INNEHÅLL AF TOLFTE BANDET.

Afdelning III.

(Botanik, omfattande både lefvande och fossila former,)

. WITTROCK, V. B. Om Binuclearia, ett nytt confervacé-slägte. Sr

MYE GINETTA SES EE See EO AT ae or NE EN LR Re da 1— 11.

2 WARMING, 5. Om nogle arktiske Vexters Biologi..-.--------------- 1— 40.

3. LEWIN, M. Bidrag till hjertbladets anatomi hos monokotyledo:-

TSE saa AO INA FT 1 (oj SORAN TENTA ER NE SANN NA

-. HELLBOM, P. J. Lafvegetationen på öarne vid Sveriges vestkust 1— 78.

5. JUEL, H. O. Beiträge zur Anatomie der Marcgraviaceen. Mit

SAR arten RARE STA en EAA oe SO AE a AE en SE a 1— 28.

. LINDMAN, C. ÅA. M. Bidrag till kännedomen om skandinaviska

fjellväxternas blomning och befruktning. Med 4 taflor.....- 1—112.

. CALLMÉ, A. Om de nybildade Hjelmar-öarnes vegetation. Med

1 karta

tU EH Å

VN &

K pas (Re

€ vt & -

- at - SEJ

Dh | rd Läs

HUNT AN rr

i | fa

TR NIRO -

4! Å

k då 5 M

där w 4»

å ig - f Wij ANA J äf NET

styv ä vf Vv tog £ /

DE <1| k lan ÖL VRT vd VE ;

STLOSTU EGIL i AN KANNA ITA Än HH nm DE

e fa

JN || secd JN,

SÅ rt Jandsenv ockltuvtt HTV NA ÖDE (TS

” HM NYGATA UCL ör LÄTT RAR UT

LI l -

a anv JIE d LÄS O VT av bllt fr

tft. un le 0 dör RAI

fd Sånt Fä RB SUM

NE j | Kr

| =

- ,

BIHANG TILL K. SVENSKA VBTAKAD. HANDLINGAR. Band. 12. Afd. IL N:o 14.

KEN HCL E ACRITA,

BN NYTT (CONPERVAGCESKHAG TR.

VEIT BRECHER WITTROCK.

MED EN TAFLA.

MEDDELADT DEN 10 FERBERUARI 1886.

STOCKHOLM, 1886,

KONGL. BOKTRYCKERIET.

P. A., NORSTEDT & SÖNER.

FA a SS | La RE 1

v SA Å AS

2 eka khan ARMAR ER

Värna

ee MN

ITE (RT

” LJ La F

ATS A HJ OD

AX LJ LE AE

(AN

A MÅ ER RR TE RO AL SL Re I hg a

tj M i

' -.

KJOATTIW ALEOLEA

F ritat 0 (00

JK Sd

hbt IOAOKAME Of, Ad Fur todlRRE

ÅSA

rå

KN a fd

SC.

VÅ | ' | ”

- S =

N a

| 2

val MAA

ABIVEVNY NN Va nnnyg ,

PIECE RATIIE at

Pa återresa från Budapest, der jag i ett offentligt uppdrag

tillbragte våren och en del af sommaren förlidet år, gjorde

jag en botanisk utflygt på ett par veckors tid till Karpaternas

högsta delar, Hohe Tatra, hufvudsakligen för att studera hög-

fjällens algflora. Till hufvudqvarter valde jag hotelet vid

Csorber-See !), och detta dels på grund deraf, att detta hotel

ligger tätt invid stranden af en sjö — ett för en algolog gyn-

samt förhållande — och dels på grund deraf, att det är be-

läget så högt upp på fjället?), att man här redan befinner sig

i öfversta delen af barrskogsregionen.

Resultaten af mina algologiska iakttagelser i öfrigt skall

jag vid ett senare tillfälle hafva äran framlägga för Veten-

skapsakademien. Min afsiogt är nu att lemna en redogörelse

endast för en alg, hvilken afviker så mycket från hittills kända

algformer, att den synes mig böra uppställas såsom typ för

ett eget slägte.

Men innan jag öfvergår till beskrifningen af denna egen-

domliga växt, torde jag böra förutskicka några ord om dess

förekomst-lokal, Csorber-See. Denna sjö, som är den lägst

ned på fjället belägna bland de för Hohe Tatra så karakteri-

stiska, talrika småsjöarne — de s. k. hafsögonen, »Meeraugen»

—, är belägen på ett af fjällets sydliga utsprång, och just

öfverst på ryggen af den höjdsträckning, som bildar vatten-

delaren mellan Weichsels oah Donaus flodområden?). Sjön,

!) Uttalas Tschårber. Sjöns namn på slovakiska är Csorba plesso. De

gängse språken på södra sluttningen af Tatra äro dels slovakiska

och dels tyska. Der finnes neml. sedan flere hundra år tillbaka en

rätt betydlig tysk koloni, de s. k. Zipser-Sachsarnes.

?) 1,380 meter öfver hafvet; således nästan lika högt upp som t. ex.

toppen af Areskutan.

>?) Vattendelaren är här så smal, att blott på omkring 50 stegs afstånd

från Csorber-See, hvilken har sitt aflopp söderut åt Donau, ligger

en mosse, som lemnar sitt vatten åt motsatt håll, åt ett af Weich-

sels tillflöden.

4 VEIT BRECHER WITTROCK, OM BINUCLEARIA.

som är en af de största bland »hafsögonen»!), ligger på en

höjd af 1,369,13 meter öfver hafvet och fyller nästan hela

bottnen af en liten kettilformig fördjupning på bergsryggen,

en liten kettildal. Genom denna sin belägenhet, samt derige-

nom att dess vatten är i högsta måtto rent och fullständigt kri-

stallklart gör den intrycket af en jättestor källa. Vattnets

temperatur befanns i senare delen af Juli månad, kl. 12 på

dagen, vexla mellan 17,25” och 20” Celsius?).

Vegetationen i Ösorber-See var synnerligen fattig. Icke

en enda fanerogam vattenväxt förekom der. Afven algfloran

var långt ifrån rik. Den omfattade allenast ett par Fyko-

kromacéer, några Diatoméer och Desmidiéer, en Mesokarpé

samt tvenne Confervacéer. Dessa sistnämnda, som genom sin

jemförelsevis ymniga förekomst voro de mest 1 ögonen fallande,

utgjordes af en Ulothrix-art, en Conferva (Microspora)-art

samt den alg, som här skall närmare skildras, och för hvil-

ken jag tillåter mig föreslå namnet Binuclearia tatrana (jfr

längre fram). Dessa tre Confervacéer växte i blandning med

hvarandra på 1 å 2 fots vatten nära stranden, och förekommo

så väl i sjöns östra del (ett litet stycke norr om badhuset),

som i dess sydvestra (nära sjöns utlopp). På det förra stället

syntes Binuclearia vara öfvervägande, på det senare stället åter

Ulothrix.

Slägtet Binuclearia synes mig kunna karakteriseras på föl-

jande sätt:

Binuclearia?) WirtrR. nov. gen. e familia Confervacearum.

Växten bildad af en enkel cellrad. Tillväxten interkalar,

genom cellernas tvådelning. Cellerna (i vegeterande tillstånd)

cylindriska, hvar och en med två cellkärnor. Cellkärnorna

olika, i hvarje vegeterande cell en större och en min-

dre. Kloroforer ensamma i hvarje cell, väggställda, bandfor-

miga eller halft ringformiga. Tvärväggarne mellan cellerna

mycket olika tjocka. Svärmeeller hittills ej iakttagna. För-

ökning genom de vegetativa cellernas förvandling till med

tjocka väggar försedda (öfvervintrande) hvilceller.

Den håller dock ej mer än 20,4 hektarer i ytvidd.

Mätningarne gjordes på ett ställe, som ej varit utsatt för solsken,

och termometern nedfördes till ett djup af 2 fot i vattnet. Den låga

temperaturen af 17,25” C. iakttogs den 27 Juli, efter ett två och ett

halft dygn ihållande, kallt regn. — Lufttemperaturen (i skuggan)

var under den tid jag vistades på Tatra alltid flere grader lägre än

vattentemperaturen.

?) Namnet är bildadt af bini = 2 och 2, samt nucleus = cellkärna.

[CS]

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III: N:o 1. »D

Planta serie simplici cellularum formata. Incrementum plantarum

bipartitione cellularum intercalare. Cellule cylindrice binucleate.

Nuclei bini cellularum vegetantium in&quales, unus major, alter

minor. Ohlorophori in unaquaque cellula singuli, parietales fascie-

formes, semiannuliformes. Dissepimenta cellularum crassitudine in:e-

quali. Zoospor&e adhuc ignote. Propagatio fit cellulis vegetativis

in cellulis perdurantibus, membrana incrassata, transformatis.

Af denna diagnos framgår att slägtet har sin plats bland

de s. k. enkla Confervacéerna. Genom sina ogrenade, inter-

kalart tillväxande celltrådar liknar det slägtet Conferva (L.)

WiLuLE [incl. Microspora Thur.], Ulothrix Körz. samt de ogre-

nade formerna af Rhhizoclonium Körz. Från dessa slägten

skiljer det sig skarpt genom beskaffenheten af sina celler.

Såsom genusnamnet är afsedt att antyda, eger hvarje vegetativ

cell två cellkärnor, af hvilka den ena är påtagligt (och oftast

betydligt) större än den andra; se taflan, Pie

och 2, Z och 3 0. s. v. Mellanväggarne mellan cellerna äro

äfven olika starkt utvecklade. Somliga äro många gånger

tjockare än andra; jemför hos bild II mellanväggarne a och

b med mellanväggarne c och d.

I hvarje cell finnes endast en klorofor och denna är skiflik

samt parietal. Hos den på Hohe Tatra funna formen har den,

närmare bestämdt, gestalten af en plattad ring, som dock ej

DD?

sträcker sig rundt om cellens lumen, utan är föga mer än

half. Då den derjemte är temligen smal, bildar den — un-

gefär som hos vissa former af Ulothrix zonata (W. & M.)!) -—

ett grönt band tvärs öfver cellens midt; se bild I och II, de

starkare skuggade partierna.

Till jemförelse må erinras derom, att slägtena Conferva

och Ulothriz hafva enkärniga celler, hvarjemte slägtet Con-

ferva utmärker sig genom en egendomlig, särdeles karakteri-

stisk struktur hos cellväggen?). Slägtet Bhizoclonium har an-

tingen enkärniga eller 2 (—4)-kärniga celler, men cellkärnorna

i hvarje cell äro här lika stora3). De tre nu nämnda slägtena

!) Se t. ex. A. DODEL. Die Kraushaar-Alge Ulothrix zonata. Tafl. 1, fig.5

b & c. (PRINGSHEIM'S Jahrbiicher fir wissensch. Botanik. Band 10.

Leipzig 1876.

2) N. WILLE. Algologiske Bidrag I. Om Celledelingen hos Conferva

(Christiania Videnskabselsk. Forhandl. 1880); samt Ferskvandsalger

fra Novaja Semlja (Öfvers. af K. Svenska Vetensk. Akad. Förhandl.

1879, N:o 5, sid. 64).

3) Jfr A. Borzi. Studii Algologici. Fasc. I. Messina 1883. Sid. 55—60.

Tafl. V, fig. 1 och 2. — Äfven de af FR. SCHMITZ i Unters. ib. d.

Zellkerne d. Thallophyten (Sitzungsber. d. Niederrhein. Gesellsch. f.

Nat. u. Heilk. zu Bonn. 4 Aug. 1879) sidan 7 omnämnda >»större Con-

6 VEIT BRECHER WITTROCK, OM BINUCLEARIA.

afvika alla från Binuclearia derigenom att de hafva tvärväg-

garne mellan cellerna ungefär lika tjocka (eller rättare lika

tunna). Hvad kloroforerna beträffar öfverensstämmer Binu-

clearia — såsom ofvan antydts — med åtminstone vissa former

af Ulothriz, men skiljer sig väsentligt från såväl Conferva

som Rhizoclonium).

Fullständig kännedom om cellbildningen lyckades jag ej

att vinna. Växten visade sig också vara i hög grad ömtålig.

Då den, för studium af utvecklingen, hållits inom hus en eller

annan timma, uppträdde hos honom sjukliga fenomen. Ett

mikroskop med starkare förstoringsförmåga än det, jag på re-

san medförde?), hade äfven varit önskligt att disponera.

Hvad jag kunde utröna beträffande celldelningen är föl-

jande. Tvärs ofver cellens lumen uppstår — utan tvifvel

simultant — en skiljevägg, som klyfver kloroforen 1 två un-

gefär lika stora delar. I de båda dottercellerna visar sig nu

kloroforen ligga tätt intill den nybildade skiljeväggen, och i

hvardera dottercellen är blott en cellkärna att se (jfr bild III

a och 5). Mycket snart hafva dock de nya cellerna sträckt

sig något på längden. Härmed följer att kloroforen ej längre

sluter tätt intill den nybildade skiljeväggen, utan att kloro-

foren blir skild från denna genom ett ofärgadt parti af cellens

lumen, 1 hvilket parti en ny cellkärna har uppträdt (se bild

I a, b, c, d). Denna cellkärna är påtagligt mindre än den som

dottercellen ärft från modercellen. På hvad sätt denna nya

kärna bildats, har det ej varit mig möjligt att utröna. De

nya cellerna äro emellertid nu färdiga, egande hvar och en

sin klorofor samt två olikstora cellkärnor belägna på hvar sin

sida om kloroforen. Från hvarandra äro de nya cellerna skiljda

genom en tunn skiljevägg, men från sina grannar genom en

tjockare sådan.

Af hvad nu sagts framgår, att hvarje vegetativ cell består

af en äldre del med en större cellkärna och en tjockare skilje-

vägg samt en yngre del med en mindre cellkärna och en tun-

nare skiljevägg. För hvarje delningsakt — åtminstone intill

ferva-formerna» med två cellkärnor i hvarje cell tillhöra sannolikt

slägtet Rhizoclonium. Å

') Jfr N. WILLE. Om Hvileceller hos Conferva (Öfvers. af K. Svenska

Vetensk. Akad. Förhandl. 1881) N:o 8, tafl.. 9, bild. 1—5.: — FR.

SCHMITZ. Die Chromatophoren der Algen (Verb. d. naturh. Verein.

d. preuss. Rheinl. u. Westf. 40 Jahrg. 1883). Sid. 11 om Microspora

och sid. 15 om Conferva. — A. BoRrzi 1. c. tafl. V, fig. 1 & 2.

?) Detta gaf ej högre brukbar förstoring än omkring 500 gånger.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o1. 7

den å:te generationen — tilltaga de från modercellerna ärfda

cellkärnorna i storlek, och de gamla skiljeväggarne tillväxa

i tjocklek. Häraf följer att ju flera celldelningsakter (intill åt-

minstone 4) en cellkärna eller en skiljevägg varit med om,

desto större (resp. tjockare) är den.

Ett noggrannare betraktande af bilderna I eller II visar

detta oförtydbart. De med 4 betecknade cellkärnorna äro de

största. Dessa hafva också tillhört den ursprungliga moder-

cellen (för den åttacelliga cellkomplexen) och hafva varit med

om 4 celldelningsakter. Dernäst i storlek komma de med 3 be-

tecknade, som hafva varit med om 3 celldelningsakter; så de

med 2 betecknade, som varit med om 2 celldelningsakter; och

sist de med 7 betecknade, som äro de sist bildade och så-

lunda varit med om blott en celldelningsakt. — På liknande

sätt förhåller det sig med skiljeväggarne mellan cellerna. Dei

bild II med a betecknade äro de äldsta och tjockaste; dernäst

den med b betecknade; så de med ce betecknade; och sist i

afseende på ålder och tjocklek komma de med d betecknade.

En blick på de skematiska bilderna IV—VTI torde bidraga

till att ännu tydligare åskådliggöra förhållandet. Bild IV visar

de genom modercellens delning uppkomna två dottercellerna;

bilden V de fyra dotterdottercellerna, samt bilden VI de åtta

dotterdotters dottercellerna. De vid de olika celldelningarne

bildade cellkärnornas och skiljeväggarnes tilltagande i storlek

— resp. tjocklek — efter antalet genomlefvade celldelnings-

akter faller här ännu tydligare i ögonen.

Anföras må, att hos mycket unga cellskiljeväggar kan

någon midtellamell ej urskiljas. Hos äldre skiljeväggar ser

man en tunn sådan (bild II a och b); hos lefvande exemplar

föga tydlig, men hos spritlagda exemplar starkt i ögonen fal-

lande.

Såsom ofvan nämnts blir växten vid odling inne i rum

snart mer eller mindre abnorm. Detta gäller isynnerhet cell-

kärnorna, som under sådana förhållanden aldrig nå sin fulla

utveckling. Bilden III föreställer ett stycke af en celltråd

som odlats inne under loppet af ungefär ett dygn. Cellkär-

norna visa sig här alla vara af minsta slaget. I en cell —

den med ce betecknade — fann jag blott en cellkärna, och i

en annan — den med d betecknade — kunde jag ej upptäcka

någon cellkärna alls.

8 VEIT BRECHER WITTROCK, OM BINUCLEARIA,

Då jag i slutet af juli månad anträffade växten i Csorber-

See, befann den sig i lifligt vegeterande tillstånd. Af fort-

plantningsceller — vare sig svärmceller eller hvilceller — syntes

ej ett spår. Em lycklig tillfällighet har dock satt mig i stånd

att kunna meddela åtminstone något om växtens fortplantning.

Då jag vid min hemkomst till Stockholm för min vän doktor

N. WIiLuLE beskref den nya Confervacé jag funnit på Tatra,

erinrade han sig, att han för några år sedan i Norge tagit en

liknande alg, som han då ej kunde bestämma, och af hvilken

han egde ett antal afbildningar (med bifogade mått), som han

välvilligt ställde till min disposition. Växten togs af W. ien

vattensamling på Bydalsfjäll i Bangs socken i Valders d. 13

Juli 18792). Ett närmare studium af ifrågavarande afbildningar,

hvilka finnas återgifna i bilderna VII—XII, lärde mig att

den af W. tagna algen utan allt tviflel tillhörde slägtet

Binuclearia. Visserligen visa dessa bilder inga kärnor hos

cellerna; men detta vinner sin förklaring derigenom, att bil-

derna äro ritade, ej efter lefvande exemplar, utan efter i al-

kohol förvarade sådana?). Erfarenhet hemtad från material,

hemfördt från Tatra, har nemligen lärt mig, att cellkärnorna hos

Binuclearia äro så godt som omöjliga att skönja hos i alkohol,

förvarade exemplar. — Den andra af slägtets båda hufvudka-

rakterer, nemligen den mycket olika tjockleken af cellernas

mellanväggar, är deremot så mycket tydligare tillstädes. Åf-

ven i afseende på den färgade plasmans beskaffenhet är öfver-

ensstämmelsen fullständig. De norska exemplaren ega, liksom

de ungerska, i hvarje cell en enda parietal klorofor, som bildar

liksom ett band tvärs öfver cellens lumen (se bilderna VII

IX, X och XII). Då dertill den norska växtens dimensioner

fullständigt öfverenstämmer med Tatra-exemplarens, tvekar jag

ej att föra begge växterna ej blott till samma slägte, utan

äfven till samma art.

De exemplar, som doktor WiniE afbildat, befunno sig

dels i hvilcellstadiet och dels i första stadiet af hvilcellernas

groning. Bildningen af hvilcellerna har här påtagligen egt

') I denna nordligt och temligen högt (vid 60” 45” nordl. bredd. samt

omkring 800 meters höjd, d. v. s. i öfversta delen af barrkogsregio-

nen) belägna trakt hade sommaren knappast fullt tagit sitt inträde.

Granen stod vid tiden för doktor W—Ss besök just i full blomning.

?) Af förvaringssättet beror helt visst till ej ringa del den så starkt

framträdande skiktningen i cellväggarne hos de afbildade norska

exemplaren.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12, AFD. III. N:o 1. 9

rum på väsentligen samma enkla sätt som hos Ulothriz spec.!)

[= U. Pringsheimii WinzE?)], Conferva pachyderma WIinLE?)

och Trentepohlia Debaryana (RAB.) WiniE?); och tillhöra de

sålunda den klass, för hvilken WiLLE föreslagit namnet akineter.

Vid hvilcellernas groning tillgår det — såsom bilderna

IX-—XII visa — korteligen sagdt sålunda, att cellerna sträcka

Stod 1 längdriktningen, fs det inre (lefvande) cellvägg-

skiktet följer med i tillväxten, under det att det yttre (döda)

cellväggskiktet brister tvärt af genom en rimgformig spricka på

cellväggens midt. Denna spricka blir genom cellernas längdtill-

växt allt bredare och bredare — jfr bilderna IX och XII med

hvarandra — och till sist blifva efter all sannolikhet de gro-

ende hvilcellerna (eller de af dem alstrade unga plantorna)

fullkomligt fria från hvarandra.

Såsom ofvanför blifvit nämndt, anser jag den ungerska

och den norska Binuclearia-formen blott representera olika ut-

vecklingsstadier af samma art. För denna vill jag föreslå nam-

net B. tatrana nov. spec.”), med följande diagnos:

Celltrådar ej slemmiga. De vegetativa cellernas tjocklek

6—9 u; längden lika stor till 3 gånger större; cellväggens

minsta tjocklek 1 u; tvärväggarnes tjocklek från 1 ända till

530 u. Cellkärnornas diameter 1—4,5 u'.)

[B: filis non mucosis; crassitudine cellularum vegetativarum 6

—9 u, longitudine pari ad 8:plo majore; crassit. minima membrane

1 u; crassit. dissepimentorum cell. 1—30 wu; diametro nucleorum 1

—4,5 | q

Förekomstorter: Ungern, i Csorber-See på Hohe Tatra (V.

B. W-.); Norge, 1 en vattensamling på Bydalsfjället i Bangs soc-

ken i Valders (N. WILLE).

Arten står tillsvidare ensam inom sitt slägte. Då jag höll

det för ej osannolikt att inom det s. k. slägtet Gloeotila möj-

!) N. PRINGSHEIM. Ueb. d. Dauerschwärm. d. Wassernetz. u. ib. einige

ihnen verw. Bildungen (Monatsber. d. K. Akad. d. Wiss. zu Berlin

1860. Sid. 16 i separataftrycket).

2) N. WILLE. Om akineter och aplanosporer. (Botan. notiser 1883, utg.

af O. NORDSTEDT; sid. 183).

3) N. WILLE. Om Hvileceller hos Conferva (L.) WILLE. (Öfvers. af

K. Svenska Vet. Akad. Förhandl. 1881. N:o 8, sid. 14).

1) N. WILLE. Om slegten Gongrosira KöTz. (Öfvers. af K. Svenska

Vet. Akad. Förhandl. 1883. N:o 3).

5) Namnet bildadt af Tatra, med härledningsändelsen anus.

6) Växten är utdelad under N:o 715 i den under sommaren 1886 utkomna

15:de fascikeln af >»Alg& aque&e dulcis exsiccate, quas distribuerunt

VEIT WITTROCK et OTTO NORDSTEDT> Latinsk slägt- och artdiagnos

är der lemnad.

10 VEIT BRECHER WITTROCK, OM BINUCLEARIA.

ligen kunde dölja sig någon Binuclearia-art, företog jag mig

att mikroskopiskt undersöka de alger, som af KörzinG och

RABENHORST blifvit förda till Gloeotila och af hvilka exemplar

finnas utdelade i KöTtzINGS »Algarum aque dulcis germanica-

rum Decades»> samt i RABENHORSTS »Die Algen Sachsens» och

»Die Algen Europa's»!). Resultatet blef emellertid helt och

hållet negativt. Ingen af de nämnda algerna visade sig ega

slägtet Binuclearias karakterer.

!) Dessa äro i det förra exsiccatverket N:o 52 Conferva antliaria KöTz.

(Gloeotila antliaria KöTZ. in Phycol. gener.), N:o 53 C. hyalina KöTz.

(Gl. hyalina Körtz. 1. ce.) och N:o 54 C. oscillatorioides AG. (Gl. oscilla-

rina KörTz. 1. c.); samt i det senare N:o 386 och 1,645 Gloeotila

ferruginea KÖTZ., RABENH.

Förklaring öfver afbildningarne.

Binuclearia tatrana. VWiITTR. n. sp.

Obs.! Bilderna I—III samt VII—XII äro förstorade omkring 520

gånger.

Bild I. Ett tiocelligt stycke af ett individ, hvars celler varit stadda

i rask delning. De särskilda siffrorna beteckna cellkärnor af lika ålder.

Sålunda äro de med 1 betecknade cellkärnorna lika gamla (eller rättare

lika unga, ty de äro af alla de yngsta); likaså de med 2 och de med 3

och de med 4 betecknade (hvilka sistnämnda äro de äldsta).

Bild II. Ett niocelligt stycke af ett individ, hos hvilket celldelningen

försiggått mindre raskt. Siffrorna hafva samma betydelse som i före-

gående bild. Bokstäfverna a—d antyda tvärväggarnes relativa ålder.

De med a betecknade äro de äldsta (och tjockaste); de med b betecknade

komma dernäst, o. s. v.

Bild III. Ett tiocelligt stycke af ett individ, som odlats inne under

ett dygn. och derigenom blifvit abnormt, särskildt i afseende på cell-

kärnorna.

Bild. IV—VI. Skematiska (i 1,000 gångers förstoring tecknade) bilder

afsedda att ytterligare förtydliga cellernas byggnad och utveckling. De

likformigt ljusgrått skuggade delarne föreställa cellväggarne, de cirkelrunda .

partierna cellkärnorna och de mörkt skuggade delarne kloroforerna.

Bild. VII och VIII. Stycken af exemplar i hvilcellstadiet. I bild

VIII är cellinnehållet ej tecknadt.

Bild. IX—XII. Stycken af exemplar, hos hvilka hvilcellerna börjat

förlänga sig (gro). Cellväggens yttre (döda) lager har dervid sprängts

ringformigt. I bild XI är cellinnehållet ej tecknadt.

ER fl

ARA

ba dn

+ - oc LJ

Tea

j 3 4

-—

- hör

tå

k ru

så Fm oa i ULL TE

SITE a US (UT

" ov LR ini sv TEN ' [d

Y AA OKI

sid NSOPT eI Ya sd kd

Jå a

es 4 (FORT ( n J Ru

d TTT Mo hifö bir LÄ Å k .

A jen

VAR

rénvav. TRIO

? f KANKA -

Å i HULT pet

effar nt PS RN NE

liv BRG ar

Bihang till K.Vet. Akad. Handl. Bd.12. Afa. III. No1.

arb

cd ET ROSE De RT Lan

IE dör fa [dr ARP NN /

— 4 SIR RR 7 AI 717 YUÄ2 H

ov d ec d b [& cC dd

MWitirock et Wille del. Lith.W. Schlachter, Stocknolm

Binuclearia tatrana Wittr

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. 12. Afl. EL N:o 2,

Meddelanden från Stockholms Högskola. N:o 48.

NOGLE ARKTISKE VEXTERS BIOLOGI

EUG. WARMING.

MEDDELADT DEN 10 FEBRUARI 1886.

STOCKHOLM, 1886.

KONGL. BOKTRYCKERIET.

Den lille Rekke af Optegnelser om arktiske Planter, som

meddeles i det fölgende, slutter sig nöje til lignende Opteg-

nelser, som ere blevne eller ville blive publicerede i »Bota-

nisk Tidsskrift, udgivet af den Botaniske Forening i Kjöben-

havn»> og i »Oversigt af det K. Danske Videnskab. Selskabs

Forhandlinger». Ligesom disse have de til Mål, at kaste Lys

over de arktiske Planters Biologi, serlig over Blomsterbiolo-

gien, som endnu nesten ikke er studeret; mit Håb er, at de

skulle kunne lette senere arktiske Rejsende de Iagttagelser i

Naturen, som der for de aller fleste er så yderst kort Tid

til at gjöre, men som dog ere så nödvendige ved blomster-

biologiske Studier; serlig håber jeg, at de talrige Figurer,

med hvilke jeg söger at få disse Undersögelser illustrerede,

ville lette og precisere Arbejdet.

De her foreliggende Undersögelser ville end videre alle

tjene til Stötte for den Slutning af mere almindelig Natur, som

jeg mener at vere kommen til ved mine arktiske Under-

sögelser, nemlig, at der i den arktiske Flora gjennem-

gående findes mere Tilpasning til Selvbestövning

end i vore under lavere Bredder beliggende Lavlandes Flora,

— et biologisk Forhold, der uvilkårlig må settes i nermeste

Forbindelse med de arktiske Landes Insektfattigdom.

Materialet til de foreliggende Meddelelser har jeg for

störste Delen selv samlet i Grönland og det arktiske Norge;

en mindre Del skyldes Velvillie af forskjellige Herrer, nem-

lig Prof. WittrRocK i Stockholm, Overlerer NYHUUS 1 Tromsö,

Forstmester NORMAN i Laurvig og Adjunkt FEDDERSEN i

Kjöbenhavn, hvilke jeg herved bringer min bedste Tak.

4 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE VAEXTERS BIOLOGI.

1. Chrysosplenium tetrandrum (Lund) TH. FRIES.

I Året 1846 omtalte N. Lunp i »Botan. Notiser», S. 41

en svag og lav Form af Chrysosplenium, hvilken han betragtede

som »en merkverdig arctisk Varietet> af Chr. alternifolium

»med dvergartig Vext og 4 Stövdragere», og gav Navnet te-

trandrum. Denne serdeles interessante Form blev derpå 1858

opstillet af TH. FRIES som en egen Art: Chr. tetrandrum (Bo-

tan. Notiser, S. 193). Skjönt den står serdeles ner ved C.

alternifolium og sikkert har udviklet sig af denne som en

degraderet og til arktiske Forhold mere tilpasset Form, har

FrIEs dog vist nok Ret i, at den må opfattes som en egen

Art. Da jeg ved Prof. WiTTRoCKS V elvillie har haft Lejlighed

til at undersöge dels nogle af NATHORST på Spitsbergen sam-

lede og i Sprit nedlagte Planter, dels nogle af WIiTTROCK på

Bergiilund kultiverede Exemplarer, vil jeg her til Prof. FRIES's

Beskrivelse af den föje nogle små Iagttagelser, som dog have

nogen Interesse.

Chr. tetrandrum har ligesom C. alternifolium TLavblads-

udlöbere med Birödder hen ad Stenglen, så vel på Leddene

som ved Bladfestene. Grunden til, at den holder sig mere

tueformet og sammentrengt end C. alternifolium, er vist den,

at disse Udlöbere gjennemgående ere kortere end hos denne;

dog forekomme også ret langstrakte. Ligesom hos C. alterni-

folium böje Udlöbernes Spids sig til sidst opad og udvikler

den overjordiske, med langstilkede Grundblade forsynede

Skud-Del, der er Kr erande og efter Forholdene også

floral. Nye Udlöbere dannes både fra Grundblad-Axlerne

ved Basis af den oprette Stengel og fra Udlöbernes Blad-

Axler:

Blomstens Diagram ses af Fig. 1 A. Det må betragtes

som helt igjennem totalligt. Efter de to ydre, med Forbladene

alternerende, mediane Perigonblade fölge to laterale; derpå

to mediane Stövblade; så to laterale og til sidst to mediane

Frugtblade. De to laterale Stövblade fejlslå imidlertid ofte,

enten begge eller blot det ene (Fig. 1 B); de blive da

mindre end de normale, få en Knap af anden Form, der

kan vere ganske klar og bleg (Fig. 2 £, F). På et nermere

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 2. 9

undersögt Exemplar viste det sig, at det Pollen dannende

Cellelag havde begyndt at strekke sig, men at det ikke en

Gang havde anlagt Pollen-Urmodercellerne (Fig 2 &), da

Udviklingen standsedes.

Blomsten er meget mindre i Ojne faldende end C. alterni-

foliums. Dette beror dels på, at den er mindre (sammenlign

Fig. 2 A—C og Fig. 3), dels på at Blomsterstanden er fat-

tigere; dels på at Blomsten er meget mere grönlig, og dels

endelig på, at dens Perigonblade brede sig mindre ud. FRIES

kalder Blomsten gulgrön med brune Punkter ovenpå; det

gule er dog meget svagt og navnlig langt svagere end hos

C. alternifolium. Stillingen af dens Perigonblade vil ses af

Fig. 2 A—C, og sammenlignes hermed Fig. 3 af C. alterni-

folium, ses Forskjellen i Retning. Nektarium kan man knap

sige, at der findes; den af FRIES omtalte »uppsvälda disken>

SES 2

(3)

A B

Fig. 1. Chrysosplenium tetrandrum.

Diagrammer af en fuldstendig Blomst (4) og en tohannet (5), med

de nermeste Dele af Blomsterstanden.

fortjener vel neppe dette Navn, da den, som Lengdesnittene

vise, blot er den oppustede, men ikke serlig fortykkede frie

Del af Karpellerne; Fig 2 A viser, at denne frie Deli

Knoppen er meget lille, men efter som Blomsten bliver eldre

og Frugtdannelsen skrider frem, bliver den större og större

(USERS CI):

Stövdragerne fandt jeg altid lidt indad böjede; i alt

Fald så jeg dem ikke i nogen Blomst rette sig så lodret op

hos C. alternifolium eller endog böje sig således tilbage som

dennes kunne gjöre det.

Griflerne ere först oprette (Fig. 2 A), men böje sig snart

udad, så at Arrene komme i umiddelbar Beröring med de to

yderste Stövdrageres Knapper (Fig. 1,2 5); da Blomsten er

homogam eller måske yderst svagt proterandrisk, må Selv-

bestövning herved finde Sted. Jeg har i Virkeligheden også

i de fleste af de undersögte Blomster, der vare lidt ude over

6 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE VAZXTERS BIOLOGI.

Knopstadiet, fundet Arrene i den Grad belessede med Pollen,

at dette neppe kan vere sket på anden Måde end ved Selv-

bestövning (se Fig. 2 D). Hos Chr. alternifolium vare Grif-

lerne på de af mig undersögte danske (spritlagte) Exemplarer

lengere, slankere och mindre tilbageböjede under Blomstringen

(Fig. 3); H. MÖLLER kalder dem også »sehwach divergirend

und etwas auswärts gebogen». Jeg har derfor heller ikke

hos denne Art set Arrene röre ved nogen Knap, og på Grund

af Stövdragernes samt Griflernes Lengde og Retning vil dette

også have betydelig Vanskelighed.

Fig 2. Chrysosplenium tetrandrum.

4: Lengdesnit gjennem en Blomst, som endnu nesten er lukket;

Antherer lukkede: Grifler korte, oprette Kegler. B: af en yngre, men i

fuld Blomstring v&erende Blomst; Arrene röre til Dels ved de åbne Antherer,

der aflesse M&engder af Pollen på dem (Fig. D er af denne Blomst).

OC: en befrugtet Blomst; Frugt- og Frödannelsen er begyndt; Frugtbladenes

frie Dele löfte sig sterkere i Vejret, og Blosterbladene have lukket sig

mere sammen. D: Griffel af Fig. B, sterkere forst.; på Arret findes

M2&ngder af Pollenkorn. EE, F: sterile Stövblade, det sidste i Forbindelse

med sit Blosterblad. &G: Lengdesnit gjennem et sterilt Stövblad. H:

normal Stövknap. J: ikke helt moden Frugt. K: Lengdesnit gjennem

en lignende Frugt. Fröene ere fjernede, men funiculi ere delvis tilbage.

En af Chr. tetrandrums Ejendommeligheder synes altså

at vere den, at den er tilpasset til Selvbestövning, der

— da Arten setter Frugt normalt i vist nok hver Blomst —

medförer Selvbefrugtning. Chr. alternifolium har derimod så

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 2. 7

vanskeligt ved at bestöve sig selv, at H. MÖLLER endog an-

förer at »nur bei senkrechter oder fast senkrechter Stellung

der Blithenebere kann Sichselbztbestäubung stattfinden, in-

dem nur bei soicher Stellung Bliäthenstaub auf die Narben

fallen kann».

På Grund af Griflernes Retning och Krumning hen mod

de to ydre Stövdragere, vil det blot blive disse, der komme

til at udföre Befrugtningen (se Fig. 1 og 2 B); de sidestillede

kunne neppe nogensinde komme til at röre ved Arrenc,

de ere overflödige eller unyttige Organer, og om sådanne er

det jo bekjendt, at de let blive rudimentere eller helt for-

svinde. De laterale Stövdrageres Fejlslagning er altså na-

turlig nok.

Fig. 3. Ohrysosplenium alternifolium L.

Lengdesnit gjennem en Blomst; Åggene ere udeladte.

C. tetrandrum er, så vidt jeg ved, den mest reducerede

Type bland Saxifragacee; ikke blot mangler den Kron-

blade, ligesom Chrysosplenium-Slegten i det hele, men også

Kron-Stövbladene, ja, i visse Fald selv Begerstövdragerne

undertrykkes, de förste helt, de sidste delvis. Her som an-

den Steds må man antage en Årsagsforbindelse mellem det

ringere Antal og Blomstens ringere Störrelse. Det vil vere

interessant at få C. tetrandrum dyrket gjennem en lengere

Rekke af Generationer under serlig gunstige Forhold for at

se, om den skulde vise Spor af Tilbagevenden til Udgangs-

formen, måske fordi Blomsterbunden ved en rigere Nering

föliver större og derfor kan gomver Plads til flere Organer;

ligeså at undersöge den nöjere på dens Voxesteder, serlig

der, hvor den kommer i Beröring med C. alternifolium, og

hvor muligvis Mellemformer måtte forekomme.

8 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE V.EXTERS BIOLOGI.

2. Om nogle Gentiana-Arter.

I H. MÖLLERS >Alpenblumen> findes der Oplysninger om

en Mengde alpine Gentiana-Arters Blomsterbiologi; i det

fölgende meddeles nogle TIagttagelser vedkommende et Par

arktiske Arter, som måske kunne bidrage lidt til at fuld-

stendiggjöre og berigtige Billedet af denne Slegts biologiske

Forhold.

Stövknappernes Stilling i Blomsten frembyder Forskjel-

ligheder, der ikke synes mig tilstrekkelig skarpt fremhevede

eller observerede af MULLER. Tre forskjellige Stillingsforhold

ere mig bekjendte:

1. Knapperne vende altid, såvel i Knoppen som i den

udfoldede Blomst, indad, og et besögende Insekt må före sin

Sugesnabel ned mellem Knapperne og Pistillen; vide, klokke-

formede Kroner synes ikke forenede med dette Forhold;

herhen Gentiana nivalis og tenella.

2. Knapperne vende altid udad, bort fra Pistillen, så

vel i Knoppen som i den udfoldede Blomst; Insektet förer

sin Sugesnabel ned mellem Knapperne og Kronen, og denne

synes at vere mere eller mindre vid og klokkedannet hos

de Arter, der have dette Forhold; da Stövtrådene ere be-

festede på Kronen, have de alle en skrå Stilling, heldende

ind mod Griflen og til sammen dannende en Kegle om

denne. Ex.: Gentiana Pneumonanthe og rimeligvis en Mengde

andre til Underslegten Celanthe hörende Arter.

3. Knapperne vende i Knoppen indad mod Pistillen,

men vippe således over, at de i den udfoldede Blomst vende

den pollendekkede Flade opad eller udad. Stövtrådene ere

også her ligesom i forrige Tilfelde mere eller mindre kegle-

formig sammenböjede om Griflen, og Insektet må före sin

Sugesnabel ned mellem Kronen og Knapperne. Ex.: Gentiana

involucrata, G. campestris og G. Amarella.

Om de af mig iagttagne Arter kan jeg i övrigt meddele

fölgende Enkeltheder.

Gentiana nivalis L.

Exemplarer fra Herjedalen, Tromsö, Bosekop og Grön-

land stemme i alt vesentligt overens indbyrdes og med Al-

pernes efter MÖLLERS Skildring af disse. Blomsten er homo-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:O 2. Ö

gam. Arret er stort, uregelmessig lappet og tilstopper

nesten helt Nedgangen til Blomstens Indre, i alt Fald bliver

der kun ringe Plads tilbage mellem det og Kronens Sider.

Stövknapperne ere, som oven for n&evnt, indad vendte under

hele Blomstens Liv. De sidde i forskjellig Höjde i

Forhold til Arret bortset fra de Forskjelligheder, som frem-

komme ved Tilvext af Kronen på et tidligere og af Pistillen

på et senere Tidspunkt. På det Tidspunkt, da Kronen nylig

har udfoldet sig, vil man, så vidt jeg har set, oftest finde

Knapperne 1 omtrent samme Höjde som Arret; deres övre

Ende er ud for dettes Rand og vil ikke kunne undgå at

komme til at röre ved det og udföre Selvbestövning. Jeg

har endog de bestemteste Beviser for, at deune virkelig

finder Sted, i det jeg gjentagne Gange har fundet Knapperne

så fast heftede til Arret ved Rörene, der havde udviklet sig

fra deres Pollen, at de kun med Vold lode sig lösrive fra

det; efter Lösrivningen var Arret fuldt af Rör med og uden

vedhengende Pollenkorn. I nogle Blomster fra Bosekop vare

Knapperne nesten helt og holdent oven over Arret, i det

blot deres nederste Ende kunde röre ved dette; også her vilde

Selvbestövning kunne finde Sted med Lethed.

Endelig har jeg også fundet en Blomst (fra Grönland),

hvis Ar var ikke lidt höjere end Knapperne; disse vare fulde

af Pollen, og spiret Pollen fandtes på Arrets Underkant,

tydende på, at dette tidligere havde rört ved Knapperne;

jeg formoder, at Befrugtning allerede var foregået, skjönt

Blomsten syntes nylig udfoldet, og at den derved fremkaldte

Vext i Pistillen har hevet Arret noget höjere end det op-

rindelig var anbragt.

Gentiana tenella RoOTTB.

I Fölge HErRrM. MÖLLER ere Blomsterne svagt proterogyne.

Jeg har ingen sikre Iagttagelser herover, da mit fra Dovre

stammende (af O. JuEL samlede) Materiale ikke tillod så-

danne. Derimod er det tydeligt nok, at Selvbestövning vil

vere uundgåelig, i Fald Krydsning ej indtreder, eftersom

Stövknapperne både i Knoppen og 1 den udfoldede Blomst

ere indadvendte og ligge i Höjde med og tet omkring det

tolappede, sterkt papillöse Ar, med hvilket de i alt Fald -

meget lenge samtidig ere i Funktion. Jeg fandt spiren KOB)

Pollen i Mengde på dette.

10 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE VEXTERS BIOLOGI.

Gentiana Pneumonanthe L.

Stövtrådene ere kegleformig sammenböjede om Pistillen,

og de fem altid udad vendende Knapper klebe mere eller

mindre sammen til et tet om Pistillen sluttende Rör, ligesom

hos Lobeliace& o. a., men det dekker sig udvendig, og ikke

som hos disse indvendig, tet med Pollen. Mellem Kronen,

de fem til dens nedre Del fastvoxede Stövtråde og Pistillen

dannes der i Blomstens nedre Del fem trange Kanaler, som

före ned til Nektariet. Blomsten er som bekjendt sterkt pro-

terandrisk, og da Arret, når det udfolder sig, er hevet så

meget over Knapperne, at det vanskelig vil kunne röre ved

disse, synes Selvbestövning her nesten umuliggjort. Men

denne Art er heller ikke arktisk.

Gentiana involucrata RoTTB.

De undersögte Exemplarer ere fra Talvik og Hasvik i

Finmarken og fra Tromsö. Blomsterstanden er hos denne

Art ofte sterkt sammentrengt og tillige, ganske som Gentiana

luteas, kompliceret ved akcessoriske (seriale) Skud. I Regelen

fandt jeg fölgende Bygning. Hovedaxen begrenses af en

Blomst, der er fremmeligere i sin Udvikling end alle de

andre. Neden under den findes indtil 4, tet sammentrengte

Bladpar, af hvilke de nederste to krydses under omtrent

rette Vinkler; det tredje står derimod ikke korsvist med 2det

og det 4:de heller ikke nöje i Kors med 3dje; disse to Blad-

par rykke mere hen over Mellemrummene mellem de to

förste, sikkerlig fordi de der finde bedst Plads. Hvert af

disse otte Blade stötter to eller tre Blomster. I den unge

Stand fandt jeg dem tydelig stillede i Zigzag på samme

Måde som Blomsterne hos forskjellige andre Planter, såsom

Aristolochia Clematitis, Lythrum Sualicaria, Verbascum 0. 8. Vv.;

senere bliver dette udvisket, og Blomstene komme til at stå

i en mere ret Linie. Den överste i hver Rekke er den

eldste, den nederste den yngste. Mellem Re&kkerne i en

Blomsterstands Bladaxler er der en vis Overensstemmelse, i

det den 1ste Blomst i alle Rekker viger ud til selv samme

Side, f. Ex. til venstre, hvorefter da naturligvis den 2den

Blomst i hver Rekke står til den anden Side, og den 3dje

til samme Side som den förste (ligesom f. Ex. Hanblomsterne

i et Euphorbia-Cyathium).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 2. 11

Kronen er som bekjendt omtrent tragtformet-klokkeformet;

Stövtrådene ere sammenvoxede med dens nederste Del, og idet

de dér springe så sterkt frem, at de omtrent nå ind til Pi-

stillen, dannes der som hos G. Pneumonanthe fem trange Ka-

naler ned til den af Kronens Grund dannede Honning (Fig.

4 G). Omtrent som hos denne Art böje sig Stövtrådenes frie

Dele keoleformig sammen om Pistillen (Fig. 4 A), men deres

Knapper vende i Knoppen indad (Fig. 4 C); for at opnå en

Fig. 4. Gentiana involucrata ROTTB.

4: Dele af en Blomst, efter at de foranliggende ere fjernede;

Knapperne ses tet omgivende Arret. B: överste Del af en Stövvej med

umodent Ar; til venstre en af Stövdragerne med allerede opsprunget, om-

vendt Anthér (!9/,). C: Anthér af en Knop, endnu indadvendt og uop-

sprungen. D, E: Antherer af en udsprungen Blomst, omvendte og åb-

nede, sete udenfra og fra Siden. F: en Blomst ovenfra; de omvendte

Antherer ses tet samlede om Arret; mellem dem Nedzanzg til Blomstens

Indre. &: Tversnit gjennem en Blomst i dens nederste Del; på Kronens

Inderside danne de tilvoxede Stövtråde fem fremspringendé Lister, der

nesten nå ind til Ovariet (Orientering som i Fig. F); ?/,.

lignende Stilling som G. Pneumonanthes og vende den af Pollen

dekkede Flade bort fra Pistillen, må Knapperne da foretage

en Drejning; de vippe ganske enkelt bag over (Fig. 4 D, P),

og Knaprummene samt Opspringningssömmene ville derved

komme til at vende skråt opad og udad (Fig. 4 A, B, P).

Ser man ovenfra ned i en sådan Blomst, vil man i Midten

finde de fem Knapper stjerneformig samlede og frembydende

deres störste Flade for Beskueren (Fig.4 F) samt i Blomstens 1:ste

Udviklingstrin nesten skjulende Spidsen af Pistillen med dens

endnu sammenlagte Arlapper. Blomsten er nemlig tydelig prote-

randrisk (Fig. £), ligesom G. Pnreumonanthes, men den Afvigelse

findes, at Selvbestövning her vil foregå med stor Lethed. Når

12 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE VAEXTERS BIOLOGI.

Arret udfolder sig, er det nemlig endnu så ner ved Knap-

perne, at dets to, tilbageböjede Lapper ville komme i Beröring

med disse, ligefrem dyppes i deres Pollen, hvis Insekter ikke

have bortfört det (Fig. 4, F). Jeg må dog tro, at denne trods

sin tette Blomsterstand lidet anselige Plante besöges meget

sparsomt af Insekter, og det er derfor forståeligt, at den i

höjere Grad end G. Pneumonanthe og lignende storblomstrede

Arter må befrugte sig selv.

Gentiana Amarella L.

Nogle få af Hr. Overlerer NyEuvvs samlede Exemplarer

fra Nordland, som jeg har kunnet undersöge, viste tydelig, at

Knapperne vare stillede ganske som hos G. involuerata efter

Blomstens Udspring, nemlig vippede bag over, så at Pollen-

masserne vendte skråt opad og udad; jeg formoder på Grund

af Stövtrådens Böjning foroven, at de i Knoppen have veret

indad vendte. Også hos denne Art vil Selvbestövning let

kunne foregå, da Arrene, når de udfoldes, ere i Höjde med

Knapperne og nödvendigvis må komme i Beröring med dem.

Honningen må dannes af fem lave, skålformige Fordybninger

i” den noget tykkere Grund af Kronen, udfor Kronbladenes

Midtnaerver. — Hvad Gavn Kronens Cilier i dette som i andre

Tilfelde, hvor de stå så lige opad, ere til, er mig ikke helt

klart; om de, som KERNER antager, kunne holde Myrer og

andre »ubudne Gester» borte, må Forsög afejöre.

Gentiana campestris IL.

Af denne Art har jeg kunnet undersöge islandske Exem-

plarer samlede af Adjunkt FEDDERSEN. Disse vare tydelig pro-

terogyne; i en ung Blomst f. Ex. vare Arlapperne udbredte

og så papillöse, som de overhovedet synes at blive, men Knap-

perne vare endnu lukkede. De vare meget tydelig indad

vendte. I &ldre Blomster vare de lige så tydelig vippede bag

over og udad vendte. Da Knapperne ere anbragte lige under

det modne Ar, eller endog til Dels i Höjde med dette, vil

Selvbestövning sikkert let kunne foregå. Der synes således

at vere fuldstendig Overensstemmelse med de alpine Imdi-

vider efter H. MöLLErs Fremstilling (Alpenblumen, S. 346).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 2. 13

3. Aretostaphylos alpina (L.) SPRENG.

De hen over Jorden udbredte og til den trykkede Skud

danne Birödder, der kunne blive meget kraftige; vegetativ For-

mering ved Deling af Exemplarerne (Aflegning) må derfor

let "kunne foregå i Naturen: En Plantes eldre Dele ere ofte

mere eller mindre d&ekkede af Muld og vissent Löv eller andre

Planter.

Skuddene kunne holde sig fere År på det vegetative

Standpunkt, årlig tilföjende en ny Stengeldel med 10-—-14 eller

måske flere Lövblade, för de nå til Blomstring. De begrenses

sluttelig af et floralt Årsskud, som har fölgende Bygning.

Ovenfor de visnede Lövblade af forrige Års Skud findes der

da i Blomstringstiden et meget kort og kortleddet Årsskud,

der forneden berer 3—4 sterile Skelblade; de fungere helt

som Knopskel. Efter dem fölge 2—3 lignende, men noget

sartere og mere grönne Skelblade, der stötte vegetative Knop-

per, som ere i Lövspring; den överste Knop er kraftigst, de

andre desto svagere, jo lavere de stå. Disse vegetative Skud

begynde med ufuldkomne Lövblade og ikke med Blade, der

ere udpregede som rene Knopskel, hvilket derimod alle andre,

på de vegetative og straktleddede Skuddele udviklede vege-

tative Knopper gjöre; Grunden til denne Forskjel må sikkert

söges deri, at de sidste ikke finde noget Vern mod Vinteren

af de visnede Lövblade, som stötte dem, medens hine andre

stöttes af og om Vinteren dekkes af det kortleddede, florale

Årsskuds Skelblade. Efter de nevnte 2—3 Skelblade fölge

endelig 3—4—5 Skeelblade, der stötte Blomster; det alleröverste

er sterilt og slutter sig omkring Grunden af den överste, til-

syneladende endestillede Blomsts Stilk. — Blomsterne have

ingen Forblade.

Da Blomsterstanden således afslutter Axen, og kraftige ve-

getative Skud udvikles strax neden for den, findes Grenene

ofte gaffeldelte med Rester af en visnet Blomsterstand siddende

i Gaffelen.

På Exemplarer, der vare lagte i Sprit, havde det florale

Årsskuds Skelblade en ganske usedvanlig Tykkelse; dette be-

roede dog på, at de to yderste Cellelag på Bladets Underside

forenede havde lösnet sig fra de andre (undtagen rundt i Kanten),

14 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE V.EXTERS BIOLOGI.

og at de således dannede to Lameller blereformig havde hvelvet

sig sterkt udad, som om et mellemliggende svulmende Amne

havde löftet dem i Vejret. I mindre Grad findes noget lig-

nende hos Lövbladene, hvis på Undersiden fremtredende, noget

svage Sölvglans netop skyldes en lignende Aflöftning af de

underste Cellelag fra de andre.

Foruden på det kortleddede, florale Årsskud komme vege-

tative Sideskud også til Udvikling på de endnu rent vegeta-

tive Axer, selv efter at de alt ere blevne flere År gamle;

först og fremmest og kraftigst udvikles der Sideskud aller

överst under det florale Årsskud, men dernest også lengere

nede uden bestemt Plads; intet af disse Skud plejer dog at

nå den samme Kraft som de, der udvikles på det florale

Årsskud.

Blomsterne anlegges Året för de udfolde sig, og ere alle-

rede så tidlig som i Juli Måned ret store. Under Blomstringen

ere de alle vendte til samme Side, med Mundingen nedad mod

Marken (Fig. 5 A, B, D, K). De ere som bekjendt hvide

eller hvidlig-grönne, i det höjeste med noget rödlige Tzender.

Den egformede Krone er sedvanlig 5—6 Mm. lang og 5 Mm.

bred for neden; Kraven er derimod meget smalere, og selve

Svelget har blot c. 1 Mm. Bredde. Pistillen med den nektar-

dannende Grund er grön og glat (Fig. 5 DD); Arvorterne ere

episepale, men nesten forsvindende. Stövdragernes Form frem-

går tilstrekkelig af Figurerne (Fig. 5 E oc s. v.); 1 Knoppen

vende Anthererne udad og Opspringningssömmene nedad (i

Relation til Blomsterbunden; Fig. 5 H, I), men vippe derpå

over, så at Opspringningssömmene komme opad og noget indad

(ExSV OD LENO. Sve

Blomsterne ere homogame eller måske meget svagt

proterogyne. Allerede i Knopperne har jeg fundet Arret

modent, idet det nemlig var klebrigt, glinsende og med Let-

hed fastholdt Pollenkorn og endogså större Legemer, medens

Knapperne endnu ikke vare åbnede; i Modsetning' til de fleste

andre nordiske Ericineer åbne disse sig neppe i Knoppen;

men strax ved eller efter Kronens Udspringning damne Po-

Kerne sto: Åbningen, der förer ind til Blomstens Indre, har

neppe dannet sig og er neppe bleven en Smule större end

Arret, för jeg har set Anthererne åbnede og endogså Pollen-

korn på Arret, rimeligvis anbragte der ved Selvbestövning (så-

ledes iagttaget ved Hammerfest og på Toppen af Skaadavara).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 2. 15

På Grund af Delenes gjensidige Stilling, som Figurerne 5 B,D

og K oplyse om, vil Krydsbestövning naturligvis let kunne

udföres af besögende, med Sugesnabel udstyrede Insekter;

men jeg formoder, at Krydsbefrugtning meget sjeldent reali-

seres. Jeg opfatter Arctostaphylos alpina som en til Selvbe-

Fig. 5. Årctostaphylos alpina

fra Finmarken og Nordland.

4, B: en Blomst set udenfra og i Lengdesnit: Pollen er allerede

faldet ud af Anthererne, skjönt disse lige nylig ere åbnede (?/,). C: en

Anther af denne Blomst; Horn mangle. D:Lengdesnit gjennem en Blomst

med temmelig kort Griffel. FE, F, G (5/,): Antherer og Stövdragere i for-

skjellig Stilling og Alder. H, I (25/,): Antherer af en Knop. K: Lengde-

snit gjennem en Blomst med lang Griffel. $£: Blomstens Krave og

Svelg ovenfra: nede i dette ses Arret (Kravens Bredde er c. 21/, Mm:.,

Mundingens 1 Mm.). MM: Pollentetrade.

stövning serlig tilpasset Art; den er rimeligvis den af alle

nordiske Ericineer, der mest .er henvist til denne Bestövnings-

16 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE VEXTERS BIOLOGI.

måde, mere end dens nere Frende A. uva ursi, og den er vist

at betragte som en Art, der er på Vej til at opgive det Or-

gan, der hos så mange andre af de helkronede Ericineer spiller

en Rolle ved Krydsbestövningen, nemlig Anther-Hornene. Me-

dens disse endnu ere meget betydelige hos A. uva ursi (se

Figurer hos MöLLEr, Alpenblumen Pag. 386, og hos KERNER,

Schutzmittel der Blithen, Fig. 110), ere de her i deres mest

udviklede Form mindre end hos nogen anden Ericiné, der

overhovedet har Horn, idet de nemlig ere korte, tykke, stumpe

og glatte eller nesten glatte Legemer (Fig. 5 D, E, H, I, K);

men dernest treffes der Blomster, hvis Antherer ere fuldkom-

ment uden Horn (Fig. 5 B, C), og der ere Mellemformer mel-

lem disse Yderled. Jeg tror, at Hornene her ere i Ferd med

at forsvinde, fordi de ere blevne overflödige og det af fölgende

Grunde.

A. alpina er en af de Arter, der karakterisere Höjfjzelds-

regionen, og ligesom den går op på de höjeste skandinaviske

Bjerge, således går den også langt mod Nord. Den hörer end-

videre til de allerförst blomstrende Fjeldplanter, kappes vel i

dette Punkt endog med Empetrum. Sneen er ofte neppe

smeltet bort om den eller i dens nermeste Nerhed, för den

åbner sine Blomster. Det er vistnok de ferreste Botanikere,

der have set disse, fordi Arten for lengst er i Frugtsetning eller

endog 1 Frugt, når de sette deres Fod på dens Voxepladser;

der existerer ikke heller, så vidt jeg ved, nogen god Analyse

af dens Blomst, og om Antherernes Bygning synes der at

existere Tvivl; i alt Fald finder jeg 1 Brytts Norges Flora

fölgende Ord satte 1 Citationsteen: »Stövknappene uden eller

med meget korte Bihang», hvormed jeg formoder, at han be-

tegner, enten at han tvivler på, at dette er rigtigt, eller at han

overhovedet anförer det helt på andres Autoritet.

Da jeg i Slutningen af Juni 1885 samlede den på Toppen

af Flöjfjeldet ved Tromsö i ce. 2000" Höjde, var den allerede

flere Steder vidt i sin Frugtsetning, og dog var Våren meget

sen, og der var knap nogen anden Blomst fremme i dens

Nerhed; Sommerfugle vare endnu knap bemerkede, og af

Humler så jeg i alt Fald ingen. Det kan neppe fejle, at den

trives og setter rigelig Frugt på mange Lokaliteter, bvor der

ikke findes Insekter til Sikring af Krydsbestövningen. Dertil

kommer, at de blege, mod Jorden vendte Blomster i den Grad

gjemme sig under Grenene og Bladene, at det nesten ser ud,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 2. 17

som om de beflittede sig på ikke at blive sete. Betingelserne

for Insektbesög synes mig så ugunstige som nzsten muligt;

det er da en ganske naturlig Sag, at denne Art er den af alle

Ericineer, der er bedst tilpasset til Selvbestövning. Denne

fremmes ved fölgende Forhold: Anther-Porerne ere her så

store, at de snarere må kaldes Spalter, og större end hos andre,

med Porer forsynede Ericineer, også end hos A. uva ursi; de

åbne sig tilsidst endog så vidt som i Fig. 5 G fremstillet, så

at alle Pollentetrader, der som sedvanlig ere törre og glatte

(Fig. 3 MM), uundgåelig må falde ud. Endog i ganske unge

Blomster har jeg fundet Anthererne fuldkomment tomme, så

at Bestövningen (lige som hos andre Ericineer og hos andre

arktiske Planter) må kunne foregå meget tidlig. Arret, der

for övrigt kan sidde i lidt forskjellig Höjde hos Blomster, der

omtrent have samme Udviklingstrin (se Fig. 3 B, D, K), er

så stort, at det, i alt Fald i de Blomster, der have lengst

Griffel, nesten ganske udfylder Kronens Munding inden for

Hårkledningen, og når man ser ned i en Blomst, ser man der

nesten intet andet end Arret (Fig. 3 L). Det kan da neppe

undgåes, at Pollenkorn også falde på det, og i Virkeligheden

har jeg neppe undersögt nogen udfoldet Blomst ude i Naturen,

uden at jeg har fundet Arret beströet med talrige Pollenkorn,

og det selv på Steder, hvor der nesten herskede Vinter endnu.

Skulde Pollenkornene imidlertid ikke strax falde ned på

Arret, holdes der en Udvej åben til, at de senere, når Blom-

sten rystes lidt, kunne rystes ned på det, idet de opfanges

og midlertidig fastholdes af de korte, udstående Hår, der be-

klede hele Kronens Inderside lige ud til Spidsen af de fem,

små, lidt tilbageböjede Tender (Fig. 5 A, B, D, K). I Vir-

keligheden finder man Masser af Pollenkorn ströede omkring

i Blomstens Indre og iser fastholdte af netop disse Hår (se

Figurerne), hvorfor jeg må antage, at disses vigtigste og må-

ske eneste Opgave er netop denne midlertidige Fastholden af

Pollenkornene, og ikke, som H. MöLLER mener med Hensyn

til ÅA. uva ursi, at hindre Honningen i at flyde ned ad Kro-

nens Inderside og ned ad de også hårede Stövtråde (Fig. 5 £).

Det er heraf vistnok klart, at denne Blomst har ringe

Udsigt til Krydsbestövning, men serdeles let må kunne selv-

bestöves, og den rigelige Frugtsetning, som kjendes selv fra

de mest ugjestmilde Höjfjeldsregioner, skyldes sikkert Selv-

befrugtning. Men er det så, da er det også let at forstå, at

18 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE VEXTERS BIOLOGI.

de Redskaber, der hos andre Arter tjene ved Krydsbestövnin-

gen, specielt altså Hornene på Anthererne, som her blive over-

flödige, gå tabte eller ikke komme til Udvikling. —

Arctostaphylos uva ursi står selvfölgelig i hele sin Byg-

ning ner ved Å. alpina, men afviger dog også 1 vesentlige

Punkter. Dens Voxemåde er omtrent den samme, men dens

Skud blive dog meget lengere, end jeg har set ÅA. alpinas;

dens Blade ere som bekjendt vintergrönne. Blomsterstandene

anlegges Året forud, og her i Danmark har jeg allerede i Juli

Måned fundet dem omtrent ?/, Cm. lange og sterkt nedad-

böjede; de ere simple Klaser med Blomsterne stöttede af små

Höjblade, der ikke synes at kunne yde dem meget Dekke.

Den vegetative Skuddannelse er ikke her knyttet til det florale

Års-Skud, der overhovedet er svagt aforenset fra den fore-

gående, endnu rent vegetative Skud-Del, men den er henlagt

iser til Axlerne af de överste Lövblade under Blomsterstanden.

Blomsten afviger iser i fölgende fra ÅA. alpina's: Kronen er

livlig farvet, og da Blomsterstanden heves höjere i Vejret og

er mere rigblomstret, blive Blomsterne derved mere synlige;

Svelget er i Almindelighed en Smule videre, men dette er dog

tilstrekkeliot til at få biologisk Betydning; dertil kommer, at

Hårkledningen, der i det hele er dannet af kortere Hår, ikke

går ud på Kronens Tender, eller i alt Fald er meget spar-

sommere der end hos AA. alpina; Svelget er altså ikke så

lukket; Hornene på Anthererne ere lange og ru eller små-

piggede; Antherernes Porer meget mindre. Det er klart, at

her er en bestemt ”Tilpasning til Krydsbestövning, og langt

mindre Mulighed for Selvbestövning; denne Art går jo også

langt lengere mod Syd end ÅA. alpina og lige ud til Havet i

sydligere Egne, f. Ex. 1 Danmark endog på Heder ved Ve-

sterhavet.

Blandt de övrige nordiske Ericineer har Andromeda poli-

folia efter min Opfattelse störst Lighed med Arctostaphylos

uva ursti, og da dens Blomsterbygning, så vidt jeg ved, endnu

ikke er bleven biologisk sammenlignet med dennes, vil jeg

meddele lidt derom, foruden nogle Figurer (Fig. 6).

Dens vegetative System afviger fra Arctostaphylos's og de

fleste andre Ericaceers derved, at den har underjordiske Iav-

blads-Udlöbere, der ende med ret Spids og danne fine, ofte

hårfine, sterkt forgrenede Birödder. Skuddene begynde med

Lavblade. De kraftigste nye Skud udvikles under Blomster-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 2. 19

standen, der er endestillet og skermformet med ensidig vendte

Blomster. De nederste Blomster kunne stöttes af Lövblade,

de andre stöttes af Skelblade (Fig. 6 B). Ved Blomsterstil-

kens Grund sidde to Forblade, ganske som hos Phyllodoce og

Azalea procumbens (Fig. 6 A).

I Blomsterbygning er der fölgende Ligheder med Arcto-

staphylos officinalis. Kronen har nesten samme Form, er dog

noget mere kugleformig (Fig. 6 £); dens Munding vender

Fig. 6. Andromeda polifolia.

4: Diagram af Blomstens ydre Blade og Forblade. B: Spidsen af

en blomstrende Gren; nederst to Lövblade, der stötte små vegetative

Knopper; oven for dem et, her bortfjernet, Lövblad, der stötter den kraf-

tigste vegetative Knop. Oven for dette ses dels et Höjblad, der stötter

en ikke udfoldet Blomst, dels et, der stötter en sådan; endelig afsluttes

det hele med nogle tet sammensluttende Höjblade. C: Lengdesnit gjen-

nem en fuldt udviklet Blomst. PD: en Blomst set ovenfra (?/,).. £: An-

ther (?5/,). PF: Pollen. GG: Ovarium med Nektariet og to Stövdragere.

H, I: Griffelende og Ar.

ligeledes nedad; den er ligeledes farvet 1 rosenrödt, men kraf-

tigere, og desuden ere Stilk og Beger mere eller mindre rosen-

rödt farvede; da Blomsterne end videre heves höjere i Vejret

og sidde på lengere Stilke, samt vel også ofte ere talrigere

hos Melborkisen; blive de endnu mere i Öjne faldende fal

dennes. Den relative Lengde af Stövdragere, Pistil og Krone

er omtrent den samme; Arret sidder (på de af mig under-

sögte Exemplarer) lige i eller strax inden for Kronens Mun-

ding (Fig. 6 C), altså en lille Kjende lengere ude end hos A.

uva ursi, og Anthererne sidde omtrent i Pistillens halve Höjde;

de ere ligeledes fint vortede og forsynede med Horn, der dog

20 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE VEXTERS BIOLOGI.

ere noget mere opad rettede og tillige ikke ere ru papillöse

(Fig. 6 C, E, G); Stövtrådenes Form og Hårkledning er om-

trent den samme. Endelig kommer hertil, at Kronens Inder-

side er på samme Måde dekket med små udstående eller lidt

opad rettede Hår, der også i Svelget kan vere ret talrige,

men ikke altid så talrige som på Fig. 6 DD: Disse Hår

gjöre selv samme Tjeneste som hos Arctostaplwlos; man finder

nemlig Pollenkorn i Meangde fastholdte af dem. Allerede i

Knopperne findes Anther-Porerne dannede, og Pollenkornene

ligge löse i Rummene, men jeg har dog ikke fundet dem ud-

faldne, för end Kronen havde åbnet sig. Hvis dette kunde ske,

måtte Selvbestövning også kunne forekomme allerede i Knop-

perne, thi i sådanne har jeg, f. Ex. i Bosekop, skjönt ikke kon-

stant, fundet Arret glinsende og meget klebrigt. Selvbestöv-

ning vil imidlertid let kunne ske strax ved Udspringningen,

da Arret ligger i og udfylder nesten helt den endnu snevre,

i videste Tilstand blot omtrent 1!/,—1!/, Mm. vide Kronmun-

ding. Häåärkledningen på Kronens Inderside vil som hos Arcto-

staphylos kunne tjene til midlertidig at hindre udfaldne Pollen-

korn fra at gå tabte ved strax at falde ud af Blomsten.

Når jeg sammenligner alle de nordiske Ericineer indbyrdes,

finder jeg ikke andre end fölgende tre Arter, Arctostaphylos

uva urst, Å. alpina og Andromeda polifolia, hvis Kroner ind-

vendig ere hårede af korte, udstående eller noget opad

rettede Hår. Det forekommer mig da at ligge serdeles ner,

at sette Tilverelsen af denne Hårkledning og dens Funktion

i Forbindelse med Kronformen og Antherernes Plads; ikke hos

nogen anden Art har, så vidt mig bekjendt, Kronen så snever

en Munding samtidig med, at Anthererne ere fjernede så langt

fra denne; hos de andre Arter er Mundingen enten så vid,

at Pollenkornene ikke vilde afholdes fra at falde ud, selv

om Häårkledningen fandtes (således f. ex. hos Vaccinium vitis

idea og uliginosum, hos Andromeda tetragona og hypnoides),

eller Anthererne ere så ner ved Kronens Munding, at Pollen-

kornene ikke vilde kunne opfanges i dens Indre, f. Ex. hos

Erica Tetraliz (se MöLLrErs Figur 131 i »Befruchtung der Blu-

men») og Erica cinerea (efter törrede Exemplarer), og det

samme synes mig at måtte gjelde for Myrtillus nigra, Cas-

sandra calyculata (efter Herbarie-Exemplar) og Phyllodoce

cerulea.

BIHANG TILL K.: SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 2. 21

Af de tre Arter med snever Munding og indvendig hår-

kledt Krone, er Arctostaphylos alpina den, hvis Munding er

snevrest og har de fleste Hår.

4. Primula stricta Horsex. og sibirica JAcQ.

Primula striceta FH ORNEM.

På Itivnek-Elvens lerede Bred (Holstensborg i Grönland)

samlede jeg i Juli 1884 en lille Primula, der ikke kan vere

andet end P. stricta, men dog afviger en Del fra denne, så-

ledes som den beskrives, og som jeg så den formet om

Altenfjord i Norge.

Den grönlandske Form, som vist fortjener et eget Varie-

tetsnavn — grönlandica — er afbildet Fig. 7 A i naturlig

Störrelse. Sammenligner jeg den med europeiske Exem-

plarer, finder jeg fölgende Forskjelligheder.

Den har langt lavere Vext, men kan for övrigt blive

kraftigere end det afbildede Exemplar, navnlig vare de vis-

nede Blomsterstands-Skafte fra 1883 ikke lidt höjere. Den

kan derfor ikke sammenlignes med den Var. acaulis af P.

stricta, som jeg fandt ved Bosekop, og hvis Skjerme nesten

vare siddende.

Bladene ere usedvanlig brede og korte, mindre jevnt

afsmalnede ved Grunden end sedvanlig hos Hovedformen.

Hvad Skudfölgen betreffer, er der, som det måtte ventes.

fuld Overensstemmelse; allerede i Blomstringstiden kan en ny

Bladroset findes mere eller mindre vidt udviklet i den gamle,

nemlig fra den i överste Lövblads-Axel anlagte Hovedknop

(GETA:

Dens Blomsterstand er fattigere; Tallet af Blomster var i

Regelen 1, 2 eller 3, medens de norske Exemplarer havde

3—6 indtil 13 Blomster.

Blomsterne ere meget kortstilkede.

Blomsterns Form, Störrelse og Farve er vesentlig den

samme; Kronen er lilla med en mörk gul Svelgring, der

hever sig i omtrent ti ikke ganske regelm&essige Krenelurer

(ESS DB OTIN.

Begeret, der hos begge indvendig er lidt melet, er hos

de grönlandske relativt meget lengere end hos de norske;

Fig. 7 A og B vise, at det nesten når op til Kraven og

Se WARMING, OM NOGLE ARKTISKE VAEXTERS BIOLOGI.

altså når ikke lidt höjere end Anthererne. Hos de norske

varierer Begerets Lengde ganske vist ikke lidt, hvori Alderen

dog til Dels er Skyld, men så langt fandt jeg det ikke; det

hörer jo også efter HARTMAN o. a. med til Artens Natur, at

Begeret er betydelig kortere end Kronröret; oftest har det,

som afbildet Fig. H og J kun 2/; til 3/, af Kronrörets

Lengde, og dets Spidser ere omtrent i Höjde med Knapperne;

Fig. 7. Primula stricta HORNEM.

4 fra Grönland (Itivnek ved Holstensborg). A, en hel Plante og

en isoleret Blomsterstand i nat. St. £, Lengdesnit af en Blomst. C.

Kraven ovenfra; gjennem Svelget ses Arret omgivet af Knapperne (?/,).

D, en Stövknap.

E—I fra Alten-Fjord, Finmarken. Z. F: L&engdesnit gjennuem to

Blomster. &: Kraven ovenfra ("/,). AH: Ar og Knapper ere i samme Höjde,

nemlig ved ". I: Längdesnit gjennem en Blomst.

det kan endog vare omtrent blot halvt så langt som Kron-

röret, så at dets Tender ende ikke lidt neden for Antherernes

Plads; således på nogle småblomstrede Exemplarer fra Kå-

fjord i V. Finmarken (Fig. H).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:0 2. 23

Kraven har lidt forskjellig Form, hvad Fig. C og G ville

anskueliggjöre; på den grönlandske ere Fligene mere omvendt

hjertedannede samt skarpere og dybere indskårne i Spidsen end

hos de norske, hvis Flige ere mere lige brede og mindre

indskårne samt med mere afrundede Lapper. Den grönland-

ske synes i denne Henseende at nerme sig meget til den i

det sydlige Grönland fundne Art: P. egalikensis WoORMSKI.

Noget serligt formet Nektarium har jeg ikke set hos

noget Exemplar, så lidt som Honning; Ovariet slutter helt

tet til Kronröret uden at lade Plads till Nektarium. For-

modentlig dannes der dog Honning og ligesom i andre Til-

felde af Ovariets Grund.

Endelig findes der også 1 Henseende til den relative

Lengde af Stövdragere og Pistil en ret merkelig Forskjel,

hvis Resultat er, at den grönlandske Form er tilpasset til

Selvbestövning, den skandinaviske ikke eller i meget mindre

Grad. Alle de grönlandske Blomster, som jeg undersögte,

viste Homogami, så vidt ses kunde; i en Knop, som var sin

Udspring ner, lå Pollenkornene löse og fuldt udviklede i de

endnu lukkede Antherer, og Arrets Papiller vare lige så

store som i en &ldre Blomst; hos alle var Arret i Höjde

med Antherernes Midte (Fig. £); da Kronröret er meget

snevert, og Anthererne ligge tet op til Knapperne, er Selv-

bestövning muundgåelig; man finder Anthererne ludende lidt

hen mod Arret (Fig. B), og ser man ovenfra ned i Svelget,

ses dette tet omgivet af de fem Knapper (Fig. C). Kryds-

bestövning er selvfölgelig ikke udelukket, men om den skal

medföre Befrugtning synes mig nermest at afhenge af, hvor

meget raskere Rörene af det fremmede Pollen kunne ud-

vikle sig fremfor af eget Pollen. På Arret fandt jeg spirede

Pollenkorn samtidig med, at der var Pollen tilbage i Anther-

erne. De norske Exemplarer ere svagt proterandiske eller

måske undertiden homogame. Anthererne åbne sig meget

tidlig og, så vidt jeg har kunnet se, oftest lidt för Arret er

fuldt modent. I blot nogle ganske få Tilfelde blandt de

mangfoldige skandinaviske Blomster, som jeg har undersögt,

fandt jeg Arret i nöjagtig samme relative Stilling som hos

de grönlandske. Regelen er, at det er höjere end hos

disse; i nogle Tilfelde findes det i Höjde med Antherernes

övre Ende (Fig. £), i andre Tilfelde indtil I mm. over disse

(Fig. D. I de förste Tilfelde vil Selvbestövning endnu

24 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE VEXTERS BIOLOGI.

kunne foregå nogenlunde let, i de sidste vil den vere meget

vanskeliggjort eller nesten umulig, da Blomsten jo stadig er

opret. Denne större Lengde af Griflen beror ikke på nogen

Tilvext af den under Blomstringen, thi i alle de mange

Exemplarer af Knopper, som jeg har undersögt, har jeg

fundet de samme Lengdeforhold, Arret var höjere end på de

grönlandske.

JOHN Scott har i sin Afhandling: »On the function and

structure of the reproductive organs in the Primulacexe>»

(Journ. of the Linn. Soc., 8) Pp. 80 opfört FP. simeta MORN:

blandt »Dimorphic Species». Efter det mig foreliggende er

den 1 Grönland og Skandinavien fuldstendig homomorf; om

denne Uoverensstemmelse beror på, at den i England virkelig

er dimorf, eller at vi kalde to forskjellige Arter med samme

Navn, kan jeg ikke sige. Blot en eneste Blomsterstand har

jeg fundet, hvis to Blomster udviste noget, der kunde se ud

som Kortgriflethed (Fig. F) og sammenstilles med den i

Fig. I afbildede Blomst som verende den tilsvarende lang-

griflede; men når jeg ser hen til, at denne Fig. I fremstiller

den Blomst med overhovedet laengst Griffel, som jeg har truffet,

og at Regelen er, at Lengden varierer mellem den i Fig. I og

den 1 Fig. £ afbildede, medens der ingen Blomster findes med

Arret under Anthererne, må jeg anse den i Fig. F afbildede

Form for tilfeldig og uden videre Betydniag. Heller ikke

P. egalikensis er dimorf efter de få Analyser af dens Blom-

ster, som jeg har kunnet gjöre på tört Materiale.

I dette Punkt er jeg i övrigt i Overensstemmelse med

AXELL, der også fandt P. stricta homostyl (»De fanerogama

växternas befruktning», p. 27); men på den anden Side er

der flere besynderlige Uoverensstemmelser mellem mine og

AxELLS Blomster, hvilke jeg må overlade fremtidige Under-

sögelser at opklare. Jeg har ingenlunde fundet Blomsten så

sterkt proterandrisk, som AXxELL angiver, og ingen sinde har

jeg fundet en sådan Lengdeforskjel mellem Pistillerne i unge

og gamle Blomster, som han afbilder p. 26 fig. e og f. Skulde

de sydligere, svenske Exemplarer virkelig vere så meget

sterkere proterandriske end de norske? Hans Ord lyde:

»Hos Primula stricta uppspringa anthererne vid blommans

öppnande, hvaremot pistillen ännu är kort och märket ej

fullt utveckladt; sedan växer pistillen upp till jemnhöjd med

de numera tomma anthererna och märket börjar afeöndra

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 2. 25

märkesvätskan». Også i andre Punkter stemme mine Iagt-

tagelser ikke med hans; ikke i nogen eneste Blomst har jeg

fundet Begeret vere så kort i Forhold til Kronen, og Kron-

röret så langt og cylindrisk, og Stövdragerne siddende så

yderligt i dette, som han afbilder det på sine Fig. e og f,

og jeg har dog undersögt, efter Herbariemateriale ganske vist,

også Blomster fra det nordlige Sverige og fra Novaja Semlja

foruden som anfört fra det nordlige Norge og Grönland;

men de Blomster, hvis Stövdragere sad lengst ude i Röret,

vare ganske vist fra Sverige. Det bör altså nermere under-

söges, i hvilken Grad denne Arts Blomster variere i Bygning

og i Forbindelse dermed i Biologi. Ved Forsög erklerer

AXELL at have fundet dens Pollen impotent til Selvbefrugt-

ning (1. c. pag. 67). Den grönlandske Itivnek-Varietet setter

moden Frugt, men om dette virkelig skulde skyldes Kryds-

befrugtning, synes mig tvivlsomt.

Også et Par andre Arter fik jeg Lejlighed at undersöge

1 det nordligste Norge, nemlig P. scotica fra Tromsö og P.

sibirica fra Alten.

P. scotica Hoozx. forholder sig i Skudfölge og Skudbyg-

ning som P. stricta; Blomsten fandt jeg i Overensstemmelse

med ScorTr (1. ce. pag. 82) homostyl og homogam; Arret kan

såvel i Knoppen som i den udfoldede Blomst ligge i Höjde

med Anthererne, så at Pollen ved umiddelbar Beröring må

kunne afsettes på det, men det kan også ligge lidt under

Anthererne; over disse har jeg ikke fundet det liggende. Der-

imod er den ner beslegtede P. farinosa omkring Kjöbenhavn

udpreget heterostyl med de samme Forskjelligheder i Hen-

seende til Arrenes, Arpapillernes og Stövkornenes Störrelse

som sedvanlig findes i heterostyle Primulaer.

Primula sibirica JACQ.

På mange Steder om Alten-Fjord havde jeg Lejlighed

til at iagttage denne interessante Art. I sin Skudbygning

og Skudfölge ligner den P. stricta, P. farinosa og mange

andre Arter: allerede i Blomstringstiden er Foryngelsesskuddet

i Ferd med at udfolde sin Höstroset (Fig. 8 A med Figur-

forklaring). Lengdeforholdet mellem Krone og Beger i en helt

udfoldet Blomst varierer, som Figurerne C—H vise, ikke lidt,

men på alle af mig sete Exemplarer er Begeret dog sa langt,

at de synes mig at måtte henföres til TRAUTVETTERS Varietet

26 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE VAXTERS BIOLOGI.

genuina. Bladene ere derimod helrandede (Fig. A, B) som på

hans Varietet brevicalyr (se hans »Plantarum Imagines et

Desciptiones etc.», Tab. 30). Det fortjener nermere Under-

sögelse, hvad Grund der er til at opstille de to nevnte Va-

rieteter.

Fig. 8. Primula sibirica JACQ.

fra Alten Fjord i Norge.

AA, Basis af en blomstrende Plante; Lövbladene ere m&erkede efter

deres Fölge nedenfra 1, 2, 3, 4; det överste, 4, stötter Hovedknoppen, der

allerede har udviklet vidt to Lövblade (g). B, et Lövblad. C, kortgriflet

og D langgriflet Blomst; &€' og D', de hertil svarende Ar, Pollenkorn og

Arpapiller henholdsvist i samme Forstörrelse. £, en langgriflet Blomst,

set bagfra. F: Arret er i Höide med Antherernes övre Ende; til venstre

ere Arpapillerne afbildede. 6&G, en langgriflet, med langt fremragende

Griffet. AHA, en lignende, med endnu l&engere Griffel. I, Anther.

I JOHN Scotts oven for anförte Arbejde findes den op-

fört blandt »Dimorphic Species»; tillige opföres P. Finmarchica

JACQ. i samme Liste; da denne Art imidlertid i Fölge BLYTTS

Norges Flora» og HARTMANNS »Skandin. Flora» er synonym

med P. sibirica JACQ., må Listen altså reduceres med 1 Art.

Men desuden findes der 1 hans 4:de Liste, under »Non Di-

morphic Species», en »Primula Sibirica var. p Bot. Mag.» med

>»ovate crenated leaves»; han formoder imidlertid, at den kan

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDI. BAND 12. AFD. III. N:0O 2. 27

vere en abnorm Form, og han har blot iagttaget dyrkede

Exemplarer. Om det nu er samme Art eller ikke, og hvordan

det overhovedet hermed forholder sig, må indtil videre stå

hen. Exemplarerne 1 Alten forholde sig på fölgende Måde.

De ere normalt udpreget heterostyle. Figurerne

vise Forskjellighederne. De i Fig. 8 C og D afbildede For-

mer må efter min Erfaring betegnes som de hyppigst fore-

kommende; Arret er i den langgriflede Blomst lige i Kron-

rörets Munding, altså 1 Höjde med den mörkgule, bugtede

Rane, der findes her ligesom hos P. stricta,o. a. Arter. De

samme Forskjelligheder, der ere bekjendte hos andre hetero-

style Arter, gjenfindes her. Arret i den kortgriflede er

mindre og har mindre Papiller, men större Pollenkorn (se

Fig. C); Arret i den langgriflede derimod er större, har

större Papiller og mindre Pollenkorn (/'). Der findes imid-

lertid også Blomster, der have en relativ meget lengere Pi-

stil, hvis Ar rager op over Kronens Krave, f. Ex. Fig. G;

den lengst fremragende Griffel fandt jeg på den i Fig. H

afbildede Blomst; Pistillen har samme Lengde omtrent som

den i Fig. G, men Kronröret er merkelig kortere, så at et

större Stykke af Griflen kommer til at rage frem; Anthererne

i Fig. H havde endnu ej åbnet sig. Jeg har dog ikke truffet

en eneste kortgriflet Blomst, hvis Antherer 1 Höjde korre-

sponderede med så langt fremragende Ar. Endelig har jeg

ved Kåfjord truffet en Plante, hvis Antherer og Knapper

vare i omtrent samme Höjde således som afbildet Fig. FE;

Begeret var her usedvanlig kort; Arret var i Höjde med

Antherernes överste Ende, men med sin störste Del oven

over dem; Anthererne vare åbne og fulde af Pollen, og på

Arret fandtes spiret Pollen. Det var stort og dets Papiller

i Störrelse midt imellem en lang- og kortgriflet Blomsts sed-

vanlige Störrelse (se ved Fig. fs venstre Side). Dette Individ

var åbenbart en Selvbestöver, men ellers er denne Art åben-

bart ligeså fortrinlig skikket til Krydsning som vore stor-

blomstrede og dimorfe Arter.

5. Pinguicula villosa L.

Af Skandinaviens tre Pinguicula-Arter ere de to, P. vul-

garis og alpina, godt bekjendte i biologisk Henseende ved

28 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE VAXTEBS BIOLOGI.

DARWINS, HILDEBRANDS, H. MÖLLERS, AXELLS, KLEINS og dere

andres Undersögelser; den tredje Art, P. villosa, er derimod

nesten slet ikke undersögt. Derfor meddeles her de Iagt-

tagelser, som jeg fik Lejlighed til at gjöre den angående

under et Ophold i Bosekop, hvor den flere Steder voxer på

Sphagnum-Tuer i Myr.

Et Exemplar af denne meget lille og uanselige Plante

findes afbildet i naturlig Störrelse Fig. 9 A. Ligesom de

to andre Arter har også denne et lodret, kort og ugrenet

Rhizom med et Antal trådformede Birödder. Foruden Årets

Blomsterstengel kan man, som Figuren viser, finde Rester

af det foregående Års. Mere end 1 Blomst på en Plante

har jeg ikke set, så at den også i denne Henseende er sva-

gere end de to andre Arter, der ofte treffes med flere

Blomster.

Skudfölgen og Skudbygningen er den samme som hos

de to andre Arter i de Punkter, hvor jeg har kunnet undersöge

den. Som bekjendt forholde disse sig på fölgende Måde. I

Axien af det överste Grundblad på en blomstrende Plante

sidder Foryngelsesknoppen; i Löbet af den Sommer, i hvilken

Moderskuddet blomstrer, udvikler Foryngelsesknoppen först

et Antal rosetstillede Lövblade, »Höstrosetten», men til sidst

går den brat over til at danne Lavblade, som ere tet sam-

mensluttede som Skellene i et Lög; dette er Plantens

>» Hibernaculum>, ved hvilket den overvintrer, efter at Höst-

rosettens Löv-Blade og hele Moderskuddet i Höstens Löb ere

gåede til Grunde. Neste Vår danner Foryngelsesskuddet en

ny Roset af Lövblade, »Vårrosetten», udfolder sin Blomst, og

udvikler et nyt Foryngelsesskud. Indtil en Plante bliver

blomstringsdygtig, danner den på samme Måde både en Vår-

og en Höstroset, men disse höre her til en :og samme Axe

og ere ikke så skarpt adskilte som på de blomstringsdygtige

Exemplarer.

At denne Skudbygning også gjenfindes hos de arktiske

Exemplarer af de to Arter, P. vulgaris og alpina, har jeg

flere Beviser for. Höstrosetternes Lövblade ere lette at finde

hos P. vulgaris, og jeg har set dem ikke blot på norske, men

også grönlandske Exemplarer; fra Tromsö har jeg fået Exem-

plarer af denne Art samlede i September Måned af Hr. Over-

Ierer NYHUVS; de havde de eleganteste, laterale Hibernacula ved

Foden at den nu ganske bladlöse, frugtberende Stengel; og

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 2. 29

ved Hammerfest samlede jeg selv d. Iste Juli Exemplarer,

der endnu vare i nöjagtig det samme Vinterstadium.

Hos P. alpina har jeg ganske vist ikke set Vinterlögene,

fordi de af mig fundne Exemplarer alle vare i fuld Blom-

string, men Höstrosetternes Lövblade har jeg set i Udvikling,

ja endog så vidt udviklede, at Moderskuddets Endeparti, Blom-

sten, var trengt langt ud til Siden og syntes at vere lateral

i et af den hele Lövbladrosets nederste Bladaxler. Hos et

Exemplar af P. alpina fra Tromsö, der havde 3 Blomster,

var den ene af disse Hovedskuddets Endeblomst, den anden

stod i dets överste Lövbladsaxel, og den tredje begrensede

det proleptisk udviklede Foryngelsesskud, hvis Plads var nest

överste Bladaxel. Hos begge disse Arter sidder Foryngelses-

skuddet normalt i överste Lövblads Axel og ganske det samme

er Tilfeldet med P. villosa; i Axlen af överste Lövblad har

jeg på alle undersögte Exemplarer af denne Art fundet Plantens

eneste Sideknop, og denne Foryngelsesknops förste Blade syn-

tes at ville udvikle sig til Lövblade, men jeg fandt dem ikke

så vidt udviklede, at Höstrosetten virkelig var dannet. Den

må altså nermere undersöges hen i Juli og August Måneder.

Ved Tromsö fandt jeg Kimplanten af P. alpina, der,

såvidt jeg ved, ikke forhen er bleven omtalt. Den stem-

mer nöje med de vel bekjendte Kimplanter af P. vulgaris;

som disse har den en tydelig Primrod og begynder med kun

1 Kimblad, der er omvendt egdannet, noget konkavt og har

en svag Midtnerve, der kan have to små Grene hen imod

Spidsen. Efter Kimbladet fölger med omtrent Divergens !/, et

Lövblad, derefter andre Lövblade med andre Divergenser og

den förste Vår-Roset danner sig efterhånden. Kjertelhår

fandt jeg ikke på Kimbladet, men derimod ufuldkomne

Spalteåbninger.

Lövbladene i Vår-Rosetten hos P. villosa ere meget få

i Antal, oftest tre (Fig. 9 A); de have en lille, ved Sidernes

sterke Indrulning meget konkav Plade på en bred og

langhåret Stilk; Bladrandene ere måske ikke meget mere

indrullede end hos de andre Arter, men da Pladen er meget

mindre, både kortere og mindre bred, bliver den i Virkelig-

heden overordentlig konkav; undertiden er der endog nesten

blot en smal Spalte, der mellem de to Kanter förer ind til

det Indre (Fig. 9 4); i Spidsen kan Bladpladen vere nesten

töffelagtig lukket. Den er gulagtig eller blegt grön.

30 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE VAEXTERS BIOLOGI.

Jeg fandt ikke Lejlighed til at gjöre Forsög med dens

Evne til at fange og fordöje Insekter, men bemerkede blot,

at der forekom Rester af Smådyr i Bladhulheden, mest af

serdeles små Leddyr, men disse Rester forekom dog meget

sparsomt. Herefter synes den at benytte dyrisk Föde i blot

meget ringe Udstrekning. I Modsetning til den fandtes der

mange Insektrester, og det af större Dyr, under de indrullede

Bladkanter af P. alpina, der jo også efter H. MULLER og

KLEIN (i CotHNs »Beiträge zur Biologie der Pflanzen», 3 Bd.)

viser de samme Sekretionsfenomener m. m. som P. vulgaris.

Denne sidste fanger også i de arktiske Lande, f. Ex. i Grön-

land, små Leddyr.

Bladene af P. villosa have i övrigt også 1 alt vesentligt

samme Bygning som P. alpinas i Fölge KLEN. ÖOverhuden

på Overfladen har mere eller mindre bölgede Cellevegge og

er tet besat med NKyjertelhår, dels stilkede, dels siddende,

begge Slags med halvkuglerunde Hoveder, hvis Celler ere

ordnede på samme Måde som hos de andre Pinguicula-Arter

eller hos andre Stjärnehår (f. Ex. Hippuris's) og forskjellige

andre Legemer. Stomata findes. Undersidens Overhud har

mindre bölgede Cellevegge, og dens Kjertelhår ere som hos

P. alpina meget små, senkede ned endog under Bladfladens

Niveau og med fåcellede Hoveder. Mellem de to Hudlag

findes 2—4 Lag af ensartede klorofylförende Mesofylceller;

disse ere mere eller mindre isodiametriske, dog strakte noget

mere i transversal (horisorctal) end vertikal Retning.

Blomstens Stilling på Stilken og dens Form vil ses

af hosstående Figurer (Fig. 9). Her skulle blot fölgende

Forhold serlig fremheves. Kronen er meget blegt violet

med mörkere Striber (omtrent 4 på hver af dens Lapper:

Fig. C) og har på Underleben to gullige Pletter, eller også

er Underleben midt på gullig. På Grund af Farvens Bleghed

og Blomstens ringe Störrelse (Fig. 4), falder den langt mindre

i Ojnene end de to andre Arters.

Sporen er ret og meget trang; den kan vere vendt i

forskjellig Retning fra skråt opad (Fig. C) til omtrent vandret

(Fig. 4, B£); da til med også Indgangen til Blomsten er

meget snever, egentlig kun en midt på lidt bredere Spalte,

der undertiden nesten er endog helt lukket af de på Under-

leben stående Hår, når denne er trykket tet op til Over-

leben, er det klart, at der må en meget fin Sugesnabel til

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 2. 31

for at trenge ind i Blomsten og ned til Sporens Bund; Tan-

ken må vel nzermest ledes hen på Mikrolepidopterer. Det

er muligt, at Blomsten besöges af sådanne; 1 den korte Tid,

i hvilken jeg har kunnet iagttage den ude i Naturen, har

jeg dog ingen bemerket. Sandsynligvis er Besöget i ethvert

Tilfelde meget sparsomt, og jeg formoder, at den nesten

udelukkende ved Selvbestövning må sette Frugt. Jeg må i

Virkeligheden opfatte denne Art som en serdeles god Selv-

SAPA GA

FRRESAG EE ge

Fig. 9. Pingwicula villosa L.

ÅA, Plante i nat. St. B, Lengdesnit gjennem en Blomst; st, en Stöv-

drager. OC, en Blomst, set forfra med Udeladelse af Hårene på Under:

leben. D, Pistil og Stövdragere (st), efter at Kronen er borttaget. JF,

Overleben med Pistillen og Stövdragerne. F&F, inden for Overleben ses

forreste Arflig og Anthererne ovenfra. 6&, fra et lidt skevt Lengdesnit

gjennem en Blomst; den ene Stövdrager er gjennemskåren; det fibröse

Lag er antydet; de fleste Pollenkorn ere faldne ud; forreste Arflig har

rullet sig tilbage. AH, Arret set ovenfra; den nedad vendte Lap er den

forreste. I, et Hår fra Underlebens Midte.

bestöver, og en Sammenligning mellem den og de to andre

Arters Blomster frembyder i Henseende til Bestövningsmåden

en ikke ringe Interesse.

Pinguicula vulgaris og alpina ere efter AXELLS Terminologi

»herkogame» Blomster; Selvybestövning er umuliggjort eller

2 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE VAEXTERS BIOLOGI.

vanskeliggjort ved ejendommelige Hindringer i den homo-

game eller (P. alpina efter MÖLLER) proterogyne Blomst; det

er velbekjendt, at dette består i fölgende: forreste Arlap er

meget stor og nesten den eneste udviklede hos begge Arter

(Fig. 10 D og Fig. 11 5£); denne Lap legger sig ned over

SSSSSLAA FR &

II NORRA TA S AN OR é

Ma SG

Fig. 10. Pinguvicula alpina L.

A: en Blomst; Svelget er ikke vidt nok. 8: Pistillen og Stövdrag-

erne, hvis Antherer n&esten helt dekkes af Arret. C: en Anther i Op-

springning. D: Arret set bagfra.

Fig. 11. Pinguwicula vulgaris L.

ÅA: en Blomst; Svelget er ikke ret heldigt udfört, burde synes videre.

B: et Ar, hvis bageste Lap har to Flige. (: Lengdesnit gjennem Pi-

stillen; forreste Arflig er tilbagerullet. D: Pistil med indrullet Ar og de

to Stövdragere forfra. Z: Hårdannelser i Sporen. F: et Kjertelhår fra

Sporens Inderveg: Hovedet er serskilt set ovenfra.

og dekker helt Anthererne af Blomstens to, foran Pistillen

stående Stövdragere, som i Fig. 10 B. Disse Organer ere

end videre anbragte således, at de befinde sig oven for eller

bag ved Indgangen til Blomsten, og et Insekt, der kryber

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 2. 33

ned i denne, eller stikker sin Sugesnabel ned i den, vil, i

alt Fald når det er over en vis Störrelse, ufejlbarlig komme

til at gnide sig mod Arret og anbringe mulig medbragt frem-

med Pollen på dette; når Insektet trekker sig tilbage af Blom-

sten, vil det ved Gnidningen komme til at löfte Arfligen

opad, og herved blottes Anthererne. Disses to Halvdele ere

stillede så, at Öpspringningssömmene komme til at ligge i

omtrent en ret Linie i Fortsettelse af hinanden, og Antheren

åbner sig derfor med en eneste Spalte (Fig. 10 C), og frem-

viser i opsprungen Tilstand en stor pollendekket Flade, der

strekker sig over omtrent hele den övre Side; fra denne

Pollenflade forsynes Insektet nu med nyt Stöv. Har det helt

trukket sig ud af Blomsten, svipper Arfligen på Grund af

sin HElasticitet tilbage til sin oprindelige Stilling, d&ekkende

Anthererne (Fig. 10 5). Ikke med Urette finder man For-

fatterne betegne denne Anordning som umuliggjörende Selv-

bestövning; det vil jo i Virkeligheden vere yderst vanskeligt,

for ikke at sige umuligt for Pollenkornene at komme ud og

op på den övre Flade af Arfligen, den eneste der berer Ar-

papiller. Jeg har nogle Gange iagttaget den i Fig. 11 C og

D afbildede Indrulning af forreste Arflig hos P. vulgaris; ved

den må der nödvendigvis fremkaldes Selvbestövning, da den

övre modtagende Side af Arfligen netop bringes i inderligste

Beröring med Pollenmasserne; men jeg kan desverre intet

oplyse om Betingelserne for dette Fxnomens Fremkomst —

om det sker af sig selv eller som en Fölge af, at Arfligen

först er bleven löftet op af et besögende Insekt; på de i Fig. C

og D tegnede Ar var der store M&ngder af Pollenkorn, der-

ibland talrige spirede. Pinguicula vulgaris synes ej heller at

få Besög af mange Insekter efter de foreliggende Oplysninger;

SPRENGEL har ingen bemerket, AxELL ej heller, undtagen en

fangen Flue (»De fanerogama växternas befruktning», 5. 43),

og MÖLLER har blot noteret 4 Arter (>Alpenblumen»>, S. 355),

til dels endog i enkelte Individer, medens han har noteret

23 Arter fra P. alpina. +P. vulgaris må da også kunne have

god Brug for Selvbestövning.

