande relationer omedelbart genom att jemföra uttrycken

| : Scno J y

(3) med de 1' art. 3 angifna värdena för & och ”. Sålunda

befinnes:

och Ve ; man fimner hit-

Med stöd af dessa uttryck kan man ur sist anförda lik-

heter erhålla de följande:

| d= dv H= 3 dv, , Ve = dy I bär 00

(6) ] din de ML YT då 7 Sen

) dH or duo = CR RES dr dy iD u| IQ

dt LIRA TRA Ta dt (G c |) dv

Medelst föregående EDA har vy, blifvit införd så-

Med cy, betecknar jag en konstant, liggande emellan de

gränser, som innesluta de olika värdena af c, samt med 7,

och F, de värden, r och F skulle antaga om AQ vore lika med

noll. Vidare låter jag Tr betyda en funktion af t, som sam-

manfaller med den sednare, då Q försvinner, och slutligen

bestämmer jag tvenne funktioner 5, och H, ur likheterna

(7) Varnad

dervid Z, och H, hafva följande betydelse

= dr.

dit

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 8. 21

Om man nu definierar z medelst likheten

duo — Veo

dt Tö : ,

så gifver oss den första af likheterna (7):

dr, 60 FER AE utb SN

(8) EH LR Sa ör

Alldenstund F, såsom vi förutsatt, är en funktion af en-

dast r, så är F, en funktion af endast r,; likheten (8) kan

derföre strängt integreras, hvarigenom vi erhålla 7, såsom en

funktion af r, eller än enklare af den intermediära anomalien.

Medelst samma föränderliga uttryckes äfven v, och z. I lik-

heten (8) hafva vi således att införa denna anomali, och, så-

som det i nästa $4 kommer att visas, sker detta medelst sub-

stitutionen

dE = KN LU

då den störande kroppens bana ligger ytter om den stördas,

och medelst substitutionen

A= NR MR

då den störande kroppen rör sig inom den stördas bana.

I förra fallet har man:

dvg 2 Po Ven

du, Kö

och 1 det andra:

dv —

ET = 0 Veg

I dessa uttryck beteckna 8, och y, konstanter, hvaraf föl-

jer att i det sednare fallet den intermediära längden växer

proportionelt mot u,. — Det kommer att visa sig det den in-

termediära anomalien, hvilken vi betecknat med e,, är lika med

uy, multiplicerad med en konstant faktor.

Integrationen af likheten (8) utgör föremålet för under-

sökningarne i nästföljande paragraf.

22 GYLDEN. THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

Sedan likheterna (7) blifvit multiplicerade cd ; subtra-

hera vi dem från likheterna (6) och erhålla då:

d(=— = dv s PERSIRNdT

| = dt 2 EE rel | FÅ

| dvg Vara dy , 9Q

| + | NE RN EA De

9 k

Par dv, Egg VEG AR

| dt ENE RATES rt eld SEA

i få Sj ex | 28,

| r Öv”

och derjemte hafva vi:

20 ” dr dra

- I = — — —-

pa p—-—-

ä dt dt

” dv dv if ik

SA = lyg RR

dt 0dr Ve Ve,

Det är nu ganska lätt att med stöd af de anförda ut-

trycken återfinna HANSENS fundamentalformler. För detta än-

damål behöfver man endast sätta y = 0, hvarefter följande

bestämningar befinnas äga rum: É

och då man hade

så finner man

ec rå

Mr LT

(0) åå VE 7

Sättes härpå:

än ro (i ap v),

så erhåller man ur de anförda uttryckena för 3 — 5, och

H— H, de följande:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 8. 23

da nd kva 359 |

RA de ng ce EE

| SLA är NT 1

EVA

Genom att multiplicera det sednare af dessa uttryck med

ryd

2 = samt derefter subtrahera produkten från det förra

Ve, dt '

erhålles

Gi REN FN Mi FL dr ( 1 i

rm =E ——L EE (H— H 0

(6) Ord Vv Ve, dt ( o) + Ve, dr Ve vc

ur hvilken likhet HANSENS fundamentalformel för » lätt här-

ledes, sedan man integrerat likheterna (9).

Om frågan nu endast gäller en utveckling efter den stö-

rande kraftens stigande potenser, så leder antagandet y =

till den enklaste behandlingsmethoden af föreliggande problem,

alldenstund man derigenom -inbesparar den operation, hvari-

genom y utvecklas, utan att derföre väsentligen komplicera

” härledningen af 7. Men den dubbelqvadratur, hvarigenom

7 erhålles, gifver, om man ej på ett lämpligt sätt frånskiljer

7, upphof till termer, som kunna vara behäftade med mycket

små divisorer och derigenom föranleda en svag konvergens

af de successiva approximationerna. För att undvika den ut-

veckling efter de stigande potenserna af den tredje kroppens

massa, som medför dylika olägenheter, bör y bestämmas på

ett annat sätt.

LÄ

Man inser omedelbart, på grund af likheten

dvo dy dull Ve

dt Ut or dte Ne

att, om man sätter

så blifver y bestämd genom uttrycket”

ä Va (VE)

RA TR EC

24 GYLDEN. ”THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

eller

Det är denna definition jag 1 det följande skall låta gälla,

. och på grund af hvilken de föregående uttrycken antaga en

särdeles enkel gestalt. ;

För den reducerade tiden finner man nu först och främst

uttrycket

dt MON EE

(10) dj öd

vidare |

ooo fr) dr do

- Rn r| dr dt

eller :

1 1

AS färs Lea

(TR STAN + dr

Slutligen har man

fe AS EN 1 ill

H— H, = Vc (Fa) vs

0 Ve, 7 7, Dä | Ve Vä

Genom differentiation af det sistfunna uttrycket erhåller

man

: aj d

(HH) > ya [a] moll

dt TER VR dt a dt

eller

v | I adel :

Ul NR NE r roi MM ÖA.

dt KAL Å dt ce 0v”

och härmed finner man slutligen

dl — HD di Cd AA

dt RAT GT TE Ge SKODA

hvarefter de återstående termerna i den andra af likheterna

(9) gifva oss:

(11) dy , > dr dy 10892

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 8 25

Detta uttryck skulle nu visserligen i och för sig direkt

hafva kunnat härledas ur den första af likheterna (2), men

för den härmed sammanhängande bestämningen af förhållan-

Den differentialeqvation, hvarigenom evektionen bestäm-

mes, härledes på följande sätt. Vi beteckna:

r 5 :

dena EE och har den föregående analysen varit nödvändig.

KT age

r RE 2

hvarefter erhålles

do 10

dv, Ve, (= a 50)

samt :

dun Co dv,

PY d(E— EH,

äs dt

Med detta uttryck samt med värdet

= 1 ill

H— H, = — Vc, 0 — SS

0 ON Ua ( el)

erhålles nu ur den första af likheterna (9):

d”o fy 1 | uy

dv? SN Ve, - Ve, Gr ( 0)

Sa A EE 30

dt PL Ve

eller, med fästadt afseende på relationen emellan c och dy,

2 dy VY] 72090

((L2) a bee EPO + la vr

dv,” dv dv (0

Efter det 0, medelst integration af denna likhet blifvit

bestämd, finner man T ur formeln

(13) = = 1 — 2700 + rä0”;

26 GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

och slutligen, om man inför v, såsom oberoende föränderlig

äfven i den differentialeqvation, genom hvars integration va-

riationen blifver bestämd, finner man:

1 diynn 2200

SNES SR!

Avg INey Ov

(14)

Om man integrerar likheterna (9), efter att i desamma

ARN d d?

hafva insatt värdena för - och To uttryckta medelst den

dd av”

störande kraften, så finner man ganska lätt en differential-,

eqvation, hvarigenom » kan bestämmas, samt äfven ett alge-

braiskt uttryck för denna funktion. Dessa relationer skola vi

nu härleda.

På grund af bestämningarnée:

== "aM( LEE)

= HANE dr dr,

cj ITE dr

erhålles omedelbart

Aa då dv ARNE

E—2 =" T

I dt dt I + »

(15)

Härtill kommer likheten

Ve (==

erhålles den

Genom att ur dessa likheter eliminera i -

första af de omtalade relationerna; den andra är omedelbart

gifven genom likheten (15, b).

Vi skola ännu härleda en differentialeqvation af andra

ordningen för », motsvarande den, hvilken HANSEN begagnar

vid beräkningen af relativa störingar. Genom att differentiera

likheten (15) finna vi

d(= — FE) d?v VOR ed

ME Eo) lg PR BN rg a

dt BA Vl+X den de

BIHANG: TILL K: SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND. 6. N:0O 8 27

Nu finner man emellertid lätt, att z

således blifver

Ch TF v

20 70 (I + 2)

och insättas dessa värden i likh. (12), så befinnes

FR |A (gr yt

2 ) p2 (6 PF) in dr

cv (9 IM 4 (22 i)

FR ? dv, 2 -

(16) ra AA

d?v v GR

dör Vv)

Då den störda kroppens radius-vektor är mindre än den

störandes, är formeln (14) icke den lämpligaste, som kan tagas

till utgångspunkt för beräkningen af variationen. Olägenhe-

terna af densamma äro derjemte desto större ju större diffe-

rensen emellan de extrema värdena af den störda kroppens

radius-vektor äro i förhållande till deras summa. För dessa

fall bör således en annan utgångsformel sökas, och denna vin-

-nes' på följande sätt. j

Vi definierade i art. 5 en variabel uy medelst följande

relation

oVeo

du, RN

vi skola nu införa en annan, u, genom att sätta

dv — BoVco .

dur TOG

AIN

Apan ylva

du in dun

Då man således har

(1 + v)BOVeg MM

r 4

dv =

285 GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER

och

Ca (CE IR

så blifver

— — Ja

Gi NE TT KR

Detta värde, insatt i den första af likheterna (2), gifver oss

d?u ä 02

Veo Fu? = (1 + v) bo.”o gy ,

och, om man sätter

= dy a

så erhålles

d?F 5 092

(17) RE (1 VP 70

hvilken är den sökta utgångsformeln.

$ II. Bestämning af den intermediära banan.

10.

Vid härledningen af de i föregående paragraf framstälda

fundamentalformlerna har ifrån den ursprungliga störingsfunk-.

tionen (ÅA) blifvit afskild en term, hvilken antogs vara en

funktion af endast r. Vi gå nu att närmare bestämma denna

funktion, och fasthålla dervid, att ändamålet med dess infö-

rande är-upptagandet af apsidernas -rörelse redan i den inter-

mediära banan, d. v. s. i uttrycket för v, såsom funktion af

&. Derjemte bör denna funktion väljas af sådan beskaffenhet

att sammanhanget emellan 7,, v, e&, och z blifver uttryckt me-

delst formler, hvilkas användning, på grund af de i desamma

förekommande funktionernas kända egenskaper, ej blifver allt-

för invecklad. Det åsyftade ändamålet vinnes på samma gång

man tillgodoser det dervid fästade vilkoret, om man för den

ifrågavarande funktionen väljer den form, som erbjuder sig

på grund af de första, 1 störingsfunktionens utveckling före-

kommande termernas beskaffenhet.

Under förutsättning att förhållandet emellan den störda

och den störande kroppens radius-vektor, hvilken sednare be-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 8. 29

tecknas med »”', ständigt är mindre än enheten, har man föl-

jande konvergenta utveckling

1 1 FENA

TE är 73 3 Cos H? — 3) Fes

der H betecknar vinkeln emellan r och »'.

”

Ar åter 7' städse mindre än r, så gäller utvecklingen

i då

Oas

u r r?

2) 008 Hl + 7 (8 Cos Hr

I stället för dessa utvecklingar hafva vi äfven de båda

följande

(0 Lang 008 2H+..

och

p/2

1 1 Y' Yr? 7 y'?

— = Jan. ha MER j

a (.Q2) = 2) CosH + 1 AR a Cos 2H + ..

På grund af den första af dessa utvecklingar inser man

omedelbart, att funktionen f(r) bör antagas proportionel mot

r? 1 alla de fall, då förhållandet 5 alltid är mindre än 1. Tages

hänseende endast till denna första term, hvars beskaffenhet

föranledde den antagna formen för f(r), så har man att sätta:

SR Tr?

SAT

ill f :

der + betecknar den konstanta termen i utvecklingen af 3

Beteckna vi således:

2u3 = pa

så hafva vi, i enlighet med bestämningarne 1 art. 1:

al fr

Då emellertid denna bestämning af u, ännu är högst ofull-

ständig, så anse vi ifrågavarande koefficient tillsvidare full-

komligt obestämd och hafva med ofvanstående uppgift endast

30 GYLDEÉEN. ”THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

velat antyda dess ungefärliga storleksordning. — I stället för

likheten (8) hafva vi nu den följande:

dina 6 u

(18) dT - sag Halo = 0

Du (5)

Inträffar åter den andra händelsen, d. v. s. är förhållan-

r & É 3 S 5

det — större än 1, så har man att erinra sig det de tvenne

första termerna i utvecklingen af a (0) kunna bortskaffas me-

delst reduktion af koordinanternas begynnelsepunkt till cen-

tralmassans och den störande massans gemensamma tyngd-

punkt. Det inses då att f£(r) bör antagas proportionel mot

i ; :

3) hvaraf följer att vi kunna sätta:

un 23 >

och vi erhålla då, i stället för likheten (8):

LL pk E0 at Här ap

CO FBR SR ER

0 Oo Oo

Likheterna (18) och (19) har jag redan vid föregående

tillfällen fullständigt integrerat, den förra i afhandlingen »iäber

die Bahn eines materiellen Punktes, der sich unter dem Ein-

flusse einer Centralkraft von der form = + uar bewegt»”), och

den andra i afhandlingen »om banan af en punkt, som rör sig

i en sferoids eqvatorsplan». "") De i den sist anförda afhand-

lingen meddelade formlerna kunna nu användas oförändrade,

hvarföre jag ej vidare skall uppehålla mig vid desamma. För

att erhålla lämpliga uttryck för integrationsresultatet af lik-

heten (18) måste deremot de i den först citerade afhandlin-

gen anförda formler underkastas en transformation, beroende

derpå att den sista termen i ifrågavarande likhet nu erhållit

negativt tecken, då densamma vid den föregående behandlin-

gen föregicks af positivt tecken. Då emellertid den direkta

härledningen af ifrågavarande formler ej saknar sitt intresse

+) K. svenska Vet.-Akad. Handlingar. Bd 17.

<=) Öfversigt af K. sv. Vet.-Akad. Förhandlingar. Dec. 1880.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0O 8 31

och dessutom ej upptager stort mer utrymme än den deremot

svarande transformationen, så anlitar jag här hellre den först-

nämnda utvägen.

För korthetens skull skrifva vi i eqvationen (18) » i st.

för 7, och c i st. för c, , och erhålla då, efter integration samt

om derjemte sättes:

dr = fbrdu , kl

eller med utsatta indices: ;

de =BorNdug.

nedanstående likhet

I jdrYX? -

AA = — 6 + 2ujt — hr? + ur”,

der vi med h betecknat en integrationskonstant.

Tikheten

— cc + 21,7 — hr? + ur? = 0

har fyra reella rötter; tvenne af dem äro positiva, och dessa

skola vi beteckna med 7, och 7,; vi kunna då sätta:

RA Sa DN ER fot? Få (86 = Yi) (0 NA rr VR

och hafva dervid att iakttaga följande relationer:

(Sr

= HOZ

h = 79 + (ri + Ta)yr — Tia

2 = (7, + To) yo + TITAN

NERE

0=—-7 + (0 + 73) 72

Vidare sätta vi:

Oe 2Vaz Oa fokus ÖR raVus ”)

och finna då rötterna till eqvationen

NVESE es ar

= 70— (02 + 01)0 — 0

") I den föregående likasom i efterföljande $$ har o en annan be-

tydelse.

32 GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

+ & + 1/02 + 0)

= 2703 P2) FRE

21, = (7 + 71)Yo + 0201 (ra FA)

ur formeln

eller, emedan

således äfven

ur formeln:

I det vi nu beteckna:

Dh 2 050

NE 2 Oe

7. + no 2 j

Yo Var arne (+ jo) (RE

och således blifver

1 |år Y?

(a) 2 = == (r=—0) (8 — 75) (PO NA TTR

I stället för de ursprungliga integrationskonstanterna c och

h hafva vi infört tvenne andra, nämligen r, och 7,; dessa

skola vi slutligen ersätta medelst tvenne nya konstanter a och

e, 1 det vi uppställa följande uttryck

erhålles

fr, —r

2 1

SEN ENG

Härmed erhålles efterhand nedanstående värden för y,, Yo»>

och de ursprungliga konstanterna:

7 = 2usa

MOE = pa (UT 6)

h = i + 2usa?(1 + e?)

ce = wall — e?)— usa" (1 — e?)? 3

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 81:10

och slutligen befinnas:

u = aV ur

v = a + Use?

ka å

I ändamål att reducera uttrycket (a) till normalformen

för de elliptiska integralen, införa vi, i stället för 7 en ny

föränderlig y, hvilken vi definiera medelst likheten

(b)

i hvilken m och nr ännu äro obestämda.

7, + My

r=S5 SV,

I5EE Tod

Ifrågavarande substitution gifver oss

— (I + ny) 7

RES le SR IE,

| JET I + ny 7

op fa — (m — nrg

AME 1 + ny

=== ov — pu — 0, + [n (v — uu) — mV usly

RER I + ny

20 SEE ER a

I + ny

Bestämma vi nu koefficienterna m och n på så sätt att

RR = UD We

0 = n (v + uu) + MV ua >

så befinnas:

(före 0) (v + u)

v Ft + 02

mm =

OSTAR

WE ;

v + Ut + 02

och härpå erhålla vi, efter att hafva betecknat:

ES (0 SE RM finge! MIR 0 = 0

vu 0 (v + u + 02) (v — tt — 01)

34 GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

samt bestämt 8 ur likheten

4 (m — nr)” ;

B? (m — nr;) (m — nr,) (v — ku — 0) (v + fi + 01)

& |

—BO—u— 000 + Hu + 0)”

följande uttryck

Iles

20 = BEN TI SSE

Vy (1— y) (1 — ky)

hvaraf omedelbart följer

y = sn (u — ud)? ,

der u9? betecknar en integrationskonstant, hvilken vi i det

nästföljande, för korthetens skull, bortlemna.

13.

Qvantiteterna m och n ersätter jag medelst tvenne andra,

hvarigenom vv, och z omedelbart erhålles under den af JACOBI

införda formen för elliptiska integral af tredje slaget. För

detta ändamål sättes:

é PUR KID ;

nn = — kishw” ; — = — ksnio” ,

hvarefter följande uttryck lätt kunna härledas:

(0)

snig = i C + ) (VE

2707

(2) 0» + TOR

2v07

ånig = 1/E? FET

07 dT n05

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0O 8. 35

De sednare, eller likheterna (8) skola vi äfven redu-

cera till reelt argument och den komplementära modylen

Vv =V7 FR 00 —— 103)

(Eu OLE ot 03)

och erhålla då, med stöd af kända transformationsformler

RR (v— u) (v + u + 01)

2v0,

(7) ag Vane (FRE)

2v03

EE ROST

och af dessa likheter härleda vi slutligen de följande

fer (KK —o,k') = | VOTNETEnOD

| 05 v FU T Oj

(05) I en (RK —o,k') = 2 Pljen Fe öl

| j 02 v Fuw + 0

da (KN == Veg AL

OR Mrs An

Då u, försvinner, så antager k värdet o, k' värdet 1 samt

K' och o blifva oändligt stora. Deremot har differensen K'—6o

ett ändligt värde. hvilket lätt igenfinnes med stöd af formel-

systemet (d).

14.

Emellan de elliptiska funktionerna af argumenten w och

g förefinnas ett stort antal relationer, af hvilka här emellertid

endast de skola anföras, hvilka för den föreliggande under-

sökningen hafva ett omedelbart intresse. — Ur de lätt funna

likheterna

(R FÖRE DI ES

er = O

jenio? =

(2) = NE

j ad 01

lake 02

dnew Or

30 GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

finner man omedelbart:

ento- | Snig” 2v

CIO RRD NY

ento? — snic? 2u

CN M-ISROS 0

: dnw? | cent? — snio? 2v

dnzo” Ten” sam (105

dnw? | cnio? FE snio” 2u

dnig? | cnw? enw? | Os

och härmed "erhålles vidare:

dnio? snwtenw?

= nw, [SNw?snig? — cnw?snis?]” 4

(ö) d 5 2 2” 2g ”) AF

GRS SSD a 0 0

dnw? [snw? — snig?)? — 2v 2v ” 5;

en relation, hvilken vi längre fram komma att använda.

Likheterna (a) och (8) gifva oss omedelbart

sno? — snow? = Ope — 01) FSE ;

2v07 >

således har man äfven:

sng: = snor (rv R07) (FRAN

(n) dnw? Vg 2v0,

15.

De elliptiska funktionerna af summan och skilnaden af

argumenten :g och w skola vi härleda på en omväg. i det vi

först söka dessa funktioner af summan och skilnaden af argu-

menten ig —iK' och w. Härtill använda vi framför allt re-

lationen

SENESO FÅR dd 0

— k?sn(io — iK')snw? = —

vi T UH

eller

1 v + u

1 — ksn(io — iK)snw? v + uu + 0

hvilken, med stöd af kända transformationsformler, härledes

ur den första af likheterna (e). Derjemte behöfva vi följande

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 8 37

uttryck, hvilka på grund af samma transformationsformler er-

hållas ur likheterna (B),

(SE Fa RTR 2

Bö EKO SS 6 — BE TI

Cam Or

en(io — iK') = VET SO

dn(ig — iK') = ”—H vt UFA

PETA Or fö Or

Härmed erhålles, medelst användning af de elliptiska

funktionernas additionstheorem:

fre K+ w) + sa(io —iK' — w)=— EE Numb

0-0 27

RR + w)-smaio- Kw) 2 V NE

en(io —:K'+ w) + en(io—iW—-w)= 2 Vv 02 ov tU

0-0 2v

02 — 01

duns ik +0)+dn(io—iK' —w)= HE AA

vtUTOS VU 07

. K+ w)—cn(io —- iK'— w)= 2i)/ OVE —

dn(to—iK'+ UiG 6 TC VAR ON DOT BORN

w) — da( ) (v+u+02) (v-U— a

och af dessa relationer följa omedelbart de nedanstående:

15 i v er SEE E h

- + w) ER SÖREN 2 - — 0 2v .

1 NR l ped 2k V 02 v —

sn(io + w) — salig — w)- 0-0 27

Snö Er 0) än (06 OL oil) OS ED

( en(io + w) — enlig —w) Os ORD

4 DD STINSEN = or

dn(io + w) — dn(fio—w) ak V Q v—u

en(io + w) — en(io— w)

38 SGYLDÉN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

| CR (002 00 POE Ne EN 9; V vu I VFR

sn(io + w) — sa(to — w) v— 01 Vv uu + 00

en(io + w) — en(io —w) 2 VER 0 02 .

sn(io + w) — saliv — w) (v—u— 01) (v + u + 02)

Härmed skulle åter en följd af relationer kunna härledas,

hvilka jag dock nu förbigår, alldenstund de redan anförda äro

mer än tillräckliga för det ändamål, i denna afhandling åsyftas.

16.

Med stöd af de i föregående artiklar anförda relationerna

gå vi nu att uppsöka de lämpligaste uttrycken för r, dv och

dr, dervid vi fortfarande skrifva r, v, och c i stället för »,,

vy och c,. Det första uttryck, som erbjuder sig för », erhålles

ur likheten (b) art. 12, och är det följande:

1 — kisnig?snu?

TP=SAhA — —

1] — kisnw?snu? ” :

hvilket uttryck antager nedanstående form, om man utbyter

de i detsamma förekommande elliptiska funktionerna mot

thetafunktioner,

d ER - ST O (io + u) O (iv —w

- "= "[O(i6)) O(v +u) O(w—u)”

och denna form är i synnerhet då användbar, när det gäller

att utveckla produkter, som innehålla potenser af r multipli-

cerade med Siner och Cosiner för w.

För att uttrycka 7 oberoende af co, erinra vi oss att:

jr (m — nr,) snu?

r=77 AES ETT

- 1 — kisn?w?snu?

Nu har man emellertid:

Mm — Nr, = Ta — I ;

adderar man härtill, på hvardera sidan om likhetstecknet qvan-

titen n(r, — r,), så finner man:

m — nr, = (73 — 7) (1 + 2)

= (r, — 7) dnw?

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0O 8& 39

Vi erhålla på grund af detta värde följande uttryck för r:

: ( ) dnw?snu?

r=7 ppt NE

1 z 1/7] — kisnw?snu?

Detsamma ger anledning till ett approximativt värde af r,

hvilket må anföras på grund af öfverskådligheten hos det-

samma. Utvecklar man nämligen föregående uttryck efter

potenserna af &£?, och bibehåller man 'dervid endast de termer,

som bero af denna qvantitets första potens, så befinnes:

r =", + (r, — 7,) (snu? — k?snw?snu?cnu?) ,

eller

r =", + 4 (r, — 7,1) — & (ra) — 77) k?s0w?

— 1 (r, — r,) Cos 2 am u

+ 1 (r, — ri) ksnw? Cos 4 am u

= a — ae Cos 2 am u

£ 7 k2snw? (1 — Cos 4 am u)

Bortlemnas &? helt och hållet, så återstå de bekanta ter-

merna af uttrycket för radiusvektor i den KEPLERSKA ellipsen.

För att fullfölja det här åsyftade ändamålet skola vi ut-

trycka differensen rr, —->7, medelst k. Alldenstund vi hafva

snwenw VÄ — u— 0) (v + 4 + 03)

dnÅ& 2v ;

så befinnes äfven

2v ;, > SNW?cCNW?

er ra ERNA

Vu dnw?

och härmed erhålles:

2v ksnw?cnw?snu?

(7 STAR Vua I — k2snw?snu?

Ur den relation emellan > och 7,, som anfördes i början

af denna artikel, erhålles den följande:

(9) ] sor TA ksnio? — snw?)snu?

r 1 — kisnio?snu? k

40 GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

hvilket uttryck kommer till användning vid bildandet af vär-

det för dv.

Lig:

Uppställandet af>detta värde, äfvensom af värdet af dr

erfordrar emellertid ännu att vi angifva 8 och Ve medelst

o och w. På grund af uttrycket

— 2 Se

Vv pA

finna vi då först och främst:

dnw

yvsnwcenw

Vidare gifver oss värdet:

c = Y9o7172 = (v + UU) (v— u) ria

följande uttryck:

FA VANA

” Or 07 RUE

hvaraf, med stöd af likheterna (e), erhålles:

Ve . SNioCnio

FASTER fe 02;

7 Sn wWcen(w

och härefter inse vi omedelbart riktigheten af uttrycket

BVe > o;sniocniodnw / & &

2v 2v ”

7, snw?cen w?

hvilket, om det i art. 14 angifna värdet för = zz införes,

slutligen leder till formeln

pVena: [MIG snrocniodnig

7, snow? — sniv?

Genom att härpå multiplicera likheten (g) i föregående

art. med detta värde, erhålles

dv — BVc . sniocnigdnio . ktsniocniodniosnu?

(h) rr FAI fe ud 21 ;

r snw? — snigo? 1 — ksnig?snu?

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0 8 41

och likaledes erhålles af likheten (f), efter multiplikation med

det ofvan anförda värdet för 8,

dt 2 Tu dncw Te nes |

2v sSNWCeNw 1 — kisnw?snu?

= = &r —

du La

eller, om värdet för > från art. 14 införes,

dt 2 snwcenwdnw ksnwenwdnwdnwsnu?) :

OAS Vu, |Snw? — sniv? 1 — kisnw?snu?

18.

För att öfvergå till integrationen af uttrycken (h) och (7)

sätta vi först och främst de första termerna till höger om

likhetstecknen under följande form:

sniocniodnio = kisnigeniodniosn(w — iK')>

snow? — sni6? 1 — kAsnio?sn(w — iK')?

GÖ 0) O(n io KRK) rr Oi(0 Hos)

— Q (io) SE SO FL SAK

och

snwcenwdnw ksnwcenwdnwsn(ig — IC)?

snw? — snig? 1—£?snw?sn(io — ik)?

(0) a O'io—-iK'—-w) >, O'lio—iK +0w)

O(w) ”&(io—iK'— w) 0 (io — IK + cw)

Vidare hafva vi:

k?sniocniodnigsnu? O'(i0) sa O'(u—i0) —, O(u+i0)

—ksniorsnu? O(io) ? O(u— io) Hö O (u + 10)

k:snwenwdnwsnu? — O'(w) >, 9 (u-w) —, OO (u+w)

1— ksnw?snu? — & (w) "20 (u — cw) &O (u+cw)

Införas dessa värden i uttrycken (Ah) och (i), så erhålles,

1 det med wv? och 7v? tvenne integrationskonstanter betecknas,

[90 (w—-io—-iK') O(w+io—iKI)| > 4. Olu-io

[ov — 20 —iK' pe 0

v-v0=-

o+io—iK” )

GQ (w+io—-iK O(u+io)

Ar Te Re GS =

O (io —iK' +w) &(io—iK'—w) |)” Olu + w

42 oGYLDÉN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

I dessa formler inför jag ännu följande beteckningar:

fu 0 K| O(w-io-iK) O'(w+io-iK')

S- O (w—-io—-iK') I (w+io—-iK)

Vu — Kl O'(w+io—-iK') ”

N a [0 (w+io—-iK) — io +iK')]”

hvarefter följande uttryck framgå:

20 0 — (1 Sd) of e— io)

(20) v—v = (1 + cs) e + 7? log ö| an)

AG 2

och härtill kommer

K ; K Gc

OJ EE en

i (io) ol BIS o) oli e — v)

7T 7

Sedan dessa uttryck blifvit funna, är det äfven lätt att

angifva de rätvinkliga koordinaterna:

x = r Cos (v — v?)

y => Sin (v— v?)

såsom funktioner af &£ Man finner omedelbart:

5 al &) =e + 10 ;

nasala - =

)

) s Ö

11 O(io) olå & + o) of e— o)

hvaraf slutligen följer:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 8 43

ö T Se

i fo(w) EE i(l+s)e AR aller Er

AYO ll oy

Det återstår oss ännu att närmare undersöka värdena för

c-och N. Af de många förfaringssätt, som härtill äro an-

vändbara, välja vi det följande.

Man har i allmänhet

0 (2) = konst. (1 — ET) (1 — RE (1 — a Sör

Häraf erhålles

; | SS Ag a ir |

EE) a för, AAA Sn Sör CE Sr BARNS SR AE

0 (2) KN Zz, EN ka Rs

(ERE RE get lg J

Insättes i detta uttryck först w— io —:iK 1 st. för z, och

observeras att

IN e K 3

så befinnes:

: z ;

& (w— io — KY sul VIEN BI der Re CK?

Ba KS WE SS

le K K 1— ge K K

2 + i—0W |

PER |

- SMR

1 — q?ek” ar RR ]

och på samma sätt erhålles:

44 GYLDÉEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

n LÄ

50 Fi I is:W

&' (0 + RME SE Er grek” CK

& (0 + fo —tK) Ala LR TA SE RE

NAR Öm Rö 1— q?ek” 0

20 Rö + |

d di + 0 (Ca

1— ge K Tk

Genom att subtrahera dessa uttryck, det sednare från det

förra, finner man, under iakttagande af det, i föregående art.

angifna värdet för I + cs,

; g a.

2e ke str Ez")

(SMS

P0 K ”Cosiw +e SR

6 7 20

eK (Cos ko q>eK |

— 2Q?

SG 7 Ag

KR — 2q?eK Cos Kv + qre K

— 0 ll | ]

2 — — 2 FR

e KY EN e |

mal

1— 2qe K ” Cos fw + gåe mn

Zoo 7U 26

ek (Cos sw — Qtek

— 29" CE EA Se at OT Ta AA

60 Uj Fo

1 — 2gq?ek Cos kv +t qeK

z RR

ATT ”(Cos Fru — ge K

oo or — ot re

1— 2g9'e K COST GIG TER

JR |

hvilket värde angifver apsidernas sekularrörelse.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 8 45

På samma väg erhåller man vidare:

| 75 SS (031 2 Eu

, , få Et — - = 1—

&' (w+io-iK) EJ K K q?eR K

O(wtio—iK) KV Bo lag 2 AN

1 1 eo ä- dS LS ge” RR

z : ]

> ög Sh TR |

pr 0 är 0 RE |

ge Kock J

fris gr Si

&' (w—-io+iK) aj ec K K geek

an) a OKT a RL a

INA |

DEC K RK

+ Zz. kk 0

REP EA KISR |

hvarmed man finnar nedanstående uttryck för den interme-

diära anomaliens medelrörelse:

22 KE” Sin —w

KERIRNERE 0 neon Så la DIEN

N Et ngar age PORha BN

1—2e K Cosgw +e K

SAR | GE

+ 2q? Sin AG Zz 27

| — 24208” Cos ko + ge =

DE25N

OLE |

$O ATK

7 LA

1— 2ge 7 K” Cos = + ge |

46 GYLDEÉN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

JE i

+ 29" Sin kv JE

; | — 2” Cos kw + q5e K”

+ —

1 — 2gte TR Cos ko + ge "E|

$ III. Undersökning af en klass differentialeqvationer, hvilkas

integration förmedlar bestämningen af evektionen.

20.

Våra undersökningar återgå nu till den närmare bestäm-

ningen af » eller af den emot » svarande qvantiteten po, för

hvilken sednare man har en enklare differentialeqvation än

för den förra. Vi återtaga således likheten (12) och skola

först behandla densamma ur några allmänna synpunkter. Tänka

vi oss termerna till höger i nämnda likhet utvecklade efter

SR af o, så finna vi lätt ett resultat af denna form

(25) =

EE ar LEE (ER OT ar 0 Ar PD

(OR

Vi tänka oss härvid 80” vara en konstant och bestämd sålunda

att PF, ej innehåller någon konstant term, hvaremot sådana

kunna förekomma i PF,, F,... Funktionerna PF), FP, ... äro

för öfrigt sammansatta af periodiska termer, hvilkas argument

kunna vara mycket olikartade.

Alldenstund ofvanstående likhet ej är direkt integrabel, gäl-

ler det först och främst att fastställa en norm, enligt hvilken

integrationen medelst successiva tillnärmelser bör företagas. Vi

erinra oss härtill först och främst, att o är att anses såsom en

qvantitet, hvars numeriska värde ständigt är mindre än 1, —

en motsatt händelse skulle erfordra ett behandlingssätt, hvilket

vi här måste utesluta. Vi antaga på grund häraf termerna

till höger, med undantag af den första, vara så små, att de i

den första tillnärmelsen kunna bortlemnas. TI sjelfva verket

äro äfven dessa termer multiplicerade med den tredje poten-

BIHANG TILL K. SV. VET:-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0 S.A

sen af den störande massan, således i de fall, som förekom-

mit i astronomien, mycket små och ofta alldeles omärkbara.

Vi betrakta således till en början likheten

d? pA

(25, a) 2 (stal or i)

dv,

men äfven denna kan i allmänhet ej omedelbart integreras,

hvarföre vi sönderdela densamma i en följd af andra likheter

af andra ordningen, hvilkas integral äro lättare åtkomliga.

21.

För att underlätta den ifrågasatta sönderdelningen, är det

nödvändigt att först och främst beakta den analytiska formen

af funktionen 'F,, och det är äfven fördelaktigt, ehuru inga-

lunda nödvändigt, att på samma gång fördela de olika ter-

merna i funktionen PF, på de olika partialeqvationerna. Dessa

båda funktioner kunna vi antaga hafva alldeles samma form,

och vi förutsätta till en början denna af den enklaste beskaf-

fenhet med hänseende till den postulerade integrationens ut-

förande, nämligen en funktion af endast v,. Vi antaga med

andra ord, att man utan någon väsentlig uppoffring af kon-

vergens kunnat framställa de ifrågavarande funktionerna me-

delst uttrycken:”)

Fr = BD Cos (hv + b,(D) + Gar Cos (av == ba (DY Ar ÅR

+ 8501 Cos (sv + bs My +...

GOT er NI Cost (Av + OO EN.

(AIG (Ask ar OR VAR a

der icke allenast koefficienterna £ utan äfven qvantiteterna b

samt faktorerna A äro konstanter, af hvilka sednare några

kunna tänkas hafva mycket små värden, motsvarande mycket

långa perioder.

Uttrycket för PF, innehåller visserligen, om man i det-

samma fullständigt vill upptaga alla termer af andra ordnin-

gen, en funktion af o, nämligen qvantiteten T; vid den här ne-

dan företagna sönderdelningen af o kan emellertid densamma

behandlas på samma sätt. Den formella beskaffenheten af

de härigenom uppkommande likheterna undergår derigenom

+") För korthetens skull skrifva vi i denna $ v i st. för vg.

48 GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

icke någon förändring utan erhålla dessa endast en term yt-

terligare till höger om likhetstecknen.

; Antalet termer i ofvananförda uttryck är nu i allmänhet vis-

serligen oändligt, men endast ett fåtal af dessa utöfva ett sådant

inflytande på resultet att de högre potenserna af desamma

blifva märkliga. Det är dessa få inflytelserika termer, hvil-

kas särskiljande afses med nedan utförda sönderdelning. Vi

antaga nu att antalet af inflytelserika termer i funktionen 'F,

är s, samt tänka oss 9 sönderdelad i s+ 2 termer, hvilka vi

beteckna, såsom synes af nedanstående uttryck:

(26) 0= Ry + Hj Ho lör ss dö Löst ls

De:.s + 1 första af dessa R-funktioner tänka vi oss vidare

bestämda på så sätt att följande differentialeqvationer blifva

satisfierade

d? Ro

| Ten t (+) Bo = 080

a FIP B) + Cosn(äv + br)

= Bi” Cos (Vv + bi”) — fi” Cos (Av + db”) KR,

= Fl Libefiorckas sr Oas (dui bs rk

= 82” Cos (Mavi + b”)— 85? Cosi (Alb RE

= Fill BPR Gös (sur BE

) = 89 Cos (Mav + bNY— BMG (0 (Fi

+ BR, + £)

— rr Co. (Mjurtlbr ) Le, ;

+ [1 ++ 8? Cos. (äv + HONA

= 85" Cos(Mu 40”) BM 0os: (Au

— [Bia (As ov, rkbobe a) + g COS (Ar

+ 87, Coss(Ayu nb EN

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0 8. 49

För att slutligen erhålla den återstående likheten, hvilken

bestämmer R;+1, under en möjligast öfverskådlig form, be-

teckna vi summan af de termer i 'F, och P,, som icke blif-

vit utskrifna, med 'P;, och 'P),, och finna då, med hänseende

till uttrycket (26):

d?”R, il d?o (1) Å

ee gu: till Bö to Py Pi Rö

AS an SR,

rue

+ [a pr

ET Gos(Aju + br + 82 Cos (Aunt br

FIS LM SM (ALE SfM NE) HR

= FENA

och häraf erhålles omedelbart, med hänseende till likheten

(25,a) ,

dR; +1

dv?

(28) + ++ PJ Roar

= Po, — Pi, (By + By +... + Rs)

Pn Cos (Au SEN ER.

ar REN Cos (2s—1v + US a

Enligt vår förutsättning äro nu såväl 'F,, som Pi, funk-

tioner, hvilka endast innehålla dels små, dels sådana termer,

som icke genom integrationsprocessen blifva förstorade; det-

samma kunna vi äfven antaga om den sista termen i likheten

(28) alldenstund koefficienterna i densamma minst äro af an-

dra ordningen, samt derjemte argumenten förflyttade. Funk-

tionen R,,1, kunna vi derföre förutsätta vara af andra ord-

ningen, och således produkten 'P, R,+1i af den tredje. Under

sådana förhållanden kunna vi på likheten (28) använda ett

annat integrationsförfarande än det som icke skulle hafva visat

sig fördelaktigt vid integrationen af likheterna (27). Vi sätta

nämligen nu:

(28, åa) Roar = Ry + Hj + Ry + v.s-

30 GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

och integrera efterhand likheterna:

| dh

FR + (L+ BN) Ra = Pos — Pig (Ry HR + + BR)

[ör Oos (Out NOR) Erde

i Fr HS OSN andr HS OR al EA

(28, bYdeR,

a a

iF ;

CLS 85”) fy = =P) Ny

SE ;

dervid funktionerna Ry, Ky,-..-. 1 enlighet med de gjorda för-

utsättningarne, mycket hastigt aftaga 1 storlek och ganska

snart blifva omärkliga.

; 22.

Likheterna (27) äro, med undantag af den första, alla af

denna form:

= är (1 ar (Uh SE fö Cos (Av + ÖN U;

vi skola försöka att integrera denna likhet medelst lämpliga

och hastigt konvergerande tillnärmelser, och lemna dervid till

en början den af R oberoende termen U åsido. Denna lik-

het är nämligen, ehuru vid första påseendet teende sig ganska

enkel, ingalunda lätt att behandla, och någon direkt integra-

tionsmethod för densamma saknar man helt och hållet. Men

äfven de indirekta methoderna, som hittills blifvit försökta,

motsvara antingen alldeles icke eller ock högst ofullständigt

de fordringar, hvilka här måste ställas på en sådan method.

Jag har derföre varit nödsakad att söka en lämpligare sådan

och går nu att meddela det i afseende härå funna resultatet.

23.

Med K betecknar jag den fullständiga elliptiska integra-

len af första slaget, motsvarande en modyl &k, hvilken för ett

ögonblick lemnas obestämd, men om hvilken vi genast kunna

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0O 8. 51

rutpäten att densamma är FRE vidare inför jag i

hvarefter ofvanstående likhet öfvergår i följande

d?R FER Ba NN AG

UR [4 ye er I ) Cos2 3 2 fb

4 fo Ne

= lor) U

Såsom jag i min afhandling »Studien auf dem Gebiete

der Störungstheorie»”) har visat, kan emellertid nedanstående

utveckling uppställas

Cos2 5K ät =7"" + 27,” Cos 2 am & + 275 Cos4 am + ...,

hvilken konvergerar ganska hastigt redan vid måttliga värden

af k, men om denna modyl -har ett litet värde, d. v. s. ett

värde väsentligen mindre än 1, så är konvergensen hos ofvan-

To RR ytterst hastig, hvarjemte

5” och 7” blifva vida mindre än koeffiicienten y$”, så att de

förra kunna anses vara åtminstone en storleksordning mindre

än den sednare. — I det vi nu med n beteckna ett positivt

helt tal, hvilket i öfrigt kan väljas huru som helst, bestämma

vi modylen & ur den transcendenta likheten

ob 3

1672 lax) = n(n + 1D)k2,

hvarjemte vi sätta

2 ARN KA oh Je EE

—HIFORINE = FLEN Aer MAG sx)

pet 506 föae nt LR DG EN

ERE = | a ds JA LA (2

Vi kunna genast erimra oss att

EE a ANA

Sr k2 ASERNER TE

+) Mémoires de lacadémie de S:t Petersburg 1871.

+") Jmf. Studien, p. 9 och 109.

52 GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

dertill hafva vi

KN - : 4

k (=) = 4Vq (1 + 494 + 69? + 8q? + 13q? + 1295 + 1495 + ...);")

således blifver

2K)?

2 | z ) il

75 = (1 Ag NG GA SKRIN

(1 + 49 + 69? + 89? + ..P 1 + 9

Vi finna med stöd af detta” värde följande uttryck för k?:

po Sr fe BÖRSE ST ie SAN

—n(n + 1) 2 1 + 9? (I + 49 + 69? +...

derur k?, under förutsättning att denna qvantitet är temligen |

liten, ganska lätt kan beräknas, då man dertill erinrar sig -

formeln

q = rek? + okt + sörak! + gökok! +. ss

Sedan &? och A sålunda blifvit bestämda erhålla vi i stället

för den ofvan anförda differentialeqvationen för R den följande

d?R 4 [(xY

= 2sn.o? ESR

(29) do [n(n + 1) ktsnx? + h)R 7 (a U

BPT R

22l2K [rn Cos4ama+...]

Enär koefficienten till R på högra sidan om likhetsteckået

kan göras så liten man vill, genom att antaga ett tillräckligt

stort värde för det hela talet n, så kan likheten (29) tydligen

integreras medelst fortsatta approximationer, hvilka ganska

snart leda till målet. I främsta rummet hafva vi nu att be-

trakta den berömda LAMÉSKA eqvationen.

d?R

= = [ÖR ar NASA ee (0)

SV da

24.

Den DLAMÉSKA eqvationen integrerades ursprungligen för

vissa speciela värden för Ah af den beskaffenhet att integra-

+) Jacobi, Fundamenta p. 105.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0O 8 Ja

lerna blefvo hela kombinationer af enkla elliptiska funktio-

ner. Sedermera har Herr HERMITE i en märklig afhandling”)

visat, huruledes ifrågavarande eqvation medelst s. k. dubbel-

periodiska funktioner af andra slaget kan integreras för hvil-

ket h-värde som helst. Det af HERMITE angifna resultatet är

det följande.

Låt & (2) beteckna funktionen

ER O'(w)

TE( 0) a

ox)

der 4? — som nu har en annan betydelse än i föregående ar-

tiklar, — likasom snw? äro rationela funktioner af modylen

och af Ah; låt vidare ett antal konstanta koefficienter vara be-

stämda medelst likheterna:

20 (n =) (n — 2) n (n + 1) (1 + kk?)

i 2 (2n — 1) | a 3 |

fö (Ein (nr)

2 8 (2n — 1) (2n — 3)

p2 Nn? 2

E , 2n(n + Je + Rn C Da + hp

c2n (n + (2n —1) (ERE Ma)

ORESSTV ss

då är, om man betecknar

2 —1 jn — 9 —5

Sd D (x) Je D (x) KS Ad ox)

dar —3 :

A= OM (x) + GF (—2),

der C, och C, betyda tvenne arbiträra konstanter.

Funktionen F(z) är en s. k. dubbelperiodisk funktion af

andra slaget, d. v. s. man har alltid

EB (e2K)I= pF (2)

(EET 2 KON Er (2)

om de konstanta koefficienterna u och w äro bestämda ur föl-

jande formler ;

+) Sur quelques applications des fonctions elliptiques. Comptes rendus,

1877 2:e semestre.

54 GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

= SK

5 JR in0 OR )K

u =L0 Tr

I det följande skola vi emellertid endast taga i betrak-

tande det enkla fall af den LAMÉ'SKA eqvationen, der n har

värdet 1. Inom solsystemet torde endast ett fåtal banor före-

komma, vid hvilkas undersökning man för närvarande har an-

ledning att antaga ett större värde af n, hvarföre ifråga-

varande inskränkning, enär densamma medför en väsentlig

förenkling af de analytiska utvecklingarne, synes rättfärdigad.

Under förutsättning att n = 1 bestämmer HERMITE qvantiteten

w medelst likheten

he = UR Fn

hvaraf, med hänseende till det ofvan anförda h-värdet, föl-

jande bestämning för w erhålles:

(TEEN SA ER -

22 2K 70 2212K

och, emedan den qvantitet, HERMITE betecknat med 4, nu

försvinner, har man

k?snw? = 1 —

O' (mw) ; 10

ÖGA) (x — iK') + ök

H'(0) H (2 + 0). —

NERE SEN A

samt

R = OF (2) + CF (— 2)

Man kan i allmänhet antaga, att den koefficient här blif-

vit betecknad med 2 är mindre än enheten; ty i motsatt

händelse kunna likheterna (27) vanligen sönderdelas på samma

sätt som likheten (28,a) blifvit sönderdelad i likheterna (28,b);

På grund häraf hafva vi hufvudsakligen att betrakta det fall,

då w är imaginär; vi sätta derföre i ofvanstående formler iw

1 stället för w och erhålla då först och främst uttrycket

k? tang am (w,k')? = 0 NT

)— 1. dog

2K 2212K

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 8. 55

medelst hvilket w kan beräknas. Vi skola nu framför allt

0' (2w)

o (iw)

Såsom utgångspunkt för denna undersökning har man

undersöka koefficienten

formeln

i az 7 als

/ ;7U ar rt A 4 9 £

o (iw) K le ä z k

1 1 gm 1 (GR 4 FR gem

vidare finner man med stöd af uttrycket

. 4 ; TEN B

dniw? = VE 3 (Co) = 3 Aa 22lak

det följande:

STEGE SO | 22 axe)

= = = NRA PIL

st KE

oe CETDA gen il [de göm 5

> =

2 [9 25 mt 2 2 2 id

LEE a SS )+ gen =D

Man inser nu lätt, på grund af de anförda uttrycken, att

koefficienten 0 assymptotiskt närmar sig gränsen

i([2VT+Bo—1]

på samma gång k närmar sig gränsen noll och w oändlig-

svinner med k, och hvars värde med stöd af föregående ut-

vecklingar och definitionen

heten. Beteckna vi derföre med 27 en qvantitet, som för-

od MORE up a

a = 0 än fö ar 2) 1]

ganska lätt erhålles, så hafva vi

56 GYLDÉN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER-

a ine f=> å

p- oE (0 + iv) (VIF AR + z)— 137 =

o(2)

6 INS a 7

ka ge CE iw), Tv + 3, +) — ER z

o(x)

dervid alla af x oberoende faktorer tänkas innefattade i kon-

stanterna C, och C,. — Insätta vi slutligen i de termer, som

SLR 1 ; A

äro multiplicerade med =, v i stället för x, så blifver:

AÄ

v (SEN En

H(2 + iw)e?k” — i(VI + Bo + z)v

(St stan 1

H(z + iw)e KG i(VI + 8, + 2)v

+00

: 0 (2)

De qvantiteter, som här blifvit betecknade med 8, och z,

äro för theorien för himlakropparnas rörelser af största in-

tresse; utan att tillbörligt fästa afseende vid desamma erhåller

man integrationsdivisorerna ej fullständiga, hvarigenom, om

dessa äro små, betydande oriktigheter kunna uppstå. Dessa

oriktigheter, hvilka äro svåra att upptäcka om man bibehåller

det äldre betraktelsesättet, kunna under vissa förutsättningar

korrigeras genom att upptaga termer af högre ordningar; men

dessa antaga då vanligen formen af sekulära termer eller ock

af periodiska ojemnheter med långa perioder. Olämpligheten

af dylika termer är ej svår att inse. LAPLACE har, vid be-

handlingen af theorien för rörelserna imom Jupiterssystemet,

fästat afseende vid en qvantitet, motsvarande den, som här

blifvit betecknad med £,; deremot finnes hos honom någon

term, som skulle kompensera effekten af x. Då nu 8, och

z kunna anses vara af samma storleksordning, och då £, ut-

öfvar ett ganska väsentligt inflytande på bestämningen af en

viss koefficient, så finner man lätt att denna koefficient måste

vara behäftad med ett väsentligt fel, beroende derpå att x

blifvit bortlemnad. Det är för öfrigt ej osannolikt att de

termer, man i sednare tider på empirisk väg funnit dels i

måntheorien, dels i theorien för Saturnus, hafva sitt ursprung

i dylika uraktlåtenheter.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 8- 57

26.

Vi återgå nu till likheten (29), der vi beteckna summan

af termerna till höger om likhetstecknet med W. Åro nu

y, och y, tvenne partikulära integral till likheten (29, a), så

har integralen till likheten (29) följande form:

R = Y1 (a + f

Yayr — YIrY a

+ Ya C i ch j 7 du

å Jodl 1

Då vi nu hafva

O' (iw) O' (iw)

fee rie + iw) .— TORA H(2x — tw AR ON

9 (2) 7 9 (£)

så finna vi för den gemensamma nämnaren i: ofvanstående

värde för BR följande uttryck:

, TEE (20-45 to) EH (2 —="10) H(2 + iw)

RADE AN Str 9 (T)? ne H(z — to)

OÉ =

0 (iw)

Nu är emellertid

H(2 + zw) H(2— 2w) Lö (0)? (Sn

O (2)? EKG (0)

och

älöp H(z + 20) Log 29 (iw) ME MOE |

H (2 — iw) 0 (iw) sna? — sniw?

man finner således för den ifrågavarande nämnaren följande

värde:

RSS od Säg H (£w) Hj (tw) 9, (20)

YoYa ERA 2k 0 (0)? 0 (iw)

Med stöd af de i denna samt i föregående artikel funna

uttryck kunna vi nu uppställa följande formel:

, i es av

58 GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

(io), O'(iw)

H (2 + iw) — re TE CA H (2 0 V) Ta

0 (2) (2

(30) 5 REN

9 re

Uj (x + iw)e o ilVI+ fo + z)v

9 (2)

x | H(& — we 2K (VI + Bo + 2) Wdo

9 (2)

LF (e —ioje” 2 (VTFR+ De

0 (2)

x JH(x + DE

(MIT SE fa z)v Wdv

AO i

der koefficienten A har följande betydelse:

2K — (0) (iw)

223 ca dl 17] AE: SEA EN SN

TR 7 KH) (tw)O (iw)

Genom uppställandet af föregående uttryck för R hafva

vi i sjelfva verket öfvervunnit hufvudsvårigheten vid evek-

tionens bestämning.

Sedan alla hithörande operationer blifvit utförda (dervid

detaljerna lämpligast måste rättas efter det föreliggande fallets

speciela beskaffenhet) skall man utan möda finna utvägar att

bestämma den qvantitet, vi i det föregående betecknat med

us och af hvilken apsidernas medelrörelse är beroende. Denna

qvantitet bör nämligen bestämmas sålunda, att de termer för-

svinna, hvilkas tillvaro skulle kunna anses vara föranledd af

ett fel i ifrågavarande medelrörelse.

$ IV. Integration af den differentialeqvation, som bestämmer

variationen.

21.

Variationen, eller den funktion vi betecknat med y, er-

hålles genom integration af likheten (14), nämligen:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0O 8 59

ne 08

dvå EN Ov

Då man ordnar de på hvarandra följande approximatio-

nerna efter de störande krafternas stigande potenser, har man

i den första approximationen att bortlemna y öfverallt, der

denna funktion i den anförda likheten förekommer till höger

om likhetstecknet. Vi hafva då ögonblickligen

Pp rö

ED - 0 dr

Om man deremot, såsom här afses, redan i den första till-

närmelsen vill upptaga termer af andra ordningen, måste ett

annat integrationsförfarande uppsökas. Den method, som här

skall följas, har redan 1 inledningen blifvit antydd, och vi

gå nu att närmare utveckla densamma.

Den högra sidan af ifrågavarande likhet tänka vi oss här-

till utvecklad på följande sätt:

(31) Eu ) jr Sin: (Assög bsr JE

der ess, Ass och ass beteckna konstanter, samt IT en funk-

tion af o, T, m. m., hvilken emellertid ej innehåller någon

term af första ordningen och der vi antaga alla termer af

andra ordningen vara bekanta.

Sedan dessa förutsättningar blifvit faststälda, sönderdela

vi funktionen y 1 det vi sätta:

(32) X = fe

och bestämma funktionerna ys, medelst likheterna

d”

re Fay 00 Sin (20,09 = A0, 0) + II

(33) E

d?y; 5 !

FL — — ov Sin (Logtg + 5) + ay)

Den första af dessa eqvationer kunna vi omedelbart in-

tegrera för så vidt funktionen IT får anses vara bekant; för

att gifva åt den andra likheten en för integration medelst

fortsatta approximationer lämplig form, införa vi beteckningen

60 GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

(X)as ST GEN GR

hvarefter vi erhålla

d?ys,s'

Tv?

dv?

= a Sin (ASO OMS ist = s(4)5,s är As,s')

= 0 Sin (As,sVg är SAs,s' ör As,s') = IT, s 9

då vi nämligen definierat funktionen IT;, medelst likheten

I1,;,;, = 0s,y COS (Ås,svg + SXss + As) Sin (S(X)s,s)

El Ks Sin (As,sVg sö SMS se ät) [Cos (S(x)s,s') = 1]

Funktionen IT, , mnehåller således termer af andra ordningen,

hvilka vi, såsom lätt inses, kunna anse vara bekanta, men

dessutom termer af högre ordningar, dem vi i den första

approximationen åtminstone delvis måste bortlemna. — Vi

införa slutligen följande beteckningar:

| Visz = Ås,s'Vq + SAs,s' a As,s'

(34) NE = SSI; 5

| a” = SAs,s'

och erhålla då

(4) le CR Shan (ÖS ER

dv?

der vi för korthetens skull bortlemnat de båda indices s och sg'.

28.

Den sednast funna differentialeqvationen kan endast me-

delst fortsatta approximationer integreras. Följes emellertid

den method, här nedan blifver utvecklad, så konvergera de

på hvarandra följande tillnärmelserna i allmänhet mycket fort,

hvarföre resultatet på denna väg både lätt och hastigt kan

ernås.

Vi sönderdela först och främst funktionen V i tvenne

andra, 1 det vi sätta

(B) Lan

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 8. 61

och vi antaga V, vara en integral till likheten

LEV

dv?

Flo SIA Ko Cos Vä "101

Betecknar man således med y och f, tvenne integrations-

konstanter, så har man följande bestämning för Vy:

(35) V, = am ö, mod.k =,

der man betecknat

(36) ES = fat fo

För bestämningen af V, återstår oss nu likheten

PV Lo vs 7 i 7 4

Ja + 20 (Sin 2(V, + VI) — Sin 2V) = X

eller

SK : &

— + 0? Sin V, Cos (2V, + Vi) =X

Då nu X är en storhet af andra ordningen, så måste

äfven V, i allmänhet anses vara en sådan, samt följaktligen

produkten Q?V,? vara en storhet af femte ordningen. Bort-

lemna vi såväl denna produkt som termer af än högre ord-

ning, så antager föregående likhet följande omedelbart inte-

grabla form

5 Z

dära RR Om Ko LV, =X

eller

VG Z ill

2 — (2k?snd? — kk) V, = y2

Detta är den LAMÉSKA eqvationen i ett af de fall. då

densamma kan integreras medelst dubbelperiodiska funktioner

af första slaget. Den allmänna integralen till ifrågavarande

eqvation är, under förutsättning att X = 0,

ARD bg (OG (6 rn

dns ce Gidnö fa Si KE

Den allmänna integralen till den fullständiga eqvationen

finner man åter ur formeln

62 GYLDÉN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

1 dé E

VA ata al Sö) Od sla]

salg.)] lg)

der y, och y, beteckna de partikulära integralen till den re-

ducerade eqvationen samt C, och C3, såsom förut, integrations-

konstanter.

Nu är:

JA dEOSRONE 2 in AG

ÖRON dö Kr dig

2) CA dn:?

EEG) AE

ANI Sr RE

således blifver

AA paa AG

(ST ae dne fa a RÖ

ee gel tr XdnédE|

Ur denna formel kan man lätt härleda följande, hvilken

i visst afseende är enklare. Medelst partiel integration er-

håller man nämligen

(5) SE a (CE oe edt

fe (5) + RS Rö] näds == (5) TF RKS Xdnödö

5 — före | Xänsas 9

och med stöd af detta uttryck finner man ögonblickligen

(37, DAMRING Aa eö SR |

re a dnédé

Det nu anförda formelsystemet, d. v. s. likheterna (35),

(36), (37) eller (37 a), är likväl endast så länge användbart,

se o [04 så . 2 o .

som förhållandet — är mindre än enheten. Såsom jag emel-

. . . Zz . o

lertid visat i Comptes rendus för den 2 Mai detta år, kunna

GYLDEN. THEORIE FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER. 63

äfven formelsystem uppställas, som motsvara de fall, då ifråga-

varande förhållande antingen är större än enheten eller när-

mar sig detta värde. Dessa nya formelsystem låta härleda

sig ur det här anförda genom tillämpning af transformations-

formler, som bevisas i läran om de elliptiska funktionerna.

Men då det anförda formelsystemet förnämligast ifrågakommer

vid undersökningarna af de mekaniska system, der rörelserna

kunna blifva föremål för våra iakttagelser, skall jag här in-

skränka mig till att hafva anfört detsamma.

29.

Likheten (36) innehåller tvenne integrationskonstanter, och

likaså uttrycket (37), eller (37, a); det är tydligt att af dessa

fyra konstanter endast tvenne kunna vara arbiträra. Vi gå

nu att visa, det konstanterna C, och C,, utan att lösningens

allmängiltighet derigenom förringas, kunna sättas lika med

noll. För detta ändamål behöfva vi endast ådagalägga att

små ändringar af konstanterna y-och f, medföra en ändring

af Vi, hvars allmänna form är:

RREACN KE)

och der GC och C C, betyda funktioner af ändringarna dy och

Afos Härtill ae vi likheterna (36) och erinra oss

dervid den HERMITESKA formeln

d am 5 RE AA

(UN ev

dec kk K

Vi finna då:

dV, = dnödf, + ($ — fo) dn z

, dns K—E > go co O(5)] dk

7 || KA SS k

Nu är emellertid

således blifver

dV, = dne (dh — fo, 2)+ dné Er

64 BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 8.

ur hvilket uttryck framgår, att om man i summan af likhe-

terna (35) och (37) eller (37, a) vidtager sådana ändringar af

konstanterna y och f, som framgå ur uttrycken -

& df, FRÅ

dy ydy

2 NE SR 0

så kunna konstanterna C, och C, bortlemnas.

Med stöd af de funna resultaten kunna vi nu omedelbart

angifva ett uttryck för funktionen y,,; på grund af den för-

sta af likheterna (34), likheten (13) samt likheterna (35) och

(36) erhålla vi nämligen följande relationer

ad Vg F Sysst F Asst = 2 v, + 2 am (7vo T Jo

5 Sd K E ;

Om nu y identifieras med — 2;;, och f, med = as, så befinnes:

Zz ; 7

(38) sn LD VR > Sit ORSE

ES |

; en Sin 2 (Assvg + Ass) +

der man har:

Kod

30) VS jö ENARE SR

(39) SEE (gp SS - a FR

kdv,

K 2

[da = (CEST + avs) |

Härmed är bestämningen af variationen fullständigt ge-

nomförd, ty alla termer af högre ordningar, hvilka bero af 9,

T samt andra obekanta, kunna 1 mån desamma blifvit be”

stämda intagas i X, utan att formen för V, härigenom på

något sätt förändras. Tänker man sig deremot X fullständigt

känd, så innebär den anförda bestämningen af Vi, endast ett

Xdn = (Assvg + Ass) dvg

fel af femte ordningen, för så vidt ej = är af samma storleks-

ordning som «a, i hvilken händelse likheterna (38) och (39)

måste ersättas med andra, motsvarande de fall af förhållandet

emellan 2 och a, som nu icke tagits i betraktande.

— Re

BIHANG TILL K. SVENSKA VET: AKAD. HANDLINGAR. Band 6. N:o 9

UEBER EINIGE TRILOBITEN

AUS DEM

PHYLLOGRAPTUNNCHIEFER DALEKARLIENS

VON

GERHARD HOLM.

MIT EINER TAFEL.

DER K. SCHWED. AKAD. DER WISS. MITGETHEILT DEN 11 MAI 1881.

STOCKHOLM, 1882.

KONGL. BOKTRYCKERIET,

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

lan

n + Å

Fe NV i

To SEEN NRRSMRG fö

"Törne CERA ot UR NR

FÖnNdärterhat seten

| Ja

e | BEGE ETA ak

; é vv ENSE bet NN

; AR N brå

ms ra ERE VA SA A

ERE IKT NER

MIO GK ANA

oc ANN RYTER AG

Kär vsk ALENA LE

1 einem Aufsatze, »Nyblottad geologisk profil med Phyllo-

graptusskiffer i Dalarne»?), lenkt TÖRNQUIST die Aufmerksamkeit

auf diejenigen Schichten der untersten silurischen Formation

Dalekarliens, welche in der Nähe des Dorfes Skattungby im

Kirchspiele Orsa blossgelegt sind, und zeigt ihre Verschieden-

heit von den gleichzeitigen Ablagerungen, welche aus an-

deren Theilen des silurischen Gebietes nördlich vom See

Siljan bekannt sind. Nach dem von TÖRNQUIST in seiner Ab-

handlung gelieferten Profil ist die Lagerfolge:

a. Rother Porphyr.

b. Grauer Kalk, konglomeratartig, mit zahlreichen ein-

geschlossenen, abgerundeten und kantigen Porphyr-

stäcken.

ce. Porphyrfreier, griäner Kalk mit eingelagertem grä-

nem Schiefer. Die unterste Kalkschicht glauconit-

haltig mit Örthis parva PAND. und Asaphidfragmenten.

Ausser den oben erwähnten Versteinerungen ent-

hält der zwischen den Kalkschichten liegende Schie-

fer Leptena sericea Sil. Syst. nebst Graptolithen von

den im Phyllograptusschiefer gewöhnlich vorkommen-

den Gattungen und Arten. In einer späteren Schrift

liefert TÖRNQUIST”) ein Verzeichniss iiber die Grap-

tolithen und beschreibt einige fur die Wissenschaft

neue Arten aus derselben Schicht.

d. Ziegelrother Mergelschiefer.

e. Die Lager c und d werden plötzlich durch eine Ver-

werfung abgeschnitten. Wie TÖRNQUIST meint, trifft

!) Geologiska föreningens i Stockholm förhandlingar Bd. III. S. 241.

?) Några iakttagelser öfver Dalarnes Graptolitskiffrar. Geol. fören.

i Stockholm förhandl. Bd. IV. S. 446.

4 GERHARD HOLM, UEBER EINIGE TRILOBITEN.

man auf der anderen Seite derselben ein versteinerungs-

loses Konglomerat (das Lager e), von geringer Mäch-

tigkeit und dem Aussehen nach »ein Mittelding zwi-

schen dem Obolus- und dem Digerbergkonglomerate».

f. Darauf folgt derselbe rothe Porphyr wie bei a, wel-

cher später wieder von gränem, konglomeratartigem

Kalke nebst gränem Kalk mit Schiefer iberlagert

wird (= Lager b.—e.).

Während einiger Excursionen in Dalekarlien letzten

Sommer habe ich Gelegenheit gehabt, diesen von TÖRNQUIST

beschriebenen Schichten einige Aufmerksamkeit zu widmen,

und es gelang mir, im Lager c einige Trilobiten zu finden.

Diese waren grösstentheils ziemlich fragmentarisch, einige

aber so vollständig beibehalten, dass sie bestimmt und be-

schrieben werden können.

Was TÖRNQUISTS Bestimmung der Bergarten in der Schicht

c betrifft, erlaube ich mir zu erwähnen, dass ich nicht ganz

und gar mit derselben einverstanden bin. Auf die unterst

liegende glauconithaltige Schicht von hellgriänem Kalke mit

sehr zahlreichen Durchschnitten von Schalen, die an den

Bruchflächen sichtbar sind, aber unmöglich losgebrochen

werden können, folgt hellgräner Mergelschiefer mit nur

untergeordneten kleineren Schichten und Linsen von unrei-

nem griänen Kalke. Gerade in diesen Kalklinsen, welche an

Schalenresten reich waren, fand ich ziemlich wobl erhaltene

Theile von Trilobiten, während ich in dem griinen Schiefer

keine anderen Versteimerungen antraf, als die, welche TÖRN-

QUIST schon gefunden hatte.

Folgende Arten habe ich bestimmen können:

Pliomera Törnquisti nov. sp.

Megalaspis dalecarlicus nov. sp.

Niobe leviceps DALM.

Ampyg pater nov. sp.

Agnostus Törnquistr nov. sp.

Trilobites brevifrons nov. sp.

Ausserdem fand ich Primitia sp., Lingula sp., Acrotreta

sp., nebst Örthis und Leptena.

Die Trilobitenfauna in der Schicht c bestebt also zum

grössten Theile aus unbeschriebenen Arten. Diese sind jedoch

verwandt mit Arten des Ceratopygekalkes oder mit denjeni-

gen des unteren Theiles des Orthocerenkalkes, wie dies auch

SA SSSK ar

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 9. d

nach den Lagerungsverhältnissen und TÖRNQUISTS Unter-

suchung der Graptolitenfauna zu erwarten war.

Was TÖRNQUISTS Schicht e betrifft, das Konglomerat, wel-

ches die Schiefer abschneidet, deren Lage nach TÖRNQUISTS

Profil und Anschauungsweise ziemlich schwer zu deuten

ist — er nimmt nämlich an, dass die fragliche Bergart,

eine Zwischenstufe bildet, hier und da jedoch auskeilend

zwischen dem Porphyr und dem groben Konglomerate —

so ist diese Bergart nichts anderes, als eine Ausfillungsmasse

des zwischen dem Porphyr und den Schiefern sich hinziehen-

den Verwerfungsspaltes, also keine Schicht, sondern eine Gang-

breccie. Diese breccienartige Bildung, welche hauptsächlich

aus kleinen kantigen, durch ein lehmartiges Bindemittel ver-

bundenen Körnern rothen Porphyrs besteht, schliesst zahl-

reiche, obgleich ziemlich kleine Fragmente gränen Schiefers,

vollständig mit dem griänen Schiefer in der Schicht c iber-

einstimmend, und auch kleine Kalkfragmente in sich ein.

Diese werden bei Uebergiessung mit Säure leicht wahr-

genommen. HEine solehe breccienartige Ausfillung von Spal-

ten wird manchmal angetroffen. So z. B. häl ich eine

gleichartige Bildung bei Östbjörka im Kirchspiele Rättvik in

Dalekarlien gesehen. Der Leptenakalk wird dort in einigen

Steinbrächen von einer Verwerfungsspalte von ein bis zwei

Zoll Breite durchkreuzt. Diese ist mit einer Breccie von

Thonschiefer und Kalkfragmenten ausgefillt.

Pliomera Törnquisti nov. sp-')

DES IG

Diagnose. Die Körperform Re nach

hinten sich verschmälernd.

Der Kopfschild transversal, breit, von einem schma-

len Rande umgeben, die Wangen an den Seiten ziem-

lich stark abwärts gebogen, die Hinterecken des Kopf-

gchildes nicht abgerundet. Die Glabella ziemlich abge-

!) PANDER hat 1830 die Gattung Amphion auf EICHWALD'S Art Åsa-

phus Fischeri gegrindet. ANGELIN hat den Namen Amphion später, da

dieser Name schon vorher zwei Insektengattungen gegeben war, ganz

richtig durch den Namen Pliomera ersetzt. Dieser Name hat jedoch bis-

her nicht Anklang gefunden.

6 GERHARD HOLM, UEBER EINIGE TRILOBITEN.

plattet, in der Mitte mit einem Kiele, nach vorn verjängt,

vorn abgerundet, und mit drei Paar etwas räckwärts

gerichteten Seitenfurchen versehen, von welchen die

vordere, die ganz und gar von der Seite der Glabella

ausgeht, am schwächsten ist. Der BStirnlobus sehr

gross. Die Augen liegen ungefähr in der Mitte zwi-

schen der Glabella und den Hinterecken des Kopf-

schildes. Die -Randschilder stark abwärts gebogen.

Die Gesichtsnaht läuft in den Stirnsaum nahe der

Mittellinie des Kopfschildes aus.

Der Thorax besteht aus mindestens 12 Gliedern.

Die Rhachis ziemlich schmal, aber hoch, cylindrisch,

nach hinten zu sich unbedeutend verschmälernd. Die

Pleuren ohne abgesetztes Knie abwärts und räckwärts

gebogen, in der Nähe der Rhachis durch eine längs-

gehende Furche in eine vordere schmälere und eine

hintere breitere Hälfte getheilt.

Beschreibung. Die Körperform langgedehnt, abgeplattet

eiförmig, am breitesten an dem hinteren Rande des Kopf-

schildes und wird von dort an nach hinten zu sehmäler.

Der Kopfschild transversal, breit, die Breite fast dreimal

so gross wie die Länge, von einem schwachen Randsaume um-

geben; die Hinterecken nicht abgerundet. Der Umriss des

Kopfschildes bildet einen gleichmässigen Bogen, nur in der

Mitte von der Glabella unterbrochen, wo er etwas ausserhalb

derselben hervorschiesst. Die Glabella ist schmäler als die

Seitentheile des Kopfes, vorn abgerundet, und von der Basis

aus gleichmässig nach vorn hin an Breite abnehmend. Die

Glabella ist abgeplattet, in der Mitte gekielt und an den Seiten

von den ziemlich tiefen Dorsalfurehen begrenzt, welche vorn

in eine grubenartige Vertiefung auslaufen. Die Glabella er-

reicht nicht den Stirnsaum, sondern wird vorn von dem

Randsaum begrenzt. Sie ist mit drei Paar Seitenfurechen ver-

sehen, die etwas räckwärts gerichtet sind und nach innen

kaum Z/; der Glabellenbreite erreichen. Die vorderste ist die

schwächste. Die Loben sind alle gleich gross, und das hin-

terste Paar ist nicht durch die Vereinigung des ersten

Furchenpaares mit der Nackenfurche vom mittleren Theile

LÅ

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 9. (

der Glabella getrennt. Der Stirnlobus sehr gross. Die Augen

liegen ungefähr in der Mitte zwischen der Glabella und den

Hinterecken des Kopfschildes. Die Wangen ziemlich stark

convex, nach vorn und seitwärts stark abwärts gebogen,

mit einer ziemlich breiten Furche längs ihres hinteren Ran-

des. Vom hinteren Theile des Auges geht eine seichte

Furche in einem Bogen zur Dorsalfurche, gerade vor der

vordersten Seitenfurche der Glabella. Die Randschilder mit

"einer undeutlichen, groben Granulirung. Die Gesichtsnaht

geht bogenförmig vom Auge nach aussen und nach hinten

und endet am äusseren Rande etwas vor der Hinterecke.

Vor dem Auge läuft sie in einem Bogen nach vorn und ein-

wärts bis an den Randsaum des Kopfschildes, iberkreuzt

denselben, indem sie sich stärker nach innen biegt und läuft

in den” Stirnsaum des Kopfschildes, etwas seitwärts von der

Mittellinie des Kopfschildes, aus. An der unteren Seite des

genannten Stirnsaumes treffen die Gesichtsnähte von beiden

Seiten zusammen und bilden gegen einander einen stumpfen

Winkel.

Der Thorax besteht aus mindestens 12 Gliedern; die An-

zahl jedoch unbekannt. Wahrscheinlich hat diese Art 14

Glieder, wie die ihr sehr nahe stehenden Arten P. Matihesii

ANG. und P. actinura DALM."')

Die Rhachis ziemlich sehmal, hoch, gewölbt, nach hinten

unbedeutend verjängt, von den Seitenlappen durch ziemlich

tiefe Dorsalfurchen getrennt. Die Seitenlappen gewölbt, mit

Pleuren, ohne abgesetztes Knie, abwärts und riäckwärts, bei

den hinteren stärker als bei den vorderen, gebogen. Jedes

Thoraxglied hat im inneren Abdrucke, zu jeder Seite der

Rhachis einen mit derselben vereinigten konischen Höcker.

Die Pleuren scheinen, nach einem Querschritt der Schale zu

urtheilen, — wenigstens nahe bei der Rhachis, — durch eine

seichte Furche in einen vorderen niedrigeren und schmäleren,

und in einen hinteren höheren und breiteren Theil getheilt

zu sein. In dem Abdrucke zeigen die Pleuren eine breite, tiefe

Furche, der feinen Furche der Schale entsprechend.

Das Hypostoma ist beinahe von gleichmässiger Breite,

hinten abgerunrdet. Hinten und an den Seiten wird es

von einem ganz schmalen Rande umgeben, der sich nach

1) Der böhmische Amphion (Pliomera) senilis BARR. hat ebenfalls

14 Thoraxglieder.

8 GERHARD HOLM, UEBER EINIGE TRILOBITEN.

hinten hin etwas erweitert. Die Fliägel sind zum grössten

Theile im Steine verborgen. Der centrale Theil des Hypo-

stomas, welcher eine ziemlich grob granulirte Oberfläche zeigt,

ist an beiden Seiten seines hinteren Theiles mit einer sehr

schwachen Vertiefung versehen.

Verwandtschaft. Pliomera Törnquisti seheint der P. Ma-

thesii ANG. und der P. actinura") DALM. sehr nahe verwandt zu

sein. Diese beiden kommen auch ungefähr bei demselben

Horizont in West- und ÖOstgothland vor. Pliomera Törnquisti

wird indessen von diesen durch ihre etwas abgeplattete, ge-

kielte Glabella, die hinten am breitesten ist, nach vorn aber

gleichmässig sich verschmälert, durch ihren grossen Frontal-

lobus wie auch dadurch unterschieden, dass das vordere Paar

Seitenfurchen von den Seiten der Glabella, nicht vom Stirn-

saume oder vom Uebergange zwischen ihnen ausgeht.

Von dieser Art habe ich nur ein einziges Exemplar ge-

funden, und dieses ist unvollständig, da die hintersten Thorax-

glieder und das Pygidium fehlen. Von demselben besitze

ich sowohl den inneren Abdruck, als auch den äusseren, aber

mit festsitzender Schale, da dieselbe so fest mit ihrer äus-

seren Seite am Steine haftet, dass man sie nicht davon tren-

nen kann.

Megalaspis dalecarlicus nov. sp.

Fig. 6—12.

Diagnose. Der Kopfschild wenig gewölbt, halb-

kreisförmig, die Hinterecken zu ziemlich langen, schma-

len, spitzen Hörnern ausgezogen, und von einem

schmalen, niedergedräckten Randsaume umgeben,

welcher vorn am breitesten ist, nach hinten zu gleich-

mässig sich verschmälernd. Die Glabella niedrig, un-

bedeutend gewölbt, beinahe gleich breit, zwischen den

Augen unmerklich eingeschnärt, nach hinten sich et-

was erweiternd und dort mit einem erhöhten Punkte

!) ANGELINS Abbildungen derselben sind sehr wenig befriedigend.

Hier mag vor Allem hervorgehoben werden, dass die Gesichtsnaht bei

beiden, wie auch aus ÅNGELINS Diagnose der Gattung Pliomera hervor-

geht, fehlerhaft gezeichnet ist, da sie nicht in den Hinterrand, sondern

in den Aussenrand dicht an der Hinterecke ausläuvft.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 9. Ö

versehen. Nackenring und Nackenfurche fehlen. Die

Gesichtsnaht von beiden Seiten trifft vorn am Stirn-

saume selbst zusammen. Die Randschilder wenig ge-

wölbt. Ihre äusseren Kanten bilden einen gleichmäs-

sigen Bogen bis an den Ausgangspunkt der Hörner.

Thorax. Die Anzahl der Körperringe unbekannt,

wahrscheinlich 8. Die Rhachis ziemlich niedrig, gleich

breit, nach hinten sich nicht verschmälernd und nicht

!/, der ganzen Breite des Thorax ausmachend. Die Tho-

raxglieder ziemlich breit, flach, nur mit eimer kurzen,

in der Mitte scharfen, nach den Enden hin verschwin-

denden, diagonalen Furche auf der Grenze zwischen

dem flachen inneren und abwärts gebogenen äusseren

Theile der Glieder.

Das Pygidium mässig gewölbt, elliptisch, gegen

den Rand hin ebenmässig abgerundet, und folglich

nicht von einem niedergedräckten Randsaume um-

geben. Die Rhachis gewöhnlich sehr schwach, ko-

nisch, nach hinten hin verschwindend, undeutlich ge-

gliedert oder ungegliedert. Die Seitenlappen mit sehr

schwachen Pleuren oder ganz ohne solche.

Beschreibung. Der Kopfschild wenig convex, halbkreis-

förmig, die Hinterecken zu ziemlich langen, spitzen Hör-

nern ausgezogen, von einem schmalen niedergedriäckten

Randsaume umgeben, der nach vorn breiter wird, so dass er

vorderhalb der Glabella am breitesten ist. Die Glabella nie-

drig, abgeplattet, beinahe gleich breit, zwischen den Augen

unmerklich eingeschnärt, aber hinten sich etwas erweiternd,

ohne irgend welche Seitenfurchen oder ein Ornament, mit

Ausnahme einer punktförmigen Erhöhung hinten. Die Augen-

loben ziemlich klein. Der hintere Rand des Kopfschildes

gerade, ohne eine Spur eines Nackenringes der Glabella, und

an dem äusseren Theile der Wangen nur mit einer sehr

schwachen, fast unmerklichen Furche versehen. Die Gesichts-

naht geht vom hinteren Rande des Kopfschildes aus, ein we-

nig ausserhalb der Mitte der Wangen, läuft bogenförmig,

erst stärker, dann schwächer nach vorn und nach innen,

10 GERHARD HOLM, UEBER EINIGE TRILOBITEN.

schliesslich wieder nach vorn bis ans Auge. Vor dem Auge

geht sie, beinahe gerade, nach vorn und etwas nach innen,

biegt sich an dem niedergedriäckten Randsaume in einer

scharfen Krämmung rechtwinklig nach innen und nach vorn,

und vereinigt sich, indem sie sich aufs neue nach vorn biegt,

am Stirnrande selbst mit der Gesichtsnaht auf der entgegen-

gesetzten Seite. Der ausserhalb der Glabella vor den Augen

liegende Theil von der Mittelpartie des Kopfschildes, ist da-

her an den Seiten sehr schmal, vorn dagegen breiter und

läuft ganz vorn am Stirnsaume des Kopfschildes in eine

kleine Spitze aus. Die Augen fehlen an allen Exemplaren.

Die Randschilder sind unbedeutend convex. Ihr äusserer

Rand bildet einen gleichmässigen Bogen bis zu dem Punkte,

wo die Marginalfurche ausläuft, ganz vor dem Ausgangs-

punkte der Hörner, wo der Aussenrand einen sehr stumpfen

Winkel bildet. Die Hörner lang, sehr schmal und spitz.

Der Thorax. Die Anzahl der Körperringe unbekannt, ver-

muthlich 8, aber an dem vollständigsten Exemplare sind nur

7 vorhanden. Rhachis gleichmässig breit, nicht nach hinten

hin sich verschmälernd, niedrig, wenig gewölbt, etwas breiter

als der flache Theil der Pleuren, nicht aber !/3 der Breite des

Thorax. Die Glieder ziemlich breit, an der Rhachis flach

mit einer wenn auch ganz schwachen Concavirung hinter

dem Vorderrande. Ihr facher Theil ungefäbr eben so lang

als der abwärts und etwas räckwärte kniegebogene Theil.

An der Grenze zwischen beiden eine kurze, obgleich scharfe,

diagonale Furche, nach aussen und nach hinten gerichtet. Die

Articulationsfacette sehr gross.

Das Pygidium. Vom Pygidium habe ich zwei Formen ge-

funden, eine breitere und eine längere"), obgleich der Unter-

schied nur wenig bedeutend ist.

Das Pygidium mässig gewölbt, elliptiseh, nicht von einem

niedergedrickten Randsaume umgeben. Die Rhachis ge-

wöhnlich ziemlich schwach, nach hinten allmähliech sich ver-

') BARRANDE hat von einigen Trilobiten, darunter aus der Gattung

Asaphus, eine breitere und eine längere Form gefunden, welche im ibri-

gen vollständig ibereinstimmen. BARRANDE glaubt darin einen Geschlechts-

unterschied gefunden zu haben. In Analogie mit jetzt lebenden Krusta-

ceen sollte die breiteste Form Weibchen, die längere Männchen gewesen

sein. BARRBANDE, J. Systéme silurien du centre de la Boheme. Vol. 1.

pag. 102.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 9. i

jängend, hinten verschwindend, und also den Rand des Py-

gidiums nicht erreichend. Sie hat eine schwache Andeutung

zur Gliederung. - Die Glieder sind nur an den Seiten wahr-

zunehmen. Die Seitenlappen haben ebenfalls schwache, in

der Nähe der Rhachis sichtbare Spuren von ungefähr 4

Pleuren, welche auf dem inneren Abdrucke etwas deutlicher

sein und eine Andeutung zur Zweitheilung haben können.

Oft fehlen jedoch Glieder, sowohl an der Rhachis, als auch

an den Seitenlappen. Die Breite des Pygidiums verhält sich

zur Länge ungefähr wie 3 zu 2.

Das Hypostoma langgestreckt, fast gleich breit, an der

Spitze zweigespalten, sein centraler Theil langgedehnt oval,

die Fligel stark abwärts gebogen. Die Seitentheile des Hy-

postomas gehen von dem centralen Theile in der Nähe

:des Vorderrandes aus, sind ziemlich schmal und mit einer

seichten Ausbiegung an dem Aussenrande versehen. Von

dem centralen Theile werden sie durch eine Furche getrennt,

welche hinten tiefer wird und dort einen erhöhten Höcker

umgiebt. Beide Seitenfurchen sind hinten mittelst einer

quergehenden Furche vereint. Die nach hinten gehenden

Spitzen sind breit, abgerundet, an der inneren Seite nahe

der Spitze mit einer Ausbiegung und nach innen mit einem

kleinen Griäbcehen versehen. Sie sind durch eine abgerun-

dete Einbiegung von einander getrennt. i

Grösse. Durch Berechnung von Bruchsticken hat der

grösste Kopfschild, den ich gefunden habe, eine Breite von

ungefähr 65 Mm. Die Breite des grössten Pygidiums 45 Mm.,

Länge 27 Mm.

Skulptur der Schale. Die Schale ist glatt, ohne einge-

dräckte Punkte und ohne Streifen »plis-sillons» BARR., mit

Ausnahme der äusseren Kante der Randschilder und der Fa-

cette des Pygidiums, wo solche Streifen gewöhnlich vorkom-

men. An den BSeitentheilen des Hypostomas kommen auch

erhöhte, mit dem Aussenrande parallele Streifen vor.

Verwandtscehaft. Diese Art gleicht sehr Megalaspis plani-

limbata ANG., welche auch ungefähr bei demselben Horizont

innerhalb fast aller sehwedischen untersilurisehen Bezirke vor-

kommt. Sie unterscheidet sich jedoch von derselben dadurch,

dass das Pygidium nicht von einem niedergedräckten Rand-

saume umgeben ist, und durch ihre oft undeutliche, gewöhn-

lich beinahe ungegliederte Rhachis und die gleichfalls sehr

12 GERHARD HOLM, UEBER EINIGE TRILOBITEN.

schwachen oder ganz und gar verkimmerten Pleuren an

den Seitenlappen.

Diese Art ist die allgemeinste von den Trilobiten im

Phyllograptusschiefer bei Skattungby. Ich habe von der-

selben alle Theile in mehreren Exemplaren gefunden, auch

mit erhaltener Schale, obgleich ich kein vollständiges Exem-

plar angetroffen. Das vollständigste besteht aus Kopfschild

mit 7 dazu gehörenden Thoraxgliedern.

Niobe lzeviceps DaALw.

Von MNiobe leviceps DALM. habe ich mehr oder weniger

vollständige Pygidien gefunden und ein Fragment des Kopt-

schildes. In demselben Stemme habe ich fragmentarische

Ezxemplare eines Niobe-Hypostomas gefunden, welches ohne

Zweifel dieser Art angehört, da diese die einzige Niobe ist,

welche ich dort angetroffen habe. Das Hypostoma ist, wie

ich glaube, nicht vorher beschrieben worden.

Das Hypostoma ist gleich breit und bildet dadurch, dass

der hintere Rand ziemlich tief von einem spitzwinkeligen

Einschnitte getheilt ist, hinten zwei abgerundete, nach hin-

ten und etwas nach aussen gerichtete Auswichse. Gleich

vor diesem HEinschnitte ist ein dreieckiges Gruäbehen, und zu

jeder Seite vor demselben ein grösseres, näher dem Seiten-

rande des Hypostomas. Die Fligel strecken sich weit nach

hinten und sind dort stark abwärts gebogen. Der centrale

Theil des Hypostomas ist vorn am breitesten. Die Oberfläche

des Hypostomas hat zahlreiche, transversal gehende, am vor-

deren Theile stärkere, am hinteren feinere Streifen, »plis-sil-

lons» BARR., welche näher den Seitenkanten sich nach vorn

biegen, so dass sie mit diesen parallel laufen.

Ampyx pater nov. sp.

Fig. 18—14.

Diagnose. Der Kopfschild bildet, abgesehen von

der Glabella, ein Segment eines Kreises. Die Gla-

bella hoch, gewölbt, nicht gekielt, aber hinten an

den Seiten etwas zusammengedröckt, nach hinten hin

gleichmässig sich verjängend, mit ihrem freien Theile

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0 9. 13

ungefähr '/, der ganzen Länge der Glabella ausser-

halb der Vorderkante des Kopfschildes hervorragend.

Die Spitze der Glabella abgerundet, mit eimem schma-

len Rostrum versehen. "Der Nackenring ziemlich

schmal, sowie auch die erhöhte Linie, welche die hin-

tere Kante der Wangen bildet.

Besehreibung. Der höchste Theil der Glabella liegt etwas

hinter der Spitze. Das Rostrum ist an keinem meiner Exem-

plare erhalten, muss aber schmal gewesen sein, da der

Ausgangspunkt ganz klein ist. Die Dorsalfurchen sind nicht

niedergesenkt oder mit Gribehen versehen. Die Wangen

sind fast fach, aber nicht vollständig beibehalten, weshalb

nicht entschieden werden kann, ob die Hinterecken des

Kopfschildes zu Hörnern ausgezogen gewesen sind.

Von Ampyz pater habe ich nur ein Paar fragmentarische

Exemplare des Kopfschildes, ohne Schale, gefunden.

Agnostus Törnquisti nov. sp.

Fig. 15—17.

Diagnose. Der Kopfschild elliptisch, von einem

ziemlich schmalen Randsaume umgeben. Die Glabella

mit zwei Loben, nach vorn sich verschmälernd. Die

Basalloben ziemlich klein, dreieckig, von einander ge-

trennt. Die Seitentheile vor der Glabella zusammen-

fliessend, durch keine Furche getrennt.

Das Pygidium stärker gewölbt als der Kopfschild,

auch elliptisch, etwas vor der Mitte am breitesten,

darauf nach vorn an Breite abnehmend, umgeben von

einem schmalen, nach vorn sich verschmälernden Rand-

saume. Die Rhachis kurz, fast vollkommen verkuäm-

mert, kann nur vorn und zwar mit Mähe wahrge-

nommen werden, zuweilen mit einem schwachen er-

höhten Punkte versehen. Die Seitenlappen hinter der

Rhachis sowobl mit dieser als auch mit einander zu-

sammenfliessend.

Beschreibung. Der hintere Rand des Kopfschildes scehwach

bogenförmig. Der Randsaum, obgleich ziemlich schmal, ist

14 GERHARD HOLM, UEBER EINIGE TRILOBITEN.

auch am Hinterrande der Seitentheile des Kopfes vorhanden.

Der hintere Lobus hinten am breitesten, aber auch vorn

breiter als der vordere, welcher fast kreisförmig ist. Der

hintere Lobus ohne Eindräckung am Rande und ohne einen

erhöhten Punkt in der Mitte.

Das Pygidium bildet mehr als die Hälfte einer Ellipse,

da dessen grösste Breite etwas vor der Mitte liegt. Die

Rhachis an Exemplaren mit erhaltener Schale fast vollkom-

men verkimmert. An einem Exemplare ohne Schale er-

scheint die nach hinten hin verschwindende Rhachis von

äusserst schwachen HEindräcken gegliedert. Die Grenzen des

hintersten Lobus sowohl nach hinten hin, als nach den

Seiten verkuäimmert. Der Mittellobus und der vordere Lo-

bus in drei Theile durch sehr schwache longitudinale Ein-

senkungen, welche an dem vordersten am schwächsten sind,

getheilt. Den mittleren Theil des Mittellobus nimmt eine

niedrige punktförmige Erhöhung ein. Die Schale ist glatt.

Von dieser Art habe ich vom Kopfschilde nur ein ein-

ziges Exemplar angetroffen, während ich vom Pygidium

mehrere gefunden habe.

Trilobites brevifrons nov. sp.

Fig. 18.

Beschreibung. Der Kopfschild unbedeutend convex, mit

seinem vorderen Rande einen gleichmässigen, obgleich schwa-

chen Bogen bildend, und von einem die Vorderkante sowohl

als die Hinterkante einnehmenden, fadendinnen, erhöhten

Rande umgeben, welcher an der Glabella eimen sehr schma-

len Nackenring . bildet. Die Glabella, den Stirnsaum des

Kopfschildes nicht erreichend, sich nach vorn hin schwach

erweiternd und mit drei Paar Seitenfurchen versehen, von

welchen die hinterste am stärksten ist, die vorderste am

schwächsten, punktförmig, den Aussenrand der Glabella nicht

erreichend. Die drei Paar Seitenlappen bemanemoleieh

gross, gleich breit, mit Ausnahme des zweiten Paares,

welches nach aussen hin an Breite abnimmt. Der Stirn-

lobus gross, vorn abgerundet und mit einer, obgleich sehr

sechwachen FEinbiegung versehen. Von der vordersten Seiten-

furehe der Glabella geht eine dinne, undeutliche, etwas er-

höhte Linie bis zum Augenlobus. Die Augen liegen dicht

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6 N:O 9. 15

bei der Glabella. Die Gesichtsnaht geht vom Auge nach

hinten in einen Bogen und scheint ungefähr in die Hinter-

ecken des Kopfschildes auszulaufen; vor dem Auge läuft sie

beinahe gerade in den Stirnsaum aus. |

Von dieser Art habe ich nur zwei, obgleich nicht ganz

vollständige Exemplare vom Mittelschilde des Kopfes ange-

troffen. Obgleich ich dieselbe nicht zu irgend einer schon

aufgestellten Gattung hinfihren kann, sondern eine neue

Gattung wahrscheinlich darauf zu gränden ist, glaube ich,

zufolge des unvollständigen Materials gegenwärtig noch damit

warten zu missen.

Fig.

GERHARD HOLM, UEBER EINIGE TRILOBILITEN.

Erklärung der Tafel.

1. Pliomera Törnquisti nov. sp. Innerer Abdruck, ganz und gar der

Schale ermangelnd.

Ein Theil der unteren Seite des Kopfschil-

des mit dem Hypostoma. j

Querschnitt der Pleuren.

Pleuren, Innenseite der Schale.

Megalaspis Dalecarlicus n. sp. Kopfschild mit sieben Thorax-

gliedern.

Der rechte Randschild.

Das Hypostoma,. theilweise mit erhaltener

Schale.

Das Hypostoma, innerer Abdruck.

Thoraxglied.

Pygidium mit erhaltener Schale und einem

Abdruck des ibergebogenen Theiles.

Pygidium mit erhaltener Schale. ”

13. Ampyz pater nov. sp. Fragment des Kopfschildes.

Profil.

15. Agnostus Törnquwisti nov. sp. Der Kopfschild.

Das Pygidium.

DEO; innerer Abdruck.

18. Trilobites brevifrons nov. sp. Der Mittelschild des Kopfes.

Bihang till K. Vet. Akad. Handl. Bd.6, N29

LifhW. Schlachter, Stockholm.

6 (

j SN

d PR

;]

4 JF

= 1

el i [

| 4

- BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band. 6. N:o 10.

SYDGRÖNLANDS DRIFVED

V. TH. ÖRTENBLAD.

MED TRE TAFLOR.

MEDDELADT DEN 11 MAJ 1881.

STOCKHOLM, 1881.

RIORNG ak, BORK OTUR OY OCKSOE Rel:

P. A. NORSTEDT &'SÖNER.

batd

iATÄvRTRÖ TT Ag

Sedan lång tid tillbaka har det varit kändt 1), att hafs-

strömmarne till flera arktiska länders kuster såsom till Islands

nord- och nordvestkuster, till Spetsbergen, Grönland o. s. v.

ofta medföra större eller mindre trädstycken, hvilka hos oss

erhållit benämningen drifved. Ehuru detta sålunda var ett

väl bekant faktum, dröjde det dock länge, innan man på veten-

skaplig väg sökte uppvisa, från hvilka trädslag drifveden här-

stammade, samt i sammanhang härmed från hvilket land den

ledde sitt ursprung.

Den första undersökningen 1 detta syfte företogs af pro-

fessor J. G. AGARDH >). Hans undersökningsmaterial, bestående

af 18 prof, var hemtadt från Spetsbergen, derifrån hemfördt

af de svenska spetsbergsexpeditionerna. AGARDH kommer till

det resultat, att af de 18 drifvedsprofven »1/—8 synas utgöras

af lärkträd>, hvarjemte »8 synas vara af gran eller åtminstone

af ett trädslag, som svårligen torde kunna skiljas från vår van-

liga gram. Af de båda återstående anses det ena vara »ett

stycke af en stam, som kommer närmare fur (men såsom tem-

ligen murken svårligen bestämbar)» och: det andra »sannolikt

ett rotstycke af en» Ursprungliga hemlandet för den spets-

bergska drifveden anses af AGARDH vara Sibirien.

En annan forskare, som arbetat på detta område, är pro-

fessor GREGOR KRrRAuUs 3). Materialet för hans undersökningar

utgjordes af 27 drifvedsprof, hvilka alla upptagits ur hafvet

utanför Grönlands ostkust. Af dessa utgjordes 2 uteslutande

af barkstycken, af hvilka det ena visade en med barken hos

1) Från Island är drifveden känd allt sedan ön befolkades; på öar i

närheten af Novaja Semlja anträffade PET drifved under sin nordost-

färd 1580 0. s. v. ; å

2) Om den spetsbergska drifvedens ursprung. Af J. G. AGARDH. OÖfver-

sigt af Kongl. Vetenskapsakademiens förhandlingar, 1869, N:o 2, s.

20 LL

3) Treibhölzer. Bearbeitet von GREGOR KRAUS in Erlangen.

4 ÖRTENBLAD, OM SYDGRÖNLANDS DRIFVED.

Lariz öfverensstämmande bygnad, det andra en med den hos

Picea excelsa. Af de öfriga, som hufvudsakligen utgjordes af

ved, visade sig 22 tillhöra barrträdsgruppen och 3 löfträds-

gruppen. Bland de 22 barrträdsstyckena härstammade 4, hvilka

voro försedda med bark, med full visshet från lärkträdet. Till

dessa slöto sig 11 andra, som saknade bark men i afseende på

veden hade en med dem fullt öfverensstämmande bygnad, färg

o. s. v. Med största sannolikhet härstammade derjemte tvänne

rotstycken från lärkträdet. De fem återstående ansågos kunna

tillhöra Lariz eller Picea, snarast dock den senare. Bland löf-

trädsprofven tillhörde 2 slägtet Alnus (troligen A. incana) och

det tredje Populus (möjligen P. tremula). Med afseende på

hemlandet anser sig Kraus hafva kommit till det resultat, att

detta måste vara norra Asien.

De nu nämnda båda afhandlingarna äro de enda, angående

detta ämne, som mig veterligt förefinnas imom den botaniska

litteraturen.

Det är sålunda hittills endast Spetsbergen och Grönlands

ostkust, som beträffande drifvedens art och ursprung blifvit

underkastade vetenskapliga forskningar. På grund af dessa

kunna ej några slutsatser dragas angående vestra Grönlands

drifved. Antagandet, att denna drifved skulle härstamma från

Amerika och således vara af annan art än den förut under-

sökta, synes ligga närmast till hands, hvarföre en undersökning

rörande nämnde drifved icke torde sakna intresse. Till en

sådan undersökning finnes å härvarande riksmuseum ett rikt

material, hvilket intendenten för botaniska afdelningen, pro-

fessor V. WiTtTROCK, upplåtit till mitt begagnande. Denna

drifvedssamling utgöres af 122 prof, hvaraf 118 stycken bestå

af ved så väl med som utan bark samt 4 stycken af endast

bark. Samlingen, gjord af geologen D:r N. O. Horst, som

under sommaren 1880 hufvudsakligen i geologiskt syfte be-

sökte Grönland, innehåller drifvedsprof från 15 skilda lokaler,

alla belägna på den del af Grönlands vestkust, som benämnes

Sydgrönland. Nordligaste lokalen, Sukkertoppen, ligger på

65” 2 n. br. och den sydligaste, Arzuk, på 61 10 an. br.

hvilka lokaler sålunda hafva en inbördes latitudskilnad af 4” 15.

Utom uppgift om lokal och datum är för många prof anteck-

nadt deras grönländska namn samt dimensionerna af det stycke,

hvaraf de tagits. Profven utgöras i allmänhet af tvärsektioner

jemte bark, då sådan förefunnits. Insamligen är sålunda gjord

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 10. 5d

med stor urskilning och noggrannhet, hvarigenom bearbetningen

mycket underlättats. /

Till jemförelse vid de anatomiska undersökningarna har

jag så mycket som möjligt sökt erhålla material från lefvande

träd. Derjemte hafva samlingarne af trädprof så väl å här-

varande skogsinstitut som å riksmuseum blifvit rådfrågade.

Använd litteratur kommer att på vederbörande ställen

citeras under redogörelsens gång.

För de råd och upplysningar intendenten för riksmusei

botaniska afdelning, professor V. WIiTTROCK, och direktören för

kongl. skogsinstitutet, herr C. G. Hormrrz, godhetsfullt med-

delat mig vid utarbetandet af föreliggande afhandling, frambär

jag härmed till dessa herrar min stora tacksamhet. j

6 ÖRTENBLAD, OM SYDGRÖNLANDS DRIFVED.

I. Beskrifning af drifvedsprofven.

Bland de 122 drifvedsprofven utgöras 20 af ved med bark

antingen fastsittande vid profvet eller hemtad från ett qvisthål

eller någon annan fördjupning på det stycke, hvaraf profvet

tagits, 98 af endast ved samt 4 af endast bark.

De allra flesta styckena bära tydliga spår af att en längre

tid hafva legat i vatten, hvilket oftast visar sig uti en blekt

och urvattnad ytved. "Fillika hafva de genom att länge varit

1 beröring med hafsvattnet blifvit så impregnerade med klor-

natrium, att, sedan ett prof en kortare tid legat i vatten, detta

visar sig känsligt för klorens reagens. Genrom tillsats af silfver-

nitrat erhålles nämligen en fällning af klorsilfver. Ett mindre

stycke, betecknadt med n:o 52, gaf dock ej upphof till någon

tydlig fällning, hvarföre man torde kunna antaga, att detta

åtminstone ej någon längre tid legat i hafsvatten. Detta stycke

är tillika det enda bland löfträdsprofven, som har barken qvar-

sittande, på samma gång som det visar en allt igenom frisk

ved. Vid jemförelse med tvänne af Horst hemförda sektioner

af sälg, som vuxit på Grönland, visade sig en påtaglig öfver-

ensstämmelse. Nämnda prof har derföre icke blifvit betraktadt

såsom tillhörande drifveden.

Ett annat förhållande, som ådagalägger, att profven under

någon tid varit i beröring med hafsvattnet, är, att flera bland

dem bära märken efter hafsdjur. Så äro 5 af trästyckena ge-

nomborrade af mer eller mindre slingrande hål, hvilkas väggar

äro beklädda med en tunn kalkskorpa. Dessa hål äro gångar

efter borrmusslan (Teredo navalis). ”Tvänne barkstycken bära

på sin yta kalkartade bildningar med form af en stympad kon,

upptill öppen. Dessa hafva visat sig vara skalen af kräftdjur,

unga individer af slägtet Balanus.

I vattnet synes veden hafva varit utsatt för stötar och

slitningar, hvarigenom icke blott barken i allmänhet bortfallit,

utan äfven ytveden på de flesta stycken skadats. På somliga

äro vedfibrerna endast upprifna på ytan, medan åter andra

stycken på någon sida sakna en eller tlera årsringar. Dessa

starkare slitningar synas svårligen kunna förklaras endast såsom

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 10. TY

vattnets verkningar, utan äro de troligen förorsakade af stötar

mot hårdare föremål.

Årsringarne hos drifvedsprofven äro mycket vexlande, både

beträffande bredden och en starkare eller svagare utveckling

åt skilda sidor, hvarigenom växtsättet blifvit excentriskt.

För att lära känna årsringarnes bredd har jag på omkring

en fjerdedel af styckena, hvaribland likväl endast upptagits

barrträdsprof beräknat åldern och uppmätt minsta och största

afståndet från märgen till ytterkanten samt på grund häraf be-

räknat årsringarnes medelbredd i kortaste och längsta rigtnin-

gen; men emedan årsringarnes bredd är underkastad stora

vexlingar allt efter trädets ålder, har jag äfven för hvart fem-

tiotal af år beräknat en medelbredd hos årsringen. Resultaten.

häraf äro sammanförda i nedanstående tabell, der alla mått äro

angifna i millimeter.

>> | Å SK

= I kortaste | I längsta | Arsringarnes medelbredd

är) = i Ber i | Er

= radien. | radien. under

(=) Boa 0 NR EI 0 rg Seen NINA AA LR DE

FR Im po ho fe q D |

EN FUKT a Hd ls Por Is SK

Iz B — ÖR | I ST IH SA eS exa

Et Ser les kand Seea | Sä. | 5 AR

3 S BORSTAR Ee ält0S Bl SRA SS 8 ; &

- B eg Öo & | BB OR de = ON SEN

— in SSM I | [7 2 GO ( Ö & I

= Se SEN = = st

| = = i

| | : IH | |

21 149 41 0,28 59 0,40 || 0,34 | 0,38 | 0,36 -—

3 Ti D2 0:68 | ov OA) Of — — —

4 64 54 0:48 | 58 0,91 1,02 — — | =

5 39 27 0,46 | 301 Ost O2 = Wp pali

10 | 60 19.) 0,32 | 49 | 0;82 | 068 = LE

| d I

NEN. 220 0:55) 106): 52,65 TEE svepa

20 | 247 20 Oe I 29 O;2051 020711 ORSEOReN 005

| I |

| .

34 62 6 0,10 | 22 0,52 | 0,32 — =. =

36 65 36 | 0,55 | 52 | 0,80 || 0,82 = = SS

62 | 242 | 35 | Ore | 45 | 019 | 038 | 025 | Ova | Oro |

68 | 103 SE ÖRE RR 1.21 | 1 SON 05467 =

74 | 250 4300-047) 49 FOX 02 Ok | TONER | 08

ÖRTENBLAD, OM SYDGRÖNLANDS DRIFVED.

[0 6

[+]

> 2 PYAEE

= I kortaste I längsta Arsringarnes medelbredd

I = radien. radien. under

Oo — = 2

= ga = F

al å 2 EE |

5 7 2 — AR 3 Ufa FIS SiS SA

(92) Do (TIER Dö (EN tta ee Gu Sand

2) SA 5 Bo & 2 PRE (IE [CE] Oo a

A SA SR TE 2. I 2 0 faan

5 = Sö ÖR FAS SS ER =S | ja sx FÖ

ST [2] lof a oM- SI Ö 3 | Ö |

2 27 22 |: TASSAR

80 99 60 0,67 68 0,78 0,48 — — —

86 46 41 0,90 52 1,13 — — — —

88 201. 20 0,27 30 0,40 0,14 0,14 0,46 0,58

59 31 125 1,44 TT OS 1,36 — — —

93 63 | 533 | 0,84 61 0,97 1,02 -- — =

94 | 140 65 0,46 95 0,68 || 0,94 | 0,52 — —

96 270 FM 0,21 fol5) 0,31 0,20 0,34 0291 De

103 | 288 | 95 0,33 128 0,45 | 0,65 | 0,26 | 0,64 | 0,39

104 | 180 22) 0,55 124 0569-11. 15061] ORAANE0SE —

107 94 | 45 0,48 70 0,74 0,34 — — —

110) 720570) 080 | 64) ”O;90 | AA ERE EI

UA IRn ON = TASE Kol sanORe 23 =

120 | 171 | — — 182 KO 2:08 ,06 | 0,32 —

Denna tabell visar, att årsringarnes medelbredd i allmänhet

är ganska ringa, 1 det hon endast hos tvänne prof öfverstiger

2 mm., medan hon å andra sidan hos icke mindre än 4 under-

stiger 0,2 mm. Gränsvärdena komma att ligga på ännu större

afstånd från hvarandra, om man endast tager hänsyn till ett

mindre antal årsringar. På profvet n:o 19 upptaga 20 årsringar

en bredd af 72 mm., 1 följd hvaraf årsringens medelbredd blir

3,6 mm.; enskilda årsringar mäta öfver 5 mm. Deremot upp-

taga på profvet n:o 26 (se fig. 1) de 140 yttersta årsringarne

' endast en bredd af 7 mm., hvilket ger en medelbredd af 0,05

mm. Med blotta ögat kunna dessa årsringar ej urskiljas, och

under mikroskopet visa de sig bestå af endast 2—5 cellrader

(fig 2). Bredden af dem, som bestå af endast 2 cellrader, är

uppmätt till 0,027 mm. Jemföras dessa smala årsringar med

de bredare hos profvet n:o 19, finner man, att de senare hafva

nära 200 gånger större bredd än de förra !).

')y' Skilnaden blir ännu större, om de smalare årsringarne hos profvet

n:o 26 jemföras med de bredare hos ett på riksmuseum förvaradt

stycke af en lärkträdstam — de ofvan jemförda profven visade sig

nämligen vara af detta trädslag. Enskilda årsringar mäta hos sagde

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 10. 9

Om än skilnaden mellan årsringarnes bredd hos profven i

allmänhet är långt mindre än den nyss antydda, torde dock

tillräckliga skäl finnas för att söka utreda de hufvudsakliga

orsakerna till denna olikhet. I allmänhet gäller:

1:0) att årsringarnes bredd hos skilda trädslag är mycket

olika !). Man jemföre t. ex. de smala årsringarne hos idegra-

nen' och enen med dem hos våra vanliga barrträd tallen och

granen.

2:0) att årsringarnes bredd är olika 1 skilda delar af samma

träd. Så äro stammens årsringar bredare än rötternas och

dessas åter bredare än grenarnes ?).

3:0) att vid högre ålder tillväxten betydligt aftager 3). Ti-

den, då denna minskning börjar, är mycket olika för skilda

trädslag och växtplatser. Våra vanliga barrträd utveckla sällan

årsringar af normal bredd, sedan de uppnått 100 års ålder.

4:0) att en på näringsämnen fattig jordmån ger upphof till

smala årsringar. På mossor, jordfattiga berg o. s. v. anträffas

derföre träd med dvergartadt yttre, ehuru de kunna hafva

ganska hög ålder 2).

5:0) att tillväxten aftar med ljustillgången 3). Träd, som

äro af andra öfverskuggade, hafva derföre ofta mycket smala

årsringar. För att förtydliga detta må omnämnas ett par af

de undersökningar, jag 1 detta syfte företagit på Stockholms

Djurgård. Af trenne undertryckta granar visade

n:o I en medelradie af 27 mm. och 47 årsringar; medelbredd 0,57 mm.

SN2A > AR2000 > 62 > 5; > O;47 >»

> 8 > > SE EE FE > 0,36 >

Hufvudbeståndet visade här en medelbredd hos årsringarne af

öfver 2 mm.

stycke öfver 11 mm. och äro alltså nära 500 gånger bredare än de

smalare hos profvet n:o 26. NÖRDLINGER uppgifver en 50 gånger

större bredd hos årsringar af samma trädslag såsom något ovanligt;

se NÖRDLINGER, Higenschaften der Hölzer, Stuttgart 1860, s. 19.

') Detta har likväl icke — om man, såsom här ofvan blifvit ejordt, en-

dast tager hänsyn till barrträdsprofven -- med afseende på drifveden

någon tillämpning, emedan, såsom längre fram skall visas, denna här-

stammar från trädslag, hvilka, då förhållandena i öfrigt äro lika,

hafva en föga olika stark tillväxt.

?) Jemför A. DE BARY, Vergleichende Anatomie der Vegetationsorganen

der Phanerogamen und Farne 1877, s. 530.

3) Se ofvanstående tabell.

2) Jemför BERGGREN, Om förkrympta barrträd. Botaniska notiser 1873.

S. 102. |

>?) NÖRDLINGER, Eigenschaften der Hölzer, s. 19.

10 ÖRTENBLAD, OM SYDGRÖNLANDS DRIFVED-.

6:0) att årsringarnes bredd aftar vid ett närmande mot

vegetationsgränsen. Sker detta under en lägre breddgrad i

vertikal rigtning, är det hufvudsakligen kölden ensam, som

nedsätter tillväxten. Sker närmandet mot vegetationsgränsen

i horisontal rigtning d. v. s. genom ett närmande mot polerna,

är det den tilltagande kölden och den kortare vegetationstiden,

som hjelpas åt att nedsätta tillväxten.

Huru starkt årsringarnes bredd aftager i sammanhang med

en högre geografisk breddgrad ådagalägga MARTIN och BRA-

VAIS !) genom att hos tallen för flere åldersperioder beräkna

årsringarnes medelbredd under skilda latituder. Från dessa

författare må några jemförande tal anföras, beträffande följande

orter:

a) Kaafjord under 69” 57' n. br.

b) Pello 25 sr OOT LAN

ce) Gefle >» 6040" >

d) Halle > LEO

Årsringarnes medelbredd var här under

1:a—50:e året, 51:a—100:e året, 101:a—150:e året, 151:a—200:e året.

je 150 (ONE 0,68 0,5 mm.

b) EEE 1,4 0,8 0,6 0,5 >

CEN 1,5 10 ÖISKrS

dy) ERA form:

Under antagande, att öfriga barrträd i detta afseende följa

ungefär samma lagar som tallen, skulle våra drifvedsprof vara

hemtade från träd, som uppvuxit under en breddgrad öfver-

stigande Kaafjords. Ofvan anförda tabell visar nämligen, att

årsringarnes medelbredd under de första 50 åren understiger

1 mm., hvaremot den af MARTIN och BrAvars för Kaafjord

beräknade uppgår till fullt I mm. Att på grund häraf antaga,

att drifvedens hemland skulle ligga vid en polhöjd af 70” torde

dock ej vara berättigadt; man skulle i sådant fall allt för

mycket förbise öfriga orsaker till en hämmad tillväxt. Det

är emellertid ej sannolikt, att alla drifvedsprofven äro hemtade

från träd, som wutom ett hårdt klimat äfven varit utsatta för

andra ogynsamma förhållanden, hvarföre, om man utaf års-

ringens medelbredd under de första 50 åren hos de prof, som

utvisa starkaste tillväxten, beräknar ett medeltal, detta ej torde

1) Voyages en Scandinavie, en Lapponie, etc. pendant les années 1838,

1839 et 1840. T. II, P. I. Jemför äfven Mém. Couronn. publ. p. VAcad.

de Bruxelles; T: 2OV, P PPXYCTSAK

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 10. 11

blifva för litet. Det sålunda för de 10 med bredaste årsrin-

garne försedda profven beräknade talet blir 1,46 mm., hvilket

anger en breddgrad ungefär lika med Pellos. Med visshet

torde man sålunda kunna antaga, att drifvedens hemland ej

ligger sydligare än 66” n. br.

Beträffande årsringarnes utveckling må äfven nämnas den

omständigheten, att de på skilda sidor af samma prof ofta

hafva mycket olika bredd, hvarigenom tillväxten blifvit ex-

centrisk. Detta går hos profvet n:o 37 så långt, att märgen

ligger i ena kanten, hvilket likväl äfven beror derpå, att delar

af ytveden äro bortslitna. Deremot äro profven n:o 19 och

76 (fig. 3) nästan oskadade. På det förra är den längsta ra-

dien d- gånger och på det senare 9 gånger större än den min-

sta. De flesta af profven visa något likartadt, ehuru i mindre

grad. I sjelfva verket träffar man sällan träd med fullt kon-

centrisk växt, beroende detta oftast på en ojemn utveckling

hos kronan eller rotsystemet. År tillväxten mycket excentrisk,

torde såsom förklaringsgrunder böra nämnas:

1:0) att lutande stammar vanligen hafva excentrisk växt”!);

2:0) att hos barrträden=grenarnes undre sida normalt är

starkare utbildad än den öfre ?);

3:o) att hos földesna fa jealentill Sjursen (den diken suga

är starkast utvecklad, medan på något afstånd från stammen

den undre sidan har de bredaste årsringarne ?);

4:0) att en tillfogadi yttre skada på någon sida kan göra,

att tillväxten der hämmas, eller, hvad som oftast är händelsen,

helt och hållet uteblifver.- :

Färgen hos drifvedsprofven torde äfven med några ord

böra omnämnas. Vi kunna med afseende på färgen dela dem

i trenne grupper:

1) sådana, som hafva ljus, ofärgad ved. Hit höra omkring

0 st., hvaribland alla löfträdsprofven; |

2) sådana, som hafva en allt igenom rmörkare, brungul

ved. Hit höra omkring 36 st., bland hvilka dock finnas öfver-

gångar till föregående grupp; samt

(

1) NÖRDLINGER, HEigenschaften der Hölzer, 1860, s. 25.

IP)ENÖRDLINGER, |. Ci, 8: 25.

3) Detta torde kunna förklaras derigenom, att safterna vid öfvergången

från stammen till rötterna hufvudsakligen komma att följa den öfre

sidan, medan på något afstånd från stammen tyngdkraften åter kan

göra sig gällande.

12 ÖRTENBLAD, OM SYDGRÖNLANDS DRIFVED.

3) sådana, som hafva ofärgad eller ljusgul splint och mör-

kare brungul kärnved. Hit höra 19 st.

Vid närmare undersökning har det visat sig, att vedens

färg hos drifvedsprofven väsentligen beror på fansen hos inne-

hållet i märgstrålcellerna !). Åro hos barrträdgprien dessa

celler hartsfylda, erhåller veden en brunaktig färg; men sakna

de sådant innehåll, blir veden ljus. Genom att endast några

cellrader i hvarje märgstråle eller t. o. m. endast några celler

1 vissa cellrader hafva färgadt innehåll, uppkomma talrika färg-

nyanser. Härtill bidrager äfven att hartsets färg se vara

mörkare eller ljusare.

Fastän öfvergångar förekomma, saknar likväl ej färgen

betydelse vid artbestämningen, ty såsom bekant, hafva vissa

trädslag, t. ex. granen, normalt ofärgad både kärna och splint,

under det att andra, t. ex. lärkträdet och tallen, efter regeln

hafva mörkare kärnved och ljusare splint. Dock finnas i drif-

vedssamlingen fera prof, som visat sig härstamma från lärk-

trädet, men likväl hafva en ganska ljus, allt igenom lika färgad

ved. HKärnvedsbildningen inträder nämligen ej förr än vid en

något framskriden ålder, hvilken dock är mycket olika för

skilda trädslag och på skilda växtplatser. En på närmgsämnen

rik jordmån synes fördröja densamma, under det att hos träd,

växande på berg och mossar, kärnvedsbildningen snart inträder.

Likaså synes ljusbrist fördröja kärnvedsbildningen, medan ett

varmt och soligt läge befordrar densamma ?).

Att 14 prof visa sig uteslutande bestå af kärnved torde

kunna förklaras derigenom, att splinten antingen bortmultnat

eller, under en längre tid utsatt för hårda yttre slitningar, af-

nötts. Somliga forskare anse äfven, att kärnvedsbildningen

icke nödvändigt upphör med trädets död.

Vedens tyngd och hårdhet, hvilka egenskaper stå 1 nära

samband med hvarandra, kunna någon gång erbjuda ledning

vid bestämmandet af arten. Den specifika vigten vexlar dock

1) Beträffande öfriga orsaker till vedens färg se ÅA. DE BARY, Verglei-

chende Anatomie der Vegetationsorgane der Phanerogamen und Farne.

TS SI 523-026.

?) Sedan kärnbildningen en gång inträdt, försiggår dock omdaningen

ganska jemnt, så att man har skäl till det antagande, att för hvarje

nytt årslager, hvarmed stammens tjocklek ökas, ett inre öfvergår till

kärnved. Emellanåt sker dock kärnvedsbildningen ojemnt, så att en

eller flera årsringar på ena sidan öfvergått till kärnved, medan de

på andra ännu äro att räkna till splinten. Hos Juniperus och Tazxus

m. ff. är ett sådant förhållande t. o. m. regel.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 105-11

så betydligt för samma trädslag, beroende dels på växtplatsen,

trädets ålder samt från hvilken del af trädet profvet tagits),

att några fullt konstanta och bestämmande karakterer ej kunnat

erhållas. Våra drifvedsprof tillhöra alla de lätta trädslagen;

isynnerhet utmärka sig löfträdsprofven för sin låga specifika

vigt. Hos ett prof, som visade sig vara kärnved af lärkträdet,

uppgår specifika vigten till 0,81, hvilket för detta trädslag är

ovanligt högt. Veden är här tillika hård och fast. I allmänhet

skilja sig barrträdsprofven med afseende på hårdheten märkbart

från löfträdsprofven, hvilkas ved är mycket mjuk och porös.

Efter föregående allmänna redogörelse angående drifveden

må nu redogöras för de anstälda mikroskopiska undersöknin-

garne rörande drifvedens inre bygnad. Härvid skall jag för

att undvika onödig vidlyftighet uppställa vissa prof såsom ty-

per och efter redogörelsen för dessa uppräkna de prof, som

med dem äro väsentligen öfverensstämmande, på samma gång

angifvande de smärre afvikelser, som kunna förefinnas.

1:sta typen: profvet n:o 64: ved med bark, tydlig färg-

skilnad mellan kärnved och splint, den förra gulbrun, den se-

nare ljust gul.

Hartskanaler i vertikal rigtning talrika, uppträdande hufvud-

sakligen i årsringens höstzon. Deras storlek vexlande. Kärl

förekomma ej utanför märgslidan.

Vedens hufvudmassa består af trakeider, hvilka på de ra-

diala väggarna äro försedda med ringporer. Dessa uppträda

talrikast mot cellernas ändar. der de ofta stå så tätt, den ena

ofvanför den andra, att de yttre ringarne sammanstöta. Un-

dantagsvis anträffas tvänne ringporer i bredd på cellväggen.

Från vårzonens första cellrader aftaga porerna både i antal

och storlek utåt höstzonen, der de slutligen blifva ganska säll-

synta. Deremot uppträda på de tangentiala väggarna af höst-

zonens 3—5 yttre cellrader helt små ringporer, hvilka äro kor-

sade, vanligen vinkelrätt, af tvänne mörka strimmor (fig. 4).

Märgstrålarne äro af tvänne slag, dels sådana, hvilkas bredd

-utgöras af endast en cell, enradiga, dels sådana, hvilkas bredd

åtminstone på midten utgöres af 2—6 celler, flerradiga märg-

strålar. De förra äro vanligare än de senare, hvilka alltid om-

sluta en hartskanal samt äro bredast på midten, derifrån de

smalna mot ändarna, der hela bredden upptages af endast en

1) Bulletin de la Société Botanique de France. T. XXVI. 1879. &S. 246.

Se vidare NÖRDLINGER, Higenschaften der Hölzer.

14 ÖRTENBLAD, OM SYDGRÖNLANDS DRIFVED.

cell (fig. 4). Beträffande märgstrålarnes höjd har jag träffat

sådana, hvilka endast varit 2 celler höga, men derjemte andra,

hvilkas höjd uppgått till 26 celler. Ett radialsnitt visar, att

cellerna äro ordnade i horisontala rader, af hvilka de 1—3

öfre och nedre bestå af celler, som äro försedda med ring-

porer, hvaremot de mellersta raderna hafva enkla porer, van-

ligen 4 på den del af hvarje cell, som motsvarar bredden af

en trakeid. Någon gång anträffas dock inuti märgstrålarne

bälten af 1—53 cellrader, hvilka äro lika med de yttre raderna.

Ehuru ringporerna äro helt små och lätt kunna förbises, skiljas

dock ringporcellerna lätt från dem, som hafva enkla porer,

emedan de förra konstant sakna innehåll, under det att de

senare ofta äro hartsförande. Hartset är vanligen af brun färg,

lätt urskiljbart från den oljegula cellväggen.

I barkens bastskikt uppträda parenkymeeller af tvänne

slag, nämligen sådana, som äro ordnade horisontalt och bilda

floémmärgstrålarne, och andra, som äro anordnade vertikalt.

Längden hos de förra är omkring dubbelt så stor och hos de

senare 2—5 gånger så stor som bredden. De förra hafva ofta

ett gulbrunt innehåll. De senare hafva på väggarne talrika

silskifvor eller äro någon gång kristallförande, vid hvilket för-

hållande de derjemte äro försedda med ett gulbrunt innehåll,

1 hvilket de nästan kubiska kristallerna ligga. — Prosenkyma-

tiska celler, äfven innehållande ett gulbrunt ämne och likadana

kristaller som de nyss nämnda, förefinnas ofta. Långt talrikare

äro dock de vanliga bastprosenkymeellerna, hvilka tillika med

parenkymeellerna bilda hufvudmassan af bastet. Slutligen an-

träffas äfven spridda sklerenkymatiska celler, hvilka äro tjockast

på midten och afsmalna mot ändarne (fig. 5). De starkt för-

tjockade väggarne visa på tvärsnittet en tydlig lagring; lumina

äro mycket små och innehålla ofta ett brunt ämne. Korkens

hufvudmassa utgöres af tunnväggiga celler med gulbruna mem-

braner. Dessutom förekomma i den del, som till det yttre

synes vara kork, partier, som ursprungligen tillhört bastet, så

att man der anträffar silrör, sklerenkymeeller o. s. Vv.

Bland de stycken. som öfverensstämma med nu beskrifna

prof, ega några bark samt ved med olika färgad kärna och

splint, nämligen n:ris 19, 20, 29, 64, 70, 76 och 105.

Andra sakna bark, men hafva likasom de föregående kärn-

ved och splint af olika färg, nämligen n:ris 2, 26, 27, 34, 51,

08, 79, 85; 94, 103 och 107.

BIHANG TILL K. SV. VET,-AKAD. HANDL. BAND 6. N:o 10. 15

Andra åter hafva bark, men någon färgskilnad mellan

kärnved och splint kan ej iakttagas. Hit höra n:is 14, 18, 25,

28, 48, 55, 66, 69, 74 och 83. Bland dessa må särskildt om-

nämnas n:o 66, hvilket mellan springorna på barken gömde

ganska många barr, som visserligen voro stadda i förmultning

men likväl tilläto ett iakttagande af deras inre bygnad. Tvär-

snittet visade, att epidermis utgjordes af ett lager små, något

tjockväggiga celler, samt hypoderma likaledes af ett enkelt

lager, der väggarne hos enstaka celler voro sklerenkymatiskt

förtjockade. Här innanför uppträdde parenkymeeller med

oregelbunden tvärgenomskärning, hvilka omgåfvo andra i en

oval grupp anordnade celler, inneslutande tvänne fibrovasal-

strängar samt vanligen några sklerenkymoeceller.

Ytterligare finnas bland drifvedsprofven flera, som sakna

bark och hafva en allt igenom lika färgad ved, men hos hvilka

dennas inre byggnad är öfverensstämmande med den ofvan

antydda. Hit höra dels sådana, som hafva mörkt färgad ved,

livar na räknas näskl;8, 0, Ii 16; 21, 37,-51;:56761;

67, 98, 101, 106, 113, 115, 116, 118, 120 och 121; dels andra,

som hafva ljusare ved och derföre äfven visa öfverensstäm-

melse med följande typ, nämligen n:ris 112, 119 och 122.

Bland ofvan angifna prof äro hos n:ris 37, 57, 76 och 119

trakeiderna ej raka utan äro krökta och vridna på flera sätt.

Höstzonens celler visa ej heller någon märkbart starkare för-

tjockning hos cellväggen än vårzonens celler, utan afvika från

dessa endast genom den vanliga sammantryckningen.

Hos ganska många af profven såsom hos n:ris 2, 3, 5, 28,

69 m. fl. har jag iakttagit en spiralformig streckning på väg-

garne af trakeiderna, synnerligast i höstzonen.

2:dra typen: n:o 104: ved med bark och veden af ljus

färg utan skilnad mellan kärnved och splint.

Hartskanaler i vertikal rigtning, vanligen bland höstzonens

celler, finnas, ehuru ej så talrika som hos föregående typ. Kärl

förekomma icke utanför märgslidan.

Trakeiderna nästan likadana som hos föregående. Dock

torde böra omnämnas, dels att cellväggarne förete en mera

ljust oljegul färg, dels ock att de tangentiala väggarnes porer,

hvilka äfven här uppträda endast på höstvedzonens 3—>5 yttre

cellrader, vanligen visa en märkbar olikhet. De kunna näm-

ligen antingen såsom hos föregående vara korsade, hvarvid

dock korsets armar bilda sneda vinklar mot hvarandra samt

16 ÖRTENBLAD, OM SYDGRÖNLANDS DRIFVED.

tillika vanligen sträcka sig långt utanför porens yttre ring,

eller ock endast vara delade af en genom poröppningen gående

strimma (fig. 6).

Märgstrålarne äro här likasom hos föregående typ af tvänne

slag, enradiga och flerradiga, men det senare slaget torde ej

uppträda så ofta som hos föregående; dock innehålla äfven här

de flerradiga märgstrålarne en hartskanal. Höjden af märg-

strålarne synes vexla mellan 2 och närmare 30 celler; den

vanligaste höjden är 6—10 celler. Med afseende på bygnaden

öfverensstämma märgstrålcellerna här noggrant med de hos

föregående typ. De med ringporer försedda märgstråleellerna

sakna alltid innehåll, hvaremot de med enkla porer under

stundom äro hartsförande. Hartsinnehållet är dock här af en

ljusare färg än hos föregående typ, hvarjemte harts sällan

förekommer annat :än i enstaka cellrader eller t. o. m. i en-

staka celler.

Barken visar en bygnad, som 1 flere afseenden öfverens-

stämmer med den hos n:o 64 beskrifna. Parenkymet uppträder

dock mindre ymnigt, och de ofvan beskrifna sklerenkymatiska

cellerna saknas.

De prof, som med detta visa en öfverensstämmande byg-

nad, äro följande: n:ris 4, 17, 23, 30, 38, 43, 47, 50, 60; 62,

69; "72,80, 81,82; 84,86, 87,-39,905- 22193

109, 111 och 117. Dessutom föras hit n:ris 13, 71 och 110,

ehuru de ej med full visshet kunna skiljas från vissa prof till-

hörande föregående typ. Spiralformig streckning har jag iakt-

tagit på trakeiderna hos flere prof.

J:dje typen: n:o 36: ved utan bark.

Hartskanaler förekomma oftast bland höstvedzonens celler.

Kärl utanför märgslidan saknas.

Trakeiderna öfverensstämma noggrant med de under 1:sta

typen beskrifna.

Märgstrålarne äro af tvänne slag, enradiga och flerradiga,

de senare omslutande en hartskanal. Höjden synes vexla mel-

lan 2 och 20 celler; 6—10 celler är den vanligaste höjden.

Märgstrålcellerna hafva antingen smärre ringporer eller ock

stora, enkla, äggrunda porer. Radialsnittet visar, att de med

ringporer -försedda cellerna bilda märgstrålens 1—3 öfre och

undre cellrader; dock förekomma äfven bälten af sådana celler

inuti märgstrålarne, ehuru detta ej ofta är händelsen. Väg-

garne på de med ringporer försedda cellerna äro jemna. Märg-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 10. 17

strålarnes mellersta parti utgöres vanligen af celler med ägg-

porer. En sådan por förefinnes framför hvarje trakeid, så att,

då en parenkymecells längd är lika med bredden af 1—53 tra-

keider, ända till 3 st. äggporer kunna förefinnas på väggen af

en parenkymcell, ehuru en enda är vanligast. — Märgen är

ovanligt stor, uppgår till nära 3 mm. 1 tvärmått, under det

han hos föregående typer ej öfverstigit 1,5 mm.

Med n:o 36 visar endast profvet n:o 59 en öfverensstäm-

mande bygnad.

4:de typen: n:o 114: ved utan bark.

Hartskanaler 1 vertikal riktning talrika, uppträdande huf-

vudsakligen 1 årsringens höstvedzon. Kärl förefinnas ej utanför

märgslidan.

Trakeiderna öfverensstämma 1 allt väsentligt med de un-

der 1:sta typen beskrifna.

Märgstrålarne afvika från de hos föregående typ deri, att

väggarne hos de med ringporer försedda cellerna äro ojemnt

förtjockade, så att större och mindre utskott sträcka sig inåt

cellen. Dessa utskott äro vanligen enkla men någon gång

greniga.

Märgen mindre än hos föregående typ, omkring 1 mm. i

tvärmått.

Med 114 öfverensstämmer profvet n:o 39.

J:te typen: n:o 96: ved utan bark.

Hartskanaler i vertikal rigtning mycket sällsynta. Då de

anträffas, händer det likväl ofta, att de ligga så tätt, att de

beröra hvarandra och på sådant sätt bilda längre sammanhän-

gande band på tvärsnittet. Hartskanalerna äro på tvärsnittet

ofta afdelade genom skiljeväggar (fig. 7), hvilka ett längdsnitt

visar tillhöra tunnväggiga parenkymceller, som uppfylla kana-

lens inre.

Trakeiderna likadana med de ofvan beskrifna, ehuru märk-

bart mindre.

Märgstrålarne enradiga, sällan flerradiga och då vanligen

utan hartskanal. Deras höjd kan uppgå till öfver 20 celler;

vanligen är den 6—10 celler. Märgstrålcellerna hafva oftast

ett gulbrunt innehåll.

Parenkymeceller med vertikal längdriktning förefinnas bland

trakeiderna och äro oftast hartsförande.

18 ÖRTENBLAD, OM SYDGRÖNLANDS DRIFVED.

Vedens färg afviker något från de ofvan beskrifna prof- :

vens genom en svagt rödaktig anstrykning. Gränserna mellan

årsringarne äro ej heller så skarpt markerade.

Med n:o 96 öfverensstämma profven n:is 10 och 88.

6:te typen: n:o 73: ved utan bark, allt igenom af ljus färg,

mycket lös och lätt. Märgen stor, omkring 3 mm. i tvärmått.

Märgfläckar högst sällsynta.

Tvärsnittet utvisar talrika kärlöppningar, spridda öfver

hela årsringen. MHartskanaler saknas. Gränsen mellan årsrin-

garne är tydligt märkbar derpå, att höstzonens tvänne yttersta

cellrader äro starkt sammantryckta; deremot är icke höstzonen

fattigare på kärl, ej heller äro höstzonens celler tjockväggigare

än vårzonens. Kärlen ligga oftast ensamma men kunna äfven

vara anordnade bredvid hvarandra i radial rigtning, så att de

bilda en sammanhängande rad af högst 4 st. Kärlens väggar

äro fullsatta med ringporer, hvilkas yttre begränsning genom

påverkning af grannporerna ofta bildar en 6-sidig figur, hvars

största diagonal ligger i horisontal rigtning och föga under-

stiger bredden af en vedeell. Poröppningen är oval med största

utsträckningen 1 horisontal rigtning. Kärlbottnarne hafva stark

lutning mellan tangentialväggarna, så att de ofta med dessa

bilda en vinkel understigande 45”.

Vedparenkymecellerna hafva på de radiala väggarne helt

små porer, hvilka hufvudsakligen uppträda mot cellernas ändar.

Dessa porer äro genomskurna antingen af en längre strimma

eller ock af två sådana, som skära hvarandra under sneda vinklar.

Vedparenkymet förekommer talrikast i vårzonen. Dessa

cellers bredd så väl i radial som tangential rigtning är ungefär

lika med bredden af två prosenkymceller, och längden är 2 å

3 gånger större än bredden. Parenkymcellerna hafva så väl

större som mindre, alltid enkla porer, af hvilka de mindre äro

vanligast.

Märgstrålarne äro alla enradiga. Deras höjd, som någon

gång öfverstiger 20 celler, utgöres vanligen af omkring 10

celler. Märgstrålcellerna hafva dels stora dels små porer. Det

förra slaget uppträder konstant, då märgstrålen gränsar intill

ett kärl, det senare då angränsande celler äro vedparenkym

eller vedprosenkym.

Med detta prof öfverensstämma n:ris 6, 7, 8, 12, 22, 24,

31, 32, 33, 35, 40, 41, 42, 44, 45, 46, 49, 53, 54, 58, 65, 75,

IT IO2Lock 108:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 10. 19

7:de typen: n:o 15: tvänne barkstycken. På ytan förefin-

nas de ofvan omnämnda kräftdjuren af slägtet Balanus. Basten,

som är i behåll endast på ett par mindre fläckar, visar en

bygnad, som noggrant öfverensstämmer med den hos n:o 64,

1:sta typen, beskrifna. Äfven korken företer en med korken

hos nämnda prof fullt analog sammansättning.

Med n:o 15 öfverensstämma barkstyckena n:o 76.

S:de typen: n:o TT: bark, hvars yta är vågig utan bark-

skållor; med all sannolikhet hemtad från en rot. Den inre

bygnaden är öfverensstämmande med den hos barken till prof-

vet n:o 104, 2:dra typen.

I:de typen: n:o I: bark, hos hvilken bast saknas. Profvet

visar en jemn yta, antingen bearbetad med ett skarpt verktyg

eller ock jemnsliten af hafsvattnet. Korken är af fast konsi-

stens och anordnad i lager, mellan hvilka gränserna framstå

såsom ljusare linier. Dessa linier visa sig under mikroskopet

utgöras af sklerenkymatiska celler med tydligt skiktade väggar

af gulaktig färg. Sklerenkymcellerna bilda lager af 1—3 cellers

tjocklek. De egentliga korkcellerna äro alla lika, hafva kru-

siga väggar af brunaktig färg och äro sträckta 1 tangentens

rigtning.

20 ÖRTENBLAD. OM SYDGRÖNLANDS DRIFVED.

II. Systematisk bestämning af drifvedsprofven.

Då barrträden i vedlagren utanför märgslidan sakna kärl, me-

dan löfträden hafva sådana, komma alla under 1:sta, 2:dra, 3:dje,

4:de och 5:te typerna beskrifna prof att tillhöra de förra, dit

äfven barkstyckena, beskrifna under 7:de, 8:de och 9:de ty-

perna, måste hänföras, hvaremot de under 5:te typen upptagna

profven, hvilka alla ega kärl öfver allt i veden, komma att

tillhöra löfträden.

Barrträden kunna delas i tvänne hufvudgrupper, nämligen

sådana, som sakna hartskanaler och hartsceller, samt sådana,

som hafva hartskanaler eller hartsceller.

Den förra af dessa bhufvudgrupper plägar åter delas i

trenne grupper !), för hvilka slägtena Abies, ÅAraucaria och

Tazus uppställas såsom typer. Jag har dock bland de Abies-

arter, jag varit i tillfälle att undersöka ?), funnit hartskanaler

bos Å. balsamea, ÅA. pectinata, ÅA. sibirica och AA. Webbiana,

hvarföre dessa komma att tillfalla andra hufvudgruppen.

Denna andra hufvudgrupp kan delas i tvänne grupper med

Cupressus såsom typ för den första, der hartskanaler saknas,

men talrika hartsceller förefinnas, samt slägtet Pinus såsom typ

för den andra, der hartskanaler förefinnas.

Då de i det föregående beskrifna barrträdsprofven visat

sig ega hartskanaler, tillhöra de alltså Pinusgruppen. Denna

grupp omfattar utom Pinus äfven slägtena Lariz och Picea

samt åtminstone några arter af Abies såsom Å. sibirica m. £.

Några konstanta karakterer för hvart och ett af dessa

slägten torde ej kunna uppställas, och detta dels på grund af

en mycket stor öfverensstämmelse i vedens bygnad, dels ock

3 Jemför KRAUS, Treibhölzer, 8. 117.

2) Undersökningsmaterialet har dels erhållits ur träsamlingen vid skogs-

institutet dels från lefvande träd; för kontroll hafva sedan NÖRD-

LINGERS Holzquerschnitte anlitats, der, trots NÖRDLINGERS 1 texten

meddelade uppgifter, hartskanaler anträffats hos Abies balsamea, Å

pectinata och A. Woebbiana.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANEL. BAND 6. N:o 10. 21

på grund deraf, att bland nämnde slägtens talrika arter endast

en del ännu äro anatomiskt FER

Ofvan är emellertid visadt, att drifveden ej haft sitt hem-

land sydligare än 66” n. br., hvarföre i samlingen andra arter

ej äro att söka än de, som förekomma norr om sagde gräns.

Följande arter af slägtena Larixz, Picea, Pinus och Abies an-

träffas ofvanför 66” n. br.:

2 Europa: Lariz sibirica LEDEB., Picea excelsa Dive och

P. orientalis (L.), hvilken senare dor af somliga författare !)

endast anses såsom en varietet af den förra, samt Pinus su-

vestris I.;

2 Asien: Lariz sibirica LEDEB. och ÅL. dahurica (FISCH.),

hvilken senare GRISEBACH betraktar såsom en varietet af den

förra, Picea ortientalis (L.), Pinus silvestris L. och P. cembra

L. samt Abies sibirica LEDEB.;

2 Amerika: Lariz microcarpa Hooker och Picea alba LINK.

Af ofvannämnda 9 trädslag äro Picea excelsa och Pinus

silvestris utmärkande för norra Europa, Lariz sibirica bildar

hufvudmassan af Sibiriens skogar, och Picea alba uppträder

såsom förhärskande i Norra Amerika ofvanför 66” n. br.

De barrträd, som kunna sökas bland drifveden, äro sålunda:

Lariz sibirica, dahurica och microcarpa;

Picea alba, excelsa och orientalis;

Pinus silvestris och cembra samt

Abies swbirica.

Dessa trädslag kunna med afseende på märgstrålarnes byg-

nad delas i tvänne grupper:

1:0) Cellerna i märgstrålarnes mellersta rader hafva små

enkla porer, vanligen 4 på så stor del af märgstrålcellen, som

motsvarar bredden af en trakeid. Hit höra ofvannämnda arter

af Lariz, Picea och Abies.

2:0) Cellerna i märgstrålarnes mellersta rader hafva stora

enkla porer, äggporer, vanligen endast en på så stor del af

märgstrålcellen, som motsvarar bredden af en trakeid. Hit höra

Pinus silvestris och P. cembra.

Bland drifvedsprofven komma de under 1:sta, 2:dra och

D:te typerna beskrifna att tillhöra den förra af dessa grupper

och de under 3:dje och 4:de typerna beskrifna den senare.

1) GRISEBACH, Vegetation der Erde, 1872, I, s. 93.

2) GRISEBACH, Vegetation der Erde, 1872, II, s. 239.