I övrigt ere begge disse to Arter, som vel bekjendt, let

i Ojne faldende formedelst deres Blomsters Störrelse og

Farve. MöLLEr anser P. vulgaris for at vere en »Bienen-

Blume> til Trods for, at han kun har iagttaget et eneste Be-

sög af en Bi, men den er jo violet og har en lang og trang

534 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE VAEXTERS BIOLOGI.

Spore (Fig. 11 A); P. alpina derimod skal vere seine Fliegen-

Klemmfallenblume>, hvis hvide eller gullige Krone, som har

et gult Parti eller to gule Pletter på Underleben, lokker mid-

delstore Fluer til sig, som derpå krybe gjennem det meget

vide Svelg helt ned til Bunden af den korte, tykke, kegle-

dannede Spore (Fig. 10 A).

AXELL siger, at »anordningarna hos P. villosa äro full-

komligt enahanda med dem hos P. vulgaris ; den bakre märkes-

fliken fattas dock oftare». Jeg kan imidlertid ikke få denne

Angivelse til at stemme med mine Iagttagelser. Bygningen

af visse Dele, f. Ex. Stövdragerne, er vel den samme, men i

andre Forhold findes Afvigelser, der ganske vist ere morfologisk

ubetydelige, men biologisk serdeles vigtige.

Hvad for det förste Arret beträffer, har jeg fundet föl-

gende. Hos P. vulgaris og P. alpina kan den bageste Flig

undertiden helt mangle, og undertiden kan der f. Ex. vere to

(Fig. 11 5), men i Regelen er der blot en smal, mere eller

mindre tilspidset eller endog nesten sylformet Arflig som i

Fig. 10 D. Hos P. villosa har jeg derimod altid truffet den

bageste Flig udviklet, og ikke blot dette, men jeg har i alle

de undersögte Blomster fundet, at den vel var mindre end den

forreste, sxedvanligvis en Del mindre end på Fig. 9 H, men

at den ikke afveg vesentlig fra denne i Form; denne Art re-

presenterer altså i sit Ar en mere oprindelig Type end de

andre, thi to lige store og lige dannede Arflige er jo netop,

hvad vi finde hos de regelmeessige Gamopetaler, der må an-

tages at repraesentere en eldre Type for de nuverende Labiati-

florer, og selv hos sterkt zygomorfe Labiatiflorer er der i Re-

gelen ikke så stor Forskjel på de to Arflige som hos Pingui-

cula vulgaris og alpina. Begge Arflige hos P. villosa böjes

mere eller mindre tilbage og ere på Overfladen stzerkt papillöse

(BiSKORBIND NG)!

En anden og meget vesentligere Forskjel mellem P. vil-

losa og de to andre Arter er det, at den forreste Arflig i langt

ringere Grad når ud over Anthererne; ser man ned i det meget

trange Svelg, får man ikke her, som hos de to andre Arter,

Öje på en Arflig, der helt skjuler Anthererne, men man ser

selve disses af gult Pollen bedzekkede Flader og umiddelbart

hvilende på den bageste Del af dem ser man den forreste

Arflig (Fig. 9 F); betragtes den isolerede Overlebe med Be-

frugtningsorganerne forfra, vil man derfor også se Stövdragerne

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 2. 35

helt og holdent, og ovenfor og bag dem Arret (Fig. 9 £; sam-

menlign hermed Fig. 10 5). Arfligens forreste Kant bliver

derfor ufejlbarlig ligefrem dyppet ned i Pollen (se også Fig.

D og G), og ikke blot det i Fig. 9 H afbildede Ar, men vist

nok nesten alle andre, som jeg har undersögt, bar store Mang-

der af Pollenkorn på Kanten, af hvilke mangfoldige i Regelen

vare spirede. I det hele synes Pollenkornene at spire med

stor Lethed også på andre Dele af Blomsten end netop Arret;

Gang efter Gang har jeg fundet Pollenkorn spirende mellem

Hårene på Underleben så vel af P. villosa som P. alpina, og

dannende der endog meget lange Pollenrör. Også på bageste

Arlap af P. villosa har jeg fundet spirede Pollenkorn.

Det fremgår altså heraf, at P. villosa er udmerket skikket

til Selvbestövning, medens de to andre netop ere sterkt hin-

drede i at bestöve sig selv.

Hvad Rolle de Hår spille, der findes indvendig i Blomsten

af alle tre Arter, kan jeg ikke sige noget sikkert om. Stöv-

dragerne ere helt glatte, men Pistillen er hos alle Arter besat

med Kjertelhår. På Kronen findes Hårformer af tre forskjel-

lige Slags: a) Kjertelhår, b) flercellede Hår uden Kjertelhoved

og ec) små rodhårlignende Hår eller Papiller. Kjertelhårene

have vesentlig samme Bygning som de stilkede Kjertelhår,

hvilke KLEN afbilder og beskriver hos P. alpina; siddende

Kjertelhår har jeg ikke bemerket i Blomsten. En herhen hö-

rende Horm er afbildet Fig. 11 FE. Den 2:den Type (by be-

står af flere i en Rekke ordnede Celler, der sedvanligvis ere

bredere ved begge Ender end i Midten, og som endvidere ere

forsynede med linieformede Kutikularfremragninger, der oftest

ere ret regelmessig ordnede i nesten lodrette eller i til venstre

vredne Linier (en herhen hörende Form er afbildet Fig. 9 I);

de kraftigste af dem, serlig når de stå ud mod Omkredsen af

"det af disse Hår dekkede ÖRE dele undertiden den noget op-

svulmede Endecelle. ved en lodret V&g i to Celler, der atter

kunne deles, og der gjöres Tillöb til et lg Hoved; dog tyder

Celleindholdet ikke på Sekretion. Den tredje Form er 1 sin

kraftigste Udvikling (hos P. vulgaris) fremstillet i Fig. 11 £;

de består i en Udkrengning af Overhudens Veg til en kort,

konisk eller mere cylindrisk Papil; sådanne Udkrengninger

findes blot i Sporerne af P. vulgaris og villosa, og de findes

nermest den mod Sporens Spids vendende Ende af de på-

gjeldende Celler. Hos P. alpina fandt jeg dem blot antydede.

326 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE VEXTERS BIOLOGI.

Hvad for övrigt Fordelingen af de to först nevnte Hår-

former angår, er den i Hovedsagen fölgende. ÖOverleben er

enten helt glat eller har blot få og spredte Kjertelhår. Hår

af den 2:den Form (b) findes på Underlebens Midte; P. villosa

har der to Lengdebzelter af dem, P. alpina og P. vulgaris

have derimod én, stor, sammenhaengende Plet, dog med större

Udstrekning hos P. vulgaris end hos P. alpina (Fig. 11 A og

Fig. 10 A), dekket af dem; jeg kan ikke gjenfinde den For-

deling af Hårkledningen, som efter H. MöLLER's Angivelse skal

findes hos P. alpina (>Alpenblumen>» S. 352, Fig. 137) og ikke

heller finder jeg de to kredsrunde >Aussackungen», som han

omtaler og afbilder; måske ere de arktiske og alpinske her en

lille Kjende forskjellige.

Hvad endelig Kjertelhårene betreffer, da findes de for det

förste på Underleben (P. villosa har dog meget få her) og i

Svelget, dels sparsomt indströede mellem de lange Hår af

2:den Type, dels og talrigere uden for det af dem indtagne

Område (se A Fig. 10 og Fig. 11); men for det andet findes

de og det i störst Mxengde fra Svalget ind gjennem hele Spo-

ren;. også her er P. villosa fattigst, P. alpina derimod rigest;

de af H. MöLLEr i »Alpenblumen» omtalte »einzellige, gestielte

Knöpfchen», med hvilke Sporens Inderveg skal vere bekledt

hos den sidst nevnte Art, finder jeg ikke; jeg formoder, at

de ere Kjertelhårene, hvis Bygning han på Grund af for svag

Forstörrelse ikke har opfattet rigtigt.

Det bliver altså en Opgave for Fremtiden, at udfinde Be-

tydningen af alle disse Hårdannelser. Uden Funktion kan jeg

neppe tro, at de ere, når henses til deres konstante Forekomst

og Fordeling hos alle Arter. MÖLLER har forsögt Forklaringer,

som jeg dog ikke finder serdeles heldige. Kjertelhårene have

morfologisk omtrent samme Bygning som de stilkede Kjertel-

hår på Lövbladene og andre Dele af Planten, men det er vel

neppe troligt, at de på Underlzeben, f. Ex., skulle fungere i

Insektfangstens Tjeneste. Uden at ville se noget andet deri,

end en Tilfeldighed, vil jeg anföre, at jeg fandt en Rotatorie

i Sporen på en Blomst af P. vulgaris fra Grönland.

Sluttelig vil jeg til disse Meddelelser om de arktiske Pin-

gwicula-Arter föje, at jeg ved Tromsö fandt nogle Blomster af

P. vulgaris, hvis Spore var reduceret i forskjellig Grad; hos

den Blomst, hvor den var mindst, var den nzesten blot en Ud-

posning af Krongrunden; samtidig hermed var Tallet af Blom-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 2. 37

sterdelene også forskjelligt; Begeret og Kronen ff. Ex. i én

Blomst 4-tallige og af Stövdragere blot 1; i deux Blomst, der

havde mindst Spore, vare begge Stövdragerne rudimentere.

6. Rubus arecticus L.

På Gresmarkerne om Bosekop fandt jeg denne Art blom-

strende i Juli 1885. Dens ugrenede eller blot svagt grenede,

få ”Tommer höje Skud (Fig. 12) stode stadig enkeltvis, men

NW 4

Vä äl AF

ng EA

SR SN -

ARTEN NS

Fig. 12. Bubus arcticus.

Et Rodstykke med et derfra udgående Skudkomplex. Sideskuddenes

förste Blade ere merkede med X.

selskabelig over större eller mindre Pletter af Marken. Dette

bevegede mig til at grave den ud og undersöge dens Voxe-

måde; det viste sig da, at denne Art i vesentlig Grad formerer

sig ved Rodskud, og den har i Overensstemmelse hermed

38 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE V.EXTERS BIOLOGI.

samme Skudbygning som en Mengde lignende Planter, f. Ex.

Circium arvense, Sonchus arvensis, Pyrola uniflora o. a. Dens

Skud ere straktleddede uden Rosetblade ved Grunden; Rester

kunne holde sig levende Vinteren over og neste Vår frem-

bringe et nyt Skud, således som Figuren viser. Hvor mange

Skudgenerationer der således kunne findes forenede, er mig

ubekjendt.

De tvekjönnede Blomstere ere 6- eller 7-tallige, sjeldnere

8-tallige, og have et forskjelligt Tvzermål (132/,—3 Cm.). De

mörkt rosenröde, stjerneformig udbredte eller endog lidt til-

bagekrummede Kronblade ere serdeles i Öjne faldende med den

grönne Mark som Baggrund; det er derfor interessant, at den

alligevel er så godt skikket til Selvbestövning, som Til-

feldet er.

Fig. 13. Rubus arcticus.

4: en Blomst ovenfra. B£B: af et Lengdesnit gjennem en Blomst;

de yderste Stövdragere have åbnede Antherer. C, D, E: Stövblade fra

forskjellige Rekker; £ er yderst (/,). F: Pistil (""/,).

Betragtes Blomsten ovenfra, ser man ikke, som hos andre

Rubus-arter, Griflerne med Arrene indtage Midten og vere

tet omgivne af de omtrent lige så lange Stövdragere; her ser

man blot Stövdragere, der fra alle Sider böje sig ind mod

Blomstens Midte og hen over denne, så at dens Indre aldeles

skjules (Fig. 13 4). Et Laxngdesnit viser bedst, hvorledes de

kegleformig slutte txt sammen med de övre Ender krummede

mere eller mindre nedad, og med alle Knapperne samlede over

Blomstens Midte (Fig. 13 B). De yderste Stövdragere ere

lengst; deres Tråde blive fra en tyndere, aldeles glat Grund

jevnt tykkere og tillige småvortede; strax nedenfor Knappen

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12, AFD. III. N:o 2. 39

bliver Tråden pludselig tyndere (Fig. 13 £). Jo lengere inde

på Underbegeret Stövdragerne stå, desto mindre ere de og

desto mere indad krummede; de allerinderste have korte og

sterkt krummede Tråde, hvis övre tyndere Del imidlertid er

lige så lang eller endogså lengere end på de yderste Stöv-

dragere (Fig. 13 C, D). Da Stövdragerne ere så tet og fast

sammensluttede over Blomstens Midte, synes alle mindre og

svagere Insekter at måtte vere absolut udelukkede fra Adgang

til den af Underbegerets indre Side dannede Honning; jeg

kan nermest blot tenke mig kraftigere Dyr, som Humler og

Bier, 1 Stand til at bane sig en Vej, men måske også Sommer-

fugles fine Sugesnabel kan opdage en Vej ned mellem Trå-

dene: Noget Insektbesög har jeg ikke haft Tid at observere.

Lengdesnittene vise fremdeles, at tet under Stövdrager-

taget ligge Pistillerne gjemte. De mod Spidsen svagt fortyk-

kede Grifler ere oprette, og de uregelmzassig lappede Ar (se

Fig. 13 F) komme derved til at befinde sig lige under Stöv-

knapperne, delvis endog i umiddelbar Beröring med de in-

derste, korte Stövdrageres. Blomsten er svagt proterandrisk;

de yderste Stövdragere åbne deres Knapper meget tydlig en-

dog på et Tidspunkt, da Kronbladene endnu neesten stå opret,

og för Arrene ere helt modne, om end store. Men Arrene

trede åbenbart i Funktion meget hurtig efter de yderste Stöv-

dragere, thi har jeg også set Arrene bedekkede med Masser

af spiret Pollen, för de inderste Stövdrageres Knapper havde

åbnet sig. Krydsbestövning må jo nok kunne udföres, men

for övrigt kan det vist med Vanskelighed undgåes, at Pollen

falder fra en Blomsts Antherer ned på dens egne Ar, når et

Insekt tvinger sin Sugesnabel ned mellem Stövdragerne, hvilket

åbenbart endog synes at måtte ske så meget lettere, fordi

Trådene ere ru og derfor må gjöre mere Modstand mod en

indtrengende Insektsnabel og rystes så meget desto sterkere.

Det vil da komme an på, om fremmed Pollen spirer eller ud-

vikler sig raskere end eget Pollen. Men finder Krydsbestöv-

ning ikke Sted, må Selvbestövning i alle Fald til sidst, når

de korte Stövdragere åbne sig, med Nödvendighed foregå.

Jeg kjender ikke nogen anden KBubus-Art, hvis Selvbe-

stövning er sikret i den Grad som dennes, og man må da sik-

kert heri se en Tilpasning af Arten til det ugunstige V ejrlig,

som den under sin Blomstring vist ofte må kunne viere udsat

fors Den Art, der kommer den nermest, er, efter hvad jeg

40 WARMING, OM NOGLE ARKTISKE V.EXTERS BIOLOGI.

har set, Rubus saxatilis, som jo også går lige til Nordkap og

Östfinmarken og op over Skovgrensen på Bjergene i Norge

så vel som 1 Alperne; Kronbladene hos denne stå oprette, og

Stövdragerne lude noget ind mod Midten uden dog at slutte

så tet sammen over denne som hos RB. arcticus; der er dog, i

alt Fald i en lidt zeldre Blomst, en Indgang mellem dem ned

til Pistillerne; de have lignende, fint vortede Stövtråde, der

ligeledes foroven pludselig ende med et glat, meget tyndere

Stykke, og jeg sér ikke, at det kan undgåes, at Pollen fra

dem falde ned på Arrene. Til den samme Slutning kommer

også H. MöLLErR (Alpenblumen 5. 216).

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. 12. Af TIL N:o 3.

Meddelanden från Stockholms Högskola. N:o 49.

BIDRAG

TILL

HJERTBLADETS ANATOMI

HOS

MONOKOTYLEDONERNA

MARIA LEWIN.

MED 3 TAFLOR.

MEDDELADT DEN 10 FEBRUARI 1886. GENOM E. WARMING.

STOCKHOLM, 1887.

KONGL. BOKTERYCKERIEET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

Jag begagnar detta tillfälle att uttala den djupa tack-

samhet jag hyser för min lärare PROFESSOR EuG. WARMING,

under hvars ledning de undersökningar, som här meddelas,

hafva blifvit utförda.

AA AVR

+ :

IN Gers undersökningar, gjorda med afseende på hjertbladets

anatomiska byggnad hos en del monokotyledoner, är det min

afsigt att meddela uti denna lilla uppsats. Ursprungligen var

min önskan att tillika lemna en öfversigt af groddplantornas

hela morfologi hos monokotyledonerna, hemtad dels från li-

teraturen, dels från egna undersökningar, ett arbete, som

dock nu blifvit onödigt, då, sedan detta börjades, Dr GEORG

KrEBs utgifvit »Beiträge zur Morphologie und Biologie der

Keimung» !). — Det material, jag nyttjat, har jag erhållit från

samlingarne å Stockholms Högskolas Botaniska Institut, och det

har tyvärr mången gång varit ganska knapphändigt. Dessutom

har prof. V. B. WIiTTROCK varit god och lemnat mig ett och

annat, och genom prof. WARMING har jag från den botaniske

Have i Köpenhamn erhållit en del groddplantor.

Jag börjar med ordningen MHelobiee, hvars hjertblad är

helt och hållet grönt och alltså i stånd till kolsyreassimila-

tion, kommer derefter till sådana, som delvis äro gröna, del-

vis bygda för att vara tjenliga som uppsugningsorgan af frö-

hvita, och slutligen till gräsen, hvilkas hjertblad, om scutel-

lum får tydas som sådant, alls icke är grönt och i stånd till

kolsyreassimilation, utan helt och hållet är afsedt till att

gömma upplagsnäring och tjena till fröhvitans uppsugning.

Jag behandlar dock hvarje ordning, för hvilken jag har nå-

gra representanter, för sig, sökande inom ordningen så vidt

möjligt nämna dem efter hjertbladspetsens större eller min-

dre uppsvällning.

!) Untersuchungen aus dem Botan. Institut zu Tiibingen. 1885.

4. Heft.

4 MARIA LEWIN, HJERTBLADETS ANATOMI HOS MONOKOTYLEDONERNA.

HELOBIEAE.

Utmärkande för hjertbladet i allmänhet inom denna ord-

ning är, att det är grönt och att fröskalet snart affaller från

dess spets. Denna är ej på något sätt uppsväld, och till sin

byggnad är den likartad hjertbladets öfriga delar.

ALISMA PLANTAGO Å. har nästan ingen hypokotyl stam-

del. På öfvergångspartiet mellan roten och den hypokotyla

stammen finnes som hos alla Helobieer en krans af kraftigt

utvecklade rothår, tydligen tjenande till att fästa plantan vid

marken. — Kärlsträngförloppet. En enda kärlsträng finnes i

hjertbladet. — Öfverhuden i hjertbladet har klyföppningar i

stor mängd försedda med mer och mindre regelbundna bi-

celler (fig. 2).

ÅLISMA RANUNCULOIDES LÅ. har deremot en tydlig hypo-

kotyl stamdel. — Kärlsträngförloppet i hjertbladet öfverens-

stämmer med det samma hos A. plantago. — Öfverhuden i

hjertbladet saknar hos denna art helt och hållet klyföppnin-

gar, hvilket väl står i samband med, att den gror nedsänkt i

vattnet.

RuPPIA ROSTELLATA KocH (fig. 1) har ett egendomligt

utseende i groningsstadiet. DR N. WiLLE!) har visat, att den

hypokotyla stamdelen i sin nedersta del är egendomligt upp-

sväld och tjenstgör som amorgan. Hufvudroten kommer

aldrig till utveckling, utan en birot öfvertager dess roll. —

Kärlsträngförloppet. En prokambialsträng finnes i hjertbla-

det, åtminstone i dess nedre del. Den saknar dock verkliga

kärl. — Öfverhuden saknar klyföppningar.

NAJAS FLEXILIS (WILLD) ROSTK. ET SCHMIDT Öfverens-

stämmer med Ruppia i afseende å kärlsträngförlopp och öf-

verhud i hjertbladet. +P. MaAGNuS nämner i »Beiträge zur

Kenntniss der Gattung Najas L.> i motsats mot A. WEiss, att

N. fexilis aldrig har klyföppningar, och hvad hjertbladet be-

träffar, har jag funnit det samma.

TRIGLOCHIN MARITIMUM Å. företer i groningsstadiet unge-

fär samma utseende som Alisma plantago, den vanliga typen

för Helobiex utan någon hypokotyl stamdel. — Kärlsträng-

!) Om Kimens Udviklingshist. hos Ruppia rostellata og Zanichellia

palustris. Vidensk. Meddel. fra den Naturhist. Foren. 1882. Kjobenhayn.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:0O 8.

förloppet. I alla undersökta fall har hjertbladet haft antingen

en enda eller tre kärlsträngar. Deras antal varierar således.

— Ofverhuden i hjertbladet har klyföppningar i mängd.

LILIIFLORAE.

Inom denna ordning företer hjertbladet betydligt olika

former. Närmast öfverensstämmande med Helobiee är fam.

Juncacez.

JUNCUS sp. Hjertbladet är långsträckt och försedt med

en nedtill sluten slida. Fröskalet qvarsitter länge. Se-

dan detta och fröhvitan aflägsnats, ser man en tydlig insnör-

ning, utvisande gränsen mellan den i fröet inneslutna delen

af hjertbladet och den öfriga delen (fig. 3). — Kärlsträng-

förloppet. En enda kraftig kärlsträng finnes i hjertbladet.

— Öfverhuden i hjertbladet är rik på klyföppningar försedda

med biceller med undantag af den i fröet insänkta spetsen,

som saknar hvarje spår af klyföppningar. Öfverhudcellerna

på hjertbladets nedre del förete den vanliga i longitudinal

riktning sträckta formen, men mot spetsen få de ett helt

annat utseende, bli först temligen isodiametriska, och i sjelfva

spetsen bli ytterväggarne starkt utbugtade och cellerna sträckta

i radiär riktning (fig. 3 ep.).

AGAVE AMERICANA L. (fig. 10). Hjertbladet har nedtill

en kort öppen slida, genom hvilken stamknoppen bryter

fram, och det är upprätt liksom hos de föregående. Den i

fröet inneslutna delen visar en tydlig uppsvällning (fig. 11).

Då fröet faller af, skrumpnar denna uppsvälda del till sam-

mans. — Kärlsträngförloppet. Från det hypokotyla interno-

diet utgingo i de undersökta fallen 6 kärlsträngar till hjert-

bladslidan. Af dessa nådde ej alla spetsen utan upphörde efter

hand. Strax nedanför den uppsvälda delen funnos stundom

2, stundom 3 kärlsträngar, och genom den uppsvälda spetsen

funnos hos alla undersökta exemplar tvänne strängar, som

upphörde först några cellskikt under öfverhuden. — Öfver-

huden. ”Talrika klyföppningar finnas på den fria delen af

hjertbladet, men saknas i spetsen. De långsträckta öfver-

hudeellerna bli i spetsen isodiametriska. Någon sträckning

1 radiär riktning är knapt märkbar, men ytterväggarne äro

utbugtade.

6 MARIA LEWIN, HJERTBLADETS ANATOMI HOS MONOKOTYLEDONERNA.

YUTCCA ALOÉFOLIA TRICOLOR LÅ. (fig. 12). Hjertbladet

utgöres af en nedtill sluten slida, från hvilken ett skaft ut-

går, som ungefär på midten är skarpt böjdt, så att fröet

1 dess spets kommer i jemnhöjd med slidans nedre del.

Troligen kan också hjertbladet räta ut sig. Hjertblad-

spetsen sväller betydligt upp och är liksom hela fröet till-

plattad (fig. 13). — Kärlsträngförloppet. Till hjertbladet af-

gifvas fyra kärlsträngar, hvilka alla nå dess spets. — Öfver-

huden. Klyföppningar finnas i riklig mängd, utom i spetsen.

Ofverhudeellerna der visa ingen sträckning utan äro helt

små och isodiametriska.

Såväl hos JUNCUS som AGAVE och YvecaA är således

hjertbladet i någon mån metamorfoseradt till att göra tjenst

som absorbtionsorgan för fröhvitan.

HYACINTHUS CANDICANS BAK. (fig. 4—9). Ofvanför en lång

hypokotyl stamdel utgår hjertbladet. Det utgöres af en slu-

ten slida, som ändar i en liten spets, och tätt under denna

spets utgår skaftet, som uppbär fröet. Den i fröet insänkta delen

sväller något upp och har en fåra, så att den på tvärsnitt

ter sig nästan hjertlik. Denna fåra fortsätter på skaftet och

synes lätt på tvärsnitt (fig. 8). — Kärlsträngförloppet. I den

hypokotyla stamdelen finnas fyra kärlsträngar. Från hvar

och en af dessa afgifvas kärlsträngpartier, som förena sig två

och två till tvänne kärlsträngar, som gå upp i slidan och stå

motsatta hvarandra, hvar och en med sin veddel innerst

(fig. 7). Den, som befinner sig på den från skaftet vända

delen af slidan, går ända upp i dennas spets, gör der en

skarp böjning och går ut i skaftet; den andra når ej slidans

spets, utan gör dessförinnan en något svagare böjning ut i

skaftet och följer dettas mot slidan vända sida (fig. 9). Utan

någon förgrening löpa båda strängarne genom skaftet ut i

den i fröet insänkta delen, utan att dock nå ända ut under

öfverhuden. — Öfverhuden. Öfverhudeellerna i hjertbladets

spets blifva sträckta 1 radiär riktning, så att de blifva tre till

fyra gånger så långa som breda. De blifva tillika delvis fri-

gjorda från hvar andra, så att de likna korta hår (fig. 6).

Öfverhudeellerna i skaftet ha den vanliga tangentielt sträckta

formen, men vid skaftets inträde i fröet blifva de allt kor-

tare och kortare, tills de antaga det nyss beskrifna utseen-

det. Klyföppningar finnas på skaftet och slidan, men ej i

Spetsen af hjertbladet. Vid det ställe der roten öfvergår i

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:O 3. 7

den hypokotyla stammen, sväller den upp och blir lågt om-

fattande samt är rikt besatt med rothår (fig. 5).

De båda arter af slägtet Iris, som jag, så vidt materialet

tillåtit, undersökt, visa stor olikhet i afseende å hjertbladets

yttre byggnad.

Iris PSEUDACORUS L. (fig. 14). Om hjertbladet af denna

växt har prof. WITTROCK vid naturforskarmötet i Stockholm

1880 lemnat ett meddelande. Till detta har jag ingenting

nytt att foga annat än hvad öfverhuden beträffar, hvarom han

icke talar. I. pseudacorus har en betydlig hypokotyl stam-

del. Hjertbladet utgöres af en längst ned sluten slida. från

hvars öfre del, men nedanför dess spets, ett långt skaft ut-

går, som uppbär fröet. Spetsen af hjertbladet sväller upp,

så att den fyller större delen af fröskalet. — Kärlsträngför-

loppet. En enda kärlsträng löper genom hela hjertbladet. —

Öfverhudens celler i spetsen visa ej någon radiär sträckning.

På slidan och skaftet finnas klyföppningar, men ej i spetsen.

Iris BomeMmica ScHmipt (fig. 15). Hjertbladet ut-

göres hos denna art af en liten kort slida, utgående omedel-

bart ofvan roten, och vid denna slidas nedre del sitter ett

litet skaft fästadt, som är så kort, att fröet kommer att sitta

tätt intill stammen. Spetsen är ej uppsväld, utan ligger blott

något krökt inne i fröet. Af brist på material har jag ej

kunnat taga reda på hjertbladets byggnad och ej heller om

dessa olikheter mellan de båda arterna äro konstanta eller

kanske till en del bero på yttre förhållanden.

LAPEYROUSIA JUNCEA KÅKER., en annan Iride, har en kort

hjertbladslida, från hvars öfre del utgår ett litet kort skaft,

som uppbär fröet. Hjertbladspetsen sväller upp, så att den

nästan fyller fröskalet. — Kärlsträngförloppet. En enda kärl-

sträng finnes i hjertbladet. — Öfverhudens celler i hjertblad-

spetsen äro ej radiärt sträckta. Cellerna under öfverhuden

äro starkt afrundade och skilda från hvar andra genom stora

intercellularrum.

ASPARAGUS VERTICILLATA L.!). Hjertbladet utgöres af en

liten kort slida, som slutar 1 två eller tre flikar, och ett litet

mycket kort skaft, som uppbär fröet och som är fästadt vid

slidans nedre del. Den i fröet inneslutna delen af hjert-

bladet är betydligt uppsväld, dock icke den allra öfversta.

) Afbildn. af groddpl. af Asparagus finnes i prof. E. WARMINGS afh.

>Om Skudbygning, Overvintring og Foryngelse». Kjobh. 1884.

S MARIA LEWIN, HJERTBLADETS ANATOMI HOS MONOKOTYLEDONERNA.

Denna är smal och ligger krökt. — Kärlsträngförloppet. Fyra

eller fem kärlsträngar löpa ut i skaftet. De närma sig hvar

andra i spetsen och sammansmälta slutligen till en, som

slutar med trakeider tätt under öfverhuden. Den lilla slidan

har inga kärlsträngar. — Öfverhuden. Öfverhudeellerna i

hjertbladets spets äro så godt som alls icke sträckta; ytter-

väggarne äro blott något utbugtade. Klyföppningar finnas

på slidan, ehuru temligen sparsamt. Hjertbladet innehåller

sferokrystaller och rafider af oxalsyrad kalk.

TAMUS COMMUNIS LÅ. är bekant för sin knölbildning.

Knölen utgöres dels af den hypokotyla, dels af den epikotyla

stamdelen. Fröet sitter tätt intill roten (fig. 16).

Skilda åsigter hafva uttalats om huruvida Tamus är en

monokotyledon eller dikotyledon. DUuTROCHET!) säger, att

tvänne hjertblad utvecklas, hvaraf det ena dock ensamt är

till någon nytta, det andra deremot af bräcklig konsistens

och endast varande ett par dagar. SOLMS-LAUBACH?) har

gjort en utförlig undersökning öfver utvecklingen af embryot

hos Tamus och kommit till det resultat, att ett enda hjert-

blad anlägges. Sjelf har jag ej kunnat finna spår af ett an-

dra hjertblad på de utvecklingsstadier, som jag haft tillfälle

att se. DUTROCHETS figur öfver en liten groddplanta med två

mycket tydliga hjertblad är i alla fall egendomlig. SOLMS-

LAUBACHS uppfattning må väl dock för närvarande antagas

som den riktiga. Jag talar derför endast om ett hjertblad.

Detta är reduceradt till en del inne i fröet, hvilken sväller

upp och är fästad vid ett mycket kort skaft, samt en liten

upphöjd valk vid basen. Denna lilla valk må väl betraktas

som en rudimentär slida. Någon kolsyreassimilation kan

icke gerna utföras af detta hjertblad, utan dess enda verk-

samhet består i fröhvitans absorberande och möjligen dess

gömmande under någon tid. — Ett litet lågblad med rudi-

mentär skifva finnes understundom (fig. 16, 1). — Kärl-

strängförloppet. Tvänne kärlsträngar gå till hjertbladet och

förgrena sig något inne i den uppsvälda delen. — Ofver-

hudens celler bli icke synnerligen radiärt sträckta — högst

') Observat. sur la forme et la structure primitive des Embryons

végétaux. Nouv. Annales du Muséum. T. 4. 1835.

?) Ueber monocotyle Embryonen mit scheitelburtigen Vegetations-

punkt. Bot. Zeitung. T. 36. 1878.

RIU

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. II. N:o 3. 9

två gånger så långa somm breda. Rätt stor oregelbundenhet

visa de. Klyföppningar saknas alldeles.

Sist inom Liliiflore nämner jag DRACENA DrRAco L., som

med afseende å hjertbladets byggnad icke påminner så litet

om palmerna. Det har en liten kort slida, från hvars öfre

del, strax nedanför spetsen, ett kort skaft utgår (fig.

17). Spetsen af hjertbladet sväller upp, så att den blir klot-

rund och helt och hållet fyller fröskalet. "Trenne lågblad

finnas efter hjertbladet, hvart och ett med en lång sluten

slida och en kort fri del. -— Kärlsträngförloppet. Successiva

tvärsnitt visa, att från rotens centralcylinder utgå ett antal

kärlsträngar, som böja ut i skaftet af hjertbladet. Inne i

fröet förgrena de sig något (i ett fall: från att ha varit nio

i skaftet blefvo de tretton i spetsen) och löpa i en båge,

följande periferien af den uppsvälda spetsen. I några fall

har jag funnit, att rotens centralcylinder afoifver en eller två

kärlsträngar, som ligga motsatta dem, som gå till skaftet:

De utgå nedanför dessa och böja ut mot stammens periferi.

Deras längd belöper sig till omkring 3, högst 4 mm. De

tyckas vara rent tillfälliga. — Ofverhudens celler i hjertblad-

spetsen blifva något radiärt sträckta — högst dubbelt så

långa som breda. Klyföppningar saknas alldeles på hjert-

bladet.

ENANTIOBLAST.E.

Inom denna ordning och fam. Commelynacere!) träffas

hjertblad, som till sin byggnad mest öfverensstämma med

Hyacinthus, och hvilka således tjenstgöra både såsom kol-

syreassimilerande och såsom absorberande fröhvita.

COMMELYNA COELESTIS WiLLD. Hos en ung groddplanta

synes stamkhoppen ännu innesluten inom hjertbladets slida

strax ofvan den ytterst korta hypokotyla mellanleden. Denna

är i sin öfversta del starkt uppsväld och rikt besatt med

rothår (fig. 18). Uppsvällningen beror ej på att cellerna

dela sig, utan derpå att hvarje cell får ett större rum. Hjert-

bladet är skarpt krökt ett stycke från fröet, men rätar för-

!) Jemf. SOLMS-LAUBACH. 1 c.

10 MARIA LEWIN, HJERTBLADETS ANATOMI HOS MONOKOTYLEDONERNA.

modligen ut sig senare. Den i fröet inneslutna delen sväller

icke upp. — Kärlsträngförloppet. Tvänne kärlsträngar gå

genom hjertbladet till dess spets utan någon förgrening. —

Ojfverhuden visar föga olikhet i spetsen och å öfriga delar af

hjertbladet. Cellerna bli 1 spetsen något kortare i longitu-

dinel riktning, och deras ytterväggar bugta utåt temligen

starkt. Någon obetydlig sträckning i radiär riktning kan

märkas. Klyföppningar finnas utom på den i fröet insänkta

spetsen.

TRADESCANTIA DISCOLOR HERIT. har en ända till 3 och

4 cm. lång hypokotyl stamdel. Hjertbladet har en sluten

jemförelsevis kort (omkring 1 cm. lång) slida, och från

dennas öfre del utgår ett mycket långt skaft, som 1 sin spets

bär fröet. Skaftets längd står troligen i samband med läng-

den af den hypokotyla stamdelen. Spetsen af hjertbladet

sväller upp, så att dess diameter blir ungefär dubbelt så

stor som diametern af hjertbladet strax utanför fröet. —

Kärlsträngförloppet. Roten är tetrark. Från dess fyra kärl-

grupper utgå fyra kärlsträngar, som genomlöpa mellan-

leden. Strax nedanför slidan närma sig dessa strängar hvar

andra och bilda en stor oordnad grupp af kärlsträngar, från

hvilken tvänne strängar gå upp 1 slidan och böja öfver i

skaftet samt fortsätta genom detta ut till spetsen. De för-

orena sig ej, men i den uppsvälda spetsen utgå från deras

bastpartier långsträckta celler, tydligen ledningsväfnad. —

Öfverhudens celler äro i spetsen temligen tjockväggiga, ej

radiärt sträckta, blott med utbugtade ytterväggar.

En annan art af slägtet TRADESCANTIA, obekant hvilken,

visade hos en del exemplar samma långa hypokotyla mellan-

led och skaft som hos 'T. discolor med den olikhet dock, att

skaftet utgick från slidans nedre del. Hos andra exemplar

rådde den olikheten, att både hypokotyla internodiet och

hjertbladskaftet voro helt korta. Dessa variationer bero för-

modligen på de olika förhållanden, under hvilka -fröna gro, så-

som olika tillgång på ljus och värme. Hjertbladspetsen var i

alla undersökta fall kolflikt uppsväld inne i fröet. —— Kävl-

strängförloppet. Mellanleden eger en enda sträng, från hvil-

ken tvänne afgifvas till slidan, en kraftigare och en svagare.

Båda dessa nå slidans spets. Den kraftigare har dock dess-

förinnan afgifvit en gren till skaftet, hvilken strax delar sig

i två eller tre grenar, som fortsätta ut genom skaftet till

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 3. 11

spetsen utan vidare förgrening. — Ofverhuden öfverensstäm-

mer alldeles med den samma hos T. discolor.

SCITAMINEAE.

Denna ordning innefattar arter, hvilkas hjertblad nå en

hög grad af uppsvällning inne i fröet, och af hvilka en del

(Musa, Canna) i hela hjertbladets byggnad visa stor öfver-

ensstämmelse med palmerna.

HEDYCHIUM GARDNERIANUM WALL. Hjertbladet har en

liten kort nedtill sluten slida. från hvars nedre del utgår ett

kort skaft, som uppbär fröet, hvilket derigenom kommer att

sitta tryckt tätt intill plantan. Hjertbladspetsen blir något

uppsväld. Ett lågblad finnes. — Kärlsträngförloppet. Från

rotens centralcylinder eller kanske rättare från det korta hy-

pokotyla internodiet böja två strängar ut horisontalt, icke midt

emot hvar andra, utan så att de bilda en vinkel af ungefär 90”

med hvar andra. Den ena af dem går upp i slidan, den an-

dra går ut i skaftet, men qvarlemnar vid utträdet i detta en

gren, som fortsätter upp i slidan. Denna kommer således

att få två kärlsträngar. Den först nämda af dessa närmar

sig den andra, och redan på slidans midt sammansmälta de

med hvar andra bildande en båge. Den sträng, som går till

skaftet grenar sig i tre grenar, af hvilka en som nämdt

qvarstannar i slidan, och de andra två gå genom skaftet och

ut i den uppsvälda spetsen utan vidare för nin — Öfver-

huden 1 den uppsvälda spetsen visar radiärt sträckta celler

(ungefär två gånger så långa i radiär riktning som i tangen-

tiel). Slidan har klyföppningar, men icke Sek 1 frdet in-

sänkta spetsen, i öfverensstämmelse -med hvad som vanligen

är fallet.

Musa EnseEtTE Bruc. (fig. 19). Hjertbladet består af

en sluten, upptill afrundad slida, från hvars allra nedersta

del ett mycket kort skaft uppbär fröet. Hjertbladspetsen är

starkt uppsväld och uppifrån tillplattad, så att den med sitt

lilla skaft liknar en liten hattsvamp. Fröskalet är ytterst

hårdt och har en kantig öppning, genom hvilken växtämnet

banar sig väg. — Kärlsträngförloppet. "Tvärsnitt omedelbart

under skaftet visa en krans af många kärlsträngar, af hvilka

12 MARIA LEWIN, HJERTBLADETS ANATOMI HOS MONOKOTYLEDONERNA.

en del tillhöra slidan (man ser också denna frigöra sig vid

ena sidan) och några tillhöra skaftet. Dessa senare utgå

från kärlpartiet i midten något ofvanför dem, som höra till

slidan. Af successiva tvärsnitt ser man vidare, att ett par

af dessa strängar, som gå till skaftet, afge grenar, som gå

upp i slidan och komma att stå på dennas mot fröet vända

del. Slidan är på denna sida tjockast, har der sin ryggsida.

Vore den ett sjelfständigt blad, skulle den säkert ha rygg-

sidan vänd åt motsatt håll, alternerande med hjertbladet i

fröet. Slidans kärlsträngar nå ej alla dess spets, utan redan

på dess midt böja ett par på ryggsidan båglikt mot hvar

andra, och de öfriga böja öfver mot hvar andra något högre

upp, bildande flere bågar. — Ofverhudens celler visa ingen

nämnvärd radiär sträckning i hjertbladets spets. Ytter-

väggarne äro blott starkt utbugtade. Inga klyföppningar fin-

nas på hjertbladet.

CANNA sp. Hjertbladets yttre är lika med Musas, spet-

sen dock ej tillplattad. — Kärlsträngförloppet. Flere kärl-

strängar gå till slidan, äfvenså till skaftet. Dessa senare

förgrena sig mycket i den uppsvälda spetsen. De ligga ut-

med. dennas periferi ordnade i krans med veddelarne inåt,

bastdelarne utåt. Strängarne, som gå till slidan, böja hvar

och en öfver i en båge, och de ordna sig så, att i slidan

kommer att finnas två rader med bågar (fig. 21). — ÖOfver-

hudens celler bli i spetsen af hjertbladet sträckta, så att de

bli 4—6 gånger längre i radiär riktning än i tangentiel (fig.

22). Klyföppningar saknas.

CANNA PATENS Öfverensstämmer med föregående med af-

seende å kärlsträngförloppet (fig. 20).

SPADICIFLORAE.

Inom denna ordning genomgår jag först

ARUM ITALICUM MILL. (fig. 23), hos hvilken hjertbladets

yttre utseende ganska mycket liknar detsamma hos Yucca.

Spetsen sväller något mera upp och är icke tillplattad, som

hos Yucca, det är egentliga olikheten. — Kärlsträngförlop-

pet. Till hjertbladslidan gå 4—6 kärlsträngar (fig. 24), hvilka

löpa genom skaftet och ut i spetsen utan att förgrena sig. —

Öfverhudens celler bli i spetsen radiärt sträckta, ungefär dub-

belt så långa som breda.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD, HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 3. 13

Palmer. Hvad som, för så vidt kändt är, karaktäriserar

hjertbladet hos palmerna är, att dess spets förblir i fröet un-

der hela groningen, absorberar fröhvitan och derunder sväller

upp, så att den till och med kan fylla hela rummet innanför

fröskalet och blir dervid svampaktig. För öfrigt består hjert-

bladet af en slida, som omfattar stammen, samt ett från sli-

dan utgående skaft, som uppbär fröet.

Om palmernas groning har MaArtiuvs!) i sitt stora verk

om palmerna meddelat åtskilligt. Flere afbildningar af grodd-

plantor lemnar han. Någon anatomi har han deremot icke

gått in på. Denna har delvis behandlats af SaAcHs?) och

GODFRIN?). PFITZER nämner i sin afhandling »Ueber Frichte,

Keimung und Jugendzustände einiger Palmen»?) nästan intet

om hjertbladet.

A. Följande arter ha hjertbladskaftet utgående från

slidans öfre del: Phenix dactylifera, Latania borbonica, Cha-

merops flexuosa, Corypha umbraculifera, Caryota urens och

sobolifera, Cham&edorea Martiana och Cocos nucifera.

PHENIX DACTYLIFERA L.3). Slidan är lång och nedtill

sluten. Skaftet är också ganska långt, så att fröet kommer

att bli aflägsnadt från plantan — hvad Martivs kallar »ger-

minatio remotiva». Hos en groddplanta med tvänne blad, —

— hvaraf ett lågblad, utom hjertbladet utvecklade uppfylde

hjertbladets spets så godt som hela fröskalet. Blott ett helt

tunt lager af fröhvita återstod. Spetsen var lös och svamp-

aktig. — Kärlsträngförloppet. Ett längdsnitt genom fröet

visar en nästan cirkelrund yta af hjertbladet, dock i spetsen

med en insänkning, som når till medelpunkten. Kärlsträngar

löpa i stor mängd parallelt med ytan, och tages snittet ge-

nom skaftet, ser man kärlsträngar komma ut derifrån, böja

ut åt sidorna och följa periferien. I midten finnas inga

kärlsträngar. Tvärsnitt genom slida och skaft visa, att till

slidan gå ett antal strängar (i ett fall 9), hvilka fortsätta ge-

nom skaftet. Strax utanför fröet börja de något förgrena

1!) Historia naturalis Palmarum.

?) Zur Keimungsgeschichte der Dattel. Bot. Zeit. 1872.

3) Anatomie comparée des cotylédons. Ann. d. sciences nat. T.

19884.

4) Berichte der deutch. Bot. Gesellsch. 1885, sid. 32. Jemf. äfven

KARSTEN, Die Vegetationsorgane der Palmen, Abh. der Berliner Acad.

1847.

5) Jemf. SACHS 1. c. MARTIUS afbildar en groddplanta. Vol I, tab.

OS i

14 MARIA LEWIN, HJERTBLADETS ANATOMI HOS MONOKOTYLEDONERNA.

sig, och vid sjelfva inträdet i fröet eger rik förgrening rum,

så att hjertbladspetsen blir liksom omspunnen af en mängd

kärleträngar, ordnade som på en stam med veddelen inåt

och bastdelen utåt, och hvilka i den djupa insänkningen sam-

mansmälta med hvar andra. Utom slidans verkliga kärlsträn-

gar finnas några små mjukbaststrängar i dess periferi. Föl-

jas dessa nedåt, finner man dem ligga i en krets omkring

rotens centralcylinder. Dessa baststrängar upphöra ungefär

på slidans midt. — Öfverhuden på hjertbladet saknar alldeles

klyföppningar. Dess celler äro i den uppsvälda spetsen nå-

got radiärt sträckta och ytterväggarne utbugtade. <Cell-

skiktet närmast under öfverhuden i hjertbladspetsen utgöres

af små celler med små intercellularrum. Cellerna derunder

äro större och ha stora intercellularrum.

LATANIA BORBONICA LAM. Fröet är äfven här medelst

ett temligen långt skaft skildt från slidan (germ. remot.).

Hjertbladspetsen blir mycket uppsväld och svampaktig och

har i spetsen en djup insänkning. — Kärlsträngförloppet.

Slidan egde i de undersökta fallen 8—10 kärlsträngar, hvilka

fortsatte upp i skaftet och redan i dettas nedre del började

att förgrena sig. Af grenarne böjde några in mot midten.

Ett tvärsnitt genom hjertbladet strax innanför fröskalet vi-

sade en krans af många kärlsträngar och derinnanför ett få-

tal strängar med tendens att något förgrena sig. Tvärsnitt

på midten af den uppsvälda spetsen visa utom de periferiska

en stor mängd kärlsträngar 1 midten. Dessa senare äro dock,

efter hvad jag kunnat finna, ingenting annat än de periferi-

ska, som följa ytan af hjertbladet och sålunda böja nedåt,

der hjertbladet är urhålkadt. Efter hvad jag kunnat se, skulle

det sålunda finnas dels några få äkta midtsträngar, dels några

falska, det är periferiska, som på tvärsnittet på grund af in-

sänkningen se ut som midtsträngar. GODFRIN!) har lemnat fi-

gurer öfver kärlsträngförloppet i hjertbladet hos Latania. Han

tolkar kärlsträngarne i midten och afbildar dem också såsom

särskilda grenar, som böjt in mot centrum och der förgrenat

sig. — Öfverhuden har inga klyföppningar på hela hjertbla-

det. I den uppsvälda spetsen utgöres öfverhuden af isodia-

metriska celler med något utbugtade ytterväggar. Under

öfverhuden ligger ett cellskikt, som tydligt kan följas, men

AISNGS

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 3. 15

derunder blir oregelbundenheten stor, och stora intercellular-

rum finnas.

CHAMAROPS FLEXUOSA HORT.!). Det långa skaftet (germ.

remot.) har en fåra på insidan. Hos en groddplanta, som

ännu ej hade mer än bhjertbladet utveckladt, var slidan af

ungefär samma längd som skaftet. Slidans öfvergång i skaf-

tet var tydligt markerad, och man kunde se, hvar stamknop-

pen skulle komma att bryta ivenom. Fröhvitan är ruminat.

Den uppsvälda hjertbladspetsen är i följd deraf oregelbundet

bugtad. — Kärlsträngförloppet. "Till slidan gå ett antal kärl-

strängar, af hvilka en och annan delar sig och andra sam-

mansmälta, temligen oregelbundet tycks det. I ett fall fun-

nos i skaftets nedre del 7 strängar, strax utanför fröskalet

hade dessa delat sig, så att 11 funnos. Inne i fröet sker

en upprepad delning, så att den uppsvälda spetsen har en

stor rikedom af kärlsträngar i periferien — och endast der

Dessa kärlsträngar böja sedan till sammans och bilda ett nät-

verk i den yttersta spetsen (fig. 25). — Öfverhudens celler i

den uppsvälda spetsen äro något radiärt sträckta och ha ut-

bugtade ytterväggar.

CORYPHA UMBRACULIFERA L. Hjertbladskaftet är här ännu

längre än hos Phenix, Latania och Chamzerops (germ. remot.).

Ett lågblad följer efter hjertbladet. Hos en groddplanta,

som hade trenne blad efter lågbladet utvecklade, hade hjert-

bladspetsen absorberat all fröhvita. En djup urhålkning

fans i den mycket svampaktiga spetsen. Denna urhålkning

omnämner PrFIitzER?) — Kärlsträngförloppet. Kärlsträngar

gå till skaftet, genom detta och ut i spetsen, der de för-

orena sig rikt. På tvärsnitt genom den uppsvälda spet-

sen synas, utom de kärlsträngar, som ligga utmed periferien,

en stor mängd strängar i midten, men huruvida dessa verk-

ligen äro grenar, som böjt in mot centrum, eller blott

äro de periferiska, som böjt nedåt följande urhålkningen så-

som hos Latania, har jag af brist på material ej kunnat se,

— Öfverhuden. Det ytterst knapphändiga materialet har

gjort, att jag icke kunnat taga reda på öfverhudens utseende

i spetsen af hjertbladet. Klyföppningar saknar den dock

alldeles.

!') Groddpl. af Ch. humilis finnes afbildad hos Martius. Vol I, tab.

2, HO LV.

LEN CENp: LE;

16 MARIA LEWIN, HJERTBLADETS ANATOMI HOS MONOKOTYLEDONERNA.

CARYOTA URENS LÅ. (germ. remot.). (Fig. 26). Hjertblad-

skaftet har en uppsvällning alldeles invid fröet. Fröhvitan

är ruminat, och hjertbladspetsen följaktligen starkt bugtad

(fig. 29). — Kärlsträngförloppet. Till slidan gå omkring nio

kärlsträngar och fortsätta genom skaftet ut i den uppsvälda

spetsen. Der förgrena de sig (i ett fall, der 9 funnos i sli-

dan, funnos 20 på ett tvärsnitt midt igenom spetsen) och

böja ut mot periferien. Inga finnas i midten. De upphöra

den ena efter den andra utan att mötas och bilda något nät-

verk. — Öfverhudecellerna i spetsen äro ordnade i fält, be-

roende på deras delning. Hvarje fält eller cellgrupp här-

stammar från en enda cell (fig. 28). Tvärsnitt (fig. 27)

genom spetsen visa, att öfverhudeellerna äro temligen

isodiametriska med något utbugtade och förtjockade ytter-

väggar.

CARYOTA SOBOLIFERA WALL. öfverensstämmer med C. urens

1 groddplantornas yttre utseende, kärlsträngförgrening och

öfverhud. Dock upphöra icke kärlsträngarne i hjertblad-

spetsen efter hand, utan de sammansmälta med hvar andra,

bildande ett nätverk.

CHAMEDOREA MaRrtiaAna H. WeEnpDL.!). Hjertbladskaftet

är temligen kort, så att fröet kommer att sitta nära plantan.

Det är hvad Marrtivs kallar »germinatio admotiva»>. Hjert-

bladspetsen sväller mycket upp. Hos en groddplanta. som

blott hade ett blad utom kotyledonen utveckladt, var nästan

all fröhvita absorberad; endast ett helt tunt skikt återstod.

— Kärlsträngförloppet. Några kärlsträngar (i ett fall fyra)

gå till slidan och vidare ut i skaftet, förgrena sig något i

detta och ännu mera i den uppsvälda spetsen (i nyss nämda

fall blefvo de 17). De ligga endast utmed periferien. —

Ofverhuden. Cellerna i hjertbladspetsens öfverhud äro ej ra-

diärt sträckta, men ha utbugtade ytterväggar.

Cocos NUCIFERA ÅL. Den enda nyare afbildning, som jag

känner till af den stora kokosnöten i groende tillstånd, är

den, som professor WARMING”?) lemnar. Som bekant utgöres

den yttre delen af fruktskalet af grofva fibrer, ordnade paral-

lelt med ytan, utom på det ställe. der växtämnet bryter ige-

nom, hvarest de ligga radiärt. »Stenen>, det inre af frukt-

!) Afbildn. af groddpl. af Ch. Schiedeana, finnes hos MARTIUS, Vol.

Tytab. 2 Hov TEL

?) Den almindelige Botanik. Kjobenh. 1820, p. 175.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:0 8: 17

skalet, har på detta ställe ett litet parti, som lätt spränges

bort af växtämnet vid groningen!?). Fröskalet är helt tunt,

och fröhvitan icke benhård, som vanligen är fallet hos pal-

merna, utan temligen mjuk. Det är stenen, som här gör

samma tjenst, som den benhårda fröhvitan eljes. — Hjert-

bladspetsen blir i hög grad svampaktig (fig. 35), och dess

yta starkt och oregelbundet bugtad (fig. 34). — Kärlsträng-

förgremngen har af brist på material ej kunnat undersökas.

—- Öfverhuden i spetsen har den hos palmerna vanliga for-

men. Cellerna bli således föga radiärt sträckta (fig. 36).

Cocos sp. En mycket mindre form än den föregående.

Både bhjertbladslida och skaft äro korta (germ. admot.).

Tvänne lågblad följa efter hjertbladet. Dettas spets upp-

fyller till slut hela fröskalet. Dess yta är starkt bugtad.

— MKärlsträngförloppet är det samma som hos Chamedorea.

— Öfverhudens celler i spetsen bli obetydligt sträckta i ra-

diär riktning, men ha utbugtade ytterväggar.

B. Följande arter ha hjertbladskaftet fästadt vid slidans

nedre del: Sabal Havanensis, Pritchardia filamentosa och Brahea

filamentosa.

SABAL HAVANENSIS Lopp. (fig. 30). (Blott ett exemplar

är undersökt.) Hjertbladslidan är sluten, skaftet är temligen

långt och slidan af ungefär samma längd som detta (germ.

remot.). — Kärlsträngförloppet. Den hypokotyla mellanledens

kärlparti afgaf hos det undersökta exemplaret fem strängar

till slidan och derefter (något högre upp) fyra till skaftet.

Af dessa senare grenade sig ett par, så att skaftet fick sex

strängar ordnade i krans. I slidans mot skaftet vända del

tillkommo två strängar, som icke tycktes stå 1 något sam-

band med de öfriga. Af slidans kärlsträngar nådde ej mer

än två den öfre delen. De öfriga sammansmälte med hvar

andra och upphörde redan i slidans nedre del eller på dess

midt. — Öfverhuden. Öfverhudeellerna i hjertbladets spets

voro något litet radiärt sträckta, och ytterväggarne utbug-

tade. Klyföppningar saknar hjertbladet alldeles.

PRITCHARDIA FILAMENTOSA H. WEnpDi. (fig. 31). Slidan är

temligen lång och sluten, skaftet kort (germ. admot.). Ett

ÖP Ser ERTTZER: 1: CC, Sid. 36:

18 MARIA LEWIN, HJERTBLADETS ANATOMI HOS MONOKOTYLEDONERNA.

lågblad följer efter hjertbladet. — Kärlsträngförloppet. Den

hypokotyla stammens kärlparti afger fyra strängar till hjert-

bladet. Af dessa grena sig två Ae i några grenar

(4—6), hvilka — förutom tvänne, som qnärlsients — gå till

skaftet. Slidan kommer således fortfarande att ha fyra kärl-

strängar. I slidans öfre del böja dessa mot hvarandra två

och två, bildande tvänne bågar. Skaftets strängar förgrena

sig vid inträdet i fröet (så att de bli 12—14). De äro ute-

slutande periferiska och mötas i midten af hjertbladspetsen,

bildande ett svagt nät (fig. 32). — Öfverhuden har inga

klyföppningar. Dess celler äro såväl i den uppsvälda spet-

sen som i skaft och slida isodiametriska. Cellagret under

epidermis utgöres i den uppsvälda spetsen af små afrundade

celler, ganska lika öfverhudens, men cellerna derunder äro

stora och ha stora tera liklarnn (fig. 33).

BRAHEA FILAMENTOSA!). Hjertbladskaftet är snarare > kort

än långt. Ett lågblad följer efter kotyledonen. Slidan är

sluten. — Kärlsträngförloppet öfverensstämmer alldeles med

det samma hos Pritchardia. Således gå fyra kärlsträngar till

hjertbladet. Två af dem grena sig, böja ut 1 skaftet, hvar

och en qvarlemnande en gren i slidan, som derigenom fort-

farande kommer att få fyra strängar. I slidans öfre del mö-

tas dessa som hos P., likaså i den uppsvälda hjertbladspetsen.

NIPA FRUTICANS THBG. (fig. 37—43). Hos MaArtius finnes

en groende Nipa (Vol III, Tab. 172, fig. IT) afbildad. Han har

hemtat bilden från BLumES Rhumphia. Mig veterligt finnes ingen

annan afbildning af groddplanta af Nipa. Hvad som genast

faller i ögonen vid betraktande af BLUMES figur är, att ingen rot

synes till, oaktadt utvecklingen är så låndt framskriden, att

flere blad äro utvecklade. Den främre hälften af fröskal och

fröhvita är borttagen. Man ser en långsträckt afrundad kropp,

den uppsvälda hjertbladspetsen, inne i fröhvitan, och från

den samma utgå flere slidformiga blad. Nedanför dessa synes

ett litet slidformigt organ. I texten säger BLUME, att strax

ofvan den uppsvälda delen synes en liten tunn kägla, som

han tyder som rot. Det egendomliga skulle då här inträffa,

först och främst, att roten mycket sent kommer till utveck-

ling och vidare, att rot och stam ej ligga 1 rät linie med

hvar andra, utan att en förskjutning egt rum. — Det material

1) Groddpl. af B. dulcis finnes afbildad hos MARTIUS, Vol I, tab. X,

fig. ILE

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFbD. III. N:o 3. 19

jag haft att tillgå har varit ytterst ringa, men de iakttagelser

jag kunnat göra öfverensstämma med BLUMES. Jag bifogar i

alla fall de figurer jag gjort och omtalar hvad jag sett, då

Nipa ju är intressant både för sin afvikande byggnad och för

att så litet är bekant derom.

En groddplanta (fig. 37) med fyra lågblad utvecklade

hade ett ganska löst och svampaktigt hjertblad — ty att den

lösa uppsvälda kroppen inne i fröet är hjertbladet, fastän

möjligtvis inte hela detta, derom är intet tvifvel. Stammen

och detta hjertblad voro i rät linte med hvar andra. Rätt

mycket fröhvita återstod ännu. Den var benhård, och syntes

för blotta ögat fint strimmig i radiär riktning. Den utgöres

af mycket långsträckta, tjockväggiga celler med porkanaler

(fig. 43). Cellerna äro stälda så, att deras största längd är i

radiär riktning.

Mellan det uppsvälda hjertbladet och det första lågbla-

det, der en liten inskärning syntes, fans något inskrumpet,

brunaktigt rundt omkring stammen, hvilket säkerligen är

den lilla korta slidan, som finnes på BLUMES figur, och som

hör till hjertbladet. Att den på min figur tyckes sitta ej

motsatt det första lågbladet, utan på samma sida som detta,

kan bero på, att det på ryggsidan skrumpnat mer ihop och

fallit af. Något spår af rot kunde jag på denna groddplanta

ej upptäcka. i)

Hos en annan deremot (fig. 38) såg jag tydligt strax ofvan

insnörningen ofvanför den uppsvälda spetsen en uppsvällning

(a) mycket tydligare än den kägellika uppsvällning, som

BrumME beskrifver och afbildar samt tyder som rot. Succes-

siva tvärsnitt genom hjertbladet och vidare upp till stam-

knoppen visade dock ej spår af rotmössa. Någon rot är så-

ledes ej anlagd. Den lilla uppsvällningen utgöres af en

parenkymatisk väfnad, närmast motsvarande den hypokotyla

stamdelen och hufvudroten, d. v. s. den senare må sannolikt

bryta fram derigenom, så vida någon hufvudrot alls kommer

till utveckling. Det är ju möjligt, att birötter öfvertaga dess

roll, birötter från stammens nedre del. — Kärlsträngförloppet.

I det uppsvälda hjertbladet finnes en ofantligt stor mängd

kärlsträngar, mer och mindre kraftiga och ordnade i flere

kretsar, de kraftigare innerst (fig. 41). I den yttersta

spetsen löpa de till sammans och bilda ett nät (fig. 42). —

Öfverhuden i den uppsvälda spetsen har icke cellerna radiärt

20 MANTA LEWIN, HJERTBLADETS ANATOMI HOS MONOKOTYLEDONERNA.

sträckta (fig. 39—40). Cellagret under öfverhuden liknar denna.

Derunder äro cellerna större och intercellularrummen likaså.

Fruktskalet utgöres af fibrer ordnade parallelt med ytan utom

kring det ställe, der stamknoppen skall komma fram, och det

motsatta detta. På dessa båda ställen ligga de mer radiärt.

Ett groningshål finnes i stenen.

GRAMINEZE.

Gräsen 1 gronimgsstadiet ha ju sedan långt tillbaka varit

undersökta, och de mest skilda åsigter om deras organ ha

uttalats. Frågan gäller hvad, som är gräsens hjertblad. Som

bekant är embryot i gräsfrukten helt litet och ligger utvid

dess ena sida tätt imnanför skalen. På den inre sidan, den

som vänder mot fröhvitan, har det ett sköldformigt organ,

»scutellum>», på den konvexa sidan försedt med en öfverhud

af egendomligt sträckta celler, liknande korta hår, ett »epitel>.

Scutellum förblir i fröet. Under groningen banar sig roten

väg genom »coleorhizan», en parenkymatisk väfnad, innan-

för hvilken den ligger hos embryot. En slida växer upp och

nedanför denna, motsatt scutellum, finnes hos en del gräs ett

litet tunt fjäll, af RicHARrD kallad >epiblaste», af MIRBEL >lobule>

af MALPIGHI »involucrum>, af SCHLEIDEN »ligula».

De olika åsigter, som ha uttalats om betydelsen af dessa

organ, äro i korthet sammanfattade följande:

1) Scutellum är det första bladet, kotyledonen, ligulan det

andra och slidan det tredje bladet (MALPIGHI, MIRBEL, POITEAU,

TURPIN, WARMING m. f.).

2) Scutellum tillika med ligulan är kotyledonen, slidan

det andra bladet (SCHLEIDEN, DECAISNE m. fl).

3) Slidan är hela kotyledonen. Ligula och scutellum äro

delar af stam eller rot (RICHARD, ADR. DE JuUsSSIEU, HOF-

MEISTER, SACHS m. fl.).

4) Scutellum, ligula och slida bilda till sammans kotyle-

donen (GAERTNER, V. TIEGHEM m. fl.).

Mycket nytt kan jag icke meddela, men de iakttagelser

jag gjort kunna möjligen i någon mån bekräfta förut påvisade

förhållanden och bidraga till lösandet af frågan om hjertbladet.

: Hvad särskildt kärlsträngförgreningen i slida och scutellum

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 124: AFD. III. N:o 3. 21

beträffar, har mig veterligt ingen mer än v. TIEGHEM !) derom

lemnat bidrag. Hvad han meddelat, har jag i hufvudsak äfven

funnit. Dessutom har jag undersökt kärlsträngförloppet hos

några gräs, som han icke nämner eller åtminstone affärdar

utan figurer. Bland öfriga arbeten jag haft att tillgå, nämner

jag särskildt RICHARDS afhandling, >»Des embryons Endorhizes

ou monocotylédonés»?) med isynnerhet för sin tid ytterst goda

och vackra figurer.

Jag skiljer på tvänne grupper bland gräsen, 1) sådana,

hos hvilka slidan icke genom någon mellanled är skild från

scutellum, 2) sådana, hos hvilka slidan genom en mellanled

är skild från scutellum, med två typer, A och B.

Grupp I. Slidan ej genom mellanled skild från scutellum.

'TRITICUM VULGARE ÅL. Till hvad SaAcHs och v. TIEGHEM

meddelat om kärlsträngförlopp och epitel har jag intet nytt

att lägga. — Kärlsträngförloppet (fig. 44). Rotens centralcylin-

der afger samtidigt en kraftig gren, som böjer utåt och uppåt

1 scuteilum. samt tvänne grenar, som göra en svagare krökning

utåt och gå till slidan, genom hvilken de löpa ungefär midt

emot hvar andra utan att förgrena sig. Den till scutellum gående

strängen når dess spets utan att heller förgrena sig. Den

nedre delen af scutellum, saknar kärlsträng. Nästan samti-

digt med dessa -tre strängar afgå från centraleylindern trenne

andra svagare strängar till det första bladet med skifva. —

Öfverhuden på scutellums konvexa sida är utvecklad till ett

epitel. Cellerna utväxa under groningen, så att de bli 6—8

gånger så långa som breda och isolera sig från hvar andra, så

att de likna hår?). Det lilla fjällika bladet, som är motsatt

scutellum, »ligulan>, utgöres af några få cellskikt och saknar

kärlsträngar.

Coleorhizan är försedd med hår.

HOoRDEUM VULGARE L2). Flere birötter anläggas nästan

samtidigt med hufvudroten och bana sig väg genom coleor-

hizan. Scutellum är bred, nästan lika bred som den är lång

och slutar upptill med en liten spets. Den är med stor del

af sin inre yta förenad med stammen, är ganska tunn och

visar på tvärsnitt en tydlig inskärning på sidorna. — Kärlsträng-

1) Du cotylédon des Graminées. Ann. d. sciences nat. T. 15. 1872.

2?) Annales du Museum T. 17—18 1811.

3) Se HABERLANDT, Physiologische Pflanzenanatomie, Fig. 55.

+) Jemf. SACHS och V. TIEGHEM. lc.

22 MARIA LEWIN, HJERTBLADETS ANATOMI HOS MONOKOTYLEDONERNA.

förloppet. Två kärlsträngar gå till scutellum och förgrena sig

mot spetsen (fig. 45). Den relativt större bredden hos

scutellum gör, att den har behof af mera ledningsväfnad än

scutellum hos t. ex. hvetet. Samtidigt med dessa två strän-

gar till scutellum afgifves två till slidan, hvilka i denna

ställa sig motsatta. Att de skulle vara något närmade hvar

andra åt den sida, der scutellum befinner sig, som v. TIEG-

HEM!) säger, har jag ej kunnat se. — Öfverhuden. Ett tydligt

epitel finnes äfven här, ehuru cellerna ej äro fullt så sträckta

som hos hvetet. De bli 4—5 gånger så långa som breda och

isolerade från hvarandra. Ligula saknas.

Grupp II. Slidan genom en mellanled skild från scutellum.

A. ÖrRYZA SATIVA L. Embryot i fröet ligger böjdt, så att

stamknoppens och rotens längdriktningar bilda rät vinkel

med hvar andra. Då deras växtriktningar komma att ligga i

rät linie med hvarandra, måste endera eller båda göra en böj-

ning, och det är roten, som gör denna. Scutellum kommer i

följd häraf att få ett annat läge än hos Triticum och Hor-

deum.?) — Kärlsträngförloppet (fig. 46.) Tvärsnitt genom mel-

lanleden visa två kärlsträngar, en starkare och en svagare. Strax

under slidan äro dessa så närmade hvar andra, att de tyckas

sammansmälta. Ett mycket tunt snitt (fig. 47) just på det ställe,

der slidan utgår, visar ett centralt kärlparti, från hvilket utgå

två strängar (a), motsatta hvar andra och som böja ut i slidan

(fig. 49), men samtidigt med dessa två en sträng (c), som böjer

nedåt och löper genom mellanleden. Denna sträng är den sva-

gare af de två, som genomlöpa denna, och följa vi den vidare,

finna vi, att den böjer ut i scutellum och gör der en skarp

krökning upp i dess öfre fria ände utan att förgrena sig. Den

kraftigare strängen åter af mellanledens båda fortsätter ut i

hufvudroten, men intränger först i scutellum och gör deri en

skarp böjning, innan den går ut i roten (fig. 46).

Olikheten mellan kärlsträngförloppet här och hos hvetet

är i sjelfva verket ej synnerligen stor. Vi behöfva blott

tänka, att den sträng, som går till scutellum hos hvetet, icke

går horisontalt utan gör en böjning nedåt, och att sedan

partiet strax under det ställe, der den utgår, är utsatt för en

Ne sid) 252:

2) Jfr. RICHARD, 1. c; SANDEÉEN, Bidrag till kännedom om gräsembryots

byggnad och utveckl. Lunds univ. årsskr, T. V.; CLARKE, Embryos of

Endogens and their germination, Trans. Linn. Soc. Vol. XXI.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 8. 23

sträckning, så ha vi kärlsträngförloppet hos riset. — Öfverhuden.

Ett väl utveckladt epitel finnes på scutellum med celler, som

blifva 4—5 gånger så långa som breda (fig. 48)1). — Ligula finnes.

FEstUCA ELATIOR L. Mellanleden blir betydligt lång (fig.

50). — Kärlsträngförloppet öfverensstämmer alldeles med det

samma hos riset. — Ligula finnes.

B. ZzEa Mars L. Scutellum är betydligt bred och har på

den konvexa sidan en puckel. Ligula saknas, men på stam-

men finnes en uppsvällning midt emot det ställe, der scutellum

sitter fästad. — Kärlsträngförloppet (fig. 51). Genom mellan-

leden går ett centralt kärlparti (fig. 54), som i dess öfre del

utskickar tvänne hvar andra motsatta strängar till slidan (fig.

52, a). Hvad scutellum beträffar, så visar ett tvärsnitt genom dess

nedersta fria del ingen kärlsträng; något högre upp synas flera

sådana, och ännu högre upp ser man en kraftig sträng böja

ut från centraleylindern till scutellum. Vid fortsatta tvärsnitt

genom scutellums öfre del finner man hela tiden en kraftig

sträng. Förloppet är alltså, att en kraftig sträng går uti scu-

tellum långt nedanför de strängar, som gå till slidan, böjer sig

i rät vinkel uppåt och utskickar samtidigt flere svagare grenar,

som breda ut sig i scutellums nedre del. Den sträng, som

går upp i seutellums öfre del, förgrenar sig ej. — Två bi-

rötter anläggas ungefär på samma höjd som kärlsträngen till

scutellum utgår och på den sida af stammen, som vänder mot

denna. Dessa båda birötter komma således att ligga mellan

stammen och scutellum. — Öfverhuden har ett epitel (fig.

53). Dess celler bli 4—5 gånger så långa som breda.

Horcuvs sorcHum L. Mellanleden blir ännu längre än hos

Festuca, v. TIEGHEM säger ända till 6 cm (fig. 55). — Kärl-

strängförloppet öfverensstämmer alldeles med det samma hos

majsen, utom deruti att den kärlsträng, som går till scutellum,

förblir ogrenad. — Öfverhudcellerna på scutellum bli 2—3

gånger så långa som breda.

BrRoMus SECALINUS LÅ. har en ytterst kort mellanled. —

Kärlsträngförloppet öfverensstämmer med majsens med den

skilnad blott, som härrör från den korta mellanleden. Vid

successiva tvärsnitt genom denna och scutellum är det blott

några tunna snitt mellan det, som visar den kärlsträng, som af-

går till scutellum, och det, som visar slidans båda strägar. — Öf-

verhudens celler i scutellum bli något mer sträckta än hos Holcus.

lNESe SACHS I. ce. Taf 5 fig: 6.

24 MARIA LEWIN, HJERTBLADETS ANATOMI HOS MONOKOTYLEDONERNA.

Hjertbladet är alltså grönt och assimilerande, således icke

afvikande från vanliga örtblad hos Alisma plantago och ra-

nunculoides, Ruppia rostellata, Najas flexilis och Triglochin

maritimum. En metamorfos af spetsen, bestående dels i upp-

svällning, dels i öfverhudens ombildning med bibehållande af

assimilationsförmågan i hjertbladets nedre del eger rum hos

Juncus sp., Agave americana, Yucca aloefolia tricolor, Hya-

cinthus candicans, Iris pseudacorus och Bohemica, Lapeyrousia

juncea, Tradescantia discolor och Hedychium Gardnerianum.

Hos Asparagus verticillata är assimilationsförmågan betydligt

inskränkt och hos Tamus communis ingen. Hos Dracena

Draco, Musa Ensete, Canna sp. och synnerligast hos palmerna

och gräsen är denna metamorfos, som går ut på att göra

hjertbladet tjenligt som uppsugningsorgan, starkast.

Kraftigast utvecklad öfverhud på den del af hjertbladet,

som tjenstgör som uppsugningsorgan ha Hyacinthus candicans,

Canna sp., Arum italicum 'samt gräsen.

Hvad kärlsträngarnes antal beträffar, synes detta bero af

hjertbladets storlek. Ju mindre hjertbladet är, dess mindre

ledningsväfnad behöfver det, och dess mindre blir kärlsträn-

garnes antal. Hos Ruppia rostellata och Najas flexilis, som

båda ha ett helt tunt och litet hjertblad, finnas ej ens några

kärl, blott en prokambialsträng. Alisma plantago och ranun-

culoides, Juncus sp., Iris pseudacorus och Lapeyrousia juncea

ha en enda ogrenad kärlsträng, de båda sist nämda dock en

ganska kraftig ; deras hjertblad är också något kraftigare än

de förut nämdas. Triglochin maritimum har en eller tre

strängar. Två ogrenade kärlsträngar ha hjertbladen hos Hya-

cinthus candicans och Commelyna coelestis; tvänne strängar,

som något förgrena sig i hjertbladets spets, har Tamus com-

munis. Fyra ha Yucca aloef. tric. och Tradescantia discolor;

fyra eller något flere Asparagus vert., Arum ital. och Agave

americ.; ännu flere Dracaxna Draco, Musa Ensete och Canna;

palmerna slutligen ha det största antalet och bland dem sär-

skildt Chameerops, Latania, Corypha, Cocos och Nipa, i de

flesta fall ordnade i periferien.

Den i fröet inneslutna delen af hjertbladet har aldrig

klyföppningar, dess öfriga delar ofta. Palmerna, hos hvilka

hjertbladspetsen når den högsta möjliga grad af uppsvällning,

ha icke heller klyföppningar på hjertbladets öfriga delar.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 38. 25

Detta kan bero på, att de flesta palmer gro temligen djupt

nere i jorden.

Hvilken form af hjertblad, som förekommit först under

jordens utvecklingsskeden, det helt gröna, assimilerande eller

det »metamorfoserade» är en fråga af allt för spekulativ art

för att derom ens en förmodan här bör framkastas.

Om gräsens hjertblad vill jag heller icke uttala någon

åsigt. I en fråga af så djup morfologisk natur torde i ett

förstlingsarbete som detta ej vara lämpligt att framlägga nå-

gon åsigt.

(SA

Fig.

Förklaring öfver figurerna.

1. Ruppia rostellata. Del af en groddplanta förstorad. Frö-

skalet borttaget. hr = hufvudrot, br — birot, kot = hjert-

bladet, bl = 1:sta bladet efter kot.

2. Alisma plantago. Öfverhuden hos hjertbladet. b = bi-

i celler.

3. Juncus sp. Spetsen af hjertbladet efter att ha legat i

kalilut och glycerin, så att den blifvit så genomskinlig, att

kärlsträngen synes under öfverhuden. Något skemat., då

ju öfverhud och kärlstr. icke ligga i samma plan. ep =

epidermis.

4—9. Hyacinthus candicans.

4. Groddplanta i nat. storlek.

5. Längdsnitt genom det parti, som bildar öfvergång mellan

hufvudroten (= hr) och den hypokotyla stamdelen (= hs).

br = birötter.

6. Tvärsnitt genom periferien af hjertbladets spets. ep =

epidermis.

7. Tvärsnitt strax ofvanför den hypokotyla mellanleden. sl =

slidan, k = kärlsträng.

8. Tvärsnitt genom hjertbladskaftet. k = kärlsträng.

9. Skematisk figur, som visar, huru kärlsträngarne böja öfver

från slidan (= sl) ut i skaftet (= sk):

10—11. Agave: americana. G

10. Groddplanta i nat. st. sedan fröskal och fröhvita aflägsnats.

kot = hjertblad.

11. Hjertbladspetsen ng. först.

12—13. Yucea aloefolia tricolor.

12. Groddplanta i nat. st.

13. Hjertbladets spets, 2 ger. först.

14. fris Pseudacorus. Groddplanta i nat. st., kot = hjertblad.

15. Iris Bohemica. Groddplanta 1 nat. st.

16. Tamus communis. Nedre delen af en groddplanta 2 ggr.

först. I = lågblad, bl = det första örtbladet.

17. Dracena DPraco. Groddplanta i nat. st.

18. Commelyna coelestis. Längdsnitt på öfvergången mellan

rot och stam. Blott den ena af hjertbladets kärlsträngar

synes. hr = hufvudrot, br = birot, kot = hjertbladet,

st. = stamknoppen.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD.. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:O 3. 27

Fig.

19. Musa Ensete. Groddplanta i nat. st.

20. Canna patens. Tvärsnitt genom stammen och längdsnitt

genom fröet. sl = hjertbladslidan, sp = hjertbladspetsen,

albl== fröhvita, £ = fröskal.

21—22. Canna sp.

21. Hjertbladslidan uppskuren på buksidan och utbredd, 2 ggr

först., k = kärlsträng.

22. Tvärsnitt genom periferien af hjertbladspetsen. ep = epi-

dermis.

'23—24. Årum italicum.

23. Groddplanta i nat. st.

24. Tvärsnitt genom slidan. sl = slidan, bl = det första bladet

efter hjertbl.

25. Chamerops flexuosa. Del af hjertbladets spets, som visar,

huru kärlsträngarne sammanlöpa och bilda en nätlik väfnad.

p = periferien.

26—29. Caryota urens.

26. Groddplanta i nat. st.

27. Tvärsnitt genom periferien af hjertbladets spets. k = kärl-

sträng, ep = epidermis. ;

28. Öfverhuden i hjertbladspetsen sedd uppifrån.

29. Tvärsnitt genom fröet. kot = hjertbladet, alb = fröhvitan,

FfESfröskal

30. Sabal Havanensis. Groddplanta i nat. st.

31—33. Pritchardia filamentosa.

31. Groddplanta i nat. st.

32. Hjertbladets spets 3 ger. först. efter att ha legat i kalilut,

så att kärlsträngarne synas.

33. Tvärsnitt genom hjertbladspetsens periferi. ep = epidermis,

i = intercellularrum.

34—36. Cocos nucifera.

34. Tvärsnitt genom hjertbladspetsens periferi. k = kärlsträngar.

35. Tvärsnitt genom hjertbladspetsens inre. i = intercellularrum.

30. En del af snittet 1 fig: 34 starkare förstoradt. ep =

epidermis.

31—43. Nipa fruticans.

37. Groddplanta i nat. st. Den främre hälften af fröskal och

fröhvita är borttagen. kot = den uppsvälda hjertblad-

spetsen, alb = fröhvitan, sl = det lilla bruna hoptorkade

fjellet, 1, 2, 3, 4 = lågbladen i den ordning de följa.

38. En annan groddplanta i nat. st., sedan fröskal och frö-

hvita aflägsnats och lågbladen afskurits. a = det kägellika

partiet,

39. Tvärsnitt genom hjertbladets periferi. ep = epidermis.

40. Epidermis på det uppsvälda hjertbladet sedd uppifrån.

41. Tvärsnitt genom det uppsvälda hjertbladet. k = kärlsträng.

Två ggr först.

42. Parti af den allra yttersta spetsen af hjertbladet, som visar

kärlsträngförgreningen.

28 MARIA LEWIN, HJERTBLADETS ANATOMI HOS MONOKOTYLEDONERNA.

Fig.

43. Radiärt snitt genom fröhvitan. v — cellvägg, r — cellrum,

p = porkanal.

44. Triticum vulgare. Skematiskt längdsnitt genom scutellum

(sc) och slidan (sl). k = kärlsträng, 1 = ligula.

45. Hordeum vulgare. Scutellum efter att ha gjorts genom-

skinlig; så att kärlsträngarne framträda. k = kärlsträng i

scutellum, ks = kärlsträng till slidan.

46—49. Oryza sativa.

46. Skematisk bild visande det samma som fig. 44 af hvetet.

Beteckningen den samma som der. m = mellanleden.

47. Tvärsnitt på det ställe der slidan utgår. a = kärlsträng

till slidan, b = birötter, ce = den sträng, som böjer ned i

mellanleden, d = den kraftiga strängen, som löper genom

mellanleden och ut i roten.

48. Tvärsnitt genom periferien af scutellum. ep = epitel.

49. Tvärsnitt genom slidan. sl = slidan; a, b, c de följande

bladen, k = kärlsträng.

50. Festuca elatior. Groddplanta i nat. st. m = mellanled,

sljesida:

51—54. Zea Mais.

51. Skematisk bild motsvarande fig. 44 och 46 af hvete och

ris. Samma beteckning som der.

52. Tvärsnitt genom det ställe der slidan utgår. a = kärl-

strängar till slidan, b = birötter.

53. Tvärsnitt genom periferien af scutellum. ep = epitel.

54. Tvärsnitt genom mellanleden.

55. Holcus sorghum. Groddplanta i nat. st. m = mellanleden.

Bihang till K Vet. Akad. Handl. Bd.12. Afd.III.Ne 3. TaflI

Maria Lewin del Lith.W. Schlachter, 5 tockholm.

Tafl.IL

Bihang till K.Vet. Akad. Handl. Bd.12. Afd. IL N

TithW Schlachter, Stockholm

aria Lewin del.

Bihanég till K Vet Akad. Handl.Bd.12. Afd. II. No 3.

TafLIT.

Maria Lewin del. Lith.W; Schlachter, Stockholm.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. BAND 12. AFD. II N:o 4.

LAFVEGETATIONEN

PÅ

ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST

P. J. HELLBOM.

MEDDELADT DEN 13 OKTOBER 13886 GENOM V. WITTROCK.

STOCKHOLM 1887

KSÖINIGTTER BLIOLKSTYRISYSOIKSEIRAE ENT

P. A. NORSTEDT & SÖNER

"EM St ANN ART

fav ATaLv BeorÄTva IV

j ry. I MULEN.

sär v ove ta It ArIYSON

rv EE åå relatera VI

Få trakter af vårt land torde i lichenologiskt afseende

vara mindre kända än vestkusten i allmänhet och i synnerhet

dess skärgård. Visserligen hafva alltsedan KALMS tid flitige

forskare nästan årligen besökt Bohusläns såväl fastland som

öar, men den rika fanerogamfloran i första rummet och dernäst

den yppiga algvegetationen torde nästan uteslutande hafva

tagit uppmärksamheten i anspråk. Om ock en eller annan af

dem tagit någon kännedom om lafvegetationen, åtminstone de

allmänna dragen deraf, så har ingenting derom blifvit publi-

ceradt. Utom BLOoMBERGS uppsats om Marstrandsön (Bot. Not.

1878) och Hultings bidrag till kännedomen om Bohusläns laf-

vegetation (Bot. Not. 1875), hvilken senare uppsats berör norra

skärgården, består, såvidt jag känner, allt hvad vi ega i tryck

meddeladt blott af enstaka uppgifter i äldre eller nyare skrifter.

För att 1 någon mon komplettera kunskapen om skär-

gårdens lafvegetation, sökte och erhöll jag anslag af stats-

medel för en resa i denna trakt under sommaren 1884 och

valde till föremål för mina forskningar öarne Oroust och Tjörn,

hvilkas lafvegetation endast till sina allmännaste drag var be-

kant, samt Hallands Wäderö och Hven, hvilka, så vidt jag

känner, ej förut blifvit besökta af lichenologer. Ungefärligen

2/3 af sommarferierna egnades åt undersökningen af dessa öar?),

hvilka, om de ock i licheniskt afseende äro andra trakter i

vårt land underlägsna, likväl äro af ej ringa intresse, synner-

ligen för dem, som förut ej haft tillfälle att göra bekantskap

med någon annan hafsstrandsvegetation än den temligen torf-

tiga vid Östersjöns nordliga del och den föga rikare vid Öster-

götlands kust.

Enär det säkerligen torde intressera lichenologiens vänner

att taga någon kännedom om dessa öars licheniska förhållan-

!) I resplanen ingick äfven den danska ön Bornholm, för hvars

undersökning återstod vid pass en månad. Resultatet deraf hoppas jag

kunna framdeles meddela i en särskild uppsats.

4 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN På ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST

den, vill jag nu meddela hvad jag derom under min vistelse

derstädes inhemtat och härvid först behandla hvarje ö sär-

skildt för sig. De förhållanden, som dervid komma att fram-

ställas blifva hufvudsakligen följande: Naturbeskaffenheten, så

vidt den har något inflytande på lafvegetationen, förloppet af

resan i största korthet och uppgift på de ställen, som blifvit

undersökta jemte vegetationsbilder från några af dessa ställen.

Sedan derefter till jemförelse meddelats en förteckning på laf-

arter, som träffats på Gränsö 1 Östergötland, lemnas slutligen

en sammanställning af alla på öarne vid vestkusten iakttagna

arter och former, hvarvid anmärkningar beträffande deras ut-

bredning eller andra afsevärda förhållanden skola på lämpliga

ställen vidfogas. Slutligen lemnas en jemförande sammanställ-

ning af de särskilda öarnes artantal i förhållande till hela om-

rådets.

15 Oroust.

Den största ön i vestra skärgården och näst Gotland och

Öland den största af Sveriges öar, innehållande i areal något

öfver 3 qv.-mil (enl. HOLMBERG). Den skiljes från fastlandet

genom Koljöfjorden i vester, i norr och öster genom Kalfö-

Hafstens-Svansunds- och Halsefjordar, i söder från Mjörn ge-

nom Skåpesund, som förenar Steg- och Askerödsfjordarne.

Största sjön på ön är Grindsbysjön, !/; mil lång, men föga

bred, med vattendrag genom Asmunderödssjön till Slussen i

Torpa socken. Ett annat vattendrag upprinner i Stahla socken

i södra delen af ön och utfaller under namn af Henån på

dess norra sida. Den herskande bergarten är granit och gneis

eller öfvergångar mellan båda. Karms karakteristik af öns

östra del (Myckleby och Tegneby), »skallota och skoglösa, dock

ej mycket höga berg, endast beväxta med små enbuskar, ljung

och ormbunkar och ned emellan dem då och då små myrar

och morasser, fulla af ljungtufvor», eger nog delvis tillämp-

lighet ännu, dock sträfvar nu ungskogen mångenstädes upp i

bergsskrefvorna på gynsammare ställen och de gamla myrarne

och moraserna utgöra flerstädes skogsmark eller till och med

odlade fält. Kring Henån i Röra socken förekommer vacker

barr- och löfskog och i Morlanda socken nedanför den berg-

vägg, som utgör socknens östliga gräns, särdeles täck löfskog

af ask, ek, hassel m. m:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4. 5

Alldenstund området i förhållande till den korta tid jag

hade att disponera var mycket vidsträckt och således icke

kunde undersökas i hela sin vidd, ansåg jag ändamålsenligt att

- ntvälja några vissa punkter, helst på olika sidor af ön, för att

få en föreställning om strandvegetationen på flera ställen.

Under resan mellan dessa punkter på kusten blefve det till-

fälle att taga inlandets vegetation i betraktande.

I enlighet med denna plan begaf jag mig först till lastage-

platsen Slussen på nordöstra sidan af ön, der Rundsberget,

Brunnefjellet och Skansberget äfvensom de mellan Gersängen

och Klefva belägna, med småskog af hvarjehanda löfträd be-

växta kullarne så noggrant som möjligt undersöktes. Derifrån

togs landvägen förbi Asmunderöds gästgifvaregård, der den

tarfliga laffloran ej föranledde något uppehåll, till Henån på

norra sidan af ön. Närmare detta ställe ledde vägen genom

en vacker barrskog, men träden voro för unga att hysa någon

nämnvärd Jlafvegetation. Vid Henån gjordes en exkursion

längs stränderna på ömse sidor om viken, der utom den van-

liga strandvegetationen hvarjehanda annat påträffades. Den

skogbeväxta dalen kring ån undersöktes och torde vara den

bästa lokal för trädlafvar på hela ön. Från Henån fortsattes

färden sjöledes till Morlanda på öns vestra sida. Strandvegeta-

tionen kring hamnen vid den s. k. Morlanda tonge var den

vanliga, hvarför jag utan dröjsmål begaf mig till det på andra

sidan viken liggande Strömdala, der utom den närmaste om-

gifningen Valsberget och det längre bort belägna Dufkärrs-

berget genomströfvades. Nästa station blef Sörbo gästgifvare-

gård 1 samma socken. Bortom Morlanda kyrka går vägen

längs efter en brant bergvägg, Morlandadalens begränsning i

öster, och nedanför denna växa hvarjehanda löfträd såsom ask,

ek, hassel o. 8. v. Dessa lokaler undersöktes noggrant mellan

Sörbo och Glimsås och lemnade ej obetydliga bidrag till känne-

domen om öns trädlafvar. En exkursion företogs äfven till

åtskilliga vesterut från Sörbo liggande bergkullar. Resan fort-

sattes derifrån söderut genom Morlandadalen, som ett stycke

söder om Glimsås vidgade sig till allt större odlade fält och

följaktligen tedde sig allt mindre intressant i licheniskt hän-

seende. Den tarfliga lafvegetationen vid fiskeläget Helleviks-

strand lockade ej till något längre uppehåll, utan färden fort-

sattes sjöledes till Mollösund, beläget på öns eydvestra kust.

En liten exkursion derstädes lemnade intet nämnvärdt bidrag

6 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

till öns lafflora. För att derifrån komma till Skåpesund på

södra kusten af ön stodo två utvägar öppna: den ena, att in-

vänta ångfartyg, som lade till på båda ställena, den andra,

att lega en roddbåt till Nösund och derifrån resa landvägen

genom Stahla socken. Enär jag ville ytterligare se något af

det inre landet, valde jag den senare, ehuru obeqvämare och

dyrare vägen. Föga vanns dock derigenom. Vid Nösund

träffades i den närmaste omgifningen ingenting anmärknings-

värdt och vägen genom Stahla var omgifven af åkrar och

ängar. Först vid Varekil var det möjligt att företaga någon

exkursion med utsigt att något uträtta. Utbytet af lafvar der

blef dock icke stort. Resan fortgick derför till Skåpesund,

der de närmast hamnen belägna klipporna undersöktes med

det resultat, att öns artantal ej obetydligt ökades.

Alldenstund det i växtgeografiskt hänseende är af vigt

att känna, hvilka nordliga och sydliga arter mötas i Bohus-

länska skärgården, egnade jag detta förhållande en synnerlig

uppmärksamhet, särdeles på Oroust såsom den nordligaste ön

af det område jag beslutit undersöka. Resultatet blef hufvud-

sakligen följande: Af nordliga arter nedgå hit Lecanora heli-

copis, som dock är allmän på klippstränderna i hela skärgården,

Lecanora poliophea, som är funnen på Klöfverön vid Mar-

strand, Acarospora molybdina, som mycket sparsamt träffades

vid foten af Brunnefjellet på låga klippor vid stranden och

Buellia moriopsis, som egentligen är en fjellväxt, men som

dock träffats på några få ställen utom fjellen. För dessa arters

utbredning är redogjordt i denna afhandlings speciela afdel-

ning. Ett par sydliga arter träffades ock på Oroust, nemligen

Buellia verruculosa och Rhizocarpon viridiatrum, af hvilka den

förra ej förut blifvit funnen i Sverige. Åfven för dessa arters

geografiska utbredning redogöres i den följande speciela af-

delningen.

Lafvegatationen på strandklipporna består på Oroust, lik-

som på de öfriga öarne, hufvudsakligen af följande arter:

Physcia aquila och ciliaris scopulorum, Caloplaca murorum,

elegans (sällsynt) och cerina aractina, Xanthoria parietina aure-

ola, Ramalina scopulorum och polymorpha, Gyrophora spvdo-

chroa, Lecanora helicopis, Hageni, sulphurea, subfusca coilo-

carpa och atra, Rinodina milvina och längst ned i sjelfva våg-

sqvalpet och så högt vattenstänket når Verrucaria maura och

Lichina confinis.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:O 4. 7

Efter dessa allmänna anmärkningar öfvergår jag till skil-

dringen af lafvegetationen på några särskilda lokaler, enligt

anteckningar på stället, hvilka anteckningar blifvit ytterligare

kompletterade, sedan efter hemkomsten den insamlade skörden

blifvit fullständigt granskad. Dessa lokaler äro hufvudsakligen

Rundsberget, Brunnefjellet och Skansberget vid hamnplatsen

Slussen, Henån, Morlanda vid Strömdala och Sörbo samt

Skåpesund i Stahla socken.

Rundsberget är ett kalt granitberg med mot hafsviken och

en del af landsidan branta väggar. På de lodräta branterna

mot landsidan förekomma temligen ymnigt Gyrophora spodo-

chroa, Umbilicaria pustulata, Rhizocarpon geographicum (sparsamt

blandad med Rh. viridiatrum), Lecanora tartarea, Pannaria

lanuginosa, Parmelia conspersa (dålig) och olivacea. Dessa

arter falla genast i ögonen och bestämma, så att säga, laf-

vegetationens fysiognomi redan på afstånd.

Mindre i ögonen fallande äro Lecanora atra och sordida

subearnea, Rinodina confragosa, Lecidea Dicksonir, Stereocaulon

nanum (i sprickor), och der vatten tidtals framsipprar Ephebe

pubescens, Pyrenopsis hematopis och Massalongia carnosa. På

sluttningar med afrundade ytor växa ÅLecanora tartarea och

chloropheoides, Lecidea neglecta, Phylliscum Demangeonii.

Branterna mot hafssidan äro nedtill alldeles laffria, högre

upp delvis betäckta med sterila lafcrustor, delvis nakna, så

att den röda fältspaten öfverallt framsticker; på andra ställen

åter ser man Ramalina scopulorum i 2 former: en äldre, som

på afstånd synes grå, en yngre, på afstånd hvitgul, här och

der Peltigera canina, Gyrophora spodochroa och sällsynt en

och annan rosett af Physcia aquila. På bergpallar, dit man

kan komma upp från båten, träffas nära vattenbrynet Verru-

caria maura och något högre upp Ephebe pubescens, en steril

thallus af någon Pyrenopsisart, sannolikt hematopis och Sarco-

gyne Clavus.

Vandrar man uppför sluttningarne på bergets landsida, så

träffas åtskilliga Cladontier: rangiferina och silvatica, squamosa,

gracilis, cornucopioides, men alla dåliga eller i stympade for-

mer. Högre upp, på till dels mossbeklädda sluttningar växa

IEvernia furfuracea, Parmelia incurva, Spherophoron fragile

och coralloides, Parmelia saxatilis och var. omphalodes, Ce-

traria glauca, Biatora rivulosa, Cornicularia aculeata, Peltigera

canina, malacea och scabrosa, Toninia caudata, Cladonia rangi-

SI HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST-

ferina silvatica och uncialis, Maussalongia carnosa, Parmelia

physodes.

Öfverst på den högsta, rundade toppen växa Xanthoria

lychnea pygmea, Physcia cesia, Gyalolechia vitellina, Aspicilia

gibbosa och cinerea, Ramalina polymorpha — alla mycket spar-

samt, ty en del af bergstoppen är ännu alldeles laffri. På

något lägre toppar förekomma Parmelia centrifuga (sparsamt),

Lecidea fuscoatra, furvella och tenebrosa, Lecanora badia och

atriseda, Buellia sororia och mycket sällsynt verruculosa, Gyro-

phora polyphylla, erosa och polyrhiza, Psora fuliginosa, Ca-

tillaria intrusa, Biatora rivulosa, Cladonia decorticata macro-

plhylla, Peltigera scabrosa, Hamatomma ventosum.

Brunnefjellet är en långsträckt, till större delen kal bergs-

rygg, hvars norra del dock är beväxt med vacker ungskog af

tall och gran, men träden äro så unga, att ej ens de vanli-

gaste lafarter der hunnit bosätta sig. De på tallen förekom-

mande, något mer utvecklade högre arterna äro endast Par-

melia physedes och Lecanora subfusca, af Usnea barbata, Ever-

nia furfuracea, Cetraria juniperina pinastri, Lecanora varia

”symmicta träffas endast spår. Deremot förekomma, ehuru i

ringa mängd, Lecidea turgidula, Bilimbia Nitschkeana och Bia-

tora pheostigma. Granstammarne äro i allmänhet fria från högre

lafarter; på ett och annat träd träffas dock sparsamt Evernia

furfuracea och prunastri, Ramalina calicaris fastigiata och Ce-

traria glauca, af lägre arter Bacidia atrosanguinea, Biatora

micrococca, Gyalecta diluta.

Bergen i skogen äro beklädda dels med lafvar såsom

Stereocaulon coralloides, pileatum, paschale, denudatum och

evolutum samt de allmännaste Cladonia-arterna, väl utvecklade,

dels ha mossorna t. ex. Hylocomium loreum m. fl. redan ut-

trängt lafvarne, men bland dessa hålla sig ännu qvar Peltigera

canina och polydactyla samt Bilimbia milliaria; på jord före-.

kommer Thrombium epigeum, i bergspringor Biatra atrofusca

och på nakna stenen Segestria lectissima.

På låga strandklippor vid viken mellan Brunnefjellet och

Rundsberget träffas Verrucaria maura, Lecanoru Hagenti, Ca-

loplaca murorum m. fl., hvartill kunna läggas de sparsamt

förekommande Acarospora molybdina och Pyrenopsis impolita.

Södra delen af Brunnefjellet har just ingen nämnvärd laf-

vegetation, dock träffas på en af branterna Nephroma arcti-

cum, som för öfrigt på Öroust är temligen sällsynt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12, AFD. III. N:o 4. 9

Skansen är det högsta berget vid Slussen, består af grå

gneis och är afdelad i flera terrasser med afrundade slutt-

ningar. Lafvegetationen här är temligen tarflig. Öfversta

toppen, en smal, föga lång bergkam, hyser följande arter, de

flesta klent utvecklade: Parmelia physodes, saxatilis och B om-

phalodes, Evernia furfuracea, Physcia cesia, Bryopogon jubatum

" chalybeiforme, Lecanora tartarea, Spherophoron fragile, Par-

melia conspersa och olivacea, Umbilicaria pustulata. Aspicilia

gibbosa och cinerea, Rhizocarpon geograplicum, Placodium saxi-

cola och cartilaginewm, Parmelia Mougeotii.

Bergkammen är på norra sidan brant, på den södra slut-

tande. På branten tillkomma, utom de på toppen anmärkta,

Cetraria glauca, Mycoblastus sanguinarius, Peltigera scabrosa,

Spherophorus coralloides, Biatora rivulosa, Lecidea macrocarpa

a platycarpa, Lecanora orosthea, Punnaria lanuginosa, Sarcogyne

simplex, Hematomma coccineum, Rinodina milvina, Aspicilia

deusta, Cladonia cornucopioides och Flörkeana, Bryopogon bi-

color, Cornicularia aculeata, Cladonia decorticata a macrophylla,

Peltigera polydactyla, Lecanactis Dilleniana, Rinodina confra-

gosa, Bacidia umbrina, Lecanora polytropa och sordida sub-

carnea, Bilimbia coprodes, Biatora coarctata, Urceolaria scru-

posa, Acarosporu fuscata, Coniocybe furfuracea samt spår till

Massalongia och Nephroma arcticum.

Första terrassen, från toppen räknadt, är beväxt med ung

granskog med utom de vanliga Parmelia physodes, lvernia furfu-

racea, Cetraria glauca, Lecanora subfusca, äfven Ramalina fa-

rinacea. På marken växa Cladonia carneola och Iemadophila

eruginosa.

De följande terrasserna åt söder och deras sluttningar äro

i afseende på lafvegetationen dels likartade med den före-

gående dels ännu tarfligare, men på den nedersta sluttningen

invid landsvägen träffas Buellia Diibenii, något längre åt nord-

vest Psora fuliginosa, Dermatocarpon miniatum, och vid hamn-

platsen Placodium cartilagineum.

På flyttblock och rullstenar i stengärdesgårdar vid Gers-

ängen förekomma följande arter: Parmelia saxatilis och B om-

phalodes, conspersa, olivacea, physodes, Mougeotii, Gyalolechia

vitellina, Lecanora polytropa & " intricata, atra, sordida, al-

bescens, Acarospora fuscata och f. sinopica (sällsynt), Lecidea

fuscoatra, Rhizocarpen geographicum och distinetum " Oederi,

Umbilicaria pustwlata, Gyrophora polyphylla, Aspicilia cinerea

10 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

och gibbosa, Bacidia umbrina, Biatora lucida, Xanthoria parie-

tina, Caloplaca pyracea, Rinodina milvina, Lecidea elceochroma

a latypea, Buellia myrtocarpa.

Kullarne vid Klefva äro beväxta med ung löfskog och

hassel, ek, ask, sälg och al med hufvudsakligen följande arter:

Tomasellia Leightonii och opegraphella (på hassel), Arthonia

radiata och punctiformis, Arthopyrenia grisea och Fumago,

Lecanora Hageni " persimilis (på sälg), Buellia myriocarpa (på

sälg och asp), Lecanora pallida Pp cinerella (på al).

fHenån är en smal, mellan söder och norr gående dalkjusa

med nästan jemn botten på ömse sidor om den liknämda från

Stahla socken kommande »elfven»; den är både i öster och

vester innesluten af höga, temligen branta berg. Långs elfven

växa hvarjehanda löfträd såsom al, sälg, ek och björk. Afven

bergsbranterna äro beväxta med löfskog, hvilken högre upp

efterträdes af barrskog. Mest omvexlande är löfskogen på den

vestra sidan, just der dalgången är bredast. Gör man en van-

dring kring denna del af dalen, möter man de flesta vanliga

löfträd, dels bildande mindre grupper af samma art, dels

blandade med hvarandra, alla mer och mindre lafbeväxta, ehuru

ingen art kan sägas vara ymnig. På al växa Evernta prunastri,

Parmelia saxatilis var. sulcata och olivacea, Cetraria sepincola

var. chloroplylla, Ramalina farinacea, Buellia myriocarpa, Per-

tusaria coccodes, Phlyctis argena och" Arthopyrenia grisea. På

ask förekomma Xanthoria parietina, Physcia stellaris och BP hi-

spida, pulverulenta, obscura ulothrix, Pertusaria communis, Ra-

malina fraxinea och fastigiata, Lecanora subfusca och pallida

var. cinerella, Lecidea eleochroma var achrista. Längre bort

träffas en grupp af aspar med sina egendomliga arter: Calo-

placa cerina och pyracea, Xanthoria parietina, Physcia obscura

a orbicularis, Lecanora pallida var. angulosa, Lecania syringea,

Arthonia patellulata, utom de för nästan alla löfträd gemen-

samma arterna, och på gammal asp på annat ställe Catillaria

grossa.

Följer man en gångstig, som slingrar sig längs efter bergs-

foten, kommer man snart till en temligen tät skogspark, be-

stående af ask, ek, lind, sälg, lönn (ett enda träd), hassel,

björk och bok. Då det skulie blifva alltför vidlyftigt att upp-

räkna alla på hvart och ett slag af dessa löfträd förekommande

arterna, vill jag nämna endast de märkligaste och sällsyntaste.

Dessa äro: Opegrapha herpetica, Pyrenula leucoplaca, Biatorina

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o4. 11

globulosa, Bacidia Beckhausii, Pachyphiale corticola, Acrocordia

gemmata, Tomasellia Leightonii och opegraphella, Buellia para-

sema, Calicium hyperellum. På gran förekomma: Lecidea elcwo-

chroma var. flavicuns, Lecanora varia ” symmicta och subfusca,

Diplotomma betulinum, Pertusaria amara; på stubbar Cladonia

digitata.

Bergsluttningen är betäckt med mossor t. ex. Hylocomium

loreum m. fl., mellan hvilka här och der växa Peltigera scu-

brosa, malacea, canina, polydactyla & Pp collina och horizon-

talis, Cladonia rangiferina, Spherophorus coralloides och fragilis,

Cetraria glauca, Sphyridium byssoides, Massalongia carnosa,

Pannaria lanuginosa och sällsynt Pannaria plumbea.

I Morlanda socken kring Strömdala förekomma hufvud-

sakligen följande arter: Peltigera polydactyla & PB collina, Ste-

reocaulon denudatum och evolutum, Lecanora sordida var. sub-

carnea, sulphurea, atra, badia och och epanora, Lecanactis

Dilleniana, Gyrophora spodochroa" och polyrhiza, Mycoblastus

sanguinarius, Bryopogon jubatum ” chalybeiforme, Nephromium

papyraceum, Everniå furfuracea, Pannaria rubiginosa conoplea,

Gyrophora hirsuta, Acarospora fuscata f. sinopica, Psora fuli-

ginosa, Physcia cesia, Pertusaria corallina, Rinodina confra-

gosa, Lecidea silacea, cyanea, pantherina, furvella och athroo-

carpa, Buellia moriopsis, Rhizocarpon viridiatrum, Spilonema

revertens.

På det närbelägna Valsberget växa Leptogium scotinum,

Caloplaca ferruginea, Cladonia deformis och Flörkeana, Bilim-

bia mäilliaria (på mossa) och MNitschkeana (på tall), Cladonia

pyxidata P chlorophea och öfverst på bergkammen Aspicilia

deusta f. morioides.

På Dufkärrsberget, som är beväxt med blandad barr- och

löfskog, äro följande arter de märkligaste: Pertusaria com-

munis på asp och gran, Phlyctis argena på asp, Cetraria glauca,

Biatora turgidula och Lecanora tartarea på tall, Biatorina

tricolor och Biatora quernea på gran, Bryopogon jubatum, Usneu

barbata florida, Nephromium papyraceum, Peltigera scabrosa,

Cladonia squamosa och Cornucopioides, Sticta scrobiculata, Bi-

limbia milliaria på mossa, Buellia myriocarpa, Pertusaria leio-

placa, Biatorina globulosa, Xylographa parallela, Ephebe pu-

bescens.

På den branta bergvägg, som utgör Morlandadalens gräns

DD)

1 öster, bildas lafvegetationens hufvudmassa af följande arter:

12 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

Lecanora tartarea, atra, sordida subcarnea och pallescens, Per-

tusaria corallina, Pannaria lanuginosa, Hematomma ventosum

& coccinewm, Lecanactis Dilleniana, på ställen der vatten ned-

sipprar en steril Pyrenopsis, sannolikt hematopis, vanligen åt-

följd af Ephebe pubescens, hvartill komma de sällsyntare Sege-

stria lectissima och Biatora lucida.

Kring Sörbo gästgifvaregård träffades Ramalina calicaris

p fastigiata, Gyrophora deusta, Sticta scrobiculata, Peltigera

horizontalis, Dermatocarpon miniatum, Biatora coarctata, quer-

nea (på sten, rubiginans Nyl.?), Lecanora subfusca var. coilocarpa,

Segestria lectissima, Rhizocarpon calcareum; på löfträden mellan

Sörbo och Glimsås Physcia ciliaris och stellaris, Lecanora atra,

Bacidia rosella och arceutina, Graphis scripta. Opegrapha vul-

gata, herpetica och P subocellata, alla på ask, Tomasellia Leigh-

tonii (på hassel), på jord Peltidea aphthosa och Toninia syn-

comista och på sten Lecanactis Dilleniana, Segestria lectissima,

Catocarpon applanatum.

Vid Skåpesund i Stahla socken på klipporna på ömse

sidor om vägen ned till hamnen består lafvegetationen för-

nämligast af följande arter: Umbilicaria pustulata, Gyrophora

spodoclroa, erosa och deusta, Lecanora sordida 8 subcarnea,

tartarea, orosthea, polytropa, badia, atriseda, chloropheoides,

Pannaria lanuginosa, Cladonia verticillata cervicornis, Lecidea

neglecta, pantherina " lapicida, fuscoatra, furvella och tenebrosa,

Biatora rivulosa, Psora cinereorufa och fuliginosa, Pertusaria

corallina, Parmelia saxatilis var. omphalodes, Mougeotii, in-

curva, conspersa, Massalongia carnosa, Cetraria glauca, Hema-

tomma coccineum, Biatorina intrusa och Bahusiensis, Arthro-

rhaplus flavovirescens, Aspicilia lacustris, Stereocaula, Urceolaria

scruposa bryophila, Toninia squalida, Rhizocarpon geographicum,

distinetum ” Oederi och viridiatrum, Spherophoron fragile och

coralloides, Dermatocarpon miniatum, Pyrenopsis hematopis,

Ephebe pubescens.

2. Tjörn.

Belägen söder om Oroust, från hvilken den skiljes genom

Stegfjorden, omgifven i öster af Hakefjorden, i söder och

vester af Marstrands- och Hjerteröfjorden, innehåller denna ö

en areal af 1!/; qvadratmil. Synes vara en i jemförelsevis

yngre tid ur hafvet uppstigen ögrupp af mindre skär och

holmar, som sedan småningom förenats. De hafsarmar, som

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4. 13

fordom skilde dessa holmar, förvandlades efter hand genom

afstängning från hafvet till sötvattenssjöar och bilda nu

stora, fruktbara dalar, der åtskilliga insjöväxter bibehållit sig

och vittna, att dalen fordom varit sjö. Bergsarten är den samma

som på Oroust. Beträffande naturbeskaffenheten kan man in-

stämma i HOLMBERGS yttrande: »ett fult och naket land» äfven-

som i KaALMS (1742), som lyder sålunda: »mest allestädes på

norra kanten skoglöst, så att näppeligen annat syntes än

skallota backar och kala, höga berg; mellan dessa lågo härliga

åkrar och sköna ängar; på de våta ställen växte litet alskog!»

Vid undersökningen af Tjörn följdes samma plan som

förut på Oroust, dock ansåg jag tillräckligt för mitt ändamål,

att utvälja en eller ett par punkter på hvardera kusten, enär jag

antog lafvegetationen vara föga afvikande från den på förut

nämda ö, hvilket ock bekräftades. Efter en liten exkursion

på Mjörn vid Skåpesund under väntan på ångfartyg begaf jag

mig sjöledes till Låka, beläget på östra sidan af ön. Der

undersöktes den närmaste omgifningen, synnerligast strand-

klipporna och de närmast belägna bergen. Derifrån togs vägen

inåt landet förbi Hamiar, der en exkursion på några timmar

företogs, till Kållekärr, hvars omgifning genomströfvades i flera

riktningar och sedan genom Stenkyrka socken till Stockvik

på öns sydvestra strand. Här togs under ett par dagar känne-

dom om lafvegetationen på stränderna på flera punkter äfven-

som på ett norr om hamnen liggande, temligen högt berg.

Enär vegetationens torftighet äfvensom hvarjehanda svårigheter

1 ekonomiskt afseende ingalunda lockade till längre uppehåll,

återvände jag en sträcka på samma väg, som jag kommit och

fortsatte sedan färden österut genom Stenkyrka socken till

Djupvik, beläget vid sydöstra stranden af ön. Der företogos

under några dagar exkursioner längs efter stranden både norr

och söder om hamnen, hvarjemte här erbjöds tillfälle att få

någon föreställning om trädlafsvegetationen, i det att löfträd

här sparsamt förekommo.

Äfven från Tjörn må några vegetationsbilder framställas.

Vid Skåpesund på Mjörn, som är en särskild ö, men räk-

nas till Tjörn, anmärktes hufvudsakligen Stereocaulon denuda-

tum, Bacidia umbrina BP compacta, Psora fuliginosa, Lecidea

tenebrosa, Rlhuzocarpon obscuratum och Verrucaria margacea;

vid Änghagen på granit Lecanora tartarea, Pyrenopsis hema-

topis och Ephebe pubescens; vid Röd på Prunus avium Rinodina

14 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

sophodes och Bacidia umbrina och på sälg Xanthoria lychnea

var. polycarpa, Ramalina fraxinea, Parmelia olivacea " aspidota,

Lecanora pallida B cinerella.

"id Låka i Valla socken blef resultatet af undersöknin-

gen ungefärligen följande: Bryopogon jubatum " chalybeiforme,

Cornicularia aculeata, Cetraria glauca, Parmelia physodes,

olivacea var. proliza, saxatilis var. omphalodes, sorediata, con-

spersa, incurva, Mougeotit, Physcia ccesia och obscura, Xanthoria

parietina och f. aureola, lychnea var. pygmea, Placodium saxi-

cola och cartilagineum, Hematonma ventosum, Ramalina poly-

morpha & scopulorum, Evernia furfuracea, Lecanora sordida

var. subcarnea, orosthea, subfusca var. campestris, tartarea, atra,

albescens, polytropa & ” intricata, sulphurea, Massalongia car-

nosa, Caloplaca murorum, elegans och ferruginea, Gyalolechia

vitellina, Rinodina confragosa, Aspicilia cinerea, gibbosa och

lacustris, Pertusaria corallina, Stereocaulon denudatum, Gyro-

phora spodochroa, Umbilicaria pustulata, Biatora rivulosa, Bia-

torina Bahusiensis och intrusa, Lecidea fuscoatra, cyanea, fur-

vella och tenebrosa, Mycoblastus sanguinarius, Buellia sororia,

Diplotomma alboatrum 8 ambiguum, Rhizocarpon grande och

geminatum, Sphåerophorus coralloides och fragilis, Lecanactis

Dilleniana, Dermatocarpon miniatum, Phylliseum Demangeonii

och på strandklipporna Physcia aquila, Lecanora helicopis,

Verrucaria maura, Ephebe pubescens, Lichina confinis.

Hammar, beläget vid pass !Ys mil från Låka, företer en

helt annan lafvegetation, i det att de egentliga strandlafvarne

här saknas, utom Physcia aquila och, i fall man vill räkna

den hit, Gyrophora spodochroa. Här träffas Gyrophora lärsuta,

Psora fuliginosa, ÅAcarospora fuscata, Lecanora atriseda, atra

och var. grumosa, sordida var. subcarnea och f. Swartzit, sub-

fusca var. campestris, sordida med Lecidea intumescens, Pan-

naria lanuginosa, Psora cinereorufa, Urceolaria scruposa, Le-

cidea neglecta, Cornicularia aculeata, Massalongia, Gyrophora

erosa och polyphylla. Parmelia centrifuga och physodes, Bryo-

pogon jubatum " chalybeiforme, Evernia prunastri och furfuracea,

Physcia ciliaris på mossa, Peltigera malacea, Hematomma coc-

cineum, Rinodina confragosa, Pertusaria corallina, Umbilicaria

pustulata, Biatora lucida, Coniocybe furfuracea, Stereocaulon

denudatum och nanum, Lecidea furvella, Lecanactis Dilleniana,

Phylliscum Demangeonii.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFp. III. N:o 4. 15

Omgifningen vid Kållekärr, beläget omkring en mil längre

inåt ön, företer ungefärligen samma arter som vid Hammar

med undantag af sådana, hvilkas förekomst betingas af olika

lokaler t. ex. Sphyridium byssoides, Thrombium epigeum, Lep-

togium scotinum. Af strandlafvarne träffas äfven här Physcia

aquila och Placodium cartilagineum. Bergen, ehuru kala, äro

dock delvis mossbeklädda, hvadan Peltigera scabrosa, Cladonia

decorticata var. macrophylla, cornucopioides, bellidiftora och

Bilimbia milliaria här sparsamt förekomma. För öfrigt må

nämnas Lecidea macrocarpa a platycarpa, pantherina "lapicida

och Segestria lectissima. De lodräta bergsbranterna, hvilka

här liksom på Oroust vanligen vetta mot vester, hysa unge-

färligen samma arter, som förut angifvits för Morlanda.

I närheten af Lilldal förekomma mindre grupper eller en-

staka träd af asp med hufvudsakligen följande arter: Ramalina

fraxinea, Plhyscia stellaris & var. hispida, cilvaris, pulverulenta,

Xanthoria parietina, Rinodina sophodes, Caloplaca aurantiaca,

pyracea och ferruginea, Lecania dimera, Lecanora subfusca,

Lecidea eleochroma var. achrista; i en stengärdesgård Biatora

lucida.

Liksom i allmänhet på ön äro bergen vid Stockvik slut-

tande mot öster, tvärbranta mot vester. Ett sådant långslut-

tande berg ligger bredvid gästgifvaregården på norra sidan om

hamnen och företer föga märkvärdigt i licheniskt afseende.

Sedt på afstånd, visar det ett enformigt grått utseende till

största delen härrörande af de grå eller mörkfärgade lafarter,

som der tagit plats. Den ojemförligt allmännaste af dessa är

Parmelia sawatilis var. omphalodes, som ibland har så mörk

färg, att den på afstånd kan misstänkas vara P. stygia, hvilken

dock alldeles saknas liksom de mörka Parmelierna öfverhufvud

med undantag af P. olivacea var. proliza, som här och der

kan uppspåras. Till bergets gråaktiga utseende bidraga vidare

Parmelia olivacea, Lecanora atra och badia, den senare i många

former liksom Lecidea fuscoatra, Aspicilia deusta, hvilken ifrån

den vanliga formen öfvergår till allt mörkare färg med ytterst

små och glänsande areol, så att den påminner om Sporastatia

Morio, f. morioides. Klent utvecklad Parmelia conspersa och

torftig Blhizocarpon geographicum förekommer äfven. Lägger

man härtill Parmelia saxatilis a retiruga, ett eller annat exem-

plar af Evernia furfuracea och Parmelia physodes, några stym-

pade former af Cladonia cornucopioides och furcata, Lecidea

16 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN På ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

neglecta och på sina ställen Spherophorus fragilis och coralloi-

des, Catocarpon polycarpum, Rhizocarpon Öederi, obscuratum

och reductum, Umbilicaria pustulata, föga utvecklad Gyrophora

polyphylla och förkrympta former af en Stereocaulon (troligen

paschale), så är bilden af lafvegetationen derstädes temligen

fullständigt tecknad.

De märkligaste trädlafvarne vid Stockvik äro Parmelia

saxatilis 8 sulcata, Physcia obscura P ulothrixz, Lecania syringea

och cyrtella, Bilimbia Negelii, Arthonia radiata, Leptorhaplis

tremulce, Collema flaceidum.

Lafvegetationen vid Pjupvik bildas längs stränderna af de

vanliga arterna. Enär dessa förut (sid. 6) äro angifna, torde

det vara öfverflödigt att här återigen uppräkna dem. Högre

upp från stranden möter man i allmänhet samma arter, som

på åtskilliga ställen i det föregående äro uppgifna, hvarför de

ock torde kunna förbigås här, helst som de alla äro anförda i den

speciella afdelningen af denna uppsats. Endast några få arter,

som antingen icke alls träffats på förut nämda lokaler eller

ock äro sällsynta, må derför här anföras t. ex. Lecidea panthe-

rina och ” lapicida, Catocarpon polycarpum, Cladonia rangi-

formis, Biatorina lenticularis och Bahustensis, Segestria lectis-

sima, Gyrophora deusta, erosa och proboscidea.

Såsom exempel på trädlafvar må nämnas: på asp: Ramalina

fraxinea, Xanthoria parietina, Evernia prunastri, Physcia stel-

laris & var. adscendens, pulverulenta, obscura, Lecanora pallida

B cinerella och y angulosa, Caloplaca cerina, Lecidea elechroma

var. achrista. Diplotomma alboatrum a vulgatum;

på rönn: Xanthoria parietina och lychnea var. polycarpa,

Physcia stellaris, Lecanora subfusca, RBinodina sophodes, Lecidea

eleochroma var. achrista, Parmelia olivacea " aspidota;

på ek: Arthonia punctiformis.

Till jemförelse må här äfven anföras den af mig ej be-

sökta Marstrandsön med Koön och några andra mindre öar,

om hvilkas lafvegetation BLOMBERG publicerat en uppsats i

Bot. Not. 1878 p. 176. Enligt denna uppsats äro nyssnämda

öar ännu enformigare och i licheniskt afseende torftigare än

de förut anförda, dock förekomma här några arter, hvilka jag

icke funnit hvarken på Oroust eller Tjörn. ehuru de sannolikt

äfven der skola träffas, om vidsträcktare undersökningar, än

iag haft tillfälle göra, företagas. Dessa äro Nephromium to-

mentosum, Parmelia tiliacea, Lecanora poliophea och cenisea.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4. 17

Aspicilia calcarea f. contorta, cupreogrisea och cinereorufescens,

Cladonia cariosa, Beomyces roseus, Staurothele clopima, Pyre-

nula coryli, Collema plicatile.

Beträffande lafvegetationens allmänna drag på dessa öar

hänvisas till den nämda uppsatsen; den särskilda förteckningen

öfver observerade arter är intagen i den här nedan följande

speciela afdelningen, hufvudsakligen efter nämda uppsats, dock

med rättelser och tillägg, som BLOMBERG på senaste tiden

skriftligen meddelat.

3. Hallands Väderö.

Belägen vid pass !/; mil utanför norra delen af Skåne,

tillhör den Torekovs fiskeläge i Kristianstads län. Den östra

stranden af ön består dels af sand dels af låga klipphällar,

som föga höja sig öfver vattenytan, den vestra af temligen

höga söndersplittrade granitklippor. På två ställen går ett

bälte af sand, mot vester mer och mindre täckt af jord, tvärs

öfver ön, hvilken således synes bildad af 3 ursprungligen fri-

stående klippholmar, hvilka sedan, allt eftersom grunden höjt

sig, blifvit förenade genom uppsvämmad sand och gyttja. Det

inre af ön utgöres af 2, genom en slätt åtskilda, skogsparker,

hvilka mot öster sträcka sig ända ned till stranden. Den

södra parken består mest af bok, med spridda ekar här och

der, synnerligast i södra utkanten; den norra parken består

jemte bok, af björk, lind och al. Bergarten är granit.

Alldenstund löfskogen i förhållande till öns ringa omfång

har en ej obetydlig utsträckning, i det den utgör mer än

hälften deraf, och består af flera särskilda, för lafvarnes bo-

sättning särdeles gynsamma arter och derjemte en del af träden

uppnått en rätt ansenlig storlek, förefinnes här en viss rike-

dom på trädlafvar. Många af dessa äro väl gemensamma för

alla förut nämda trädslag, men i allmänhet ter sig lafvegeta-

tionen på en del af dem något olika. De för hvarje trädslag

märkligaste arterna äro hufvudsakligen följande:

På bok: Pyrenula nitida, Pertusaria Wulfenii och B lute-

scens, leioplaca, Phlyctis agelea, Lobaria pulmonaria, amplis-

sima, herbacea, Sticta scrobiculata, Lecanora subfusca, sambuci,

albellula, Usnea barbata & florida, Evernia prunastri, Ramalina

farinacea och calicaris B fastigiata, Parmelia saxatilis BP sul-

cata, Gyalolechia luteoalba, Haematomma coccineum, Gyalecta

corticola, Bacidia rosella, Catillaria Laureri, Biatorina tricolor,

18 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN På ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

Diplotomma alboatrum «a vulgatum, Lecanactis abietina, Ope-

grapha varia, atra, herpetica, viridis, Calicwum trachelinum,

ÅAcrocordia tersa, Segestria cenea, Sphinctrina turbinata;

på ek: Parmelia sazxatilis 8 suleata, Physcia ciliaris, pulve-

rulenta och f. venusta, stellaris och var. adscendens, Ramalina

farinacea, fraxinea och fastigiata, Hematomma coccineum, Per-

tusaria Wulfenii B lutescens, coccodes, amara och multipuncta,

Lecanora subfusca, Lecania cyrtella, Rinodina exigua, Thelo-

trema lepadinum, Bacidia rubella & 8 porriginosa och rosella;

Biatorina tricolor, Biatora quernea, Buellia myrtiocarpa och

Scheereri, Diplotomma alboatrum a vulgatum, Opegrapha varia

& vulgata, Lecanactis abietina och amylacea, Schismatomma

abietinum, Arthonia lurida, leucopellea, impolita, radiata, Bac-

trospora dryina, Calicium hyperellum, roscidum och trachelinum,

Cyphelium tympanellum och stigonellum, Chenotheca pheocephala

B chlorella, Pyrenula leucoplaca;

på lind: utom de arter, som äro gemensamma för de festa

löfträd Lobaria amplissima och herbacea, Buellia myriocarpa,

Diplotomma alboatrum a vulgatum;

på al: Pertusaria communis och amara, Biatorina tricolor,

Lecidea elwochroma var. achrista, Buellia myriocarpa, Calicium

hyperellum;

på björk: Pertusaria communis, Lecidea elcochroma var.

achrista, Leptorhaplus epidermidis, Arthopyrenia analepta.

Utom de vanliga hafsstrandslafvarne, hvilka jag förut (sid.

6) angifvit såsom gemensamma för skärgårdens klippöar, träffas

på granit eller granitgrund följande arter: Parmelia saxatilis

och var. omphalodes, olivacea och " fuliginosa, physodes, con-

spersa, Mougeotii, Bryopogon jubatum " chalybeiforme, Cornicu-

laria aculeata, Peltigera canina och malacea, Physcia cesia,

Xanthoria lychnea var. pygmea (på lösa stenblock), Gyalolechia

vitellina, Urceolaria scruposa, Lecanora sordida med Lecidea

intumescens, sulphurea, orosthea, pallescens, polytropa, atra, sub-

fusca var. campestris, Aspicilia cinerea, gibbosa och deusta,

Hematomma coccineum a ochroleucum, Rinodina confragosa,

Caloplaca ferruginea, Pertusaria corallina, Umbilicaria pustu-

lata, Gyrophora polyphylla, Cladonia uncialis, furcata, rangi-

ferina, alcicornis a damwecornis, cornucopioides, digitata ” maci-

lenta, rangiformis, Bacidia umbrina, Biatora rivulosa, Biatorina

lenticularis, Sarcogyne simplex, Lecidea macrocarpa " convexa,

fuscoatra, furvella, cyanea a tessellata, fuscocinerea, tenebrosa,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4. 19

Buellia leptocline, sororia, Catocarpon polycarpum, Rhizocarpon

geographicum, distinetum, obscuratum och reductum.

4. Hven.

Belägen, som bekant är, i Öresund utanför Landskrona,

har denna lilla ö en helt olika naturbeskaffenhet med de före-

gående. Intet fast berg finnes derstädes, ej ens några flytt-

block. Stränderna, åtminstone på östra och vestra sidan, äro

höga, men bestå af blott lera och sand, följaktligen saknas

både en egentlig bergvegetation och den för klippstränder

vanliga. Då dertill kommer, att den största delen af ön är

odlad, återstår blott den egentliga trädvegetationen, och äfven

den är ej af synnerligt stort intresse, ehuru löfträd af hvarje-

handa slag finnas. Längs efter vägarne förekomma planterade

i stor mängd pil och ask, hvartill kommer en och annan alm,

rönn eller lind samt popplar. Norrut från Uranienborg ligger

ej långt från stranden en liten skogsdunge, bestående af björk

och al, dock utan någon särdeles utmärkt vegetation.

Den del af ön, som undersöktes, är närmaste trakten kring

Uranienborg, den nyss nämda skogsdungen och omgifningen

af St. Ibbs kyrka. HLafvegetationens enformighet var nästan

tröttande, dock granskades temligen noggrant 80 pilar och 30

askar. Resultatet blef följande:

På pu: Physcia pulverulenta, ciliaris, obscura a orbicularis

och B ulothrix, stellaris var. adscendens, Xanthoria parietina,

Lecanora subfusca, sambuci, Hageni, Caloplaca cerina, Rinodina

exigua, Bacidia rubella och Friesiana, Bilimbia Negelii, Lecidea

elecroma var. achrista, Buellia Schereri, Diplotomma alboatrum

a vulgatum, Opegrapha varia;

på ask: Ramalina frazinea (dålig) och fastigiata, Physcia

stellaris, ciliaris, pulverulenta, obscura a orbicularis, Xanthoria

parietina, Lecanora subfusca, Bacidia arceutina, Bilimbia Nce-

gelii, Lecidea eleochroma var. achrista; ;

på björk: Parmelia olivacea ” aspidota, Lecanora subfusca,

Bacidia umbrina och abbrevians, Lecidea eleockroma var. achri-

sta, Arthonia radiata;

på al: Evernia furfuracea, Parmelia saxatilis b sulcata,

Lecanora subfusca, Buellia myriocarpa, Arthonia lurida och

radiata, Arthopyrenia grisea;

på rönn: Lecanora atra, Bacidia umbrina a psotina.

20 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN På ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

En och annan alm eller lind samt en rad popplar lemna

intet nytt bidrag till lafvegetationen.

Kring platsen, der TycHo BrAHES observatorium eller som

folket kallar det »stjernkikeriet> fordom stått, är upplagd en

mur af lösa stenar, på hvilka följande arter bosatt sig: Par-

melia saxatilis, sonspersa och olivacea, Xanthoria parietina,

Acarospora fuscata, Gyalolechia vitellina, Placodium saxicola,

Lecanora sordida, atra, polytropa & " intricata, pallescens, Aspi-

cilia einerea, Bacidia umbrina fp compacta, Lecidea fuscoatra,

elceochroma var. pulverulenta och pungens, Buellia verruculosa,

Catocarpon polycarpum, Rhizocarpon distinctum. Märkligast af

dessa är Buellia verruculosa, hvilken förut utom på OÖroust ej

träffats 1 Sverige. Då stenarne, på hvilka den växer, sannolikt

ditförts från trakten af Landskrona, kan det antagas, att 65.

verruculosa äfven finnes på Sveriges fastland, ehuru den ännu

ej blifvit upptäckt derstädes.

På St. Ibbs kyrkogårdsmur träffades: Lecanora albescens,

Caloplaca murorum, Bacidia umbrina PB compacta, Buellia verru-

culosa, Verrucaria muralis.

För en jemförelse med lafvegetationen på öarne vid Sveriges

östkust torde det ej vara olämpligt att här meddela en för-

teckning öfver lafarter, under sommaren 1874 af mig anmärkta

på Gränså med närliggande holmar, belägen i Bråviken utan-

för Östergötland vid ungefärligen samma breddgrad som Oroust,

men något nordligare. Tier sila en ehuru afällstöndig enär

jag vistades der blott en vecka, torde dock vara egnad att

gifva en föreställning om lafvegetationen derstädes. Allden-

stund Gränsö med närliggande holmar är temligen skogfattig,

är det hufvudsakligen sten- och jordlafvarne, som kunna bilda

en något så när lämplig jemförelsepunkt, dock bifogas äfven

tradlafv arne för att fullständiga bilden af lgtnesedeknen:

Bergarten på Gränsö är liksom på Oroust granit.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12, AFD. III. N:o 4. 21

| Stenlafvar.

forme.

Ramalina polymorpha.

men).

Cetraria glauca.

Nephromium papyraceum.

Sticta serobiculata.

Parmelia saxatilis.

8 omphalodes.

— phsysodes.

olivacea.

sorediata.

stygia.

conspersa.

centrifuga.

incurva.

Mougeotii.

Physecia aquila.

| — cesia;

— " leptalea.

Xanthoria lychnea.

Caloplaca murorum.

Gyalolechia vitellina.

Panmaria lanuginosa.

Placodium saxicola.

— cartilagineum.

Acarospora fuscata var.

nopica.

Hamatomma ventosum.

— coccineum.

Lecanora tartarea.

— "atra.

polytropa.

badia.

atriseda.

cenisea.

— scopulorum (Kopparhol-

subfusca var. campestris.

Jord- och mosslafvar.

Bryopogon jub. " chalybei- | Cornicularia aculeata.

Peltidea aphthosa.

Peltigera malacea.

— canina.

| — Cciliaris var. scopulorum /

Massalongia carnosa.

Lecanora Hageni (Koppar-

holmen).

| Trädlafvar.

| Usnea barbata.

| a forida.

| 3 plicata.

[2 hirta.

| Bryopogon jubatum.

Ramalina calicaris.

a fraxinea.

8 fastigiata.

y canaliculata.

— farinacea.

Evernia prunastri.

— furfuracea.

Cetraria juniperina.

2 pinastri.

— sepincola.

8 chlorophylla.

Parmelia Acetabulum.

— olivacea.

+ aspidota.

— ambigua.

Physcia ciliaris.

— pulverulenta.

— stellaris.

8 hispida.

Ph. obscura.

| Xanthoria parietina.

Hamatomma elatinum.

Lecanora subfusca.

— pallida 8 cinerella.

— varia ” symmicta.

Pertusaria communis.

— amara.

Rinodina sophodes.

Caloplaca cerina.

— pyracea.

Gyalecta corticola (Jons-

berg).

| Phlyctis argena (Jonsberg). |

22 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

Stenlafvar. Jord- och mosslafvar. | Trädlafvar.

| Lecanora sordida.

— sulphurea.

— orosthea.

: Caloplaca cerina var. chlo-

rina. |

— ferruginea.

Apicilia cinerea.

— gibbosa. |

— griseola.

— lacustris.

Urceolaria seruposa.”

Gyrophora polophylla. Cladonia turgida. Cladonia botrytes.

— deusta. — pyxsidata 8 chlorophea. | Psora ostreata.

— erosa. — alcicornis var. dame-/| Bilimbia rufidula.

; cornis. SL DE SS

— hirsuta. Biatorina erysiboides.

. — gracilis. s

— polyrhiza. ST | — tricolor.

Ar NG — verticillata 8 cervicor- |

Umbilicaria pustulata. SR FIALar Acer VI cor UREA globulosa.

Toninia caudata. . Biatora Cadubrize.

— fimbriata.

Psora cinereornufa. a — fexuosa.

— cornucopioides.

Biatora rivulosa. se — turgidula.

| — Flörkeana. SEN

Biatorina intrusa (Tallhol- : | Arthrospora acclinis.

En) — deformis. |

i disifata Lecidea elzxeochroma var.

Lecidea panzeola. = ve achrista.

5 de — rangiformis. / ar

— pantherina ”" lapicida. : : Mycoblastus sanguinarius.

— uncialis. S :

— macrocarpa " convexa. ; | Buellia myriocarpa.

— rangiferina. s TT

— fuscoatra. Fanguterima Diplotomma betulinim.

— furvella. Opegrapha varia.

— cyanea « tessellata. | Arthothelium scandinavi-

. I cum.

— silacea. |

. Arthonia radiata.

— intumescens.

— punctiformis.

— nezglecta. P

Catolechia Dibenii.

Buellia leptocline.

Catocarpon badioatrum.

Rhizocarpon distinetum.

— geographicum.

Cyphelium tigillare.

Calicium hyperellum.

— trachelinum.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 4.

Stenlafvar.

Dermatocarpon miniatum.

Staurothele clopima.

Verrucaria maura.

Phylliseum Demangeonii.

Ephebe pubescens.

Jord- och mosslafvar.

| berg).

Microglena reducta.

IConiocybe furfuracea (Jons-

Polychidium muscicolum. |

Trädlafvar.

Calieium curtum.

| Chaenotheca tricialis (Jons-

berg).

Coniocybe pallida (Jons-

berg).

| Sphinetrina microcephala.

Pyrenula leucoplaca.

| Acrocordia gemmata.

Arthopyrenia grisea.

Leptorhaphis epidermidis.

Häraf synes, att lafvegetationen på östkusten är mycket

torftigare än på vestkusten.

Hvad stenlafvarne beträffar, kan

knappt någon sägas vara egendomlig för östkusten, då dere-

mot många derstädes saknas, som på vestkusten förekomma.

De vanliga hafsstrandslafvarne såsom Verrucaria maura, Pla-

codium cartilagineum, Physcia aquila, Bamalina scopulorum äro

i östra skärgården, med undantag kanske af den sistnämda

arten, vida torftigare utvecklade än i den vestra.

24 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

HETEROLICHENES.

A. Heterocarpi.

Fam. I. Usneei.

1: ”Usnea (DILL) PERS:

1. U. barbata (L.) FR. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 15:

a florida (L.) FR.

pp plicata (L.) FR.

Här och der på barr- och löfträd, men ingenstädes ymnig.

a florida ÖOroust: Slussen på Brunnefjellet (endast spår)

och Skansberget på tall, Henån, Morlanda på Dufkärrsberget.

— Hallands Väderö på bok, vacker och fruktbärande.

8 plicata Oroust vid Henån.

Enligt meddelande från BLOMBERG förekommer U. barbata

på Marstrandsön rar på sten (hvilken form nämnes dock ej).

De anförda formerna anses af NYLANDER såsom sjelfständiga

arter (Lamy Lich. du Mont Dore p. 25) på grund af sporernas

olika storlek. Tillräckligt materiel för bedömande af denna

åsigt saknas för närvarande.

2. Bryopogon (LINK.) MASS.

1. Br. bicolor (ExrRH.) -— TH. Fr. Lich. Scand. p. 23.

På mossbeväxta klippor, endast steril.

Oroust: Slussen på Brunnefjellet och Skansberget mycket

sparsamt, Henån på en klippvägg på en i hafsviken utskjutande

udde, vesterut från hamnen.

25 Brajuoetum (1) — TEER Dich: besvd paa

a prolizum (ACH.)

= chalybeiforme (1L.)

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 4, 25

p implexum (HOFFM.)

Formen a förekommer på barr- och löfträd samt på gamla

träväggar. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda. — Tjörn: Låka.

— Hallands Väderö.

"= chalybeiforme på sten. Oroust: Slussen på Skans-

berget, Morlanda vid Strömdala. -— Tjörn: Låka, Hammar.

— Hallands Väderö: på klippor vesterut från skogvaktare-

bostället.

Pp implezum Oroust: Morlanda vid Dufkärrsberget på gran.

»Br. jubatus» (hvilken form uppgifves ej) anföres från Mar-

strandsön flerstädes på sten. Formerna a & ” färgas ej af

kali, 8 blifver deraf gul; alla 3 anses af NYLANDER såsom skilda

arter (Lamy p. 28, STIZENBERGER Lich. Helv. p. 50).

3. 'Cornicularia (AcCH.) KÖRB.

1. C. aculeata (SCHREB.) ACH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 101

sub Cetraria.

På steril mark och på klippor bland mossa. Oroust:

Slussen på Rundsberget och Skensberget, Henån, Morlanda vid

Strömdala och Sörbo, Nösund. — Tjörn: Låka, Hammar, Kålle-

kärr, Djupvik. — Marstrandsön: flerstädes. — Hallands Väderö:

på sandig mark i södra skogsparken och på klippor vesterut

från skogvaktarebostället.

Fam. 2. Ramalinei.

4. Ramalina ACHE.

1. BR. calicaris (L.) FR. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 34.

a fracinea (L.)

p fastigiata (PERS.)

y canaliculata (ACH.)

Hufvudformen på löfträd af hvarjehanda slag. Oroust:

Morlanda på al, Henån på ask. — Tjörn: Hammar, Kållekärr

vid Lilldal på asp, Djupvik på asp (Mjörn vid Röd på sälg).

— Hallands Väderö på ek. — Hven: Uranienborg på ask.

p på löfträd, någon gång på barrträd. Oroust: Slussen

vid norra ändan af Brunnefjellet på gran, Henån på ask, Mor-

landa i trakten af kyrkan på al, Sörbo på ek, Glimsås på asp.

26 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

— Tjörn: Låka, Hövik. — Marstrandsön: mer el. mindre säll-

synt. — Hallands Väderö på bok och ek. — Hven; Uranienborg

på ask.

y Hallands Väderö.

2. jarinacea (1) — TE. ER. Tich. Scand. p. Jo.

På träd och sten. Oroust: Slussen på Skansberget på

oran, Henån på al, sälg ete. — Tjörn: Djupvik på sten. —

Hallands Väderö på bok och ek.

3. FR. polymorpha AcH. — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 35.

På klippväggar och flyttblock, synnerligast vid stränderna,

men äfven inuti landet. Oroust: Slussen, Morlanda vid Ström-

dala, Mollösund. — Tjörn: Låka, Kållekärr, Djupvik. — Hal-

lands Väderö: vanligen tillsammans med följande art.

4. RB. scopulorum (RETtz.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 39.

På klippor vid stränderna allmän, mer och mindre ut-

vecklad. Oroust: Slussen på Rundsberget, Henån på strand-

klippor utanför åns utlopp. — Tjörn: Låka, Stockvik, Djupvik.

— Marstrandsön: ymnig. — Hallands Väderö på vestra stranden.

Såsom bekant är, skiljer NYLANDER denna art i 2 sjelf-

ständiga arter, R. scopulorum och cuspidata, allt efter som den

färgas af kali eller icke. Ehuru detta förhållande onekligen

antyder något olikartadt, torde det. ej ensamt kunna anses

såsom tillräcklig karakter för artskilnad. — Då det icke desto

mindre är anmärkningsvärdt, må här anföras, att explr från

alla här ofvan uppräknade lokaler färgas af kali först gult,

sedan brunt.

5. Evernia ACH.

1. E. prunastri (L.) — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 30.

På träd och buskar af åtskilliga slag, stundom på sten.

Oroust: Slussen, Brunnefjellet på gran, Henån på al och sälg,

Morlanda. — "Tjörn: Hammar på sten, Djupvik på asp. —

Marstrandsön: på träd sällsynt. — Hallands Väderö på bok.

2. E. furfuracea (L.) FR. — Parmelia Tu. Fr. Lich. Scand.

Pp.o. 116.

På barr- och löfträd, stundom på sten. OÖroust: Slussen

på nordliga delen af Brunnefjellet på tall och gran, Skansberget

på sten, Henån, Morlanda vid Strömdala, Varekil på tall. —

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4. 27

Tjörn: Låka, Hammar, Stockvik, Djupvik. — Marstrandsön

(ALMQVIST enl. BLoMBERG). — Hven: 1 en skogsdunge vid stran-

den norrut från Uranienborg på al.

Föres väl rättast på grund af sina rhiziner till Parmelia,

såsom Tu. FRIES gjort, men är till sin habitus så lik en

Evernia, att man ogerna vill skilja den från detta slägte, dit

man är van att föra den enligt gammalt bruk.

6. Cetraria ACHE.

SC juni perinan (1). — IH: ER. Lich. Scand. p. 104.

pp pinastri ScoP.

Hufvudformen ej anmärkt inom området. £ funnen endast

på Oroust: Slussen på Brunnefjellet, men föga utvecklad. —

Både &« och £ anses af NYLANDER såsom sjelfständiga arter.

2; CC. glauca (L.) AcH. — TH: Fr. Lich. Scand: p. 105:

På sten och träd. OÖOroust: Slussen på Rundsberget på

sten och Brunnefjellet på gran, Skansberget på sten och gran,

Henån på sten, Morlanda vid Strömdala på Dufkärrsberget på

tall, Skåpesund på sten. — Tjörn: Låka, Kållekärr, Stockvik,

Djupvik på sten. — Marstrandsön: på sten ymnig. — Hallands

Väderö: på sten, mycket sällsynt.

2. C. sepincola (EHrRH.) AcHE. — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 107.

pp chlorophylla (HUMB.) SCHAER.

Hufvudformen ej anmärkt inom området. 8 är funnen på

Oroust: Henån på al och gran, Varekil på tall. — Föres af

NYLANDER såsom egen art till slägtet Platysma under namn af

Pl. ulophyllum (AcH.) NyLr.; ofvan anförda benämning (chloro-

phylla) är dock äldre (1793).

Fam. 3. Peltigerei.

7. Nephroma (AcH.) NYL.

I: ON. areticum (L.). — TH. Fr. Lieh.. Aret. ps 41.

På klippväggar, sällsynt. ÖOroust: Slussen på en brant

vägg af Brunnefjellet till höger om vägen, som från Gersängen

leder till den mellan detta berg och Rundsberget inskjutande

hafsviken, Skansberget på norra branten nära bergets topp.

28 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

3. Nephromium NYL.

1. MN. papyraceum (Horrm.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 42.

På mossiga klippväggar. Oroust: Henån, Morlanda vid

Strömdala och på Dufkärrsberget. — Marstrandsön: flerstädes.

B sorediatum (SCHER.)

På bergväggar. Oroust: Henån.

2. N. tomentosum (HOFFM.). — KÖRB. Syst. p. 56.

På träd. Marstrandsön: ferstädes.

Redan för lång tid tillbaka (1858) skildes detta slägte af

NYLANDER från Nephroma på grund af blågröna gonidier (granula

gonima NYL.). Detta vann på den tiden intet bifall, men

torde nu vara allmänt antaget, sedan äfven TH. FRIES, som

grundat sitt senaste system på gonidierna, funnit sig föranlåten

att följa NYLANDER. Det gamla Nephromaslägtet delas sålunda

i 2 neml. Nephroma (arter: arcticum och expallidum) med

gulgröna gonidier (>Palmellatypen»> rec.) och Nephromium (arter:

papyraceum och tomentosum) med blågröna (»>Nostoctypen» rec.).

Enligt TH. FRIES system föres det förra slägtet till familjen

Peltideacei under klassen Archilichenes, det senare till Phycoli-

chenes och fam. Peltigeracei. Så artificielt detta än är, har

det likväl i mitt tycke något tilldragande och nämda system

skulle säkerligen vinna många anhängare, såvida en dylik in-

delning kunde genomföras äfven beträffande de lägre lafslägtena.

FORSSELLS betänkligheter (GLEOLICH. p. 36), huruvida gonidierna

kunna läggas till grund för slägtskilnad, utan att man står på

Sechwendenersk grund eller helt och hållet antager TH. FRIES

system — hvilketdera FORSSELL menar framlyser ej fullt klart

— synas mig vara af mindre vigt.

9. Peltidea (ACH.) NYL.

1. P. aphthosa (L.). — TH. FR. Lich. Arct. p. 43.

På marken och på mossiga stenar, temligen sällsynt och

föga utvecklad. Oroust: Henån, Morlanda vid Strömdala samt

mellan Sörbo och Glimsås.

Föres på grund af gulgröna gonidier tillsammans med P.

venosa till särskildt slägte och till Archilichenes TH. FR.

Peltigera slägtet deremot på grund af blågröna gonidier till

Phycolichenes.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12, AFD. III. N:o 4. 29

10. Peltigera (WiLp.) NyL.

UESmalacea AcH. — TH. Fr. Dich. Aret. p. 44.

På mossiga bergväggar och på marken bland mossa. Oroust:

Slussen på Rundsberget, Henån, Morlanda vid Strömdala. —

P 2 I

Tjörn: Hammar. — Hallands Väderö: mycket sparsamt.

J i) |

2.5 Pieanina (L) — Ta. Frich. LD; Arct. p. 44.

På marken och på mossbeväxta stenar här och der. Oroust:

Slussen på Rundsberget och Skansberget, Henån, Morlanda vid

Strömdala. — Tjörn: Hammar. — Marstrandsön: allmän. —

Hallands Väderö: temligen sällsynt.

Anm. PP. rufescens HoFFm. är anmärkt på Oroust vid Henån

på mossiga bergväggar.

Srekseseabrosa LE. ER. lich. Aret. p. 49.

På bergväggar. Oroust: Slussen på Rundsberget och Skans-

berget, Henån, Morlanda vid Dufkärrsberget. — Tjörn: Kålle-

kärr, Tilldal.

4; P. polydactyla Horrm. Tu. Fr. Lich. Arct. p. 46.

Pp collina (ACH.)

Hufvudformen på mossiga klippväggar och stenar. Oroust:

Slussen på Brunnefjellet och Skansberget, Henån, Morlanda

vid Strömdala. 8 på likartade lokaler som a. Oroust: Henån,

Morlanda vid Strömdala. — Marstrandsön: Backudden.

9. (Pi horizontalis (1). — TH. FR. Lieh. Arct: p. 47.

På bergväggar öfver mossa. Oroust: Henån, Morlanda

vid Sörbo.

Fam. 4. Parmeliei.

11. Lobaria SCHREB.

a pulmoneriar(Lö): — TH. FR. Lich., Aret. p. 49:

På löfträd, steril. Hallands Väderö på bok.

2. LDL. amplissima (ScorP.). — Tu. Fr. Lich. Arct. p. 51.

På löfträd. Hallands Väderö: på bok i södra skogsparken

och på lind i den norra, mycket sparsamt. — År sparsamt

försedd med cephalodier, öfverensstämmande med FORSSELLS

beskrifning (Ceph. p. 3).

30 HELLCOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

3. LL. herbacea (Hups.). — Körs. Syst. p. 68.

På löfträd. Hallands Väderö: på bok i södra och på lind

i norra skogsparken.

12. Sticta Schreb. .

1. St. serobiculata (Scor.) — TH. Fr. Lich. Arct. p. 50.

På sten och träd, steril. Oroust: Henån, Morlanda vid

Dufkärrsberget och Sörbo. — Marstrandsön (ALMQVIST enl.

BromB.). — Hallands Väderö: i södra skogsparken på bok.

Liksom Nephroma och Peltigera har det gamla Sticta-

slägtet på grund af gonidierna blifvit deladt i 2: Lobaria

(arter: pulmonaria, amplissima, herbacea) med gulgröna och

Sticeta (arter: scecrobiculata, silvatica) med blågröna gonidier.

Följdriktigt föres Lobaria till Archilichenes TH. FR. och Sticta

till Phycolichenes.

135 Parmelia (ACH.) DE NOr:

1: IP: tilvacea (Horrm.) ER: TH ER: Lich Scand psrbiö:

På sten. Marstrandsön: omkring Arvidsvik, steril.

2. EP. saxatilis, (LL) ER. —-TH; FR; Lich. Scand pr tids

a retiruga (DC.) Tu. Fr.

BP; suleata (TAYL.) NYL.

7 omphalodes (L.) Fr.

Hufvudformen på sten, mer och mindre allmän. Oroust:

Slussen, Henån, Morlanda, Mollösund. Tjörn: Låka, Kållekärr,

Djupvik. — Marstrandsön: allmän. — Hallands Väderö. —

Hven: Uranienborg på stenmuren kring platsen, der Tycho

Brahes observatorium (»Stjernkikeriet>, som det af folket på

ön kallas) fordom låg.

8 på löfträd, temligen allmän. Öroust: Slussen, Henån,

Morlanda. — Tjörn: Låka, Stockvik, Djupvik. — Hallands

Väderö: på bok och ek o. s. v. . Hven: på al etc.

7 på stenar och klippor. ÖOroust: Slussen på Runds- och

Skansberget (på senare stället med frukt), Henån, Morlanda

vid Strömdala, Mollösund, Skåpesund. — Tjörn: Låka, Kålle-

kärr, Stockvik. — Marstrandsön: ymnig. — Hallands Väderö:

på klippor vesterut från skogvaktarebostället.

Alla 3 varieteterna, hvilka såsom sådana ansetts, allt sedan

Fr. Lich. Europ. 1831 utkom, uppställas af NYLANDER i senare

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 4. 31

tider såsom sjelfständiga arter (Lamy p. 393 & 34). Denna

åsigt synes mig icke sakna skäl, ehuru den, hvad mig be-

träffar, tarfvar ytterligare pröfning genom undersökningar och

jemförelser i naturen. Utom olika habitus och förekomst på

olika lokal, skilja sig de båda första genom thallus isidioideus

(P. saxat.) och thallus sorediosus (P. sulcata). Den 3:dje (P.

omphalodes) ansågs redan af äldre författare såsom en egen

art, hvilken af EL. Fries i Lich. Eur. indrogs på grund deraf,

att »certissima adsunt criteria prioris esse veram varietatem>.

Oaktadt bålens mörka färg, ansåg han den dock höra till den

glaucescenta serien, enär den normala färgen framträder hos

margo excipuli. Visserligen är margo excipuli något ljusare,

men det oaktadt tror jag, att den rättast föres till den serie,

som af FRIES kallades olivaceo-spadicea. Oafsedt färgen, hvarpå

de gamle lade mindre vigt, utmärker den sig genom sin släta,

glänsande bål. AcHaARiuS (Prodr. p. 114) säger: »Species di-

stinctissima, si post Linngum non plane neglecta, tamen a paucis

fortassis nota vel cum aliis et precipue cum L. saxatili injuste

confusa.> Eget nog för han hit en form utan namn, som att

döma efter beskrifningen är densamma, som han senare (Meth.

p- 204) kallade panniformis. Förmodligen har denna form,

som för sin vexlande färg förts än till omphalodes (ACH.) än

till saxatilis (NYL.), varit orsaken till att P. saxatilis och om-

phalodes sammanförts till en art.

SeRYphkysodes (1) ACE. = "Tr. FR Dich" Scand:up. 117.

På träd, sten och mossa, temligen allmän, men endast

steril. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda, Nösund. — Tjörn:

Låka, Hammar, Djupvik. — Marstrandsön: på sten ferstädes.

— Hallands Väderö på granit.

LER Nolkuacea. (da), ACHE <> TH, BRilDieh. I Seandip. 121:

c corticola SCHER.

" aspidota ACHE.

p proliza ACH.

" fuliginosa FR.

Hufvudformen på träd (och sten) temligen allmän. OÖroust:

Slussen, Henån, Morlanda, Mollösund. — Tjörn: Låka, Kålle-

kärr, Djupvik. — Marstrandsön: ferstädes. — Hallands Väderö:

på granit. — Hven: Uranienborg på granit i stenmuren kring

»Stjernkikeriet> samt på björk i en skogspark vid stranden

norrut från Uranienborg.

32 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

aspidota på löfträd af hvarjehanda slag. Tjörn:

Mjörn vid Röd på sälg, Låka på ask, Kållekärr på al,

Djupvik på rönn. — Hallands Väderö. — Hven: på björk

i en skogspark norrut från Uranienborg.

B på sten. Oroust: Slussen, Morlanda. — Tjörn: Låka,

Stockvik.

" fuliginosa. Hallands Väderö på granit.

Alla formerna äro enligt NYLANDER sjelfständiga species

(Lamy p. 34 & 35, STtIzENB. Lich. Helv. p. 57 & 58).

5. P. sorediata (ACH.) Tu. Fr. Lich. Scand; p: 123.

På sten. Oroust: Slussen, Morlanda vid Strömdala och

Sörbo. — Tjörn: Låka, Djupvik. — Marstrandsön: Arvidsvik.

Föres af NYLANDER såsom underart till P. prolixa, hvilken

den ock närmast liknar (Lamy p. 35, STIZENB. Lich. Helv.

P0):

6. P. conspersa (EHrRH.) AcH. — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 127.

På klippor och stenar. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda

vid Strömdala, Mollösund, Skåpesund. — Tjörn: Låka, Stock-

vik, Djupvik. — Marstrandsön: ferstädes. — Hallands Väderö.

— Hven: Uranienborg på stenar i ringmuren kring det forna

»Stjernkikeriet»>.

T. P. centrifuga (L.) AcH. — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 129.

På granit, sparsamt. Oroust: Slussen på Rundsberget,

Morlanda vid Strömdala. — Tjörn: Hammar.

8. OP. incurva (PERS) ET. — "TH. FR. Jachiscand map O:

På granit här och der, men endast steril. Oroust: Slussen

på Rundsberget, Morlanda vid Strömdala och Sörbo, Skåpe-

sund. — Tjörn: Låka, Hammar, Kållekärr, Stockvik, Djupvik.

Marstrandsön: sällsynt.

9. P. ambigua (WurF.) — P. diffusa (WEB.) TH. Fr. Lich.

Scand..p; 131.

På sten och lignum, sällsynt. Oroust: Morlanda vid Ström-

dala, Varekil. n

Enligt Arnonp (Lich. Fragm. XXI in Flora 1879) afser

WEBERS P. diffusa efter beskrifningen (Spic. p. 250) P. aleurites

ACH.; de exemplar han utdelade tillhöra deremot någon när-

beslägtad art, sannolikt denna. Derifrån härleder sig antag-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o4. 33

ligen den hos författarne rådande oreda i uppfattningen af hit

hörande arter. ARNOLDS framställning (1. c.) är emellertid god

och torde, i enlighet med denna, benämningen P. ambigua

(WouLF), ehuru yngre, böra tillsvidare föredragas framför den

äldre, men obestämda P. diffusa WEB., åtminstone till dess

man återfunnit ett originalexemplar af denna senare.

10. P. Mougeotii (ScHAER.). -- TH. Fr. Lich. Scand. p. 130.

På granit här och der, men endast steril. Oroust: Slussen

på Skansberget och på stengärdesgårdar vid Gersängen, Mor-

landa vid Strömdala, Mollösund, Skåpesund. — Tjörn: Låka,

Stockvik. — Marstrandsön: sparsam och klent utvecklad. —

Hallands Väderö: på klippor vid skogvaktarebostället.

14. Physcia (FR) Tu. FR.

I ciliaris) (14) Des — TH. FR; Lich: yScandip: la2

På hvarjehanda löfträd, stundom på sten. Oroust: Henån,

Morlanda i trakten af kyrkan på al, Glimsås på sten, Mollö-

sund. — Tjörn: Hammar på sten och mossa, Kållekärr vid

Lilldal på asp. — Marstrandsön: på sten flerstädes. — Hal-

lands Väderö på ek. — Hven: på pil och ask. F. scopulorum

E. NyL. är anmärkt på Tjörn vid Djupvik på strandklippor.

oa ger lan (Are: VON YES PH; ER. Lich; Scand, padi34.

På berg och klippor vid stränderna allmän, någon gång

längre inåt landet. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda, Mollö-

sund. — Tjörn: Låka, Kållekärr, Djupvik. — Marstrandsön:

flerstädes. — Hallands Väderö på vestra stranden.

3. Ph. pulverulenta (ScHRrREB.) Nyn. — TH. Fr. Lich. Scand.

p- 136.

På löfträd af hvarjehanda slag. ÖOroust: Slussen vid Gers-

ängen på lönn, Henån på ask, Morlanda i trakten af kyrkan

på al och vid Sörbo. — Tjörn: Låka på asp och ask, Kålle-

kärr vid Lilldal på asp, Djupvik på asp. — Marstrandsön:

flerstädes. — Hallands Väderö på ek. — Hven: Uranienborg

på pil och ask.

F. venusta ACH. är anmärkt på Hallands Väderö på ek.

4. Ph. stellaris (L.) Nyr. — TH. Fr: Lich. Scand. ps 138.

Pp adscendens (FR.) Tu. FR.

34 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

Hufvudarten på löfträd af åtskilliga slag. Oroust: Slussen

på sälg, Henån på ask, Morlanda. — Tjörn: Hammar på al;

Kållekärr vid Lilldal på asp, Djupvik på asp. — Marstrandsön:

(ALMQVIST enl. BLomBERG). — Hallands Väderö: på ek och

på enbuskar. — Hven: Uranienborg på ask.

Pp på löfträd. Oroust: Henån på ask, Morlanda på pil.

— Tjörn: Låka på pil, Kållekärr vid Lilldal på asp, Djupvik

på asp. — Hallands Väderö på ek. — Hven: Uranienborg

på pil.

d. Ph. ccesia (Horrm.) NYL. — TH. Er. Lich. Scand. p. 140.

På sten. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda vid Strömdala

och Sörbo. — Tjörn: Låka, Djupvik. — Marstrandsön: på

sten vid Rosenlund, sällsynt. — Hallands Väderö på klippor

vid vestra stranden.

6. Ph. obscura (EHrRH.) NyL. — Tua FR. Lich. Scand. p. 141.

a orbicularis (NECK.).

B ulothriz (ACH.)

Hufvudarten på löfträd, stundom på sten. Öroust: Slussen

vid Gersängen på lönn samt på sten vid stranden, Henån på

sten och träd, Morlanda 1 trakten af kyrkan på al och vid

Glimsås.. — Tjörn: Låka på sten. — Marstrandsön: på sten,

sällsynt. — Hven på pil och ask.

p på löfträd, företrädesvis asp. Oroust: Henån på ask.

— Tjörn: Stockvik och Djupvik på asp. — Hven: Uranien-

borg på pil. — £ anses af NYLANDER såsom sjelfständig art

(Lamy p. 49, STtIzZENB, Lich. Helv. p. 75).

15. Xanthoria (FR.) STIZENB.

1. X. parietina (L.) Tu. Fr. Lich. Scand. p. 145.

På träd och sten. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda vid

Strömdala och Sörbo, Mollösund etc. — Tjörn: Kållekärr och

Lilldal på asp. — Marstrandsön: allmän. — Hallands Väderö.

Hven: Uranienborg på pil och ask samt på muren kring

»Stjernkikeriets. — F. aureola AcH. förekommer här och der

på sten vid stränderna. — Oroust: Slussen, Mollösund. —

Tjörn: Låka, Stockvik, Djupvik. — Hallands Väderö.

2... XX. tycknea, (ACH.) PH. FR. Lich. Scand.sp. 46:

c« pygmea (Borr.) TH. FR.

8 polycarpa (EHRH.)

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4. 35

Hufvudformen på sten. ÖOroust: Slussen på högsta toppen

af Rundsberget. — Tjörn: Låka. — Hallands Väderö.

Pp på träd: Tjörn: (Mjörn vid Röd på sälg), Djupvik på

rönn.

ARNOLD har efter en fullständig utredning af alla till L.

candelarius L. hörande arter och former (Lich. Fragm. XXI in

flora 1879) funnit sig föranlåten att benämna denna art X.

candelaria (L.). Detta är nog i visst afseende riktigt, dock

anser jag för min del lämpligare att, då ett kollektivspecies

sönderdelas i flera arter, rent af förkasta den första benäm-

ningen, enär den icke fullt passar för någon af de nya arterna,

då den innefattar något mera än hvar och en af de senare.

JIA concolon: (DICKS.); LH. ER. Lich, Scand. p- 47.

Anmärkt endast på Oroust vid Varekil på gran, steril.

Äldre former antaga en mera mörkgul SA bvillet redan

DICKSON (enl. ARNOLD Lion; Fragm. XXI) art med orden:

»foliola in plantis adultis lutea». Detta är i synnerhet för-

hållandet, då den förekommer på gamla träväggar, i hvilket

fall profvet med kali blir nödvändigt för en säker bestämning,

Slägtnamnet Candelaria (ARNOLD 1. c.) synes mig mindre lämp-

ligt, helst om artnamnet candelaria förut upptagits.

Fam. 5. Lecanorei.

Subfam. 1. Pannariei.

16. Pamnnaria DEL.

1. P. plumbea (LiGHTF.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 72.

På beskuggade bergväggar, sällsynt. Oroust: Henån. —

Marstrandsön: Rosenlund på asp.

2: P. rubiginosa (THUNB.). — KÖRB. Syst. p. 105.

p conoplea (ACH.).

På skuggiga och fuktiga bergväggar. Oroust: Henån,

Morlanda vid Strömdala.

Wo Rnmicropkylla (Sw.)5—="Tr! FR ulieh) Artet. p.. 75:

> På sten, sällsynt. Oroust: Henån.

36 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

4. ?P. lanuginosa (AcH.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 79:

På klippväggar i skugga. Oroust: Slussen, Henån, Mor-

landa vid Strömdala. — Tjörn: Låka, Hammar. — Marstrandsön:

flerstädes. — Hallands Väderö på gammal ek.

Sedan Larm i Flechten Westphalens 1883, hvilken för-

träffliga skrift af författaren välvilligt sändes mig häftesvis,

meddelat en utförlig beskrifning öfver frukten hos denna art,

fann jag mig, alldenstund förhållandet syntes ytterst intressant,

föranlåten, att i min afhandling Norrlands lafvar p. 46 hän-

visa på nämda skrift. Uuder tiden har dock Herr Dom-

capitular LAHM funnit, att beskrifningen uppkommit genom

ett misstag, hvadan den uteslöts ur den 1885 fullständigt ut-

komna skriften, hvarjemte ett af min hänvisning föranledt be-

riktigande infördes i »Jahres-Bericht der botanischer Sektion»

i Minster för 1885? s. 37. Efter denna förklaring stå vi på

alldeles samma punkt som förut beträffande denna tvetydiga

laf, hvilken sannolikt aldrig blifvit funnen med frukt. Enär

den, ehuru för öfrigt öfverensstämmande med Pannaria, har

ljusgröna gonidier, torde den, enligt nyare åsigter ej kunna

föras till detta slägte. TH. FRIES upptager den, som bekant

är, 1 sitt system såsom »Appendix» under namn af Amphiloma

lanuginosum (ACH.)

17. Massalongia KÖRB.

1 OM. carnosa (DICKESJ):rs a let ERS Lich ArCUSpsro0s

På mossiga klippor. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda

vid Strömdala, Skåpesund. — Tjörn: Låka, Hammar, Kålle-

kärr. — Marstrandsön: (ALMQVIST enl. BLOMBERG).

Subfam. 2. Placodiei.

18. Placodium Hi.

1. Pl. cartilagineum (AcH.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 225.

På berg, särdeles vid stränderna, men äfven mer och

mindre långt derifrån. Oroust: Slussen vid hamnen och på

toppen af Skansberget, Morlanda vid hamnen och vid Sörbo.

— "Tjörn, Låka, Hammar, Kållekärr, Stockvik, Djupvik. —

Marstrandsön: öster om fästningen, sällsynt.

BIHARG TILL K. SV. VET,-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4. 37

20EPI sawicola (Porr.): = TH. FR. Lich. Scand. p. 226.

På granit här och der, men ingenstädes ymnig. Oroust:

Slussen, Henån, Morlanda vid Strömdala och Sörbo. — Tjörn:

Låka, Kållekärr, Stockvik, Djupvik. — Marstrandsön: (ALM-

QVIST enl. BLOMBERG). — Hallands Väderö: 1 trakten af skog-

vaktarebostället, sällsynt. — Hven: Uranienborg på rimgmuren

kring »Stjernkikeriet>.

19. Acarospora Mass.

1. AA. molybdina (WNB6) Mass. — TH. Fr. Lich. Scand. p.

209:

På strandklippor, sällsynt. Oroust: Slussen på nedersta

terrassen af Brunnefjellet på låga klippor invid stranden af

den vik, som skiljer nämnda berg från Rundsberget, sparsamt.

— I Sverige förut funnen endast i Lule lappmark på Pakti

Suollo i Saggatjaur och på branten af Skärfi och Rittok vid

Lajdaur. Enligt TH. Fr. Lich. scand. är den temligen ymnig

här och der längs kusterna af ryska Lappland, ryska och

norska Finmarken samt Nordlanden, men för öfrigt anmärkt

endast vid Kristiania.

A. fuscata (SCHRAD.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 215.

a peliocypha (WNBG).

Pp rufescens (TURN.)

Hufvudformen sällsynt. ÖOroust: Slussen på nedersta slutt-

ningen af Skansberget på flyttblock.

Pp förekommer här och der på klippor och lösa stenar.

Oroust: Slussen, Henån, Morlanda. — Tjörn: Hammar, Djup-

vik. — Marstrandsön: flerstädes. — Hallands Väderö. — Hven:

Uranienborg på muren kring »Stjernkikeriet».

F. sinopica (WNBG) är anmärkt på Öroust: Slussen vid

Gersängen på rullstenar, Morlanda vid Strömdala. — Tjörn:

Stockvik.

NYLANDER anser nu, att döma efter STIZENBERGER, LAMY

m. fl., alla dessa former såsom särskilda arter, hvilka ordna

sig sålunda: ÅA. peliocypha (WNBG), fuscata (SCHRAD.), smarag-

dula (WNBG) = rufescens p. p., sinopica (WNBG). ÅA. smarag-

dula och den dermed närmast beslägtade sinopica skulle så-

ledes vara alldeles skilda från fuscata och peliocypha. Denna

åsigt synes mig verkligen beaktansvärd, men kräfver ytter-

38 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

ligare undersökning i naturen, enär mitt för handen varande

material är otillräckligt för att grunda en bestämd öfvertygelse.

Hvad särskildt A. sinopica vidkommer, må här endast an-

märkas, att oxiderade lafformer 1 allmänhet torde vara värda

en närmare undersökning. Först antog man oxidationen så-

som ett godt kännetecken, men sedan man funnit, att den

härrörde af substratet, ansåg man den såsom något tillfälligt

och för lafven fullkomligt främmande och egnade följaktligen

de oxiderade formerna allt för liten uppmärksamhet. Klart

synes dock, att, om af 2 närbeslägtade, på jernhaltigt substrat

växande lafformer, den ena oxideras, men den andra icke, detta

förhållande antyder något skiljaktigt hos dem båda; dock

torde denna olikhet, enligt min tanke, ej utan stöd af andra

karakterer kunna läggas till grund för artskilnad.

Subfam. 3. Rinodinei.

20. Hematomma (Mass.) KÖRB.

1. H. ventosum (L.) Mass. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 296.

På klippväggar. Oroust: Slussen på Rundsberget, Mor-

landa vid Strömdala, Mollösund, Skåpesund. — Tjörn: Låka,

Hammar, Kållekärr, Stockvik. — Marstrandsön: flerstädes.

2. H. coccineum (DicKs.) Köra. — 'TH. Fr. Lich. Scand. p.

a ochroleucum (NECK.) Tu. FR.

B porphyrium (HorrmM.) Tu. FR.

Hufvudformen på branta klippväggar, stundom på träd.

Oroust: Slussen, Henån, Morlanda, Skåpesund. — Tjörn:

Hammar, Stockvik. — Marstrandsön: allmän. — Hallands

Väderö: på granit.

PB på sten. Oroust: anmärkt endast vid Slussen på Skans-

berget, men förekommer säkerligen äfven på de branta berg-

väggarne i Morlanda. — Tjörn vid Kållekärr. — Marstrandsön:

allmän.

21. Icmadophila TRrREV.

1. I. eruginosa (Scor.). — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 300.

På fuktig mark, företrädesvis på utdöende Sphagnumarter.

Oroust: Slussen på Skansberget, Morlanda.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4. 239

22: Lecania (Mass.) TH. FR.

TESS yringea (ACE). = TA. FR) Dich. Seand: p. 290.

På löfträd, företrädesvis asp. ÖOroust: Henån. — Tjörn:

Stockvik på asp.

Ej anmärkt på på flera ställen, men är nog att finna äfven

annorstädes, helst der asp i någon större mängd förekommer.

2000 dimera (NY Te ER; Lich! Scand: p: 299.

På" löfträd. Oroust: Morlanda på pil.

SKE Stcyrtella (ÅA CH): — LH. FR. Lich. Seand. ps, 294.

På löfträd. Öronst: Henån. — Tjörn: Låka, Stockvik på

alm och fläder. — Hallands Väderö på ek, vid skogvaktare-

bostället på murbruk (f. erysibe).

Obs. På Tjörn vid Låka på pil tror jag mig hafva funnit

L. Körberiana LAHM (sporis octonis tetrablastis), men då jag

blott eger ett enda exemplar och intet originalexemplar till

jemförelse, torde bestämningen icke kunna anses fullt säker.

23. Lecanora ACHE.

SN tantarea (15); — TH. ER. Lich. Scand. ps. 230.

På sten, träd och mossa. Oroust: — Slussen, Henån,

Morlanda vid Strömdala, Dufkärrsberget på tall, Mollösund.

Skåpesund. — Tjörn, Låka, Kållekärr, Djupvik. — Marstrandsön:

allmän. — Hallands Väderö: sällsynt.

2. L. pallescens (L.) ScHzER. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 235.

a tumidula (PERS.) SCHAER.

Pp parella (1L.) SCHAER.

Hufvudformen på sten (och träd), temligen sällsynt. Oroust:

Morkanda vid Strömdala och Sörbo på sten.

Pp på sten. Oroust: Henån, Morlanda, Mollösund. —

Tjörn: Kållekärr. — Hallands Väderö. — Hven: Uranienborg

på muren kring »Stjernkikeriet»,. — NYLANDER förenar hufvud-

formen med L. tartarea, men upptager L. parella (och Upsa-

liensis) såsom egna arter.

3. I. atra (Hups.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 237.

a vulgaris KÖRB.

£ grumosa (PERS.)

40 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST-.

Hufvudformen temligen allmän på sten, sällsynt på träd.

Oroust: Slussen, Henån, Morlanda vid Sörbo på ask, Mollö-

sund, Skåpesund. — Tjörn: Låka, Kållekärr, Stockvik, Djup-

vik. — Marstrandsön: allmän. — Hallands Väderö: på klip-

porna längs vestra stranden. — Hven: Uranienborg på rönn

samt på stenmurar längs landsvägen och på ringmuren kring

Stjernkikeriet.

Pp på sten. Öroust: Slussen, Morlanda vid Strömdala. —

Tjörn: Hammar, Kållekärr, Stockvik, Djupvik.

Enär var. grumosa 1 Lich. Scand. p. 238 blott är angifven

»e Suecia» enligt Acharii herbarium och från Källunga 1 Vester-

götland, må till kännedomen om dess utbredning ytterligare

några lokaler anföras: Upsala 1884 enl. exemplar af OTTO

HeLLBom. Kring Örebro är den temligen allmän och träffas

någon gång äfven med frukt. Vidare har jag funnit den i

Vestergötland vid Ulfstorp och i Sparlösa, Göteborg på Hi-

singen midtemot Majorna, Bornholm på granit vid Hammers-

hus på Slotslyngen och vid Nexö likaledes på granit norr om

Fredriksbrottet.

4. I. subfusca (1) TH FR: Lich: Scand: Ppr205t

BP campestris SCHAR.

y coilocarpa ACHE.

Hufvudarten på barr- och löfträd allmän öfver hela om-

rådet i många vexlande former, hvilka af olika författare olika

framställas och uppfattas, men hvilkas utbredning ej är så

fullständigt känd, att några särskilda lokaler här kunna an-

föras.

B campestris förekommer endast på sten. Oroust: Mor-

landa vid Strömdala. — Tjörn: Låka, Djupvik. — Hallands

Väderö.

y coilocarpa på sten här och der vid stränderna; träffas

äfven på lignum.

5. LDL. pallida (ScHreEB.). — L. subfusca " albella TH. Fr. Lich.

Scand. p. 243.

a sordidescens (PERS.).

BP cinerella FLKE.

y angulosa (SCHREB.).

Hufvudformen ej anmärkt inom området. 8 på löfträd af

hvarjehanda slag. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda. — Tjörn:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o4, 41

(Mjörn vid Röd), Djupvik på asp. — Hallands Väderö. ;y före-

trädesvis på asp. Oroust: Henån. — Tjörn: Djupvik.

6. IL. cenisea AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 240.

På sten. Marstrandsön: sällsynt.

7. LIL. sordida (PErRs.) — TH. FR. Lich. Scand. p. 246.

c« glaucoma (HorrmM.) Tu. FR.

Pp subearnea (Sw.) Tu. FR.

Hufvudformen här och der på sten. Oroust: Slussen på

flyttblock nära handelsboden, Gersängen på lösa stenar i sten-

gärdesgårdar, Henån, Mollösund. — Tjörn: Låka, Kållekärr.

Marstrandsön: ymnig. — Hallands Väderö: på klippor vesterut

från skogvaktarebostället. — Hven: Uranienborg på ringmuren

kring »Stjernkikeriet»>.

8 på lodräta bergväggar, der den ofta bekläder vida sträckor.

Oroust: Slussen, Henån, Morlanda, Mollösund, Skåpesund. —

— Tjörn: Låka, Kållekärr ete. — Marstrandsön: ymnig. —

— Hallands Väderö: klippor på vestra stranden norr om Ula-

gapet. — F. Swartzii är anmärkt på Tjörn vid Hammar.

8. LIL. sambuci (PErRsS.) NynL. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 247.

På löfträd. Tjörn: Låka vid Hövik på poppel. — Hallands

Väderö i södra skogsparken på bok. — Hven: Uranienborg

på pil.

9. LL. poliophea (WNB6). — TH. FR. Lich. Scand. p. 248.

På sten. Marstrand: Klöfverön på ett stort flyttblock vid

sundet Smygen.

10. ?L. helicopis (WNBG) AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p-

249.

På klippor och stenar vid stränderna. Oroust: Slussen

och Henån. — Tjörn: Låka. — Marstrandsön. — Hallands

Väderö.

11. LIL. Hageni (AcH.) Köra. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 250.

På sten och löfträd. Oroust: Slussen vid Gersängen på

lösa stenar, Brunnefjellet på klippor vid stranden. — Hven:

Uranienborg på pil.

= L. persimilis TH. ER. Lich. Scand. p. 251.

Oroust: Slussen vid Klefva på sälg. — Inom Sverige förut

funnen i Nerike (Glanshammar) och Vestergötland (Kållandsö).

42 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

12. IL. albescens (HorrFM.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 252.

På stenmurar. Oroust: Slussen vid Gersängen. — Tjörn:

Låka, Kållekärr vid gästgifvaregården. — Marstrandsön: f.

discreta (ALMQVIST enl. BLromBErG). — Hallands Väderö på

skogvaktarebostället. — Hven: St. Ibbs kyrkogårdsmur.

13. IL. chloropheoides NYL. Flora 1873 p. 290; L. thiodes

Spreng. enl. Zwackhs Exsicc. 112.

På bergsluttningar. Oroust: Slussen på Rundsberget,

Skåpesund. — Tjörn: Kållekärr. — Angående dess utbredning

1 öfrigt se HELLBoM Norrlands lafvar p. 597”).

14. LL. epanora ACH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 256.

På sten, sällsynt och endast steril. Oroust: Morlanda vid

Strömdala på en brant klippvägg ofvanför garfveriet.

15. L. sulphurea (HorFm.) AcH. — Tu. FR. Lich. Scand. p. 258.

På sten. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda vid Ström-

dala, Mollösund. — Tjörn: Låka, Djupvik. — Marstrandsön:

ferstädes. — Hallands Väderö.

16. IL. varia (EmrRH.) Nyn. — TH. Fr. Lieh. Scand. p.i259:

På träd och sten. Oroust: Henån, Morlanda. — Marstrandsön:

flerstädes. — Hallands Väderö.

+ symmicta AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 262.

På träd. Oroust: Slussen på Brunnefjellet på tall, Henån

på lignum, Morlanda. F. orosthea AcH. (petrophila TH. FR.)

på sten. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda. — Tjörn: Låka

etc. — Marstrandsön: flerstädes. — Hallands Väderö.

F. straminea STENH. (Biatora STENH. V.-Akad. Handl. 1846

p. 196; Fr. Sum. Veg. p. 113) förekommer på Hallands Vä-

derö på gammal ekbark. Laum (Flecht. Westph. p. 73) anser

den på anförda kännetecken — »thallus nicht fleckenartig (wie

bei symmicta) abgeschlossen, sondern unbegrenzt weissgelb,

stellenweise weiss und meblig aufgelöst gleichmässig iiber

fussgrosse Strecken sich hinziehend; Apothecien flach, hellgelb

+) Åfven tagen af mig vid Njunnats i Lule lappmark 1864. — Enligt

Wainio (Medd. af Soc. pro Faun. & Flora fenn.. 14; 1886 p. 24) är den

på grund af jemförelse med originalexemplar i Berlins museum identisk

med LIL. leptacina Sommerf. Suppl. Fl. Lapp. (1826 p. 96). I sådant fall

är LD. leptacina Smrfit äldsta benämningen och bör enligt prioritetslagen

återställas.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:0o 4. 43

bis blauschwarz, nie haufenweise zusammenstehend sondern

locker — iiber die ganze Thallusfläche vertheilt> — såsom

sjelfständig art. Då från Hallands Väderö, der den ingalunda

var ymnig, blott ett exemplar hemfördes och jag från Got-

land blott har ett par i behåll, är mitt material alldeles för

litet, för att bilda mig ett omdöme om denna åsigt, hvilken

jag följaktligen blott kan referera.

Itt pr Sve ersan (ReRSYP = HäR ER Liech. Scand. p. 2603.

&« sarcopis (WNBG) TH. FR.

På lignum. Oroust: Henån på gamla träväggar.

y hypopta (ACH.) TH. Fr. Oroust: Morlanda, Dufkärrs-

berget på lignum.

18. &L. albellula (NYL.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 266.

På löfträd. Hallands Väderö på gammal bok.

19. LZ. polytropa (EBHrRH.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 259.

På sten. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda. — Tjörn:

Låka, Kållekärr. — Hallands Väderö. — Hven: Uranienborg

på muren kring »Stjernkikeriet».

L intricata (ScHrRAD) TH. Fr. Lich. Scand. p. 260.

På sten. Oroust: Slussen, Morlanda. — Tjörn: Låka, Kålle-

kärr. — Hven: Uranienborg på samma lokal som hufvudarten.

2050 a dian((KrREN. <— LH. PR. Lich. Scand. p. 207.

På sten. Oroust: Slussen, Morlanda vid Strömdala och

Sörbo, Mollösund, Skåpesund. — Tjörn: Hammar, Kållekärr,

Lilldal, Stockvik, Djupvik. — Marstrandsön: ymnig, i många

former. — Hallands Väderö på lösa stenar.

21. LIL. atriseda (FR) Nyr. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 267.

På granit. Oroust: Slussen på Rundsberget, Skåpesund.

— Tjörn: Hammar, Kållekärr, Lilldal, Stockvik, Djupvik. —

Marstrandsön: (ALMQVIST enl. BLOMBERG). LAMY DE LA CHAPELLE

(Lich. du Mont-dore & de la Haute-Vienne p. 82) citerar

denna, förmodligen på NYLANDERS auktoritet såsom synonym

till L. nephea Smrfit; likaså STIZENBERGER (Lich. Helv. p.

121). NYLANDER sjelf anför dem i Lich. Scand. p. 169 (neph2ea)

och p. 170 (atriseda) såsom särskilda arter. TH. FRIES, som

sett originalexemplar af L. nephea Smrft, påstår (Lich. Scand.

p- 268), att denna ej ens såsom varietet kan föras till L.

atriseda, utan bör betraktas såsom en monströs eller morbös

44 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

form deraf. Beskrifningen »margine thallode elevato, ferru-

gineo-rufescente» synes ej heller träffa in med L. atriseda.

Huru med denna sak rätteligen förhåller sig, kan endast den

afgöra, som har tillgång till originalexemplar af L. nephea

Smrflt. Hvad L. atriseda FR. beträffar, så är den fullkomligt

klar, åtminstone för svenska Lichenologer och bör vara det

äfven för andra, sedan den blifvit gifven i ARNOLDS Exsicc.

926. — Till kännedomen om dess utbredning inom Skandina-

vien må ytterligare följande lokaler anföras: Helsingland: Sö-

derhamn och Jemtland: Ragunda (HeELLB. Norrlandslafvar p.

55); Örebro, temligen allmän norr om staden (derifrån AR-

NOLDS exsicc. 926); Vestergötland: Ulfstorp, Sparlösa, Göteborg

på Hisingen midtemot Majorna; Östergötland: Gränsö; Born-

holm: Hammershus på Slotslyngen (ymnig) och på branterna

af Hammeren vid Hammersö, Gudhjem på bergtopp ofvanför

gästgifvaregården.

24. Rinodina Mass.

I. RR. sophodes (AcCH.); — TH: ER Inch: Scand! pyst99(e

genuina).

På löfträd. Tjörn: (Mjörn vid Röd på Prunus Avium),

Lilldal nära Kållekärr på asp, Djupvik.

2. RB. milvina (WnB6).. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 199 (sub

sophod).

På sten. Oroust: Slussen vid Gersängen och på Skans-

berget. — Morlanda vid Strömdala. — Tjörn: Djupvik. —

Marstrandsön: sällsynt (R. atrocinerea Broms. p. 180).

3. R. exigua (ACH.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 201 (a& pyrina).

På löfträd. Tjörn: Låka på syrén. — Hallands Väderö

på ek. — Hven: Uranienborg på pil.

p demissa (FLKE) Körs. Syst. p. 124.

På sten. Hallands Väderö: på en stenvägg vid skog-

vaktarebostället.

4. BR. confragosa (AcCH.). — TH. Fr. Lich. Seand. p. 201

(sub exigua).

På sten. Oroust: Slussen på Rundsberget, Henån, Mor-

landa på Valsberget och vid Sörbo. — Tjörn: Låka, Hammar.

— Marstrandsön: sällsynt. — Hallands Väderö.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4, 45

25. Caloplaca TH. FR.

1. C.: elegans (Link) TH. Fr. Lich. Scand, p. 168.

På strandklippor, sällsynt. Tjörn: Låka. — Hallands

Väderö på vestra stranden norr om Ulagapet.

2. C. murorum (HorrmM.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 170.

På sten och gamla murar. Oroust: Slussen, Henån, Mollö”

sund. — Tjörn: Låka, Djupvik. — Marstrandsön: flerstädes.

Hallands Väderö: strandklippor på vestra sidan. — Hven: S:t

Ibbs kyrkogårdsmur.

d. OC. cerina (BEHRH.). — TH. Fr. Lich. Scand: p. 173.

På löfträd, -1 synnerhet asp. Oroust: Henån, Morlanda

vid Glimsås på ask (och asp). — Tjörn: Djupvik. — Mar-

strandsön: sällsynt. — Hven: Uranienborg på pil.

var. aractina (ER.) IE. ER:

På sten. Tjörn: Låka. — Hallands Väderö på vestra

sidan. Bildar en föreningslänk mellan &C. cerina och ferru-

ginea, till hvilka arter den ock ömsom hänförte på olika tider.

Den rödgula, slutligen till brunt öfvergående färgen hos disken

och i synnerhet fruktens thallodiska kant, antyda dock, att

den rättast torde böra föras till närvarande art. — Obs. C.

citrina (HOFFM.) TH. ER. Lich. Scand. p. 176, träffades på

Hallands Väderö på en stenvägg vid skogvaktarebostället och

på Hven på St. Ibbs kyrkogårdsmur, men då den på båda

ställena förekom steril, är bestämningen osäker.

ARC pyrdacea: (AN CH;).,= = wlB Frobiekh Scand pad48:

På asp, stundom på sten. Oroust: Henån, Slussen vid

Gersängen på sten (L. vitellinula NyL.). — Tjörn: Kållekärr

vid Lilldal.

3. C. aurantiaca (LIGHTF.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 177.

På asp. Oroust: Morlanda i trakten af Glimsås. — "Tjörn:

Lilldal vid Kållekärr. — Marstrandsön: sällsynt.

6. C. ferruginea (Hups.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 183.

På löfträd och sten. Oroust: Slussen på sten, Henån på

rönn och sten, Morlanda, Valsberget på rönn och sten och vid

Sörbo på sten. — Tjörn: Låka och Hammar på sten, Kålle-

46 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN På ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST-.

kärr vid Lilldal på asp, Stockvik på sten. — Marstrandsön:

flerstädes. — Hallands Väderö på sten. :

26. Gvyalolechia (Mass.) TH. FR.

1. &G. vitellina (EHRH.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 188.

På träd och sten. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda,

Mollösund. — Tjörn: lLåka, Hammar, Kållekärr ete. — Mar-

strandsön: (ALMQVIST enl. BLOMBERG). — Hallands Väderö. —

Hven: Uranienborg på ringmuren kring »Stjernkikeriet>.

2. G. luteoalba. (Turn) TH: Fr. Lich: Scand up. 190:

På bok. Hallands Väderö: södra skogsparken vid vägen

till skogvaktarebostället.

Subfam. 4. Ureeolariei.

27. Aspicilia (MaAss.)

1. Å. calecarea var. eontorta (L.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 274.

På sten. Marstrandsön: sällsynt.

2. AA. gibbosa (ACH.). — TE. Fr. Lich. Scand. p. 216.

På sten. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda, Mollösund.

— Tjörn: Låka, Kållekärr ete. — Hallands Väderö.

3. AA. cupreogrisea TH. FR. Lich. Scand. p. 278.

På strandklippor. Marstrand: på Koön kring Långdals-

viken teml. allmän (A. cupreoatra BLomB. p. 180).

4. AA. cinerea (L.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 280:

På sten, på de flesta besökta ställen allmän. Oroust:

Slussen. — Mollösund. — Tjörn: Låka. — Djupvik. — Mar-

strandsön: allmän. — Hallands Väderö. — Hven: Uranienborg

på ringmuren kring »Stjernkikeriet>.

5. ÅA. cinereorufescens (ACH.) var. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 284.

På sten. Marstrandsön: sällsynt.

6. A. lacustris (WirH.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 287.

På sten, helst på fuktiga ställen. Oroust: Slussen, Henån,

Morlanda vid Strömdala, Skåpesund. — Tjörn: Låka, Stockvik.

— Marstrandsön: (ALMQVIST enl. BLOMBERG).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. ArFD. III. N:O 4. 47

T. ÅA. deusta (STENH.).

På sten. Oroust: Slussen på Skansberget. — Tjörn: Stock-

vik. — Hallands Väderö.

F. morioides BLomB. ARN. Exsicc. 904 & 1044.

På klippor. Oroust: Morlanda vid Strömdala på toppen

af Valsberget. — Tjörn: Stockvik. — Skiljer sig från A.

deusta blott genom små, glänsande areole, hvilka vid hastigt

påseende erinra om Sporastatia Morio. Sedan jag haft till-

fälle observera båda, växande tillsammans, då öfvergångar

mellan dem lättast iakttagas, kan jag endast anse morioides

såsom en yngre form af A. deusta.

28. Gyalecta (AcCH.) HELLB.

1. G. corticola (LÖNNR. Flora 1858 p. 611 sub nom. Pachy-

phiale).

På löfträd. ÖOroust: Henån på asp och lönn. — Hallands

Väderö: i södra skogsparken på bok och ek.

28mGardilute (Pers. )Hrrrg. Norrl:; lafv. pi-62.

På gran. Oroust: Slussen, Brunnefjellet på nedre delen

af unga träd, hvarifrån den nedstiger äfven på marken vid

trädens rötter.

29. Urceolaria ÅCH.

1: U. scruposa (L.). — Tu. Er. Lich. Scand. p. 302.

a vulgaris KÖRB.

p bryophila (EHRH.) ACHE.

Hufvudformen på sten. Oroust: Slussen, Henån, Mor-

landa vid Strömdala. — Tjörn: Hammar, Kållekärr, Djupvik.

— Hallands Väderö.

P på mossa. Oroust: Skåpesund. — Marstrandsön: sällsynt.

Subfam. 5. Pertusariei.

30: Pertusaria (Dc.) TH. FR.

1. P. communis De. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 317.

På träd af flera slag, företrädesvis löfträd, men äfven på

gran, stundom på sten. OÖOroust: Henån på ask, rönn, lind,

48 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

bok och gran, Morlanda på Valsberget vid Strömdala på rönn,

Dufkärrsberget på asp och gran, Sörbo på ask. — Tjörn:

Kållekärr på sten (P. rupestris KörB.). — Marstrandsön: säll-

synt. — Hallands Väderö på al och björk.

2... PB. scoceodes: (AcH.); TH, ER. Lieh./ Scandi, pialo;

På löfträd. Oroust: Henån på rönn och al: Hallands

Väderö på bok.

Vanligen steril; dess utbredning inom Sverige föga känd,

dock är den antagligen lika med ekens. Inom denna region

må ytterligare ett par lokaler anföras: Vestergötland vid Ulfs-

torp och vid Göteborg i slottsskogen på ek. Nordligast är

den funnen i Gestrikland (HELLB. Norrlandslafv. p. 64).

3. P. multipuneta (TURN.) Nyn. — TH. Fr. Lich. Scand. p.

309.

På löfträd, sällsynt. Hallands Väderö på ek isödra skogs-

parken.

P. leptospora NitscHKE (Larm F1. Westph. p. 81) träffades

på Hallands Väderö på bok. Exemplar derifrån öfverens-

stämma fullkomligt med sådana från Westphalen, tagna af

LanmM. Huruvida den emellertid är en sjelfständig art (LAHM)

eller blott en form af P. multipunceta (NYLANDER), kan här ej

afgöras, alldenstund jag för närvarande saknar tillräckligt ma-

terial för att bilda en bestämd åsigt.

4. P. amara (ACH.) Nyl. in Flora 1873 p. 22. — LaAmY p. 89.

På löfträd, i synnerhet al, undantagsvis på barrträd, en-

dast steril. Oroust: — Henån på gran. — Hallands Väderö

på al och ek.

Huruvida den i BLOMBERGS uppsats p. 181 anförda P.

sorediata tillhör denna art eller den föregående (multipuncta)

måste lemnas oafgjordt, enär jag ej haft tillfälle att se exem-

plar.

5. P. corallina (L.) ARN. — TH. Fr, Lich. Scand. p. 319.

På sten, endast steril. Oroust: Morlanda vid Strömdala

och Sörbo, Mollösund, Skåpesund. — Tjörn: Låka, Hammar,

Djupvik. — Hallands Väderö på vestra sidan, sällsynt.

6: Ps Wulfemii (DO) EReasFö TEsFRylicha Scandi;ps 32.

På bok. Hallands Väderö i södra skogsparken.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4. 49

Pp lutescens (HorrmM.) Tu. FR.

På bok och ek, steril. Hallands Väderö i södra skogs-

parken. — "Anses af LAMY DE LA CHAPELLE (p. 91) såsom

sjelfständig art.

7. P. leioplaca (ACH.) ScHErR. — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 316.

På löfträd. Oroust: Henån på ask, al och lind, Morlandå

på Dufkärrsberget på al. — Hallands Väderö: södra skogs-

parken på bok.

al. Thelotrema (AcH.) FR:

1. Th. lepadinum (ACH.) — Körs. Syst. p. 330.

På ek. Hallands Väderö 1 södra skogsparken.

32. Phlyctis WALLR.

1. Phl. argena (ACH.) — -TH. FR. Lich. Scand. p. 324.

På löfträd. Oroust: Henån på al, Morlanda vid Ström-

dala på Dufkärrsberget på asp.

2. Phl. agelea (ACH.). — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 323.

På bok. Fallands Väderö i södra skogsparken.

Obs. Båda arterna tagas här i samma mening och be-

tydelse som KÖrBERS, TH. FRIES" och de flesta auctorers, icke

som STEINS (FI. Schles.). Jag har nemligen funnit mig för-

anlåten att frångå min i Norrlands lafv. p. 65 uttalade åsigt

och detta af rent praktiska skäl. Då jag på sista åren tecknat

namn på en mängd exemplar af dessa arter, uppstod ej liten

svårighet att iakttaga den föreslagna namnförändringen. I

förmodan att svårigheten ej torde blifva mindre för andra har

jag återgått till det förut allmänt antagna, om ock icke fullt

riktiga benämningssättet.

B. HOMOCARPI.

Fam. 6. Cladoniei.

53. Stereocaulon SCHREB.

1. St. coralloides Fr. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 44.

På sten. ' Oroust: Slussen på Brunnefjellet, Morlanda vid

Strömdala.

50 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST:.

2. St. evolutum GREVE. — TH. Fr, Lich. Scand. p. 46.

På sten. Oroust: Slussen på Brunnefjellet, Morlanda vid

Strömdala. — Marstrandsön: nordvest om Arvidsvik.

3. St. paschale (L.) FR. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 46.

På sten. Oroust: Slussen på Brunnefjellet, Henån. —

Tjörn: Stockvik.

4. St. denudatum FLEE. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 50.

På berg. Oroust: Slussen på Brunnefjellet, Henån, Mor-

landa vid Strömdala. — Tjörn: Låka, Hammar, Kållekärr,

(Mjörn vid Skåpesund). — Marstrandsön: Arvidsvik bland St.

evolutum.

5. St. pileatum AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 51.

På berg. Oroust: Slussen på Brunnefjellet, Morlanda.

6. St. nanum AcCH. — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 33.

I bergspringor. Oroust: Slussen på Rundsberget, Henån,

Morlanda vid Strömdala och Sörbo. — Tjörn: Djupvik.

34. Cladonia (HILL.) HoFFM.

1. Cl. turgida (ERrRH.) Horrm. — TH, Fr. Lich. Scand. p. 92.

På marken bland mossa, helst på fuktiga ställen. Oroust:

Slussen.

2. Cl. aleicornis (LEIGHT.) FLKE. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 93.

a damcecornis (ACH.) TH. Fr.

På sandig mark. Marstrandsön: ferstädes. — Hallands

Väderö på ett sandfält inom södra skogsparken.