20 ÖRTENBLAD, OM SYDGRÖNLANDS DRIFVED.

Bland de prof, som äro beskrifna under 3:dje och 4:de

typerna, har man alltså att söka Pinus silvestris och P. Cembra.

Pinus silvestris har väggarna hos de med ringporer för-

sedda märgstrålcellerna ojemnt förtjockade, så att åsar bildas

inåt cellen. Dessa åsar antaga på ett radialsnitt formen af

utskott !).

Pinus Cembra har väggarna hos de med ringporer för-

sedda cellerna icke ojemnt förtjockade.

Vi finna alltså, att de under 3:dje typen beskrifna profven,

n:ris 36 och 59, äro hemtade från Pinus Cembra samt de un-

der 4:de typen beskrifna, n:ris 39 och 114, från Pinus silvestris.

Dessa trädslag förefinnas ej i Amerika, hvarföre — under

antagande att drifvedssamlingen härstammar från samma trakt

— de amerikanska arterna Lariz microcarpa och Picea alba

icke tagas med vid den vidare bestämningen. Alltså imnskränkes

denna till att med afseende på de återstående arterna skilja

mellan slägtena Lariz, Picea och Abies.

Abies karakteriseras genom ett i påfallande grad ringa an-

tal hartskanaler, hvilket föranledt flere författare ?) till det på-

stående, att Abies saknar hartskanaler. ”Tillika skiljes Abies

sibörica från här i fråga varande arter af Lariz och Picea derpå,

att hartskanalerna vanligen äro uppfylda af tunnväggiga paren-

kymeeller.

På grund af dessa kännetecken finna vi, att de under 5:te

typen beskrifna profven, n:ris 10, 88 och 96, äro stycken af

Abies sibirica.

Återstår alltså nu, att skilja mellan Lariz, med de när-

stående arterna sibirica och dahurica, samt Picea, med de lika-

ledes nära hvarandra stående arterna excelsa och orientalis.

Härvid har jag icke lyckats finna något enda, under alla för-

hållanden ensamt för sig afgörande kännetecken ?) hos veden.

!) BR. HARTIG, Unterscheidungsmerkmale der wichtigeren in Deutschland

wachsenden Hölzer. Miinchen 1879. S. 7.

2) Jemför KRAUS, Treibhölzer, s. 117; NÖRDLINGER, texten till hans

Holzquerschnitte angående Abies balsamea, pectinata, Smithiana och

Webbiana; R. HARTIG på ofvan anförda ställe angående Abies pectinata.

3) Då JOSEPH MOELLER vid beskrifningen af vedens bygnad hos Larix

säger: »Ich habe gefunden, dass die bis 10 Zellen hohen Markstralen

nicht selten 3—4 Zellen breit sind, was bei Fichten nicht vorkommt>

(JOSEPH MOELLER, Beiträge zur vergleichenden Anatomie des Holzes,

Denkschriften der Kaiserl. Akad. der Wissenschaften in Wien, 36 B,

1876), så är detta otvifvelaktigt föranledt af något förbiseende, ty så

väl granen som lärkträdet ega både enradiga och flerradiga märg-

strålar, hvilkas höjd icke sällan öfverstiger 20 celler.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 10. 23

Likväl kunna, med afseende på ofvannämnda arter, slägtena

Lariz och Picea under vissa förhållanden säkert skiljas, nämligen

1:o) då'bark finnes: Lariz har i bastskiktet spridda skle-

renkymeceller, hvilka hos Picea saknas !);

2:0) då olika färg förefinnes hos kärnved och splint: La-

rig har mörk kärnved och ljus splint, då deremot hos Picea

någon sådan färgskilnad ej förefinnes ?);

3:o) då barr finnas: hos Picea utgöres hypodermat hufvud-

sakligen af sklerenkymceller, då deremot sådana i hypodermat

hos barr af Lariz endast undantagsvis förefinnas.

När icke dessa fullt konstanta karakterer kunnat användas,

har jag vid drifvedens bestämning tagit hänsyn till följande

omständigheter:

1:0) Hartskanaler i vertikal rigtning förekomma hos Lariz

talrikt, hos Picea mera sparsamt ?).

2:0) De mellersta märgstrålcellerna äro hos Larixz vanligen

fylda med harts af mörk färg, medan hos Picea motsvarande

celler antingen sakna harts eller, då sådan 1 ett fåtal celler

finnes, denna är af ljus färg, föga mörkare än cellväggen.

3:0) De yttre raderna af höstzonens trakeider hafva på de

tangentiala väggarna hos Lariz vanligen rätvinkligt korsade

ringporer (se fig. 4), der korsets armar sträcka sig föga eller

intet utanför porens yttre ring, medan hos Picea motsvarande

porer antingen endast äro delade af en linie eller ock sned-

vinkligt korsade, hvarvid korsets armar vanligen sträcka sig

långt utanför porens yttre ring (se fig. 6). Dessa porformer

äro dock ej fullt konstanta.

4:0) Lärkträdets ved, om ock allt igenom af samma färg,

är mörkare och kådigare än granens. I vissa fall, såsom då

profvet hemtats från kärnved af Lariz, är denna karakter fullt

pålitlig.

På grund af ofvanstående kännetecken hafva de under

1:sta typen beskrifna profven, utgörande 52 stycken, bestämts

1) J. A. BORGMAN, Studier öfver barkens inre bygnad i Coniferernas

stam. Lunds universitets årsskrift 1877—78. S. 44 och 46.

?) R. HARTIG, Unterscheidungsmerkmale etce., s. 6. Detta kännetecken

framhålles här såsom tillräckligt men gäller tydligen endast under

förutsättning, dels att kärnvedsbildningen hos Lariz inträdt, dels ock

att profvet är fullständigt och ej utgöres endast af kärnved eller en-

dast af splint.

3) Enligt NÖRDLINGER skulle denna karakter vara tillräcklig. Jemför

NÖRDLINGERS Holzquerschnitte, »Schliässel zur Untersuchung der zwei-

hundert Holzarten des I und II Bandes>.

24 ÖRTENBLAD, OM SYDGRÖNLANDS DRIFVED.

till Lariz och de under 2:dra typen upptagna, utgöramde 33

stycken, till Picea.

Till barrträdsgruppen hörde äfven de 4 barkstycken, som

ofvan beskrifvits under 7:de, 8:de och 9:de typerna.

Bestämningen af dessa prof möter ännu större svårigheter

än vedens bestämning, om den skall göras oberoende af vedens

bestämning, ty dels är endast ett mindre antal barrträd under-

sökta med afseende på barken, och dels framgår af de gjorda

undersökningarna, att väl skilda trädslag visa stor öfverens-

stämmelse med afseende på barkens bygnad. Nu är emellertid

på goda grunder antagligt, att nämnda barkstycken icke här-

stamma från andra trädslag än dem vedprofven visats tillhöra.

Här voro nämligen alla i norra Europa och Asien förekom-

mande, med hartskanaler försedda barrträdsslägten represen-

terade. Frågan löses alltså genom att med hänsyn till de arter,

som inom nämnde område förekomma, påvisa karakterer för

barken hos slägtena Larixz, Picea, Pinus och Abies. Härvid

torde följande uppställning kunna användas !l):

1:o0) Sklerenkymeeller af parenkymatisk form förekomma:

a) sklerenkymeellerna regelbundna: Picea excelsa.

b) sklerenkymeellerna oregelbundna och förgrenade: Abies st-

birica.

2:0) Sklerenkymceeller af prosenkymatisk form förekomma:

a) sklerenkymcellerna uppträda enstaka: Larirx.

b) sklerenkymeellerna bilda mellan korkskikten sammanhän-

gande lager: Pinus.

På grund häraf finna vi, att de med 15 och 16 betecknade

barkprofven äro af Lariz, det med 77 betecknade af Picea och

profvet n:o 9 af Pinus.

Under antagande, att hela drifvedssamlingen härstammar

från samma trakt, hafva äfven löfträdsprofven tillhört träd,

som uppvuxit under ett mycket nordligt klimat. Ofvan är

nämndt, att löfträdsprofven tillhöra ett mycket lätt trädslag,

på grund hvaraf slägtet Sorbus icke bland dem kan vara repre-

senteradt, och af öfriga nordliga slägten, nämligen Betula,

Prunus, Alnus, Saliz och Populus, de två sistnämnda sanno-

likast gifvit upphof åt nu i fråga varande del af drifveden.

1) Jemför KRAUS, Treibhölzer, s. 120.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 10. 25

För en noggrann bestämning låta sistnämnda 5 slägten

gruppera sig på följande sätt:

1:0) Märgstrålarnes bredd utgöres af 1—3 celler: Betula

och Prunus. å

2:0) Märgstrålarne alltid enradiga:

a) veden med talrika märgfläckar, märgen trekantig: Alnus.

b) veden nästan utan märgfläckar, märgen icke trekantig, van-

ligen rund: Saliz och Populus.

Då löfträdsprofven alla visat sig ega enradiga märgstrålar,

hvarjemte de sakna märgfläckar, samt hafva rund märg, komma

de alltså att tillhöra slägtena Saliz och Populus.

Dessa båda slägten torde endast på grund af vedens byg-

nad icke med säkerhet kunna skiljas. NÖRDLINGER har 1 sin

tablå öfver tvärsnitten inom 1:sta och 2:dra banden af sina

»Holzquerschnitte» skilt dem derpå, att Salix skulle hafva kärlen

likformigt spridda öfver hela årsringen, hvaremot de hos Po-

pulus skulle bilda greniga figurer (>»Porenvertheilung deutlich

dendritisch verzweigt»). Denna olikhet har jag vid undersökning

af material, hemtadt från lefvande träd, icke kunnat iakttaga.

Då emellertid bland det stora antalet Salices här endast

ett fåtal kan ifrågakomma, nämligen blott de trädformiga, nord-

liga arterna d. v. s. S. vitellina, Caprea och pentandra samt

af Populus endast tremula, blir bestämningen lättare. Salix

Caprea och pentandra hafva, såsom äldre, mörkare gulbrun kärn-

ved och ljus splint, under det veden hos Saliz vitellina och

Populus tremula är allt igenom hvit. Veden hos de i drifveds-

samlingen förekommande, under 6:te typen beskrifna profven,

utgörande 25 stycken, är af ljus färg utan skilnad mellan kärn-

ved och splint. Dessa prof härstamma alltså från Salix vitel-

lina eller Populus tremula eller ock från båda dessa trädslag.

I det föregående är alltså visadt, att drifvedssamlingen

härrör från 9 eller 6 slägten !) nämligen Lariz, Picea, Pinus,

1) De för drifvedsprofyen antecknade grönländska namnen uppgå till

10 stycken, nämligen pingek, unarsivik med ikek, orsuernek, kanumngnek,

uligilek, arnat kissuat, norssagssak, anernek, kispevinek samt ikertalik

eller ikinssak. Beträffande dessa namns betydelse, har D:r HOLST an-

tecknat följande:

»>Pingek fast, tämligen tungt (nåleträ»), dels rödaktigt dels gul-

aktigt. Brukas till kajakåror och harpunskaft (enl. S. KLEINSCHMIDT).

Unarsivik mycket lätt, hvitt (>nåleträ»), tämligen fast. Brukas

till kastpilar, >ländsere» (lansar), kajaker och konsbåde (S. K.).

Igkek eller ikek är förmodligen icke något särskildt träslag utan

en viss beskaffenhet hos trä. TIkek finnes så väl i pingek som unar-

sivik. Dock kan äfven en hel stam bestå af ikek. Det är segt och

26 ÖRTENBLAD, OM SYDGRÖNLANDS DRIFVED.

Abies samt Populus och Saliz, bland hvilka Pinus med visshet

är representeradt af tvänne arter. Antalet prof tillhörande de

skilda slägtena är följande:

I bag AA ON ba 92 träprof och 2 barkprof 54 st.

MPa CO GARAT EN ORTEN DÖ > ST » 34 >

Pinus silvestris -...- 2 > gå 1 4 POR

> — Cembra -....- 2 > »

VA Dros ee NE 3 SV ESA St ER SN SÄ

Salix kg NNE 25 Saddler rg ct KARIN 25 >»

Populus

elastiskt, hvarföre det särskildt egnar sig till kajakringar och bågar

((EOD) É

Orsuernek är lätt, oftast något brunaktigt, brister lättare än

unarsivik (S. K.). C. LYTZEN menade, att orsuernek var gran. Det

är rikt på harpix och användes att göra upp eld med (C. LYTZEN).

Kanungnek, ett välluktande nåleträ; fibrerna likna enens. Finnes

endast i tunnare och i regeln krökta stycken (S. K.).

Uligilek, också kalladt arnat kissuat (qvinnoträ), är ett löfträ,

förmodligen asp eller poppel. Det klyfves med svårighet men brister

utomordentligt lätt, är blött och kan sammantryckas, hvarföre det

begagnas såsom kork (S. K.). ;

Norssagssak hänför sig troligen endast till användningen, så att

det, som användes till kastträ (norssak), kallas så. LYTZEN bestred

dock denna åsigt och menade, att det åtminstone i Julianshåb var

en särskild träsort>.

Att icke alla de särskilda namnen beteckna ved af skilda träd-

slag inses redan deraf, att namnens antal är större än antalet arter,

som äro representerade bland drifvedsprofven. Dessutom äro de här

i fråga varande vedarterna ofta till det yttre så lika, att de till sin

rätta artbestämning trotsa ett obeväpnadt öga. Detta bevisas äfven

deraf, att samma vedart af grönländarne erhållit flere namn, hvar-

jemte ett namn samtidigt användes på skilda vedarter. Såsom upp-

lysande i detta afseende må nämnas följande:

För prof af Larix äro antecknade namnen pingek, unarsivik med

ikek, ikertalik eller ikinssak, af hvilka dock pingekR oftast förekommer.

För prof af Picea förekomma namnen wnarsivik, ikertalik eller

ikinssak, anernek och kispevinek, af hvilka unarsivik är allmännast.

Prof af Abies äro betecknade med wunarsivik och ikerntalik.

Löfträdsprofven benämnas konstant uligilek eller arnat kissuat.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 10. 27

III. Bestämning af drifvedens hemland.

I det föregående är visadt, att på grund af årsringarnes

svaga utveckling de träd, från hvilka drifvedsprofven hemtats,

uppvuxit under ett nordligt klimat, och att sålunda drifvedens

hemland måste vara norra Europa, Sibirien eller nordligaste

delarne af Amerika. Då emellertid bland drifvedsprofven före-

finnas tvänne arter af slägtet Pinus jemte en art af slägtet

Abies, kan hvarken nordligaste Europa eller motsvarande del

af Amerika vara drifvedens hemland, emedan nämnde trakt af

Europa endast eger en Pinus samt icke någon Abies och mot-

svarande trakt af Amerika icke någon art af dessa båda släg-

ten. Drifvedens hemland måste alltså vara norra Asien, d. ä.

Sibirien, hvilket ytterligare bekräftas deraf, att slägtet Larix,

som i nordligaste trakterna af Europa och Amerika intager en

underordnad plats i skogarne men deremot i Sibirien bildar

hufvudbeståndet, talrikast är representeradt bland drifveds-

profven.

Hela Sibirien har likväl icke lemnat material till drifveden.

En undersökning om sättet för drifvedens uppkomst förvissar

oss snart härom.

För drifvedens uppkomst gifvas vissa nödvändiga förut-

sättningar. Drifveden måste nämligen utgöras af träd, hvilka

haft en sådan växtplats, att de derifrån på ett naturligt sätt

lösgjorts och förts till hafvet, hvarest samtidigt oifvits upphof

åt en strömning.

Dessa förutsättningar finna sin nöjaktiga förklaring endast

genom det antagande, att drifveden leder sitt ursprung från

träd, som uppvuxit på en flodstrand. Äfven drifvedens inre

bygnad ger stöd åt ett sådant antagande. Ofvan är omnämndt,

att årsringarne oftast utvisa ett excentriskt växtsätt, hvilket

antyder, att moderträden haft en mer eller mindre lutande

ställning — just en sådan som träd växande på flodstränder

ofta intaga. Den ursprungliga produktionsorten för Sydgrön-

lands drifved är sålunda stränderna af Sibiriens stora floder.

28 ÖRTENBLAD, OM SYDGRÖNLANDS DRIFVED.

Att emellertid icke alla dessa floder bidragit till uppkom-

sten af nämnde drifved, derom förvissar oss den kunskap vi

ega om de arktiska hafsströmmarne.

Enligt HERMAN BERGHAUS framställning 1) utgår från Öbi-

Jenissejs mynning en ström, som snart delar sig i tvänne, den

ena med dragning åt öster, den andra åt vester. Dessa ström-

mars vidare lopp är dock icke angifvet längre än ett stycke

utanför Kariska hafvet.

Professor NORDENSKIÖLDS åsigt om de hafsströmmar, som

bildas af Obi-Jenissejs flodvatten, är delvis en annan. Han

säger härom ?): »Det inflytande, som jordens rotation ut-

öfvar 1 dessa höga breddgrader på strömmar, som framlöpa

ungefär 1 meridianens rigtning, är mycket betydligt och ger

åt söderifrån kommande strömmar en ostlig aflänkning. Till

följd häraf måste Obi-Jenissejs fodvatten till en början hållas

likasom instängdt i en egen strömfåra längs med Taimurlandets

kust, ända till dess strömmen bortom Kap Tscheljuskin obe-

hindradt kan fortlöpa mot nordost eller ost».

Af en iakttagelse, gjord af docent KJELLMAN under början

af Prövens färd från Dicksons hamn till Norge år 1875, fram-

går dock, att icke hela vattenmassan från Obi och Jenissej er-

håller en dragning åt öster. I sin redogörelse för sagde färd ?)

yttrar KJELLMAN efter att hafva jemfört Prövens enligt besticket

förmodade läge med det på grund af observationer beräknade,

verkliga läget: »Vi hade sålunda genom ström satts omkring

en breddgrad åt norr och omkring två längdgrader åt vester,

och detta oaktadt vinden hela tiden varit nordlig, under nära

ett dygn mycket hård, och sjögången från norr efter det vi

lemnade ismassan utanför Dicksons hamn varit hög och, medan

stormen varade, mycket våldsam. Detta visar att från Obis

och Jenissejs mynningar en ström går i ungefär NNV rigtning.

Ofvanstående yttranden af NORDENSKIÖLD och KJIELLMAN

synas förenade bekräfta BERGHAUS uppfattning om en delning

af Obi-Jenissejs flodvatten i tvänne strömmar, en med dragning

åt öster och en annan åt vester.

1) Physikaliscehe Wandkarte der Erde in Mercators Projection von HER-

MAN BERGHAUS. Gotha, Justus Pertes 1874.

?) Framställning rörande 1878 års ishafsfärd af A. E. NORDENSKIÖLD.

Göteborg 18T7, s. 8.

3) Redogörelse för Prövens färd från Dicksons hamn till Norge samt för

Kariska hafvets växt- och djurverld, lemnad af F. R. KJELLMAN. Bi-

hang till K. Sv. Vet.-Akad. handlingar. 1877. Bd,. 4. N:o 1. 5. 48.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N.O 10. 29

På östra sidan om Kap ”Tscheljuskin anträffades under

Asiens kringsegling med Vega icke någon större ström med

dragning åt vester !), hvarföre NORDENSKIÖLDS åsigt om ström-

marnes rigtning i följd af jordens rotation här torde hafva full

tillämpning.

Med stöd af ofvanstående uppgifter kan den ursprungliga

produktionsorten för vestra Sydgrönlands drifved noggrant an-

gifvas.

Då det är visadt, att nämnde drifved härstammar från Si-

birien, måste han antingen af en ostlig eller en vestlig hafs-

ström hafva förts till Grönland. Om strömmen vore ostlig,

skulle han utgå från eller stå i förbindelse med östra armen

af fodvattnet från Obi och Jenissej eller floderna öster om

dessa samt, alltjemt med ostlig hufvudrigtning, slutligen genom

Lancaster sund inkomma i Baffins Bay. En sådan ström finnes

likväl icke, ty det är bekant, att den östra arktiska strömmen

från Asiens nordkust böjer sig ned genom Berings sund och

ersättes af en söder ifrån kommande ström, hvars hufvudmassa

flyter längs kusten af Norra Amerika ?), hvarföre här träd-

gränsen ligger högre än i Östra Asien.

Sydgrönlands drifved måste således från Sibirien hafva

burits af en vestlig hafsström. Denna ström kan endast förses

med drifved från vestra armen af Obi-Jenissejs flodvatten, ty

inga andra drifvedsförande floder förekomma i Sibirien vester

om dessa, och det är ej möjligt, att någon ursprungligen ostlig

hafsström, trotsande den kraft, som åstadkommes genom jor-

dens rotation, skulle kunna vända och sålunda slutligen blifva

en vestlig ström. Vi böra på grund häraf i Obis och Jenissejs

floddalar återfinna den ursprungliga produktionsorten för vestra

Sydgrönlands drifved.

I det föregående hafva de i drifvedssamlingen förekom-

mande trädslag blifvit bestämda äfvensom det ursprungliga

hemlandet för vestra Sydgrönlands drifved angifvet. Det må

nu tillåtas mig att lemna en redogörelse för trädvegetationen

på den ort, der nämnde drifved alstrats, äfvensom sättet för

dfifvedens uppkomst, för att sedan påvisa, i hvad mån drifve-

dens sammansättning öfverensstämmer med hemlandets träd-

1) Enligt muntligt meddelande af docent F. R. KJELLMAN.

?) Jemför BERGHAUS Physikalische Wandkarte.

30 ÖRTENBLAD, OM SYDGRÖNLANDS DRIFVED.

vegetation. Härvid har jag att stödja mig vid af lektor H. W.

ARNELL benäget lemnade utförliga meddelanden angående Je-

nissejs floddal !).

Trädvegetationen på Jenissejs stränder utgöres enligt AR-

NELL hufvudsakligen af Larix sibirica LEDEB., Picea orientalis

L., Abies sibirica LEDEB., Salices, af hvilka S. vitelliana L. är

den allmännast förekommande trädformiga arten, Alnus gluti-

nosa GAERIN. och viridis D C., Betula verrucosa ErxRH., Populus

tremula L. och Sorbus aucuparia TD. — Pinus silvestris L. och P.

Cembra L. förekomma äfven ehuru mindre ofta.

Dessa träd växa likväl icke blandade om hvarandra utan

intaga olika bälten af stränderna, hvilkas bygnad är ERE

afvikande från de hos oss vanliga strandformerna.

Närmast floden förefinnes vid lågvatten en sakta sluttande,

stundom nästan plan, lerig strand, hvars bredd, ehuru oftast

obetydlig, någon gång öfverstiger två kilometer. Vegetationen

utgöres här endast af spridda buskformiga Salices, som tilltaga

i storlek, ju närmare man kommer den derpå följande strand-

branten ?). Denna, bildad genom flodvattnets mineringsarbete,

bär trädvegetation hufvudsakligen på krönet, derifrån träden,

fastsittande vid den torfva, på hvilken de uppvuxit, småningom

nedrasa, hvarvid de en tid kunna qvarstå i branten, då de in-

taga en mot floden stupande ställning. När strandbranten är

så hög, att hon icke ens vid flodvatten öfversvämmas, erhåller

det derpå följande strandpartiet en annan karakter, än då

strandbrantens krön ligger under flodens högsta vattenstånd.

I förra fallet vidtager strax barrskogen (mest Lariz men äfven

Picea, Abies och Pinus) eller ock, synnerligast der eld härjat,

björkskog; i senare fallet förefinnes ett bälte, der löfträden

(Salices, Populus, Betula, Alnus m. £1.) äro förhärskande, ehuru

äfven spridda barrträd förekomma. Detta bälte, hvars bredd

från mindre än 100 meter kan uppgå till nära en mil, visar

tydliga spår af att tidtals vara öfversvämmadt. Mark, träd och

buskar äro lersmorda och marken ofta ytterst sumpig. Bältet

genomdrages nästan alltid af talrika, långsträckta flodarmar,

som under lågvatten ofta ej stå i förbindelse med floden. Norr

1) ARNELL var en bland deltagarne i 1876 års landtexpedition, som

hade till uppgift att undersöka förhållandena i Jenissej-dalen.

2) Äfven vid några af våra floder såsom vid Ångermanelfven och Lule-

elfven förekomma sådana branta, ständigt nedrasande stränder under

namn af nipor.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 10. 31

om 62” förefinnes tillika en oändlig mängd små sjöar, så många

att man på en dag anträffar sådana i hundratal. Ofvanför detta

bälte vidtager slutligen barrskogen, som sålunda någon gång

kan ligga på milsvidt afstånd från floden.

Klippstränder äro vid Jenissej ytterst sällsynta. Då alltså

stränderna nästan uteslutande bestå af lösa jordlager, äro de

mycket utsatta för ras, hvarigenom drifvedens uppkomst delvis

förklaras. Såsom närmaste orsaken till dessa strandras bör i

främsta rummet märkas flodvattnets mineringsarbete, hvilket

är verksammast, der flodens bredd är mindre, och der strän-

derna äro höga och branta, samt der flodfåran böjer sig.

En annan orsak till strandrasen påpekades för Dr ARNELL

af skeppsbyggmästare BoIining i Jenisseisk. Han antog, att

skogen med den tunna jordskorpa, som upptinar under som-

maren, sakta skulle glida på de underliggande frusna jordlagren

fram mot strandbranterna. »Detta», säger lektor ARNELL, »SYynes

troligt, då enligt min erfarenhet trädrötterna ej nedtränga i

den frusna jorden och sålunda ej hindra ett sådant framträn-

gande».

Drifved kan emellertid äfven bildas oberoende af strand-

rasen. Vid snösmältningen stiger vattnet ända till 30 å 40

fot öfver lågvattnets nivå, olika på skilda ställen allt efter

strändernas höjd och flodfårans bredd. Floden öfversvämmar

då med våldsamhet sina bräddar !), vinterns fasta isbrygga ra-

seras, och stora isstycken börja segla utför floden. Träd upp-

ryckas nu vid islossningen, kullkastas eller afbrytas af ström

och medföljande isblock samt bortföras sedan af vattnet. Den

på detta sätt uppkommande drifveden härstammar hufvudsak-

ligen från det sumpiga strandbälte, der löfträden äro domi-

nerande.

Slutligen medverkar äfven stormar och snötryck till drif-

vedens uppkomst, 1 det att härigenom nedbrutna träd och träd-

delar komma att, då de falla inom öfversvämningarnas område,

bortföras af flodvattnet.

När så träden på ett eller annat sätt lösgjorts från sina

växtplatser och fattats af strömmen, händer det ofta, att de

') Om en öfversvämning af Jenissej läsa vi uti tredje häftet af NOR-

- DENSKIÖLD, »Vegas färd kring Asien och Europa», s. 203, der det bland

annat heter: >»Den starka öfversvämningen hade till och med öfver-

raskat flyttfoglarne. Det fans för dem på långa sträckor ingen torr

fläck att hvila pår o. sg. Vv.

32 ÖRTENBLAD, OM SYDGRÖNLANDS DRIFVED.

vid vattnets sjunkning blifva qvarliggande på stränderna, för

att först vid nästa öfversvämning åter föras vidare. Lektor

ARNELL omnämner, att sommaren 1876 förefunnos på Jenissejs

stränder — dock först norr om 69” — stammar 1 sådant antal,

att ångbåtarne stannade och insamlade sitt dagsbehof på några

timmar. Deremot anträffades ej någon nämnvärd mängd fy-

tande drifved. Det är alltså sannolikt, att drifved hufvudsak-

ligen under öfversvämningsperioderna föres nedåt floden.

Under tiden mellan tvänne öfversvämningar hinner drif-

veden att torka, så att han sedan länge kan ligga i vattnet

utan att sjunka. På sådant sätt blir det möjligt för stammar

af löfträd att medfölja hafsströmmen ända till Grönland. Dock

är det beaktansvärdt, att fullt en femtetel af här i fråga va-

rande drifvedssamling utgöres af löfträdsprof. Detta förhållande

kan dels förklaras derigenom, att löfträden från början samno-

likt utgöra en högst betydande part af drifveden, enär hela

den trakt, som nås af öfversvämningarna, nästan uteslutande

är beväxt med löfträd, dels ock derigenom, att löfträdsstycken

för grönländarne äro mindre användbara, i följd hvaraf sådana

oftare anträffats vid drifvedsprofvens insamling. Att prof af

Betula och Alnus, hvilka träd vid Jenissej äro allmänna, icke

förefinnas i denna drifvedssamling beror derpå, att, såsom be-

kant, dessa träsorter 1 vattnet mycket snart sjunka. Så är äfven

förhållandet med Sorbus aucuparia och Saliz Caprea, hvaremot

virke af Salix vitellina (som mycket liknar Saliz fragilis) och

Populus tremula, sedan det först väl torkat, ganska länge kan

flyta i vatten. Det är sålunda sannolikt, att båda dessa träd-

arter förefinnas bland löfträdsprofven.

Bland barrträdsprofven anträffas Larig 1 öfvervägande

mängd, hvilket väl motsvarar den allmänna förekomsten af La-

rig sibirica vid Jenissejs stränder. Att af Picea 34 prof före-

finnas, under det att af Abies och Pinus sammanlagdt endast

8 prof anträffas, beror derpå, att Picea orientalis, såsom i lef-

nadssätt nära öfverensstämmande med Picea excelsa, företrä-

desvis uppsöker fuktiga växtplatser, hvilka ofta ej äro skyddade

för öfversvämningarna, under det att Abies sibirica så väl som

Pinus silvestris och P. Cembra hufvudsakligen uppträda på

torra, för ras och öfversvämning mindre utsatta lokaler. De

sistnämnda trenne trädslagen förekomma dessutom mindre ofta

än Picea orientalis vid Jenissejs stränder.

BIHANG TILL K. SV. VET:-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 10. 33

Den undersökta drifvedens sammansättning låter alltså väl

sammanpara sig med trädvegetationen på Jenissejs stränder,

hvilket, då Obi säkerligen icke i detta afseende mycket afviker

från Jenissej, utgör ett ytterligare stöd för min åsigt om drif-

vedens hemland. Då alltså drifveden alstrats på stränderna af

Obi och Jenissej, kunna äfven de förut till arten icke bestämda

formerna af slägtena Larix och Picea, i öfverensstämmelse med

nämnda fHoddalars trädvegetation, bestämmas till Lariz sibirica

och Picea orientalis.

Drifvedssamlinger innehåller alltså prof af följande träd-

slag: Lariz sibirica LEDEB., Picea ortientalis L., Abies sibirica

LEDEB., Pinus silvestris L. och P. Cembra L., Salix vitellina L.

och Populus tremula L.

När träden från stränderna af Obi och Jenissej lösslitits,

drifvas de af strömmen, möjligen först efter ett par års för-

lopp, ut i hafvet. Huru långt bort drifveden på detta sätt bör

kunna föras ensamt af flodvattnet — den tid is ej hindrar —

torde man kunna sluta deraf att t. ex. strömmen från Plata-

floden, hvars vattenmängd dock icke torde uppgå till Obi-Jenis-

sejs, ännu är tydligt märkbar på ett afstånd af omkring 1,500

kilometer från flodmynningen, d. v. s. på ungefär fyra gånger

så långt håll som afståndet från Obi-Jenissejs utlopp till nord-

spetsen af Novaja Semlja !). Strömstyrkan af Obi-Jenissejs

vatten minskas visserligen genom strömmens delning i tvänne

armar; dock torde man med full visshet kunna antaga, att den

vestliga flodvattenströmmen sträcker sig långt utanför Novaja

Semljas nordspets, och att han sålunda kan anses såsom början

till en hafsström, gående i motsatt rigtning mot Golfströmmen

och utgörande en ersättningsström för denna. <Strömmens

hufvudriktning är till en början antagligen åt VNV, så att

Spetsbergens kuster komma att sköljas af densamma. Professor

AGARDH har nämligen, såsom förut antydts uttalat den åsigt,

att Spetsbergens drifved härstammar från norra Asien, och

NORDENSKIÖLD säger härom ?): »När man jemför drifvedssam-

lingarne vid Jenissejmynningen och Novaja Semlja med dem

1) Jemför NORDENSKIÖLDS framställning rörande 1878 års ishafsfärd, s. 8.

2) Redogörelse för 1875 års expedition till Jenissej. Bihang till K. Sv.

Vet.-Akad. handlingar. 1877. Band 4. N:o 1. S. 64, noten.

d4 ÖRTENBLAD, OM SYDGRÖNLANDS DRIFVED.

från Spetsbergen, så blir man snart öfvertygad om riktigheten

af den först utaf AGARDH uttalade åsigten, att äfven dessa se-

nare leda sitt ursprung från Sibiriens stora floder.»

Sedan nämnde hafsström uppnått Spetsbergens ostkust, der

drifved flerestädes anträffats, följer han denna samt ändrar norr

om Spetsbergen riktning och flyter mot SSV, så att han, san-

nolikt efter en delning, träffar så väl Island som ostkusten af

Grönland. Följande grönländska kusten till Kap Farewell, vi-

ker en gren af strömmen här af mot norr och flyter sedan

längs Sydgrönlands kust, der den drifved aflemnats, för hvilken

jag 1 det föregående sökt lemna en redogörelse.

Sr SS

Förklaring öfver figurerna.

Fig. 1. Tvärafskärning af drifvedsprofvet n:o 26 (Lariz sibirica).

Linierna utmärka gränserna af hvart 20-tal af årsringar; yttersta bältet

motsvarar 27 årsringar. (Naturlig storlek.)

Fig. 2. Tvärsnitt genom några af de yttre årsringarne hos nämnda

drifvedsprof; a årsring af blott 2 cellrader, hb hartskanal. (290/,.)

Fig. 3. Tvärafskärning af drifvedsprofvet n:o 76 (Lariz sibirica).

Linierna utmärka gränserna mellan hvart 10-tal af årsringarne. (Naturlig

storlek.)

Fig. 4. Tangentialsnitt genom ett af höstvedzonens yttersta cellager

hos Lariz sibirica; a trakeider med spiralformig streckning hos cellväg-

garna, bh korsade ringporer, c flerradig märgstråle, d hartskanal, e enradig

märgstråle, / tangential vertikalvägg med enkla porer hos en märgstrål-

Tel (COA)

Fig. 5. Radialt längdsnitt genom bastet hos Larix sibirica; a skle-

renkymcell, b märgstråle, c kristallsäck, d silrör, e bastprosenkymceller.

(CP

Fig. 6. Tangentialsnitt genom ett af höstvedzonens yttre cellager

hos Picea orientalis; a ringporer, b flerradig märgstråle, c hartskanal, d

enradig märgstråle. (290/,.)

Fig. 7. Tvärsnitt genom en årsring hos Abies sibirica; a hartskanal,

fyld af parenkymceller, b öppen hartskanal. (299/,.)

210

i Akad Handl Bd 6 N

Bihang till K Ve

De: RR

AFTER ENA NN

i Kil | SÖN (

SR: No MSN

ÅR Lem) = Mil FE

220 Öv f/ (SANS

AN ; ON

ATT || 5 | ERAN

SO NA LIN | | - [ 2 | I

| HA N | Zz | |

Lö T J [yen

| SY S | | / | /

3 | VS | I / färg / || | | Ne I /

j ) SM H NV IN | | | SS I a /

[6 < t Fek V NES ) fåbal NERE ; /

SS EEE NAN & SEA) | | ar i AE

| / — ' V ; IN | | /

[RR ITA AN Sm VILJA ; ; El

| Ve | FREDEN NAN Aa | | fe

| y - = AS ( / / vå / d i I | | . | VÅ / /

i / 4 RE f nh / . | / || N I 7 / (AN

/ | / - | REST I < : 7 /

| | q IT Äl | If ZE TIN ÄN I 3 ; /

NA / 6 ESS TEN SET GON N : 3 ÖR

| | = 1) fl I SN | / /

| j - r J I 1 åh I / ;

; ) | ON / IULMRLA Zi /

NN I I | | | / | [| = NN ; ;

SR | AA | ESA ZA| / ;

Å fö Vy fra V | j

EON | ) || JA | .

Al | I Kl fa Ne ) | | M Så

SÖRENS) fl NES NN / | NÅ SN |

) vl | då || N J N

; ae | NN | k : $ 8

| y | NM Y NERD N N |

c öre ) fe Å ) I TTR 6

j NA NISSE NETA NER

: i (GR | TG

é : SS

» SN SN

3 e

förhang till K Vet Akad Handl. Bd.6.N240. 0 | Tafl. TI.

;

(Ops =be

[sdloss

ål

TS VÄTE

hh Ortenblad del. Tith

Schlachter, Stockholm.

fBihang till K Vet Akad Handl. Bd N210.

DM OYT É

RV TN

EEE

SOS NO

BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band. 6. N:o.

UEBER DIE DARSTELLUNG

VON

RUBIDIUN- UND CAEMUMN-VERBINDUNGEN

DIE GEWINNUNG DER METALLE SELBST

CARL SPE

APOTHEKER.

DER KÖNIGL. AKADEMIE DER WISS. MITGETHEILT DEN 11 MAI 1881.

STOCKHOLM, 1881.

KONGL. BOKTRYCKERIET.

P. A« NORSTEDT & SÖNER.

; Sk ASERRO TA

SNR EE eb

AMA TAND vh

Die Verbindungen der durch BUNsEn und KIRCHHOFF ent-

deckten Rubidium- und Caesium-Metalle sind erst durch

die Entdecker und nachher durch verschiedene andere For-

scher in der eingehendsten Weise untersucht worden.

Die Darstellung des Rubidiummetalles, die schon Bun-

SEN bei seinen ersten Untersuchungen gelungen ist, ist wie

es scheint später nicht mehr wiederholt worden, die Ge-

winnung des Caesiums aber, das BUNnsEn durch HElektrolyse

des Chlorcaesiums nicht- abscheiden konnte, ist soweit aus

der Literatur ersichtlich, gar nicht erzielt.

Die verhältnissmässige Seltenheit der beiden Metalle

verbunden mit der schwierigen Trennung ihrer Verbindun-

gen von einander und denen des Kaliums mag wohl der

Grund gewesen sein, dass man weitere Versuche iber diese

Metalle eingestellt und sogar auf die Isolirung des noch

nicht bekannten Caesiums verzichtet hat.

Da ich im Marquart'scehen Laboratorium in Bonn mit

hunderten von Centnern der rohen als Nebenproducte bei

der Lithionfabrication aus Lepidolith gewonnenen Alaune

zu thun bekam, in denen sich auch ganze Centner von

den seltenen Rubidium- und Caesium-Verbindungen befinden

mussten, so wurde in mir das Verlangen rege, eine Methode

ausfindig zu machen, nach welcher man aus diesem schönen

Rohmaterial die seltenen Alkalimetalle als Nebenprodukt

gewinnen könnte.

Nachdem ich nach verschiedenen Methoden die genann-

ten Metalle zu trennen versucht hatte, ist es mir gelungen

das Verfahren von REDTENBACHER wesentlich zu verbessern.

REDTENBACHER"!) grändet seine Methode auf die verschie-

dene Löslichkeit der Alaune in kaltem Wasser und lässt

aus 'eimer Lösung der Reihe nach die schwerer löslichen

Alaune auscrystallisiren und giebt an, dass diese in heissem

Wasser alle ungefähr gleich löslich seien.

1) Wiener academischer Anzeiger vom Jahre 1865 5. 619.

4 SETTERBERG, RUBIDIUM- UND CAESIUM-VERBINDUNGEN.

Ich griände mein Verfahren auf die von mir beobachtete

Thatsache, dass die verschiedenen Alaune in gesättigter

Lösung 'des leichter löslichen Alauns unlöslich sind. Ich ent-

ferne je nach der Menge des leichter löslichen Alauns den-

selben in warmen oder kaltem doch immer gesättigten Lös-

ungen. |

Die Trennung wird folgendermassen ausgefährt.

In einem grösseren Bottich werden auf einmal 3—4

Centner Alaun aufgelöst mit so viel Wasser, dass die Lösung

in siedendem Zustande 20? Beaumé hat. Nach dem Ab-

setzen wird dieselbe in ein anderes Gefäss emgefuillt und

in diesem, gut zugedeckt, während 12—14 Stunden der Kry-

stallisation iäberlassen. Nach dem Verlauf dieser Zeit hat

die Flissigkeit eime Temperatur von circa 45” C. angenom-

men und ist vollständig Caesium- und Rubidium- frei, sie

enthält nun noch die bei weitem grösste Menge des Kalium-

alauns und kann darum in ein anderes Gefäss zum Absetzen

dieses Salzes, abgefullt werden. Das abgesetzte, sehon sehr

Rubidium- und Caesium-reiche Salz wird nachdem man am

Besten durch mehrere ähnliche Krystallisationen eine grös-

sere Menge desselben erhalten hat, durch Wiederholen dieser

Operation gereinigt, wobei man je nach der Abnahme der

Menge des Kaliumsalzes die Lösungen sich immer mehr

abkihlen lässt und immer weniger Lösungsmittel benutzt. So

lange die Lösung noch vom Kaliumsalz gesättigt ist, enthält

dieselbe kaum eine Spur von Rubidium, bald tritt jedoch

der Zeitpunkt ein wo die Kaliummenge zu geringe ist um

eine ginstige Lösung -bilden zuw können und man erhält in

einigen Auflösungen ein in Verhältniss zu der ganzen Menge

nicht bedeutendes Zwischenprodukt, zu welehem man auch

am sichersten die erste reine Rubidium-Lösung bringt, weil

sie, obgleich spectralanalytisch rein, doch eine Spur Kalium

enthalten kann.

Die sämtlichen salzarmen Mutterlaugen benutzt man am

Besten zum Auflösen neuer Quantitäten rohen Alauns.

Das Zwischenprodukt lässt sich aber auch nach Ab-

dampfen durch wiederholte Operationen bis auf ein kleines

neues Zwischenprodukt trennen, und dieses wieder durch

fortgesetzte Auflösungen bis auf ein verschwindbar kleines;

denn bei jeder dieser Operationen kann man das entstandene

Zwischenprodukt in viel weniger Wasser als die vorher-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 11. 5

gehenden Salzmassen' auflösen und durch arbeiten mit gesät-

tigten Lösungen wieder reinigen.

Aus dem reinen Rubidium- und Caesium-Alaune wird

der Rubidium- wie vorher der Kalium-Alaun entfernt. Auch

hier zeigt die Lösung kaum eine Spur Caesium so lange

sie noch von Rubidium gesättigt ist. Dutch Abdampfen

der reinen Rubidium-Mutterlauge erhält man den Alaun.

Die auch hier entstehenden gemischten Mutterlaugen wer-

den wie oben behandelt und der aus einer Rubidiumfreien

Lösung auscrystallisirte Caesiumalaun aufbewahrt.

Da nach MENDELEJEFFS periodischem System der Elemente

noch zwei Alkalimetalle mit höherem Atomgewicht als das

des Caesium's fehlen sollen, und da einer der vielen schwä-

cheren Linien aus denen das Caesiumspectrum ausser den

drei gewöhnlich genannten besteht, möglicherweise einem

anderen Metalle angehören konnte, dessen Entdeckung bisher

in Folge seimer kleinen Menge noch nicht gelungen ist, so

nahm ich mir vor, dieses eventuelle Metall zu suchen.

Ich setzte. mit 3 Kilo Caesium-Alaun die Auflösung fort,

bis nur eine ganz kleine Menge zuriäck geblieben war, setzte

diesen, wie auch eine kleine Menge anderen Alaun's, den

ich aus der ersten bei der Auflösung erhaltenen Lauge be-

reitet hatte, in Bitartrat um. Diese Bitartrate zeigten beide

ganz gleichmässig das gewöhnliche Spectrum. Nachdem ich

diese Bitartrate in Chloride verwandelt hatte, titrirte ich

verschiedene Mengen derselben mit Silbersalz und berechnete

die Resultate auf eine und dieselbe Menge. Auch hier be-

kam ich vollständig gleiche Resultate, welche zeigten, dass

im Alaun kein Anderes wenigstens nach dieser Methode

erkennbares Metall vorkommen konnte.

Abgesehen davon, dass ich die erste Krystallisation im-

mer erst nach Vorrath von Salz vornehmen konnte, so hatte

ich in 14 Tagen 40 Kilo Rubidium und 10 Kilo Caesium-

Alaun dargestellt und ein Zwischenproduct von circa 3 Kilo

bekommen, welches ich durch nochmalige Behandlung bis

auf 200 Gram herunterbrachte.

Beriäcksichtigt man, dass der rohe Kalialaun umcry-

stallisirt werden muss, um ein im Handel begehrter Artikel

zu sein, und dass derselbe in einer fir die Krystallisation

hinreichend concentr. Lösung zum grössten Theil wieder

gewonnen wird, so scheint es mir, dass meine Methode alle

6 SETTERBERG, RUBIDIUM- UND CAESIUM-VERBINDUNGEN.

Anspräche auf Wohlfeilheit erfillt und an Reinheit der

Producte nichts zu winschen ibrig lässt. Ueber dies lässt

sich durch Anwendung einiger practischen Griffe, wenn man

einen kleinen Verlust an Salz nicht beriäcksichtigt mit noch

weniger Arbeit das Zeil erreichen.

Löslichkeitsbestimmung. Die reinen Alaunen benutzte ich

zunächst um die Löslichkeit derselben bei verschiedenen

Temperaturen fest zu stellen. Ich wendete die folgende

Methode an. /

Der gepulverte Alaun, in einen Kolben eingefullt, wurde

in Wasser von 0? C. abgekiählt und nachher mit Wasser von

derselben Temperatur ibergossen. Den Kolben verschloss

ich mit einem doppelt durchbohrten Kautschukspfropf, in

dessen Öeffnungen em Thermometer und ein zu einer lan-

gen Spitze ausgezogenes Glasrohr eingesetzt waren, und

senkte ihn tief in das Wasser hinein. Das Wasser wurde

möglichst genau auf der nöthigen Temperatur erhalten, so das

nur ganz geringe Temperaturschwankungen des Inhalts des

Kolbens stattfanden. Doch verdient bemerkt zu werden, dass

bei höheren Temperaturen immer das Thermometer im Was-

ser einen etwas höheren Waärmegrad als das im Kolben

zeigte, was davon herrihren mag, dass bei dem hänfigen

Umschiätteln des Kolbens die Wände desselben immer etwas

abgekiihlt wurden. Bei Temperaturen iiber 0? wurde ein-

fach alles bis zu der gewinschten Temperatur erwärmt.

Nachdem die Auflösung eine viertel Stunde gedauert

hatte, wurde eine Quantität in einer Glasschaale abgewogen,

bei 100? C, getrocknet und schliesslich von Feuchtigkeit bei

130200 befreit.

100 Theile Wasser lösten folgende Mengen so getrock-

neter Alaune.

Temperatur. Rub. Alaun.” Caes. Alaun,

0 0,71 0,19

10 1,09 0,29

17 1,42 0,38

25 1,85 0,49

30 2,67 0,69

530 4.98 ILE

65 9,63 2,38

30 21,60 d,29

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 11. 7

Dividirt man die Zahlen, welche die Löslichkeit des

Rubidium-Alaunes ausdräcken durch die entsprechenden bei

Caesium angefihrten Zahlen so bekommt man folgende relative

Verhältnisse.

Temperatur. Verhältniss.

0 3,74

+ 10 3,76

17 3,74

20 3,78

30 3,87

20 4.05

65 4,05

30 4,08

Bei + 80? C. ist also der Löslichkeitsunterschied grösser

als bei 0? C.

Krystallographische Bestimmung der Alaune.

Die Alaune wurden von Dr G. Hawzes aus. New Haven,

America und mir einer krystallographischen Untersuchung

unterworfen, und es zeigte sich hierbei, dass beide in dem

reguliären System krystallisiren.

Rubidium-Alaun aus reiner Wasserlösung zeigt vorherr-

schende Octaeder mit kleinen Dodecaedern und winzigen

Wirfelflächen, aus salzsaurer Lösung vorherrschend Octaeder

und mit Dodecaedern und Wiärfeln in gleicher Entwickelung.

Die Krystalle aus beiden Lösungen zeigten Doppel-

brechung. ;

Caesium-Alaun aus Wasserlösung liefert vorherrschend

Octaeder mit sehr kleinen Wirfeln und Pentagondodecaeder

2 02

— » aus Salzsävrelösung vorherrschend Pentagondodecaeder

= mit Octaedern und Wirfeln.

Die aus Wasserlösung erhaltenen Krystalle verhielten

sich wie doppeltbrechende Körper, die aus Salzsäure kaum

oder gar nicht.

Darstellung der Rubidium- und Caesium-Verbindungen.

Um die Alaune in andere Salze umzusetzen versuchte

ich die Thonerde nach der gewöhnlichen auch von GODEFFROY

8 SETTERBERG, RUBIDIUM- UND CAESIUM-VERBINDUNGEN.

(Annalen der Chemie B. 181 S. 183) benutzten Methode mit

Ammoniak zu beseitigen. Diese Methode zeigte sich jedoch

beim Arbeiten mit grösseren Quantitäten schwer ausfuährbar,

denn man erhält grosse Mengen der voluminösen schwer

auswaschbaren Thonerde, welche eine nicht unbedeutende

Quantität Alkalisalz hartnäckig zuriäckhält. Auch hat man

beim Gliihen grössere sehr theure Platingefässe nöthig, weil

andere Gefässe durch die dabei auftretende Schwefelsäure

stark angegriffen werden und das erhaltene Salz verunreinigen.

Ein Versuch die schwefelsaure Thonerde durch einfaches

Glihen zu zersetzen zeigte sich auch unpraktisch.

Mit besserem : Erfolge fällte ich gleichzeitig mit Baryt-

hydrat in der Siedhitze die Schwefelsäure und Thonerde aus,

bis ich eine neutral reagirende, beim Kochen mit Ammoniak

klar bleibende Flässigkeit erhielt. Die ausgefällte Thonerde

war schwer und compakt, in Folge dessen leicht auszu-

waschen und auszupressen. Da Barythydrat ohne Schwierig-

keit rein erhalten werden kann, war auch das durch Abdampfen

der Lösung erhaltene schwefelsaure Salz von genigender

Reinheit. Aus dem schwefelsauren Salz kann man durch

doppelte Zersetzung mit dem entsprechenden Barytsalz die

anderen Salze darstellen. Ich stellte, um das saure weinsaure

Salz zu erhalten, erst das Hydrat dar und neutralisirte mit

Weinsäure, setzte dann eine gleiche Menge Weinsäure zu

und liess die Lösung krystallisiren.

Die Darstellung von Cyancaesium, welches ich später

fär electrolytiscehe Reduction benitzte, bewerkstelligte ich

durch Einleitung von ganz trockenem Cyanwasserstoff in eine

Lösung von Caesiumhydrat in absoluten Alcohol.

Begeht man den Febhler, wie ich auch zuerst gethan,

nicht mit wasserfreien Substanzen zu arbeiten, so bekommt

man das Cyancaesium nicht als Pulver, sondern als eine

öldicke Lösung ausgeschieden, welche sich beim Eintrocknen

leicht zersetzt. Aus 200 gr. Hydrat habe ich 135 bis 140 gr.

Cyanid bekommen. Das Cyanrubidium lässt sich in ganz

ähnlicher Weise bereiten.

Reduction der Metalle aus den kohlensauren

Salzen durch Kohle.

Es musste vorerst durch Glihen des weinsauren Salzes

eine innige Mischung von Kohle und Karbonat dargestellt

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 11. 9

werden. Nach den Untersichungen von DONnE und MARESSKA")

ist es.von besonderem Vortheil um eine grosse Ausbeute

des Kaliums zu erhalten, dass genmau die Menge Kohle ange-

wendet wird, die man nach der Umsetzungsformel Kas; CO3 +

2 C.=2 K. + 3 CO berechnet, also auf ein Atomgewicht

Kalium 12 Gewichtstheile Kohle.

Es musste somit erst die Kohlenmenge, die beim Glihen

der weinsauren Salze erhalten wird, bestimmt werden. Zehn

gr. Rubidiumbitartrat geben nach dem Glihen einen 5,20 gr.

wiegenden Rickstand, welcher mit Wasser und Salzsäure

ausgekocht und bei 100? getrocknet 0,32 gr. Kohle liefert

und also 4,88 gr. kohlensaures Salz enthält. Berechnet man

diese Resultate auf das Molekulargewicht Rubidiumsalz, so er-

hält man 7,50 gr. Kohle und 114,87 gr. Carbonat, welche letztere

in roher Weise gewonnene Zahl mit 115,1 dem Molekular-

gewicht des Rubidiumcarbonats genägend ibereinstimmt,

10 gr. Caesiumbitartrat haben nur 6,03 gr. Räckstand und

0,37 gr. Kohle geliefert, welches auf das Atomgewicht 10,36

Kohle und 160 Carbonat ausmacht. Die Zahl 160 ist augen-

scheinlich zu klein und die Kohlenmenge steht zu der beim

Rubidium erhaltenen in keinem Verhältniss. Bei einer mit

Kalisalz angestellten vergleichenden Analyse fand ich, dass

es in völliger Uebereinstimmung mit dem BRubidiumsalz 7,5 gr.

Kohle und die berechnete Menge Carbonat gab.

Die durch Gliihen der weinsauren Salze erhaltene Kohlen-

menge war also fir die Reduction ungenigend, ich entschloss

mich daher, die fehlende Quantität durch Zucker zu ersetzen

und bestimmte durch Glihen des Zuckers die zuruächbleibende

Kohlenmenge. Weil Rubidium- und Caesiumcarbonat noch

leichter schmelzbar sind als Kaliumearbonat, wurde selbst-

verständlich um die Schmelzung während der Reduction zu

verhindern Caleiumcarbonat beigemischt, auch die fär Reduc-

tion dieses Salzes erforderliche Kohlenmenge habe ich in

Form von Zucker zugemischt und nach der Gleichung Ca

CO; + C.= Ca O + 2CO berechnet.

Da Kalium und Kohlenoxyd-Gas, die bei höherer und

gewöhnlicher Temperatur wenig auf einander einwirken, doch

in dazwischenliegenden Wärmegraden sich rasch verbinden,

so war zu erwarten, dass dieses in noch höherem Grade bei

!) Erdmanns Journal fir prakt. Chemie 56, 283.

10 SETTERBERG, RUBIDIUM- UND CAESIUM-VERBIN DUNGEN.

dem energischer wirkenden Rubidium und Caesium eintreten

wiärde. 'Es war also von besonderer Wichtigkeit, die Zeit

innerhalb welcher die Gase bei dieser schädlichen Tempera-

tur auf eimander einwirken können möglichst zu verkirzen

uud einen Kihler auszuwählen, welcher die gasförmigen

Metalle rasch abkuhlt. Ich verfiel zuerst auf den gewöhnlichen

BRUNNES Apparat, den ich aber bald als unzweckmässig auf-

geben musste, weil der grösste Theil des Apparates doppel-

wandig ist, was die Abkähblung bedeutend erschwert. Der

obere Theil ist ohne Käihlvorrichtung und seine Form ist

ein kurzer Cylinder, welcher sehr wenig Kähloberfläche liefert.

Ich construirte mir also selbst eine Vorlage nach Zeichnung:

a ist die eigentliche aus Kupfer gefertigte Vorlage von

langgestreckter Form und so schmal, dass sie nur gerade

breit genug ist um dass Gaseinleitungsrohr aufzunehmen.

Diesem gegeniäber befindet sich die Oeffnung b, um das

Metall, welches den freien HPintritt der Gase hindern könnte,

ausbohren zu können. Auf dem Deckel c, weleher eine

zum Herausnehmen des Metalls dienliche Oeffnung schliesst,

befindet sich ein Rohr, welches zur Ableitung der unver-

dichtbaren Gase bestimmt ist, d ein äusseres Kählreservoir

wird mit kaltem Wasser gespeist, dessen Abfluss so niedrig

angebracht ist, dass das Wasser nicht uber den Deckel steigen

kann.

Um das schon verdichtete Metall zu schutzen, befindet

sich auf dem Boden des inneren Apparates eine nicht zu

grosse Menge iber Natrium destillirten Petroleums. Die Re-

duction wurde in einer gewöhnlichen, mit einem angeschraub-

ten Ableitungsrohre versehenen Quecksilberflasche vorgenom-

men und beim Einlegen derselben in den fär starken Zug

eingerichteten Ofen die Vorsichtsmassregel beobachtet, dass

das Rohr nur einen Zoll aus der mit einer diännen Schicht

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 1l. 11

Thon iberzogenen HEisen-Platte welche einen Theil der

einen Ofenwand ausmacht, hervorstand. Durch diese Anord-

nung wird die rasche Abkihlung ausserordentlich beschleu-

nigt. Die Gase treten aus der glihenden Retorte unmittel-

bar in die stark abgekihlte Vorlage, Metall und Kohlenoxyd

haben nur wenig Zeit, in den zwischen Reductionshitze und

gewöhnlicher Temperatur liegenden Wärmegraden auf einan-

der einzuwirken. Avwch kann eine Verstopfung des kurzen

fast in seiner ganzen Länge glihenden Gasableitungsrohres

kaum vorkommen.

- Zur Präfung meiner Apparate und um selbst die nöthige

Uebung zu erwerben, stellte ich zu verschiedenen Malen

Kalium dar. Die einzige Beschwerde die ich bei diesen

Reductionen wahrnahm, war die zu grosse Abkihlungskraft der

Vorlage. Das verdichtete Kalium musste unaufhörlich aus-

gebohrt und mit einem Meissel beseitigt werden. Dieses

war bei der Bereitung von Kalium von Nachtheil, bei der

Darstellung der leichter flächtigen und flässigen Rubidium-

und Caesium-Metalle musste es aber von Vortheil sein.

Um bei der Reduction von Rubidium wenig Verlust zu

haben so wurden die weggehenden Gase durch ein eisernes

Rohr in eine grosse mit Wasser gut abgekiählte Flasche

geleitet. 1,500 gr. Rubidiumbitartrat, 150 gr. Cale.-carbonat

und die nöthige Menge Zucker (welche jedesmal bestimmt

werden musste, weil der Kohlengehalt der verschiedenen

Zuckerarten bedeutend schwankt) wurden in einem eisernen

mit Deckel verschenen Tiegel gut verkohlt, in die gut gerei-

nigte Quecksilberflasche eingelegt und die Reduction vorge-

nommen. Diese ging glatt und ohne störende Zwischenfälle

ab, und nach Verlauf von einer Stunde war die ganze Opera-

tion vollendet. In der Vorlage befand sich beinahe reines

nur mit einer kleinen Menge von der schwarzen Kohlen-

oxydverbindung pgemischtes Rubidium-Metall. Die Rectifi-

cation in einem Kohlenofen, wo die Hitze rasch gesteigert

wurde, ist gut wenn gleich bei ziemlichem V erlust gelungen.

Das rectificirte Metall wurde unter Petroleum zusammen-

gesehmolzen, in Wirfel geschnitten und wie Kalium auf-

bewahrt. Besser ist aber das Metall in Glasröhren in einer

Wasserstoff-Atmosphäre einzuschmelzen, weil es sich unter

Petroleum rasch verändert.

10 SETTERBERG, RUBIDIUM- UND CAESIUM-VERBINDUNGEN. i

Um das Caesiummetall darzustellen behandelte ich Kohle

von 1 K. Caesiumbitartrat 250 gr. Kalk und: Zucker in

geniägender Menge, wie bei Rubidium angegeben ist. Diese

Operation ging gut vor sich. Nach einer kurzen Zeit zeigte

der Mangel an fortgehenden Dämpfen das Ende der Opera-

tion an, die Vorlage wurde weggenommen und nach guter

Abkihlung geöffnet. Als ich den Inhalt untersuchte, fand

ich dass er aus schwarzen Krusten (von Kohlenoxydver-

bindungen?) bestand. Ich hatte bei der Untersuchung der

Vorlage versäumt, die bei Seite gestellte Abkählungsflasche,

in welcher sich eine nicht unbedeutende 'Menge eines grauen

Pulvers befand zu beobachten. Es ist mögliech, dass sich

darin einige Metallpartikelechen befanden, die sich aber rasch

oxydirt hatten, denn ich beobachtete nach einer kurzen Zeit ein

zischendes Geräusch, nahm gleichzeitig eine Caesiumflamme

wahr und konnte bei nachheriger Untersuchung nicht die

Spur von Metall entdecken.

Zwei Erscheinungen fielen mir bei der Reduction auf:

die in die Glasvorlage tretenden Gase waren besonders

dunkel gefärbt und während der ganzen Zeit erschien in der

Spitze des Gasableitungsrohres eine Flamme.

Um mich zu iiberzeugen, dass mit den weggehenden

Gasen kein Caesium fortging, legte ich in einen kleineren

dem oben erwähuten ähnlichen Apparat. Kohle von 300 gr. .

Caesium bitartrat ein, und leitete die entweichenden Gase in

ein mit Quecksilber gefilltes Gefäss. Das Quecksilber wurde

bald so dickflussig, dass die Operation abgebrochen werden

musste und auf der Oberfläche sammelte sich' eine schlam-

mige Masse. Das Amalgam löste sich unter Gasentwickelung

und Quecksilberabscheidung in Wasser zu einer alkalisch

reagirenden, das Caesiumspectrum liefernden Flissigkeit auf.

Ich stellte nun einen Versuch in der Weise an, dass ich

die aus der Vorlage entwickelten Gase durch ein Uförmig

gebogenes zum ”Theil mit Petroleum gefilltes Glasrohr, wel-

ches während der Operation mit Chlorcaleium und Eis abge-

kählt wurde, leitete, aber auch dieser Versuch war ohne

Erfolg.

Der Versuch das Caesiummetall durch Reduction des

kohlensauren Salzes mit Kohle darzustellen, ist also gescheitert.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 11. 13

Darstellung des Caesiummetalles durch Electrolyse.

Nach einer Notiz von LINNEMANN !) soll die electroly-

tisehe Zersetzung des Cyankaliums sehr glatt vor sich gehen;

da dies aller Wahrscheinlichkeit nach auch mit Cyancaesium

der Fall sein därfte, entsechloss ich mich diese Methode zu

versuchen.

Ich benutzte fär die elektrolytiscehe Reduktion das von

BUNSEN ”) angegebene und von mehreren Chemikern mit

Erfolg benutzte Verfahren. Um einige Gewandheit im Ar-

'beiten nach dieser Methode mir zu erwerben, stellte ich

zuerst Kalium sowohl aus der Chlorverbindung als auch aus

der Cyanverbindung dar. Die Elektrolyse des Chlorides ist

immer mit Schwierigkeiten verknäpft, weil neben dem Me-

talle immer Subcehlorid sich bildet, ja diese lästige Neben-

zersetzung kann sogar so weit gehen, dass nur Spuren von

Metall sich ausscheiden. Die Zersetzung des Cyankaliums

geht dagegen sehr schön vor sich. Die bei der Darstellung

gebrauchte Thonzelle war "beim Zerbrechen des Apparates

ganz und gar mit reinem Kalium gefillt. Bei der Electrolyse

von Chlorcaesium erhielt ich eine graue mit Wasser Wasser-

stoff entwickelnde Masse, welche mit grauen spröden Metall-

körnehen durchsprengt war. Diese Metallkörnehen erwiesen

sich bei der Untersuchung als der Hauptmasse nach aus

Aluminium bestehend, welches aus der sich auflösenden

Thonzelle und besonders des den Pol umgebenden Thonrohrs

stam mte.

Aus einer Mischung von einem Molecul Chlorbarium mit

zwei Molekilen Chlorcaesium habe ich dasselbe Resultat be-

kommen. |

Bei der Zersetzung des Cyancaesiums ging der Strom

anfänglich gut durch, wurde aber bald sehr ungleichmässig

und hörte nach !/; Stunde ganz auf. Der Inhalt der Zelle

war nach dem Erkalten etwas gefärbt, wurde jedoch in Be-

rährung mit der Luft rasch Weiss und löste sich unter ge-

ringer Ausscheidung von Thonerde schnell im Wasser auf

wobei kleine Flämmehen auftraten, es gelang mir jedoch

nicht die etwa vorhandenen kleinen Metallpartikelchen zu

grösseren zu vereinigen.

1) Journ. prakt. Chemie B. 73 S. 415.

2) Pogg. Annal. Bd. 94 S. 107 st. Bd 155 S. 633.

14 SETTERBERG, RUBIDIUM- UND CAESIUM-VERBINDUNGEN.

Um die Ursache aufzufinden, welche die Ausscheidung

des Cåesiummetalles verhinderten, nahm ich die Electrolyse

im offenen Tiegel vor und suchte das möglicherweise sich

abscheidende Metall durch eine ungeschmolzene Salzkruste

gegen Verbrennung zu schitzen. Bei dem Chlorcaesium zeigte

sich an dem negativen Pol eine beständige, dunkelgefärbte

Strömung in der fissigen Masse, welche sich bei niederer

Temperatur mehr um den Pol concentrirte und nach dem

Erkalten als eine graugefärbte, mit Wasser Wasserstoff ent-

wickelnde Materie zum Vorschein kam. Metallkugeln konnten

weder während noch nach der Operation entdeckt werden.

Der Vorgang bei der Zersetzung des Cyancaesiums entzog

sich aber der Beobachtung, da alle als positive Pole ge-

brauchte Metalle sich rasch auflösten und selbst Retorten-

grafit rasch in Staub zerfiel. Erst durch FEinschaltung eines

Aluminiumpoles wurde dieser Uebelstand beseitigt und eine

genaue Beobachtung möglich. Das Caesiummetall schied sich

jetzt aus, sobald ich den Strom schloss bei der etwas iber

dem Schmelzpunkt liegenden Temperatur und verbrannte an

der Oberfläche. Metallähnlich erhielt ich es erst beim Ernie-

drigen der Temperatur bis gerade zum Schmelzpunkte der

Cyanverbindung.

Diese Experimente zeigten, dass man aus dem Chloride

nur ein unbekanntes Subcehlorid erhält, aus dem Cyanide

aber Metall, welches sich erst bei möglichst niedriger Tem-

peratur zu zusammenhängenden Massen vereinigt.

Auf Grund obiger Beobachtungen stellte ich jetzt eine

Menge Versuche an, aber bei keinem HEinzigen ist es mir

gelungen eine erhebliche Menge des Caesiummetalles zu er-

halten, wahrscheinlich wegen der grossen Schwierigkeit die

Temperatur niedrig genug zu halten.

Um eine leichter scehmelzende Masse zu bekommen ver-

suchte ich anstatt des reinen Cyancaesiums eine Mischung

von 4 Theilen desselben mit 1 Theil Cyanbarium oder von

4 Molekulargewichten des GCaesiumsalzes auf 1 Molekular-

gewicht der Bariumverbindung, welches Mischungsverhält-

niss ich experimentell als das beste gefunden habe; denn

es schmilzt viel leichter als das reine Cyancaesium und hat

gesechmolzen eine breiige Beschaffenheit, welche zum Zu-

sammenhalten der abgeschiedenen Caesiummetallkigelchen

sehr geeignet ist. Dieses Gemenge unterwarf ich der elec-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD, HANDL. BAND. 6. N:O-1l. 15

trolytisehen Zersetzung während einer halben Stunde durch

einen Strom von der Intensität 25 in absolutem Maass aus-

gedrickt. Auf die Stromstärke scheint es mir doch wenig

anzukommen.

Die Thonzelle, in welcher die Zersetzung stattgefunden

hatte, war 20 mm. breit und 45 mm. hoch und war beim

Zerschlagen reich mit Metall gefullt, welches unter Petroleum

durch Leinen filtrirt und zusammengeschmolzen wurde.

Die Rest des Metalles sammelt man am Besten, indem

man grössere Stäcke des unvollkommen zersetzten Inhaltes

der Zelle unter Petroleum erwärmt, wobei das Metall in

kleinen ”Tropfen an der Oberfläche der Masse hervorquillt.

Das Metall erwies sich bei spektroskopischer Untersuchung

als rein, nur eine ganz kleine Spur Natrium konnte darin

entdeckt werden. Hin Stäck des Metalles in Chlorid umge-

wandelt gab mit Schwefelammoniura keinen Niederschlag.

Eisen, Thonerde und Kieselsäure, die einzigen Stoffe, welche

das aus reinem Material dargestellte Metall verunreinigen

konnten, waren also abwesend.

Das Caesiummetall

ist den ibrigen Alkalimetallen ganz ähnlich: Silberweiss,

dehnbar und bei gewöhnlicher Temperatur sehr weich. Auf

Wasser schwimmt es herum unter Feuererscheinung wie

Kalium und Rubidium. In der Luft entzändet es sich rasch,

wenn es nicht durch eine Schicht Petroleum oder Oxid

geschitzt ist. In Folge seines hohen spec. Gewichts liefert

es unter Steinöl nur aus ganz kleinen Mengen, Kugeln,

grössere Mengen dagegen geben Platten, (bei welchen man

die kuglige Gestalt nicht mehr erkennen kann).

Der Schmelzpunkt des Metalles liegt zwischen + 26” und

27? Celsius also ungefähr 26,5”. Beim Schmelzen zeigt es

wie Kalium erst eine breiige Beschaffenheit, welche man

am Besten beobachten kann, wenn das Metall aus dem flssi-

gen in den festen Zustand iäbergeht.

Das specifisehe Gewicht des Metalles ist 1,88 bei 15? C.

Zur Feststellung des Schmelzpunktes tauchte ich tief

in ein grosses mit Wasser gefilltes Becherglas ein in !/5

Grade eingetheiltes Thermometer und daneben ein mit troc-

kenem Petroleum gefilltes Glasrohr. Das Wasser wurde

16 SETTERBERG, RUBIDIUM- UND CAESIUM-VERBINDUNGEN.

auf den gewinschten Wärmegrad erhitzt, das Caesiummetall

in das mit Petroleum gefällte Rohr gebracht und alles auf

gleichmässiger Temperatur durch häufiges Zuschitten von

kochendem Wasser gehalten und die ganze Zeit durch einen

Rihrer in stetiger Bewegung erhalten.

Da das Caesium eine etwas oxydirte Oberfläche hatte,

welche eine genaue Beobachtung erschwerte, so stellte ich

auch in das Rohr einen Kapillarglasfaden, mit welchem das

Metall gestossen werden konnte.

Bei + 26” Celsius war das Metall noch ganz fest, bei

+ 27? dagegen geschmolzen.

Das specifiscehe Gewicht habe ich durch zwei verschiedene

Verfahren bestimmt:

1) Ein gediegenes von hervorragenden Ecken und Kan-

ten befreites Stäck des Metalles wurde mit einem Pinsel

von der Oxydhaut befreit, auf Löschpapier durch Umrollen

getrocknet und unter Petroleum gewogen. Diese Arbeit

musste rasch ausgefuhrt werden, weil das Caesium, besonders

beim Reiben oder Driäcken mit dem Papier sich rasch ent-

zuändet. Das Gefäss, eim Pyknometer, in welchem das Metall

gewogen war, wurde nachher mit Petroleum voll gefillt und

von Gasblasen möglichst gut befreit gewogen. Die fär ein

genaues Resultat lästigen Uebelstände sind hier das schwierige

Austrocknen des Metalles und die Gasentwicklung, welche .

das Caesium auch mit völlig trocknem Öel hervorbringt.

Eine Wägung mag hier angefihrt werden:

Das Pyknometer leer WO0g ----------------- HBNOSEETRAOE

mit; Wassen gefullte escort 12,2602

mrty OS seals sag ar ser 109533 FIT CO

Das OÖOel worin das Metall gewogen

werdensolltere Esra oe se se 1,7021

DastOelimiteMetallt-ssönte föras Ina 8,0400

Das mit Oel gefiällte Pyknometer in

welchem das Metall lag-------------- 115 LAST

Wonach das spec. Gewicht des Metalles im Verhältniss

zu Öel 2,313 ausmacht. Zwei andere Wägungen gaben 2,307

und 2,312. Das specifische Gewicht des Oels von + 17 gegen

Wasser von + 15 war 0,8098 das des Metalls also 1,872 bei

15970:

2) Das Gewicht eines grösseren Stäckes des Metalles wurde

unter Petroleum wie oben bestimmt, dasselbe dann an eine

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0O 11. 17

feine Nadel, welche vermittelst eines Haares unter die Schale

einer hydrostatiscechen Wage aufgehängt war, befestigt und

schwebend in Petroleum gewogen.

WaskMetallwog spi

in Petroleum schwebend mit Nadel

Die Nadel in Petroleum schwebend

Spec. Gewicht des Oels von + 10? C. 0,8196. Das spec.

Gewichtrdes Metalles alsO ----------------------- 1,286 bei 15? C.

Eine andere Bestimmung ergab 1,884, welches die Mit-

telzahl von 1,885 ergiebt. Die Mittelzahl von 1,885 und

1,872 macht 1,8785 oder in runder Zahl 1,88.

Gm. 1,1455 + 102 C.

>» 0,6830

» 0,0354

Nar RV sök &

åå ue | Fe ÅR IB KILLER

| Ön a SL ye

a 2I09GA ACE 00 TEN ö a i

| SA

7 SG

Lä VE YE: SM 4

VÅ tl ES s åh Np —EOAMSMS TJ hen RR åh

/ i 4

UJARSONONA 54 a "ME" 4 ASTA ESR Än

; ; 4 baljs NR LE Öp SC vid

2 FAR AON ANS 15 bitr

(DE MERA

» -

Sa X

åt 5

i =

BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR Band 6. N:o fd.

NICOLAT COPPERNICI

DE HYPOTHESIBUS MOTUUM COELESTIUM

A SE CONSTITUTIS

COMMENTARIOLUS.

MANUSCRIPTUM STOCKHOLMIENSE,

IN BIBLIOTHECA REG. ACAD. SCIENT. SUEC. SERVATUM.

EDIDIT ET PRAEFATUS EST

ARVID LINDHAGEN.

ADJECTA EST TABULA, QUZE HABITUM MANUSCRIPTI IMITATUR.

REG. ACADEMIE SCIENT: SUEC. COMMUNIC. D. 8 JUNII 1881.

STOCKHOLM, 1881.

KONGL. BORT E.YCKERIET:.

P. A, NORSTEDT & SÖNER,

TILDE

I É €

- S

; ig ?

öv a .

'| ve

SOS OM

IG TE

de alias editiones operis COPPERNICI: ') De Revolutionibus

Orbium Coelestium, ea quoque, que Basilexe anno 1566 typis

descripta est, solito more membrana vestita, in bibliotheca

Regie Academie Scientiarum Suecice servatur. In prima

pagina, que nomen libri continet, atramento scriptum est:

Joh. Hevelij Ao. 1659. Hunc igitur librum celeberrimus ille

"astronomus Dantiscus possedit. In fine voluminis libellum

manuscriptum inveni, qui inscriptus est: MNicolaj Copernicj de

Hypothesibus motuum coelestium a se constitutis commentariolus.

Quod ego quidem sciam, unum tantum apographum hujus

commentarioli adhuc cognitum est, illud dico, quod, sub

exitum seculi sexti decimi confectum et in Bibliotheca Aulica

Vindobonensi servatum, doctissimus M. CURTZE edidit. ?) Quo

de exemplari in prefatione his fere verbis disserit: »Librarius

ex lis, que descripsit, haud multum intellexisse videtur; verba

enim archetypi multifariam adeo corrupta sunt, ut, que scriptor

aut dixerit aut dicta voluerit, conjecturis magis minusve pro-

babilibus eliciendum sit». Quze quum ita sint, manuscriptum

nostrum Stockholmiense, quamquam et ipsum nonnullis locis

negligentie librarii testimonium prebet, permagni estimandum

est, presertim quum integrum sit ejusque auxilio adhibito lacu-

nam illam maximam exemplaris Vindobonensis in capite,

quod De Luna inseribitur, explere liceat.

Quum librarius, quo tempore libellum describeret, nullo

modo significaverit, viros etatum manuscriptorum dijudican-

darum peritissimos de hac re adii. Quorum hec sententia est,

hoc apographum aut extremo seculo sexto decimo aut primo

septimo decimo in Helvetia aut parte Italie septentrionali

') M. CURTZE auctore, nomen Coppernici haud dubie per duo p scri-

bendum est. Cfr Nicolaus Coppernicus aus Thorn iiber die Kreisbewegun-

gen der Weltkörper. Uebersetzt und mit Anmerkungen von Dr. C. L.

MENZZER. Thorn, 1879. Pag. XII—XVI.

?) Mittheilungen des Coppernicus-Vereins fir Wissenschaft und Kunst

zu Thorn. I. Heft: Inedita Coppernicana. Leipzig, 1878.

4 A. LINDHAGEN, COPPERNICI COMMENTARIOLUS.

confectum esse. COPPERNICI ipsius manu non scriptum esse,

ex eo quoque intelligas, si cum chirographo ejus, in editione

Varsaviensi (1854) foras dato, comparaveris.

De vera scriptura archetypi Coppernicani conjicere ne-

quaquam ausus, verba, literas, interpunctionem exemplaris

Stockholmiensis quam accuratissime describere idoneum esse

putavi; de conjecturis videant ii, qui in libris COPPERNICI in-

terpretandis versantur. ÅAtque ut quasi imago exemplaris

nostri veritati quam proxima proponatur, omnes literXe, com-

pendiis scribendi significate, cursivis, qui vocantur, typis ex-

presse sunt.

Uno tantum loco (pag. 13, vers. 24), que sint verba librarii,

pro certo eruere non potui; ne tamen hac re incommodi

aliquid afferretur, eam ipsam paginam (Fol. 6 b) selegi, que

in tabula adjecta habitum manuscripti representaret.

Quod attinet ad historiam commentarioli, de his verbis,

quibus in” libro de nova stella anni 1572") TyrcHo BRAHE uti-

tur, adhuc ut videtur obliteratis monere velim: »Aut si lubet

respectu annui Örbis Solis h&ec conciliare, eo modo quo idem

quoque fecit Copernicus in Tractatulo quodam de Hypothe-

sibus a se constitutis, quem mihi Ratisbone aliquando manu-

scriptum impertijt Clarissimus vir D. Thaddeus Hagecius,

diutina amicitia mihi coniunctissimus: ego vero eundem po-

stea alijs quibusdam in Germania Mathematicis communicaui:

quod ideirco commemoro, vt sciant ij, in quorum manus

Seriptum illud peruenerit, vndenam profectum sit». Neque

dubium est, quin hec ad exemplar quoddam manuscriptum

hujus ipsius commentarioli spectent.

1) Tychonis Brahe Dani, Astronomie instavrate progymnasmata

Quorum hec prima pars ... Vraniburgi Danie & Prag&e Bohemixe, 1610:

Pag. 479. G

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 12. 5

Nicolaj Copernicj de Hypothesibus motuum coelestium a Fol.1a.

se constitutis commentariolus.

Multitudinem orbium coelestium maiores nostros eam

maxime ob causam posuisse uideo, ut apparentem in sideribus

motum sub regularitate saluarent. Valde enim absurdum ui- 5

debatur, coeleste corpus in absolutissima rotunditate non

semper &qualiter mouerj. Fierj autém posse animaduerterant,

ut & compositione atque concursu motuum regularium di-

uersimode ad aliquem situm mouerj quippiam uideretur. Id

quidem Calypus & Eudoxus per concentricos circulos deducere 10

laborantes non potuerunt. Et his omnium in motu sydereo

reddere rationem, non solum eorum que&e circa reuolutiones

syderum uidentur, uerum etiam quod sydera modo scandere

in sublime, modo descendere nobis uidentur, quod concen-

trieitas minime sustinet. Itaque potior sententia uisa est per 15

Eeccentricos & Epicyclos id agi in qua demum maxima pars

saplentum conuenit. Attamen que ab Ptolemeo et plerisque

alijs passim de his prodita fuere, quamquam ad numerum re-

sponderent, non paruam quoque videbantur habere dubita-

tionem: Non enim sufficiebat, nisi etiam &equantes quosdam 20

circulos imaginentur, quibus apparebat neque in orbe suo de-

ferente, neque in centro proprio &qualj semper velocitate

sidus mouerj.

Quapropter non satis absoluta videbatur huiusmodj spe-

culatio, neque rationj satis concinna. Jgitur cum hec ani- 25

maduertissem ego, sepe cogitabam si forte rationabilior modus

-circulorum inuenirj possit, e quibus omnis apparens diuersitas

dependeret, omnibus in se ipsis equaliter motis, quemadmodum

ratio absolutj motus poscit. Rem sane difficilem aggressus,

ac pene inexplicabilem, obtulit se tandem, quomodo id pau- 30

cioribus et multo conuenientioribus rebus | quam olim sit pro- Fol. 1

ditum, fierj possit, si nobis alique petitiones, quas axiomata

vocant, concedantur, que hoc ordine sequuntur.

PRIMA PETITIO.

1. Omnium orbium coelestium, siue spherarum vnum centrum 35

non esse.

2. Centrum terre, non esse centrum mundj, sed tantum gra-

ultatis et orbis Lunaris. 2

[DA

Fol. 2 a.

6 A. LINDHAGEN, COPPERNICI COMMENTARIOLUS.

3. Omnes orbes ambire Solem tamquam in medio omnium

existentem, ideoque circa Solem esse centrum mundj.

4. Minorem esse comparationem distantiarum BSolis et terra

ad altitudinem firmamentj, quam semidimetientis terre

ad distantiam Solis, adeo vt sit ad summitatem firma-

mentj insensibilis. .

5. Quiequid ex motu apparet in firmamento, non esse ex

parte ipsius, sed terre, Terra igitur cum proximis ele-

mentis motu diurno tota conuertitur, in polis suis inua-

riabilibus firmamento immobilj permanente ac vltimo coelo.

6. Quicquid nobis ex motibus circa Solem apparet non esse

occasione ipsius, sed telluris et nostrj orbis, cum quo

cireumuoluimur seu aliquo alio sydere. MNSicque terram

pluribus motibus ferrj.

7. Quod apparet in Erraticis retrocessio ac progressus non

esse ex parte ipsarum, sed telluris. Huius igitur solius

motus tot apparentibus in coelo diuersitatibus sufficit.

His igitur sic premissis conabor breuiter ostendere, quam

ordinate xqualitas motuum seruarj possit. Hic autem breui-

tatis caussa mathematicas demonstrationes omittendas arbitra-

tus sum, maliorj volu | minj destinatas. Quantitates tamen

semidiametrorum orbium in circulorum ipsorum explanatione

hic ponentur, e quibus Mathematice artis non ignarus facile

percipiet, quam optime numeris et obseruationibus talis cir-

culorum compositio conueniat.

Proinde ne quis temere mobilitatem telluris asseuerasse

cum Pytagoricis nos arbitretur, magnum quoque et hic argu-

mentum accipiet in circulorum declaratione Etenim quibus

Phisiologj stabilitatem eius astruere potissime conantur, appa-

rentijs plerumque innituntur. Quzx omnia hic imprimis corru-

unt cum etiam propter apparentiam versemus eandem.

DE ORDINE ORBIVM.

Orbes coelestes hoc ordine sese complectuntur.

Summus est stellarum fjxarum immobilis et omnia con-

tinens, et locans: sub eo Saturnus: [quem sequitur Iouius.]

hunc sequitur Martius: subest huic orbis, in quo nos circum-

ferimur. Deinde Venereus: Vltimus Mercurialis. Orbis autem

Lun&e circa centrum terre vertitur, et cum ea ceu Epiciclus

defertur. Eodem quoque ordine alius alium reuolutionis

35. [quem sequitur Iouius.]l. — H&c verba supra versum aliena manu

addita sunt. .

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 12. 7

velocitate superat, secundum quod maiora minoraue circulorum

spacia emetiuntur: Sic quidem Saturnus anno 30, Jupiter 12.

Mars, Tellus, annua reuolutione restituuntur. Venus 9 mense:

Mercurius 3 reuolutionem peragit.

DE MOTIBYS QVI CIRCA O 5

Apparent.

Terra triplicj motu circumfertur, vno quidem in orbe

magno quo Solem ambiens secundum signorum successionem

anno reuoluitur: temporibus xequalibus | semper xequales arcus Fol.2b.

describens: Cuius quidem centrum a centro C) 25 semidiame- 10

trj suj distat. Cum igitur supponatur semidiametrum huius

orbis ad altitudinem firmamentj imperceptibilem habere quan-

titatem, consequens est, vt hoc motu Sol circumferrj videatur,

perinde ac si terra in centro mundi subiaceat. Cum autem

id non solis, sed Terre potius motione contingit, vt exemplj 15

caussa, dum hec sit sub Capricorno sol e directo per Dia-

metrum in cancro cernatur, et sic deinceps. Videbitur etiam

Sol eo motu inxequaliter mouerj, secundum distantiam eius

a centro orbis vt iam dictum est; Ex quo maxima diuer-

sitas duobus gradibus et sextante vnius contingit. Declinat 20

autem ab ipso centro Sol ad punetum firmamentj quod distat

a stella lucida que est in Capite gemellj splendidior gradi-

bus fere 10 versus occidentem inuariabiliter. Tunc igitur

Sol in summa eius altitudine cernitur, quando Terra in loco

huic opposito versatur, centro orbis inter eos immediante, et 25

per hunc quidem orbem non terram solum sed quidquid simul

cum orbe Lunarj comprehensum est cireumducitur. Alius

telluris motus est quotidian&e reuolutionis et hic sibi maxime

proprius in polis suis secundum ordinem signorum hoc est

ad orientem labilis, per quem totus mundus precipiti voragine 30

cirecumagi videtur: Sic quidem terra cum cirecumfluis aqua et

vieino aäére voluitur. Tertius est motus declinationis; Axis

enim quotidian&e reuolutionis non eque distat axi magni orbis,

sed obliquatur secundum circumferentie partem nostro quidem Fol.3a.

| seculo 23 grad. et medio fere: Jgitur centro terr&e in super- 35

ficie HEcliptiee semper manente, hoc est in circumferentia

circulj magnj orbis, poli eius circumaguntur, circulos vtro-

bique paruos describentes in centris ab axe orbis magnj

equidistantibus: et hic quoque motus annuas fere complet

reuolutiones et cum orbe magno pene compares. At vero 40

axis magni orbis ad firmamentum immutabilem seruat com-

to) A. LINDHAGEN, COPPERNICI COMMENTARIOLUS.

positionem ad eos quos vocant Eclipticxe polos. Motus item

declinationis cum motu orbis complexus polos quotidiane re-

uolutionis ad eadem celi momenta semper retineret, si paribus

ommnince reuolutionibus cum illo constaret. Nunc longo tem-

poris tractu deprehensum est talem telluris positionem ad

faciem firmamentj mutarj, propter quod ipsum firmamentum

aliquibus motibus ferrj plerisque visum est, lege nondum satis

deprehensa. Posse autem hec omnia mutabilitate telluris minus

mirum est. Quibus autem poli inhereant ad me non attinet

dicere: Video equidem in vilioribus rebus quod vngula ferrea

magnete attrita in vnum semper mundi situm nitatur. Potior

tamen sententia visa, secundum orbem aliquem fierj, ad cuius

”nutum ipsi poli moueantur, quem procul dubio sub Luna

Fol.3b.

esse oportebit.

QVOD AZEQVALITAS MOTVYM

non ad AEquinoctia sed stellas

fixas referatur.

Cum igitur &equinoctialia puncta coeterique mundj car-

dines, plurimum commutentur, falli eum necesse est, qui-

cunque ab his e&qualitatem annue reuolutionis deducere co-

natur, que et sub diuersis zxtatibus multis experimentis ob-

seruationum reperta est: Hanc Hypparchus | 365 diebus cum

quadrante vnius diej. Albategni vero Chaldeus reperit talem

annum :ex 365 diebus, 5 horis 46 m. hoc est 13 minutis et 3

quintis siue triente vnius minutj ab Ptolemaico breuiorem

Rursus autem Hispalensis huic longiorem vigesima parte vnius

hor&e, siquidem 365 diebus, 5 horis, et 49 m. in annum ver-

tentem constituit. Ne autem diuersitatem ex obseruationum

errore processisse videatur, si quis singula accuratius ani-

maduertet, inueniet eam cum mutabilitate xquinoctialium

punctorum semper correspondisse: dum enim ipsi mundi car-

dines in centenis annis vno gradu mutabantur, quemadmodum

Ptolemej 2uo repertum est; Erat tune annj quantitas, que

ab ipso Ptolemeo tradita est: Quando autem subsequentibus

seculis potiorj rmutabilitate mouerentur motibus inferioribus

obuiantes tanto breuior annus factus est, quanto translatio

cardinum esset maior: Nam velociorj breuiori tempore annuum

excipiebant motum. Rectius igitur agit quicunque annuam

equalitatem ad stellas fixas referet: Quemadmodum circa Vir-

ginis spicam fecimus inuenimusque annum 365 diebus et 6

horarum, et sextantis fere vnius hor&e semper fuisse: Qualis

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 12. 9

etiam in /Egyptiaca antiquitate reperitur; Eadem ratio in

alijs etiam motibus syderum habenda est, quod Absides

eorum et state sub firmamento motuum leges docent, ac coelum

ipsum veracj testimonio. Fol.4a.

| DE LYNA. 5

Luna vero preter annalem vt dictum est circuitum qua-

tuor motibus videtur nobis peruagarj: Nam in orbe suo de-

ferente circa telluris centrum secundum ordinem signorum

menstruas complet reuolutiones: Js vero defert quem vocant

Epiciclum prime diuersitatis siue argumentj. Nos vero pri- 10

mum siue maliorem et annj Epiciclum alterum sibi inherentem

in superiore quidem portione contra motum orbis reflexus

paulo tardiore gquam menstruo tempore deducit: Jn hoc de-

mum suuna pendens binas in mense reuolutiones contra motum

illius perficit vt quandocunque centrum Epiciclj maioris con- 15

tingit lineam a centro orbis magnj transeuntem per centrum

terre quam diametrum magnj orbis vocamus, tune Luna sit

ad centrum maioris Epicielj proxima, quod quidem circa

nouam et plenam Lunam accidit: At e contra in quadraturis

mediantibus ijsdem remotissima. Quantitas autem Diametrj 20

Et Epicielj maioris continet 10 partem de semidiametro orbis

suj deferentis cum 18 vnius particule. Minoris vero Epiciclj

semidiametrum quinquies dempta vna parte ipsius. Per hec

igitur Luna modo concita, modo tarda descendens quoque et

ascendens videtur, et prima quidem diuersitate dupliciter va- 25

riationum motus HEpicielj minoris ingerit: Lunam enim in

circumferentia maioris ab equalitate distrahit: Cuius quidem

in hoc maxima diuersitas 17 gradus et quadrantem colligit.

De circumferentia ipsa quantitatis seu diametrj respondentes

eum quoque centrum maioris modo distrahit, modo appellit 30

secundum semidiametrj magnitudinem. Cum igitur propter

hoc circa centrum maioris Epiciclj inequales circulorum am- Fol.4b.

bitus Luna deseribat, contingit primam diuersitatem multi-

pliciter variarj. Hince est quod circa coniunctiones et obiec-

tiones ad &O maxima huiusmodj diuersitas 4 gr. et 36 M. non 35

excedat: Jn quadraturis autem ad 6 grad. et 36. M. extenditur.

Qui vero per Eiccentricum circulum fierj hoc arbitrantur, preter

ineptam in ipso circulo motus inequalitatem in duos in-

ciderunt manifestos errores. Consequens est enim mathe-

9. Js vero defert . . . punceta Latitudinis motus (pag. 10, vers. 11).

— H2ec omnia in manuscripto Vindobonensi desunt.

Hol 5a.

210

10 A. LINDHAGEN, COPPERNICLI COMMENTARIOLUS.

matica ratione cum Luna in quadraturis dum infima parte

Epicielj dependet, quadruplo fere maior appareat (si modo

tota luceret) quam noua et plena, nisi augmentum et diminu-

tionem magis sui corporis et temerarie asserit. Sic quoque

diuersitatem aspectus facit propter notabilem terre magni-

tudinem ad distantiam eius circa quadraturas plurimum au-

gerj. Si quis autem diligentius perscrutetur, parum valde

vtrumque distare. comperiet in quadraturis ab his que inter-

lunio plenaque Luna contingunt, et proinde veriorem hanc

speculationem nostram haud facile dubitabit. His vero tribus

motibus Longitudinem Luna cireumit punceta Latitudinis motus

axes quidem HEpiciclorum 2quidistant axi orbis, propter quod

nullam ab eo egressionem facit Sed hic orbis axem suum

declinem habet axi magni orbis siue Ecliptice. Quapropter

Lunam a superficie Ecliptice digredi facit declinat igitur se-

cundum quantitatem angulj cuj de circumferentia circulj

quinque gradus superadtenduntur; cuius poli cireumferuntur

in equidistantia axis Ecliptice propemodum sicut in declina-

tione dictum est. Sed hic contra signorum ordinem et longe

tardiore motu vt ad vnam reuolutionem 19 annum exspectat

et hoc in orbe quidem eminentiore fierj plerisque videtur cuj

poli inherentes ad hunc modum ferantur. Talem igitur vi-

detur habere Lunam motuum fabricam.

| DE TRIBVS SVPERIORIBYS

hab Pares

Saturnus 2 et I similem habent motuum rationem, si-

quidem orbes eorum annalem illum magnum penitus inclu-

dentes in centro communi magnj ipsius orbis ad ordinem

voluuntur, sed orbis quidem Saturnius 30 anno reducitur.

Jouianus 12, Martius autem 29 mense perinde ac si tales

reuolutiones magnitudo orbium remoratur. Nam semidiametro

magnj orbis Martij, 30 partes obtinebit, Jouis 130 et vnius

particule quincuncem, Saturnj 230 et sextantem vnius. Dico

autem semidiametrum a centro ad centrum id est Epiciclj

distantiam. Habet enim quisque duos Epicielos quorum alter

alterum defert, propemodum sicut in Luna dictum est, sed

lege diuersa. Primus enim HEpiciclus contra motum orbis

reflexus pares facit cum eo reuolutiones altero vero obuians

primj motum reuolutionibus duplicatis circumagit sidus. adeo

vt gquandocunque sit in summa a centro orbis distantia vel

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 12. 11

rtursus in maxima vicinitate, tunc sidus sit centro Epiciclj

quamproximum: Jgitur ex talium motuum compositione orbis

et Epicieclorum et reuolutionum paritate contingit vt huiusmodi

Elongationes et accessiones maximo statas si sub firmamento

sedes obtineant, ac deinceps certas vbique obseruant motuum

conditionés.. Jtagque absides suas inuariabiles, saturnus quidem

circa stellam que super cubitum esse dicitur z: Jupiter igitur

8 post stellam que extremitas caude 9 appellatur. Mars vero

gradibus 6 et medio ante cor 9: Magnitudines autem Epici-

clorum he sunt. Jn Saturno quidem primum semidiameter

constat ex partib. 19 et 41 Minutis qualium semidiameter orbis

magnj ex 25 supponebatur. Secundus autem Epiciclus part

6. et M. 34. semidiametrum habet: Sie quoque in Joue:

primus part 10 et 6. secundus part. 3 et 22 semidiametros

continent. Jn S autem, primus part. 5. 34. Secundus minut.

51. | Sie igitur ad primum vbique semidiameter triplo maior

est secundo. Hanc autem diuersitatem, quam Epicielorum

motus inducit, supra motum orbis primum appellare placuit,

que vbique sub firmamento certos vt dictum est obseruant

limites. Alia siquidem est diuersitas secundum quam sidus

interdum regredi sepe etiam subsistere cernitur, que non

ex motu sideris contingit, sed telluris in orbe magno aspec-

tum variantis, Haec enim motum syderis velocitate superans

radio visuali ad firmamenti adspectum obuiante, nutum

syderis vineit: Quod tune maxime fit quando proxima

fuerit siderj terra. dum videlicet inter solem et sidus mediat

vespertinj syderis ortus: HE contrario autem circa vVes-

pertinum. occasum ortumue matutinum preuentione antefert

visum. Vbi vero visus contra motum &equali cursu obuiat

stare videtur, aduersis motibus inuicem se sic perimentibus

circa triquetrum Q& radium contingit. Jn his autem omnibus

tanto maior contingit talis diuersitas gquanto inferiore orbe

sidus mouetur. Vnde minor in h quam 2. et rursus in &

maxima secundum proportionem semidiametrj magnj orbis ad

illorum semidiametros Fit autem tune vniuscuiusque maxima

quando sydus per radium aspicitur circumferentiam magnj

orbis contingentem: Equidem tria hec sidera nobis percurrunt.

Jn latitudine vero duplicem faciunt digressionem, circum-

ferentijs quidem Epiciclorum in vna superficie permanentibus,

1. rursus. — Librarius negligenter scripsit »rusus>.

11. orbis. — Librarius negligenter scripsit »obis>.

Fol.5b.

Fol. 6 a.

Fol. 6 b.

12 A. LINDHAGEN, COPPERNICI COMMENTARIOLUS.

cum orbe suo ab HEceliptica declinent secundum axium de-

flexiones non sicut in Luna cirecumducibiles, sed in eundem

coeli tractum semper vergentes: Jgitur et sectiones circulorum

orbis et Ecliptice quas nodos vocant eternas in | firmamento

sedes occupant: Sic quidem saturnus nodum suum habet vande

ad septentriones scandere incipit par 8. et media, post stellam

que in capite Geminorum orientalis dicitur. Jupiter ante

eam ipsam stellam part. 4. Mars autem vergilias antecedentem

part. 6'/5 Jn his igitur ac e diametro positis sidus existens

nullam habet latitudinem: Maximam vero que in his in qua-

draturis contingit valde diuersam. Nam axium cireulorum

que inclinare tamquam nodis illis pensilis instare videtur

tune equidem maxima fit quando tellus syderi proxima est,

hoc est in ortu syderis vespertino, tune enim in saturno par-

tibus duabus et besse axis inclinatur; Jn Joue partib. 2 dempto

triente: Jn Marte vero parte vna et dextante. E contra vero

circa vespertinum occasum ortumque matutinum plurimum

habent absistente terra. Saturno quidem et Joue quincunce

vnius partis minor est huiusmodi inclinatio: Marti vero parte

vna et besse. Sic quidem diuersitas hec in maximis latitu-

dinibus apprime percipitur ac alicuj tanto minor, quanto minus

a nodo BSidus distat: pariter cum latitudine crescens et de-

crescens. Accidit etiam motu telluris in orbe magno Lati-

tudines visibiles nobis variarj ita sane propinquitate et di-

stantia visibilis latitudinis angulos augente et minuente, sicut

Mathematica ratio exposcit. Siquidem hic motus librationis

secundum lineam rectam contingit. Fierj autem potest vt ex

duobus orbibus huiusmodi motus componatur, gui cum sint

concentricj alter alterius deflexos circumducit polos et inferior

contra superiorem duplici velocitate polos orbis Epiciclos de-

ferentis reuoluat. Et hi quoque poli tantam habeant deflexionem

a polis orbis mediate superioris, quantum huius a polis supremi

orbis: Et hec de bh 24 et I in orbibus terram ambientibus.

| DE VENERE

Reliquum est eorum speculationem aperire que magnj

orbis ambitu includuntur. hoc est de motibus 2 et 3 Venus

quidem persimilem habet circulorum compaginem quales illj

superiores sed alia motuum obseruantia: Örbes quidem cum

Epicielo suo maiorj pares facit reuolutiones nono mense vt

10. in his. — H&ec verba in manuscripto iterata sunt (»in his in his»).

39. facit. — Librarius negligenter scripsit »facet>.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 12. 13

predictum est eoque motu composito, minorem Epiciclum

certa vbique habitudine firmamento restituit, summam eius

absidem ad punctum, quo Solem vergere diximus constituens

minor autem Epiciclus impares cum illis reuolutiones habens

motuj orbis magnj imparitatem reseruauit, ad huius quidem

reuolutionem duos omnino circuitus perficit, vt quandocunque

tellus in linea ad Absidem diametro porrecta fuerit sydus

tune centrum maioris Epicieclj proximum sit et in transuerso

quadrantum remotiss. Simili fere modo quemadmodum in

C minor Epiciclus QOlem respicit, obseruans. Est autem

proportio semidiametrorum orbis magnj et veneris sicut 25

ad 10 et maior Epiciclus dodrantem suscipit vnius particule,

Minor vero quadrantem; retrocedere quandoque et h&ec cer-

nitur tunc maxime quando sidus terre proximum est, simili

quodammodo ratione vt in superioribus sed conuersa: Jn illis

enim accidit motu terre superante, hic autem superato: Ac

illic orbe telluris contento, hic vero continente. Quapropter

nec vnquam CC) opponitur. cum tellus intermediarj non pos-

sit: Sed ex certis a Ole distantijs que funt in contactibus

cirecumferentie lineis a centro telluris prodeuntibus, vtrobique

reuertitur, 48 grad. nunquam excedens ad nostrum adspectum.

et hec est Venerej motus summa, quo in longitudinem cir-

cumducitur: Latitudinem quoque duplici causa scandit: Habet

enim et hec axem orbis inclinatum quantitate angulj g. 9.

Et nodum suum, vnde septentriones petit in abside sua habet.

Digressio autem que ex tali inclinatione procedit quamquam

eadem | in se ipsa sit duplex, non ostenditur. Nam in alter-

utro nodorum Veneris incedente terra transuersis sursum et

deorsum aspiciuntur, has reflexiones vocant naturales, aparent

orbis obliquitates et has vocant declinationes, exedem vero in

gquadrantibus. Ceeteris autem locis ambe latitudines permixte

confunduntur, ac alia aliam superans vincit ac similitudine

ac dissimilitudine mutuo se augent et perimunt: Hec vero

axis inclinatio est. habet librationem mobilem, non autem

sicut in superioribus illis ad nodos pendentem, sed in alijs

quibusdam volubilibus punctis, que reuolutiones suas ad sidus

annuas faciunt. Vndeque quandocunque tellus contra absidem

Veneris steterit, maxima tunc fit librationis inflexio et hec

24, g. 5. — Ita scriptum esse, pro certo affirmare non ausim. Cfr

tabulam.

20. quamquam eadem. — H&ec verba in imo Fol. 6 b leguntur; in

summo Fol. 7 a negligenter scriptum est »Quanque eadem>.

Fol7a.

Fol. 7 b.

14 A. LINDHAGEN, COPPERNICI COMMENTARIOLUS.

in ipso sidere in quacunque tunc parte suj orbis fuerit.

Quapropter si tunc sidus in abside sit, vel ei diametraliter

opposito, latitudine non penitus carebit, tametsi in nodis tunc

versetur. Hinc vero decrescente hac inflexione quoad vsque

tellus per quadrantem circulj dicto loco amoueatur, et simili-

tudinem -motuum maxime illius deuiationis punctus a-sidere

tantundem distiterit nullum prorsus huiusce deuiationis vesti-

gium reperitur et deinceps deuiationum libramento continuato

et illo principio a septentrionibus ad austrum declinante ac

identidem a sydere sese elongante, secundum telluris ab ab-

side remotionem sydus ad eam perducitur partem que prius

australis fuerat. Nunc autem oppositionis lege septentrionalis

facta donec iterum ad summam librationis circulo peracto,

vbi rursum maxima fit deuiatio et prime simul et xequalis

Sic demum parj modo per reliquum semicirculum pergit:

Quapropter nunquam fit meridiana hec latitudo | quam ple-

rumque deuiationem vocant, et hec duobus orbibus fierj, con-

centricis et axibus obliquis, sicut in superioribus dicebamus,

hic quoque consentaneum esse videtur.

DE MERCV RIO

Sed omnium in coelo mirabilissimus est 3 cursus, qui

pene imperuestigabiles permeat vias, vti perscrutarj non facile

queat: Addit preterea difficultatem, quod sub radijs Ö inui-

sibiles plerumque meatus occupat, et paucis admodum diebus

visibilem se exhibet, attamen comprehendetur et ipse, modo

altiorj ingenio quispiam incumbat. Conuenient et huic

Epicielj duo, vt in venere in orbe suo reuolubiles. Nam

maior HEpiciclus cum orbe suo pariter facit reuolutiones vt

illie absides eius sedem grad 14 et medium post m spicam

constituens. Minor autem Epicielus contraria illius lege du-

plicj vero reuolutione reflectitur vt in omnj situ telluris quo

absidem huius superauerit vel ex aduerso respicit sidus a

centro maioris Epicielj remotiss. sit, atque in quadrantibus

proximum et buius quidem orbem tertio mense duximus re-

uertj hoc est: 88 diebus cuius semidimetiens partes capit 97/5

quarum semidiametrum magnj orbis 25 posuimus: Ex his

autem primus Epiciclus accipit vnam et 41. m. secundus autem

tertiam etiam partem hoc est minutias 34 fere, sed is quidem

circulorum concursus hic non sufficit vt in coeteris: Terra

siquidem in supradictis absidis respectibus permeante longe

minorj apparet ambitu sidus mouerj, quam ratio circulorum

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD, HANDL. BAND. 6. N:0O 12. 15

iam dicta sustinet et rursus in quadraturis longe etiam

malore.

| Cum vero nullam aliam in longitudine diuersitatem ex Fol.8a

hoc fierj percipiatur, consentaneum est per accessum quendam

et recessum a centro orbis secundum lineam rectam contin- 5

gere, quod quidem ferj oportet duobus orbiculis circundata

habentibus axes &equidistantes axi orbis, dum centrum Epi-

cielj maioris siue totius illius asse tantum distat a centro or-

biculum immediate continentis quantum centrum huius a centro

extremj id quidem repertum est minut. 14 et medio vnius- 10

partis de 25 quibus omnium contextum mensi sumus. quodque

motus extremj orbiculj binas in anno vertente reuolutiones

faciat interior autem motu reflexo, duplo recursu quater in-

terim reuertatur. Preferuntur enim hoc motu composito

centro maioris Epiciclj secundum lineam rectam quemadmodum 15

circa latitudines libratas diximus: Sic igitur in memoratis ad

absidem telluris sitibus centrum Epiciclj maioris centro orbis

proximum est: Jn quadraturis autem remotiss. in locis autem

mediantibus id est 45 gradus ab his centrum maioris Epiciclj

centro exterioris orbiculj applicat, amboque in vnum con- 20

currunt. Quantitas autem huiusce recessus et accessus constat

minutis 29 vnius predictarum partium: Et hactenus motus

Mercurij Longitudinalis sic se habet. Latitudinem vero haud

secus facit quam Venus, sed tractu semper contrario: 1ibi Fol.8b.

enim illa septentrionalis fit, hic Austros petit. | Declinat autem 25

orbis eius ab Ecliptica quantitate angulj partium 7. Deuiatio

hic quoque semper Australis dodrantem vnius gradus nunquam

excedit Coeterum que circa Latitudinem Veneris dicta sunt,

hic quoque commemorasse conuenit, ne eadem sepe repetantur.

Sicque septem ommnino circulis mercurius currit: Venus 30

quingque: Tellus tribus. et circa eam Luna quatuor: Mars de-

mum, Jupiter et Saturnus singulj quinque. Sic igitur in vni-

uersum 34 circulj sufficiunt, quibus tota mundi fabrica, totaque

syderum Chorea ' explicata sit.

FINIS. 35

26. quantitate. — Librarius negligenter scripsit »quatitate>.

4 INA

Na - åh 4

SFRRAVVNG

| EA

ra V

p '

K hå

Fa s d

a EN

J 2

2 va fork SA i

CAR 4 RN 5 äg SER p AI je Ä IMa och? GC PIY j

RA IA ES 7 wrged (os spån Aj mere) sec 2epport | 24

a Iyrböare de a VAL 122, 29 Loet sg ju J22 Ad, 2

VISE é ste 4 S Å / ke

- På di KR gå 2 pt HeRrtr eflg AR

RR Vr GA la 21 EAA oc J2E))2 £ säd prRortog 24 ET oe ägde 2 /

; : /

| S kos ÅR AR Ler FI SRA SPRE ju

SATA - /

SVD IAL Baer sel puck Sf I MifijktIILDA bg ora” Sot g4uniig

/ /Y at

PITE (SAME [OR BCAA 30 Soap) VIagitst radie SPY AS

cd rr VILI ARJSIK So01 ” 2 2 vå Z ; ft

EF 2 Mm Mpiseofjo Q BION sor ARfatg

2 >: 2. Dr a 2121 rd Bje2frt0t 5, spel RjRR 43977

Synen If cr futtodri Mac2/ Kran PA BARE

Ve sit) 7 uf? S vissa jef Se sr0todks] sat Ne SSBR

2 fÅ

, r fr Få

NN 3 ce så let paper ram

"Pis RER AT 224 pt 90 SVILIGV JE leser) Sa FRA

ve vå £tA 2122 NA RJ JACO

SO Vd Ven ÅN

SN SBL) pepdatd 200220 2 ” Ffevat kl at sdt

a w fe Vid dj BS AR äs SC Ne , ef

; vida £ Le Lat SAAJONSL. 9007 RA AA

vd SALA Öva BRUDPAR: BY RR ÅP

g SVAR NL sfär sfetreg set f> LÄ je ES > a

z S Se 022775 ILVEALIL 2 ts202025 Rd ENG

i j BN är Ed Fm

l SR å

AG kyr esp pe Mås€SD dee Sr fig Paco esoph Veg id uf

LJ SIE IIIF ALC a. s $ . , 3002 fa 23 2

= St 020 NAR 26046 08072) 007 20 JIE 222 rg

JPfporit 72C lit SJaZflAV, 42204 spfiss ie Syse p2p0022€ SILL säs

: ; - AG > [pre ERE

nn Se LA SR ere ftp JIE Sö2g get ed, 10 fI0R SR

4 e&

SUIS NER SJIIIKU ACSI 20002 ON RE Do DOLJ Fas

7 : 2 SÄD DJ S 5) 2

SJ Sa212 200 910013) Yong lat apr dte ka ig af 277

7 ” po /N ee SA

7 7 Aga Njut su 21100 sd3 mdr s tek "Of fod2tlal AE S

för 2 ; |

ra er SM fp ETA MG Na de

SMPIPIIL DI Pr NSL ISO Iöeaossilo SIJA petit Ve

kr å SE f 5 DD SEA FE 2 Er Låt

RAG uy» pol S2A0L Af z/ pet syvseh pe 2205 03 pr

c PEKAR i gå ICA) EEBE LIA, Å Artgorsil SIASLIT Da 5 EZ

le bien

FK På 04 PRSEerre sptree IG egi0ese Ear é

MAB 1010 2 PLOIPECGIEEJ NSL sSe3LAORZ RA Ut 3232 SÅ feR 2

Y NS INICD 07

"el är 9 "PA TPu8H "PeXV IA MH UN Fusqig

BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band 6. N:o fö.

IEEE GRAPTOLITES

DESCRIBED BY

HISINGER

AND THE OLDER SWEDISH AUTHORS

S. A. TULLBERG.

WITH 3 PLATES.

COMMUNICATED TO THE ROYAL SWEDISH ACADEMY OF SCIENCES

JUNE 8, 1881.

STOCKHOLM, 1882.

KONGL. BOKTRYCKERIET,

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

The attention of Swedish naturalists was fixed on the grTap-

tolites, which occur so abundantly in our older Silurian

strata, at a very early date. The author, who seems to have

been the first to observe and mention these fossils, is the

Archiater MAGNUS VON BROMELL. In his, (for its time), most

meritorious work: »Lithographiae Suecanae Specimen primum

et secundum»>”!) he, among other matters, gives an account of

a collection of fossils belonging to himself: »De vegetabilibus,

fossilibus et lapidefactis.> From this it may be inferred, that

some of these were graptolites, although he regards them as

plants. In Specimen secundum the Articulus primus bears the

title: »De musco incrustato et in lapide depicto»; No. 1 is

»Lapis cinerei coloris fissilis foetidus, Suillus dictus, in super-

ficie ostendens musci ramosi capillamenta nigra, subtilissimo

quasi penicillo expressa, inventus in arenariis paroeciae Gizer-

stad, prope oppidum Schenningiam in Östrogothia». — Fur-

ther is said: »Qui in hoc memorato lapide depictus cernitur

muscus, generis est saxatilis, repentis, capillacei, non ipsam

lapidis substantiam, quemadmodum in dendritis Florentinis

& Germanicis nonnullis videre licet, penetrans, sed lapidis in

extima superficie duntaxat subtilem figuram suam ostentans»>.

From this description it cannot of course be definitely

ascertained, what mineral BROMELL refers to. It may have

been anthraconite, the name of which BRoMELL has translated

to »lapis suillus». Certain varieties of anthraconite may by ex-

position to the air acquire a more grayish colour. — If Bro-

MELL'S determination of the mineral is correct”) it can al-

1) Acta literaria Suecie Upsalie publicata. Vol. I & II, 1720—1729.

Also separate: »Specimen primum,, 1724> and »Specimen secundum, 1727».

?) It is possible, that the mineral may have been a limestone-ball from

the upper gr aptolite-shales. These balls are always of a gray colour and

somewhat fetid when scratched; but this supposition is contradicted by the

circumstance, that BROMELL expressly employs the term: »>»lapis suillus>,

for real anthraconite or swinestone. No other kind of limestone,but this

4 S. 4. TULLBERG, GRAPTOLITES DESCRIBED BY HISINGER.

most with certainty be concluded, that he by his description

meant to indicate a Dictyonema. Nothing in his description

forbids such a supposition. He denominates it: »musci rumosti

capillamenta nigra», and compares it further with a dendrite.

At the same time however, he, as it appears above, points out

its dissimilarity to such forms.

Dictyonema jflabelliforme is very common in the youngest

aluminaceous shales of Ostrogothia; and in other provinces

also balls of anthraconite are frequently found in the similar

strata, which contain the same fossil, as shown, when they

are split open.

Articulus secundus is entitled: »De foliorum impressio-

nibus et vestigiis in variis lapidibus». Number 3 in this sec-

tion is entitled: »Variarum plantarum foliaceae impressiones

et vestigia in lapide fissili nigro: ex monte Dalaberg in Ve-

strogothiae paroeciae Dahla. — Genuina horum foliorum no-

mina exprimere nunc nequeo; quamvis etenim nonnulla pin-

nulis suis filicem, alia angustia et longitudine graminis spe-

ciem, qgquaedam acumine ac tenuitate salicem, alia ericam et

nymphaeam minimam referre videantur, determinare tamen,

quo praecise pertineant, non audeo, donec ab provinciae illius,

nunc autem Nericiensis, Medico experientissimo et delicia-

rum harum cultore indefesso, D. D. HeEssrnio plura et ele-

gantiora lapidis hujus plantigeri specimina accepero».

It is highly probable, that this mineral from Vestrogothia

was a shale containing graptolites. WAHLENBERG "') considers

this :to have been the case.

Among others BROMELL is remarkable for his advanced

opinions on the nature of fossils, which he enunciates so

clearly as to leave no doubt of what he means. He says

expressively: »animalia eorumque partes varie, haud minus

crushed and powdered by the peasantry as a medicine for sickly domestic

animals. Doses of this material are given especially to swine; from which

cirecumstance also its name is derived. BSolutions of swinestone are in

some parts of Scania in great demand as an article of trade.

1) »Petrificata Telluris Svecanae» in Nova Acta Reg. Soc. Scientiar.

Upsal. Vol. VIII, 1821, p. 93. >»Talis Graptolithus in Schisto tenuiore

pallido Vestrogothiae, colore brunneo expressus, quam freqventissime oc-

currit; ubi autem schistus in colorem coerulescentem vel subeaesium abit,

ibi pieturae Graptolithi nigrae evadunt simulque lineamenta earum inter

se confluunt ita ut figurae plenae lineares tantum appareant, quas pro

foliis graminum habuit BROMELL in Act. Upsal. 1727, 312, n. 3, aliique.>

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 13. 5

ac vegetabilia, lapideam quandoque duritiem induere et in

lapides mutari possunt; ejusmodi lapides petrificatorum no-

mine communi apud Lithographos comprehendi solent et ad-

curate distingui debent ab illis lapidibus, qui casu, naturae

lusu, vel artificio quovis talem formam ac figuram acquisi-

verunt, quå vegetabilia, animalia vel res naturales atque arti-

ficiales referunt, cum quibus tamen praeter figuram externam

nihil commune habent».

LINNÉ was the first who used the name »Graptolithus»> —

in his »Systema naturae», Ed. 1, 1735, Regnum lapideum, —

Classis III, Fossilia, — Ordo 3. Graptolithus Petrificatum

picturå assimilans». From the list he gives, it can be in-

ferred that LInnÉ in 1735 by this name only meant den-

dritie incrustations and similar forms. By referring to his

Museum Tessinianum, published in 1753, it can plainly be

seen (p. 104), that he intended also at that date to designate

various inorganic formations, as dendrites and the concentric

structure of flints. He gives in his »Skånska Resa» (Travels

in Scania) 1751, a sketch, which evidently represents some

graptolites. The slab, which contained these, he had collected

from a hill of gravel, named »Bybjer», close to the church at

Ö. Herrestad. From the figure it is to be presumed, that the

straight form represents a Climacograptus; the two others a

convoluted Monograptus. In the Geological Museum at Lund

there are some pieces of shale, collected by Professor LUND-

GREN from the exact locality at Bybjer”!). Three different types

of shales are represented: 1) Graptolite-shale with Phyllo-

graptus sp. 2) Gray Gala-shale with Mon. priodon BRONN and

Mon. Linnarssoni TULLB. mscr.; and 3) Brown shale of Birkbill-

age, with Climacograptus scalaris L., Monogr. triangulatus

HAREN., M. gregarius LAPW. and Diplograptus cefr folium His.

It appears exceedingly probable, that the Linnéan shale

was of the last mentioned type. The fossils thereupon preser-

ved would thus almost certainly have been the Climacograptus

referred to above and Monograptus triangulatus HAREN., that

18 to say, two of the most prominent types.

!) Professor LUNDGREN has kindly communicated the fact, that no

rocks exist here in situ. Graptolite-slate occurs as detached blocks in

the mass of gravel, a cirecumstance which is also evident from LINNÉ'S

description.

6 S. A. TULLBERG, GRAPTOLITES DESCRIBED BY HISINGER.

In the twelfth edition of the Systema Naturae, Tomus

III, Holmiae 1768, p. 174, LInnÉ for the first time makes

use of the specific denominations »sagittarius»> and »scalarisx.

His numero 6 is »sagittarius ; Graptolithus impressionibus

sagittatis. — Anonymum. Volkam. Siles. 3. p. 332, t. 4, fig.

6. — Habitat in cote. — Hoc impressionibus imbricatis, sa-

gittatis absque pedicello, regulariter dispositis, apice eandem

plagam respicientibus». — In the work of VOLKMAN, »Silesia

subterranea», the figure and description, cited by Linng, do not

refer to a graptolite, but to a wholly different fossil, namely a

Sigillaria. Thus it is evident, that it is now impossible to

say, what LINNÉ referred to under the name »sagittarius»..

His numero 7 is »scalaris; Graptolithus lineam striasque

transversas referens. — Graptolithus. It. Scan. 147, f. 147. —

Habitat in schisto communi Scaniae«. —

Under this name consequently LInnÉ alludes to the form

of Climacograptus, already mentioned, which occurs at Bybjer

in the zone of Monograptus gregarius.

G. WAHLENBERG ') held the opinion, that the graptolites

are Orthoceratites. The form, which he chiefly seems to have

had in view, is Climacograptus scalaris L., which he was ac-

quainted with from the upper graptolitice shales in Westro-

gothia, and which he denominates: Örthoceratites tenwis. —

His description runs as follows: »Ut plurimum latitudinem

vix lineae et longitudinem unciae habet formamque linearem.

Articuli ejus interdum a se invicem soluti et inversi sunt

ita, ut circulos semine sinapios minores in schisto expres-

serint. Typi longitudinalis loci siphonis nervum medullarem

evidentem ostenduut, ad ejus latera dissepimenta saepe op-

posite tamquam in situ naturali expressa sunt, sed interdum

situ suo alternant, quod quidem sive a commotione, sive ab

obliquitate effectum esse potest;. He says that such are to

be found also in Scania, and in Dalecariia at Osmundberg

and at Furudal.

He further writes: »Inter omnes hos Graptolithos scalares

tam vario modo expressos saepius adsunt sic dicti Graptolithi

sagittarii Linne, quorum natura et origo adhuc magis incog-

nitae fuerunt, sed jam ulterius vix dubitamus, quin ab iisdem

Orthoceratitis minutis destructione peculiari ortum habeant».

!y >Petrificata Telluris Svecanae>, 1. c.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 13. 7

Thus WAHLENBERG considered, that the true graptolites

only deserved this name. All the other objets of inorganic

nature, which, especially in the earlier editions of LINNÉS

»Systema Naturae» were comprised under the name »Grapto-

lithuss, he does not mention at all.

" WAHLENBERG in referring to the monoprionidian graptolite,

whieh is found in the upper graptolite shales of Westro-

gothia together with ÖOrthoceratites tenuis (Climacogr. scalaris

L.) as Gr. sagittarius Linne, employs this name for a Mono-

graptus, which certainly is the species LAPWORTH subsequently

named Monograptus leptotheca. That the Linnéan name in-

dicates quite another species may be considered as certain,

the containing rock being from Silesia, where Monogr. lepto-

theca is wanting; but it is impossible at present to ascertain,

what species it may have been.

Professor NILSSon of Lund is quoted by Dr BECK”) and

Professor EICHWALD ”) as having published in the Transac-

tions of the Physiographic Society in Lund some short com-

ments on the nature of the graptolites; but in reality there

is nothing written by him to that effect in the publica-

tions of that society. Probably Prof. NILSsSon had some

work prepared or finished in manuscript on that subject, but

this was never published. Yet from BECKS account, and

also from those of EICHWALD and HISINGER it seems, that

NILSSON was the first who distinctly pronounced the opinion,

that the graptolites are polyparies belonging to the »Polypi

ceratoporae». He moreover proposed to name them: Priodon.

That name being already in use he proposed later the name

of Prionotus, which HIisInGER accepted. Yet this too had

been already employed.

HISINGER describes and delineates in Åethaea Suecica,

Supplementum 1837, five species and in Supplementum secundum

1840 three species, of which Dictyonema is regarded as the

impression of a monocotyledonous plant. They are all in-

cluded under the name of Prionotus proposed by NILSSON.

HISINGER moreover partakes of NILSSON'S opinion concerning

the relation of the graptolites to the »Polypi ceratoporae»>.

!) Notes on Graptolites, Silurian system. Part. II, pag. 695.

2?) Lethaea Rossica. Vol. I, part I, pag. 424.

oj S. A. TULLBERG, GRAPTOLITES DESCRIBED BY HISINGER.

Previously ”), on the contrary, he was of the same opinion as

WAHLENBERG.

ANGELIN has left a number of annotations concerning the

systematic place and the structure of the Graptolites, which

annotations in all their essentials agree with the opinions ex-

pressed by BARRANDE and HALL. He completed also a plate in

folio, on which some twenty Swedish Graptolites of the most

important types are delineated; but this plate has never

been published.

In the Palxontological Department ofthe State-Museum

in Stockholm the type specimens are preserved, after which

the figures in HISINGERS' Lethaea suecica were executed. As the

figures, which he has given in that work, have more than

once occasioned misconception, the names having been em-

ployed for species, actually very distinct from those of Hi-

SINGER, it is naturally most desirable, tliat the originals should

be submitted to an exact revision, and that new, accurate

and complete figures of them should be published.

As the opportunity of examining a greater number of

specimens, and of giving new and better figures of these

forms, has now arrived, owing to the fact that there exists

at present in the Swedish State-Museum, a large collection

of Graptolites, including, together with HIisInGER'S original

examples, many other specimens brought together by the

late Professor ANGELIN, by WEGELIN and by other investiga-

tors, I have undertaken this task at the request of the Keeper

of the Paleontological Department of the State-Museum, Pro-

fessor G. LINDSTRÖM.

The species described in the Lethaea Suecica, Supple-

mentum, 1837, pag. 113—114 are the following: — Prionotus

scalaris, Pr. pristis, Pr. sagittarius, Pr. convolutus and Pr.

folium; those mentioned in the Supplementum secundum,

1840, are Pr. geminus, Pr. teretiusculus and (under the name

of Impressio plantae Monocotyledoneae), Dictyonema.

No. 1. The graptolite, which is the type specimen of

the figure of Prionotus scalaris, is encelosed in a lightgray,

hardened shale from Mösseberg. It is a Climacograptus, pre-

cisely identical with that, which LAPWORTH names Climaco-

graptus normalis. Upon the same slab as this is found Mon.

1) Anteckningar i Physik och Geognosi, 4 h., pag. 168, 1828.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 138. 9

lobifer M. Cor. In addition to this there is found in HISINGER'S

collection under the same name another form, preserved

in a dark shale from Fågelsång; but this is not figured,

and is, according to our present conception of a species a

separate form.

HISINGER'S description is as follows:

»Prionotus scalaris linearis, rectus, unciam longus, vix

lineam latus, compressus, rachide centrali, capillari, utringue

dissepimentis transversis, alternis. — Icon. Petrif. suec. Suppl.,

Tab. XXXV, fig. 4 a magn. nat., b, magn. aucta. — Grap-

'tolithus scalaris L. — Loc. In strato superiori schisti argillacei

Vestrogothiae, et in schisto argillaceo Scaniae ad Fågelsång etc.>

I here append a description of the species according to

the terminology now in use.

Climacograptus scalaris L.

Plate; I, fig. 12, 18, 14.

Graptolithus scalaris LINNÉ. Syst. Nat., Ed. XII, p. 174, 1768. —

Orthoceratites tenuvis WAHLENB., Petrificata Telluris Svecanae, in Nova

Acta Reg. Soc. Scientiar. Upsaliae, Vol. VIII, 1821, p. 93. — Pricnotus

scalaris His. 1. ce. — Climacogr. normalis LAPW., On the Graptolites of

County Down. Proceedings of Belfast Naturalists” Field Club. Appendix

ISO ENA ESR

The hydrosoma is 2—3 ctm. long, 2—2,5 mm. broad,

with ventral margins converging downwards; the base is

sharply rounded, drawn out in a more or less prolonged

point; the virgula is distally elongated. The hydrothecae

are found to a number of 3—9 on 10 mm., and are rectangular

in shape. The exterior margin is horizontal above the aper-

ture of the nearest hydrotheea. This margin forms an acute

angle and rises vertically to the apertural border, which is

rectangular to this and somewhat concave.

HISINGERS type specimens are conserved in a lightgray

shale from Mösseberg in Vestrogothia, hardened by contact

with diabase, and often covered by a film of a rusty colour.

On the slabs there are to be seen Monograptus lobifer and

a small Diplograptus. This is probably the same shale, to

which BRoMELL and WAHLENBERG allude.

The same species is moreover to be found at Kongs-

lena in Westrogothia, in Scania at Röstånga, Kiviks Esperöd,

10 os. A. TULLBERG, GRAPTOLITES DESCRIBED BY HISINGER.

Bollerup, and in detached blocks at Bybjer, close by Ö. Herre-

stad and some other localities. It occurs only in the zones

of M. gregarius and M. lobifer. — The figures 13 and 14 on

my first plate represent HisINGER'S type specimen — natural

size and magnified; fig. 12 is a drawing of another specimen

from the same locality, Mösseberg.

No. 2. The next species described by HisInGER is Prio-

notus pristis. The original is preserved in a darkbrown shale

from the Trinucleus-zone at Draggå-bridge in Dalecarlia. Be-

sides the specimen which HIsInGER has figured, other forms,

represented on Plate I by the figures 4 and 3, are seen on

the same slab; the figures 2 and 3 are new delineations of

HISINGER'S own original specimen. HISINGER'S description is

as follows:

»Prionotus Pristis linearis, rectus, vix lineam latus, com-

pressus, rachide centrali, capillari, utringque dentibus latis,

acutis. — Icon: Petri Suec.SwpplabbENSXENIVÄS SRS

Loc. In Calce transitionis fusca ad Draggån in paroecia Rätt-

vik, Dalecarlie. A Dom. J. G. CLASON lectus>.

This species may provisionally be placed in the genus

Diplograptus.

Diplograptus? pristis. His.

Elate So

Prionotus pristis HIS. 1. ce. — Diplograptus pristis TÖRNQUIST. Om

några graptolitarter från Dalarne, Geol. Fören. i Stockholm Förh. 1881,

N:o 66, Bd. V, N:o 10, p. 443, Pl. 17, fig. 8 a—g.

The hydrosoma is 4—5 ctm. long, 2.5 mm. broad; gro-

wing downwards smaller, with rounded base, which is drawn

out in a sharp point or »radicle». The virgula is often irre-

gularly bent, distally elongated; no line, indicating a median

septum is to be seen on the hydrosoma; the median plane

between the hydrothecae is smooth and even. On a length of

10 mm. there are 9J—10 hydrothecae, diverging from the axis

at 22”; they are tubes of rectangular shape, assuming different

appearances in relation to the different manner in which the

specimens have been preserved; only the two primary

hydrothecae have the apertural edges elongated in a sharp

spine. The section of the hydrosoma is rectangular. On

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 138. (11

flattened specimens there is no trace of septa between the

thecae; but on those, which are preserved in relief, they

appear very distinctly (fig. 9 and 11). The hydrothecae have

a different appearance according to the difference of pressure;

now resembling those of a Climacograptus, now those of Dipl.

quadrimucronatus HALL.

From the dark, spotted Trinucleus-shales in Vestrogothia

there are in the State-Museum specimens, preserved in re-

lief; flattened in multitudes from the Dalecarlian and Ostro-

gothian ”Trinucleus-shales. The same species was found by

Dr. G. LINNARSSON in a gray slate in Dd 5 near Gross-Kuchle

in Bohemia.

The forms denoted in foreign literature by the name.

of D. pristis, have no resemblance to HISINGER's species, which

seems not to be known from other localities than those above

mentioned. The only species, that can be compared with Hz1-

SINGER'S is Graptolithus pristis of Harr: — Paleontology of

New-York, Vol. I, p. 256, pl. LX XII, fig. I a—3. It resembles

very much our Swedish species; yet it differs in certain re-

spects, as in its very elongated basal appendix and the shape

of the hydrothece as given on some of HaALI's figures.

The insufficient material does not admit any examina-

tion of the interior structure of this species; the absence of

a septum, dividing the hydrosoma in two halves seems to

place it near the genus Lasiograptus; the position of the

frequently bent and twisted virgula is in accordance with

that of this genus.

The type specimens of HisINGER'S Prionotus sagittarius,

Pr. convolutus and Pr. foltum are all present upon the

very same piece of rock, which consists of a somewhat bitu-

minous limestone from Furudal in Dalecarlia.

No. 3. »Prionotus sagittarius linearis, rectus, plures un-

cias longus, dimidiam latus, compressus, rachide marginali,

capillari, altero latere dissepimentis transversis, distantibus,

margine serrato. — Icon. Petrif. suec., Tab. XXXV, fig. 6. —

Graptolitus sagittarius, LINN. — Loc. Cum Prionoto scalari oc-

curit vulgatissime nec non in schisto argillaceo ad Furudal,

Dalecarlize.»

On examination of the form, which is the type of the

drawing in Lethaea Suecica, it proves itself to be exactly

12 os. A. TULLBERG, GRAPTOLITES DESCRIBED BY HISINGER.

the same, as that which LAPWORTH has named Monograptus

leptotheca. Yet it appears from other species in HISINGER'S

collection, which also are labelled Pr. sagittarius, that Hi-

SINGER himself used this name for all straight Monograpti,

and also for fragments of the branches of the Dichograptidae.

The form, which LAPWORTH names M. leptotheca, occurs

in Sweden always in company with M. convolutus, M. lobifer,

Dipl. folium and Climacograptus scalaris; that is in other

words at a certain fixed horizon near the base of the upper

oraptolite-bearing shales. And it is just from this stage that

HISINGER and WaAHLENBERG collected several of their grap-

tolites. As in this zone no other Monograptus is found, which

could have been meant by the name »sagittarius» (for the

zone with M. cyphus, the only species that might be suggested

is not found represented in Vestrogothia), I take it we are

warranted in assuming that WAHLENBERG also by the name of

»sagittarius» has meant this species. He considers it provisionally

as the moiety of an ÖOrthoceratites tenuis produced by splitting.

Although LiInnÉ, by naming it Graptolithus sagittarius, by

that name signified all the Monograpti with sawlike teeth, it is

however probable, that his material was not rich and that the

name could be fixed on a certain species in the modern sense.

Monograptus leptotheca. DLaAPw.

Platen foo

Graptolithi sagittarii Linnaei apud WAHLENBERG Petr. Svec. p. 98.

— Prionotus sagittarius His. 1. ce. — Monogr. leptotheca LAPWORTH. On

Scottish Monograptid&e, Geol. Mag., Dec. II, vol. III, 1876 P1. XII, fig. 4.

The hydrosoma is about 15 ctm. long, almost straight or

a little bent, the proximal part long, narrow, increasing in

breadth by degrees, which at last amounts to 2,5—3 mm. on

the fully developed part. The general form of the hydrosoma

is straight, but the first formed hydrothecae are placed on the

convex margin, whereas the ventral margin sometimes is con-

cave on the distal part. The hydrothecae consist of long

and narrow tubes, to a number of 8—9 on a length of 10 mm..

overlapping each other to a great extent; downwards they are

narrow, where they are covered by the nearest inner hydro-

theca; their free extremity swelling out, the aperture narrow;

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 18. 13

the apertural border short, concave, the ventral margin parallel

to the axis of the hydrosoma; denticle well marked. The

common canal occupies a third of the breadth of the hydro-

soma. Hydrothecae, inciined to the axis at an angle of 10

degrees.

Although there is some uncertainty about HISINGER'S

type-specimen, it may however be discovered, that it is the

same species to which LAPWORTH, as above stated, is referring.

Seen in a certain light there are signs of the interior margin

of the theca; the convex, exterior margin is, upon the whole,

parallel to the dorsal margin.

The specimen exhibits a feeble ventral curvature, yet a

similar one has also been observed on good specimens from

other localities.

The figures 8& and 9, Pl. II, represent HIsSINGER'S type

specimen in natural and magnified size. For comparison is in

addition a Scottish specimen figured, Pl. II, fig. 9, collected by

DLAPWORTE at Dobbs Linn and wholly transformed to iron pyrite.

This species is found, not only in Dalecarlia, but at

Kongslena and on Mösseberg in Vestrogothia, also at Rö-

stånga and some other places in Scania, always in a constant

horizon, together with M. lobifer, M. convolutus, M. communis,

Diplograptus folium, Climacograptus scalaris, Rastrites pere-

grinus and others.

No. 4. On the same handspecimen as the foregoing, is

also the original of Prionotus convolutus, which HisSINGER de-

seribes in the following terms:

»Prionotus convolutus spiraliter convolutus, lineam latus,

compressus, rachide marginali, capillari, altero latere dentato,

dentibus ad basin usque distinctis, lanceolatis, acutiugsculis. —

Icon. Petrif. suec. Suppl., Tab. XXXV, fig. 7. Loe. In schisto

argillaceo ad Furudal, Dalecarliae, cum praecedenti. Museum

nostrum.»

Ön the same piece of shale there are several proximal

fragments of this species. From Dalecarlia I do not know

any distal portions, whereas complete specimens are found at

Kongslena as well as at Röstånga, and the species proves it-

self, by comparing it with figures and descriptions by LaAP-

WORTH, to be the form, which he denominates Monogr. conrvo-

lutus, var. spiralis.

AS. SA TULLBERG, GRAPTOLITES DESCRIBED BY HISINGER.

Monograptus convolutus. His.

Plate SeTNS- 6

Prionotus convolutus HIS. 1. c. — Mon. convolutus var. d. spiralis LAP.

WORTH, On Scottish Monograptidae, plate XIII, fig. 49; Geol. Mag. 1876

— Rastrites peregrinus CREDNER, Elemente der Geologie, 3:e ed., fig. 125,

p. 392. — RÖMER, Lethaea geognostica, Ed. 1876, Taf. III, fig. 8. — Gastri-

des PFAFF, Grundriss der Geologie, p. 245, fig. 124. — NON Monoprion

conrolutus BARRANDE, Grapt. de Bohéme, nec Monograptus convolutus

GEINITZ, Die Graptolithen.

Hydrosoma long, convoluted in one flat spiral; the pro-

ximal part forming several concentric spirals; the distal

part is less arcuate; any twisting of the axis has not been

plainly observed, but that it may exist, is shown by frag-

ments, whieh have the hydrothecae placed on the concave

margin; on the proximal part they are always placed on the

convex side. 'The hydrothecae are scareely in contact with

each other; they are free, rectangularly projecting tubes,

sharply pointed and having the aperture directed downwards,

as it appears. On a length of 10 mm. there are 10 hydro-

thecae on the proximal, and 8 on the distal portion. The

common canal is very narrow, particularly in the proximal

portion; the virgula is plainly visible on the fully developed part.

HISINGER'S type specimen is very like Rastrites peregrinus,

but if complete specimens are procurable, in which the

distal part is developed, it appears at once that the species

is a Monograptus; the hydrothecae are more triangular and

feebly curved, with the superior margin convex.

The name of M. spiralis for this species is at any rate

unsuitable, as GEINITZ has given this name toa very different

species of Gala age, and which moreover may be a Cyr-

tograptus. To cover such species as M. communis and M.

proteus with HISINGERS denomination M. convolutus is, I think

improper; for these forms seem to keep themselves constant

and different from M. convolutus.

This species occurs, not only at Furudal in Dalecarlia,

but at Kongslena in Vestrogothia, at Röstånga, and at other

localities in Scania, and also in England.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 138. 15

No. 5. The third Graptolite on the slab from Furudal is

a Cephalograptus, which HIiIsINGER describes in the following

manner:

»Prionotus folium oblongo-lanceolatus? rectus, duas lineas

latus, compressus, rachide centrali, capillari, utringue pinnulis

angul&e acuto exeuntibus, linearibus, acutiusculis, dense incum-

bentibus. — Icon. Petrif. Suec. Suppl. Tab. XXXV, fig. 8 a,

magn. nat. b, magn. aucta. — Loc. Cum praecedenti. Mus. nostr.;

On the slab there are two complete specimens, and one

fragment of a larger individual, besides more incomplete

parts. HISINGER'S figure is thus constructed from these spe-

cimens. His magnified figure has no resemblance to anyone

of the originals. 'The figures 15, 16 and 17 on my first plate

are figures of the actual specimens from which HISINGER

composed his figures.

Cephalograptus folium. His.

Blaterkino ko:

Prionotus folium HIS., 1. ce. — Diplograptus folium TÖRNQUIST, Om

några graptolitarter från Dalarne; 1. ce. p. 442, fig. 7. — NON Diplo-

graptus folium NICHOLSON nec HARKNESS.

Seen from the narrow proximal part the hydrosoma

strongly and continually inereases in breadth to about the

point where the two first hydrothecae cease; then its ven-

tral margins are almost parallel; above, it is rounded; its

length amounts generally to 2.5 ctm. and its breadth to 5

mm. The virgula is distally elongated, narrow. On 10

mm. there are 10 hydrothecae, inclined to the axis at an

angle of 5”, which increases to 35”; narrow, very long

tubes, probably of square section, a little curved; the apertural

margin rectangular to the axis of the theca. Ön some spe-

cimens the test of the hydrothecae seems to be covered by

faint, transverse strige, rectangular to the axis of the theca.

This species, which seems to be wholly unknown to

foreign authors, belongs to a group, consisting only of two

varieties, which, formerly included in the genus Diplograptus,

was separated by HoPKINSON under the name cited. The re-

presentative previously known is Cephalograptus cometa, GEIN.

The external form of the two species last mentioned

is most singular, the hydrosoma rapidly decreasing in size

GK SR TULLBERG, GRAPTOLITES DESCRIBED BY HISINGER.

downwards because of the inclination of the long and nar-

row, almost equally broad hydrothecae. How far C. cometa

also has a transversally striated membrane, I do not know.

This fact can only be observed on very well preserved exam-

ples. On those of C. folium from Scania it is apparent, also

that on splitting a piece of shale the virgula is seen on the

one half only of the divided specimen, and that the separa-

ting walls issue from this virgula alternately at determined

distances; the other half is deprived of virgula; the separa-

ting walls of the hydrotheca are carried forward completely

to the middle line, but leave between them an oblong, narrow

space, which is occupied by the common canal. From this

it is evident that the interior structure deviates in a high

degree from that of the Diplograptidae, where there is a

separating membrane, a septum between two common canals.

The genus Cephalograptus thus belongs to the large section

of Graptolites, which from one common canal develop two

series of hydrothecae; its nearest affinities are with the

Retolitidae-

This species occurs, at Furudal in Dalecarlia, and at

Kongslena in Vestrogothia, also in Scania at Röstånga and

Kiviks-Esperöd.

No. 6. In Supplementum secundum HiSINGER describes

and delineates two Graptolites from Fågelsång.

»Tab. XXXVII. Fig 3. Prionotus? geminus (Nob.) duplex,

e trunco communi egrediens. — Loc. In schisto transitionis

argillaceo ad Fågelsång, Scaniae; cum Prionoto Scalari, minus

frequens.>»

HISINGER'S type specimen is a fragment of the proximal

part of a Didymograptus, belonging to the well known D.

Murchisoni-type. As HIiSInGErR's form can not be separated

as a distmet species, I propose to place it as a subspecies

of this polymorphous type:

Didymograptus Murchisoni Bzrcx. ”geminus. His.

Plate III, fig. 5—10.

Prionotus? geminus HIS.1. c. — BOECK, Bemerkninger angaaende Grap-

toliterne, Christiania 1851, fig. 24. — Graptolithus geminus SCHARENBERG.

Ueber Graptolithen, Breslau 1850, p. 13, pl. I, fig. 1— ? Did. Murchisoni

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 138. 17

TÖRNQU., Fågelsångstraktens undersiluriska lager; Lund 1865, p. 17, fig.

11. — Did. furcillatus TAPWORTH, On the Graptolites of the Arenig and

Llandeilo Rocks of St Davids, p. 649, pl. XXXV, fig. 3; Quart. Journ.

Geol. Soc., 1875.