3. Cl. pyxidata (L.) FR. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 88.

a neglecta (EFLKE) SCHAER.

Pp chlorophea FLKE.

Hufvudarten är anmärkt endast på Oroust: Morlanda på

Valsberget vid Strömdala. 8 är funnen endast på ett par

ställen: Oroust vid Henån. — Hallands Väderö: södra skogs-

parken på stubbar efter löfträd.

4. Ol. cariosa (ACH.) SPRENG. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 90.

På jord. Marstrandsön: flerstädes, vanligen steril.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4. 51

5. Cl. decorticara (ELKE) TH. Fr. Lich. Scand. p. 91.

a« macrophylla (SCHAR.) TH. FR.

På bergsbranter. Oroust: Slussen på Rundsberget och

Skansberget, Varekil i Stahla socken.

6. Cl. degenerans FLrzEE. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 85.

På jord. Oroust: Henån.

"TT. Cl. verticillata (HoFrMm.) FiEE. — TH. Fr. Lich. Scand.

p- 83.

Pp cervicornis (ACH.) FLER.

Hufvudformen ej anmärkt. £ på marken och jordtäckta

klippor, steril. Oroust: Slussen på Rundsberget, Henån; Svane-

sund 1863 (K. F. THEDENIUS). — Marstrandsön: på fuktiga

bergväggar.

8. Cl. gracilis (L:) — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 81.

«a chordalis FLKE.

På stenig mark och jordbetäckt sten. Oroust: Henån,

Morlanda vid Strömdala. — Marstrandsön: flerstädes. — Hal-

lands Väderö.

9. Cl. carneola FR. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 72.

På jord. Oroust: Slussen på Skansberget, Henån.

10. Cl. cornucopioides (L.) FR. — Cl. coccifera TH. FR. Lich.

Scand. p. 70.

På mossiga stenar och på marken. Oroust: Slussen på

Rundsberget och Skansberget, Henån, Morlanda vid Strömdala.

— Tjörn: Kållekärr. — Marstrandsön: sällsynt. — Hallands

Väderö.

11. Cl. bellidiflora (AcH.) ScHear. — TH. FR. Lich. Scand. p. 74.

På berg bland mossa. Oroust: Henån, Morlanda. — Tjörn:

Kållekärr.

12. Cl. Flörkeana Er. — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 653.

På mossiga klippor och stenar. Oroust: Slussen på Skans-

berget, Morlanda vid Strömdala på Valsberget.

13. Cl. digitata (L.) Horrm. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 67.

På murkna trädstammar och stubbar. Oroust: Henån,

Morlanda vid Strömdala.

52 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST:

I4. Cl. macilenta (ErrRH.) Horrfm. — Tr. Fr. Lich. Scand:

p- 68.

På mosstäckta stenar och på marken. Hallands Väderö:

vester ut från skogvaktarebostället.

15. Cl. deformis (L.) Horrm. — Tu. Fr. Lich. p. 69.

På marken: Oroust: Morlanda på Valsberget. — Tjörn:

Stockvik.

16. Cl. fureata (Hups.)ErR. — Tu. Fr; Lich. Scandifp are:

På marken. OÖOroust: Slussen, Henån. — Tjörn: Stockvik.

17. Cl rangiformis HOFFM. germ. 1795, 113; L. pungens ACH.

prodr. 1798 p. 202 (enl. ARNOLD Lich. des fränk. Jura p.

24); Cl. furcata var. pungens TH. FR Tack Scand. på (9:

På marken. Tjörn: Kållekärr, Djupvik. — Hallands Vä-

derö.

Jag har här följt ARNOLD (1. c.); ACHARIUS sjelf hänför

dock CI. rangiformis HoFrmM. såsom varietet till L. rangiferinus

(Brodr. p:-203):

18. Cl. squamosa Horrm. — Tur. Fr. Lich. Scand. p. 75.

På jord och mossbeväxt sten. Oroust: Slussen på Runds-

berget, Morlanda på Dufkärrsberget i trakten af Strömdala.

19. Cl. rangiferina (L.) Horrm. — Tu. Fr. Lich. Scand. .p. 60.

Pp silvatica (1.) HoFFwM. E

På jord och berg bland mossa. OÖOroust: Slussen, Henån,

Morlanda vid Strömdala. — Tjörn: Kållekärr. — Marstrandsön:

allmän. — Hallands Väderö.

Pp på likartade lokaler som hufvudarten. Öroust: Slussen

i Rundsberget, Henån, Morlanda på Dufkärrsberget. — Tjörn:

Kållekärr.

20. Cl. uncialis (L.) Fr. — Tu. Fr. Lich. Scand: p. 62.

På berg bland mossa och på marken. Oroust: Slussen

på Rundsberget, Henån. — Morlanda vid Strömdala. — Tjörn:

Kållekärr. — Marstrandsön: allmän. — Hallands Väderö.

21. Cl. Papillaria (EnrRE.) HorrmM. — TH. Fr. Lich. Scand.

P:-055

På steril jord. Oroust: Slussen vid HKlefva, Henån. —

Tjörn: Stockvik. — Marstrandsön: sällsynt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:0 4. 53

Fam. 7. Umbilieariei.

33. Umbilicaria (HorFFM.) Fw.

1. U. pustulata (L.) Horrx. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 149.

På klippor och flyttblock, steril. Oroust: Slussen, Henån,

"Morlanda, Mollösund, Skåpesund. — Tjörn: Låka, Hammar,

Kållekärr, Stockvik, Djupvik. — Marstrandsön: allmän. —

Hallands Väderö.

30. Gyrophora ACH.

1. G. spodochroa (EERH.) AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 151.

På bergväggar, i allmänhet yppigt utvecklad och frukt-

bärande. Oroust: Slussen på Rundsberget, Henån, Morlanda

vid Strömdala, Skåpesund. — Tjörn: Låka, Hammar, Kålle-

kärr, Stockvik, Djupvik. — Marstrandsön: ymnig.

2. G. hirsuta (ACH.) Ew. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 155.

På klippväggar, steril. Oroust: Henån, Morlanda vid

Strömdala. -— Tjörn: Hammar.

3. G. polyrhiza (L.) Körs. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 158.

På bergväggar, steril. Oroust: Slussen på Rundsberget,

Morlanda vid Strömdala.

4: G. erosa (WEB.) AcH. — TH. FR. Lich. Scand: p. 159.

På klippor, särdeles vid stränderna. Oroust: Slussen på

Rundsberget, Morlanda vid Strömdala och på Valsberget,

Skåpesund. — Tjörn: Hammar, Kållekärr, Stockvik, Djupvik.

— Marstrandsön: (ALMQVIST enl. BLOMBERG).

93. G. proboscidea (L.) AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 162.

På strandklippor. Tjörn: Djupvik.

6. .G. polyphylla (L.) Ew. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 163.

På sten. ÖOroust: Slussen, Henån. — Tjörn: Kållekärr,

Djupvik. — Hallands Väderö: 1 trakten af skogvaktarebostället

mycket sällsynt. :

Ge rdeusta (CE EW. — TE; FR. Dich. Scand. p: 164 (G.

polyphylla 8 deusta). G. flocculosa (WULF.)

54 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

På sten, ofta tillsammans med föregående. OÖOroust: Mor-

landa vid Strömdala, Sörbo, Skåpesund. — Tjörn: Kållekärr,

Djupvik. — Marstrandsön: allmän.

Hvad LGLInsÉs Lichen deustus afser, är, såvidt man vill

döma blott af LINnsSÉs herbarium och beskrifning, temligen

osäkert. Enligt Vainio (Revisio lichenum in herb. Linn. asserv.

i Faun. & FI. fenn. 14: 1886 p. 7) ligga 1 LinnÉs herbarium

under detta namn Gyrophora reticulata?, polyrhiza, hirsuta

och erosa. Enligt Linnés beskrifning (F1. Suec. 1755 p. 419)

är den »undique levis (glaber)» och synes således träffa in på

någon form af G. polyphylla. Deremot angifver ACHARIUS

(Prodr. Lich. Suec. 1798 p. 145), hvilken väl bäst borde känna

LINNÉS arter, just denna art såsom LINNES rätta, Lichen deustus.

ACHARII anmärkning (1. c.): superficies anterior pulvere fuli-

ginoso plerumque tecta bevisar till fyllest, hvilken art här af-

ses. Se för öfrigt TH. Fr. Lich. Arct. p. 166 och HeLLB. Vet.

Ak. Förh. 1875 p. 63.

Fam. 8. Lecideinei.

Subfam. 1. Psorei.

37. Psora HALL.

1. Ps. cinereorufa (SCHAER.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 419.

På klippor och flyttblock. Oroust: Slussen, Morlanda vid

Strömdala, Skåpesund. — Tjörn: Hammar, Kållekärr. — Mar-

strandsön: sällsynt.

2. Ps. fuliginosa TaArL. — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 421:

På klippor och flyttblock, synnerligast i sprickor. ÖOroust:

Slussen, Henån, Morlanda på Valsberget vid Strömdala, Skåpe-

sund. — Tjörn: (Mjörn vid Skåpesund), Hammar. — Mar-

strandsön: sällsynt.

38. 'Toninia MAss.

1. T. squalida (AcCH.). — T. squarrosa Tu. Fr. Lich. Scand.

p- 301.

På jord. Oroust: Skåpesund i Stahla socken.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4. 55

2. T. syncomista (FLKE) TH. Fr. Lich. Scand. p. 359.

På jordbetäckt sten. Oroust: Morlanda vid vägen mellan

Sörbo och Glimsås.

3. T. caudata (NYL.). — Bilimbia lugubris Tu. Fr. Lich.

Scand. p. 387.

På sten. Oroust: Slussen på Rundsberget. — Tjörn:

Stockvik.

Subfam. 2. Breomycei.

39. Beomyces PERS.

1. B. roseus Pers. — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 329.

På jord. Marstrand: Koön (F. GRAVE; »f. dactylina»).

40. Sphyridium Fw.

1. Sph. byssoides (L.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 328.

På jord och i jordytan uppskjutande stenar. Oroust:

Slussen, Henån, Morlanda. — Tjörn: Kållekärr.

Subfam. 3. Biatorei.

41. Bacidia (De Not.) TH. FR.

1. B. rosella (PErRsS.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 343.

På löfträd. Oroust: Morlanda mellan Sörbo och Glimsås

på ask. — Hallands Väderö: på bok och ek i södra skogs-

parken.

2. B. rubella (PErs.) Mass. — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 344.

& luteola (ScHrRAD.) Tu. FR.

Pp porriginosa (TURN.) ÅRN.

På löfträd. Hufvudformen på Hallands Väderö: södra

skogsparken på ek. — Hven: Uranienborg på pil. 8 Hallands

Väderö: södra skogsparken på ek.

3. B. arceutina (ACH.) ARN. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 392.

På löfträd. Oroust: Henån på rönn, asp och lind, Mor-

landa mellan Sörbo och Glimsås på ask. — Hven: Uranien-

borg på ask.

56 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID-SVERIGES VESTKUST;

4. B. atrosanguinea (SCHAR.). — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 354.

På gran. Oroust: Slussen på Brunnefjellet, Henån.

5. B. muscorum (Sw.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 354; sub

atrosanguinea.

På jord och mossa. OÖOroust: Henån, Morlanda vid Sörbo.

6. B. Friesiana (HePP) Körs. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 357.

På löfträd. Hven: Uranienborg på pil.

7. B. Beckhausii (IKÖRB.) ARN. — "TH. Fr. Lich. Scand.

p- 359.

På löfträd. Oroust: Henån på ek och lind.

p poliena (NYL.) ARN. Öroust: Henån på lönn.

8. (B. abbrevians (NyrL.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 362.

På löfträd. Hven: i en skogsdunge norr ut från Uranien-

borg ej långt från stranden på björk och al.

9. B. umbrina (ACH.) BR. & RostrR. — TH. Fr. Lich. Scand.

p- 365.

&« psotina (FR.) TH. FR.

B compacta (KÖRB.) Tu. FR.

Hufvudformen på löfträd. Hven: Uranienborg på rönn.

fp på träd och sten. Oroust: Skansberget vid Slussen på fasta

bergväggen, Gersängen på rullstenar. — Tjörn: Låka på sten,

Kållekärr på al, Stockvik på sten (Mjörn: Skåpesund på sten).

— Hven: Uranienborg på ringmuren kring »Stjernkikeriet>,

S:t Ibbs kyrkogårdsmur.

Angifves från Marstrandsön af BLOMBERG (p. 181, B. asser-

culorum); osäkert, hvilken form; sannolikt compacta.

42. Bilimbia DE Nor.

1. B. hypnophila (AcH.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 373.

På mossa. Oroust: Morlanda mellan Sörbo och Glimsås

på en jordbetäckt sten.

2. B. Ncegelii (HEPP) AnzZ1l. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 378.

På löfträd. Oroust: Morlanda på pil. — Tjörn: Låka på

äppelträd, Hövik på poppel, Stockvik på pil. — Hallands

Väderö: södra skogsparken på ekstubbar. — Hven: Uranien-

borg på pil och ask.

BIHANG TILL K. SV. VET:-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4. 7

3. B. Nitschkeana Larm. — TE. Fr. Lich. Scand. p. 381.

På tall. Oroust: Slussen på Brunnefjellet, Morlanda på

Valsberget; Varekil i Stahla socken (P. G. THEORIN enligt

Lich. Scand.)

4. B. milliaria (ER) Körz. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 381.

På jord och mossa. Oroust: Slussen på Brunnefjellet,

Morlanda vid Strömdala på Dufkärrsberget. — Tjörn: Låka,

Hammar, Kållekärr, Stockvik. — Marstrandsön: vester om Ar-

vidsvik (>B. syncomista Kbr>).

DD. B. trisepta (N=G.) TH. FR. Lich. Scand. p. 382.

På mossa. Tjörn: Kållekärr, Stockvik.

6. B. coprodes (KörB.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 385.

På sten. Oroust: Slussen på Skansberget på norra branten

nära bergets topp.

43. Biatorina Mass.

1. B. lenticularis (AcH.) Körs. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 567.

På sten. Oroust: Slussen, Brunnefjellet på flyttblock vid

stranden, Henån. — Tjörn: Djupvik. — Marstrandsön: säll-

synt. — Hallands Väderö.

2. B. micrococcea (KÖRB.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 571.

På barrträd. Oroust: Slussen, Brunnefjellet på gran.

3. B. tricolor (WirH.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 574.

På barr- och löfträd. Oroust: Henån på gran, Morlanda

på Dufkärrsberget vid Strömdala på gran. — Tjörn: (ALMQVIST

enl. BLoMBERG). — Hallands Väderö: på ek, bok och al.

4. B. globulosa (F1KxE) KörB. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 379.

På ek. Oroust: Henån, Morlanda vid Strömdala på Duf-

kärrsberget. -— Marstrandsön: sällsynt.

5. B. synothea (AcCH.) Köra. Tu. Fr. Lich. Scand. p. 577.

På naket trä. Oroust: Henån på gamla träväggar vid

vägen mellan gästgifvaregården och hamnen.

6. .B. intrusa TH. FR. Lich. Scand. p. 579.

På sten. Oroust: Slussen på Rundsberget, Stahla socken

vid Skåpesund. — Tjörn, Låka, Kållekärr, Stockvik.

58 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

7. B. Bahusiensis (BromB.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 579.

På klippväggar, helst vid stränderna. Oroust: Skåpesund

i Stahla socken. — Tjörn: Låka, Kållekärr, Djupvik. — Mar-

strandsön: flerstädes.

44. Biatora (FR.) Tu. FR.

1. £. quernea (DicKs.). — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 425.

På barr- och löfträd. Oroust: Morlanda vid Strömdala

på Dufkärrsberget på gran. — Hallands Väderö: södra skogs-

parken på ek.

En form på sten (Lecanora rubiginans? NyL. Flora 1873

p- 291) förekommer på Oroust: Morlanda på en bergvägg

vesterut från Sörbo gästgifvaregård. -— Den är för öfrigt funnen

af mig i Nerike vid Ullas Sand i Askersunds landsförsamling

och på Ullaviklint i Kils socken; i Östergötland på Kolmården

(J. HULTING).

2. B. lucida (AcH.) — TH. Fr. Lich. Scand. p. 432.

På klippblock, vanligen på undre sidan, mest dock på

lösa stenar i stengärdesgårdar. Oroust: Slussen, Henån, Mor-

landa vid Sörbo. — Tjörn: Hammar, Kållekärr vid Lilldal.

— Hallands Väderö: i trakten af skogvaktarebostället.

3. B. fusca (SCHAER.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 435.

a sanguineoatra (WuLF.).

Pp atrofusca (EW.).

Hufvudformen på mossa. Oroust: Henån. 8 äfven på

mossa. Oroust: Slussen på Brunnefjellet, Henån.

4. B. fuscorubens Nin. TH. Fr. Lich. Scand. p. 440.

På sten. Oroust: Henån.

5. B. granulosa (EHrH.). — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 442.

+ B. flexuosa FR.

Hufvudarten på jord. Oroust: Slussen. — Marstrandsön:

sällsynt. — Hallands Väderö. " flexuosa på lignum. Hallands

Väderö på ekstubbar.

6. B. coarctata (SmM.) Tu. Fr. Lich. Scand. p. 447.

På sten, någon gång på jord. ÖOroust: Slussen på Skans-

berget, Henån, Morlanda vid Sörbo, Stahla vid Varekil, Skåpe-

sund (på jord). — Tjörn: Hammar: Kållekärr.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4. 59

7. B. rivulosa (ACH.) TH. FR. Lich. Scand. p. 450.

På klippväggar. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda, Skåpe-

sund. — Tjörn: Låka, Hammar, Kållekärr, Stockvik. — Mar-

strandsön: ymnig, i många former. — Hallands Väderö.

8. B. uliginosa (SCHRAED.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 459.

På jord. Oroust: Slussen vid Klefva, Henån. — Mar-

strandsön: sällsynt.

9. B. pheostigma Körs. — B. obscurella TH. Fr. Lich. Scand.

p- 467.

På barrträd. Oroust: Slussen vid norra ändan af Brunne-

fjellet på tall.

10. B. turgidula (FrR.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 469.

På tall. Oroust: Slussen på Brunnefjellet, Morlanda vid

Strömdala på Dufkärrsberget.

Anm. På Tjörn vid Hammar träffades på låga klippväggar

invid landsvägen 2 arter af Biatoraslägtet, hvilka efter gransk-

ning af prof. TH. FRIES ansågos vara, den ena 6. lyggea ACK.

l. hoglandica NYL., den andra närmast beslägtad med PB. meso-

tropiza NYL. Då de emellertid ej kunnat säkert bestämmas, vill

jag endast på detta sätt omnämna dem och hufvudsakligen der-

för, att de framdeles må kunna eftersökas på den lätt återfunna

lokalen.

45. Biatorella DE Nor.

1. B. moriformis (ACH.) Tu. Fr. Lich. Scand. p. 401.

På lignum. OÖroust: Henån på gamla träväggar.

Subfam. 4. Buelliei.

46. Arthrorhapsis Tu. FR.

F NA. flavovirescens (DicKS.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 203.

På jord och mossa. Oroust: Slussen, Morlanda vid Ström-

dala, Nösund, Varekil, Skåpesund. — Tjörn: Kållekärr: —

Marstrandsön: flerstädes.

47. Catillaria Mass.

1. C. grossa (PErs.) BlomB. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 581.

På löfträd. Oroust: Henån på gammal asp.

60 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST:

2. C. Laureri Herr. — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 582.

På gammal bok. Hallands Väderö i södra skogsparken.

48. Lecidea ÅCE.

1. LL. athroocarpa AcH. — TH. Fr. Lich. Sand. p. 483.

På sten. Oroust: Morlanda vid Strömdala. — Marstrandsön

(BLomB. enl. Lich. Scand.).

2. LDL. silacea AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 457:

På svafvelkishaltig, förvittrande sten. Oroust: Morlanda

vid Strömdala. — Marstrandsön: sällsynt.

d. Iocyanea (AcCH.) TH Er: Lich. Scand: pi4595

a tessellata (FLxE) TH. FR.

På granit. Tjörn: Låka. — Hallands Väderö.

4. DL. pantherina (ACH.) TH: FR. Lich: Scand. p. 491.

På granit. Oroust: Slussen på Brunnefjellet, Henån, Mor-

landa vid Strömdala. — Tjörn: Stockvik, Djupvik.

"L. lapieida (ACH.) ARN. — TH. Fr. Lich Scand.

p. 493.

På granit. Oroust: Slussen på Brunnefjellet, Henån, Mor-

landa vid Strömdala. — Tjörn: Kållekärr, Djupvik. — Mar-

strandsön: sällsynt.

Till denna art hör säkerligen den af BLOMBERG p. 181

anförda L. variegata från Marstrandsön, »allmän». Huruvida

den hör till hufvudformen eller till ” lapicida, måste lemnas

oafgjordt, enär jag ej haft tillfälle se exemplar. Den (p. 181)

uppgifna L. confluens (>Koön, Greve») är sannolikt ”lapicida.

5. DL. auwriculata TH. Fr. Lich. Scand 499.

p diducens TH. FR.

På sten. Oroust: Slussen på Brunnefjellet.

6. LL. paneola AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 503.

På sten. Marstrandsön: sällsynt, dock med frukt.

T. I. maerocarpa (De) TH: Er. Lich" Scand: p: 305.

&« platycarpa (ACH.) TH. FR.

På berg och klippor. OÖOroust: Slussen, Henån, Morlanda

vid Strömdala, Stahla vid Skåpesund. — Tjörn: Hammar,

BIHARG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4. 61

Stockvik. — Hallands Väderö. — F. phea (Biatora phea KÖRB.)

är funnen på Tjörn vid Hammar.

SN convexar (ERS) IE. TR.

På klippor och flyttblock. Oroust: Slussen på Skans-

berget, Henån, Morlanda vid Strömdala. — Tjörn: Stockvik.

— Marstrandsön: flerstädes (>L. contigua» BLomB. p. 181). —

Hallands Väderö.

=E DL. albocoerulescens (WwuLF.).

På sten. Oroust: Morlanda vid Sörbo.

"FEL: cinereoatra "ACK.

På flyttblock. Oroust: Morlanda vid Strömdala.

RON erustuleter (ANCH:) KÖRB. — TH. ER. Lich.

Scand. ps. Sik

På sten. Oroust: Henån. — Tjörn: Kållekärr på 1 jord-

brynet liggande småstenar.

8. LC. petrosa ARN. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 511.

På sten. Tjörn: Hammar.

IEEE vorticosa. (EIKE) Körs. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 515.

På sten. Marstrand på Koön (BLoMBERG enl. Lich. Scand.).

10. IL. Dicksonii AcH. — TH. Fr. Lich. Scand. p.- 516.

På svafvelkishaltig sten. Oroust: Slussen på Rundsberget.

— Tjörn: Stockvik.

11. L. neglectu Nyr. — TH. Fr. Lich. Scand; p: 524.

På granit bland mossa, steril. ÖOroust: Slussen på Runds-

berget, Morlanda vid Strömdala, Mollösund, Stahla socken vid

Skåpesund. — Tjörn: Låka, Kållekärr, Djupvik. — Marstrands-

ön: flerstädes. — Hallands Väderö: sällsynt.

TEK fuscoatra. (1) PE. "ERS Lich. Scand. p. 920.

På granit. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda vid Ström-

dala, Mollösund, Skåpesund. — Tjörn: Låka, Djupvik. —

Marstrandsön: allmän; en f. dealbata sällsynt. — Hallands

Väderö. — Hven: Uranienborg på ringmuren kring »Stjern-

kikeriet».

13. DL. fuscocinerea Nyr. — TH. FR. Lich: Scand. p. 527.

På sten. Oroust: Henån, Morlanda vid Strömdala. —

Hallands Väderö.

62 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST:

Den sprickigt rutiga, ojemna bålen, det mörkbruna hypo-

theciet och de sammanväxta paraphyserna skilja den från L.

tenebrosa FWw., som stundom, såsom här, träffas på samma sten.

14. LL. intumescens Fw. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 528.

På berg och lösa stenar. Tjörn: Hammar. — Hallands

Väderö: 1 trakten af skogvaktarebostället tillsammans med

Lecanora sordida.

15. DL. furvella NYLs— THE. Fr, Dich. Scand) p. 230:

På klippor. Oroust: Slussen på Brunnefjellet, Henån,

Morlanda vid Strömdala, Mollösund, Stahla socken vid Skåpe-

sund. — Tjörn: Låka, Hammar. — Marstrandsön: ferstädes.

— Hallands Väderö.

16. L. tenebrosa Fw. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 540.

På klippor och flyttblock. Oroust: Slussen, Henån, Mor-

landa vid Strömdala, Stahla socken vid Skåpesund. — Tjörn:

Låka, Hammar, Djupvik, Mjörn vid Skåpesund. — Marstrands-

ön: sällsynt. — Hallands Väderö.

17. LL. elcochroma (AcCH.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 542.

På sten och träd i många former. Följande varieteter

äro anmärkta:

a) på sten.

var. latypea (ACH.) TH. Fr. Oroust: Slussen vid Gers-

ängen på lösa stenar.

var. pihularis (DAv.) TH. FR. Öroust: Henån.

var. pulverulenta TH. FR. Marstrandsön (s. ALMQWIST enl.

Lich. Scand.). — Hven: Uranienborg på ringmuren kring

»Stjernkikeriet3.

var. pungens (KÖRB.) TH. FR. Hven: Uranienborg på samma

lokal som föregående.

b) på träd.

var. achrista SMRFLT.

På löfträd. OÖOroust: Slussen vid Klefva på asp och ask,

Henån på ask, lind, lönn etc., Morlanda, Varekil på gran. —

Tjörn: Låka på ask, Kållekärr på asp, Djupvik på asp och

rönn. — Marstrandsön: ymnig. — Hallands Väderö: på al och

björk. -— Hven: Uranienborg-på ask, björk, pil och hagtorn.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4, 63

var. flavicans (ACH.) TH. Fr. Oroust: Henån på gran.

49. Mycoblastus NORM.

1. M. sanguinarius (L.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 479.

På sten. Oroust: Slussen på gneis och granit, Henån,

Morlanda vid Strömdala. — Tjörn: Låka, Kållekärr vid Lill-

dal. — Marstrandsön: sällsynt.

50. Sarcogyne (Fw.) Mass.

1. S. simplex (DaAv.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 407.

I klippspringor. OÖOroust: Slussen på Skansberget. — Mar-

strandsön: sällsynt. — Hallands Väderö.

2. S. Clavus (Cc.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 409.

På klippväggar. ÖOroust: Slussen, Brunnefjellet vid hafs-

stranden, Klefva, Henån.

51. Catolechia (Fw.) Tu. FR.

1. C. Dibenii (F.). — C. badia TH. Fr. Lich. Scand. p. 588.

På klippor. Oroust: Slussen på nedersta sluttningen af

Skansberget vid landsvägen, Morlanda vid Strömdala och

Sörbo. Stahla vid Skåpesund.

52. Buellia KÖRB.

1. B. parasema (AcCH.). — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 589.

På löfträd. Oroust: Henån på björk.

var. triphragmia (NYL.). Tjörn: Låka på syrén.

2. B. myriocarpa (De.) Mupp. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 595.

a punctiformis (HOFFM.) MUDD.

På löfträd. Oroust: Slussen vid Klefva på sälg, Henån

på al, Morlanda vid Strömdala och på Dufkärrsberget på al.

— Hallands Väderö på al och ek. -- Hven: Uranienborg

på al.

p chloropolia (EFR.) Tu. FR.

På gran. Oroust: Varekil i Stahla socken.

Hufvudformen är äfven anmärkt på sten (B. stigmatea

KÖRB.). Oroust: Slussen på Rundsberget, Gersängen på lösa

64 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST!

stenar i en stengärdesgård. — Marstrandsön: ALMQVIST enl.

BromB. — Hallands Väderö.

3. B. Schereri DE Not. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 997.

På bark och naket trä. Oroust: Henån på gamla trä-

väggar. — Hallands Väderö på ek. — Hven: Uranienborg på pil.

4. B. leptocline (Ew.) Körs. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 598.

På sten. Oroust: Henån. — Hallands Väderö.

5. BB. vilks! TR ERS fack; Scandsp odd

På sten. Oroust: Henån.

6. B. verruculosa (Borr.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 600.

På sten. Oroust: Slussen på Rundsberget. — Hven:

Uranienborg på ringmuren kring »Stjernkikeriet», St. Ibbs

kyrkogårdsmur. — Ny för Sverige.

t. CB. sororia "UR. ER. Lich; Scand. p.r603:

På sten. Oroust: Slussen på Rundsberget. — Tjörn:

Låka. — Hallands Väderö.

8. B. moriopsis (Mass.) Tu. Fr. Lich. Scand. p. 606.

På sten. Oroust: Morlanda vid Strömdala.

53. Diplotomma (Fw.) KÖRB.

1. D. alboatrum (HorrMm.). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 607.

a vulgatum TH. FR.

På löfträd. Tjörn: Låka på syrén, Djupvik på asp. —

Hallands Väderö: på ek, lind och bok. — Hven: Uranienborg

på pil. — F. trabinellum FR. är anmärkt på Hallands Väderö:

södra skogsparken på murknande ekved.

Pp ambiguum (ACH.) TH. FR.

På sten.) Tjörns Dåka:

2. D. betulinum (Herr). — TH. Fr. Lich. Scand. p. 610.

På gran. ”Oroust: Henån.

54. . Catocarpon (KÖRB.) ÅRN.

1. C. polycarpum (HEPP). — TH. FR. Lich.:'Scand::p. 617.

På sten. Oroust: Henån. — Tjörn: Stockvik, Djupvik. —

Hallands Väderö. — Hven: på ringmuren kring »Stjernkikeriet»>.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4. 65

2. C. applanatum (FR) Tu. Fr. Lieh. Seand. p. 618.

På klippor. OÖOroust: Slussen på Rundsberget, Brunne-

fjellet vid stranden, Morlanda mellan Sörbo och Glimsås.

35. Rhizocarpon RAM.

1. Rh. geographicum (L.) De. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 622.

På berg och klippor. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda.

— Tjörn: Låka, Kållekärr, Stockvik, Djupvik. — Marstrandsön:

allmän. — Hallands Väderö.

2. Rh. viridiatrum (FLEE) Körs. Syst. p. 262.

På sten. Oroust: Slussen på Rundsbergets branter vid

vägen mellan hamnen och Gersängen, Henån, Morlanda vid

Strömdala, Skåpesund i Stahla socken.

Temligen lik vissa former af föregående art. Den mindre

tydligt framträdande hypothallus, bålens rent gröna 1. grågröna

färg, de något konvexa apothecierna, bålens förhållande till kali

(färgas deraf brunaktig), hyphernas förhållande till jod (h. non

coerulescentes) utgöra dock goda kännetecken. Synes vara en

sydlig art, som mer och mer aftager mot norden. Utom på

här angifna lokaler är den af mig upptäckt på följande ställen:

Örebro på berg och flyttblock norr om staden (funnen redan

1859), Södermanland vid Vestermo prestgård 1877”), på Born-

holm vid Gudhjem 1884 och vid Nyköping på Kråkberget 1887.

3. Rh. geminatum (EWw.). — Tu. Fr. Lich. Scand. p. 623.

På sten, sannolikt icke sällsynt, fastän anmärkt blott på

ett enda ställe. Tjörn: Låka i Valla socken.

4. Rh. grande (FLKE) ARN. — TH. Fr. Lich. Scand. p. 624.

På sten. OÖOroust: Slussen på Rundsberget, Henån. —

Tjörn: Låka i Valla socken.

5. Rh. distinetum Tu. Fr. Lich. Scand. p. 625.

På klippor och lösa stenar. Oroust: Slussen på Runds-

berget. — Tjörn: Hammar. — Marstrandsön: (ALMQVIST enl.

BLomBErG). — Hallands Väderö. -— Hven: Uranienborg på

ringmuren kring »Stjernkikeriet>.

> Rh. Oederi (WEB.) KÖRB.

På svafvelkishaltig sten. Oroust: Slussen på Skansberget,

Henån. — Tjörn: Stockvik. — Marstrandsön: sällsynt.

+) Möjligen har kyrkoherden BLOMBERG sedan funnit den på andra

ställen i Vestermo, att döma af Bot. Not. 1878 p. 121.

66 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

6. Fh. obscuratum (ACH.) KörBa. — TH. Fr. Lich. Scand. p.

628.

På sten. Oroust: Rundsberget vid Slussen, Henån. —

Tjörn: Stockvik (Mjörn: Skåpesund). — Hallands Väderö.

F. lavata (AcCH.) FR.

På sten, helst vid vatten. Oroust: Henån vid en uttorkad

bäckrännil mellan gästgifvaregården och hamnen.

t. Rh. calcareum (WEis) TH. FR. Lich. Scand. pro

På sten. Oroust: Morlanda vid Sörbo.

Subfam. 5. Xylographidei.

26. Xylographa FR.

1. X. parallela (ACH.) FR. — TH. FR Inch) Scand. ps 030:

: På lignum. OÖOroust: Henån på gamla träväggar, Morlanda

i trakten af Strömdala på Dufkärrsberget.

Fam. 9. Graphidei.

Subfam. 1 Opegraphei.

57. Schismatomma Fw. & KÖRB.

1. Sch. abietinum (EHrH.). — Sch. dolosum KÖRB. syst. p. 272.

På ek. Hallands Väderö i södra skogsparken.

58. Lecanactis EscHW.

1. LIL. Dilleniana (ACH.). — Körs. Syst. p. 276.

På klippväggar. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda vid

Strömdala samt mellan Sörbo och Glimsås. — Tjörn: Låka,

Hammar, Kållekärr, Stockvik.

2. I. abietina (ACH.) ALMQV. Scand. arter af Schism. p. 13.

På löfträd. Hallands Väderö i södra skogsparken på ek

och bok.

3. DL. amylacea (EHrRH.) ALMQv. Schismat. p. 14.

På löfträd. Hallands Väderö i södra skogsparken på ek.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AvrFD. III. N:o 4. 67

39. Opegrapha HUMB.

UkORvaria (PERS-)J— KörB: Syst. p. 215.

På löfträd. Marstrandsön: på ek, sällsynt. — Hallands

Väderö: på ek och bok. — Hven: Uranienborg på pil.

2... O. atra PErRs. — ALMQv. Schismat. p. 23.

På löfträd. Marstrandsön (Koön): på rönn. — Hallands

Väderö: på bok.

3. O. vulgata AcH. — KÖRB. Syst. p. 283.

På löfträd. Oroust: Henån på hassel, Morlanda mellan

Sörbo och Glimsås på ask, Strömdala på Valsberget på rönn.

— Marstrandsön: på sten (ALMQVIST enl. BLOMBERG). — Hallands

Väderö: på ek i södra skogsparken.

4. O. herpetica AcCH. — KÖRB. Syst. p. 284. |

På löfträd. Oroust: Henån på bok och alm, Morlanda

vid Sörbo på ask. — Hallands Väderö på bok.

B subocellata FLEE.

På löfträd. Oroust: Morlanda mellan Sörbo och Glimsås

på ask.

5. O. viridis Pers. — Zwackhia involuta Körs. Syst. p. 285.

På löfträd. Hallands Väderö på bok.

6. 0. zonata KÖRB. Syst. p. 279.

På klippväggar, steril. Oroust: Slussen. — Tjörn: Kålle-

kärr, Stockvik. — Marstrandsön (ALMQVIST enl. BLOMBERG).

60. Graphis (ADANS.) NORM.

1. Gr. scripta (L.). — KÖRB. Syst. p. 287.

På löfträd. Oroust: Henån, Morlanda mellan Sörbo och

Glimsås på ask.

61. Bactrospora MAss.

1. B. dryina (ACH.). — KÖRB. Syst. p. 299.

På löfträd. Hallands Väderö på ek 1 södra skogsparken.

68 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

Subfam. 2. Arthoniei.

62. Arthonia ACE.

1. ÅA. didyma Köra. — ArMoQv. Monogr. Arth. p. 13.

På löfträd. Oroust: Henån på lind.

2. ÅA. lurida (ACH.) ScHER — A. lurida y vulgaris ALMQV.

Monogr. Arth. p. 15.

På löfträd. Hallands Väderö på ek i södra skogsparken.

Hven: Uranienborg på al.

3. ÅA. leucopellea (ACH.) ALMQV. Monogr. p. 28.

På löfträd. Hallands Väderö: södra skogsparken på ek.

4. ÅA. impolita (EHRH.) Borr. — ALMQV. Monogr. p. 22.

På löfträd. Hallands Väderö: södra skogsparken på ek.

9. ÅA. radiata (PERS.) TH. ER. — ALMQV. Monogr. p. 35.

På löfträd. Oroust: Slussen vid Klefva, Henån, Morlanda

vid Strömdala på Valsberget på rönn. — Tjörn: Låka, Stock-

vik. — Marstrandsön: allmän. — Hallands Väderö: på unga

ekqvistar. — Hven: på hagtorn, björk och al.

6. A. punctiformis (ACH.). — ALMQV. Monogr. p. 42.

På löfträd af hvarjehanda slag. Oroust: Slussen vid Klefva

på hassel, Henån på hassel, Morlanda, Valsberget vid Ström-

dala på ek. — Tjörn: (Mjörn) vid Anghagen på ask, Djupvik

på ek. — Marstrandsön: flerstädes.

ENE AR patellulata NYL. — ALMQV. Monogr. p. 49.

På löfträd. Oroust: Henån på asp.

C. CONIOCARPI.

Fam. 10. Spheerophorei.

63. Spheerophorus PERS.

1. Sph. coralloides Pers. — KÖRB. Syst. p. 32.

På sten. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda vid Ström-

dala, Stahla vid Skåpesund. — Tjörn: Låka, Kållekärr. —

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o4. 69

Marstrandsön: steril allmän, med frukt sällsynt. — Hallands

Väderö.

200 Spis rage! (15). — KÖRB. Syst. p. ol.

På sten. Oroust: Slussen på Rundsberget och Skans-

berget, Henån, Morlanda vid Strömdala, Skåpesund i Stahla

socken. — Tjörn: Låka, Kållekärr. — Marstrandsön: sällsynt

med frukt, steril allmän. — Hallands Väderö.

Fam. 11. Caliciei.

64. Cyphelium (AcH.) Tu. Fr.

1. C. tympanellum ACH. — Acolium KörB. Syst. p. 303.

På löfträd. Hallands Väderö i södra skogsparken på ek.

2. C. stigonellum AcH. — KöÖrB. Syst. p. 303.

På löfträd. Hallands Väderö på ek i södra skogsparken.

65. Calicium (PErs.) DE Nor.

1. C. hyperellum AcH. — KörB. Syst. p. 311.

På (barr- och) löfträd. Oroust: Henån på björk, Morlanda

på al. — Hallands Väderö på al och ek.

2. C. trachelinum AcH. — KörB. Syst. p. 311.

På lignum. Oroust: Henån på gamla träväggar, Morlanda

vid Dufkärrsberget. — Marstrandsön: mycket sällsynt. —

Hallands Väderö på bok och ek.

3. C. roscidum (ACH.) — C. adspersum KöÖrB. Syst. p. 312.

På löfträd. Hallands Väderö i södra skogsparken på ck.

4. C. curtum TURN. & Borr. — Körs. Par. p. 294.

På lignum. OÖroust: Henån på gamla träväggar, Morlanda

vid Strömdala.

5. C. nigrum SCHAER. — KÖRB. Syst. p. 308.

På lignum. Oroust: Henån på gamla träväggar. — Hallands

Väderö: södra skogsparken på murken ekved.

6. C. pusillum (AcCH.). — KÖRB. syst. p. 308.

På lignum. Oroust: Henån på gamla träväggar.

70 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

66. Chenotheca TH. FR.

1. Ch. pheocephala (TURN.) ff chlorella (ACH.). — TH. FR.

InichAset: ip: R201L

På löfträd. Hallands Väderö: södra skogsparken på ek.

67. Coniocybe ÅACH.

1. C. furfuracea (L.). — Körs. Syst. p. 318.

På trädrötter, jord och skuggiga klippor. Oroust: Slussen

på Skansberget och vid Klefva, Henån. — Tjörn: Hammar.

68. Sphinctrina FR.

1. Sph. turbinata (PErs.). — KÖRB. syst. p. 305.

På löfträd. Hallands Väderö: södra skogsparken på bok.

D. PYRENOCARPI.

Fam. 12. Endocarpei.

69. Dermatocarpon EscHW.

1 DD: myniatum (LL). — TA ERa Lich: Aretip 206:

BP complicatum (SW.).

På klippor. Oroust: Slussen på Skansberget, vid vägen

till badhuset, Henån, Morlanda vid Sörbo, Stahla vid Skåpe-

sund. — Tjörn: Låka, Hammar, Stockvik. 8 på klippor.

Oroust: Henån, Morlanda vid Sörbo. — Marstrandsön: sällsynt.

2. D. fluviatile (WEB.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 254.

På sten vid vatten. Oroust: Henån vid en uttorkad bäck-

rännil mellan gästgifvaregården och hamnen.

2. D. cinereum (PErs.). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 256.

På jord. Tjörn: Stockvik i jordfylda klippspringor. —

Marstrand: Instön.

BIHANG TILL K. SV, VET;-AKAD. HANDL. BAND 12, AFD. III. N:o 4. 71

Fam. 13. Verrucariei.

70. Microglena KÖRB.

1. M. muscorum (FR.). — Weitenwebera KörB. Par. p. 328.

På mossa. Hallands Väderö: södra skogsparken på en

gammal, mosstäckt ek nära marken.

2. M. reducta TH. Fr. Bot. Not. 1863 p. 10 (sub sphinetrinoid).

På mossa. Oroust: Morlanda vid Strömdala. — Tjörn:

Kållekärr. — Marstrandsön: vester om Arvidsvik.

Obs. På flera ställen t. ex. Oroust: på Brunnefjellet,

Morlanda mellan Sörbo och Glimsås, Tjörn vid Hammar och

Kållekärr träffades spår till Beloniella incarnata TH. Fr. &

GREVE, men då efter hemkomsten vid undersökning af de

hemförda exemplaren inga tydliga frukter kunde påträffas, är

bestämningen osäker.

71. Segestria (FR.) TH. Fr.

1. S. lectissima FR. — Segestrella KörB. Par. p. 325.

På klippväggar. Oroust: Slussen på Brunnefjellet, Mor-

landa vid Sörbo. — Tjörn: Kållekärr, Djupvik. — Marstrandsön:

mellan Arvidsvik och Långedal.

2. S. enea (WALLR.). — Sagedia KÖRB. Syst. p. 364.

På löfträd. Hallands Väderö: södra skogsparken på bok.

Enligt skriftligt meddelande från BLoMBERG har han på

Marstrandsön träffat »5. macularis», om på sten eller träd upp-

gifves icke.

72. Pyrenula (AcCH.) Mass.

1. P. nitida (ScHRrAD.). — KÖRB. Syst. p. 359.

På löfträd. Hallands Väderö: södra skogsparken på bok.

2. P. leucoplaca (WaALLR.). — KörB. Syst. p. 361.

På löfträd. Oroust: Henån på ek. — Hallands Väderö:

södra skogsparken på ek.

3. P. coryli Mass. — KÖRB. Syst. p. 344.

På hassel. Marstrandsön vid Backudden, sällsynt.

72 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

73. Staurothele NORM.

1. St. clopima (WNBG). — Stigmatomma KÖRB. Syst. p. 239.

På sten. Marstrandsön (ALMQVIST enl. BLoMBERG).

74. Acrocordia Mass.

1. AA. gemmata (ACH.). — KÖRB. Syst. p. 356.

På löfträd. Oroust: Henån på lönn, Morlanda vid Sörbo.

2. Å. tersa KÖRB. Syst. p. 356.

På löfträd. Hallands Väderö: södra skogsparken på bok.

75. Verrucaria (Pers.). Mass.

1. V. nigrescens Pers. — Tu. Fr. Lich. Arct. p. 267.

På sten. Oroust: Henån, Morlanda vid Sörbo.

2. V. mawra WnNBG. — TH. Fr. Lich. Arct. p. 268.

På klippor och stenar vid stränderna ända ned till vatten-

brynet. OÖOroust: Slussen. Henån. — Tjörn: Låka, Stockvik,

Djupvik. — Marstrandsön: ymnig. — Hallands Väderö,

3. V. margacea WNBG. — Tu. Fr. Lich. Arct. p. 269.

På sten. Oroust: Henån, Morlanda vid Strömdala. —

Tjörn: Låka (Mjörn vid Skåpesund).

4. V. muralis AcH. — KÖRB. Syst. p. 347.

På murar. Hven: Uranienborg på tegelsten i ringmuren

kring »Stjernkikeriet», St. Ibbs kyrkogårdsmur.

Obs. I BLOMBERGS uppsats p. 182 uppgifves V. hydrela

från Marstrandsön: på glimmerskiffer 1 springor på högsta

berget mellan Arvidsvik och Långedal. Enligt skriftligt med-

delande från. BLOMBERG är bestämningen rättad till V. acro-

telloides. Emnär jag ej sett exemplar, kan jag endast referera

detta.

76. Thrombium (WaLL.) Mass.

1. Thr. epigeum (PErRs.) — KörB. Par. p. 382.

På jord. Oroust: Slussen. — Tjörn: Kållekärr.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:0 4; 73

Un Ärthopyrenia MASS.

IA: analepta (ACcH.?) Körs. — TH. Fr. Lich. Arct. p. 272.

På löfträd, i synnerhet björk. Oroust: Slussen vid Klefva

på björk och hassel, Morlanda mellan Sörbo och Glimsås. —

Marstrandsön: Backudden på hassel. — Hallands Väderö:

norra skogsparken på björk.

201 Wollar: (NYL. Bot. Not. 1892).

På löfträd. Oroust: Henån på lind, Morlanda mellan

Sörbo och Glimsås på hassel.

3. ÅA. grisea (SCHLEICH.?) KÖRB. — TH. Fr. Lich. Arct. p. 272.

På löfträd, mest al. OÖroust: Slussen vid Klefva på al

och hassel, Henån, Morlanda, Dufkärrsberget vid Strömdala

på ek. — Tjörn: Hammar (Mjörn) vid Rud. — Marstrandsön:

allmän. — Hven: på al.

4. AA: Fumago (WALLR.). — KörB. Syst. p. 370.

På löfträd. Oroust: Slussen vid Klefva på al och Rhamnus

Frangula. — Marstrandsön: sällsynt, på hassel vid Backudden.

78. 'Tomasellia Mass.

1. T. Leightonit Mass. — KörB. Par. p. 396.

På löfträd, företrädesvis på hassel. Oroust: Slussen på

Klefva egor på hassel och al, Henån, Morlanda vid Sörbo.

— Marstrandsön: Backudden på hassel.

2. T. opegraphella Tu. FR.

På hassel. Oroust: Slussen på Klefva egor, Henån.

79. Leptorhaphis KÖRB.

1. IL. epidermidis (Acn.). — Tu. Fr. Lich. Arct. p. 273.

På löfträd. Oroust: Slussen vid Klefva på al, Henån på

björk. — Hallands Väderö: norra skogsparken på björk.

2. DL. tremule Körs. Syst. p. 372.

På asp. Tjörn: Stockvik.

Smekguereus) (BELIR)), KÖRB, Par. Ppr332.

På ek. Oroust: Morlanda, Strömdala på Dufkärrsberget.

74 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

HOMOLICHENES.

Fam. 14. Collemaecei.

Subfam. 1. Collemei.

80. Collema HOFFM.

1. C. nigrescens (Hups.). — Synechoblastus TH. Fr. Lich.

ANTCFE Pa 280:

På löfträd. Marstrandsön: Backudden: sällsynt.

Enligt alla svenska författare (ACHARIUS, EL. FRIES, WAHLEN-

BERG, 'TH. FRIES) är benämningen nigrescens den äldsta, men

ingen uppgifver källan. AcHArIus (Prodr. p. 131) citerar

Linn. Swartz. Act. Ups. vol. IV» (1784), men der finnes den

icke enl. Krmplh. Gesch. d. Lich. II p. 535. WAHLENBERG

F1. Suec. p. 874 anför »Linn. Suppl: p. 451» (Suppl. Lin. fil.

1781); men enl. Krmplh. G. d. Lich; II p. o298förekommer

den ej heller der. Äldsta källan för C. nigrescens är enligt

Krmplh. Hups. Flor. Angl. Ed. I (1762) p. 450 och bör

HuDson således citeras ss. auctor, såvida han ej i nämda skrift

anfört LINNÉ såsom namngifvare. STEIN (F1. Schles. p. 359)

anför Vespertilio (Lightf. 1777) såsom äldre namn, men i

Lightf. Flor. Scot. finnes det ej upptaget enl. Krmplh. G. d.

Lich. II p. 533. Att bringa reda i denna sak, är endast möj-

ligt för den, som har tillgång till alla hithörande original

skrifter.

2. C. flaccidum AcH. — Synechoblastus Tu. Fr. Lich. Arct.

På sten. Oroust: Henån, Morlanda. — Tjörn: Stockvik

på gammal alm. — Marstrandsön: allmän.

3. C. plicatile (ACH.) f. dispersa. — KöÖrB. Syst. p. 409.

På sten. Marstrandsön: vid uppgången till fästningen

samt vid norra strandverket.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD, HANDL. BAND 12. AFD. III. N:0 4.

Subfam. 2. Leptogiei.

81. Leptogium FR.

1]. IL. lacerum (Sw.). — Tu. Fr. Lich. Arct. p. 282.

På mossa. Oroust: Henån, Morlanda mellan Sörbo och

Glimsås. — Tjörn: Hammar. — Hallands Väderö.

B lopheum ACHE.

På mossa. Oroust: Henån, Morlanda mellan Sörbo och

Glimsås.

2000Escotinum (ACHE NER. EroIieh. Aret. p. 283; L.

sinuatum KÖRB. Syst. p. 418.

På mossa. Oroust: Morlanda vid Strömdala på Valsberget,

mellan Sörbo och Glimsås. — Tjörn: Stockvik.

I BLOoMBERGS uppsats (Bot. Not. 1868 p. 182) uppgifves

»Leptogium lacerum sinuatum»> från Marstrandsön vid Back-

udden och Rosenlund, sällsynt. Huruvida den hör till L. lacerum

]. scotinum, måste lemnas oafgjordt, enär jag ej sett exemplar.

Fam. 15. Pyrenopsidei.

382. Porocyphus KÖRB.

UCIEP. areolatus (EW.) Körsi Syst. p. 426.

På sten. Tjörn (Mjörn): Skåpesund. — Marstrandsön:

norr om Arvidsvik, sällsynt.

83. Pyrenopsis NYL.

1. P. hematopis (SmMRreLtT). — TH. Fr. Lich. Arct. p. 284.

På fuktiga bergväggar. Oroust: Morlanda vid Sörbo. —

Tjörn: Stockvik (Mjörn) vid Anghagen.

2. P. impolita (TH. Er.) Forss. Gleolich. p. 48.

På sten. Oroust: Brunnefjellet vid Slussen, Henån, Mor-

landa vid Sörbo. — Tjörn: Låka. — Marstrandsön: (ALMQVIST

enl. BLOMBERG).

76 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

Fam. 16. Lichinei.

84. Lichina ÅG.

1. LL. confinis (MöLr.). — TH. Fr. Lich. Aret. ps 288:

På strandklippor nära vattenbrynet. OÖroust: ej iakttagen

på de besökta lokalerna, men förekommer utan tvifvel på

andra mer passande. — Tjörn: Låka, Stockvik, Djupvik. —

Marstrandsön: Blåkulla norr om staden (BLOMBERG enl. upp-

gift). — Hallands Väderö.

Fam. 17. Phyllisecei.

85. Phylliseum NYL.

1. Demangeonu (Mont. & MouvG.) Nyr. Forss. Gleolich. p. 62.

På sten. Oroust: Slussen på Rundsberget. — Tjörn:

Låka, Hammar.

Sedan FORSSELL efter noggrann undersökning af original-

exemplar både af Ph. Demangeonii och endocarpoides förenat

dem begge till en art, bör naturligen den äldre benämningen

hafva företräde.

Fam. 18. Ephebei.

386. Ephebe FR.

1I0CEN pubescens (145): PHTER. Dich Aret. Yp.s20805

På fuktiga klippor. Oroust: Slussen, Henån, Morlanda

vid Sörbo, Skåpesund. — Tjörn: Låka, Hammar, Kållekärr,

Stockvik.

Enligt Wainro (Rev. lich. in herb. Linn&ei ass. 1 Medd.

af Soc. pro Fauna & Flora fenn. 14: 1886) ligger i LINNÉS

herbarium denna art under namn af Lichen lanatus och Par-

melia lanata under namn af L. pubescens, på grund hvaraf

naturligen skulle följa, att dessa arter borde byta benämning.

Här liksom i åtskilliga andra fall torde dock exemplar i LINNÉS

herbarium ej kunna tillerkännas vitsord. LINNES beskrifning

(F1. Suec. 1755 p. 426) är ej heller afgörande; tvärtom torde

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 4. 77

karakteren »nitidus> som LINNÉ tillägger L. pubescens, gifvit

anledning till förvexling, hvilket ock ACHARIUS (Prodr. p. 218)

antyder. AcCHARI beskrifning (1. c.) är emellertid fullkomligt

tydlig, hvadan enligt min tanke alla funderingar på namn-

ombyte på grund af exemplar i LIinnÉs herbarium eller äldre

författares missuppfattning, torde böra lemnas åsido, såsom

endast ledande till förvirring.

87. Spilonema BORN.

1. Sp. revertens NYL.

På sten. Oroust: Morlanda vid Strömdala.

Artantalet i de särskilda laffamiljerna på hvarje ö särskildt och

inom hela området,

3 = : S 3 an = =

Erna SE a ed

I 2 Bo | Sem 3

[ISTER ae ooo deds des 4 2 | 3 3 KA

TRIO ING Kg se ss AAA ANG ENAT 9 7 | D 6 2 9

Relä gener ee assocea 8 3 4| 2 — 9

ARE [fe a ra sides 18 16. |. 16 16 8 23

Lecanorei |

Subfam. Pannariei......--.-.---- 3 2 3 -- 1 2

» IBlACOd1e 5. =. SE 4 3 2) 2 2 4

» IRANOdINGlL..soonoocn oo al 30 2 24 12 39

» UTCEOlATICI -ssssorsc soo id D ) D 1 10

SUNE SPertusaArle1-..s.sacosecsn 6 2 2 I -— 10

EH ORG Ts ra also 22 11 10 — 26

[UNTPUTCATIEIS- soscstossooooccosoeooona 7 4 2 -- 8

Lecidinei

SUP LADt VERROLC]- oo odon sdsasoca os D 2 — -— D

IB 22 01NYCEI = -ocsscaon one il if il — — 2

BERNS RTA(OLEN nose oso soo 29 10 8 10 5 34

EB Uellele. oslo odolsde 36 2D 174 21 8 44

DIA EXylographels.sossoooc- Gl = = = = 1

Transport | 193 | 127 | 104 | 108 | 39 | 233 |

738 HELLBOM, LAFVEGETATIONEN PÅ ÖARNE VID SVERIGES VESTKUST.

Transport

Graphidei |

Subfam. Opegraphei............-

» Axthonierio.so— 5 -re |

SPhserophorer. Lera dö By f en on

Calieier Ca ores oc a VEN VIE

FE ndocarpei-.-...<= 50 0110VITA I |

NerLnCarlel s--ss tog 8 OSSE |

Collemacei

Subfam. Collemei-.=-...oosoo dne |

» Ileptoglel...=— fas |

Pytenopatdey == 55 CS nog

Lichinei

Elylliseer den ret

Ephebei

Summa

z på

SN 2158 Eon Ae

TR ER a EE

Z SR nd sne

= = = 2

193 | 127 | 104 | 108 | 39 | 233

5 2 ALIS 1 12

RR 5 ls ARN ENE 7

2 2 Sc ES 2

6 1 1 kiviggeres 11

2 2 läs 3

16 All 8 7 2 24

1 ÄRR RR al 3

2 2 1 NE 2

2 3 PER KE Mae 3

FJ do je

il 1 | ENE 1

2 RE = 2

237 | 152 | 130 | 140 | 44 | 304

BIHANG TILL K. SVENSKA VRT.-AKAD. HANDLINGAR. Band. 12, Afd. HI. N:o 5.

BEITRÄGE

ZUR

ANATOMIE DER MARCORAVIACEEN

H. O. JUEL.

MIT 3 TAFELN.

DER K. SCHWED. AKAD. DER WISS. MITGETHEILT DEN 13 OKTOBER 1886

DURCH V,. WITTROCK

STOCKHOLM, 1887.

KÖNIG: BORSTR YVOKERIET:

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

D. Marcgraviaceen, deren eigenthiämliche Honiggefässe

ihnen das Interesse vieler Forscher schon längst zugewandt

haben, sind hinsichtlich ihrer Morphologie mehrmals behan-

delt worden !). Die anatomischen Angaben sind aber ziemlich

spärlich und beriihren fast ausschliesslich die Nectarien und

die bei den Marcgraviaceen sehr häufig vorkommenden Scle-

reiden. Ich habe im naturhistorisehen Reichsmuseum in

Stockholm Gelegenheit gehabt, zwei Repräsentanten zweier

Gattungen aus dieser Familie anatomisch zu untersuchen. Das

untersuchte Material, welches den im Reichsmuseum aufbe-

wahrten Regnellschen Sammlungen angehört, bestand aus einer

Inflorescenz mit Blättern von Marcgravia polyantha DELP. und

einer Inflorescenz von Norantea brasiliensis CHoisY, beide bei

Santos in Brasilien von Dr HI. MosÉN gesammelt und in Alco-

hol aufbewahrt. Uebrigens habe ich auch trockenes Material

aus dem Regnellschen Herbarium und aus dem allgemeinen

Herbarium des Museums beniitzt.

Stamm.

Fir die Untersuchung der Rinde und des Holzes sind keine

älteren Stämme vorhanden gewesen als solche, welche einen

Diameter von 6—8 mm. hatten und deren Alter wegen des

Mangels an Jahresringen nicht bestimmt werden konnte.

') Von Werken, die diese Familie berihren, mögen hier erwähnt werden:

WITTMACK in Flora Brasiliensis, Tom. 81. Leipzig 1878.

WITTMACK, Die Marcgraviaceen und ihre Honiggefässe. Kosmos,

Bd3 50 1879.

BAILLON, Histoire des Plantes, Tom. 4. Paris 1873.

PLANCHON et TRIANA, Sur les bractées des Marcgqravieées. Mém.

Sock Imp:sd..sc./nat. | Cherbourg.. ' Tom., 9..,..1863:

DELPINO, Rivista monografica della famiglia delle Marcgqgraviacee.

Nuovo Giorn. bot. Ital. Fasc. 4. 1869.

4 H: OO: JUEL; BEITRÄGE ZUR ANATOMIE DER MARCGRAVIACEEN.

Marcgravia polyantha DELP. hat ein peripherisches Peri-

derm, dessen Zellen oft an der Innenseite sclerosirt sind, wie es

auch bei der tiefer gelegenen Peridermschicht von der ver-

wandten Camellia 1) der Fall ist. Bei MNorantea brasiliensis

CHoisY fehlte das Periderm.

In der Rinde, wie in den meisten parenchymatischen Ge-

weben, kommen häufig vereinzelte oder zu Gruppen vereinigte

Sclereiden vor. Diese sind von PLANCHON und TRIANA be-

schrieben. Sie werden von ihnen mit den sternförmigen Zellen

(»pneumatocystes») der Nympheaceen verglichen, doch ist keine

bestimmte Ansicht iäber ihre Function ausgesprochen. In einem

Falle aber scheint mir die Function, die diesen Zellen bei den

Nympheaceen zugesprochen wird, ihnen auch bei M. polyantha

zuzukommen. In dem inneren Theil der primären Rinde ist

das Parenchym von grossen Lufträumen durchzogen. In eimem

sehr jungen Zweige von M. polyantha nimmt dieses lacunöse

Gewebe die Hälfte der Rindenschicht ein und grenzt an den

mechanischen Ring. Die Lufträume sind vertical ausgezogen

und durch dinne Wände getrennt, welche von 1 oder 2 Zell-

schichten gebildet werden. In diesen Wänden kommen häufig

Sclereiden vor, welche sehr ästig und sogar sternförmig sind

(Taf. I Fig. 2). Die Aeste der Sclereiden ragen in die Luft-

räume hinein und stossen oft an die entgegengesetzte Wand.

Ohne Zweifel verhindern diese Seclereiden das Zusammen-

driäcken des luftfuhrenden Gewcbes.

Auch Norantea brasiliensis hat im inneren Theil der Rinde

ein lacunöses Gewebe (Taf. I, Fig. 1). In diesem liegen zahl-

reiche ziemlich grosse Körner, durch fest zusammengewachsene,

gerundete Seclereiden gebildet. Wahrscheinlich kommt auch

diesen Gruppen von Sclereiden die nähmliche Function zu.

Der Weichbast wird von einem mechanischen Ringe um-

schlossen. Bei sehr jungen Stammtheilen besteht dieser aus

nur einer Reihe von Bastfasern. Diese sind durch Querwände

in mehrere Zellen getheilt, deren jede einen Zellkern einschliesst

(Taf. I, Fig. 3). Wenn die gemeinsame Wand der Faser noch nicht

sehr verdickt ist, bleibt die Querwand immer dinn. In älteren

Stämmen wird die Wand der Faser sehr verdickt. Ihr Lumen

!) Sieh MOELLER, Anatomie der Baumrinden, Berlin 1882, S. 251. Auch

durch die Astrosclereiden in der Rinde und durch den Mangel an scle-

rotischen Elementen im Weichbaste stimmt M. polyantha mit dieser

Gattung iiberein.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 5. d

erscheint hier wie eine schmale Spalte, die sich an bestimmten

Stellen zu einer einen Zellkern einschliessenden Höhle erwei-

tert. Zwischen je zwei Kernen wird regelmässig eime Quer-

wand beobachtet, die jetzt entweder an der Verdickung Theil

genommen hat, oder dinn geblieben ist (Taf. I, Fig. 4, 5).

An diese prosenchymatischen Elemente schliessen sich

schon in ziemlich jungen Zweigen mechanische Zellen paren-

chymatischer Natur an. Dadurch wird ein gemischter mecha-

nischer Ring, wie diese Anordnung von TsCcHIRCH !) genannt

wird, gebildet. HKleime Sclereiden, fest wie in einer Mauer

an einander gefigt, sind nämlich zwischen den Bastfasern einge-

schoben (Taf. I, Fig. 6, 7). Diese sind oft gebeugt,indem eine

Bastfaser aus einer Gruppe von solchen hinausweicht, um sich

an eine andere anzuschmiegen. Diese Anordnung erhöht die

Festigkeit des gemischten Ringes ?). Bei älteren Stämmen wird

der Ring zum grösseren Theil aus (kurzen) Sclereiden ge-

bildet. Die Wände dieser Zellen sind stark verdickt, ihre Form

ist oft fast kubisch, nicht selten aber tangential etwas ausge-

streckt. Dieses scheint darauf hinzudeuten, dass sie eime feste

tangentiale Verbindung des Ringes bezwecken.

Sowohl die Fasern als die Sclereiden haben in ihren Wän-

den zahlreiche Täpfel, welche, wie im allgemeinen die Täpfel

der Sclerenchymzellen, die Form fceiner Canäle zeigen, die nach

aussen in einer kleinen Erweiterung enden.

In einem jungen, 3 mm. dicken Zweige von Marcgravia poly-

antha scheint es im Ringe Durchgangsstellen zu geben, indem

hier gewisse Gruppen von Sclereiden wenig oder gar nicht ver-

dickte Wände haben. Dagegen habe ich sie in einem älteren

Stamme von 7 mm. Dicke nicht gefunden (Taf. I, Fig. 6).

Vielleicht sind sie hier spärlich vorhanden; doch dirfte, wenn

sie fehlen, die Sclereiden einen gewissen Grad von Permea-

bilität besitzen, der fur die ältere Aussenrinde hinreichend ist.

Die innere Rinde besteht nur aus diännwandigen Zellen,

weil sowohl Bastfasern als Sclereiden fehlen. Im Phloöém giebt

es zahlreiche Siebröhren, deren einfache, horizontale Siebplatten

eim wenig angeschwollen erscheinen. Häufige Markstrahlen

durchziehen das Phloém und scheinen diejenigen des Holzes,

wenigstens die grösseren, fortzusetzen. Die Zellen der Rinden-

1) TSCHIRCH, Beiträge zur Kenntniss des mechanischen Gewebesystems

der Pflanzen. Pringsh. Jahrb. Bd. 16. Heft. 3. 1885.

2) Vergl. TSCHIRCH, Beiträge etc.

6 H.00! JUEL, BEITRÄGE ZUR ANATOMIE DER MARCGRAVIACEEN.

markstrahlen sind auch denen der Holzmarkstrahlen in der

Form sehr ähnlich. An einem radialen Schnitte sind sie näm-

lich in horizontalen Reihen geordnet und von der Form eines

Rectangels, dessen längere Seite vertical ist. An Tangential-

schnitten erscheinen sie an der Mitte breiter und wie mauer-

förmig zusammengefigt.

Das Holz ist von zahlreichen Markstrahlen durchzogen.

Diese stehen im Holze von Norantea brasiliensis sehr dicht;

nicht selten ist eine einzige Reihe von Holzzellen von zwei

Markstrahlen umschlossen.

Ausser den Markstrahlen giebt es im Holze: Gefässe, Holz-

fasern und Holzparenchym. Die innersten Gefässe sind Spiral-

gefässe. Nach aussen folgen Gefässe mit horizontalen, ziemlich

ausgezogenen, spaltenförmigen Tipfeln (Taf. I, Fig 13). Diese

Gefässe gleichen sehr den Treppengefässen von Pteris, sind

aber von geringer Weite. Die schiefen Endflächen sind ziem-

lich gross und von mehreren länglichen queren Löchern durch-

brochen. Bei Marcgravia polyantha sind alle Gefässe ausser

diesen Treppengefässen in den Enden mit einer einzigen Oeffnung

versehen. Die meisten Gefässe bei Norantea brasiliensis haben

dagegen leiterförmige Endflächen. Wenn man sich von der

Mitte des Stammes entfernt, nimmt die Zahl der Oeffnungen

in der Endfläche ab, und jede Oeffnung wird grösser (Taf. I,

Fig. 14) Die Gefässe in der Peripherie des Holzes haben end-

lich, wie bei Marcgravia polyantha, nur eine Oeffnung.

Bei den äusseren (nicht spiral- oder treppenförmigen) Ge-

fässen sind die Tiäpfel kurze, schiefe oder horizontale Spalten,

nach aussen zu einem gerundeten Hofe erweitert. In der ge-

meinsamen Wand zweier nebeneinanderliegender Gefässe stehen

die Tipfel sehr dicht (Taf. I, Fig. 8).

Die Holzfasern sind durch dinne Querwände in mehrere

Zellen getheilt: gefächerte Libriformfasern SAn10 (Taf. I, Fig.

15). Bei Marcgravia polyantha kann noch in älteren Zweigen

ein Zellkern in jeder Zelle der Faser beobachtet werden; kein

anderer Zellinhalt scheint vorhanden zu sein.

Die Täpfel der Holzfasern zeigen im allgemeinen die Form

schiefer Spalten, die nach innen an Weite abnehmen, so dass

zwei Tipfel, die einander begegnen und die radial durchschnitten

werden, ungefähr das Bild eines Stundenglases zeigen (Taf. I,

Fig. 21). Die Spalte erweitert sich endlich nach aussen zu

einem kleinen runden Hofe, der nur wenig breiter ist als der

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 5. 7

kirzeste Theil der Spalte. Die Richtungen zweier iberein-

ander liegender Spalten kreuzen sich (Taf. I, Fig 20).

Sowohl Richtung als Länge und Breite der Tipfel sind

sehr variabel. Wo eine Holzfaser an em Gefäss grenzt, ein

bei Norantea brasiliensis häufig vorkommender Fall, scheint

sie ihre Natur mehr oder weniger zu verändern. Ihre Wände

sind dann weniger verdickt, und die Täipfel sind elliptisch

(Taf. I, Fig. 18). Die iibereimanderliegenden Täpfel der Faser

und des Gefässes zeigen dann drei Contouren. Die äusserste

gehört zum Hofe des Gefässes und ist rund, und die mittlere

ist der elliptische Tipfel der Holzfaser, der schief gerichtet

ist und dessen längere Axe mit dem Diameter des Hofes bei-

nahe zusammenfällt. In der mitte erscheint die innere Oeffnung

des Gefässtäpfels, eine kleine Ellipse, von welcher die vorige

gekreuzt wird. An einem Längsschnitte, der beide Tipfel

radial durchschneidet, scheint der Tiipfel der Holzfaser nach

aussen zu einem Hofe, der eben so weit ist wie der des Ge-

fässtäpfels, erweitert !). Er fällt demnach, en face gesehen,

mit diesem zusammen und tritt nicht als besondere Contour

hervor.

Bisweilen trifft nur ein Theil der Gefässtupfel auf Täpfel

in der Holzfaser, und die ibrigen stossen blind an die Faser-

wand (Taf. I, Fig. 17).

Oft bilden diese Täpfel in der Wand der Holzfaser eine

einzige Längsreihe (Taf. I, Fig. 18). Nicht selten zeigen sie

sich aber bei Norantea brasiliensis ber eine grössere Fläche

zerstreut, und in diesem Falle scheinen diese Holzfasern eine

Zwischenform zu den parenchymatischen Holzelementen darzu-

stellen. Sie sind aber immer von diesen kenntlich durch ihre

dänne Querwände, indem die der Parenchymzellen immer ver-

dickt sind. An macerirten Präparaten von MN. brasiliensis

habe ich schöne Zwischenformen gesehen. Es waren ziemlich

lange Fasern, deren Wände etwas verdickt waren (Taf. I, Fig.

16). Querwände waren nicht zu sehen, konnten aber durch

die 'Maceration aufgelöst worden sein. An gewissen Partien

der Wand waren gewöhnliche spaltenförmige Holzfasertipfel

vorhanden; andere Flächen, an welche ein Gefäss angegrenzt

hatte, waren von breiten elliptisehen Tipfeln ausgefillt, die

1) Wegen der Schwierigkeit, gute Tiipfelpräparate zu bekommen habe

ich dieses nicht mit voller Sicherheit entscheiden können.

8 H. 0. JUEL, BEITRÄGE ZUR ANATOMIE DER MARCGRAVIACEEN.

bisweilen eben so dicht lagen als diejenigen einer an ein Ge-

fäss stossenden Parenchymzelle.

Bei Marcgravia polyantha habe ich an einer Holzfaser auch

spaltenförmige Tipfel gesehen, die den Hoftipfeln eines Ge-

fässes begegneten. Die inneren Oeffnungen der Gefässtäpfel

waren hier rund (Taf. I, Fig. 19).

Das Holzparenchym wird fast ausschliesslich in der Umge-

bung der Gefässe gefunden. Diese werden bei Marcgravia

polyantha fast immer von einer Schicht von Holzparenchymzellen

umgeben; bei Norantea brasiliensis sehliessen sich häufig an die

Gefässe Markstrahlzellen und Holzfasern an, jene an die radi-

alen Wände, diese meist an die tangentialen.

Die Zellen des Holzparenchyms sind in verticale Reihen

gestellt. Die Querwände sind im allgemeinen horizontal, bis-

weilen aber schief, insbesondere bei Norantea brasiliensis, deren

Holzparenchymzellen in Form und Anordnung so unregelmäs-

sig sind, dass ich sie oft von den Markstrahlzellen, welche

ihnen durch ihre Täpfel oft sehr gleichen, nicht habe unter-

scheiden können.

Bei Marcgravia polyantha sind die Tipfel des Holzparen-

chyms zweifacher Art. Wo es an Gefässe grenzt, sind die

Tupfel gross, elliptiseh und dicht gestellt. Die Contour des

Tipfels fällt dann ungefähr mit der des Gefässtäpfelhofes zu-

sammen. Die verdickten Partien der Wand bilden ein feines

Maschenwerk, welches an macerirten Preparaten sehr schön

ist. In den Theilen der Wände, die nicht an Gefässe grenzen,

sind die Täpfel klein und rundlich.

Die Zellen der Markstrahlen sind, an Radialschnitten ge-

sehen, fast rectangulär, vertical ausgezogen und in horizontalen

Reihen geordnet (Taf. I, Fig. 12). Ein Tangentialschnitt zeigt,

dass sie an der Mitte etwas breiter und oft fast mauerförmig

zusammengefigt sind (Taf. I, Fig. 11). Die Tipfel sind wie

in dem Holzparenchym unbehöft und zeigen drei Formen. Sie

sind in den tangentialen Wänden klein, zahlreich und oft ein

wenig zusammenfliessend. Durch die dichten Tipfel bekom-

men diese Wände an Radialschnitten ein characteristisches, bei-

nahe perlschnurartiges Aussehen (Taf. I, Fig. 12). Die radialen

Wände dagegen haben grössere und weniger zahlreiche Tipfel.

Endlich wo die Markstrahlzelle an einem Gefässe liegt, sind

die Tiäpfel denen des an Gefässe grenzenden Holzparenchyms

sehr ähnlich.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:0o 5. 9

Wenn eine Holzfaser an eine Markstrahlzelle anstösst, zei-

gen zwei ibereinander liegende Täpfel das Bild eimes Kreises

und einer iiber ihm in schiefer Richtung gehenden Spalte

(Taf. I, Fig. 20). Wahrscheinlich erreicht der Hof des Holz-

fasertiäpfels hier die Grösse des Tipfels der Parenchymrzelle.

Blatt.

Die äussere Wand der Epidermis ist sehr dick und be-

steht aus drei Lamellen (Taf. II, Fig. 26): einer inneren Schicht

von Cellulose, die an der Aussenwand sehr dick an den ibrigen

Theilen der Wand aber dänn ist; einer mittleren Lamelle, die

durch Chlorzinkjod sich bräunt, und die jede Zelle umgiebt,

in deren radialen Wände sich herunterstreckend; und schliess-

lich einer Cuticularlamelle, durch Chlorzinkjod gelb gefärbt, die

als eine gemeinsame Membran die ganze Fläche des Blattes

bekleidet.

Die untere Blattfläche zeichnet sich durch etwas plattere

Zellen als die der oberen aus, ebenso durch das Vorkommen

von Spaltöffnungen, welche an der oberen fehlen. Diese liegen

in der Ebene der Blattfläche und zeigen in ihrem Bau nichts

Ungewöhnliches. An die Epidermis, sowohl die obere als

die untere, schliesst sich bei Marcgravia polyantha eime Hypo-

dermschicht, aus grossen wasserhellen Zellen bestehend, an

(Taf. I, Fig. 22). Diese Schicht fehlt im Blatte von Norantea

brasiliensis (Taf. II, Fig. 26).

Unter der oberen Hypodermschicht folgt das Palissaden-

parenchym, das bei Marcgravia polyantha aus zwei, bei Noran-

tea brasiliensis aus nur einer Zellschicht besteht. Der ibrige

Theil des Blattes wird von scehwammigem Parenchym gebildet.

In diesem liegen hie und da Sclereiden von wechselnder Form,

nicht selten etwas in einer gegen die Blattfläche verticalen

Direction ausgestreckt und mit fingerartigen Auswiichsen ver-

sehen (Taf. I, Fig. 22). Dieses wird auch von WiTTMACK!) ange-

geben, welcher ihnen die mechanische Rolle von Strebepfeilern

zwischen der Ober- und Unterseite des Blattes zuspricht. Bei

Marcgravia polyantha und Norantea brasiliensis sind sie weder

durch Häufigkeit noch durch Länge in dem Grade ausgezeichnet,

dass ihre Function als Strebepfeiler bedeutend sein könnte.

1) WITTMACK, Die Marcgraviaceen etc. SS. 268.

10 H. 0. JUEL, BEITRÄGE ZUR ANATOMIE DER MARCGRAVIACEEN.

Bei den Arten der Gattung Marcgravia giebt es ausser

den gewöhnlichen aufrechten Stämmen, die Bliithen tragen,

auch kriechende Zweige, die steril bleiben und deren Blätter

kleiner sind und eine andere Form haben !). Um diese Blätter

mit denen der fertilen Zweige zu vergleichen, habe ich,

da von ihnen kein Alcoholmaterial vorhanden war, getrock-

nete Blätter von beiderlei Zweigen der Marcgravia coriaceu

VAHL in Wasser gekocht, um ihnen die urspriängliche Form,

wenn möeglich, wiederzugeben. Obeleich dieses nicht völlig

gelungen ist, habe ich wichtige Vv erschicdenbelen der beiden

Platiföriäga gefunden.

Die Flache der kleinen Blätter ist rauh, val die äussere

Wand jeder Epidermiszelle sich zu eimer Warze erhebt (Taf.

I, Fig. 23). Diese Warzen sind an der unteren Seite des

Blattes etwas niedriger als an der oberen. Die die Epidermis

bekleidende Cuticula ist diinner als bei den grossen Blättern,

aber die Celluloselamellen nehmen gegen die Spitzen der

Warzen etwas an Dicke zu. Eine mittlere, durch Chlorzinkjod

braun gefärbte Lamelle fehlt gänzlich.

Es giebt in diesen Blättern keine hypodermalen Zell-

schichten; unter der oberen Epidermis folgen unmittelbar die

Palissadenzellen, die hier kirzer sind als in den anderen Blät-

tern. Sie enthalten Chlorophyllkörner von ungewöhnlicher

Grösse, welche die Form diinner ovaler Scheiben haben (Taf.

II, Fig. 24). Die Chlorophyllkörner der grossen Blätter (Taf.

II, Fig. 25) sind mehr rund und bedeutend kleiner; wenn diese

nur 3—9 u in Durchmesser betragen, sind diejenigen der klei-

nen Blätter ungef. 20 u lang und 10 u breit. Ich weiss nicht,

ob dieser Unterschied auf eme lebhaftere Assimilation der klei-

nen Blätter hindeuten kann.

Zahlreiche Spaltöffnungen kommen bei diesen Blättern nicht

nur in der unteren, sondern auch in der oberen Epidermis vor

(Taf. I, Fig. 23). Die Spaltöffnungszellen sind nicht, wie die

"äbrigen Zellen, erhöht, sondern liegen in gleicher Höhe wie

die Basis der warzenförmigen Zellen. Das Vorkommen von

Spaltöffnungen an der oberen Seite beruht vielleicht darauf,

dass diese dem Substrate anhaftenden Blätter reichere Zufuhr

an Wasser haben und daher fär Abdiinstung weniger geschitzt

zu werden brauchen als die Blätter der aufrechten Stämme.

!) Sieh FI. Bras. Tom. 81. Pl. 42, 44; WITTMACK Die Marcgraviaceen

etes Hig. KB:

BIHANG TILL K. SV. VET-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 3. 11

Bei M. polyantha sind die Blätter an der unteren Seite mit

Griäbehen versehen, die nach WirtMACK'S Angabe Harz secer-

niren!). Unter diesen Griibehen können aber zwei Formen unter-

schieden werden. HEinige, die in der Nähe der Blattbasis mebr

ungeordnet liegen, sind grösser; die Mehrzahl sind kleiner und

bilden dem Blattrande parallele Reihen. Diese Griibehen sind

rund, nach innen zu einer kleinen Höhle erweitert, die von einer

wenig veränderten Epidermis ausgekleidet ist (Taf. II, Fig. 29).

Diese Epidermis und die unterliegende Zellschicht sind braun

gefärbt und mögen vielleicht Harz secerniren oder enthalten.

Die grösseren Gribcehen sind oval und etwas taschenförmig,

weil ihre Höhlung gegen die Blattbasis erweitert ist ('Taf. II,

Fig. 27). Unter dem Boden des Griibehens liegt ein Secre-

tionsgewebe, das aus kleinen dinnwandigen, kernhaltigen Zellen

besteht und demjenigen im Nectarium von Norantea brasiliensis

gleicht (Taf. II, Fig. 28). Es ist im innersten Theile des Grib-

chens ziemlich dick und aus mehreren Zellschichten bestehend.

An diesem Punkte ist die Epidermis, welche das Griibehen

auskleidet, diännwandig, gegen den Rand des Griibehens aber

nehmen ihre Aussenwände an Dicke zu.

Man kann aus diesen Thatsachen auf die Function dieses

Gewebes nicht schliessen; doch scheint es mir mehr einem nectar-

absondernden als einem harzfihrenden Gewebe zu gleichen ?).

Neectarium.

In der oben erwähnten Abhandlung von PLANCHON und

TRIANA wird die Natur der Honiggefässe erörtert und die-

selben als metamorphosirte Bracteen erklärt. Auch anatomische

Untersuchungen werden dargestellt. Zu dem, was von den

Gefässbiändeln im Bläthenstiele unterhalb der Bractee gesagt

wird, will ich nur hinzufiigen, das bei Norantea brasiliensis

die Gefässbindel des Bliithenstieles von dem des Nectariums

vollständig getrennt sind. PLANCHON und TRIANA haben ferner

sowohl die das Secret ergiessenden Oeffnungen als das secer-

nirende Gewebe gesehen. Dieses wird in folgender Weise be-

!) WITTMACK, Die Marcgraviaceen etc. SS. 276.

2) Nach A. N. LUNDSTRÖM, dessen Abhandlung: Die Anpassungen der

Pflanzen an Thiere (Pflanzenbiologische Studien II, Upsala 1887).

nachdem dieses geschrieben war, erschien, sind die Griibehen an den

Blättern der Marcgraviaceen, speciell der M. polyantha, wahrscheinliech

>Acarodomatien» (sieh S. 54 der erwähnten Abhandlung).

12 = tot JUEL, BEITRÄGE ZUR ANATOMIE DER MARCGRAVIACEEN.

schrieben: »Une coupe transversale y montre F'épaisseur du

capuchon comme divisée en deux couches concentriques, au

moins de deux demi-cercles ou de quatre quarts de cercle

de tissu cellulaire, compacte, résinifere !) et coloré. Ce tissu

de nature épidermique, bien qu'en apparence médullaire, n'est

pas toujours séparable en deux couches; mais il est des points

ou cette séparation s'est spontanément opérée et ou des lacunes

existent entre deux surfaces épidermiques. Or, qwil soit com-

pacte ou qu'il soit dédoublé, ce tissu résinifere, semblable å

des nuances pres, å I'€piderme interne du cornet, n'est pas

autre chose que cet épiderme repligé dans Fépaisseur de la

bractée et y formant deux ou quatre processus imtérieurs>.

Es wird hier nicht angegeben, welcher Art die Beschrei-

bung gilt; vielleicht sind mehrere Arten untersucht worden.

Die Angabe, das Secretionsgewebe sei epidermischer Natur,

erscheint mir wenig wahrscheinlich. Die Verf. haben ihre

Untersuchungen an diirrem Materiale ausgefihrt und die Oeff-

nungen zwischen zwei Epidermisschichten, die sie gesehen,

können daher vielleicht einfache Zerreissungen im Secretions-

gewebe sein. Bei Marcgravia polyantha spricht nichts dafir,

dass dieses Gewebe aus der Epidermis gebildet ist, was aus

dem Folgenden hervorgehen wird.

Das helmförmige Honiggefäss bei dieser Art (Taf. II, Fig.

30) zeigt in seinem Bau mit dem vegetativen Blatte fast gar keine

Aehnlichkeit. Die Wand des Nectariums hat im Grunde des-

selben eine Dicke von ung. 4 mm. und wird gegen den Rand

viel dänner. Es wird aussen und innen von einer kleinzelligen

Epidermis bekleidet, die, soviel ich gefunden, der Spaltöffnun-

gen entbehrt. Die äussere Epidermisschicht ist mit kleimen

warzenförmigen Haarbildungen versehen.

In dem Parenchyme der Nectarienwand sind zahlreiche

Sclereiden, die zu Körnehen fest zusammengefigt sind, ein-

gestreut. Die Härte des Nectariums wird dadurch wesentlich

verursacht.

Die zwei Nectarporen sind nahe dem Grunde symmetrisch

gelagert. Es sind zwei kleine Oeffnungen, deren jede nach

einer Höhlung fiihrt, die sich nach innen bald zu einer trichter-

förmigen Spalte erweitert, indem- sich der Boden der Pore

warzenförmig emporwölbt (Taf. II, Fig. 34). In dem innersten

1) Das Gewebe secernirt bekanntlich nicht Harz, sondern Nectar.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 5. 13

Rande der Spalte tritt das secernirende Gewebe bis an die

Oberfläche hervor. Dieses Gewebe ist in der Mitte der Nec-

tarienwand, wie schon von PLANCHON und TRIANA, ebenso von

WITTMACK angegeben ist ausgebreitet ?). (Taf. II, Fig. 30).

An einem Schnitte durch das Nectarium tritt es von dem

umgebenden Parenchyme deutlich unterschieden hervor. Es

besteht aus kleinen polygonalen Zellen, fast ohne Intercellular-

räume. Der Inhalt der Zellen scheint klar und homogen und

entbehrt im allgemeinen der Kerne (Taf. II, Fig 35). Da, wo

das Secretionsgewebe in das umgebende Parenchym ibergeht,

ist es dunkler, weil hier die Zellen mit grossen und deutlichen

Kernen versehen sind (Taf. II, Fig. 36). Ausserdem ver-

zweigen sich im Rande des Gewebes zahlreiche Phloömbindel,

die in verschiedenen Richtungen laufen (Taf. II, Fig. 36, 37).

Die Zellwände des BSecretionsgewebes dirften nicht aus ge-

wöhnliecher Cellulose bestehen, denn sie werden durch Chlor-

zinkjod nicht merkbar gefärbt.

Wie schon erwähnt, reicht das secernirende Gewebe bis

an die Oberfläche in dem innersten Rande der Nectarpore. Es

wird dort von einer Epidermis bekleidet, die sich von den

unterliegenden Zellen nur dadurch unterscheidet, dass sie eine

ziemlich ebene Fläche bildet. Sowohl diese Epidermis als das

Secretionsgewebe sind völlkommen zusammenhängend und ho-

mogen und zeigen keine Spur von einer Zusammenwachsung

zweier Schichten. Dass das ganze Gewebe durch Theilungen von

der Epidermis gebildet sei, scheint auch nicht wahrscheinlich.

Ohne Zweifel entstammt daher das secernirende Gewebe aus

dem Grundgewebe und ist von einer einfachen Epidermis be-

kleidet. Diese Epidermis wird von einer Cuticula bekleidet,

welche sehr dinn ist, aber durch Chlorzinkjod deutlich gelb

gefärbt wird. Ich vermuthe, dass sie jedoch fär das Secret

permeabel ist; Spaltöffnungen giebt es hier, wie an der ibrigen

Fläche des Nectariums, gar nicht. Die Theile der Poren, wo

das secernirende Gewebe nicht hervortritt, sind von eimer mehr

grosszelligen und dickwandigen Epidermis ausgekleidet.

Von M. umbellata L. habe ich trockene Nectarien unter-

sucht. Die Poren sind hier bedeutend weiter und seichter und

der warzenförmige Boden tritt aus ihnen hervor. Das secer-

nirende Gewebe, das bei dieser Art eine geringere Ausdehnung

!)y Sieh auch F1. Bras. Tom. 81. Pl. 43. I. (M. coriacea): »tela nectari-

fera» (durch eine Linie angedeutet).

14 H. O. JUEL, BEITRÄGE ZUR ANATOMIE DER MARCGRAVIACEEN.

hat, war zu einer harten, dunkelbraunen Masse zusammenge-

schrumpft. In dieser waren hie und da Liicken zu sehen,

doch waren dieselben offenbar durch Zerreissungen des Ge-

webes entstanden. Das Gewebe der Wand bestand zum grössten

Theil aus einem schwammigen Parenchym, in dem häufig Astro-

sclereiden von den wunderlichsten Formen eingestreut waren.

Das Nectarium von Norantea brasikensis ist ebenfalls helm-

förmig (Taf. II, Fig. 31). Seine Wand ist viel dinner als die-

jenige von Marcgravia polyantha. Das secernirende Gewebe

ist in der Mitte der Wand weit ausgebreitet und miindet in

den Rändern zweier Poren aus, die fast wie bei Marcgravia

gebildet sind. Die Zellen dieses Gewebes sind diännwandig,

nicht so klein als bei Marcgravia und mit Kernen versehen

(Taf. II, Fig. 33). Die das Secretionsgewebe bekleidende

Epidermisschicht ist aus ähnlichen Zellen wie die unterliegen-

den gebildet. Sie wird von einer diännen Cuticula bekleidet,

die sich leicht von der Epidermis abzulösen scheint, wie auch

die nächst unter liegenden Zellen etwas locker zusammenzuhän-

gen scheinen. Vielleicht wird durch die Ablösung der Cuti-

cula die Absonderung des Nectars erleichtert.

Das secernirende Gewebe ist weniger als bei Marcgravia

polyantha von dem umgebenden Parenchyme differenzirt. Auch

die Nectarienwand stimmt durch das Vorkommen häufiger

Spaltöffnungen, sowohl an der äusseren wie an der inneren

Epidermis, mehr mit dem vegetativen Blatte iiberein.

Blithe.

Die Bliithe von Marcgravia polyantha besteht aus zwei Paaren

alternirender Kelchblätter, deren äussere median stehen; eimer

zu einer Calyptra zusammengewachsenen Krone, die an ihrer Basis

zerreisst und ganz abfällt; emer grossen Zahl von Staubblättern,

anscheinend in einem Kreise stehend; und endlich emem

Fruchtknoten, der aus ungefähr acht Carpellen gebildet ist. Der

Bliäthe schliessen sich zwei kelchähnliche, transversal gestellte

Vorblätter an.

Verschiedene Ansichten sind iber die Zahlverhältnisse in

der Krone ausgesprochen worden. <ENDLICHER !) behauptet,

dass sie aus mehr als finf Blättern, TRIANA und PLANCHON ?)

!) ENDLICHER. Enchiridion Botanicum. Lipsie 1841. S. 537.

2) TRIANA et PLANCHON, Prodromus Flore Novo-Granatensis. Paris

18627 SS: 230:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 5. 15

sowie BaAILLON !), dass sie aus vier, und DELPINO ?), dass sie

aus fuänf Blättern gebildet ist. Der letztere grundet seine An-

sicht auf die Stellung der später zu erwähnenden freien Spitzen

der Kronenblätter. Er spricht: »la manifesta imbricazione non

simmetrica (apparentemente in quinconce) dei pezzi corollini

coaliti, accennerebbe secondo me a fusione di cinque petali e

non di quattro». Es soll nicht verläugnet werden, dass mög-

licherweise bei anderen Arten die Krone finfeliedrig ist, bei

M. polyantha ist aber dies nicht der Fall, was aus der fol-

genden Untersuchung hervorgehen wird.

Fig. A. Querschnitt durch den Bliithenstiel von Marcgravia polyantha.

V=Strang des Vorblatts, K= des Kelches, Kr.= der Krone. C== Centralring.

Ein Querschnitt durch den Bliithenstiel nahe der Bliithe

zeigt in der Mitte einen Kreis von fast zusammenhängenden

Gefässbändeln (Fig. A). Dicht aussen vor diesen liegen vier

Gefässbiundel ein Viereck bildend, dessen Seiten der Medianlinie

parallel und transversal sind. Ausserhalb dieser und mit ihnen

alternirend liegen vier andere, ein grösseres Viereck darstellend.

Dicht aussen vor den beiden transversal gestellten von diesen

liegen endlich zwei Gefässbindel, der Peripherie des Stieles

genähert. Diese sind die Stränge der Vorblätter, das äussere

Viereck stellt die Stränge des Kelches dar, und die inneren

vier Stränge sind diejenigen der Krone. Durch successive Schnitte

durch den unteren Theil der Bliithe findet man, dass diese

vier Stränge sich nach aussen biegen und gleichzeitig sich

reich verästeln. Wenn sie in die Krone eintreten, sind sie in

zahlreiche gleichgrosse Biindel aufgelöst, so dass eine Vier-

theilung nicht mehr zu erkennen ist. Zu egleicher Zeit ist

!) BAILLON, Histoire des Plantes. S. 239.

2?) DELPINO, Rivista monografica etc. SS. 285.

16 H. O. JUEL, BEITRÄGE ZUR ANATOMIE DER MARGRAVIACEEN.

aus dem Centralringe eine, wie es scheint, unbestimmte Zahl

von Gefässbindelpartien abgeschieden. Diese verzweigen sich,

horizontal ausweichend, und jeder Zweig geht in ein Staubblatt

hinein. Die Filamente sind an ihrer Basis viereckig und dicht

neben einander in einen Kreis gestelit. Der zurickgebliebene

Centralring giebt nochmals Zweige ab, die in der Fruchtwand,

jeder mitten vor einem Raume des Fruchtknotens, ihren Platz

erhalten. Die noch in der Mitte gelassenen Stränge, die nur

wenige sind, bleiben in dem Centralpfeiler des Fruchtknotens

zuriick und geben an die Samenknospen Stränge ab.

fs 4

4 Å v /

(2 SR le

Fig. B. Bliithendiagram von Norantea brasiliensis. Fig. C. Querschnitt

durch den Bliithenboden von Norantea brasiliensis. Kr = Strang der Krone;

St = Stränge der Staubblätter, ausweichend und sich verästelnd; F = Strang

des Carpells.

Es geht aus diesem Gefässbändelverlaufe hervor, dass die

Calyptra bei M. polyantha aus vier Kronenblättern, die mit

den vier Kelchblättern alterniren, gebildet ist. Auf diese

Weise ist ihr Diagram auch von BAILLON gezeichnet!). Ueber

die Zahl oder die Stellung der Staubblätter wird aber keine

Erläuterung gegeben.

Bei Norantea brasiliensis sind die Kreise der Bliithe fänf-

gliedrig. Wie von WITTMACK ?) und EIcHLER?) angegeben

wird, sind die Kronen- und Kelchblätter alternirend und in

!) BAILLON, Histoire des Plantes. Tom. 4, S. 239. Fig. 370.

"VF Bras.. Tom. Si, P1 45:

3) EICHLER, Bliithendiagramme. Leipzig 1875. S. 248. Es ist hier das

Diagram von Norantea gwianensis AUBL. mit zwei Staubblattquirlen

gezeichnet, und die Carpelle bei Norantea als epipetal angegeben.

Ich habe es bei N. brasiliensis nicht so gefunden.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 5. 17

quincuncialer Stellung. Die Staubblätter sind zahlreich, an-

scheinend einreihig und die Carpelle sind drei bis fiänf, und

wenn sie finf sind, gerade vor den Kelchblättern gestellt.

Wenn man aber einen Querschnitt durch die Bliithe nahe der

Basis der Filamente macht, erscheinen die Staubblätter so ge-

ordnet, wie es Fig. B zeigt. Dieses macht es wahrscheinlich,

dass die Staubblätter in zwei Kreisen stehen. Wenn aber der

Schnitt durch den Insertionspunkt der Staubblätter genommen

ist, zeigen sich hier die Filamente, wie bei Marcgravia poly-

antha, viereckig und in eine Reihe gestellt.

Die episepale Stellung der Carpelle deutet dessen unge-

achtet auf zwei Staubblattquirle. Ich habe daher successive

Querschnitte durch den unteren Theil der Blithe gemacht, und

diese haben Folgendes gezeigt. Wenn die Stränge der Krone

von dem Centralringe ausgeschieden sind, beginnen zwischen

ihnen je eine oder zwei Partien aus dem Ringe auszulaufen.

Diese verzweigen sich in der Richtung gegen die Zwischen-

räume der Kronenstränge und gehen in die Staubblätter em

(Fig. C). Die nächsten Stränge, die aus dem Centralringe ab-

gegeben werden, stehen gerade nach innen vor den vorigen

und entwickeln sich zu den Carpellgefässbindeln.

Obgleich diese Thatsachen nicht völlig beweisend sind,

deuten sie doch an, dass die Staubblätter einen Kreis dar-

stellen, der aus fuänf mit den Kronenblättern alternirenden

Gliedern gebildet zu sein scheint, und dass ein anderer, mit den

Carpellen alternirender Staubblattkreis gänzlich unterdrickt ist.

Bei den Arten der Gattung Marcgravia sind die Kronen-

blätter vollständig verwachsen. Nur die Spitzen der Blätter sind

oft ein wenig getrennt, indem an dem Gipfel der Calyptra im

allgemeinen zwei bis vier kleime Zähne zu sehen sind !). Von

TRIANA und PLANCHON ?) wird die Calyptra der Marcgravien

eben so beschrieben wie ich sie bei M. polyantha gefunden

habe. Es findet sich hier gleich unter der Spitze der Calyptra

eine kleine halbzirkelförmige Ritze (Taf. III, Fig. 42). Ein

Längsschnitt durch die Mitte derselben zeigt, dass die Krone

hier aus zwei Lappen besteht, deren einer iber den anderen

gewölbt ist. Von den beiden anderen Kronenlappen ist keine

Spur zu sehen. Die Epidermisschichten der Lappen sind an

ihrer Berihrungsfläche gut differenzirt, aber meistens an ein-

SYEVIOlER ATERONA N-t23057 Kl. bBras. Tom. su. PU £1, I, IT.

2) TRIANA et PLANCHON, Prodromus ete. S. 283.

18 uH. O. JUEL, BEITRÄGE ZUR ANATOMIE DER MARCGRAVIACEEN.

ander festgewachsen (Taf. III, Fig. 43). Die Ritze, die also

durch den oberen und äusseren Kronenlappen hervorgebracht

wird, ist von der Axe der Inflorescenz nach aussen gerichtet.

Die Krone ist bei M. polyantha hart und von lederartiger

Consistenz. Dieses wird durch eine mechanische Schicht ver-

ursacht, welche die Mitte der Kronenwand emnimmt, und aus

unregelmässig geformten Sclereiden, die in dem Parenchyme

sehr dicht eingelagert sind, besteht. Die innersten Zell-

schichten der Calyptra werden von langgestreckten, collen-

chymatischen Zellen gebildet. In ihrer Basis, wo die Zerreis-

sung beim Abfallen stattfindet, ist sie viel dinner, von klein-

zelligem Gewebe gebildet und entbehrt sowohl Seclereiden als

Collenchym.

Solche mechanischen Elemente fehlen in der freiblättrigen

Krone von Norantea brasiliensis. Es giebt hier nur vereinzelte

Sclereiden im Parenchym.

Spaltöffnungen kommen an der äusseren Seite der Krone

beider Arten, doch bei der Marcgravia ziemlich spärlich, vor.

Das Gyneceum besteht aus einem gerundeten Fruchtknoten

und eimem kurzen, kegelförmigen Griffel, dessen obere Fläche

die Narbe darstellt. Die Räume des Fruchtknotens sind bei

Marcgravia polyantha ungefähr acht, bei Norantea brasiliensis drei

bis funf; sie stehen im oberen Theil mit eimander in Commu-

nication, weil die Scheidewände nach oben von einander ge-

trennt sind, nach unten aber sich zu eimem Centralpfeiler ver-

einigen.

Im Fruchtknoten giebt es bei Marcgravia polyantha kein

differenzirtes leitendes Gewebe. Sein Hohlraum ist von emer

Epidermis, deren Zellen klein und in keiner Richtung ver-

längert sind, ausgekleidet. Ihre Wände sind dänn und ihr

Inhalt nicht eigenthimlich. Ob sie dennoch Schleim secer-

niren, habe ich nicht entscheiden können.

Wie schon erwähnt, stehen die Räume im oberen Theil

des Fruchtknotens in offener Verbindung. Sie werden nach

oben in einem kurzen Canale fortgesetzt, der sternförmig ver-

zweigt ist, weil die Scheidewände sich durch ebenso viele, in

den Camal hereinragende Leisten fortsetzen. Die so gebildeten

radiirenden Spalten werden höher nach oben enger, sich gleich-

zeitig verästelnd und gegen die Peripherie ausdehnend. Im

Griffel legen sich die Epidermisschichten des Canales an ein-

ander, wodurch dieser verschwindet. Die Epidermis des Canales

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 3. 19

ist derjenigen, die den Fruchtknoten auskleidet, gleichartig.

Wo sich aber die Epidermiszellen aneinander legen, werden sie

vertical ausgedehnt und von dichtem Protoplasma erfillt (Taf.

II, Fig. 39). Diese doppelte Zellschicht von kleinen dunkeln

Zellen ist an einem Querschnitte leicht kenntlich. Nahe der

Spitze des Griffels ist sie am meisten ausgebreitet und ver-

Zzweigt (Taf. II, Fig. 38).

Ein strahlenförmig verzweigter Griffeleanal wird von BEH-

RENS !) bei Pyrola rotundifolia L. beschrieben. Auch hier ist

die Epidermis so wenig differenzirt, dass er es kaum wagt sie

als leitendes Gewebe zu bezeichnen. Es wird aber nichts von

einem Zusammenschliessen der Wände des Canales erwähnt.

Auch CaPus ?) hat keiner solchen Form von leitendem Gewebe

Erwähnung gethan. Sein »tissu conducteur plein» scheint im-

mer die Mitte des Griffels einzunehmen und aus mehreren Zell-

schichten zu bestehen. Ich trage jedoch kein Bedenken, diese

doppelte Zellschicht als ein gefiilltes leitendes Gewebe aus einer

einzigen Zellschicht, der Epidermis, gebildet, zu bezeichnen.

Das leitende Gewebe mindet an der oberen Fläche des

Griffels aus und bildet hier strahlenförmige Narbenpartien, die

vollkommen glatt sind, ohne Haare oder Papillen, jedoch von

der ibrigen Epidermis des Griffels verschieden.

Der Fruchtknoten von Norantea brasiliensis hat ein sehr

differenzirtes leitendes Gewebe. Während die Wand des Frucht-

knotens inwendig von einer gewöhnlichen Epidermis bekleidet

ist, wird dagegen die Epidermisschicht der Placenten und der

Scheidewände von einer Schleim secernirenden Schicht darge-

stellt, welche sich auch an dem Boden des' Fruchtknotens und

an den Leisten im Griffelcanale ausbreitet (Taf. II, Fig. 40).

Ihre Zellen zeigen einen dichten und dunkeln Inhalt, der die

innere Hälfte der Zelle ausfiällt, während die andere Hälfte

von der dicken Aussenwand der Zelle gebildet wird (Taf. II,

Fig. 41). Diese Wand besteht aus zwei Lamellen Die innere

ist dicker und sehr wasserreich; wo sich der Inhalt von der

Aussenwand zurickgezogen hat, kann ihre innere Contour nur

schwierig beobachtet werden. Die äussere, dinnere Lamelle

ist mehr lichtbrechend und ärmer an Wasser. Beide werden

durch Chlorzinkjod deutlich blau gefärbt.

!) BEHRENS, Untersuchungen iiber die Anatomie des Griffels und der

Narbe. Göttingen 1875. Taf. I, Fig. 11.

2?) CAPUS, Anatomie du tissu conducteur. Ann. sc. nat. Sér. 6. Tom. 7. 1878.

20 H. 0. JUEL, BEITRÄGE ZUR ANATOMIE DER MARCGRAVIACEEN.

Diese Epidermis secernirt einen dicken Schleim, der den

Raum des Fruchtknotens und des Griffelcanales fällt. Letzterer

zeigt beinahe dieselbe Form wie derjenige bei Marcgravia

polyantha. Nur sind die strahligen Spalten bei Norantea bra-

suliensis drei bis finf und viel weniger verästelt. Der Canal

verschwindet erst sehr nahe der Spitze des Griffels durch die

Bildung einer kleinen strahlförmigen Partie ähnlichen leitenden

Gewebes wie bei Marcgravia polyantha.

Eine schleimabsondernde Epidermis ist als leitendes Ge-

webe nicht selten, am öftesten schliessen sich ihr aber mehrere

Zellschichten an 1). Bei Norantea brasiliensis ist sie ungemein

schön ausgebildet.

Die Samenknospen sind bei Marcyravia polyantha sehr

klein, von ung. I mm. Länge, und sehr zahlreich. Sie sind:

anatrop und mit zwei Integumenten versehen, deren jedes aus

zwei Zellschichten besteht (Taf. III, Fig. 45). Die Spitze der

Samenknospe wird nur von dem innern Integumente gebildet,

weil das äussere nur 3 der ganzen Länge der Samenknospe er-

reicht. Der von dem innern Integumente eingeschlossene Raum

ist cylindrisch, erweitert sich aber am Ende des äussern In-

tegumentes zu einer länglichen Höhle, in welcher der Em-

bryosack eingeschlossen ist. Unter dem Embryosacke ist der

Hohlraum von langen Zellen des Nucellus erfillt.

Die Samenknospen sind bei Norantea brasiliensis grösser,

3 mm. lang, und geringer an Zahl. Ihr Bau ist nicht so ein-

fach wie bei Marcgravia polyantha. Die Integumente, deren

das äussere eim wenig kirzer ist, sind von mehreren £Zell-

schichten aufgebaut?). Die Zuwachszone scheint an der Mitte

der Samenknospe gelegen zu sein, weil hier die transversalen

Zellwände der Integumente sehr dicht stehen. Auch hier ist

der Embryosack der Spitze der Samenknospe etwas genähert.

Same.

Die Samen von Muaurcgravia polyantha sind beinahe cy-

lindrisch, ihre Form wird aber durch ihren gegenseitigen Druck

oft verändert. Sie sind gegen die Enden etwas zugespitzt, von

!) Vgl. BEHRENS, Anatomie des Griffels etc.: Aechmea, Taf. I, Fig. 25;

CAPUS, Anatomie du tissu conducteur: Deherainia, Taf. 20, Fig. 9.

2) Bei dem untersuchten Materiale beider Arten waren im Embryosacke

die Tochterzeilen noch nicht deutlich ausgebildet.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 5. 21

ung. I mm. Länge und 3 mm. Dicke. Ihre Farbe ist hellroth

und ihre Fläche zeigt eine zarte, netzartige Zeichnung, indem

die äusserste Zellschicht aus ziemlich grossen polygonalen Zellen

gebildet ist (Taf. III, Fig. 46). An der einen Spitze des Sa-

mens sieht man den Funiculus, der aus grossen farblosen Zellen

besteht. Dicht neben diesem zeigt sich ein kleimes, farbloses,

cylindrisches oder conisches Organ, das aus kleinzelligem Ge-

webe besteht !).

Die Samenschale wird aus ziemlich grossen Zellen, deren

Wände roth sind, dargestellt. Ihre inneren Zellwände haben

eine ziemlich starke Verdickung, die in den radialen Wänden

sich nach aussen keilförmig verschmälert, wihrend die äusseren

Wände recht diunn sind (Taf. III, Fig. 48). Unter dieser Zell-

schicht liegt ein zusammengedricktes und zerstörtes Gewebe,

die Reste der beiden Integumente, ihrer äussersten Schicht

entnommen. Diese Gewebsreste setzen sich in dem Funiculus

und, wenigstens zum Theil, in dem oben erwähnten farblosen

Auswuchs fort. Es erweist sich daher, dass dieser die Spitze

des innern Integumentes darstellt, welche also bei den er-

wachsenen Samen fast unverändert geblieben ist (vgl. Taf. III,

Fig. 44 und 45, die erstere die Samenknospe, die letztere den

reifen Samen in gleicher Vergrösserung darstellend).

Der Same ist eiweisslos. Nur eine einzige Schicht von

tafelförmigen Zellen mit geradlinigen Wänden umhillt den

Embryo (Taf. III, Fig. 52). Diese Zellschicht stellt die äusserste

Schicht des Endosperms dar, welche, wie von Harz angegeben

wird, den sogenannten Kleberzellen der Gräser entspricht und

fast bei allen eiweisslosen Samen zu finden ist ?).

Der Embryo besteht aus zwei Cotyledonen, die mehr als

3 des ganzen Embryos einnehmen, und einer kleinen gleich

dicken Radicula. Die Reservenahrung wird von Fett gebildet.

Ausser den jetzt beschriebenen rothen Samen giebt es auch

eine grosse Menge schwarzer, die in Form und Grösse den

rothen sehr gleich sind (Taf. III, Fig. 47). Diesen Samen

fehlt der Embryo; sie sind also unbefruchtet. Ein Schnitt

durch einen solchen Samen zeigt, dass er zum grössten 'Theil

aus der Samenschale gebildet wird. Diese besteht aus ziemlich

!) Vielleicht ist es dieses, was in F1. Bras. Tom 81. PI. 43. Fig. II:11 an

dem Samen von Marcgravia coriacea VAHL angedeutet ist.

1) HARZ, Landwirthschaftliche Samenkunde. Bad. 1. Berlin 1885. S. 46,

Note ?).

22 H. 0. JUEL, BEITRÄGE ZUR ANATOMIE DER MARCGRAVIACEEN.

langen, palissadenförmigen Zellen, die gegen die Oberfläche

vertical gerichtet sind (Taf. III, Fig. 49). Ihre Wände sind

dunkelbraun, aber entbehren der den fertilen Samen eigen-

thimlichen Verdickungen. In ihrer Mitte lässt diese Schale nur

einen engen Raum, der von zerstörtem Gewebe ausgefillt ist.

Durch die Spitze tritt auch bei diesen sterilen Samen die Spitze

des innern Integumentes hervor.

Es liegt also hier der eigenthimliche Fall vor, dass die

Samenknospe bei ausbleibender Befruchtung nicht stirbt; dass

ihre Schale sich dann in anderer Weise als nach der Befruch-

tung entwickelt, und zwar zum Erreichen der selben Grösse

als bei den fertilen Samen.

Der Same von Norantea brasiliensis ist ungef. 5 mm. lang,

13 mm. dick, von cylindrischer Form und etwas gekrämmt (Taf.

III, Fig. 50). Nahe dem einen Ende entspringt der Funiculus,

der sehr kurz ist und sich nach den Seiten zu einer Scheibe

ausbreitet, die sich der concaven Seite des Samens anschliesst.

Die äusserste Zellsehicht, von weleher die Samenschale

hauptsächlich gebildet wird, besteht aus grossen, radial etwas,

ausgezogenen Zellen, deren polygonale Aussenwände an der

Oberfläche des Samens eine sehr feime netzförmige Zeichnung

hervorbringen. Die Wände dieser Zellen sind dunkelbraun gefärbt

und nach aussen nur wenig verdickt; die Schale ist daher ziem-

lich weicher Consistenz. Dagegen sind die Innenwände ver-

dickt, besonders in den Enden des Samens, und mit dichten

Poren versehen (Taf. III, Fig. 51). Die Verdickung nimmt,

wie bei Marcgravia polyantha, nach aussen keilförmig ab.

Unter dieser Zellschicht liegt ein dinnwandiges Parenchym,

welches mit ihr dem äusseren Integumente entspricht. HFEin

medianer Längsschnitt, der durch den Funiculus geht, zeigt

auch das innere Integument (Taf. III, Fig. 53). Dieses liegt

als eine cylindrische Gewebemasse von dem Parenchym des

äussern Integumentes eingeschlossen und von diesem deutlich

getrennt. Es streckt sich von der Wurzelspitze des Embryos

schief nach der Oberfläche des Samens und erreicht diese dicht

neben dem Funiculus. Eine Vergleichung mit der Samen-

knospe zeigt, dass dieses Gewebe beinahe 3 des inneren Integu-

mentes entspricht; besonders das freie Ende mit der Mikropyle

ist unverändert geblieben.

Das innere Integument setzt sich in einer Schicht zer-

störter Gewebsresten fort, die innerhalb des Parenchymes des

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:O 5. 23

ävsseren Integumentes liegen. Innerhalb dieser Gewebsreste

folet eine Zellschicht, welche die äusserste Schicht des Endo-

sperms darstellt und gerade wie bei Marecgravia polyantha ge-

baut ist. Bei Norantea brasiliensis sind aber auch Reste der

Reservenahrung erhalten. Zwischen der Wurzelspitze und, der

äussersten Endospermschicht liegen nämlich mehrere Schichten

sehr diinnwandiger, etwas tangential gestreckter Zellen, die

runde farblose Körner enthalten, welche sich durch Jodlösung

schwärzen, also Stärkekörner sind (Taf. III, Fig. 54). Dieses

Endosperm streckt sich in dinner Schicht an den Seiten des

Embryos hinauf, versehwindet aber gegen seine Mitte.

Der Embryo ist cylindriseh und in dem einen Ende in

zwei Cotyledonen gespalten, welche ung. + seimer ganzen Länge

einnehmen. An der Spitze der Wurzel kann die Wurzelhaube

wahrgenonmimen werden. Diese ist durch Theilungen von der

Epidermis entstanden und erreicht in der Mitte eine Dicke

von ung. 6 Zellschichten (Taf. III, Fig. 54).

Der Embryo ist von ziemlich regelmässigen, geradlinigen

Zellen aufgebaut. Ihr Inhalt stellt eine grobkörnige, das Licht

stark brechende Masse dar und nimmt die Mitte der Zelle,

ohne die Wände zu beriihren, ein (Taf. III, Fig. 53). Der in-

halt ist, wie bei M. polyantha, Fett. Die Mitte des Embryos

ist durch einen Pleromeylinder aus langen, engen Zellen ge-

bildet; der Inhalt derselben scheint der nähmliche wie in den

iibrigen Zellen zu sein.

24 H. O. JUEL, BEITRÄGE ZUR ANATOMIE DER MARCGRAVIACEEN.

Zusammenfassung der Resultate.

In der äusseren Rinde giebt es bei Marcgravia polyantha

und Norantea brasiliensis em lacunöses Gewebe, das dureh

Selereiden gestiitzt wird. In der inneren Rinde fehlen me-

chamische Elemente. HEin mechanischer Ring aus gemischten

gefächerten Bastfasern und Sclereiden ist vorhanden.

Im Holze fehlen Tracheiden. Die Holzfasern sind ge-

fächert, haben spaltenförmige, schwach gehöfte oder gtössere

elliptiscehe Tipfel. Die Markstrahlzellen sind vertical ausge-

zogen und zeigen dreierlei Tipfel.

Die kleinen Blätter an den sterilen Zweigen von Marc-

gravia coriacea haben an beiden Seiten Spaltöffnungen; ihre

UChlorophyllkörner sind bedeutend grösser als die der grossen

Blätter. In diesen klemen Blättern wie in denen von Norantea

brasiliensis fehlen hypodermale Schichten; solche sind unter

beiden Epidermisschichten bei den grossen Blättern von Marc-

gravia polyantha und M. coriacea vorhanden.

In den Nectarien wird das secernirende Gewebe aus dem

Grundgewebe gebildet und von einer zarten Spaltöfftnungen

entbehrenden Epidermis bekleidet. In den Zellen des Secre-

tionsgewebes bei Marcgravia polyantha scheinen Zellkerne zu

fehlen. Das Nectarium von Norantea brasiliensis hat innen

und aussen Spaltöffnungen.

Die zusammengewachsene Krone von Marcgravia polyantha

ist durch vier mit den Kelchblättern alternirende Blätter ge-

bildet. Bei MNorantea brasiliensis stehen die Staubblätter in

einem (äusseren) Kreise, und bilden fiinf mit den Kronen-

blättern alternirende Gruppen. Die Carpellen stehen gerade

vor den Kelchblättern und den Staubblattgruppen.

Der Griftel von Marcgravia polyantha ist solid; ein leitendes

Gewebe wird durch eine doppelte Zellschicht, die am Quer-

schnitt strahlenförmig verzweigt erscheint und eine Fortsetzung

der Epidermisschicht des Fruchtknotenraumes darstellt, ge-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 5. 25

bildet. Bei Norantea brasiliensis bildet die Epidermis der Placen-

ten und Scheidewände des Fruchtknotens sowie des Griffelcanales

ein sehr differenzirtes, Schleim secernirendes leitendes Gewebe.

Das äussere Integument der Samenknospe ist bei Marc-

gravia polyantha und Norantea brasiliensis kärzer als das innere

und der Embryosack ist der Micropyle genähert.

Das Ende des inneren Integumentes ragt beim reifen Samen

von Marcgravia polyantha aus der Samenschale frei hervor.

Die einzige harte Schicht der Samenschale ist die äusserste.

Der Embryo wird von einer Zellschicht, der äussersten Endo-

spermschicht, umhillt. Bei Norantea brasiliensis giebt es ausser-

dem einen Rest von stärkehaltigem Endosperm. Bei Marc-

gravia polyantha giebt es auch sterile Samen, die keinen Em-

bryo enthalten; bei diesen sind die Zellen der äussersten Zell-

schicht radial ausgezogen und schliessen nur eimen engen

Raum ein.

26 H. 0. JUEL, BEITRÄGE ZUR ANATOMIE DER MARCGRAVIACEEN.

Figurenerklärung.

Die Zahlen zwischen Parenthesen bezeichnen die lineäre Vergrösserung.

Fig:

Lil:

FS a RR Vv

10.

Tafel I.

Norantea brasiliensis. Querschnitt der äusseren Rinde mit lacu-

nösem Gewebe und eingelagerten Gruppen von Sclereiden; nach

innen der gemischte Ring (75).

Marcegravia polyantha. Querschnitt der äusseren Rinde mit Astro-

sclereiden im lacunösen Gewebe (130).

Gruppe von Bastfasern aus einem jungen Stamme (200).

Bastfaser aus einem älteren Stamme; Querwände diinn (350).

D:o. Querwände verdickt (350).

Tangentialer Schnitt aus älterem Stamme, das gemischte mecha-

nische Gewebe zeigend (75).

Querschnitt des gemischten Ringes; die runden kleinlumigen

Zellen sind Bastfasern, die grossen Sclereiden (200).

Norantea brasiliensis. Grenzfläche zweier neben einander liegen-

der Gefässe (520).

Radialer Schnitt durch die an einander liegenden Wände eines

Gefässes und einer Parenchymzelle (520).

Radialer Schnitt durch die an einander liegenden Wände einer

Holzfaser; die Tiipfel der Faser sind weit und wahrscheinlich

mit einem eben so weiten Hofe wie die des Gefässes versehen

(520).

Markstrahl tangential durchschnitten; die Tipfel der tangentialen

Wände klein und dicht stehend (350),

Markstrahl radial durchschnitten; die mittleren radialen Wände

grenzen an Gefässe und haben grosse Tiipfel, die seitlichen an

gleichartige Zellen und haben mittelgrosse Tipfel (200).

Marcgravia polyantha. Treppengefäss aus dem innersten Theile

des Holzes (520).

Norantea brasiliensis. Tiipfelgefäss aus der Mitte der Holzmasse.

Marcgravia polyantha. Gefächerte Holzfaser, aus vier Zellen be-

stehend; in jeder ein Zellkern (200).

Norantea brasiliensis. Zwischenform zwischen Holzfaser und Paren-

chymzelle; keine Querwände; Wand wenig verdickt und sowohl

spaltenförmige als auch elliptische dichtstehende Tipfel zeigend.

Macerirtes Präparat (200).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 5. 27

Fig. 17:

18.

20.

21.

22.

23.

38.

39.

Marcgqravia polyantha. Grenzfläche eines Gefässes und einer Holz-

faser; einige Tiipfel des Gefässes werden von keinen Holzfaser-

tipfeln begegnet (520).

Norantea brasiliensis. Grenzfläche eines Gefässes und einer

Holzfaser (520).

Marcgravia polyantha. Grenzfläche eines Gefässes und einer

Holzfaser; Holzfasertiipfel spaltenförmig, Gefässtiipfel rund (520).

Norantea brasiliensis. Längsschnitt einer Holzfaser und einer

Markstrahlzelle, die neben einander liegen; links Holzfasertipfel,

iber gleichartigen Tiipfeln liegend; rechts dieselben iiber Mark-

strahltipfeln liegend (520).

Holsfazertiipfel, radial durchscehnitten (520).

Marcgravia coriacea. Querschnitt eines Blattes des fertilen Stam-

mes: im Parenchyme eine Seclereide (100).

Querschnitt aus einem Blatte des sterilen Zweiges; obere Epider-

mis mit Spaltöffnungen (100).

Tafel II.

Marcgravia coriacea. Palissadenzellen aus dem Blatte des sterilen

Zweiges; grosse Chlorophyllkörner (340).

Zellen aus dem Blatte des fertilen Stammes; Chlorophyllkörner

gewöhnlicher Grösse (340).

Noramtea brasiliensis. Querschnitt durch das Blatt; obere Epi-

dermis ohne Hypodermschicht (340).

Marcgravia polyantha. TLängsschnitt durch eines der grossen

Griibehen der unteren Blattfläche. S = secernirendes Gewebe (25).

Secernirendes Gewebe in dem inneren Theil des Griibehens (200).

Schnitt durch ein kleines Gribehen an dem Rande des Blattes (130).

Nectarinm in medianem und transversalem Längsschnitt und

im Querschnitt. S = secernirendes Gewebe (2).

D:o von WNorantea brasiliensis.

Schnitt durch die Nectarpore (35).

Der innerste Theil der Nectarpore, von Secretionsgewebe (S)

umgeben: die Cuticula des Secretionsgewebes frei (200).

Marcgravia polyantha. Schnitt durch die Nectarpore. S = secer-

nirendes Gewebe, Sc = Sclereidmasse (35).

Innerer Theil der Pore, von Secretionsgewebe umgeben (200).

Der Rand des secernirenden Gewebes, wo es in das umliegende

Parenchym iibergeht; .Zellen kernhaltig. P = Phloéemstränge

schief durschehnitten (340).

Phloämstrang im Rande des Secretionsgewebes quer durchschnit-

ten (340).

Querschnitt durch den oberen Theil des Griffels mit strahligen

Streifen von leitendem Gewebe (25).

Theil des vorigen: L =leitendes Gewebe aus zwei Epidermis-

schichten (200).

Fig. 40.

28 H. O. JUEL, BEITRÄGE ZUR ANATOMIE DER MARCGRAVIACEEN.

41.

42.

43.

45.

54.

Norantea brasiliensis. Querschnitt durch den Griffel; in den

Canal ragen drei Leisten herein. L =leitende, schleimabson-

dernde, M = nicht schleimabsondernde Epidermis.

Querschnitt einer Leiste, von schleimabsondernder Epidermis be-

kleidet (350).

Tafel III.

Marcgravia polyantha. Blithe mit Calyptra von aussen gesehen

(a) und im Längsschnitt (5) (2).

Längsschnitt durch die Krone, den unteren Lappen derselben

zeigend. E=innere Epidermis des oberen, e = obere Epidermis

des unteren Lappens (75).

Samenknospe in gleicher Vergrösserung wie Fig. 4$; Ii = inneres

Integument (75).

Samenknospe im Längsschnitt (350).

Befruchteter und reifer Same; Ii = inneres Integument (25).

Nicht befruchteter, steriler Same (25).

Reifer Same im Längsschnitt; Ti = inneres Integument, Ee = äus-

serste Endospermschicht (75).

Steriler Same im Längsschnitt (75).

Norantea brasiliensis. Same im Längsschnitt, Ii == inneres Inte-

gument (16).

Innenwände der äussersten Schicht der Samenschale mit Poren

(340). |

Marcgravia polyantha. Theil der äussersten Endospermschicht

in Flächenansicht.

Norantea brasiliensis. Längsschnitt des Samens durch das innere

Integument; Ee = äusserste Endospermschicht, E = Endosperm,

W = Wurzelhaube, T — äusserste Schicht der Samenschale (100).

Theil des vorigen; Endospermiiberrest, von der in Fig. 52 ge-

zeichneten Schicht umgeben; Wurzelspitze mit der aus der Epi-

dermis hervorgegangeneun Wurzelhaube (340).

Längsschnitt durch die Mitte des Embryos (340).

RA ”

ce rg

Tith.W. Sehlackter, Stockho

(ON or

UNT AR

FP AV

"NS Jan Na

NISSE YEN

[EL

INN

090-000 40 ; -

NO HON UN AA Ny reng ar v ? 0!

[] ( | ul [) [KG 00008 UU 00 ol DS | SPSS PIF FE

; | L | | | BA NS Afdong 000 9004!” DOK 00 |

(373

hp EE Er

LES

blem

JAG

2506

2 =

. SoL

Å LZ =

N SSA ran rö

SA la

Al 5

AA a

Pla]

Bihang tll K.Vet. Akad Handl. BA 12 Afd TILN

Vv SÅ un Dir "TF

Jar AR AD NEAR

y FO JE

MR SR

Bihané till X.Vet. Akad Handl Bd. 12. Afd TILT 5.

mansiarsilll ff

0 TAK I

GÖ SN VINNESSA

UREA

RY EJ

Ede

Sol

)

(Ze

(

SAR

= =D MA

SÅ

Tith W. Sohlachter, Stockholm.

(ERIKSEN SS ot FYI MIST TN

föl a

Tie W. Soblachter, Stockholm.

PAN

J 5

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. BAND. 12. AFD. HI. N:o6.

BIDRAG

TILL KÄNNEDOMEN OM

SKANDINAVISKA FJELLVÄXTERNAS

BLOMNING och BEFRUKTNING

C. A.M. LINDMAN.

MED 4 TAFLOR.

MEDDELADT DEN 10 NOVEMBER 1886 GENOM V, B. WITTROCK.

STOCKHOLM, 1887.

KON GI: BOR IBRY CK ERT T;

P5 ANNO EDT & SÖNER.

INLEDNING.

Under sommaren 1886 tillbragte jag såsom innehafvare

af ett resestipendium, hvilket tilldelats mig af Upsala uni-

versitet, en tid af nio veckor på Dovrefjell och några när-

liggande trakter 1 Norges högfjell. Jag hade derunder

tillfälle att företaga undersökningar öfver fjellväxternas blom-

ningsföreteelser, särskildt de entomofila växternas befrukt-

ningsanordningar, och meddelar här dessa iakttagelser. De

flesta af dessa gjordes vid en höjd öfver hafvet af 900—1200 m,

men utsträcktes för öfrigt från ungefär 600 till nära 2000 m.

Under benämningen fjellväxter innefattar jag här samtliga de

arter, hvilka i fjelltrakterna, såväl i björkregionens öfre del som

ofvan skogsgränsen, spontant förekomma, således ej blott de

för den alpina elier subalpina regionen egendomliga, utan äfven

sådana, som tillika äro mer eller mindre allmänna på låglandet.

Från Skandinaviens fjelltrakter föreligga hittills öfver

blomnings- och befruktningsförhållandena jemförelsevis få

upplysningar. Flere fjellväxter omnämnas af S. AxELL uti

>Anordningarna för de fanerogama växternas befruktning»,

1869, enär han hufvudsakligen uti Jämtland företagit sina

undersökningar för detta arbete; men då det ej ingått i planen

för detsamma att egna en särskild uppmärksamhet åt fjel-

lens vegetation och ännu mindre att jemföra dess blomnings-

företeelser med förhållandet i andra trakter, så är det be-

träffande vårt ämne öfverhufvud endast kortfattade uppgifter,

han lemnar. Med några hithörande företeelser, särskildt

blommornas färgnyanser och doft, under jemförelse mellan

lägre eller sydligare och högre eller nordligare trakter, sys-

selsätta sig åtskilliga äldre författare, hvilka längre fram

anföras, samt senast F. C. SCHUÖBELER uti »Norges Vextrige»,

1885 (hufvudsakligen af samma innehåll som samme förf:s

föregående skrifter »Die Pflanzenwelt Norwegens>, 1875, och

4 LINDMAN, SKANDIN FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

»Vextlivet i Norge», 1879). Liknande undersökningar åter-

finnas i »Observations sur les modifications des végétaux

suivant les conditions physiques du milieu» af G. BONNIER

och CH. EF1AHAULT, 1879 (Ann. d. se: nat., 0:e0seme tr bv).

samt i FLAHAULTS »Nouvelles observations» (dersammast., t.

IX). — Omfattande undersökningar öfver entomofilernas

blomning och vexelförhållande till insekterna sakna vi från

våra fjelltrakter, liksom från vårt land öfverhufvud. Spar-

samma uppgifter träffas dock dels i Bonniers och FLAHAULTS

nyssnämnda arbete (sid. 18); dels hos CHR. AURIVILLIUS uti

»Insektlifvet i arktiska länder», 1884 (uti A. E. NORDEN-

SKIÖLDS »Studier och forskningar»), ett arbete, hvari en redo-

görelse lemnas för insektblommornas relativa mängdförhål-

landen i arktiska länder med hänsyn äfven till delar af Skan-

dinavien (sid 446, följ.); dels uti E. WARMINGS, »Biologiske

Optegnelser om Grönlandske Planter», 1885 (uti Botanisk

Tidsskrift, Bd 15, h. 1—3, sid. 151), hvarest upptagas notiser

om åtskilliga entomofilers befruktningsinrättningar från nord-

ligaste delen af Skandinavien ").

Att i någon mån öka vår kännedom om detta ämne har

jag ansett vara af stort intresse, då vi till jemförelse ega så

fullständiga undersökningar, som de af HErm. MÖLLER i »Die

Befruchtung der Blumen durch Insekten», 1873, och »Alpen-

blumen», 1881, nedlagda — undersökningar, som till stor del

behandla element af den skandinaviska floran, ehuru hemtade

från en helt annan del af utbredningsområdet, nemligen

Tyskland och Alperna. Genom MÖLLERS flitiga och omfat-

tande undersökningar af blommornas byggnad hafva talrika

blomformer påvisats, hos hvilka en bestämd inrättning för

befruktningens förmedlande icke kan sägas vara fastslagen, utan

der en vexling är rådande, beroende på olika yttre omstän-

digheter. I stort har M. uppvisat åtskilliga genomgående

förändringar, som nu skilja vissa alpväxters blommor från

samma form på låglandet. Men äfven inom samma område be-

fans en anmärkningsvärd vexling i befruktningsinrättningarne

!) Sedan föreliggande afhandling inlemnats till Kongl. Vet.-Ak., hafva

under år 1886 ytterligare utkommit följande smärre arbeten af den sist-

nämnde, innehållande fullständigare upplysningar om en del arktiska,

äfven i Finmarken förekommande blomväxter: Biolog. Optegnelser etc., 2

(Botan. Tidsskrift, Bd. 16, H. 1); Om nogle arktiske Vexters Biologi (Bih.

till K. Sv. Vet.-Ak. Handl. Ba. 12, Afd.: III, N:o 2); Om Bygningensog

den formodede Bestövningsmaade af nogle grönlandske Blomster (Over-

sigt over K. D. Vidensk. Selsk. Forh.).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12, AFD. III. N:o 6. 5

vara förhanden, särskildt i Alperna, sannolikt beroende på de i

alptrakterna skarpt vexlande yttre betingelserna. Detta fram-

gick dels af några af MÖLLERS egna undersökningar”) der-

städes, dels genom en jemförelse mellan desamma och de

från andra delar af Alperna af t. ex. L. Ricca meddelade.

Det var då ej heller att vänta, att MÖLLERS och andras under-

sökningar i hvarje fall skulle gälla för de inom Skandinavien

förekommande blomformerna. Sålunda synas flere uppgifter

af AXELL och MEöULLER stå 1 strid mot hvarandra, och vissa

hithörande frågor fordra derför utan tvifvel ytterligare under-

sökningar.

Särskildt är detta fallet hvad våra nordliga fjelltrakter

beträffar. Det utomordentliga intresse, som blommornas be-

fruktningsanordningar ega, beror väl till största delen på

deras underbara afpassning för insektverlden. Det gifves

blomväxter, som äro förenade med vissa insektgrupper genom

en samhörighet, som innebär ingenting mindre än ett huf-

vudvilkor för bådaderas existens, ty endast i blomman finner

insekten sin näring, och endast genom insektbesöket i blom-

man förmedlas den för växtens fortplantning nödvändiga

befruktningen. Blomväxterna och insekterna blifva derigenom

till en viss grad beroende af hvarandra. Vi känna, att båda-

dera ännu anträffas så långt som invid gränserna af den eviga

snön. Men vi känna också, att bådadera aftaga i mångfald

och ofta äfven i lifaktighet i samma mån de närma sig

gränsen för sin utbredning. Öch under sådana förändrade,

ofta måhända abnorma lefnadsförhållanden — månne ännu

samhörigheten är lika oumbärlig, symbiosens band lika hårdt

tillknutet?

Åtskilliga företeelser känna vi redan, som komma oss

att besvara denna fråga nekande. En sådan möjlighet är

gifven 1 det slutresultat, som, främst genom H. MöLLERS för-

tjenster, erhållits af hittills gjorda undersökningar öfver

blommornas byggnad i vexelförhållande till insekterna. Då

A. KniGHtT (1799) och några andra forskare samt slutligen

CH. DARWIN (1859) genom experiment kommit till den erfa-

renheten, att en blommas befruktning med eget pollen gåfve

en sämre afkomma, än då främmande frömjöl tillfördes mär-

ket, erhöllo de snillrika upptäckter, som redan 1793 offent-

liggjorts af CHR. C. SPRENGEL rörande blommornas befruktning

!) Alpenblumen, sid. 538, 539 o. följ.

6 =. LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

genom insekterna, en förut saknad betydelse. De undersök-

ningar öfver samma ämne, som ytterligare gjordes af DARWIN

sjelf, HILDEBRAND och DELPINO, gingo också framförallt ut

på att bekräfta den KNIGHT-DARWIN'ska lagen: »ingen organisk

varelse befruktar sig sjelf under ett obegränsadt antal genera-

tioner.» HILDEBRAND (>Die Geschlechtervertheilung», 1867, sid.

83) kommer till det resultatet, att »i ett öfvervägande flertal

fall undvika blomväxterna sjelfpollination och sjelfbefrukt-

ning», ty deraf skulle menliga följder uppstå för fruktbild-

ningen och afkomman. DELPINO utsträcker (»Sugli apparecchi

della fecondazione», 1867) DARWINS lag derhän, att växterna

öfverhufvud afsky sjelfbefruktning, ty » allmänhet är blomman

en inrättning, der alla organ tjena dichogamien> (>»dichogami»

här fattad i en annan betydelse än den ursprungliga SPREN-

GEL'ska och liktydig med korsbefruktning i allmänhet). —

Denna förklaring af blommans byggnad gick tydligen i en

ensidig riktning och lät sig ej väl förena med vissa allmänt

kända fakta, som också tjenade flere författare, t. ex. H. v.

MouL, till argument emot den KNniIGHTt—DARWIN'ska satsens

allmängiltighet. Det var först AXxELL, som (anf. arb., sid. 83,

följ.) löste frågan genom sitt bestämda uttalande: »befrukt-

ning med eget pollen leder visserligen till sämre resultat,

men naturen säger oss tydligt genom kleistogami och andra

ombildningar af denna art, att hon finner en mindre god

befruktning bättre än ingen.» — Då H. MÖLLER inträdt på

detta område för att komma till en säkrare insigt om orsa-

kerna till de många vexlande blomformerna, förutsätter

han intet annat än den KNIGHT-DARWIN'ska lagen, så långt

densamma på grund af experiment var oomtvistlig, eller så-

lunda formulerad: »korsbefruktning lemnar en afkomma, som

besegrar den genom sjelfbefruktning frambragta, ifall båda

sammanträffa i kampen för tillvaron»; men fordrar derjemte

så fullständiga observationer som möjligt öfver blomväxterna

i vexelförhållandet till befruktningsförmedlarne. MULLER kom-

mer snart till den slutsatsen, att det som bestämmer blommor-

nas byggnad i och för befruktningen är afpassningen efter

insekterna.

År detta fallet, och är det förut ådagalagdt, att kors-

befruktning är den fördelaktigaste. så måste — säger MULLER

— de blomformer vara särdeles fördelaktiga, der sjelfbefrukt-

ning är förhindrad, dock endast med ett vilkor: att tillräck-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:O 6. (

liga insektbesök förefinnas; men är ej detta vilkor uppfyldt,

så är det bättre, att sjelfbefruktning normalt försiggår, ehuru

derunder möjligheten af korsbefruktning bör stå öppen. Att

denna anordning faktiskt är gifven, finner M. också på det

tydligaste framgå af sina iakttagelser och hans erfarenhet

leder honom derför till följande sats:!) » Wenn nächst ver-

wandte und in ihrer Einrichtung ibrigens ibereinstimmende

Blumenformen in der Reichlichkeit des Insektenbesuchs (die

durch verschiedengradige Entwickelung der Augenfälligkeit,

des Duftes, der dargebotnen Genussmittel oder der Bergung

derselben bedingt sein kann) und zugleich in der Sicherung

der Fremdbestäubung bei eintretendem, der Sichselbstbestäu-

bung bei ausbleibendem Insektenbesuche differiren, so hat

unter ibrigens gleichen Umständen ohne Ausnahme diejenige

Blumenform die am meisten gesicherte Fremdbestäubung,

welcher der reicklichste Insektenbesuch zu Theil wird, die-

jenige die gesichertste Sichselbstbestäubung, welche am spär-

lichsten von Insekten besucht wird.»”)

Huru gestaltar sig nu detta förhållande i en af våra

fjelltrakter?

1) Die Befr. d. Blum., sid. 443.

2?) För en fullständigare historik öfver hithörande undersökningar

hänvisas till AXELLS anf. arb. och H. MÖLLERS »Die Befruchtung der

Blumen.» — DARWIN har år 1876 uti »The effects of cross and self ferti-

lisation in the vegetable kingdom», sid. 365, uppräknat talrika växter,

som äro starkt sjelffertila. Bland andra författare, som betonat sjelf-

befruktningens betydelse, må särskildt nämnas Rev. G. HENSLOW, »Self-

fertilisation of plants», uti Popular Science Review, vol. 18, 1879, sid. 1—14

(referer. i Amer. Naturalist, vol. 13. 1879, sid. 319).

8 —. LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING.

får

Fjellflorans allmänna blomningsföreteelser

med afseende på betydelsen för insektbesöken.

De orsaker, på hvilka insektbesökens mängd i olika

blommor kan bero, hafva på följande sätt sammanställts af

H. Mörner '"):

1. Egendomligheter i färg och lukt.

2. Honungens mängd och olika grad af åtkomlighet,

det sista i någon mån äfven gällande för frömjölsbehållarne.

3. Blomningstid och ståndort.

Af dessa orsaker utgöras alla, med undantag af stånd-

orten, af egendomligheter hos sjelfva blomman. Då wvi gå

att göra undersökningar 1 högfjellstrakter i nordligare länder,

måste vi emellertid medgifva, att ståndorten blir en faktor af

den största betydelse. Ju högre vi stiga på fjellet, desto

mer närma vi oss de regioner, som ej normalt äro insekt-

lifvets hemvist och der snart äfven växtlifvet upphör. Men

redan under denna gräns äro ofta naturförhållandena högst

ogynsamma för bådadera. Äfven der insektverlden är rik-

ligt representerad, hör det till vanligheten, att dess lifsytt-

ringar under större delen af den varmare årstiden hämmas

af låg temperatur och ogynsam väderlek i öfrigt. Det be-

tyder föga att kunna uppvisa ett så stort antal arter, som

det vi ega i Skandinaviens fjelltrakter, ty individernas antal

är på de festa lokaler ganska ringa. I regeln upptages

en stor del af den korta nordiska sommaren såväl i mel-

lersta Skandinaviens fjell som i dess nordligaste del, Fin-

marken o. s. v., af kalla, blåsiga, regniga dagar. Det

är derför helt naturligt, att vi för dessa trakter i allmänhet

måste förutsätta mycket sparsamma insektbesök, ja ofta nog

medgifva, att sådana alldeles kunna uteblifva. En del in-

sekter, såsom humlor och många flugor; sky ej att vara i

rörelse . under mulna dagar, ja t. o. m. under stilla regn,

1), Die Befr. d. Blum;, sid. 431, följ.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 9

men vid tilltagande kall vind försvinna äfven de. Jag har

under en resa i Finmarken sommaren 1880 upplefvat, att

det i augusti månad under 21 dagar herskade oafbruten

storm med antingen dagsregn eller regnbyar; en enda dag

var fri från nederbörd, men blåsten och den låga tempera-

turen fortforo (+ 9? C. kl. 2 e. m. i medeltal för dagarne 11—

27 augusti enligt observationer å Magerö). Kan det icke

synas, som om en sådan sommar skulle föröda allt insektlif?

Under denna tid blommade dock talrika entomofila växter

(t. ex. Leontodon autumnalis, Campanula rotundifolia, Bartsia

alpina, Rhinanthus minor, Gentiana involucrata, Parnassia palu-

stris, Here Alsinaceer, Lotus corniculata, ÖOrcehis maculata,

Coeloglossum viride och talrika andra). Under min vistelse

på Dovrefjell 1886 inträffade vid midsommartiden en

följd af regniga och blåsiga dagar, då lufttemperaturen ej

öfversteg + 7? C.- Jag iakttog vid sådan väderlek ej andra

insekter än en eller annan fluga. En enstaka varm och

solig dag, helst föregången af någon tids uppehållsväder,

var dock tillräcklig att framlocka ett ej obetydligt antal in-

sekter: flugor, humlor, fjärilar, skalbaggar, men de många

regniga eller t. o. m. snöiga dagarne under sommaren för-

jagade på nytt allt som oftast de muntra skarorna. Hufvud-

sakligen höllo insekterna till i björkskogsregionen, der gräs-

och blomsterrika, ofta väl skyddade lokaler erbjudas dem.

De fåtaliga insektbesök, som längre fram meddelas från

Dovre, äro derför till öfvervägande del iakttagna i dess

lägre delar, mellan 625 och 900 m. På de stora, jemna,

svagt sluttande högfjellsplatåerna (öfver 1,000 m), som äro

utsatta för alla väderlekens skiftningar, äro insekterna alltid

fåtaliga till individernas mängd. Under en lugn och het

dag ses här hufvudsakligen flugor; t. o. m. humlorna, de

rörligaste, starkaste och klokaste blomgästerna, visa sig här-

uppe blott i enstaka individ, och detsamma gäller för hög-

platåernas ringa antal dagfjärilsarter, af hvilka likväl den

allmännaste, en gräsfjäril, Erebia lappona, ej besöker blommor.

Det är dock att märka, att denna insekternas fåtalighet ofta

motsvaras af blommornas; åtminstone äro högslätterna glest

blomstersmyckade, ty den största ytvidden beklädes af laf-

var. Försigtigt framstickande ur det tjocka laftäcket eller

spridda bland snåren af Juniperus nana, enstaka eller i

mycket glesa bestånd, blomma här de små fjellväxterna,

10 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

bland hvilka entomofilerna äro få i jemförelee med låglandets

flora och naturligtvis till en del högst oansenliga !).

Enligt mitt förmenande blifva således Skandinaviens

alpina (och subalpina) växter öfver en stor del af området

endast delaktiga af sparsamma insektbesök, ty deras före-

komstort är ofta genom sina naturförhållanden ogynsam för

insekterna ”).

1) En helt annan bild förete Alperna ofvan trädgränsen. Se med

afseende på vårt ämne H. MÖLLER, Alpenbluamen, sid. 545 o. följ.: »öfver

stora vidder glänsa oss från den kala marken de mångfaldigaste blom-

mor, tätt sammanträngda, blomma vid blomma, i brokig färgprakt till

mötes. Det omedelbara intrycket kan knappt blifva annorlunda, än att

högalperna på en motsvarande yta frambringa ett flere gånger större

antal samt långt mera i ögonen fallande och präktigt färgade blommor.

hå le £2 fal KET AN (ERA NER SEA Genom en jemförelse blir det tydligt, att

under lika lång tid kan ett mycket större antal olika insektbesök iakt-

tagas på blomsterrika ställen i Alperna än på låglandet. Och detta

gäller icke blott Alperna öfverhufvud, utan ock den öfver trädgränsen

nående regionen .... ÅAnnu högt uppe i denna senare ser man sig

vid hvarje steg omgifven af så talrika med blommorna sysselsatta in-

sekter, att man kunde önska sig 20 ögon och händer för att iakttaga

och anteckna allt, som försiggår». Och det bästa exemplet härpå anför

MÖLLER från en höjd af 2,200—2,400 m (7.000—7,500')! — Liknande

uppgifter om insektlifvet i Alperna lemnar CH. MuSsSET (Existence si-

multanée des fleurs et des insectes sur les montagnes de Dauphiné, uti

Comptes rendues d. séances de F'acad. d. sciences, 1882, t. 95, sid. 310).

M. uppgifver sig hafva under flere år lefvat i Grenoble och gjort iakt-

tagelser inom det rika florområdet deromkring från 200 till 3,000 m.

Han finner, att mängden af nektarofilerna, såvidt den kan iakttagas, står

i sammanhang med mängden af deras favoritblommor, men äfven med

atmosferens temperatur och fuktighet, stillhet och rörelse, samt väder-

lekens skiftningar (regnigt, blåsigt, mulet, klart). Alla insektordningar

finnas ännu vid 2,300 m.; derofvan blifva fjärilar, flugor och vissa Hy-

menoptera allt mer öfvervägande. Blommor och insekter skola derför

icke fattas för hvarandra, hvarigenom enligt MUSSET >»den invändning

bortfaller, som HECKEL (här citeras sannolikt E. HECKEL, Recherches de

morphologie, tératologie et tératogenie, uti Bull. de la soc. botan. et

horticol. de Provence, 1880, sid. 29) gjort mot korsbefruktningens be-

tydelse och som han grundat på det påståendet, att insekterna äro så

fåtaliga på de högsta, blomsterklädda bergstopparne>.

?) Såsom ännu ett stöd härför vill jag omnämna, att jag vid Kongs-

vold på Dovre (900 m) under förra hälften af juli, då fjärilar börjat flyga, länge

kunde förfölja sådana utan att få se dem besöka blommor, ehuru fjell-

floran stod i rik blomning; så t. o. m. perlemorfjärilar (Argynnis) och

blåfjärilar (Lycena). Längre fram på sommaren, i augusti, då jag be-

sökte en något lägre, på fjärilar rik trakt (Drivstuen), sågos de ofta

suga bonung. I början af sommaren var luften sannolikt för kall och

deras lifsyttringar derför trögare. Jag kan ej annat än härmed jemföra,

hvad konservator G. KOLTHOFF benäget meddelat om de tusentals fjärilar,

han år 1883 såg och insamlade på Grönland: de besökte nästan aldrig

blommor, såsom man väntat, utan hvilade sig på jord eller gräs. Tarazxa-

cum var så godt som den enda växt, på hvars blommor fjärilar anträffa-

des. KOLTHOFF tror derför, att de grönländske fjärilarne under den

korta tid, de kunna lefva, ej hafva behof af föda; de stå lågt med af-

seende på funktionernas liflighet.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:O 6. 1

DELPINO är den förste, som framhållit de följder för den

geografiska utbredningen, som det ömsesidiga beroendet mellan

blommorna och insekterna kan hafva. Om på en ort saknas

de för en växts befruktning nödvändiga insekterna, så är det

säkert, att denna växtart ej kan der fortlefva och fortplanta

sig, detta är den regel han uppstälde och med flere exempel

belyst DEAN tropikerna mot norden aftaga växtformerna

1 samma mån som deras respektive befruktningsförmedlare.

Omvändt drager DELPINO frimodigt den slutsatsen, att då

man från Novaja Semlja kände flere arter af Pedicularis, ett

slägte, som endast torde kunna befruktas med humlors till-

hjelp, så måste derstädes finnas någon humleart. (En sådan

var dock redan förut känd genom MIDDENDORFFS Sibirische

Reise). En liknande fråga behandlas af CHR. AURIVILLIUS 29:

på Spetsbergen finnas tvenne Pedicularis-arter (hirsuta och

lanata), men inga humlor äro kända från detta land och

anträffades ej ens af prof. A. G. NATHORST, som 1882 sär-

skildt observerat Pedicularis-arterna derstädes. Den slutsats

AURIVILLIUS häraf drager, är, att dessa två växtarter på Spets-

bergen befrukta sig sjelfva och att de så gjort genom otaliga

generationer. Visserligen är härvid ej möjligheten utesluten

att verkligen anträffa dessa växters befruktningsförmedlare;

humlebesöken äro nemligen, åtminstone 1 högfjellsregionen,

såsom jag förut framhållit sporadiska och kunna lätt förbises

genom de små fjellhumlornas snabba och oförmärkta arbets-

sätt; och dessutom är det ej omöjligt, att de nämnda Pedi-

cularis-arterna kunna, liksom enligt H. MöLLEr flere af sam-

arterna i Alperna, besökas af fjärilar. Hvad deremot de

nämnda arternas blombyggnad angår, så har jag genom under-

sökning af det uti Riksmuseum i Stockholm befintliga, af

NATHORST hemförda materialet kunnat öfvertyga mig, att

sjelfpollination är möjlig, och i de flesta fall kommer den

sannolikt till användning ?). Åfven för talrika andra fall torde

samma tolkning blifva den enda möjliga, dock först när vi

1) F. DELPINO, Alcuni appunti di geografia botanica (uti Bolletino

della soc. geogr. ital., fasc. 3, 1869; se referat af HILDEBRAND i Bot.

Ae 800 Aid. 192).

SFAnE arb: sid... 451.

") Samma material är undersökt af E. WARMING, som (Om Byg-

ningen og den form. Bestövningsmaade af nogle grönlandske Blomster,

1886, sid. 45, fig. 12) afbildar blomman af Ped. hirsuta och anser, att

sjelfpollination eger rum hos de nämnda två arterna.

12 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

för hvarje enskildt fall förvissat oss om, att den ej omöjlig-

göres af blommans byggnad.

Vi vilja nu betrakta de inrättningar hos blommorna

sjelfva, som kunna vara af betydelse för korsbefruktningen.

Blommornas färg.

Den som besökt en fjelltrakt, forskare såväl som turist,

instämmer vanligtvis i det allmänna omdöme om fjellvegeta-

tionen, att dess blommor äro prydda af högre och renare

färger än på låglandet. Man beherskas nemligen lätt,

isynnerhet efter en kort bekantskap med fjellfloran, af de

starka intryck, man får af några för fjellregionen egendom-

liga former, hvilkas blommor verkligen ega såväl en högst

sirlig gestalt, som en ovanligt ren och skön färg. Från våra

fjelltrakter kunna tjena såsom exempel: Gentiana mnivalis,

Veronica saxatilis, Viola biflora, Saxifraga oppositifolia. Vissa

yttre omständigheter bidraga dessutom utan tvifvel ganska

väsentligt till fjellblommornas effektfulla framträdande. Först

och främst atmosferens renhet och tunnhet, som öfverhufvud

ger hela fjell- eller alplandskapet en stor färgrikedom och

glans. Vidare, såsom man ofta framhållit, den omgifniny, i

hvilken högfjellsfloran blommar, den nakna jorden, de mörka

skiffrarne eller de ödsliga laffälten, der de oväntadt upp-

trädande blommorna synas i förhöjda färger. Åfven bidrager

härtill den relativa litenheten hos de vegetativa delarne och

ståndets ofta talrika, tätt hopträngda blommor.

Men oafsedt dessa omständigheter står det fast, att denna

vegetation verkligen frambringar blomfärger af betydlig styrka.

Ett sådant förhöllshäs är kändt redan för Alperna. A. KERNER !)

anför flere exempel derpå. BONNIER och FLAHAULT ”) upp-

räkna efter A. PELLAT några exempel från Alperna på färg-

intensitetens tilltagande ved höjden öfver hafvet. Åfven

H. MÖLLER ”) har genom särskildt aktgifvande derpå kommit

till den öfvertygelsen, »att alpblommorna öfverhufvud äro

något intensivare och mera glänsande till färgen än de på

låglandet». För Skandinavien observerades de alpina väx-

ternas färgrika blommor redan af LINNÉ ”), som i korta, men

!') Die Cultur der Alpenpflanzen, 1864, sid. 18, följ.

2?) Observations etc. (se ofvan). sid. 19.

3) Alpenblumen, sid. 563.

?) Flora lapponica, ed. 2, 1792 (se isynn. pag. XXI).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 13

träffande drag skildrar Lapplands fjellflora. Samma iaktta-

gelser med afseende på Lappland gjorde L. L. LEstADIUS”?).

Dessa företeelser framhållas af ScHÖBELER (anf. arb.) samt af

Bonnier och FLAHAULT ”), hvilka senare vid sin ankomst till

Skandinavien 1878 (liksom GörrPErt 1859) i hög grad öfver-

raskades af blommornas genom de djupa färgtonerna för dem

främmande utseende redan på mellersta Skandinaviens låg-

land. FLAHAULT ”) företog derefter jemförande undersöknin-

gar genom sådd af samma fröarter uti Paris och uti Upsala,

försök, som P.F. WAHLBERG”) och SCHUBELER förut anordnat

vid olika breddgrader inom Sverige och Norge. Blomfärgen

blef i de flesta fall långt lifligare vid högre latitud; ett mot-

satt förhållande, eller färgstyrkans aftagande, iakttogs aldrig.

Samtlige de nämnde författarne äro af den meningen,

att det är belysningens styrka eller långvarighet under som-

maren, som vid de nordligare breddgraderna möjliggör blom-

färgernas liflighet. Genom dess fortvaro under största delen

af dygnet blir assimilationen starkare och byggnadsämnen

(resp. upplagsnäring) bildas i riklig mängd”). Detta senare”)

är vilkoret för utvecklingen af blommans starka färg; ty med

riklig tillgång på byggnadsämnen kunna starkt färgade blom-

mor normalt utvecklas äfven i mörker ”").

År den ljusmängd betydlig, som trakterna i polcirkelns

närhet erhålla? En beräkning häröfver är gjord af OC. FEARN-

LEY ”). Af denna framgår å ena sidan, att eqvatorn får i

medeltal för året mera ljus och värme än någon annan af

parallelcirklarne, men å den andra, att ingenstädes ett så

högt maximum för en viss dag uppnås, som vid polen. Om

maximum vid eqvatorn (vid dagjemningstiderna) är 1, är

det vid polen vid sommarsolståndet 1,25 och samtidigt vid

eqvatorn 0,917. Vid denna senare tidpunkt inträffar ett an-

1) Loca parallela plantarum, uti Nova acta reg. soc. Upsal., vol. XI,

1839, sid. 203, följ.

2) Observations etc., sid 13.

3) Nouvelles observations etc., sid. 185. ;

4) Växtfärgernas förändring i Lappmarken, uti Öfvers. af K. Vet.

Ak. förh., 1845, sid. 213, 214.

5) Se exempel härpå hos F. R. KJELLMAN, Ur polarväxternas lif,

uti ÅA. E. NORDENSKIÖLDS >»Studier och forskningar», sid. 530.

SJUNGER TAHAULT, ant. St, sid. 184;

7) SACHS, Lehrbuch der Bot., 1874, sid. 708. och Vorlesungen iiber

Pfianzenphysiol., 1882, sid. 648.

3) Forhandlinger i Videnskabs-Selskabet i Christiania, 1868, sid

345 — 350.

14 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

dra maximum, 1,53, vid 43? br., samt ett andra minimum,

1,136, vid 61953' br. (för poleirkeln, 66”33', gäller talet 1,146),

Dessa tal utvisa således, att inom en viss zon en sydligare

ort kan mottaga en något större mängd ljus och värme än

en nordligare, så t. ex. Upsala vid 60? och Piteå vid 65,3”

n. br. resp. 1,00 och 0,98 i medeltal för dygnet under maj

augusti.

Vid sommarsolståndet är således den relativa ljus- (och

värme-) mängden vid 62—623? n. br. (Dovrefjells latitud) icke

den jemförelsevis största, räknadt från eqvatorn, utan blott

1,36; men den är dock föga underlägsen det vid 43?” n. br.

(Pyreneerna, Toscana, Kaukasus) befintliga maximum å 1,153

(Schweizer- och Tyroleralperna ligga under 46—47? n. br.),

och är derefter i tilltagande mot polen. Då denna under-

lägsenhet i ljusmängd vid 62:a breddgraden är så obetydlig,

torde den fullt uppvägas af den nästan hela dygnet ihållande,

oafbrutna belysningen, som längre norrut, der sommarsolen

hela dygnet står öfver horizonten, blir af ännu större bety-

delse. Det är nemligen högst antagligt, att en belysning,

som är blott en ringa grad starkare, icke skall på växternas

assimilationsarbete utöfva ett inflytande, större och märkba-

rare än verkningarne af ett under hela dygnet oafbrutet

dagsljus af så betydlig styrka, som det vi träffa redan vid

62? br!) En omständighet, som dessutom sätter vegetationen

i stånd att tillgodogöra sig den ljusare årstidens fördelar uti

nordligare trakter, är den korta tid af ett par månader, stun-

dom blott några veckor, till hvilken det högre växtlifvet

såväl i Skandinaviens alpina region som i det arktiska om-

rådet måste inskränka sin verksamhet, en tid, som samman-

faller med sommarhalfårets ljusaste del. TI våra fjelltrakter

infaller åtminstone den första utvecklingen äfvensom blom-

ningen hos det stora flertalet arter under tiden straxt före

och straxt efter sommarsolståndet. ”)

I) Betydelsen af dagens längd, resp. af den ljusa natten, anmärker

äfven FEARNLEY, Forh. i Vidensk.-Selsk., 1867, sid. 210. »Ar natten lång,

blir dagsarbetets resultat icke stående på samma punkt, utan går tillbaka.»

?) Att med SCHUÖBELER antaga ett mycket vigtigt inflytande af (obe-

kanta) »sekundära telluriska verkningar af solens utstrålning» är sålunda

obehöfligt. — CHRISTIE (uti Forhandl. i Vid.-Selsk. i Christiania, 1867,

sid. 100 —105) anser, att växtlighetens snabba och frodiga utveckling vid

högre breddgrader bör, med åsidosättande af belysningens betydelse, få

sin hufvudsakliga förklaring af den värme, som växten kan upptaga, och

uppställer en hypotes, att jordmånen i nordliga trakter, såsom mindre

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 6. 195

Hvad beträffar orsaken till blommornas storlek och prå-

lande färger uti Alperna, så har först C. NÄGELI!) stält detta

förhållande i samband med insekternas sparsamhet i den al-

pina regionen, hvarför ansträngningarne från växtens sida

att locka desamma måste ökas. H. MÖLLER, som funnit, att

insektbesöken i Tyroler- och Schweizeralperna äro minst lika

talrika som på det tyska låglandet, förkastar denna NÄGELIS

åsigt och anser, att de förstärkta blomfärgerna derstädes böra

förklaras med tillhjelp af selektionsteorien, d. v. s. såsom

framgångna af en allt mer stegrad afpassning för den grupp

af insekter, som i Alperna spelar största rolen vid besöken

i blommorna, nemligen fjärilarne. Dessa »Zichtungspro-

ducte» (urvalsprodukter) borde väl hafva utbildats under en

jemförelsevis sen tid eller efter det att alpfloran genom för-

ändrade naturförhållanden blifvit olik låglandets. Denna

teori har ingen sannolikhet för sig med afseende på de nord-

liga fjelltrakterna, der insektbesöken, såsom jag ofvan fram-

hållit, hafva en långt ringare betydelse; och redan i Alperna

måste MÖLLER”) uppgifva densamma beträffande några um-

bellater med röda blommor, hvilkas färg ej kan förklaras

såsom en »urvalsprodukt» (dessa växter hafva nemligen »flug-

blommor»). Dessa frågor äro äfven vidrörda af några andra

forskare. GRISEBACH”) anmärker, att liksom vi ej känna

någon annan bestämmelse för blomkronans färg än att leda

insekterna, likaså finna vi blommorna större och lifligare fär-

gade i samma mån som genom vinterns tilltagande längd in-

sekterna blifva fåtaligare. Mot denne författare vända sig med

humusrik och derför i besittning af ringa värmekapacitet, afger en stor

mängd värme åt växterna. Hans rent fysiska betraktelser äro emellertid

otillräckliga att förklara de växtfysiologiska frågorna; ljusets af värmen

oberoende inverkan på växternas näringsarbete kan icke vidare bestridas.

— FEARNLEY har likaledes gjort den invändningen, att solen utstrålar

både värme och ljus i oskiljaktig förening, så att »>der det senare är

störst, är också den förra störst» Huru riktigt detta än är. så följer

dock ej deraf, att bådadera skola i lika hög grad göra sig gällande.

Deraf att t. ex. polarländerna ej äro varmare än tropikerna kan man ju

ej draga den slutsatsen, att de förra icke kunna hafva mottagit en högst

betydlig ljusmängd. Den värme, som tillströmmar dem, förbrukas nem-

ligen till stor del såsom issmältningsvärme, ty solstrålarne träffa en under

vintern starkt afkyld jord. På samma sätt skall en jemförelse mellan

södra England och norra Frankrike, som ligga vid samma latitud, visa,

att det förra af helt naturliga orsaker har en lägre sommartemperatur

än det senare; månne England derför också åtnjuter en mindre stark

belysning af solen? —

1!) Entstehung und Begriff der naturhistorischen Art, 1865, sid. 24.

2?) Alpenblumen, sid. 484.

3) Die Vegetation der Erde, I, sid. 50.

16 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

afseende på Skandinaviens fjelltrakter Bonnier och FLAHAULT "),

stödjande sig på det faktum, att vid de ofvan omtalade så-

ningsförsöken med samma fröslag vid olika breddgrader fingo

de i norden uppdragna plantorna starkare färgade blommor

redan första året, hvilket borde anses utesluta all tanke på

en afpassning för vare sig de besökande insekterna eller för

desammas fåtalighet. Det kan ej nekas, att detta rön i hög

grad talar för, att vegetationsperiodens relativt betydliga ljus-

mängd ej blott är vilkoret för, utan ock den direkta orsaken

till fjellblommornas lifliga färger. I öfverensstämmelse här-

med står ju, att äfven det vegetativa arbetet gynnas af den

rika ljustillgången, enär denne förmår att till en viss grad

ersätta vegetationsperiodens låga temperatur uti ifrågavarande

trakter. På samma sätt alltså blir ljuset växterna till stort

gagn äfven för blomningen, ty ett högst fördelaktigt för-

hållande kommer härvid till stånd, i det att blommornas be-

skaffenhet blir egnad att uppväga fåtaligheten af både blom-

mande individ och insekter. En öfverensstämmande utbild-

ning erhålla, såsom vi nedan skola finna, äfven andra för

nektarofilernas tillockande bestämda inrättningar, såsom dof-

ten och honungsafsöndringen.

Emellertid är ej härmed förklaradt, af hvad grund ento-

mofilerna så konseqvent och så frikostigt just på blom-

ningsförrättningarne slösa de under det rikliga ljusets med-

verkan hopbragta byggnadsämnena. För närvarande ega vi

ingen annan förklaring härpå än det antagandet, att fjell-

växterna utveckla dessa lysande, välluktande och honungs-

rika blommor för att genom korsbefruktningens upprätthållande

ega ökad utsigt att bestå inom ett område, der de hårda

existensvilkoren åstadkommit armod på såväl växtindivid som

fruktningsförmedlare.

Öfvergå vi till betraktande af enskilda fall, skola vi finna

talrika exempel på dessa förhållanden. Redan vid en jem-

förelse med mellersta Sverige vid 60:e breddgraden visar det

sig, att flere arter förmå på Dovrefjell utbilda en betydligt

starkare och djupare färg. Vid ett närmare efterseende

varsnar man dock, att de omtalade yttre betingelserna ej

förmått gifva något så oföränderligt eller gemensamt drag

åt blommornas färgning, att ej deuna, synbarligen mera än

på låglandet, är redan hos samma art underkastad vexling.

!) Observations etc., sid. 114.

BIHANG: TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 6. 17

Det är nemligen icke sällsynt att jemte den lifligaste färg-

nyans finna den blekaste — ett förhållande, som ytterligare

ökar fjellflorans stora mångfald af färgskiftningar. I en-

skilda fall äro t. o. m. de minst färgrika formerna förher-

skande. Silene rupestris är i Alperna hvit- eller rödblommig,

men i Skandinavien enligt HARTMAN och BLYTT endast

funnen med hvita blommor. Cardamine pratensis fann jag på

Dovre hvit eller svagt röd; på det sydligare låglandet äro

blommorna, som bekant, vanligtvis tydligare rödvioletta.”)

Af Antennaria dioica äro i fjellen, ej mindre än annorstädes,

röd- och hvitblomstriga exemplar lika allmänna, hvartill i

fjellen kommer A. alpina, en mycket allmän art af alldeles

samma typ, men med oansenligare, brunaktiga korgar. Och

af blå- eller rödblommiga arter träffa vi i allmänhet hvita

varieteter, sannolikt oftare, såsom ofvan nämnts, än af lik-

nande arter på låglandet.

Jag anför här ett antal af de allmännast förekommande

fjellväxter, hos hvilka jag sett dels någon anmärkningsvärd

färgvexling, dels en starkare färgnyans än på låglandet; äfven

anföras några efter andras uppgifter.”)

Achillea Millefolium -— blommorna förekomma ofta i högfjellen

mörkt karmosinröda.

Aconitum Lycoctonum — varierar mellan violett och hvitt; sällan

äfven gulhvit enligt LZSTADIUS och BLYTT.

Alsine biflora och

» hirta — stundom med rosenröda blommor.

Antennaria dioica — se straxt ofvan.

Astragalus alpinus — blir ofta rent hvita.

Azalea procumbens — mörkröd till blekröd (uppgifves äfven

hvitblommig).

Campanula rotundifolia — i”högfjellsregionen (P arctica LGE)

mörkt blåviolett (förlorar ej färgen vid pressning); f. ö. mycket

vexlande (på samma lökal) mellan mörk- och ljusblått.

Cardamine pratensis — se ofvan.

Carum Carvi — blir (vid 900 m) uteslutande blekröda.

Chrysoplenium alternifolium — blir, såväl som skärmblad, rent

och lysande ockragula.

Celoglossum viride — blrna kunna enligt SCcHUBELER i fjelltrakter

förekomma rödbruna; likaså vid Finmarkskusten (1880).

FEpilobium angustifolium — stundom hvitblommig enl. LAESTADIUS.

1) Vid Freiburg i. Br. fann HILDEBRAND (Die Farben der Blithen,

1879, sid. 76, not 1) bland massor af denna art blott ett enda hvitblom-

migt exemplar.

2) Se isynnerhet LAESTADIUS, Loca parallela, sid. 253, och BLYTT,

Norges Flora.

18 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING.

Euphrasia officinalis — blr ofta rent hvita.

Gentiana campestris likaledes; violettblommiga stånd vanligen

med mörkt brunvioletta skärmblad.

Gentiana nivalis — blr ofta hvita enl. BLYTT.

Geranium silvaticum — blr i allmänhet mörkt purpurvioletta,

stundom blekare violetta ända till hvita. Undantagsvis träffas de ljust

rosenröda.

Geum rivale — träffas ej sällan såsom P pallidum med hvit-

gula kronblad.

Melandrium pratense — blr stundom rosenröda.

» silvestre —— blr oftast mörkt och praktfullt karmin-

röda med mörkt brunröda skärmblad; variera något i färgstyrka;

sällan hvita (900 m). 3

Myrtillus nigra — blir i högfjellsregionen oftast mörkt röda,

starkt glänsande.

Pedicularis Oederi — blr mörkare eller ljusare gula, med eller

utan en röd fläck på öfverläppens sidor.

" Phyllodoce cerulea — stundom hvitblommig enl. LAESTADIUS.

Pinguicula vulgaris — tillfälligtvis blekare rödviolett med det

hvita fältet i svalget mera utbredt (950 m).

Polemonium ceruleum — blr någongång hvita.

Polygonum viviparum — blir stundom rosenröda (enstaka in-

divid).

Ranunculus acris — blr stundom blekare svafvelgula.

» repens — blir stundom orangegula.

Rhodiola rosea — blir blekgula eller orangeröda.

Saxifraga aizoides — rent gula, rödfläckiga, orangegula och

mörkt orangeröda blr om hvartannat lika allmänna.

Saxifraga rivularis — blir stundom rödletta.

» oppositifolia -— någongång nästan hvitblommig.

Silene acaulis — varierar från starkt karminrödt till blekaste

ljusrödt.

Silene inflata — det stora fodrets färg, som vanligen är blek-

röd, blir stundom blekgul.

Taraxracum officinale — förekommer genom hela Foldalen och

på Dovrefjell med utomordentligt stora korgar af starkt rödgul färg.

Thalictrum alpinum — det flyktiga hyllet än grågrönt, än grårödt.

Trientalis europea — blir ofta blekröda.

Veronica alpina — sällan hvitblommig (BLYTT).

» saxratilis — någongång dels hvitblommig, dels rosen-

röd; i båda fallen eger den mörkröda ringen i svalget oförändrad

styrka.

Här kunna äfven anföras:

Aira flexuosa,

Anthoxanthum odoratum,

Festuca ovina,

Phleum alpinum,

som på de högre belägna fjellslätterna få svartröda eller svartvioletta

vippor, hvilka i lägre trakter äro blekare eller mera grönaktiga.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 6. 19

Några arter visa en stark färgvexling under blomningens

fortskridande:

Mulgedium alpinum — de rent mörkblå korgarne Ööfvergå i

rödviolett.

Myosotis silvatica — samma färgföljd som hos närstående arter.

Phyllodoce cerulea — nyss öppnade blr af klart violett färg,

som i brämets närhet är lifligt karminröd; äldre blr blekare blåaktiga.

Primula scotica — i samma fock ses de unga blrna lysande

karminröda, de äldre bleknande blåvioletta.

Pulsatilla vernalis — kalkbladens utsida blir vid blomningens

slut starkare rödviolett.

Ranunculus glacialis — likaledes, mörkt, något smutsigt kar-

minröd. !)

Sazxifraga nivalis — kronblad likaledes allt mer rodnande.

Veronica saxatilis — efter blomningen öfvergår den blå färgen

stundom till blekt violettrödt; sådana blr äro tvifvelsutan obefruktade

(åtminstone såg jag en del sådana icke utbilda frukt); i annat fall

afkastas kronan ännu friskt blå.?)

Färgvariationerna hos samma art bero sannolikt till stor

del på jordmånen.?) Vi känna dock ännu för litet om den

betydelse, som jordmånens kemiska beskaffenhet eger för

växtfärgerna, för att kunna med större bestämdhet yttra oss

om denna fråga; tillräckliga experiment för dess afgörande

saknas. F. HILDEBRAND”) vill förutse, att ett direkt infly-

tande ensamt af en förändrad jordmån i och för uppkomsten

af en bestämd färg blott sällan skulle kunna konstateras. Dock

bör omnämnas det resultat, som KERNER”?) redan 1864 af dit-

tills gjorda iakttagelser erhållit, nemligen att växter från en

kalkrik jord vanligen hafva ljusare och mattare blomfärger

än parallelformerna på en kalkfri jordmån.

!) H. MÖLLER, Alpenblumen, sid. 129, beskrifver denna färg, men

hänför den af misstag till blomningstiden. Rätta förhållandet angifves

redan i BLYTTsS Norges Flora, III, 1876. — De blommor, om hvilka MöL-

LER talar, voro tydligen öfverblommade. Hans öfverdrifvet selektioni-

stiska ståndpunkt narrar honom att äfven på detta fall tillämpa hypo-

tesen, att den röda blomfärgen uppkommit genom »Zichtung» af fjärilar!

?) Särdeles skarp är den täcka målningen på brämflikarne af An-

dromeda polifolia. Hela kronan är i knoppen lifligt rosenröd och blir

sedan blekröd, men af de 5 flikarne är 1 hvit, 1 röd och de 3 öfriga

odelade i ett hvitt fält (spetsen eller ena kanten) och ett rödt (vanligen

nedre hälften), en färgteckning, som torde hafva uppkommit under knopp-

läget. :

3) Jordmånen är på Dovre särdeles gynsam för vegetationen. Berg-

grunden består till största delen af mjuka lerskiffrar med kristaller af

hornblende etc. och är således rik på olikartade kemiska grundämnen.

Dovre och några närliggande fjelltrakter äro också utmärkta af sin art-

rika fjellflora och sin yppiga växtlighet.

32) Die Farben der Bliithen., sid. 59.

5) Die Cultur der Alpenpflanzen, sid. 83.

20 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

Enär färgvariationerna ega en jemförelsevis underordnad

och tillfällig betydelse, måste vi medgifva, att fjellblommorna

i allmänhet äro något starkare färgade än de af samma art

på det sydligare låglandet förekommande. Af de förut an-

förda exemplen kunna följande tjena såsom bevis härpå:

Achäillea Millefolium, Campanula rotundifolia 8 arctica, Carum

Carvi, Chrysosplenium alternifolium, Geranium silvaticum, Me-

landrium silvestre och pratense, Myrtillus nigra, Ranunculus

repens, Taraxacum officinale, Trientalis europea, — arter, af

hvilka de flesta äro mycket allmänna.

Det återstår oss slutligen att fråga: är någon viss blom-

färg öfvervägande?

Enligt mitt förmenande kan denna fråga ej besvaras

genom ett anförande af den procent, som de efter sina olika

färger grupperade arterna utgöra af hela antalet blomväxter

(resp. insektblommor). En sådan metod utgår från de ogrun-

dade förutsättningarna, att alla arter, hvilken blomfärg de

ega, äro representerade genom samma individantal och således

ega samma betydelse för vegetationen i det hela, samt att

de genom färgen skilda blomformerna äro 1 alla öfriga afse-

enden hvarandra alldeles lika och derför utan vidare fullt

jemförliga. Sålunda kommer man att uppföra arter, som en

eller annan gång sporadiskt uppträdt i ett område, såsom

fullt likstälda med områdets karaktersväxter. Likaså tages

ej vederbörlig hänsyn hvarken till skilda regioner och olika

årstid, ej heller till blommans storlek, inflorescensens rike-

dom eller hela plantans sätt att framträda. Det har redan

länge varit kändt”), att arter med färglösa och hvita blommor

äro till antalet förherskande i höga norden och att af de

särskilda färgerna följer i ordningen gult, dernäst rödt och

mest sällan blått; för Skandinavien (Lappland) uppgifvas på

10 gula blommor 2,9 blå (i Tyskland och på Grönland resp.

3,3 och 1,8). — CHR. AURIVILLIUS”) har gjort en liknande

beräkning för Skandinavien och norr derom belägna länder

(1884). De färglösa, hvita och gula blommorna utgöra i

Skåne 75,7 4, 1 Finmarken 79,84. De röda eller blå utgöra

resp. 24,3 och 20,2 4.

!) Se WERNLE, uti SCHÖBELERS dissertationer, 1833, enligt HILDE-

BRAND, Die Farben d. Bliithen.

2). Anf: arb., sid. 448:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 6. 21

Genom direkt åskådning kommer man 1 enskilda fall tili

resultat, som afvika från dessa beräkningar. Så mången gång

redan på låglandet. Åfven för fjelltrakterna är det utan

tvifvel riktigast att fästa afseende vid, hvilka arter som före-

komma allmännast och utgöra vegetationens vigtigaste element.

Jag vill genast anföra ett exempel från Dovrefjell. På branta,

naturliga ängar i björkskogen vid och ofvanför Drivstuen (vid

6235? n. br. och 7—800 m höjd) under första veckan af augusti

antecknade jag till min öfverraskning följande tal: hvita

blommor 20 arter, gula 16, röda (eller violettröda) 11, blå

och violetta 19 arter'). Karaktersfärgen var afgjordt den blå

eller violetta. Af de 19 blåblommiga arterna voro några

tillfälliga och sparsamma i denna region, nemligen Gentiana

nivalis och tenella. Hufvudmassan af vegetationen bildade

emellertid å de fiesta lokaler följande storväxta, rikt blom-

mande och beståndbildande arter: Aconitum Lycoctonum,

ÅAstragalus oroboides, Campanula rotundifolia (alla nyanser),

Mulgedium alpinum, Muyosotis silvatica, Ozxytropis lapponica,

Polemonium ceruleum, Saussurea alpina, Trichera arvensis,

Vicia Cracea. Härtill kunna läggas några rödblommiga, myc-

ket ymniga: HFpilobium angustifolium, Geranium silvaticum,

Plantago media. I denna växtformation voro nästan alla

andra element undanskymda. Af de talrika hvita och gula

arterna var det blott två, Silene inflata och Solidago Vir-

gaurea, som täflade med de förra om effekten och utrymmet.

Och likväl tillhöra de röda, violetta och blå blommorna något

färre arter än de hvita och gula.”)

Detta exempel visar oss, att de blå och violetta blom-

morna äro särdeles gynnade och i hög grad hemmastadda

i nordliga trakter. Att en växtform är mycket allmän och

individrik vittnar om stora företräden i dess befruktnings-

anordningar samt rika utsigter för fortplantningen, och beror

äfven på det vegetativa systemets kraftfullhet.

Jag har ej härmed velat säga, att blått och violett är

den förherskande färgen genom hela den subalpina regionen,

snarare, att förhållandet kan betydligt vexla, då det ej är

bundet vid några siffertal. De nyss anförda karaktersväxterna

1) Färglösa blommor och anemofiler äro ej medräknade. Hieracia

beräknas för sin likformighet såsom en enda art.

2) Vid Drivstuen torde längre fram i augusti sl. Hieracium förherska

bland blommande växter i björkregionen.

22 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING.

äro emellertid så allmänna och ymniga uti lägre fjelltrakter

(björkregionen), att den nämnda färgtonen der alltid kommer

att spela en mera framstående rol, än man förut uppmärk-

sammat. ")

Skulle vi härifrån stiga upp 1 högfjellsregionen, ofvan

skogsgränsen, måste vi taga i öfvervägande SCHUÖBELERS ytt-

rande”): »Et Drag af rödt er gjerne karakteristisk for Fjeld-

vegetationen». Om vi för hela den region, som börjar öfverst

i björkskogsbältet och sträcker sig upp öfver de trädlösa laf-

hedarne (på Dovrefjell ungefär 900—1500 m), beräkna efter

de olika färgerna de insektblommiga arternas antal (dock

med afdrag af några få, mycket sällsynta arter); så finna vi

på Dovrefjell och de dermed sammanhängande högfjellen

söderut till Valders (således Rondarne, Vaage-, Loms-, Jotun-

fjellen o. s. v.) följande proportioner: hvita 53, gula 33, röda

47, blå och violetta 34. En dylik beräkning är här temligen

berättigad, enär arterna genom vegetationens gleshet på hög-

fjellet kunna anses vara ungefär likformigt utbredda. (Såsom

rödblommiga upptagas — se ofvan — Carum Carvi, Angelica

silvestris, Empetrum nigrum; såsom hvitblommig deremot t. ex.

Menyanthes trifoliata; Hieracia äro upptagna såsom 1 art).

Beräkningen brister dock deruti, att arter särhållas, som egent-

ligen äro af alldeles samma typ och växa tillhopa, komplette-

rande hvarandra. Utom MMieracia, till hvilka äfven Leontodon

och Taraxacum böra föras, kunna såsom exempel på dylika

former anföras Erigeron alpinus och uniflorus, Primula scotica

och stricta, Cerastium-arterna, Draba-arterna, Potentilla nivea

1) Flere liknande exempel kunna anföras från låglandet. Jag vill

först erinra om Gotlands vegetation. På slåtterängarne förherska i all-

mänhet både genom sin storlek och genom individernas mängd flere röd-

violetta orchideer (Orchis mascula, Morio, militaris, angustifolia, maculata

m. f1.). På åkerrenar, i trädesåkrar och täppor o. s. v. dominerar den ofant-

ligt ymniga och rikt blommande (blå) Cichorium Intybus. — Kring Upsala,

mot Mälarsidan, äro tidigt om våren af allmännare arter de blå och röda

blommorna lika ymniga som de gula: å ena sidan Anemone Hepatica,

Pulsatilla vulgaris, Myosvtis stricta, Corydalis-arter:; å den andra Gagea-

arter, Ficaria ranunculoides, Primula officinales, Tussilago Farfara. —

Utanför Throndhjemsfjorden i Norge träffas vid hafvet en låg. sandig

trakt, Örlandet. Den vegetation, jag der såg (1880) på trädesåkrarne och

ruderatplatserna, bestod af några få arter, som i rena, täta bestånd grup-

perat sig till enfärgade fält öfver betydliga vidder sålunda: hvitt Matri-

caria inodora, rödt Melandriwmn silvestre och Fumaria officinalis; blått

ILycopsis arvensis och Myosotis arvensis.

2) Vextlivet i Norge, sid. 71.

BIHANG TILL K. SV, VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 23

och verna o. s. v. På grund häraf gestaltar sig förhållandet

enligt min beräkning egentligen så:

hvita 46, gula 32 röda 42, blå (viol.) 33

SS en ee

summa 78 summa 79.

De 4 hufvudfärgerna äro sålunda föga olikformigt represen-

terade. Då emellertid talrika hvitblommiga gerna blifva röd-

letta, den gula färgen rödgul, och då flere af de såsom blå

upptagna (Bartsia, Phyllodoce, Pinguicula, Aconitum m. fl.) äro

m. e. m. violetta, får den röda färgen en afgjord öfvervigt.

Ett konkret ecxempel må här bifogas, nemligen från

vegetationen på den vidsträckta, relativt torra, jemnt och

långsamt stigande fjellslätten nedanför Storhö på sydligare

delen af Dovrefjell. Af den sparsamma flora, som der för-

drog de ogynsamma klimatiska och lokala förhållandena vid

1,200 m höjd uti lafbältet, har jag upptecknat alla de arter,

som ej förekommo enstaka utan cgde något större individ-

rikedom eller ock bildade bestånd. De voro endast följande:

Hvitblommiga: Årctostaphylos alpina.

(rödletta) > Uva ursi.

Vaccinium Vitis idea.

Gulblommig: Viola biflora.

Rödblommiga : Azalea procumbens.

Empetrum nigrum 1).

Myrtillus nigra (färgvar., se ofvan).

? uliginosa.

Silene acaulis.

Blåblommig: Phyllodoce cerulea.

Färglösa entomofiler: Salix glauca.

> — herbacea.

> Lapponum.

> — reticulata.

Anemofiler : — Betula nana.

Carex rigida.

Festuca ovina.

Juncus trifidus.

Juniperus communis "nana.

Detta exempel visar, hurusom den röda färgen har en

afgjord öfvervigt och tillika att den hufvudsakligen repre-

senteras af växter, hvilka allestädes bland de högre fjell-

växterna förherska till individantal, nemligen ljungväxterna.

1) Entomofil?

24 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

Blommornas storlek.

Att fjellväxternas blommor, på samma gång de blifva

mera lysande, också kunna 1 storlek öfverträffa de af samma

art på låglandet frambragta, anmärker redan L.EstADIUS !).

Från Torne Lappmark anför han Erigeron acris 6 glabratus,

Solidago Virgaurea 8 lapponica, Myosotis alpestris = (silvatica),

Veronica serpyllifolia, Potentilla alpestris. — Men liksom färgen

högst betydligt varierar, så finna vi snart, att äfven blom-

mornas storlek i hög grad vexlar. De uteslutande till fjellen

hörande växtformerna äro med få undantag småblommiga,

hvilket är en naturlig följd af ståndort och klimat, äfven om

blomman i förhållande till örtståndet är af betydlig storlek.

De växter åter, som äfven lefva på låglandet längre söderut,

blifva i fere fall mera småblommiga då de stiga upp på

högfjellen; andra arter kunna deremot blifva särdeles stor-

blommiga. I de flesta fall kommer härtill, att hos samma

art fins stor vexling i dimensioner. Någon allmän regel är

derför i detta afseende ej gällande, ty klimatets hårdhet och

jordmånens vexlande beskaffenhet åstadkomma dessa rubb-

ningar i blommornas vanliga storlek, under det i normala

fall blommans blad lika väl som de vegetativa bladen ?)

kunna förstoras genom den under sommarens långvariga ljus

gynnade bildningen af byggnadsämnen.

Följande exempel torde vara tillräckliga för att visa dels

den påfallande vexlingen i dimensioner hos blomman af

samma art, dels den betydliga storlek, flere arters blommor

uppnå i jemförelse med låglandets former.

Aconitum Lycoctonum — hjelmens höjd vexlar från 17 till

ALM.

Caltha palustris — blommans vidd nedgår stundom på torra

lokaler till blott 20 mm (vid 900 m).

Campanula rotundifolia — kronans längd hos var. arctica stiger

ända till 30 mm.

Chrysosplenium alternifolium — blir (900 m) ända till 7 mm i

största diam. (enligt anteckning om ex. från Stockholm 1883 blott

4—35 mm).

lycAnfilarb, sid::209, SI10:asiv:

2) Dessa senares ovanliga storlek i mellersta Skandinavien anmärkes

redan af GRISEBACH, Uber den Vegetationscharakter von Hardanger

(WIEGMANNS Archiv fir Naturgesch., Jahrg. X, 1844, sid. 24). Se dock

isynnerhet SCHÖBELER, Vextlivet i Norge, 1879.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:0 6. 20

Euphrasia officinalis — de två på låglandet vanliga formerna

med kronbräm resp. 4 och 10 mm vida växa flerestädes i fjell-

trakter om hvarandra.

Gentiana campestris — pipens längd vexlar från 16 till (vid

900 m) 20 mm med någon vexling äfven i öfriga dimensioner.

Geranium silvaticum — blr sällan uppnående samma vidd som

på låglandet (27 mm); deremot en småblommig form (15 mm)

mera vanlig.

Linnea borealis — blir vexlande i längd från 10 till 12 mm

med motsvarande betydlig vexling i vidd (640 m).

Melandrium silvestre — brämets vidd allmänt vexlande från

TAI mm (vid 900 m).

Myrtillus uliginosa — blommans längd hos den småbladiga fjell-

formen vexlar från 5 till 7 mm (ex. från Stockholm 6 mm). M.

nigra har vid 1,000—1,200 m mycket små blir (tafl. IV, fig. 38).

Parnassia palustris — blr ofta mycket små, blott 11 mm vida.

Pinguicula vulgaris — krona stundom 3-flikig (tafl. IV, fig. 45),

13 mm lång (950 m).

Ranunculus acris — blr från 15 till 25 mm vida, i senare

fallet med kronbladen ej mindre än 19 mm långa (900 m).

Ranunculus glacialis — blir från 15 till 25 mm vida.

» auricomus — bir från 5 ända till 22 mm vida (900 m).

> pygmeus — bir från 4 till 7 mm vida (d:o).

Sazifraga adscendens — blr 7—13 mm vida.

Silene acaulis — blr 5—13 mm vida.

Stellaria media — blr som vanligt stundom utan eller endast

med färre antal kronblad.

Tarazxacum ofjicinale — blomkorgar (6—900 m) allmänt ända

till 60 mm vida. Å samma lokaler stundom blott 20 mm.

Viola biflora — den normala kronans höjd vexlar mellan 9

och 18 mm; smärre blommor ej sällan med de två sidostälda eller

alla tre de nedre kronbladen rudimentära (se tafl. I, fig. 12).

Viola canina BP montana FR. — en form med större blommor,

går enligt BLYTT högre upp på fjellen än «a.

Arter med starkt förstorade blommor äro isynnerhet:

Campanula rotundifolia, Ranunculus acris,

Chrysosplenium alternifolium, > auricomus,

Gentiana campestris, Tarazacum ofjicinale,

Melandrium silvestre, Viola canina.

Potentilla verna,

Årter, som ofta visa en förminskning i sitt hylle äro

Kex

Geranium silvaticum, Parnassia palustris,

Mvyrtillus nigra, Pinguicula vulgaris.

> uliginosa,

Särskild uppmärksamhet förtjena här några förfjelltrakterna

egendomliga växter, som samtidigt utveckla talrika blommor.

26 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

En stor mängd korta skott framkomma hvarje år, hvart och

ett med 1—flere blommor i sin spets, hvarigenom ståndets

alla blommor bilda en låg. tät matta. Någon motsvarighet

härtill fins knappt i våra lägre regioner, der ett större antal

blommor vanligen bilda en blomställning. Förhållandet beror

alltså på en egendomlignet i fjellformernas vegetativa lif ),

som icke minst blir af fördel derigenom att den, såsom sagdt,

möjliggör en blomning i massa. Dylika växter äro bl. a.:

Alsine bifiora, Sazxifraga cespitosa,

> — hirta, » oppositifolia,

>». stricta, Andromeda hypnoides,

Sagina saxatilis m. Hf. arter, Azalea procumbens,

Silene acuulis, Diapensia lapponica.

Den rikblommighet, som härigenom kan åstadkommas,

är förvånande. På ett medelstort stånd af Alsine biflora räk-

nade jag 90 torra kapslar från förra året. På ett ex. af

Saxifraga oppositifolia, betäckande en yta af en utbredd

hands storlek, fann jag ej mindre än 180 blommor. Lika

stora exemplar af Silene acaulis bära ej sällan 100 blommor;

på ett mycket stort och genom förgreningen oregelbundet

utbredt stånd räknade jag (en del knoppar och efterblommor

inbegripna) 400 blommor.

Dock saknas icke arter, hos hvilka en blomställning af

stor rikedom kommer till utveckling; ja, äfven i detta hän-

seende — genom rika inflorescenser med stora blomformer

— öfverträffa fjelltrakterna måhända Skandinaviens öfriga

delar. Redan Pedicularis ÖOederi, hvars hela klase nästan på

en gång står i blom, kan bära 30—40 blommor, hvardera af

2 cm längd. Polygonuwm viviparum, som likaledes blommar på

en gång med talrika blommor, uppträdde med ända till 60

sådana (honblommor), förutom lika många blomknoppar och

talrika groddknoppar (stånd förekomma äfven med endast

groddknoppar). Medelstora stånd af Aconitum Lycoctonum

bära omkring 60 blommor; på ett af de största räknade jag

164. Andra arter med ovanligt stora och rika blomställningar

äro: Saxifraga Cotyledon, Digitalis purpurea, Mulgedium al-

pinum. Det är klart, att dessas blomning kommer att ut-

sträckas öfver en lång tidrymd (hos Sazifraga Cotyledon t. ex.

3 veckor, se nedan, afd. II). — Slutligen må Angelica ÅArch-

angelica omnämnas. Ett stort exemplar vid 930 m bar 4

!) Se F. R. KJELLMAN, Ur polarväxternas lif, sid. 512 o. följ.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:0 6. "27

stora flockar, hvarje flock med i medeltal 50 småflockar och

hvardera af dessa med i medeltal 60 blommor — alltså in-

alles 12,000 blommor. Men individer funnos med talrika

flockar, hvilkas blommor torde kunna beräknas till öfver

20,000.

Blommornas lukt.

Om denna företeelse ega vi hittills hufvudsakligen nega-

tiva uppgifter. Af alpfloran omnämner H. MÖLLER endast

några bland de af den starkaste lukten utmärkta arterna, t. ex.

Gymnadenia odoratissima samt i ringare grad G. conopsea och

nejlikarterna, men säger sig i öfrigt ej hafva kunnat konstatera

någon doft på grund af bristande finhet hos sitt luktsinne.

Hvad den skandinaviska fjellfloran angår, uppgifvas vanligen

tvenne arter, Pedicularis lapponica och Saussurea alpina, så-

som egande någon lukt”). Enligt CHR. AURIVILLIUS ”) äro

»välluktande blommor i våra fjelltrakter ganska få, hvilket

utan tvifvel står i samband med det ständiga ljuset under

sommaren, som gör det obehöfligt att locka insekter på an-

nat sätt än genom färgen».

Efter dessa sparsamma uppgifter var det mig en öfver-

raskning att hos en stor mängd fjellväxter finna en utpräglad

lukt, nästan alltid behaglig. Jag anför här de erfarenheter,

jag sjelf under sommaren 1886 gjort. Många botanister skola

kanske ej återfinna den karakteristiska doft, jag nedan för

någon: växtart beskrifver, men med normalt luktsinne skall

det alltid vara möjligt. Jag har nemligen i många fall haft

tilifälle att af andra personer få mitt eget subjektiva tycke

bekräftadt, men utelemnar 1 nedanstående lista några blom-

mor, der andra velat förnimma en doft, som jag ej sjelf

kunnat känna.

Andromeda hypnoides — temligen stark lukt, lik den af Galium

verum (1,100 m).

Angelica Archangelica och

» silvestris — stark, angenäm lukt, lik den af Sambucus

(750—900 m).

Arabis alpina — svag doft, lik den af flere andra Cruciferer,

en blandning af viol- och senapslukt (900 m).

1) BLYTT, Norges Flora, och J. B. BARTH, Knudshö eller Fjeld-

floraen, 1880.

2) Anf. arb., sid. 458. !

28 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

Arctostaphylos Uva ursi — starkt välluktande, ehuru med en

bitter tillsats, påminnande om örten af Taraxacum.

Astragalus alpinus utmärkt angenäm vällukt, fullt jemförlig

med Lathyrus odoratus. År jemte Pedicularis lapponica och Saus-

surea alpina den mest välluktande blomma bland de för fjelltrak-

terna egendomliga.

Caltha palustris — svag doft, egendomligt påminnande om

guttaperka (900 m).

Cerastium trigynum — stark, intensivt sötaktig honungslukt.

> alpinum — har stundom samma lukt; en del exemplar

sakna den nästan alldeles.

Draba hirta och

>» incona — svag viollukt.

Galium uliginosum — lukt som Galium verum (950 m).

Gentiana campestris — svag, men frisk doft, mest lik den af

Tropeolum (700—1,050 m).

Geramum silvaticum — öfverraskade mig en dag (1 augusti,

700 m) genom nejlikartad vällukt.

Gymnadenia conopsea — bedöfvande stark nejliklukt (950 m),

lika intensiv som hos G. odoratissima. Har enligt HARTMAN >»svag

lukt> (på låglandet).

Heracleum sibiricum — mycket stark och obehaglig, urinös lukt

(750 m).

Hieracium alpinum m. fl. arter — stark, utmärkt angenäm doft,

egen för Cichoriaceer, närmast lik viollukt.

Leontodon autumnalis — som föreg. (600—1,200 m).

Linaria vulgaris — stark lukt, ungefär lik Galium verum

(700 m).

Linnea borealis — på fjellplatåerna (1,000 m) lika välluk-

tande som 1 barrskogarne.

Melandrium silvestre — svag doft, påminnande om Tropeolum

(900 m). é

Myrtillus uliginosa — stark, stickande kryddlukt, mest lik den

af starkpeppar (600—1,350 m). Uppgifves af WARMING sakna lukt

på Grönland.

Parnassia palustris — sötaktig honungslukt, lik den af klöfver

(CA20m);

Pedicularis lapponica — mycket fin vällukt, närmast lik rosen-

doft (800—1,200 m).

Petasites frigida — samma lukt som hos arterna af Carduus

och Cirsium.

Plantago media — svag vällukt som på låglandet.

Polemonium ceruleum — svag doft, lik den af apelsin (750 m).

Primula scotica och

> striecta — mycket stark, frän lukt, lik den af Orchis-

knölarne (900 m).

Pyrola rotundifolia — svag, angenäm lukt (950 m).

Pyrola uniflora — välluktande som eljest (640 m).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFbD. III. s:o 6. 29

Ranunculus acris — har stundom en svag, men utmärkt ange-

näm doft, mest lik kaprifolium.

Rhodiola rosea — temligen stark lukt, lik den af Primula

officinalis (900 m).

Rubus Chamemorus — svag, något syrlig doft, lik den af Pyrus

eller vissa Spirwa-arter (900 m).

Saussurea alpina — mycket stark, mäktig vanilj-lukt; täflar i

vällukt med AÅstragalus alpinus och Pedicularis lapponica (600—

1,200 m).

Saxifraga adscendens — stark, sötaktig lukt, lik Matricaria

Chamomilla (hela det klibbiga örtståndet har samma lukt).

» Cotyledon — temligen stark, behaglig, något syrlig

äpplelukt (700 m).

Silene acaulis — svag, honungsblandad nejliklukt (900 m).

Silene inflata — mycket svag vällukt (före middagen), stundom

starkare lik den af S. nutans (700 m).

Tofieldia borealis — svag honungslukt (stundom omärklig), lik

den af Parnassia (900 m).

Trichera arvensis — ej svag, men obestämd lukt; stundom dock

(700 m) ren, stark honungslukt.

Trifolium pratense och

» repens — som vanligt.

Valeriana officinalis — utomordentligt stark och bedöfvande

lukt, nejlikartad, men blandad med en sur eller bitter arom, som

gör den vedervärdig (enligt RiccaA uti södra Alperna »vaniljartad och

angenäm»).

Vicia Cracecea — fin doft, ofta lika stark som hos Åstragalus

alpinus (700 m).

Viola biflora — svag, stundom mycket behaglig violdoft.

Viscaria alpina — fin, stark vällukt, alldeles lik den af Lin-

naea borealis.