The branches of the hydrosoma grow out at a somewhat

different height from the sides of the pointed sicula; the

whole hydrosoma attains in most cases to no greater length

than 4 ctm.; the greatest breadth amounts to 3.5 m.m. The

branches are rigid, showing underneath, at their commencement

a feeble curvature, so that the dorsal margin 1s convex; the

distal part is straight or it shows a feeble curvature in con-

sequence of which the distal points of the branches become

somewhat bent outwards. The primary angle of the branches

is ordinarily about 3107; so that the angle between the

branches is a little more than rectangular. The branches are

commonly at their origin slender, gradually expanding up-

wards, but in some forms they rapidly attain a greater

breadth. The latter is the case in HIiSINGER'S type-specimen,

in which the branches narrow themselves very rapidly to-

wards the base. Hydrothecae 10—12 on 10 m.m., inclined

to the axis at an angle of about 45”; the apertural margin

straight, the outer edge straight or somewhat concave, for-

ming an acute angle with the former; apertural spine visible.

Besides this variety, there is another found at Fågel-

sång which seems to be identical with DD. bifidus, HALL;

but it occurs in a different horizon. Forms corresponding to

D. indentus, HALL, occur also in Scania; but the typical D.

Murchisoni BEcK (in: MURCHISON, Silurian System 1839, Notes

on Graptolites, pag. 695, pl. 24, fig. 4), which is characterized

by its considerable length, and by the branches showing a

tendency to cross each other, is not yet found in Sweden.

Did. geminus occurs in Scania at Fågelsång in a black

shale underlying the Glossograptus- and Gymnograptus-zone;

moreover it is found in Norway at Christiania, and in England

in the lower part of the Llandeilo-group. Graptolithus avus

Barr. is probably a closely allied species to that under de-

scription. This occurs in BARRANDES stratum Dd 3.

No. 7. Another species occurring at Fågelsång is that

which HISINGER describes as follows.

För STA TULLBERG, GRAPTOLITES DESCRIBED BY HISINGER.

»Fig. 4. Prionotus teretiusculus (Nob.) a ceteris Prionoti

speciebus forma sua teretiuscula optime distinguitur. Loc.

Ocurrit rarius in Schisto argillaceo ad Fågelsång cum Prio-

noto sagittario et Pr. gemino»>.

HISINGER does not give any peculiar character for this

species; but his type specimen shows clearly to which of

the graptolites preserved in full relief and occurring at the

said locality, he is especially alluding. On Plate 2 I have

given a new figure of his type specimen, and also several

figures of this species, partly of flattened specimens, partly

of examples preserved in relief.

Diplograptus teretiusculus. His.

Plate” Ut fig. 1—T7.

Diplograptus dentatus BRONGN., LAPWORTH and HOPKINSON, On the

Graptolites of the Arenig and Llandeilo Rocks of St. Davids. Quart.

Journ. Geol. Soc., 1875, .p. 656, pl. XXXIV, fig. 5. -— NON Diplogr. tere-

tiusculus TÖRNQUIST, Geologiska TIakttagelser öfver Fågelsångstraktens

undersil. lager, Lund 1865.

Hydrosoma divided in two parts by a septum, in the

middle of which the virgula is situated, its length amoun-

ting to 3—10 ctm., its breadth to 3 mm., the ventral margins

almost parallel, somewhat converging downwards; the proxi-

mal extremity is rounded, furnished with a long and narrow

radiele, the virgula is distally prolonged, narrow; hydro-

thecae I to 10 mm., inclined to the median line at an angle

of 22”; on the specimens preserved in relief, the hydrothecae

resemble tubes, their outer margin is concave below, where

the lower hydrothecae are in contact; the upper free part

of the outer margin is convex; the inner border shows

above a concavity, by which the hydrothecae become somewhat

tumid. Only on specimens, preserved in natural form, are

there impressions to be seen, indicating the separating in-

terior walls, which continue inwards to the common canal.

The flattened examples are preserved in many different ways

and deviate considerably in appearance from those which have

preserved their natural shape.

The individuals preserved in relief — HIiSINGER'S type

specimen is such a one — have a highly characteristic appea-

rance ; they are very similar to D. putillus HALL. The trans-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 18. 19

verse section of the hydrosoma is rounded-elliptic; the distance

from one series of hydrothecace to the other is very great;

the middle of the hydrosoma is distinguished by a vertical

impressed line, marking the place of the septum; the free

part of the hydrothecae is short, and their outer margin short

and curved. The aperture seems to be wide; the apertural-

margin is obliquely inclined to the axis. Specimens of this

kind also show an impressed line, passing from the innerwall

of the theca downwards to the middle of the hydrosoma,

which indicates the existence of separating innerwalls.

Compressed examples deviate in appearance very much

from those last described; they present many different aspects,

owing to the position in which the hydrosoma is preserved;

commonly they remind us most of the Diplograptus foliaceus

MURCE., sometimes of D. quadrimucronatus HALL. or even

D. pristis His. Several specimens thus preserved in different

ways are represented on Plate II, fig. 4—7.

Transitional forms fossilized in semi-relief show clearly,

that these individuals so different in aspect belong to one

and the same species.

This species occurs in great abundance at Fågelsång, in

the zone of Didymograptus geminus, in the zone of Glosso-

graptus, in the zone of Gymnograptus, and the superjacent

shale. These strata belong, no doubt, to the Llandeilo-beds.

The figures and the description, which LAPWORTH gives

of a species, which he calls Diplograptus dentatus BRONGN.,

(1. ce.) agree very well with flattened specimens of this spe-

cies; yet this is said to occur in Wales in strata of upper

Arenig-age; but D. teretiusculus appears at first in strata, that

cannot be older than the Llandeilo. Moreover there is no

sufficient evidence that the denomination given by BRONGNIART

ought to be employed for this form.

No. 8. Finally HisSInGERrR has in Supplementum secundum

Tab. XXNXVIII given the figure of a fossil also belonging

to the family of the Graptolites.

Fig. 9. Impressio Plantae Monocotyledoneae, Loc. In

schisto aluminaceo ad Berg, Ostrogothiae»>,

20 ss. A. TULLBERG, GRAPTOLITES DESCRIBED BY HISINGER.

Dictyonema flabelliforme EicHw.

Plate III, fig. 1—4.

BROMELL, »Musci ramosi capillamenta nigrax. Lithographiae sue-

can&e, specimen secundum. Articulus I, N:o 1, 1727. — Gorgonia fla-

bellifornvis EICHWALD, Schichtensyst., Russlands, 1840. — Phyllograpta

ÅNGELIN, Pal&eont. Scand. I, p. IV, 1854. — Fenestella socialis SALTER

according to KJERULF, Ueber die Geologie des siidlichen Norwegens, p. 79,

1857. — BRhabdinopora flabelliformis EBICHWALD, Lethea rossica I, 1, p. 369,

1862. — Dictyonema Hisingeri GÖPPERT, Ueber die fossile Flora etc.

1862, p. 455, tab. XXXVI, fig. 6—11, tab. XLV, fig. 3, 4. — D. flabelli-

formis TÖRNQUIST, Fågelsångstraktens undersilur. lager, Lund, 1865, p. 22.—

Ceramites -Hisingeri LIEBM., Hamb. lit. u. krit. Blätter 1848, N. 12. —

The name Dictyonema was already published by HALL 1851 in Paleont.

New York, Vol. II, page 174.

The hydrosoma forms by its branches a flat, extended

disc, growing out from a long and narrow sicula, which in

its distal part divides into two branches, which immediately

again give off new branches; by reiterated dichotomy a

multitude of subparallel branches appear, connected by fine

chitinous filaments, which in short almost regular, distances

are stretcehed out nearly horizontally from one branch to

another. Every branch bears, as it appears, two series of

hydrothecae, alternating with each other. The horizontal

chitinous threads seem always to arise from the apertural

edge of a hydrotheca; in certaimm forms there is seen one thread

extending from every hydrotheca — this is not the case with

HISINGER'S specimen —; on others from only one of two thece,

which seems to be most common for examples from Fågel-

sång and for that from the Piperviken in Norway; on other

specimens again, only every third or fourth theca bears one

chitinous thread extending to the nearest branch. This has

been observed on several specimens from Åby in Östro-

gothia, which are preserved in the State-Museum at Stockholm.

The hydrothecae are to be observed only on well preserved

specimens, and on these with difficulty; they seem to form

elongated tubes, with the apertural-edge scarcely projecting for-

ward; sometimes there are to be seen long impressed lines,

indicating interior septa. On a length of 10 mm. there are

10—135 hydrothecae. There are no traces of a virgula.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0O 13. 21

The oblong-triangular hydrosoma, whose upper border-

line is faintly curved, arises from the sicula by reiterated di-

chotomy. It is quite evident, that it was fanlike and

not funnel-shaped; for all the reiterated divisions are to be

seen on almost every specimen; in evidence of this opinion

may be adduced the circumstance, that neither of the lateral

branches on their outer margin are provided with horizontal

chitinous filaments. These horizontal threads having served to

hold the branches apart, have thus acted as a mechanical

element, in the same manner as the virgula of the Rhabdophora.

To separate those forms from each other which have a

different number of horizontal filaments, as species or even

as varlieties, seems to be erroneous, their number even on

the same specimen being variable.

This species has attaimed a considerable size, individuals

of 15—20 ctm. in length being often found. Yet at some

horizons the specimens are commonly small. The individuals

have lived sociably together, of which the shales of the

youngest Scandinavian Cambrian rocks covered with their

polyparies afford evident proofs.

This species occurs always at a fixed horizon, namely in one

of the youngest beds of the Cambrian system, which is named

the Dictyonema-shale. At the same level it is represented

in Estland; the Graptopora socialis SALTER (MURCHISON, Si-

luria, Ed. 2 and 3, p. 47. Fossils 7, fig. 3), which occurs in

the upper part of the Lingula-flags in England, cannot with

certainty be identified with our form; the indifferent figure

in Siluria precludes any certain conclusion.

D. flabelliforme occurs at Berg (HISINGER'S type specimen),

at Åby, and other localities in Östropörhia: at Orrholmen in

Vestrogothia; in Scania at Artidra fö Kiviks-Esperöd, Gislöf,

Flagabro, Jerrestad, Sandby at the Fågelsångs-river ; at the last

named place the Dictyonema-shales are superimposed by alum

schist and balls of anthraconite with Acerocare ecorne ANG. —

It is moreover to be found on Bornholm and in Norway; in

Estland; in Belgium and probably also in Great Britain.

This fossil, which unquestionably belongs to the family

of the Graptolites, was considered by GÖPPERT to be a plant;

the evidence for this opinion was that he had observed on a

slab, derived from Estland, a conformation, which he inter-

preted as a fruit.

22: ASKA TULLBERG, GRAPTOLITES DESCRIBED BY HISINGER.

SCHIMPER, in Traité de paléontologie végétale, 1869, p. 183,

partakes of GÖPPERT'S opinion; but in ZITTEL'S and SCHIMPER'S

»Handbuch der Palaeontologie» Dictyonema is placed amongst

the Graptolites.

HIsINGER entitles a fossil figured in Supplementum 2, pl.

37, fig. 5: »Prionotus giganteus?» The original of the figure is

to be seen in HISINGER'S collection. It is certainly nota Grap-

tolite. It resembles nothing more than the impression made

by an ÖOrthoceratite.

Additions.

To page 7. In the library of the Roy. Academy of

Sciences at Stockholm I have lately seen a letter from Prof.

S. NILSSON to HISINGER, dated 27 Dec. 1835 in which he

writes: »I have named the genus of Graptolites Prionotus

(of zocrovwtos like a saw) as well in my annotations, where

a sketch of a monograph on this genus is to be found,

as in letters to several foreigners. I must complain that

I through a slip of memory once when visiting you in Stock-

holm gave the name wrongly.” (Probably Priodon). »The name

Prionotus I consider characteristic and I therefore intend to re-

tain it». (>»Graptolithslägtet har jag kallat Prionotus af z0covwtos

(lik en såg) såväl i mina anteckningar, der ett utkast finnes

till en monographie öfver detta slägtet, som ock i bref till

flere utländningar... Beklagligen har jag genom ett minnes-

fel kommit vid ett besök en gång hos Herr Brukspatronen

i Stockholm att uppgifva namnet oriktigt, hvilket då Herr

Br. upptecknade. Namnet Prionotus anser jag vara karak-

teristiskt, hvarför jag ämnar bibehålla det»>.)

I cannot conelude these pages without expressing my

deeply felt gratitude to Prof. CHAs. LAPWORTH of Birmingham,

to whom I am under great obligation for his kind and effec-

tive assistance in revising this paper when printing.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 13. 23

Corrections.

When this paper already had been published, Prof. BRÖG-

GER told me, that he did not share my views on the structure

of Dictyonema flabelliformis, and he considers that it really

has its branches arranged in a funnel or inverted cone and

that it is endowed with hydrothec&e resembling those of the

other graptolites. The specimens at my command, when I

gave the description on page 20, were such that I could

but think that Dictyonema forms a flat lamina, nor did I see

any organs, that might be interpreted as hydrothece, only the

processes, which often are characterized through a longitudinal,

impressed line on the hydrosoma and are prolonged in a

small apex. These processes emit a filament to the nearest

parallel branch.

Having heard Prof. BRÖGGER'S opinion, I found in the

Museum of the Swedish Geological Survey some well pre-

served specimens in demi-relief, and I examined them as

accurately as possible. In splitting the slate I found, that

a lower lamina of the branching hydrosoma really originated

from the same sicula as the upper lamina of the hydrosoma.

On the lateral branches real hydrothec&e were apparent, re-

sembling those of the Dichograptide. That they are so rarely

observed, depends probably on the circumstance, that they

are directed inwardly toward the centre and that they are

covered by the polypary when compressed in the slate. On

the lateral branches they are sometimes visible, because these

are directed outward.

10.

12.

13.

14.

Plate I.

Diplograäptus? pristis HIS.

A complete specimen from the Trinucleus-shale of Dalecarlia,

enlarged 3 times.

HISINGER'S type-specimen in natural size and magnified 3 times.

From near the bridge of Draggå in the parish of Rättvik,

Dalecarlia.

Another specimen on the same hand-specimen as the former,

natural size and 3 times enlarged.

A third specimen, magnified 3 times, showing the position of

the bent virgula.

ÅA specimen, which, through compression, has acquired the

appearance of a Climacograptus.

The base of a specimen enlarged.

A specimen from Ostrogothia, partially preserved in relief

and showing the interior walls of the hydrothec&x, magnified

3 times.

The base of a specimen. five times enlarged.

Fragment of a specimen from the Trinucleus-shale of Bestorp,

Vestrogothia, in demirelief and showing the interior walls of

the hydrothec2&e, 3 times enlarged.

Climacograptus scalaris L.

A complete specimen from Mösseberg, Vestrogothia, magnified

3 times.

The type specimen from HISINGER'S collection, natural size.

The same, enlarged 3 times.

Cephalograptus folium His.

The type specimens, after which HISINGER'S figure is con-

structed, natural size.

Specimens from Scania, from the zone of Monograptus lepto-

theca LAPW., enlarged 3 times.

far

NL NS. Ar

a SEE

= : E

- =)

(20

2 TS

FF S

(691

(10)

[20]

sö

ne)

rr 3

«ao

e H

di 2

R =

5 [=

S <

= vå

13.

14.

ie:

16.

Plate II.

Diplograptus teretiusculus HIS.

The type specimen in HISINGER'S collection, fossilized in relief,

magn. 3 times.

Specimen from Fågelsång, Scania, magn. 4 times.

Another specimen, same locality, also in relief. magn. 4 times.

Compressed, oblique specimens, magn. 3 times.

Specimens preserved in demi-relief.

Monograptus leptotheca LAPWORTH.

= Prionotus sagittarius H18.)

HISINGER'S type specimen from Furudal, Dalecarlia, natural size

and magnified 3 times.

A specimen from Dobbs Linn, Birkhill, Scotland, collected by

Prof. CH. LAPWORTH, altered into iron pyrites, magnified 4 times.

The proximal part of a specimen from Kongslena, Vestrogothia.

The developed or adult part of a specimen from Scania; the

last two magnified 3 times.

Monograptus convolutus HIS.

HISINGER'S type specimen, nat. size.

The proximal end and the adult part; nat. size, from Kongs-

lena, Vestrogothia.

Fragment of the adult part, nat. size.

Fragment of the distal part, showing dorsal convexity; magnified.

Absbyl. 0

13.

"Bihang fill K. Sv. Vet. Ak. Handl. Bd.6.N

T, Stockholm

TLith W. Schlachte

S.A Tullberg del.

sober rr

2 LE rare TLOSNLSS

blrAr ot

Fell ba 3

—

: AA SEVENAT SE &

NAR: ino JON MYT:

+ mlvaffo r SH

an ÅA

5 CN 4 ERE

We 'atdäsnvdoT HO RN

MN a

Fe | |

MYT ROR OM

NE NN 3 ,

SN ntög

RIPSA I at FEST

på PRE PA

4 DESERT

BEE ISA

Fig sl.

Plate III.

Dictyonema flabelliforme EICHW.

(= Impressio plante monocotyledone& HIS.)

A complete specimen, natural size, from Sandby near Fågel-

sång, Scania.

Part of the hydrosoma of a specimen from the same locality,

magnified 4 times. i

Part of a specimen in HISINGER'S collection from Berg, Ostro-

gothia (>Kanalbottnen>»), magnified 4 times.

Part of a specimen from Åby, Ostrogothia, magnified 4 times.

Didymograptus Murchisoni BECK, "geminus E18.

The type specimen in HISINGER'S collection, natural size.

The same magnified.

Two complete specimens from Fågelsång, magnified 2 diameters;

the originals are in the Museum of the University of Lund.

A specimen, natural size.

The proximal part of a specimen fossilized in relief, magni-

fied 3 times.

Ikenail STORES

Lith.W. Schlachter, Stockholm

ÖS fr,

Bihang till KX. Sv. Vet. Ak. Handl. Bd.6. Ne 13

S.A Tullberg, del.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET. ARKAD. HANDLINGAR Band 6. N:o 14

ASTRAGALUS PENDULIFLORUS LAM

NEU FÖR DIE FLORA DES NÖRDLICHEN EUROPA

K. F. DUSEN.

DER KÖNIGL. SCHWED. AKAD. DER WISSENSCH. MITGETHEILT

DEN 8. JUNI 1881.

STOCKHOLM, 1881.

KONGL. BOÖORKTRYCKERE ET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

: Hol sval a aln LEIYTA LE

Å M nd pd AA [6

| Er RA

i 5 fs "4 ARE CM > FE

4 É | j NR - / || sd A

j - ; BUS i

; jr OM |

[| i | d Ö T

NA ON UREA

Fo ANDE BOLT 2

VI UTAOTAV AN ani AN J

FAR FAR MWYTE

APA VO RA TRErRIOR IA

KLENA TTR TROR SO KSNA

M: Unterstiitzung der KÖNIGL. SCHWED. ÅKADEMIE DER

WISSENSCHAFTEN brachte ich beinahe zwei Monate des Som-

mers 1880 wegen botanischer Studien in den schwedischen

Provinzen Medelpad und Jämtland zu. Als ich Mitte Juli

mich im Dorfe Vassnäs in Hafverö, dem westlichsten Kirch-

spiele Medelpads, aufhielt, traf ich zufällig den Herrn Stud.

ARTUR WESTBERG, der mir halbgetrocknete Exemplare einer

ihm unbekannten Hälsenpflanze zeigte, welche er einige

Tage vorher bei By eingesammelt hatte, einem Dorfe, das

ebenfalls in Hafverö und zwar nahe dem Ende eines weit

nach Nordwest gehenden Busens des Holmsees liegt. Die

Einwohner Bys kannten diese Pflanze sehr wohl — sie kam

nämlich am siädlichen Abhange des Bybergs gleich nördlich

vom Dorfe vor — und hatten den Herrn WESTBERG auf sie ge-

wiesen. Offenbar war sie neu fär die Flora Skandinaviens,

konnte aber in Ermangelung der Frucht auch nicht der Gat-

tung nach bestimmt werden. Als ich einige Tage später

selbst nach By reiste, fand ich gleich, dass sie der Gattung

Phaca angehören misse, wie diese in HaArRTM. Skand. Flora

begrenzt wird. Nachher hat es sich gezeigt, dass es die Art

ist, welche in den botaniscehen Handbichern allgemein den

Namen Phaca alpina JACQ. oder Ph. alpina WuLrF. gefuährt

hat, unter welehem Namen sie auch zuerst, nämlich im Sep-

tember 1880, als schwedisch bekannt gemacht wurde theils

in den allgemeinen Zeitungen, theils auch in Farm. tidskrift

1880, Nr 18, durch eine kurze Notiz vom Stud. Pharm.

P. AprerR, der nach mir den genannten Fundort besuchte.

Aus Grinden, die ich später anfähren werde, ziehe ich doch

den Namen Astragalus penduliflorus LAM. vor.

Da die skandinavische Flora schon vorher einen derselben

Section (Cenantrum KocH Syn., ed. 1, p. 179) der Untergat-

tung Phaca angehörenden Astragalus hat, und unsere neue

4 DUSÉN, ASTRAGALUS PENDULIFLORUS LAM.

Art fräiher mit jener verwechselt worden ist, erlaube ich mir,

erst eine Beschreibung der beiden Arten nach skandinavischen

Exemplaren zu geben, von einer Auswahl der wichtigeren

Synonymen und einer Hinweisung auf einige Abbildungen

begleitet.

1. Astragalus frigidus (L.) Bez.

E rhizomate ramoso, fere horizontali caules sur-

gunt singuli—quaterni, circa 3 (raro 5) decim. longi,

erecti vel adscendentes, glabri pilisve albis, longig,

raris obsiti, inferne squamas (Niederblätter), haud raro

magnas, superne folia pauca (summum 8-na), sparsa

ferentes, ramis ex axillis modo superioribus instructi;

rami summum 5-ni, omnes Åoriferi et caulem superan-

tes; folia magna, stipulis magnis, oblique et late—

elongate ovatis, vulgo 4—5(raro 6)-juga cum im-

pari; foliola elliptica, oblonga vel ovato-oblonga,

apice acuta, obtusa, truncata vel retusa, maxima (vulgo

circa 25 millim. longa), integerrima, supra saepissime

glabra, subtus raris densisve pilis albis obsita; bractese

oblonge vel oblongo-lanceolate; dentes calycis bre-

vissimi, triangulares, latiores quam longiores; legu-

mina infata, a latere semi-ovato-lanceolata, a dorso

oblongo-lanceolata, circa 18 millim. longa.

Syn.y 1759. Phaca alpina L. Spec: pli, ed. 13; tom f25puHdSKex

parte.

1759. — =" D. FT” svec., ed. 2, Ps 2005 mMm-or0 Sommen

maxima parte.

1759. —=uwt frigida "DL. Syst. nat.,. ed.s105 toms!23 puts!

1762. — — JaACQ. vind., p. 269.

1763. — alpina L. Spec. pl; ed. 2; tom. 2; Dp. 10641ex

parte.

1767. — = TT Syst) nat., ed. 125 tomsemmportödles

parte.

1768. AÅstragalus caule erecto, stipulis maximis, foliis ovatis,

novenis, siliquis vesicariis HaALt. Hist. stirp. Helv. 1,

p- 176, n. 402, quoad descriptionem.

1769. Phaca ochreata CRANTZ Stirp. austr. 5, p. 419.

1771. — alpina L. Mant. alt., p. 448 ex parte.

1774. — — LL. Syst. veg., ed. 13, p. 565 ex parte.

= — = frigida Jace. Fl. austr. 2, p. 42.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 14. 5

Syn. 1810. Colutea frigida Porr. Encyel. Bot. suppl. 1, p. 561.

1825. Phaca tum DECERrodr.i2;vp- 240:

1868. Astragalus frigidus Ber. Astrag. 1, p. 25.

1869. == = Ber. Astrag. 2, p. 28.

Fig. 1769. CRANTZ Stirp. austr. 5, tab. 2, fig. 2 (Phaca ochreata).

1774. Jaco. FI. austr. 2, tab. 166 (Phaca frigida).

1782. Fl dan. 5, tab. 856 (Phaca alpina).

P SCcHKUHR Handb., tab. 208 b. (Phaca alpina s. frigida?).

1827. STURM Deutschl. F1. 1, B. 12, H. 49 (Phaca frigida).

2. Astragalus penduliflorus Lam.

E caudice intermedio (Mittelstock) indistincto, ra-

dice verticali, valida, longissima suffulto caules sur-

gunt numerosi, 10-ni, 20-ni, immo 30-ni, 3—9 decim.

longi, vulgo arcuato-adscendentes, albopilosi, inferne

squamas, superne folia numerosa, sparsa ferentes,

ramosissimi; rami inferiores nunc modo foliis, nunc

etiam ramis secundaris foriferis instructi; rami su-

periores foriferi; inflorescentie (racemi) igitur ejus-

dem caulis numerose, ejusdem plante numerosis-

sime; rami fÅoriferi inferiores caulem non super-

ant; folia stipulis lanceolatis—linearibus, multi(vulgo

9—12)-juga cum impari, foliis A. frigidi multo minora;

foliola ejusdem form& ac in ÅA. frigido, sed multo

minora (circa 13 millim. longa), integerrima, pilis

longis, albis, supra raris, subtus densioribus obsita;

bracte& lineares; dentes calycis e basi triangulari

plus minusve elongati, sepissime multo longiores

quam latiores; legumina maxime inflata, a latere fere

semi-orbicularia vel sublunata, a dorso acuminato-ob-

longa, circa 25 millim. longa.

Syn. 1723. Astragaloides Alpina, hirsuta, erecta, foliis Vicie; flori-

Duskdilutekareiska int tpis.; pr okol tab: AE Rrna

1739. AÅstragaloides elatior, erecta, Vicie foliis, floribus luteis,

siliquis pendulis AMM. ruth., p. 111, n. 148.

INTRES MNPRAC a upa SPec kpl Fed: Tt, TOM. 2 Per Jex

parte.

IN = = EIS KSVeC. eds 23 Pa 2007 MOON EX

parte minore.

Syn.

Fig.

DUSÉN, ASTRAGALUS PENDULIFLORUS LAM.

1759. Phaca alpina L. Syst. nat., ed. 10, tom. 2, p. 1173

verisim.

1763. — — ch Spee. pl. ed. 25stomal2; portO6dRex

parte.

1767. — — LL. Syst. nat., ed. 12, tom. 2, p. 497 ex

parte.

1768. Astragalus caule erecto, ramosissimo, foliis ellipticis,

hirsutis, siliquis vesicariis pendulis HALL. Hist. stirp.

Helv. 1, p. 175, n. 401, quoad descriptionem.

1769. Phaca leguminibus pendulis, semiovatis GMEL. F1. sib.,

tom. 4, p. 35, tab. 14.

iekga — alpina L. Mant. alt., p. 448 ex parte.

1774. = LL Syst, veg., ed: 13;,pr 56arexparter

1778. Astragalus penduliflorus LAM. F1. fr. 2, p. 636.

1781. Phaca alpina WULF. in Jace. Mise. 2, p. 93.

1783. Colutea -— Lam. Encycl. Bot. 1, p. 354.

1786. AÅstragalus ramosissimus Scor. Delic. 2, p. 105.

1822. Phaca membranacea FiscH. in litt. sec. DEc. Prodr. 2,

p. 273.

18235. — alpina Dec. Prodr. 2, p. 273.

1831. — abbreviata LEDEB. F1. alt. 3, p. 268 sec. BGE.

Astrag. 2, p. 30.

1868. Astragalus penduliflorus BGE. Astrag. 1, p. 25.

-= — membranaceus BGE. Astrag. 1, p. 25 sec.

GLEHN Witim-Olekm. Pf., p. 31.

1869. = penduliflorus Ber. Astrag. 2, p. 30.

= = membranaceus BGE. Astrag. 2, p. 30 sec.

GILEHN Witim-Olekm. Pf., p. 31.

1876. = penduliflorus GLEHN Witim-Olekm. Pfl., p. 31.

1781—86. Jaca. Ice. rar. 1, tab. 151 (Phaca alpina).!)

1808. SrturRM Deutschl. F1. 1, B. 6, H. 24 (Phaca alpina).”)

1833. LeEDEB. Ic. alt., tab. 330 (Phaca abbreviata).?)

Wie aus dem vorstehenden hervorgeht, ist es keine

Schwierigkeit, A. frigidus und unsren schwedischen penduli-

florus zu unterscheiden. Was beim letzteren gleich beim

ersten Anblicke sich die Aufmerksamkeit zuzieht, ist die

grosse Menge der von demselben Mittelstocke kräftig ausge-

bildeten Stengel, wodurch jede Staude das Aussehen eines

kleinen Strauchs erhält, die starke Verzweigung und der da-

mit zusammenhängende grosse Reichthum an Blättern, Bläthen

)

Diese Abbildung ist in einigen Hinsichten weniger gut. Die äusserst

kräftige >Wurzel» zeigt oben eine unnatärliche Verzweigung. Die Blatt-

stiele sind zu lang und die Krone sollte rein gelb sein.

Eine im ganzen gute Abbildung, doch sind auch hier die Blattstiele

zu lang.

Ziemlich abweichend von den schwedischen Exemplaren. BSiehe unten!

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 14. 7

und Frächten. Besonders charakteristiseh sind die letzteren,

wenn sie reif sind, indem sie dann durch ihre Aufgeblasen-

heit sehr an die siädeuropäische, im sädlichen Schweden als

Zierstrauch gebaute Colutea arborescens L. erimnern”?).

Die schwedischen Exemplare stimmen sehr wohl mit

denen von den Alpen und den Pyrenäen iberein, die ich

gesehen habe. Nur einige Exemplare von den französischen

Alpen weichen etwas ab durch ihre lanzettlichen Blättchen.

Dagegen scheint diese Art in Sibirien weit mehr zu variiren;

doch kann ich wegen Mangel an Exemplaren nicht eine voll-

ständige HErörterung der Formen geben, in welchen sie da

auftritt. Der Literatur gemäss wirde die Var. velutina TURCZ.

der europäischen am nächsten stehen (»tota lanuginoso-canu,

pedunculis nigricantibus, leguminibus oblongo-semiovatis coria-

ceis; caule prostrato» Turcz. in Bull. Mosc. 1842, 4, p. 736).

Weit mehr weicht nach der eigenen Beschreibung und Ab-

bildung LEDEBOURS die Phaca abbreviata ab, welche BUNGE

(Astrag. 2, p. 30) zu Å. penduliflorus LAM. gezogen hat. Sie

wird nämlich als >Ph. pilosa; adulta glabrior, caulibus erectis

simplicibus.....> bezeichnet, wozu gefigt wird: »Mazxime

licet affinis Ph. alpine, diversa tamen videtur foliolis an-

gustioribus ..... Caules ..... precipue inferne pilosi, demum

glabriores ..... olsen multijuga: foliolis ..... pilosis, demum

glabrioribus ..... » (LEDEB. Fl. alt. 3, p. 268—269). Das Original-

exemplar vom Altai, welches sich in der botanischen Abthei-

lung des Reichsmuseums zu Stockholm befindet, hat jedoch

Blättehen von derselben Form wie die schwedischen, ubrigens

einen ziemlich kahlen Stengel, gibt aber wegen seiner Un-

vollständigkeit kein Urtheil iber die Verzweigung des Sten-

gels zu. Schliesslich kommt die Form, welche, von DECAN-

DOLLE und TURCZANINOW als Varietät unter Phaca alpina an-

gefihrt, von BUnGE als ÅA. membranaceus (E1soH.) BE. unter-

) AA. penduliflorus ist ja auch friäher zu dieser Gattung gefihrt worden.

Wenn LINNÉ und viele andere die Hilsen zusammengedrickt

nennen, ist es klar, dass sie nach Herbarienexemplaren urtheilen.

Die Hilsen haben auch den beim Volke gebräuchlichen Namen

>Smällvedel> veranlasst, wie diese Pflanze in By genannt wird. Der

Name >»Vedelr, welcher nach FRIES (Ordb. öfv. sv. växtnamn) nur dem

>Angsviab (Lathyrus pratensis IL.) zaukommen sollte, wird hier vom

Volke von verschiedenen, den Gattungen Lathyrus, Vicia und Astra-

galus angehörenden Hiilsenpflanzen gebraucht. Der erste Theil im

Namen »Smällvedeb: erklärt sich aus dem deutlichen Knalle (schwed.

= smäll), welcher vernommen wird, wenn man eine wohl entwickelte

Hiilse entzweidräckt oder auf mehrere solche tritt.

8 DUSÉN, ASTRAGALUS PENDULIFLORUS LAM.

schieden, aber nachher von P. v. GLEHN wieder als Varietät

unter dem Namen ÅA. penduliflorus LAM. P membranaceus (E1SCH.)

GLEHN angefihrt wird. Es heisst in den Claves diagnostic

BUNnGEs von ÅA. penduliflorus LAM.: »Calyv nigro-villosus dentibus

lineari-lanceolatis, vexillum calyce duplo longius» und von ÅA.

membranaceus (F1ISCH.) BGE.: »Calyx subglaber dentibus brevis-

simis triangularibus, vexillum calyce triplo longius» (BGE. Astrag.

1, p. 25). Doch sagt v. GLEHN (Witim-Olekm. Pf., p. 31),

dass er unter dem reichlichen Materiale, welches das Her-

barium des botanischen Gartens zu St. Petersburg darbietet,

nicht wenige Exemplare gefunden hat, die man seiner Mei-

nung nach ebensowohl zum ersteren wie zum letzteren stellen

kann, und schliesst sich daher wieder der Ansicht TURCZA-

NINOWS an.

Von den von mir wahrgenommenen Verschiedenheiten

zwischen ÅA. frigidus und penduliflorus will ich besonders

eine hervorheben. Wie bekannt, sind bis zur letzten Zeit die

unterirdischen Theile der Pflanzen verhältnissmässig vernach-

lässigt worden, und doch ist es keinem Zweifel unterworfen,

dass sie viele interessante HEigenthimlichkeiten darbieten,

welche auch dem Systematiker zum Nutzen gereichen können.

Was A. frigidus betrifft, so findet man schon vor mehr als

100 Jahren richtige Beschreibungen des unterirdischen Systems

desselben bei JACQUIN (1762)"') und CrRANTZ (1769)?), wenn

auch diese Verfasser nicht das horizontale, unterirdische

Glied als Stamm betrachten. Doch ist es ohne Zweifel ein

wirkliches Rhizom. Eine anatomische Untersuchung zeigt,

dass es die fär die Dicotylenstämme eigenthimliche Anord-

nung der Gewebe besitzt: im innersten diännes Mark und

concentrisch um dieses herum Holz, Cambium, Bast, Aussen-

rinde und Periderm. Die Grenzen zwischen den Jahres-

schichten im Holzkörper sind sehr undeutlich ”). Mechanische

Gewebeelemente kommen in das Holz und in den Bast

reichlich eingemengt vor, ausserdem auch an der Grenze

1) »Radix perennis, lenta, fusca, prolifera, ad magnam distantiam semper

horizontaliter sub terra serpit.> JACQ. vind., p. 265.

2) »Radix tenuis rotunda cortice fusco tecta, lenta, longe lateque hori-

zontaliter serpens, ramosa, prolifera.- CRANTZ Stirp. austr. 5, p. 419.

3) Nach WITTROCK (Dikot. jordst., p. 12) bilden gewisse unterirdische

Stämme mit mehrere Jahre hindurch wirksamem Cambium deutlich

begrenzte Jahresschichte im Holzkörper, bei anderen dagegen können

soleche Grenzen nur mit Schwierigkeit oder auch gar nicht wahrge-

nommen werden.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 14. 9

zwischen Holz und Mark und sogar dann und wann in

den Markstrahlen. Da nur Herbarienmaterial mir zu Ge-

bote gestanden hat, habe ich nicht erforschen können, auf

welche Weise A. frigidus von Jahr zu Jahr fortwächst. Er

scheint mir schwerlich einem der 20 Typer anzugehören, die

WARMING in seimem Lehrbuche (Alm. Bot., p. 125—130) be-

schreibt.

Dagegen scheint es mir keinem Zweifel unterworfen zu

sein, dass A. penduliflorus dem ersten s. g. Rumex-typus WAR-

MINGS angehört; jedes Wort in seiner Beschreibung passt

nämlich auf diesen ein. Das Wurzelsystem ist hier so stark in

die Länge entwickelt, dass es mir niemals gelang, es unver-

sehrt heraufzubekommen. HFEin Mal, als ieh mich an eine

oberhalb der Erde ziemlich schwache Staude machte, bekam

ich ein einen halben Meter langes Wurzelstick herauf, wahr-

scheinlich blieb aber wenigstens ebensoviel in der Erde

stecken. Nach oben wird diese Wurzel durch einen undeut-

lichen Mittelstock fortgesetzt, welcher, sowie er an die Luft

kommt, gleich die mehr oder weniger zahlreichen Stengel

ausschickt, die an ihrer Basis mit Knospen versehen sind,

aus denen sich das nächste Jahr neue Stengel entwickeln.

Ich nehme nämlich an, dass ein kleines der Erdoberfläche

am mnächsten liegendes Stuck, welches man in alltäglicher

Rede Wurzel nennen wiärde, in der That ein sogenannter

Mittelstock ist. Zu vollkommener Klarheit hierin kann man

schwerlich kommen, ohne die Pflanze während der ersten

Jahre ihrer Entwicklung zu beobachten, wozu ich natiärlicher

Weise keine Gelegenheit gehabt habe. Hine anatomische

Untersuchung einer älteren Pflanze hat kein entscheidendes

Resultat gegeben, weil der vermuthete Mittelstock an dem

Punkte, von welchem die Stengel ausgehen, im ganzen den-

selben Bau zeigt, wie die Wurzel 2,5 oder 50 Centimeter

weiter nach unten, nämlich innerst einen soliden Holzeylin-

der und um diesen Cambium, Bast und Periderm '). Der Holz-

körper der älteren Wurzel ist sehr reich an Gefässen. Die

Grenzen zwischen den Jahresschichten sind hier noch schwerer

zu bestimmen als beim Wurzelstocke des ÅA. frigidus. Mecha-

nische Zellen, einzeln oder zu kleineren Strängen vereinigt,

1) Dieses Wort wird hier in derselben Bedeutung angewandt wie in

DE BARY, Vergl. Anat., umfasst also das Phellogen und alles, was

aus diesem entwickelt wird.

10 DUSÉN, ASTRAGALUS PENDULIFLORUS LAM.

kommen sowohl im Holze wie im Baste vor, aber in keinem

erheblichen Maasse. — Zur Vergleichung hiemit möge hier

etwas auch von dem iberirdischen Stamme des ÅA. penduli-

Aorus angefährt werden. Schon eine oberflächliche äusser-

liche Betrachtung eines ausgebildeten Stengels zeigt, dass

der untere Theil desselben bis zu einer Länge von ge-

wöhnlich circa 5, bisweilen jedoch bis zu 15 Centimetern

nicht nur durch seine Kahlheit, sondern noch mehr durch

seine holzartige Härte sich von dem oberen haarigen Theile

wesentlich unterscheidet. HEine anatomische Untersuchung

fägt hinzu, dass der obere Theil hohl und von Epidermis

begrenzt ist, der untere aber massiv und von einem tief

unter der Epidermis gebildeten Korkgewebe begrenzt. Die

Anordnung der Gewebe ist die fär die Dicotylenstämme

normale. Kennzeichnend besonders fär den unteren Theil

des Stammes ist die starke Ausbildung des mechanischen

Gewebesystemes. Man findet nämlich mechanische Zellen nicht

nur in grösseren Strängen an der Aussenseite des Bastes und

in kleineren oder einzeln in dem Baste, sondern sie bilden

auch einen erheblichen Theil der Holzstränge, treten mehr

oder weniger reichlich in den Markstrahlen auf und bilden

endlich eine zusammenhängende Scheide an der Grenze zwi-

schen Holz und Mark. Hiedurch gewinnt natärlicher Weise

der untere, der Erde folgende oder etwas aufwärts gebogene

Theil des Stammes eine bedeutende Stärke, die ihn beson-

ders geeignet macht, den oberen, mehr aufrechten Theil zu

tragen. Man könnte auch erwarten, dass dieser untere dichte

Theil des Stengels bis zum folgenden Jahre fortleben sollte.

So geschieht jedoch gewiss nur ausnahmsweise.

Wir verlassen nun das morphologisch-anatomische Ge-

biet, um die obige Synonymik näher zu betrachten. Sicher-

lich kannte man unsere Arten oder wenigstens eine derselben

schon lange vor der Zeit Linngs. Es ist mir jedoch nicht

gelungen, ihre älteste Geschichte ins klare zu bringen, theils

wegen Mangel an Literatur, theils und besonders wegen der

mangelhaften Beschreibungen und der nachlässigen Citirungs-

weise der alten Verfasser. Auch die Darstellung LINNÉS ist

in diesem Falle sehr unbefriedigend”"). Eine Priäfung seiner

1) Damit der Leser selbst hieräber urtheilen könne, geben wir folgende

Auszige aus den Schriften LINNÉS.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 14. ll

Schriften zeigt nämlich, dass er so weit davon ist, den Unter-

sehied zwischen den Arten, mit welchen wir uns hier be-

schäftigen, klar aufzufassen, dass er sie im Gegentheil am

öftesten unter dem Namen Phaca alpina zusammenfihrt. Dass

so bereits 1753 in Spec. pl. geschehen ist, geht schon aus

dem AMMANNSCHEN Synonyme (ÅA. pendulifl.) und dem Aus-

drucke »in Lapponia» (A. frigid.) hervor. In Folge des

Ausdrucks »glabra» scheint mir LinnÉ jedoch hauptsächlich

an die letztere Art gedacht zu haben. Dass mit »Phaca al-

pina» in FI. svec. 1755 zunächst auf unseren ÅA. frigidus

1753. LINNZI Species plantarum, ed. 1, tom. 2, p. 755.

Phaca.

betieca ll ———————>—

alpina. 2. Phaca caulescens erecta glabra, leguminibus semiovatis.

Astragaloides elatior erecta, vicie foliis, floribus luteis,

siliquis pendulis. AMM. ruth. 148.

Habitat in Lapponia. Sibiria.

LÄN, SS SS

1755. LINNAI Flora svecica, ed. 2, p. 256.

Phaeca. 798.

657. Phaca (alpina) caulescens erecta glabra, leguminibus semi-

ovatis. Spec. plant. 755.

Astragaloides elatior erecta, vicie foliis, floribus luteis, siliquis

pendulis. AMM. ruth. 148.

Astragaloides alpina supina glabra, foliis acutioribus. TILL.

pis. LO. ot. 14: CE 12.

Habitat in alneto ad Torne-träsk juxta viam ad fodinas

Scanglicenses & ad Juckajerwi in tractu montium Kurrawara.

PETER. ÅDLERHEIM. Apud exteros in Sibiria frequens, in

Rhetia rarior. 2;

Planta pedalis, erecta, glabra. Caulis angulatus, striatus,

glaber, erectiusculus, a folio ad folium flexus. Folia pin-

nata, alterna, interstitiis longiora: Foliola ovato-oblonga,

obtusa, 7 ad 15, glabra, subtus pubescentia. Stipule hastate,

acute, integerrime. Pedunculi petiolis crassiores, longiores,

angulati, nudi, erecti. Racemus laxus, pedicellis propriis

longitudine calycum, Bracteis lanceolatis, pedicello fere

longioribus. Flores penduli, imbricati, glabri, lutei. Calyx

campanulatus, glaber, dentibus fuscis. Corolla oblonga,

flava. Stamina diadelpha. Germen pedicellatum, pilosum.

Legumen semi-ovatum, compressum, uniloculare.

1759. LINNZI Systema nature, ed. 10, tom. 2, p. 1173.

798. Phaca. Legumen semibiloculare.

beticaa I. ——————-—

ETlGNE AS

alpina. 2. P. caulescens erecta glabra, legum. semi-ovatis.

frigida. B. P. caulescens erecta glabra, legum. oblongis inflatis sub-

pilosis. |;

sibirica. 3. ———— —— — (

1 DUSEN, ASTRAGALUS PENDULIFLORUS LAM.

abgesehen ist, geht aus der Beschreibung und den schwe-

dischen Fundorten klar hervor. Dass jedoch auch hier 4.

penduliflorus eimgemischt ist, ersieht man aus den Citaten

»AMM. ruth. 148» und »TiLL. pis. t. 14 f. 2.> Dazu kommt noch

eime dritte, nämlich Astrag. alpina supina ete. TILL. pis. 19 t.

14 f. 1. Denn LInsÉ vermischt hier Tirris Fig. 1 und 2 auf

Tab. 14, wiewohl Tinri selbst sie mit verschiedenen Namen

bezeichnet. 1759 scheint LinNÉ jedoch gefunden zu haben,

dass seine fruhere Phaca alpina collectiv gewesen sei, und er

theilt sie deshalb in eine alpina und eine frigida. Leider

lässt er beide kahl sein, und dröäckt sich ausserdem so kurz

aus, dass man kaum mit irgend welcher Sicherheit abmachen

kann, was er hier meint. Der Name »frigida» deutet jedoch

wohl am wahrscheinlichsten die Art an, welche LINnnÉ aus

dem nördlichen Lappland kennen gelernt hat. Auch be-

ruft sich JACQUIN, als er 1762 unter dem Namen Phaca frigida

1763. LINNZI Species plantarum, ed. 2, tom. 2, p. 1064.

Phaca.

Rene, SS == — --

alpina. 2. Phaca caulescens erecta glabra, leguminibus oblongis

inflatis subpilosis.

Phaca frigida. F1. svec. 2. n. 657. JACQ. vind. 265.

Astragaloides alpina supina glabra, foliis acutioribus

MPERTST PISAPLOS SVEA ESER AD TE

Astragaloides elatior erecta, vicie foliis, floribus luteis.

siliquis pendulis AMM. ruth. 148.

Habitat in Alpinis Italie, Sibirie, Lapponixe umbrosis. 2

Lapponice Legumen compressum, sed cylindrico-ovatum,

adspersum pilis raris fuscis. TItalicg & Sibirice vero

semiovatum, compressum, simillimum Colute& herbacee&,

STDTILIC As (Ör ANSE SE RES ENARE EN

1767. OC. A LINNÉ Systema nature, ed. 12, tom. 2, p. 497.

391. Phaca. Legumen semibiloculare.

1062.

[NFFiLeA od SS = = — —

alpina. 2. P. caulescens erecta glabra, legum. oblongis inflatis sub-

pilosis. (excluso TILLI synonymo).

FRSLNER sg FSS

VEG == SS = — —

SUG, DSS =S= === —

1771. C. A LINNÉ Mantissa plantarum altera, p: 448.

Phaca alpina. Phaca leguminibus pendulis semiovatis. GMEL. sib. 4.

Pp. 35: p. t. 14. bona.

Sibirica GMELINI et Lapponica mea omnino ejusdem

speciei.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0O 14. 13

den jetzigen A. frigidus beschreibt, auf »Linn. syst. B. p. 1173»”),

und stitzt dadurch gewissermaassen die Ansicht, dass Ph.

frigida L. Syst. nat., ed. 10, p. 1173 wirklich die Pflanze sei,

welche nachher diesen Namen gefihrt hat. Bald ging jedoch

LINNÉ wieder zu der alten aseluns zuräck, und wurde,

wie man aus Spec. pl, ed. 2 und Marit, alt. ersieht, mehr

und mehr von der Richtigkeit derselben iberzeugt. HEigen-

thimlich ist es zu sehen, wie LINNÉ in Spec. pl., ed. 2 sich

selbst falsch citirt. Wo er nämlich vermuthlich

Phaca alpina E1. svec. 2. n. 657.

Phaca frigida Syst. nat. p. 1173. Jaco. vind. 265.

geschrieben haben sollte, schreibt er

Phaca frigida F1. svec. 2. n. 657. JACQ. vind. 265.

wiewohl Fl. svec: 2. n. 657 nicht frigida, sondern alpina

heisst”). Auch dieser Schreibfehler scheint darauf hinzudeu-

ten, dass die Art, welche LINNÉ in Syst. nat. frigida nennt,

die schwedische Phaca von Torne Lappmark sei, welche er

in Fl. suec., ed. 2 zunächst meint, oder lässt sich wenigstens

durch diese Annahme leicht erklären. Im Zusammenhange

hiemit wollen wir auch erwähnen, dass nach C. HARTMAN

(Vet.-ak. handl. 1851, p. 406) es in dem Herbarium LINNÉS

zwei Exemplare von Phaca frigida AUCT. gibt, wo LINNÉ bei

dem einen den Artnamen »>»alpina», bei dem anderen den

Fundort »Lappl.> eigenhändig beigeschrieben hat”).

Da also LINNÉ, als er das erste Mal eine so ausfihrliche

Beschreibung gibt, dass man mit Gewissheit aus ihr schliessen

1) Laut der Vorrede zu Syst. nat., ed. 10, tom. 2, bezeichnet LINNÉ hier

mit Buchstaben die Arten, welche nicht in Spec. pl., ed. 1, aufge-

nommen sind.

Verschlechtert wiederholt sich dieses unrichtige Citat bei DEC. (Prodr.

2, p. 273), BUNGE (Astrag. 2, p. 28) und anderen, indem sie sich

nämlich beziglich des Namens Phaca frigida auf L. Fl. suec., ed. 2

pag. 657 berufen.

Nachdem das obige schon niedergeschrieben und der KÖNIGL. SCHWED.

ÅKAD. DER WISSENSCH. iibergeben worden war, hat dervEetr Dr

E. ÅHRLING mich auf einen mir und, wie ich glaube, der botanischen

Welt iiberhaupt unbekannten Ausweg avfmerksam gemacht, in zwei-

felhaften Fällen iber die Bedeutung der LINNEÉISCHEN Namen aufge-

klärt zu werden. The Linnean Society in London besitzt nämlich in-

terfoliirte und von LINNE mit eigenhändigen Bemerkungen ver-

sehene Exemplare von mehreren seiner Schriften. Der Herr Dr

ÅHRLING hat auch die Gite gehabt, mir von ihm während eines

Aufenthaltes in London im Sommer 1881 verfertigte Abschriften der

Aenderungen und Nachträge LINNÉS bei Phaca alpina in Spec. pl.

ed. 1, und F1. svec., ed. 2, mitzutheilen. Aus diesen geht es voll-

kommen klar hervor, dass LINNÉ in Syst. nat., ed. 10, mit dem

Namen Ph. frigida gerade die lappische Phaca bezeichnen will, welche

in F1. svec., ed. 2, den Namen alpina fihrt.

[TC

[

—

14 DUSÉN, ASTRAGALUS PENDULIFLORUS LAM.

kann, nämlich in FI. suec., ed. 2, 1755, mit »Phaca alpina»

vor allem unsren Åstragalus frigidus meint, und er vermuth-

lich auch in Spec. pl. 1753 zunächst an diesen denkt, so

scheint es mir mit der jetzigen wissenschaftlichen Auffassung

von Namenfragen nicht vereinbar zu sein, den Namen Phaca

alpina fär die Art beizubehalten, welche v. WUuLFEN und

nach ihm zahlreiche andere Verfasser so genannt haben ”?).

Phaca alpina WuLF. muss also Phaca penduliftora (ILAM.)

heissen, und der ältere Namen Phaca alpina L. F1. suec., ed. 2

an die Stelle des jängeren Namens Ph. frigida L. Syst.

nat., ed. 10 treten — wenn man nämwlich Phaca als Gattung

beibehalten soll. Gegen das letztere erhoben sich doch Stimmen

schon während des vorigen Jahrhunderts. So finden wir,

um einige Beispiele anzufiihren, dass HALLER (Hist. stirp.

Helv. 1768), Scopoii (Delic. 1786) und in späterer Zeit ASA

GraYr (Man. of Bot.) die Phace andrer Verfasser unter Åstra-

galus aufföhren. In dem grossen Werke Genera plantarum

haben BENTHAM und HOoKER sich mit Entschiedenheit fär

eine solche HEinziehung erklärt”?), worin nachher viele andere

ibnen gefolgt sind. So z. B. BuUnGE (Astrag. 1, 1868; 2,

1869) ”), Bairzon (Hist. d. plant. 2, 1869, p. 280), BoIisster

') Schon seit langer Zeit hat dieser und jener eingesehen, dass Phaca

alpina L. eigentlich Ph. frigida AUCT. sei. So WILLDENOW (Spec. pl.

3, p. 1253), STEUDEL (Nomencl. bot.) und SPRENGEL (Syst. veg. 3,

105 ND

2) >Phaca, LINN. Gen. n. 891 (inelusa Erophaca, BoIss. Voy. Bot. 176),

olim distincta fuit dissepimento nullo a sutura carinali intruso, sed

character nimis incertus nec cum natura consentaneus; observatur

enim non solum in speciebus genuinis legumine valde turgido v. in-

flato, sed etiam in pluribus inter Tragacanthos, Annuos, etc., legumine

parvo v. coriaceo donatis, in nonnullis membrana intrusa angustissima

est». BENTH. & HooK. Gen. pl. I, 2, p. 507.

3) Diese grosse Monographie fihrt nicht weniger als 971 Astragalusarten,

auf 8 Untergattungen und 1035 Sectionen vertheilt, von der alten Welt

an. Die geringe Anzahl Arten der skandinavischen Flora ist dort auf

folgende Weise und unter folgende Namen geordnet.

Gen. Astragalus.

I. Subg. Phaca.

1. Sectio Hemiphragmium KOCH.

A. oroboides HORN.

A. alpinus L.

A. arcticus Ber. (1868). Später (1876) von P. V. GLEHN

(Witim-Olekm. Pf., p. 31) als Varietät dem A. alpinus L.

untergeordnet.

Sectio Cenantrum KOCH.

A. frigidus L. (sub Phaca).

A. penduliflorus LAM.

3. Sectio Hedyphylla (Stev.).

A. glycyphyllus L.

[SG

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 14. 15

(Fl. orient. 2, 1872), WILLKOMM und LANGE (Prodr. fl. hisp.

3, 1880). Hiemit folgt, dass, welehe Bedeutung man auch

dem Namen Phaca alpina zuerkennen will, man bei der Un-

terordnung dieser Phaca unter Astragalus jedenfalls den

Namen alpina streichen muss, weil es schon vorher einen

Astragalus alpinus gibt, der bereits 1753 bei LInnÉ in Spec.

pl., ed. 1, tom. 2, p. 760 diesen Namen fuihrt, Die eben so

drohende Namenfrage erhält also auf diese Weise eine ein-

fache Lösung.

Was den allgemeinen Charakter der Gegend betrifft, in

welcher ÅA. penduliflorus bei uns gefunden worden ist, fähren

schon ÖCRONSTEDT und TIiLAS im vorigen Jahrhundert an,

welches auch von HIisInGER durch Messungen bekräftigt wird,

dass das schwedische Land zwischen dem 62. und 63.” nördl.

Br. sich vom Bottnischen Meerbusen bis zur Grenze zwischen

Medelpad und Jämtland nur allmählich erhebt, dort aber zu

einem höheren Riäcken, welcher von der Indalself, äer Gimå

und der Ljunga durchbrochen wird, emporsteigt und sich dann

wieder im ganzen nach dem inneren Jämtland um den Stor-

sjö senkt (His. Ant. 1, S. 61 und Tab. 3).!) Selbst hatte ich

den vorigen Sommer Gelegenheit zu sehen, wie wild und

II. Subg. Hypoglottis.

4. Sectio Euhypoglottis BGE.

A. Cicer L. In Skandinavien nur bei Kopenhagen, wahr-

scheinlich verwildert.

A. hypoglottis L. herb. Cliffort. Syn. A. danicus RETzZ. Ueber

den Namen vgl. theils BUNGE (Astrag. 2, p. 84), theils

LANGE (Vid. Selsk. Forh. 1873, p. 126 ff.)! Der letztere

dringt eifrig darauf, dass der Name hypoglottis verworfen

und der Name ÅA. danicus RETZ fir diese Art angenommen

werde.

III. Subg. Cercidothrix.

5. Sectio Craccina (STEV.).

ÅA. arenarius L.

Dasselbe wird auch durch einige Höhenangaben fir die Eisenbahn

zwischen Sundsvall und Östersund bestätigt.

Die Station Ange, die westlichste in

Medelpadju:åura na .- 168 Meter iiber dem Meere.

> » Bräcke. die östlichste in

Jämtlandhalsk Id neliabep 290 > > > >

Der höchste Punkt zwischen ihnen, etwas

nördlich von der Grenzlinie zwischen

Medelpad und Jämtland... .ooooooooo----- 334 oo» > > >

Der Storsjö in Jämtland ungef. ;

16 DUSEN, ASTRAGALUS PENDULIFLORUS LAM.

öde die erwähnte Grenzgegend ist, von weiten Kiefern- und

Fichtenwäldern bewachsen und von Anhöhen dicht erfillt,

von denen auch die höchsten nicht mehr als 6 bis 700 Meter

uber das Meer emporsteigen und also natiärlicher Weise nicht

die Baumgrenze iberschreiten '). Menschenwohnungen trifft

man dort selten ausser neben den Flissen und Seen. Es ist

klar, dass diese Gegend ihrer Vegetation nach der Waldregion

Norrlands angehört. Leider kennt man sie jedoch so wenig,

dass ich nicht mit Gewissheit entscheiden kann, ob sie zu

der Nadelwaldregion (regio silvatica WAHLENB.) oder zu der

Laubwaldregion (regio acerina WAHLENB.) zu rechnen ist. Ver-

muthlich gehören die höheren Theile der ersteren, aber die

von den Flissen gebildeten Thäler der letzteren an.

In dieser wilden Gegend ungefähr 62? 30' nördl. Br.

liegt der erwähnte Byberg bei By im Kirchspiele Hafverö in

Medelpad. Von unten gesehen scheint er sehr niedrig zu

sein, erreicht jedoch eine Höhe von ungef. 190 Metern iiber dem

von der Ljunga durchflossenen Holmsee, der selbst 244 Meter

iber dem Meere liegt. Dieser Berg ist grösstentheils sehr

diärre, theilweise auch vom Waldbrande verheert. An seinen

sädlichen dirren Abhängen ist es, wo sich unser Åstragalus

findet, gern zusammen mit Calluna vulgaris (1) SATISB., Vac-

cinium vitis idea L., Rubus ideus L., kleinen Espen (Popu-

lus tremula T.), Epilobium angustifolium L., Gnaphalium sil-

vaticum L., Antennaria dioica (L.) GERTIN., Melampyrum pra-

tense L., Rubus saxatilis L., Aira flexuosa L. u. s. w. Im

ganzen sah ich wohl bei meinen Wanderungen auf dem Berge

250—300 ausgebildete Stauden. Sie kamen theils zerstreut

vor, theils in Gruppen gesammelt, welche wegen des statt-

lichen gesträuchartigen Aussehens sich ausgezeichnet wohl

ausnahmen. In grösster Menge wuchsen sie auf den niederen,

vor kiärzerer oder längerer Zeit vom Brande verheerten Thei-

len, ungefähr 60 Meter iiber dem Holmsee, aber auch nahe

dem höchsten Punkte des Berges sah ich ein paar Stauden

unter dem Haidekraut. Man sagte mir in By, dass die Pflanze

fräher auch bei den Höfen unten am Holmsee vorgekommen

') In der Gebirgsgegend zwischen Härjedalen und Norwegen, welche

zwischen entsprechenden Breitengraden liegt, geht nach den Messungen

HÖRBYES (Nyt Mag. f£. Naturv., B. 8 und 11) die Birke, welche, wie

bekannt, in Skandinavien in der Regel die Baumgrenze bildet, bei-

nahe, hie und da sogar mehr als 900 Meter iber das Meer.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 14. 17

sei, wo sie aber jetzt versehwunden war. Als ich den 20. Juli

zum ersten Male den Byberg besuchte, hatte sie allgemein

ihre gelbblumigen Trauben entfaltet, und Anfang August

trug sie ebenso allgemein Frächte. Ihre Blithezeit ist also

die letztere Hälfte des Juli. Die unreifen Hiälsen werden

mit Begehrlichkeit vom Viehe gefressen, das dagegen die

Stauden selbst verschmähen soll. — Dass diese Pflanze schon

seit uralten Zeiten bei By einheimisch ist, scheint mir wegen

der Wildheit und der geringen Kultur der betreffenden Ge-

gend keinem Zweifel unterworfen zu sein. Dass sie bisher

unbemerkt geblieben ist, wird ganz natirlich dadurch erklärt,

dass wahrscheinlich kein Botaniker vorher diese Stelle be-

sucht hat. Ob sie aber an mehreren Stellen in dieser Ge-

gend vorkommt, das mögen zukäunftige Forschungen an den

Tag legen ; mir gelang es nicht, mehrere Fundorte derselben

anzutreffen.

Ausserhalb Skandinavien kommt ÅA. penduliflorus nach

BunerE (Astrag. 2, p. 30) vor »n apricis alpium Pyrenceorum,

Delphinatus, Helvetie, tyrolensibus, altaicis et in regionibus de-

mäissioribus transbaicalensibus.>

Nach dem, was ich aus der umfassenden Literatur iäber

die Flora des russischen Reichs habe herausfinden können,

und laut der Auskunft, die mir aus den grossen Herbarien

der Kaiserl. Akademie der Wissenschaften und des Kai-

serl. botanischen Gartens zu St. Petersburg durch den Herrn

Dr C. J. MAximMowicz freundlichst.gegeben worden ist, findet

sich unser Åstragalus in Asien: zwischen Ochotsk und Ja-

kutsk (STELLER nach GmEL. FI. sib. 4, p. 36); in der Amur-

provinz: »am obern Amur, zwischen Seja und Komar-Min-

dung, in trocknen Gestriäppen, nicht selten» (MAxiy. F1. amur.,

p- 80); im siädlichen Theile der Provinz Jakutsk: im s. g.

Witim-Olekma-Lande »im Thal des F1. Tsinika an Flussufern

auf Wiesen zwischen gemischtem Walde und im Thal des

Fl. Datykta auf alten Brandstätten im Walde»”?) (GLEHN Witim-

Olekm. Pf., p. 31); im Baikalisch-Daurischen Gebiete”)

»”ubique in herbosis, presertim subalpinis> (Tvroz. in Bull. Mosc.

1842, 4, p. 736); im sädwestlichen Gouvernemente Ir-

1) Also, eigenthiimlich genug, auf ähnlichem Standorte wie in Schweden.

?) Wie dieses von TURCZANINOW begrenzt wird, entspricht es ungefähr

der jetzigen Provinz Transbaikalien und dem sädöstlichen Theile

des Gouvernements Irkutsk.

18 DUSEN, ASTRAGALUS PENDULIFLORUS LAM.

kutsk: bei Nischne-Udinsk (HeELrm laut MAxim. in litt.); im

sädlichen Gouvernemente Jeniseisk: 20 Werst von Kansk

(AUVGUSTINOWICZ laut Maxim. in litt.); im Altai: ad torr.

Suryezy et Karasuluk (ToHiHATOH. Alt., p. 418), an der Tschuja

(Porirow laut MAxIm. in litt.), am Argut (GEBLER laut MAXIM.

in litt.), »in subalpinis ad ostium fl. Abai a meridie in f-

Koksun influentis> (LEDEB. Fl. alt. 3, p. 269); im russischen

Turkestan: im dsungarisehen Alatau »in subalpinis ad fl.

Lepsa et Sarchan rarior» (KAR. et Kir. in Bull. Mosc. 1842, 2,

p- 324). ')

Ferner soll er nach GzEor6I und FALK auch im ura-

lischen Sibirien vorkommen (LEDER. Fl. ross. 1, p. 577).

Die Angabe in FaALKs Beytr. 2, p. 227 (>Phaca alpina. In der

Ischimschen und Barabinzischen Steppe.») muss jedoch schon

deshalb fär zweifelhaft gehalten werden, weil der Heraus-

geber dieses Werkes, der eben erwähnte J. G. GEorGIi, beim

Namen nicht nur »GMEL. Flor. Sib. 4. t. 14» (d. h. A. pen-

duliflorus TAM.) citirt, sondern auch »Flor. Dan. t. 856» (d. h.

A. frigidus (L.) BGr.). Was wiederum die Angabe von GEORGI

selbst in Beschr. d. Russ. R. 3, 5, p. 1182 (>Phaca alpina.

Im Ural, an der Ufa.>) betrifft, scheint sie mir sich eher auf

den Å. frigidus als auf den ÅA. penduliflorus zu beziehen.

Hier wird nämlich nur »F1. Dan. T. 856> angefuihrt. Wie

wir oben gesehen haben, weiss BUNGE nichts von dem Auf-

treten unseres Åstragalus im Ural. Auch ist es MAXxIMOWICZ

nicht gelungen in den grossen Herbarien zu St. Petersburg

ein einziges aus dem Ural oder seiner Nachbarschaft her-

stammendes Exemplar zu entdecken.

Endlich wird unsere Art von LEDEBOUR als auch im ark-

tiscehen Sibirien vorkommend angefihrt”), eine Angabe, welche

man nachher bei J. D. FHooxzEr (Arct. Plants), CHrist (Pi. d.

alp. Reg.) und ENGLER (Entw.gesch. 1, p. 128) wiederfindet.

Gehen wit zu der urspränglichen Quelle dieser Angabe, näm-

1y Unter dem Namen Phaca abbreviata LEDEB. wird die Pflanze vom

Alatau und von den von TCHIHATCHEFF und LEDEBOUR erwähnten

altaiscehen Standorten angefihrt. Die oben citirten Angaben V. GLEHNS

und TURCZANINOWS beziehen sich auf die forma membranacea (FISCEH.)

GLEHN. Ausserdem sagt TURCZANINOW (Il. c.), dass die forma velu-

tina TURCZ. vorkommt >»in ripa sabulosa Baicalis ad thermas Turkenses

et ulterius usque ad ostium fluvii Angare superioris> Auf welche

Form die ibrigen Angaben zielen, ist mir unbekannt.

?) >Ad sinum karicum m. glacialis (SUJEF ex PALLAS)» LEDEB. Fl ross.

Ipod

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 14. 19

lieh Parras Reise 3, zuriäck, so finden wir da p. 33—34

ein Verzeichniss der Pflanzen, welche 1771 vom Studenten

SUJEF auf seiner Reise zwischen Obdorsk und dem Karaflusse ge-

sammelt wurden, und in diesem Verzeichnisse wird »unter

den Kräutern der Ebne» auch »Phaca alpina ganz verkleinert»

genannt. Nicht geneigt, den Angaben PALLAS ohne weiteres

Glauben zu schenken, hat indessen RuPrREcHr (PA. im n. Ural,

p. 32 ff.) dieses Verzeichniss einer Präfung unterworfen,

welche das Resultat gehabt hat, dass von den 33 Arten, die

von der Reise SuJEFsS angefuhrt werden, aber sich nicht in

den von der Uralexpedition 1847 und 1848 mitgebrachten

Sammlungen finden, »etwa 25 oder ”/, entweder sehr zweifel-

hafte oder offenbar irrige Angaben sind.> Da laut des eigenhän-

digen Verzeichnisses RUPRECHTS die erwähnte Uralexpedition

nicht die Phaca alpina WuLF., wohl aber die Ph. frigida L.

angetroffen habe, könnte man erwarten, dass die Ph. alpina

unter den 33 Arten mitgerechnet wäre. Dass dies nicht der

Fall ist, beruht wahrecheinlich darauf, dass RUPRECHT (l. c.,

p- 21) in Frage setzt, ob nicht die SUJEFSCHE Phaca alpina

gerade die Ph. frigida L. sei. Mit derselben Frage beschäftigt

sich auch Kurtz (W estsib. Pf., p. 27—28). Ihm gemäss ist von

den SUJEFSCHEN Pflanzen, welche RUPRECHT als »sehr zweifel-

hafte oder offenbar irrige» Angaben von PALLAS bezeichnet hat,

eine grössere Anzahl später als am unteren Ob (vom Grafen

WALDBURG), am unteren Jenisei oder weiter östlich vorkom-

mend nachgewiesen worden. Hinige von den SUJEFSCHEN

Pflanzen sind jedoch fortwährend in ihrer Deutung zweifel-

haft, unter diesen die Phaca alpina, und KUurtTz macht es

fraglich, ob sie nicht Astragalus australis (L.) B6r. sein könnte.

Von den verschiedenen Ansichten iäber die SUJEFSCHE Phaca

alpina, welche also von LEDEBOUR, RUPRECHT und KURTZ aus-

gesprochen worden sind, scheint mir die RuPRECHTS die wahr-

scheinlichste zu sein, theils weil zur Zeit des PALLAS der Name

Phaca alpina bald dem Astragalus frigidus (L.) Bez., bald

dem ÅA. penduliflorus LAM. zuertheilt wurde, theils auch weil

der ÅA. frigidus als vielfach in dem arktischen Gebiete sowohl

der alten wie der neuen Welt vorkommend bekannt ist.

In Europa findet sich nach NYMAN (Consp. 1, p. 196)

A. penduliflorus in den Pyrenäen, der Dauphiné, der Schweiz,

dem nördlichen Italien, im Tirol, in Salzburg, Kärnthen, Ungarn,

Galizien und Siebenbirgen. In Ungarn-Siebenbärgen und

20 DUSEN, ASTRAGALUS PENDULIFLORUS LAM.

Galizien gehört er ausschliesslich den karpatischen Gebirgen

an. Er kommt nämlich nach NEIirrReicE (Aufzähl., p. 339),

ScHUR (Enum., p. 162) und Knarpr (Pf. Galiz., p. 402) theils

in den Fogaraser und den Kronstädter Alpen im sädlichen

Siebenbiärgen, theils in den Rodnaer Alpen im nordöstlichen

Siebenbiärgen, theils auch in den Pieninen und am Tatra

in der Grenzgegend zwischen Ungarn und dem westlichen

Galizien vor. In den Centralkarpaten ist er nach gätiger Mit-

theilung vom Prof. EF. A. HAZSLINSZKY äusserst selten, indem

nur wenige Exemplare in den unwirthbarsten nordöstlichen

Hochthälern gesammelt worden sind. Aus der Angabe SCHURS

geht hervor, dass er wenigstens 'in Siebenbärgen ausschliess-

lich der alpinen Region angehört. Von Kärnthen bis nach

der Dauphiné gehört er der alpinen Region der Alpen an

(CHrist Pfl: d. alp. Reg.). Morirzi (F1. d. Schweiz, p. 15)

sagt, dass er in der Schweiz sich »auf alpinen W eiden» findet,

also auf dem niedrigsten Theile der alpinen Region. Dass er

von dort hie und da in die Waldregion hinabsteigt, ersieht

man aus v. WULFEN: FI. nor, p. 648 (»copiosissyma in alpibus

et subalpinis Leontinis»), aus BERTOLONI: FI ital. 8, p. 24

(in pratis subalpinis vallis Furvar) und aus französisehen

Exemplaren bei F. ScHuLTz: Herbarium normale, N:o 245 (Fund-

ort: »Lieux herbus de la for&t des Fraux.»). Schliesslich kommt

er in den östlichen und centralen Pyrenäen vor (PHILIPPE

Fl. d. Pyrén.), aber nur auf der französisehen Seite und wird

von ZETTERSTEDT (Plant. d. Pyrén., p: XNIN—XXNX) unter

den Pflanzen angefuhrt, welche dort vorzugsweise der nie-

deren alpinen Region angehören.

Unsere Untersuchung iber die Ausbreitung des ÅA. pen-

duliflorus hat also ergeben, 1) dass er fast ausschliesslich dem

grossen pflanzengeographischen Gebiete angehört, welches

von GRISEBACH das Waldgebiet des östlichen Kontinents ge-

nannt wird), 2) dass er, wie so viele andere Pflanzen, sehr

bedeutende bLiicken in seimer Verbreitung zeigt, indem er

nämlich in den sädlichen Theilen des russiscehen Asiens und

in den sädeuropäischen Hochgebirgen zwei grosse, von

einander 'weit entfernte Verbreitungsgebiete und ausserdem

im nördlichen Europa einen einzelnen, von den erwähnten

Verbreitungsgebieten ebenfalls weit entfernten Standort hat,

' Nur in Asien geht er ein wenig in sein Steppengebiet hinein.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 14. 21

den oben seiner Lage nach näher bestimmten Byberg in der

schwedischen Provinz Medelpad. In Asien scheint er sein

Centrum in der Baikalgegend zu haben, von wo aus er aus-

strahlt östlich nach dem oberen Amur und dem STELLERSCHEN

Fundorte zwischen Jakutsk und ÖOchotsk, westlich nach: dem

Altai und dem Alatau. Am Altai geht er möglicher Weise

iber die Baumgrenze hinauf, sonst gehört er in Asien bei-

nahe ausschliesslich der Waldregion an, besonders der oberen,

subalpinen, an einigen Orten (Nertschinsk in Transbaikalien

und am oberen Amur laut MAXxIM. in litt.) sogar der hohen

Grassteppe. Im sidlichen Europa dagegen beschränkt er sich

vorzugsweise auf die alpine Region der Karpaten, der Alpen

und der Pyrenäen, aber im nördlichen Europa wieder aus-

sehliesslich auf die Waldregion.

Als eine Thatsache von grossem Interesse hebt ENGLER

(Entw.gesch. 1, p. 128) den Umstand hervor, dass »nicht wenige

der Arten, weleche in den Alpen, sowie in den skandinavi-

schen Gebirgen und dem Himalaya vorzugsweise in der

alpinen Region auftreten, am Altai die niederen Regionen

vorziehen, dort als Pflanzen der niederen Steppen auftreten,

aus denen sie unter Umständen auch sich in die höheren

Regionen begeben.»> Wenn ENGLER unter den Arten, welche

dies Verhalten zeigen, auch den ÅA. penduliflorus TAM.”") an-

fähbrt, so war natiärlicher Weise nichts dagegen zu sagen, so

lange die Pflanze noch nicht in Skandinavien gefunden wor-

den war; aber wie wir jetzt sehen, kann sie doch nicht mit

vollem Rechte zu dieser Kathegorie gefuährt werden, da der

skandinavische Fundort nicht der alpinen Region angehört”).

Wahrscheinlich wird eine nähere Untersuchung an den Tag

legen, dass eben so gut, wie es eine Gruppe von Pflan-

Zen gibt, die sowohl in den siideuropäisehen wie in den

') Unter dem Namen Phaca alpina WULF.

2) Auch im ibrigen haben, Betreffs skandinavischer Verhältnisse, ver-

schiedene Fehler und Uneigentlichkeiten sich in die Pflanzenverzeich-

nisse ENGLERS':' eingeschlichen. So muss man in Folge der oben er-

wähnten Worte ENGLERS sowie des p. 128—129 gegebenen Verzeich-

nisses glauben, dass Draba incana L., Linnea borealis L., Polemonium

ceruleum L., Echinospermum deftexum (WG.) LEHM. und Dracocephalum

Ruwyschiana L., welche alle in den skandinavischen Gebirgen vorkom-

men, dort vorzugsweise in der alpinen Region auftreten. Damit ver-

hält es sich aber so, dass sie ausschliesslich oder vorzugsweise den

niederen Regionen angehören. Wohlbekannt ist es auch, dass Pingwi-

cula alpina IL. und Veratrum album L. keineswegs, wie ENGLER an-

gibt, in Skandinavien fehlen. i

22 DUSÉN, ASTRAGALUS PENDULIFLORUS LAM.

skandinavischen Gebirgen vorzugsweise in der alpinen Region

auftreten, aber im sädlichen Sibirien die niederen Regionen

vorziehen, es auch eine ganze Gruppe von Pflanzen existirt,

die wie A. penduliflorus LAM. zwar in den siideuropäischen

Gebirgen vorzugsweise oberhalb der Baumgrenze auftreten,”

aber sowohl in Skandinavien wie im sädlichen Sibirien die

niederen Regionen vorziehen.

Was schliesslich die grossen Licken in der Ausbreitung

unserer Art betrifft, so därften sie in Uebereinstimmung mit

der Theorie ENGLERS von der Entwicklung der Hochgebirgs-

floren als auf Wanderungen während (oder nach) der Glacial-

periode und auf später eingetroffenen Veränderungen be-

ruhend erklärt werden können, welchen Veränderungen zu-

folge die Pflanze an Orten, wo sie friäher vorgekommen ist,

die Bedingungen ihrer Existenz verloren hat oder im Kampfe

mit kräftigeren Concurrenten untergegangen ist. Klar ist es

jedoch, dass unsere Art, welche iberall in Asien sich vor-

zugsweise, vielleicht ausschliesslich, unter der Baumgrenze

hält und im siädlichen Europa vorzugsweise der niederen

alpinen Region angehört, keineswegs als eine ausgeprägte

Glacialpflanze betrachtet werden kann.

Wenn ich an die unendliche Menge der Formen denke,

welche die Gattung Astragalus in Asien zeigt, kommt es mir

Wwahrscheinlich vor, dass auch unsere Art eigentlich asiatisch

oder, näher bestimmt, sibiriseh sei. Diese Vermuthung

scheint mir dadurch gestitzt zu werden, dass sie, wie wir

oben gesehen haben, in Sibirien variabler ist als in Europa.

Man scheint mir annehmen zu können, dass sie während der

Glacialperiode allmählich vom Altai sädlich vom Ural nach

den Karpaten und von ihnen nach den Alpen und Pyrenäen

hinibergewandert, kurz gesagt, demselben Wege gefolgt sei,

welcher nach ENGLER (siehe die Karte zu seiner Entw. gesch.)

den Austausch von Glacialpflanzen zwischen den sädsibirischen

und den sideuropäischen Gebirgen vermittelt hat. Als spä-

terhin Steppenklima sich mehr und mehr iäber diese Wan-

derungslinie verbreitete, konnte unsere Art, wié im allge-

meinen die fir Sidsibirien und Siädeuropa gemeinsamen al-

pinen Pflanzen, die Concurrenz mit fär dieses Klima geeig-

neteren Formen nicht ertragen und verschwand folglich auf der

ganzen Strecke zwischen dem Altai und den Karpaten. Auf

ähnliche Weise kann angenommen werden, dass die Art nach-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:o 14. 23

her — während eines späteren Abschnittes der Glacialperiode

oder nach derselben — von den Hochgebirgsgegenden des

sädlichen Europas allmählich sich gen Norden verbreitet habe

und nach Skandinavien hiniäbergewandert sei. Ob sie aber

den nördlichen Weg iber Russland nach Schweden gekom-

men ist, oder direkt vom Siden zu einer Zeit, da die skan-

dinavische Halbinsel im Siden mit dem Festlande vereinigt

war, könnte noch in Frage gesetzt werden. Allein wenn

man bedenkt, dass der nördliche Theil von Schweden weit

mehr als der sidliche geeignet ist, Glacialpfanzen beizube-

halten, so scheint die jetzige geringe Verbreitung dér Art bei

uns entschieden fir das letztere Alternativ zu sprechen. Wel-

cher aber auch der Weg fir die Wanderung vom sidlichen

Europa nach Skandinavien gewesen sein mag, so lässt es sich

jedenfalls leicht denken, dass unsere Art, als es nach der Gla-

cialperiode wärmer wurde und weite Wälder entstanden, in

Folge des Kampfes mit kräftigeren, neueingewanderten For-

men im sädlichen Europa habe sich immer höher auf die

Gebirge zurickziehen missen mit dem Erfolge, dass sie nun

im allgemeinen sich oberhalb der Baumgrenze befindet, im

mittleren Europa ganz verschwunden sei, und im nörd-

lichen, so viel wir jetzt wissen, sich nur auf einem Punkte

habe beibehalten können.

Nachtrag.

Während obiges gerade gedruckt wird (Oktober 1881),

erhalte ich ganz unerwartet zwei Nachrichten, welche ich den

Desern nicht vorenthalten will. Erstens schreibt Herr J.

GRELSON, mein stets dienstfertiger Wirth in By, an mich,

dass »Smällvedel» dieses Jahr nicht nur am Byberge gefun-

den worden sei, sondern auch auf zwei anderen Bergen bei

By, nämlich dem Svalmyrberge, 2 Kilometer östlich von

By, und dem Knösberge, ungefähr ebenso weit westlich

von By, an letzterer Stelle in ziemlich grosser Anzahl. Einige

an mich gesandte Exemplare haben die RBichtigkeit dieser

Bestimmung bestätigt. Wahrscheinlich wird deshalb eine

nähere Untersuchung ergeben, dass Astragalus penduliflorus

24 DUSEN, ASTRAGALUS PENDULIFLORUS LAM.

LAN. eine nicht geringe Verbreitung in der Grenzgegend

zwischen Medelpad und Jämtland hat, von deren zahlreichen

Bergen viele fir diese Pflanze ebenso geeignet sein dirften,

wie die oben genannten bei By. Es ist aber klar, dass durch

ein solches Verhältniss mnichts wesentliches in dem obigen

allgemeinen Bericht iber die Ausbreitung der Pflanze geän-

dert wird, und also auch nichts in der Erklärung derselben,

die ich zu geben versucht habe.

Zweitens stellt der Herr Prof. J. LANGE es mir anheim,

ob nicht etwa A. penduliflorus friher einmal in Norwegen

gefunden worden sei. Prof. L. theilt mir nämlich gitigst

mit, "dass unter den Abbildungen, die J. W. HORNEMANN Sei-

ner Zeit fär die Flora danica zeichnen liess, die aber aus

irgend einem Anlasse nicht in dieses Werk aufgenommen

worden sind, es auch eine gibt, welche ohne Zweifel die ge-

nannte Pflanze darstellt. Da schwedische Pflanzen zu der

Zeit HORNEMANNS nicht in die Flora daniea aufgenommen

wurden. und da es sehr unwahrscheinlich ist, dass H. den

Å. penduliflorus LAM. mit dem schon vorher in der Fl. dan.

unter dem Namen Phaca alpina abgebildeten ÅA. frigidus (L.)

Ber. hätte verwechseln können,'so könnte man wohl glauben,

dass HORNEMANN ein norwegisches Exemplar als Origimal fir

die genannte Abbildung gehabt habe. — HEine hiedurch ver-

anlasste Literaturuntersuchung hat dargethan, dass HORNEMANN

wirklich einmal?!) die Phaca alpina JACQ. Ic. rar. 1, tab. 151

(d. h. den ÅA. penduliflorus LAM.) als vom Prof. VAHL in den

Finnmarken am Porsangerfjorde gefunden angefährt hat,

nachher aber selbst diese Angabe als zweifelhaft gestrichen ”).

Die genannte Figur, welche der Herr Prof. L. mir freund-

lichst gesandt hat, scheint mir nach einem kräftigen gebauten

Exemplare gezeichnet zu sein. Ich denke mir deshalb den

Zusammenhang der Sache auf folgende Weise: HORNEMANN

glaubt, dass Var die Pflanze in Norwegen gefunden habe,

und lässt deshalb nach einem gebauten Exemplare eine

1) Forsög til en dansk cekonomisk Plantelere, Andet Oplag, Kjoben-

havn 1806, p. 682, welcher Schrift die Angabe in S. LILJEBLAD, Ut-

kast till en svensk Flora, Tredje Uplagan, Upsala 1816, p- 423 zwei-

felsohne entlehnt ist.

2) >Den rette Field Rendebelle (Phaca alpina), som er anfort i den an-

den Udgave af dette Skrift og som VAHL troede at have fundet ved

Porsanger i Finmarken, tvivler jeg om findes her i Norden». HORNEM.,

Oeconomisk Plantelere, Fgsrste Deel, Tredie Oplag, Kjobenhayn 1821,

p. TT4—TT5.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 14, 25

Figur zeichnen, um in die Flora danica aufgenommen zu

werden, zweifelt aber später an die Richtigkeit der Angabe

und lässt die Abbildung unbenutzt liegen. — Hat denn M.

VAHL während seiner Reise in den Finnmarken 1788 wirklich

den A. penduliflorus LAM. am Porsangerfjorde gesehen? Es ist

schwierig, eine bestimmte Antwort hierauf abzugeben, da

VAHLS eigene Schriften, so viel ich habe finden können, kei-

nen Aufschluss hieriber enthalten. Allein da HORNEMANN,

der zuerst die Angabe veröffentlicht zu haben scheint, sie

später fär zweifelhaft erklärt und WAHLENBERG Sie nicht wie-

dergibt"), so scheint es mir; gegenwärtig das wahrschein-

lichste zu sein, dass VAHL die Pflanze nicht gefunden habe.

Es sei den norwegischen Botanikern vorbehalten, diese Sache

vollständig zu erörtern. E

1) Flora lapponica, Berolini 1812, p. 188—189. N

26 DUSEN, ASTRAGALUS PENDULIFLORUS LAM.

Erklärung der Verkirzungen.

AMM. ruth. = J. AMMANN. Stirpium rariorum in imperio rutheno sponte

provenientium icones et descriptiones. Petropoli 1739.

BAILL. Hist. d. plant. — H. BAILLON. Histoire des plantes. Monographie

des Connaracées et des Légumineuses-Mimosées. Paris 1869 (in

Vol. 2). É

BENTE, & HOOK. Gen. pl. = G. BENTHAM et J. D. HOOKER. Genera plan-

tarum ad exemplaria imprimis in herbariis Kewensibus servata

definita. Voluminis primi pars 2. Londini 1865.

BERTOL. Fl. ital. — ÅA. BERTOLONI. Flora italica sistens plantas in Italia

et in insulis circumstantibus sponte nascentes. Vol. 8. Bononize 1850.

BGE. Astrag. = Å. BUNGE. Generis Astragali species gerontoger. Pars

prior. Claves diagnostice. (Mémoires de T'Académie impériale

des sciences de Saint-Pétersbourg, 7:e série. Tome 11, N:o 16. St.

Pétersbourg 1868). Pars altera. Specierum enumeratio. (Mémoires

etc. T7:e série. Tome 15, N:o 1. St.-Pétersb. 1869).

BoIisSs. F1. orient. = E. BoISsIER. Flora orientalis sive enumeratio plan-'

tarum in Oriente a Grecia et Aegypto ad Indie fines hucusque

observatarum. Vol. 2. Geneve 1872.

CHRIST Pf. d. alp. Reg. = H. CHRIST. Ueber die Verbreitung der Pflanzen

der alpinen Region der europäischen Alpenkette. (Neue Denk-

schriften der allgemeinen Schweizerischen Gesellschaft fir die

gesammten Naturwissenschaften. Band 22. Zirich 1867).

CRANTZ Stirp. austr. — H. J. N. CRANTZ. Stirpium austriacarum fasciculi

5 editio prima. Vienne 1769.

DE BARY Vergl. Anat. — A. DE BaAEY. Vergleichende Anatomie der Ve-

getationsorgane der Phanerogamen und Farne. Leipzig 1877

(Handbuch der physiologischen Botanik, in Verbindung mit ÅA.

DE BARY und J. SACHS herausgegeben von W. HOFMEISTER.

Dritter Band.)

DEC. Prodr. = A. P. DE CANDOLLE. Prodromus systematis naturalis regni

vegetabilis. Pars secunda. Parisiis 1825.

ENGL. Entw. gesch. = A. ENGLER. Versuch einer Entwicklungsgeschichte

der Pflanzenwelt, insbesondere der Florengebiete seit der Tertiär-

periode. 1. Theil. Leipzig 1879.

FALK Beytr. — J. P. FALK. Beyträge zur Topographischen Kenntniss des

Russischen Reichs. Zweyter Band. St. Petersburg 1786.

Farm. tidskr. = Farmaceutisk tidskrift. 21:a årgången. Stockholm 1880.

F1. dan. = O. F. MiLLER. Icones plantarum sponte nascentium in regnis

Danie et Norvegie, et in ducatibus Slesvici, Holsatie et Olden-

burg: Ad illustrandum opus de iisdem Plantis, Regio jussu exaran-

dum, Flore Danice nomine inscriptum. Vol. 5. Havnixe 1782.

FRIES Ordb. öfv. sv. växtnamn — E. FRIES. Kritisk ordbok öfver svenska

växtnamnen, utgifven af Svenska Akademien. Stockholm 1880.

GEOoRGI Beschr. d. Russ. R. = J. G. GEORGI. Geographisch-physikalische

und Naturhistoriscehe Beschreibung des Russischen Reichs zur

Uebersicht bisheriger Kenntnisse von demselben. Des dritten

Theils finfter Band. Königsberg 1800. |

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 14. 27

GLEHN Witim-Olekm. Pfi. = P. VON GLEHN. Verzeichniss der im” Witim-

Olekma-Lande von den Herren J. S. PoLJAKoW und Baron G.

MAYDELL gesammelten Pflanzen. (Acta horti Petropolitani. Tom.

4, fasc. 1. St. Petersburg 1876.)

GMEL. F1. sib. = J. G. GMELIN. Flora sibirica sive historia plantarum

Sibirie. Tom. 4. Petropoli 1769.

GRAY Man. of Bot. = AsA GRAY. Manual of the Botany of the Northern

United States. Revised edition. New York 1858.

HALL. Hist. stirp. Helv. — A. VON HALLER. Historia stirpium indigenarum

Helvetie inchoata. Tom. 1. Berne 1768.

HARTM. in Vet. ak. handl. — C. HARTMAN. Anteckningar vid de Skandi-

naviska Växterna i LINNÉS Herbarium. (Kongl. Vetenskapsaka-

demiens Handlingar för år 1851. Stockholm 1853.)

2 Skand. Flora. = C. HARTMAN. Handbok i Skandinaviens Flora.

Elfte uppl. Förra delen. Stockholm 1879. ;

His. Ant. = W. HISINGER. Anteckningar i Physik och Geognosi under

resor uti Sverige och Norrige. Första häftet. Upsala 1819.

HoozEr. Arct. Plants. = J. D. HooKERE. Outlines of the Distribution of

Arctic Plants. (The Transactions of the Linnean Society of Lon-

don. Volume 23. Part 2. — 1861. London.)

HÖRBYE in Nyt Mag. f. Naturv. — J. C. HÖBBYE. Et Strög af Rigsgrend-

sen, geognostisk beskrevet. (Nyt Magazin for Naturvidenskaberne.

B. 8, n:o 12. Christiania 1853. B. 11, n:o 3. Christiania 1861).

JACQ. F1. austr. — N. J. JACQUIN. Flor&e austriace, sive plantarum selec-

tarum in Austrie Archiducatu sponte crescentium, icones. Vol 2.

Vienne Austrie 1774.

> Ice. rar. — N. J. JACQUISN. Icones plantarum rariorum. Vol. 1.

Vindobon&e ab anno 1781 ad 1786.

> vind. —= N. J. JACQUISN. Enumeratio stirpiom plerarumque, que

sponte crescunt in agro vindobonensi, montibusque confinibus.

Vindobone 1762.

KAR. et Kir. in Bull. Mose. — G. KARELIN et J. KIRILOW. Enumeratio

plantarum in desertis Songorie orientalis et in jugo summarum

alpium Alatau anno 1841 collectarum. (Bulletin de la Société

Impériale des naturalistes de Moscou. Tome 15. 1842. N:o 2.

Moscou.) '

KNAPP -Pfl. Galiz. — J. ÅA. KNAPP. Die bisher bekannten Pflanzen Gali-

ziens und der Bukowina. Wien 1872.

KocH Syn. — W. D. J. KocH. Synopsis Flor&e germanice et helvetice.

Ed. 1. Francofurti ad Mcenum 1837.

KurTZ Westsib. Pfi. — F. Kurtz. Aufzählung der von K. Graf VON

WALDBUERG-ZEIL im Jahre 1876 in Westsibirien gesammelten Pflan-

zen. (Verhandlungen des Botanischen Vereins der Provinz Bran-

denburg. Jahrg. 21. Berlin 1880.)

LAM. Encycl. Bot. — DE LAMAERCE. Encyclopédie méthodique. Botanique.

Tome premier. Paris 1783.

> F1l fr = DE LAMARCE. Flore francoise ou description succincte

de toutes les plantes qui croissent naturellement en France.

Tome Second. Paris 1778.

LANGE in Vid. Selsk. Forh. — J. LANGE. Bidrag til Synonymiken for nogle

kritiske Arter fra Danmarks og Nabolandenes Floraer. (Oversigt

over det Kongelige Danske Videnskabernes Selskabs Forhandlin-

ger og dets Medlemmers Arbejder i Aaret 1873. Kjgbenhavn

1873 — 74.)

LEDEB. F1. alt. — K. F. YON LEDEBOUR. Flora altaica. Tom. 3. Berolini 1831.

> F1. ross. = K. F. VON LEDEBOUBR. Flora rossica sive enumeratio

plantarum in totius imperii rossici provinciis europeis, asiaticis

et americanis hucusque observäåtarum. Vol. 1. Stuttgartie 1842.

> Ice. alt. = K. F. VON LEDEBOUR. Icones plantarum novarum vel

imperfecte cognitarum floram rossicam, imprimis altaicam, illu-

strantes. Centuria 4. BRige 1833.

28 DUSEN, ASTRAGALUS PENDULIFLORUS LAM.

L. F1. svec. = OC. LINNAI Flora svecica, exhibens plantas per Regnum

Sveciz 2, Crescentes. Ed. 2. Stockholmizxe 1755.

> Mant. Nee = C. A LINNÉ Mantissa plantarum altera Generum editionis

6 & Specierum editionis 2. Holmiz 1771.

> Spec. pl: = CO. LINNAI Species plantarum. Ed. 1. Tom. 1, 2. Holmizxe

1753. Ed. 2. Tom. 1, 2. Holmie 1762—63.

> Syst. nat. = C. LINNAI Systema nature. Hd. 10. Tom. 2. Holmize

1759. Hd. 12. Tom. 2. Holmize 1767.

> Syst. veg. = C. A. LINNE systema vegetabilium. Ed. 13 a J. A. MURRAY.

Gotting&e et Gothe 1774.

MAxIiM. El. amur. = C. J. MAXIMOWICZ. Primitie fore amurensis. Ver-

such einer Flora des Amurlandes. St. Petersburg 1859.

MoriTtzI Fl. d. Schweiz == A. MorIiTzZI. Die Flora der Schweiz, mit be-

sonderer Bericksichtigung ihrer Vertheilung nach-allgemein phy-

siscehen und geologisehen Momenten. Zirich & Winterthur 1844.

NEILR. Aufzäbl. = A. NEILREICH. Aufzähblung der in Ungarn und Sla-

vonien bisher beobachteten Gefässpflanzen. Wien 1866 (nicht vom

Verf. gesehen).

NYM. Consp. = CO. F. NYMAN. Conspectus fore europze2. 1. Örebro 1878.

PALLAS Reise = 'P. S. PALLAS. Reise durch verschiedene Provinzen des

Russischen Reichs. Dritter Theil. St. Petersburg 1776.

PHILIPPE F1. d. Pyrén. = X. PHILIPPE. Flore des Pyrénées. Bagnéres

de Bigorre 1859—60 (nicht vom Verf. gesehen).

PoIrR. Encycl. Bot. suppl. = J. L. M. POIRET. Encyclopédie méthodique.

Botanigque. Supplément, tome 1. Paris 1810.

RUPE. .Pf. im n. Ural = F. J. RUPRECHT. Ueber die Verbreitung der

Pflanzen im nördlichen Ural. Nach den Ergebnissen der geogra-

phischen Expedition im Jahre 1847 und 1848. (Beiträge zur Pflan-

zenkunde des Russischen Reiches. Siebente Lieferung. St. Peters-

burg 1850.)

SCHEUHRE Handb. = CHR. SCHKUHR. Botanisches Handbuch. Zweyter

Theil. Neue Ausgabe. Leipzig 1808.

SCHUR Enum. = PH. J. F. SCHUR. Enumeratio plantarum Transsilvanie.

Vindobone 1866.

SCOP. Delic. = J. A. SCoPOLI. Delicie Flore et Faun&e insubrice. Pars

1—3. Ticini 1786-88 (nicht vom Verf. gesehen). N

SPRENG. Syst. veg. = KURT SPRENGEL. OÖAROLI LINNAZI Systema vegeta-

bilium. Ed. 16. Vol. 3. 'Gottinge 1826.

STEUDEL Nomencl. bot. = E. STEUDEL. Nomenclator botanicus. Ed. 1.

Stuttgardtie et Tubinge 1821. Ed. 2 ibidem 1841. j

STURM Deutschl. F1l. = J. STURM. Deutschlands Flora in Abbildurngen

nach der Natur mit Beschreibungen. 1. Abtheilung. Nirnberg

1798—1855.

TCHIHATCH. Alt. = P. DE TCHIHATCHEFF. Voyage scientifique dans V'Altai

oriental et les parties adjacentes de la frontiere de Chine. Paris

1845 (nicht vom Verf. gesehen).

TILL. pis. = M. A. TILLI. Catalogus plantarum Horti Pisani. Florentie

1723. |

TURCZ. in Bull. Mosc. = N. TURCZANINOW. Flora baicalensi-dahurica seu

descriptio plantarum in regionibus cis- et transbaicalensibus atgque

in Dahuria sponte nascentium. (Bulletin de la Société Impériale

des naturalistes de Moscou. Tome 15. 1842. Moscou.)

WARM. Alm. Bot. = E. WARMING. Den almindelige Botanik. Kjgbenhavn

1880.

WILLD. Spec. pl. = K. L. WILLDENOW. CAROLI A LINNÉ Species plan-

tarum. HEditio quarta, post Reichardianam quinta. Tom. 3. Bero-

lini 1800.

WILLE. et LGE. Prodr. £. hisp. = M. WILLKOMM et J. LANGE. Prodromus

fore hispanice seu synopsis methodica omnium plantarum in

Hispania sponte nascentium vel frequentius cultarum. Vol. 3.

Stuttgartize 1880.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 14. 29

WITTR. Dikot. jordst. = V. WITTROCK. Några anteckningar om dikoty-

ledona jordstammar. (Upsala privata elementarläroverk. Redo-

görelse för läsåret 1873—1874. Upsala 1874.)

WULF. F1. nor. = F. X. VON WULFEN. Flora norica phanerogama. Heraus-

gegeben von E. FENZL und P. RAINER Graf. Wien 1858.

> in JACQ. Misc. = F. X. VON WULFEN. Plante rariores Carin-

thiace. (N. J. JACQUIN Miscellanea austriaca ad botanicam,

chemiam, et historiam naturalem spectantia. Vol. 1,2. Vindobonge

äte LIST)

ZETTERST. Plant. d. Pyrén. = J. E. ZETTERSTEDT. Plantes vasculaires

des Pyrénées principales. Paris 1857.

en fb or fån säg |

Gil SUK sö SUNNE

FL BAG FVR RAR

JAR AEA ELAN

ite ålG pä dryrinardlfld der NER : 23

KON POUGLY TRE MM SEO od

It RE TA Er BENA Huv SE YA

rea Dr (NI VARE lens TERES

atädvNgfFaTA Had SARRESRID fusken st st

Rvk ; ( SA FKA "hk oo

lyset ASRSNNY TAS $k IGT

bif ; ÅRATT JET log SME

äs AA 4

4 +

ITE

i I

"S To

SÅ

”

”' ,

LÖ

15 I

K se

É ; ret

+ pe OT

N K v

I TT Soran

å N Ä N

Ne ”

BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band 6. N:o fö.

BIDRAG

TILL

KNOPPFJÄLLENS ANATOMI

H08 TRÄD OCH BUSKARTADE VÄXTER.

MED 4 TAFLOR.

MEDDELADT DEN 14 SEPTEMBER 1881.

STOCKHOLM, 1881.

KONGL. BOKTRYCKERIET,

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

i och RANA

4! vill ” bast anv

OR HA lg

(

fue

h a ” ]

IMOTAVA av nLÄ Ve

WEnxÅV ddataARee H00 GÅR v

EN MR IM

SAEITA

HÖRT ORM

(4 na TYSE bl AI0 Ta ae

ssd

LÅ 9 ;

Ae MOVORADOTA REG

3 fd RES ASTA Om Mr OROM

sar DESTRDON Ah VI

INLEDNING.

Literaturen, som behandlar knoppfjällens morfologi och

anatomi, är synnerligen knapp. Troligen har man ansett, att

dessa fjäll med sitt obetydliga yttre, sin enkla form och ofta

brunaktiga, skrumpna utseende för forskaren skulle erbjuda

föga af intresse.

Ehuru det ej direkt berör ämnet, men dock ofta medel-

bart sammanhänger dermed, vill jag med några ord omnämna

de vigtigaste teorier, som framstälts angående knoppfjällens

morfologi. De äldre bland dessa finnas sammanförda uti

Elements de Botanique af DUCHARTRE och sammanfattas af

honom korteligen på följande sätt (Elem. de Bot. deuxieéme

edition, pag. 510): »Dans certains cas, les écailles ne sont

pas autre chose que des feuilles restées dans un état fort

imparfait, comme dans le Lilas, le Myrtille etc.; on dit ces

bourgeons foliacés. Ailleurs c'est seulement la base de pé-

tioles qui s'est modifiée en écailles, cequ'on indique par la

dénomination de bourgeons påétiolacés; assez souvent ces

écailles sont formées par des stipules modifiges ou non

dans leur maniere d'étre naturelle, comme dans plusieurs

de nos arbres forestiers (Hétre etc.), ce qu'exprime la quali-

fication de bourgeons stipulacés; enfin dans les Rosiers, les

stipules adhérant aux deux cötés de la base du pétiole,

on trouve dans les écailles ces deux parties unies; cette

nature d'écailles fait appeler les bourgeons qui la présentent

fuleracés (de fulerum)»>.

Bland senare författare, som studerat knoppfjällens morfo-

logi, må anföras K. MiKoscH: »Beiträge zur Anatomie und

Morphologie der Knospendecken dicotyler Holzgewächse».

(Aus dem LXXIV Bande der Sitzb. der K. Akad. der Wissensch.

I Abth. Nov.-Heft., Jahrg. 1876). Han indelar knoppfjällen från

morfologisk synpunkt uti 1) vaginaltegment, bildade af bladets

basala, stammen delvis eller fullständigt omfattande del, t. ex.

4 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

Acer, Esculus, 2) laminartegment, bildade af bladskifvan, t. ex.

Cornus, Lonicera, 3) stipulartegment, bildade af stipler, t. ex.

Quercus. Alla dessa bildas af bladanlag i knoppen. Ett fjerde

slag deremot, som af honom kallas »artikulartegment», bildas af

de qvarsittande nedre delarne af förra årets bladskaft, t. ex.

Phäiladelphus, Berberis etc. I slutet af sin afhandling säger

han: »Die Knospendecken sind Blattgebilde, die entweder als

die ersten seitlichen Sprossungen an der blättererzeugenden

Achse erscheinen oder sie sind mit dem: Stamme in Ver-

bindung bleibende Reste von schon abgefallenen Laubblättern».

Beträffande gången af utvecklingen öfverensstämmer MIKOSCH

i hufvudsak med en ännu senare förf. nämligen K. GOoEBEL:

»Beiträge zur Morphologie und Physiologie des Blattes».

(Botan. Zeitung 1880 n:ris 45—50.) Hans uppfattning af ämnet

är 1 korthet följande. Han räknar knoppfjäilen till lågbladen

(afdeln. I Niederblätter), hvaraf följer, att de af stipler bil-

dade !) ej äro enligt hans åsigt fjäll i egentlig mening. De

äkta knoppfjällen äro mer eller mindre förändrade örtblad

och innefatta 3 kategorier. Till den första höra de, som äro

bildade af bladskifvan (= laminartegment enl. MIKOSOH), t. ex.

Syringa, Lonicera. Örtbladen skiljas från dessa fjäll genom

närvaro af bladskaft, som saknas hos dessa senare. Till andra

kategorien höra de fjäll, som äro bildade af bladbasen (=

vaginaltegment enl. MiKoscH), t. ex. Acer, Esculus. Han

fäster här uppmärksamheten på, att dessa fjäll ej få anses vara

bildade af bladskaftet, emedan detta utvecklas efter bladskif-

van, som här saknas eller är rudimentär. Utvecklingen är i

korthet följande ?). Det i vegetationsspetsen anlagda primor-

dialbladet (Primordialblatt) differentierar sig uti en öfre del

(Oberblatt) och en nedre, bladbasen (Blattgrund). Den förra

utvecklas till skifva, den senare till slida hos örtbladen.

Mellan båda inskjutes skaftet efter skifvans anläggning. Hos

ett fjäll af den andra kategorien bildar bladbasen fjället, och

bladskifvan utvecklas ej utan antar formen af en liten spets

på de yttre fjällen. Intet spår till skaft förefinnes. Fjället

är här sålunda bildadt af primordialbladets bas. Till samma

kategori höra äfven fjäll af Rosa och Prunus, som äro bil-

!y I synnerhet fjällen hos ÅAlnus.

2) Enligt GOEBEL framstäldes denna teori först af EICHLER, »Zur Ent-

wickelungsgeschichte des Blattes, mit besonderer Beriicksichtigung der

Nebenblattbildungen». nauguraldissertation, Marburg 1861.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 5

dade af bladbasen, innan stiplerna utvecklats. Dessa fjäll

äro sålunda ej bildade af bladskaftet med sammanvuxna stip-

ler, som äldre författare uppgifva.

En tredje kategori utgöra de fjäll, som äro bildade af

stipler, t. ex. Alnus, Quercus, Fagus etc, (= stipulartegment

enl. MiKoscH). Egendomligt är, att författaren, som förut

sagt, att alens fjäll ej äro egentliga knoppfjäll, nu räknar dem

till »die dritte Kategorie der Knospenschuppen,. Alla 3

kategorierna samordnas under rubriken »Niederblätter». Men

äfven med frånseende från denna formela inkonseqvens är

det enligt min åsigt ej riktigt att ej erkänna dessa stipular-

tegment såsom fullt lika goda knoppfjäll som de öfriga. Ty

hvad som gjort knoppfjällen tjenliga att skydda knoppen, är

deras anatomiska byggnad ej deras morfologiska härledning eller

med andra ord: det råder ett samband mellan deras funktion

och inre byggnad, men ej mellan deras funktion och morfo-

logiska uppkomst. Bland de växter, som sakna knoppfjäll,

upptager han äfven Flaeagnus, hvaruti jag ej kan instämma.

Väl är det sant, att 1 motsats till det hos knoppfjällen van-

liga förhållandet en antydan till skaft förekommer hos dennes

bladorgan, men, att ej detta är nog för att anse dem som

örtblad, framgår af den omständigheten, att åtminstone de 2

yttre vid knoppens utveckling bortvissna och affalla. Ty man

kan ej antaga, att ett organ i regeln affaller, innan det full-

gjort sin bestämmelse.

Angående knoppfjällens anatomi gäller detsamma, som om

deras morfologi, att literaturen är särdeles knapp. SCHACHT

yttrar i sin Lehrb. der Anat. u. Phys.?): »Der anatomische Bau

der Tegmente ist einfach. Sie bestehen aus Parenchym, dessen

Wände mehr oder weniger verdickt sind; ihre Oberhaut hat

keine Spaltöffnungen; ein ausgebildetes Gefässbuändel fehlt

den meisten Tegmenten». Det första speciela arbete öfver

knoppfjällen är, så vidt jag vet, prof. EF. W. C. ARESCHOUGS in-

tressanta afhandling: »Om den inre byggnaden i de trädartade

växternas knoppfjäll» 1871”). Utrymmet medgifver ej att lemna

något referat häraf. Hans uppställning af knoppfjällen ur

anatomisk synpunkt skall framdeles omnämnas. De speciela

undersökningar, han gjort öfver särskilda fjäll, hafva af mig

1 de flesta fall kontrollerats och blifvit befunna fullt riktiga,

1) Sid. 98.

2) Lunds Universitets Årsskrift 1870, Lund 1870—71.

6 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

hvarföre dessa fjäll ej komma i denna afhandling att vidare

omnämnas annat än uti den systematiska uppställningen.

Uti sina afhandlingar om bladet samt den ofvan nämda

om knoppfjällen har prof. ÅRESCHOUG påvisat, att stammens

väfnader uppträda hos bladorgan antingen icke i väsendtlig

rade (bladen). Hos knoppfjällen utgöres grundväfnadens midt

af det inre barklagret?) (tunnväggigt parenkym med stora eller

åtminstone tydliga intercellularrum). Detta omgifves vanligen

på båda sidor af yttre barklagret (kollenkymatiska celler med

mindre lumen och utan intercellularrum). Stundom finnes

ej någon differentiering uti inre och yttre barklager. Hos

bladet uppträder yttre barklagret på öfre sidan i form af

palissadparenkym, det inre i form af svampparenkym på undre

sidan.

Enär den af pE Barr (Vergleichende Anatomie der Vege-

tationsorgane der Phanerogamen und Farne, Leipzig 1877)

gjorda uppställningen af väfnaderna 1 hufvudsak blifvit följd

uti följande framställning, torde det vara lämpligt att med-

dela följande skema deraf. Han antager 6 väfnader, som

jag genom att fatta korkväfnaden som en med sklerenkymet

samordnad väfnad får ökade till 7.

Celler med bibehållen cellqvali-

tet (protoplasma, stärkelse eller

klorofyll).

2. Sklerenkym. Cellqvaliteten förlorad genom successiv

membranförtjockning och förvedning.

. Korkväfnad. - Cellqvaliteten förlorad genom hastigt af-

döende och förkorkning.

4. Sekretbehållare. Cellqvaliteten förlorad genom sekretbild-

ning. Skiljeväggar ej upplösta.

9. Trakéeer. Cellqvaliteten förlorad. Måttligt förtjockade

membraner. - Förtjockningarna olikfor-

miga. Innehållet luft 1. vatten.

6. Surör. Cellqvaliteten delvis förlorad. <Silplattor.

Central vätska omgifven af väggstående

protoplasma och slem.

a) Epidermis |

1. Cellväfnad. b) Fa |

(SN

1) Följande prof. ARESCHOUGS exempel använda vi för korthetens skull

detta uttryck i st. f£. det längre, ehuru rigtigare, så lydande: en väfnad,

som motsvarar stammens inre barklager.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. ZW

t. Mjölkrör. Mjölksaftförande rör af enkla celler eller

sammansatta af fera med resorberade

mellanväggar (skilnad från hartssäckar).

Motiveringen af denna ändring i pE BArRY's uppställning om-

nämnes vid behandlingen af korkväfnaden.

Uti sin afhandling: »Jemförande undersökningar öfver

bladets anatomi», Lund 1878 '), har prof. ARESCHOUG framstält

åtskilliga anmärkningar mot DE BARY'S uppställning af väfna-

derna. Dessa skall jag i det följande söka bemöta och med

detsamma ange de skäl, som förmått mig att följa DE BARY'S

uppfattning med ofvan angifna ändring. -Sidd. 3—38 (nämda

afhandling) yttrar ARESsCHOUG:

1) »Olikheten mellan cellväfnaden och sklerenkymet skulle

vara den, att i den senare väfnaden hela protoplasmainne-

hållet, således just det, som mest utmärker cellen, försvunnit.

Men äfven de element, af hvilka cellväfnaden sammansättes,

bibehålla visst icke alltid denna sin cellqvalitet, t. ex. märg,

kork och förtjockade epidermisceller>. Den definition, pro:

fessor ARESCHOUG gifvit på sklerenkym, hvilken här ofvan

blifvit anförd, är origtig och ej öfverensstämmande med

den af pE BARY gifna. Den är nämligen alltför vid, ty äfven

de andra väfnaderna utom n:o 1 hafva förlorat sin cellqvalitet,

ehuru på olika sätt. DE BARY säger om sklerenkymet, att

dermed förstås »sådana väfnadselement, som icke blott för-

tjocka sina väggar på lumens bekostnad utan äfven härvid

förlora sin cellqvalitet». Det är visserligen sant, att vissa

märgceller och korkecellerna äfven förlorat sin cellqvalitet,

men detta har ej skett såsom hos sklerenkymet genom suc-

cessivt inträdande förtjockning af väggarna, utan är följden

af ett mer eller mindre hastigt cellens bortdöende. På grund

af sitt uti lefvande tillstånd rikhaltiga protoplasmainnehåll

räknas korkeellerna af DE BARY till cellväfnaderna. Denna

skilnad mellan kork och sklerenkym antydes af DE BARY

(sid. 3). De bestämningar, som känneteckna sklerenkymet,

äro sålunda:

a) successiv membranförtjockning, (som har till följd),

b) cellqvalitetens försvinnande. Vidare anför prof. ARESCHOUG,

att epidermisceller ofta äro så förtjockade, att skilnaden mel-

lan dessa och sklerenkymceller blir omärklig. Härvid är dock

att märka, dels att enskilda undantagsfall ej upphäfva en

1) Kongl. Fysiogr. sällskapets i Lund minnesskrift 1878.

S E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

regel, som kan tillämpas på de festa fall, och dels att äfven

starkt förtjockade epidermisceller ofta (t. ex. hos många

knoppfjäll) bibehålla sin delningsförmåga, hvilket bevisar,

att cellqvaliteten är qvar.

Prof. ARESCHOUG anmärker,

2) att DE BaryY's indelning ej är fullt uttömmande. I

kärlknippet finnas cellformer nämligen bast- och vedparenkym,

som ej kunna hänföras till någon af de ofvan angifna 6 väf-

naderna. Detta påstående är af pE Barr sjelf vederlagdt

(sidd. 300—301), 1 det han visar, att vedparenkymet har för-

tjockade väggar, men att cellinnehållet består af stärkelse,

stundom klorofyll. Denna väfnad räknar han sålunda till

parenkymet och särskildt till det sklerotiska parenkymet.

Samma är ock förhållandet med bastparenkymet.

3) Sid. 6 yttrar prof. ARESCHOUG, att det synes honom

ej fullt logiskt att uppställa cellfusionerna (trakéer, silrör och

mjölksaftkärl) såsom grundformer af vegetativ väfnad, koor-

dinerade med cellväfnaden, emedan cellfusionerna såväl i

grundväfnaden som kärlväfnaden böra betraktas såsom delar

af den väfnad, uti hvilken de förekomma, och ej såsom sär-

skilda väfnader likvärdiga med denna. Här yrkar sålunda

prof. ARESCHOUG, att indelningen af väfnaderna skall bestäm-

mas efter deras plats, ej efter deras anatomiska byggnad.

DE Bary's förfaringssätt kan ej betraktas såsom »ologiskt», utan

är tvärtom ett konseqvent genomförande af den princip, han

fasthållit såsom grunden vid sin indelning. Prof. ARESCHOUGS

anmärkning innehåller ej något annat än, att DE BARY'S indel-

ning ej öfverensstämmer med den gamla indelningen uti

hudväfnad, grundväfnad och kärlväfnad.

I sammanhang med hvad nu blifvit anfördt, yttras, att

en väfnad ej alltid är homogen, t. ex. grundväfnaden, som

ofta är heterogen. Detta är just en olägenhet, som DE BARY

velat afhjelpa genom sin nya indelning af väfnaderna.

4) Den svåraste anmärkningen mot DE BARY'S teori är

enligt prof. ARESCHOUG, att 1 densamma uteslutande hänsyn

tages till sådana karakterer, som äro af mera sekundär natur

och som uppstått till följd af afpassning för vissa funktioner.

Såsom sekundära tyckes A. anse alla de förändringar, som

väfnaderna undergå, sedan de bildats ur vegetationsspetsens

urparenkym. Derföre anser han, att vid en indelning af

väfnaderna hänsyn bör tagas till de olikartade meristemlager,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 9

hvarur de uppstått. Men angående denna fråga har DE BARY

sjelf påvisat svårigheterna vid ett dylikt förfarande. Han

visar, att bestämda meristemlager ingalunda ge upphof till

bestämda slag af väfnader (sidd. 24—25). Till detsamma

återkommer han vid redogörelsen för kärlknippets utveckling

(sidd. 404—418). På grund häraf fastställer han nödvändig-

heten att vid en indelning endast taga 1 betraktande väfna-

der uti färdigbildadt tillstånd. Emedan prof. AREsCHOUG ej

bevisat möjligheten af en dylik histogenetisk indelning genom

undanrödjandet af de af DE BaArRY påvisade svårigheterna,

synes mig hans anmärkning vara af mindre betydelse.

3) Sid. 23 säger prof. ÅRESCHOUG, att DE BaArRY hänför

bastet till grundväfnaden, hvarvid med bast afses det tjock-

väggiga bastet eller sklerenkymet. Denna uppfattning, heter

det vidare, lemnar ur sigte kärlknippets histogeni, ty bastet

har samma ursprung, som kärlknippets öfriga element. Från

kärlknippena isolerade baststrängar kunna dels uppvisas stå

1 förbindelse med de förra och äro sålunda blott skenbart

isolerade, dels äro de att betrakta såsom ofullständiga kärl-

knippen. Sid. 24 säges deremot, att det ej kan förnekas,

att vissa element af grundväfnaden hafva så stor likhet med

verkliga bastceller, att de i sitt fullt utvecklade tillstånd

svårligen kunna skiljas härifrån. Denna väfnad kallas sedan af

honom »grundbast» till skilnad från »strängbast» uti kärlknippet.

Detta beror dock på öfverensstämmelsen i bådas funktioner

nämligen att vara mekaniska element. Men vid bestämmandet

af cellväfnaderna får ej hänsyn tagas till deras olika funktio-

ner. Detta är i korthet hvad prof. ARESCHOUG har att an-

märka angående sklerenkymet. I afseende på det första på-

ståendet, att DE BaArRY hänför bastet till grundväfnaden, är

att märka, att DE BARY ej antager denna senare väfnad och

ej nämner densamma i hela sitt arbete mer än uti sin kritik

emot SACHS (sid. 7) samt sid. 417, der den anföres med cita-

tionstecken. På samma sätt som uti den fjerde anmärknin-

gen har frågan öfverflyttats från DE BArRY's uppfattning af

väfnaderna till den gamla och påvisats, att dessa båda ej öfver-

ensstämma med hvarandra. Under antagande, att prof. ARE-

SCHOUGS anmärkning haft denna form: »DE BARY räknar ej

»bastet» till kärlknippet utan till sklerenkymet», kan deremot

invändas, att af DE BArRY's hela framställning framgår, att han,

teoretiskt taget, räknar det till den senare väfnaden, men ej

10 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

förnekar, att denna väfnad ofta beledsagar den förra (sid.

331). Derför behandlar han det ock vid sin redogörelse för

kärlknippets väfnader under namn af »Bastfasern». Då den

gamla benämningen bast innefattar flera olikartade element

(silrör, kambiform, sklerenkym och bastparenkym), torde denna

väfnad på svenska kunna kallas bastsklerenkym, hvarvid bast

utmärker dess plats och sklerenkym dess beskaffenhet. Af

hvad nu yttrats under 5) framgår:

a) att DE BARY ej räknar bastet till grundväfnaden,

b) att han, teoretiskt taget, för det till sklerenkymet, men

att han derjämte under erkännande, att det åtföljer kärl-

knippet, äfven behandlar det i sammanhang härmed,

ce) att den gamla benämningen bast i denna betydelse

bör utbytas mot bastsklerenkym (»>Bastfasern>).

På grund af hvad som under mom. 1—3 blifvit anfördt,

framgår enligt min uppfattning, att. ingen af de gjorda an-

märkningarna är af svårare beskaffenhet. Naturligtvis kan

mot denna liksom hvarje skematisk uppställning anmärkas,

att den saknar full motsvarighet uti naturen, och att öfver-

sångar ofta förbinda de olika slagen af väfnader med hvar-

andra, hvarföre tillämpningen i enskilda fall ofta blir svår.

Särskildt hvad sklerenkymet angår, torde gränserna för det-

samma vara svåra att fastställa. Men i det hela står dock

denna indelning öfver den gamla, hvarföre den är att före-

draga.

Den anatomiska afdelningen af MixoscE's afhandling (se

föreg.) upptager 13 sidor med bifogade planscher öfver Car-

pinus, Acer striatum och Esculus neglecta. Han ingår ej

uti någon speciel beskrifning af särskilda fjäll, utan behand-

lar deras anatomi i allmänhet, särskildt angående 4) Hudväf-

nad, 5) Grundväfnad och C) Kärlknippe. Han känner ej

till prof. ARESCHOUGS uppfattning af fjällens inre väfnader

såsom identiska med stammens.

Angående epidermis innehåller hans arbete ej något nytt

af mera väsendtlig beskaffenhet. Blott i afseende på klyf-

öppningarna skiljer han sig från prof. ArEscHouc. Under

det att denne nekar dessas förekomst hos knoppfjällen, säger

sig MiKoscH funnit dylika hos fera fjäll, men alltid spar-

samt nämligen hos Syringa, Acer striatum, Sambucus nigra

och Mahonia. Om grundväfnaden säger han, att den består

antingen endast af parenkym, tunnväggigt eller tjockväggigt,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 11

(Quercus, Platanus) eller af parenkym innerst och kollenkym

på ömse sidor närmast under epidermis (Tilia, Acer striatum)

eller ock af endast kollenkym (Syringa, Esculus)”"). Före-

komsten af kristallsäckar påvisas af honom samt, att genom

cellväggarnes upplösning stora luftrum bildas, hvilka såsom

dåliga värmeledare utgöra ett skydd för den unga knoppen.

Uti sin behandling af kärlknippet protesterar han mot SCHACHT,

som nekar dettas närvaro hos de festa fjäll. Mindre rigtigt

deremot uppgifver MiKoscE, att uti några fall finnas mjölk-

saftförande silrör. Såsom exempel härpå anföres Acer. Detta

är en sammanblandning af långsträckta hartssäckar och sil-

rör. »Bastfasern» (bastsklerenkym) säger MIiKoscH saknas hos

alla vaginaltegment. Detta är ej sant. Det är dessutom

origtigt att sammanställa anatomiska egendomligheter med

ett organs morfologiska ursprung, emedan dessa saker i af-

seende på knoppfjällen äro från hvarandra fullt skilda. I

denna fråga gör han sig dessutom skyldig till motsägelse,

enär han längre ned på samma sida säger, att det tjock-

väggiga bastet stundom bildar en ring kring kärlknippet,

t. ex. Esculus, hvars fjäll äro vaginaltegment. Sid. 16 yttrar

han: »hos Syringa förekomma utom vanliga kärl äfven

kortare, prismatiska, nätformigt förtjockade kärl». Hvad han

menar härmed, är ej fullt tydligt, men säkerligen afses der-

med nätlikt förtjockade trakeider, hvarföre det är orätt att

kalla dem kärl. Dylika trakeider förekomma nästan i hvarje

fjäll. I synnerhet kan man påträffa dem på kortare grenar

af kärlknippet och i dess ändar, der de vanligen bilda af-

slutningen af trakésystemet.

Utom dessa nu anförda arbeten om knoppfjällens anatomi

af prof. ArREscHov6 och MiKoscH beröres detta ämne äfven

till någon del uti HANSTEINS uppsats: »Uber die Organe der

Harz- und Schleimabsonderung in den Laubknospen> (Bot.

Zeitung 1868) samt af GOorEBEL uti förut omnämda uppsats.

Efter denna öfversigt af den till ämnet hörande literaturen

skola vi något närmare betrakta knoppfjällen. Ur morfologisk

synpunkt äro de blad, som på ett eller annat sätt äro modifie-

!) MIKOSCH fattar kollenkymet såsom en väfnad, som är skarpt skild från

det tunnväggiga och sklerotiska parenkymet, d. v. s. han tyckes ej

räkna kollenkymet såsom en form af pareukymet.

2 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

rade. Det är visadt efter DUCHARTRE, MIiKOSCH och GOEBEL,

huru olika delar af bladet kunna ingå i deras bildande. De

sitta ytterst i knoppen, hvars först bildade blad de äro. För

att tjena knoppen till skydd är formen väl afpassad. Basen är

alltid mer eller mindre bred; något tydligen afsmalnande skaft,

såsom hos örtbladen, finnes nästan aldrig. Härigenom kan

man skilja dem uti de festa fall från de i knoppens midt be-

lägna unga bladen, som vanligen förete skilnad mellan skifva

och skaft. Undantag härifrån finnas dock, t. ex. Elxeagnus.

Denna hos de flesta knoppfjäll breda bas är egnad att full-

ständigt täcka stamspetsen och bladen. Beviset för, att knopp-

fjällen äro blad, består enligt MiKoscH deruti, att de uti sin

första utveckling fullkomligt likna örtbladen, men under det

att dessa senare differentiera sig uti skaft och skifva, afstan-

nar hos knoppfjällen stundom skifvan i sin utveckling, och

basen utväxer på bredden till ett fjällikt organ (vaginalteg-

ment). De i spetsen af dylika fjäll förekommande tänderna,

som stundom på inre fjäll få utseende af flikar, utgöra rester

af en i sin utveckling hämmad skifva. Liksom skifvan kan

hämmas i sin utveckling, så kan detta äfven vara fallet med

basen (laminartegment). I det tredje fallet fördröjes hela

örtbladet i sin utveckling, men omslutes snart af de hastigt

utväxande stiplerna (stipulartegment).

Utom af hvad som nu blifvit nämdt om den första

uppkomsten af knoppfjällen, bevisas äfven deras bladnatur

af den senare utvecklingen. En del knoppfjäll, vanligen de

inre, utvecklas nämligen till örtblad eller bladlika organ, sedan

knoppen slagit ut. Detta är ej något abnormt eller enstaka

fall, utan synes, efter hvad jag funnit, hos de flesta knoppar

vara regel, att åtminstone några af de inre fjällen utväxa till

blad. Stundom är detta fallet med ett större antal, t. ex.

Cerasus. MIKOSCH antyder denna öfvergång s. 21. »Der Ueber-

gang vom Tegment zum vollkommenen Laubblatt findet

beinahe constant in jeder Knospe statt» ?). Detta förhållande

är af vigt vid behandlingen af fjällens anatomi, emedan väf-

naderna undergå betydande förändringar vid fjällets omvand-

ling till blad. Om vi se närmare på sättet för denna öfver-

gång, skola vi finna betydande vexlingar i detta afseende.

Hos en del fjäll, t. ex. Acer, Esculus utväxer den mellersta

1) Jemför GOEBELS intressanta experiment med Prunus Padus (anf. st. sid.

803 o. följ.). :

BIHANG TILL K. SVs VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 13

tanden af de inre tretandade fjällen till bladskifva, under

hvilken ett skaft inskjutes, hvilket sedan växer ut. Hos an-

dra, t. ex. Daphne, Lonicera tillväxer de mellersta och inre

fjällens gröna bas, under det hartset tränges mer och mer

mot spetsen och slutligen försvinner, då fjället utvecklats till

en blädskifva. De bruna, hårda stipulartegmenten utväxa

till tunna, mer eller mindre gröna stipler, som snart affalla.

Att knoppfjällen äro blad, bevisas sålunda:

1) af deras öfverensstämmelse med bladen under tidigare

utvecklingskede;

2) af deras förmåga att utväxa till blad (stipler).

Det har nu blifvit taladt om skilnaden mellan ett knopp-

fjäll och ett örtblad ur morfologisk synpunkt. En dylik före-

finnes äfven 1 afseende på deras inre byggnad. Detta beror

på deras olika funktioner. Ett innerligt samband mellan

knoppfjällens anatomi och funktion förefinnes. Deremot står

deras anatomi ej i ringaste samband med deras morfologiska

ursprung. Man får sålunda ej vänta att finna den inre bygg-

naden öfverensstämmande hos alla vaginaltegment eller sti-

pulartegment etc. Lika litet öfverensstämma fjäll tillhörande

närbeslägtade arter med hvarandra.

I jemförelse med örtbladen kan man säga, att knoppfjällens

byggnad utmärkes deraf, att väfnadernas cellqvalitet är be-

tydligt reducerad. Ett blads celler äro vanligen i motsats

till fjällens tunnväggiga, innehålla rikligt klorofyll, cellsaft

och stärkelse. Bladet utgör ock härden för assimilationen

och transpirationen m. m. Klyföppningarna äro der talrika,

då de saknas eller förekomma sparsamt hos fjällen. Dessas

funktion är att vara skyddande organ, och de äro derför till

sin byggnad afpassade derefter. Deras celler äro derföre ofta

tjockväggiga med sparsamt klorofyll och stärkelse samt ringa

vattenhalt. Dermed är dock ej sagdt, att de för den liifskraf-

tiga cellen kännetecknande ämnena saknas. Denna reduktion

af cellqvaliteten betingas hufvudsakligen af följande före-

teelser:

1) Sekretbildning (harts- och kristallafsöndring).

2) Sklerenkymbildning eller sklerotisk förtjockning.

3) Korkbildning.

Dessa olika slag af företeelser, som ge upphof till lika

många väfnader, förekorama hos olika grupper af fjäll och

skola framdeles efter specialbeskrifningarna närmare afhand-

14 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

las. Ett slags sklerotisk membranförtjockning inträder hos

nästan alla fjäll uti yttre epidermis yttre membraner. Detta

är en egendomlighet, som utmärker fjällens epidermis i högre

grad än bladens.

Då det ofvan blifvit sagdt, att knoppfjällen väsendtligt

skilja sig från örtbladen ur anatomisk synpunkt genom”en re-

duktion af cellqvaliteten, och då detta uppgifvits betingas

af de under 1), 2), 3) angifna modifikationer, så är detta ej

att uppfatta, såsom om dylika ej skulle kunna finnas hos bla-

den. Då t. ex. sklerenkym i mängd förekommer i knopp-

fjällen af en växt och äfven uti andra fall, kan det finnas

uti densammas blad. Men det uppträder då här ej 1 en

sådan mängd, att assimilationen deraf blir störd. På samma

sätt förhåller det sig med sekretbildningen.

Vi skola nu betrakta några fall, der en reduktion af cell-

gqvaliteten synes tvifvelaktig. Det inträffar nämligen stun-

dom, att i fjäll celler kunna finnas, hvilkas cellqvalitet är

fullständigt bevarad, äfven uti de delar, som ej täckas af

andra fjäll. Då har dock en reduktion af cellqvaliteten in-

trädt i andra delar af fjället. Exempel på dylika fall lemna

Hakea, Callistemon och FElwagnus, hos hvilka rikligt kloro-

fyllförande celler uti fjällets yttre del finnas. Klorofyllet

har här blifvit skyddadt af kraftiga trikombildningar. Den

specifikt skyddande väfnaden saknas, såsom nämdt, ej hos

dessa fjäll. Hos Hakea och Callistemon utgöres den af skle-

renkym och hos Elwagnus af ett mägtigt kollenkymlager.

Ett skydd för knoppen lemnar naturligtvis äfven trikomet.

Lägsta stadiet af reduktion af cellqvaliteten har jag funnit

hos Frazinus. Här äro alla cellerna rikligt klorofyllförande

till följd af den rikliga trikombildningen. Endast en antydan

till cellqvalitetens reduktion uti fjällets inre kan man spåra

uti cellmembranernas förtjockning. Ehuru sålunda detta och

kanske andra af mig okända fall kunna uppvisas, der en

dylik reduktion knappast kan upptäckas, torde dock mäng-

den af fall, der den tydligt visar sig, berättiga till förut om-

nämda påstående ”).

Knoppfjällen skilja sig äfven från örtbladen genom sättet

för väfnadernas förekomst och cellernas form. Detta har på

ett utmärkt sätt blifvit visadt af prof. ARESCHOUG. Vi få

1) Ett slag af cellqvalitetsreduktion nämligen i form af hartssäckar, som

slutligen bilda luftrum, finnes sannolikt hos de flesta fjäll,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 15

derför hänvisa till hvad, som blifvit anfördt ur hans afhand-

ling rörande denna fråga.

Knoppfjällens väfnader hafva nu blifvit jemförda med

örtbladens i allmänhet. Men om man särskildt fäster sig

vid de centriska bladen, så kan det frågas: fins det någon

motsvarighet mellan dessa och knoppfjällen, eller fins det

rent af några centriskt byggda fjäll? Nej, endast undantags-

vis och då blott i ofullständig grad. Hos fjällen är en bi-

facialitet rådande i väfnadernas anordning. Ett annat förhål-

lande skulle ej vara förenligt med deras plats och de om-

ständigheter, hvarunder de utvecklats. Det centriskt byggda

örtbladet är på alla sidor omgifvet af lika förhållanden (luft

och vatten), fjället deremot är tätt tryckt till knoppen och såle-

des blott på yttre sidan utsatt för luft och ljus. Hos träd

med centriska blad, t. ex. Pinus finna vi sålunda fjällen starkt

bifaciala. Yttre sidan är beklädd med starkt förtjockade epi-

dermisceller, som begränsas af långspetsade, hartsförande

celler, hvilka åter ligga omedelbart intill fjällets inre sida

utan att differentiera sig uti en inre epidermis. Ehuru man

sålunda i allmänhet kan säga, att den centriska typen saknas

bland fjällen, så förefinnes dock stundom en antydan dertill

isynnerhet under tidigare utvecklingsskede. Så är fallet med

några barrträd, t. ex. Podocarpus och Cephalotaxus. Arten af

denna centriska byggnad kommer att angifvas vid den spe-

ciela beskrifningen af dessa fjäll. Här må endast anföras,

att hos Cephalotaxus centriskheten går förlorad vid högre ut-

veckling, men att den hos Podocarpus hos en del fjäll qvarstår.

Af denna allmänna jemförelse mellan fjällens och ört-

- bladens anatomi framgår, att följande karakterer kunna till-

delas de förra till skilnad från de senare:

1) att cellqvaliteten är mer Il. mindre reducerad;

2) att väfnaderna närmast öfverensstämma med stammens,

och att sålunda någon så betydande modifikation, som uti

örtbladet ej egt rum (= palissad- och svampparenkym fin-

nas ej);

3) att fjällen tillhöra den bifaciala typen, och att den cen-

triska icke 1. blott i ofullständig grad kan vara represen-

terad.

Vi öfvergå nu till beskrifningen af några fjäll, som

blifvit närmare undersökta. Vanligen hafva 3 olika utveck-

lingsstadier tagits 1-betraktande nämligen 1) det ej utveck-

16 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

lade, 2) det fullt utvecklade, 3) det affallande fjället. Då

dessa olika stadier förete någon nämnvärd olikhet, angifves

den, men då ingen sådan förefins, förbigås de olika stadierna.

Vidare må anmärkas, att, då ordet grundväfnad begagnas,

dermed ej menas någon vetenskapligen skild väfnadsart,

utan att det endast användes såsom praktiskt lämplig sam-

manfattning af allt, som ej innefattas under begreppen hud-

väfnad och kärlknippe.

Sorbus scandica Fr. (Fig. 19—20).

Knoppfjällen äro tätt tegellagda, de flesta fasta, bruna

och glatta med hårfransade kanter. De yttre och mellersta

äro triangelformigt rektangulära med tretandad, hårbärande

spets. De 2 innersta fjällen utväxa vid knoppsvällningen

spadlikt med djupt treflikad spets. Dessa äro betydligt tun-

nare än de andra och mindre fasta.

Yttre epidermiscellerna äro 1 tvär- och längdsnitt qva-

dratiska med tidigt förtjockade ytterväggar på de flesta fjäl-

len. Dessa färgas gula-rödgula af jodzinkklorid och violetta

af en blandning röd och violett anilin. Åfven sidoväggarne

uti nämda celler äro förtjockade ofta ganska mycket. Stun-

dom sträcker sig äfven förtjockningen till en eller annan

cell af det under epidermis liggande lagret, som då delvis

färgas gult af jodzinkklorid. Inre epidermiscellerna äro be-

tydligt mindre, i tvärsnitt rundadt qvadratiska, i längdsnitt

rektangulära. Ytterväggarne äro något förtjockade. På de

innersta fjällen äro epidermis ytterväggar ej förtjockade och

färgas blåa af jodzinkklorid. Under tidigare stadier innehålla

epidermiscellerna sparsamt klorofyll, som sedan uppblandas

och efterträdes af ett brunt harts, som rikligen fyller de

flesta cellerna.

Vid basen på fjällens inre sida samt i spetsarne på de

inre fjällen förekomma egendomliga hartsafsöndrande kolle-

terer. Eftersom jag ej sett dem beskrifna af HANSTEIN eller

någon annan, torde en närmare redogörelse derför vara på

sin plats. De äro tunglikt jembreda, omkring 1 mm. långa,

vid fjällets bas fästade med sin undre del uti en I. flera

rader, tätt sittande. Den nedre något smalare delen bildar

dess skaft och består af flera rader tätt packade rundadt qva-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 17

"dratiska celler. Den öfre, något tjockare delen (fig. 20),

som afsöndrar hartset, består af två slags väfnader: en yttre,

epidermis, och en inre. Den förra utgöres af tätt packade,

vinkelrätt stälda, palissadformiga celler, hvilka af HANSTEIN

- hos dylika kolleterer erhållit namnet »Papillenzellen» !). Den

inre väfnaden består af smala, cylindriska, uti kolleterens

längdaxel utdragna celler med tvära eller något sneda skilje-

väggar. De likna de tunnväggiga kambiformcellerna uti kärl-

knippet. I början af sin utveckling äro kolleterens alla celler

rikligen fylda med klorofyll. Detta aftager sedan och uppblan-

das med harts. Uti dess högsta utveckling är klorofyllet all-

deles försvunnet, men i stället äro cellerna tätt fylda af ett

brunt harts. Efter en stunds behandling med kalilut kan man

få se stora hartsdroppar på väg ut från kolleteren. Hos de

kolleterer, som” äro belägna vid basen, kan man ej spåra

något samband med kärlknippena, men detta är deremot

fallet med de apikala. Den uti sidoflikarna utlöpande fibro-

vasalsträngen går in uti kolleterens skaft och slutar der,

hvarvid dess inre kambiformlika väfnad tyckes vara en fort-

sättning af bastcellerna uti kärlknippet. I utkanterna af de

inre fjällen sitta några kolleterer af annat utseende. De äro

kortare och spadlika till formen. Epidermiscellerna äro oregel-

bundna och ej palissadformiga. Behandlade med jodzink-

klorid, visar det sig, att temligen unga kolleterer äro omgifna

af en gemensam vägg, som sväller betydligt och företer då

flere skikt. Af dessa är det yttre fast och skarpt begränsadt

samt brunt till färgen. Det företer alla kutikulans egen-

skaper. Under detta yttre lager är ett annat hyalint, som

uppkommit genom förslemning (>»Kollagénlagret» enl. HAN-

STEIN). Under detta hyalina lager ligga papillcellerna med

sina blåfärgade membraner. Efter en tid afkastas den gemen-

samma kutikulan och kolleteren omgifves af ett pseudoparen-

kymatiskt hölje af gummiharts. Af rödviolett anilin färgas

det i början rödt, får sedan en anstrykning af violett och

öfvergår slutligen till denna färg. Innehållet uti papillcellerna

färgas rent rödt. Vid behandling med kalilut klargöras pa-

pilleellerna och kutikulan afkastas delvis, men qvarsitter här

och der och rullar sig tillbaka utåt med sin fria ända (fig.

20, q). Af de sekretionsprodukter, som bildas uti dylika

kolleterer (slem och harts), är det, såsom HANSTEIN uppgif-

') Ueber die Organe der Harz- und Schleimabsonderung in den Laub-

knospen. (Botan. Zeitung, 1868).

18 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

ver, antagligt, att slemmet uppstår genom cellväggarnes om-

vandling, men att hartset deremot bildas ur cellens innehåll.

: Detta senare uppkommer ej blott ur papillcellerna, utan äfven

uti de inre långsträckta. Ett längdsnitt, der papillcellerna

blifvit klara af kalilut, visar nämligen, att de centrala cel-

lerna: äro fylda af ett grofkornigt innehåll, blandadt med

hartsdroppar.

Dessa cellers membraner visa ingen förmåga att svälla,

hvarföre man torde kunna antaga, att slemmet företrädesvis

bildas uti de yttre papillcellerna. Dessa nu omtalade harts-

afsöndrande organer äro trikombildningar från epidermis och

utvecklas såsom alla dylika, ursprungligen af en epidermis-

cell. Andra trikombildningar förekomma uti fjällens kanter

och äro isynnerhet på de inre talrika och långa. Dessa hår

äro encelliga, jembreda, tätt sittande och intrasslade i hvar-

andra. De äro tjockväggiga och färgas gula af jodzink-

klorid. Klyföppningar förekomma på 'de mellersta och in-

nersta fjällen och äro isynnerhet hos dessa senare temligen

talrika. De äro ganska stora, men för öfrigt af vanlig

form.

Grundmassan af fjället utgöres af parenkym, hvars cel-

ler oftast ej förete någon differentiering af yttre och inre

barklager. Cellerna äro uti tvärsnitt i början rundade, tunn-

väggiga med intercellularrum, men blifva sedan vid högre ut-

veckling rundadt qvadratiska med i vatten kollenkymatiskt

uppsvälda väggar och tätt packade. Emot båda sidornas epi-

dermis aftaga de 1 storlek och ligga ännu mera tätt tillsam-

mans. Detta är äfven fallet med dem, som fylla fjällets kan-

ter. På de utvuxna fjällen hafva dessa, under epidermis lig-

gande celler på fjällets inre sida skilt sig från den centrala

väfnaden. I de inre fjällens spetsar är gnund vn pa-

renkym reduceradt till några få cellsaden Cellernas väggar

färgas blåa af jodzinkklorid ej blott på de utvuxna utan

äfven på de vissnade, affallande fjällen. Ingen förkorkning

eger sålunda rum. I början äro cellerna rikligen fylda af

klorofyll. Detta förekommer mest uti de centrala lagren,

men aftager mot båda kanterna. Derpå uppblandas det med

brunt harts, som slutligen tager öfverhanden, så att kloro-

fyllet försvinner. Utom harts förekomma äfven kristaller i

vissa celler. Dessa ligga vanligen i rader nära inre eller

yttre epidermis. Stundom äro de strödda i midten af fjället.

Jå

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:o 15. 19

Kärlknippena, som äro belägna nästan uti fjällets midt

(uti inre fj.) eller närmare inre kanten (hos de yttre), äro

tämligen väl utvecklade. Till byggnaden äro de kollaterala

med en veddel mot fjällets inre sida och en bastdel mot

den yttre. Veden innehåller mycket trånga spiralkärl, som

äro ordnade i rader samt parenkym. Bastet består af sil-

rör(?), kambiform och parenkym, hvars väggar äro genom-

borrade. Ingen tydlig strängskida finnes.