Blommornas honungsmängd:

Sedan vi 1 det föregående sett, att fjellblommorna ofta

ega högre och lifligare färg än på låglandet, och att de såsom

en högre differentiering ansedda färgtonerna, rödt, violett och

blått, äro mycket framträdande; vidare att blommorna stun-

dom genom sin storlek blifva mera iögonenfallande än gran-

narne i lägre trakter, och slutligen att ett relativt stort antal

utmärkas af tydlig, ofta mycket stark lukt; så kan det ej

förvåna, om äfven afsöndringen af honungssaften är synner-

ligen riklig. Detta är också förhållandet, isynnerhet bestyrkt

genom iakttagelser och experiment af Bonnier och FLAHAULT ”").

1) Observations etc., sid. 16—19 och 20—21. Samme författare an-

föra efter DE LAYENS, Elevage des abeilles, 1876, sid. 206, 207, hurusom

i Pyrenées-Orientales den af bikuporna i medeltal producerade honungs-

mängden i hög grad tilltager med höjden öfver hafvet.

30 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

I detta afseende råder öfverensstämmelse med alpfloran. Hos

många af de nyss uppräknade arterna funno vi en doft, som

närmast liknar honung. Det är derför sannolikt, att det hos

dessa ej är eteriska ämnen, som förorsaka vällukten, utan

blommans stora honungsmängd. Uti många arters blommor

fann jag denna senare högst betydlig, särdeles hos Ericineerna,

Salices, flere Saxifrager m. f.; jag saknar dock mätningar för

en jemförelse med låglandet.

Vi hafva således häruti ännu en anordning, hvilken likt

de föregående ej kan tydas annorlunda än såsom en högt

uppdrifven afpassning för insekterna. Hvad angår blommor-

nas doft, som nyss behandlats, åsyftar den väl otvifvelaktigt

just insekternas vägledande; och någon annan betydelse kan

den ej i dessa trakter ega”?). På det tydligaste har jag iakt-

tagit dess bestämmelse med afseende på den välluktande

Pedicularis lapponica. Denna växer ofta alldeles dold under

Juniperus nana, Salix glauca o. a., men humlorna, som be-

söka den, störta sig genom snåren rakt på blommorna, väg-

ledda af deras doft. På samma sätt finna de blommorna hos

ÅArctostaphylos Uva ursi och Myrtillus uliginosa, ehuru dolda

på undersidan af de genom fjellformernas nedliggande växe-

sätt till marken tryckta grenarne. Utan tvifvel ega blom-

besökande insekter ett finare luktsinne, än vi ana. Särskildt

humlorna afsöndra ju sjelfva, mest då de infångas eller oroas, en

egendomlig, mycket stark lukt; så äfven åtskilliga fjärilar. —

Hvad angår honungsafsöndringen, så är väl dess bestämmelse

om möjligt ännu tydligare.

Att dessa »lockmedel> verkligen äro en afpassning för

insekterna och således skola tjena korsbefruktningen, följer

ej allenast af jemförelsen med lägre, insektrika trakters flora,

utan ock af den för korsbefruktning afsedda byggnad (resp.

herkogami), befruktningsdelarne ega hos flere fjellväxter, så-

som ses 1 nästa afdelning. Dessutom visa några växter den

ställning hos sina blommor, hvarigenom dessa blifva lättast

synliga och åtkomliga. Viola biflora, växande invid tufvor

eller på sluttningar, vänder sina blommor så, att de alla

vetta utåt mot det fria och mot ljuset. Några arter, som

med långskaftade blommor växa på öppna platser, hafva

') BONNIER är af en annan åsigt hvad de eteriska oljorna beträffar.

Han anför många skäl för sin mening. men lika starka skäl tala för den,

som han förkastar (Les nectaires, uti Ann. d. sc. nat., 6 sér., t. 8, 1879

sid. 55).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND 12. N:0O III. AFD. 6. ål

ofta liksom på låglandet genom blomskaftets positiva helio-

tropism sin öppning vänd mot solen. Så t. ex. Cerastium

alpinum, korgarne af Hieracium alpinum o. a.; på låglandet

märkes detta förhållande mycket ofta hos Tussilago Farfara,

Pulsatilla vulgaris m. H., ehuru det i någon mån kan på-

verkas af vindens riktning. Betydelsen häraf inser man lätt;

derigenom att alla blommor (eller blomkorgar) äro vända åt

samma håll och tillika mot det starkaste ljuset, underlättas

insekternas arbete; dertill kunna de trägna bina och hum-

lorna vid sådana tillfällen under sitt arbete oafbrutet röra

sig mot norr, hvaremot ett uppsökande af: blommorna i

motsatt riktning, 1 riktning mot det infallande solljuset,

torde i någon mån blända och besvära dem. Bartsia visar

antydningar till att låta de på samma höjd, men 1 motsatta

bladveck sittande blommorna riktas åt samma håll genom

blomskaftens sidoböjningar, något som I. URBAN") påpekat

för flere Personater och Labiater t. ex. Digitalis purpurea,

Scutellaria, och som är synnerligen påfallande hos Melampyrum.

Af de nu skildrade förhållandena framgår, att försåvidt

insektbesökens mängd beror på blommornas egen organi-

sation, äro fjellblommorna synnerligen förmånligt utrustade.

Hvad vexelförhållandet mellan den honungsafsöndrande blom-

man och den honungssökande insekten beträffar, så är det

visserligen sant, att den förra är mera oberoende än den

senare, och att ett felslående af den förra skulle blifva

mera olycksbringande för den senare än tvärtom. Ytter-

ligare stöd härför erhålla vi längre fram vid redogörelse för

blommornas pollination; äfven de anemofila växternas tal-

rikhet i fjelltrakter och arktiska trakter, i jemförelse med de

entomofila, belyser i någon mån samma fråga. Huru kort

flygtid och huru litet behof af föda de af honung och frö-

mjöl lefvande insekterna än må hafva, — de äro i alla fall

uteslutande hänvisade till blommor af begränsad myckenhet,

och det är derför framförallt på deras sida, som vinsten

kommer, om dessa blommor äro lätt funna och rika på de

eftersökta ämnena. Men då blomman omöjligen kan vara

1) Zur Biologie der einseitswendigen Bliitenstände, sid. 411 och

Taf. XVII, fig. 1, uti Berichten d. Deutsch. Bot. Gesellsch., Jahrg. 1885,

Bd II EH. 10:

32 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING.

uteslutande bestämd till näringskälla för insekterna utan

nytta för henne sjelf, så synes det mig sjelfklart, att vi stå

inför en anordning, hvars ändamål är att motväga insekternas

fåtalighet. Naturen: förskaffar här insekterna riklig föda,

stimulerar dem kraftigt samt underlättar och påskyndar deras

arbete — allt för att om möjligt i trots af ogynsamma om-

ständigheter befordra korsbefruktningen ännu vid växtverldens

yttersta gränser.

Sedan vi nu lärt känna dessa förutsättningar, kunna vi

öfvergå till att undersöka, huru de närmare anordningarna

för sjelfva befruktningen förhålla sig till desamma.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12, AFD. III. N:0 6. 393

Jä

Anordningarna för befruktningen.

De beskrifningar öfver fjellväxternas blombyggnad, som

här följa, grunda sig alla på anteckningar efter lefvande

exemplar. I allmänhet stod så rikt material till mitt för-

fogande, att iakttagelserna allt som oftast kunde kontrolle-

ras eller tvifvelaktiga frågor afgöras genom hemtande af nya

undersökningsobjekt. Afbildningarna äro likaledes gjorda

efter alldeles friska blommor och till stor del förfärdigade på

sjelfva växplatsen. -— Vid hvarje art anför jag de fåtaliga,

å densamma under sommaren iakttagna insekterna. Jag be-

gagnar detta tillfälle att betyga de herrar entomologer min

tacksamhet, hvilka varit mig behjelplige med dessa insekters

bestämmande, nemligen professor CHRISTOPHER ÅURIVILLIUS,

som godhetsfullt åtagit sig bestämmandet af steklarne, skal-

baggarne och en del tvåvingar, konservator G. KOLTHOFF, som

beredvilligt bistått mig med bestämningen af fjärilarne, samt

amanuensen dr. G. ADLERZ, som bestämt de få af mig hemförda

myrarterna.

Orchide2&.

Gymnadenia conopsea R. BR.

De lågväxta exemplar, jag fann vid 950 m höjd, visade

i sporrens utveckling en öfverraskande olikhet med den af-

bildning, MÖLLER (Alp., sid. 64, fig. 13 A) lemnar af blom-

man. Jag fann sporren endast 10—11 mm lång eller, såsom

BLytt (Norges flora, sid. 345) uppgifver, '/, gång längre än

fruktämnet. I Alperna är längden enligt MÖLLERS uppgift

13—14 mm, hvilket samme författare anser vara en afpass-

34 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

ning för de talrika fjärilarne derstädes. 'Tafl. I fis li A

och B, visar skilnaden mellan exemplar från Dovrefjell och

Alperna. Exemplar från södra Sverige (Gotland, Småland)

hafva sporren ända till 15 mm lång.

Blommornas starka vällukt är förut beskrifven. Såsom fig. 1,

A, utvisar, är honungshalten särdeles betydlig. MöLLER har i Al-

perna hos Platanthera solstitialis (= bifolia), hvars sporre till ge-

stalt och proportioner mycket liknar ifrågavarande arts, funnit liksom

här halfva sporren nektarfyld, under det den på låglandet blott var

fyld till 1/5 (Mörnr. Alp., sid. 71, fig. 17 och sid. 564). Under en

regnig dag fann jag ett ex. af Argynnis Pales SCHIFF. hvila på Gymn.

conopsea; sedan båda försigtigt inflyttats, qvicknade fjäriln snart till

och försökte suga af honungen, men kunde blott med stor svårighet

finna sporrarnes mynningar med sin tunga.

Salicine&.

Salix TOURN.

I fjelltrakterna representeras dioecismen företrädesvis af

detta slägtes talrika former. Hos nästan alla dessa se vi en

egendomlighet, som vid jemförelse med låglandets former

tyckes vara mindre fördelaktig, nemligen att bladen äro ut-

vecklade samtidigt med hängena. De små fjellvidena med

endast terminala hängen ega utan tvifvel bladen såsom skydds-

medel för dessa; uti spetsen af årsskottet hos S. polaris WG.

och herbacea IL. sitter det af tvenne starkt kupiga blad om-

gärdade hänget. Hos gråvidena blifva emellertid honhängena

med sina gråulliga fruktämnen föga eller icke framhållna

från löfverket. Hanhängena ega deremot en mera lysande

färg; till den vanliga gula ståndarfärgen kommer i fjellen

stundom ljusrödt, då ståndarknapparne kunna vara violetta,

eller äro hängena guldglänsande (S. lanata L.). Honungs-

mängden är alltid betydlig, och insektbesöken synas temli-

gen talrika. MöLLEr (Alp., fig. 62) afbildar blommorna hos

S. herbacea med de stora nektarierna, det ena på fram-, det

andra på baksidan af blomman. Hos S. polaris fins det senare,

som är det största, liksom hos S. herbacea, men det främre,

mindre, saknas, åtminstone i honblomman, enär hängefjället

sitter hårdt slutet kring fruktämnet.

Besökande insekter i temligen stor mängd, nemligen flugor och :

några. humlor, 'såg jag redan ?9/;, en kall, blåsig dag (luften + 7” C.)

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 35

på S. glauca och phylicefolia (> och 2). Sannolikt bidrog dessa

buskars bladrikedom genom skyddet mot väderleken till att locka in-

sekterna, isynnerhet de länge stillasittande flugorna, ty fjellblommorna

i öfrigt besöktes vid denna tid knappast någonsin. Förutom 4 arter

små och medelstora flugor såg jag på Salices: ?”/4 (å Saliz glauca)

en stor dipter, Eristalis phantoma; Here individ af Bombus alpinus;

30/6 en stor B. hyperboreus (tillika besökande Bartsia); 3/5 (å S.

phylicefolia) en skalbagge, Cantharis alpina, samt (å S. arbuscula)

Formica gagates (samtlige vid ungefär 850—900 m).

Empetre&.

Empetrum nigrum L.

DeELPINo (Ult. oss. II, sid. 200) uppräknar Empetrum ni-

grum bland de anemofila växterna (stipo longistamineo»).

Likaledes anser WARMING (Bidr., sid. 116), att arten är ane-

mofil på grund af »de langt fremragende Stövdragere, de

uansenlige Blomster og det, at Blomstringen foregaar saa

tidlig för der endnu findes Insekter til i större Mengde»>?).

Det är dock ej osannolikt, att Empetrum äfven kan pol-

lineras af insekter och således är en på samma gång entomo-

och anemofil växt. Det är märkets beskaffenhet, som föran-

leder mig att tro detta. På ett kort, tjockt stift af I mm

längd sitter det stora, sköldlika märket, som är djupt flikadt

genom radierande klyftor; det bildar en mångstrålig stjerna

af 2 mm diam. och af svart, glänsande färg. Det afsöndrar

utan tvifvel sockerhaltig saft, ty snitt, behandlade med

FEHLING'S vätska, erhöllo på märkesytan en starkt rödgul

färgning (Kongsvold, FINRA Då honung sålunda afsöndras af

ett märke, åsyftas, att en insekt skall med sina mundelar

beröra detta, omvexlande med pollenätandet. Såsom WARMING

anmärker, blommar arten mycket tidigt. I Österdalen och

upp mot 700 m såg jag ”'/, endast öfverblommade stånd;

å Dovre vid snön (1,200 m) voro talrika blommor slutblom-

made ?f/.. Emellertid gifves det redan vid denna tidi

fjelltrakterna flugor, om ock fåtaliga. Och Empetrum synes

mig, försåvidt den är entomofil, vara just en »flugblomma»>.

Den kommer nära Paris quadrifolia L. med ett brunt, glän-

!) MÖLLER, Alp., sid. 171, fig. 67, beskrifver genom förbiseende un-

der Empetrum en annan växt, Azalea procumbens.

36 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

sande, af dipterer besökt fruktämne (MöÖLL., Weit. Beob.,

I, sid. 283). En annan jemförlig blomform har Pyrola, hos

hvilken (enligt MöLrL., Alp., sid. 375—7) insekterna med sina

mundelar omvexlande beröra anthererna och det klibbiga

märket, och hos Pyrola saknas honung (RiccaA, Atti XIV,

sid. 250, påstår t. o. m., att märkesvätskan hos Pyrola uni-

flora L. är nonung).

Anmärkningsvärdt är, att de hermafrodita blommorna af

Empetrum äro proterandriska. Såsom bekant äro anemofia

blommor eljest proterogyna. I alla de hermafrodita blom-

mor, jag fann, var märket af nyss beskrifna beskaffenhet, men

de 3 ståndarne förvissnade. HEmnär de fina, slaka ståndar-

strängarne ega betydlig längd (7 mm), äro knapparne alltid

långt aflägsnade från märket och ligga ofta på märkena i när-

stående blommor. På Dovre funnos äfven enkönade, han-

och honblommor. Uti hanblomman representeras pistillen

blott af en nästan omärklig, grön upphöjning. AXELL (An.,

sid. 46, noten) kallar denna växt polyoikt polygam.

Vaginales.

Oxyria digyna HILL.

Anemofil, proterogynt homogam, gynomonoik.

AXELL (An., sid. 57 och 112) uppger, att Özyria och

Rumerx, ehuru anemofila, äro proterandriska. Alla af mig

undersökta exemplar af Ozxyria visa likväl följande förhållande:

Blommans första stadium är rent honligt; märkena skjuta

långt ut, rikt greniga, ljusröda, glittrande, tafl. I, fig. 2, A,

sti, under det anthererna äro oöppnade och tätt hopsittande;

de 2 större kalkbladen äro uppräta och slutna (A, pet). Då

anthererna öppna sig och deras pollen ryker, äro märkena

ännu friska och skrumpna ej förr än de sista ståndarne af-

mjölats. Ståndarne, hvilkas antal vexlar omkring talet 6.

mogna nemligen ej alla på en gång. Då de sprida frömjö-

let, blifva deras strängar slakare än förut, hvarför de öpp-

nade antherernas ställning blir mycket oregelbunden, fig. 2,

B, anth. I detta stadium äro alla kalkbladen utspärrade. —

I vissa blommor äro ståndarne rudimentära; dessa honliga

blommor äro nästan hälften smärre än de tvåkönade, men

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 37

finnas på samma stånd som dessa. Öfvergångar finnas, i det

många blommor hafva dels ståndarne, dels märkena smärre

än vanligt.

För att förklara den uppgifna proterandrien hos Oxyria

och Rumex antager AXELL, att dessa slägten stå på öfver-

gången till entomofili, hvarom de styfva, korta ståndarsträn-

garne skulle vittna. Såsom nämndt, blifva dessa dock vid

sjelfva blomningen mera torra och slaka; dertill kommer så-

som en ersättning af stor fördel det hårfina blomskaftet, som

af minsta fläkt sättes i dallring. ')

Rumex domesticus HN.

Anemofil, proterogynt homogam, gynomonoik.

Väsentligen lik föregående. En del blommor äro herma-

frodita och hafva större kalkblad än honblommorna, så att

de stora anthererna kunna omslutas. Innan anthererna öpp-

nat sig, äro märkena (som äro mycket små) knappt synliga

mellan dem, tafl. I, fig. 3, sti, men friska, fylliga och ofta

öfversållade af pollenkorn. I ett senare stadium, då en del

antherer redan affallit, ses märkena visserligen något större,

men torra och skrumpnade, hvarför de förnämligast blomma

före ståndarne.?) De äro i dessa blommor hvita; i hon-

blommorna såg jag dem deremot ljusröda. De blommande

ståndarne hafva mycket fina, dallrande strängar och visa der-

för ingen öfvergång till entomofili såsom AXELL hållit före.

— I den rika blomställningen sågos samtidigt ("/;) blom-

knoppar, blommande honblommor, hermafroditer i vare sig

han- eller honstadium samt starkt förstorade fruktanlag.

Rumex Acetosa L. och Aecetosella L.

Proterogyna anemofiler som de föregående. I samma

bestånd blomma alltid honstånden något före hanstånden.

!) DELPINO, Ult. oss. II, sid. 199, uppräknar Negundo, Acetosa, Rumezx

och Ozxyria såsom de enda honom bekanta anemofila växterna af den

»penduliflora typen>.

?) AXELL, AÅn., sid. 112, angifver för denna art ett alldeles motsatt

förhållande. T. TULLBERG hade redan förut, i Botan. Notiser, 1868, sid.

11, gifvit en beskrifning öfver RB. obtusifolius L., enligt hvilken dess blom-

mor äro proterandriska: först sedan anthererna affallit eller afmjölats,

blifva märkena fria från de dem omslutande yttre kalkbladen och ut-

breda sina papiller. — Då märkenas friskhet och fuktighet, så långt den

med lup eller mikroskop kan iakttagas, måste blifva afgörande vid fråga

om deras blomningstid, kan jag ej medgifva, att blommorna, åtminstone

hos den af mig undersökta R. domesticus, äro proterandriska.

38 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING.

Likaledes befunnos ('"/,) en samling honstånd alldeles öfver-

blommade och delvis med stora fruktanlag, medan de bredvid

stående hanstånden till stor del ännu buro knoppar.

Polygonum viviparum L.

Ehuru entomofil visar denna art i könens fördelning stor

likhet med de förutnämnda af familjen. Den uppgifves af

AxELL (Ån., sid. 45) vara gynodioik; enligt MöLnrLEer (Alp.,

sid. 181) derjemte stundom genom olika förkrympningsgrader

af pistillerna androdioik (trioikt polygam).

På Dovre fann jag denna art dels gynodioik, dels gyno-

monoik; de 2-könade blommorna voro homogama (vid 900 m)

likkom de af MÖLLER på Alperna ofvan trädgränsen funna;

af AXELL (An., sid. 112) uppgifvas de för proterandriska, lik-

som af MULLER och Ricca (Atti XIV, sid. 262) från några lo-

kaler i Alperna. Då såväl MÖLLERS som ännu mer AXELLSfigurer

lemna åtskilligt öfrigt att önska, bifogar jag här nya, tafl. I, fig. 4.

Allmännast förekomma honblommor af den i tafl. I, fig.

4, A, afbildade formen. De kunna ensamt bilda blomställ-

ningar, stundom mycket rikblommiga (se ofvan s. 26). Dessa

honblommor fann jag endast med långt utskjutande stift (på

Alperna finnas de med inneslutna sådana) samt stora kul-

formiga märken. Ståndarrudiment finnas. Kalken är plattad

ofvanifrån och derigenom nästan sluten.

De hermafrodita blommorna hafva en helt annan form

genom den stjernlikt utbredda kalken, fig. 4, B. De äro från

och med kalkens första öppnande homogama. = Pistillerna

hafva här mycket kortare stift, men de åtfölja dock de

successivt blommande ståndarne, så att de äro temligen för-

längda och utböjda, då alla anthererna affallit, hvarefter de

ännu en tid kunna blomma (rent honligt stadium). Märkena

äro dock smärre än hos formen A, men ovariet har samma

storlek. Såsom en motsvarighet till de långa stiften hos hon-

blommorna (A) äro ståndarne af betydlig längd och synaslängre

än hos den af MöLLERr (Alp., fig. 69, A, B) afbildade blomman.

Slutligen finnes, dock mera sällan, en tredje blomform,

fig. 4, C, nemligen honblommor med mera öppen kalk än hos

A. De förekomma i toppen af individ, som för öfrigt bära

2-könade blommor; ståndarrudiment finnas naturligtvis äf-

ven här. Dessa stånd blifva således gynomonoika. Arten

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12, AFD. III: N:o 6. 39

blir derigenom »>»polyoikt polygam» (AXELL) liksom Em-

petrum. ")

Blommorna besöktes vid några tillfällen af medelstora flugor.

Koenigia islandica L.

AxELL (An., sid. 112) säger om denna art: entomofi,

homogam.

Blomman är så liten, att dess delar ej äro urskiljbara

för blotta ögat. Icke dess mindre finnas utbildade, omvex-

lande med de 3 ståndarne, 3 relativt stora, gula, valkformiga

honungsglandler, tafl. I, fig. 5, n, som tyckas afpassade för

fjellens allra minsta itisöRtlr: Ståndarknapparne äro tätt

samlade kring de med dem jemnhöga, klotformiga märkena

(sti), som de fer kola med sitt frömjöl (poll). Arten visar

sålunda regelbunden sjelfpollination.

Öaktadt sin litenhet kan växten sannolikt lätt blifva be-

märkt af flugor, ty den uppträder på naken, dyig jord i stora,

rena bestånd, hvilka genom de lifligt gröna bladen, de pur-

purröda stjelkarne och de lifligt gröngula blomställningarna

blifva särdeles brokiga.

Ranunculace&.

Ranunculus glacialis L.

Enligt Ricca (Atti XIV, sid. 248) svagt proterandrisk i

södra Alperna; enligt MöLrer (Alp., sid. 129) mot blom-

ningens slut homogam och i stånd till sjelfpollination.

Exemplar vid 1,550 m ('"/;) visade kronan med rent

hvita blad fullt öppen likt en grund skål, medan ännu be-

fruktningsdelarne befunno sig i knopp. Pistillsamlingen, som

är mycket talrik (enligt låg beräkning ofta af 120—150 pi-

stiller), är dock (i detta stadium) låg, tätt sluten och har

alla stiften liksom genom hård pressning tryckta till hvar-

andra, tafl. I, fig. 6, stt... Blomningen börjas af de yttersta

ändarae. som då förlängas (a'). Märkena dröja att resa sig

!) Hanblommor anträffades icke; de omnämnas ej heller från Grön-

land af WARMING.

40 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING.

eller åtskiljas ända till dess blott en eller två af de talrika

ståndarkransarne ännu befinna sig i knopp. Proterandrien

var således här ganska stark. — Andra ex. (vid 1,000 m, ??/-)

hade pistillerna utspärrade med lifligt blommande märken,

under det ståndarne till största delen voro slutblommade;

blomningen afslutas sålunda med ett rent honstadium.

Tvenne ex. (från 1,200 m) med ej fullt utvecklad krona in-

flyttades $/; och slogo snart ut. 19/. stodo märkena i full blomning;

mer än halfva antalet ståndare voro öfverblommade. Y/. blommade

de sista, innersta ståndarne; de voro ej anmärkningsvärdt böjda utåt

såsom hos Ranunculus är regeln, utan hängde öfver märkena, hvari-

genom sjelfpollination lätt kunde inträffa. Liksom hos den nedan om-

talade småblommiga arten BR. pygmeus äro anthererna föga extrorsa.

16/. voro alla ståndarne utåtböjda, dock märkena samtligen ännu några

dagar friska och glittrande i den ena af blommorna, som jag !3/, in-

pudrat med den andras frömjöl; i samma blomma voro ?!/, märkena

torra, karpellerna förstorade, stjelken förlängd, kronbladen klocklikt

tillslutna (i detta stadium observerades arten af MUÖLLER). — Den

andra af dessa båda blommor lemnades ostörd; men som båda måste

medfölja på åtskilliga resor, blef hon sannolikt befruktad med eget

frömjöl, ty äfven hon utbildade frukt.

Ranunculus acris L. och repens L.

AXELL (An., sid. 104) och MöLrreEr (Befr., sid. 114) upp-

gifva, att dessa arter äro något proterandriska; detsamma

uppger Ricca (Atti XIII, sid. 255) om RK. acris. Redan

LuBBocK (Brit. Flow.) påpekar, att hos sistnämnde art sjelf-

pollination ofta måste ega rum genom märkenas beröring med

de inre, med dem samtidigt blommande anthererna, och OCH.

DARWIN (Effects of cross and selffertilisation, 1876) fann ar-

ten fertil genom spontan sjelfpollination. THOMAS MEEHAN

(Proceed. Acad. Nat. Sci., 1876, sid. 84) påpekar särskildt

för Ranunculus, hurusom blommans sömnställning kan åstad-

komma sjelfpollination. Enligt TH WHITELEGGE (Nature,

vol. 18, sid. 588, 1878) äro BR. acris och repens gynodioika.

R. repens fann jag homogam (Tronfjellet, ”"/.), ty då de

yttersta anthererna springa upp, börja märkena utvecklas,

ehuru de äro ganska små emot den storlek och papillrikedom

de ega då alla ståndarknappar blifvit tömda; märkena fort-

fara äfven sedermera att blomma. '

Ran. acris besökes så rikligt af flugor, att dess korsbefruktning

är i hög grad betryggad; dertill bidrager äfven den stora rikedomen

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 41

på tätt växande individ. Ett liknande förhållande egde i någon mån

rum äfven för Caltha palustris, Potentilla verna, Taraxacum officinale,

som sågos jemte RB. acris på ängarne och sätervallarne. Dock synes

Ranunculus hafva företrädet genom sin oljeaktigt glänsande färg,

hvarigenom hela blomman synes fuktig liksom af nektar (hos Caltha

saknas denna oljeglans; kalken är sammetsartadt gul). — Besökare å

R.; aeris: flere arter flugor: 2/6, 1; VP: Yg; 0/6 en stekel, Allantus

nothus; 191, en perlemorfjäril, Argynnis Pales (sugande); ?/g Arg.

Aglaja.

Ranunculus pygmeus WG.

Homogam.

I de större (7 mm vida) blommorna, tafl. I, fig. 7, A, är

redan före antherernas öppnande pistillsamlingen så hög och

kullrig, att blott de lägst befintliga märkena komma 1 berö-

ring med ståndarne. I de smärre (4 mm vida) blommorna,

fig. 7, B, är deremot pistillsamlingen fåtalig och så låg, att

anthererna nå i jemnhöjd med densamma. Vid sitt öppnande

är blott en och annan af ståndarne böjd utåt mot kronbla-

den (såsom hos de mera storblommiga arterna är regel); de

flesta förblifva tryckta intill pistillerna, och då anthererna

hos denna art knappast äro extrorsa, kan någon sjelfpollination

lätt ske.

Ranunculus hyperboreus ROTTB.

Homogam.

Liknar mycket föregående, men blomman genomgår dock

först ett kort hanstadium (den outvecklade pistillen ses tafl.

RYfSNSla): Äfven här äro ståndarsträngarne korta och

föga utåtböjda och många antherer derför tryckta intill de

blommande märkena, tafl. I, fig. 8, b. Flertalet pistiller sitta

dock så mycket högre än anthererna, att de omöjligen kunna

nås af deras pollen. De nedersta pistillerna blomma först.

— Blommans delar vexla till antalet; en del blommor hafva

3 foder- och kronblad och omkring 20 ståndare; andra 3

foder- och kronblad och några få ståndare.

Ranunculus auriecomus L.

Förekom i största ymnighet på gödslade ängar vid 900 m.

Befans i motsats till de två föregående vara proterogynt

homogam, i det redan vid knoppens öppnande märkena

492 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING.

blomma åtminstone med sina yttersta spetsar och anthererna

först senare öppna sig; märkena förblifva sedan friska under

hela blomningen.

Genom proterogynien blir det möjligt att, på grund af

ståndarnes litenhet under första stadiet, en besökande insekt

(någon fluga) kan afsätta medfördt pollen på de åt alla håll

utböjda märkena. Under det senare homogama stadiet in-

träffar utan tvifvel spontan sjelfpollination, ty de långa hak-

formiga märkena äro böjda ut bland de mjöliga anthererna,

hvilka de just beröra, enär ståndarsträngarne här äro mycket

korta.

Såsom bekant äro endast undantagsvis alla 5 kronbladen

likformigt utvecklade. På Dovre vexlar deras längd från

några mm till 1,5 cm och deras inbördes storlek vexlar lika-

ledes i alla sammanställningar; foderbladens längd kan uppgå

till 10 mm. Tafl. I, fig. 9, A, visar en medelstor, temligen

regelbunden blomma. MöLLreEr (Befr., sid. 117, fig. 37) af-

bildar flere olika utvecklingsgrader af kronblad med vex-

lande form hos nektariet och anmärker den minsta formens

likhet med kronbladen (honungsgömmena) hos Erantlis

hiemalis. Hos de blommor, jag undersökt på Dovre, berodde

emellertid förändringen i form och storlek derpå, att dessa

smärre kronblad stå på öfvergången till ståndare; alla öfver-

gångar funnos med m. e. m. utbildade pollenrum. Se fig.

9, B, 1—6. Deremot återfann jag aldrig de former, som

MöLLERr afbildar (Befr., fig. 37, 6—9); äfven hans afbildning

af det normala kronbladet synes mig oriktig.

Besökare: 2/3, 9; flugor, delvis ytterst små; ?/; en hvitfjäril,

Pieris Napi ab. Bryonice, som derpå besökte Cerastium alpinum,

Taraxacum, Draba hirta "incanohirta och Primula scotica.

Ranunculus nivalis L.

Proterogynt homogam.

Iakttogs vid 1,500 m (Söndre Knudshö, ASUS der arten

växte så ymnigt, att marken syntes gul.

Hos alla ex. blommade märkena eller voro de delvis öfver-

blommade; anthererna hade blott i en del blommor börjat

blomma. Blommans gestalt visar betydlig olikhet med

t. ex. BR. acris. Hos denna senare är kronan vidöppen, stån-

darne långa, men pistillsamlingen (vid 900 m) utomordentligt

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 43

liten; chos-R. nivalis, tafl.: I, fig. 10, A, är kronan. djup och

trång och karpellsamlingen hög och kullrig liksom hos de

omnämnda KR. pygmeus och hyperboreus. Kronbladet, fig. 10,

B, visar på öfversidan två långsgående ihåliga svulster (s).

påminnande om ansvällningarna hos de smärre kronbladen

af R. auricomus. ")

Ett ex. med blomknopp, 3 cm högt, inplanterades ?0/.; blomman

slog snart ut och inmjölades med eget frömjöl !0/,; !/> voro kron-

bladen affallna; 16/> var blomskaftet förlängdt till 12 cm, karpellerna

betydligt förstorade och de svarthåriga foderbladen böjda bakåt, del-

vis affallna. ?9/, voro en del karpeller lossnade (?7/; måste jag skörda

dem alla; en del voro sannolikt ännu omogna).

Batrachium heterophyllum GRAY.

Exemplar vid stranden af Glommen i Österdalen (500 m)

voro homogama, ty samtidigt med de första ståndarne blom-

made de stora, långhåriga, tätt sammangyttrade märkena.

Honungsrikedomen var mycket betydlig (B. aquatile WI1iMM.

är enligt MörL., Befr., sid. 113, homogam och sjelfpollination

iakttagen).

Caltha palustris L.

Proterogyn enligt HILDEBRAND; homogam enligt ÅXELL

och MöLLER.

Då denna art mycket omskrifvits (redan af SPRENGEL,

Geh.), vill jag blott tillägga några ord. Ståndarknapparne

äro extrorsa såsom i allmänhet inom familjen, ehuru hos

denna art nektarn afsöndras innanför ståndarne, nemligen

vid fruktämnenas nedre delar enligt upptäckt af SPRENGEL

(Geh., sid. 298)?). Detta afhjelpes till en del derigenom

att ståndarne under sin blomning äro bågformigt böjda in

öfver pistillerna och således vända sin pollenmassa uppåt

mot den anländande insekten. De yttersta, först blommande

ståndarne äro dock vid sitt öppnande så korta, att de ej

kunna intaga denna inåtböjda ställning och deras pollen synes

1) På grund af honungsgropens byggnad hos B. nivalis, glacialis

och ofta äfven auricomus är detta kännetecken till skiljande af Ranunculus

och Batrachium icke tillförlitligt.

2?) Om förhållandet mellan pollenrummens och nektariernas plats, se

K. F. JORDAN, Die Stellung der Honigbehälter und der Befruchtungs-

werkzeuge in den Blumen, Flora, 1886, n:o 13, följ. Iakttagelser deröfver

finnas redan hos SPRENGEL; se äfven AXELL, sid. 19.

44 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING.

mig derför ej komma till användning. De öfverblommade

ståndarne äro styft och rakt riktade utåt intill kalkbladen.

Besöktes stundom (vid 900 m) af temligen talrika, små och medel-

stora flugor, som sågos alldeles gulpudrade af frömjölet. En del af

dem tycktes eftersöka honung mellan ståndarsträngarnes baser.

Pulsatilla vernalis MILL.

Proterogynt homogam med kortvariga märken. Befans

af RiccaA (Atti, XIV, sid. 247) vara i högsta grad proterogyn,

af MöLLER (Alp., sid. 125) svagt proterogyn.

Blomman är den största inom vår fjellflora, ända till 6 cm

vid, och en af fjellens skönaste prydnader med de hvita

kalkbladen, som utvändigt rodna, det blåröda, af långa brons-

glänsande silkeshår klädda svepet och den röda, hvitludna

stängeln. Kalken är under blomningen vidöppen i motsats

till P. vulgaris, der blott kalkbladens spetsar äro utböjda och

mellan sig lemna en trång ingång.

Vid 900—1,200 m fann jag blomman lik P. vulgaris deri,

att märkena blomma först, derpå blifva samtidiga med anthe-

rerna, men slutligen vissna under det de sista, innersta stån-

darne blomma. Genom denna anordning blir det svårligen

möjligt för pollen att träffa märket utan tillhjelp af vare sig

vinden eller insekter.

Af insekter såg jag i blomman små myror, Formica fusca, och

en fluga.

Thalietrum alpinum L.

Anemofi, proterogynt homogam (homogam enl. AXELL,

An., sid. 104).

Före blomningen äro ståndarne långt utskjutande, men

pistillerna skyddade inom de små klocklikt slutna kalkbladen

(blomman lutar). Långt före anthererna utveckla sig mär-

kena, men deras friskhet varar ännu då de förra sprida det

rykande frömjölet, och emedan kalkbladen samtidigt utspärras,

är det isynnerhet under detta homogama stadium, som mär-

kena komma att emottaga frömjöl.

Aconitum Lycoctonum L.

Proterandrisk (AXELL, An., sid. 34, fig. 4). Blomkronans

(hjelmens) dimorfism samt befruktningen genom humlor be-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 45

skrifvas af CHR. AURIVILLIUS, Bot. Centralblatt, 1887, n:r 4,

sid. 125.

Besökare: !/3 en liten Bombus terrestris, sugande och pollen-

samlande, öfvergående på försök till Achillea Millefolium, men derpå

ifrigt sugande på Trifolium repens; ?/s B. lapponicus efter hvart-

annat besökande Geranium silvaticum, Solidago, Epilobium angusti-

folium och Aconitum (allt i björkregionen, 680 m).

Siliquose.

Arabis alpina L.

Homogam.

Blommade mycket ymnigt vid 900 m under sista veckan af

juni, då kall och regnig väderlek herskade. Blomman öfverens-

stämmer fullkomligt med Mörrers fig. 54, Alp., sid. 143.

Blomklasarne lutade, hvarigenom anthererna 1 någon mån

skyddades för regnet. Efter 3 dagars oafbrutet regnväder

funnos mellan märkespapillerna otaliga pollenkorn. Under

denna tid stodo de 4 längre ståndarne med pollenmassorna

vända mot märket, såsom i tafl. I, fig. 11, anth. MöLLEr

(anf. st.) och AXxELL (An., sid. 19) uppge, att dessa ståndare

stundom vrida knapparne mot nektarierna till, hvilka (enligt

SPRENGEL, Geh.) blott äro 2 och befinna sig utanför de kortare

ståndarne. Denna vridning iakttog jag icke; WARMING (Grönl.,

sid. 162) såg den ej heller hos grönländska exemplar.

I dessa blommor sker sjelfpollination mycket tidigt. Fig.

11 föreställer befruktningsdelarne under blommans öppnande.

Märkespapillerna äro redan normalt utvecklade. Anthererna

äro just nu friska, gulaktiga, nyss öppnade. Genom de

högres ställning (anth) kan med lätthet pollen komma på

märket (äfven de lägre blomma, 6). Såsom WARMING an-

märker, vippa knapparne sedan tillbaka och ställa sig mera

vågräta. Då detta inträffar, se de emellertid tomma och brun-

aktiga ut och jag anser dem nu vara öfverblommade. —

Blomkronan fortfar (vid god väderlek) att öppna sig ända

till en vidd af 10 mm.

Draba alpina L.

Homogam.

Redan innan kronbladen fullt växt ut är liksom hos före-

gående märket färdigt, papillerna fullvuxna och de 4 längre

46 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

ståndarne börja öppna knapparne. Först vid full utveckling af

kronan blomma äfven de kortare ståndarne. Alla 6 stå med

knapparne inåtvända och ungefär 1 jemnhöjd med märket

(stor likhet råder med den af WARMING, Grönl., sid. 157,

fig. 1, F, afbildade Draba aurea M. VAHL). Sjelfpollination

blir således oundviklig. Märket ses ännu friskt då kronan

börjar -blekas.

Draba Wahlenbergii HN.

Liknar fullkomligt Draba alpina. De 2 lägre anthererna

stå i jemnhöjd med, de 4 öfre något högre än märket, alla

introrsa. Sjelfpollination, hvilken äfven anföres från Alperna

(Mörr., Alp., sid. 146) och Grönland (Wazrwm., Grönl., sid.

159) kan så mycket mindre undvikas, som artens små blom-

mor ses slutna redan vid kl. 7 e. m. (första dagarne i juli);

det knappa afståndet mellan märke och antherer reduceras

då till: noll !):;

Draba hirta ”incano-hirta HN.

Besöktes ?/; mycket flyktigt af en hvitfjäril, Pieris napi ab.

bryonie (se under Ranunc. auricomus). :

Violaceg&.

Viola arenaria Dec.

Vid Kongsvold på Dovre (900 m) såg jag denna art un-

der de 3 första veckorna af juli med uteslutande kleistogama,

oskaftade blommor. (HARTMAN, Skandinav. Flora, ed. 11,

sid. 225, uppger sig aldrig hafva funnit sådana af denna art

och de omtalas ej heller i BLytts Norges Flora). De blom-

mor, jag öppnade, hade märkena beklädda af groende pollen-

korn (!"/-.); talrika mogna kapslar funnos redan. :

Viola biflora L.

De normalt utvecklade blommorna öfverensstämma med

ex. från Alperna. Se tafl. I, fig. 12, A, som dock Visar en

') Om sjelfpollination, föranledd genom sömnställningen, se ofvan

under Banunculus acris sid. 40.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 47

helt annan gestalt hos hyllet än den af Mörrer (Alp., sid.

153, fig. 60, A) afbildade, hvilken torde föreställa en af de

smärre formerna. Befruktningsdelarnes byggnad möjliggör

i denna blomform endast korsbefruktning (se MöLr., Alp.,

fig. 60, B, G).

Synnerligen intressant är den öfvergång till kleistogami,

som jag anträffade på Dovre. De minsta blommorna få

stundom det ena eller båda sidokronbladen betydligt förmin-

skade, tafl. I, fig. 12, B, rud, hvarjemte de 2 öfre få oan-

senligare honungstecken. Reduktionen kan gå längre, i det

äfven det största, främre kronbladet förkrympes, fig. 12, C.

I dessa små blommor äro i allmänhet stift och märke till

utveckling och ställning lika den normala blommans. Dock

såg jag hos ett exemplar stiftet mycket förkortadt och mär-

ket befintligt inom ståndarröret samt starkt nedåtböjdt på

samma sätt som 1 kleistogama blommor af Viola; det var

äfven öfversålladt af frömjöl (Fokstuen, ””/,). ')

Gruinales.

Geranium silvatiecum L.

Denna art förekommer på Dovre liksom vid Stockholm

och Upsala med både han-, hon- och hermafrodita blommor

(trioikt polygam?). De båda senare slagen omnämnas af

AXBLL (An., sid. 45. not. 4) och MÖLLER (Alp., sid. 174, fig.

68), som alltså anse arten gynodioik. Hos MÖLLER omnäm-

nes dock äfven en antydan till ren dioecism i det en del her-

mafroditer, som ej åtskilja märkesflikarne, äro att betrakta

som hanblommor.

tad. I, fig. 13, A, afbildas en rent hanlig blomma

(från Upland, 1 dimensioner lik dem uti fjellen); pistillrudi-

!') Dessa små blommor med reducerade kronblad ega sin motsva-

righet i blommorna af Viola tricolor 8 arvensis, en form, som enl. MÖLL.,

Weit. Beob., II, sid. 207, 208, är fertil genom sjelfbefruktning då den

afstänges från insektbesök, under det V. tricolor a då är steril. V. trico-

lor saknar kleistogama blommor och har i deras ställe de små blom-

morna hos 8 arvensis. Det är derför intressant att finna dylika blommor

hos V. biflora, en art, som äfven har rent kleistogama blommor (på Dovre-

fjell förekommo sådana isynnerhet på mycket yppiga stånd, t. ex. uti

lunddälder). Betydelsen af dylika förminskade blommor med normal

sjelfbefruktning blir derigenom tydligare. De äro ej förkrympta fort-

plantningsorgan, utan hafva från korsbefruktningens tjenst öfvergått i

sjelfbefruktningens.

48 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

menten vexlade i längd, men voro ofta blott I mm höga,

således ej synliga såsom i figuren är fallet, sti. Dessa han-

blommor äro något mindre än de 2-könade (21 mm i vidd

med 13 mm långa kronblad).

Honblommorna äro allmännare (se Möur., Alp., fig.

68, C). De äro ännu smärre, omkring 15 mm vida (8 parvi-

florumscklrunvid Post). Åfven i dessa blommor råder obe-

stämdhet beträffande rudimenten af det andra könet. Fig.

13, B, visar en honblomma med två fullt utvecklade anthe-

rer. — Såväl dessa vexlingar, som de enkönade blommornas

litenhet göra det högst sannolikt, att diklinismen här hufvud-

sakligen beror på otillräcklig förmåga att utbilda en fullstän-

dig blomma och således är att betrakta såsom en abnormitet !).

Besökare: 19/, medelstora fugor, sugande och pollensamlande,

samt en stor dipter, Sceva manicata; 30/, Bombus agrorum; ?/s B.

lapponicus (se under Aconitum).

Alsinace&.

Alsine biflora WG.

Synes öfverensstämma med MÖLLERS beskrifning (Alp.,

sid. 185, fig. 72); arten är således något proterandrisk, men

spontan sjelfpollination är mot blomningens slut möjlig.

Stellaria borealis BIGEL.

Homogam (benämnes liksom följ. proterandrisk af AXELL,

An., sid. 108). — Blomman saknar kronblad ofta redan i

knoppen (lätt affallande», HARTMAN).

Märkena äro långa, oregelmässigt krökta. Ståndarne

blomma utan någon viss ordningsföljd, dock vanligen foder-

ståndarne något före de öfriga. De visa den egenheten, att

de 5 yttre, längre, som nå i jemnhöjd med märkenas spetsar,

stå nästan rakt upp, tafl. II, fig. 15, anth', och derigenom

lätt komma i beröring med märkena (vid poll); de kunna

nemligen genom sin längd tjena sjelfbefruktningen. De 5

kortare, inre ståndarne deremot, anth ”, stå mera utåtriktade

'y Flere dylika fall, beroende på näringens otillräcklighet o. s. V.,

uppräknas af MULLER, Alp., sid. 541—3.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 49

och således långt aflägsnade från märkena; genom denna

sin ställning bidraga de emellertid till att öka den yta, som

en liten besökande insekt med sin kropp kan beröra. Ho-

nungen afsöndras vid basen af de längre ståndarne (n).

Stellaria Friesiana SER. v. alpestris FR.

På Dovre (950 m) proterogynt homogam med länge blom-

mande märken ('"/;). Blomman liknar till utseendet i hög

grad S. borealis. Märkena, som oftast voro 4, äro mycket

långa och ormlikt vridna samt långt papillösa. De utskjuta

fullt färdiga redan ur den halföppnade blomman innan anthe-

rerna öppnat sig och synas lika friska då dessa vissnat. Sjelf-

pollination sker lika lätt som hos föregående art, hvars

beskrifna ståndarställning saknas här; till slut äro alla strän-

garne vidt utböjda under det märkena fortfara att blomma.

I Atnedalen (granskog, 300 m) såg jag ("”/;) talrika

ex., som voro mera proterandriska, enär märkena voro kortare

och rakare under ståndarnes blomning, och dessa senare

voro mindre samtidiga inbördes, ty de 5 foderståndarne gingo

före kronståndarne. I dessa lägre trakter återkom således

ett förhållande, som mera liknar det hos Caryophyllaceerna

allmänt bekanta. Här återfann jag dessutom den hos S. bo-

realis anmärkta egendomligheten i ståndarnes ställning, en

nes affallande.

Stellaria Nemorum L.

Besöktes !9/. af talrika medelstora och små honungssugande flugor.

Cerastium trigynum VILL.

Homogam med länge lefvande märken. Anträffades ho-

mogam äfven af RiccaA (Atti, XIV, sid. 252).

Tafl. II, fig. 16, A, föreställer en blomma under det

pollenkastningen pågår (småväxta, föga yppiga exemplar från

900 m). Af ståndarne hafva 3 blommat öfver (a) och böjt sig

utåt intill kronbladen; 2 andra (b) hafva ej ännu öppnat

knapparne. De öfriga 5 äro starkt mjöliga och befinna sig

i kontakt med märkena (sti), som voro alldeles gula af frö-

mjölet; de talrika pollenkornen på märkespapillerna (B) sågos

50 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING.

lifligt skjuta pollenslangar. Arten företer sålunda homogami

och regelbunden sjelfpollination.

Då ståndarne slutligen aflägsnat sig från märkena, stå dessa

isolerade, men ännu friska, ja de tilltaga i längd och blifva

dervid bakåtrullade. Denna tillväxt sker genom sträckning af

stiftet nedanför de förut varande papillerna i förening med

utveckling af nya papiller vid samma ställe. Fig. 16, B och

C, visar de två olika stadierna. Härigenom erbjudes så-

lunda en ny yta för främmande pollen, som senare skulle

kunna tillkomma, och detta nya frömjöl kan möjligen vinna

försprång, enär dess slangar få en kortare väg till fruktämnet

(ett sådant pollenkorn ses gro C, p).

Cerastium alpinum L.

Proterandriskt homogam. Uppgifves af AXELL (An.,

sid. 108) vara svagt proterandrisk, af RiccaA liksom föreg.

homogam.

Då ståndarne, nemligen några af de 5 yttre, börja öppna

anthererna, äro ännu märkena outvecklade i anseende till

papillerna. Anthererna nå så högt öfver dem, att sjelf-

pollination ej kan ega rum hos denna art 1 motsats till före-

gående, åtminstone ej vid blomningens början. Blommans dia-

meter är nu omkring 15 mm. Ståndarnes utveckling följer

så hastigt, att de slutligen alla 10 på en gång blomma, vidt

utspärrade. Samtidigt få märkena papiller och kunna qvar-

hålla pollen, men utbreda sig först då ståndarne aflägsna sig

mera från blommans midt; då intaga de antherernas förra

plats. Blomman utbreder sig nu ända till 20 mm. TI detta

stadium är homogami rådande. Sjelfpollination kan någon-

gång inträda, men måste hos denna art, 1 motsats till föreg.,

ske under sista blomningsstadiet, i det de långt bakåtrullade

märkena kunna nå pollenmassorna.

Ståndarne äro i regeln 6 mm långa. Hos några små stånd

med smärre blommor (vid Fokstuen, 980 m) voro de rudi-

mentära, 3 mm långa (jfr Geran. silvaticum, se ofvan sid. 48);

dylika »gynodimorfa» blommor beskrifvas från Alperna af

LupwiG (Botan. Centralblatt, 1880, n:o 33, sid. 1,021).

Besöktes vid några tillfällen (vid 900 m) af små och medelstora

flugor, som sögo honung, samt ?/, af Pieris Napi (se under Ranun-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 51

culus auricomus). Blommorna äro genom sin storlek och stjelkens

uppräta växt långt mera påfallande än de hos C. trigynum, men ega

ej dessas starka, söta lukt.

Silenacee.

Wahlbergella apetala (L.) FR.

Dimorf; proterogynt homogam.

Af denna kring Kongsvold på Dovre (omkring 900 m)

mycket ymniga art fann jag tvenne blomformer, den ena

större, men oansenligare och med kortare ståndare; den andra

smärre, men med mera utvecklade kronblad och derigenom

lättare synlig samt med längre ståndare.

Denförraj formen afbiudastå statli Il; fig. 1. A; CB:

Blomfodret är knappast öppet; dess korta flikar lemna blott

en por emellan sig. Kronbladen nå, äfven om de räta ut

sieföäcketkupp, till, fodretsi.mynning;: Bj, petsideras färg är

smutsigt mörkröd. Blomfodret är mörkt brunaktigt med

svart hårbeklädnad. I fig. 17, A ses blomman före anthe-

rernas öppnande; kronbladens skifvor äro starkt inrullade.

Likväl blomma märkena, C, ty de äro utåtböjda (A, sti) och

papillerna fullt utvecklade. Af ståndarne öppna sig först de

yttre, derpå de inre. I fig. 17, B ses en fullt utsiagen

blomma; märkena nå till basen af kronbladens skifvor och

ståndarne nästan till samma höjd, dock kronståndarne något

lägre än de andra. Der anthererna voro öppnade, sågos

märken och kronblad öfversållade med pollen; märkena äro

derunder mera uppräta samt på olika sätt kringvridna, så att

deras papillösa sida tryckes intill anthererna (talrika pollen-

slangar sågos under bildning). I några blommor voro stån-

darne, framförallt foderståndarne, förkortade till halfva längden

och deras knappar rudimentära! Denna blomform visar sig

derigenom tendera till honblomma.

Den andra formen, fig. 17, D, är deremot mera hanlig.

Fodret är smalare och kortare samt ljusare (mindre svart-

hårigt längs nerverna); kronbladens skifvor äro på sin insida

smutshvita och utbredda i sjelfva mynningen af fodret.

Anthererna nå öfver märkena. Åfven här sågos märkena

öfversållade af frömjöl och anthererna nära tomma.

52 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

Under blomningen är blommans axel lutande eller hori-

zontel, under fruktmognaden deremot upprät. — Honung

har jag ej i dessa blommor lyckats upptäcka vid försök med

FEHLING's vätska; dock visa ståndarbasernas insidor mycket

små gulaktiga svulster. Insektbesök varseblef jag icke.

Silene inflata J. E. SM.

Blommorna äro synnerligen varierande. Enligt AXELL

(An., sid. 46, fig. 10), är arten till könsfördelningen »trioikt

polygam». Samme förf. uppger (sid. 107), att de hanliga blom-

morna äro smärre än de honliga och 2-könade. Deremot

uppger MÖLLER (Alp., sid. 198) de honliga såsom de minsta

både på tyska låglandet och i Alperna. Utan tvifvel vexlar

förhållandet (jemför följande art!).

Under första delen af artens blomningstid på Dovre

(juli, vid 900 m) såg jag blott honblommor, som alla tycktes

vara af den största storleken. Vid Hardangerfjord (juli 1882)

såg jag dels hermafrodita, dels honblommor, men dessa senare

voro här smärre, öfverensstämmande med MöLLeErs uppgift.

Emedan blommans längdaxel står horizontelt, har i de

flesta ex. utbildat sig den symmetriska anordningen, att så-

väl ståndarknippet, som sedermera äfven märkena äro ensi-

digt böjda nedåt vid utträdet ur blommans mynning. Ett

analogt förhållande visar ståndarsamlingen hos Melandriuwm

silvestre, se tafl. II, fig. 14, C.

Besökare: 13 Formica fusca och en mindre fluga (pollensaml.);

3/< Bombus alpinus; W/s en liten B. terrestris; ”/s Polyommatus

hippothaé (vid 680 m).

Silene acaulis L.

Polygam; proterandrisk enligt AxELL (An., sid. 46, 62,

107), Ricca (Atti, XIII, sid. 256) och MÖLLER (Alp., sid. 195).

Alla de olika blomformerna vexla betydligt i storlek

liksom hos S. inflata. "Enligt AXELL äro hanblommorna större

än honblommorna.

De hermafrodita äro till sina dimensioner fullt öfverens-

stämmande med Alpernas (MöLr., Alp., fig. 78, E, EF). De

äro lifligt färgade och stora (11—13 mm vida). Den starka

proterandrien omöjliggör sjelfbefruktning.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 53

Honblommor finnas af två storlekar å olika stånd, taf.

II, fig. 18, A och B; de vexla mellan 5 och 11 mm i vidd.

De mindre äro blekare röda. Båda slagen öfverensstämma

dock i pistillens och ståndarrudimentens form och storlek.

De likna till formen exemplaren från Alperna (Möur., Alp.,

fig. 78, C; D beskrifver dock blott den mindre formen);

deras stift och märken synas likväl längre (6 mm i båda

formerna). Ståndarrudimentens längd vexlar från 1 till 3 mm.

Hanblommorna, tafl. II, fig. 18, C, uppnå en vidd af

12—13 mm (jfr. MöLrL., Alp., fig. 78, A, B). Pistillrudimen-

tens längd vexlar betydligt; någongång träffas pistillerna på

samma stånd dels rudimentära, dels af ungefär samma längd

som i en 2-könad blomma ”).

Besöktes 309/, af en Bombus.

Visearia alpina (L.) G. Don.

Gynodioik, svagt proterandrisk.

De hermafrodita blommorna afbildas af AxELL (An., sid.

JOAR ö,k Ce due tall. IL fig. 19 Ar (som visar någon

olikhet med AXELLS afbildningar). Ståndarne hafva öfver-

blommat utom en enda; märkena blomma. Kronbladens

skifvor äro 5 mm långa, märkena 3,5 mm.

På Dovre förekom dessutom mycket ymnigt en form

med rudimentära ståndare, fig. 19, B. Dessa honstånd hafva

något smärre blommor, kronbladens skifvor blott 4 mm långa,

men märkena längre, 5 mm. I dessa blommor afsöndras

honung i ringa mängd å insidan af de små ståndarsträn-

garnes bas ”?).

Besöktes ?9/; af en perlemorfjäril, Argynnis Pales.

Melandrium silvestre ROorEL.

Trioikt polygam enligt AXELL m. fl.

Bland de talrika blommor jag undersökt på Dovre, sak-

nades ålldeles de hermafrodita (som enligt AXELL o. a. äro

betydligt sällsyntare än de öfriga). Både han- och honblom-

morna saknade rudiment af det andra könet. Begge vexla

1) ALEX. S. WILSON i Rep. of the Brit. Ass., 1878, sid. 568 uppger,

liksom AXELL, att arten är trioikt polygam. Ett stort exemplar i Bergi-

anska trädgården vid Stockholm bekräftade (juni 1887), att polygamien hos

denna art ej åtföljes af trioecism, ty ifrågavarande individ bar både han-

och honblommor, ehuru ej på samma hufvudgrenar, utan de förra till färre

antal i ena kanten af det mattlika exemplaret (2polyoikt polygam>, AXELL).

2) Hanblommor, som WARMING (Bygn. grönl. Blomst., sid. 29) om-

nämner från Grönland, anträffade jag aldrig.

54 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

i lika hög grad i storlek. (I Hardanger, vid Ulvik, 1882,

fann jag honblommorna allmänt ega den minsta storleken,

blott omkring 15 mm vida).

Tafl. I, fig. 14, A, föreställer en honblomma. Riklig ho-

nung fans vid ovariets bas. Spår af ståndarne finnas i de

små taggarne dersammastädes. Märkena äro hvita och visa

sina spetsar i sjelfva öppningen af den mörkröda kronan.

Fig. 14, B, visar en hanblomma. Honung afsöndrades af

en gul skifva, som utgjorde bottnen i det af ståndarne bildade

röret. Pistiller saknades, eller fans rudiment af 1 mm längd.

Anmärkningsvärd är snedheten hos ståndarsamlingen,

fig. 14, C. Blomman står horizontelt. Hos alla de blommor,

jag öppnat i högfjellen, äro ståndarne tryckta upp mot den

uppåtvända sidan af det trånga rum, hvari de äro inneslutna,

och de tränga sig derför ensidigt ut, om fodret uppristas och

kronbladen åtskiljas (B, st) !). Det rör, deras baser bilda, är

nemligen mera bukigt på sin nedåtvända sida. Genom denna

symmetriska utbildning åsyftas utan tvifvel att bringa anthe-

rerna i närmare beröring med en besökande insekts tunga,

som i allmänhet torde införas ofvanför befruktningsdelarne.

Hos Silene inflata äro ståndare och märken böjda nedåt,

emedan de sträcka sig så långt utom blomman, att de kunna

erbjuda insekten en sittplats under besöket. — Anthererna

sågos sällan nå upp till blommans mynning. Vid kusterna

af Throndhjems amt och Nordlanden fann jag dem (1880)

nära nog utskjutande.

Besökare: ?/, ett mycket stort ex. af Bombus hyperboreus (tunga

12 mm lång); 1/1 B. Agrorum. Flugor sågos till och med på dessa

blommor; de sögo på märkesspetsarne eller åto pollen.

? Od

Melandrium pratense ROoEHL.

Jag lyckades af denna art på Dovre (i Drivdalen) en-

dast erhålla honblommor. Dessa skilde sig från dem af

M. silvestre genom de mycket långt utskjutande märkena

!) Huruvida detta alltid är fallet, kan jag ej afgöra. De afbildningar,

jag af denna art gjort uti Hardanger, visa uppräta blommor. Jag har

dock försummat att undersöka deras ståndarsamling. — Intressant är

att jemföra DELPINOS och H. MÖLLERS uppgifter om följande art, Mel.

pratense; den förre uppger att blommorna stå vågrätt och låta ståndarne

framträda vid sin öfversida; den senare fann endast vertikala blommor,

hvilka också SPRENGEL afbildat (MÖLL., Befr., sid. 189). Säkerligen vex-

lar förhållandet med den plats, som blomman fått uti knippet och hvar-

igenom hon blir mera upprät eller mera lutande.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 55

(ända till 20 mm långa); de afbildas af SPRENGEL (Geh., tab.

VI, 24—26). Samtliga blommornas färg var ljusrod och

märkena antingen mörkröda eller hvita. (Se f. ö. noten

under M. silvestre).”")

Crassulace&.

Sedum annuum L.

MöLrLer (Befr., sid. 90, fig. 26) beskrifver S. acre L., som

är proterandrisk med lutning åt homogami.

S. annuum är deremot proterogynt homogam och före-

ter sjelfpollination.

Blomningens första stadium visar de 5 foderståndarnes

ännu oöppnade knappar alternerande med de 5, redan mogna

märkena 1 en tätt sluten krets. Märkena äro sålunda äfven

närmade till hvarandra; deras papiller äro långa, starkt glitt-

rande. Derpå öppna sig i allmänhet först foderståndarnes

knappar. Kronståndarne komma dock mycket snart efter,

så att stundom några blomma före de sista foderståndarne;

de äro oftast kortare än dessa senare, men deltaga dock lätt

1 märkenas inpudrande. Så t. ex. sågos i en blomma de

fem märkena i närmaste kontakt med hvar sin mjöliga an-

ther, dels af foder-, dels af kronståndarne. — Slutligen åt-

skiljas märkena något, men äro då mera skrumpna; de äro

vanligen så inmjölade, att de likna nyss öppnade antherer.

Rhodiola rosea L.

Dioik. Öfverensstämmer med AXELLS beskrifning (An.,

sid. 109): »hanblomman större än honblomman med pistill-

rudiment, som antingen består af 2 större eller 4 mindre

fruktämnen med spår af stift; honblomman saknar rudimeät>.

Enligt Ricca (Atti, XIV, sid. 254) förekommer arten i södra

Alperna både dioik och hermafrodit.

Tafl. II, fig. 20, A visar honblomman, öfverblommad:;:

fig. 20, B en hanblomma med 4 små pistillrudiment. Den

förras nektarier äro långt större än den senares och likna

mörkgula hylleblad.

1) Angående befruktningsdelarnes vexlingar hos »Lychnis dioica L.

(= L. vespertina, SIBTH.)» lemnas några upplysningar af L. CRIÉ, Sur

le polymorphisme floral et la pollination du LZ. dioica, uti Comptes rendus

hebd., t. 99, 1884, nr 21, sid. 942.

36 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING.

Saxifragee&e.

Chrysosplenium alternifolium &L.

Enligt AxELL (An., sid. 109) »svagt proterandrisk med

ståndarrörelse»; enligt Ricca (Atti, XIII, sid. 256) homogam

eller svagt proterogyn; enligt Mörrer (Befr., sid. 93)

homogam.

På Dovre fann jag arten homogam. Stiften äro fram-

vuxna medan ståndarne med oöppnade knappar äro böjda inåt

blomman. Märkena äro nu glänsande, men alldeles släta och

blifva först vid antherernas öppnande färdiga att qvarhålla

frömjöl. Ståndarne blifva under pollenkastningen mera ut-

böjda. Dock beror detta ej på någon rörelse hos dem sjelfva,

utan riktningen af deras korta, styfva strängar förändras deri-

genom, att blombottnen, som först är svagt konkav, blir

plattad eller något konvex. Derigenom aflägsnas i alla fall

anthererna från märkena, så att en direkt, spontan sjelf-

pollination oaktadt homogamien knappast torde förekomma.

Saxifraga oppositifolia L.

Proterogynt homogam med länge blommande märken.

Enligt AxELL (An., sid. 36, fig. 7, a) svagt proteran-

drisk; enligt Ricca (Atti, XIV, sid. 254) homogam; enligt

MöLLERrR (Alp., sid. 98, fig. 31) proterogyn.

Jag fann blommorna dimorfa på grund af kronbladens

vexlande form. Den största blomformen, tafl. II, fig. 21,

A, B, har bredt spadlika kronblad, D. Redan före kronans

fulla öppnande befinner sig blomman i sitt honstadium, A;

stiften ega sin fulla längd och märkena äro starkt papillösa.

Under ståndarnes successiva utveckling (såsom hos alla ar-

terna blomma i regeln de 5 yttre först), B, förblifva märkena

friska och rosenröda. De nå ungefär i jemnhöjd med an-

thererna.

Den mindre blomformen, tafl. II, fig. 21, C, har kortare,

tunglika, tillspetsade kronblad, E. Den synes något mindre

proterogyn än föregående, men har vanligen högre pistiller.

Emellan dessa två former ges öfvergångar; könsdelarnes

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDEL. BAND 12, AFD. III. N:o 6. 57

inbördes längd såväl som kronbladens form kan vexla (kron-

bladens antal ofta 4 eller 6). Fullt typiska träffade jag dock

båda formerna vid många tillfällen på flere vidt skilda lokaler,

växande tillsamman (på Knudshö ?/., ?"/., "/,). Hos den

sist beskrifna formen voro vid flere tillfällen blomskaften

längre, 2—3 cm (hos den större formen blott 1 cm), hvar-

igenom blomstermattan blef glesare och mindre färgrik.

Jag såg aldrig insekter besöka denna art. Den blommar helst

på ställen der snön smälter eller nyss gått bort, isynnerhet i fuktiga

klyftor och klipphålor, hvarest temperaturen är låg och andra växter

ännu saknas. Arten hör dock till de mest prålande, dels genom den

lysande röda färgen hos kronbladen, som vackert kontrasterar mot

blommans mörkt brunröda inre; dels genom de talrika och tätt hop-

trängda blommorna (se ofvan, sid. 26).

Saxifraga rivularis L.

Proterogynt homogam såsom föreg. Liksom öfriga arter

uppräknas äfven denna af AXELL (anf. st.) såsom proteran-

drisk.

Redan då ståndarne befinna sig i knoppläget, tryckta ut

mot kronbladen, tafl. II, fig. 22, äro märkena fullt utveck-

lade, ehuru ännu (liksom hos den följande arten) mera när-

made till hvarandra och med kortare stift än vid ett äldre

stadium. Liksom hos föreg. art visar blomman således först

ett rent honstadium. Ståndarne böja sig sedan några få

isänder in öfver märkena för att afmjöla sig, och helt na-

turligt finner man då pollen på märkena. Efter sin öfver-

blomning äro ståndarne ånyo åtskilda och uppräta. Stiften

förlängas nu, så att märkena intaga samma plats och nästan

samma höjd som förut anthererna. — Denna art med oan-

senliga blommor visar sålunda spontan sjelfpollination.

Saxifraga cespitosa L.

Homogam. Uppgifves af AxELnLr (An., sid. 109) vara

»svagt proterandrisk med rörelse hos könsdelarne>.

Tafl. III, fig. 25, A föreställer blomningens början. Kron-

bladen hafva breda gulgröna ådror. Blommorna äro alldeles

uppräta, grunda och rika på honung. Af de 5 yttre stån-

darne äro här 3 mogna och hafva böjt sig intill märkena, som

hafva långa, fuktigt glänsande papiller. I fig. 25, B, hafva

58 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

alla foderståndarne, utom en, efter slutad blomning åter böjt

sig utåt. I deras ställe hafva 2 kronståndare slutit sina

mjöliga antherer intill märkena; de 3 öfriga vänta ännu på

sin blomning. Märkena äro nu mera aflägsnade från hvar-

andra än uti ÅA. I båda de afbildade blommorna sågos på

märkena pollenkorn med slangar (””/.). Arten är således ho-

mogam och inmjölar sig sjelf.

I blommorna sågs Y/, Formica fusca (900 m).

Saxifraga adscendens L.

Befruktningsdelarnes anordning och utvecklingsföljd öf-

verensstämma med föreg. Blommans typ är dock en annan,

ty könsdelarne äro i förhållande till kronbladen mycket små,

ungefär liknande SS. vrivularis. (Blomman har stark lukt).

Märkena äro relativt mycket stora, tafl. II, fig. 23, och an-

thererna kunna derför afsätta stora massor af pollen på dem ").

Sedan de öfverblommat, blifva stiften genom fruktämnets

tillväxt starkt utåtkrökta, så att de torra märkena befinna

sig bland de utåtböjda, torra ståndarknapparne.

Saxifraga nivalis L.

Homogam med svag lutning åt proterandri (jfr AXELL,

anf. st.).

Både ståndare och pistiller äro här mycket oregelbundna

1 sina ställningar och tiden för sin utveckling. Redan innan

blomman är fullt öppnad, har en eller annan anther öppnat

sig och märkena antaga en fuktig glans, som sedan stegras

så, att de under hela blomningstiden se ut som tvenne stora,

klara droppar. Detta utseende kunna de stundom bibehålla,

sedan alla anthererna skrumpnat och fruktämnet börjat för-

storas och rodna.

Tafl. II, fig. 24, A, visar 3 foderståndare under blom-

ning, böjda inåt; de öfriga äro ännu omogna. Stiften äro

samstående (såsom figuren visar, äro de oftast korslagda),

men märkena äro klibbiga; fruktämnet är grönt. Genom

) Saxifraga tridactylites L. förhåller sig på samma sätt enligt

MÖLLER, Weit. Beob., I, sid. 297, Taf. VI, fig. 14, 15; ståndarne kommo

regelbundet af sig sjelfva i beröring med märkenas hårlika papiller, och

den derigenom tidigt åstadkomna sjelfpollinationen åtföljdes af full frukt-

barhet (insekter voro uteslutna).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 59

stiftens ringa utveckling är det sällan fallet, att ståndar-

knapparne komma i beröring med märkena. I en senare

period förlängas de korslagda stiften och böja sig ut från

hvarandra (antagande en röd färg); märkena få nu samma

plats som förut pollenrummen (fig. 24, B, der några kron-

ståndare ännu ses ega friskt frömjöl, poll). När blomningen

är slut, blifva pistillerna mörkt röda och de förut hvita

kronbladen rödletta; nu ses återigen ståndarne böja sig till-

samman öfver pistillerna och snart derefter äfven kronbladen,

hvilket torde bero på det undersittande fruktanlaget, som

växer på bredden och djupet nedanför hyllets insertion; på

så sätt afstänges uppifrån tillträdet till den befruktade blomman.

Saxifraga stellaris L.

Beskrifves såsom utprägladt proterandrisk både af AXELL

(ETS) RIGGAT (Artty; I XL ssid.s 257), och Möter (Alp.,

Sid.40018:7 20).

Sådan fann jag äfven arten på Dovrefjell ('""/, etc.).

Under det temligen långvariga hanstadiet, då ståndarne i tur

och ordning böja sig inåt och afmjölas öfver blommans

centrum, äro märkena glatta och glänsande och få först se-

dermera sin spets beklädd af papiller.

Deremot fann jag arten nästan homogam i Rondarne

(Langglupdalen !?/,) och på Tronfjellet (”?/.), tafl. III, fig.

26. Redan då blott de första ståndarne blommat öfver, voro

märkena antingen mera åtskilda än MÖLLERS fig. 27 (Alp.,

sid 91) utvisar eller t. o. m. ojemna, papillösa, fuktiga; men

deremot redan åter glanslösa i blommor, der alla ståndarne

böjt sig utåt efter sin blomning. Sjelfpollination blir således

möjlig, då de sist blommande anthererna afmjölas invid

de likaledes blommande märkena.

På de senast anförda lokalerna visade en del blommor

den af H. MöLLEr påpekade oregelbundenheten (symmetrien)

i kronbladens färgteckning. Blommans typ är f. ö. olika de

öfriga arternas genom det nedvikna fodret, det h. o. h. öf-

versittande fruktämnet och nektarafsöndringen under dettas

bas. Stiften äro mycket ofta 3.

60 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

Saxifraga Cotyledon L.

Utpräglad proterandrisk dichogami, beskrifven af SPREN-

GEL (Geh., sid. 246; AXELL, An., sid. 108).

Blomningens första stadium består här i kronans fulla

öppnande, hvarunder ståndarne stå på korta strängar tryckta

utåt mot kronbladen; märkena äro samstående, mycket out-

vecklade. Några få ståndare eller stundom en enda, tafl.

IIf, fig. 27, A, böja sig derefter, såsom hos nästföregående

arter, in öfver blommans centrum och böja sig snart åter

tillbaka. Sedan alla utfört denna rörelse, höja sig de 2 stiften,

och deras långt papillösa märken stå tätt tillhopa i blommans

midt, fig. 27, B. I blommor, der märkena aflägsnats från

hvarandra, hvilket synes förutsätta en tillväxt vid stiftens bas,

i fruktämnet, äro ståndarne med mestadels affallna knappar

åter böjda tillhopa, men nu alla samtidigt; vid detta stadium

är således blomningen förbi. Denna ståndarnes andra inåt-

krökning, som med förundran anmärkes af SPRENGEL, kan

ibland följa nästan omedelbart efter deras gemensamma slut-

blomning. Betraktar man dem nu, inser man, hvarför de

ej alla samtidigt böja sig inåt under pollenkastningen. De

skulle nemligen då (oafsedt blomningens alltför stora på-

skyndande) genom sina strängars bredd afstänga tillträdet

till honungen. Då de nu till slut alla böja sig öfver mär-

kena, göra de den nektarafsöndrande disken oåtkomlig. Af

vigt är deras successiva rörelse äfven för blomningens lång-

varighet.

Särdeles intressant är att följa blomningsordningen i den rikt

sammansatta klasen. Ett jättestort exemplar förhöll sig derutinnan på

följande sätt. 1S/, funnos endast knoppar, utom på hvarje primär sido-

gren en enda blomma, nemligen dess spetsblomma; dessa blommor

voro öfverallt 6-taliga och befunno sig i det ofvannämnda första

stadiet. Efter en vecka, ??/,, voro i dessa blommor alla anthererna,.

ehuru ej befriade från sitt pollen, utåtböjda, och märkena stodo i

blomning. ?6/, började de blommor, som sutto terminalt på sido-

grenarne af andra ordningen, att samtidigt utveckla sig till sitt första

stadium; ?7/> började deras ståndare blomma, hvilket i nästan alla

dessa nu samtidiga blommor var afslutadt !/g; denna dag hade dock

blott ett fåtal märken fullt utvecklats. Den tredje blomgenerationen

utgjordes af sidoblommorna på de nyssnämnda grenarne af andra

ordningen; de visade första stadiet ?/g; !9/< voro ståndarne öfver-

blommade, utåtböjda. Genom inflorescensens byggnad är således

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 61

blomningstiden ytterligare förlängd (hos ifrågavarande exemplar till

öfver 3 veckor); men icke dess mindre komma talrika blommor

till samtidig utveckling. É

Besöktes 3!/; under stilla regn af en liten Bombus alpinus, samt

en varm dag, ”/g, af en mängd medelstora flugor.

Saxifraga cernua LL.

Utprägladt proterandrisk.

Blomman är den största hos våra arter af detta slägte,

öfver 15 mm vid, och ofta mer än 5-talig (se fig.). Hon är

snöhvit och befinner sig oftast, åtminstone hos Dovre-exem-

plar, ensam på den 1—3 dm höga stjelken. Under hanstadiet

är kronan temligen trång och djup, tafl. III, fig. 28, A; stån-

darne äro derför redan från början uppräta och deras mjöliga

antherer trängas i mynningen af kronan. Under honstadiet

är kronan mera vidgad (fig. 28 B), och ståndarne föras bort

från blommans centrum redan innan märkena utvecklas.

(Såsom A. ENGLER, Beobacht. iäber die Bewegung der Staub-

blätter bei den Arten d. Genus Saxifraga, Bot. Zeit. 1863,

sid. 833, påpekar, kunna dock ståndarne hos denna och öf-

riga arter af sekt. Nephrophyllum och Cotyledon icke böjas

synnerligen långt ut på grund af kronans form).

Saxifraga aizoides L.

De af mig på Dovre undersökta exemplaren öfverens-

stämma med AXELLS beskrifning (An., sid. 35, fig. 6, a, b).

Således proterandrisk dichogami. Arten blommar temligen

sent liksom de nyssnämnda, likaledes dichogama arterna.

De flacka, vidöppna, i öfverflöd hopade blommorna äro till-

gängliga för alla insekter. Besökare; ?3/,, ?/g små flugor, samt

Sceva sp.; ?"/, flere små steklar: 31/1, 24 en liten Bombus alpinus;

UV) en stor B. nivalis; ?/« Vespa saxonica; | Tenthredo olivacea;

3/3 en liten skalbagge, Anaspis flava.

Parnassia palustris L.

I fjellen fullkomligt öfverensstämmande med de beskrif-

ningar, som lemnats af SPRENGEL, AXELL, ÅA. W. BENnnet, H.

MÖLLER m. fl. (se isynnerhet den sistnämndes figurer i Al-

penblumen, sid 111, fig. 39).

62 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

Besöktes mycket ofta af flugor (i Alperna fann MULLER i blom-

morna 43 arter dipterer). En sådan, af vanliga fönsterflugans stor-

lek, sågs ?5/, länge uppehålla sig i blomman, dels ätande frömjöl af

den ensamt blommande ståndaren, dels sugande på staminodiernas

knappar, dels sugande af honungen på deras insida. De flesta flugor

uppsöka denna honung. 1/3 sågos flere större, svarta och grönglän-

sande flugor, samt en liten vifvel, Anthonomus Rubi. ?'/+ sågs på

blommorna Coenonympha Pamphilus.

Onagrari&e.

Epilobium alsinefolium VILL.

Homogam.

Beskrifves och afbildas af MöLrLeEr (Alp., sid. 211, fig.

83, E. origanifolium LaAM.). Denne författare har dock tyd-

ligen icke observerat blommorna under fullaste blomning, ty

han uppger att kronans vidd, t. o. m. i solsken, blott går till

10 mm och hans fig. 83, B, visar kronbladen slutna. Jag af-

bildar derför här, tafl. III, fig. 29, en fullt utslagen blomma.

Den håller ända till 17 mm mellan två motsatta kronblads

spetsar. Blott under sjelfva middagstimmarne träffas den så

vidöppen; redan kl. 4 e. m. i varmaste solsken och stilla

luft blifva kronbladen slutna. I denna senare ställning, såsom

också MöLLErs afbildning visar, nedmjölas märket genom

beröring med de längre ståndarnes pollen. Frömjölet är

här mycket klibbigt, och dess tetrader hänga tillsamman me-

delst långa slemtrådar. Då kronbladen äro fullt utbredda,

äro äfven alla ståndarknappar aflägsnade från märket; de

4 lägre nå ej fullt upp till märket och kunna således endast

tjena korsbefruktningen.

Insektbesök varseblef jag icke. Talrika små flugor och mygg,

som kringsvärmade bestånden, voro säkerligen lockade af vattensam-

lingen och dyn och sågos stundom alldeles tillfälligt sitta på blommorna.

Epilobium angustifolium &L.

Besökare: 31/>, 3/3, 6/4 talrika små individ af Bombus alpinus;

?'g B. lapponicus (se under Aconitum); ?/g B. terrestris (mycket ifrigt);

S/< Agrotis cuprea (alla besöken vid 680 m).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:Oo 6. 63

Rosace&.

Alchemilla vulgaris L.

Oaktadt artens ofantliga ymnighet i och ofvan björkregionen såg

jag blommorna blott en gång, !/,, besökta af några flugor.

Sibbaldia procumbens L.

Vid de tillfällen, då jag undersökte denna växt, var

vädret mulet och kallt, ehuru det herskat uppehållsväder de

närmaste dagarne. Ståndarknapparne äro introrsa och strän-

garne inåtböjda; de förra äro blott '/, mm (eller mindre)

aflägsnade från märkena och stå något högre än desamma,

och ehuru de ej direkt beröra dem, synes dock hela inrätt-

ningen i hög grad afsedd att befordra sjelfbefruktning.

Blomman öfverensstämmer med MULLERS fig. 87 (Alp., sid.

222), men denne författares mening, att möjligheten af spon-

tan sjelfpollination gått förlorad genom befruktningsdelarnes

inbördes ställning, kan jag ej biträda.

Dryas octopetala L.

Proterogynt homogam (androdioik).

Polygamien omtalas af AXELL (An., sid. 45, 47); andro-

dioika stånd fann jag dock icke på Dovre. I de blommor,

jag undersökte, tafl. III, fig. 30, var proterogynien något

starkare, än hvad RiccA (Atti, XIV, sid. 253) och MULLER

(Alp., sid. 227) uppgifva. Då alla ståndarne ännu ligga inåt-

böjda i knoppläget, äro märkena fuktiga och deras papiller

bäst utvecklade, B. Då ståndarnes utveckling betydligt fort-

gått, äro märkena rödaktigt färgade och papillerna förtorkade,

ehuru besatta med groende pollenkorn, C.

Besöktes 39/. af 2 arter flugor.

Rubus Chamemorus L.

Beskrifven af AXELL (An., sid. 46—438, fig. 11, a, b) så-

som trioikt polygam. Jag fann dock på Dovre endast en-

könade blommor, båda slagen med mycket små rudiment af

64 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING.

andra könet. Uti honblomman var stiftens längd 2,5 mm, kron-

bladens 8—10 mm; ståndarrudimenten äro hvita med hak-

formigt utåtböjda spetsar. — Hanblommorna hade kronbla-

den omkring 15 mm långa och pistillrudimenten blott 0,3

mm höga.

Potentilla verna L.

Besöktes 39',, ?/, af åtskilliga flugor och andra dipterer, såsom

Spherophoria melisse S; ””/g af en skalbagge, Oedemera virescens;

3/, af en liten dagfjäril, Argynnis Selene SCHIFF.

Potentilla nivea L.

Besöktes ?/- af en medelstor fluga.

Spirea Ulmaria L.

Besöktes 3/3 af talrika dipterer (lägre björkregion).

Papilionace&.

Lathyrus pratensis L.

Besöktes ?'s af en blåfjäril, Lycena Argus L. ab. Argyrognomon.

Vieia Cracca L.

Besökare (lägre björkregion): 1/5 Bombus alpinus; "|, B. Agro-

rum och B. terrestris (2), den senare mycket ofta, men alltid genom

inbrott, d. v. s. genom att bita hål på fodrets öfre sida (förutgjorda

hål begagnades sedan på nytt); 3/g Coenonympha Pamphilus (hvi-

lande), Lycena Argus och Agrotis cuprea.

Oxytropis lapponica (WG.) GAUD.

Beskrifves i korthet af MÖLLER (Alp., sid. 234) med den

uppgift, att befruktningsanordningarne öfverensstämma med

den derstädes utförligare omtalade O. uralensis DC.

Blommorna äro 10 mm långa, mörkt rödvioletta med ett

blekare, hvitaktigt fält midt på seglet, tafl. III, fig. 31, A.

Redan i knoppar af 7 mm längd äro ståndarknapparne öpp-

nade och märket försedt med långa papiller samt belastadt

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 6. 65

med frömjölet. Antherer och märke nå samma höjd. Här

förekommer således, som MöULLER anmärker, spontan sjelf-

pollination, som, om insektbesök uteblifva, torde medföra

befruktning.

I fig. 31, C, ses kölen, hvars stora sidobugter hålla uppe

vingarne; dessas insida visar en stor utbugtning, D, t, som

uppbäres af kölens utskott. Då köl och vingar böjts ned

och höja sig upp igen kring könsdelarne, förmedlas rörelsen

isynnerhet af det hårda parti uti kölens midtlinie, som be-

finner sig just vid fodrets mynning, C, b. Emellertid bi-

drager härvid väsentligen det åtsittande fodret genom att

liksom gifva fotfäste åt kölen; borttages fodret, sker kölens

uppstigning mycket osäkert.

Högst egendomlig är vingarnes osymmetriska ställning.

Den venstra vingen, fig. 31, A, B, as, är utböjd från kölen

och något uppåtböjd; den högra deremot, ad, är tätt åt-

sittande och omsluter ofta kölens spets. Hundratals blom-

mor, som jag granskat, visade alla samma byggnad.

Denna snedhet torde väl otvifvelaktigt stå i samband

med insekternas besök. Dock har jag här antecknat högst

få insektbesök; det är nemligen uppenbart, att arten ej kan

konkurrera med den lifligare färgade Astragalus alpinus (och

äfven Å. oroboides), i hvars sällskap den nästan alltid växer

och som ej sällan besökes af humlor och fjärilar. Det synes

dock fullt antagligt, att den ena vingen blifvit så starkt ut-

böjd för att den besökande humlan, som begagnar blommans

vingar till häfstänger vid kölens nedböjande, skall få lättare

att nedtrycka dessa än om båda vore slutna intill kölen.

Sannolikt åsyftas också, att insekten skall intaga en plats,

som ligger något på sidan om befruktningsdelarne, och deri-

genom med sin ena (här alltid sin högra) sida beröra de-

samma. Åfven seglet är något snedt genom en svag om-

vridning åt den venstra vingen till. Förhållandet liknar det,

som nedan beskrifves hos Åstragalus oroboides och Pedicularis

lapponica. Det leder derhän, att i en mångsidig blomställ-

ning hvarje blomma blir från en viss sida mera åtkomlig för

den insekt, som kryper från den ena blomman till den andra,

hvarvid denne föranledes att i en viss ordning besöka de

tätt hopträngda blommorna i en klase.

Besöktes 19/, af Bombus nivalis, som dock genast öfvergick till

Astragalus alpinus.

66 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

Astragalus alpinus DL.

Befruktningsapparaten finnes beskrifven hos AXxELL (An.,

sid. 17; se äfven sid. 73 och 111). Homogami är rådande.

MÖLLER (Alp., sid. 232) har dock gjort den riktiga anmärk-

ningen, att blomman ej vid första insektbesöket brytes upp,

såsom AXELL påstår, utan åter sluter sig och flere gånger

kan besökas.

Blomman är fullkomligt symmetrisk, tafl. III, fig. 32, A.

Dess lukt och färg äro mycket starka. Fodret är kort och

undertill (vid +) föga åtsittande, hvilket i förening med kö-

lens och vingarnes betydliga längd (långa »häfstångsarmar»)

gör blomman löst sammanfogad och lätt öppnad (fjärilar be-

söka henne derför gerna, såsom äfven framgår af MULLERS

lista öfver insektbesöken, anf. st.).

Denna art torde mer än någon annan i den egentliga fjellregio-

nen (vid och ofvanför 900 m) besökas af insekter. Jag iakttog föl-

jande besökare: ?5/, en stor Bombus Agrorum; !/, en liten B. niva-

lis; 30/1, 3!/, en liten B. alpinus; !/, (en mycket varm dag) talrika

fjärilar af arterna Lyccena pheretes, L. Argus L. ab. ÅArgyrognomon,

L. astrarche Brast., Polyommatus hippothaé (skogsängar vid 850 m).

Astragalus oroboides Horn.

Till sin blomma liknar denna art långt mera OÖzytropis

lapponica än A. alpinus. Se tafl. III, fig. 33, A. Färgen är en-

färgadt blekblå, endast å kölen och seglets bas något violett;

fodret är rödviolett, svarthårigt; lukt saknas. AXELL uppför

arten såsom homogam (An., sid. 111).

Det som mest påminner om Osaytropis är den 1 hög grad

förhandenvarande snedheten hos blomman. Å tafl. Iibte

33, A, as, ses, hurusom äfven här venstra vingen står högre

än den andra och är tryckt upp mot seglet. Den är dess-

utom smalare genom kanternas inrullning, B, 1, marg; slut-

ligen är den mera böjd ut från kölén än den högra vingen.

Seglet är här, framifrån sedt, mycket osymmetriskt, C; dess

venstra hälft synes nemligen förminskad genom att hafva

blifvit starkare tillbakaböjd; dessutom är midtlinien och klon

något krökt.

Jag har ej genom att iakttaga humlornas beteende i

blomman fått denna snedhet förklarad; humlebesöken voro

Lo Å

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 6. 67

dertill alltför fåtaliga, och humlan rör sig med största snabb-

het och häftighet. Genom att betrakta sjelfva blomman, som

mycket öfverensstämmer med Öszytropis lapponica (se ofvan),

synes det likväl otvifvelaktigt, att den utåtböjda och högt

belägna häfstång, som utgöres af venstra vingen, skall bi-

draga till att kölen nedtryckes tillräckligt djupt. Dessutom

får insekten sjelf en sned ställning med venstra kroppssidan

högre än den andra. Insekten tränger derefter med hufvu-

det in under den del af seglet, som är horizontel, C, h,

men denna är sned, så att dess längst in befintliga del ligger

mera till höger, än den yttre; insekten (humlan) drifves deraf

att rikta sig något åt höger, hvilket också blir den natur-

ligaste ställningen, då dess högra kroppssida står lägst.

Under detta inträngande på sned torde det blifva en större

del af humlans buksida, som kommer att uppsamla frömjöl.

Ytterligare observationer häröfver äro önskliga.

Besökare: !Ys Bombus alpinus, B. sp.; Lycena astrarche; ?|3

Lycena Argus ab. Argyrognomon (allt vid 680 m).

Astragalus frigidus (L.) BGE.

Alla blommorna i den korta klasen blomma nästan sam-

tidigt. Blommorna äro hängande. Till ersättning derför är

seglet starkt bakåtviket med sina sidodelar, tafl. III, fig. 34, v,

och äfven vingarne äro mycket frånstående, så att tillträdet

till blomman betydligt underlättas. Blommans längd är

15 mm (uppges af MÖLLER, Alp., sid. 237, några mm längre).

Homogamien omnämnes af AXELL (An., sid. 111). Redan i

outslagna blommor äro alla ståndarne öppnade; märket sy-

nes dock ej ännu kunna fästa det frömjöl, hvaruti det är

inbäddadt (det når i jemnhöjd med den öfversta kransen

antherer), och dess papiller äro mycket korta. (I fullt ut-

vecklade blommor sågos ”"/, groende pollenkorn å märket

efter den mulna och kalla väderleken under de föregående

dagarne). I Alperna når märket öfver ståndarre redan från

början, hvarigenom enligt H. MöLrLrEr korsbefruktning be-

tryggas (i enskilda blommor fann M. detsamma omgifvet af

anthererna, »ett för spontan sjelfpollination gynsamt läge»;

detta förhållande återfinnes således på Dovre).

Besökare: 19/- en liten Bombus alpinus; B. Agrorum. Vid ett

annat tillfälle flög en stor humla (B£B. Agrorum?) förbi och försmådde

68 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

både denna art, Dryas och Arctostaphylos Uva ursi, hvilka växte

tillsamman. (Äfven andra blommor förbigingos vanligen, då Astraga-

lus alpinus fans i närheten).

Trifolium repens L.

Besökare: 1/3 en liten Bombus terrestris (se under Aconitum);

3/5 B. Agrorum (talrika besök); ?/g, !?/< B. alpinus (mycket ifrig).

Trifolium pratense L.

Besökare: ?/g en liten Bombus alpinus (ett annat ex. besökte

blott Trifolium repens med förbigående af alla pratense-stånd); ?/g

B. Agrorum; !Ys, Is Argynnis Aglaja (flere ex.); A. Pales; Polyom-

matus hippothaé (samtliga besöken i lägre björkregionen, 680 m).

Bicornes.

Myrtillus uliginosa (L.) DREJ.

Blommorna vexla betydligt i storlek och gestalt. Taf.

[[I, fig. 35, A, visar en fullvuxen blomma af största storle-

ken (7 mm; Knudshö, 900 m); hon har samma form och stor-

lek som ex. från Stockholm (hvilka dock oftast hade utskju-

tande stift). Fig. 35, D visar en smärre form (5 mm, från

Storhö vid 1,050—1,200 m) med trängre mynning och be-

tydligt vidgade honungsbehållare, nm, vid basen (se MöLLER,

Befr., sid. 355, och Alp., sid. 381). Båda formerna tillhöra

låga, krypande buskar med små, rundade blad, F, 1, 2.

Äfven WARMING (Grönl., sid. 197, fig. 16) anför vexiande

storlek hos blomkronan och olika vidd hos dess mynning.

Arten är (proterandriskt) homogam, ehuru AXELL, (An.,

sid. 11) kallar den liksom Myrt. nigra »proterandrist med

ståndarrörelse». Jag har ej kunnat iakttaga denna rörelse.

Redan i knoppen ligga anthererna intill stiftet (se den ej

fult utvuxna blomman, fig. 35, B). Stiftet egde betydlig

längd hos alla undersökta exemplar, men sträckte sig ej

utom mynningen. De smärre, upptill förträngda blommorna,

D, visade egendomligt nog ett mera utbredt märke, BE, a, b;

detta förhållande i förening med de stora honungsbehållarne,

»m, hos samma form tyder på en större sträfvan efter kors-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 69

befruktning, ehuru blomman är så liten. — Såsom synes i

B, stå antherernas horn rakt ut. Det förtjenar att anmärkas,

att ståndarnes alla horn äro så grupperade, att man uti blom-

man, sedd från mynningen, varsnar en 5-uddig stjerna, fig.

35, C, i hvilken hvarje udd bildas af 4, nära sammanslutna

horn (WARMING afbildar dem mera oregelmässiga). Af dessa

4 tillhöra de 2 en kronståndare, men de öfriga 2 tillhöra

hvar sin af närmast stående foderståndare, enär dessas horn

divergera mer än kronståndarnes. De 5 grupperna stå derigenom

midt för kronans 5 utbugtningar, i hvilka honungen samlar

sig, och kunna derför ej undgå att träffas af en sugande hum-

las tunga, hvarigenom frömjölet utskakas desto säkrare.

Besöktes $/, af en mycket stor humla, Bombus nivalis. Om

blommornas egendomliga lukt, se ofvan, sid. 28, 30.

Myrtillus nigra GILIB.

År enligt RiccaA (Atti, XIV, sid. 258) lindrigt protero-

gyn, enligt AXELL proterandrisk och enligt H. MöLLER svagt

proterandrisk ; riktigast torde vara att anse den proterandriskt

homogam såsom föregående art.

Äfven af denna art förekomma smärre blommor, tafl.

IV, fig. 38 (från 1,100—1,200 m). De äro blott 4 mm i diam.,

klotrunda, af mörkröd, glänsande färg (nästan liknande bär af

Vaccinium) samt mycket honungsrika. Fruktämnets form är

temligen afvikande (jfr SPRENGEL, Geh., tab. XXI, fig. 21

och. MörLL., Befr., fig. 133, 1);

Den afbildade blomformen besöktes ??/, flitigt af en liten humla,

Bombus alpinus (fjellslätt vid 1,100 m).

Vaccinium Vitis idea L.

Enligt AxELL (An., sid. 111) proterandrisk; enligt MÖLLER

(Alp., sid. 381) homogam.

Arten förekommer vid 900 m och deröfver på Dovre

mycket småväxt och älskar att hålla sig i kanten af lafmattan

invid någon klipphäll, öfver hvilken den kan utbreda sina

korta, fåbladiga grenar. Bladen äro delvis ganska små, rundade.

Blommorna öfverensstämma väsentligen med den vanliga

skogsformens (se WARM., Grönl., fig. 15, H, en blomma från

70 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

Stockholmstrakten). Blomman 9—10 mm lång; stiftet mycket

långt och vanligen böjdt åt sidan. En del blommor afvika

genom bredare krona, hvars flikar ej som vanligt äro sirligt ut-

svängda, utan snarare inåtböjda; dessa blommor hafva något

kortare stift, hvarigenom de mera likna den blomma från

Alperna, som afbildas af MÖLLER (Alp., fig. 153). Slutligen

fann jag i några få fall smärre blommor, 7 mm, med utskju-

tande antherer, som voro mycket närmade till märket.

Att insekter besökt blommorna, kunde jag vid några tillfällen

sluta till deraf, att en del ståndare voro afbitna (af myror?).

Arctostaphylos Uva ursi (L.) SPRENG.

Till de afbildningar, MörLEr (Alp., fig. 155) lemnat,

fogar jag här, tafl. III, fig. 36, ett längdsnitt af den fullt

utvecklade blomman. Denna afviker deruti, att antherernas

horn äro flere gånger kortare än de motsvarande, långa,

svanslika, bugtade bildningarna hos alpformen; märket är

också här ojemförligt mycket mera utbredt. Afbildningen

hos KERNER (Schutzm., Taf. III, fig. 110) visar en väsentlig

afvikelse uti kronans och befruktningsdelarnes inbördes pro-

portioner. — De i blommans mynning befintliga håren (poll)

äro ofta fullsatta med pollentetrader, hvilka falla ned ur an-

thererna. Detsamma anmärkte H. MöLLERr, men tillskrifver

det ingen vidare betydelse, liksom han äfven anser tvifvel-

aktigt, om detta nedfallande pollen kan fastna på märkets

kanter. Genom märkets storlek och flikighet hos exempla-

ren från Dovrefjell synes dock detta senare utan svårighet

kunna gå för sig. WARMING (Grönl., sid. 169) anser, att hos

grönländska exemplar en verksam sjelfpollination försiggår.

Besöktes ?9/, af en liten Bombus alpinus och B. ÅAgrorum, som

kröpo omkring bland grenarne för att finna de invid marken dolda

blommorna (jfr ofvan, sid. 30). Dessutom var nästan hvarje blomma

ett tillhåll för en myckenhet af de små gula Thrips-larverna.

Andromeda polifolia L.

Redan i knoppen ses märket afsöndra sin klibbiga vät-

ska. Då blomman öppnat sig, men ej ännu nått sin fulla

vidd eller bukighet (4 mm mot senare 6 mm), hafva anthe-

rerna porer och rakt utåtriktade horn. I den vidgade blom-

man har frömjölet ofta rykt ut och ses samladt på märkets

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 71

kant och undersida. Märket står nu i sjelfva mynningen af

kronan, men dess sekret är nu betydligt ymnigare än förut

och täcker märkets 5 små spetsar såsom en klar droppe.

AxXxELL (An., sid. 111) kallar arten »proterandrisk med stån-

darrörelse», hvaruti jag ej kan instämma. — Om blomkronans

färgteckning, se ofvan sid. 19, not 2.

Andromeda hypnoides L.

Proterogynt homogam. N

Blomman är så starkt lutande, att hennes breda bas

vändes uppåt och mot dennes hvita färg aftecknar sig såsom

en 5-uddig stjerna det mörkt rödbruna fodret.

De undersökta exemplaren togos vid snön (Nystuehö,

1,200 m) och inflyttades med små blomknoppar på alldeles

uppräta skaft ”"/.; blomningen började först !"/..

Befruktningsanordningen beskrifves af WARMING (Grönl.,

sid. 179, fig. 3), som uppger att homogami råder och att

sjelfpollination bör kunna förekomma; knapparne skola gå

litet före märket i utveckling, men jag har funnit motsatsen

ega rum; vidare skall ett tydligt afsatt märke ej förekomma.

Jag fann dock detta distinkt såsom en platt, något ojemn

skifva, hvilken snart täckes af det vanliga, sega, hartslika

sekretet.