Beträffande förloppet af kärlknippena är att märka, att

vid fjällets bas (innersta fjällen äro undersökta) utgå från

stammen 11—12 knippen, af hvilka omkring tre äro förenade

till en mediansträng och de öfriga löpa isolerade parallelt

med hvarandra... Något högre upp förgrena de sig sparsamt.

De som löpa närmast kanterna, upphöra successivt, i det

bladet aftar i bredd. De mellersta löpa ut i bladets tre-

klufna spets. Medelnerven förgrenar sig i spetsen och dess

grenar utlöpa uti den rundade mellanfliken, der hvarje gren

slutar med en kolleter.

Elxagnus argentea PURSH. (Fig. 8).

Knoppfjällen äro tjocka, köttiga, till formen ovala med

trubbig spets eller lansettlika, på båda sidor bruna af tätt

sittande fjäll. Blott de två nedersta affalla efter grenens ut-

veckling; de öfriga utväxa till örtblad, ej såsom hos Cytisus

och Sorbus inre fjäll, der örtbladen utväxa från den tan-

dade spetsen och fjället blir slida, utan här utväxer hela

fjället likformigt till bladskifva, blir rikt klorofyllförande

och uppnår slutligen bladets storlek. Fjällen hos Eleagnus

äro sålunda »laminartegment», d. v. s. bildade af bladskifvan.

På grund af en antydan till bladskaft på dessa fjäll är det

med undantag af de två yttre affallande fjällen svårt att säga,

hvad som är fjäll och hvad som är blad. Men den inre

byggnaden ger dock vid handen, att åtminstone några blad-

organ innanför de två yttersta äro att räkna till knoppfjällen.

De två yttre fjällen äro nedtill betydligt tjockare än de inre.

Yttre epidermis består af tunnväggiga, i längdsnitt rek-

tangulära-qvadratiska celler, som till utseendet föga skilja

sig från underliggande väfnader (åtminstone midt för kärl-

knippet). Dess membraner färgas blåa af jodzinkklorid. Inre

epidermis består af något smalare celler, som eljest hafva

20 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

samma egenskaper och reaktion. I början innehålla epider-

miscellerna sparsamt klorofyll, som dock sedan försvinner.

Båda slagen af epidermis beklädas af tätt sittande sköldlika

fjäll, som äro utmärkande för alla vegetativa delar hos

Elceagnus. De bestå af en fot af 10—12 tätt packade kollen-

kymatiska celler, som uppbära ett fjäll med central vidfäst-

ningspunkt, sammansatt af radierande celler. Jag har sett

dem uppkomma derigenom, att en ovalt aflång cell uppstått

genom delning af en epidermiscell. Denna begynnelsecell,

som ligger med långsidan mot epidermis, delar sig uti radie-

rande dotterceller. Vid basen uppstår den omnämda foten

genom delning. Den talrika förekomsten af dessa fjäll, som

uppstå mycket tidigt, lemnar ett kraftigt skydd åt knoppen,

hvarför någon kutikula ej är behöflig.

Knoppfjällen, isynnerhet de yttre, affallande, äro af

väsendtligen olika byggnad på olika höjd. Ett tvärsnitt af

basen, som är nästan triangelformig till omkretsen, består af

två slags väfnader, en kollenkymväfnad och ett tunnväggigt

parenkym. Kollenkymet är mägtigast på insidan, der det

bildar flere lager af tätt packade, små celler med svällande

membraner, och uti kanterna, som helt och hållet fyllas

deraf. Svagast är det vid yttre kanten, der det upptager

2—3 lager. Midten af basen fylles med tunnväggigt, svagt

klorofyllförande parenkym. Den öfre delen af fjället ut-

göres till större delen af tunnväggigt parenkym med inter-

cellularrum, som äro temligen stora. Det är tydligt, att

kollenkymet bildar det yttre, och parenkymet det inre bark-

lagret. Ur fysiologisk synpunkt är kollenkymet att betrakta

som en,skyddande och stödjande väfnad.

Om man närmare tager i betraktande fjällets öfre och

mellersta del, skall man finna, att denna företer en utbugt-

ning midt för medelnerven, men afsmalnar mot siderna.

Väfnaderna gestalta sig olika uti denna mellersta bredare

del och de smalare delarne på ömse sidor. Midt för medel-

nerven uppträder kollenkym innanför epidermis till én mäg-

tighet af omkring tre lager. Den öfriga och större delen

af grundväfnaden består, såsom nämdt är, af tunnväggigt

parenkym, som är svagt klorofyllförande samt för öfrigt med

ett grumligt innehåll. Här och der uti denna väfnad före-

komma grupper af något tjockare celler, som äro fylda af

ett brunt harts. Dessa cellers membraner äro brunfärgade

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 21

af hartset och färgas ej blåa af jodzinkklorid. De ofvan

nämda smalare sidodelarne på ömse sidor om den centrala

utbugtningen förete stundom en egendomlig väfnad.

På dessa ställen öfvergår nämligen stundom parenkymet

under yttre epidermis till palissadparenkym (fig. 8). Det

består af två rader palissadformigt stälda, rektangulära celler.

Vanligen är det ej tydligen differentieradt, i det blott en

och annan cell är utdragen inåt, men de flesta rundade såsom

den öfriga väfnaden. Uti den nyss bildade knoppens fjäll

finnes detta palissadparenkym i form af qvadratiska celler,

som äro tydligt ordnade 1 två rader strax under yttre epider-

mis. Dessa qvadratiska celler äro starkt klorofyllförande, då

deremot den öfriga väfnaden är klorofyllfattig. Denna om-

ständighet karakteriserar detta parenkym uti den unga knop-

pen såsom den företrädesvis assimilerande väfnaden, ett för-

hållande, som talar för att uppfatta densamma såsom ett

palissadparenkym. Ett anmärkningsvärdt förhållande är, att

hos dessa fjäll liksom äfven hos andra, der antydningar till

palissadparenkym förefinnas, detta ej uppträder på fjällets

öfre (inre) sida, som man i analogi med bladen skulle vänta,

utan på dess undre (yttre). Detta beror derpå, att, om någon

assimilationsprocess skall kunna ega rum hos fjällen, endast

dess yttre för ljuset utsatta sida kan modifieras härför. Då

fjällen (de inre) af Eleagnus utvuxit till blad, utvecklas hos

dessa palissadparenkymet såsom vanligt på den öfre sidan.

På fjällets inre sida (uti dess öfre och mellersta del)

uppträder yttre barklaget 1 form af en rad qvadratiska celler,

som äro tätt packade samt försedda med tunna membraner.

De affallande fjällens membraner blåfärgas af jodzinkklorid.

Kärlknippena äro tätt hopträngda till en medelnerv. Denna

utsänder sidogrenar, hvilkas smågrenar fortlöpa uti paren-

kymet och anastomosera med hvarandra.

Kärlknippena bestå af spiralkärl och trakeider i veddelen

samt silrör(?) och kambiform uti bastet. De fina anastomose-

rande grenarna utgöras endast af trakeider. Kärlknippena äro

omgifna af en tydlig strängskida af tunnväggiga celler.

Crataegus coccinea L. (Fig. 7, 9).

Dennas fjäll äro bruna, glatta, glänsande. De yttersta äro

bredt triangelformiga med en kort vanligen tretandad spets

22 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

och tilltryckta intill de inre. Dessa senare äro rundadt njur-

lika, sneda, samt skållikt hvälfda öfver knoppen. Om hösten

äro fjällen temligen fasta och jemna, om våren deremot äro

de uppblåsta, företeende fera bucklor och ojemnheter på

sin yta.

Epidermiscellerna äro af vanlig form. De som tillhöra

yttre epidermis, hafva den yttre kanten starkt kutikulariserad.

Behandlad med kalilut visar denna tydliga skiktningar. Åfven

de öfriga cellväggarne äro starkt förtjockade samt försedda

med ljusbrytande porer. Dessa äro jembreda, regelbundet

ordnade sinsemellan och med cellernas tväraxel parallela.

De sträcka sig nästan öfver hela cellens bredd, i det blott

en smal stundom omärklig kant skiljer dem från längdväg-

garne. Hvad som särskildt utmärker yttre epidermis hos

dessa fjäll, är, att den är Åerskiktig. Under den nu beskrifna

epidermis ligga 1—2 rader af dylika celler. De äro af

samma form som den yttre radens celler. Åfven de ega

förtjockade membraner och trapplika porer. Men hvad som

är mest egendomligt är, att äfven yttre membranen hos dessa

celler är mera förtjockad än de andra cellväggarne, ja, att

förtjockningen och kutikulariseringen alldeles öfverensstämma

med den hos den yttre radens celler. Detta gäller isynner-

het det andra cellagret utifrån räknadt, ty hos de följande

inre lagren har förtjockningen vanligen ej hunnit så långt.

Vid 'fjällets bas är vanligtvis blott en rad epidernmisceller,

som stundom äro delade af en nyss bildad längdvägg. Epi-

dermis membraner brunfärgas af jodzinkklorid. Innehållet

uti de olika lagren af epidermis utgöres till större delen af

ett brunt harts samt några små rester af protoplasma. Be-

handlade med kalilut befrias cellerna från sitt innehåll och

yttersta raden af epidermiscellerna lossnar ofta från de öfriga

(fig. 7). Inre epidermiscellerna äro något afvikande från de

yttre. Vid fjällets nedre del äro de smalt rektangulära, föga

afvikande från underliggande väfnader. De äro här tunn-

väggiga och förete ej några trapplika porer, bildande blott

en rad. Något öfver midten och mot spetsen blifva mem-

branerna tjockare med trapplika porer och cellerna bilda två

rader. Strax ofvan denna punkt och nära spetsen företer

epidermis oftast en ansvällning, bildad af flere lager celler.

Den begränsas af två bågformiga linier inåt och utåt, och be-

står af 4—5 cellager, som äro hartsförande.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6 N:0O 152 23

De två inre af dessa innehålla mindre harts än de andra

och hafva bibehållit sin form och sitt läge. De utanför dessa

belägna äro rikligen hartsförande. MHartset har förorsakat en

tryckning på deras väggar, så att den rektangulära formen

gått förlorad äfvensom den regelbundna anordningen uti

rader. De synas derföre ega obestämd form och läge. Äfven

vissa cellväggar äro af hartset söndersprängda. Uti spetsen

mötas "båda sidornas, epidermis, som der bilda ett fercelligt

triangelformigt fält. Större delen af spetsens triangel intages

af bruna, hartsförande celler af oregelbunden form och läge,

hvilkas membraner ofta äro söndersprängda. Under denna

hartsförande del går en rad epidermisceller af vanlig form

och försedda méd de ofvan beskrifna trappformiga porerna.

Dessa äro mindre hartsförande och klargöras lätt af kalilut.

Denna rad af celler sammanhänger med inre raden af yttre

epidermis, böjer sig sedan bågformigt tätt intill den harts-

förande spetsen, träder derpå i samband med den inre raden

uti den hartsförande ansvällningen på fjällets inre sida och

sammanhänger sålunda med inre epidermis undre lager. Man

finner sålunda hos dessa fjäll ett sammanhängande system af

epidermisväfnader.

På äldre fjäll uppstår ett mellanrum mellan den harts-

förande delen af spetsen och den inre med inre epidermis.

sammanhängande cellraden. Detta är analogt med den om-

ständigheten, att epidermis yttre cellrader på äldre fjäll

lossna från de inre. Angående utvecklingen af den flerskik-

tiga epidermis gäller här detsamma som i öfriga dylika fall,

att den försiggår jemförelsevis sent. Trots sina förtjockade

membraner bibehåller epidermis länge förmågan att dela sig.

Början sker derigenom, att uti cellerna af en enkel cellrad

uppstår en skiljevägg på längden. Den anlägges mycket

nära den inre väggen uti modercellen. Den nybildade smala

dottercellen tillväxer på bredden, så att den får samma bredd

som modercellen. Skiljeväggen, i början tunn, förtjockas

sedan betydligt och blir t. o. m. lika tjock som yttercellens

yttre vägg. Sedan sålunda en tvåradig epidermis bildat sig,

kan denna ytterligare delas i dotterceller. Denna delning

eger rum ej endast uti den inre cellraden utan uti båda och,

såsom det synes mig, nästan samtidigt. HFörloppet är här

detsamma, som vid första delningen. Ej alla lagren uti den

flerskiktade epidermis komma till utveckling, d. v. s. dotter-

24 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

cellerna tillväxa ej alltid, och skiljeväggen förtjockas ej.

Kring fjällets kanter går liksom en frans af små kolleterer.

Under yttre epidermis utgöres grundväfnaden af 2—3 rader

mycket stora, tunnväggiga celler. Till formen äro de rundadt

polyedriska eller qvadratiska, här och der med stora intercellular-

rum. Membranerna äro jemna och färgas, ehuru svagt, blåa

af jodzinkklorid. Innehållet utgöres till största delen af luft,

stundom äfven mindre protoplasmatiska lemningar. I allmän-

het äro de uppsvälda, som i synnerhet är fallet med en och

annan, som är större än de öfriga och hvars membraner äro

bukigt afrundade. Ofta äro de afdelade af en tunn skilje-

vägg, som än går vinkelrätt mot sidoväggarne, än snedt från

ena hörnet till det andra och än är bågformigt inåtböjd.

Hela denna väfnad af stora luftförande celler tyckes, trots

membranernas tunnhet, vara en skyddande väfnad. Genom

den bildas nemligen ett luftlager uti knoppfjället, som, då

flere fjäll ligga tätt packade på hvarandra, kan erhålla stor

betydelse, i det att då flere värmeoledande lager uppstå.

Från ungefär midten af fjället till inre epidermis består

grundväfnaden af små, tätt packade, kollenkymatiska celler

(TARO Öfvergången mellan föregående storcelliga väfnad

och denna är mycket tvär och skarpt markerad. Kollenkym-

cellerna fyllas på hösten (i oktober) af ett brunt harts, hvari-

genom dessa celler blifva fast med hvarandra sammankittade

och bilda en skyddande väfnad. Deras membraner färgas .

svagt blåa af jodzinkklorid. I afseende på denna väfnads

natur torde den vara att betrakta såsom bildande det yttre

barklagret uti fjället. Övisst är det deremot, om det stor-

celliga parenkymet är att betrakta såsom det yttre eller inre

barklagret. Det senare torde dock vara mest antagligt. I

så fall skulle yttre barklagret saknas på fjällets yttre sida.

"Vid inre gränsen af kollenkymväfnaden förekommer en mängd

kristallsäckar, som innehålla kristalldruser af oxalsyrad kalk.

Häraf bildas på vanligt sätt ett luftrum, som efter längden

klyfver fjället i tvenne delar.

Kärlknippena äro ofullständiga, 1 det bast nästan totalt sak-

nas. De utgöras af trakéer, nämligen spiralkärl och trakeider.

Trakésträngarne äro ganska smala; den mellersta är gröfre

än de andra, och slutar ett stycke under spetsen. Förloppet

företer intet egendomligt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 25

Cephalotaxus drupacea S. & Z. (= C. Fortunei HOOK.).

(Fig. 16—18, 22).

Knoppfjällen hos detta barrträd äro i likhet med öfriga

till Taxineae hörande slägten till sitt yttre betydligt af-

vikande från dem, som tillhöra Abietineae. De äro temligen

. korta, småningom lansettlikt tillspetsade och tjockleken är

såsom hos de flesta fjäll småningom aftagande mot spetsen.

Till den yttre formen äro de äfven dimorfa dels temligen

smala med trubbiga kanter dels bredare med utdragna hinn-

aktiga kanter.

Epidermis, både den yttre och den inre, utgöres af lik-

artade, i tvärsnitt rundadt qvadratiska, 1 längdsnitt rektangu-

lära celler. Yttre membranen är temligen förtjockad, isyn-

nerhet hos yttre epidermis. Den färgas brun af jodzink-

klorid och intensivt röd af anilin. Dock uppnår förtjocknin-

gen ej på långt när den betydenhet, som hos fjällen af Picea

och Pinus. Under sin första utveckling äro epidermiscellerna

något stärkelseförande, men denna egenskap försvinner snart

och cellerna fyllas sedermera af ett brunt harts. Klyföpp-

ningar finnas, ehuru sparsamt. HEpidermis saknar alla slags

trikomer. Inre epidermis undergår efter knoppens utspric-

kande en betydlig förändring, i det att de ursprungligen enkla

epidermiscellerna dela sig till en flerskiktig väfnad af följande

utseende. Den består af 2—3 rader oregelbundet qvadratiska

1. rektangulära celler, hvilka stå palissadlikt ordnade (fig.

16). Det innersta lagrets celler äro längst, regelbundet rek-

tangulära, till formen liknande bladets palissadparenkym.

Ofta är en dylik cell genom en rät 1. sned skiljevägg delad

i två dotterceller, som tillväxa likformigt, så att de ständigt

komma att ligga midt för hvarandra. Det yttre lagrets celler,

som tjenstgöra såsom den egentliga epidermis, äro oregel-

bundna, qvadratiska eller polyedriska. - Än ligga dessa midt

för en af de långsträckta, än ligga de emellan, då deras inre

membraner skjuta kilformigt in. Härigenom komma dessa

cellers inre membraner ej att ligga i samma linea, som fallet

eljest plägar vara hos epidermiscellerna, utan de bilda en

vinklad linea än utåt och än inåt. Alla dessa celler äro för-

sedda med temligen förtjockade membraner med ljusbrytande

porer. Längst har förtjockningen framskridit uti det innersta

26 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

lagret af långsträckta celler. Vid behandling med jodzink-

klorid färgas membranerna gulbruna. Stundom färgas en

och annan cell i det yttre lagret åtminstone delvis blå. Af

anilin färgas membranerna röda, dock ej så intensivt, som

den yttre cellväggen. Innehållet i dessa celler är i början

stärkelse och protoplasma. Dessa ämnen försvinna snart och

uti det yttre lagret uppträder ett brunt harts. De öfriga

cellerna blifva till större delen fylda med luft. Denna egen-

domligt utbildade epidermis förekommer ej öfver hela fjällets

inre sida. Uti tvärsnitt sträcker den sig ej öfver fjällets

hela bredd, utan bildar en skarpt utskjutande upphöjning,

som på ömse. sidor slutar ett stycke från kanten. På ett

längdsnitt synes väfnaden bilda en rundad utskjutning något

nedom fjällets midt. Stundom finnes ännu en dylik bildning

ofvan den förra (fig. 22). Den ifrågavarande epidermisväf-

naden förekommer ej på alla fjällens utvecklingsstadier. Den

saknas på de den outspruckna knoppen omgifvande fjällen och

påträffas endast på de vid skottets bas qvarsittande. Men

hos dessa förekommer den, efter hvad jag trott mig finna,

temligen konstant. I afseende på denna väfnads utveckling

har jag funnit, att den uppkommer genom delning af de ur-

sprungligen enkla epidermiscellerna och att den derför är att

räkna till epidermis. På unga fjäll finner man, att början

härtill- göres derigenom, att de inre epidermiscellerna för-

länga sig inåt och skiljeväggar bildas. Dottercellerna tillväxa

sedan och membranerna förtjockas, så att ofvan nämda väf-

nad uppstår. De celler, som ligga mellan denna epidermis

och medelnerven, blifva af trycket hopklämda. Uti dessa

hopklämda celler uppstår slutligen ett brunt harts, som an-

griper och delvis sönderspränger membranerna. Följden häraf

blir, att luckor uppstå mellan epidermis och parenkymet.

Slutligen vidgas dessa, så att epidermisväfnaden lossnar och

affaller. Denna omständighet är ett nytt bevis för denna

väfnads identitet med epidermis, ty det är hos knoppfjällen

mycket vanligt, att epidermis, isynnerhet den iore, vid fjäl-

lens Erna affaller.

Under öfre epidermis och strax utanför medelnerven

befinner sig en hartsgång. Den är till sin natur en sekret-

förande intercellulargång. Dessa hartsgångar äro af betydlig

längd. Uti unga fjäll är hartsafsöndringen obetydlig, men

tilltager sedan med dessas ålder. (öns omgifvas af paren-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6, N:O 19. 27

kym, som är olikformigt med den omgifvande väfnaden.

Detta, som består af tre lager af smala, rektangulära, koncen-

triskt ordnade celler (fig. 18), kallar DE Barry epitel. Epitel-

väfnaden kan vara enkel eller ferskiktig, såsom här. Enligt

DE BARY uppkomma dylika gångar på få undantag när schizo-

gent. Detta kan iakttagas vid undersökning af olika utveck-

lingsstadier. Uti det lägsta stadiet, jag funnit, är inter-

cellularrummet knappt märkbart större än de öfriga uti när-

liggande väfnad. Det är omgifvet af fyra stora hartsförande

celler, som i början äfven innehålla något klorofyll (fig. 17).

Derpå skjutas dessa åt sidan och intercellularrummet vidgas

(fig. 18). Epitelcellerna, som i början voro fyra till antalet och

rundade, dela sig sedan, så att antalet uppgår till 7—38, samt

blifva tilltryckt rektangulära till formen. Slutligen upplöses

en och annan cellvägg. Häraf framgår, att, om ock uppkom-

sten och utvecklingen af hartsgången är schizogen, så blir

den slutliga volymtillväxten lysigen. Hartset afsöndras an-

tagligen ur cellinnehållet och ej ur membranen. Ett stöd

för denna åsigt, som blifvit uttalad af HANSTEIN (anförda af-

handling), torde lemnas af den omständigheten, att uti yngre

epitelceller, efter hvad jag funnit, hartsdroppar stundom på-

träffas, omgifna af klorofyll.

- Grundväfnaden företer ej differentiering uti inre och

yttre barklager. Den består i början af rundadt kantiga,

tunnväggiga celler med små intercellularrum. HEgendomligt

för dessa (unga) fjäll är den jemförelsevis stora mägtighet,

grundväfnaden eger mellan medelnerven och inre epidermis,

som derigenom ofta företer en utbugtning af inre kanten

(ej att förvexla med den, som sedan bildas af den flerskik-

tade epidermis), som eljest plägar vara insvängd hos de flesta

fjäll. Kärlknippet kommer härigenom att ofta synas ligga

nästan i midten. Då dertill kommer, att i detta stadium

cellerna äro nästan likartade uti grundväfnaden öfver och

under kärlknippet, så synes häraf, att fjället betydligt afviker

från den vanliga bifaciala typen och något närmar sig den

centriska. Cellerna innehålla i början riklig stärkelse, isyn-

nerhet är detta fallet med dem, som ligga närmast epidermis.

Strax under yttre epidermis bildas stundom ett föga mägtigt

korklager. Här och der uti grundväfnaden förekomma en-

staka korta sklerenkymceller. De förändringar, som den inre ;

grundväfnaden undergår, hafva blifvit omnämda vid afhand-

28 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

landet af den ferskiktade epidermis. Sedan denna affallit

inträder en desorganisation äfven uti den yttre grundväfna-

den. Här uppstå genom cellernas sönderslitning kaviteter,

vanligen en på hvardera sidan om hartsgången och kärl-

knippet.

Kärlknippena äro obetydligt utvecklade och förenade

till en medelnerv, som upphör ett stycke från spetsen.

De hafva få kärl, men ega i stället spiraltrakeider. Bastet

eger kambiform och silrör (?) Som hartsgången löper strax

bakom kärlknippena (medelnerven), händer det vid fram-

skriden ålder, att delar af dessa angripas och förtäras af

hartset. Trakeiderna färgas gulbruna af jodzinkklorid.

Podocarpus Totara DON.

Till det yttre äro fjällen hos detta barrträd dimorfa. En

del äro temligen bredt lansettlika med tunna hinnaktiga kan-

ter och kullrig yttersida. Inre sidan, som är insvängd, sam-

manträffar med den yttre, uti en oftast föga utdragen och

något inböjd spets. Andra fjäll deremot äro jembredt lan-

settlika, utdragna till en lång och jemn spets. Af de båda

sidorna är ej någon särdeles kullrig. Den inre är obetydligt

insvängd i förhållande till den yttre. Sidokanterna äro trub-

biga och ej hinnaktiga såsom hos den föregående typen.

Hos dessa fjäll försiggår ej några egendomliga förän-

dringar hos väfnaderna under olika utvecklingsskeden, hvar-

före dessa ej komma att särskildt omnämnas. Mot den om-

nämda dimorfismen uti fjällens yttre svarar en betydlig

olikhet i deras anatomiska byggnad. Allmänt uttryckt kan man

säga, att väfnaderna uti de utdraget lansettlika fjällen äro

temligen symmetriska i fjällets yttre och inre del, så att

byggnaden är mer eller mindre centrisk. I de bredt lansett-

lika fjällen deremot äro väfnaderna i dessas yttre och inre

del hvarandra mycket olika. Dessa fjäll äro sålunda typiskt

bifaciala. Denna typiska olikhet mellan de båda slagen af

fjäll hindrar dock ej, att de stundom delvis närma sig hvar-

andra.

1) Den centriska typen.

Epidermiscellarna äro i längdsnitt rektangulära och i

tvärsnitt rundadt qvadratiska. Ytterväggen är betydligt för-

tjockad, till färgen brun och försedd med en temligen bred

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0O 15. 29

kutikula. - Meilanväggarne äro vanligen tunna, stundom för-

tjockade. På samma sätt förhåller det sig med innanväggarne.

Ett utmärkande drag för denna typ är, att båda sidornas

epidermis är försedd med starkt förtjockade ytterväggar.

Denna förtjockning är ofta lika hos båda slagen epidermis,

stundom något mindre på insidan, men alltid betydligare än

hos följande typ. Ett undantag från denna förtjockning hos

inre epidermis bildar ett stycke af densamma vid fjällets

bas, der cellerna äro mindre och membranerna ej förtjockade.

Epidermiscellernas membraner färgas ännu mera intensivt

bruna af jodzinkklorid, då de äro förtjockade, men blåa

1 motsatt fall. I allmänhet bilda epidermiscellernas yttre

membran en fortlöpande kant, som är relativt jemn i mot-

sats till hvad, som är förhållandet inom följande typ. Klyf-

öppningar finnas här och der. Trikomer saknas.

Under yttre och inre epidermis ligger en rad långa

sklerenkymeeller. De äro temligen tjockväggiga, försedda

med porer och i båda ändar tillspetsade. : Deras väggar fär-

gas gula af jodzinkklorid. Stundom saknas de stycktals på

ena eller andra sidan. Till följd af att epidermiscellernas

inre membraner äro oförtjockade, bildas vid behandling med

jodzinkklorid en blå kant, som lifligt sticker fram mellan de

starkt brunfärgade yttre väggarne och de gula sklerenkym-

cellerna. Uti yttersta spetsen är sklerenkymet så mägtigt, att

denna fylles deraf.

Grundväfnaden består af två slags väfnader: (utom det

omnämda hypodermatiska sklerenkymet) tunnväggigt paren-

kym och korta sklerenkymceller. Parenkymet utgöres af

rundadt qvadratiska, stundom rektangulära celler, som ofta

hafva ljusbrytande porer. HEhuru sålunda membranerna äro

något förtjockade, räknar jag dock denna väfnad till det

tunnväggiga parenkymet, emedan väggarne färgas blåa af jod-

zinkklorid. Sklerenkymecellerna äro af vanligt utseende.

Mellan yttre sklerenkymet och medelnerven finnes en

hartsgång af samma beskaffenhet, som hos Cephalotaxus. Kärl-

knippena äro förenade till en medelnerv af samma byggnad

som hos Cephalotaxus.

2) Den bifaciala typen.

Epidermis är särdeles egendomlig. Först och främst är att

märka, att blott uti spetsen de inre epidermiscellernas ytter-

väggar äro tydligt förtjockade. För öfrigt är inre epidermis

30 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

ej eller endast svagt förtjockad. Dessutom äro de båda

slagen af epidermis hvarandra helt olika till cellernas form

läge. Yttre epidermiscellerna äro genom olika tillväxt sins

och emellan betydligt olikformiga. Somliga, som tillvuxit mera

på bredden, äro mera utstående än andra. Derigenom bilda

cellernas ytterväggar ej någon jemnt fortlöpande kant, såsom

hos föregående typ, utan förete utskjutande vinklar med

vikar emellan. Vid basen af fjället, der cellerna mest till-

vuxit på bredden, finnas ofta tangentiela skiljeväggar, så att

en ferskiktig epidermis uppstår. Antydningar till en dylik

väfnad påträffas äfven här och der på fjällets öfre del. Cel-

lernas yttre väggar äro starkt förtjockade och brunfärgade.

Dertill kommer en kutikula, som vid behandling med klor-

vätesyra delvis lossnar. Stundom äro de öfriga väggarne äf-

ven förtjockade isynnerhet mot spetsen.

Inre epidermis är, såsom nämdt, endast i spetsen för-

tjockad. Dess celler äro öfver allt likformiga, små, rekt-

angulära-qvadratiska. Under epidermiscellerna finnes van-

ligen ej något hypodermatiskt sklerenkym. En och annan

dylik cell förekommer stundom, men något sammanhängande

lager fins ej.

Under inre epidermis finnas deremot långsträckta, tunn-

väggiga celler, som färgas blåa af jodzinkklorid. Vid basen

bildas ett tjockt lager af dylika celler. De äro af samma

form, som de långa sklerenkymcellerna och analoga med de-

samma. GCellerna äro fylda af ett brunt harts. Att de blott

förekomma på den inre sidan, bidrager att öka den bifacia-

litet, som är egendomlig för denna typ. Den öfriga grund-

väfnaden öfverensstämmer med samma väfnad hos föregå-

ende typ.

De båda typernas karakterer äro 1 korthet följande:

1) Centriska typen:

a) typiskt likformig epidermis på båda sidor,

b) hypodermatiskt sklerenkym.

2) Bifaciala typen:

a) olikformighet mellan yttre och inre epidermis och mellan

de särskilda yttre epidermiscellerna,

b) frånvaro af långa, hypodermatiska sklerenkymoceller.

Den förra typen står örtbladen närmast och afviker föga

från deras byggnad, den senare öfverensstämmer genom sin

bifacialitet mera med fjällens byggnad i allmänhet. Podo-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:o 15. 31

carpus Totara är den enda växt af det material, jag haft att

tillgå, der den pcentriska typen är bibehållen hos fullt ut-

vecklade fjäll.

Hakea corymbosa R. BR. (Fig. 23—24).

Knoppfjällen till denna växt äro trubbiga, de yttre bredt

triangelformiga med afrundad spets, de inre kort äggrunda.

På yttre sidan äro de ljusa af gulhvita hår. Någon skarp

gräns mellan den öfre obetäckta och den nedre af det näst

undre fjället täckta delen förefinnes ej.

Epidermiscellerna äro i tvär- och längdsnitt oregelbundet

qvadratiskt rektangulära. Formen är dock vexlande och äf-

ven läget. Ån äro de riktade rätt utåt, än äro de efter hela

sin längd lutande i riktning mot fjällets spets, än är blott

deras spets bågformigt böjd i nämda riktning. Cellväggarne

äro obetydligt förtjockade (utom den inre, som ej är för-

tjockad,) och färgas af jodzinkklorid intensivt mörkröda. Yttre

epidermis är efter fjällets hela längd försedd med trikom-

bildningar, som äro dels en- och dels fercelliga. De förra

bestå af en jembred, tillspetsad, tjockväggig cell. De senare

utgöras af två celler: en fotcell och en kroppeell. Den sist-

nämda är af vexlande form. Behandlade med jodzinkklorid

skifta trikomerna mellan gult och blått. Inre epidermis-

cellerna äro mindre och smalare än de yttre. De äro regel-

bundna till form och läge. Förtjockningen är ännu svagare

än hos yttre epidermis.

Närmast under yttre epidermis finnes en rad af qvadra-

tiska, regelbundet ordnade, tunnväggiga celler. De äro starkt

klorofyllförande af stora klorofyllkorn. Detta klorofyll före-

kommer rent d. v. s. utan inblandning af harts, som eljest

plägar vara fallet. Stundom äro dessa celler något förlängda

inåt. Detta jemte deras regelbundna anordning — de äro

alltid tätt tryckta till hvarandra utan intercellularrum —

gifva dem ett utseende, som påminner om palissadparenkymet

hos bladet (fig. 24). Den starka klorofyllhalten tyckes tala

för, att de kunna tjenstgöra såsom en assimilerande väfnad.

Liksom hos Eleagnus är den palissadlika formen ej kon-

stant utom tvärtom mera sällan förekommande. Under inre

epidermis finnes äfven en rad tunnväggiga, klorofyliförande

32 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

celler, ehuru betydligt mindre. Det är antagligt, att dessa

båda cellrader tillhöra det yttre barklagret, som under yttre

epidermis stundom modifieras till palissadparenkym. Den

öfriga delen af fjällets grundmassa är sammansatt af tre slags

väfnader: sklerenkym, parenkym och hartssäckar. Skleren-

kymet, som hör till det korta slaget, består af rundade eller

rundadt kantiga celler. Stundom är förtjockningen så betydlig,

att cellens lumen försvunnit. Då flera dylika celler förekomma

tillsammans, utgör det hela en massa af förtjockade, sins

emellan sammansmälta cellväggar, så att de särskilda cellerna

ej kunna urskiljas. Hos dessa starkt förtjockade celler finnas

ej några porer. Andra mest kantiga celler äro relativt obe-

tydligt förtjockade, men deremot försedda med talrika radie-

rande porer. De kunna betraktas såsom sklerotiskt parenkym.

Alla de nu omnämda förtjockade cellerna färgas gula af jod-

zinkklorid. I afseende på anordningen och antalet af dessa

celler råder en-ganska stor oregelbundenhet. Än förekomma

de talrikt — de fylla då hela grundväfnaden mellan de båda

raderna af tunnväggiga parenkymceller — utan någon egentlig

ordning, än förekomma de mera sparsamt, så. att större de-

len af grundväfnaden utgöres af tunnväggigt parenkym. De

äro då regelbundet förenade i hopar eller knippen till ett

bestämdt antal utefter fjällets hela längd (omkr. 8—9). TI af-

seende på förtjockningen är att märka, att denna är alltid

starkare, då de förekomma talrika och oordnade, men oftast

svagare i motsatt fall.

Parenkymet består af tunnväggiga, qvadratiskt kantiga,

tafvelformiga celler utan eller med obetydliga intercellular-

rum. De färgas blåa af jordzinkklorid. Den tredje väfnaden

var hartssäckarne (fig. 23). De äro tunnväggiga celler med

ett grofkornigt brunt innehåll, som färgas gulaktigt af jod.

Till formen äro de af två slag: korta och långa. Båda sla-

gen ligga uti rader eller isolerade. De korta äro vanligen

rundadt qvadratiska med de mot hvarandra gränsande sidorna

raka, men de fria rundadt utböjda. Ofta äro de mera breda

än långa till och med transversalt rektangulära. De långa äro

cylindriska, utdragna stundom två och två förenade med hvar-

andras långsidor. Oftast ligga de i rader med ändarne mot

hvarandra. Hartssäckarne förekomma hufvudsakligen uti fjäl-

lets nedre, bredare del, der de hafva sin plats antingen uti

spiraltrakéernas närhet eller i kanten nära epidermis.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 33

Kärlknippena bestå af två delar: 1) bast- och veddelen 2)

ett denna delvis omgifvande sklerenkym, som jemte en annan

väfnad bildar en strängskida.

Sklerenkymet utgöres äfven af tvenne delar: en af betyd-

ligare mägtighet liggande på kärlknippets utsida, gränsande till

bastdelen, och en mindre blott af några få celler bestående del,

som ligger midt emot den förra vid kärlknippets insida, grän-

sande till veddelen. Båda dessa sklerenkymknippen samman-

bindas af två på ömse sidor af kärlknippet löpande rader af

något förtjockade celler, hvarigenom den ofvannämda sträng-

skidan uppkommer. Kärlknippet jemte bast- och vedskleren-

kymet sträcker sig från det tunnväggiga parenkymet vid

fjällets öfre kant till motsvarande väfnad vid dess inre. Bast-

sklerenkymets knippe är bredast mot yttre kanten, som bildar

en bågformigt böjd linie. Det afsmalnar derpå betydligt mot

sin inre kant. Då dertill kommer, att bast- och veddelen uti

kärlknippet på samma sätt successivt afsmalna mot inre kan-

ten, följer häraf, att kärlknippet med sitt sklerenkym får ut-

seendet af en cirkelsektor. Äfven hos bladen af denna växt

förefinnas både bast- och vedsklerenkym. Men de äro der

af ungefär samma mägtighet. Hos fjällen deremot är ved-

sklerenkymet reduceradt. Hvad som ofvan blifvit sagdt om

kärlknippet, gäller isynnerhet om det mediana, som är mest

utveckladt. De öfriga äro mer eller mindre reducerade. Skle-

renkymcellerna höra till det s. k. långa slaget. Graden af

förtjockning är mycket vexlande, i det att lumen är än tem-

ligen stort än knappast märkbart. Af jodzinkklorid färgas de

bruna till gula med skarpt röd gränslamell mellan hvarje cell.

Bastdelen består af i tvärsnitt rundade större celler, som

antagligen äro silrör, samt trängre, kantiga kambiformeeller.

Dessa väfnader färgas blåa af jodzinkklorid. Veddelen utgöres

af några få, trånga, triangelformigt ordnade trakéer. Trakéerna,

som äro spiralkärl, färgas röda i jodzinkklorid. Kärlknippena

äro omkring fem till antalet och löpa parallelt med hvarandra

utan att anastomosera. Det mellersta och största löper genom

fjällets midt ända ut till ett kort stycke från spetsen. De

andra, som gå två på hvardera sidan, utgå vid basen nära hvar-

andra, skilja sig sedan åt och sluta ett stycke nedom fjällets

kanter.

34 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

Cytisus Laburnum L. (Fig. 25).

Knoppfjällen hos denna buske äro ovalt triangelformiga,

tegellagda, på yttre sidan vaxgula, de yttre glatta, de inre

håriga. De inre äro mjuka och försedda med en tretantad

spets, hvars mellersta tand regelmässigt utväxer till blad.

Yttre epidermis består af i tvär- och längdsnitt qvadra-

tiska, regelbundet stälda celler, fylda af ett brunt harts. Yttre

cellväggen, som är försedd med en kutikula, är uti yngre till-

stånd något tjockare än de öfriga cellväggarne och färgas gul

af jodzinkklorid. Sedermera erhåller den en betydlig tjock-

lek, så att den slutligen jemte kutikulan upptager större delen

af cellens lumen. Den färgas nu mera intensivt gul af samma

reagens och röd af anilin. Innehållet uti cellerna är i början

stärkelse, sedan harts. De inre fjällens epidermis innehåller

äfven, ehuru sparsamt, klorofyll. Hos dessa förekomma äfven

hår, hvilket äfven är fallet med de unga fjällens spetsar.

Dessa hår äro enkla, vanligen trecelliga, tjockväggiga med lång

utdragen ändeell. Af jodzinkklorid färgas de gulbruna. Yttre

epidermiscellerna visa stundom delningsförmåga, hvarigenom

en ferskiktig epidermis uppstår. Inre epidermiscellerna äro

betydligt mindre, och ytterväggens förtjockning svagare. Klyf-

öppningar finnas, ehuru sparsamt, på de inre fjällen.

Under yttre epidermis ligger en rad rundadt gvadratiska

celler, som uti yngre tillstånd äro svagt klorofyllförande.

Dessa celler äro att betrakta som analoga med palissadparen-

kymet, ehuru modifieringen i riktning mot denna väfnad är

ännu mindre än hos Hakea och Elcagnus. Innanför den inre

epidermis ligga 2—3 rader af tätt packade celler, som äro

betydligt mindre än den öfriga grundväfnaden, men så små-

ningom öfvergå till denna. Denna väfnad är tydligast i unga

knoppfjäll, men blir sedermera knappast märkbar. Dessa båda

nu omnämda väfnader tillhöra stammens yttre barklager. Den

öfriga delen af parenkymväfnaden består af stora polygonala

celler med intercellularrum. Detta bevisar tillräckligt, att

densamma tillhör det inre barklagret. I öfrigt företer den

ett olika utseende under olika utvecklingsskeden. Dessa, som

äro tre till antalet, inträffa mycket tidigt redan uti den i

början af juni bildade knoppen. Ett tvärsnitt af ett dylikt

knoppfjäll visar, att det inre barklagret i början består af

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 3)

stora, tunnväggiga, likformiga celler. Detta är första stadiet.

Ett något äldre fjäll deremot företer uti denna väfnad en och

annan cell ofta något större än de kringliggande, med be-

tydligt förtjockade väggar, som äro försedda med talrika, ra-

dialt stälda, ljusbrytande porkanaler (andra stadiet). Men ännu

bibehålla dessa celler sin cellqvalitet, ty de innehålla stärkelse,

och visa ofta förmåga af delning. De äro i detta stadium att

betrakta såsom sklerotiska parenkymeeller. Cellens lumen är

ännu ganska stort (dess diameter omkring 6 ggr större än

cellväggens bredd)... I ännu äldre fjäll eller stundom uti samma

fjäll inträder tredje och sista stadiet. Cellväggen är nu så

tjock, att cellens lumen blifvit reduceradt till ett minimum

(dess diameter vanligen mindre än cellväggens bredd). Ingen

stärkelse eller protoplasmatiskt innehåll kan spåras, hvarföre

cellqvaliteten är förlorad, och de ursprungliga parenkymcel-

lerna hafva utvecklats till korta sklerenkymceller. De ligga

enstaka eller förenade två och två eller 1 större hopar utan

ordning. I första stadiet färgas alla cellerna blåa af jodzink-

klorid. De sklerotiska parenkymcellerna färgas gulgröna, och

sklerenkymet intensivt gult af samma reagens. Korta skleren-

kymeeller förekomma uti stammens barklager, men finnas ej

uti bladskaftet. De uppträda dock i den utanför knoppen

gvarsittande bladbasen, som tillhört föregående årets blad.

Korkväfnad uppträder hos dessa fjäll, men ej såsom hypo-

dermatiska, vertikala lager, utan horisontalt nära spetsen.

Denna förkorkning visar sig ganska tidigt redan i början af

juni på nyss bildade knoppar. Den uppstår uti spetsen, der

genom delningar i parenkymet en tvärs öfver fjället gående

korkväfnad bildas. Denna korkväfnad uppstår genom celler-

nas delning både uti längd- och tvärriktningen (ej blott uti

en riktning, som vid ett vanligt korkkambium). Härigenom

fylles spetsen af en korkväfnad af trånga, polyedriska celler

med bruna väggar, som blifva ännu mörkare 1 klorzinkjod. Inne-

hållet är som vanligt luft. Denna korkväfnad uppstår till följd

af att fjällspetsen (= den rudimentära bladskifvan) affaller.

Derifrån fortgår förkorkningen nedåt och utefter fjällets sido-

kanter. Slutligen förkorkas större delen af parenkymet (på

affallande fjäll), så att det färgas brunt af jodzinkklorid.

Kärlknippena äro väl utvecklade. De ega en tydlig ved-

och bastdel. Veden innehåller spiralkärl, spiral- och portra-

keider. Bastdelen består af kambiform, silrör och parenkym.

36 E. AVDLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

Detta senare består af rektangulära celler med förtjockade

väggar, som nästan äro silrörslikt genombrutna. Kärlknippena

äro omgifna af en strängskida, som i början består af tunn-

väggiga celler, men hvilkas membraner sedan förtjockas och

brunfärgas af jodzinkklorid. (fig. 25).

Azalea indiea L. (Fig. 11—15).

Knoppfjällen omkring blommorna på denna buske äro

omvändt äggrunda, fjälliga och efter hela sin längd bruna.

De yttre fjällen förblifva gröna och utväxa till örtblad. Den

trubbiga spetsen förlänger sig uppåt, blir starkt klorofyll-

förande och utvecklas till en bladskifva. Fjällets mellersta

och nedre del undergår en sträckning och utdrages till blad-

skaft. De inre och festa fjällen antaga en starkt brun färg,

blifva hårda och torra samt affalla efter blommornas utveck-

ling.

Yttre epidermis celler äro 1 tvärsnitt rundadt qvadratiska,

i längdsnitt rektangulära. De äro försedda med en förtjockad

och kutikulariserad yttervägg; sidoväggarne (på längden) ega

talrika, på bredden utdragna porer. På denna epidermis före-

komma tre olika slags trikombildningar: 1) korta, encelliga,

tjockväggiga, som hafva ett tagglikt utseende, 2) breda, fler-

celliga, långsträckta fjäll. De utgå från en af flera rundade

celler bildad fot, som åter utgår från en tandlik utbugtning

af fjällets yttre sida. Det från foten utgående fjället består

af tätt sammanpackade, smala parallelt löpande sklerenkym-

celler. De äro bruna till färgen och bidraga att gifva fjällen

dessas bruna utseende. 3) Tunglikt jembreda, hartsförande

kolleterer.

Inre epidermis celler äro af samma form som den

yttres, men smalare. Trikombildning förekommer här spar-

samt och nästan endast mot fjällets spets. Klyföppningar

saknas.

Under inre epidermis och tätt förenade med dennas

inre kant ligga 1—3 rader af tjockväggiga sklerenkymoceller

af egendomlig form (fig. 11—12). Uti tvärsnitt äro de inåt

rektangulära (de festa) med raka tätt intill hvarandra slu-

tande väggar. Stundom afsmalna de något emot inre sidan.

Midt för medelnerven ligga dessa celler tre rader djupt, då de

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 37

inre lagrens celler hafva en mera oregelbunden form och

läge. I längdsnitt äro sklerenkymcellerna qvadratiska eller

(i längdriktningen) rektangulära. De äro försedda med talrika

porer och inre sidan är vågigt ojemn. Cellerna uti de inre

raderna äro ovalt qvadratiska utan räta väggar. Alla färgas

gula af jordzinkklorid. Innehållet är luft eller brunt harts.

Af cellernas form uti tvärsnitt kommer man lätt på den

tanken, att de utgöra en ombildning af palissadparenkymet.

Förtjockning af cellväggarne hos en dylik väfnad är ej utan

exempel. Så är förhållandet hos Proteaceernas blad, t. ex.

Hakea. I bladen af Azalea förekommer intet sklerenkym,

men deremot intages dess plats af 1—3 cellrader palissad-

parenkym. I de fjäll, som hålla på att utväxa till örtblad,

ser man tydligen öfvergången mellan sklerenkymet och pa-

lissadparenkymet. Bäst synes detta på ett längdsnitt. Man

mötes här af en egendomlig företeelse nämligen skleren-

kymmembranernas upplösning. Cellens lumen, som uti det

ursprungliga fjället var reduceradt till ett minimum, ofta blott

i form af en smal springa, har nu erhållit en betydlig stor-

lek (fig. 13). Behandlade med jodzinkklorid blifva ej mem-

branerna helt och hållet gula, utan förete ytterst ett skarpt

begränsadt, blått skikt. Den öfriga delen innanför detta

färgas gul. Denna del är synbarligen stadd i upplösning.

På vissa ställen i cellen är den ytterst tunn, på andra der-

emot ganska tjock. Ofvan dessa till hälften upplösta skleren-

kymceller går en rad hyalina, tunnväggiga, rektangulära celler

(fig. 14). De äro försedda med på bredden utdragna, spring-

formiga porer. Innehållet är färglöst med ett och annat

knappast märkbart klorofyllkorn. Någon märkbar mängd

protaplasma kan ej upptäckas. Dessa celler äro att betrakta

såsom modifikationer af de uti fjället befintliga sklerenkym-

cellerna, hvilkas membraner resorberats. De kunna ej vara

bildade uti vegetationsspetsens (på det utväxande fjället)

urmeristem, emedan 1) de äro pratoplasmalösa eller åtmin-

stone ytterst pratoplasmafattiga, 2) deras porförsedda mem-

braner tyda på en högre ålder. Denna väfnad öfvergår se-

dan uti det unga bladets uti urmeristemet bildade palissad-

parenkym (fig. 15).

Uti dylika till örtblad utvuxna fjäll, der bladet är fullt

utveckladt, och fjället ännu visar sig endast såsom ett på

bredden utdraget bladskaft, är fjällets byggnad ännu mera

38 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

modifierad. Ett längdsnitt af ett dylikt bladskaft visar näm-

ligen, att sklerenkymcellerna totalt försvunnit. Vid basen

består grundväfnaden af stora, oregelbundna, tunnväggiga,

hyalina parenkymceller. På midten och vid spetsen upp-

tages större delen af skaftet af starkt klorofyllförande celler.

Mellan denna väfnad och epidermis går på ömse sidor en

rad af de ofvan nämda hyalina, rektangulära cellerna. Åfven

här sammanhänga de med palissadparenkymet. Uti ett längd-

snitt påträffades 2—3 i upplösning stadda sklerenkymoeeller

uti detta lager af hyalina celler. Detta är sålunda ytterligare

ett bevis för, att sklerenkymet upplöses, ty i motsatt fall skulle

det vara qvar uti bladskaft, som utvecklats ur fjäll. Ett dy-

likt ombildande af sklerenkymet till tunnväggigt parenkym

förekommer äfven hos ekens, till stipler utväxande fjäll.

Hvarpå detta egendomliga och, såvidt jag vet, förut ej iakt-

tagna förhållande beror, är svårt att säga. Troligen användes

den cellulosa, som finnes uti de förtjockade cellväggarne så-

som reserynäringsämne, till bildande af nya membraner. Att

denna cellulosa dock ej förekommer ensam utan 1 förening med

lignin eller andra ämnen, framgår deraf, att cellväggarne ej

färgas blåa utan gula af jodzinkklorid. En såsom reservämne

uppträdande cellulosa förekommer uti de starkt förtjockade en-

dospermeellerna hos dadeln m. fl. Dessas membraner upplösas

vid groningen, 1 det att cellulosan upptages af den unga växten.

Större delen af grundväfnaden utgöres af ett likformigt

kollenkym af rektangulära eller qvadratiskt rundade celler,

ofta försedda med porer. De äro i början svagt klorofyll-

förande, men få sedan ett brunaktigt innehåll. Uti fjällets

midt förekomma kristalldruser, dock ej till något större antal.

Kärlknippena fortlöpa parallelt från basen till den run-

dade spetsen. Det mellersta är mägtigast och bildar en tydlig

medelnerv. "Till sin byggnad äro de temligen väl utvecklade

och utgöras som vanligt, af trakéer, silrör(?) och kambiform.

Hvarken bast- eller vedsklerenkym finnes.

Quercus Robur I.

Som ekens fjäll blifvit undersökta af prof. ARESCHOUG,

skall jag ej ingå i någon detaljerad beskrifning af dem, utan

får hänvisa till hans afhandling (sidd. 8—10).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 39

Till dessa fjälls anatomi må följande tilläggas angående

upplösningen af de tjockväggiga väfnaderna (sklerenkym och

sklerotiskt parenkym). Af fjäll, tillhörande en vinterknopp,

hafva flera på olika höjd undersökts, hvarvid framgått, att

omkring 295 fjäll, nedifrån räknadt, äro helt och hållet bruna

och af nästan likartad byggnad d. v. s. starkt sklerenkym-

förande, vanligen ända ned till basen af båda kanterna. Derpå

hafva fjäll från den utsprickande knoppen undersökts, och

sklerenkymet har då befunnits vara stadt i upplösning. Uti

de yttre fjällen bibehålles det, om ock med resorberade väggar.

10:de eller 12:e fjällen nedifrån hafva uti några fall undersökts,

och sklerenkymet var der totalt förvandladt till tunnväggigt

parenkym, sparsamt förande klorofyll längs cellväggarne. Åf-

ven af Quercus Macranthera EF. M. har jag undersökt fjäll och

iakttagit samma förhållande. I vissa fjäll kan denna mem-

branupplösning tydligt iakttagas. Cellväggen är 1 vissa celler

hvit till färgen med otydlig skiktning, men antar i andra der-

emot en brunaktig färg af något sekretartadt ämne. Skikt-

ningen framträder nu skarpt, och cellens lumen är större på

samma gång som väggarne äro ojemnt förtunnade. Här ser

man ett utsprång, der en fördjupning, och på andra ställen

synas delar af väggen lösryckta, bildande staflika kroppar. De

svagt klorofyllförande stipler, hvartill fjällen utväxa, vissna

snart bort.

Deutzia gracilis S & Z.

Knoppfjällen äro korta, lansettlika, bruna och temligen

hårda. De inre äro nedtill gröna och blott uti öfre delen

bruna. Dessa utväxa ofta till gröna lågblad, under det de

en tid qvarsitta vid skottets bas för att sedan affalla. Undersök-

ningar äro anstälda hufvudsakligen på den utslående knoppen,

då skilnaden mellan de yttre och inre fjällen mest framträder.

Hos de yttre (fig. 10) består epidermis af långsträckta,

tillspetsade eller tvära celler. De äro fylda af ett brunt harts,

som ensamt ger fjället dess bruna färg, emedan den inre väf-

naden är färglös. HEmnär de hartsfylda epidermiscellerna äro

temligen smala, hopklibbas deras yttre och inre väggar af

hartset, hvarigenom epidermis får utseendet af en tjock kuti-

kula. Genom saltsyra kan man dock, åtminstone delvis, skilja

40 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

de båda väggarne åt. Likartadt är förhållandet hos Fagus,

såsom prof. ARESCHOUG äfven visat, med hvars fjäll dessa när-

mast öfverensstämma. Grundväfnaden är af ringa mägtighet

(blott omkr. fyra cellrader tvärs öfver fjällets bredd). Den

består af långsträckta, breda celler med sneda eller räta tvär-

väggar. Membranerna äro något förtjockade och färgas delvis

gula och delvis blåa af jodzinkklorid samt äro försedda med

sneda, springformiga porer. Innehållet består till större delen af

luft. Uti en och annan cell påträffas stärkelse. Denna väfnad

är sålunda att betrakta såsom ett sklerotiskt parenkym. Någon

betydligare förtjockning af cellväggarne emot spetsen, såsom

fallet är hos Fagus, inträder ej. Cellens lumen är alltid stort.

Den i cellerna förvarade luften är egnad att bilda skyddande,

värmeoledande väfnader. De två inre fjällen, som utväxa till

gröna lågblad, afvika betydligt från de nu beskrifna. Dess

bredd är omkring dubbelt så stor som hos de förra fjällen,

och cellraderna äro talrika samt mera svälda och turgesce-

rande på detta stadium, emedan fjället befinner sig uti till-

växt. HEpidermis består här af qvadratiska eller rektangulära

celler med ofärgadt innehåll. Mot den bruna spetsen blifva

epidermiscellerna qvadratiska med starkare förtjockad kutikula.

De inre cellerna äro uti fjällets nedre och mellersta del run-

dadt rektangulära, ej jembreda samt med klorofyllhaltigt inne-

håll. I spetsen blifva äfven grundväfnadens celler regelbun-

det qvadratiska. Alla dessa celler äro ännu fylda af ett brunt

harts, som sedan försvinner, då de utvuxit till lågblad. Kärl-

knippena äro af vanlig byggnad med en ved- och en bastdel.

De äro mera utvecklade uti de inre fjällen.

Heritiera macrophylla, (enl. etik. 1 Upsala Bot. trädgård).

(Fig. 1—56).

Fjällen hos detta träd äro från en bred rektangulär-qva-

dratisk bas hastigt afsemalnande till en lång, rundadt kölad,

ytterst triangulär spets. På inre sidan äro fjällen starkt kon-

kava. De äro särdeles tjocka och fasta till sin konsistens, hvar-

ken i spetsen eller mot kanten tunt hinnaktiga. I knoppen

äro de ej tilltryckta utan utstående, såsom fallet äfven är med

fjällen hos Phyllanthus. ;

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:o 15. 41

Både yttre och inre epidermis utgöras af små regelbundna,

rektangulära celler med ett brunt hartsartadt innehåll. Epi-

dermis är försedd med talrika stjernhår.

Under epidermis finnes en mägtig korkväfnad, som sträc-

ker sig ända från fjällets bas till dess spets på ömse sidor

under båda slagen af epidermis (fig. 1). De yttersta kork-

cellerna äro fylda af ett brunt harts af samma slag som hos

epidermis. De innanför dessa belägna innehålla endast luft.

Korkmembranerna färgas bruna af jodzinkklorid. Uti fjällets

nedre del uppträder innanför inre korklagret en ganska mäg-

tig kollenkymväfnad. På fjällets yttre sida är kollenkymet ej

utveckladt, likaså icke heller uti den långsträckta spetsen. Dess

membraner färgas, ehuru med någon svårighet, blåa af jodzink-

klorid. Den öfriga delen af grundväfnaden utgöres af paren-

kym af vanligt utseende. Det visar samma reaktion som

Kollenkymet. Cellinnehållet utgöres af luft, harts eller slem.

Denoa väfnad af parenkymatiska celler, det s. k. inre bark-

lagret, innehåller en mängd slemkaviteter, hvilka dels äro

motsatta och dels skiftevisa med kärlknippena (fig. 6). I den

utdragna spetsen äro de mindre talrika, hafva sammansmultit

med hvarandra och ligga utan någon bestämd ordning i för-

hållande till kärlknippena. Innehållet är en gul eller brun-

aktig massa med små fasta korn eller droppar. Det hela är

en blandning af gummi och harts, hvilket HANSTEIN förmodar

vara fallet med dylika slemkaviteter hos Tilia. Uti vatten

sväller det homogena lagret betydligt, men ej uti alkohol.

Af metylgrönt färgas slemmassan grön och antager en tyd-

ligare skiktning än förut. De små kornen (troligen harts),

blifva mörka såsom förut, skiftande 1 metallbrunt, men grön-

färgas ej.

Dessa slemkaviteter hafva uppkommit derigenom, att pa-

renkymeeller genom slemafsöndring förlorat sin cellqvalitet.

Membranerna hafva sedan brustit sönder, och slemmet har

blifvit fritt. Gången häraf är, efter hvad jag funnit, följande.

På ett längdsnitt ser man, att början till dessa bildningar

sker derigenom, att några parenkymceller uttänjas på tvären,

så att de från att vara gvadratiska eller på längden rektan-

gulära blifva transverselt rektangulära. Innehållet i dessa

celler får ett grofkornigt utseende (fig. 3). Kort derpå uppträda

hartsdroppar, hvarunder det grofkorniga innehållet försvinner

(fig. 2). Hartset tyckes sålunda uppkomma ur cellens inre,

492 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

hvilket HANSTEIN antager vara fallet uti dylika hartsbildande

organer (anf. afhandl., se inledn.).

Slemmet (>»Gummischleim») deremot tyckes hafva ett an-

nat ursprung. Om ofvannämda celler behandlas med jodzink-

klorid, färgas de tunna membranerna blåa, men på deras in-

sida sträcker sig ett tunt lager af ett slemmigt utseende, som

färgas ljust brunaktigt. Dess plats alldeles invid cellväggen

ger vid handen, att det afsöndras ur denna. Analogt härmed

är förhållandet hos kolletererna. HANSTEIN anser ock, att

slemmet hos dessa uppstått genom ombildning af cellväggarne

eller rättare särskilda lager i dessa. Han säger härom: »Zu-

nächts bestätigt sich, dass Gummischleim wesentlich aus wand-

bildenden Amyloidstoffen entsteht, die der Cellulose sehr nahe

stehen, theilweise ihr urspränglich vielleicht völlig gleich sind

— — — — welche man als Quell- oder Collagenschichten

zusammenfassen kann>. ")

Vid högre utveckling fylles hela cellens innehåll med

slem, som antar en mörkare färg, samt harts. Slutligen brista

membranerna centrifugalt, och en slemkavitet uppstår. Då de

slemförande cellerna brustit sönder, blifva qvarlefvor af deras

membraner sittande vid kanterna. Men dessutom omgifvas

ofta, men ej alltid, slemkaviteterna af en verklig korkväfnad,

uppkommen genom delning af de omkringliggande parenkym-

cellerna (fig. 4). Den består af flera lager koncentriskt lig-

gande korkeeller. De mot slemkaviteten radierande tvärväg-

garne äro oftast ganska tjocka och genom slemmets och kring-

liggande cellers tryck vågformigt slingrande. Uti de yttersta

korkcellerna påträffas ofta tunna, nyss anlagda cellväggar.

Dessa celler innehålla ännu protoplasma och cellkärna. Häraf

framgår, att denna korkväfnad utvecklas åtminstone till större

delen centrifugalt, som DE BaArRY uppgifver förhållandet ofta

vara med dylika korkväfnader. Korklagrens uppgift är att

skydda närliggande parenkym mot det från slemkaviteterna

utträngande slemmet.

Kärlknippena äro talrika uti fjällets nedre del (omkr. 15).

De äro parallela, ej med hvarandra anastomoserande. I spet-

sen äro de färre. I allmänhet hafva de samma storlek utom

de ytterst mot kanterna belägna, som äro mindre. Uti fjäl-

lets nedre del ligga de på gränsen af yttre och inre bark-

lagret uti en bågformig linie närmare dess inre kant. I spet-

1) Anf. st. sid. 774.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 43

sen äro de i följd af fjällets förändrade form V-formigt an-

ordnade. Byggnaden är mycket ofullkomlig, enär bastdelen

nästan totalt saknas, åtminstone uti fjällets öfre del. De ut-

göras af 1) sklerenkym och 2) trakéer. Vid fjällets bas upp-

taga trakeerna större delen af kärlknippet, omgifna af skleren-

kym i form af en mer eller mindre sluten strängskida. Men

sedermera högre upp reduceras trakeerna till 1—3, som ligga

inbäddade uti en stark sklerenkymsträng. Kärlknippena äro

nu sålunda att betrakta som sklerenkymknippen (fig. 5). Skle-

renkymet består af långa, tillspetsade celler med starkt för-

tjockade väggar, som äro försedda med sneda, sprickformiga,

räta eller något böjda porer. Vid vissa ställen äro förtjock-

ningarne mindre hos en och annan cell. Trakéerna bestå af

smala spiralkärl och spiraltrakeider. Ofta omgifvas kärlknip-

pena af koncentriska korklager af samma beskaffenhet som de,

hvilka förekomma kring slemkaviteterna (fig. 5). Stundom

sammanbindas korkväfnaderna kring kärlknippena och slem-

kaviteterna med de vertikalt gående, hypodermatiska korklagren

medelst mägtiga horisontala korkväfnader.

Vi finna af det föregående, att cellqvaliteten hos fjällen

af Heritiera blifvit betydligt reducerad genom följande väf-

nader:

a) hypodermatiska, vertikala lager,

1) Kork |) centrala, koncentriska,

c) centrala, horisontala.

2) Talrika sklerenkymsträngar.

3) Slemkaviteter. '

Esculus glabra WILLD. (Fig. 26—27).

Knoppfjällen hos detta träd äro tätt tegellagda, de yttre

korta, triangelformiga, de inre mera utdragna, spetsiga. De

innersta äro särdeles breda, kapplikt omslutande knoppen. De

festa äro fasta, glatta, uti spetsen och öfre kanterna hår-

bräddade, bruna med undantag af basen, der alla utom de yt-

tersta äro klorofyllförande. De innersta, som äro till större

delen gröna och mjuka, utveckla stundom blad från den tan-

dade spetsen. Knoppfjällen hos denna art afsöndra ej något

harts, såsom fallet är med E. Hippocastanum. Den inre bygg-

naden är väsendtligen olika hos olika fjäll. De yttersta äro

temligen likformigt förkorkade, hos de mellersta uppträder kork

44 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

endast uti dessas öfre del, de allra innersta sakna nästan totalt

denna väfnad.

Yttre och inre epidermis äro hvarandra temligen lika,

hvilket är ett mindre vanligt förhållande. Båda väfnaderna

bestå af mycket små, i tvärsnitt rundadt qvadratiska celler,

hvilkas väggar aldrig äro förtjockade. Uti de innersta fjällen

och vid basen af de mellersta färgas de blåa af jodzinkklorid.

I fjällens spetsar äro de vanligen förkorkade, isynnerhet de,

som tillhöra inre epidermis. Åfven uti detta fall äro ytter-

väggarne ej i ringaste grad förtjockade. Ofta förkorkas ej yttre

epidermiscellernas membraner uti fjällets öfre del, ehuru detta

försiggått med de öfriga väfnaderna. De färgas då blåa af

jodzinkklorid och erbjuda ett vissnadt utseende, 1 det att cell-

väggarne delvis äro insjunkna eller sönderslitna (fig. 27). Stun-

dom äro epidermiscellerna alldeles bortfallna, så att korkväfnaden

omedelbart bildar fjällets yttre kant. I fjällens spetsar och ett

stycke upp på kanterna förekomma långa, enkla här, bestående

af flera utdraget cylindriska celler, hvilkas membraner färgas

gulbruna af jodzinkklorid. Inga kolleterer förekomma. Klyf-

öppningar finnas på de inre fjällen, ehuru sparsamt.

Grundväfnaden, som tydligast framträder uti de inre fjäl-

len och vid basen af de mellersta, der ej någon förkorkning

inträdt, är knappast differentierad uti yttre och inre barklager.

Den utgöres af 1 horisonrtalsnitt rundade, tunnväggiga eller nå-

got kollenkymatiskt förtjockade celler. Uti dessa förekommer

sparsamt klorofyll, utom då de äro förkorkade. De färgas i

förra fallet blåa, i senare gula af jodzinkklorid. I fjällens spet-

sar, der de blifvit förkorkade, äro de af sig sjelfva gulbruna,

hafva en oregelbunden, kantig form och temligen förtjockade

membraner. Här och der förekomma talrika kristallförande

celler eller s. k. kristallsäckar, hvilkas väggar ofta brustit, hvar-

igenom luftrum uppstått.

Under epidermis uppträder, såsom nämdt är, kork. Den

förekommer uti två vanligen lika mägtiga väfnader på fjällets

båda sidor. Dessa bestå af 3--5 rader korkceller af vanlig

form, d. v. s. i längd- och tvärsnitt plattadt rektangulära. Stun-

dom är hvarje cell afdelad i en mängd rum, som äro radialt

stälda. Uti fjällens spets äro cellerna uti det yttre korklagret

fylda af ett brunt harts, hvaraf cellväggarne sammankittas med

hvarandra. Korkväfnaderna anläggas mycket tidigt. Redan

uti fjäll tillhörande knoppar, som bildats i början af sommaren,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 45

har deras anläggning inträdt. Förkorkningen börjar i spetsen

och fortskrider sedan längs kanterna, der vertikala, hypoderma-

tiska lager bildas. Den yttre korkväfnaden sträcker sig be-

tydligt längre ned mot basen än den inre.

Angående utvecklingen har jag genom undersökningar af

gränslinien på fjället mellan den förkorkade och ej förkorkade

delen funnit, att korkcellerna utvecklas ur den rad af kollen-

kymceller, som ligger närmast under epidermis. Detta sker

genom tangentiela delningar af dessa celler. Först bildas en

skiljevägg, parallel med den yttre och inre cellväggen. Den

utom denna liggande cellen blir korkcell, hvaremot den inre

dottercellen blir modercell och alstrar genom ny delning en

korkceell intill den förra och en modercell innanför denna.

Korkcellerna utvecklas sålunda (åtminstone i de af mig under-

sökta fall) centripetalt. Detta kan lätt iakttagas vid behandling

med jodzinkklorid. Det synes deraf, att på det ställe, der en

delning nyss egt rum, denna sista skiljevägg, som blåfärgas at

jodzinkklorid och sålunda ännu ej blifvit förkorkad, är belägen

på insidan af korklagret. Stundom färgas denna vägg till sin

yttre hälft gulbrun och till den inre blå.

Vid fjällets midt uppträda stundom horisontala korklager,

som sammanbinda de båda sidornas hypodermatiska korkväf-

nader med hvarandra. Denna väfnad plägar utmärka gränsen

mellan fjällets öfre förkorkade och nedre gröna del.

Kärlknippena äro till antalet 10—12, nästan parallela från

fjällets bas såsom hos Sorbus. De förgrena sig föga och ana-

stomosera ej med hvarandra. Deras förlopp företer inga af-

vikelser från det vanliga. Byggnaden är väsendtligen olika

på olika delar af fjället. Man har sålunda att urskilja liksom

trenne utvecklingsstadier på tre olika punkter:

1) kärlknippena vid den icke förkorkade basen och uti

större delen af de innersta fjällen,

2) kärlknippena vid den ofullständigt förkorkade midten

af fjället,

3) kärlknippena uti den fullständigt förkorkade spetsen.

Den basala delen af kärlknippena består af spiralkärl och

en temligen väl utvecklad bastdel, som utgöres af mycket vida

silrör, omgifna af smala tillspetsade kambiformceller. Hela kärl-

knippet omgifves af en ofullständigt sammanhängande ring af

parenkymceller. Både ved- och bastdelen färgas blåa af jod-

zinkklorid.

46 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

Den mellersta yttre delen af kärlknippena utmärker sig

genom förekomsten af långa sklerenkymceller eller, som denna

väfnad förut blifvit kallad, bastsklerenkym. Dessa färgas gula

af jodzinkklorid, men öfriga delen af kärlknippet blåfärgas.

Uti öfre delen af kärlknippena förekommer sklerenkymet

ej blott utanför bastet, utan omgifver hela knippet i form af en

ring, bestående af två eller flera cellrader. Stundom inskjuta

rader af några få sklerenkymeceller uti kärlknippets imre från

den omgifvande ringen. Ofta förtjockas hela kärlknippet utom

silrören. Alla dessa väfnader färgas nu gula af jodzinkklorid.

Amygdalus nana L. (Fig. 21).

Fjällen äro till formen triangulära-lansettlika, korta samt

ganska fasta. De yttre äro något bukiga samt helt och hållet

bruna, de inre nästan platta med öfre delen brun, men basen

ofärgad.

Yttre epidermis celler äro af vanlig form samt fyllas snart

af ett brunt harts. Detta orsakar, att nämda cellers mem-

braner äro starkt brunfärgade. En temligen tjock ljusfärgad

kutikula begränsar cellernas yttre kanter och sträcker sig äfven

in emellan de särskilda cellerna. Mellan denna ljusa kuti-

kula och den bruna cellväggen är gränsen ganska skarp. På

tangentiela snitt synas cellernas membraner vara på inre sidan

ojemna liksom anfrätta af hartset, hvilket ofta är fallet med

dylika hartsfylda celler. Jodzinkklorid visar de vanliga reak-

tionerna. HEpidermiscellerna på fjällets insida äro mindre, med

tunnare kutikula. Trikomer finnas blott i fjällens kanter. I

spetsen på yngre fjäll förekomma kolleterer.

Fjällens grundmassa företer — oåfsedt den olika bygg-

naden hos yttre och inre fjäll — den för många knoppfjäll så

karakteristiska egendomligheten att differentieras uti en öfre

skyddande del med döda celler och en nedre, som förenar det

skyddande organet med stammen och derföre utgöres af lef-

vande celler. Den öfre delens celler fyllas med harts. Dessa

äro polyedriska, olikformiga, med bruna, tjocka, ofta kollenky-

matiskt uppsvälda väggar. De färgas ännu mera intensivt bruna

af jodzinkklorid. Innehållet är harts, sedan ofta luft. Hartset

uppträder under form af korn eller droppar. Då membrånerna

ej äro kollenkymatiskt uppsvälda, äro de fasta och förkorkade,

som isynnerhet är fallet med de yttre fjällen. De angripas ej

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 47

af svafvelsyra, som förstör den tunnväggiga väfnaden vid fjäl-

lets bas. Det är sålunda tydligt, att en förkorkning egt rum.

Dylika hartsfylda celler med förkorkade väggar äro ytterst

vanliga hos hartsförande fjäll och kännetecknas genom sin

oförmåga att upptaga vatten, sin resistens mot svafvelsyra och

sin fasthet, hvarigenom de ej sjunka tillsammans, utan cellen

bibehåller sin ursprungliga form. Ehuru dylika celler ej upp-

kommit ur ett korkkambium och på grund deraf ej hafva nå-

gon från parenkymväfnaden afvikande form och läge, anser

jag dock, att de, i likhet med dem ur ett dylikt kambium

uppkomna, böra anses såsom korkceller. Ty det är cellmem-

branens beskaffenhet, ej sättet för uppkomsten, som bör läggas

till grund för bestämmandet af en väfnad.

Hos de yttersta fjällen anlägges på gränsen af denna

hartsväfnad och de basala lefvande cellerna ett korkkambium,

som bildar en mängd korkeeller till skydd för de ofvannämda

lefvande cellerna (fig. 21). Denna korkväfnad bildar här en

båge, som sträcker sig från fjällets bas på yttre sidan, och

löper först under yttre epidermis, böjer sig sedan in mot fjäl-

lets midt för att sedan vända sig nedåt och löpa ett stycke

under inre epidermis i riktning mot basen, som den dock ej

når. Stundom äro tvenne korkbågar bildade, den ena nedan-

för den andra. Den öfre, som är den äldsta, är då ej fullt

utvecklad, så att den ej når inre kanten af fjället. Den synes

blifvit afbruten i sin utveckling deraf, att cellerna nedanför

bågen blifvit förhartsade, hvarföre nya korklager måste bildas

till skydd för fjällets basala del. Korkcellagren i hvarje båge

äro 3—10 af radialt stälda celler af vanlig form. De utvecklas

centripetalt uti bågens båda skänklar från det närmast epi-

dermis liggande parenkymlagret, der de första delningarna

visa sig. Uti bågens öfre del sker utvecklingen i öfverens-

stämmelse härmed basipetalt. Detta har framgått genom under-

sökning af olika stadier och genom behandling med jodzink-

klorid på samma sätt som vid Zsculus glabra närmare blifvit

redogjordt. Uti de inre fjällen är ej någon korkbåge ut-

vecklad. Stundom ser man dock en och annan cell afdelad

genom en skiljevägg, hvilket är att uppfatta såsom början till

ett korkkambium, som dock ej kommer till full utveckling.

Fjällens nedre del från yttre och inre epidermis på de

inre fjällen och väfnaden innanför korkbågen hos de yttre

” utgöres af lefvande, svagt klorofyllförande, tunnväggiga paren-

48 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

kymeeller. De färgas blåa af jodzinkklorid. Denna väfnad

företer den för knoppfjällen egendomliga längdsprickningen,

som försiggår mycket tidigt. Jag iakttog den på de innersta

(sist bildade) fjällen uti en knopp tagen "/,, 1880. Denna

omständighet tyckes visa, att nämda bildning ej är en till-

fällig följd af en slutligen inträdande desorganisation, utan ett

genom afpassning förvärfvadt och sig fortplantande medel till

skydd för knoppen.

Angående relationen mellan förhartsningen af fjällens öfre

del och de ofvan nämda korkbågarne torde af det föregående

framgå, att den förra är till tiden föregående och således ej

beroende af de senare. I motsatt fall skulle fjällens öfre del

vara liksom afskurna genom peridermet, och cellqvalitetens

dödande vara en följd häraf. Denna senare uppfattning, som

jag i början hyste, har blifvit vederlagd dels af utvecklingen

och dels af förhållandet hos de inre fjällen, der en liknande

hartsafsöndring finnes utan korkväfnad. Korkens uppgift är

här, såsom ofta inom växtriket, att bekläda en lefvande växt-

del för att skydda den mot en annan, som på något sätt blif-

vit skadad. En likartad uppgift hafva, som vi sett, de kon-

centriska korklager, som omgifva slemkaviteterna hos Heritiera.

Kärlknippena äro ganska små och saknas ofta totalt. Då

de finnas, äro de tre, ett centralt och två laterala. Kärlen äro

ytterst få och trånga, hvarföre jag först antog, att dylika ej

funnos. Men genom macerering uti kokande kalilut lyckades

jag konstatera närvaron af några fina spiralkärl. Bastet, som

intager större delen af kärlknippet, består till det mesta

af hartssäckar jemte något kambiform af långa tillspetsade

celler. Hartssäckarne äro långa, cylindriska, med tvära eller

något sneda väggar. De äro ordnade i tätt till hvarandra lig-

gande rader, bildande knippen. Medelst kalilut har jag lyc-

kats skilja de särskilda raderna och säckarne från hvarandra.

Deras membraner äro ganska tunna och färgas svagt blåa af

jodzinkklorid. Innehållet utgöres af ett brunt, kornigt harts.

Caragana arborescens LAM.

Inre byggnaden öfverensstämmer till sina allmänna drag

med den hos Amygdalus. Fjällen äro till sin öfre del tunna,

bruna, hinnaktiga, till den nedre tjocka, fasta, klorofyllförande.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 49

Epidermis i nedre delen företer ej någon egendomlighet i

afseende på cellernas byggnad. Trikomer saknas på yttre

epidermis, men uppträda på den inre i form af långa, fer-

celliga, ogrenade samt tätt sittande hår. På gränsen mellan

öfre och nedre delen af fjället ligger en korkväfnad eller rät-

tare tvenne, som löpa från hvardera epidermis, konvergerande

uppåt mot fjällets midt, bildande ett V-formigt periderm, hvars

spets är riktad uppåt. Korkceellerna äro af vanlig form och

bilda flera lager. Alla ofvanför detta periderm liggande celler

äro förhartsade och bilda fjällets skyddande väfnad. Grund-

väfnaden är sålunda väsendtligen olika, bestående uti fjällets

nedre del af tunna, klorofyllförande, svällande celler, uti den

öfre af förhartsade, luftfylda med delvis söndersprängda mem-

braner. Öfre delen af fjället fylles äfven af de väl utveck-

lade kärlknippena. De bestå till största delen af bast- och

vedsklerenkym, så att kärlknippet derigenom upptager större

delen af fjällets bredd. Dessa förtjockade celler färgas gula

af jodzinkklorid. Innehållet utgöres af luft, som fyller ett

temligen stort lumen, emedan förtjockningen ej är synner-

ligen stark. Det trakeala systemet är svagt utveckladt. Blott

genom macerering uti kalilut kan man påträffa några få, väl

inbäddade spiralkärl.

Sammanfattning.

Af det föregående finna vi, att knoppfjällens byggnad

betydligt afviker från örtbladens, hvilket förut ur några ge-

nerela synpunkter blifvit antydt. Men vissa fjäll förete äfven

en annan egendomlighet nämligen olikformig byggnad på olika

höjd af fjället. Hos andra fjäll deremot gifves ej någon skil-

nad mellan den öfre och nedre delen, i det att antingen alla

cellerna äro starkt reducerade till sin cellqvalitet (t. ex. Abies)

eller att denna reduktion i ringa grad gjort sig gällande ut-

efter fjällets hela längd (t. ex. Fraxinus). Hos de förra, d. v.

s. de med olikformig byggnad på olika höjd, är den egent-

ligen skyddande väfnaden förlagd uti öfre delen, under det

den nedre bibehåller en mjukare konsistens och en grönare

färg. Då den öfre delens celler ofta äro rikligen fylda af

harts, förkorkade eller sklerenkymatiskt förtjockade, är cel-

50 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

lernas qvalitet bättre bevarad uti fjällets nedre del. De äro

här fylda af ett grumligt, protoplasmatiskt innehåll, med spridda

klorofyllkorn. Cellmembranerna äro ofta bukigt uppsvällda,

hvilket tyder på, att de äro utsatta för stark turgescens. Sanno-

likt förorsakar denna en sträckning och möjligen äfven en

membrantillväxt vid knoppens öppnande. Ju mera knoppen

tilltager i utveckling desto mera förlänges fjällets nedre gröna

del och desto rikligare blir dess klorofyllinnehåll. De allra

yttersta fjällen äro ofta utefter hela sin längd af samma bygg-

nad, samt utgöras alltigenom af skyddande väfnad. De in-

nersta äro ock af likartad byggnad, men de bestå helt och

hållet af klorofyllförande celler.

En motsvarighet mellan primära barkens i stammen och

fjällens inre byggnad eger rum, så att, om den förra utmärkes

af någon egendomlig väfnad, denna då äfven uppträder uti

fjället. Exempel härpå lemna Quercus, Tilia, Cytisus m. i.

Detta förhållande är påvisadt af prof. ARESCHOUG ock fram-

hålles af honom såsom ett kraftigt bevis för, att fjällens grund-

väfnad är identisk med stammens yttre och inre barklager.

Stundom råder en öfverensstämmelse mellan fjällets och blad-

skifvans byggnad, 1 det att samma slags cellqvaliteten för-

störande företeelser förekommer hos båda. Så är förhållandet

med Cephalotaxus och Podocarpus Totara. Hos båda är harts- ;

gångens läge öfverensstämmande hos bladen och fjällen, och

hos bladen af Podocarpus finnes ett hypodermatiskt skleren-

kym, som äfven påträffas hos dess ena fjälltyp.

Mera sällan inträder någon likhet mellan fjället och blad-

skaftet uti anatomiskt afseende. Så är dock fallet med Cycas

revoluta. Hos dennas fjäll återfinnes det uti bladskaftet före-

kommande hypodermatiska sklerenkymet, som flere lager djupt

ligger närmast under epidermis rundt om på fjällets alla sidor.

Sklerenkymcellernas väggar äro dock mera förtjockade än uti

bladskaftet. Uti fjällets inre del äro talrika sekretförande gån-

gar. Dylika finnas äfven uti bladskaftet, ehuru mera spar-

samt och ej angripande närliggande väfnader. Om sålunda

både fjäll och blad ega sklerenkym eller sekretafsöndring så-

som hos Cephalotaxus, Podocarpus och Cycas, äro dessa väfnader

vanligen mera reducerade hos bladen än hos fjällen. Denna

differens kan äfven uttryckas så, att hos de förra kringliggande

väfnaders cellqvalitet ej lider något intrång, hvilket deremot

är fallet hos de senare.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O fb: Kö

En ganska rik omvexling är rådande hos fjällen i afseende

på de olika slags väfnader, der förekomma. De äro ej i detta

afseende så enkla, som man vid första anblicken skulle kunna

tro. Ingendera af DE BARY'S sex väfnadsarter saknas. Vi skola

nu taga en allmän öfversigt af dessa.

Epidermis. Epidermiscellerna äro till form och läge myc-

ket varierande. Vanligen äro de uti längdsnitt rektangulära,

i tvärsnitt qvadratiska eller rundadt qvadratiska från ytan sedda

tafvelformiga med raka eller undulerande membraner. Yttre si-

dans epidermisceller äro vanligen större än den inre. Stundom

saknas dessa senare (t. ex. Abies, Ribes alpinum)”"). Närmaste

steget till frånvaro af epidermis bildas af de fjäll, hos hvilka

dessa celler till form och storlek föga afvika från den öfriga

väfnaden, t. ex. Deutzia gracilis, der de äro långsträckta och

blott genom sin mindre bredd och sitt hartsfylda innehåll

kunna skiljas från öfriga celler. I de flesta fall sluta de tätt

intill hvarandra, äro sinsemellan likformiga och bilda utåt och

inåt en rak, fortlöpande kant. Stundom ega de dock olika

höjd, hvarigenom yttre kanten blir ojemn såsom hos Podo-

carpus Totara och Hakea corymbosa. Hos sistnämdas fjäll står

denna olikformighet i förening med en sned oregelbunden

ställning. En mer eller mindre stark membranförtjockning

isynnerhet uti ytterväggen, förefinnes nästan alltid. I jem-

förelse med bladens epidermisceller är denna förtjockning

nästan alltid betydlig, isynnerhet uti yttre epidermis. Sällan

äro båda sidornas epidermisceller lika förtjockade (t. ex. Podo-

carpus Totara). Inre väggen uti yttre epidermis är någon gång

mera förtjockad än yttre (t. ex. Hsculus neglecta enligt Mikosch,

plansch 8). Bland de mest förtjockade epidermisväggar kunna

anföras Pinus, Abies och Saliz arter (isynnerhet de högnor-

diska enl. prof. ARESCHOUG).

Hos några fjäll deremot inträder ej någon membranför-

tjockning. Så t. ex. hos Esculus Hippocastanum, der epidermis-

cellerna ej äro mer förtjockade än den öfriga väfnaden. Hos

FEleagnus äro epidermisväggarne alldeles oförtjockade och färgas

blåa af jodzinkklorid. I detta fall har en stark trikombildning

gjort membranförtjockning öfverflödig. Oaktadt förtjockningen

bibehålla epidermiscellerna ofta länge sin delningsförmåga..

Derigenom uppkomma ferskiktade epidermisväfnader. Van-

ligen afstannar denna delning dermed, att en skiljevägg an-

1) Uti mycket unga fjäll af Ribes har jag sett denna epidermis,

52 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

lägges tangentielt nära yttre eller inre väggen. Men stundom

tillväxa dessa celler och dela sig ånyo. Det är visadt, hvilken

betydlig utveckling epidermis på detta sätt kan erhålla hos

Cephalotaxzus. Hos Crataegus coccinea uppstår en trelagrad

epidermis. Cellerna uti de inre lagren hafva yttre mem-

branerna lika förtjockade som yttre lagrets yttre membran.

Äfven hos Podocarpus Totara fins en tydligt flerskiktad epi-

dermis. — Cellinnehållet uti epidermis består endast i yngre

tillstånd af protoplasma, stärkelse och klorofyll. Sedermera

fyllas epidermiscellerna ofta af ett brunt harts, som stundom

sammanklibbar väggarne, så att hela cellen får utseende af en

kutikula (t. ex. Deutzia och Fagus). Då grundväfnadens celler

äro färglösa såsom uti nämda exempel, orsakas fjällets bruna

färg endast af detta bruna harts uti epidermiscellerna. Då

kork uppträder under epidermis, affaller oftast denna senare.

Angående klyföppningarna har blifvit anfördt, att prof. ARE-

scHouG nekar deras förekomst hos fjällen, men att MIKOSCH

funnit dylika hos några arter. Till dessa kunna följande

läggas, hos hvilka jag iakttagit klyföppningar: Sorbus scan-

dica, Cytisus Laburnum, Betula verrucosa, Alnus incana, Ce-

phalotaxus drupacea och Podocarpus Totara samt Esculus gla-

bra. Deras förekomst är sålunda temligen begränsad. FEn-

dast på de inre fjällen har jag lyckats påträffa dem. —

De talrika trikombildningar, som bekläda epidermis, kunna

delas uti 1) sekretförande och 2) icke sekretförande. Båda

slagen höra till de knoppen skyddande medel hvarmed fjäl-

len äro utrustade. Det skydd, de förra lemna, består der-

uti, att genom riklig sekretafsöndring luftens tillträde till

knoppen försvåras. Härigenom dels skyddas denna för kyla

och dels försvagas transpirationen från de unga bladde-

larne, hvarigenom turgescensen uti dessa och stamspetsen

förhöjes eller åtminstone bibehålles, ett vilkor för att till-

växten skall raskt framskrida ?). Icke sekretförande tri-

komer tjena till skydd mot temperaturförändringar. Detta

sker derigenom, att de luftförande håren bilda flera på hvar-

andra liggande värmeoledande lager. Stundom bidraga starka

trikombildningar att skydda klorofyllet, t. ex. Hakea, Fraxinus.

I afseende på sättet, hvarpå de under 1) och 2) nämda tri-

kombildningarna lemna skydd är en betydande olikhet. Hos

de sekretförande håren eger en successivt fortgående afsön-

1!) Jemf. HANSTEIN, Bot. Zeit. anf. uppsats.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 53

dringsprocess rum, som fortgår, så länge fjällen qvarsitta kring

den outvecklade knoppen. De senare — under 2) — un-

dergå deremot inga förändringar. En gång färdigbildade,

göra de tjenst genom sina membraner och den af dem om-

slutna luften. De förra sägas derför af HANSTEIN lemna ak-

tivt skydd, de senare passivt. Till sin form äro de förra

än enkla glandelhår med kulformig ändeell än sammansatta

s. k. kolleterer. Exempel härpå lemna Sorbus, Esculus Hip-

pacastanum, Azalea, Crataegus, Alnus och Betula. Hos Po-

pulus-arter (t. ex. P. balsam.) afsöndras hartset från papillceller,

som ej sitta på kolleterer, utan bekläda fjällets inre sida.

De icke glandulösa trikomerha äro mångformiga, än enkla

en- eller flercelliga, än stjernlika, än fjällika. De senare äro

sköldlika med central fot (Elmagnus) eller utdraget lansettlika

med nedre ändan fästad vid en fot, som utgår från en emer-

genslik utbugtning af fjällets kant. Stundom bilda håren tätt

hopflätade lager af betydlig tjocklek (Cycas). Egendomliga

trikombildningar äro de hos Fraginus förekommande, mörka

paraplylika organ, som ge dessa fjäll deras karakteristiska färg.

Trikomer saknas totalt hos Coniferernas fjäll.

Parenkymet bildar jemte sklerenkymet fjällets grund-

massa. I jemförelsen mellan fjällets och bladets anatomi har

visats,att inre och yttre barklagret enligt ARESCHOUG stundom

äro mer eller mindre differentierade och att det förra vanligen

utgöres af tunnväggigt parenkym och det senare af kollen-

kym. Stundom är hela väfnaden likformig än tunnväggig än

mera kollenkymatisk. I några fjäll är detta olika vid olika

utvecklingsstadier. Uti unga fjäll af Cytisus är insidans kol-

lenkym skarpt begränsadt från det inre tunnväggiga paren-

kymet, men på fullt utvecklade är väfnaden mera likformigt

parenkymatisk (med bortseende från sklerenkymet). Hos Sor-

bus är stundom tydlig skilnad mellan de båda väfnaderna,

men vanligen är hela fjället till sin natur kollenkymatiskt.

Kollenkymet är ofta försedt med porer, som stundom äro

stora och utdragna på bredden (Azalea).

Ej alltid uppträder yttre barklagret i form af kollenkym.

Yttersta lagret består ofta af qvadratiska parenkymceller, som

ligga antingen endast under yttre eller under både yttre och

inre epidermis. Stundom äro dessa celler rikligen eller åt-

minstone mera än den öfriga väfnaden klorofyllförande (Hakea,

> Callistemon, Eleagnus). - Klorofyllet har här blifvit skyddadt

54 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI;

genom starka trikombildningar. Hos ofvannämda växters fjäll

hafva dessa celler stundom en palissadlik form. Derföre torde

de vara att betrakta som en mindre utvecklad assimilatorisk

väfnad. HEgendomligt synes vara, att, då denna väfnad ut-

vecklas till ett palissadparenkym, detta alltid sker på fjällets

yttre (undre) sida. Man skulle kanske vänta att finna det

på den inre (öfre) sidan i analogi med förhållandet hos bla-

det. Detta förklaras dock deraf, att yttre barklagret, till hvil-

ket palissadparenkymet hör, bekläder fjällets båda sidor, men

i gynsamma fall utvecklas till palissadparenkym endast på den

för luften och ljuset utsatta sidan.

Cellinnehållet i parenkymet utgöres 1 de festa fall en-

dast i fjällets yngre stadier af protoplasma eller stärkelse och

klorofyll uti någon betydligare mängd. Vid fjällets fulla ut-

veckling fyllas vanligen cellerna åtminstone i dess öfre del

af ett brunt, grumligt, hartsartadt innehåll eller af luft. I

afseende på fortvaron af detta harts är det mest permanent

i de yttre fjällen, under det att det vanligen försvinner uti

de inre, som blifva klorofyllförande och utväxa till örtblad eller

stipler. Stundom är detta fallet med de festa fjällen (Daplne),

stundom blott med halfrva antalet och oftast blott med de allra

innersta. Att vissa cellers membraner isynnerhet uti de yttre

fjällen blifva förkorkade är förut nämdt och torde detta vara

orsaken till, att dessa fjäll aldrig utvecklas till örtbladslika

organ. Cellmembranen uti hartsförande celler kan förhålla

sig, efter hvad jag funnit, på tre olika sätt. Den kan vara all-

deles oförändrad och innehålla ren cellulosa samt färgas då

blå af jodzinkklorid äfven uti vissnade, affallande fjäll (Sorbus).

Den kan, som ofyan blifvit nämdt, förkorkas. Cellens väggar

äro då styfva, bruna, ej hopsjunkande och färgas intensivt

bruna af jodzinkklorid samt angripas ej af svafvelsyra. För

det tredje kan membranen förslemmas. Den är då ljusbrun,

men slak och visar benägenhet att sjunka in samt sväller i

vatten. Detta förhållande eger rum hos många fjäll (Corylus,

dala Et):

Hartsets betydelse till skydd för knoppen har blifvit om-

nämd 1 det fall, att det afsöndras från fjällen (vanligen ge-

nom kolleterer). Men det i parenkymet varande hartset ut-

breder sig vanligen ej öfver knoppens unga stam- och blad-

delar. Det torde likväl på annat sätt vara af betydelse. De

hartsfylda cellerna innehålla nämligen mycket litet vatten i

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 5)

förhållande till de turgescenta, lifskraftiga. I följd häraf kunna

de bättre uthärda köld än dessa och bilda ett skyddande öfver-

drag öfver den vattenrika och derföre ömtåliga vegetations-

spetsen. Hartsgångar finnas hos Conifererna.

Till parenkymet räknas ock förtjockade celler med bi-

behållen cellqvalitet (sklerotiskt parenkym), hvilka äro dels

korta och dels långa samt ofta innehålla luft och bilda der-

igenom en skyddande väfnad. Denna väfnad öfvergår till

Sklerenkymet eller den s. k. mekaniska väfnaden. Skle-

renkymceellerna äro dels korta (Hakea, Cytisus) dels långa (Quer-

cus, Fagus). I båda fallen kunna de uppträda hypodermatiskt

eller uti fjällets inre. Stundom omgifva de långa sklerenkym-

cellerna fullständigt eller delvis kärlknippena, under det att

fjällets grundmassa i öfrigt utgöres af parenkym. (Heritiera,

Esculus glabra).

Sklerenkymets betydelse kan sammanfattas på följande

sätt: 1) det tjenar till stöd för fjällets väfnader, 2) skyddar i

någon mon mot kyla, 3) utöfvar genom den hårdhet, det gifver

fjället, ett passivt tryck mot knoppen, hvars turgescens der-

igenom ökas vid tillväxten. Vid löfsprickningen söka näm-

ligen knoppens väfnader vidga sig 1 den mon, omständig-

heterna det medgifva. Om de tillväxande väfnaderna om-

gifvas af mjuka delar, så gifva dessa efter och utöfva ej nå-

got inflytande på turgescensen. Ett sklerenkymförande fjäll

gör deremot medelst sin hårdhet motstånd och utöfvar så-

lunda ett passivt tryck på knoppen, hvars turgescens derigenom

ökas. Det är tydligt, att detta skall befordra en hastigare

tillväxt. En dylik knopp får derföre vid sin utsprickning en

mera lansettlik form än en sådan, som eger mjuka fjäll, hvilka

af den påträngande vegetationsspetsen blifva bukiga (t. ex.

Tilia). Då sklerenkymförande fjäll utväxa till blad (stipler),

upplösas stundom de förtjockade membranerna och tunnväggigt,

svagt klorofyllförande parenkym bildas (Azalea, Quercus). Detta

egendomliga förhållande kan ej förklaras med den definition

på sklerenkymet, som DE BaARrRY gifvit. Cellqvaliteten tyckes

ej vara dödad i denna väfnad. Möjligen skulle man kunna

säga, att sklerenkymet är en väfnad, der cellqvaliteten tem-

porärt blifvit hämmad, för att sedan under gynsamma för-

hållanden åter framträda. För att komma till visshet i denna

sak fordras dock omfattande speciela studier öfver skleren-

kymets natur.

26 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

Om man jemför de tre väfnader, som hufvudsakligen tjenst-

göra som skydd hos fjällen, skall man sålunda finna stor olik-

het mellan hartsförande parenkymet och sklerenkymväfnaden

å ena samt korkväfnaden å den andra sidan med afseende

på deras förmåga att öfvergå till assimilerande väfnad. De

förra af dessa förete, som nämdt är, stundom en dylik öfver-

gång, som naturligtvis aldrig eger rum med korkväfnaden.

Förkorkning innebär alltid en absolut död af cellens ITE rde

de andra membranmodifikationerna deremot ofta blott visa

ett temporärt undertryckande deraf.

Korkväfnaden är såsom den förtjockade epidermis med

dess trikombildningar en skyddande väfnad. Det är förut

visadt, att vissa celler hos hartsförande fjäll såsom Amygdalus

nana m. Hf. slutligen erhålla förkorkade membraner, som fär-

gas intensivt bruna af jodzinkklorid och motstå svafvelsyrans

inverkan. Detta har redan blifvit påvisadt af prof. ÅRESCHOUG.

Sid. 46 uti hans afhandling heter det: »När det inre bark-

lagret finnes representeradt i knoppfjällens öfre färgade de-

lar, händer det ej sällan, att dess celler hafva bruna kuti-

kulariserade membraner och äro fylda med ett brunt harts».

Ehuru det varit vanligt, att man vid ordet korkcell företrä-

desvis fästat det begrepp, att denna uppkommit genom omedel-

bart föregående delning af en annan cell, anser jag det dock

vara lämpligare och med DE BARY's uppfattning af väfnaderna

mera öfverensstämmande att såsom korkcell uppfatta hvarje

cell, hvars membran blifvit förkorkad. Korkväfnad blir då

en sammanhängande väfnad af korkceeller, vare sig dessa upp-

kommit ur ett korkkambium eller utgöra en ombildning af

ett parenkym. På grund häraf uppfattar jag ofvannämda cel-

ler uti hartsförande fjäll såsom korkceeller. Men de bilda här

ej någon korkväfnad, emedan de omvexla med kollenkyma-

tiska celler eller med sådana, hvilkas membraner förslemmats

och sjunkit tillsammans. Något fjäll med en väfnad af dylika

korkceller har jag ej påträffat. Ett stöd för denna min upp-

fattning af begreppet korkcell lemnar en jemförelse med skle-

renkymet. Icke blott det sklerenkym, som utgått från kam-

biet, uppfattas såsom verkligt sklerenkym, utan det erkännes,

att denna väfnad kan uppkomma på andra ställen och på

annat sätt. Huru sklerenkymeeller uppkomma genom om-

bildning af vanliga parenkymeeller är visadt vid beskrifningen

af knoppfjällen hos Cytisus. Analogt förhållande anser jag

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 57

ega rum vid korkcellers uppkomst. Det kännetecknande för

båda slagen af celler är en ombildning af cellmembranen. Hos

sklerenkymet består denna ombildning uti en successiv för-

tjockning och förvedning, hos korkcellen uti ett hastigt af-

döende och förkorkning.

Med det nu anförda har jag äfven velat motivera min

ändring af DE BARY'S uppställning af väfnaderna, en ändring,

som jag anser endast vara ett konseqvent fullföljande af den

princip, som ligger till grund för hans uppfattning, nämligen

att man med bortseende från platsen för hvarje väfnad endast

bör taga i betraktande denna väfnads beskaffenhet uti fullt

utbildadt tillstånd.

Efter denna öfversigt af de fall, der jag funnit utbildade

parenkymeeller förkorkade, skola vi vända oss till de ur ett

korkkambium uppkommande korkväfnaderna. Det är isyn-

nerhet för tvenne ändamål ett dylikt kambium anlägges uti

stammen nämligen dels för att tjena till skydd i stället för

epidermis, der den affallit eller för att förstärka denna väf-

nad, dels ock till ett mera partielt skydd för vissa delar, som

gränsa till en på växten skadad punkt. Samma anledningar

till anläggandet af korkceller förefinnas äfven hos knoppfjällen.

Af det föregående ha vi sett, att korkväfnaderna äro af föl-

jande slag:

1) Hypodermatiska, vertikala väfnader, som löpa under yttre

eller under både yttre och inre epidermis (ofta sammanbundna

af horisontala lager, likartade med dem under 2)). Så hos

Ulmus, Esculus, Heritiera. Detta slags kork tjenar till skydd

för fjället i dess helhet och med detsamma för knoppen. En-

dast denna kork är derföre att betrakta som en skyddande

väfnad, hvarföre blott de fjäll, som äro försedda dermed, af

mig uti efterföljande skema räknas till de »korkförande fjällen».

2) Horisontalt gående korkbågar på gränsen mellan ett

fjälls öfre, hartsförande och nedre klorofyllförande del, finnas

hos Pyrus Malus m. £. Denna väfnad uppfyller det andra

af ofvan för korken angifna ändamål nämligen att skydda

fjällets basala af lefvande celler bestående del mot förharts-

ningen i fjällets spets. I följd häraf kan ej denna kork i

främsta rummet anses ha till uppgift att vara en för fjället

i dess helhet och för knoppen skyddande väfnad. Närmast

härtill torde korken hos Cytisus räknas, som uppstått uti det

sår, som bildats genom spetsens affallande.

58 E. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

3) Koncentriska korklager förekomma kring slerokaviteter

och kärlknippen (Heritiera). De ha samma lokala uppgift som

föregående väfnad.

Angående utvecklingen af dessa korkväfnader får jag

hänvisa till hvad, som blifvit sagdt vid hvarje fjäll särskildt.

Sekretbehållarne uppträda dels såsom kristallsäckar och

dels såsom harts-(slem)-säckar. De förra hafva den största ut-

bredningen. Ofta ligga dessa i rader uti fjällets midt eller

närmare inre epidermis. Slutligen brista membranerna och

kristallerna blifva fritt liggande uti stora luftförande rum,

hvilka såsom värmeoledande skydda knoppen. Detta är påvi-

sadt af MixoscH. Dessa längdsprickor förekomma hos de allra

festa fjäll och utgöra, då annat skyddande medel saknas,

det enda sätt, som fins, för att afhålla kyla från knoppen.

Hartssäckar har jag funnit hos Hakea och Amygdalus nana.

Äfven de hos Acer platanoides förekommande väfnader, som

af prof. ARESCHOUG blifvit benämda mjölksaftskärl, måste efter

DE BARY'S uppställning räknas hit. I olikhet med mjölksafts-

kärlen hafva de mellanväggarne ej resorberade. Till slem-

(harts)-säckar räknas ock de celler, som slutligen genom

membranernas upplösning bilda stora slemkaviteter (Tilia,

Heritiera).

Trakéerna förekomma dels såsom kärl och dels såsom

trakeider samt äro vanligen spiraltrakéer. Blott hos Cytisus

Laburnum har jag funnit portrakeider. Stundom äro trakéerna

så reducerade, att de endast genom kärlknippets macerering

i kokande kalilut kunna iakttagas (Heritiera, Caragana, Amyg-

dalus). Trakeiderna bilda isynnerhet kärlknippenas ändpunkter.

Silrören äro ingenstädes med säkerhet påträffade, men

torde dock finnas, ehuru de genom sin litenhet undgå upp-

märksamheten.

Silrören(?) och kambiformet bilda bastdelen och trakeerna:

veddelen uti fjällens kärlknippen. Sällan förekommer bast-

och vedparenkym. Kärlknippena saknas, för så vidt jag vet,

endast hos vissa arter af Pinus och Abies. Kambiformet sak-

nas uti större delen af fjället hos Heritiera. Stundom om-

gifves kärlknippet af en strängskida.

Mjölkrören äro att söka hos de växter, i hvilkas öfriga

vegatativa delar de förekomma. Jag har funnit dylika hos

Ficus.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 59

Efter denna öfversigt af knoppfjällens väfnader skola vi

se till, huru fjällen lämpligast kunna grupperas ur anatomisk

synpunkt. ') Vi få då följande uppställning.

Skema öfver knoppfjällen (ur anatom. synpunkt).

A) Cellqvalitetens reduktion obetydlig och inskränkt till:

a) trikombildningar; grundväfnadens celler temligen rikt

klorofyllförande;

Fraxinus-, Eleagnus-arter ;

b) epidermis och kristallsäckbildning uti fjällens längd-

riktning; grundväfnadens celler klorofyll- eller erytro-

fyllförande;

Saliz-arter, Staphylea-arter, Acer platanoides L.,

Syringa vulgaris 1., Amelanehier-arter.

B) Cellqvalitetens reduktion betydlig.

I. BSekretförande (harts-slem-kristallförande) fjäll.

Cellmembranerna uti den hartsförande delen äro uti ty-

perna 1—53 i allmänhet temligen fasta, stundom kutikulariserade,

resorberas hos fjällen af fjerde typen samt sjunka tillsam-

mans uti femte, så att cellväfnaden ofta får utseendet af en

mängd tätt hopklibbade membraner.

1. Prunustypen. Tydlig gräns mellan en öfre, hartsförande

del och en nedre af lefvande celler, hvilka åtminstone

på de yttersta fjällen äro afstängda från fjällets öfre

del medelst en korkbåge. Utan eller med små kolle-

terer.

Prunus Padus L., P. domestica L., Pyrus Malus

L., P. communis L., Amygdalus nana L., Caragana

arborescens LaAM., Evonymus latifolius MirL., Ce-

rasus acida BorcKH., Myrica Gale L.

1) Prof. ARESCHOUG (anf. afh.) lemnar en öfversigt af knoppfjällens väf-

nader uti deras öfre, skyddande del. Denna kan nämligen enligt hans

åsigt utgöras af: a) bast, b) inre barklagret (öfvervägande), c) yttre

barklagret (öfvervägande), d) kork, e) epidermis.

60 oB. ADLERZ, BIDRAG TILL KNOPPFJÄLLENS ANATOMI.

2. Sorbustypen. Hela fjället hartsförande utan någon gräns

mellan dess öfre och nedre del. Inga korkbågar. Rik-

lig hartsafsöndring från fjällen medelst kolleterer eller

på fjällens insida sittande papillceller (Populus).

Esculus Hippocastanum L., Sorbus scandica ER.,

S. ÅAucuparia L., Betula verrucosa EErRE., Alnus

glutinosa GERTN., Örategus coccinea L., Populus

nigra L., P. dilatata Ait., P. laurifolia LEDEB.,

P. balsamifera L.

3. Daphnetypen. Hela fjället hartsförande (utom de allra in-

nersta), men ingen hartsafsöndring från fjällen, som

sakna kolleterer. |

Duphne-arter, Spiraea crenata L., S. ulmifolia

ScoP., Lonicera tatarica L. och de yttersta fjällen

af Syringa persica L. och Ligustrum vulgare L.

4. Tilia—Cephalotaxustypen. MHarts(slem)bildningen inskränkt

till vissa celler fördelade efter fjällets hela längd i

form af:

a) slemkaviteter, Tilia-, Heritiera-, Corylus-arter,

b) hartsgångar, Cephalotaxus-, Podocarpus-, Gingko-,

Phylloceladus-arter.

5. Abiestypen. Fjällen ytterst tunna till följd af de hopsjunkna

cellerna och ensidiga genom oftast stark utveckling

af yttre epidermis och frånvaro af den inre. Cellerna

innehålla rikligt

a) harts, som afsöndras från fjället, Pinus-, Abies-

arter.

b) kristalldruser och harts, som ej afsöndras, Ribes-

arter, Vaccinium Myrtillus L., V. uliginosum L.

II. Sklerenkym (sklerotiskt parenkym)-förande fjäll.

6. Cytisustypen. Sklerenkymeeller korta.

Cytisus Laburnum L., Hakea corymbosa RB. Br., Azalea

indicu L., Symphoricarpus racemosus MIicEx., Spirea

salicifolia L., S callosa THUNB., S. trilobata L.

7. Quercustypen. Sklerenkymeceller långa (åtminstone de festa).

Quercus-, Fagus-, Carpinus-, Deutzia-arter.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 61

III. Korkförande fjäll.

8. Esculustypen. Mägtiga, vertikala, hypodermatiska korklager.

Esculus glabra Winirp., E. Hippocastanum L., Ulmus-

arter, Heritiera macrophylla (enl. etik.), Phyllantus-arter,

Populus alba L., Acer campestre L.

Hos vissa fjäll äro de skyddande väfnaderna så kompli-

cerade, att de kunna hänföras till flere typer, t. ex. Heritiera

och Esculus Hippocastanum.

De under afdelningen A) omnämda innefatta de fjäll,

hvilkas anatomiska byggnad blifvit minst omgestaltad till skydd

för knoppen. De festa cellerna äro här lefvande och kloro-

fyllförande. Dock är aldrig klorofyllhalten så rik, som hos

örtbladen. Den under A) b) nämda kristallbildningen bör ej

fattas som inskränkt till denna afdelning, ty den förekommer

tvärtom hos de festa fjäll, utan det är den enda form, hvar-

under sekretbildning här framträder. Angående de typer, som

innefatta de sekretförande fjällen, har jag fästat vigt vid, om

harts afsöndras från fjället eller ej. Detta har skett på den

grund, att jag anser, att det skydd, som lemnas, är väsendt-

ligen olika, allteftersom en dylik afsöndring eger rum eller

ej. Hvaruti denna olikhet enligt min tanke består, är förut

omnämdt. De sklerenkym- och korkförande fjällen lemna ett

passivt skydd i motsats till de sekretförande, hvilka skydda

knoppen på ett mera aktivt sätt.

Till sist är det mig en kär pligt att uttrycka min tack-

samhet till prof. V. B. WIiTTROCK, som först fäst min upp-

märksamhet på detta ämne och äfven sedan välvilligt gått

mig tillhanda med råd och anvisningar.

Förklaring öfver figurerna.

Tafl. I. Fig. 1—6. Heritiera macrophylla (enl. etik.); 7. Crategus

coccinea LDL.

1. Tvärsnitt genom nedre delen af ett fjäll (4).

2, 3. Slemkaviteter uti tidigare utvecklingsstadier (CS Å

4. Fullt utvecklad slemkavitet med kork (52).

» 5. Kärlknippe från fjällets öfre del med kork (212)

6. Tvärsnitt genom basen af fjället, skematiskt (EP).

7. HEpidermis med underliggande celler (Å).

Tafl. II. » 9. Crategus coccinea L.; 8. Eleagnus argentea PURsSH.:

10. Deuteia gracilis S. & Z.; 11—15. Azalea

indica L.

» 8. Tvärsnitt genom midten af ett fjäll (22).

» 9. Längdsnitt genom midten af ett fjäll (52).

» 10. Längdsnitt genom midten af ett yttre fjäll (2).

» 11. Tvärsnitt genom midten af ett fjäll (22).

» 12. Längdsnitt af samma fjäll Ef).

» 13. Af ett längdsnitt på gränsen till det utväxande

bladet (ÅT)

» 14, 15. Såsom föreg. men något högre upp (TX).

Tafl. III. » 16—18. Cephalotazus drupacea SS. & Z.; 19-20"

Sorbus scandica FR. 21. Amygdalus nana LL.

» 16. Tvärsnitt genom basen af fjället (32).

» 17, 18. Hartsgånga i olika utvecklingsstadier (2).

» 19. Längdsnitt vid midten af ett yttre fjäll (=).

» 20. Längdsnitt af en kolleter (F7).

» 21. Längdsnitt af ett yttre fjäll, visande korkbågen (Ef2).

Tafl. IV. >» 292. Cephalotaxus drupacea S. & Z.; 23—24. Hakea

corymbosa R. Br.; 25. Cytisus Laburnum &L.;

26, 27. Esculus glabra WiLLD.

» 22. Längdsnitt genom öfre delen af fjället, skema-

tiskt (£2).

» 23. Längdsnitt något nedom midten (5)

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 15. 063

Tafl. IV. Fig. 24. Längdsnitt något ofvan midten (”).

» 25. Tvärsnitt af ett utbildadt fjäll =").

» 26. Längdsnitt genom öfre delen af ett fjäll (22).

» 27.- Tvärsnitt af ett dylikt fjäll (£2).

a = yttre sidans epidermis, b = inre sidans epidermis, c =

kollenkym, h — hartssäck, Ah = hartsförande parenkym, hg = harts-

gång, k = kork, k' — kambiform, p = parenkym, p' = palissadparen-

kym, på = papillceller, g4 = kutikula, st = strängskida, sk = skleren-

kym, skp. = sklerotiskt parenkym, s = slemkavitet, t = trakéer.

FAR : 0 NR

k ; f lent Ag

kd (CR) Ha ed nål HY SE. MOA LT BÅL

RT A slag Na Höra Bla a

på

nl nalle fue

| in HDKNOO

ARA i LA Ar

Avi An MOTA RNE &

BENA S GVD

”

LTALPITS

Bihang till K.Vet.Akad. Handl, Bå.6.N215.

N:098

JC TA

ADJ

Lith.W. Schlachter, Stockh.

till K.Vet. Akad. Handl. Bad. 6. N215.

HÖ | > —

Adlerz del Lith.W. Schlachter, Stockh.

SÖN

i Flag

DERE OM SGT EE PRADO TRANS NARE,

i Å je E |

Bihang till K'Ver. Akad Handl. Bå.6.N: 15.

EE TITS ANTAS

TSAR SNS SANNA TAI VVVMVIAAN

Rn AAA VYVVUNVYD UVYNVIVVYNUVUVVYNSVAN VVS VN LN Nga

NA DTI MANS EEAADDIAAA NEON SMVVNNN M AN MYSA

SANNA NYMAN ADA AS IVNNS ANNA ANNA DE

SE = —

CA pA ) N

E. Adlerz del. E

Lith. W. Sehlachter, Stockholm .

Bihang till K. Vet. Akad. Handl. Bd.6.Ne15. | TAL

TANT

- TARAS TEATRAR

Far STEKER WTA ATA ATAT TATA TATA VTA KITAK DA SO OTS UN NV UVYVYVVÄAAS

ATA" STAT ATA AT AVDI ATA A TATA UTV VIJVUU SUV UUVUUVVUUVVDVURVVVYVN SVNN fr

Va AYA YA VAA VAA ATA VAAN V VVE UTAN IANA UV VUVINVVYVUVVAARAA

EE AR RE AR

E. Adlerz del. «

CAT ANI Dr

BIHANG TILL K. SVEISCKA VET AKAD. HANDLINGAR. Band 6. N:o 6.

UNDERSÖKNINGAR

THEORIEN FÖR HINLAKROPPARNAS RÖRELSER

HUGO GYLDEN.

MEDDELADT DEN 9 NOVEMBER 1881.

STOCKHOLM 1882.

KONGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

Ned Mad alt

ADR RANA SOA IK

FC TETI Rn IKT

FR i

yi £ j Fr

; k

« 4

- .

vest Löne. Få SJ

ER FILTRERA

I den första afdelningen af föreliggande undersökningar

hafva grunddragen till ett förfarande blifvit angifna, hvilket

synes erbjuda större utsigter att uppdaga naturen af himla-

kropparnas rörelser, än de hittills, inom den s. k. störings-

theorien brukliga methoderna visat sig mäktiga till. Sjelfva ut-

gångspunkten var 1 denna afhandling en väsentligen annan

än den, som ligger till grund för föregående bearbetningar

af det ifrågavarande problemet. Då man nämligen förut, i

den första approximationen endast tagit sådana termer i be-

traktande, som icke varit multiplicerade med den störande

massan, så medtogs vid den i nyssnämnda afhandling inledda

undersökningen genast i sjelfva utgångsformeln en term, be-

roende af den störande kroppens massa. I öfverensstämmelse

med den princip, som legat till grund för denna åtgärd, upp-

stäldes fundamentalformlerna för de följande approximatio-

nerna under en sådan form, att vissa termer af högre ordning

tillgodosågos på samma gång som de af lägre, och att sålunda,

med rörelsens natur väsentligen mer öfvensstämmande uttryck

kunde ernås.

Härigenom vanns omedelbart en annan föreställning om

den störda kroppens bana än den, som blifvit utbildad på

orund af förutsättningen, att det s. k. trekroppars problemet

lämpligast löses genom utvecklingar efter potenserna af den

störande kraften. I stället att i den första approximationen

finna banan vara en ellips, i hvilken rörelsen försiggår i en-

lighet med de keplerska lagarna, föranleddes man att upp-

taga föreställningen af en intermediär bana af den beskaffen-

het, att apsidernas medelrörelse i densamma redan funnit sitt

uttryck. Det är utan vidare bevis genast tydligt, att den

fingerade rörelsen i en sådan bana skall kunna närmare an-

sluta sig till den verkliga, än rörelsen i en keplersk ellips.

4 GYLDEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

I den föreliggande afhandlingen skall undersökningen

föras till den punkt, der numeriska tillämpningar kunna vid-

taga. Det är dock isynnerhet ett visst slag af termer, hvilkas

härledning här åsyftas. I de allmänna uttryck, som angifva

den störda kroppens koordinater såsom funktioner af någon,

af tiden beroende variabel, förefinnes nämligen periodiska

termer af tvenne väsentligen skilda slag. Till det förra räk-

nar jag dem, hvilka icke försvinna, om den störande massan

sättes lika med noll, utan i denna händelse antaga konstanta

värden samt förena sig med de elliptiska elementen. Sådana

termer skola i det följande benämnas elementära termer. +De

till det andra slaget hörande termerna försvinna med den

störande massan och skola kallas koordinerade. Det är termer

af det första slaget, hvilkas bestämning undersökningarna 1

denna afhandling hufvudsakligen afse. Ofta äro de väsent-

ligaste af de elementära termerna vida större än någon af de

koordinerade samt erfordra 1 följd häraf en omsorgsfull under-

sökning. Desamma uppträda nämligen — såvida man icke

utvecklar efter den störande kraftens potenser — under så-

dan form, att den störande massan endast förekommer såsom

faktor till argumenten för de trigometriska funktionerna.

Koefficienterna innehålla deremot icke denna massa såsom

faktor, utan äro de största af dem af samma ordning som den

störande kroppens banexcentricität. Anordnar man deremot

de successiva approximationerna efter potenserna af den stö-

rande kraften, så uppträda de elementära termerna under

formen af sekularstöringar, hvilkas konvergens åtminstone

icke är bevisad.

Om en elementär terms koefficient innehåller första po-

tensen af excentriciteten såsom faktor, säga vi denna term

vara af första ordningen; innehåller en sådan koefficient

någon af excentriciteternas qvadrater eller deras produkt

såsom faktor, säga vi termen vara af andra ordningen, o. s. v.

Det är tydligt att man ej, utan att göra våld på pro-

blemets natur, får anse elementen i den intermediära, och

än mindre i den elliptiska banan såsom absoluta konstanter.

Sekularstöringarne skulle under sådan förutsättning uppgå till

belopp, hvilka i det förra fallet vore af samma storleksordning,

som den störande kroppens banexcentricitet, i sednare fallet

som summan af den störandes och den stördas. Men tänker

man sig uttrycken för koordinaterna 1 den intermediära banan

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 16. 5

innehålla konstanta element jemte dertill hörande elementära

termer, så vinner man föreställning om en absolut bana, d.

Vv. s. om en bana, hvars element äro absoluta konstanter,

samt i hvilken rörelsen så nära ansluter sig till den verkliga,

att afvikelserna alltid äro och förblifva i samma storleksord-

ning som den störande kraften.

I den theoretiska astronomien har man således att sär-

skilja emellan tre olika betraktelsesätt:

1:o den keplerska ellipsen; beräknas en himlakropps koor-

dinater under förutsättning, att integrationskonstanterna äro

elliptiska element, så finner man sekularstöringar, hvilka i

maximum uppgå till en qvantitet af samma storleksordning

som summan af de båda excentriciteterna;

2:0 den intermediära banan; denna karakteriseras deraf,

att apsidernas medelrörelse här redan funnit sitt uttryck; af-

vikelserna emellan de intermediära koordinaterna och de sanna

kunna uppgå till belopp, hvilka i storlek äro jemförbara med

den störande kroppens banexcentricitet;

3:0o den absoluta banan; 1 denna äro, förutom apsidernas

medelrörelse, äfven de af den störande kroppens banexcen-

tricitet beroende, mycket långsamma periodiska ändringar af

apsidriktningen och excentriciteten upptagna, och äfvenså en

liknande ändring af medellängden för fundamentalepoken;

beräknar man således koordinaterna i den absoluta banan

under förutsättning af konstanta element, så finner man af-

vikelser från de sanna koordinaterna, hvilka äro af samma

storleksordning som de störande krafterna, eller andra med

dessa jemförbara qvantiteter.

I rent praktiskt hänseende vore det emellertid mindre

lämpligt att i de, för den absoluta banan gällande uttryck

upptaga alla elementära termer; det är tvärtom vida fördel-

aktigare, att med det stora antalet koordinerade termer för-

ena sådana elementära termer, som i följd af koefficienternas

ringhet äro jemförbara med dessa. På så sätt erhåller man

visserligen en mindre fullständig föreställning om den abso-

luta banan, men man finner uttrycken för koordinaterna i

densamma representerade genom temligen enkla formler, utan

att derföre härledningen af de koordinerade termerna blifver

väsentligen försvårad.

Ofta blifver det dock nödvändigt att i uttrycken för

koordinaterna i den absoluta banan medtaga vissa termer,

6 GYLDEÉN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

som kunna kallas halfelementära, och om hvilka man under-

stundom utan en djuptgående undersökning icke kan säga,

huruvida de böra räknas till de elementära termerna eller

icke. Dylika fall inträda alltid då, när medelrörelserna äro

så nära kommensurabla att de på grund häraf uppkommande

termerna med lång period erhålla koefficienter, hvilka i

storlek äro jemförbara med de elementära termernas. Detalj-

undersökningen af dylika termer skall jag emellertid icke

meddela nu, utan uppskjuta detta till en följande afhandling.

Emedan de absoluta elementen i allmänhet förete ganska

betydande olikheter i jemförelse med' de för en viss epok

gällande elliptiska elementen, så blifver det fram för allt

nödvändigt att omarbeta theorierna för de åtta hufvudplane-

terna. I synnerhet, innan en sådan omarbetning för Jupiter.

ägt rum, hvarigenom uttryck för koordinaterna i denna planets

absoluta bana blifvit funna, låta sig ej heller dylika uttryck för

de små planeterna fullständigt uppställas. I hufvudplaneternas

banor äro emellertid excentriciteterna så små, att en ganska

väsentlig förenkling af det i den föregående afhandlingen af-

sedda förfaringssättet kan äga rum. Denna förenkling beror

väsentligen derpå, att man alltid, så ofta excentriciteten ej

öfverskrider ett visst belopp, med fördel kan uttrycka den inter-

mediära radiusvektor såsom en periodisk funktion af den

intermediära längden. Härigenom vinnes den ej ovigtiga

fördelen, att de olika argument, som uppträda vid utveck-

lingen af störimgsfunktionen, med största lätthet kunna re-

duceras till hvarandra. Vi erhålla emellertid nu nya former

för koordinaterna i den intermediära banan; och i det vi

tillse att hithörande uttryck blifva så enkla som möjligt, fästa

vi intet afseende dervid, att de nya formerna ej motsvara

alldeles samma utgångspunkt, som den, hvilken ligger till

grund för undersökningarne i $ II. Skilnaden emellan resul-

taten, som blifver en följd af dessa båda undersökningar, är

för öfrigt ytterst obetydlig och kan lätt sammanslås med de

koordinerade termerna. Öfvergången från den ena formen

till den andra är äfven en ganska enkel operation, som kan

verkställas när man finner det lämpligt, och motsvarar i viss

mån, dock utan fullständig analogi, öfvergången från den

sanna anomalien till den excentriska i den keplerska ellipsen.

Vi kunna slutligen lägga märke dertill, att man medelst de

nya uttrycken kan ernå en något större anslutning till den

BIHANG 'TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 16. i

verkliga rörelsen, än det är möjligt medelst de i $ II an-

förda formlerna.

Den första paragrafen 1 föreliggande afhandling, eller i

fortlöpande nummerföljd $ V kommer derföre att innehålla

en undersökning om den nya formen för radius-vektor i den

intermediära banan. Den derpå följande paragrafen inne-

håller störingsfunktionens utveckling, hvilken måste föregå

undersökningarne af den absoluta banan. $ VII innebåller

en förberedande undersökning af den absoluta banan, samt

$ VIII, med hvilken denna afhandling afslutas, en numerisk

tillämpning på planeten Hecuba.

3 GYLDEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

$ V. Härledning af radius-vektor i den intermediära banan

såsom funktion af den intermediära längden.

al.

På grund af de i art. 5 anförda relationerna finner man

a -— jä

— FR RAG) Veg ta

ÖRENRA UPN RE

ö 0 V co

eller, om man med a betecknar en konstant,

GG (NT Ve,

a My tr GA

Ne NE ER

Glöky = RN C0 GO

I denna eqvation införa vi 1 stället för — en ny variabel

, hvilken vi definiera medelst likheten

a tt

ra (Lö 00)

men 1i stället för hvilken vii EE $ helt enkelt skrifva o. Vi

erhålla nu

d? o

END

Då nu F, antages vara en funktion af endast z,, och 9 är

af samma storlek som excentriciteten, hvilken antages vara en

liten qvantitet, så kan denna funktion utvecklas i en konver-

gent serie af formen

ER OJ OMElEN 05 OR ASS:

och vi erhålla härmed följande likhet:

FI = B00 =3porF Benr0? FoB OR

Vi sönderdela nu först och främst o 1 tvenne termer, i

det vi sätta

=E NS

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 16. 9

samt bestämma £R, ur likheten

ERA

(A) ga RICE 0) BB, =: RI;

för den andra termen finna vi då nedanstående differentialeqvation:

GS) = Bö Fö dör ck Da JG ot P5 NR AN

dvi

+ S, [280 RB, + 303 Ri + 48, RI +. |

FS [GR Jo Ar LON UR Ae RAS Sa ee 1

SE [öar öar dugt LÖR: LOS 1

För att förenkla framställningen af denna likhets behand-

ling beteckna vi koefficienterna till de olika potenserna af S,

på följande sätt:

2 ÖR ( SN (a ÄR re AS

Nara, 40 RS NGA SUS Te ae

JE = (fig ar DN Lar ÖL Låg SST EIDEE

OEVT

hvarigenom erhålles:

AES SÅ

TR + (1 — £, — 383 RB?) SS =B, + By Sy +. rr

Sätta vi vidare

ST = R, Tr SÅ

samt låta eqvationen

(B) TT + (1—2A —3 6 RR, =B,

gälla såsom definition för £R,, så erhålla vi för bestämmelsen

af S, en likhet af nedanstående form:

d? S

faan (00 NS GC OR 005 Fre

der vi betecknat

Cr BTR nB a fue ad

(CITES JAR SE DD EE Aer

CET orbit OBE RAT os

ÖAKSTIV:

En ny sönderdelning, i hvilken vi sätta

STR, + S,

10 GYLDÉN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKOPPARNAS RÖRELSER.

samt bestämma AR, ur likheten

dr 5

gifver oss ett resultat i afseende på S;, analogt med det, vi

funno för S,, nämligen

d?.S

dvd

der D-kofficienterna äro bildade alldeles på samma sätt som

de föregående. Man har nämligen

Dy =06, Sar RE

2 (1— 8, + 383 BR) 5, — Dy RR

oa ST NA

Dessa operationer kunna tydligen fortsättas, och om de

äfven äro konvergenta, något som här förutsättes, erhålles ett

resultat af formen

(40) O = Ög IF JD Ar dig AF ösa a

33.

Tvenne väsentligen olika differentialegvationer föreligg:

oss nu till integration, likheterna (A) och (B); med den sed-

nare är likheten (C), och de derpå följande af samma beskaf-

fenhet, identiska.

Till likheten (A) erhålles omedelbart en första imtegral,

nämligen:

El LAN

| I / =g>"— (1—f,) Bit 383 BT

der vi med g? betecknat en integrationskonstant. — Detta re-

sultat kunna vi omedelbart sätta under följande form:

NED EE Re ( SE

FURA R

om vi nämligen tänka oss konstanterna z och k& bestämda på

så sätt att likheterna

[SA

Ww”

S&S

blifva satisfierade.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 16. 11

Ur dessa likheter framgå äfven de följande

ME An

FE ER

SE DA CIN

| RS rev

hvaraf följer RT

SYNEN

/ Ia

. dR RS

Det funna uttrycket för do 2 leder nu omedelbart till föl-

jande bestämning af R.:

R, AN KÅ 0 |

3 a (Ur Mar TO 6

om vi nämligen med Zz v9 beteckna en integrationskonstant.

Beteckna vi vidare:

Lo, =E = dina

z Zz

samt bortlemna vi för korthetens skull konstanten x,, hvilken

vi kunna tänka oss förenad med «+, så erhålla vi

(41) JiNg, = 2 Se

SEE VOR sn &

VI +? B3

34.

Sedan vi sålunda, medelst den utförda bestämningen af

funktionen R,, integrerat likheten (ÅA), gå vi att söka inte-

gralen till likheterna af formen (B). För detta ändamäls vin-

nande införa vi 1 besagde likhet argumentet x samt derjemte

det nyss funna värdet af R,; i stället för likheten (B) hafva

vi då att integrera denna

OFTA

eller, om man här inför värdena

A” 4 : 2

+ gå [1 — 8, — 383 kx? sn x)| KR, gt Bö

2? 2

ge (ES OUR

di03 NT

12 GYLDÉN, UNDERS. AF THEOR1EN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

den följande

då R

de?

Detta är emellertid den LAMÉ'SKA eqvationen i ett af de

fall, der man kan angifva en integral till densamma under

formen af en nationel kombination af enkla elliptiska funk-

tioner. Denna integral är, om termen till höger om likhets-

tecknet tills vidare tänkes bortlemnad, och om + C, betecknar

en integrationskonstant,

9, = CO OD OM då

Den andra partikulära integralen finna vi nu ur formeln

fö == (0 ONA dn a |.

en &£? dn 2?

(D) 2.3 Pme—1—F]R = Bo

der C, betecknar den andra integrationskonstanten. För den

vidare utvecklingen af denna formel hafva vi att företaga föl-

jande operationer.

I den identiska likheten

1 I bla a kk 1

införa vi de från theorien för de elliptiska funktionerna be-

kanta värdena

, Hj (x)

pe KRK ENG

ena? K 2 OG

d OM

k? MM E &, (&£)

Vd AT an RA FAR

der K och E, såsom betecknande de fullständiga elliptiska

integralen af första och andra slaget, kunna angifvas medelst

följande serieuttryck:

2K TR RONNA) 1.-f3OL TENS

= = MAD RR KÖER 4 fest fr 2 AD

Zz LA ALL ÄRR Ser 24 JE

Zz 2 2

2 ok il : SKISES

=S 2 4 6

(KRK NE RT RÖ EE

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 16. 13

samt

2 3 a

= (K—-E—RK)=—1R— få RESA

hvaraf synes att qvantiteten

K—E—4K

är af samma storleksordning som k?.

De anförda uttrycken gifva oss vidare

a Hi (2)

i RO i ET (6)

cn a? dne? ok? K dz

O, (2)

> 18 3 DT)

bet lagda, a Arg

Nu är emellertid

E(ARO TE) EERene

H, (2) 0, (2) ccmrdins

på grund hvaraf man, i stället för det föregående uttrycket,

finner det följande

ät dal AS Sr

engage? I kt K

ke sn d O, ä

en & dn x SORT)

ETS LR

Derjemte angifva vi värdet

SE (TRE / a 6 SÅ

K LG ES ;

för hvilket vi i det följande skola använda en kortare beteck-

ning, 1 det vi sätta

Sk? I

Till likheten (D), då vi i densamma fortfarande tänka oss

termen till höger om likhetstecknet vara lika med noll, hafva

vi således följande fullständiga integral:

R, =0QC, mr dne

DE fn IR ANOR)

EL on gör Ola JA

Up kt 0, (=) ka

LR ae

(E 128

cn « & dn al

14 GYLDÉEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

30.

Integralen till den fullständiga likheten (D) erhålles nu-

mer enligt bekanta regler. Man finner för densamma följande

uttryck

(CESCEN Jin dn 216)

ae EEE HSE O,(x) l I

Rel Ta AON ne dna — ja £ onsdae | der

EAST CT 2 ER SG

- Vi O(n) na dn — ja v 0 & dn z

x IG + )2 ene dn x del

Detta uttryck är emellertid såtillvida lämpligt, som « här

förekommer under integraltecknet; medelst en enkel trans-

formation kan denna olägenhet likväl undvikas. Efter delvis

integration finner man nämligen ur ofvanstående uttryck det:

följande

(FYR 0 one

| 2

C DE S z cn dna — pa & en dne]

snz 1+k£ 0, (2) s

KÄR og ne dn) da

SR O, («)

la KERO NE)

RR l

pr cng dog Il dx | By cnx dog dr

Denna formel RM en egendomlighet, hvilken vi genast

här skola omnämna, och hvilken i det följande blifver af en

ganska väsentlig betydelse. För att framhålla denna egen-

domlighet betrakta vi först de udda termerna af B,. Dessa

kunna vi tänka oss angifna medels följande serie:

ÖS LSINER sr ORK SIGNANEN

— = cn x dne | By FA

cn ne] fB, enx dn x de

der koefficienten b; är multiplicerad med femte potensen af

exentriciteten e, b, med den, 7:de, o. s. v. Hvarje koefficient

innehåller dessutom en faktor af samma storleksordning som

den störande kraften.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 16. 15

Insättes nu denna serie i stället för £, i likheten (42),

så finna vi, förutom en term af formen

Ax en I dn sx

och den första, med C, multiplicerade termen, endast udda

sinus-termer.

Insättas åter i stället för B, termerna i serien

Död OEI LR BDT =

så finner man endast jemna cosinus-termer. Oafsedt de båda

särskildt omnämnda termerna, antager således £, följande form

UTA

R, = ay + dy SM STL + dy COS 2

+ Ad, SIN 33

2K 7E

Och då derjemte, såsom man lätt inser, funktionerna B,, Bs,

0. 8. v. hafva samma form, så följer att funktionen C, icke

kan mnehålla någon term af formen

65 COS &

Men en sådan vore likväl den enda, som i följd af den, i lik-

heten (42) postulerade dubbla integrationen skulle föranleda

en med x? multiplicerad term. Genom att derföre sätta kon-

stanten C, lika med noll, samt genom att bestämma konstanten

C, på så sätt att summan af de med x multiplicerade termerna

försvinna, erhålla vi, ej allenast för R,, utan äfven för R, rent

periodiska uttryck. Och på samma sätt sluter man, att äfven

de följande funktionerna R,, R,, . . - äro rent periodiska.

36.

Den omständighet, att vi disponerat öfver konstanterna

C, och C,, föranleder en, mot dessa konstanter svarande ändring

af elemerterna i Ry; men vi kunna visa att dylika ändringar

föranleda termer i R, af alldeles samma beskaffenhet som de,

med C, och C, multiplicerade termerna i likheten (42). Här-

till differentiera vi uttrycket (41) i afseende på & och x, samt

erinra oss dervid de af HERMITE gifna formlerna för differen-

tiation af elliptiska funktioner i afseende å modylen. Vi finna

sålunda:

16 GYLDEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

Vv [tg AR ST EREA SR än vn NN

2(1—08,) VI +1 (IEEE

2 a CN

AR krdk NE Oy Go så Cha

(1 + k2)2 I + k?

dk O (0 KOEB—ZAK

— = (ön a Ola se = Vi

Vik 0, (2) K

ett uttryck, hvilket omedelbart kan bringas under formen

V Bao ak St — [( + 2) dage RE

200-) (I +k2

k? dk 5 2 TISERROTE)

(1+ Rik Ki BO, (2)

cn x dna — SS Xx NL anal

Jemföres nu detta uttryck med likheten (42), så befinnes, att

dk och da, böra bestämmas ur formlerna

(82 CE NE

SR ES SYRE SE

(LE 2 (1 — £7)

[(1 + k?) day + Ly kdk] = are (EN="0

Ass RO

(1 + ky

Hl.

Sedan konstanterna x och således äfven & och förhållandet

1 RN för INR . . 2 a K E - E

Ver 3 K blifvit bestämda, kunna alla termer, som icke

äro af elementär beskaffenhet, vanligen till en början bort-

lemnas. Emellertid är det fördelaktigt att af dessa dock genast

medtaga en enda, nämligen den konstanta termen i R, + R,

Ye skal mere Vi kunna då, om denna konstant betecknas

med x,, samt om man sätter

WE" (ör LB

uppställa följande uttryck

0 = z9 + 27 cos [(1 — c) vy — 7],

der zz är en af v? beroende konstant, hvars geometriska be-

tydelse är longituden för perihelium, gällande för en gifven

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 16. 17

epok. Produkten gv, betecknar härvid apsidernas medelrörelse,

men det anförda värdet för c är icke fullständigt, utan saknar

bland andra äfven en, af den störande kroppens banexcentri-

citet beroende term. Det fullständiga värdet af c kan endast

genom upprepade approximationer erhållas.

Af föregående uttryck för o synes, att denna funktion i

maximum antager värdet Zz, + Zz, samt 1 minimum värdet z,

É NG 1

— 2,; låta vi nu de motsvarande värdena af — vara Lee och

To ET

— , så hafva vi följande relationer

1 +e

1 ur a

=" Ez Zz

Rag Ca ( + Zz) + 241)

1 uy a

=== (1 + 2, — 24);

I + e GC ( 0 2)

och häraf erhålles

My 1

Ch (I + Z0) (= FÅ)

ISF öd

Uttrycket för radius-vektor i den intermediära banan blifver

således, sedan alla periodiska koordinerade, d. v. s. med den

störande massan multiplicerade termer blifvit bortlemnade,

RANN

(43) EES AO

STR. 2

dö URETT

Med undantag deraf att längden här förekommer multiplicerad

med faktorn (1 — sc) är denna form fullkomligt identisk med

den för den keplerska ellipsen gällande.

För tiden, uttryckt såsom funktion af v, finner man på

grund af formeln

(7 = Ear 00

Moa

följande likhet

[CN

(1 — ej dv,

de :

EE ee RS

och häraf synes, att man för medelrörelsen 1 den intermediära

banan har uttrycket

18 GYLDEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

[USS

= RUE

der a betecknar det arithmetiska mediet af den största och

den minsta radius-vektor.

$ VI. Utveckling af störingsfunktionen.

38.

För att förbereda undersökningarna af den absoluta banan

gå vi först och främst att sönderdela den s. k. störingsfunk-

tionen i en följd af termer af sådan beskaffenhet, att vi erhålla

differentialeqvationer, hvilka åtminstone medelst fortsatta ap-

proximationer låta integrera sig. — Den method, som här

skall användas för ifrågavarande utveckling, är densamma,

hvars grundprincip jag redan 1867 meddelat i tidskriften

»Astronomiseche Nachrichten». Denna method är synnerligen

lämplig då excentriciteterna ej äro alltför stora, d. v. s. ej

större, än man finner dem hos fertalet af de små planeternas

banor. Men äfven om excentriciteten af den störda kroppens

bana har ett än betydligare värde, så är denna method dock

användbar så ofta förhållandet emellan de båda medelafstånden

är mycket litet, d. v. s. mindre än +. För beräkningen af rörel-

serna inom vissa partiella stjernsystem, såsom t. ex. & Cancri,

torde derföre ifrågavarande method äfven kunna användas.

Koordinaternas begynnelsepunkt anse vi fortfarande sam-

manfalla med centralkroppens tyngdpunkt, samt beteckna

vinkeln emellan »r och »” med H. Låta vi då (4) betyda at-

ståndet emellan den störda och den störande kroppen, så har man:

(4) = 12452 — 2 cos Hj;

och för sjelfva störimgsfunktionen erhålla vi då, 1 enlighet

med det i art. 1 faststälda beteckningssättet,

UU GNE (RER

a (2) = EI

för cos H hafva vi slutligen det bekanta uttrycket

cos H = cos (v + IT) cos (v' + II') + cos I sin (v + II) sin (v' + IT),

sH;

der J betecknar lutningen emellan de båda planer, i hvilka

den störda och den störande kroppens ögonblickliga banor

ligga. Vinkeln J är således föränderlig, och likaså vinklarna

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 16. 19

Ti och IT, hvilkas geometriska betydelse längre fram skall

fastställas. Deremot är, såsom vi blifva i tillfälle att öfver-

tyga oss om, differensen II — Il i det allra närmaste konstant,

såvida den ömsesidiga lutningen är en liten qvantitet. I det

vi då sätta

IH— IP = 4,

anse vi AA såsom en konstant, likväl under förbehåll att fram-

deles taga i betraktande de små förändringar, denna vinkel

kan vara underkastad.

I afseende på förhållandet EF kan man särskilja tre fall:

r 3 i r :

1l:o då — ständigt är mindre än 1; 2:o då Zz ständigt är större

, |

än 1, och slutligen 3:o då detta förhållande ibland kan vara

. ; 6 3 a

mindre, ibland större än enheten. Utvecklingen af =) gestaltar

sig i de båda första fallen väsentligen lika; i det tredje fallet

måste deremot methoder användas, hvilka förete få likheter

med dem, vi här nedan skola utveckla. I den föreliggande

afhandlingen inskränka vi oss till det fall, då olikheter

ständigt eger rum.

& =

39.

z 2 a EAS de & . E

För den händelse att förhållandet — ständigt vore väsent-

ligen mindre än 1 skulle man med fördel kunna anordna ut-

vecklingen af funktionen efter de stigande potenserna af

ra ee) |

detta förhållande; men då dylika fall, med några få undantag,

inom solsystemet icke äro de vigtigaste, skola vi ordna hufvud-

utvecklingen efter multiplerna af vinkeln H. Denna utveck-

ling beteckna vi på följande sätt:

OM NS

(a — = —C 2 (5) 4 cos H

(2) (4) FÖ ONE - (fa

ENSE |

= 25) (5) (CST EO STAL Fl nn

och hafva då, om vi tillika sätta

FL rr i LA

20 GYLDEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

med stöd af ett bekant theorem:

3 2 irl dq

a ,

n är

[4 an? frN2

1 2 2

al sin q

(ENG

(

Under förutsättning att de båda excentriciteterna äro till-

räckligt små, finner man att differensen v

[AN re

ANG

1 a

ej kan blifva väsentligen större än 2 (e+-e'); man kan derföre,

allt under samma förutsättning, antaga att produkten

e1—(SF ET)

är nog liten, att utvecklingen efter de stigande potenserna

af densamma blifver tillräckligt konvergent för numeriska

tillämpningar. Denna utveckling antager följande form

ar öra stl AGN) 2 (3) ET 2)

(b) CC, = a IB, NG sal (2)

der vi, såsom lätt inses, betecknat

(FT sin 9” dq

7 I (1 —e?sin gp?)

I anseende till den supponerade ringheten af den produkt,

efter hvars stigande potenser funktionen C, blifvit utvecklad,

skola vi stanna vid en viss potens af densamma, och kunna

12 2

3 (SAT : a r

då betrakta C,, såsom en ändlig funktion af (7) (£) , samt

; + ip a

rangera detta polynom efter potenserna af samma qvantitet,

om ock en sådan anordning icke skulle förete någon konvergens.

Vi beteckna då

(2) (n) fa VP jreN? (2) fia NERE

(AG, ENT ANTA 2) la) SR

ip (Gl) i

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 16. 21

samt hafva för M-koefficienterna följande uttryck

(n) Fl (TRE) 1158 a OD)

(M, = 0 |8a FN (Oi 2 Sr By 2 |

(n) n+3r1 (3) i AD SLSNOANA Ch

M, =a E 2 ra CRP 2 SG ee

(e) MM n+5T1.3 (5) SNUSA or

dääeg. Jaa Dr AT ANG

15305: dra 0)

+ 63768 bara ]

(6 SYURV3S

och låter man dessa uttryck gälla med det enda undantag, att

1 1

man i formeln för koefficienten MI inför a. ; —5 i stället

(1) 5 : : ;

för 8, , så anger högra sidan af likheten (a) utvecklingen af

ill

u ad (2).

40.

Innan vi oå vidare, skola vi något närmare anoifva de

a) c/ Oo O

formler, som egna sig för den numeriska beräkningen af koef-

: (5) RIS | i

ficienterna £, - Härtill tjenar först och främst serien

(IRIS TOP) stan 0;

TNE I TRAG. 2n | 2 2n + 2"

s (s + 2) (2n + 1) (22 + 3) , |

FAT (On 2) (An Hä) cf

samt den följande, i hvilken vi beteckna

(025

Per

[Ed 3 (221) ERS

ÖRA gt DA En Ena

s (s + 2) LS EN

Denna sist anförda utveckling är i synnerhet då användbar,

när n är ett stort tal i förhållande till s.

Det är emellertid hvarken nödvändigt eller ändamålsenligt

att medelst någon af de anförda eller någon annan independent

22 GYLDEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

formel härleda hvarje särskild £-koefficient. Tvärtom, medelst

en rekursionsformel, som vi här nedan skola angifva, erhåller

: 1 - kr

man, då alla 2 samt de mot de största n-indices svarande

gr äro på annan väg kända, alla g medelst en ytterligt enkel,

och derjemte felförminskande räkning. Denna rekursionsformel

erhålles omedelbart på grund af uttrycket (c). Multipliceras.

nämligen täljare och nämnare under integraltecknet med

1 — 0? sin q?, så framgår

(EEE IS)

ÖR SE Pn SL Öp

eller

(s + 2) (5) SSE 2)

Pn (Op OR ör sel 9

hvilken är den ifrågavarande formeln. — Genom ett upprepadt

användande af densamma erhåller man den följande

(s + 2) (5) ES) (s) 2m (s+ 2)

FN 22 4

(Öp = Pn Fe ög NR or € [GRE ars Saar (RE

hvaraf man kan begagna sig för att kontrollera de enligt den

föregående formeln utförda räkningarna.

É e (1) : hö

För härledningen af koefficienterna £, skola vi använda

ett förfarande, som blifvit angifvet af HANSEN, och hvilket

äfven med fördel kan tillämpas då andra s-värden komma

ifråga.

41.

Man inser omedelbart, att funktionen

SIN 2 RR EE

(CC= St äv [1 — 0” sin qp?! cos

försvinner såväl för & = 0 som för q& = 3 ax. Differentieras

i fråga varande likhet, så betinnes

3 DIN 2

n > 1 — 0? sin q

OS (2 LS cCOSIQT . dq

I — 0” sin gp?)

kl 2n+2 d

+ (s — 2) a? sin q cos Q? — z

2n+2 1 — 0? sin q?

— sin q 7: dep

[1 — 0” sin q?)>

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 16. 23

eller

2n dy

. S

1 — a? sing?)>

sin q

dU = (2 n + 1)

= (ER ENN EEE

—

: 2n+4

sin q da

+ a? (2n-— ss + 4)

(1 = 0? sin q?jz

Ur denna likhet finner man, genom att integrera densamma

emellan gränserna o och 17, samt på grund af det anmärkta

förhållandet i afseende å försvinnandet af funktionen U och

med hänseende till eqv. (c), följande relation:

Her ae PR on SSG

(Aa

n+2

+ oa [2n—s + 416

Med stöd af denna likhet härledes på bekant sätt ett kedje-

bråk, hvarmed förhållandet emellan tvenne på hvarandra föl-

jande fg-koefficienter erhålles.

Man inför följande beteckningar

als)

n (5)

2 2n+1

no 2n + 2 + 0? (2n — s+ 3)

+ = En

n Å

.2n—s+4

jö = 07 RU D

n 2n+1 fe STON

och erhåller, sedan dessa blifvit införda 1 ofvanstående likhet,

den följande

1 2 Sr 5 25 ER le

hvarur det ifrågavarande kedjebråket omedelbart framgår.

24 GYLDEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLA RROPPARNAS RÖRELSER.

Man finner nämligen

See

é ! LG SÖN

eller

SV 1

jä =

i JANA

I händelse detta kedjebråk är tillräckligt starkt konverge-

rande, finner man, genom att fortsätta detsamma, omedelbart

värdena för de olika IN och således äfven de sökta förhål-

landena Pp,» hvarefter f-koefficienterna beräknas med stöd af

formeln

(EEG |

[RO SORAN

n—1

Konvergerar det för >, anförda kedjebråket deremot icke,

eller är dess konvergens så långsam, att den numeriska til-

lämpningen af detsamma blifver alltför besvärlig, så kan man

använda ett annat kedjebråk, hvilket äfven härledes i öfver-

ensstämmelse med HANSENS föreskrifter.

För växande n konvergera qvantiteterna MÅ mot gränsen

1 + 0; sätta vi derför:

BR er HR

n = (2n + 2) (1 + 0?)

så konvergera qvantiteterna dr tydligen mot gränsen 1. Genom

att insätta detta värde för grn i den likhet, hvarur det ofvan

anförda kedjebråket erhölls, finner man under beaktande af

betydelsen af f, denna relation

ENG 28 — si (20 Sk 4) (2

4 TE Fn DAR (2n + 2) (2n + 4) RE

hvilken gifver anledning till följande kedjebråk

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 16. 25

JARRE

il rr ,

oder man betecknat

LA so” | (22 + NMS0 ri 5 -

paren 24) fa On +4)An+6) -

2 ÖGREN + (ömsr d) (Lina O=3) -

BR 6)(2a 8)” Rn (An +8)0n + 10) ”

etc. etc.

För s=1 gestalta sig ofvan anförda formler något enklare;

man finner:

RR 2n+21+0?

re > AS —(2n +3) On + 3) a?

Ia En + I n n+1 (2n+22)(2n + 4) 1+ 0?

TK 05) La

ONES. V.

42.

Det återstår oss nu att uppsöka de räkneföreskrifter, som

särskildt för de fall, då n har värdet noll, leder till indepen-

denta bestämningar af de till denna index hörande f£-koeffi-

cienterna. För detta ändamål komma naturligtvis i främsta

rummet de, i början af artikeln 40 anförda serieutvecklingarna

1 fråga, men från theorien för de elliptiska integralen erhålles

formler, hvilka för detta ändamål äro fördelaktigare. — Fram

för allt erinras att

| (ör ZI

b OSTAR

då K betecknar den fullständiga elliptiska integralen, mot-

svarande modylen k=40. Beräknas derför:

26 GYLDEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

sin 9 köra tan OR

sin 9, = k,; k, = tang 3 6

SD dh = högg Jr = UNG 165

O3 By Fa RER ons

så finner man Cv genom att använda formeln

ov (1 EA (RER

För. andra s-värden har man

Z du

e SR

J (dnu)

från hvilken formel åtskilliga, för numerisk räkning lämpliga

uttryck kunna härledas. Vi inskränka oss likväl här till att

framhålla det vigtigaste af dessa, nämligen det, som erhålles

om s sättes lika med 3. För detta fall finner man på grund

af formeln

9 (1)

1 kv EL OR

(ORÖRT du -

följande värde för BE

21000 Il

23) EE

zz 1—k?

(1)

[I —Ik2 (1 + Ik, + + ky ko + >.)

43.

Vi återgå nu till framställningen af störingsfunktionen

och dess partiella differentialkoefficienter. Den form för be-

sagde funktion, hvilken omedelbart erhålles på grund af de

i art. 39 meddelade uttryck, är följande

/ AR Ip? "NS [pA

(NN Keb do Mm; (=) (2) + MP (5) (5) dera

u ; r 7 I Aa

7 2

NE fe a NG

+2 MT (5) = SM = (2) re | cos H

r (Ad iF a

AO) a NE far NE Nr CN) [AN RNE

SE UME = (a + M, (7) - + <> | C08 215

1 ad - Ip Ad

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 16. 2

Medelst differentiation erhålles häraf vidare:

renad (2) Ta É

(45) =S

(Br Gl Cd

Få

—

ARE

pet

S/N

—

Sr vTE

[Sr

Gå r 1

4 AG. fa NG

RN 2 Å + 5M7 (7) (2) + |cossk

ö r'] da NEN Ne

KRO) a CD) 2) (5) (ET Esa 0 cos H

& u'ce, Öv 22 | M) (7) (a Er FASS IT

12 fr NE 0 cos 2 H

Den partiella differentialkoefficienten 1 afseende å cos H,

hvilken erfordras för härledning af uttrycket för bredden

öfver ett fundamentalplan, utelemnas här, emedan vi, äfven

i denna afhandling inskränka oss till undersökningarne af rö-

relsen 1 banans plan.

44.

Den form, vi 1 art. 31 antagit för radius-vektor i den in-

termediära banan, skola vi äfven använda för den absoluta.

I det vi nu beteckna

uar

C9 Po

hafva vi, 1 enlighet med uttrycken i den åberopade artikeln,

0 Po

Radius vektor i den absoluta banan skola vi beteékna med (r)

samt sätta

a — I + 00

28 GYLDEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

Qvantiteten (p) tänka vi oss emellertid icke såsom en konstant

utan anse densamma vara en funktion af samma föränderliga

som ingå 1 uttrycket för (0). Det kommer dock att visa sig,

det de föränderliga termerna i (p) äro af en högre ordning

än (0), så att man i en första approximation kan sätta py il

stället för (p). Denna sist anförda funktion anse vi för öfrigt

definierad genom likheten

ka LV

(EO

dervid (ec) betecknar summan af vissa 1 den fullständiga funk-

tionen c förekommande termer.

Slutligen beteckna vi

a Gc (25)

och sätta vi dessutom

a SE 0

då Pp 0

på

så har man

= 1 + GO + (I

Det är efter potenserna af o — hvilken qvantitet vi förut-

sätta alltid förblifva tillräckligt liten — samt en analog qvantitet

o', som vi nu gå att utveckla koefficienterna i likheterna (45)

och (46). DRska utvecklingar skola vi beteckna på följande

sätt:

FS LR av (2) 0 oj rg

(CC) Ch Or / ; ) ; 23 2

BI 0 of et cos H

; ) ) 3 of er cos 2H

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 16. 29

RENOR((N OM a Ft ORCOSKEN

du 12 0

0 cos 2 H

SÖK = 06

i hvilka uttryck s och s' såsom imdices betyda hela tal.

För uppställandet af uttryck för koefficienterna As,s' och

3s,s' erinra vi oss att

FIG CER n (n Re ) |

AR Al

sm 1 | ( OR nd 1)

ad KA il ; mm Im 12

Fe TEONETE eo

2 NE a rs : NGE EE é

Koefficienten till ov i utvecklingen af JE blifver således

(S n (n + 1) dh DER a FS Ky 2 BER

z ; META z GONE

samt koefficienten till o” i utvecklingen af :

nm (m— 1). SE — 8 + Ky (m)

ESD :

Med stöd af dessa värden finna vi för de i fråga varande koeffi-

cienterna följande uttryck

al anv =(=1 = JB 0 BO Pp. SR MO

f. 3 ja

u C

(5) (0 15 4 MI I

SS RAG NO SR REN re ae

EA AT AN

ES RP DN RS

30 GYLDEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

ev 30, 2 (EE 1): 5. 2: BÅ pr ag MP

(NE Ö

+ 4B5 BP pa yr

ir 0 (1 2 BE BO 2 F MU

u' JG = ( 1) Po IB; B; a 0 M,

4:8B5? BPpå py MSN

Mä —9 BO) EN

I BN på Jan BD

+ AB 2 Ba På På FER M? + :

- BÖs = (— 1) = RE B( På pr MÅ

h 0

+ 5BEOBP på pt OR

Ur RO JBL KRO —5 YO

ERA AR AMG

+ 6B5 BY po Pe

45.

Vore funktionerna (p) och (p') redan kända, så kunde

man vidtaga den ändring af de i föregående artikel anförda

formlerna, att man insatte dessa funktioner 1 stället för p, och

p, i uttrycken för X, s och B, ,. Härefter skulle dessa qvan-

titeter ej mer vara konstanter. Om man derjemte insatte (0)

och (0') i stället för o och eo i likheterna (47) och (48), så

skulle man erhålla de uttryck för de respektive differential-

koefficienterna, hvilka erfordras för bestämningen af den ab-

soluta banan. Vid undersökningens början känner man emel-

lertid icke funktionen (p), hvilken i någon mån är arbiträr och

måste väljas i ändamål att åvägabringa vissa förenklingar i ut-

trycket för (0) eller för - Men just för att finna den ända-

målsenliga formen för (p) är det lämpligt att använda de kon-

stanta värdena för koefficienterna AA, 2 (OC PB, s samt att 1

likheterna (47) och (48) i stället för o införa qvantiteten

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 16. 31

> [0 — nål + 20 (O

dl vs (p)

ur hvilken relation erhålles

(2)

(0 3 IGT + 0]

Har man funnit ett WE för 0, så kommer det an på att,

med ledning af denna formel, välja (p) på så sätt, att ut-

trycket för (0) blifver möjligast enkelt.

För det följande fastställa vi tvenne parallela system af

beteckningar. Vi sätta dels

(RB) = (01) + (02) + (03) + > > 3

dels

Po (R)=RB lv = (Oj On I Of Too

(p)

så att man har, antingen:

(49) ONE TUE REN

å (p)

eller:

(50) EEE AE ES RE

Antingen vi nu införa (0) eller o i likheterna (47) och

(48), så erhålla vi dock ej de fullständiga uttrycken för de

respektive differentialkoefficienterna, utan måste för att vinna

detta ändamål, till de sålunda erhållna värdena foga termer,

Deroende. i (OM, (Oas SIR Or Org ss NG EN. Sö Cl

härtill erforderliga operationerna — hvilka i båda fallen äro

fullkomligt analoga — möjligast öfverskådliga, beteckna vi

c ör

(51) Je

Ir? ad (AD)

large

och utmärka derjemte med P; » och Q; s de värden af ifråga-

varande funktioner, hvilka innehålla qvantiteterna (0), (GÖ)

(ONE och sricd (0o;) samt de analoga qvantiteterna (0'),

(03) - - (0')- Sålunda beteckna Po.o ck Qo.o de värden af

P och Q, hvilka äro funktioner af endast de, för de absoluta

banorna gällande värden af o och pg".

32 GYLDÉN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

I afsigt att erhålla differentialeqvationer af sådan form,

att deras integration medelst successiva approximationer ej leder

till termer, der den oberoende variabeln förekommer utom

sinus- och cosinustecknen, sätta vi slutligen

|[PESK Te

(32) LANE

l0= U+r Vv,

eller

då [P =S) + (7) [(0) + (RN

10-00 ON

dervid vi tänka oss S och U såsom funktioner af endast o',

men 7 och V såsom innehållande samma föränderliga, men

derjemte 0, d. v. s. qvantiteterna 9 0, 0. S. V.

Funktionerna (S), (1), (U) och (V) kunna ganska lätt

härledas ur S, T, U och V. Härtill insätta vi i likheten (52)

värdet

=P) Po +P [(0) + (RY;

: (p)

jemföras sedan se SR likheten (52, a), så finner man, att

(9-5 OCT

= 5 Pr

(CENT 2 Po

Mrs TG

I analogi med det ofvan införda beteckningssättet låta vi nu

äfven (S),, (U);, (T); » och (V); ; betyda värden af (0 CE

(T) och (V), hvilka innehålla qvantiteterna (0), (04) ---

(0';) och de tvenne sednare derjemte (0), (01); sjönk (0;)-

46.

Medelst successiva substitutioner bildas funktionerna LG Za

Öga (Sly, (UJ, (T); äv samt (KOR de till lägre indices

hörande funktioner af samma art. Då följden af operationer

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 16. 33

härvid alltid är densamma, så kunna vi imskränka oss till att

angifva härledningen af en enda af dessa t. ex. af P; y. Funk-

tionen P, , erhålles först och främst omedelbart genom att i

likheten (47) insätta (0) [eller 0] i stället för o samt (9') i

stället för o'. Härefter bildas P, ; genom att insätta (0) + (01)

och (0') + (0) i stället för 0 och 0'; och utvecklar man resul-

tatet efter de stigande potenserna af (0,) och (0), så erhålles

GNIANSD

Pia = Poo + do) (03) + 20 (0'1)

1 d> Po o son JA 0 Ul 7,

1 d? Po. 0 NN

a ago)

STESENE:

Nu finner man ur likheten (47):

il dr +m JP. 0

FTTR1.2.. md (0)” d (0)

laga

= ) ) BÄR OA

RR ORG

då vi nämligen fortfarande med BO och Be beteckna bino-

mialkoefficienter. Sätta vi derföre:

a RED DE (0) (0

FAR Dy (0) (e] cos H

så äro, såsom man lätt öfvértygar sig, funktionerna D, s på

följande sätt sammansatta:

34 GYLDEÉN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

N=ESA M=ESP

Dö = | ) BÅ) BO BO, (0 ja (GE

N=ES NER

N=S00 M=0P

Z Ar =) ji BÅ BÅ 3) N (0Y" —38 (OP

N=SS M=S s'

Os I Yo

På alldeles analogt sätt bildas funktionen P, ,,1 det den-

samma utvecklas efter potenserna af (0,) och (05); att utsätta

de resulterande formlerna är derför lika så litet nödvändigt

som att anföra uttrycken för fo är (Sä, Osv. Vi anteckna

endast utvecklingarne:

CSE ) BA

d ) FÖRA SÅ cos H

CR ELR Be 0

hvartill komma analoga uttryck för (U) och (V), dem vi ej

behöfva anföra.

47.

Vår nästa uppgift är att uttrycka cos H, cos 2 H, o. s. v.

såsom funktioner af de sanna längderna 1 banan v och v. Då

H betecknar vinkeln emellan > och »' samt I banornas lutning

mot hvarandra, så inses på grund af formeln

cos H = cos (v + IT) cos (v' + II') + sin (v + IT) sin (v + II') cos I

att IT betecknar afståndet från den uppstigande noden af den

störda kroppens bana öfver den störandes till den punkt, hvar-

ifrån v räknas, samt Il' afståndet från samma nod till. den punkt,

hvarifrån v' räknas.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 16. 35

Ofvan anförda uttryck för cos H omgestaltas lätt till

följande:

cos H = u cos (v — v' + A) + » cos (v + v' + II + IT),

der vi betecknat:

u=co8siJ'; v=sinl1)”,

och derjemte, såsom i art. 39,

nn — Il =

Genom att upphöja föregående uttryck till qvadrat finner

man:

cos2 H= — 2 uv

+ u? cos 2 (v — v + 4)

+ »v? cos 2 (v + v' + II + II)

+ 2 uv cos 2 (v + IT)

pA 2 uv cos 2 (v' + IT),

och likaså funne man, medelst vanlig multiplikation uttrycken

för cos3 H, cos4 H, o. s. v. Man förfar dock fördelaktigare,

då man härleder koefficienterna i dessa uttryck medelst den

rekursionsformel, som blifvit angifven af Herr ”TISSERAND

(Comtes rendus, Tome LXXNXVIII). Med honom beteckna vi

cos n Fl = AN + TT cosilv — v' + 4)

+ 2 SR cos j (v + v' + II + IT)

+2 0 cos [(i+J)(v+ IT) — (i —j)(& + IT)

+ 2) 0 cosl(i —J) (ov + IM (E+) + MN)

der n, i och j äro hela tal; den ifrågavarande rekursions-

formeln är då den följande

(n+1) (ZEN) RR OM (n) (2) (n)

SA AE OS E

Elg TGS On MU 2

36 GYLDÉEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER-

Vid begagnandet af denna formel måste äfven termerna

med negativa indices medtagas, dervid man har att lägga

märke till relationerna

För 2=/ = 0 har man således

(1) (o=U) (n) (n)

20 0 T Q0 0 = 2400 ET 27203

De anförda värdena för cos H och cos 2 H gifva oss

fÅ

—

0,1

EN =— 2uv :

(2) NU

Co EE)

Cu SE

(2)

fon

(2) 2

2 a

och utgående från dessa erhåller man, med stöd af den an-

förda rekursionsformeln, de öfriga Q-värdena.

$ VII. Förberedande undersökningar af den absoluta banan.

48.

Genom att från störingsfunktionen afsöndra vissa termer

och förena desamma med fundamental-differentialeqationerna

vans den utgångspunkt, hvarifrån man leddes till föreställ-

ningen om den intermediära banan; ett analogt förfarande skall

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 16. 37

äfven leda oss till kännedom af den absoluta. Men då det

förstnämnda ändamålet vans genom afskiljandet af ett uttryck,

som var en funktion af endast » (eller op), är det för vår nu-

varande afsigt erforderligt att från störingsfunktionen afskilja

termer, hvilkas summa utgör en funktion af både » (eller (0)

Ellerfojl ock” v4-

Då emellertid (0) slutligen kommer att uttryckas såsom

funktion af v,, så kunna alla de frånskilda termerna anses

såsom funktioner af endast vy, d. v. s. såsom oberoende af

variationen. Den del af variationen, som skulle bero af dessa

frånskilda termer, erhålles derföre medelst en ren qvadratur.

Men då försvinner nödvändigheten att betrakta dessa termer

särskildt; ty ändamålet med variationens frånskiljande var

endast det, att erhålla en differentialeqvation, genom hvars

integration ett strängare resultat kunde erhållas, än medelst

de förut brukliga successiva qvadraturerna. 1 den absoluta

banan behöfva vi derföre icke angifva någon särskild del af

längden under formen af variationstermer, men deremot blifver

det då nödvändigt att i stället modifiera uttrycket för tids-

reduktionen. Vi gå nu att uppsöka de differentialeqvationer,

som komma till användning, då man utgår från ofvan antydda

förutsättningar.

Den 1 art. 2 uppstälda likheten

ay 000),

dt dv

gifver oss:

äl

War ra

dt 3 EG

härmed erhålles ur den andra af likheterna (6) den följande

dv Te dridoy d? y drrdjyg Lö (02)

r Öv

de? de AN FIGRANG Svdö då Fl

en relation, som äfven igenfinnes med stöd af den första lik-

heten (2). Vi beteckna nu summan af de termer, vi vilja af-

+ Det torde erinras, att

38 GYLDÉN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

skilja från = 2 med [Q, ol och bestämma y ur likheten

i RR da da AG i

00) (Rag le do AD NE

det återstår då:

2 .

d? vg dr dv,

STATER

de då dT

I denna likhet införa vi i stället för t en ny föränderlig

z, hvilken — i det vi med Z beteckna en ännu till vårt för-

fogande stående funktion af v, — vi bestämma medelst likheten

(37) dt = dz (1 + £)

Härmed erhålles

dT ISA il

ING COR 1 od DT dv, dv, 2

"de CER DR

och således blifver

då

ER 2 dr dv, (FT) = - at EG (0

de Packa, GES NA SR

Med G beteckna vi en annan funktion af v,, hvilken vi

för ögonblicket endast definiera medelst likheten

duga AA

dz Yr?

hvarigenom emellertid inses, att Z och G på så sätt äro be-

roende af hvarandra, att om den ena blifvit bestämd, så är

den andra ej heller mer vilkorlig.

Ur den anförda relationen följer

drog ENG dG dv, Ve, G dr dv,

dz? — dv, dz 73 dv, dz

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 16. 39

/ do d?v

Dessa värden för —L oc =.

dz dz?

heten af andra ordningen, gifva Oss

dG 1 a

insatta i den föregående lik-

+ Z

RESAN Ur ok AN a

Tänka vi oss [Q, | vara en bekant funktion af vy, så

kunna vi integrera denna likhet. Sättes nämligen

IAEA

så följer:

ER RN TE CEN gr

Gdey TEE Ede

således äfven:

Il Ck

FR y? dv, = [Qo. ol>

en likhet hvars integral är

2 y = C + JiQ. ol dvg

Vårt resultat blifver således det följande

G = (1 + Z) V2C + 2 S[Q, ol dvo

Öfver integrationskonstanten C kunna vi tydligen fritt

förfoga, alldenstund en förändrad bestämning af denna konstant

endast skulle medföra ett förändradt värde af funktionen £,

öfver hvilken vi ännu kunna fritt disponera. Vi sätta då

2C=1, och erhålla efter denna bestämning följande relation

emellan Z och vg:

Fu Rel

Kar AMT 2 Q ldan

Den reducerade tiden skola vi nu beteckna med & samt

definiera densamma genom uppställandet af likheten

Gl = 4 dör

40 GYLDÉN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

vi erhålla då

(58) =S

Ve (ERAN? OT ER

samt dessutom följande relation emellan den sanna och den

reducerade tiden:

(59) de = EX (1 + 2) då;

49.

Med stöd af de funna relationerna gå vi nu först och främst

att införa v, såsom oberoende variabel i likheten (56). Härtill

hafva vi relationerna:

dytälvs SE dy

Gö ILS dk

dig. > il d? y 1 dt dy

de (LL + IR de

och om vi för korthetens skull beteckna

så gifver oss nu likheten (56):

SC ala r = dy RS

"ge FC del Tre daft EE

Men vi hafva vidare:

AE SANEN ERE

GR ETT dv,

da Ca Gr dy SÄG dr dy 0 G dG dy

dz? rt dvs rå dv dvg 9 dv, dv

Genom att införa dessa värden i den föregående likheten er-

hålla vi:

dy fe Ta ae NRA Ly (1 + £)? NE

dv? NE löna ML Ada ded GR å

och om vi nu erinra oss relationen

ESR 1

G dan IN ERE SENS ANo

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 16. 41

så finna vi:

2 Å

a IQ Ms

ön FF 2ffÖr dö, dog 1 + 2JQ dö,

Det är ej utan intresse att uppställa den stränga inte-

gralen till denna likhet för den händelse att funktionen y

bortlemnas, der densamma förekommer 1 X. Man kan då

anse denna sistnämnda funktion vara bekant, och erhåller i

sådant fall, om med L betecknas en integrationskonstant,

Sä SE É + Åk STONE

dvg Vi +2f [Qo-o] dv Vi +2f [Qo. o] dvg

Vid användandet af denna formel måste konstanten L be-

stämmas på sätt, att den konstanta termen i resultatet för-

svinner. Vi äro härtill befogade på den grund, att v, skall

beräknas med den sanna medelrörelsen, och någon mot v, pro-

portionel term derföre icke får förekomma i uttrycket för y.

Åtskilliga af de formler, vi dels redan funnit, dels i näst-

kommande artikel gå att uppsöka, gestalta sig väsentligen för-

enklade, om vi begagna oss af beteckningen

(61) ey = 9 (1 + 2f[Qo.o] dvo);

Vi erhålla härmed

CR =

1+Z Vo

Vidare finna vi ur formeln

ögonblickligen:

| dv, Va

dt 7

Då man dessutom alltid har

så befinnes

4) GYLDEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

eller

Med användning af detta beteckningssätt erhålla vi i stället

för likheten (58):

| ; (r)> dvp

62 vig AES:

(62) RER

och 1 stället för (60)

d log c dy CNG x

2 ENG lön. I G

dvg 200 RON ST

(63)

30.

För att nu äfven erhålla en differentialeqvation för ra-

diusvektor af samma natur som den, vi funnit för variationen,

erinra vi oss till en början att likheterna (6) bibehålla sim

giltighet, hvilken betydelse man än må gifva åt funktionen y,

endast densamma definieras medelst relationen

ifrågavarande likheter komma således äfven nu, utan någon än-

dring till användning.

Under begagnande af de i föregående artikel förklarade

beteckningar, samt på grund af betydelsen af funktionerna 5

och H har man:

== VA är

VE Ua

P= fear = f == k

ET dVa ”r SE Ve - dy

FAT TN EE RN OT I

5 dv? duga Aa r Ve r r Ve dv,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 16. 43

eller

(64) ax Föllöse a? a ma, a E SN (21

dvd 2 LM UV Cy r dv, dv,

ÄN

Ur denna differentialeqvation skola vi härleda tvenne andra,

af hvilka den första kommer till användning, då 9 sökes, den

andra åter då man söker (0).

Vi införa derföre först

TE a EON ss

så Po Po

FREE C 4 s

och hafva då att identifiera p, med RAR sätta vi derjemte

Räk fl, a

så befinnes:

5 205 a + 0

RR dug deg

NK oj IS ER Ed ta) — py LP;

| för ( 0) dvg dvy/ I ER Pi

och, då man betecknat (art. 45)

P=S+T 0,

så kan man angifva ofvanstående likhet under följande form

FOR ERO ar dl0g ar dö + Po S Tid ed

dv? 2 dö Ae dv, Adv,

dy y 12 =

Pp 7 lör dv, Pn

Denna likhet sönderfaller i tvenne andra, då vi insätta

0o=0 +;

och emedan någon annan relation emellan dessa funktioner

ännu ej blifvit uppstäld, är ifrågavarande sönderdelning vil-

44 GYLDEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

korlig. Vi beteckna då med 3, summan af alla de i S före-

kommande termer, hvilka skola tagas 1 betraktande vid be-

stämningen af den absoluta banan; likaledes beteckna vi med

1—£, + F, summan af de, i ofvanstående likhet med o multi-

plicerade termer, hvilka för samma ändamål medtagas; för o upp-

ställa vi nu likheten

de , , dloge, de

(67) dv? 2 dv, dv, 5 [1— 8; I F)] 0

VE Zo] På Vv

= — (EE I Mr

| PU fa nr

der vi dessutom med y, betecknat den konstanta termen i ut-

vecklingen af | i |

S dv,

Den för R gällande likheten antager härefter följande form

2 RP FRAS 16 FE A JoN ENN a

(a RT

dvi döde I På dv, dv,

AN SS Po -

= 2 gla) vel

rade, jär)

Y pv ÖR dv, j en Te Å e

Dessa båda likheter kunna endast medelst fortsatta appro-

ximationer lösas. Ty funktionerna 7 och y äro icke ursprung-

ligen bekanta, utan kunna för desamma mer och mer exakta

uttryck härledas endast i mån, som man finner riktiga uttryck

för & och R.

Men den form, vi ofvan angifvit för likheten (67), är icke

under alla omständigheter den fördelaktigaste; det är dock lätt

att ur densamma härleda andra former, der den olägenhet är

undviken, som vidlåder den anförda, och hvilken består deri,

att den direkta integrationen leder till termer, hvilka inne-

hålia v, utanför de trigonometriska funktionstecknen. För att

åvägabringa den, för det antydda ändamålet erforderliga trans-

formationen gifves det åtskilliga medel; vi välja för tillfället

det följande, hvilket synes vara det enklaste. Man inför en

ny föränderlig r, i det man sätter

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:o 16. 45

g=- PPP

Pi Pi

Medelst differentiation erhålles häraf

dö Rö jäs dp, + P0 dr 20 1 dp;

dv Pr Pi dog Pr dvg På Pr dvo

0 = JAG It CP + 2 P0 2 GI ED dr

dvp Pi Pr dvd Pr Pi

= 2

dv, På dv

— 9 Po dep se a Po 1 (En) ee jz Em JM

Pr Pi dvg dvp På P1 | dvg Pr Pr dvg

msättas nu dessa värden i likheten (67), och lägges derjemte

märke till relationen

de — dp,

ÄGER

så erhålles

dr , dlogp, dr

ST HOT

dv;

(69)

döde

22 SS a SKER ee fak r

Pn dvd 7 på dv,

dn 0 al

dv,

5) SÄS

Pp dvg Pi

JON En 2 Pi

+ | + PF |]— ta =

Po =E Door 0 Po

Den nu införda qvantiteten r skiljer sig ej mycket från (0),

för hvilken funktion vi nu gå att uppsöka den bestämmande

differentialeqvationen.

I ärtikeln 45 hade vi

= (P)E= P0 Po

TKO

jemföres detta uttryck för o med det i föregående artikel an-

gifna, så erhålles följande relation emellan r och (0)

460 GYLDÉEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

ja GR (RR

JENS AL

(Eh

Vi skulle, med tillhjelp af detta värde, genom att insätta det-

samma 1 likheten (69), lätt nog finna den sökta eqvationen för

(0), men vi föredraga, att härleda ett allmännare resultat genom

att i likheten (64) insätta

Es SE (ONE (CR)

F CN

dervid vi, för korthetens skull beteckna

[01 = (0) + (PR)

Vi hafva då

a 1 + [o]

Fp)

& 1 d(p) 1. di[o]

SR Se VR å Å 3 re UNS

dv, (p) dv ( to) (p) dv

REN EN CRED) 2 [d(p) |

de? | RR | Ed hh (1 + [o])

2 d(p) dlel , 1 lo

(p) dvg dog > (p) de?

Dessa värden insätta vi 1 likheten (64) och erhålla då,

med hänseende till relationerna emellan py och cy, py och ce,

följande resultat:

(20) 2 (6 dp)

dv; Pp) d Un Pi Q vof dv

2 frn 17 ef € (0) 9 dy $ saft [0]

(p) | dvg 20 (G0) dö CM duga NEG ?

Ar) R CEO Å — kel dp, d (Pp)

Pi (p) dv (p)? | döp "Pi (p) dvg dvg

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 16. 47

och slutligen, då vi här insätta värdet för P ur likheten (52, a)

finna vi:

dvt IP) dv, 2 Pm dvof dv,

sr d? (p) få 2 É D—: IG fö

(p) dvd (p) dv, Ez Pi (p) dv, dv

NR (2) + ro - (D)| [0]

dv, dv, jö

(70, a) d? [0] ih | 207 il dpil d [0]

(p) KT) NE (EP LT dp, dp)

Pi (2) dvd — (WP dv) Pip) dvg dop

d i dy X? (Pp

2 fång

Denna eqvation skulle nu äfven, såsom likheten (66, 2)

kunna sönderdelas i tvenne andra, af hvilka den första gåfve

(0) och den andra (R). Då emellertid resultaten erhållas sär-

deles lätt och äro analoga med de i föregående artikel an-

gifna, så torde de här kunna förbigås.

92.

Det förberedande resultat 1 afseende å den absoluta banan,

som åsyftas i denna paragraf, skall jag uppsöka genom att i

likheten (67) införa periodiska termer med obestämda koeffi-

cienter. Denna likhet sönderfaller då, för så vidt hon skall

vara identisk, i flere andra, ur hvilka de obestämda koeffi-

cienterna kunna bestämmas. Men skulle det visa sig, att en

sådan bestämning icke blefve utförbar, så vore härigenom an-

tydt, att formen af de införda termerna ej hade varit den

riktiga. — I alla händelser blifver en koefficient obestämd,

nämligen den, som motsvarar integrationskonstanten a i den

intermediära banan. Den likhet, ur hvilken nämnde konstant

bortfaller, qvarstår emellertid och innehåller en betingelse,

hvarur apsidernas medelrörelse, eller den qvantitet, vi i det

föregående betecknat med c, måste bestämmas.

Argumentet till de elementära termerna innehålla 1 all-

mänhet icke den störande kroppens medelrörelse eller längd,

48 GYLDEN, UNDERS. AF THEORLEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

men väl medelrörelsen af dess apsider. Dylika termer, hvilka

vi fram för allt måste uppsöka, uppkomma tydligen ur pro-

dukter 0 cos vol sImKURHORE COST 200 EKO ENT

Vi känna ännu icke uttrycket för 9' i den absoluta banan,

och måste således i den förberedande undersökningen begagna

oss af det värde, vi funno i $ V. Vi hafva då, alldenstund

den konstanta termen här får bortlemnas, emedan den ej för-

anleder någon term af elementär beskaffenhet,

oe ko FI

och härmed blifva de termer, hvarom nu är fråga:

i produkten 9" cos v': & x' cos (g' v, + I);

1 produkten o' sin v: $ 2 sin (C vy + I);

de följande termerna bortlemna vi tills vidare, såsom varande

af högre ordning.

I en följande afhandling skall jag utveckla en fullständig

theori för sambandet emellan v, och vy, hvarigenom den förra

vinkeln kan uttryckas såsom funktion af den andra; för ögon-

blicket är det oss nog att känna, det denna relation har formen

Vy = MVg + CoNst. + per. termer,

der u betecknar förhållandet af den störande kroppens medei-

rörelse till den stördas. Då nu vy, förekommer multiplicerad

med den lilla faktorn g', så bortlemna vi tills vidare alla termer,

med undantag af den första, hvilken växer proportionelt mot

vg. Vi hafva då att i uttrycken för P och Q, 1 stället för

0' cos v' och 9" sin v' insätta värdena

I ax" cos (us vy + I”)

och

[SA

2 sin (us vy + I”)

Af funktionen cos H betrakta vi nu äfven endast termen

cos H = cos al cos (vy — vy + ÅA)

och hafva då äfven

0 cos H

i hvilka uttryck vi till en början kunna använda ett konstant,

intermediärt värde för J. På grund häraf finna vi, att följande

termer skola komma till användning: 1

= TS (v — vy + AI)

+") Med IT beteckna vi det absoluta värdet af 7.

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 16. 49

pilcos HH =1 x cos I cos (v, — us vg + 4 — I”)

ng cos 3 J” sin (vy, — us' vy + 4 — TT)

d3.

I öfverensstämmelse med den grad af approximation, som

vid denna förberedande undersökning åsyftas, betrakta vi af

funktionerna P£ och Q endast de delar, som uppstå, då i båda

insättes det intermediära värdet för 0o'; i den sednare äfven

det intermediära värdet för o, men i den förra den ännu obe-

kanta funktionen p 1 stället för o. Vidare utelemna vi alla

termer, hvilka uppkomma genom multiplikation med funk-

0 cos 2 H

gg nn ORSIYG emedan

dessa gifva anledning till elementära termer af högre ordning,

än dem vi nu afse, nämligen af minst fjerde ordningen.

tionerna cos 2 H, cos 3 H, o. s. v

De termer, vi medtaga, äro således att hämta ur följande

uttryck

(4 Bl

+ 1x co8 AT cos (vy — ug' vy + 4 — TI”) ) Be

, . ö ; pä (1)

ET cos LJ sin (vg — us vy + 4 —T) ATG OM

På grund af undersökningarne om den intermediära banan

veta vi att o, är gifven medelst uttrycket

2 Sr SLS OO E

vi erhålla härmed ur ofvan anförda uttryck för Q följande termer,

hvilkas summa vi identifiera med [Q, ol

(0) FÖRE Te sg PV) Fia, BIR v

Och härvid hafva vi betecknat

v, = (1 — 5) vy — FT

v, = (6 — us) + 4 + TT

50 GYLDÉN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

Ag = + 5 4 COS sr NT

+ 3 2 2) COS ch FR

+ 1 VR cos FE AT

dz = — 1 4 X' COS NE S Fä

— 3 23 x' COS UD frn AT

Ett analogt resultat för P skulle vi erhålla, om oy, insattes i

ofvan anförda uttryck för denna funktion i stället för 0.

På grund af likheten (61) finna vi nu äfven

p. C '

(8) TLL 1 + av cos (vå + vy) Acorn

Co Po

då vi nämligen beteckna

a .

I, = SEELE

TAR AEG

Ag = Se

6 — tic

54.

Vid betraktandet af den lätt funna form, funktionen P

skulle antaga, om man wmförde det intermediära värdet pop i

stället för o inser man omedelbart att de förnämsta termerna

i uttrycket för o måste innehålla argumenten Vy, Vv, + Vv, och

v,; Vi sätta derföre

(7) 0 =>) + 2 COS Vy + 27 COS (Vy + Vi) + 23 COS Vi + DO

och anse 9 betyda summan af alla icke utsatta termer i p.

Koefficienten x, är en integrationskonstant, men de öfriga kunna

bestämmas genom att införa detta värde för & 1 likheten (67).

Vi hafva då först och främst att bilda funktionen P, hvartill

vi åter äro nödsakade att uppställa uttryck för potenserna af p.

Om vi härvid bortlemna p, såsom innehållande termer af högre

ordning än de utsatta befinnes

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 16. dl

ÖT LAR oc

+ [2 sg 27 + 22 äg) COS Vg

+ [2 20 420 + 27 gl COS (Vy + Vj)

+ [2 20 23 + 2 al COS Vi

+ 22 23 COS (Vy + 2 Vi)

+ 27 23 COS (Vy — Vj)

+ 27 2 COS (2 Vy + Vi)

+ $ a? COS 2 Vg

+ 3 25 cos 2 (V) + Vj)

+ 3 23 COS 2V,

Det kommer att visa sig, att om man anser qvantiteterna

Zz, och Zz, vara storheter af första ordningen, så blifver z; en

qvantitet af andra ordningen; x, måste under samma an-

tagande anses såsom en storhet af fjerde ordningen. Bort-

lemna vi derföre, 1 koefficienterna till de termer, hvilka ej

direkt inverka på bestämningen af koefficienterna x,, 2xj», 42

och x3;, alla qvantiteter, som öfverstiga den tredje storleks-

ordningen, så erhålles följande uttryck för o?:

AN 2 1 2 1 22 1 2

ON ga (0 FR FS At RK)

+ I 2, (220 2 + 22 23)

+ 3 20 (2 40 to + Aj 23)

+ 5 23 (2 20 ts + 24 20)

| zy (2xg Hy + 2 23) )

| Eon 0 + E+ ba 4)

nat EE ee COS vg

Jia (229 23 + 2 2) |

ER z3 (229 to + Aj 43) J

52 GYLDÉN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

| 0 (2x9 ta + 27 23) |

+ 20 (02 + I 2 Kl 2 FR?

TEA ER DR oh

Ir Ad 2

+ IR nb 2 cos (Vv, + Vi)

|+ia (2 20 3 + 27 49)

|+ 3 43 (2 xo 2 +F 42 z3)

z) (220 23 + 27 29) )

sb arg (METE a Rs AE)

RAR KA DE SN re |

FA Fa 2 od og Aa dr Dl AN ( COS Vy

1 4

+ 3 27 (2 0 to + 2 2) |

(+3 20 (229 0 + x3) J

12 OR

+ 3 27 22 COS (v, — Vy)

FR fa at COS UV reva)

är og

55.

De angifna utvecklingarne för 0, o? och 0? insätta vi nu

i det i art. 53 uppstälda uttrycket för P. Beteckna vi:

(5) [Pi ol=Db9 + bj cos vy + by cos (v) + vi) + bg cos v, +[[P, oll

och anse [[P, ,]] betyda summan af de icke utsatta termerna,

så hafva vi följande uttryck

e (0) (0)

by 7 DB) 0 är 3, o

(

3.0 2 2

Slag

SÄTE a)

+ 1 cos I I x' (8, x, + By 3 [220 ta + Za AN

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 16. 0903

2 [0 Ret 2 + 3 |

+ Byggt [200 + 23 + ag] +

+ dz Ao Ag

Ar AR

: MA gg 9 30

+ 4 COS x' VB 23 + 2 Bo [0 23 + 2 2) + rr

(0)

b, = 3, 0 £2

(0)

+ 83 0 [220 20 + 27 2s)

(0)

ö [2 Ag 43 FT Aj zo]

+ B

ES TA IE Ar

"RSS od ÄRA

» Sa

+ 1 008 3J” a (BY, nr + 23 [ög a or ve] + IR

36.

Sedan dessa värden blifvit funna äro alla förberedelser

undangjorda, och vi kunna nu öfvergå till integration af lik-

heten (67), hvilken vi för vårt nuvarande ändamål skrifva,

såsom följer:

54 GYLDÉN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

Med hänseende till likheterna (£), (y) och (d) erhålles

häraf först och främst de fyra följande relationerna, hvilka,

såsom det kommer att visa sig, innehålla bestämningar af qvan-

titerna c, x>, zz OCh xp,

= öh (DL GC) + Ag 2 (1 Sr US) EET uc')”

(1) 1 (2 3 2) (ME SAS — (15)

+ 2 ==) 2 äg + I 23020 = — på by

= 20 JL FF REN TRANS AO

(I)

+ 9 FORANERS INNE Pob

2 (SSR fä ES

(HT) ERE 2)

- 3 > 4 2 = ag (1 + Zo) — po b

jr x2 av (1 — puc')? + 3 2; ag (0 — us)

(IV) 06 a (Le) 23 2 (SEEN

| > fa —3 Zz 23 F Aosta LK

samt dessutom differentialeqvationen

d? 0

(B) (I + a, cos (Vy + Vj;) — az COS Vj) dv?

— I ((1 — jug') ay sin (Vy + Vi) — (GC — fuc') az sin DT 2

MOE

AI SV

a; COS (Vy + Vi) — åg COS Vi) O

SI ET

AND Sr va)

+ 12, 23 [(1 — g)? + 3 (1 — 5) (cg — ug') — 1] cos (Vy — Vy)

(NA

= PORN oll

a; [(1— us'P +

3 G=)

Zz (GE SD

(1 — us”) (sg — us') —

SU 25) GC)

— I 29 20 [(1 — pg)? + I (1 — ug')? — 11 cos 2

/ (vo +2 Vi)

Kö VOTE VG

(Vv) FD

+ 1 (cg — ug')? — 1] cos 2 v,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 16. 55

Här äro emellertid upptagna termer af högre ordning än

den vi nu afse; vi bortlemna derföre först och främst alla så-

dana termer, som icke genom integrationen antaga elementär

natur; vidare utelemna vi äfven de termer, hvilkas koefficienter

äro af högre ordning än den fjerde i afseende på exentrici-

teterna. Såsom qvantiteter af första ordningen hafva vi att

anse koefficienterna x,, 2, samt koefficienten a, dividerad med

en qvantitet af samma ordning som cg. Koefficienterna z; och

a, äro deremot af andra ordningen och »x, af fjerde. Då vi

nu kunna antaga, att o icke innehåller någon term af andra

ordningen, så följer, om man tänker sig termerna af femte

ordningen utelemnade, att qvantiteten 9 erhålles ur eqvationen

d? 0

3 ; S Oo

a (1 — pc”) 27 sin! (va tvi) — (€-F 4523 sin vy =

+ [1 —2a> cos (vy + vj) + az cos vil] o

= — på [LP, oll

3 '

— Et 4 Ag COS (Vv, — Vi)

= Hue

SE ra Zz dg + I 23 m| cos (Va + 2 v,)

+ I 23923 COS 2 Vi

De termer i uttrycket för funktionen [[P, oll, hvilka motsvara

de i denna likhet utsatta, skola vi längre fram uppsöka.

57.

I ändamål att förenkla lösningen af likheterna (I), (ID),

(III) och (IV) införa vi nedanstående beteckningar.

Vi sätta:

by =2 Ky + 2 Hå

DESERT 0 KO ZSGICAL

by = 2, Ky + 2 K3 (a (SE

ARLA

56 GYLDÉN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

och hafva då, på grund af de i art. 55 anförda värden för

bi, ba, by samt värdet för as, följande uttryck:

(0) 30 (0)

JT Bot 2 z, + By go [3 + ån tån tå] +.

+ 1 cos Ufa 2 By, a +. I

, (0)

KR = By 0 2 +

(

+ 1 co8-LJ AD SET 3

(0)

KR 0 geten.

+ I008-dJ, MN Do a De eg Fr

RK, = Bro + 2 Boo 20 +

+ I COS vp x' Be, Holst h

KK, = Boo Zz +

60)

SR ÄGOS LJ a BN +2B7, AO, Fö 5

i (0) (0)

K, = 3, ot 230 0 +

+ 1 cos 1” v C 3 Zz, + kel

3 og fe (1) 2

L,=—1 COo8 1 J X ONE + 3 Agge + e mg ce

Med hänseende till dessa former för koefficienterna bi, bs,

b; och a; erhålles ur likheten (III):

Xx; (16 us) + pr K= [3 (ÅRE

+ 32, (1— 09 (1-— 90

eller, om man betecknar:

Lz (1 + 290) — po K3—3 20 ((1 — cs) +3 (1 —-s) 1 us) 1)

AE TE

så befinnes

(b) 3 = 2 ds

På grund af denna relation samt de ofvan anförda ut-

trycken för bi, by, o. s. v. gifver oss likheten (I) ett resultat,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 16. 57

ur hvilket x, såsom en gemensam faktor helt och hållet bort-

faller. Man finner:

(Re td 2 fa (l— uc) 3 23 93 (C-—MG)

= (Ch bg — 33 20) (1 = 16) (6 15)

—3 2 Ly + $ d3 20 = — på (K, + I K'))

Vidare gifver oss likheten ärr

(ia Bus us + po K yu EN (1 FM) - po K.

och slutligen finner man ur likheten (IV) omedelbart qvanti-

teten x,, hvars värde, om man bortlemnar alla med den stö-

rande massan multiplicerade termer, representeras af en enda

term; man har nämligen då

(e) a ER

Härledningen af de obekanta storheterna ur likheterna (a),

(5), (e), (d) och (e) medelst successiva approximationer skulle

ej vara förenad med någon väsentlig svårighet, derest icke 2,

inginge i dessa formler såsom en obestämd konstant. Emel-

lertid ingår denna qvantitet på så sätt i de ifrågavarande ut-

trycken, att värdena för c, 33, och x, kunna anses oberoende af

densamma, om man bortlemnar alla termer, hvilkas ordning

öfverstiger den andra. Man finner först och främst ur lik-

heten (a), om man der bortlemnar alla termer, hvilka för-

svinna med den störande massan,

Iz = (1 + 290) Lz,

och vi skola visa att

2 = 3 Ls

utgör ett approximativt värde för 3.

Härtill behöfva vi en relation, hvars riktighet ganska lätt

inses på grund af de i art. 44 angifna uttryck för koeffici-

enterna A och B, nämligen den nedanstående

;

58 GYLDEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKOPPARNAS RÖRELSER.

Vidare erfordras för besagde ändamål att vi transformera ko-

efficienten till x, i likheten (d) genom att uttrycka produkten

po KK, medelst c.

En blick på de uttryck, vi anfört i art. 57, låter oss inse

att man har

KRK, =RKR,—1bco8sitJ END LE

härmed erhålla vi, då detta värde insättes i likheten (c),

245 (us) typo Ka = sr AC pg")

är = (5)

COS FJ BN Zoo Förs j Po

2 NS 2

+ 28 3 (us sil

3 2 da (C— USDÉ

(20 La — Iz 2 VAL SVETT REN

— 3 ds 29

LO FSS

och emedan £K',, oafsedt den med den störande massan multi-

plicerade faktorn, är en qvantitet af första ordningen, så inses,

att om man sätter

26 — (us) på K= 206 us NEAR

qvantiteten 2» måste vara en storhet af andra ordningen. Ok

trycket för denna qvantitet erhålles omedelbart på grund af

det föregående, hvarföre detsamma ej behöfver anföras.

I stället för likheten (d) hafva vi nu den följande

I i 2c—c?

(f) 2047 (OS) (AL = 2 (LSE Dy SEE 3

och här måste, 1 stället för a, och KX, insättas de värden, vi

i art. 33 och art. 57 angifvit för dessa qvantiteter. Vi hafva:

2 (1) (1)

a, = 3 COS I ATEN + 20 Aja +

a? AD + V 2

1 — us

K, =>21 93 Boot.

2 sa (1) (a) (1)

GOSSAR (Ba By, fre Beg tr J

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 16. 59

Om vi nu tillämpa den ofvan anförda relationen, så be-

finnes

a» (1 + xo) + po Ha = —3$ cos $ JA Aa

uc' EGR 1

a a 2 LÄG a Fer

+ Zz dy

(0)

+ Po xt 33 Bo

200 4) 4) 1

+ 3 po coss Ju BA zo+3 Boa Zå tons

På grund af de anförda uttrycken och likheten (a) finner

man lätt, att såväl LL, som I, och x, innehåller den gemen-

; ; 2 :

samma faktorn x' cos 1J”. Denna faktor skola vi utbryta, men

derjemte några andra faktorer, hvarigenom alla formler vinna

i beqvämlighet då de skola användas. Vi sätta

faktorn f är således en qvantitet af första ordningen, alldenstund

den störande massan och dermed jemförbara storheter få anses

försvunna 1 förhållandet

4 1 å é

=; vidare beteckna vi

— HS

(8) EN CN)

då (3), (d3) och (25) beteckna gvantiteter, hvilka ej mycket

skilja sig från enheten. Uttrycken för desamma skola vi efter-

hand uppsöka.

Det i föregående artikel angifna uttrycket för £L, gifver

oss omedelbart

a VD

EKG)

VN 1

(h) (EJE Få

För K&K. finna vi äfven omedelbart:

60 GYLDEN, UNDERS. AF TIIBORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

(i) RK. =3 ((22) By. AG 4

(1) (1)

— 1 f (3 — uc') EN TSE

Ag 1 ill

Åfvenså erhålles ur de ofvan anförda värdena af 23 rOCh AD:

(1) (1)

Le TES

i PEPS o ae ISDN 1 52 SAN

(j) dy = EN (D Tä FT (DD 2

iu 1.1

(0)

(k) KK. = fa? (I3) Bag +

(1) (1)

B3.av sd Teg

FRAS RED ON FÖ sr EG aj

a 1 HF, a 01

Härmed finner man ur likheten (b):

(1) (1— (6 = us) Fo, KN NEEN

= Lo (22) By Öar I

(a)

+ 3+po (SS — 2) [än

SSU

(1)

1 3

— UC a 3

HS AN 1

Insättes värdet x, = 3 /£ (2) i likheten (f), så erhålles

JAG = DE (CA IT i) => (ME TD a AE 3 I (LC3);

och nu härledes på grund af redan anförda relationer:

(0)

(m): (25) (LM) =E+xT ÖR

2c—G?

=== SC

EE (£3)

1 ÅN a

LR OTTO

MRS Ane

BIMANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 16. bl

(1)

2 at BB,

— LE 7. P —

0 il — US Po AA

(6119)

ur 2 uc Åva |

JAS det gr je

I afseende på qvantiteterna 7 och »', hvilka båda äro af

andra ordningen, kan anmärkas, att den väsentligaste delen af

” är af samma ordning som qvadraten af den störda kroppens

banexentricitet, och att den väsentligare delen af); är af samma

ordning som qvadraten af den störande kroppens banexcentri-

citet.

Resultatet af undersökningarne i denna artikel består vä-

sentligen af relationen

(n) Iz = 2 40 CX (33) >

i stället för hvilken den approximativa likheten

L, = 93; = 2 29

1 en första tillnärmelse kan användas.

909.

Ett approximativt värde för g erhålles medelst använ-

dande af de formler, som gälla för den intermediära banan.

Af tvenne orsaker kan detta värde dock icke fullständigt an-

gifva apsidernas värkliga medelrörelse. För det första ingår

nämligen i dessa formler icke den störande kroppens ban-

excentricitet, och för det andra kunna dessa formler, äfven

om de vore fullständigare, ej gifva det sökta resultatet, då

den absoluta excentriciteten ännu ej är känd. Vi hafva, för

att komma till kännedom om beloppet af denna qvantitet, först

och främst att uppsöka relationerna emellan de absoluta och

de intermediära elementen: excentricitet och perihelii longitud

för epoken.

(2 GYLDEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

Till en början bortlemna vi alla termer, hvilkas storleks-

ordning öfverstiger den andra, och hafva då

0 = 27, COS Vg + 23 COS (Vg + Va) de 2 COS

Tänker man sig vidare uttrycket för den intermediära radius-

vektor äfven gälla för den absoluta banan, i det man antager

elementen e och zz vara föränderliga, så kan man på grund af

likheten (43) [art. 37] uppställa följande relation

I +0 — HAS (0) LE en COS” (Vg a)

(71) Po (p) AP EE

eller

oi rs ES [e cos (a —T) cos v, + e sin (z—T') sin vy]

För att detta uttryck skall vara identiskt med det föregående

erfordras att följande vilkorseqvationer blifva satisfierade

Pa e cos (zz — [') =, + 2, COS Vi

FENA SEEN ER eg del RN

(25) SS Sn (00 NES rd SUN

[ asbrjd RA Zz COS Vj

Med bortlemnande af qvantiteter af tredje ordningen finner

man häraf

== + 2 Ao COS VI Hög

hvaraf vidare följer

fo EIN SE

jä, = RESA

De egentliga obekanta äro emellertid sz, och Fr, af hvilka

den sednare äfven ingår 1 argumentet v,. För att finna dessa,

omställa vi ofvan anförda likheter på följande sätt

Z7 cos = 52 € 008 7 — xy COS [(6 — ug') vg + 4d—T”]

(72)

2! sin zz — Zz, sin [(c — ug') vy + 4 — I]

Sättes i en första approximation förhållandet I Po S lika med

enheten, så erhållas ur dessa likheter omedelbart värden för

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 16. 063

Zz, och F. Med dessa beräknas p,, hvarefter man ur samma

likheter finner noggrannare värden för », och I.

Sedan », blifvit bestämd finner man x, ur formeln

AN Teg 20

Xx, = 3 27 Iz L3 — Po bo +...

och denna term skola vi äfven medtaga, ehuru densamma är

af högre ordning än de förut betraktade. I stället för den

tredje af likheterna (72”) hafva vi nu

och härmed erhålles

al ; 2 2.

Poe tl Fog AV

och således har man, med den approximationsgrad, som här

blifvit afsedd,

0 FET 2 At — 22)

60.

Vi skola nu äfven härleda ett approximativt resultat 1 af-

seende på funktionen Z. Likheten (58) skrifva härtill på föl-

jande sätt:

[SU

dö (Rö a dö

Fv (1 + e cos (16 FREE) 0

Po Pi

— (0 Pp

men innan vi 1 densamma införa de för oc gäl-

Po Pi

lande uttrycken, skola vi med det förra vidtaga en, till sina

följder ganska väsentlig förändring. Vi erinra oss, att värdet

22, 4 blifvit, såsom approximativt riktigt, insatt i stället för

zz, hvarigenom alla periodiska termer af andra ordningen i

uttrycket för p, bortföllo; insättes nu åter det stränga värdet,

och betecknar man derjemte

I, = Ja (1 + 20) + (6 — US) Ag,

der 4; betyder en qvantitet, hvars värde vi genast skola an-

gifva, så befinnes

=E ill

4 VÄND C .

Po (I + 20) II + 2 [ÅL + RT Ag] COS vil

64 GYLDEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

Värdet för 4, finner man omedelbart ur likheten (l), efter

att hafva multiplicerat densamma med faktorn f; man erhåller:

(0) 27 EES EN NE

Hö 3 (UI

1 | (0)

1 2,0

Tr I ' : I) + ee a

1— (c— us) + på, K'3 > Po (20) c — SMU I

[SA

[=]

— —

2 |

Jat AS] a AA

a SEA

(GD) |

=E 1 a NA År =E

”1—uc av GG

Oe VER

För att äfven hafva funktionen Zz angifven under en, för vårt

nuvarande ändamål lämplig form, beteckna vi

(1) (1)

2 Ao 1 z As 1

(p) AR

"5 Aa ÅA a

och hafva då, på grund af likheten (/j),

a = (6 — ug') Ly

Formeln (g) [art. 53] blifver nu

a = + (c-—=u6') 13 co8(vg PR) URNCOsE

Ö |

och härefter erhålla vi, genom multiplikation af denna likhet

med uttrycket för E

VAR

Po Par p BE Zy Ås

(4) pa (+) 1 14647 a a RA

+ (c— ug') La cos (Vy + Vi)

5= (15

— IX? L. (LC + = 43)

TS 3 1 + >, 3

2407 G= UGi ” 9

—14a? LI (Ly + 2 — 23) cos 2 v

1 3 3 I + 2, 3 il

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 16. 65

+ (cs —us') 2 Lo E Tr RA COS Vg

+ 3 (cg — us) x L | + = sö ]e08 (vo+2v)]

Här äro emellertid termer af högre ordning upptagna, än

den, intill hvilken våra resultat kunna vara riktiga. Hit hör

1 främsta rummet den term, hvars argument är 2 v,. Denna

term utelemna vi således, men dessutom alla de, hvilka inne-

hålla faktorn (cg — ug') antingen upphöjd till gqvadrat eller

multiplicerad med en qvantitet af fjerde ordningen i afseende

på excentriciteterna. HErinra vi oss dessutom att man har

i ae!

0 = 3 Ar Lu + 0,

der x, betecknar en med den störande massan multiplicerad

/jvamtitet, hvars värde på grund af föregående uttryck lätt

/ o : Å (0)

kan angifvas, och hvars hufvudsakliga term är — pp By 00 Så

antager vårt resultat följande form

(rt) — Per e? Po

I + Xx + (c— ugc') 27, Ås COS V

DD = o) (1 (S — u5') 2 ds 1

+ (g— ts) La cos (vå + vi)

+ 3 (8 — ug') a La L3 COS Vy

+ 3 (6 — us) ny La Lz cos (vy +2v,))

Efter dessa förberedelser kunna vi lätt uppställa ett ut-

tryck för funktionen Z, vid hvilken vi fästa det vilkor, att

genom densammas införande den reducerade tiden & blifver

befriad från termer med lång period, hvilka i följd af integra-

tionen skulle blifva af elementär beskaffenhet. Vi kunna då

anse & vara bestämd medelst likheten

a? 2 (1 — ey)?

Vu, (I + 20) (1 +e cos (vy + £ — ))?

(EGR

och finna, med utelemnande af. termer, som innehålla faktorn

sg — us upphöjd till qvadrat eller till högre potenser,

66 GYLDEÉN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER,

' SVn (1 + x)) (1+e cos (vy, Ra

( 2) Aa LGOS IVy )

+ LL, cos (vå + v,) |

Xx ; ( dv,

sb sek ie COST |

+ ER IPGOR (Vg 2v,)

61.

Den del af tidsreduktionen, vi i sednaste artikel tagit i

betraktande, motsvarar hvad man förut kallat medellängdens

sekularändring, och denna är af periodisk natur. Vid ut-

vecklingen af likheten (74) kommer emellertid en med vp

multiplicerad term att uppstå, hvilken bör förenas med medel-

rörelsen. Vi bestämma derföre, i det vi med gy, beteckna en

ännu obestämd konstant, dö ur likheten

a? (1 + ov) (1 — e?)?

(73, a) dö=— = — dv,,

Vu, (1 + Zy) (1 + e cos (Vv, + FT — z))?

hvaraf följer att Z£ blifver bestämd genom likheten

a? (1 — e?)?

(T4;a), dj = (SFF MG)

Vin (I + 20) (1+e 608 (vo + Fa)

EG )

S— US

Fi pg As COS VI

J Udo

Ser IL, cos (vy + Vj) j vo

| + 3 Da COS: V6

| +3 2 DL Lz cos (vy + 2 v,))

och qvantiteten co, bör nu bestämmas sålunda att ingen kon-

stant term i utvecklingen af Zdö förekommer. =:

För medelrörelsen i den absoluta banan har man således

uttrycket

— a? Vin (1 + 20)

I + op

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0 16. 67

Utvecklingen af funktionen

(1 — eg)?

(1 + e cos (vy + C — t))?

efter multiplerna af v, + T— zz är, såsom bekant

1—2 e cos.(va + I — 7) + rn

och vi behöfva för närvarande ej flere än de utsatta termerna,

emedan de följande icke gifva anledning till någon, vare sig

konstant term, «eller term med lång period.

Då man nu, 1 öfverensstämmelse med uttrycken i art. 59 har:

e cos (Vy + T — 7) = 27 COS Vy + Zz COS (VA + Vj),

så finner man, med hänseende till likheten (74, a),

dö = FELT NOTA BARN be — tuc') dv

nE£di Ip BN L, ) (cg — us) dv

+ (4 3 2 La) (C- US) COS Vy dvg,

dervid de periodiska termerna af fjerde ordningen tillika med

dem, hvilka icke genom integrationen förlora faktorn (g — ug'),

blifvit förbigångna.

Konstanten oc, bör nu tydligen bestämmas ur formeln

09 = 3 (20 Ly + 3 Z7 L, £3) (c— us);

densamma är således en qvantitet af andra ordningen oafsedt

den sista faktorn.

Sätta vi slutligen

L=4+n|Zdi,

der AZ betecknar en integrationskonstant, så blifver vårt resultat

(GÖ (0 da — 2 lig)Bm (6 US) yrk HF KL)

62.

Den hittills följda vägen skola vi fortsätta ännu ett stycke,

ehuru densamma ganska snart blifver i högsta grad obeqväm.

Det vore visserligen icke förenadt med så synnerligen stora

svårigheter, att medelst införandet af obestämda koefficienter

drifva approximationen vida längre än det hittills skett, men

deremot blefve det ytterst mödosamt att bevisa realiteten af

de vilkorseqvationer, hvilka måste äga rum, på det att ut-

08 GYLDÉN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

trycket för nZdgs ej må imnehålla någon term, som icke vore

multiplicerad med den störande massan. Om nämligen en

sådan term förekomme, så skulle densamma ingå 1 uttrycket

för L dividerad med nämnda massa. Man inser lätt, att denna

omständighet skulle lägga mycket alvarsamma hinder för lös-

ningen af vårt problem på den väg, som ledt oss till ett åt-

minstone approximativt resultat; men omöjlig blefve lösningen

dock icke. Det kommer nämligen att visa sig, det den nu

ernådda formen för radius-vektor framkallar termer i uttrycket

för variationen, hvilkas koefficienter äro arbiträra konstanter

och hvilkas perioder äro mycket långa. Man kan då tänka

sig dylika termer kompensera dem, hvilkas koefficienter inne-

hölle den störande massan 1 nämnaren, så att resultatet, för

den händelse att denna massa blefve noll, reducerades till en

konstant, och således hade karaktären af en enskild elementär

term. Emellertid föreligger intet skäl till antagandet att dylika

termer verkligen förekomma; det låter tvärtom bevisa sig, att

om 0 kan framställas såsom en funktion af rent periodiska

termer — och detta antagande hafva vi stillatigande gjort, då

vi utvecklat störmgsfunktionen efter potenserna af (1 + 0) —

så äro alla termer i uttrycket för hastighetens qvadrat, hvilkas

argument äro multiplicerade med den störande massan, äfven

multiplicerade med samma massa.

Vi gå nu att söka termerna af tredje och fjerde ord-

ningen i utvecklingen af funktionen 9, och beteckna desamma

såsom följer

0 = 03 cos (Vy — Vi) + dz cos 2v,; + da COS (Vg + 2Vj)

Med stöd af de redan anförda uttrycken för 9, 0” och 0? er-

hålles, på grund af det i art. 53 anförda uttrycket för P,

(0) =

[[P,, oll = Bro 0

) =—

+ 2 FN ot COS Vy + 23 COS (Vy + Vi) + Ag COS vi) 0

AP do og

FE (1) =

+ + COB 3 JK COS (Vg Vi) FÖ ee

(0)

T Ba 0 Zz 3 COS (v, — V3) +1 x3 COS 2V,

+ 20 23 COS (Vy + 2v,)!

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 16. 69

35 FN at 22 COS (Vg — Vi) + 5 27 2 Ag COS 2V,

++ 2 22 008 (vy + 2v))

x Br zz COS (Vyt 2v,)

2 (1) ;

+ I c08 SJ k Bod z [Te Z31keos (vo — Vi)

+ 27 43 COS 2Vj FA 42 COS (Vg + 27)

2 (1) 5

+ 1 cos FJ x By Xx? 22 COS 2V, + -

Här äro alla termer af tredje och fjerde ordningen utsatta, som

kunna förekomma i det art. 33 anförda uttrycket för P. Der-

jemte äro tvenne termer af femte ordningen medtagna, nämligen:

2 By 23 0 COS V, samt + I COS TIA x?2 By, cos (Vy — Vv)

Den sednare har blifvit utsatt endast för symmetriens skull,

men hade utan ringaste inkonseqvens kunnat utelemnas; den

första deremot är medtagen, emedan densamma föranleder en

term i uttrycket för 9, der antingen argumentet förekommer

utanför cosinustecknet eller ock koefficienten blifver af lägre

ordning än den femte. Det är för att visa huruledes upp-

komsten af dylika termer kan undvikas, som vi öfverskridit

den utsatta gränsen.

Det funna värdet för [[P, ,|]|, äfvensom det anförda ut-

trycket för 9 införa vi nu i likheten (C) [art. 56], och er-

hålla då, med bortlemnande af faktorn p, samt af termer, som

icke hafva elementär beskaffenhet, följande vilkorseqvationer:

(0) Glan (OVR

R +1+3, ON da

- (0) 2 (

— [2 By. 2 + 3 C08 FJ ENA 03

Rag 2, — 3 B3g ky 2

(1) - 5

x Byar [7 + oll

Em On

[5 Sd

böj

70 GYLDEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

E de Br DO, By, ny (SG - ng”) | d3

=3 nn 23 Ly +

(IE

| (14 65 2ue) + I By by xo | da

(0)

TED Sf 2 350 xd

IL) )

(TES | So ICeS IN x' [ SS vb tt BN. Zz Zz t a

z 2 Ly + — 2 LDL, LL

| Er

Användes här de approximativa värdena

IE = Me

ARN Olla av 3

SÄ

fd =S Li

ka AG Lzg

> cos I

så erhålles, med bortlemnande af termer af högre ordning än

nu afses,

; (0) (0)

ÖR Jae rg

2 2 (c — uc') (ER EYE

I CS UC 30

T (1) RER 4

FA a

dz = 3 a? LÅ

are UND PORT (0)

Öh - BB, ,+3 BP.

ÖNGE en RNE

Gl LG 4) (i

SP - FYR + |

TIN :

4 IBA

Förutom likheterna (I,), (II) och (III) härflyta ur lik-

heten (C) några andra vilkorseqvationer, hvilka ej omedelbart

blifva satisfierade. Sålunda gifver oss först och främst koeffi-

eienterna till alla termer med argumentet v, vilkorseqvationen

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 16. äl

3 2, [(1 — 25 + us) — 3 (c — us) (1—2g + us) — 1] da Lz

| (0) i

SSR P3 0 ål Iz da

För att göra denna identisk vidtaga vi följande åtgärder.

På grund af likheten (ds) [art. 55] inse vi omedelbart, att om

: ; ) (

det i uttrycket för koefficienten b, sättes Br + 438, 1

(0) 3 s :

stället för BB, ov då måste till det, i föregående artikel angifna

uttrycket för funktionen [[P, tl] fogas termen

(0)

= 487, COS Vo;

es AR LR (0) Ssd

för bestämningen af 43, , finna vi då likheten

(0) (0) j

Zoe I, , Iz da = da L, [2 (25 — ug')

+3 (6 — ug') (1 — 2g + uc') — (25 — usg')”]

I följd af denna bestämning upphör den ifrågavarande

vilkorseqvationen att existera, men en annan följd är den, att

koefficienterna K,, K', och K'; erhålla något förändrade värden,

hvaraf vidare korrektioner af fjerde, respektive femte ord-

ningen till qvantiteterna sc, 2,, o. s. Vv. härflyta. Genom ett

liknande förfarande kunde termer med argumentet v,, då de

vid fortsatta utvecklingar uppträda i funktionen P, undan-

skaffas, och man erhåller sålunda, medelst upprepade opera-

tioner, en fullständig bestämning af apsidernas medelrörelse.

Dylika termer, men multiplicerade med den störande massans

qvadrat, blifva i synnerhet då märkliga, när mycket små

integrationsdivisorer förekomma samtidigt med det, att de till-

hörande koefficienterna ej äro af allt för hög ordning med

hänseende till excentriciteterna eller lutningen.

De öfriga vilkorseqvationerna, hvilka ej blifva omedelbart

satisfierade, kunna sammanslås med likheterna (II) och (IIT)

art. 56], hvarigenom något förändrade värden för z, och 33

föranledas. Då dessa ändringar emellertid äro af högre ord-

ning än här afses, utelemnar jag vid detta tillfälle ifråga-

varande vilkorseqvationer.

72 GYLDEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

64.

Införa vi det i art. 62 uppstälda uttrycket för & 1 likh.

(y) [art 54], så erhålles, då vi derjemte på grund af likh.

(71) sätta

Jere Po

> Tel cos (az — F) cos vy

+ e sin(2zc — I) sin vil,

> 2 a € cos(za — [') = 2, + (25 + da) cosv, + da COS2V,

| = 1 + zz COSV, + Ög COS 2 V,

Genom att bilda summan af de båda första eqvationernas

qvadrater finner man

fe RE

+ 2[2, (22 + da) + da d4] COSV,

+ 2[43 da + 27 då) COSV,) 3;

termerna alla qvantiteter af högre ordning än den fjerde bort-

lemnas,

och insättes värdet af

> så befinnes, då i de periodiska

e= CH a x3 ST d2 in da) (la 3 x3) — 223 [23 (20 + 03) + 03 041

+ 2[2, (20 + da) — 23 (27 + 3 COS Vv;

+ 2[22 da + 27 04 — 2 20 äg] COS2V)

Då slutligen detta värde insättes i den tredje af likheterna

(76") framgår följande uttryck för po

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 16. 73

Po=1 + xy — (1 + 323) (2) + 22 + d3 + d0)

+ 23 [2 (20 + 03) + 02 04]

ika (1) + 23)

+ 123 (1 + 27 + 23) — 22 (ag + do) ) COBV)

da (GrNl0S ER st Da) ya dal COB2 VF

Koefficienterna till de periodiska termerna i detta uttryck

skall jag i denna afhandling icke närmare undersöka, ehuru

en diskussion af deras beskaffenhet visst icke skulle sakna ett

väsentligt intresse, då en sådan borde leda till det resultat

att desamma försvinna. Men för närvarande reduceras dock

intresset af en sådan undersökning till ett minimum, då vi

ännu i utvecklingen af funktionerna P och Q hafva utelem-

nat vissa termer, som äro multiplicerade med tredje potensen

af den störande kroppens banexcentricitet. Genom en annan

behandling af den differentialequation, som här blifvit inte-

grerad genom upplösandet af vilkorseqvationer emellan obe-

stämda koefficienter, kommer ifrågavarande undersökning för

öfrigt att i viss mån göras öfverflödig, enär det resultat, hvar-

till densamma skulle leda, blifver en följd af det på annan

väg erhållna integrationsresultatet.

Af eqvationerna (76") härledas omedelbart de följande

x, cosT =3 Po

pe COS — X9 COS [(s — us) vy + 4 —T']

; — d3 cos[(s — ugs') vy +2C +4—T]

(16) —d, cos[2(c—ugs)vy + ET +24—2T"]

2, SIN K= pÖ-esina + x3 sin[(g — ug') vy + I —I”]

0 Sm (EE US), + 20-41

| dra ur)vg Fr 2

hvilka eqvationer, i likhet med eqvationerna (72) måste lösas

medelst fortsatta approximationer. I den första har man att

i termerna till höger imsätta 7 i stället för T', för så vidt man

ej redan känner ett noggrannare värde af denna vinkel.

74 GYLDBEN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

69.

På grund af den formel, vi i föregående artikel kunnat

uppställa för 2 finna vi nu ett fullständigare uttryck för

den intermediära medellängden L, än det i artikeln 61 an-

förda. Vi finna först och främst med stöd af likheten

03 = 3 X) L;

att den term i likheten (q), som icke innehåller faktorn g — ug',

försvinner, och 1 öfrigt finna vi

NAD Bo VAN ÄN

NO (La)

+ (G — HS) 2 Ag COSV4

+ (c— ug') La coslvy + Vj)

+ 1 (oc — uc') dg La cos(Vy — Vi)

+ 3(g — ug') 2 La Lz CosV,

+ 1 (Gc — uc') 2, La Ly cosl(v, + 2v,)

— Ule — jig") ey LANGRE 2v,)

Detta värde insätta vi i differentialeqvationen för (1 + £) dö

och finna då genom åtgärder, hvilka blifvit beskrifna i artik-

larna 60 och 61, följande uttryck .

ES :

EO NTA SIN Vj

1 27 Lo Ly; + 20 Ly 03

-" — 2) Lz 23

(0) IEEE a

| sin 2 v,

& VIIL. Numerisk användning af de i föregående paragrafer

utvecklade formler.

66.

De numeriska resultat, hvilka i denna paragraf komma

att meddelas, innebära en förberedande bestämning af planeten

Hecubas absoluta elementer. Orsaken, hvarför just denna planet

blifvit vald, ehuru de elliptiska elementen för dess bana ännu

ej äro så säkert bestämda, som fallet är med flera andra af

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND Ö. N:O 16. 75

de små planeternas, ligger deri, att dess omloppstid är ganska

nära dubbelt så stor som Jupiters. Härigenom föranledes en

högst betydlig ojemnhet, bunden vid ett argument, som igen-

finnes temligen i början af störingsfunktionens utveckling, och

hvars undersökning kommer att blifva af ett synnerligt in-

tresse. Dessutom äro planetens banexentricität och lutningen

af dess bana mot Jupitersbanan af så måttliga belopp, att

redan den tillnärmelse, som erhålles då endast termer af andra

ordningen tagas 1 betraktande, måste komma det definitiva

resultatet ganska nära.

Följande, af Herr SCHULHOFF beräknade elementsystem

har legat till grund för de i det följande meddelade under-

sökningarna.

108. Hecuba.

ST5SERepr: 24.

”"

JB 10 BONN

WIEN T9LIS LRLKLG

FET ES ÖA OLE

= kö 4

lö8e ONS

— a = 0.5067768

= 616 3698G

(DEEST ÖR REIN

Pr TEA NOA TA kd

Elementen osculera för den utsatta epoken, men längderna

och lutningen äro hänförda till den för 1880 gällande vårdag-

jemningspunkt ock ekliptika. Efter reduktion till epokens

eqvinoktium och ekliptika erhöllos

När =WFgR NS

== [VER ROR SHENE

ÖREN SRA 26

NAR OA an Bon 46

De vid samma epok gällande elementen för Jupitersbanan

äro enligt LEVERRIERS tabeller följande

JET = BORRA I Re

MEET iriSsenO

76 GYLDÉN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER

=O MAT

Q=3 BION 6 HETS

loge = 8. 683891

= FA 02 116213

n' = 299". 1283

FEN STEG

I 18 36. 21

Enligt bekanta formler (HANSEN, Auseinandersetsung H. I,

p- 107) beräknades vinklarne II, II' och J, och erhöllos för

desamma följande värden:

II = 22" 21" 25". 5

ISA 18 SÖ 0

Jr Al 56 TESS

67.

De anförda värdena för a och a' gifva oss

log « = 9. 7905397

och härmed beräknades g-koefficienterna enligt de i art. 40—42

uppstälda formler. Resultaten, hvilka här nedan meddelas,

äro redan multiplicerade med Jupiters massa, för hvilken värdet

0 TöR

blifvit antaget. De sålunda funna värdena äro de följande

n Log mt 8 Log m' i Log m' 8(7

0 7. 0293517 7. 138778 7. 262393

1 6. 7535473 | 6. 909944 7. 072204 |

2 | 6.6374194 | 6.809454 | 6. 984945 |

3 6. 5628114 6. 743023 6. 925540

4 6. 5076401 | 6. 692947 6. 879912

D 6. 4638027 6. 652611 6. 842674

6 6. 4274082 6. 618780 6. 811135

7 6. 3962828 | 6.589615 6. 783742

3 6. 3690867 6. 563970 6. 759508

9 6. 3449351 | 6. 541077 6. 737768

10 6. 3232127 6. 520396 6. 718048

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 16. 77

n | Log m' 87 Log m' 8? Log m' BIVYLog m/ gå?

0 7. 39646 7. 54089 | 7. 69439 7. 85565

il 7. 23960 7. 41146 7. 58716 7. 76617

2 7. 16347 7. 34466 | 7. 52818 7. 71374

3 7. 11010 7. 29648 7. 48446 7. 67388

4 7. 06836 7. 25814 7. 44912 7. 64117

5 7. 03387 7. 226909 7. 41924 7. 61323

6 7. 00439 7. 19845 7. 39327 7. 58876

id | 697860 Te TAS 7. 37025 7. 56695

3 6. 95565 7.15235 7. 34956 7. 54725

1 ) 6. 93497 7. 13264 7. 33075 7.52927 |

(10 6. 91614 7. 11463 7. 31350 7.51273 |

I enlighet med föreskrifterna i art. 39 beräknades härmed

vidare

n Log m MÅ”) Logm M & Logm' MÅ”) Logm' MÅ”) Logm MÅ”)

0 == | 5. 663898 5. 475967 | 5. 081139n | 4. 809859

il 4. 09649 5. 305463 | 5.218611 | 4.850432n | 4.568347

2 | 5.928157 | 4.9999388 | 4.972320 | 4.62068n | 4.381351

3 | 5.689735 | 4. 72017 4. 73202 4.39190a | 4.097545

4 | 5.372978 | 4.45432 4. 49704 4. 165112 | 3.86622

jan | 5.118056 | 419877 4. 26474 3. 939190 | 3.63606 |

Man har ansett sig kunna afbryta utvecklingen af funk-

tionen Ch [likheten (b), art. 39] med den term, som innehåller

3:dje potensen af excentriciteterna multiplicerade med a.

Härigenom bortfalla alla M-koefficienter, hvilkas nedre imdex

är större än 6.

För den nu följande beräkningen af utvecklingskoefficien-

terna i likheterna (47) och (48) vore det egentligen erforderligt

att känna värdet af de konstanter, som ingå 1 qvantiteterna

po och Py Då dessa emellertid icke äro bekanta, måste vi i

den första approximationen använda värdena

= COS GR

| Po FIG

och i stället för e och e' insätta deras intermediära eller oscu-

lerande värden, om de förra ej äro bekanta. Det intermediära

värdet för e kunna vi anse identiskt med det för epoken

78 GYLDEN, UNDERS. AT THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSER.

gällande elliptiska värdet; för e känna vi endast det oscule-

rande värdet.

De A- och B-koefficienter, vi för det närvarande behöfva,

äro de följande

s | Log Byo | Log Boi | Log Ägi

0 6. 270610 7. 114924 6. 494517

il 6. 906487n 7. 893360n 7. 281835n

2 | 7. 404010 8. 503423 7. 862518

3 I 7. 855572n 9. 038459n | 8. 368742n

4 | 8. 278372 |

BER 8. 672249n | |

s is S (

Beräknas med de anförda värdena af AT och a koeffi-

. 4) . : ER 2 2

cienten HA, , enligt den i art. 58 anförda formeln, så återfinnes:

(1)

Log ÅA, , = 7. 281875n

Jag har ej ansett nödigt att efterforska anledningen till den

lilla skilnaden emellan de båda anförda värdena, då hela denna

räkning ej kan vara annat än provisorisk och delvis måste ut-

föras å nyo. Att så är förhållandet, beror på flere omstän-

digheter, hvilka lämpligen här torde kunna sammanställas.

1. Det elementsystem för den störda kroppen, hvilket

här blifvit anfördt, hänför sig icke till en intermediär bana

utan till en oskulerande ellips. Skilnaden emellan de osku-

lerande elementen och de intermediära, hvilka vi i det när-

maste kunna identifiera med elliptiska medel-element, kan först

angifvas sedan komplexen af koordinerade termer är känd.

Dessa skilnader uppgå emellertid sannolikt till sådana belopp,

att en helt och hållet ny beräkning af X- och B-koefficienterna

kommer att utfalla beqvämare än att förbättra de redan anförda

värdena för desamma medelst differentialformler.

2. Vid den förnyade behandlingen af vår uppgift synes

det fördelaktigt att göra ifrågavarande koefficienter beroende

af den intermediera excentriciteten e och sålunda behandla

dem såsom blifvit antydt i art. 45. De redan anförda nu-

meriska värdena för dessa koefficienter blifva således obe-

höfliga efter det provisoriska bruk, vi nu komma att göra af

desamma.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 16. 79

3. Hvarken Jupiterbanans absoluta elementer, ej heller

de analytiska uttrycken för dess intermediära elementer äro

bekanta. Vi hafva derföre i de föregående undersökningarne

förutsatt den intermediära excentriciteten vara konstant, och

hafva för densamma antagit det för den utsatta epoken gäl-

lande elliptiska medelvärdet. Denna förutsättning måste tyd-

ligen vid en strängare undersökning uppgifvas. Så snart Ju-

piters-banans excentricitet kommer att anses såsom föränderlig,

2 £ E j v

blifver det nödvändiot att i funktionen — upptaga flera termer

8 ” pptag

än dem vi utsatt i art. 53. En motsvarande komplikation af

uttrycken för e cos za och e sin z blifver den naturliga följden

häraf.

68.

Enligt de formler, som finnas anförda i $ V söktes det

första resultatet i afseende på apsidernas medelrörelse. Det

kom härvid ej an på någon synnerligt stor skärpa, hvarför g

helt enkelt beräknades ur formeln

S =3 Br ar 2 k ,

vid hvilken räkning man använde värdena

(0)

fe =

(0)

P3 = — 3. 0

Härmed erhölls

Log cg = 6. 63493

Man hade dessutom

Log u= 5. 686016

— c =09. 842205

och erhöll sålunda följande begynnelsevärden

Log Zz, = 8. 7638

— Ls = 9. 0648

= =E öliTe

Medelst användning af likheterna (72) erhölls slutligen

Log 2, = 9. 1954

; NE 20 öv

380 GYLDÉN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLAKROPPARNAS RÖRELSEK.

En ny beräkning af g enligt formeln (c) [art. 57] ledde

nu till följande värde:

Log c = 56. 66031

och härmed befanns

Log 2, = 8. 84410

AS RN

PB AO

Enligt formeln (0) [art. 60] beräknades vidare 43; och det

erhölls:

Log (1, — L,) = 9. 24954,

hvarmed slutligen koefficienten till sin v, i uttrycket (75) be-

räknades till:

+ 6150. 9

69.

Med de 1 föregående artikel anförda värden har en för-

nyad beräkning af de sökta qvantiteterna blifvit utförd, dervid

termerna af tredje och fjerde ordningen medtagits i räkningen.

Man har sålunda visserligen icke ansett sig ernå något i reali-

teten säkrare resultat än det föregående, då ju de orsaker,

hvilka omnämndes 1i art. 67, allt fortfarande lägga hinder i

vägen för öfverskridandet af en viss noggrannhetsgräns. De

värden vi medelst fortsatta approximationer närma oss, äro

derföre icke de i verkligheten gällande, men detta oaktadt

saknar genomförandet af en ny approximation ej sitt intresse.

Man vinner nämligen genom densamma en öfverblick af in-

verkan af de högre termerna på de redan utförda bestämnin-

garna, samt derjemte en föreställning om de elementära ter-

mernas konvergens.

Man beräknade först och främst qvantiteten c, och fann

för densamma värdet

log g= 6. 67259

Genom att multiplicera cg med n Xx 365,25 finner man ap-

sidernas medelrörelse under ett Julianskt år; densamma är:

105”. 93

men detta värde kommer ännu väsentligen att ändras genom en

term, som är multiplicerad med den störande massans qvadrat.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 16. 81

Med detta nya värde af cg beräknades

log f£ = 9. 02409;

vidare erhölls

lös. (CEN NIO

— (1+7) = 0. 19995

— (1+7') = 0. 08539

1 3-9. 20488

— LL, =38. 66103

— > =48. 83762

= Ia = 9. 20518

— Z9 = 6. 15104

Zz, = 6. 344182

Koefficienterna af tredje och fjerde ordningen beräknades dess-

utom det befanns

log d, = 7. 59463

— 03 = 6. 55867

-— 0, = 7. 26694

Det vilkor, att koefficienterna till de periodiska termerna

uttrycket för py [art. 64] böra försvinna, uppfylles af dessa

värden ej strängt, utan qvarlemna skilnader, som uppgå till

några enheter i tredje decimalen, hvilket antyder, att här ännu

saknas termer af samma ordning, som vi medtagit, nämligen

af fjerde ordningen, en omständighet, hvilken vi redan förutsett.

Då vi nu ånyo beräkna 2, och I och dervid använda lik-

heterna (76) skola vi insätta ett strängare värde för argu-

mentet v, än 1 det föregående blifvit utsatt. Den konstant,

vi utelemnat i uttrycket för v', [art. 52], är nämligen, då A

och AZ' beteckna Hecubas och Jupiters absoluta medellängder,

gällande för den gifna epoken:

AA — MA;

ifrågavarande argument är derföre på följande sätt sammansatt

= (6 — 15) ut I + TT 8 (AM — pd)

Den här tillkomna termen kan lätt medtagas, derigenom

att man i likheterna (76) använder värdet

FER)

82 GYLDÉN, UNDERS. AF THEORIEN FÖR HIMLA KROPPARNAS RÖRELSER.

i stället för T'. Då nu vy, 4 och L med tillräcklig nog-

grannhet för det nu åsyftade ändamålet kunde identifieras med

hvarandra, och likaledes -Z' med &L', så erhölls:

(S — MS) va = 5 3-0

sc (A' —uAd)= 27.9

och härefter beräknades, med användning af likheterna (76) -

följande värden: É

log x, = 9. 22709

NE 80 88 2

Den relativt största ändringen vidfares uttrycket för E;

man finner nämligen nu:

log 23; = 9. 30769

samt

L=>2A-+ 5463". 4 sin Vv,

— 36.8 sin 2vV,

BINANG TILL K. SVENSKA VET. ARKAD. HANDLINGAR Band 6. N:o tf.

UN NOUVEAU GEOTHERMOMETRE

PAR

Å H.-E. HAMBERG.

AVEC PLANCHE.

NOTE COMMUNIQUEE

A IACADEMIE ROYALE DES SCIENCES DE SURDE, LE 9 NOVEMBRE 1881.

— me > or

STOCKHOLM, 1881.

KONGL. BOKTRYCKERIET.

P. A, NORSTEDT & SÖNER.

sar 1. 0908 URNA AR ANN,

; stålled för VER Re SA

ertinin hel Q | Igå ru Myfjuda! fl

Ka VAT

D. vv Hiketodv Yr nn En öv

NET Få = p-A SS

Ca NLA äl) 96 =

CK rå MOMRAETORD na

VN kg .

LI mm ängar ul

Dan Trlativt NN Nordh vC

' ÖRAT AUNLLEIDEN 080

Mi ha JR EIR Å

ORTEM AR MV

(ER

a | Rv

IH OAA LT SLA

j (vJ vf 17

[0 i ( i La |

Rp JASON OT NS

NEN KON 16 1 NIER

Ho sveda & FITA SÅ 4

ida besoin d'une méthode commode, peu colteuse et sur-

tout exacte pour déterminer la tempåérature du sol de 0,50

3 plusieurs metres de profondeur -— méthode garantie égale-

ment contre I'humidité et la congélation du sol —, m'a amené

a construire un nouveau gcéothermoméetre. Cet instrument est

employé depuis un an pour les observations métcorologiques

forestieres en Suede. Les quarante exemplaires dont on a

fait usage ont pleinement répondu å leur but, et il nous a

semblé qu'il ne serait pas sans intérét d'en présenter une

description 3x VPAcadémie, d'autant plus que les méthodes

usitées jusqu'a présent laissent a désirer sous plusieurs rap-

ports. Notre méthode-a de commun avec celle de LAMONT

que le thermoméetre est mobile et plonge dans un tube.

Le thermometre méme, dont on voit la tige ainsi que

Péchelle dans la fig. I en a, est muni d'un réservoir oblong,

entouré de mousseline, et d'un tube externe de verre mesu-

rant 8 a 10 millim. de diaméetre å P'extérieur. Il est renfermé

dans un étui ecylindrique b en bois de hétre, dont la partie

inférieure a environ 15 centim. de long et 15 millim. de

diaméetre extérieur; la partie supérieure mesure environ 28

centim. de long et 28 millim. de diaméetre extérieur.

Passons au tube qu'on enfonce dans ie sol å la profon-

deur en vue, et dans lequel on fait descendre, au moyen

d'une ficelle ou d'une corde, 'étui de bois renfermant le ther-

moméetre que norvs venons de décrire. Ce tube (fig. 2) se

compose des parties suivantes: un cylindre de cuivre c d'en-

viron 3 centimetres de diaméetre intérieur et de longueur

"convenable; un petit cylindre de fer d, long de 9 centim. avec

un fond vissé hermétiquement, qui recoit le réservoir du ther-

moméetre; un tube de verre trés solide e, du meéme genre

que ceux qu'on emploie pour les indicateurs de niveau dans

les chaudieéres å vapeur; ce tube, inséré au moyen d'un tuyau

4 H.-E. HAMBERG, UN NOUVEAU GEOTHERMOMBRTRE.

/f de caoutehouc dans les deux autres cylindres, sert å les

isoler, en prévenant Péchange de calorique åa eraindre entre

eux. L'étui de bois.b, qui forme la premiere enveloppe du

thermométre, s'oppose lui-méme d'ailleurs å ce qu'un courant

d'air amene un échange de température entre la partie supé-

rieure du tube et celle du bas. Le tout est entouré d'une

armature /; (fig. 3) de bois, et P'orifice au-dessus du sol se

ferme par un bouchon ? (fig. 1), dans lequel est fixée la corde

servant 3 descendre et å monter le thermomeétre ; un couvercle

k en métal peint, proteége V'ouverture supérieure de F'appareil

et peut se fermer au moyen d'un cadenas.

Le tube une fois dans le sol, on y verse une petite quan-

tité de mercure g, pour faciliter la communication de chaleur

entre la terre et le thermométre. Jusqu'ici les instruments

ont été construits pour des profondeurs de 0,50, I et 2 måötres.

Il] va sans dire que cette dernigre limite peut facilement tre

dépassée.

Les observations se font d'une maniöre tres simple: on

retire vivement le thermomeétre, on le lit, puis on le redescend

avec précaution. Il ny a pas lieu d'apporter d'autre correc-

tion que pour le 0?.

Il nous reste a examiner si cet instrument nons fournit

des valeurs parfaitement exactes. Pour cela, il faut le com-

parer å un autre thermométre d'une exactitude incontestée.

Or, comme nous n'en possédons et n'en connaissons meéme

pas un seul qui réponde å ce but, il nous semble que le seul

moyen possible de contröle est Pobservation directe de la

température du sol ou se trouve l'instrument. C'est ce que

nous avons fait pour la profondeur de 0”,50, ou il y ale plus

a craindre de fåcheuses influences; tout le géothermomötre

en a été retiré avec précaution, et un thermomeéetre ordinaire

fixé au bout d'une canne a été descendu au fond du trou,

puis retiré rapidement et lu. Des expériences réitérées ont

toujours fourni le méme résultat: les valeurs étaient les mémes

aux deux genres d'instruments.

DL'expérience suivante prouve qu'il n'y a pas de commu-

nication calorique notable entre la partie supérieure du tube

et celle d'en bas. Des géothermoméetres å armure complete

sont plongés par leur extrémité inférieure dans la neige fon-

dante, tandis que la partie supérieure est entourée d'air å la

temperature ordinaire de la chambre. Malgré ces circon-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 17. 5

stances défavorables pour le thermométre — elles ne se pré-

sentent assurément jamais dans la nature — l'instrument

accusa le zéro å $$, de degré prés, lorsqu'on le retira. Enfin,

Fisolement complet de la partie supérieure du tube ou se

trouve le réservoir du thermométre est prouvé par ies ob-

servations elles-måmes. Pendant des mois de grandes varia-

tions diurnes dans la température de F'air, on devrait s'attendre

a voir le géothermométre accuser, au moins a 0,50 de pro-

fondeur, des changements correspondants. Mais c'est ce qu'on

ne peut gugre remarquer, comme on le voit par V'extrait

suivant (voir les tableaux I et II des pages 6 et 7) des ob-

servations faites a une des stations météorologiques foresticres,

å Dalboda prås d'Upsal: il n'y a évidemment pas d'échange

aotable de chaleur 3 travers le tube. A un métre de profon-

"eur, on remarque une influence extrémement faible des

changements accidentels de la température atmosphérique;

å 2 méetres, la marche est d'une égalité parfaite.

Toutes les observations faites aux autres stations ou

Flon emploie notre géothermométre s'accordent avec celles

que nous venons de rapporter. En un mot, tout parle en

faveur de cet instrument comme indiquant des valeurs par-

faitement exactes. ;

On pourrait peut-étre se demander sil est bien sensible.

On ne peut naturellement pas le comparer sous ce rapport aux

thermomeéetres å Fair libre lors des changements brusgques de

température. Mais il est plus que suffisant pour les variations

lentes qui se produisent aux profondeurs dont il s'agit. Nous

nous en sommes assuré de plusieurs manieéres, entr'autres en

comparant la marche de notre instrument a celle d'un ther-

momötre nu 3 mercure, les deux étant enfoncés a cöté F'un

de P'autre å une profondeur égale, c'est-å-dire ä 27 centimötres:

les variations y sont, on le sait, beaucoup plus sensibles qu'a

07:50

En terminant, il ne sera peut-étre pas inutile de dire qu'un

géothermométre, de la construction que nous venons de dé-

crire, revient environ å 40 francs å Stockholm pour une pro-

fondeur de 0,50, et 3 quelques francs en sus pour de plus

grandes longueurs. Les instruments sont montés et essayés

sous nos yeux.

6 H.-E. HAMBERG, UN NOUVEAU GEOTHERMOMBETRE.

Tab. I. Observations å Dalboda preés & Upsal.

Température du sol Tempåérat. de Pair. 2 =

=] 706

FN & ot möétre.|2 metres. MasieeluMdänt 2

8 h. m. |2 hb.soir.|9 h. soir. 2'h. soir.|/2 h. soir.| MYM: | MUM 3 >

WSP Ta RN

Mars 1...| —L6 | —1L5 | —L7 +0,9 | +3,6 | —10,3 | —20,8 | —

» 2.1) —=L7 | —L6 | —L6 +0,8 | +3,6 | — 2,0 | —19,8 | —

» dot —L6 | —LD71—2,1 +0,7 | +35 | + 2,0 | —23,7 | —

Sd a EE PS = RA = 3 ÄG) +0,7 | +3,5 | — 6,3 | —29,1 | —

»l BI —2 1128 MERA +0,7 | +3,5 | — 5,3 | —15,0 | =—

» 6...) —2;2 | —2,0 | —L;9 +0,7 | +3,5 | — 4,8 | —16,1 | 0,1

BENEN TN +0;6 | 3,5 1,0 —19,7 | 3,6

OR =S ARR == +0,6 | +83,5 | — 5,7 | —19,0 | 2,2

» 0) —=L9 | LL +0,6 | +3,5 | =E

» LON =E NES +0,5 | +3,4 | + 00 I —25,7 | —

Sn I = [fana AS [Sr Ra = +0,7 | +3,4 | — 0,3 | —19;0 | 0j1

WL =Vs | —L7 | —L7 +0,6 +9,4 | — 6,1) —151 | —

DT EESK +0,5 | +3,4 | + Jr | —18:0 | —

ov LS SS a a TIS 40,5 | Fö | IORNESOR

av MEESE NE +0;5 | 98 | TERROR

» 160-) —IB5 | —=L5 1,5 +0,5 | +3,3 | + 7,3 | —I1,9 | —

»> 17 —L5 | —=L3 | —L3 +0;5 | -F3 FEST RE

mr IS NN 0 +0,5 | +3,3 | + 8,5 | — 7,6 | —

ML ENES DSS +0,5 | +93,3 | + 60) — Hr

» -20---] —0,7 | —0,7 | —0;7 +0,5 | +3,3 | + 1,0 | —IL6 | —

» 21-11 -—08 1 —0,8 | —0,)9 +0,5 +3,3 | +' 257 | —15,9 | —

» 22-11 —L1 | —L3 | —L3 +0,5 | +3,2 | + 1,5 | —16,8 | —

» 23... —L5 | —L3 | —L3 +0,6 | +93,2 | + 258) —H9Or| EE

200 0 [EES VR ES a ES Er se 0 SLL a

RNA NE 10,5.) +9,2 01 + Dr -—STvNES

»20 —1,4 | —1L2 | —1L2 +0,5 | +3,2 | + 0,8 | —12,0 | 0,2

» 27.1 —L3 | —L0 | —L0 +0;5 | +3,2 | FÖREN

» 28-..1] —L1 | —1,0 | —L;0 +0,5 | +3,2 | + 2,9 | —10.0 | 0,8

Hå OPEROR 0059 +0,5 | +81) PIRLSNEENORNT2S

» 30--.1 —0,9 | —0,9 | —0,9 +0:5 | Fö | SRK Ferm

RN —L1,0 | —0,9 | —0,)9 +0,5 | FL |EEOOREESNAS

Moyennes| —L,50 | —L,42 Er +0,57] +3,34 | + 0,8 | —L15,7 | —

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 17. 7

'Tab. II. Observations & Dalboda preés d Upsal.

Température du sol Températ. de lair. 2 =

07,50. 1 métre. [2 metres.| Maxi | Mini- | 2 3

8 h. m. |2 h.soir.|9 h. soir.|2 h. soir.|2 h. soir.| MUM: | MUM. 2 >

1881

ST Sv 3 ls + HI +62 | +25,2 | + LOW -—

PS Se EF 36 -tk3:6 | + 10: +6,3 | +25,8 | + I, —

a EES + 137 | + 13,7 | +10:20] +6,3 | +26,5 | +103- 102

Se a I + 13:7 | +135 | +10;38 0) +64 | +20:4 | +IL0 2

ENL I + 134 | +1354 | +10;50) +6,5 | +230 | + Ii | 5

POET | Ft3,1 | +lö,r | +10;5) +6,6 | +201 | Br —

PR ETS Ör0R | L250 | + 124 I + 1051 +6;7 | FlI48 | + 3,6 | 09

SN KO +12,5 FSS En LÖSR OT + 141 | + 6,0 —

OAS jen ET En | + 105) +6,8 | +FI621 + 8;0. | 9

DR Ekon Elena | +121 | +1047 +6,9 1 + 2050 1 + 8,2

ef fo Ir 12:30) ES | +HIOON, FO | +2L1 | + Is =

» 12 SAGE Iker. er Leg AON Hd | + 285 GR

uslors etöR + 13,3 + 13,50] + 104 + 7,1 + 20,8 | +12,2 —

skalan 13,7 | 13,7 | +10:5 + 7,2 + 24,0 | +11L7 =

slots I 138 | +13,8-) F10;7 + 7,2 +28,4 | + 7,8 —

» 16-.-| +14,1 | +14,1 | +14,1 | +10.8 | +7,3 | +23,9 | +13,0 —

Da EA I -ri4o I Fl450) +1Lo +703 | +20;9 1) + 3 —

SS EAS 13:90 | + 138 FL +74 | +188 | + 82 —

LSE ST 35 lan |-FLL2 + LS F2500) rg

0 ae 136 13,6 | FLN +75 | 20:00 | Fil9L0r Sr

RS Sör Fa | sr tlart | Flak 76 oj E228 | FlLARNE

stR Lar | + la | 13 + Tx +24,2 > + 9,3 —

RS TS 30 | 13: FSS | 25: FINE

FSA ET | lo | 140 | sila +77 | 4260 | + Tell Sa

a ANA 14 VAT So) + 23:00) ES 40

»r 20-11 +141 | +141 | +141 | +11,5 | + 7,9 F215) SIONS

2) +14,0 | +14,0 | +13,9 | +11,6 + 7,9 +17,9 | + 10,1 | 22,4

ass | Flax I-+13;6. | +1h6 | + 8,0 +18,0 | + 7,3 -—

203 | 133 -E13:3 | + er 8:00 | +199 | + 6,8 -—

SÖ EET | + 132 33 | + +8,1 +20.3 | + 9 =—

Ko ESS IRS ör +23:2 I NANNE

Moyennes| +13,46| + 13,43) + 13,43 +10,ss| +7,25| +22,2 | + 9,0 | =

ÅA

FRE TR (REL TA SR IR led NN

SR Fler I ” öd 7

I iu V | vi =D p 01

RANG SFR USE TIRICTN un V TNE

; SALO vga ,e Vär

SCA Ä Pra CE FILE ”

NN SVE Koh ata

4 d SALEN a

SR OL AB MM RNA IEONE |

r sö

| "Mama PNÅN: varg satt :

i Ve fa 0 USS nad Fk

+ Ipereber fa eu ; Le

”-v tl irak

ER JES E ORKSPEA VN

i f ( q ö

RA i D '

244

Fl I

” v

i v

är

vill

I l Zn LAG

FSA | tl j

pu I j i -

+ | 4

KR [| lvnd i

va! | ||

UT ah

i då

- d i | -:

Ta Vv j I

| S

RN lärt PI.

| | Å AT SIS

Bihang tll K Vet. Akad. Handl. Bd.6 N217 Hamberg , Un nouveau géorhermoméetre.

a thermometre e tube de verre t bouchon

ob etui de hetre £ tavan de caoutchoue JT armature de bos

ec evtindre de cuwre q mercure k couvercle de UV armature

d ” de ter hk corde L anneau d'appui

BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band 6. N:o 18.

SILURISCHE KORALLEN

NORD-RUSSLAND UND SIBIRIEN

VERZEICHNET

VON

G. LINDSTRÖM.

MIT EINER TAFEL.

AN DIE KÖNIGL. AKAD. DER WISS. EINGEREICHT DEN 11 JANUAR 1882.

STOCKHOLM, 1882.

KONGL. BORINRYCEKERIEIE

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

Mi: freundlichster Liberalität hat der Herr Akademiker

FRIEDRICH SCHMIDT in St. Petersburg eimige Suiten von Silur-

korallen aus vier verschiedenen und von einander sehr entlege-

nen Punkten des umfangreichen russischen Kaiserthums mir

zur Bearbeitung äbergeben. Zu diesen Sammlungen fige ich

der Vollständigkeit wegen noch eine funfte, welche die we-

nigen Formen enthält, die von der schwedischen Expedition

nach dem Karischen Meere unter NORDENSKIÖLDS Leitung im

Jahre 1875 auf Waigatsch gefunden wurden.

Obwohl die Zahl der bestimmbaren Arten nicht beson-

ders gross ist, kann dies Verzeichniss doch als ein kleiner

Beitrag zur Kenntniss von der Verbreitung der fossilen Reste

dieser während der Silurzeit so wichtigen Thiere gelten.

Wie aus der unten gegebenen Uebersicht des Vorkom-

mens hervorgeht, sind 27 Arten und Varietäten aus dem

ganzen Gebiete bestimmt worden und von allen Lokalitäten

ist, wie ersichtlich, die an der mittleren Tunguska am er-

giebigsten gewesen. Eine Menge anderer vor der Hand un-

bestimmbarer Korallen zeugen auch von dem grossen Reich-

thume der Formen in dieser Gegend. Der Bezirk bei Olenek

bietet unter seinen 13 Arten auch manches Eigenthimliche.

Auffallend ist, unter einer so geringen Zahl von Arten,

so viele, nicht weniger als drei, neue Gattungen vorzufinden,

welche vorher gänzlich unbekannt waren und von denen bei

zweien der systematische Platz noch nicht genau festzustellen

ist. Wie zu erwarten war, haben Arten aus solchen kosmo-

politischen Gattungen wie Heliolites und Favosites die grösste

Verbreitung. HEinige von diesen sind iäber das ganze Silur-

gebiet verbreitet, sowohl in Asien, wie in Nord- Huropa und

Nord-Amerika.

4 LINDSTRÖM, SIL: KORALLEN AUS N.-RUSSLAND UND STBIRIEN.

Was die geologische Stellung der verschiedenen Punkte

betrifft, so enthalten die Lokalitäten an der mittleren Tun-

guska theils Arten, welche entschieden untersilurisch sind,

wie Calapcoecia ceribriformis, Plasmopora affinis, theils solehe,

welche die ältesten obersilurisehen Schichten kennzeichnen,

wie Columnaria alveolata, und es ist wohl den genannten Lo-

kalitäten eime solche Stufe zu ertheilen wie etwa bei uns in

Schweden dem Leptenakalke oder nach FR. SCHMIDT, den

Borkholmer Schichten in Ehstland, dem Nordamerikanischen

Hudson River Group annähernd entsprechend. Wahrschein-

lich hört die Korallenfauna von Olenek einer tiefen Stufe

des obersilurischen Schichtensystems an, da solehe Formen

wie Dinophyllum involutum, Cyathophyllum angustum und

Halysites escharoides darin obwalten, welche auch auf Got-

land dem ältesten Mergelschiefer bei Wisby eigenthimlich

sind. Die Faunen von Waigatsch, Petschora und der unteren

Tunguska enthalten wenig Charakteristisches, gehören aber

jedenfalls der obersilurischen Abtheilung an.

NO 18.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6.

ES RE RO a a a

[ER RE a AE El ITE TE EE Doe ER (LE ge

föR SR ar ärar ar senast SE EE SR fö SES

|A I tran fed 16 fet fil IE Er afrers R TS IEE TR IE EN

JET ER [BA AASE AT [PG Np ERA [IG rar AEG TT Tar

(ER EEE AR EA I

at a [EES EEE a RS En EES)

EA ES are EAA

'INTISI24 0

Schweden.

England.

Schweden.

England.

N.-Amerika.

N-.-Amerika.

"UJ ULWIOFIOA SISJIBMISPUyY

Ehstland.

"InTISI94UN

Olenek.

Mittlere Tunguska.

Untere Tunguska.

Petschora.

Waigatsch.

Re AE munsurvdxa IBA Wndupuni ND

FRAS GSNOTJ wnorpur[la wni[ÄYdyskN

AE SR An Dr än AR nn SEA SES u twansuap wntlÄTfdojikpn

SYAERN SEE RES Ane a ER oereeee Sea Se 'Uu BJXIU BITE[NATIIY

AS RE RE GR ORG SORG a vwandgniosur wuniÅTdotg

SR RR RT = Rn går GR Van u Bjeurejduwuoa 'Z

SER RER rr Sar rg Ae = a SR SES SES SA SNR u B52q0 'Z

EE RS ONS YLSCNIT sonuod smusrIqdeZz

ER RR ER Sr TREA ER RAR 'GSNOT Wundsnöue ')

GA SN 'SIH wngenorgIe wntlÄTYdoqreLN

verts sr ss svg ds 'g

SS ERSR SET SAN SE ra sg SSE "GSNOT BJBdINFIY 'g

ESR Re drar le me U BJBIISIUIJF BIOdOSUTIÄY

SSA TE NOSTOHDIN StULIOFIIGIIS BI990de1Ten

ENG 2 ng Tu wndjejlvrsuod wnLqdoprydegg

Ra a AE 'MICVT SOProIBY2s2 'H

TRE SRA SE Ser Pra SSc "JT SUTIBINUIBI SIISÅÄTEH

ESS är ark san BSrRENS Se "TTIJ Suge BIOdowseTT

FSS ERT SADE see SSR 'r] SN0UI819Ur SL41NOTI9H

FER OR RE rs see RE re SEE TTO. I9EPsuoT I

ESA TRRSOSE SEE SR Nea os e annas AdTO9 I9dse

ar EG aa np RR GA 'H ”MCH II98USTIH HT

SR RN Sr ja EE RAR "TT SudrPULIJOS 'H

RR SE ge Sr ng Set H "Mam IS94I0OH S91SOAL

MEET be no GR i RR SSD 'u t1utgedotT BXRIGXICT

ÄN SHI SN DT

6 LINDSTRÖM, SIL. KORALLEN AUS N.-RUSSLAND UND SIBIRIEN.

1. Waigatseh.

Auf der Siädspitze dieser Insel, Cap Grebenij genannt,

entdeckte NORDENSKIÖLD ') eine mächtige Reihe beinahe senk-

recht gehobener Schichten aus finf verschiedenen Unterab-

theilungen bestehend, welche er mit A bis E bezeichnete.

Die in dem schwarzgrauen Kalksteine eingeschlossenen Tri-

lobiten, Proetus conspersus ANGELIN, und ein Lichas, zahl-

reiche Leperditien, Atrypa didyma und andere Versteinerun-

gen zeigen hier offenbar obersilurische Zeitalter an. Aber

es ist auch wahrscheinlich, dass zugleich Devonische Schichten

hier vorkommen, wenigstens deuten einige Spiriferen und

zwei Korallenarten dahin und riähren diese vermuthlich von

D und £ her, da NORDENSKIÖLD ausdräcklich sagt, dass die.

Arten in D von denen in A verschieden sind. Von diesen bei-

den Korallen zeigt die eine grosse Verwandschaft mit dem devo-

nischen Cyathophyllum cespitosum Gorpruss (Epw. & HAIME

Brit. Foss. Corals, Taf. 51, Fig. 2—25) und die andere Art

aus schwarzem, mergligem Kalke zusammen mit Alveolites

suborbicularis GoLDF. scheint mir identisch mit einem unbe-

stimmten Devonischen Cyathophyllum, welches das schwe-

dische Reichsmuseum aus Torquay besitzt.

Mit Sicherheit stammen nur zwei andere Korallen aus

Silurschichten und diese sind:

1. Favosites Forbesi EpDw. H.

Kommt in grossen halbkugelförmigen Polyparien vor

und scheint recht häufig zu sein. Die Kelche sind polygon

mit kurzen Septalspitzen und zwei Längsreihen mittelstän-

diger Wandporen. Durchmesser der Kelche 2 Millim.

!) Redogörelse för en expedition till mynningen af Jenissej och

Sibirien år 1875. Seite 28 in Bihang till K. Svenska Vet.-Akad. Handl.

Bå. 4, Nir 1.

BIHANG TILL K. SV. VET.AKAD. HANDL. BAND. 6. NO 18. 7

2. Syringopora fenestrata n.

Bildet grosse Massen in dem schwarzgrauen Kalksteine

und zeichnet sich sehr charakteristisch aus durch ihre ausser-

ordentlich, 16 Centimeter lange — und doch abgebrochene

— Polypieriten, welche in einer geraden Linie das Gestein

ununterbrochen durchsetzen und auf regelmässigen Abstän-

den von durchschnittlich 3—6 Millim. wagerechte Verbin-

dungsröhren zu den benachbarten Polypieriten abschicken,

indem sie etwa 2 Millim. von einander entlegen sind, Wwo-

durch die ganze Colonie ein regulär gitterförmiges Aussehen

bekommt, vielmehr so denn in anderen Arten der Gattung.

Die Kelche halten im Durchmesser 2 oder 2,5 Millim. Im

Querschnitte sind sie kreisförmig, mit einem äusseren Rande

von kurzen, geraden, gleichgrossen Septen, welche vier bis

fänf schmale, concentriscehe Kreise in der Mitte des Kelches

umschliessen. Diese Kreise sind Segmente von den durch-

schnittenen, trichterförmigen Böden. Diese, welche wie ge-

wöhnlich am besten im Längsschnitte zum Vorschein kommen,

stehen in einem sehr spitzen Winkel gegen die Aussenwände

und bilden tiefe trichterähnliche Linien, dichtgedrängt, mit

kurzen Septalstrahlen dazwischen.

Es sind auch kleinere Syringoporkolonien auf Favosites

festgewachsen, aber durch die schlechte Erhaltung nicht be-

stimmbar.

2. Petschora.

Diese an der Zahl auch geringe Sammlung stammt aus

dem Petschoralande, woselbst sie von Dr. STUCKENBERG, Pro-

fessor an der Universität in Kasan, gesammelt worden sind.

Nach seinem Bericht"') findet man die Korallen in massivem

Kalksteine etwas oberhalb der Miändung der Waschkina; wo

dieselbe ins Eismeer ausfliesst, sodann in demselben Gebiete,

wovon Graf A. von KEYSERLING schon friäher”?) sechs Arten

beschrieben hat, unter welchen auch die zwei folgenden.

1) Nach gitiger Mittheilung des Herrn FRIEDR. SCHMIDT ist dieser

Bericht in den auf russisceh geschriebenen »>»Materialien zur Geologie

Russlands», von der Mineralogischen Gesellschaft in St. Peterburg aus-

gegeben, im Jahrgange 1875 enthalten.

2) Wissenschaftliche Beobachtungen auf einer Reise in das Petschora-

land. S. 159 u. folgende.

8 — LINDSTRÖM, SIL. KORALLEN AUS N.-RUSSLAND UND' SIBIRIEN.

1. Favosites Forbesi Ebw. H.

Calamopora polymorpha KBEYSERL. Petschora S. 178.

Von dieser iäusserst variirenden Art liegen vier Stäcke

vor, von denen drei mit ziemlich grossen Kelehen ausge-:

ristet sind, so dass sie in dieser Beziehung dem Favosites

gotlandiecus nahe kommen.

2. Heliolites interstinctus L. p. p.

(Porites) interstineta KEYSERL. Petschora S. 175.

Kelchöffnung 2 Millim. Es sind aus demselben Gebiete

noch Fragmente und einzelne Exemplare anderer Korallen,

aber nicht hinreichend genug zur Bestimmung.

3. Die untere Tunguska.

Während seiner vieljährigen Reisen im östlichen Sibi-

rien sammelte der der Wissenschaft und seinen Freunden zu

frih geraubte Herr ÖCZEKANOWSKI feissig Versteinerungen.

Leider sind nur wenige von den än der unteren Tunguska

gesammelten Korallen bestimmbar. Der grösste Theil der

Versteinerungen ist an der Miändung der Temera in eimem

Kalksteine gefunden, der einer ausgedehnten Trappablage-

rung untergeordnet ist. Weiter abwärts nach der Mindung

der Tunguska zu herrschen die silurischen Kalksteine selbst-

ständig, sind aber weniger petrefaktenreich. Diese Angaben

finden sich zerstreut in einem Berichte CZEKANOWSKIS an die

Geographische Gesellschaft zu St. Petersburg, abgedruckt in

den Nachrichten der Gesellschaft Nr. 1, Seite 20—21, 1874.

Ich verdanke dies den freundlichen Mittheilungen des Herrn

FR. ScHMmIDT, so wie auch, dass 'silurische Kalksteine sich

noch weit nach Siden und Norden nach Jenissei von der

Mindung der Tunguska aus verbreiten, aber wenig bestimm-

bare Petrefakten liefern.

1. Favosites Gotlandicus L.

Syn. Corallinum Gotlandicum L. Corallia Baltica S. 39,

Fig. XXVII, Amenit. Acad. Ed. 1, 1749, Vol 1,

O: 106; Daba 4 Rise

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 18, 9

Favosites favosa GoLpFuss nach dessen Originalexemplar

1m Bonner Museum. )

Kelche weit, von gleicher Grösse, die Oeffnungen in den

Seitenwänden unregelmässig in 1, 2 oder 3 Reihen, Böden

ziemlich dicht gedrängt, wagerecht. Es ist iberhaupt unge-

mein schwierig, die verschiedenen Favositen von eimander

zu sondern, da sie so viele Uebergänge zeigen, doch scheint

es angemessen, die ausgeprägtesten von denscelben mit be-

sonderen Namen zu belegen. Diese Art wird auch von FR.

SCHMIDT in seiner Mammuthreise S. 17 erwähnt, als von Lo-

PATIN an der Kureika gefunden.

2. Favosites Forbesi Epw. H.

Die gewöhnliche obersilurische Species.

3. Favosites Hisingeri Epw. H.

4. Heliolites interstinctus L. p. p.

Es kommen auch zwei Stuck von eimem sehr verwand-

ten grosskelchigen Helioliten vor, aber ihre mangelhafte Er-

haltung lässt keine sichere Bestimmung zu.

5. Halysites catenularius L.

Ein Stäck mit sehr reichem Cenenchyma (= Zwischen-

wände FIisSCHER-BENZON).

6. Zaphrentis obesa (Fig. 9—10) n.

Einfach, kurz gedrungen, sehr schnell in der Breite zu-

nehmend. Höhe 25 Millim., Breite am Kelchrand 35 Millim.

Kelchrand schief gewachsen, bei der grössten Primärcosta

beinahe 20 Millim. höher als auf der Gegenseite. Epitheca

ziemlich glatt, ohne grosse Centralfalten. Der Septen sind

etwa 70—80 und sind es abwechselnd grössere und kärzere,

gegen die Mitte des Kelches wirtelförmig zusammengerollt,

ohne jedoch eine deutliche -Columella zu bilden. Gegen die

Aussenwand sind die Septen durch stereoplasmatischen Binde-

stoff dicht mit einander verbunden ohne dazwischenliegendes

Dissepiment. Solches erscheint ein wenig innerhalb in klei-

nen, nach unten gebogenen Streifen, besteht aber meistens

nicht aus kleinen, bläschenförmigen Blättern, sondern aus

bodenförmigen, schiefen, ununterbrochenen Querlamellen,

10 LINDSTRÖM, SIL. KORALLEN AUS N.-RUSSLAND UND SIBIRIEN.

welche dem Längsschnitte ein Amplexus-artiges Aussehen

verleihen. Die Septalgrube ist recht gross und an der Aussen-

wand am breitesten. Diese Art kommt in schwarzgrauem

Kalksteine mit Encrinurus punctatus und Pentamerus oblon-

gus häufig vor.

4. Die mittlere Tunguska.

Diese, die bedeutendste und reichste Sammlung siluri-

scher Korallen aus Sibirien, rährt von Herrn J. LoPATIN her,

welcher dieselbe während seiner Reise im Jahre 1877 den

Lauf der mittleren Tunguska entlang zusammenbrachte

und zwar von einer Menge verschiedener Punkte. Nach den

gefälligen Angaben von FR. ScHmipT soll auch hier, wie in

dem Gebiete der unteren Tunguska ein häufiger Wechsel

zwischen Silurkalksteine und Trappen stattfinden. Nach den

Bestimmungen FR. ScHmipTS gehören die mitgebrachten Bra-

chiopoden, worunter Atrypa Duboisi MuRrRocH. VERN. & KErs., den

untersten Schiechten der obersiluriscehen Formation an, und

zeigen sie stellenweise eine auffallende Uebereinstimmung

mit den Jördenschen Schichten in Ehstland. Damit steht

nicht vollkommen das Vorkommen soleher Korallen wie Ca-

lapcecia, Columnaria, Plasmopora affinis im Einklang, da diese

vielmehr auf eine noch tiefere, untersiluriscehe Stufe deuten,

etwa wie den Leptenakalk Dalecarliens oder Hudson River

Group Nord-Amerikas. Freilich scheinen die meisten Ko-

rallen nur in losen Stiäcken oder wie Geröllen, selten an-

stehend gefunden worden zu sein, wodurch einiges als un-

sicher silurisch betrachtet worden ist und folglich nicht hier

zu beschreiben. Meistens sind diese Korallen verkieselt und

daher nicht leicht zu untersuchen, einerseits wegen der Um-

wandlung der feineren Theile, andererseits wegen der grös-

seren Schwierigkeit des Präparirens. Auffallend ist die be-

deutende Menge der zusammen mit diesen Korallen gefun-

denen Stromatoporen, von denen grosse Stäcke aus nicht

weniger als dreizehn verschiedenen Localitäten vorliegen.

Als nicht zu den Korallen gehörend Habe ich dieselben

nicht beschrieben. HEinige scheinen sich dem Idiostroma zu

nähern.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0O 18. 11

1. Palearea Lopatini nov. gen. et sp. Fig. 8.

Charakter der Gattung. Polyparium zusammengesetzt

aus Kelchen, welche durch ein einem spärlichen Coenenchym

ähbnliches Gebilde von einander getrennt sind. Septen zahl-

reich, alle von derselben Grösse und folglich anscheinend nur

von einer einzigen Ordnung. Columella gross, die ganze

Mittelpartie des Kelches einnehmend, aus zusammengewunde-

nen Trabeculze bestehend. Åussere Enden der Septen in ein

spongiöses Gewebe sich auflösend. Dissepiment reich, spongiös.

Diese Gattung nähert sich der tertiären Lithar&ea, doch schei-

nen die Septalblätter nicht durchlöchert zu sein.

Charakter der Art. Das Polyparium bildet knollen-

oder kugelförmige Stöcke, dicht besetzt mit Kelchen, von

einem mittleren Durchmesser von 5 Millimeter; die Kelche

sind sehr seicht-concav, in der Mitte mit einer einigermassen

erhöhten Columella aus spongiösen, locker Fästen Sr

Trabecul&e bestehend. Die Septen, 28—32 an der Zahl, sind

kurz, gerade, nach aussen verzweigt und in ein krauses Ge-

wirr von spongiösem, intercalicinalem Gewebe ibergehend.

Wände zwischen den einzelnen Polypieriten finden sich nicht.

Auch ist es mir nicht gelungen zu ermitteln, ob die Septal-

scheiben durchlöchert sind, wie bei andern nahestehenden Per-

foraten. Ein feines spongiöses Gewebe fällt die Loculi zwi-

schen den Septen.

Diese Form kommt von vier verschiedenen Lokalitäten

vor, nämlich von dem rechten Ufer der Tunguska 40 Werst

oberhalb der Mindung von Kudelma, von demselben Ufer

33 Werst oberhalb des Platzes Stoiba, von 11 Werst oberhalb

der Miändung von Kudelma, vom rechten Ufer oberhalb der

ersten Insel oberhalb Kudelma und auch als Gerölle am rech-

ten Ufer der Tunguska, 10 Werst oberhalb der Ingida. Die

Gerölle sind ihrer Erhaltung nach von verschiedener Art, einige

sehr schön mit den feinsten Details gut bewahrt, andere ver-

kieselt und folglich im Åussern den vorigen sehr unähnlich.

2. Favosites Forbesi Epw. H.

Sehr häufig in Stöcken mit Kelchen von wechselnder

Grösse. Vom linken Ufer der mittleren Tunguska zwischen

den Flissen Semljanaja und der kleinen Lebäschja, und 22

Werst oberhalb der Mindung. Von rechtem Ufer 6 Werst

unterhalb der Mindung der kleinen Lebäschja.

12 LINDSTRÖM, SIL. KORALLEN AUS N.-RUSSLAND UND SIBIRIEN.

3. Favosites gotlandicus L.

Grosse kuchenförmige Stäcke in sehr guter Erhaltung

mit eimem Kelchdurchmesser von 5 Millim. Die Aussenwände

der Polypieriten sind feinkörnig. Die Wandporen sind un-

regelmässig, in einer Reihe oder zu 2—3 in ungeordneten

Reihen. HEinige dieser Poren scheimen zugewachsen zu sein,

da nur ein schwach erhöhter Ring den friäheren Umfang be-

zeichnet und innverhalb dieses die Kalkmasse die Oeffnung

zudeckt. Von der mittleren Tunguska 22 Werst oberhalb der

Miindung der Sewarnaja.

4. Favosites Hisingeri Epw. H.

Grosse halbkugelförmige Stöcke. Die Grösse der Kelche

und die innere Struktur des Polypariums nähern diese Form

dem echten Fav. Hisingeri. Doch sind bei dem sibirischen

die Kelche viel regelmässiger und alle von derselben Grösse.

Von derselben Lokalität wie der vorige.

5. Favosites asper D'ORBIGNY.

Zahlreiche, grosse, halbkugelförmige Stöcke. Stimmt recht

gut mit den europäischen, doch sind die emzelnen Polypieriten

etwas schmäler. Vom rechten Ufer, 33 Werst oberhalb des

Platzes Stoiba und vom linken Ufer 22 Werst oberhalb der

Miindung.

6. Favosites Lonsdalei D'ÖRBIGNY.

Syn. Calamopora cristata His., nicht BLUMENBACH.

Einige Bruchstiäcke stimmen sehr gut mit den Gotländer

Exemplaren von Östergarn iberein.

Vom rechten Ufer der mittleren Tunguska 6 Werst unter-

halb der Mindung der kleinen Lebäschja, auch von dem lin-

ken Ufer 22 Werst oberhalb der Mindung.

7. Favosites Labechei Epw. H.

Von der letztgenannten Lokalität sind drei Stäcke einge-

sammelt und diese sind mit den Gotländer Exemplaren identisch.

8. Calapoecia cribriformis NICHOLSON (= Columnopora cri-

briformis NICHOLSON Geolog. Magazine 1874 Seite 253).

Nach Vergleichungen, welche ich angestellt habe, sowohl

mit einem schönen Exemplare der Calap. anticostiensis BIL-

LINGS, welche BILLINGS selbst mir gesandt, als auch mit meh-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0 18. 13

reren Exemplaren von Columnopora cribriformis NICHOLSON,

welche ich der Gefälligkeit des letztgenannten Gelehrten ver-

danke, bin ich zu dem Schlusse gekommen, dass beide Arten

generisch verwandt sind. HEbenso Verhält es sich mit dem

Genus Houghtonia ROMINGER, wovon ich H. huronica durch

die Gite des Dr ROMINGER habe untersuchen können. Bei

Columnopora und Houghtonia sind die Kelche dichter gestellt

und die eigenthiimlich durchlöcherten Wände erreichen selten

oder gewöhnlich nie eine solche Dicke und Ausdehnung wie

bei Calapecia anticostiensis, wo sie öfters wie eine Art

Cenenchyma zwischen den Kelchen auftreten. Bei Columno-

pora, selbst in Exemplaren, welche Prof. NICHOLSON gesandt,

sieht man auch eine Neigung dazu, obschon, wie gesagt,

die Kelchwände gewöhnlich äusserst dinn sind, wie NICHOLSON

sie in »Paleozoic Tabulate Corals» Taf. VII, Fig. 2. abgebildet

hat. Da die grössere oder mindere Dicke der Wände ein

Charakter von untergeordnetem Werth ist, und da sonst keine

wesentliche Unterschiede sich vorfinden, scheint es mir folge-

recht Columnopora und Houghtonia mit Calapoecia, der zuerst

beschriebenen Gattung, zu vereinigen. Auch bei Calap. anti-

costiensis sind in den Kelchen zahlreiche Böden vorhbanden,

welches aus der von BILLINGS in »Catalogue Silurian Fossils

of Anticosti> S. 32 gegebenen Abbildung Fig. 14 gar nicht

zu vermuthen ist. Allen ist die eigenthimliche Struktur der

Wände und die Anordnung der Septen gemein.

Von sonstigen palzxeozoischen Korallen mag wohl die später

in der Devonformation auftretende Michelinia, deren Wände

auch so eigenthimlich perforirt sind die am mnächsten ver-

wandte sein.

Ich habe bei Vergleichung der Amerikanischen Exemplare

der Calapecia cribriformis NICHOLSON mit dem sibirischen

keinen nennenswerthen Unterschied finden können und ver-

einige daher das einzige vorliegende Stiick damit. Es ist eim

Knollen, halb verkieselt, und die Kelche erreichen einen Durch-

messer von 2 Millimeter.

Es kommt von dem Ufer der mittleren Tunguska ober-

halb der letzten Stromschnelle vor dem Flusse Tschuna.

9. Plasmopora (Propora auct.) affinis BILLINGS.

Heliolit. affinis Birrings Canad. Geologist and Naturalist,

«Vol. 2 Seite 427. Catal. Paleoz. Fossils Anticosti 5. 30, Fig. 12.

14 LINDSTRÖM, SIL. KORALLEN AUS N.-RUSSLAND UND SIBIRLEN.

Ein Stäck von der mittleren Tunguska, 22 Werst ober-

halb der Miändung zeigt die vollständigste Uebereinstimmung

so wohl mit Exemplaren, welche BiLLInGs mir gesandt, wie

mit denen von Osmundsberg in Dalecarlien. Die kaum einen

Millimeter weiten Kelche sind dicht gedrängt, der zwölffach

eingekerbte Rand derselben deutlich abgegrenzt, die Böden

mässig horizontal und dicht, das Coenenchyma spärlich und

aus kleinen Bläschen zusammengesetzt.

Diese Art ist auch auf dem linken Ufer zwischen den

Flissen Semljanaja und der kleinen Lebäschja gefunden.

Von demselben Ufer, 22 Werst oberhalb der Mindung stammt

ein beinahe kopfgrosses Stick, welches auf seiner verwitterten

Oberfläche betrachtet, leicht fär einen Helioliten angesehen

werden könnte, aber in Innerem seine rechte Natur bewahrt hat.

10. Halysites catenularius L.

Kommt häuvfig vor am linken Ufer, 22 Werst oberhalb

der Mindung von Sewarnaja und zwischen den Flissen Semlja-

naja und der kleinen Lebäschja, von rechtem Ufer 33 Werst

oberhalb des Platzes Stoiba, und 19 Werst oberhalb des Flus-

ses Kudelma.

11. Syringopora sp.

Zwei verschiedene Formen liegen vor. Die eme von

rechtem Ufer 6 Werst unterhalb der Miändung der kleinen

Lebäschja, sehr fein mit Polypieriten von kaum 1 Millim. im

Durchmesser. Die andere Form ist vom linken Ufer 22 Werst

oberhalb der Mimdung der Sewernaja und hat Polypieriten

mit einem Durchmesser von 2,5 Millim. Beide sind aber so

gänzlich verwandelt, verkieselt und verwittert, dass sie nicht

gut bestimmbar sind.

12. Rhaphidophyllum constellatum nov. gen. et sp. (Poqis,

Nadel) (Fig. 3—4).

Charakter der Gattung. Polyparium zusammengesetzt.

Kelche polygon, durch eine dinne Aussenwand von einander

abgegrenzt. Septen im inneren Rande mit stachel- oder nadel-

förmige nach oben gerichteter Spitzen, zahlreich, oft mit

columellaartigem Gebilde in ihrer Mitte. Schmale, unregel-

mässige Böden durchziehen den centralen, röhräbnlichen Theil

des Kelches. Die Septen verlängern sich nach aussen in dem

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0O 18. 15

breiten Gebräme als schmale Scheiben und die zwischen ihnen

legenden Loculi sind mit dichtem, aus kleinen Schuppenblättern

bestehendem Dissepiment angefullt.

Charakter der Art. Polyparium kugelförmig, Kelche

polygon, finf- bis sechseckig, höchstens 4 Millim. im Durch-

messer und mit einer ganz dinnen in Zickzacklinien gebogenen

Aussenwand versehen. Sie bestehen aus einem centralen,

röhräbnlichen Theile durch eine besondere sogenannte Innen-

wand abgetrennt mit Endodissepiment und aus der umgeben-

den kragenförmigen Randscheibe mit dem Ectodissepiment.

Die etwa zwanzig Septen von zwei Ordnungen, abwechselnd

längere und kärzere, vereinigen sich etwas schlängelnd in der

Kelchmitte durch ein schwammiges lockeres Gewebe. welches

eine Art unächter Columella bildet. Die Septen sind auf ih-

rem Innenrande zerstiäckt in einer Menge spitzer, nadelförmi-

ger, nach oben gerichteter Zacken, ihre Verlängerung nach

aussen in dem Gebräme ist scheibenförmig und, wie es

scheint, nicht perforirt. Das Endodissepiment besteht aus et-

was von einander entfernt sitzenden Böden, welche zuweilen

in inrer Mitte unregelmässig geknickt sind. Das Ectodissepi-

ment in den Loculi zwischen den Septen ist aus lauter kleinen

Blättchen gebildet, welche im Längsschnitte ein gitterförmiges

Bild geben.

Die nähere Verwandtschaft dieser neuen Form mit vorher

Bekannten habe ich vor der Hand nicht ermitteln können.

Durch die allgemeine Anordnung der Theile erinnert sie

einigermassen an Acervularia.

Das beschriebene Exemplar kommt von der mittleren

Tunguska oberhalb der letzten Stromschnelle vor dem Flusse

Tschuna.

13. Columnaria alveolata GOLDFUSS.

- Mehrere Stöcke in sehr schöner Erhaltung. HEiniger klei-

nen Abweichungen ungeachtet habe ich nicht umhin können,

dieselben mit der schon längst bekannten Amerikanischen Art

zusammenzufihren. HEinige Sticke stimmen mit den Ameri-

kanischen vollständig iberein. Bei andern sieht man zahlrei-

chere Septen, von denen die erste Ordnung bis an die Mitte

des Kelches reichen und mit diesen sind kleinere Septen in

einem spitzen Winkel verwachsen in der Art, dass diese se-

kundären Septen mit den grösseren primären kleine Bischel

16 LINDSTRÖM, SIL. KORALLEN AUS N.-RUSSLAND UND SIBIRIEN.

bilden. Während die Zahl der Septen bei den Amerikanischen

selten mehr als 24 ist, steigt dieselbe zuweilen bei den Sibi-

rischen bis auf 28—30. Die Böden sind bei einigen unregel-

mässig gewachsen und biegen sich wellenförmig. Durchmesser

eines Kelches 6 Millim.

Die Art wurde auf nicht weniger denn fiänf verschiedenen

Stellen gesammelt, nämlich auf dem rechten Ufer, 18 Werst

unterhalb der Insel Tschernyi, 11 Werst oberhalb des Flusses

Kudelma, 40 Werst oberhalb der Kudelma, auf dem linken

Ufer 7 Werst unterhalb der ersten Stromschnelle oberhalb des

Flusses Welzma, und oberhalb der letzten Stromschnelle vor

dem Flusse Tschuna.

14. Cyathophyllum articulatum His.

Verschiedene Exemplare, worunter ein grosses Pracht-

stick, kommen vor, die meisten von aussen ziemlich zerstört

und undeutlich, aber durch Schliffe erkenntlich.

Vom rechten Ufer 6 Werst unterhalb der Mindung der

kleinen Lebäschja und vom linken Ufer zwischen den Fliissen

Semljanaja und der kl. Lebäschja.

15. Zaphrentis conulus Linpström. (Öfversigt Vet.-Akad:s

Förhandl. 1868. S. 428. Taf VI, Fig:8)

Mehrere Stäcke in verschiedenen Varietäten, von denen

einige, in Grösse die gewöhnlichen weit uäbertreffen. Länge

40 Millim., Breite am Kelchrande 23 Millim. Die grössten

Exemplare sind mehr erweitert nach oben, nicht so länglich

konisch, auch ein wenig gekrimmt. Die Längs- und Quer-

schliffe sind mit den Gotländer Exemplaren vollständig iäber-

einstimmend.

Von dem rechten Ufer 33 Werst oberhalb des Platzes

Stoiba und” vom linken Ufer, oberhalb der Mindung von

Sewarnaja.

Eine Varietät kommt auch vor von der letztgenannten

Lokalität, kurz, breit, mit gebogener Spitze.

16. Zaphrentis obesa LIinDstrR. (Fig. 9, 10.)

Zahlreiche Exemplare scheinen mir in dem hauptsäch-

lichsten mit der von der unteren Tunguska und oben beschrie-

benen Art vereinbar zu sein, jedoch als eime besondere Varietät.

In der eallgemeinen Anordnung der Septen stimmt sie mit

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0 18. 17

Z. conulus iiberein. Das Polyparium ist einfach, sehr aus-

gebreitet, die Breite beinahe um's finffache die Länge iber-

treffend. Der Kelch ist flach und unbedeutend vertieft, die

Septalgrube ausgeprägt, Septen scharf hervorstehend, gegen

die Mitte des Kelches etwas schlängelnd gedreht, ohne Colu-

mella oder Pseudocolumella zu bilden. Zwei der grössten

gegenstehenden Septen sind zuweilen mit einander zusammen-

gewachsen. Höhe des Polypariums 12 Millim., Breite desselben

50 Millim. ;

Von dem linken Ufer 22 Werst oberhalb der Mindung

der Sewernaja.

17. Zaphrentis complanata n. Fig. 5, 11—13.

Polyparium einfach, breit konisch, Bodenseite etwas ab-

gefiacht. Kelch tief, schief gewachsen, mit den Wänden der

Bodenseite mehr als doppelt so hoch wie die der Oberseite.

Kelchrand folglich schräg abnehmend gegen der Oberseite.

Septalgrube auf der Oberseite mässig tief, Septen sehr dinn

und schmal, zahlreich. Das Innere sehr dicht und compact,

geschlossen ohne deutliche Böden und stehen die Septen dort

sehr dicht an einander. Höhe 33 Millim., Kelchbreite 18

Millim. Von derselben Lokalität wie die vorhergehende Art.

18. Cyrtophyllum densum n. gen. et sp.,'Fig. 1—2. (Kvotos,

gebogen, gewölbt.)

Charakter der Gattung. Polyparium zusammengesetzt

aus kleimen Kelchen, welche mit kurzen, undeutlichen Septen

versehen sind, die nach innen bald aufhören und nach -aus-

sen sich verlängern und verzweigen oder sich mit denen

der umgebenden Kelche vereinigen. HFEin äusserst feinblät-

triges Dissepiment ist in den Loculi vorwiegend. Keine

äussere Mauer, welche jeden einzelnen Polypieriten umgiebt,

ist vorhanden. Das innerste Rohr der Polypieriten ist durch

regelmässige, stets nach oben gewölbte Böden abgetheilt und

eben dies ist ein Kennzeichen, welches die grösste Eigenthim-

lichkeit dieser Gattung ausmacht, da sonst die Böden wage-

recht verlaufen oder, wie öfters vorkommend, nach unten ge-

wölbt sind. :

Charakter der Art. Das Polyparium kommt in grossen

halbkugelförmigen Stöcken vor, deren Basis flach oder concav

ist, mit dinner, concentrisch gewachsener Epitheca bekleidet.

än

18 LINDSTRÖM, SIL. KORALLEN AUS N.-RUSSLAND UND SIBIRIEN.

Die Kelche oder vielmehr der innere röhrenförmige Theil

derselben, sind gewöhnlich sebr dicht sitzend, von ungleich-

mässiger Grösse, die meisten kreisförmig, aber auch oval oder

in der Länge ausgezogen von wunregelmässiger Form. Der

Durchmesser der grössten beträgt 4 Millimeter. Die Septen

sind zahlreich, bis vierzig, kurz und ragen nur ein wenig

vom inneren Rande hervor. Ihre Fortsetzung nach Aussen ist

gerade und zwischen ihnen ist das Ectodissepiment sehr dicht

aug kleinen Bläschen zusammengesetzt. Die zahlreichen Bö-

den sind ziemlich stark nach oben gewölbt, eine Form,

welche bei den paleozoischen Korallen selten vorkömmt und

meines Wissens nur unregelmässig bei einigen Acervularien.