Åfven här är märket fuktigt glänsande i den oöppnade

knoppen, tafl. III, fig. 37, och anthererna öppnade. De se-

nares porer äro dock vända inåt och tryckta intill frukt-

ämnets öfre kant. De två hornen stå derför riktade uppåt

(mot blommans mynning), fig. 37, B, och en tryckning mot

dem är nödvändig för att stjelpa om knappen, så att dess

instängda pollen kan falla ut. Honungen är i öfverensstäm-

melse dermed samlad utanför ståndarsträngarnes bas. Hos

äldre blommor synes dock vid aftagande friskhet ståndaren

kunna undergå en sådan rubbning, att porerna vändas mot

blommans öppring och hornen mot dess bas (sannolikt är

det från detta stadium som WARMING tagit sin afbildning af

ståndaren, fig. 8, D, F). Märket är då ännu glänsande och

fuktigt.

72 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING.

Phyllodoce cerulea (L.) BAB.

Proterogynt homogam.

Öfverensstämmer med beskrifningen hos WARMING (Grönl.,

sid. 170, fig. 4). AXELLS uppgift om »proterandri med stån-

darrörelse» är derför antagligen oriktig. Den blomma som

här afbildas tafl. IV, fig. 39, A, är nyss öppnad; af dess 10

ståndare har endast 1 öppnat sin ena por. Men märket är

fuktigt (ännu fritt från frömjöl) och proterogyni herskar

derför alltid. Antherernas spetsar nå här nätt och jemnt

öfver märket; genom stiftets tillväxt kommer märket sedan

något litet öfver anthererna. Genom denna tillväxt skymmes

möjligen proterogynien om man ej undersöker sjelfva märket,

som alltid är fuktigt innan någon antherpor bildat sig. Stif-

tets längd kan variera, så att märket redan i outvecklade

blommor, lika A, når öfver anthererna och sedan efter sin

förlängning når 2 mm högre eller får omkring 5 mm längd.

Genom blommans ställning och de nedåtriktade antherporerna

blir märket, som här är af relativt betydligare storlek än

hos de förut nämnda arterna (1 mm i diam.), mera utsatt

för sjelfpollination än före stiftets tillväxt.

Anmärkningsvärdt är det derför, att på Dovre äfven

förekom en form, der stiftet med märket blott var 2,3 mm

långt och der det senare således ej ens nådde till anthe-

rernas bas (Fokstuen, 980 m, ”'/.). Märket befinner sig så-

ledes i den lutande blomman flere mm ofvanför antherernas

porer och kan ej åtkommas af deras pollen.

Detta egendomliga förhållande, att pistillen kan blifva

kortare än ståndarne, har jag ej iakttagit hos de föregående,

Myrtillus, Vaccinium, Arctostaphylos, Andromeda. Det torde

ej heller kunna förekomma hos dessa blomformer, ty det är

en för Phyllodoce specifik afpassning för korsbefruktning:

det lågt stående märket kan endast derigenom befruktas, att

en insekt medverkar, nemligen genom att införa sin tunga

på insidan af ståndarkransen. Hos de förutnämnda slägtena

beter sig insekten ej så, ty deras honung samlar sig utanför

ståndarsträngarne å blomkronans botten. Hos Phyllodoce är

detta deremot icke fallet. Honungen visar sig i rik mängd

kring ovariets bas och framträder ofta i runda klara perlor

mellan ståndarsträngarnes baser, fig. 39, A, n; längre ut åt

sidorna kommer den sannolikt icke, ty den är mycket seg-

BIHANG TILL K. SV. VET. AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 73

flytande. Blomman hos Phyllodoce får derigenom oaktadt sin

form en afpassning, som liknar den öppna blommans hos

Azalea och Ledum, hos hvilka vi också i motsats till de före-

gående finna pistillen kortare än ståndarne och dessas anthe-

rer utan horn. — En sådan specifik afpassning för korsbe-

fruktning hos Phyllodoce kan ej förvåna, då dess blommor i

öfrigt både genom sin storlek, sin färg och de långa upp-

räta blomskaften har så många andra företräden framför

samslägtingarne i fjellen.

Besöktes 30/, af flere mycket små humlor, Bombus alpinus.

Oxycoccus palustris Pers. ( pusillus RUPR.

Denna form öfverensstämde fullständigt till blommans

byggnad och proportioner med hufvudformen, som utförligt

beskrifves och afbildas af SPRENGEL (Geh., sid. 228, 9; Taf.

MOLTE SALG, 176 ANI, fig. ,9—11, 13; 18), MULLER (Weit.

Beob., III, sid. 67) och KERNER (Schutzmittel, Taf. III, fig.

103). Endast dimensionerpa voro olika; längden, från de

tillbakaböjda kronbladens spetsar till märket, var endast 11

mm (å KERNERS afbildning af hufvudformen synes den vara

18 mm). Redan i alldeles oöppnade blommor voro anthe-

rerna öppnade, och märket, som till en början är en tratt-

lik fördjupning i stiftets spets, fuktigt; stiftet tilltager dock

sedan i längd, och märket synes knappformigt, enär dess

grop fylles af den hartslika märkesvätskan. I fullt utslagna

blommor sågs frömjöl strödt utefter det långa stiftet, hvilket

genom blommans lutning till stor del befinner sig jemte

märket nedanför anthererna. Märkets stora afstånd från

dessa senare gör dock sjelfpollination temligen osäker.

Azalea procumbens L.

Proterogynt homogam.

Beskrifves af AxELL (An., sid. 112), men liksom de

föregående oriktigt (»proterandri utan ståndarrörelse»), samt

af MÖLLER (Alp., sid. 377, fig. 151; se äfven dersammast.

under »Empetrum nigrum»); WARMING (Grönl., sid. 181, fig. 9).

Öfverensstämmande med Ricca's och H. MÖULLER's upp-

gift är arten äfven på Dovre till en början proterogyn.

Honstadiet börjar redan före blommans fulla öppnande och

ståndarne stå då lägre än märket för att sedan förlänga sig

74 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

till samma höjd, så att homogami inträder vid deras öpp-

nande. Kronan är då 5—6 mm vid liksom i Alperna och

på Grönland. Hänvisande till de nämnde författarne, vill

jag om högfjellsexemplaren från Norge tillägga följande

fakta: En solig morgon (Fokstuen) sågos alla antherer af-

lägsnade från märket, men på några ex., som hemfördes,

hade vid hemkomsten alla ståndarne hunnit böja sig inåt

detsamma. — Vid middagen efter en regnig morgon (Kongs-

vold) voro ståndarne hos alla blommor m. e. m. böjda inåt

märket; i blommor, der t. ex. 3 antherer öppnat sig, voro

åtminstone 2 tryckta intill detsamma. — I Rondarne (Hög-

ronden), en varm och solig dag Ci voro alla antherer inåt-

böjda kl. 4 e. m., dock ej i direkt kontakt med märket och

några temligen långt frånstående. Af dessa fall sluter jag,

att ståndarne äro underkastade variationsrörelser, som för-

anleda sjelfpollination, hvilken äfven synes förekomma i

Alperna och på Grönland. Jag fann aldrig arten uppträda

1 så rikt blommande mattor, som dem MULLER beskrifver

från Alperna (Alpenblumen, sid. 171); tvärtom blommade den

på Dovre alltid glest, liksom i Nordlandens skärgård (1880)

Calluna vulgaris (1L.) SALISB.

Besökare: ?3/< Bombus Agrorum; "4 B. terrestris (2); ”/s Hespe-

ria Comma L. (alla på Tronfjellet).

Pyrola uniflora Li.

Öfverensstämmer med den af RIccA (Att CV sid:

250) och MÖLLER (Alp., sid. 375, fig. 149) lemnade beskrif-

ningen, undantaget, att blomman (ex. från Domaas, tallskog,

ungefär 650 m) blott är 13 mm vid mot 20 mm i Alperna.

— Ståndarnes egendomliga gruppering (några 2 och 2, andra

3 och 3, en vanligen ensam") kan endast härröra af deras

sträfvan att skydda anthererna under något af kronbladen.

Pyrola rotundifolia L.

AXELL, MÖLLER och WARMING samstämma 1 den åsigten,

att sjelfpollination här är möjlig. Detta är utan tvifvel

rigtigt. Dock förtjenar det att anmärkas, att åtminstone

under blomningens första stadium sjelfpollination är alldeles

3) Öfver denna ståndarknapparnes gruppvisa sammanslutning har

LINNÉ, Öländska resan, sid. 145, lemnat ett skema, visande vexlingarna.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 79

bestämdt förebygd. I knoppen är den ej möjlig, ty stiftet,

hvars märke redan är fuktigt, är då rakt, men anthererna

omböjda utåt, så att deras porer vetta mot blommans bas.

Då knoppen börjar öppna sig, räta anthererna upp sig och

rikta porerna uppåt; men samtidigt böjer sig stiftet framåt

och nedåt, hvarvid dess märke hålles tryckt mot det stora,

främre kronbladet, inom hvars konkavitet det ännu är skyddadt

för pollination så länge kronan ej ännu fullt öppnat sig. —

Blomman från högfjellen öfverensstämmer närmast med de

mått och öfriga uppgifter, WARMING (Grönl., sid. 168) lemnar

för P. rotundifolia (hufvudarten, se hans fig. 2, K).

Umbellifere.

Carum Carvi L.

Besökare (vid 680 m): !/3 flere flugor; ?/3 en stor Tryphonid.

Pimpinella Saxifraga L.

Besökare: !/3 en liten stekel, Allantus nothus.

Angelica Archangelica Li.

Besökare (vid 680 m): 2/3 talrika flugor och andra dipterer

(t. ex. Mesembrina mystacea), steklar och humlor.

Angelica silvestris IL.

Besökare (vid 680 m): "/s flere stora flugor.

Heracleum sibiricum LL.

Besökare: å skogsängar vid 680 m talrika besök af flugor (4 arter)

och andra dipterer (Sceva sp.), myror (Formica fusca), små Trypho-

nider och andra steklar (Allantus nothus, flere ex.).

Plantagine&e.

Plantago media L.

Blommor från solöppna vägkanter vid 980 m öfverensstämma

fullständigt med den mest anemofila af de tvenne, som afbildas af

MörreEr (Befr., sid. 344, fig. 128, 1—5). Dock förefinnes lukt och

76 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING. |:

axet har lifligt rödlett färg. På samma lokal besöktes de af några

flugor 5/1. På slåtterängar vid Drivstuen någon gång (omvexlande

med Vicia Craeca och Trichera arvensis) at Agrotis cuprea, som

förmodligen sökte honung och derunder länge uppehöll sig på axet.

Primulacee&.

Primula scotica HookKr.

Beskrifves af Scott (Primul., sid. 82) och hänföres till

»non-dimorphic species», d. v. s. antherer och märke nå i

jemnhöjd med hvarandra. Hos vilda ex. fann SCoTtTt vanli-

gen anthererna i sjelfva mynningen af kronan, men hos

« S 1 Na ÄT r - SN

odlade ungefär f nedanför mynningen; i begge fallen var

märket tätt omgifvet af dem. Det senare fallet återfinnes

på Dovre (Kongsvold, 900 m) tafl. IV, fig. 40, A. Dock före-

kom derstädes äfven en form, hos hvilken märket ej nådde

fullt så högt, utan blott till begynnelsen af pipens utbugt-

ning. Efter de två föregående dagarnes kalla, mulna och nå-

got regniga väderlek befunnos ??/. (också en regnig dag)

nästan alla blommors märken starkt mjöliga af pollen, hvil-

ket är lätt förklarligt af befruktningsdelarnes ställning.

ScorT (sid. 119, table XIII) fann arten fertil med eget pollen,

om också sjelfbefruktningen var m. e. m. ofullständig.

Vid Kongsvold inflyttades ?5/, 3 stånd af P. scotica: A med

3 blommor (hvilkas mjöliga antherer berörde märket) och 4 knoppar;

B med 1 blomma och 2 knoppar; C med 3 knoppar. Alla tre stån-

den lemnades orörda. 3/7 vissnade 2 blomkronor på A och 1 på B;

inga outslagna funnos nu på stånden. 5/; voro alla blomkronor viss-

nade på A och B samt första blommans krona på C. 1/. vissnade

den sista på OC. — Ännu 19/, voro stånden fullkomligt friska med

styft uppräta stänglar och blomskaft och voro således befruktade;

inga frön voro dock mogna (iakttagelserna på de 3 exemplaren blefvo

nu afbrutna). — 1!4/. gjorde jag undersökningar vid Kongsvold, men

fann intet enda ute växande stånd med mogna frön; i flere frukt-

ämnen voro blott ett fåtal af fröämnena på väg att utvecklas (!$/<

lemnade jag Dovrefjell). Sannolikt hade ej frömognad här med-

hunnits denna kalla sommar (mogna frön togos dock ?5/, vid Lille

Elvedal, 500 m, af aman. G. E. FORSBERG). Afven hos Primula

officinalis Jaco. såg jag (1883) temligen långsam fruktmognad; ?8/;

fann jag (Upland) endast gröna, oöppnade kapslar på styft uppräta skaft.

Besöktes ?/, af en hvitfjäril, Pieris Napi ab. Bryonie (se under

Ranunculus auricomus).

-—

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:O 6.

Primula striecta Horn.

Åfven denna art är upptagen af Scott (Primul.), nem-

ligen såsom dimorft heterostyl. Jag har på Dovre blott iakt-

tagit en enda form, tafl. IV, fig. 41, som torde kunna kallas

longistyl. AXELL (An., sid. 26, 27, fig. 1, e, f) afbildar blom-

man, en afbildning, som betydligt skiljer sig från den här

lemnade såväl hvad kronans form som befruktningsdelarne

angår; den framställer sannolikt en brevistyl blomma, i hvil-

ken dock stiftet efter hanstadiet växer upp i jemnhöjd med

anthererna, hvilka sitta i blommans mynning, och blomman

blir derigenom omsider »non-dimorphic>. Åfven den »longi-

styla» formen från Dovre närmar sig 1 hög grad till homo-

styli, likt P. scotica; ty märket befinner sig föga öfver an-

thererna i stället för att nå blommans mynning, hvarest vi

hos AXELLS »brevistyla» form finna anthererna.

AXELL (Ån., sid. 67 och 103) har experimenterat med P. stricta

på liknande sätt som ofvan omtalats under P. scotica. De blommor,

som slogo ut inne i rum, afföllo utan att hafva visat sig befruktade.

Polemoniaceg&.

Polemonium ceruleum ÅL.

Besöktes ?/g af Bombus alpinus (vid 700 m).

Diapensia lapponica L.

Öfver denna art har jag blott funnit en enda uppgift,

nemligen af AXELL (An., sid. 101), som säger: »svagt proter-

andrisk med ståndarrörelse; ståndarne böja sig fram mot

blommans medelpunkt, lemna sitt pollen och draga sig till-

baka, hvarefter pistillen något litet tillväxer». ")

Liksom så många andra af AXELLS uppgifter är äfven

denna svår att tyda. Jag fann Diapensia proterogyn och

ståndarrörelse förekommer lika så litet som den AXELL på-

står finnas hos vissa Bicornes.

1) Blomman beskrifves och afbildas äfven af WARMING (Bygn. grönl.

Blomst., sid. 14 och 34, fig. 9).

78 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

Tafl. IV, fig. 42, A, visar en nära färdig blomknopp.

Ståndarknapparne äro oöppnade. Märket deremot är fuktigt

och dess papiller lika utvecklade som hos äldre pistiller, på

hvilka pollenkorn gro. Anthererna stå, såsom denna figur

visar, redan från början mycket lägre än märket. Fig. 42,

B, visar en utvecklad blomma; märket är ännu fuktigt; an-

thererna äro nu öppnade och ståndarne hafva från knopp-

läget rest sig till en ställning, som de, orörliga och styfva,

bibehålla. De äro svagt inåtkrökta, och pollenrummen hafva:

en sådan ställning (B, anth), att en insekt, som skulle tränga

mot honungen, ej afskrapar deras frömjöl förr än då den

åter drager sig tillbaka ur blomman; märket deremot har en

sådan plats, att det vid insektens första annalkande måste

vidröras och träffas af medfördt frömjöl. Genom stiftets

längd synes sjelfpollination här ej kunna inträffa utan in-

sekters förmedling; blomman står nemligen alldeles upprät”).

— Honungen (saccharos enligt prof med FEHLING'S vätska)

afsöndras sannolikt från ovariets yta nära basen (B, n).

Gentianeg&.

Gentiana campestris L.

Proterogynt homogam.

Såsom ymnigt blommande öfver hela Dovre under se-

nare delen af sommaren var denna art lätt att observera.

På de högre ståndorterna (öfver 850 m) träffades i allmänhet

de största blommorna (se ofvan sid. 25). Med vexlingen i stor-

lek sammanhängde en annan, nemligen i befruktningsdelar-

nes inbördes förhållande. MULLER (Alp., sid 346, fig. 135)

visar, hurusom märkena vanligen räcka öfver anthererna,

hvarjemte sjelfpollination försvåras genom pollenrummens

öppnande utåt. I högfjellen, hos den stora blomformen,

träffade jag aldrig märkena högre än anthererna, utan dels

lika höga, tafl. IV, fig. 43, B, dels betydligt lägre, fig. 43,

A, C, en inrättning som befrämjar sjelfpollination såväl spon-

tant, som derigenom att den besökande insekten först träffar

blommans antherer och derefter märkesflikarne (C) eller

!) WARMINGS anförda afbildning efter material från Grönland visar

märket något lägre än anthererna.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12, AFD. III. N:o 6. 79

genom skakningen sätter dessa i direkt beröring med hvar-

andra (B). Ståndarne ega i alla dessa blommor samma längd,

19 mm. — Deremot fann jag i en betydligt lägre fjelltrakt

blommor med anthererna befintliga under märkena, liksom

uti Alperna. ")

Sjelfpollinationen underlättas deraf att ståndarne hafva

långa, smala, vid blomkronan fästade strängar, som lätt för-

skjutas ur sitt läge och, oaktadt de mjöliga knapparne äro

extrorsa, inpudra märkena. Att knapparne vid sin mognad

äro extrorsa, ehuru honungen afsöndras innanför ståndarne,

är här liksom hos Convolvulacece (se JORDAN, anf. st., Flora

1886, sid. 213) beroende derpå, att filamenternas öfre delar

stå tätt intill hvarandra medan baserna sammanhänga med

kronpipen, och är således i alla händelser en inrättning för

befruktning med insekters hjelp. — En blomma, som ”"/,

inpudrades med eget pollen, hade ””/, uppräta, hopslutna,

skrumpnade märkesflikar.

Besökare: 16/5 en mycket stor Bombus hyperboreus; 3 en

liten B. Hortorum; 3/4 i Tronfjellets granskog en stor B. alpinus(?),

som sög honung genom inbrott (genomborrande foderblad och kron-

pip; alla de blommor, jag granskade i skogen, sågos på detta sätt

försedda med hål).

22/

Gentiana Amarella ÅL.

MöLrreEr (Befr., sid. 333) beskrifver blomman såsom ho-

mogam och med anthererna lägre än märket. Jag fann

blommans inrättning mest lik föregåendes form B, fig. 51,

således med antherer och märkesflikar berörande hvarandra.

Dock förekommo äfven fall, der märkena stodo högre och

endast på sin yttre eller undre sida uppsamlade frömjölet. —

Både denna och föregående art falla starkt i ögonen genom

örtens och isynnerhet de stora blomskärmarnes i fjelltrakterna

oftast mörkt brunvioletta färg.

Gentiana nivalis L.

I högfjellen fann jag blommans byggnad öfverensstämma

med det af Mörner (Alp., sid. 342, fig. 131, D) skildrade

förhållandet. Anthererna befinna sig sålunda samlade under

de 2 utbredda märkesflikarne, på hvilkas öfre sida deras

!) Exemplar från mellersta Sveriges lågland (Södermanland o. s. v.) hade

ofta anthererna högre än märkena (blommans pip likväl blott 16—17 mm).

380 EINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

pollen ej spontant kan komma. MEöLLErR visar dock, att

märkena före detta sitt fulla utbredande behäftas af frömjöl

på sina kanter. — En afvikande blomform anträffade jag på

Tronfjellet ("”/s, ”"/;), tafl. IV, fig. 44. Ståndarne räcka här

betydligt öfver märkena; homogami är rådande. Blommor

funnos äfven, der anthererna stodo i jemnhöjd med märkena

(ungefär samma förhållande beskrifver WARMING, Arkt. Vext.,

sid. 9, från Finmarken). Dessa former äro mera inrättade

för sjelfpollination.

Insekter fann jag aldrig besöka blommorna, oaktadt jag sär-

skildt öfvervakade några rika bestånd, som genom sin färg lifligt

framträdde emot den gulaktiga gräsbacken. Hos denna arts blommor

träffas en för en alpin växt högst ovanlig känslighet för väderleks-

förhållandena, hvarför de ofta ses slutna. Såsom bevis på artens

ömtålighet kunna följande iakttagelser tjena. ?/, (klart, kallt väder):

bli öppna kl.' 3, fullt slutna kl. 2/3 57e7 m.:; 3/7 (MattRsolsken)ssybis

ännu ej öppnade kl. 11 f. m. (luften + 10,5” C.); 7/; (mulet och

regnbyar): inga blr öppna under hela dagen, Gentiana tenella der-

emot öppen (kl. 2 e. m. luften + 9,5” C.); 3/, (uppklarnande vä-

der): blr öppna redan kl. 10 f. m. (luften + 10” C.); 1/, (varmt

väder): blr ännu öppna kl. !/, 7 e. m., slutna kl. 7 (!3/4 observerades

riklig fruktsättning och mogna frön å samma ställe, Knudshö vid

900 m).

Lentibularie&e.

Pinguicula vulgaris L.

Befruktningsapparaten beskrifves redan af SPRENGEL (Geh.,

sid. 54, tab. T, fig. 9—11T, 13): Se äfven AXxrrr (Anisid.

42, fig. 9) och MöLLeEr (Alp., sid. 354, fig. 138).

Blomkronan förekom ofta med endast 3 flikar, tafl. IV,

fig. 45, i det än de 2 bakre, än de 2 .sidobladen saknades.

Stundom saknades endast 1 flik. Blommor funnos också

med 2 öfre flikar och den nedåtvända fliken tudelad. Samt-

liga dessa blommor voro smärre än de vanliga. Afvikelserna

förekommo isynnerhet hos den andra blomman på ett 2-

blommigt stånd. Förhållandet påminner om de smärre, till

kleistogami öfvergående blommorna hos Viola biflora (tafl. I,

fig. 112):

BIHANG TILL K..SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 6. 81

Personate.

Veronica alpina L.

Proterogynt homogam.

Blomman öfverensstämmer med alpformens (MULLER, Alp.,

sid. 270, fig. 104). Märket är färdigt före anthererna, hvilka

under mognaden höja sig upp öfver detsamma. , Nyss öpp-

nade antherer såg jag (under omvexlande regn och solsken,

vid 1,200 m) lutade fram öfver och intill märket. I en del

blommor sågos mera frånstående ståndare, men dessa voro

längre och tydligen äldre, mera utvuxna. — Af betydelse

för befruktningen är, att samtidigt 2 och 2 blommor ut-

vecklas; stundom äro samtidigt ända till 4 par blommor

öppnade (med korsvis motsatta skärmblad). De, som tillhöra

samma par, vända mot hvarandra sin bakre sida, den, åt

hvilken anthererna stå. Blommornas litenhet gör, att en

besökande insekt måste taga plats i blomställningens midt

och öfver ståndarne samt derefter öfver pistillen böja sig

ned mot honungen, hvilken företrädesvis fins i blommans

främre del. Befruktningsdelarne kunna derunder icke undgå

att hårdt vidröras. Insektbesök torde förekomma; jag såg i

en blomma (vid 1,100 m) ””/, pollen strödt öfver kronflikar

och märke.

Euphrasia officinalis L.

Arten har två blomformer, en större och en mindre (se

MULL., Befr., sid. 291). Begge förekomma i fjelltrakter; jag

har t. ex. sett dem i Sogn vid 650 m, i Atnedalen vid Ron-

darne (nära 450 m) samt i Nordlandens skärgård (vid 66? n.

br.). På Dovre vid Kongsvold (900 m) och Fokstuen (980

m) antecknade jag endast den småblommiga formen med

brämet 4 mm vidt i vertikal riktning (var. alpina RCHB. en-

ligt Brytt, Norges Flora). Detta är så mycket anmärknings-

värdare, som denna forms byggnad, enligt hvad H. MULLER

påpekat, möjliggör sjelfpollination. Hos denna form uti

fjellen nådde ej märket utom kronan, oaktadt stiftets längd

skulle kunnat medgifva detta. Stiftet är nemligen starkt

nedåt- och inåtkrökt, hvarigenom märket, som är stort och

82 : LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING.

rikt papillöst, kommer rakt under det af de 4 anthererna

bildade pollenrummets nedåtvända springa.

Den större blomformen besöktes (i Österdalen vid 500 m, SO

af en liten humla (Bombus terrestris?).

Bartsia alpina L.

RICCA (Atti,. XIV, sid., 260) och Mörrer (Alp; sid 283,

fig. 112) funno arten proterogyn; AXxELL betviflar här som all-

tid proterogyniens möjlighet och blomman är för honom proter-

andrisk.. — I sjelfva verket är märket fullfärdigt redan: 1i

. blommans knoppstadium. Kronan varierar i utveckling, så att

stiftets utskjutande del vexlar från 1 till 5 mm och äfven

pollenbehållaren blir stundom alldeles utskjutande och oskyddad.

Genom sistnämnda afvikelse omintetgöres alldeles det plan-

mässiga uti blommans byggnad, ty hon är egentligen »her-

kogam> och frömjölet skall af humlor frigöras och bortföras

(se närmare inrättningen hos Pedicularis), hvarför möjligheten

af sjelfpollination gått förlorad, såsom H. MöLLER anmärker.

Utskjuta deremot anthererna med sitt torra, lösa pollen, torde

det kunna hända, att redan vinden förströr detta eller bringar

det till blommans eget märke. !)

Då blommorna äro mörkt purpurvioletta och de öfversta bladen

hafva samma färg, framträder växten mycket präktigt i synnerhet på

öppnare, af ljust färgade lafvar beväxta ställen.

Besökare: 39/. en liten Bombus alpinus samt en mycken stor

B. hyperboreus, tillika besökande Salix glauca; ?/« B. lapponicus.

Pedicularis Oederi VAHL.

Blomställningen är en tät klase, hvars öfversta blommor

först blomma. Detta möjliggör blomningens början redan

vid denna lågväxta arts första framkomst. Blomman är 20

mm lång; hennes färg gul eller hvitgul; öfverläppens spets

är på insidan mörkröd, hvilket m. e. m. skimrar igenom

och ger samma ställe utvändigt en gråröd anstrykning; ofta

har läppen dessutom utvändigt å hvardera sidan en mörkröd

fläck, tafl, IV, fig. 46, A, B, purp. Blomman är alldeles upp-

rät, tryckt till stjelken, B.

') WARMING (Bygn. grönl. Blomst., sid. 7, fig. 3) omnämner dess-

utom för Grönland och Finmarken blommor med märket ej nående utom

kronan.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 83

Af de många arter, H. MÖLLER beskrifver från Alperna,

kommer P. recutita 1. (Alpenbl., fig. 116) närmast P. Oederi,

ehuru den senares blommor äro vida större. Fig. 46, A, vi-

sar en blomma framifrån; pistillen, sti, skjuter ut och är just

nu 1 blomning. Ståndarne öfverensstämma med dem hos öfriga

arter; deras pollen är alltså torrt och löst, blir färdigt redan i

blomknoppen samt förvaras 1 en behållare, bildad af de 4, mot

hvarandra uppspringande anthererna, som sammanhållas af den

från sidorna starkt plattade öfverläppen. Då frömjölet så-

lunda skall länge förvaras och qvarhållas, har den öfre läppen

för dess skyddande erhållit en ganska fast byggnad: talrika

lister löpa tillsamman till ett tätt nätverk, B, just der läppens

röda färg anger pollenbehållarens plats, och yttersidans epi-

dermis är ganska förtjockad under det kronans nedre, rent

gula delar hafva en mycket späd öfverhud. (De nätformigt

gående listerna tyckas äfven finnas hos P. recutita enligt

MÖLLERS något otydliga teckning (Mörr., Alp., fig. 116) men

saknas hos de öfriga arterna). Liksom hos de öfriga arterna

befrias frömjölet, då en insekt tränger in i blomman och der-

vid utvidgar öfverläppens springa, fig. 46, A, c, som hos denna

art är synnerligen trång. Öfverläppens kanter äro nemligen

nedtill tillbakarullade, b, och blifva derigenom så fasta, att de

ej bugta sig, utan utefter hela sin längd vika åt sidan och

derigenom öppna öfverläppspringan iända till spetsen, under

det samtidigt spetsen sänker sig med märket mot insektens

rygg, D, a, b (en närmare redogörelse för det motsvarande

förloppet hos P. silvatica fins hos Mörrer, Befr., sid. 300 samt

WeEzit. Beob., III, sid. 41). För att frömjölet nu skall falla

rakt ned och ej skakas åt sidan, äro de 2 främst stälda ståndar-

strängarne liksom hos P. recutita beklädda med långa, ned-

hängande hår. Liksom P. Oederi har P. recutita en mycket trång

läppspringa. MÖLLER (Alp., sid. 293) anser att detta är anled-

ningen till, att nedanför densamma bildats hos P. recutita en

ränna längs underläppen; hos P. Oederi synes den fig. 46, A,

d. Genom denna ränna skulle insekterna införa sin tunga,

hvilket dock redan hos P. Oederi med så stora blommor är

omöjligt, då den är alltför trång dertill. Jag är viss, att den

ej heller hos den småblommiga P. recutita kan hafva nämnda

bestämmelse. Blommans ingång är nemligen högre upp, fig.

46, A, vid c, hvilket också är det naturligaste för t. ex. hum-

lor, som taga plats på underläppen. De tvenne valkarne på

84 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING.

underläppen, som bilda den omtalade rännan, torde snarare

vara utbildade för att vid detta ställe tillstänga svalget, på

det humlan må göra sitt inträde i blomman högre uppe och

derigenom utskaka frömjölet. Honungstecken saknas, hvadan

underläppens långsgående ränna ordet tjenstgöra äfven såsom

ett sådant. Nektariet, C, n, har samma plats som hos öfriga ar-

ter; kronpipen är 10—13 mm djup. Korsbefruktningen verk-

ställes derigenom, att humlan med, sin pollenbetäckta rygg

stöter mot det utskjutande märket.

Såsom en anmärkningsvärd afvikelse hos en så högt

differentierad och ändamålsenlig blomform fann jag flere blom-

mor, der stiftet var betydligt kortare och ej ens nådde upp

till anthererna (ungefär till « uti A). Märket var normalt ut-

veckladt och klibbigt. Genom sin plats blir det naturligtvis

lätt utsatt för (spontan) sjelfpollination.

3esökare: 30/4 flere stora humlor, Bombus nivalis (vid 1,200 m);

16/. Bombus alpinus (sedan äfven på P. lapponica, 1,500 m).

Pedicularis lapponica L.

Befruktningsapparaten liknar i det väsentliga föregående

arts, men blomman är här genom en långt drifvön ombildning

ännu mera afpassad för insekterna. Underläppen står nemli-

gen i ett åt höger lutande plan liksom hos P. silvatica (MÖLL.,

Bet fig. 110), P. palustris, rostrata och asplenifolia (Alp.,

fig. 115, 118, 119). Anledningen till denna snedhet, se tafl.

IV, fig. 47, A, B, finner MULLER vara den, att dessa arters

läppöppning är för trång, för att insekten (humlan) skulle

kunna föra in sitt hufvud i vanlig ställning; hufvudet är nem-

ligen af nedtryckt form, och insekten vrider sig derför så, att

dess :ena (högra) sida vändes nedåt, då hafekdat kan få rum

i den vertikala öfverläppspringan. Denna sneda ställning hos

humlan underlättas af underläppens lutning.

Hos P. lapponica är hela blomman dessutom underkastad

en vridning åt höger (framifrån räknadt) kring sin axel. Öfver-

läppen kommer dersedan att luta något åt höger, B; dess

utdragna, näbblika spets deremot att peka något åt venster i

st. f. rakt framåt; underläppen slutligen blir derigenom ytter-

ligare vriden, så att den står i vertikalplanet. Endast vid ett

tillfälle lyckades jag på blommorna träffa humlor, hvilkas till-

vägagående jag kunde följa. Det var Bombus alpinus, som

BIHANG TILL K. SV. VET:-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 85

på Södra Knudshö vid circa 1,500 m höjd (!6/;) ifrigt besökte

P. lapponica, ehuru många stånd voro föga synliga eller svår-

åtkomliga genom de täta snår af Juniperus ”nana samt Salix

glauca, Lapponum och myrsinites, bland hvilka arten växte.

Såsom förut nämnts, var det påtagligen blommornas starka väl-

lukt, som vägledde humlan. ”Palrika blommor finnas samti-

digt i klasen. Humlan kröp omkring på denne och vid besö-

ket i en blomma hade hon alltid sin venstra kroppssida upp-

åtvänd. Denna ställning, som hon af underläppens gestalt

föranleddes att intaga under honungssugandet, intog hon såle-

des redan funder sitt närmande till blomman, och hon beträder

alltså blomman från venstra sidan (framifrån sedt; riktningen

anges af en pilspets uti tafl. IV, fig. 47, B), men ej, som man

skulle kunna tro, från blommans motsatta sida, som är mest

öppen. Detta förklarar också, hvarför hela blomman, såsom

nämndt, är något vriden kring sin längdaxel, så att alla de

utdragna öfverläpparne peka åt venster: derigenom riktas det

långt utskjutande märket den anländande humlan till mötes.

Hos P. rostrata och asplenifolia skall öfverläppens sprötlika

spets vara vänd åt höger; åtminstone hos den sistnämnda sy-

nes detta kunna förklaras af underläppens: storlek, som allde-

les afstänger blomman på motsatta sidan, och MULLER synes

öfvertygad, att insektbesöket sker från höger. — Slutligen

kan tilläggas, att hos P. lapponica sticker humlan in sin

tunga vid öfverläppspringans vidaste del, B, c (vidden är der

Il mm). För P. rostrata, som synes mest lik P. lapponica,

uppger MULLER, att detta skulle försiggå i den långsgående

rännan å underläppen; men detta är hos P. lapponica och

säkerligen äfven hos P. rostrata lika omöjligt som hos P. Oederi,

ty humlans breda tunga står ej 1 något förhållande till denna

ränna, hvilken är lika trång hos alla arterna.

Pedicularis palustris L.

NIO ENER) Alp:, Sid. 2

Liksom hos P. lapponica står underläppen snedt. Derför

är äfven här hela blomman på samma sätt vriden kring sin

"längdaxel, så att öfverläppens nedhängande rostrum med

märket riktas åt venster (framifrån sedt). MÖULLER's afbildning

(fig. 115, C) är derför ej fullt exakt. — Af smärre inrättnin-

gar, som ej varit uppmärksammade, förtjena de två små spet-

86 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

siga fikarne vid öfverläppens spets att omnämnas, tafl. IV,

fig. 48, d. De befinna sig nedom det utskjutande stiftet och

äro oftast korslagda. De äro derför utan tvifvel bestämda att

hindra stiftet från att skjutas ned i blomman, då insekten vid

sitt inträngande i öfverläppen trycker emot detsamma. Söker

man böja ned stiftet, hakar det upp sig på de korslagda tän-

derna. Dessa bildningar blifva här mera behöfliga än hos

föregående arter, ty blommans längdaxel är här nästan hori-

zontel och märket derför mera utsatt för att föras ned ur

öfverläppens rostrum.

Besöktes ?9/, af en liten Bombus (terrestris?), som frn honung

genom vid blommornas bas borrade hål (Atnedalen, ungefär 600 m).

REhinanthus minor EHRE.

Besöktes 2/4 (lägre björkreg.) af en liten Bombus Pratorwm.

Asperifoli&e.

Myosotis silvatica HOFFM.

AXELL (AÅn., sid. 98) uppgifver denna art för homogam

med anthererna tryckta intill märket; exemplar, som isolera-

des, befruktade sig sjelfva fullt regelbundet. Mörrer (Befr.,

sid. 272, fig. 95) fann likaledes uti äldre blommor, som lem-

nats orörda och afstängts från insekter, märket tätt belagdt

med pollen.

Denna art förekom, isynnerhet på gödslad ängsmark, i ofantligt

rika bestånd vid 900 m; uti individmängd och färgrikedom intog den

ett af de främsta rummen i den frodiga vegetationen vid Kongsvold.

Jag såg dock aldrig en enda insekt besöka blommorna.

Campanulace&.

Campanula rotundifolia IL.

Blommorna besöktes ofta af flugor, små och medelstora. En af

de senare sträckte sig från brämets mynning öfver till stiftet och åt

af frömjölet kring dettas spets. De flesta befunno sig dock i

kronans botten, der de länge dröjde och der de finna ett utmärkt

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 87

skydd mot blåst och regn. Blomman är nemligen på grund af sitt

smala skaft i hög grad i stånd att vända sig med vinden, och in-

sekter i dess inre äro fullkomligt i lä. Vid Drivstuen (ungefär 680 m)

blommade arten så rikt å vissa ängar, att den bestämde deras kolo-

rit; de hundratals blommorna voro alla vända åt samma håll och

kastade om med vindens vexlingar. — Öfriga besökare: HS en liten

wvifvel, Anthonomus Rubi; Bombus alpinus (vid 680 m); åtskilliga

nattfAyn, Pyralider, 0. s. v.

Rubiacee2.

Galium uliginosum ÅL.

Proterandriskt homogam. Uppgifves af AxELL (An., sid.

97) vara proterandrisk liksom andra Galia.

Blomman visar en annan typ än de af Mörner (Befr.,

sid. 357; Alp., sid. 389; Wzit. Beob. III, sid. 69, 70) beskrifna

G. Mollugo, verum, boreale, silvestre, saxatile och tricorne,

hvilkas ståndare efter slutad blomning böja sig tillbaka ut ur

blomman och lemna platsen fri för stift och märken.

Hos denna art (Fokstuen, 980 m) stodo de mjöliga anthe-

terna sammanböjda öfver de ej ännu till sin fulla höjd upp-

vuxna stiften, tafl. IV, fig. 49, A; märkena, B, 1, sågos

derför öfversållade med pollenkorn. Då ståndarne vissna, böja

de sig icke ut ur blomman, utan anthererna hänga slaka ned

från de fortfarande inåtböjda strängarne. Härigenom liknar

G. uliginosum mest Asperula cynanchica LT. (Mörr., Befr., fig.

136). Stiften växa nu upp till den plats, ståndarknapparne

förut intogo. Utan tvifvel äro märkena redan dessförinnan

mottagliga för det nedfallande frömjölet, ty de förändras föga

under den senare tillväxten, hvilken egentligen består i en

förlängning af det gemensamma stiftets nedre del. Se fig.

49, B, I och 2 (jfr ofvan Cerastium trigynum).

Valeriane&e.

Valeriana officinalis L.

Besökare: ?/s flere insekter i temligen många individ, nemligen

Allantus nothus; den humleliknande Volucella plumata (var.); tvenne

skalbaggar: Trichius fasciatus .och Oedemera virescens; 3 arter flu-

21/ :

gor; ”'/g en liten Bombus Hortorum).

88 IINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

Dipsacee.

Trichera arvensis (ÅL.) SCHRAD.

Öfverensstämmer i fjelltrakterna (björkregionens lägre del)

med MörLrer's (Befr., sid. 368, fig. 142) utförliga beskrifning:

hela blomkorgen är utprägladt proterandrisk och derför hän-

visad till korsbefruktning samt så i ögonen fallande och rik

på lätt åtkomlig honung; att ett stort sönd olikartade insek-

ter besöka den. Äfven på Dovre är arten gynodioik, ty utom

de hermafrodita korgarne förekomma sådana med rudimentära

ståndare.

Dessutom förekom på Dovre (Drivstuen) liksom i andra fjell-

trakter en form med blomkorgar af afvikande utseende och med

något sparsammare förekomst. !) Blommorna öfverensstämma

mest med de gynodioika ståndens genom de rudimentära

ståndarne, se tafl. IV, fig. 50; men stiftet är här något kortare;

alla korgens blomkronor äro särdeles stora och likformiga, i

det att see kronflikar äro långa, sins emellan ungefär lika

stora och vanligen kupigt böjda mot hvarandra. Detta ger

hela korgen ett rikare och fylligare utseende. Denna form

är var. isantha, som beskrifves sålunda af L. M. NEUMAN (Bot.

Notiser, 1883, sid. 11): >»blommor symmetriska, 4-klufna, med

1-—2 flikar mindre än de öfriga, alla liknande strålblommor,

ljust violetta» (Kullaberg, Skåne). Enligt F. LuDpwiG (Sitz.-ber.

der Gesellsch. naturforsch. Freunde zu Berlin, 1881, sid. 156)

uppträda honliga korgar »mycket ofta, på många ställen nästan

uteslutande» med fylda blommor, i det ståndarrudimenten för-

vandlas till kronblad. Möjligen står detta i sammanhang med

kronans luxurierande utveckling hos den här afbildade blom-

man, ehuru en orsak till sistnämnda förhållande äfven kan

sökas uti den parasitsvamp, hvaraf denna forms blomkrona,

såsom äfven NEUMAN anmärker, är angripen. — Fruktämnet

är ofta svagt utveckladt och abortierande; om detta alltid eger

rum, har jag ej kunnat utröna.

I björkregionens lägre delar, vid ungefär 650—700 m, var denna

art särdeles lifligt besökt af insekter, isynnerhet af fjärilarne, ett för-

hållande, som erinrar om H. MÖLLERS beskrifning från Alperna.

| fnligt meddelande af kand. O. JUEL är denna form äfven på

låglandet ej ovanlig.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 89

Besökare: 1/3 en stor dipter, den humlelika Volucella plumata,

samt flere medelstora flugor; en liten Bombus Pratorum; B. alpinus

(mycket talrik); B. lapponicus. 3/g den stora perlemorfjäriln Ar-

gynnis Åglaja i massor; Coenonympha Pamphilus (sugande); Agrotis

cuprea (solig förmiddag), m. fl.

Composite.

Petasites frigida (L.) FR.

Såsom bekant finnas hos Petasites två slags blomkorgar

på skilda stånd. HARTMAN (Skand. Flora, ed. 11, sid. 19)

beskrifver dem sålunda: »de ena på ett stånd (hanväxten)

med talrika rörformiga, 5-klufna, tvåkönade, men sterila disk-

blommor (hvilkas märken oftast äro klubblika), och i kanten

några få tråd- eller kort tunglika honblommor; de andra på

ett annat stånd (honväxten) med några få tvåkönade disk-

blommor, men i kanten talrika honblommor i flere kretsar»>.

Med denna beskrifning öfverensstämma de få ex., jag

på Dovre fann blommande af P. frigida. Jag använder här

benämningen hanlig och honlig om de olika korgarne.

1. De hanliga korgarne äro störst, 15 mm långa och

rödletta. Deras blommor ses 1 tafl. IV, fig. 51, A—D. : Disk-

biommorna, A, som ega ståndare och pistill, äro de största;

kronan är rörformig; pistillen har ett långt utskjutande, klubb-

likt märke. Dessa stora märken tjena utan tvifvel såsom

»Schauapparate», ty hankorgens effektfulla utseende beror

till stor del på dem; deras färg är rödlett liksom kronbrä-

mets. Dessutom tjenstgör ett sådant märke såsom utsopnings-

medel för pollenet, hvilket också dess beklädnad utvisar.

Papillerna äro nemligen af 2 slag: dels kortare; dels långa,

grofva, af ett styft och fast utseende; se fig. 51, B. Dessa

senare äro de som utsopa pollenet. Deras längd vexlar be-

tydligt, jfr B och B', och de kunna äfven blifva flercelliga.

(Om dessa papiller, se HILDEBRAND, Comp., sid. 64, följ.).

Anthererna äro öppnade långt innan kronan öppnas. De

äro uti dessa blommor (A) ganska pollenfattiga. Jag under-

sökte några nyss framkomna märken (af formen B och B'),

men fann ej å deras papiller något pollen eller på sin höjd

enstaka korn.

90 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING.

Hankorgarnes kantblommor, tafl. IV, fig. 51, C, D, äro

smärre än de nu beskrifna. De äro rent honliga. Pistillen

är af helt annat utseende än diskblommornas och papillerna

äro (D) ej blandade med utsopningshår. Kronbrämet är kort

tunglikt, men af temligen stark utveckling. Dessa blommor

nå med sitt märke blott i jemnhöjd med diskblommornas

kronbräm.

2. De honliga korgarne äro blott 10 mm långa och af

hvitgul färg. Alla deras blommor, fig. 51, E—G, äro smärre

än de motsvarande hos hankorgarne. Diskblommorna, som

ega ståndare och pistiller, äro fåtaliga (omkring 3). Deras

märke är stort och har 2 slags papiller liksom A; det har

dock här 2—3 divergerande flikar och synes derigenom mer

än A likna honblommornas (C, F) märke. Ståndarne äro att

betrakta såsom rudimentära och deras knappar äro ej sam-

manfogade till ett rör.

Honkorgarnes kantblommor, fig. 51, F, äro rent honliga,

men ännu smärre än hankorgarnes (C), ty dels är stiftet

smalare, dels är kronan föga utvecklad, smalt rörformig utan

särskildt bräm. Märkets byggnad (G) liknar fullkomligt det

hos hankorgarnes kantblommor.

HILDEBRAND (Comp., sid. 35, följ., Tafl. IV, fig. 1—19)

beskrifver Petasites officinalis MOENCH. Öfverensstämmelserna

med P. frigida äro mycket stora, men olikheter finnas äfven.

De hanliga korgarne sakna i allmänhet de honliga kant-

blommorna, och diskblommorna hafva pistillens klubblika

märke mycket mindre, men deremot anthererna betydligt

större och långt utskjutande ur hyllet; utsopningshåren äro

mycket rikligare. Dessa stora diskblommor visar HILDEBRAND

vara sterila och således tjenstgöra som hanblommor, hvadan

benämningen hermafrodita för dem är oriktig; de grunder,

han anför, gälla äfven för P. frigida. De honliga korgarnes

2 blomformer öfverensstämma mera med dem hos P. frigida.

Isynnerhet gäller detta för diskblommorna; HILDEBRAND an-

ser, att de hvarken äro tvåkönade eller hanliga. Hvad kant-

blommorna, som äro rent honliga, angår, så är deras märke

fullkomligare utbildadt hos P. frigida, ty det saknar hos

denna art (se fig. 51, G) alla utsopningshår, hvilka ännu

finnas qvar hos motsvarande blomma af P. officinalis.

Jemföra vi slutligen härmed den beskrifning, som MöL-

LER (ÄAlp., sid. 455, fig. 171) lemnar på P. alba GAERTN., synas

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 6. 91

skiljaktigheterna större. I de hanliga korgarne, påstår denne

förf., äro de honliga kantblommorna sterila och onyttiga,

men de stora diskblommorna (som stundom ensamt bilda

korgar liksom hos P. officinalis) äro hanliga (>Geschlechts-

und-Honig-Bliiten»). I de honliga korgarne äro de fåtaliga

diskblommorna försedda med mycket rudimentär pistill (kor-

tare än ståndarne), och de tjenstgöra biott såsom »Honig-

bliiten>.

Jemförelsen mellan de 3 arterna visar, att hos P. frigida

är dioecismen mindre genomförd än hos de andra. De han-

liga korgarne äro tillika fullkomligt monoika och kunna ut-

bilda frukt (kantblommorna, C). De honliga korgarne afvika

mindre från de hanliga än hos de andra två arterna: deras

kantblommor (F) kunna utan tvifvel utbilda frukt och må-

hända äfven de fåtaliga diskblommorna (E), att döma af

märket. som är föga om bildadt.

Solidago Virgaurea LL.

Besökare (vid 680 m): ?/4 åtskilliga flugor. ?/< Bombus lapponicus

(se under ÅAconitum); ?/s B. alpinus (flere besök); ?/s en fjäril, Ere-

bia Ligea var. Adyte.

Erigeron alpinus L.

Besökare: !9/- flygtiga besök af en liten fjäril, Hesperia Comma.

Antennaria dioica GAERTN.

Besökare: (vid 860 m) ?/; flere besök af Argynnis Selene; Y/,

Lycena pheretes; !/- Hesperia Comma.

Achillea Millefolium LL.

Besökare: !/s Bombus terrestris, försökande, snart öfvergående

till Trifolium repens (se under Aconitum); en medelstor fluga med

bruna vingar (talrika individ); ?/< Lycena Argus v. Aegidion; 3/3, 8/34

Coenonympha Pamphilus.

Saussurea alpina (L.) DC.

Besökare (vid 700 m): 3/3 större flugor, tvenne arter; Formica

rufa; åtskilliga smärre steklar (Tryphonider); Allantus nothus; en

liten Bombus scrimshiranus.

92 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNINGs

Mulgedium alpinum (1). LESS.

Besökare (vid 680 m): ?/g en liten Bombus :Pratorum.

Taraxacum officinale WEB.

Såsom ofvan nämnts, uppträdde denna art under en

fjellform med ofantngt stora, lifligt rödgula korgar. De yttre

blommorna äro utomordentligt förlängda och afvika betydligt

till gestalt från de korta, robusta blommor, som afbildas af

SPRENGEL (Geh., tab. XX, fig. 10) och HILDEBRAND (Comp.;

ABER SN)

Besökare: -?/,, .!/,, 26/2, 30/, talrika flugor, dels smärre, dels

mycket stora, blåglänsande; !9/. Bombus alpinus (länge sugande);

2/, Pieris Napi ab. Bryonie; ?/3, !/, Argynnis Selene; V/, Oram-

bus furcatellus (en pyralid).

Leontodon autumnalis L.

3esökare: ?$/, en stor mängd flugor (980 m); 9/7 en medelstor

skalbagge, Antharia 4Å4-punctatu, i flere exemplar (ungefär 630 m);

20/5 Bombus alpinus; ”?/g en liten Bombus Hortorum; ?/&s (vid 1,200

m) och ?3/, Hesperia Comma; ””/, (Tronfjellet) Lycena Argus och L.

Semiargus; ?Y/< en gräsfjäril, Erebia lappona.

Hieracium '”TOURN.

Besökare: 218 (vid 700 m på IH. murorum, prenanthoides m. 1.)

flere flugor och andra dipterer, såsom Spherophoria melisse och (på

H. Pilosella) Sceva sp.; Bombus alpinus; en liten B. lapponicus;

talrika exemplar af den präktiga fjäriln Erebia Ligea v. Adyte.

Återblick.

Af de nu uppräknade fjellväxterna utgöra de entomofila

arter, som mera utförligt omtalats, ett antal af något öfver

80. Deras undersökning lemnar oss det resultatet, att bland

de vexlande inrättningarna i blommornas byggnad är han-

och honorganens samtidiga blomning en mycket allmän före-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 6. 93

teelse och att denna flora genom möjligheten af sjelfpollina-

tion är i hög grad oberoende af insekterna. Detta resultat

öfverensstämmer oaktadt den skenbara motsägelsen med den

slutsats, hvartill vi förut kommit, nemligen att fjellflorans

uppenbara företräden 1 färg, doft, honungsrikedom o. s. v.

måste tydas såsom en ansträngning af blommorna att, de

föga gynnsamma yttre förhållandena till trots, upprätthålla

kommunikationen med de nektarofila insekterna. Ty den

starka utvecklingen hos fertalet fjellväxter af de nämnda

egenskaperna blir i sjelfva verket en inrättning, som skall

förebygga att de sparsamma insektbesöken alldeles uteblifva.

Men i de festa fall utvisar derjemte blommans byggnad i

öfrigt, att ej ens dessa lockmedel här äro tillräckliga för

pollinationens betryggande, utan vi finna, att blomman i de

anordningar, som närmast tjena befruktningen, är till och

med förberedd på faran att helt och hållet svikas af befrukt-

ningsförmedlarne, en fara mot hvilken hon sålunda sätter

förmågan af spontan pollination med eget frömjöl.

Det måste dock medgifvas, att inom denna flora äfven

träffas flere andra anordningar för befruktningen, nemligen

diklinism, dichogami och herkogami. En undersökning af

dessa fall lär oss dock, att dylika anordningar förekomma

hos ett mindre antal arter. Af de 80 entomofiler, som ofvan

utförligare omtalats, träffa vi:

1. Monoecism, dioecism eller polygami, alltså diklina

blommor, hos:

Salices Viscaria alpina

(Empetrum nigrum) Melandrium pratense

Polygonum viviparum » silvestre

Geranium silvaticum Rhodiola rosea

Cerastium alpinum RBubus UChamcemorus

Wahlbergella apetala Trichera arvensis

Silene inflata (Composite).

» acaulis

Men endast diklina blommor hafva blott Salices, Rhodiola?

och Melandria (samt BRubus Chamemorus?). En del af de

uppräknade torde ega de enkönade blommorna såsom en

anomali (se ofvan).

2. Utpräglad dichogami hos:

ÅAconitum Lycoctonum Silene acaulis

Geranium silvaticum > inflata

I4 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O,. BEFRUKTNING.

Parnassia palustris Trichera arvensis

Sazxifraga aizoides (Umbellifere)

> Cotyledon (Composite).

> cernua

Alla dessa äro stora och starkt påfallande samt ega

(utom Sazxifraga cernua och Parnassia) rikedom på blommor.

En del öfverstiga merändels ej björkregionens lägre delar

(Silene inflata, Sazifraga Cotiyledon, Digitalis purpurea, Trichera

arvensis, de flesta Umbellifere och Composite).

3. Herkogami, m. e. m. fullständig, hos:

Orchidece Bartsia alpina

Viola arenaria Pedicularis ÖOederi

> biflora > lapponica

(Papilionacee) > palustris

Pinguicula vulgaris Campanula rotundifolia

RBhinanthus minor (Gentianae).

Alla de öfriga äro deremot homogama med lätthet för

eget frömjöls förande till märket. Denna allmänna homogami

får en desto större betydelse derigenom, att många af de

homogama arterna under andra omständigheter förete vexling

emellan homo- och dichogami eller höra till familjer, inom

hvilka dichogami allmänt råder. Och ändamålet med denna

homogami är lätt att inse af de många fall, der spontan sjelf-

pollination verkställes genom frömjölets nedfallande på, öfver-

förande till eller uppkomst i närmaste beröring med märket.

Bland särdeles tydliga exempel härpå må erinras om följande,

af hvilka många genom blommans storlek, färg och vällukt

borde vara försäkrade om talrika insekters besök:

Koenigia islandica Sedum annuum

Ranunculus pygmeus m. H. arter Saxifraga cespitosa

Arabis alpina > adscendens

Draba alpina OÖxytropis lapponica

> W ahlenbergii Astragalus frigidus (m. 1. arter)

Azalea procumbens

Primula scotica

Viola arenaria

: kleistog.

> biflora bu S

Stellaria borealis Euplhrasia officinalis v. alpina

Cerastium trigynum Mvyosotis silvatica

Wahlbergella apetala Galium uliginosum m. f.

Af vigt är härvid den omständigheten, att denna sjelf-

pollination verkställes under det blomningen som bäst pågår

eller till och med vid dess början. Den är således en bestämd

förrättning, som från början är planlagd och hvars fullgörande

direkt äsyftas genom blommans byggnad. Derigenom skiljer

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 95

den sig från den mera tillfälliga och osäkra sjelfpollination,

som hos talrika blomformer inträffar vid blomningens slut eller

vid befruktningsdelarnes förvissning och som afser att om möj-

ligt ersätta en uteblifven korsbefruktning.

Då man mycket ofta varseblifver, att märket i trots af

ett betydligare afstånd från anthererna är ymnigt beströdt

med pollen, utan att en besökande insekt kan antagas hafva

förorsakat detta; så kan man ej undgå att eftersinna, hvad

som sålunda kan öfverföra frömjölet. I första rummet måste

man då fästa afseende vid antherernas förmåga att sjelfva

tömma sina pollenrum eller att så förändra sin gestalt vid

uppspringandet, att frömjölet fullständigt frigöres. Derför-

utan skulle ej insekter kunna aflägsna detsamma så hastigt

och fullständigt, som ofta händer. Men derigenom kan det

också med lätthet inträffa, att pollenmassan af sin egen tyngd

nedfaller från antheren, och på detta sätt bör ett lägre sit-

tande märke träffas af detsamma. Frömjölets kringspridande

i blomman äfven i andra riktningar torde dock utan svårig-

het kunna ske genom de skakningar, som vinden förorsakar,

och isynnerhet skola de växter, som blomma på flacka, högt

belägna, för häftiga vindar utsatta fjellplatåer, sällan kunna

undgå, att de små pollenkornen, äfven om de äro något

klibbiga, kringströs öfverallt på blommans delar. Åro pollen-

kornen torra, såsom hos Bicornes och Rhinanthacee, kan

detta omöjligen undvikas. Det är dessutom otvifvelaktigt,

att vid sjelfva frigörandet af pollenmassan knappväggarnes

sammandragning hos flere entomofiler försiggår så våldsamt,

att frömjölsmassan. i sin helhet derigenom utöses öfver ett

närstående märke.

Såsom en särdeles anmärkningsvärd företeelse, genom

hvilken den allmänna tendensen till sjelfpollination är tyd-

ligt uttalad, hafva vi slutligen att anmärka några fall, då

eljest herkogama blommor på ett sådant sätt variera i sin

byggnad, att homoklin pollination måste inträffa. Såsom en

sådan ombildning måste vi t. ex. tyda vissa reducerade blom-

mor af Viola biflora, som stå mycket nära kleistogami (sid.

47). Gentiana campestris och nivalis visa en vexling, som, 1

motsats till det vanliga förhållandet, gör märket fullt åtkom-

ligt för det egna frömjölet (sid. 78, 79). Fuphrasia officinalis

förekommer vid betydligare höjd företrädesvis under den

form, sommar "autotls(sid; SL): CE Oo m. Pedicularis Oedert

96 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

förkortar på ett liknande sätt sitt stift, så att märket utsättes

för antherernas rykande frömjöl (sid. 84). Ett liknande för-

hållande beskrifver WARMING hos Bartsia alpina (Grönland,

Finmarken), och slutligen finna vi hurusom Bartsia stundom

utskjuter sin pollenbehållare så långt utanför kronans öfver-

läpp, att arten, i betraktande af frömjölets torra beskaffenhet,

i detta fall är att anse som anemofil. Pinguicula villosa

L. sluter sig till dessa, då den enligt WARMING (Arkt. Vext.,

sid. 35) skall på Grönland vara fullkomligt inrättad för sjelf-

pollination i motsats till de herkogama skandinaviska sam-

arterna (på Dovre lyckades jag ej anträffa arten). =— Åfven

Primula stricta förtjenar här omnämnas, då dess Dovreform

genom det ringa afståndet mellan märke och antherer mycket

närmar sig till den icke heterostyla samarten P-. scotica (sid.

76). Bland de fåtaliga orchideerna från högfjellen utmärker

sig Coeloglossum viride (L.) HS enligt CH. DARWIN ') genom

en så beskaffad blombyggnad, att en besökande insekt ofta

verkställer pollination med blommans eget frömjöl.

Det märkliga förhållandet utmärker således största delen

af den entomofila vegetationen i fjelltrakterna, isynnerhet i

de högre regionerna, att den eger sin motsvarighet uti de

element af låglandsfloran, hvilka ej åtnjuta tillfyllestgörande

insektbesök och derför (jfr sid. 7) »ega fördelen att kunna

fortplanta sig genom sjelfbefruktning under det möjligheten

af korsbefruktning hålles öppen» ”).

') Fertilisation of Orchids, 1862, sid. 76, följ.

2) Samma resultat har CHR. AURIVILLIUS, Om insektlifvet i arktiska

länder, sid. 458, erhållit för det arktiska växtonirådet: af en jemförelse

mellan de der förekommande nektarofilerna och fanerogamflorans bestånds-

delar anser han framgå, »att å ena sidan dessa stå i ett tydligt be-

roende af hvarandra, men att å andra sidan vissa växtarter tyckas hafva

gjort sig oberoende af insektverlden genom att befrukta sig sjelfva. —

Åfven WARMING anser de af honom undersökta arktiska växterna i all-

mänhet visa »Tilpasning til den insektfattige Natur» (hufvudsakligen af-

seende Grönland) genom sjelfpollinationens befrämjande.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 97

III.

Fjellväxternas fruktbarhet.

Att den hos fjellflorans insektblommor så allmänna sjelf-

pollinationen leder till full befruktning, är höjdt öfver allt

tvifvel. Tillräckligt bevis på denna sak lemnar fjellväxternas

rikliga fruktsättning och frömognad. Ty den regelbundenhet,

hvarmed hvarje blomma sätter frukt, jemförd med insekt-

besökens oregelbundenhet och fåtalighet, ådagalägger, att sjelf-

befruktning gjort sig gällande åtminstone lika ofta som kors-

befruktning.

Det är nu allmänt kändt, att mogna frön kunna utbildas

lika regelbundet i fjell- och polartrakter, som annorstädes.

Man har någongång förmodat, att naturförhållandena i dessa

trakter skulle förhindra fruktmognaden, eller skulle vegetations-

perioden åtminstone vara alltför kortvarig dertill. Men, redan

det, att en växt regelbundet blommar, visar, att naturför-

hållandena ej äro för densamma ofördelaktiga. I allmänhet

synes det inom en växts naturliga utbredningsområde icke be-

höfvas en synnerligen mycket högre temperatur för fruktens och

frönas slutliga mognad, än den, som växtens öfriga delar för sin

utveckling behöfva. !) Och att äfven den jemförelsevis korta

vegetationsperioden i de nämnda trakterna kan vara tillräcklig,

blir en följd af växtens hastiga utveckling under sommarens

långvariga belysning. Så t.ex. är ju kornets relativt snara mog-

nande i trakterna kring polcirkeln ett allbekant faktum, och

på samma sätt tyckas fjellväxterna i allmänhet förhålla sig.

Många ses dessutom i blomning under en tidrymd, som är

ganska långvarig, och af de oupphörligt nya blommorna eller

1) Rörande några yttre omständigheter vid fruktanlagets utveck-

ling, som bekräfta detta, se författarens afhandling Om postflorationen

etc., 1884, i K. Vet.-Akad. Handl. Bd 21, n:o 4, sid. 67, 68. Att full frukt-

mognad så ofta uteblir, såsom hos växter från främmande luftstreck, kan

hafva sin grund i temperaturens sjunkande mot hösten.

98 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

stånden måste derför åtminstone en del med säkerhet lyckas

uppnå fruktmognad. Sålunda såg jag (1886) i blomning på

samma växplats (kring Kongsvold vid ungefär 900 m):

Gentiana nivalis |

» tenella f

Melandrium silvestre

Myosotis silvatica | åtm. från 23/4 till 13/;;

Ranunculus auricomus (SE

Saxifraga adscendens |

Åstragalus alpinus |

frigidus ;vätm.. från es. bllA AG

Dryas octopetala |

å än 2 ;1] 13/ -

äm. från 5/7; tll 5

talrika andra exempel att förtiga. Då fjellväxterna dessutom

i sina allmänna blomningsföreteelser visa sig ega så stor energi

och så rik tillgång på material, vore det underligt, om vi ej

skulle anträffa samma förhållande vid fruktsättningen. Också

torde det bland arktiska och alpina arter finnas ganska få, af

hvilka mogna frön icke äro anträffade och insamlade af tal-

rika resande. KIELLMAN !) iakttog under Vegas. färd längs

Sibiriens nordkust, hurusom af 150 anträffade arter blomväx-

ter ej mindre än 85 hade antingen mogen frukt eller så långt

utvecklade fruktanlag, att dessa torde samma år hafva med-

hunnit sin fulla utveckling.

Såsom tillägg härtill vill jag anföra följande iakttagelser

från Dovrefjell. Ehuru de af brist på tid blefvo ganska ofull-

ständiga, torde de vara tillräckliga för att visa, att en allmän

fruktsättning, resp. frömognad, försiggår tillräckligt tidigt för

att möjliggöra full fruktbarhet (datum angifver dagen för obser-

vationen 1886). Felslagna fruktanlag torde ej förekomma oftare

än inom andra gebit, och i en blomställning synes i allmänhet

utan afbrott hvarje blomma i sin tur utveckla frukt. Nedan-

stående förteckning skulle naturligtvis kunna betydligt utvid-

gas genom exempel, hemtade från hvarje botaniskt museum.

Alsine biflora | börjande fruktsättning ?9/;, mogna frön 9/3 (900

» — hirta m); torra stjelkar från 1885 å A. biflora vi-

» — stricta | sade, att talrika blr då ej satt frukt.

!) Ur polarväxternas lif, sid. 501. Se äfven strödda uppgifter af

A. G. NATHORST, Bidrag till kännedomen om Spetsbergens kärlväxter,

1883, uti K. Vet.-Akad. Handl., Bd. 20, n:o 6; A. BERLIN, Kärlväxter, in-

samlade under den svenska exped. till Grönland 1883, uti Öfvers. af K.

V. Ak. förh. 1884, n:o 7, sid. 17: WARMING, Biolog. Optegnelser om Grönl.

Pl., uti Botan. Tidsskrift 1885.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 6. 99

Aconitum Lycoctonum — mogna frön 10/3.

Arabis alpina — börj. fr: 7/7; mogna frön |.

Arctostaphylos Uva ursi — bär mycket stora, ännu gröna /,;

fullmogna (Rondarne) 18/3.

Astragalus oroboides — mogna, öppnade baljor !/3 (750 m).

Azalea procumbens — ej fullt mogen fr. !5/.5 (Rondarne).

Bartsia alpina — frukt nära mogen 3/3 (öfverallt sågos torra

kapslar från förra året).

Carez alpina — mogen fr. ?2/s (Atnedalen).

Carum Carvi — börj. fr. 1/7 (860 m).

Cerastium alpinum — mogna frön 13/5 (900 m).

Chrysosplenium alternifolium — mogna frön ?/g.

Draba incana — börj. fr. ”!/4; mogna frön "/; (900 m).

Draba Wahlenbergii — börj. fr. 7/; (900 m).

Empetrum nigrum — mogen fr. ?/3< (900 m).

Erigeron alpinus mogen fr. 15/5 (900 m).

Eriophorum Scheuchzeri — mogen fr. '/s.

Fragaria vesca — riklig, fullmogen fr. !/< (750 m).

Gentiana nivalis — mogna frön !9/3 (900 m).

Juncus biglumis — mn. mogen fr. ?9/..

Juniperus communis ”nana — allmänt mogen fr. (900 wm).

Luzula campestris — mn. mogen fr. !9/5 (900 m).

(Lycopodium Selago — i frukt !?/< vid 1,800 m uti Ron-

darne).

Melandrium silvestre — mogna frön ”/s (fröfylda kapslar qvar-

sutto från förra året).

Myosotis silvatica — full och regelbunden fruktsättning och

mognad ?/g.

Myrtillus nigra — fullmogna bär 18/3 (Atnedalen, 600 m;i

högfjellen mycket torra).

Myrtiilus uliginosa — som föreg.

Ozyria digyna — börj. fr. 7/> (900 m). .

Ozytropis lapponica — mogna frön !/s.

Papaver nudicaule — mogna frön !9/3 (G. E. FORSBERG).

Pedicularis lapponica — börj. fr. 7/7; mogna frön !6/< (900 m).

» Oederi — som föreg. (äfven i lafregionen).

Phyllodoce cerulea — börj. fr. 7/; (900 m).

Plantago media — n. mogen fr. !9/5 (750 m).

Potentilla verna — börj. fr. 7/7 (900 m).

Primula — se ofvan sid. 76, 77.

Pulsatilla vernalis — mogen fr. !3/, (900 m).

Ranunculus glacialis | riklig fruktsättning (delvis mognad) 7'/g

» nivalis (vid 1,200 m), der B. acris var. pumila

» pygmeus)| ännu blommade.

Ribes rubrum — halfmogna bär !/< (750 m).

Rubus Chamemorus — mogna frukter i fåtal !9/, (450 m).

Lära i allmänhet ej mogna på Dovres fjellplatå (öfver 900 m).

Rubus sazatilis — nästan mogen fr. 19/5 (750 m).

Saussurea alpina — mog. fr. ”/g (barrskogsregionen).

100 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING.

Sazifraga adscendens — börj. fr. ?3/6.

» aizoides — mogen fr. ?/s.

» cespitosa — börj. fr. ?3/, (talrika fröfylda kapslar

qvarsutto från förra året).

Sazifraga Cotyledon — mycket stora fruktanlag "/s (680 m).

» nivalis — börj. fr. ?Y/6; mogna frön !3/4 (900 m).

» oppositifolia — börj. fr. ”/,.

» rivularis — mog. fr. ”/s (900 m).

Silene acaulis — i frukt 3/3 (Tronfjellet; fröfylda kapslar från

förra året allmänna å Dovre).

Spirea Ulmaria — mn. mogen fr. !0/< (680 m).

Taraxacum officinale — tidigt med mogen fr. (900 m).

Wahlbergella apetala — börj. fr. 7/7; mogna frön 13/3 (900 m;

talrika fröfylda kapslar qvarsutto från förra året).

Veronica alpina — stora, men omogna fröhus 15/4 (890 m).

» officinalis — delvis i fr. ?/< (750 m).

» saxatilis — un. mog. fr. 15/5 (900 m; två inne i rum

pollinerade blr hade !/, kapslar af fodrets längd).

Viola arenaria (kleistog.) — mogna fröhus /, (900 m).

För att erhålla full visshet om, att fjellväxterna 1 sitt

naturliga område kunna utbilda grobara frön, ansåg jag mig

böra ega groddplantor från dessa trakter. Ehuru jag häråt

blott kunde egna mycket ringa tid, anträffade jag dock dels

grodd-, dels ungplantor (uppkomna ur frön) af ej mindre än

36 arter, som kunde bestämmas, förutom några andra. Såsom

följande förteckning visar, tillhöra dessa båda alpina och infer-

alpina arter samt arter med både homoklin och heteroklin be-

fruktning. De insamlades alla vid ungefär 900 m, utom i

några fall, som särskildt angifvas. !)

Alchemilla vulgaris Ozxyria digyna (1,200 m)

Androsace septentrionalis Parnassia palustris

Arabis alpina (1,200 m) Pedicularis Oederi

ÅAstragalus oroboides Plantago major (980 m)

Bartsia alpina Polygonum viviparum

Betula odorata Potentilla verna (2)

Campanula rotundifolia Ranunculus acris (2)

Draba hirta ”"incano-hirta » nivalis (1,200 m)

» — incana » pygmeus

Epilobium palustre (680 m) RBumex Acetosa

Geranium silvaticum Salix arbuscula

Melandrium silvestre » daphnoides (500 m)

Myosotis silvatica (680 m) » reticulata

') Samlingen är öfverlemnad till Upsala Universitets botaniska

museum.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 101

Saxifraga adscendens Taraxacum ofjicinale

» aizoides Thalietrum alpinum

» cespitosa Trifolium repens (680 m)

» oppositifolia Veronica alpina

Sorbus Aucuparia (680 m) Viola biflora.

SÄ Se LL

102 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

Förteckning på citerade arbeten, som anförts under

förkortning.

AXELL, Ån. = S. AXELL, Om anordningarna för de fanerogama

växternas befruktning, 1869.

DELPINO, Ult. Oss. II = F. DELPINO, Ulteriori osservazioni e

considerazioni sulla dicogamia nel regno vegetale, 1870 (Atti della

societå italiana di scienze naturali, vol. XIII).

HILDEBRAND, Comp. — FR. HILDEBRAND, Ueber die Geschlechts-

verhältnisse bei den Compositen, 1870 (Verh. d. kais. Leop.-Carolin.

deutsch. Ak. d. Naturforscher, Bd. 35).

KERNER, Schutzm. = A. v. KERNER, Die Schutzmittel der Bläthen

gegen unberufene Gäste, 1876.

LuBBOCK, Brit. Flow. = Sir JoHN LuBBOCK, British wild flowers

considered in relation to insects, 1875.

MÖLLER, Alp. = HERMAN MÖLLER, Alpeublumen, 1881.

» Befrs = > > Die Befruchtung der Blumen

durch Insekten, 1873.

> Weit.Beob.= > » Weitere Beobachtungen iber

Befruchtung d. Blumen durch Insekten, I—III (Verh. d. naturhistor.

Vereins d. preuss. Rheinlande u. Westfalens, 1878, 79, 82).

RiccaA, Atti, XIII = L. Ricca, Alcune osservazioni relative alla

dicogamia nei vegetali fatte sulle Alpi di Val Camonica nell anno

1870 (Atti della soc. ital., vol. XIII).

DE Vi) ARD Ne > Osservazioni sulla fecondazione

incrociata de” vegetali alpini e subalpini fatte nelle Alpi della somma

Val Camonica l'anno 1871 (dersammast., vol. XIV).

Scott, Primul. = JoHN ScoTtT, Observations on the functions and

structure of the reprod. organs in the Primulace&x, 1864. (Journ,

finn; Soc., Bot., vol. VILT).

SPRENGEL, Geh. = CHR. K. SPRENGEL, Das entdeckte Geheimniss

der Natur, 1793.

WARMING, Arkt. Vext. = E. WARMING, Om nogle arktiske

Vexters Biologi, 1886 (Bihang till K. Sv. Vet.-Akad. Handl., Bd. 12,

Afd. TI, D:0-2))-

» Bidr. = > > Smaa morfolog. og

biolog. Bidrag, 1877 (Botan. Tidsskrift, 3 Rekke, 2 Bd).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFbD. III. N:o 6. 103

WARMING, Bygn. grönl. Blomst. = E. WARMING, Om Bygningen

og den formodede Bestövningsmaade af nogle grönlandske Blomster,

1886 (Oversigt over K. D. Vidensk. Selsk. Forhandl.)

» Grönl. 1 = > » Biologiske Op-

tegnelser om grönlandske Planter, 1, 1885 (Bot. Tidsskr., 15 Bd,

1—3 H.).

> Grönl. 2 = > » Biologiske Op-

tegnelser etc., 2, 1886 (dersammast., 16 Bd, 1 H.).

104 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING O. BEFRUKTNING.

Achillea Millefolium 17, 20, 91.

Aconitum Lycoctonum 17, 21, 23, 24,

20, 44; 193; 99:

Aira flexuosa 18.

Alchemilla vulgaris 63, 100.

Alsinace&e 9, 48.

Alsine biflora 17, 26, 48, 98.

> hirta 17, 26, 98.

> stricta 26, 98.

Andromeda hypnoides 26, 27, 71.

> polifolia 19, 70.

Androsace septentrionalis 100.

Anemone Hepatica 22.

Angelica Archangelica 26, 27, 75.

> silvestris 22, 27, 715.

Antennaria alpina 17.

> dioica 17, 91.

Anthoxanthum odoratum 18.

Arabis alpina 27, 45, 94, 99, 100.

FFECKOSLADIINoR alpina 23.

Uva ursi 23; 28, 30,

68, 70, SE

Asperifolie 86.

Asperula cynanchica 87.

Astragalus alpinus 17, 28,65,66, 68,98.

> frigidus 67, 94, 98.

> oroboides 21,65, 66,99, 100.

Azalea procumbens 17, 23,26, 73,94,99.

Bartsia alpina 9, 23, 82, 94, 96,99,100.

Batrachium heterophyllum 43.

Betula nana 23.

3 odorata 100.

Bicornes 68.

Calluna vulgaris 74.

Caltha palustris 24, 28, 43.

Campanula rotundifolia 9, 21,

94, 100.

På på

205247

Campanulacee 86.

Cardamine pratensis 17.

Carex alpina 99.

» — rigida 23.

Carum Carvi 17, 20, 22, 756, 99.

25, 86,

8 arctica 17,

Cerastium 22.

» alpinum 28,31,42,50, 93,99.

» trigynum 28, 49, 51, 94.

Chrysosplenium alternifolium 17, 20,

24, 25, 56, 090:

Cichorium Intybus 22.

Coeloglossum viride 9, 17, 96.

Composite 89, 93, 94.

Convolvulace&e 79.

Corydalis 22.

Crassulacex& 55.

Diapensia lapponica 26, 77.

Digitalis purpurea 26, 31, 94.

Dipsace&e 88.

Draba 22.

> alpina 45, 94.

> — hirta 28. -

> > "incano-hirta 42, 46, 100.

? incana 28, 99, 100.

Wahlenbergii 46, 94, 99.

Dryas octopetala 63, 68, 98.

Empetre& 35.

Empetrum nigrum 22, 23, 35, 93, 99.

Epilobium alsinefolium 62.

3 angustifolium 17, 21, 62.

> palustre 100.

Ericine& 30.

Erigeron acris 8 glabratus 24.

> alpinus 22, 91, 99.

> uniflorus 22.

Eriophorum Scheuchzeri 99.

RERRSe officinalis 18, 25, 81, 95.

> Li alpina 81, 94.

Festuca ovina 23.

Ficaria ranunculoides 22.

Fragaria vesca 99.

Fumaria officinalis 22.

Gagea 22.

Galium uliginosum 28, 87, 94.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 105

Gentiana Amarella 79.

> campestris 18, 25, 28, 78, 95.

> involucrata 9.

2 Nivalis 12, :185:-21;-79, 95;

ler ok

> tenella 21, 80, 98.

Gentiane&e 78.

Geranium silvaticum 18, 20, 21, 25, 28,

445-93, 1003

» > BP parviflorum 48.

Geum rivale 8 pallidum 18.

Gruinales 47.

Gymnadenia conopsea 27, 28, 33.

» odoratissima 27.

Heracleum sibiricum 28, 75.

Hieracium 21, 22, 92.

» alpinum 28, 31.

Juncus biglumis 99.

» trifidus 23.

Juniperus communis "nana 9,23,85,99.

Koenigia islandica 39, 94.

Labiate 31.

Lathyrus pratensis 64.

Ledum 73.

Lentibularie& 80.

Leontodon autumnalis 9, 22, 28, 92.

Linaria vulgaris 28.

Linnea borealis 25, 28.

Lotus corniculata 9.

Luzula campestris 99.

Lycopodium Selago 99.

Lychnis dioica 55.

Lycopsis arvensis 22.

Matricaria inodora 22.

Melampyrum 31.

Melandrium pratense 18, 20, 54, 93.

> silvestre 18, 20, 22, 25,

28052,1563, 23, 98, 99, 100:

Menyanthes trifoliata 22.

Mulgedium alpinum 19, 21, 26, 92.

Myosotis arvensis 22.

> silvatica 19, 21, 24, 86, 94,

087-99, 100.

> stricta 22.

Myrtillus nigra 18, 20, 23,25,68,69,99.

> uliginosa 23,25. 28,30,68,99.

Onagrarie 62.

Orchide& 33, 94.

Orchis angustifolia 22.

2 maculata 9, 22.

Orchis mascula 22.

> militaris 22.

> Morio 22.

Oxycoccus palustris 8 pusillus 73.

Oxyria digyna 36. 99, 100.

Ozxytropis lapponica 21, 64, 94, 99.

Papaver nudicaule 99.

Papilionace& 64, 94.

Paris quadrifolia 35.

Parnassia palustris 9,25,28,61,94,100.

Pedicularis hirsuta 11.

» lanata 11:

» lapponica 27, 28. 30, 65,

84, 94, 99.

» Oederi 18, 26, 82, 94, 95,

Se IOMA

» palustris 84, 85, 94.

» recutita 83.

» rostrata 85.

» silvatica 84.

Personate 31, 81.

Petasites alba 90.

> frigida 28, 89.

> officinalis 90.

Phleum alpinum 18.

Phyllodoce cerulea 18, 19, 23, 72, 99.

Pimpinella Saxifraga 75.

Pinguicula villosa 96.

> vulgaris 18, 23, 25, 80, 94.

Plantagine2&e 75.

Plantago major 100.

? media 21, 28, 16, 99.

Platanthera bifolia 34.

Polemoniacee 717.

Polemonium ceruleum 18, 21, 28, 17.

Polygonum viviparum 18, 26, 38, 100.

Potentilla nivea 22, 64.

> verna (alpestris) 22, 24, 25,

64, 99, 100.

Primula scotica 19, 22, 28, 42. 76, TT,

94, 96.

2 stricta 22028, (496.

2 officinalis 22, 76.

Primulace&e 76.

Pulsatilla vernalis 19, 44, 99.

» vulgaris 22, 31.

Pyrola rotundifolia 28, 74.

> uniflora 28, 36, 74.

Ranunculace& 39.

Ranunculus acris 18, 25, 29, 40, 100.

> auricomus 25, 41, 98.

glacialis 19,25, 39, 99.

hyperboreus 41.

nivalis 42, 99, 100.

pygmeus 25,41,94,99,100.

repens 18, 20, 40.

vv v vov ou

106 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

Rhinanthus minor 86, 94.

Rhodiola rosea 18, 29, 55, 93.

Ribes rubrum 99.

Rosacezre 63.

Rubiace& 87.

Rubus Cham&emorus 29, 63. 93, 99.

> saxatilis 99.

Rumex Acetosa 37, 100.

» Acetosella 37.

» domesticus 37.

» obtusifolius 37.

Sagina saxatilis 26.

Salicine& 34.

Salix 30, 34, 93.

> arbuscula 35, 100.

daphnoides 100-

glauca 23, 35, 85.

herbacea 23, 34.

lanata 34.

Lapponum 23, 85.

myrsinites 85.

phylicefolia 35.

polaris 34.

reticulata 23, 100.

Saussurea alpina 21, 27, 29, 91, 99.

Saxifraga 30.

> adscendens 25, 29, 58, 94,

98, 100, 101.

> aizoides 18, 61, 94, 100, 101.

» cespitosa 26,57, 94,100,101.

MISS R .WE VIEN

» cernua 61, 94.

» Cotyledon 26, 29,60, 94, 100.

> nivalis 19, 58, 100.

» oppositifolia 12, 18, 26, 56,

100, 101.

> rivularis 18, 57, 100.

> stellaris 59.

> tridactylites 58.

Saxifragex&e 56.

Scutellaria 31.

Sedum acre 55.

> annuum 55, 94.

Sibbaldia procumbens 63.

Silenace& 51.

Silene acaulis 18, 23, 25, 26, 29, 52,

93, 100.

> inflata 18, 21, 29, 52, 54, 93, 94.

> — rupestris 17.

Siliquose 45.

Solidago Virgaurea 21, 24, 91.

Sorbus Aucuparia 101.

Spirea Ulmaria 64. 100.

Stellaria borealis 48, 94.

» Friesiana v. alpestris 49.

> media 25.

> Nemorum 49.

Taraxacdm officinale 10, 18, 20, 22,

25, 42, 92, 100, 101.

Thalictrum alpinum 18, 44, 101.

Trichera arvensis 21, 29, 88, 93, 94.

> > isantha 88.

Trientalis europ&ea 18, 20.

Trifolium pratense 29, 68.

> repens 29, 68, 101.

Tofieldia borealis 29.

Tussilago Farfara 22, 31.

Umbellifer&e 75, 94.

Vaccinium Vitis idea 23, 69.

Vaginales 36.

Wahlbergella apetala 51, 93, 94, 100.

Valeriana officinalis 29, 87.

Valeriane& 87.

Veronica alpina 18, 81, 100, 101.

3 officinalis 100.

» saxatilis 12, 18, 19, 100.

» serpyllifolia 24.

Vicia Cracca 21, 29, 64.

Viola arenaria 46, 94, 100.

> — biflora 12, 23, 25, 29, 30, 46, 80,

94, 95, 101.

> Ccanina 8 montana 25.

> — tricolor 47.

» > 8 arvensis 47.

Violace&e 46.

Viscaria alpina 29, 53, 93.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 107

(

Förklaring öfver figurerna. NA

Tafl. T. >

Fig. 1. Gymnadenia conopsea. AA blomma från Dovrefjell

(950 m), sedd underifrån; n» nektarns höjd i sporren. Sporren är

betydligt kortare och vidare än hos £, som är en från H. MÖLLERS

»Alpenblumen» hemtad afbildning af blomman, sedd underifrån, i

Alperna.

Fig. 2. ÖOczyria digyna. AA en blomma i naturlig ställning med

blommande märken, sti; anth de ännu oöppnade anthererna; sep yttre,

pet inre, ännu något slutna kalkblad. £ blomma i börjande han-

stadium; två antherer, anth, äro tömda; märkena äro ännu friska;

pet de inre, nu utspärrade kalkbladen.

Fig. 3. FRumex domesticus. Blomma, sedd snedt underifrån, vid

- blomningens början. sti märkena, som blomma; anth de oöppnade

anthererna; sep yttre, pet inre kalkblad.

Fig. 4. Polygonum viviparum. A honblomma af allmännaste

slaget; sti de stora märkena; rud ståndarrudiment. £ hermafrodit

blomma med vidöppen kalk; sti de små märkena; a öfverblommad,

b ännu ej fullvuxen ståndare. C honblomma af mera sällan före-

kommande slag; rud ståndarrudiment; blomkalkens form öfverens-

stämmer med B.

Fig. 5. Koenigia islandica. Blomma med öppnade antherer,

poll, som inpudra märkena sti; ov fruktämnet, n de relativt stora

honungsglandlerna. Stark förstoring.

Fig. 6. Ranunculus glacialis. En smärre blomma vid han-

stadiets början; a! ståndare i blomning, a? oöppnade sådana; sti de

ännu outvecklade, tätt hoppackade märkena; sep foder-, pet kronblad.

Fig. 7. Ranunculus pygmeus. A en af de större blommorna;

alla ståndarne blommande eller öfverblommade, poll, utom tvenne, anth;

endast några märken börja vissna. £ en af de smärre blommorna;

halfva antalet antherer samt alla märkena blomma.

Fig. 8. Ranunculus hyperboreus. a pistill före dess blomning;

b densamme med blommande, ljust guldglittrande märke sti, som be-

röres af en mjölig anther poll; fil dennes ståndarsträng.

Fig. 9. Ranunculus auricomus. AA en normal, nästan regel-

bunden blomma af medelstorlek. HB, 1—5 en serie allt smärre och

slutligen till ståndare öfvergående kronblad; 1 ett normalt kronblad

från fig. Å, an honungsgrop å insidan; 2, 3 smärre sådana; 4, 5 ännu

108 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

smärre och med pollensäckar i kanten, det senare på insidan kupigt;

6 en ståndare från insidan.

Fig. 10. Banunculus nivalis. A blomma i längdsnitt, börjande

hanstadium; anth ännu oöppnade antherer; sti de öfversta, skrump-

nande märkena; sep foder-, pet kronblad. B ett kronblad från öfver-

sidan, s de två långsgående, ihåliga svulsterna, n nektariet, som

är naket.

Fig. 11. Arabis alpina. Öfre delen af en af de yngsta blom-

morna; anth, poll ståndarknapparne, som just öppnat sig; b de två

lägre ståndarne, som äfven blomma. De 4 högre anthererna ses vända

mot märket sti; pet kronblad (de två främre borttagna).

Fig. 12. Viola biflora. A en normal blomma af största stor-

leken; sti märket. B£ en smärre blomform, hos hvilken de 2 sido-

stälda kronbladen, rud, blifvit förkrympta. C en ännu smärre blomma,

der äfven det främsta kronbladet förkrympts; denna blomma står på

öfvergång till kleistogami och är autofil.

Fig. 13. Geranium silvaticum. A en hanlig blomma med rudi-

mentära pistiller sti; nn honungsglandler. B en honlig blomma af

minsta storleken jemte ett kronblad, naturlig storlek.

Fig. 14. Melandrium silvestre. A honblomma i längdsnitt (nat.

storlek), första blomman på ett stånd; ov fruktämne, sti märken; rud

små ståndarrudiment. 8B£ hanblomma (nat. storlek), första blomman

på ståndet; pistillrudiment saknas; vid blommans uppskärande hafva

ståndarne st trängt ut åt ena sidan. C ståndarsamlingen uti B, som

är symmetrisk och vid frigörandet från hyllet böjer sig uppåt; pet ett

af kronbladen.

Tal IL

Fig. 15. Stellaria borealis. Pågående blomning. anth! de 5

yttre, längre, upprättstående ståndarne; anth? de 5 inre, utåtriktade;

poll öppnad anther i beröring med ett af de långa märkena; sep foder-

blad; » de yttre ståndarnes honungsafsöndrande baser.

Fig. 16. Cerastium trigynum. A blomma under pollenkastningen.

a de tre ståndare, som öfverblommat och böjt sig ut från pistillen;

b två andra, som ännu ega slutna knappar; de öfriga äro starkt

mjöliga och befinna sig i beröring med de långa märkena. B ett af

märkena uti samma blomma; på papillerna ses pollenkorn. CC märket

i en äldre blomma, hvars alla ståndare öfverblommat; stiftet har be-

tydligt förlängts och nya papiller hafva uppkommit nedanför de äldre;

å desamma ses ett groende pollenkorn vid p.

Fig. 17. Wahlbergella apetala. A en af de mera honliga

blommorna, sedd snedt ofvanifrån, ej ännu fullt utvecklad; cal fodret

(endast konturen tecknad), pet kronbladens ännu inrullade skifvor;

anth de ännu slutna anthererna; fil deras strängar; ovar fruktämnet;

sti de utbredda, med utvecklade papiller försedda märkena. B samma

blomma fullt utvecklad (blommans axel står i detta stadium ännu

horizontel); cal det långhåriga, blott i sin spets öppna fodret, pet de

uppräta, men under blomningen knappt utbredda kronbladsskifvorna;

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 6. 109

sti de med pollenkorn öfversållade märkena (några af de främre stån-

darne och två kronblad äro aflägsnade). C märke från blomman uti Å.

D en af de mera hanliga blommorna; cal det relativt kortare och

trängre fodret; pet de uppräta och utbredda kronbladsskifvorna; anth

ståndarne, som nå öfver märkena sti (främre ståndarne och kronbladen

aflägsnade).

Fig. 18. Silene acaulis. A honblomma af minsta storleken,

B d:o af största. C hanblomma med pistillrudiment, rud.

Fig. 19. Viscaria alpina. A hermafrodit blomma; anthererna

öfverblommade utom en; märkena blomma (sti). B honblomma med

längre märken än ÅA samt rudimentära ståndare, rud.

Fig. 20. Bhodiola rosea. A en nyss öfverblommad honblomma,

B hanblomma med 4 små pistiller. sep yttre, pet inre kalkblad;

n nektarier (hos A likna de stora gula kalkblad); ov fruktämne;

anth antherer. l

Fig. 21. Sazxifraga oppositifolia. A, B blommor af det större

slaget; D kronblad af desamma; C blomma af ett smärre slag; £ dess

kronblad. A har ännu ej utvecklad krona, men befinner sig redan i

honstadiet; stz de blommande märkena; B£ befinner sig i börjande

hanstadium; anth! öppnade, anth? oöppnade ståndarknappar; märkena

äro ännu friska (rosenröda). C är nära blomningens slut. sti märkena,

som här nå betydligt högre än ståndarne; pet ett åt sidan viket

kronblad.

Fig. 22. Saxifraga rivularis. En ej fullt utvecklad blomma,

som dock redan befinner sig i honstadium. <Anthererna ses ännu

oöppnade och tryckta ut mot kronbladen. sti blommande märken.

Fig. 23. Saxifraga adscendens. Figuren visar det hos arten

relativt mycket stora märket, sti; styl stiftet; na nektarafsöndrande

skifva kring detsamma.

Fig. 24. Sawvwifraga nivalis. A blomman sedd snedt ofvanifrån;

tre foderståndare ses blomma, böjda öfver pistillerna, som ännu ega

samstående (här t. o. m. korslagda) stift, ehuru märkena redan äro

klibbiga. sep foder, pet kronblad. B ståndare och pistiller under

blomningens sista tid, ”honstadiet; en enda ståndare har dock ännu

friskt pollen, poll.

'Tafl. III.

Fig. 25. Saxifraga cespitosa. Blommor sedda snedt ofvanifrån.

Kronbladen hafva gulgröna ådror. A början af blomningen; 3 af foder-

ståndarne inpudra märkena, som ega långa, fuktigt glänsande papiller.

B: alla foderståndarne utom en äro öfverblommade och utåtböjda;

endast 3 kronståndare äro ännu outvecklade; märkena äro här mer

aflägsnade från hvarandra än i Å.

Fig. 26. Saxifraga stellaris. En blomma (Tronfjellet), i hvil-

ken 8 ståndare öfverblommat, en blommar (a) och den siste (6) ännu

ej böjt sig inåt. Märkena (sti) äro fullt utvecklade. sep foderblad.

Fig. 27. Sazxifraga Cotyledon. A blomningens början (blom-

man sedd snedt ofvanifrån); den förste af ståndarne är böjd öfver

110 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0. BEFRUKTNING.

blommans midt och blommar (vid aftecknandets slut, efter 5—10

minuter, hade ännu en utfört denna rörelse). Märkena ännu fullkom-

ligt outvecklade. B ett senare blomningsstadiun:; märkena blomma;

alla ståndarne öfverblommade och utåtböjda för att senare åter böja

sig tillsamman. Blomman är mera utbredd och öppen än i A.

Fig. 28. Saxifraga cernua. A blomma i längdsnitt; a blom-

mande, b öfverblommade antherer; sti de alldeles outvecklade märkena.

B blomman sedd ofvanifrån efter alla ståndarnes öfverblomning och

tillbakaböjning; den starka proterandrien visar sig deri, att märkena

ej ens nu hunnit utveckla sig. Blommans mynning är mindre trång

än 4 stadiet ÅA.

Fig. 29. Fpilobium alsinefolium. Blomman i full blomning,

sedd snedt ofvanifrån. a! kortare, a? längre ståndare, sti märke;

sep foder-, pet kronblad.

Fig. 30. Dryas octopetala. A blomma uti honstadium; en del

antherer, a, börja öppna sig. JB märke från samma blomma; p ett

groende pollenkorn. C märke från en äldre blomma, i hvilken halfva

antalet ståndare öfverblommat; papillerna äro skrumpnade; p pollenkorn.

Fig. 31. Ozytropis lapponica. A blomma sedd rakt framifrån,

hvarigenom seglets och vingarnes snedhet synes; c kölen, sep ett

foderblad, as venstra, ad högra vingen. B£ blomma snedt framifrån;

car kölen; af vingarne ses den venstra, as, aflägsnad från, den högra,

ad, sluten intill kölen. C kölen från venstra sidan; 6 ett hårdt,

elastiskt stycke, som åstadkommer kölens höjning och blommans till-

slutande. D venstra vingen, sedd från insidan; t den inbugtning,

som fäster vingen vid kölen.

Fig. 32. Astragalus alpinus. Blomma från sidan; « det lilla

fodret; c den stora kölen.

Fig. 33. Astragalus oroboides. AA blomma snedt framifrån,

visande vingarnes osymmetriska ställning; c kölen, as venstra vingen,

som är smalt hoprullad och uppåtriktad, ad högra vingen, som är

plattad och mera nedåtriktad. B vingarne, I venstra vingen från

insidan; marg dess inrullade kanter, t inbugtning, som fasthänger med

kölen; 2 högra vingen från utsidan. OC seglet, sedt rakt framifrån,

hvarigenom snedheten synes; u klon, A den horizontelt stående delen

af skifvan.

Fig. 34. AÅstragalus frigidus. Blomma snedt framifrån; v seglets

starkt tillbakaböjda kant; a vingarne.

Fig. 35. Moyrtillus uliginosa. A blomma af en större form

(7 mm). B en dylik, ännu ej fullt utvecklad blomma, sedd i längd-

snitt, med öppnade antherer och klibbigt märke, sti; n nektarafsön-

drande skifva. C blomman sedd från mynningen för att visa, hurusom

antherernas horn äro samlade i 5 grupper, bic. D blomma af en

smärre form (5 mm, från högre fjellslätter); nm de stora nektar-

behållarne vid blomkronans bas. FE märken af olika form från sist-

nämnde blomform (D).

Fig. 36. Arctostaphylos Uva ursi. En fullt utvecklad blomma

i längdsnitt; sep foderblad, n nektarium, nm nektarbehållare, sti märke,

p de med pollenkorn fullsatta håren i blommans mynning.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12, AFD. III. N:o 6. 111

Fig. 37. Andromeda hypnoides. A en i naturlig ställning af-

bildad, outslagen blomma, hvars blad blifvit böjda isär; märket, sti,

är fuktigt glänsande; anth anthererna, som hafva öppnade porer, hvilka

dock ännu hållas tryckta mot stiftets bas; ped blomskaftet, sep foder-

- bladen. B en ståndare, sedd från insidan; p porerna.

'Tafl. IV.

Fig. 38. Myrtillus nigra. Blomman af en mycket småväxt

och småblommig form å högre fjellslätter; ge det långt utdragna

fruktämnet.

Fig. 39. Phyllodoce cerulea. A en nyss öppnad blomma (färgen

ännu Ööfvervägande rödaktig). Af de 10 ståndarne har endast en

hunnit öppna sin ena por. Märket är här fuktigt (ännu fritt från

pollen); i den fullt utvuxna blomman skall det nätt och jemnt nå

öfver anthererna. n klara, temligen fasta droppar af nektar. B en

fullt utvuxen krona; pilspetsen utvisar höjden för märket.

Fig. 40. Primula scotica. A blommw i längdsnitt; sti märket,

som här är öfversålladt med frömjöl från de närstående anthererna.

B brämet, sedt ofvanifrån.

Fig. 41. Primula stricta. A blomma i längdsnitt, hvarigenom

ses, att byggnaden föga afviker från P. scotica, ehuru blomman här

egentligen är longistyl; £ brämet, sedt ofvanifrån.

Fig. 42. Diapensia lapponica. A blomman i knopp (de främre

bladdelarne äro borttagna). Anthererna, anth, äro oöppnade, men

märket, sti, är redan fuktigt med fullt utvecklade papiller. sep foder-,

pet kronblad, fil ståndarsträng. — BB densamma i blomning; ståndarne

stå mera uppräta med öppnade knappar, märket är ännu fuktigt;

n nektariet.

Fig. 43. Gentiana campestris. A öfversta delen af en blomma

(största formen) i längdsnitt CDS märket blommar och anthererna

börja just öppna sig; de senare nå något öfver det förra. B, C

ståndare och pistill af andra individ, visande variationerna i längd-

förhållandena.

Fig. 44. Gentiana nivalis. En blomma (från Tronfjellet), hvars

ståndare nå betydligt öfver märkena; anthererna äro tömda, men

märket synes ännu blomma.

Fig. 45. Pinguicula vulgaris. En blomma med anomal krona,

som saknar de två sidoflikarne.

Fig. 46. Pedicularis Oederi. A blomma sedd framifrån; sti den

ur öfverläppen utskjutande pistillens märke; purp en rödaktig fläck

å öfverläppen; c öfverläppens smala öppning, hvars kanter bära fina

taggar; b dess tillbakarullade kanter; d underläppens långsgående ränna,

som måhända tjenar till honungsmärke; cal blomfodret. £ blomma

i naturlig ställning, sedd från sidan och något ofvanifrån; sti märket;

purp den röda fläcken midt för det ställe, der pollenbehållaren ligger

innesluten (öfverläppen är här ådrig af fasta lister). C fruktämnet

med nektariet, n, på sin framsida. D skematisk afbildning af öfver-

112 LINDMAN, SKANDIN. FJELLVÄXTERNAS BLOMNING 0: BEFRUKTNING.

läppens ingång (se A, cv), a i slutet tillstånd, 6 under insektens besök

(kanterna aflägsnas från hvarandra och spetsen sänker sig).

Fig. 47. Pedicularis lapponica. A blomma från sidan uti na-

turlig ställning; a platsen för den i öfverläppen inneslutna pollen-

behållaren; fil de genomlysande ståndarsträngarne; d den snedt stälda

underläppens långsgående ränna; sti det utskjutande märket; cal blom-

fodret. B samma blomma sedd framifrån uti naturlig ställning; sti

märket, c öfverläppens springformiga öppning. Pilen anger den rikt-

ning, i hvilken en ankommande insekt (humla) beträder underläppen.

C fruktämnet med nektariet, n, på sin framsida.

Fig. 48. Pedicularis palustris. Öfre delen af öfverläppen; sti

det utskjutande märket; d de två små flikarne å öfverläppens kanter;

de äro korslagda för att förhindra stiftets nedskjutande från dess plats.

Fig. 49. Galium uliginosum. A en blomma i hanstadiet, sedd

snedt ofvanifrån; de 4 ståndarnes mjöliga knappar stå sammanböjda

öfver märkena, som ännu ej vuxit upp till sin fulla höjd, ehuru utan

tvifvel mottagliga för frömjölet; de ses i B, 1, pollenbeströdda. B,2

visar stift och märken vid ståndarnes förvissnande (>honstadiet»); den

hufvudsakliga tillväxten har egt rum i stiftets nedre del, nedanför

delningen. Äfven här ses pollenkorn på märkena.

Fig. 50. Trichera arvensis. En blomma ur de honliga korgar,

hvars alla blommor likna strålblommor (främre kronfliken är bortskuren);

rud ståndarrudiment. s

Fig. 51. Petasites frigida. A—D blommor ur de hanliga korgarne;

E—G ur de honliga. — ÅA en diskblomma från en hankorg; a ståndar-

knapparne; sti den långt utskjutande pistillens stora, klubblika märke;

cor blomkronans bräm. B£ samma blommas märke, starkare förstoradt

för att visa de två olika slagen af papiller; p pollenkorn. 8" papiller

från ett annat märke; de nå en betyligare längd och äro flercelliga.

C en kantblomma ur hankorgen, rent honlig; sti märket, cor kron-

brämet. D samma blommas märke; p pollenkorn. — £ diskblomma

ur honkorgen; a rudimentära ståndare, cor kronbrämet, sti märket (här

3-flikigt); F kantblomma ur honkorgen; sti märket, cor det starkt

reducerade kronbrämet (jfr C, cor). G samma blommas märke.

NR beh a

Pos

p Yr

SÅG

Bih till K.Vet Akad. Handl.Bd.12, Afd. TIL'N

C.Tindman ad nat. del.

VARS

Vv Va

' vy

må (

. i;

4 1 NN '

i I

på -

I I

- v ' A

gt Kär > - .

Bih till KVet Akad. Handl.Bd. 12, Afé. IIL.N2 6.

ANNE - é 3

ö i

Sv Spnssvnar

FAN IPS

;

lj ”

; 5”

Ört

Uitlrå

HAMHUHHdH4n

HU ul ie

0. Iindmar adna de

Lith W. Schlachter Stockholm.

26;

Bih till K.Vet. Akad. Handl Bd 12 Afd II.N

[20]

[ac

[20]

CO. Lindman ad nat. del.

go]

Lane |

Lith.W. Schlachter, Stockholm.

ad nat. del.

C. Lindman

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.AKAD. HANDLINGAR. BAND 12. AFPD. HI N:o 7.

DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION

ALFR. CALLMÉ.

MED EN KARTA.

MEDDELADT DEN 8 DECEMBER 1886 GENOM V. B. WITTROCK.

STOCKHOLM, 1887.

RT OINIG- Te Bi OK TUBIYG CIESENR TEST:

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

i f

vt AR

anAaf-RAMI9LE BOR

CN NT SEEN

IE.

FÅ 1

MATADE

YA SUM IENEAEN |

a a På RN ONE

ve HUN IEA åk

Som bekant har sjön Hjelmaren de senare åren varit före-

mål för ett storartadt sänkningsföretag, hvarigenom enligt den

uppgjorda planen sjöns yta skulle sänkas med ej mindre än 6

fot. Då Hjelmaren i allmänhet är rätt grund och stora om-

råden så vid de långgrunda stränderna som å de många grun-

den ute i sjön blott lågo några få fot under sjöns spegel före

densammas sänkning, så var det gifvet, att genom denna ganska

mycket af den forna sjöbotten skulle komma upp i dagen.

Det borde då vara af intresse i botaniskt hänseende att under-

söka den under bildning varande vegetationen å dessa nyupp-

ståndna områden, ett intresse så mycket större, som många af

de nya öarna skulle komma att ligga rätt långt från närmaste

gamla land.

Sommaren 1886 erhöll jag ändtligen tillfälle att förverk-

liga min sedan ett par år tillbaka hysta plan att få egna

någon tid åt botaniska undersökningar på Hjelmaren. Under

halfva Juli och hela Augusti månader kom jag nämligen att

vistas 1 trakten af Arboga, ungefär en mil från Hjelmarens

norra strand. Under denna tid företogos upprepade exkursioner

ut på Hjelmaren, hvarjemte jag 1 början af Oktober erhöll

tillfälle att företaga ännu en färd till Hjelmaren.

Några ord öfver traktens geografi och geologi torde ej

vara ur vägen. För bättre orienterimg medföljer en kartskiss,

kopierad efter Sv. Geol. Undersöknings kartor med de af sänk-

ningen föranledda ändringar, som mina iakttagelser gifvit vid

handen. Dessa ändringar gälla Hvalön, hvars östra ända blifvit

förlängd med den med densamma nu sammanhängande Inre

Frankholmen, samt Grundholmen, hvars forna tre holmar nu

bilda en enda, medan vid dennas sydspets en ny holme upp-

stått, hvarjemte de nybildade små holmarne och skären vid

Ileen, Nyckelgrunden, Tjuran, Foderön och Balgbergen utsatts

4 CALLME, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

å kartan. Nyckelgrundens läge har endast ungefärligen kunnat

bestämmas, men de öfriga torde ha blifvit försatta på i det

närmaste sin rätta plats.

Hjelmardalen är i det stora hela mycket enformig. Be-

stämmande för densammas bildning äro dels tre i ost—vest

gående bergåsar, dels flere nämnde riktning vinkelrätt skärande

rullstensåsar. Bergåsarne förete alla den egenheten, att deras

norra sida tvärbrant höjer sig öfver den framförliggande låga

slätten eller vattenytan, medan den södra långsamt sluttar ned

och upplöses i en mängd enstaka små kullar, skilda af mellan-

liggande små sjöar och kärr.

Den nordligaste af dessa åsar är HKäglan, skiljemuren

mellan Hjelmar- och Mälar-dalen. Denna eger i hög grad nyss

nämnda skaplynne. Medan man t. ex. under färden från Ar-

boga söderut på en vägsträcka af omkr. 5,000 fot kommer

öfver 225 fot högre — från 23,7 fot öfver hafvet vid Arboga

östra tull till 250,4 fot på åsens högsta punkt vid torpet Mot-

gången —, måste man tillryggalägga öfver en mil fogelvägen

för att från sistnämnda höjd sänka sig ned till Hjelmarens

nivå, numera 73 a 74 fot öfver hafvet. En följd häraf är att

norra Hjelmarstranden är låg och sumpig, sönderskuren i grunda

dyiga vikar och flacka uddar, och det grunda vattnet utanför

stranden afbrytes allt som oftast af större och mindre öar.

Helt annat är förhållandet med den södra stranden. Denna

bestämmes af de båda öfriga åsarnes mot norr vända slutt-

ningar, är derför brant och skarpt begränsad samt med en tem-

ligen enformig kustlinie. Hjelmarens största djup påträffas

också 1 närheten af denna kust.

Den mellersta åsen stryker fram strax söder om Örebro

och begränsar sedermera Vestra Hjelmaren fram till udden vid

Göksholm, der den försvinner. Den sydligaste åter bildar

gränsen för Stora och Östra Hjelmaren. Mellan båda öppnar

sig i vester den stora genom sänkningen bekanta Qvismare-

dalen.

Såsom en fortsättning af den mellersta åsen torde man

med skäl få anse den inom kartområdet liggande Hvalön.

Lång och smal med sträckning 1 öster och vester eger den

fullkomligt samma karakter som åsarne; medan vattnet vid öns

norra sida är tvärdjupt — ända till 30—40 fot strax vid stran-

den —, är den södra stranden grund och omgifven af talrika

småöar och skär.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 7. 5

Af rullstensåsar finnas inom området tre. Vestligast ligger

den stora Lungersåsen, som bildar den långt utskjutande Lun-

gers udde samt fortsättes på Hjelmarens botten, uppdykande

i öarne Gåfven (ell. Gåfören), Grundholmen och Vinön. Östli-

gare stryker en mindre ås fram förbi Järnäs by å Hästnäs udde.

En fortsättning af denna är antagligen de båda Nyckelgrunden.

Den tredje åsen går i Langö tvärt öfver Fröshammarsviken och

bildar den s. k. Alhammars udde, vid hvars spets ett lång-

sträckt lågt, delvis under vatten ännu befintligt ref betecknar

dess väg på sjöbotten.

Dessa rullstensbildningar äro ej de enda spåren efter is-

tidens verkningar inom trakten. Käglans södra sluttning be-

täckes öfver stora vidder af krosstensgrus. Flyttblock och

rullstenar äro mycket allmänna och träffas ända långt ut i

Hjelmaren. Så är den söderut från Foderön uppstickande

Röknhällan ett enda väldigt flyttblock. Större och mindre

stenar betäcka vid den norra stranden äfvensom söder om

Hvalön Hjelmarens botten till den mängd, att de göra sjöfarten

på sina ställen rätt farlig, t. o. m. för kustboarnes små lätta båtar.

Af hvad beskaffenhet de nybildade öarne äro, kan man då

lätt föreställa sig. De ofvan nämnda af öfver vattenytan upp-

skjutande rullstensåsryggar bildade bestå af mer eller mindre

finkornigt grus, och äro på sidorna ofta kantade med större

stenar. De öfriga åter äro, så vidt jag varit i tillfälle att se, en-

dast stenkummel. Blott sällan ligger grundberget bart, och då

alltid endast på någon mindre fläck, det öfriga är betäckt med

stenblock. I de flesta fall höjer sig öfver vattenytan endast

en massa öfver hvarandra vräkta mindre eller medelstora, sällan

större, kantiga eller afrundade stenar, mellan hvilka någon

gyttja under tidernas lopp nedfälts och nu jemte ruttnande

qvarlefvor af grönalger och spillningen efter sjöfogel lemnar

näring åt den uppspirande unga vegetationen. HEljes består

fyllningen mellan stenarne af sparsamt grus. Vid skärets rand

och i vattnet utanför detsamma äro stenarne vanligtvis störst,

inåt bli de mindre, så att skärets högsta delar ofta intagas af

ett grofkornigt grus. Åtminstone är detta fallet med flertalet

af de högre och större skären.

Skär med annan beskaffenhet än det nu nämnda af rull-

stens- och krosstensgrus har jag ej påträffat.

Med slutet af innevarande år ha fyra år gått sedan Hjel-

marens yta första gången sänktes. Ehuru arbetena för sänk-

6 CALLMÉ, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

ningen påbörjades redan år 1878, var det nämligen först år 1882,

som man på sjelfva julaftonen öppnade Hosgree vid Hynde-

vad och derigenom sänkte Hjelmarens yta 4 fot. Ännu vid

slutet af år 1884, då den artikel i Örebro tidning skrefs, ur

hvilken jag hemtat ofvanstående uppgifter, hade sjöns höjd ej

undergått någon vidare förändring. Enligt upplysningar, som

beredvilligt lemnats från Sickelsjö gårds kontor, är emellertid

nu i Okt. 1886, då detta skrifves, vattenståndet i Hjelmaren

6 fot och 4 tum under Arninge märke !), hvadan sänkningen

nu kan anses fullbordad. Sänkningen af de två sista foten

har enligt benägen uppgift från arbetschefen kapten Laurell

skett så småningom under loppet af försommaren detta år.

De högre belägna partien af de nyvunna områdena genom-

lefde sålunda vid mitt besök sin fjerde sommar såsom fast

land, medan de lägre delarne åter först denna sommar blifvit

lämpade att mottaga en landvegetation. Skilnaden i växtlighet

mellan de båda åldersklasserna var också, såsom i det följande

skall visa sig, mycket tydlig. Särskildt var detta märkbart i

de fall, der skär at större och mindre höjd öfver vattnet lågo

bredvid hvarandra. Medan de högre och derför äldre skären

egde en om ej individrik, så i många fall dock ganska artrik

flora, voro de lägre och yngre alldeles eller nästan alldeles

utan vegetation. Äfven på ett och samma skär såg man ofta

nog en skarp gräns mellan det bevuxna öfre partiet och den

nakna strandremsan.

De skär, hvilka jag undersökt och för hvilkas vegetation

jag 1 det följande skall redogöra, äro:

1:o. Ett litet lågt skär Hed sidan af Ålhammars udde;

2:o. Tvenne SER strax söder om Hästnäs gård, det ena

söderut, det andra vesterut från holmen Heen;

3:0. Nyckelgrunden, tre skär, ett större och två mindre,

de båda senare liggande omedelbart intill hvarandra;

4:0. Holmen Tjuran och fyra i dess närhet söder om

Hvalöns östra ända liggande skär;

d:0o. Ett större skär i sundet mellan Hvalön och Foderön;

6:0. Ett mindre d:o vesterut från sistnämnda ö;

7:o. En grupp af ej mindre än 14 skär, belägna söder om

Balgbergs- eller Rättikholmarne, cirka 6,000 fot norr om Hvalön;

') Detta är som bekant ett i Arningeberget vid Hjelmare Kanal redan

år 1757 inhugget märke, som tjenat som nollpunkt vid bestämmandet af

medelvattenståndet före sänkningen.

BIHANG TILL K. SV. VET:-AKAD. HANDL. BAND. 12, AFD. III: N:0O 7. 7

$:o. Ett litet lågt skär utanför Hästnäsudden midtför

egendomen Lilla Sand; samt slutligen

9:o. Grundholmen och

10:o. Essön.

De båda sistnämnda äro jemte Tjuran egentligen ej att

föra til samma kategori som de öfriga då deras högsta partier

äfven före sänkningen höjde sig öfver vattenytan och derför

bära en gammal vegetation. De skola derför få sitt eget

kapitel. För jemförelses skull vill jag redogöra för deras flora.

De undersökta nybildade öarnes antal är 27 (eller 28, om

den nya holmen vid Grundholmens södra ända medtages). Af

dessa saknade vid mitt besök 5 all vegetation. Två, som vid

mitt första besök likaledes saknade växtlighet, hade vid mitt

andra besök i Oktober redan hunnit skaffa sig sådan, hvarom

vidare här nedan.

Då sammansättningen af vegetationen å dessa öar antag-

ligen kommer att under den närmaste framtiden rätt mycket

förändras, torde det vara af vigt att de nu undersökta öarne

ånyo under de närmast följande åren undersökas. För detta

ändamål äro detaljerade uppgifter å hvarje enskildt skärs flora

af nöden. Jag meddelar derför här nedan mina under som-

maren uppgjorda förteckningar öfver de växtarter, som bilda

vegetationen å de undersökta små holmarne, för att derefter

öfvergå till de allmänna iakttagelser jag kunnat göra.

I. Skäret vid Ålhammars udde !).

Litet och lågt. HEgde endast ett par groddplantor af

Tussilago Farfara L. samt ett blommande stånd af Hordeum

distichon IL.

Undersökt 18 Juli.

1 De undersökta skären äro å kartan betecknade med rödt.

En + angifver de mångåriga arter, som å skären vid tiden för min

undersökning ännu blott egde vegetativa skott.

Arter angifna med spärrad stil förekommo i större antal individer.

Af de öfriga funnos endast några få exemplar på hvarje lokal. Fans af

arten endast ett exemplar, är detta särskildt angifvet.

8 CALLME, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

II. Skären vid Heen.

Dessa skär äro större och högre än föregående och ha

varit höjda öfver vattenytan sedan 1882.

Skäret 1 — söder om Heen — undersöktes den 1 juli,

skäret 2 — vesterut — den 18 juli.

På skären funnos:

MatrveaTia VROdOTG Te ooseascv ana oo ae ass ERE STEEN

Låg och grenig, något påminnande om formen mari-

tima L.

Sene evo sel tal tess Tk .. 220 I ORON IA ORRARES RNA

På skäret 1 mycket allmän, fans på skäret 2 endast i

ett exemplar.

Gnaphalium uliginosum L

Fulago: montana Tia berbastog:döoarmni ANAR

Tussvlago Farxfiärae harar NN

Mycket talrik. Exemplaren tillhörde två åldersklasser:

en fåtaligare, omfattande dem, som redan blommat och

hvilka således, då arten behöfver minst en hel vegetations-

period för vegetativ utveckling, innan den kan utbilda

blommor, måste ha grott redan sommaren 83 eller senast

våren 84. De flesta individen voro unga groddplantor,

som uppkommit hösten 85 eller möjligen våren 86.

På skäret 1 voro de gamla exemplaren temligen talrika:

på skäret 2 kunde jag ej räkna mer än 3 sådana, omgifna

af en mängd unga stånd.

Cirsum lanceolatum (IL) (Blommande)-..--ss score. sor SSTSENTEE

Do DACUStre (Mo) iossossnos tes AA NSENS NINNA

SONCRKUS (AT VERSUS, Ti, sosse cebossosr per sd te EES E EE ESS

Blommande. På skäret 1 ett par, på 2 ett enda stånd.

Tragopogon pratensis L. (Ett enda stånd, blommande)-.....----

OT:EP 'V8LGLC OR UM Ja sanera dogmer SJ SA EES EAA TI SANN 2

Ett och annat stånd. På ett ställe en hel mängd in-

divid.

Taraxacum officinale (WEB.) WiGG. (Blommande)-..........-----

Galiwm palustre L

Myosotiws: palustris: (IG). ROTH. mccccoocsg ss EEE

Skäret

a 2

+ | +

+ -—

+ | +

+ +

a er

+ +

— | +

+ =

+ +

+ | +

+ —

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 7. 9

FSD MTG RAR ONA BC LSE ST I Uf SA EE EA

Blommande. Stånden låga, enkla, fågreniga. På en |

stam räknade jag två årsringar. |

JEN ERNER To BUK DATA AS SARS ENN ER rr SA EE

x » FOU Iis Ar RTOT ISAR RNE

Wamackvum.sceleratun (I1.) TH. PR, ooommmomsoocrsesssecionoceseose |

Ett par stora, yfviga stånd, med en rikedom på blom- |

mande grenar från rothalsen.

MANS ae mn BP ar ust er (IYBXSSNs:-ss-oscesoroonlooceroesssreoccsion |

GET OGVLRE ROD ET GVA UN Ål m sa sed öeneegpe anse sor er de Sd sress i etrga

Ett par exemplar med endast blad, ett tredje blom- |

mande.

METE NvuunvEd guafvetenva (15) ER oo osrsssssse-rocrssersas so rscoreressserers |

EP ON Van UTV GUSTUf OVAN össossteorssse-sssensrsnnerskorsorsosn nt

» TOR EVO SÅ Ur ER AR SN SE SE EAA ER ARSA

» JD CR MG AE Lo mare or ERS SA SARA LE AES SES EASIT BEN

Alla tre arterna blommande och mycket allmänna.

NR UR AE Ae da Co TE a nn on a a mm oa SR ost bef I

En enda liten telning.

Re AA GES Go Te a a rm ee moder dertssessbestonrsörbe

Ett stort och yfvigt stånd med en massa refvor, men

utan blommor.

JOHN WRSISAIR0 Ab S Att SE stR AG fr SERA FENA RA

Ett enda litet stånd.

PO lVygonuwm lapathifoltum ATT a sdössseorossoseosbo seb desbilot

» STIXVOBUMARATS EN) Så neg. ove. AR ar

» JE [OTOKR OD ODD Sorceress SE FASA EES EEE TISSIANDES

På skäret 1 mycket talrika, sällsyntare på 2.

INU BAR FOP EONL ls LISTE NNE SURA NEN SA RAE SE

På 1 mycket allmän, grof, ända till 4 fot hög. På 2

endast tvenne stånd. Blommande.

de mR doc aRN: (BloOmMmMANAG) soo o-sbocoe-rersecnssnoccarensor isdans ssn

> JFÖFURER MR DO DUET HSE ERE SNINENER IE NNE Ra ENN

Några !/,—1 fot höga plantor.

> RJTNIAAR (CDT MS AE ARISTA E San Ar KNARK VS

Som föregående.

LS GU Gren ERE EA RS ONE a EEE Oe EN Sn OA Sa

Ett enda exemplar.

Skäret

JL 2.

+ +

— | +

+ +

— | +

+ | +

+ and

+ —

är +

+ +

— +

— | +

+ +

RAN

+ +

+ är

+ ——

är | är

fö ol

= ör

10 CALLMÉ, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

Skäret

| | 1; 2.

|| EC Betula albå, Iis, so—-kpsssodstosön- sön SENARE [ET +

| Som Populus. |

| a Alnus' glutinosa (1.) GZ2RTN.s---soso-ec00 55 See SEEN ene | FÖRE

| 3—4 tum hög. |

Juncus" arTieula bus Jas voodoo esse eseb ooh rr EE RSS = +

En enda.

Juncus compressust JAGQu- ET eos är År

SCIRPUS PA LUSEP US! Ääeo ooo neonsdesoss soon oas SE SERENA + +

(F) Carex Wwestearig Ms ooo oss EAA Ffa EA

| Ett par exemplar blommande, ett par andra med endast | |

blad. |

+ Garex paåniced Ti. (l) :s-o..ss-0oossousossarossoosossonssss sosse KRA fe a

» - Goodenoughir J: GAYX. m-sssooosunrosssurssssrosssssasssse SS + —

Ett enda exemplar. |

Secale .Cefeäle Tis --oooosorosseseronr 90 asERs 25 sonas anser SENS = —

Ett enda stånd.

Pod trvoralis i missonsoesesdsdesnsdossanksanssrsn As AA + +

Glyceria fluttans (1:.) Ri BResooossoss-seoossssoo=o-essossoossonsbsss sd AN

Ett enda litet stånd. |

Aqgrostis: alba Iis ocossssserssesåsusssesessssrossssssessssssstsra ASIAN = är

| » CUNMNA Co, ec octedokran ds gå SAS ESS ERAN + —

Baldingera arundinacea (L.) DUMORT: sossoosssossessssosssssssonosas är =

Funaria hygrometrica SIBTH: sc!scssssssono-ss=somor oss rk fen +

Marchantia. .polymorpha Tay -.s-S-0s-.155. LIE FIER I TITTA + +

Båda, särskildt den senare, ymnigt fruktificerande. |

Derjemte fans på skäret 2 en liten tufva af en ung, ej

bestämbar ormbunke, möjligen Polystichum spinulosum (RETz.).

Båda skären egde således tillsamman 51 arter, af hvilka 26

voro gemensamma, 14 förekommo endast å skäret 1 och 11

endast å skäret 2.

III. Nyckelgrunden.

1. Det närmare land liggande skäret (a) är det största.

Dess högsta parti torde ligga 3—4 fot öfver vattenytan och

består af en liten gruskulle. Å denna stodo spridda på det

nakna gruset följande växter: q

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 7. 11

Plantago major ,L. Ett enda stort blommande stånd,

Fragaria vesca L. d:o , fruktbärande och med långa

refvor,

"= Rubus ideus L. En liten buske, utan blommor,

Urtica dioica L. Ett stort exemplar, blommande, samt

+ Saliz Caprea L. Några alnshöga enkla eller fågreniga

buskar.

Sjelfva strandremsorna voro nakna. På det mellanliggande

området funnos följande arter:

Bidens tripartita L. Två stånd.

Artemisia vulgaris L. Ensam. Blommande.

ISenecio silvaticus IL. d:o.

Gnaphalium uliginosum IL.

» silvaticum L. Ett enda stånd. Med blomknopp.

"Tussilago Farfara L. Intet stånd hade ännu blommat.

+ Cirsium lanceolatum (1L.) Scor. Ensam.

fade Ö arvense (L.) ScoP.

Af båda endast bladrosetter.

Sonchus arvensis L.

Hieracium vulgatum FR.

() Tarazacum officinale (WEB.) WiIiGcG.

Dels unga stånd, som ännu ej blommat, dels äldre med

sedan försommaren qvarsittande vissnade blomrester.

= Solanum Dulcamara L.

I allmänhet ännu ej blommande, liten, dels enkel, dels

fågrenad. Ett stånd blommade.

Plantago major L. Ett blommande stånd.

Ranunculus flammula IL.

Batrachium sceleratum (L.) Tu. FR. Ensam.

Nasturtium palustre (LEYSS.).

Stellaria media (1.) CYRILL.

Ett enda stånd, med talrika radiärt utgående, nedliggande

grenar och mycket breda blad.

Sagina procumbens L. Ensam.

= Ribes Grossularia L. Ett enda litet exemplar.

Epilobium angustifolium IL.

> palustre L.

< Fragaria vesca L.

Polygonum lapathifolium Arr.

» Persicaria L. Ensam.

> Hydropiper L. d:o

12 CALLMÉ, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

Polygonum dumetorum L. Ensam.

(") RBumexrx acetosa L.

Ett stånd blommade, ett par andra saknade ännu blommor.

+ Saliz pentandra L.

>» > Caprea L.

Juncus bufonius IL.

Ett par stånd.

+ Carex vesicaria L.

Poa pratensis L.

Ett enda yfvigt och riktblommande stånd.

Avena sativa L. Ensam.

Alopecurus geniculatus L. Ensam.

Summa 36 arter.

Undersökt den 1 Augusti.

2. De båda bortre skären (b) undersökte jag dels samtidigt

med det föregående, dels den 5 Oktober. Skären skiljas genom

ett några tiotal fot bredt och knapt mer än fotsdjupt sund,

äro sålunda egentligen att betrakta såsom ett enda, ett lågt

(högst 11/, fot öfver vattnet) smalt sandref, på sidorna liksom

de öfriga kantadt med rullstenar.

Vid mitt första besök saknades all växtlighet så när som

på några vid stenar i vattenbrynet fästade alger. Vid mitt

andra besök hade redan en liten flora börjat bilda sig, be-

stående af på det större skäret 7 och på det mindre 2 arter;

åtminstone en af dessa uppträdde rätt talrikt. Så när som på

Senecio vulgaris blommade ingen, och äfven af denna blom-

made blott ett par exemplar.

Fröen till dessa växter hade antagligen förts dit af fiskare.

Vid mitt senare besök stodo nämligen en mängd kräftburar

uppradade å det större skäret.

Vegetationen bestod af:

Senecio vulgaris L. 3—4 exemplar på det större, deraf

ett blommande, ett enda på det mindre, likaledes blommande.

Ett exemplar hade blifvit afbitet och bladen sönderbitna an-

tagligen af foglar; på detta hade från rothalsen utvecklats

flere korta knopplika skott. Sannolikt kom detta stånd ej till

blomning förr än följande år.

Taraxacum officinale (WEB.). Talrikast, träffades i 10 3

12 exemplar, alla på det större skäret. Några voro rätt väl

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 7. 13

utvecklade och hade sannolikt grott redan på försommaren,

andra voro mindre försigkomna.

Galium aparine L. Två stånd på det större skäret. Det

ena mycket ungt, egde hjertblad och två bladpar samt två

små grenar ur hjertbladsvecken. Det andra något större.

Epilobium angustifolium IL. Ett tumshögt stånd på det

större skäret.

Epilobium montanum IL. 5—6 exemplar på det större

skäret, ett enda på det mindre. Alla voro mycket unga, tums-

höga och något deröfver; vid basen sutto alltid två för öfver-

vintring ämnade sidoskott.

Rumer acetosa L. Ett enda stånd på det större skäret,

rätt försigkommet, med 3 bladrosetter.

(Poa sp?). Ett par små tufvor af ett gräs, sannolikt af

nämnda slägte, växte på det större skäret.

IV. Skären i trakten af Tjuran.

Söderut från Hvalöns östra udde och den forna Inre Frank-

holmen ligger en grupp små holmar och klippor, af hvilka

endast en, Tjuran, till en del af sin yta är gammal, alla de

öfriga ha uppstått genom sänkningen. Af dessa undersökte

jag fyra. Det yttersta — å kartan betecknadt med 4 —

består nästan uteslutande af en öfver vattnet föga höjd klipp-

häll och saknade vid mina besök all växtlighet. Af de öfriga

besöktes skäret 2 den 1 Augusti och den 5 Oktober, skären 1

och 3 först sistnämnde dag.

Skäret 1 bestod af en omkr. 5 fot öfver vattenytan sig

höjande klippa, omgifven af en lägre strandremsa af vanlig

natur — krosstensgrus och rullstenar. Skäret 3 bestod också

delvis af en klipphäll, men mycket låg och utmed dennas

inre kant låg skärets högsta punkt, ungefär 2—3 fot öfver

vattenytan, bildad af groft grus och stenar. Skäret 2 bestod

uteslutande af stenar jemte något grus. Höjden öfver vattnet

som föregåendes.

I klippspringor på skäret 1 funnos några väl utvecklade

och blommande (fruktificerande) stånd af

Artemisia vulgaris L.

Solanum Dulcamara LT. och

Rubus ide&eus L.

14 CALLMÉ, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

Skärens vegetation i öfrigt var inskränkt till de högre

delarne af krosstensgruset. På den lägre strandremsan fans

endast en och annan nyss uppkommen planta af Taraxacum

och Epilobium montanum.

Vegetationen bestod af:

Skäret.

AR RN ES

Bidens tripartita Mu. Py .—5 so ==. 0023 Ag EN — | —! +

Matricaria Nodora I osccsc-tssss nr ATEN Fl +! —

Samma form som den å Heenskären förekommande.

ISEN ECT” Vi8COSWS Tse 2005 oc a LE IE PR a eagle mdr KANSKE =] + 22

Ett enda mycket stort och rikgrenadt stånd å hvar-

dera skäret. Blommade ännu den 5 Okt. på smågrenar

från de äldre grenarnes nedre delar.

SEneeio” vulgaris Ms )EtEL os po daf oe dt ort SARA KA SNI + |— | —

Gnaphalvum UNigROsUWNE Äg oooooeoooseoeo rss EET SRESTIRIINN + I + ll +

EUAJO MONCANA Mioysoe sesbessasoosennkns res Nor os ASS SNES KKNN EN

TUESESWAGO FORS AM Män, once so sade nssåt soc Ar AS SINN | IE se RES

(CE) Cirsuwm tanceotatim (ILJ)ISCOPS b). occctess ssd ASSD ENN + |1— |) +

CT PALUSCFe (Iis) SCOPA tocecoene dan 02 da sus SALAS — | —- | +

» Gr VENSE (I), KO OPogssscce rer san od osant STEFAN ES js BN fa

I några få exemplar. C. arv. i ett enda stånd på |

skäret 2. — De båda på skäret 3 förekommande arterna

bestodo ännu endast af bladrosetter; på de öfriga skären

| funnos åter äfven blommande individ.

HierxaciumAuriewlopIii ses dbitudlitrgsl de SR — |] —]| +

» umbellätunm: Ii, ost All bess ol got SA AIR — I — | +

' () Tarazacum officinale (WEB.) WIGG. ") ....sooooccmn +! — | +

På skäret 3 växte stånden — 30 å 40 till antalet —

samlade på en fläck, gyttrade intill hvarandra. De flesta

voro unga, som ej ännu blommat.

| (ERSTA TIL ORES NAN SG) Ae SEE RA 2 tr Pr EN td nd aa + lil + tl +

» TRA DYR SSR RKS SE NA RE AR Ae — I + ll —

Myos0tis palustris, (Ii), ROME assessor — GL

| SO CAN wni ING LC MATA Tas rn AA AT EE + | + ll +

| Scrophularia nodosa L. 3) SERNER RER DA Ta I na + 1 =) +

") Förekom äfven (i strandvegetationen) å holmen Tjuran.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12, AFD. III. N:o 7. 15

Skäret.

TING:

ME TONTTG ORON OMC ÄN Sass sur om c senere ss Suns eran ccs rene di LSE — | +

Ensam, ung, ännu utan blommor.

"7 UR Br DE AS EE ADA TRON NEN SEE SS NR ÖT

Som föregående.

Batrackuwnm sceleratum (1L.) TH. FR.osvmonnmossmcct==cs==see eco + | +

(CEAPONERTSOTG JOE F MR RAN Ab FE SENS EIA AN er, RT re + | —

Ett enda stånd. — Denna art förekommer spridd

och teml. allmän utefter Hjelmarens stränder.

Nasturtium palustre (LEYSS.) ").......-- Par AEA SE agn + | +

Malackunm aguaticum (L)) ER; )usosstsooncmcocs Pe AN on + | +

SAG Ub RNE dig (MIN CYRINTA ocddos dis eoeoeltioenocbosesseiooror SN

(KERO EANTUR DU IG GUNT soo noccsrocosorscosorodencoessresnoncrccsssr ec sol

(PARTI FBR IV Ses EAA ASLITRN ASEAS SET SARA SS ENA ERRNRAN AR + | —

AE GG au BRASS AT ooo neon esrens + | —

Blommande i rätt stora exemplar. Förekomsten af

denna art är så till vida märklig, att iag under ett par

dagars undersökningar af Hvalöns och närliggande större |

öars flora ej på dessa träffade den. Fröen till densamma

måste således hafva blifvit öfverförda från fastlandet.

Möjligt är emellertid, att arten förekommer på Hvalön, , |

ehuru den undgått min uppmärksamhet.

Eka e Huka AN guwstifOL Vu ae oda e oss esss-s-srs sessensssssrerrn- cn + | +

» FD TE TRÖG OSA DE) RER PERS ör SAN 2 SARS IENR ARV + | +

» (PIANIST ba GRS Tu SRA ceeA SEE 0 (LR OO ET SENSE + | +

Af alla tre arterna. särskildt af Ep. montanum funnos

den 5 Okt. i mängd unga plantor, som ännu ej hunnit

utveckla blommor. Några af dessa hade nämnde dag

börjat blomma, men de flesta torde ej komma till blom-

ning förr än nästa år.

RSKR SE (VC WP UR UA oceanen oc nor såna ot nen sans sp os ses sdSsEL — | +

På skäret 2 fans en och på skäret 3 ett par små

plantor. På den gamla delen af Tjuran stodo några ut-

vuxna gamla rönnar.

SEDIN HD TNT AEA NA BA BT RR > 14 No RESER NAR AR SRA RES

> DULPTLBIS UID 9 Fe ARA ER BS VA aa RA AR 00 Län Bran SSE + |) —

> JET) GROT DR Fra ESA CA ANA FREE är

2 ROME (BORK bg SSR ARE RE 0 SNS Arn Br + !1—

+) Förekom äfven (i strandvegetationen) å holmen Tjuran.

+ + + +

16 CALLMÉ, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

Skäret.

36 | SI

| Populus tremula Laossomoeeeeseress seessesnnsnnnnnnn enn nosen —) |

| + Salix Caprea RN AES AAA SS AF

IB etta alb TR NE AAA NAN + | —] +

Små buskar.

| Alismä Plantägo, i. =osoooossssotosorass-2 RR LSE EASIT SINAI + 1-1) —

| Juncus articulatus L. ------ AE RER ISIN IR EAS BARE Aa anno oons — I +) —

| » bufonius L. Ensam. — | +!) —

| ÄT ATER: VesSTCARUA Mäss) =S SERIE TESEN ERNA FET MIA SITER ERS MAREN UREA

| FEPyaisp., > Jött enda exemplar cS355sSssssegtrekeeereeterne — |] —] +

| + Phragmites communis TRIN. Dito somooomosssseseosessesen fä

| Alopecurus' geniculatuwsib:: "DitoIskeIsee —!] +] —

Af den 48 arter omfattande floran å dessa tre skär voro

sålunda endast 12 gemensamma för alla tre, 2 arter voro gemen-

samma för skären 1 och 2, 10 för 1 och 3, 3 för 2 och 3, men

saknades å det resp. tredje skäret. 7 arter förekommo endast

å skäret 1, 6 uteslutande å 2 och 8 allenast å skäret 3.

Skäret 1 egde 31 arter, skäret 2 23 och skäret 3 33 arter.

V. Vid Hvalöns vestra udde.

Något söder om öppningen af sundet mellan denna udde

och Foderön ligga ett par skär, af hvilka jag den 1 Augusti

undersökte ett. Skäret var af samma natur som de öfriga och

temligen lågt, 3 3 4 fot öfver vattnet. Dess flora bestod af:

+ Artemisia Absinthium L.

Senecio viscosus L. Ett enda exemplar.

» vulgaris DL. Dito.

> silvaticus IL.

En form med rätt stora strålblommor.

Gnaphalium uliginosum IL.

Filago montana L. Ett enda exemplar.

= Cirsium lanceolatum (1L.) Scor.

: > arvense (L.) ScoP.

Blott bladrosetter.

Tusswilago Farfara L.

+) Förekom äfven (i strandvegetationen) å holmen Tjuran.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD.' III. N:o 7. 17

Crepis tectorum L. Ett enda exemplar.

Taraxzacum officinale (WEB.) Wi6G.

Galium palustre IL.

Myosotis palustris (L.).

Solanum Dulcamara L.

Batrachium sceleratum (L.) TH. Fr. Ett enda stånd.

Cardamine parviflora IL.

Nasturtium palustre (LEyss.) DC.

Malachium aquaticum (1.) FR.

Epilobium angustifolium L.

» pla luv stre ll.

Polygonum lapathifolium Arr.

> strictum ÅLL.

> Hydropiper L.

Rumex acetosa L. Blommande.

+ Saliz Caprea L.

+ Carex vesicaria L.

Poa trivialis L.

ÅAgrostis vulgaris WI1iTH.

Alopecurus geniculatus Ii.

Secale cereale L. Ett par stånd.

Summa 30 arter.

VI. Vesterut från Foderön.

På föga afstånd från nämnda ö ligger ett litet, lågt —

knappa två fot öfver vattnet — skär, undersökt den 5 Aug.

Af skärets vegetation förekom endast Tussilago i större antal

individ. Alla öfriga arter — med Tussilago till antalet 9 —

funnos blott i ett eller par exemplar.

Vegetationen bestod af:

Bidens tripartita L.

” Tussilago Farfara L.

" Tarazacum officinale (WEB.) WIiGG,

+ Solanum Dulcamara L.

Nasturtium palustre (LEYSS.).

Epilobium palustre I.

Polygonum lapathifolium ATT.

= Populus tremula IL.

" Saliz Caprea L.

18 CALLME, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

VI. Skäret utanför Lilla Sand.

Äfven detta skär, beläget på något afstånd från stranden

utanför gården Lilla Sand på Hästnäsuddens vestra sida, var

litet och lågt och hade likt det föregående först genom Hjel-

marens sista sänkning kommit öfver vattenytan samt torde

derför lämpligast nämnas i sammanhang med detta.

Vegetationen hade vid mitt besök den 23 Augusti nyss

kommit upp, och bestod derför ännu endast af bladexemplar.

Af hvarje art funnos blott ett eller några få individ.

Skärets innebyggare voro nedanstående 6:

+ Tussilago Farfara L.

= Taraxacum offietnale (WEB.) WiGG.

+ Batrachium sceleratum (L.) TH. FR.

+ Epilobium angustifolium L. Ett enda stånd.

+ Populus tremula L. Dito.

= Poa sp.? En liten tufva.

VIII. Balgbergen.

Ungefär 1 medelpunkten till den stora fjärden mellan

Lungers- och Hästnäsuddarne ligga två små holmar, Rättik-

eller Balgbergsholmarne. På något afstånd söder ut från

dessa fans före Hjelmarens sänkning ett stort grund, det

s. k. Balgbergsgrundet. Genom sänkningen ha dettas högsta

partier kommit öfver vattenytan och bilda nu en hel liten

låg skärgård af ej mindre än 14 större och mindre skär, om-

gifna af talrika ur vattnet mer eller mindre uppskjutande

lösa stenblock.

Af skären ligga, såsom synes af kartan, sju samlade i en

klunga och det åttonde på föga afstånd. De återstående äro

åter mera skilda från hvarandra och från dessa sju.

De båda största skären, skären 5 och 2, hade äfven den

största floran, bestående af resp. 56 och 30 arter. Af de öfriga

låg fertalet tillräckligt högt öfver vattnet för att tillhöra

den första åldersklassen. Några få lågo emellertid med sina

högsta punkter lägre än två fot öfver vattenytan. Vegetation

saknades å dessa helt och hållet, såsom förhållandet var med

de små skären 7, 10, 11 och 12. På skäret 9' funnos endast

ett par unga plantor af Tussilago, och på skäret 4 växte föl-

jande 7 arter:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 7. 19

Bidens tripartita L.

" Tussilago Farfara L.

" Taraxacum officinale (WEB.) WIiGG.

+ Solanum Dulcamara L.

" Rumex acetosa L.

= Populus tremula L.

Poa serotina LIL.

Skäret 2 består af tvenne genom ett litet näs förbundna

delar. Af dessa är den mindre, nordliga äfvenledes att räkna

till andra åldersklassen. Å detsamma funnos 15 arter, af hvilka

fyra ej förekommo å skärets större äldre del. De 11 gemen-

samma arterna voro:

Bidens tripartita L.

Gnaphalium uliginosum IL.

” Tussilago Farfara L.

" Taraxacum officinale (WEB.) WiGG.

Galium palustre L.

> Solanum Dulcamara L.

Nasturtium palustre (LEYSS.).

" Epilobium angustifolium IL.

> palustre L.

Polygonum lapathifolium Ait. och

+ Betula alba L.

De fyra skärets norra del ensamt tillhörande arterna voro:

" Lycopus europeus L.

" Epilobium montanum L.

Polygonum strictum ALL. och

" Salig Caprea L.

Å de återstående skären — 1, 2 (med inräknande af nyss-

nämnde endast å dess nordliga del förekommande arter), 3, 5,

6, 8, I och 12 — var vegetationen mycket omvexlande och

visade högst få gemensamma arter. För besparing af utrymmet

sammanföras emellertid här nedan förteckningarne öfver alla 8

skärens floror.

20) CALLMÉ, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

NA mn

Bidens tripartita Jmooooomosssssoo- >

Fanaecetum muwlgare Ja, <s5ES SNS Fr

Seneeio. mriseosws. has. FIS -IESAOEREA

Fars sika go, Klarar sk:

Cirsium lanceolatum (1:.) SCOP. s.ooooo-s------

» palastre, (11) ISGORE ETT Ore

Sonehuws, ;arvensvs än 2-2 ASEA

> asper (13) Am SIS ee

(repas, tectorum Jas.s5lt Serra aren son see

Hieraeium Auwriculaä L..--.---s-o.ss-- ssk, DE

| » Aacbuum, Jae: Rat TSE RATAS

(Tvenne former, enl. lektor S. ALMQVIST.)

Taraxracum officinale (WEB.) WIGG.-..

Leontodon auwtumnalis-L. =msoosossssssee snor nn

Galvum spaluwstre la, s=5Srses nn eseesaa SS

Myosotis: palustris (15) s55-ISSSSee ee

Mentha arven8ts Jisoocsooc-o=a-s==-sc ao FES SK LATER

UNC Ops, EUTOPCCUST ITaE EESSAENESSAaS

amivun purpaurewm Justsst esse

Solanum DU ecamMmärea IR... So.:3oo.. 2

Veronica sewcelata MAS 1310 13 BUIN

Plantago umajor Mu) = 25235 SIS MM Leasa

Ranunewnws YE lammule 200-20 AE

» Tepens Jar IANA JAG Dae

Batrachiium sceleratum (L.) TH. FR. -...----

Card amimnen par VORE NIT cc cn SEEN Ear

Nasturtium palustre (LEYSBS.)..----------

SNUTEN EE KUNA år EE ESSB

Malachium aquatieuwm (L.) ER. oo ooooooo----

Stellaria media (L.) CYRILL

Cerastium vulgatum IL

Sk äret

Matricaria ANNPAOR0 äs oooccsosssss sosse |

Som på öfriga lokaler endast ett exemplar. |

> SälsäbrensTI. MO LEANIIKRERS

» Sol gar s ae SL ENN RER |

Gnaphalium uliginosum Le mssmesesese-------- |

> arvense. (L.) SCOBIAI AE TLLAINE

+ |—

SER

+ 1 —

Sajt

—| +

ONE

+) +

+ | +

3.| 5.| 6. | 8|9.|12.

Ra Pe

—I Fl —I—|I—/|—

—I+!1l—-l—I—!—

+ 1] —|—

FÖ SD fäst lästes een te

= FREE

=) pu YET

FIURFIRSATSE SETS

—I Fl —-l—/—|—

st kff NE

ct NEN YET AE

= ERE IERIE

2cn | ögat] RE RE

ot if Lab | NEN

I ++) +!—|—

EN ng ED ES

Fit) tl) +) +) +

SR SER NE

—l—|—!1—|—|+

EES ER EE ls

RER TR ONS EA [ET

+) +)]—-)—-]+)—

—!I +] —-l—-I—!—

+l+l +) ++) +

23 ER | SER ES (ER

+l + —-—!—]| +

FE EN EN Sa

BIHANG TILL K: SV. VET.-AKAD. HANDL.: BAND 12. AFD. III. N:O 7.

Saginra nodosa (L;) FENZL:.o.oooooo-esos>>=--->-

IOMA PII RAKAT ro TEESE ETEN ISIN TAS

Epilobium angustifolium DL. ossooo-----

» UDI FO KA TR FRAMES Or SORURN

> MKuWsterel a SSE

JEMTEKSENFOGE DETT DR SE EES RNE RS Ar

Trifolium medium (L.) HUDS. soooo0moonmno---

få » |öSNOTPEE KI TOR AE PR Fb RN

Polygonum amphibium IL. ")uomssosoooooeesen- nn

» läpathifolium AIT. sooso..-s---

> JHAPRSLAD kd TENSTA TE

» SLAVE VANA ATsliR sc soclbase on brons ons

2 Fly ropiper Issosssovsvsosssnor

» IDG UT Av bg ESR IE ARE

NNE MWGeGO SAN ög Bes sso Bores koner i kons an

RNE GE VOTE AE vass des sea eo od ooo esktarn no na

MER WAS IGN E MU ka lid... dioooo Boon

USAlED Fp äta NdT a Jiao -stor spoon sn teonno non

ETOD (CE fr BS RE SEE TNE Sr 7

FINER CIN ET COA listade oo oo segrar sck soon soon os sn

= TEEN TN DE SEAN SON AD VI NE AA

+ Alnus glutinosa (L.) J. GZRTN. soo...

ADS TT Ct0 uber OAS ESSEN SES ET SAN SSA

SKADIL GISSUR E LC NWUEGUS ig on iolosree sees una decae

RADE soc AN tare slog SANERAS AA SE

Neck teNoeremtena ste Sen

INA EUNTRAYSCLeRO NI ooseorceoeercecresesnere en

BET ARNR EA GU OR TS ESR EE

EDEN EE KL IHA NGA Vr RANE SAR SRA AA

LYSER ENG Ag EEE SENAT a ee

NPA ONA DS SAS Sr Or NEN ne

AlOPECUTUSLJENICUlAGUS. Li, -ossosnosoomorenononno>

SHUNNDASID TITO TAR FETA AASE en |

+ Baldingera arundinacea (L.) TRIN. oo...

"= Polystichum spinulosum RETZ.......o..ooo---

Marchantia polymorpha IL..ooosoosesserononnnn nn

SIksalI-e 6

1,1]:2. | 30] 5.66: 8] 9.

| | |

any Je rn är a NS

sto län IS ER ene nd Se

Sön (ES ER sa EE

—I— Il —lI +! —-!I—I—

SN ENE SNNEENE NE

SF Et TEA ER ETS ES ER

—Il—Il—Il 1 —I—1I1|—

RENEE

EE Gr EE ET

—I—!I—I+!I—!—1|—

I-II —!l tl —- +! —

— +l—-|+|—-!—)]—

+) +i—- ++) +) +

I +tl]—-l—-l—/—!—

SS ER ER ESA EE ET

AN NN ANNE

la le ENE

—I]—|]—-I + !1—-]—1—

2 ER ER EL Nn

Sa lan ES a SNES

ME EST ep MENS

SR SE SA EE FS Ej

ol FEL för] ag a

Fl! —I—!I—|—

EEE NEN

MSE] ER [Fog | EE BEN

fs | 6 er] RS rg a fö

FE SSE

= TS SL ra IN NET

") I båda fallen den uppräta landformen.

-—

22 CALLMÉ, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

Den fora, för hvilken nu redogjorts, består af inalles 71

arter, så fördelade, att

skäret 1 räknar 20 arter,

> 2 » 30 »

SE) EG ERE RA

> - > 5 6

> 6 2 20 »

» 8 » 21 »

» 9 > 16 » och

Så fr SSR BR (he |

Af huru olika beskaffenhet vegetationen var å de olika

skären synes bäst af nedanstående tabell:

| | |

Hd | Arter, gemensamma med 2]

kn — — — st. andra skär. 3

miska

arter. | :

| | 21785] AMS Nea

| | |

Skäret 1-egde- slots 1 4 [EG fr 3 | 2 | I 4 f9 | 20

sol År Era Sas fraal fana) ra 2 3 [a RA föne v foretae Soc

oll äl jan et er 2 3-1---2 2-2 | +) 9nra

at fbr IPPYESET Se kok ka 18--) 18:1..-4-1---5-] PBNLINSNE ENE GNISE

st | I a eten PRDG 2 sdf

SM FOT kt ESR LE 2 31 — red JSBRA RIAA RON ER

seglar ag Per Tees 2] — Fk ASA EG

ia för Porv Pe ES 5 JAR EE 15 FR hä 1 ER 1 a ba kn a |

Af gruppens 71 arter voro sålunda endast 9 gemensamma

för alla skären, 1 art fans på 7 skär, 3 på 6, lika många på

D samt 5 arter på resp. 4 och 3 af skären, hvaremot de arter,

som blott funnos på två skär, voro 15 och de, som endast

funnos på ett enda, ej mindre än 30 eller nära hälften af hela

antalet.

Balgbergen undersöktes den 23—24 Augusti.

Innan jag går vidare, torde det vara af intresse att lemna

en jemförande artstatistik öfver de nu genomgångna skärens

floror. Såsom redan är nämndt, äro de undersökta nybildade

skärens antal 27, af hvilka 5 saknade all vegetation. Af de

återstående 22 egde 7 mindre än 10 arter hvar. Ett skär egde

endast en art, 2 skär egde hvardera 2 arter, 6 arter funnos på

ett, 7 arter på hvardera af två och slutligen 9 arter på ett

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. HI. N:o 7. 23

skär. De på dessa 7 små skär påträffade arter voro samman-

lagdt 17 till antalet, oberäknadt två obestämbara gräs; 8 af

dessa eller ungefär hälften förekommo blott på en lokal. De

allmännast förekommande voro Tussilago, som förekom på 5

af de 7 skären, Taraxacum på 4 och Populus tremula på 3.

Femton skär egde en flora, hvars arter till antalet öfver-

stego 10, vexlande mellan 16 och 56. På dessa skär före-

kommo sammanlagdt 102 arter. För alla gemensamma voro

endast 6 arter (eller 5,88 proc.): Tussilago, Solanum Dulca-

mara, Nasturtium palustre, Epilobium angustifolium, E. palustre,

Polygonum lapathifolium; Taraxacum och Polygonum Hydro-

piper förekommo på 14 skär, Salix Caprea på 13, Galium

'palustre och Carex vesicaria på 12, Gnaphalium uliginosum och

Cirsium lanceolatum på 11 samt Bidens tripartita, Malachium,

asp och björk på 10 skär. Hela antalet arter, som voro gemen-

samma för 7 eller flere af de 15 skären, uppgick endast till

22 eller i procent af hela antalet 21,59 proc.

Deremot uppgick antalet af de endemiska (= blott på ett

skär förekommande) arterna till 32 eller ungefär en tredjedel

— 31,37 proc. — och af de på två skär påträffade till 18

(ER SNprocN

På fem skär, nemligen skäret 2 vid Heen, Nyckelgrundet

a, Balgbergen 9 och 12 samt skäret vid Sand, förekom en

egendomlig, blomlös, gräsliknande växt, som trotsat alla mina

försök att bestämma den. Möjligen är det en Eriophorum (då

E. angustifoltum ROTH.). Ta

Exemplar af växten ha lemnats till Riksmuseum.

Slutligen vill jag nämna, att den omtalade Polygonwm

lapathifolium Arr. ej är den under detta namn vanligen gående,

på odlad jord allmänna formen, utan en från denna väl skild.

IX. Tjuran, Essön och Grundholmarne.

Såsom redan blifvit nämndt, äro dessa öar deri olika med

dem, för hvilka i det föregående redogjorts, att deras högsta

partier äfven före sänkningen höjde sig öfver vattnet och der-

för bära en gammal vegetation. Dessa äldre delar äro alltid

skarpt afskilda från den ynvgre strandafsatsen. De stenblock,

hvaraf de liksom de nybildade öarne och Hjelmarens mindre

öar i allmänhet bestå eller hvilka åtminstone finnas vid dess

24 CALLMÉ, OM DE' NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

stränder, ha vid öns kanter under tidernas lopp skjutits samman

och bilda mer eller mindre tydligt utpräglade stenvallar, hvilka

emellanåt. såsom fallet bland andra är med norra ändan af

Yttre Frankholmen vid Hvalön, höja sig några fot öfver det

innanför liggande landet och mycket påminna om murarne

vid våra gamla s. k. vikingaborgar. Den hufvudsakligen verk-

samma byggmästaren härvidlag torde isen vara”).

Strandområdet är af samma natur som å de förut skildrade

skären: -krosstensgrus med i större eller mindre mängd in-

blandade större stenar. Grundholmarne bestå som ofvan blifvit

nämndt af rullstensgrus.

Tjuran.

Denna söder om den forna Inre Frankholmen belägna

lilla holme består af trenne skilda partier. Det mellersta

äldre partiet bildas af några väldiga öfver hvarandra vräkta

flyttblock. Vid detta kummels östra och vestra sidor ligga

holmens nyvunna delar. På den vestra sidan sticker grund-

berget upp i dagen, glattslipadt och genomdraget af stora

sprickor; äfven på den östra framträder det, men är här till

största delen täckt af krosstensgrus.

Holmens mellersta parti bär några medelstora löfträd.

Vegetationen bestod vid mitt besök den 5 Oktober af:

Holmens vestra. Mellersta, äldre. Östra parti.

Bidens tripartita L.

| Senecio vulgaris L.

Tussilago Farfara L. | Tussilago Farfara L.

Cirsium lanceolatum (L.).| Cirsium lanceolatunm (L.).

= Täraxacum officinale.

(Ett enda exemplar.)

| Galium palustre L. Galium palustre L.

Galeopsis Tetrahit L.

| Solanum Dulcamara L. | Solanum Dulcamara L.

Scrophularia nodosa L. | Serophularia nodosa L. |

”) Jfr beskrifningen till Geologiska Undersökningens kartblad >Ar-

bogar, sid. 12.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 7.

Holmens vestra. |

Mellersta, äldre.

Östra parti. |

Nasturtium palustre

LEYSS.

Epilobium angustifol. L.

» montanum L.

Rubus ideus L.

Polygonum Hydropiper L.

+ Betula alba L.

(En och annan ung planta.)

Chelidonium majus L.

Ribes Grossularia L.

Sedum acre L.

Lythrum Salicaria L.

Sorbus Aucuparia L.

(Tre medelstora, gamla

träd.)

Rubus ideus L.

Potentilla argentea L.

| Polygonum dumetorum L.

(Rätt talrik, blommande.) |

Plantago major L. |

Nasturtium

LEYSS.

palustre

Malachium aquaticum(L.);

Sagina procumbens L.

Sedum acre L.

Epilobium angustifolium.

montanum L.

palustre L.

Polygonumlapathifol. AIT.

HydropiperL.

> dumetorum L.

+ Rumer acetosa L.

Salix fragilis L.

(Ett stort träd.)

Salix cinerea L.

(En liten buske.)

Betula alba L.

(Två träd.)

Alnus glutinosa (L.).

(Ett enda träd.)

Festuca ovina L.

Poa serotina L.

(Derjemte några mossor

och lafvar.)

(Ett enda exemplar.)

+ Salix fragilis L.

(En enda liten planta.)

" Salix caprea L.

(Som föreg.)

+ Betula alba L.

(Unga plantor.)

+ Carex vesicaria L.

Poa serotina L.

Åvena sativa L.

26 CALLMÉ, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

Sammanlagdt således 36 arter. AT dessa blott en gemen-

sam för alla tre delarne. Af midtelpartiets 14 arter hade en-

dast 6 spridt sig till de yngre delarne, 4 uteslutande till den

östra och en uteslutande till den vestra. Med undantag af

denna sistnämnda återfunnos alla å vestra sidan befintliga arter

äfven å den östra.

Essön.

Å denna utanför stranden vid Essmyr belägna lilla holme

— ej att förvexla med den stora ön af samma namn i vestra

delen af Hjelmaren, en mil från Örebro — utgör det äldre

partiet en ungefär 10 fot öfver vattnet höjd liten platå af

rundad form och med tvära kanter, bildade af stora kringnötta

rullstensblock. Nedanför denna forna strandvall utbreder sig

en mångdubbelt större låg strandremsa af grus och stenar.

Ons flora, undersökt den 31 Juli, räknar nedanstående

arter:

Å platån. På stranden.

| Bidens tripartita L.

Tanacetum vulgare L. Tanacetum vulgare L.

(På strandvallen och på stran-

dens högre, närmare denna be-

lägna delar.)

Senecio silvaticus L.

Solidago Virgaurea L. Solidago Virgaurea L.

(Som Tanacetum.)

Tussilago Farfara.

Cirstum palustre (L.) SCOP.

Hieracium wuwmbellatum L. (Hieracium umbellatum TL.)

| (På strandvallen.)

Taraxacum oflicinale (WEB.)

(Ett enda exemplar.)

Galium palustre L.

| Galium verum L. (CATE verum IL.)

| (Som Hierac. umbell.)

Campanula rotundifolia L.

| Myosotis palustris (L.).

| Galeopsis Tetrahit L. Galeopsis Tetrahit L.

Solanum Dulecamara L. Solanum Dulcamara L.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 7. 27

Å platån.

Scrophularia nodosa L.

Ranunculus acris L.

(Ett enda stånd.)

Chelidonium majus L.

Tilia europea L.

Tätt med alnshöga, riktiga

snår bildande buskar.

Hypericum perforatum L.

Sedum Telephium L.

Epilobiwum angustifolium L.

Rubus ideus L.

Polygonum dumetorum L.

Populus tremula L.

(Ett enda gammalt delvis för-

torkadt träd.)

Alnus glutinosa (L.) J. GZERTN.

(Ensam, stor och gammal.)

Convallaria majalis L.

Carex leporina L.

(Ett enda stånd.)

På stranden.

Serophularia nodosa L.

(Som Tanacetum.)

Rammeulus Flammula L.

(Chelidonium majus L.)

(Som Hier. umbell.)

Nasturtium palustre (LEYSS.)

Geranium Robertianum (L.).

(Som Tanacetum.)

Hypericum perforatum L.

(D:0.)

Malachium aquaticum (L.) FR.

Sagina nodosa (L.) FENZL.

> — procumbens L.

Epilobium angustifolium L.

» palustre L.

Polygonum lapathifolium ATT.

> strictum ALL.

» Hydropiper L.

» dumetorum L.

Rumezx acetosa L.

+ Salix Caprea L.

+= Betula alba L.

Juncus articulatus L.

+ Carex vesicaria L.

28 CALLME, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

Å platån. På stranden.

vä —— — sr RR RR RARE

Festuca ovina L.

Poa trivialis L.

| Avena sativa L.

(Ett enda individ.)

Åira flexuosa L.

ÅAgrostis vulgaris WITH.

Polystichuwm Filix mas (L.) ROTH.

Marchantia polymorpha L.

Inalles 49 arter, deraf 23 å platån och 34 (37) på den

nybildade strandremsan. Af de förra hade 11 arter spridt sig

ned på det senare området, tre af dessa hade ännu ej hunnit

nedför den gamla strandvallen, men de öfriga träffades äfven i

gruset å sjelfva stranden. Ett par af dessa, serskildt Solanum

och Epil. angustif., som förekomma allmänt på alla unga land-

bildningar i och vid Hjelmaren, kunna dock möjligen hafva

hitkommit från andra håll.

Grundholmarne.

Före sänkningen lågo här tre små holmar i rad efter

hvarandra, omgifna af ett vidsträckt sandgrund, som antagligen

gifvit holmarne deras namn. Detta grund har genom sänk-

ningen till största delen kommit upp öfver vattenytan och

framträder nu som ett långsträckt, smalt, slingrande ref, krönt

af trenne högre, med tätare vegetation och träd klädda partier,

de forna holmarne. Refvets sydligaste del är genom ett sund

skild från det öfriga och bildar en holme för sig.

Såsom jag redan förut haft tillfälle påpeka, är hela bild-

ningen att anse som en öfver vattnet uppstickande rygg af

den stora Lungersåsen, som en dryg fjerdingsväg längre i söder

ånyo uppträder och bildar hufvudmassan af den stora Vinön.

Grundholmarne höra såsom allmänning under Mellösa för-

samling vid Hjelmarens södra strand. Å den nordliga udden

äro fiskarkojor uppbygda, som egas och tidtals begagnas af

invånare i nämnde församling. Höraf torde förklaras före-

komsten å denna del af flere växter, som saknas å de öfriga.

Bland egendomliga företeelser i öns flora torde förekomsten

af Lathyrus silvestris L. böra räknas. Arten växer på holmen

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:o 7. 29

i flere stora och gamla individ, men saknas å den närmast

belägna Hvalön, ej heller har jag träffat den under mina

exkursioner vid Hjelmarens norra strand. Den lokal, hvarifrån

den blifvit spridd hit, torde då näppeligen kunna sökas närmare

än vid södra stranden. Besöken å holmarne utgå, såsom nyss

blifvit nämndt, hufvudsakligen härifrån, hvarjemte strömmen i

Hjelmaren, som naturligt är, går från vester till öster, från

Göksholmslandet direkte till Grundholmarne och Hvalön!).

En annan egendomlighet erbjuder vegetationen å refvets

sydända. Här växte mellan 1—2 fot högt öfver vattnet en hel

skog af Polygonum lapathifolium Ait. med underskog af P. Hy-

anden L., den förre upprät och hög, den senare nedliggande.

Då Polygonas frö sakna hvarje apparat för fortskaffande genom

luften och de, efter hvad jag haft tillfälle att se, sjunka i

vatten, torde uppkomsten af denna växtformation endast kunna

förklaras genom antagandet, att frön till dessa växter från

den forna strandskoningen å de små holmarne fallit i vattnet

och förts utefter grundet, tills de sjunkit till botten, hvarest de

med bibehållande af sin groningsförmåga hvilat qvar, tills genom

sänkningen de kommo upp i dagen och kunde utveckla sig.

En ytterligare egendomlighet, som fäste min uppsk

het, var den, att hallonbuskarne, som på andra ställen vid tiden

för mitt besök buro rikligt med mogna frukter, här nästan

uteslutande visade förkrympta och förtorkade fruktämnen utan

fruktbildning. Möjligen kan detta sättas i sammanhang med

den märkbara frånvaron af insekter å holmarne.

Grundholmarne undersöktes den 6 Augusti.

Anmärkas bör kanske, att holmarnes yta å kartan möjligen

blifvit något för stort tilltagen. Särskildt gäller detta den

södra holmen.

Å nedanstående förteckning ha de forna tre holmarne upp-

tagits hvar för sig och skilda från det gemensamma nybildade

strandområdet, då, såsom lätt synes, vegetationen å hvardera

af dessa var mycket olikartad med den å de öfriga. Såsom

1 Ett likartadi förhållande iakttager man rätt ofta på nyssnämnde

ö, Hvalön. Ursprungligen bebygd från Göksholm hörde den som utjord

länge dit. Många af dess växter hänvisa också på trakten vid Göksholm

som sin fädernebygd. Serskildt anmärkningsvärd i detta hänseende är

Conium. Denna förekommer rätt talrik, men endast vid Vestra Gården å

Hvalön. Vid gårdarne å Hjelmarens norra strand har jag ej sett växten,

men vid ett besök sommaren 1884 vid Björksundet midtför Göksholm,

genom hvilket segelledermr går, påträffades den vid dervarande fiskarstuga

mycket allmänt.

AS UPALPD UWUITN]USAIND

= -

(CT) 2098npvd UMASLAD | |

("Uu9IBA UBP

-95 I93489INIO]q IPVUSSA

o9puBIBAIBADH Nnuue PM)

"TT DAVID OGPPSSNT JT DADSADA OGVJSSNI

"TT DaunDÖAA Obppryog "TT vamvbuasg obvopwyog "TT Dawmvbug obppyog

"TT DUDPUOW OBDJYT

"JT wnsowrbiyn unyvydvug

(pugas epua 210)

"TT $suwobna ow2us "| SutDbGINA OWIUIS

("18[9Pp B4s3oU 5: purIJS LJ) is

"TJ UNVYPUASQF DAISY | TE UPAYPUSQP DISVUIJP TT UNVIWUASQF DISUUIUP

"TT ODbma unppovunp "TT 9tvbna ungpoovuvr

("29puv[ BSOTI2A

19119 UOUIA UBIJ Udu

-uoxY UJII[FLJUY '"UOIBAH

ed '98 geuung Zel d1prAa

es 'sapeuYeg 'WESUH)

"T DIY YvuowrnYyD «

"TJ DLOPOWL DUDILLID MN "TE DLOPOUL DULDIWFD MN

(pugas epua HT)

"JT Unuwdyr

-WDINIT UNUWIYPUDSÄLYT +

"TT oNuvdug supr

—— = H K = —=&—— nr-—-—-— .-n.— Å — S— ——- -- X - pv a,a nn n7r>-p pb 3m— nn

:u9m[oqpuniIr '32 uap mo |

:Dupos UI

| I9pos uasvtogq »/u ud iz

:DISLI Ju UI :u9uwogq 'p FI »uvou UI

UIUOPIIHIA PUDLIS 2 oc

30 CALLMÉ, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

2O URL VILI] OM te OM ISP en

Od:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N

("aBtulle 2240)

I PID022UuD] ObPPuDIT

'IeIdwaxa epua 214

"TT Suisnjvd SWUPMIPIJ &

"TI DuDUDIINT UNUDPIOS

(PULIS BPUId 723 IL UIE uap

JV 'opuemmwolq rped)

"I snodows sndooktT

TI VDINRIUIJDÖ VULDIJINIS

(HAM) 920urYfvwndvevuor (TEM) 27vuoYfbowuwnsvevuwjr

("mesuH)

"TT tadsv snyduog

Cpugas epua 19)

"TOD ("T) 28Uu2auD UNASLUDT

TT dLolvu obvgyuvig

"TE Svi8nyDÅd SLVNINPIJ x

"TT DSOPOU DUDIRYÅdDLIS

(u9mjoq ejue3 up

ed ue areuurwuge ILgq IBA

q20o aprimo B223p td pau

23ue] Iis 4prids opeH)

"TT Snsdvyr WndIsvQuaA

TT DeADUDIPNT UNUPJOS

"I 9e2snyvd uwnyvg

"TT SYDPUUNIND UPPOJUVIT

"JT «tadsv «

"JT SWUIUD SNYIUOTG

CT) 2148002218 Uungofora)

4 I snsdv UT WNIS DQ2A

TT UWnNLIA UNYDY

Re aa AEEEESSEENENNENINNNNNNNNNINNNNNNRRRRRRRRRRRRRR RR -—

"SSA (T) 21280a018 "oforag

"TT SLUDÖPRA DUDUVT

TE SYDUWUuNnynD UOPOFUOIT

"IT DYOfipunro.s vnuvduv)

32 CALLMÉ, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

"TT a08nmd «

("puBds BPua IH)

"JT Uunvyofiysnbuwp unmrqopnrda IT unmrjofiysnburv wrnrgqorda

"JT a0snvd «

"TT DUUDIYPS UIYRT

"TT Dsopou Dwbvg "TT pPsopou Dubvsg

"TT UnorgonRbv UnvIPIDW | TT UNDYDRDD UVADID NH

(Copurwmolq fF '"mesum)

"TT UPUDPYJLIGOR UPMUDLIJ | TT UVVUDIPLIGORT UPPUDPALIL

"BS XUT AuISNYDÅUVUNYSVAT VSSKAT I09$n) vd UPS N

"TT DeQvib SYNT

"TT UNIDLAIFIDS UPVAIDADT | TI UNPPLIFIDS UNVYIDAJDPT

"T inuwDr

"TJ sSnopr snqna

"rJ umnvVofasnbuv wungondg

"rf 2.00 «

"TT Wnvydarar unpas

(NAVY) 2s0u0pud 'upupro NW

"TT UmgDeofiod umdruvdkg

"TT UVUDYJLIGOR] UMVUDLIJ

JT salbvuv unvvuopioyog

TT obvuifrixvg »ywmduwg

"TJ snasDe ou

"TT SnOpL SAN

"TI DuuvdNnaNK SNQuos

"rjumnvofasnburv unrnrgorda

"TT DUDIYDS UPAYRT

"TT 200 «

"TT Unrvydarar wwnpas

"TJ UPVUDYLLIQORT UVVUDLI DJ

'pBIJ BIILIPIE B105 IBÅ 2927

-” . Ch [Ve

"TT Dädowm DN

"TT DAQDIG SYYULANT,

"TJ osabow umvuopryg

"TAND (AMT) IIEY)

"I Snpogpr snunipr

"IT Daquabhav DINuwT

"TT Sm8sDI NAN

"I DWUDI DSORX

"TT 2000 UNPIS

(NAVY) 2SUu2Dded upur) an

(CIBYSUG BIISLI BUS BISEN)

TT DÄdowna DY

"JT salvu unuopy24YD

"TT obvafixvs Pmdunrd

(CT) Snosuvyjup SYLaJ

"BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFbD. III. N:o 7.

("PuBgs epua 214)

"TT DUVUDI SUYSOLÖP +

(pueas epua 224)

"TE DULVINSIV VIUPDI &

”T DaLdpI LYS &

(UuBTuLV)

"IT DmUwudu Snyndogp +

(opuemuolrd '0:0)

"TE DIQ2S0200D RIU

('1eldwaxa epua 224)

"TT DSOR220 MOUNT +

('vuurue eprd)

"I oddosphigp —«

dv)”

"TT snaopmovudb «

"TT swuwud snunsadop

('UIPUBIJS BUTIOJ

uap elev Joey ua ed apel

-WBS 'Ie[dwaxa VIEN) |

"NIUT SVWVUNUOD SIPVUDDLYT

"TT SYDWNAL DOJ "TT SYDWU2 DOT

"TJ sugdas um

"TT DULDINSIV LIUVI &

"TT SNAppnavuD Snunp

"(IeSOQ BUS BISEN)

"TT Pauw TYP

TE DSLUDD 0

"TT Dipuppuad 2Yyvs

("pet I1098[2paw IH)

"TT DPMMudwg sSnYndogp + "TT »ymudu snyndog

"TI VO DIN

TE PSO22v HUNT ; -

"I vodydoapfigp «ot | 2 ET

34 CALLME, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

en femte afdelning har derjemte upptagits den nybildade

holmen söder om den egentliga Grundholmen.

Förteckningen upptager 71 arter, af hvilka den norra f. d.

holmen eger 13, den mellersta 20 och den södra 18 arter; det

nybildade strandområdet räknar 40 och den södra nya holmen

28 arter. Den senare har 20 arter gemensamma med den

större holmens strandvegetation, de öfriga 8 saknas alldeles

på nämnde holme. Denna senares strandvegetation har 30

arter, som ej återfinnas på någon af de forna holmarne.

De forna tre holmarne ega endast tre för alla gemensamma

arter (Chelidonium, Sedum acre och Rubus cestus). Gemensam

för den norra och den mellersta holmen är endast en art, för

den norra och den södra 4 arter, hvaremot den mellersta och

den södra holmen ega gemensamt 7 arter, hvilka saknas å

den norra.

Fem arter finnas endast å norra holmen, 7 endast å den

mellersta och 4 endast å den södra, utgörande i procent af

hela artantalet respektive 38,5 2, 35 2 och 22,2 4.

Af strandområdets 40 arter äro 10 gemensamma med en

eller flere af de forna holmarne och hafva från dessa spridt

sig ned på den nybildade landytan. De öfriga 30 ha kommit

från andra håll.

Södra Grundholmen egde 6 arter (21,4 25), som saknades

å alla de öfriga undersökta nya öarne. De nio arter, som före-

kommo allmännast å (resp. 15, 14 och 13 af) de senare (se sid.

23), förekommo äfven här. Af de båda arter, som träffades å 12

af de 15 äldre skären, saknades här den ena (Galium palustre).

Gemensamt med endast ett af meranämnde skär egde södra

Grundholmen 3 arter, af hvilka två (Geranium Robertianum

och Agrostis canina) först träffades å de långt aflägsna skären

vid Heen, men saknades å alla mellanliggande små öar. Båda

funnos emellertid äfven på Hvalön, Geranium Rob. äfven å

Foderön och Frankholmen.

Den ofvan skildrade vegetationen företer, såsom af det

föregående delvis redan torde hafva framträdt, i sin allmänna

karakter flere olikheter mot hvad man eljes är van att se.

En sådan olikhet är den fullkomliga frånvaron af ett

sammanhängande växttäcke.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. III. N:0 7. 39

Blott i några få fall kunde man tala om ett åtminstone

på smärre fläckar utbildadt verkligt sådant. Så var förhållan-

det exempelvis med den omtalade Polygonum-»skogen» vid

Grundholmens sydspets. Å holmen 3 vid Tjuran var ett min-

dre område tätt bevuxet med Taraxacum-plantor; jag räknade

ända till inemot 40 stånd på en yta af ett par qvadratfot.

Tussilago visade också på fere ställen böjelse att sluta sig

samman i täta grupper, hvarvid de stora bladen nästan helt

och hållet dolde marken. MSärskildt var detta fallet med

Balgbergsskäret 9.

Eljest saknades hvarje ens tillstymmelse till samman-

hängande vegetationstäcke. De enskilda stånden växte spridda

ett här och ett der, och större delen af marken var alldeles

naken. Mossor, som på liknande lokaler å fastlandet rätt snart

betäcka hvarje ledig yta, saknas här nästan helt och hållet,

och de båda arter, som å ett par skär iakttogos, växte äfven

de endast i små fläckar.

Orsaken till detta förhållande torde dels vara markens i

de festa fall steniga beskaffenhet, hvilken ej tillåtit någon

vegetation att uppspira annat än mellan stenblocken, dels och

hufvudsakligen öarnes ungdom. Under den korta tid, som

förflutit, sedan de först blefvo lämpade att bära en växtlighet,

ha de hit komna växterna ej hunnit föröka sig tillräckligt

för att fylla hela den upptagbara ytan.

Men ha individerna godt om rum, så ha de också förstått

att tillgodogöra sig detsamma. Rätt ofta visade de en frodig-

het, en rikedom på grenar, blad och blommor, som man

eljes knapt får se. Exempel härpå äro 1 det föregående an-

förda. Om också gruset, som bildar öarne, ej 1 och för sig

sjelft kan anses vara någon serdeles lämplig jordmån, är likväl

dess yta tillräckligt försatt med ur vattnet fordom fälda

närimgsämnen för växterna för att tillåta en yppig vegetation.

En ytterligare egendomlighet i vegetationens sammansätt-

ning är det jemförelsevis stora artantalet, jemfördt med fåtalet

individer. De nybildade öarne äro i allmänhet ej stora, de

hålla på sin höjd en 2- å 300 fot i diameter. På denna lilla

yta rymmes dock en flora, som i medeltal räknar 20—30 arter

och som, enligt hvad förut visats, 1 ett enstaka fall egde ända

till 56 arter. Man jemföre härmed förhållandena på de äldre

öarne! ”Tjuran, som har ungefär lika stor yta som de större

skären, eger med såväl gammal som strandvegetation endast

36 CALLMÉ, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

36 arter, den mycket vidsträcktare Essön och egentliga Grund-

holmen resp. 49 och 63 arter. Yttre Frankholmen och Foderön,

af hvilka framför allt den senare eger en i jemförelse med

skären mycket stor yta och en mångfald af lokaliteter — äng,

busksnår, små kärr etc. — beklädas af en fora, som enligt

under sommaren gjorda anteckningar räknar alls om alls för

den förra 83 och för den senare något öfver 100 arter.

De nybildade skärens flora är då jemförelsevis ganska rik.

Frön af en mängd arter ha på en eller annan väg kommit

hit och här funnit en lämplig jordmån. År det emellertid

som oftast beroende på en slump, om något enstaka frö kun-

nat leta sig fram öfver den stundom rätt vidsträckta vatten-

rymden och i grobart skick hamna på någon nybildad holme,

så är det ännu mera osäkert, att flere frön af samma slag

kunnat komma samma väg. Derför uppträda också de flesta

arterna blott i ett eller par exemplar.

Såsom särdeles belysande exempel förtjenar den södra nya

Grundholmen att anföras. Af dess 28 arter förekommo endast

4 i större antal individ; af de 24 återstående representerades

hälften eller ej mindre än 12 arter blott af ett enda stånd

hvardera, medan de öfriga kunde uppvisa 2 a 3 exemplar för

hvarje art.

Samma var förhållandet med de öfriga skären. De festa

arterna förekommo blott i ett eller några få individ, endast ett

fåtal i större mängd. Dessa voro oftast sådana, som antingen

— Tussilago, Taraxacum, Epilobia, Salices, Populus — genom

sina för spridning med vinden afsedda frön lättare kunna föras

från ett ställe till ett annat, eller eljes — Solanum, Nastur-

tium palustre, Polygona — talrikt förekomma å de gamla strän-

derna. Emellertid hade äfven dessa ursprungligen i de flesta

fall uppträdt endast i ett mindre antal individ. Der t. ex.

Tussilago och Taraxacum växte i större massor, voro ofta blott

ett par stånd gamla, från andra håll inkomna, alla de öfriga

voro unga plantor och hade synbarligen uppkommit af frö

från de förra. Sak samma med Fpilobia. Vid de ett-åriga

växterna, sådana som Nasturtium, Polygona, kunde man natur-

ligtvis ej gerna afgöra, om de härstammade från »inhemska»

eller »importerade» frön, men det är mycket antagligt att det

åtminstone till stor del tillgått på samma sätt äfven med dessa.

I sammanhang härmed står den omständigheten, att floran

äfven på närbelägna skär var så högst olikartad, såsom tydligt

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 12. AFD. IlI. N:o 7. 37

framgår af förut meddelade artstatistiker. Ingen enda art var

gemensam för alla och högst få för något större antal af de

undersökta skären. Å dtlärd sidan kunde spridda stånd af en

och samma art träffas på långt skilda lokaler, men saknas å

mellanliggande områden.

Särdeles märklig är i detta hänseende förekomsten af

Senecio wviscosus. Denna art saknas ännu mig veterligt så i

det landfasta Nerike som å Hjelmarens gamla öar. Enligt från

kyrkoherden 0. G. Blomberg benäget lemnade upplysningar

finnes den icke heller vild någonstädes i östra Hjelmartrakten,

men har af honom blifvit utsådd i grusgropar inom Oja socken

af Södermanland vid Östra Hjelmarens norra sida, och växer

den derstädes numera ymnigt. Afståndet derifrån till de skär,

å hvilka jag iakttog den, uppgår dock till dryga två mil i

rak linie. På Hjelmarens södra sida närmare stranden saknas

arten likaledes, så vidt jag vet. Utmed jernvägen har den

dock spridt sig hela Södermanland igenom fram till Vingåkers

och Högsjö stationer. Afståndet är här minst lika stort som

det förra eller 2—3 mil. — Å det undersökta området träffa-

des växten i fyra exemplar, ett på hvarje af fyra skär. Af

dessa lågo två i hvarandras närhet vid Hvalöns östra ända,

en god fjerdingsväg derifrån vid samma ös vestra udde träffa-

des det tredje exemplaret, och först en half mil längre norrut

växte det fjerde!

Orsakerna till nu berörda egendomlighet i vegetationens

sammansättning äro lätt insedda. Å ena RE äro afstånden

till närmaste gamla land i allmänhet för stora för att tillåta

en större mängd frö af samma art att föras öfver, å andra

sidan är den tid, under hvilken skären varit blottade, för kort

för att vegetationen skall ha hunnit bli likformig.

Hvarifrån härstammar den vegetation, som för närvarande

finnes på de nybildade öarne, och huru har den kommit dit?

Svaren på dessa frågor torde i många fall ej vara så lätt

funna. Dels hade doskil behöfts vida noggrannare undersök-

ningar af vegetationsförhållandena å kringliggande gamla om-

råden, än jag haft tillfälle anställa, dels fattas ännu mycket i

kännedomen om de här förefintliga växternas lefnadssätt.

Hvad jag kunnat iakttaga, skall jag emellertid meddela.

38 CALLMEÉ, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

Med afseende på härstamningsort torde man lämpligast

dela de å de nya öarne förekommande arter i tvenne grupper.

Den ena gruppen omfattar dem, hvilka tillhöra vegetationen å

Hjelmarens strandregion och der förekomma ymnigt och

allmänt, eller som i allmänhet ha sin växtplats på fuktiga

ställen och i synnerhet stränder. Den andra gruppen omfattar

alla öfriga arter.

Till den första gruppen höra följande bland de i det före-

gående uppräknade växter:

Bidens tripartita, Matricaria inodora?), Tanacetum, Senecio

silvaticus, Gnaphalium uliginosum, Tussilago, Cirsium palustre,

Taraxacum, Galium palustre, Myosotis palustris, (Mentha ar-

vensis), Lycopus, Scutellaria galericulata, Solanum Dulcamara,

Scrophularia nodosa, Veronica scutellata, (Pedicularis palustris),

RBamwmculus Flammula, Batrachium sceleratum, Cardamine par-

viflora, Nasturtium palustre, Malachium, Sagina nodosa, Lyth-

rum, Epilobium angustifolium, E. palustre, Polygonum amphi-

bium, P. lapathifolium, P. strictum, P. Hydropiper, P. dume-

torum, Rumex acetosa, Salix pentandra, S. caprea, S. cinerea,

Betula, Alnus glutinosa, Alisma Plantago, Juncus articulatus,

J. compressus, J. bufonius, Scirpus palustris, Carex vesicaria,

C. Goodenoughii, Poa serotina, Glyceria fluitans, Phragmites

communis, Agrostis alba, Alopecurus geniculatus, Baldingera,

Marchantia.

Af den andra gruppens växter tillhöra flertalet kulturerna,

antingen som föremål för odling eller som ogräs. Sådana äro:

Matricaria Chamomilla, Senecio vulgaris, Cirsium arvense,

Sonchus arvensis, S. asper, Crepis tectorum, Galium aparine,

Lamium purpureum, Ranunculus repens, Thlaspi, Stellaria media,

Cerastium vulgatum, Spergula arvensis, Ervum hirsutum, Tri-

folium hybridum, Polygonum Persicaria, Secale, Hordeum, Avena

sativa, Phleum pratense.

Ungefär samma härstamning ega de arter, som utan att i

egentlig mening vara åkerogräs, likväl jemte ogräsen gerna

') Den på Hjelmarens stränder allmänt förekommande formen af

denna art har låg, uppstigande, ända från basen grenad stjelk samt något

köttiga bladflikar. Omkretsen hos dessa senare är i tvärsnitt mera run-

dad än hos hufvudformen, undre sidan är obetydligt plattad eller upptill

otydligt rännformad. — Då jag ej haft tillfälle att se Mat». maritima IL.

i naturen, kan jag ej afgöra, huru mycket Hjelmarformen närmar sig

denna. Omöjligt är dock ej, att de äro identiska, då i öfrigt rätt många

hafsformer återfinnas i Hjelmarens växt- och djurverld.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:0 7. 39

röjningar, vägkanter, vallar och liknande lokaler, de s. k.

ruderatväxterna. Till dessa vore att hänföra utom möjligen

en och annan af de till första gruppen räknade, såsom Tara-

xacum, Epilobwum ang., Rumex acetosa, följande arter:

Senecio viscosus, Cirsium lanceolatum, Tragopogon, Plantago

major, Sagina procumbens, Epuilobium montanum, Polygonum

aviculare, Urtica dioica, Funaria.

De återstående äro dels äng- och lundväxter:

Chrysanthemum, Hieracia (utom H. umbellatum), Leontodon,

Galium boreale, Veronica Chamcedrys, Plantago lanceolata, Gera-

nium Robertianum, Ribes, Sorbus Aucuparia, Rubus idmeus,

Fragaria vesca, Trifolium medium, Populus, Carex panicea,

Poa pratensis, P. trivialis, Agrostis vulgaris, Polystichum.

dels tillhöra de egentligen torra backar och hedar:

Artemisia Absinthium, ÅA. vulgaris, Hieracium umbellatum,

Gnaphalium silvaticum, Filago, Lepigonum, Rumegx acetosella,

Ågrostis canwna.

Af de undersökta skärens till 108 arter uppgående flora —

om såsom nu skett, den södra nya Grundholmen medtages —

tillhöra sål. 51 arter eller nära hälften (47,2 2) Hjelmarens

strandflora. Ogräs och ruderatväxter bilda dernäst den största

kontingenten: 29 arter eller något mer än fjerdedelen (26,8 4).

Den återstående fjerdedelen utgör äng- och lundväxter samt

några backväxter — resp. 20 och 8 arter.

Den första gruppens arter förekommo äfven allmännast.

De träffades 1 medeltal på 6,5 af de 16 större skären, medan

åker- och ruderatväxterna träffades i medeltal å 3 och de öfriga

oftast blott på ett enda skär.

I allmänhet består de nybildade öarnes flora af sådana

arter, som på alla kringliggande gamla områden allmänt och

talrikt förekomma. Att då bestämdt angifva den geografiska

ort, hvarifrån hvarje enskild art ursprungligen kommit, torde

bli temligen svårt. I de festa fall får man väl antaga, att

fröen till den nya vegetationen förskrifva sig från närmaste

gamla land.

För vissa sällsyntare eller eljes till sin utbredning egen-

domliga arter torde man emellertid med större eller mindre

samnolikhet kunna spåra deras härkomst. Jag skall härnedan

påpeka några sådana fall.

Chrysanthemum Leucanthemum L. Finnes på Hvalön, men

ej å Frankholmen, Foderön eller eg. Grundholmen. Då den

40) CALLMÉ, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

ej heller träffades å de närmare Hvalön belägna skären, blott

å den södra nya Grundholmen, torde man få antaga, att den

kommit dit söderifrån, från Vinön eller Mellösa-landet.

Matricaria Chamomäilla L. Denna art saknas egendomligt

nog på hela Hvalögruppen. Förekommer inom området på

samma ställe som föregående och delar med denna säkerligen

äfven härkomst.

Artemisia Absinthium L. Träffades endast på det strax

utanför Hvalöns vestra udde liggande skäret. Vid Vester-

gårdarne å Hvalön, ej långt derifrån, växte arten rätt ymnigt,

men saknades för öfrigt, såvidt jag kunde iakttaga, å Hvalö-

gruppen. Antagligt är då, att den blifvit spridd från nämnde

ställe.

A. vulgaris L. Förekom på Nyckelgrundet samt på ett”

af skären vid Tjuran. Det frö, hvaraf exemplaret å. förra

lokalen uppkommit, hade antagligen genom fiskare förts öfver

från Hästnäsudden. Ursprunget till de å senare stället före-

kommande kan ej gerna sökas på Hvalön, då arten, såvidt

jag kunde finna, fullkomligt saknades å nämnde och an-

gränsande äldre öar. Man är då liksom vid ett par före-

gående arter hänvisad att söka detsamma vid södra Hjelmar-

stranden.

Senecio viscosus L. Om förekomsten af denna art se ofvan.

— På skäl, som delvis redan framstälts i fråga om förekomsten

af Lathyrus silvestris å Grundholmen, är jag böjd att antaga,

det äfven denna art kommit söder eller sydvest ifrån. Om

arten förekommer på Vinön, känner jag ej; gör den det, så

torde derigenom dess ursprung vara satt utom tvifvel. —

Hvalön ed område hör i kyrkligt och administratift hänseende

till Mellösa församling vid söka Hjelmarstranden. Med denna

senare och särskildt med den närmast belägna Vinön stå Hval-

öns innevånare i liflig förbindelse; härifrån hemta de sin post

och sina förnödenheter, här besöka de kyrkor och skolhus,

och hit begifva de sig, om de vilja söka umgänge med sina

grannar. Med området kring Östra Hjelmaren åter står Hvalö-

gruppen liksom hela den i mig undersökta trakten knapt i

någon förbindelse alls. Äfven stora segelleden, som stryker

fram i sundet mellan Hvalön och Elöstrarmg del berör ej sad

Hjelmaren, utan böjer en god halfmil vester om Östra Sundet

mot norr in i Hjelmare kanal. Detta jemte den förut påpekade

omständigheten, att i Hjelmardalen enligt min erfarenhet syd- |

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:o 7. 41

-vestvindar äro förherskande eller åtminstone de starkaste !),

gör antagligt, att Senecio viscosus kommit söderifrån, ej från

den förut nämnda växtlokalen vid Ostra Hjelmaren.

Pedicularis palustris L. Förekom på nya södra Grund-

holmen samt i strandvegetationen å den egentliga Grund-

holmen. På Hvalön träffades den mycket sällsynt och endast

1 östra delen. Man torde då äfven för denna art få antaga en

härstamning söderifrån.

Lepigonum rubrum FR. Såsom förut blifvit nämndt, saknas

denna art på Hvalögruppen. Den träffades på samma skär i

trakten af Tjuran som Artemisia vulgaris och har sannolikt

samma ursprung som denna.

Polygonum Persicaria L. Denna art är ej så sällsynt i norra

Nerike; som Hartman uppger i sin Nerikes Flora. Den före-

kommer, ehuru sällan i större mängd, här och der inom den

af mig undersökta trakten. Åfven å Hvalön finnes den på

åkrar vid Östergården. Dess förekomst på ett par af skären

kan då lättare förklaras.

Ett af de medel, som verksammast bidragit att sprida

vegetationen från de gamla till de nya områdena, är vinden.

Ej mindre än 31 på de nya öarne befintliga arter eller

nära 302 af hela antalet — 21 af 28 Synanthereer, Epilobia,

Populus, Salices, alla med hårpensel, vidare Polygonum dume-

torum, Rumex acetosa och Betula, hvilka ega ett eller annat

slags vingfrukter — äro försedda med inrättningar för fröens

spridande genom vinden. Att dessa flygapparater också gjort

god tjenst, synes bland annat deraf, att många af dessa växter,

såsom redan förut påpekats, höra till de allmännast och tal-

rikast förekommande.

Hvilken vigtig rol vinden i sjelfva verket spelar vid frö-

spridningen, framgår mycket tydligt vid en jemförelse mellan

alens och björkens förekomst å de nya skären. Medan den

förra blott träffades å tre af de 16 större skären och i ett

fåtal exemplar, förekom den senare å tio och talrikt. Då båda

') Bland annat yttra sig verkningarne häraf på sådant sätt, att

öfver hela Nerikesslätten fristående träd ha stammarne krökta i rigtning

mot nordost eller åtminstone grenarne starkast utvecklade i denna rigt-

ning, svagast i den motsatta.

42 CALLMÉ, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

träden växa lika allmänt öfverallt utmed Hjelmarens stränder,

kan denna olikhet i utbredningen endast förklaras derigenom,

att björkens frön med sina vingars och vindens hjelp mycket

lättare spridas än alens nästan ovingade.

Vända vi oss derpå till det andra af elementen, vattnet,

så måste vi uppskatta dess betydelse såsom fröspridare i mot-

sats mot luftens temligen ringa. Det är egentligen endast

rinnande vatten, som får tagas med som en verksam faktor i

fråga om fröspridning, ej sjöar eller andra lugnvatten. Äfven

i dessa befinner sig visserligen vattnet i en strömmande rörelse,

men denna är mycket för långsam och afstånden till land för

stora, för att, då frön i allmänhet ega större specifik vigt än

vattnet, hindra dem från att i förtid sjunka till botten.

Deremot torde man få tillmäta vattnet i fast form eller

såsom is en större betydelse för fröns transporterande. Med

höstregnen stiger vattnet i sjöarne och kringsvämmar vegeta-

tionen å de låga strandremsorna; när så kölden kommer,

omslutas de öfver jorden befintliga vissnade stjelkarne med

frö och allt af isen. Vid islossningen, hvilken som bekant i

sjöar sker lika mycket genom drifis som genom smältning,

ryckas isblocken lösa från stranden och ge sig med sin lefvande

last ut till sjös. De kunna då med vårfloden föras långa

sträckor och kastas ofta åter upp på land, innan de smälta.

De medförda fröen befrias genom solens inverkan och komma

efter vattnets sjunkande på det torra samt kunna nu gro.

På detta sätt skulle jag vilja förklara den allmänna före-

komsten af vissa strandväxter, såsom Batrachium sceleratum,

Nasturtium, Malachium, Polygona, Carex vesicaria, m. f1., hvilka

alla oftast växa vid eller nära sjelfva vattenbrynet. Många,

möjligen alla gro först långt fram på våren. Åtminstone gäller

detta Batr. sceleratum, hvilken är tvåårig (ej O, som Hn. Skand.

Flora uppgifver) och hvars bladrosetter blifva synliga först

mot medlet eller slutet af sommaren, samt de ettåriga strand-

Polygona, hvilkas hjertblad i allmänhet ej sticka upp öfver

jordytan förr än i början af Juni. Denna sena groningstid

anser jag stå i samband med den omständigheten, att deras

växtplats först efter vårflodens slut blir beboelig. Att den

äfven tillåter en spridning af fröen med isens hjelp, sådan den

ofvan skildrats, torde vara klart.

Den näst vinden vigtigaste faktorn för öfverflyttandet af

växtfrön till de nya områdena torde vara djurverlden. DARWIN

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 12. AFD. III. N:O 7. 43

har genom ett bekant exempel!) visat, i hvilken stor omfatt-

ning denna öfverflyttning kan ske genom vattenfoglar. Att

sådana äfven 1 fråga om Hjelmarens nya öar gjort vegetationen

vigtiga tjenster, är antagligt. Särskildt de nya små skären i

Hjelmaren äro en omtyckt hviloplats för talrika måsar och

andra sjöfoglar. Kråkor träffades äfven mycket ofta och talrikt.

Men äfven andra djur än foglar äro verksamma vid frö-

spridningen. Serskildt torde man för Hjelmarens nya öar få

ihogkomma sorkarne. På åtminstone två af skären, Nyckel-

grundet a och södra Grundholmen, träffade jag sådana, och finnas

de för öfrigt rätt allmänt både vid Hjelmarens stränder och å

flere af de gamla öarne. På den nya strandremsan vid Hvalöns

östra udde fann jag vid mitt besök i Oktober ett sorkbo under

några stenar. Hit hade egaren dragit samman en mängd af-

bitna växtdelar, hvaribland jemte bitar af gräs- och starrblad

funnos hela fruktsamlingar med en mängd frön af följande

växter:

Gnaphalium uliginosum (i massa),

Polygonum lapathifolium,

Juncus articulatus,

> bufontus,

samt ett stycke af ett ax, antagligen af

Ålopecurus gemniculatus.

Då sorkarne ej kunna antagas ha kommit öfver till de

nya skären på någon annan väg än om vintern öfver isen, så

är det mycket väl tänkbart, att de samma väg kunnat föra

med sig växtdelar och frön, och att de derigenom gifvit upp-

hof till nya insatser i skärens flora.

Att slutligen menniskan rätt mycket bidragit till ökandet

af arternas antal i de nya flororna, har jag redan förut Here

gånger haft tillfälle att påpeka. Alla skär och grund i Hjel-

maren äro goda fiskeplatser och besökas derför ofta af strand-

borna, isynnerhet under kräftfångsttiden. Att dessa besök ut-

öfva ett visst inflytande på skärens vegetation torde vara

obestridligt. Många arter, särdeles ogräs och ruderatväxter,

torde endast på detta sätt ha blifvit spridda.

1) Se hans Arternas uppkomst genom naturligt urval, sid. 311.

44 CALLMEÉ, OM DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNES VEGETATION.

Något eller några af de nästkommande åren hoppas jag

få tillfälle att ånyo undersöka de i det föregående skildrade

skären. Redan nu skulle man emellertid kunna våga en giss-

ning, huru vegetation å dessa i en framtid kommer att ge-

stalta sig. Genom vattnets och isens förenade verkan kommer

antagligen de nya öarnes yta att inskränkas och en bestämd

strandlinie att bildas. Innanför denna fylles snart hela det

beboeliga området, och ett verkligt vegetationstäcke bildas.

Samtidigt börjar kampen för tillvaron, hvilken torde ha till

följd, att fertalet arter åter börjar försvinna. När slutligen

träden hunnit växa upp, skall den unga holmen förete samma

utseende som hans äldre bröder: en grönskande vall af täta

buskar, krönt med”'en och annan vresig och knotig björk, asp

eller al, små, öppna fläckar i det inre, klädda med en matta

af gräs och enstaka blommor, samt mellan stenblocken och i

gruset vid stranden spridda tufvor af några strandväxter, allt-

sammans i antal väl näppeligen öfverskridande 25 arter.