Mit diesen scheint auch wirklich das neue Genus verwandt

zu sein, scheidet sich aber durch das Fehlen eimer äusseren

Mauer, welche die einzelnen Polypieriten von einander ab-

grenzt. i

Kommt in zahlreichen Stäcken vor in verschiedener Art

von Erhaltung, verkieselt oder schön bewahrt. FExemplare

wurden gesammelt aut dem rechten Ufer, 33 Werst oberhalb

des Platzes Stoiba, 18 Werst unterhalb der Insel Tschernyi,

40 Werst oberhalb der Kudelma, 32 Werst oberhalb der

dritten Insel, oberhalb des Flusses Welsma, zwischen den

Flissen Tainaja und Tschunaja und oberhalb der letzten

Stromschnelle vot dem Flusse Tschuna, von dem linken

Ufer 22 Werst oberhalb der Mindung der Sewernaja und

auch als Gerölle auf dem rechten Ufer 10 Werst oberhalb

der Ingida.

19. Cystiphyllum cylindrieum DLONSDALE.

Einige schlecht erhaitene Sticke von dem linken Ufer

gehören aller Wahrscheinlichkeit nach dieser Art an.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 18. 19

5. Olenek.

Diese recht bedeutende Sammlung ist von Herrn CZEKA-

NOWSKI während des Sommers 1874 im Quellengebiete des

Olenek zusammengebracht. An der Toruba, Nebenfluss des

Olenek, eine Werst unterhalb der Miändung der Welingra,

entdeckte er ewmige Korallen in einem mergeligen Kalksteine

anstehend. In den Geröllen des Ufers kommen zahlreiche

Korallen vor, welehe CZzEKANOWSKI aus den Nebenflässen ab-

leitet und. fir siluriseh hält, da einzelne von ihnen deutlich

Silurformen sind und alle einen gemeinschaftlichen Charakter

in der Versteinerungsart haben. Darin kann man ihm nur

beistimmen.

1. Favosites Gotlandicus LAMKE.

Ein Stäck mit 3—10 Seitengruben auf den Böden.

2. Favosites Forbesi Ebpw. H.

3. HFavosites Hisingeri Epw. H.

4. Heliolites interstinctus L. p. p.

Millepora subrotunda etc. L., Corallia Baltica p.- 30,

fig. NXRIV.

Madrepora interstineta L. p. p. S: N: XII p. 1276.

Heliol. interstincetus Epw. H. p. p. Fossil Corals of

GRE ritan. på od, tee

Einige Stucke, theilweise verkieselt, stimmen mit den

Gotländer Exemplaren iberein. In die Linnéische Species

schliesse ich alle diejenigen Helioliten ein, welche der

von LINNÉ gegebenen Abbildung in »Corallia. Baltica» ent-

sprechen. Später hat er viele andere Formen darunter

eingeräumt. Die Hauptcharaktäre dieser Art sind: die Kelche

haben einen schmalen erhabenen Rand, welcher wie ein

Stern mit zwölf kurzen Septen versehen ist. Das umgebende

Cenenchym ist sehr unregelmässig mit Röhren von wechseln-

der Grösse. Der Kelch ist sehr sceicht, die Böden dicht ge-

drängt, etwas gewölbt. Die Exemplare von Ölenek sind

kleiner als die von Petschora und halten nur 1 Millim. im

.Durchmesser.

20 LINDSTRÖM, SIL. KORALLEN AUS N.-RUSSLAND UND SIBIRIEN.

5. Halysites escharoides LAMK.

Die kettenförmigen Kelchreihen sind sehr eng aneinan-

der liegend. Diese Varietät gleicht am nächsten der von

FISCHER-BENZON (Structur der Halysiten, Taf. III, Fig. 1—2)

abgebildeten.

6. Cyathophyllum angustum LONSDALE.

Ist von der gewöhnlichen Cyathophyllform OC. mitratum

His. durch die gerade Gestalt und die Grösse unterschieden

und besonders durch eine ganz cigenthiämliche Bildung der

Septen in der Mitte des Kelches.

7. Cyathophyllum articulatum His. p. p.

C. articulatum HIisINGER, Lethea Tab. XXIX, Fig. 4, S. 102.

Nicht von WAHLENBERG, denn dessen Madreporites arti-

culatus Petrf. Tell. Suec. S. 97 ist eine Mischung von vielen

Korallen verschiedener Gattungen, welche gitterförmig durch

seitliche Erweiterung des Kelchrandes mit eimander zusam-

mengewachsen.

Diese steht auch dem Cyath. mitratum sehr nahe und

mag vielleicht nur als eine Varietät desselben angesehen

werden. Die Basis ist breit und der Polypenstock gewöhn-

lich zusammengesetzt von auseinander knospenden Kelchen.

Uebrigens ist die ganze innere Structur wie in C. mitratum.

3. Syringopora bifurcata LONSDALE.

9. Zaphrentis conulus LINDSTR.

Regelmässig konisch und gerade. Der Durchschnitt in

der Nähe des Kelches elliptisch, oder auch öfters kreis-

förmig. Kelch in der Mitte trichterförmig vertieft, da wo

der innerste Rand der BSeptalgrube sich befindet. Rings-

um dieser drehen die Septen ihre Endlamellen. Die Septen

sind 34—35 an der Zahl von der ersten Ordnung und ebenso

viele von der zweiten oder von denen, welche nicht bis an die

Septalgrube reichen. Die Septalgrube ist immer, wie öfters bei

den Rugosen, auf der Innenwand der Oberseite zu finden, sie

ist sehr gross und wie ein Schlisselloch gestaltet. Die Bö-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6 N:O 18. 21

den sind unregelmässig, gegen die Mitte hin gewölbt, zu-

weilen in mehrere, kleine Dissepimentalblasen zerfallen.

Diese Art scheint mit Zaphr. Marcoui M. Epw. HAIMe

verwandt zu sein. — Die gewöhnlichen Exemplare haben

eine Länge von 16 Millim. Ganz typische Exemplare sind

auch in einem Felsen an der oberen Toruba, einem Neben-

flusse des Olenek anstehend gefunden. Nach Angabe des

Herrn FRIEDR. SCHMIDT liegen sie dort mit Strophom. pecten

und Atrypa Duboisi zusammen, was auf Gleichaltrigkeit mit

der Ehstländischen Zone 4 oder Jördenschen Schicht, Basis

des Obersilur, deutct.

10. Dinophyllum involutum nov. gen. et sp.

(Jivoc, Strudel).

Diese weitverbreitete Koralle, denn sie kommt auch auf

Gotland vor, ist bisher allgemein mit einer ganz verschie-

denen, Clisiophyllum Hisingeri Epw. H., verwechselt worden.

Das Originalexemplar zu den Beschreibungen und Abbildung

dieser Verfasser (Polyp. Terrains pal&eozoiques S. 410, PI. 7,

Fig. 3) wird in dem Museum des »Jardin des Plantes» zu Paris

aufbewahrt und ist, wie ich mich durch eigene Anschauung

iberzeugt habe, eine Koralle, welche mit der Gotländischen

in keiner Beziehung verwandt ist. Aus der aufgeklebten Eti-

kette geht nämlich hervor, dass das Original »Du calcaire de-

vonien de Ferques» stammt. Auch zeigt die schöne und ge-

treue Abbildung in der angefährten Arbeit hinreichend die

grosse Verschiedenheit des inneren Baues. Die Koralle ist

immer einfach, ohne Knospen, beinahe gerade oder unbe-

deutend gebogen. Die Pseudocoste sind sehr deutlich. Die

Septen zwischen 55—60 von der ersten Ordnung. Von die-

sen erhebt sich das Primärseptum, wenn es die Mitte des

Kelches erreicht, in eine hohe schmale Leiste und verbindet

sich dort unmittelbar mit dem daselbst begegnenden Gegen-

septum. Zuweilen ist es auch eins von den andern Septen,

welcehes diese centrale Leiste bildet. Diese Leiste wird nun

zum Centrum einer columellaren Erhöhung, da alle ibrigen

Septen sich damit vereinigen. Das Dissepiment ist sehr

eigenthimlich gegen die Mitte erhoben, aus grossen Blät-

tern bestehend. Zwischen den Septen, gleich innerhalb der

Mauer und ausserhalb des eigentlichen Dissepiments, läuft

22 LINDSTRÖM, SIL, KORALLEN AUS N.-RUSSLAND UND SIBIRIEN.

ein langer Streif von einer lockeren schwammigen Masse,

welche zuweilen den ganzen Interseptalraum erfillt.

Länge des Polypariums 41 Millim., Breite 31 Millim.

Da die Gattung Clisiophyllum wie DASA sie begrenzt,

nicht diese Art einschliessen kann, weil besonders das Disse-

piment grundverschieden ist und aus zwei scharf ausgepräg-

ten Schichten besteht, habe ich diese Art als Representanten

einer neuen Gattung aufgestellt, welche in einer späteren

Arbeit iber die Gotländer Silurkorallen näher charakterisirt

werden wird. Noch weniger kann sie zu Streptelasma ge-

rechnet werden, wie KuUNnTH in seinem »Wachsthumsgeseétz

der Rugosen» S. 647 meint, wo auch eine gute Abbildung

in Taf. 18, Fig. 1a, 2 gegeben wird.

11. Acervularia mixta n. Fig. 6, 7.

Liegt in zahlreichen Stäcken vor. Sie bildet zusam-

mengesetzte Polyparien mit dicht an einander gedrängten

polygonen Kelchen. Nur im Querschnitte sind die Scheide-

wände zwischen denselben sichtbar, auf der Oberfläche flies-

sen sie anscheinend zusammen. Die Kelche sind sehr ver-

tieft, mit einer Columella, gebildet durch das Zusammen-

treffen der Septen. Die Septen sind gegen die Aussenwände

erweitert und breit. Im Querschliffe zeigen sie sich aber

viel duäunner als die andern Acervularien mit Ausnahme einer

Gotländer Art. Die sogenannte innere Wand ist hier schwä-

cher ausgeprägt als in den iäbrigen, wesshalb man bisweilen

cin Cyathophyllum zu sehen glaubt. In der Wirklichkeit

sind auch die Grenzen zwischen diesen beiden Gattungen

sehr scehwankend, da es Cyathophyllen, besonders Devonische,

giebt, welche eine Andeutung dieses inneren Stereoplasma-

ringes haben. Die sogenannte innere Wand oder Mauer ist

nämlich nur eine Art von Dissepiment, welches an Dichtig-

keit zunimmt, so dass es in eimen Ring von Stereoplasma

ibergeht.

Besondere Kennzeichen dieser Art sind sodann die din-

nen, fadenfeinen, mit einander in der Mitte verwachsenen

Septen, der sechwache stereoplasmatische Ring und die stark

ausgeprägte Verdickung der Septalenden. Die Längsschliffe

zeigen eine äussere Zone von Ectodissepiment aus niedrigen,

nach unten schief stehenden dichtgedrängten Blättehen und

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 18. 23

eine innere Schicht, wo horizontal gestellte Blättehen zwi-

schen den Septen liegen. Diameter der Kelche 8 Millim.

12. Cystiphyllum cylindricum LONSDALE var. expansum.

Ein Stuck aus zwei zusammengewachsenen Polypieriten

gehört dieser Varietät. Dieselbe kommt eben so wohl auf Got-

land bei Östergarn, wie auf Oesel bei Ohhesaare pank, vor und

zeichnet sich von der gewöhnlichen Form dadurch aus, dass

die Lippen der Kelche sich nach der einen Seite ausbreiten

und mit dem angrenzenden Kelche verwachsen. Der Kelch-

durchschnitt ist folglich etwas elliptisch.

Fig.

Figurenerklärung.

Cyrtophyllum densum n. Querschnitt. Die dunkleren Ringe und

Flecken innerhalb der centralen Theile der

Kelche rihren von durchschnittenen Böden

her. 4

= — Längsschnitt. Links in dem Dissepiment er-

scheinen Septalstreifen. |

Rhaphidophyllum constellatum n. Querschnitt.

— — Längsschnitt.

Zaphrentis complanata n. Kelch.

Acervularia mixta n. Querschnitt.

— — -. Längsschnitt eines einzigen Kelches; in der

Mitte unregelmässiges, gehobenes Dissepi-

ment, das seitliche Ectodissepiment rechts

oben nicht deutlich abgegrenzt.

Palearea LCopatini nan. Ansicht von vier Kelchen, von der Ober-

fläche aus -gesehen.

Zaphrentis obesa n. BSeitenansicht des Polypariums.

— — Ansicht des Kelches.

Zaphrentis complanata n. Umrisse des Querschnittes.

— — Umrisse von Polyparien, von der Seite be-

? trachtet, um die Abflachung zu zeigen.

Alle Figuren mit Ausnahme von Figg. 9, 11—13 sind vergrössert nach

den in dem Texte mitgetheilten Angaben.

tien

un TE

Ne Nora

ströra, JIbiri

Lint

ill K. Ver Akac

ihang t

rt. W. Schlachier

Tätt

in del

res

BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band 6. N:o 19.

DIE

FAMILIEN UND GATTUNGEN

DER

LAUBMOOSE (BRYINEAE)

SCHWEDENS UND NORWEGENS

HAUPTSÄCHLICH NACH DEM LINDBERGSCHEN SYSTEME

UBERSICHTLICH BESCHRIEBEN

VON

N. CONRAD KINDBERG.

DER KÖNIGL. SCHWEDISCHEN AKAD. DER WISS. MITGETHEILT DEN 8 FEBRUAR 1882.

STOCKHOLM, 1882.

KU ORNIG usd Br OPKETURS YO KS ERA EL TS

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

EAT ST)

OJ et

MYE NI SEE) VA

IRG AVL

Få i” |

ABVOÖD

BRYINE.AE.

(Vergl. 8. O. LINDBERG, Musci Scandin. 1879.)

Hauptabtheilung I.

Seitenfrichtler (Bryinee pleurocarpe).

Frucht seitenständig (auf der Seite des Stengels oder

eines Astes); Deckel abfallend ; Mundbesatz doppelt (bei MFis-

sidens eimfach, bei Hedvigia fehlend); die Saftfäden (Paraphy-

sen) der Antheridien fast immer haarförmig; Mitze halbseitig

(nur bei Ptierygophyllum und Fontinalis, mitunter auch bei

Hedvigia, haubenförmig). Stengel meist sehr ästig, oft nieder-

liegend.

Diese Moose kommen meist an Waldboden, mitunter in

Suäumpfen oder auf Steinen, selten oben auf Baumstämmen oder

im Wasser vor. In den höheren Gebirgen oberhalb der Baum-

grenze sind sie meist in Bächen und Suämpfen oder auf feuch-

ten Felsenwänden zu suchen.

Die Familien der Seitenfrächtler,

I. Die oberen oder die meisten (mitunter auch die sämmt-

lichen) Blattzellen!) kurz (rundlich, rautenförmig, gquadratiseh

oder breit sechseckig).

4. Blätter (wenigstens die meisten) zweireihig, nicht pa-

pillös (warzig).

1. Neckeracece.

1) Bei der Beschreibung der »Blattzellen»> sind die Zellen der Rippe

nicht einbegriffen.

4 N. C. KINDBERG, LAUBMOOSE SCHWEDENS UND NORWEGENS.

B. Blätter allseitig oder einseitswendig (nicht zweireinig),

mitunter papillös.

a. Die obersten Blattzellen quadratisch. Frucht zahnlos,

fast ungestielt.

2. Hedvigiacee. Blätter rippenlos und papillös.

b. Die obersten Blattzelien rautenförmig oder rundlich

Frucht mit Zähnen und verlängertem Stiele.

3. Pseudoleskeacee. Blätter nicht papillös, oft rip-

penlos.

4. Leskeacee. Blätter papillös und dunkel, nicht oft

rippenlos.

c. Die obersten (meist sehr wenige) Blattzellen länglich,

die iäbrigen ziemlich kurz.

9. Pterogoniacee. Blätter zuweilen papillös, oft mit

undeutlicher Rippe.

II. Die meisten (immer die oberen) Blattzellen langge-

dehnt (prosenchymatisch), oft fast linear, zuweilen verschmälert

länglich — rautenförmig, sehr selten papillös.

6. Hypnacee. Blätter allseitig, einseitswendig oder

zweireihig (nicht dreireihig); die Zellen des Blatt-

grundes oft ungleichförmig, die HEckzellen oft

quadratisch. Frucht mit verlängertem Stiele: die

inneren Zähne oben abstehend, oder Wenigstens

frei.

1. Fontinalacee. Blätter dreireihig oder (bei einer

Art) zweireihig; Zellen schmal, die Eckzellen

mitunter verlängert rechteckig. Frucht meist un-

gestielt; die inneren Zähne oben kegelförmig ver-

einigt. Zweihäusig.

Die Gattungen der Seitenfruchtler.

Fam. 1. MNeckeracee.

1. Pterygophyllum BRID.

Blätter zweireihig, ganzrandig; Zellen gross und fast gleich-

förmig, die meisten breit sechseckig. Fruchtlanggestielt, schief

und nickend; der innere Mundbesatz ohne Cilien (Wimpern);

Miitze haubenförmig.

Stengel mit wenigen Wurzelfäden (Trichomen), unregel-

mässig verästelt, mit wenigen und niedergedriäckten Asten.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 19. )D

2. Neckera HEDW. (fasst auch Homalia ein).

Blätter zweireihig, selten etwas einseitswendig, meist ge-

zäbnelt; Zellen klein, die unteren langgedehnt, die oberen

meist rautenförmig. Frucht oft ungestielt oder kurzgestielt,

zuweilen langgestielt, gerade und aufrecht, fast ohne Cilien;

Mäitze halbseitig.

Stengel kriechend, meist doppelt gefiedert mit zahlreichen,

selten niedergedriäckten Åsten.

3. Porotrichum BRIiD.

Blätter oft dreireihig, auf einigen Åsten zweireihig, ge-

zähnelt; Zellen klein, die meisten des Grundes lang, die Eck-

zellen quadratisch, die oberen rundlich. Frucht langgestielt,

etwas schief und geneigt; der innere Mundbesatz mit langen

Cilien; Mitze halbseitig. :

Hauptstamm einem Wurzelstocke ähnlich, mit unten fast

nackten, nicht niedergedrickten, palmenähnlichen oder gefie-

derten Åsten. |

Fam. 2. Hedvigiacece.

4. Hedvigia EHREH.

Blätter mit gezähnelter, oft durchsichtiger oder haarför

miger Spitze. Mitze haubenförmig oder halbseitig, sehr kurz

nur den Deckel umschliessend.

Stengel nur am Grunde wurzelod, sehr ästig.

Fam. 3. Pseudoleskeacecwe.

I. Blätter mit kurzer, oft gabelig gespaltener Rippe, ganz-

randig, am Rande kaum zurickgerollt.

5. Pseudoleskea BRYOL. EUR. (Leskea tectorum LinD3.

Musci Scand.).

Blätter zugespitzt; die meisten Zellen fast länglich. Frucht

unbekannt.

Stengel kriechend, unregelmässig verästelt.

II. Blätter mit undeutlicher oder fehlender Rippe, ganz-

randig. Stengel kriechend, unregelmässig verästelt.

A. Die meisten Blattzellen kurz. Blätter am Rande kaum

zuriäckgerollt.

6 N. C. KINDBERG, LAUBMOOSE SCHWEDENS UND NORWEGENS.

6. Helicodontium SCcHWAGR.

Die meisten Blätter kurz und stumpf; die meisten Zellen

rautenförmig. Frucht etwas gekrimmt; der innere Mund-

besatz orangefarbig.

7. Thedenia ScHiMP. (Stereodon suecicus LINDB.).

Die meisten Blätter lang und zugespitzt; die meisten

Zellen erweitert länglich. Frucht nicht gekrimmt.

3. Habrodon SCHIMP.

Die meisten Blätter lang zugespitzt; die Zellen länglich

oder quadratisch; Frucht gerade; der innere Mundbesatz häu-

tig, weisslich.

B. Die meisten Blattzellen schmal. Blätter am Rande

zuräckgerollt. :

9. Entodon C. Mörr. (E. palatinus LinpvB. Musci Scand.)

Blätter mit ziemlich kurzer Spitze. 'Frucht gerade, ohne

Cilien.

III. Blätter oben gezähnelt, meist stumpf; die meisten

Zellen schmal, die obersten rautenförmig; Eckzellen kurz, oft

quadratisch; Rippe lang.

10. OClimacium W. M.

Blätter am Grunde ohrenförmig erweitert, herablaufend.

Frucht gerade; der innere Mundbesatz ohne Cilien, trocken

eingebogen, feucht kegelförmig zusammenstehend.

Hauptstamm einem Wurzelstocke ähnlich, mit palmen-

ähbhnlichen ÄÅsten.

11. Isothecium BeRrip. (I. viviparum LINDB. Musci Scand.).

Blätter weder ohrenförmig erweitert noch herablaufend.

Frucht wenig oder nicht gekrimmt; der innere Muntlbesatz

fast gerade; Cilien undeutlich.

Hauptstamm oft mit palmenähnlichen Åsten, zuweilen fast

niederliegend und unregelmässig getheilt.

Fam. 4. Leskeacewe.

I. Blattrippe undeutlich oder kurz und doppelt. Blätter

nicht gestreift. Hauptäste selten kriechend.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0O 19. qT

12. Heterocladium BRYOL. EUR.

Die inneren Zellen des Blattgrundes meist langgedehnt,

die iäbrigen kurz. Blätter ungleichförmig: Stengelblätter grös-

ser, herablaufend. Frucht schief; der innere Mundbesatz mit

langen Cilien.

Stengel meist gefiedert, niederliegend.

13. Myurella BRYOL. EUR.

Blattzellen (fast sämmtliche) elliptisch-rautenförmig. Blät-

ter fast gleichförmig, löffelförmig hohl, nicht herablaufend.

Frucht gerade; der innere Mundbesatz mit kurzen Cilien.

Stengel unregelmässig oder wenig verästelt, meist fast

aufrecht.

II. Blattrippe einfach, verlängert. Blätter mitunter ge-

streift.

14. Thuidium BRrRYOL. EUR.

Blätter ungleichförmig: Stengelblätter grösser (als die Ast-

blätter), meist gestreift, herablaufend. Frucht schief; Cilien

lang.

Stengel meist gefiedert, selten mit kriechenden Haupt-

ästen.

15. Anomodon Hoox. und TAYL.

Blätter ungleichförmig, nicht gestreift: die des Haupt-

stengels sehr klein. Frucht gerade; Cilien undeutlich oder

fehlend.

Stengel unregelmässig verästelt mit nicht wurzelnden

Hauptästen.

16. Leskea HEDW. (fasst auch Lesquereuxia filamentosa ein).

Blätter fast gleichförmig, nicht gestreift. Frucht gerade

oder gekrämmt ohne Cilien.

Stengel unregelmässig getheilt mit kriechenden Haupt-

ästen.

Fam. 5. Pterogoniacee.

4. Blätter meist papillös mit kurzer oder undeutlicher

Rippe. Hauptäste meist niederliegend (nicht kriechend), mit-

unter aufrecht.

3 N. OC. KINDBERG, LAUBMOOSE SCHWEDENS UND NORWEGENS.

17. Pterogonium Sw. (mit Pterygynandrum LiNDB. Musci

Scand.).

Blätter gezähnelt, nicht gestreift, am Rande kaum zurick-

gerollt. Frucht fast gerade, ohne Cilien.

B. Blätter nicht papillös: Rippe fast auslaufend. Haupt-

äste kriechend.

18. Rigodium (KunzrE) KinvB. (Hypnum reflexum STARCEE,

LINDB.).

Blätter ringsum gezähnelt, nicht gestreift, am Rande unten

zuräckgerollt. Frucht schief; der innere Mundbesatz mit

Cilien.

19. Lesquereuxia (Br. Eur.) LInpB. (Lescurea B. E.).

Blätter oben gezähnelt, oft schwach gestreift, am Rande

fast ringsum zuriäckgerollt. Frucht gerade, ohne Cilien.

Fam. 6. MHypnacece.

I. Die meisten Blattzellen sehr schmal, oft fast linear.

4. Blätter mit sehr zahlreichen quadratisehen Eck- und

Randzellen, allseitig oder eimseitswendig.

20. Fissidens HEDW. '

Blätter fast ganzrandig, rippenlos und gestreift, nicht pa-

pillös. Frucht gerade ohne Cilien; Mundbesatz einfach.

Stengel kriechend mit aufgebogenen Ästen.

21. Antitrichia BRID.

Blätter oben gezähnelt, mit langer Rippe, gestreift und

nicht papillös. Frucht fast gerade oder umgedreht; der innere

Mundbesatz ohne Cilien.

Hauptäste etwas gefiedert, niederliegend, aber nicht wur-

zelnd.

22. Rhytidium (SuvziL., DE Not.) KinDz. (Hylocomium rugo-

sum LinNDB. Musci Scand.)

Blätter fast ringsum gezähnelt mit ziemlich kurzer Rippe,

papillös und wellig. Frucht schief; der innere Mundbesatz

mit langen Cilien.

Stengel fast gefiedert ohne Wurzelfäden.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 19. 9

B. Blätter mit wenigen quadratischen grundständigen

Elckzellen, allseitig oder einseitswendig, selten zweireihig.

23. Hypnum Di. (fasst auch Arten von Amblystegium,

Stereodon, Isopterygium (LINDB.) u. m. ein).

Blätter nicht oder selten (bei der Abtheilung Cratoneu-

ron) papillös. Der innere Mundbesatz der Frucht meist mit

Cilien.

C. Blätter -ohne quadratisehe Eckzellen, nur mit schmalen

Zellen, oft gestreift, allseitig oder einseitswendig; Rippe meist

undeutlich oder kurz und doppelt, selten verlängert oder ein-

fach. (Bliithenstand zweihäusig.)

24. Hylocomium BRYOL. EUR. (mit Ausschlusse von H. pa-

rietinum und H. rugosum).

Blätter mit ziemlich breitem Grunde, sparrig oder ausge-

bogen, wenigstens oben gezähnelt. Frucht schief ohne Schna-

bel; der innere Mundbesatz mit Cilien.

Stengel meist gefiedert, oft mit Paraphyllien (Neben-

blättern).

25. Orthothecium ScHiMP. (Stereodon LINDB. p. p-).

Blätter schmal oval, lanzettenförmig, fast borstenförmig,

angedriickt oder wenig abstehend, ganzrandig oder selten mit

schwach gezähnelter Spitze, meist gold- oder kupferglänzend.

Frucht gerade, mit keinem oder undeutlichem Schnabel; Cilien

fehlend oder undeutlich.

Stengel unregelmässig getheilt, ohne Paraphyllien.

II. Die meisten Blattzellen erweitert, versechmälert rauten-

förmig. Der innere Mundbesatz der Frucht gewöhnlich mit

Cilien.

26. Plagiothecium BRrRYOL. EUR. (mit Ausschlusse von P.

striatellum und P. latebricola).

Blätter zweireihig mit kurzer und doppelter Rippe, meist

locker gestellt und gewöhnlich mit quadratischen Eckzellen.

Frucht gerade oder schief.

27. Amblystegium BRrRYoL. EUR. (mit Ausschluss vieler von

LINDBERG hierzu gefihrten Arten).

10 NJC. KINDBERG, LAUBMOOSE SCHWEDENS UND NORWEGENS.

Blätter allseitig mit einfacher oder undeutlicher (nicht

doppelter) Rippe, meist dicht angehäuft; die Zellen des Blatt-

orundes oft gleichförmig. Frucht schief.

Fam. 7. Fontinalacece.

28. Fontinalis Dir.

Blätter meist dreireihig, selten (bei emer Art) zweireihig,

rippenlos und ganzrandig. Frucht fast ungestielt, ohne Schna-

bel; Mitze haubenförmig.

29. Dichelyma MYRIN.

Blätter dreireihig mit auslaufender Rippe, in der Spitze

mitunter gezähnelt; Miitze halbseitig.

Hauptabtheilung II.

Gipfelfrächtler (Bryinee acrocarpe).

Frucht gipfelständig (in der Spitze des Stengels oder

eines Astes), nicht immer mit abfallendem Deckel, oft mit

einfachem Mundbesatze, auch oft mit haubenförmiger Mitze.

Die Saftfäden der Antheridien zuweilen keulenförmig. Stenge

öfters einfach und aufrecht.

Diese Moose findet man meist auf nackter Erde in Brach-

feldern, Haiden und anderen offenen Orten, auch auf Steinen

und Baumstämmen u. s. w. in alpinen Gegenden bedecken

sie meist die nackte Erde und die Felsen.

Doch ist die Frucht bei Pleurogygodon, Pleurochete,

Cinelidotus, Oreas und bei einigen Arten von Schistophyl-

lum seitenständig. Die Andreaceen, Archidium, Bruchia,

Pleuridium, Phascum, Ephemerum, Physcomäitrella, Gymmno-

stomum, Spherangwum, Tortula bryoides und Mollia crispa

haben keinen abfallenden Deckel und also keinen Mundbesatz;

Zähne fehlen auch in der Frucht einiger anderen hierzu ge-

hörenden Moose. Der Stengel ist bei Schistophyllum, Schisto

stega, Grimmia, Cinclidotus, Andrea und Orthotrichum meist

ästig.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 19. 11

Die Familien der Gipfelfruchtler.

I. Blätter bei der EFruchtreife bleibend.

4. Blattzellen nicht papillös, dadurch meist durchsichtig

(nur bei eimigen Arten von Grimmia und Andrea papillös).

a. Blattrippe durch lange Lamellen (bandähnliche An-

hängsel) verdickt. Der centrale Theil des Stammes mit einer

Gruppe von cambiformartigen Zellensträngen.

8. Polytrichacee. Blätter allseitig, meist steif (nadel-

förmig). Mundbesatz der Frucht einfach, durch

eine Haut (Epiphragma) verbunden. Miitze halb-

seitig, oft langhaarig und dadurch die Frucht be-

deckend. Die Saftfäden der Antheridien oft

keulenförmig.

b. Blattrippe ohne Lamellen (selten mit seitlichen La-

mellen: bei zwei Arten von Grimmia). Der centrale Theil

des Stammes aus einem Strange von cambiformartigen Zellen

bestehend.

aa. Blattzellen rautenförmig. Die Blätter der nicht

fruchttragenden Åste zusammenfliessend.

9 — Schistostegacee. Blätter zweireihig. Frucht ohne

Zähne; Mitze kegelförmig. Saftfäden haarförmig.

bb. Die meisten Blattzellen sechseckig, oft erweitert.

Blätter getrennt.

" Blätter am Grunde mit einem doppelten blattäbnlichen

Anhängsel, zweireihig.

10. Schistophyllacee. Mundbesatz der Frucht eimfach;

Miitze meist halbseitig.

"+ Blätter ohne Anhängsel, meist allseitig.

11. Bryacee. Mundbesatz der Frucht doppelt (nur

bei Discelium einfach, bei einigen fehlend);

Mitze meist halbseitig; Saftfäden oft haarförmig.

12. Splachnacee. Mundbesatz einfach, von vielen Zäh-

nen (nur bei Oedipodium fehlend); Mitze meist

haubenförmig; die Saftfäden der Antheridien

meist keulenförmig.

13. Georgiacee. Mundbesatz einfach von vier Zäh-

nen; Mitze haubenförmig. Saftfäden haarförmig.

12 oN. C. KINDBERG, LAUBMOOSE SCHWEDENS UND NORWEGENS.

ec. Blattzellen rechteckig, erweitert. Blätter getrennt.

14.

Meeseacee. Mundbesatz der zuletzt gekrämmten

Frucht doppelt; Mitze halbseitig.

dd. Die sämmtlichen oder meisten Zellen des Blattgrun-

des schmal und langgedehnt, die oberen Blattzellen entweder

rundlich sechseckig oder langgedehnt, Eckzellen oft quadra-

tisch. Blätter getrennt.

Dicranacee. Frucht mit oder ohne Streifen;

Deckel meist abfallend; Mundbesatz einfach und

aufrecht, selten fehlend; Mitze lang und halb-

seitig, nicht gefaltet, selten haubenförmig. Blätter

oft mit spärlichem Chlorophyll, ziemlich durch-

sichtig, meist borstenförmig und pfriemenförmig

spitz, selten mit Haarspitze.

Grimmriacee. Frucht meist ungestreift; Deckel

abfallend; Mundbesatz eimmfach (bei einer Art feh-

lend); Zähne (trocken) aufrecht oder wagerecht

abstehend; Miitze kurz, meist haubenförmig, nicht

gefaltet. Blätter meist blattgränreich und wenig

durchsichtig, selten borstenförmig, oft mit Haar-

spitze.

Andreacee. Frucht in vier oben zusammenhän-

gende Klappen seitlich aufspringend, ungestreift.

ohne Deckel und Zähne; Miitze sehr winzig und

haubenförmig. Blätter sehr blattgränreich und

dunkel, meist bräunlich oder scehwarz, oft papillös

und rippenlos, weder borstenförmig noch mit

Haarspitze.

B. Blattzellen meist papillös (bei einigen Tortulaceen

und ÖOrthotrichaceen, wie auch bei Bartramia ÖOederi ohne

Papillen) und ungleichförmig (bei Mnium androgynum fast

gleichförmig): die oberen kurz, klein und meist dunkel, die

unteren meist schmal rechteckig und durchsichtig.

a. Mitze meist lang und haubenförmig. Mundbesatz

meist doppelt, selten fehlend.

18.

Orthotrichacee. Frucht meist gestreift; Mätze

gefaltet, oft haarig, glockenförmig oder kegel-

förmig mit kurzer Spitze; die äusseren Zähne

(trocken) oft niedergebogen.

BIHANG -TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 19. 13

19. Leersiacece. Frucht oft ungestreift; Miitze nicht

gefaltet, haarlos, schmal kegelförmig mit langer

Spitze; Zähne aufrecht oder eingebogen.

b. Mäitze meist kurz und halbseitig, immer haarlos, nicht

gefaltet.

20. Tortulacee. Mundbesatz der Frucht einfach oder

fehlend. Blätter meist kurz und breit.

21. Bartramiacee. Mundbesatz doppelt. Blätter meist

borsten- oder nadelförmig.

II. Blätter bei der Fruchtreife versechwunden.

22. Buxbaumracee.

Die Gattungen der Gipfelfrächtler,

Fam. 8. Polytrichacee.

4. Blätter starr, mit dem scheidigen Grunde den Sten-

gel umfassend. Die Saftfäden der Antheridien meist ungleich-

förmig.

30. Polytriehum DIiLL., EEHRE.

Blätter flach oder rinnenförmig, mit Lamellen auf der

ganzen Oberseite. Frucht eckig oder stielrund; Mitze dicht

behaart.

al. Oligotricehum DE C.

Blätter hohl, am Rande eingerollt, mit Lamellen nur bei

der Rippe. Frucht stielrund; Mitze spärlich oder nicht behaart.

B. Blätter dänn und weich, nicht umfassend. Saftfäden

haarförmig.

32. Catharinea EHRH.

Blätter wellig, fast linear, mit Lamellen nur bei der Rippe.

Frucht stielrund; Deckel lang geschnäbelt; Mitze fast un-

behaart.

Fam. 9. Schistostegacee.

J33. Schistostega MOoHER.

Vorkeim bleibend.

EE NG KINDBERG, LAUBMOOSE SCHWEDENS UND NORWEGENS.

Fam. 10. Schistophyllacece.

34. Schistophyllum LAPYTL.

Fam. 11. Bryacee.

I. Vorkeim bald versechwindend.

4. Mitze kegelförmig. Der innere Mundbesatz der

Frucht kegelförmig vereinigt.

325. OCinclidium SW.

Blätter am Rande oft zuräckgerollt; Zellen breit sechs-

eckig, oft röthlich. Der innere Mundbesatz am Grunde mit

breiter Haut. Männliche Blithen scheibenförmig; die MSaft-

fäden der Antheridien oft keulenförmig.

B. Mitze halbseitig. Der innere Mundbesatz mit freien

Zähnen. :

a. Frucht ohne Hals; der innere Mundbesatz mit sehr

breiter Haut.

36. Astrophyllum NECK.

Blätter am Rande nicht zurickgerollt; Zellen meist breit

sechseckig. Der innere Mundbesatz mit glatten Cilien. Männ-

liche Bliithen scheibenförmig; die Saftfäden der Antheridien

oft keulenförmig.

b. Frucht meist mit einem Halse; der innere Mundbesatz

mit schmaler Haut.

= Männliche Bläithen knospenförmig. Saftfäden haarför-

mig. Pflanzen meist mehrjährig.

37. Bryum DinL. (auch Pohlia und Leptobryum eimschlies-

send).

Sämmtliche oder einige Blattzellen schmal sechseckig.

Frucht mit emem Halse und ziemlich diännem Deckel; der

innere Mundbesatz selten länger als der äussere.

33. Plagiobryum DLINDB.

Blattzellen breit sechseckig. Frucht mit einem Halse und

ziemlich dinnem Deckel; der innere Mundbesatz länger als

der äussere. Blätter oft silberglänzend.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 19. 15

39. Argyrobryum KinpB. (Bryum argenteum und B. bi-

color).

lattzellen breit sechseckig. Frucht ohne Hals; Deckel

verdickt; der innere Mundbesatz nicht länger als der äussere.

Blätter oft silberglänzend.

<& Männliche Blithen scheibenförmig; die Saftfäden der

Antheridien keulenförmig. Pflanzen ein- oder zweijährig.

40. Funaria SCHREB.

Blattzellen breit sechseckig. Frucht mit emem Halse;

der irnere Mundbesatz nicht länger als der äussere; Zähne

zuweilen wenig ausgebildet.

=<& Männliche Blithen fast scheibenförmig; die Saftfäden

der Antheridien keulenförmig. Pflanzen mehrjährig.

41. Amblyodon Paris. BEAUV.

Blattzellen breit sechseckig. Frucht mit langem Halse;

der innere Mundbesatz doppelt länger als der äussere.

C. Mätze aufgeblasen, lang und viereckig, in der Mitte

berstend. Frucht ohne Zähne. Die Saftfäden der Antheri-

dien keulenförmig. Blattzellen breit sechseckig.

42. Pyramidula BrID.

D. Mitze: haubenförmig, kurz abgerundet, nicht ber-

stend. Frucht ohne Zähne. Die Saftfäden der Antheridien

keulenförmig. Blattzellen breit sechseckig.

43. Gymnostomum H.

Deckel abfallend.

44. Physcomitrella BRYOL. EUR.

Frucht ohne abfallenden Deckel.

II. Vorkeim bleibend. Die Saftfäden der Antheridien

oft keulenförmig.

45. Ephemerum HAMPE.

Frucht ohne Zähne.

46. Discelium BRID.

Frucht mit einfachem Mundbesatze, ohne Hals.

16 N. C. KINDBERG, LAUBMOOSE SCHWEDENS UND NORWEGENS.

Fam. 12. Splachnaceae.

I. Frucht mit Zähnen und am Grunde mit einem deut-

lichen Anhängsel; Mitze haubenförmig. Blattrippe schmal.

4. Frucht schmäler als das anders gefärbte Anhängsel.

47. Splachnum L.

Frucht sehr schmal; Zähne gelb. Blätter meist breit;

Zellen sehr weit.

48. Tetraplodon BRYOL. EUR.

Frucht wenig schmäler als das Anhängsel; Zähne orange-

farbig oder dunkelroth. Blätter meist schmal; Zellen meist

etwas verschmälert und nicht so gross (wie bei Splachnum).

B. Frucht breiter als das gleichfarbige Anhängsel.

49. Tayloria HooK.

Zähne gelb oder dunkelroth.

II. Frucht zahnlos, durch das Anhängsel in den Stiel

äbergehend; Miitze halbseitig. Blattrippe ziemlich breit.

530. Oedipodium SCHWAGR.

Fam. 13. Georgiaceae.

51. Georgia EERE.

Blätter dreireihig; die Zellen, wenigstens die oberen, rund-

lich eckig. Frucht gerade mit rothbraunen Zähnen. Blithen-

stand einhäusig.

Fam. 14. Meeseaceae.

52. Meesea HEDW.

Frucht eiförmig, eben so lang wie der Hals; der innere

Mundbesatz bedeutend länger als der äussere. Männliche

Bliäthen scheibenförmig; die Saftfäden der Antheridien keulen-

förmig.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:0O 19. 17

53. OCatoscopium BRID.

Frucht fast kugelförmig, durch den Hals in den Stiel

iibergehend; der innere Mundbesatz wenig entwickelt, der

äussere kurz. Männliche Bliithen knospenförmig. Saftfäden

haarförmig.

Fam. 15. Dreranaceae.

I. Blattrippe sehr breit, den grössten Theil der Blatt-

fläche einnehmend.

54. Leucobryum HAMPE.

Die meisten Blattzellen (Rippenzellen) in drei Schichten

liegend: die äusseren kubisch und durchlöchert, die inneren

verschmälert; Randzellen schmal und hell. Zähne der Frucht

gespalten.

55. Campylopus Brin. (schliesst auch Didymodon und Di-

cranum enerve, D. longifolium, D. Sauteri ein).

Rippe oben verschmälert, auslaufend: die Zellen oft in

zwei bis vier Schichten liegend, nicht durchlöchert, meist

gleichförmig; die Eckzellen des Blattgrundes meist quadra-

tisch; die oberen Blattzellen langgedehnt und schmal. Zähne

der Frucht meist gespalten, mitunter getheilt. Zweihäusig.

II. Blattrippe schmal (oder nicht den grössten Theil der

Blattfläche einnehmend).

4. Die Zellen des Blattgrundes ungleichförmig: die Eck-

zellen quadratisch. Frucht gipfelständig; Zähne dicht gestellt;

Deckel geschnäbelt. Das Zellennetz der schmalen, pfriemen-

förmig zugespitzten Blätter dicht.

56. Dicranum HEDW.

Die oberen Blattzellen kurz oder langgedehnt. Frucht

mit schmalem, nicht erweitertem Munde und undeutlichem

oder keinem Halse; Zähne gespalten.

57. Blindia BrRYoL. Eur. (schliesst auch Dicranum fulvellum

und D. hyperboreum ein).

Die oberen Blattzellen langgedehnt. Frucht mit erwei-

tertem Munde, zuletzt urnenförmig mit dickem Halse; Zähne

gespalten, ganz oder fehlend.

18 -NUC: KINDBERG, LAUBMOOSE SCHWEDENS UND NORWEGENS.

B. Die untersten (nur wenige) Zellen des Blattgrundes fast

quadratisch. Frucht seitenständig; Zähne weit getrennt; Deckel

ohne Schnabel. Das Zellennetz der kurzen und etwas stum-

pfen Blätter ziemlich locker.

58. Oreas BrID. (LINDB.).

Frucht langhalsig; Zähne nicht gespalten.

C. Die Zellen des Blattgrundes gleichförmig, langgedehnt.

a. Blätter zweireihig; Zellen klein, die oberen kurz.

Frucht mit abfallendem Deckel.

59. Swartzia EEHRE.

Frucht nicht gestreift, ohne Hals und Schnabel; Zähne

gespalten. Einhäusig.

b. Blätter allseitig oder emseitswendig.

aa. Frucht langhalsig; Deckel abfallend. Blattzellen

etwas erweitert, die oberen meist kurz.

60. Trematodon MIcHx.

Frucht länglich oder fast cylindrisch, etwas schief und

gekrimmt mit langem Schnabel, nicht gestreift; Zähne ge-

theilt oder ganz. HEinhäusig.

bb. Frucht mit keinem oder kurzem Halse.

+ Frucht kurz und dick mit abfallendem Deckel.

61. Dicranella C. MöULLER.

Blattzellen langgedehnt, zuweilen erweitert. Blattrippe

oft auslaufend. Frucht mit langem Schnabel, ohne Hals, zu-

weilen gestreift; Zähne gespalten.

62. Ångströmia BRYOL. EUR.

Blattzellen langgedehnt, etwas erweitert. Blattrippe nicht

auslaufend. Frucht ungestreift mit undeutlichem Schnabel,

ohne Hals; Zähne gespalten. Zweihäusig.

63. Seligeria BRYOL. EUR.

Blattzellen ziemlich klein, die oberen oft kurz. Blattrippe

oft auslaufend. Frucht ungestreift, mit oft verlängertem

Schnabel und kurzem Halse; Zähne ganz (nicht gespalten)

oder fehlend. Einhäusig.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 19. 19

64. Anisothecium (Mirt.) LinDB. p. p. (ÅA. squarrosum).

Die obersten Blattzellen kurz, fast rautenförmig. Blatt-

rippe nicht auslaufend. Frucht ungestreift, mit undeutlichem

Schnabel, ohne Hals; Zähne gespalten. Zweihäusig.

+ Frucht schmal mit abfallendem Deckel, nicht ge-

streift.

65. Ditricehum Tim.

Blattzellen meist langgedehnt und schmal. <Blattrippe

meist auslaufend. Frucht schmal eiförmig oder fast cylin-

drisch, chne Hals; Deckel kegelförmig; Zähne meist getheilt.

66. Cynodontium SCHIMP. p. p. (Dicranoweisia cirrata, On-

cophorus virens und O. Wahlenbergir LINDB. Musci

Scand.).

Die oberen Blattzellen rundlich, mitunter etwas erweitert.

Blattrippe nicht auslaufend. Frucht fast länglich mit kurzem

Halse und verlängertem Schnabel; Zähne getheilt oder ge-

spalten. Einhäusig.

67. Selania LINDB.

Die meisten (oberen) Blattzellen kurz. Blattrippe kaum

auslaufend. Frucht fast cylindrisceh ohne Hals und Schnabel;

Deckel kegelförmig; Zähne gespalten.

+++ Frucht rundlich ohne Hals und abfallenden Deckel.

Blattzellen langgedehnt, etwas erweitert.

68. Bruchia NESTL.

Blattrippe weit auslaufend. Frucht mit Spitze; Miitze

haubenförmig, ganz abfallend; Speren klein und zahlreich.

Blithenstand zwittrig.

69. Pleuridium BRID.

Blattrippe kaum auslaufend. Frucht mit Spitze; Mitze

halbseitig, ganz abfallend; Sporen klein und zahlreich. Blithen-

stand eimhäusig oder zwittrig.

70. Arcehidium Brin.

Blattrippe kurz auslaufend. Frucht abgerundet ohne Had

Miitze zum Theil abfallend; Sporen gross und nicht zuhlreich.

Bläthenstand eimhäusig.

20 oN.C. KINDBERG, LAUBMOOSE SCHWEDENS UND NORWEGENS.

Fam. 16. Grimmiaceae.

71. Grimmia EHRE.

Frucht gipfelständig; Zähne meist roth.

72. Cinelidotus PAuis. BEAUV.

Frucht seitenständig; Zähne roth.

Fam. 17. Andraeacece.

73. Andrea HuARH.

Frucht schwarzbraun, gestielt. Die Saftfäden der Anthe-

ridien mitunter keulenförmig. .

Fam. 18. Orthotrichaceae.

74. Orthotricechum Hurpw. (Weisia und Dorcadion ILiINDB.

Musci Scand.)

Frucht meist gestreift; Zähne meist gelb (bei eimer Art

fehlend); Miitze meist behaart. Blätter ganzrandig, nicht ge-

faltet, selten mit haarähnlicher Spitze; die oberen Zellen meist

quadratisch.

75. Coscinodon SPRENG.

Frucht ungestreift; Zähne roth; Mitze kahl. Blätter ganz-

randig, tief gefaltet, mit langer gezähnelter Haarspitze; die

oberen Zellen rundlich, die unteren schmal.

76. Glyphomitrium BRID.

Frucht ungestreift; Zähne roth; Mitze kahl. Blätter oben

gezähnelt ohne Haarspitze, am Grunde gefaltet; die oberen

Zellen rundlich, die unteren schmal.

Fam. 19. Leersraceae.

17. Leersia HEDW.

Blätter meist stumpf mit mehrmals gespaltenen Papillen,

zuweilen mit Haarspitze; die oberen Zellen rundlich, die un-

teren schmal. Frucht meist röthlich oder braunroth; Zähne

röthlich oder bleich.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0O 19. 21

Fam. 20. Tortulaceae.

I. Die Eckzellen des Blattgrundes quadratisch, die ibri-

gen langgedehnt; die oberen Zellen rundlich oder quadratisch.

Frucht ungestreift; Zähne gerade.

78. Dieranoweisia LinpB. (= D. crispula LinpvB. Musci

Scand. ).

Blätter oval lanzettenförmig, lang zugespitzt. Frucht ge-

rade mit langem Schnabel und rothbraunen, oben eimgeschnit-

tenen Zähnen. HEinhäusig.

79. Dichodontium SCHIMP.

Blätter mit scheidenförmig wumfassendem Grunde und

breiter stumpfer Spitze. Frucht schief mit kiärzerem Schnabel

und bluthrothen, oben orangefarbigen, tief gespaltenen Zäh-

nen. Zweihäusig.

II. Sämmtliche Zellen des Blattgrundes langgedehnt und

durchsichtig.

A. Die oberen Blattzellen erweitert, rautenförmig, ziem-

lich durchscheimend, gelblich. Frucht zuletzt gefurcht.

30. Conostomum Sw.

Blätter steif, oben verschmälert und spitz. Frucht ellip-

tisch oder umgekehrt eiförmig, mit kurzem oder undeutlichem

Schnabel; Zähne roth, oben kegelförmig vereinigt. Die Saft-

fäden der Antheridien keulenförmig. Zweihäusig.

B. Die oberen Blattzellen ziemlich klein, fast rundlich,

mit ungetheilten (oder keinen) Papillen. Blätter oft mit FHaar-

spitze, meist aus einem schmalen Grunde allmählig breiter und

abgestumpft. Zähne der Frucht oft gedreht.

a. Frucht gestielt, meist (nieht bei Tortula bryotdes) mit

abfallendem Deckel; Miätze halbseitig.

31. Tortula HEDW.

Blätter am Rande flach oder zuriäckgerollt; Rippe schmal

ohne Lamellen. Zähne der Frucht gedreht oder gerade, mit-

unter fehlend. Die Saftfäden der Antheridien meist haarförmig.

22 N. C. KINDBERG, LAUBMOOSE SCHWEDENS UND NORWEGENS-.

52. Aloina KinpDBzB. (5 Arten von Tortula LinpB. Musci

Scand.).

Blätter am Rande eingerollt; Rippe meist sehr breit, auf

der oberen Seite Lamellen (gegliederte Fäden) tragend. Zähne

der Frucht gedreht oder fehlend. Die Saftfäden der Anthe-

ridien meist keulenförmig.

b. Frucht oft undeutlich gestielt, ohne abfallenden

Deckel.

33. Phascum LL.

Frucht mit Spitze; Mitze ziemlich gross, halbseitig oder

haubenförmig.

54. Spherangium SCHIMP. (Acaulon LiNvB. Musci Scand.).

Frucht ohne Spitze; Mitze sehr klein, haubenförmig.

C. Die oberen Blattzellen sehr klein, fast rundlich, oft

mit gespaltenen Papillen. Blätter meist aus erweitertem

Grunde plötzlich in eine lineare oder pfriemenförmige haar-

lose Spitze ubergehend, trocken kraus oder gedreht. Zähne der

Frucht oft gerade oder fehlend.

a. Frucht seitenständig und ungestreift. Blätter am

Rande nicht zurickgerollt.

39. Pleurochaete LiInDB.

Frucht fast cylindrisch ohne Schnabel; Zähne gedreht.

Stengel nicht filzig. Blätter feucht sparrig, trocken unregel-

mässig kraus.

36. Pleurozygodon LINDB.

Frucht eiförmig-länglich ohne Zähne, kärzer als der schiefe

Schnabel. Stengel sehr filzig. Blätter nicht sparris, trocken

schraubenförmig um den Stengel gedreht.

b. Frucht gipfelständig. Blätter am Rande mitunter zu-

rickgerollt.

" Frucht ungestreift mit gedrehten oder geraden Zäh-

nen. Diese auch fehlend. Blätter am Rande nicht

zurickgerollt; Rippe zuweilen auslaufend.

37. Mollia SCHRANK.

Frucht meist langgestielt.

RIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 19. 23

"+ Frucht meist gestreift oder gefurcht (wenigstens im

trocknen Zustande); Zähne gerade oder fehlend.

Blätter am Rande meist zuriickgerollt; Rippe nicht

oder kaum auslaufend.

88. Oncophorus BRID.

Fruocht langgestielt, fast eiförmig; Zähne gespalten oder

getheilt. Einhäusig.

89. Anoectangium HEDW.

Frucht kurzgestielt, rundlich birnenförmig, zuletzt urnen-

förmig und unter dem Munde zusammengezogen, ohne Zähne,

anfangs mit einem Halse. Stengel sehr wurzelfilzig. Hin-

oder zweihiäusig.

90. Zygodon HooKr. und TAYL.

Frucht langgestielt, elliptisch, unter dem Munde zusam-

mengezogen, ohne Zähne, anfangs mit einem Halse. Stengel

nur am Grunde filzig. Die meisten Blattzellen rundlich.

Zweihäusig.

TI. Die meisten Blattzellen fast quadratiseh und am

öftesten kaum durchsichtig. Blätter meist aus eiförmigem

Grunde allmählig in eine meist pfriemenförmige Spitze ver-

schmälert, trocken meist aufrecht oder eingebogen, selten kraus,

am Rande immer zuriickgerollt. Zähne der Frucht getheilt,

oft gedreht.

91. Barbula HEDW.

Frucht ungefurcht, mit Schnabel und mit oft gedrehten

Zähnen. Bliithenstand zweihäusig oder (bei einer Art) zwittrig.

92. Ceratodon Brin.

Frucht gefurcht, mit undeutlichem Schnabel und mit ein-

gebogenen, nicht gedrehten Zähnen. Zweihäusig.

24 oN. C. KINDBERG, LAUBMOOSE SCHWEDENS UND NORWEGENS.

Fam. 21. Bartramraceae.

I. Blätter mit einigen langen Streifen.

93. Breutelia SCHIMP.

Blätter etwas umfassend. Männliche Bliithen scheiben-

förmig. Saftfäden haarförmig. Frucht beinahe kugelförmig

und gestreift ohne Hals.

II. Blätter mit keinen oder einer bis zwei kurzen Streifen.

A. Blätter fast gleichförmig. Frucht gestielt.

a. Blattzellen fast gleichförmig, rundlich.

94. Mnium DILL.

Blätter nicht umfassend. Männliche Bläthen knospen-

förmig. Saftfäden haarförmig. Frucht verschmälert länglich

und gestreift mit kurzem Halse und grossem Deckel.

b. Die Zellen des Blattgrundes langgedehnt.

+ Der innere Mundbesatz der Frucht am Grunde mit

breiter Haut. Deckel gross.

95. Spheerocephalus NECK., LINDB.

Blätter nicht umfassend, am Rande zurickgerollt. Männ-

liche Bläthen scheibenförmig. Die Saftfäden der Antheridien

keulenförmig. Frucht länglich oder stielrund, schief und ge-

streift mit kurzem Halse; Mitze ziemlich kurz.

96. Timmia HEDW.

Blätter scheidenförmig den Stengel umfassend, am Grunde

eingerollt. - Männliche Blithen knospenförmig. <Saftfäden

haarförmig. Frucht fast länglich und ungestreift mit undeut-

lichem Halse; Miitze lang, die Frucht bedeckend.

x&£ Der innere Mundbesatz mit schmaler oder undeut-

licher Haut. Deckel meist klein (bei Paludella

grösser).

97. Paludella BRrRID.

Blätter scheidenförmig umfassend und herablaufend; der

obere Theil kurz, breit und niedergebogen. Männliche Bli-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 19. 25

then scheibenförmig; die Saftfäden der Antheridien keulen-

förmig, Frucht ungestreift, länglich und schief mit einem

Halse.

98. Bartramia HEDW.

Blätter oft umfassend, lang zugespitzt. Männliche Bli-

then knospenförmig. Saftfäden haarförmig. Frucht rundlich,

zuletzt gefurcht ohne Hals.

99. Philonotis BRrRID.

Blätter nicht umfassend, zugespitzt; Rippe auslaufend:

Männliche Bliithen scheibenförmig; die Saftfäden der An-

theridien keulenförmig. Fruchtrundlich, zuletzt gefurcht ohne

Hals.

B. Blätter ungleichförmig: die der nicht fruchttragenden

Sprossen schmal zungenförmig. Frucht ungestielt, mit einer

kegelförmigen gefalteten Haut anstatt des inneren Mundbesatzes.

100. Vebera EHEHRE.

Frucht schief eiförmig und ungestreift.

Fam. 22. Buxbaumriaceae.

101. Buxbaumia HALL.

Frucht gestielt, einem Pferdehufe ähnlich, mit einer kegel-

förmigen gefalteten Haut anstatt des inneren Mundbesatzes.

strölusd töfbina söb able

(Oanid rg Taidga Dir Köra ;

| , MA VE SAURONS Id '

ra Tbtäsifå Fä Ae r INÄRD tU Mi

undö Åre lo iland

Tärsko gina Also yard aTRRHÖT

öntvredla mitaltersst tba arne

SEN

PINLLer- org ir. öh,

Hesatelia om 1 RESER

11 adviftnklé Indie USE gönlych je

HS RNE LER ET Jin ti bolag

XT FIN vr

og: GH

Ke TLA .

10) AE ålen ärad

| JE FR

bade kadet agerat ot

Sliogonmg ban bunt

I i

anejäuniFåÖknA >

Ar törn od öd Otto fb GAN

i 7 ad + så a EE

isatt atodban4 Fösta:

' , Fr

i [å

— A-——

Lå

4 ”t

3 Val BARA

é Lå ft

BIHANG TILL K. SVENSKA VRT.-AKAD. HANDLINGAR Band 6. N:o 20.

BESTÄMNING

UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD

KARL BOHLIN.

MEDDELADT DEN 8 FEBRUARI 1882.

STOCKHOLM, 1882.

KON GS BO: ESR ARI YT OOKS BIEISEIS EDI

P. A. NORSTEDT & SÖNERs

ul a shUMUGPAN BLT

EO MAA Ae

ÖRON AMD 2AVAUGR :

2008

INET:

Sr, fo MULET

ud LR.

Hörde LOVA TBG b

(AR SR DE

Då i saknad af lämpliga instrument hittills icke någon

tillfredsställande bestämning af polhöjden för Upsala observa-

torium kunnat erhållas och frågan härom af angifvet skäl

allt för länge blifvit undanskjuten, beslöts ändtligen i slutet

at 1870-talet, oaktadt bristen på egna instrumentala hjelp-

medel ännu var lika stor som förut, att göra några ansträng-

ningar för erhållande af en någorlunda tidsenlig ny.bestäm-

ning af i fråga varande konstant. Redan innan jag såsom

amanuens blifvit fästad vid institutionen, vidtalades jag af

observatoriets nuvarande föreståndare professor SCHULTZ att

utföra i fråga varande arbete med en för ändamålet från

K. Vet.-Akad. i Stockholm lånad vertikalcirkel af äldre kon-

struktion. Det framställda förslaget erhöll för mig sitt in-

tresse genom den på senare tider väckta frågan om den möj-

liga tillvaron af polhöjdsvariationer, då jag genom mitt ar-

bete kunde hoppas att få lemna ett bidrag till denna fråga.

Sedan emellertid en preliminär undersökning af Vet.-Akad:ns

vertikaleirkel samt zenitalmätningar, som med den samma ut-

fördes under början af hösten 1880, visat, att detta instru-

ment icke var för ändamålet lämpligt, möjliggjordes värk-

ställandet af polhöjdsbestämningen därigenom, att professor

RosÉN till observatoriets förfogande benadet ställde ett Ge-

neralstaben tillhörigt och fullt tidsenligt universalinstrument.

För att vinna Viale att intet betydande konstant fel skulle

kvarstå i den med detta instrument värkställda polhöjdbestäm-

ningen, upptog jag senare med nöje professor RosÉns förslag,

att, till vinnande af kontroll, med ett'Generalstaben tillhöran-

de passageinstrument af aktningsvärda dimensioner äfven ut-

föra en polhöjdsbestämning 1 första vertikalen.

4 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

Det instrument, med hvilket följande bestämning utför-

des, är ett modernt universalinstrument af Repsold & Söhne.

Följande anmärkningar om det samma må här finna en plats.

Instrumentets vertikala axel utgöres af en stark cylinder,

från hvars öfre ända utgå tvenne armar, slutande med axel-

lagren. I dessa hvilar den horisontela axeln på hvars midt

tubröret är fästadt. Den vertikala cirkeln, hvilkens diameter

är 30 centimeter, är med friktion vridbar kring nämda axel,

så att man kan ändra dess zenitpunkt efter behag. Graderin-

gen är i afseende på streckens form och skärpa af utmärkt

beskaffenhet. Afståndet mellan två på hvarandra följande

streck är 4'. För afläsning af cirkeln tjena två mikroskop, fästa-

de i motsatta ändar af en bärare, som med tvenne starka

skrufvar fastsättes vid instrumentet. Två gängor af mikroskop-

skrufvarna motsvara 1 det närmaste 4'. Mikroskoptrummorna

äro delade i sextio minsta delar, hvarför således hvar och

en sådan kommer att motsvara ungefär 2”. Instrumentets

optiska axel är genom ett prisma bruten, så att okuläret be-

finner sig i ena ändan af den horisontela axeln, hvarmed den

stora fördelen är vunnen, att iakttagarens öga vid alla in-

ställningar bibehåller samma läge. I detta prisma har man

sannolikt att söka orsaken till instrumentets jemförelsevis

stora böjningskonstant, hvilken för öfrigt möjligen kunde

vara underkastad märkbara vexlingar. Objektivets diameter

är 62 millimeter. Den använda förstorimgen var 60 gånger.

Bilderna äro väl definierade, men något svaga, ett förhållande,

som i någon mån motvärkades genom användning af röd

fältbelysning. Det använda uret var Observatoriets Graham-

Kesselska stjärntidspendel.

Vid fastställandet af planen för iakttagelserna hade man

naturligen att vöra afseende på instrumentets beskaffenhet.

Sålunda gjorde t. ex. ovissheten om böjningskonstantens oför-

änderlighet önskligt, att genom själfva anordningen af mät-

ningarna eliminera denna konstant. Härvid må ermras om

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND Ö. N:O 20. å)

följande förhållanden. Låt a och a” samt 2 och 2” betyda

azimuter och zenitafstånd för tvenne stjärnor samt q& och q&”

motsvarande polhöjdsvärden; antag vidare att 42 och 42"

äro små fel i zenitafstånden samt Zq' och 4q” motsvarande

fel hos & och qÖ”. Då gälla följande formler.

, li ,

Age cos a' ;

u 1 ”"

49 COS

af hvilka man ser, att

19" + Aq'=0

Ga KO O RE AAEe ILVA Sadia ee fl

samt

VÄGENS TRA ara Z

Om nu

[SK

Aa en funktion at 2 |

Az" = samma funktion af 2")

kan vilkoret 2 ersättas af vilkoret

SET SALEN MSNRURII SEDEIAlS NE

Under förutsättning af vilkoren 1 3 4 blir således

kvantiteten Eg fri från inflytandet af felen 4z' och Az".

Uppmätas således zenitafstånden för tvenne stjärnor, hvilka äro

nära lika aflägsna från zenit och hvilkas azimuter skilja sig på

ungefär 180” och förbindas de ur dessa båda mätningar er-

hållna polhöjdsvärdena till ett resultat samt man antager, att

böjningen är en funktion af zenitafståndet, hvilkens värde

åtminstone under tiden för de båda mätningarna endast vexlar

med detta, så kommer tydligen böjningens inflytande på me-

diet att vara nära lika med noll. Det samma gäller under lika

förutsättningar om refraktionen, samt äfven om de lagbundna

delningsfelen, för så vidt cirkelns zenitpunkt under båda mät-

ningarna varit den samma. I öfverensstämmelse härmed an-

togs som regel, att med en iakttagelse af « Urse min., hvil-

kens azimut endast föga vexlar kring 180”, förbinda en omedel-

bart följande eller föregående och för samma zenitpunkt utförd

iakttagelse af en söder om zenit kulminerande stjärna, hvilkens

zenitafstånd var nära lika med den förras. I ett polhöjdsresul-

"tat, som på detta sätt erhölles, skulle emellertid de tillfälliga

delningsfelen kvarstå. För att göra sig fri från dessa hade

6 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

man att förställa cirkeln och utföra mätningar för en mängd

olika zenitpunkter. Det naturligaste var att fördela dessa lik-

formigt på cirkelns halfva omkrets. Genom en sådan anord-

ning eg man dessutom ett ytterligare medel, att ur slutresul-

tatet eliminera periodiska delningsfel.

Af följande tillnärmelseformler

dp Hög Ö FR

ua Pp SRV. sn?

2 COS É

i hvilka q& betyder polhöjden, p och t polafståndet och tim-

vinkeln för en stjärna, hvilken är föga aflägsen från polen,

synes, att man genom att fördela iakttagelserna af « Urs min.

på punkter af dess dagliga bana, hvilka två och två äro dia-

metralt motsatta, kan göra sig oberoende så väl af deklinations-

och rektascentionsfel för den samma som af ett genomgående

konstant fel i urstånden. Af den förra af formlerna ser man

äfven, att ett fel i allmänhet i urståndet är af mindre bety-

delse ju närmare meridianen polstjärnan vid iakttagelsen är.

Med fästadt afseende härvid utvaldes ur den bekanta katalo-

gen »Mittlere und scheinbare Öerter von 539 Sternen» sex

stjärnor att förbindas med &« Urse min., nemligen:

Stjärnans Rektasc.

namn (SSK

| t

J Andromed2e 0,5

« Trianguli 1,8

o Persei 3,6

43 Com2e 13,1

o Bootis 14,5

Pp Coron&e 15,4

För hvar och en af dessa uppsattes sex olika genant

hvilka i nedanstående skema finnas angifna.

« Urse min. — d Andromed2&e 0” 30” 60” 907 1207 150”

Uni > = & Trianguli :, 5 ,35.65. <I5muiRSRaD

7 he > —- 0 Persei 10 40 70 100 130 160

— 43 Comeze 15 45 7SreOSTu SS TeS

? > — 2 Bootis 20:50, SOTO AD

? : > — 8 Corone 25-55 85 115 145. 175

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20. = 7

Inom hvarje enskild iakttagelse bestämde jag mig för tolf

enkla inställningar: först tre för ett visst cirkelläge, derefter

sex för det motsatta och slutligen åter tre för det första läget

af cirkeln. För eliminerande af fel i rektascension och ur-

stånd voro dessa inställningar, hvad de sydliga stjärnorna be-

träffade, så likformigt som möjligt att fördela på båda sidor

om meridianen.

Föreliggande plan för iakttagelserna genomfördes också

fullständigt, så när som därpå, att den iakttagelse af o Persei,

som skulle svara mot zenitpunkten 130”, icke erhölls, emedan

kvällarna hade blifvit för ljusa. I stället gjordes en mot denna

zenitpunkt svarande iakttagelse af 43 Come.

Beräkningen af reduktionen till meridianen för de sydliga

stjärnornas zenitafstånd utfördes enligt den välkända formeln

S8h2G RS

JA 2 sin > t SIONS

sin 1” SU

Q—0d—2=

i hvilken

— C08 P cos d

— fn (0-0)

B=4A?. cot (q — I)

Den tredje termen af den serie, hvars båda första termer

innehållas 1 högra ledet af denna formel, är

EV COS ; z 2 > 2 sin

ED (I + 3 cot (9 — 05) -3 |

och uppgår för qY = 60", J=30", 1=207 blott till 07,01. Eme-

dan den iakttagna stjärnans timvinkel sällan och då blott föga

öfverstigit 207”, har denna term lemnats ur räkningen. Kvanti-

teterna lg4 och £ beräknades för hvarje stjärna en gång för

| 2 sin + t 2 sin "It

IDG = och ===>

alla Leg gin 1 sin 1”

»Formeln und Hilfstafeln zur geogr. Ortbestimmung». Termen

9 sin It

stjärna öfver den samma upprättades.

hafva hemtats från ÅLBRECHTS

erhölls bekvämt ur tabeller, som för hvarje särskild

— Reduktionen af polstjärnans zenitafstånd utfördes enligt

den bekanta formeln

S BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

q = 90” FE picor = M, sin 24 + 23 ING

i hvilken

JMS por SLAS

Ny = po? sin 21” (1+ 3 tg ?q) sin t cos t

Siffervärdena för ine - , Mi, MM, äro hämtade ur ALBRECHTS

ofvannämnda arbete. De term af fjärde ordningen, som rätte-

ligen skulle tillfogas högra membrum af den anförda reduk-

tionsformeln, är i samma bok (sid. 29) underkastad en diskus-

sion, hvilken visar, att denna term som för t=0?" eller LONA

är lika med noll, har två maximivärden, nemligen

008 mört UP KU

075085 för tv 40 TA0RE22050520

1 båda fallen förutsatt, att

pp, = 406506

För alla hithörande iakttagelser af « Urs&e min. skiljer sig t

från 0: eller 12: med en kvantitet, som vexlar mellan 0 tim-

mar och ett maximum af något öfver 3 timmar. Det är så-

ledes tydligt, att invärkan af denna term å hvarje enskildt pol-

höjdsresultat icke blir större än omkring 07,03, och att dess

inflytande på slutresultatet blir ännu mindre, hvarför den icke

heller blifvit vid räkningen medtagen. Hvad slutligen beräk-

ningen af själfva zenitafstånden beträffar, må anmärkas, att

den horisontela axelns lutning och kollimationen på grund af

deras litenhet lemnats utan afseende, samt att refraktionen

blifvit hemtad ur de Besselska tabeller, som i ALBRECHTS

meranämda arbete finnas.

För bestämmande af värdet på en skaladel af den nivå,

som är förenad med mikroskopbäraren utfördes 1880 Dec. 12

några mätningar. Medelst vridning af en af instrumentets fot-

skrufvar fördes nivåblåsan åt ena sidan af röret; ett aflägset

terrestert märke inställdes midt emellan tubens horisontela

hår och hvardera mikroskopets hår inställdes öfver delstreck

på cirkeln. Sedan nivån och mikroskopen blifvit aflästa, för-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20. 9

des blåsan genom vridning af fotskrufven åt nivårörets andra

sida. Det terrestra märket inställdes å nyo mellan tubens

horisontela hår och mikroskopens hår öfver samma delstreck

på cirkeln, hvarefter nivån och mikroskopen åter aflästes. På

detta sätt erhölls 1”,76 såsom värde på en nivådel. Detta re-

sultat var emellertid att betrakta såsom ofullkomligt, emedan

mätningarne utfördes på ett enda ställe af hvardera mikroskop-

skrufver. Det var äfven min mening att efter iakttagelsernas

slut fullständiga det samma genom dylika mätningar med an-

dra delar af skrufvarna. Men denna afsigt blef aldrig förvärk-

ligad, emedan instrumentet skulle återlemnas. Jag fann mig

derföre hänvisad att såsom reduktionskonstant för nivåafläsnin-

garne använda 17,63, hvilket värde på en nivådel professor

RosÉN meddelade. Här må i förväg nämnas, att en osäkerhet

i värdet af en nivådel är af ringa inflytande på det slutliga

polhöjdsresultatet; ty betecknas detta med q& och med 7 vär-

det af en nivådel, så fås af de nedan meddelade nivårättelserna

ET 026,

en obetydlig koéfficient, emedan man säkert torde kunna an-

taga att dr icke är större än omkring 0”,1.

Undersökningar af medelvärdet för en del på mikroskop-

trummorna företogos 1880 Dec. 12, 1881 Jan. 15 och 1881

April 6. Dessa utfördes så, att afståndet mellan två på hvar-

andra följande streck af cirkeln uppmättes på olika öfver den-

samma likformigt fördelade ställen och med olika ekvidistanta

delar af skrufvarna. Resultaten af. dessa mätningar finnas i

nedanstående tabeller. Första kolumnen angifver med vanlig

beteckning på ett ungefär mikroskopafläsningarna för de båda

strecken, andra, fjärde och sjette kolumnerna de punkter af

cirkeln, vid hvilka mätningarna värkställdes, samt tredje, femte

och sjunde själfva de uppmätta afstånden, uttryckta i mikro-

skoptrummornas minsta delar.

BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

Mikroskop I.

1880 Dec. 12. | 1881 Jan. 15. | 1881 April 6.

8.00—0.00 | 3607] 121,3 | 350) 120,1 | 340) 120,2 |

8.10—0.10 | 330 | 119,3 | 320 | 119,38) 101) 119,9

8.20 —0.20 | 300 | 120,0 || 290 | 119,5 | 40) 119,9

8.30—0.30 | 270 | 120,0 | 260 | 120,0 || 70) 119,5

8.40 0.40 | 240 | 120,2 | 230 | 119,8 | 100) 120,1 |

8.50—0.50 | 210 | 119,2 | 200 | 120,0 | 130 | 1205 |

9.00—1.00 | 180 | 119.7 | 170 | 119,6: 160 | 119,9

9.10—1.10 | 1501. 119,0 | 140) 119,6 | 190) IT195

IEP0E -20N 205 TO ON 10 220 | 119,5

9.30—1.30 | 90 | 119,5 | 801 119,9 | 250 | 1197

9.40—1.40'] 601 119,8 | 5031. 119,95]. 25080

9.50—1.50 | 30) 120,0) 201 TT ESONERSNG

Mikroskop II.

1880 Dec. 12. | 1881 Jan. 15. | 1881 April 6. |

8.00 —0-00 | 180 | 119.5 | 17021 119,9 |CCLG0R NRO

8.10 0-10,|.. 150. | 212020), LAN TT9A SON Sea

8.20--0.20 | 120 | 120,1 | 110! 120,4 | 220 | 119,9

8.30—0-30. |... 90) 119,4); 505)" 20:20 |ERSON HOS

8.40— 0.40 | 60 | 1201 || 50 | 197) 0

8.50—0.50 | 30) 1192) 201 120,0 | 310 | 1200

9.00 — 1:00 | 360 |. 119,7 | 350). 119,9 | 340

9.10—1.10 | 330 | 118,9] 320 | 1202 | TONEHSNSN

9.-20—1T.20 | 300 1 TI9;8 | 2901) 19:91 AOMNNEPOR |

9.30 —1.30 | 270 | 119,2 | 260 | 119,9 |CE TONEN

9.40—1.40 | 240 | 120,1 | 230 | 120,0 ed 120,0

9.50 — 1.50 | 210 | 119,7 | 2001) 120,1 | 1801 119,7 |

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20. l1

Tagas medeltal af de i tredje, femte och sjunde kolumnerna

af ofvanstående tabeller innehållna talen, så fås medelvärdet

på afståndet mellan två på hvarandra följande delstreck (=4'

uttryckt i medelvärdena af mikroskoptrummornas minsta delar

såsom följer.

| 1880 sn | IR | Medel= | ;

Dec. 12. | Jan. 15. | April 6. | tal. |

| E 1

| 119,37 | 119,55

Mikroskop I 119,88 | 119,31

| Mikroskop II | 119,66 119,93 Tl98a | TNA

Emedan denna tabell icke visar någon bestämd vexling hos

de där förefintliga talen, har jag såsom gällande för hela iakt-

tagelseföljden antagit de värden på en del af mikroskoptrum-

morna, som fås af de i samma tabells femte kolumn angifna

medeltalen, nemligen för

Mikroskop I 2 +0”,0025

Mikroskop II — 27+0"”,0027

Fel i dessa kvantiteter äro för öfrigt för slutresultatet af in-

gen betydelse, emedan en afläsning åt ena sidan om mikro-

skopets nollpunkt är lika sannolik som en lika stor afläsning

åt den andra, särskildt därföre, att jag under iakttagelserna

afsigtligt sökte fördela afläsningarna på båda sidor om noll-

punkterna. För skrufvarnas ojemnheter, hvilka äro mycket

små, har jag ej rättat iakttagelserna, utan betraktat de till följd

häraf möjliga felen såsom tillfälliga. Hvad instrumentets öf-

riga konstanter beträffar, är redan nämdt, att kollimationen

och den horisontela axelns lutning af angifvet skäl icke tagits

med i räkningen. Böjnings- och delningsfel komma i det föl-

jande att behandlas.

De för beräkning af refraktionen behöfliga barometer-

trycken erhöllos genom anbringande af rättelsen +07”,3 till

dem, som fås ur den härvarande meteorologiska anstaltens

dagböcker. Denna rättelse svarar mot höjdskilnaden mellan

den använda barometerns och instrumentets nivå. Tempera-

turen aflästes strax före och efter hvarje iakttagelse på en

omedelbart utanför meridianrummets södra lucka anbragt

termometer, hvars rättelse var — 0,3. Från observatoriets

dagbok öfver det använda urets stånd har jag hemtat följande

tabell, af hvilken första kolumnen innehåller datum, den an-

dra den stjärntid, vid hvilken uret hade det i tredje kolumnen

angifna ståndet.

12 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

Tabell öfver iakttagelseurets stånd.

SL SN ägStends BUSES fana.

t a t -

| 1880 Dec. 11 2 +17,77 | 1881 Febr.27| 4 + 9,97

» » Il dj +17,05 » Mars 3 " +10,06

» EG 4 +16,87 » SFI d ,+10,78

» SLS 2 +16,56 » Ses 7 3

» » 22 2 +15,98 » TE 7 + 9,13

» DIL20 23 +14;02 » pi LG 18 + 8,89

1881 Jan. 3 | 0 + 13,02 » » 22 + 6,51

SAS NE +12,16 | a 271 SR

» » 22 il + 12,08 ” »1 30 17 + 3,99

» »s 18 2 413,05 » April Ii 18 + 3,80

» > 2 18 +13,99 » » 4 19 + 4,10

» 3 DD 9 + 14,01 » ER 20 + 3,84

De VS 2 +10,75 » » 10 8 | + 3,90

» » 20 4 + 9,99 |

Värdena på kvantiteterna lgA och 5£ för de olika stjär-

norna beräknades under antagande af q =59" 51' 30” och

finnas anförda i nedanstående tabell.

Stjärnans

Stjärnans lgA PB

namn.

J Andromede | 9.94314 | 1,35

&« Trianguli 9. 93261 | 1,23

o Persei 9. 95881 | 1,56

43 Com2e I. 928201 | Ls

0 Bootis 994023

8 Corone TSG KS

Vid beräkningen af iakttagelserna af a Urs min. har användts

lg M,=1. 96114

Hvad stjärnorterna beträffar, äro de samtligen hemtade ur

»Mittlere und Scheinbare Oerter von 539 Sternen» för 1880

och 1881. På de orter, som äro tagna ur katalogen för 1850,

äro de i samma katalog under rubriken »Corr» angifna rättel-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0O 20. 13

serna anbragta. I följande tabell har jag sammanställt de för

hvarje iakttagelse behöfliga reduktionskonstanter, som dag för

dag vexla. Första kolumnen innehåller stjärnans namn, den

andra datum, den tredje zenitpunkten för iakttagelsen (M),

den fjärde deklinationen (d), den femte rektascensionen (a),

den sjette iakttagelseurets stånd (y) för midten af iakttagelsen,

den sjunde barometerhöjden (b), reducerad till noll grader

Celsius, den åttonde lufttemperaturen (v) uttryckt i Celsiska

orader. Till dessa barometer- och termometerangifvelser äro

motsvarande rättelser redan fogade.

Stjärnans

namn.

Datum. M

fö " t ”" s "nr

J Amdr. |1880 Dec. 16) 01 30 12 50,96 | 0 32 59,4 | +16,9) 747,6) —10,4

» LS KS0 50,93 59,3 | +16,6| 59,7| —14,9

» » 22) 60 50,81 59,3 | + 16,0] 50,0| —13,0

18381 Jan. 4! 90 50,13 59,1 | + 12,2] D2,9) + 2,2

» » 51 120 50,06 59,1 | +12.1| 70,9|— 4,3

» » 16] 150 49,05 58,9 | +12,7| 48;7| —18,0

« Triang.|/1880 Dec. 14] 51/29 0 8321 1 46 19,9 | +17,0| 747,1] —10,8

» AALGN 35 3,36 19,8 | +16,9| 47,9) —11,3

» » 18) 65 5,40 19,8 | +16,6| 59,9) —15,4

1851 Jan. 5 95 3,22 19,7 | +12,1] 72,0) — 4,9

» »R23) 25 UA HÖEAO I SS

» 25 Tone Ika ie - 2

o Persei |1880 Dec. 14| 10| 31 54 44,40 | 3 36 54,0 | -+17,0| 748,4) —12,7

» HartO-40 44 53 54,0 | + 16,9) 48,0, —14,1

1881 Jan. 4! 70 45,46 53,9 | +12,2] 56,5) — 0,1

| | oa» » 61 100 45,53 53,9 | +12,1| 67,0] — 4,5

» » 261 160 45,79 H3,7 | + 13,8] 52,5) — 2,1

43 Come |1880 Dec. 17! 151! 29 28 39,63 ) 13 6 19,5 | +16,7| 733,0) —16,6

T8SL Jan. 5) 45 3N,52 20,2 | +12,1| 74,3 — 7,8

» Mars 22| 75 34,24 22,2 | + 6,4| Sl,4/—1L8

NR 25 L0G 34,38 22,21 + 6,1 53,4| —1L8

pA DIR Ao S0,L2 22,21] + 4,7] 49,0] — 4,3

» ESO 30,43 22,2 | + 4,0] 48,9| — 9,0

» » all 130 20,59 22,2 | + 3,9] 56,3] — 9,2

BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

Stjärnans

namn.

0 Bootis

8 Coron 1881 Mars 23

« Urse

min.

”

»”

April 4

115

30 53 18,88

19,61

20,10

20,78

21,54

21,72

29 30 39,21

40,07

40,80

41,28

41,45

41,62

38 40 51,65

51,66

52,06

52,08

D2,10

52,39

52,50

D2,52

D3,22

54,95

54,99

55,01

55,05

55,41

55,08

54,99

54,95

43,42

43,15

43,12

43,10

41,65

14 26 44,8

44.8

449

45,0

UHP22LD1ES

D7,9

58,0

58,1

DÖM

28,1

41,7

41,6

40,3

40,2

39,2

Bond

33,7

SÖK

24,1

24,0

23,1

20,1

+ tt tt +

+ + + + + +

752,9| —12,0

49,5] — 4,8

57,0) —10,7

59,7] — 6,8

69,3] — 4,7

68,0] — 4,7

752,4| —12,1

48,9] —11,2

FEN

71,3] —11,0

69,2] — 5,1

68,2] — 5,5

747,7) —10,5

48,6! —14,1

47,7! — 9,8

481| —12,8

47,9] —13,8

54,3) —15,3

59,6| —14,8|

60,0) —16,1

50,0] —13,1

HB2,1 + 2,1

57,3) — 0,9

70,1] — 3,9]

72,3] — 5,8

74,5] — 7,8

66,6] — 4,6

48,7| —16,9

58,6| —14,4

49.1] — 3,1

52,4] — L4

51,3| —11,7

53,6) -—11,4

53,1] —11L,8

52,0| —11,8

48,8] — 4,3

mm LAN

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20. 15

| Stjärnans Datum. M d [64 y b T

namn.

« Urse |1881 Mars 28) 50 | 88 40 41,63 | 1 14 28,6) + 4,7| 749,2) — 4,5

NR EN 30] 165 40,97 28,4 | + 4,0) 48,7|— 84

| FE S0 05 40,95 28,4 | + 4,0) 48,7) —I0,6

| RO Si 130 40,63 28,4 | + 3,9) 55,7 — 8,5

» SSSK SS ANG 28,4 | + 3,9) 56,7) —10,2

» April 4|/110 39,38 28,6 | + 4,1] 59,8) — 6,3

| Por ds 39,34 Ae + dn ME - Te

| 2 SIE 38,51 | 28.1 | +, 38) ata

| or FERONROI SET 38,23 28,7) + 3,9] 63el— 4a

| TER SAS 38,19 28,7 | + 3,9) 69,1 — 5,5

| 91.470 37,93 28,7 | + 3,9) Gös 43

SF DAS AGN 37,89 | 28,7 | + 3,9] 68,4 — 5,7

Själfva iakttagelserna äro anförda 1 nedanstående tabeller.

Första kolumnen innehåller urtiderna för inställningarna, den

andra cirkelafläsningarna, den tredje och fjärde nivårättelser

och rättelser för refraktion, den femte lemnar reduktionen till

meridian för de sydliga stjärnorna och reduktionen till polen

för polstjärnan, den sjette innehåller de reducerade cirkelafläs-

ningarna. Öfver hvarje till en fullständig iakttagelse hörande

talorupp står datum och zenitpunkt. De tre första raderna

inom hvarje grupp gälla liksom de tre sista, hvad de sydliga

stjärnorna beträffar, cirkelläget venster (v) de sex mellanlig-

gande cirkelläget höger (h). För polstjärnan är förhållandet

omvändt. Vid J Andromedae 1880 Dec 16 0” och a& Urs min.

1380 Dec. 14 5” finnes detta antydt.

BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

J Andromede.

1880 Dec. 16 0”.

16 23,8

ÖNSKAS

21 42,0

2D 54,5

29 36,0

32 59,0

30 49,0

JÖRLYID

40 47,5

44 41,6

47 56,2

50 46,8

118)

JUO NIA

18 47,3

23 50,5

26 39,0

30 52,0

34 40,0

Stl 27.0

40 6,5

45 13,7

48 2,4

51 10,5

NS NS

20 40,0

20123,0

28 23,0

32 50,0

30 16,0

38 33,9

41 20,5

330

SM)

11 51,79 | —3,17

14 34,29 | — 3,17

16 0,10 | --2,84

36 43,85 | —0,08

2 42,37 | —0,00

39 28,16 | +0,73

30 42,38 | +0,32

36 19,33 | +0,24

37 20,00 | +0.08

15 22,56 | —2,51

12 49,76 | —2,60

HOTET 2160

1380 Dec

11 56,09 | —1,46

14 57,12 | —0,65

17 8,69 | —0O,16

40 58,78 | +1,70

39 48,49 | +1,70

33 blj21 | +1,05

38 52,41 | +1,05

39 24,46 +0,97

40 18,83 | +0,0s |

18 13,56 | —1,62

15 58,20 | —0,08

12 58,38 | +0,08

1880 Dec

10 37,59 + 1,05

Mallan +1,38

USS SR

38 23,29 | +0,16

31 25,21 | —0,08

36 54,07 | —1,05

37 5,88 | —0,88

Brr NG

30 2,34 | —La13|

. 22 60".

JAG

7 37,23

4 54,63

3 28,53

Ske Ga

0 16,64

(0 (0

0 16,64

0 54,17

1 52,48

4 7,12

6 38,63

9 20;92

10 47,55

7 ATA

D 39,36

2 15,44

LARS

05,56

0 6,58

0 38,66

1 34,20

4 29,49

6 43,87

I 45,43

o '

330 18

29 35

350 18

0 22

59 39

0 22

30 20

(SC) ek

50,57

50,53

50,60

59,29

60,85

63,87

61,18

60,53

62,76

51,97

50,54

48,15

5,63

7,43

D,46

21,39

20,22

22,69

ÖL

23,07

21,04

5,03

D,53

7,37

12,63

10,29

26,34

28,29

28,57

29,42

25,31

28,93

— — Nr ——— ——

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20.

t m

0 46 29,5

50 31,4

053 8,1

0 13 40,0

20 55,7

2 ÖR

28 57,0

32 34,0

36 59,0

39 50,3

43 43,7

PISERNER

50 54,2

(IS

0 12 54,4

15 22,0

18 24.2

| 2 0 ÄR

ök MR

äl: OL

30 40,5

38 31,0

41 28,7

45 47,0

48 24,2

0 51 44,5

OM2r343

Wärng

UC BEN

24 5,5

26 40,0

30 26,0

' ”"”

30 15 21,15

11 42,68

8 Hl46

+ 0,16

+ 0,08

+ 0,48

”"

30,70

1881 Jan. 4 90".

| 60 11 11,04 |— 8,06 | 33,98

14 44,92 | — 8,06 91

17 35,91 |— 7,90 84

119 39 18,55 | + 2,84 78

30 0,05. |— 2,11 75

dr AR,72 |— 1,70 74

JÖLIGG 154 15

39 9,04 |— 1,86 Te

41 10,09 |— 1,70 84

60 14 51,32 |— 5,53 91

12 11,92 |— 5,70 | 33,94

7 23,95 |— 7,09 | 34,08

1881 Jan. 5 120

90 11 24,96 |— 4,64 | 35,65

14 126 |— 4,31 59

16 46,06 |— 4,23 53

149 41 51,24 | + 2,60 45

40 0,20 | + 0,80 41

33 46,80 | + 0,24 38

ån da | RS 38

39 41,87 | + 0,56 40

40 52,86 | + 0,80 43

90 17 50,04 |— 4,07 50

15-4fnSL = 407 55

12 23,33 |— 4,15 63

, ”

5 26,07

IANSS

SDS

| 10 27,35

6 52,51

4 171

1 41,82

0 25,29

0 0,08

0 30,41

UT2DTTA

3 26,20

6 44 84

AROM

14 13,34

11 18,16

8 42,11

5 55,54

3 13,04

1 18,65

0 4,60

0 14,40

0 58,60

2 10,13

4 50,68

6 59,37

10 17,14

1881 Jan. 16 150”.

120 10 52;51

14 28,18

TZ TES

179 40 48,55

30 40,57

3 45,60

+ 0,73

— 0,24

+ 0,08

+ 0,73

+ SH

36,48

11 40,22

| 3 3,89

D 22,14

2 9,64

ENS

0 9,40

o , ”"”

30 20 11,68

11,63

11,21

60 20 56,35

55,46

55,88

119 38 13,35

12,40

14,68

13,46

16,03

60 20 56,72

57,29

56,62

90 22 2,83

d,47

1,84

TAISIG2S

TTG

17,82

NES

19,23

18,96

022 15

1,59

0,69

120 21 56 98

DD,44

D7,67

LISTS

BLS

13,28

BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

033. 02,0 179 38 38,09 | + 1,86 | 36,20 0"-200H 179 39 14,03

326 38,5 39 J,12 | + 2,27 21 0 25,82 15,78

39 58,3 407 Bed | 2,19 23-) FAN2NBO 14,73

45013, 120 18 4,96 | + 1,46 31.) FOG IR02L DT

48 5,3 15 49;29 | + 138 37 6 43,35 | 57,65

0 51 39,5 12 18,93 | + 0,73 45 | 10 12,60 55,81

& Trianguli.

1880 Dec. 14 5".

1 29 Ilo. | 333 57.48,83 | + 3:34) 31,09 ||. dT Hi060 SAN

32 18,0 60 28,84 | + 3,26 | 37,02 BV [253A

34 23,5 61 57,55 | + 3,26 | 36,98 | 3 48,19 12,02

38 32,2 35 48 49,06 |— 2,93 93 1 34,82 dn 47 48,24

42 23,0 47 37,97 |— 2,93 89 | 0 22,58 49,35

44 55,0 47 17,65 |— 4,40 88 07 25 47,98

47 35,0 47 19,95 |— 4,40 89 0 3,96 48,48

30 U.5 47 44,88 |—23,91 89 0 30,27 47,59

32 RN 48 50,26 |— 3,99 93 1 35 47,79

NSSEl0 333 61 37,43 | + 2,51 | 36,99 | 4 7,96 334 5 10,91

2000535:0 59 50,39 | + 2:19) 31,03 HLDEO 12,56

2.00205 54 14536 | + 219) 34,16 | II 29199 9,38

1880 Dec. 16 35".

1 28, 5450 3 Hl M44 | —O,80 | 37,20 SR | ARG

JKT 60 23,13 | —1,38 14 | DD 44,34 28,95

30 39 5 63 6,83 | —0,97 Di SS 53 30,12

59 18,5 69 48 45,56 | +1,21 03. | EGR 65 48 7,45

42 19,0 AT.53,69 une Disa Go | FÖRE ENN 7,05

44 55,0 47 3437 | —0,88 00 | 0 215 3,34

48 18,0 47 40,28 | —0,73 00. | ÖS 3,03

51 42,0 48 24,53 | —0,08) 02) 053,69 7,18

2 MG 49 14,90 | +0,08 04 1 42,26 I,76

IDNrABE 3 62 13,88 | —1L,86 09 3 52,05 4.5 26,98

200 0K3S0G 60 16,12 | —1,46 14 | HOrJUI9S 23,45

SIONS AA 57 32,52 | —-0,97 21 8 35,05 29.39

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20.

1880 Dec. 18 65".

JG)

t m 8

EL RING

30 58,2

34 9,0

33 48,5

41 36,0

44 5,5

47 25,0

49 58,0

HJ 2435

1 58 15,5

2 1145

204 53,9

28 47,5

Je 10

30 30,3

33 34,8

41 44,7

46 1,0

48 47,5

52 23,0

1 56 47,8

2 034,3

2 SN

1R25159,2

28 11,2

30 39,5

34 47,2

38 41,0

42 42.0

48 1,0

02 0,4

1 54 42,0

o I "

JD (ÖK20SA

3 16,45

5 40,03

95.52 26,13

51 33,87

ANOS

DERPE,

51 26,96

52 30,04

34 5 30,02

3 11,54

33 59 43,58

63 56 59,18

60 1,50

62 55,01

125 52 46,66

FL TISKO

50 14,96

49 43,72

49 54,34

50 49,01

63 65 12,40

62 32,49

59 54,79

IS JEk, 3 IATA

EE a SN

2rS0TT

4 39,85

155730 KOR

54 10,66

D2 H8,87

52 46,45

H3 38,92

54 44,70

in" i"

+0,80 | 38,41

+0,97 34

+1,30 28

+1,05 22

+0,56 20

+0,56 19

+1,46 19

+1,46 20

+0,97 22

—0,08 29

—0,08 34

—1,21 43

HSB Jan. Id.

—4,56 | 37,56

—4,64 48

—5,04 41

+3,17 36

+1,86 33

+0,80 30

+0,56 28

+1,38 29

+1,54 31

—4,31 34

—4,80 42

—4,88 49

—L1,62 | 38,21

—L1,46 15

—L1,46 09

+3,34 | 38,01

+3,09 | 37,96

+1,95 93

+1,78 93

+1,46 95

+1,30 | 37,98

SAR

6 21.77

I ILIA

1 28;21

0 33,34

0 6,47

0 25,75

1 30,91

4 10,15

6 27,09

9 55.30

IBL PT

8 23,95

3) SA

3 6,55

130

0 32,28

0 0,02

0 11,94

IC DuG

JES

5 50,20

8 27,15

NES

8 517,45

6 39,58

3 34,58

1 32,20

ORLISE

0 6,24

0 58,84

2 4,56

3 60,00

60,85

60,99

SANN Sig)

39,29

39,31

30,25

40,87

33,32

3 61,80

60,21

59,24

64 7 42,77

43,33

42,03

125 50 20,64

22,54

20,78

21,54

20507

22,07

64 7 41,98

40,47

30,57

325,01

20,88

15553 17,78

19,51

19,43

19,92

19,49

19,42

| 94 10 39,12

BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

t nm 8

2055

4 9,5

AMD

"”»N

5 14,09

2 19525

—53,01

—L1,70

”"”

328,08

/ "”

6 6,03

| SK Lä

93 58 46,10 | —1,95 | 38,24 | 12 30,32

13881 Jan. 25 155".

94 10 39,03

36,75

36,23

1 28 27,5 124 3 32,67 | —8,71 | 36,25 | 8 41,31 124 11 29,02

31 23,0 6 9,86 da 19 | 6 2,99 21,54

33 42,8 7 56,40 | —9J,52 14 |A IR 217,95

37 11,0 185 55 38,87 | +4,88 10 | 2 13,29 185 54 6,56

3) H,5 54 29,40 +4,31 07 i Len 6,57

42 41,0 53 47,63 | +3,66 05 7,83

49 20,0 53 49,83 | —1,21 05 0 17,68 6,99

51 33,0 54 22,88 | —0,65 07 0 50,11 8,19

55 21,5 | 55 57,10 | —1,62 10 | 2 24,32 7,26

1 58 35,0 124 7 46,48 | —5,04 14 | 4 22,08 124 ERTESS

| 2 el 4 20,83 | —5,04 23 7 47,98 217,54

2 DYR 1 42,13 SSA 30 | 10 27,43 28,22

o Persei.

1880 Dec. 14 10”.

Gl BL 341 54 53,91 | —1,70 | 33,21 6 46,09 342 1509

24 420 57 25,61 | —1,46 15 | 4 13,26 426

27 25,0 59 3,24 | —L13 11 2 31,04 H,04

31 34,0 31 54 33,40 | +2,19 07 0 45,53 31 54 28,13

34 51,0 53 59,85 | +2,19 05.) 0 5 29,52

HO 53 54,84 + 2,19 05 0 0,61 29,47

40 36,0 54 24,27 | +2,19 06 0 28,33 2

42 445 Sö ERE +22,27 08 1 697 30,21

45 16,3 56 8,51 +2,11 ;1El 2 SS 30,05

51 48,3 341 54 48,50 | —L1,95 21 | 6 51,04 342 FILRANSA

HLR 52 35,45 | —L1,70 27 SJ 1,94

3 56 40,4 0 120 33: | WU 355 4.08

1880 Dec. 16 40”.

3 21 354,7 11 56 5,91 | —1,46]| 33,36 6 25,43 12 11856:52

24 26,5 58 6,37 | —1,54 31 42440 55,94

27 18.5 59 56,80 | —L,21 27 | 2 34,66 56,98

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20.

= .

t m 8

DD Dö

34 15,5

36 30,0

2 (0

41 23,0

43 30,0

48 20,7

Bl 10

3 D3 24,8

3. 16 J3,0

20 40,2

| 20 21,5

27 49,0

32 2,0

SAMS

38 59,0

AS 350

45 48,5

Hl TS

54 16,2

3 DU 42,4

d 18 34,2

21 13,5

23 b1L3

2ör-13

30 48,0

35 13,0

38 58,0

41 40,5

44 21,7

49 22,3

52 59,0

JDS 15,0

o ' ”

67 55 27,46 0,00

55 1,22 | +0,40

54 51,32 | +0,40

55 0,72 | +0,32

55 32,37 | +0,32

56 15,02 | —0,73

11 58 24,37 | —0,30

56 20,93 0,00

54 6,96 | 0,00

1881 Jan

4152 14,72 | —5,94

56 39,75 | —5,70

59 0,43 | —5D,70

97 58 48,32 | +0,88

57 11,90 | —0,48

56 37,75 | —0,97

56 42,05 | —0,97

57 45,14 | —L1,05

HYR 1 KE

41 57 55,45 | —5,61

55 5,64 | —5,78

51 10:45 | —6,27

1881 Jan.

71 57 16.60 | —4,80

59 54,20 | —4,96

62 5,25 | —5,04

127 61 25,60 | -F1,54 |

60 12,62 | +1,54

59 16,64 | +0,97

39 23,05 | +0,80

59 56,99 | +0,40

61 153 | —0,08

71 62 12,27 | —6,43

5) (IA | —6,43

53 15,10 | —6,43

"”

J3,23

4 OM

d2.14

32,04

al,99

0 36,58

0 9,95

0 0,03

0 10,20

0 40,54

1 24,54

4 5,25

6 9,47

3 22,35

12 135

STAR

5 1710

2 20,66

0 33,80

0 4,83

0 9,35

(iR2TO

2 28,20

6 19,97

SSK

5,04

9 44,89

7 6,49

4 54,02

2 14,30

0 3,91

(0 EM

0 44,25

4 46,45

7 52,49

13 45,36

o ' ”"

67 55 24,11

24,89

25,41

24,06

2D,38

22,99

55,51

D7,04

55,90

42 3 38,49

30,48

30,84

0,47

4,52

3,83

3,61

3,90

d,42

31,79

31,13

31,05

H200r23,62

SEM

21,28

127 59 45,74

44.95

46,54

47,50

46,00

46,77

6 19,31

20,18

21,38

UD BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

1881 Jan. 26 160".

3 17 46,0 131 5H5133,37 | —3,58 | 32,17 | 10 35,58 1321 5533,20

20 24,3 58 16,88 | —3,42 11 7+=50,94 32,29

22 48,0 60 25,63 | —3,01 07 D 42,67 33,22

26 51,5 187 61 14,89 | +0,16]| 32,00 | 2 51,59 187 58 55,46

29 27,0 59 5820 | —1,38| 31,97 | 132,92 D5,S7

SN JOKJS:0LKA F==SINS6 95 | 0 31,23 56,88

37 30,0 DOT MSK — 256 94 | 0 1,24 55,72

40 51,5 58 59,12 | —3,34| 95 | 0 3l40 56,33

43 20,0 59 46,78 | —3,58 | 31,97 11037 59,30

Aj Dl 131 62 55,31 | —2,76 | 32,01 | 3 AG 132" 5 33,00

49 20,8 61 20,20 | —=2,76 05 4 46,76 32,15

3 51 59,5 59 3,25 | —2,68 | 32,09 | 6 58,55 32,03

43 Come.

1880 Dec. 17 15".

125280 343 31 34,56 | +0,56 | 39,05 | 5 21,67 343 36 17,74

54 54,3 32 28,91 | +0,48 | 39,00 3 26,39 16,78

12 58 13,0 30 12,84 | +0,56 | 38,95 1 42.00 16,45

SNELESES 46 21 42,63 0,00 91 | 0 27,82 462153, 72

3 D2,5 21 21,81 0,00 91 | 0 7,85 54,87

6 49,0 21 15,30 | +0,48 90 | 0 0,99 D3,69

OR2UE0 21 34,22 + 0,48 91 0 19,28 54,33

11 24,5 22 116 | +0,80 92 | 0,48: 53,05

14 16,0 203 0,64 | + OO 3005 1 52,39 D4,60

CARS SLBNABIA Sköt I ss DN 3 45,96 343 36 17,49

20 26,5 al (104 EE 25L0 06 5 44,29 18,46

13 22 38,5 29 15,99 | +2527 | 39,10 T.a,S 16,47

1881 Jan. 5 45”.

12 49 15;0 13.32. INLe —5,37 | 35,79 i -D3,40 13.39 2436

51 51.5 34 29,28 | —4,96 74 D 38,67 24,25

54 32,2 36 18,32 | —4,96 69 d 49,46 24,13

12008 125:0 76 26 8,32 |. +2,60 63 1 39,95 TOR20A AA

lar IG 2D. 8,16 | +2,19 60 | 0 36,53 12,45

4 55,0 24 33,04 | +2,19 59 .| O 2,47 11,35

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20. 23

t mn 8

Hä R305

12 19,0

15 12,3

19 19,4

20 35

13 24 34,2

erg 10

50 30,0

53 26,5

HBL 35,0

150170

20500

i 2470

10 7,5

13 35,0

17 54,0

20 28,5

fälgar 20.2

12 46 25,7

HAS0

SP ER

56 2,8

J2rSSLbDT

137 2-15;0

7 41,0

10 23,0

12 41,0

19 20,0

23 46,0

13.25 59,2

12 46 20,8

49 11,3

52 20,5

| 30 26,07 | +0,65) 17

76 24 41,07 + 1,95 | 35,59

25 35,52 | +2,35 61

2017 my) 23 64

13 35 18,36 | —3,91 ät

33 Jl,62 | —3,91 76

30 42,50 | —3,91 83

1881 Mars 22 75".

43 25 57,45 | +1,13 | 38,27

29 12,19 | +1,21 19

31 30,06 | +0,88 14

106 22 42,10 | —0,73 07

21 37,23 | —1,30 04

20 56,87 | —2;27 02

20 40,95 | —1,30 02

21 4,08 | —2,27 03

22 7,46 | —219|] 05

| 43 32 16,62 | —0,0$ 12

27 49,68 +0,88 22

1881 Mars 23 105”.

73 25 10,30 | —0,65 | 33,40

27 54,99 | — 0,73 33

30 25,07 | --0,80 27

136 23 23,35 | + 0,97 19

21 59,65 | + M40 16

20 58,57 | —0,40 13

20 33,04 | —0,32 12

21 0,28 | —0,32 13

21 39,53 | —0,24 15

2 OL SR 05 24

20 DISK — 0,63 34

25 16,50 | —0,65 39

1880 Dec. 16 0”.

103 24 59,88 | —2,35 | 37,11

27 53,99 | —2,19 | 37,04

30 40,10 | —2,27 | 36,98

10 5,03

GED2N

4 33,23

NDS

0 59,50

0 17,90

02:

0 24,82

1 2914

3 AH,12

DIDIS

3 12,50

10 53,00

SARA

37,09

DIG

29,63

20,87

3,33

28,18

3,46

43,68

br äl ES ( ET RO DN

=) dv)

10 59,91

3 5,69

501953

Sn "

UED

12,90

11,45

13 39 24,80

25,96

23,80

106 21 14,12

43:

(SU

[DL

73 305 24,25

-—

[BV]

[SL]

[uj

or)

103 35 20,33

20,45

20,38

24 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

Fn 8 o ' " " I" , i" o Fr arg

2) DA 166 22 20,97 | —0,32 | 36,89 | 1 57,92 166 20 59,62

3255 21 7,39 | —0,32 87 | 0 42,99 60,95

5 20,0 20 26,73 | —0,48 851 05 61,57

7 58,0 20 28,94 | —0,08 86 | 0 4,67 61,05

IU0- TX 20 49,06 | +0,32 87 | 0 24,35 61,90

12 -50;3 21 35,02 | —0,08 EN KR I BET) 60,52

16 18,5 | 103 33 12,60 | —2,68 92 | 2 46,85 103 39 19,85

19 16,5 31 19,76 | —3,01 | 36,97 4 40,15 19,93

TSr22 rue 29 8,39 | —3,26 | 37,01 | 6 50,88 19,00

1881 Mars 30 165".

12046 16,7 133 28 20,03 | —211| 37,76 | 11 Dio 133 38 45,35

48 45,8 30 55,53 | —2,19 69 3 30,73 46,38

Dl NS 33 10,49 | —2,19 64 | 6 16,01 46,67

56 4,5 196 26 44,61 | +0,97 55E2DNS 196 24 29,15

1120 20 25 13,19 | +0,88 52 1 20,43 3l16

13 3 37,0 24 4,90 0,00 49 | 0 12,01 30,38

7 20 23 53,09 | +0,97 490 ISRN 29,73

10 28,0 24 21,33 | +0,80 49 | 0 28,85 320,77

13 40,0 25 24,11 | +0,80 52 1 3020 32,23

19 0,7 133 34 55,72 | —2,03 59 | 4 28,43 | 133 38 44,53

21 41,8 | 32 50,26 | —L,62 65 | 6 33,59 44.58

13 24 35,8 30 8,17 | —L21 Tis) 19 ADA | 44,66

1881 Mars 31 1307,

12 46 4,3 98 29 309 | —L,30] 38,16 | 11 1907 98 39 47,70

48 56,0 32 4,31 | —1,62 09 | 8 21,00 45,60

51 58,2 34 45,61 | —1,62 | 38,03 5 41,43 47,39

56 44,6 161 27 22,86 | +0,80] 37,95 | 2 32,05 161 25 29.56

125915950 25 I,24 I + 0,6 CE Ha ER NR Let) 28,82

1302 4250 25 13,79 | —0,08 89 | 0 21,63 29,97

OT 20 24 51,36 | —0,24 88 0 0,03 28,97

1055 295 16,60 | +0,48 89 | OO 2514 29,83

12) ICE 26: d,5v | F0:80 92 20 28,17

170290 98.30 39087 | TLS NG 98 39 47,66

20 30,0 34 50,92 | —1,21 | 38,02 | 5 34,81 46,50

33 32 11,o2 | —1,46 | 38,09 | 8 13,92 45,39

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20.

0 Bootis.

188i Mars 23 20".

o ' ”"”

350 49 58,84

52 29,33

54 26,19

48 57 15,29

20 SI

55 2,33

54 45,20

55 13,64

56 6,31

350 56 19,52

54 57,02

MN 2D,AG

+0,65

+0,56

+0,73

+0,65

—0,65

—0,73

—0,80

—1,30

—1,30 |

—L1,05

1881 Mars 28 50".

20 50 45,21

53 D7,26

56 41,95

78 60 53,47

HAD, 2

58 8,86

57 40,72

58 17,17

59 17,45

20 58 34,99

DD 54,99

53 34,62

—2,51 | 33,80

—2,51 72

— 2,60 66

+0,97 61

—0,98 57

—0,88 54

—L0,16 53

—0,32 55

— 0,32 57

—1,70 62

—2,03 67

—2,19| "73

1881 Mars 31 80”.

50 55 33,96

59 2,93

61 30,11

109 F5R65

SAR

1 43,32

2 28:88

3 I8,10

0,00! 34,87

0,00 |

— 0,08 |

+1,38 |

+0,24 |

+0,08 |

+1,38 |

+0,88

| +1,38 |

ös BS BOSS

[SV]

—

ÄW mt OR SSLSAH YA I 00

[or]

40,66

(FR Si

4 46,14

2 83,87

0 48,29

0 3,34

0 21,60

2 30,69

320 58 58,48

59,18

48 55 16,82

16,79

16,25

16,68

17,31

16,78

56,72

ÖTT

57,03

350 58

54,11

H2,13

54,08

10,50

12,49

10,30

12,93

11,34

13,40

DH3,36

54,04

54,80

ML GG

41,10

41,43

109 1 53,75

54,06

56,46

DES

56,56

D7,48

Sen SN OMR FEL " i” RR or) SK dan

14 40 43,7 50 60 29,93 | —0,32 | 34,77 D 43,96 51 H38,80

43 14,0 58 16,58 | —0,88 81 7 57,26 33,45

14 47 16,5 53 55,35 | —1,05 91 | 12 17,78 SAN

1881 April 4 110”.

14 6 58,0 30 57 5,09. | TTO 3450 | AGS 81 7 48,84

10 32,7 60 46,16 | +1,78 41 NSI 47,31

13 17,5 63 9,34 | +2,27 40 | 5 12,68 49,89

GRNS 129015 DK IEI 28 VÄRRE 139 4 1,69

SOTD 4 21,03 | —1,30 26 (EA 0,87

24 15,0 .:3 40,98 | —2,03 24 0 10,33 2,86

20005 3 40,48 | —2,55 24 Ir ORO 1.80

32 3,0 ASA US 26 0 50,33 | 18

34 48,0 5 26,41 | —-2,11 218. | <T B506 | 3,52

46 21,5 30 57 6,18 | +1,13 50: | a 81 7 46,73

48 58,2 03 BO,15 | + L,U3 58 | 14 23,83 46,53

14 51 42,0 | 50 12,27 | +0,80 69 |-18 710 45,48

1881 April 8 140".

Hel TE en 110 48 56,97 | +0,881| 34,64 | 10 42,21 RO ne

10 48,8 52 LOS +0,97 56 4 AO: 4,57

13 18,4 HA RortSk 0 51 D 12,14 4.29

i DAN 168 56 53,17 | —0,80 45 2 re 168 55 13,62

SR 55 31,97 | —2,11 42 0 50,33 13,95

24 40,0 54 49,01 | —2,51 40 0: KIEL 13,78

27 55,0 54 4470 | —2,27 40.) 0 A2565 14,18

SL6S 55 17,15 | —2,43 41 0 34,18 14,95

34 49,0 | 56 36,95 | —2,43 44 |, Kill DT 13,52

HSNLR2:0 T10-551 13524 he 50 4 25,99 TOHO

42 26,9 52 25,33 2 56 | 7 13,07 3,52

14 45 17,8 49 35,62 | —0,08 62), 10: 13,19 411

1881 April 9 170”.

JD I 140 45 54,25 | —0,40 | 34,63 | 12 35,02 140 57 54,24

9 ILS 49 58,76 | —0,08 53 STRÖ DH3,87

I 52 44,96 | +0,65 48 5 44 70 55,83

16 42,7 198 56 21,03 | --0,80 41 2 53,60 19854 01,04

19-30 94 59,22 | —1,46 38 1 28,47 3,67

20 20,5 53 48,64 | —2,35 35 0 18,19 2,45

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20. 27

t mn 8 o U| " i" i" fd i" o ' '"

MAS 170 198 53 35,52 | —1,54 | 34,34 0 4,46 198IH4Lr3:86

31 48,5 54 16,77 | —L1,86 36 0 45,84 3,43

34 33,5 55 20,45 | —2,03 39 1 48,24 4,57

| SI 140 54 0,43 | —0,56 ABN RS 140 57 51,22

41 39,8 51 55,79 | —0,56 49 6 31,10 51,84

| 14 44 40,7 49 4,18 | —0,40 56 9 23,89 H3,11

6 Corone.

1881 Mars 23 25”.

RERSNT RR AR FEV Sr "

HS 0,5 304 20 25,92 | +040 | 36,86 | (LL Z,10 3904 37 20,56

6 36,8 30 39,10 | +0,56 ”i6L I RESA 30,24

Or 33 27,90 | +0,16 70 | 4 39,81 HL

14 34,0 55-20 22,93 | +1,54 630) 150 59 19 4:32

18 20,3 19 2,93 | +0,56 | GON OLSEN D,39

21 11,0 18 32,19 | —O,n16| 39 | O 4,78 4,44

24 37,0 18 33,99 +0,08 | 59 (Ida D,43

20-25,1 19 5,83 | —0,56 | 60 | 0 35,41 6,46

30 50,5 20 16,62 | —0,65 ! 63 | 1 48,09 4,51

34 52,0 304 34 0,46 | —0,73 69 | 4 4,45 304 37 27,49

SÅ SG 31 55,29 | —NM,13 74 GLRORA 27,36

15 40 26,3 29021 I DG 80 SMS 27,22

1881 Mars 30 55".

ONS 30,2 241130 58,92 | +0j48 1 36,55 | 103132 24 40 54,17

6 23,5 33 48,23 | +0,88 48) od AGS 54,26

HAS 36 43,85 | +0,80 40 4 46,15 54,4 0

14 38,0 35 23 47,78 | +0;88 33 1 55,94 SAN SOA

17 49,0 22 36.69 0,00 30 0 43,84 29,15

20 48,0 22- 0,35 | —0;24 29 OMHaS 28,92

26 1,5 22 I,76 | +0,80 29 | 0 16,60 30,25

28 55,0 20059: 1080 31 TO 30,73

31 11,7 23 50,28 | +0,72381) . 33 | 1 56,83 30,51

35 39,5 | 24-36 55,07 | +0,24| 40 | 436,11 | 25 40:55,02

38 46,0 34 23,29 | +0,24 | 47 OTO 53,76

Il 29:83 31 44,98 | +0,24 53 | COA DH3,84

m 8

4 51,6

8 13,7

ERS

14 51,0

18 17,5

2 NO

24 18,0

27 41,7

Sl LO

36 4,5

38 43,7

41 59,0

4 48,8

8 15,2

11 34,0

115)

18 10,5

20 56,0

26 10,0

29 26,0

46,8

58,0

31.8

46,9

BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

1881 April 4 115”.

o ' "

84 27 37,07

30 43,90

32 49,96

145 18 59,23

17 47,54

17 17,10

17 14,90

17 50,73

19 22,96

84 31 52,99

29 42,93

26 29,20

1881 April 7 85”.

54 27 23,26

30 33,69

33 0,48

115 18 40,11

lä SSe

17 18,90

18 12,16

20-20,73

54 30 12,17

26 50,32

21 52,45

1881 April 8 145”.

114 25 31,31

28 35,14

SAND

19 25,96

17-59,25

FLOKSIEST

16 41,95

17 24,81

105

175

+2,60

+ 2,51

+2,43

+0,65

—1,46

—2,19

—L1,21

—L0,80

—L1,38

+0,88

+0,80

+2,43

+3,09

Öd

—0,32

—1,46

—L1,95

—0,80

—1,30

—0,48

+2,35

+2,03

+2,51

+1,46

+ 1,62

0,00

—L1,46

—2,93

—3,01

—3,17

36,68

9 11.03

6 4,81

SÖ

1 49,95

0 36,03

0 4,80

0 3,34

0 39,06

2 10,98

4 54,42

7 4,66

10 16,62

I 14,28

6 3,89

3 33,08

1 39;25

0 37,99

0 6,60

0 18,07

1 12,35

3 20,64

6 24,51

9 47,33

14 44,77

10 50,69

7 46,49

2 4922

1 21529

0 11,44

0 2,86

0 43,53

2 d7,37

o ' "

34 36 14,21

14,81

15,15

145 17 46,25

46,33

46,38

46,61

47,15

46,92

11.94

11,95

10,11

D4 36 2,40

2,17

4.30

HTS

30,22

360,48

31,37

30,87

31,04

54 36 1,52

2,10

2,02

114 35 46,78

46,47

47,74

OSS

12,95

13,93

13,08

14,72

13,19

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20.

t m 8 o ' ”" ”"” ”"” ' ”"” o ' "”"

15 36 38,3 114 31 0,92 | —0,56 | 36,55 | 5 19,85 114 35 43,66

39 28,5 28 33,94 | —0,56 62 7 45,28 42,04

15 43 27,4 24 25,63 | —0,56 71 | 11 54,80 43,16

FTSSTFApril 9 LYST

DA SE 144 25 49,24 | +0,40| 36,64 | 8 35.28 | 144 33 48,29

9 10,0 29 H19 | +1,05 56 | 5 19,93 49,61

11 58,5 31 2,33 | +0,48 51 3 22,60 48,90 |

17 11,5 205 15 35,77 | —1,54 45 0 55,39 205 15 15,29

19 47,0 14 56,32 | —L1,54 44 | 0 16,53 15,19

22 45,0 14 40,89 | —1,62 AE ON 15,66

26 13,0 14 59,42 | —130 gar) 0186 | 15,92

28 38,5 15 37,87 | —0,65 45 | 055,91 17,16

32 41,5 17 24,21 | —0,13 50 | 2 42,57 17,01

36 16 144 39 31,12 | +0,40 55 | 4 52,04 144 33 47,01

33 Hlo 27 12,94 | —0,16 61 7 10,92 47,09

15 41 54,0 | 24 19,81 | —0,16 68 | 10 10,34 44 91

& Urse min.

1880 Dec. 14 5".

AE 0 SM Le " ” AR SR rr

NO 0,0 33 49 3,62 | +2,27 | 34,05 |1 15 15,89 35 4 H5H,83

20190 49 26,35 | +1,86 06 14 53,74 56,01

32 27,0 49 48,08 | +2,11 07 14 31,93 56,19

| 36 39,0 336 2 39,09 | —4,64 09 1403) SOLARIS

| 40 11,0 Sv sent ga UN SSA 58,32

2155 TRO 1 48,43 | —5,36 3 BETS 58,59

47 19,0 1 17,69 | —5,86 12 12 36,13 60,98

49 59,0 0 53,27 | —6,02 13 12 14,03 59,09

53 32,0 0 20,93 | —6,10 15 11 42,45 H3,23 |

2 59 16,0 dJ3 03 29,41 +1,78 16 10 50,36 JD DN

3 1 46,0 | Da 02,45 | +195 17 10 26,58 D5,15

SN4N3,0 54 15,77 | +1,62 18 LÖR 2 04,34

1880 Dec. 14 10”.

4. 214,0 30L(r20555 | —0,97 | 34,96 |0 58 21,95 40 6 16,49

OSLO 3 5,01 | —2,27 93 57 37,34 15,06

7 52,5 8 40,15 | —2,21 | 34,99 | 57 0,77 | 13,64

BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

1100:

13 44,0

165 "910

19835

21 104

29 54,5

32 17,0

JT:

32 47.5

3D 48,5

SJR

42 54,0

49195

48 38,0

50 50,0

HILL20

0 44,0

7 28,0

OR 350

230

15 40,0

12,0

32,0

3,0

21,0

1,5

17,5

36 24,5

) 50,5

31,0

340 46 1.86 | +2,43

ABRAM 235

44 4847 | +1,62

44 1,50 | +1,21

43 21,75 | +1,30

42 44,00 | +1,13

39 14 15,27 | —2,27

14 56,72 | —2,27

15 28,66 | —?2;27

1880 Dec.

28 54 21,07 | —3,26

H3 H3,74 | —3,17

53 20,90 | —3,09

Jol 2 95 0,00

2 22,58 0,00

2 50,31 | —0,65

3 7,13 | —0,40

3 26,35 | —0,24

3 43,88 | —0,40

| 28 50 34,30 | —3,58

49 49,34 | —3,09

| 49 33,62 | —2,68

1880 Dec.

63 48 9,31 0,00

48 25,53 0,00

48 46,06 | —0,08

GAS HOS

407 0,00

3 52,59 | —0,24

3 36,77 | -—0,73

3 19,95 | —0,73

2 57,62 | —0,56

63 51 16,s5 | —0,80

51 37,87 | —0,32

52 6,41 | —0,24 |

SING

16 0".

34,07

34,00

33,99

Lö ”"

0 56 12,65

55 34.23

44 57,88

54 11,12

53 30,07

52 52,27

51 24,08

50 46,00

50 15,04

ib kö a

TF] AR

11 58,01

12 3145

12 51,66

13 18,42

13 35,69

1305Ssi

14 Tl8R

14 48,21

15 32,57

15 48,53

If6033,26

16 18,03

15 57,68

15 31,18 |

15 15,00 |

14 58,63

14 41,41 |

14 25,38

14 250]

13 2871

13 6,63

12 35,87

o ' ”"

330 49 16,63

17;86

Ive

16,52

17,90

17,76

12,23

15,60

16,59

40 6

30 0303

54,04

54,87

56,47

56,90

57,03

58,30

D7,62

30 5 52,90

H2;178

H3,4 2

329 48

657 DIG

TOA

18,02

4 48 19,01

18,34

19,34

20,24

19,45

20,06

18,61

16,48

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20.

t nm 8

re,

6 15,0

8 39,0

12 35,5

15 25,0

rD2;0

21 14,5

23 42,5

25 56,0

al 14,5

33 30,2

4 36 51,5

11-42 11,0

47 44,0

50 30,5

D4 44,5

ÖREN

ESO

TLJ,

20 2,0

24 36,0

32 18,0

38 20,0

2042 10

23 34

170

26,5

95,5

20,5

45 30,0

48 6,0

52 24,0

54 51,0

20000 45,0

1880 Dec. 16 40”.

o LÅ "”

GIS

9 10,19

9 45,74

10 46 36,09

45 54,44

45 18,89

44 25,53

43 47,18

43 13,44

15 31,36

HIOSML6A

fun

+1,13

+ 1,05

+1,30

0,00

—0,16

—L1,38

—1,30

—1,46

—0,97

—0,08

0,00

34,99

30,03

SSU Deck LISE

155)

46 I2,40

34,74

26,67

49,56

1,40

30 42,18

34 55,01

34 20,97

212) BE

24 44,05

20010,18

2D 16,30

343

1880 Dec. 18 30".

38 5

| +0,80

0,00

—0,08

0,00

—0,32

—0,80

+0,40

+ 0,80

+0,56

+ 1,54

+ 1,54 |

—L1,33

—L1,54

—L1,62

+ 1,13

+1,13

+ 1,13

+ 146

+1,30

+0,30

38,65

30,27

' ”"

058 435

—

ÖN Pap

56 48,32

55 50,64

59 8,34

54 31,23

53 30,42

533 1,23

52 26,41

FINT

HÖR2D 2

218) SNS

12 54,62

13 37,25

TSKNLGS

14 27,50

15 15,55

15 34,58

16 21,10

16 55,02

1l74 ID

NATT

18 8,08

18 19,29

8 0 RO

11 34,93

11 57,00

P2027522

12 52,88

13 13,95

13 47,51

TANDE

1 NGE

CL FRRELAS

9,89

10,79

9 50 10,50

10,97

11,29

9,46

10,45

LORRTIEEST

8,34

I,42

AFM

36,15

37,64

344 50 38,37

37,93

31,85

SGT

33,04

37,56

36,23

36,02

37,34

45 7

60 9 14,40

12,83

12,18

15,45

14,02

15,53

16,00

359 52

15,89 |

t m 8

OM2R20

5 10,5

OME500

2 15

IlZ

217

2 51

30,0

59,0

45,0

20,0

59,5

7,5

23,0

2,5

13,0

30,5

3,0

59,0

23 24 42,5

38,5

24,5

3,0

0,0

20,5

1.5

39,0

21,0

ESKEO

4 36,0

9 12,0

23 I

20335

30 D1,5

40 56,0

43 40,7

46 35,0

o (Zz " "H

58 53 40,93 | —0,40

53 22,21 | —0,56

53 4,89 | —0,65

30,18

1880 Dec. 18 65”.

30,34

22 60".

34,63

1881 Jan. 4 90?.

93 51 52,29 | +0,48

532 6,21 | +0,56

52 23,43 | +0,56

36 7 30,26 | +1,05

7 12,94 | +0,97

6 50,11 | +0,97

6 25,28 | +0,48

6 6,25 | +0,56

5 27,00 | +0,56

93 55 47,08 | +1,62

56 25,03 JV +1,21

57 11,89 | +0,97

1880 Dec.

88 57 2,98 | —1,05

55 36,07 | —0,65

55 11,84 | —0,65

3l 3 10,14 | +1,46

3 4448 | +9I,40

4 2,70 | —0,48

4 23,03 | —0,65

4 52,56 | —1,38

5 15,20 | —1.46 |

88 51 48,79 | —0,65

HSN +0,16

FNS TROS

IS DA MO NT

56 33,04 | —7,66

56 10,22 | —8,06

61 3 50,79 | +0,40

4 15,42 | —0,97

4 41,35 | —L,54

32,13

-—

—

BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

' Li

14 58,85

1556

15 34,60

16 18,41

16 4,25

15 47,83

15200:;98

14 47,99

14 25,98

14" 220

13 42,09

12 24,30

11 45,2$

9 43,56

103

11 34,42

12 15,95

12 48,50

13 7,59

13 28,88

13 56,65

14 18,53

14 55,90

15 13,54

15 42,68

10 30,49

11 6,48

11 30,26

12 13,68

12 36,92

13 0,83

o ' ”"

60 9 14,56

14,49

14,01

95 8 46.52

46,36

47,17

34 51 49,96

50,5.5

49,72

48,16

49,32

50,97

95 8 48,93

46,97

49,50

90 7 20,12

19,26

20,21

29 50 21,07

21,82

20,07

18,95

19,99

20,68

90 7 18;55

19,97

120 8 6,14

4.58

D,13

4.81

484

6,30

59 51

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20,

t LL s

23 49 8,2

51 22,0

54 44,0

23 59 6,2

ö HAT

ÖMSE

4 5 53,0

9 3,0

TIL BEND

16 BT

19 33,0

25 DE

26 7,0

2025,0

32 16,3

Dö 355

42 8,3

| 4 46 38,8

22) BT

26 23,0

28 54,3

32 30,0

30 42,5

42 43,5

45 39,0

| 2108) TIO

54 42,0

22 SID

ÖRE 190

Här205

| SKLOK3050

| 20 33,0

SMA OM

OLE IRS

5 19,40

D 4444

118 53 3,48

52 21,13

SR OL

99 11 0,13 |— 7,01 | 33,69

11 46,08 |— 6,27 tät

12 28,14 | — 6,27 72

40 47 13,84. | + 2,35 74

46 23,97 0,00 76

45 30,41 |— 0,40 78

44 42,95 |— 0,65 80

43 50,49 |— 0,88 82

43 5,83 |—0,88 84

99 19 18,05 |— 4,88 89

20 22,53 |— 5D,37 91

21 39,93 | — 5,86 94

1881 Jan. 5 120”.

148 59 15,35 |— 4,07 | 34,36

58 39,79 | — 4,48 35

58 15,07 | — 4,56 33

91 3 41.18 | + O,16 32

4 12,42 | + O;16 31

4 42,05 | + 0,08 30

5 1490 0,00 29

5 33,63 | + 0,08 28

6 7,57 |— 0,80 27

148 54 34,29 |— 5,70 25

54 1418 |— 4,23 24

53 48,34 |— 4,40 23 |

123 50 18,18

30 46,10

51 16,35

”" ”"

— 1,54 | 32,67

— 1,54 67

—- 1,46 66

— 6,43 64

— 7,25 62

— 7,98 62

1881 Jan. 4 70”.

1881 Jan. 5 95”.

|— 4,64 34,53

| — 4,36 54

1—="480 55

LÖ "”

lör 21004

13 38,60

14 4,01

14 35,48

15 16,48

15 34,09

0 57 23,00

56 36,89

55 54,73

54 52,50

54 0,64

Har 0.10

52 18,66

51 26,26

50 40,69

49 5,20

LHNOR

46 43,41

IG) Zi

9 59,88

10 24,35

10 58,32

I Due

11 58,09

12 29,02

12 NR

112) Rue

14 38384

14 24,39

14 50,85

| 16 41,36 |

16 15,04 |

| 15 45,56 |

SOM NG

6,59

6,31

2,98

3,94

120 8

100 83 49,81

50,41

50,32

49,95

49,57

50,13

49,84

49.53

50,42

100 8 52,26

50,14

H1,42

39 51

1130 UNITS

9,54

9I,19

389 52 8,70

10,53

ÖNA

11,59

Jäla

9,76

300

3,58

9,02

250 R204S

al12

31,66

(5)

t m 8

2 25 15,0

28 13,0

al 0

33 24,0

36 16,0

39 11,0

43 32,5

46 34,0

2 48 59,5

2:90

3 Do

13 22,0

17 2,5

19 48,5

22 25,0

24 45,0

27 14,0

33 50,0

260: 17,07 |

12 44 26,0

at ooal DID

ILO |

12) Blok |

GES

HOTAR

223 00,5

29 29,5

32 22,0

45 30,5

4 48 19,0

BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

o ' ”" ”"” " if "

66 6 18,97 | +2,35 | 34,56 |1 15 16,10

DING Fö 51 14 56,28

5 43,08 | +1,70| 58 | 14 36,58

5 26,21 | +1,70 59 14 20,37

5 5,39 | +170 60 13 59,38

4 42,25 | +1,70 61 13 37,28

123 53 524 |—Ba7) 62 | IBL AES

54 21,27 | —3,17 63 | 12 38,04

BHAA2,90. )—3,14 | — 68. ALE

i8SLJan DAT

76 25 25,00 | —415 | 38,61 | 1 15 3569

25 42,32 | —3,82| 62 | 15 25,40

26 0,65 ; =2 01 638 | 15-45,25

13 38 4,45 | +3,17 65 | 16 19,90

31 46,94 | +1,62 65 | 16 35,32

a BLA ERS 66 16 52,35

37 21,50 | +1,30 67 TV ASO

FR (OCK En Be Cl 17 14,89

SK OSS 68 17 25,42

76 28 4,91 | —4,07 69 17 50,90

28 13,02 | —3,99 69 17 59,39

28 38,15 | —3,50 71 18 23,98

1881 Jan. 6 1007”.

129 13 19,10 | —4,96 | 34,54 10 57 45,54!

13 58,86 | —4,88 56 3 4,86 |

14 28,79 | —5,04 60 56 34,04 |

70 50 35,10 | +1,86 6251 BORN

49 57,55 + 1,86 63 54 49,73 |

49; 5,18 | +1,05 65 | 53 57,04 |

47 59,50 | —0,32 68 52 51,39

46 32,18 | —0,65 72 51 24,65

45 48,03 | — 0,08 | 74 | BÖL3SGE

129 21 41,92 | —6,43 76 49 21,30

23 59,30 | —4,96 82 47 2,02

24 48,56 | —--4,88 84 46 14,53

o [4 ”

64 50 30,66

AE BR

J3,57

32,95

33,11

32,06

IR SD

SÖKA

75010150574

ÅT

50,12

14 53 48,37

48,73

48,09

48,63

48.42

48,25

75 10 48,63

48,33

49,38

130 11 34,22

d3,40

32,39

69 54 32,75

30,05

35,14

J3,11

32,16

d4,60

130 11 31,55

SLS

33,05

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20. 35

t 2 8

23 24 0,5

20 9,0

29 24,5

33 45.0

36 54,5

30 0,5

45 47,5

49 30,0

D2 4,5

55 28,5

23 57 50,0

0 1 38,5

2 13 47,0

7390

20 6.0

29 48,0

29 10,0

32 13,5

34 47,0

SUL L3,5

40 30,0

44 25,5

48 24,5

2 53 14,0

27 23,0

20 11,5

22 18,0

205 D0,0

20-470

32 D4,0

36 50,0

25) Bry

43 6,0

1881 Jan. 16 150”.

o I "

178 58 49,92

58 18,18

57 56,55

121 3 53,59

4 22,23

4 41,25

5 33,43

6 6,87

6 27,39

178 54 17,58

534 0,76

D3 34,92

+1,30

+0,88

+0,73

+0,97

+0,80

— 0,16

35,09 |1

1881 Jan. 23 125”.

Har SG

53 52,83

DM 7,25

JG ITS

3 49,96

Sd 28,64

3 10,21

7 53,09

7 28,76

153 57 2,08

57 39,42

538 15,28

—2,11

—0,48

— 0,56

+2,76

+2,16

+1,62

+1,21

+0,88

+0,65

—1,62

—1,30

—L1,05

39,04 |1

1881 Jan. 25 155".

183 54 44,80

55 285

99 15,04

126 10 1,06

AkSL03

I 16,20

3 46,86

3 25,33

7 58,00

—4,40

— 4,88

—4 88

— 0,00

—0,80

—L1,30

—L1,05

—L,46

—L,62

JALLE Oe

' t

SäxGdö

10 8,69

10 30,44

SL Dl

Jä SIT

JUL BÖN

12 55,50

152515

13 45,03

14 10,41

14 27,41

14 53,83

16 22,13

16 0,88

15 46,36

15 10,46

14 47,90

14 26,54

14 8,03

13 49,83

13 24,60

12 53,15

ilj

15 ue

15 ST

105 EO

14 43,56

14 21,60

13 52,66

13 31,82

Hör

2,36 |

19,87 |

HTS |

119 52

180 9

155 10 27,27

28,29

27,89

94 53 30,01

29,73

28,63

28,29

29,03

29,69

28,74

29,16

27,12

155 10

1830:

16,36

124 54 18,27

ISAR

20,09

19,93

18,82

19,37

2 48 53,0

52 31,0

2 55 10,0

2 24 10,5

30 27,0

37 260,0

44 37,0

47 50,5

50 35,0

53 42,0 |

2 59 44,5

Do LAT

SESSION |

11 48 10,5

30 eh0

SOLAS

1273 2050

121250

14 54,0

18 21,0

22 54,0

27 22,0 .|

SANNE |

o i/ ”

183 58 31,19

59 4,43

SU TAG

—6,35

”

33,26

1881 Jan. 26 160”.

188 54 52,21

55 18,75

35 SVT

10 3 Da

7 42,06

7 14,45

6 46,40

6 22,67

5 55,34

188 59 34,96

60 15,72

60 52,97

—2,51

—3,42

—4,23

—4,56

—93,58

—3,74

—4 40

—3,74

—22,43 |

—3,01

—3,34

JJ,14

1881 Mars 22 75”.

106 20 7,91

20 36,05

20-DTT

35 12,64

34 Hl31

34 29,58

34 0,16

33 46,64

33 30,11

23 34,07

23 D2,99

24 8,32

106

—0,32

+0,80

+ 0,88

—0,80

— 1,62

—2,13

—3,09

—3,66

—3.74

— 0,65

+0,32

+0.88

37,98

38,00

1881 Mars 23 105”.

136 201599

Dill 2

SiS

34 31,90

34 15,78

33 10,55

—0,24

—0,40

+2,03

+ 1,21

+ 0,73 |

28,08

' ”"

112 "15165

11 43,51

11-203

1 15 20,83

14 54,85

14 38,39

13 48,07

13 20,03

12.51;38

12 24,48

12 0,90

Ole

10 37,55

I 56,16

9 20.12 |

-—

18) MOL

14 24,30

14 45,36

15 16.05

JOS

16 001

16 29,02

16 43,18

17 2105

17 40,54

17 57,69

-—-

14 56,73

15 14,85

15 28,67

15 50,32

161 BG

16 29,45 |

BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

o ' ”

185 Te

14,36

15,82

189 10 43,72

43,33

42,89

128 53 42,40

44 28.

46,29

44,97

44153

45,04

189 10 43,34

42,12

43,03

105 6 49,40

50,55

51,29

49 49,88

49,85

49,13

48,04

48,10

48,67

6 49,99

50,86

50,10

6 47,10

46,34

46,25

74 49 46,65

47,64

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20.

t ne 8

1020 TLS

19 30,0

24 27,0

29 14,0

32 31,5

12 35 25,5

13 34 6,0

37 28,0

40 190

43 55,0

47 0,0

48 55,0

Dr 0

53 42,0

25 Ser0

18). SLUT

14 1 41,3

14 4 24,0

15 54 10,0

57 11,5

15 59 53,0

16 4 2250

6 54,5

9 47,3

12 13,5

15 11,5

21 44,0 |

25 4,0

2 210

16 30

11 52 57,5

26 5,5

11 38 40,0

DL |

o I "”

73 33 31,83

33 20,91

32 08,08

136 23 57,00

24 3,82

24 17,63

1881 Mars 23 20”.

51 23 38,50

23 54,09

23 48,48

348 30 34,49

30 44,10

30 50 51

30 58,02

31 6,33

al 14,74

BIR221 HL GL

22 40,20

22 27,98

1881 Mars 23 25”.

30 MU Br

6 54,11

6 18,57

303 31 14,94

51 50,79

52 29,54

53 4,99

53 47,54

SÖ Ne

55 60 21,93

59 49,48

BÖNESS

1881 Mars 28 135”.

166 20 36,85

20 58,88

21 16,10

+ 0,08

—0,24

—0,73

—1,05

—0,97

—0,73

+0,48

+0,32

—0,32

+2,35

+2.,35

+2,19

+1,13

+0,80

—L1,05

—1.05

—--0,80

—0,56

—0,65

+1,54

+1,46

+0,88

+0,56

—0,56

—2,43

—2,43 |

—2,60

— 3,17

—3,42

38,13 |1 16 48,26

14 NGA

15 17 28,58

16 17 48,25

16 18 0,68

17 18 10,83

38,22 | 1 18 59,98

22 1

21 18 47,63

21 18 38,86

21 18 30,63 |

21 18 25,04

20 18 13,29

20 IS. re

20 18 BOT

19 17 49,35

19 RSA

19 17 28,34

3,72 II 1 24,69

70 0 45,23

69 |1 0 9,66

66 |0 59 9,21

65 58 34,42

63 57 54,46

62 HR2021

60 56 38,01 |

56 BOR 3:02

54 54 13,55

52 HIN

51 52 57,18

360,84 |1 14 32,04

84 14 53,45

85 15 10,45

o ' ”

74 49 48,04

48,67

47,18

6 45,86

45,33

44 24

135

50 5 37,22

I3,92

33,74

349 48 37,49

35,87

30,53

39,24

28,66

30,41

50.5 39,40

37,60

21,03

DD 6 46,24

45,93

45,95

an4 49 48,03

49,02

47,25

48,46

48,51

48,06

55 6 43,49

45,31

44,96

165 6 38,48

38,85

31,08 I

38 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

12772 -42;0 103 34 41,91 | +1,78 | 36,86 |1 15 35,95 | 104 49 42,78

6 56,5 34 18,38 | —1,38 88 16 1,33 41,45

9 57,0 34 $Lo6 | —1,38 88 16 18,41 41,21

14 44,0 33 31,12 | —1,38 89 16 44,04 42,89

17 37,5 33 22,41 | —L46 90 16 58,53 42,58

20 40,0 33 3,59 | —L62 90 17 13,06 43,13

25 34,5 166 23 38,17 | —1,95 91 17 34,83 38,30

30 20,0 23 56,70 | —L,46 92 ie 33,19

IRr320D40 24 5,51 | —L46 93 18 3,49 31,49

1881 Mars 28 50”.

13 29 30,0 81 27 8,45 | —3,34 | 36.99 |1 19 8,43 30 8 33,67

33 49,0 20 1,23 | —D,34 99 19 1,95 32,93

30 46,0 26 57,93 | —3,34 99 18 58,49 33,09

33 55,0 T3L3FSLLGS0 | + 2 98 18 52,20 19 51 34,63

41 25,0 | 33 20,81 | +1,46 98 18 46,59 34,88

43 56,0 33 31,51 | +0,80 98 18 40,40 35,13

46 15,0 25 AMA | +0MS 98 18 34,22 39,09

48 12,0 | 33 42,93 | +0,73 98 18 28,66 30,34

51 29,0 33 Hl,84 | —0,24 97 18 18,55 33,18

55 34,0 31 26 2,06 | —2,51 | 97 18 4,69 30 8 31,33

13 58 23,0 200265 2,34 DT NED AS 32,48

ARTIN 25 42.22 | —3,09 | 96 | MASS 32,54

1881 Mars 30 165”.

11 51 51,0 196 23 5780 | —1.s6| 37,40 |1 14 24,87) 19510 BAT

54 42,5 24 16,52 | —1,86 | 41 14 44.83 7,24

ill DO 24 3214 | —L86' Fl Be I LE 6,58

HRMRIrGD 133 38 14,38 | +0,65 | 42 15729:74 | SANS SINNESS

6 16,0 37 48,04 | —0,40 43 15 58,00 3,21

9 16,0 31 32,22 | —0,40 44 16 15,20 9,58

33 0,0 31 12,50 | —0,56 45 16 35,57 10,06

127 SO 26 50,56 | —0,65 46 16 56,33 8,78

21 5,0 36 30,04 | —L,13 AT 17 15563 7,07

26 22,5 196 27 9,94 | —3,09 48:15 -IL7N3SSA LIT

29 20,0 27 23,93 | —3,09 4906 HäR 7,60

120320050 27 34,07 | —3,09 5.001 SA

BIHANG TILL K. SV. VET -AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20. 239

t 2 8

H40 27,0

13 36,5

16 12,5

20 19,0

36 46,3

40 14,0

42 40,5

49 44,5

DIN

90 28,0

14 58 18,5

11 49 49,0

52 38,5

55 23,5

11 59 43,5

Hona. 050

DD SN

8 45,0

11 22,5

14 42.5

19 38,5

2471 00

12 26 43,0

13 30 45,0

33 30,0

36 20,0

0 00

43 40,0

46 4,0

48 28,0

50 33,0

52 30,0

1880 Mars 30 55”.

36 26 4240

2002

26 7,86

23 37 35,69

30 22,85

39 47,98

40 6,01

40 41,15

ARS

86 21 55,15

21 30,22

1881 Mars 31 130”.

161 24 38,15

25 0,08

25 19,91

98 39 27,96

39 8,83

38 I3,61

38 34,39

JO20,1T

38 2,65

HOlK2vr30S

UKN

28 9,69

1881 Mars 31 20".

111 30 48,81

320 45,00

30 39,80

48 37 6,09

37 12,20

317 20,01

37 26,31

SÅ BAD

di 33,13

(Pa ER

—2,03 | FAS

—1,95 vt

—1,86 fu

FIKA dG

+0,24 72

+0,24 (i

+0,08 | 70

—0,08 | 68 |

—0,08 | 67

—1,05 66

—0,65 | 66

—0,48 64

| —0,56 | 37,76

—0,24 ut

+0,65 vär

+1,30 IS

+0,56 79

—0,65 80

—0,73 81

—L,05 82

—2,19 82

—2,4 3 83

—2,43 84

-—-2,27 85

—1,70 | 38,17

—L1,54 17

—L1,62 Tv

+ 1,62 16

+1,38 16

+ 0,97 16

+0,88 16

+0,80 16

+0,80 15

o ' ”"”

82 10 10,59

10,53

10,28

24 53 9,05

11,57

11,35

11,61

10,31

12,65

35. 101077

11,87

10,82

160 11 4,73

6,89

3,69

99 54 9,65

10,31

9,23

3,45

8,46

7,44

160 11 5,78

410

4,72

110 12 17,53

18,11

17,90

49 55 18,15

17,52

18,57

17,94

17,40

17.04

40 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

nr dm 8 | o , " "n " ' i" [] , "

13 55 58,0 | 111 29 44,93 | —0,65 | 38,15 [118 4,28 110 12 18,15

13 58 29,0 29 36,22 | —0,65 14 17 54,94 18,77

ANELIEGO | 29 25,71 | —0,32 14 17 44,65 18,38

1881 April 4 110”.

13 10 40,0 141 33 6,s9 | +1,05| 37,77 | 1 19 20,01 | 140 14 25,70

14 27,0 33 7,19 | +0,56 TT 19 20,62 24,90

18 58,0 33 348 | +1,54 77 19 19,72 25,07

24135,0 78 38 47,11 | —0,56 dT TORG 79 57 24;89

28 31,0 38 52,22 | —1,05 77 19 11,94 25,34

SL SS 38 56,83 | —L46 TN 19-566 20,26

34 0,0 39 1,93 | —1,62 77 197-39 26,45

36 57,0 39 6,74 | —1,95 du 13 58,49 25,51

41 38,0 39 17,05 | —2,68 76 | SAF 24,96

45 20,0 IA EA Zn ög 76 18 38,99 | 140 14 22,63

48 23,0 32-15,02 +0,73 | 76 18 30,39 23,12

il SUL 0 2 OO | ER 75 138 21,45 23,52

1881 April 4 115”.

15 47 27,5 146 7 41;97 | +170| 3750 | 253020 ASOS

51 16,5 6 54,01 | +1,70 49 | 2 4,91 28,29

53 30,5 [OPEN Mi Br 47 1 33,00 26,95

15 58 54,0 83 48 40,35 | +0,40 41510 ON SKUS 84 48 29,08

NE TO 49 23,51 | —I73 43 10 59 44,57 29,92

I 20 50 5,26 | —0,88 41 3 HN 30,15

7 16,0 50 34,89 | —1,70 40 58 32,49 28,28

10. 2,0 51 15,24 | —1,70 38 57 54,00 30,16

20 51 48,68 | —L18| 37/| 57 24,53 29,06

16 37,0 | 145 61 10,00 | +0,80| 34 | 56 20,45| 145 5 27,69

18 58,5 60 35,45 | +0,50 | 33 | 55 46,27 27,31

16 22 13,0 59 47,98 | +0,88) 31) 54 58,70 27,47

1881 April 7 85”.

14118) 50 | 11621 418 +Lo5) 38,89 1 16250 ISNSRSES

21 180 20 47,06 | +1,38 88 16 7,66 19,66

24 16,0 20 27,33 | +1,54 87 15 50,19 17,55

29 30,0 53 33 40,92 | +0,16 85 15-17;63 54 48 19,86

34 10,0 34 9,96 | +0,08 | S4 14 46,65 17,85

36 45,0 34180:ag':].. Ojool|+ se FNABSAA 20,38

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20.

t m s

14 40 9,0

42 46,0

45 33,0

50 14,0

55 30,0

14 59 46,0

1311 30.0

15 33,0

18 12,0

22 15,0

25 16,0

243,0

30 22,0

33 36,0

SOL 0

41 43,0

44 53,0

13 47 17,0

15 49 15,5

52 12,0

25 MÖR

15 58 56,5

NOR

7 42,0

HUS

13 44,5

19:-34,5

22 40

16 24 40,0

13 15 45,0

20 0,0

24 43,0

2 ' ”"”

53 34 HH,22

30 14,04

30 30,07

116 17 24,91

16 37,45

100 Ti

1881 April 8 140”.

171 24 18,83

24 19,43

108 30 0,16

0 3,56

SÖMEE0

30 10,37

16,08

30 20,79

171 23 46,98

25 DT

23 33,16

1881 April 8 145”.

49.61

6 10,96

12:32

48 58,78

49 44 23

50 12,96

SL D0R

56,20

59 20,95

58 40,80

1881 April 9 170”.

201 23 11,04

SOM KOLSA

23 6,83

—L1,390

—I1,54

—1,62

+0,56

+ 1,46

+1,54

+0,65

—0,56

—0,65

—L1,95

—2,43

—2,51

—2,60

—2,35

—2,51

+0,32

—0),40

+ 1,21

+ 1,30

+1,21

—0,24

—0.30

—1,54

-—1,62

—1,62

—L1,62

+ 1,46

+1,38

+1,46

—L0,8 0

—0,88

—1,54

21,97

Soda

27,89

' ”"

) fn EL oe Ne

13 44.87

13 23,59

12 46,35

2238

OL 2

—-

19 21,40

NORS

116) Sala

FÖDS

19 16,63

19 14,04

19 10,67

10 Du

16 IL

18 49,30

18 41,33

18 34,72

I Ben

1 14,36

0 26,18

0 59 42,59

53 57,38

D7 38,43

DL AG

DD Blok

2 INU

54 2319

1 19 21,99

19 20,70

Saline

31,44 |

OD Lå "”

54 48 19,40

18,55

19,23

115 5 17,91

15,30

16,38

17000 53005

JNJNS

35,60

48 39,32

39,79

40,63

40,47

41.48

41,41

5 35,96

36,12

36,00

109

170

175: 4 5709

5D,88

57,23

114 48 0,60

2,93

2,45

1,14

2,26

2,46

4 56,78

58,06

56,57

175

200 4 26,14

25,55

20,18

42 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

13 29 10,0 | 138 28 55,86 | —0,s8 | 37,89 |1 19 12,56 | 139 47 29,65

3 20) 29 0,38 — 0,88 | 89 19 3,50 30,11

35 13,0 TE NR DI 30,63

38 25,0 29012:890 11-138 89 | 18 56,94 | 36,56

41 25,0 29 19,90 | —170 88 18 50,29 30,61

46 40,0 29 33,12 | — 1,86 | 88 18 36,76 30,14

52 13,0 201 22 6,36 | —0,73 87 18 19,85 | 200 4 23,65

55 45,0 21 55,34 | —0,65 87 TSL 24,84

13.59. 7,0 21 43,33 | —0,13 86 IE BD 25,29

| 1881 April 9 175”.

IDAG TIN 206 5 30,42 | +1,03| 37,72 (LT 3 LOOS ORSA

| 48 56,0 4 56,67 | +1,05 71 2 35,76 59,67

31 44,0 4 20,93 +0,32 69 2002S 59,66

15 56 40,0 143 45 45,92 | —L13 67 0 56,42 | 144 46 3,54

16 0 9,0 46 31,98 | —L28 65 | ÖOK0S2 JAM

2 34,0 47 513 | —162 63 |0 59 37,87 3,15

D 33,5 47 45,98 | —2,19 61 58 57,15 3,33

3 28,0 48 25,73 | —2,03 60 58 17,00 3,10

360 49 10,39 | —2,11 58 D7 33,13 3,83

15 38,5 205 58 57,23 | — 0,56 56 56 35,62 | 205 2 38,61

| 18 33,0 58 12,37 | —0,48 54 | 55 52,34 57,09

| 1622 18,0 57 21,10 | —Ll13| 5210 54 58,57 58,92

Af hvar och en af de fullständiga iakttagelser, som ofvan

framlagts, erhålles nu ett polhöjdsresultat, hvilket jag vill be-

teckna med q' eller q”, alt efter som det härflyter från en af

de sydliga stjärnorna eller från polstjärnan. Dessa kvantiteter

q' och q&” innehållas i tredje och fjärde kolumnerna af nedan-

stående tabell.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20.

J Andromedee.

& Urse min.

Datum.

1880 Dec. 16

» ES

ME K22

1881 Jan. 4

» » 5

5 JA RS (5)

1880 Dec. 14

Ae 6

» SI PR ko

1881 Jan. 5

DONE RO

SAFE 25

1880 Dec. 14

» NG

1881 Jan. 4

» » 6

» DNLr20

1881 Mars 31

1880 Dec. 17

1881 Jan. 5

| Mars 22

[84

100

160

130

105

135

1635

o t ”"

HIDIE20,

29,22

29,03

28,22

27,91

'Trianguli.

59 51 26,65

27,93

27,67

28,09

20,82

26,77

o Persei.

HALS 222

28,61

21,99

27,95

21,47

43 Comee.

HYrN20:5

28,03

25:01

28,93

21,22

20,59

28,03

n FSE

: 2

20 Bl älsa FA a IAS

30,82 29,96

30,44 29,83

30,56 29,80 |

30,64 29,43

32,43 SÖMN

« Urse min.

230 Bil HTS | FD DINA

3078 29,35

Sat 29,39

20,66 29,38

30,56 29,19

31,93 29,35

&e Ursag min.

| 59 51 31,18 | 59 51 29,20

30,57 | 29,39

29,59 | 28.79

30,58 . 29,26

30,72 | 29,10

ce Ursee min.

59 51 31,55 | 59 31 29:20

30,52 29,27

29,33 SÖK

SON 2)

30,94 29,08

Sl,97 28,78

30,69 29,36

N— === 2 "

ne N— "?- — 2 ve

44 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

0 Bootis. a Urs2e min.

Datum. M q' a fr

o o 4 "” o ' ”"” o , ”"” ”"”

1881 Mars 23 20: | 59 bl 283 | 59 al 3036 KSKRAERNE0 1,06

» PA25 50 28,68 31.03 29,85 LIGE: |

dk SIR ASD 28,38 29,77 29,07 | Oo I

» April 4 | 110 28,04 30,62 29,33 | 1,29 |f

3401 fRRSA AD 26,35 32,35 29,35 | 3,00 ||

SIA BRON 10 26,63 32,54 29,58 | 2,96. |

8 Coron&Xe. «a Urse min.

1881 Mars 23 251 59051 27840) 59 BT SANS 2,05

» » 30 55 20683 30,25 29,04 1,21 |

» April 4 | 115 27,59 30,90 29,25 | 1,65 |

» » 7 85 28,31 30,84 29,57 1,27

(LRSRSERSET 25,12 32,52 29,12 | 3,40 |

21 LD 25,87 J2,40 29.14 3,26

Antages nu, att zenitafstånden för de sydliga stjärnorna

och för polstjärnan äro tillräckligt nära lika för att böjning

och lagbundna delningsfel i motsvarande kvantiteter q&' och &"

blott skola framkalla fel, hvilkas belopp skilja sig på omärk-

liga storheter, och betecknas med q, polhöjdens värde + så-

dana fel i detta, som endast härröra från fel i den sydliga

stjärnans och polstjärnans deklinationer, så komma kvantiteterna

gör i femte kolumnen af nyss anförda tabell att inom hvarje

grupp blott med tillfälliga fel skilja sig från motsvarande q.

Ger man samma vigt åt alla de värden på TI, som hän-

föra sig till samma sydliga stjärna, så fås följande samnolika

värden och fel.

mn RANN

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20. 45

Sannolikt fel]

i en af kvant.

frp

Stjärnans namn. ff, med sannolikt fel

o ' " " "

dJ Andr. — « Urse min.| 59 51 20,72 + 0,10 += 025

WERN oosooseosesErocoe 29,31 + 0,02 0,06

= TEST NESSEEE SENASTE 29,29 + 0,09 0,19

| RAA BI a 29,14 + 0,05 012

MRBEORS su ooossooosooosose 29,41 + 0,07 0,18

ROTE ORE sossar ln 29,25 + 0,05 0,13

Ger man alla i andra kolumnen af denna tabell stående tal

samma vigt och antagas deklinationsfelen i förhållande till

hvarandra vara tillfälliga, så fås för polhöjden värdet

9=3 320034 + 07,06

hvilket tills vidare må gälla såsom ett preliminärt resultat.

Antagas samtliga kvant. TO hafva samma vigt, svarande

mot ett visst sannolikt fel i en sådan kvantitet, så kunna vi

sätta detta sannolika fel lika med

Mi 2 Ye

+yC ,25) FED 223 2 Reg

men hvar och en af kvantiteterna är erhållen af till-

sammans 24 enkla inställningar, hvarför sannolika felet i en

sådan kan anses vara

+0",17 V24 = + 0,8

således något mindre än en sekund.

Mikroskopnivåns afläsning visade sig under iakttagelserna

icke alldeles konstant. För undersökning af de vexlingar, den

samma under hvarje fullständig iakttagelse undergick, har jag

tänkt mig hvarje sådan indelad i fyra grupper, af hvilka den

första omfattar de tre första inställningarna, den andra de tre

följande o. s. v. Medeltalen af de tre nivåafläsningar, som med

hvarje grupps inställningar äro förenade, kallar jag i ordning

46 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

för 2, 25, tg, 4, NVarvid 2, och å ena samt iir ockkitarandra

sidan vid de sydliga stjärnorna komma att motsvara cirkellägena

venster och höger, och för Polstjärnan tvärt om. Om man

tager medeltal af de värden på kvantiteterna 2, — 2, och 1; — 1,

som samtliga fullständiga iakttagelser af sydliga stjärnor och

polstjärnan lemna, så fås följande tal, uttryckta i nivådelen

som enhet.

| |

Sydliga stjärnor. Polstjärnan.

i, — tj |6. venster = c. öster | — 0,10, 086. höger = >-c. öster | — 0,1 + 0,06

| ig — i, |e. höger = o. vester| — 0,3 +0, Si venster = c. vester| — 0,5 + 0,05

Uppmärksammar man nu, att hvarje kvantitet i betyder

det antal delstreck, med hvilket nivåblåsans midt ligger till

venster om nivårörets nollpunkt, så inses af ofvanstående tabell,

att nivåns norra ända under tiden mellan andra och tredje

gruppens inställningar sänkt sig och att samma ända af nivån

(den norra) under tiden mellan första och fjärde gruppens in-

ställningar åtminstone icke sänkt sig lika mycket, utan snarare

höjt sig. En ändring hos vertikalcirkelnivån under loppet af

en iakttagelse kan i allmänhet bero derpå, att instrumentets

s. k. vertikala axel icke är fullständigt vertikal. Men att den an-

förda företeelsen icke kan bero endast på denna orsak är tyd-

ligt. Ty i sådant fall borde 7, — i, icke blott vara af mot-

satt tecken mot 7, — i,, utan äfven åtminstone icke vara nu-

meriskt mindre än denna. Af samma skäl medför icke an-

tagandet af en konstant förändring i läget af pelaren eller in-

strumentets fasta del någon förklaring af det anförda förhållan-

det. Om däremot 1 de delar af instrumentet, som äro vrid-

bara kring dess vertikala axel några förändringar under iakt-

tagelsernas lopp antagas hafva försiggått, som åstadkommit

konstanta vexlingar i den vinkel hvilken t. ex. nivåns högra

ända bildade med horizonten, så kunde genom detta antagande

i förening med antagandet af någon eller båda af de andra

nyss nämda orsakerna företeelsen få en förklaring. Betyda

ofvanstående tal något annat än tillfällighet, så gifva de så-

ledes äfven en antydan om sådana förändringar. Huru dessa

kunna hafva uppkommit, är svårt att säga. Möjligen bero de

på en olikformig utvidgning af instrumentet, förorsakad af den

uppvärmning, som den vid afläsningarna använda lampan och

iakttagarens kroppsvärme medförde. i

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20. ÅT

Med fasthållande af nyss anförda indelning af de fullstän-

diga iakttagelserna i fyra grupper, betecknar jag med sj, 82,

S3, S, de reducerade cirkelafläsningarna eller de tal, som

i sjette kolumnen af tabellerna sid. 16—42 äro angifna

som resultat af första, andra, tredje och fjärde gruppens in-

ställningar, då således s, och s, samt s, och s; böra sinemellan

öfverensstämma. Emellertid synes det redan vid en flyktig

blick, att s, —s,, hvad de sydliga stjärnorna beträffar, pekar

på en från noll skild storhet, hvilket äfven gifvit anledning

till en sammanställning af kvantiteterna s, —s, och s3 — 53,

såsom följer.

: | Sydliga stjärnan. Polstjärnan.

Date Zenit- | jer bran dot AT 3

Ed 3 TE Salmi S2 sy — 54 83 — 82

SARA IA

1880 Dee: 14 5 +1,2 Lo UV +09 +0,8

i AN 010 SS ES +0,2 +0,2

» » 16 0 +0,3 +0,1 +11 +0,8

NRO 35 2115 +0,9 —0,5 SLÅ

Hördör en ade) 40 +0,3 —0,7 +1,6 SES

» SVE TE FO a — 0,5 —0,1 +0,5 —0,1 :

|» pu HG 3 +0,2 0,0 —L1,2 +0,9

fav » 181) 65 +0),2 +0,9 —L1;8 —0,6

» Sk t22 160 +0,2 +1,2 +0,6 —L1)1

1881 Jan. 4| 90 —L1,0 +1,4 + 1,2 +0,9

|» i åre (0 +1,7 +1,0 —L1 0,0

» » BR + 1,6 + 1,9 +L7 +1,2 |

» ” NE 905 +2,0 +0,2 —0,7 +0,6

» Di DIINAR | —0.6 +0,9 +2,1 —0,1

» BG 100 +2,2 +1,0 +1,4 —L1,0

» » 161 150 —0,2 + 0,7 —0,5 —0,4

ER BIti20 | 125 +1,7 +0,7 —0,4 —0,5

» Pig MLB +0,5 +0,5 +1L3 +0.1

» » -26| 160 +0,5 —0,1 +0,5 +04

AMEVArsI22] 75 | +2,3 + 0,5 0 —1L3 |

» 23 ELLOS +0,8 — 0,1 | +1,4 +0,9

» jga 20 | +1,8 +0,3 +0,3 i + 0,5

48 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

, Sydliga stjärnan. Polstjärnan.

Datum. ET Pra

punkt. SR ONES SE FREE |

1881 Mars 23 | 25 +3,0 +0,7 +14 +0,2

» SRS TRE +0,8 +0,4 +0,8 +11

» ida 0 — 0,4 +1,5 +0,9 —0,5

» » 30) 165 +1,5 + 0,7 +0,6 +0,3

» > SÖ +0,1 +1,5 —0,6 +0,9

» SST +0,4 =003 +1,9 —L6

» >» SI SV +2,6 +2,5 —0,7 —0,6

» April 4/| 110 +2,4 +0,3 +2,1 +0,5

» » 41 115 + 3,4 +0,6 +0,3 —0 5

» » Z 35 +1,4 + 0,2 +2,0 —0,3

SN DLUMSITNNAO +0,7 +0,4 —0,4 Sa Le

» » 8 145 +4,0 +0,3 —0,4 0,0

» » SM U70) +2,6 +1,6 +1,2 +0,3 a

» » SN ID + 2,6 +1,5 +0,9 — 0,1 3

FER SA Sr +1”,2+0”,14 + 0”,7+0”,08 + 0”,5+0”,12 I 07,1+0”,08 |

Det synes vara påtagligt, att de båda första under denna

tabell stående och för de sydliga stjärnorna gällande medel-

talen, hvilka äro ungefär nio gånger så stora som motsvarande

sannolika fel, tyda på konstant värkande orsaker, under det

att de båda senare afvikelserna, som hänföra sig till polstjär-

nan, torde kunna anses vara tillfälliga. Också har jag icke

kunnat upptäcka några orsaker, som vid iakttagelserna af pol-

stjärnan skulle kunnat medföra några konstanta fel hos kvanti-

teterna s, —s, och s, —s, under det att vid iakttagelserna

af de sydliga stjärnorna däremot sådana orsaker rätt väl äro

tänkbara. Jag frånser härvid såsom mindre sannolika från de

förklaringsgrunder, som kunde finnas i en under alla iakt-

tagelserna åt konstant led försiggående ändring af refraktionen

eller cirkelns zenitpunkt, eller i ett tillräckligt stort och ge-

nomgående fel i de använda urstånden och rektascensionerna.

Icke heller i mikroskopafläsningarna torde man hafva att söka

förklaringen, då bestämningen af mikroskopskrufvarnas gänga-

värden icke lemnar mycket öfrigt att önska. De konstanta fel

hos i fråga varande kvantiteter, som skulle uppstå genom en

felaktighet i det använda värdet på en nivådel i förening med

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20. 49

en konstant ändring af mnivåafläsningarna under hvarje iakt-

tagelses lopp, äro som man af tabellen å sidan 46 kan se,

mycket små, så snart man, som här, kan förutsätta, att felet i

nivåblåsans medelvärde icke är större än omkring 0”,1. En

lopp, föranledd af den vid afläsningarna använda lampan skulle

visserligen kunna framkalla sådana konstanta fel. Emedan

emellertid denna uppvärmning varit gemensam för nivåns båda

båda ändar, torde man möjligen kunna bortse äfven från denna

förklaring. Då slutligen tanken på en förändring af instrumen-

tets böjningskonstant under den korta tiden af en iakttagelse

endast i nödfall torde böra tillgripas, synas mig endast tvenne

förklaringar antagliga. Den ena af dessa kan sökas i någon

regelbunden spänning hos instrumentet vid inställningarna, som

varit olika alt efter den led, i hvilken inställningsskrufven vri-

dits. Inställningarna värkställdes nemligen alltid så, att de hori-

sontela håren, mellan hvilka stjärnan inställdes, fördes i mot-

satt led mot stjärnans vertikala rörelse. Emedan nu alla in-

ställningar, som hörde till samma fullständiga iakttagelse af

en sydlig stjärna jemt fördelades på båda sidor om meridianen,

kom inställningsskrufven vid de inställningar, som hörde till

första gruppen, att vridas i motsatt led mot vid de inställnin-

gar, som hörde till den fjärde, och likaså i motsatt led vid

andra och tredje gruppens inställningar. Vid de sydliga stjär-

norna kunde alltså till följd af en sådan spänning, som den

nämda, kvantiteterna s, — s, och s, — s, blifva behäftade med

konstanta fel. Vid iakttagelserna af polstjärnan kunde däremot

detta ej blifva förhållandet, emedan, om man bortser från två

enstaka inställningar, alla inställningar af första och fjärde

gruppen å ena samt andra och tredje å andra sidan under

hvarje fullständig iakttagelse utfördes genom vridning af in-

ställningsskrufven 1 samma led. Den andra förklaringen hvilar

på en rent psykisk egendomlighet, den nemligen, att iakttaga-

-rens förnimmelse af stjärnan såsom liggande midt emellan de

horisontela håren varit beroende af stjärnans rörelse vinkel-

rätt mot dessa och att detta beroende varit olika allt efter

denna rörelses led. Häri kan onekligen ligga en orsak. till

konstanta fel hos kvantiteterna s, — s, och s, — s,, för så vidt

frågan rör de sydliga stjärnorna, men deremot icke vid iakt-

tagelserna af polstjärnan, både emedan dennas rörelse knappt

50 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

var märkbar för ögat och därföre att den under hela tiden för

hvarje iakttagelse försiggick 1 samma led.

För den händelse, att man kunde antaga, att det fel i en

af kvantiteterna s, som af den förstnämnda orsaken härflöte,

vore till sitt numeriska värde konstant, och lika med m, men

vexlade tecken med den led i hvilka inställningsskrufven vre-

des, samt att det personliga fel, som af den andra orsaken

uppkomme, vore proportionelt mot en positiv konstant n och

mot stjärnans hastighet i vertikal led, för denna händelse skulle

man, om inga andra orsaker för de i fråga varande afvikelserna

funnes för handen, till bestämning af m och n erhålla ekvatio-

nerna

2m + 2n . 0,8 = 1,2

201. + 127 10535 OM

i hvilka 0,8 och 0,3 betyda stjärnans hastigheter i bågsekunder

på tidssekunden under inställningarna af första och fjärde grup-

pen å ena samt andra och tredje å andra sidan, svarande mot

timvinklarna 157 och 5”. Dessa ekvationer gifva

ii = 032

n = 0,5

De personliga felen vid inställningarna af de båda yttersta

och de mellanliggande grupperna skulle således vara 0”,40

och 0”,15.

Det förtjenar att anmärkas, att vissheten om slutresultatets

frihet från konstanta fel bland andra förutsättningar äfven hvi-

lar på den, att de fel, som möjligen af nämda orsaker upp-

kommit, värkligen äro af den natur att de elimineras — en

förutsättning,-som visserligen a priori kan synas mycket sanno-

lik, men för hvilken man icke har någon påtaglig säkerhet.

Hvad de sannolika felen under närmast föregående tabell an-

går, så förhålla de sig just som man på förhand kunde hafva

antagit. Den längre tid, som förflöt mellan första och fjärde

gruppen borde lemna ett större spelrum för störande inflytelser

än tiden mellan andra och tredje gruppen; de sannolika felen

för s, —s, äro äfven större än de sannolika felen för s, — s9.

Att detta i högre grad är fallet vid de sydliga stjärnorna har

tydligen sin grund i inflytandet af urståndens fel.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:o 20. 51

Sjette kolumnen af tabellen sid. 43—44 indelas i sex

grupper såsom vid densamma finnes antydt, i det jag betraktar

iakttagelsen af 43 Comezée för zenitpunkten 130” som om den i

alla afseenden vore en iakttagelse af o Persei, hvilket icke

kan medföra några stora fel i de nedan erhållna resultaten.

2 böra, om man bortser

De i denna kolumn angifna talen

från de små olikheterna i polstjärnans och de motsvarande

sydliga stjärnornas zenitafstånd samt deklinationsfelens in-

flytande, uttrycka instrumentets böjning. Redan vid första

blicken ser man emellertid, att dessa tal sins emellan afvika

mycket mer än de i bredvidstående kolumn befintliga talen

TO Beräknas inom hvarje grupp medeltal af kvantiteterna

MEL yr . a = S o .

= 7 och sannolika fel, så erhållas nedanstående siffror.

KATE Sann. fel i

f a & med |” af kvant.

pg —P

sann. fel. Faro

Grupp 1 1,40 + 0,24 + 0,58

SETS NSP OMG 0,40

or Fa 1,51 I 0,16 0,40

| » 4 1,33 + 0,31 0,77

LD) 1,70 + 0,28 0,68

EG 2,14 + 0,27 7 0,66 |

Man ser, att de sannolika felen i sista kolumnen af denna

tabell äro betydligt större än de i tredje kolumnen af ta-

bellen å sidan 45 innehållna. Den första slutsats, man på

grund häraf skulle vilja draga, är den, att instrumentets

böjningskonstant under iakttagelseföljden vexlat. Ger man

NON Å

emellertid åt de värden på 2 3 P som i ofvanstående tabell

finnas, samma vigt, så fås i medeltal

” LÄ

TS =165

52 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

med ett sannolikt" fel af +0",o8, hvilket icke mycket öfver-

skjuter det förut för medeltalet af kvantiteterna qg, funna

sannolika felet + 0”,06. Denna omständighet, i förening med

EE i tabellen sid. 43—44 tyckas

det samband som talen

förråda med motsvarande zenitpunkter, ledde till det antagan-

det, att den stora vexlingen hos dessa kvantiteter berodde af

delningsfel.

För afläsning af hela grader å cirkeln användes en lup,

som är så belägen, att när den samma visar på 0” mikroskop II

visar på 20”. Anger således denna lup en afläsning u, så afläsas

med mikroskopen II och I strecken u + 20” och u + 20” + 180”.

Nu antages i allmänhet, att lagbundna delningsfel förekomma

hos cirkeln och att den rättelse, som till följd af dessa kräfves

för en båge från 0” till w är af formen

ay + ay COS w + as COS 20 + .. +

+ by sin w'+ by sin 2w +...

Afläses med lupen ett gradtal u, så bli således rättelserna för

delningsfel å de båda mikroskopafläsningarna

ay + ay cos (u + 20”) + as cos 2 (u + 20") + .. +

by sin (u + 20”) + b, sin 2 (u + 20”) + ..

och

ay — ay cos (u + 20”) + as cos 2 (u + 207) — ..—

— hb, sin (u + 20”) + ba sin 2 (u + 20") —...

eller genom utveckling af de ingående sin. och cos.

on + ay COS U + av COS 2u + ..

+ fy sin u + fa sin 2u + ..

och

Av — & COS U + Av COS Zu — ..—

— fy sin u + pay sin2u—....

Rättelsen å medeltalet af båda mikroskopafläsningarna blir

således

ag + av COS 2u + av COS du + .. +

+ £3a Sin 2u + By, cos du + ...

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20. 53

Åro nu Ah och v resultat af cirkelafläsningar för cirkellägena

höger och venster, så blir rättelser för delningsfel å det genom

förbindning af dessa erhållna zenitafståndet

3 [22 (cos 2h — cos 2v) + a (cos 4h — cos 4v) + ..t +

+3 [63 (sin 2h — sin 2v) + B, (sin 4h — sin 4v) + ..)

eller om zenitafståndet tecknas med 2 och cirkelns zenitpunkt

med M

— 0 sin 22 sin 2M — a, sin 42 sin 4M... +

+ 3 sin 22 cos 2M + 6, sin 42 cos 4M + ..

Jag antager nu att q& och gä” i tredje och fjärde kolumnerna

af tabellen sid. 43—44 icke innehålla några andra fel än

sådana som bero på böjning, periodiska delningsfel af ofvan-

stående form, deklinationsfel samt tillfälliga fel; vidare, att

den i dessa kvantiteter ingående böjningen är proportionel

mot sinus för zenitafståndet samt att alla koöfficienter från och

med oo, och ff, 1 uttrycket här ofvan äro tillräckligt små för

att kunna lemnas utan afseende. Betecknas då med Zz och 2”

den sydliga stjärnans och polstjärnans zenitafstånd, med M som

förut cirkelns zenitpunkt, med q, och b, polhöjden och böjnings-

konstanten så när som på fel, som de använda deklinationerna

medföra, med b böjningskonstantens sanna värde och med &

och & tillfälliga iakttagelsefel; så lemnar hvarje horisontel rad

af nyssnämda tabell tvenne likheter af formen

b . ”" . ” [04 . ”" . ' .

Po + 3 (sin z — sin 7) — 3 (sin 22 — sin 22'). sin 2M +

+ & (sin 22” — sin 22') . cos 2M—L 57 =A

= (sin 2” + sin 2) — > (sin 22” + sin 22). sin 2M +

g"—P

+ 3 (sin 22” + sin 27'). cos 2M —

För hvarje grupp af meranämda tabell kan man anse bi, 2,2

för konstanta. Värdena på de båda senare och de af dem

beroende kvantiteter, som komma till användning, finnas i

nedanstående tabell anförda.

54 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

se Ann

Gål0 z' Isin 2” + sinz'Isin 22” + sin 2z'|sin 2” — sinz' sin 2z”" — sin 27

Grupp1 | 28 501 29 40!) + 0977 + 1,705 — 0,013 — 0,015

» 2128 50130 50 = 305 + 1,725 — 0,031 — 0,035

» 3129 1028 Ol + 0,956 + 1,680 + 0,018 + 0,022

» 4131 20:31 301 + ILo42 + 1,779 — 0,002 — 0,003

» 5131 30129 Ol + Io0oov + 1,739 + 0,037 + 0,043

» 6131 10/30 20) + 1,022 + 1,757 + 0,012 + 0,015

Förbindas likheterna af den senare formen gruppvis och lösas

bo 02 Ba

2 re

såsom obekanta så fås följande sannolika värden och fel,

enligt minsta kvadratmetoden med afseende på

bo do Ba

TI med sann. fel. | — = med sann. fel. | + > med sann. fel.

ph v be

Grupp 1 1,43 + 0,12 — 0,34 + 0,10 + 0,50 + 0,10

pu 2 183 02 — 0,08 + 0,10 + 0,35 + 0,10

DS) ask (ÖS — 0,33 + 0,10 + 0,20 + 0,10

DA: 1,28 + 0,16 — 0,73 + 0,14 + 0,08 + 0,14

15 1,69 + 0,16 — 0,52 + 0,13 + 0,43 + 0,13

NEG 2,09 + 0,09 — 0,40 + 0,07 + 0,56 + 0,07

hvarvid erinras därom, att deklinationsfelen ingå 1 kvantiteterna

. . [84

men icke I — =>

5 eller 39:

Ger man samma vigt åt alla talen

1 hvar och en af ofvanstående tabells kolumner så fås

Medeltal med

sann. fel.

5) ,65 + 0,08

[10

Fit — 0,40 + 0,06

TT + 0,35 + 0,05

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20. Då

7 8 3 SYM b a

Aro deklinationsfelen eliminerade ur medeltalet I så är

Db Db "

FS =WL65

WE '

De sannolika fel, som för en af kvantiteterna £ Zz LP fås, äro

| GATOR pEP:

”"”

+ 0.221

k ( AES ir

| Sann. fel i en af kvant. z 5) 2 är 0,29 + 0,30

+ 0,28] + 0,44] + 0,38

Jemföras dessa med de sannolika felen i tredje kolumnen af

tabellen å sidan 51, så finner man att de här senast funna äro

betydligt mindre än dessa, hvaraf man kan sluta, att cirkelns

delningsfel hafva åtminstone en ganska stor del i de vexlingar

DERE

som talen 4 5 4

förete. I jemförelse med de sannolika felen

” ,

för en af kvantiteterna 7? Ft som återfinnas i tredje kolum-

nen af tabellen å sidan 45, äro emellertid de senast funna

ännu stora. Detta kan bero antingen därpå, att böjnings-

konstanten värkligen varit underkastad små vexlingar eller

därpå, att den för delningsfelen uppställda lagen icke är till-

räckligt noggrann, eller möjligen på båda dessa orsaker. Den

: ; öh 353)

omständigheten att sannolika felet för - (0”,08) obetydligt

öfverskjuter det sannolika felet, som för q erhölls (0”,06) synes

mig emellertid bekräfta sannolikheten för böjningskonstantens

oföränderlighet under denna iakttagelseföljd, hvarför jag såsom

sannolikast antager den andra af de uppställda orsakerna.

Denna åter kan antingen bestå däruti att icke tillräckligt många

termer af uttrycket för delningsfelen blifvit medtagna, eller

däruti att de lagbundna delningsfelen icke med behöflig till-

närmelse låta framställa sig under den anförda enkla formen.

Det föreliggande materialet är icke lämpadt för att afgöra,

hvilketdera här är fallet. I en sammanställning af de under

antagande af ofvan anförda uttryck för delningsfel erhållna

öfverblifvande felen har jag emellertid icke kunnat upptäcka

något tydligt spår af periodicitet, hvarför någon grund synes

mig föreligga för antagandet af det senare alternativet.

26 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

äg : : 2 4 a 3.

Med användning af de funna värdena för FPÖ och >

öfvergår uttrycket för delningsfelens inflytande i den första af

formlerna nederst å sidan 53 uti

— 0",4 (sin 22”— sin 22') . sin 2M + 0”,4 (sin 22” + sin 2z'). cos2M

eller

— 0”,6 (sin 22” — sin 22'). sin (2M + 45”)

hvilket värde aldrig blir numeriskt större än numeriska värdet af

0”,6 (sin 22” — sin 22')

Emedan det numeriskt största värdet af (sin 22” — sin 22) som

inom någon af de sex grupperna förekommer är 0,043 och

således ofvanstående uttrycks största värde icke uppnår 0”,03

har jag för delningsfelens inflytande i den ifrågavarande lik-

2 [NSREOR La NLA z =

heten substituerat noll. Termen 3 (sin 2” — sin 2) erhåller för

de olika grupperna följande värden

Grupp 1 — 0,02

Ora — 0,05

NED + 0,03

» 4 0,00

ND + 0,06

SEG + 0,02

Åfven dessa äro således i allmänhet nästan omärkliga. Sub-

traheras de emellertid från de värden på q, som i tabellen å

sidan 45 finnas så fås enligt förutsättningarna de värkliga 9,

såsom följer

Stjärnans namn. Po

o ' ”

J Andromede — « Urse min. | 59 51 29,74

CTNanNSTN USA LA 29,36

OMPEnsergttb soc AYTtI IN L BNI 29,16

43 Some): INT ELISE: AIR 29,14

OVBOÖtis. FI24T0 LL FEEL BOR 29,35

8: Coron lb ita NA MU fu "29,23

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20. 57

Antagas de ingående deklinationsfelen vara tillfälliga i för-

hållande till hvarandra och hvart och ett af ofvanstående vär-

den erhåller samma vigt, så fås för polhöjden det sannolika

värdet

Q=0005E 200738

med ett sannolikt fel af + 0”,06.

Reduktionen från meridianrummets norra pelare, på hvilken

instrumentet var uppställdt, till midtpunkten af observatoriets

kupol är

— 0,04

hvarför för den senares polhöjd som slutresultat erhålles

JARL 200S

Det för kontrolliakttagelserna 1 första vertikalen använda

instrumentet, är beskrifvet i Professor RosÉns afhandling >»Om

Stockholms polhöjd>. ”) Här må af denna beskrifning blott

upprepas, att instrumentet, som var ämnadt att uppfylla båda

ändamålen af ett passageinstrument och ett azimutinstrument,

består af två delar, en undre och fast, med hvilken en hori-

sontel cirkel är förenad, samt en öfre och kring en vertikal

axel rörlig del, som bär instrumentets axelstöttor och dess-

utom är försedd med tvenne mikroskop för afläsning af den

horisontela cirkeln. Emedan pelaren i observatoriets vertikal-

rum var för liten för ändamålet, nödgades jag uppställa instru-

mentet på meridianrummets södra pelare. På grund häraf blefvo

emellertid stjärnor med större zenitafstånd otillgängliga i för-

sta vertikalen, hvarför icke några särskilda azimutbestämningar

kunde värkställas. För att emellertid förvissa mig om att

azimutförändringar under iakttagelserna icke förekommo till

följd af möjligen befarbara rörelser kring den vertikala axeln,

afläste jag före och efter hvarje iakttagelse medels de vid in-

strumentets rörliga del fästade mikroskopen den med det undre

och fasta partiet förbundna cirkeln.

+) Öfversigt af Kongl. Vet.-Akad:s Förh. 1879 n:o 8.

58 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

Iakttagelserna anordnades i öfverensstämmelse med den

STrRUVE:ska metoden, enligt hvilken, som bekant, tubens hori-

sontela axel icke omlägges under tiden mellan den östra och

vestra passagen utan midt under hvar och en af dessa, hvari-

genom således fyra passager öfver samma hår komma att iakt-

tagas. Betecknas här med t,, t,, t;, t, urtiderna för den första,

andra, tredje och fjärde passagen öfver samma hår, med y

urstånden och med i, och i, den horisontela axelns lutning

under passagerna i öster och vester, positivt räknade, när

axelns norra ända ligger öfver horizontplanet, som lägges ge-

nom den södra, medan a, d, & hafva de vanliga betydelserna,

så erhålles för beräkningen af iakttagelserna följande formel-

system.

tölgg = tg de ; ERE RE ö

bly tdatå

GÖS JE (0-7) |

P= PT 2

Logaritmerna för de tre sista faktorerna i högra ledet af den

första formeln hemtades ur STrRuvE's bekanta »Tabulz auxi-

liares». Instrumentet var så nära inställdt i första vertikalen,

att logaritmen för den sista faktorn i sjelfva värket aldrig

uppgick till en enhet af sjunde decimalen. — Egentligen skulle

kvantiteterna t, — t, och t, — t, rättas för urets dragning, hvil-

ket emellertid visade sig obehöfligt, om man antoge de drag-

ningar på ett dygn som äro angifna i fjärde kolumnen af

nedanstående tabell, hvilken är erhållen ur observatoriets dag-

bok öfver iakttagelseurets stånd. Första och andra kolumnerna

angifva datum och stjärntid gällande för det i den tredje be-

fintliga ståndet.

Stjärn-

Datum. Sö y 4y

1881 April 13 & + 3,9

+ 0,07

» » 2 116 11 + 4,1 0.3

— 0,31

» NYEDS 2 + 1,9

» BEManOR 14 — 1,6

» » 15 14 = 2,9 ]

| — 0,20

» » 123 14 — 43 --

| » » 26 14 — 4,3 /

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20.

Då instrumentet blott en kortare tid kunde ställas till

mitt förfogande, inskränkte sig iakttagelserna 1 första vertikalen

till följande tre ur den förut använda katalogen utvalda stjär-

hvilkas deklinationer äro nära lika stora med observato-

nor,

riets polhöjd.

Stjärnans Rektasc.

namn 1881

v Urse maj. Su

74' Urse maj. 12,4

Gr. 2164 14,8

I följande tabell, andra och tredje kolumnen, äro enligt

samma stjärnkatalog dessa stjärnors apparenta orter angifna för

midten af hvarje iakttagelse. De i tabellens fjärde kolumn

upptagna urstånden gälla för samma tider.

Datum. d [49 y

v Urse maj. | 1881 April 13 | 59 35 51.33 I 42 34,8 +3,9

» » 14 51,48 34,8 +40

» ia) 51,61 34,8 +4,0

» vv slG HL 74 d4,7 +4,1

» RN 51,87 34,7 +3,8

» ai 52,00 JT +3,5

» ». 23 D2,57 345 +1,9

TANUTse maj. | 158 April dd j 59 3 2802) 12-24 276 +3,9

» DNA 28,41 27,6 +4,0

i» Di 28,67 27,6 +4,0

» Sr Ol 28,95 27,5 +4,1

» SL 29,22 27,5 +3,8

» DS 30,81 27,5 +1,9

Bö IN SU 34,23 21,2 —L,6

Gr. 2164 1881 April 13 | 59 46 24,46 | 14 48 28,5 +3,9

» » 14 24,76 29,5 +4,0

» »al6 2D,35 28,5 +4,1

, Bes 2D,64 28,5 +3,8

» Maj € 31,90 28,7 —L,6

» Ör IS 34,39 28,6 —2,9

» DI ER22 36,49 28,6 —4,3

» i. 23 36,77 28,6 —4,3

60 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

För reduktionen af nivåafläsningarna, användes det i pro-

fessor RostÉns nämnda afhandling uppgifna värdet på en nivå-

del 1”,10. För att förringa inflytandet af ett fel i detta värde

på slutresultatet förändrades under iakttagelseföljden med fit

den horisontela axelns lutning. Man finner äfven lätt af de i

det följande meddelade lutningsrättelserna, att ett fel af 07,1

i värdet af en nivådel på den slutliga polhöjden blott kommer

att invärka med ett fel, som är mindre än 07,02. Under iakt-

tagelserna bemärkta förändringar hos nivåafläsningarna gåfvo

anledning till en sammanställning af dessa. Kallas de omedel-

bara nivåafläsningarna, som hänföra sig till den östra passagen

för cirkel norr och cirkel söder för o, och os; samt motsva-

rande kvantiteter för vestra passagen för v, och vs, äro vidare

2, och z, den hvrisontela axelns lutningar under passagerna i

öster och vester, räknade som förut är sagdt, samt Ji, och At,

nivåns felvisning eller det fel, som elimineras genom en nivås

omläggning, vid hvardera af dessa passager, så fås, om man

bemärker, att or, 0s, V,, Vs äro erhållna af hvardera en enkel

nivåafläsning, emedan nivån aldrig lemmnade den horisontela

axeln

lor = On + All == OF Ål

ty = Vy + Åiy = v5 — Åt,

i hvilka formler tappolikheten är frånsedd.

Med användning af dessa formler härleddes de i följande

tabell anförda kvantiteterna i,, i,, Ai,, Ji,, 1 hvilken IT betyder

tiden mellan passagen i öster och i vester, t tiden mellan den

första och sista iakttagelsen inom hvardera passagen.

v Urse maj.

Datum. | of & | | 4 JE

fll län = SO

i" ” " ”" " "”

1881 April 13 | +0,41 +0,45 | +0,01 —L1,66 —L1,70 —0,04

» » 141 +1,00 +0,88 —0,12 —L1.62 —L1,45 +0,17

» >» TNT +9,69 | +0,26 —L1,03 —2,13 —L1,10 i

» » 16! +0,43 +114 +0,71 —0,96 —L1,69 —0,73 |

» a TNE OT +0,49 + 0,30 —1,32 —22,45 —0,93 |

» » 18| +0,42 +0,95 +0,53 —L1,53 —2,27 —0,74

| » De SR —92,95 —0,04 — Hoa EE —0,26

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. NO 20. 61

74 Urse maj.

Datum. FEST a | & är | 3 a fs Hed Ag

i” " i " i ju

1881 April 13 | +0,81 +1,25 + 0,44 —1,72 =E —0,47

» » 14 | +0,65 +0,85 +0,20 —1,73 —L1,57 +0,16

FE 5 Es lf db4sn 0,20. | — Las | —2590 LG

D » 16] +162 +1,53 —0,07 —L1,62 — 2,11 —0,49 |

» pr ler do +0,81 —0,29 —L1,65 2,44 —0,79

» » 231 —2,96 —2,89 +0,07 —2,47 2,71 —0,24

» Maj 7| 431 —3,89 +0,42 —L1,40 —L1,65 —0,25

Gr. 2164.

=O f=207

1881 April 13 | —+1,20 +1,33 +0,13 —2,63 —2,46 +017

| » anv LAN + 132 +1,74 +0,42 —L,87 —2,34 —0,47

IS » 16] +2,10 +1,91 —0,19 —2,23 —2,46 —0,23

| » SN 15 SN 0,14 —22,35 —2,74 —0.39

NER ESS +3,59 —0,08 -—1,78 —1,90 —0,12 3

| » » 151 —0,86 ; —0,89 —L0,03 -—1,78 —1.35 —0,07

» me22 4 161 —L1,34 +0,27 —1,13 —L1,44 —0,31

| » » 23] —2,41 —1,99 + 0,42 —0,89 —L1,01 —0,12

Man ser af den fjärde kolumnen i denna tabell att lutnin-

gen vexlat mellan de båda passagerna och mest så att nivåns

norra ända höjt sig, hvilket troligen har sin grund däruti, att

pelarens södra del, som om dagen blifvit mer uppvärmd än

den norra, på aftonen till följd af utstrålning dragit sig till-

sammans. Af sjunde kolumnen ser man vidare, att icke heller

nivåns felvisning under iakttagelserna hållit sig konstant, utan

att den alldeles bestämdt minskats. Detta finner tvifvelsutan

sin förklaring i den omständigheten, att den till fältbelysnin-'

gen tjenande lampan, oaktadt den filtklädda skärm, som befann

sig mellan densamma och nivån, utstrålat värme mot dennas

ena ända. Det är gifvet, att en sådan förändring, hvilken

äfven kan tänkas hafva försiggått under tiden för hvardera

" passagens iakttagelser, för denna händelse måste införa ett

konstant fel i polhöjdsbestämningen, såvida den icke varit lika

under tiden för östra och vestra passagens iakttagelser eller

åtminstone olikheten, om en sådan funnits, varit af tillfällig art.

BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

Själfva iakttagelserna lemnas i nedanstående tabeller, hvilka

äro tydliga utan förklaring.

v Ursae maj.

1881 April 13.

t m 8

8 dI7 AT,A

9 0 32,0

2 LO

SEGER

8 57 47,9

& (VS

DD I

JGA

8 57 57,5

ITO0A2

9 3 32,0

JORGE

83 2

IEA

6 3 31Ls

JTI

8 57 581 |

9 0431

9 3328

9 28 27,0

9 21 38,4

I 16 46,6

9 12 49,5

28 28,5

21 40,0

16 47,0

12 50,9

OrKOCORtS

OO DA DO

9 27 56,0

9 21 20,0

9 16 29,5

9 12 35,9 |

9 27 53,5 |

9 21 19,5

IRLOF2DO

t Mm 8

9 56 22,5

10 312,5

(0 SE

10 12 27 |

t m 8

10 27 5,8

10 24 20,7

10: 21 32,7

10 18 38,8 |

1881 April 14.

FAT IG |

10 3 12,3

ÖS

TOR2mES

1881 April

9 56 51,0

10: 3 Sle

10 8 21,2

10 12 17,0 |

10 27 4,9

10 24 20,1

10 21 32,1

10 18 37,7

15.

10 26 53,7

10 24 10,2

10 21 19,4

10 18 23,8

1881 April 16.

9 56 53,7 |

10 3 31,2

10 8 22,2

10 12 16,3

10 26 54,4

10 24 9,5

10 21 19,3

10 18 24,5

1881 April 17.

9 56 58,0

10 3 33,3

10 8 24,4

9 6 27,5 | 912 34,2 | 10 12188

10 26 52,9

10 24 9,3

10 21 18,6

10 18 24,1

59 51 29,07 SR

29,22 | +0,45 |

29,32 | +0,44 |

SONG | +0,44

28,52

28,54

28,82

28,76 |

+0,95

+0,93 |

+0,96 |

+0,95

28,41

28,78

28,52

28,54 |

+0,4 2

+ 0,47

+0,58 |

+0,76

29,07

29,09

29,00

28,74 |

+0,78 |

+0,77

+0,87

29,14 | +0,19

29,01 | + 0,29

29,14 | + 0,38

29,53 | +0,50

BIHANG

SKOL Hl

201409

AL SO

9 6 26,0

11 19 33,8

11 21 24,0

11 23 13,4

TIFLOF20TT

TILA

MRS

11 24 53,9

TITS

11 21 24,7

8 PH Er

TIS 2.2

11 19 34,5

11 21 24,2

11 23 14,0

11 25 2,3

TILL K. SV.

9 21 20,9

JELG RO

9 12 35,5

2 HÖ

21 15

SAD ör

SA RR

11 34 55,1

11 32 36,5

11 30 28,6

11 28 30,2 |

11 35 4,0

11 32 44,7

11 30 36,3

11 28 38,2

11 34 56,0

11-32 36,4

11301 2853

11 28 30,5

11 34 55,8

11 32 37,6

130129;3

11 28 30,3

VET-.AKAD. HANDL.

1881 April

t nm 8

10 3 32,3

10 3 22,9

10 12 17,0

18:

t mn 8

10 24 10,7

10 21 18,9

10 18 23,9

1881 April 23.

Ia 1053

107330 |

10 8 29,3

LOT 23

10 26 58,8

10 24 15,1

10 21 24,9

10 18 29,5

14 Urse maj.

1881 April 13.

13 13 44,0 |

13 16 1,9

13 18 10.0

13 20 9,3

1881 April

13 13 33,8

13 15 53,9

13 18 2,0 |

13 20 Oy |

1881 April

13 13 43,2 |

13 18 9,7

13 20 8,5

1881

13 13 43,3

13 16 12 |

13 18 9,8 |

13 20 84

April

ISA |

NSD BT

1325 25,4

13:23 31,9

14.

TSI20rLL

13 27 21,0

13 25 32,4

13 23 45,0

15.

13 29 2,8

13 27 13,8

13 25 23,4

13 23 35,2

16.

TIr291 3,9

13 27 14,2

13 25 24,4

TIF23TDAS

BAND 6. N:o 20,

Få

59 51 29,26 | +0,59 I

28,85 | + 0,67

28,74 | +0,78

33,18 | —2,88

33,32 | —2,88

33,32 | —2,89

33,24 | —3,07 |

59 51 28,37 | +1,01

28,37 | +1,03

28,06 | +1,03 I

28,70 | +1,04 I

+0,65

+0,73 I.

+0,77

+0,85

28,21

28,23

28,52 |

28,31 |

26,97 | +1,28

27,71 | +1,32

27,59 1 -+ 1,36 I

27,28 | +1,45

27,81 | +1,61 7

27,94 ' +1,58

27,84 | +1,56

27,84 | +1,58 I

BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

1881 April 17.

t m 8

11:21 250032 305

11 23 14,7 | 11 30 28,1

11 24 6,8 | 11 29 30,4

CS en

11 19 35,2 | 11 34 55,5

11 21 25,0 | 11 32 37,2

11 23 14,5 | 11 30 28,8

11 25 23 | 11 28 30,7

CS en

11 19 36,6 | 1135 24

19 21 26,4 | 11 32 44,5

1123 rG a 1 30135

11 23 3,8 | 11 28 37,2

CS cn

14 24 42,8 | 14 35 56.0

CS en

14 22 26,0 | 14 41 58,0

14 22 44,5 | 14 40 49,5

14 24 42,5 | 14 35 58,0

| 14 26 23,7 | 14 33 10,5

14 26 46,4 | 14 32 38,8

CS en

14 22 29,5 | 14 42 3,0

14 22 48,7 | 14 40 49,5

14 24 46,9 | 14 35 59,5

14 26 28,0 | 14 33 12,0

| 14 26 50,1 | 14 32 39,7

t m 8

13 16 2

13 18 10,7 |

397 Hi |

t m 8

13 27 13,8

13 25 23,9

13 24 31,3

13881 April 23.

13 131473 151320)

IB it 3 20 LS

13 18 13,7 | 13 25 27,5

13 20 11,9 | 13 23 39,7

1881 Maj 7.

en CS

13 13 45,4 | 13 29 11,7

13 16 4,0 | 13 27 21,9

13 18 12,4 | 13 25 314

13 20 10,3 | 13 23 43,9

Gr. 2164.

1881 April 13.

EU a DR

1881 April 14.

Sn CS

TANHANSRO NS ASS

ARFA OA KSS

87-0740:5- TLS NO

1 RAN ANI

8 NS AT BR

1881 April 16.

14 54 40,0] 15 14 116

14 55 48,0 | 15 13 510

15:10439;2 | 415 11548

Hp fan, NATO

öar Ver 9RASIG

o '

59:51

| 59 51

| i +ti,

" ”"

28,35 | +0,96

29,17 | +0.97

27,91 | +0,96

32,48 | —2,89

32,68 | —2,88

32,54 | —2,93

32,60 | —3,00

34 04 | —4,03

34,10 | —4,10

33,65 | —4,11

33,84 | —4y11

28,47 | + 1,26

28,04

27,98

28,06

27,98

27,86

+1,52

+1,54

+1,55

27,65

217,34

27,44

27,48

27,59

+2,01

+ 2,01

+2,00

| +25;90

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20.

1881 Aprilld7:”

— ——— —-—/ /- ”w "> — ==—L&S—=—- 2 "> —r———:k— 20

jr — — ET AE 2 EAA AA TN

ty | ta | t3 | t, Pi —

Cs en cn CS

14 22 30,4 | 14 41 59,0 | 14 54 43,0 | 15 14 10,0 | 51 59 27,79 | + 1,42

FAR 40 | 14 40 48,5 | 14 55 53,5 | 15 13 50,3 27,67 | + 1,42

HSA 14 SBI Bo da 0427 | 15 11-524 27,75 | + 1,42

HETS 430 3 207 kk 15-10 117 27,94 | +1,53

14 26 50,5 | 14 32 33,4 | 15 4 3,3 | 15 AG 28,23 | + 1,53

1881 Maj 7.

cs en cn CS

14 22 281 | 14 42 35,5 | 14 54 13,5 | 15 14 22,4 33,94 | —3,64

HAPRSRSI0 404215 I 14552 IAEA 1350 33,59 | —3,64

ANF KABG 130 | 15 OSLS | 1512 50 33,73 | —3,64

ARR GR2NT LAT 3ar28,T | 15 213) 15 10.24;8 33,88 | — 3,62

HANGER 4: 32056; | 15: 3543 15 10. 2,3 33,94 | —3,62

1881 Maj 15.

CS en en CS

NAN22042100 1445 2,0 | (ASS ROSA 1550 30,14 | —0,90

i DE OO EL er SN a aa I a a BEN 30,18 | — 0,90

HARARE 140305 | 150: 2050-11 151 LR, 30,43 | —0,82

1991 Maj 22.

cs cn cn Cs

iArs2r40s | 14 53: 25,0 | 14 53 20,0 | 15 14 158 31,30 | —1,51

Rade 14 41-58;0 | 14:54 36500) Lö 13 DL 31,69 !—1,50

WStnTS NA4A3642:00) 157 0 TON 31,34 | —1,52

14 26 39,0 | 14 33 50,0 | 13 Se SD OTRS 31,65 | —1,43

HAr 135 14 33: 16,0 | 15 ES al,44 | —L43

1881 Maj 23.

CS en en [Kg

14 24 57,7 | 14 36 39,5 | 15 0 15,7.) 15 11 57,7 32,10 | — 2,19

MMsRGrSdAa I 14083147;0 111573 1953: hddvl0 158 31,92 | —2,20

Heron Kl4 33013, ISA VINB3S 32,06 | —2,20

66 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

Af dessa fås nu följande värden på polhöjden.

v Urse maj. 74 Urse maj. Gr. 2164.

Datum. | p Datum. | gp Datum. gp

1881 April 13/59 51 29,78/1881 April 13/59 51 29,40/1881 April 1359 51 29,73

» a le 29,61] » Du MA 29,07] » 2 fill 29,52

» RE 29,12] » » 1 15 28,74] » » 16 29,50

» » 16 29,76) » » 16 29,44] » LAN 29,34

» SS 7 29,54] » Da 2011) Ma 30,18

» > 3 29,63]| » DR 29,65] » » KE 29,38

» » 23 30,34|| » Maj 7 29,82] » » 22 30,01

SR es

Antagas alla de värden, som hänföra sig till hvarje stjärna

hafva samma vigt, så fås häraf

v Urse maj. | 74 Urs&e maj. | Gr. 2164.

o it ”"” "

pq= | 59 51 29,68 + 0,09

o ' " "

59 51 29,32 + 0,09

o LÅ ”" "

59 51 29,69 + 0j07

hvarvid de sannolika fel som under samma antagande till-

komma en fullständig iakttagelse äro

| v Urse maj. | 74 Urse maj. | Gr. 2164.

”" 1" "

| =008 | + 0,25 | Ean

Om man slutligen åt hvart och ett af dessa tre polhöjdsvärden

ger samma vigt, så fås

qi JO NSLI2056E OK 0E

Reduktionen från instrumentpelaren till kupolens centrum är

+ 0,04, hvarför föregående iakttagelseföljd såsom värde för

dennas polhöjd gifver

pr VILR2056

Man kan mot föregående bestämning framställa den an-

märkningen, att den hvilar på förutsättningen af azimutens

oföränderlighet under hvarje iakttagelses lopp, utan att någon

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 20. G7

tillförlitlig kontroll öfver den samma blifvit hållen. På grund

af de planmässiga afläsningarna af horisontalcirkeln kan man

emellertid vara förvissad att inga azimutförändringar inträffat

på det sätt som var mest att befara nemligen genom vridnin-

gar af instrumentets rörliga del kring dess vertikala axel. Om

vidare azimutförändringar möjligen på något annat sätt före-

kommit och man anser, att de bestått i rubbningar af instru-

mentet, orsakade af omläggningarna, så torde möjligen mäng-

den af sådana lemna något stöd för antagandet, att deras in-

värkan i slutresultatet är eliminerad. För att azimutförändrin-

gar icke förekommit, som bestått 1 kontinuerliga vridningar

af pelaren, har man ingen annan säkerhet än dennas fasta och

och likformiga byggnad.

10.

Vill man till ett medelvärde förena de båda polhöjds-

värdena, som genom de båda iakttagelsdmetoderna här blifvit

funna ”), så blir polhöjden, om man åt bestämningen med vertikal-

cirkeln ger något större vigt, :

= DT DK BN

Detta är ett värde, som med fulla 2” understiger det år

1854 af professor SCHULTZ funna. Att en märkbar afvikelse

här skulle uppträda, var alltid att vänta till följd af de ogyn-

samma förhållanden i instrumentelt hänseende, under hvilka

bestämningen af år 1854 utfördes. Professor SoHULTZ fann

sig emellertid föranlåten att nu underkasta denna sin bestäm-

ning en revision, hvilken ledde till ungefär samma siffra som

förut och för öfrigt ådagalade, att det påtagliga felet i be-

stämningen icke beror på betydliga tillfälliga fel i iakttagel-

gelserna eller i de använda deklinationerna utan måste hafva

sin grund i något konstant instrumentfel, hvars natur numera

svårligen torde kunna utforskas, så framt icke den af kandidat

ERICSSON under hösten 1879 och med samma instrument, som

användes år 1854, utförda 1iakttagelseföljden i första vertikalen

oväntadt kommer att kasta något ljus öfver frågan. Men då

detta är föga sannolikt och alla äldre, genom reduktion från

+) Angående skilnaden mellan de båda resultaten se Professor Roséns

uppsats >»Vergleichung einiger Declinationen des Auwers'schen Fun-

damental-Cataloges mit Bestimmungen im Ersten Vertical am Rep-

sold'scehen Passageninstrument in Pulkowa>». Astr. Nachr. N:o 2419

68 BOHLIN, UPSALA OBSERVATORIUMS POLHÖJD.

gamla observatoriet erhållna, polhöjder äro ytterst osäkra, före-

ligga ty värr inga data, hvilka genom jemförelse med min

bestämning kunna gifva någon föreställning om, huruvida

polhöjds-variationer här förefinnas eller icke.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band 6. N:o 2,

IHE DIATOMS OF THE BALTIC SEA

H. JUHLIN-DANNFELT.

WITH 4 PLATES.

COMMUNICATED 1882, FEBRUARY 8.

STOCKHOLM, 1882.

KONGL. BOKTRYCKERIET,

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

CM a salg AN

IS /Å

RA FER

4 . it hä RN vt bk

Då rr YNa IA: Ny

l j VÄ ' LON Ör

; i fäörålh vllag

; - rd (

0 MTTAT ANT TT 2

und IN "Mt Gl

/ ; ASK t Ål ' Yi

f ] AA 9 i”

' å IFA RONT oh

åå gi |

Authors quoted.

CLEVE, P. T. Svenska och Norska Diatomacéer. Öfversigt af Kongl.

Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar. Stockholm 1868. (CL. Sv. o.

N. Diat.)

— — and MÖLLER, J. D. Diatoms. Upsala 1877—1879. (CL. and MÖLL.

Diat.)

— — und GRUNOW, A. Beiträge zur Kentniss der Arctischen Diatomeen.

Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar, Band 17, N:o 2.

Stockholm 1880. (Arct. Diat.)

— — On some new and little known Diatoms. Kongl. Svenska Vetenskaps-

Akademiens Handlingar, Band 18, N:o 5. Stockholm 1881. (CL.

New Diat.)

DONKIN, ÅA. S. The natural History of the British Diatomace&e. London

1870— SU (DONKES Hist. Ba .D.)

Die Expedition zur physikalisch-chemischen und biologischen Untersuchung

der Ostsee, 1871, auf S. M. Aviso-Dampfer Pommerania. Jahres-

bericht der Commission zur wissenschaftlichen Untersuchung der deut-

schen Meere in Kiel. Berlin 1873. (Ostsee-Exp. 1871.)

Die Expedition zur physikalisch-chemischen und biologischen Untersuchung

der Nordsee im Sommer 1872. Jahresb. der Commission zur wissen-

schaftlichen Untersuchung der deutschen Meere in Kiel. Berlin 1875.

(Nordsee-Exp. 1872.)

GREGORY, W. New forms of marine Diatomace& found in the Firth of

Clyde and in Loch Fine. Transactions Roy. Society of Edinb.

(GREG. Clyde.)

GRUNOW, AD. Ueber neue oder ungeniigend gekannte Algen. Verhandl.

der zoologisch-botanischen Gesellschaft zu Wien, 1860. (GRUN. Verh.

Wien 1860.)

— — Die österreichischen Diatomacéen nebst Anschluss einiger neuen Arten

von anderen Lokalitäten; in d:o, 1862. (GRUN. Verh. Wien 1862.)

HEIBERG, P. A. C. Conspectus Criticus Diatomacearum Danicarum. Kjöben-

havn 1863. (HEIB. Consp.)

KöTzING, F. T. Die kieselschaligen Bacillarieen oder Diatomeen. Nord-

bausen 1844. (K. Bac.)

LAGERSTEDT, N. G. W. Sötvattens-Diatomacéer från Spetsbergen och Beeren

Eiland, Stockholm 1873. Bihang till Kongl. Vetenskaps-Akademiens

Handlingar, Band 1, N:o 14. (L:DT Spb.)

— — Saltvattens-Diatomaceer från Bohuslän, Stockholm 1876. Bihang till

Kongl. Vetenskaps-Akademiens Handlingar, Band 3. N:o 15.

SCHMIDT, ÅA. Atlas der Diatomaceenkunde. Aschersleben. (SCHM. Atl.)

4 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

SMITH. W. A Synopsis of the British DiatomaceX. London 1853—1856.

(SM. Syn.) |

SCHUMANN, J. Preussische Diatomeen. Schriften der kön. physikalisch-

ökonomischen Gesellschaft zu Königsberg, Jahrg. III, 1862, Abth. II.

Königsberg 1863. (SCHUM. 1862.)

— — Preussische Diatomeen, Nachtrag I. Schriften der kön. physikalisch-

ökönomischen Gesellschaft zu Königsberg, Jahre. V, 1864, Abth. I.

Königsberg 1864. (SCHUM. 1864.)

— — Preussische Diatomeen, Nachtrag II. Schriften der kön. physikalisch-

ökonomischen Gesellschaft zu Königsberg, Jahrg. VIII, 1867. Abth.

I—II. Königsberg 1867. (SCHUM. 1867.)

— — Preussische Diatomeen, Nachtrag III. Schriften der kön. physikalisch-

ökonomischen Gesellschaft zu Königsberg, Jahrg. X, 1869, Abth. I.

Königsberg 1869. (SCHUM. 1869.)

SCHWARZ, Meeresgrundproben aus dem Kattegat bei Helsingör d. 3!/; 1873

aufgenommen von R. RABENHORST Fil. Hedwigia 1873, p. 49.

VAN HEURCK, H. Synopis des Diatomées de Belgique. Amnvers 1880—

(VERIDB)

For some years I have been occupied with an examination

of the Diatoms which are found imbedded in the quarternary

layers of Sweden, for the purpose of determining the circum-

stances under which these layers have been deposited. Du-

ring this research I found that a great part of the younger

deposits of eastern Sweden, viz: black-clay (svartlera), post-

glacialelay (åkerlera), alluvialelay and sand, silt (gyttja),

siltyclay (gyttjeler), peat and shellbeds contained valves of

marine Diatoms, and this, in connection with the proximity

to the Baltic of the region where these layers were taken,

indicated this sea as the place where they were formed.

It was of course of considerable interest to know, whether

the diatoms, imbedded in these layers, were the same species

as those that still form the diatomaceous flora of the Baltic,

or if some alteration of species had taken place, and in that

case, if the change showed a decrease of the saltness of

the water.

But in the literature on Diatoms, which was known to

me, the notices about the Baltic species were very scarce,

and the number of the forms, enumerated as occurring in

the Baltic Sea, rather small. J. SCHUMANN '), in his first

paper on Prussian Diatoms, mentions only 23 species as li-

ving in the Baltic, CLEvE in »Svenska och Norska Diatoma-

céer», has 24 Baltic species, and a list of the species occur-

ring in the harbour of Traveminde ?) contains 37 forms.

So SCHUMANN ”), in his second paper, says that the Baltic is

very poor in diatoms, a fact that is caused by the low salt-

ness of its water. But on the contrary it seems as a sea

which, like the Baltic, opens into the ocean, and into which,

on the other hand, a great number of rivers pour their fresh

1) SCHUM. 1862.

2?) Ostsee Exp. 1871.

3) SCHUM. 1864.

6 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

water, might harbour a much greater number of species, —

partly marine, partly freshwater- and brackish forms. More-

over from the Baltic once having been in open connection

with the Arctic Öcean, one might expect to find some arctic

forms still existing there.

This supposition, — perhaps save the suspicion of still

remaining arctic forms, — proved to be correct, when

SCHUMANN, in his last paper”) gave a list of not less than 149

species and 9 varieties living in the Baltie. This number

ought to be reduced a good deal, for he has readopted a

great many of Kitzingian species, which have proved to be

very little distinct forms, and considering also that SCHUMANN,

in his last mentioned paper, has a considerable number of

new species, known to no other author, the diatomaceous

flora of the Baltic seemed still well worth of a new exami-

nation.

In order to contribute in some degree to fill up this

gap in our knowledge of the lower algae of the Scandinavian

waters, I have made a number of collections of diatoms along

the coast of the Baltic from Gefle to Malmö, from Hangö

to Helsingfors and on the coasts of Gotland and Öland during

the years 1879—1881, — in 1880 with a subvention from

the Royal Academy of Science in Stockholm.

Besides my own gatherings from these travels, I have

examined some collections that Prof. P. T. CzLevE of Upsala

has had the kindness to place at my disposal, viz: some

slides from the Baltic coast of Germany, a little collection

from the south coast of Finland made by D:r ELEVING of

Helsingfors, and some samples from the Gulf of Bothnia

and from the coast of Gotland, taken by Prof. CLEvE himself.

Through the kindness of Prof. S. LovÉNn of Stockholm I have

also had the opportunity of examining some bottomsoil speci-

mens from the south part of the Baltic.

In order to get the following list of Baltic species as

complete as possible, I have added such species which are

indicated by other authors as occurring in the sea here in

question. Finally, I have also thought proper to add even

such forms as I have found imbedded in bottomelay from

the Baltic or in younger earths, evidently formed in the

brackish water of that sea, though I might neither have

!) SCHUM. 1868.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 21. Y7

found them myself nor seen them mentioned by others as

living in the Baltic.

The bottomsoil specimens have been taken up with an

apparatus invented by Mr TH. ARWIDSSON, chief of the Royal

Hydrographic Department of Sweden and by the inventor

kindly placed at my disposal. This »Bottom-Specimen-Catcher»

has never been described, but according to my experience

of it, I think it is well worth of being more commonly

known and used, on account of the easiness with which it

can be handled, — it is easily managed by one man, — and

of the very good result with which it works wherc the

bottom does not consist of rock, stones, gravel or hard sand.

With the permission of the inventor I therefore take the

liberty of giving a description and a drawing of it, the latter

made by the care of the inventor.

The bottom-specimen-catcher, Plate IV, figs. I—TIII, con-

sists of two scoops of iron plate, diameter about 20 cm.,

shutting closely to one another and united by a joint. On

the top of each scoop there is a valve of leather, C, to let

the air out, when the instrument is going down in the water.

From the joint a chain of flat links, D, issues, and on one

of these links, about 35 cm. above the scoops, there is a

little hook, E, on which a string, that connects the two

eyes, F, on the outer sides of the scoops is to be hooked.

The string is so short that, when it is hooked on, the scoops

are held wide open. At the middle of the string a corkfloat

is fastened, big enough to hold it in perpendicular position

in the water, when it is not hooked on, and on the corkfloat

the eye of brass wire, G, is fastened by which the string is

hung on the hook. The instrument is lowered by a rope,

fastened to the end of the chain. and in lowering has the

appearance represented in fig. I. When it reaches the bottom,

it sinks down into the clay or mud, and when it stops

sinking, the chain with the hook, by its own gravity, conti-

nues sinking, but as the string is held upright by the cork-

float, the eye slips off from the hook. When the instrument

then is hauled up, there is nothing that holds the scoops

apart, and so they clap together around the mud or clay

that fills up their interior. In order to increase the weight

of the instrument, the innermost part of the scoops, — down

to the punctated line —, is filled with lead, B.

8 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

For the determination of the -.more difficult species

I needed a microscope of high magnifying power, and

through the kindness of Profs. TH. Frirs of Upsala and S. 0.

LinpBERG of Helsingfors, I have had the opportunity of using

the excellent microscopes belonging to the institutions under

their superintendence, and I take here an opportunity of

bringing them my best thanks. Last but not least I am in-

debted to our renowned diatomist, Prof. P. T. CLEvE, for

the untiring benevolence with which he has adviced and

assisted me, and for which I can never thank him enough.

Concerning the mode of growth of the diatoms, it seems

probable that generally they do not live at a greater depth.

In enormous masses they occur fixed to stones, seaweed, and

smaller algae, and to the very bottom in the waterline and

at a depth of a few inches. Towards the deeper water they

increase very suddenly in number, so that at a depth of only a

few fathoms the bottomsoil specimens very seldom contained

any living frustules, and in the mud from greater depths the

valves found imbedded are always very scarce. So for in-

stance on the coast near Helsingfors in a great many samples

taken up from the bottom, I always found masses of diatoms

in the shallow bays, — 1—2 feet deep, — but almost no

valves or whole frustules, and not any living diatoms at all, at

a depth of 2 fathoms or more. The few species that I have

found imbedded in the bottomelay or mud from the deep

water, generally are such as live free, — not fixed —,

swimming in the upper layers of the water, and these I think

in sunshine and fine weather live floating at the very surface

of the water, else some feet underneath, but do not sink down

to the bottom till after death. The species which commonly

occur in bottom specimens are: Navicula didyma K, N. Smithii

BréB., N. interrupta K., Pleurosigma elongatum SM., Coscino-

discus polyacanthos v. balticus GRUN., fragments of Coscin.

Oculus Iridis EHB. or radiatus EHB. On the contrary, one

generally misses those species, which in such enormous

masses cover the bottom and the seaweed at the shore, such

as Melosira Järgensii K., M. nummuloides DILW., Epithemiz,

Amphore, Cocconeis Scutellum E. and Placentula E., Gompho-

nema balticum CL., Achnanthes longipes LGB., Rhoicosphenia

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 21. 9

curvata GRUN., Synedra pulchella and affinis K. SCHWARZ!)

also observes that all bottom specimens, examined by him,

were almost destitute of ,diatoms, and J. H. L. FLÖGEL ”)

says that the bottom specimens contained almost no valves,

and those that were found imbedded in them, did not belong

to the species abundantly occurring on the shores. A similar

observation is also made by GREGORY ”) who supposes that

the species which are mentioned as occurring at great depths

in the Atlantic and the Pacific Ocean, have not lived near

the bottom but have sunk down after death. In CL. & MöLL.

Diat. N:o 45 on the contrary it is said that Epithemia turgida

EHB. and Rhabdonema minutum were found in the Baltic

on Conferva Aegagropila at a depth of 150 fathoms, — yet

it is not expressly, said, that they did live at that depth.

Also FLÖGEL ”) says that Paralia marina SM. seems to live

in the deepest regions.

The diatoms, living free in the open sea near the surface,

seem to occur comparatively sparingly, as could also be

supposed from their scarceness in the bottom mud. Richest

in diatoms I always found shallow bays, — 1—2 feet deep, —

open to the sunshine but protected from winds and waves.

Bays which answer these conditions, and which are quite or

nearly cut off from open connection with the sea, and thus

have a water, quite fresh to the taste ?), — often have a

very rich vegetation of Diatoms, which there, together with

smaller green algae and rests of lower, microscopical animals,

form a layer, often several feet deep, which, on the surface,

consists of still living algae and animals. According to the

relative quantities of the diatoms and the green algae that

compose such a layer, the putrifaction goes faster or slower.

If the main part consists of diatoms, these give the mass a

1) Hedwigia 1873 p. 49.

2) Ostsee-Exp. 1871, p. 85.

3) GREG. Clyde, Pp.

2) Ostsee Exp. 1871, p. 87.

3) I have observed and examined such bays with quite fresh water but

containing a diatomaceous flora of brackisch habitus on the south side

of Rådmansö, Upland, where they are called >mar>, and at Stansvik near

Helsingfors. They seem to me to show how many swedish peatmosses

have originated: a shallow little bay has been cut off from connection

with the sea, its water has become fresh, brackish water diatoms and

other microscopical plants and animals have formed silt, — when the

silt nearly filled up the basin, Sphagnum and other higher plants have

begun to grow there and have formed peat.

10 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

brown colour to the depth of !/,—1 feet, if on the contrary

green algae occur in it in greater quantity, only the surface

is green, and already at the depth of one inch, the mass gets

quite black and smells of hydrosulphuric acid. An interesting

fact is that the diatomaceous fora of such bays contains quite

the same species as occur imbedded in the silt from the

bottom of the peatmosses and in the silty clay from eastern

Upland which I have examined, and it is very different in

its species from that one of the open coast. Here the main

mass is constituted by freely floating forms. HEspecially

characteristic for these localities are: Campylodiscus Echineis

K., and Clypeus K., Navicula peregrina K., oblonga K. and:

sculpta EHB., Nitzschia circumsuta Ban and scalaris SM.,

Chaetoceros Wighami Btw. (— only sporangial forms found —)

and Melosira Westi Sm. Besides Epithemixe and Amphora

cymbiforme occur there very commonly, especially if Charace&e

also grow there, in which case they are fixed on these.

On the contrary, some species which otherwise occur very

commonly on the shores of the Baltic, are here very scarce

or quite missing, such as Rhoicosphenia curvata GRUN., Ach-

nanthes longipes LGB., brevipes AG. and subflexilis EHB.,

Melosira Jurgensii K., M. nummuloides DirLw., and Cocconeis

Scutellum EEB.

The nature of the bottom has also a great influence on

the richness of the Diatomaceous vegetation, so that where

the bottom consists of stones, these are wholly covered with

a mucous film of diatoms. A bottom of clay or mud is clad

with a velvetlike carpet of green algae and Diatoms, and

when seaweed grows on it, this too is quite covered

with diatoms. A sandy bottom, on the contrary, is quite

sterile in respect of diatoms, and in similar localities, —

for instance the shallow strand of Öland and the southern

Skåne, — I have generally found no diatoms at all, save on

the seaweed thrown up by the swell.

On open coasts, where rivers do not make the water

very fresh, the diatomaceous vegetation of the Baltic is mainly

composed of brackish species. Among these the most com-

mon are: Cocconeis Scutellum EHB., Achnanthes longipes

LGB., Mastogloia lanceolata THw., Gomphonema balticum Cr.,

Synedra pulchella K., and S. affinis K., Brebissonia Boeckii

GRUN., Licmophor&e and Melosira Jäurgensii K. Utterly com-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:o 21. (ll

mon on similar localities are also Epithemia turgida EHB.,

E. sorex K., E. gibba EB. and Roicosphenia curvata GRUN.

which also occur in fresh water, where still I never found

them in so enormous masses as in the Baltic. Somewhat

less common are: -Mastogloia Dansei v. eliptica C. AG., Navicula

peregrina K. and N. Smithii BriB., Nitzschia Sigma K., N.

punctata GrRUN. and N. obtusa SmM., Melosira nummuloides

DirLWw. and Grammatophora oceanica E.

But also real fresh water species occur commonly on the

open coast; such are Cymbella Cistula HemrPrR., Amphora

ovalis K., Encyonema caespitosum K., Cocconeis Placentula

E., Cymatopleura Solea E. (less common), Surirella ovata K.,

Staurosira mutabilis Sm., Cyclotella Meneghiniana K., Navicula

oblonga K., N. rhynchocephala K. and N. viridula K.

The fresh water flora of course increases very much in

quantity and number of species in deep bays such as the

Värtan near Stockholm, the Norrteljebay, the Bråviken a. o.

and in such localities where numerous islets protect the coast

against the open sea. In those localities such decided fresh

water species are found, as Cymbella lanceolata EuHB., OC. ga-

stroides K., Gomphonema constricetum EHB., G. acuminatum

EEB., G. montanum SCcHUM., G. dichotomum SwM., G. tenellum

K., Navicula hungarica GRUN., N. radiosa K., N. limosa K.,

Surirella angusta K., Melosira varians SM., and many others.

Moreover in the same localities I have found a number of real

marine species, such as Amphora sulcata GREG., A. levis GREG.,

ÅA. cymbifera GREG., A. granulata GrEG., Navicula hyalina DOoNKE.,

N. digitoradiata GREG., Chetoceros Wighami Brw., Pleurosigma

Fasciola SM., Berkeleya Dillwynii AG., and some species of the

genera Schizonema and Homoeocladia. These species generally

occur on the open coast but some of them do not seem to

be very sensible to fresh water. I have already stated that

some of them occur in the shallow freshwater bays, above

mentioned, but I have also, for instance, found, at Norrtelje in

almost fresh water, such marine species as Navicula hyalina

DonE., Hyalodiscus scoticus K. a. o. living together with

the decided fresh water species Melosira varians Swm., M.

" punctata SM., Gomphonema acuminatum and constrictum EB.

This is in direct opposition to the observation of LAGERSTEDT

in his paper on marine diatomaceae from Bohuslän, p. 8,

where he says that the depth has very little, the saltness

12 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

of the water, a very great influence on the diatomaceous

vegetation.

Besides these marine forms which occur rather com-

monly, there are some, which I almost never observed living,

but which are very often found in the bottomelay, and al-

ways abundantly occur in the bathingsilt from Norrtelje,

Furusund, Dalarö and Ronneby, as well as in some recent

earths of eastern Upland, viz: the bottomsilt of the peat-

mosses, the mud from the bottom of some lakes in the same

region and in the silty clay that sometimes forms the soil

near Norrtelje. "The same forms also occur very commonly

in the postglacial clay that, from its colour, is called black-

clay (svartlera). These forms are Hyalodiscus scoticus (K.)

GRUN., Melosira Westii SM., M. sulcata EmHB., Rhabdonema

arcuatum K., Rh. minutum K., Coscinodiscus Oculus Iridis

E. They are all real marine species which still occur

very common in Kattegat and seem to have been very com-

mon in the Baltic, when it was in more open connection

with the Ocean and its water therefore was salter, but which

have grown less frequent, and finally almost disappeared as

the water has become less salt.

Neither as living nor imbedded in mud or recent earths

deposited in the Baltic, I have found such species as Acti-

noptychus undulatus K., Coscinodiscus excentricus E., OC.

lineatus E., Syndendrium Diadema E., Biddulphia aurita

LG6B., Rhabdonema adriaticum K., Surirella fastuosa E., Navi-

cula Lyra E., N. fusca GREG., which are so common in the

ocean, and also in the Kattegat characterize the diatomaceous

vegetation.

Generally, when a marine species is left in a sea the

water of which is gradually growing fresher, it becomes

smaller and often crippled. The marine species occurring

in the Baltic scarcely show any such degeneration, compared

with the same species living in salt water, except that gene-

rally the striation is a little denser than in marine specimens.

An exception makes Melosira Westii Sm., of which the sub-

fossil Baltic form is much smaller than that one from the

marine habitats; the Baltic form measures about 0,01 mm.

in diam., the marine, 0,02—0,04 mm. Quite the contrary is

the case with Coscinod. polyacanthos GRUN. of which the

Baltic form, — v. baltica GRUN. —, is bigger than the form

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 21. 13

occurring in the Arctic Sea. The species living both in

brackish and in fresh water do not seem to follow any rule

as to their relative dimensions.

An other question of some interest is that one, whether

the diatomaceous vegetation is quite the same in all parts

of the Baltic. From the Gulf of Bothnia I have had only

few samples for examination and therefore I do not know

its diatomaceous fora very well, but in the slides that I

have examined, the fresh water species were predominant

over the real Baltic ones. Regarding the vegetation of the

rest of the Baltic, the freshwater species seem to decrease to-

wards the south, so that, for instance, Cymbella Cistula HEMPR.,

Encyonema caespitosum K., Cymotopleura Solea SM. and others

which are very common on the coast of Upland, are very

searce already in the Kalmar Sound and very rare on the

coast of Skåne and Blekinge; on the other hand, the marine

forms grow less frequent from the south to the north, so

that, for instance, Melosira Borreri SM., M. nummuloides DiILLw.,

Achnanthes longipes LG6B., Licmophorae a. o. are common

on the coast of Skåne and Blekinge but scarce more to the

north. So some really marine species, such as Navic. directa

SM. and N. cruciformis DOonKE., are found only in the south-

most part of the Baltic.

Of the synonyms I have quoted only those which I

have thought necessary for the distinct indication of the

species, and those which are used in papers on Baltic dia-

toms. Moreover I have generally quoted the work that I

have used for the determination of the species.

14 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

List of the Baltic Diatoms.

Ordo I. " Placochromatic2e.

Fam. Cocconeidee&e.

Cocconeis EHB.

C. Scutellum EEHB.

Exceedingly common in the southern part of the Baltic,

rather common on the coast of Roslagen, scarcely occurring

in the Gulf of Bothnia and in the Finnish bay. Very seldom :

found in bays with almost freshwater: Norrtelje.

v. stauwroneiformis SM.

OM Syns Vol IbEpr225 RIS

With the main species, not common.

C. Pediculus EHB.

Wo IE Dy 1B5 I OCK) Tar, JU

Very seldom in the southern part of the Baltic: Sölves-

borg, Gotland: Östergarn (CLEVE); less rare in the Gulf of

Bothnia: Rathan (CLEVE), Haparanda (CLEVE), Ångermanland:

Näske (CLEVE).

C. Placentula EEB.

NEED SEB SE ONS eo 20 IE

Common in all parts of the Baltic.

Besides the typical form that is also common in fresh

water, another form occurs very commonly in the Baltic.

This form I name

var. baltica nov. var.

Valve larger and more rounded than in the main species,

striae distinct, about 15 in 0,01 mm., punctate. The puncta

are dense on the inferior valve, ön the upper valve they

are more distant, forming 5—7 wavy, longitudinal rows. The

frustule is plane or arched. Length 0,035—0,045 mm., breadth

of the valve 0,025—0,03 mm. Plate I, figs I a—c.

Very common in the southern part of the Baltic, more

scarce in the Gulf of Bothnia.

SCHUMANN '), in his list of Prussian Diatomaceae, enume-

rates the following species as occurring in the Baltic:

?) Preuss. Diat. 1867, p. 44.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 21. 15

C. pygmaea K.

- oceanica K.

. denudata K.

. depressa K.

. marginata K.

. mediterranea K.

. peruviana K.

. baltica SCHUM.

. tenera SCHUM.

s far as can be decided from KötzInGs small figures,

Bac. PI. 5, figs. VI and VIII, it seems as might C. pygmaea,

marginata and depressa only be forms of C. Placentula or

C. Pediculus, C: peruviana and &C. mediterranea forms of

C. Scutellum. OC. oceanica K. is perhaps identic with my

C. Placentula var baltica; the same seems the case be with

C. tenera ScHuMm., C. baltica SCcHUM. is quite unknown to

me. Perhaps it is a small form of N. elliptica K.

SDP ITE LE

Fam. Mastogloiacee&e.

Mastogloia TEW.

M. lanceolata TEW.

This species seems to be very slightly different from

M. Smithiu THWw., and those two forms seem also to be con-

founded or not quite well distinguished from each other by

most authors. The figs. 340 and 341 in SMITH Syn. Pl. LIV

seem to represent the same species. According to GRUNOW ”)

the difference between the freshwater species M. Smithii THw.

and the marine M. lanceolata THw. is, that in the former

the central nodule is dilated to the sides, else they are

»iberaus ähnlich». This does not agree with the figs. 13 and

14, Plate IV, in VAn HEURCKS Synopsis nor with the speci-

mens of M. Smithii in CL. & Mörrn. Diat. N:o 86, if the

dilated nodule does not signify the unstriated area that

generally surrounds the central nodule. According to VAN

HEURCKS Synopsis the main difference between the two forms

seems to be, that M. lanceolata has its transversal striae

quite parallel, M. Smithii, on the contrary, has them radiating.

In the Baltic two forms occur, distinguished from each other

only by the difference in outline; in both the striae are

!) GRUN. Verh. Wien 1860, p. 575, 576.

16 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SBA.

somewhat radiating. I refer them both to M. lanceolata

TEWw., because this species lives in salt water and because

GRUNOW and CLEVE ?) have enumerated this species but not

M. Smithii as occurring in the Baltic. The form, given in

CL. & MörL. Diat. N:o 86 as M. Smithii TEw., belongs to

my var. amphicephala. The two forms, that I have found

in the Baltic, are:

var. elliptica.

NIER 058, ler IG teg. 0, ll.

Common in all parts of the Baltic. Plate I, fig. 2a.

var. amphicephala.

Zee 1 NE ID

Still more common than the previous var.

M. exigua LEWIS.

NMläls JD, 18, JL JOY figs 20206

Not common: Gotl.: Östergarn (CrzvzE), Klintehamn, Åbo,

Helsingfors, Traveminde, Öland: Mörbylånga, Vestervik.

M. Dansei TEw.

MIG JDS 155 JL IV genes IG

Rare: Gotland: 'Tjeldervik (CLEvE), Klintehamn.

var. elliptica (C. Ag.).

MERIDA SPIS Gen 9:

As I am not quite sure that the form occurring in the

Baltic is that one named by Ag., I give a figure of it in

BESPENSIKS

Rather common: Malmö, Karlshamn, Öland: Mörbylånga,

Gotland: Östergarn (CLEVE), Kalmar, Vestervik, Oskarshamn,

Oxelösund, Roslagen, Åbo. Found in the deep Norrtelje bay

in almost fresh water, but not noticed in the Gulf of Bothnia.

M. Braunii GRUN.

IVER ABN PISETNVA HS Sko Rag

PIN I Re

Not rare: Malmö, Sölvesborg, Kalmar, Öland: Mörby-

långa, Gotland: Östergarn (CLEVE), Oxelösund, Roslagen in

brackish water. NGNtoje in almost fresh water.

var. pumila GRUN.

MIG 0518, JP INVG BER rö

Rather rare: Sölvesborg, Traveminde, Gotland: Öster-

garn, Furusund, Åbo.

NICE Sva on No Diats ps 2305

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 21. 17

Fam. Achnantheae.

Achnanthes Borr ST. VINCENT.

ÅA. longipes AG.

GRUN. Arct. Diat. p. 18.

Very common on greater algae on the coasts of Skåne,

Blekinge and Gotland, not rare in the Kalmar Sound, more

scarcely occurring on the coasts of Södermanland and Upland

and in the Finnish bay, not noticed in the Gulf of Bothnia.

v. constricta GRUN.

Gotland: Östergarn (CL.).

Å. subsessilis AG.

Nnengplbriar op. IST VE DB” XVI fg:s 21 22!

Pillau (ScHum. 1867, p. 44); Traveminde (Ostsee Exp.

1871, p. 177), Malmö, Klintehamn.

ÅA. brevipes AG.

Are Diat. pe 18. VE. DÅ. Bl Pl XXVI, fig:s 1012!

Not common: Traveminde, Malmö, Karlshamn.

A. danica (ELÖGEL) GRUN.

Aret.. Diat. p. 21.

In the Baltic (Arct. Diat.), Helsingfors.

A. lanceolata (BRÉB.) GRUN.

VHS DB: Pl XXVIL fig:s 8—11.

Helsingfors, Visby.

Fam. Epithemie2e.

Epithemia EHB.

E. turgida (EHB.) Körz.

Utterly common in all parts of the Baltic. Never failing

in the black-eclay, etc.

var. Westermanni (E.) Körz.

The most common form.

var. Vertagus (KöTz.) GRUN.

MERSDEBSPR KXXDE fo

Very rare. Traveminde.

E. Zebra (EHB.) Körz.

var. genuina GRUN.

Grus. Verh. Wien 1862, p. 328.

Rare: Upland: Blidö. Subfoss.: Bathing silt from Dalarö.

18 <JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

var. Saxonica (KötTz.) GRUN.

GRUN. 1. cit.

Rare: Rostock, Traveminde, Sölvesborg, Helsingfors.

var. Porcellus Kötz.

GRUN. 1. cit.

Very common everywhere in the Baltic.

var. proboscidea GRUN.

GruUN. Verh. Wien 1862, p. 329; nec GrRun. in VH. D. B.

RTEKENSENE 0)

Not common: Sölvesborg, Roslagen, Vesterbotten: Rathan.

E. Argus Körtz.

MERIDA BY PI CK Ho:s fo

Rare: Gotland: Slite (CLzvE), Roslagen.

E. intermedia HiLsE.

Rare: Upland: Riddersholm.

E. gibba EHB.

var. genuina GRUN.

Grun. Verh. Wien 1862, p. 327.

var. ventricosa (KöTz.) GRUN.

GrRuUN. Verh. Wien 1862, p. 327.

Both varr. very common at the open coast as well as

in bays with almost fresh water. On the contrary var. pa-

rallela GRUN. seems to be quite failing in the Baltic.

E. Sorex Körtz.

Utterly common.

E. gibberula EEB.

var. Musculus K.

Grun. Verh. Wien 1862, pag, 331.

Very varying in size. &L. 0,015—0,05 mm.

Rare: Gotland: Östergarn (CLEVE), Klintehamn, Upland:

Blidö, Traveminde (f. minutissima).

var. rupestris (SM.) GRUN. 1. cit.

Rare: Traveminde.

E. constricta SM.

SM. Syn. Plate XXX, fig. 248.

Very rare: Malmö (CL. & Mörr. Diat. N:o 136), Trave-

miinde.

BIHÅNG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 21. 19

E. baltica SCHUM.

ScHUM. 1862, p. 183, P1. VIII, fig. 5.

Harbour of Pillau (ScHum. 1. cit.). Unknown to me. Is

perhaps E. gibberula EHB. var. producta GRUN.

Fam. Amphore&e.

Amphora EHB.

A. ovalis K.

Rare in the southmost parts of the Baltic: Traveminde.

Grows less rare towards the north, on the open coast and

in deep bays with almost fresh water: Gotland: Östergarn

(CLEvE), Klintehamn, Vestervik, Kalmar, Roslagen.

Å. salina SM.

SM. Syn. Pl. XXXI, fig. 251.

Rare Gotland (CL. & MÖLLER Diat. N:o 86), in the Kal-

mar sound, Roslagen, Helsingfors.

Å. angusta GREG. f. minuta.

SCEMSRA TLL P1 2107 5:51 65, 665 PIIINEfS NIO

About the half as big as Schmidts fig:s.

Very rare: Vestervik.

A. macilenta GREG.

GreG. Clyde p. 38, Pl. IV, fig. 65.

Plate I, fig. 6.

Agrees very well with the sa era given by GREGORY,

except that the strie of the Baltic form are denser, 22—24

in 0,01 mm. From GREGORYS figure it differs by its very

distinet central nodule.

Rare: Oskarshamn, Vestervik, Kalmar, Gotl.: Klintehamn.

A. cymbifera GREG.

GreEG. Clyde p. 54.

I have found only the var. with the punctation of the

strie scarcely visible. Strie 11—12 in 0,01 mm. Repre-

sented in ScHM. Atl. PI. 25, fig:s 33—359.

Rare: Gotland: Östergarn (CL.), Klintehamn, Kalmar,

Vestervik, Roslagen: Blidö and Rådmansö.

Subfossil: not rare in silt from the bottom of peat mos-

ses in Roslagen.

20 =: JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

A. robusta GREG.

Scen. Atl. Pl. 27, fig:s 38—41.

Rare: Södertelje (ScHm. Atl.), Upland: Riddersholm.

Subfossil: Bathing silt from Dalarö.

var. minor Nn. var.

ScHm. Atl. Pl. 27, fig. 38.

121 di0 ne I

Differs from the main species by the indistincetly punctate

strig, 11—13 in 0,01 mm.

Rare: Malmö, Sölvesborg.

Subfossil: Bathing silt from Dalarö, recent silt in the

peatmosses in Roslagen. |

ÅA. stawrophora nov. spec.

Plate Ik Ta

Little, hyaline. Side view eliptical or oval,inner border

of the valve straight or a little incurved. Valve with a

stauros that widens towards the dorsal side. Length 0,014 mm.

Unstriated. Connecting membrane with one longitudinal furrow.

Very rare: Vestervik.

A. sulcata (BRÉB.) GREG.

GreEG. Clyde P1. V, fig. 92. ScHmioT Atl. Pl. 26, figs 46, 47.

Rlater tag skS

Like the figs in ScHMmipTs Atlas, differs from GREGORYS

quoted figure by its very conspicuous central nodule. Striz

very fine.

Rare: Gotland: Slite, Helsingfors, Kalmar, Vestervik.

ÅA. granulata GREG.

Grec. Clyde PI. VI, fig. 96.

Rare: Vestervik, Gotland: Klintehamn.

Å. levis GREG.

GrEG. Clyde Pl. IV, fig. 74. Plate II, fig. 9.

Rare. Gotland: Klintehamn, Vestervik, Kalmar.

Fam. Cymbelle&e.

Cymbella AG.

C. tlanceolata E.

Only in slightly brackish water. Rostock, Vaxholm

(CLEVvE), Rathan (CLEVE).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:o 21. 21

C. cymbiformis K.

ScCHM. Åtl. Plate X, fig. 13.

Rare: Gotland: Tjeldervik, Norrtelje, Helsingfors.

C. parva (SM.).

ScHm. Atl. Pl. X, fig:s 14, 15.

Fresh water species rarely occurring in slightly brackish

water. Harbour of Traveminde (OÖstsee Exp. 1871, p. 177),

Gotland (CL. & Mörr. Diat. N:o 86).

C. Boeckii K.

SCHEMA BIL X7 fos 11.

Gotland: Klintehamn, Helsingfors, Rathan (CL.).

C. Cistula HEMPR.

SORAN fio:s 200120.

Fresh water species that occurs rather commonly as far

to the south as on the shore of Upland and in the Finnish

bay, but only the long var. represented in ScHmM. Atl. Pl. X,

fig. 20. South of Upland it seems to be very rare: The

short form, — ScHwm. Atl. Pl. X, fig. 25 —, I have found

only in a gathering from Rostock.

C. gastroides K.

SCRMARAGE RE INSE os

Fresh water species, in almost fresh water: Rostock.

C. helvetica K.

GRUN. Året. Diat. p. 26.

SOmMÖRATL RRENO TS!

In the Gulf of Bothnia: Haparanda (CL.), Bathan (CL.),

Ångermanland: Näske (CL.). South of it very rare: Blidö,

in the slightly brackish water of Rostock and Traveminde.

C. turgidula GRUS.

ScHwm. Atl. Pl. IX, fig. 25.

In the slightly brackish water at Rostock.

C. affinis K.

NEED IEEB SP Re fis: 9: :

Gulf of Bothnia: Haparanda (CL.), Rathan (CL.), Anger-

manland: Näske (Cr), Helsingfors.

22 —. JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

C. obtusa GREG.

ScHmx. Atl. Pl. IX, fig:s 41—45.

Gotland (Czr. & Mörr. Diat. N:o 386), Klintehamn.

C. pusilla GRUN.

ScHm. Atl. Pl. 9, fig:s 36, 37.

Rare: Gotland: Bogevik (OÖLEVE), Östergarn (Crvz),

Klintehamn, Malmö.

C. salinarum GRUN.

ScHM. Atl. Pl. 9, fig. 28.

Very rare: Helsingfors.

Encyonema K.

E. cespitosum (K.) Su.

Not found in the south part of the Baltic; common in

the Gulf of Bothnia, in the Finnish bay and on the coast of

Roslagen: Rathan (CL.), Helsingfors, Vaxholm, Norrtelje.

Vv. ovata.

SCcEM. Atl. P1. X, fig:s 45, 46.

Helsingfors, Upland: Blidö.

E. prostratum RALFS.

ScHM. Atl. P1. 10, fig:s 64—69.

Rathan (CLEVE), Vaxholm (CL.).

E. ventricosum K.

Haparanda (CL.).

Fam. Gomphonemacee&. i

Gomphonema AG.

G. acuminatum EEB.

In the slightly brackish water at Norrtelje.

G. constrictum PEB.

In the scarcely brackish water at Vaxholm (CL.) and

Norrtelje.

G. montanum SCHUM.

Gotland: Slite (CL.).

G. subtile EEB.

In the Baltic (ScHum. 1862).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 21. 23

G. angustatum (K.) GRUN.

Norrtelje.

G. dichotomum SM.

Rathan (CL.).

var. intricatum (K.).

Rathan (CL.).

G. tenellum K.

Rathan (CL.).

G. olivaceum EHB. var. salinum.

Angermanland: Näske (CL.).

G-. balticum CL.

WERIDAIB. EL. XXV. fig. 24.

Utterly common in all parts of the Baltic.

Rhoicosphenia GRUN.

Rh. curvata (K.) GRUS.

Very common in brackish and in almost fresh water,

especially on greater algae.

Rh. fracta var. baltica SCHUM.

ScHUuM. 1867, P1. I, fig:s 19 a—c.

Very tare. Gotland: Fridhem.

Fam. Naviculace&e.

Navicula BoryY S:t VINc.

N. gentilis DONE.

Dons brit. Diat. Pl AIN fs, 1.

Very rare. Upland: Blidö.

N. major. Körtz.

ScHmM. Atl. P1. 42, fig. 17.

In scarcely brackish water: Rostock, Vaxholm (CL.),

Norrtelje.

N. viridis NITZSCH.

SCHM. Atl. P1. 42, fig. 11.

Rare. Rathan (CL.).

Subfoss.: Upland: recent silt in Blidö.

v. commutata GRUN.

Rare. Kalmar.

Subfoss.: Upland: in alluvial clay from Järsö.

24 —. JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

N. Brebissonir Körtz.

VER, DIBEIBI IMG

Rathan (CL.).

Subfossil: Upland: diatomaceous deposit in Blidö.

N. mesolepta EHB.

GruN. Verh. Wien 1860, p. 520.

According to the exposition of this species given by

GRUNOW (loc. cit.), I refer to it N. Termes EumB., N. bica-

pitata L:prT a o. which are very slightly distinct from one

another.

var. nodulosa (K.) GRUN.

CIN. OG. Eh 9. LAN

Rare: Harbour of Traveminde (Ostsee Exp, 1871, p. 177),

Sölvesborg.

var. constricta GRUN.

N. Termes var. stauroneiformis VH. D. B. Pl. VI, fig. 12.

Norrtelje, Helsingfors, Blidö in Upland.

N. borealis Körz.

Helsingfors in slightly brackish water.

N. appendiculata (AG.) Körtz.

VH. D. B. Pl. VI, fig:s 18—20.

Gotland: Slite (CL.).

N. Pinnularia C1. v. baltica GRUS.

In the Baltic (Arct. Diat. p. 27).

v. subproducta GRUN.

IImöithe Balne (Artev Diats pod).

N. subceapitata GREG. v. stauroneiformis.

NERD SBSPLIVITER2!

Gotland: Tjeldervik (CL.).

N. cruciformis DONE.

Traveminde.

N. hungarica GRUN.

ATCt- Tatt: pe 2

In the almost fresh water of Norrtelje, Haparanda (CL.).

v. humilis (DONK.) GRUN.

ATet ss Diatsip. 20

IN: glopicepsi L:Di Spb: EL IETfSN 25:

Norrtelje with the former, Karlshamn, Haparanda.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 21. 295

N. digitoradiata GREG.

Arct. Diat. p. 32.

Somewhat rare: Malmö, Sölvesborg, Traveminde, Got-

land: Bogevik (CL.), Upland.

Subfoss.: In silty clay from eastern Upland.

N. cyprinus (SM.) GRUN.

Vaxholm (CL.).

N. bothnica GRUS.

Aret. Diat. p. 32.

Ångermanland: Näske (CLr.), Hernösand (Cr. & MÖLL.

Diat. N:o 237), Bathan (CL.), Haparanda (CL1.), Helsingfors,

Karlshamn.

Subfoss.: Upland: in recent silt from Rådmansö.

N. Placentula EHB. var. subsalsa GRUN.

äkrertDiat. pot; MEL DB; Pl VIN ft.

Rare: Helsingfors (little form with 17 striae in 0,01 mm.),

Gotland: Klintehamn.

N. peregrina Kötz.

NEED: P1. VIL fig: 2. | |

Common in all parts of the Baltic: Rathan (CL.), Abo,

Helsingfors, Roslagen, Vaxholm, Gotland: Östergarn (CL.) and

Klintehamn, Karlshamn, Sölvesborg, Kiel (ScHmx. Atl. P1. 47).

var. Meniscus SCHUM.

According to GRUNOW — Arct. Diat. p. 33 — it is com-

mon in the Baltic. I found it only at Helsingfors in almost

fresh water.

N. Menisculus SCHUM.

In the Baltic (ScHum. 1867).

N. rhynchocephala Körtz.

Arct. Diat. p. 33.

Not rare. On the open coast and in bays. Rathan (CL.),

Upland, Helsingfors, Södermanland: Häringe, Dalarö, Got-

land: Östergarn, Klintehamn.

Subfoss.: Bathing slick from Norrtelje, silt in the peat-

-mosses of Roslagen.

v. amphiceros Körtz.

Arct. Diat. p. 39.

ScHM. Atl. Pl. XLVII f. 25:

26 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

As the former. Rathan (CL.), Åbo, Norrtelje, Dalarö,

Gotland: Östergarn (CL.), Klintehamn, Karlshamn, Sölvesborg.

N. oblonga Körtz.

NERSDEB IR ESV ITS SE

In slightly brackish water. Rathan (CL.), Ångermanland:

Näske (CL.), Upland: Rådmansö, Södertelje (CL.), Gotland:

Slite (CL.), Klintehamn, Rostock.

Subfoss.: bathing silt from Dalarö.

N. viridula Körtz.

Arcet. Diat. Pl. II, fig. 35.

Rather common in the Baltic: Karlshamn, Gotland: Slite

(CL.), Klintehamn, Södertelje (CL.), Norrtelje, Helsingfors.

N. radiosa KöÖTz.

Gotland: Slite (Cr.), Klintehamn, Norrtelje.

N. dicephala Körtz.

Rare: Karlshamn, Gotland: Klintehamn, Helsingfors.

Subfossil: In alluvial clay from Wassunda, Upland.

N. gracilis (K.) GRUS.

MISL 105155 Ta MILD äss 0:

Helsingfors, Bråviken, Malmö.

N. scutelloides SM.

In the Baltic (ScHum. 1862).

N. cincta EHB.

VEROD SB SER 14 Vi oe

Rare: Malmö (CL. & Möir. Diat. N:o 107), Gotland:

Bogevik (CL.); Åbo.

v. Heufleri Grun. VH. D. B. P1. VII, fig. 15.

Malmö (CL. & Mörr. Diat. N:o 107), Gotland: Slite (CL.),

Klintehamn, Helsingfors.

v. leptocephala BRÉB.

WIElsDG dB ell WILD fö 0

Klintehamn.

N. cryptocephala K.

MELSDSEB SETS Vane S fossila nde:

Helsingfors, Gotland: Klintehamn.

var. latior nov. var. Plate II, fig. 12.

Valve broadly lanceolate, with capitate ends, striae highly

radiating even at the ends, 22 in 0,01 mm.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 21. 27

Helsingfors, Visby, Klintehamn.

var. exilis (KÖTZ.) GRUN.

MELGTDA B. P1. VIII, fig: 2.

Helsingfors.

N. Thurholmensis nov. spec.

Plate I, fig. 11.

Valve lanceolate, with produced, capitate ends. Striae

very fine, 26 in 0,01 mm., transversal, reaching the median line.

Belongs to the group of Nav. eryptocephala and seems

to stand nearest to N. gregaria DOnKE., but differs by the

capitate ends and the fine, quite transversal striae.

Very rare: At Thurholm near Helsingfors.

N. arenaria DONE.

NOEN ABS RIS VIT) fig: 18:

Sölvesborg, Karlshamn.

N. divergens SM.

Gotland: Klintehamn, a linear form with broad, rounded

extremities. Plate II, fig. 13.

N. limosa K.

NEED ERT eP LX, fo: 18:

Gotland: Slite (CL.), Södertelje (CL.), Rathan (CL.).

N. ventricosa DONE.

DonE. Brit. Diat. p. 74, Pl. XII, fig. 7.

Karlshamn, Kalmar, Gotland (CL. & MöLrr. Diat. N:o 86).

Only in almost fresh water.

N. subdivisa GRUN.

In the Baltic (GRUN. Arct. Diat. p. 29).

N. palpebralis BRÉB.

NIE ESB SEEN XI fer 8:

Very rare. Ystad.

N. elegans SM.

SMS Syn. FLEXVI fs. lad.

Rathan (CL.).

N. amphisbena Borr.

NERD BA PL EES

Harbour of Visby.

Through the great convexity of the valve of this and

the two subsequent species, which scarcely ought to be re-

28 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

tained as separate species, the striae seem to run in a double

bow, and those at the extremities appear running in a direc-

tion opposite those nearer the middle of the valve. Striae

16—17 in 0,01 mm. in all these three forms, thus denser as

in the fo:san MERIDAB

var. subsalina DONK.

NIE DD 95 SPION fo

Helsingfors, Norrtelje, Gotland: Klintehamn, Kalmar. The

fig. 14, Plate II shows a broad from passing into the next.

var. Feneliiz GRUN.

MELSDEIBERIENI Tie

Rathan (CL.), Helsingfors, Gotland: Klintehamn.

N. Holmiensis Ci.

Chin NE IDE 23 Fe LG

In slightly brackish water at Vaxholm (CL.).

N. ovulum GRUN.

In the Baltic (ScHum. 1867).

N. erucicula (SM.) DONE. f. minor.

MISS IDÉ IB IPS OMG es 10

In the slightly brackish water of Bråviken and at Vax-

holm (CL.).

N. erucifera GRUN.

In the Baltic (Scem. Atl. Pl. 46, fig. 50).

N. direéta (SM.).

Pinnularia Sm. Syn. Pl. XVIIL fig. 172.

Kiel (ScHm. Atl. Pl. 47, fig. 5), Karlshamn.

N. distans Sw. ;

Harbour of Traveminde (Ostsee Exp. 1871, p. 177).

N. Cluthensis GREG.

Subfossil: Upland: in silt from Rådmansö.

N. pusilla W.: Su.

NIELS DS 850 FIS RIGA IT

In the Baltic (ScHum. 1867), Gotland: Klintehamn.

N. punetata DONE.

Gotland: Östergarn (CL.), Vaxholm (CL.), Rathan (CL.),

Haparanda (CL.).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 21. 29

N. latissima GREG.

Traveminde.

N. humerosa BRÉB.

NEED SIBA P1 XI, fig20.

Sölvesborg, Gotl.: Östergarn, Harbour of Pillau (ScHumM.

1867).

v.? fuscata SCHUM.

F. Habirshaw in his catalogue refers SCHUMANNS species

to N. humerosa BRÉB., with which it seems to have very

little resemblancc. The striae are much denser and not al-

ternately shortened as in N. humerosa.

In the Baltic (ScHum. 1867).

N. marina RALEFS.

Ve IDEEB. Pl XI, fi 16.

Traveminde, Pillau (ScHum. 1867), Gotland: Klintehamn,

Södermanland: Häringe, Helsingfors.

N. spherophora K.

NIERAID.E IB: PL XIyt 2:

Ringkjöbing (ScHw. Atl. Pl. 49), Södertelje (ScHw. l. cit.).

Subfoss.: Upland: in silt from peatmosses; in shell bed

of Hellsbo kärr in Södermanland.

N. sculpta BE.

ScHmM. Atl. Pl. 49, fig. and

N. bohemica KE.

ScHm. Atl. Pl. 49, fig.

seem to be very slightly distinct from one another and ought

to be united as one species. Both in respect of the outline

of the valve and of the symmetry and extent of the un-

striated area they pass gradually in one another.

Not common. Generally in almost fresh water. Gotland:

Bogevik (CL.), Södermanland: Häringe, Södertelje (CL.), Up-

land: Rådmansö.

Subfoss.: Upland: in silt from peatmosses.

N. cuspidata K.

SMER Syna Re MET Lal MEL DA BIEN XIAN

| In brackish and almost fresh water: Malmö, Karlshamn,

Rostock, Södertelje, (C1.) Upland: Blidö.

N. Smithit BRÉB.

ScHM. Atl. Pl. 7.

30 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

Common but generally only as single specimens, never

in greater masses. On the open coast and floating on the

surface of the sea. Very common in bottom-mud.

Subfoss.: Dalarö bathing silt.

var. levis nov. var. Plate II, fig. 15.

Striae unpunctate. FElse as the main species, varies as

this in outline and in the form of the longitudinal lines.

With the main species, less common.

N. eliptica K.

N. Parmula BrRÉB. in SCHUM. 1867.

In the Baltic (ScHuvm. 1867), Gotland: Klintehamn.

N. didyma K.

DonKr. Brit. Diat.

Occurs as N. Smithii. Traveminde (Östsee Exp. 1871, p.

177), Gotland: Östergarn (CL.), Slite (CL.), Kalmar, Sölvesborg.

N. Bombus (GREG.) DONK.

Donz. B. D. pag. 50, PI. VII, fig. 7.

N. gemina A. ScHm. Atl. Pl. XIII.

Very rare: At Kalmar I found a very small form, quite

resembling the fig. 7 in Scam. Atl. Pl. XIII.

N. Apis (E.) DONE.

DONE. Brit. Diat.

Very rare: Traveminde.

N. Crabro K.

In the Baltic (ScHum. 1867).

N. interrupta (K.) DONE. |

Scarce in all parts of the Baltic: Gotl.: Östergarn (CL.),

Södertelje (CL.), Upland: Blidö, Hernösand (CL.).

Subfoss.: in silty clay from Rådmansö, Upland.

N. hyalina DONE.

IDONK dor VIB ja I Flo lg ät I

Not rare. On open coasts: Öland: Mörbylånga, Vester-

vik, Helsingfors. In bays with almost fresh water: Norrtelje,

Helsingfors (Thölö).

N. Pupula (K.) GRUS.

Gotland (CL. & MöLrr. Diat. N:o 86).

v. bacillarioides GRUN.

ATet Dia pr do.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0O 21. 31

Rare. Upland: Blidö.

Subfossil: Upland: silt from Möja.

N. fusiformis GRUS. v. Ostrearia.

Amphipleura danica (K.) TURP.

In the Baltic (Scrum. 1867).

SCHUMANN, in his list of Prussian Diatoms, 1867, mentions

the following, to me quite unknown species, as occurring in

the Baltic:

. macrocephala SCHUM.

. Sambiensis SCHUM.

Granum Avene SCHUM.

Höralied K-

. Ceres SCHUM.

. Puella SCHUM.

. Trunculus SCHUM.

-. aperta SCHUM.

candida SCHUM. possibly = N. hungarica GRUN.

SATA

Colletonema BRÉB.

C. subcoherens SM.

Fresh water species, found in the Gulf of Bothnia at

Rathan (CL.) and Hernösand (CL.).

Schizonema AG.

? Sch. parvum MENEGE.

NIER SBS RE NN fe: 00, ElatesILofis: d

Frustules without order crowded in the tube. Valve

broadly lanceolate, striae conspicuous (punctate?), in the

middle much, at the ends slightly radiating. Side view

rectangular with obtuse angles.

I have not been able to determine this form surely, but

it seems to be very like the quoted fig. in VH. D. B.

Rare: Vestervik.

Sch. Smithii C. AG.

NEERSKD EIB RINNA o: 00, RI, fSTIG

Frustules arranged in a single row, with the ends reaching

a little at the side of one another. Valve linear-lanceolate,

gradually tapering towards the rounded ends. Striae radiate

in the middle, divergent at the ends, leaving a little unstriated

d2 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

area round the central nodule. Striae 14 in 0,01 mm. L.

0,04 mm., br. 0,009 mm.

Rare: Kalmar.

Stauroneis EHB.

S. Phoenicenteron EEHB.

Norrtelje in almost fresh water.

S. Gregorii RALEFS.

S. amphioxys GREG. Arct. Diat. Pl. III, fig. 64.

Rare: Norrtelje, Karlshamn, Kalmar.

S. anceps EHB.

METER SERIE TVERRS:SKAEDE

Harbour of Karlshamn.

S. salina SM.

WIElS 105 lö TAIS MA ie NG

Södermanland: Häringe.

var. latior nov. var.

Plate III, fig. 21.

Valve broadly lanceolate, with a little produced ends.

Helsingfors.

S. amphoroides GRUN.

Amphora constricta.

Malmö (CL. & Mörr. Diat. N:o 27). In the Baltic (SCHUM.

1867).

S. hyalina nov. spec.

Plate TII, fig. 20.

Hyaline. Valve linear-lanceolate. Stauros linear, reaching

the margin. Striae very fine, only a few ones near the stau-

ros conspicuous. Length 0,067—0,07 mm., breadth of stauros

0.001 mm.

Rare: Kalmar, Helsingfors (common).

S. platystoma EEHB.

Gotland: Östergarn (Aret. Diat. p. 14).

S. Legumen EB. f. minuta.

Gotland (CL. & Mörr. Diat. N:o 86).

Scoliopleura GRUN.

S. Jenneri GRUN.

In the Baltic (ScHum. 1867).

Oo:

[WE

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 21.

Pleurosigma SM.

P. elongatum SM.

AGneb tat. p. 20. VE D. Bi PL XVIII TT

Harbour of Traveminde (Ostsee Exp. 1871

Kalmar, Vestervik, Helsingfors.

P. wstuarit SM.

Malmö (CL. & MörrL. Diat. N:o 136).

v. minutum GRUN.

In the Baltic (ScHum. 1867).

P. strigosum SM.

In the Baltic (ScHum. 1867).

P. Nubecula SM.

In the Baltic (ScHum. 1867).

P, intermedium SM.

In the Baltic (ScHum. 1867).

P. attenuatum SM.

GRUN. Arcet. Diat. p. 54.

Södermanland: Häringe, Helsingfors.

Subfoss.: Furusund bathing slick.

P. Hippocampus SM.

Anett Dia, pyrod sr MEL DÅ B.OPII XX) ös I.

In the harbour of Travemiinde (Os eg. USÖ TBK

P. Fasciola SM.

NEGRER IPA, foS

In the harbour of Traveminde (Östsece Exp. 1871, p.

1TO) Kalmar.

P. acuminatum SM.

In the Baltic (ScHuM. 1867).

P. Brebissonit GRUN.

NERD EBN BLS ART 6

Kalmar.

P. Spenceri SM.

Vaxholm (CL.), Malmö (CL.), Helsingfors.

P. distortum SM.

Wvas Holm) (CI):

SCcHUM. 1867 mentions as occurring in the Baltic the

following to me unknown species:

(2)

34 = JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

P. candidum SCHUM.

P. Scalpellum PRitoH.

P. bistriatum SCHUM.

Endosigma BRÉB.

EE. eximium THW.

MILD 5 Il AKI, Ge 2

Very rare. In slightly brackish water. Upland: Blidö,

Rathan (CL).

Amphiprora EEB.

ÅA. paludosa SM.

WIEG 105 183 12 SOSIa me. 0

Not rare: Gotland: Klintehamn, Kalmar, Vestervik, Sö-

dermanland: Häringe, Helsingfors, Hernösand (CL.), Rathan

(CL.), Haparanda (CL.).

A. duplex DONE.

MIB JD 85 de, SOL me IA NG

Vestervik, Kalmar, Helsingfors.

ÅA. alata EEB.

Harbour of Travemiände (Östsee Exp. 1371, p. 177).

? ÅA. plicata GREG.

GreEG. Clyde PI. IV, fig. 57; Aret. Diat. p. 69.

Frustules deeply constricted; extremities broad, somewhat

rounded; inner margin of the valve forms a double bow.

No longitudinal sulei to be seen on the connecting mem-

brane. Valve lanceolate, acute; transverse striae on the valves

and the connecting membrane 16 in 0,01 mm., consisting of

puncta that also form longitudinal lines, 18 ia 0,01 mm.

Length 0,120—0,130 mm., breadth of the valve 0,019 mm.

I am not quite sure that the form that I have found,

is the true AA. plicata GREG., because the fig. quoted is drawn

in a too little scale and shows the frustule only in front

view. I therefore give a fig. of the Baltic form PI. II, fig. 18.

Rare: Vestervik, Kalmar.

Fam. Amphipleure&.

Amphipleura K.

Å. pellucida K.

NER) DUB IR PISNOvVIR fn

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. , BAND 6. N:O 21. 35

Gotland: Klintehamn, In the Baltic, form sporang. (SCHUM.

1867).

A. rigida K.

In the Baltic (ScHum. 1867).

Berkeleya OREzV.

B. rutilans (TRENT.) GRUN.

var. erinoidea (HARV.) GRUN. Botan. Central-Blatt "7/,, 1880.

Gotland: Slite (CL.).

B. fennica nov. spec.

121 I Og

Little, hyaline. Valve linear-lanceolate with rounded

ends. Striae inconspicuous. Length 0,017 mm., breadth of

the valve 0,003 mm. No thallus found.

Helsimgfors.

Brebissonia GRUN.

B. Boecki EHEHB.

Common in the southern part of the Baltic, less common

on the coasts of Södermanland and Upland, not found in

the Gulf of Bothnia, not rare in the Finnish bay.

Fam. Nitzschie&g.

Nitzschia Hass.

N. punctata (SM.) GRUN.

GRUN. Arct. Diat. p. 68.

Malmö, Upland: Rådmansö, Norrtelje. Common in bot-

tomelay and in silt and silty clay from Upland, in blackelay

from eastern Sweden.

var. elongata SRUN.

In the Baltic (Arcet. Diat. p. 68).

N. navicularis (BRÉB.).

In the Baltic (ScHum. 1867).

N. Tryblionella HANTSCH.

Vaxholm (CL.), Norrtelje.

v. ambigua GRUN.

Arct. Diat. p. 69.

Helsingfors.

36 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

v. Levidensis (SM.) GRUN.

Aret.-Diat.op. 70: MEL DB: PE EVO

Very often constriected in the middle. Striae 12—14, —

denser than is stated in GRUN. Årct. Diat.

Gotland: Östergarn (CL.), Vaxholm (CL.), Helsingfors.

N. angustata SM.

GRUS. Aret. Diat. p. 710.

Freshwater species, sparingly occurring in scarcely brack-

ish water.

Rathan (CL.).

Tryblionella Neptuni SCHUM.

ScHum. 1867, pl. I, fig. 11.

I have not been able to identify this species with any

other one known to me.

In the Baltic (ScHum. 1867).

N. Panduriformis GREG.

In the Baltic (ScHum. 1867).

N. plana SM.

In the Baltic (Scum. 1867).

N. constricta GREG.

In the Baltic (ScHum. 1867).

N. marginatula GRUN. v. genuina.

In the Baltic (GRUN. Arct. Diat. pag. 72).

N. hungarica GRUS.

NERE SEB IEI VIT Ep207

Harbour of Traveminde (Ostsee Exp. 1871, p. 177),

Malmö, Vaxholm (CL.), Gotland: Klintehamn, Helsingfors.

N. apiculata (GREG.) GRUN.

VE DAB. PIL oLVIIT, fo. 207 205 CATE SD TTR

Travemiinde, Gotland: Slite (Cr.), Upland: Blidö, Hel-

singfors.

N. acuminata SM.

Harbour of Pillau (ScHum. 1867).

N. litoralis GRUS. Aret. Diat. p. 79.

Helsingfors.

v. Tergestina GRUN.

Aret. Diat. p. 10.

Södermanland: Häringe.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 21. 37

N. cirecumsuta BAIL.

Arek irat. p. (1.

Not common. In almost fresh water. Södermanland:

Häringe, Södertelje (CL.), Upland: Vaxholm (CL.), Rådmansö.

Subfoss.: diatomaceous deposit at Christianstad.

N. dubia SM.

Inter baltie (CH. Sv. oc N. Diat.).

N. thermalis K.

Rathan (CL.).

v. minor HILSE.

Helsingfors.

N. hybrida GRUN.

lngirket Bale (AretoDiats po dd)5. Gotland; Slite (CE).

N. epithemioides GRUN.

Malmö (CL.).

N. Denticula GRUS.

Rathan (CL.).

N. Scalaris SM.

Sv Sya REX TVI fe. 115:

Sölvesborg, Södertelje (CL.), Vaxholm (CL.), Upland:

Rådmansö.

Never failing in the blackelay, in the silty elay and in

the silt from the peat mosses in eastern Upland, and in the

bathing silt from Norrtelje, Furusund, Dalarö and Ronneby.

N. socialis GREG. v. baltica GRUN.

In the Baltie (Aret. Diat. p. 35).

N. paradoxa (GMEL) GRUN.

Np asalliter, OMC MöLL. . HERA Consp. ps tl:

Not rare in the southern part of the Baltic: Malmö,

Sölvesborg, Kalmar, Gotland: Klintehamn; very rare north

of the Kalmar Sound: Helsingfors.

N. sigmoidea EEB.

Södertelje (CL.).

N. Brebissonti SM.

Slightly brackish water: Kiel (Aret. Diat. p- 91).

N. spectabilis SM.

In the Baltic (ScHum. 1867).

38 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

v. armoricana (K.) GRUS.

Rathan (CL.).

N. Sigma K.

Common. Harbour of Traveminde (Ostsee Exp. 1871,

p- 177), Karlshamn, Kalmar, Gotland: Klintehamn, Norrtelje,

Helsingfors, Åbo.

N. anguillula SCHUM.

In the Baltic (ScHum. 1867).

N. obtusa SM. inel. N. Schweinfurthii GRUN.

: Common. Malmö, Karlshamn, Kalmar, Upland: Blidö,

Angermanland: Näske (CL.), Rathan (CL1.), Gotland: Slite (CL.).

v. lepidula GRUS.

Vesterbotten (Arct. Diat. p. 92).

N. lUlinearis SM.

IRerdnera. (CI)

v. gracilenta GRUN.

"Rathan (CL.).

N. vitrea NORMANN.

VE. Da B3 PI LX VIL £ 105 Atet? Distspneec

Kalmar, Gotland: Slite (Cr.), Klintehamn, Östergarn (CL.).

N. lanceolata SM.

Gotland: Bogevik, f. parva, angusta (CL.).

N. subtilis v. paleacea GRUN.

AED SD E SB RIKS VAL I Ses OO

Helsingfors.

N. Kätgingiana HirsE.

MERTDEIBSIR 1 CEN fi Sssped 20

In slightly brackish water: Kiel (Arct. Diat. p. 97),

Upland: Blidö, Heisingfors.

v. exilis GRUN.

WVIEL 1D3-1B. FIL IORSORAG mes do

Helsingfors.

N. Closterium SM.

Blekinge: Thorhamn, Gotland (Cr. Sv. o. N. Diat.),

Vestervik.

N. reversa SM.

In the Baltic (ScHum. 1867).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:o 21. 39

N. gracilis BRÉB.

Harbour of Pillau (ScHum. 1867).

N. acicularis v. Closterioides GRUN.

nGnebiat. pa. LOL VERSDAIBI PI TNNITE I

The beaks about as long as the middle part of the valve,

bent in the same or opposite direction.

Helsingfors.

Hantschia GRUN.

H. amphioxys (E.) GRUS.

Gotland: Tjeldervik (CL.).

H. virgata Ror.

Upland: Blidö.

Homoeociadia ÅG.

H. filiformis SM.

Harbour of Pillau (ScHum. 1867).

H. biceps SCHUM.

Harbour of Pillau (ScHum. 1867).

H. baltica nov. sp.

Blater me £ 422.

Frustules two and two beside in the tube. V-. lin. with

rounded ends. Length 0,011—0,014 mm., breadth 0,001 mm.

puncta of the keel 20 in 0,01 mm.

Agrees not with any one of SMITHs species; as I have

not seen any disposition of the genus, I do not know if the

species, found by me, is already described.

Rare. Vestervik.

Fam. Surirellee&e.

Surirella TURP.

S. Capronir BREB.

Vaxholm (CL.).

Subfoss.: in the diat. deposit near Christianstad.

S. elegans EEB.

NOD ABP IENSCE fo:

Vaxholm (CL.).

S. striatula TURP.

ScHM. Atl. Pl. 24, fig:s 17—22.

40 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

Harbour of Pillau (ScHum. 1867), Södermanland: Häringe,

Södertelje (CL.), Vaxholm (CL.).

S. ovata K.

ScHM. Atl. Pl. 23, fig:s 95, 96.

Utterly common in the Baltic, save in the southern part,

where it is more scarce. Passes into the following.

S. ovalis K.

ScHm. Atl. Pl. 24, fig:s 1—4.

As the former, but less frequent. Harbour of Travc-

minde (Ostsee Exp. 1871), Gotland, Vaxholm (CL.), Ånger-

manland: Näske (Cr.), Rathan (CL.), Haparanda (CL.).

S. salina SM.

In the Baltic (ScHum. 1867).

S. Crumena BREB.

ScHmM. Atl. Pl. 24, fig:s 7, 8.

In the Baltic (ScHum. 1867), Vaxholm (CL.).

N. angusta KUTz.

WISL ID3 18. JPR IRONI i. sla

Helsingfors.

S. Gemma EEB.

Södermanland: Häringe.

Baltic species are also, — according to SCcHUM. 1867 —:

S. Brightwelli Sm. =S. Crumena BREB.

S. didyma K.

S. baltiea ScHum. Both the last are quite unknown to me.

Cymatopleura SM.

C. Solea Sw.

I Oy IL Ag NG: fo

Not rare on the coast of Upland, Södertelje (CL.), very

rare in the Kalmar Sound. Not found more to the south.

C. elliptica BrRÉB.

IN, Synd Ii AG NE

Only in almost fresh water: Harbour of Travemiinde

(Ostsee Exp. 1871), Vaxholm (CL.), the Värtan near Stock-

holm, Norrtelje.

SCHUMANN mentions also as occurring in the Baltic:

C. elliptica v. hibernica SM.

C. elliptica v fracta SCHUN.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 0. N:o 21. 41

Campylodiscus E.

C. FEchineis KR.

In brackish and in almost fresh water: Harbour of Travc-

minde (Östsee Exp. 1871, p. 177), Vaxholm (CL.),; Södertelje

(CL.), Upland: Rådmansö.

Subfoss.: constantly found in the black-clays of eastern

Sweden, in the silt and silty clay from Roslagen, in the diat.

deposit near Christianstad.

C. Clypeus E.

Occurs as the former. Sölvesborg, Gotland: Slite and

Bogevik (CL.), Södertelje, Upland: Rådmansö.

Subfoss.: as the former, but still more common.

Besides these SCHUMANN mentions as Baltic species:

>. parvulus SM.

Hodgsoniti SM.

7. Stellula SCHUM.

Fam. Synedre&e.

Synedra EHB.

S. radians K.

NESSER IRL TOK EKIENG 2 fi on DL:

'Traveminde (Ostsee Exp. 1871, p. 177), Upland: Blidö.

S. Ulna v. obtusa SM.

NIER SERBIEN VTT 10:

Harbour of Visby. Length 0,175, breadth 0,0085 mm.,

striae 12 in 0,01 mm.

v. splendens K.

Gotland: Slite (CL.), Norrtelje, Bathan (CL.).

IS. delicatissima SM.

MIEEDECBESBL XX NIN fd

Gotland: Slite (CLr.), Rathan (CL.).

S. pulchella K.

This variable species is very common in all parts of the

Baltic from the Sound to the northern part of the Gulf of

Bothnia and in the Finnish bay.

Vv. genuina.

MERLD5B: PI, LI fe: 1;

ery common.

42 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

v. Smithii RALFS.

VERGDEIBESEI ET:

Still more common than the last species.

v. Saxonica (K.) GRUN. |

S. gracilis SM.; VH. D. B. Pl. XLI, fig. 3.

Harbour of Traveminde (Ostsee Exp. 1871, p. 177),

Gotland: Slite (CL. Sv. o. N. Diat.), Klintehamn, Östergarn

(CL.), Vaxholm (CL.).

v. macrocephala GRUN.

WMIEL LD IB Pl Ib 0

Rathan (Aret. Diat. p. 107).

v. lanceolata OM.

NEED SVE SAR Som To

Karlshamn, Gotland: Klintehamn.

S. affinis KÖTz.

Forms belonging to this section are utterly common in

the Baltic. They vary very much. The striae are generally

ahout 14—18 in 0,01 mm., very seldom less than 12 or more

than 18. Thus they generally belong to the true S. affinis

K. (str 12,5—18) and more seldom to S. parva K. or S. ta-

bulata K. These two last mentioned I cannot retain as di-

stinct species, as they are distinguished only by the varying

number of striae. No more can I consider S. fasciculata K.

as a separate species, as it should be characterized only by

somewhat longer striae, but these vary much in length, as

as in density. Generally the more broadly lanceolate forms

have longer striae.

Besides the variation in the striae, we have also to notice

a such one in the outline of the valves. They are broadly

lanceolate, linear-lanceolate, or linear. The valves are gra-

dually tapering into subacute or somewhat capitate ends, or

are produced into longer beaks.

Plate V shows some of the most characteristic forms

that I have found in the Baltic, and shows distinetly enough

that they cannot be divided into separate species. The varr.

I have noticed are:

var. genuina incl. v. acuminata Grun. P1. III, fig:s 23,

205 20 M2ONRI2E

Valves linear or linear-lanceolate, ends not produced,

str. 12—18 in 0,01 mm. Common everywhere in the Baltic.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 21. 43

v. tabulata K. P1. III, fig. 27

Coarser var. with more distant striae, 8—12 in 0,01 mm.

Specimens from Kiel (CL. & Mörr. Diat. N:o 21) have 13

str. in 0,01 mm.

Not common: Kiel (1. cit.), Sölvesborg, Karlshamn, Kal-

mar, Gotland: Östergarn (CL.), Åbo, Helsingfors.

v. fascreulata K. P1. III, f. 24.

Striae 12—14, long, leaving only a narrow line in the

middle of the valve.

Rare. Karlshamn.

v. parva K. Plate III, fig. 30.

Small, slender var., with dense striae, 20 and more in

0,01 mm.

Rare. Ystad, Gotland: Klintehamn, Helsingfors.

Vv. rostrata nov. var. Plate V, fig:s (29), 31.

Slender variety; valve lanceolate, ends produced into

long, capitate beaks.

Rare. Dalarö.

S. Gallionii RABE.

In the Baltic (ScHum. 1867).

S. erystallina AG.

Linear or a little inflated in the middle and at the ends.

The furrows that interrupt the striae, are very distinct. Length

about 0,150 mm., breadth of the valve 0,011 mm., striae 16

in 0,01 mm.

Malmö, Traveminde, Sölvesborg.

Staurosira PEHB.

S. mutabilis SM.

Very common on the coast of Upland and Södermanland,

somewhat rare in the southern part of the Baltic: Sölvesborg,

Karlshamn, Gotland: Östergarn (CL.).

Rhaphoneis EHB.

LR. amplhiceros EB.

In the Baltic (ScHum. 1867).

44 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

Ordo II. Placochromaticre.

Fam. Fragilarie&e.

Fragilaria LGB.

Fr. vitrea K.

Gotland: Slite (CL.).

Fr. pacifica GRUN.

In the Baltic (ScHum. 1867).

Diatoma DC.

D. tenue AG.

GRUN. Verh. Wien 1862, p. 361.

In brackish and almost fresh water. VWVaries as to size

and form of the valve, and density of the striation. Of

GrRUNows (1. cit.) varr. I have to mention:

v. normale GRUN.

K. Bac. Pl. 17, fig. X, 6, 9—14; Grun. Verh. Wien 1862,

p- 262. |

Harbour of Pillau (ScHum. 1867), Gotland: Klintehamn,

Dalarö, Helsingfors, Hernösand (CL.).

v. mesolepta (K.) GRUS.

K. Bac. PI. 17, fig. XVI 1—3; GRUN. 1. cit.

Peene, Travemiinde (GRUN. 1. cit.). ;

v. elongatum LG6B.

GRUN. 1. cit.; VEL D. B. PL Dj fig. 14 ejnsstag

Harbour of Pillau (ScHum. 1867), Gotland: Klintehamn,

Dalarö, Helsingfors, Hernösand (CL.).

v. pachycephala GRUN.

MIEb d05 186 FIS IS sie. Lö.

Vesterbotten (VH. 1. cit.).

D. vulgare Borr.

NEED SER SIR SA Iossp Gt

Dalarö, Hernösand (CL. & Mörr. Diat. N:o 237).

v. lineare SM.

NERV DSIBS BR fors

Dalarö (tending towards the following var.).

Vv. constrictum ÖRUN.

Rare: Upland, Helsingfors, Ångermanland: Näske (CL.),

Haparanda (CL.).

BIHANG TILL K. SV. VET,-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 21. 45

Fam. Tabellariee&e.

Grammatophora EHB.

G. oceanica EEB.

Varies much in the form of the valves, — linear or in-

flated at the middle, — G. nodulosa Grusn. The septa are

generally straight in sideview but often sharply incurved near

their opening. Str. inconspicuous.

Very common south of Åland. Seems not to occur in

the Gulf of Bothnia.

Subfoss.: common in the bottom mud, in black-elay, in

silt and silty clay from Roslagen and in bathingsilt from

Norrtelje, Furusund, Dalarö and Ronneby.

Rhabdonema (K.) SM.

R. arcuatum LGB.

I never found it living in the Baltic, but saw it in pre-

pared slides from Traveminde, Sölvesborg, Karlshamn and

Norrtelje.

Subfoss.: as the last spec.

BR. minutum K.

In the Baltic on 150 fathoms (CL. Sv. o. N. Diat.), Trave-

mäinde, Karlshamn, Sölvesborg.

Subfoss.: as the former.

Striatella AG.

S. delicatula GRUN.

NIE IDA 155 TRI DI OVR eS 0

Very tare: Kalmar.

Fam. Liecmophoree&e.

Liecmophora ÅG.

L. Järgensii K.

UAret Diat pass LO BIESVIN fe 125:

Blekinge (CL. Sv. o. N. Diat.), Kalmar, Gotland (Cr. Sv.

o. N. Diat.).

L. gracilis (K.) Grus.

NEED ENS PY SOOVT, fig: (3:

In the Baltic (Scxum. 1867).

46 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

IL. dalmatica (K.) GRUS.

MET SER SE ELR NOISE Sd

In the Baltic (ScHum. 1867).

DL. ovata (SM.) GRUN.

Väsk 105 85 IPS SON ie

Gotland (CL. Sv. o. N. Diat.).

L. Ehrenbergii (Körtz.) GRUN.

MET SEBS EL NI NVIRIS STO

In the Baltic (ScHum. 1867).

L. Lyngbyei GRUN.

MEBIDSIBSORT KOPVIIE nSae:

In the Baltic (ScHum. 1867).

DL. grandis K.

MIER 105 185 IPS SORWIUL Näe, 2 BD

In the Baltic (ScHum. 1867).

L. paradoxa C. AG.

NEED SB Se VO EO IE

Helsingfors.

L. tineta (AG.) GRUN.

MIG ID3 185 RI SON RDR ene I AL

Gotland: Slite (CL.).

L. tenuis (K.) GRUS.

MEL DT Bi ne

Blekinge: Thorhamn (CL. Sv. o. N. Diat.).

Fam. Cheetoceree.

Cheetoceros EEHB.

C. Wighami BrRicHtW.

Rare. I very seldom found any vegetative frustule:

Vestervik, Kalmar. The sporangial form not rare: Malmö,

Vestervik, Upland.

Fam. Biddulphiege.

SCHUMANN mentions the following species as occurring

in the Baltic:

Zygoceros Balaena EB.

Biddulphia turgida E.

Odontilla polymorpha K.

Amphitetras parallela EEB.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 21. 47

Fam. Eupodiscee.

Actinocyclus PHB.

ÅA. Ehrenbergir RALFS.

Size as large as the marine form.

Gotland: Slite (CL.), Vaxholm (CL.).

Fam. Coscinodisceee.

Coscinodiscus EHB.

C. polyacanthos v. balticus GRUN.

UNGT DT2t: po LI25

Occurring in single specimens throughout the Baltic.

Subfoss.: common in bottomelay. ÖOccurs in blackelay,

in silt from Roslagen and in the bathingsilt from Ronneby,

Dalarö, Furusund and Norrtelje.

C. subsalsus nov. spec.

later of 133.

Disc slightly convex, marked with pearl-like puncta, which

are arranged in irregular concentric and radiating lines. The

pearls a little less dense in the middle than half way to the

margin, become gradually smaller near the margin. Diam. of

the disc 0,035—0,045 mm., pearls 12 in 0,01 mm.

Rare: Upland: Lidö, Norrtelje, Karlshamn.

Subfoss.: Diat. deposit at Sunda in Blidö, Upland.

C. Oculus Iridis EEHB.

Subfossil: alluv. clay from Stentorpa, parish of Wassunda,

Upland.

According to SCHUMANN the following species are found

in the Baltic;

C. radiatus EEB.

C. subtilis EB.

C. excentricus EHB.

Hyalodiscus BaAIL.

H. scoticus (K.) GRUN.

Aret. Diat. P: 116; Podosira hormoides SM.

Marine species, very seldom found living in the Baltic:

Öresund (HerB. Cousp. a Malmö, Sölvesborg (in mud), Karls-

hamn (d:o), Traveminde, Svineminde, Norrtelje in almost

fresh water.

48 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

Subfoss.:in enormous masses in bathingslick from Ronneby,

in silt from the peat mosses in Roslagen.

Diam. 15—30 uw. On all the specimens that I have

examined, I never could trace any sculpture, save the irre-

oularly spotted central umbilicus. Crippled form of Hyalod.

subtilis BAL, that characterises the Arctic Ocean (?)

Cyclotella K.

C. Meneghiniana K.

CL. & Mörr. Diat. N:o 173.

Rather rare in the southern part of the Baltic: Malmö.

More common north of the Kalmar Sound. Common

on the coast of Upland and in the Finnish bay.

C. operculata K.

SM. Syn. PI: V, fig. 48.

Freshwater species occurring in slightly brackish water:

Gotland: Fårön (CL.), Vaxholm (CL.), Norrtelje.

Stephanodiscus.

S. Astrea (EHB.) GRUN.

Cyclotella Rotula Sm. Syn. Pl. V, fig. 50.

In almost fresh water: Traveminde, Södermanland: Hä-

ringe, Norrtelje.

S. Bramaputre PEx.

Unknown to me. In the Baltic (ScHum. 1862).

Fam. Melosirege.

Melosira. AG.

M. Borreri GREV.

SM. Syn. Vol II, pag. 06, Pl I folsa0 d

Only in really brackish water. Rather rare. Öresund,

Travemände, Kalmar, Vestervik, Helsingfors.

Subfossil: Ronneby bathing silt (utterly common).

v. bothnica GRUN. '

Length of the frustule greater in proportion to the

breadth, a little inflexion in the outline of the side of the

valve. Intermediate form to the next spec.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 21. 49

With the main spec.: Malmö, Sölvesborg, Helsingfors,

Hernösand (CL.).

M. Jirgensir K.

M. subflexilis K. Sm. Syn. P1. LI, f. 331.

Very common everywhere in the Baltic.

M. nummuloides DILLw.

MSMasy mn. Vv ok Il op. 30, el LIX, ff. d29.

Not so common as the former species. The Sound —

Gefle, Åbo — Helsingfors. Rare in the Gulf of Bothnia.

M. punctata SM.

SM Syn. PIC LIT, fi 539:

Freshwater species found only in almost fresh water:

Vaxholm (CL.), Norrtelje.

M. varians SM.

SM. Syn. Pl.

As the former: Norrtelje, Helsingfors.

M. crenulata K.

SNSya. ER UI fs JIA.

As the former. Denmark, in brackish water (HEB. Consp.).

M. arenaria MOORE.

SM. Syn. Pl. LII, fig. 334.

Freshwater species: Rostock, Södermanland: Häringe,

Södertelje.

Subfoss.: Upland: in blackelay from Säby, Alunda.

M. Westii SM.

SMsSyntt PIF KI fo Volk IL p. 59.

I never saw it living in the Baltic, but found it im-

bedded in mud at Sölvesborg, Karlshamn, Upland: Rådmansö.

Subfoss.: in bathingsilt from Ronneby, in silt from the

peatmosses of eastern Upland and in silty clay from the

same region.

The subfossil Baltic form measures ouly 9—11 u in diam.,

and thus is smaller in size than the marine form.

M. sulcata EEB.

Orthosira marina SM. Syn. Pl. LIII, fig. 338.

Paralia sulcata CL.

50 JUHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

Common on greater depth in Öresund (Hui. Consp.).

I never found it living in the Baltic but found it in mud

from Sölvesborg and Kalmar.

Subfoss.: bathingsilt from Ronneby.

Among SCHUMANNS Baltic species there are also:

M. campylosira EHB.

M. lineata AG., which are quite unknown to me.

Addendum.

Schizonema setaceum K.

v. polyelados GRUN.

GRUN. in Botan. Centr.-Blatt +7/,. 1880.

NET SHD SAOB SR RONONO Ef 5:

Length 0,034 mm., breadth of the valve 0,006 mm. Striae

17 in 0,01 mm. Central nodule scarcely visible.

Very rare. Helsingfors in slightly brackish water.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 21. 3E

Explanation of the plates.

Plate I.

Fig. 1 a—c. Cocconeis Placentula EHB. v. baltica n. var.

>» 2a,b. Mastogloia lanceolata THW.

3 0: 2 Dansei v. elliptica AG.

> 4 > Braunii GRUN.

5 Ampbhora levis GREG.

6. , macilenta GREG.

2 robusta v. minor n. var.

20 08 > sulcata BRÉB.

2090: , staurophora n. sp.

2010: 3 angusta GREG. f. minuta.

4 RI Navicula Thurholmensis n. sp.

Plate II.

Bie: Na Navicula cryptocephala K. var. latior n. var.

NIER > divergens SM. f. linearis.

14. > v. subsalina DONK. passing into v. Fenzlii GRUN.

30 15: > Smithil BREB. v. levis n. var.

16. Schizonema Smithii C. AG.

> parvum Menegh.

NS Amphiprora plicata GREG.

FOIS Berkeleya fennica n. sp.

52 — JVHLIN-DANNFELT, ON THE DIATOMS OF THE BALTIC SEA.

Plate III.

TSN20: Stauroneis hyalina n. spec.

NR > salina SM. v. latior n. var.

SEND: Homoeocladia baltica n. sp.

220: Synedra affinis K. v. genuina GRUN.

> 24. > > v. fasciculata K.

2226 > > v. genuina GRUN.

JRR G > > v. tabulata K.

20 20. > 2 v. genuina GRUN.

20451. > 2 Vv. rostrata n. var.

30. 3 > v. parva K.

SE EA > > v. genuina GRUN.

BLA Coscinodiscus subsalsus n. sp.

Plate IV.

Bottom-specimen-catcher invented by TH. ARWIDSSON.

v. Vet. Akad. Hanäl. Bd.6 N

(ö)

til

Hang

AE = —— 5 —

VUNann

HTT

TTR

olm.

anceolat

ckh

ter, Stor

M.l

tautrophor:

ach

(NS

ith.W

Vv. var. eliptica. 5

hön

SP-

lata

;lmensi

LAT

ir MINOO

Mastoglota

bustia v

ta. 11. Navicula Thurhe

A.ro

macilenia Greg.

sta Greg f. min

nsu

10: Å. a

1 Cocconeis Placentula

4 pt - a SG NN kh

dökaa

börd ” bön, SAR -

så Or t Då MY Ne Å Ke

Plate T.

salina Donk

ter, Stockholm .

rvunn Meneon. 18 Am.

[15]

hk r

= i

3 i

= >

rd u2

hisbaena Bory v. sub

1 h. på

Schizonema Smithit C. Ae.

14 N amp

fas

ergens

| 7 |

IM |

ATVi

Or NE -

35 TT Ad

IAEA CE

latior. 13

P-

[bro

d Handl. Bd.6 N

(ol

[0]

Bihang tll K.5v Vet Ak

v. Ia

Db Vv. Iae

erkeleya fenni

RTR

10.

phiprora plicata Greg.

(= CS O0005s8",;

30090 80053 2

00900 00803

SNLDVO00290 o

000098 00 000

[Sj SPELL STEN

00 70000 OA

[3 FORSKAR

00 Öv

CEC SO 0005 BIG og 2

080008 0000 2.2

Oo o

PIOSAO RO er

[RC

Oo Oo

J0M

300

ESA

E 1200

Niss Kv. f0S

v. fasci

(

Homo2

QTTN

OSCINOdiIsScUS Sub

: ocladia baltica 1 sp. 23,5

27. S.vattinis Kv. tabulata. 20 31.4

ISA

Lith W. Schlachter, 5

us in. Sp

holm

Bihang till K.Vet. Akad. Hand. Ba.6 N221

Bottom Specimen Catcher

Inrwerted by

Y TR. ATWIOSSÖT

| Chief of the Hydrographac Department

Stockholm.

KE STA VLENMIS men non

Scale 5

Plate IV.

Se Going ZUR AARITITEA.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET. AKAD. HANDLINGAR. Band 6. N:o 22,

DIE DURCH EINEN

KONSTANTEN STROM IN DEN NERVEN

HERVORGERUFENEN

VERÅNDERUNGEN DER ERRECGBARKETT,

MNITTELS MECHANISCHER REIZUNG UNTERSUCHT

VON

Dr ROBERT TIGERSTEDT.

MIT ZEHN TAFELN.

MITTHEILUNG VOM PHYSIOLOGISCHEN LABORATORIUM DES CAROLINISCHEN INSTITUTS IN STOCKHOLM

DER KÖNIGL. SCHWEDISCHEN AKAD. DER WISS. VORGELEGT DEN 12 APRIL 1882.

STOCKHOLM, 1882.

KON IGS Tr. CF BILOFKOTSRIV CIKSENBORBRTT

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

In seinen berähmten »Untersuchungen iiber die Physiologie

des Elektrotonus> unterzog PFLÖGER im Jahre 1859 die durch

einen konstanten elektrischen Strom in den Nerven hervor-

gerufenen Erregbarkeitsveränderungen einer experimentellen

Priäfung, welche durch die in der mannigfachsten Weise ab-

geänderten Versuchsanordnungen und die vollendete Experi-

mentalkritik zu allen Zeiten fur ähnliche Untersuchungen als

Muster dastehen wird. Als Präfungsreiz wandte er theils

den konstanten Strom, theils den Induktionsschlag, theils auch

chemische Reize an. Die wichtigsten durch diese Unter-

suchung festgestellten thatsächlichen Verhältnisse sind in

grösster Kiärze folgende.

In der Gegend vom positiven Pol des Stromes ist die

Erregbarkeit des Nerven sowohl extrapolar wie intrapolar

vermindert. Diese Verminderung erreicht erst allmählich ihre

definitive Grösse, indem sie die ersten Augenblicke nach der

Schliessung des Stromes noch nicht so stark ist, wie später-

hin. Bei der Öffnung des Stromes tritt ebendaselbst eine

vermehrte Erregbarkeit ein, die längere oder kärzere Zeit

fortdauern kann. In der Gegend vom negativen Pol des

Stromes ist die Erregbarkeit des Nerven sowohbl extrapolar

wie intrapolar erhöht. Diese Zunahme tritt augenblicklich

ein, sobald die Kette geschlossen worden ist. Beim Öffnen

derselben zeigt sich bei sehwachen und mittelstarken polari-

sirenden Strömen eine verminderte Erregbarkeit, welche

jedoch nach einer äusserst kurzen Dauer einem, längere oder

kärzere Zeit fortbestehenden Stadium erhöhter Erregbarkeit

weicht. An den Polen ist die Veränderung der Erregbarkeit

am grössten, und von dort aus nimmt dieselbe sowohl extra-

polar wie intrapolar ab. Je grösser die Stärke des polari-

sirenden Stromes ist, desto grösser ist auch die Veränderung

der Erregbarkeit und iber um so grössere Nervenstrecken

4 TIGERSTEDT, ERREGBARKELTSVERÄNDERUNGEN DER NERVEN.

verbreitet sie sich extrapolar. Intrapolar dehnt sich die Ver-

minderung der Erregbarkeit bei vermehrter Stärke des polari-

sirenden Stromes auf immer grössere Strecken aus, oder m.

a. W. der Indifferenzpunkt wandert bei erhöhter Stromstärke

allmählich von dem positiven Pol nach dem negativen zu.

Je grösser der Abstand zwischen den BElektroden ist,

iber um so grössere Strecken des Nerven verbreitet sich die

extrapolare Veränderung der Erregbarkeit; die intrapolare

Strecke verhält sich völlig gleichförmig ob der Abstand

zwischen den Elektroden länger oder kärzer ist.

Zur Prifung der örtlichen Erregbarkeitsveränderungen

in der intrapolaren Strecke bediente sich PFLÖGER chemischer

Reize; nur ihre totale Erregbarkeit untersuchte er mit Induc-

tionsschläge. Er sah nämlich davon ab, die Veränderungen

der Erregbarkeit zwischen den HElektroden auf gewöhnliche

Weise mit scharf lokalisirten elektrisehen Reize zu erfor-

schen, aus Furcht vor Stromesschleifen zwischen den Strom-

bahnen des konstanten und des Präfungsstromes.

Eine wichtige, wenn auch nicht unerwartete Ergänzung

zu PFLÖGERS Resultaten wurde zwei Jahre nach dem Erschei-

nen seines Werkes durch eine unter seiner Leitung von

ÖBERNIER ausgefiihrten Untersuchung gewonnen, die durch di-

rekte Versuche ergab, dass auch bei Anwendung von starken

polarisirenden Strömen (6—38 Groves) in den ersten Augen-

blicken nach der Oeffnung der Kette eine recht bedeutende

Verminderung der Erregbarkeit am negativen Pole vorhan-

den ist. ")

Aber schon vorher hatten gegen die Richtigkeit von

PrLöGERS Resultaten Angriffe begonnen, — Angriffe, welche

seitdem im Laufe der Zeit fortwährend wiederholt worden

sind, bald von diesem, bald von jenem Forscher. Das eigen-

thämlichste ist jedoch, dass alle Diejenigen, die solchermassen

gegen PFLUGER auftraten, bis auf wenige Ausnahmen, ihre

widerlegenden Versuche nicht annäbernd mit derselben Sorg-

falt ausfähbrten, wie es sich PFLÖGER hatte angelegen sein

lassen. Auf sie alle findet deshalb mit Recht Anwendung,

was MEISSNER iiber einen der ersten Gegner sagt: »Da PFLÖGER

alle seine Ausspräche auf Untersuchungen mit jeder wirk-

samen Art der Reizung griändete, so darf man von einer

!) OBERNIER, Archiv fär Anatomie und Physiologie, 1861, 5. 268—278.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22. 5

Controle, die darauf gerichtet ist, jene Ausspriäche als zum

Theil unhaltbar nachzuweisen, verlangen, dass sie auf der

gleichen Basis, unter Anwendung gleichfalls aller Arten der

Reizung gefihrt sei». !)

Zu dieser Kategorie von Arbeiten missen wir die von

SOHIFF ”), BUDGE ”), VALENTIN ”), SCHIFF und HERZEN ?) und

LAUTENBACH ") zählen.

Hier sind Metallelektroden anstatt unpolarisirbarer ange-

wandt; keine Vorsichtsmassregeln werden erwähnt, die ge-

troffen worden wären, um zu verhindern, dass Stromesschlei-

fen aus dem einen Kreise in den andern einbrechen konnten;

an demselben Nerven sind Versuche derart ausgefiährt wor-

den, dass die Richtung sowohl des polarisirenden als die des

Präfungsstromes in dem Nerven vielfach umgekehrt wurde;

EES. CW

Unter solcehen Umständen haben bestimmte, eindeutige

Resultate nicht gewonnen werden können. SOoHIFF erklärt

auch: »die Auffuhrung aller ziemlich gleichförmigen Versuchs-

resultate wirde nur als ein wirrer Wust erscheinen»>. ")

Ebensowenig wie die erwähnten Arbeiten PFLöÖGErRs Re-

sultaten wirklichen Eintrag thun konnten, wurden diese durch

die widersprechenden Ergebnisse umgestossen, welche man

durch Versuche an lebenden Menschen gewonnen hatte. FICK

fand keine Veränderung in der Erregbarkeit der Nerven, die

durch den konstanten Strom hervorgerufen worden wäre >).

EULENBURG bestätigte die Gesetze PFLÖGERS ”); ERB erhielt

Anfangs ganz entgegengesetzte Resultate !?), aber von HELM-

HOLTZ darauf aufmerksam gemacht, dass dies wahrscheinlich

MEISSNER, Bericht iber die Fortschritte der Anatomie und Physio-

logie, 1863... Leipzig 1864, S. 359.

?) SCHIFF, Lerbuch der Nervenphysiologie, Lahr 1858—59, S. 94.

3) BUDGE, Archiv fir patholog. Anatomie, XXVIII, 1863, S. 282—301.

?) VALENTIN, Die Zuckungsgesetze des lebenden Nerven und Muskels,

Leipzig 1863, S. 14, 65—86; — Physiologische Pathologie der Ner-

ven I, Leipzig 1864, S. 134—135; — Zeitschrift fär Biologie, VIII,

1872, 5. 210—-238; — Moleschotts Untersuchungen, XI, 1873, S. 169—

181; — Zeitschrift fir Biologie, X, 1874, S. 153—176.

?) SCHIFF und HERZEN, Moleschotts Untersuchungen, X, 1867, S. 430

—446.

6) LAUTENBACH (unter SCHIFFS Leitung), Archives des sciences physi-

> ques et naturelles, nouvelle période, LVII, 1877, S. 88—99.

7) SCHIFF, Moleschotts Untersuchungen, X, S. 436.

3) FiCE. Medicinische Physik, Zweite Auflage, 1866, S. 377.

2?) EULENBURG, Deutsches Archiv fir klinische Medicin, III, 1867, 8.

117—142.

!0) ERB, ib. III, 1867, S. 271—273 und 513—524.

6 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERÄNDERUNGEN DER NERVEN.

durch eine besondere Stromverzweigung in dem unverletz-

ten Menschenkörper veranlasst sei, wiederholte er seine Ver-

suche !) und erzielte nun Resultate, die mit denen von

PFLUGER und EULENBURG vollkommen iibereinstimmten. Da-

gegen gelangte RUNnGE”) zu ganz entgegengesetzten Resul-

taten. Es därfte jedoch ziemlich einleuchtend sein, dass die

komplicirten, ja sogar uniibersehbaren Leitungsverhältnisse

in dem lebenden Menschenkörper eine bedeutende Verschie-

denheit von den Resultaten verursachen missen, die sich auf

Versuche mit auspräparirten Nerven stätzen, und dass Resul-

tate dieser Art nicht als Beweise gegen PFLöGER heran-

gezogen werden können — wobhl zu beachten — so fern es

sich um die Frage handelt, wie die normale Erregbarkeit

eines Nerven durch einen konstanten elektrischen Strom ver-

ändert wird und nicht um Etwas anderes.

Wichtiger als diese Untersuchungen sind die von Bi-

HARZ und O. NAssE, MUNK, GRUNHAGEN, WUNDT, HERMANN und

BERNSTEIN. Dieselben sind mit aller der Sorgfalt ausgefihrt,

wie es Versuche dieser Art erfordern. Sie bekräftigen auch

in allen wesentlichen Theilen PFrLröceErs Resultate, aber sie

bezwecken zugleich, dieselben theils zu ergänzen, theils zu

berichtigen, oder den von ihm gefundenen Thatsachen eine

andere theoretische Deutung zu geben. Hin kurzer Uber-

blick iiber dieselben wird ihre Bedeutung darthun.

Unter Anleitung von Du Bors REYMOND priften BILHARZ

und O. NASSE mit mechanischen Reize PFLUGERS Gesetze ”). Zu

diesem Zwecke bedienten sie sich des Tetanomotor HEIDEN-

HAINS. Die Steigerung oder Verminderung des durch den-

selben erzeugten Tetanus bei Schliessung eines in bestimm-

ter RBichtung gehenden konstanten Stromes galt als Probe

der hierbei auftretenden Veränderungen der Erregbarkeit.

Allerdings griff der Prufungsreiz den Nerven höchst be-

deutend an; der Nerv wurde während 6 Sekunden ohne Un-

terbrechung gehämmert, und nach jeder Reizung hatte er 1

bis 2 Minuten sich zu erholen; doch hielt er in den meisten

Fällen nicht mehr als 6—38 auf einander folgende Reizungs-

versuche aus. So viel aus der kurzen Beschreibung der V er-

!) ERB, ib. III, 8. 525—528.

2) RUNGE, ib. VII, 1870, 8. 356—384.

3) BILHARZ und O. NaAssE, Archiv fär Anatomie und Physiologie, 1862,

S. 66—83.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:0O 22, (

fasser zu ersehen ist, schickten sie in jeder Serie von Ver-

suchen den polarisirenden Strom in derselben Richtung durch

den Nerven.

An frisehen Nerven konstatirten sie bei diesem VWVer-

fahren die vollständige Richtigkeit von PFLÖGERS Gesetzen.

Am positiven Pol verminderte sich der durch den Tetano-

motor hervorgerufene Tetanus, am negativen Pol vermehrte

er sich, sobald der polarisirende Strom geschlossen wurde.

Bei weiter fortgesetztem Versuch trat das umgekehrte Ver-

hältniss ein; erst zeigte sich beim Schliessen des Stromes

keine Veränderung und nach weiterer Einwirkung des me-

chanischen Reizes lieferte die Schliessung des Stromes gerade

das entgegengesetzte Resultat, d. h. am positiven Pol eine

Verstärkung und am negativen eine Schwächung des Teta-

nus. Ganz dasselbe Resultat erhielten die Verfasser auch,

wenn sie mit chemischen Stoffen den Nerven lokal zerstör-

ten. Später fand BILHARrz "'), dass auch eine andere Misshand-

lung des Nerven, z. B. durch sehr starke konstante Ströme,

glihender Draht in der Nähe des Nerven u. s. w., zu der-

selben Abweichung von PFLUGERS Resultaten V eranlassung gab.

Aus dem kurzgefassten Bericht, den die Verfasser iber

ihte einzelnen Versuche veröffentlicht, ist nicht zu entneh-

men, worauf diese Abweichungen beruhen. Sie können je-

doch nicht gegen die PrröGEr'schen Gesetze sprechen, denn

frisehe Nerven zeigten, wie die Verfasser ausdricklich her-

vorheben, völlige Ubereinstimmung mit denselben, und dann

kann den Abweichungen, welche die in der erdenklichsten

Weise gemisshandelten Nerven aufweisen, natirlich keine

Bedeutung beigemessen werden.

Im iibrigen ist der Nerv ein so zartes Organ, dass wir

nur mit der grössten Vorsicht Schlässe ziehen dirfen aus

den Erscheinungen, die er nach einer groben Misshandlung

darbietet, und nun kommt noch dazu, dass bei den Unter-

suchungen iber die von einem konstanten Strom im Nerven

bewirkten Veränderungen eine Menge Fehlerquellen auch

die best aufgestellten und aufs genaueste durchdachten Ver-

suche leicht träben können.

Einige Jahre später trat H. MUNK mit Bedenken gegen

PFLÖUGERS Resultate auf, und zwar auf Grund dessen, dass

1) BILHARZ, Archiv för Anatomie und Physiologie, 1862, S. 84—989.

lo) TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERAÄNDERUNGEN DER NERVEN.

dieser bei seiner Untersuchung den inneren sekundären Wi-

derstand in den Nerven nicht beachtet habe. Von dem

grossen Werk, in welchem MUNK seine Versuche und seine

neue Auffassung darlegen wollte, ist nie mehr als der erste

Theil erschienen, welcher Untersuchungen iber den sekun-

dären Widerstand in den Nerven bringt”'). Die Frage von

den Veränderungen der Erregbarkeit, die durch den kon-

stanten Strom hervorgerufen werden, behandelt MUNK dem-

nach nur in einer vorläufigen Mittheilung ?). Als er in die

Strombahn einen so grossen Widerstand einschaltete dass

die beim Versuch auftretende Veränderungen des Wider-

standes dabei nicht mehr in Betracht gezogen werden konn-

ten, so kam er auch zu ganz anderen Resultaten als PFLÖGER.

Diese und die theoretische Anschauung, zu welcher er gelan-

gen ist, fasst er in folgende Worte zusammen: »Die Erre-

gung des Nerven in Folge des elektrischen Stromes ist be-

dingt einmal durch die Fortfihrung der Nervenflässigkeit

unmittelbar durch den Strom und sodann auch durch die

Flässigkeitsräckkehr zu den vorher an Flissigkeit verarmten

Nervenstellen, nach der Unterbrechung des Stromes» .

»Die Muskelzuckung wird in Folge einer gegebenen Bewe-

gung der Nervenflussigkeit durch eime bereits vorhandene

Bewegung der Nervenfluässigkeit vergrössert, wenn die letz-

tere Bewegung der ersteren gleich geriehtet, verkleinert,

wenn die letztere Bewegung der ersteren entgegengesetzt

gerichtet ist.»

Also zeigte sich nach MUNK am negativen Pol eines ab-

steigenden Stromes extrapolar, die Erregbarkeit bei geschlos-

sener Kette erhöht fir einen absteigenden, und herabgesetzt

fär einen aufsteigenden Präfungsstrom, u. s. w.

Eine Beurtheilung dieser Resultate ist natirlicherweise

unmöglich, da MUNK fir dieselben keine Beweise beigebracht

hat. In seiner Kritik PFLÖGERS hat er ausserdem ganz und

gar iäbersehen, dass dieser auch vermittelst chemischer Rei-

zung dieselben Resultate gewonnen, wie bei der Prifung

durch elektrische Reize; ebensowenig beriäcksichtigt er, dass

BILHARzZ und O. NaAssE auch bei mechanischer Reizung an

frisehen Nerven dieselben bestätigt gefunden. Unter solehen

!) H. MUNK, Untersuchungen iber das Wesen der Nervenerregung 1,

Leipzig 1868.

2?) H. MUNE. Archiv fir Anatomie und Physiologie 1866, S. 369—390.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD HANDL. BAND 6 N:O 22. 9

Verhältnissen können diese Resultate nicht als beweiskräftig

anerkannt werden.

Unter Beachtung aller möglichen Sorgfalt und Genauig-

keit untersuchte MERMANN ') die Veränderungen der Erreg-

barkeit, hauptsächliceh in der intrapolaren Strecke, in der

Absicht, die Richtigkeit des durch seine Untersuchung des

Aktionsstromes bei polarisirten Nerven aufgestellten Satzes

zu priäfen: »Die Nervenerregung nimmt beim Ubergang zu

stärker positiv oder schwächer negativ polarisirten Nerven-

stellen an Grösse zu, in den eutgegengesetzten Fällen nimmt

sie ab.» In der Einleitung zu seiner Abhandlung lenkt er

die Aufmerksamkeit auf emen Umstand, der an und fär sich

klar genug, aber sonderbarer Weise von vielen Forschern

dieser Richtung iibersehen worden ist, nämlich dass mit der

Steigerung der Stärke des Präfungsreizes der Einfluss des

konstanten Stromes auf die Erregbarkeit des Nerven plötz-

lich verschwindet, und zwar bei der Stärke, die an und fir

sich eine maximale Muskelzuckung hervorruft. Bei einer

solehen Stärke kann die Muskelzuckung durch den Katelek-

trotonus nicht mehr wachsen, da sie ja schon an sich selbst

maximal ist; auch ist deren Verminderung durch den An-

elektrotonus schwach und verschwindet bei einer Stärke des

Reizes, die nur unbedeutend den Grad ubersteigt, bei wel-

chem die maximale Zuckungen eintreten.

Weiterhin berichtet HERMANN in seiner Abhandlung iber

die Untersuchungen, durch welche er seinen Satz bekräf-

tigen und PFLÖGER widerlegen will, das heisst nicht dessen

Versuche, sondern nur die teoretische Erklärung derselben.

Ich ibergehe hier einen von HERMANNS Versuchen, von dem

er später selbst gefunden ?), dass er auf einen Fehler in der

Aufstellung desselben zurickzufihren ist, und will nur von

den iibrigen Mittheilung machen.

Diese zielen darauf ab zu beweisen:

1.) dass wenn der polarisirende Strom sammt den Reiz-

stellen ohne dass sonst etwas verändert worden, dem Muskel

genähert wird, eime Verminderung der Wirkung des polari-

sirenden Stromes fär jeder unterhalb des Indifferenzpunktes

ängebrachten Reizung erfolgt, wogegen seine Wirkung fär

jeder oberhalb desselben applicirten Reizung verstärkt wird.

1!) HERMANN, Archiv fir die ges. Physiologie, VII, 1873, S. 323—364.

2?) HERMANN, ib. VII 1873, S. 497—498.

[

10 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERÄNDERUNGEN DER NERVEN.

2.) dass an hoch oben liegenden Reizstellen ein Nähern

des polarisirenden Stromes an den Muskel erst von einer

Verminderung, und dann von einem Zunehmen der Einwir-

kung auf die Erregbarkeit begleitet ist;

3.) dass bei starken polarisirenden Strömen eine Hem-

mung an dem negativen Pol stattfindet; wenn die Erregung

diese zu uberschreiten hat, misste also die Muskelzuckung

ausbleiben und dies somit bei aufsteigendem Strom bei Rei-

zung extrapolar, und bei absteigendem Strom bei Reizung

intrapolar. Der letzterwähnte Fall sollte dann ein wirkliches

Experimentum crucis gegen PFLUGERS Anschauung abgeben.

Die beiden ersten sind es nicht, weil auch andere Umstände

auf dass Resultat von Einfluss sein könnten, obwohl solche

Ersecheinungen aus PrLÖcGerRs Theorie nicht vorauszusehen

sind.

Die zum Beweise von 1) angestellten Versuche glickten

vollständig; bei der Annäherung des festen Systemes der

Elektroden an den Muskel, ergab sich, dass bei aufsteigen-

dem Strom die katelektrotonischeV erstärkung der Zuckung grös-

ser und deren anelektrotonischeVerminderung geringer wurde,

wie auch, dass beim absteigenden Strom sich das Verhältniss

umkehrte. Bei intrapolarer Reizung fand HERMANN bisweilen

in der oberen Reizstelle eine Abnahme, und an der niederen

eine Zunahme der Muskelzuckung. Dieses, welcher dann

wirkliceh ein entschiedener Beweis gegen PFLÖGErs Theorie

sein wirde, lässt sich jedoch dahin erklären, dass es auf

dieselbe Fehlerquelle zuräckzufiihren ist, wie die oben an-

gedeuteten Versuche, nämlich auf das Vorhandensein der

Nervenzweige zum ÖOberschenkel, wodurch in der oberen

Lage des Elektrodensystemes der wirkliche Indifferenzpunkt

tiefer gegen den wunteren Elektroden rickte, als wenn das

Elektrodensystem näher an den Muskel geschoben wurde.

Bestimmte Ergebnisse zum Beweise von 2) erzielte HER-

MANN nicht. Dagegen fand er bei den Versuchen, die er an-

stellte, um Beweise fir 3) zu erhalten, sehr richtig, dass bei

starken Strömen die Muskelzuckungen abnahmen und ganz

aufogehoben wurden, wenn die Reizung den negativen Pol zu

iberschreiten hatte. Beim aufsteigenden Strom less sich

dieses aus PFLUGERS Theorie erklähren durch die Hemmung

am positiven Pol, aber diese Theorie konnte unmöglich Auf-

schluss geben, warum durch einen absteigenden Strom die

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22, Jil

Wirkung eines in der Nähe des negativen Pols angebrachten

Reizes vermindert oder aufgehoben werden sollte. Dazu kam

noch, dass FMERMANN am positiven Pol eines aufsteigenden

Stromes, intrapolar, nur bei mittelstarken Strömen eine Ver-

minderung der Wirkung des Reizes fand, bei sehwachen Strö-

men dagegen eine Verstärkung desselben erhielt. Angaben

äber die Stärke des polarisirenden Stromes, wie uber den

Abstand zwischen den Elektroden desselben und denen des

Priäfungsstromes fehlen allerdings in HERMANNS Abhandlung,

aber die von ihm entdeckten Thatsachen sprechen jedoch

bestimmt gegen PrLöÖGErs Theorie, und lassen sich nach

dieser gar nicht erklären, sofern man nicht annimmt, dass

die intrapolaren Prifungselektroden den resp. Polen nicht

nahe genug gewesen, um auch bei ganz schwachen Strömen

in die anelektrotonische Strecke zu liegen, sowie dass bei

starken Strömen der Anelektrotonus iber ihren Platz ge-

griffen, obwohl sie ziemlich nahe dem negativen Pol lagen.

Dieges kann natärlich ohne neue Versuche nicht entschieden

werden, zum allerwenigsten, wenn wir keine detaillirten An-

gaben haben, an welche wir uns halten könnten.

Kurz nach HERMANN nahm BERNSTEIN die Behandlung

dieser Frage auf.) Er wandte maximale Induktionsschläge

an und untersuchte mit Hilfe dieser die Veränderung der

Erregbarkeit in der Strecke zwischen dem polarisirenden

Strom und dem Muskel. Er räckte die Präfungselektroden

so nahe wie möglich an den unteren Elektroden des polari-

sirenden Stromes; dagegen war der Abstand zwischen den

Elektroden des letzteren ziemlich gross, nämlich 25 Milli-

meter. Die Stärke desselben war ganz bedeutend, und zwar

von 4 Daniell mit 10,000 Rheokordeinheiten als Neben-Lei-

tung bis zu vollen 6 Groves. Er fasst das Resultat seiner

Versuche wie folgt zusammen: »Wenn ein konstanter Strom

durch den Nerven fiesst, so ist am positiven Pole die Aus-

lösung der Erregung erschwert, so dass schwache Reize

eine geringere Wirkung ausiben als im normalen Zustande;

aber das Maximum der Erregung, welches durch starke Reize

hervorgerufen werden kann, wird grösser. Dagegen ist am

negativen Pol die Auslösung der Erregung erleichtert, so

dass schwache Reize stärker wirken; aber das Maximum der

!) BERNSTEIN, Archiv fir die gesammte Physiologie, VIII, 1874. S&S.

40—60.

12 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERÄNDERUNGEN DER NERVEN.

Erregung, das durch starke Reize ausgelöst werden kann,

wird kleiner». Durch eine nähere Erörterung seiner Resul-

tate suchte BERNSTEIN die Ubereinstimmung derselben mit

PriLÖGERs Theorie darzulegen, und hob ausdricklich hervor,

dass sie keineswegs mit deren Hauptpunkten im Widerspruch

ständen, sondern vielmehr eine Bestätigung derselben bildeten.

Gegen BERNSTEIN trat bald HERMANN auf !). Er hatte

BERNSTEINS Versuche wiederholt, ohne dass es ihm jedoch

gelungen war, seine Resultate zu konstatiren, und er vermu-

thete deshalb, dass dieselben sich auf eine mangelhafte Isola-

tion grändeten, indem starke Ströme durch die Leitung in

der feuchten Kammer leicht genug zum Theil den Weg

zum nächsten Elektroden des Präfungsstromes nehmen könn-

ten und deren Richtung somit umkehren misste. Zur nähe-

ren Kenntniss der hierdurch hervorgerufenen Controverse wird

auf die bezäglichen Quellen verwiesen. ”)

Alle die Untersuchungen, äber welche ich bisher berich-

tet, sind in den Hauptziägen nach derselben Versuchsmethode

vorgenommen worden. Von cinem neuen Gesichtspunkte aus

suchten ungefähr zu gleicher Zeit WUNDT und GRUNHAGEN

die Frage zu beleuchten.

Unabhängig von einander hatten diese Forscher sich

vorgenommen, die Erregbarkeit des Nerven während der er-

sten Augenblicke SOON der Öffnung und Schliessung des

polera en Stromes zu priäfen. WUNDT ?) bediente sich

zu diesem Zwecke des Pendelmyographion und liess den

Priäfungsreiz eine ganz kurze, genau gemessene Zeit nach

der Öffnung oder Schliessung des polaristie die Stromes

wirken. Das Hauptsächliche seiner Resultate ist Folgen-

des. »Unmittelbar nach der Schliessung des polarisirenden

Stromes beginnt die Erregbarkeit in der ganzen Länge des

Nerven zu steigen. Diese Zunahme der Erregbarkeit geht

auf der Seite der Kathode continuirlich in die bleibende

Erregbarkeitszunahme des Katelektrotonus iiber. Auf der

Seite der Anode steigt sie zu einem Maximum und sinkt

dann wieder, um allmählich der Erregbarkeitsabnahme des

Anelektrotonus Plats zu machen. Waährend einer gewissen

!) HERMANN, Archiv fir die ges. Physiologie, VIII, 1874, S. 258—275.

2?) BERNSTEIN, ib. VIII, S. 498—-505; HERMANN ib. IX, 1874, 28—34.

3) WUNDT, Archiv fir die ges. Physiologie III, 1870, S. 437—440; —

Untersuchungen zur Mechanik der Nerven und Nervencentren I, Er-

langen 1871.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22. 13

Zeit nach Schliessung des konstanten Stromes findet man

daher den ganzen Nerven entlang die Erregbarkeit gestei-

gert. Dieses Stadium der in beiden Phasen des Elektrotonus

gesteigerten Erregbarkeit ibertrifft den Verlauf einer Muskel-

zuckung sammt dem zuhörigen Stadium der latenten Rei-

zung beträchtlich an Dauer. Im Augenblick der Unterbre-

chung der Kette entsteht bei denjenigen Stromstärken, bei

denen nicht durch Hemmungsvorgänge Verschiedenheiten

der Leitung bewirkt werden, in- und extrapolar zur Seite der

Anode und Kathode eine Erregung von gleicher Intensität.

Neben dieser Erregung geht aber eine Hemmung einher,

welche theils in der Edaen anodischen Schliessungs-

hemmung ihren Grund hat, theils erst bei der Öffnung Sok

bildet, dadurch dass nun an der Kathode ähnliche V Ser lee

rungen erzeugt werden, wie sie bei der Schliessung an der

Anode entstanden waren>.

In einer vorläufigen Mittheilung iäber eine Untersuchung,

die meines Wissens nicht veröffentlicht Wurde, brachte GRÖN-

HAGEN ”') in aller Kiärze die Resultate zur Kenntniss, die er

bezäglich der Zeitdauer der Erregbarkeitsveränderungen durch

den konstanten Strom gewonnen hatte. Hierzu bediente er

sich des Tetanus und dessen Veränderungen durch Schlies-

sung und Öffnung des Stromes. Er brachte das Priifungs-

reiz zwischen dem polarisirenden Strom und dem Muskel

an und fand, dass der Tetanus im Anelektrotonus ab- und

im Katelektrotonus zunahm, sowie dass im ersteren Falle die

Erregbarkeitsveränderungen länger zögerten sich geltend zu

machen, als in dem letzteren; Ser konnte er keine V er-

minderung der Erregbarkeit am negativen Pol nach der Öff-

nung des Stromes nachweisen. HEine Zunahme der Erreg-

barkeit an der Anode während des ersten Augenblickes

nach Schliessung des Stromes, wie WUuNnprt sie beobachtet,

konnte GRÖUNHAGEN nicht nachweisen. Schliesslich fand er

eine unmessbar kurze Nachdauer der Erregbarkeitszunahme

an der Kathode nach Öffnung des STO Diesen Abwei-

chungen von Wunprs Resultate kann den letzteren gegen-

iäber keine Bedeutung beigelegt werden, da der Verfasser

weder hier, noch später eime ausfiährliche Darlegunrg seiner

Versuche gebracht hat. Das Hauptresultat ist, dass GRÖNHAGEN

1) GRÖNHAGEN, Archiv fir die gesammte Physiologie, IV, 1871. S.

547—550.

14 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERANDERUNGEN DER NERVEN.

die PFLÖUGER'schen Gesetze in den wesentlichsten Punkten

bestätigt hat.

Die Forschungen, welche nach dem Erscheinen von

PrLUGERS Werk angestellt worden sind, um die in einem

iriscehen Nerven durch den konstanten Strom hervorgerufenenr

Veränderungen der Erregbarkeit festzustellen, haben somit

der Hauptsache nach PrLöGErs Resultate bestätigt, und ausser-

dem dieselben durch neue Ermittelungen bezäglich der

Erregbarkeitsveränderungen wunmittelbar nach Öffnung und

Schliessung des Stromes ergänzt (WUNDtT, GRÖNHAGEN). Die

theoretische Differenz zwischen PFLÖGER und HERMANN ist je-

doch noch unentschieden, und die von dem letzteren ange-

stellten Versuche iäber den hemmenden Einfluss des negativen

Pols bei starken Strömen bestehen bis auf weiteres als recht

schwere Einwirfe gegen PFLÖGERS theoretisehe Anschauung.

Unter solchen Verhältnissen und weil bisher keine Un-

tersuchung der Erregbarkeitsveränderungen vermittels ein-

zelner mechanischen Reize angestellt worden, glaubte ich

Grund genug zu haben, der Frage von diesem Ausgangs-

punkte aus noch einmal aufzunehmen und dieses um so mehr,

als die mechanische Reizmethode, wie sie in der letzten Zeit

ausgebildet worden ist, viele und wichtige Vorzuöge fur Ex-

perimente dieser Art zu bieten scheint. Bei Anwendung

dieser braucht man nicht, wie bei elektriscehen Reize, Stromes-

schleifen von dem polarisirenden nach dem Prifungsstrom

und umgekehrt zu befirchten; man kann die Versuche dicht

nach einander wiederholen, ohne dass der Nerv dadurch un-

tauglich wird und als Maass der Veränderung der Erregbarkeit

immer nur einzelne Muskelzuckungen und nicht, wie bei

chemischer Reizung, ausschliesslich einen Tetanus haben;

und was vielleicht das wichtigste ist, man kann mit dem

mechanischen Reize den Polen des polarisirenden Stromes

so nahe kommen, wie man will, und ihm somit näher auf den

Leib räcken als es jemals mit elektrisehen oder chemischen

Reize hat geschehen können. Dazu kommt noch, dass der

mechanische Reiz seiner eigenen Natur nach so ganz und

gar verschieden ist von dem Reize — dem konstanten Strom

— dessen Wirkung auf den Nerven man bei diesen Unter-

suchungen feststellen will.

Da die ausserhalb der Pole des polarisirenden Stromes

sich erstreckenden Erregbarkeitsveränderungen schon so viel-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22, 15

fach von verschiedenen Forschern untersucht worden, und

die Resultate dieser — insofern die angewandten Methoden

tadelfrei gewesen — stets die von PFLÖGER gefundenen be-

stätigt haben, wollte ich mich besonders dem Studium der

Erregbarkeitsveränderungen in der intrapolaren Strecke zu-

wenden und dort wieder besonders mein Augenmerk auf

den dem Muskel zugewendeten Pol richten, also bei auf-

steigendem Strom auf den positiven, und bei absteigendem

Strom auf den negativen Pol, weil solchenfalls die Resultate

am einfachsten und am wenigsten von anderen Umständen

beeinflusst zu erzielen sein möchten. Gleichwohl versäumte

ich nicht, die Veränderungen der Erregbarkeit auch an an-

deren Stellen des Nerven zu untersuchen, um auf diese Weise

auch mittels dieser Methode die Richtigkeit der PFLUGER”-

schen Gesetze zu präfen. Meine Untersuchung gliedert sich

deshalb in folgende zehn Abtheilungen:

1. Die Erregbarkeitsveränderungen am negativen Pol eines

aufsteigenden Stromes, extrapolar.

2. Die Erregbarkettsveränderungen am positiven Pol eines

aufsteigenden Stromes, extrapolar.

3. Die Erregbarkeitsveränderungen am negativen Pol eines

avufstergenden Stromes, intrapolar.

4. Die Erregbarkeitsveränderungen am positiven Pol eines

aufstergenden Stromes, intrapolar.

9. Die Veränderung der Lage des Indifferenzpunktes bei

wachsender Stärke eines aufsteigenden Stromes.

6. Die Erregbarkeitsveränderungen am negativen Pol eines

absteigenden Stromes, extrapolar.

1. Die Erregbarkeitsveränderungen am positiven Pol eines

absteigenden Stromes, extrapolar.

3. Die Erregbarkeitsveränderungen am negativen Pol eines

abstergenden Stromes, intrapolar.

I. Die Erregbarkeitsveränderungen am positiven Pol eines

absteigenden Stromes, intrapolar.

10. Die Veränderung der Lage des Indifferenzpunktes bei

wachsender Stärke eines absteigenden Stromes.

Die Versuchsanordnung war die folgende (Siehe Taf. I

Bilde):

Von der Batterie (B2) geht der Strom nach dem Elektro-

"magneter (E), welcher den Hebel meines neuen mechani-

16 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERÄNDERUNGER DER NERVEN.

schen Reizapparates, den ich bei diesen Versuchen anwandte,

in die Höhe hebt ?). Dieser Strom geht zunächst nach einer

kreuzlosen PoHr'schen Wippe (W»2). Wenn die Arme der Wippe

in die Quecksilbernäpfe I getaucht sind, geht der Strom un-

unterbrochen nach dem Elektromagneten und der Hebel wird

in der Schwebe gehalten, so dass er nicht auf dem Nerven

ruht. Werden dagegen die Arme der Wippe in die Queck-

silbernäpfe II gestellt, so ist der Strom genöthigt, bevor er

zum HElektromagneten kommt, durch den Metronom (M) zu

gehen, der bei seinen Schwingungen die Leitung nach dem

Elektromagneten öffnet und schliesst. Jedesmal, wenn die

Leitung unterbrochen ist, fällt der Hebel herab auf den Ner-

ven und reizt ihn; wenn die Leitung bei der Schwingung

des Metronoms nach der entgegengesetzten Richtung wieder

geschlossen wird, hebt sich der Hebel wieder vom Nerven

ab. Die Richtung des Stromes wird im Bilde von den Pfeilen

bezeichnet.

Den polarisirenden Strom entnahm ieh einer Batterie

von MEIDINGERS Elementen (B 1). Zuerst wurde er nach einem

Rheokord (Rh) von Du Bois-REymonp gefihrt, wo er sich

verzweigte, und weiter nach einer Pomr'schen Wippe (Wi)

und von dort nach einem Du Bors-REYMOND'schen Schlissel

(AQ) und dann zum Nerven. Der Strom wurde vermittels des

Schlissels geöffnet und geschlossen; die Stärke desselben

wurde in gewöhnlicher Weise durch den Rheokord modificirt.

Zum Nerven wurde der Strom natärlich durch unpolari-

sirbare Elektroden gewöhnlicher Art geleitet. Damit sie zu

meinecm Apparat gut passten, gab ich ihnen eine andere

Form, als wie sie gewöhnlich haben, und ich benutze hier

die Gelegenheit, sie zu beschreiben, weil sie mir zu Reizungs-

versuchen praktischer und handlicher erschienen, als die

meisten sonst gebräuchlichen.

Sie bestehen ganz einfach aus einem Trog von Ebonit

und von der Form und Grösse, wie sie die Abbildung zeigt

(Taf. I, Bild 2). Unten sind sie mit zwei eingeschraubten Stahl-

zacken versehen, vermittels welcher sie auf meinem Hebel-

apparat an der Korkscheibe auf der äusseren Seite des Bettes

1) Siehe TIGERSTEDT, »En ny metod för mekanisk retning af nerver»

Nordiskt Medicinskt Arkiv, XIII, 1881, N:r 12. Eine Beschreibung

derselben wird demnächst in der Zeitschrift fir Instrumentenkunde

erscheinen.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22. 17

fär den Nerven befestigt sind. Inwendig sind sie bis zu

einem Drittel mit Paraffin gefillt, um jede Berihrung zwi-

sehen dem ”Thon und den Stahlspitzen zu verhindern. Der

mit 0,6 Z Kochsalzlösung getränkte Thon wird zwischen den

Händen zu langen Wilsten gerollt, welche in den Trog ge-

fuärt und mit ihrer Spitze vorwärts umgebogen werden. Dieser

Spitze kann nachher diejenige Form gegeben werden, wie

sie fir jeden besonderen Versuch am besten geeignet er-

scheint. In den Thon steckt man eine kleine Glasröhre, die

mit koncentrirter Zinksulfatlösung gefillt wird, und fihrt

cin gut amalgamirtes Zinkblech hinein, welches durch einen

Leitungsdraht mit den Leitungsdrähten der Batterie in Ver-

bindung steht. HEine Ansicht von dem fertigen Elektroden

bietet die Abbildung (Taf. I, Bild 3).

Zu gewissen Versuchen, wo es ganz besonders darauf

ankam, das mechanische Reizmittel ganz nahe dem HElektro-

den anzubringen, fihrte ich den Strom zum Nerven durch

einen mit 0,6 4 Kochsalzlösung getränkten Streifen von Fil-

trirpapier, der an den eben beschriebenen unpolarisirbaren

Elektroden befestigt war.

Der Nerv selbst lag mit der Strecke, die vermittels

des mechanischen Reizes gereizt werden sollte, auf einem

mit 0,6 Z Kochsalzlösung getränkten Filtrirpapierstreifen,

um sich feucht zu halten. Bei Reizung der intrapolaren

Strecke nahm dieser Streifen so ziemlich den ganzen Ab-

stand zwischen den HElektroden ein. Durch diese Anord-

nung wurde zwar der Stromzweig, der durch den Nerven

sing, etwas geschwächt, aber dieses konnte durch einen

stärkeren Strom abgeholfen werden; ausserdem erreichte

ich dadurch nicht blos, dass der Nerv feucht gehalten wur-

de, sondern ich war damit auch gewissermassen gegen die

Fehlerquellen gesichert, welche in Folge der verschiede-

nen Dicke des Nerven bei HERMANNS Versuchen uber die

Erregbarkeitsveränderungen durch einen konstanten Strom

entstanden '). Bei einigen besonders angegebenen Versuchen,

wo es galt, den polarisirenden Strom so stark wie möglich

zu bekommen, brachte ich kein Papier unter den Nerven.

In allen Versuchen, wo Papier zur Anwendung kam, wurde

der Nerv niemals ausserhalb der Papierunterlage gereizt;

falsehe Resultate auf Grund der verschiedenen Dichtigkeit

1) HERMANN. Archiv fir die ges. Physiologie, VII, 1873, 8. 497—498.

18 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERÄNDERUNGEN DER NERVEN.

des Stromes in dem ibrigen Nerven einergeits und der

äusserst kurzen, zwischen dem Papier und den Elektroden

befindlichen Nervenstrecke andrerseits sind somit vollkommen

ausgeschlossen.

Die Reizungsversuche geschahen in folgendem Rhyth-

mus. Zunächst wurde eine Stärke des mechanischen Rei-

zes ermittelt, welche eine Zuckung von geeigneter Grösse

hervorbrachte, mittelstark bei Reizung in der Nähe des posi-

tiven, mittelstark oder schwächer in der Nähe des negativen

Pols. War diese gefunden, so wurde der Metronom in Be-

wegung gesetzt und der Muskel hatte nun auf dem Cylin-

der des Myographions so ungefähr ein halbes Dutzend Zuck-

ungen aufzuzeichnen. Darauf wurde — während der Metro-

nom fortgesetzt den Strom zu dem Elektromagneten öffnete

und schloss — auf einmal der polarisirende Strom geschlos-

sen, und der Muskel hatte wiederum 5—6 Zuckungen auf-

zuzeichnen, wonach der polarisirende Strom geöffnet, und

ein halbes Dutzend Muskelzuckungen abermals ohne Einwir-

kung des polarisirenden Stromes aufgezeichnet wurde; und

so setzte ich den Versuch in derselben Aufeinanderfolge

eine Zeit lang fort, wobei die Anzahl der Wiederholungen

zum Theil von der Ausdauer des Nerven, zum Theil von

dem Zwecke abhing, zu welechem der Versuch vorgenommen

wurde. Dabei wurde bisweilen mit der Stärke des polari-

sirenden Stromes gewechselt. Jedem Versuch beziglich der

Veränderung der Erregbarkeit unter dem Einflusse des Stro-

mes wurde ein Versuch voran- und einer nachgeschickt, bei

welchem die mechanischen Reizung fär sich allein stattfand.

Während jedes Versuches dauerte die mechanische Rei-

zung ununterbrochen fort, nach dem einmal gegebenen Rhyth-

mus. Bei dieser Anordnung konnte ich den Verlauf der

Erregbarkeitsveränderungen, sowohl bei geschlossenem als

bei geöffnetem Strom genauer studiren, als auf jede be-

liebige andere Weise. Der Metronom unterbrach den Strom

nach dem Elektromagneten durchschnittlich 3 mal in 2 Sekun-

den. Feinere Bestimmungen äber die Erregbarkeitsverhältnisse

während der ersten Augenblicke nach dem Öffnen und Schlies-

sen des Stromes konnte ich also nicht zu Stande bringen.

Dieses lag aber auch ausserhalb meines Planes, welcher dar-

auf hinausging, die dauernden Erregbarkeitsveränderungen

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22. 19

während des Stromdurchganges und nach demselben zu un-

tersuchen.

Um zu zeigen, dass der Nerv die mechanische Reizung

in diesem Rhythmus vollständig verträgt, machte ich eine An-

zahl Versuche mit mechanischer Reizung fär sich allein.

Diese ergaben, dass der Nerv noch eine viel grössere Aus-

dauer fär mechanische Reizung besitzt, als man bisher an-

genommen und als auch meine eigenen friäheren Versuche

dargethan hatten.!) Ausserdem zeigten sie, dass die Zuckun-

gen regelmässig und langsam sinken, wenn mit der mecha-

nischen Reizung fortgesetzt wird; dieses beweist, dass die

mechanische Reizung fär das Studium der Erregbarkeits-

veränderungen der Nerven in der That ganz besonders ge-

eignet ist. Mit Ricksicht auf die Wichtigkeit der Sache will

ich ein Paar dieser Versuche hier anfiähren.

Versuch A. (Taf. I). Abstand des gereizten Punktes (Plexus)

vom Muskel 39 Millimeter; Lage des Laufgewichts auf dem Hebel-

arm 22; in 2 Sekunden 3 Reizungen; Anzahl der Reizungen 420.

Versuch B. (Taf. I). 1. Abstand der gereizten Stelle (Plexus)

vom Muskel 42 Millimeter; Lage des Laufgewichts auf dem Hebel-

arm 25; 110 Reizungen in 1 Minute; Anzabl der Reizungen 330.

2. Derselbe Nerv.-Abstand der gereizten Stelle vom Muskel 26

Millimeter; Rhythmus und Stärke der Reizungen wie vorher; Anzahl

der Reizungen 139.

Die Muskelzuckungen wurden bei einigen Versuchen auf

eimem Registrirapparat MAREYS mit FouvcAuLTs Regulator, bei

anderen auf einem von LOovÉn konstruirten Cylinder-Regi-

strirapparat aufgezeichnet, welcher letztere mit recht grosser

Gleichförmigkeit von einem Wassermotor getrieben wurde.

Als Schreibhebel bediente ich mich eines von LOovÉN kon-

struirten federnden Schreibarmes, welche die Muskelzuckun-

gen 3,; mal vergrösserte.

Die Versuche wurden in der Zeit vom October 1881 bis

Januar d. J. vorgenommen und zwar an Exemplare von Rana

esculenta, die im Herbst von Berlin zugesandt worden waren.

Bei jedem Versuch floss der polarisirende Strom stets in der-

selben Richtung. Bei dieser Untersuchungen galt es ja, die

Veränderungen zu erforschen, welche in der Erregbarkeit

des Nerven durch einen, in einer gewissen, bestimmten Rich-

!') TIGERSTEDT, Studien iber mechanische Nervenreizung, I, Helsing-

fors 1880, S. 34 u. folg.

20 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERÄNDERUNGEN DER NERVEN.

tung gehenden Strom hervorgerufen wiärden. Damit die Re-

sultate so klar wie möglich ausfallen sollten, durfte in dem-

selben Versuch die Richtung des Stromes nicht verändert

werden. So äuvsserst fein und leicht zerstört wie die Nerven-

substanz ist, muss man mit grösster Umsicht zu vermeiden

suchen, dass sie mehr zerstört oder beschädigt wird, als zum

Versuch unumgänglich nothwendig ist. Wenn nun ein kon-

stanter Strom immerfort von einer Richtung nach der andern

umgekehrt wird, kann dieses leicht zur Folge haben, dass

die Resultate getribt werden. Ich fir mein Theil bin iber-

zeugt, dass die vielfachen Unregelmässigkeiten, die viele

Forscher gefunden, zu einem wesentlichen Theil gerade dar-

auf beruhen, dass sie zu oft die Richtung des Stromes ge-

wechselt haben. Zu jedem Versuch muss man die Versuchs-

bedingungen so einfach wie möglich stellen, und lieber för

seine Versuche mehrere Nerven anwenden, als aus einem ein-

zigen Nerven alles hervorzuziehen suchen. Solche Versuche

können oft gar keine Resultate ergeben.

In der Beschreibung der einzelnen Versuche bedeuten:

+ P — den Abstand des positiven Pols vom Muskel;

— P — den Abstand des negativen Pols vom Muskel;

FE — den Abstand der gereizten Stelle vom Muskel;

Rh — die Anzahl der Rheokordeinheiten in der Neben-

leitung ');

y — die Lage des Laufgewichts auf dem Hebel.

Theils, um die Resultate klarer hervortreten zu lassen,

theils um die Vorziäglichkeit der mechanischen Reizungsme-

thode fär Untersuchungen innerhalb der allgemeinen Nerven-

physiologie zur Genige mnachzuweisen, habe ich den Be-

sehreibungen der Versuche Abbildungen meiner Kurven in

ziemlich grosser Anzahl beigefigt. Sie sind in möglichst

getreuer Ubereinstimmung mit den Originalen ausgefuöhrt

und sind von rechts nach links zu lesen.

1. Die Erregbarkeitsveränderungen am negativen Pol

eines aufsteigenden Stromes, extrapolar.

Bei schwachen und mittelstarken Strömen ist die Erreg-

barkeit bedeutend gesteigert. Diese Zunahme tritt in ihrer

1) Vgl. HERMANN, Archiv fir die ges. Physiologie, VII, 1873. 5. 333.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22. 21

vollen Stärke unmittelbar nach dem Stromschluss hervor;

eine Intensität des Reizes, die kurz vorher ganz geringe oder

gar keine Muskelzuckungen hervorgerufen, erzeugt jetzt de-

ren recht starke. Während der ganzen Zeit, wo der Strom

geschlossen ist, wird die gesteigerte Erregbarkeit wahrgenom-

men. Die Muskelzuckungen nehmen jedoch mit der Zeit ab,

aber dieses nur in äusserst geringem Masse, und bisweilen

kaum merklich, in manchen Fällen gar nicht. Wird der Strom

wieder geöffnet, so nehmen die Zuckungen wieder ihren

fräöheren Werth an; eine Hemmung hat sich unter den Um-

ständen, wie ich meine Versuche ausgefihrt, nicht gezeigt;

dagegen trat eine kleine Vergrösserung der Erregbarkeit nach

der Öffnung des Stromes ein. Diese Zunahme ist jedoch,

wie schon därer nur gering und erscheint nicht immer

ganz deutlich. Sie dauert längere oder kärzere Zeit und ver-

sehwindet dann nach und nach.

Bei geschlossenem Strom ist die Verstärkung am nega-

tiven Pol am grössten und verbreitet sich von da aus auf-

wärts. Je grösser die Stärke des polarisirenden Stromes ist,

desto stärker ist auch die Veränderung der Erregbarkeit und

desto deutlicher treten die die letzteren begleitenden Er-

scheinungen auf. Gleichzeitig verbreitet sie sich iiber grössere

Strocken des Nerven.

Wird der Versuch wiederholt in der Weise, dass in re-

gelmässiger Aufeinanderfolge der polarisirende Strom geöff-

net und geschlossen wird, während die Stärke desselben

ebenso wie die des Reizes die ganze Zeit hindurch unver-

ändert ist, so bleiben die unter Einwirkung des polarisiren-

den Stromes hervorgerufenen Muskelzuckungen in der gan-

zen langen Serie sich gleich; eine Einwirkung durch die Er-

midung des Nerven in Folge der dicht aufeinander folgen-

den Reizungen tritt bei geschlossenem Strom bei weitem

nicht so deutlich hervor, wie in dem Falle, wo der Nerv

der mechanischen Reizung allein ausgesetzt ist.

Die Zunahme der Erregbarkeit tritt mit voller Deutlichkeit

auf, auch wenn der SÄ os Schliessungs- als Öffnungs-

zuckungen bewirkt. Mit grösserer Stromstärke habe ich keine

Versuche gemacht, weil kein Forscher in Frage gestellt hat,

dass die Muskelzuckungen bei Reizung vor einem starken

aufsteigenden Strome nicht abnehmen und verschwinden: nur

"die theoretische Erklärung der Erscheinung ist es, worin die

Forscher nicht iäbereinstimmen.

FARA TIGERSTEDT, ERREGBARKELITSVERAÄNDERUNGEN DER NERVEN.

Beispiele:

Versuch 1. +P=24; — P=40; E=44; 3 Meidinger, Rh =45.

Der mechanische Reiz erzeugte an und fär sich keine Zuckungen;

der konstante Strom bewirkte eine starke BSchliessungs-, aber keine

Öffnungszuckung. Unter der Einwirkung desselben rief der mechani-

sche Reiz starke, gleicehhohe Muskelzuckungen hervor, welche nach dem

Öffnen des Stromes wieder verschwanden, um bei neuer Schliessung

mit noch grösserer Stärke als vorhin aufzutreten.

Versuch 2. +P=14; — P=30; E=35; 1 Meidinger, RBh=

160; 7y=30.

a. Der mechanische Reiz rief nur kleine Muskelzuckungen her-

vor; der konstante Strom ergab eine Schliessungs-, aber keine Öff-

nungszuckung. Unter der Einwirkung desselben nahmen die von dem

mechanischen Reize hervorgerufenen Muskelzuckungen auf eimmal bis

zu ihbrer doppelten Stärke zu und erhielten sich während der ganzen

Zeit des Stromschlusses nahezu gleiceh hoch. Wurde der Strom geöff-

net, so traten die ersten Zuckungen ein klein wenig verstärkt auf,

aber bald gingen sie zu ihrer fräberen Stärke herunter.

b. Wurde nun der Nerv unter sonst gleichen Verhältnissen etwas

näher dem Pole zu (E=34) gereizt, so rief der mechanische Reiz

an und fär sich keine Muskelzuckungen hervor, aber unter Einwirkung

des Stromes zeigten sich solche viel stärker als in a, wie wohl jetzt

nicht die ganze Zeit hindurch gleich hoch. Bei Öffnung des Stromes

verschwanden sie unmittelbar.

Versuch 3. +P=10; — P=19; E=25; 2 Meidinger, Rh =

450; y=20.

a. Der mechanische Reiz bewirkte keine Muskelzuckungen; der

konstante Strom erzeugte einen Schliessungs-, aber keinen Öffnungs-

zuckung. Unter der Einwirkung des Stromes zeigten sich recht grosse,

gleichstarke Muskelzuckungen, welche augenblicklich verschwanden,

wenn der Strom geöffnet wurde, um bei der Schliessung desselben

wiederzukehren.

b. Wurde bei derselben Intensität des mechanischen Reizes der

Nerv etwas höher hinauf (E=26) gereizt, so wurden die während

des Stromschlusses eintretenden Muskelzuckungen nicht annähernd so

stark wie bei a; eine langsame Abnahme derselben trat dagegen wäh-

rend jeder Dauer des Stromschlusses deutlich hervor.

c. Wurde der polarisirende Strom (2 Meidinger, Rh=1,450)

verstärkt, so dass auch bei der Öffnung desselben sich Muskelzuck-

ungen einstellten, so wurden bei Reizung der vorhin erwähnten Stelle

die Muskelzuckungen bedeutend stärker, als eben vorher und als in a.

Das langsame Sinken der Muskelzuckungen bei geschlossenem Strom

ist hier sehr deutlich zu erkennen. In jeder einzelnen dieser Serien

(a, b, c,) sind jedoch die unter Einwirkung des konstanten Stromes,

bei dessen jedesmaliger Kreisung durch den Nerven hervorgerufenen

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22. 23

Muskelzuckungen ungefähr gleich hoch. Man kann demnach in c keine

Verminderung der Zuckungen II im Verhältniss zu I bemerken, son-

dern es sind im Gegentheil die Zuckungen I ein wenig geringer als

die Zuckungen II, und doch ist diese Nervenstelle während des Ver-

laufs von ungefähr 160 Sekunden mindestens 240 Reizungen aus-

gesetzt gewesen.

2. Die Erregbarkeitsveränderungen am positiven Pol

eines aufsteigenden Stromes, extrapolar.

Die Erregbarkeit des Nerven ist bedeutend vermindert.

Eine Intensität des Reizes, welche kurz vorher recht grosse

Muskelzuckungen hervorgerufen, bewirkt jetzt nur ganz kleine

oder gar keine. Während der ganzen Dauer des Stromes be-

steht diese herabgesetzte Erregbarkeit. Unter den Verhält-

nissen, wie meine Versuche ausgefihrt wurden, ist diese Ver-

minderung gleich bei der Schliessung der Kette eingetreten;

bisweilen ist hierbei die erste Zuckung grösser gewesen als

die folgenden. Dagegen nahmen mitunter, während der Strom

durch den Nerven dfoss, die Muskelzuckungen zu von ihrem

ersten Minimum ab, dieses jedoch nur in geringem Grade

und manchmal kaum merklich, in einzelnen Fällen gar nicht.

Wenn der Strom geöffnet wird, kehren die Muskelzuckungen

auf ihre ursprängliche Stärke, ohne dass sich dabei in den

ersten Augenblicken eine Hemmung zu erkennen giebt; da-

gegen erscheint eine geringe Zunahme der Erregbarkeit des

Nerven, welche jedoch nicht sehr gross ist und in vielen

Fällen auch ausbleibt. Sie verharrt eine längere oder kurzere

Zeit und verschwindet dann allmählich.

Bei geschlossenem Strom ist die Erregbarkeitsverminde-

rung am positiven Pol am grössten und nimmt von hier aus

nach unten zu ab. Je stärker der polarisirende Strom ist,

desto stärker ist auch die Verminderung der Erregbarkeit

und iber eine um so grössere Nervenstrecke verbreitet sie

sich.

Wird der Versuch derart wiederholt, dass in regelmässi-

ger Aufeinanderfolge der polarisirende Strom geöffnet und

:geschlossen wird, und dass die Stärke des Stromes wie die

des Reizes während der ganzen Zeitdauer dieselbe verbleibt,

so werden die unter dem Einflusse des polarisirenden Stro-

mes hervorgerufenen Muskelzuckungen in den meisten Fällen

24 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERÄNDERUNGEN DER NERVEN.

immer schwächer und schwächer während die von dem me-

chanischen Reize an und fir sich hervorgebrachten Zuckun-

gen sich die ganze Zeit hindurch auf ihrer urspringlichen

Höhe erhalten, ohne zufolge der Ermidung des Nerven oder

des Muskels auch nur annähernd so schnell herabzusinken,

wie unter gewöhnlichen Verhältnissen.

Beispiele:

Versuch 4! "+P=26; — P=37; E==9 SUMecmnsenthna==

4,500; y=30. E

a. Der mechanische Reiz bewirkt recht starke Muskelzuckungen ;

der polarisirende Strom Schliessungs- und Öffnungszuckungen. Un-

mittelbar nach erfolgter Schliessung des Stromes sinken dieselben bis

auf weniger als ihren halben Werth herab und steigen während der

Dauer des Stromschlusses etwas, aber recht unbedeutend und ganz

langsam. Bei der Öffnung des Stromes erreichen sie wieder ihre frä-

here Stärke und behalten diese bei, bis der Kreis wieder geschlossen

wird, wobei wiederum eine Verminderung eintritt. Im Laufe des Ex-

periments werden die unter Einwirkung des polarisirenden Stromes

erzeugten Muskelzuckungen allmähblich, wenn auch nicht ganz regel-

mässig, geringer und geringer, während die vermittels des mechani-

schen Reizes an und fär sich hervorgerufenen Zuckungen ihre ur-

sprängliche Höhe beibehalten, trotzdem die Anzahl der Reizungen bei

diesem Versuch bis zu 120 hinaufging.

b. Unter sonst ganz gleichen Verhältnissen, aber bei einer ge-

ringeren Stärke (3 Meidinger, Rh=1,500) des polarisirenden Stro-

mes, welcher jedoch Schliessungs- und Öffnungszuckungen hervor-

ruft, wird der Nerv näher dem positiven Pol zu gereizt (E=135);

die von dem mechanischen Reize hervorgebrachten Muskelzuckungen,

welche mit denen in a gleiche Stärke haben, verschwinden unter dem

Einflusse des Stromes völlig und erreichen ihre ursprängliche Höhe

wieder, sobald der Strom unterbrochen ist.

Versuch 5. + P=22,5;— P=36; E=195"3 Meidmeertble—

H0057= 205

a. Der mechanische Reiz erzeugt mittelstarke Muskelzuckungen,

der polarisirende Strom sowohl Schliessungs- als Öffnungszuckungen.

Unter Einwirkung desselben verschwinden die Muskelzuckungen der

ersten zwei Serien (N:o 1 und 2) augenblicklich; später verschwin-

den sie nicht mehr bei Schliessung des Stromes, aber sie werden

augenblicklich ganz klein und erhalten sich so während des ganzen

Stromschlusses. Bei Öffnung des Stromes erreichen sie ihre frö-

here Höhe wieder, aber ohne weitere Steigerung. Auch in den aller-

letzten Serien behalten die Muskelzuckungen nahezu ihre urspräng-

liche Grösse bei, obwohl die Anzahl der Reizungen gegen 140 beträgt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22, 25

b. > Die Stärke des polarisirenden Stromes wird bedeutend erhöht

(3 Meidinger, Rh =10,000) und der Nerv wird etwas tiefer nach

dem Muskel zu gereizt (E=16). Unter dem HEinfluss des Stromes

verschwinden die Muskelzuckungen ganz und gar.

ce. Der Reiz wird noch mehr dem Muskel genähert (E=14)

und die Stärke des polarisirenden Stromes wird soweit gemässigt, bis

sie der im Versuch a gleichkommt (3 Meidinger, Rh=500). Bei

der WSchliessung des Stromes tritt keine Veränderung in der Stärke

der Muskelzuckungen ein, und ebensowenig bei der Öffnung desselben.

3 Die Erregbarkeitsveränderungen am negativen Pol

eines aufsteigenden Stromes, intrapolar.

Bei schwachen und mittelstarken Strömen ist die Erreg-

barkeit des Nerven bedeutend gesteigert. Diese Zunahme tritt

unmittelbar nach Schliessung des Stromes in ihrer vollen

Stärke ein; eine Intensität des Reizes, welche kurz vorher

nur ganz kleine oder gar keine Zuckungen hervorrief, be-

wirkt jetzt deren recht starke. Während der ganzen Zeit, wo

der Strom geschlossen ist, zeigt sich diese vermehrte Erreg-

barkeit. Doch bemerkt man, namentlich an Nerven, die wie-

derholten Versuchen nach dieser Richtung hin ausgesetzt ge-

wesen, dass bei geschlossenem Strom die Zuckungen ganz

langsam abnehmen. Diese Abnahme ist jedoch unbedeutend

und tritt nicht immer ein. Sobald der Strom geöffnet wird,

gehen die Mnskelzuckungen auf ihre ursprängliche Höhe zu-

räck. Eine Hemmung während der ersten Augenblicke dar-

nach habe ich unter den Umständen, wie ich meine Versuche

ausfuährte, nicht mit Sicherheit beobachten können. Dage-

gen zeigt sich oft eine Steigerung der Erregbarkeit welche

jedoch niemals besonders gross ist; oft kann sie auch nicht

mit Bestimmtheit nachgewiesen werden.

Bei geschlossenem Strom ist die Zunahme der Erreg-

barkeit am negativen Pol am grössten. Dieselbe wächst mit

der Stromstärke, bis zu einem bestimmten Grade derselben.

Wird der Versuch öfter wiederholt, so bleibt die Erhö-

hung der Erregbarkeit während des jedesmaligen Strom-

schlusses nahezu dieselbe, auch wenn die dureh den me-

ehanischen” Reiz selbst hervorgerufenen Muskelzuckungen

. abnehmen wirden.

26 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERANDERUNGEN DER NERVEN.

Beispiele:

Versuch 6. +P=20; — P=40; E=37,5; 3 Meidinger, Rh—

92; y=17.

a. Der mechanische Reiz erzeugt schwache Muskelzuckungen ;

der polarisirende Strom nur eine Schliessungszuckung. Unter dem

Einflusse desselben wachsen die Muskelzuckungen bis zu mehr als ihren

doppelten Werth und nehmen bei geschlossenem Strom äusserst un-

bedeutend ab. Sobald der Strom geöffnet wird, sinken die Muskel-

zuckungen, aber sie sind gleichwohl etwas grösser als sie urspräng-

lich waren. Dieselbe Erscheinung wiederholt sich, wenn der Versuch

mehrere male nach einander vorgenommen wird.

b. Der Nerv wird etwas höher hinauf (E=38) mit dersclben

Stärke des mechanischen Reizes gereizt. Der polarisirende Strom ist

jetzt stärker (3 Meidinger, Rh=150). Hierbei steigern sich die

Muskelzuckungen von einem ganz geringen Grade bis zu gleicher Höhe

wie in a. Bei Öffnung des Stromes verschwinden sie völlig, um bei

Schliessung desselben wieder die gleiche Stärke zu erreichen, wie eben

vorher. Im öbrigen kehren dieselben Erscheinungen wie unter a hier

wieder.

Versuch d. +P=10; = P=E30; B=295mMedmecrekr

SORT

Der mechanische Reiz bewirkt äusserst unbeträchtliche Zuckungen,

der polarisirende Strom nur Schliessungszuckungen. Unter der Ein-

wirkung desselben entstehen starke, fast maximale Muskelzuckungen,

welche sich die ganze Zeit hindurch auf gleicher Höhe erhalten und

bei Öffnung des Stromes augenblicklich aufhören. Bei Schliessung des

Stromes treten die starken Zuckungen aufs neue auf. Nachdem der

Nerv eine Minute geruht, wird der Versuch in derselben Weise fort-

gesetzt wie vorher. Da erscheinen, nachdem der Strom zweimal ge-

schlossen und geöffnet worden, kleine Muskelzuckungen, welches be-

weist, dass die Erregbarkeit des Nerven gewachsen ist. Unter der

Einwirkung des polarisirenden Stromes stellen sich nun dieselben star-

ken Muskelzuckungen ein wie vorher; sie sind jetzt jedoch nicht so

gleichmässig hoch wie zu Anfang des Versuches, sondern es zeigen

sich vielmehr kleine Unregelmässigkeiten.

4, Die Erregbarkeitsveränderungen am positiven Pol

eines aufsteigenden Stromes, intrapolar.

Die Erregbarkeit des Nerven ist.bei allen Stromstärken,

auch bei den schwächsten, bedeutend herabgesetzt. Diese

Verminderung zeigt sich manchmal nicht augenblicklich, son-

dern die Muskelzuckungen nehmen unter Einwirkung des

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22. 27

Stromes allmählich ab, so dass die ersten etwas grösser sind

als die folgenden. Während der ganzen Zeit, wo der Strom

kreist, zeigt sicht diese verminderte Erregbarkeit. Es kommt

wohl öfter vor, dass die Muskelzuckungen unterdess allmäh-

lich zu steigen beginnen, aber dieses ist doch immer unbe-

deutend und in gewissen Fällen gar nicht zu bemerken. Beim

Öffnen des Stromes nehmen die Muskelzuckungen augenblick-

lich zu; eine Hemmung lässt sich dabei nicht nachweisen;

dagegen tritt eine geringe Zunahme der Erregbarkeit ein, die

bisweilen ganz unmerkbar ist. Sie hält sich längere oder

kärzere Zeit und verschwindet dann allmählich.

Die Abnahme der Erregbarkeit bei geschlossenem Strom

ist am Pol selbst am grössten. Sie wächst mit der Stärke

des polarisirenden Stromes.

Wird der Versuch unter denselben äusseren Umständen

einmal nach dem andern wiederholt, so nimmt die Erreg-

barkeitsverminderung im allgemeinen zu, obwohl recht un-

bedeutend. Bisweilen kann man auch bemerken, dass die

Verminderung abnimmt, aber zu derselben Zeit sind dann

auch die Muskelzuckungen, weleche der mechanische Reiz an

und fär sich hervorruft, stärker geworden. Im allgemeinen

behalten diese ihre urspringliche Höhe bei, oder sie nehmen

sehr wenig zu; hin und wieder kann es vorkommen, dass

sie abnehmen, aber dieses ist sehr ungewöhnlich.

Beispiele:

Versuch 8. +P=8; — P=34; E=9; 2 Meidinger, Rh=50;;

57 ==20

a. Der mechanische Reiz bewirkt schwache Muskelzuckungen; der

polarisirende Strom ruft weder eine Schliessungs- noch eine Öffnungs-

zuckung hervor. Unter der Einwirkung des Stromes verschwinden je-

doch die Muskelzuckungen augenblicklich und treten erst wieder auf,

wenn der Strom geöffnet wird; sie sind dann unbedeutend schwächer.

b. Derselbe Nerv wird mit derselben Stärke des mechanischen

Reizes etwas höher' hinauf (E=10) gereizt und der polarisirende

Strom wird noch mehr geschwächt (2 Meidinger, Rh=42). Auch

jetzt hören die Zuckungen während der Einwirkung desselben auf und

nehmen abermals ihre fröhere Stärke an, wenn der Strom wieder ge-

öffnet ist.

ce. Der Strom ist noch schwächer (2 Meidinger, Rh=30);

dieselbe Stelle wie in 6 wird unter denselben Umständen gereizt.

28 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERÄNDERUNGEN DER NERVEN.

Jetzt hören die Muskelzuckungen nicht auf, aber sie nehmen sichtlich

an Stärke ab. Nach Öffnung des Stromes gewinnen sie ihre frihere

Intensität wieder. Wird der Strom noch mehr geschwächt, so bewirkt

derselbe keine Veränderung in den Zuckungen.

Versuch 9. +P=15; — P=34; B=17:020Merdmoecrebhbh-—=

44; y=30.

a. Der mechanische Reiz erzicelt schwache Muskelzuckungen, der

polarisirende Strom erzeugt weder eine Öffnungs-, noch eine Schliessungs-

zuckung. Jedoch verschwinden unter der Einwirkung desselben die

Muskelzuckungen augenblicklich, und wiederholen sich in ihrer frä-

heren Grösse unmittelbar nach erfolgtem Öffnen des Stromes.

b. Der Nerv wird mit derselben Stärke des mechanischen Reizes,

aber etwas weiter vom Pol (E=19) gereizt. Nun verschwinden

bei der gleichen Intensität des polarisirenden Stromes die Muskel-

zuckungen nicht, sie nehmen aber ganz bedeutend an Höhe ab. Bei

der Öffnung des Stromes erreichen sie ihre frähere Grösse wieder.

Versueh 105 FP=17;, — PE36; H=2055Mednmeceensn——

53,000; y=30. i

Der mechanische Reiz erzielt ziemlich starke Muskelzuckungen ;

der polarisirende Strom Schliessungs- und Öffnungszuckungen. Unter

der Einwirkung desselben verschwinden die Muskelzuckungen, aber

man bemerkt während der ersten Augenblicke nach der Schliessung

des Stromes doch Spuren davon, wiewohl sie nur äusserst unbedeu-

tend sind. Sobald der Strom geöffnet wird, treten die Muskelzuckun-

gen wieder auf und sind dann zu Anfang etwas stärker, als sie vor

dem Stromschluss waren, aber sie sinken nach und nach zu ihrer ur-

spränglichen Stärke herab.

Versuch 11. +P=15; — P=34; E=22 5503 Meidinsertthb

=4,530; 7=30.

a. Der mechanische Reiz bewirkt mittelstarke Zuckungen; der

polarisirende Strom eine Schliessungs- und Öffnungszuckung. Unter

der HEinwirkung desselben nehmen die Muskelzuckungen beinahe

bis zum völligen Verschwinden ab. AÄAnfangs, nachdem der Strom-

schluss erfolgt, ist die Abnahme nicht so gross wie später. Wird der

Strom geöffnet, so erscheinen die Zuckungen in ihrer anfänglichen In-

tensität. Der Strom wird wieder geschlossen, und nun verschwinden

die Muskelzuckungen ganz und gar; aber im weiteren Verlauf des

Versuchs stellen sich bei geschlossenem Strom ganz kleine Zuckungen

wieder ein. Bei Öffnung der Kette werden dieselben eine Zeit lang

geringer; schliesslich steigen sie wieder, so dass sie nicht wenig ihre

anfänvgliche Höhe iiberschreiten; dann verschwinden sie auch nicht

völlig durch den polarisirenden Strom, sondern sie gehen nur auf ein

Minimum herab.

b. Der Nerv wird bei derselben Stärke des Reizes etwas näher

dem positiven Pol (E=21) gereizt. Die Muskelzuckungen sind nun

ziemlich stark; unter der Einwirkung des polarisirenden Stromes ver-

schwinden sie gänzlich; aber sie erweisen sich ebenso gross wie vor-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 6. N:O 22. 29

her, sobald er wieder geöffnet wird. Wenn der Versuch solchermassen

mehrere male nach einander wiederholt wird, so werden die durch den

mechanischen Reiz allein hervorgerufenen Muskelzuckungen mit der

Zeit um eine Kleinigkeit grösser, als sie ursprönglich waren.

3. Die Veränderung der Lage des Indifferenzpunktes

bei wachsender Stärke eines aufsteigenden Stromes.

Um zu untersuchen, wie die Erregbarkeit an den ver-

schiedenen Stellen der intrapolaren Strecke bei verschiede-

ner Stärke des polarisirenden Stromes sich ändert, verfuhr

ich folgendermassen. Zuerst untersuchte ich, wie ein sehr

schwacher Strom (1) die Erregbarkeit des Nerven auf einer

Stelle (A) in der Nähe des positiven Pols veränderte. Er-

gab es sich, dass die Erregbarkeit an dieser Stelle erhöht war,

so steigerte ich die Stärke des polarisirenden Stromes so lange,

bis die Erregbarkeit in diesem Punkte durch den Strom (2)

sichtliceh herabgesetzt wurde. Darnach ermittelte ich, wie die

Erregbarkeit an einer anderen, höher gelegenen Stelle (B)

durch den zuletzt erwähnten Strom (2) verändert wurde.

Zeigte sich dort die Erregbarkeit unverändert oder gesteigert,

dann wurde die Stromstärke wieder so lange erhöht, bis eine

Verminderung der Erregbarkeit eintrat (3). Nach dem wurde

festgestellt, wie die Erregbarkeit an einer noch höher gele-

genen Stelle (C) sich der letztgenannten Stromstärke (3) ge-

geniäber verhielt. Sollte nämlich die Ansicht PFLUGERS,

dass bei steigender Stromstärke der Indifferenzpunkt von

dem positiven gegen den negativen Pol hin wandere, dem

wahren Sachverhalt entsprechen, dann mässte bei sehr schwa-

chen Strömen die Erregbarkeit unweit des positiven Pols er-

höht sein; nähme die Stärke des Stromes zu, so misste an

dieser Stelle sich eine Verminderung der Erregbarkeit kund

geben, während eine andere, höher hinauf belegene Stelle

sich noch im Stadium einer grösseren Erregbarkeit befän-

eat SAW:

Wenn ich also die Stromstärke allmählich steigerte und

der Präfungsreiz nach und nach von dem positiven gegen den

negativen Pol hin allmähblich verschob, musste ich nachwei-

sen können, dass der Zustand verminderter Erregbarkeit all-

mäblich sich mehr und mehr iber die intrapolare Strecke

30 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERÄNDERUNGEN DER NERVEN.

des Nerven verbreitete. Ob die Abnahme der Zuckungen,

die bei einer bestimmten Stromstärke und an einer bestimm-

ten Stelle (A) sich einstellte, etwa darauf beruhte, dass sich

an dem positiven Pol ein Hinderniss fär die Fortpfanzung

der Erregung zu dem Muskel befände, oder darauf, dass die

Erregbarkeit dieser Stelle wirklich abgenommen, wollte ich

dadurch zur Entscheidung bringen, dass ich eine höher ge-

legene Stelle (B) reizte, welehe dann bei etwaiger Bestäti-

gung dieser letzteren Annahme eine gesteigerte oder unver-

änderte Erregbarkeit aufweisen misste.

Die Richtigkeit dieser Annahme bestätigte sich in der

meist iberzeugenden Weise. ;

Beziäglich der Erregbarkeitsveränderungen in der Strecke

zwischen den Polen, soweit jene von der Stärke des polari-

sirenden Stromes abhängig sind, gilt also das Gesetz Prrö-

GERS durchaus. Je mehr die Stärke des polarisirenden Stro-

mes gesteigert wird, iber einen um so grösseren Theil der

intrapolaren Strecke verbreitet sich alsdann der Zustand ei-

ner verminderten Erregbarkeit, um soviel kärzer ist der

Theil der Strecke, welcher eine Zunahme der Erregbarkeit

aufweist; oder mit anderen Worten: bei zunehmender Stärke

des polarisirenden Stromes schreitet der Indifferenzpunkt

vom positiven Pol gegen den negativen fort. Bei ganz schwa-

chen Strömen zeigt sich der Zustand verminderter Erreg-

barkeit nur in der unmittelbaren Nähe des positiven Pols,

während der allergrösste Theil der intrapolaren Strecke eine

erhöhte Erregbarkeit erkennen lässt. Bei stärkeren Strömen

ist dagegen die Erregbarkeit in dem grösseren Theil der in-

trapolaren Strecke herabgesetzt, und nur ein kleinerer Theil

derselben weist eine vermehrte Erregbarkeit auf. Zufolge der

bei starken polarisirenden Strömen auftretenden Hemmung

am positiven Pol kann natärlich die Untersuchung iäber die

Zunahme der Erregbarkeit am negativen Pol sich iäber eine

gewisse Stärke des polarisirenden Stromes hinaus nicht er-.

strecken.

Beispiele:

MVersueh 1200 PES PE 3205 20 Merdan sent

a. Rh=220; E=13. Der mechanische Reiz ruft sehwache Mu-

skelzuckungen hervor; der konstante Strom erzeugt eine Schliessungs-,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22. ål

aber keine Öffnungszuckung. Unter Einwirkung desselben wird. die

Grösse der vom mechanischen Reize hervorgebrachten Muskelzuckun-

gen nicht verändert.

hb. Rh=220; E =18. Hier erzeugt der mechanische Reiz nur

ganz kleine Zuckungen, aber diese wachsen unter Einwirkung eines

ebenso starken Stromes wie in a ganz bedeutend.

ce. Rh=300. Bei gesteigerter Stromstärke wird dagegen durch

den konstanten Strom keine Änderung in dem Werthe der Muskel-

zuckungen bewirkt.

d. Rh=400. Eine noch mehr gesteigerte Stromstärke hebt

nun die Muskelzuckungen ganz und gar auf. Hier sei noch einmal

hervorgehoben, dass die Versuche b, c und d an ein- und derselben

Stelle des Nerven (E=18) angestellt wurden.

e. Der Nerv wird nun etwas höher nach oben (E=24) ge-

reizt; unter Einwirkung des konstanten Stromes, der nun ebenso stark

wie in d ist, werden die Muskelzuckungen zwar vermindert, aber

diese Verminderung erreicht bei weitem nicht denselben Grad wie in d.

f. Jetzt wird die Reizung noch näher dem negativen Pol (E=25)

vorgenommen; der mechanische Reiz bewirkt nun blos kleine Zuckun-

gen, welche unter Einwirkung desselben Stromes wie in d und e ein

klein wenig zunehmen. Während des ganzen Versuchs ist die Stärke

des mechanischen Reizes unverändert gewesen.

Versuch 13. +P=11; — P=33; 2 "Meidinger.

a. E=15; Rh=90. Der mechanische Reiz verursacht nur klei-

ne Zuckungen; der konstante Strom bewirkt eine Schliessungs-,

aber keine Öffnungszuckung. Unter der Einwirkung desselben ver-

schwinden die von dem mechanischen Reize hervorgebrachten Zuckun-

gen sofort. i

hb. E=18; Rh=90. Der mechanische Reiz versucht nur schwa-

che Zuckungen; diese verden durch einen konstanten Strom von der-

selben Stärke wie in a nicht modificirt.

ce. E=18; Rh=200. Die Reizung wird an derselben Stelle

fortgesetzt, aber die Stärke des polarisirenden Stromes gesteigert. Bei

Schliessung desselben verschwinden dann die Muskelzuckungen unver-

zäglich, um bei Öffnung des Stromes wieder zu erscheinen.

d. E=29; Rh=200. Der mechanische Reiz erregt hier ziem-

lich starke Muskelzuckungen, die unter Einwirkung eines ebenso star-

ken Stromes wie in c nicht im geringsten verändert werden.

e E=16; Rh=60. Schliesslich wird der Nerv nahe dem

positiven Pol gereizt; die Stärke des polarisirenden Stromes ist ganz

unansehnlich. Bei Schliessung desselben tritt keine Veränderung in

der Stärke der Muskelzuckungen ein. Während des ganzen Versuchs

war der mechanische Reiz von .derselben Stärke.

32 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERÄNDERUNGEN DER NERVEN.

6. Die Erregbarkeitsveränderungen am negativen Pol

eines absteigenden Stromes, extrapolar.

Die Erregbarkeit des Nerven ist bedeutend gesteigert.

Diese Zunahme zeigt sich unmittelbar nach dem Einbrechen

des Stromes in ihrer vollen Kraft; eine Intensität des Reizes,

welche vorher nur geringe oder iberhaupt keine Muskel-

zuckungen hervorrief, verursacht jetzt deren recht starke.

Während der ganzen Dauer des Stromflusses besteht diese

vergrösserte firrebbarke a, Jedoch verringern sich hierbei.die

MSE elk teten wenn auch nur in geringem Masse, und

oft gar nicht. Beim Aufhören des Stromes gehen die Zuckun-

gen auf ihren fräheren Grad herab.

Unter den Umständen, wie ich meine Versuche ausge-

fuhrt, ist eine Verminderung der Erregbarkeit nach dem Öff-

nen des Stromes nicht eingetreten; eine geringe Zunahme

findet mitunter statt, aber im allgemeinen kehren die Muskel-

zuckungen unmittelbar nach dem Aufhören des Stromes zu

ihrer friheren Höhe zuräck. So lange der Strom besteht, ist

die Steigerung der Erregbarkeit am negativen Pol am grössten,

und von da aus nimmt sie abwärts gegen den Muskel hin ab.

Je stärker der polarisirende Strom ist, desto grösser ist auch

die Zunahme der Erregbarkeit und iber um so grössere

Nervenstrecken verbreitet sie sich.

Wird der Versuch derart wiederholt, dass in regelmässi-

ger Aufeinanderfolge Schliessung und Öffnung des Stromes

NANSEN und dass die Stärke des Reizes und des Stromes

die ganze Zeit hindurch konstant sind, so bleiben die unter

Pinwirkung des polarisirenden Stromes zu Tage tretenden

Zuckungen sich durch ganze Serien beständig gleich, auch

dann, wenn die von dem mechanischen Reize allein hervor-

gebrachten Muskelzuckungen zufolge der Ermidung des Ner-

ven allmählich abnehmen wirden.

Beispiele:

Versuch 14. +P=30; — P=17; E=16; 3 Meidinger, Rh=

305 = Ser

Der mechanische Reiz veranlasst mittelstarke Muskelzuckungen,

der konstante Strom Schliessungs-, aber nicht Öffnungszuckungen. Un-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22, 33

ter der Einwirkung desselben steigen die vom mechanischen Reize

hervorgebrachten Zuckungen gleich bis zum ungefähren Maximum.

Dabei ist die erste der nach Schliessung des Stromes hervorgerufe-

nen Zuckungen ein wenig stärker als die folgenden, welche äusserst

langsam sinken. Nach dem Aufhören des Stromes nehmen die Zuck-

ungen sofort die ungefähre Höhe an, die sie vorher hatten.

Wemswen ul. PP=305 — P-24; B=—=22; 3 Meidinoer, hh

= LONE NO

Der mechanische Reiz bringt recht starke Muskelzuckungen hervor,

der konstante Strom ebenfalls, aber nur beim Schliessen und nicht

beim Öffnen. Unter der Einwirkung des konstanten Stromes nehmen

die von dem mechanischen Reize erzeugten Muskelzuckungen unmittel-

bar ihr Maximum an und behalten diese Stärke bei, so lange der

Strom geschlossen ist. Wird derselbe geöffnet, so vermindern sie sich,

bis sie den fräheren Grad erreicht haben. Unter Einwirkung des po-

larisirenden Stromes bleiben sich die Zuckungen bei Wiederholung des

Versuchs stets gleich, wiewohl der mechanische Reiz för sich immer

kleinere Muskelzuckungen hervorruft, die allmäblich, gauz nach dem

Gesetze abnehmen, welches sich bei Versuchen äber die Ermiädung

des Nerven ergiebt.

Memsmwenot6. + P=405 = P=285; 3 Meidinger; y=22.

a. E=25; Rh=25. Der mechanische Reiz veranlasst keine

Muskelzuckungen; der polarisirende Strom ebensowenig. Unter FEin-

wirkung desselben stellen sich jedoch in Folge des mechanischen Rei-

zes schwache Zuckungen ein, die während der ganzen Zeitdauer des

Stromflusses sich auf gleicher Höhe erhalten und beim Aufhören des

Stromes sofort verschwinden. =

b. E=23; Rh=119. Der mechaniscehe Reiz bewirkt keine

Muskelzuckungen, der konstante Strom eine Schliessungs-, jedoch keine

Öffnungszuckung. Unter Einwirkung desselben verursacht der mecha-

nische Reiz schwache Zuckungen, ungefänr wie in a; diese haben,

so lange der Strom wirkt, gleiche Höhe und verschwinden beim Auf-

hören desselben augenblicklich.

c. E=21. Der mechanische Reiz fär sich allein verursacht

keme Muskelzuckungen. Unter Einwirkung eines ebenso starken Stro-

mes wie in bh stellen sich Zuckungen ein, die etwas kleiner sind als

die vorigen.

7. Die Erregbarkeitsveränderungen am positiven Pol

eines absteigenden Stromes; extrapolar.

Die Erregbarkeit des Nerven ist bedeutend herabgesetzt.

Die Intensität des Reizes, welche kurz vorher recht starke

Muskelzuckungen hervorgerufen, erzeugt jetzt nur unbedeu-

-«tende oder gar keine Zuckungen. Unter den Umständen, wie

34 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERÄNDERUNGEN DER NERVEN.

ich meine Experimente vornahm, hat sich diese Abnahme

gleich nach erfolgter Schliessung des Stromes gezeigt; dabei

ist zuweilen die erste Zuckung etwas grösser gewesen, als

jede folgende. Wird der Strom längere Zeit durch den Ner-

ven gefihrt, so wachsen die Muskelzuckungen wieder all-

mählich, aber dies geschieht sehr langsam und mitunter kaum

merklich, in vielen Fällen auch gar nicht. Beim Öffnen des

Stromes sinken die Zuckungen zu ihrer fruheren Höhe herab;

eine Hemmung lässt sich dabei nicht nachweisen; dagegen

stellt sich eine geringe Zunahme der Erregbarkeit des Ner-

ven ein, die jedoch niemals bedeutend ist und vielfach ganz

ausbleibt.

Bei geschlossenem Strom ist am positiven Pol die Erreg-

barkeitsverminderung am grössten, und von da aus nimmt

sie nach dem Rickenmark hin ab. Je stärker der polarisi-

rende Strom ist, desto grösser ist auch die Verminderung der

Erregbarkeit und iber desto grössere Strecken des Nerven

verbreitet sie sich. Wird der Versuch derartig wiederholt,

dass der polarisirende Strom regelmässig nach einander ge-

schlossen und geöffnet wird, während die Stärke des Reizes

und des Stromes die ganze Zeit hindurch nicht modificirt

wird, dann werden die Muskelzuckungen meistens in jeder

Gruppe immer kleiner und kleiner, während die von dem

mechanischen Reize allein hevorgerufenen Zuckungen die

ganze Zeit hindurch ihre ursprängliche Höhe beibehalten,

ohne auch nur annähernd so schnell wie gewöhnlich in Folge

der Ermiidung des Nerven zu sinken. i

Beispiele:

Versuch 17. +P=33; — P=7; E=41 505 Meidimserehhi——

160; y=42.

Der mechanische Reiz veranlasst starke Muskelzuckungen, der

konstante Strom Schliessungs- aber keine Öffnungszuckungen. Unter

der Einwirkung desselben sinken die Muskelzuckungen bis auf die

Hälfte ihrer anfänglichen Grösse herab. Der Versuch wird das eine

mal nach dem andern wiederholt; hierbei werden die Zuckungen unter

der Einwirkung des Stromes immer geringer, während die von dem

mechanischen Reize allein veranlassten Muskelzuckungen während der

ganzen Zeit sich so einigermassen auf gleicher Höhe halten. Schliess-

lich hören sie bei geschlossenem Strome ganz und gar auf. In meh-

reren Serien beobachtet man, dass der erste Reiz nach Schliessung

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22. 35

des Stromes eine grössere Wirkung hervorbringt, als jeder folgende,

dass aber -andrerseits, während der Strom durch den Nerven geleitet

ist, später die Muskelzuckungen ganz langsam wachsen.

Wemsmebhels. Gt b=258N0- P4; 3 Meidinger; y=-20:

a. E=35; Rh=40. Der mechanische Reiz bewirkt ziemlich

starke Zuckungen, der polarisirende Strom Schliessungs- aber nicht

Öffnungszuckungen. Unter Einwirkung desselben vermindern sich die

durch den mechanischen Reiz hervorgerufenen Zuckungen bis auf die

Hälfte ihrer ursprönglichen Stärke. Im weiteren Verlauf des Versuchs

nehmen dann die unter dem Einfluss des konstanten Stromes hervor-

gebrachten Muskelzuckungen immer mehr ab und verschwinden zu-

letzt, während die von dem mechanischen Reize allein veranlassten

Zuckungen die ganze Zeit hindurch nahezu ihre anfängliche Grösse bei-

behalten.

b. E=38; Rh=100. Unter Einwirkung eines stärkeren BStro-

mes, als der in a ist, welcher jedoch nichts weiter als Schliessungs-

zuckungen erzeugt, gehen die von dem mechanischen Reize verur-

sachten Zuckungen bis auf ihren halben Werth herab. Bei Wieder-

holung des Versuchs verschwinden sie schliesslich ganz und gar. Aber

dabei werden die Zuckungen nicht augenblicklich aufgehoben, sondern

während der ersten Augenblicke nach dem HEintritt des Stromes zei-

gen sich noch einige Zuckungen, welche dann bei fortgesetzter Stro-

mesdauer verschwinden.

ce. E=41; Rh=100. Bei derselben Stärke des polarisirenden

Stromes wie in 6 wird die Verminderung der Muskelzuckungen weit ge-

ringer, wenn der Abstand der gereizten Stelle vom Pol grösser ist.

d. E=40; Rh=270. HEine gesteigerte Stromstärke macht da-

gegen die Zuckungen an einer nur um 1 mm. dem Pol näher bele-

genen Stelle gleich verschwinden.

e. E=42; Rh=270. Dieses ist auch ein paar mm. weiter nach

oöben der Fall; Im Beginn (I) zeigen sich während der Strom noch

geschlossen ist, nach eine Weile kleine Zuckungen. i

8. Die Erregbarkeitsveränderungen am negativen Pol

eines absteigenden Stromes, intrapolar.

Die Erregbarkeit ist bei jeder Stromstärke, deren HEin-

wirkung ich gepriäft, d. h. bis zu 10 Meidinger einschliess-

lich, gesteigert. Diese Steigerung tritt augenblicklich in

ihrer vollen Stärke bei Schliessung der Kette ein; eine Inr-

tensitet des Präfungsreizes, welche kurz vorher nur ganz ge-

ringe oder gar keine Zuckungen hervorrief, bewirkt jetzt

deren recht starke. Während der ganzen Dauer des Strom-

Musses besteht diese vermehrte Erregbarkeit fort. Doch beob-

36 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERÄNDERUNGEN DER NERVEN.

achtet man, namentlich bei Nerven, an denen wiederholte

Versuche in dieser Beziehung angestellt worden sind, dass

bei geschlossenem Strom die Zuckungen ganz allmählich sin-

ken. Diese Abnahme ist aber in den allermeisten Fällen

äusserst gering und erscheint oft gar nicht. Wird der Strom

unterbrochen, so gehen die Zuckungen auf ihre urspring-

liche Höhe herab. Beim Offnen schwacher Ströme hat sich

unter den Umständen, wie ich meine Versuche angestellt,

keine Verminderung der Erregbarkeit zu erkennen gegeben;

dagegen zeigt sich in den ersten Augenblicken nach dem

Öffnen eines stärkeren Stromes eine augenscheinliche Erreg-

barkeitsverminderung. Darauf stellt sich in vielen Fälten

eine Steigerung der Erregbarkeit ein, die jedoch niemals be-

deutend und oft kaum zu erkennen ist.

Bei geschlossenem Strom ist der Zuwachs der Erregbar-

keit am negativen Pol am grössten. Sie steigt mit der Strom-

stärke bis zu einer gewissen Grenze. :

Wird der Versuch öfters wiederholt, so bleibt die Zu-

nahme der Zuckungen bei dem jedesmaligen Stromschluss un-

gefähr dieselbe, auch wenn die von dem mechanischen Reize

allein hervorgerufenen Muskelzuckungen nach und nach ab-

nehmen wirden.

Beispiele:

Versuch 19. +P=39; — P=24,5; E=27; 3 Meidinger, Rh

=760; y=27.

Der mechanische Reiz veranlasst fär sich allein keine Muskel-

zuckungen ; der polarisirende Strom Schliessungs- und Öffnungszuckun-

gen. Unter der Einwirkung desselben stellen sich recht starke Zuckun-

gen ein, welche während der ganzen Stromesdauer auf gleicher Höhe

verbleiben und beim Aufhören des Stromes verschwinden.

Versuch 20. +P=44; — P=24; E=26; 3 Meidinger, Rh

=132; y=30.

Der mechanische Reiz verursacht kleine Muskelzuckungen: der

polarisirende Strom Schliessungs-, aber nicht Öffnungszuckungen. Un-

mittelbar nach erfolgtem Stromschluss werden die von dem mechani-

schen Reize hervorgerufenen Zuckungen sehr stark. Sie halten sich

fast während der ganzen Stromesdauer auf gleicher Höhe; sie fallen

jedoch allmählich, wiewohl diese Abnahme sehr unbedeutend ist. Beim

Öffnen des Stromes nehmen sie ihre anfängliche Grösse wieder an;

mitunter weisen sie eine ibergehende Steigerung auf. Nach wieder-

vå

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22. 37

holten Versuchen ist die Verstärkung der Zuckungen ziemlich dieselbe,

obgleich die von dem mechanischen Reize allein erzeugten Zuckungen

allmählich schwächer werden.

Merzsuch 21. +P=44;-- P=26; E=31;7y=34; 3 Meidinger.

Der mechanische Reiz bringt starke Zuckungen hervor; die Stärke

des polarisirenden Stromes wird — wie die Aufzeichnungen zu den

Kurven anzeigen — nach jedem Versuch gesteigert; er bewirkt jedoch

die ganze Zeit hindurch nur Schliessungszuckungen. Bei Rh=90 ist

die Verstärkung der Zuckungen noch ganz unbedeutend, wiewohl voll-

kommen merklich. Je stärker der angewendete Strom ist, desto stär-

ker wird der Zuwachs der Zuckungen im Verhältniss zu den von

dem mechanischen Reize allein hevorgerufenen Muskelzuckungen. Diese

Erregbarkeitszunahme zeigt sich während der ganzen Dauer des Stro-

mes; doch sinker die unter der Einwirkung desselben hervortretenden

Zuckungen von der ersten an, welche nach der Schliessung der Kette

erfolgt und die stärkeste ist, langsam herab. Nach dem Öffnen des

Stromes nehmen sie bei einer mniedrigern Stromstärke wieder ihre

vorige Höhe an, aber von einer gewissen Stromstärke an (Rh=450)

tritt unmittelbar nach der Unterbrechung des Stromes eine vermin-

derte Erregbarkeit ein, anfangs kaum erkentlich, bei gesteigerten Strom-

stärke aber immer mehr ausgeprägt erscheinend. Nach Ablauf dieser

Verminderung stellt sich ein mässiger Erregbarkeitszuwachs ein.

ME sTen2 20ER=30E PE 160650 10 Mei

dinger, Rh=20,000; kein Papier unter dem Nerven.

Der mechanische Reiz bewirkt äusserst geringe Muskelzuckungen,

der konstante Strom nur Schliessungszuckungen. Unter Einwirkung

desselben werden die von dem mechanischen Reize erzeugten Zuckun-

gen plötzlich maximal, um nicht zu sagen tetanisch; nach dem

Aufhören des Stromes verschwinden sie augenblicklich. Um den me-

chanischen Reiz ganz nahe am negativen Pol lokalisiren zu können,

Wwurde in diesem Versuch wie auch in den beiden folgenden der

Strom durch einen mit 0,6 2 Kochsalzlösung angefeuchteten Filtrir-

papierstreifen zum Nerven geleitet.

Nemsmehö2SA -P=5086 — P=125; D=135 y=125 10 Mei-

dinger, Rh=20,000; kein Papier unter dem Nerven.

Der mechanische Reiz erzeugt ganz kleine Muskelzuckungen, der

konstante Strom Schliessungs- und Öffnungszuckungen. Unter der Ein-

Wwirkung desselben erscheinen die von dem mechanischen Reize her-

vorgerufenen Zuckungen sehr stark, nahezu tetanisch. Beim Öffnen

des Stromes sinken sie wieder, aber sie sind doch noch ein wenig

grösser als vorher. Wird der Strom wieder geschlossen, so erzielt man

dieselbe Wirkung.

Mensuch 24. fP=33: — P=14; 1 E=145; 10 Medinger,

RNE 200005 y=>29.

Der mechanische Reiz ruft schwache Zuckungen hervor; der kon-

stante Strom nur eine Schliessungszuckung. Unter der Einwirkung

38 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERÄNDERUNGEN DER NERVEN.

des konstanten Stromes erreichen die vom mechanischen Reize be-

wirkten Zuckungen maximale Höhe und behalten diese während der

ganzen Stromesdauer bei. Nach Unterbrechung des Stromes zeigt sich

erst eine Verminderung der Erregbarkeit, wonach die Zuckungen zu

ihrer urspränglichen Höhe zuräckkehren.

9. Die Erregbarkeitsveränderungen am positiven Pol

eines absteigenden Stromes, intrapolar.

Die Erregbarkeit des Nerven ist bei allen Stromstärken,

auch bei den scehwächsten, herabgesetzt. Dicse Verminderuns

tritt nicht augenblicklich in ihrer vollen Stärke hervor, sön-

dern die Muskelzuckungen nehmen unter der FEinwirkung

des Stromes allmählich ab, so dass die ersten Zuckungen

nach Schliessung der Kette, obwohl bedeutend kleiner denn

die vorangehenden, doch etwas grösser als die nachfolgen-

den sind. Diese herabgesetzte Erregbarkeit währt, so lange

der Strom thätig ist; doch kommt es vor, dass die Muskel-

zuckungen unterdessen allmählich wieder wachsen, aber der

Zuwachs ist nur unbedeutend und erscheint oft gar nicht.

Wird der Strom geöffnet, so nehmen die Zuckungen so-

fort wieder ihre frähere Höhe an; eine Verminderung der

Erregbarkeit lässt sich dabei gar nicht nachweisen; dagegen

tritt in vielen Fällen eine Zunahme der Muskelzuckungen

ein, welche jedoch mniemals gross und mitunter gar nicht

bemerkbar ist. Die grösste Abnahme der Erregbarkeit wäh-

rend der Stromesdauer findet am Pol selbst statt. Sie steiot

mit der Stärke des polarisirenden Stromes.

Wird der Versuch unter sonst gleichen Umständen das

eine mal nach dem andern wiederholt, so wird bei jedem

male die Verminderung der Erregbarkeit im allgemeinen

grösser, wiewohl nur sehr unbedeutend. Dabei verbleiben

sich in den meisten Fällen die von dem mechanischen Reize

allein hervorgerufenen Muskelzuckungen während des gan-

zen Versuchs gleich.

Beispiele:

Versueh 2515 +FP=30; — P=)24,55 00 soon MEeEmsen,

Rh=1,000; y=27.

Der mechanische Reiz verursacht starke Muskelzuckungen, der po-

larisirende Strom ebenfalls, sowohl beim Schliessen als beim Öffnen.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22. 39

Augenblicklich nach der Schliessung der Kette sinken die Zuckungen

bis auf die Hälfte ihrer fräheren Höhe herab und verharren bei die-

sem Grade, so lange der Nerv vom Strom durchflossen ist. Wenn

der Strom aufhört, nehmen sie ihre frähere Höhe wieder an. Bei

wiederholtem Schliessen und Öffnen der Kette sinken die Muskel-

zuckungen unter FEinwirkung des Stromes immer mehr und mehr,

wogegen der mechanische Reiz allein während der ganzen Zeitdauer

ziemlich gleichmässig starke Zuckungen hervorruft.

NMersuch 20, -P=44; — P=24; E=41; 3 Meidinger, Eh

=11505 WERN

a. Der mechanische Reiz veranlasst mittelstarke Muskelzuckun-

gen, der polarisirende Strom Schliessungs- aber nicht Öffnungszuckun-

gen. Unter Einwirkung desselben verschwinden die von dem mecha-

nischen Reize hervorgerufenen Zuckungen; es zeigt sich jedoch im

ersten Augenblick nach HEintritt des Stromes eine Andeutung von

einer Zmcekung. Gleich mit dem Ende des Stromes zeigen sich die

Muskelzuckungen in ihrer anfänglichen Stärke, vielleicht sogar noch

etwas gesteigert. i

b. E=39,5. Unter sonst gleichen Verhältnissen wird der Nerv

etwas weiter vom Pol gereizt. Wird ein ebenso starker polarisirender

Strom wie in a angewandt. so nehmen die Muskelzuckungen zwar be-

deutend ab, aber doch nicht so sehr wie in a. Die erste der Zuckun-

gen nach dem HEinbrechen des Stromes ist unwesentlich grösser als die

folgenden. Sofort nach dem Ende des Stromes gewinnen sie ihre ur-

sprängliche Stärke wieder.

Messarenf206, +-P=5345 — P=16; 3 Meidinger, Rh=20

VEN

a. E=33. Der mechanische Reiz verursacht mittelstarke Muskel-

zuckungen; der konstante Strom weder Schliessungs- noch Öffnungs-

zuckungen. Unter der Einwirkung desselben werden die Zuckungen

indess merklich vermindert; diese Abnahme ist unmittelbar nach dem

Beginn des Stromes geringer denn später. Nach dem Öffnen des Stro-

mes gewinnen die Zuckungen so ziemlich ihre frähere Stärke wieder

und wachsen sogar noch etwas.

b. E=30. Unter Einwirkung desselben polarisirenden Stromes

wie in a gestaltet sich die Erregbarkeitsverminderung fast ebenso wie

dort; die Zunahme der Verminderung während der Stromesdauer zeigt

sich hier ganz deutlich.

c. E=28,5. Hier ist die durch ganz denselben polarisirenden

Strom hervorgerufene Verminderung der Erregbarkeit bedeutend gerin-

ger als in a und 6; dennoch kommen alle sie begleitenden Umstände

hier ebenso wohl wie in den vorangehenden Serien zur Erscheinung.

d. E=25,5. Hier verursacht der polarisirende Strom nur eine

kaum bemerkbare Verminderung der Muskelzuckungen.

40 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERÄNDERUNGEN DER NERVEN.

10. Die Veränderung der Lage des Indifferenzpunktes

bei wachsender Stärke eines absteigenden Stromes.

Nachdem ich mit durch die vorangehenden Untersuchun-

gen iiberzeugt, dass bis zu den stärksten polarisirenden Strö-

men, die mir zu Gebote standen, die Erregbarkeit nr der ins

trapolaren Strecke am positiven Pol ab- und am negativen

Pol zunimmt, galt es zu untersuchen, wie bei verschiedener

Stärke des polarisirenden Stromes, intrapolar, die mit ver-

mehrter Erregbarkeit ausgeristete Nervenstrecke sich zu der

Strecke des Nerven verhielte, dessen Erregbarkeit herab-

gesetzt war, oder m. a. W. nach welchem Gesetz der Indiffe-

renzpunkt bei verschiedener Stärke des polarisirenden Stro-

mes seine Lage veränderte. |

Zu diesem Zweck schlug ich folgendes Verfahren ein.

Ich reizte eine und dieselbe, in gewisser Entfernung von dem

negativen Pol gelegene Stelle und untersuchte, wie die

Erregbarkeit derselben sich veränderte, wenn ich mit ganz

schwachen Strömen beginnend, die Stromstärke immer mehr

steigerte. Wenn ich die gereizte Stelle ziemlich nahe dem

negativen Pol wählte, zeigte sich zuerst eine Zunahme in

der Grösse der Muskelzuckungen; dieser Zuwachs wurde

grösser und grösser, eine je stärkere Stromstärke zur An-

wendung kam; wurde dieselbe aber noch mehr gesteigert,

so zeigte sich anstatt dessen eine bedeutende Verminderung

der Zuckungen. Dass dieselbe nicht auf einer am negativen

Pol selbst eintretenden Hemmung der Erregung beruhte,

bewiesen die sub 9 mitgetheilten Versuche, in welchen der

Reiz auf den Nerven unmittelbar am negativen Pol ausgeibt

wurde und wo stärkere Ströme zur Anwendung kamen, denn

im vorliegenden Falle. s

Bei zunehmender Stärke des polarisirenden Stromes ver-

breitet sich also der Zustand der verminderten Erregbarkeit

äber eine immer grössere Länge der intrapolaren Strecke,

und in demselben Verhältniss nimmt derjenige Theil dersel-

ben ab, welcher eine Zunahme der Errregbarkeit aufweist;

m. a. W., bei steigender Intensität des polarisirenden Stro-

mes wandert der Indifferenzpunkt von der Gegend des posi-

tiven Pols gegen den negativen. Bei ganz schwachen Strö-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22. 41

men zeigt sich der Zustand verminderter Erregbarkeit nur

in der Nähe des positiven Pols, während der grössere Theil

der intrapolaren Strecke eine gesteigerte Erregbarkeit auf-

weist. Bei starken Strömen kann nur in der allernächsten

Nähe des negativen Pols eine vermehrte Erregbarkeit nach-

gewiesen werden; die ganze intrapolare Strecke lässt im ib-

rigen eine herabgesetzte Erregbarkeit erkennen.

Beispiele:

Wemsmehf2o RR = 44 R=235: =241.

a. 2 Meidinger, Rh=19,360. Der mechanische Reiz bewirkt

schwache Muskelzuckungen, der konstante Strom Schliessungs- und

Öffnungszuckungen. Unter der FEinwirkung des Stromes wachsen die

vom mechanischen Reize hervorgerufenen Zuckungen beträchtlich, und

nehmen nach der Öffnung jenes ihre ursprängliche Grösse wieder an.

b. 4 Meidinger, Rh=19,360. Der polarisirende Strom veran-

lasst Schliessungs- und Öffnungszuckungen. Unter der Binwirkung des-

selben werden die vom mechanischen Reize hervorgerufenen Zuckun-

gen fortdauernd sehr gesteigert. Beim Öffnen des Stromes tritt ein

kleiner Zuwachs in der Stärke der Muskelzuckungen ein.

ce. 6 Meidinger, Rh=19,360. Der polarisirende Strom verur-

'sacht Schliessungs- und Öffnungszuckungen. Durch denselben werden

die Muskelzuckungen völlig aufgehoben; nur kurz nach dem HEintritt

des Stromes sieht man noch Spuren von ihnen. Beim Öffnen der Kette

werden die Zuckungen dagegen eine Zeit lang stärker als sie vorher

waren.

d. 2 Meidinger, Rh=360. Der polarisirende Strom bewirkt

Schliessungs- und Öffnungszuckungen. Der mechanische Reiz, welches

während des ganzen Versuches von gleicher Stärke war, erzeugte zu-

folge der Midigkeit des Nerven keine Zuckungen mehr; gleich wohl

zeigten sich unter Einwirkung des polarisirenden Stromes auch jetzt

noch welche, wenn auch nur ganz geringe Zuckungen.

Wemsme hykgro ste P=308 RE lar RE 05 VE 20.

a. 3 Meidinger, Rh=360. Der mechanische Reiz veranlasst

schwache Muskelzuckungen, der konstante Strom nur Schliessungs-

zuckung. Unter der HFEinwirkung desselben wachsen die Zuckungen

-ansehnlich, und sinken beim Aufhören des Stromes zu ihrer fräheren

Grösse herab. Bald verschwinden sie ganz und gar, aber die unter

dem Einfluss des geschlossenen Stromes hervorgerufenen Muskelzuckun-

gen behalten ihre anfängliche Stärke ziemlich unvermindert bei.

OR ERS:; a Meidinges, nn==2,5005 Der Nerw wirdfantemen,

nur 0,5 mm von der vorigen entfernten Stelle gereizt. Der mecha-

nische Reiz verursacht hier nicht ganz schwache Zuckungen; der po-

42 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERÄNDERUNGEN DER NERVEN.

larisirende Strom erzeugt Schliessungs- und Öffnungszuckungen. Unter

der Einwirkung desselben erfolgt eine deutliche Erhöhung der Muskel-

zuckungen; nach der Öffnen des Stromes gehen die Zuckungen auf

ihren urspröänglichen Werth herab.

ce. E=16,5; 3 Meidinger, Rh=19,360:" WitdNOerENervsniemm

höher hinauf als in 65 und also 0,5 mm höher als in a gereizt, und -

die Stromstärke ansehnlich gesteigert, so wirkt dies nur unbeträcht-

lich, ja kaum sichtlich auf die Verstärkung der Zuckungen ein. |

d. E=15,7; 6 Meidinger, Rh=19,360. Der Neryv wird in der

nächsten Nachbarschaft der vorher gereizten Stellen vom Reiz ange-

griffen und die Stärke des polarisirenden Stromes wird soweit gestei-

gert, dass er jetzt eine Schliessungszuckung und nur eine kleine Öff-

nungszuckung veranlasst. Dann verschwinden die Muskelzuckungen

beim Schliessen der Kette augenblicklich.

Versueh 30. P2 P=11651Y==M3E

a. E=22; 3 Meidinger, Rh=340. Der mechanische Reiz bringt

ziemlich schwache Muskelzuckungen hervor, der konstante Strom

Schliessungs-, aber nicht Öffnungszuckungen. Unter der Einwirkung

desselben wachsen die von dem mechanischen Reize hervorgerufenen

Zuckungen recht beträchtlich, beim Öffnen des Stromes gehen sie

wieder auf ihre ursprängliche Höhe herab.

b. E=22; 3 Meidinger, Rh=2,000. Der polarisirende Strom

bewirkt Schliessungs- und Öffnungszuckungen. Unter der Einwirkung

desselben wachsen die vom mechanischen Reize erzeugten Zuckungen

höchst bedeutend, wiewohl derselbe fär sich allein in Folge der Mä-

digkeit des Nerven nur ganz geringe Zuckungen hervorbringt.

ce. E=22;3 Meidinger, Rh=20,000. Bei dieser grösseren Stär-

ke des polarisirenden Stromes nehmen die Muskelzuckungen noch mehr

zu als in a und b; beim Öffnen des Stromes tritt eine voriberge-

hende Steigerung der Grösse der Muskelzuckungen ein, im Verhältniss

zu derjenigen, welche sie erreichten, bevor die Kette geschlossenen

wurde.

d. B=21,8; 4 Meidinger, Rh=20,000 Der Netvenatompe

mm näher dem negativen Pol zu gereizt; die Stärke des polarisiren-

den Stromes ist bedeutend erhöht, erzeugt aber doch Schliessungs-

und Öffnungszuckungen, wenn auch die letzteren geringer sind als in

hb und ce. Unter der Einwirkung des Stromes verschwinden die Muskel-

zuckungen augenblicklich; beim Öffnen der Kette stellen sie sich wie-

der ein und zeigen dann eine deutliche und allmäblich abnehmende

Steigerung im Verhältniss zu ihrer urspränglichen Höhe.

e. E=21,8; 4 Meidinger, Rh=1,880. Bei verminderter Strom-

stärke, die jedoch Schliessungs- und Öffnungszuckungen erzeugt, tritt

unter der Einwirkung des Stromes wiederum eine Steigerung in der

Höhe der Muskelzuckungen ein.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22. 43

Diese Untersuchungen haben somit zur Geniäge die von

PFLUGER mittels elektrischer und chemischer Reizung gefun-

denen Resultate beziäglich der durch einen konstanten Strom

erzeugten BErregbarkeitsveränderungen des Nerven bestätigt.

Wenn ein konstanter Strom einen unbeschädigten Nerven

durchkreist, so gelten also fär alle Arten der uns jetzt zu

Gebote stehenden Reizmittel folgende Gesetze:

die Erregbarkeit des Nerven ist am negativen Pol so-

wohl extrapolar als intrapolar gesteigert, in welcher Rich-

tung der Strom auch immer durch den Nerven geht;

die Erregbarkeit des Nerven ist am positiven Pol so-

wohl extrapolar als intrapolar herabgesetzt, in welcher Rich-

tung der Strom auch immer durch den Nerven geht;

an jedem der beiden Pole wächst die Veränderung der

Erregbarkeit mit der Stärke des polarisirenden Stromes,

und dies sowohl extrapolar als intrapolar, bis dass zufolge

der Erregbarkeitsveränderung die Muskelzuckung ihr Mazi-

mum erreicht hat oder ganz und gar aufgehoben worden

ist; dariiber Ihinausgehende Veränderungen in der Erreg-

barkeit des Nerven können natiärlich nicht durch eine Ver-

änderung der Grösse der Muskelzuckungen nachgewiesen

werden;

an berden Polen ist die Erregbarkeitsveränderung am

grössten und nimint von da aus sowohl extrapolar als intra-

polar ab;

an beiden Polen verbrewtet sich die Veränderung der

Erregbarkeit extrapolar iiber um so grössere Strecken, je

stärker der polarisirende Strom ist;

. om der intrapolaren Strecke wird der Indifferenzpunkt

aus der Gegend des positiven Pols gegen den negativen Pol

hin verschoben, je stärker der polarisirende Strom ist, ganz

davon abgesehen, in welcher Richtung er den Nerven durch-

Jliesst.

Anmerkung. Hiervon macht die Verminderung und das Aus-

bleiben der Muskelzuckungen in dem Falle, wo der Nerv bei

aufsteigendem Strom in der Gegend des negativen Pols gereizt

wird, eine Ausnahme; uber die verschiedene Erklärung dieser

Erscheinung siehe weiter unten.

Wie die Erregbarkeitsveränderung sich unter den ersten

Augenblicken der Stromesdauer entwickelt und auf welche

44 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERÄNDERUNGEN DER NERVEN.

Weise sie nach der Stromunterbrechung abklingt, ist schwie-

riger aufzuWeisen, als die dauerndenV eränderungen der Erreg-

barkeit des Nervern. Jene sind fluächtigerer Natur als diese

und um sie nachzuweisen, bedarf es besonderer Anordnun-

gen des Versuchs. Meine Untersuchung zielte eigentlich auch

nicht dahin ab, dieses zu erforschen, sondern sie ging haupt-

sächlich darauf hinaus, die dauernden Veränderungen der

Erregbarkeit zu präfen, welche bei geschlossenem Strom

sich geltend machen.

Indessen haben auch in Bezug auf den Zeitverlauf der

Veränderung meine Untersuchungen Resultate ergeben, wel-

che die bisherigen hierauf bezuäglichen bestätigen.

Demnach gilt im allgemeinen sowohl fär mechanische,

wie auch fär die ibrigen Arten der Reizmittel, wenn der

Nerv von einem konstanten Strom durchkreist wird,

dass an dem negativen Pol desselben die Erregbarketits-

veränderung beim Schliessen des Stromes augenblicklich in

ihrer vollen Kraft evntritt;

dass am positiven Pol die Veränderung der Erregbar-

keit beim Schliessen des Stromes nur allmählich ihre blei-

bende Stärke errewcht;

dass nach Unterbrechung des Stromes am negativen

Pol — falls der Strom nicht allzuschwach ist — sich im

ersten Augenblick eine herabgesetzte Erregbarkert zeigt, wel-

cher nachher eine Zunahme derselben folgt:

dass nach dem Aufhören des Stromes am positiven

Pol sich unmäittelbar eine gestergerte Erregbarkeit einstellt.

Hierbei ist wohl zu beachten, dass sowohl die nach dem

Öffnen des Stromes auftretende erhöhte Erregbarkeit wie

auch die im ersten Augenblick bemerkbare Erregbarkeits-

verminderung am negativen Pol bei mechanischer Rewzung

lange nicht so scharf ausgeprägt ist, wie bei elektrischer, und

dass sie sich oft gar nicht naclhweisen lässt.

Fir den Erregbarkeitsveränderungen, wenn der Strom

während mehrerer Sekunden wirkt, gilt,

dass am negativen Pol die Muskelzuckungen in vielen

Fällen nach dem zuerst erreichten Maximum abnehmen;

diese Abnahme ist meist äusserst unbedeutend und geht

sehr langsam vor sich;

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22. 45

dass am positiven Pol die Muskelzuckungen in vielen

Fällen von dem Minimum ab, auf welches sie zuerst herab-

gesunken waren, zunehmen; diese Zunahme ist meist äusserst

unbeträchtlich und vollzieht sich sehr langsam.

Diese Erscheinungen lassen sich nicht anders erklären,

als dass die Stärke des polarisirenden Stromes, wenn der-

selbe eine gewisse Zeit den Nerven durchströmt, durch die

innere Polarisation desselben etwas vermindert wird +). Wenn

die durch den polarisirenden Strom hervorgerufene Erreg-

barkeitsveränderung so stark ist, dass in Folge derselben der

Erregung des Nerven stärker wird, als die Hervorrufung ei-

ner maximalen Muskelzuckung erfordert, — oder schwächer

als die Stärke, welche genau unter dem minimalen Werih

derselben liegt, so kann die durch Polarisation bewirkte

Mässigung der Stärke des polarisirenden Stromes natiärlich

nicht bemerkbar werden. Darum zeigen sich die in Rede

stehenden Erscheinungen nicht immer, sondern nur dann,

wenn durch die Erregbarkeitsveränderung die Erregung des

Nerven entweder, am höchsten, zu der zur Erzeugung der

maximalen Muskelzuckungen erforderlichen Stärke gestiegen,

oder, am mindesten, gerade unter die zur Hervorbringung

minimaler Muskelzuckungen nothwendigen Stärke gesunken

ist. Diese Erscheinungen treten bei sehr geringer Stärke

des polarisirenden Stromes nicht zu Tage, vermuthlich des-

halb, weil da die innere Polarisation des Nerven nicht bis

zu einem bemerkbaren Grad steigen kann.

Schliesslich gilt von der wiederholten Einwirkung eines

polarisirenden, stets in derselben Richtung den Nerven durch-

kreisenden Stromes Folgendes:

die am negativen Pol auftretenden Muskelzuckungen

erhalten sich lange Zeiten lMindurch ziemlich auf gleicher

Höhe, wenn auch die vom Präfungsreize an und fär sich

hervorgerufenen Zuckungen aus einem oder dem andern

Grunde abnehmen wiirden;

die am positiwen Pol erscheinenden Muskelzuckungen

werden immer geringer, auch wenn die vom Priifungsreize

an und fir sich bewirkten Zuckungen sich die ganze Zeit

hindurch avf ziemlich gleicher Höhe erhielten.

') Siehe DU-BoIsS-REYMOND, Gesammelte Abhandlungen, II. 8. 171 folg.

46 TIGERSTEDT, ERREGBARKEITSVERÄNDERUNGEN DER NERVEN.

In der vorstehenden Darstellupg habe ich in Uberein-

stimmung mit dem auf dem Gebiete der Nervenphysiologie

bisher allgemein iblichen Sprachgebrauch von vermehrter

und verminderter Erregbarkeit des Nerven gesprochen, an-

statt, mich streng an die faktischen Resultate haltend, von

einer unter besonderen Verhältnissen eintretenden Zu- oder

Abnahme der Grösse der Muskelzuckungen zu reden. Wenn

die von HERMANN ausgesprochene Ansicht richtig wäre, be-

ruhte ja die Verminderung oder Vergrösserung der Muskel-

zuckungen nicht auf veränderter örtlicher Erregbarkeit des

. Nerven, sondern auf der Ab- oder Zunahme der Stärke der

Erregung während ihrer Fortplanzung durch den Nerven zum

Muskel. Es eribrigt also noch, zu untersuchen, wessen Theo-

rie, PFLÖGERS oder HERMANNS, mit dem Sachverhalt am besten

ibereinstimmt, wie uns derseibe bis auf weiteres uber die

Veränderung der Grösse der Muskelzuckungen, wenn ein

konstanter Strom durch den Nerven geht, bekannt ist.

In dieser Beziehung sind besonders die oben angefuähr-

ten Versuche iber dass Verhalten der Muskelzuckungen

" wichtig, wo bei einem aufsteigenden Strom der Nerv intra-

polar dicht am positiven Pol, und bei einem absteigenden

Strom ganz nahe dem negativen Pol gereizt wurde. Sie ha-

ben nämlich erwiesen, dass wenn man der Reiz nur nahe

genug am Pol wirken lässt, im ersten Falle die Muskelzuckun-

gen unter Einwirkung des Stromes abnehmen, wie sehwach

der polarisirende Strom auch immer sein mag, und dass sie

im letzteren Falle zunehmen, wie stark der polarisirende Strom

auch angewendet werden möge. Nach HERMANNS Theorie

misste der negative Pol eine Hemmung auf die Fortleitung

der Erregung zum Muskel ausiben; sonst könnte sie den

Grund fär das Abnehmen und Auwusbleiben der Zuckurgen,

wenn bei starkem aufsteigenden Strom der Nerv oberhalb

des negativen Pols gereizt wird, nicht erklären. Hier scheint

ein Experimentum crucis möglich zu sein. Beruht diese Er-

scheinung auf einer Hemmung am negativen und nicht auf

ciner solehen am positiven Pol, so muss offenbar diese Hem-

mung, sobald der Nerv bei absteigendem Strom intrapolar

gereizt wird, fähig sein, die Muskelzuckungen abzuschwächen

und schliesslich aufzuheben, wenn nur die Intensität des Stro-

mes geniägend gross ist. Dies ist jedoch nicht der Fall. Wird

der Nerv bei absteigendem Strom nahe genug dem negativen

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 6. N:O 22. 47

Pol gereizt, so verschwinden die Muskelzuckungen nicht, auch

wenn selbst ein polarisirender Strom von 10 Meidingerschen

Elementen angewendet wird; sie wachsen im Gegentheil und

dies in so hohem Grade, dass eine Stärke des Reizes die vor

dem Schliessen der Kette gar keine Zuckungen hervorrief,

unter der Einwirkung des Stromes maximale Zuckungen zu

erzeugen vermag. Der negative Pol ibt somit nicht blos

keine Hemmung auf die Fortleitung des Reizes nach dem

Muskel aus, sondern an demselben ist gerade umgekehrt die

Erregbarkeit des Nerven höchst beträchtlich gesteigert. Da-

gegen ist eine weit geringere Stromstärke genigend, um die

Wirkung des Reizes ganz und gar aufzuheben, sofern der-

selbe in der Gegend des positiven Pols ausgeiibt wird.

HERMANNS Theorie kann demnach nicht alle die Er-

scheinungen erklären, welche die durch einen konstanten

Strom hervorgebrachten Veränderungen in der Grösse der

Muskelzuckungen begleiten. Dieses gilt dagegen von PFLö-

GERS theoretischer Anschauung, und auf Grund dieser muss

die Ursache zu den Veränderungen der Grösse der Muskel-

zuckungen in den örtlichen Veränderungen der Erregbarkeit

des Nerven, welche der Strom hervorbringt, gesucht werden, bis

dass neue Thatsachen gefunden werden, welche eine Modi-

fication derselben erheischen.

Eine derartige Thatsache hat bei der vorliegenden Un-

tersuchung nicht ermittelt werden können.

Erklärung der Tafeln.

Taf I. Bild 1. Die Versuchsanordnung (S. 15—16.)

Bild 2 u. 3. Die unpolarisirbaren Elektroden.

Versuch A. Die Ausdauer des Nerven (S. 19).

Versuch B. Dasselbe (S. 19).

Taf. 2. Versuch 1—3. Die Erregbarkeitsveränderungen am nega-

tiven Pol eines aufsteigenden Stromes, extrapolar (S. 22).

Taf. 3. Versuch 4—5. Die Erregbarkeitsveränderungen am posi-

tiven Pol eines aufsteigenden Stromes, extrapolar (S. 24).

Taf. 4. Versuch 6—7. Die Erregbarkeitsveränderungen am nega-

tiven Pol eines aufsteigenden Stromes, intrapolar (S. 26).

Versuch 8—410. Die Erregbarkeitsveränderungen am positiven

Pol eines aufsteigenden Stromes, intrapolar (S. 27—28).

Taf. 93. Versuch 11. Dasselbe (S: 28).

Versuch 12. Die Veränderuug der Lage des Indifferenzpunk-

tes bei wachsender Stärke eines aufsteigenden Stromes (S. 30—31).

Taf. 6. Versuch 13. Dasselbe (8. 31).

Versuch 14—16. Die Erregbarkeitsveränderungen am negativen

Pol eines absteigenden Stromes, extrapolar (S. 32—33).

Versuch 17. Die Erregbarkeitsveränderungen am positiven Pol

eines absteigenden Stromes, extrapolar (34—34).

Taf. 7. Versuch 18. Dasselbe (S. 35).

Versuch 19—21 (Beginn). Die Erregbarkeitsveränderungen am

negativen Pol eines absteigenden Stromes, intrapolar (S. 36—37).

Taf. 8. Versuch 21 (Schluss) — 24. Dasselbe (S. 37—38).

Versuch 25—206. Die Erregbarkeitsveränderungen am positiven

Pol eines absteigenden Stromes, intrapolar (S. 38—39).

Tofan dr Vetsueh 24: Dasselbe (6:39)

Versuch 28. Die Veränderung der Lage des Indifferenzpunktes

bei wachsender Stärke eines absteigenden Stromes (S. 41).

Taf. 10. Versuch 29—30. Dasselbe (S. 41—42).

In allen Kurven bedeuten

1. Die Schliessungszuckung.

2. Die Öffnungszuckung.

Die Klammer (==) die Dauer des jedesmaligen Stromschlusses.

YNIOIS SPE IIS 'M QUICT

AV + VV VvVvVvuvuVUVVVVVVVVVVUVVUVVUVVVVVV

AVVVVVMVVVVVVVVVVVVVVV VV MVVYVYVVVVVVVVVVVVVVVVV

NVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVV Vv

uvvvvvvvVVVVVVVVVVVVVVVVV

VYVVVNMVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVVYVYVYVYVYVVVVVVVVYVVVA

FutirtvrrryvevyreerreY rer YNSL NEKA

BOCPARAAR AR ARAARAPAAAAAPAAPAAAAAAPAARAARPAA PAA PAN

AAA AAA AAA RAMAR AMA RANA AA

ENE NV ESDP STI YI SI IE VIE VUMVYUVA

ENN VY LVU CNAME TUVA LMV SPL LEL VEN

ANAMMA AAA VM VNVVVVVVVVVVVYVVVVVVVV

FÖRE REV VVVAAERARDORPDEY RAA VVYVVVVVYVVVVVVVVV

VV VV VV VV VV IVL VV VIN VVVVV VII VV VVVVVYV

Tafj2

Versuch 3 a Bihar till K. Vet. Akad. Handl. BA VI, N? 22

Versuch3 b

th. W. Schlachter, Stockholi

HÅ

ÅA AAA JA HE SV IUUJUU LÅ AA EERO och uUUÅ RÖR

q i TES cad. Hundl. Bd.VL.N? 22

ER Vv NA JA SES NA ms ANERENE

|| 2 | 2 |

— Uuuuuu EE nn AN U

1 ' 1 ' |

fuuuuu ES su JUUJUUUU

/ersuch 5 c.

ÅN JUUUULUULLN

Lith W. Schlachter, Stockholm

arsa é

ACS

ä WU CN I

PAPAS

Ne Ä AR ON | 4 NY

& -

DIR

ÅA NEDAN ;

VÖNr Se

Taf. 4

Versuch 8 a Bihang till K Vet. Akad Handl BAVLN: 22

i |

| | ; | SUSSEN EU (ESV i EEE ON

UJUJULUUUUJUUULUL da JUJUUULU LJ UUUULA ET. ST

1 1

Ba NAN NARE fa KARNA

AVEAENN STENAR AMEN NRANNSAASA

DE RR EE

1 / än MN L/ RK MUJUUULA

EE NS RIE UDOV 3 UUL (EE

2 | NG YE h

FSE SEE Mg

Lith W. Schlachter, Stockholm

Versuch 11a

Taf. 5.

Versuch 12 a Bihanq till K. Vet. Akad. Handl. BA VIN ? 22.

Versuch 12b.

ALA sk JAA RN LINES MPN FAR ES SV) NI NS

Versuch 12 c.

Versuch 12 d.

Versuch 12 e

Lith W. Schachter Stockholm.

Fare

Bihang till K.Vet. Akad. Hanäl Bä. VIL N? 22

UUUUUUUJ JUUL

NAÅA l

| |

UNO JL

nå

INN

Lith. W. Schlachter, Stockhoir

| Ju ; I ul

JUL re DR

Eluus UU. rn SS EESRT —

AE TE — LULU

| |

LULLUN

| uu UU — SE UU

UJ WML

| ANTA JUUL

Taf. 8.

Versuch 21. (Schluss) Versuch 24 Bihang till K.Vé

ert. Akad. Handl. Bd.VL.N? 22

mtl Nn ENEUETER

Versuch 23

JAN UID Tro dT

[LL TESS

Uuuuuu UU tU uuuuud

chl Stockholm

Taf. 9.

Versuch 27 a. H

Versuch 28 a Pihang till K Val. Akad Jtandl.Bå VIN? 22

a oo JE JE ERe

Versuch 27 b

WES JAA EP IAS I Lr 1 VG St NEN NR

åö—— = — —

(0, 7 ES Ve RADE fe

Versuch 28 d.

Versuch 27 c

Tirh.W. Schlachter, Sto ckhobm.

bulk fiol bak

tu ut Juul Luu

sla EE EN

Ne EIN

CP,

BAMANG > ST

TILL

KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS

ove

HANDLINGAR.

/ ng

/ He - AM

SJETTE BANDET. fl RNA

[> EREER |

Häfte 1. KSR SS

Å Cc ; z

NS ys /

INNEHÅLL. SO

3 Sid.

EKSTRAND, E. V. Om blommorna hos Skandinaviens bladiga lef-

[ES RE Te Rn Re nn me a ms oja mo mo ERE oda SS 1—66.

EDLUND. E. Experimentelt bevis, att den elektriska strömmen icke

förändrar sin bana i den ledande kropp, genom hvilken den går 1—14.:

TULLBERG, S. A. Ueber Versteinerungen aus den Aucellenschichten

INGEN SN SITA ST NEEDS 2 Pa Tea oa mama ser s-sp osar ker e ere SRS 1—-25.

BovALLIUS, C. Ianthe a new genus of isopoda. With 3 plates... 1—14.

HAMBERG, H. E. Sur: la variation diurne de la force du vent. 2.

JÄSTER. 2) TDPNIG NET EA ENAS TTTTS US EET L AA SS aa a 1-—47.

LINDHAGEN. ÅA. Vega-expeditionens geografiska ortbestämningar . 1—19.

EDLUND, E. Sur la résistance électrique des gaåZ...ssmmsoos-soo------- 1—16.

GYLDÉN, H. Undersökningar af theorien för himlakropparnes rö-

15 LEE bade Dre VSK AES NS ENNE S AN ER SE Sr NO EA UTA ER NR noe 1—64.

Horm, G. Uber einige Trilobiten aus dem Phylogroptusschiefer

Wfekarhens. .nVLb 10 er. TAG vass ass ons sesdar SSA Ja Se ESA 1—16.

ÖRTENBLAD, V. T. Om Grönlands drifved. Med 3 taflor..........- 1—35.

SETTERBERG, C. Ueber die Darstellung von Rubidium- und Czesium-

Verbindungen und iber die Gewinnung der Metalle selbst...... 1—-17.

LINDHAGEN, A. Nicolai Coppernici de hypothesibus motuum coele-

stium a se constitutis commentariolus, Cum tabula =sssmsom--.- 1—15.

Pris: 8 kronor.

STOCKHOLM 1880—1882: P. A., NORSTEDT & SÖNER.

KONGL. SVENSCA VETENSKAPS-AKADENIENS

BIHANG

TILL

HANDLINGAR.

SJETTE BANDET.

Häfte 2.

Titelblad och innehållsförteckning till 6:e bandet.

Pris: 9 kronor.

[XE

STOCKHOLM 1880—1882.. P; A. NORSTEDT & SÖNER.

INNEHÅLL,

E ; Sid,

13. TULLBERG, 5. A. On the Graptolites described by Hisinger and :

the older swedish authors. With 3 10 AES SEE NRA SRA SSE FERNSA Lena 0

14. Dustins, K. FE. Astragalus penduliflorus, LAM, neuv fär die Flora

BSTROr Od GR SNI BIEO ASS er DAN san äs bön sep dine LS DL TRES 1529:

15. -ADLERZ, E. Bidrag til knoppfjällens anatomi hos träd- och busk-

i artade växter. Med ATT IL TE CERN SE So ol rg RUS SNS LE 1—63.

16. GYLDEN, H. Undersökningar af theorien för himlakropparnes rö-

2 (EU SET RT SS NS AR RSS (STENEN SES SDL ål 1—82.

17. HAMBERG, H. E. Un nouveau géothermométre. Avec une planche 1— 7. '

13. LINDSTRÖM, G. Silurische Korallen aus Nord-Russland und Sibi-

Se STERN Mit (ET STEN SA BE IT Släp RR SALAS AR fö AN IN BBR CRS EE AA EL SAN 1—24,

19. KINDBERG, N. OC. Die Familien und Gattungen der Laubmoose

a (Bryinze) Schwedens und NOrwegen8.slomsisolsedsossslsssesososoon nor 1—25.

20: BOHLIN, K; Bestämning af Uppsala polhöjd. ss sllsoesmsssss-es---=---- 1—68.

21. JUHLIN-DANNFELT, H. J. On the diatoms of the Baltic Sea. With

EET En a am NG rg NESSER AES EL SRS SE (EET ERA SS NEN 21—352;

29; TIGERSTEDT, ROBERT. Die durch einen konstanten Strom in den

| Nerven hervorgerufenen Veränderungen in der Erregbarkeit;

mittels mechanischer Reizung untersucht. Mit 10: Tafeln -li.- 1: