-J

INNEHÅLL AF ADERTONDE BANDET.

Afdelning III.

(Botanik, omfattande både lefvande och fossila former).

. AF KLERCKER, J. Pflanzenphysiologische Mittheilungen. 2. Ueber

die Bewegungserscheinungen bei ährenständigen Veronica-Bliten

. ANDERSSON, G. Växtpaleontologiska undersökningar af svenska

free fars. AIR. AE AA 2 TR 0 SUNNE fö I 0 BETR ÅR yn KE er nan Sr

. HEDLUND, T. Kritische Bemerkungen iber einige Arten der Flechten-

gattungen Lecanora (Asch.), Lecidea (Asch.) und Micarea (Fr.).

FEET Ua RR a re on a ne nn SR a a tr moms anses däan AA

. GREVILLIUS, Å. Y. Om fruktbladsförökning hos Aesculus Hippo-

[TEARS VET ena > NMS (Sjal Elg kr Ne a EE = of SSE AR ES SER TA (SEN AE SIA

. KJELLMAN, F. R. Studier öfver Chlorophycéslägtet Acrosiphonia

J. Ag. och dess skandinaviska arter. Med åtta taflor......------ Å

. GREVILLIUS, A. Y. Om vegetationens utveckling på de nybildade

NGT TRATERNE Lu Sö ker äg: SE SN UY ERAN

. KJELLMAN, F. R. Om en ny organisationstyp inom slägtet Lami-

AR VLC Gl CTIIN EL EEE oo nr san ine E Sn so Leo sedk usd ssdAsnnmt in unsssssre

. ANDERSSON, G. Växtpaleontologiska undersökningar af svenska

SOTO SA FT de Rn Ern a a a od mn nlb satur od dskaskessoksg ssd ARAr DAS

. KJELLMAN, F. R. Om Fucoidé-slägtet Myclophycus. Med en tafla

Sid.

1— 29.

1— 30.

1—104

1— 7

1—1145

1— 17

1— 60

1— 12.

Öja

NOKOTSaA TA JIÄHTEN

I aniolebrA

j bast! ghd olmåd ILS

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 18: Afd IL N:o 1.

Pflanzenphysiologische Mitteilungen 2.

UBER

DIE BEWEGUNUSERNCHEINUNGEN

ÅHRENSTÄNDIGEN VERONICA-BLUTEN

VON

JOHN ar KLERCKER.

ERSTE ABHANDLUNG

MIT 31 ZINKÄTZUNGEN.

MITGETEILT DEN 13. JANUAR 1892 DURCH A. G. NATHORST.

STOCKHOLM, 1892.

KUNGL. BOKTRYCKERIET, P. A. NORSTEDT & SÖNER.

[

Nag HER

(il

TEEN

had Fd

Var

w nnvakle Nl mssinolkvvavä

frn Ä

ARETE AOTMO ARV HÖSTEN

jr nn:

J ;

|| AN

Ad i

TEST RTITS RIDIT Po v/

åa me sh pt EVEN TEGS

Nehon vor Jahren wurde ich gelegentlich einiger Umkehr-

ungsversuche, welche ich der Orientierung halber mit einigen

zygomorphen Bliten im Tiibinger botanischen Garten aus-

föhrte, auf die Krämmungsbewegungen aufmerksam, die von

den Griffeln der zum Formenkreis von Veronica longifolia wu.

spicata gehörenden Veromica-Spezies zur Zeit des Aufblähens

ausgeföhrt werden. Da diese Krämmungen, wie aus den

Umkehrungsexperimenten hervorging, zur Schwerkraft in einer

bestimmten Beziehung zu stehen schienen,! so beschloss ich

dieselben einer näheren Untersuchung zu unterwerfen. Im

verflossenen Sommer kam ich gelegentlich eines Aufenhaltes

in Tiibingen in die Lage die Sache wieder in Angriff zu

nehmen, und habe später zu Hause diese Untersuchungen an

in Töpfen eingeschlagenen Pflanzen fortgesetzt, die ich der

Giäte der Herren Professoren V. B. WitrtrRocK, Vorstand des

Bergianischen Gartens der K. Schwed. Akad. d. Wissenschaften

und TH. M. Fries, Vorstand des Universitätsgartens zu Up-

sala, verdanke. Ganz besonders bin ich aber meinem verehrten

fröheren Chef Prof. Dr H. VöcHTING zum Danke verpflichtet

wegen der Bereitwilligkeit, vomit er es mir gestattete, die

reichen Hilfsmittel des Tibinger Instituts und Gartens wäh-

rend seiner Abwesenheit zu benutzen.

Beobachtungs- und Versuchsanordnungen. Die auf freiem

Felde ausgefiäihrten Umkehrungsversuche geschahen mit Hälfe

von unten geschlossenen kleinen Trichtern aus Zinkblech, die

an der Spitze der Inflorescenze befestigt und mit Schrot-

körnern so lange beladen wurden, bis vollkommene Abwärts-

krämmung der Blätenstände eintrat. Zum näheren Studieren

! Vgl. F. Norr Uber die normale Stellung zygomorpher Blithen etc.

(Arbeiten des botan. Instituts in Wärzburg. Bd. 3. H. 2.) Leipzig 1885, p. 231.

4 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN.

der Mechanik der Krämmungen wurden abgeschnittene Bläten-

stände ins Laboratorium gebracht. Sie wurden nachher in

gläsernen Gefässen in die natiärliche resp. verkehrte Lage

fixiert, zitterfrei aufgestellt und mit Hälfe eines unten be-

schriebenen Zeichnenapparates bei gelinder Vergrösserung von

Zeit zu Zeit abgezeichnet. HEinzelne Bliten schliesslich, in

verschiedenen Emntwickelungsstufen, wurden mitsammt einem

Teile der Inflorescenzachse in kleine gläserne Feuchtkammer

mit parallelen Wänden mit Hälfe einer durch das Achsenstick

geföhrten Stecknadel fixiert oder — wo Ausschluss der Be-

wegungen des Blätenstieles bezweckt wurde — in feuchter

Baumwolle eingewickelt zwischen zwei BStreifen Platinblech

eingespannt. Die Beobachtung wurde mittelst eines horizontal

gelegten Mikroskops ausgefihrt. Die Abzeichnung der Objekte

geschah auf untergelegte Papierstäcke mit Hälfe des folgenden

einfachen aber vollkommen zweckmässigen Zeichnenapparates

Fig. 1. Zeichnenapparat.

(Fig. 1). In einen parallelipipedischen Pappenkasten, wie sie

zur Aufbewahrung der Deckgläser verwendet werden, wird

ein Stick Deckgläschen von passender Grösse diagonal ange-

bracht. Nachdem der Deckel aufgesetzt ist, werden in die

Seitenwände drei Löcher, A, B und C auf der in der Figur

angegebenen Weise gemacht, der Kasten innen geschwärzt

und mit Klebwachs oder Siegellack auf das Okular befestigt.

Durch das kleine Loch OC sicht man dann zugleich das von

dem kleinen als Spiegel fungierenden Deckgläschen reflektierte

mikroskopische Bild und direkt das auf den Tisch gelegte

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:01. 3

Zeichnenpapier. Später habe ich einige derartige Apparate

aus Messing ausföhren lassen und befestige dieselben dann,

wie aus der Figur ersichtlich, mit um den Rand des Okulars

greifenden Klammern. Der einzige Nachteil der Vorrichtung,

das durch Reflexion von den beiden BSeiten des Gläschens

entstehende Doppelbild, wird wenigstens bei einigermassen

grossen Objekten so verschwindend klein, dass ich dieses jeder

Zeit sehr leicht herzustellende Zeichnenprisma fir Beobacht-

ungen mit Horizontalmikroskope nur auf's wärmste empfehlen

kann.

Zur Beurteilung der Lage der Vertikale diente ein in

unmittelbarer Nähe des Objekts aufgehängter beschwerter

Kokonfaden, der jedesmal mit abgezeichnet wurde. Nachdem

die Feuchtkammer und das horizontale Mikroskop mit dem

Zeichnenapparat zitterfrei aufgestellt waren, wurde während

der ganzen Beobachtungszeit, die fir ein und dasselbe Objekt

oft wochenlang damuerte, an der gegenseitigen Stellung der-

selben nichts geändert, nur das im Mikroskop sich darbietende

Bild von Zeit zu Zeit gezeichnet, wobei das Objekt von hinten

durch eine Kerze zeitweilig beleuchtet ward. In einigen Ver-

suchen, die ich zu Hause ausgefährt habe, wurde mit in Töpfen

eingepflanzten Veromica-Exemplaren operiert. Fin mit der

Pflanze in Verbindung bleibender Bliätenstand wurde hierbei

mit seinem basalen Teil in ein eisernes Stativ eingeklammert.

Die Spitze wurde mittelst eines ein Gewicht tragenden Fadens

nach oben oder nach unten zu befestigt, und dann eine oder

mehrere bestimmten Bläten in das Gesichtsfeld des den Zeich-

nenapparat tragenden Horizontalmikroskopes eingestellt und,

wie oben angegeben, von Zeit zu Zeit abgebildet.

Die Zeichnungen wurden stets bei möglichst hoher Ver-

grösserung angefertigt, um zuverlässige Messungen an den

Bildern nachher ausföhren zu können. Sämmtliche dieser

Abhandlung beigegebenen Klichés sind daher mehr wenig

verkleinert nach den Originalzeichungen. Um den exakten

Vergleich zu gestatten sind iäberall Maasstäbe beigegeben, die

bei den weniger vergrössertern Bildern in Mm., bei den höheren

Vergrössungen in u angegeben sind. Bei den meisten Beobacht-

ungen, die sich zum grössten Teil auf Bewegungen der Griffel

bezogen, wurde die Korolle mitsammt den Staubfäden entfernt,

was sehr einfach durch einen gelinde ausgeäbten Zug erzielt

wird; bei einigen ausserdem die dem Mikroskop zugekehrten

6 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN.

Kelchblätter mittelst einer Dissektionsscheere wegpräpariert.

Sollten zugleich Zuwachsmessungen einzelner Zonen geschehen,

so erfolgte die Markierung in der von PFEFFER! angegebenen

Weise, indem feiner Kohlenstaub an den Griffel geblasen

wurde.

Untersuchungsobjekte. Zur Untersuchung gelangten mehrere

ährenbläitige Veronica-Formen, die unter verschiedenen Spezies-

Namen im Tibinger botanischen Garten sowie den Gärten von

Stockholm (>Bergiilund») und Upsala sich kultiviert vorfanden.

Ohne in irgendwelcher Weise auf eine Diskussion der systema-

tischen Stellung dieser verschiedenen Formen eingehen zu

wollen, was ja Sache eines Veronica-Spezialisten wäre, nehme

ich die Namensangaben so hin, wie ich dieselben vorfand,

und werde nur diejenigen physiologischen Gruppen angeben,

zu welchen dieselben sich anzuschliessen schienen.

Erster Typus. Hieher schlossen sich die als V. longifolia

L., V. angustifolia StTEUD., V. oxyphylla STEV., V. maritima L.

und V. erenulata HoFFM., bezeichneten Formen, meistens hoch-

gewachsene Pflanzen mit abgerundeten Korollenblättern, langen

den Blitenknospen öfters iberragenden, in unterem Teile der

dickgedrängten Inflorescenz laubblattähnlichen Brakteen,

langen spitzen Kelchblättern und in der Postfloration sehr

verlängert werdenden Griffeln, die eine unten zu besprechende

sekundäre Abwärtsbiegung zeigten. Der Hauptsache nach

ebenso verhielt sich eine als V. caucasica A. B. etikettierte

Pflanze.

Zweiter Typus, V-. elegans De., V. nitida Porr. und V-

azurea Hort. VINDOB. umfassend; zartere Formen mit helleren,

weniger gedrängt sitzenden Bliiten. käörzeren Brakteen und

Kelchblättern. Der kärzere Griffel bleibt in der Postflora-

tion gerade.

Dritter Typus, V. spicata u. V. crassifolia HERRM., mit

spitzen Korollenblättern, langen Brakteen und blassen, zuletzt

nach oben gerichteten Griffeln. s

Vierter Typus, die zu emer ganz anderen Abteilung ge-

hörigen V. wirginica LDL. einschliessend, zeichnet sich durch

röhrenformige, rötliche Korollen und Abwesenheit der den

sämmtlichen äbrigen Gruppen eigenen Abwärtskrämmung des

Griffels aus.

! Physiologische Untersuchungen. Leipzig 1873.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0o1. 7

Erster Typus.

Bewegungen der Bläte. Die anfänglich auf dem Knospen-

stadium unter spitzem Winkel nach oben gerichteten Bliten

senken sich etwas vor dem Aufblihen abwärts, so dass die

beiden mit der unbeweglichen Korolle fest verbundenen Staub-

fäden zur Zeit des Aufbliihens horizontal gerichtet sind. Un-

mittelbar nach dem Aufblihen werden sie ein wenig nach

unten geneigt, um sich unmittelbar vor dem Abwerfen der

Krone wieder in die Horizontale zu heben. Die Bliitenstiele

der jungen nach oben gerichteten Knospen sind stark negativ

geotropisch. Es geht dies aus den beiden Parallelversuchen

(Figg. 2—7 und 8—14), hervor, die die Bewegungen während

dreimal 24 Stunden zweier derselben Höhe eines Blitenstandes

entnommenen Knospen von Veronica crenulata demonstrieren,

von denen die eine in verkehrte Lage angebracht wurde, die

Andere in der normalen Lage verblieb. Die verkehrt ange-

brachte Knospe, die zum Anfang (12. August 12: m.) einen

Winkel von 40” mit der Vertikale machte, hatte schon an

12: n. desselben Tages eine beträchtliche Aufwärtskrämmung

erlitten. Bis 12: n. des folgenden Tages (13.) erreichte die

Aufwärtskrämmung ihr Maximum, und gelangte die Knospe in

die horizontale Lage. Während der folgenden 2 Tagen wurde

die Bewegung mit immer nachlassender Schnelligkeit fort-

gesetzt und am 15. August 12: m. einen Neigungswinkel von

105” erreicht. Dass bei diesen Bewegungen keine Torsionen

statt haben, erhellt aus dem Umstande, dass an verkehrt

angebrachten Blitenständen die nach der Umkehrung auf-

bläbhenden Knospen dasselbe Verhältnis zwischen der Symmetrie-

Achse der Korolle und der Richtung der Schwerkraft auf-

wiesen, wie die schon vorher aufgebläht gewesenen.

Gleichzeitig mit dem Öffnen der Bläte erfolgt diejenige

Abwärtsbiegung, wodurch die Staubfäden in eine nach unten

gerichtete Neigung von etwas 20” gebracht werden. Auf dieser

Stufe der Entwickelung ist der Geotropismus der Blätenstiele

völlig erloschen, denn so weit fortgeschrittene Bliten behalten

in der Umkehrung ihre schon erlangte Lage bei. Diejenigen

Bliten aber, die schon im Knospenstadium in verkehrte Stellung

gebracht werden, heben sich bei der schon oben erwähnten

geotropischen Aufwärtskrämmung genau so viel, dass die

geöffneten Bläten nunmehr die normale ÖOrientierung zur

8 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN.

14 Aug.

Fig. 4.

13 Aug.

TSn.

Figg. 2—7. Die Bewegungen einer abgeschnittenen Bliätenknospe von

Veronica cerenulata, vom 12 Aug. 12" m. bis 15 Aug. 12" m. in normaler

Lage gewachsen. Die Korolle sammt den Spitzen der Kelchblätter wurde vor

dem Versuche, der in einem Feuchtkammer geschah, entfernt. Die grossen

Pfeile geben hier, wie in allen folgenden Figuren, die Richtung der Schwere

an. In jeder Figur ist das Aussehen der Knospe 12 Stunden vor der Beobacht-

ung gestrichelt angegeben. Die Abzeichnung wurde jede vierte Stunde ausge-

fährt; aus den zwischenliegenden hier ausgelassenen Figuren geht hervor, dass

die Griffelspitze kleinere Nutationen von etwa 4 ständiger Schwingungsdauer

ausfährte.

| BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD: III. N:0O-1. 9

ba änn San dn, ta RR

Figg. S—14. In verkehrter Lage wachsende, abgeschnittene Blitenknospe

von Veronica cerenulata von 12 Aug. 12" m. bis 15 Aug. 12” m. Der Blätenstiel

föhrte in dieser Zeit eine Aufwärtskrämmung aus, deren Schnelligkeit am 13

Aug. ihr Maximum erreichte. Die geotropische Abwärtskräimmung des Griffels

nahm während der Versuchszeit an Geschwindigkeit stetig zu. Scala und Be-

zeichnungen wie in den Figg. 2—7. Auch hier wurden von der Griffelspitze

etwa 4 ständige Nutationen ausgefiährt.

10 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN.

Vertikale erreichen. Welcher Natur die diese Bewegungen

zu Stande bringenden Faktoren sind, habe ich nicht näher

verfolgt. Die Staubfädeu, die zur Zeit des Aufblähens fast

ihre endgältige Länge erreichen, besitzen vollkommen schnur-

gerade Filamente, die bei wechselnder Lage keinerlei Kriäm-

mungsbewegungen aufweisen.

Im Bezug auf die Inflorescenzachse ist zu bemerken, dass

dieselbe, die ausgeprägt apikales Wachstum zeigt, stark positiv

geotropische Eigenschaften aufweist, aber nur in denjenigen

Teilen, wo noch kein Öffnen der Bliiten stattgefunden hat.

Bringt man deshalb eine Inflorescenz in die horizontale oder

verkehrte Lage und befestigt dieselbe derart, dass die Spitze

sich frei bewegen kann, so bemerkt man (Fig. 15), wie die-

jenige Partie des Blätenstandes, die geöffnete Bliten trägt,

horizontal resp. vertikal nach unten verbleibt, unmittelbar

vor derselben aber krimmt sich die Achse aufwärts, so dass

der vordere in Entwickelung begriffene Teil derselben die

normale Stellung zum Erdradius einnimmt. Es hängt dies

mit dem Umstande zusammen, dass die aus den gegenseitigen

Abständen der resp. Blätenstiele abzuschätzende Zuwachs-

schnelligkeit etwas vor dieser Stelle ihr Maximum hat, bis

gegen die Aufblih-Region ziemlich steil auf Null untersinkt.

Hierbei sind ferner, wie bei positiv geotropischen Örganen

meistens der Fall, durch Nachwirkung erzeugte S-förmige

Krimmungen zu beobachten. Im Bezug auf die Verteilung

der Zuwachs-Intensität längs der Blitenstand-A-chse ist äbrigens

zu bemerken, dass dieselbe mehrere sekundäre Maxima aufzu-

weisen zu haben scheint. Es geht dies daraus hervor, dass

bei der im Laboratorium vorgenommenen Umkehrung, wo die

interfloralen Achsenstäcke eine oft sehr bedeutende Uberver-

längerung erfahren, die Bläten nunmehr mehr weniger quirl-

ständig erscheinen (Fig. 15). Wodurch die betreffende Uber-

verlängerung induziert wird, ob hierbei der mechanisch aus-

geibte Zug oder die etwaig veränderten Druck-, Feuchtig-

keits- und Beleuchtungs-Verhältnisse die Hauptrolle spielen,

lasse ich dahin gestellt, fuhre nur an, dass man bei Versuchen

auf freiem Felde manchmal etwas ähnliches wahrnehmen kann.

Wenn wir das vorher Gesagte resummieren, so erhellt,

dass die mechanisch physiologischen Eigenschaften sowohl der

Inflorescenzachse wie der Pedunkulen teleologisch genommen

bezwecken, der Korolle mitsammt den Staubfäden der noch

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. II. N:0o1. 11

nicht geöffneten Bliten stets dieselbe Neigung zur Lothlinie

zu verleihen, auch wenn die Blätenstände durch Unglicks-

fälle, die in der Natur faktisch nicht selten vorkommen, in

eine mehr weniger abnorme Lage gebracht werden, dass

dagegen den schon einmal zum Aufblähen gekommenen Bliten

eine derartige Fähigkeit völlig abgeht.

2 -

TTISEE

10 0 I0O Mm

Fig. 15. Veronica angustifolia Steud. Am 8. Aug. in verkehrte Lage

gebracht. Stellung der Griffel am 19. resp. 21. Aug. 1—5 und a—f haben die

Schlusstellung eingenommen; 6 und g befinden sich im Stadium der sekundären

Abwärtskrämmung; 8 und g—j in der Gegenkräimmung; 10—13 und £k—2 in

der ersten Abwärtskräummung; 14—17 sowie m im Knospenstadium. Bei 16

geotropische Aufwärtskräimmung der Inflorescenzachse.

Bewegungen des Griffels. Der in der Knospenlage fast

vollkommen gerade, cylindrische, von der Längsachse des

Fruchtknotens gerechnet ein wenig nach unten geknickte

Griffel fängt sofort nach dem Öffnen der Bliite an, eine inten-

sive Abwärtskrämmung auszufähren, und bleibt während des

männlichen Stadiums der proterandrischen Blite! dem unteren

! Die von mir untersuchten Bliten waren sämmtlich proterandrisch, und

die beobachteten Griffelbewegungen sind ja telcologisch offenbar auf bezwecktem

Ausschluss von Selbstbeustäbung zuräckzufihren. Interessant wäre, die nicht

proterandrischen Veronica-Individuen nach dieser Richtung hin zu untersuchen.

Vgl. LÉo ERRERA et GUSTAVE GEVAERT Bull. Soc. r. de botanique de Belgique

t. 17. 1878. F. Norr Entw. der Veronica-Blithe. Diss. Marburg 1883.

12 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN.

Korollenblatt eng angedräöckt. Nachdem er kurze Zeit in

dieser Lage verblieben, krämmt er sich wieder gerade, ver-

längert sich hierbei stark und erhält rezeptionsfähige Narben-

papillen; und zur Zeit, wo die Staubfäden sich entleert haben,

hat er sich wieder in die horizontale Lage gehoben. MSpäter,

als die Krone mitsammt den Staubfäden abgeworfen wird,

kräimmen sich die Griffel bei den meisten zu dieser Gruppe

gehörigen Arten wieder in einem schwachen Bogen nach unten.

Wir haben somit hinsichtlich der Griffelbewegungen fol-

gende vier Stadien in der Entwickelung des Griffels zu unter-

scheiden:

1) Knospenstadium. Während desselben ist der Griffel

farblos und gerade. Die Spitze zeigt eine gelinde Nutation.

Die mikroskopische Untersuchung zeigt ein cylindrisches Organ,

in den vorderen Teilen aus zartwändigen beinahe ausgewach-

senen Zellen bestehend, die eine nicht zu verkennende Wölbung

nach aussen ergeben. In der basalen Region sowie auf der

Scheitelfläche selbst ist die Epidermis aus ziemlich kurzen

meristematischen Zellen aufgebaut, die relativ verdickte Aus-

senwände besitzen. Der Länge nach wird der Griffel von zwei

dorsiventral angebrachten Leitbiändeln durchzogen, deren Ge-

fässteil aus einigen wenigen Spiralgefässen sich aufbaut.

2) Stadium der ersten Abwärtskrimmung. Beim Aufbläihen

fängt der Griffel an, wie schon oben gesagt, eine intensive

Abwärtskräimmung auszufähren. Diese Bewegung erfolgt

ziemlich rasch, wie die an einem und demselben Objekt aus-

gefihrten Beobachtungen ergeben haben. So wurden von

einem am 10. August um 94 30 a. m. zur Beobachtung ge-

nommenen Griffel die auf Figg. 16—22 abgebildeten Bewegungen

ausgefäuhrt. Bis 12: m. verblieb der Griffel gerade, zeigte

nachher eine derartige Abwärtskrämmung, dass die vordere

Hälfte desselben um 84 30 p. m. die Horizontale erreicht hatte.

Um 12 p. m. des folgenden Tages, wo die nächste Beobachtung

stattfand, hatte der Griffel, sich nach unten biegend, die Verti-

kale schon wieder äberschritten, und dessen Spitze war nach

innen gekräimmt. Um ein anderes Beispiel zu nehmen, so war

der Griffel einer anderen Bläte, der am 22. Sept. emporragte,

am 24. vertikal abwärts gebeugt. Während dieser Entwickel-

ungsstufe nimmt der Griffel von der Spitze anfangend mehr

und mehr eine tiefblaue Färbung an. Mikroskopische Unter-

suchung ergiebt, dass die Epidermiszellen der konkaven Seite

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND.18. AFD. II. N:0 1. 13

kurz vor dem basalen Meristem eine stärkere Wölbung an-

nehmen als die der konvexen.

3) Stadium der Gegenkrimmung. Die Spitze des Griffels

senkt sich wieder in die Vertikallage. Es erfolgt unterdessen

eine kolossale Längenvergrösserung desselben; nachher fängt

er an sich allmählich emporzurichten. Uber die Schnelligkeit

dieser Bewegungen können die folgenden Angaben Aufschluss

geben. Der schon erwähnte Griffel erreichte am 11. August

8h p. m. auf der Röäckwärtsbewegung wieder die Vertikale,

verblieb bis 114 a. m. des folgenden Tages in derselben Lage,

erlitt aber unterdessen eine Verlängerung von 35 p. ct. Um 1t

p. m. desselben Tages war schon eine beträchtliche Hebung

wahrzunehmen, die am 14., 4: p. m. zur Erreichung der Hori-

zontale fährte. Während dieses Stadiums werden die Epi-

dermiswände der basalen Region erheblich dinner, was mit

einer bedeutenden Verlängerung der Zellen derselben zusammen-

hängt. Zugleich wachsen die Papillen aus und erlangen ihre

schliessliche dännwandige normale Form.

4) Stadium der sekundären Abwärtskriäimmung. Diese

Bewegung, die wie schon angedeutet, bei verschiedenen Arten

mit verschiedener Energie hervortritt, unterscheidet sich in-

sofern von der ersten, als sie die ganze Länge des Griffels

betrifft. Während dieses Stadiums, das ziemlich lange damuert,

findet ein allmähliches Absterben des Griffels statt, was mit

völligem Verwelken desselben endet.!

Analyse der Blitenbewegungen. Bevor ich zu einer kri-

tischen Besprechung der diese Bewegungen zu Stande bringenden

Faktoren äbergehe, däörfte es angemessen sein, die Verteilung

der Wachstumsintensität längs des Griffels etwas näher ins

Auge zu fassen. Hieröber geben eimnige Zuwachsmessungen

Aufschluss, deren Resultate in Fig. 23 grafisch dargestellt

sind. Obgleich die beiden Beobachtungsserien leider so spät

im Herbst zur Ausfährung gelangten, dass die Pflanzen nicht

mehr normalen Wachstums- und Ernährungs-Bedingungen

unterlagen, und ausserdem Individuen befassten, die einem

Meltaupilz zum Opfer verfallen waren, woraus erhellt, dass

dieselben kein richtiges Bild von den normalen absoluten

! Dem geistreichen Anpassungsteleologen wärde es wohl hierbei natärlich

fallen, die durch jene sekundäre Abwärtskrämmung des Griffels geschaffene

Lage als eine Rutschbahn zu betrachten, die da ist, um der abzustossenden

Korolle ein bequemes Heruntergleiten zu gestatten.

14 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN.

Fig. 16.

10 Aug.

9'30 a. m.

— 3'30 p. m.

Fig: LZ

10 Aug.

3'30 p. m.

—8'30 p. m.

N I

VEN

Ve +

k | NV

Ya N

5 X

N X

at | < År

SSA -

SR bå ,

TRES

1000 son 0 1000 2000 W:

JA ag gj AE ERE EEE

Figg. 16—22. Bewegungen eines Griffels von Veronica crenulata. Die

punktierten Figuren geben die Schlusslage in jeder Bewegungsphase an. Die

Zone der Abwärtskrimmung ist schwarz, die der Abwickelungsbewegung

karriert markiert. Die quergestreiften Längen markieren die resp. Zuwachse.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL.

BAND 18.

AFD. II N:0d. 15

Fig. 20.

11 Aug.

3'30 p. m.

— 8'p. m.

12 Aug.

IT.

—kpam.

16 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN.

Werten der resp. Wachstumsschnelligkeiten der verschiedenen

Zonen geben können, so vermögen sie doch iber das, was uns

hier intressiert, nämlich iber die Verteilung derselben Aus-

kunft zu verschaffen. Aus den Kurven ist nämlich wahrzu-

nehmen, dass im Knospenstadium und während der gleich

darauf folgenden Entwickelungsperiode:die relative Wachstums-

intensität der ganzen Länge des Griffels entlang einen posi-

tiven Wert hat, während der Gegenkrämmung aber in den

basalen Teilen allmählich erlischt, dagegen stets ungefähr auf

der Mitte des Griffels ihr Maximum behält. Waährend die

späteren Kurven gegen die Basis zu steil abfallen, zeigen sie

gegen die Spitze einen viel allmählicheren Verlauf. Nach

dieser orientierenden Ubersicht, zu welcher wir später Ge-

legenheit haben werden zuräckzukommen, wollen wir die

successive Verteilung der Krämmungsintensität längs des

Griffels etwas näher untersuchen. Zu diesem Zwecke habe

ich (Figg. 16—22) die successiven Stadien einiger sich in der

normalen Lage kriimmenden Griffel derart kombiniert, dass

diejenigen Zonen, wo eine Vermehrung resp. Verminderung

der Krämmung stattfindet, durch Schraffierung resp. Punk-

tierung markiert werden.

Aus den oben dargelegten Erörterungen iäber die Verteilung

der Wachstumsintensität längs des Griffels geht hervor, dass,

weil die hauptsächliche Verlängerung auf der Mitte des Organs

stattfindet, die Basis und die Scheitel hingegen von Stufe zu

Stufe die nämliche Länge beibehalten, wir ein annähernd

richtiges Bild von der Lage der Kriäimmungszone erhalten,

indem wir die Zeichnungen zweier auf einander folgenden

Stadien zuerst von der Spitze ausgehend auf eimander legen

und markieren, wo die Kontouren beider aus eimander gehen,

nachher von der Basis anfangend dieselbe Prozedur wiederholen.

Aus den auf diese Weise konstruierten Bilden (Figg. 16—22)

geht nun Folgendes hervor. Während der ersten Bewegungs-

stufe finden wir eine Zone vergrösserter Krämmung, die

während der auf einander folgenden Bewegungen (Figg. 16,

17 und 22) annähernd die nämliche Lage auf dem Griffel be-

hält. Ein Mass von der Verteilung verschiedener Krämmungs-

intensität innerhalb dieser Zone erhalten wir, indem wir von

dem schon erwähnten Markierungspunkt ausgehend das eine

Bild so lange um eine dort fixierte Nadel drehen, bis wiederum

ein Stäck der Krimmungszone des einen Stadiums mit einem

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:o1. 17

Fig. 23. Griffel von Veronica longifolia. Verteilungsfunktionen der

relativen Wachstumsintensität ! I =— it =— 5 Auf drei successiven Ent-

Wwickelungsstufen des Griffels a, b und c.

! Vgl. AF KLERCKER: Bidrag till kännedomen om växternas rörelsefenomen

Biologiska Föreningens Förhandlingar 1892.

Da die Ansichten verschiedener Autoren im Bezug auf das Definieren der

auxanometrischen Grössen vielfach auseinandergehen, habe ich mir a. a. O.

erlaubt folgende Bezeichnungen vorzuschlagen:

Die erste Derivate, im Bezug auf das Alter t, der Wachstumsfunktion,

d. h. derjenigen Relation

L=/£(0)

welche die Länge L und Alter t eines wachsenden Elementes verbindet, wird

als Wachstumsgeschwindigkeit (v), die Zweite als Wachstumsbeschleunigung

bezeichnet.

Die (absolute) Wachstumsintensität (i) wird als die Wachstumsgeschwin-

digkeit der Einheitslänge

RO AA (0)

FE AD

definiert; und die Zuwachse verschiedenartiger Einheitslängen während eines

beliebigen Zeitraumes (T) !

als relative Wachstumsintensität bezeichnet.

Die von SACHS >»grosse Periode»> genannte Relation zwischen der Wachs-

tumsgeschwindigkeit und dem Alter eines Elementes wäre dann vielleicht

zweckmässiger: spezifische Geschwindigkeitsfunktion und der entsprechende

Ausdruck fär i: spezifische Intensitätsfunktion des Wachsens zu benennen

Auf einem wachsenden Organ schliesslich, dessen Teilelemente zu einem gege-

benen Zeitpunkte verschiedene Wachstumsintensitäten besitzen, lassen sich

diese Intensitäten auch als Funktion des Abstandes (!) vom einem Endpunkte

(z. B. Basis) des Organes auffassen und wäre eine solche Funktion als Ver-

teilungsfunktion der — relativen oder absoluten — Wachstumsintensität

zu bezeichnen.

[CS

18 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN.

des Anderen zusammenfällt, aufs neue markieren und dasselbe

Verfahren wiederholen. Die Abstände der auf diese Weise

erhaltenen Punkten stehen dann in umgekehrtem Verhältnis zu

der stattgefundenen Mehrkrämmung.

Der Ort der maximalen Krämmungsbewegung, die in der

Knospenlage des am 10. August 9h30 a. m. gezeichneten Griffels

sich auf dem ersten Drittel — von der Basis ab gezählt —

des Griffels befindet, schreitet während der Abwärtskrämmung

langsam räckwärts. !

Nachdem die Spitze des Griffels ihre maximale Abwärts-

biegung erreicht, ist die Zone stärkster Krimmung ganz nahe

an die Basis geriäckt, jetzt fängt aber auf einer weiter nach

vorn gelegenen Strecke des Griffels die Riäckbewegung an,

und dieselbe schreitet im Verlaufe der Aufwärtsbewegung

ebenfalls der Basis zu (Figg. 19—22). Um dies auch durch

Zahlen auszudräcken gebe ich anbei die gemessenen Kriäimm-

ungen der verschiedenen Bewegungsstufen numerisch an. Als

Längeneinheit wurde hierbei eine arbiträre Länge (e) auf den

30 mal vergrössert gewesenen Zeichnungen gewählt, die 350 u

entspricht.

Aus dem Gesagten ist zu ersehen, dass die verschiedenen

Stellungen des Griffels während der zwei ersten Bewegungs-

perioden — die primäre Abwärtsbewegung resp. die Gegen-

kräimmung — aus dem Zusammenwirken zweier Bewegungen

resultieren.

Die eine ist die Abwärtskrimmunyg, die zur Zeit, wo der

Griffel die Horizontale erreicht, ihr Maximum hat, an dem

horizontal verbleibenden Teil verharrt und dort allmählich

erlischt. Ein gutes Bild dieser Einwirkung erhält man, indem

man die Abbildungen der verschiedenen Stufen mit den Spitzen

koinzidierend auf einander legt und in der oben angegebenen

Weise jede spätere durch Drehung um die successiven Punkte

Zone nach Zone mit dem fräheren zusammenfallen lässt, das

iberschössige Stäck als Verlängerung des friheren einzeichnet.

Wir erhalten auf solche Weise eine sehr gleichmässig ver-

laufende Spirale (Fig. 24), aus deren Form man ersehen kann,

! Die auf den verschiedenen Figuren wechselnde Länge der Krämmungs-

zone, die z. B. an Fig. 18 iber den grössten Teil des Griffels ausgebreitet

erscheint, erklärt sich aus den ungleich langen Zeitabschnitten, während

welcher die verschiedenen Bewegungsstufen gedauert haben. Es ist nämlich

klar, dass eine sehr schwache Kräimmungsintensität einer Zone bei dieser gra-

fischen Darstellung gar nicht zum Ausdruck gelangt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:01. 19

Griffel von Veronica erenulata.

Werte der Krämmung 4 = 1000 = Einheit fär den Krämmungs-

rFadlus: os =Dd0u

Die Zonen werden von der Spitze ab gezählt.

10 Aug 11 Aug. 12 Aug. 13 Aug.

Zone. |9'30| 12" |3'30|/5'30| 8230) 1" |3's0] 8" | 11" | I" | 5 |10:30)] 8 |12"

ca DE ETS 77 NYSE Sa rar kl AS lc ala | nm. | no

| | |

KO OR 0 RON 01... 040). 0. Ol Mr KOL Ol 0

Or FEOr KON OO OO 0-0. Ol. Ol OK

Tr KON OL ELON s251G25 2510 0). 0 0:04 Oct 4. Ol O

Hva OL EO: 251 5011, 501.150] 251 - 0) 01 0 Oh & OO 0

nikon. 25 501 501-251 75) 50) 0] 01-01 01 0] 0 0

VI | 50 | 50 | 50| 501150 /100] 50) 01 0 0 0 0 A 0

VII | 50 | 75 | 75 |100]1251200) 50| 251) 01 01 0 01 9 0

VIII | 50 | 75 | 75150 |100 | 275 | 200] 50) 01 ol 0 01 0 Oo

IX | 50 | 75 | 100 |150 | 100 | 275 | 150) 501) 01 01 ol 01 Oo 0

X | 50 | 75 | 100 |1501175 | 350 | 200 | 75) 01-251) 0) 01 0 0

XI 75 | 100 | 100 | 400 | 350 | 125 | 01 251 01 01 0 0

Sön 450 | 500 |350| 01 251 251) 01 ov 0

XIII 400 |4501500 | 01 251 251 01 0 0

XIV 500 | 400 | 251) 25/1 251 01 25 0

- 550 | 50) 50) 501 25 | 75) 25)

| CRV BIS 5 5050

XVI 125 |125 | 75| 50 | 75) 50l

XVII 250 | 150 | 100 | 50 | 75| 75

SIBA 300 | 300 | 250 | 125 | 175| 125

DÖ 600 | 500 | 500 | 250 | 200/ 200

XXI 700 | 600 | 600 | 350 | 350/ 300

XXII 600 | 400|400

en 10,5] 10,6] 11,4] 11,4] 11,4) 13,8] 14,2] 15,7 | 21,3] 21,4 | 21,6] 22,6 | 22,6 22,6

Lufttemperatur 19,5—23,3” C.

Kal | o00f€ 0007 000! 0 005 NOOMI

JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN.

UTG: SES

ue 48 « el 4 U

«0801 << « Ut

4 Le £ « & 1

au UT « « CV KH

Ul "BYTTE <c el

« 18 « « « j

« 086,6 « « «

KUST SSny vcCe

FUNWWUNIF I9P WIOT

ap u9napeq uWaqejsyvng 'dsor ad

IST UIqa33a3ue IIUVLIS

-93 IN3LJ I9p Ur op "uyeg u9ugnejqvInp

azydspyrig Ip uoa avp 27eddopoq

ap gaplrq aexndg 216prqv3 upsYvemnz

Uu9g9uqdroza3 IITaIsoFtoNH urp pun / pr

-[2II9) Wp UOA Af "UISTIJSUVTAaP MZ

BUNFIMIGQSFUN[IFLMQY Ip vn JI9STULgWOF

ISTOM UIUIGIIIYISIY IIYBTU IXAJ, WT TIP

ur SJAFILH) UPJ9UIIZa3 gZ—9T PSL Sp

uogunwwunis uaFueja AQ Fö hur

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0o1. 21

dass die wechselnde Krämmungsintensität während der ganzen

Gegenkrämmungsperiode den Variationen in der Wachstums-

geschwindigkeit des ganzen Griffels proportional ist. Wenn man

zugleich bedenkt, dass während dieser Zeit die einigermassen

horizontal gelegene Partie des Griffels die nämliche verbleibt,

während der Abwärtskrämmung aber die verschiedenen Zonen

immer neue Lagen zur Schwerkraft einnehmen und hier auch

gleichzeitig stetige Veränderungen in dem normalen Verlauf

der erwähnten WSpirale stattfindet, so ist bloss aus diesen

successiven Formen des sich krämmenden Organs rein theore-

tisch Folgendes abzuleiten. Die Abwärtskrämmung stellt eine

Wachstumskräimmung dar, deren Maximum innerhalb der ver-

schiedenen Zonen zeitlich mit dem Maximum der Zuwachs-

bewegung zusammenfällt, örtlich in der Horizontallage ihr

Maximum erhält. Sie wäre demnach eine Krimmung von der

Art, die man positiv geotropische nennt. Diese rein theoretisch

abgeleitete Beschaffenheit der Krämmung wird durch folgende

Versuche vollaus bestätigt.

Wird eine junge Knospe in der verkehrten Lage wachsen

gelassen, so erfolgt diese Bewegung in genau entgegengesetztem

Sinne wie bei der normalen Stellung und zwar ohne Torsion

(Figg. 15—28). Bei Blitenständen, die auf dem Klinostaten

einige Zeit verweilen, bleiben die Griffel der sich entwickelnden

Bliten vollkommen gerade (Fig. 29), ohne jegliche Bewegung

auszufihren. An Bläten horizontal angebrachter Blitenstände

hingegen erfolgt die nämliche geotropische Abwärtskrämmung

aber jetzt mit Torsion, was offenbar mit dem aus dem Vor-

handensein der zwei oben besprochenen Leitbändeln resultie-

rende Bilateralität des Organs zusammenhängt. An im Freien

wachsenden Bliäten bemerkt man ibrigens, dass die sich ab-

wärtskrimmenden Griffel der östlichen resp. westlichen Seiten

des Bliitenstandes eine nordwärts gerichtete Ablenkung von

der Vertikale erfahren. Es zeugt dies davon, dass denselben

auch ein negativer Heliotropismus innewohnt.

Der zweite influierende Faktor, fär den ich aus später zu

erörternden Grinden den Namen Abwickelungs-Bewegung ein-

fihren will, tritt, wie aus den Figuren hervorgeht, zuerst in

demjenigen Teil des Griffels auf, der bei Erreichung der maxi-

malen Krimmungslage vertikale Stellung emnimmt, und be-

steht in einer stetigen Verminderung der Kurvatur. Sie

schreitet mit stetig verminderter Intensität dem Grunde zu

JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN.

'ue uosunwmuniIg Uajrqugogsnr yruuvsgqejroZ wopal ur I9p ass0oxmg pun Fungyory amp uaqeg arJd NT ”VIVMUILV

PIVUO.LIA UOA Sopuejsupgn[g Uu9jtqoxosmun md ,g9 'Sny '€T we sour J9YLK) Ip uagundameg ad '8&ö—9E bbvT

TIVET MV FL TGL "ur "d 06,8 ud Sn ec

86 bur 28 brug 98 br 08 bug

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0o1. 23

und sinkt bis auf Null, nachdem die Horizontale wieder er-

reicht wird.

Um die Bewegung zu veranschaulichen thut man am

besten, bei dem friher erwähnten Konstruiren der Spirale der

positiv geotropischen Krimmung die Verlängerungen der jedes-

mal hinzugefiäigten Segmente zu zeichnen. Aus der auf diese

Weise erhaltenen Figur 24 erhellt, dass die von der Spitze

des Griffels beschriebene Bahn während des dritten Stadiums

der Griffelentwickelung fast genau mit der Developpante oder

Involute — daher der Name — der Grundspirale zusammen-

fällt. Eine derartige Kurve entsteht bekanntlich, wenn man

ein Faden von einer Kurve, im einfachsten Falle einem Kreise,

sich abwickeln lässt. Da nun zwischen Involutionspunkt und

Basis des Griffels kein wahrnehmbares Wachstum stattfindet,

folglich dieser Abstand sich im Laufe der Abwickelung stetig

vermindert, die Verschiebungen der Basis längs der Develop-

pate infolge der Konstruktion den Zuwachsen proportional ist,

so ist aus der Figur zu ersehen, dass die Variationen der

Abwickelungsschnelligkeit eine Funktion darstellen, die sich

derjenigen der Krämmungszunahme asymptotisch nähert. Aus

den obigen Erörterungen geht hervor, dass die Involutions-

Bewegung unmöglich eine negativ geotropische Krämmung

sein kann. Bestätigt wird dieser teoretisch abgeleitete Satz

ferner durch die folgenden Versuchsergebnisse.

Abwärts gekrämmte Griffel, die auf den Klinostaten

gebracht werden, richten sich gerade, und zwar erheblich

schneller als in der normalen Lage der Fall (Figur 29).

Dasselbe gilt von Griffeln, die beim Beginn der Involutions-

bewegung in verkehrte Lage gebracht werden. Bei diesen

wird nämlich die Bewegung keineswegs sistiert. Im Gegen-

teil, sie erfolgt, wie aus den Figg. 25—28 hervorgeht, viel

energischer als sonst. Wir haben es also mit einem inneren

Faktor zu thun, der jeder durch den Einfluss äusserer Fak-

toren, in diesen Falle die Schwerkraft, erzielten Kräimmung

entgegenwirkt. Es ist ja dies dasjenige was VöcHtInG! Rekti-

petalität genannt hat. Wir können also die erwähnten Be-

wegungen auf dem Entgegenwirken von positivem Geotro-

pismus und Rektipetalität des Organs zuräöckfähren; anfäng-

lich wirkt die erste allein, was Abwärtskrämmung zur Folge

! VÖCHTING: Bewegungen der Bliten und Frichte. Bonn 1882, p. 30.

24 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN.

Fig. 29. Blätenstand von Veronica sp. nach mehrwöchentlichem Ver-

weilen auf dem Klinostaten. Die ganze erste Abwärtsbiegung und die der-

selben folgende Gegenkräimmung ist völlig unterblieben, dagegen die sekundäre

Abwärtskrämmung wie normal eingetreten. Photographische Silhouette (!/,)-

Negativ.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:01. 25

Fig. 30. Fig. 31.

oe S.

Fig. 30. Blitenstand von Veronica crenulata in normaler Lage ge-

wachsen a. Knospenlage des Griffels; b. erste Abwärtsbiegung; c. Gegenbe-

wegung; d. sekundäre Abwärtsbiegung. SS. Scheitel. B. Basis.

Fig. 31. Derselbe nach 3 tägiger Umkehrung (6. Aug. 2'30 p. m. —

9. Aug. 3" p. m.). Die Bliten der Region b hatten sich schon nach Verlauf von

2 Stunden gerade gestreckt und sind nunmehr geotropisch abwärts gebogen.

Photographische Silhouetten (!/,). Pos. Copie.

26 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN.

hat, später tritt auch die zweite ins Spiel und gewinnt iäber

die Letztere die Oberhand. Wir werden später zu einer

teoretischen Besprechung einiger aus den angefiährten Daten

abzuleitenden NSchlussfolgerungen betreffs des Wesens der

Rektipetalität zuräckkommen, unterdessen das vierte Krim-

mungsstadium des Griffels erwähnen. Dieselbe besteht, wie

schon gesagt, in einer gelinden Abwärtsbiegung des fast

ausgewachsenen Griffels. Dieselbe wird, wenn sie einmal ein-

getreten, weder durch Umkehrung (Figg. 30—31) noch durch

Versetzen auf den Klinostaten (Fig. 29) räckgängig gemacht,

tritt dagegen bei sich in verkehrter Lage entwickelnden Bliten

als Abwärtskrämmung (Fig. 15) auf und scheint bei einigen

hieher gehörigen Arten sogar auf dem Klinostaten aufzutreten

(Fig. 29). So viel ich habe sehen können wird sie durch posi-

tiven Geotropismus des infolge der Abwickelungsbewegung

horizontal gebrachten vorderen Teils des Griffels, dem ja nach

dem iber die Verteilung der Wachstums-Intensität Gesagten

am längsten eine Wachstumsfähigkeit innewohnt, verursacht;

scheint aber, aus den Klinostatenversuchen und dem Vergleich

mit dem unten zu besprechenden V. virginica zu schliessen,

mit sekundären Torsionen verbunden zu sein. Gleich nach

dieser Bewegung, die sehr langsam erfolgt, stirbt äbrigens

der Griffel ab; sie stellt die letzte Phase seines Lebens dar,

und die Narbenpapillen gehen schon während derselben zu

Grunde.

Theoretisches iäber Rektipetalität. Ich werde im Folgenden

versuchen, von den obigen Ableitungen iäber den Verlauf der

Kurve der rektipetalen Wirkung ausgehend, dieselbe als eine

einfache Folge der grossen Wachstumsperiode zu erklären,

Wenn wir mit

nenlf(e) LR

ENTRE OT.

allgemein die Wachstumsgeschwindigkeit ausdriäcken, mit v,

und », die Geschwindigkeiten der Ober- resp. der Unter-Seite

eines Organs bezeichnen, so besteht nach dem, was wir iiber

die Natur der geotropischen Erscheinungen kennen, die Ein-

wirkung der Schwerkraft darin, dass

FORE df, i(t)

va df(t)

einen von 1 verschiedenen Wert einnimmt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:o1. 27

Fär eine bestimmte Zone eines Organs durchläuft nun v

eine Reihe von Werten — deren spezifische Geschwindigkeits-

funktion darstellend —, die sich als eine Kurve anordnen

lassen, welche, von kleineren Unregelmässigkeiten abgesehen,

von der die Zeitintervalle angebenden Abscissenachse all-

mählich aufsteigend ein Kulmen erreicht, um hinter demselben

wieder abzufallen. Es wiirde nun, falls die Einwirkung der

Schwerkraft fortfälle, die Kurven von v, und v, identisch sein

Infolge der oben erwähnten Einwirkung steigt aber Erstere

viel raschere wie die Andere. Wenn wir jetzt annehmen

därften, die von der betreffenden Kurve von v eingenommene

Fläche, die Wachstumsgrösse, stelle fir jede bestimmte Zone

einer bestimmter Pflanze eine konstante Grösse dar, so wärde

es eintreffen können, dass nachdem die Kurve von », ihr

Kulmen schon erreicht und folglich im Abfallen begriffen ist,

die Kurve von v, noch immer steigt und erstere schneidend

sich fär spätere Werte von t iber dieselbe erheben kann.

Folge hiervon wäre, dass ein derartiges positiv geotropisches

Organ zuerst eine Abwärtskräimmung, später aber eine Aus-

gleichung der entstandenen Biegung ergeben wiirde, und es

wiärde ausschliesslich davon abhängen, in welche Phase der

grossen Periode die Einwirkung der Schwerkraft eintritt, ob

erstere oder letztere iberwiegen, d. h. endgiltige Krämmung

erzielt werden soll oder nicht. Es ist ja klar, dass wenn

die Einwirkung eintritt, bevor v und »v, ihr Kulmen erreicht

haben, die Gegenwirkung iberwiegen kann; ist dagegen das

Kulmen schon voräber, d. h. die beiden Kurven im Fallen

begriffen, so wird der erzielbare Verhältnisveränderung von v,

und v, mit jedem Zeitabschnitte kleiner und weil gleichzeitig

die Biegsamkeit des Organs mit dem Ubergang seiner Geweben

in den Dauerzustand stetig abnimmt, so wiärde die Gegen-

krimmung, wenn eine solche eintritt, nie im Stande sein, die

ursprängliche Krämmung völlig auszugleichen. Wenn die ge-

machte Annahme richtig ist, dann wäre die Rektipetalität der

Ausdruck dieser Gegenwirkung. Wir mössen nun untersuchen,

ob die betreffende Hypothese zulässig ist.

Es ist ja, normalen Ernährungsbedingungen vorausgesetzt,

eine alte Erfahrung, dass jedem Organ oder den meisten Organen

einer Pflanze so zu sagen die Tendenz innewohnt eine be-

stimmte endgiltige Form und Grösse zu erlangen; und es ist

ja gerade dies, was den Systematici ermöglicht äberhaupt von

28 JOHN AF KLERCKER, BEWEGUNGEN DER VERONICA-BLUTEN.

spezifischen Charakteren reden zu können. Ferner ist es eine

Beobachtung, die man z. B. bei Keimpflanzen öfters machen

kann, dass einige, die den anderen vorangeeilt sind, von diesen

später iberholt werden, so dass alle zuletzt die nämliche Grösse

erreichen, natärlich stets genägenden Ernährungsbedingungen

vorausgesetzt.

Die im bLaufe der Entwickelung nach einer bestimmten

Zeit t zu erlangende Schlussgrösse, von der nach dem Ge-

sagtem wahrscheinlich ist, dass sie fir jedes Organ eine Kon-

stante vorstellt, ist ja aber nicht anderes als die Summe der

successiven Zuwachse multipliziert in die dazu gehörenden

Zeitintervalle, oder die Fläche, die von der Kurve von v be-

grenzt wird. Unter dieser Voraussetzung wiärde die rektipetale

Gegenkrämmung wie leicht ersichtlich genau den durch die

Versuche vorgezeichneten Verlauf nehmen. Sie wärde zeitlich

und folglich auch räumlich die erzielte geotropische Wachs-

tumskrämmung auf einem stetig sich verminderten Abstande

folgen oder m. a. W. ihre Kurve wirde sich derselben des

letzteren asymptotisch nähern. Hiernach wäre die Rektipe-

talität keimeswegs als eine Kraft anzusehen, die die Pflanzen-

organe gerade zu strecken strebt, sondern lediglich eine Konse-

quenz einer vorhergehenden Wachstumskräimmung. Dass die

bei der Abwärtskrämmung erreichte Vertikallage des Griffels

von keiner Bedeutung fär das Zustandekommen der Gegen-

kräimmung — was ja denkbar wäre — sein kann, erhellt aus

dem Umstande, dass abgeschnittene Griffel bisweilen nur einen

Teil der Abwärtsbewegung ausfihren, sich aber trotzdem wieder

in die Höhe heben. Uber die hier erörterten Fragen, besonders

äber die Bedingungen eines Unterbleibens dieser Gegenwirkung

werde ich hoffentlich in die Lage kommen, eine ausfährliche

Untersuchung mitzuteilen.

Zweiter, dritter und vierter Typus.

Die Pflanzen des zweiten Typus stimmen im Bezug auf

die hier besprochenen Bewegungen wesentlich mit denen des

ersten iberein. Nur ist die Gegenkrämmung weniger aus-

geprägt und die sekundäre Abwärtsbiegung fast völlig unter-

dräckt, was offenbar damit zusammenhängt, dass das Längen-

wachstum unmittelbar nach der Abwärtsbiegung erlischt und

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:o1. 29

folglich der wieder in die Horizontale gebrachte Griffel nun-

mehr keine weitere geotropische Reizbarkeit innewohnt.

Die Pflanzen des dritten Typus zeigen dieselben anfäng-

lichen Krämmungen wie die des ersten, nur gehen die Griffel

bei der Gegenbewegung viel mehr in die Höhe wie dort.

Der vierte Typus, Veronica virgimica L., endlich, unter-

scheidet sich wesentlich von den Vorhergehenden. Der etwas

spitzere Griffel zeigt sich beim Öffnen der Bläte in seinem

vorderen Teile nach oben gekrämmt, was wol auf dem Drucke

der in der Knospe iäber denselben liegenden grossen Antheren

zuräckzufihren ist. Er streckt sich nachher annähernd gerade

und nimmt bedeutend an Länge zu, ohne indessen irgend-

welche Krämmungsbewegung auszufihren. Da diejenige Länge

des Griffels, bei welcher die Griffeln des ersten Typus die

energischsten Bewegungen ausfihren, hier schon in der Knospen-

lage erreicht wird, so lag die Möglichkeit vor, die etwaig vor-

handenen Reste einer geotropischeu Reizbarkeit könnten rein

mechanisch dadurch nicht zum Ausdruck gelangen, weil die

Korollenröhre die Bewegung verhinderte. Es gelang indessen

in keinem Falle, eine solche geotropische Reizbarkeit nachzu-

weisen, trotz verschiedentlich angeordneter Umkehrungs- und

Klinostaten-Experimenten, sowol mit intakten Bläten wie mit

freipräparierten Griffeln. Infolge dieser Eigenschaft unter-

bleiben die beiden ersten Bewegungen; die sekundäre Ab-

wärtsbiegung aber tritt auch hier auf, und zwar mit ziem-

licher Intensität. Auch die Bewegungen der Knospen sind

die nämlichen wie bei den ersten Typen.

4 FANER fuskat Wärn

oc ESS NA fy ik

Hive TR NR stLNoRHÖHS nm

Fed löwe en badet sia yr ye

FÖRTRET Nadtaesdfy mee TNA UELRSD

Fyr arb äbdrd" roat Ba SURT NNE

Piob MM SR Ng ROP SURA dö

van Säthra mitvar BRYT anqv PE

saw föl syndat 44 gal nov? dätthgrg Ad

elr ft sit Sy in ih Ms fra Fä io Lag : å

ao ita Vin Dyr dn ut Hrm ösa NRO Tr sög 1 stl

HE NDNT AC Rh ARRAY tra ltvergöt! mitten TATTO sa KL

"ULPTITA huv TI £ vard Hr dar TANT tl TAP art NET

; NA Pa

DISATTI RA VADITT i in / q | it i | (dyna PRE VR ARNERE

vi KI TIN " utt (yt FA Ur 7 såå 1550) (eNTONEN ,

ID any Åh IATEN vi ' "11 ' fl rn MW

INTROT in äns ”n

10 ru ; bird 07 i "4 | »”

rv tt [ära sjärt vaoRgor) Täniå HÖR

VN p vinn ERT Arn bat

f VITA é / | i i | / 11 si F f 4 Lö öd

| | 5 | £ NE «

ST HR ja » adolus anve RESA

| "' (4 | I AVE 4 LU ; if

fun ;

FL MCM na j T Ean FIL

CK AF IYA IN | KHL yn 1 || | mttiobd Ne je bs nd Fr -

HA STADnudA FIRE and si

Å ä J

"ON I Fi " LK ang er

I | ', MET

iv HS

BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band 18. Afd. HI. N:o 2.

VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR

SVENSKA TORFMOSSAR

GUNNAR ANDERSSON.

MEDDELADT DEN 13 JANUARI 1892 GENOM A. G. NATHORST.

STOCKHOLM 1892.

OKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER.

AABBOMHAOT: ABU

”«

f HM ae

AOSasadvA favvä få

FAR di

md & pA 5

FL IA EEE SEAT Bi ?

al OA THOR AA 4 TIN TIVA

När förf. år 1885 började sina undersökningar öfver skånska

mossar, hade ännu ej någon enda sådan blifvit företagen i

syfte att få empiriskt utredt, huruvida de på olika nivå 1 de

svenska skogsmossarne bevarade växtlämningarne vore olika,

samt huruvida denna olikhet var af sådan art, att de zoner,

som eventuelt kunde urskiljas, kunde tjena som underlag vid

särskiljande af de olika afdelningar, i hvilka den skandina-

viska floran invandrat. — Redan tidigt (1847) hade visserligen

Erras Fries förklarat, att den af STEENSTRUP i Danmark på-

visade lagerföljden hade giltighet äfven för södra Sverige, men

i den enda publikation, der han torde ha afhandlat detta ämne

eller i »bidrag till skandinaviska vegetationens historia efter

rullstensperioden» ' finnes ej någon torfmossundersökning an-

förd. Först 1887 genom af NaATtHorstT ” publicerade undersök-

ningar öfver kalktuffen vid Benestad ” lämnades något empi-

riskt stöd för analogislutet om öfverensstämmelsen i byggnad

mellan Sveriges och Danmarks kvartära växtförande bildningar.

! Bot. Utflygter, Bd II (1852), sidd. 41—68. Denna afhandling lär ock

finnas på tyska: »Beitrag zur Geschichte der scand. Veget. nach der sogenann-

ten Rollsteinsperiode iäbersetzt im Archiv scandinavischer Beiträge von Horn-

schuh B. III H. 1». Osedd af förf., citatet enligt UNGER: Versuch einer

Geschichte d. Pflanzenwelt (1852), sid. 321. TI det nyss citerade svenska arbetet

heter det visserligen: »Detta» (undersökning af de organiska lämningarne i

torfyven) »har med synnerlig omsorg skett i Dannemark af Professor Steenstrup

och Candidaten Vaupel, hvilkas undersökningar hufvudsakligen ligga till grund

för nedanför anförda sakförhållanden; de instämma tillika med de iakttagelser,

som blifvit gjorde i Halland och andra södra Sveriges provinser» (sid. 48).

— — — >»I södra delarne af Skandinavien förekomma efter professor Steen-

strup>» (sid. 51). — — — — >»Hvad vi hittills anfört grundar sig uteslutande

på de undersökningar, som blifvit gjorde i Dannemark och sydligaste Svenska

provinser» (sid. 61), men hvar undersökningarna utförts eller något specielt

resultat utöfver STEENSTRUPS omnämnes ej.

2? Föredrag i botanik vid K. Vet.-Akad. högtidsdag den 31 Mars 1887.

Stockholm 1857. 12:0.

3 Anmärkas bör, att NATHoRrRsT redan 1571 här urskilde asplagret och

furlagret och påvisade öfverensstämmelsen med STEBENSTRUPS undersökningar.

— Om arktiska växtlemningar i Skånes sötvattensbildningar. K. Vet.-Akad.

Förh. Öfvers. 1872, N:o 2, sid. 140.

4 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR.

— Genom understöd af K. Vet.-Akad. blef jag i tillfälle att

så utvidga mina studier öfver Sydskånes intressanta mossar,

att 1889 en utförligare redogörelse öfver deras byggnad kunde

lämnas. ' Dels med understöd af Akademien dels på egen be-

kostnad ha undersökningarne sedan fortsatts i nordvestra

Skåne, på halländska slättlandet och småländska höglandet

jämte angränsande delar af Vestergötland samt i vestra Öster-

götland. Vid en resa 1 vestra Norge har jag äfven utfört

undersökningar såväl öfver mossar i kusttrakterna som öfver

de torfbildningar, man i högfjällen h. o. d. påträffar.

För en del af de nämnda arbetena lämnas härmed en

redogörelse. Min afsigt är att under de närmaste åren

söka få tillfälle att undersöka bohuslänska torfmossar i olika

nivå öfver hafvet, därefter en del af de mossbildningar, hvilka

i Sveriges mellersta provinser hvila på de marina leror, som

där ha så stor utbredning. När dessa arbeten blifvit värk-

stälda och ett påbörjadt studium af Ölands och Gottlands

myrbildningar afslutats, torde så mycket af södra och mel-

lersta Sveriges subfossila och kvartära flora vara känd, att

det blir möjligt draga allmängiltiga slutsatser öfver vår nu-

tida floras invandringsvägar, sådana de ge sig tillkänna i

våra fossilförande kvartära bildningar. Dessa resultat, sam-

manstälda med dem, som stå att vinna enligt andra inom

växtgeografien använda och användbara metoder, torde då i

allmänna drag gifva en värklig kunskap om sista skedet i

vår floras historia.

Liksom vid redogörelsen för södra Skånes mossar torde

det vara lämpligt att äfven här lämna en detaljerad beskrif-

ning öfver några få af de mest typiska mossarne inom hvarje

område, samt därefter med denna som grundlag söka gifva

en generellare öfversigt af florans allmänna utveckling, vid

hvilken jämväl hänsyn tages till den nutida vegetationen.

Nordvestra Skåne, inom området för den hvarfviga leran.

Kring Skelderviken och Laholmsbugten utbreder sig som

bekant ett slättland, hvilket endast ligger obetydligt högre

! Studier öfver torfmossar i södra Skåne. K. Vet.-Akad:s Handl. Bih.,

B. 15 (1889), Afd. III, N:o 3.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 3

än hafvets nivå. Den hvarfviga lerans utbredning här visar,

att detta slättland täckts utaf det senglaciala hafvet. De

torfmossar, som förekomma här måste sålunda vara yngre än

detta. Genom välvilligt tillmötesgående af statsgeologen G.

Fig. 1. Nordvestra Skåne och södra Halland.

Den streckade konturen betecknar gränsen för det senglaciala hafvets största utbred-

ning, enligt G. DE GEERS undersökningar. Siffrorna i fetstil äro punkter där den

marina gränsen är empiriskt bestämd; måtten äro i meter. — Mossar utaf något

större intresse äro betecknade med e: vid de utförligare omnämnda mossarne äro

kursivsiffror utsatta, hvilka i texten återfinnas efter mossens namn.

DE GEER, hvars undersökningar ännu endast delvis äro publi-

cerade, ha å ofvanstående kartskiss gränserna för detta hat

kunnat inläggas. Utaf denna karta framgår, att alla de

kring Skelderviken undersökta mossarne äro belägna på om-

6 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR.

rådet för detta gamla haf. — DE GzEErs arbeten”? hafva emel-

lertid ådagalagt, att jämte den senglaciala äfven en postglacial

sänkning egt rum; ehuru i stort sedt vida mindre än den före-

gående, är den naturligen utaf ganska stor lokal betydelse för

utvecklingen af floran i de trakter, hvilka träffades af den-

samma. Här har detta postglaciala haf nått upp på Hal-

landsås (Torekow) till 12 m., på Kullen till 10 m. och vid

Helsingborg troligen till 9 m., allt enligt uppgift af DE GEER.

En del af de undersökta mossarne tyckas nu, såvidt det varit

möjligt att erhålla höjdsiffror, ligga just vid gränsen af, eller

inom området för denna sista sänkning. På grund af det

ringa antal mossar, som finnas inom området, samt på grund

af ogynsamma terrängförhållanden har det ej varit möjligt

att med bestämdhet afgöra mossarnes förhållande till de tvänne

sänkningarne, därför torde det vara lämpligast att ej här ingå

på denna fråga.” Huruvida den vid Höghults mosse funna,

af sand och lera täckta gyttjan representerar hela tiden mellan

de bägge sänkningarne vågar jag ej yttra mig om.” Äfven

vid Farhults prästgård anträffas torf under marina bildningar.

På grund af de lokala förhållandena och den vid mitt besök

rådande vattenrikedomen, kunde denna torf dock ej närmare

undersökas.

Nybo mosse (1). ' Denna är belägen strax sydvest om

Mjöhults järnvägsstation, omkr. 7,5 m. ö. h., samt fyller ett

ganska stort, men rätt grundt bäcken. Torfupptagning sker

och har sedan länge skett i ganska stor utsträckning.

Lagerföljden är här, underifrån räknadt:

1. Hvarfvig lera, fin, plastisk, öfverensstämmande med

den, som anstår öfverallt i trakten.

2. Blågrå sand med inblandade stenar; typisk strand-

bildning.

3. Lera, något sandhaltig, af 15—25 cms mäktighet.

Denna är en sötvattensbildning och betecknar den första af-

sättning, som skett i bäckenet sedan det höjts öfver hafvet.

' Om en postglacial landsänkning i södra och mellersta Sverige. Stock-

holm. Geol. För. Förh. Bd VI, H. 4 (1882) [Sveriges Geol. Unders., Ser. C,

N:o 52]. — Om Skandinaviens nivåförändringar under qvartärperioden. Stock-

holm. Geol. För. Förh. Bd X, H. 5 och Bd XII, H. 2 [Sveriges Geol. Unders.,

Ser. C, N:o 98].

2 Vid Varberg och Ronneby har DE GEER (Skand. nivåför sid. 68) funnit

mossar med ek mellan marina bildningar härrörande från de bägge sänkningarne.

3 Jmfr LINDSTRÖM, Å., Beskrifn. till kartbladet Kullen och Höganäs, sid. 24.

Siffrorna inom parentes hänvisa till mossens läge å kartskissen, sid. 5.

BIHANG TILL K.: SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18: AFD. III. N:0O 2. Vv

Den innehöll sparsamt med organiska lämningar. De bestäm-

bara utaf dessa utgjordes till större delen af frön af Potamo-

geton, men på ett ställe anträffades tvänne blad af Betula nana.

4. oTorf, i sina undre delar öfvergående till torfdy.

Mäktigheten af torfven är i regel endast 1 å 1,5 m., men

skall enligt uppgift på ett par ställen uppgå till 2 åa 2,5 m.

De i denna anträffade växtlämningarne äro:

Quercus, blad, ollon, grenar och stammar.

Betula odorata, blad, frukter och hängefjäll.

verrucosa, frukter och hängefjäll.

Populus tremula, S-hängefjäll.

Rhamnus Frangula, frön.

Cornus sanguwinea,

Corylus Avellana, nötter tillhörande de af mig

teckningen 5. och C. beskrifna racerna.

Salix cinerea, rikligt med blad.

aurita, blad.

migricans,

Iris Pseudacorus, frön.

Scirpus lacustris,

Potamogeton, frön, flertalet antagligen tillhörande P. natans.

Fruktväggens epidermis bildar ofta en säck kring de resisten-

tare delarne.

Nympheea alba, rikligt med frön.

I mossen saknades sålunda fullständigt lämningar utaf

Pinus silvestris, både enligt hvad mina egna undersökningar

gåfvo vid handen och enligt de samstämmiga upplysningar

som erhöllos af flera utaf dem, som drifvit torftägt 1 mossen.

Dessa visste emellertid mycket väl, att »ved efter ek, björk

och al» fans där. Beträffande de öfriga växterna är endast

att anmärka, att enligt uppgift af kyrkoherden WALLENGREN

i Farhult, som synnerligen väl känner traktens vegetation,

Cornus sanguinea numera tyckes vara försvunnen från denna

trakt.

Höghults mosse (2). I denna mosse, som är belägen något

nordost om Svedberga, mellan 7 å 8 m. ö. h., kunde jag ej

nedtränga till den hvarfviga leran, hvilken dock säkert bildar

bottnen 1 bäckenet, ty den anstår öfverallt i de närmaste om-

oifningarne. Den iakttagna lagerföljden är nedifrån räknadt:

! under be-

! Se förf:s: Studier öfver torfmossar i södra Skåne. K. Vet.-Akad:s

Handfbib, BAX5; Af III N:o 3, sid. 21.

S ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR.

1. En plastisk lerhaltig gyttja. af hvilken endast

med svårighet prof kunde erhållas. I denna funnos i vissa

skikt fragment af mossor, däribland Amblystegium scorpioides

(enligt Kand. E. NYMAN). Men därjämte påträffades blad

och hängefjäll af Betula nana samt några frön.

2. Ett tunt lager af en grofkornig mörk sand, utan växt-

lämningar.

3. Lera af ungefär 30 cm. mäktighet med sparsamma

och obestämbara, antagligen hufvudsakligen af monokotyledoner

bestående växtlämningar, bland hvilka ett frö af någon Scirpus-

art anträffades.

4. Torfven, 1 å 1,2 m. mäktig, bestod i sin öfversta del

af en fast och mörk torf, utan bibehållna lämningar, men

öfvergick nedåt uti en ljusbrun gyttja, innehållande följande

växtlämningar:

Quercus, bladfragment (därjämte fans en stam uppkastad

ur mossen).

Betula odorata, frukter.

verrucosa,

Salix cinerea eller aurita, bladfragment.

Potamogeton jmfr natans, dels frön dels bladfragment med

stor säkerhet tillhörande denna art.

Potamogeton jmfr zostercfolius. Jämte de ofvan omtalade

Potamogetonlämningarna fans ett större antal vida mindre

Pot.-frön och dessutom några långsträckta blad, hvilka såväl

som fröna synas öfverensstämma med den nämnda arten.

Ceratophyllum demersum, tvänne väl bibehållna frön.

Nymphea alba, frön.

a Nuphar luteum, frön, dock vida sparsammare än föregående.

Rögla-mosse (3). Denna mosse ligger invid stationen af

samma namn på Skåne— Hallands järnväg. Den är en bety-

dande högmosse, som höjer sig flera meter öfver den kring-

liggande jämna slätten. Torfupptagningen sker här i stor

skala, på fullt rationelt sätt, så att smala grafvar föras fram

tvärt igenom mossen. De profiler, som därigenom vinnas,

gifva också en klar bild af mossens byggnad. Denna är

emellertid liksom högmossarnes 1 allmänhet ytterst enformig,

och växtlämningarne, på grund af att mossen ej varit ett

öppet vatten, ytterst illa bevarade.

Lagerföljden är:

SE va fv lena

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. Så

20 MTorf. Denna ärva) 1 sin hedre del lös, till beskaffen-

het stående mellan torf och torfdy, öfverfyld med rhizom

dels af Phragmites dels af en annan växt, antagligen någon

Scirpus (2). Den innehöll i undre delen på somliga ställen frön

af Menyanthes samt barkstycken och smågrenar, möjligen ar

Populus tremala (?), på andra däremot innehöll den direkt på

leran hvilande delen af torfven rikligt med rötter af Betula

samt här och där stammar af Quercus.

b) Uppåt blir torfven fastare och består af mindre för-

multnade växtdelar. Eriophorum förefinnes här 1 ofantlig

mängd; jämte denna växt och mossor ingå äfven rhizom af

Eqwsetum samt rikligt med stamdelar af någon liten buske,

antagligen Calluna (?).

Undersökningen utaf såväl de ofvan något utförligare be-

skrifna som af traktens öfriga mossar, visar samstämmigt att

inom detta område torfbildningen först begynt under ekens

tid. Under hela den tvifvelsutan ganska betydliga del utaf

den sen- och postglaciala tiden, under hvilken den arktiska

vegetationen, björken och aspen samt furen invandrade, fort-

lefde och försvunno, synes 1 dessa trakter ej någon torfbild-

ning ha egt rum, genom hvilken lämningar efter dessa växter

kunnat blifva bevarade. Som förut framhållits, är emellertid

frågan om mossarnes förhållande till de bägge sänkningarne

ännu ej klargjord.

Af de här funna växtlämningarne äro endast de utaf

Betula nana mera anmärkningsvärda. Denna växt är emeller-

tid en utaf de mest seglifvade relikttyper man känner och

har antagligen funnits kvar på de Nybo mosse närliggande

öarne Svedberga kulle och Kullaberg, då området i sin helhet

blef land.

För några mansåldrar sedan betäckte ekskogen nästan

hela trakten och endast mot gränserna och på Kullabergs

södra sida hade boken trängt in. Nu, sedan nästan hela det

ursprungliga skogstäcket afröjts, bilda al och björk, med

gråviden såsom underskog, de dungar, hvilka här och där

finnas mellan åkerfälten. Häruti ligger ock förklaringen till

att något alens lager ' ej anträffas 1 mossarne.

dnr ock sid. 40 i förf:s: Studier öfver torfmossar i södra Skåne.

K. Vet.-Akad:s Handl., Bih., Afd. III, N:o 3 (1889) samt sid. 17 i Torfmos-

sarnes bidrag till kännedomen om Skandinaviens forntida växtgeografi. Sv.

mosskult. för. tidskr. 1890, H. 1.

10 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR.

Kullaberg och Hallandsås.

Kullaberg stod som en ö upp öfver, och Hallandsås sköt

som en ännu mera markerad halfö än den nu är, ut 1 det

senglaciala hafvet (se kartskissen sid. 5). Den senare stod

således i omedelbar förbindelse med det vegetationstäckta

landet och den förra låg detta så nära att en invandring dit

af den i det närmaste landområdet härskande floran var a

priori ytterst sannolik. På bägge finnas mossar, delvis ganska

fullständigt tillgängliga.

Björkeröds mosse (4). Denna mosse är belägen uppe på

Kullaberg i en dalsänka, som går fram mellan den s. k.

Håkullen (185 m.) och den nordost om denna liggande bergs-

ryggen. Höjden öfver hafvet torde vara omkring 155 å 160 m.

— I äldre tider lär i denna mosse stor torftägt bedrifvits.

Numera har emellertid denna upphört, afloppet har igengrun-

dats, Sphagna fylla de gamla torfgrafvarne, i midten är en

liten sjö; tack vare den på höjderna rundt kring mossen plan-

terade barrskogen ger hela sceneriet intrycket af att man

står invid en småländsk skogskärn, så vidt är det till ut-

seende och vegetation skildt från sluttningarne med bokskog

och slättlandet med sina stora sädesfält strax nedanför.

Lagerföljden var nedifrån uppåt.

1. Lera. Denna sågs visserligen ej, alldenstund mossen

var så fyld med vatten, att det var omöjligt nedtränga till

botten, men enligt uppgift af en arbetare, som i många år

varit sysselsatt med torftägt här, låg lera öfverallt, men mäk-

tigast 1 södra kanten, under torfven. — Denna uppgifts till-

förlitlighet styrkes också därutaf att vid en liten, nu nästan

utgräfd mosse, som låg ett hundratal fot längre ned på bärget,

fans en typisk, något sandhaltig sötvattenslera, i hvilken

ett blad af Dryas octopetala anträffades. Det torde derför

vara mycket sannolikt att den under Björkeröds mosse lig-

gande leran är en glacial sötvattenslera.

2emNorE

a. Ett stort antal kottar af fur fans i undre delen. Torf-

ven, i hvilka dessa lågo, var dock nära kanten — längre ut

kunde denna del af torfven på grund af vattenrikedomen ej

åtkommas — så förmultnad, att öfriga växtlämningar med

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 11

undantag af ett par Nymphea alba frön och några hängefjäll

af Betula alba voro förstörda.

b. Torfvens öfre del representerade ekvegetationen. På

samma sätt som beskrifvits från södra Vallösa mosse ! är den

också här i kanten fast, mycket förmultnad och fattig på

växtlämningar, men längre ut, där vattentillgången varit rik-

ligare, öfvergår den 1 torfdy, uti hvilken följande växtläm-

ningar anträffades:

Quercus Robur, blad, ollon med skålar, F-hängen, knoppar,

knoppfjäll, grenar och stammar.

Albus glutinosa, frön.

Tilia ewropea, frukter och frön.

Betula odorata, frukter och hängefjäll.

» — verrucosa, fullt typiska frukter och hängefjäll.

Corylus Avellana, 3 st. nötter af den utaf mig med B be-

tecknade racen.

Populus tremula, hängefjäll.

RBhamnus Frangula, frön.

Salix caprea, blad.

» aurita eller cinerea, bladfragment.

Osmunda regalis, bladfragment.

Nymphea alba, frön.

Iglasjö mosse (5). Denna är belägen uppe på Hallandsås

på omkring 150 m. höjd ö. h. rakt norr om stora vägen, unge-

fär midt mellan Förslöf och Magretetorp.

Botten till mossen utgöres af morängrus med stora af-

rundade block. Mellan de uppstickande delarne af dessa ligger

en grofkornig, glimmerrik sand.

Sedan följer:

1. En mörk, plastisk (lerhaltig?) gyttja, ett par tum

mäktig, 1 hvilken dock inga växtlämningar kunde anträffas.

Denna bildning är ytterligt vanlig på urbergsterritoriet, och

det är den, som först måste bildas innan torfafsättning blir

möjlig. Genom sin ogenomtränglighet för vatten gör den

nämligen att detta blir stagnerande. En utförligare, på

mikroskopisk undersökning grundad redogörelse för denna bild-

nings uppkomstsätt hoppas jag i annat sammanhang blifva i

tillfälle att lämna.

INISECS ESO: KO

12 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR.

2. I randzonen börjar den egentliga torfbildningen med ett

lager stubbar af ek, ofvanpå hvilket hvilar ett lager mosstorf.

Det nämnda stubblagret sträcker sig öfver hela den till-

gängliga delen af mossen. Man finner där väldiga stubbar

och stammar af ek, lind och björk; hufvudsakligen dock af det

förstnämnda trädslaget. — I denna ekens nivå var det mig

möjligt nedtränga ungefär två meter. Närmast under stubb-

lagret bestod torfven af en oerhörd mängd grenar, qvistar”

och blad af ek, nötter af hassel etc.; så småningom öfvergick

den nedåt i en typisk torfdy.

De växtlämningar som i denna påträffades voro:

Quercus Robur, rikligt med blad, ollon, grenar, knoppfjäll.

Tilia europea, blad och frukter.

Alnus glutinosa, hänge och frukter.

Betula odorata, frukter.

Sorbus Aucuparia, frön.

Corylus Avellana, rikligt med nötter såväl i den torf jag

själf lät upptaga som bland de till torkning uppsatta torf-

vorna. De olika formernas ' inbördes förhållande synes af

nedanstående tabell.

SÖ AR ; | |

torfv val ka I E

I torfven direkt in Vil | B FRA RER | C Då GOD

samlade. | I

= NE 2 a i ; - 2 | ÅA på :

Absoluta antalet. 2 7 9 ) | 2 | 5)

26 = = (AA ES SN

| | |

ND P1 ANT SVEN AED SPN ERP SAT Ne ye TT Br Pendl | BAK

Torra nötter, insamlade | |

bland den upptagna | | | |

torfven. | | | I |

(F OR

MA bagluta, antaleta lula Tas DI NE LO BSNEN BR 32 D3

I I I

TYST La 2 RE JES

|| I |

96 — — 66,0 | — — 534,0

| I

Anmärkas bör, att särskildt utaf de torra nötterna det

ofta kunde vara ganska svårt att inbördes skilja formerna

A. och B. samt C. och D. Den långa och den korta form-

serien deremot visar, på detta ställe åtminstone, ganska få

öfvergångar. — Proportionen mellan de tvänne serierna för-

! Se min uppsats: Studier öfver torfmossar i södra Skåne. K. Vet.-Akad.

Handl., Bih., Bd. 15 (1889), Afd. 3, N:o 3, sid. 26.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 13

håller sig också ungefär liksom den gjorde i eklagret på det

1 ofvan anförda citat närmare beskrifna stället, nämligen den

s. k. Bräknamossen ej långt från Ystad.

Rhamnus Frangula, frön.

Nuphar luteum,

Nymphea alba, »

Potamogeton sp.,

Jemte detta lager, som representerar ekens vegetation i

trakten, måste emellertid i mossen äfven finnas ett med läm-

ningar efter furen och dess bestånd; ty bland den uppkastade

torfmassan och på enstaka ställen i de till torkning uppsatta

torfstackarne funnos tallkottar. Samma var förhållandet i

den strax intill i ett närliggande bäcken belägna Östentorps

mosse. Detta visar otvifvelaktigt, att furvegetationen här före-

C C

JD Alla

Fig. 2. Skematisk profil genom Iglasjö mosse.

a furens lager (möjligen och antagligen finnes här äfven en nivå med uteslutande

asp och björk); b ekens lager; i dettas öfre del stå stubbar (c); d betecknar det

parti af undergrunden, öfver hvilket mossen under ekens tid transgredierat.

gått ekvegetationen. — Beskaffenheten af randzonen, nämligen

att eken der bildar bottenskikten, beror på ett förhållande, som

jag med ett från geologien lånadt ord skulle vilja kalla trans-

gression. Redan långt förut hade jag trott mig 1 vissa mossar

kunna iakttaga, att 1 sjelfva randzonen, isynnerhet om bäcke-

nets kanter voro långsluttande, endast en del af lagerföljden

var representerad, eller med andra ord, att mossbildningen

under tidernas lopp trängt allt längre och längre upp öfver

"bäckenets kanter. På Hallandsås blef emellertid tillfälle att

på fera ställen klart och tydligt se detta förhållande. I ofvan-

stående figur synes hur denna transgression gestaltar sig i

Iglasjö mosse. — Förhållanden sådana som dessa göra natur-

ligen den största försigtighet nödig och fordra att undersök-

ning inom ett område måste värkställas öfver ett större antal

mossar, innan man kan våga yttra sig om de vegetationsfaser,

14 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR.

som äfven ett mindre område genomgått. Förklaringen till

denna transgression blir naturligen från den Blyttska teoriens

ståndpunkt enkel nog. Under den tid transgressionen skett,

har en våt — atlantisk eller subatlantisk? — period härskat,

mossen har blifvit vattenrikare, vattnet och med detta torf-

bildningen har occuperat ett område, som det ej förut egt.

Så synes mig åtminstone från ståndpunkten af denna teori

de beskrifna fakta böra tolkas. Att de emellertid ej kunna

tolkas så, torde däremot vara ganska säkert. Oafsedt, att man

måste antaga, att denna sista våta period här varit ännu

våtare än föregående, något som ju icke strider mot teorien,

är det isynnerhet tvänne fakta, som absolut tala mot denna

förklaring. Det ena är stubblagrets läge, det andra de fossila

vattenväxternas lagringsförhållanden. — Stubblagret samman-

faller nämligen här fullkomligt med hvad man skulle anse vara

en våt period. Hade det icke varit en sådan, skulle ovilkorligen

stubbarne särskildt i kanterna ruttnat bort liksom från backarne

rundt ikring. Att marken egt en betydlig fuktighet innan

ekskogen begynte växa här, anger den gyttjebildning, som

hvilar omedelbart under dem på den del at mossen, der trans-

gressioner egt rum; att ungefär samma fuktighet fortsatt under

den tid stubblagret bildades, synes däraf att grenar, blad, frön

m. m. äro bevarade på samma sätt både i torfven närmast

under stubbarne och i den, som omedelbart omgifver desamma.

En tilltagande fuktighet, d. v. s. helt enkelt en försumpning !

af ekskogen, har därefter inträdt, mosstorf har bildats, men

detta lager representerar nutiden, d. v. s. den tid, då ett torrt

klimat skulle råda. Att denna mosstorfbildning ej än 1 dag

fortsätter öfver hela mossen, torde uteslutande vara att till-

skrifva dränering, ty mot mossens centrala, sankare delar

pågår den med all kraft. Dessa befinna sig sålunda i en våt

period — i en liten rund göl i midten finner man t. o. m.

Potamogeton natans, Nuphar luteum, Utricularia vulgaris m. fl.

— vissa af de mot kanterna liggande, nu med björk, al,

Salices o. a. växter bevuxna delarne i en torr, för att an-

vända denna terminologi. Ännu ett bevis för att stubblagret

representerar höjdpunkten af bäckenets småningom skeende

fyllning genom torfbildningsprocessen är att å de profiler,

som äro något så när djupa, vattenväxterna: Potamogeton,

! På denna fråga skall jag närmare ingå i en under arbete varande

uppsats.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BANLE 18. AFD. III. N:0 2. 153

Nymphea, Nuphar, från att djupast ned vara ytterligt talrika,

småningom blifva allt mer och mer sällsynta för att till sist

alldeles försvinna, utan att sedermera åter uppträda. På samma

gång undergår torfven, som ofvan framhållits, en motsvarande

förändring, så att den till sist endast består af små och stora

grenar, blad, olion, allt af ek, frön och stammar af tillsamman

med denna förekommande växter, med ett ord visar sig vara

en typisk gammal skogsbotten; denna har dock varit mycket

sur. I öfverensstämmelse med de förhållanden, som reglera

växtsamhällenas följd, ha småningom mossorna tagit öfver-

hand på denna fuktiga botten, äfven under den tid skogen

vuxit, men då dess detritus blifvit liggande ofvanpå moss-

täcket, har det förmultnat, några groddplantor hafva ej vidare

kunnat alstras och så långt fuktigheten tillåtit mosstäcket

utbreda sig, har småningom skogen försvunnit.

Kring mossen växer nu ung bokskog på de ännu ljung-

och en-klädda, af urberg bildade backarne. Mossens torrare

ställen kunna äfven betecknas såsom ljungmosse, ty Calluna

är här, liksom på alla mossar på Hallandsås karaktärsväx-

ten, men tack vare det stöd bokskogen ikring lämnar andra

växter 1 dess kamp mot ljungen börjar nu ett alldeles nytt

bestånd att kämpa sig fram. Man finner ganska rikt med

unga plantor af asp, al, björk, sälj, Salix aurita samt här och

der rönn.

Med denna nu beskrifna Iglasjö mosse öfverensstämma i

afseende på trädvegetationernas följd, oväsentliga detaljer

oberäknade, alla de undersökta mossarne längs den sydliga

mer eller mindre skogklädda randen af Hallandsås; mot åsens

centralare delar visade sig förhållandena däremot i flera af-

seenden annorlunda.

Mossar på Hallandsås” ecentralare del. Då det oerhördt stora

antal mossar, som man finner uppe på denna höjdsträcknings

platå, dels äro svåra att belägga med sådana namn att de

kunna igenfinnas, dels hvar för sig äro så pass litet gifvande,

att en detaljbeskrifning öfver någon viss, föga skulle löna

mödan, torde det vara lämpligast att under ett behandla de,

till ett trettiotal uppgående mossbildningar, som undersökts

här. De ligga alla uppe på den ljungklädda, nakna åsen, dit

menniskor sällan ställa sina steg, utom vid tiden för torf-

tillverkningen. Här hämtar nämligen den rika slättbygden

nedanför sitt bränsle.

16 ANDERSSON, VÄNTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR.

Ett gemensamt drag tyckes vara att mossbildningen af-

slutats genom ett lager mosstorf, analogt med, det som be-

skrifvits från Iglasjö mosse. Det tyckes tilltaga i mäktighet

mot åsens centralare delar, där dess största mäktighet är ett

par meter.

Under detsamma hvilar i en stor mängd mossar ett stubb-

lager, i hvilket i de mot kanterna af åsen liggande mossarne

enstaka stubbar af ek ingå. Hufvudmassan utgöres dock af

björk. Detta träd synes vara det enda, som vuxit kring de

längst upp på åsen belägna mossarne under deras bildningstid.

Rötter, grenar och stammar af detta träd finnas nämligen

genom hela torfvens mäktighet i dessa mossar, under det att

de öfriga träden synas alldeles saknas i den starkt förmult-

nade torfven, och åtminstone ej förekomma i större mängder.

Längre mot vester finnes emellertid, såsom i Heljarps mosse,

rikligt med fuwrlämningar 1 torfvens understa del, hvadan endast

någon del af åsens mellersta del synes ha företett en lokal

afvikelse från de i regeli dessa trakter rådande förhållandena.

Undersökningen af de torfmossar, som varit tillgängliga

på Kullaberg och Hallandsås, har gifvit vid handen, att här,

der vegetationens utveckling ostördt af oscillationerna mellan

land och haf kunnat ega rum, de skogbildande växtsamhäl-

lenas följd varit i stort sedt likadan som i Skånes och Dan-

marks öfriga delar.

Utaf den arktiska vegetationen har på Kullen spår funnits

i Dryas i Björkeröds nedre mosse. På Hallandsås hafva visser-

ligen under mitt korta besök där ej några sådana växtläm-

ningar uppdagats, men ytterst sannolikt är, att en däråt

specielt riktad undersökning skall visa sig fruktbringande.

De ogynnsamma lokala förhållanden, hvilka i regel råda

på urberget, för bevarandet af växtdelar, som inbäddas i de

äldsta delarne af mossarne, hafva gjort det omöjligt att på

den korta tid, som sommaren 1890 kunde anslås för dessa

undersökningar, afgöra huruvida här rådt en asp-björk-vegeta-

tion före furens invandring. Af förhållandena 1 närbelägna

trakter torde det dock vara sannolikt, att en sådan funnits.

Af furen finnes talrika spår såväl i mossarna på Kulla-

berg som i de på Hallandsås, dock med det förut omnämnda

undantaget eller åsens allra centralaste delar.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 17

Eken har på branterna af de bägge höjdsträckningarne

funnit lämpliga lokaler. I de delar af mossarne, som bildats

under dess tid, finnas också ofantliga massor detritus, här-

stammande såväl från detta träd själft som från den rika

underskog, som frodats i ekskogen.

Öfverensstämmelsen med Sydskåne har sålunda varit ganska

fullständig, men gå vi till nutiden, finna vi, att medan där

bokskogen växer, här endast ljungen ” täcker de nakna hedar,

vinden piskar fram öfver. Jordmånen är visserligen sämre

än söderut; både Kullen och Hallandsås ligga också öppna för

vindarne från Nordsjön och Kattegat, men alla orsakerna till

dessa områdens skoglöshet äro antagligen ej därmed angifna.

Under hänvisande till GL9ERSENS ” framställning af orsakerna

till vestra Norges skoglöshet, behöfver här endast framhållas,

att dessa torde vara desamma på bägge ställena. Skogs-

eldar förenade med hufvudlöst skogshygge 1 äldre tider hafva

gifvit vinden kraft att värka som en vida svårare fiende till

skogen än den var när naturen ostörd skötte denna. Skogens

användande som betesmark har hindrat uppväxten af ungskog

och till sist har ljungen ryckt in och kufvat äfven de sista

rästerna af det gamla beståndet.

Vestra Östergötland.

NaArHorsTs ” (1886) fynd af Dryas i kalktuff vid Rangil-

torp nära Vadstena, samt traktens allmänna geologiska bygg-

nad — ett typiskt utveckladt moränlandskap, i hvilket kross-

stensgruset visar hög kalkhalt — voro fakta, som talade för

att snarast möjligt egna trakterna närmast Omberg en nog-

grannare undersökning i nu ifrågavarande hänseende. Genom

understöd af K. Vetenskapsakademien blef detta också sist-

lidne sommar möjligt.

Med Motala såsom första utgångspunkt besöktes en stor

del af de mossar, som finnas norr, öster och söder om denna

stad, sedan fullföljdes undersökningen kring Vadstena och till

! På Kullaberg har i senaste tid stora skogsplanteringar utförts, men

dessförinnan låg »bärget> som en kal hed.

2 Nogle Ord om Vestlandets Afskovning. Tidskr. f. Landmend 1574.

3 Om lemningar af Dryas octopetala L. i kalktuff vid Rangiltorp nära

Vadstena. K. Vet-Akad. Förh. Öfvers., 1886, N:o 5. — Det var också prof.

A. G. NATHORST, som först godhetsfullt fäste min uppmärksamhet på önsk-

värdheten if att företaga undersökningar i denna trakt.

18 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR.

sist besöktes den stora Dagsmosse samt de på själfva Omberg

belägna — dessvärre dock till större delen otillgängliga —

mossarne.

Genom statsgeologen G. DE GEERS välvilliga tillmötes-

gående har jag äfven för detta område satts i tillfälle att på

närstående kartskiss markera den af honom bestämda gränsen

för det senglaciala hafvet i dessa trakter. Genom en blick

Fig. 3. Vestra Östergötland med Omberg.

Den streckade konturen anger det senglaciala hafvets största utbredning enligt G. DE

GEER. Siffrorna i fetstil ange punkter, hvarest den marina gränsen empiriskt be-

stämts; måtten äro i meter. Mossar utaf något större intresse äro betecknade med e;

vid de utförligare omnämnda mossarne äro kursivsiffror utsatta, hvilka i texten åter-

finnas efter mossens namn.

på denna framgår, att hela detta område under det sengla-

ciala hafvets största utbredning varit täckt utaf haf, stående

omkring 68 m. öfver Vetterns nuvarande yta. Härmed öfver-

ensstämmer ock, som jag senare blir i tillfälle att visa, full-

ständigt de växtlämningar, som inom området påträffats, i

det att en rent arktisk flora här tyckes saknas. — Området

utgöres utaf ett typiskt moränlandskap, i hvars bäcken här

och hvar den hvarfviga leran afsatts, och i hvilka sedan dels

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 19

sötvattenslera dels torf bildats. Under hela tiden var emeller-

tid Omberg en ö, hvilken genom den inträffande höjningen

förenades med angränsande land i norr och söder, men som i

öster däremot sköljdes af Tåkernbassinens vatten, hvars grun-

dare delar under tidernas lopp fyldes af Dagsmossens betyd-

liga torfmassa. I de nordost om detta område belägna små

skogsmossarne är det, man finner de fullständigaste lämnin-

garne efter vegetationens växlande följd i detta område.

Kalktuffen vid Berg (1). " Ehuru beskrifningen af kalk-

tufförekomster ligger utanför ramen af här afhandlade under-

sökningar, torde det dock vara lämpligt att något närmare

ingå på förhållandena vid denna fyndort, alldenstund här

är ett af de få ställen i dessa trakter, på hvilka antagligen

furens och ekens nivå komma i omedelbar följd.

Tufförekomsten är belägen helt nära Bergs slussar, ett

litet stycke från vägen till Stjernorp på Brunnby egor; den

är nu till större delen utgräfd och tuffen använd som jord-

förbättringsmedel. I ena kanten, där antagligen nästan hela

den ursprungliga mäktigheten än förefinnes, lät jag upptaga

en profil, som nedifrån visade följande lagerföljd.

1. En starkt kalkhaltig lera innehållande mollusker,

men utan växtlämningar.

2. Kalktuff 10—15 cm. mäktig. Den innehöll följande

fossil:

Pinus silvestris(?). I denna del af tuffen fans ett rätt stort

antal aftryck, hvilka möjligen torde härröra af furbarr. På

grund af tuffens beskaffenhet och det jemförelsevis ringa ma-

terial jag lyckades erhålla, är bestämningen dock ej fullt

säker.

Corylus Avellana, blad. — Antagligen härstammade från

denna nivå några lösa block, som innehöllo:

Betula.

Sorbus Aucupartia.

Salix nigricans (?).

Mossor. Möjligen härrörde dock dessa block ur lagret 5.

3. Typiskt »bleke» utan växtlämningar; sparsamt mol-

lusker.

4. Ganska lerhaltigt »bleke>, till färgen gråaktigt;

10—13 cm. mäktigt.

! Siffrorna inom parentes efter mossens — här kalktuffens — namn an-

gifva mossens nummer på kartskissen sid. 18.

20 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR.

5. Tuff, rätt hård med hål efter gräs samt blad af Salices,

särskildt S. caprea.

6. Mörk lera (5—8 cm.), innehållande rikligt med land-

snäckor (enligt godhetsfull upplysning af Prof. G. LINDSTRÖM).

7. Lös tuff, hvilken emellertid innehåller de vackraste

och bästa växtlämningarne från lokalen. Sjelf påträffade jag här:

Corylus Avellana, rikligt.

Salix caprea.

Tilia jmfr europea.

Cornus sanguinea.

Herr A. F. CARLSON som år 1886 på uppdrag af prof.

A. G. NartHorstT verkstälde insamling på denna lokal och

därvid på ett numera utbrutet ställe upptog en profil, som i

hufvudsak öfverensstämmer med den här beskrifna, uppgifver

att äfven

Quercus här anträffades. Detta träd anföres äfven i be-

skrifningen till kartbladet Vreta kloster,” så att ekens före-

komst på denna lokal — och i så fall ganska säkert just i

nu ifrågavarande nivå af tuffen — torde vara fullt säker. —

Tuffen blir uppåt luckrare och innehåller ej några växtläm-

ningar af intresse.

På backsluttningen, på hvilken tuffen hvilade, växte än

en typisk reliktflora från ekskogens tid, under det granen,

nu i enstaka exemplar — enligt uppgift för en del år sedan

vida talrikare — hade börjat besätta lokalen. Följande stånd-

ortsanteckning ger en föreställning om foran här. Ett v.

anger, att arten är vanlig, spr. spridd och s. sällsynt.

Träd. Betula odorata s., Pyrus Malus s., Sorbus Aucu-

paria spr., Ulmus montana spr.

Buskar. Berberis v., Cornus sanguinea v., Corylus spr.,

Cratzegus oxyacantha spr., Juniperus spr., Lonicera Xylosteum

spr., Prunus spinosa spr., Rhamnus Frangula spr., R. cathar-

tica s., Ribes alpinum s., Salix caprea spr., S. hastata s., S.

nigricans v., Viburnum s.

Örter. Alchemilla vulgaris spr., Anthoxantum odoratum

v., Carex digitata spr., C. glauca v., Cerefolium silvestre spr.,

Chelidonium majus s., Cirsium palustre spr., Fragaria vesca,

Galium boreale spr., G. verum spr., Geranium silvestre spr.,

Geum rivale spr., Hieracia v., Lathyrus pratensis v., Linum

! Sveriges Geol. Unders., Ser. Aa, N:o 83, sid. 35: »blad af sälgarter

(Salix) och af ek (Quercus) synas vara. de allmännaste»>.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 21

catharticum v., Lotus corniculatus spr., Melica nutans, Pimpi-

nella Saxifraga s., Polygala vulgaris spr., Primula veris spr.,

Rubus saxatilis spr., Trifolium pratense v., Trollius spr., Tus-

silago spr., Valeriana officinalis spr., Verbascum Thapsus s.,

V. nigrum s., Vicia angustifolia spr., V. sepium s., m. £.

Mosse sydvest om Dysäter (2). För tegelbruket vid Bisp-

motala bedrifves 1 denna mosse en betydlig torftägt. Den är

en skogsmosse med följande lagerföljd underifrån räknadt:

1. Grof sand, möjligen Vettersand, alldenstund mossen

är att betrakta som en lagunmosse till sjön. I sanden saknas

växtlämningar.

2. Ett lager af en mörkblå, kompakt massa, närmast en

gyttjebildning. Det är bildningen af detta 10—20 cm. mäk-

tiga lager, som möjliggjort den efterföljande torfbildningen,

ty genom den har vattnet kvarhållits i fördjupningen. Här

anträffas sparsamt frön af

Scirpus lacustris och

Potamogeton sp.

3. En ljusbrun, af monokotyledoner nästan uteslutande

bildad torf af obetydlig mäktighet. I mossens djupare delar

utgjordes denna torfs ekvivalent utaf en på växtlämningar

ovanligt rik torfdy. De hittills bestämda arterna äro:

Rhamnus Frangula.

Betula verrucosa.

Alnus glutinosa.

Sorbus Aucuparia.

Salix caprea.

cinerea.

> migricans.

> — aurita.

>» repens.

> aurita < repens. Utaf denna hybrid förekom ett

stort antal fullt typiska blad, hvarför bestämningen torde vara

säker. Åtskilliga blad, hvilka möjligen kunde tillhöra kom-

binationen S. migricans med S. aurita och S. cinerea insamlades

äfven, men en säker bestämning af de mångformade typer, som

sluta sig kring S. mygricans, torde ej utan ett synnerligen rikt

material vara möjlig.

Menyanthes trifoliata.

Scirpus lacustris, frön med ännu kvarsittande kalkborst.

Ceratophyllum (submersum?).

22 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR.

Eleocharis sp.

Carex sp.

Potamogeton sp. m. Hf.

Af hvad man skulle kunna kalla torfmossarnes ledfossil

anträffades däremot ej ringaste spår, ty björken kan ej i den

här rådande lagerföljden betraktas såsom sådant. Florans

hela beskaffenhet anger emeilertid med ganska stor sannolik-

het att de här inbäddade växtlämningarne tillhöra furens tid.

4. På ett långt stycke i kantprofilen hvilade på den

ofvan nämnda af monokotyledoner bildade torfven ett skikt,

5 em. tjockt, bildadt af en sand påminnande om den i

bottnen liggande.

5. En starkt humifierad torf fyld af (senare invuxna?)

rötter af björk och sällsynt al, hvilka träd jämte ung (10—15-

årig) fur delvis än täckte mossens yta.

Räfsjö mosse (3). Denna mosse är belägen omedelbart in-

till Vadstena—Fogelsta järnvägen vid sistnämnda station.

Särskildt de äldsta delarnes rika utbildning gaf en ganska

klar föreställning om den vegetation, som rådt 1 dessa trakter

vid tiden närmast efter hafvets tillbakavikande.

Lagerföljden är underifrån räknadt:

1. Sötvattenslera. Denna lera är till utseende och

beskaffenhet en fullständig motsvarighet till de »glaciala söt-

vattenslerorna» under de skånska torfmossarne. Den hvilar

på morängrus. Dess största mäktighet kunde ej bestämmas,

men är minst en meter. De växtlämningar, som i densamma

iakttogos, voro:

Salix plylicefolia, " ett och annat blad.

Betula odorata, blad mycket sällsynta.

Myriophyllum spicatum. Utaf denna växt förefans rikligt

med blad, hvilka till beskaffenhet och utseende ej öfverens-

stämma med hufvudformen utan med de nedre stjelkbladen af

den af LastADIusS beskrifna 2 squamoswm, eller den form af

arten, som tyckes vara karakteristisk för nordligare trakter.

En närmare beskrifning, jämte skälen för att dessa blad svår-

ligen torde härstamma från någon af de tvänne andra svenska

)

! Att de här funna bladen verkligen tillhöra denna art, torde vara all-

deles otvifvelaktigt; de typiska formerna äro nämligen ej synnerligen vansk-

liga att skilja från närstående arter. Ännu ett stöd för bestämningens rik-

tighet torde dessutom det förhållandet vara, att ARNELL (Bot. Not. 1891,

sid. 136) funnit tvänne ännu fortlefvande phylicefolia-hybrider (phylic. X caprea

och phylic. X cinerea) på ett afstånd af knappt 80 kilometer från denna mosse.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 23

arterna, hoppas jag bli i tillfälle lämna i sammanhang med

en framtida mera uteslutande botanisk redogörelse för en del

intressantare subfossila växtlämningar.

Potamogeton, samt några ännu obestämda frön.

2. Leran öfverlagrades med ganska skarp gräns af en ljus-

brun gyttja. Denna var omkring 0,3 m. mäktig och inne-

höll rikligt med synnerligen väl bevarade växtlämningar:

Betula odorata, hängefjäll och blad.

Populus tremula, > »

Salix caprea, blades

>» emerea, >

KARON 4 >

avurita Xx repens(?). Denna form växte ännu på mos-

sens yta.

Potamogeton sp., frön i stor mängd; därjämte frön af ännu

ett par arter.

Denna gyttja öfv ergick uppåt ien s.k. Phragmitestorf (SER-

NANDER !) med rhizom af Phragmites och Equisetum. I denna

saknades Potamogeton nästan fullständigt.

3. Småningom hade bäckenet uppgrundats i så hög grad,

att ej ens de nämnda sumpväxterna kunde trifvas i detsamma

och den torf, till hvilkens bildning de bidragit, ersattes af en

mosstorf (ung. 0.5—1 m. mäktig), i hvilken rikligt med frön

af Carices anträffades.

4. Till sist hade mossens uppgrundning blifvit så full-

ständig, att den torf, som bildats, fullständigt förmultnat,

och ej innehöll några som hälst lämningar, med undantag af

några skalbaggvingar. Denna torf var 0.75—1.25 m. mäktig.

Mossen har under denna period varit fuktig ängsmark, och

bäckenet småningom blifvit torrlagdt.

3. På denna torf vandrade sedan skogen ut och hela ytan

blef täckt af ett synnerligen vackert stubblager af Pinus

silvestris. Då man vid mitt besök på stället just var i färd

med att uppbryta detsamma, kunde en synnerligen allsidig

bild af den gamla skogens kvarlefvor fås. Här har vuxit ett

fullkomligt rent furbestånd, utan inblandning af gran eller

löfträd; detta har nått mogen timmerskogs ålder. Då inga

stammar funnos — detta kan dock bero på att då ingen torf-

bildning, som kunde skydda mot förmultning, egde rum, stam-

! Om växtlemningar i Skandinaviens marina bildningar. Bot. Not. 1889,

sid. 195.

24 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR.

marne förmultnade — och nästan alla stubbändarne voro

kolade, är det antagligt, att skogen brunnit.

På de delar af mossens yta, der trädvegetation nu finnes,

utgöres denna af ung björkskog med en och annan Salix-, eller

förkrympt aspbuske och den vanliga sankängsvegetationen.

Såsom relikttyp kan anses den på ytan förekommande S. hastata.

Tistorps mosse (4). Denna, belägen en half mil öster om Vad-

stena, bildar en så fullständig motsvarighet till Räfsjö mosse

(detta oaktadt de voro belägna i tvänne alldeles skilda bäcken på

ett afstånd af omkr. 6 km.) att en närmare beskrifning är onödig.

— Här anträffades emellertid ännu ett par arter i den senglaciala!

sötvattenslera, på hvilken mossen hvilade. Jämte lämningar af

Salix phylicefolia,

Myriophyllum spicatum 3 sqamosum,

har genom slamning, utförd enligt den af NATHORST ? angifna

metoden, påträffats blad af

Dryas octopetala och antagligen ett mindre blad af

Salix reticulata?

Dagsmosse (5). I senare tider har denna mosse blifvit

synnerligen bekant genom den där försöksvis bedrifna fabrika-

tionen af torfkol. De arbeten, som där 1 och för torfupptag-

ning utförts, voro ännu icke af den beskaffenhet, att de lämnat

några för mina studier mera gifvande profiler. Enligt uppgift

vid torfkolfabriken hafva borrningar på olika ställen angifvit

en högst ovanlig mäktighet på torfven. Så pålades för fabriken

15 m., fastän denna endast ligger några hundra meter från Om-

bergs här dock brant stupande sida. Vid undersökningar i och

för en ytterligare sänkning af Tåkern skall man enligt uppgift

ha funnit en mäktighet af något öfver 20 m. (?). Mossens

botten visar emellertid rätt betydande reliefolikheter, så att

här och där torfvens mäktighet sjunker till endast ett fåtal

fot. — Så var fallet nära Alvastra station, där ett dike längs

järnvägen visade följande profil:

1. Underst en lerhaltig, fin kvartssand, innehållande

rhizom af Equisetum (palustre?), Phragmites och möjligen af

! Jag anser detta namn lämpligt för de leror, hvilka ej innehålla en

typiskt alpin eller glacial flora, men äro äldre än asp-björknivån.

2 Om arktiska växtlemningar i Skånes sötvattensbildningar. K. Vet.-Akad.

Förh. Öfvers. 1872 N:o 2 sid. 142. Se äfven samme förf. i K. Vet.-Akad. Handl.

Bih. Bd 17. Afd. III N:o 5. (1892). — Då leran var ovanligt hård, har jag först

låtit den ligga i en utspädd kalilösning. Se för öfrigt förf:s uppsats: Om metoden

för växtpaleontologiska undersökningar af torfmossar, Geol. För. Förh., Bd. 14,

sid. 169 (18292).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 25

andra gräs, antagligen af samma ålder som understa delen

af ofvanliggande torflager; i sanden funnos nämligen enstaka

insvämmade smågrenar af fur.

2. Ljusbrun, i luften hastigt svartnande torfdy, som

imnehåller rikligt med barkstycken och kottar af fur samt

ganska talrika grenar af asp. Den torf, i hvilken dessa läm-

ningar ymnigt förefunnos, tillhörde tydligtvis det första orga-

niska material, som afsattes på den gamla sjöbottnen. Lokalen,

där jag blef 1 tillfälle undersöka densamma, låg just 1 själfva

strandbrädden, där t. ex. kottarne rullats så att ej spår till

kottefjällens yttre ornering var kvar, detta oaktadt de aflag-

rats vid en vassbevuxen strand; därför torde med fog dessa illa

åtgångna lämningar af furen och aspen böra anses motsvara

den äldre delen af furens växttid i denna trakt. — På andra

ställen i mossen, såsom vid torfkolfabriken och längre norrut,

fann man däremot helt nära ytan ett stubblager af fur, med

inblandad al och björk, hvilket gifvetvis var betydligt yngre

än den skog, som lämnat material till den första förekomsten.

Se för öfrigt nedan sid 27.

Det nu undersökta området täcktes — som förut nämnts

och af kartskizzen sid. 18 framgår — vid isens afsmältning

utaf det senglaciala haf, hvilket då som en bred gördel sträckte

sig tvärt öfver vårt land. Från det synnerligen nära liggande

fastlandet (se kartan) invandrade naturligen så snart hafvet

vek undan den flora, som då härskade där. Lämningarne af

denna inbäddades 1 de sötvattensleror, som anträffats t. ex.

under Räfsjö och Tistorps mossar. Jämte dessa leror funnos

äfven, isynnerhet mellan Motala och Vadstena i de här och

hvar förekommande flacka bäckenen, andra leror, hvilkas ut-

seende och förekomstsätt tala för att de äro af samma ålder

som de ofvan nämnda. De innehöllo emellertid inga organiska

lämningar, med undantag af senare invuxna rötter, och de i

desamma ingående järnsalterna tyckes ha blifvit betydligt

oxiderade under sjelfva afsättningen af leran. Med ett ord,

oaktadt betydande öfverensstämmelse med de fossilförande

äldre sötvattenslerorna i Skåne och Östergötland, egde de

dock ett äfven i petrografiskt afseende något afvikande yttre.

I ett nyligen utkommet arbete omnämner NATHORST,! att han

HK ! Den arktiska forans forna utbredning i länderna öster och söder om

Östersjön. Ymer, årg. 11 (1891), sid. 128.

26 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR.

i Östersjöprovinserna, Skåne och Tyskland på flera ställen iakt-

tagit en liknande olikhet mellan leror, som otvifvelaktigt alla

böra tillskrifvas glacial ålder. Han lämnar dessutom en i högsta

grad sannolik förklaring på orsaken till denna faciesbildning.

»Möjligen har denna frånvaro af organiska lemningar sin för-

klaring deruti, att ifrågavarande leror icke afsatt sig i verkliga

sjöbäcken, som hela året om hållit vatten, utan i sådana, som

blott vid snösmältningen eller efter större nederbörd voro

öfversvämmade. Något djurlif af mollusker, ostrakoder o. s. v.

har derför ej der förekommit, och de växtlemningar, som till

äfventyrs inbäddats, torde vid bäckenets torrläggning åter

blifvit upplösta. Man skulle sålunda hafva tvenne faciesbild-

ningar af glacial sötvattenslera, en steril och en fossilförande».

Äfven i Östergötland voro de bäcken, där den fossilfria leran

förekom, mycket flacka och voro antingen alldeles ej täckta

af något torflager eller endast af ett mycket obetydligt sådant.

Hänvisande till de under Räfsjö och Tistorps mossar

(sidd. 22 och 24) anförda samt de af NaArtHorst! från Rangil-

torp omnämnda växtlämningarna, torde det vara nog att fram-

hålla, att efter dessa arter att döma, det senglaciala hafvet för-

svunnit inom området först i en tid då vegetationens karaktär

förändrats från rent arktisk till subarktisk, eller med andra

ord, att höjningen af området närmast österut från

Vettern har skett vid öfvergången mellan den sen-

glaciala och postglaciala tiden,? medan ännu en nordlig

vegetation rådde i dessa trakter. Relikttyper som än bibehållit

sig på ytan af traktens mossar äro utom de förut nämnda hy-

briderna med Salix phylicefolia, Bartsia alpina, och Salix ha-

stata? jämväl en del mossor, bland hvilka enligt af kand. E. NY-

MANS godhetsfullt lämnad uppgift, äro Jungermannmia grandiretis,

Catoscopium nigritum, Thuidium Blandowi, Paludella squarrosa.

Sötvattenslerornas och Rangiltorps-tuffens lämningar gifva

ett fast underlag för vidare undersökningar af florans föränd-

ringar. De typiskt utvecklade skogsmossarne visa också att

de under tidernas lopp fortgående förändringarne varit utaf

! Om lemningar af Dryas octopetala L. i kalktuff vid Rangiltorp nära

Vadstena. K. Vet.-Akad. Förh. OÖfvers., årg. 43, N:o 8. (1886).

? NATHORSTS 1. c., sid. 235 och 236, med någon reservation uttalade för-

modan att i traktens sötvattensleror skulle finnas lämningar af en mera rent

arktisk vegetation, synes således ej efter nu föreliggande undersökningar be-

kräfta sig.

3 Jfr DusÉnN, P.. Ombergstraktens Flora och Geologi. Stockholm 1885,

sid. 24 o. f.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 27

fullt analog natur med dem, som man vet ha egt rum längre

söderut.

Ofvanpå leran med subarktisk vegetation finnes vid Tis-

torp och Räfsjö en björk-asp-horisont, 1 alla afseenden mot-

svarande den, som anträffats 1 Danmark och Skåne. I de

nämnda mossarne fortsättes lagerföljden med en torf, i hvil-

ken furens lämningar — utaf hvilka hvarje spår saknades i

den underliggande för växtlämningars bevarande synnerligen

gynsamma gyttjan -— uppträda i stor mängd. På en del

andra lokaler anträffades också rikligt med kottar, kvistar

och stamdelar af furen. Så 1 Kärna mosse nära Linköping,

1 den stora Dagsmosse vid Omberg, 1 mossen öster om S. Tri-

berga nära Motala m. £f. st. Att furuskogen och den den-

samma åtföljande foran täckt området under en tid, torde

därför vara otvifvelaktigt. Spår af gran i de nu ifrågavarande

delarne af mossarne eller kalktufferna funnos ej.

Synnerligen tydligt framträdde här ett förhållande i

mossarne som visar, med hvilken försigtighet man äfven i så

unga bildningar som dessa bör gå till väga, om man vill till

tiden parallelisera ett likartadt innehåll i olika mossar.

Man finner nämligen här och hvar i grunda bäcken att

omedelbart på morängruset har vuxit en furskog — så t. ex.

i Kärna mosse, i den först omnämnda punkten på Dagsmosse,

i Åhylte mosse på gränsen mellan Halland och Salen —

först denna är det, som samlat fuktigheten till sig, åstad-

kommit en försumpning och på ruinerna af den börja Sphagna

och kärrväxter att bilda torf. På andra ställen däremot, såsom

på de nämnda mossarne vid Räfsjö och Tistorp samt på stora

områden af Dagsmosse (så vid torfkolfabriken) är detta stubb-

lager den sista produkten af torfbildningsprocessen; nu är

denna slut, nu är mossen nästan torr, nu kunna skogsträden

vandra ut. Skilnaden mellan dessa begge typer härröra af

rent topografiska egendomligheter hos de bäcken, 1 hvilka

mossarne afsatts: ett flackt framkallar den förra typen, ett

djupt den senare. Men man måste vid just denna olika före-

komst klart precisera att man står inför tvänne 1 tid vidt

åtskilda bildningar. I det ena fallet är det antagligen ofta

den nye invandraren, det nyimkräktande, allenahärskande skogs-

trädet, hvars stubbar vi finna, under det att i senare fallet

det bevisligen ganska ofta är relikttypen, det af starkare

konkurrenter utträngda trädet, som söker sin sista tillfyktsort

28 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR.

på de ogynsammaste och derför mest fredade ståndorterna. På

lokaler som de sistnämnda är det som man där och hvar finner

lämningar af tallen och granen jämsides med hvarandra i

mossarne, men om samtidigheten eller öfverhufvudtaget om

förhållandena vid de bägge trädens invandring bevisa sådana

fynd ingenting.

Liksom längre söderut eken trängt ut furen, har den med

fullständig säkerhet gjort detsamma på detta områdes bördigare

delar och på Omberg. Kontinuiteten af lagerföljden i de för

mig tillgängliga mossarne har visserligen ej varit lika full-

ständig och klar som i de skånska mossarne, men följande

fakta visa otvetydigt, att en ekvegetation följt efter furen,

äfven om som vanligt detta träd inom området aldrig full-

ständigt blifvit utträngdt.

I kalktuffen vid Berg (se sid. 20) finnes ek i öfre delen

och som ofvan visats är den ännu kring lokalen rådande floran

sammansatt af arter, hvilka till större delen äro karaktäri-

stiska för ekskogen. I torfmossarne har jag anträffat ek i

större mängder i en mosse under egendomen Hålan mellan

Motala och Vadstena. Jämte den fans i den starkt humifierade

torfven Cornus sanguinea, Rubus ideus, Corylus Avellana samt

kolad ved af björk (2). På sjelfva Omberg funnos lämningar

af ek i stora mängder i den s. k. Surmossen — den enda af

de på bärget belägna mossarne, där åtminstone försök till ut-

dikning gjorts —, tillsammans med den förekom stora mäng-

der hasselnötter ! i den synbarligen under jämförelsevis ringa

vattentillgång bildade torfven. Då denna mosse var bildad i

en sprickdal med tvärstupande kanter, kunde dessvärre ej de

äldre delarne af densamma undersökas.

Omberg, täckes nu till allra största delen af — enligt upp-

gift af jägmästaren på platsen — fullt spontan granskog, hvil-

kens äldsta del uppskattades till omkring två hundra år. I

denna granskog visade emellertid isynnerhet tvänne förhållanden

att före granen eken dominerat på Omberg. — Midt inne i den

präktiga granskogen stå ännu här och där väldiga jätteekar,

månghundraåriga träd, nu på alla sidor omgifna af granar, hvilka

föranleda att den ena stora grenen efter den andra af de gamla

! Hasseln är nu på de centralare delarne af Omberg ganska sällsynt;

under arbetena där observerades endast ett fåtal buskar; ingen enda i mossens

närmaste omgifningar. Af ett 50-tal insamlade nötter tillhörde 57 4 form-

serien med aflånga nötter, 43 2 den med isodiametriska (se sid. 12).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 2. 29

träden vissnar bort. Under dessa ekar finner man emellertid ej

en enda ung ekplanta, endast på de nästan lodrät i Vettern

stupande branterna tvingar sig ett och annat individ upp, och

hit till dessa nästan otillgängliga ättestupor ha ock de träd

och buskarter måst retirera, som spelat en roll i Ombergs

vegetation före och under ekens tid. På de s. k. Sjöbergen

finner man också en nästan fullständig profkarta på alla de

buskar och träd, som — de afgjordt nordliga typerna dock

uteslutna — ingå 1 vårt lands flora. En ståndortsanteckning

från den dessvärre föga gifvande tufflokalen vid »Hällekälle;

vid Sjöbergen torde därför vara ganska upplysande. Skogen på

platån utgjordes af omkring 100-åriga granar; 1 en liten dal-

gång, som källvatten gräft ut, stodo 4—53 något äldre furor.

På tvärbranten vuxo, omgifna af unga granar, några väldiga

exemplar af Alnus incana. Underskogen bildades utaf busk-

artade Tilia europeea, Ulmus montana, Fraxinus excelsior bland

förkrympta individ af Prunus Padus, Alnus glutinosa, Sorbus

Aucuparia och S. scandica. Den egentliga underskogen bilda-

des af talrika späda exemplar af Lonicera Xylosteum, Daphne,

några större buskar af Juniperus, här och där en buske af

Taxus och Corylus, samt spridda individ af Ribes alpinum,

Berberis, Rosa, Rhammnus cathartica, Cornus sanguinea, Coto-

neaster och Cratzegus. Längre ned syntes några rankor af

Hedera Helix. Detta är tydligtvis ej ett växtsamhälle, som

hör hemma i granskogen, utan som, äfven om ej ett enda spår

af eken funnes kvar, dock skulle vittna om den tid då ek-

skogen växte öfver hela Omberg. — Egendomligt är också,

att se, med hvilken intensitet bottenvegetationen från ekskogen

håller sig kvar långt sedan hela den trädartade delen af floran

försvunnit. Jag skall här ej ingå på detaljer, utan blott

nämna att midt inne i den djupa granskogen finnes här och

där rikligt med Dentaria bulbifera, Mercurialis perennis, Viola

silvatica, ! V. mirabilis, Sanicula europea, Cardamine impati-

ens m. fl. Bottenvegetationen, särskildt de i denna ingående

gräsarterna, visar sig ännu så stark, att den — enligt väl-

villig uppgift af biträdande jägmästaren herr SJÖGREN — på de

ställen der trakthygge göres och ny granskog sedan planteras,

kväfver de unga granplantorna, om ej dessa genom rensning

de första åren befrias från konkurrensen.

! Hufvudformen, ej ”Riviniana REIcH.

30 ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR.

Granen är som förut framhållits det träd, hvilket efter-

trädt eken som skogbildande på Omberg.! Af de ofvan läm-

nade beskrifningarne utaf de nutida förhållandena där, jämte

af det faktum att den med all säkerhet torde saknas i åtmin-

stone de äldre delarne af traktens mossar och kalktuffer,? måste

det antagas, att den inkommit i detta område efter eken i sen

(möjligen t. o. m. i historisk) tid. Om granens otvifvelaktiga

öfvertag öfver eken i kampen för tillvaron under här rådande

naturförhållanden gifves intet tvifvel. Hur däremot en täflan

mellan granen och boken, hvilket senare träd finnes skogbil-

dande 3 på Ombergs södra del, så nordligt gestaltar sig, blef

jag ej i tillfälle att här iakttaga. I stort sedt intager emeller-

tid granen inom detta område samma plats i skogsvegeta-

tionens utvecklingshistoria som boken längre söder ut. +? Denna

utveckling har i vestra Östergötlands slättland och på Om-

berg 3 kännetecknats af den ofvan omtalade utvecklingsföljden:

V. Gran- vegetation.

IV. Ek-

IT. Fur-

IT. Björk- och asp-

I. Subarktisk

1 Detta har beträffande Omberg redan förut framhållits af KELLGREN

(Studier öfver Ombergs-florans papilionaceer. — Bot. Not. 1890 sid. 121—122.)

Se föröfrigt noten å sid. 182 i förf. uppsats: Några ord om granens invandring

i Sverige. Geol. För. Förh. Bd 14 sidd. 176—1858 (1892).

Anm. under tryckningen.

2 I den under bildning varande tuffen vid »Hällekälle> på Omberg

fans rikligt med granlämningar i det öfversta lagret.

3 Huruvida boken värkligen är spontan inom området känner jag ej,

omöjligt torde ej vara att den för länge sedan inplanterats i denna af gammalt

odlade byggd. För ett sådant antagande talar, att den förekommer kring det

gamla Alvastra, under det att den alldeles saknas på de ofvan omnämnda svår-

tillgängligare delarne af bärget.

4 Sedan detta redan var skrifvet, har jag funnit att Er. Fries 1. c. sid.

61 har uttalat samma mening i det han säger: >— — — — liksom Granen i

de nordliga provincerne motsvarar Boken i den nuvarande Danska Floran. —

Men vi böra icke genom gissningar gå den verkliga undersökningen i förväg;

vi hafva endast genom framställning af de stora resultater, som vunnits genom

våra Danska vänners arbeten, uppmanat till efterföljd>. — Detta skrefs 1847!

5 Då Omberg under hela tiden efter isens afsmältning varit land, är det

sannolikt att här ock kan finnas lämningar efter en rent arktisk flora.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 18: Afd TIL. N:o 3.

KRITISCHE BEMERKUNGEN

UÖBER EINIGE ARTEN DER FLECHTENGATTUNGEN

LECANORA (AcH.), LECIDEA (AcH.) UND MICAREA (Fr)

T. HEDLUND

MIT 1 TAFEL

EINGEREICHT AM 9. MÄRZ 1892 DURCH TH. M. FRIES

STOCKHOLM, 1892

ORST

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. N TEDT & SÖNER

Sr. Lär

lar KY ka

ut AE vNrne

FR rskr VR IA ALA JARRE

kar or BUD MOLUAIT NN VER Le BYE

t KÖRA eva URL KD NEN ER

läcka I Gå al 0 iv a LLA, stt rågrlel

INET Es 109 ICT STIPE TONEN

f Eid HAN dö sö bl k west 44

LT SAR [VER 'Q-

FY Wi MU RENRO 8000

4: Al

q ha å JL | AM ig

ir , i "Om ev

rand rv SOIL AE

| -; I å ä AR

| : te

LU und JM Ul HÖR CAR (EN å

gölbp ot OR K VITT Kö

gp CE ITE TA VU RE SER LE At LJ] ia AM

Pag ich mich während einer Reihe von Jahren dem Studium

der Flechten und zwar insbesondere der Krustenflechten wid-

mete, begann ich allmählich einzusehen, dass die Charaktere,

welehe der Form der Pycnoconidien und den chemischen Reak-

tionen entnommen werden, nicht geniägen, um viele der Arten

zu unterscheiden, fär welche dergleichen Charaktere in der

lichenographischen Litteratur als hauptsächlich geltend ange-

geben werden. Dies veranlasste mich, auf eine vergleichende

anatomische Untersuchung des Thallus und der Apothecien

einzugehen. Der Hauptzweck dieser Arbeit ist, eine auf diese

Untersuchungen gegriändete systematische Erörterung einiger

Krustenflechten zu liefern, die in der lichenographischen Litte-

ratur mehr oder weniger mit einander verwechselt oder nur

wenig aufgeklärt sind, sowie auch von meinen Untersuchungen

Eins und das Andere in der Kiärze mitzutheilen, was unbe-

kannt oder nicht hinlänglich beachtet ist, was aber fär die

Systematik von der grössten Wichtigkeit zu sein scheint.

Vor Allem ist dies der Fall mit dem Bau des Thallus und

des Excipulums.

Bei meiner Arbeit wurde ich stets vom Herrn Prof. Dr.

TH. M. Fries unterstäötzt, der dieselbe durch werthvolle

Rathschläge und Aufschlässe erleichterte und mir mit grösster

Bereitwilligkeit seine Bibliothek und seine privaten Samm-

lungen von Exsiccaten zur Verfigung stellte, wofär ich ibm

meinen wärmsten Dank nicht genug ausdräcken kann. Eben-

falls bin ich dem Herrn Prof. Dr. F. R. KJELLMAN, der mir

bei meinen Forschungen direkt oder indirekt den richtigen

Weg anwies, grossen Dank schuldig. Mit Untersuchungs-

materialien wurde ich von Dr. J. HuLTING, der mir aus seinen

Sammlungen eine grosse Menge werthvoller Flechten freigebig

zusandte, sowie auch von meinem Freunde Herrn Phil. Lic.

4 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

G. MALME, der mir ebenfalls mit guten Rathschlägen und

Aufschlässen an die Hand ging, reichlich understätzt. Diesen

Herren driäcke ich hiermit meinen herzlichsten Dank aus.

Thallus.

Seitdem es nach vieljährigen Streitigkeiten, die vielleicht

noch eine Zeit lang fortdauern werden, durch die Untersuchungen

eifriger Forscher völlig dargelegt worden ist, dass die Gonidien

des IeNten halla FORS cR el mit dem Hyphengewebe

zusammengehören, so blöt doch Verschiedenes äbrig zu ermit-

teln, z. B. wie die Hyphen in jedem besonderen Falle sich mit

der Gonidien-bildenden Alge verbinden, sowie auch ob ein und

dasselbe Hyphensystem dabei von der Beschaffenheit der Goni-

dien-bildenden Alge beeinflusst wird, d. h. ob die Verbindung

mit den Gonidien der Cephalodien von derjenigen mit den nor-

malen verschieden ist. Bei z. B. Synalissa, welche Gloeocapsa-

Gonidien besitzt, sind die Hyphen bekanntlich mit diesen

durch Haustorien verbunden, die in der dicken Gallertmem-

bran stecken und in einer Einbuchtung der Hautschicht des

Protoplasmas ruhen. Bei Lecanora dagegen, die zu Proto-

coccus gehörende Gonidien besitzt, sind diese von kurzgeglie-

derten Hyphen umschlungen, welche die Membran nicht

durchdringen. Wenn sich die Hyphen bei einer Lecanora-

Art zugleich mit einer Gloeocapsa verbinden, wie dies regel-

mässig in dem oberen Theil des Thallus von L. granatina

SMRFT. der Fall ist, wodurch eine Cephalodienbildung entsteht,!

so wird diese Gloeocapsa von den Hyphen nur umschlungen.

Ebenso verhält es sich auch mit Lecidea paneola ACcH., und

aller Wahrscheinlichkeit nach gilt es von allen Flechten, dass

die Verbindung der Hyphen mit den Gonidien der Cephalo-

dien und den normalen Gonidien in der Hauptsache dieselbe

ist,? was jedoch nöthig sein därfte, durch weitgehendere Unter-

suchungen zu konstatiren. Wenn es also in der Natur jedes

! Vergl. K. B. J. FORSSELL: Die anatomischen Verhältnisse und die phy-

logenetische Entwicklung der Lecanora granatina SoMMERF. (Bot. Centralbl.

Band XXL NI 2, da Jahre. Vi NI do 6, te8D)

2 Vergl. K. B. J. FORSSELL: Studier öfver Cephalodierna p. 96 (Bih. K.

Sv. Vet.-Akad. Handl. Band 8 N:r 3, 1883).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:08. 5

Hyphensystemes liegt, sich in einer bestimmten Weise, die

unter keinen Verhältnissen wechselt, mit den Gonidien zu

verbinden, und da ferner bei Flechten, die im Ubrigen unterein-

ander iäbereinstimmen, die Verbindung zwischen den Hyphen

und den Gonidien, soweit ich bisher habe finden können, der-

selben Art ist, so därfte in der Art und Weise, wie diese

Verbindung stattfindet, ein so durchgreifender Charakter lie-

gen, dass man ihn mindestens als einen Gattungscharakter

auffassen muss. Als Beispiele verschiedener Verbindungen

mag angeföährt werden, dass bei Physma, Arnoldia! und

Phylliscum? die Gonidienmembran nach und nach von Hyphen-

ästen durchbohrt wird, welche in das Plasma eindringen und

die Gonidien durch Aussaugen tödten. HFEin anderes wohl-

bekanntes Verhältnis findet z. B. bei der Gattung Synalissa

statt, wo die Gonidienmembran, wie oben erwähnt, von einem

(selten mehreren) Haustorium durchbohrt wird, welches in

das Plasma nicht eindringt. Bei der Theilung des Gonidiums

geht die Theilungsebene durch das Haustorium, von welchem,

gleichzeitig mit der Theilung des Gonidiums in zwei Tochter-

gonidien, zwei neue Haustorien herauswachsen, mit denen die

beiden Tochtergonidien versehen werden. Bei Lecanora und

der grossen Mehrzahl derjenigen Flechten, welche Protococcus-

Gonidien besitzen, sind diese von kurzgegliederten, die Mem-

bran nicht durchbohrenden Hyphen umschlungen.? Bei der

Vermehrung der Gonidien erfolgt die Theilung ihres Inhalts

unabhängig von den Hyphen. Auch bei den meisten Arten

der Gattung Lecidea, im weitesten Sinne genommen, herrscht

dasselbe Verhältnis wie bei Lecanora. Bei anderen Arten

wiederum, die zu dieser Gattung (oder nach der Septirung

der Sporen zu Lecidea (Biatora), Catillaria (Biatorina) und

Bilimbia) gefihrt werden, sind die Gonidien, obgleich zu

Protococceus gehörend, an Haustorien befestigt. Da ausserdem

diejenigen Arten, bei welchen dieses Verhältnis stattfindet,

in mehrfacher Beziehung die grösste Ubereinstimmung unter-

einander zeigen, habe ich kein Bedenken getragen, dieselben

in eine Gattung, Micarea, zusammenzufihren. Uber das Ent-

! E. BORNET: Recherches sur les Gonidies des Lichens p. 47, 48 (Ann. d.

sc. nat. Sér. V, Bot. Tome XVII, 1 cahier, 1873).

2? T. HEDLUND: Om bålbildning genom pycnoconidier hos Catillaria deni-

grata (FR.) och CO. prasina Fr. (förelöpande meddelande) p. 207 (Bot. Not. 1891).

> Vergl. G. BONNIER: Recherches sur la synthése des Lichens p. 24 (Ann.

d. sc. nat. Ser. VII, Bot. Tome IX, 1889).

6 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

stehen und den Bau des Thallus bei zwei hierher gehörenden

Arten, nämlich Micarea denigrata (FR.) und M. prasina FR.,

habe ich in einer vorläufigen Mittheilung berichtet.! Ähnliche

Ergebnisse haben meine Untersuchungen iber andere zu dieser

Gattung gehörende Arten geliefert.

Diejenige Alge, welche den Micarea-Arten die Gonidien

liefert, hat in den meisten Fällen ein mehr oder weniger

Gloeocapsa-ähnliches Aussehen und kommt sehr häufig insbe-

sondere an faulendem Holz vor. Die einzelnen Algenindividuen

besitzen einen mehr oder weniger deutlich kleinkörnigen, gelb-

gränen oder oft sehr blassen Inhalt und sind von einer dicken

Gallerthiille umgeben, die als eine gallertartige Membran

därfte aufzufassen sein (Fig. 1—6). Das Lumen derselben

ist von etwas wechselnder Grösse, bald 2—3uv. im Diam. und

dann am häufigsten sehr blass gelbgrän, bald etwas grösser,

3—4v. im Diam., und gewöhnlich intensiver gelbgriän, wobei

die Gallertmembran dann meistentheils auch dinner und

undeutlicher ist. In diesem Falle kann man häufig einen

allmählichen Ubergang zu grösseren Algenindividuen mit einer

dännen Membran und einem intensiv gelbgriänen Inhalt wahr-

nehmen. Diese Gloeocapsa-ähnliche Alge vermehrt sich durch

Zerlegung des Inhalts in 2 (selten 3 oder 4) Portionen. Diese

Portionen umgeben sich mit einer Gallertmembran, die mit der

Muttermembran zusammenfliesst, wodurch die einzelnen Lumina

in einer homogenen Gallertmasse eingebettet zu sein scheinen

(Fig. 2). Während dieser Vermehrung können bald kleinere

Kolonien entstehen, bald trennen sich die einzelnen Individuen

von einander.

Um eine nähere Kenntnis von der Natur dieser Alge zu

bekommen, unternahm ich eine Kultivirung derselben bei

ziemlich starkem ”Tageslicht. Fär die Kultivirung wurde

eine Form ausgewählt, welche durch ein kleines (2—4p im

Diam.) sehr blassgefärbtes Lumen sowie auch durch eine

dicke Gallertmembran viele Ähnlichkeit mit einer Gloeo-

capsa hatte. Sie bildete in grossen Massen einen dimnnen

Uberzug auf altem Fichtenholz aus einer etwas schattigen

Stelle. Nachdem ich mich durch eine genaue Untersuchung

des Holzes an der Stelle, von wo die Alge zur Kultivirung

genommen wurde, äberzeugt hatte, dass dieselbe in reichlicher

Menge vorhanden und mit keinen fremden Algen vermischt

! HEDLUND 1. c. p. 186—211.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AED. III. N:0 3. i

war, nahm ich einige zarte Holzfasern, an denen die Alge

reichlich vorkam, und legte dieselben auf gebrannten Lehm,

der mit destillirtem Wasser angefeuchtet wurde, um eine

Einmischung von Schimmel oder anderen Algen zu vermeiden.

Nach einer 6-tägigen Kultivirung waren die ursprönglich

grauen Holzfasern gränschimmernd geworden, und bei einer

mikroskopischen Untersuchung stellte es sich heraus, dass

alle die Algenindividuen ohne Ausnahme lebhaft gelbgrän

und bedeutend grösser geworden waren. Sie waren sämmtlich

noch immer mit einer Gallertmembran versehen, wenn diese

auch im Allgemeinen etwas undeutlicher geworden war. 9So-

wobl Kolonien als einzelne Individuen waren zu finden. Bald

war das Lumen der Individuen 4—6yv. im Diam. (Fig. 7—38)

und einfach, bald grösser (7—10p. im Diam.) und in eine

Anzahl Portionen aufgetheilt (Fig. 9—10). Nach Verlauf

von noch 6 Tagen wurden meistentheils bald Häufchen von

kleinen Individuen, die mit einer gemeinsamen, undeutlichen

Gallertmembran umgeben waren (Fig. 11), bald Mengen von

freien Individuen angetroffen, welche 5—7p. im Diam. betrugen

und mit einer sehr dinnen Membran versehen waren (Fig.

12). In der nachfolgenden Zeit, wo ich die Kultivirung fort-

setzte, wurde die Alge einem Protococcus vollkommen ähnlich

(Fig. 13—15), und gewisse Individuen erreichten eime Grösse

von etwa 12u im Diameter. Aus diesem Kultivirungsversuche

geht hervor, dass das einem Protococcus fremde, Gloeocapsa-

ähnliche Aussehen, welches diese Alge an faulem Holz und

dergleichen Substraten besitzt, eine von äusseren Verhält-

nissen bewirkte Form ist. Wenn sie auch meistentheils an

stärker beschatteten Stellen angetroffen wird, so kann man

indessen nicht die schwache Beleuchtung als die Ursache des

Auftretens dieser Form betrachten, denn sie ist auch an den

sonnigsten Stellen zu finden, so z. B. an der oberen Seite

alter, umgefallener, entrindeter Kiefern in Gesellschaft mit

Micarea rhabdogena und Moriola, welch letztere in ihren

Hyphenkapseln Protococcus hegt, der häufig diese Form besitzt.

Diese Protococcus-Form wird regelmässig zusammen mit

den meisten Arten der Gattung Micarea angetroffen. Kei-

mende Sporen habe ich nur bei einer Micarea-Art (M. subviri-

descens) zufälligerweise wahrgenommen. Dagegen ist es im

Allgemeinen leicht, keimende Pycnoconidien zusammen mit

jungen Mycelien zu finden. Diejenigen Arten, mit denen ich

S T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

mich zur Erforschung der Entstehung ihres Thallus durch die

zusammen mit dieser Alge keimenden Pycnoconidien am meisten

beschäftigt habe, sind Micarea rhabdogena, M. prasina, M.

misella, M. denigrata, M. contexta und M. eximia. Wenn die

Pycnoconidien elliptisch oder länglich sind, ist es schwerer, ihre

ersten Entwicklungsstadien zu verfolgen, weil abgerissene Äst-

chen des jungen Myceliums leicht mit jenen verwechselt werden.

Leichter ist es dagegen, ihre Keimung zu verfolgen, wenn sie

stabförmig sind, oder noch besser, wenn sie nadelförmig, lang

und mit einer charakteristischen Krämmung versehen sind. Dass

die jungen Mycelien, welche ich so regelmässig zusammen mit

dem ”Thallus dieser Arten gefunden habe, aus den Pycnoconidien

entstanden sind, erhelit daraus, dass die Hyphen des jungen

Myceliums stets dieselbe Dicke besitzen wie die Pycnoconidien,

mit denen sie zusammen vorkommen. Wenn also, wie es häufig

der Fall ist, die Pycnoconidien einer Art hinsichtlich der Dicke

wechseln, so zeigen die Hyphen der dieselben begleitenden

jungen Mycelien entsprechende Abwechselungen. Ferner lässt

sich ein allmählicher Ubergang zwischen dem jungen Myce-

lium und den Pycnoconidien einerseits und dem ausgebildeten

Thallus anderseits wahrnehmen. Bei der Keimung wächst

das Pycnoconidium zu einer Hyphe aus (Fig. 16, 17), welche

in die Gallertmembran der Alge bis an die Hautschicht des

Protoplasmas hineindringt. An der Beriährungsstelle bildet

diese för die Spitze der Hyphe eine Einbuchtung, in welcher

dieselbe zu eimem Haustorium anschwillt. Von der Seite die-

ses Haustoriums wächst ein neuer Hyphenast hervor, der sich

nach der Art der Mutterhyphe mit einem anderen Algen-

individuum verbindet. Ausserdem wachsen allmählich hie und

da Äste aus, die sich in derselben Weise verhalten (Fig. 19,

23). Nach der Verbindung mit der Hyphe wird das Lumen

der Alge etwas vergrössert, während die dicke Gallertmembran

gleichzeitig undeutlicher wird und sich bis auf eine dickere

oder diännere innere Schicht auflöst (Fig. 20, 22, 24). Wenn

die an der Hyphe befestigte, Gonidien-bildende Alge eine

gewisse Grösse (4—6p,. im Diam.) erreicht hat, die je nach der

urspränglichen Grösse wechselt, wird der Inhalt in zwei Por-

tionen zerlegt, wobei die Theilungsebene durch das Hausto-

rium geht (Fig. 21). Die beiden Portionen umgeben sich mit

einer eigenen Membran, während sich die Muttermembran

auflöst und das Haustorium frei wird (Fig. 25). Während

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 5)

dieses Vorganges nimmt die Alge allmählich eine intensiver

gelbgräne Farbe an und wird zum völlig ausgebildeten Goni-

dium des jungen Flechtenthallus. Mit den beiden Tochter-

gonidien, welche sich in dieser Weise von dem urspränglichen

Haustorium abgelöst haben, verbinden sich von Neuem benach-

barte Hyphen, welche die Membran durchbohren und zu einem

Haustorium innerhalb derselben anschwellen. Ein Gonidium

kann in dieser Weise mitunter mit zwei (Fig. 29), selten mit

noch mehr Haustorien versehen werden. Die Vermehrung der

Gonidien findet in der obenerwähnten Weise statt, und wenn

es zwei Haustorien giebt, legt sich die Theilungsebene durch

alle beide, wobei sie gleichzeitig frei werden (Fig. 26). Bis-

weilen kann man eine Dreitheilung des Inhalts eines Goni-

diums wahrnehmen, die davon abhangen därfte, dass das Goni-

dium mit mehr als zwei Haustorien versehen worden ist, die

nicht in derselben Ebene liegen. Aber auch in dem Falle,

wo das Gonidium mit nur einem Haustorium versehen war,

beobachtete ich einmal bei M. denigrata eime Dreitheilung des

Inhalts, wobei beide Theilungsebenen durch das einzige Hau-

storium gingen (Fig. 30). Bereits nach einigen wenigen Thei-

lungen liegen die Gonidien in einem dichtästigen Hyphensystem

dicht zusammengehänft und es wird schwer, dieselben ohne

eine besondere Behandlung zu unterscheiden. Es hat sich als

das zuverlässigste Mittel erwiesen, das Präparat nach Zusatz

von Kalilauge behutsam zu zerdräcken. Die zwischen den Goni-

dien frei liegenden Haustorien sind dann leicht zu beobachten.

Bei vielen dieser Arten bildet der Thallus nur einen

dännen Uberzug an dem Substrate. Bei anderen dagegen

wird er körnig oder warzig. Die Körnchen oder Warzen sind

wenigstens anfänglich durch und durch gleichförmig aufge-

baut und bestehen aus einem dichtästigen Hyphengewebe, das

mit kleinen Gonidien — 4—8p im Diam. — ganz angefillt

ist. Bei M. denmigrata sind letztere im Allgemeinen etwas

grösser, 5—9 pv. im Diameter. FEine deutlich ausgebildete Rin-

denschicht gelangt nicht zur Entwicklung, und nur im unteren

Theil alter Warzen kann es dem Hyphengewebe — wie z. B.

bei M. denmigrata — an Gonidien fehlen. Die Membran der

Gonidien wechselt hinsichtlich der Dicke. Bisweilen ist sie

sehr dänn, wie dies gewöhnlich bei M. demigrata der Fall ist.

Diejenige Protococcus-Form, mit welcher die Pycnoconidien

der letztgenaunten Art keimen, besitzt auch sehr häufig eine

IN HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

dänne Membran (Fig. 27). Nur bei dieser Micarea-Art habe

ich dann und wann Soredien-Bildungen getroffen. Die Hyphen

haben sich dabei zu Serien grosser Sphäroidzellen entwickelt,

welche mit keinen Haustorien versehen sind. Die Gonidien

haben in diesem Falle dieselbe Grösse wie bei Lecidea erreicht.!

Dadurch dass die Gonidien bei den Micarea-Arten meisten-

theils zu zweien angetroffen werden und häufig mit einer

ziemlich dicken Gallertmembran umgeben sind, ähneln sie, mit

Ausnahme von der Farbe, in hohem Grade einer Gloeocapsa.?

Die Vermehrungsweise ist jedoch etwas verschieden. Bei einer

Auftheilung von dem Inhalt des Protococcus-Gonidiums einer

Micarea in zwei Portionen umgeben sich diese mit einer eige-

nen Membran, wobei das Haustorium frei wird, während das

Gloeocapsa-Gonidium z. B. einer Synalissa bei seiner Theilung

die Membran des Muttergonidiums beibehält und das Hausto-

rium nicht ausschliesst.

Bei einer Kultivirung von Thallustheilen der Micarea

prasina, die unter denselben Verhältnissen wie der obenge-

nannte Kultivirungsversuch ausgeföährt wurde, vergrösserten

sich die Gonidien und erhielten dasselbe Aussehen wie die-

jenigen, welche bei der Kultivirung des Gloeocapsa-ähbnlichen

Protococcus entstanden waren.

In meiner vorläufigen Mittheilung gab ich an, dass M.

prasina bisweilen Gloeocapsa-Gonidien besitze. NSpäter habe

ich indessen grosse Quantitäten von M. prasina untersucht,

die ich an verschiedenen Orten eingesammelt; ich habe jedoch

stets gefunden, dass die oben beschriebene Protococcus-Form

Gonidien-bildend ist. Was ich fräher als eine Gloeocapsa deu-

tete, hat sich bei späteren Untersuchungen — wenigstens in

den meisten Fällen — als ein sehr blasser, Gloeocapsa-ähnlicher

Protococcus erwiesen. Ob sich nebst dieser Protococcus-Form

an einem oder dem anderen Exemplare eime ähnelnde Gloeo-

capsa findet, mit welcher sich die Hyphen auch verbinden,

kann ich ohne Kultivirung eines frischen Materials nicht

entscheiden. Die in meiner vorläufigen Mittheilung erwähnte

Veränderung der Farbe, welche die Alge nach ihrer Ver-

1 HEDLUND 1. c. p. 198.

2 Die Gonidien der Lecidea microcoeca Wainio (Etude sur la classifica-

tion naturelle et la morphologie des lichens du Brésil II, p. 38: Acta Soc. pro

F. et F1. F. VII) gehören nach BorNET zu einer Gloeocapsa. Nach der

Beschreibung gehört die fragliche Flechte nicht zu f. micrococca, sondern zu

f. leta von Micarea prasina.

BIHANG TILL K. SV. VRT.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. IlI

bindung mit den Hypbhen erfuhr, galt vielleicht nur dem

Gloeocapsa-ähnlichen Protococcus.

Abgesehen von dem problematischen Vorkommen Gonidien-

bildender Gloeocapsa bei M. prasina, hat es sich herausgestellt,

dass alle die von mir untersuchten Arten dieser Gattung Proto-

coccus-Gonidien besitzen. Ihr Hyphensystem fordert also eine

solehe Gonidien-Form, wie sie der Protococcus lUiefert, und die

meisten Arten scheinen ausserdem an dessen Gloeocapsa-ähn-

liche Form gebunden zu sein.

Im Zusammenhang hiermit will ich den systematischen

Werth der Flechtengonidien mit einigen Worten beriähren.

Da die Gonidien, welche, wie es scheint, physiologisch als

Assimilationszellen des Flechtenthallus aufzufassen sind, sich

bei einer gewissen Flechte als zu einer und derselben Art

gehörig erweisen, so liegt darin, dass die Hyphen fär die

normale Entwicklung diese Gonidien-Form erfordern. In

Folge dessen liefert die Gonidien-Form einer solchen Flechte

einen Charakter, der fär die Natur des Hyphensystemes ein

Ausdruck ist. Die Charaktere, welche die Gonidien liefern,

sind also mit Charakteren zu vergleichen, die den anderen

Organen der Flechten entnommen werden. Es verhält sich

aber mit den Charakteren, die den Flechtengonidien entlehnt

werden, wie mit anderen innerhalb der Pflanzen- und Thier-

welt. Diejenigen, welche ein gewisses Organ liefert, können

för Arten verschiedener Gruppen von verschiedenem systema-

tisechen Werth sein. So kann z. B. die Beschaffenheit der

Frucht einer phanerogamen Pflanze bald einen Familien-

charakter, bald einen Gattungscharakter oder nur einen Art-

charakter avismachen. Mitunter wechselt sie sogar bei einer

und derselben Art. Wenn daher Flechtenarten, die wegen der

Ubereinstimmung ihrer Entwicklung und ihres Baues in eine

Gattung zusammengestellt werden, auch hinsichtlich der Goni-

dien eine völlige Ubereinstimmung zeigen, sodass der Gattungs-

charakter auch diesen entlehnt werden kann, so folgt daraus

doch nicht nothwendig, dass die Gonidien aller Flechten einen

Charakter von so grossem systematischen Werth liefern, dass

er immer als ein Gattungscharakter aufzufassen wäre. Ähn-

liche Gattungen wie Lecidea, Lecanora, Parmelia, Ramalina

u. a., Buellia, Rinodina, Physcia u. s. w. stimmen mit einan-

der in Bezug auf die Gonidien iäberein, und diese liefern auch

för die Familien, in welche man diese Gattungen zusammen-

12 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

fihren kann, eimen Familiencharakter. Die z. B. zu Solorina,

Peltigera und Sticta gehörenden Arten weisen analoge Abwech-

selungen in Betreff der Gonidien auf, was eine Auftheilung

in Gattungen nach diesen veranlasst hat. Allein dadurch

sind jedoch Arten getrennt worden, die im Ubrigen die grösste

Ubereinstimmung mit einander zeigen und zuweilen fast nur

durch die Gonidien verschieden sind. Bei niederen Flechten-

gattungen, z. B. Arthonia, Calicium und anderen nahestehen-

den Gattungen, können Arten, die, abgesehen von den Goni-

dien, eine wesentliche Ubereinstimmung zeigen, durch die

letzteren von eimander verschieden sein. In ähnlichen Fällen

därfte der Gonidiencharakter nur den Werth eines Artcharak-

ters besitzen.' Und möglich ist, dass Flechtenarten anzutreffen

wären, bei denen man auch in dieser Hinsicht eine Variation

nachweisen könnte.

Aus dem Gesagten geht hervor, dass, wenn man die Arten

eines Flechtensystemes ausschliesslich nach einem Charakter,

z. B. der Beschaffenheit der Gonidien oder jedem anderen

beliebigen Charakter, der fär die besonderen Arten einen

verschiedenem systematischen Werth besitzt, ordnet, dies zur

Folge haben wird, dass theils naheverwandte Arten weit von

einander getrennt werden und theils ausser wirklich ver-

wandten Arten auch andere zusammengefiährt werden, die mit

emander kaum etwas Anderes als denjenigen Charakter, mit

Bezug auf welchen man die Eintheilung gemacht hat, gemein

haben. Damit ein System kein känstliches werde, sondern

ein möglichst treues Bild von der Natur gebe, muss es auf

die wahren Verwandtschaftsverhältnisse der Formen gegriändet

sein. Diese aber gehen aus der Entwicklungsgeschichte und

dem anatomischen Bau der Organismen hervor.?

Apothecien.

Von grosser Bedeutung fär die Systematik ist der Bau

der Apothecien. Indessen wird häufig in der deskriptiven

Lichenologie auf den Bau des Excipulums wenig Gewicht

gelegt, und die Terminologie fär dessen verschiedene Theile

ist auch sehr unbestimmt. HEine fixirte Terminologie ist jedoch

eine nothwendige Bedingung, wenn man ein Organ beschreiben

KUVeTO LR VVÄA INTO LSE OSS

2 Vergl. WAniO 1. ce. ps. XVIII.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 13

will, und da ich gefunden habe, dass der Bau des Excipulums

Charaktere liefert, die völlig ebenso gut sind wie viele andere,

welche benutzt werden, habe ich es fär nöthig gehalten, eine

Terminologie einzufihren, durch welche der Bau des Exci-

pulums in seiner Gesammtheit beschrieben werden kann. Von

den vielfachen Typen des Excipulum-Baues, welche die Flech-

ten aufzuweisen haben, will ich mich hier nur bei einigen

aufhalten, die bei den von mir in dieser Arbeit behandelten

Flechten vorkommen. Um derjenigen Terminologie, die ich

habe einfähren wollen, die erforderliche Klarheit zu geben,

wird es nöthig, die Entwicklung des Apotheciums von der

Anlage desjenigen Stadiums an zu verfolgen, wo die verschie-

denen Theile sich zu differenziren beginnen. In dem rund-

lichen, die Anlage bildenden Knäuel ordnungslos verflochtener

Hyphen lassen sich zwei wesentlich getrennte Hyphensysteme

unterscheiden.! FEines, das in der Mitte liegt und durch Jod-

lösung blaugefärbt wird, macht das ascogene Fasergewebe

aus.? Das andere Hyphensystem, welches hauptsächlich rings-

um das erstere liegt, aber auch in das ascogene Fasergewebe

eingeflochtene Hyphen besitzt, erzeugt die Paraphysen und

för sich alleim oder nebst dem Thallus das Excipulum und

wäre vielleicht am besten als das Rindenfasergewebe zu

bezeichnen.? Bei der Entwicklung des Apotheciums aus dieser

Anlage? bilden sich die Hyphen im oberen Theile des Rinden-

fasergewebes zu Paraphysen aus, die an ihrer Wandfläche

am häufigsten mehr oder weniger in Gallert verwandelt wer-

den, wodurch Gelatina hymenialis gebildet wird. Das ascogene

Fasergewebe sendet keulenförmige Hyphenäste aus, die sich

zwischen die Paraphysen einschieben und zu Schläuchen wer-

den. Der die Schläuche enthaltende Theil des Apotheciums

macht das Thecium (Hymenium) aus.? Die unter dem The-

cium liegende Partie hegt das ascogene Fasergewebe und

bildet das Hypothecium." Letzteres ist häufig durch eine

! Vergl. DE Bary: Morphologie und Physiologie der Pilze, Flechten und

Myxomyceten, Leipzig 1866, p. 278.

? Vergl. M. FöNFstTÖCK: Beiträge zur Entwickelungsgeschichte der Lichenen

p. 7 (Jahrbuch d. K. Bot. Gart. u. d. Bot. Mus. Berlin. Band TII, 1884).

3 Vergl. FÖNFSTÖCK 1. c. p. 6.

+ Vergl. G. FUISTING: De nonnullis Apothecii Lichenum evolvendi ratio-

nibus, Berolini 1865, p. 16, 17, und De Bary 1. ce. p. 277.

5 Der Name Thecium ist vorzuziehen, da die Namen Hypothecium und

Epithecium zu allgemeiner Anwendung gelangt sind.

6 FUISTING 1. ce. p. 13; Subhymenialschicht nach DE Barr 1. c. p. 278.

14 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

andere Struktur oder Färbung von dem darunter liegenden

Hyphengewebe, obgleich ohne scharfe Grenze, merkbar getrennt.

Sind beide Partien ungefärbt, so tritt im Allgemeinen eine

Unähnlichkeit bei Zusatz von Jodlösung eim. Das Hypothe-

cium zeigt mehr oder weniger dieselbe Jodreaktion wie das

Thecium, obgleich in geringerem Grade. Bald wird es röth-

lich oder gelblich, bald schmutzig bläulich, während das unter-

liegende Hyphengewebe nicht gefärbt wird oder bei einigen

Flechten eine reiner blaue oder etwas violette Färbung (z. B.

Lecidea plusiospora f. endamylea) zeigt. Bemerkenswerth ist

ein Verhältnis, das ich bei einigen Lecanora-Arten z. B.

L. varia gefunden habe, bei welcher das unterhalb des Hypothe-

ciums gelegene Hyphengewebe oft zum ”Theil oder beinahe

gänzlich durch Jodlösung blaugefärbt wird. Dies scheint

davon abhangen, dass einzelne Hyphenäste des ascogenen

Fasergewebes, die ich hie und da in die unterliegende Partie

des Rindenfasergewebes eingeschoben fand, während der Ent-

wicklung des Apotheciums in das letztgenannte Gewebe einge-

flochten werden und an den Stellen, wo sie vorkommen, eine

Jodreaktion in derselben Weise verursachen, wie auch Gelatina

hymenialis, nachdem sich Schläuche zwischen die Paraphysen

eingeschoben haben, häufig eine Jodreaktion zeigt. Diese durch

die Jodlösung blaugefärbten Partien dirften indessen nicht

zu dem Hypothecium zu fihren sein, das doch die Hauptmasse

des ascogenen Fasergewebes enthält.

Wie oben erwähnt wurde, bildet sich der äbrige Theil

des Rindenfasergewebes entweder fär sich allein oder nebst

dem Thallus zum Excipulum aus, d. h. dem ausserhalb des

Theciums und Hypotheciums gelegenen ”Theil, der, um in

irgend einer Weise die Bildung und Ausstreuung der Sporen

zu fördern, eine besondere Ausbildung erhalten hat. Ein

Excipulum sehr einfachen Baues besitzt z. B. Lecidea uliginosa.

Der Excipulum-bildende Theil des Rindenfasergewebes wird

zu einem napfförmigen Excipulum ausgebildet, das durch-

weg einen ziemlich gleichförmigen Bau besitzt und aus dicht

verwebten Hyphen besteht, die auch an dessen Rande in

keiner bestimmten Richtung laufen, weil der Zuwachs hier

in derselben Weise wie im mittleren Theil des Excipulums

stattfindet (Fig. 31). FEinen ähnlichen Excipulum-Bau haben

auch unter Anderen L. botryosa (FR.), L. gramulosa (EHRH.),

L. flexella (AcH.), L. sphacelata TH. FR. und verwandte Arten.

BIHANG TILL K. SV.-VET. AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 5

Ein Unterscheiden verschiedener Theile nach dem anatomischen

Bau ist in diesem Falle nicht möglich. Nach der Funktion

kann man indessen bei diesem Uliginosa-Typus, wie auch

bei den mnachfolgenden, zwei Theile unterscheiden, nämlich

einen äusseren freien Theil, Pars marginalis excipuli,

welche die Aufgabe hat, der Flächenvergrösserung des The-

ciums bei Wasseraufnahme entgegen zu wirken und dadurch

zur Ejakulation der Sporen mitzuwirken, und einen innerhalb

des ersteren liegenden nahrungszufihrenden Theil, Pars cen-

St exe pu

Diese Funktion der Pars marginalis bekommt bei Lecidea

sulphurea auch einen Ausdruck im anatomischen Bau. Wenn

das junge Apothecium iäber die Fläche des Thallus aufschiesst,

wachsen die Hyphen in dem den Seiten des Theciums anlie-

genden Theil des Rindenfasergewebes ungefähr in derselben

Weise wie die Paraphysen aus. Die Pars marginalis wird

folglich bei diesem Excipulum-Typus, dem Sulphurea-Typus,

von mit einander nahezu parallel verlaufenden, ästigen und

anastomosirenden Hyphen aufgebaut, die von der aus dicht

verflochtenen Hyphen bestehenden Pars centralis ausgehen,

welche sich unter dem ganzen Hypothecium ausbreitet und

nach unten zu in den Thallus ibergeht (Fig. 32). An die

Pars centralis dieses und der nachfolgenden Typen schliesst

sich bei vielen Flechten ein dichtes Gonidien-föhrendes Gewebe

an, das nicht der Anlage des Apotheciums, sondern den an-

grenzenden ”Theilen von dem Stratum gonidiale des Thallus

därfte zugehört haben. Bei dem Sulphurea-Typus besitzt also

die Pars marginalis einen von der Pars centralis abweichenden

anatomischen Bau, welcher im Zusammenhang mit der ihr

zukommenden Funktion steht. Der Bau der Pars marginalis

hat eine gewisse Ähmnlichkeit mit dem des Theciums und

schwillt wie dieses, wenn auch nicht in so hohem Grade, bei

Wasseraufnahme an. Zu diesem Typus gehört eine grosse

Anzahl Lecidea-Arten. Als Beispiele können angefährt wer-

den: L. Friestii AcH., L. macrocarpa (DC-.), L. alpestris SMRFT.,

L. elabens EFR., L. helvola und diejenigen Arten, welche wegen

der Form und Septirung der Sporen in die Gattungen Bilimbia

und Bacidia zusammengefährt werden. Zu diesem Typus ge-

hören ferner sämmtliche Arten der Gattung Micarea.

Ein Typus, der diesem sehr nahe kommt, ist jener Exci-

pulum-Bau, den z. B. Lecanora anopta besitzt. Der Anopta-

16 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

Typus unterscheidet sich von dem vorigen nur dadurch, dass

auch der ”Thallus an der Bildung der Pars marginalis theil-

nimmt (Fig. 33). Ihr oberer Theil besitzt denselben Bau

wie die Pars marginalis des Sulphurea-Typus. Dieser Theil

därfte mit dem in der lichenographischen Litteratur mit-

unter vorkommenden Namen Margo. proprius zu belegen

seim. Die unterhalb desselben gelegene Pars thallina exci- |

puli besteht nach aussen aus einem gleichdicken oder oben

etwas dickeren Stratum corticale excipuli, das aus einem

dichten Hyphengewebe gebildet ist, dessen Hyphen gegen die

freie Fläche mehr oder weniger vertikal verlaufen, und aus

einem innerhalb liegenden, mehr oder weniger lockeren und

Gonidien-fihrenden Hyphengeflecht, Stratum medullare ex-

cipuli.! Da es diesem zuweilen oben an Gonidien fehlt, ist

die Anwendung des Namens Stratum gonidiale fär diesen

Theil ungeeignet. Das Stratum medullare excipuli geht nach

unten zu unmittelbar in das Stratum medullare (incl. goni-

diale) des Thallus iber. Innerhalb des Stratum medullare

excipuli liegt Pars centralis excipuli, die sich oben unter dem

Hypothecium ausbreitet und nach unten zu in das Stratum

medullare (incl. gonidiale) des Thallus ibergeht. Zu diesem

Typus gehören unter Anderen Lecanora hypoptoides, LC. fusce-

scens, L. Dovrensis und L. Cadubrie. Bei L. polytropa und

zwar insbesondere bei ihrer var. imtricata kann die Pars thallina

bisweilen so wenig entwickelt sein, dass das Stratum medullare

fehlt. Bei anderen Arten, wie z. B. L. piniperda, erfolgt die

Entwicklung des Margo proprius mitunter sehr spät oder bleibt

schlechtweg aus, in welchem Falle die ganze Pars marginalis

von dem Thallus gebildet wird. HFEinen solchen Bau behält

ein normal entwickeltes Excipulum bei Lecanora subintricata,

deren Excipulum-Bau man als eine Variante dieses Typus

betrachten kann (Fig. 34). Zu dem Anopta-Typus gehört

auch das Excipulum von Lecanora boligera, deren Stratum

corticale jedoch bisweilen oben ein wenig dinner ist, wo-

durch sie sich dem nachfolgenden Typus nähert. Arten, derenr

Excipulum von dem Anopta-Typus ist, besitzen äusserlicfh

oft grössere Ähnlichkeit mit Lecidea als mit Lecanora, wds-

halb auch viele von ihnen zu der erstgenannten Gattung

gezählt worden sind.

I Naeh WATINIO Le: p.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:038. 17

Einen bei den Lecanora-Arten häufigen Typus besitzt z.

B. L. varia. Der Varia-Typus unterscheidet sich von dem

vorigen dadurch, dass das, unten dicke Stratum corticale

excipuli oben dinn oder nicht distinkt ausgebildet ist (Fig.

35). Bei L. varia entwickelt sich nie ein Margo proprius;

bei Anderen wiederum, z. B. L. effusa, gelangt er nicht so

selten zur Entwicklung; und bei den völlig ausgebildeten

Apothecien von L. effusella findet sich immer ein dinner

Margo proprius. Der Varia-Typus besitzt in dem meistens

kräftig gebauten Stratum cortieale excipuli einen Bau, der

seinem Zweck völlig entspricht und eine allgemeine Verbrei-

tung unter den höheren Flechten hat, während der weniger

hänufig vorkommende Anopta-Typus als eine Ubergangsform

zwischen diesem und dem Sulphurea-Typus aufzufassen ist.

Von den dargestellten Typen ist der Uliginosa-Typus

durch den zusehends gleichförmigen Zuwachs des ganzen

Excipulums ziemlich freistehend und besitzt nur wenig Ge-

meinschaft mit den drei nachfolgenden, die sich leichter aus

eimander herleiten lassen. Wenn die Pars thallina in dem

Amnopta-Typus nicht zur Emntwicklung kommt, entsteht der

Sulphurea-Typus. Die relative Entwicklung von Margo pro-

prius und Pars thallina innerhalb des Anopta-Typus ist bei

verschiedenen Arten verschieden und ist nicht selten bei einer

und derselben Art Wechselungen unterworfen. Allein es ist

jedoch selten, dass man eine Variation wie die der Lecanora

orosthea (SM.) findet, welche, obgleich sehr selten, an demselben

Exemplar eine so rasche und kräftige Entwicklung des Margo

proprius bekommt, dass die Pars thallina wenig oder gar nicht

zur Ausbildung gelangt. Die Grenze zwischen den Varia- und

Amnopta-Typen ist auch keine scharfe. Lecanora boligera be-

sitzt ein kräftig ausgebildetes Stratum corticale excipuli, das

bisweilen oben ein wenig dimner ist, und von Arten, deren

Excipulum den Varia-Typus hat, ist der Unterschied der

Dicke in dem oberen und unteren Theil des Stratum corticale

bei der einen ein sehr bedeutender, bei einer anderen ein

ziemlich unbedeutender, woneben sich eine Variation in dieser

Hinsicht auch bei eimer und derselben Art antreffen lässt.

Von den ”Theilen, welche ich bei den oben beschriebenen

Excipulum-Formen unterschieden habe, ist die Pars marginalis

der Uliginosa- und Sulphureå-Typen als Excipulum proprium

und diejenige der Anopta- und Varia-typen als Excipulum

18 Te HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

thallodes oder zuweilen, wenn der Margo proprius entwickelt

ist, als Excipulum zeorinum benannt worden. Die Pars cen-

tralis ist im Allgemeinen zum Hypothecium gezählt worden.

Wenn die Pars marginalis aus Margo proprius und Pars

thballina zusammengesetzt ist, sind fär diese Theile die Be-

nennungen Perithecium und Amphithecium bisweilen benutzt

worden.! Indessen kann ich nicht den Namen Perithecium

aufnehmen und zwar aus dem Grunde, weil derselbe fär eine

Partie der geschlossenen Apothecien fixirt worden ist, die mit

der Pars centralis und einem ”Theil des Margo proprius

entwicklungsgeschichtlich und morphologisch zunächst zu

vergleichen ist, während der andere Theil des letzteren den

Periphysen der geschlossenen Apothecien entsprechen därfte.

Es wärde nur Verwirrung in Bezug auf die Terminologie

herbeifähren, wenn man den Namen Perithecium innerhalb

der discocarpen Flechten aufnähme. Wenn also der Aus-

druck Perithecium innerhalb des offenen Apotheciums keine

Anwendung bekommen kann, so liegt auch kein Grund vor,

för die Pars thallina die Benennung Amphithecium zu be-

nutzen.

Was den ibrigen Bau des Apotheciums betrifft, will ich

nur eine Variation in der Gelatinisirung der Paraphysen her-

vorheben, welche z. B. bei Lecanora effusa, L. subintricata, L.

piniperda und eimnigen Arten der Gattung Micarea stattfindet.

Die Paraphysen können bald zart und vermittelst der Gelatina

hymenialis mehr oder weniger verleimt, bald zufolge einer

geringeren Gelatinisirung ihrer Wandfläche dicker und freier

sein. Als eine mehr zufällige erscheint diese Variation bei

Lecidea atroviridis, L. albohyalina und L. uliginosa. deren

Paraphysen normal fein und verleimt sind, aber auch, obgleich

selten, dick und locker zusammenhängend sein können. Oft

steht diese Variation im Zusammenhang mit eimer Variation

hinsichtlich der Farbe oder der Form der Apothecien. Bei

Zz. B. Micarea denigrata sind sie gröber und desto lockerer

mit einander zusammenhängend, je heller die Apothecien sind;

und för Lecanora piniperda gilt es als Regel, dass die Para-

physen um so feiner und stärker verleimt sind, je stärker

konvexe Form die Apothecien haben. In Apothecien mit

flacher und blasser Scheibe sind sie hingegen beträchtlich

! Z. B. bei WAIinio 1: ec.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 19

gröber und lockerer mit einander verbunden. Sehr selten

trifft diese Variation die Paraphysen nur theilweise, wie ich

eimmal bei Micarea prasina f. micrococca fand. Die Paraphy-

sen waren in ihrem unteren Theil fein und vermittelst einer

reichlichen Gelatina hymenialis verleimt, während dagegen

ihre oberen ”Theile gröber und lockerer zusammenhängend

waren. Während die Paraphysen in der genannten Hinsicht

bei einigen Arten einer Variation unterliegen, liefern sie

dagegen fir andere Arten einen guten Artcharakter. Es han-

delt sich nur darum, in jedem besonderen Falle genau zu

pröfen, inwieweit dieser Charakter konstant ist.

Pycniden.

In Betreff der Pycniden will ich nur mit einigen Worten

den systematischen Werth derjenigen Charaktere besprechen,

weleche den in denselben gebildeten Pycnoconidien entnommen

werden. Ohne läugnen zu wollen, dass sich Flechtenarten

finden, die eme konstante Pycnoconidien-Form besitzen, kann

ich jedoch mit Bestimmtheit behaupten, dass dies bei weitem

nicht fär alle gilt. Eine konstante Form und Grösse scheint

sich nicht nur bei den höheren Strauch- und Laubflechten,

sondern auch bei vielen Krustenflechten zu finden. MHierher

gehören von den in dieser Arbeit behandelten Flechten Leca-

nora varia. L. polytropa, CL. symmictiza, Lecidea Ehrhartiana

u. a. Bei Lecanora hypoptoides sind sie in den meisten Fällen

länglich; jedoch können mitunter auch längere Pycnoconidien

angetroffen werden, die stabförmig und mehr oder weniger

gekräimmt sind. Ebenfalls zeigen die länglich stabförmigen,

gekrämmten Pycnoconidien von Lecanora anopta bisweilen

«eine kleine Schwankung hinsichtlich der Länge. Häufiger

werden an demselben Exemplare von Lecanora Cadubrie und

L. subintricata, die gewöhnlich stabförmige Pycnoconidien be-

sitzen, kärzere dergleichen angetroffen, welche bei der letzt-

genannten Art sogar länglich oder, obgleich selten, elliptisch

seim können. HEine bemerkenswerthe Variation zeigen die

Pycnoceonidien von L. effusa und L. cyrtellina. Am häufigsten

sind sie sichelförmig, aber ausserdem lassen sich dann und

wann an einem und demselben Exemplare dännere Pycno-

conidien antreffen, die sogar nadel- oder fadenförmig sein

20 'T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

können.! Bei Lecanora effusella trifft man am häufigsten dänne,

nadelförmige Pycnoconidien, aber an demselben Exemplare

habe ich ein paarmal auch sichelförmige gefunden. Von einer

sehr unbestimmten Grösse sind sie bei Lecanora piniperda und

vielen Arten der Gattung Micarea. Bei z. B. M. denigrata

sind sie bald elliptisceh oder länglich, bald stab- oder faden-

ähnlich, und nicht selten sind verschiedene Formen an einem

und demselben Exemplare zu finden. Alle diese Beobachtungen

sind auf die Untersuchung solcher Exemplare gegrändet, wo

die zu untersuchende Flechte rein und ohne FEinmischung

anderer Arten vorkam. Aus dem Angefährten geht hervor,

dass der den Pycnoconidien entlehnte Charakter demselben

Gesetze wie viele andere unterworfen ist: er kann bei einer

Art konstant, bei einer anderen schwankend sein.

Chemische Charaktere.

Seit einigen Jahrzehnten spielen die chemischen Charak-

tere bei der Unterscheidung der Arten eine hervorragende

Rolle in der lichenographischen Litteratur. Die anatomisch-

morphologischen Charaktere haben dabei oft mehr oder weni-

ger zuräcktreten missen, und bisweilen findet man in der

Litteratur den chemischen Charakter sogar als den einzigen

Arten»-Unterschied angegeben. Wenn aber ein beliebiger

Organismus sich durch seine chemische Beschaffenheit von

einem anderen wunterscheidet und diese chemische Beschaffen-

heit zu der Art gehört, so ist es wenig wahrscheinlich, dass

nicht dieselbe von einer Verschiedenheit der Lebensfunktionen

bedingt wird, und eine ähnliche Verschiedenheit därfte auch

im Zusammenhang mit einem grösseren oder geringeren anato-

misch-morphologischen Unterschied stehen. Wenn anderseits

Zwei Organismen sich in ihrer Anatomie und Morphologie,

soweit man ersehen kann, völlig gleichen, in chemischer Be-

ziehung aber einen Untertchied zeigen, so ist es aller Wahr-

scheinlichkeit nach zu erwarten, dass sich diese chemische

Unähnlichkeit bei einer Untersuchung anderer Individuen als

eine nur individuelle erweisen wird, indem verschiedene Indi-

viduen hinsichtlich des vorhandenen chemischen Charakters

! Vergl. TH. Fries: Lichenographia Scandinavica, Upsalie 1871, 1874,

p. 205.

BIHANG TILL K. SV.-VET. AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 21

schwanken.! Die chemische Verschiedenheit kann in diesem

Falle von dem Auftreten accessorischer Stoffe oder einer wech-

selnden Menge bei der Art normal vorkommender Stoffe u. s. w.

herrähren. Wenn dagegen die normalen Funktionen einer

Art in einem gewissen Verhältnis zu bestimmten chemischen

Stoffen stehen, so ist eine Reaktion auf diese fär die Art

ebenso sicher gegeben als ihre normalen TLebensfunktionen.

Die chemische Reaktion wird in diesem Falle ein ebenso guter

Artcharakter als viele andere. Dabei ist doch zu bemerken,

dass verschiedene Individuen derselben Art die fär die Art

gegebenen normalen Lebensfunktionen in etwas ungleichem

Grade besitzen können, weshalb auch die genannten chemischen

Stoffe im Zusammenhang damit in wechselnder Menge auf-

treten. Die Folge davon wird, dass die chemische Reak-

tion auf diese Stoffe mit ungleicher Stärke auftreten muss.

Ein Beispiel dafär lNefern die verschiedenen Niancen der

Jodreaktion des Theciums und Hypotheciums bei vielen Arten,

wie 2. B. Lecanora varia, L. polytropa, L. pimperda, L. obscu-

rella, L. cyrtella (AcH.), Lecidea symmicta und vielen anderen.

Bisweilen zeigen Apothecien verschiedenen Alters an einem

und demselben Exemplare verschiedene Niiancen der genann-

ten Reaktion. Möglich ist wohl auch, dass die Beschaffen-

heit des Substrats mitunter einigen HFEinfluss hat, was ich

nicht mit Bestimmtheit entscheiden kann, da fär die Erörte-

rung dieser Frage bisher zu wenig Thatsachen vorliegen. Damit

will ich doch nicht gesagt haben, dass alle Arten einer Varia-

"tion der Jodreaktion des Theciums unterworfen wären. Es

giebt im Gegentheil Flechten, die in dieser Hinsicht sehr kon-

stant sind.

Was fär die Reaktion auf die chemischen Stoffe einer

Art gilt, das gilt selbstverständlich auch fär ihre natärliche

Farbe, insofern diese von einer gewissen chemischen Zusam-

mensetzung abhängt. Bei eimer Art ist die Farbe des Thallus

oder der Apothecien konstant, bei der anderen ist sie Varia-

tionen unterworfen. Bemerkenswerth ist die analoge Varia-

tion, die bei naheverwandten Arten vorkommen kann, z. B.

in der Farbe der Apothecien von Lecanora subintricata und

L. piniperda, von denen jedoch die letztere eine etwas grössere

Variationssphäre als die erstere besitzt. Bei den mnahever-

UPVergl. (DH. CRRIKS) 1. C, Pp. 227 20, lol, 32: 40; HILTR; (4; 80-82; 33,

SJ Kö0 05, d5, 103, 00, NLOB, Ti2, 1T5, 123, 125, 120 tU, SW:

22 o'T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

wandten Micarea prasina, M. denigrata, M. violacea und M.

cinerea hängt diese Variation zum grössten Theil von verschie-

denen Beleuchtungsverhältnissen ab, sodass die im Schatten

wachsenden Apothecien heller gefärbt sind als diejenigen,

welche an stärker beleuchteten Stellen des Substrats wachsen.

Andere Beispiele dafir, wie sehr die Farbe der Apothecien

bisweilen von den Beleuchtungsverhältnissen abhängig ist,

liefern unter Anderen Lecidea helvola und L. spherella, weleche

im Nchatten weisse Apothecien besitzen, an stärker beleuch-

teten Stellen aber mit dunkler gefärbten versehen sind.

Systematik.

Aus dem Angefiährten därfte eimleuchten, dass eine Be-

schreibung eines einzigen Exemplares einer Flechte nicht die

Beschreibung einer Flechten-Art, sondern oft nur die einer

Form derselben wird. Um in der Beschreibung einer Art die

ganze Variationssphäre ihrer sämmtlichen Charaktere wieder-

geben zu können, wird es nöthig, jeden besonderen Charakter

an mehreren Exemplaren zu präfen. Dabei ist es aber häufig

von grossem Gewicht zu kennen, unter welchen äusseren Ver-

hältnissen jede Form vorgekommen hat, um dadurch einen

Leitfaden bei der Beurtheilung des gegenseitigen Verhältnisses

der Formen zu erhalten, d. h. man muss die Art womöglich

in der Natur studiren. Ist ein Charakter einer gewissen Art

zugleich ein Gattungscharakter oder besitzt einen noch höhe-

ren systematischen Werth, so ist eine Variation desselben

am wenigsten zu erwarten, falls die Gattung eine natiärliche

ist. Selbstverständlich können nur wenige Gattungen auf-

gestellt werden, die in der Natur so scharf abgegrenzt sind,

dass sich nicht Arten innerhalb derselben finden können, welche

hinsichtlich des gegebenen Gattungscharakters eine ausserhalb

der Gattung gehende Variation zeigen. Die Hauptmasse der

zu einer natärlichen Gattung gehörenden Arten muss doch

den Charakter der Gattung ohne Variation genau wieder-

geben. Wenn dagegen der Charakter kein Gattungscharakter

ist und man bei einigen verschiedenen Exemplaren eine Varia-

tion desselben findet, so kann man sogleich eine Veranlassung

haben zu vermuthen, dass die Variation etwa eine grössere

Sphäre besitzt, als sie die wenigen Exemplare angeben, und

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 23

es gilt dann, durch die Untersuchung einer grösseren Menge

von Exemplaren die Sphäre der Variation zu begrenzen. So

Zz. B. braucht man nicht viele Exemplare von Micarea demigrata

zu untersuchen, bis man einer Variation hinsichtlich der Länge

der Sporen auf der Spur ist. Durch eine fortgesetzte Unter-

suchung wird man auch finden, dass die Längenvariation der

Sporen bei dieser Art eine kemeswegs unbedentende ist. Gleich-

zeitig mit dieser Variation der Länge findet man auch eine

Schwankung hinsichtlich der Septirung der Sporen, und die

Untersuchung einer grösseren Menge von Individuen ergiebt,

dass sich die Variation von grösstentheils eimfachen Sporen

bis zu 3-(5-)septirten erstreckt. Eine Längenvariation der

Sporen zeigen auch die mit M. denigrata naheverwandten M.

prasina und M. violacea, welehe ein Beispiel dafär liefern,

wie naheverwandte Arten zuweilen eine analoge Variation

in Bezug auf denselben Charakter zeigen.

Was ich hier iäber anatomisch-morphologische Charaktere

angefährt habe, bezieht sich natärlich auch auf die chemischen,

diese mögen sich nun durch die natärliche Farbe oder durch

eine Reaktion zu erkennen geben.

Bei der Bearbeitung derjenigen Flechten, deren Behand-

lung ich in dieser Arbeit unternommen habe, bin ich bestrebt

gewesen, jede Art womöglich genau so, wie sie in der Natur

vorkommt, darzustellen. Wenn eime Art irgend eine grössere

Variation in Betreff eines oder mehrerer Charaktere zeigte,

habe ich sie in Varietäten oder in so viele Formen aufgetheilt,

als ich fär nöthig gehalten habe, um die Kombination, in wel-

cher die Variationen oft vorkommen, besser als in einer ein-

zigen Beschreibung der betreffenden Art wiederzugeben. Art

ist in dem gewöhnlichen Sinne genommen worden, d. h. die

Zusammenfassung sämmtlicher mittels Zwischenformen zu-

sammenhängenden Varietäten und Formen, die mit keinem an-

deren Formenkomplex durch solche verbunden sind. Wenn sich

solche finden, aber sehr selten sind, oder wenn man vermuthet,

dass sie in Folge der Beschaffenheit der Variation der beiden

Arten existiren, so diärfte die eme Art, die eine etwas grössere

Schwankung zeigt hinsichtlich jenes oder jener Charaktere,

wodurch sie sich von der anderen Art unterscheidet, als eine

Unterart von dieser aufgestellt werden. Das Richtigste wäre

wohl, beide einem gemeinschaftlichen Artbegriff zu unter-

ordnen, was jedoch zu einer allzu sehr verwickelten Nomen-

24 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

klatur föhren wirde. Indess ist die Aufstellung einer Unter-

art im Allgemeinen eine sehr missliche Sache, und nur in

einem Falle bin ich genöthigt worden, eine solche aufzustellen.

Hinsichtlich des Unterschiedes zwischen Varietät und Form

habe ich womöglich die Natur den Ausschlag geben lassen.

Zwei von einander verschiedene Individuenkomplexe sind als

Varietäten einer Art betrachtet worden, wenn ihre Zwischen-

formen weniger häufig als sie selbst vorkamen, als Formen

dagegen, wenn Zwischenformen ebenso häufig waren. Eine

Form kann folglich sehr oft an einem und demselben Exem-

plare in eine andere äbergehen. Wenn der Unterschied zwi-

schen Art, Varietät und Form in der oben angegebenen Weise

aufgefasst wird, so folgt daraus nicht mit Nothwendigkeit,

dass die Verschiedenheit der Formen eine geringere sei als

diejenige der Varietäten oder Arten. Im Gegentheil scheinen

zwei Formen einer Varietät oder Art bisweilen hinsichtlich

mehrerer Charaktere besser von einander verschieden zu sein

als selbst zwei naheverwandte Arten.

Die aufgestellten Arten, Varietäten und Formen habe

ich womöglich mit schon fräher beschriebenen zu identifiziren

versucht. Dabei waren im botanischen Museum zu Upsala

aufbewahrte Originalexemplare von dem grössten Gewicht.

Bisweilen war ich jedoch ausschliesslich auf die Beschreibungen

angewiesen, die in der Litteratur an verschiedenen Stellen

geliefert werden und die nicht selten so unvollständig und

ungenau sind, dass eine Identifizirung gewagt oder geradezu

unmöglich war. In solchen Fällen war ich genöthigt, neue

Namen vorzuschlagen. Ich habe es jedoch fär iberflössig

gehalten, einige Varietäten und Formen zu taufen, die ich,

um eine bessere Ubersicht iber die Variation . der Art zu

bekommen, aufgenommen habe. Es schien mir besser zu sein,

diejenigen, welche ich mit friher beschriebenen nicht sicher

identifiziren konnte, mit neuen Namen zu belegen als an eine

ausfihrliche Beschreibung einen älteren Namen zu heften, der

vielleicht eine ähnelnde Form bericksichtigt. Die Synonymik

därfte mehr verwickelt werden, wenn man verschiedene For-

men unter demselben Namen beschreibt, als wenn dieselbe

Form unter verschiedenen Namen beschrieben wird. Mehrere

der kleinen, äusserlich unscheinbaren Flechten aus den tiefen

Wäldern des nördlichen Schwedens sind jedoch bisher aller

Wahrscheinlichkeit nach unbekannt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 25

Weil die Hauptmasse des untersuchten Materials aus

skandinavischen Exemplaren besteht, hahe ich hauptsächlich

nur das Vorkommen innerhalb Skandinaviens angegeben und

auf TH. FR. Lich. Scand. in den Fällen verwiesen, wo die hier

aufgestellte Art, Varietät oder Form mit der in der genann-

ten Arbeit beschriebenen, auf welche ich verweise, identisch

ist. Dasselbe gilt auch von der Synonymik. Anfihrungen

von Synonymen im Ubrigen grinden sich in den meisten

Fällen auf Originalexemplare oder auf citirte Exsiecata, bis-

weilen auch auf eine Beschreibung, wenn diese so ausföhrlich

war, dass ich sie mit grosser Wahrscheinlichkeit identifiziren

konnte. In den Beschreibungen sind chemische Charaktere

hauptsächlich nur dann angefiährt worden, wo es sich heraus-

stellte, dass sie eimige Bedeutung besassen. Die oft wenig

zuverlässige Jodreaktion des ”Theciums ist im Allgemeinen

weggelassen worden. Fär alle die neubeschriebenen Arten

habe ich dieselbe angefiährt, um der Beschuldigung zu ent-

gehen, eine allzu unzulängliche Beschreibung iber dieselben

geliefert zu haben. Die Beschreibung des Innern der Apothe-

cien ist nach Präparaten in Wasser gemacht worden. Wenn

besonders die chemische Reaktion angegeben wird, geschieht

dies mittels der gewöhnliehen Abkärzungen K (hydrate kalico

adhibito) und J (solutione jodetica adhibita).. Die Benennung

Epithecium wird nur fär den obersten Theil des Theciums

benutzt, wenn dieser im Vergleich mit dem ibrigen ”Theil des

Theciums eine merkliche Verschiedenheit der Konsistenz zeigt.

Paraphysenspitzen oder nur eine Verschiedenheit der Färbung

habe ich folglich nicht mit diesem Namen belegt. Fär die

Untersuchung der Paraphysen ist Kalilauge angewandt worden.

Die mit einer Färbung verbundene Verdickung, welche die Para-

physen oft oben in dem äusseren Theil ihrer Wand zeigen, unter-

liegt bald einer vollständigen Gelatinisirung, wobei die Para-

physen sich bei Zusatz von Kalilauge als gleichdick und unge-

färbt erweisen, bald aber eimer weniger vollständigen, wodurch

die innere, ungefärbte Partie mit einer gefärbten Gallerthille

(minus distincte inerassatee et colorate) umgeben zu sein scheint,

bald zeigen sich die Spitzen als distinkt verdickt u. s. w.

Bei der Autoren-Bezeichnung bin ich denselben Prinzipien ge-

folgt wie Prof. TH. FRIES in seiner klassischen Lichenographia

Scandinavica. Die Gruppirung der Arten von Lecanora und

Lecidea beräcksichtigt hauptsächlich nur die hier behandelten.

26 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA-

Die Gattungen Lecanora, Lecidea und Micarea habe ich

in der nachfolgenden Begrenzung genommen:

Lecanora.

Thallus crustaceus; gonidia protococcoidea hyphis breviter

articulatis cirecumdata, membranam non penetrantibus; apothe-

cia aperta, aut thallo immersa excipulo subnullo, aut elevata

excipulo evoluto; pars centralis mediocris vel subnulla; pars

marginalis tota vel modo inferne strato medullari instructa

gonidiis impleto stratoque corticali (interdum indistincto)

extus limitato, margine proprio nullo distineto vel ex hyphis

radiantibus e parte centrali excipuli enatis contexto, partem

thallinam excipuli plus minus excludente; paraphyses vulgo

parce ramose vel simplices; spore minores mediocresve (vix

ultra 40 uv long.), incolorate, simplices aut 1—53-septate,

episporio lievigato, membrana et septis haud (ut in Rino-

dina et Caloplaca) inerassatis, octone aut raro pauciores

pluresve, globose—cylindrico-oblonge; sterigmata et pycno-

conidia varia.

Syn. Lecanora (AcH.) Wasio Etude I p. 73; TH. Fr. Scand. p. 219

(exel. Ochrolechia et Psoroma).

Lecania (Mass.) TH. Fr. Scand. p. 289.

Gyalolechia (Mass.) TH. FR. Scand. p. 187.

Lecidea.

Thallus crustaceus; gonidia protococcoidea vel pleurococ-

coidea, hyphis breviter articulatis cirecumdata, membranam

non penetrantibus; apothecia aperta; pars centralis excipuli

mediocris; pars marginalis ex hyphis radiantibus vel intricatis

contexta, gonidiis carens, vel subnulla; paraphyses simplices-—

ramose; spore incolorate, simplices vel uniserialiter (raro

paullum muraliter) septate, septis haud (ut in Blastenia)

incrassatis, (vulgo) halone nullo circumdatre, octone aut raro

pauciores pluresve, globose—aciculares; sterigmata et pycno-

conidia varia.

Syn. Bilimbia, Biatorina, Catillaria, Biatora et Lecidea auct. p. P-

Bacidia (D. Ntrs.), Toninia (Mass.), Psora (HaALL.) et Arthrospora

Mass.; TH. Fr. Scand. p. 330, 342, 411, 584.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 27

Micarea.

»A pothecia liberata, subspherica semper aperta

immarginata, excipulo thallode nullo. Thallusegra-

nulis liberis gelatinosis aggregatis compositus». FR.

Sackeves: (1825) p. 256 (Typus: M. prasina ER. 1 ec. p. 257).

Thallus crustaceus, homoeomericus (vel inferne tetate go-

nidiis destitutus), strato corticali nullo distinceto, verruculosus,

granulosus, leprosus, subverniceus vel indistinctus, totus goni-

diis minutis, 4—8(—9) v. latis, coplosis et plus minus dense

conglomeratis impletus; gonidia protococcoidea, hau-

storiis membranam penetrantibus affixa, duobus (raro

tribus) gonidiis novis ortis e vetere, deliberatis; apo-

thecia aperta, margine numquam elevato cincta, stepe

mox vel demum tuberculata; pars marginalis excipuli ex

hyphis, paraphysibus subsimilibus, radiantibus con-

texta, seepe subnulla; thecium in partem marginalem excipuli

et hypothecium sensim transiens; paraphyses séepissime plus

minus ramose et sepe anastomosantes, apicibus haud in-

crassatis; spore imcolorat:e simplices vel uniserialiter septatee,

octonze, ovoidere vel ellipsoidesxe— bacillares; sterigmata simplicia

conoidea—cylindrica; pycnoconidia (stepe in eodem specimine)

longitudine plus minus variantia, ellipsoidea—filiformia. (Pyc-

noconidia M. violacece f. conglomerate interdum ad 120 v. longa.)

Syn. Micarea Fr. S. 0. Veg. (1825) p. 256.

PBilimbia, Biatorina, Catillaria, Biatora et Lecidea auct. p. p.

Um die Flechten nach einer gewissen Gemeinschaft der

Entwicklungsgeschichte und der allgemeinen Organisation in

Gattungen zu gruppiren, innerhalb deren wenigstens die Haupt-

masse der Arten genau und ohne Variation die Charaktere

der Gattungen besässe, sodass sich nur wenige oder keine

Ubergänge zu anderen Gattungen fänden, wäre eine grössere

Kenntnis von der Entwicklungsgeschichte und dem Bau an

weit verchiedenen Stellen der Erde vorkommender Flechten

erforderlich als diejenige, welche ich besitze. Ich habe des-

halb bei der Begrenzung dieser drei Gattungen von der Kenntnis

28 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

ausgehen missen, die ich von den skandinavischen Arten habe.

Was ich im Nachfolgenden zur Vertheidigung der ihnen von

mir gegebenen Begrenzung anfihren werde, grändet sich daher

hauptsächlich auf diese letzteren. In erster Linie habe ich

zugesehen, dass die Begrenzung nicht zu eng wirde, wodurch

Arten, die in ihrer allgemeinen Organisation die grösste Uber-

einstimmung zeigen, von einander wegen eines Charakters

getrennt wiirden, der sich bei naheverwandten als ein zu

unwesentlicher zeigt, um einer Gattungseintheilung zu Grunde

zu liegen. In Folge dessen hat sich eine fernere Eintheilung

der Arten in kleinere Gattungen nach der Septirung der Spo-

ren als unausföhrbar erwiesen. Um einige wenige Beispiele

naheverwandter Arten anzufiöhren, die dadurch von emander

getrennt wiirden, so kann hervorgehoben werden, dass Lecanora

obscurella einfache Sporen hat, während dieselben bei L. sym-

mictiza wenigstens zum Theil und bei L. atropurpurea sämmt-

lich einseptirt sind. Lecidea retigena hat normal einseptirte,

während L. pallens 3-septirte Sporen hat. Bei L. ameibospora

sind sie zum grössten Theil eimfach, bei L. globulosa aber zum

grössten Theil einseptirt. L. abbrevians hat meistentheils

3-septirte, aber L. circumspecta am häufigsten auch 5-7-sep-

tirte Sporen u. s. w. Innerhalb der Gattung Micarea können

ebenfalls sehr naheverwandte Arten hinsichtlich der Septirung

der Sporen von einander verschieden sein. Aber nicht genug,

dass naheverwandte Arten dieser Gattungen sich durch die

Septirung von einander wunterscheiden, auch Varietäten der-

selben Art oder sogar innerhalb desselben Apotheciums vor-

kommende Sporen können darin Schwankungen zeigen. Leci-

dea vernalis und L. helvola besitzen gewöhnlich einfache Sporen,

aber können auch eine Einmengung einseptirter Sporen haben.

L. albohyalina hat häufig nebst einfachen Sporen eine Ein-

mischung 1-septirter, und L. alborufidula kann zugleich eimige

wenige 3-septirte Sporen haben, wie dies bisweilen auch bei

L. globulosa der Fall ist.! Bei den letztgenannten wären

folglich, wenn der Gattungscharakter ausschliesslich in der

Septirung der Sporen läge, drei Gattungen auf einmal in

einem und demselben Apothecium vertreten. Aus diesen weni-

gen Beispielen unter den vielen, die sich anfihren liessen,

! Es wird, wie allbekannt, kaum nöthig sein darauf hinzuweisen, dass

die Scheidewände in dem Falle, wo auch einfache Sporen bei der Art vor-

kommen, im Allgemeinen dimnn sind.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 29

geht hervor, dass die Zahl der Sporenscheidewände bei Leca-

nora, Lecidea und Micarea sowie auch bei vielen anderen

Gattungen der Krustenflechten, wie z. B. Hematomma, Ehizo-

carpon, RBinodina, Buellia, Gyaleeta u. a., keinen so hohen

systematischen Werth besitzt, dass man ausschliesslich darauf

Gattungen grinden könnte, innerhalb deren die Hauptmasse

der Arten genau und ohne Variation den Charakter der Gattung

besässe. Eine Analyse der Sporenform wirde, selbst wenn man

diese in Zusammenhang mit der Septirung setzte, zu dem-

selben Resultat föhren. Dass naheverwandte Arten hinsicht-

lich der Sporen mehr oder weniger ibereinstimmen können,

ist selbstverständlich. Aber eine HEintheilung, die sich aus-

sehhesslich auf die Sporen griändet, wird nicht deswegen

immer eine natärliche. Beriäcksichtigen muss man dabei auch

den äbrigen Bau der Apothecien, welcher fär jede besondere

Art weit bestimmter ist, als es die Sporen dieser Gattungen

im Allgemeinen sind. Bisweilen dräckt eine gewisse Form

der Pycnoconidien eine Zusammengehörigkeit der Arten aus.

Indessen ist jedoch Lecidea in der von mir gegebenen

Begrenzung eine sehr heterogene Gattung, die Arten umfasst,

welche sich durch den Bau der Apothecien entwicklungs-

geschichtlich als von eimander sehr verschieden erweisen. So

z. B. scheinen Arten mit einem Excipulum von dem Uliginosa-

Typus wenig Zusammengehörigkeit mit denjenigen zu haben,

bei denen dasselbe von dem Sulphurea-Typus ist. Und unter

den in der vorliegenden Arbeit nicht besprochenen Arten

lassen sich noch grössere Verschiedenheiten nachweisen. Als

Beispiel kann ich L. ostreata (HoFFM.) anfihren, deren Pars

marginalis excipuli denselben Bau besitzt wie der Thallus in

der nächsten Umgebung der Apothecien, d. h. aus einem

pseudoparenchymatischen Gewebe besteht, dem die Gonidien

fehlen, während L. Friestii, die äusserlich der L. ostreata

ähnelt, durch einen Excipulum-Bau des Sulphurea-Typus von

derselben weit verschieden ist. Um eine Auftheilung der

Lecidea in kleinere Gattungen durchzufihren, die sich auf

den Excipulum-Bau nebst anderen Charakteren grinden, welche

die Paraphysen, die Sporen oder der Thallus liefern können,

sind jedoch weitumfassendere entwicklungsgeschichtliche und

anatomische Untersuchungen erforderlich als die bisher vor-

liegenden.

30 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

Wenn man bei der Aufstellung einer Gattung die Be-

grenzung immer so weit machen wollte, dass jeder Ubergang

zu einer anderen Gattung fehlte, wärden z. B. Rhizocarpon,

Lecidea, Lecanora, Pertusaria, Acarospora u. a. eine ein-

zige Gattung bilden. Auch die Gattungen Lecanora und

Parmelia, die hinsichtlich der Hauptmasse der Arten gut

unterschieden sind, wiirde man dann schwerlich von einander

getrennt halten können. Die auf solche Grände gebildeten

Gattungen wirden indessen allzu verschiedenartige Flechten

umfassen. Dies ist die Ursache, warum Lecanora und Lecidea

keine weitere Begrenzung als die oben angegebene erhalten

haben. BSoviel ich kenne, fehlen wirkliche Ubergänge von den

eine eigene Gruppe bildenden, natiärlichen Gattungen Buellia,

Rinodina und Physcia zu Lecanora und Lecidea.! Mit der

Gattung Caloplaca aus derjenigen Gruppe, die von Blastenia,

Caloplaca, Xanthoria und Theloschistes gebildet wird,? seheinen

freilich Lecanora vitellina (EHRH.), L. nivalis (KöRrB.) und einige

andere Arten eine Verwandtschaft zu besitzen, die jedoch

vielleicht eine mehr scheinbare ist. Lecidea stenospora HEPP.

(= Bacidia PBeckhausii (KörB.) TH. Fr. Lich. Scand. p. 359)

verhält sich in Bezug auf die Farbe der Apothecien in der-

selben Weise zu Micarea denigrata, mit welcher sie jedoch

nicht die geringste Verwandtschaft besitzt. Die Grenze

zwischen Lecanora und ÅAcarospora ist keine besonders scharfe,

jedoch dirften diejenigen Arten, welche durch die Zahl der

Sporen eine vermittelnde Stellung einnehmen, sehr wenig sein.

Sie mögen dann zu der Gattung gezählt werden, mit der sie

im Ubrigen am meisten iibereinstimmen. Beispiele dafär liefern

unter Anderen Lecanora cateilea (AcCH.), L. sambuci (PERS.),

L. Neuschildii, L. conspurcans und Acarospora glebosa Körs.

Dasselbe gilt auch fär Lecidea und die natärliche Gattung

Rhizocarpon. Ochrolechia scheint wegen ihrer Paraphysen und

ihrer grossen Sporen mehr Verwandtschaft mit Pertusaria

als mit Lecanora zu besitzen. Und Icmadophila därfte wegen

der mächtig entwickelten Pars centralis excipuli zunächst

mit Sphyridium und Beomyces zusammenzustellen sein. Pso-

roma ist mit der Gattung Pannaria verwandt.

Die Gattung Micarea ist eine mehr freistehende. Nahe

verwandt mit derselben sind wahrscheinlich einige von WaAINI0O

KAVIer ol WIATNIO. CA pA sv

IVerpgl SWATNIO "LEG py SCKSVIETE:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 31

in Etude II beschriebene Lecidea-Arten mit schuppigem

Thallus (L. subternaria, L. adscendens und L. melanococca

Warnro 1. c. p. 18—20, aus Brasilien) sowie auch die mit

strauchartigem Thallus versehene Gattung Splceropho-

ropsis WaAINIo 1. ce. p. 7 (mit einer Art, Sph. stereocauloides

War1nIo, ebenfalls aus Brasilien). Ob die Gonidien bei diesen

wie bei Micarea an Haustorien befestigt sind, dariäber wird

freilich nichts erwähnt, aber die ausföhrliche Beschreibung

von dem Bau der Apothecien und des Thallus sowie auch von

den Gonidien der £L. adscendens und Sphcerophoropsis deutet

auf die grösste Ubereinstimmung mit Micarea. Wenn, wie

ich glaube, die drei obengenannten Lecidea-Arten, deren Para-

physen nach WaIin1o's Angabe 1. c. einfach sind, in dem Ver-

hältnis der Hyphen zu den Gonidien mit Micarea iberein-

stimmen, dirften sie eine besondere, von Micarea durch einen

schuppigen Thallus unterschiedene Gattung bilden. Unter

den Micarea-Arten, die ich bisher Gelegenheit zu untersuchen

gehabt habe, stelit vielleicht M. incrassata diesen mit schuppigem

Thallus versehenen Arten am nächsten und zwar sowohl durch

ihre zum allergrössten Theil einfachen Paraphysen als durch

die äussere Form des Thallus, welche von derjenigen der

äbrigen Micarea-Arten ein wenig abweicht.

32 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

Lecanora (Acn.) WArno.

1. Spore simplices, vulgo ellipsoidexe; pyenoconidia

filiformia, acicularia vel elongato-falciformia; stra-

tum cortiecale excipuli superne attenuatum; margo

proptrius nullus vel tenuis.

L. varia (EERH.) ÅRN.

Crusta verrucosa vel areolato-verrucosa, flavo-pallida vel

obsoleta; margo proprius nullus; thecium superne, epithecio

granuloso lutescente excepto, incoloratum vel interdum sordide

olivascens; spore ellipsoidee vel p. p. globoso-ellipsoide&e vel

globose (lignicola vel corticola).

Deser. Crusta tenuis verrucosa vel areolato-verrucosa,

flavo-pallida vel obsoleta; apothecia primo vulgo margine in-

flexo urceolata, mox planiuscula, margine thallino plus minus

crenulato cincta, lutescenti- vel fuscescenti-pallida vel sordide

Hvido-lutescentia — rufo- vel sordide livido-obscurata, sepe

tenuissime pruinosa, 0,1,—1,5 mm. lata; stratum corticale

excipuli inferne crassum (25—125 uv crassum), superne

tenue, strato medullari ex hyphis laxe intricatis con-

texto; margo proprius haud evolutus; thecium incoloratum vel

superne interdum sordide olivascens, epithecio granuloso lute-

scente; paraphyses K distincte et plus minus discrete (1—2 pu

crasse), precipue inferne parce ramose et passim anasto-

mosantes, apicibus plus minus incrassatis, incoloratis vel (in

apotheciis livido-obscuratis) apicibus distinete incrassatis et

coloratis; spor&e octoncze, simplices, vulgo ellipsoide&e vel glo-

boso-ellipsoidere, 7—12 pv. longe et 5—7 vu crasse; pycno-

conidia filiformia, 12—22 pu. longa et cire. 0,75 p. crassa.

1. Var. crusta evoluta; apotheciis 0,5—1,5 mm. latis; sporis

ellipsoideis, 9—12 vu. crassis; strato corticali excipuli J haud

cerulescente . : s som ror s so « + . + Vår. VULSANSKADERE:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 33

Syn. Lecanora varia a vulgaris KöÖRrB.; TH. FR. Scand. p. 259.

Lecanora subvaria NyrL. F1. 1877 p. 463.

L. lypothetica Nyr. F1. 1874 p. 16 (sec. Way1ro Adj. I p. 161).

L. varia ARN. F1. 1884 p. 395.

2. Var. crusta obsoleta; apotheciis 0,4—0,8 mm. latis; sporis

p- p. ellipsoideis p. p. globoso-ellipsoideis vel globosis, 7—10 yu.

longis et 6—7 p. crassis; strato corticali excipuli J plus minus

GAuWescenter:a -— Himu. ans > Narsabbrevians.;EEDL.,(n. vår.)

Distrib. in Scandinavia: Var. vulgaris ad cortices et ligna per totum

territorium frequens; saxicolam numquam vidimus. Var. abbrevians ad cor-

ticem et lignum Pini pluribus locis Dalekarlie, Herjedalie et Helsinglandixe

(äpSta MB. U. !).

Bei var. abbrevians enthalten grössere oder kleimere Theile

der Apothecien oft einen gelbgriänen, mehr oder weniger chlo-

rophyllähnlichen Stoff sowohl in jungen Schläuchen als in

den Sporen. Wenn dieser Stoff in grösserer Ausdehnung inner-

halb des Apotheciums und in der Nähe des Stratum medullare

excipuli auftritt, enthalten auch die Gonidien des letzteren

nicht selten denselben Stoff. Er wird nicht von Alkohol aus-

gezogen, wie es mit dem Chlorophyll der Fall ist, wesshalb

seim Vorkommen in den Gonidien erst dann sichtbar wird,

wenn das Präparat eine längere Zeit in Alkohol gelegen hat,

wobei diejenigen Gonidien, die den genannten Stoff nicht ent-

halten, entfärbt werden.

L. effusella HeEpL. (n. sp.)

Crusta verruculosa, pallide viridulo-flavicans, flavo-pallida

vel indistincta; margo proprius tenuis; thecium totum, epi-

thecio granuloso lutescente, rufidulo vel fuscescente excepto,

imceoloratum vel interdum superne fuscescenti-olivascens; sporze

pro majore parte ellipsoidece (lignicola).

Deser. Crusta tenuissima verruculosa, pallide viridulo-

flavicans vel flavo-pallida vel indistineta (K—, Ca C1l—);

apothecia primo plana, margine thallino tenui, integro cincta,

dein convexa immarginataque, fuscescenti-carneola vel demum

livido- vel nigricanti-carnea, nuda vel tenuissime pruinosa,

! Mit M. B. U. wird angegeben, dass die Flechte im botanisehen Museum

zu Upsala aufbewahrt wird.

34 OT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

0.3—0,5 mm. lata; stratum corticale inferne crassiuscu-

lum vel tenue (15—40 uv. crassum), superne indistinctum;

margo proprius primo subnullus, dein evolutus, tenuis; thecium

(45—60 v. altum) incoloratum vel interdum superne fuscescenti-

olivascens, epithecio granuloso lutescente, rufidulo vel fusce-

scente preditum; paraphyses K distincte (1,5—2 py. crasse),

parce ramose et passim anastomosantes, tote incolorate vel

apice colorate et incrassate; asci clavati; spore octonee,

simplices, ellipsoidexe, oblongo-ellipsoideis immixtis, $—12 p-

longe et 4—6 uv. crasse; pycnoconidia acicularia, curvata.

9—13 pv. longa et 1u crassa vel interdum (in eodem speci-

mine) elongato-falciformia, 3—11 p. longa et 1,5>—2 up crassa

vel bacillaria recta 4—5 v longa et 1u crassa. 'Thecium J

cerulescit, dein sordide vinose rubet, hypothecio sordide ful-

vescente. — Externa facie hec species L. piniperdam f. sub-

carneam magnam fere refert, sed L. effuse certe affinis, qua-

cum non tute jungenda. Ulterius examinanda.

Specimina Scandinavica vidimus ad ligna nuda Abietis cet. prope En-

köping et Norrtelge Uplandie (ipsi; M. B. U), e Drivstuen alpinm Dovren-

sium' (TE. FRIES; M; B: U').

L. effusa (PErRsS.) WaAINIo.

Crusta granulosa lutescens vel flavo-cinerascens vel obso-

leta; margo proprius nullus vel tenuis; thecium superne dilute

vel obscure rufescens; spore pro majore parte ellipsoidere

(lignicola).

Syn. Lecanora effusa (PERrRs.) Wamuio ÅAdj. I p. 165.

Deser. Crusta effusa, crassiuscula vel tenuis, gränulosa,

lutescens vel flavo-cinerascens vel obsoleta; apothecia plana,

margine thallino plus minus crenulato, raro integro cincta vel

demum margine proprio evoluto convexiuscula vel convexa

immarginataque, rufescenti-pallida, rufescentia, nuda vel inter-

dum tenuissime pruinosa, 0,4—1 mm. lata; stratum corticale

inferne crassiusculum (20—50 v crassum), superne tenue vel

indistincetum; margo proprius haud evolutus vel tenuis; the-

cium superne dilute vel obscure rufescens, epithecio granuloso

lutescente plus minus distincto preditum; paraphyses K nunc

discrete, valide (2-3 v crasse) nunc minus distinctee, vix

BIHANG TILL K. SV. VET-.AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 35

diserete (1,>—2 p. crasse), ramose et anastomosantes, tote

incolorate vel apice incrassate et colorate; spore octone, sim-

plices, pro majore parte ellipsoideze, 8—13 v. longee et 4,5—7 yp.

crasse; pycnoconidia 7—13 py lon ga, sepissime falciformia.

2—3 v. crassa vel (in eodem specimine) interdum acicularia,

cire. 1 p. crassa, formis mediis conjuncta.

1. Var. crusta erassiuscula, conferte granulosa vel

[ET a mr LTS 0 Var. sarcopis..( WNBG)). LH. (ER.

Syn. Lecanora effusa 2 sarcopis (WNBG.) TH. Fr, Scand. p. 263.

2. Var. crusta obsoleta . . . var. ravida (HoFFM.) TH. Fr.

Syn. LIL. effusa B ravida (HoFFm.) TH. FR. Scand. p. 264.

IL. sarcopis ”homopis NYL. F1. 1872, p. 251 (sec. spec. a NYL: det.).

De distrib. in Scandinavia cfr. TH. Fr. ll. c.

L. leptacina SMRFT.

Crusta e verrucis semiglobosis vel depressis et plus minus

crenatis, dispersis vel confertis et cerustam conglomerato-verru-

cosam formantibus contexta, flavescens vel glauco- vel viridulo-

flavescens; margo proprius nullus vel raro evolutus, tenuis;

thecium superne fuscidulum vel fuscescens — olivaceo-smarag-

dulum; spore ellipsoideze (ad saxa granitoidea et supra ceespi-

tes Andrezearum).

" Syn. Lecanora leptacina SmrFTt.; Wainio. Meddel. Soc. p. F. et FL F.

XIV, 1888 p. 23.

Deser. OÖrusta crassiuscula vel tenuis e verrucis semiglo-

bosis vel depressis et plus minus crenatis, dispersis vel con-

fertis et crustam conglomerato-verrucosam formantibus con-

texta, favescens vel glauco- vel viridulo-flavescens; apothecia

elevata, planiuscula, margine thallino crassiusculo, primo in-

tegro, demum crenulato cincta, raro margine proprio evoluto

leviter convexa, rufo- vel livido-fuscescentia vel olivaceo-nigri-

cantia, sepe tenuiter pruinosa, 0,4,—1,5 mm. lata; stratum

corticale in stratum medullare sensim transiens, superne paullum

attenuatum; margo proprius nullus vel demum evolutus, tenuvis;

thecium superne fuscidulum vel fuscescens -— olivaceo-smarag-

dulum, epithecio plus minus distincete granuloso, fuscescente;

paraphyses K distincte et plus minus discrete (1,5—2,5 u.

crassee), parce vel vix ramosee, totae incolorate vel apice levi-

36 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

ter incrassate et colorate; spore octone, simplices, ellipsoi-

dee, 9—14 v. longe et 4,,—8 vp. crasse (in eodem apothecio

magnitudine variantes). Pycnoconidia non vidimus.

1. F. apotheciis 0,6—1,25 mm. latis, margine thallino per-

sistente, (&eruginoso- vel) olivaceo-nigricantibus, rarius livido-

fuscescentibus; crusta tenui, disperse et minute verruculosa

(supra cespites Andresegarum).

Syn. Lecanora leptacina SomMERF. Suppl. (1826) p. 96 (sec. spec. orig.).

L. varia y leptacina Tu. Fr. Scand. p. 260.

2. F. apotheciis 0,6—1,5 mm. latis, margine thallino per-

sistente, rufo- vel livido-fuscescentibus vel olivaceo-nigricanti-

bus; crusta melius evoluta, verrucis majoribus (0,>—1 mm. latis),

seepius confertis (saxicola). . .f. chloropheodes (NYL.) HEDL.

Syn. Lecanora sarcopis f. saxicola Nyr. Not. Sällsk. p. F. et F1. F.

Förh. XI p. 184; TH. Fr. Scand. p. 265.

Lecanora chloropheodes Nr. F1. 1873 p. 290.

3. F. apotheciis 0,,—0,7 mm. latis, primo margine thallino

cincetis, dein margine proprio evoluto leviter convexis; crusta

tenui, (saxicola).. ...« iv syrra fy Jerfsoeönsis FEDL. (NYH).

De distrib. Scandinavica f. 1 cfr. TH. Fr. 1 ce. FE. chloropheodes in

rupibus granitoideis per totum territorium frequens (e Norvegia eam non

vidimus), meridionem versus forsan rarior; e Scania solummodo vidimus ex

Iföklack (G. MALME). F. Jerfsoeénsis inventa est f. precedenti socia et in

eandem transiens in par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi; M. B. U.).

Obs. Lecanora halogenia (TH. FR.) NYL. apud BRENNER

Hogl. Laf. p. 72 (syn. L. varia 8 polytropa f. halogenia TH.

Fr. Scand. p. 261) est species distincta. Differt a L. poly-

tropa var. intricata, cui subsimilis, preter alias notas crusta

levigata, rimoso-diffracta; strato corticali excipuli superne

paullum attenuatum; margine proprio nullo vel demum evoluto,

tenui.

2. Sporie simplices, globose—cylindrico-oblong:ie;

pycnoconidia vulgo acicularia—bacillaria vel falci-

formia—elongato-oblonga et curvula; stratum corti-

cale excipuli superne non attenuatum; margo pro-

prius nullus vel sepissime bene evolutus, epithecium

granulosum plus minus distincetum, K sese dissolvens.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 37

L. polytropa (EuHrH.) TH. FR.

Crusta rimoso-areolata vel e granulis vel areolis subin-

tegris vel crenatis, confertis vel dispersis contexta, straminea,

pallescenti-albida vel flavo-virescens vel obsoleta; apothecia

magnitudine varia, albido-, testaceo- vel carneo-lutescentia—

nigricantia; margo proprius bene evolutus. seepe crassus; spore

ellipsoidere, 4,5—7 u. crasse.

Syn. Lecanora polytropa (EmrH.) TH. Fr. Arct. p. 110.

Deser. Crusta crassiuscula vel tenuis, rimoso-areolata vel

e granulis vel areolis subintegris vel crenatis, confertis vel

dispersis contexta, straminea, pallescenti-albida vel flavo-vire-

scens vel obsoleta; apothecia primo plana, margine integerrimo

et sepe pallidiore cincta, persistenter plana vel mox vel demum

convexa subglobosave, albido-, testaceo- vel carneo-lutescentia—

nigricantia; pars centralis exceipuli bene evoluta; stratum corti-

cale excipuli crassiusculum (cire. 20-—50 vu crassum), superne

non attenuatum vel pars thallina vix evoluta, e strato corti-

cali inferne indicata et strato medullari nullo; margo proprius

semper evolutus; thecium incoloratum vel (apotheciorum nigri-

cantium) superne fusco-olivaceum vel in smaragdulum vergens;

epithecium granulosum lutescens; paraphyses K discrete, sem-

per tot: incoloratire, vix ramosie (1,5—2 pv. crasse), apicibus non

vel leviter incrassatis; spore octone, simplices, ellipsoidere,

9—13 p. longee et (4,5 —)J5—7 p. crasse; pycnoconidia acicularia,

varie curvata, 12—20 pv. longa et 1 v. crassa.

1. Var. erusta crassiuscula—obsoleta; apotheciis, si crusta

evoluta, elevatis, lzete coloratis, 0,,—2 uv. latis; parte thallina

exemun vulgo, bene: evoluta .r. ..3. sin. .c Var. vulgaris FW.

Syn. Biatora polytropa « vulgaris Ew. Körs. Par. p. 154 (nomen).

Lecanora varia 8 polytropa (EHrRH.) TH. Fr. Scand. p. 259 p. p.

L. polytropa a vulgaris STEINS F1. (1879) p. 137 (descriptio).

1. F. erusta crassiuscula vel tenuis, vulgo straminea, niti-

dula vel interdum fere obsoleta; sporis 5—7 yu. crassis (saxicola

vel lignicola).

2. F. erusta crassiuscula, pallescenti-albida, opaca vel in-

terdum obsoleta; apotheciorum margine extus pallescenti-albido,

JS HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

Opaco; SPOris J—7 I Cassis (SaxiCcOla) — . . - ce ssENes

. f. leucococca(SMRFT.) TH. FR.

Syn. Lecanora varia 8 polytropa f. leucococca (SmrFT.) TH. Fr. Scand.

3. F. crusta tenui vel tenuissima; sporis 4,5—06 vu. crassis

(saxtecolay FPDAVaN IN. MAPPEN IfFstenotropa (INSE) osm

Syn. Lecanora stenotropa Nyr. F1. 13872 p. 251 (sec. deser.)

2. Var. crusta granulato-dispersa vel obsoleta; apotheciis

lete coloratis, 0,3—0,6(—0,8) mm. latis; parte thallina excipuli

vulgo bene evoluta; sporis 9—12 vy longis et 5—6,5 vu crassis

(saxicola vel lignicola). . . . . var. illusoria (ACH.) TH: FR.

Syn. Lecanmora varia 6 polytropa f. illusoria (AcH.) TH. FR. Scand.

p. 261.

3. Var. crusta ex areolis crenatis, dispersis vel confertis

contexta, tenuis; apotheciis crustam subequantibus, late colo-

ratis vel demum olivaceis vel nigricantibus, planis vel leviter

convexis, 0,,—0,6(—1) mm. latis; parte thallina excipuli vulgo

subnulla; sporis 9—12 uv. longis et 5—7 yu. cerassis (saxicola vel

lignicola),us nar solar vallbylörs ot VAT. ntricata (SCERAD) HR:

Syn. Lecamora varia 8 polytropa ”intricata (ScHrRAD.) TH. FR. Scand.

p: 260.

4. Var. crusta ex areolis obsolete crenatis vel subintegris,

dispersis vel confertis et cerustam rimoso-areolatam formantibus

contexta; apotheciis crustam superantibus, mox vel jam pri-

mitus nigricantibus vel olivaceo-nigricantibus, demum convexis

vel semiglobosis, 0,5—1 pv. latis; parte thallina excipuli vulgo

subnulla; sporis 9—12 v longis et 5—7 wu crassis (saxi-

colajadr ora VR av €lnl iP Rss melenavEHaDIA (AINVETN:

De distrib. in Scandinavia cfr. TH. Fr. ll. c.; addenda: Var. vulgaris

f. 1 ad lignum Pini par. Jerfsö Helsinglandize (ipsi). F. stenotropa prope

Norrtelge Uplandize (ipsi)l. Var. illusoria prope Norrtelge Uplandie et in

par. Jerfsö Helsinglandix (ipsi), saxicola; in par. Quarsebo Ostrogothie (J.

HULTING), lignicola. Var. intricata ad lignum Pini par. Jerfsö Helsing-

landie (ipsi). Var. melena in rupibus vel saxis ad Tromsöe Finmarkie et in

alpibus Dovrensibus (TH. Fries; M. B. U.), prope Enköping Uplandie (ipsi).

Die Jodreaktion des Theciums ist bei dieser Art wie bei

L. varia sehr schwankend. Bald wird die Schlauchmembran

nach Behandlung mit Jodlösung blassgelb (mit Ausnahme der

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 39

innern Verdickung gegen die Spitze, welche immer blau ge-

färbt wird), indem die Gelatina in der Umgebung der Schläuche

eine persistent blaue Farbe erhält, bald wird sie mehr oder

weniger gelbroth, während die Gelatina sich in Kurzem blass

bläulich entfärbt. Der Inhalt der Schläuche erhält immer

eine gelbrothe Farbe. Die Jodreaktion der verschiedenen

Theile des Theciums wird an Qverschnitten der Schläuche

nand Paraphysen am besten beobachtet. Fine bestimmte Grenze

zwischen diesen verschiedenen Reaktionen existirt nicht, und

sie werden auch von keinen anatomischen Verschiedenheiten

begleitet. Bei den obenerwähnten an Holz vorkommenden

Formen der var. vulgaris und var. intricata zeigt das Theecium

nach Behandlung mit Jodlösung bald eine sehmutzig gelbrothe

Farbe.

Obs. Lecanora orosthea (SM.) (syn. Lecanora varia var.

orosthea' TH. Fr. Scand. p. 261), quam vivam non vidimus,

habet crustam tenuissimam, pallide flavicantem, passim vel

totam tenuiter pulverulentam (Ca Cl + aurantiaco-rubentem);

apothecia planiuscula, margine thallino tenui cincta vel demum

leviter convexa immarginataque vel jam primitus immarginata,

lutescenti-pallida, raro in olivaceum vergentia, 0,3—0,7 mm.

lata; stratum corticale excipuli tenue, superne non attenuatum

vel totum indistinctum, parte thallina interdum vix evoluta;

epithecium granulosum pallidum; sporas ellipsoideo-oblongas,

9—13 pv. longas et 4—5 u crassas; pycnoconidia acicularia,

13—20 v. longa et 1 u crassa. — Lecidee symmicte affinis

videtur, sed propter structuram excipuli inter Lecanoras col-

locanda. MSpecimina WScandin. vidimus e Gotlandia et Smo-

landia. Corticem Pini, Juniperi et Alni precipue incolit.

L. anopta NYL.

Crusta granuloso-rugosa, sordide flavo- vel cinereo-albida

vel obscure cinerascens vel seepe obsoleta; apothecia 0,3—0,7

mm. lata, fuscescenti-pallida—nigricantia, seepe levissime prui-

nosa; margo proprius crassus; spore pro majore parte ellip-

soideo-oblongse, 4—6 p. crasse.

Syn. Lecanora anopta Nyr. F1. 1873 p. 291.

Lecanora effusa y hypopta TH. Fr. Scand. p. 264 p. p.

40 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA-.

Deser. Crusta tenuis, granuloso-rugosa, sordide flavo- vel

cinereo-albida vel -obscure (fusco-) cinerascens vel spe obsoleta;

apothecia persistenter plana — mox leviter convexa, margine

tenul elevato vel explanato, mox vel jam primitus concolore

cineta, fuscescenti-pallida, livido-fusca, livido-, fusco- vel rufo-

nigricantia vel nigricantia, seepe levissime pruinosa, 0,3—0,8 mm.

lata; stratum corticale excipuli crassiusculum (25—50 u-

crassum), superné paullum dilatatum, strato medullari tenui,

superne gonidiis sepe carente; margo proprius mox evolutus,

demum crassus, superne thecio concolor; thecium et hypothecium

granulas vel guttulas fulvescentes seepe foventia; thecium superne

fusco-olivaceum — smaragdulo-ceerulescens, epithecio granuloso

tenui vel (apotheciorum obseurorum) tenuissimo preditum;

paraphyses K distinct, ramose, tote imcolorate vel apice in-

crassate et colorate; spore octonr, simplices, pro majore parte

ellipsoideo-oblongee, ellipsoideis vel oblongis immixtis, vulgo

rectee, 3—14 v. long et 4—6 v. crasse; pycnoconidia sepis-

sime elongato-oblonga, curvula, 5—38 pv. longa et 1—2 u. crassa.

1. F. crusta obsoleta; apotheciis livido-fuscis vel fusce-

scenti-pallidis, planis, margine explanato, vel intertum mox

leviter convexis, 0,3—0,7 mm. latis; parte summa +thecii fusci-

dula vel sordide ceerulescenti-olivacea, epithecio bene evoluto;

sporis 3—13 v. longis.

2. F. crusta obsoleta; apotheciis fusco-nigricantibus vel

atropurpureis—nigricantibus, planiusculis, margine explanato,

vel leviter convexis, 0,2—0,6 mm. latis; parte summa thecii

(apotheciorum nigricantium) smaragdulo-cerulescente; sporis

f. precedentis.

Exs. H. L. F. 127 3 Lecanora paroptoides»>).

Arn. 340 (»>Lecanora subintricatar).

3. F. crusta obsoleta; apotheciis livido-nigricantibus, pla-

niusculis, margine explanato, vel leviter convexis, 0,,—0,5> mm.

latis; thecio et sporis f. precedentis.

Syn. Lecanora livescens NyrL. F1. 1872 p. 251 (nomen).

Exs. H. L. F. 128 GLecanora paroptoides var. livescens>).

4. F. crusta obsoleta; apotheciis livido-nigricantibus pla-

niusculis, margine tenui, vulgo leviter flexuoso, elevato vel

demum explanato, 0,3—0,7 mm. latis; thecio et sporis f. pre-

cedentis.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:03. 41

5. F. crusta tenui, granuloso-rugosa, favescenti-sordida

vel plus minus obscure cinerascente; apotheciis planiusculis vel

leviter convexis, vulgo nigricantibus, 0,3—0,6 mm. latis; thecio

fölprecedentis; sporis!8=14 pilongis lor sv NI.

f. subattingens (WaAIN.) HEDL.

Syn. Lecanora hypopta f. subattingens Warsio. Adj. I p. 164 (sec.

deser.).

6. F. cerusta tenui vel tenuissima, granuloso-inzequali, ob-

scure fusco-cinerascente vel obsoleta; apotheciis planiusculis,

margine tenui concolore vel obscuriore cinctis, dein margine

explanato leviter convexis, fusco- vel rufo-nigricantibus vel

demum nigricantibus, 0,,—0,8 mm. latis; samma parte thecii

sordide cerulescenti-olivacea; sporis 3—14 uv. longis . RNE

JET atrorubens IHEDL. (1- fö).

Ad lignum precipue Abietis. Specimina Scandin. ff. 1—53 examinavimus

e pluribus locis Suecie (Sudermanlandixe, Uplandiexe, Helsinglandie, Dalekarlie,

Herjedalie et Jemtlandie), Norvegie (Christiania et Dovre) et Fennie: f. 4 e

Herjedalia (ipsi; M. B. UJ); f. subattingentis e Helsinglandia et Uplandia

(ipsi; M. B. U.); f. atrorubentis e par Jerfsö Helsinglandie (ipsi: M. B. U.).

In Flora 1875 p. 15 vereinigt W. NYLANDER diese Art mit

Lecanora paroptoides NyL. F1. 1873 p. 291, weil bei der letz-

teren ausser den gewöhnlichen, geraden und kurzen auch

längere und gekrämmte Pycnoconidien vorkommen, welche

denjenigen von L. anopta ähnlich sind. Die beiden Arten

sind indessen- hinsichtlich der Sporen und des Baues der Apo-

thecien von einander weit verschieden.

Obs. ÅLecidea attingens Nyr. F1. 1868 p. 477 (syn. Leca-

nora hypopta var. attingens WaIisio Adj. I p. 164) forsan sit

forma Lecanore anopte. Deseribitur 1. ec. »Thallus albidus

inzequalis tenuissimus vel evanescens, indeterminatus; apothecia

fusea vel fusco-nigricantia (latit. circiter 0,5 millim.) plana

marginata (margine steepe pallescente), demum convexa, intus

pallido-incoloria; sporcse 8-n&e incolores ellipsoidere vel oblongo-

ellipsoidexe simplices, longit. 0,008—0,011 millim., crassit.

0,004—6 millim.; paraphyses (tenues) non discrete, epithecium

fuscescens, hypothecium incolor. Jodo gelatina hymenialis cee-

rulescens, dein vinose rubescens.> Specimina non vidimus.

42 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

L. fuscescens (SMRFT.) NYL.

Crusta e verruculis contexta albidis vel cinerascentibus,

supra hypothallum fusconigricantem vel sordidulum sparsis,

vel interdum obsoleta; apothecia 0,3—0,7 mm. lata, margine

jam primitus concolore vel obscuriore cincta, nigricantia, fusca,

fuscescentia vel interdum sanguinea, haud raro tenuissime

pruinosa ; margo proprius crassus; stratum medullare excipuli

superne gonidiis sceepe carens; spore p. p. ellipsoidee p. p.

ellipsoideo-globostee vel globosre, 4—7 u. crassee.

Syn. Lecidea fuscescens SmrFT., TH. Fr. Scand. p. 461.

De distributione in Scandinavia cfr. TH. FR. 1 ec. et Wanio Adj. II.

p. 4.

För eine ausfäöhrlichere Beschreibung dieser und der fol-

genden Art wird auf Tu. FR. 1. c. verwiesen. Nahe verwandt

mit Lecanora fuscescens ist Lecidea leucophea (FIK.) TH. FR.

Scand. p. 259. Der Marginal-Theil des Excipulums enthält

wenigstens unten eine Medullar-Schicht, der es jedoch bei

Formen mit schwarzen Apothecien meistens an Gonidien fehlt.

In den Fällen, wo die Apothecien heller gefärbt sind, habe

ich bei ihnen einen gewöhnlichen lecanorinschen Bau gefunden.

Fär die Ermittelung der systematischen Stellung dieser Art

und mehrerer andern Lecidea-Arten (z. B. L. viridiatra (STENH.)

TH. Fr. Scand. p. 457) sind indessen umfassendere Unter-

suchungen erforderlich, als ich bisher Gelegenheit gehabt, sie

ausfähren zu können.

L. boligera (NormM.) HeEpDL.

Crusta e verruculis contexta, albidis vel cinerascentibus,

supra hypothallum fusconigricantem vel sordidulum sparsis,

vel obsoleta; apothecia 0,3—0,7 mm. lata, primo margine vulgo

pallidiore, dein mox concolore cincta, nigricantia, olivacea vel

testacea (destructa interdum rufo-fuscescentia), nuda; margo

proprius primo nullus, dein tenuis vel crassiusculus; stratum

medullare excipuli vulgo totum gonidiis impletum (stratum

corticale excip. superne interdum paullum attenuatum); sporse

globosee, 6-—7 u. crasse.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 43

Syn. Lecidea fuscescens f£. boligera NORMAN in sched.; TH. FR. Scand.

p. 461.

De distrib. in Scandinavia cfr. TH. FR. 1. c. et Wanio Adj. II p. 44.

Lecanora fuscescens und insbesondere L. boligera kommen

ziemlich häufig in Dalekarlien, Helsingland und Herjedalen

vor, wo ich Gelegenheit hatte sie in der Natur zu studiren.

Sie wuchsen oft beisammen, hielten sich doch immer streng

von einander getrennt. Besonders angefeuchtet können sie in

den meisten Fällen schon äusserlich von einander unterschieden

werden. Bei L. boligera besitzen die jängsten Apothecien

einen mehr oder weniger deutlich thallodischen Rand, der bei

L. fuscescens schon bei dem Hervortreten der Apothecien von

einem Margo proprius verdrängt wird.

L. subintricata NYL.

Crusta disperse et minute granulosa, albido- vel sordido-

lutescens vel sepissime obsoleta; apothecia 0,2—0,> mm. lata,

lutescenti-pallida—olivaceo-nigricantia, margo proprius (nor-

maliter) nullus; spore ellipsoider, 3—4 vu. crasse.

Syn. Lecanora varia var. atrocinerea ScHar. Enum. (1850) p. 324

P-. P. sec. NyYL. F1. 1872 p. 249.

Lecanora varia var. subintricata Nyr. F1. 1868 p. 478.

IL s8ubintricata Nr. F1. 1872 p. 250.; TH. FR Scand. p. 265. p. p.

Deser. Crusta tenuissima disperse et minute granulosa,

albido- vel sordido-lutescens vel scepissime obsoleta; apothecia

plana vel convexa, margine thallino tenui, persistente vel ex-

cluso, lutescenti- vel fuscescenti-pallida—olivacea vel olivaceo-

nigricantia, 0,2—0,> mm. lata; stratum corticale excipuli cras-

siusculum vel tenue (35—12 v. crassum), superne non attenua-

tum, strato gonidiali superne interdum tenui et gonidiis carente;

margo proprius normaliter haud evolutus; thecium superne

plus minus fusco-olivaceum vel subincoloratum epithecio gra-

nuloso tectum; paraphyses K plus minus distinctee vel discrete,

tot incolorate vel apice incrassate et colorate, parce ra-

mosee; spore octonze, simplices, pro majore parte ellipsoidere

vel subfusiformi-ellipsoidese, immixtis interdum paucis subfusi-

formi- vel ellipsoideo-oblongis, rectée vel p. p. leviter obliquee,

6—10 vu. longe et 3—4 vu crasse; pycnoconidia rectiuscula,

obtusa 3—5—7 p. longa et 1—1,5 p. crassa.

44 om HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

1. F. apotheciis planiusculis, 0,3—0,5> mm. latis, olivaceis,

fuscescenti-olivaceis vel livescenti- vel olivaceo-nigricantibus,

margine pallidiore vel demum concolore; strato corticali ex-

cipuli vulgo 20—35 pv. crasso.

Syn. LL. subintricata b) TH. Fr. Scand. p. 266.

Exs. Hepp. Eur. 192 (>Lecanora atrocinerea»>).

2. F. apotheciis planiusculis, 0,2 —0,5 mm. latis, fuscescenti-

vel lutescenti-pallidis vel ceraceo-flavidis, margine concolore;

strato corticali excipuli circ. 15—25 vu. crasso.

Syn. L. subintricata a) TH. FR. Scand. p. 266.

Exs. H. L. F. 142 et 143 (>Lecanora subintricata>).

3. F. apotheciis convexis, mox vel jam primitus immar-

ginatis, 0,2—0,4 mm. latis, fuscescenti- vel lutescenti-pallidis;

strato corticali excipuli tenui, cire. 12—15 u crasso :

. f. convexella HEDL. (n. va

Specimina ff. 1—3 e Scandinavia fere tota examinavimus, Dania et pro-

vinciis meridionalibus exceptis; cortices Pini Abietis et Betule atque ligna

nuda, frequenter incolunt. F. convexella ad truncos decorticatos Pini par.

Lillherrdal Herjedalie (ipsi; M. B. U.).

Die von SCHARER in L. H. 619 ausgetheilte »Lecanora

varia var. atrocinerea> ist in dem Exemplare des Professors

TH. Fries mit Lecanora subintricata NYr. identisch. Die

Pycnoconidien sind bei dem Exemplare wie es häufig der Fall

ist, hinsichtlich der Länge wechselnd, bald stabförmig, bald

länglich oder beinahe elliptisch. Das genannte Exemplar ent-

hält keine andere Lecanora-Art. In Flora 1872 p. 249 giebt

NYLANDER an, dass ScHar. L. H. 619 dieselbe wie Lecanora

hypoptoides sel. Da folglich unter dem Namen »atrocinerea»

verschiedene Arten ausgetheilt zu sein scheinen, und die Be-

schreibung bei ScHzAR. 1. ec. &L. hypoptoides nicht ausschliesst,

habe ich den SCHARER'schen Namen nicht aufnehmen können.

L. piniperda (KörB.) HEDL.

Crusta plus minus disperse et minute granulosa, albido-

vel cinereo-flavescens vel sordide viridescens vel s:epissime

obsoleta; apothecia 0,2—0,4(—0,7) mm. lata, testaceo-, carneo-

vel fuscescenti-pallida vel livido-carnea—rufo-fusca vel nigri-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 45

cantia; margo proprius nullus vel tenuis; spore pro majore

parte oblonge, obtuse, 3—4,5 up. crasse.

Syn. Lecanora piniperda KörB. Par. (1865) p. S1 pro max. parte

(x« et B omnino et y p. p., Hepp. Eur. 387 »Lecanora ochrostoma»> cit. huc

non pertinente).

Deser. Crusta tenuissima plus minus disperse et minute

granulosa, albido- vel cinereo-flavescens vel sordide viridescens

vel sepissime obsoleta; apothecia plana, margine thallino

subpersistente, vel convexa semiglobosave, coloribus variis

(vide infra), 0,2—0,1—0,7 mm. lata; stratum corticale ex-

cipuli tenue (cire. 10—20 p. crassum), superne non attenua-

tum; margo proprius bene evolutus vel subnullus; thecium

incoloratum vel superne fuscidulum, fuscescens vel rufo-

fuscescens, ceerulescenti- vel fuligineo-olivascens, epithecio

gramuloso tectum; paraphyses K nunc fere indistincte, gra-

cillime (1—1,5 p. crassee), nunc distincte vel plus minus

discrete (1,5—2,5 p crasse), tote incolorate vel apice

plus minus distincte incrassate et colorate, parce ramose;

spor&e octon&e, simplices, pro majore parte oblonge, obtuse

et p. p. leviter curvate, ellipsoideis immixtis, 7—12(—16) yp.

longe et 3—4,5 p. crasse; pycnoconidia (interdum ejusdem

speciminis) varia, sepissime curvula, 7—10(—13) v longa et

1—2 p. erassa, interdum rectiuscula vel leviter curvata, 3—5

—7 vy. longa et circ. 1 p. erassa. Thecium J precedente ceru-

lescentia vulgo plus minus vinose rubens vel sordide ful-

vescens.

1. F. crusta tenuissima vel obsoleta; apotheciis 0,2—0,3

mm. latis, testaceo-, carneo- vel fuscescenti-pallidis vel livido-

carneis, planiusculis, margine thallino pallido persistente, vel

demum leviter convexis immarginatisque, tenuiter pruinosis

vel sepissime nudis; paraphysibus K vulgo discretis (corticola

NElETenICOla) IL. sikaolkesifur..t skmdtievikfisubearnea KörRB:

Syn. Lecanora piniperda « subcarnea Körs. Par. (1859) p. 81.

Lecanora albellula (NyL. Lapp. or. p. 147; 1867) Tu. Fr. Scand. p. 266.

Lecanora metaboliza Nyr. F1. 1875 p. 360.

Exs. H. L. F. 130 (»>Lecanora piniperda>).

2. F. crusta tenuissima vel obsoleta; apotheciis 0,2—0,5

mm. latis, demum vel jam primitus livido-atris, planiusculis,

margine thallino pallido persistente, vel demum leviter con-

vexis immarginatisque, tenuissime pruinosis vel nudis; para-

40 vw HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

physibus f. precedentis (corticola vel lignicola) . cd

. f. glaucella (Fi W.) Köra

Syn. Lecanora piniperda 3 glaucella (Fw.) KörB. Par. p. 81.

Exs. Fw. L. E. 348 (>Lecanora albella var. glaucella>), in f. subcar-

neam Vergens.

2. F. crusta vulgo obsoleta; apotheciis 0,2—0,5 mm. latis,

pallide sordideque lutescentibus vel carneo-pallidis, primo pla-

niusculis, margine obtusiusculo, pallido, dein mox leviter con-

vexis immarginatisque, nudis; paraphysibus K plus minus

diseretis (ligonicola).: ... ss sc se förs vt DOlLta CEKRDIESS (TENN

3. F. crusta f. precedentis; apotheciis 0,2—0,4 mm. latis,

luteolo- vel carneo-fuscidulis vel carneo- vel rufo-fuscis, mox

vel jam primitus convexis vel hemispheericis, nudis; paraphy-

sibus K nunc fere indistincetis, nunc plus minus distinctis, rarius

discretis (corticola vel lignicola). . f. convexula (ÅRN.) HEDL.

Syn. Lecanora piniperda y ochrostoma KörB. Par. p. 81 p. p.

L. subintricata var. convexula ARN. exs. 541 (in f. sequentem vergens).

L. convexula Nyr. F1. 1883 p. 107.

L. metaboliza Wamio Adj. I p. 165 (sec. deser.).

L. aitema HeEPrP. Eur. 69, ad f. subearneam arcte accedens.

4. F. crusta f. precedentis; apotheciis 0,2—0,4 mm. latis,

nigricantibus vel rufo- vel fusco- vel livido-nigricantibus, pla-

niusculis, margine concolore, vel séepe mox vel jam primitus

convexis vel hemisphericis, nudis; paraphysibus f. priecedentis

(lignicola)t. - sc. svs: «sf. Nigresesnatiant (NTE

5. F. crusta f. precedentis; apotheciis 0,2—0,4(—0,6) mm.

latis, livido- vel rufo-fuscis vel atropurpureis, convexis vel

primo planiusculis, margine jam primitus concolore vel paullo

obscuriore, explanato, dein convexis et sepe in centro de-

pressis, nudis; paraphysibus f. precedentis (lignicola) . . .

. f. detrusa (TH. FR.) Haor.

Syn. Biatora detrusa Tu. Fr. Bot. Not. 1863 p. I (sec. specim. orig.).

6. F. ecrusta minute granulosa cinereo-flavescente; apothe-

cis 0,3—0,7 mm. latis, primo planiusculis, margine thallino

cinctis, dein leviter convexis immarginatisque, vulgo plus minus

difformibus et in centro depressis, fuscis vel lutescenti-fuscis,

nudis; paraphysibus f. precedentis (lignicola).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 1S. AFD. III. N:0 3. 47

Exs. Arn. 997 (»Lecanora piniperda f. apotheciis fuscis>).

Ad cortices Pini, Abietis, Alni, Betul&e, Populi. Quercus ecet. atque ligna

nuda in variis formis per totam Scandinaviam, ut videtur, frequens.

"Lecanora sarcopisioides (Mass.) HEpDL.

Crusta disperse -granulosa, vulgo albida vel obsoleta;

apothecia 0,4—0,7 mm. lata, plana, livido-nigricantia, margine

primo albido, dein mox concolore, vel convexa, livido-carnea,

margine demisso, diutius albido; margo proprius mox vel

demum evolutus, tenuis; spore pro majore parte oblongee,

obtusre, 3—3,5 u crassee.

Syn. Biatora sarcopisioides Mass. Ric. (1852) p. 128 (sec. Anzi Venet.

61 ex herb. Massal, quod specimen habet apothecia minuta et demum tuber-

culata).

Lecanora metaboloides Nyr. F1. 1872 p. 250 (sec. Anzi m. r. 175 cit.).

Deser. crusta tenuis, disperse granulosa, albida vel sor-

dide albida vel obsoleta; apothecia plana, margine primo albido

mox concolore, explanato cincta vel leviter convexa, margine

demisso, diutius albido, livido-carnea vel livido-nigricantia,

0,4—0.7 mm. lata; stratum corticale excipuli tenue vel cras-

siusculum (10—30 v crassum), superne non attenuatum, strato

medullari gonidiis impleto; margo proprius mox vel demum

evolutus, tenuis; thecium (35—40 v. altum) incoloratum vel

summa parte dilute vel intense olivaceo-fuscescens, epithecio

granuloso preditum; paraphyses K plus minus discrete (1—1,5 yu.

crass:e), parce ramose, apice non vel plus minus distincte

incrassate et colorate; spore octonrr, simplices, p. p. ellip-

soidex p. p. oblonge, obtuse, recte, leviter curvatis spe

immixtis, 7—12 pv longe et 3—3,5 crasse; pycnoconidia

recta vel rectiuscula, longitudine variantia 3—5—7 yu. longa

et 1—1,5 v erassa. 'Thecium J cerulescit, dein sordide deco-

loratur. — L. Cadubrie externa facie fere refert, structura

excipuli mox differt.

Specimina Scandinavica ad ligna Pini et Abietis vidimus e par. Elfdal

et Idre Dalekarlig, par. Lillherrdal Herjedalie (ipsi; M. B. U.).

Diese Subspecies besitzt in ihrer typischen Form ein von

L. piniperda sehr abweichendes Aussehen, nähert sich aber

dieser nicht unbedeutend, von welcher sie durch keine beson-

ders distincten Charaktere verschieden ist. Fär ein sicheres

485 DN HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

Entscheiden ihres systematischen Werthes ist eine genauere

Untersuchung in der Natur nöthig.

L. Cadubrize (Mass.) Hep.

Crusta conferte vel disperse granulosa, albida, cinereo-

albida, sordide albo-flavescens vel obsoleta; apothecia 0,3—0,s

mm. lata, carneo- vel fusco-pallida—nigricantia; margo pro-

prius crassus; pars thallina excipuli vulgo parum evoluta;

spore pro majore parte oblongee, 3—4 u. crassee.

Deser. Crusta tenuis granulosa vel e granulis supra hypo-

thallum albidum dispersis contexta, albida, cinereo-albida vel

sordide albo-flavescens vel obsoleta; apothecia primo concava

vel plana, margine tenui, vulgo pallidiore cineta, demum szepe

leviter convexa immarginataque, carneo- vel fusco-pallida,

fuscescentia, fusco-nigricantia vel nigricantia, disco sepe te-

nuiter pruinosa, 0,3—0,8 mm. lata; pars centralis excipuli

bene evoluta; pars thallina excipuli vulgo parum evoluta,

strato medullari ex hyphis plus minus dense intricatis

contexto, glomerulos gonidiorum plus minus dispersos

fovente, strato corticali tenw vel crassiusculo, superne non

attenuato; margo proprius crassus; thecium superne fuscidulo-

lutescens, fuscescens vel fusco- vel olivaceo-fuligineum, epithe-

cio granuloso tenui vel tenuissimo preditum; paraphyses K

discrete, parce ramose, apicibus (in apoth. pallidis) obsolete

incrassatis vel (in apoth. obscurius coloratis) incrassatis et

coloratis; spore octone, simplices, ellipsoideo-oblonge vel

oblong&e, immixtis paucis ellipsoideis vel ovoideis, 7—11

longe et 3—4 vu crasse; pycnoconidia cylindrica— bacillaria,

obtusa, recta (vel leviter curvata), 3—5—56 vu. longa et 1—1,5 u.

crassa.

1. Var. crusta vulgo melius evoluta; apotheciis versicolo-

ribus, margine pallidiore vel demum concolore cinctis, srepe

pruinosis. 0,4—0,8 mm. latis.

Syn. Lecidea Cadubrice (Mass.) TH. Fr. Scand. p. 468.

Biatora admixta TH. Fr. Bot. Not. 1863 p. 9 (sec. spec. orig.).

2. Var. crusta tenuissima vel obsoleta; apotheciis fuscescen-

tibus, mox vel demum nigricantibus, margine fuscescente vel

concolore cinctis, nudis, 0,3—0,6 mm. latis sar val

. var. subinsequens (NYL.) HEDL.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 49

Syn. Lecidea subinsequens Nyt. F1. 1873 p. 293 (sec. spec. a NyL. det.).

Lecanora anoptoides Nyr. F1. 1875 p. 15.

Exs. H. L. F. 129 (»>Lecanora anoptoides»).

De distrib. Scandinavica var. 1 cfr. TH. Fr. 1. c. Specimina Scandin.

var. subins. vidimus e pluribus locis Suecie (Dalekarlie, Helsinglandie et

Herjedalige) et Fennige. Lignum Pini incolit.

L. Dovrensis Hepr. (n. sp.)

Crusta e verruculis minutis, depressis, vulgo angulosis,

confertis vel plus minus discretis, lutescenti-pallidis vel sordi-

dulo-albidis contexta vel obsoleta; apothecia 0,2 —0,4 mm. lata,

nigra vel nigricantia; margo proprius tenuis; sporse pro majore

parte cylindrico-oblongee, 3,>—4 » crasse.

Syn. Lecanora effusa y hypopta TH. Fr. Scand. p. 264 p. p.

Deser. Crusta tenuis vel tenuissima e verruculis, minutis,

depressis vulgo angulosis, confertis vel plus minus discretis,

lutescenti-pallidis vel sordidulo-albidis contexta (K—) vel obso-

leta; apothecia primo plana margine tenui, concolore cincta,

demum margine explanato, leviter convexa, nigra vel nigri-

cantia (vel in umbra crescentia accidentaliter carneo-fuscescen-

tia), nuda, 0,2—0,4 mm. lata; stratum corticale excipuli tenue

(ceire. 10—1535 vu. erassum), superne (normaliter) non attenuatum,

strato medullari crasso, toto gonidiis impleto; margo proprius

tenuis; thecium et hypothecium granulas fulvescentes sepe

foventia; thecium (circe. 60 up altum) summa parte cieruleo- vel

fuligineo-olivaceum, preeterea incoloratum, epithecio granuloso

tenuissimo preditum; paraphyses K distinctre, vix discrete,

subsimplices, apicibus incrassatis et coloratis; sporzee octonie,

simplices, cylindrico-oblongee, obtusee, oblongis immixtis, p. p-.

recte, p. p. leviter curvate, 10—16 v longe et 3,5-—4 u

crasse; pycnoconidia cylindrico-elongata, obtusa, curvula,

3—12 »v longa et 1,25—2 pv crassa. 'Thecium J precedente

ceerulescentia sordide vinose obscuratur.

In alpibus Dovrensibus Norvegie (TH. Fries; M. B. U.), lignicola.

3. Spore simplices vel 1-septate, oblonger —ob-

tuse ellipsoideo-oblong&e; pycnoconidia breviter cy-

lindrica, obtusa; stratum corticale excipuli superne

530- T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U.: MICAREA.

non attenuatum; margo proprius tenuis vel crassus;

epithecium granulosum nullum; hyphe strati medul-

laris excipuli plus minus dense intricatee.

L. hypoptoides Ny.

Crusta minute granuloso-inequalis, sordide albida vel

seepissime cinerascens vel obsoleta; apothecia rufescentia—nigri-

cantia; margo proprius tenuis; paraphyses K haud discrete,

apieibus plus minus distincte incrassatis et coloratis; sporse

pro majore parte oblonge vel subfusiformi-oblongee, simplices;

4—35 uu crasse.

Syn. Lecidea hypoptoides Nyr. F1. 1867 p. 371.

Lecanora hypoptoides Nyr. F1. 1872 p. 249.

L. subintricata c) TH. FR. Scand. p. 265.

Exs. H L. F. 125 et 126 (>Lecanora hypoptoides> et >Lecanora

hypoptoides f.>).

Deser. OÖrusta tenuis vel tenuissima minute granuloso-

ineequalis, sordide albida vel sepissime cinerascens vel obso-

leta; apothecia primo plana, margine tenui, fuscescente, rarius

cinerascente vel albido mox concolore cincta, dein margine ex-

planato leviter convexa vel szepe difformia, rufescentia, fusco-rufa,

obscure fusca vel sepissime nigricantia, raro in olivaceum ver-

gentia, nuda, 0,3—0,5 mm. lata, stratum corticale excipuli vulgo

crassiusculum (15—25 v crassum), superne non attenuatum;

margo proprius tenuis, ex hyphis radiantibus contextus, superne

thecio concolor; thecium superne plus minus intense fuscescens

vel olivaceo-fuscescens, epithecio granuloso nullo; paraphyses K

plus minus distincte, haud diserete, graciles (circ. 1 p. crasse),

flexuose, parce ramosee, tote incolorate vel apice plus mi-

nus distinete incrassate et coloratre; spore octonre, simpli-

ces, oblongee vel subfusiformi-oblongee, ellipsoideo-oblongis vel

ellipsoideis immixtis, vulgo rectée, 3—14 vu. longe et 3,>—5 p.

crasse; pycnoconidia sepissime ellipsoidea—oblonga, obtusa,

2,5—4 yu. longa et 1,25—1,75 vu crassa (raro in eodem specimine

3—38 v longa et 1—1,5 v crassa, leviter curvata). Pars cen-

tralis excipuli J cerulescens. — A Lecanora-obscurella

(SMRFT.). (syn. Lecidea obscurella (SmrFt.) TH. FR. Scand. p.

467), cui proxima, apotheciis vulgo majoribus, parte thallina

excipuli melius evoluta, strato cortieali distinetiore predita,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0838. 1

paraphysibus gracilioribus et flexuosis, sporis longioribus et

pyenoconidiis angustioribus precipue differt.

, Ad asseres, trabes, truncos decorticatos et cortices arborum variarum

in Seandinavia haud rara. Specimina tamen e provinciis Suecie meridio-

nalibus non vidimus.

Die Jodreaktion der Pars centralis excipuli scheint fir

diese Art, wie auch fär &L. obscurella und L. symmictiza,

konstant zu sein, während die zunächst vorhergehenden Arten

im Allgemeinen keine Jodreaktion zeigen.

Obs. Lecanora paroptoides NYL. F1. 1873 p. 291 sec. spec.

a NyL. det. ad L. hypoptoidem pertinet: erusta obsoleta; apo-

thecia primo planiuscula, margine pallidiore, mox concolore

cineta, demum leviter convexa immarginataque, rufescentia

vel demum rufo-nigricantia (humida rufo-luteola), nuda, 0,2—0,5

mm. lata; thecium superne plus minus intense luteo-fuscescens;

pycenoeonidia breviter oblonga, obtusa, 3—3,5 p. longa et 1,5—2 u.

erassa. — Vix nisi forma L. hypoptoidis distinguenda. Huc

etiam pertinet Hepp. Eur. 387 (»>Lecanora ochrostoma») = Leca-

nora piniperda tf. vchrostomoides Nyr. F1. 1872 p. 251. Differt

a f. paroptoide crusta evoluta, tenuissima, granulosa, albida.

Dicenda L. hypoptoides f. ochrostomoides.

Aliud specimen (e Pargas: FR. ELFVING) a NYL. »Leca-

nora paroptoides> determinatum ad Lecanoram atropurpuream

(SCHAER.) pertinet.

L. symmictiza (NyL.) HEpL.

Crusta vulgo obsoleta; apothecia pallide fusca vel rufescen-

tia—fusconigricantia; margo proprius parum evolutus; para-

physes K facile discrete, apicibus vulgo non incrassatis; spore

oblongee, -obtuse, p. p. tenuiter 1-septate p. p. simplices,

2,5—4,5 U Crasse.

Syn. Lecidea symmictiza Nyr. F1. 1873 p. 293.

L. symmictiza f. subrufella Nyr. F1. 1875 p. 448 (sec. H. L. FE. 171

cit. f. apoth. diutius pallido-marginatis).

Lecidea hypoptella Wasio Adj. IT p. 47.

Biatora sarcopisioides f. feracissima Anzi Venet. 62 (nomen).

Biatorina exusta Mupp in Sched.

Exs. H. L. F. 163 (»Lecidea symmictiza»).

Deser. Orusta obsoleta, raro minute granulosa, pallida;

apothecia primo depressa, margine obtuso, pallido, demisso,

52 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

dein leviter convexa vel jam primitus convexa, pallide vel

obscure fusca vel rufescentia vel fusco-nigricantia, raro in oliva-

ceum vergentia, 0,2—0,5 mm. lata; intus incolorata vel dilute

lutescentia; stratum corticale excipuli tenue (circ. 12 v. crassum),

superne paullum dilatatum; pars centralis excipuli vix ulla;

margo proprius parum evolutus, ex hyphis minus distincte

radiantibus contextus; thecium (30—40 pv. altum) superne plus

minus intense fulvo-fuscescens; epithecio granuloso nullo; para-

physes K vulgo facile discrete subsimplices, rectiusculze (1-—2 up.

crasse) vulgo tote incolorate, apicibus non vel obsolete in-

crassatis; spore octonee, p. p. simplices, p. p. tenuiter 1-septate.

oblongee, obtuse, recte, 3—14 vu longe et 3,,—4,5 p. Crassee;

pycnoconidia cylindrico-ellipsoidea, 3—4 p. longe et circ. 1,75 p.

crassa. — Differt a Lecanora obscurella (SMRFT.) cui arete

affinis, sporis p. p. tenuiter 1-septatis, margine proprio minus

evoluto, apotheciis sepe pallido-marginatis et vulgo paullo

majoribus. Paraphyses L. obscurelle preterea, saltem apothe-

ciorum obscurius coloratorum, fuscescenti-clavatee.

Ad corticem et lignum cariosum Pini. Specimina examinavimus e Suecia:

Blekingia (H. FALK et J. F. SVANLUND; M. B. U.), Femsjö Smolandiz (BE. FRIES;

M. B. U.), pluribus locis Helsinglandie, Dalekarlie et Herjedalie (ipsi; M. B. U.);

e Norvegia: Bosekop W. Finmarkize (TH. Fries; M. B. U.); e Fennia; Ava-

saxa (J. CARROLL; M. B. U.) et Tavastia (J. P. NORRLIN; H. L. F. 163).

Ebpw. WaIinio erklärt 1. c., Lecidea hypoptella NYr. F1.

1865 p. 146 sei mit L. symmictiza NYL. identisch. Da aber

die fär L. hypoptella NY. 1. ec. angegebenen Charaktere

(spore 9—11 vu longe et 2,9—3 p. crasse; paraphyses haud

discrete) fär Lecanora symmictiza nicht zutreffen, habe ich

nicht gewagt, den Namen hypoptella anstatt des sicheren

Namens symmvictiza avufzunehmen.

Obs. Adest Lecanore obscurelle et L.symmictize affinitas

cum Lecanora atropurpurea (NCHER.) et LC. Neuschildii (KörB.)

(syn. Catillaria atropurpurea et FC. Neuschildii Tu. Fr. Scand.

p. 565 et 566), que propter genesin excipuli, gonidiis tamen

apotheciorum obscurius coloratorum destructis, huc trahendee.

Paraphyses, spor&e atque pycnoconidia affinitatem praebent.

Ad Lecanoram obscurellam L. conspurcans (NORM.) (syn. Bia-

torella conspurcans Norm. Bot. Not. 1867 p. 86; TH. FR. Scand.

p- 399), cui arcte affinis, sese habet ut ad L. atropurpuream

L. Neuschildii. Spor&e hujus speciei quam LL. conspurcantis

modo pauciores. A specimine originali Biatorelle conspurcantis

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AED. III. N:03. 53

B. conspurcans var. Kuhmoönsis W aAIno Adj. II p. 144 descrip-

tione non differt. Sporas speciminis originalis 5—9 yu. longas

et 3—3,5 v crassas esse invenimus.

4. Spore septate vel interdum pro majore parte

simplices; pycnoconidia filiformia vel elongato-falci-

formia (Lecania).

L. cyrtellina NY.

Crusta rimulosa vel minute verruculosa, sublevigata,

albida vel cinereo-albida vel fere indistincta; apothecia 0,2—0,5

mm. lata, pallide sordideque lutescentia vel livido-carneola—

livido- vel sordido-fuscescentia vel nigricantia; margo proprius

crassus; thecium 40—50 pv. altum; paraphyses concret:e; epithe-

cium granulosum nullum; sporae oblonge—fusiformi- vel elon-

gato-oblong:ie simplices, obsolete 1-septatis immixtis, 3—3,5 vy.

crasse.

Syn. Biatora sylvana auct.

Lecanora cyrtellina Nyr. F1. 1873 p. 18 (sec. spec. e loco primario).

Lecidea sylvana TH. Fr. Scand. p. 430 p. p.

Lecania cyrtella TH. Fr. Scand. p. 294 p. p.

L. cyrtella f£. sambucina TH. Fr. Scand. p. 431.

Exs. Körb. L. S. G. 221; Arn. 47; Hepp. Eur. 487.

Deser. Crusta tenuissima rimulosa vel minute verrucu-

losa, sublevigata, albida vel cinereo-albida vel fere indi-

stincta; apothecia primo planiuscula margine thallino fere

indistineto, dein mox, margine excluso, convexa subglobosave

et haud raro tuberculata vel jam primitus convexa, pallide

sordideque lutescentia vel livido-carneola—livido- vel sordido-

fuscescentia vel nigricantia, humida in olivaceum vel olivaceo-

fuscescens vergentia, margine interdum obscuriore evadente,

0,2—0,5 mm. lata; pars centralis excipuli et hypothecium in-

colorata; pars thallina excipuli parum evoluta, strato corticali

indistinceto; margo proprius crassus ex hyphis radiantibus

contextus, distinete pseudoparenchymaticus, marginem ver-

sus thecio subeoncolor; thecium 40—50 v. altum, incoloratum

vel passim violascenti- vel rubenti-obscuratum, rufidulum vel

olivaceo-sordidum, partibus coloratis K fere immutatis vel

leviter in violaceum vergentibus; epithecium granulosum nullum;

34 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

paraphyses concrete K demum distincte, pauce, tote incolo-

rate, simplices, apicem versus leviter incrassate; spor:e octon:e,

simplices, obsolete 1-septatis immixtis, oblonge, 3—14 pu. longie

et 3—3,5 p crasse; pycnoconidia scepissime elongato-falei-

formia, 10—15 v. longa et circ. 1,75 u. crassa, interdum (ejusdem

speciminis v. c. Hepp. Eur. 487) filiformia, curvata, 12—18 yu.

longa et 1 pv crassa, formis mediis conjuncta. Thecium J

precedente cerulescentia levissima vinose rubet, hypothecio

dilute vinose fulvescente. — Differt a Lecanora cyrtella (ACH.),

cui proxima, sporis minoribus, pro majore parte simplicibus,

thecio angustiore, paraphysibus arctius concretis, parte thallina

excipuli minus evoluta, pycnoconidiis sepissime non fili-

formibus.

Ad cortices arborum frondosarum (Populi, Cerasi. Pyri. Sorbi cet.). Speci-

mina Scandin. examinavimus e monte Omberg Ostrogothie (P. G. THEORIN;

M. B. U.), Örebro (P. J. HELLBOM; M. B. U.), pluribus locis Uplandie (TH.

Fries; M. B. U.), par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi; M. B. U.), Christiania (N.

G. MoE; M. B. U.), Petrosavodsk Fennie (J. P. NORRLIN; M. B: U')

PBiatora sylvana KörB. Syst. p. 200 kann der Beschrei-

bung nach nicht diese Art sein. »Apothecien sind von Jugend

anvikuglich: sm selDie-Sehlauchschicht"WYwWHNIHSehWwach

graugelblich . : . :" Der” KeimBboden '. "= schwach gel-

blich> sind Charaktere, welche nebst dem Vorkommen »an

Fichten> gar nicht fir die oben beschriebene Flechte zutreffen,

die nur an Laubbäumen gefunnen worden ist. Ubrigens ist

Lecanora cyrtellina immer reich an Pycniden, wohingegen

KöRrBER fär Biatora sylvana angiebt: »Spermogonien habe ich

nicht wahrgenommen.> Welche Flechte KörBER unter Biatora

sylvana verstand, geht aus der Beschreibung nicht deutlich

hervor. Die von KöRrRBER später ausgetheilte Flechte (an Laub-

bäumen) ist die oben beschricbene Lecanora-Art.

Obs. Lecidea mejocarpa NYL. F1. 1876 p. 577 sec. Hepp.

Eur. 487 in Flora 1882 p. 453 cit. formam apothecis pallidis

L. cyrtelline respicit. Specimina autem Lecidee mejocarpa

NY. in H. L. F. 312 (a Nyz. det.) ad Lecanoram cyrtellam

pertinent.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. 'N:0 3. 55

Lecidea (Acu.) Hevr.

Rarsimarginals exelpuli ex hyphbis radianti-

bus et anastomosantibus contexta.

I. Paraphyses precipue inferne parce ramose et

anastomosantes; epithecium granulosum, K mox sese

dissolvens; spor&e ellipsoideo-oblong&e —oblongee, sim-

plices vel 1-septate.

L. sulphurea (HoFFrM.) HEDL.

Crusta minute ruguloso- vel granuloso-inzequalis et rimoso-

diffracta vel sublevigata et rimuloso-areolata vel pulverulenta,

dilute sulphurea, albido- vel viridulo-flavicans vel pallide ochro-

leuca; apothecia mox vel demum difformia, livido-, lutescenti-

vel carneo-pallida—olivacea vel livido-atra; pars marginalis

jam primitus crassa; spore ellipsoideo-oblonge, simplices,

2—0,5 pp erassee.

Deser. Crusta crasstuscula vel, tenuis, minute ruguloso-

vel granuloso-inzequalis et rimoso-diffracta vel sublevigata

et rimuloso-areolata vel pulverulenta, dilute sulphurea, albo-

vel viridulo-flavicans vel pallide ochroleuca; apothecia primo

plana, margine obtuso, explanato, vulgo pallidiore cincta, dein

convexa semiglobosave vel jam primitus convexa, mox vel de-

mum difformia, coloribus variis (vide infra), tenuiter pruinosa vel

nuda, 0,5—1,5 mm. lata; pars marginalis excipuli jam primi-

tus crassa; hypothecium incoloratum; thecium incoloratum vel

superne olivascens; paraphyses K plus minus discrete, tote

incolorate vel (in apotheciis livido-atris) apice incrassate

et colorat:e; spore octone, simplices, ellipsoideo-oblongee,

10—16 v. longe et 3—6,5 v crasse; pycnoconidia filiformia,

14—13 v. longa et 1 pv. crassa.

1. F. crusta minute ruguloso- vel granuloso-ingequalis

et rimoso-diffracta vel sublevigata et rimuloso-areolata, dilute

sulphurea vel albo- vel viridulo-flavicante; apotheciis primo

36 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

planis, dein convexis vel semiglobosis, difformibus et siepe

plus minus lobato-angulatis, margine pallidiore vel subconco-

lore, livido-pallidis, livido-fuscescentibus, demum vel jam pri-

mitus olivaceis vel livido-atris, tenuiter pruinosis.

Syn. Lecanora sulphurea (HoFFM.) TH. Fr. Scand. p. 258.

Lecidea sulphurea WNBG. Suec. p. 903.

2. F. crusta passim vel tota pulverulenta et rimoso-diffracta

vel sublzevigata et rimuloso-areolata, dilute viridulo-flavicante

vel pallide ochroleuca; apotheciis jam primitus convexis, demum

tuberculato-difformibus, lutescenti- vel fuscescenti-carneis vel

demum interdum sordide lividis vel olivaceis, vulgo mnudis

f. petrophila (TH. FR.) HEDL.

Syn. >Lecanora symmicta t. petrophila TH. Fr. Scand. p. 263.

3. F. crusta granuloso-inequali, rimoso-diffracta, dilute

viridulo-flavicante vel sulphurea; apotheciis leviter convexis

lutescenti- vel fuscescenti-carneis vel demum olivaceis, sub-

nudis, mox lobato-angulosis, margine persistenter pallido .

ST f. straminea (STENH.) HEDL.

Syn. "Lecanora symmicta ft. straminea (STENH:) TH. FR. Scand. p. 263.

De distributione in Scandinavia cfr. TH. FR. MU. c.: preterea f. stra-

minea lignicola in Gotlandia (G. MALME).

Die f. petrophila ist eine von der Beschattung abhängige

Form, die nicht selten in einer und derselben Kruste in die

Hauptform iibergeht. Wie sich f. straminea zu der an Stei-

nen vorkommenden Hauptform verhält, daräber kann ich mich

nicht äussern, da ich noch keine Gelegenheit gehabt, sie in

der Natur zu studiren.

L. symmicta (AcH.) HeEpDL.

Crusta minute granulosa vel interdum subleprosa, flave-

scens vel cinereo- vel flavido-virescens vel obsoleta; apothecia

rotundata, lutescentia rufo- vel olivaceo-fuscescentia vel

olivaceo-nigricantia; pars marginalis excipuli primo tenuis;

spore oblonge, simplices, 4—5 vu. crassee.

Syn. "Lecanora symmvicta AcH.; TH. Fr. Scand. p. 202 p. p.

Deser. Örusta tenuis vel tenuissima, minute granulosa

vel interdum subleprosa, flavescens vel cinereo- vel flavido-

virescens vel interdum fere obsoleta; apothecia primo pla-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 57

niuscula, margine tenui, explanato, séepe pallidiore cincta,

dein convexa semiglobosave, rotundata, lutescentia vel luteola—

rufo- vel olivaceo-fuscescentia vel olivaceo-nigricantia, tenuis-

sime pruinosa vel nuda, 0,3—0,8 mm. lata; excipulum incolo-

ratum vel marginem versus thecio subceoncolor, parte margi-

nali primo tenui, dein crasso; hypothecium incoloratum vel

dilute lutescens; thecium incoloratum vel superne fuscidulum

vel olivaceo-cerulescens; paraphyses K distincte, totae in-

colorat:e, apicibus haud incrassatis (etiam paraphyses apothe-

ciorum olivaceo-nigricantium K evadunt tot incoloratee); spore

octonze, simplices, oblonge, 9J—16 u longe et 4—5 u crasse.

Pycnoconidia non vidimus.

1. Var. apotheciis convexis, margine primo vulgo palli-

diore, ceraceis, lutescentibus, luteolis vel olivaceo- vel fusce-

Scenta-pallidis :. <- cos sc. « « Var. symmictera (NYL.) HEDL.

Syn. Lecanora symmvictera Nyr. F1. 1872 p. 249.

2. Var. apotheciis convexis vel semiglobosis, margine con-

colore, rufo-fuscescentibus vel olivaceo-nigricantibus, haud raro

tenuissime pruinosa . . . . . . var. sepincola (ACH.) HEDL.

Syn. ELecanora symmnvicta f. scepincola (AcH.) et f. trabalis (AcH.) TH.

FR. Scand. p. 263.

Lecanora symmicta var. pumilionis REHM: ARN. FI 1872 p. 74 (sec.

Arn. 138 b).

Lecidea pumilionis Nyr. F1. 1872 p. 248.

Ad cortices et ligna nuda per Scandinaviam fere totam frequens, efr.

TELUERY te.

Obs. Proxima L. gibberosa AcH.; TH. Fr. Scand. p. 430

a L. symmicta ecrusta tenuissima, levigata vel obsoleta, parte

marginali excipuli crassiore, paraphysibus arctius cohreren-

tibus, sporis ovoideis precipue differt.

L. Dalekarlica Hebr. (n. sp.)

Crusta granulosa, albida vel obsoleta; apothecia lutescenti-

sordida—:eruginoso- vel livido-nigricantia; pars marginalis ex-

cipuli crassa; spore oblonge, simplices 4—5 yu. crasse.

Deser. ; Crusta : tenuis, granulosa, albida (K lutescens) vel

fere indistineta; apothecia primo plana et tenuiter marginata,

dein convexa semiglobosave vel jam primitus convexa, lute-

scenti-sordida, livido-fuscescentia vel livido-nigricantia, tenuis-

58 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

sime pruinosa vel nuda, margine pallidiore vel obscuriore

cincta, 0,,—0,7 mm. lata; excipulum marginem versus thecio

subceoncolor, preterea incoloratum, parte marginali crassa, ex

hyphis radiantibus contexta; hypothecium incoloratum; the-

cium (35—55 v altum) precipue superne dilute fuscidulum

vel violaceo- vel olivaceo-fuscidulum, K in olivaceum vergens;

epithecium granulosum, K seése dissolvens; paraphyses K

distinete (cire. 1,5 v crasse), inferne parce ramose et ana-

stomosantes, tot&e incolorate vel apice incrassate et colo-

rate; asci clavati; sporae octonze, simplices, oblonge, 10—18 up.

longe et 4—5 vu crasse; pycnoconidia non visa. 'Thecium J

cerulescit, ascis vinose fulvescentibus, hypothecio sordide

cerulescente vel dilute violaceo-cerulescente. Hyphe thalli

J>—. — Lecidee symmicte et L. turgidule Fr. affinis, ab illa

crusta albida, paraphysibus apotheciorum obscuriorum distincte

clavatis, parte marginali jam primitus crassa precipue differt;

a L. turgidula apotheciis, sporis et ceteris multo majoribus

diversa.

1. F. apotheciis lutescenti-sordidis vel livido-fuscescentibus

vel demum livido- vel olivaceo-nigricantibus, primo planiuscu-

lis. margine obtuso, vulgo pallidiore cinctis, dem convexis vel

subglobosis vel jam primitus convexis immarginatisque; para-

physibus (K)! totis incoloratis, apicibus haud incrassatis.

2. F. apotheciis ceruginoso- vel livido-nigrieantibus et

etnuissime pruinosis, leviter convexis, margine tenui explanato,

vulgo nigricante et nudo cinctis; paraphysibus (K) colorato-

clavatis. — In formam precedentem szepe eodem specimine

transit.

Specimina vidimus ad lignum Pini par. Elfdal Dalekarlie Snuecie (ipsi;

MTBIU).

L. Ehrhartiana AcH.

Syn. Catillaria Ehrhartiana (AcH.) TH. Fr. Scand. p. 570.

— var. ceracella (TH. FR.) HEDIL.

Crusta tenuis, pulverulenta, albida; apothecia planiuscula,

straminea, margine pallidiore, primo albido-farinaceo cineta;

! Mit (K) wird angegeben, dass das Präparat fär die Untersuchung der

Paraphysen mit Kalilauge behandelt worden ist.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL.' BAND 18. AFD. III. N:0 3. 59

'spor& 1-septatae, 3—14 pu longe et 3-—3,5 v crasse; pycnidia

sparsa, albido-farimacea; pycnoconidia ellipsoidea, 2,5—3 vu

longa et circiter 1,75 u crassa.

Syn. Lecanora varia f. ceracella Tu. Fr. Scand. p. 262 (sec. spec. orig.).

Derdistrib:/ cfr. Ta FRI1. ce:

2. Paraphyses ramose; thecium totum granulas

coplosas fovens, K mox sese dissolventes; epithecium

nullum distincetum; spor&e vulgo elongato-oblongee,

1—3-septatee.

L. retigena Hep. (n. sp.).

Crusta hypophloeodes; apothecia convexa subglobosave,

albida vel roseolo-albida; pars marginalis excipuli parum

evoluta; paraphyses crebre ramosee; spore pro majore parte

elongato-oblongee, altero apice scepe paullo angustiore, 1-(2-)

septatae, 2—3,5 p. crasse.

Deser. Crusta hypophloeodes; apothecia jam primitus

convexa subglobosave, demum interdum moriformi-tuberculata,

albida vel roseolo-albida, 0,1—0,3(—0,4) mm. lata, intus inco-

lorata; pars marginalis excipuli parum evoluta vel subnulla,

ex hyphbis crebre anastomosantibus et minus distincte radian-

tibus contexta; thecium 38—45 v altum, totum granulas co-

piosas fovens, K mox sese dissolventes; paraphyses K distinctze,

graciles (1—1,5 p. crasse), crebre ramose et precipue inferne

reticulatim anastomosantes apicibus haud incrassatis; asci

clavati; sporee octoner, 1-(2-) septat:e, oblonge vel cylindrico-

oblonge, altero apice siepe paullo angustiore, immixtis paucis

oblongo-ovoideis, 3—13 p. longe et 2—3,5 u crasse. Thecium

J ceerulescit vel interdum violaceo-cerulescit, dein mox totum

thecium vel asci fere soli plus minus clare vinose fulvescunt

vel sordide vinose colorantur, hypothecio vinose rubente vel

fulvescente. -— Lecidece pallenti (KuriH.) (syn. Bilimbia pallens

Kura. in Not: Sällskap. FE et Fl: F. Förh: XI (1871) p. 274;

TH. Fr. Scand. p. 370) affinis. Quzie tamen crusta distincta,

apotheciis ceraceo-albidis, paraphysibus parcius ramosis, sporis

3-septatis mox differt.

Specimina vidimus ad truncos decorticatos et cortices Abietis et Pini

pår. Jerfsö Helsinglandige, L. pallenti sepe socia (ipsi; M. B. U.).

60 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

Wegen der paraphysen kan man diese Art sehr leicht

för eine Micarea nehmen. Der Bau des Thallus ist jedoch

völlig wie bei Lecidea.

3. Paraphyses vulgo simplices, apicem versus

non incrassate; epithecium, si adest, K non sese

dissolvens; spore oblonge —cylindrico-oblonge, sim-

plices vel 1-(3-)septate.

L. vernalis (L.) Act.

Crusta subgranulosa vel fere obsoleta, raro pulverulenta;

apothecia mox subglobosa, nitidula, luteo-rufescentia—rufa;

thecinum et hypothecium lutescentia vel luteola; epithecium

nullum; pars marginalis excipuli crassa; spor octone, sim-

plices vel p. p. tenuiter 1-septat:e, oblonge vel subfusiformi-

oblongee, 4—6 yu. crasste.

Syn. Lecidea vernalis (L.) TH. Fr. Scand. p. 427 (excl. f. minore NYL.).

1. F. crusta tenui vel tenuissima vulgo subgranulosa,

albida vel cinerascenti- vel albido-viridescente; sporis 4—06 p.

Crassis.

2. F. crusta tenui vel crassiuscula, farimoso-leprosa, sul-

phurea vel pallescenti-virescente; sporis 4—5 yu. crassis; apothe-

ciis vulgo minus nitidis . . . . f. ineana (SMRFT.) Tu. FR.

Syn. Lecidea vernalis f. incana (SmrFr.) TH. Fr. Scand. p. 428.

Lecidea epixanthoidiza Nyr. F1. 1875 p. 10 (sec. deser.); Wamyio Adj.

II p. 34.

De distrib. in Scandinavia cfr. TH. Fr. et Wainio Il. c.; preterea f.

incana ad corticem vetustum Betule prope montem Städjan Dalelarlie et in

par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi; M. B. U.).

Fär eine ausföhrlichere Beschreibung dieser und der fol-

genden Art wird auf Tu. Fr. I. c. verwiesen. F. incana

ist nur eine zufällige Form, die nicht selten an demselben

Exemplare in die Hauptform ibergeht. Die Apothecien haben

häufig nicht dieselbe klare Farbe wie bei der Hauptform,

worauf sich der Name incana vielleicht bezieht.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 61

L. helvola (KörsB.) HepL.

Crusta minute verruculoso-vernicea—pulverulenta vel ob-

soleta; apothecia planiuscula vel leviter convexa—semiglobosa,

vulgo opaca, albida—rufa; thecium et hypothecium incolorata

—lutescentia; epithecium mnullum; pars marginalis crassa;

spor2e octone, simplices vel p. p. tenuiter 1-septatze, oblongr —

elongato-oblonge, obtuse, 3—4,5 p. crasse.

1. F. crusta tenuissima, vulgo minute verruculoso-ver-

nicea, e viridi cinerea vel albida vel obsoleta; apotheciis

0,2—0,6 mm. latis, semiglobosis, mox immarginatis vel primo

planiusculis, margine obtuso, subeoncolore cinctis, rufis vel

RNESCeMULOUS yen stuss Fe adl tuRtk rata Subsylvana/WAmNIO.

Syn. =Lecidea helvola f. subsylvana Wasio Adj. II p. 35 (sec. descr.).

Lecidea sylvana TH. Fr. Scand. p. 430 p. p.

2. F. crusta f. precedentis; apotheciis 0,2—0,6 mm. latis,

primo planiusculis, margine obtuso, vulgo pallidiore cinctis,

dein leviter convexis, albidis, ceraceo- vel rufescenti-pallidis,

helvolis vel demum rufescentibus.

Syn. >Lecidea helvola (KörB.) TH. Fr. Scand. p. 429.

Lecidea vernalis £. minor NYL.; TH. Fr. Scand. p. 428.

(? Lecidea mejocarpa Wasio Adj. II p. 35).

3. F. erusta tenwi vel crassiuscula, farinoso-leprosa, sulphu-

rea vel viridulo-sulphurea; apotheciis 0,,—0,s mm. latis, sub-

persistenter planiusculis, albidis, ceraceo-albidis vel sordide

Imitescentibus ud as sf efforescens HED. (0: fy

Syn. ”Lecanora symmicta Tu. Fr. Scand. p. 262 p. p.

Ad cortices Abietis, Juniperi et arborum frondosarum (Alni, Betulr,

Salicis, Populi, Tilie, Pruni, Sorbi, Coryli), rarius ad ligna nuda in Scandi-

navia e Scania usque in Finmarkia, septentrionem versus ad cortices arbo-

rum frondosarum frequentior f. 2 late est distributa. F. subsylvana ad

cortices Abietis et arborum frondosarum: >»in Karelia boreali> (WaAINIO 1. c.),

Smolandia (Hylletofta, Bjerkaryd: P. G. THEORIN; M. B. U.), Ostrogothia

(par. Quarsebo: J. HULTING), Uplandia (Norrtelge: ipsi; M. B. U.), Dalekarlia

(par. Elfdal et Idre: ipsi). F. efflorescens ad cortices Betule et Abietis: in

Nericia (P. J. HELLBOM et Ö. G. BLOMBERG; M. B. U.), pluribus locis Uplandix

(ipsi; M. B. U.), in Jemtlandia (S. ALrMmQvist: M. B. U-.).

Diese Art kommt, wie oben angegeben, auf sehr ver-

schiedenen Substraten vor, ohne dass diese einen merklichen

62 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

Einfluss auf die Farbe und die Struktur der Apothecien haben.

Weisse Apothecien von völlig gleichem Bau sind an beschatte-

ten Stellen und gelbliche Apothecien an stärker beleuchteten

anzutreffen und zwar sowohl an Fichten als an Laubbäumen.

Wenn f. efflorescens an Fichten vorkommt, wird sie fast

immer von der Hauptform (f. 2) begleitet, in welche sie all-

mählich iberfliesst. Ebenfalls geht f. subsylvana in die Haupt-

form äber, von der sie häufig begleitet wird. In Lecidea

vernalis, von welcher diese Art nach den angegebenen Cha-

rakteren wenig unterschieden scheint, habe ich sie niemals

ibergehen sehen. Auch f. subsylvana, die der Beschreibung

nach der Leeidea vernalis nahe zu kommen scheint, hat doch:

einen andern Farbenton und eine andere Form der Apothe-

cien, was man bei einer Vergleichung leichter sehen als in

exakter Weise beschreiben kann. Die Sporen sind immer etwas

dinner als bei L. vernalis und die Kruste etwas verschieden.

Wenn Biatora sylvana KörB. Syst. p. 200, wie TH. FR. in

Scand. p. 431 glaubt, mit dieser Art identisch ist, was nur

eine Untersuchung des Originalexemplars bestätigen könnte,

wäre vielleicht dieser Name als ein älterer vorzuziehen.

L. plusiospora (Tu. FR.) HEDL.

Crusta tenuissima vel fere obsoleta, apothecia spadiceo-

pallida—nigricantia; thecium et hypothecium subincolorata—

fuscidulo-sordida; epithecium nullum; pars marginalis excipuli

crassa; spore 12—32-ne, simplices, pro majore parte ellip-

soiderg, 3—4 u crasse.

Deser. Crusta tenuissima, sublevigata, viridulo- vel al-

hido-cinerascens vel fere obsoleta; apothecia primo planiuscula,

margine tenui concolore vel pallidiore cincta, dein convexa

semiglobosave vel jam primitus immarginata, raro subpersi-

stenter planiuscula, margine tenui elevato, concolore, nitidulo

cincta, pallide vel obscure spadicea vel nigricantia 0,3—0,6

mm. lata; hypothecium et thecium plus minus fuscidulo-

sordida (K—), raro subincolorata; thecium (45-—50 py. altum)

seepe (apotheciorum obscuriorum) paraphysibus passim vel

totis infuscatis striatum; paraphyses K distincete, haud dis-

crete, nune graciles et incolorate, nunc crassiuscule et

plus minus infuscatre (1,5—3 v crassee); asci (anguste) clavati;

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND 18. AFD: III. N:03. 063

spore 12--32-nee, simplices, ellipsoide:e, paucis oblongis immix-

tis. 6—9(—12) v. longe et 3—4 vu crasse. Partes thecii colo-

rate acido nitrico fere immutate, haud in roseum mutantur.

1. F. apotheciis nigricantibus subpersistenter planiusculis,

margine elevato, concolore, nitidulo; excipulo J haud cieru-

IBddente TAM. (MR sleek fo Bwltingiistianpr. (ny):

Syn. Lecidea plusiospora Tu. Fr. Scand. (1874) p. 473.

2. F. apothecis (pallide) spadiceis—nigricantibus, primo

planiusculis, margine concolore vel sepissime pallidiore, dein

mox convexis vel semiglobosis; excipulo non vel obsolete ceru-

NERE THO rt rige og IV JäTES betulicola:; (KULLE) .ELADE.

Syn. Biatora betulicola KurLrHEem in Not. Sällsk. p. F. et F1. F. Förh.

XI (1871) p. 275 (sec. spec. orig.).

Lecidea atroviridis TH. Fr. Scand. p. 472 p. p.

3. FE. apotheciis pallide vel obscure spadiceis mox vel jam

primitus convexis, margine pallidiore demisso; excipulo toto

J intense ceerulescente vel violaceo-cerulescente (hyphee

Cal Ret ögrn miles nt endamylea. HEDL:.(N;f3),

Ad cortices Abietis, Juniperi, Betule, Alni et ligna nuda. Specimina

Scandinavica f. Hultingii examinavimus ex Edsleskog Dalslandie (J. HuLr-

TING; M. B. U.), Norrtelge Uplandie et par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi). ad

cortices Abietis et Juniperi; f. betulicole e pluribus locis Suecie (Ostro-

gothige, Sudermanlandie, Nericie, Uplandie, Helsinglandie, Dalekarlie, Herje-

dalie), Norvegie (Christiania: N. G. Mor; M. B. U.), Fennize (Mustiala: KULL-

HEM; M. B. U); f. endamylece e par. Jerfsö Helsinglandie, ad corticem Alni

(pal MB. 0.)

Der KuLiLHeMm'sche Name betulicola sollte hier nach den

Gesetzen der Priorität den Vorzug vor den jängeren plusio-

spora haben. Die beiden Namen sind indessen verschiedenen

Formen derselben Art gegeben worden, und da eine der

Formen ihren Namen beibehalten soll, während der andere

Name fir die Art benutzt wird, so geschieht dies am besten

so, dass plustospora, welcher Name den Artcharakter aus-

dröckt, för die Art benutzt wird, wärend diejenige Form,

auf welche sich dieser Name urspränglich bezog, nach J.

HuLrTING, der diese Form zuerst fand, genannt wird. Die

oben aufgestellten Formen gehen ohne Grenze in eimander

iber. F. betulicola wird oft mit Lecidea atroviridis zusammen

angetroffen.

64 ”T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

L. atroviridis (ARN.) HEDL.

Crusta minute verruculosa vel obsoleta; apothecia livida

vel sordide cerulescentia—nigra; hypothecium normaliter dilute

vel obscure ceerulescens; epithecium nullum; pars. marginalis

excipuli crassa; spor&e octonre, simplices, pro majore parte

oblonge, 3—4 p. crassee.

Syn. Lecidella turgidula var. atroviridis Ars. FL 1864 p. 596 (sec.

Arn. 277).

Deser. Orusta tenuis, minute verruculosa vel sublevigata,

cinerascenti- vel viridulo-albida vel obsoleta; apothecia pla-

niuscula vel leviter convexa, margine pallidiore vel concolore

demisso, vel semiglobosa, livida, sordide cerulescentia, creruleo-

nigricantia vel nigra, raro in fuscum vergentia, 0,3—0,8 mm.

lata; excipulum incoloratum vel subincoloratum, parte mar-

oimali crassa; hypothecium distinete pseudoparenchy-

maticum, dilute vel obscure cerulescens, raro in lutescens,

sordidum vel violaceum vergens; thecium (42—75 v. altum)

totum (sub-)incoloratum vel siepissime basin versus cerulescens;

paraphyses K normaliter vix distinct, graciles; asci cylindrico-

clavati; spore octonie, simplices, oblongee, ellipsoideis raro

immixtis, 8—16 pv longe et 3—4 u crasse.

1. F. apotheciis planiusculis leviter convexis, lividis vel

sordide czerulescentibus—nigricantibus, marginem versus palli-

dioribus Nm TT If foceliförmist (INIRES) blant

Syn. Lecidea ocelliformis Nyr. F1. 1865 p. 145: TH. Fr. Scand. p. 472.

Lecidea atroviridis TH. Fr. Scand. p. 472 p. p.

Catillaria globulosa et f. pallens TH. Fr. Scand. p. 576 p. Pp.

Exs. H. L. F. 307 (»>Lecidea ocelliformis Nyr. Forma var. subglo-

nulosam NYL. tangens vel in eandem transiens>).

2. F. apotheciis convexis vel semiglobosis, nigris marginem

versus non pallidioribus . . . f. subglobulosa (NYL.) WAINIO.

Syn. Lecidea subglobulosa Nyr. F1. 1867 p. 327.

Catillaria globulosa f. subglobulosa Tu. Fr. Scand. p. 576.

Lecidea atroviridis f. subglobulosa Waisio Adj. IT p. 45.

3. F. apotheciis depresso-convexis, ceruleo-nigris, nitidulis,

thecio 42-—50 v. alto; paraphysibus K plus minus discretis,

validiusculis, cire. 3 v crassis; sporis vix ultra 3 u crassis

(accidentalis).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. "BAND 18. AFD. III. N:0 3. 65

Ad cortices precipue Abietis, Juniperi, Alni et Sorbi atque ligna nuda

per totam Sueciam (e provinciis meridionalibus specimina tamen non vidimus)

et Fenniam f. ocelliformis et f. subglobulosa distribute sunt; e Norvegia spe-

cimina non vidimus. F. 3 ad corticem Juniperi prope Norrtelge Uplandixe (ipsi).

L. ameibospora HeEpL. (n. sp.)

Crusta obsoleta; apothecia nigra; hypothecium incoloratum

vel sordidum; epithecium nullum distincetum; pars marginalis

excipuli bene evoluta; spore (ejusdem apothecii variantes)

(8—)12—32-ne, ellipsoidee et simplices—cylindrico-oblonge et

tenuiter 1-septat:e, 2 u crasse.

Deser. Orusta obsoleta; apothecia minuta, primo plana

et tenuiter marginata, mox convexa semiglobosave vel jam

primitus convexa, nigra vel nigricantia, 0,1—0,3 mm. lata;

pars centralis excipuli incolorata, pars marginalis bene evoluta

ex hyphis radiantibus contexta, incolorata vel priaecipue mar-

ginem versus thecio subconcolor; hypothecium incoloratum

vel sordidum; thecium (30—50 v. altum) smaragdulo- vel vio-

laceo-ceerulescens, olivaceum vel sordidum, superne vel passim

obscurius coloratum, K smaragdulo-ceerulescens vel olivascens;

paraphyses arcte conglutinate, K distinctre, p. p. gracillim:e,

parce ramoste, cire. 0,5—0,75 pu crasse, p. p. crassiores et

colorat:e, subsimplices, 3—4 pv. crasse, membrana extus sepe

sese (subgranulose) dissolvente, raro omnes gracillimee; epithe-

cium nullum distincetum; asci clavati vel subinflato-clavati;

spore (8-)12—532-ne, pro majore parte simplices, ellipsoidex—

cylindrico-oblonge, rectre, longiores tenuiter 1-septate, 4--10

(-12) pv. longe et circiter 2 pu crasse, quo numerosiores in

ascis eo breviores. Pycnoconidia non visa. Thecium J prece-

dente ceerulescentia sordide vinose violascit. — Lecidece globu-

lose affinis, quam minutam habitu refert.

Specimina vidimus ad corticem et lignum Abietis pluribus locis Helsing-

landie et Dalekarlie borealis Suecige (ipsi; M. B. U.).

Bemerkenswerth ist die wechselnde Zahl der Sporen in

den Schläuchen und das damit im Zusammenhang stehende

Wechseln der Sporenform. In den meisten Schläuchen sind

die Sporen zahlreich und elliptisch, aber immer werden jedoch

eingemischte Schläuche angetroffen, die eine geringere Zahl

von Sporen besitzen, die dann länger und oft zweitheilig

sind und den Sporen von Lecidea globulosa sehr ähnlich sehen.

66 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

Ein etwas gleichartiges Verhältniss giebt auch TH. FR. in

Scand. p. 594 för Buellia dives an.

L. globulosa FLxr.

Crusta tenuissima vel sepissime obsoleta; apothecia nigra

— fuscescentia; hypothecium sepissime sordidum — sordide

violaceum vel rubricosum; epithecium normaliter distinctum,

fuligineum—fuscidulum; spore octonze, tenuiter 1-(3-)septat:e

vel p. p. simplices, oblongie vel cylindrico-oblongre, 2—3,5 yu.

cCrassee.

Syn. Lecidea globulosa FrK.: NyL. Lapp. or. p. 149.

Catillaria globulosa TH. FR. Scand. p. 572 p. p.

Deser. Crusta tenuissima, granulosa, viridulo-albida vel

seepissime obsoleta; apothecia primo plana tenuiterque margi-

nata, dein mox convexa subglobosave vel jam primitus con-

vexa immarginataque, raro subpersistenter planiuscula et

marginata, nigra vel (in f. pallente NYL.) fusco-nigricantia

vel fuscescentia, 0,2—0,> mm. lata; pars centralis excipuli

incolorata vel pallida; pars marginalis excipuli bene evoluta,

marginem versus thecio concolor; hypothecium raro incolora-

tum, sepissime sordidum, raro sordide violaceum vel rubri-

cosum, K olivascens, raro leviter in violaceum vel rubricosum

vergens; thecium (32—45 v. altum) epithecio normaliter di-

stincto, K non dissoluto, fuligineo vel (in f. pallente) fusci-

dulo preditum, preterea vulgo incoloratum, raro sordide

crerulescens vel fuscenscenti-rubescens; paraphyses K plus

minus distincte, haud discretie, tote incoloratre, subsimplices,

apicem versus raro leviter imerassate; sporre octonr, tenuiter

1-(3-)septate vel p. p. simplices, oblonge vel cylindrico-

15 vp. longe et 2—53,5 v crassee.

oblongee, recte, 9

— f. erumpens HenpL. (un. f.).

Apothecia subpersistenter planiuscula marginataque, inter

fibras ligneas erumpentia, nigra. — Hypothecium sordidum,

epithecium fuligineum et cetere note non recedunt.

Per totam Scandinaviam ad cortices Betule. Alni cet. et ligna nuda

frequens. F. erumpens ad truoncum decorticatum Abietis par. Jerfsö Helsing-

Jandie (ipsi; M. B. 0)

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. Ö7

4. Paraphyses vulgo simplices, apicem versus

incrassate, epithecium nullum (vel, si adest, K non

dissolutum); sporze oblong&e bacillares vel aciculares,

simplices vel septatee.

L. spherella Heor. (n. sp.)

Crusta tenuissima, viridulo-albida vel viridulo-eimerascens

vel obsoleta; apothecia jam primitus hemispheerica vel sub-

globosa, albida — rufo- vel fusco-nigricantia; hypothecium

inceoloratum — rufidulum vel fuscescens; pars margimalis exci-

puli parum evoluta; spor simplices, paucis obsolete 1-septatis

interdum immixtis, oblonge, 3—4 up. crasse.

Deser, Crusta tenuissima, subgranulosa, viridulo-albida

vel viridulo-cinerascens vel obsoleta; apothecia jam primitus

hemispherica vel subglobosa immarginataque, albida — carneo-

fuscidula — rufo- vel fusco-nigricantia, in centro siepe inten-

sius colorata, 0,2—0,4 mm. lata; excipulum incoloratum vel

dilute lutescens, parte marginali parum evoluta, ex hyphis

radiantibus contexta; hypothecium incoloratum — rufidulum

vel fuscescens; thecium (40—55) v. altum, inferne hypothecio

concolor, superne pallidius; paraphyses K plus minus distinctee,

paucis discretis, incolorate apicem versus leviter incrassat:e,

incoloratee, simplices; epithecium nullum; asci clavati; spor:

octonze, simplices, paucis obsolete 1-septatis interdum immixtis,

oblonge, 3—13 p. longee et 3—4 p. crassee; pycnoconidia non visa.

Thecium J vinose rubet.

1. F. apothecis e pallido vel carneo-fuscidulo rufo- vel

nigricanti-fuscis vel rufo-nigricantibus vel jam primitus ob-

scuris; hypothecio plus minus rufidulo vel fuscescente.

Syn. Lecidea sylvana TH. Fr. Scand. p. 430 p. p.

2. F. apotheciis e albido vel carneo-albido carneo-fusci-

dulis; hypothecio incolorato vel dilute Iutescente .

. f. umbricola HeEpDL. £).

Syn. Lecidea albohyalina "TH. Fr. Scand. p. 431 p. p.

Ad cortices Alni, Sorbi et Juniperi atque ligna nuda. MSpecimina f. 1

vidimus e Uplandia (Upsala: TH. Fries, Tibble: S. ALMQuist; M. B. U.),

Dalslandia (par. Mo: J. HuLTtInG; M. B. U.), Sudermanlandia (par. St. Malm:

G. MALME) Suecige; e Norvegia (Christiania: N. G. Mor; M. B U.); e Fennia

68 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

(Mustiala: P. A. KARSTEN, Tavastia: J. P. NORRLIN; M. B. U.); f. umbricole

e Sudermanlandia (par. St. Malm: G. MarmE), Helsinglandia (par. Jerfsö:

ipsi) Suecie: e Fennia (Mustiala: ÅA. KuULLHEMm; M. B. U.).

Die f. umbricola ist eime von der Beschattung abhängige

Form, und an demselben Exemplare können daher theils völlig

weisse Apothecien, theils andere an stärker beleuchteten Theilen

des Suhstrats angetroffen werden, die sich der Hauptform

nähern. Auch bei dieser kann man — z. B. in Ritzen —

Apothecien finden, welche hell gefärbt sind.

L. alborufidula Hep. (n. sp.)

Crusta tenuissima, albida; apothecia mox subglobosa, rufa

vel rufescentia; hypothecium et thecium fulvo-lutescentia; pars

marginalis excipuli parum evoluta; spore p. p. simplices, p. p.

tenuiter 1-(3-)septate, pro majore parte bacillares, 1,75—2,5 u.

crasse.

Deser. Crusta tenuissima, granulosa, albida (K sordide-

scens); apothecia primo planiuscula, margine obtuso cincta,

dein mox subglobosa vel demum tuberculata, rufa vel rufe-

scentia, 0,2—0,> mm. lata; excipulum incoloratum vel palli-

dum, hypothecio pallidius, parte marginali parum evoluta, ex

hyphis radiantibus et crebre anastomosantibus contexta; hypo-

thecium fulvo-lutescens; thecium (cire. 35 v. altum) hypothecio

concolor, passim intensius coloratum; paraphyses K wvix di-

stinctre, tot incoloratr, graciles (circ. 1 p crasse), simplices,

apicem versus incrassate; epithecium nullum; asci clavati;

spore octon:e, p. p- simplices, p. p. tenuiter 1-(3-)septatce, bacil-

lares, oblongis immixtis, 7—15 v. longe et 1,75—2,5 p crasse;

pycenoconidia non visa. Thecium J precedente ceerulescentia

vinose fulvescit.

Specimen unicum legimus ad corticem Abietis par. Idre Dalekarlie

Suecie (M. B. U.).

L. albohyalina NYL.

Crusta obsoleta; apothecia convexa vel planiuscula, (viva)

albida vel roseolo-albida; hypothecium incoloratum; pars mar-

ginalis excipuli crassa; spore simplices vel sepe p. p. tenuiter

1-septatze, bacillares vel anguste oblongae, 2—3 pv. crasse.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 69

Syn. Lecidea anomala var. albohyalina Nyr. Scand. p. 203 (sec. descr.

et spec. a NYL. det.).

Lecidea albohyalina TH. Fr. Scand. p. 431 p. p.

L. albohyalina f. roseola TH. Fr. Scand. p. 432.

Deser. Crusta obsoleta; apothecia convexa vel planiuscula,

interdum margine obtuso cincta et irregulariter angulosa, al-

bida vel roseolo-albida (vel in herbariis etate lutescenti-pallida),

0,2—0),5 mm. lata; excipulum incoloratum, parte margmali

crassa, ex hyphis radiantibus contexta; hypothecium et the-

cum (32—50 v. altum) incolorata; paraphyses K distinctee,

interdum plus minus discrete, apicem versus incrassat:e; sporeae

octon:e, simplices vel tenuiter 1-septate sepe immixte, bacil-

lares vel anguste oblongae 8—13(—15) v longe et 2—3 vp.

crasse. ”Thecium J precedente cierulescentia levi sordide vi-

nose rubet.

— f. apotheciis convexis; paraphysibus K facile discretis,

validis, articulatis, apicem versus circ. 5 u crassis; thecio cir-

citer 32—35 pv. alto; sporis anguste oblongis, p. p. tenuiter

1-septatis, 3—12 uv. longis et 2—5 vu. crassis (accidentalis).

Specimina examinavimus e pluribus locis Scandinavie: e Smolandia

(par. Almesåkra: P. E. THEORIN; M. B. U.) Ostrogothia (par. Quarsebo; J.

HULTING) usque in Norvegia boreali (Tromsöe: J. M. NORMAN; M. B. U.); in

Helsinglandia sat frequens, cortices Alni, Betule, Salicis et Sorbi precipue

incolit. F. (accidentalis) ad corticem Betule par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi;

MA BU).

Unter der Menge, welche ich von dieser Art an verschie-

denen Stellen in Dalekarlien und Helsingland eingesammelt,

habe ich niemals Apothecien mit dem an alten Herbarien-

exemplaren vorkommenden, gelben Farbenton gesehen.

L. alborubella NyYL.

Crusta tenuissima, viridescens vel albo-viridescens vel fere

obsoleta; apothecia mox convexiuscula, carneo-lutea vel luteo-

rubella; hypothecium incoloratum; pars marginalis excipuli

crassa; spore 3-septatre, pro majore parte subfusiformi-bacil-

lares, 2—3 u. crassee.

Syn. Lecidea alborubella Nyr. FI. 1879 p. 205.

Bilimbia chlorotica Tu. Fr. Scand. p. 371 p. p.

70 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

Deser. Crusta tenuissima, subleprosa, viridescens vel albo-

viridescens vel fere obsoleta; apothecia primo planiuscula et

margine obtuso cincta, dein mox convexiuscula immarginataque,

carneo-lutea vel luteo-rubella, 0,2—0,4 mm. lata, intus inco-

lorata; pars marginalis excipuli crassa, ex hyphis radiantibus

contexta, grosse pseudoparenchymatica; thecium (circ. 40—45 u.

altum) superne dilute luteolum; paraphyses K facile discretie,

graciles, subsimplices, apicem versus Incrassat:e; sporre octon:e,

3-septate, bacillares vel fusiformi-bacillares, oblougis immixtis.

p- p. rectre, p. p. leviter curvatze, 12—18(—21) v longe et

2—53 vu crasse. 'Thecium J precedente cerulescentia vinose

rubet.

Specimina vidimus e Ostrogothia (in par. Krokek: J. HULTING; in monte

Omberg: P. G. THEORIN; M. B. U.) Suecie, ad calcem primitivam.

Obs. Specimina Bilimbice chloroticee Mass. ex herb. Massal.,

in M. B. U. asservata, contiment Lecideam cupreorosellam

NyL., Lecanora cyrtella £. proteiformi (Mass.) (syn. Lecanora

cyrtella £. proteiformis (Mass.) TH. Fr. Scand. p. 295) immixta.

A Lecidea alborubella L. cupreorosella preter alias notas differt

crusta rimulosa, plus minus roseolo-cuprea, sporis 15—26 yu.

longis et 2,5—3 pv. erassis. — In Suecia adhuce non obvia.

L. Negelii (HEPP) STIzENB.

Syn. Bilimbia Neegetlii (HePP) TH. Fr. Scand. p. 5315 (f. lapiseda excel).

— var. cyanomela NYL. in sched.

Syn. Lecidea Negelii f. cyanomela Wasio Vib. (15785) p. 63 (sec.

spec. a NYL. det.).

Crusta e verruculis albidis, supra hypothallum ceeruleo-

nigricantem dispersis contexta vel hypothallo solo indicata;

apothecia nigricantia, primo plana, margine tenui mox con-

colore cincta, demum leviter convexa, 0,,—0,6 mm. lata; pars

summa thecii ceruleo-fuliginea; hyphie hypothalli creruleo-

smaragdule. Cetera non differunt. — Habitu insignis, crusta

Caloplacam cerinam f. cyanolepram (FR.) Tu. Fr. Scand. p. 175

fere referens, in formam vulgarem hypothallo albido sensim

transit.

Specimina Scandinavica ad corticem Coryli, Quercus, Salicis, Populi et

Alni vidimus e Uplandia (Enköping et Norrtelge: ipsi; M. B. U.), Suderman-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. "BAND 18. AFD. III. N:0 3. T7l

landia (par. St. Malm: G. MaArmE), Nericia (Askersund: 0. G. BLOMBERG).

Tavastia (E. WaAnio; M. B.: U.).

L. cirecumspecta (NYr.) HeEpL.

Crusta tenuissima vel indistincta; apothecia planiuscula,

margine tenui, vulgo nitidulo cineta, raro demum convexa,

nigra (vel fuscescenti-decolorata); hypothecium incoloratum vel

interdum lutescens; paraphyses demum capitate; spore 3 7-

septate, elongato-bacillares, obtuse, 15—35 v longe et circ.

2,5 p. Crassee.

Syn. Lecidea bacillifera var. circumspecta Nyr. in H. L. F. 185;

Wainio Adj. II (1883) p. 22.

Bacidia atrosangwinea « et 8 et f. curtula TH. FR. Scand. p. 354 -6 p. p.

Deser. Crusta tenuissima, membranaceo-verruculosa, al-

bido- vel cinereo-viridula vel indistincta; apothecia planiuscula,

margine tenui, vulgo nitidulo cincta, raro demum convexa

immarginataque, nigra vel interdum fuscescenti-decolorata; pars

centralis excipuli et hypothecium incolorata vel interdum lute-

scentia; pars marginalis excipuli crassa, ex hyphis radiantibus

contexta, indistincte pseudoparenchymatica, marginem Versus

plus minus atropurpurea vel nigricanti-violacea, K violascens;

thecium 42—55 pv. altum, superne (normaliter) olivaceo- vel

cieruleo-smaragdulo-fuligineum, accidentaliter totum violaceum,

qui color K mox evadit; paraphyses K distincte, simplices (cire.

1 pv. cerasse), apicem versus crassiores, clavate et (normaliter)

colorat:e, demum capitate (capitulis 3—5 pv crassis); sporee

elongato-bacillares, utrinque obtusee, 3-septate, 5—7-septatis

plus minus immixtis, 15—55 v. longee et 2-—2,5(—3) vp. crasse.

— A Lecidea abbreviante NYr. (syn. Bacidia abbrevians (NYL.)

TH. FR. Scand. p. 362), cui arcte affinis, vix nisi sporis longi-

oribus et szeplus 3—7-seeptatis differt. Inter specimina tamen

permulta, e diversis locis reportata, transitus in illam non

vidimus. Lecidea atrosanguinea (SCHAER.) (syn. Bacidia atro-

sangwinea (ScHAeR.) TH. FR. Scand. p. 354) ab hac specie differt

priecipue margine apotheciorum crassiore vulgo haud nitidulo,

thecio altiore, paraphysibus numquam capitatis, hypothecio

normaliter plus minus obscurato (accidentaliter incolorato).

Per Scandinaviam totam e Scania usque in Finmarkia ad cortices Po-

puli, Salicis, Quercus, Abietis, Juniperi cet. suis locis frequens.

72 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

Auf einem an einer Fichte in Dalekarlien vorkommenden

Exemplare fand ich einmal das Thecium einiger Apothecien

violett gefärbt. Zusammen mit diesen kamen andere. Apothe-

cien mit einem 'Thecium von gewöhnlicher Farbe vor. Der

violette Färbestoff schien von derselben Beschaffenheit wie der-

jenige zu sein, weleher z. B. in den Apothecien von Biatorella

moriformis (AcCH.) TH. Fr. Scand. p. 402 sehr hänufig auftritt.

Bei Zusatz von Kalilauge verschwand er schnell, worauf das

Thecium dasjenige Aussehen erhielt, welches es sonst nach

Behandlung mit Kalilauge erhält.

II. Pars marginalis excipuli ex hyphis dense et

irregulariter intricatis contexta; spore ellipsoider

—oblong&e, simplices vel p. p- tenuiter 1-septate.

L. uliginosa (SCcHRAD.) ÅCH.

Crusta verruculosa, minute granulosa vel subleprosa, vire-

scens—Tfusco-atra vel obsoleta; apothecia adnata vel sessilia,

primo plana marginataque, dein mox vel demum convexa im-

marginataque vel interdum persistenter planiuscula; thecium

superne fuscescens vel totum fuscidulum, epithecio nullo di-

stincto, paraphysibus et ascis arcte cohrerentibus, raro facile

liberis; paraphyses ramose.

1. Var. crusta bene evoluta, verruculosa, viridulo-fusce-

scente; apotheciis planiusculis tenuiterque marginatis vel de-

mum convexis immarginatisque, fusco-atris, 0,,—0,s mm. latis;

paraphysibus gracilibus, arcte cohrerentibus; sporis 12—15 p.

longis et 6--7 v. crassis . . . var. verruculosa HEpDL. (n. var.).

Syn. Lecidea wuliginosa AcH. Syn. p. 25. sec. Waniro Adj. II p. 42;

TH. Fr. Scand. p. 455 (ff. excel).

2. Var. crusta tenui, raro crassiuscula, minute granulosa,

obscure rufo-fuscescente vel fusco-nigricante, raro virescente;

apotheciis primo planiusculis tennuiterque marginatis, demum

convexis, fuscescentibus vel fusco-atris, 0,3—0,5 mm. latis;

paraphysibus f. precedentis; sporis 3—12 y. longis et 4—6 u

CIASSIS. «oo see. ro ro mo kor . » var: fuliginea- (ACHY)NERSPRIH

Syn. Lecidea uliginosa a) fuliginea (AcH.) TH. Fr. Scand. p. 455.

Lichen uliginosus ScHRAD. sec. WAINIo Adj. II p. 42.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 73

3. Var. crusta tenuli vel tenuissima, minute granulosa vel

subleprosa, fusco-atra vel virescente; apotheciis mox convexis,

fusco-rufescentibus, 0,3—0,5 mm. latis; paraphysibus f. pre-

cedentis; sporis 10—15 u longis et (5—)6—7,5 u crassis é

. var. humosa (EHRH.) ÅCH.

Syn. Lecidea uliginosa b) lumosa (EHrRH.) TH. Fr. Scand. p. 456.

4. Var. crusta indistincta; apotheciis minutis, margine

elevato cinetis, siccis vulgo plus minus angulosis, nigricanti-

bus, 0,2—0,4+ mm. latis; sporis 10—13 u longis et (5—)6—7 u

RSS AAA KVIST vd rn Aae/tlvar) argillacea /KRPDH.

Syn. Biatora uliginosa f. argillacea KReLA.: Körs. Par. (1860) p. 158.

1. F. hypothecio fuscescente, K—; paraphysibus gracilibus,

arete cohaerentibus . . . . . . . £. proletaria (Tu. Fr.) HEDL.

Syn. Lecidea uliginosa c) proletaria TH. Fr. Scand. (1874) p. 456.

2. F. hypothecio fuscescente, K—; paraphysibus crassiuscu-

lis (ceire. 2 u crassis), facillime liberis, flexuosis

. f. separabilis HEDL. AN

3 F. hypothecio roseo-fuscescente, K violascente; paraphy-

sibus erassiusculis, facillime liberis, flexuosis STI Le LA ERA

f. hyporhoda (TH. FR.) HEDL.

Syn. Lecidea hyporhoda Tu. Fr. Scand. p. 456.

De distrib. in Scandinavia cfr. TH. Fr. 1. c. F. separabilis inventa est

f. proletarice et var. humosce socia par. Jerfsö Helsinglandie (ipsi; M. B. U.).

Fiär eine ausfiährlichere Beschreibung dieser Art wird auf

Tu. FR. ll. ce. verwiesen. Die obigen Varietäten und Formen

gehen ohne Grenze in eimander iäber. Die f. separabilis und f.

hyporhoda schemen nur zufällig zu sein. Jene geht allmäh-

lich selbst an demselben Exemplare in f. proletaria iäber, und

an den Originalexemplaren von Lecidea hyporhoda sind auch

Apothecien anzutreffen, welche zu der f. separabilis gehören,

während man bei andern eine Schwankung der Färbung des

Hypotheciums wahrnehmen kann.

L. seabridula Hepr. (n. sp.)

Crusta hypophloeodes; apothecia inter fibras ligneas erum-

pentia, semiglobosa, immarginata, atra; thecium incoloratum

74 T. HEDLUND. KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

vel violascenti-roseum, epithecio distinceto, nigricante preditum,

paraphysibus et ascis facillime liberis; paraphyses subsimplices.

Deser. Crusta hypophloeodes, gonidiis (7—14 u latis) ex

hyphis breviter articulatis dense circumdatis; apothecia inter

fibras ligneas erumpentia, semiglobosa, scabrida, atra, 0,1—0,3

mm. lata; excipulum nigricans, K olivascens, parte marginali

ex hyphis indistinctis, irregulariter intricatis contexta, tenui;

thecium molle, paraphysibus et ascis facillime liberis, epithecio

crassiusculo (cire. 12 u crasso), nigricante, K haud dissoluto,

immutato vel violaceo-fuscescente; paraphyses incolorate, sub-

simplices, rectiuscule (1—2 u crassee), apicibus epithecio cohie-

rentibus; asci clavati (35—55 u longi et 12—15 u ecrassi),

incolorati vel evacuati (apicibus dissolutis) vulgo violascenti-

rosei et K intensius colorati; spor:e octonie, simplices, ellip-

soidezee, 7-—12 u longe et 4—5 u crasse; pycnoconidia (semel

visa) breviter cylindriea, circ. 3 u longe et 0,75 u crassa. —

Lecidearum Scandinavie cum Lecidea sphacelata TH. Fr. Scand.

p- 445 structura apotheciorum forsan optime comparanda; apo-

theciis minutis, semiglobosis immarginatisque, paraphysibus

et ascis facillime liberis bene distincta.

Ad truncos decorticatos vetustos coniferarum. MNSpecimina wvidimus e

monte Städjan Dalekarlie et par. Jerfsö et Ofvanåker Helsinglandie (ipsi;

METBSAUD:

Obs. Ad stirpem supra propositam specierum, quas adhuc

examinavimus, etiam he sunt referendre: Lecidea botryosa

(FR.), L. sphacelata Tu. FR., LC. gelatinosa ELK., L. viridescens

(SCHRAD.), L. granulosa (EHRH.), EL. flexuosa (FR.), LC. flexella

(AcH.) (syn. Placographa flexella (AcH.) TH. Fr. Scand. p. 657).

Ab his Xylographa parallela (AcH.) FR. nulla nota generica

nisi apotheciis oblongis vel lanceolato-linearibus differt: Atta-

men in ejus var. spilomatica (ANzI) (inel. Lecidea trunciseda

Tu. Fr. Scand. p. 467) apothecia saltem humida rotunda et

interna structura ab illis speciebus non recedentia sat fre-

gquenter inveniri possunt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 75

Micarea CER) CEIRDIL.

Conspectus specierum, quas adhuc examinavimus:

A. Hypothecium incoloratum vel pallidum, parte thecii in-

feriore non vel vix obscurius coloratum; paraphyses (K

Patron

graciles vel gracillimie, ramose et Hexuosre, incoloratre vel

p- p- crassiores et colorat:e; apothecia saltem humida sgpis-

sime non nigra:

Ad.

bb.

ad.

Epithecium (nisi apothecia decolorata) distincetum, luteo-

fuscescens vel fuscescens, K nubes fuscescentes effun-

dens et sese dissolvens, thecio tumente, (normaliter)

non roseo-violascente; paraphyses anastomosantes, 1-

1,5 po crasse:

Spore recte, simplices; apothecia nigra vel nigri-

cantia. 0,1—0,4 mm. lata; crusta obsoleta (ligni-

Gold) «es «- « 1. M. rhabdogena (NormM.) HEpDL.

1. F. sporis ovoideis vel ellipsoideis—oblongis, 6—38 u.

longis et 2—5 p. crassis.

2. F. sporis oblongis—fusiformi- vel elongato-oblongis,

6—9 pu. longis et 1,5 —2 u crassis.

Spore p. p- leviter curvate, 1—3-septate, vulgo fusi-

ERINEe 10—158 u longe et 3—4 u crasse E

KR 2. M. glomerella (NYL.) HEpL.

R F. apotheciis simplicibus vel demum paullum tuber-

culatis, 0,2—0,4 mm. latis, nigris, fusco-nigris vel

rufo-fuscis, erusta tenuissima vel obsoleta (ligni-

GOLF köks a fdr br sele sk lyst simplicata. NYL

2. F. apotheciis diutius simplicibus, demum tuberculatis,

0,2—0,4 mm. latis, nigris vel fusco-nigris, raro

obscure rufo-fuscis; crusta granulosa (lignicola

vel ad corticem Pini) f. poliococecoides WaAINIo.

53. F. apotheciis mox tuberculatis, 0,2—0,6 mm. latis,

nigris, fusco-nigris vel rufo-fuscescentibus; crusta

granulosa vel fere obsoleta (lignicola).

Epithecium nullum distinetum:

Thecium superne olivaceo-fuscescens vel plus minus

rufescens, K non roseo-violascens, rarius incoloratum

vel dilute lutescens et tum spore elongato-ovoideo-

oblonge, 1-septatae, 9I—14 u longe et crasse:

76 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA. LECIDEA U. MICAREA.

dd.

CC.

Y-

Thecium superne olivaceo-fuscescens, K immutatum;

sporie pro majore parte ovoideo-ellipsoidere, immixtis

paucis ellipsoideis, simplices, 7—11 u longe et 4—5 u

crasse; paraphyses (K) graciles, ramose et anastomo-

santes; crusta granulata, olivaceo- vel spadiceo-cinera-

scens; apothecia convexa, nigricantia (humida nigro-

fusca). 0,1—0.3 mm. lata (saxicola) . f

Sie . 3. M. confusula (Nr) Hr

illkeniban Gasen dilute vel obscure rufescens, passim

obscurius coloratum, partibus coloratis K fuscescentibus,

raro dilute lutescens vel incoloratum; spora elongato-

ovoideo-oblongie. p. p. leviter curvate, altero apice

stepe attenuato, 1-(2-)septate, I—16 u longe et 3—4 u

crasse; paraphyses valde ramose et anastomosan-

tes; crusta tenuissima, vernicea vel obsoleta (ligni-

Cola) su ROR E VIMMAUNE anterior (NIKI) SERENES

1. F. apotheciis mox tuberculatis, pallide rufescentibus

— rufis; paraphysibus (K) p. p. incoloratis, cire.

I u crassis, p. p. crassioribus et coloratis.

2. F. apotheciis diutius simpliecibus, sordide luteolis—

Iuteo-rubellis; paraphysibus (K) omnibus incolo-

ratisplEL 5 a erassis. VA diluta HEDIN (NIT):

Thecium superne plus minus sordido-olivaceum vel

smaragdulo-ceerulescens vel incoloratum, raro dilute

lutescens; paraphyses vulgo plus minus anastomosan-

tes, (K) nunc gracillimr, 0,5—0,8 u crassis, conglu-

tinatis, nunc plus minus discrete, circ. 1 u crasse,

nunce facile libere, circ. 1,5 u crasse, in apotheciis

nigris interdum plus minus distinete incrassate et

colorate:

Spor:ie rectie, ovoider, ovoideo-oblongie vel p. p. oblongee,

simplices vel tenuiter 1—3-septat:e; thecium, nisi dilute

lutescens vel incoloratum, K roseo-violascens:

Spore saltem p. p. septate; crusta leproso-granulosa

vel obsoleta (thecium J cierulescens, deim vinose rubens

vel sordide vinose fulvescens):

Spore ovoideg—ovoideo-oblonge, 1—3-septate, simpli-

cibus immixtis, 10-—-16(—18) u longee et 4—5,5 u crasse;

crusta tenuissima, virescens vel sordide virescens vel

obsoleta; apothecia convexa, sordide olivacea—nigri-

cantia, 0,2—0,6 mm. lata; paraphyses (K) ramose et

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 77

I99-

anastomosantes; pycnoconidia leviter curvata (supra

terram subargillaceam) .

Na f HOLME supsisidesdens (Nyt) Hann

Spore omnes vel p. p. 1-septate (interdum fere omnes

simplices); LEE RAA recta SF Sa vel corti-

GON) MISTA SURTE CE . M. prasina FR.

1. F. crusta ne lade vel adhd ÅRE apotheciis

pallide carneo-albidis vel carneo-luteolis—sordide

lutescenti-lividis, 0,1—0,3 mm. latis, raro explanato-

tuberculatis ad 0,5 mm. latis; sporis p. p- anguste

ovoideis, p. p- anguste oblongis (paucis leviter cur-

vatis raro immixtis), 8—12 u longis et 2—3(—3,5) u

crassis . . . . - . . f. mierocoeca (KörB.) HEDL.

2. F. crusta tenui vel tenuissima lete vel sordide vi-

ridi; apotheciis dilute sordideque luteolo- vel

carneo-albidis, 0,1,—0,3 mm. latis; sporis p. p. ob-

longo-ovoideis, p. p- oblongis, 7—11 u longis et

2,5—3,5 u Crassis.

. crusta tenui vel tenuissima, viridi vel plus minus

obscurata; apotheciis albidis, luteolo- vel livido-

albidis, luteo- vel rufo-lividis vel demum livido-

nigricantibus, 0,2—0,5 mm. latis; sporis ovoideo-

oblongis vel p. p. oblongis, 8—13 u longis et

JES DU CRASSIST svala Ak Ratefsflata ln FR

4. F. crusta tenuissima, viridescente; apotheciis dilute

sordideque luteo- vel livido-albidis, 0,1—0,3 mm.

latis; sporis obtuse ovoideis, oblongo-ovoideis im-

mixtis, 7—10 u longis et 3—4 u crassis.

5. F. crusta tenui vel tenuissima; apotheciis jam pri-

mitus olivaceo- vel livido-nigricantibus vel nigri-

cantibus, 0,2—0,4 mm, latis, sporis vulgo ovoideo-

oblongis 8—12 wu longis et 3—4,5 u crassis

a . f. byssacea (Zw.) TH. Fr.

«F. Sea melius realnid obscure viridescente .

: . subf. prasiniza (NYL.) TH. Fr.

x+F. fr tenuissima, obscurata . :

| . subf. sordidescens (NYL.) TH. Fe.

6: EF Gata obsoleta, apotheciis nigricantibus vel nigris,

0,1—0,3 mm. latis; sporis vulgo obtuse ovoideis,

7—10 vy. longis et 3—4 u. crassis -

f. melanobola (Nrr.) Tu. FR.

—

bs |

hh.

ti.

. HEDLUND. KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

Spore simplices vel (in sp. 7) pro minore parte obsolete

1-septatee. ovoideo-ellipsoidex— oblongo-ovoideze:

Apothecia fuscescenti- vel sordide lutescenti-pallida,

0.1—0,3 mm. lata; crusta tenuissima, minute et di-

sperse PER spor simplices, ovoidere, 6—58 vu. longee

et 3—3,5 u crasse (saxicola) a

: . 20. M. HEhthöne (När) Hron

Apotheci ia nigricantia vel nigra, 0,1—0,3 mm. lata

(stepissime ortens) E

Spore p. p. ovoideo-ellipsoideze, p. p. ovoideze, simplices,

paucis obsolete 1-septatis immixtis, 6—9 u longe et

3—5,75 u crasse; crusta tenvissima, minute granulosa,

viridescens vel obsoleta (thecium J cerulescens, dein

sordidescens) . . . . . 7. M. globularis (AcH.) HEDL.

Spore ovoidex — oblongo-ovoidee, vulgo simplices,

6—10 u longe et cire. 3 u crasse; crusta obsoleta

(thecium J ceerulescens, dein plus minus vinose rubens)

SY RATE sk ARE ot 3. M. misella (NYL.) HEDL.

Surt p-up plös minus curvate, oblonge, fusiformi-

vel elongato-oblonge vel bacillares, 1-, 3- vel pluri-

septate, raro pro majore parte simplices (in ff. M.

denigrate oblongo-ovoidere plus minus numerose im-

mixt:e).

Thecium precipue superne plus minus (sordide) oliva-

ceum, K roseo-violascens, vel incoloratum et tum sporae

vulgo 1-septat:r; crusta granulosa vel obsoleta; apo-

thecia. si nigricantia vel nigra, humida plus minus in

olivaceum vergentia; quo dilutius colorata apothecia,

eo facilius discrete et crassiores paraphyses (lignicola

vel (corticola)mms. 0. v/9-IMFdenigrata (ER) Hok

1. Var. sporis vulgo 1-septatis vel pro Ad parte

simplicibus, non bacillaribus SAN

SJ var. Friesiana Hög GR var.).

1. F. sporis dinöetol ovoideis--oblongis vel fusiformi-

oblongis, p. p- simplicibus. p. p. tenuiter vel obso-

lete 1-septatis, 7—11 wu longis et 2—3 u crassis;

apotheciis nigris vel nigricantibus, 0,1—0,3 mm.

latis; crusta tenui vel obsoleta (ad M. misellam

accedens) . . . . . f. pyrenothizans NYL. HEDL.

2. F. sporis elongato-ovoideis vel oblongis—cylindrico-

oblongis, vulgo tenniter 1-septatis,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0:8.; 79

et 2—2,5 u crassis; apotheciis nigris, 0,1—0,2 mm,

latis; crusta obsoleta.

F. sporis vulgo oblongis vel fusiformi-oblongis, p. p-

simplicibus, p. p- tenuiter 1-septatis. 7—12 u longis

et 2—3 u crassis; apotheciis mox valde tuber-

culatis, 0,3—0,8 mm. latis, nigricantibus; crusta

fere obsoleta.

F. sporis vulgo oblongis vel fusiformi-oblongis, pluri-

mis simplicibus, paucis obsolete 1-septatis immix-

tis, 7—13 u longis et 2,5—3 u crassis; apotheciis

nigricantibus vel nigris, 0,,—0,3 mm. latis, cerusta

tenuissima.

F. sporis vulgo oblongis vel fusiformi-oblongis, pro

majore parte tenuiter 1-septatis, 3—13 u longis

et 2—3,5 u crassis; apotheciis sordide albidis,

carneo- vel sordide-lividis, sepe depresso-convexis,

0.1—0.3 mm. latis; erusta obsoleta .

SYUTggE f. hemipoliella (NYL.) Hin

F. sporis iuléb oblongis vel elongato- vel fusiformi-

oblongis, 1-septatis, paucis 3-septatis raro immix-

tis, 7—14 u longis et 2,5—5,5 u crassis; apotheciis

olivaceo-nigricantibus vel mnigris, 0,2—0,4 mm.

latis; crusta bene evoluta—obsoleta .

ATI SER ud f. vulgaris HEDL. (Ch £).

F. sporis salg elongate oblongis vel fusiformi-ob-

longis, 1-septatis, paucis 3-septatis interdum im-

mixtis, 9)—16(—19) u longis et 2,5—3,5 u crassis;

apotheciis lutescenti- vel livido-sordidis vel de-

mum olivaceo-nigricantibus, sepe depresso-con-

vexis, 0,2—0,5 mm. latis; erusta tenui — obso-

leta msn aim tf spododest(NYL) HEDL

. F. sporis anguste oblongis, 1-septatis, I—14 u longis

et 2—2.5 u crassis; apotheciis nigricantibus,0,2—0,4

mm. latis; cerusta bene evoluta.

. Var. sporis 1-septatis, bacillaribus. vulgo utringque

attenuatis, paucis elongato-fusiformibus immixtis,

14—20 u longis et cire. 2 u crassis; apotheciis

nigricantibus, 0,2—0,3 mm. latis; crusta tenuis-

sima vel obsoleta . . . . var. bacidiella WaAINIO.

Var. sporis pro majore parte 3-(5-)septatis, vulgo

elongate oblongis vel fusiformi-oblongis; apotheciis

80 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

kk.

UU.

nigris vel olivaceo-nigricantibus; crusta tenui vel

fere obsoleta . . . var. Nitsehkeana (LAHM) HEDL.

1. F. sporis 9—17 u longis et 3—3,5 wu crassis; apothe-

ciis 0,,—0,2 mm. latis.

2. F. sporis 9—17 u longis et 3

ciis 0,2—0,4 mm. latis.

3. F. sporis 12—20(—22) u longis et 3

apotheciis 0,2

3,5 u crassis; apothe-

3,75 uu Crassis;

Thecium superne plus minus smaragdulo-ceerulescens vel

sordide olivaceum, K non roseo-violascens; vel incolora-

tum et tum spore 3- vel pluriseptate:

Spore p. p. simplices, p. p. tenuiter 1-septate (ligni-

eOläfn- sv ära far steg dds Msleximiapklnt ((0Spy:

Spore 3- vel pluriseptate; hypothecium incoloratum—

sordidulo-lutescens; pars centralis excipuli hypothecio

concolor; apothecia, si nigricantia vel nigra, humida in

olivaceum, olivaceo-céeruleum vel lividum vergentia

(crusta, si evoluta, seepe viridulo-pallida vel albida):

Spore 3-septate, oblongie vel fusiformi- vel elongato-

oblonge&e . . . . . . 10. M. violacea (CROUAN) HEDL.

1. Var. sporis 3,,—) u crassis; crusta tenui vel fere

obsoleta, vulgo minute granulosa; hypothecio in-

colorato vel dilute lutescente.

1. F. sporis 11—18 wu longis et 4—4,5 u crassis; apo-

theciis e carneo-pallido olisiaceo-avigsnistikie de-

presso-convexis vel jam primitus olivaceo-nigri-

cantibus, semiglobosis et demum tuberculatis,

0,2-—0,6 mm. latis; crusta fere obsoleta (saxi-

Cola). - a rditvevdsfökhkemipolioides, (NY) HDI

2. F. sporis 12—19 u longis et 3,5 —5 u crassis; apothe-

ciis sordide luteolo-albidis, humidis dilute lividis,

depressis, vulgo albo-marginatis, 0,3—0,6 mm. latis;

crusta fere obsoleta REA

SiyIpbemleggå . f. albicans (ARN) HepL.

3. EF. sporis. , 12 19 u longis et 3,5—5 u crassis; apo-

theciis ER SMR ot demum obscuratis, humidis

rubellis, ),5 mm. latis; ecrusta tenuissima,

minute ned (saxicola)ursb:

. f. cupreola Hua - £).

4. Sd sporis 12—18 u longis et cire. 4 u crassis; apothe-

ciis pallido- vel ccerulescenti-lividis—dilute sor-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. $1

mm.

dideque carneola, primo albo-marginatis, 0,2—0,3

mm. latis; crusta tenuissima, minute granulosa

vel fere obsoleta (saxicola vel corticola) .

SLATER EEE . f. exigua HeEpDL. (n. f.).

5. F. sporis Es 20 u. Kride et 4—5 v crassis; apotheciis

e sordide carneo- vel luteolo-albido vel pallide

livido geruginoso- vel ceerulescenti-lividis, livido-

vel olivaceo-nigricantibus vel nigris vel jam pri-

mitus obscuratis, 0,2—0,4(—0,6) mm. latis; crusta

tenuissima, minute granulosa (saxicola, lignicola,

supra muscos vetustos vel alia vegetabilia de-

structa) 4. PET peliocarpa (I ANZI) HEDL.

6. F. sporis 14-—23 v longis et 4—5 yu. crassis; apothe-

cis e pallide carneo obscure geruginoso-lividis,

0,2—0,4 mm. latis; crusta tenuissima, minute

granulosa NR

eo sporis 16—25 v. longis et 4—5 u. crassis; apothe-

cis nigricantibus vel nigris, 0,2—0,4 mm. latis;

crusta obsoleta (Hepp Eur. 285; lignicola).

8. F. sporis 15—26 uv. longis et 4—5 vu. crassis; apothe-

cis ut in f. peliocarpa coloratis, demum siepe

tuberculatis, 0,3 latis; crusta tenuissima

vel tenui, granulosa (corticola) . ro NRA

or mrs RATE . f. conglomerata (HEPP) HEDL.

2. Var. sporis 16—50 yu. longis et 4,5—6 u crassis (raro

4—5-septatis immixtis); apotheciis vulgo tuber-

culatis, nigris vel primo livido- vel zeruginoso-

olivaceis; crusta vulgo crassiuscula et plus minus

leproso-granulosa; hypothecio dilute vel sordide

lutescente, quam thecium interdum paullo obscu-

riore, interdum subincolorato (muscicola) . |

. var. leprosula (TH. FR.) HEDL.

Spot plltrisspta te, elongato-oblongee, 20—530 vu. longie

et 4—6 pv crasse; crusta tenuissima, minute granu-

losa . vo. vt 11. M.: einerea (NSCHZER.) SR

EN apdiheciis e sordide luteolo-albido sordide lividis,

livido-olivaceis vel nigricantibus vel jam primitus

obscuratis, 0,2—0,6 mm. latis; sporis 4,5—6 p. crassis

(corticola, lignicola vel supra vegetabilia destructa).

2. F. apothecius sordide luteolo-albidis vel albidis, de-

presso-convexis, margine seepe pallidiore, 0,3—0,5

52 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

mm. latis; sporis 4—5,5 vu crassis (corticola vel

lignicola) seine start okitsfrhypdleuea SERAE:

AA. Hypothecium, nisi totum thecium intense coloratum, parte

thecii inferiore obscurius coloratum; apothecia, spec. 18—20

exXe.,

Ad:

€€.

etiam humida nigra:

Pars centralis excipuli hypothecio dilutior, incoloratum

vel subincoloratum; hypothecium sordide olivaceum;

thecium superne vel totum smaragdulo-cierulescens,

superne obscurius coloratum; paraphyses (K) parce

ramose, rectiuscule, 1—2 vu crasse; spore oblongee,

vel fusiformi-oblong&e—elongato-oblonge, sepe p. p.

leviter curvate, 3—7-septate, 16—34 u. longee et 4—06 uy.

crasse; apothecia jam primitus subglobosa, nigra

sepe nitidula, humida persistenter nigra, 0,3—0,8 mm.

lata; erusta tenuis, granulosa, sepissime albido- vel

viridulo-cinerascente (saxicola, muscicola, lignicola, raro

corticola). < - Patareramnel k2 UM: ligniarin((ACH) PEIIOT

(F. PINE EN is podicellatis (monstrosa) .

2 le . f. gomphillacea ( (Nyny Hann)

Pane FÖ excipuli hypothecio non dilutior; hypo-

thecium in fuscum, atropurpureum vel violaceum vergens:

Spore ovoidere, ellipsoideo-ovoidere vel ovoideo-oblongee.,

obtuse:

Spore septate:

Hypothecium K non cieruleo-olivascens; spora ovoideo-

oblongee :

Hypothecium K obscure fuscum; thecium K vix tumens,

paraphysibus vulgo simplicibus, rectiusculis, 1,5—2 p.

crassis; spor tenuiter 1-(2-)septate, 10—17 p. longie

et 4—35 u crassee, vulgo rect:e; apothecia atra, depresso-

convexa, 0,5;—1 mm. lata; crusta crassiuscula, (musci-

09la) Wi tror vl3. M:sinerassata. HEDIN(ONSPD:

Hypothecium K atropurpureum; thecium K valde

tumens, paraphysibus fexuosis et anastomosantibus,

cire. 1,25 v. crassis; spore 1—3-septate, 12—22 p long

et 4—5 y. crassee, p. p. leviter curvate; apothecia atra,

subglobosa, 0,2—0,5 mm. lata; crusta tenuis, leproso-

granulosa vel obsoleta (lignicola, corticola, muscicola,

raro saxicola) . . . . . 16. M. melgena (NYL.) HEDL.

1. F. sporis 1—3-septatis; thecio plus minus sordide

céerulescenti- vel violascenti-obsceurato.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL: BAND 18. AFD. III. N:083. 53

dd.

Fear

ff.

2. F. sporis 1—3-septatis; thecio toto vel superne cyane-

SCENte, oo « ss ss « « frendocyanea W AINIO.

3. F. sporis 1-septatis; thecio pro majore parte smarag-

dulo vel violaceo . . . £. ceatillarioides WaAINIo.

Hypothecium K ceruleo-olivascens; spor: ovoidexe—

oblongo-ovoideze, rectre, paucis leviter curvatis inter-

dum immixtis, 1-(2-)septatis, 7—13 p. longe et 3,5—

4,5 kw erasse; paraphyses (K) gracillimee, 0,5—0,75 p

crasse, reticulatim anastomosantes, ramulis summis

anastomosantibus ecrassioribus et olivaceo-fuligineis;

apothecia mox tuberculata, atra, 0,1—0,3 mm. lata;

crusta obsoleta (lignicola) E SR

: 17. M. contexta HupL. (MESP):

fdr: ee FST ölen tenue, cire. 30—50 uv. altum):

Hypothecium nigricanti-fuscum:

Thecium non fuscidulum, incoloratum vel superne

passim dilute sordidum vel summa parte olivaceo-fuli-

gineum; paraphyses (K) gracillim:e, parce ramos:e,

0,5—1 vu crasse; hypothecium K sepissime atropur-

pureum, raro nigro-fuscum; spore vulgo ovoidere,

53—9 vu longe et 2,5—3,75 pv crasse; apothecia nigri-

cantia vel fusco-nigricantia, 0,3—0,5 mm. lata; crusta

tenuissima, sublrevigata, cesio-viridescens vel obsoleta

(Hignicola) . - = - . 18. M. meleniza HDL: (0: Sp.)

Thecium fuscidulum, passim et superne intensius colo-

ratum; paraphyses (K) graciles, parce ramosce, cire.

1,5 vu crasse; hypothecium K nigro-fuscum; spor ellip-

soideo-ovoidere, paucis ovoideo-oblongis immixtis, 6—11 u.

long et 3—4,5 vw crasse; apothecia nigricantia vel

rufo-nigricantia, 0,,—0,3 mm. lata; crusta fere obsoleta

(supra vegetabilia destructa) . . .

Rz 5 [CO JSM To Öslspasit (Cas ng lc

Eötdthesjum foknsenos fuscidulum, K immutatum, vel

interdum incoloratum; thecium incoloratum vel superne

dilute lutescens; paraphyses (K) gracillimi, parce

ramosee, circ. 0,75—1 vu crasse; spore ovoidexe—sub-

fusiformi-ovoideree, 5,5—8 wu longe et 2,5—3,5 v crasse;

apothecia sordide lutescenti- vel fuscescenti-pallida—

rufo-fuscescentia, 0,1,—0,3 mm. lata; crusta tenuissima,

minute et disperse granulosa, virescenti-pallida vel

obsoleta (saxicola) . . . 20. M. lithinella (NYL.) HEDL.

54 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

bb. Spore oblonge vel fusiformi-oblonge, p. p- leviter

curvate :

g. Hypothecium K fuscescens; paraphyses (K) omnes tot:e

» imeolorat:e, valde ramose et anastomosantes, 1,5—2 yu.

crasse; spore utringue obtusiusculze, 12—20 v. long:e

et 4—6 vu. crasse, p. p. simplices, p. p. tenuiter 1—3-

septate (septis sporarum precipue vacuarum conspicuis);

apothecia globosa, nigra, 0,2,—0,5 mm. lata; crusta fere

obsoleta, subvernicea (supra muscos destructos) .

JENS EES . 14. M. verrucula (NorM.) HEDL.

gg. Hypothecium K sordide olivaceum vel sordidulum;

paraphyses (K) p. p- gracillimee, incolorat:e, ramosie

et anastomosantes, circ. 0,75 u crasse, p. Pp. Crassiores

et colorate; spore utringue attenuate, 3 —16 pv longie

et 2—3 pu crasse, p. p. simplices, p. p. tenuiter 1-sep-

tate; apothecia mox tuberculata, atra, 0,1—0,4 mm.

lata ;,crusta obsoleta (lignicola) == MERSIOR ENE

15. M. eximia HEDL: (n. Sp).

Obs. Ad Micaream sec. descriptiones verisimiliter etiam

referendee:

Lecidea levicula NYL. F1. 1866 p. 291, M. prasinc f. micro-

cocce forsan proxima, sed spor simplices, 8—11 p. long: et

3,5 —4,5 pp. Crasse.

L. nigrificata 'W AINIO Etude II p- 21, a M. violacea. vix

nisi sporis paullo brevioribus, 10—14 uv. longis et 3,5—6 vp.

crassis differens.

L. sororians Nyr. F1. 1875 p. 445, prope M. violaceam,

sed spore& bacillares, 15—25 vp. longe et 2—2,5 uv. crassae.

L. thiospora Nyrn. F1. 1876 p. 573, in vicinitate M. in-

crassate forsan collocanda, sed spore bacillares vel subbacilla-

res, 3-septate, 22—30 p longe et 2,5—3,5 pv Crasse.

L. melanobotrys (Möir.) Wanio 1. ce. p. 43 M. melena

forsan maxime affinis, apotheciis depresso-convexis, sporis

rectis, 1-septatis, 7—9(—12) v. longis et 3—3,5(—5) pv crassis,

paraphysibus parce evolutis, haud ramosis differens.

LZ: virella (TucK:) Nyrn: F1 1866 p. 291, erusta tenu,

humida virescente, sporis fusiformibus vel fusiformi-ellipsoi-

deis, simplicibus, 7—11 w.. longis et 2,>—3,5 p. crassis, thecio

incolorato, hypothecio luteo-fuscescente.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 895

1. Epithecium (nisi apothecia decolorata) distinetum,

luteo-fuscescens, K nubes fuscescentes effundens et

sese dissolvens; hypothecium parti thecii inferiori

concolor.

1. M. rhabdogena (NorM.) HEDL.

— ff. 2.

Syn. Biatora (Lecidea) rhabdogena Norm. Vet.-Akad. Förh. 1870 p.

5303 (sec. spec. orig.); TH. Fr. Scand. p. 473.

Specimina M. rhabdogence vidimus e Nordlandia Norvegize (J.M. NORMAN:

M. B. U.) et pluribus locis Herjedalie et Helsinglandie Suecie (ipsi: M. B. U.).

Die beiden Formen 1 und 2 kommen oft beisammen vor

und fliesen ohne Grenze mit einander zusammen. Die dunkel-

gefärbten Theile vom Hyphengewebe des Thallus werden durch

Kalilauge rothviolett gefärbt, und bemerkenswerth ist, dass

kleinere, äussere Partien der Apothecien mitunter denselben

Farbstoff enthalten und die genannte Kalireaktion zeigen.

2. M. glomerella (NyL.) HEpL.

— f. simplicata NYL.

Syn. Lecidea glomerella f. simplicata Nyr. H. L. F. 314; WAInIo

MdjE Tp 25.

— f. poliococcoides WiaAINIO.

Syn. Lecidea glomerella f. poliococceoides Wamsio Adj. II p. 29.

— f. 3.

Syn. Lecidea (anomala) "glomerella Nyr. Scand. (1861) p. 203 (sec.

spec. a Nyr. det.).

Catillaria glomerella TH. Fr. Scand. p. 575.

Specimina Scandinavica f. simplicate vidimus e Tavastia Fennie (J.

P. NORRun; H. L. F. 314), e par. Idre Dalekarlige Suecie (ipsi; M: B. Ub);

ad truncos decorticatos vetustos Pini: f. poliococcoidis e par. Idre Dale-

karlige, ad lignum Pini (ipsi), e par. St. Malm Sudermanlandie, ad lignum

Pini (G. MALME), e silva Parken prope Upsaliam ad corticem Pini (G. MALME

et ipsi; M. B. U.); pretererea in Karelia boreali (WaAINIo 1. €.). Frequentior

est f. 5 ad lignum cariosum Pini pluribus locis Dalekarlie et Helsinglandiz

(ipsi; M. B. U.), prope Christianiam (N. G. Moe: M. B. U.), pluribus locis

Fennize, cfr. TH. FR. et WaAinio ll. e.

Die obigen Formen gehen bisweilen an demselben Exem-

plare ohne Grenze in einander iber.

86 ”T. HEDLUND, KRITISCHE BEM: UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

2. Epithecium nullum distinctum; hypothecium

et pars centralis excipuli incolorata—sordide lute-

scentia, quam pars thecii inferior non vel vix obscu-

rius colorata; paraphyses (K) ramose et flexuose.

3. M. confusula (NYL.) HEDL.

Syn. Lecidea confusula Nyr. F1. 1872 p. 360.

Specimen modo e loco primario vidimus: ad saxa micaceo-schistosa apud

Craig Tulloch in Scotia (CRoOMBIE: M. B. Ul).

4. M. anterior (NYL.) HEpL.

Syn. Catillaria erysiboides (Nyr.) TH. Fr. Scand. p. 572 p. p. min.

(unicum specimen a NyLr. »Lecidea erysiboides> determ.).

Lecidea anterior NyL. F1. 1875 p. 299 (sec. spec. a NYL. det.; descr.

manca).

Crusta tenuissima, subvernicea, viridescens vel obsoleta;

apothecia jam primitus convexa subglobosave, dein mox vel

demum tuberculata, pallide vel obscure rufescentia vel rufa

vel (in f. diluta) sordide luteola vel luteo-rubella, 0,2—0,6

mm. lata; excipulum parum evolutum ; hypothecium incoloratum

vel dilute luteolum; thecium superne plus minus rufescens,

K fuscescens, passim obscurius coloratum vel (in f. diluta)

incoloratum; paraphyses K apparent graciles, valde ramos:e

et amnastomosantes, 1—1,5 pv. crasse, in apotheciis obscurius

coloratis p. p- crassiores et coloratee, cire. 3 p cCrassre; Spore

octonze, elongato-ovoideo-oblong:e, altero apice seepe attenuato,

p. p. leviter curvate, 1-(3-)septate, 9—16 p. longe et 3—4 up.

crasse; pycnoconidia siepissime bacillaria, recta, 4—6 yv. longa

et 0,75 pu crassa. Thecium J ceerulescit, dein sordide vinose

fulvescit.

— f. diluta HEDL. (n. f£).

Apothecia simplicia vel demum leviter tuberculata. sor-

dide luteola—luteo-rubella, 0,2-—0,4 mm. lata; thecium incolo-

ratum vel dilute luteolum; paraphyses omnes totee incolorat:e;

sporee 9—14 wu longe et 3—4 pu crasse. Thecium J vinose

rubet priecedente cerulescentia levissima.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 87

Specimina vidimus e pluribus locis Suecie (Sudermanlandie, Uplandie,

Helsinglandie, Dalekarlie et Herjedalie), e Tavastia Fennie (Asikkala:

J. P. NORRLIN et E. Wain1Io; M. B. U.) ad truncos pineos putridos. F. diluta

semel lecta ad truncum decorticatum vetustum Abietis par. Jerfsö Helsing-

landie (ipsi; M. B. U.).

Diese nicht seltene Flechte wird leicht fir eine monströse

Lecidea erysiboides NYL. genommen. Hinsichtlich des Baues

des Thallus, des Excipulums, der Paraphysen und der Sporen

ist sie indessen von dieser weit verschieden.

5. M. subviridescens (NYLr.) HEDL.

Syn. Lecidea subviridescens Nyr. F1. 1868 p. 474.

Specimen modo e loco primario vidimus: supra terram in insula Cesarea

C. LARBALESTIER; M. B. U.).

6. M. prasina Fr.

— f. micrococca (KörB.) HEDL.

Syn. Biatora micrococca KörB. Par. p. 155 (sec. spec. a KÖRB. determ.).

Catillaria Tu. Fr: Scand. p. 571:

Snasetal lä ÖR:

Syn. Micarea prasina Fr. S. O. Veg. p. 257 (sec. spec. orig.).

Catillaria prasina « leta TH. Fr. Seand. p. 573.

IXS. ÅRN. 250 (»> Biatorina erysiboides>).

— f. byssacea (Zw.) Tu. FR.

Syn. Catillaria prasina 8 byssacea (Zw.) TH. Fr. Scand. 573.

— f. melanobola (NYL.) Tu. FR.

Syn. Lecidea melanobola Nyr. F1. 1567 p. 371 (sec. spec. a Ny. det.)

Catillaria prasina f. melanobola TH. Fr. Scand. p. 574.

Specimina Scandinavica f. micrococecw vidimus ad truncum decorticatum

putridum Abietis prope Enköping Uplandize (ipsi), ad corticem Juniperi e par.

Quarsebo Ostrogothixe (J. HULTING), ad corticem Abietis e Westrogothia et

Nericia (P. J. HELLBOM; M. B. U.) et Westmanlandia (0. G. BLOMBERG; M. B.

U.), ad corticem Pini e Dania (J. D. BRANDT), cfr. Tu. FR. 1. c.; f. 2 ad corticem

Alni radicem versus par. Leksand et ad truncum decorticatum vetustum Pini

par. Elfdal Dalekarlie (ipsi: M. B. U.); f. letce ad cortices vetustos precipue

Abietis et Alni atque ligna putrida e pluribus locis Dalekarlie et Helsing-

landige—Scanie:; f. 4 ad corticem Abietis loco umbroso par. Jerfsö Helsing-

landie (ipsi); f. byssacecr (incl. subff.) ad cortices vetustos precipue Abietis

38 oT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

et Alni atque ligna putrida e Scania usque in Angermanlandia, frequenter:

f. melanobole& ad corticem Abietis Tavastige (J. P. NORRELIN: M. B. U.), ad

truncos decorticatos vetustos Abietis prope Norrtelge (ipsi).

Die aufgestellten Formen dieser sehr veränderlichen Art

sind mit einander durch häufige Zwischenglieder so eng ver-

bunden, dass eine Zerlegung in Varieteten kaum möglich ist.

Die Sporen sind in der Regel desto länger und dinner, je

hellere Farbe die Apothecien haben. Durch f. melanobola tritt

eine nahe Verwandtschaft mit M. mäisella hervor.

'(. M. globularis (AcH.) HEDL.

Syn. Lecidea globularis (AcH.) Nyr. Scand. p. 213 (sec. descr. NYL.

apud BRENNER Hogl. Laf. p. 85); TH. Fr. Scand. p. 474.

Lecidea twuwrgidula minor Nyr. Lapp. or. p. 177 sec. BRENNER l. c.:

'TRTERT. es

Lecidea vernalis var. denigrata Nyr. Not. Sällsk. p. F. et F1. F. Förh.

IV p. 98 sec. BRENNER l. c.

Catillaria synothea TH. Fr. Scand. p. 597 p. p.

Specimina Scand. vidimus e Dalslandia (Tisselskog: J. HULTING: M. B. U.)

et Ostrogothia (Quarsebo: J. HULTING) Suecie, lignicola.

Wenn die Kruste gut entwickelt ist, ähnelt diese Art

äusserlich sehr einer kleinen M. denigrata. MHinsichtlich der

Sporen besitzt sie dagegen mehr Ähnlichkeit mit M. prasina

f. melanobola, die jedoch etwas längere und zum grossen Theil

einseptirte Sporen hat. Falls die oben angegebene Jodreaktion

des Theciums bei M. globularis konstant ist, kan man sie allein

durch diese von M. denigrata, M. misella und M. prasina f.

melanobola unterscheiden, bei denen das Thecium nach Zmusatz

von Jodlösung bald mehr oder weniger gelbroth wird. Ich

habe freilich keine Originalexemplare von Lecidea globularis

gesehen, aber die Beschreibung, welche NYL. bei BRENN. 1. c.

liefert, trifft in der Hauptsache so sehr fär die von mir

gesehenen Exemplare zu, dass ich nicht gern zu befärchten

habe, dass hier zwei verschiedene Arten vorliegen.

3. M. misella (NYyLr.) HeEpDL.

Syn. Lecidea anomala f. misella Nyr. Scand. p. 202.

Lecidea asserculorum TH. Fr. Scand. p. 473. p. p.

Ad ligna vetusta Pini et Abietis, raro ad corticem vetustum Abietis

in Scandinavia e Scania usque in Jemtlandia haud rara: cfr. preterea TH.

BRail: ic.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 8. 59

Den von AcHARIUS publicirten Namen asserculorum habe

ich nicht aufnehmen können, weil die Originalbeschreibung

von Lecidea asserculorum AcH. Univ. p. 170 sich auf eine

ganz andere Flechte als diese bezieht. Die Beschreibung von

L. asserculorum ist folgende: »L. crusta effusa tenui inzequa-

bili fuligineo-atra; apotheciis sessilibus plano-concaviusculis

atris, intus concoloribus.

Habitat ad asseres et ligna mortua DLusatie. Mosig.

Schrader.

Crusta tenuis coheerens in ligna expansa et hoc colore

atro opaco tingens vix pulverulenta. Apothecia non nisi

oculis armatis detegenda rarius sparsa tenuia et submem-

branacea plana vel concaviuscula et in ambitu parum elevata

subflexuosa atra, margine proprio vix distinguibili.

In speciminibus hujus a Clarissimo Schradero sub nomine

Lichenis asserculorum ad me missis, tubercula alia in crusta

occurrunt minutissima semiglobosa, pro apotheciis vix habenda,

nam humetacta fuscescunt uti crusta, cujus forte progenies

sunt.» ÅcCH. 1. c.

Nach TH. Fr. Scand. p. 474 enthält das citirte Original-

exemplar M. misella. Es scheimt deshalb wahrscheinlich zu

sein, dass AcH. mit »tubercula alia» diese Art gemeint habe.

Die Apothecien der andern Flechte, die AcH. beschrieben hat,

hätten möglicherweise durch wiederholte Untersuchungen in

der Dauer der Zeit zerstört werden können.

9. M. denigrata (Fr) Hep.

— var. Friesiana HeEpL. (n. var.).

Syn. Catillaria synothea TH. Fr. Scand. p. 577. p. p- max. '

— f. pyrenothizans (NYL.) HEDL. ISS AS

Syn. Lecidea anomala cc pyrenotlizans Nyr. Scand. p. 2083 (sec.

Spec. a NYL. determ.).

L. denigrata var. submisella Nyr. apud Waisio Tav. p. 112 (erusta

obsoleta).

— f. hemipoliella (NYL.) HEpL.

Syn. Lecidea henmipoliella Nyr. F1. 1575 p. 11 (sec. spec. e loco pri-

mario: ad cort. Alni in Tavastia austr. 1873: J. P. NORRLIN).

(Lecidea demgrata f. sublivescens Nyr. F1. 1881 p. 539 sec. descr. f.

henmvipolielle et f. vulgaris forma intermedia esse videtur.)

90 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

— f. vulgaris HEDL. (n. f.).

Syn. Biatora denigrata Fr. Vet.-Akad. Handl. 1822 p. 265 (sec. spec.

orig. L. Su. 98).

Lecidea diseretula Nyr. F1. 1875 p. 444 (sec. deser.).

— f. spododes (NYL.) HEDL.

Syn. Lecidea spododes Nyr. F1. 1869 p. 410 (sec. desecr.).

Lecidea spodiza NyL. F1. 1874 p. 9 (sec. spec. e loco primario: Anglia,

New Forest: CrRomBIE; M. B. U.).

— var. bacidiella WaAINIO.

Syn. Lecidea denigrata var. bacidiella Wasio Adj. IT p. 28 (sec. deser.).

— var. Nitscehkeana (LAHM) HEDL.

Syn. Bilimbia Nitschkeana Laem in Rabenh. exs. 585: TH. Fr. Scand

POLIS:

Specimina Scandinavica f. pyrenothizantis vidimus precipue ad ligna

vetusta Abietis et Pini e Dania et Blekingia—Herjedalia et Christiania: f. 2

ad truncum decorticatum vetustum Abietis prope Norrtelge (ipsi): f. 3 e par.

Ofvanåker Helsinglandie (ipsi), lignicola:;f. 4 ad corticem Pruni Padi par. Elfdal

Dalekarlie (ipsi: M. B. U.); f. hemipoliellee ad cortices Alni et Juniperi atque

ligna vetusta e Helsinglandia (Jerfsö: ipsi: M. B. U.), Dalekarlia (Leksand:

ipsi), Tavastia (J. P. NORrruin; M. B. U.); f. vulgaris ad cortices precipue

Alni, Pini et Juniperi atque ligna nuda ex Ostrogothia—Christiania. Dale-

karlia, Helsinglandia et e Mustiala; f. spododis precipue lignicola e pluribus locis

Uplandie et e par. Ofvanåker Helsinglandie (ipsi); f. 7 e par. Ljusdal Helsing

landie (0. HALLBORG: M. B. U.), lignicola. Var. bacidiella >ad lignum trunci

vetusti prope Pyhätunturi in regione coniferarum mixtarum Lapponixz Sodan-

kylensis»> (WaINIo 1. c.); specimen modo examinavimus ex Algrovia Germania

(Rehm 744 s. n. »Bilimbia ligniaria»: M. B. U.). Specimina Scandinavica

var. Nitschkeance f. 1 vidimus ad corticem Alni par. Leksand Dalekarlie (ipsi:

M. B. U.) et e par. Björkvik Sudermanlandix (G. MALME): ff. 2 et 3 ad cor-

tices precipue Pini et Alni atque ligna nuda e Scania—Uplandia et Mustiala.

Diese Art zeigt ebenso wie die nahe verwandten M. pra-

sina, M. wviolacea und M. cinerea eme Variation in Betreff

der Färbung der Apothecien, welche Variation zu einem

grossen Theile von den verschiedenen Beleuchtungsverhält-

nissen abhängen scheint, unter denen dieselbe wächst. An

offenen und sonnigen Stellen sind die Apothecien schwarz,

während heller gefärbte und dann oft niedergedräckte Apothe-

cien meistentheils nur an sehr schattigen Stellen zu finden

sind. Nicht selten trifft man an demselben Exemplare einen

allmählichen Ubergang von heller gefärbten in schwärzliche

Apothecien. Var. Nitschkeana geht besonders an Kiefern bis-

weilen in f. vulgaris oder f. spododes ohne Grenze äber. Vergl.

äbrigens TH. Fr. Scand. p. 578. In L. Su. 98 sind ausser den

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 1S. AFD. III. N:0 3. SJ

zweitheiligen Sporen auch einige wenige viertheilige einge-

mischt zu finden.

In dem Herbarium AcHaArIus liegen nach TH. FR. Scand.

p- 578 viele Exemplare dieser Art unter dem Namen Lecidea

synothea AcH. Es ist indessen sehr zweifelhaft, was Lecidea

synothea AcH. Vet. Ak. Handl. 1808 p. 236 »ad seepimenta

lignea vetusta, Suecie. Swartz» eigentlich ist. In dem Herba-

rium Swartz habe ich »Lecidea synothea» vergeblich gesucht,

und in dem Herbarium AcH. findet sich kein Exemplar, an

dem es angegeben wird, dass es von SWwARTz genommen

sel. Indessen liegen in dem Herb. AcH. einige wenige Exem-

plare auf altem Holz mit der gemeinschaftlichen Note »Suecia»,

welche die SwaArrtz'scehen Exemplare sein därften, wofern

diese nicht verloren gegangen (nach gefälliger Mittheilung

von Dr. EpDw. WaIinio an Prof. Tu. M. Fries). Die erwähnten

Exemplare aber enthalten nur Lecidea wmbrina AcH. Den

Namen »synothea» däirfte man also streichen und durch den,

zwar etwas jängeren, aber sichern Namen denigrata ersetzen.

10. M. violacea (CRovAN) HEpDL.

— f. hemipolioides (NYL.) HEDL.

Syn. Lecidea hemipolioides Nyr. F1. 1873 p. 294 (sec. spec. orig.).

— £. albicans (ARN.) HEDL.

Syn. Bilimbia albicans ARN. FI. 1872 p. 140 (sec. exs. ÅRN. Sö).

— f. cupreola HeEpL. (n. f.).

Crusta tenuissima, minute granulosa, viridescenti-albida;

apothecia convexa, rufo-carneola. demum obscurata, humida sub-

pellucide rubella, 0,2—0,5 mm. lata; thecium superne lutescens

vel olivaceo-sordidum, K dilutescens; paraphyses K apparent

graciles, tote incoloratre, ramose et flexuosa, parce anasto-

mosantes, circ. 0,75 pp. crasse; spore oblongee, p. p. leviter

curvate, 3-septate, 12—19 vu longa2 et 3,5 —5 v crasse; pycnoco-

nidiax non visa. Preecedente cerulescentia thecium J obscure

vinose rubens.

— f. exigua HEDL. (n. f.).

Syn. Lecidea violacea CRoOuAN; Nyr. FI. 1862 p. 464; StizB. Lec.

sab. p. 66 (sec. desecr.).

Bilimbia violacea TH. Fr. Scand. p. 372.

92 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

— f. peliocarpa (ANzZI) HEDL.

Syn. Bilimbia peliocarpa ANzi Neos. (1566) n. 4 (sec. spec. ab ÅNZI

determ.; descr. 1. ec. perbona).

Lecidea sabuletorum f. trisepta (Ner. in hb.) StizB. Lec. sab. (1567)

p. 47 p. p. max. (sec. exs. cit.).

Bilimbia milliaria 8 trisepta TH. Fr. Scand. p. 382 p. p-.

Bilimbia milliaria f. livescens TH. Fr. Scand. p. 353.

Bilimbia Ncegelii f. lapiseda TH. Fr. Scand. p. 379.

Lecidea fraterculans Nyr. F1. 1875 p. 11 (sec. spec. a NyLr. det.).

L. triseptatula Nyr. F1. 1875 p. 361 (sec. deser.).

Exs. Hepp Eur. 510 (> Biatora ligniaria d saxigenar).

— f. 7.

Syn. Bilimbia miliaria y saprophila Körs. Par. p. 171 p. p.

Exs. HepPrP Eur. 285 (» Biatora ligniaria y milliaria>).

— f. conglomerata (HEPP) HepDL.

Syn. Biatora ligmiaria 3 conglomerata Heep Eur. 284 (1857).

Bilimbia miliaria a« lignaria "livida Körs. Par. (1860) p. 171.

Exs. HePP Eur. 284 (6 Biatora ligniaria 3 conglomerata>).

— var. leprosula (TH. FR.) HEDL.

Syn. Bilimbia milliaria y leprosula TH. Fr. Scand. (1874) p. 382.

LÖ

Bilimbia milliaria 38 trisepta Tu. Fr. Scand. p. 382 p. p.

[| j |

Specimen f. hemipolioidis e 1oco primario: in insula Jersey (C. LARBALE-

STIER; M. B. Ul). f. albicantis e Germania (ARN. 837; M. B. U.) modo vidimus.

F. cupreola in rupe loco abscondito par. Jerfsö Helsinglandix Suecie inventa

(ipsi; M. B. U.). Specimina Scandinavica f. exigue examinavimus e monte

Omberg Ostrogothixe (P. G. THEorRIS; M. B. U.), Uplandia (Upsala: G. MALME

et ipsi); f. peliocarpe e Scania (G. MALME, S. ALMQvisT; M. B. U.), Smo-

landia (TH. Fries; M. B. U.), Bahusia (P. G. THEORIN; M. B. U.), Nericia

(0. G. BLomBErRG; M. B. U.), Uplandia (Upsala: TH. Fries, Stockholm: S.

ALMQVIST; M. B. U.) (in Jemtlandia: S. ALrMQvist, sec. TH. FR. Scand. p.

379); f. 6 ex insula Gränsö par. Jonsberg Ostrogothix (J. HULTING). Speci-

mina f. 7 et f. conglomerate modo germanica vidimus. Npecimina Scandi-

navica var. leprosule examinavimus ex Uplandia (prope Stockholm: P. T.

CLEVE, circa Upsaliam: TH. Fries; M. B. Ul), Ö. Pasvig Finmarkie (Aale-

sund: TH: FRIES; MI B. U.).

Originalexemplare von Lecidea violacea ÖROVAN habe ich

nicht gesehen, aber die Beschreibung, welche STIzENB. lL. ec.

iiber Originalexemplare liefert, trifft offenbar fär f. exigua

dieser Art zu. Ob die var. leprosula eime eigene Art ist,

kann ich nicht entscheiden, ehe ich reichlicheres Material

gesehen oder Gelegenheit bekommen, dieselbe in der Natur

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. 93

zu untersuchen. Von f. conglomerata wuwnterscheidet sie sich

hauptsächlich nur durch ein wenig dickere Sporen. F. cupreola

hat in ihrem Äunssern ein ziemlich abweichendes Aussehen,

ist aber als eine zufällige Form aufzufassen, da auch an dem

im botaniscehen Museum aufbewahrten Originalexemplare der

f. albicans (ARN. 837) sich einige wenige Apothecien einge-

mengt finden, welche denjenigen von f. cupreola ähnlich sind.

An dem genannten Exemplare von f. albicans existirt ausser-

dem ein allmählicher Ubergang in einige Apothecien, welche

zu f. peliocarpa hinzufihbren sind.

Obs. Bilimbia nmiliaria y saprophila KörB. Par. p. 171

sec. descr. »Thallus viridi-fuscus leprosus . . . . . Lamina

violacea» saltem pro parte ad Micaream melenam pertinere

videtur. HerPrP. Eur. 285 cit. tamen ad speciem preecedentem

pertinet. Qud sit Bilimbia miliaria a lignaria ”calamophila

KörB. I. c., nescimus; forsan ad Micarcam ligniariam pertineat.

11. M. cinerea (ScHzRr.) HepL.

— f. 1.

Syn. Bilimbia cinerea (SCcHRr.) TH. Fr. Scand. p. 379.

— f. hypoleuca STIZB.

Syn. Lecidea cinerea ft. hypoleuca StizB. Lec. sab. p. 26.

De distrib. in Scandinavia f. 1 cfr. TH. FR 1 c. Specimen Scandinavi-

cum f. hypoleuce vidimus e par. St. Malm Sudermanlandie ad corticem

vetustum Alni loco umbroso (G. MaALME: M. B. U.).

Diese Art unterscheidet sich von M. violacea hauptsäch-

lich nur durch die Sporen. Die beiden Arten haben sich

jedoch immer als streng getrennt erwiesen.

3. Epithecium nullum distinctum; hypothecium

sordide olivaceum; pars centralis excipuli incolo-

rata vel subincolorata; paraphyses (K) parce ramose,

rectiusculee.

12. M. ligniaria (AcH.) Hebr.

Syn. Lecidea ligniaria AcH. Vet.-Akad. Handl. 1808 p. 236.

L. milliaria Fr. Vet.-Akad. Handl. 1822 p. 255.

Bilimbia milliaria a ligniaria (AcH.) TH. Fr. Scand. p. 382.

Bilimbia milliaria 8 trisepta TH. Fr. 1. c. p. Pp.

Bilimbia miliaria (FR) 8 saxicola Körer. Par. p. 171 (sec. spec. a

KörB. det.).

94 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. ÖBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

Exs. L. Su. 29 (2»Lecidea malliaria>); H. L. F. 319 a et b (>Lecidea

milliaria var. ternaria>); Leight. Lich. Brit. 210 (»>Lecidea milliaria var.

saxigena>).

— +. gomphillacea (NYL.) HEDL.

Syn. Stereocauwliscum gomplullacewm Nyr. F1 1865 p. 211: TH. FR.

Scand. p. 383.

De distrib. in Scandinavia efr: Tu. FR. 1. ec.

Diese Art ist durch die innere Structur der Apothecien

von andern Micarea-Arten leicht zu unterscheiden. Die Spo-

ren sind mitunter in jungen oder schlecht ausgebildeten Apo-

thecien iäberwiegend dreiseptirt. Eine Form mit nur drei-

septirten Sporen habe ich jedoch nicht finden können. Die

f. gomphillacea ist eme nur vom Standorte (in beschatteten

Kläften) herrärende Form.

4. Epithecium nullum distinetum; hypothecium

et pars centralis excipuli obscura; paraphyses (K)

vulgo simplices, rectiusculre; crusta conglomerato-

verruculosa.

13. M,. inerassata Hep. (n. sp.)

Crusta crassiuscula, conglomerato-verruculosa, verruculis

paucis suberenatis, pallide vel obscure olivaceo-cinerascens;

apothecia adpresso-convexa, atra, 0,,—1 mm. lata vel paullum

ultra; pars centralis excipuli et hypothecium obscure fusca

vel nigricanti-fusca, K immutata; pars marginalis excipuli

bene evoluta, sordide infuscata; thecium K vix tumens (cire.

50 v altum) superne fuligineo-smaragdulum, K olivascens,

prieeterea incoloratum vel dilute smaragdulum; paraphyses

arcte conglutinate&, K demum distincte, tote mcolorate, vulgo

simplices, validiuscule et rectiusculre, circ. 1,5—2 p. crasse;

sporre octonre, ovoideo-oblongie, tenuiter 1-(2-)septat:e, vulgo

recte, paucis leviter curvatis immixtis, 10—17 pv. longee et

1—5 u crasse; pycnoconidia bacillaria, 5-8 vp longa et cire.

I v crassa. J gelatina hymenialis sordide cierulescens, ascis

vinose rubentibus.

Supra muscos circa Brenner Tirol. (A. MInNKS: M. B. Ul).

Aus den bei Wainro Etude II p. 18—20 gelieferten Be-

schreibungen einiger Lecidea-Arten (L. subternaria, L. adscen-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 95

dens und L. melanococca aus Brasilien) scheint hervorzugehen,

dass es Flechten giebt, die in dem innern Bau des ”Thallus

mit der Gattung Micarea äbereimstimmen, sich aber von dieser

durch einen schuppigen Thallus und einfache Paraphysen

unterscheiden. M. inerassata ist unter den hier beschriebenen

Micareca-Arten ziemlich freistehend und nähert sich wegen

ihrer zum allergrössten Theil einfachen Paraphysen und der

äusseren Form ihres Thallus den obenerwähnten Lecidca-

Arten, die nicht zu Micarea zu föhren därften, sondern wahr-

scheinlich eine eigene naheverwandte Gattung repräsentiren.

Möglich ist wohl auch, dass bei einer näheren Untersuchung

der zu dieser Gattung zu zählenden Flechten M. incrassatu

zu derselben Gattung zu ziehen wäre, was ich jedoch einer

känftigen Untersuchung und Entscheidung iberlasse.

3. Epithecium, si adest, K haud sese dissolvens;

hypothecium et pars centralis excipuli sordida vel

fuscescentia violaceo- vel fusco-nigricantia; para-

physes (K) flexuos&e et vulgo plus minus ramose,;

crusta leproso-granulosa—subvernicea vel obsoleta.

14. M. verrucula (NormM.) HEDL.

Syn. Lecidea verrucula (Norm) TH. FR. Scand. på 523.

De distrib. in Scandinavia efr. Tu. FR. 1. c.

15. M. eximia HepL. (n. sp).

Crusta obsoleta; apothecia jam primitus subglobosa, mox

tuberculata, atra, 0,1—0,4 mm. lata; pars centralis exeipuli

et hypothecium (seepe in eodem specimine) obscure vel dilute

violaceo-rubricosum, violaceo-sordidum, sordidulum (vel subin-

coloratum), K colorem sordide olivaceum vel sordidulum acci-

piens; thecium (cire. 50 pv altum) smaragdulo-ceerulescens,

passim, precipue superne, obscurius coloratum, K sordide

olivascens; paraphyses K apparent p. p. gracillime (cire.

0,75 pp cerassee), incolorate, ramose et anastomosantes, p. p.

erassiores et colorate, 2,5-—-3 vu crasse; spore octoni, Pp. p.

simplices, p. p. tenuiter 1-septatie, vulgo oblongo- vel elon-

96 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

gato-fusiformes, S—16 v longee et 2—3 v crasse; pycnoconidia

sepissime oblonga, recta, 4—5 v longa et 1—1,5 u crassa.

Thecium J cerulescit, dein sordide obscuratur.

Ad ligna pinea fabrefacta vetusta et truncos pineos vetustos pluribus

locis Helsinglandie et in par. Elfdal Dalekarlie Suecie (ipsi: M. B. U.).

16. M. melzena (NYyL.) HEpDL.

Syn. Bilimbia melcena (NYL.) TH. Fr. Scand. p. 383.

Biatora Stizenbergeri HePP. Eur. 504.

— f. endocyanea W aINIo.

Syn. Lecidea melcena f. endocyanea Waisio Adj. II p. 12.

— f. catillarioides W aArNIo.

Syn. Lecidea melcena £. catillarioides Wario 1. c.

De distrib: in: Scandinavia f. 1 ocfr. TR. ER KL GERE endocyanere et

f. catillarioidis ecfr. WAIsIo 1. ec.

17. M. contexta Hep. (n. sp.).

Crusta obsoleta; apothecia jam primitus subglobosa, mox

tuberculata, atra, 0,1—0,3 mm. lata; excipulum subnullum ;

hypothecium ceeruleo- vel violaceo-sordidum vel obscure viola-

ceo-rubricosum, K ceeruleo-olivascens; thecium (cire. 30—42 u.

altum) summa parte fuligineum, preterea incoloratum vel

dilutissime ceruleum, K colorem dilute ceruleo-smaragdulum

accipiens; paraphyses K apparent gracillimee (circ. 0,5 —0,75 u.

crassee), reticulatim anastomosantes, ramulis summis anastomo-

santibus crassioribus et coloratis, circe. 2—53 yu. crassis; sporee

octonee, obtuse ovoidex—oblongo-ovoidere, altero loculo stepe

angustiore, vulgo rectae, 1-septate, paucis loculo majore septo

transversali diviso interdum immixtis, 7—13 vv longe et

3,5—4,5 v erasse; pycnoconidia sepissime cylindrico-oblonga,

recta, 3—4 pv longa et 1—1,75 v crassa. 'Thecium J preece-

dente cerulescentia vinose rubens.

Specimina vidimus ad ligna pinea putrescentia pluribus locis Helsing-

landie Suecie (ipsi: M. B. U.).

18. M. melxeniza HepL. (n. sp.).

Crusta tenuissima, sublevigata, cresio-viridescens vel obso-

leta; apothecia jam primitus convexa subglobosave, demum

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:08. 97

tuberculata, nigricantia vel fusco-nigricantia, 0,3—0,5 mm.

lata; excipulum parum evolutum; pars centralis excipuli et

hypothecium rubricoso- vel mnigro-fusca, K swepissime atro-

purpurea, raro nigro-fusca; thecium incoloratum vel superne

passim dilute sordidum, K dilute ceruleo-olivascens, vel summa

parte olivaceo-fuligineum; paraphyses K apparent gracillimee,

parce ramose et fexuose, 0,5—1 vu crasse, interdum in summo

thecio anastomosantes, ramulis anastomosantibus crassioribus

et coloratis, circ. 2 u crassis; spore octone, simplices, pro

majore parte ovoidez, immixtis paucis dacryoideis vel ellip-

soideis, 3—9 pv. longe et 2,5—3,75 vu crasse; pycnoconidia, ubi

visa, ellipsoideo-oblonga, 3—3,5 vw longa et 1,75 mM crassa.

Thecium J precedente ceerulescentia vinose rubens.

Ad truncos pineos vetustos in par. Jerfsö Helsinglandie Snecie lecta

(psi: M. B2 U.).

19. M. Osloönsis (Tu. FR.) HEDL.

Syn. Lecidea Osloénsis TH. Fr. Scand. p. 524.

De distrib. in Scandinavia ecfr. Tu. FR. 1. c.

20. M. lithinella (NYL.) HED.

Syn. Lecidea lWithinella Nyrn. F1. 1880 p. 390 (sec. ARN. 836 cit.).

Specimina Scandinavica vidimus e Sudermanlandia (par. Westermo:

0. G. BLomBErRG; M. B. U.) et Uplandia (Norrtelge: ipsi), ad saxa demissa

precipue arenaria.

98 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

Um die verwandtschaftlichen Beziehungen der von mir

untersuchten Micarea-Arten zu verdeutlichen, fige ich fol-

gendes Schema bei.

M. incrassata

M. cinerea

M. ligniaria

? X

M. melena M. RN

M. verrucula

M. anterior : M. contexta

ind

M. subvirid. "MM. LT f. microc. M. eximia

M. pras. f. byssacea

M. pras. ST leta M. meleniza M. 2 v. Nitschk.

HN 3 v, bacid.

| M. Osloöns. M. vå fä

M. pras. I. melanob.

M. den. f. fa M. glomer

M. globul. M. lithin.

M. misella

M. confusula

M. rhabdogena

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 99

Erklärung der Abkärzungen bei Litteratur-Citaten.

ACH. Univ. — E. ACHARIUS: Lichenographia Universalis. Gottingae

1810.

ANZI Neos. — M. ANZI: Neosymbola Lichenum rariorum vel novorum

Italie superioris (Atti della MSocietå Italiana di Scienza

naturali. Vol. IX. Milano 1866).

Bot. Not. — Botaniska Notiser.

Fl. — Flora oder Allgemeine botanische Zeitung herausgegeben von

der Königl. bayer. botanischen Gesellschaft in Regensburg.

FR. S. O. Veg. — E. FRIES: Systema orbis vegetabilis. I. Plantae

homoneme&e. Lunde 1825.

KÖRB. Par. — G. W. KÖRBER: Parerga lichenologica. Breslau 1859

— 65.

KÖRB. Syst. — KÖRBER: Systema lichenum Germanize. Breslau 1855.

Mass. Ric. — A. MASSALONGO: Ricerche sull' anatomia dei Licheni

crostosi. Verona 1852.

Meddel. Soc. p. F. et F1. F. — Meddelanden af Societas pro Fauna

et Flora Fennica. Helsingfors.

Not. Sällsk. p. F. et F1. F. Förh. — Notiser ur Sällskapets Pro Fauna

et Flora Fennica förhandlingar. Helsingfors.

NYL. Lapp. or. — W. NYLANDER: Lichenes Lapponie orientalis (Noti-

ser ur Sällskapets Pro Fauna et Flora Fennica förhand-

lingar. Häft. 8. Helsingfors 1866).

NYL. Scand. — NYLANDER: Lichenes Scandinavia (Notiser ur Säll-

skapets Pro Fauna et Flora Fennica förhandlingar. Häft. 5.

Helsingfors 1861).

SCHAER. Enum. — L. E. SCHARER: Enumeratio eritiea Lichenum

Europeorum. Berne 1850.

SOMMERF. Suppl. — S. CHR. SOMMERFELT: Supplementum Flora

Lapponiae. Christianie 1826.

STEIN F1. — B. STEIN: Flechten. Breslau 1879 (Kryptogamen-Flora

von Schlesien von F. COHN. Band II, 2:te Hälfte).

STIZB. Lec. sab. — E. STIZENBERGER: Lecidea sabuletorum FLÖRKE

und die ihr verwandten Flechten-Arten. Dresden 1867.

TH. FR. Scand. — TH. M. FRIES: Lichenographia Scandinavica. I—II.

Upsalie 1871, 1874.

TH. FR. Arct. — TH. FRIES: Lichenes Arctoi Europa Groenlandizxeque

hactenus cogniti (Acta Regixe Societatis Scientiarum Upsa-

Iiensis:0 Ser: prS vol omr Upsaliee, 1860):

100 T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

WNBG. Suec. — G. WAHLENBERG: Flora Suecica. Upsalie 1831.

WATINIO Adj. --- E. WAINIO: Adjumenta ad Lichenographiam Lapponiz

fennicxe atque Fenniex borealis. 1—II (Meddelanden af

Societas Pro Fauna et Flora Fennica. Häft. VI, X. Helsing-

först 1881, IU883)E

WAINIO Etude — WATINIO: Etude sur la classification naturelle et la

morphologie des lichens du Brésil. 1—II. Helsingfors 1890

(Acta Societatis Pro Fauna et Flora Fennica. Häft. VII.

Helsingfors 1890).

WAINIO Tav. — WAINIO: Florula Tavastie orientalis (Meddelanden

af Societas Pro Fauna et Flora Fennica. Häft. III. Helsing-

fors 1878).

WAINIO Vib. — WATINIO: Lichenes in vicinius Viburgi observati (Med-

delanden af Societas Pro Fuana et Flora Fennica. Häft. II.

Helsingfors 1878).

Vet.-Akad. Förh. — Ofversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens För-

handlingar. Stockholm.

Vet.-Akad. Handl. — Kongl. Vetenskaps-Akademiens Handlingar. Stock-

holm.

Erklärung der Abkärzungen bei citirten Flechten-

Exsiccaten.

ANZI m. r. — M. ANzZI: Lichenes exsiceati minus rari Itatiae supe-

rioris.

ANZI Venet. — ANZI: Lichenes rariores Veneti.

ARN. — F. ARNOLD: Lichenes Jure et aliorum regionum exsiccati.

FW. — J. V. FLOTOW: Lichenen vorzäglich in Schlesien, der Mark

und Pommern gesammelt.

HEPP Eur. — P. HEPP: Die Flechten Europas in getrockneten, micro-

scopisch untersuchten Exemplaren.

H. L. F. — J. P. NORBLIN et W. NYLANDER: Herbarium Lichenum

Fennie.

KÖRB. L. S. G. — G. W. KÖRBER: Lichenes selecti Germaniee.

LEIGHT. Lich Brit. — LEIGHTON'S Lichenes Britannici exsiccati.

L. Su. — BE. FRIES: Lichenes Sueciz exsiccati.

RABENH. — DL. RABENHORST: Lichenes Europei exsiccati.

SCHAR. L. H. — L. E. SCHARER: Lichenes Helvetici exsiecati.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3.

abbrevians HEDL.

abbrevians NYL. .

admixta TH. FR. .

adscendens WaAINIo .

aitema (ACH.) HEPP

albellula NYL. .

albicans ÅRN.

albohyalina NYL.

alborubella NYL..

alborufidula HEDL. .

ameibospora HEDL. .

anopta NYL..

anoptoides NYL.

anterior NYL.

argillacea KRPLH.

Arthrospora Mass.

assereulorum ÅCH.

atrocinerea SCH/ER.

atropurpurea SCHZER. .

atrorubens HEDL.

atrosanguinea SCHAER.

atroviridis ÅRN.

attingens NYL. .

Bacidia DNTRs.

bacidiella WAINIoO

bacillifera NYL.

betulicola KULLH.

Biatora FR.

Biatorina Mass.

Bilimbia DNTRS. .

boligera NORM.

hbotryosa FR.

byssacea Zw.

Cadubrie Mass.

calamophila KÖRB. .

Catillaria Mass.

catillarioides WAINIO .

Namenverzeichnis.

Seite.

30. | ceracella Tu. FR.

71. | chloropheodes NYyL.

. . 48. | chlorotica Mass.

Sl, 94. | cinerea SCHzR.

. 46. | circumspecta NYL.

st NeOontastula NY. .

30, I1. | conglomerata HEPP .

. 65.] conspurcans NORM. .

69. | contexta HEDL.

68. | convexella HEDL.

65. | convexula ÅRN.

39. | cupreola HEDL.

49. | cupreorosella NYL.

76, 86. | curtula TH. FR.

73. | cyanomela NYL.

26. | cyrtella AcH.

89. | cyrtellina NYL.

43.1 Dalecarlica HEDL.

. 92 | denigrata FR.

. 41. | detrusa Tu. FR.

71. | diluta HEpDpL.

. 64.) diseretula NYL.

41. | Dovrensis HEDLI. .

. 26. | efflorescens HEDL.

HKJÖLITERUSANERRS. .

71. | effusella HEDL.

. 63. | Ehrhartiana ÅcCH.

26, 27. | endamylea HEDL.

26, 27.| endocyanea WaAInIo

26, 27. | epixanthoidiza NYL.

. 42. | exigua HEDL.

. . 14.| erumpens HEDL. .

77, 87.1 erysiboides Nyr.. sp

48. | eximia HEDL. 50,

. 93. | exusta MuDpp

26, 27. | feracissima ÅNZI .

83, 95. | fexella ÅcH.

101

18,

ib,

102

flexuosa FR. .

fraterculans NYL.

Friesiana HEDL. .

fuliginea ACH..

fuscescens SMRFT.

gelatinosa FLK.

gibberosa ÅCH.

glaucella Fw.

globularis ACH.

globulosa FLK..

glomerella NYL.

gompbhillacea NYL. .

granulosa EHRH. .

Gyalolechia Mass.

halogenia TH. FR.

helvola KÖRB. .

hemipoliella NYL.

hemipolioides NYL..

Hultingii HEDL.

humosa EHRH. .

hypoleuca STIZB. . E

hypopta (AcCH.) NYL..

hypoptella NYL.

hypothetica NYL.

hypoptoides NYL.

hyporhoda Tu. FR. .

Icmadophila TREV..

illusoria ÅCH. .

incana SMRFT. .

incrassata HEDL. .

intricata SCHRAD.

Jerfsoeönsis HEDL. .

Kumoénsis WAINIo .

leta IH: PR;

lapiseda Tu. FR. .

Lecania Mass. .

Lecanora ACH. .

Lecidea ACH.

leprosula TH. FR.

leptacina SMRFT.. .

leucococca SMRFT.

leucophea FLK.

levicula NYL.

ligniaria ÅCH. .

20,

JäGkinella NYL . . ss oc fÖ,

livescens NYL. .

livescens TH. FR.

livida KÖRB.. .

Seite.

92.

SJ.

fe.

. 42.

SYD

46.

mejocarpa NYL.

melena HEDLI. .

melena NYL.

meleniza HEDL. .

melanobola NYL. .

melanobotrys MörL.

melanococca WaAINnIo .

metaboliza NYL. .

metaboloides NYL.

Micarea FR. .

micrococca KÖRB.

» milliaria FR.

minor NYrL. '(Lecid.) .

| nOor/ NYE: (MiG) ERE

| misella NYr.

| Negelii HEPP .

Neuschildii KÖRB.

nigrescens HEDL.. .

| nigrificata WAINIO .

| Nitschkeana LAHM .

| ochrostoma (AcH.) HEPP .

obscurella SMRFT.

ocelliformis NYL.. .

Ochrolechia Mass.

ochrostomoides NYL.

orosthea SM. .

Osloönsis TH. FR.

pallens KULLE.

parallela ACH..

paroptoides NYL. .

peliocarpa ÅNZI

| petrophila Tu. FR..

piniperda KÖRB. .

plusiospora Tu. FR. .

poliococcoides WaAINIo

polita HEDL. .

| polytropa EHRH. .

| prasina FR. .

prasiniza NYL..

proletaria Tu. FR. .

proteiformis Mass. .

Psora HaLL..

Psoroma ACH. .

pumilionis REHM .

pyrenothizans NYL.

ravida HOFFM. .

retigena HEDL.. .

rhabdogena NORM. .

'T. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

Seite.

82, 96.

53,

40, 51.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:o 3. 103

Seite. Seite.

EIS ERE NERE do a ls oc ås fet var nt ÖV: | SUPternaria WAINIO: « -mc cc Köl Dt

RE DLR ATG ERE fee sl ker te den få Ne] SUDVÄRIA NILE 07 a ch ere Ke Be Ke fe DD.

NINO RÖRB. « s storfnactt Jan KSUbviridescens ANY: "=: am» svd Ol.

SArCOPIS WNBG. «oc « «ov « so « « 39. | Sulphurea HOFFM. 2150.

sarcopisioides Mass. . . . . . . . 47.) sylvana KÖRB.. SD

Saxigend, LURIGHT. ; sc « ss s.« . d4. | Symmicta ÅCH. DO:

HÄRAEOla ENYI: oc c svens 4 test 00. | SymMmictera NYL:. :

SasasOla KÖR, ts EN ner erg! ID. | symmictiza NYL.. ro

STADruula RDI. ; .« + Åcs «6 «sa dö.) Synothea ACK. . Sr

HEPAraDUISTERDH., soc. so sc cc os dö. | ternaria NYL. 404:

Stönplicata NYD. os oc js se 2 vid, 00: | thiospora NYL. . . 84.

BRELTdGSPEnS NY mocis oo sr are dö) FONINIA MASS: 120:

BSÖROMANSPNST vo 3 cm oc 6 8 sv vv OT; | trabalis ACH. NE

Sphiacelata LB, ER. ce - « « «.d4.| trisepta NG. . RI PA

Spberella HREDL. . - «os «os « « « Ol. | triseptatula NYL. SOPA

Spherophoropsis WAINIO . . . . . 31 | trunciseda Tu. FR. MAR

SPilOMATICA ANZI ; « « osoc > sc « (4. | turgidula FR. DO

SJÄDLNAAENSTT: ol: oc eo fees ss rs JU: Uliginosa SCHRAD. IAN

SPpodödestNYL. «oa «oo «so». (2, JO) UMmPpricola HEDL.. > OM.

Stereocauliseum NYL.. . . . . . . 94.| umbrina ÅCH. Sus

BESHOtFÖPA NYH. » « « af: « + sv JÖ,) Värla BERH. . 32.

Stvzenbergeri HEPP. . .. . . > « 95. | vernalis L. 2160)

BRL GAN STENEH vv oc cc fö ver « si DOS) VeXtUCUIA NORM so 0 200 cv sv OT, OD;

SpPAttunSenSvWAINIO «oci «+ cc - I) Yerraculosa HEDL. - « sc ss 8 + (2.

BR NEEROEARIKORB IL ost af 0. «> vr 4 YIOlacCea OROVAN « « oc vv » v SL, IM

subglobulosa NYL. . 64. | virella TucK. Öd

subinsequens NYL. . . 48.) viridescens SCHRAD. 14.

subintricata NYL. 43. | viridiatra STENH. . 42.

sublivescens NYL. 489: | vulgaris Fw. SLÖ

submisella NYL. ; 89. | vulgaris HEDL 90.

subrufella NYL. 51. | vulgaris KÖRB. d2.

subsylvana WaAINIO . 61. Xylographa FR. 14.

104 TT. HEDLUND, KRITISCHE BEM. UBER LECANORA, LECIDEA U. MICAREA.

Erklärung der Figuren.

Fig. 1— 6. Protococcus von Gloeocapsa-ähnlicher Form.

» -7—10. Derselbe nach 6-tägiger Kultivirung.

>» 11-—12. Derselbe nach 12-tägiger Kultivirung.

» 13—15. Derselbe nach 15-tägiger Kultivirung.

16—17. Ein Pycnoconidium und ein junges Mycelium von Micarea

prasina f. leta.

18—21. Fin Pycnoconidium und einige Bruchsticke junger Myce-

lien nebst jungen Gonidien von Micarea prasina f.

byssacea.

22. Pin Bruchstick eines jungen Myceliums nebst einem

jungen Gonidium von Micarea rhabdogena.

» 23—26. Muycelien-Bruchsticke nebst jungen uud völlig ausgebil-

deten Gonidien von Micarea eximia.

» 27—30. Junge und völlig ausgebildete Gonidien nebst Haustorien

von Micarea denigrata.

31—35. Apothecien mit Excipulum von dem Uliginosa-Typus

(Fig. 31), dem Sulphtrea-Typus (Fig. 32), dem Anopta-

Typus (Fig. 33), einer Variante desselben (Fig. 34) und

von dem Varia-Typus (Fig. 35), sämtlich schematisch

gezeichnet: th. = Thecium, h. = Hypotheciumi pared==

Pars centralis excipuli, p. m. = Pars marginalis excipuli,

str. e. = Stratum corticale exceipuli, Str. me==Stratum

medullare exeipuli, m. pr. == Margo proprius.

Berichtigungen.

Pag. 12, Zeile 2 von oben >Peltigera, Nepliroma> statt > Peltigera>;

ibid. Zeile 8 von oben »Caliciéen> statt »Calicium und anderen naheste-

henden Gattungen>;

ibid. Zeile 18 von oben »verschiedenen» statt »verschiedenem>:;

pag. 25 Zeile 2 von oben >habe» statt »>hahe>;

pag. 26 Zeile 12 von unten »>,rarissime>» statt »vel»;

pag. 65 Zeilen 13—15 von unten hat die Beschreibung der Sporen zu

lauten: »pro majore parte simplices, longioribus tenuiter 1-septatis, ellip-

soidex—cylindrico-oblonge, recte, 4—10(—12) uv. longe>.

In der Fig. 33 ist die zwichen str. c. und th. befindliche Partie mit

m. pr. zu bezeichnen.

LTR L.Ljunggren Ups;

BIHANG TILL K. SVENSKA VET-ARAD. HANDLINGAR. Band 18. Afd. III. N:o 4.

FRUKTBLADSFÖRÖKNING

AESCULUS HIPPOCASTANUM L.

A. Y. GREVILLIUS

MEDDELADT DEN 9 MARS 1892 GENOM V. B. WITTROCK

STOCKHOLM 1892

BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER,

fa Fr > mn R ”

er >

i +

NN | TR

DI ADAÖTECA JET TA

tl Örbs Ha Hä , H FANG

|| N ÄN

få

a MUVATZADOTITIH 2

Mr MÅGH MERA | ! ;

la 9 UU UPVAN SRA HA MURDER WERA r

I Upsala botaniska trädgård har under flera år en monstrositet

hos frukterna af vissa /Esculus Hippocastanum-träd förekommit,

som yttrat sig i uppträdandet af en utväxt på yttre eller inre

sidan af fruktväggen. Dylika frukter hafva uppträdt endast

på vissa grenar, och alltid på samma grenar whder olika år.

Dessa grenar bära åtminstone nästan uteslutande abnorma

frukter.

Som 1 literaturen, mig veterligen, ingen uppgift på något

liknande hos hästkastanjens frukter förekommer, anser jag mig

böra meddela de resultat, till hvilka mina undersökningar af

nämda egendomligheter ledt. Jag vill dock därvid påpeka, att

jag endast haft tillgång till fullt mogna stadier, hvadan åt-

skilliga förhållanden, som skulle kunnat belysas från utveck-

lingshistorisk synpunkt, tillsvidare måste förblifva outredda.

Redan de monströsa bildningarnas yttre utseende gör det

antagligt, att man har att göra med fruktblad. Detta be-

kräftas till full evidens af deras inre bygnad. (Jmf. figg. 5 o. 6.)

Liksom hos de ordinära fruktbladen finnes här ett yttre, mäk-

tigt lager, som är karaktäriseradt af radiärt gående, bastrika

kärlsträngar, af hvilka hvar och en är omgifven af en mantel

tunnväggiga parenkymeeller, som äro radiärt sträckta i för-

hållande till kärlsträngarna. Innanför detta lager kommer,

på samma sätt som hos de vanliga fruktbladen, ett lager

af oregelbundet, mer eller mindre tangentielt, men delvis

äfven longitudinelt löpande kärlsträngar, som äro förbundna

med det yttre lagrets radiära kärlknippen. Det innersta lagret

är äfven af samma utseende som i vanliga fall, det utgöres

nemligen till största delen af tunnväggigt parenkym. Stun-

dom bildar denna sistnämda väfnad en sammanhängande central

utfyllning; 1 de fall däremot, då bildningen antagit större

dimensioner, finnes en central hålighet med på tvärsnitt mer

eller mindre rundad omkrets. Vid väggarna af denna hålighet

4 A. Y. GREVILLIUS, OM FRUKTBLADSFÖRÖKNING.

kunna understundom några små fröämnen sitta fästade i två

hvarandra motsatta rader. Någon antydan till skiljeväggbil-

dande invikning af fruktbladen har jag icke kunnat finna.

Däremot förekomma en eller två mycket tydliga ryggsömmar,

som, i likhet med hvad fallet är hos de vanliga fruktbladen,

karaktäriseras af en radiär, tunn platta af radiärt sträckta, små,

tunnväggiga parenkymceller. Denna platta kan med lika tydlig-

het påvisas genom hela det yttre lagret af fruktbladet och vidare

ända intill den centrala håligheten. Då fröämnen förekomma,

sitta de i två rader, en längs efter hvar buksöm. Där endast

en ryggsöm i den accessoriska bildningen förekommer, är denna

i de flesta af mig undersökta fall belägen nära den laterala

vidfästningen vid (den yttre) fruktväggen, ett förhållande,

som synes mig kunna få sin förklaring, då man betraktar

ifrågavarande bildning såsom ett mellan två fruktblad i frukten

inskjutet öfvertaligt fruktblad. (Se nedan!)

Med afseende på läget af de öfvertaliga fruktbladen har

jag lakttagit två väsentligt olika fall:

1) äro de fästade på utsidan af ett vanligt fruktblad, vid

nedre delen, och utgå i af mig undersökta fall från detta

fruktblads ryggsöm. (Se fig. 1.) Detta sätt för öfvertalig

fruktbladsbildning har jag iakttagit endast på två frukter.

Endast 1 sådan bildning förefans på hvarje frukt.

2) äro de fästade på insidan af fruktväggen. Därvid före-

komma två modifikationer:

a) blir den öfvertaliga fruktbladsbildningen helt och hållet

innesluten i frukten. (Se fig. 2.) Den utgår då vanligen från

de nedre regionerna af fruktbladen, nära fruktskaftet, och

sträcker sig mer eller mindre högt upp i frukten; eller

b) skjuter den öfre delen af bildningen ut från spetsen af

frukten i form af en mer eller mindre böjd cylinder, som nedåt

fortsätter inuti frukten, i hvars midtelregioner den tyckes

upphöra. (Se figg. 3 o. 4).

I motsats till den på utsidan af fruktväggen sittande

accessoriska fruktbladsbildningen utgå de inre bildningarna,

såväl de under a) som b) nämda, i samma vertikala plan som

fruktens skiljeväggar, således innanför buksömmarna. En

närmare undersökning synes gifva vid handen, att de med sin

nedre, tunnare del skjuta in emellan de till hvarandra grän-

sande delarna af tvenne fruktblad; dessa delar, som eljest äro

förenade till en gemensam skiljevägg, blifva härigenom från

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 4. d

hvarandra delvis fria. De accessoriska bildningarnas nedre

del fortsättes ända till basen af frukten och är genom kärl-

strängar förenad med fruktskaftet. Den öfre, mera ansvälda

delen skjuter fritt uppåt i samma plan, då nemligen de förut

omtalade, skiljeväggbildande delarna här af brist på utrymme

äro obetydligt eller icke alls utvecklade.

I de festa fall finnes blott en tydligt utvecklad accesso-

risk fruktbladsbildning inuti frukten; den kan bestå af ett

eller två fruktblad. Dock kunna två dylika bildningar före-

komma 1 samma frukt; de äro då fästade vid hvar sin skilje-

vägg och kunna stundom delvis sammanväxa med hvarandra.

De göra då intryck af en enda fruktbladskropp, som med sina

nedre delar är fästad vid en skiljevägg, med sina öfre vid en

närliggande. Ofta förekommer dessutom (se fig. 6, v) små

tunna, vecklika utskott, utgående från gränsen mellan de

accessoriska fruktbladsbildningarna och deras vidfästning på

fruktväggen, samt omgifna af de skiljev äggsbildande delarna

af de yttre fruktbladen. Dessa utskott är jag böjd att tyda

som rudimentära öfvertaliga fruktblad. I ett fall hade till

och med ett sådant veck tydligt utbildad fruktbladsstruktur.

Utom de nu beskrifna sätten för fruktbladstörökning kan,

som bekant, äfven ett mera enkelt sätt finnas, då nemligen

den reguliära fruktbladskransen blir 4-talig i stället för 3-

talig. Det fjärde bladet är här orienteradt på samma sätt

som de 3 andra. Detta sätt kan äfven uppträda i förening

med något af de två andra. I vissa fall är till och med den

ordinära fruktbladkransen 5-talig.

Anmärkningsvärdt torde vara, att de accessoriska bild-

ningarna äro lika lifligt grönt färgade som de ordinära frukt-

bladen, äfven då de sitta inneslutna 1 frukten, och således äro

fullständigt utestängda från ljuset.!

Af det Reel torde framgå, att de nu anförda dad

af öfvertaliga fruktbladsbildningar rätteligen böra betraktas

som fall af »polyphylli»,> då ju nämda bildningar synas utgå

från basen af frukten och sålunda tillhöra samma bladkrans

som de ordinära fruktbladen. Hvarpå det beror, att de yttre

! Jmf. beträffande analoga fall t. ex. FLAHAULT: Sur la présence de la

matiere verte dans les organes actuellement soustraits å influence de la lumiére.

— Bull. de la Soc. bot. de France 1879, p. 249 ff.; äfvensom D'ARBAUMONT:

Simple note sur la production de la chlorophylle dans V'obscurité. — L. c.

1880, p. 89 ff.

? Jmf. FRANK: Die Krankheiten der Pflanzen. Breslau 1880, p. 269.

6 A. Y. GREVILLIUS, OM FRUKTBLADSFÖRÖKNING.

accessoriska bildningarna äro fästade i ryggsömmen, de inre

vid skiljeväggarna, skulle, jämte andra spörsmål, möjligen

kunna besvaras genom en detaljundersökning af dessa bild-

ningars utvecklingshistoria. Orsakerna till uppkomsten af de

accessoriska bildningarna har jag mig icke bekant. Möjligen

kunna ju rent yttre faktorer härvid vara verksamma. Af

intresse är, för bedömandet häraf. det ofvan anförda förhållan-

det. att de ifrågavarande monströsa bildningarna hvarje år

förekomma på samma grenar.

Jag vill slutligen endast erinra om den hos Esculus

Hippocastanum stundom befintliga monströsa utbildningen af

såväl ståndare som kronblad. Så förekommer ofta petalisation

af ståndarne, och i kronan kan stundom ett af bladen abortera.!

! Jmf. PENzIG: Pflanzen-Teratologie. Erster Band. Genua 1890, p. 361.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 4. 7

Bokstäfvernas betydelse.

ace = accessorisk fruktbladsbildning.

BEE boksom.

fr = frö(ämne).

To= rygpsom:

sk = del af skiljevägg i frukten.

v = rudimentära fruktblad?

Figurförklaring.

Fruktvalvel med accessoriskt fruktblad, fästadt i ryggsömmen

på yttre sidan.

Dito med innesluten accessorisk fruktbladsbildning.

Frukt med accessorisk fruktbladsbildning, delvis innesluten i,

delvis utskjutande ur frukten.

Valvel af frukt med likartad accessorisk fruktbladsbildning

SOM I fi: de

Tvärsnitt af inre accessorisk fruktbladsbildning, bestående af

2 fruktblad. Nedtill en del af ett med nämda bildning sam-

manhängande ordinärt fruktblad.

Som föreg., men den accessoriska bildningen utgöres blott af

1 fruktblad.

(Figg. 1, 2, 3, 4 nat. storl.; figg. 5 o. 6 obetydligt förstorade.

Figg. 5 o. 6 halfskematiska.)

Väne

an bv

, ;

an 0 FW

FRAN RR

RA an ytter &

NN j 4 Joatdn.

Bare eLoS

Ro q NÅ

i - dl n

pa . ) | RACE Lä.

| pins MILES RQ U

ext. RN Kn Ak

VÄN | bran IIROLA så

y RÅ pf uti TD njövlal a

p | K +

ä | p fl -. '! ta luv butY NY

" ! i inde

: ; slam kv

; helfart 8

| it Mil ta

& | I AR da [ » I

TE RV G j

Ly MÅ v & v

i , [ | , 5 weki MR

g v Had D 0 >

”- PP; 4 S

Pihang till K. Vet Akad. Handl. Bd 18.Afd TIL N?2 4

Del. L. Ljunggren & A.Y. Grevillius. Lith. W. S chlachter, Stoclholm.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET-AKAD. HANDLINGAR. Band 48. Af HL. N:o 5.

STUDIER

ÖFVER

CELOROPHYCESLÄGTET ACROSIPHONIA I. &. AG.

DESS SKANDINAVISKA ARTER

F. R. EJELLMAN.

MEDDELADT DEN 12 OKTOBER 1892.

STOCKHOLM, 1893.

OKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖN

HUAIdUTa

aå 0 ANORoORIA taNaLdR Im ma

( dö rr '

uns : hörd än Hunt

HaliA Å AGINARIU KANE BRANT

; års

LO i , Las UY

Fun See

| SRA UTA Nast VW

1000 sign q

| 4

se, RA

- UJ

' "in

VILA DEIAISILAT- HI AE | brud

| 6 KR de

| oh 0 AIN

NETA bål,

= tal RUTNTNI

é 1

Jet) Ng KAL 164

bekg ! LAS

;å

III

ruUNDEA H Å

' ou all é j

[SN

CV i a

. d stall u

Å | gl |

Å dl

i I BERT

; 2

INLEDNING.

Omedelbart efter utgifvandet af första delen af min Hand-

bok i Skandinaviens hafsalgflora började jag förbereda en andra

del, hvilken skulle behandla Skandinaviens marina Chlorophy-

ceer. Härvid visade det sig omöjligt att med föreliggande

material utreda och beskrifva de vid våra kuster förekom-

mande Cladophoreerna. Skulle en framställning af dem kunna

ske, måste den grunda sig på undersökning af dessa växter i

lefvande tillstånd eller af material, som vore ändamålsenligare

konserveradt än det, som både mina egna samlingar och de

offentliga, till hvilka jag hade tillgång, innehöllo.

Öfvervägande sysselsatt med studier af denna växtgrupp

vistades jag under April månad 1890 i Bohuslän, hvarvid jag

genom professor S. LovÉns välvilliga tillmötesgående fick uppe-

hålla mig på den zoologiska stationen vid Kristineberg och

begagna mig af de rika hjelpmedel, denna har att erbjuda.

De då gjorda undersökningarna jemte fortsatta studier af

förut befintliga samlingar och af den hithörande litteraturen

ådagalade, att det afsedda ändamålet icke kunde vinnas med

mindre än att undersökningarne 1 naturen fortsattes under

sommarmånaderna och äfven utsträcktes till ostkustens Cla-

dophoré-vegetation.

För att blifva i stånd härtill sökte jag 1891 hos Kgl.

Vetenskaps-Akademien ett reseanslag. Genom det mig be-

viljade understödet —- för hvilket jag härmed hembär Aka-

demien mitt vördsamma tack — kunde jag drifva studier

öfver Cladophoreerna vid bohuslänska kusten under senare delen

af Juni och under Juli månad och vid Sveriges ostkust under

senare delen af Augusti och förra hälften af September.

Då det var af betydande vigt att få kännedom om Cla-

dophoré-vegetationens beskaffenhet under olika årstider på

4 INLEDNING.

samma kuststräcka, undersökte jag i Bohuslän samma trakt,

der jag våren förut uppehållit mig. Vid ostkusten vistades

jag vid Sandhamn, på Dalarö och i Norrtelje, med valet af

dessa platser afseende att komma till insigt om Cladophoré-

vegetationens byggnad på hydrografiskt i väsentligare grad

olika områden.

Resultaten af dessa mina studier anhåller jag att få för

Akademien framlägga. I efterföljande uppsats har jag sam-

manstält mina iakttagelser öfver slägtet Acrosiphonia J. G. AG.

I en kommande uppsats skall jag behandla slägtet Clado-

phora KG.

Utom till Akademien står jag i förbindelse till intendenten

för Riksmusei botaniska afdelning, professor, doktor V. B.

WiTTROCK, prefekten för botaniska museet i Upsala, professor,

doktor Tu. M. Fries och prefekten för botaniska museet i

Köpenhamn, professor, doktor E. WARMING, hvilka med största

beredvillighet ställt till mitt förfogande de samlingar af Clado-

phoreer, som tillhöra de institutioner, hvilka stå under deras

uppsigt. För insamling af Cladophoré-material vid olika delar

af Skandinaviens kust har jag att tacka flere af Skandina-

viens naturforskare, bland hvilka särskilt må nämnas fi.

kandidaterna O. F. BorGE och A. T. FREDRIKSSON, stud. real

HAAKON GRAN, fil. doktorerna F. LAURELL och K. O. E. STEN-

STRÖM, fru SIGNE TRYGGER och Dr. N. WILLE.

Cladophoreernas systematik.

Jag tror mig icke behöfva befara något missförstånd ge-

nom användning af uttrycket Cladophoreer, fastän detsamma

icke är fullt exakt, emedan det betecknar en växtgrupp, som

icke har rang hvarken af familj eller underfamilj. Jag har

sett mig nödsakad att begagna en sådan mera allmän benäm-

ning, emedan dessa växters systematik är mycket sväfvande,

i det de betraktas såsom utgörande än ett än flere slägten

eller olika sektioner eller underslägten af samma slägte.

I Cladophoreernas systematik gifves det två riktningar,

af hvilka den ena vunnit temligen allmän tillslutning, den

andra deremot icke fått det erkännande, som den enligt min

mening förtjenar.

I det senaste arbete, som behandlar Chlorophyceernas sy-

stematik med större utförlighet och till större omfattning:

Chlorophycee af N. WiuzE i ENGLER und PRANTL, Die natur-

lichen Pflanzenfamilien, I: 2, hänföras samtliga Cladophoreer till

ett slägte benämndt Cladophora KG. Detta indelas i tre sek-

tioner: Sect. I. FEucladophora (KG.) FArr. (incl. Chamctham-

nmion REINKE). Der Thallus bildet keine runde Klumpen und

ermangelt der extracuticularen Verstärkungsrhizine»; Sect.

II. Spongomorpha Ke. >»Der ”Thallus bildet keine runde

Klumpen, hat aber extracuticulare Verstärkungsrhizine;

Sect. III. Aegagropila KG. »Der Thallus bildet runde Klum-

pen und kann extracuticulare Verstärkungsrhizine besitzen

oder nicht.» Det framgår af de återgifna diagnoserna på de

tre sektionerna af slägtet, att det är den yttre formen eller

växtens allmänna arkitektonik, som skulle skilja Aegagropila

från de båda andra sektionerna och att skilnaden mellan dessa

håda skulle ligga deri, att den ena, Eucladophora, skulle sakna,

6 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCESLÄGTET ACROSIPHONIA.

den andra, Spongomorpha, skulle ega s. k. extrakutikulära

örstärkningsrhiziner.' (Anf. st. sid. 118.)

I det något tidigare än WILLE'S arbete utkomna vidlyftiga

verket Sylloge algarum ommnium lvmucusque cognitarum, Vol. I,

Sect. I, Chlorophycee af DE Toni (1889) förenas likaledes alla

Cladophoreer i ett slägte Cladophora KG. Linnea 1843. Äfven

här indelas slägtet i tre likvärdiga sektioner: Sect. 1, Eu-

cladophora (KG.) HavcKk. »Filamenta consociata, laxe implicata,

nec in corpus distinetum, pulvinatum vel spongiforme congesta»;

Sect. 2, Spongomorpha KG. »Filamenta in corpus fastigiatim

divisum vel laciniato-funiculatum dense complicata, sepe ramos

descendentes tenuiores, longiusque articulatos, radiciformes

emittentia»; Sect. 3 Aegagropila KG. »Filamenta dense, arcte-

que implicata, corpus globosum, pulvinatum efficientia»; anf.

st. sid. 287 o. följ. Indelningen af slägtet är sålunda den-

samma som hos WILLE, men de olika sektionernas karakteristik

är 1 väsentlig grad olika för så vidt som förstärkningsrhi-

zinerna (rami descendentes) tillmätas en helt underordnad vigt.

En med DE Tonr's i det hela lika begränsning och indel-

ning af slägtet Cladophora hade redan HavcKk 1 Die Meeres-

algen Deutschlands und Oesterreichs (1885) framställt, dock torde

det kunna sägas, att större vigt af honom lades på förstärk-

ningsrhizinerna (Wurzelfäden), ehuru dock dessa äfven för

honom äro af mera underordnad betydelse; anf. st. sid. 444.

En likartad karakteristik af slägtets två grupper Spongo-

morpha och Eucladophora — Aegagropila behandlas icke —

finner man i FARLOW, Marine Alge of New England af år

1881 (jfr. sid. 50—51), men det förtjenar dock anmärkas, att

här Spongomorphornas spongiösa beskaffenhet tillskrifves icke

blott »rhizoidal branches», (>Wurzelfäden» HaucK) utan äfven

»recurved branches», de senare möjligen, åtminstone delvis,

motsvarande de af HauvcK anförda »verfilzte Aeste».

Utaf den i det föregående angifna auktorsbeteckningen

framgår, att slägtet Cladophora i dess helhet äfvensom dess

sektioner äro grundade och benämnda af Körzine. För slägtet

i dess helhet och dess namn Cladophora citerar DE Toni, så-

! Af beskrifningen på slägtet Cladoplhora skulle man kunna antaga, att

dessa organ tillhörde växtens vidfästande cell ... »>kann ... mittelst einer

Haftzelle festsitzen, welche intra- oder extracuticulare, 1- oder mehrzellige Ver-

stärkungsrhizinen besitzen kann», anf. st. s. 118. Af beskrifningen på familjen

framgår dock, att uttrycket icke får fattas så. Här angifves (sid. 115), såsom

förhållandet också är, att de utvecklas från skottets undre celler.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 7

som ofvan anförts, KörtzInG, Linnea 1843, p. 91. Det är väl

sannt, att i denna tidskrift och på anfördt ställe namnet Clado-

phora förekommer, men också blott namnet. Någon karak-

teristik finnes här icke. Hufvudinnehållet i den uppsats af

KörzING, som här finnes intagen: Ueber die systematische Ein-

theilung der Algen är tydligen den Conspectus Algarum syste-

maticus, som ingår 1 den och hvilken författaren anger vara

en öfversigt af den systematiska indelning af algerna, som

skulle inflyta i det under tryckning varande arbetet Phycologia

generalis. I denna Conspectus finnas också namnen Aegagro-

pila och Spongomorpha” såsom beteckningar för egna, från

Cladophora skilda slägten. Det är sålunda till Phycologia gene-

ralis af år 1843, som man måste vända sig för att få kännedom

om Cladophoreernas första systematiska indelning. Här upp-

tagas, såsom ju af ofvannämnda Conspectus var att vänta, Clado-

phora, Aegagropila och Spongomorpha såsom skilda slägten och

diagnoser af dem gifvas. Af diagnostiken framgår, att enligt

KörziIne's dåvarande mening slägtena Aegagropila och Spongo-

morpha skulle skilja sig från Cladophora genom »trichomata

in phycoma complicata» och sins emellan derigenom att »phy-

coma» vore hos Aegagropila »globosum» hos Spongomorpha der-

emot »ramosum>.

I det senare (1849) utkomna arbetet Species Algarum har

KörtzInG vidtagit ganska väsentliga förändringar 1 Cladopho-

reernas systematik. De bilda här ett slägte, Cladophora, som

indelas 1 tvenne grupper, den förra Cladophore vere, karak-

teriserad genom »trichomata consociata, laxe implicata nec in

corpus distinetum complicata», den senare ej benämnd, med

karakter: »trichomata dense et arcte implicata, corpus di-

stinetum spongiosum (rarius ciespitosum) formantia.» Den

senare uppdelas i tvenne undergrupper: A) Aegagropila;

»corpora globosa, pulvinata» och B) Spongomorpha; »marinee,

arete et centrales, trichomatibus in phycoma fastigiatim di-

visum vel laciniatum complicatis, sfepe ramos descendentes

tenuiores et longius articulatos, radiciformes emittentibus.»

Det bör anmärkas, ehuru det måhända icke är att till-

skrifva någon större betydelse, att Körzing i sina Tabule

phycologice, B. IIT och IV, i hvilka ifrågavarande växter af-

! Anmärkningsvärdt är, att DE TonrI för dessa grupper och namn icke

citerar samma arbete som för Cladophora utan för Aegagropila KG. Spec.

Alg. och för Spongomorpha KG. Phyc. gener. och Spec. Alg.

8 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

bildas, låter namnen Cladophora, Åegagropila och Spongomorpha

gälla såsom benämningar på skilda slägten. Då dessa delar

utgifvits 1853 och 1854 sålunda efter Species Algarum skulle

man häraf kunna draga den slutsatsen, att KörtzIng ändrat

sin 1 Species Algarum framstälda åsigt och återgått till den

ursprungliga i Phycologia generalis omfattade.

I andra fykologiska arbeten från tiden efter utgifvandet

af Körzine's Species Algarum finner man Cladophoreerna än

bilda ett enhetligt slägte än hänförda till de tre i Phycologia

generalis uppstälda slägtena.

Det synes häraf, att den riktning i Cladophoreernas syste-

matik, som nu behandlats, är angifven af KörtziIne. Det fram-

går dock af det föregående, att de författare, hvilka förut

namngifvits och som väl äro de, hvilka kunna tillmätas den

största auktoriteten i hithörande fall, i viss grad afvika från

KörziIne's uppfattning. De sluta sig närmast till den syste-

matik, som finnes angifven 1 Species Algarum. TI diagnostiken

ansluter sig DE Toni nästan fullständigt till KörtzInG, men af-

viker liksom åtminstone Hauvck och WILLE från honom deri,

att slägtet Cladophora af dem indelas i tre, af KörzInG der-

emot i två likvärdiga grupper, att sålunda enligt deras upp-

fattning Fucladophora, Aegagropila och Spongomorpha äro lika

beslägtade grupper under det enligt KörziIne's i Species Alga-

rum framstälda uppfattning Aegagropila och Spongomorpha

beteckna grupper, som sinsemellan äro närmare beslägtade än

med FEucladophora eller Cludophore vere. FARLOw har infört ett

nytt moment 1 karakteristiken nämligen de för Spongomorpha

utmärkande »recurved branches,. Om man antar, att det

är dessa, som gå under benämning »verfilzte Aeste» hos HAucK,

skulle sålunda dessa båda författare öfverensstämma med hvar-

andra. För båda dessa liksom för KörzinG gäller dock såsom

gruppernas hufvudkarakter växtens yttre form. WILLE har genom

användande af en morfologisk karakter: när- eller frånvaron af

extrakutikulära förstärkningsrhiziner företagit mera genom-

gripande förändringarigruppernas karakteristik och begränsning.

En granskning af Körtzine's karakteristik af slägtena eller

slägtgrupperna Cladophora, resp. Cladophore vere, Aegagro-

pila och Spongomorpha måste utfalla så, att denna är i hög

grad ytlig och svag och af den beskaffenhet, att det icke är

möjligt att afgöra, om en gifven form är att hänföra till det

ena eller andra slägtet eller slägtgruppen eller att till och

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 3. 9

med den möjligheten icke är utesluten, att olika former eller

utvecklingsstadier af samma art skulle komma att föras till

olika slägten eller grupper. I denna riktning har J. G.

AGARDH redan 1846 uttalat sig' om de försök, som dittills

gjorts att uppdela det gamla heterogena slägtet Conferva, i

detta omdöme sålunda inneslutande KörzINg's systematiska be-

handling af detta i Phycologia generalis och ännu 1853 säger

AREsScHoUG vid sin behandling af slägtet Conferva i Phyc.

Scand.: »genera, quee condidit KörtzInG, nimis artificialia et in

natura parum constantia» (sid. 419). Om också detta omdöme

i hela sin vidd är för strängt — ty helt visst äro flere af de

slägten KörtzIng utbrutit ur det gamla slägtet Conferva inga-

lunda artificiella eller för litet konstanta — så torde det dock

ega sin giltighet om Cladophora, Spongomorpha och Aegagro-

pila såsom sinsemellan skilda slägten. Hvar och en, som

egnar ett närmare studium åt dessa växter, skall lätt finna,

huru stora svårigheter det möter att skilja mellan Cladophora

och Spongomorpha, för att nu hålla oss endast till båda dessa.

Äfven KörzIng sjelf, som dock väl bättre än någon annan

känner denna svåra växtgrupp, visar, såsom det framgår af

hans arbeten, i flere fall osäkerhet i sin uppfattning af be-

stämda arter. I Tab. Phyc., Bi oIV, tafl.:83afbildar t.ex.

Körzina tvenne Cladophoreer, den ena under namn Spongo-

morpha villosa och den andra såsom Sp. lanosa. Det torde

icke kunna bestridas, att de habitusbilder, som lemnas af dessa

växter, föga öfverensstämma med diagnosen på Spongomorpha.

I Spec. Alg. föras likaledes båda växterna till sektionen

Spongomorpha af slägtet Cladophora, men i Phyc. gen. åter

till slägtet Cladophora, sektionen centrales. Denna sektion

elen dessutom Cl. centralis (Lyngb.) KG., Cl. Binderi

och Cl Comatula. De båda förra af dessa föras i Spec. Alg.

till Spongomorpha under det den sistnämda får qvarstå i Sekt.

Cladophore vere af slägtet Cladophora, men flyttas i Spec.

Alg. i närheten af arter, hvilka i Phyc. gen. bildade en grupp

tillsamman med Cl. arcta, gruppen arcte af slägtet Clado-

phora. Bland de i Spec. Alg. till Spongomorpha hänförda ar-

terna äro Sp. cymosa och Sp. arcta. Båda dessa hänförde

Körzine i Phyc. gen. till slägtet Cladophora, men till skilda

sektioner, den förra tillsamman med Cl. utriculosa till sek-

tionen fastigiatee.

5 Jfr. J. G. AG., Anadema, sid. 10.

10 F. RB. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉESLÄGTET ACROSIPHONIA.

FaArLow's karakteristik" af de båda af honom behandlade

underslägtena af slägtet Cladophora: Spongomorpha och Eu-

cladophora är 1 sjelfva verket lika svag som KörtzIne's. Visser-

ligen innehålles deri den uppgiften, att Spongomorphornas upp-

trädande såsom »spongy masses» framkallas af »rhizoidal

branches» och >»recurved branches>, men den anger dock icke,

att dylika bildningar uteslutande tillkomma detta underslägte;

vore så fallet, så skulle de båda underslägtena kunna anses

väl karakteriserade. Att detta icke varit författarens mening,

synes framgå deraf, att i beskrifningen af en del arter till-

hörande underslägtet Eucladophora, t. ex. Ol. refracta och Cl.

gracilis förekomma uppgifter om »reflexed>, »recurved»> och »in-

curved branchlets», hvilket sålunda visar, att enligt FARLOW'S

uppfattning äfven inom underslägtet Eucladophora tillbaka-

böjda grenar kunna finnas, om de också icke åstadkomma en

sammanfiltning af växten. Visst är för öfrigt, att det gifves

arter, som ega båda »rhizoidal branches» och »strongly recur-

ved branches» utan att någonsin bilda några »spongy masses>;

man jemföre t. ex. den i det följande gifna beskrifningen på

Acrosiphomia centralis.

Hvad nu sagts om FARLoOW'S systematik af slägtet Clado-

phora gäller äfven om HaAUucK's.

WiLLE bibehåller i hufvudsak KörtzInes gruppering af

slägtet Cladophora 1i Spec. Alg., men har genom sin karak-

teristik af sektionerna FEucladophora och Spongomorpha gifvit

dessa afdelningar en väsentligt olika begränsning. Till sek-

tionen Spongomorpha WILLE kommer nämligen äfven att höra

den grupp af Körzines Cladophore vere, hvilken benämnes

comose. Då en så pass betydande afvikelse från KöTtzING'S

begränsning företages, så kan det sättas i fråga, om det icke

varit systematiskt riktigare, att i första hand taga hänsyn

till när- och frånvaron af de organ, som WILLE betecknar så-

som »Verstärkungsrhizine» och först i andra hand till deras

karakter af intra- eller extracutikulära. Förekomsten af ett

bestämdt organ med vigtig fysiologisk funktion måste väl an-

tagas vara en vigtigare karakter än organets specifika ut-

bildning och utveckling. Det skulle sålunda enligt min me-

ning varit riktigast, att ur sektionen Cladophore vere KG.

utbryta och till sektionen Spongomorpha öfverföra icke blott

de arter, som bilda gruppen comose (KG. Spec. Alg.) utan

TC FARL., New Engl. Alge, sid. 50 och följ.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:03. Il

äfven de arter, som ega intrakutikulära förstärkningsrhiziner.

Detta så mycket mer, som det just är hos dem, som de ifråga-

varande organen åtminstone företrädesvis uppträda såsom

verkliga förstärkningsrhiziner. Ty äfven om man torde kunna

erkänna, att de i hvarje fall, sålunda äfven då de såsom hos flere

Spongomorphor äro jemförelsevis fåtaliga och riktade snedt ned-

åt. alltså icke sluta sig intill stammen, utföra ett visst förstär-

kande arbete, så äro de dock, såsom äfven WILLE på annat

ställe" riktigt angifvit, mest och bäst lämpade härför, då de så-

som hos CI. rupestris äro intrakutikulära. Hos många kanske

mängden af de Spongomorpha-arter jag undersökt, måste jag

anse, att de tjenstgöra mera såsom vidfästningsorgan än såsom

stödjande eller mekaniska element. Denna vidfästande funk-

tion är så mycket vigtigare som Spongomorphorna, så vidt

jag kunnat finna, alltid sakna den» Basalzelle» med »korallen-

artige kurze Verzweigungen»” hvilken hos flertalet Euclado-

phore fullgör vidfästningen. Emellertid bör det å andra sidan

märkas, att de intrakutikulära förstärkningsrhizinerna i detta

afseende icke väsentligt skilja sig från de extrakutikulära,

ty efter hvad jag trott mig finna är det äfven de, som, bry-

tande sig fram vid skottets bas, åtminstone i växtens äldre

stadium utföra största delen af vidfästningsarbetet. Till ur-

sprung, växriktning och funktioner öfverensstämma de begge

slagen förstärkningsrhiziner sinsemellan; funktionellt skilja de

sig endast däri, att de i vissa fall i följd af sitt förlopp äro

kraftigare förstärkande organ än i andra. Men någon skarp

skillnad gifves det icke. Så blir t. ex. säkerligen effekten af

rhizinernas förstärkning hos den af WinLE” anförda Cl. ophio-

phila, hos hvilka rhizinerna äro utvändiga, men sluta tätt in-

till stammen, i det närmaste densamma som om dessa organ

varit intrakutikulära. Dessa nu anförda förhållanden synas

mig innebära, att, om en karakter för Cladophoraslägtets

gruppering skulle hämtas från dessa organ, 1 första hand deras

förekomst eller icke förekomst borde tagas i betraktande. Å

andra sidan torde det kunna angifvas såsom säkert, att de

Cladophoreer, hvilka ega intrakutikulära förstärkningsrhiziner

1 sin organisation i öfrigt mera öfverensstämma med de Euclado-

phorce, hvilka sakna rhiziner än med Spongomorphorna, hvilket

! Wille, Alg. phys. anat. sid. 20 och följ.

2 Wille, Nat. Pflanzenfam. sid. 115.

SKWaällé, Amf öst. st T15.

117 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCESLÄGTET ACROSIPHONIA.

synes visa, att från dessa organ ingen tillfredsställande karakter

för Cladophoreernas indelning i naturliga grupper kan hämtas.

WILLE har derför enligt min mening förfarit fullt riktigt, då

han icke tillmätt den af dem gifna karakteren högre värde

än för utmärkande af sektioner inom ett slägte.

Detta är i korthet den ena riktningen inom Cladophoreernas

systematik. Den andra är anvisad af J. G. AGARDH. I förut

citerade uppsats: Ånadema, ett nytt slägte bland Algerne" med-

delar denne fykolog såsom utdrag ur ett då ännu otryckt

arbete ett försök att på nya karakterer uppdela det gamla

slägtet Conferva 1 särskilda slägten. De urskilda slägtena

äro sju: Myxonema, Tiresias, Lychete, Acrosiphonia, Conferva,

Acanthonema och Anadema. Deras karakteristik hvilar på

»cellulernas uppkomstsätt och det deraf beroende olika utveck-

lingssättet af frons samt de olika cellernas olika funktioner».

Af dessa sju slägten är det Acrosiphonmia och Conferva som

omfatta hufvudmassan af nutidens Cladophoreer, ehuru sådana

ingå äfven i slägtena Lychete och Acanthonema. Med dessa

senare arter har jag icke hittills kunnat sysselsätta mig och

håller mig derför till de båda förstnämda slägtena — de enda

för öfrigt, som innehålla skandinaviska arter.

Den diagnos, J. G. AGARDH lemnar af slägtet Acrosiphonia,

har följande lydelse: »FErons filiformis, articulata, homogenea,

ramosa, articuli juniores (superiores) elongati, continua subdivisione

divisi, adultis et inferioribus ita brevissimis. Fructus nondum

obhservati.>”) Det anges vidare om dessa Conferver, »att de

synas växa i två olika perioder så nämligen att den unga

tråden växer hastigt med långa celluler som stundom härma

tråden af en Siphoné. Dessa celler blifva småningom kortare

genom en repeterad tudelning. Häraf blir den följd, att de nedre

cellerna blifva de kortaste och på visst sätt de yngsta. Sedan

denna interkalära delning nått sin gräns (2?) synes den nedre de-

len af växten fortlefva utan vidare förändring än att den genom

täta rottrådar, som de öfre grenarne nedsända, sammansnärjes

i flere skilda fasciklar, hvilka ha en annan färg än den öfre delen

af växten. Äfven grenarne ha det egendomliga, att de icke

vid basen afsnöras utan sammanhänga med den stjelkled,

! Jfr äfven Öfvers. af Kgl. Vet.-Akad. Förh. 1846, sid. 103.

2 I det af J. G. AGARDH utgifna arbetet Caroli Ad. Agardh Icones alga-

rum inedite fasciculi qui exstant duo. Lunde 1846, har diagnosen något olika

lydelse nämligen: >A. fronde subheterogenea, articulis superioribus elongatis

continua divisione subdivisis, inferioribus hoc modo sensim, brevioribus.>

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 13

hvarifrån de utgått.» -— Såsom typer för slägtet anföras Con-

ferva lanosa (= C. congregata), C. arcta (= OC. centralis)

och C. membranacea (= Vaucheria brasiliensis MART.).

Slägtet Conferva har följande diagnos: »Frons filiformis,

articulata, homogenea, simplex aut varie ramosa, articuli adulti

indivisi, superiores breviores, novi divisione articuli terminalis

orti. Sporidia subglobosa, motu predita per mamillam tubulose

productam erumpentia. Comniocyste externa, ad fila lateraliter

sessiles.> Om slägtet tillägges:»Hos största delen af de greniga

Conferverne växer individet dels genom en jemn förlängning

af de existerande cellulerna dels genom nya cellers bildning

till följe af den terminalas tudelning. De öfversta cellulerna

äro sålunda de yngsta och de kortaste, de nedersta de äldsta

och oföränderliga, sedan de uppnått en bestämd längd.....

Grenarne uppstå på samma sätt genom en lateral utvidg-

ning af cellmembranen, som fortgår tills den nya grenen

fått en vanlig cellul-längd, då den genom ett diaphragma af-

skiljes från modercellulen.> Af den typförteckning, som lemnas,

framgår, att detta slägte till sin begränsning omfattar de

sektioner af slägtet Cladophora, som benämnas Cladophera vera

eller Eucladophora och Aegagropila med uteslutande af ett

fåtal arter, hvilken af J. G. AGARDH föras till det nya

slägtet Lycheete.

Om, såsom J. G. AGARDH anmärker, förut gjorda försök

att sönderdela det gamla slägtet Conferva, ingenstädes funnit

fullt erkännande, så kan detta i ännu högre grad sägas om

detta försök af honom. Den enda fykolog, som, så vidt jag har

mig bekant, erkännt detsamma är J. E. ARESCHOUG, hvilken på

samma gång han fäller det ofvan citerade omdömet om KöTzInG's

systematisering af ifrågavarande växtgrupp yttrar: »melius

rem tractavit J. G. Agardh, qui veris principis sua superstruxit

genera.» Hans erkännande af J. G. AGARDE'S system går dock

icke längre — af grunder som ej angifvas — än att två

af de nämnda slägtena: Acrosiphonia och Conferva upptagas

såsom underslägten wnder UConferva; jfr. Phyc. scand. s. 419

och följ. I öfrigt har bristen på erkännande gått så vidt, att

t. o. m. i ett så betydande arbete som de Tonrs Syll. Alg.

icke ens namnet Acrosiphonia upptages bland synonymerna

till Cladophora, ehuru här dock finnes ett sådant namn som

Spongosiphonia ARESCH, hvilket betecknar ett slägte, som af dess

uppställare själf indrogs några år efter sedan det publicerats.

14 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉESLÄGTET ACROSIPHONIA.

Mina studier öfver Skandinaviens Cladophoreer hafva bi-

bragt mig den öfvertygelsen, att de två så väsentligt skilda

ntvecklings- och byggnadstyper, på hvilka J. G. AGARDH

grundat slägtena Acrosiphonia och Conferva förekomma ut-

präglade och konstanta inom Cladophoreernas grupp. Jag

har tillika funnit, att skillnaden mellan dem icke inskränker

sig härtill, utan att dessa olikheter uppträda regelbundet i

förening med andra af dels lika vigtig, dels kanske systema-

tiskt ännu vigtigare art. Jag tvekar därför icke, att i dessa

båda af J. G. AGARDH grundade slägten se fullt naturliga och

berättigade slägten, hvilka ega karakterer af vida högre

systematiskt värde än de slägten, underslägten eller sektioner,

i hvilka Cladophoreerna af andra systematici uppdelats. Jag

hänvisar 1 öfrigt till den framställning af slägtet Acrosiphonia's

organisation, som i det följande lemnas och till den redogörelse

för öfriga skandinaviska Cladophoreer, som jag skall inom

den närmaste framtiden meddela.

Om det sålunda bör anses berättigadt att låta de Clado-

phoreer, hvilka tillhöra den för Acrosiphonia J. G. AG. ut-

märkande byggnads- och utvecklingstypen, bilda ett slägte,

så torde måhända skilda meningar uppstå beträffande det

namn, slägtet bör bära. Namnet Acrosiphonia är yngre än de

Kitzingska slägtnamnen Cladophora, Spongomorpha och Aega-

gropila. Det af dessa, som skulle kunna komma i fråga, är

Spongomorpha. Acrosiphonia omfattar dels hvad Körzine be-

nämnt Spongomorpha dels den sektion af Cladophorce vere KG.,

som betecknats med namnet comose. Inom denna senare art-

grupp finnes Cladophora vauchericeformis (AG.) KG. Om den

eller kanske rättare om Conferva vauchericeformis ÅG. angaf

HarveEY! och efter honom AREsScCHoUG,” att den är en utveck-

lingsform af Cladophora (Spongomorpha) arcta (DIuLv.) Ke. Med

reservation har jag sedermera framställt” den uppfattningen,

att, om detta gäller om nämnda växt, alla de arter, hvilka

KörzinG hänför till gruppen comos:e, måste betraktas såsom

tillhörande Cl. (Spongomorpha) arcta's formkrets eller utveck-

lingssfer. Enligt då gängse åsigt var nämligen denna art

mycket mångformig, under det skillnaden mellan de till com os:

hänförda arterna syntes mycket ringa och 1 flere fall svår

ItIfr, Bbhycslirita tad. 135;

? Phyc. scand. sid. 426.

3 Alge arct. Sea sid. 304.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 15

att klart uppfatta. Till denna mening hafva FARLow,' HAUCK”

och DE Toni? slutit sig utan att hafva närmare studerat denna

i sjelfva verket vigtiga fråga. Om denna uppfattning vore

riktig, skulle alltså Acrosiphonia och Spongomorpha erhålla

samma omfång, och stränga prioritetsifrare kunde derför upp-

ställa den fordran, att för slägtet det äldre namnet Spongo-

morpha borde användas, men namnet Acrosiphonia förvisas till

synonymiregistret. Häremot torde den berättigade invänd-

ningen kunna göras, att slägtet Spongomorpha då skulle er-

hålla en väsentligt annan karakteristik än den ursprungliga

och än den, som i det stora hela äfven sedermera tilldelats det,

hvilket utan tvifvel skulle leda till ännu större oreda och

förvirring än som redan råder inom denna växtgrupp. Nekas

kan det väl dessutom icke, att det skulle innebära en orätt-

visa mot J. G. AGARDH, om man erkände såsom berättigad

den slägtkarakter, han först uppdagat, men förkastade det

namn, som var ett uttryck för densamma. Härtill kommer,

att, enligt hvad jag numera tror mig kunna bevisa, det

gifves Cladophoreer, hvilka tillhöra gruppen comose KG. och

antingen äro identiska med eller nära beslägtade med de

arter, som af KörtziIngG hänföras till denna grupp, men som icke

äro utvecklingsformer af Spongomorpha urcta eller denna nära

stående arter, utan fullt sjelfständiga, starkt utpräglade och

lätt karakteriserade arter. Då nu dessa äro fullt typiska

Acrosiphonia-arter, men icke låta hänföra sig till slägtet eller

sektionen Spongomorpha i dess vanliga och ursprungliga be-

märkelse, så följer häraf, att namnen ÅAcrosiphonia och Spongo-

morpha ingalunda äro liktydiga och de slägten, som de be-

teckna, äro af olika innehåll och omfattning. Jag anser det

derför vara såväl minst vilseledande som rättast, att, om den

af J. G. AGARDH angifna slägtkarakteren blir gällande, slägtet

får bära det namn, Acrosiphonia, som ursprungligen blef det

gifvet.

Deremot anser jag mig icke böra använda namnet Con-

ferva för det slägte, som J. G. AGARDH betecknar med detta

namn. Redan förut hade detta ett helt annat innehåll och

systematiken efter denna tid har gått i en sådan riktning, att

det nuvarande slägtet Conferva innefattar Chlorophyceer, så

! New Engl. Alge, sid. 50.

? Meeresalg. sid. 445.

3 Syll. Alg. sid. 335.

16 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

långt skilda från de växter, hvilka J. G. AGARDH hänför till

slägtet, att de icke ens upptagas i samma familj som dessa.

Ett försök att återföra detta namn till det af J. G. AGARDH

under detsamma karakteriserade slägtet skulle derför åstad-

komma en hög grad af förvirring. Med numera allmänt an-

tagna prioritetsprinciper vore väl icke heller ett sådant för-

sök berättigadt, då hufvudmassan af de arter, hvilka af J. G.

AGARDH betecknas med slägtnamnet Conferva, tillhöra det ur det

gamla slägtet Conferva redan före J. G. AGARDH'S klassifikation

af detsamma utbrutna slägtet Cladophora, hvilket slägtnamn

de också allt sedan i regel burit. Mig synes derför, att det

slägte, hvilket J. G. AGARDH benämner Conferva, bör kallas

Cladophora (K6.) J. G. AG.

Om detta slägtes omfattning kan jag för närvarande icke

med bestämdhet yttra mig. Den fråga, som skulle besvaras,

vore den, om de växter, som af KöTtzING sammanförts under

benämningen AÅAegagropila, äro att anse såsom representanter

för ett eget slägte eller efter J. G. AGARDH'S uppfattning vid

uppdelningen af det gamla slägtet Conferva såsom arter af

slägtet Cladophora (K6e.) J. G. AG. (Conferva s. s. J. G. AG).

Jag har hittills icke haft tillfälle att nöjaktigt undersöka

någon art af denna vid våra kuster mycket svagt represen-

terade grupp och derför icke kunnat bilda mig någon bestämd

uppfattning om dess slägtskapsförhållande. Det vill dock

synas, att, äfven om man 1 likhet med J. G. AGARDH anser

dem höra under slägtet Cladophora (K6.) J. G. AG. de dock i

sin biologi och väl äfven i samband härmed till sitt ut-

vecklingsförlopp afvika så betydligt från de typiska Clado-

phora-arterna, att de böra få bilda åtminstone en benämd

sektion af slägtet Cladophora.

Slägtet Acrosiphonia J. G. AG.

1. Organografisk öfversigt.!

Habitus. Dessa växter uppträda i form af tofsar eller

mattor. Tofsarne äro stundom pensellika, d. v. s. omvändt

! Den redogörelse för slägtet Acrosiphonias organografi, som jag här lem-

nar, grundar sig uteslutande på slägtets skandinaviska arter och dem bland

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD: III. N:0 5. 17

kägellika. En typisk sådan form har ÅA. stolonifera KIELLM.

(Tafl. VI, fig. 1). Så synes också vara fallet med A. minima

(Fosn.) KJIELLM. Jfr. Wirrr. et Norpst. Alg. exs. fasc. 19,

n:r 926. Denna penselform synes icke vara vanlig och till-

hör, så vidt jag känner, endast epifytiska arter. Vanligen

äro tofsarne mera stråligt bygda, närmande sig formen af ett

halfklot eller $t. o. m. ett klot. En sådan form kunna både

epifytiska t. ex. 4. bombycina KJIELLM. och på sten växande

arter hafva. En väl utpräglad sådan form har den på sten

växande ÅA. vernalis KJIJELLM., då den är rikt utvecklad, och

ÅA. centralis (LYNGB.) KJELLM., särskilt såsom ung; jfr. t. ex.

tafl. V, fig. 1. Öfvergångar mellan dessa typer finnas, t. o. m.

hos samma art. Såsom ung är t. ex. A. hamulosa KJIJELLM.

tjockt penselformig, men blir såsom äldre nästan bollformig.

Såsom exempel på mattformiga Acrosiphonior kunna Å. setacea

KJIELLM. och ÅA. flaccida KJELLM. anföras. De bibehålla matt-

formen såsom äldre, ehuru de då ofta under vissa förhållan-

den blifva mera stråligt utbredda och närma sig klotformen.

Stundom hafva mattorna en föga utbredd bas och påminna då

mycket om de tofslika arterna. Så synes t. ex. fallet vara

med AA. pemicilliformis (Fosn.) KJerrm. Detta är de typiska

mattorna. Det finnes äfven mattor af annat slag. Å. effusa

KJIELLM. är den mest utpräglade representanten för sådana.

Deras allmänna form kan icke gerna betecknas annat än matt-

lik, men växten består i sjelfva verket af två olika afdel-

ningar eller våningar, nämligen af ett basalt, temligen tjockt

och ganska vidt på underlaget utbredt parti och från detta

utgående, mer eller mindre tätt intill hvarandra närmade

pengel- eller nästan bollformiga delar; jfr. tafl. VII, fig. 1.

En likartad, ehuru mycket svagare utpräglad dylik form har

A. pallida KIELLM.

dessa, hvilka kunnat undersökas i Jefvande tillstånd eller på material, så kon-

serveradt, att en närmare undersökning varit möjlig. På vanligt sätt konser-

veradt, d. v. s. på papper upplagdt och torkadt material lämpar sig icke här-

till. För samlare af dessa växter torde jag derför böra påpeka, att det för

närmare undersökning är nödigt att hafva växten icke blott på vanligt sätt

uppfästad utan äfven omedelbart efter upptagandet ur hafvet inlagd i utspädd

sprit, svag saltlösning, liquor Hantzschii eller andra konserveringsvätskor, som

ej för starkt förändra cellbyggnaden och behålla växten i det skick, att en

utredning af den allmänna byggnadsplanen är möjlig. Lämpligast har jag

funnit svag saltlösning och liquor Hantzschii vara. Deri konserverade Acro-

siphonior hafva under mer än 10 år hållit sig utmärkt väl, t. o. m. endast i

ringa grad förändrat sin färg.

18 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

De typiska Acrosiphonia-mattorna äro nederst vid basen

mycket löst sammanfiltade, men i öfrigt helt och hållet rediga,

bildade af sinsemellan fria element. Exempel härpå lemna

särskilt ÅA. setacea KJIELLM. och Å. flaccida KIELLM. Detta

gäller också om en del tofslika Acrosiphonior, t. ex. ÅA. stolo-

mfera KJIELLM., men 1 regel äro dessa ett längre stycke uppåt

från basen mot spetsen, stundom, i synnerhet i fullt utbildadt

tillstånd, nästan till spetsen mer eller mindre sammanfiltade,

stundom så hårdt och inveckladt, att det icke är möjligt att åt-

skilja och något längre stycke följa de element, som ingå i

dem. Sammanfiltningen är icke i alla fall densamma. Stun-

dom t. ex. A. vernalis KJIJELLM. bilda elementen från hvarandra

nästan ända till basen skilda knippor, 1 andra fall bestå tof-

sarne eller bollarne väl också af knippor, men dessa samman-

hänga nedtill mer eller mindre högt upp. De särskilta knip-

porna äro stundom nästan jemntjocka, antingen mycket lösa

t. ex. A. bombycina KJIELLM. eller mera fast hopvecklade, oftare

dock pensellika, vid basen smala, sammanfiltade, upptill ut-

vidgade och åtminstone i växtens yngre tillstånd rediga; t. ex.

A. hamulosa KJIELLM. 0. a. I äldre stadium blifva hos dessa

alla eller en del knippor ej sällan till hela sin längd samman-

filtade och antaga då andra former t. ex. utdraget klubblik,

smalt ägglik o. s. v. Äro knipporna i samma boll mycket

talrika såsom t. ex. hos ÅA. pallida KJIErLm. blifva de ofta mer

eller mindre starkt sammantryckta. Hos arter med tydligt

och starkt utveckladt basallager är detta tätt sammanfiltadt,

bestående dels och hufvudsakligen af Acrosiphonia-element,

men dessutom af bland dessa inväfda alger af andra slag. En

vanlig beståndsdel bilda Ectocarpus- och Pylaiella-arter, En-

teromorpha- och Cladophora-arter, Ralfsia verrucosa m. dl.

Acrosiphoniornas storlek vexlar inom temligen trånga

gränser. Detta gäller såväl om arterna sinsemellan som om

hvarje särskilt art under olika förhållanden. Jag sluter detta

deraf, att arter, som jag sett från olika ställen såväl inom

som utom Skandinavien, visa knappt anmärkningsvärda stor-

leksolikheter. Störst af de skandinaviska arterna äro Å. cen-

tralis (LYNGB.) KJIJELLM. och Å. grandis KJELLM., hvilka nå en

längd af omkring 9 cm. Minst af våra arter äro ÅA. vernalis

KJELLM. och ÅA. lanosa (RorH) J. G. AG., hvilkas höjd blott

uppgår till omkring 1—2 cm.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 19

Större vexling visar sig i de mattorna och tofsarne sam-

mansättande elementens groflek. Ytterligheterna bilda i detta

afseende å ena sidan Å. setacea KJELLM. och Å. flaccida KIJELLM.,

hvilkas gröfsta axlar 1 sina gröfsta delar äro omkring 250 u.

tjocka, å andra sidan arterna Å. effusa KIELLM., Å. bombycina

KJIELLM., A. minima (Fosn.) KIELLm. m. fl., hvilkas tjocklek är

10 gånger och derutöfver mindre än de förras. Visserligen

är icke tjockleken densamma i alla axlar hos samma art, men

de af mig undersökta Acrosiphonior, hvilka på grund af andra

karakterer kunna betraktas tillhöra samma art, visa en hög

grad af öfverensstämmelse 1 groflek, då likvärdiga delar hos

olika exemplar jemföras sins emellan. Jag tror det derför

vara befogadt att låta grofleken ingå såsom ett vigtigt led i

artkarakteristiken.

Styfheten står icke i något bestämdt förhållande till grof-

leken. Arter, som med hänsyn till groflek mycket likna hvar-

andra, kunna i styfhet visa stor olikhet. Skarpast fram-

träder detta måhända eller är åtminstone lättast iakttagbart

hos de grofva arterna sådana som t. ex. ÅA. setacea KJIJELLM.

och AA. flacceida KJIELLMm., hvilka båda äro af i det närmaste

samma groflek och såsom redan framhållits gröfst af våra hit-

tills kända arter, men med hänsyn till styfhet så olika hvar-

andra, att de med lätthet kunna skiljas härpå. ÅA. setacea

KJIELLM. är styf som borst och sammanfaller icke eller föga,

då den upptages ur vattnet, under det deremot A. flaccida

KJIELiM. är 1 hög grad slak och slankig. Bland fina arter,

som häruti mera afvika från hvarandra, kunna nämnas den

temligen styfva A. vernalis KJELLM. och den mycket flaccida

ÅA. bombycina KIELLM. Det må anmärkas, att denna olikhet

i styfhet åtminstone icke alltid beror på olikhet i cellängd,

väggtjocklek eller andra gröfre histologiska förhållanden, ty

häri kan, såsom fallet är med A. setacea KJELLM. och Å. fluccida

KJIELLM., stor öfverensstämmelse råda. Hvad i organisationen,

som hetingar den, har det ännu icke lyckats mig att upp-

daga.

Alla Acrosiphonior hafva naturligtvis en grön färg, men

den uppträder i olika, för hvarje art, så vidt jag funnit, be-

stämda skiftningar. Somliga arter, exempelvis ÅA. effusa

KJELLM., äro klart gräsgröna, andra t. ex. ÅA. setacea KJELLM.

hafva en djup, mättadt grön färg, gående åt svartgrönt. En

ofta förekommande skiftning är gulgrön med starkare eller

20 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

svagare dragning åt gult. Denna kan vara mättad t. ex. A.

vernalis KIJELLM. eller blek t. ex ÅA. pallida KJIELLM., hos hvil-

ken senare färgen i växtens äldre tillstånd närmast kunde be-

tecknas såsom hvitgrön. En blek grön färg med temligen stark

dragning åt olivbrunt förekommer hos ÅA. bombycina KJIELLM.

Färgstyrkan är icke alltid densamma hos växten i dess helhet och

icke lika under olika utvecklingsstadier. De yttre eller öfre

delarne äro, åtminstone så länge växten ännu befinner sig i

starkare tillväxt, mörkare än de inre eller nedre delarne och

ofta är färgen mera mättad vid basen än ett stycke derofvan.

Så t. ex. hos A. vernalis KJIJELLM. och A. centralis (LYNGB-.)

KJELLM. Den senare är såsom ung mörkare gulgrön än såsom

fullt utvuxen, då den öfvergår 1 fertilt tillstånd. Efter tork-

ning förhålla sig Acrosiphoniorna till färgen ganska olika.

Somliga arter t. ex. de båda nyssnämnda bibehålla härvid sin

färg och färgfördelning. Andra blekna till hela sin utsträck-

ning &t. ex. ÅA. pallida KJIEuLm., hvilken slutligen blir nästan

hvit, hos åter andra aftar färgstyrkan blott i de nedre delarne,

under det de öfre antingen såsom hos ÅA. stolonifera KIELLM.

bibehålla sin naturliga färg eller antaga en mörkare, t. ex.

A. bombycina KJIELLM., 1 hvilket senare fall växten efter tork-

ning på papper eger en mörkare kantzon.

De flesta af mig närmare kända Acrosiphoniorna hafva i

lefvande tillstånd ingen glans. Hos en art ÅA. effusa KIELLM.

finnes en tydligt urskiljbar, om också svag sammetsglans och

hos i saltlösning förvarade exemplar af ÅA. bombycina KIJELLM.

har jag iakttagit en svag silkesglans. Vid torkning antaga

flere arter en egendomlig fett- eller slemglans, särskilt i de

öfre eller yttre delarne. Så t. ex. ÅA. centralis (LYNGB.) KJELLM.,

A. stolonifera KIELLM., Å. lanosa (RotH) J. G. AG. o. a. Andra

arter sakna äfven då all glans. ÅA. effusa KJIJELLM. är såsom

torkad matt.

Ingen af de Acrosiphonia-arter, som jag närmare under-

sökt, eger någon högre grad af slemmighet. En olikhet i detta

afseende visar sig dock råda under dessa växters olika utveck-

lingsstadier, så nämligen att växten såsom ung är slemmigare

än såsom äldre och fullvuxen. Detta gäller också om äldre och

yngre delar, de senare äro slemmigare än de förra, så att de

nedre delarne af växten vid dess uppläggning och torkning

på papper icke eller mycket löst fästa vid detta, de öfre mera,

stundom ganska fast. Olika arter visa en om också ej synner-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 21

ligen betydlig olikhet äfven häruti. Så är A. setacea KJELLM.

afgjordt mindre slemmig än ÅA. flaccida KIELLM., Å. stoloni-

fera KJIELLM. och A. lanosa (RotH) J. G. AG. slemmigare än

A. pallida Kserim. Den sistnämnda är måhända af Skandi-

naviens hittills närmare undersökta arter den minst, de båda

med den jemförda de mest slemmiga.

Allmän byggnadsplan. Väl finnes det om dessa växter

i litteraturen angifvet, att de uppträda i form af »cespites»,

»stuftss, »Rasen» 0. s. v., men en analys af dessa tufvor, tofsar,

mattor eller en uppgift om deras uppkomst och i sammanhang här-

med ett angifvande af deras högre och lägre grad afindividualitet

föreligger, så vidt jag har mig bekant, icke. I fertalet fall

framträda mattorna, men i synnerhet tofsarne så begränsade

utåt och så inom sig sammanslutna till en enhet, att man är

benägen att uppfatta dem såsom växtindivid af samma slag

som t. ex. tufvorna af en tufbildande Graminé eller Cyperacé,

d. v. s. såsom bestående af med hvarandra genetiskt samman-

hängande skott och skottsystem af olika ordningar och från

olika års- eller utvecklingsperioder. Mot en sådan uppfatt-

ning kunna från rent teoretisk synpunkt enligt min mening

icke några berättigade invändningar göras. Man kan ju tänka

sig, att ur någon slags fortplantningskropp — en zygot, en spor,

en gonidie — en axel utvecklade sig, hvilken redan från basen

utbildade sidoaxlar, som på samma sätt rikligt och upprepadt

förgrenade sig. TI så fall skulle ju redan under en vegetations-

period ett skottsystem uppkomma af tofslik form. Större ut-

bildning skulle denna växtkropp erhålla, om dess uppbyggande

icke inskränktes till en, utan utsträcktes öfver flere vegetations-

perioder, så att i hvarje årsgeneration af skott basaldelarne

blefve vid lif och under den följande perioden utvecklade nya

skott. Om de basala skotten eller en del af dem blefve ute-

löpande eller om ur fortplantningskroppen, såsom ju i många

fall inträffar, ett rikgrenigt, rhizomartadt skottsystem upp-

komme, från hvilket sedermera vertikala skott utbildades, så

vore härigenom en mattformig växtkropp danad.

Men en annan uppfattning skulle också kunna hafva

starka skäl för sig, den nämligen att Acrosiphonia-tufvorna

— för att begagna detta ord såsom inbegripande både tofs-

och mattformen — icke vore individuella, utan utgjordes af

tätt sammanväxande individ, hvardera af sitt särskilta ur-

sprung, utgånget ur hvar sin fortplantningskropp. Ett skäl

22 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

för ett sådant antagande skulle man kunna finna deri, att

dessa växters rörliga fortplantnings- (och propagations-) kroppar

under sin rörelse hålla sig mera tätt sammanslutna och sär-

skilt mot rörelsens slut i följd af sin likartade retlighet mot

yttre krafter bilda täta grupper.

En annan möjlighet vore den, att tufvorna sammansattes

af individuella delar, men att dessa stode i ursprungligt gene-

tiskt samband, i det hvarje tufvas första ursprung varit en

fortplantningskropp och från det primära individet propaga-

tiv, icke gonidial individbildning inträdt och fortsatts en

längre eller kortare tid såväl från det primära som de succe-

sivt på propagativ väg uppkomna individen.

Det bör af dessa antydningar framgå, att fere sätt för

tufvornas uppkomst äro möjliga och att en väsentlig lucka

i dessa växters lifshistoria qvarstår, så länge det icke är ut-

redt, af hvad art tufbildningen är.

Jag har väl icke ännu kunnat följa någon af de hithörande

växterna från dess utveckling ur en fortplantningskropp, utan

måst hålla mig till växten i mera framskridet utvecklings-

stadium, men jag anser mig dock på grund af dylika under-

sökningar kunna lemna ett ej ovigtigt bidrag till besvarande

af frågan om Acrosiphoniornas sammansättning och bildning.

Jag vill dock i förväg angifva, att en utredning af dem i vissa

fall möter nästan oöfvervinneliga svårigheter, emedan det hos

de fina, fast sammanfiltade arterna såsom ÅA. pallida KJIJELLM.

och andra är nästan omöjligt att med full säkerhet följa ett

bestämdt element från dess spets till dess utgångspunkt; hos

de gröfre arterna är detta väl tidsödande, men dock ganska lätt

utförbart. Resultatet af mina undersökningar 1 denna rikt-

ning är, att hos alla arter, af hvilka jag haft tjenligt material

att tillgå, tufvorna uteslutande eller hufvudsakligen bildas af

delar, hvilka väl kunna vara på hvarjehanda sätt med hvar-

andra mer eller mindre tätt och hårdt förbundna, men dock

måste gälla såsom individuella enheter. Hvad dessa individs

ursprung angår, så anser jag mig kunna antaga, att åtmin-

stone den stora mängden af de i en tufva ingående individen

äro af propagativ natur. I de fall, då det lyckats mig att

erhålla basaldelen fullt klar, har det visat sig, att hvad som

bör gälla såsom växtens skottsystem antingen utgår från en

egendomlig cellkomplex — basalkropp — eller också nederst är

af den beskaffenhet, att det kan på fullgoda skäl antagas, att

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 23

skottsystemet en gång utgått från en dylik basalkropp, men

under utvecklingens fortgång aflöst sig från denna och efter

detta undergått vissa förändringar till sina basala delar i

öfverensstämmelse härmed. Denna basalkropp, som hos olika

arter har olika form och byggnad, öfverensstämmer till sin

organisation med af växten under sin utveckling frambragta

metamorfa axlar och axeldelar, hvilkas natur af propagativa

organ jag måste anse fullt antaglig och klar. En närmare

redogörelse för dessa förhållanden skall jag i det följande

lemna. Häraf följer sålunda, att Acrosiphoniorna äro växter,

som föryngra sig genom metamorfa axlar och att de tufvor, som

de bilda, sammansättas af individuella enheter, hvilka ute-

slutande eller till sitt stora fertal uppkommit på propagativ,

icke gonidial väg. Om såsom ofta är fallet de för propaga-

tionen metamorfoserade axlarne äro 1 högre grad utlöpande,

kan naturligen härigenom en bildning af nya tufvor ske, dock

måste jag lemna oafgjordt, om och i hvilken utsträckning så

är fallet. Antagligast är väl, att en sådan uppkomst af nya

tufvor är ringa 1 jemförelse med den, som inträder genom fort-

plantningen och den gonidiala propagationen.

Såsom redan angifvits, äro hos vissa Acrosiphonia-arter

tufvorna nästan helt rediga, de särskilta individen sålunda

till nästan hela sin längd fria från hvarandra, hos andra arter

mer eller mindre högt upp tätt sammanfiltade eller samman-

snodda. Det synes vara FARLOW,! som först satt denna sam-

manfiltning 1 sammanhang med förekomsten af »rhizoidal

branches» och »recurved branches». Det är visserligen obestrid-

ligt, att dessa organ bidraga till de i tufvorna ingående indi-

videns sammanbindning sinsemellan, men det bör dock märkas,

att den icke alltid uteslutande beror härpå. Vid undersökning

af t. ex. A. hamulosa KIJELLM. blir det påtagligt, att föreningen

betingas af de hos denna art mycket talrika hak- eller krok-

grenarne och de likaledes mycket talrika rötterna. Men hos

andra arter, hvilkas tufvor äro ännu fastare sammanbundna och

hopvecklade än dennas, kunna krokgrenar helt och hållet saknas

och rotsystemet vara ganska svagt utveckladt. TI sjelfva verket

gifves det en annan orsak till tufvornas sammanfiltning, näm-

ligen de med skott jemförliga axlarnas växsätt. De af dessa,

som äro eller utbildats såsom hufvudaxlar och hufvudgrenar,

växd nämligen icke raka utan mer eller mindre slingrande,

! Jfr. FARL. New Engl. Alge sid. 50.

24 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

om hvarandra, bildande en mer eller mindre hopdragen spiral.

Denna revolutiva växform är skarpt utpräglad hos vissa arter

t. ex. A. vernalis KIELLM., hos andra åter mindre märkbar

och af underordnad betydelse. Den nämnda arten är lärorik,

emedan tufvornas sammanfiltning hos den icke blott åstad-

kommes genom detta växsätt utan tillika genom krokgrenar

och i viss grad äfven genom rötterna, hvilka under sitt växande

nedåt sluta sig omkring och sammanbinda en mer eller mindre

rik knippa af axlar.

Det följer af denna framställning, att enligt min upp-

fattning icke blott när- och frånvaron af sammanfiltning utan

äfven tufvornas sammanfiltningssätt och grad kan och måste

blifva af vigt vid artuppfattningen och artkarakteristiken.

Jag anser mig böra framhålla detta särskilt, emedan jag skall

behandla samma former och arter som före mig ARESCHOUG,

hvilken är af en olika mening, såsom framgår af hans Phyc.

Scand. I detta arbete upptagas under Conferva arcta fyra

former, af hvilka tre angifvas såsom »cespitose, filis inter se

liberis», den fjerde karakteriserad bland annat genom »filis in

fwmiculos intortis>, auf. st. sid. 426, och om Conferva uncialis

och till den hänförda former angifves det: »in statu maxime

juvenili ommes tres forme habent fila sepe libera neque> — såsom

fallet uppges vara med den fullt utbildade växten — »in funi-

culos intorta», sid. 428.

Individens allmänna organisation. De tufvorna sam-

mansättande växtindividen bestå af axlar af två slag, olika

sinsemellan till anläggning, växriktning, växsätt, byggnad och

funktion. Det ena slaget motsvarar högre växters skott, resp.

skottsystem, det andra högre växters rotsystem. Skottsystemet

utgöres af axlar, skott, af olika ordning, ofta också af olika

utbildning, så att åtskillnad kan göras mellan typiska och

metamorfa skott. Rötterna äro äfven de af två olika slag,

de ena af mera typisk, de andra af mera metamorf karakter.

Skottsystemets byggnad. Hufvudskottet visar vissa

olikheter såväl hos olika arter som individ af samma art, t.

0. m. individ 1 samma tufva. Minst vanligt och, så vidt jag

med säkerhet känner, endast hos en art, A. flaceida KJIJELLM.,

uteslutande förekommande är det, att hufvudskottet fortsätter

monopodialt hela skottsystemet igenom, utgörande ett gemen-

samt ursprung för hela grensystemet. Såsom regel har jag

funnit hufvudskottet mycket kort, stundom nästan rudimen-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 25

tärt. Spetstillväxten upphör efter en kort tid. Förloppet här-

vid har jag kunnat följa hos A. vernalis KJELLM. På tafl. V

framställa fig. 5 och 6 två dylika hufvudskott. Fig. 5 åter-

ger detsamma ännu stadt i tillväxt med lifskraftig toppeell.

Från denna axel har utbildat sig två sidoaxlar. Dessa äro af

olika värde. Den ena (fg) är ett rent föryngringsskott, som

kommer att förhålla sig som hufvudskottet, den andra (hg)

är en stark gren, som i det fullt utbildade skottsystemet fram-

träder såsom hufvudgren och med sina förgreningar utgör dess

hufvudsakliga del. Fig. 6 visar ett hufvudskott af i det när-

maste samma utbildning blott med den skillnaden, att det ut-

sändt två rötter (r) och att intet förynringsskott, men två

hufvudgrenar (hy) kommit till utveckling. Anmärknings-

värdaste olikheten är den, att dess toppeell är död och att

den subterminala cellen i följd häraf undergått en egendomlig

ombildning. I fullt utveckladt tillstånd kommer detta hufvud-

skott sålunda att bestå af endast två celler. Att A. hamnulosa

KJIELLM., ÅA. setacea KJIELLM. och ÅA. stolonifera KJIELLM. för-

hålla sig på ett likartadt sätt framgår af tafl. I, fig. 2—3,

tafl. II, fig. 5, och tafl. VI, fig. 3, 1 hvilka alla figurer teck-

net " anger den slutliga spetsen af hufvudskottet. I vissa

fall utgår hufvudgrenen eller hufvudgrenarne från hufvud-

skottet, i andra fall är så icke förhållandet. Fig. 5, tafl. II

visar en af de förekommande olikheterna. Från hufvudskottet

(hsk) utgå utom rötterna (r,') tre sidoskott, af hvilka två

(hg) äro utbildade såsom nästan lika starka hufvudgrenar; det

tredje (fg) har, sedan det vuxit ett kort stycke, antagligen

till blott tre cellers längd upphört i växandet genom topp-

cellens bortdöende. Från detta har utvuxit ett sidoskott af

andra ordningen, hvilket utvecklat sig till en gren af ungefär

samma styrka som de båda hufvudgrenarne af första ordningen.

Ett likartadt förhållande förekommer hos ÅA. centralis (LYNGB.)

KJIELLM., såsom framgår af tafdl. IV, fig. 4, liksom också hos

A. hamulosa KJIELLM., tafl. I, fig. 2, här blott med den skill-

naden, att det från hufvudskottet utgående, med (fg) på figu-

ren betecknade skottet, under sin spets vid "= utskickat två

till hufvudgrenar utbildade sidoskott. Begränsningen af detta

skott hade inträdt genom toppcellens bortdöende och upplös-

ning. Skottets spets hade det utseende, som genom taf. I,

fig. 11 angifves. Basaldelen af den ursprungliga toppcellens

vägg fans ännu qvar och den subterminala cellen hade under

26 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

den ursprungliga öfre tvärväggen utbildat ett kupolformadt

väggstycke af annan beskaffenhet än den ursprungliga väggen.

Jag har antagit, att i dessa senare fall de med (fg) beteck-

nade, begränsade skottstyckena äro af samma slag som det

skott hos A. vernalis KJELLM., hvilket erhållit samma beteck-

ning och som jag tolkat såsom ett rent föryngringsskott, hvars

funktion skulle vara att utbilda, uppbära och sammanhålla

hufvudgrenarne, som äro växtens hufvudorgan.

I fertalet fall äro dessa föryngringsskott fåtaliga och

obetydligt utvecklade. Hos en ung Acrosiphonia, hvilken torde

vara ÅA. effusa KJIJELLM., har jag dock funnit denna del af skott-

systemet starkare utveckladt. Föryngringsskotten hade större

längd och voro mer eller mindre grenade, så att sålunda här

föryngringsgrenar funnos utbildade, uppbygda af skott af flere

ordningar. Måhända är så ofta fallet hos de fina Acrosiphonia-

arterna.

Hos flere arter har det lyckats mig att följa hufvud-

skottet ända till basen. Ofta har då detta visat sig utgå

från en cellkropp, som till cellernas form och byggnad är olika

hufvudskottet. Fig. 2 och 3 tafl. VI åskådliggöra detta tyd-

ligt. Från den i fig. 2 afbildade af korta, afrundade, tjock-

väggiga celler bestående basalkroppen (bk) hafva två stycken

skott, båda obetydligt utvecklade, ännu stadda i tillväxt,

det ena yngre och mindre än det andra utbildats. Fig.

3 återger en äldre växt, der det från basalkroppen (bk) ut-

gångna hufvudskottet redan afslutat sin tillväxt. Basal-

kroppen utgör här tydligen en del af en större cellkomplex,

som isolerats derigenom, att den ena af de tre cellerna dött

och löst sig från sambandet med de andra. I allmänhet äro

cellerna i dessa basalkroppar löst förbundna, i följd deraf att

cellväggarne, särskilt mellanväggarne, äro starkt gelinerade.

På samma eller likartadt sätt förhåller sig hufvudskottet hos

A. setacea KJIELLM. (tafl. II, fig. 5), A. centralis (ILYNGB:)

KJELLM. (tafl. IV, fig. 5), A. vernalis KJEumM: (tafl. V, fig. 3—6)

och ÅA. pallida KJIEetuimMm. (tafl. VIL, fig. 13).

Vanligen är emellertid hufvudskottet icke förbundet med

en basalkropp, utan har helt fri bas. Frigörandet sker genom

en i växtens natur grundad upplösningsprocess och antingen

så, såsom fig. 5, tafl. IV, [A. centralis (LYNGB.) KJELLM.] anger;

att den cell i basalkroppen, från hvilken hufvudskottet utgår,

bortdör, sedan hufvudskottet utvuxit eller också derigenom,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:O 5. 27

att dess nedersta cell eller nedre celler upplösas. Hos en af

de grofva arterna ÅA. flacceida KJIELLM. har jag aldrig funnit

.hufvudskottet i förbindelse med en basalkropp.! Hos den hade

hufvudskottets basaldel dels sådant utseende, som fig 3, tad.

IIT utvisar, dels ett sådant som fig. 4 på samma tafla anger. Det

senare har jag tolkat så, att hufvudskottet i sin nedre del

upplösts och att derefter basalcellen undergått en bestämd

förändring till form och byggnad, som motsvarar den, hvilken

den subterminala cellen röner efter toppceellens i hufvudskottet

upplösning.

Rörande dessa basalkroppars natur, så synas mig före-

liggande fakta otvetydigt ange, att de äro upplagsrötter eller

delar af sådana. Jag skall återkomma till dem vid redo-

görelsen för rotsystemet.

Frånser man hufvudskottet och dess föryngringsskott kan

skottsystemet i öfrigt sammansättas af sinsemellan i hufvud-

sak lika skott eller af skott, som till sin utveckling, byggnad

och funktion äro 1 väsentlig grad olika. Olika arter förhålla

sig häri konstant på olika sätt. Till den förra typen höra

t. ex. de båda arterna A. setacea KJIELLM. och A. flaccida

KJIELLM.; jfr. tafl. II och tad. III, fig. 1—14. Den enda olikhet

med hänsyn till skotten, som råder hos dessa, är den, att sido-

skotten äro finare och svagare utvecklade än deras moder-

skott. Men härvid bör dock noga märkas, att samma skott i

olika utvecklingsstadier företer högst väsentliga olikheter.

Jemföras +t. ex. fig. 8 och 22, tafl. II, som återge toppen af

grenar hos ÅA. setacea KJIJELLM., så synas dessa vara tydligen

olika bilder. Men den i fig. 3 afbildade grentoppen är vegeta-

tiv, den i fig. 22 fertil; den senare är utgången ur en gren

af lika form och byggnad som den, fig. 8 återger. Det gäller

sålunda att jemföra skott af samma utvecklingsgrad. Hvad

särskilt angår ÅA. flaccida KJIBELLM., så förekommer hos den

ett slags skott, hvilka ganska starkt afvika från de öfriga.

Ett sådant är återgifvet genom fig. 6, tafl. III. Denna af-

vikelse är dock mera skenbar än verklig. Skottet är i sjelfva

verket ett typiskt skott och har vuxit såsom ett sådant, men

vid en viss tidpunkt har toppeellen upphört i sitt växande

och dött, hvarefter från den subterminala cellen bildats ett

! Jag bör dock nämna, att jag af denna art haft att tillgå endast en

ringa mängd lämpligt konserveradt material, emedan jag vid dess insamling

förblandade den med en annan art.

28 F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

nytt axelstycke, hvilket dock har mera karakteren af rot än

skott. Ett dylikt eller likartadt förhållande förekommer hos

Aere andra arter.

Hos flertalet Acrosiphonior, som jag känner, gifves det

åtminstone två slags sidoskott, de ena, hvilka i sitt växande

och till sin byggnad likna hufvudgrenarnes hufvudaxel, så-

lunda åtminstone i början växa med långa toppceeller och under-

gå imterkalär celldelning till större eller mindre utsträckning;

de andra (tafl. VI, fig. 16), som redan från början och allt

framgent, så länge längdtillväxten varar, växa med korta topp-

celler och i följd häraf i regel icke visa någon interkalär cell-

delning. Dessa senare skott kunna vara antingen obegränsade,

så att de äfven i växtens fullt utvuxna tillstånd afslutas med

en delningsbar toppeell eller ock begränsade derigenom, att

toppeellen efter betydliga, men långsamt skeende förändringar

förlorar sin förmåga att växa och dela sig. De förra kunna

bibehålla i det närmaste samma tjocklek från basen mot spet-

sen (tafl. VI, fig. 16) eller afsmalna mer eller mindre starkt.

Dock blir spetsen alltid trubbig. Hos vissa arter, t. ex. Å.

stolonifera KIELLM., A. pallida KIJELLM. och Å. effusa KJIJELLM.

äro dessa skott raka eller oregelbundet spiralböjda (tafl. VIL,

fig. 9), hos andra, såsom ÅA. vernalis KIJELLM. och A. centralis

(LyNGB.) KJELLM. från bågböjda eller i spetsen kroklika till in-

rullade, jfr. tafl. IV, fig. 7—=8 och tafl. V, fig. 14—16. De

begränsade sidoskotten torde närmast kunna förliknas vid

tornskott. De utlöpa slutligen i en kägellik spets. De äro

än raka än mer eller mindre starkt inrullade till hela sin

längd eller i spetsen. Hos en del arter äro alla dessa torn-

eller sylskott raka, hos andra en del raka, en del inrullade,

i senare fallet de olika slagen uppträdande i olika delar af

skottsystemet, jfr. tafl. I, fig. 5—7.

Hos en art, A. stolonifera KJIELLM., har jag funnit ett

slags egendomliga skottbildande axlar, hvilka äro utlöpande

och till sin karakter stå nästan på gränsen mellan skott och

rötter. De skulle kunna kallas, kanske med lika stort be-

rättigande, stolonskott och skottbildande rötter. De anläggas

antingen vid midten eller närmare undre tvärväggen af en

cell, rikta sig antingen horisontalt utefter underlaget eller

först nedåt sedan horisontalt. De af toppcellen afskilda seg-

menten undergå i regel inga interkalära delningar. Cellerna

äro mera raka än vanligen är fallet hos rötterna och deras

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 29

kloroplast är starkare utvecklad än rotcellernas. Vid skott-

bildningen förhålla de sig antingen så, att de, efter att hafva

förlöpt horisontalt eller först vertikalt nedåt sedan horisontalt

en längre sträcka, rikta spetsen uppåt och slå in på den för

de typiska skotten utmärkande utvecklingsgången och antaga de

typiska skottens byggnad eller ock så, att ett eller flere vertikala

sidoskott bildas. De sålunda ett längre eller kortare stycke

från moderväxten bildade skotten kunna antagligen indivi-

dualiseras och genom utlöparens bortdöende och genom bildning

af propagativa axlar blifva ursprunget till nya tufvor. De

skulle sålunda bidraga icke blott till växtens vegetativa för-

ökning, utan äfven till dess spridning, jfr. tafl. VI, fig. 4—6.

Om hufvudskottets förgrening, då det efter kort växande

begränsas, är förut nämndt. Hos arter med dylikt hufvud-

skott — och de äro, så vidt jag känner, det stora flertalet —,

kommer hufvudvigten 1 fråga om växtens förgrening att hvila

på de skottsystem, som utgå från hufvudskottet och utgöra

växtens hufvudmassa. Jag har i det föregående kallat dem

för hufvudgrenar och bibehåller i det följande denna benäm-

ning. I det fall att hufvudskottet fortsätter hela skott-

systemet igenom, gäller om dess förgrening detsamma som om

hufvudgrenarne hos närbeslägtade arter. Hufvudgrenar ut-

vecklas i regel till ett fåtal hos samma individ. Äro de flera,

så är mestadels ett par starkare utbildade än den eller de

andra. Dessa skottsystem kunna innehålla axlar (skott) af

olika antal ordningar, vanligen från 2—5. Oftast är deras

hufvudaxel starkare utvecklad, längre och gröfre eller åt-

minstone gröfre än sidoskotten af högre ordning och derför

lätt följbar hela grenen igenom; jfr. tafl. II, fig. 3, tafl.: II,

for 2 Toch Hbal IVA for. 2.0 L-fe. 2,ttafl VI slutar hofvad:

axeln vid tecknet 5. I vissa fall är skillnaden i styrka mel-

lan hufvudaxeln och en eller flere af de från den utgående

grenarne så ringa, att den icke framträder tydligt såsom

hufvudaxel och derför är svår eller t. o. m. omöjlig att följa;

jfr. t. ex. tafl. I, fig. 4. Hufvudgrenarne äro i regel svagast

förgrenade nedtill. De starkaste sidogrenarne utgå mestadels

från dess medlersta tredjedel. Tätast är förgreningen i öfre

tredjedelen. Genom stark utveckling af de medlersta sido-

grenarne utbildas vanligen grensystemet mer eller mindre

tydligt qvastlikt. Hufvudgrenarnes starka sidogrenar af första

ordningen upprepa, för så vidt de förgrena sig vidare, vanligen

30 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

hufvudaxeln, ehuru dessa grenar ofta blifva mindre qvastlika

och mera rent klaselika; jfr. t. ex. tafl. IV, fig. 2 och 3, den

förra figuren återgifvande en hufvudgren, den senare en stark

sidogren till denna hos Å. centralis (LYNGB.) KJELLM. Af ju

högre ordning en sidogren är, ju svagare är den och ju mer

blir den klaselik

Hos de arter, hvilka bilda helt eller nästan helt rediga

tufvor, d. v. s. hos hvilka de en tufva sammansättande indi-

viden äro nästan fullständigt fria från hvarandra, är förgreningen

temligen likformig, så att inom bestämda regioner grenarne

utgå på ungefär lika afstånd från hvarandra; jfr. t. ex. tad.

II, fig. 3. Detta gäller också om de arter, hvilkas i tufvorna

ingående individ förbindas genom rötter och krokgrenar, taf.

I; fig: 4/7 tad. IV, "fig." 3: Hos "andra arter, Särskiltödem!

hos hvilka tufvornas sammanhang åstadkommes genom de

längre skottens slingrande växsätt, är förgreningen i synner-

het i grenarnes nedre region mycket olikformig. Grenarne

utgå mera gruppvis med längre eller kortare mellanrum

mellan hvarje grupp; jfr. tafl. VII, fig. 3, 9, tafl. VIII, fig. 3.

Hos dessa arter är förgreningen äfven deri oregelbunden, att

divergensen mellan grenarne är i samma grensystem mycket

vexlande. I regel äro grenarne strödda, bildande strängt eller

nästan ensidiga grupper med tvär och stark vexling 1 de på

hvarandra följande gruppernas divergens. Andra arter visa

i detta afseende större regelbundenhet. De utgå i strödd ställ-

ning med temligen likformig divergens. TI vissa fall utskickar

samma cell två grenar, hvilka då antingen äro motsatta (tad.

III, fig. 8), eller närmade till hvarandra under mindre vinkel

än 180” (tafl. IV, fig. 9—11), stundom så att de komma att

ligga i samma medianplan; jfr. tafl. II, fig. 11, tafl. III, fig. 7.

Skotten anläggas 1 regel i akropetal följd; jfr. t. ex. tad.

VII, fig. 15. En skenbar interkalär utveckling uppkommer ej

sällan derigenom, att ett äldre grenanlag utvecklar sig lång-

sammare än ett yngre. Deremot har man väl att närmast

kalla skottanläggningen interkalär i det förut nämnda fallet,

att från samma cell två i samma plan liggande skott utgå.

I sitt yngsta stadium är sidoskottet en utbugtning från en

cell. Vanligen anlägges denna strax under öfre tvärväggen,

hos en del arter ett stycke nedom denna, i hvilket fall genom

vidt gående interkalär delning af stödjecellen eller i följd af

denna delnings förlopp det kan inträffa, att skottet såsom fullt

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 31

utbildadt kommer att utgå från stödjecellens midt eller t. o. m.

närmare dess nedre tvärvägg; jfr. t. ex. tafl. TV, fig. 11 med

tafl! VI, fig. 16 och tafl: VIL, fig.-9. Utbugtningen når en

större eller mindre längd innan den genom en tvärvägg be-

gränsas mot modercellen. I denna tvärväggs riktning och läge

råder en rätt stor vexling. Sällan ligger den så, att den helt och

hållet sammanfaller med stödjecellens yttervägg, vanligen så att

den bildar en vinkel mot dennas längdaxel. Stundom är denna

vinkel spetsig, i hvilket fall gränsväggens öfre eller innerkant

sammanfaller med stödjecellens kontur, stundom rät eller nä-

stan rät, då den kommer att falla helt och hållet utanför

moderaxeln. Härvid kan gränsväggen antingen uppträda nära

intill eller på större afstånd från grenanlagets bas; jfr. tad.

TiäptnSs. Stock tafs DV) fig. 9—T1

Med hänsyn till den vinkel, som grenarne bilda med sin

moderaxel, kan grenställning vexla från utspärrad till tilltryckt.

Rotsystemet. Hos alla de arter af slägtet Acrosiphonia,

som jag känner, kan rotsystemet betecknas såsom rikt ut-

veckladt, ehuru dess styrka är i ganska betydlig grad olika

hos olika arter. Jemförelsevis svagt är det hos de arter, som

bilda rediga tufvor, såsom &. ex. A. setacea KJIELLM. och ÅA.

flaceida KJIELLM., kraftigt deremot hos arter sådana som ÅA.

hamulosa KIELLM. och ÅA. pallida KJIJELLM.

Med hänsyn till ställningen gifves det två slag af rötter:

sidorötter och axila rötter. De förra äro de vanligaste. De

utgå från sidan af ett skott. Hos flere arter förekommer det,

att sedan skottbasen genom en inträdd upplösningsprocess fri-

gjorts, den uppkomna basalcellen börjar växa, förlänga sig och

utbilda en axel, som till sina karakterer öfverenstämmer med

sidorötterna. Dessa rötter komma sålunda att ligga i axelns

längdriktning och synas derför kunna benämnas axila rötter;

jörnwistad: 71 "fig: 3 (ry tatt II fig. 4 (r). Ofta hafvarockså

terminala axeldelar karakteren af dylika axila rötter, upp-

komna antingen på motsvarande sätt som de basala axila röt-

terna (jfr. t. ex. tafl. IIT, fig. 6) eller också derigenom, att ett

skotts toppceell förändrats och från att hafva bildat en axel

med skottkarakter bildat en axeldel, som till gestalt och bygg-

nad nära öfverensstämmer med en rot; jfr. tafl. I, fig. 9, tad.

100 res bård

Sidorötterna utgå dels från hufvudskottet dels åtminstone

från hufvudgrenarnes hufvudaxel, ofta derjemte från deras sido-

32 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

axlar och då antingen, om rotsystemet är svagare utveckladt,

blott från deras nedersta cell, eller, om rotsystemet är rikt,

äfven från högre upp liggande celler.

De äro alltid helt ytliga, om det undantages, att den

vägg, som afgränsar rotanlaget, hos en del arter är urglas-

formig och faller inom den rotbildande skottceellen; jfr. taf.

II, fig. 13. De utgå i regel strödt och oregelbundet, stundom

dock två och två från samma cell och härvid väl alltid hvar-

andra diametralt motsatta, men dock stundom så, att den enas

utgångspunkt ligger högre upp än den andras. Då rötterna

äro motsatta är deras modercell ej sällan af annan form än

de tillgränsande skottcellerna. MSidorötterna växa nedåt, dock

i mer eller mindre sned riktning, så att de icke blifva tryckta

utefter skottet. Stundom förlöpa de, om aktivt eller passivt

måste jag lemna oafgjordt, så, att de i lösa vindlingar om-

sluta en större eller mindre knippa skott af olika ordningar

och löst sammanbinda dessa. En del arter, t. ex. ÅA. setacea

KJELLM., A. vernalis KJIJELLM. hafva enkla eller nästan enkla

rötter hos en del t. ex. ÅA. flaccida KJIELLM., ÅA. hamulosa

KJELLM.. Å. pallida KJIJELLM. äro de oftast greniga, mestadels

mycket rikt, stundom upprepadt; jfr. tafl. III, fig. 12. Gre-

narne äro strödda eller motsatta. Stundom förekommer en för-

grening, som närmast torde kunna kallas di-, tri- eller polyko-

tom. Denna förgreningsform uppkommer hos en del arter, då

den växande rotspetsen träffar ett fast föremål. Spetscellen

utbreder sig då och utskickar två till flere grenar af lika eller

ungefär lika styrka; jfr. tafl. II, fig. 18—19, tafl. III, fig. 13.

Såsom den senare figuren anger, undergår stundom i detta fall

den från att vara långcellig, temligen tunnväggig och med

innehållsfattiga celler blir kortcellig, tjockväggig och får rik-

ligt innehåll.

Från funktionell synpunkt torde tre slags rötter kunna

urskiljas, hvilka kunde benämnas sänk-, grip- eller fäst- och

upplagsrötter. Sänkrötterna förekomma hos sådana arter, som

växa på slammig botten. Toppceellen förblir hos dessa rötter

lång, sänker sig eller skjuter ned i slammet och bibehåller

antingen sin ursprungliga cylindriska form eller utvidgar

spetsen något klubblikt. Antagligen undergår dess yttervägg

vid beröring med slampartiklarne någon förslemningsprocess;

åtminstone har jag ofta funnit spetscellen af dylika rötter be-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 33

täckt af vid dem hårdt fästade slampartiklar; tafl. II, fig. 16.

Figlo li, stafls Ijscoch fig. 17-19, tafl: Il: återge fäst-seller

griprötter. För dessa är det karakteristiskt, att de i spetsen

vid kontakt antingen utbreda sig och bilda korta utskott eller

utskicka ett större antal korta grenar, hvilka sluta sig tätt

intill eller gripa omkring det föremål, med hvilket de kommit

i beröring. Detta kan vara antingen en främmande kropp, i

hvilket fall roten blir vidfästande eller också en del af den

växt, till hvilken roten hör, hvarvid roten kommer att bi-

draga till växttufvans sammanbindning. Rötter af det senare

slaget har jag funnit mycket vanliga hos A. hamulosa KJELLM.

Det bör tilläggas, att de nu behandlade rotslagen bestå af

innehållsfattiga celler. Särskilt saknas stärkelse eller finnes

1 blott obetydlig mängd.

Utmärkande för upplagsrötterna är, att de antingen till

hela sin längd eller åtminstone delvis bestå af korta, tjock-

väggiga, mycket stärkelserika celler. De stärkelseförande de-

larne hafva än formen af. enkla (tafl. IV, fig. 18; tafl. VI,

fig. 19) eller mer eller mindre rikt greniga cellrader, hvilkas

grenar äro sins emellan fria eller vid basen parenkymatiskt

sammanmslutna (tafl. II, fig. 20—21; tafl. VII, fig. 19—20) än

af parenkymatiska cellkroppar af olika form och storlek;

tafl. VI, fig. 4—5 och 20). En dylik parenkymatisk kropp

är icke alltid bildad af en rot utan uppkommen af två eller

flere, hvilka förenats med hvarahdra; jfr. tafl. V, fig. 20. En

egendomlig form hafva dessa upplagsnäringförande rotspetsar

hos en del arter, särskilt A. hamnulosa KJIELLM., tafl. I, fig. 18.

De äro här nästan cirkelrunda skifvor af parenkymatisk bygg-

nad, utbildade omkring en stor, i spetsen utvidgad cell. Dessa

skifvor hafva, såsom figuren anger, uppkommit ur nästan diko-

tomiskt grenade cellrader, hvilka utgå från den stora lök-

formiga cellen och sammanslutit sig parenkymatiskt. Figuren

visar också, att äfven i detta fall två rötter (eller rotgrenar)

kunna förbinda sig till ett helt.

Oftast bestå dessa rötter af två skilda delar med tem-

ligen tvär gräns, nämligen en upplagsdel och en region, som

har den typiska rotens karakterer.

Upplagsrötter har jag funnit i större eller mindre mängd,

— stundom såsom hos A. pallida KJELLM. och Å. effusa KJELLM.

i mycket stort antal -— hos alla de arter, som det varit mig

möjligt att närmare undersöka.

34 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

Det synes icke vara hvilken som helst rot, som utbildas till

upplagsrot, utan i regel de tidigast utvecklade rötterna, oftast

redan de första från hufvudskottet eller dess motsvarande

axel utvuxna rötterna; jfr. tafl. II, fig. 5 (r'); tafl. V, fig. 4

(r'); tafl. VI, fig. 3—5 (9'). Deras upplagsdel har jag alltid

funnit i kontakt med något substrat, en algdel eller något annat

föremål, och det vill synas som skulle upplagsdelens utveck-

ling vara beroende på kontakt, så att den först då får sin

egendomliga utbildning och roten utdanas till upplagsorgan

endast så långt, som kontakt eger rum. HLärorik i detta fall

har jag funnit en rot hos A. effusa KJELLM. Den bestod af

tre skilda regioner: en basal- och en spetsregion sinsemellan

lika och af vanlig rotstruktur och en mellanregion med upp-

lagsrotens karakterer skarpt utpräglade. Endast denna del var

i kontakt med substratet, ett trästycke. Roten växte snedt

nedåt mot substratet. Innan detta uppnåtts, utbildade sig

roten typiskt. Vid beröring med trästycket antog den omedel-

bart en upplagsrots karakter, bildades af korta celler, i hvilka

stärkelse upplagrats i riklig mängd. Omsider hade under

växandet spetsen skjutit utom substratet och blifvit fri i

vattnet. Den hade då återtagit sitt ursprungliga utseende

och byggnad. Att kontakt utöfvar en retning på dessa väx-

ters rötter visa äfven griprötterna. Det framgår också af

den förändring roten, såsom ofvan nämnts, undergår, då den

för att komma förbi ett hinder grenar sig 1 ett större eller

mindre antal grenar.

Jag har redan förut påpekat, att de basalkroppar, från

hvilka Acrosiphoniornas hufvudskott ofta utgår, så likna de

stärkelseförande delarne af upplagsrötter, att man icke gerna

kan tvifla på, att de äro öfvervintrande och skottbildande upp-

lagsrötter eller delar af sådana. Man jemföre t. ex. tat. II,

fig. 6—7, som återge basalkroppar (bk) och från dem utgående

hufvudskott (/hsk) med fig. 20 och 21, som afbilda upplags-

rötter hos ÅA. setacea KJIELLM. eller i fig. 4, tafl. V delen bk,

som är en basalkropp för hufvudskottet (sk), med del »',

som är en från hufvudskottet utgången upplagsrot. Om

i det fall att endast upplagsrotens spets utbildats till upp-

lagsrot, den icke upplagsnäring förande delen är starkare

utvecklad och af bestämd riktning, så komma det eller

de af upplagsroten bildade individen att uppträda aflägs-

nade från moderindividets växplats, upplagsroten alltså att

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 35

medverka vid dessa växters vandring eller måhända rättare

spridning.

Sidorötterna anläggas 1 sträng basifugal, deras grenar i

akropetal följd. Rotanlaget utgör i hvarje fall ett utskott

från en cell, hvilket, om denna är en skottcell, bildas nära

cellens basiskopa, om det är en rotcell, nära dess akroskopa

tvärvägg. Den vägg,” genom hvilken rotanlaget afgränsas

från modercellen, är hos vissa arter, t. ex. ÅA. setacea KJELLM.,

urglasformig, inåt konvex och faller inom modercellen (taf.

II. fig. 13, ra), i allmänhet plan eller nästan plan och då fallande

mer eller mindre fullständigt utanför modercellens yttre kon-

tur. I förra fallet är utskottet mycket svagt, knappt märk-

bart, innan gränsväggen uppträder — man skulle i detta fall

nästan kunna tala om endogent anlag — 1 senare fallet at

större, ehuru något vexlande längd. I allmänhet uppkommer

gränsväggen tidigt.

Växtens cellulära byggnad. I den ecellulära bygg-

naden visa växtens olika organ och inom vissa delar olika

regioner af samma organ rätt betydande olikheter. Då dessa

äro tydligt uttryckta hos alla de arter, som jag kunnat när-

mare undersöka, torde denna byggnadsolikhet få anses för

dessa växter utmärkande. Inom skottsystemet äro hufvud-

skottet och dess föryngringsgrenar 1 detta afseende olika de

skottsystem, som jag benämnt hufvudgrenar och inom dessa äro

så väl de skott, som redan från början växa med kort topp-

cell, de må vara begränsade eller icke, af olika cellulär bygg-

nad mot hufvudgrenarnes hufvudaxel och dess kraftigare sido-

grenar, som också dessa senare något olika i sin öfre, mellersta

och nedre region. Rötternas byggnad visar regelbundet olikhet

med skottens och, såsom redan antydts, framträder oftast hos

grip- och upplagsrötterna skillnad mellan topp- och basal-

delens byggnad.

KANE tale Sr ta afro 6) tat! ta.

INGraes 45 tal Vi ofig:46, tal VI fig 23 och tal

VIL fig. 13 framgår, att hufvudskottet och dess föryngrings-

grenar bildas af celler, som skilja sig blott föga i längd och

hvilkas längd i regel är omkring 2—4 gånger större än tjock-

leken. Hufvudsakligen samma byggnad hafva de med kort

toppeell från början växande skotten i hufvudgrenarne (jfr.

Hanen ktälsV; fga=3otal Vytgle==6; tatt VE

fig. 16 och tafl. VII, fig. 9), om också hos dessa axlar förhållandet

36 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

mellan cellernas längd och tjocklek vexlar inom något vidare

gränser. Hufvudgrenarnes hufvudaxel, under det den ännu

är stadd i lifligare tillväxt, utgöras nedtill af celler, som van-

ligen äro omkring 2—4 gånger så långa som tjocka; jfr. tafl.

I, fig. 52; tal: Ilfg: 4==5; tal: I, fg:'3; tall IV Oise

tafl. V, fig. 5—6; tafl. VI, fig. 3. Dess medlersta region är

kortcellig, uteslutande eller öfvervägande. Cellernas längd i

förhållande till tjockleken inom denna region är något olika

hos olika arter eller artgrupper. Vanligast är längden lika

stor som eller 1!/, gång så lång som tjockleken, stundom

mindre, hos vissa arter åtminstone sträckvis ända till 2 gånger

eller derutöfver mindre än tjockleken. Upptill bildas dessa

axlar af celler, som äro flere gånger så långa som tjocka och

afslutas med en toppeell, som omedelbart före delningen är af

betydlig längd; jfr. tafl. ID fig. 8; tafl INyfig: MOjtadsIN:

fig. 12—714; tafl. VT, fig. 7, 12, 13; tall: VIS STO One

hufvudgrenar, hvilkas längdtillväxt upphört, är byggnaden i

den öfre regionen lika den i den mellersta eller åtminstone

kortcelligare än i yngre tillstånd; jfr. t. ex. tafl. II, fig. 22.

Hufvudgrenarnes starka sidoskott likna till sin byggnad i

hufvudsak hufvudaxeln, dock med den skillnaden, att den jem-

förelsevis långcelliga basalregionen är af mindre utsträckning

än 1 denna.

Sänkrötterna äro till hela sin längd långeelliga, med cell-

längden flere gånger större än tjockleken; jfr. tafl. IL, fig.

14—15; tafl. III, fig. 12. Undantag göra de regioner af dessa

rötter, som kommit i kontakt med ett hårdt föremål, som seder-

mera vuxits förbi. Griprötterna äro också med undantag af

spetsarne likaledes långceelliga. Upplagsrötterna förhålla sig

olika. Oftast äro äfven de vid basen ett längre eller kortare

stycke långcelliga; jfr. tafl. I, fig. 17—18; tafl. II, fig. 20—21;

tafl: V, fig: 4, 20; tafll VI, fig: 3—5; tafl: VILSSTI9E20

Den förherskande cellformen är den cylindriska. Stundom

är, särskilt i skottsystemets mellersta region, en svag samman-

dragning vid tvärväggarne märkbar, så att sålunda cellerna

synas svagt tunnelika. Ett ofta och hos olika arter före-

kommande förhållande är det, att en del tvärväggar icke äro

vinkelräta mot cellens längdaxel utan snedt riktade mot denna,

så att cellerna hafva formen af snedt afskurna cylindrar.

Skottcellerna äro utom i krokgrenarnes bågböjda region raka,

de cylindriska rotcellerna ofta på olika sätt svagt böjda eller

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL: BAND 18. AFD. III. N:0 5. 37

oregelbundet ställvis utbugtade. I de starkt mot spetsen af-

smalnande skotten öfvergår naturligen mot skottets spets

cellens form från cylindrisk till stympadt konisk. Äro dessa

grenar tornlika, har toppcellen, sedan tillväxten upphört, en

konisk form med mer eller mindre långt utdragen spets. De

långa toppeellerna såväl i-skotten som i de växande rötterna

äro cylindriska med afrundad spets eller ofta svagt klubblika.

Sänkrötternas toppceell hafva stundom en trubbigt kägellik

spets, hvars bas 1 diameter är större än den öfriga delen af

cellen. Griprötternas och upplagsrötternas metamorfa delar

bestå af celler af mycket olika och stundom ganska oregelbunden

form; jfr. tafl. I, fig. .17—18; tafl. II, fig. 20—21; tafl. III,

Hon tall slV; fgrkestal: My fig. 4719-20; tafo VI fig.

4—5, 19—20; tafl. VII, fig. 19—20.

Växtens cellulära uppbyggande. Den olikhet i cell-

storlek och cellform, som herskar hos olika axlar och 1 olika

regioner af samma axelsystem samt i samma axelsystem under

dess olika utvecklingsstadier betingas till öfvervägande del af

toppeellens verksamhet och form och förekomsten eller från-

varon af interkalära celldelningar och dessas större eller mindre

utsträckning inom en gifven region.

En i stark tillväxt stadd hufvudgrens hufvudaxel upp-

bygges på följande sätt. Dess toppeell växer, innan den delar

sig, till en längd, som är många gånger större än tjockleken;

ptrsta tU fo 196 tal VET fig LO; tall IV, fig. 12; tafla VIL,

fig. 5, 18; tafl. VIII, fig. 6. Denna toppcell delas genom en

nära spetsen uppkommande tvärvägg 1 en liten initialcell och

en segmentcell, som är flere gånger så lång som tjock; jfr.

Haan, me b25 tat fo LÖ tals fig:13; tall V; fe

10; tafl. VI, fig 7. Hos: A.: centralis (LYNnGB.) KJELLM. hår

jag lakttagit en just i delning stadd toppeell af 570 u. längd.

Den afskilda initialcellen hade en längd af blott 55 u. Initial-

-ceellen växer, segmentcellen deremot icke åtminstone, så vidt

jag kunnat finna, i högre grad. Den senare inträder förr eller

senare ånyo 1 delning och då på likartadt sätt som toppcellen,

d. v. s. den delas genom en tvärvägg i en längre basiskop och

en kortare akroskop cell, dock är skillnaden mellan dessas

längd och tjocklek icke så stor som mellan initial-:och seg-

mentcellens; tafl. IV, fig. 13—14; tafl. VI, fig. 8. De sålunda

genom ett segments delning uppkomna cellerna fortsätta seder-

mera att dela sig. Delningen är dock så till vida olika den

38 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

primära, att dessa celler delas 1 två ungefär lika långa celler

och att stundom den uppkomna tvärväggen icke är vinkelrätt,

utan snedt riktad mot cellens längdaxel. Dessa senare inter-

kalära delningar utsträckas mer eller mindre långt så väl hos

olika arter som i olika celler i samma axel, så attien öfver-

vägande kortcellig axel en eller annan mycket längre cell kan

finnas rinsprängd; jfr! t: ex.tafl Ifg. 8; tafVbhfeldo:

Då axeln närmar sig sin fulla längdutveckling, inträder en

förändring i toppceellens verksamhet och delningsförloppet i

öfrigt. Den utväxer till mindre längd innan den delar sig

och den uppkommande tvärväggen lägges närmare cellens

midt. Segmenten blifva sålunda äfven de kortare. Deras del-

ning inträder tidigare och vid delningen blir längdskillnaden

mellan de båda cellerna ingen eller knappt märkbar. Denna

förkortning af toppceellen och segmenten samt i tiden för den

interkalära delningens inträde ökas i den mån axelns längd-

tillväxt närmar sig slutet. En följd häraf blir naturligtvis

också den, att inom samma ursprungliga segment den inter-

kalära delningen blir mindre upprepad.

Mot längdtillväxtens slut eller för att bringa den till

slut kunna äfven andra förändringar inträda. Än inträffar

det, att toppceellen tvärt delas i två lika långa celler, innan

den utvuxit till någon större längd (tafl. I, fig. 10) än att

den nästan liktidigt uppdelas i flere än två nästan lika långa

celler '(tafl.! V; fig. 13; tafl. VI ' fig. 9); än och dettälsynes

vara en vanlig företeelse, att den långa toppeellen dör och

den subterminala cellen utbildar en den ursprungliga topp-

cellen ersättande, men kort och annorlunda formad initialcell,

som antingen ej vidare delar sig eller utväxer till mindre

eller ringa längd, innan den inträder i delning; tafl. NV, fig.

Ile; tall: VIILefene.

I sitt tidigaste utvecklingsstadium, förstärkningsstadiet,

uppbyggas de heäkrekstruide axlarne mera likformigt. 'Topp-

cellen är då kortare, innan den delar sig och de uppkomna

segmenten inträda icke eller sparsamt i interkalär delning. Så

synes också förhållandet vara med de axlar, hvilka i det före-

gående benämts hufvudskott och deras föryngringsskott; jfr.

tal: Mpfigstbjctal VI or

Hufvudgrenarnes starka sidogrenar uppbyggas på samma

sätt som moderaxeln blott med den skillnaden, att i dem inter-

kalär delning inträder till större utsträckning antingen redan

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 39

i deras först uppkomna segment eller åtminstone hos dessa

axlar på ett tidigare utvecklingsstadium än hos deras moder-

axel.

Bland de axlar, som hela tiden växa med kort toppeell

och hos hvilka interkalär celldelning icke eller blott tillfälligt-

vis uppträder, förtjena särskilt tornskotten uppmärksamhet,

emedan hos dem under längdtillväxtens fortgång toppcellens

form förändras. Ursprungligen är toppceellen cylindrisk med

afrundad spets, men närmar sig, samtidigt som dess tjocklek

och slutligen äfven deras längd minskas, mer och mer en ko-

nisk form och blir, då längdtillväxten nått sitt slut, rent

konisk; jfr. tafl. I, fig. 13—14.

Sänkrötterna uppbyggas alltjemt genom en före delningen

lång toppeell, som vid delningen klyfver sig i en kortare

imitial- och en längre segmentcell; tafl. II, fig. 14—15. Seg-

menten undergå icke eller blott tillfälligtvis interkalär del-

ning. Griprötterna och de upplagsrötter, hvilka blott till sin

terminala del utbildats såsom upplagsorgan, växa 1 sitt tidigare

utvecklingsstadium på samma sätt. I de regioner, der de öfver-

gå till grip- och upplagsorgan, inträda mer eller mindre genom-

gripande förändringar i cellbildningsförloppet, i toppcellernas

form och deras längd före delningen. Att den slutliga cellu-

lära byggnaden här icke uteslutande betingas af initialcellens

form och delning utan äfven, åtminstone i vissa fall, till större

eller mindre del af inträdande interkalära delningar, synes

mig nästan vara utom allt tvifvel; jfr. t. ex. tafl. I, fig. 17,

SKATAN NE ne 19 20 vital VIrfgr 5, 20:

Af hvad nu angifvits framgår, att det för slägtet karakteris-

tiska växandet med lång toppceell och förekomsten af upprepad

interkalär celldelning till stor utsträckning blott i hela sin

vidd gäller om de axlar, som representera skott och af dessa

blott eller åtminstone så godt som uteslutande hufvudgrenarnes

hufvudaxlar och deras starka sidogrenar och beträffande dem

blott under perioden för deras kraftiga vegetativa utveckling

eller längdtillväxt, deri deras tidigaste utveckling ej inbegripen.

Cellbyggnaden. Kroppsväggen är 1 allmänhet redan så-

som ung af temligen betydlig tjocklek. De unga tvärväggarne

äro tunna, men förtjockas småningom genom intussusception.

De långa toppceellerna visa med hänsyn till ytterväggen eller

den del af kroppsväggen, som ingår 1 dem, vissa olikheter hos

olika arter. Hos en del arter, t. ex. A. flaceida KJELLM., ÅA.

40 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

bombycina KJIELLM., aftar väggens tjocklek betydligt mot

cellens topp, så att den är ytterligt tunn i cellens afrundade

spetsdel; jfr. tafl. VIII, fig. 6. Ofta händer det hos dessa

arter, att vid växtens konservering i t. ex. saltlösning väggen

i cellens spets sönderspränges. I andra fall, t. ex. ÅA. hamu-

losa KJIELLM., A. setacea KJIJELLM., Å. stolonifera KJIELLM. m. f.

är ytterväggen deremot just vid cellens spets tjockast; jfr.

t. ex. tafl. VII, fig. 5. Egendomligt synes i detta afseende

förhållandet vara hos ÅA. centralis (LYNGB.) KJELLM. Topp-

cellens yttervägg är hos denna art i sjelfva toppdelen något

ehuru obetydligt tjockare än t. ex. vid cellens midt, men den

är ett stycke under spetsen försedd med en ganska framträdande

bredt ringformig förtjockning; tafl. IV, fig. 16. Omedelbart

under denna anlägges vid delningen tvärväggen. Stundom

och särskilt tydligt hos ÅA. stolonifera KJIELLM. och ÅA. ver-

nalis KJIELLM. antar denna terminala del af kroppväggen en

högst betydlig tjocklek och visar sig starkt skiktad i topp-

celler, hvilkas längdtillväxt upphört eller närmar sig sitt slut.

Då den är som starkast utvecklad, har denna del af kropps-

väggen en kort och tjockt kägellik eller en halfellipsoidisk

form och är vid sin bas ej sällan mer eller mindre djupt genom-

dragen af en rak eller något böjd kanal, i hvilken cellinnehållet

inskjuter i form af en fin sträng; jfr. tafl. VI, fig. 10—11.

De fullt utvuxna tornskotten hos A. hamulosa hafva äfven

kroppsväggen i toppcellens spets af betydlig tjocklek; den ut-

löper i en kägellik, temligen hvass spets af stundom rätt be-

tydlig längd.

I den mån skottet och särskilt dess hufvudgrenar tilltar

i ålder, förtjockas kroppsväggen betydligt. I äldre celler fram-

träder det sekundära lagret vanligen tydligt skildt från den

primära väggen och visar mer eller mindre utpräglad längs-

skiktning, stundom äfven mycket tydlig ringformig tvär-

skiktning; jfr. tafl. I, fig. 16; tafl. III, fig. 11. I den primära

väggen, åtminstone såsom äldre, är vanligen ett tunnt ytter-

skikt af annan konsistens och annan kemisk sammansättning

än den inre delen urskiljbart; stundom är äfven primärväggen

längsskiktad på samma sätt som det sekundära vägglagret.

Tvärväggarne förtjockas alltid i mindre grad än kropps-

väggen. Följden häraf blir den, att tvärväggen i äldre celler

skjuter mer eller mindre djupt in i kroppsväggen. Dennas

sekundära lager ansluter sig till tvärväggen antingen med

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 41

tillskärpt, hvass eller afrundad, tjock kant; jfr. tafl. I, fig. 16;

FaR Sa Ita IV) figd Vöktafts VIK fig:

Af rötterna är det särskilt de till upplagsorgan ombildade,

hvilkas cellväggar undergå någon högre grad af förtjockning.

Den sekundära förtjockningen är här oftast betydlig och väl

äfven störst 1 ytterväggen, ehuru äfven tvärväggarnes slut-

liga tjocklek kan blifva jemförelsevis stor. Det är redan förut

nämdt, att i dessa organs väggar en ofta långt gående geli-

neringsprocess inträder (jfr. t. ex. tafl. VI, fig. 4—53) äfvensom

att sänkrötternas slutliga i slammet nedskjutande toppeeller

hafva tjock, uttill mer eller mindre starkt förslemmad yttervägg.

Med hänsyn till kloroplasten öfverensstämma alla Acro-

siphonior, som jag närmare känner, deri, att denna hos fullt

vegetativa celler utgör ett i båda ändar öppet, i toppceellerna

i öfverensstämmelse med dessa cellers form i öfre ändan slutet

rörformigt nät utan några i cellen inskjutande skifvor eller

strängar eller med andra ord en i båda ändarna, i toppeellerne

blott i nedre ändan öppen håleylinder med nätlikt genom-

bruten vägg. Gemensamt för alla arterna är också det för-

hållandet, att hos starkare i tillväxt varande skott topp-

cellernas kloroplast är tätare i sin öfre del än nedtill, hvaraf

blir en följd, att dessa växter, under det de ännu äro stadda

1 tillväxt, äro mörktoppade; jfr. tafl. VII fig. 18. I öfrigt

visa kloroplasterna hos olika arter och artgrupper mer eller

mindre betydande olikheter, hvilka synas vara för de särskilta

arterna karakteristiska, men ofta äro af den art, att de svår-

ligen kunna med ord angifvas. Det bör uppmärksammas, att

kloroplasten hos samma art kan uppträda under rätt väsent-

ligt olika form och byggnad, beroende af ålder och cellernas

art och deras slutliga funktion, hvarför det är nödvändigt att

vid detta organs användning inom artkarakteristiken hänsyn

tages till kloroplaster i samma utvecklingsstadium, i celler

tillhörande samma slag af axlar och celler af lika funktion.

I regel är kloroplasten i en växande hufvudgrens utvuxna

toppeeller i spetsen nästan tät, nedtill nätlikt genombruten.

I den del af toppceellen, som blir till segmentcell, har följakt-

ligen redan 1 toppcellen en förstoring af näthålen inträdt.

Denna ökas sedermera inom segmentcellen. Hos vissa arter

är förstoringen obetydlig, så att nätöppningarna blifva små, t. ex.

A. setacea KJIELLM. m. fl., hos andra arter, särskilt A. centra-

lis (LYNGB.) KJELLM. deremot högst betydlig. Under sin vidare

42 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

utveckling fortfara vanligen maskorna att bilda ett oafbrutet

helt, men stundom t. ex. ofta hos A. pallida KJIJELLM. och ÅA.

effusa KJIELLM. inträffar det, att i äldre celler alla eller en

del maskor upplösas i längre eller kortare strängar. TI kloro-

plastens äldre stadium förtjockas maskorna, särskilt omkring

pyrenoiderna, hvarigenom ånyo en förträngning af nätöppnin-

garna inträder. Denna kan gå så långt, att kloroplasten mer

eller mindre förlorar sin nätstruktur och blir tät eller nästan

tät. Detta är fallet i celler, som öfvergå till fertila, men en

sådan kan äfven försiggå 1 rent vegetativa celler åtminstone

hos vissa arter, då stärkelsebildningen blir riklig.

Den inträdande förstoringen af näthålen kan antingen ske

likformigt, så att dessa 1 den fullt utvecklade kloroplasten äro

i det närmaste lika stora och af nästan samma form (tafl. I,

fig. 15; tafl. II, fig. 12; tafl. III, fig. 10) eller också olik-

formigt, ledande till uppkomsten af mycket olika stora och

olika formade näthål; tafl. IV, fig. 15; tafl. V, fig. 17—18.

Kloroplastens längd är hos vissa arter äfven i längre

celler af cellens fulla längd t. ex. A. centralis (LYNGB.) KJELLM.,

hos andra åter såsom t. ex. ÅA. fAlaccida KJELLM. åtminstone i

toppeellerna och de längre skottcellerna regelbundet kortare

än cellen.

Maskornas (nätbandens) tjocklek eller bredd, är, såsom re-

dan antydts, underkastad vexling efter kloroplastens ålder,

men äfven på samma åldersstadium hos olika arter rätt olika.

Vissa arter hafva dem nästan jemntjocka; hos andra arter är

skillnaden i tjocklek så stor, att nätet bäst torde kunna be-

tecknas såsom bestående af korta nästan skifformiga stycken,

sammanbundna genom smala band. Exempel på det förra

slaget kloroplaster lemnar ÅA. centralis (LYNGB.) KJELLM. (tad.

IV, fig. 15), på det senare åter A. vernalis KIELLM. (tafl. V,

fig. 17), A. effusa KJIELLiM. (tafl. VII, fig. 6—7). Öfvergångar

mellan dessa typer äro vanliga. Det vanligaste förhållandet

är det, att banden eller maskorna äro smalast på midten och

härifrån utvidgas mer eller mindre starkt mot maskknutarne;

jfr. t. ex. tafl. V, fig. 17—18. Anmärkas må, att pyrenoiderna

oftast åstadkomma mera starkt framträdande knutar på mas-

korna, hvilka tilltaga i styrka 1 den mån pyrenoidens stärkelse-

hylle ökas i mäktighet.

Pyrenoiderna äro alltid flere i samma kloroplast. Deras

mängd vexlar. Talrikast äro de hos arter, hvilkas kloroplast

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 43

är genombruten af talrika små, nästan lika stora hål såsom

A. hamulosa KIELLM. (tafl. I, fig. 15), ÅA. setacea KJIELLM.

(fa figrl2) Av flacerda "KIELIM> (tafl/ ID. fig 10),

fåtaliga åter hos arter med glesmaskig kloroplast, +t. ex.

A. effusa KIELLM. (tafl. VII, fig. 6—7). Oftast hafva pyre-

noiderna sitt läge i maskknutarne (jfr. t. ex. tad. III, fig. 10)

stundom och särskilt bos ÅA. centralis (tafl. IV, fig. 15) äfven

interkalärt i maskbanden. Pyrenoidernas stärkelsehylle tilltar

i mäktighet med pyrenoidens ålder; detta gäller åtminstone

om rent vegetativa celler. Dess mäktighet blir stundom be-

tydlig, 1 hvilket fall hyllet sammansättes af åtminstone efter

behandling med reagentier tydligt framträdande korn.

Äfven rotcellerna ega en typisk, nätlik kloroplast, men

den är alltid svagare utvecklad än 1 skottcellerna. Maskorna

(banden) äro finare, maskknutarne mindre, pyrenoiderna svagare

med inga eller obetydliga stärkelsehyllen.

I skottsystemets öfre delar åtminstone till två tredjedelar

af dess längd förekommer all stärkelse i form af stärkelse-

hylle omkring pyrenoiderna.! I skottsystemets nedre del der-

emot uppträda inom cellerna fria stärkelsekorn i mer eller mindre

riklig mängd. Såsom redan är nämndt, äro upplagsrötternas

celler rika på stärkelse. Denna förekommer i större och mindre,

fria, i cellrummet jemt fördelade korn; jfr. tafl. VII, fig. 19—20.

Hos ett par arter Acrosiphonia har jag funnit från kropps-

väggen i de nedre skottcellerna inåt cellrummet utbildade,

stundom ganska stora protuberanser, med smal bas och ut-

vidgad, ellipsoidisk — nästan klotformig, tydligt koncentriskt

skiktad spets; tafl. II, fig. 26. De synas vara bildningar af

tillfällig natur. Hos A. setacea KJIELLM. förekomma de tem-

ligen talrikt, stundom flere i samma cell.

Cellernas byggnad i öfrigt har jag icke egnat något när-

mare studium. Bekant är genom ScHMItz undersökningar att

hvarje cell hos de af honom undersökta arterna innehåller

fere små cellkärnor; (Jfr t. ex. Chromatoph. sid. 178).

Fertilitetsorganen. Hos alla Acrosiphonia-arter, som

jag närmare och såsom fullt utvecklade känner, förekommer

bildning af svärmkroppar (svärmare). Af hvad art dessa äro,

! Huruvida detta är fallet med den stärkelse, som fyller de mellan de

fertila cellerna liggande vegetativa cellerna hos ÅA. flagellata KJELLM., hvarom

mera nedan, måste jag lemna oafgjordt, då jag af denna art endast haft tor-

kade exemplar att tillgå för undersökning.

44 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

har jag dock ännu icke lyckats utreda och kan derför icke

benämna dem med deras egentliga namn. Antagligast synes

det mig dock vara, att de antingen äro zoogameter eller zoo-

gonidier. Att de skulle vara zoosporer förefaller mindre sanno-

likt, om man nämligen med zoospor blott vill beteckna en

fortplantningskropp, som inleder, utgör ursprunget till ett

könsindivid. Att en befruktning hos dessa växter förekommer,

torde man väl icke få betvifla, då en sådan inträder hos det

med slägtet Acrosiphonia nära förvandta slägtet Cladophora.

Om den hos sistnämnda slägte bildade zygoten känner man,

att den omedelbart utväxer till ett individ likt det, af hvilket de

vid zygotens uppkomst samverkande könskropparne, zoogame-

terna, bildats sålunda icke såsom väl otvifvelaktigt är fallet

hos t. ex. Ulothrix utvecklas till en rudimentär zoospor-

alstrande sporofyt. Under antagande, att Acrosiphonia i detta

afseende öfverensstämmer med Cladophora skulle sålunda hos

dessa växter apospori råda och om svärmare af dem bildas,

som icke äro zoogameter, dessa vara zoogonidier. Jag har

inga tillräckliga grunder för det antagandet, att de svärmare,

jag iakttagit hos dessa växter, skulle vara af olika natur. Deras

storlek och bildningssätt hos hvarje art är dertill alltför

mycket öfverensstämmande. Endast hos en art, A. vernalis

KJIELLM. har jag vid ett par tillfällen i kedjor af celler med

mogna svärmare funnit vissa af dessa celler med bestämdt

läge innehålla svärmare af anmärkningsvärdt betydligare stor-

lek än de öfriga; jfr. tafl. V, fig. 22. I detta fall vore det

möjligt, att svärmarne hade olika karakter, att de ena vore

zoogameter, de andra zoogonidier, men den möjligheten gifves

ju också, att de alla hade zoogametnatur af olika kön, de

större honliga, de mindre hanliga. "Pills dess hithörande frågor

blifva besvarade, benämner jag de ifrågavarande kropparne

svärmare och de celler, af hvilka de bildas, fertila celler, då

uttrycket fertil torde kunna användas både om organ, som

medverka vid en fortplantnings- och om sådana, som utföra

en propagationsakt. ;

I afseende på svärmarnes utveckling visa å ena sidan de

hittills kända Acrosiphonia-arterna en högst betydande öfverens-

stämmelse, men å andra sidan förete bestämda artgrupper så

väsentliga olikheter sinsemellan, att fråga kan uppstå, om

verkligen slägtet Acrosiphonia i dess nuvarande begränsning

är ett naturligt slägte och icke snarare omfattar represen-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 45

tanter för två skilda slägttyper. Gemensamt för alla Acro-

siphonior är att 1:0) de fertila cellerna äro skott-, aldrig rot-

celler; 2:0) att de tillhöra skottsystemets öfre del; 3:0) att de

utbildas i akropetal följd, så att sålunda ett skott, som in-

trädt i fertilt stadium, ännu kan vara stadt i längdtillväxt;

4:0) att de till form och storlek icke skilja sig från de vege-

tativa cellerna; 5) att en cell kan öfvergå till fertil, innan

den interkalära delningen nått sitt maximum 1 den region,

eellen tillhör; 6:0) att icke alla celler i de särskilta skotten

eller grenarne blifva fertila, utan att jemte dessa finnas ett

större eller mindre antal celler, som förblifva vegetativa; 7:0)

att hvarje cell öppnar sig med blott en por, och 8:0) att denna

icke har bestämdt läge utan uppträder än omkring cellens

midt än närmare den öfre eller nedre tvärväggen. Hos den

ena gruppen arter äro svärmarne relativt små och ligga ytter-

ligt tätt packade intill hvarandra, bildande tillsamman en

mycket tät gulgrön, ogenomskinlig cylinder. Deras inbördes

läge anger icke 1 något utvecklingsstadium, att de uppkommit

genom succedan delning af cellkroppen. Att de bildas simul-

tant kan jag dock icke på grund af iakttagelse påstå. På

detta förhållande har AREScHovG redan för flere år sedan fäst

uppmärksamhet, utan dock att tillmäta detsamma någon större

vigt. I sitt arbete Observationes phycologice, Particula TI,

Upsalie 1866, anger han om Conferva arcta, hvilken efter all

sannolikhet är den, som jag benämner ÅA. centralis, att »in

filis observate sunt cellule, forma et longitudine a vegetis vix

recedentes, in quibus cytoplasma fusco-olivacewm ex solis gra-

nulis minutissimis denseque stipitatis compositum totum parie-

tem cellule interiorem investivit. Haec granula deinde se mo-

vere inceperunt et nonnulla eorum per ostiolum cellute exire.

... - Longitudo eorum circa 5 u» I particula II af samma

arbete, Aresch. Urosp. Upsalize (1874), beskrifvas dessa granula

eller såsom de här benämnas microzoospore närmare och af-

bildas såsom svärmare med två cilier. Deras längd anges här

vexla mellan 5 och 6?/; u, deras tjocklek vara omkring 2,5 u.

Hos de flesta arterna af denna grupp blir åtminstone den öfre

tredjedelen af skottsystemet fertilt. Äfven skottens öfversta

celler och t. o. m. encelliga skottanlag kunna blifva fertila,

men de fertila cellerna uppträda åtminstone från början och

oftast allt framgent strödda, antingen och vanligen ensamma,

bland flere eller färre vegetativa celler än två och två eller

46 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

tre och tre gränsande till hvarandra; jfr. tafl. II, fig. 21—23.

Hos trenne arter åter bilda de fertila cellerna redan från

början längre, af talrika celler bestående rader, hvilka hos

tvenne arter ÅA. grandis KIJELLM. och Å. cincinnata (FosL.) KJELLM.

äro interkalära, hos en art ÅA. penicilliformis (FOsL.) KIJELLM.

deremot terminala; jfr. tafl. III, fig. 15, 17.

Inom den andra af de båda artgrupperna äro svärmarne

märkbart af betydligare storlek. De bildas i mindre antal i

samma cell och ligga derför glesare. Samlingen är genom-

skinlig, de särskilta svärmarne fullt tydliga och cellen i

sin helhet synes derför icke såsom hos föregående grupp vid

genomfallande ljus nästan svart eller svartgrön. Hos en

af de hithörande arterna Conferva uncialis Fl. Dan. har

ARESCHoOUG (Conferv., sid. 20) uppgifvit svärmarnes längd

vara 5—17,5 u, deras största tjocklek 5 u. De skulle alltså vara

af ungefär samma längd som inom föregående grupp, men af

dubbelt större tjocklek. Inom denna andra grupp utbildas

svärmare såväl 1 de nedre som de öfre skotten, dock icke så

vidt jag känner hvarken i de aldra nedersta ej heller de aldra

öfversta. Det vill också synas, som om icke alla den mellersta

skottsystemregionen tillhörande skotten skulle blifva fertila

utan en del alltid hålla sig på vegetativt stadium. De

fertila cellerna bilda hos denna artgrupp alltid interkalära

kedjor af större eller mindre längd, men 1 regel bestående af

flera än tre celler i rad. I samma skott uppstår antingen

blott en kedja vanligen omkring skottets midt, alltid ett

stycke från dess bas och spets, eller också två eller t. o. m.

flere dylika kedjor, åtskilda sinsemellan och mot skottets bas

och spets begränsade af ett större antal vegativa celler; jfr.

tafl. VII, fig. 9. Svärmarnes uppkomst genom fortgående

sucecedan delning af cellkroppen är 1 den fertila cellens tidi-

gare utvecklingsstadium fullt tydlig.

Den por, genom hvilken svärmarne uttränga är hos begge

artgrupperna stor; jfr. tafl. I, fig. 20—21; tafl. II, fig. 25; tafl.

VI, fig. 22. Den synes bildas på det sätt, att ett cirkelfor-

migt stycke af väggen intill förslemmas, och utskjuter i form af

ett lock den yttre icke eller mindre förslemmade delen af samma

väggstycke; jfr. tafl. IIT, fig. 16. Den poren omgifvande vägg-

kanten är ofta oregelbundet sargad (jfr. tafl. I, fig. 21). Stundom

visar väggen omkring poren radialt från porens kant ett stycke

in på väggen löpande fina åsar eller veck; jfr. tafl. IL, fig. 25.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 47

2. Acrosiphoniornas lefnadssätt.

Acrosiphoniorna äro alla, såvidt hittills är kändt, hafs-

växter. Några arter gå dock in i Östersjön och förekomma

äfven i dess nordliga del, hvilket visar, att dessa växters for-

dran på salthalt hos vattnet är olika och för vissa arter

ganska ringa.

De tillhöra likaledes alla den litorala regionen, ehuru en

del gå något djupare ned än andra. Nära vattenytan eller

öfversta vattenmärket växa t. ex. regelbundet ÅA. pallida

KJIELLM., A. effusa KJIELLM. 0. a.; något djupare ned träffar

man vv ex. AA. centralis (ILYNGB.) KIELLM. och A. setacea

KJIELLM.

Somliga förekomma uteslutande i fritt haf, andra synas

bundna vid eller föredraga vattenfyllda klipphålor. En del

uppträda alltid på öppen kust, t. ex. A. vernalis KJIJELLM.,

andra t. ex. A. setaceu KIJELLM. ÅA. flaccida KIJELLM. Å. stoloni-

fera KJIELLM. åtminstone företrädesvis på skyddade ställen, i

instängda vikar med stilla vatten.

De festa äro fästa på sten, helst flata, sluttande hällar,

hvilka äro täckta med ett mer eller mindre tjockt sandlager.

ÅA. setacea KIELLM. och ÅA. flaccida KJIELLM. synas föredraga

större flata stenar, täckta med ett lager af slam och multnade

delar af andra alger och växter t. ex. zosterablad. ÅA. vernalis

KJgELLM. har jag träffat endast på branta klippor. En art,

Å. effusa KJIELLM. synes växa uteslutande på 1 vattnet ned-

sänkt gammalt pålvirke. Vissa arter äro epifyter, uppträdande

antingen såsom Å. stolonifera KJELLM. och Å. bombycina KJELLM.

på feråriga alger eller såsom A. minima (FosLn.) KJELLM. på

enåriga.

I regel bilda Aecrosiphoniorna mer eller mindre täta be-

stånd af större eller mindre, i allmänhet dock ringa utsträck-

ning, än fullt rena än med inblandning af andra alger, ofta

Cladophora-, Ectocarpus- och Pylaiella-arter.

I den skandinaviska vinterfloran ingår, så vidt jag känner,

ingen Acrosiphonia-art. Somliga arter uppträda dock tidigt

på våren, nå då sin fulla utveckling och saknas under andra

tider på året. Så är fallet med ÅA. setacea KIELLM. och A.

vernalis KJIELLM. Något senare äro ÅA. flaccida KIELLM. och

A. centralis (LyNnGB.) KJIrELrLm. En del äro rena högsommar-

växter såsom Å. pallida KJIELLM., ÅA. effusa KJELLM. m. d.

48 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄFTET ACROSIPHONIA.

Andra åter äro hittills anträffade fullt utbildade endast under

hösten, t. ex. ÅA. grandis KJIELLM., A. bombycina KJIJELLM.

3. Acrosiphoniornas geografiska utbredning.

Växter tillhörande slägtet Acrosiphonia äro kända från

de kalla och tempererade delarne af verldshafvet såväl i norra

som södra hemisferen. Maximum af artrikedom synes slägtet

ega inom de nordliga delarne af Atlantiska oceanen. Vid

Skandinaviens kust är slägtet utbredt från åtminstone Stock-

holms skärgård till Ostfinnmarkens östra del.

4. Aecrosiponiaslägtets systematik.

För J. G. AGARDH var vid slägtets uppställning endast

två skandinaviska arter kända: A. lanosa, som ansågs vara

densamma som Conferva congregata Ag. och A. arcta, med

hvilken Conferva centralis LYNGB. ansågs synonym.

I Aresch. Phyc. scand. omfattar den sektion af slägtet Con-

ferva, som utgör slägtet Acrosiphonia J. G. AG., likaledes blott

två skandinaviska arter: OC. (A.) arceta Dinirw., hvilken skulle

innefatta OC. vauchericeformes AG. jämte C. centralis LYNGB., och

C. (A.) uncialis, hvilken enligt den anförda synonymiken skulle

vara densamma som Åcrosiphonia lanosa J. G. AG. Flere, dock

icke benämnda, former anföras. Såsom en för Skandinaviens

flora ny art har jag 1 The Alge of the arctic Sea under namn

Spongomorpha spinescens KG. upptagit en art, hvilken jag an-

såg skild från hvad man i allmänhet kallade Cladophora

(Spongomorpha) arcta. Fostnir har betydligt ökat antalet skan-

dinaviska arter. I Wirttr. et Norpst. Alg. exsice. har han

med beskrifningar utdelat arterna Spongomorpha intermedia

Fosr. (fase. 13 n:o 615), Sp. atrovirens FosL. (anf. st. n:o 616),

Sp. cincinnata Fosr. (anf. st. 617) och i uppsatsen Nye Havalg.

(1887) beskrifvit Sp. minima, hvilken han sedermera i nämnda

exsiccatverk utdelat i dess fasc. 19, n:o 926. Af arten Spongo-

morpha arcta urskiljer Fosuire (jfr. Mar. Alg. Norw.) formerna

pulvinata, typica, penicilliformis, Sonderi och hystrix, af hvilka

f. typica anses innefatta Cladophora vaucherieformis, Cl. cy-

mosa, Cl. stricta och Spongomorpha arcta, Sp. cymosa samt

Sp centralis "i "Ke: Taba Phyc: BIL ock IV:=ADenform,

som FostniE benämner f. hystriz skulle vara detsamma som

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 49

Conferva arcta och CO. centralis LyYnGB. Hydr. dan. Spongo-

morpha lanosa (RortH) KG. innefattar enligt FosniE två for-

mer, den ena, f. typica, identisk med Cladophora lanosa HARV.

Phyc. brit. och Spongomorpha lanosa, Sp. villosa, Sp. senescens

Ke. Tab. phyc. B. IV., den andra; f. uncialis (F5. DAN.) THUR.

Det bör anmärkas, att alla dessa former äro endast sådana,

som författaren trott sig kunna urskilja hos de båda ifråga-

varande arterna 1 Ostfinmarken. Sina iakttagelser från andra

delar af Norges kust har han tyvärr ännu icke kunnat offent-

liggöra.

Af hvad sålunda anförts, framgår att tills nu skulle för

Skandinaviens flora vara uppgifna sju arter af slägtet Acro-

siphonia: Å. arcta, lanosa, spinescens, atrovirens, cincinnata,

intermedia och minima och fem från de typiska formerna af-

vikande, med särskilta namn belagda former.

Mina undersökningar ange, att artantalet är vida större.

Jag har dels funnit ett antal arter, som hittills icke synas

vara iakttagna dels kommit till insigt om, att hvad som af

skandinaviska fykologer och algsamlare benämts Conferva,

Cladophora, Spongomorpha arcta innefattar flere distinkta

arter äfvensom att åtskilliga växter, hvilka antagits vara ut-

vecklingsstadier af nämnda art eller varieteter och biologiska

former af denna eller Acrosiphonia lanosa, äro fullt sjäfständiga

och begränsbara arter eller så starkt skilda från deras s. k.

typiska former, att de lika väl som dessa förtjena att upp-

fattas och upptagas såsom egna arter. Jag är emellertid ej

nu i stånd att monografiskt behandla de skandinaviska arterna

af slägtet Acrosiphonia. Dertill äro mina undersökningar

hittills allför litet omfattande och det material, som sam-

lingarna innehålla, alltför olämpligt och otillräckligt. Med

detta har jag i flere fall icke kommit längre än till den för-

modan, att åskilligt af hvad som 1 samlingar går under namn

af Cladophora eller Spongomorpha arcta, lanosa och uncialis

är till arten skildt från de arter, som jag närmare känner

och kunnat karakterisera. Helt visst är slägtet vid våra

kuster representeradt af ett mycket stort antal hvad man

kallar goda arter. Jag måste inskränka mig till att redogöra

för de arter, hvilka jag kunnat undersöka på lefvande eller

ändamålsenligt konserveradt material med tillägg af några få

arter, hvilka 1 sin organisation förete så betydande afvikelser

från de öfriga, att deras bestämning såsom arter och deras

50 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

allmänna artkarakteristik kunnat ske äfven med till buds

stående torkadt material.

Gen. Acrosiphonia J. G. AG. Anadema p. 12.

Plant&e cespitose. Cespites ex individuis compluribus

separatis constituti. Axes duplicis generis, inter se ortu,

modo et directione incrementi et functione dissimiles, alteri

in his rationibus frondes, alteri radices plantarum ceterarum

emulantes. Apices radicum quarundam transformati e cellu-

lis brevioribus, amylo completis contexti, demum nova individua

emittentes. Rami frondis saltim primarii, nondum adulti superne

e cellula terminali longissima apice quam inferne intensius colo-

rata, pariete transversali in cellulas longitudine valde dissi-

miles, apicalem brevissimam, infernam longiorem demum divisa

segmentisque longioribus postea divisione iterata in cellulas

breviores abeuntibus contexti. Corpus chlorophyllosum rete

cylindricum formans. Nuclei in quaque cellula complures.

Cellulze fertiles in fronde superiore sparse vel series longiores

tum intercalares in singulo ramo singulas, binas vel plures,

tum terminales formantes.

Subgen. 1. Melanarthrum KJELLM. mscr.

Cellulze fertiles corporibus vibratoriis numerosissimis, mi-

nutis, circa 2,5u crassis, densissime confertis impellucidee.

Sectio I. Speirogonicee.

Cellule fertiles saltim ab initio sparsee, solitarize, binge

vel ternee.

A. Corpus chlorophyllosum densum, foraminibus parvis,

subequalibus pertusum, pyrenoidea creberrima includens.

a. Rami ramulique demum spinescentes.

a. Rami ramulique hamati presentes.

+ Rami inferiores axi communi ramellisque omni-

bus spinescentibus, hamatis vel incurvis.

1. Acrosiphonia hamulosa KJELLM. mscr.

A. epiphytica, cespite densissimo, subgloboso vel depresso globoso,

pallide luteo viridi, submucoso, vulgo 3—4 cm alto, e fasciculis corym-

hosis, arcte complicatis, basi coherentibus constituto; ramis principalibus

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 51

inferne 70, superne 90 wu crassis, e cellulis cylindricis, diametro longi-

oribus contextis, ramosissimis, fastigiatis, axi principali vix distinceto,

statu fertili saltim incipiente e ramulis decompositis triplicis generis

constitutis: inferioribus axi communi ramellisque omnibus spinescentibus

et hamatis; mediis axi communi ramellisque vagis omnibus spinescen-

tibus, at ramellis tantum infimis hamatis, ceteris rectis, erecto-adpressis;

superioribus axi communi ramelloque uno alterove &qualibus, obtusis,

vivace crescentibus, ceteris spinescentibus, nonnullis (infimis) hamatis,

nonnullis subrectis; cellulis fertilibus diametro sesqui- ad 2,5-plo longi-

Örbus-; Tab. I:

Exsice. Spongomorpha spinescens KJIELLM. in WITTR. et

NorpDsT. Alg. exsice. n:o 115.

Syn. Spongomorpha spinescens KJIEuim. Alge arct. Sea

p- 304.

Slägtskap. Den växt, hvars diagnos här lemnats, är

densamma som den jag i mitt arbete om Norra Ishafvets alg-

flora upptagit under namn Spongomorpha spinescens KG. och

under samma namn utdelat i WIiTTR. et Norpst. Alg, exsicc.

Vid dess identifiering med den af Ke. i Spec. Alg. sid. 418

beskrifna och i Tab. Phyc. B. IV tafl. 75, IT afbildade Spongo-

morpha spinescens fästade jag särskilt vigt vid de talrika

krokgrenarne och antog att en del olikheter, som den nord-norska

växten visade med den från Frankrikes nordkust stammande

Sp. spinescens KG., voro af mera underordnad betydelse. Den

kunskap, jag genom närmare studium af slägtet Acrosiphonia

vunnit, gör det dock för mig troligt, att denna min tidigare

uppfattning icke är riktig, utan att de olikheter, som, att

döma af KörziIng's beskrifning och afbildning, finnas mellan

växten från Norge och Sp. spinescens KG., äro så betydande

och så konstanta, att en identifiering af dem icke är berät-

tigad. Det bör dock icke förbises, att KörtzIne's såväl diagnos

på som afbildning af Sp. spinescens icke äro af den beskaffen-

het, att olikheterna kunna fullt angifvas. Att emellertid 4.

hamulosa KIELLM. är nära beslägtad med ÅA. spinescens KG.

synes mig vara utom allt tvifvel. Den skiljer sig från denna,

sådan som den beskrifves och afbildas af KörtzInG, derigenom,

att den är mindre, men gröfre, mindre slemmig, att de knippor,

af hvilka tufvorna sammansättas äro qvastlika, ej »funiformes>,

cellerna efter slutad delning längre i förhållande till tjock-

leken och mera olika till sin längd, nästan aldrig vid tvär-

väggarne sammandragna, sålunda nästan cylindriska och icke

såsom de afbildas hos Sp. spinescens KG, tydligt tunnelika.

52 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

Huruvida de för AA. hamulosa KIELLM. karakteristiska krok-

skottsystemen förekomma hos Sp. spinescens KG. måste jag

lemna oafgjordt. KörtzIne's beskrifning och afbildning lemna

ingen bestämd upplysning härom. Med A. albescens KJIJELLM.,

hvilken den af våra skandinaviska arter står närmast, är den

säkert mindre nära beslägtad. .

Artbeskrifning. Sjelf har jag alltid funnit denna art

epifytisk, men FosrtiE uppger (Mar. Alg. Norw. sid. 130), att

han funnit få exemplar af den fästa på klippor. Huruvida

dessa verkligen tillhört ÅA. hamaulosa KIELLM. kan jag ej säga,

men möjligt är, att så icke varit fallet. Den bildar tufvor,

hvilka såsom yngre äro mera pensellika, såsom fullt utvuxna

bollformiga, än nästan fullt klotlika än nedtryckt klotlika

och då utgöras af talrika, tätt sammanstående, i början endast

nederst sedermera allt högre upp förbundna, enkla och greniga,

qvastlika knippor. Dessa äro slutligen hårdt sammanfiltade,

hvilket föranledes dels af de talrika krokskotten och krok-

grenarne dels af talrika rötter, som utgående från skottsyste-

mets öfre del dels under sitt förlopp nedåt omslingra flere

eller färre axlar dels med sina till griporgan ombildade spetsar

fästa sig vid andra axlar än dem, från hvilka de utgå och

derigenom fastbinda den ena axeln vid den andra. Slingrande

skott eller grenar har jag deremot icke iakttagit hos denna

art. Tufvorna nå en höjd af 3—4 cm (enligt Fostir stundom

8 cm), äro blekt gulgröna, nästan helt likfärgade, endast så-

som yngre något mörkare upptill, mycket svagt, stundom

knappt märkbart slemmiga, efter torkning såsom äldre utan,

såsom yngre i topparne med svag slemglans, ej anmärknings-

värdt spröda; tafl: I. fig. 1.

Hufvudskottet fortsätter icke skottsystemet igenom, utan

begränsas snart i sin tillväxt genom toppcellens bortdöende;

tafl. I, fig. 2, 11. De skottsystem, som bilda skottsystemets

hufvudmassa äro alltså sidogrenar och antingen sådan af 1:sta

eller 2:dra möjligen af ännu högre ordning; jfr. tafl. I, fig. 2.

Skottsystemets bas har jag alltid funnit fri än med upplöst

spets (tafl. I, fig. 2) än utgående i en efter skottbasens upp-

lösning utvecklad axil rot; tafl. I, fig. 3. Hufvudgrenarne

utgå i ringa antal från hufvudskottet eller från detta och

dess föryngringsskott.

Hufvudgrenarne hafva en qvastlik form, äro vid basen

omkr. 70 u., upptill under spetsarne omkr. 90 u. tjocka. De

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. HI. N:05. 53

upplösa sig ett stycke ofvan basen i ett större antal upp-

repadt qvastlikt, nedtill glest, upptill tätt greniga, nästan lika

starka grenar. En hufvudaxel är sålunda icke med säkerhet

följbar; jfr. tafl. I, fig. 4. De sammansättas ännu sedan de

inträdt i fertilt stadium af skottsystem af tre olika slag. De

nedersta af dessa äro krokskottsystem, hvilkas såväl hufvud-

axel som alla sidoaxlar äro tornlika, starkt kroklikt böjda

eller spiralformigt inrullade, tafl. I, fig. 5. Högre upp utgå

grenar, hvilka i likhet med de förra hafva alla axlarnes

spetsar syllika, men i hvilka endast de nedre slutgrenarne

äro kroklika, de öfre äfvensom hufvudaxeln äro raka; tafl, I,

fig. 6. Skottsystemets öfversta del utgöres af grenar, hvilka

utom spetsiga krokskott och raka tornskott innehålla ett eller

annat skott, som är nästan jemntjockt och har trubbig, af

långa celler bildad topp. Samma byggnad har dessa grenars

hufvudaxel äfvensom toppen af de ifrågavarande grensystemen;

jfr. tafl. I, fig. 7—38. Antagligt är väl, att vid tillväxtens

slut alla axlar blifva tornlika med undantag af en del axlar

af lägre ordning. Äfven dessa begränsas dock förr eller se-

nare, men på det sätt, att toppcellen bibehåller sin typiska

tjocklek mot spetsen, men icke utväxer till någon större längd

och antingen delar sig i ett antal smärre, ungefär lika stora

celler (tafl. I, fig. 10) eller förblir odelad. Stundom sker be-

gränsningen så, att spetsen af ett skott utväxer till en axel,

som till form och beskaffenhet liknar en rot; äfven detta

gäller mest om skott af lägre ordning; jfr. tafl. I, fig. 9.

Grenarne äro strödda, ensamma, sträckvis ensidigt riktade,

någon gång och företrädesvis i skottsystemets öfversta del en

del grenar motsatta. I regel utgå grenarne först ett längre

stycke nedanför moderaxelns spets, men 1 det fall, att en axel

tidigt upphör i sin längdtillväxt, kan grenbildningen från

denna sträcka sig ända till spetsen, så att t. o. m. toppcellen

kan blifva grenbildande.

Den vägg, genom hvilken ett grenanlag afskiljes från ut-

gångscellen, sammanfaller antingen med dennas yttervägg eller

faller obetydligt utanför modercellen, mer eller mindre snedt

riktad mot dess längdaxel.

Unga skotts toppceller, innan deras tornnatur ännu börjat

framträda, äro cylindriska eller cylindriskt klubblika, omedel-

bart före delningen 5—6 gånger så långa som tjocka; tad. I,

fig. 12. Hufvudgrenarne bildas nedtill af celler, som äro 3—4

54 F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

gånger så långa som tjocka. I den öfre regionen, sedan den

interkalära delningen upphört, äro cellerna af temligen olika

längd, oftast 1!/,—3 gånger så långa som tjocka.

Kroppsväggen är 1 allmänhet af betydlig tjocklek, i huf-

vudgrenarnes nedre del starkt sekundärt förtjockad, så att

den slutliga totala tjockleken här uppgår till omkr. 20 u. Det

sekundära förtjockningslagret är tydligt längsskiktadt. Tvär-

väggarne, som äro vinkelrätt riktade mot cellens längdaxel,

äro tunna, ofta urglasformiga. Kropps- eller ytterväggens

förtjockningslager stöter med tvärt tillskärpt eller något

trubbig kant intill tvärväggarne; tad. I, fig. 16. I de växande,

långa cylindriska toppeellerna tilltar ytterväggens tjocklek

något mot spetsen. Några väggprotuberanser har jag icke

funnit hos denna art.

Kloroplasten har rundadt kantiga, små, något olikstora

nätöppningar. Maskknutarne, särskildt de som innehålla py-

renoider, äro starkt framträdande. Maskorna äro smala på

midten, tilltagande i tjocklek mot knutarne; tafl. I, fig. 15.

Rotsystemet är rikt. Rötter utgå äfven från skottsyste-

mets öfre del, åtminstone från dess nedre hälft. Jag har

funnit två slag af rötter hos denna art: grip- och upplags-

rötter. De förra äro särskilt de som utgå från skottsystemets

öfre del. De äro fina, blott 20—30 u. tjocka, rikt greniga,

med sina till griporgan ombildade spetsar fästande sig vid

skotten eller sedan och om de nått växtens underlag vid detta;

tafl. I, fig. 17. De rötter, som utvecklats från hufvudskottet

och nedersta delen af hufvudgrenarne, har jag funnit ega den

egendomliga utbildning i spetsen som fig. 18, tafl. I utvisar.

De sluta med en skifva af stora, tjockväggiga, stärkelserika, i

nästan dikotomiskt greniga rader ordnade celler. Den cell,

från hvilken skifvan utgår är stor, och har spetsen starkt ut-

vidgad. Det händer ofta, att två eller flere dylika rotskifvor

sammanstöta med kanterna och att då en sammanväxning

eger rum, hvilket leder till uppkomsten af cellskifvor af ganska

betydlig utsträckning. Jag har antagit, att dessa rotskifvor,

som utan allt tvifvel äro upplagsorgan, fortlefva från en

vegetationsperiod till den andra och gifva upphof till nya

individ.

Den vägg, hvarigenom ett rotanlag afskiljes från en skott-

cell, är nästan plan och sammanfaller nästan helt och hållet

med skottcellens yttervägg.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 55

Fertila celler uppträda i hela skottsystemet med undantag

af dess nedersta delar. Oftast eller tidigast är det celler i

krokgrenarne, som ombildas till sådana. De förekomma an-

tingen enstaka eller två och två, sällan tre radade intill hvar-

andra. Till form och storlek öfverensstämma de med de vege-

tativa cellerna. Poren (p) är vid, mest belägen vid öfre tvär-

väggen, till riktning vexlande. Porkanten är sargad eller fint

naggad; tafl. I fig. 19—21. (Beskrifning efter torkadt och i

liquor Hantzschii förvaradt material).

Förekomst. Växer epifytisk på Gigartina mamillosa (enligt

FostiE stundom på sten), på öppen kust inom öfre delen af

litoralregionen, beståndbildande. Den är en sommarväxt. Funnen

fertil i augusti månad.

Utbredning. Hittills känd endast från Norges nordkust.

Sjelf har jag tagit den i Vestfinmarken vid Maasö och Gjees-

ver; FosuiE uppger den från Sverholt i Ostfinmarken. Lokal,

men ymnig.

+ + Rami inferiores decomposito secundatim ramellosi,

ramulis ultimis spinescentibus, rectis.

2. Acrosiphonia albescens KJELLM. mscr.

A. rupincola, cespite laxiore, fastigiato, viridi, demum albescente,

vix mucoso, circa 5 cm alto, e fasciculis numerosis, ramosis, tantum

ima basi coherentibus, inferne gracilibus, arctius complicatis, apicibus

corymbose expansis, solutis; ramis principalibus inferne 60—70 u crassis,

superne 100 wu. crassitudine excedentibus, per spatia e cellulis diametro

brevioribus contextis, sparse ramosissimis, fastigiatis, axi principali di-

stincto, statu fertili incepto ex uno alterove ramello spinescente hamato

ramulisque decompositis duplicis generis constitutis nempe inferioribus

s&pius secundatim vel decomposito secundatim ramosis, ramellis paten-

tibus axique communi spinescentibus, rectis, superioribus axi communi

ramelloque uno alterove &quicrassis, obtusis, vivace crescentibus, ceteris

spinescentibus rectis; cellulis fertilibus diametro brevioribus ad 2-plo

longioribus. Tab. IV, fig. 21.

Syn. Cladophora arcta Kleen Nordl. Alg. p. 44; ex parte;

sec. Spec.

Slägtskap. Denna art känner jag endast genom under-

sökning af torkade, i d:r E. Kleen's herbarium befintliga exem-

plar. Jag är derför icke i stånd att lemna en fullt nöjaktig

beskrifning af den, men då den föreligger i fullständiga exem-

plar och synes vara en karakteristisk art, har jag ansett mig

56 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

böra lemna en diagnos på den och en möjligast fullständig

beskrifning. Den står, såsom förut anförts, af de skandinaviska

arterna närmast föregående, men är skild från den genom flere

karakterer, som jag har all anledning antaga vara betydelse-

fulla och konstanta.

Artbeskrifning. Växten synes växa på med sand täckta

stenar och klippor. Den bildar tufvor, som äro tjockt pensel-

formiga, glesare än hos A. hamulosa KJELLM. Dessa utgöras

af talrika, men föga sammanträngda, greniga, nedtill smala

och sammanfiltade, upptill qvastlikt utvidgade och rediga,

föga täta knippor. Växten når en höjd af åtminstone 8 cm.,

är som yngre rent grön, t. o. m. mörkgrön, men bleknar under

fertilitetsstadiet och blir slutligen gulhvit eller nästan hvit.

Den är knappt märkbart slemmig utom 1 de växande spetsarne,

som efter torkning hafva svag slemglans. Den är icke spröd.

Så vidt jag kunnat finna, fortsätter icke hufvudskottet

skottsystemet igenom. Dess basaldel upplöses och har ofta

den uppkomna slutcellen ombildad. Det är nedtill 60 u tjockt

och tilltar betydligt i tjocklek uppåt.

Hufvudgrenarne utgå antingen ensamma eller motsatta.

De äro vid basen 60—70 u tjocka, men tilltaga långsamt

uppåt, så att tjockleken under spetsen öfverstiger 100 u. De

äro liksom hos föregående art qvastlika, men dock med mera

tydlig racemös förgrening. Hufvudaxeln är följbar. Dess sido-

grenar äro dels sparsamma enkla tornlika krokgrenar, som

antingen utgå ensamma eller motsatta eller parvis med ett

kraftigare utveckladt grensystem; dels mer eller mindre ut-

vecklade, af raka tornskott bildade grenar, hvilka äro breda

med utspärrade, ensidiga eller upprepadt ensidiga sidogrenar;

dels grenar bildade af dylika raka tornskott och ännu i till-

växt varande, långceelliga, jemntjocka, trubbiga axlar. Krok-

skott äro sålunda hos denna art sparsamma och aldrig förenade

till krokskottsystem eller ingående jemte raka torngrenar

såsom element i grensystem. Karakteristiska för arten till

skillnad från ÅA. hamulosa KIELLM. synas mig de i skott-

systemets nedre del förekommande ensidigt eller upprepadt en-

sidigt förgrenade, spärrgreniga skottsystemen vara; jfr. tat.

IV, fig: 21.

Den interkalära celldelningen sträcker sig hos denna art

längre än hos A. hamulosa KJELLM. I hufvudgrenarnes öfre

del äro cellerna, sedan den interkalära delningen upphört,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND. 18. 'AFD. 1II. N:0 5. 57

vanligen lika långa till 1!'; gång så långa som tjocka, men

talrikt förekomma celler, hvilka äro kortare stundom ända

till dubbelt kortare än tjocka.

Med hänsyn till kloroplasten synes denna art nära öfver-

ensstämma med föregående.

Rötterna äro rikt, strödt, motsatt eller gaffellikt greniga.

En del äro griprötter med spetsen lik den på griprötterna af

A. hamulosa KJIELLM., en del hafva spetsarne utbildade till

upplagsorgan. Dessa upplagsnäring förande spetsar likna mest

dem hos A. setacea KJIELLM.; jfr. tafl. II, fig. 20—21.

De fertila cellerna äro strödda, enstaka eller 2—3-radade.

Deras längd vexlar från lika stor som till dubbelt större än

tjockleken. De äro sålunda kortare än hos föregående art.

Poren är mest belägen ett stycke under cellens öfre vägg,

men af vexlande läge och riktning. Porkanten är fint krenu-

lerad. (Beskrifning efter torkadt material.)

Förekomst. Växten är under sommaren fullt utbildad

och fertil. I öfrigt känner jag intet om dess lefnadssätt.

Utbredning. Hittills endast känd från Norge, Nordland,

der den tagits af Dr. E. KLEEN.

p. Rami ramulique hamati nulli.

+ Ceespites subglobosi, distinete fasciculati; rami

principales usque 60—580 pu. crassi.

3. Aerosiphonia Binderi (KG.) KJELLM. mscr.

Spongomorpha Binderi KG. Spec. Alg. p. 419.

Descr. Spongomorpha Binderi K&. 1. c.

Fig. > > Ra Eve: IV ata) Be

Exsicc. > arcta KIJELLM. in Wittr. et Nordst. Alg.

exsiec. N:o 114.

Anmärkning om artbestämningen. Den växt, hvilken jag

på anfördt ställe utdelat under namn Spongomorpha arcta

(DirLw.) Ke. synes mig så nära öfverensstämma med den,

hvilken KörzinG beskrifvit och afbildat på angifvet ställe

under namn Sp. Binderi (från Helgoland), att jag anser mig

tillsvidare böra identifiera den med denna. Den enda an-

märkningsvärdare olikhet, som jag kunnat finna, är den, att

den skandinaviska växten är något tjockare än enligt KÖTZING'S

uppgift den från Helgoland. Men då det är för denna växt

karakteristiskt, att inom samma region axlar af betydligt

58 F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

olika tjocklek förekomma, och då en del af dessa, som skulle

kunna kallas »trichomata primaria», icke öfverstiga det af

KörTzING angifna måttet, så har jag ansett mig böra fästa

mindre vigt vid denna olikhet.

Tillägg till artbeskrifningen. Så som jag fattar denna

art, är den tufvig, 3—4 cm. hög. Tufvorna äro nästan klot-

runda, täta, bildade af talrika, smalt qvastlika, vanligen spet-

sigt utlöpande, upprepadt greniga, temligen hårdt, särskildt

nedtill, invecklade, klart gröna, men bleknande knippor. Sam-

manhållningen af de särskilta individen utföres af de mycket

talrika, äfven högt upp 1 skottsystemet utgående, mycket

långa, rikt greniga rötterna. Krokgrenar saknas. Typiska

raka torngrenar finnas, men utvecklas sent, så att de äro

fåtaliga äfven hos exemplar, som ingått i fertilt tillstånd.

Af alla skandinaviska Acrosiphonia-arter tillhörande under-

slägtet Melanarthrum och gruppen med spinescenta grenar är

denna den finaste. Dess maximala tjocklek vexlar mellan

60—80 u. Grenarne äro såsom nämts af betydligt olika tjock-

lek, vanligen långa, glesa, men talrika upptill, ofta sträckvis

utvidgade, stundom motsatta, mest strödda, de öfre slutgrenarne

ofta ensidiga. Karakteristiskt för arten synes också vara en

rätt betydligt vexlande cell-längd, så att vissa grofva axlar

nästan uteslutande bestå af tjockväggiga, cylindriska celler,

ungefär lika långa som tjocka, under det andra axlar af samma

groflek bildas af tunnväggiga, mer eller mindre starkt tunne-

lika, 1!/,—3 gånger så långa som tjocka celler. HKloroplasten

synes att döma af torkadt material vara något mera stor-

och olikstormaskig än hos andra arter af samma grupp med tem-

ligen starka maskknutar och smala maskband. De fertila

cellerna äro 1!/,—2 gånger så långa som tjocka. (Beskrifning

efter torkadt material.)

Förekomst. Litoral, vidvuxen sten (och alger?) något

sällskaplig. Fertil i augusti månad.

Utbredning. Känd hittills blott från Maasö i norska

Vestfinmarken.

+ + Ceespites hemispherici, vix fasciculati; rami prin-

cipales usque 90 pu crassi.

4. Acrosiphonia hemispherica KJELLM mscr.

A. cespite hemispherico, densissimo, vix fasciculato, viridi, superne

flavescente, circa 4 cm. alto; ramis principalibus inferne 50 U.. superne

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 59

90 p. crassis, superne peracta divisione intercalari e cellulis vulgo dia-

metro sequi- vel ultra longioribus, rarius equalibus contextis, laxe, pareius

corymbose ramosis, ramulis oppositis, bigeminis vel vagis, erecto ad-

pressis, plurimis demum apieibus spinescentibus at rectis; cellulis termi-

nalibus ramorum vivacce crescentium cylindricis, divisione instante dia-

metro pluries, usque 15-plo diametro longioribus; cellulis fertilibus vulgo

diametro sesqui ad 3-plo longioribus.

Slägtskap. Arten är efter all sannolikhet närmast be-

slägtad med ÅA. flaccida KIJELLM. men genom tydligt utbildade

torngrenar, mindre groflek, annan färg och annan cellulär

byggnad väl skild från den.

Artbeskrifning. ”Tufvor mycket täta, ej knippiga, rediga,

endast vid basen löst sammanfiltade (genom rötter), halfklot-

formiga, omkring 4 cm höga, rent gröna nedtill, upptill gul-

gröna med mörka grentoppar, i växande tillstånd upptill slem-

miga med efter torkning utpräglad slemglans. De bildas af

mycket talrika, slaka, efter torkning ej spröda individ.

Hufvudskottet åtminstone oftast ej fortsättande hela skott-

systemet igenom, mestadels mycket kort, nedtill, då det sam-

manhänger med en basalkropp, mycket smalt, blott 15 u.. tjockt,

starkt tilltagande i tjocklek uppåt, bestående af tjockväggiga,

cylindriska eller cylindriskt kägelformiga, omkring 3 gånger

så långa som tjocka celler med tät kloroplast och temligen rika

på stärkelse. Det står ännu hos utvuxna individ stundom i för-

bindelse med en basalkropp, men har dock oftast fri, upplöst bas.

Oftast har jag funnit de från detta ensamt eller parvis

utgående sidoaxlarna korta, i spetsen upplösta, så att det först

är axlar af tredje ordningen, sidoaxlar af andra ordningen,

som jemte sina förgreningar bilda skottsystemets hufvuddel.

Hufvudgrenarne utgå ensamma eller parvis. De äro nedtill

omkring 50 p.., under spetsen omkring 90 u. tjocka, sparsamt

och glest qvastlikt förgrenade med sidoaxlar af få ordningar.

De starkaste grenarne tillhöra hufvudgrenarnes medlersta

region. Grenarne sitta antingen ensamma eller motsatta, ej

sällan äfven parvis och då oftast på det sätt, som tafl. II,

fig. 11 utvisar. Stundom blir förgreningen gaffellik derigenom

att den öfver ett par motsatta grenar befintliga skottdelen

bortdör. Alla grenar äro tilltryckta, så att skottsystemet

har en mycket smalt qvastlik form. Flertalet grentoppar ut-

bildas tornlika. Med en del är detta ej fallet, utan hos dem

bortdör den ursprungliga toppcellen och ersättes af en kort,

cylindrisk, upptill afrundad cell, som afskiljes från det termi-

60 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCESLÄGTET ACROSIPHONIA.

nala segmentet. Slutgrenarne blifva oftast sylformade, med

lång hvass spets. Dessa sylgrenar äro än långa än temligen

korta och i synnerhet i senare fallet tjockast ett stycke ofvan

basen. Den vägg, genom hvilken ett grenanlag afskiljes från

utgångscellen, faller oftast ett stycke, stundom långt utom

modercellens kontur.

Den interkalära delningen sträcker sig på sin höjd så

vidt, att cellerna blifva lika långa som tjocka; oftast afstannar

den förr, så att den vanliga cellängden är 1!/, gånger större

än tjockleken eller derutöfver. Toppcellerna i skott, som befinna

sig 1 stark tillväxt, äro mycket långa, så att dessa skott under

växandet bildas af segment, som äro ända till 14 gånger så

långa som tjocka.

Cellerna äro cylindriska, 1 skottsystements öfre del svagt

tunnlika. Kloroplasten är lik den hos A. setacea KJIELLM. jfr.

tafl. II, fig. 12. Kroppsväggen är i skottsystemets nedre del

tjock, starkt sekundärt förtjockad, med längs- och tvärskiktadt

sekundärt förtjockningslager, som med förtjockad kant afsätter

sig mot de tunna tvärväggarne.

Rotsystemet är jemförelsevis svagt utveckladt och utgöres

endast af från skottsystemets nedre del utgående sidorötter.

Rötterna äro med undantag af de från hufvudskottet utgående,

långa, temligen rikt strödt greniga, långcelliga, en del med

topparne utbildade såsom grip-, hos andra såsom upplagsorgan.

De förra utskicka 1 spetsen korta, greniga, småcelliga ut-

skott; de senare äro i regel mycket kraftigt utvecklade, med

upplagsdelen ofta lik den hos ÅA. hamulosa KIELim. (tafl. I,

fig. 18), men stundom mera lång- och frigrenig. I senare

fallet är den cell, från hvilken grenarne utgå antingen af

vanlig form eller är den mycket grof, tjockväggig, nedtill

lökformigt utvidgad. Flere rotspetar, ombildade till upplags-

organ, kunna sammansluta sig till cellhinnor, som stundom

hafva betydlig utsträckning. Upplagsrötternas celler äro redan

medan växten befinner sig i full utveckling, eller nyss inträdt

i fertilt stadium, mycket stärkelserika. Den vägg, som af-

skiljer ett rotanlag från en skottcell faller innanför moder-

cellens yttervägg.

De fertila cellerna uppträda åtminstone under det tidiga

fertila stadiet mest enstaka, mindre ofta 2—3 1 rad. De äro mer-

endels långa, mest 2—3 gånger, sällan mindre än 1!/, gånger

så långa, som tjocka. (Beskrifning efter torkadt material.)

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 61

Förekomst. Växer på sandtäckta stenar inom litoral-

regionen. Fertil under juni månad.

Utbredning. Hittills endast känd från Norge, der jag

tagit den vid Renö i Tromsö amt

b. Rami ramulique spinescentes deficientes.

a. Rami ramulique hamati presentes.

53. Acrosiphonia ineurva KJELLM. mscr.

A. cespite obsure viridi, saltim 38 cm. alto; ramis principalibus

usque 150 uu. crassis, superne peracta divisione intercalari e cellulis

diametro 3-plo brevioribus ad 3-plo longioribus contextis; ramellis ulti-

mis adultis attenuatis, at obtusis, superioribus subrectis, inferioribus ha-

matis vel incurvatis; cellulis fertilibus vulgo diametro 2-plo ad 3-plo

longioribus.

Syn. Spongomorpha arcta Fosn. in WITIR. et NORrpDsT.

Alg. exsice. n:o 612 b, (nec. a.)

Anmärkning om arten. Denna växt känner jag endast

genom de exemplar af den, som FosriE utdelat på anfördt

ställe, och kan derför icke lemna någon närmare redogörelse

för densamma. Fostir har bestämt den till Spongomorpha

arcta (DILLW.) K6., en bestämning, som jag icke anser mig

kunna godkänna. DILLWYN'S beskrifning på Conferva arcta träffar

icke in på växten 1 fråga, den öfverensstämmer icke med den

växt, hvilken KötzIng anför under namn Cl. Sp. arcta (DILLW.)

KG. och anser vara Conferva arcta DiLLw.; (jfr. KG. Spec. Alg.

s. 417; Tab. Phyc. IV, t: 74 fig. IT) icke heller med den, hvil-

ken samma auktor kallar Cladophora, Spongomorpha radians

(anf. st. sid. 418, t. 77, fig. II) och anger utgöra en del af

hvad engelska fykologer benämnt CI. arcta Diriw. Bland de

växter från Storbrittaniens kust, insamlade och af framstående

algkännare benämda Cl. arcta (DiuLw.) Ke., hvilka jag haft

tillfälle att undersöka, har jag icke funnit någon med de ka-

rakterer, som utmärka A. mcurva. Jag anser derför denna

vara något annat än hvad DILLwyYN och andra engelska for-

skare kallat Conferva, Cladophora arcta; jfr. också sid. 73 un-

der A. centralis (LYNGB.) KJELLM. Jag kan heller icke dela

FOosnIES åsigt, att den växt, som utdelats under littera a i

samma nummer, är en ung form af den förra (litt. b). Båda

tillhöra enligt min uppfattning två väl skilda arter. Den ena

(litt. a) är visserligen en ung växt, men har redan tydligt ut-

bildade spinescenta grenar, under det deremot sådana saknas

62 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

hos växten litt. b., ehuru den befinner sig 1 långt framskridet

fertilt stadium. Andra anmärkningsvärda betydliga olikheter

finnas också.

A. incurva KJIELLM. synes mig stå närmast Å. setacea

KJELLM., men vara i så mycket olik den, att den bör erkännas

såsom en från den väl differentierad art. Den väsentligaste

olikheten är den, att hos ÅA. incurva KJIJELLM. slutgrenarne i

skottsystemets nedre del äro tydligt inrullade eller utbildade

såsom krokgrenar, hvilket aldrig är fallet hos AA. setacea

KJELLM. I skottdifferentiering öfverensstämmer den närmast

med ÅA. centralis (LYNGB.) KJELLM., men cellernas kloroplast

öfverensstämmer, så vidt jag af torkade exemplar kunnat

finna, i allt väsentligt med den hos ÅA. setacea KJIJELLM. och

de med denna häri lika arterna och afviker sålunda högst

väsentligt från den hos ÅA. centralis (LYNGB.) KJELLM.

I den interkalära delningens utsträckning öfverensstämmer

växten likaledes mest med A. setacea KJIELLM. Den fortgår

inom de vegetativa skottregionerna till dess cellerna blifva

kortare, ända till 3 gånger, än tjocka. Oftast afstannar den

dock tidigare, så att cellerna mest äro omkring lika långa

som tjocka. I regel öfvergå celler i fertilt stadium redan

innan den interkalära delningen fortgått ens så långt, ty dessa

liksom också oftast en eller annan vegetativ cell äro omkring

2, stundom ända till 3 gånger så långa som tjocka.

I förgrening står den också närmast A. setacea KIELLM.

Pargrenar förekomma dock oftare än hos denna och de full-

vuxna slutgrenarne äro längre, starkare afsmalnande mot

spetsen och möjligen något kraftigare. Från ÅA. setacea KJELLM.

skiljer den sig genom betydligare storlek, men mindre groflek.

Förekomst. Den växer enligt FostiE på klippor inom

litoralregionen och synes vara en vårväxt. Fertil i maj.

Utbredning. Hittills endast känd från Norge, ön Loppen

i Finmarken.

g. Rami, ramulique hamati deficientes.

+ Rami ramulique demum apicibus longe fagelli-

formiter producti.

6. Acrosiphonia flagellata KJELLM. mscr.

A. cespite effuso, 4—5 cm. alto, soluto, tantum basi laxe compli-

cato, e viridi flavescente; ramis principalibus flaccidis, crassitudine 150 u.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 63

attingenfibus, peracta divisione intercalari infra apices productos e cel-

lolis vegetis diametro vulgo circa &qualibus contextis, subcorymbose

ramosioribus; ramulis solitariis, vagis, superioribus s&pe unilateralibus,

erectis, demum apice longe flagelliformiter productis; cellulis fertilibus

sparsis, solitariis, diametro vulgo sesqui- ad 2,5-plo longioribus. "Tab.

IVUrbg: 122—=235

Slägtskap. Arten är antagligen närmast beslägtad med

ÅA. setacea KIELLM. och Å. flaccida KJELLM., men som det synes

väl skild från dessa. Den är finare, af blekare färg och något

olika förgrening, men särskilt utmärkt från dessa genom de

slutligen mycket förlängda, fina, långcelliga skottspetsarne.

Artbeskrifning. Växten synes bilda små, mattformiga

endast nedtill genom rötter löst sammanfiltade, efter torkning

gulgröna, endast upptill med slemglans försedda tufvor, som

nå en höjd af 4—5 cm.

Alla de växten verkligen tillhörande basaldelar af skott-

systemet, jag lyckats utpreparera, hafva varit grofva, omkring

80—90 u tjocka, kortcelliga, tjockväggiga med axil, efter

genomväxning uppkommen rot, liknande hvad som afbildats

på tafl. III, fig. 4. Det synes mig antagligt, att den ursprung-

liga basaldelen till betydlig längd upplösts. Möjligt är t. o. m.

att dessa basaldelar icke utgöra delar af sjelfva hufvudskottet,

utan basen af från detta utbildade axlar.

De skottsystem, som bilda skottsystemets hufvuddel, äro

temligen utbredt qvastlika, under den lifligaste tillväxten

mera klaselika, föga upprepadt greniga, med grenarne af alla

ordningar förlängda och slaka. En genomgående hufvudaxel

är följbar. Grenarne utgå alltid ensamma, nedtill strödda,

högre upp i skottsystemet sträckvis ensidiga. Motsatta gre-

nar eller pargrenar har jag hos denna art ej iakttagit. De

festa skotten äro 1 början smalt klubblika, men fertalet slut-

skott, särskilt de af högre ordning utlöpa slutligen i en lång

smal, rotliknande trubbig spets; jfr. tafl. ITV, fig. 23. De er-

hålla denna utbildning antingen och oftast derigenom, att

toppeellen successivt blir allt smalare, stundom derigenom, att

den ursprungliga toppcellen bortdör och ersättes af en från

den öfversta segmentcellen bildad ny toppeell, som är betyd-

ligt smalare än den ursprungliga. I förra fallet afsmalnar

skottet jemt från nedom midten mot spetsen, i senare fallet

blir öfvergången mera tvär mellan den tjockare basaldelen

och den smalare toppdelen. En del slutgrenar äro till hela

64 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

sin längd af den form och byggnad som den fina töppdelen

hos de öfriga; jfr. anf. fig.

Toppcellen i grofva, starkt växande skott, är lång, så att

segment afskiljas, hvilka äro omkring 6 gånger så långa som

tjocka. Den interkalära celldelningen sträcker sig i grofva

skott och skottdelar så långt, att cellerna blifva omkring lika

långa som tjocka, i vissa segment mindre långt, i andra ännu

längre. I de flagellika skottdelarne inträder interkalär cell-

delning alldeles icke eller i mindre grad, så att dessa, då

grenen är 1 fertilt tillstånd, bildas af celler, som mestadels

äro 3 till flera gånger så långa som tjocka.

Med hänsyn till kloroplasten och cellbyggnaden i öfrigt

öfverensstämmer denna art nära med A. setacea KJELLM., dock

äro cellerna högt upp i skottsystemet mycket rika på stärkelse.

Detta gäller särskilt de korta celler i de fertila skotten, som

gränsa intill och skilja från hvarandra de fertila cellerna.

Dessa äro, särskilt innan de fertila cellerna nått sin mognad,

mycket stärkelserika, med stora, temligen tydligt begränsade,

svärmarne liknande, tätt lagrade stärkelsekorn. Under det

senare fertilitetsstadiet är dock denna stärkelse till största

delen försvunnen.

Rotsystemet är temligen svagt utveckladt, men sträcker

sig jämförelsevis högt upp 1 skottsystemet. Rötterna äro enkla

eller svagt greniga. Upplagsrötterna äro i spetsen mycket

rikgreniga, med längre och kortare, delvis starkt samman-

slutande grenar. Cellerna äro stärkelserika och stärkelse sam-

lar sig äfven i celler, som ligga temligen högt ofvan grenarnes

utgångspunkt.

De fertila skotten hafva hos denna art ett ganska egen-

domligt utseende, betingadt deraf, att de mest enstaka upp-

trädande fertila cellerna äro af betydligt större längd än de

dem omgifvande starkt mörkgröna, innehållsrika vegetativa

cellerna och deraf att den fagellika alltid sterila toppdelen

sammansättes af långa, smala, innehållsfattiga celler. Fertila

celler uppträda äfven i skottsystemets nedre delar, så att det

vill synas som om detta i sin helhet skulle kunna blifva fertilt.

(Beskrifning efter torkade exemplar.)

Förekomst. De exemplar af denna art, jag haft att till-

gå, har jag samlat inom litoralregionen på med multnande

växtdelar täckt botten i början af juli månad. En del af dem äro

fertila, en del ännu sterila, vid insamlandet stadda i liflig tillväxt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. "65

Utbredning. MHittills endast känd från Norge, Tromsö.

++ Rami nec ramuli apicibus flagelliformiter pro-

ducti.

8 Rami principales valde faccidi; cellulze

terminales ramorum vivace crescentium

diametro 10—18-plo longiores.

7. Aerosiphonia flaccida KJELLM. mscr.

ÅA. cespite obscure viridi, circa 6 cm. alto, laxo, soluto; axi pri-

mario continuata vegetatione, basi sepe 30 u. crassitudine non exce-

dente, infra apicem usque 250 u. crasso, ramisque principalibus valde

faccidis, peracta divisione intercalari superne e cellulis diametro 2-plo

brevioribus ad &equalibus rarius una alterave cellula diametro 2-plo longiori-

bus contextis, corymbose ramosioribus; ramulis sparsis, solitariis, raro

geminis, superioribus sepius oppositis, erectlis, iis ejusdem ordinis inter

se crassitudine valde dissimilibus, sepe axi matricali duplo tenuioribus,

2equalibus; cellulis terminalibus ramorum crescentium fere cylindricis,

divisione instante diametro usque 10—18-plo longioribus. "Tab. III,

fig. 1—14.

Slägtskap. Växten är säkerligen nära beslägtad med

följande, men genom flere betydande och, som jag tror mig

hafva funnit, konstanta karakterer skild från denna.

Artbeskrifning. Växten bildar jemntoppade, fullt rediga

mattor af ringa utsträckning, omkring 6 cm. höga, mörkgröna,

nedtill icke, upptill svagt slemmiga, efter torkning spröda.

De sinsemellan fria, endast nederst genom de om hvar-

andra gående rötterna löst sammanhållna individ, af hvilka

hvarje tufva sammansättes, äro utdraget qvastlika, mycket

slaka och slankiga; tafl. III, fig. 1.

Hos denna art har jag aldrig funnit hufvudskottet fästadt

vid en basalkropp. Dess bas har ofta det utseende, som tad.

TIT, fig. 3 utvisar, nedtill upplöst, smal, stundom blott 30 uw

tjock, tilltagande i styrka uppåt. Då detta är det utseende,

som det vidfästade hufvudskottet oftast har hos ÅA. setacea

KJIELLM., har jag deraf dragit den slutsatsen, att hufvudskottet

äfven hos A. flaccida KJELLM. ursprungligen utgår från en på

underlaget utbredd, antagligen från en vegetationsperiod till

en annan öfverlefvande basalkropp, hvilken väl äfven i detta

fall är en metamorf rotspets. Dylika rotspetsar finnas näm-

ligen äfven hos denna art; jfr. tafl. III, fig. 14. I vissa fall har

upplösningen af hufvudskottets nedre del gått längre; basal-

66 F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

delen har i detta fall större tjocklek och ofta ett utseende

och en byggnad, som anger, att spetsen, sedan upplösningen

upphört, undergått vissa förändringar; jfr. tafl. III, fig. 5.

Stundom öfvergår en sådan axel nedtill i en rot, hvilken ligger

i skottets axel och uppkommit derigenom, att den efter upp-

lösningsprocessens upphörande nedersta skottcellen antagit

karakteren af initialceell och gifvit upphof till en axel, som i

allt liknar de typiska rötterna. Det inträffar stundom härvid,

att denna cell, då den ånyo börjar växa, 1 stället för den ur-

sprungliga, såsom det vill synas döda, kloroplasten, utbildar

en ny, lifskraftig, af vanlig form och byggnad; tafl. III,

fig. 4.

På det temligen obetydliga, lämpligt konserverade material,

som jag haft till undersökning, har jag aldrig funnit hufvud-

skottet kort, i spetsen upplöst, utan alltid fortsättande oaf-

brutet uppåt, jemte sina förgreningar utgörande växtens skott-

system. Är detta konstant, så ligger häri en betydlig olikhet

med följande art. Hufvudskottet är tydligt hela skottsystemet

igenom, tilltagande betydligt i tjocklek från basen uppåt, så

att det under spetsen når en tjocklek af 250 u.

Skottsystemet är i allmänhet, men särskilt uppåt rikt för-

grenadt. Förgreningen är qvastlik. De starkaste sidogrenarne

tillhöra dess mellersta region. Grenarne af första ordningen

utgå från hufvudaxeln nedtill mest i strödd ställning, ensamma

eller parvis, upptill ofta i rent motsatt ställning. De starka

grenarne af 1:sta ordningen upprepa i hufvudsak hufvudskottet.

De hafva en genomgående hufvudaxel, som tilltar starkt i

tjocklek från basen mot spetsen, och äro nästan qvastlikt för-

grenade, nedtill grenlösa eller mycket svagt greniga, upptill

tätgreniga med grenarnes styrka aftagande från midten uppåt;

tafl. IV, fig. 2. Grenarne af andra ordning likna till ställning

grenarne af första ordningen. Starka grenar af denna ordning

upprepa sin moderaxel, men äro mera rent klaselikt förgrenade

och mera sällan motsatt greniga. Grenarne af tredje ordningen

äro mest enkla, stundom sparsamt, klaselikt, strödt greniga.

Slutgrenar, särskilt om de äro af större längd, tilltaga stun-

dom något i tjocklek mot spetsen. I de festa fall äro de dock

nästan jemntjocka eller afsmalna t. o. m. något, men svagt

mot spetsen. Det senare gäller mest lägre ned i skottsystemet

sittande slutgrenar af olika ordning. Grenarne äro tilltryckta,

utgående under en vinkel af 45” eller mindre.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 67

Sidoskott af samma ordning, särskilt de af första, andra

och tredje ordningen, äro ofta af olika tjocklek sinsemellan,

sidoaxeln ej sällan ända till dubbelt smalare än moderaxeln vid

grenens utgångspunkt; jfr. tafl. IIT, fig. 8.

Alla skott äro af samma natur, hvarvid dock bör märkas,

att vissa skott, särskilt sådana i skottsystemets nedre, äldre

del, antingen efter toppcellens bortdöende och bildningen af

en ny toppeell eller genom inträdande förändring 1 toppeellens

form, byggnad och verksamhet utbilda en terminal axeldel,

som stundom, åtminstone såsom ung, är krokböjd, men i all-

mänhet har en byggnad och ett utseende, som mera liknar en

rots än ett skotts; jfr. tafl. III, fig. 6—7.

Den vägg, genom hvilken ett grenanlag afskiljes från sin

modercell, anlägges 1 många fall ett betydligt stycke från

grenanlagets bas, så att stödjecellen kommer att erhålla ett,

eller, om grenarne äro motsatta, två längre utskott eller med

andra ord blifva tydligt en- eller två-armade; jfr. tafl. III,

IT fo

Jag har icke träffat exemplar, hos hvilka den interkalära

celldelningen upphört i hela skottsystemet. Hos de i detta

afseende längst komna individen har jag funnit hufvudaxeln

nedtill bildad af omkring 2--3 gånger så långa som tjocka

celler, från midten ett stycke uppåt af celler hälften så långa

till lika långa som tjocka, med en eller annan cell insprängd

här och der, som hade längden dubbelt så stor som tjockleken.

Hos gröfre skott är toppeellen omedelbart före delningen om-

kring 10, i finare skott ända till 18 gånger längre än tjock;

tad. III, fig. 10. Denna toppeellernas större längd hos

denna art än hos den närbeslägtade A. setacea KJIELLM. för

naturligen det med sig, att segmenten blifva betydligt längre

och, då cellernas slutliga längd i förhållande till tjockleken är

1 det stora hela densamma hos båda arterna, att den inter-

kalära celldelningen är mera upprepad hos A. flaccida KJELLM.

än hos Å. setacea KJELLM.

De icke grenbärande skottcellerna äro till formen cylin-

driska med eller utan en svag insnöring vid tvärväggarne.

Dessa äro mycket ofta i den kortcelliga skottregionen riktade

snedt mot cellens längdaxel.

Kroppsväggen är i skottsystemets nedre del starkt sekun-

därt förtjockad. Det åtminstone ända till 12 u. tjocka sekun-

dära lagret är tydligt skiktadt, med förtjockad, afrundad kant

68 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

stötande till de primära tvärväggarne och tydligt begränsadt från

den omkring 3 u. tjocka primära väggen; jfr. tafl. III, fig. 11.

Kloroplasten är småmaskig, med nästan lika stora och

lika formade nätöppningar och nästan jemntjocka maskor.

Maskknutarne äro föga starkt utvecklade. Pyrenoiderna äro

talrika, stora, med mäktiga stärkelsehyllen; tafl. TIT, fig. 10.

Svaga individ utbilda blott en enda rot, denna liggande i

skottets längdaxel, sekundärt uppkommen. Vanligen finnes

ett väl och starkare än hos 4. setacea KJIJELLM. utveckladt

sidorotsystem. Rötterna äro talrikare, längre, oftare och

rikare greniga och utgå högre upp i skottsystemet än hos

denna; tafl. III, fig. 3, 12. Grenarne utgå vanligen i sträng

akropetal följd, äro strödda, allsidiga eller motsatta. En

annan art förgrening uppkommer, då en växande rotspets

kommer i kontakt med något föremål, t. ex. större, mult-

nande växtrester. Härvid inträffar, antingen att toppeellen

utan att dela sig utvidgas i spetsen och utskickar 2

eller flera utskott, hvilka sedermera utbildas till initialceller

för hvar sin rotgren eller att toppeellen ger upphof till en

korteellig cellkropp, från hvilken ett antal rotgrenar utgå,

som, så länge de äro i beröring med det i växriktningen lig-

gande föremålet, äro kortcelliga, men sedermera antaga typisk

rotbyggnad; jfr. tafl. III, fig. 13. Rotspetsen utgöres van-

ligen af en stor toppeell, som är cylindrisk eller cylindriskt

klubblik med afrundad spets, stundom cylindrisk vid basen,

starkt utvidgad vid midten och härifrån afsmalnande mot

spetsen. Vissa rötters spetsar utgöras af en cellkropp, be-

stående af små, tjockväggiga, innehållsrika celler, — upplags-

rötter. Typiska griprötter har jag icke funnit hos denna art.

Fertila exemplar känner jag icke. Af växtens stora öfverens-

stämmelse i vegetativt hänseende med 4. setacea KJIJELLM. har

jag dragit den slutsatsen, att den till individbildningen lik-

nar denna. (Beskrifning efter torkadt och spritmaterial.)

Förekomst. Växer på stenar och horisontala klipphällar,

täckta med slam och förmultnande växtdelar inom mellersta

delen af litoral-regionen, bildande små, temligen täta, nästan

rena bestånd. Den är vid Sveriges kust i liflig vegetativ ut-

veckling under våren (april månad); antagligen är den fertil

i början af maj.

Utbredning, Hittills endast känd från Fiskebäckskil i

Bohuslän.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 69

88. Rami principales rigidi; cellule terminales ramo-

rum vivace crescentium diametro 4—6-plo longiores.

8. Acrosiphonia setacea KJELLM. mscr.

ÅA. cespite obscure viridi, 5—6 cm. alto, laxo, soluto; axi pri-

mario frondis simplici vel parce ramoso, vegetatione mox absoluta, ra-

mos principales partem quam maximam frondis constitnentes pauciores

emittente; ramis principalibus basi 120, superne 250 u. crassis, setaceis,

rigidis, parcius corymbose, sparse, superne unilateraliter ramosis, superne

peracta divisione intercalari e cellulis diametro duplo brevioribus ad

sesquilongioribus contextis; ramis ramulisque solitariis, raro geminis,

erecto adpressis, iis ejusdem ordinis inter se fere &qualibus nec axi

matricali duplo tenuioribus; cellulis terminalibus ramorum crescentium

subceylindricis, divisione instante diametro 4—06 longioribus. Tab. II.

Slägtskap. Af förut kända arter torde denna stå när-

mast Cladophora sacculifera KG. från Helgoland och norra

Frankrikes kust. Att den är identisk med denna synes mig

dock icke antagligt, då den anges vara till färgen ljusgrön,

gulaktig (Ke. Spec. Alg. s. 389) och afbildas med toppcellerna

mycket stora och starkt klubblika (Ke. Tab. Phyc. IIT, tafl.

31, fig. D, karakterer, som icke träffa in på ÅA. setacea

KJIELLM.

Artbeskrifning. Växten bildar jemtoppade, rediga tufvor

eller mattor af ringa utsträckning, 5—6 cm. höga, nedtill mörk-

gröna med något blekare bas, öfverst mättadt gulgröna med

mörkare toppar; tafl. II, fig. 1. Hvarje tufva består af tal-

rika sinsemellan fria, endast nedtill genom de om hvarandra

gående rötterna löst sammanhållna individ, som äro nästan

cylindriska, smalt qvastlika eller spolformiga, styfva, fasta,

i de växande topparne temligen starkt, nedtill icke alls och i

öfrigt svagt slemmiga, efter torkning spröda; tafl. II, fig. 2.

Hufvudskottet är alltid kort, ständigt, då växten nått

någon högre grad af utveckling, i spetsen upplöst. Dess för-

yngringsgrenar, då sådana finnas, äro likaledes korta med upp-

lösta spetsar; tafl. II, fig. 5 (hsk). Oftast är äfven dess bas

fri och har undergått en högre eller lägre grad af upplösning.

Understundom har jag dock funnit det utgå från och stå i

förbindelse med en på underlaget utbredd, mer eller mindre

starkt grenig cellrad eller stundom ställvis parenkymatisk cell-

kropp, bestående af korta, tjockväggiga, innehållsrika celler

70 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

med mer eller mindre afrundade cellrum, tafl. II, fig. 5—7, i

hvilka figurer bk är denna basalkropp, Ask det från densamma

utgående hufvudskottet. I detta fall är hufvudskottet eller

dess hufvudaxel utdraget omvändt kägelformig. Hos denna

art har jag aldrig såsom hos föregående funnit hufvudskottet

utbilda en axil rot.

Hufvudgrenarne, hvilka bilda skottsystemets hufvudmassa,

hafva en tydligt följbar, nedtill omkring 120, upptill 250 u.

tjock hufvudaxel och äro jemförelsevis rikgreniga, rikast mot

spetsen, men dock i det hela glesgreniga. Förgreningen är

klaselik med de mellersta och öfre grenarne så förlängda, att

de nå ungefär samma höjd. Grenarne äro strödda, de af sista

ordningen ofta ensidiga, i regel ensamma, stundom ehuru

sällan två utgående från samma cell och oftast då så, att

deras median sammanfaller; tafl. II, fig. 11. Är detta icke

fallet, så kan vinkeln mellan deras medianplan vexla, men är,

så vidt jag kunnat finna, alltid mindre än 180”. Grenvinkeln

är spetsig, mindre än 45”. De starkaste sidogrenarne utgå

från hufvudaxlarnes mellersta del. De äro rent klaselikt för-

grenade, till omkretsen cylindriskt spolformiga eller cylindriskt

klubblika och innehålla skott af två ordningar.

Alla sidoaxlar äro af samma art, de öfre föga smalare,

de öfriga, aldrig dubbelt smalare än sin moderaxzel vid sido-

axelns utgångspunkt, i växande tillstånd svagt klubblikt cy-

lindriska, efter slutad tillväxt något afsmalnande mot eller

vid spetsen; tafl. II, fig. 8, 21. Den vägg, genom hvilken ett

grenanlag afskiljes från sin modercell, sammanfaller antingen

helt och hållet eller till sin inre kant med modercellens ytter-

vägg, sällan faller den helt och hållet utom denna, men alltid

blott ett kort stycke, så att stödjecellen efter grenanlagets af-

skiljande förblir i det närmaste cylindrisk eller kommer att

få en i längdsnitt i det närmaste oregelbundet femsidig form;

tafl. II, fig. 8—11.

En i liflig tillväxt stadd axel med skottnatur afslutas med

en cell, som, då den är fullt utvuxen, är 6—10 gånger så lång

som tjock, cylindrisk eller svagt klubblik; tafl. II, fig. 9. Då

tillväxten närmar sig sitt slut, antar toppeellen en cylindriskt

konisk form och utväxer endast till obetydlig längd innan

delning inträder.

Hufvudgrenarne bildas såsom fullt utvuxna nedtill af

celler, som äro 1—2 gånger så långa som tjocka, 1 den öfre

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 71

regionen af celler, som äro dubbelt kortare till 1!/; gång längre

än tjocka. De icke grenbärande skottcellerna äro cylindriska

eller svagt tunnelika med ingen eller mycket svag samman-

dragning vid tvärväggarne. Dessa äro vinkelrätt eller mer

eller mindre snedt riktade mot cellens längdaxel, det senare

särskilt gällande de vid den senare interkalära celldelningen

uppkommande tvärväggarne.

Kroppsväggen är i hufvudgrenarnes nedre del mycket

tjock, tydligt längsskiktad och aftar i tjocklek starkt uppåt,

så att den i de öfre cellerna är ej fullt 3 u. i basalcellerna

minst 15—16 wu. tjock. Det sekundära förtjockningslagret af-

sätter sig mot de relativt tunna tvärväggarne med tjock, af-

rundad eller tillskärpt kant. Toppceellernas yttervägg är i

spetsen förtjockad. Cellväggsprotuberanser äro, såsom redan

nämts, hos denna art vanliga; tafl. II, fig. 26.

Kloroplastens masköppningar äro små, föga olika till stor-

iek och form, mycket talrika. Maskorna äro af betydligt olika

tjocklek med breda, skiflika maskknutar, sammanbundna af

fina band. I hvarje maskknut ligga mest flere pyrenoider,

hvilka äro stora, starkt framträdande och slutligen omgifna

af tjocka stärkelsehyllen; tafl. II, fig. 12.

Rotsystemet är jemförelsevis mycket svagt utveckladt och

utgöres endast af sidorötter. Dessa utgå såväl från hufvud-

skottsystemet som från hufvudgrenarne och hos dessa såväl

från hufvudaxeln som äfven ofta från basalcellen i någon af

dess nedre sidoaxlar af första ordningen. Till hufvudgrenarnes

sidoaxlar af andra ordningen sträcka de sig icke. Rötternas

basalcell ligger med sin bas något inom utgångscellen, hvilket

föranledes deraf, att sedan rotanlaget bildats i form af en låg

utbugtning nedtill på skottcellen, detta afskiljes genom en

urglasformig, mot skottcellens inre konvex vägg; tafl. II, fig.

13. I öfrigt äro rötterna helt utvändiga, riktade snedt nedåt,

alltid aflägsna från” skottet, aldrig omslingrande detta. De

flesta äro långa, mestadels enkla, sällan, oafsedt vid spetsen,

greniga och då alltid sparsamt med mycket sällan motsatta grenar;

tafl. II, fig. 14—15. Stundom blir förgreningen gaffellik der-

igenom att en gren utväxer till samma styrka som hufvud-

axeln ofvan sidogrenens utgångspunkt. Rötternas tjocklek är

något olika; de flesta äro 40—50 u. tjocka.

Med hänsyn till rotspetsens utbildning gifves det tre

slag af rötter: 1:0) sänkrötter, med toppcellen stor, lång, svagt

2 F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

klubbformad eller cylindriskt kägellik, tjockväggig, mned-

trängande i löst slam och bindande detta vid sig genom sin

något slemmiga yta; tafl. II, fig. 16; 2:0) fäströtter, hvilka

antingen genom korta mer eller mindre böjda grenar omsluta

små, fasta föremål (tafl. II, fig. 18—19) eller hafva toppceellens

spets plattad, tryckt till underlaget och ofta utlöpande i två

till tre korta utsprång; tafl. II, fig. 17; och 3:0) upplagsrötter,

som sluta i en grenig, kortcellig cellrad eller delvis paren-

kymatisk cellkropp, bestående af tjockväggiga, stärkelserika

celler; tafl. II, fig. 20—21. Rötter af det senare slaget äro

särskilt de först bildade, sålunda de, som utgå från hufvud-

skottet och dess föryngringsskott; tafl. II, fig. 5 (+). Det är

icke ovanligt, att i en växande rot toppeellen dör och ersättes

af en från den öfversta segmentcellen nybildad initialcell.

Hufvudgrenarne blifva i sin öfre del till ?/;, stundom till

3/, af sin längd fertila. Hvilken som helst cell: en utvuxen

grens toppeell, ett encelligt grenanlag, en grenbärande cell

eller de vanliga skottcellerna kunna öfvergå i fertilt tillstånd.

De fertila cellerna äro dock alltid strödda, än så att de upp-

träda enstaka, än i grupper af 2 och 2 eller 3 och 3, hvarje

cell eller hvarje dylik grupp skild från den närmaste fertila

cellen eller cellgruppen af 1—flere, åtminstone ända till 7 celler,

som förblifva vegetativa. De fertila cellerna äro mest ungefär

lika långa som tjocka, stundom kortare eller längre, i vissa

fall ända till mer än 2 gånger så långa som tjocka; jfr. tad.

II, fig. 22—24. Dei cellerna inneslutna svärmarne äro mycket

tätt hopade. Poren är vid. Från dess kant sträcka sig fina

strimmor radiärt ett stycke in på cellväggen; tafl. II, fig. 25.

(Beskrifning efter lefvande, i sprit förvaradt och torkadt ma-

terial.)

Förekomst. Växer på slammiga och sandiga klipphällar

i lugna vikar inom mellersta delen af litoralregionen, bildande

små, täta, nästan rena bestånd. Den är vid Sveriges vestra

kust en vårväxt. Funnen fertil i midten af april.

Utbredning. Hittills känd endast från Fiskebäckskil i

Bohuslän.

B. Corpus chlorophyllosum laxum, foraminibus in&e-

qualibus, compluribus maximis, pertusum, pyrenoidea pau-

ciora includens.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 73

9. Acrosiphonia centralis (LYNGB.) KJELLM. mscr.

A. ramulis inferioribus hamatis vel incurvis; tab. IV, fig. 1—20.

Syn. Conferva centralis LyNnNGB. Hydr. dan. p. 161.

Exsicc. Acrosiphomia centralis KIJELLM. in WITTR., et NORDST.

Alg. exs. fasc. 23.

Denna anger redan J. G. AGARDH 1 Anadema vara den-

samma som Conferva arcta DiunLw. Brit. Conf. och den all-

männa meningen har väl också sedermera varit den. Ett stöd

för riktigheten af denna uppfattning skulle man kunna få

deri, att DILLwyNn i beskrifningen af sin art anger, att den eger

om också fåtaliga krokgrenar, men icke, lika litet som HARVEY

(Phyc. brit.), nämner något om tornlikt utbildade grenar eller

skott. Hade sådana funnits, så skulle de helt visst icke hafva

undgått så skarpsynta iakttagare som dessa. Men i de ganska

rikhaltiga samlingar af Cladophora arcta från Storbritanniens

kuster, som jag haft tillfälle att genomgå, har jag icke funnit

någon växt, som öfverensstämmer med den, hvilken jag ofvan

kallat A. centralis (LYNGB.) KJELLM. I sina Spec. Alg. har

KörzInG anfört, att hvad som af engelska fykologer benämnts

Cladophora (Conferva) arcta utgör två skilda arter: Ol. (Spongo-

morpha) arcta Ke. och Cl. (Sp.) radians KG. Den senare före-

kommer i de samlingar, jag genomgått, och är utan tvifvel

att anse såsom en väl skild art och icke att anse identisk

med C. arcta Diurw. Men det synes mig icke heller möjligt

att antaga Cl. (Sp.) arceta Ke. vara den Dillwynska arten, då

denna växt eger tydligt utbildade tornlika skott (jfr. KG.

Tab. Phyc. IV, tafl. 74, fig. IT), men sådana, såsom nämts,

icke uppgifvas för OC. arcta Dinrw. Utom dessa Acrosiphonia-

arter finnes det dessutom en del andra vid Englands kuster,

bland dem en, som saknar tornlika grenar och som mycket

erinrar om C. centralis LYNGB., men utan tvifvel är till arten

skild från denna. Möjligen är det denna, som är DILLwYN's

C. areta. Det är sålunda ännu osäkert, hvad C. arcta DiLLw.

är för en art och jag har derför icke kunnat kalla den växt,

som frågan här gäller, med detta namn, utan låter den åt-

minstone tills vidare bära LYNGBYE'S namn centralis. Att den

är identisk med den, som ÅARESCHOUG 1 sitt exsiccatverk n:o

129 utdelat under namn Cladophora arcta tror jag mig kunna

antaga. ARESCHOUG anger om den, att den är ÅGARDH'S Con-

74 F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

ferva vaucherieformis. Det är väl möjligt, att den rymmes

under detta namn, men då AGARDH uppger sin C. vaucherice-

formas från Englands kuster och HARVEY citerar den synonym

med C. arcta DILLw., så förefinnes också den möjligheten, att

den är en ung form af någon bland de vid Engiands kuster

förekommande, från A. centralis (LYNGB.) KJELLM. skilda arterna.

Slägtskap. Arten intar inom slägtet Acrosiphonia en

temligen fristående ställning. Med hänsyn till de fertila

cellernas anordning och de små, tätt packade svärmarne öfverens-

stämmer den visserligen med alla de förut anförda arterna,

men skiljer sig bestämdt från dessa genom kloroplastens egen-

domliga byggnad. Möjligt är, att den representerar en större

grupp af arter, hvilka äro att söka bland dem, som bilda

KöTzING'S grupp comose inom slägtet Cladophora och bland

med dem beslägtade; jfr. KG. Spec. Alg. sid. 389; Tab. Phyc.

TITT, tafl. 78—381.

Artbeskrifning. Växten bildar penselformiga till nästan

halfklotformiga, något knippiga, nästan helt rediga, jemn-

toppade, särskilt såsom unga, täta tufvor, hvilka nå en höjd

af 9 cm., äro till färgen klart gulgröna, mörktoppade och

mörkare vid basen, såsom äldre blekare och efter torkning

hafva i de öfre delarne en temligen stark slemglans; tafl. TV, fig. 1.

De individ, af hvilka tufvorna sammansättas, äro slaka, och

då växten är ung, smalt qvastlika (tafl. IV, fig. 2), då den är

äldre, med något utdragen topp, endast nedtill löst förbundna

med hvarandra.

Hufvudskottet har jag ofta funnit utgå från en kortcellig,

på underlaget utbredd, längre eller kortare cellrad med cellerna

antingen alla stärkelserika eller en del rika på stärkelse, en

del tömda eller innehållsfattiga; tafl. IV, fig. 5—6. Ofta

träffas dock äfven hufvudskott med fri, upplöst bas, men aldrig

har jag funnit en axil rot utvecklad från den fria basen. Det

fortsätter antingen hela skottsystemet igenom, tall. IV, fig. 5,

eller är det liksom dess sidoaxlar af 1:sta ordningen kort, i

spetsen upplöst, så att det först är sidoaxlar af 2:dra ord-

ningen, som utgör skottsystemets hufvudmassa; tafl. IV, fig. 4.

Då hufvudskottet fortsätter, är det nedtill smalt, 23—30 u.

tjockt, men tilltar hastigt i tjocklek uppåt, så att det på

endast några cellers höjd från basen är 60 u. tjockt. Derefter

ökas tjockleken långsamt mot spetsen och uppgår under denna

till 80—100 u.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:05. 79

Det är regelbundet, rikt, men ej gyttradt grenigt, i början

qvastlikt, sedan mera klaselikt. Grenarne af 1:sta ordningen

aftaga i styrka från nedom midten af hufvudskottet uppåt.

Flertalet af dessa grenar upprepa hufvudaxeln; en och annan

af de nedre är utbildad till krokgrenar af de typer, som fig.

7—38, tafl. IV ange. Hufvudgrenar, som utgå från ett i spetsen

upplöst hufvudskott eller dess föryngringsgrenar, likna till

förgreningen det genomgående hufvudskottet. Från detta ut-

gående starka grenar af 1:sta ordningen äro äfven de i växtens

yngre tillstånd qvastlikt greniga med de längsta och starkaste

grenarne af 2:dra ordningen utgående vid moderaxelns midt

och nående i jemnhöjd med denna; tafl. IV, fig. 3. Starka

grenar af 2:dra ordningen likna dem af 1:sta, men hafva färre

från midten utgående starkare grenar af 3:dje ordningen,

hvilka nå nästan i jemnhöjd med moderaxeln. Grenarne af 3:dje

ordningen äro mest enkla, de starkaste af dem med sparsamma

korta grenar af 4:de ordningen. Hufvudskottet och hufvud-

axeln i grenarne af lägre ordning kan nedtill lätt följas, högre

upp blir det svårare, emedan sidoaxlarne äro af nästan lika

tjocklek och styrka som moderaxeln vid och ofvan sidoaxelns

utgångspunkt. Grenarne äro strödda, allsidiga eller, särskilt

upptill, sträckvis ensidiga, stundom och mest 1 skottsystemets

nedre del pariga. Dei senare fallet från samma cell utgående

två grenarne utgå antingen åt samma sida, tafl. IV, fig. 11,

eller åt olika håll, men då icke diametralt motsatta utan mer

eller mindre närmade hvarandra; tafl. IV, fig. 9—10. En del

grenar äfven af högre ordning än 1:sta äro 1 skottsystemets

nedre del utbildade till krokgrenar.

Hufvudskottet bildas nedtill af celler, som äro 1!/,—2

gånger så långa som tjocka, stärkelserika. ”Toppeellen är, då

tillväxten föregår lifligt, lång, cylindrisk med afrundad, stun-

dom svagt klubblik spets. I en 570 u. lång toppceell hade den

vid delningen afskilda initialcellen en längd af blott 55 u.

Nedanför toppceellen bildas följaktligen hufvudskottet ursprung-

ligen af långa celler. Då tillväxten är liflig, är deras längd

vanligen 7—38 gånger större än deras tjocklek. Längre ned

och till större delen af sin längd består hufvudskottet af

celler, som mestadels äro 1!/,—2 gånger så långa som tjocka.

Sällan, åtminstone medan växten ännu befinner sig på vege-

tativt stadium, sträcker sig den interkalära delningen så långt,

att cellernas längd blir mindre i förhållande till tjockleken.

176 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

Hufvudgrenarne likna i dessa afseenden hufvudskottet, men

hafva äfven under den lifligare tillväxten kortare toppeeller.

Krokgrenarne hafva toppceellen kägellik, trubbig, väl af olika,

men i förhållande till de öfriga skotten af ringa längd. De

subterminala cellerna 1 dessa grenar äro mest 3—4 gånger så

långa som tjocka.

I skottsystemets öfre del är cellernas yttervägg (kropps-

väggen) tunn. Toppceellerna hafva under den temligen tjock-

väggiga spetsen en bred, temligen hög, ringformig förtjockning,

vid hvars bas tvärväggen anlägges; tafl. IV, fig. 16. Nedåt

förtjockas ytterväggarna och nå ännu, medan växten är vege-

tativ, en tjocklek af 7 u. Det sekundära förtjockningslagret

är tydligt längsskiktadt och nedtill i skottsystemet äfven

tvärskiktadt. Det sträcker sig med tillskärpt kant ut på tvär-

väggarne, hvilkas fria del vanligen är urglasformigt bugtad;

tafl. III, fig. 17. Lokala skiktade väggförtjockningar af samma

form som hos Å. setacea KJIELLM. finnas äfven hos denna art.

Kloroplasten i skottsystemets öfre del har samma längd

som cellen, i hvilken den befinner sig. Dess masköppningar

äro af olika storlek, men i allmänhet stora till mycket stora,

isodiametriska eller långsträckta. Maskorna äro fina, nästan

jemntjocka, vid pyrenoiderna mer eller mindre starkt förtjockade.

Pyrenoiderna ligga såväl i maskknutarne som annorstädes i

maskorna. De äro stora med tydliga stärkelsehyllen; tafl. IV,

fig. 15, 20. I nedre delen af skottsystemet hafva kloroplasterna

bredare maskor, mindre, vanligen rundade masköppningar och

pyrenoider med mäktigare stärkelsehyllen. I de långa topp-

cellernas spets är kloroplasten tätmaskig, rik på pyrenoider;

grenbildningen föregås alltid af förtätning af kloroplasten vid

grenens utgångspunkt. Den vägg, genom hvilken ett gren-

anlag afskiljes från sin modercell, faller antingen ett längre

eller kortare stycke utanför denna eller sammanfaller till sin

inre kant eller helt och hållet med dess yttervägg; jfr. tafl.

IV, fig. 9—11.

Rotsystemet är jemförelsevis svagt utveckladt, bestående

endast af sidorötter. Hufvudmassan af rötterna utgå från

hufvudaxelns och sidoaxlarnes af 1:sta ordningen nedre del,

strödda, enstaka, sällan 2 från cell, det senare högre upp i

skottsystemet och i detta fall vanligen från något olika höjd.

Den ena af dem är då kraftigare utvecklad än den andra. De

öfre rötterna äro långa, mer eller mindre starkt tilltagande i

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:05. 77

tjocklek från basen mot spetsen, vid basen vanligen omkring

40 u. tjocka, vid spetsen vanligen 75 u. de gröfsta ända till

140 u. tjocka. Rotsystemet bildas af två slags rötter. De

vanligast förekommande äro mest enkla, stundom med en eller

annan sidogren; grenar af 2:dra ordningen äro sällsynta. De

afslutas med en lång cylindrisk eller cylindriskt kägelformig

cell. De andra slaget rötter äro upplagsrötter. Dessa, som

vanligen utgå från skottsystemets allra nedersta del, men

kunna utvecklas äfven högre upp i skottsystemet, bestå, om

de äro korta, till hela sin längd af korta, stärkelserika celler,

om de äro längre, af två regioner, den basala af typisk rot-

byggnad, den terminala utgörande en längre eller kortare

rad korta, tjockväggiga, stärkelserika teller; tafl. IV, fig.

18. Dessa cellrader likna mycket de basalkroppar, från hvilka

hufvudskotten utgå. Stundom utbildas de tidigast utvecklade

rötternas spetsar till en cellkropp, bestående af parenkyma-

tiskt sammanslutande, kortcelliga, innehållsrika cellrader. Den

vägg, genom hvilken ett rotanlag afskiljes från en skottcell,

sammanfaller med dennas yttervägg.

De fertila cellerna uppträda hos denna art, så vidt jag

känner, alltid i det inre af grenarne och enstaka, men flere i

samma gren, åtskilda från hvarandra af fere vegetativa celler.

De äro 2—4 gånger så långa som tjocka. Öppningen har olika

läge, än närmare cellens öfre, än närmare dess undre tvär-

vägg, än vid dess midt; tafl. IV, fig. 19—20. (Beskrifning

efter lefvande, torkadt och i sprit förvaradt material.)

Förekomst. Växer på sandiga stenar och klipphällar

inom nedre delen af litoralregionen så väl på skyddad som

mera öppen kust, något beståndbildande. I Bohuslän har jag

funnit den i tidigt fertilt stadium 1 slutet af april.

Utbredning. Är antagligen en vid Skandinaviens södra och

mellersta kust allmänt utbredd art. Exemplar, som tillhöra den,

har jag sett från Bohuslän och från Nordland i Norge.

Sectio II. Zoniogonice.

Celllulze fertiles jam ab initio 10—30 vel plures seriatze,

series intercalares formantes.

A. Ramuli superiores stricti, erecto adpressi; rami

principales usque 135 u. crassi.

78 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

10. Aecrosiphonia grandis KJELLM. mscr.

A. epiphytica; céespite subgloboso, densissimo, subfasciculato, in-

ferne arctius intricato, superne soluto, lete viridi, pallescente, sericeo,

usque 9 cm. alto; ramis principalibus infra apices vivace crescentes us-

que 135 wu. crassis, superne intercalari divisione peracta e cellulis dia-

metro duplo brevioribus ad sesquilongioribus contextis, corymbosis, su-

perne subfasciculato ramosis, ramis ramulisque vagis, solitariis, elongatis,

plus minus strictis, demum apicibus attenuatis vel nonnullis plus minus

flagelliformiter productis, inferioribus erecto patentibus, superioribus

erecto adpressis; cellulis fertilibus saltim usque 30 seriatis, diametro

brevioribus ad sub&qualibus. Tab. III, fig. 17.

Slägtskap. Till den artgrupp, hvartill denna växt hör,

känner jag blott ännu en art, nämligen följande. Att dessa

äro till arten skilda, anser jag af skäl, som under nästa art

anföras, stäldt utom allt tvifvel.

Artbeskrifning. Att döma af de exemplar af denna

växt, som jag haft att tillgå, blir den större än någon annan

art af slägtet Acrosiphonia. Den bildar ända till 9 cm.

höga, vida, mycket täta, något men svagt knippiga, nedtill

temligen tätt sammanfiltade, upptill rediga tufvor, hvilka så-

som unga äro klart gröna, men blifva blekare såsom äldre.

Efter torkning har växten en temligen stark silkesglans och

i de unga, tillväxande spetsarne slemglans. Den är epifyt.

Hufvudskottet fortsätter icke, så vidt jag kunnat finna,

hela skottsystemet igenom, utan upphör i sin tillväxt efter att

hafva bildat ett antal rötter och ett fåtal hufvudgrenar. Det

är nedtill omkring 30 u. tjockt, tilltagande betydligt i tjock-

lek uppåt och bildas af celler, som äro omkring 3 gånger så

långa som tjocka.

Hufvudgrenarne hafva vid basen en tjocklek af omkring

45 u., under den 1 liflig tillväxt stadda spetsen en tjocklek af

ända till 135 u. De äro upprepadt greniga, dock med skott

af endast få ordningar, nedtill glest, upptill tätt, något knippigt.

Hufvudaxeln är temligen tydligt följbar. De nedre och mel-

lersta grenarne af andra ordningen äro förlängda, så att de

nå i jemnhöjd med de öfre. Alla grenar utgå ensamma, all-

sidigt eller de öfre sträckvis ensidigt. De nedre äro utstående,

de öfre upprätt tilltryckta. BSlutgrenarne äro långa och af-

smalna mer eller mindre tvärt under spetsen. Ofta är spetsen

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 79

kort, men stundom långt utdragen och 1 detta fall alltid lång-

celligare än den nedre delen af skottet. 'Toppceellerna äro hos

unga, starkt växande exemplar långa, så att segment afskiljas,

hvilka äro ända till 10 gånger så långa som tjocka. Äldre

exemplar, hvilka ingått i eller närma sig fertilt stadium,

hafva kortare toppceeller, afskiljande segment, som äro 3—4

gånger så långa som tjocka.

Med hänsyn till väggarnes och kromatoforens byggnad

synes arten nära öfverensstämma med Å. setacea KJIELLM.

Rotsystemet är starkt utveckladt. Rötter utgå äfven högt

upp i skottsystemet, men här sparsamt, nedtill deremot rik-

ligt. Rötterna äro långa, temligen rikgreniga. En del fästa

sig med sina till griporgan ombildade spetsar eller grenspetsar

vid skotten och sammanbinda dessa med hvarandra, en del och

särskilt de nedre gå till substratet och utbilda sina toppar

till upplagsorgan. Dessa äro temligen långa och glesgreniga,

med grenarne knappt parenkymatiskt sammanslutande eller

med ett fåtal långa, på substratet krypande grenar, hvilka

ställvis och öfvervägande vid basen utskicka en större mängd

korta, tätt sammanslutande grenar.

Kedjor af fertila celler har jag funnit uppträda endast i

slutgrenarne och i dessa under den afsmalnande spetsen. An-

talet celler i hvarje rad är visserligen vexlande, men alltid

stort jemfördt med förhållandet hos arter af föregående sek-

tion. Jag har i samma rad funnit ända till 30 stycken. Stun-

dom finnes i samma skott i stället för en längre rad två kor-

tare, af vegetativa celler åtskilda rader. De fertila cellernas

längd vexlar från dubbelt mindre till 1!/; gång större än tjock-

leken; tafl. III, fig. 17. Den stora poren bildas oftast vid

midten af cellens längsvägg och kan hos intill hvarandra stö-

tande celler hafva samma eller olika riktning. (Beskrifning

efter torkadt material.)

Förekomst. Växer epifytisk på Ascophyllum nodosum i

nedre delen af litoralregionen, på öppen kust enstaka. Jag

har funnit den fertil i slutet af augusti månad.

Utbredning. Hittills endast känd från Norge, Gjesver

i Finmarken.

B. Ramuli superiores curvati, patentes, inter se im-

plexi; rami principales usque 115 u. crassi.

30 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

11. Acrosiphonia cincinnata (FosL.) KJELLM. mscr.

Descr. et Exsice. Spongomorpha cincinnata FosL. in WITTR.

et Norpst., Alg. exsice. N:o 617.

Anmärkning om arten. Från föregående art skiljer

sig denna, derigenom att den växer på sten, är mindre och

betydligt finare, af blekare färg, har svagare rotsystem och

särskilt genom de upptill hopade, starkt flagellikt förlängda,

utspärrade, böjda och sammanvecklade grenarne. De fertila

cellerna äro äfven hos denna art korta, från dubbelt kortare

till 11/5 gång längre än tjocka, men efter hvad jag kunnat

finna, icke så talrika i samma rad, vanligen 10—15. Jfr. för

öfrigt Fosrn. anf. st.

Förekomst. Växer enligt FostiiE (anf. st.) i klipphålor i

öfre litoralregionen. Är fertil i slutet af augusti månad.

Utbredning. Norge, Vestfinmarken, Ingö.

Sectio III. Acrogonice.

Cellulze fertiles jam ab initio ad complures seriate, series

terminales formantes.

12. Acrosiphonia penicilliformis (FosL.) KJELLM. mscr.

Char. idem ac sectionis. Tab. III, fig. 15—16.

Descer. Spongomorpha arcta f. penicilliformis Fosr., Mar.

Alg. Norw. p. 131.

Exsice. Spongomorpha arcta f. penicilliformis Fosrn. in

"WITTR. et NORDST., Alg. exsice. N:o 613!

Artbeskrifning. Växten bildar tofslika (mattlika?),

nästan till basen rediga, omkring 4 cm. höga, jemtoppade,

glanslösa tufvor af mörkgrön färg.

Hufvudskottet är kort, pra upplöst, smalt omvändt

kägelformigt, nedtill 30 u. tjockt, bildadt af celler, som mesta-

dels äro 2—4 gånger så långa som tjocka, ehuru celler finnas,

som äro kortare, ända till ungefär lika långa som tjocka.

Ofta är hufvudskottet äfven upplöst vid basen, så att det be-

står af endast ett fåtal celler.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18: AFD. III. N:05. 81

Hufvudgrenarne, som äro sidoaxlar af första eller ännu

högre ordning, hafva en tydligt följbar hufvudaxel, som ned-

till är omkring 50 u. tjock, här bildad af långa, ända till 4

gånger så långa som tjocka celler, upptill omkring 140 u. tjock,

efter den interkalära delningens slut bestående af celler, som

äro omkring 1!/; gång så långa som tjocka. Hufvudgrenarne

äro glesgreniga med sidoaxlar af endast få ordningar. Hido-

grenarne äro strödda, ofta sträckvis ensidiga, ensamma, långa,

klaselikt greniga, jemntjocka, de af samma ordning af unge-

fär lika styrka och tjocklek, upprätt tilltryckta. Spinescenta

skott och krokskott saknas.

Kroppväggen är i äldre delar starkt sekundärt förtjockad,

med det sekundära förtjockningslagret längsskiktadt och äfven,

särskilt i de fertila cellerna mycket tydligt — på efter

torkning uppblötta exemplar — tvär- eller ringskiktadt. Om

kloroplastens byggnad lemnar det material, jag haft till under-

sökning, iugen säker upplysning, ej heller om vidden af den

interkalära celldelningen.

Rotsystemet är jemförelsevis svagt utveckladt. Endast

sidorötter äro funna. Dessa utgå ensamma eller 1 motsatt

ställning från hufvudskottet och nedre delen af hufvudgrenarne,

äro relativt grofva, icke eller sparsamt greniga. Upplags-

rötternas toppar utgöra antingen en liten småcellig paren-

kymatisk cellkropp af samma utseende som hos ÅA. flaccida

KJELLM. (jfr. tafl. III, fig. 14) eller äro de kransgreniga med

få antingen korta, mera tätt sammanslutande eller längre, på

' underlaget krypande, kortcelliga, stärkelserika grenar. Grip-

rötter af för dessa vanlig byggnad synas också förekomma.

De fertila cellerna bilda, såsom af fig. 15, tafl. III fram-

går, terminala rader. De äro redan från början radade. Äfven

toppeellen blir fertil. Korta slutskott blifva till hela sin längd

fertila, i de längre grenarne har jag räknat ända till 20 celler

i en rad. Öppningarna äro stora. Såsom redan förut anförts

och af figuren framgår, uppkomma dessa genom en förslemnings-

process af de inre membranskikten och en aflösning af de yttre

1 form af ett lock. (Beskrifning efter torkadt material.)

Förekomst. Enligt FostiE (anf. st.) växer denna art i

klipphålor i öfre litoralregionen. Exemplar samlade i slutet

af juni månad hafva fertalet fertila celler tömda och upplösta

eller stadda i upplösning.

Utbredning. Norge, Ostfinmarken, Berlevaag.

82 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

Subgen. II. Isochrous KJELLM. mser.

Cellule fertiles seriat:e, series intercalares formantes, pellu-

cide, corporibus vibratoriis majoribus, circa 5 u. crassis, laxe

dispositis.

A. Rami hamati et incurvati presentes.

13. Acrosiphonia vernalis KJELLM. mscr.

A. rupincola; cespite subgloboso, laxiore, e fasciculis numerosis,

basi coherentibus, simplicibus vel ramosis, tenuioribus, filiformibus, at-

tenuatis, laxius implicatis constituto, saturate flavo viridi, 1—2 cm.

alto; strato basali nullo; ramis principalibus inferne 15—20 u., superne

usque 40 u. crassis, superne peracta divisione intercalari e cellulis dia-

metro a&qualibus ad sesquilongioribus contextis, parce, fere uniformiter

subcorymbose racemosis; ramis ramulisque vagis vel per spatia unilatera-

libus, inferioribus swepe hamatis vel incurvatis, iis ejusdem ordinis

crassitudine vix diserepantibus; stolonibus nullis; ramis fertilibus simplici-

bus, elongatis; cellulis fertilibus diametro sub&equalibus ad duplo longio-

ribus, vulgo &qualibus, partem mediam ramorum tantum ejusdem ordi-

nis occupantibus. Tab. V.

Exsice. Acrosiphonia vernalis KJELLM. in Wittr., et Nordst.

Alg. exsicce. fasc. 23.

Artbeskrifning. Växten bildar små, 1—2 cm. höga

tufvor, som äro nästan bollformiga, glesa, bestående af talrika,

endast vid basen förenade, enkla till rikt greniga, smala, tråd-

lika, spetsigt utlöpande, föga täta, upptill tydligt luddiga,

mättadt gulgröna, vid basen och i spetsen mörkare knippor;

tafl. V, fig. 1—2.

Hvarje knippa består af flere sjelfständiga element, hvilka

i yngre stadium utgå från en på underlaget utbredd cellig,

olika formad basalkropp, bestående af mer eller mindre oregel-

bundna, tjockväggiga, imnehållsrika celler; tafl. V, fig. 3—4 (bk).

De från denna utgående skotten, växtens hufvudskott,

blifva oftast korta, fåcelliga, bestående af temligen långa,

ungefär lika stora celler. Toppeellen afviker i längd föga

från de öfriga, men är innehållsrikare och har tätare kloro-

plast; tafl. V, fig. 5. De från detta utgående sidoskotten äro

antingen blott hufvudgrenar eller dels sådana dels föryngrings-

skott. Oftast bortdör dess toppeell, sedan ett fåtal celler bil-

dats, hvarvid den subterminala cellen icke vidare utvecklas,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 83

blott i någon mån förändras i sin spets; tafl. V, fig. 4, 6.

Hufvudskottet löser sig tillika från basalkroppen. Stundom

har jag dock funnit hufvudskottet utveckladt till betydlig

storlek, rikgrenigt med talrika föryngringsgrenar.

Hufvudgrenarne äro vid baseu 15—20 u. tjocka, tilltaga

långsamt i tjocklek mot midten, der de äro omkring 40 u.

tjocka, men afsmalna sedermera åter mot spetsen, så att den

subterminala cellens tjocklek hos utvuxna exemplar är blott

omkring 30 u. De äro sparsamt, åtminstone till de öfre två

tredjedelarne nästan likformigt klase- till qvastlikt förgrenade.

Rikast är förgreningen upptill; de starkaste grenarne utgå

från basen och mellersta delen. Grenarne af 2:dra ordningen

äro ensamma, strödda eller sträckvis ensidigt utgående. De

äro af två skilda slag. De ena upprepa moderaxeln eller

öfverensstämma i hufvudsak med denna, växa åtminstone från

början och så länge de äro vegetativa med lång toppeell. De

tilltaga något i tjocklek mot spetsen, äro tilltryckta eller ut-

stående, raka eller spiralformigt slingrade, merendels enkla,

de från moderaxelns midt utgående de längsta. Det andra

slaget grenar af 2:dra ordningen utmärka sig derigenom att

de växa redan från början med kort, cylindrisk eller cylindriskt

kägelformig toppeell, hvilken till sin byggnad knappt afviker

från segmentcellerna särskildt med hänsyn till kloroplasten.

De äro sällan raka, utan i spetsen hakformigt böjda eller båg-

böjda till inrullade; tafl. V, fig. 14—16. De bilda alltid en

stor vinkel med moderaxeln och bidraga väsentligt till växtens

sammanfiltning. Alla grenar af 2:dra ordningen äro af nästan

samma tjocklek och icke betydligt smalare än moderaxeln

vid deras utgångspunkt.

Hufvudgrenarnes hufvudaxel bildas nedtill af rent cylin-

driska celler, som mest äro 2—6 gånger så långa som tjocka,

hafva tjocka väggar och äro temligen rika på stärkelse; taf.

V, fig. 7 (hg). Från midten ett stycke uppåt äro cellerna

korta, 1—1!/, gång så långa som tjocka, sällan och blott sträck-

vis kortare än långa, temligen tunnväggiga och svagt in-

snörda vid tvärväggarne. Grenarne anläggas atminstone 5—6

celler nedanför moderaxlarnes toppeeller. Den vägg, genom

hvilken ett grenanlag afskiljes från modercellen, sammanfaller

mer eller mindre fullständigt med dess yttervägg. Nedan den

interkalära delningen upphört, står grenen ett längre eller

kortare stycke nedanför utgångscellens öfre tvärvägg, stundom

84 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉESLÄGTET ACROSIPHONIA.

t. o. m. nedom cellens midt. De med hufvudgrenarna till väx-

sätt öfverensstämmande grenarne af 2:dra ordningen äro så

till vida till byggnaden olika dessa, att cellernas längd ned-

till är mindre och att äfven vid dessa cellers tvärväggar en

om också svag sammandragning är märkbar. Dessa axlar lik-

som hufvudgrenarnes hufvudaxel kunna begränsas i sin till-

växt antingen derigenom, att toppeellen dör och en kort, af

den subterminala cellen bildad ny toppceell uppträder, hvilken

antingen en tid bortåt bildar nya, korta segmentceller eller

icke vidare utvecklar sig (tafl. V, fig. 11—12), eller också der-

igenom att den långa toppcellen, efter att hafva utbildat sin

kloroplast likformigt, uppdelas genom tätt på hvarandra föl-

jande delningar i ett antal lika långa, men jemförelsevis korta

celler, som icke vidare utveckla sig; tafl. V, fig. 13. De från

början med kort toppeell växande skotten bestå till nästan

hela sin längd af ungefär lika långa celler, vanligen 1!/,—2!/,

gång så långa som tjocka.

I yngre celler är kloroplasten mycket glesmaskig, med

smala endast vid pyrenoiderna något ansvälda maskor; tat.

V, fig. 17. I äldre celler ökas maskorna till antal och till-

taga i tjocklek. Pyrenoiderna blifva också talrikare och deras

stärkelsehyllen tilltaga i mäktighet; tafl. V, fig. 18. Celler,

som öfvergå i fertilt stadium, hafva en tät kloroplast.

Kroppväggen förtjockas endast svagt sekundärt. De vid

den interkalära delningen uppkommande tvärväggarne äro ofta

snedt riktade mot cellens längdaxel.

Rötterna utgå i basifugal följd från hufvudskottet och

från hufvudgrenarnes nedre del, dock här temligen högt upp.

De äro af tre slag: 1:0) sänkrötter, som till hela sin längd

äro bildade af långa, innehållsfattiga celler med svagt ut-

vecklad kloroplast och hafva en lång, cylindriskt klubb-

lik toppeell; tafl. V, fig. 21; 2:0) griprötter (tafl. V, fig. 19),

som likna föregående till sin nedre (basala) del, men i spetsen

upplösa sig i ett större eller mindre antal olika stora, men

mest få, kortcelliga, olikformade, ehuru oftast mer eller mindre

starkt krumböjda grenar, bildade af temligen innehållsfattiga,

oregelbundna celler; 3:0) upplagsrötter (tafl. V, fig. 4 (+) och

fig. 20), hvilka hafva spetsen bildad af en rad korta, tjock-

väggiga, stärkelserika celler eller utbildad till en stärkelserik

parenkymatisk cellkropp. Flere dylika rotspetsar förbinda sig

stundom vid beröring till en cellhinna af ganska betydlig ut-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 85

sträckning (fig. 20). Det är öfvervägande eller företrädesvis de

först utväxande rötterna, som öfvergå till upplagsrötter.

Jag har aldrig funnit hufvudgrenarnes hufvudaxel fertil,

utan endast de från den utgående skotten af närmast högre

ordning och företrädesvis dem af dessa, som tillhöra hufvud-

axlarnes medlersta region. De fertila grenarne äro långa,

alltid, så vidt jag känner, enkla, vid inträdet 1 fertilt tillstånd,

i sin tillväxt begränsade. De fertila cellerna bilda en lång sam-

manhängande eller genom vegetativa celler sparsamt afbruten

rad, som vanligen intar grenens mellersta del, stundom sträc-

ker upp nära spetsen, men aldrig ut i denna. De äro på sin

höjd 2 gånger så långa som tjocka, vanligen lika långa som

tjocka. I de nedersta fertila cellerna i dylika kedjor har jag

stundom funnit svärmarne betydligt, nästan dubbelt större än

1 de öfriga: tafl. V, fig. 22. Nedanför den fertila regionen

bildas dessa grenar af celler med väl utvecklad kloroplast,

1!/,—3 gånger så långa som tjocka. Ofvan den fertila regionen

är cellernas längd ungefär densamma, men deras kloroplast

svagare utvecklad. (Beskrifningen efter lefvande och i sprit

förvaradt material).

Förekomst. Växer fäst på klippor, Balanidskal eller krust-

formiga kalkalger ofta tillsammans med A. centralis (LYNGB.)

KJIELLM. i nedre och mellersta delen af litoralregionen, i fritt haf,

på temligen öppen kust, bildande små, men ganska täta bestånd.

Funnen fertil under våren, i början af april månad.

Utbredning. Bohuslän, Fiskebäckskil vid Flatholmen.

B. Rami hamati et incurvati deficientes.

a. Axes stolones zemulantes, novas frondes emittentes

presentes.

14. Acrosiphonia stolonifera KJELLM. mscr.

A. epiphytica stolonifera; cespite penicilliformi, densiore, inferne

laxius complicato, vix fasciculato, flavo viridi, inferne pallescente, circa

2 cm. alto; strato basali nullo; ramis principalibus infra apices 25 I.

crassis, superne peracta divisione intercalari e cellulis diametro breviori-

bus ad subequalibus contextis, parce, fere uniformiter subcorymbose ra-

mosis; ramis ramulisque vagis vel per spatia unilateralibus, rectis, non-

nullis longioribus, erecto adpressis, nonnvullis brevioribus, patentibus, iis

ejusdem ordinis crassitudine valde in&equalibus, interdum axi matricali

usque duplo tenuioribus; cellulis fertilibus in media parte ramorum

saltim duplicis ordinis ad complures seriatis, crassitudine valde dissimi-

libus, diametro brevioribus ad duplo longioribus. Tab. VI.

36 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

Artbeskrifning. Växten är epifyt och bildar temligen

täta, ej knippiga, nedtill löst sammanfiltade, upptill rediga,

pensellika tofsar af omkring 2 cm. längd, upptill temligen

starkt slemmiga, till färgen gulgröna med mörkare topp-

del, efter torkning bleknande i de nedre delarne; tafl. VI,

fig. 1.

Hvarje individ består af axlar af tre slag: skott, stoloner

och rötter.

Hufvudskottet utgår i yngre stadium från en på under-

laget utbredd basalkropp af vexlande form och byggnad; mest

utgör den en kort cellrad; jfr, tafl. VI, fig. 2—4 (bk). Det

begränsas förr eller senare och löser sig från basalkroppen;

tafl. VI, fig. 3 (hsk).

De från detta utgående hufvudgrenarne, hvilka jemte

de från stolonerna bildade, med hufvudgrenarne likartade

skottsystemen utgöra skottsystemets hufvudmassa, hafva en

tydligt följbar hufvudaxel, innehålla skott af två till tre ge-

nerationer och äro nästan likformigt, sparsamt nästan qvast-

likt förgrenade med ensamma, strödda eller sträckvis något

ensidiga grenar. Hufvudaxeln växer från början med mycket

lång toppeell, hvilken afskiljer segment, som äro många gånger

så långa som tjocka (tafl. VI, fig. 7) och då de inträda 1 del-

ning delas i en kort akroskop och en lång basiskop cell. Den

interkalära delningen fortgår i dessa skotts öfre delar till dess

cellerne blifva från något kortare till ungefär lika långa som

tjocka; tafl. VI, fig. 12. Dessa skotts begränsning sker så,

att toppceellen upphör att växa i längd och förtjockar topp-

delen af sin yttre vägg mycket starkt, detta utan eller efter

att hafva uppdelat sig i ett antal korta, ungefär lika långa

celler; tatt" VI, fig. 10:

Hufvudgrenarnes sidoskott äro af tre slag. En del likna

till växsätt och begränsningssätt (tafl. VI, fig. 6) hufvudaxeln,

äro uppräta, smala vid basen, tilltaga i tjocklek mot midten,

för att sedan åter afsmalna mot spetsen. Andra äro långa,

jemntjocka, mera långcelliga, mycket smala, de som utgå från

hufvudaxelns öfre del dubbelt finare än denna vid deras ut-

gångspunkt, uppräta och växa åtminstone i början med lång

toppeell; tafl. VI, fig. 13—15. Det tredje slaget utgöres af

vanligen korta skott, hvilka äro utspärrade och från början

växa med kort toppeell och 1 följd häraf icke eller tillfälligt-

vis undergå interkalär celldelning; tafl. VI, fig. 16.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 87

I de långa segmenten är kloroplasten icke af segmentets

längd, men växer i längd under den interkalära delningens fort-

gång, så att, när denna närmar sig sitt slut, kloroplasten fyller

hela cellen. Kloroplasten är tämligen rik-, men stormaskig.

Maskorna äro ungefär jemntjocka, blott obetydligt utvidgade vid

pyrenoiderna, tilltagande i tjocklek, i den mån cellen blir äldre.

Masköppningarne äro tämligen lika stora, rundade eller något

sträckta i cellens längdriktning. Pyrenoiderna äro fåtaliga

till tämligen talrika, slutligen med tydligt framträdande,

ehuru jemförelsevis svaga stärkelsehyllen, tafl. VTI, fig.

17—18.

Kroppsväggen 1 skotten är i allmänhet tunn, knappt märk-

bart sekundärt förtjockad. Tjockväggigast äro de fina, lång-

celliga slutgrenarne; tafl. VI, fig. 13.

Stolonerna utgå från hufvudskottens nedre del. De an-

läggas än vid än strax ofvan midten på en skottcell eller

närmast dess undre vägg. De rikta sig antingen från början

horisontalt eller först nedåt sedan horisontalt, äro finare

än moderaxeln och uppnå en tämligen betydlig längd, växa

med jemförelsevis lång toppeell och blifva i följd häraf och

emedan interkalär delning ej inträder temligen långcelliga.

Cellerna äro jemförelsevis tjockväggiga med väl utvecklad

kloroplast; jfr. tafl. VI, fig. 4—6 (st). I vissa fall öfvergår

slutligen deras spets i ett typiskt skottsystem, och utlöparen

bildar inga andra sidoaxlar än rötter (tafl. VI, fig. 4) i andra

fall bildas sidoskott i större eller mindre antal; tafl. VI, fig.

2—6 (ssk). De från stolonerna utgångna skotten likna, såsom

redan nämts, hufvudgrenarne.

Rotsystemet är jemförelsevis mycket svagt utveckladt.

Det bildar en tät hylsa omkring den växt, på hvilken växten

är fästad. Rötterna utgå från hufvudskottet och nedre delen

af hufvudgrenarne och af de från stolonerna utvecklade skott-

systemen. De äro (oafsedt spetsarne) mest enkla och till större

delen af sin längd jemmntjocka, stundom med en eller annan

sidogren och från smal bas tilltagande i tjocklek uppåt. En

del hafva spetsarne ombildade till griporgan, andra och sär-

skildt de tidigast utvecklade till upplagsorgan. De upplags-

näring förande rotspetsarne äro antingen enkla eller sparsamt

greniga, kortcelliga cellrader (tafl. VI, fig. 19), eller parenky-

matiska, enkla eller fågreniga cellkroppar af olika form och

storlek; tafl. VI, fig. 4—5 och 20. Cellerna äro hos denna art

88 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCESLÄGTET ACROSIPHONIA.

mycket stärkelserika och hafva ofta mycket tjocka, starkt ge-

linerade väggar.

Det är åtminstone två ordningar axlar, som hos denna

art blifva fertila, nämligen såväl de gröfre, med lång toppcell

växande sidoskotten i hufvudgrenarne som också de fina lång-

celliga grenarne. En följd häraf är, att de fertila cellerna

äro af väsentligt olika tjocklek och äfven af betydligt olika

längd, i de gröfre axlarne från kortare till omkring 1!/; gång

så långa eller vanligen ungefär lika långa som tjocka, i de

finare grenarne 2 gånger och derutöfver så långa som tjocka.

De bilda en till flere långa kedjor i samma gren, mestadels i

grenens mellersta del. I de korta fertila cellerna bildas öpp-

ningen vanligen vid eller omkring cellens midt, i de långa

cellerna oftast strax under den öfre eller strax öfver den undre

tvärväggen. Porernas riktning vexlar. (Beskrifning efter

lefvande och 1 sprit förvaradt material).

Förekomst. Funnen växande epifytisk på UChetopteris

plumosa inom litoralregionens nedre del i en instängd vik,

enstaka. Fertil under våren, i slutet af april månad.

Utbredning. Bohuslän, Kristineberg, Röbergsvik; sällsynt.

b. Stolones nulli.

a. Planta e strato basali bene evoluto, ceespites plus

minus numerosos emittente constituta.

+ Ceespites pallide flavo virides, albescentes, opaci.

15. Aerosiphonia pallida KJELLM. mscr.

Å. e strato basali pulvinato, horisontali, substrato arcte adfixo, c:es-

pites numerosissimos, radiantes, arcte subglobose confertos, decomposito

ramosos, ramis subequicrassis vel subelavatis, densius implicatos, pallide

flavo virides, albescentes, opacos emittente constituta; ramis principalibus

frondis infra apices circa 20 w. crassis, superne peracta divisione inter-

calari e cellulis diametro &qualibus ad duplo longioribus contextis, superne

subfasciculatim ramosis, ramis sparsis vel oppositis, inferioribus vagis,

superioribus plus minus unilateralibus, iis ejusdem ordinis fere equalibus;

cellulis fertilibus in ramis saltim duplicis ordinis seriatis, raro diametro

brevioribus, vulgo &qualibus ad sesquilongioribus. Tab. VII, fig. 11—21.

Exsice. Spongomorpha uncialis WITTR. in WITTR. et NORDST.

Alg. exsice. n:o 116.

Anmärkning om arten. Vid Skandinaviens kust finnes

det en hel del Acrosiphonia-former, tillhörande underslägtet

Isochrous, hvilka allmänt bruka uppfattas såsom tillhörande

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 89

samma art, benämnd än Cladophora (Spongomorpha) uncialis

än CI. (Sp.) lanosa, oftast antagen innefatta 2—3 for-

mer. Jag är visserligen fullt medveten om, att deras åt-

skiljande är förbundet med stora svårigheter, men å andra

sidan är det fullt klart för mig, att dessa former förete be-

tydliga olikheter i flere afseenden, som ännu icke någon har

visat vara inkonstanta eller af tillfällig natur. En högst

märkbar habituell olikhet gifves äfven mellan former, som

uppträda liktidigt och under likartade yttre förhållanden och

en närmare undersökning visar i många fall åtminstone, att

denna står tillsamman med olikheter i förgrening, byggnad o. s.

v., om dessa också inom denna grupp äro finare, vida svårare att

konstatera och i ord ange. Jag anser mig derför både berät-

tigad och skyldig att uppfatta dessa former såsom skilda arter

och att försöka, så godt sig för tillfället göra låter, karak-

terisera dem, viss på att genom mera utsträckta studier än

mina af denna grupp artkarakteristiken skall kunna fullstän-

digas och artantalet ökas.

Hvad arten ÅA. pallida KJIELLM. beträffar, så synes den

mig vara den växt, hvilken KörzInG i Spec. Alg. beskrifvit

under namn Cladophora (Spongomorpha) congregata AG. eller

åatminstone tillhöra den. Conferva congregata AG. Syst. Alg.

är dock, så vidt jag kan finna, en annan växt, skild genom

flere betydande olikheter.

Arten i fråga synes stå närmast följande, A. effusa KJELLM.,

men är genom basallagrets olika utbildning, olika förgrening,

färg m. m. olik denna.

Artbeskrifning. Växten utgöres af ett fullt urskiljbart,

vid klippor hårdt fäst, horisontalt utbredt, något dynformigt,

sammanfiltadt basallager och från detta tätt, stråligt utgående

knippor, hvilka bilda ett halfklot eller en nästan klotformig

kropp. Basallagret består af om hvarandra gående, temligen

fast sammanslutna, mer eller mindre rikgreniga, fina cellrader,

som delvis äro kortcelliga. Dessa tillhöra växten och utgöres

af sammanfiltade rötter och skottdelar. Bland dem finnas in-

väfda andra alger eller delar af sådana, mest Pylaiella- trådar

och kruststycken af Ralfsia verrucosa. De från basallagret

utgående knipporna äro till basen skilda från hvarandra, ett

stycke ofvan basen upprepadt greniga, med smalt penselfor-

miga, eller klubblika, stundom nästan jemntjocka, tämligen täta,

ehuru luddiga, nästan jemntoppade slutgrenar; tafl. VII, fig.

90 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

11—212. Till färgen är växten blekt gulgrön eller hvitgrön

och blir slutligen nästan helt hvit. Både i lefvande och tor-

kadt tillstånd saknar den glans.

Hufvudskotten har jag stundom funnit 1 förbindelse med

celltrådarne i basallagret, men oftast i form af lösa, fåcelliga

stycken. I förra fallet är det vid basen omkring 15 u. tjockt

och består af nästan cylindriska, 2—3 gånger så långa som

tjocka, stärkelserika celler med omkring 3 u. tjocka väggar.

Det utsänder ett fåtal rötter, hvilkas spetsar äro utbildade

till upplagsorgan och en och annan hufvudgren; tafl. VII, fig. 13.

Hufvudgrenarne utbilda sig sympodialt. Sympodiets län-

kar begränsas genom toppcellens bortdöende. Dessa sympodiala

axlar, som upptill äro omkring 20 u. tjocka, äro nedtill svagt,

upptill tätt och upprepadt, något gyttradt greniga. Alla gre-

nar äro af i det närmaste samma groflek. Af de nedre äro en

del korta, raka, mer eller mindre starkt utspärrade, redan

från början (alltid?) växande med kort toppeell, en del långa,

tilltryckta, af slingrande förlopp. Upptill äro grenarne raka,

utstående eller uppstigande, än motsatta än strödda, i senare

fallet och särskilt slutgrenarne ofta ensidiga. Krokgrenar

saknas; tafl. VII, fig. 14—15.

Hufvudgrenarne bestå i sina öfre två tredjedelar, sedan

den interkalära celldelningen upphört, af celler, som mest äro

lika långa eller 1!/; gång så långa som tjocka, med insprängda

celler, som äro kortare än långa eller omkring dubbelt så långa

som tjocka; tafl. VII, fig. 16.

Cellerna äro tjockväggiga. Väggtjockleken ökas med till-

tagande ålder. Äfven tvärväggarne förtjockas starkt, om

också icke så att deras tjocklek blir lika stor som kropps-

eller ytterväggens. 'Toppceellens vägg tilltar i tjocklek mot

spetsen; tafl. VII, fig. 18.

Kloroplasten är glesmaskig, med stora, ehuru olika stora,

rundade eller rundadt kantiga eller något långsträckta öpp-

ningar och temligen tjocka, ungefär jemntjocka maskor och

utvidgade maskknutar, de senare inneslutande temligen små

pyrenoider; tafl. VII, fig. 17. Ofta upplöser sig kloroplasten

slutligen i isolerade längre och kortare band. I toppceellens

spets är kloroplasten tät och äfven i dess nedre del tätare än

i andra celler; tafl. VII, fig. 18.

Rotsystemet är mycket starkt utveckladt; knippornas ba-

saldelar eller skaft utgöras till största delen af rötter, hvilka

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 91

utgå från skottsystemets öfre delar. Rötterna äro i allmänhet

långa, mycket greniga, till dels gröfre än skotten, långcelliga,

med svagt utbildade kloroplaster. De rötter, hvilka nå sub-

stratet utbildas i spetsen till upplagsorgan, 1 det de förgrena

sig mer eller mindre starkt eller ställvis utbildas nästan pa-

renkymatiskt, uppbyggas af korta celler med tjocka väggar

och fyllas med stärkelse; tafl. VII, fig. 19—20.

De fertila cellerna bilda fere längre och kortare rader i

samma gren och uppträda i skott af åtminstone två ordningar.

De äro vanligen lika till 1!/; gång så långa som tjocka.

Sällan är deras tjocklek större än längden; tafl. VII, fig. 21.

(Beskrifning efter lefvande och 1 sprit förvaradt material).

Förekomst. Växer på klippor inom öfre delen af litoral-

regionen, så väl på öppen som mera skyddad kust, bildande

temligen stora, täta och rena bestånd. Fertil under juni och juli.

Utbredning. Detta är säkerligen den vanligaste Acro-

siphonia-arten i Bohuslän omkring Fiskebäckskil under juni

och juli månader och synes vara en åtminstone vid Sveriges

vestra kust temligen vidt utbredd art.

+ + Ceespites saturate lete virides, nitidi.

16. Acrosiphonia effusa KJELLM. mscr.

A. e strato basali valido, stratiformiter effuso, horizontali, sub-

strato adfixo, céespites plus minus numerosos vel penicilliformes, brevis-

sime stipitatos, vix fasciculatos vel subhemisphericos fasciculatos, fasic-

eulis simplicibus, penicilliformibus, subsessilibus vel superne ramosis,

lete saturate virides, flavescentes, nitidos emittente constituta; ramis

principalibus frondis superne crassitudine 28 u. attingentibus, superne

peracta divisione intercalari ce cellulis diametro &qualibus ad sesqui- vel

duplo longioribus contextis, corymbosis, iaxe ramosis; ramis sparsis, vagis

vel per spatia unilateralibus, superioribus non fasciculatis, iis ejusdem

ordinis fere &qualibus; cellulis fertilibus in ramis saltim duplicis ordinis

seriatis, diametro &qualibus ad sesquilongioribus. Tab. VII, fig. 1—10.

Artbeskrifning. Det hos denna liksom hos föregående

art förekommande, på underlaget horisontalt utbredda och vid

detta temligen starkt fästade basallagret är mägtigare mera

utbredt och mera mattformigt. Det består af på underlaget

krypande eller med hvarandra sammanfiltade rötter af växten

med deri inväfda skott och skottdelar samt delar af flere andra

alger, mest dock Pylaiella litoralis. De från detta, på större

eller mindre afstånd från hvarandra utgående tufvorna äro

antingen temligen tjockt pensellika, mycket kortskaftade med

92 F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCESLÄGTET ACROSIPHONIA.

tätt sammanfiltade skaft, upptill nästan rediga, men dock

med antydan till uppdelning i smala, spetsiga eller smalt pen-

selformiga knippor eller oftare nästan halfklotformiga, täta,

bestående af talrika knippor. Dessa äro antingen af samma

utseende och byggnad som de penselformiga tufvorna eller

också utgöras de af flere dylika med ett gemensamt, mera ut-

draget, tätt sammanfiltadt skaft. I detta fall äro knipporna

upptill eller med andra ord deras grenar mera hårdt samman-

snodda, dock med bibehållande af den pensel- eller qvastlika

formen. Växten når en höjd af 1,5—2 cm. "Till färgen är

den klart mättadt gräsgrön, vid torkning gulnar den något

eller stöter något i brunt. Lefvande har den en svag, men

dock tydlig sammetsglans; tafl. VIL fig. 1—2.

Hufvudskottet har jag stundom funnit i förening med en

stärkelserik cellkropp, af samma utseende som upplagsrötternas

spetsar. Äfven i detta fall har det varit kort med upplöst

spets, nedtill blott omkring 10 u tjockt, tilltagande i tjocklek

uppåt, bildadt af ett fåtal, 2—3 gånger så långa som tjocka,

cylindriska, mycket tjockväggiga, stärkelseförande celler, ge-

nom cellformen afvikande från den af klot- eller äggformiga

celler bildade basalkroppen. Oftast är äfven basaldelen upp-

löst, hufvudskottet alltså ett helt fritt, litet brottstycke.

De grenar, hvilka utgöra skottsystemets hufvudmassa,

äro åtminstone till aldra största delen af sin längd monopo-

dialt utvecklade, smalt qvastlika, temligen jemnt förgrenade

med ensamma, strödda eller sträckvis ensidiga, uppstigande

eller tilltryckta, eller slingrande, dels enkla dels upprepadt

grenade grenar. Grenarne af högre ordning äro dels långa,

uppräta eller tilltryckta, dels korta, som äro mer eller mindre

starkt utspärrade och redan från början växa med kort topp-

cell;-tafl: VIL fig: 3voch :9.

I hufvudgrenarne, så långt de äro monopodier, är en huf-

vudaxel endast med svårighet följbar, emedan skillnaden i

tjocklek och styrka mellan sidoaxlarne och hufvudaxeln vid

och ofvan de förras utgångspunkt är mycket obetydlig. Huf-

vudaxeln tilltar svagt i tjocklek från basen till ett stycke

under spetsen, der den uppnår sin största tjocklek, hvilken i de

gröfre axlarne uppgår till 28 u. 'Toppcellernas i längre axlar

tjocklek öfvergår icke 22 u.

Skotten bildas, sedan den interkalära delningen upphört,

af korta celler, lika långa som tjocka eller 1!/, gång så långa

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 93

som tjocka eller ofta kortare än tjocka. Cellerna äro cylin-

driska ofta med de vid den interkalära delningen uppkomna väg-

garne snedt riktade mot cellens längdaxel; tafl. VIT, fig. 4. De

långa toppcellerna hafva en svagt klubblik form; tafl. VIL, fig. 5.

Äldre celler hafva omkring 3 u. tjock yttervägg. Afven

tvärväggarne förtjockas starkt. De långa toppcellerna äro

temligen starkt förtjockade i spetsen med väggens inre yta

oregelbundet vågig; tafl. VIL fig. 5.

Kloroplasten är 1 det närmaste af samma byggnad och

form som hos föregående art. I yngre celler äro dock möjligen

maskorna bredare och masköppningarne något mindre. Pyre-

noiderna äro större hos denna art än hos A. pallida KIJELLM.;

jretan. VIT, fig: 6—7.

Hos denna art förekommer mycket ofta, att de långa topp-

cellerna bortdö och ersättas af en af det öfversta segmentet

afskild kort cell; tafl. VII, fig. 8.

Rotsystemet är betydligt svagare utveckladt än hos före-

gående art, men rötterna utgå dock temligen högt upp i skott-

systemet. Rötterna äro finare än skotten, men skillnaden är

obetydlig. De äro tjockväggiga med svagt utbildade kloro-

plaster. Upplagsrötter äro talrika, utbredda på underlaget

och löpande om hvarandra, i spetsen mer eller mindre rik-

greniga med grenarne bildade af korta, tjockväggiga, stärkelse-

rika celler, hvilka ofta äro så starkt äggformiga eller afrun-

dade, att grenen blir nästan perlbandslik, ehuru olikformigt.

Upplagsrötternas toppdelar likna närmast de rotspetsar, som

äro afbildade på taflan VII, fig. 20, ehuru cellerna äro kor-

tare och mera utbugtade. Upplagsrötter med nästan paren-

kymatiskt utbildade toppar gifves det också.

De fertila cellerna äro radade i axlar af åtminstone två

ordningar och bilda en till flere längre eller kortare rader i

samma axel; tafl. VIT, fig. 9. De äro från lika långa som till

dubbelt längre än tjocka; tafl. VIT, fig. 10. Poren är belägen

i olika regioner af ytterväggen än alldeles under öfre tvär-

väggen än omedelbart ofvan undre tvärväggen, än omkring

midten. I till hvarandra gränsande celler vända porerna oftast

åt olika håll. (Beskrifning efter lefvande, i sprit förvaradt och

torkadt material).

Förekomst. Denna art har jag funnit växa på gammalt

pålvirke i bryggor, nära vattenytan, bildande små bestånd. I

slutet af juni var den vid fyndorten fertil.

94 F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

Utbredning. Bohuslän, Kristineberg.

8. Stratum basale vix evolutum.

+ Cespites lxete virides, subhemispherici, distincte

fasciculati, fasciculis subelavatis, arete implexis.

17. Aerosiphonia econgregata (AG.) KJIELLM. mscr.

Conferva congregata AG. Syst. Alg. p. 111.; saltim ex parte

Desecr. Cauferya uncialis LynGB. Hydr. SE p- 160.

Fig. » > > tADE IG fg. B.

Exsice. jr SEP SEE WiTTR. et NorpDst. Algjex-

SICC- ASEDA

Anmärkning om arten. Den växt, som här åsyftas,

synes vara den, hvilken LYNGBYE. anf. st. beskrifvit och af-

bildat under namn Conferva uncialis FL. DAN. tab. 771, fig. 1.

I Syst. Alg. upptar AGARDH den under namn CO. congregata,

angifvande, att den icke kan vara identisk med den såsom C.

uncialis i FL. DAN. anförda växten. Det synes mig icke kunna

vara tvifvel underkastadt, att denna ÅGARDH'S åsigt är väl

grundad. Hvad C. uncialis F1. Dan. är, kan jag för till-

fället icke afgöra. Jag har icke sett någon växt, som liknar

den gifna figuren och kan af den icke ens vinna full säkerhet

om, att den afbildade växten är en Acrosiphonia. Å. congre-

gata är en af de växter, som i samlingar vanligen finnes under

namn Cladophora (Spongomorpha) uncialis (FL. DAN.) Ke eller

Cl. (Sp.) lanosa, var. uncialis. Det är väl möjligt, att under

AGARDH'S CO. congregata äfven inbegripes den art, som jag ofvan

benämt pallida, men då AGARDH såsom synonym citerar C.

uncialis TLYyNGB., med hvilken såsom angifvits den här ifråga-

varande växten efter all sannolikhet är identisk, så har jag

trott mig kunna 'antaga, att det är den AGARDH företrädesvis

åsyftat och derför låtit den bära artnamnet congregata, öfver-

lemnande åt framtida forskningar att utreda, hvad Conferva

uncialis F1. DAN. är. Möjligt är äfven, att Cl. uncialis LYNGB.,

C. congregata AG., inbegriper ännu en annan art. Se huärörn

närmare sid. 101 under n:o 130.

Genom artens förväxling med 4. pallida KJIJELLM. har jag

tyvärr ej undersökt lefvande exemplar af den och icke heller

på ett för närmare undersökning lämpligt sätt konserverat

den. Jag är derför ur stånd att lemna någon fullständig be-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 5. 95

skrifning af växten. Jag skall dock lemna några uppgifter

om den, som belysa dess förhållande till de närbeslägtade ar-

terna.

Växten bildar omkring 2 cm. höga tufvor, som äro nästan

halfklotformiga, glesare eller tätare och bestå af talrika, nä-

stan ända till basen fria, fina knippor, som dels äro enkla,

svagt klubblika dels upprepadt greniga med smalt pensel-

formiga eller klubblika, slutligen i spetsen afrundade grenar.

Knipporna är särskilt vid basen jemförelsevis hårdt samman-

filtade, men genom de utspärrade eller bågformigt uppstigande

slutskotten upptill starkt luddiga. Till färgen är växten

klart mättadt gräsgrön. Vid torkning bleknar den något.

Den saknar glans. Det för de båda föregående arterna ut-

märkande basallagret saknas eller är åtminstone i jemförelse

med hos dessa ytterst svagt utveckladt. Liksom AA. pallida

KJIELLM. växer den på klippor.

I hufvudgrenarnes förgreningssätt afviker den betydligt

från båda de föregående, mest dock från A. pallida KJELLM.

Hufyvudgrenarne äro vid basen svagt, upptill rikt, dock ej

gyttradt, temligen likformigt förgrenade, med skott af flere

generationer. De öfre sidogrenarne äro af högst olika rikt-

ning, men i allmänhet utspärrade, tillbakaböjda eller bågfor-

migt uppstigande. Grenarne af samma ordning äro olika länga

och olika rikt förgrenade, en del enkla, en del upprepadt gre-

niga med tätt utgående grenar. Alla de i hufvudgrenarne

ingående axlarne äro af föga olika tjocklek. Sin största tjock-

lek uppnå axlarna i skottsystemets öfre tredjedel. Här finnas

axlar eller axeldelar, som hafva en tjocklek af 30 u. De öfre

slutgrenarne äro 1 allmänhet korta, vanligen jemntjocka eller

svagt afsmalnande mot spetsen. Hufvudgrenarne och deras

nedre långa grenar äro mer eller mindre starkt slingrade om

hvarandra.

Hufvudgrenarne bildas nedtill af celler, som äro 1!/,—3

gånger så långa som tjocka; upptill går i de gröfsta axlarne

den interkalära delningen stundom så längt, att celler upp-

komma, som äro ända till dubbelt kortare än tjocka. Vanligen

äro dock här cellerna ungefär lika långa som eller 1!/, gång

längre än tjocka.

Kloroplasten synes vara ganska tjockmaskig med jem-

förelsevis stora pyrenoider. Kroppsväggens tjocklek är icke

anmärkningsvärdt betydlig.

[>]

F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

Rotsystemet är svagt utveckladt, men rötter utbildas dock

högt upp i skottsystemet. Knippornas nedre del utgöras till

sin största del af skott och skottdelar. Upplagsrötter när-

mast liknande dem hos A. pallida KJIJELLM. finnas.

De fertila cellerna har jag icke funnit uppträda i slut-

grenar utan blott i skott af lägre ordning. De bilda långa

rader och äro från lika långa som till 1'/; gång så långa som

tjocka.

Förekomst. De exemplar, jag samlat af denna art, växte

temligen enstaka på sidorna af mörka klippremnor inom lito-

ralregionen på något öppen kust. Växten var på fyndorten

fertil i slutet af juni månad.

Utbredning. Bohuslän, Fiskebäckskil, Blåbärsholmen.

"++ Ceespites pallide olivaceo flavovirentes, subglobosi,

fasciculati, fasciculis laxe implicatis.

13. Acrosiphonia bombycina KJELLM mscr.

A. epiphytica; c&espite denso, subgloboso, e fasciculis numerosissi-

mis, basi arcte coufertis, inferne inter se plus minus coherentibus,

longioribus, gracillimis, attenuatis, valde flaccidis, laxe implicatis consti-

tuto, pallide olivaceo flavovirente, siccato saltim inferne albescente opaco,

5—6 cm. alto; ramis principalibus frondis usque 28 mu. crassis, superne

peracta divisione intercalari e cellulis diametro &Xqualibus ad 2,5-plo

longioribus membranis crassioribus, contextis, laxe, in&equaliter vage ra-

mosis; ramis ramulisque divaricatis vel erectis brevioribus et longioribus,

iis ejusdem ordinis crassitudine vix discrepantibus; cellulis fertilibus dia-

metro 2&qualibus ad duplo longioribus, in ramis saltim duplicis ordinis

seriatis. Tab. VIII.

Anmärkning om arten. Ifrågavarande växt är sedan

länge känd från Norges kust, men har hittills blifvit samman-

förd med Conferva lanosa RotH och oftast blifvit betraktad

såsom denna arts epifytiska form. MNSåvidt jag kan finna, är

dock Aecrosiphonia (Conferra) lanosa RotH en från denna väl

skild art. Den växt, hvilken Körzing 1 Tab. phyc. IV, tab.

83, fig. IT afbildar under namn Spongomorpha lanosa liknar i åt-

skilligt den jag här kallar A. bombycina, men torde dock, att

döma af exemplar af en Acrosiphonia från Östersjön, på

hvilken Körzine's figur bättre träffar in, vara en från

denna skild art. Att den KÖTzINGSKA växten är identisk med

Conferva lanosa RotH vågar jag betvifla och är icke säker,

att den är densamma som Cladophora (Spongomorpha) lanosa

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 97

Ke. i Spec. Alg. sid. 420. Den senare synes åtminstone del-

vis vara Conferva lanosa ROTH.

Habituellt har ÅA. bombycina KJIELLM. ganska stor likhet

med Spongomorpha multifida Ke. Tab. Phyc. IV, sid. 18 tad.

84, fig. II, men denna är efter de af KörzIng angifna måtten

vida finare, nästan dubbelt så fin som ÅA. bombycina KJIELLM.

Jag är derför kommen till den åsigten, att hvad som i litte-

raturen och i samlingar går under namn Cladophora, Spongo-

morpha, lanosa, innefattar en hel del former, hvilka äro så

starkt differentierade, att de böra uppföras såsom skilda arter.

Artbeskrifning. Växten bildar rika, täta, nästan klot-

formiga, på andra alger fästa tufvor, hvilka i genomskärning

äro åtminstone 6 cm., till färgen blekt gulgröna med dragning åt

brunt, svagt silkesglänsande och temligen starkt slemmiga,

så att de vid torkning på papper fästa till hela sin utsträckning

hårdt vid detta. Efter torkning blir växten till sin nedre

och större del blek, hvitgrön med ett klart och temligen mörkt

grönt bräm. De sakna då det slemöfverdrag och den slem-

glans, som utmärker ÅA. lanosa (RorH) J.G. AG. Tufvorna bestå

af mycket talrika, från ett svagt utveckladt centrum stråligt

utgående, långa, mycket slaka, fina, upptill afsmalnande enkla

eller greniga, sinsemellan nästan fria eller löst förenade, svagt

sammanfiltade eller nästan fullt rediga knippor; tall. VIII, fig.

1—2. Från de föregående arterna är den habituellt mycket

väl och, i lefvande tillstånd åtminstone, mycket lätt skild.

Hufvudskottet har jag alltid funnit upplöst så väl i spetsen

som vid basen, och ofta med slutcellerna mer eller mindre

starkt omdanade. Stundom bestå dessa hufvudskottrester en-

dast af ett ringa antal celler, stundom äro de längre och i

detta fall mera säkert att antaga såsom hufvudskott. I senare

fallet äro de vid basen omkring 20 u. tjocka och tilltaga något

ehuru obetydligt mot spetsen, och bestå af mycket tjockväggiga,

1!/,—3 gånger så långa som tjocka celler. De utsända ett få-

tal rötter och några hufvudgrenar, hvilka vid basen hafva

samma tjocklek som hufvudskottet och bildas äfven de i denna

region af mycket tjockväggiga celler, som dock äro längre i

förhållande till tjockleken än hufvudskottets celler. Växtens

gröfsta axlar hafva en tjocklek af 28 u. Af hvilken ordning

dessa äro, kan jag ej ange.

» Hufvudgrenarne äro sparsamt, glest och ojemt greniga.

Sidogrenarne äro strödda med mycket starkt vexlande diver-

j-«

(

98 F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

gens; ett fåtal af de öfre kunna utgå ensidigt. En del af

dem äro korta och vanligen utspärrade en del mycket långa,

uppstigande — tilltryckta, ofta af något slingrande förlopp. Alla

hafva nästan samma tjocklek som moderaxeln vid deras ut-

gångspunkt; alltså äro grenar af samma ordning af i det

närmaste samma tjocklek. De äro nästan jemntjocka eller

svagt tilltagande eller, de korta grenarne, något aftagande i

tjocklek mot spetsen; tafl. VIII, fig. 3. I förgrening kommer

denna art närmast Å. effusa KJIELLM., men grenarne äro

längre och slakare. En del grenar växa redan tidigt med

kort toppceell.

Grenarne utgå antingen från modercellens midt eller när-

mare dess öfre tvärvägg. Den vägg, genom hvilken ett gren-

anlag afskiljes från modercellen, sammanfaller mer eller mindre

fullständigt med dennas yttervägg.

I knipporna ingå en del skottsystem, hvilkas hufvudaxel

vid basen är upplöst och här utbildat en genomvuxen, axil

rot. Äfven från skottspetsar kunna efter genomväxning rot-

liknande axlar utvecklas.

Skotten bestå af celler, som äro nästan rent cylindriska,

i de gröfsta axlarne slutligen obetydligt längre än tjocka (tad.

VIII, fig. 4), men i allmänhet 2—3 gånger så långa som tjocka

(tafl. VIII, fig. 13), så att denna art genom cellernas jem-

förelsevis stora längd skiljer sig från de flesta andra Acrosi-

phonia-arterna. I en del grenar upplöses toppceellen och från

den öfversta segmentcellen bildas en ny toppeell, som upp-

bygger ett nytt, ofta kort, af cylindriskt tunnelika eller rent

tunnelika, delvis ganska starkt bukiga celler bestående nästan

spolformigt axelstycke, hvilket vid midten är betydligt tjoc-

kare än det skott, hvars spets det kommer att bilda.

De äldre cellerna hafva jemförelsevis mycket (nära 5 u.)

tjocka, tydligt långsskiktade ytterväggar. Det sekundära för-

tjockningslagret sträcker sig icke öfver, utan afsätter sig med

tjock, något rundad kant mot tvärväggarne, hvilka förblifva

ganska tunna och skjuta ett längre stycke in i kroppsväggen;

jfr. tafl. VIII, fig. 8. De långa toppceellernas vägg är tunn,

särskilt i cellens spets, der den vid växtens konservering i

t. ex. saltlösning ofta spränges; tafl. VIII, fig. 6.

Kloroplasten är glesmaskig, med få, olika stora, mest af-

rundade och något långsträckta nätöppningar. I yngre till-

stånd äro maskorna smala, något förtjockade vid maskknutarne,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 99

men blifva sedermera tjockare, om också af olika tjocklek; tad.

VIII, fig. 4, 7. Pyrenoiderna äro små, temligen sparsamma.

Rotsystemet är temligen rikt utveckladt. Rötter utgå

äfven från sidoaxlar af högre ordning och temligen högt ofvan

grenarnes bas. De äro smalare än skotten och bestå af längre

celler, som äro mer eller mindre böjda, tjockväggiga och hafva

svagt utbildad kloroplast. Rötterna äro dels griprötter dels

upplagsrötter. De förra utgå högre upp i skottsystemet och

utskicka vid kontakt med ett skott 1 spetsen ett fåtal, kort-

celliga, innehållsfattiga, ej stärkelseförande grenar, hvilka gripa

om skottdelen. De senare sluta antingen i en skiflik paren-

kymatisk, af små, mer eller mindre stärkelserika celler bildad

cellkropp, eller också grena de sig vid kontakt med substratet

1 ett större antal längre och kortare, kortcelliga grenar, hvilka

växa tätt tryckta till underlaget, men icke sammansluta sig

parenkymatiskt. Om upplagsrötterna äro långa, bestå de i

regel af tre skilda regioner: 1:0) basalregionen, fin, bildad

af långa, innehållsfattiga celler, 2:0) en region, gränsande till

substratet, som är tjockare än basaldelen, kortcelligare, inne-

hållsrikare, dock icke stärkelseförande och 3:0) den i kontakt

med substratet varande upplagsdelen. Om dess spets kommer

att skjuta utanför substratet, förlängas dess celler och upplagra

icke stärkelse.

Fertila celler uppträda i axlar af mer än en ordning och

bilda 1— flere längre eller kortare kedjor i samma axel. De

äro oftast längre än tjocka. Längden vexlar från lika stor

som till dubbelt större än tjockleken. (Beskrifning efter tor-

kadt och i utspädd saltlösning förvaradt material).

Förekomst. Växer epifytisk i små bestånd på andra

alger mest Fucaceer inom öfre delen af litoralregionen i fritt

haf, men på skyddad kust. Vid Altenfjord i norska Finmarken

har jag funnit den fertil 1 början af september.

Utbredning. Arten synes vara nordlig. Vid Sveriges

kust finnes den, så vidt jag känner, icke, men synes vara

temligen jemt utbredd vid Norges nordvestra och norra kust.

+++ Cespites pallide luteo virescentes, subglobosi,

non fasciculati, vix implicati.

100 — F. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

19. Acrosiphonia lanosa (RortH) J. G AG.

Anadema p. 12. Conferva lanosa RortH, Cat. bot. III, p. 291.

Descer. Conferva lanosa AG. Syn. Alg. p. 90. et Roru 1. c.

Fig. > STORES CESAR DE

Anmärkning om arten. AGARDH anger amnf. st. sig

hafva sett en Conferva från Sinus Codanus växande på Fuci,

hvilken öfverensstämmer med RotH's figur af Conferva lanosa.

Jag eger exemplar (torkade) från Bohuslän, som likaledes likna

samma figur och på hvilka AGARDH'S beskrifning af C. lanosa

träffar väl in. Liknande exemplar har jag sett från England.

Jag kan derför icke tveka att anse denna C. lanosa RoTtH så-

som en god art. Från alla andra mig kända Acrosiphonia-arter

är den skild genom flere betydande karakterer.

Såsom den af mig fattas, är den epifyt och bildar boll-

formiga mer eller mindre täta, små, 1—1,5 cm. höga knippor,

hvilka synas bestå af sjelfständiga, men hvarandra närmade

penselformiga, rediga eller ytterst svagt invecklade delar. Huru

denna byggnad uppkommit, kan jag med det material, jag

eger, icke utreda. I detta afseende liknar växten A. effusa

KJELLM., men saknar det för denna karakteristiska basallagret.

Till färgen är den blekt gulgrön, efter torkning hvitgul med

mörkare gulaktigt, sammanklibbadt och temligen starkt slem-

glänsande bräm. Hufvudgrenarne, hvilkas största tjocklek

uppgår till omkring 25 u., äro glest, men åtminstone i sin

öfre del likformigt greniga med grenarne jemt aftagande i

styrka uppåt, smalare än moderaxeln vid deras utgångspunkt,

något afsmalnande mot spetsen, utstående, strödda, öfverst i

skottsystemet sträckvis ensidiga. I sin öfre del bestå hufvud-

grenarne efter den interkalära celldelningens slut af celler, som

äro från lika långa som till dubbelt längre än tjocka, jem-

förelsevis tunnväggiga med ytterväggen föga tjockare än tvär-

väggarne. De fertila cellerna äro icke kortare, oftast 1?/,

gång längre än tjocka, bildande långa rader i skott af åtmin-

stone två ordningar. — Växten behöfver närmare utredning.

Jag har endast sett torkade exemplar och dessa äro så spröda

och upptill så starkt sammanklibbade, att det icke lyckats

mig att få någon säker kunskap om växtens organi-

sation.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 101

Förekomst. Växer epifytisk på Halidrys siliquosa. Fer-

til i maj 1 Bohuslän.

Utbredning. Säkra exemplar af den känner jag endast

från Fiskebäckskil i Bohuslän.

++ ++ Cespites lete virides, penicilliformes, non

fasciculati, vix implicati, subemucosi.

20. Aerosiphonia minima (Fost.) KJELLM. mscr.

Spongomorpha minima FosLn. Nye havsalg. p. 185.

Descer. Spongomorpha minima FosL. anf. st.

Fig. 2 2 2 > 2 T. LET fig. 6.

Exsicc. » » » in WITTR. et Norpsrt. Alg.

exsicc. n:o 926.

Anmärkning om arten. Så vidt jag förmår att döma

af det material, jag haft att tillgå, är den växt, hvilken FosLtIiE

anfört under namn Spongomorpha mimima,; att anse för en di-

stinkt Acrosiphonia-art. Dess närmaste slägtinge torde icke

vara 4. lanosa (RotH) J. G. AG. utan en eller ett par andra,

hvilka jag för tillfället icke tilltror mig att karakterisera.

Man jemföre sid. 102 under n:o 181 och 228.

Förekomst. Växer epifytisk på Cladophora rupestris i

klipphålor inom litoralregionen, beståndbildande. Fertil i

september vid södra Norges kust; FOostiE anf. st.

Utbredning. Norge, funnen vid Ud-Vaarö i närheten

af -Lindesnes och 1 Ostfinmarken vid Pasvig 1 Sydvaranger.

5. Om de i Alg&e Scandinavic&e exsiccate, quas adjectis

Characeis distribuit J. E. ARrREscHovc, utdelade arterna

af slägtet Acrosiphonia J. G. AG.

N:o 129. Conferva arcta Diurw. — Är A. centralis (LYNGB.)

KJIELLM.

N:o 130. Conferva uncialis F1. DAN. — Det synes mig an-

tagligt, att denna växt ingår i Conferva congregata

AG. och C. uncialis LYNGB. och att den är identisk

med Spongomorpha wuncialis Ke. Tab. Phyc. IV,

tafl. 80, fig. II. Dock är den möjligen artskild

från hvad jag i det föregående kallat A. congre-

102 oF. RB. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

gata (AG.) KIJELLM. Den synes hafva en temligen

vidsträckt utbredning. Förmodligen är det den,

som förekommer i södra Östersjön... Exemplar af en

Acrosiphonia, tagna vid Cimbrishamn af KRoK,

förvarade i Svenska Riksmusei herbarium, synas

nämligen tillhöra den.

N:o 181. Conferva lanosa RorH. Conferva uncialis, var. pa-

rasitica AREscH. Phyc. Scand. p. 202 — Jag måste

medge, att denna växt i åtskilligt påminner om C(.

lanosa RotH, Acrosiphomia lanosa (RotH) KJIJELLM.,

men den afviker dock så mycket från de exemplar

af denna art, som ligga till grund för min beskrif-

ning af ÅA. lanosa, att jag icke för närvarande

anser mig kunna identifiera dessa växter. Deremot

anser jag den otvifvelaktigt vara identisk med

Conferva lanosa LynGB. Hydr. dan. sid. 160, tad.

HORA.

N:o 228. Conferva lanosa RotH. Conf. uncialis, var. parasi-

tica ARrREscH. Phyc. Scand. p. 202. — Jag tviflar

på att ARESCHOUGS uppgift: »n:o 181 eadem planta

sed heec magis characteristica», är riktig, och tror

mig kunna bestämdt påstå, att den icke är den-

samma som C. lanosa RotH. Snarare skulle jag

vilja anse den identisk med A. minima (FOosL.)

KJELLM., men äfven från denna afviker den 1 åt-

skilliga hänseenden, särskilt deri, att den är fer-

til i maj, under det A. minima (FosLn.) KIELLM.

först i september, så vidt man vet, befinner sig i

fertilt tillstånd vid södra Norges kust.

N:o 334. Cladophora arcta Diurw. — Liknar mycket och

är antagligen A. centralis (LYNGB.) KJELLM. Jag

har dock ej kunnat utreda kloroplastens byggnad

och kan derför för närvarande icke yttra mig fullt

bestämdt, om hvilken art den tillhör. Försigtighet

är nödvändig vid bestämningen af de grofva Acro-

siphoniorna från Östersjön, emedan det, att döma

af torkade exemplar i Riksmusei herbarium, der

finnes en eller möjligen två arter, hvilka habi-

tuellt och till skottdifferentiering likna ÅA. centralis

(LyNGB.) KJELLM., men hafva kloroplasten af annan

byggnad än hos denna.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 103

N:o 8309.

Cladophora arcta DILLw.; f. juvenilis, que ad finem

Septembri apud nos emergere coepit; extra Gotho-

burgum. — Så vidt af mitt exemplar af exsiccat-

verket i fråga framgår, föreligger här en afgjord

felbestämning. Den deri under detta nummer ut-

delade växten är icke någon Cladophora arcta

DiirLw. och ej heller någon forma juvenilis. Den

är fullt utvecklad och starkt fertil. Efter hvad

jag kan se, är den identisk med n:o 130, blott en

mindre form. Dess litenhet torde vara beroende

af växtlokalen.

6. Om de i Alge&e aqu& dulcis exsiccate, precipue Scan-

dinavic&e, quas adjectis algis marinis chlorophyl-

laceis et phycochromaceis distribuerunt VEerr

WITTROCK et OTTO NORDSTEDT, utdelade arterna

Nor 1A

NIO: 15,

N:o 116.

N:o 316.

INFO 4113:

N:o 611.

No, 6125

N:o 615.

N:o 616.

af slägtet Acrosiphonia J. G. AG.

Spongomorpha arcta (DinLw.) Körz. — Jfr. ofvan

A. Binderi (Körtz.) KJELLM.

Spongomorpha spinescens Ka. — Jfr. ofvan ÅA. ha-

mulosa KJIELLM.

Spongomorpha uncialis (Mörr.) Körz. — Jfr. ofvan

A. pallida KJELLM.

Spongomorpha arcta (DILLw.) Körz. f. normalis. —

Är A. centralis (LYNGB.) KJELLM.

Spongomorpha arcta (DILLw.) Körz. In statu juvenili.

— Är alltför litet utvecklad, för att kunna be-

stämmas,

Spongomorpha lanosa (RotrH) Körz., f. villosa (Körtz.)

— Om denna växt har jag icke kunnat bilda mig

någon bestämd mening.

Spongomorpha arcta (DILLw.) Körz.; f. typica FosLniz.

Jfr. ofvan A. incurva KJIELLM.

Spongomorpha intermedia Foszn. Växten är steril.

Jag har derför ej kunnat bilda mig någon åsigt

om den.

Spongomorpha atrovirens Fosn. — Är antagligen en

särskilt art. Jag har dock icke lyckats finna

några fertila celler hos den och kan derför icke

104 —ooF. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉESLÄGTET ACROSIPHONIA.

NIO, GOLV -

N:o 925.

N:o 926.

yttra mig om dess förhållande till de andra ar-

terna af underslägtet Melanarthrum. — Fosnie's

diagnos är så till vida ofullständig, att skottsy-

stemet innehåller axlar, som äro ända till 150 «u.

tjocka och att skotten bestå af celler, som delvis

äro ända till 3—4 gånger kortare än långa. —

Samma art synes förekomma äfven längre söderut

vid Norges kust, om de exemplar från Hauge-

sund, som förvaras 1 Riksmusei herbarium, tagna

af V. WITTROCK, såsom jag tror mig kunna an-

taga, tillhöra densamma,

Spongomorpha cincinnata Fosrn. — Jfr. ofvan Å. cin-

cinnata (FosL.) KJELLM.

Spongomorpha uncialis (MöLL.) Körz. — Synes vara

densamma som n:o 130 1 Aresch. Alg. scand. exsicc.

Spongomorpha minima Fosn. — Jfr. ofvan A. mi-

nima. (FosL.) KJIJELLM.

AGARDH, C. A.

» »

AGARDH, J. G.

» »

ARESCHOUG, J. E.

DILLWYN, L. W.

FARLOW, W. J.

FLORA DANICA.

FosuiE, M.

Harver, W. H.

ElATCK, FH.

KJELLMAN, F. R.

KLEEN, E.

Litteraturförteckning. —

Synopsis Algarum Scandinavie. 1817. (AG. Syn. Alg.)

Systema Algarum. 1824. (AG. Syst. Alg.)

Caroli Ad. Agardh, Icones Algarum inedit&e. Fasciculi

qui exstant duo. 1846. (J. AG. Icon. Alg.)

Anadema, ett nytt slägte bland Algerna. Koegl. Svenska

Vetenskaps-Akademiens Handlingar 1846. (J. AG.

Anadema.)

Phycearum, que in maribus Scandinavi&e crescunt enu-

meratio. II. Sectio posterior Ulvaceas continens. Nova

acta regi& BSocietatis scientiarum Upsaliensis, Ser. 3,

Vol. 14. 1850. (ArEscH. Phyc. scand.)

Observationes phycologic&. Particula I. De Confer-

vaceis mnonnullis. Ibidem Vol. 6. 1866. (ARESCH.

Conferv.)

Observationes phycologic&e. Particula II. De Urospora

mirabili ARESCH. et de Chlorozoosporarum copulatione.

Ibidem; were, Moll, 040 1844.

British Conferv&. 1809. (Dinrw. Brit Conf.)

Marine Alge of New England and adjacent coast.

1881. (FarL. New Engl. Alg&e.)

Icones plantarum in regnis Dani&x et Norvegie nascen-

tium, ad illustrandam Floram danicam. 1766—1877.

(FL. DAN.)

Nye havsalger. Tromsö Museums Aarshefter. X. 1887.

(FosL. Nye havsalg.)

Contribution to knowledge of the Marine Alg&e of

Norway. I. East-Finmarken. Tromsö Museums Aarshefter.

XIII. 1890. (Foszn. Mar. Alg. Norw.)

Phycologica Britannica or a History of British BSea-

Weeds. New Edition. 1871. (Harv. Phyc. brit.)

Dr. L. Rabenhorst's Kryptogamen-Flora von Deutsch-

land, Oesterreich und der Schweitz. Zweiter Band:

Die Meeresalgen. 1883. (HaucK, Meeresalg.)

The Alg&e of the Arctic Sea. Kgl. Svenska Veten-

skaps-Akademiens Handlingar. Band. 20. N:o 5. 1883.

(KJIELLM. Alg. arct. Sea.)

Om Nordlandens högre Hafsalger. Öfversigt af Kongl.

Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1874. N:o 9.

(KLEEN, Nordl. Alg.)

106 <F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

KörziNG, F. T.

»”

LYNGBYE, H. G.

RortE, A. W.

SCHMITZ, FR.

TONI, DE, J. B.

WILLE, N.

Ueber die systematische Eintheilung der Algen. Linnea

1843. (KG. Syst. Einth. Alg.)

Phycologia generalis. 1843. (KG. Phyc. gen.)

Species Algarum. 1849. (KG. Spec. Alg.)

Tabule phycologice. 1845—569. (KG. Tab. Phyc.)

Tentamen Hydrophytologie Danice. 1819. (LYNGB.

Hydr. Dan.)

Catalecta Botanica. 1797—1806. (RotH, Cat. bot.)

Die Chromatophoren der Algen. (ScHmitz, Chro-

matoph.)

Sylloge Algarum omnium hucusque cognitarum. Vol. I,

Sect. I. Chlorophycee. 1889. (Toni, Syll. Alg.)

Bidrag til Algernes physiologiske Anatomi. Kgl. Sv.

Vetenskaps-Akademiens Handlingar. Band. 21, N:o 12.

1885. (WiLuE, Alg. phys. anat.)

Chlorophyce&. Die natäörlichen Pflanzenfamilien von A.

Engler und K. Prantl. Bandsönlsbs2k 1T890:

WiTTROCK, V. et NORDSTEDT, Ö. Alge aque dulcis exsiccate precipue

Scandinavic&, quas adjectis algis marinis chlorophyllaceis

et phycochromaceis distribuerunt. (WITTR. et NOREDST.,

Alg. exsicc.)

Fig.

SRS

Figurförklaring.

Tafl. I. Aecrosiphonia hamulosa KJELLM.

Exemplar af växten i naturlig storlek.

Skottsystemets basaldel; hufvudskottet (hsk) nedtill upplöst

med i sin tillväxt afstannad spets (vid ”); fg föryngrings-

skott; hg hufvudgrenar; r rot; ?3P.

Skottsystemets basaldel. Från understa cellen har efter genom-

växning en axil rot (r') utvecklat sig; r vanliga sidorötter;

hg hufvudgren; P.

Öfre delen af en hufvudgren, utbredd; i.

Gren, bildad uteslutande af spinescenta krokskott; ?.

Gren, bildad uteslutande af spinescenta skott, de nedre sido-

skotten krokskott, hufvudaxeln och de öfre sidoskotten raka; 3.

Yngre gren; hufvudaxeln och en del sidoskott ännu stadda i

tillväxt; flertalet sidoskott tornlikt utbildade, de nedre krok-

skott, de öfre raka; ?P.

Topp af en växande gren; 3.

Grentopp, med hufvudaxelns spets rotlikt utvecklad; 9.

Begränsad skottspets. Toppeellen har uppdelat sig i tvenne

nästan lika stora celler; ?$9.

Spetsen af ett hufvudskott; terminalcellen är upplöst; den

subterminala cellen bar under öfre tvärväggen utbildat ett

nytt väggstycke; ?90.

Växande toppcell strax efter delningen; 99.

Spetsen af en ung ännu starkt växande krokgren; !20.

Spetsen af en nästan utväxt krokgren; 120.

Del af en cell med kloroplast; 239.

Tvärvägg och väggförtjockning; 320.

Spetsen af en griprot, som gripit om ett skottstycke; 299.

Spetsarne af tvenne med hvarandra förenade upplagsrötter; ?29.

Gren med fem fertila celler; 35.

Fertil cell; vid p den under bildning varande poren; ?29.

Tre tömda fertila celler; p porerna; ?99.

Tafl. II. Aerosiphonia setacea KJELL.

Exemplar af växten i naturlig storlek.

Ett af de tufvorna bildande individen; +.

Fig.

F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

3. Rotbärande hufvudgren med något utbredda sidogrenar; +-

4. Skottsystemets basaldel; +.

5. Skottsystemets basaldel; bk basalkropp, hvarifrån hufvud-

skottet (hsk) utvuxit; detta afslutas vid ", begränsadt genom

toppceellens bortdöende; från hufvudskottet har utbildat sig

en upplagsrot (r'), en sänkrot (r), ett föryngringsskott (/fg)

och två hufvudgrenar (hg). Föryngringsskottet bär en hufvud-

gren; de öfre hufvudgrenarne hafva utvecklat rötter; 15,

6—7. Nedre delen af hufvudskott (hsk), utgående från en basal-

kropp (bk); 190.

8. Topp af en vegativ, växande gren; 15.

9. Topp af ett växande skott; toppeellen är nära delningsstadiet;

det yngsta segmentet (s!) har ännu icke delat sig; det näst

äldre segmentet (s?) är genom en tvärvägg deladt i en öfre

kortare och en undre längre cell; ?P.

10. Topp af ett växande skott strax efter toppceellens delning;

segmentet s? har genom en tvärvägg delats i två nästan

lika långa celler; 7.

11. Förgreningsform: från en cell hafva två i samma plan lig-

gande grenar utvecklats; 3.

12. Del af en skottcells kloroplast; 290.

13. Skottstycke med två rotanlag; 120.

14—15. Toppar af växande, förgrenade rötter; $P.

16. Topp af en sänkrot; 1090.

17. Topp af en fästrot med utbredd spets; 199.

18—19. Toppar af fäströtter med greniga spetsar; $pP.

20—21. Toppar af upplagsrötter; 100.

22—24. Fertila grenar; de starkt skuggade cellerna äro fertila; 15.

25. Fertil cell; p poren; 2490.

26. Väggprotuberans; ?$9.

al lat lof (1 7 0

Fig. 1—14. Aerosiphonia flaccida KJIJELLM.

1. Ett af de en tufva bildande individen; t.

2. Stark sidogren af första ordningen, något utbredd; i-

3. Nedre delen af ett hufvudskott (hsk) med rötter (r) och

hufvudgrenar (hg); 3.

4. Nedre delen af ett skottsystem; från nedersta cellen har en

axil rot utvecklats; i cellen 7 har en ny kloroplast bildats; 2.

5. Basalcellen i ett skottsystem med rötter (r); cellens nedre

del ombildad; 5.

6. Öfre delen af ett skott med kroklikt böjd spets; den krökta

delen utgör ett efter genomväxning bildadt axelstycke; ?P.

7. Gren med rotlikt utbildade skottspetsar; 30.

8. Förgreningsform; ?P.

9. Topp af ett starkt växande skott

0. Del af en skottcells kloroplast; ?

. 20

1 00,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 5. 109

| Fig.

Fig.

Fig:

Fig.

12.

13.

14.

Stycke af växtens yttre vägg i ett äldre skott; prv. pri-

mära väggen; sl sekundära förtjockningslagret; tv tvär-

vägg; 300.

Rikt förgrenad rot; cellinnebållet ej tecknadt; 30.

Nedre delen af en rot, som vid ” varit i kontakt med ett

hårdt föremål; 39.

Spets af en upplagsrot; 3.

. 15—16. AÅerosiphonia penicilliformis (FosL.) KJELLM.

Fertil gren; 9.

Väggstycke af en fertil cell; 129.

Fig. 17. Aecrosiphonia grandis KJELL.

Spetsen af ett fertilt skott; P9.

Fatl:PEV:

Fig. 1—20. Aecrosiphonia centralis (LYNGB.) KJELLM.

Ungt exemplar af växten i naturlig storlek.

Hufvudgren; vid " hufvudaxelns spets; något förstorad.

Stark sidogren af första ordningen i en hufvudgren, något

utbredd; svagt förstorad.

4—5. Basaldelar af skottsystem; ök basalkropp; Ask hufvud-

skott; fg föryngringsskott; hg hufvudgren; r rot; r' upp-

lagsrot. Tecknet F utmärker begränsade skottspetsar; $P.

Basalkropp med derifrån utgående hufvudskott; 175.

8. Krokgrenar af olika form; 9.

ö - 50

9—11. Förgreningeformer; +.

11248

far

14.

105

16.

1006

LE:

20.

21:

22.

23.

Grentopp med växande terminalcell och odeladt segment; 59.

Grentopp, hvars terminalcell och ena segment äro stadda i

delning; 9.

Segment, som delar sig i tvenne olika långa celler; P.

Del af en cells kloroplast; 390.

Spetsen af en växande terminalcell; 399.

Tvärvägg och väggförtjockning; 299.

Upplagsrot; 5P.

Fertil skottdel, med två fertila celler; "P9.

Skottdel med en fertil cell; 390.

Fig. 21. Acrosiphonia albescens KJELLM.

Gren ur skottsystemets nedre del; cellinnehållet ej tecknadt; 9.

Fig. 22-—23. Aerosiphonia flagellata KJELL.

Nedre delen af en fertil gren; pP.

Spetsen af samma gren; PP.

110

Fig.

F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉESLÄGTET ACROSIPHONIA.

Tafl. V. Aecrosiphonia vernalis KJELLM.

1. Exemplar af växten i naturlig storlek.

2. En knippa ur en tufva; 1.

3. Basalkropp (bk) med tre från den utvecklade hufvudskott

(hsk); 130,

4. Ett från en basalkropp utgående, i spetsen (vid ) upplöst

hufvudskott (hsk), utsändande en hufvudgren (hg) och tre

rötter (r, r'), bland dessa en upplagsrot (r'); 130.

5. ÅAnmnnu i tillväxt stadt, från en basalkropp (bk) utgående

hufvudskott (hsk) med ett växande föryngringsskott (/fg) och

en hufvudgren; cellinnehållet i den senare ej tecknadt; 190.

6. Ett från en basalkropp (bk) utgående, genom toppeellens

bortdöende i sin tillväxt begränsadt hufvudskott, med en

hufvudgren (hg) och rötter (r); 390.

7. Basaldelen af en från ett hufvudskott utgående hufvudgren

(hg); 199.

8. Mellersta delen af en hufvudgrens hufvudaxel; 100.

9. Toppen af en hufvudgrens axel; 100,

10. Toppen af ett växande skott efter terminalcellens delning; 299.

11-—12. Skottspetsar med bortdöende terminalcell och från öfversta

segmentet nybildad initialcell; ?29.

13. Skottspets, hvars terminalcell genom nästan liktidig delning

uppdelats i tre nästan lika långa celler; 09.

14—16. Krokgrenar af olika utbildning; 130,

17. Kloroplast i en yngre cell; ?39.

18. Kloroplast i en äldre cell; ?239.

19. Griprot; 130,

20. Upplagsorgan, uppkommen genom förening af upplagsrötters

spetsar; 130,

21. Sänkrot; 130,

22. Del af en kedja fertila celler; ?39.

Tafl. VI. Aerosiphonia stolonifera KJELLM.

1. Exemplar af växten i naturlik storlek.

2. Basalkropp med två från den utgående unga hufvudskott; ?39.

3. Basaldelen af ett individ: ök basalkroppen; Ask det från

denna utvuxna, geuom toppcellernas bortdöende vid " i sin

längdtillväxt begränsade hufvudskottet, hvilket utvecklat en

upplagsrot (r') och en hufvudgren (hg), den senare med två

rötter, deraf den ena (r') en upplagsrot; ?:0'

4. Basalkropp (bk), som utvecklat tvenne hufvudskott (hsk), af

hvilka det ena utbildat en upplagsrot (r'), det andra en ut-

löpare (st), hvars spets öfvergått i ett vanligt skottsystem;

r rot från utlöparen; ?79.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:05. 111

Fig. 5.

» 6.

» de

» 8.

» 9.

PA 15 LOS

» i 15

Ta:

a 13:

> 14.

25 5.

> 16:

SMR

FA 0

>» 19—

9 AL

ÖL BD

Hig L.

» 2

» öd.

» 4.

» De

> 6—

» 8.

» 9.

> 105

[02 I

Fr HER 2

Basaldelen af ett individ; bk basalkropp; hg hufvudgren;

r' grenig upplagsrot; st utlöpare; ssk sidoskott från denna;

250

Hlottaxel (a) med ett typiskt sidoskott (sk) och en rot (rr) samt

en utlöpare (st); ssk sidoskott från denna med en rot (r); 239.

Spets af ett växande skott; toppcellen är stadd i stark till-

Madocb;

Grenspets; segmentet har nyss delat sig; toppceellens tillväxt

har uppbört eller åtminstone blifvit obetydlig; ytterväggen i

spetsen starkt förtjockad; ?79.

Grenspets; de korta toppcellerna synas hafva uppkommit ge-

nom tätt på hvarandra följande delningar af en lång topp-

cell; 230.

Grenspets i något äldre stadium än fig. 8; ?709.

Toppceell med starkt förtjockad, egendomligt formad spets-

del; 250,

Del af ett groft skott, i hvilket den interkalära delningen del-

vis är afslutad; ?;9.

Del af ett fint skott; ?79.

Grenstycke, bestående af en grof axel och en fin sidoaxel; 129.

Del af samma grenstycke; ?29.

Gren med ett sidoskott, växande med kort toppcell; ?$99.

Kloroplast i en yngre cell; 339.

Kloroplast i en äldre cell; 329.

20. Spetsar af upplagsrötter; ?79.

Del af ett fertilt skott; 339.

Del af ett fertilt skott; en del fertila celler äro tömda; 320.

Tal VIL

Fig. 1—10. Aerosiphonia effusa KJELLM.

Habitusbild af växten i naturlig storlek; 6 basallagret.

En af de tofsarne sammansättande knipporna; +.

Sidogren af högre ordning; Y.

Del af ett groft skott, i hvilket den interkalära delningen

delvis upphört; cellinnehållet ej tecknadt; 329.

Spets af ett växande skott; cellinnehållet ej tecknadt; ?;9.

7. Kloroplaster i något olika utvecklingsstadier; 220.

Grenspets med döende toppcell och bildning af en ny initial-

cellete

Del af en fertil gren; £.

Stycke af en fertil cellrad; 300.

Fig. 11—20. Aerosiphonia pallida KJELLM.

Habitusbild af växten i naturlig storlek.

En af knipporna i en tufva; 1.

Vv IB Mr S

F. R. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉSLÄGTET ACROSIPHONIA.

. 13. Nedre delen af ett från en basalkropp (bk) utgående hufvud-

250

skott (hsk); r upplagsrot; ?30.

14. Topp af en hufvudgren; ?P.

15. Slutgren i skottsystemets öfre del; 9.

16. Stycke af en gren, i hvilken den interkalära celldelningen

upphört; 220.

17. Kloroplast; 3309.

18. Växande skottspets; 300.

19—20. Spetsar af upplagsrötter; 230.

21. Stycke af ett fertilt skott; 379.

Tafl. VIII. Aecrosiphonia bombycina KJELLM.

1. Exemplar af växten i naturlig storlek.

2. En af knipporna i en tufva; 1.

3. Öfre delen af en hufvudgren; :

4. Skottstycke från skottsystemets nedre del; 249.

5. Skottstycke från skottsystemets mellersta del; 409.

6. Växande skottspets; cellinnehållet ej tecknadt; ?30.

7. Kloroplast i en skottcell från skottsystemets mellersta del; 39.

Te NI RE NOGA RAN

8. Tvärvägg och väggförtjockning; 9".

Fig. 15—17. tafl. III. och 21—23, tafl. IV, äro ritade efter tor-

kadt, alla de öfriga efter i sprit eller i sprit och glycerin eller i salt-

lösning förvaradt material.

Inledning

Innehållsförteckning.

Cladophoreernas rel

Slägtet Acrosiphonia J. G. AG.

vv NN

Organografisk öfversikt

Habituella karakterer; futbildning

Individens allmänna organisation

Skottsystemets byggnad .

Rotsystemet

Växtens cellulära byggnad?

Växtens cellulära uppbyggande

Cellbyggnaden . RR RS de

Fertilitetsorganen

Acrosiphoniornas Jefnadssätt

Acrosiphoniornas geografiska Hjbrediine

FA NANgter systematik .

Inledning

Slägtets delsne NE

Subgen. I Moläsrihium. KJELLM. mscr.

Sectio I Speiorogonice

Artkarakteristik :

1. Acrosiphonia hamulosa KJELLM. mscr.

2. Acrosiphonia albescens KJELLM. mser.

3. Acrosiphonia Binderi (KG.) KJELLM. mser..

4. Acrosiphonia hemispherica KJELLM. mscr. .

5. Acrosiphonia incurva KJELLM. mscCr.

6. Acrosiphonia flagellata KJELLM. mscr.

7. Acrosiphonia flaccida KJELLM. mscr.

8. Acrosiphonia setacea KJELLM. mscr. Så

9. Acrosiphonia centralis ERNA KJIELLM. mser. .

Sectio II Zoniogonice. : ;

10. Acrosiphonia grandis KJELLM. mscr.

11. Acrosiphonia cincinnata (FOoSL.) KJELLM. mscr.

Sectio III Acrogonice.

12. Acrosiphonia UesiC iaf (FosL.) KJELLM. mser.

Subgen. II Isochrous KJELLM. msecr.

13. Acrosiphonia vernalis KJELLM. mser. .

14. AÅcrosiphonia stolonifera KJELLM. msecr. .

15. Acrosiphonia pallida KJELLM. mscr.

3 Mmm

en on

a NO

NH | MM AN

[0 «I

00 = WOMNVH

FS EN EG iller]

114 ooF. BR. KJELLMAN, CHLOROPHYCÉESLÄGTET ACROSIPHONIA.

Sid.

16. Aerosiphoma effusa KIJELLM. mBSCI. . « eo förse

17. Acrosiphonia congregata (AG.) KJELLM. mser.. . 94.

18. Acrosiphonia bombycina KJELLM. mser. . . . . 96.

19. Aerosiphonia lanosa (ROTH) J. G. AG: fö CIEeEmr00!

20. Acrosiphonia minima (FOosL.) KJELLM. mscer. . . 101.

5. Om de i Alg& BScandinavice exsiccate, quas adjectis

Characeis distribuit J. E. ARESCHOUG, utdelade arterna af

slägtet Acrosipbhomar;oG:0AcT ideas. E 109:

6. Om de i Alg&e aque& dulcis exsiccate, ÖrRSNeE Scandi

navice, quas adjectis algis marinis chlorophyllaceis et

Hartochrele distribuerunt VEIT WITTROCK et OTTO NORD-

STEDT, utdelade arterna af slägtet Acrosiphonia J. G. AG. 103.

Iftteraturförteckning - -< «/ .> s/ «rt =- sf os SURRAR s3 STIKIASEARSVESERE

Eigurförklaring = sc oso so co co st JANET PERENNER

Bihang till K.Vet. Akad. Handl. Bd.18. Afd. «II. N?5.

Acrosiphonia I i

Hat ed

| |

AR Eg gr

SN = mes) fo nn

ST SN [CR äm rRa IS -

SR mn

SEA

Ljunggren Up sala.

hulosa Kjellm ;

Bihang till K. Vet. Akad. Handl. Bd.18.Afd.lI.N?5.

ÅL

Ån

5 kd

- SA a

—

S-

Sov

EESK)

AcTo siphonia

Del. & Iith. L. Ljunggren Upsala.

tacea Fj ellm.

Bibang till K.Vet. Akad.Handl.B d.18. Afd.IIL.N? 5.

I YN

ÅA

| N

Å X

2 4 Å

Acrtosiphonia flaccida Kjellm 1744, Acr. penicilli

SEEN

IDE Tth. L.Ljunggren Upsala.

AG fa

& | ”Hörg

— SSR [Se]

if Å . —

LOTEA Gr ige andre. Kjellm., 17

Kjelbm. SL 5

nis (Fosl)

Ån häl Vv Il OA MA sta paa

GEA la ET |

h 3

ee MV = - ; JA ; |

juv J ra NE AN |

: 4 d

| -

MR j

[0 | Å

MER 3

t | a . ee

Fe |

| på

- : |

RR SS

Acrtosiphonia centralis (Lyngb) Kjellm., 120: Act:

Å rö - =

VE EE

SANAE TR AR |

Bihang till K.Vet. Akad..Handl.Bd18.Afd.II. N9

MER

ÖVERS

L -

Del, & litt. L. Ljunggren Upsala.

SRV

scens Kjellm., 21. Acr.flagellata Kjellm., 22-23.

"Alfr rRAA nr RE

Acrosiphonia vi

(el)

So]

C-

oc =

PÅ

ät

öd

(00)

= AM

tå F

> 0

> N € (Uf av

BR S / N =?

Ing g PER

ER RERTS

Jac

1. &

[=]

alis Kjelim.

ajlemateran fas ka andna

— i

AN NN OS SDR

Actosiphonia st

3 / ö Agt SN — i SN $ c Arr —.-r,-L::

| gn ES LEG

Bihang till K.Vet. Akad. Handl.Bd.48. Afd.II.N95.

"Fal VI

4 r pp iz

—N NES ;

)) |

Del. & Lith. L.Ljunggr en Upsala.

NUTSraKjellm.

Bihang till K Vet. Akad. Handl. Bd.18. Afd. TII.N?5.

Acro siph onia effusa Kj ell

YSL VEN

sald,

Del.& Lith. L. Ljung gren, Up

Nå KR VR ar TT" ja

NS AR MR,

Tatl VIT.

Handl. Bd/8.Afd.IILN? 5.

Bö

Akad

———

D N bl

— ALA AK rer ”

Del.& LANE: Ljunggren Upsala

i ACFOsiphonia bombycina Eje.

BiHANG TILL K. SVENSKA VET.-ARAD. HANDLINGAR. Band 15. Afd III. N:o 6.

VEGETATIONENS UTVECKLING

PÅ DE NYBILDADE HJELMAR-ÖARNE.

A. Y. GREVILLIUS.

MED EN TAFLA.

MEDDELADT DEN 12 OKTOBER 1892 GENOM A. G. NATHORST.

STOCKHOLM 1893.

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER.

VIC

MA q SEKTOR NEG TÖS

; 9) :

Ort ( Sr CT

4 el JAR SR R band ANVANAAN HJBRA GY (RR

OKLIAZNTVTT 2uavOm

SLVSLÄD-BÅNJELH SAD

tl AG.

POLNIVETO sajn 'H socka

mänrniök

AIN AT va LR

FTARÖRTAN SVA MOKED: IRS LC 1 NIVA enl

ADA NAO IHE

aneht ace & AA nat via WE

flsllbart efter den år 1886 företagna andra Hjelmare-

sänkningen undersöktes af CALLMÉ ' vegetationen på åtskilliga

af de genom denna och föregående sänkning af år 1882 ny-

bildade holmarna och skären. Enligt välvilliga upplysningar

af öfversten i Väg- och vattenbyggnadskåren, herr byråchefen

A. M. LinpGrEen, blefvo Hjelmaresänkningarna fullständigt

afslutade år 1886. Genom benäget understöd från Natur-

vetenskapliga Studentsällskapet i Upsala lemnades mig under

slutet af Augusti och början af September månader år 1892

tillfälle att återupptaga ämnet för CALrimÉs undersökningar,

1 syfte att söka utreda de förändringar i vegetationens sam-

mansättning och fysiognomi, som försiggått sedan CALLMÉS

tid. För detta ändamäl undersökte jag alla af CALLMÉ be-

handlade, i Stor-Hjelmaren belägna skär (samt dessutom ett

skär 1 trakten af Tjuran). I det följande redogöres, för jäm-

förelses skull, äfven för 2 skär belägna i Vestra Hjelmaren,

det ena strax utanför Örebro, nära Svartåns mynning, det

andra vid norra Hjelmarestranden, ungefär ”/, mil från Örebro.

Vid undersökningen af det förra lemnades mig välvilligt

bistånd af herr G. Å. RInGsELLE; från det senare skäret ha

nedanstående uppgifter godhetsfullt lemnats mig af herr

RINGSELLE, som ensam undersökt detta. — Den medföljande

kartan är kopierad efter CALLMÉs; några smärre ändringar

äro gjorda, beträffande skärens läge och storlek. — I afseende

på kärlväxternas och mossornas nomenklatur har, i de fall,

då auktorsnamn icke angifvits, HArtmaAns Flora, 11:te upp-

lagan, samt LINDBERGS mossförteckning följts.

Till följande herrar stannar jag i stor tacksamhet för

kontrollerandet af åtskilliga artbestämningar: till amanuensen

H. DAuLstEDT, som bestämt de af mig insamlade Hieracierna;

d:r P. J. HELLBOM, som samtidigt undersökte lafvegetationen

på några af holmarne, och som granskat lafbestämningarna;

amanuensen K. ÅA. TH. SETH, som kontrollerat mossbestäm-

ningarna; samt v. lektorn, d:r J. ÅA. O. SKÅRMAN, som kon-

trollerat mina bestämningar af Salices.

! ÅA. CALLMÉ: Om de nybildade Hjelmaröarnes vegetation. — Bihang t.

K. Vet.-Akad. Handl. Band 12. Afd. III. N:o 7

4 ÅA. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE

I. Skäret vid Ålhammarsudde.

Undersöktes den 5 Sept.

Mycket litet, med sträckning ungefär i n. och s. De

allra högsta delarna nära 1 meter öfver vattnet, således höjda

sedan 1882.

Strandremsan var nästan bar, äfven ett stycke ofvan

böljgränsen; dock förekommo i de inre delarna af strandremsan

följande arter, mest mycket enstaka:

Senecio vulgaris, 1 individ (i knopp) på v. sidan, 1 dito

(äfven 1 knopp) på ö. sidan.

Tussilago Farfara, ett tätt bestånd på ö. sidan.

Sonchus arvensis, ö. sid.

Taraxacum officinale (blad) på s. sidan.

Polygonum lapathifolium, på små fläckar strödd-enstaka.

Salix cinerea, en tät, öfver 1 m. hög buske, samt en

mindre dylik, på n. sidan; därjämte några mindre buskar på

v. sidan.

Scirpus lacustris, mest på s. sid.

De inre, högre delarna af skäret intogos af en tät

Phragmites communis-skog med undervegetation af följande

tunnsådda-enstaka arter:

Bidens tripartita.

Tussilago Farfara.

Solanum Dulcamara.

Ranunculus repens.

> Flammula. !

Nasturtium palustre.

Epilobiwm palustre.

Populus tremula, något öfver 1 meter.

Salix aurita.

Carex vesicaria.

Poa serotina.

De högsta delarna af skäret blefvo vid 1882 års sänkning

icke tillräckligt höjda öfver vattnet, för att någon samman-

!'I denna inbegriper jag, här som i det följande, äfven var. reptans;

denna var. öfvergår nemligen på området för föreliggande undersökningar utan

gräns i hufvudformen.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:06. 5

hängande vegetation på dem skulle kunna uppkomma. Strax

efter andra sänkningen (86) fann CaALLmÉ också endast ett

par groddplantor af Tussilago samt ett stånd af Hordeum

distichon på skäret. Naturligen kunde icke häller nu någon

gräns mellan de två olika åldersklassernas växtlighet upp-

täckas.

Skäret egde år 1886 2 arter, år 1892 18; endast 1 art,

nemligen Tussiago Farfara, uppträdde såväl 1886 som 92.

II. Skären vid Heen.

Skäret 1, söder om Heen.

Undersöktes den 5 Sept.

De högsta, något mot öster belägna delarna af skäret ha

varit höjda öfver vattnet sedan 1882. — Skäret är betäckt

med lösa sandstenar.

Den nedanför böljgränsen liggande delen af strandremsan

var, liksom i allmänhet på de undersökta skären, nästan full-

komligt bar; endast några få groddplantor af Batrachwum

sceleratum förekommo på vestra sidan.

Innanför böljgränsen var vegetationen på detta skär —

liksom för öfrigt på de flesta af mig undersökta — uppdelad

i olika formationer. 1) Närmast böljgränsen uppträdde ett

på olika sidor af skäret olika utbildadt bälte, mest karak-

täriseradt af höga gräs och starrarter; i det följande be-

nämner jag detta bälte för korthetens skull »höggräsforma-

tionen». 2) Härinnanför vidtog ett bälte af buskar (och lägre

träd, på omkring 2 m.), äfvenledes olika utbildadt på olika

sidor. 3) De innanför denna buskformation belägna centrala

delarna af skäret intogos af en tät, delvis inemot 5 meter

hög skog. — Gränserna mellan dessa formationer voro icke

synnerligen skarpa.

Vegetationens vexlande utseende på skärets olika sidor

är troligen förorsakadt af strändernas olika lutning och där-

med förenade skiljaktigheter i fuktighetsförhållanden.

På den vestra, ett långt stycke inåt flacka stranden ut-

göres höggräsformationen af större och mindre, täta, höga,

6 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

med hvarandra omvexlande bestånd af Phragmites communis,

Scirpus lacustris, Baldingera arundinacea, Carex acuta, vesicaria

och ampullacea, Eleocharis palustris och Eriophorum angusti-

folium. Dessa bestånd bilda tillsammans en på de festa

ställen temligen tät, vågig matta med en massa inströdda-

enstaka, mest lägre strandväxter, såväl örter som gräs, samt

med fläckvis täckande Marchantia polymorpha. Äfven en del

af de lägre örterna och gräsen bildade små, täckande mattor

mellan de högre. Så var fallet med Ranunculus Flammula,

Eleocharis acicularis, Alopecurus gemiculatus och andra.

På södra sidan, där stranden är något mera tvärt upp-

stigande, aftager höggräsformationen 1 täthet och artrikedom.

Här utgöres den relativt smala strandremsans vegetation

mest af enstaka buskar (Salices, Betula verrucosa etc., äfven

Solanum Dulcamara) samt därjämte af strödd Poa serotina och

åtskilliga mest enstaka strandörter och mossor.

På södra delen af den östra, steniga stranden, där stig-

ningen ännu något mera tilltar, bli höggräsen allt mer en-

staka. De lägre strandväxterna uppträda fortfarande, mest

tunnsådda-enstaka, men bilda här undervegetationen till ett

temligen tätt bestånd af Epilobium augustifolium. Den norra,

mest stupande delen af östra strandremsan utgöres af full-

komligt naket grus. Höggräsbältet saknas alldeles på denna

del af skäret, och de lägre strandväxter, som förekomma

på denna sida, ingå 1 (isynnerhet de yttre delarna af) den

täta, centrala skogen (se nedan).

I norr bildar en sparsam strandvegetation en temligen

hastig öfvergång mellan vestra och östra strandens växtlighet.

Innanför höggräsbältet uppträder på vestra sidan ett

ganska långt inåt gående bälte af mindre, temligen glest

stående träd, mest Betula wverrucosa på omkring 2 meter

(några träd till och med öfver 3 m.), samt, mera sparsamt,

Salices, Populus tremula och Alnus glutinosa, med under-

vegetation af strandörter och strandgräs, som i allmänhet

äfven förekomma i höggräsbältet, samt mossor, däribland

fläckvis täckande och frodigt utvecklad Marchantia polymorpha.

I de inre delarna af bältet förekomma dock några arter, som

saknas i höggräsbältet, nemligen Hieracium Auricula (blad),

Hieracium umbellatum, Sorbus Aucuparia (liten), Fragaria vesca,

Potentilla Tormentilla, Trifolium pratense, T. hybridum, Festuca

ovina, Poa serotina och Peltigera canina. — Detta bälte ut-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. II. N:0 6. 7

skickar flikar i höggräsbältet och är på gränsen uppblandadt

med detta.

I söder är buskbältet smalare och glesare, samt sträcker

sig ut i höggräsformationen (se förut).

I öster saknas buskformationen, och först på nordvestra

sidan uppträder den åter, utbredande sig därifrån temligen

tvärt åt vestra sidan.

I vegetationen på de hittills omnämda, år 1886 torrlagda

delarna af skäret ingå följande arter:

Bidens tripartita, v. och ö. sidd.

Gnaphalium uliginosum, s. och v. sidd.

Solidago Virgaurea, ö. sid.

Tussilago Farfara.

Cirsium lanceolatum, ö. sid.

> palustre, v. och ö. sidd.

> arvense, ö. sid.

Sonchus arvensis, v. sid.

Hieracium Auricula, se ofvan.

> umbellatum, se ofvan.

Taraxacum officwnale.

Galium palustre, ö. och v. sidd.

Myosotis cespitosa, v. sid.

Mentha arvensis, ö. sid.

Lycopus euwropeus, v. och ö. sidd.

Solanum Dulcamara.

Scrophularia nodosa, v. sid.

Rhamnus Frangula, ett stånd på 2 cm., ö. sid.

Peucedanum palustre, v. och ö. sidd.

Cicuta virosa, v. sid.

Ranunculus Flammula, v. sid.

> repens, ö. sid.

Batrachium sceleratum, v. sid.

Nasturtium palustre.

Geranium Robertianum, ö. sid.

Sagina nodosa, v. sid.

Lythrum Salicaria, v. sid.

Epilobwum augustifolium.

> palustre, ö. sid.

Sorbus Aucuparia, se ofvan.

Fragaria vesca, se ofvan.

Potentilla Tormentilla, se ofvan.

8 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Spirea Ulmaria, ö. sid., på gränsen till skogen.

Trifolium pratense, se ofvan.

» hybridum, se ofvan.

Polygonum amphibium P terrestre, v. sid.

> lapathifolium, v. sid.

» strictum, Vv. sid.

» Hydropiper.

Rumex maritimus, s. och v. sidd.

Urtica dioica, ö. och v. sidd.

Populus tremula, se ofvan.

Salix pentandra.

>» viminalis, ett par buskar på v. sid. och en i nv.

>» repens, v. sid.

> Mgricans.

> — caprea.

> — Cinerea.

Betula verrucosa, se ofvan.

Alnus glutinosa, se ofvan.

Pinus silvestris, några 1 å 2 m. höga träd på v. och

ö. sidd.

Alisma Plantago, s. och v. sidd.

Juncus silvaticus, Vv. sid.

» articulatus.

» alpinus, Vv. sid.

» bufonius, s. och v. sidd.

Scirpus lacustris, se ofvan.

Eleocharis palustris, s. och v. sidd.; se f£. ö. ofvan.

» acicularis, v. sid.

Eriophorum augustifolium, s. och v. sidd.; se ofvan.

Carex vesicaria, se ofvan.

> ampullacea, se ofvan.

>» — Pseudocyperus, ö. sid.

>» — Oederi, v. sid.

> — Goodenowi.

>» acuta, v. sid.; se ofvan.

>» — camescens, s. sid.

>» — leporina, v. sid.

Festuca ovina, se ofvan.

Poa pratensis.

> serotina, mest i de inre delarna af området; se ofvan.

> trivialis.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 9

Phragmites communis, v. och ö. sidd.; se ofvan.

Calamagrostis lanceolata, ö. sid.

Agrostis vulgaris, v. sid.

Alopecurus gemculatus, v. sid.

Phleum pratense, v. sid. 1 de inre delarna.

Baldingera arwndinacea, isynnerhet på v. sid.; på ö. sid.

endast en tufva teml. långt inåt. Se f. ö. ofvan.

Polystichum Filix Mas, ö. sid.

Polytrichum commune, ö. sid.

» juniperinum, s. och v. sidd.

Bryum cespiticwum.

Hedwigia albicans, ö. sid.

Ceratodon purpureus.

Marchantia polymorpha, från de inre delarna af höggräs-

bältet till områdets inre gräns, på många ställen täckande;

se förut.

Physcia cesia, tunnsådd-enstaka på stenar innanför bölj-

gränsen.

Peltigera canina, se ofvan.

Största delen af dessa arter förekomma dudugt tunnsådt-

enstaka, men genom den i förhållande till arealen ofantligt

stora artrikedomen bilda de det oaktadt ett på de festa

ställen sammanhängande växttäcke (med delvis i hvarandra

öfvergående skikt). Vid bildandet af detta täcke spela natur-

ligen de feråriga, i smärre eller större täta bestånd växande

arterna den största rollen. — Liknande är förhållandet på de

festa af de undersökta skären.

De innersta delarna af skäret intogos af en isynnerhet

mot söder mycket tät, på en något upphöjd grusås stående

skog, till största delen bildad af ofta inemot 5 meter hög

Betula verrucosa. I östra kanten är Populus tremwla karak-

tärsträd; här ingå äfven en del strandväxter (jämte små

stånd af Sorbus Aucuparia). Denna skog, som är belägen

närmare östra än vestra sidan, gränsar 1 öster direkt till den

delvis nakna, delvis med isynnerhet lägre strandörter och

dito gräs beklädda strandremsan (jfr ofvan), i vester öfvergår

den småningom i den förut beskrifna lägre och glesare skogen.

Till följd af den starka beskuggningen förmå strandväxterna

i allmänhet intränga endast ett kort stycke i den centrala

skogen. Därjämte hindra de täta lagren af nedfallande löf

isynnerhet mossornas uppspirande. Så är t. ex. Murchantia

10 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

polymorpha här ytterst tynande och enstaka, under det att

den på flera ställen i strandbältet är luxurierande och täckande.

I de tätaste delarna är undervegetationen ytterst mager, och

utgöres af följande arter, alla enstaka:

Tussilago Farfara,

Solanum Dulcamara, tynande,

Epilobium augustifolium,

Secrophularia nodosa,

Urtica dioica,

Poa serotina,

Phleum pratense,

samt dessutom följande, i de yttre delarna af skäret icke

sedda:

Acer platanoides, ett litet, 3 å 4 år gammalt träd på 6

arv rem:

Epilobium montanwm, liten, enstaka.

Rubus ideus, ytterst liten, enstaka.

Såsom nämdt, torrlades de högsta delarna af den cen-

trala skogsmarken år 1882. Dock sammanföll icke gränsen

för den täta skogen med 1882 års vattenhöjd, utan var på

vissa ställen något lägre, på andra något högre än denna.

Såsom af det föregående framgår, existerade för öfrigt i allmän-

het ingen skarpare gräns mellan den centrala skogen och

vegetationen utanför denna.

Skäret 2, vester om Heen.

Undersöktes den 20 Aug.

De högsta delarna ha varit höjda öfver vattnet sedan 82.

— Skäret var, i likhet med det föregående, betäckt med lösa

sandstenar.

Liksom på förra skäret var äfven här vegetationen grup-

perad i olika formationer: 1) ytterst ett höggräsbälte (i hvilket

Baldingera saknades), med mest enstaka, till största delen

lägre strandörter och gräs; 2) innanför detta ett buskbälte

af isynnerhet Salices; samt 3) i centrum en skog af ofta öfver

4 m. höga Betula verrucosa och odorata, Alnus glutinosa och

Populus tremula.

Höggräsformationen var bredast samt kraftigast utvecklad

på den mycket flacka vestra sidan. Ytterst bildade här

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 11

Phragmites communis och Scirpus lacustris jämte på ett par

ställen Solanum Dulcamara ffäckvis bestånd, med under-

vegetation af några mossor, mest Marchantia. I samma bälte

förekommo dessutom mindre, täckande bestånd af följande

strandväxter: Mentha arvensis, Banunculus Flammula, Juncus

articulatus, Elcocharis palustris, E. acicularis; och något längre

in, på mycket sanka ställen, Carex acuta, samt C. ampullacea

med sparsammare inblandad C. vesicaria. Dessutom ingingo

i höggräsformationen en mängd till största delen enstaka,

lägre strandörter och strandgräs, jämte några enstaka Salix-

buskar.

På de öfriga sidorna af skäret hade strandbältet i hufvud-

sak likartad beskaffenhet; det var dock i allmänhet smalare,

samt fattigare på arter och individ.

Följande arter ingingo, mest enstaka, i bildandet af

strandbältet:

Bidens tripartita, bildade bestånd på en fläck i norr; f. ö.

enstaka h. o. d.

Bidens cernua.

Gnaphalium uliginosum.

Tussuago Farfara.

Cirswm arvense.

Sonchus arvensis, flera stånd på n.ö. sid.

Taraxacum officinale (blad).

Hieracium cymosum L. subsp. leptadenium Dahlst.

Galium palustre.

Myosotis cespitosa.

Lycopus europeus.

Mentha arvensis, se ofvan.

Solanum Dulcamara, se ofvan. |

Veronica scutellata och v. villosa, inströdda bland gräs i

norr; hufvudformen sparsammare.

Peucedanum palustre.

Cicuta virosa.

Ranunculus Flammula, se ofvan.

> repens.

Batrachium sceleratum.

Cardamine pratensis.

> parviflora.

Nasturtium palustre.

Sagwna nodosa.

12 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Lythrum Salicaria.

Epilobium montanum.

» palustre.

Sorbus Aucuparia, några små individ.

Fragaria vesca, mera inåt.

Polygomwmn amphibium B terrestre.

» lapathifolium.

> strictum.

> Hydropiper.

Rumezx crispus.

» maritimus, några individ på s. sid.

» Acetosa.

Salix pentandra.

> Cinerea.

> aurita.

> repens.

Alisma Plantago, tunnsådd-enstaka, men med ganska

många groddplantor.

Juncus silvaticus.

» filiformis, ö. sid.

» articulatus.

> alpinus.

Sparganium simplex, mycket enstaka.

Scirpus lacustris, se ofvan.

Eleocharis palustris, se ofvan.

> acicularis, se ofvan.

Carex vesicaria, se ofvan.

ampullacea, se ofvan.

> Goodenowit.

>» — acuta, se ofvan.

> — CAnescens.

> — cespitosa.

Poa trivialis.

> serotina.

Glyceria flwitans, en tufva på norra sid.

Phragmites communis, se ofvan.

Calamagrostis lanceolata, v. sid., långt inåt.

ÅAira cespitosa.

Agrostis vulgaris.

» stolonifera.

Brachytecium albicans.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 13

Amblystegium aduncum.

» exammulatum.

Polytrichum commune.

> juniperinum.

Ceratodon purpureus.

Dicranum Bonjeamni.

Marchantia polymorpha.

Physcia cesia.

Det innanför strandbältet belägna buskbältet är bildadt

till största delen af Salices (S. cinerea, caprea, aurita, pen-

tandra) med inblandade ÄAlnus glutinosa, Betula verrucosa och

odorata samt strandväxter. Äfven Pteris Aqwilina förekommer

1 denna region.

Buskbältet öfvergår utan tydlig gräns 1 den centrala,

täta skogen. Undervegetationen i denna är mycket sparsam.

Följande, mest mycket enstaka arter uppträda här:

Achillea Millefolium, blad.

Cirsium lanceolatum, 1 individ.

Hieracium umbellatum.

Solanum Dulcamara, går ett stycke in 1 skogen på ö.

sidan; äfven i de mera centrala delarna förekommer den, fast

mycket enstaka och tynande.

Scrophularia nodosa.

Veronica scutellata v. villosa, mycket enstaka och tynande.

Epilobwwm augustifolium.

Vicia sepium.

Trifolium hybridum.

Pyrola secunda.

Populus tremula. Ett högt stående träd var vid marken

17 cm. i omkrets, samt 4, 3 m. högt och 7 år gammalt. Flera

andra träd voro ungefär af samma storlek och ålder.

Salix cinerea, mest i utkanterna.

> — Ccaprea.

> — Qurita.

> pentandra.

Betula verrucosa.

> — odorata.

Alnus glutinosa, ofta öfver 4 meter.

Carex vesicaria

> — acuta

Phragmites gänkskenanas)

| gingo ett stycke in i skogen på ö.

sid.

14 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Pinus silvestris, mycket enstaka, intill 8 cm. hög.

>» Abies, några få individ, det högsta 50 cm.

Pteris Aqwilina.

Polypodium Dryopteris.

Marchantia polymorpha.

Peltigera camnina f. pusilla.

Stereocaulon sp.

Verrucaria sp.

Biatorina sp.

Bacidia inundata.

Sålunda visar sig den centrala skogen på detta skär vara

äfven i afseende på de i undervegetationen ingående arterna

betydligt skild från den utanför befintliga vegetationen.

Nedanstående tabell visar arternas antal och fördelning

på de båda sist behandlade skären under åren 1886 och 1892.

| g Gemen-

| | 1886. 1892. samma för

| 86 och 92.

Tillsammans egde de 2 skären vid

BIE ENA AE er EE RA EIN RA A JAG 51 123 MM

SETS SET EE 40 39 26

a ARA NMOEROPE ORESELSAENE dT | 96 30

| = Bl (4 | =D2 AX

| För bägge skären gemensamma voro . . .|26s a bägge pA I ar bägge

oe E | | skärens ] skärens

arter arter.

| | = 204 vå |= 20.3 9

Endemiska på skäret I voro . . . . . .| 14daf skärens 25 Iaf skärens

] arter

arter |

arter arter

= 21,6 32 ar 27,7 KA

> > Sf SRS TIP FEN SAN ARN Jaf skärens| 32 af skärens

Endemiska arter imalles” . . . AYO = 4978 57 = 48 «

III. Nyckelgrunden.

Skäret 1, störst, beläget längst i norr.

Undersöktes den 1 Sept.

Här hade 3 skilda formationer utbildats: 1) närmast bölj-

gränsen ett höggräsbälte med de vanliga karaktärsväxterna

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18: AFD. III. N:0 6. 15

(Baldingera dock mycket sparsam) samt strandörter och lägre

gräs; 2) därinnanför ett ungskogsbälte med tätt stående, ofta

5 meter höga träd, mest Populus tremula och Salix caprea,

dessutom Salix pentandra, Betula verrucosa, Almus glutinosa

etc.; samt 3) innerst, på en aflång grusrygg, en högörts-

formation af Epilobium angustifoliwm, Urtica dioica, Phleum

pratense, samt dessutom Fragaria vesca och några andra. I

den sistnämda formationen saknades träden. Det trädlösa

centralpartiet var till största delen höjdt öfver vattnet sedan

82; äfven en liten del af skogen hörde till samma åldersklass;

så voro några Salix caprea-träd närmast öster om den träd-

lösa grusryggen med säkerhet minst 7 år gamla.

Utanför skogen uppträdde följande arter, mest tunnsådt-

enstaka:

Bidens tripartita.

> cernua, v. sid.

Gnaphalium uliginosum.

Tussilago Farfara.

Taraxacum officinale.

Galium palustre.

Lycopus europeus, v. sid.

Solanum Dulcamara.

Naumburgia thyrsiflora, på v. sid., 1 en liten tät matta vid

sidan af ett bestånd af Carex vesicaria och delvis inträngande

1 detta.

Plantago major.

Ranunculus Flammaula.

Nasturtium palustre, bladrosetter; äfven blommande.

Epilobium palustre.

Polygonum amphibium B terrestre, på en liten fläck i vester

täckande.

» lapathifolum.

> Hydropiper.

Salix caprea.

> cinerea.

» Qurita.

> migricans.

Alisma plantago.

Juncus articulatus.

> alpinus.

> compressus, Vv. sidan.

16 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Scirpus lacustris.

Eleocharis palustris.

Eriophorum angustifolium.

Carex vesicaria.

> — ampullacea.

Poa trivialis.

Phragmites commumis.

Ågrostis stolonifera.

Calamagrostis stricta.

ÅAlopecurus geniculatus.

Baldingera arundinacea, s. sidan.

Amblystegium exannulatum, v. och s. sidd.

Ceratodon purpureus, v. och s. sidd.

Marchantia polymorpha, fläckvis täckande.

Physcia cesia.

I skogen förekommo följande, mest mycket enstaka arter:

Artemisia Absinthium.

vulgaris.

Hieracium vulgatum, ö. sid.

> umbellatum.

Tussilago Farfara.

Sonchus arvensis, blad, v. sid.

Taraxacum officinale, blad.

Prunella vulgaris, v. sid.

Plantago major, v. sid.

Malachium aquaticum, v. sid., på en liten fläck.

Sedum. acre, v. sidan.

Epilobium angustifolium.

Sorbus Aucuparia, v. sidan, några cm. höga individ.

RBubus Ideus.

Comarum palustre, v. sidan.

Trifolium repens, v. sidan.

Polygonum Hydropiper.

Urtica dioica.

Populus tremula, rikligast af träden, ofta 5 m. och något

däröfver.

Salix viminalis, ö. sid., mycket enstaka.

> — caprea, Aera träd öfver 4 meter.

> — Cinerea.

> Qurita.

> pentandra.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:o 6. 17

Betula verrucosa, vanligen mellan 2 och 3 m.

Alnus glutinosa.

Pinus Abies, 1 individ, '/, m. högt, på s. sidan.

Carex canescens, v. sidan.

> — leporina.

» — Pseudocyperus, i utkanten af skogen, på v. sidan.

>» acuta, v. sidan, något längre in än föregående.

Poa serotina.

Aitra cespitosa, v. sidan.

Ågrostis vulgaris.

Phleum pratense.

Baldingera arundinacea, s. och v. sidd.

Brachythecium albicans, v. sid.

Polytrichum jumiperinum.

Den trädlösa, centrala grusryggen bär:

Taraxacum officinale, blad.

Solanum Dulcamara, enstaka.

Epilobium angustifolium, strödd-talrik, mest på v. sid.

RBubus Ideus, mest på v. sid.

Fragaria vesca, på v. sidan en till hälften täckande matta

bredvid ett stort bestånd af Urtica dioica.

Rumexr Acetosa, bladrosetter.

Urtica dioica, ett yfvigt bestånd med rundad omkrets, på

v. sidan. F., ö. små, enstaka bestånd.

Phleum pratense, mest på v. sidan.

Af dessa ha med all sannolikhet Rubus Ideus och Urtica

dioica spridt sig härifrån nedåt i skogen; af CALLMÉ äro de

anmärkta såsom år 1886 förekommande endast å grusryggen.

Samma är väl antagligen förhållandet med Epilobium angusti-

folium (och Taraxacum?).

På skärets vestra sida var vegetationen rikare och ar-

terna flera, än på östra. Till detta förhållande skall jag

sedermera återkomma.

Skären 2 och 3, mindre, belägna söderut.

Undersökta den 1 Sept.

Mycket smala och låga. Ligga i rät linie och nära intill

hvarandra med sträckning i n.v.—Ss.o.

På skäret 2, som ligger längst i norr, fans ingen vegeta-

tion (med undantag af på stenarna i vattenbrynet fästade

18 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

grönalger, som för öfrigt förekommo ymnigt vid alla under-

sökta skär).

Skäret 3 bar följande, ytterst enstaka arter:

Taraxacum officinale, några bladrosetter.

Senecio vulgaris, liten groddplanta.

Lycopus euwropeus, mycket liten, i en springa på en stor

sten.

Solanum Dulcamara, små groddplantor, jämte ett något

större, 1-årigt, ännu icke blommande stånd.

Polygonum lapathifolium, med nyss utslagna blommor.

Sale sp., Läandivid 2) em. högt.

Carex sp., blad.

Skäret är tydligen för lågt och smalt, för att någon

sammanhängande vegetation där skall kunna uppstå. De

arter, som lyckas gro, duka, antagligen utan undantag, efter

1 år under för de ogynsamma naturförhållandena.

| |

| | i Gemen-

| 1886. | 1892. samma för

| | 86 och Hj

| |

hvaraf |

Tillsammans egde de 3 skären . . . arter | 40 ) f hvaraf 1 74. |2 2 obe- 24

5 obestämd. Vv

| stämda.

Skäret roladet förren IMIHIO0 36 | 71 eL28

. ARN: HRT SKRIN USS 2 | 0 | 0

| |

3 7 | hvaraf 1 2) Sö 9 |

" lobestämd. SA Får GL

stämda.

Gemensamma för alla 3 skären . . | 0 0

skären 1 och 2 . | 0 0 |

Tlock a . | = 4 |

2 OCK Jil. 2 0 |

Endemiska på skäret I voro -. . . | 32 67 |

ss for 0 | 0 |

3 Sn Vr 1 1 |

IV. Skären i trakten af Tjuran.

Undersöktes den 18 Aug.

Det längst i sydost liggande, ytterst låga skäret, af

CALLMÉ betecknadt med »4», saknade nu, liksom 1886, all

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 19

växtlighet. På de öfriga 3 hade deremot en rik vegetation

utbildat sig. Utom dessa undersökte jag äfven ett ungefär

n.v. om skäret 1 och mycket nära detta liggande, som knappast

höjde sig mer än 2 fot öfver vattnet, och bildades af tem-

ligen stora stenar. ' Det torde vara lämpligast att redogöra

för detta skär i samband med de öfriga, äfven af CALLMÉ

undersökta.

Skäret 5.

Vegetationen är uppdelad i följande formationer: 1) ytterst

höggräsbältet, 1 hvilket, som vanligt, de flesta lägre örterna

och gräsen förekomma; somliga af dessa äro beståndsbildande,

såsom Solanum Dulcamara, Lycopus ewropeus (små bestånd),

Poa serotina ete.; 2) innanför höggräsformationen kommer ett

annat bälte, i hvilket medelhöga gräs, isynnerhet Poa serotina,

äro karaktäriserande och beståndsbildande; dessa gräs gå äfven

ett stycke in i den som vanligt täta skogen; 3) denna bildas

ytterst af isynnerhet Salix cinerea; i de mera centrala delarna

är Betula verrucosa karaktärsväxt, och jämte denna förekomma

mera sparsamt Populus tremula, Almus glutinosa, Betula odorata,

Salix caprea och S. cinerea. Skogen är omkring 3 meter hög.

Undervegetationen i skogen utgöres mest af strödda medel-

höga gräs (isynnerhet Poa serotina), vidare tunnsådd Phrag-

mites commuwnms samt mycket enstaka örter (Trifolium hybri-

dum, Ervum tetraspermum ete.).

De högsta träden 1 skogen hade, efter hvad jag kunde

finna, icke mer än 6 årsringar. Skäret var antagligen full-

komligt sänkt under vattnet till år 86 och tillhör sålunda

samma kategori som skäret 4. Men under det att detta senare

genom 1886 års sänkning icke höjdes tillräckligt för att blifva

lämpligt underlag för någon vegetation, blef detta däremot

fallet med skäret 5, på hvilket, till följd af den 1 å 2 fot

större höjden, såsom vi sett, till och med olika formationer

utbildats.

Skären 1 och 2.

På dessa förhöll sig vegetationen i sina hufvuddrag lika

som på skäret 5. Så kransades den centrala löfskogen af ett

1 På CALLMÉS karta är detta skär ofärgadt och utsatt strax intill n:o 1

(något för mycket åt sydvest). Jag har på kartan betecknat det med >5>.

20 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

bälte Salix cinerea, och äfven öfriga motsvarande formationer

förekommo.

Skäret 3.

På detta skär, som är det minsta i gruppen, går en sank

fördjupning, med sträckning ungefär i ö. och v., mellan klipp-

hällen i söder och den på gruset stående löfskogen i norr.

I denna fördjupning var ett rikligt och kraftigt höggräsbälte

utbildadt, med följande ingredienser: Phragmites communis,

Scirpus lacustris, Carex vesicaria och ampullacea, Poa serotina

och Glyceria flwitans, ett (litet) bestånd i öster.

Vegetationen på dessa 4 skär utgjordes af följande arter:

lige 2 3. 5

| Bidenssörimentä kits sir | - + + | =

(blad- |

skott, | |

|därjämte] |

Achillea "Millefokum! 32007: FI — | Se agn =

; | blom- |

| | | mande, |

| midt i |

| skogen) | |

| |

| PFanacelum vulgare) + soy ls + | — — | —

| | |

| ATVEMASTA, VULGARIS Kd Så «re fola s är — -- -—

| Senecio viscosus 3 | mekt |. Jmekt

Ä DJ SUS cv . . . . . . . Ng 3 F Ia SYTT

| | | enst. | enst.

Gnaphalium silvaticum . «oso. . + | — = nl —

uliginosum + | SES Ia E

TUSKRLAGO” LAR) APU S AN FSI IEA + | + + +

| Cirsium lanceolatum . . . «= . . + — + —

| ? PAlwstre sis + | + + +

(ett litet

blom- | |

amvensel FAR SRA 85 ASEAS ARS SSA er (blad) | + (BES + (blad)

bestånd) (flera

; blom-

NOR GIS ar VCNAIS kyls tr AE = |

Oncehus arvensis + + + mände

individ)

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6.

Hieracium umbellatum

Tarazucum officinale

Leontodon autumnalis

Galium palustre .

Myosotis cespitosa

Lycopus europwmeus

Solanum Dulcamara

ståndsbildande)

Secrophularia nodosa .

Lysimachia vulgaris

Plantago major

Peucedanum palustre .

Cicuta virosa

Ranunculus Flammula

» repens .

Batrachium sceleratum (alltid

enstaka)

Cardamine pratensis

Nasturtium palustre

Malachium aquaticum

Cerastium vulgatum

Sagina nodosa

» procumbens .

Sedum acre .

(fläckvis

Epilobium angustifolium

> palustre .

Sorbus Aucuparia

Rubus Ideus

Fragaria vesca

Comarum palustre

Ervum tetraspermum (enstaka,

skogen)

Trifolium hybridum

? Pyrola minor

Polygonum amphibium

> lapathifolium

be-

mycket

inuti

S k ä r e

1 20 | JD D.

> + + =

+ (blad) | + (blad) | + (blad) (blad)

är =E hd Tr

+ + + 2-

+ + — -

- - + ar

+ + = -

+ E— a —

+ = — +

-- — -- +

a 12 ar =

TF LD | a

A= = | Ha | =

är + MREERAM är

| |

= SA EG

byn si HE TARAR Be

- —

+ ed =

4 i SVAR Sä

+ EN VE SN AE

är EN ER Merersna Vy ÄRE

— - | | +

+ — + =

3 - FIG -

= +

= 3 — +

+ (2) = — =>

——] — + =

+ + + +

22 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

S k ä Tr e t

I 2 3. D

| |

Polygonum Hydropiper . . sc cc + - — 2

RUmEer AGCEIOSM VF Iell Er dne fö ee fyr — + — AR

Rumex propinquus . som so- co - > | = + o— ar

| (ofta

| | öfver 3

Populus! tReueld an RR EE 5 + =E +im., med

| 6 års-

| ringar)

SK fr HA TEA ERT ORRON ce SR AN OFÖR Er + + —

KE CUPEN. fal ST ELer NR (RE borg, ee År Li + st

ERA LT RÅ a SS ON - + + är

HC AGS SS Ne bet ör = = —

RETRO a DE oa sf Lp Sr RS = | + Mä —=

I I

FS NO UPANANBIA order LENS deg Len än För = == = =

(omkr. 3

m., med

Betula Vverrucosa > s ss sh rs == SS = +1 högst 6

Års-

ringar)

> [Sr Re SR AT ELER AM + = ; är 23

Alnus; glumnmOst ka os NN fr + är + +

| (mekt

Pimviäs: SUPestrist om satans oo Al -- — — +$4 Spar-

| sam)

Alisa ,Plaumagor > store sie ns är = +

Juncus articulatus | + + — +

BEFÖNSNUS sr RI ANV, an ARSA | + TS = Lä

SUP UNCUS TS a a ses fa -— + — =

SU VIPUSE ft es ne se ide sr ds | — = = ar

> Ef USUSTESP SPRIT ANAL RME NG -— åE mr FR

ISP Mg ARN SENUPlER ol ec LER | — 3E a SE

SCUEDpUS (ACUSUNIS er en 6 en se GL da SES + Tr är se

> TOLO Te aker sc SÖNER (Ad Men 2 -— + —-

Eilevehanis..palustrist «= ssd St = är +

Eriophorum angustifolium . — är Er är

Canrez vesicaria + >= + 5

> Goodenowii . TF = = +

» acuta = + =" Fr

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:o G. 23

S k ä 5 e t

1 2 d. 3

Garerrampullaced . . s . so. cc a är är är

> EKONESERNS, so 6 ae SR al = = SF =

LER DRVE, oc oo + se. sö ms är SE — —

UARRESEROLUA: oo. . oc. 6 & Jå Rå «a EF + + +

FIN IRIS: cc so ov so sn B cv sr 3F = = 5

FRE AL CMSTSL sed od deg Sn Stf frn är | se = = =E

UN NeErid UMGANS > so . RS — — + oo

Phragmites communis . ar är == SF

Calamagrostis lanceolata =. so. = = — =

» BUTACA « eo os tr a = = = är

BÅSET USTRSKO UNGAS. ce a . b ss | är Es = =

Alopecurus geniculatus . . . . . - är äs är Sr

PREV ORGLeNEE « « « « s ss « a 2 = 5 =

Baldingera arundinacea =. sco = == = =E

Amblystegium exannulatum —. soc SN + — +

MUGACGNS ESRI GE SUPER = + — =

Polytrickum commune ,; J.E.” =S ar = —

? Yuniperinum = ie. S.K a = + =

Bryum cespiticium . + = = =

Ceratodon purpureus . + — -— —

Marchantia polymorpha ar + 35 =

Physcia cesia . + + | + +

Inalles: 94 arter; på de särskilda | |

skären SET EVERT, 60 bestämtbara! OM 50 DD» |

I(+1 obestämd) |

Gemensamma för alla skären voro . . . . 27 arter = 28,7 24 af alla skärens arter

LONE 3 aLVINISPERILGA She > » >

> ” 2 > stel ale BR00AN 3

Endemiska på skäret 1 voro 3) ="0,60 br

> så 2 OUR ENN ?

? IE 60våg =O Ne >

> > strid SINE Sjön >

> Brtertbinallersr kåk NRA = 34 4 , >

24 AA. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Nedanstående tabell visar förhållandet mellan de 3 första

skärens floror under 1886 och 1892.

| Under

| 1886. 1892. lä

| före-

kommande. ;

I De 3 skären hade tillsammans| |

arter/47 (+ 1 obestämd)| 86 33

Skäret: 1-Nade; 3 tors ås 31 '60 ( +1 obestämd) 20 |

JR fr ANN FREE | 23 61 18

DAT AROR gg fr 32 (+ 1 obestämd)| 50 20

| af allal af alla

Gemensamma för alla skären voro 12=725,5 A skärens|33 = 35,4 | skärens |

| arter | arter

skären 1 och ?]|

(men ej fkmde! Nr

på ds « - | 2=4,21 PH af id:o.|-3=05: rean

skären 1 och 3 | | |

(men ej fkmde | ; |

på 2). «i. .|1O=21;3 4 af d:o | G=

skären 2 och 3/ |

(men ej fkmde |

på 1) .| 3=60,4 « af dio | H=DI MS Audio

Endemiskt på skäret 1 förekommo| 7=14,9 4 af d:o |13=15,1 4 af d:o

2 | 6=12,84 af d:o |15=17.4 4 afrd:o |

3 | 8=17 4 af d:o | 6=7 4 af d:o

| Endemiska arter inalles . . . .|21=44,7 4 af d:o |34=39,5 2 af d:o |

V. Vid Hvalöns vestra udde, strax vester om Henan.

Undersökt den 6 Sept.

De högsta delarna af skäret äro höjda sedan 82.

Vegetationen var uppdelad i följande formationer: 1) strand-

bälte, 2) buskbälte af Salices, omedelbart omgifvande 3) en

icke synnerligen tät skog, som i sig inneslöt 4) en gles, träd-

lös vegetation, bestående af isynnerhet höga örter.

Strandvegetationen saknas nästan alldeles i de nordligare

delarna; endast ett ensamt litet bestånd af Carex acuta, jämte

ett bestånd af Carex sp., funnos 1 nordost. På öfriga sidor

var strandbältet olika utveckladt.

På vestra sidan bildade höggräsen ingen sammanhängande

matta; endast enstaka små bestånd af Phragmites communis,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18: AFD. III. N:0 6. 235

Baldingera arundinacea och Calamagrostis lanceolata funnos

här. Strandväxterna för öfrigt voro här mycket enstaka och

utgjordes mest af Solanum Dulcamara (tannsådd — enstaka)

samt Polygomwm Hydropiper, af hvilken några individ före-

kommo t. o. m. utanför böljgränsen.

På östra sidan, som var flackare än norra och vestra,

uppträdde strandväxterna rikligare; något sammanhängande

höggräsbälte fans dock icke, eburu på flera ställen små be-

stånd af Carex acuta, Baldingera arundinacea och Calamagrostis

lanceolata förefunnos.

Södra stranden var ganska flack ett långt stycke inåt.

Höggräsbestånd funnos h. o. d.; mest utmärkande voro de på

denna sida talrikast förekommande lägre örterna och gräsen,

som tillsammans bildade på sina ställen täta bestånd. Där-

jämte förekommo här några buskar, men inga träd.

Följande arter ingingo, mest tunnsådt — enstaka, 1 bil-

dandet af strandformationen på södra sidan:

Bidens tripartita.

> cernua.

> radiata "THUILLIER.!

Senecio vulgaris, ensam.

Gnaphalium uliginosum.

Tussilago Farfara.

Cirsiwum palustre.

Taraxacum officinale.

Galium palustre.

Myosotis cespitosa.

Lycopus europeus.

Solamumm Dulcamara.

Naumburgia thyrsiflora.

Plantago major.

Nasturtium palustre.

Malachium aquaticum, på gränsen till buskbältet.

Sagina procumbens, ensam.

Lythrum Salicaria.

Epilobium palustre.

Polygonum amplubium terrestre.

> lapathifolwum.

> strictum, ensam.

> Hydropiper.

! Jmf. Bot. Not. 1892, häftet 5.

26 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

RBumex propinquus.

Populus tremula.

Salix cinerea.

> — Ourita.

> pentandra.

Alisma Plantago.

Juncus silvaticus.

> filiformas.

» articulatus.

Sparganium ramosum, 1 ind.

Eleocharis palustris.

> acicularis.

Carex leporina.

> — canescens.

> — vesicaria.

> Oederi.

Poa trivialis.

Phragmites communis.

Alopecurus geniculatus.

Baldingera arundinacea.

Marchantia polymorpha.

Physcia ccesia.

Xanthoria parietina.

Skärets högre, nordligare delar intogos af icke synnerligen

tät skog, i hvilken Salix cinerea, jämte 1 mindre mån S&S. pen-

tandra och S. caprea voro utmärkande för de periferiska,

Betula verrucosa för de mera centrala delarna.

Vegetationen bestod här af följande arter, som förekommo

mest tunnsådt-enstaka. i

Tussilago Farfara.

Cirsium arvense.

» palustre.

Sonchus arvensis.

Taraxacum officinale.

Galium palustre.

Solanum Dulcamara.

Scroplhularia nodosa.

Hypericum perforatum.

Lythrum Salicaria.

Epilobium angustifolium.

» montanum.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 27

Sorbus Aucuparia.

Fragaria vesca.

Comarum palustre.

Polygonum Hydropiper.

Rumex Acetosella, ensam.

Ulmus montana, 1 individ, 3 å 4 cm. högt, i utkanten af

skogen, ö. sidan.

Populus tremula.

Salix cinerea, se förut.

>» — pentandra, se förut.

» capred, » »

Betula verrucosa, » »

Alnus glutinosa.

Carex ampullacea.

sr Oederi.

Phragmites communis.

Calamagrostis lanceolata.

Baldingera arundinacea.

Polytrichum juniperinum.

Marchantia polymorpha.

Midtelpartiet i skogen intogs af en trädlös, långt åt norr

utsträckt grusås, med de högsta delarna höjda sedan 1882.

Denna ås var kransad af små Betula verrucosa och Salix

einerea etc.

Följande arter växte på den till största delen nakna åsen:

Artemisia Absinthhium, i trakten af 82 års böljgräns.

Tussilago Farfara, som föregående.

Lycopus europeus, > »

Fragaria vesca, > »

Högst uppe, på det äldsta partiet, stodo strödda:

Serophularia nodosa.

Epilobium angustifolium.

RBubus Ideus.

Skäret egde 1886 30 arter, 1892 65 arter, af hvilka 19

förekommo bägge åren.

VI. Skäret vester om Foderön,

Undersökt den 15 Aug.

Litet. Höjdes öfver vattnet 86.

28 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Vegetationen är uppdelad i: 1) strandbälte med höggräs

samt strandörter och lägre gräs; på södra sidan äro inblandade

temligen glesa buskar (mest Salix cinerea, därjämte äfven

Betula verrucosa och några andra) och enstaka träd; på de

öfriga sidorna saknades buskarna och träden nästan alldeles;

därinnanför 2) en skog af företrädesvis Betula verrucosa, som

mot norr uppnådde största höjden, ofta mellan 3 och 4 meter;

i skogen ingingo äfven Populus tremula och Salix caprea; 3)

i midten af skäret strödda, icke egentligen beståndsbildande

träd (bl. a. äfven Betula odorata) med stenbunden botten;

mellan stenarna multnande löf, Marchantia polymorpha (1 all-

mänhet tynande), Polytrichum juniperinum samt få och låga

örter och gräs.

Strandbältets vegetation utgjordes af följande arter:

Bidens tripartita.

Tanacetum vulgare.

Gnaphalium uliginosum, v. sidan.

Tussilago Farfara.

Cirswum palustre.

Taraxacum officinale.

Galium palustre.

Myosotis cespitosa.

Lycopus europeus.

Solanum Dulcamara.

Veronica scutellata, n. sidan.

Peucedanum palustre.

Cicuta virosa.

iamunculus repens, v. sidan.

» Flammula.

Nasturtium palustre.

Viola stagnina, v. sidan, ensam.

Malachium aquaticum.

Sagina nodosa.

Lythrum Salicaria.

Epilobwwm angustifolium.

Polygonum lapathifolium.

Populus tremula.

Salix cinerea.

> — caprea.

> — mMgricans.

Betula verrucosa.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 29

Betula odorata.

Alnus glutinosa.

Pinus silvestris, liten, mycket enstaka på norra sidan.

» Abies, » » > > > »

Alisma Plantago.

Juncus articulatus.

» alpinus.

> silvaticus.

Eleocharis palustris.

Eriophorum angustifolium.

Carex Pseudocyperus.

>» — leporina.

>» — vesicaria.

> ampullacea.

Poa pratensis, s. sid.

>» Sserotina.

Aira cespitosa.

Phragmites communis.

Calamagrostis lanceolata.

> stricta.

Alopecurus gemiculatus.

Baldingera arundinacea.

Acrocladium cuspidatum.

Amblystegium exannulatum.

Ceratodon purpureus.

Marchantia polymorpha, i allmänhet täckande mellan ste-

narna; (frodig äfven i utkanten af skogen).

Peltigera canina.

Plhyscia cesia.

Strandbältets vegetation gick till en del in i skogens ut-

kanter.

I de inre, glesare delarna af skogen bildade följande, mest

enstaka arter undervegetationen:

Cirsium palustre, bladrosetter.

Gnaphalium silvaticum (sedan förra året).

Geranium Robertianum.

Sagina procumbens.

Trifolium repens.

Carex canescens.

> — panicea.

Pteris Aqwilina, liten.

30 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Polytrichum juniperinwm.

Marchantia polymorpha.

Skäret egde 1886 9 arter, 1892 65 arter, af hvilka 8 ge-

mensamma för bägge åren.

VII. Skäret utanför LE. Sand.

Undersökt den 5 Sept.

Litet och lågt, höjdt öfver vattnet sedan 1886.

Vegetationen var temligen homogen öfver hela skäret,

inga tydligt urskiljbara formationer voro utbildade. Det

högsta skiktet utgjordes af strödda buskar, af hvilka Salix

caprea, IS. cinerea och Betula verrucosa voro mest utmärkande.

De lägre skikten sammanflöto och bildade en på de flesta

ställen sammanhängande matta.

Följande arter förekommo, mest tunnsådt-enstaka:

Bidens tripartita.

Tanacetum vulgare.

Gnaphalium uliginoswm.

Tussilago Farfara.

Galium palustre.

Lycopus euwropeus.

Solanum Dulcamara.

Peucedanum palustre.

Cardamine parviflora.

Nasturtium palustre.

Malachium aquaticwum (blad).

Saqgina procumbens.

Lythrum Salicaria.

Epilobium angustifolium (blad).

Fragaria vesca.

Polygonum lapatlifolium.

Rumex domesticus.

Urtica dioica.

Populus tremula.

Salix caprea.

> Cinerea.

» — aurita.

>» Nigricans.

> — triandra.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 31

Betula verrucosa.

Alnus glutinosa.

Juncus effusus.

> articulatus.

Scirpus lacustris.

EBleocharis acicularis.

Carex acuta.

» vesicaria (blad).

> ampullacea.

Poa serotina.

ÅAira cespitosa.

Phragmites communis.

Alopecurus geniculatus. /h

Phleum pratense.

Amblystegium stellatum.

Bryum ccespiticium. N -

Marchantia polymorpha. NF LA

Xanthoria partietina.

Physcia cesia.

Skäret hade 1886 6 arter (hvaraf en obestämbar), 1892

43 arter. Af dessa voro 3, neml. Tussilago, Epilobium angusti-

folium och Populus tremula gemensamma för bägge åren.

VIII. Balgbergen.

Undersöktes den 4 Sept.

Skäret 1.

Litet, höjdt öfver vattnet sedan 1886. Högsta skiktet

utgjordes endast af ett par låga Betula verrucosa-buskar.

Vegetationen 1 öfrigt bestod af örter och gräs, blandade om

hvarandra och bildande en vågig, temligen tät matta.

Skäret 2.

Den norra, mindre, sedan 86 höjda delen bar strödda,

temligen små träd och hade inga tydliga formationer ut-

bildade.

32 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

På den södra, större delen, hvars högsta punkter varit

höjda sedan 82, uppträdde 1) ytterst ett strandbälte med hög-

gräs samt lägre örter och gräs; 2) därimnanför en tät skog

af ofta omkring 5 meter höga träd, till största delen Betula

verrucosa, 1 och nära utkanterna starkt uppblandad med Alnus

glutinosa; 3) inuti skogen funnos ett par små trädlösa, något

upphöjda, till största delen bara grusfläckar med Tussilago

Farfara, Epilobium angustifolium, Fragaria vesca och Calama-

grostis lanceolata.

Skäret 3.

De högsta delarna torrlagda 1882.

Höggräsen sparsamma; strandbältet var isynnerhet re-

presenteradt af mindre strandväxter, bildande en temligen

gles matta. Den innanför liggande skogen bestod till största

delen af Betula verrucosa, 3 a 4 meter hög, med Alnus gluti-

nosa i utkanten. Inuti skogen funnos små, till största delen

bara Häckar med Epilobium angustifolium och Fragaria vesca

som karaktärsväxter.

Skäret 4.

Höjdt öfver vattnet sedan 86. Högsta skiktet bestod af

enstaka, små buskar. För öfrigt gles vegetation. Ingen for-

mationsbildning.

Skäret 5.

Höjdt sedan 1882. Består af 2 afdelningar.

På norra delen uppträdde ingen höggräsformation. De

inre delarna voro betäckta af ganska tät skog, till största

delen bestående af Betula verrucosa, med undervegetation af

tunnsådda-enstaka Cirsium arvense och C. palustre, Scroplularia

nodosa, Epilobium angustifolium, Pteris Aqwilina, Polypodium

Dryopteris (mycket enstaka) och några andra.

På södra delen fans höggräsbälte (med Phragmites), dock

icke fullt sammanhängande och mot söder slutligen upphörande.

Skogen är temligen tät, utan bara fläckar, och består mest

af Betula verrucosa, med Alnus glutinosa karaktäriserande i

utkanten (dessutom förekomma Populus tremula och Salices).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 33

Skogen på detta skär var inemot 4 meter hög; några alar på

södra delen t. o. m. öfver 4 meter.

Skäret 6.

De högsta partierna troligen icke eller åtminstone högst

obetydligt öfver ?/, meter öfver vattnet. Höggräsbälte förekom

i norr. I söder en klipphäll, på hvilken växte, i allmänhet

enstaka:

Bidens tripartita.

Tamnacetum vulgare.

Gnaphalium uliginosum.

Sonchus arvensis (blad).

Tussilago Farfara.

Taraxacum offieimale (blad).

Lycopus europeus.

Solanum Dulcamara.

Ranunculus Flammula, nederst.

Nasturtium palustre.

Sagina nodosa.

Epilobium angustifolium.

Populus tremula.

Salix caprea.

Alnus glutinosa, 1 individ, föga öfver 2 meter högt och

22 cm. i omkrets vid roten.

Carex Pseudocyperus.

Alopecurus gemiculatus.

PBryum cespiticium.

Öfriga delar af skäret voro beklädda af gles trädvegeta-

tion med inblandade kolonier af strandväxter på de sankare

ställena. En liten, något upphöjd, stenig, trädlös fläck i

skogen, något åt söder, bar såsom karaktärsväxt Epilobium

angustifolium.

Skäret 7.

Mycket lågt. Gles vegetation.

Skäret 8.

De högsta delarna torrlagda 1882. Ingen höggräsforma-

tion. Endast ett ytterst obetydligt bestånd af Scirpus lacustris,

34 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

ett något större af Carex ampullacea samt ett dylikt af C.

vesicaria förekommo på stranden. Strandremsan var bar äfven

ett stycke ofvan böljgränsen och hyste f. ö. mager vegetation,

mest bestående af Solanum Dulcamara. Den täta skogen var

på vestra sidan karaktäriserad af Alnus glutinosa, i förhållande

till höjden mycket grof (så mätte ett 4 m. högt träd 37 cm.

i omkrets vid marken). Flera Alnus-träd voro 1 det närmaste

5 m. Östra delen af skogen utgjordes af en ungefärligen lik-

formig blandning af Betula verrucosa, Populus tremula, Alnus

glutinosa, Salix caprea och S. cinerea. Midt i skogen fans en

liten öppen, stenig plats med Epilobwum angustifolium samt

Malaclhium aquaticum och Solanum Dulcamara (de 2 sistnämda

ensamma).

Skäret 9.

De högsta partierna höjda sedan 82. — Tät skog, 3 å 4

meter hög, med Populus tremula som karaktärsträd; därnäst

Betula verrucosa, så Salix cinerea och Alnus glutinosa. Sko-

gen, som var glesast och lägst i östra, tätast och högst i

södra delen, gick fläckvis ned ända till vattnet, utan fortsätt-

ning af något bälte af strandväxter — så var förhållandet

på östra sidan —, men på mera horizontela stranddelar vidtog

nedanför densamma ett höggräsbälte (med lägre strandväxter).

På vestra stranden fans endast en antydning till detta bälte

i ett Carex ampullacea-bestånd med ett bestånd af Phragmites

på hvar sin sida. Liksom på det föregående skäret voro

alarna 1 förhållande till höjden mycket grofva, isynnerhet i

södra delen, på vestra sidan (så mätte ett mellan 3 och 4

meter högt träd 32 cm. vid basen). Midten af skärets norra

del intogs af en täckande gräsmatta (dock med h. o. d. upp-

stickande stora stenar), mest bestående af Poa serotina, med

inströdda-tunnsådda Bidens tripartita, Galium palustre, Epi-

lobium palustre, enstaka Lycopus, Solanum Dulcamara och

Phleum pratense.

Skäret 9'.

Mycket lågt. Ytterst gles vegetation.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL BAND. 18. AFD. III. N:0O 6. 35

Skäret 10.

Af vattnet isolerade och öfverspolade stenar. Ingen ve-

getation.

Skäret 11.

Mycket lågt. Blott 1 individ af Solanum Dulcamara och

2 bladrosetter af Taraxacum officinale.

Skäret 12.

Delvis höjdt sedan 82? Bälte af strandväxter. Där-

innanför en 3 meter hög, icke synnerligen tät skog, mest ut-

vecklad på östra sidan och isynnerhet bestående af Betula

verrucosa. I midten ett stenigt, trädlöst parti med Epilobiwum

angustifolium som karaktärsväxt, samt enstaka Phleum pra-

tense och Poa serotina.

Skäret 12".

Lågt. Gles vegetation utan formationsbildning.

Sammansättningen af balgbergens fora ses af tabellerna

åa nästföljande sidor.

36 <A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Bidens. äripartud.. soc scene + | + (s. och n. delen) +

> IV ICeNskaRNN « Ver le, Sr — | + (på s. delen) = —

> radiata Thuill.Y vo. — | + (s. delen) es —

Tanacetum vulgare . : . > - | + | + (n. och s. delen) + —

| NENeCip: OIsCOSUS: svett oe + = a -

> vulgaris (alltid enstaka)| — + (n. delen) + —

Gnaphalium uliginosum . . . — + (n. och s. delen) Ez +

Tussilago Farfara . . . - - + (n. och s. delen) + —

Solidago Virgaurea =. soc. — + (n. delen, blad) = —

Cirsium lanceolatum . so. + | + (s. delen, blad) + =

VOSS: oc oc — + (n. delen) + (blad) —

| | |

DENS ERIKS SNR | a | + (n. delen) | + —

Sonchus arvensig . . . . « . - | + (s. delen, blad) + =

Taraxacum officinale (blad) . | : | + (s. delen) SS 3

Leontodon autumnalis . . . — —S — —

Galium palustre s ale endl + | + (mn. och s. delen); - —

z rå (icke fullt | Ad FR

Myosotis palustrig . . . . . + utslagen) |

> CEspitosa AE Jkl + + (n. och s. delen) iF a

Stachys palustris . . . . « — — +(v. sid. ens.) —

Mentha arvensis . . . « «+ « > — — —

Lycopus europeus . . . . . + + (mn. och s. delen) Sr Fr

Scutellaria galericulata . . .| är + (v. sid. af s. delen) —

Solanum Dulcamara . - . «| A+ + (n. och s. delen) + +

Serophularia nodosa. . . . « | — = RR Rn

Naumburgia thyrsiflora . . -. + + (s. delen) — —

Plantago major . . ss + « = == =

| Peucedanwm palustre . .- . | + I + (n. och 8. delen) + + (bli]

! Jfr Bot. Not. 1892, häft. 5.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL.

e t

ör 6.

+ +

— +

+ +

(v. sidan, på s. 54 |

Mdlin, enstaka)

+ +

IH (s. delen) +

+ =

+ (s. delen) +

+ +

; + + (blad)

(blad; 1 ind.

Å i frukt) | 7 (blad)

+ rg

3 +

+ feed

+ 3

(v. sid. på s 23

N din, enstaka)

+ +

(i strandbältet dh

på v. sid.)

3 -

(in.,isynner- sp

het i skogen)

enst.)

+ + +

BAND 18. AFD. III. N:0 6. 237

8: Sk 9 FNS: er

| 5 il (Gå Tv |

= | få I ) NAT

| + — — J—] +) —

- - c |

+ + + l—-) +!—

3 Fr = = FN |

+ | — + |—]|

(v. sid. i ut-| |

kanten af 2

skogen; äfven/ |

inne i dens.) |

+ (blad) —

+ (blad) + =

— — + +) +|—

by 2 (i skogens

glesare delar)

+ + — | —] +]—

+ + — | —|—|!—

+ + — | —] +) +]

de + + + | +) +

= & |

— | — es = a | A=

+ (blad, enstaka) — Su

38 AA. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Cicuta virosa

Ranunculus repens .

> Lingua .

> Flammula

aACris

Batrachium sceleratum

Cardamine pratensis

parviflora .

Nasturtium palustre

Lychnis Flos Cuculi

Malachium aquaticum

Stellaria media

| Sagina nodosa

Lythrum Salicaria

Epilobium angustifolium

palustre

Sorbus Aucuparia

| Rubus Ideus

Fragaria vesca

Comarum palustre

Polygonum amphibium terr.

lapathifolium

strictum

» Hydropiper .

Rumex Acetosa

maritimus

Crispus

| (inga

”| blommor)

+ (incanum)

|+ delen: på s. delen

I +(s. delen, i skogen)

+ (n. och s. delen)

f(m. delen, många

+3 — bladrosetter,

I äfven blmnde)

+ (s. delen)

(enstaka på n.

ät ö. till)

+ (mn. och s. delen)

+ (s. delen)

+ (n. och s. delen)

+ (n. och s. delen)|

+ (s. delen)

-—

+ (i skogen)

-—

+ (blad)

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6.

(s. delen, på

"MN gränsen t. n.)

VjE (8. delen,

i skogen)

i (s. delen,

i skogen)

(s. delen,

| i skogen)

+ (s. udden)

(s. delen, blad)|

|, Sf (ensam, i

| skogen)

I + (ö. sid., blad)

strax innanf.

(beståndsbild.

n. hörnet)

2 (i skogen; ngt

öfver 1 m.)

+ (i skogen)

= | + (blad)

är

| (fläckvis bil-

+J dande rätt |

stora mattor)

& (inne i skogen)

s(oroddplantor

1 yttersta

"9 strandbältet,

Jansa blmde)

12. 12.

ER SRA

+ a järn bt

| Jack epeolib

| | |

SE FER

EN EE

gp SES ES ER

| i |

ln — ET

| |

yi TIN KRANEN

40 AA. Y.GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

| |

Rumex domesticus . . . . . — | — = | —

UnKea klock, <igs och SUSAN — + (s. delen) — | —

Populus tremula .- . «= - « -| — + (n. och s. delen) + EE

Saliz pentandra . . . . . vh — I + (mn. och s. delen) + | ==

2 GOPTER föror Nanbact Sc — + (s. delen) + | =

Si METER src "kak dr bi — + (mn. och s. delen) + | +

| |

FURREAL slag a — + (mn. delen) -— | +

SI kaminaRs sa AL Ios — | — — jos

VE grICAnSR AN 2 te | - i + (mn. delen) — | —

Betula verrucosa . . « « « «| + (2 små 0 + (n. och s. delen) - -

Alnus glutinosa : .« Ju = | + (n. och s. delen) SE a

å | É |

Pinus slvestets/ Ft Nn neta a — | +(s. delen, i skogen) — RR

| | |

Alisma Plantägo .. . » - - | + | + (n. och s. delen) + +

| | |

Juncus alpinus .. . . . » | =: | = är —

| 3 SHOdHCUS > ds el -— i + (s. delen) | — —

Sparganium ramosum =. cs. = | SE = au

Scirpus Iacusbtrig.«- « « - > &« + I + (n. och s. delen) + —

Eleocharis palustris . . . . + | + (n. och s. delen) + +

| I

> acicularis . . . . 5 — + (s. delen) | — Fa

Eriophorum angustifolium . +. — | + | — -

Carex vesicaria . . . . . . - + (s. delen) — +

ST DRUCBE SNS NA a a aa — = | rna -

> — Goodenowii . . . . .| — | — -— os

> FT SEGER LÖR — | — =

> ampullacea «ooo — | + (s. delen) + =S

| | |

> Pseudocyperus . . . | -- | + (un. och s. delen) är —

3 TBUNRESCENS Ifrrel is sa = + (n. och s. delen) — =

4 | |

EPO, ert of es TR -— — TE 1

UP Ga SSE ot NE: ol SENS + + (n. och s. delen) +

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 41

— - -- + (n. sidan) — = EE

ar = — + (i skogen) + (i skogen) — —| + |!|—

+ + — + + — | —| +|+

+ + — + = — | —]| —|] +

+ + 3 + 26 = 1) +

= - — + | - + l|—] +] +

+ (s. udden) — = 2 —E AR

— + — — + — = ++

+ + — + + — = +l—

+ + — - - — | —|—|—

DT är de a | + + — II— | +

ind.)

7 = + (blad) — + (enst.|påv. sid.)| — SEN TER

- + — + + — 1 —| +) +

+ + + -— + + —) +)

+ (s. udden) 4 = 2 Al Te —/— =

+ (s. delen) + = = 2 -- = PECK CS

a + 4 + + Fra sn

el CR US - | (i skogens LV EC GET

| glesare delar)

| (s. delen, vå ed 3 0 je

i skogen) = ra -

+ + + — + — ==

+ + = I + + == 001 = lor

| fö utkanten af |

RS skogen, Vv. Ås BEER st

Nr -delen) Lå | nd sid., äfven Er

| i skogen)

k 5 (ett | (i utkanten (ö. sid. på n.|

fe TR + stånd | — af skogen, + delen, enst. | — RR

5 TA) vesids) | i gräsmattan)

(s. delen, i |

| utkanten af -— — === Rp 5

skogen) | |

(i td a | |

ar Ye — + (i skogen) LE —!I +) —- |

42 AA. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

POR aReMONRAUS «om. st oc are — + (s. delen) — —

SrLOLAS rd se eko S & då ll = = 2 AM

DIELENRSISRs > SÅ sh a RN — -— 23 Ae

Glyeeria fluttans.. - « so «os -— + (n. delen) 2 en

Festuca ovina . . . . = > | = SS 2

20 NCESPICOSE < sie os sl — — — =

Phragmites communis . . . « — + (n. och s. delen) —

f(s. delen, i skogen

Calamaqrostis lanceolata . . — + ei

| REN på en bar fläck)

(s. delen) l +

Agrostis stolonifera . . . . —

> DUIgArS Sd av a — + (s. delen) i 2 | —

Alopecurus geniculatus . . . + + (n. och s. delen) + +

| Piileunt PTUCENSG « sl se «an > = + (n. delen) | -—- —

| Baldingera arundinacea —. oo. + (mest blad) + (s. delen) + —

| Polypodium Dryopteris . . « -— — -— —

| Polystichum Filix Mas . . - = + (s. delen) | = —

" eristatum —. .. — + (n. delen) — —

| Asplenium Feliz Femina . . — — 2 Lar

Pteris aquilina . so. os «| — + (s. delen) — —

Equisetum fluviatile =. <=. > | — | + (8. delen, v. sid.) — —-

Amblystegium aduncum . «= = == | + (8. delen) = | - | -—

exannulatum == | + (n. delen) =: — —

Polytrichum juniperinum . « — | i | ar | =

| Bryum cespiticium . . . . «| — — | -— | =

Funaria hygrometrica —. . . — | + (s. delen) | — | =

Ceratodon purpureus . . . . — + (n. och s. delen) -—- I

Marchantia polymorpha + | 4 | + (n. och s. delen) + NE

Peltigera. caNMW = drös sc | — | = | = | =

T21 YXOR: rar SS Fe DRA -— + (mn. och s. delen) + | =

KXantoria parietina . . . . «| är + — | =

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:o 6. 43

| |

+ +(n.delen)) — |+4iskogen,enst.,| +/ kar bestånds-] — ol] +) +

| löfver 2,5 m.)) | bildande) |

23 = EI —- | At

är -— 4 = = RSS lr a

18 Eg År 228 | dy NE Aa ENE

5: =; ir är | är st = + | +

| ( (n. delen, | |

— — — - I+3 enstaka i | +

| gräsmattan) | | |

+ (s. delen) | + fär (blad)| — | + Vv ER —! tl +

| | : |

3: | = — | + (i skogen) = är == |

nar le bl) vi | HA NäR

2 SES DAME TF cl fs lag RR EET

| | | | |

= =— 0 sad € skogen) | = | |

= = ENE (i skogen) | — | | | |

| |

= SS = =S | a — f CN CS =

i | | |

| fr TT |

SR I ECE CO 2 ås 3 AAr2a) | Fa (SES

| |

+ = = 4 | - Ls EE

- - ==" | + | = YT NS RA [=

AT Sr RN br er ie

— Ao == — sis BOT. - ==

+ RE + + + a AE SE

(på en fläck i |

n., täckande Lå ' vil få | |

mellan | | |

stenarna) | i | | |

| |

+ ng — | — | = je mm

44 ÅA. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

| | Gemen-

| | 1886. | 1898 AE

| bägge

| ären.

| Tillsammans egde skären . . . . . arter 71 112 | 51 |

På skarett I fInnöos pre. så er bl LS | 20 32 | 15

FE JA 25

SETS Ore, 23 52 18

KA LARGE SUR LS Hd rn 3 |

lea ND 56 74 30

| > 6 lill te 51 16124

, fr | 0 20 Or

> NEG JAN 21 46 16

SVEND | 16 47 12

| > » Y 3 SYNT JR i 5 > | T I é 14 0

le acgad Sa AR 0 2 MV

ET HER an ARS grund 21 vå förklittygölt nee

> SAN uö denor studied 0 18 0

| Gemensamma för alla 13 skären (skäret 10

saknade vegetation såväl 1886 som 92;

jfr ofvan) voro er. 0 PT ESONAR

| Gemensamma för 12 skär voro . . . . . | 0 | HR

| > ov GMMER Ilona dal 0 34 = 3,6 KX

| ö + 0 SR an ss th FEET TEE

p 19 > tr a rr vo] 83= ARN NGE DRA

8 1 I tv B="7 8 IRENE

> | 1102 =:28 WIDGET

) > 6 2 = 2,8 « T=600K

> H 3 D 4.=5;6 4 |, 16=HINN

>» 4 ; 4=5,64x | 6 =5,3 «

> Ko Og öre LE 6 = 3,4 &€ | 13

> AMN Po er op LE TOM SE LOrSRIEGN

Förekom:de endast på 1 skär (=endemiska) | 30 = 42,2 «| 34 = 30,3 4

! Solanum Dulcamara.

Bidens tripartita, Alopecurus geniculatus.

Nasturtium palustre, Alisma, Carex vesicaria, Marchantia.

Tussilago Farfara.

Gnaphalium uliginosum, Lycopus, Polygonum Hydropiper, Salix cinerea,

Eleocharis palustris.

5 Bidens tripartita, Taraxacum officinale, Solanum Dulcamara.

" Tussilago, Taraxzacum officinale, Populus tremula, Scirpus lacustris, Bal-

dingera, Cicuta.

3 Nasturtium palustre, Epilobium angustifolium och palustre, Polugonum la-

pathifolium och Hydropiper.

? Galium palustre, Epilobium palustre, Polygonum lapathifolium, Saliz caprea,

Betula verrucosa, Carex ampullacea, Peucedanum palustre.

0 Populus tremula, Saliz caprea.

" Tanacetum, Cirstum lanceolatum, Sonchus arvensis, Myosotis cespitosa,

Epilobium angustifolium, Salix pentandra, Poa serotina, Phragmites communis.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 45

IX. Tjuran.

Undersökt den 18 Aug.

Det mellersta, äldre partiet, som varit höjdt öfver vattnet

äfven före första sänkningen, består af ett högt kummel af

stora flyttblock. Vegetationen på denna del af skäret synes

hafva bibehållit sin gamla fysiognomi. Dock hafva några få

arter tillkommit sedan tiden för CaALLMÉs undersökningar,

troligen alla spridda från de genom sänkningarna nyvunna

östra och vestra delarna af holmen.

Det vestra partiet utgöres af en till största delen naken

klipphäll. Springorna på denna häll intogos på de festa

ställen af täckande gräs (mest Poa serotina); äfven Solanum

Dulcamara var här fäckvis talrik. För öfrigt funnos på

hällen några buskar. Strandväxterna bildade ingen samman-

hängande formation, och förekommo mest på delarna närmast

ofvan böljgränsen. Från skärets midtelparti hade några arter

spridt sig ned på vestra delen: så Polygonum dumetorum,

Sedum acre, Salix fragilis.

Det östra, mera vidsträckta och till större delen med

mindre stenar betäckta partiet var redan 1886 artrikare än

det vestra. Äfven nu var detta, och i ännu högre grad, fallet.

— I bergspringorna bildade Solanum på många ställen bestånd,

ofta med undervegetation af täckande Bidens tripartita (jämte

några andra, enstaka arter). Strandväxterna förekommo mest

på södra sidan, men bildade intet sammanhängande bälte.

Buskarna voro individrikast på norra sidan, och stodo merän-

dels strödda, med temligen gles undervegetation. — Från

midtelpartiet hade, efter 1886, Rubus Ideus, samt möjligen

Lythrum Salicaria, Salix ceimerea och Alnus glutinosa spridt

sig ned till det östra, nyvunna partiet.

Holmens fora utgjordes under 1886 och 92 af följande

arter:

| |

: «| Mellersta z EX

Vestra partiet. partiet. Ostra partiet.

| Bid es = — | -

IBidens, tripartud = « .- s as | |

| : 1892] + EN så

460 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

TT === === =

| [1886

Tanacetum vulgare . +. + = + Y40

7 11892

5 . J36 I

Senecio vulgaris . 192

[56

| Gnaphalium uliginosum 192 |

Are je

Tussilago Farfara . |

AR 192 |

f86 |

| Cirsium lanceolatum 192 |

J86

> palustre . 192 |

f86 |

> arvense

192

Ål

jä

Sonchus arvensis |

(5 |

| Hieracium cymosum X hetero- [86

trichum Dahlst. NEO

192

f86 |

Taraxacum officinale . re |

192 |

(86 |

Galium palustre . ; |

192 |

86]

Galeopsis Tetrahit . .

[92 |

jr |

Solanum Dulcamara S |

|S6 |

Serophularia nodosa AVR

192 |

S (56 |

| Nauwmburgia thyrsiflora . 92

|S6 |

Plantago major

Vestra partiet..

.J (unga

"| bladskott)

Mellersta

partiet.

(liten, men

fruktifice-

rande)

= |

| Östra partiet. |

| |

+ (blad)

(blad-

rosetter och

ett ungt :

bet

blommande

stånd)

+ (ett exempl.))

|, S(flere blad-|

rosetter) |

+ +

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 47

Vestra partiet. Mellersta I Östra partiet.

partiet.

1886 = | 2 Ae

Acer platanoides . . . . . . (Ett 3 å dl |

| år gammalt]

1892 I++ individ, | — =

ung. 2/, |

m. högt) |

Ranunculus Flammula f86 i SS Få

sell JAA € 5

FN ör |

Nasturtium palustre 36 a in |

92 2 - | 2

Malachium aquaticum J86 FR FE i

192 = = a |

Sagina procumbens . Jag NN | - En

KR. Soft sn |

op | |

Chelidonium majus . J86 SE IF eg

192 AL | 2 a

f?6 | == | | > |

Ribes Grossularia | | f(på grä |

[019 IV | å gränsen + |

[92 len sar) |

Sedum acre . J86 AT 2 | at |

192 + SE de |

Lythrum Salicaria . J 36 äv är ör

192 sat | = FE

& + so +

Epilobium angustifolium ( (längst |

lo2 id RA Så

i små blom- :

| | lösa ind.) |

> montanum . |

(92 = = +

2 palustre | 86 Mn SR nå

192 dl = | =S

| Par J (3 medel-

få | Istora träd)

2 (3 medel- |

Sorbus Aucuparia | | |stora träd,

| J Session

92 -- +1 nägra små | =

| SmenE

ten af

| | kumlet)

48 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

— — —— ÄH OO OO O—-HXZXe—>->=)-—-=Spmmm

: Mellersta |A :

| i Vestra partiet. partiet. Ostra partiet.

(1886 | sr + -—-

Rubus Ideus |

11892 + 4 4

Potentill t a SN

otentilla argentea .

7 192 | — - | =S

J56 == — —

» Prunus Padus .

192 — l+ (mekt liten) ==

| é [56 | — | Eg I

| Polygonum lapathifoliuwm == == |

| 192 | - = SS

86 är <A

Hydropiper J E

ad 4

[86 | = + +

> dumetorum . soc cs

192 + 23 AR

| f86 — | =

RUMNMER" ARSlOSER ol ride al er en &

192 — — Hl

| fl] —- 1 - St

| Populus tremula . ARE

| 192 | + (små stånd) — =

5 386 — | — kt

Saliz pentandra -.

92 — = är

.JI JM (ett enda

fes +( litet ex.)

caprea

192 + — + (flera träd)

ij [86 — + =

>» — cinerea S

192 = — +

op (ett stort

- + träd) -

rt Sc | (ett ind.,

SEG LESS a SRA Br SNR | |usappmer

G än. I m. [| (ett stort

22 NOR Len + träd) +

bergs-

springa)

S 86 — = Å

> aura

92 == = ET

86 är

Betula verrucosa J 5 3

192 är + 2

86 — — =

» odorata J

192 == — de

86 — —

Alnus glutinosa 3 BEAL J 3

| 192 — + E

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6.

—— oi mwiin£A nm oo i£ÅOiÖN co e— oo

Pinus silvestris

Juniperus communis

Alisma Plantago .

Juncus alpinus

; filiformis

| Scirpus lacustris .

Eleocharis palustris

Eriophorum angustifolium

| Carez vesicaria

acuta

leporina

Festuca ovina .

Poa serotina

Avena sativa

» Phragmites communis .

Agrostis stolonifera

vulgaris

Alopecurus geniculatus

Vestra partiet.

Mellersta

partiet.

Östra partiet. |

(några in- |

HE 1 m.|

höga träd) |

AA |

+ (liten)

IE]

50 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE-

| I |

| | |

Vestra partiet. eg Östra partiet.

| f1886 a 2 =

Bryum ventricosum . 11892 | kh Å Je

[86 = = 2

| Marchantia polymorpha =. sc c (nära

|92 + — td vatten-

I brynet)

Dessutom förekommo år 1892 på de nyvunna områdena

Xanthoria parietina, X. lychnea ”pygmea, Gyalolechia vitellina,

Placodium sazxicola, Aspicilia cinerea, Peltigera canina, Physcia

cesia, samt på den mellersta, äldre delen af holmen Ramalina

polymorpha, Hypnmuwm cupressiforme och Hedwigia albicans.”

På den mellersta, äldre delen funnos sålunda år 1886 14

arter, 1892 20 arter; på de nyvunna områdena funnos 1886

28, 1892 64 arter. För bägge åren gemensamma voro på den

mellersta delen 12 arter, på de nyvunna områdena 25. På

holmens vestra parti funnos 1886 11, 1892 35 arter, hvaraf 8

förekommo bägge åren; på östra partiet uppträdde 1886 27,

1892 55 arter, med 21 gemensamma för bägge åren. 1886

var blott en enda art gemensam för alla tre delarna af

holmen; 1892 däremot icke mindre än 8. Mellersta och vestra

delen egde 1886 2, 1892 9 gemensamma arter; mellersta och

östra delen hade 1886 5, 1892 10 arter gemensamt; vestra och

östra partiet hade 1856 10, 1892 26 gemensamma arter. In-

alles hade holmen år 1886 36, 1892 73 arter, af hvilka 33

förekommo bägge åren.

X. Essön (rättare Ersön).

Undersökt den 20 Aug. och 6 Sept.

Nedanför den gamla, omkring 3 meter höga, skarpt afskilda

platån utbreda sig på alla sidor genom sänkningarna ny-

! Vid den följande sammanställningen är att märka, att CALLMÉ icke

lemnat några uppgifter på holmens moss- och lafvegetation.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 51

vunna områden, som närmast under platån varit höjda sedan

1882, men till sin yttre, största areal torrlagts först 1886.

De nyvunna delarnas vegetation var olikartad på olika

sidor af holmen.

I nordvestra hörnet var innanför böljgränsen ett höggräs-

bälte af isynnerhet Carex vesicaria, C. acuta och C. ampulla-

cea, samt lägre strandväxter, utveckladt. Innanför detta

vidtog ett buskbälte af mest Almus glutinosa, därnäst Salix

cinerea och Betula verrucosa. Därmnanför kom ett högörts-

bälte (som f. ö. fortsattes nästan rundtomkring holmen, och

utgjordes af Epilobium angustifolium, Tanacetum vulgare, Soli-

dago Virgaurea, Hieracium umbellatum och Galium verum —

den sista mycket enstaka —, hvilka tillsammans bildade ett

vanligen strödt skikt med gles undervegetation). Högörts-

bältet gränsade inåt till den gamla strandvallen kring central-

platån, utan spår af mellanliggande skog. Stranden var på

denna sida sank och höjde sig endast långsamt.

Strandväxternas bälte fortsattes på vestra sidan, här

bredare och med oregelbundet inblandade, tunnsådda Salix

cinerea-buskar. Högörtsbältet var på denna sida icke så

kraftigt utveckladt. Äfven här voro de yttre delarna af

stranden temligen sanka.

Södra sidan hade intet höggräsbälte; äfven de lägre

strandväxterna voro sparsamma. Högörtsbältet sträckte sig

från den gamla strandvallen ända till närheten af böljgränsen,

blandadt med tunnsådda Betula verrucosa, Alnus glutinosa och

Salices. Stranden var här icke sank, och höjde sig endast

långsamt inåt. Blott den allra innersta, till strandvallen

gränsande delen var torrlagd sedan 82.

Äfven på östra sidan voro strandväxterna, inclusive hög-

gräsen föga framträdande, och högörtshältet var ersatt af en

buskformation af strödd Betula verrucosa, vanligen något öfver

1 meter, stundom nära 2 meter hög. För öfrigt förekommo

här mest gräs och Polytriclhwm. Stranden var något mera

stupande än på södra och vestra sidorna. I nordvestra hörnet

var den bräntast; här var vegetationen mycket gles.

Norra sidan förhöll sig i afseende på vegetationen ungefär

som den södra. LDLutningen var i allmänhet något större än

på s. sidan. Det torde förtjena anmärkas, att mellan 1 och

2 meter höga Betula verrucosa-buskar på norra sidan bildade

ett smalt och temligen kort bälte, som sträckte sig ungefär

52 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

parallelt med vattenbrynet och var beläget 7 å 8 steg från

detsamma; det befann sig på en höjd öfver vattnet af omkring

3/ om. och sammanföll sålunda i det närmaste med 82—386

års strandlinie. Buskarna voro sannolikt icke öfver 6 år.

(En af de högsta, på 1,78 meter, var 5 år gammal). Jag

framhåller denna förekomst af Betula särskildt därför, att vi

här första gången på hittills omnämda skär och holmar finna

en af vegetationsförhållandena skarpare antydd gräns mellan

skärens båda sänkningsområden af 1882 och 1886. I vanliga

fall har denna gräns, om den i början funnits, så småningom

gått förlorad genom arternas ömsesidiga invandring; och or-

saken till utbildningen af den gräns mellan olika formationer,

som på åtskilliga skär (jfr t. ex. det större Nyckelgrundet

och en del af Balgbergen) mer eller mindre tydligt framträder,

är högst sannolikt att, medelbart eller omedelbart, söka i

fysiska förhållanden, företrädesvis underlagets olika samman-

sättning (stenar eller grus) och fuktighet. Såsom i det före-

gående är nämdt, sammanfaller också denna gräns icke med

32—586 års strandlinie.

Följande arter förekommo åren 1886 och 1892 på Ersön.

| På det gamla området. 9

| (Platån jämte den Få pr Lr

| gamla strandvallen.) : |

| |

| |1886 LS St |

| Bidens tripartita —. . vo. 11892 | nu | Kö |

(På strandvallen och

86 tå på strandens högre,

| ; närmast denna bel. |

| Tanacetum vulgare . .« «oc. - delar)

(03 a f(Gick ända ned till |

i Astranden, tunnsådd) |

| | f86 — SE |

Senecio silvaticus at 192

f56 4 = |

| Gnaphalium silvaticum ; ((s. sidan, ungef. midt,

2 — ++ emot strandvallen |

och vattenbrynet) |

| |56 — —

| uliginosum 192 | fa ING dan)

PA ; J86 1 - + (som Tanacetum) |

| Solidago Virgaurea |

| 192 + + (äfven långt ned,strödd),

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6.

Tussilago Farfara .

Cirsium lanceolatum

> palustre .

Sonclhus arvensis .

Hieracium umbellatum

Taraxzacum officinale

Galium palustre .

Db verum .

Campanula rovundifolia

Myosotis palustris

» cespitosa .

Lycopus europwmus

Galeopsis Tetrahit

Solanum Dulcamara

Scrophularia nodosa

Veronica officinalis

| 1886

11892

[56

192

(56

192

(56

192

[56

192]

| S6

J92

|S6 |

192 |

J 56

192)

|86 |

192

(86 |

[92

(86

[92

(86

192

(56

192

(86

192

log

På det gamla

området.

+ (på strandvallen)

+ (i n.v. på platån)

På det nyvunna |

området. |

+ (s. sidan)

+ (enstaka i n.)

+ (ett enda individ)

+, J(flere bladrosetter vid

Istranden på s. sidan)

NR |

, Jläfven längt ned på |

I stranden) |

+ (på norra sidan)

+ (s. sidan)

vi |

(s. sidan, nära stran-

den; äfven i norr,

+1 ungefär midt emellan

| strandvallen och

vattenbrynet)

54 AA. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

[

| På det gamla = | På det nyvunna

| området. | området.

| | fact

| fI586 — -—

Trientalis europea .

| JES 1892 + (C,5 S. på platån, | Ra

några få individ) |

fr = | ns

ES ; å | ;

| Naumburgia thyrsiflora . . . : | (s. sidan, på en

| 92 — +qliten fläck bestånds-/

| bildande)

| |56 — -

| Ranunculus Flammula 192 |

| rs Så | ir

| |S6 | + (ett enda stånd) | NN

» acris 192 |

(86 2. | år

(CCG NOIR Vilölle le dd a 192 | |

JA rä | TR

|56 ban = |

[SEINGENCaE ”BIUIVESOrES: Ag | SA 192 AD 7 (eltrtälst AON |

92 ; å |

f86 | — —

Acer platanoides . . . > . log NI . f(liten planta, nära

MG strandvallen i 8.0.) |

ff + (på strandvallen) —

(äfven ett stycke

| nedanför strand- |

vallen, i stenrösen

vid hällen i 8.)

|56 = | 3

Chelidonium majus .

l2 + (på strandvallen) | jä

Nasturtium palustre a

192 ee +

a |S6 + än

Tilia europea . ; | |

92 - — |

! j [56 - + (som Tanacetum)

Geranium Robertianwm s - y

192 — + (på n. sidan)

|S6 - är

IHypericum perforat S

ypericum perforatum 192 4 du

|56 — F

Malachium aquaticum s | /

192 — + (i norr)

86 == —

Stellaria palustris ] ö ) |

192 =— + (på v. sidan, ensam)

mg By (86 dl 2

ÅArenaria trinervia . 3 2

192 - + (i norr)

Uifoli 5 Väl 1

serpy 2 ohNa d

192 — + (i norr)

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 055

På det gamla

| På det nyvunna

| området.

området.

| / | |

| ig 1856 - + |

| Sagina nodosa da äv

fe — +

> I procumbens. . . «so . = I |

92 | sol es

f(vå hällen i s., ung.

+ 4 fot öfver vatten-

I ytan; äfven i n.)

(86 | - | 2

192 + (på strandvallenin.) —

(86 | - = |

192] + (mycket enstaka) | + (mn. sidan, enstaka) |

[56 | -— — |

192 — + (på s. och v. sidan)|

| 56 | - Te

Epilobium angustifolium +. - L |

Ribes alpinum .

Sedum Telephium

Lythrum Salicaria .

92 | a H |

alustre . | |

» p ustre 192 | a: | fr |

56 | = —

| , S(nära strandvallen |

EN IE i 8.0.) |

(86 | + | = |

] 92 | , Jlin.,t. nära stranden,|

VN | ”Väfven i v.,t. högt upp)

sf JS61 — —

» SWRAMNS . ko s r a | 4 ; |

192] + (på platån) -

86 ad | en

192 | + (ensam) —

[56 — =

Comarum palustre . . . . « 192 |

Sorbus Aucuparia

Rubus Idens

Rosa canina

SS i; + (s. sidan, ensam)

|86 => | adv

192 — | + (i n., vid stranden)

86 | Ad | ah

ROLE MINOO: see ade | (s. sidan, ensam, ung.

Trifolium pratense .

midt emellan strand-

valleno.vattenbrynet)

f86 22 | PE

192) — + (på platån) z

86 | an | Ze

v = | dr

Myrtillus nigra

| Polygonum amphibium terr. .

56 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

> strictum

dumetorum

Rumezx Acetosa

Acetosella

crispus

| Urtica dioica -.

Populus tremula .

| Salix pentandra .

caprea

cinerea

> aurita

viminalis

nmigricans

| Betula verrucosa

| Alnus glutinosa

Polygonum lapathifolium

Hydropiper

1886

11892

|S6

192

|56

192

| Sö

192

| 86

1921

På det gamla

området.

JEtt enda gammalt

Uräd i v. på platån)

|D:0, dessutom ett)

++ par små träd mera

] centralt)

| På det nyvunna

området.

+ (s.v. och n. sidd.)

| + (s. sidan vid stranden)

+ (mn. sidan vid stranden)

| + (mn. sidan vid stranden)

| ==

2 (s.ö. sid. nära strand-

vallen, samt i n.)

+ f(s. och ö. sidan vid!

1 stranden)

| +

+ (ö. sidan)

+ + +

EE (ishtmektnära strand.)

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6.

Pinus silvestris

Convallaria majalis

> Polygonatwm

Alisma Plantago .

Juncus articulatus -

COMPTEssUS .

Scirpus lacustris

BEleocharis palustris

acicularis .

Eriophorum angustifolium .

Carex vesicaria

» — pallescens .

? Goodenowii

» acuta

2 ampullacea

» — Pseudocyperus .

? Ccanescens .

» leporina

[1886

11892

|36

På det gamla = |

07 |

området. |

ju n.v. på platån,

äfven ett stycke |

ned på strandvall.)

+ (s. sidan vid stranden)

På det nyvunna

området.

+ (ö. sidan)

+ (s. sidan vid stranden)

+ (nära stranden) |

i |

+ (8. sidan)

+ (s. sidan)

3E ANY. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

= uu

| — På det gamla På det oyvunna = |

| området. området. |

| |

I I |

I Plestucd sovINA =. - ÅR | |

11892 + | + |

| 86 - | —

darriuseula . o- oo = Sa |

| 192] = + (vid stranden i n.)

86 | rd | = |

| Poa seroRng ov sr eler J CM |

192 -— | -

86 | 2 | + |

JL FÖPRIDIGTS de sas an RS J | |

. 192 — | =

; |56 — | + (ett enda individ)

ADENRAE. SAUBE. cc oc se St fs 192 |

56 + | —

ÅSE HEBUOST Aa, FEST fö pA J | | Å

(92 | + (på platån) | —

36 — |

Phragmites communis . 19 : |

2 — + |

(86 | |

OD | —

Calamagrostis lanceolata NV |

192 — +(s. sidan, vid stranden)

86 -- | —

Agrostis stolonifera J Fes

192 | — +

f (56 | — | 20

vulgaris - | |

192 = | a

| t

S6 | == =

Alopecurus geniculatus —. . « J | |

192 Cl | +

86 | — | —

Phleum pratense . J FN |

192 | — | +

56 =S | —

Baldingera arundinacea J

192 — | +

I QP I

36 | är | —-

Polystichuwm Filix Mas J i | i

192 | + | + (s.ö. sidan) = |

86 — | -—

Asplenium Filix Femina J | | .

192 — + (8.0. sidan)

86 | — — |

Polytrichuwm commune =. os. | | |

192 | £e +

tr Br ång JS6 a =

juniperinum s

192 = +

S6 = 122

Spherocephalus palustris J |

192 = 4

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 59

| På det gamla På det nyvunna

| omradet. omradet.

[1886 | ==

Bryum cespiticium . E |

d : 11892 | -

|S6 | — =

Ceratodon purpureus 192 - |

56 — |

Marchantia polymorplha 192 |

|56 | —

Physcia cesia . ;

192

| (56 | = dv

Placodium sazicola 19 Si

Inalles egde holmen år 1886 49, år 1892 103 arter, af

hvilka 40 förekommo bägge åren. På det gamla området

växte 1886 24, 1892 26 arter, af hvilka 19 gemensamma för

båda åren. På det nyvunna området funnos 1886 34, år

1892 92 arter, af hvilka 27 förekommo bägge åren. Gemen-

samma för det gamla och nya området voro 1886 9 arter,

1892 15 arter. Sedan 1882 hade somliga arter spridt sig från

platån öfver den gamla strandvallen ned på det nybildade

området, andra åter den motsatta vägen. En del af CALLMÉ

icke anmärkta, men af mig på platån påträffade arter är jag

böjd att anse såsom tillhörande holmens flora ända sedan

tiden för CAiiLmÉs undersökningar, sastän af honom förbisedda.

Så växte isynnerhet Myrtillus nigra och Convallaria Poly-

gonatum 1 fläckvis rikliga bestånd, som antydde en hög ålder.

Detsamma torde gälla den mycket enstaka förekommande

Trientalis europea (och möjligen Rosa camnina).

XI. Grundholmarne.

Undersöktes den 30 Aug.

Utgöras af 3 gamla holmar, sammanbundna genom på de

flesta ställen smala näs, som torrlagts genom sänkningarna.

Det sålunda uppkomna sammanhängande refvet sträcker sig

ungefär i n.n.v.—s.s.o. Näset mellan norra och mellersta

60 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

gamla holmen är i söder utvidgadt åt båda sidor och af-

smalast åter vid gränsen till mellersta holmen. Äfven södra

holmen fortsättes af ett smalt näs, som snart vidgar sig och

temligen tvärt afslutar refvet mot söder (jfr kartan!). Skild

från de egentliga: Grundholmarne genom ett jemförelsevis

bredt sund och utgörande en fortsättning af dessa, uppsticker

slutligen längst i söder den helt och hållet nybildade

Stallgårn».

Det torde vara lämpligast att först i sammanhang a

göra för vegetationen på de nybildade delarna.

A. Norra Grundholmen.

På det norr om holmens äldre delar vidt utbredda, ny-

bildade landområdet hade vegetationen följande utseende. Den

yttersta strandremsan var fullkomligt bar till ungefär 6 steg

innanför vattenbrynet, sålunda äfven ett stycke ofvan bölj-

gränsen. Därimnanför uppträdde ett höggräsbälte af Scirpus

lacustris, Phragmites commuwnis och höga Carices med inblandade

Polygonmuwm lapathifolium, Alisma Pldntkgo! Gnaphalium uligi-

nosuwm etc. Därinnanför, på en temligen låg vall af fint grus,

kom ett mycket tätt snår af Salix cinerea med enstaka S.

caprea, S. mawita, S. migricans samt Populus tremula ete. I

detta snår inträngde från höggräsbältet några Carices (vesi-

caria, ampullacea, acuta), Elcocharis palustris ete. För öfrigt

hade snåret nästan ingen undervegetation, gruset var i det

närmaste bart. De lägre delarna närmast innanför Salix-

vallen voro klädda af en gräsmatta af Poa serotina (och

Baldingera) med inströdda Trifoliwum hybridum, Marchantia ete.;

äfven Salix-buskar förekommo här inströdda. Gräsmattan

sträckte sig temligen långt in och öfvergick slutligen, där

underlaget blef stenigare och högre, i en högörtsformation,

mest utmärkt af Epilobium angustifolium och Solidago Virgau-

rea och med undervegetationen mest bestående af mossor.

Ungefär på öfvergången mellan högörtsformationen och gräs-

mattan bildade små Pimes silvestris-stånd ett oregelbundet

bälte, troligtvis temligen sammanfallande med 82—386 års

strandlinie (jfr Betula verrucosa-bältet på Ersön!). Innanför

högörtsbältet vidtog slutligen vegetationen på de äldsta,

äfven före 82 höjda delarna af holmen.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 61

Åt nordvest fortsattes samma formationer. Här sträckte

sig Salix-bältet längre inåt, och strandväxterna blefvo individ-

och artrikare. Carex ampullacea, Baldingera, Scirpus lacustris och

Phragmites förekommo enstaka äfven inne i buskformationen.

I strandväxtbältet ingingo på nordvestra sidan följande arter:

Tussilago Farfara,

Cirsiwum palustre,

Sonchus arvenstis,

Lycopus europeus,

Solanum Dulcamara,

Lythrum Salicaria,

Epilobium palustre,

Comarum palustre,

Urtiea dioica,

Populus tremula,

Salix cinerea,

avrita,

>» pentandra,

mygricans,

Eriophorum angustifolium,

Scirpus lacustris,

Carex vesicaria,

> ampullacea,

>» — Pseudocyperus,

>» — leporina,

Baldingera arundinacea,

Phragmites communis,

Poa serotina,

Agrostis sp.,

Phleum pratense,

Calamagrostis stricta,

Marchantia polymorpha.

På vestra stranden, som var låg ett långt stycke inåt,

voro isynnerhet strandväxterna rikt representerade. På de

sedan 86 nybildade områdena närmast ofvan böljgränsen

bildade Polygonum lapatlufolium, omvexlande med P. Hydro-

piper, täckande bestånd, och på en rätt stor areal bildade

dessa 2 arter tillsammans med Gnaphalium uliginosum, Senecio

vulgaris och Malachum aquaticum täckande, vågiga mattor

vid strandbrädden. I dessa mattor ingingo dessutom enstaka:

Bidens tripartita, Leontodon auvtumnalis, Galium pulustre,

62 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Stellaria media, Polygonum lapathifolium incanum. För öfrigt

förekommo närmast böljgränsen följande arter (somliga i

smärre bestånd), hvilka, 1 allmänhet strödda-tunnsådda, till-

sammans bildade en frodig och temligen tät vegetation:

Taraxacum officwnale,

Senecio vulgaris. Närmast böljgränsen, 1 sanden, hade

några smala, täta bälten af groddplantor sedan försommaren

skjutit upp; blomkorgarna voro i begrepp att slå ut. Ett

litet stycke högre upp fans ett bälte af endast gamla, i det

närmaste öfverblommade individ.

Mvyosotis cespitosa,

Solanum Dulcamara,

Cicuta virosa,

Ranunculus Flammaula,

Nasturtium palustre,

Lysimachia vulgaris, ungefär 1,33 m. hög, bildande små,

täta bestånd.

Lythrum Salicaria,

pilobium palustre,

Potentilla norveyica, enstaka.

Rumex domesticus, enstaka.

Populus tremula,

Salix cinerea,

caprea,

aurita,

nigricans,

Alisma plantago,

Juncus silvaticus,

alpinus,

Scirpus lacustris,

silvaticus.

Eleocharis palustris,

acicularis,

Carex acuta,

Alopecurus geniculatus,

Baldingera arundinacea,

Phragmites communis,

Ceratodon purpureus.

Något högre upp, 1 torra sanden, och fortfarande på det

sedan 86 nyvunna området växte följande, mest strödda-

tunnsådda arter, inåt bildande öfvergången till högsta bältet:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6.

var

bildade området.

Matricaria inodora,

Artemisia Absinthium,

Tussilago Farfara,

Cirswum arvense,

> palustre,

Sonchus arvensis,

Hieracium umbellatum,

Solanum Dulcamara,

Linaria vulgaris,

Plantago major,

Hypericum perforatum

Epilobium palustre,

Rubus Ideus,

Potentilla anserina,

Trifolwum hybridum,

Rumezx Åcetosella,

> — domesticus,

Salix cinerea,

> — aurita,

Betula verrucosa (ett bland de högsta träden, på 2,28 m.,

4 år gammalt).

Alnus glutinosa,

Alisma Plantago,

Juncus effusus,

» bufomius,

Carex Goodenowi,

> — irta,

Poa serotina.

Högörtsbältet, bäst utveckladt i norr, uppträdde äfven på

v. sidan och sträckte sig ett stycke upp på det sedan 82 ny-

Det bestod som vanligt af ett strödt-

tunnsådt skikt af höga örter (Epilobium angustifolium, Solidago

Virgaurea, Turritis glabra etc.) med undervegetation af på

fera ställen täckande mossor jämte lägre, mest enstaka örter

och gräs. — Följande arter ingingo i högörtsformationen på

de nybildade delarna af norra Grundholmen:

Artemisia Absinthium,

Gnaphalium silvaticum,

Antennaria dioica,

Erigeron acris (med många bladrosetter),

Tussilago Farfara,

64 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Crepis tectorum,

Hieracium Auwricula,

» glomeratum ”"glomeratulum Almqv.,

Leontodon autumnalis,

Galium verum,

Solanum Dulcamara,

Verbascum Thapsus, blad,

Serophularia nodosa,

Linaria vulgaris,

Turritis glabra,

Hypericum perforatum,

Epilobium angustifolium,

Sorbus Aucuparia, liten,

RBubus Ideus,

Fragaria vesca,

Vaccinium Vitis idea, wngefär ?

ej öfver 4 år gammal.

Rumex Acetosa, bladrosetter,

» — Acetosella,

Urtica dioica,

Populus tremula,

Salix aurita,

Pinus silvestris, högst 6 år gammal; ofta något öfver

2 meter.

Poa serotina,

Phleum pratense,

Polytrichuwm juniperinuwm, fläckvis täckande,

Ceratodon purpureus, på stora fläckar täckande.

Östra sidan, som var mycket mera stupande än de öfriga,

var nästan alldeles bar och bestod af grusvallar. På gruset

växte nästan endast mycket enstaka små bestånd af Solidago

Virgaurea och Galium verum samt enstaka individ af Linaria

vulgaris.

Söder om den gamla norra holmen afsmalnade den ny-

vunna landremsan till ett näs, helt och hållet torrlagdt sedan

382. Det bestod af grus, med ett mycket smalt sandbälte i

vester närmast vattenbrynet. I midten höjde sig gruset till

en ås. På vestra sidan var höggräsbältet smalt och afbrutet,

samt utgjordes mest af Carex acuta (jämte Phragmites etc.)

nästan utan undervegetation. Äfven det därinnanför liggande,

af Salix cinerea bestående buskbältet var smalt, med in-

; m. öfver vattnet; väl

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 65

blandade enstaka Phragmites, Baldingera, Potentilla norvegica,

Tussilago, Tanacetum, Matricaria inodora, Solanum Dulcamara,

Malachium aquaticum, Sedum acre, Alnus glutinosa ete. Där-

ofvan, och sträckande sig upp till grusåsens högre delar,

kommer ett högörtsbälte af Epilobium angustifolium, Solidago

Virgaurea, Verbascum Thapsus (blommande) med inblandad

Pinus silvestris. Mellan detta bälte och Salix cinerea-bältet

fans en svag antydan till ett gräsbälte (med Poa serotina),

motsvarande det, som fans längst i norr. — På östra sidan

af näset förekommo endast små, mycket långt från hvar-

andra växande bestånd af Solanum Dulcamara, Galiwm verum,

Hypericum perforatum, Epilobium angustifolium, Salix caprea.

— Näset afsmalnade så småningom 1 söder till en endast

några få steg bred, af sjelfva grusåsens högsta delar bestående

remsa. På gränsen mellan denna smala del och dess nyss

beskrifna utvidgade fortsättning i norr, växte ett 2 till 3

meter högt bestånd af Salix caprea jämte en Solanum Dulca-

mara-buske. Söder därom, på den smalaste delen, utgjordes

vegetationen endast af Galium palustre (1 individ), samt

Polygonum lapathifolium (enstaka— fläckvis tunnsådd); den

senare växte isynnerhet något vester om grusryggens högsta

parti. — I söder vidgade sig åter näset på båda sidor. Här

uppträdde först ett nära 3 meter vidt och antagligen inemot

6 år gammalt bestånd af Solanum Dulcamara. — Söder om

detta bestånd, på den bredare delen, vidtog åter utbildningen

af formationer. Salix-bältet var här mycket smalt och magert;

däremot bildade Betula verrucosa ett oregelbundet bälte,

närmast grusryggen tätt och högt, därnedanför glesare och

lägre; mossorna voro på de flesta ställen mycket sparsammare

än 1 de nordligare delarna. Följande arter uppträdde, mest

tunnsådt-enstaka:

Matricara inodora, längre upp,

Gnaphalium silvaticum, d:0,

Cirsium lanceolatum, d:0,

Tussilago Farfara,

Crepis tectorum,

Hieracium sp.,

Galium palustre,

Solanum Dulcamara,

Seroplularia nodosa, längre upp,

Verbascum Thapsus,

66 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Geranium Bobertianwvm, mest på sjelfva grusåsen; enstaka

äfven långt ned vid stranden. Isynnerhet mera i söder

förekommo många bladrosetter, afsedda för nästa år; äfven

fruktificerande 1 frodiga individ.

Malachium aquaticum,

Sedum acre,

Epilobium angustifolium, längst i norr riklig, eljest spridd-

på många ställen riklig; håller sig isynnerhet på sjelfva

grusryggen eller strax på sidorna om densamma.

Fragaria vesca, längre upp.

Potentilla norvegica,

Polygonum lapathifolium, många små individ i vegetationens

utkanter,

Urtica dioica, enstaka högt uppe på grusryggen,

Populus tremula,

Salix caprea,

> — Cinerea,

Betula verrucosa (ett inemot 5 meter högt träd mätte 45

cm. i omkrets vid marken),

Alnus glutinosa, mycket sparsammare än Betula,

Phragmites communis,

Phleum pratense,

Ceratodon (och andra mossor).

Mot söder blef näset ånyo smalare; trädvegetationen aftog,

vegetationen blef äfven i öfrigt magrare, och formations-

bildningen upphörde så småningom. På denna del antecknades

följande mest enstaka arter, i ordning (ungefär) från norr

till söder:

Pinus Abies, 1 individ nära grusryggen, längre is. några

små individ på v. sidan,

Filago montana, enstaka som föregående,

Solidago Virgawrea, mycket enstaka,

Artemisia Absinthium,

Pinus silvestris, enstaka,

Scutellaria galericulata, börjar uppträda i de sydligare

delarna af det smala näset, nära den mellersta gamla holmen,

Taraxacum officinale,

Sonchus arvensis,

Turritis glabra,

Dactylis glomerata,

Ranunculus Flamnvula.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 67

Söder om detta näs vidtog det nybildade området nedan-

för den mellersta gamla holmen.

B. Mellersta Grundholmen.

På de nybildade delarna nedanför den mellersta gamla

holmen voro äfvenledes olika formationer utbildade; de fram-

trädde tydligast samt voro art- och individrikast på vestra

sidan, och utgjordes af: 1) ett höggräsbälte, uppträdde typiskt

endast i de södra delarna; i norr var det blott representeradt

af lägre strandörter och strandgräs samt mossor; 2) Salix

einerea-bälte med inblandade Solanum Dulcamara, Comarum

palustre och andra strandväxter; 3) Alnus glutinosa-bälte, med

vanligen sparsamma, dock fläckvis mera beståndsbildande

gräs; Alnus-träden voro stundom inemot 5 meter (detta bälte

uppträdde icke på norra holmen, jfr ofvan); 4) högörtsbälte

med Turritis glabra som karaktärsväxt; 1 detta bälte voro

buskar inströdda; ungefär 1 midten uppträdde ett något så

när regelbundet Pinus silvestris-bälte (jfr motsvarande bälte

på norra holmen). Följande arter förekommo, mest tunnsådda-

enstaka, i strandbältet och delvis äfven strax innanför detta:

Tanacetum vulgare,

Artemisia Absinthium,

Cirsium arvense, bladrosetter,

Sonchus arvensis,

Crepis tectorum,

Taraxacum officinale,

Hieracium umbellatum,

Leontodon autummnalis,

Solanum Dulcamara,

Malachium aquaticum,

Lythrum Salicaria,

Epilobium angustifohum,

Comarum palustre, i samma nivå som Salix cinerea-bältet,

egentligen endast på de ställen, där Salix alldeles saknades,

Polygonum lapathifolium,

Populus tremula,

Salix caprea,

> eimerea,

> Mgricans,

68 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE

Betula verrucosa.

Alnus glutinosa.

Carex vesicaria.

Baldingera arundinacea.

Phragnmites communis.

Poa serotina.

> pratensis.

Polytriehum juniperinwm.

Hypnum cupressiforme.

Bryum argenteum v. lanatuwm.

Diecranum palustre.

Ceratodon purpureus.

I högörtsbältet växte följande enstaka arter:

Senecio silvaticus.

Hieracium vulgatum.

> mwrorum ”"reclinatum Almqv.

> glomeratun.

Linaria vulgaris.

Plantago lanceolata.

Sedum acre.

Epilobium angustifolium.

» montanum.

Lathyrus silvestris.

Salices.

Pinus silvestris, se förut!

Phleum pratense.

Som nämndt, var östra sidan fattigare på arter och in-

divid än vestra. Där förekommo bland andra: Epilobium

angustifolium, Hypericum perforatum, Rumex Arcetosa, Salices

ete: ete.

På näset mellan mellersta och södra gamla holmen var

vegetationen temligen mager och inskränkte sig nästan endast

till vestra sidan. MSkilnaderna mellan formationerna voro ut-

plånade. Här enstaka buskar, 1 meter, ytterst sällan öfver

2 meter höga (Alnus glutinosa, Betula verrucosa, Salix cinerea

etc.). Dessutom Tanacetum, Sonchus arvensis, Solanum Dul-

camara, Epilobium angustifolium, Urtiea dioica etc.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:o 6. 69

C. Södra Grundholmen.

Vegetationen på det nybildade området visade här en

olikhet med den på de hittills beskrifna nordligare delarna

så tillvida, att den var kraftigare utvecklad på östra än på

vestra sidan. I sammanhang härmed står, att det nybildade

området sträckte sig längre in och var i det hela taget

mindre sluttande i öster än 1 vester.

På vestra sidan var vegetationen temligen mager. Ingen

höggräsformation var utvecklad. Närmast innanför bölj-

gränsen förekommo:

Artemisia Absintlium.

Tanacetum vulgare.

Tussilago Farfara.

Antennaria dioica.

Cirsium lanceolatum.

Hieracium vulgatum.

Taraxacum officinale.

Galium palustre.

Solanum Dulcamara.

Verbascum Thapsus.

Sedum acre.

Lythrum Salicaria.

Epilobium angustifolium,

Polygonum Hydropiper, nederst, ung. 4 steg från vatten-

brynet.

ÅAlnus glutinosa.

Pinus silvestris.

Härinnanför uppträdde ett bälte strödda-tunnsådda små-

buskar, mest Salix cinerea och Betula verrucosu, vanligen

utan undervegetation, på sina ställen dock med några få

mossor (till största delen Polytrichum juniperinum), samt en-

staka FEpilobium angustifolium, Artemisia Absinthium och

FHieraciwm vulgatum. Ofvan detta buskbälte vidtog högörts-

bältet. De lägre, på stenig botten stående delarna af detta,

torrlagda 86, buro tunnsådd Artemisia Absinthium, samt en-

staka Epilobium angustifolium, Solidago Virgauwrea, Turritis

glabra, Salix caprea, Hieracium vulgatum, Malachium aquaticum.

De öfversta, på delvis sedan 82 torrlagdt grus hvilande delarna

af högörtsbältet voro mycket glest besatta med nästan endast

70. A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Epilobiwm angustifolium, Solidago och Turritis; undervegetation

saknades.

På östra sidan utgjordes stranden ytterst, på ungefär 7

steg, af nästan naket grus, höjande sig ungefär ”/, meter

öfver vattnet. Därinnanför blef marken mera flack. Omedel-

bart innanför det nakna gruset kom ett Salix cinerea-bälte,

högt, tätt och temligen bredt, med klen undervegetation.

Därinnanför vidtog ett bälte af 4 å 5 meter höga Betula

verrucosa (mest) och Alnus glutinosa, med undervegetation

nästan endast af gräs och mossor; samt, mera inåt, af in-

blandad, 2 å 3 meter hög Pinus silvestris (icke öfver 6 år

gammal). Innerst kom äfven på denna sida ett högörtsbälte,

delvis på marken, som torrlagts 1882. — På östra sidan,

ungefär vid 1882—586 års strandlinie, förekommo:

Artenmuisia Absinthium,

Tussilago Farfara,

Solanum Dulcamara,

Scrophularia nodosa,

Lythrum Salicaria,

Epilobium angustifoliwm,

Lathyrus silvestris, etc.

Längre in, på östra sidan, förekommo bland andra:

Hieracium auricula,

Calluna vulgaris, ett frodigt, gammalt individ, troligen

strax ofvan 82—986 års strandlinie, bland Salix einerea, S.

mgricans och Artemisia Absinthiwm.

Vicia Cracca,

Urtica dioica,

Salix pentandra etc.

På det smala näs, som utgör fortsättningen 1 söder af

den gamla södra holmen, antecknades följande arter, alla

enstaka:

Sonchus arvensis.

Tussilago Farfara.

Solanwm Dulcamara.

Populus tremula.

Salix caprea.

>» cinerea, några buskar.

Betula verrucosa.

Carex acuta, ett litet bestånd midt uppe på grusryggen.

Calamagrostis lanceolata.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:o 6. 71

Baldingera arundinacea, ett litet bestånd midt uppe på

grusryggen.

Längst i söder vidgar sig näset åter. Här vidtog ett

temligen glest buskbälte på bägge sidor om grusryggen; det

på vestra sidan börjar längre i norr än det östra, som det

synes oberoende af terrängförhållanden. Buskbältena öfvergå

på den sydligaste, utbredda delen af refvet i en temligen låg

skog af Betula verrucosa, Populus tremula, Salices, Pinus sil-

vestris (på östra sidan) ete.' I skogens midt sträcker sig den

upphöjda, med örter glest besådda grusryggen ett långt stycke

mot söder.

Följande icke trädartade växter antecknades från denna

sydligaste, utvidgade del af refvet:

Artemisia Absinthium.

Matricaria inodora.

Tanacetum vulgare.

Senecio viscosus, mest på grusryggen.

Cirsuwwm arvense.

Sonchus arvensis.

Solanmwm Dulcamara.

ILinaria vulgaris, i allmänhet enstaka; äfven i en tät

grupp uppe på grusryggen nästan längst i söder.

Verbascum Thapsus, stora individ mellan grusryggen och

- buskbältet.

Plantago major.

Geranium Robertianum, här, liksom för öfrigt äfven annor-

städes, mest uppe på grusryggen.

Malachium aquaticum.

Hypericum perforatum.

Epilobium angustifolium.

Potentilla norvegica.

Lathyrus silvestris, på grusryggen.

Poa serotina.

> pratensis.

Phragmites commuwnis, trängde in i skogen.

Längst 1 söder växte en grupp af Bidens tripartita,

Galwm palustre, Banunculus Flammaula, Polygonwm lapatli-

folium och P. Hydropiper samt Alopecurus gemiculatus.

! Bland träden fans på v. sidan en 5 meter hög, frodig Salix viminalis

antagligen 6 år gammal.

72 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

D. De äldsta delarna af refvet.

Vissa arter bildade här temligen vidsträckta, täta bestånd,

så Triticum repens, Tilia ewropea (liten, risig) på norra holmen;

Torilis Anthriscus, Rubus ccesius, Lathyrus silvestris på mel-

lersta; Rubus cesius och Latlwyrus silvestris på södra holmen.

Dessa bestånd bilda. tillsammans och omvexlande med andra

mer eller mindre talrikt inströdda arter, sammanhängande,

vågiga mattor. En del af dessa inströdda arter funnos redan

1886, andra åter ha sedan spridt sig hitupp från de nedanför

befintliga, nybildade delarna. På många fläckar har vegeta-

tionen snårkaraktär. Ett på mellersta gamla holmen be-

fintligt snår hade följande ganska egendomliga samman-

sättning:

Rubus cesius,

> Idceus,

Lathyrus silvestris,

Galium Aparine,

Torilis Anthriscus,

Phragmites commuwnmis!

Polygonum amplhibiwm terrestre!

Phragmites och Polygonum amplubium terrestre ha tydligen

kvarstått sedan 82, då vattnet gick hitupp; de öfriga ha efter

sänkningarna utbredt sig alltmer och hota att alldeles ut-

tränga de 2 förstnämda, som numera icke äro i sitt rätta

element.

På norra holmen funnos alla af CALLMÉ anmärkta arter

äfven 1892. Dessutom förekommo:

Galium verum.

Solamun Dulcamara, spridd från det nybildade området,

enstaka.

Leonuwrus Cardiaca, enstaka, strax bakom fiskarstugan.

« — Galeopsis Tetraluit, enstaka.

Linaria vulgaris, spridd nedifrån.

Verbascum Thapsus, troligen spridd nedifrån.

Turritis glabra.

Geranium Robertianum.

RBubus Ideus.

Lathyrus silvestris.

Polygonum aviewlare, alldeles invid stugan, mycket en-

staka, ditförd genom fiskare.

BIHANG TILL K. SV. VET.<AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 73

Chenopodium album, alldeles invid stugan, mycket enstaka,

ditförd genom fiskare.

Poa serotina, rätt talrik.

Aira flexuosa, rätt talrik.

Tlhawjidium abietinuwm och några andra mossor.

På den mellersta gamla holmen saknades af CALLMÉS

arter Tanacetum vulgare. Följande, af CAarirmÉ icke anmärkta,

förekommo härstädes:

Lactuca muralis, på en fläck på vestra sidan, 1 den gamla

strandvallens nedre delar.

Crepis tectorum, på gränsen till det nyvunna området.

Cirsium arvense, bladrosetter; spridd troligen nedifrån.

Galium palustre, spridd nedifrån.

» Åparine.

Solanum Dulcamara, tynande; spridd nedifrån.

Epilobiwm montanum, på gränsen till det nybildade om-

rådet.

Rosa canina.

Prunus Padus.

Polygonum amplubium terrestre.

Salix fragilis, gammalt, afhugget träd med unga skott.

På södra, gamla holmen påträffades alla CALLMÉS arter,

utom Verbascum Thapsus. Dessutom funnos här:

Crepis tectorum.

Solanum Dulcamara, teml. ung, spridd nedifrån.

Linaria vulgaris.

Frazxinus excelsior, på gränsen till det nybildade området,

liten.

Sorbus Aucuparia, något öfver 2 m.

Potentilla argentea.

Polygonum dumetorum.

> amphibium terrestre.

Hypnum cupressiforme (tillsammans med Cladoma sp-.).

Dicranum longifolium.

Flera arter, som på Carimés tid funnos blott på en eller

två af de gamla holmarna, uppträda sålunda efter 1886 på

ytterligare en eller två holmar. Dessa hafva sannolikt från

den eller de holmar, der de ursprungligen förekommo, spridt

;

”

sig ned på det nya landområdet och därifrån upp på de andra

gamla holmarna.

74 A.Y. GREVILLIUS. VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

E. Stallgårn, strax söder om de egentliga Grundholmarna.

Såsom förut är nämdt, utgör detta skär en genom sänk-

ningarna helt och hållet nybildad fortsättning af de egentliga

Grundholmarna. Liksom på dessas nybildade delar, fans

äfven på Stallgårn i midten en ungefär i n. och s. gående

grusås, som till största delen var bar. På bägge sidor om

denna ås uppträdde ett skogsbälte, skildt från vattenbrynet

genom ett strandväxtbälte.

Följande arter förekommo på detta skär:

Bidens tripartita.

Artemisia Absinthium, i norr.

Eupatorium camabinum, på v. sidan, ensam.

Tamacetum vulgare.

Senecio vulgaris, mycket sparsam.

Tussilago Farfara.

Cirsium arvense, blad.

» palustre.

Sonclhus arvensis.

Galium palustre.

Lycopus europeus.

Solanum Dulcamara.

Plantago lanceolata.

Geranium Robertianum, uppe på grusåsen, strödd i norr

och söder.

Malachium aquaticum.

Sedum acre.

Lythrum Salicaria.

Epilobium angustifolium.

> montanun.

Sorbus Aucuparia, mycket liten.

Comarum palustre.

Spirea Ulmaria.

Potentilla anserina.

Fragaria vesca.

Trifoliwm repens.

Polygonum lapathifolium.

Rumex acetosella, på grusåsen, få individ.

> CYISPUS.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 1S.

Populus tremula.

Salix caprea.

> -pentandra.

> Cinerea.

> — adurita.

> Migricans.

Betula verrucosa.

Alnus glutinosa.

Pinus silvestris, 2 m., 6 år gammal.

Juncus articulatus.

Carex leporina.

> — COMescens.

Poa serotina.

Agrostis vulgaris.

Plwagmites communis, enstaka.

Baldingera arundinacea.

Polytrichum commune.

Bryum cespiticium.

Marchantia polymorpha.

AFD. III. N:0O 6.

Den egentliga Grundholmen hade -—. . . arter

Den egentliga Grundholmen + Fr Atallsknden

hade tillsammans Jä Pr

De 3 gamla holmarna et tillsammans .

Norra gamla holmen hade

Mellersta > » >

Södra . » D

Det nybildade området på den egentliga

Grundholmen hade SR SG

Stallgårn hade

Gemensamma för såväl alla de gamla

holmarna som det nybildade området på

den egentliga Grundholmen äfvensom

Stallgårn .

1886.

1892.

138

144

54(50) +

22)

28(25) "

116

66 429 98-X0J

vVULTLBS UI UL

+ Med frånräknande af mossor och lafvar, om hvilka CALLMÉ icke lemnat

några uppgifter.

! Solanum Dulcamara, Geranium Robertianum och Sedum acre.

76 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

1886. 1892.

| De 3 gamla holmarna egde gemensamt . . .arter| !3 = 91 $ |?8=16 |

På norra och mellersta gamla holmen (ej på |

södra) Semensälnt. faNNOS]-:7 Fr «a a fv TA Il=885 | på SETS

| På norra och södra gamla holmen (ej på mel-

lerata)ä ssd NFS RA er JIA INANEN >$ 54:= 121 ET SIA

På mellersta och södra gamla holmen (ej på

norra) SVE TT="212 SST ET

De nybildade områdena af den egentliga Grund-

holmen hade gemensamt med en eller flera

uf fde;tforna holms = 0 cn ge a 10 27

Gemensamma för Stallgårn och de nybildade

områdena på de egentliga Grundholmarna

VOTOMUE NI IAN IPRSAR UEERSI ERP ELI rs IT Sr SN 20 41

På norra gamla holmen (icke på södra och

méllerste) fönnag .cs=4 april sr nrg 5= 15148

På mellersta gamla holmen (icke på södra och |

Norra) fannog . « « -« a ms ss « 8 > d OT ESTRTA ERAN

På södra gamla holmen (icke på mellersta och P |

HOTEN) SNUANOSA Co Et TR Re arsa lf lan hl si a få 4 = 1218 =8y"

Endemiska arter på de 3 holmarna inalles

| Ft (0 ra kr RN Ar a LES EA

+ Med frånräknande af mossor och lafvar, om hvilka CALLMÉ icke lemnat

några uppgifter.

! Chelidonium majus, Sedum acre och Rubus cesius.

? Solanum Dulcamara, Linaria vulgaris, Chelidonium, Geranium Robertianum,

Sedum acre, Lathyrus silvestris, Rubus Ideus och cesius.

3 Tilia europea.

+ Turritis glabra, Tilia ewropea, Rosa canina, Prunus Padus.

> Artemisia Absinthium, Solidago Virgaurea, Pimpinella Sazifraga, Melan-

drium pratense.

5 Artemisia Abs., Solidago, Galiuwm verum, Verbascum Thapsus, Pimpinella

Saz., Melandrium prat., Potentilla argentea.

? Cerefolium silvestre, Geranium Rob., Sedum Teleph., Epilobium angust.,

Rubus Ideus, Lathyrus silv., Poa triv.

3 Crepis tectorum, Cerefolium silv., Sedum Teleph.. Epil. angust., Sorbus auc.,

Polygonum amphib. terr., Poa trivialis. j

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 77

Nedanstående tabell visar arternas förekomst under 1886

och 1892 på de hittills beskrifna skären och holmarna. Ute-

slutet är skäret 5 vid Tjuran, som af CALLMÉ ej undersökts.

Vidare äro skäret 4 vid Tjuran samt skäret 10 af Balgbergen

icke 1 tabellen medtagna, då de saknade vegetation såväl 86

som 92. För de holmar, som delvis varit höjda öfver vattnet

äfven före 1882, är hänsyn tagen endast till floran på de

sedan 82 nybildade delarna. På Tjuran, Ersön och de egent-

liga Grundholmarna äro sålunda de arter, som äro specifika

för de gamla områdena, i tabellen icke medräknade.

| sa RENEKRSESLEN

Zz Fa 6 1 Sd FE el bs ba I sj a ll) ET [SA [RR RO 98 UWnNIYDAajns umiyvydnvur |

20 Her ++) +]--|+]+|—-—-— + I + —- 1 — I) + 126

:? + |—- + +++ + jo tl ++) —- 1-1 — 198 KORR GR

2 EARLEN Sd mn rie 6 BNIYPAJIS €

3 Ht +I+|—--—-—— — + lo — | —- + | ++) — 198 dä

SS ILS as ae SEE 3 fn så vg] fe rg a ER EA OR a RA EA " SNE0081 OW2U2g

2 SR fr ÄR I fm TS SN VE KI fn (a 2 FE ma 6 [år fa ert Aasa ir fr Fö

EE RE a AR na a js a (rm on ll fn 1 Ån ie ”suobma —

2 FE 0 aj) a a fe a (rd fr 1 (a en Än nand

= AR EE ERA Er (jet rele SE EEE EE) EE

Z 1 lj RAD EN EA CE SD ET ET a ED ara Pn 8 (SR RE RO ER EA EE avnbymna ungpovun pr

- SEATTLE k FE SÅ SER ST NE ch > NR wmjo fu DPIINYIF

5 TR a EA RT - NN a lf a i

TTT ATT FE i ER HT i 261 " D)IJUUOUD

a ET RE el 2 (GR CE OR EE POS VE 2 ES EE Il 49 «

2 ER ER SR Naga ER a aa SA a a DAOpOMwr DIVIMIDN

SE IfA SA SE SEN ör FE SET ERS RNE NE z6l UnwayYyuDanaT wnmwuyrupsktuynD

2 SLS "läro 6 9 a a (9 I 3 när le er fe RA

RES STRReRSnA0NE ST Urk, vavipna

RN FARIC IE ET TR I ARE du är ÅR a Su RR RT NG €

5 LE er an SA Ka öra lar) SN dr)

+) | Fl +l +++ +++) +|+ — |— + |+ BROLIN m. un rr

= fr EE ra SS ES Fr ER = ER et] tllst el) AVE EGET deres

Se a | ; sl Esa ÄN a RR 388 c

> (Elg sl al gerertketetslotolalpleleltTläl88 krele lg IE åt |A 3

H SE 825 NE fest a a (TREE AE

SA BM fine mi i NES EN

q ARA Zl 2 | SHE

Ez >> Skis . = or IE ol PP =

i . Alla ro & - - fl Lan)

em ok pällest wargaRg IIIA LR SE 55 1 a TA I

[0.0] - — =E ed SR = &p ll EN oc

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6.

— Fl! —1—1— 1 1—I—l—!== =l-—a—— la lans —- a! —

—l| + känga "| | vokee tj] oo || S— | === 7 | — | | | SE —— 2 -— Jö— —1 "0—

— FF Jol ——— | ———1——I—I1|l— ———= |] == —l— =

—l — I|—|+ -— vg | s— —IJl— ———1l—]| — JlJ—— —

oa || År ||| ja | | || | | | KS 1 | cv |, | OL | AE + SE [EES sr om; || (näsa | oc | 5] ——

VERS + 0 | Först | If o— || CS | SÖ | ERS - — la Y>===1- —K

= +|—--+ ———— — + —

s-— + er — -— | | LR le o—

+) + —-— +|/—/———/—— ——— —

+ + ltt Ölet tt — It +

— + +l—— += — S-

+) + J-I+ 1 —- | + —| ++ +++ + I++) +

(fd nd kr Öd fn fr fe I rd fn +|—- ++) + = +) +

+) + tll +/— +++ ++) + It +) +

— +++ — tl —

— + ++ lt etter It +

— — Ft tt tt + + +

+ fr 14. || | RN ip) | So 7 |) | | — + | (0 7 | RS || |för— | | | CR | OR | | fr | | | | | |— "—

+) + Itt ++ tt tltlt— ltt) + ++) +

+ + Itt l— Ett Alter tet) + I++) +

—l + = f— || — L— f— —ae—— > mäns rs a— SY SN AE)

jota + = j— — f—l— ——————/—!—!— Rs —— a —

a RE EE [ES [EE [| |G) [EN — —)| —

— |— + | — I—

— |—l] + Ad — I|—

— |] — I +

— HH | — +

— -] — | — |+

— JO — II +

— | + | + +

— = + | + +

— | — | + +

— 1] FIER

— 1 — | — +

— | — | — +

— | — | + +

-— | + | + +

— | | — +

— | +) + +

— |) +) + +

FE 0 1 FE TG a AG År 1 AA HR 1 a Ta TAR HA TR I KL LA ÄN

Lo]

[9.0]

IloleN ätoleNItoRen]

sok-ris okorio kop]

flollen]

emm Ser RA RR RR ="

[NTM

TOR

[lol ädel

TIOR IA

olen ädel

olen äteRen]

| Skoräv oK-r

olen]

I RR RR NN OR OR OR

UngDuauojb «

wnmbna «

"abujqy wwn

-DUNIILA UNLOLNU €

SYD Wwnwmuop

-D3daj, — wnsounka «

SPY UI

-O:W939Y Wnsowka «

" wmiqnp lj

DINIUNF UMIDLIL

WNLOJI22 Sida)

"> swsumaud uobodobvur

' Ladsv «

" SISUFALD SMYIUOTF

" 2SU2QtD «

a.tsnyvd «

UnNIDJO2dUD) UWNISLUY)

WNUQDUUDI UWNILOJDÄÅNIT

vanpbusg obopyog

" DuDfÄOT Obvprssngp

SUID UOLIGUUT

" DUPYuOU ObDPT

|++l+t itll bt b+b TI +1E

+|+t+t+++

gårn.

Grund-

holmarna.

X. Ersön.

på

[do]

[apa

[Sc

12)

(a)

[do]

0p1

—

lam

[ad

Stall

XII.

++ —|= + += ++) +++

— | == +++

= j— lf— lä —I +1l——l—Il—Il|l—l|l—

— |a—— fa-— j-— Fl

= — = ++) ++) ++

— le le |(— + —l —

—I+ || +++!) +! +++

—|+ = — +++ +———

— +I— —

— + |+ + ++] ++) +/—|+

— + —— ++] +++) +|)+|+

OF TITT L6)6 ZLIVIGIFIEET 25

| je

äl

=/8

"w3rvd3rT ITA - -

RER

FADER

POR Paren

föll |

äl

IIT, 2

ISA:

N. Nyckelgrundet

INGE

I, 2. V. om Heen.

Vid

v. udde.

Alhammarsudde.

V. Vid Hvalöns

grundet.

IH, 1. S. om Heen.

S. Nyckel-| III, 3

HUD R DAMAST MVA ROS REJ RIK RI TL

" DPIPINIUaDbG DIIJaNIg

snado.uwma sndookt

" SWUALD DYJUDNT

" psopnds»a «

" suugsnjud svmosokmy

DPuyofipunros vymundur)

" wMwdE «

" UPLIQ Ck

" Auysnmd «

20P2t0Q UnYDDg

SYDUWUNIND UPPOJUOIT

" amwrnYyfo wnspepuvk

UWNIDIJI2Qun UWNIPL2 FH

'ahbuwujy wwnnpiuu

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6.

bytt] jga] je I pm) ped esp jon == ann] pons | (a lf Ee ve aa

En a] en | | | |

FE Se es Sia

= ES NNE EEE EE SES EE = EN

kg | 2 ER (SEN Be I — I — =) —

= a | öra | rr At ER SR 2 at (|

Fe == | ff || ==) | horn] in | - SN Sljer -— —

eo EN | VN | I ns rele -= - — dö + SN

ara SR SS 5. = EE == |

+) — : sl = nm -

| RR IR a SITS = Föll löss är SE |

— + |-|+ |— + ——- | —— — + ll

|| FR När le fal = | = UR EN

| TE) SE] | va S ka ES I 2 >

SEINE | | | AE E=S0gIR ge JEAN)

— - — SEJ ön a I — — — —

— — — a! — — — —

| I

I SE (LA = if ae = = jä

| a mn - re ES mA I är TE AE

Ae og 29 4 SE | AG a fl) EE 11, RN ESR | An

- = skalet - :

SEN CR = = NS | 5 = FE NEJ)

—L FK + IF FA Up E | - ärar SN SURA || rs

— + |+ + =E — = + — |—

LENE | 2 CSE == — —

= + AN

+) + + |

TN + |

a pu)

z onburr SNINdUNUDPY I

: saprouvgvpd wF

VSOLA PIN

" Atysnpmd unvuppaonag |

SLUsd00s DIYhUp

DmMhbuDvteg sSnuuvYydg

DNINI020UwD]

tolvu obvyunig

" DuoYisukYyr DIÖLNQUND AN

swwmbyna vyyspurskTt

SHUISN) vd SUV PIIPIT

" (psojpa

PIPI2NIS «

" skupDunpy) VIMOLA

" SkuVBMA PIUNUYT

" vsopou PuuPmYydoL.xs

snsdvyr UmasvQ.:2A

DANDUDINT UWNUPTIOS

" MyDwaJ swdormg

uwnaundund wwnnupvT

82 AA. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE

or ma | nn | MAN ära sl Re LK fr, GR SG AR EE LAN de ad a fa a nan fr rr JR fa ne göt UmdgvnbD wunvmoDD

mr a ol hör i fm) (öpp fon sö fr (RA GE IE SSR skleros CR SA a EE NN ST SA NE

EE | || == 1 la förr | FER re En TR ( ln a SA | a SN så ör Durubogs DJorA

SE a AE RR AR RR EE EA Se se a a at a lö

FET SA ed] [= Ål hart [5 = Ng | fn (lr BT för, a fn fr a SS fm | kn NE or "tot Uunmgpvuofsad umdisveodkpp

CIA | fatt | | [ped fs (= (55 || || (| | | (5 le le sn la mn ne fn a KR a "ot UNUDPILIGOR WMUPL2D

SFSR et ee ENE RN NEN = VE NN SNR

ll — ll —1—|—|—|——I——I/— - AE Fed FS - FE Sö, ARE be RE SDARND BINDYGUD ELEN

sp NA

—! — |—]|—/|—I—I— I— — + — —I—]| — |I—Il—l]| — -— 98 |

fö ER Rae eSATA SET ISEN I set 2.18nyDd UNS N

MES EE ESR ser jos be I I RAG Sie 5 RISKEN = fe SE ROSE RN

—| — | |— | — I] |—-|—]—— = | TF TS US HN EN So " DLopfrasvd

= — — = Ga jrer ae = us fär RR | SS 98

| |] [| — SE | | en je it SAR SN ch swsu2gnud 2unuppsur)

5 = FR = TEE 2 Fa a rna a ch

SM - fam | E— | ke] = 3 | = EN = IGN rn vr DAQD)É SYNT

+ = = rd [| sme (a FaR SN I = 98 5;

Birte DEE RESER - Sfi

Fl ES fr RES a EE RE i om fa BSS I Sr "tot UWMDPLIJPIS WNVIPUNG

+1| + -— äl FER RR Re Rn SR AR RR) RAN a te RS

(AE ya Gu är - +|—| + |——!—| +) — | 2 a RS SN da NES ke «

sj — Ze = = Ur lm = - lr OR

222 || fen || —— + =E fa SAT | RÅ SR RA a a ce sö Kol feg Ae VRRRISUNOD

2 XI HE | = I TS fe a a FLIK

NE a EE om a, fr | ars fl fas fr es | fa | fr fr fm fö a fn RE VÄ ar är un acer DINUUDPI JT SAJNJUNUDY

T FE | fa (2 | CEN rg 2 AES SJR IEA NN MEST

| rsilaaea SR NN SR ANA ;

| | dn ARE RR EE A:S) 8 3 5 Ål FEL Ch) Cd

= | setet TTL6I6 8 49 IG IFE leltlA/2/28 Ir Hl åt 2 S

SENS a sl I G= CE -—-— = RR = =S

SOSSAR | SFAI AA Je bam Rn I br =) ol 2

= | ER ra ja le HAS I 3 =>5

215 SAT rele =S s Ts | S =

2 SALE = = ER Ed AS s =

- — = = = & a) få SE ng FÅ = (22) — =)

i Hå Sale "w3mgärgT TIA JE = = 2, Zz SR RN

3 - Slo 3 SO let le

1 - > = [40] A -— —

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 1S. AFD. III. N:0 6.

ISS SESTEN ES TESS EGEN ER —| || /—|+l——— + I++) — | — + —|—

+! + |) — — ++ ++) + I++ I — + + +

FR SA ———— ++ — 1 — | — +) +

—| + + + —| +l—-- += + +) + | — + | — |+

— — |-]+ — - ——l— = — | + | — a fl

+) + + /—-—|— — ++ — —— + ti +l +! — + | + +

— — |— ar ———————— — I++) — | — — + —

— + ++ + +/— ++] ++) +) += + I++) RJ) — + | + +

FIF FIF )—)+ FIEF) EF) EFT) FIF + | + |+

+) + + — — + — | + +

— — —|+ |- +/— + ++) + | + — | + |+

+) + It l+ + + ++ tl tl + tt) + I++) +) — + + +

+) + ++ + +) +/— +) + tt ++) + Itt) +) + + | + +

+) + ++ +/—— ++ +t— ++) + Fo |+

— + ——!—— — ++ — — — | — =

SSR + FS SE — ER 7 [EE

+) + Stl = + — +) —-—

-— + ER: re | NR ll

— ——— —1!— | on Jas>>lm—| —L — + s— |o—

—! — Ja= lo fo lan Sk [RR —Il—Il—Il—IlI + l|—lI—Il—] — l|l—I—l| — — pp vm] |

| — f— CESS ESSEN EE al — |—I—]| + = SS FNL [Ad

— — I|—I— I — I le —AO ll ll +

— It + ———— = ++) + Fl A+ fl

— — ++) —— ——— ————— — = | — + | —- |

— ——=———— ++) — I++) +) — — + +

+ ++ ———— ++ — a

—| — + —]—1I— SR] [EE === ——— -—]l1 oo las /| — — 3 EN

— — I++ ]—!]—I— —— | s— = = la a -— le -— St EN EE

— — Ja— lö— ll ps | —— —|—l—l=—l—l—l—IlI—]) — |—I—]| + — —Q — ll

" FUYsRDd untvuog

DISA DULDÉDAT

snopp sSnqng

PuUuDdnINK SNQLog

2.tsnyMd 8

" UMUDIUOU «

umrjofrasnbun wnigoprda

" DUDIYDS WNVYkT

Unvydaja 4

" 200 UNPIN

DULDINSSOLD) SIQU

UYnond SOA SUwYkT |

" UWnNAQPA UnuObidat

S8UdQLwD DINbHudS

" suQundoad —«

Psopou Purbvg

DwYyofyrkdues «

" DUULIUWJ DUDUILF

ungobyna uwnyspug

84 AA. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Fo TE | fa a fo a sl DDPL SY UUIDIDA

S--E---O- Fl )98

= I NGE (ga a ÄRE a äE |) a 0 EE EA FT 4 |

rd oe a fr Än Ce Kn Kön kr Än |

i va = =S AN NR : asu2mud « |

— FF SEA | ERE I |

| Lä

ST i å NS [NRO ump2r.egliy i |

Häller -- VN |

ET NL 4 ne) a ri a GG om EE san tum ou

SE ina re fe 3 = = e6Å " Unusvadsv.2r €

—— a a ln ne fr er rd fd a

FA TENT STERN ot SA AT UMNGNSAY URNA

— - -— — | — | — | — + | — 198

FA - = - nr =E unidas

a ol | — 1 — (98f

a ja dT ne | FINER IRON SEN ka DPIIDVAJ DINA

: äs a ad KE en |

7 Än il SIUS2aNS SNAYIDT

—— — H—- — 1-1 — || — | 98/

a =E SENT c6Å vt SOLD UVA DDT

a | a (a a na ENG GE Jas SR 98

SR =S SNS NT ons DINuaunvo «

a a

| | = a

1 NE a a fö Ia 06 SR AE ch so NM U

FR RES r fa a el

Fa Fi I ae Ir SR a c6STÅ "oc ot ot DUNoSUD VIUUOJ

= & Ls fs FF INSE

I | |

| |A 20 | TE SSE ;

TR | EEE FER IE ERE EE

| vå SURA | = : - SO —-— |

Es als Stek TIG GS oeletelelt äl: EEE EA. Ae

& al S = - | ; 3 > Lv ES be SEE Bl 50) = =) = z

SALE GT nee a fd fä rela ERS lei AR al

2538 = lo? E SAS Ika oe

VS 4 SSR a ue 2 = a SR

mänga "TII/ sale lans SE >A (== RS ER. =

MES urnor q svg INNAN as) Ls FA i Pl] =)

- > La -— | Eg En | . - el oc

— 1 -- = lg - . bn = SS | oc

4 > =S Q I - Lun |

me E — = Ef fn nn nn fe fn a one enn na nt rd rn fn aet Tr t( 0

2 —— —+ SR Re

Flo Fl) +) += +) TE Ft FE Sea

TR RA i = 05 a RR ER E RN är | nn TS

2 RE Sr RE een RE ESR rr EIS EEE 0 apsgrenjutdod

Rö ITE ma FE El SERA ESKSE SGRGS) = sd se SR Ra RS

ES EE de EE I SS a ar a | FEL=E | Ta) —2IG6N co > 2 funny Doug

3 + är; ak = = SE I RIS

- fs pall Sila | [25 a Pn | AES || En | | fd ONE VUPPuoOUu SMU N

= EEE - ——|— 98

fört eetösssd se ee EJE RR mumier a

2 == = Fe = a | fs

= a -- | | I

SS + ++ E FokstsEeSeESEN le — | + i FI) — scr Dsöroy

a oll (EE Ich - FER UR vie + [+ tl + +) IE) 198

= | = = EE NET É | SNES N ARSA Fyra ST DL

= == —-=-H -- EJ) fr a

< på [| Gr | RER a | | (fr 5 CO er Sn DvAdODET

2 | 2 fölkale | ISTER SNIYSIULO sndsiw

| I | | - : Px

Ä SE ER | SL ER Fi - rg | pe ch DRAG sndsuw

2 SS ; | = = V'9R

Z er | äl = sa SE ae Snousawop TOWNY

E | | 2 fe ei ls ne - = 98

| AS SRA far ” = | CR | z6t UWNLOJUNP «

BER sebeselEE Elers

3 | =S | för | FN GÖ mn k FLDINIUD

ES Se = = = |98

SEE ER EE ER ENE ERE = SR Få <> + vodidosphig :

TE ES ES förd | för | fr] 2] pd] 5 ja Ae | Mn | i ES fram [i de RR RR (E

= ER är | är | ar | UR fm RR SA ve) OS al ll - UNJFIULIS &

SN + —+/— La ee st ee NL NOS

I I | ET MOE NE ao rå [BIR

<< Fr RA mr ge sd Fa rr | a sov 0 DUMT «

SANS En en a a nd fe (rs end fd [27 |

EE ER ER i ++ SE (a | | Re | sr jon Lr - + unmjofryrodo) R

& +) + I++ + ++ +) FFl FI — +) FIFI |19R

I I I a

= FR RN TR ir PAR ale LE RER le = a "Nr umrquydun wnuobljog

en! — —

AN AE = — + Fale = (

SS jer - Le Are] TE [ed | SE | US [|| fr ER ED ER På Dpundas «

SE = a edan a RR RR RE

—J/—iJ|/—]|/—IJ|/—|/—/—|/ —|—|/—|—

++ +++ ++

TRE

ITA TER

RTR Re GG EE

[bett [ee Le

| +t+++ | +

FASER LÄSAS

I | let +el+])

TT,

Inde

Nyckelgrundet.

S. Nyckel-| III, 3.

Grund-

holmarna.

IX. Tyjuran.

Vid

på

[oa]

och

[do]

La]

EX)

(=)

[2]

bal

-—-

[do]

[260

-—-

(€

på

Stallgårn.

Ersön.

S. om Heen.

Alhammarsudde.

Vid Hvalöns

v. udde.

XI.

I. V. om Foderön.

XII.

grundet.

11,2. V. om Heen.

BE:

" susnlya snounp

" ObDgupig vusYp

—BANFE MSE

$111820N8 SN

Dsownyn)h smuy |

PIDLOPO «

" D8OIMLLIIA DING

("RER

sSUuDIuuGvu

suadau

Dunn

" DILUr

Dasdna

sYDununa oc

DLPUDU LYDS

Är

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDIA BAND 18. AFD. III. N:06.

ET TT fn ST ff ST fe ff a ÅT ( fa hr ha tm —

fn | fu öälirar | nens | konattnd fr ÅJ fomms I | SN | | Gr || | NR. fö ÅK | pg | | Kr | pr | örr0 | VV | O— a [ja 4

ES 1 rf SE a La SES

—l — I++ l]—]I—I—IlI—iIl—I+ —|— —L u— | sa-—

+ += +— +++) +) —

—| + — le ll I l—I—- a —l—| —

— + + +) +++ +++ +++) +

— + +++ ltt + tt tt ++) +

+) + +] +|—/+ — ++ +/+—— +

— + I++ /—- ++ ++) —

— + + —- +++ ++ +

FA Ze FrJAFCSOEE RNE

St teet +

I + +] + 2 1 je AR (5 | 0 AE oa i pA Än

—Il| + fs | ns | fog ök kg ÅR | bra I bör [br je

SEE — ++ +-———— +

—l| + -— Llo=— | -— — l— —— lokus |

— — + l—!l—|I—1I— — — 1 —-— = oe um fer lu| ——

— + | + | — + +++) —

+) — = —-- == —— ++) +

— + + —- + —

— + Bl —S--—————+——+ +

(EEE OR If DD (a ne a a pie jen Sd nn om en NÄ ÅN

IIl++t+tl+l bb TT

EE ER LE

RS eo ble ller TTT

FL SEE RE TR TR EA ER 1 Ma a FEL

a a el I sedeln Tj belutol

SLET ET nl rer TI Lodar d

fl al I EET be TA TR ELR I DA RA a ÄG bada ON LAN PG TA

O]MNANAN

COAT OROR

mm RN UR OUR —

OMNRAOMRAN

OROAR AT

eoN

olet äolke]

ORD R

” I

Om mm RR RR RR Un —

"pDadwund —«

Nw2p20 «

' sugosapgvd — «

" snudhkoopnasg —«

"DJ

vadnyyndun —«

DIUNISIA TID)

" unrjofasnbuv unmsoydorug

" SLUDPNIN €

suugsnjud suwpYyd0o2T

" SLUYSNID] > «

snapaps sndunvg

xapduns «

unsowvs wnmvbudg

snuuofng «

" Ssnssaudwoo «

snurdjo «

SnIDPNmIYQun «

" snovmaps «

rr Ås ARR VO

RSA MO Er |

ER SEUS

ärn.

IvICR

Grund-

Tjuran.

VI. V. om Foderön.

holmarna.

IX.

A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Ersön.

Stall

Vid Hvalöns

v. udde.

XI.

VIT. Vid L. Sand.

S. Nyckel-| HI, 3.

XI.

— +

—| +

—) +

rs) SS

fe =

5 5

== -

D AA

3 HS

sg rm

3 E

[JG pd

FRÖET

FET

II, 2. V. om Heen.

Vid

Alhammarsudde.

II, 1. S. om Heen.

IC)

26å

os!

90!

get

26å

988T/

" stsudwad «

SYPWYNY DOJ

"DURAO:

" PMosnuwnp DINISI AJ

" DIDLawuojb syYykpvg

" 2/NIL20 IPL

" UPYIYSP UNIPLOF

(ds « )

Gds-ae 5)

DUuntodaj — «

" SU2DsauNI — «

DIMID —«

psopdsna —«

UnNOUIpPoOOJ LILDI

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL BAND. 18. AFD. III. N:0 6.

- (= SE a (Ar LG ÄN kr br fa (RN Sr a (EN fr

Sean as 2

SE bär es fr (en 5 Oe BEER

fa | tl I | — = + —IlI + - = — a &

Slo le el —]— I 4 — — - —

= TE fr ns lås | Su SE I [ETS] EE] SSE [ES = find [NE = JA Tr ANS

= — Ft + -—— —— |] — + =)

IF BN SE SE FSD ES ESA ER EES ER EES EE

Se (RETA fre SS pg [pre EE fn [EL (Ted ETTA fr fer [eSA fä re 1 (AR FR rn fa ra [är [är hr (id ma äl a | nn

— !- + - | [——+/+/— — | | +) —

— + ++ Fl I— + ————+— + + tl FRE

= — — — n + EE | — — — |— —

EE a AS a a a Ta as än fa | nr | fr a

— + +| — RN RN FR

oe) = ES EEE Fe Ki Re [FREE De EN

+ 3 ——— -- +

Ej GE 2 en | rn kr era fö Sf fr Ke | fr | i ARE (ai

—| — + — a Fi | SR SN mä | NESS 2 =) [SR + |——) — on — ma fc —

— — ++ —— +— ++ — +) + -

: TS +l—-—— — sl + | —

— + + sa SR SR

| AS 2 ch FRE SRB ER GEN SER fr nor) Ang) | Jere] BE] RE

EES KR RAS

5 FT FE TE Ef fr fn rd rn (Ön fd nd (fet (na ft fr Or fr On fn a fan fa Kinn

—I — |-—]— — — SEEN AN

[ES [EES RA ESA (ere (ER (ER (EE (EE rr (EEE, FA (RA (ERA ER (TA Er fn rr fr fr (fr frn

—|—]|—Il—I|l— —l|—I +l|—— — J-—] — — I|—|] + SN enad

Af SEN) BEE ES Ej EL SSI JE — + |—

) [ar [22 [EN = — SV fn

Pm)

Dumb sog

DUN JT UY Wwnruojdsp

umsopnmurds €

UNDISULI

SOM UY UnNvpouasklog

suvogdohug unipodljog

DIINWPUnAD De2bupPMg

" osund undyd

: (snamf

snyomawudb 4

sisusppud snunsodojp

VUruDI «

suwnbma &

ved fruojogs sYsosby

DIVIO2dUD)

" DIOUUYS SYSOLbVUNIDÉ

" SVUnUunmod SAuvubDuyT

PsonRds» PuUP

DAaYDs PU

"supgmy vuwokg

90 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

— — l—]—I—Il—|]—!I—l—Il—Il—l—Il—I1l—lI—I—!l—l+1/—] —

— + og = 5 gå fm al fr | ka fa (a lä la la (

> AE | Af I 4 17 PR 3 IDA SP [ERS ER 4 Sd FOR ed DES DR ESA ESA ESA TI

-— + —I—l—I—Il—l—l—Il—I—Il—Il--— —1l—I—I—| —

+) I++ tt —

-— -— — + -— Ja—=— lm lul— — la —

—! — + - -— |— — —l—— — — —

I + ltt +++) +

— + —-—- 1 | — ot) — | — I++) —

— — — - + - mm

— —-l—-—/—— - Fd IgE ed) KEN EMG GEN ES IE ST EG

— —|—-/—|—|— - -—|+|+ — |— + |) —

FAN = a 2 6; "Sen =S E = | -

—| —- —— | -— | — — |=- — — - > — | — o—” — + + —— —

— — —-/—- 1-1 - -—— + - - |

| |

; | | släj2 fell AA es RK | la

s FÅ lör far Sr a FL Fed Sy: ar seals kar a ns ENS JAS Fe KN Sågs || ER | |)

03 So. S = el el ET! 36168 LA Org | TIER 105 Ing. a ER a | Sr EE = ne] = =

SA SS 8 | | 21ES | ERE EES Sö

FLER RNE 5 HARE = inre i je EA

HIA IA SES 3 AIP |D ast | SNES

= RSS HS förs SS AA

Doi) S ” « Q . La EE In |A - —

El ENSE aaärqamg ITA ME STOEE LGSE GR ora A

=S - = E le SE NR

k -— Sr Ike I å . a ee et

ad FS | då = = = och

umnmimpiridsna wnip

37 vet

DIIOLIY

UungD22s «

usofissaudna unudhi

" unmdsaa ox

Uunsouyuaa unhkig

suugsnjvd snypydarowaydg

wmv dvunl «

2UnNWALOI undra of

suppmny «

UmppymuwunTa

undsunpp unibarskiqup

"= SUDPIIQD UNDYYIDLT

aunmvany wunasmbaq

'opuuwxrRIponm VuCejp pepirq Än op BÅ VULYJIV ISLPUu OMR "UPT[IQV) I JUTOF WOSYI |

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6.

LF IT: 6: F9: STIEG FI LPIIFOG/IE PL OG GS P/E EFEN <9 OLA 19 12 10 | TIL |96 68 | SK

SG 07: FE:Sö: 0 180 I 9L1G0 0a9cs €c0RVEN 6 | OR fEET IE )L =S 96 LE OF &

fe ER | [ES [ES | fö a | fn fn jä |

SOBA SET EE

- SE JAR - SER EN a

= a OS (ES EN a

S EEE IEEE ARE 0 | EG EN SE SE

BERETTS se 13) ER EN ONE AE a ES

SEEN EEEESETECAS TATE ANNE

EEE SEE Rana TSE

TE FEEL EE

I — ++ sea ETT E

BENTE = BÖR ET SEE

Bil äsR SE Er 19 bj sg förl

++ |) + SONENS TR

AE AE RE ENE

+ |+]— AREA KI frn pe Jan So Är EI EE

eb)

gg)

UJIRYS

VP[LYSTRS

op ed

"CIa G68T

| Sa[vur

"GIT 9881

: d8 UPPmDIoaL2Yrg

"ds DUMINALLA

"ds pursomig

Pp wnwua vIPpwIg

" Daw PINrdsp

DUunpPRa vYpPaomig

PIOTNVS WNPOIDIT

"pwubkd vauyok) «

"Dunrwnd PIUOUDX

" D8sDI PSkYyd

pyusnd, «4 «

" DUUDI DLubYT

Dydsowkjod »Yyupyowwn

wunpaluog uwwnupuo gg

JD Ang GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

| |

1886. | 1892. |

Arter gemensamma för alla 29! skären . . (0) 0

| | Sker

endast 28 skär . . 0 | 1=05 | SER

arter

27 OM 0 |

26 LS 0 I 1=05 bat do

25 NES 0 | 0

24 oc) 1=0,9 8 | 4=1,9 $ af do

23 0 | 3=14 "9 af Tv |

22 1=0,9 UI3=LARd

21 21 D=2,381 4 afdio

20) 3=2,6 » | d=2,3 « af d:o

19 0 4=1,9 « af d:o

18 MR lg =E TS 1=0,5 «4 af d:o

i 0 | 5=28 Kr afid:o

16 AR 1=0,9 x 1=0,5 4 af d:o

15 =2,6 4 3=14 2 af d:o

14 2=LTA4 4=1,9 4 af d:o

13 (0) 2=0,9 « "af d:0ö

12 4=3,5 4 5=2,8 4 ad

11 1=0,9 « 7=3,3 « af d:o

10 1=0:9 « D=2,3 « af d:o

9 1=0,9 x | 4=1,9 4 af d:o

: 8 | d=0jg | 3=1,4 $ af do

7 se) 2=LT AVN S=97 SNAKED

6 AT 4=3,5 « | 6=2,8 « af d:o

5) år 108 |10=4,6 4 af d:o |

4 I=780E IE

) 13=11;3 SLET ATEN |

, 2 20=17,4 « | 28=18,0 « af d:o

. 1 (=en- | |

demiska) = - skslala stallet ara sad AE a ONES ARA NEN

De endemiska arterna år 1886 voro följande: Clhrysanthe-

mum Leucanthemum, Matricaria Chamomilla, Gnaphalium sil-

' Liksom i föregående tabell äro icke medräknade: skäret 5 vid Tjuran,

som icke undersöktes af CALLMÉ; samt skäret 4 vid Tjuran och skäret 10 af

Balgbergen, hvilken saknade vegetation bägge åren.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 93

vaticum, Tragopogon pratensis, Hieracium dubium, H. vulgatunm,

H. umbellatum, Galium Aparine, G. boreale, Mentha arvensis.

Scutellaria galericuwlata, Lanvium purpureum, =Verbascum Thapsus,

Veronica scutellata, V. Chamedrys, Plantago lanceolata, "Turritis

glabra, Thlaspi arvense, ”Hypericum perforatum, Spergula ar-

vensis, Lepigonruwm rubrum, Ribes Grossularia, +Sedum acre,

Ervum Mirsutum, Trifolium medium, T. hybridum, Polygonum

aviculare, RBumex Acetosella, "Salix fragilis, Carex cespitosa,

Poa pratensis, Phragnutes communis, Phleum pratense, £Alope-

curus pratensis.

Ar 1892 förekommo endemiskt: "Matricaria inodora,

+ Senecio silvaticus, "Antennaria dioica, EFilago montana, fEri-

geron acris, Eupatorium cannabinum, "Örepis tectorum, "Hiera-

ciuwm cymosum heterotrichum Dahlst., H. cymosum leptadenium

Dahlst., "H. glomeratum, "H. glomeratwm glomeratulum Almqv.,

=H. muwrorum reclinatum Almqv., "Campanula rotundifolia, Stachys

palustris, Prunella vulgaris, Verbascum Thapsus,ELinariavulgaris,

Rhamnus Frangula, "Angelica silvestris, Rammeulus Lingua,

RB. acris, "Chelidomwm majus, ETurritis glabra, EStellaria pa-

lustris, Viola stagnina, Lychnis Flos cuculi, Cerastium vulgatunm,

Sedum Telephium, "Potentilla norvegica, P. Tormentilla, Vicia

sepwum, Ervum tetraspermum, Pyrola secunda, P. minor, "Are-

naria trinervia, ”A. serpyllifolia, "Lathyrus silvestris, EVicia

eracca, "Callma vulgaris, "Vacevmum vitis idea, Ulmus mon-

tana, Salix triandra, EJumperus communis, Carex panicea, FC.

hirta, CC. cespitosa, "Festuca duriusceula, "Dactylis glomerata,

Polystichum cristatum, Equisetum fluviatile, Funaria hygrometrica,

EBryum argenteum v. lanatum, EB. ventricosum, "Stereodon

cupressiforme, Acrocladium cuspidatum, "Sphaerocephalus pa-

lustris, Amblystegiwm stellatum, A. flwitans, Hedwigia albicans,

Peltigera cawnina pusilla, "Xanthoria Wchnea pygmea, ”Gyalo-

lechia vitellina, "Aspicilia cinerea, Bacidia inundata, Biatorina

Sp., Verrucaria sp., Stereocaulon sp.

Af alla dessa förekommo sålunda endast Verbascum

Thapsus, Turritis glabra, Carex cespitosa endemiskt bägge

åren. Af de öfriga, år 1886 endemiskt förekommande arterna

hade Clwysanthemum Leucanthemum, Matricaria Chamonmilla,

Tragopogon pratensis, Hieracium dubium, Galium boreale, G.

Aparine, Lamium purpureum, Veronica Chamedrys, Thlaspi

arvense, Spergula arvensis, Lepigonum rubrum, Ribes Grossu-

laria, Ervum hirsutum, Trifolium medium, Polygomwm aviculare,

94 AA. Y.GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Alopecurus pratensis, eller summa 16 = 47 2 år 1892 utgått

ur skärens flora. De återstående 15 arterna eller 44,1 2 upp-

trädde äfven år 92, men voro då icke längre endemiska, utan

funnos på 2 eller flera skär. — Af de år 1892 endemiskt före-

kommande arterna voro 58 = 86,6 7 nya för skärens flora.

Såsom nämdt förekommo 3 endemiskt äfven år 1886. De

återstående 6 — Matricaria inodora, Senecio silvaticus, Filago

montana, Örepis tectorum, Cerastium vulgatum och Funaria

lygrometrica förekommo år 86 på 2 eller fera skär, år 92

endast på ett.

De med " betecknade arterna förekommo antingen på

Tjuran, Ersön eller de egentliga Grundholmarna, således på

de nybildade områdena af delvis gamla skär. Dessa voro

alltså år 1886 6 = 17,6 2, år 1892 däremot 36 eller icke

mindre än 53,7 2 af resp. årens endemiska arter.

Med frånräknande af Tjuran, Ersön och de egentliga

Grundholmarna ' är arternas fördelning på de olika skären

under de bägge åren följande:

| |

| 188640 GÅR SSE

| Arter gemensamma för alla 26 skären . . . .. 0 0

endaab. 20, skänks ccv sog 0 1—=0:6 "«

24 IRS FIL 0 0

| EN Harr Mög an 0 1=—=06.«

> > 22 SAT add 0 0

2 RE 1=0,9 « 4=2.3 4

20 CAN FS 0 D=2,9 4

19 FACES 1=0:904 1=0,6,.4

USES RENA 2 5=2,9, «

ig PT AUT J3=2,8 4 6=53,4 KM

KOLET Ga DR Aa 0 ESA LI

>»... 15 PEST 4=2,3 4

14 0 sn na NS 4=2,3 4

JE FINS 1=0,9 « 1=0,6 «

» 12 de 2=1,8 J=L7 4

> > NE EET NR SS RAS EL a D=2,9 «

' Jämte skären 4 och 5 vid Tjuran samt skäret 10 af Balgbergen.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6.

1886. 1892.

Arter oemensamma, för. endast 10'skar . co. | 1=0,908" |" 4=23 4

na , Bl (oe sö TORRA ÄR AT ROOS

STEG URERT SPIRE Sr AO SAR å

7 0 O—4T6 GV |

i 6 B=28 4 | 6=34 4 |

5) = I=D2"R

» drag Fr FaR ALS RER AA U=0 GA |

SM ee st rår fll ret ÄRE ag LS EA

> 2 SB SE EN Re 6 rdr

» il (= endemiska) | 34=31,5 4 | 45=25,9 |

Slutligen torde det icke vara ur vägen att, för jämförelses

skull, redogöra för vegetationen på följande tvenne, förut icke

undersökta skär från vestra Hjelmaren.

XIII. Skäret »Hällen> utanför Äsplunda säteri i

Ringkarleby socken.

Undersökt af herr G. ÅA. RInGsELLE 1 Aug. 1892.

Skäret är beläget vid norra Hjelmarestranden, ungefär

Fp mil från Örebro. Afståndet från närmaste land, i n.n.o.,

är närmare 2 stenkast. Skäret torde i ytstorlek vara unge-

färligen lika med ettdera af skären vid Heen, eller något af

de medelstora Balgbergen (ungefär 150 steg långt, 40—50

steg bredt). Före sänkningarna stack en klipphäll upp '/,—1

m. öfver vattnet. De nyvunna delarnas höjd är olika på olika

sidor. I norr utbredde sig en äng 1 miniatyr, ungefär '/, m.

öfver vattenytan. Mot söder sträckte sig från hällen en obe-

tydligt upphöjd ås, sluttande svagt mot öster, något brantare

mot vester. Den gamla klipphällen upptog en ansenlig del af

skäret. I vester skildes den från vattenbrynet endast genom

en smal strandskoning af stenar.

Äfven på detta skär hade, liksom på de festa i det före-

gående beskrifna, olika formationer utbildat sig. 1) Ytterst

utbredde sig ett höggräsbälte med Plhragnmites som hufvud-

96 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

ingrediens. Mindre ymnig var här Scirpus lacustris. Höggräs-

bältet var afbrutet på midten af vestra sidan, samt längst i

söder. De lägre strandväxterna hade i allmänhet icke trängt

ned 1 höggräsbältet; dock uppträdde Lycopus 1 ett och annat

individ i detta bälte, på östra sidan.

2) Innanför höggräsen kommo de ytterst artrikt repre-

senterade lägre strandväxterna, endast i skärets sydligaste

del samt på midten af vestra sidan, der berghällen som

nämdt sträckte sig ned nästan ända till vattnet, saknades

dessa.

5) Buskformationen syntes på detta skär vara mera klent

och otydligt utvecklad. Dock förekommo isynnerhet i norr

flera Salices (cinerea, caprea, aurita och pentandra). I söder

hade Saliz aurita och Populus vunnit terräng ofvanför den

nakna strandremsan.

4) Småskogen var mäktigast söder och öster om berget,

hvarjämte en tätare grupp längst i norr var förenad. därmed.

Hufvudmassan utgjordes af Alnus glutinosa, 2 å 3 meter hög.

Den inre delen af denna nybildade skog var alltför tät och

skuggrik för att någon frodigare växtlighet där skulle kunna

trifvas. Jorden låg därföre till stor del naken. Dock växte

småplantor af Angelica silvestris 1 mängd därinne. Dessutom

förekommo här följande arter: Plantago major, spenslig, Rham-

mes Frangula, ett enda, ett par tum högt individ, Cerastium

vulgatum, Pyrola secunda, ett enda, mycket ungt individ,

Vaccinium Vitis Idea och Polypodium Dryopteris.

På östra sidan af berget växte några alar, som tycktes

ha funnits före 13882 års sänkning, att döma bland annat af

den på deras stammar rikligt utbildade lafvegetationen. Vid

foten af dem bildades en tät vegetation af Baldingera, Lysi-

machia vulgaris, Epilobium angustifolium, Cirsium arvense och

lanceolatum. Ymnigt förekommo där äfven Nasturtuwm palustre

och Fragaria vesca.

I strandbältet utanför alskogen samt isynnerhet i de

yttre delarna af denna förekommo följande arter:

Bidens tripartita, tycktes vilja tränga sig ut bland

Scirpus och Phragmites.

Matricaria inodora, vid bergets s.ö. hörn.

Achillea Ptarmica, strödd på stranden rundtomkring

holmen, men isynnerhet i norr.

Gnaphalium silvatiewm.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 6. 97

Antennaria dioica, små mattor i n.o. och söder.

Tussilago Farfara, tycktes vinna mer och mer terräng.

Cirsium lanceolatum, med små bladrosetter i mängd.

> palustre.

» arvense.

Sonchus arvensis, på strandremsan i öster.

Scorzonera humilis, 2 stora individ 1 öster.

Hieracium Pilosella.

> Auricula, i s.o. och söder.

» sp. af dubium-gruppen, flere individ i öster.

> vulgatum.

» umbellatum.

Leontodon autumnalis.

Taraxacum officinale.

Valeriana officinalis.

Galium palustre.

Campanula rotundifolia, mycket sparsamt i norr.

Lycopus europeus.

Scutellaria galericulata.

Pruwnella vulgaris, mycket enstaka i norr.

Stachys palustris.

Rhinanthus minor.

Pedicularis palustris, få individ i s.0.

Lysimachia vulgaris.

Naumburgia thyrsiflora.

Plantago major, här och där efter östra stranden.

Angelica silvestris.

Peucedanum palustre.

Cicuta virosa, ett par individ i s.0.

Pimpinella Saxifraga, få individ.

Sium latifolium, ett par individ i n.o.

RBanunculus Flammula (reptans).

» acris.

> repens, bland buskarna i söder; äfven i norr.

Thalicetrum flavum.

Nasturtium palustre.

Viola canina, ett individ i en springa i berget.

>» stagnmina, i norr.

Lychwis Flos Cuculi.

Stellaria palustris, på ett enda ställe i vester.

Cerastwum vulgatum, i skogsbrynet.

98 A. Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Sagina nodosa, i skogsbrynet i öster.

procumbens, > >

Lythrum Salicaria.

Epilobium angustifolium.

montanum.

» palustre.

Sorbus Aucuparia, vid s. ändan af berget 1 individ, ett

annat i alskogen, samt ett par små, 3—4 tum höga träd

öster om berget.

BRubus Ideus, några ett par tum höga individ strax

utanför alskogen i s.0.

Fragaria vesca.

Comarum palustre.

Potentilla anserina.

Spirea Ulmaria.

Vicia Cracea.

Trifolium lwybridum, ett litet individ i norr.

> montanum, ett par individ i norr. (Förekom

ej på fastlandet i närheten).

» pratense, vid bergets s.ö. hörn.

Myrtillus nigra, få individ i norr.

Oxycoccus palustris, strax inne bland alarne på ett par

ställen i öster.

Polygonum amplubium f. terrestris, 1 söder, mellan stenarna,

närmast utanför buskvegetationen.

Rumex Hydrolapathum, 1 o.n.o.

» Acetosa.

Urtica dioica, i vester.

Populus tremula, se ofvan.

Salix fragilis, i vester.

> pentandra.

caprea. |

cinerea.

>» awrita.

>» repens, ett par små buskar n.o. om berget.

Betula verrucosa.

Almus glutinosa, mycket ymnig; se ofvan.

>» imMcana, mera sparsam.

Myrica Gale, ett frodigt individ i norr.

Pinus silvestris, 4 till 5-årig.

Juniperus commwnis, kvartershög i flera individ i n.o.

i synnerhet i norr; se ofvan.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 99

Orchis maculata, 2 individ bredvid hvarandra på ängen in.

Iris Pseudacorus, ett individ midt ibland alarna i vester;

ett annat i söder.

Alisma Plantago.

Juncus conglomeratus.

>" — effusus.

> alpinus.

Luzula campestris, fåtaligt i norr.

Scirpus lacustris, se ofvan.

Carex vesicaria.

> — pallescens.

> — Oederi, på ett enda ställe i vester.

>» — panicea, här och där efter östra stranden.

» «4 stricta.

>» — teretiuscula, på ett enda ställe i vester, tillsammans

med C. Oederi, Stellaria palustris och Salix fragilis.

Åira flexuosa.

Phragmites communis, se ofvan.

Calamagrostis stricta.

Agrostis (canina?).

Phleum pratense, få individ i norr.

Baldingera arundinacea.

Polystichum spinulosum, isynnerhet i öster.

Lycopodium clavatum, få individ i n.o.

Polytrichwm commune.

> juniperinum.

Catharinea undulata, | mångenstädes, isynnerhet i söder

Ceratodon purpureus, och på berget.

Spherocephalus palustris, i söder på ett ställe.

Marchantia polymorpha.

Cladonia coccifera (steril).

Boletus edulis, i massa bland buskarna.

På skäret funnos sålunda inalles 114 arter. Af dessa

äro 29, eller 25,4 2 år 1892 icke funna på något af de under-

sökta skären i Stor-Hjelmaren. Intet af dessa sistnämda

skär hyste (år 1892) en så stor procent »endemiska» arter,

icke ens de holmar, som delvis lågo ofvan vattnet äfven före

1882 — (Tjuran), Ersön eller Grundholmarna —, fastän på

dessas nyvunna områden jemförelsevis många, mest från de

äldre delarna af samma holme spridda, »endemiska» arter

förekommo.

100 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

XIII. Skäret »Slottsmana» utanför Örebro.

Vid undersökningen af detta skär, den 13 Aug., lemnades

mig välvilligt biträde af herr G. ÅA. RInGSELLE.

Skäret är antagligen helt och hållet torrlagdt genom

1886 års sänkning. Närmaste land är Svartåns mynning, på

omkring 600 fots afstånd. I förhållande till medelarealen af

de i Stor-Hjelmaren undersökta skären är arealen här mycket

ringa (skärets längd är ungefär 65, dess bredd ungefär

30 steg).

Äfven på detta skär voro olika formationer utbildade,

resp. under bildning. 1) Ytterst uppträdde ett höggräsbälte,

bestående af ymnig Scirpus lacustris och riklig-ymnig Phrag-

mites comnmumis, mest i vattnet strax utanför stranden; samt

innanför vattenbrynet af Carex stricta, Juncus conglomeratus

och effusus m. £., tillsammans bildande ett rikligt-strödt

skikt, i hvilket lägre strandväxter voro inblandade. Botten-

skikt saknades på de flesta ställen i höggräsbältet; dock

förekommo på några för öfrigt vegetationslösa fläckar nära

vattenbrynet små bestånd af Ranunculus Flammala (reptans)

samt strödda Limosella aquatica och Gnaphalawm uliginoswn.

I nordvestra hörnet ersattes starrformationen af Ålnus gluti-

nosa, som här uppträdde ymnigt. 2) Härinnanför vidtog en

formation med bottenskikt af ymnig Polytrichwm juniperinum,

i hvarandra öfvergående fältskikt af riklig-strödd Trifolium

hybridum m. fl. samt rikliga-strödda gräs (Aira och Agrostis),

jämte tunnsådda Angelica, Sonchus arvensis, Cirsiwm palustre,

Artemisia vulgaris; till detta sistnämda (högsta) fältskikt

kunna äfven räknas de strödda unga telningarna af Alnus

glutinosa och incana, Populus tremula, Betula verrucosa och

Salices. 3) De centrala delarna af skärets växtlighet utgjordes

af täckande bottenskikt af Polytrichum juniperimun, strödda-

tunnsådda gräs samt ett högörtsskikt, i hvilket trädtelningar

nästan alldeles saknades. Formationerna 2) och 3) öfvergingo

utan tydlig 'gräns i hvarandra. — I den omedelbara närheten

af en några steg från södra stranden uppbygd fiskarstuga

hade dessutom en särskild fora utbildat sig. Denna

karaktäriserades af Poa pratensis och annua, Plantago major,

Triticum repens, samt enstaka Solamun tuberosum, Stellaria

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:o 6. 101

media och Pisum arvense, således i allmänhet ruderat- och

odlade växter.

Skärets vegetation utgjordes af följande arter.

Bidens tripartita.

Matricaria inodora.

Artemisia vulgaris, 1 individ, på norra sidan (med 17

stycken, något öfver 1 meter höga, veg. florala skottsystem).

Senecio vulgaris.

Gnaphaliwm uligtnosum, vid stranden.

> silvaticum, enstaka.

Antennaria dioica, på två små närliggande fläckar 1 skärets

centrala delar, ymnig.

Tussilago Farfara, rikligt bland gräsen och Polytrichum-

mattan.

Cirswum palustre, enstaka.

> arvense, enstaka bladskott, 1 blommande individ.

Sonclhus arvensis, på några få små fläckar, men där ymnig.

> asper, 1 individ.

Hieracium umbellatum, 1 individ på v. sidan.

Taraxacum officinule, strödd-enstaka.

Leontodon autummnale.

Galium palustre, enstaka, på en enda fläck.

Myosotis palustris, I individ.

> cespitosa, enstaka.

Mentha arvensis, 1 s.ö. hörnet.

Lycopus ewropeus, enstaka.

Stachys palustris, enstaka vid stranden.

Solanum tuberosum, 2 individ, 1 på hvar sida om stugan.

Linaria vulgaris, ett par individ på östra stranden.

Limosella aquatica, några få individ på s. sidan.

Rluinanthus (minor?) i frukt sedan föregående år, på ö.

udden.

Pedicularis palustris.

Lysimachia vulgaris, enstaka vid stranden.

Nawnburgia thyrsiflora, uppe på skäret små, tynande

individ bland Polytrichum junip., vid stranden yppig och

mera talrik.

Hottonia palustris, en enda planta strax ofvan vatten-

brynet på s. sidan.

Plantago major, enstaka vid stranden, några individ vid

stugan.

102 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Cerefolium silvestre, ett stånd på n.v. stranden.

Angelica silvestris, strödd-enstaka.

Peucedamwm palustre, 1 individ i n.v., några i n.

Cicuta virosa, 1 individ på v. sidan.

Rammeulus Flammaula (reptans), bildade små mattor på s.

sidan.

» repens.

Thalictrum flavum, 1 individ på v. sidan inne på skäret.

Cardamine pratensis, bladskott.

Nasturtium palustre, 1 individ vid vestra stranden (bredvid

ett individ af Potentilla norvegica) samt 1 individ på s. sidan,

vid stugan.

Lychwmis Flos Cuculi.

Stellaria media, alldeles invid stugan.

Cerastium vulgatum, enstaka.

Sagina procumbens, vid en sten på n. sidan.

Lythrum Salicaria, 1 stånd.

Epilobiwum angustifolium.

» montanum, invid stugan.

» palustre, enstaka.

Fragaria vesca, enstaka.

Comarum palustre, flerestädes utmed stranden; sällsynt

uppe på holmen, i tynande individ (endast blad).

Potentilla anserina, 1 individ i n.v. hörnet; på en fläck

några fot från land i s.o. ymnig.

» norvegica, 1 litet individ vid v. stranden, 1 vid

stugan, samt 1 på norra sidan.

Geum rivale (blad) alldeles invid stugan.

Spirea Ulmaria.

Piswm arvense, 1 individ vid stugan.

Trifoliwm hybridum, riklig-strödd, isynnerhet strax innan-

för höggräsbältet.

» pratense, enstaka.

Polygonum amphibium terrestre, enstaka s. om stugan.

» lapathifoliwum, dito dito.

> Hydropiper, vid stugan och på stranden, enstaka.

BRBumex Hydrolapathum, 2 stånd bredvid hvarandra i s.

» — crispus, enstaka.

» Acetosa, 1 stånd 1 s.0.

>» > Åcetosella, 1 stånd uppe på holmen.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 103

Urtica dioica, på 2 ställen, ett på östra, ett på vestra

sidan, få individ på hvarje.

Atriplex hastata, många individ 1 s.0.

Populus tremula, enstaka.

Salix pentandra, en manshög buske vid n.v. hörnet; samt

en liten planta vid n.ö. hörnet bland Juncus och

Calamagrostis stricta.

>» acutifolia, 1 individ i n.v. hörnet; hufvudstam kort,

20 em. i omkrets; gröfsta grenen 16 cm. vid basen.

» caprea, 1 individ vid ö. sidan; några på norra sidan,

nära n.v. hörnet.

> evmerea, enstaka.

>» aurita, 2 individ 1 n.v. hörnet.

>» viminalis, 2 individ vid s.v. hörnet.

Betula verrucosa, enstaka, ung. 11/ . m. höga individ.

Almus glutinosa, på n.v. stranden beståndsbildande, ymnig;

eljest strödd-enstaka.

» incana, mindre talrik än A. glutinosa, dock flera

små bestånd.

Iris Pseudacorus, ensam på n.v. stranden.

Alisma Plantago, Hera frodiga individ i s.; eljest strödd

bland Scirpus lacustris.

Juncus conglomeratus.

> effusus.

» filifornus.

» articulatus, vid och ofvan stranden, s. sidan.

> alpinus, s. sidan.

» bufonius, s. sidan.

Scirpus lacustris, fans redan före 1886 års sänkning;

ymnig rundtomkring det dåvarande grundet.

Eleocharis acicularis, på ett ställe på s. stranden.

Carex vesicaria.

>» — Oederi, enstaka.

>» — stricta, 1 rika tufvor vid stranden.

> — leporina, enstaka.

Triticum repens, invid stugan.

Dactylis glomerata, enstaka.

Poa pratensis.

> serotina.

> COMpPressa.

>» annua, v. och s. om stugan, ymnig.

104 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

Aira cespitosa.

> flexuosa.

Holcus lanatus, på en liten fläck, strödd.

Phragmites commwmis, nästan öfverallt kring holmen, på

sina ställen rikt beståndsbildande och blandad med Scirpus

lacustris.

Calamagrostis stricta, enstaka.

Ågrostis sp.

Alopecurus geniculatus, strödd.

Phleum pratense, enstaka på vestra stranden, tillsammans

med Nasturtium palustre och Potentilla norvegica.

Baldingera arundinacea, på 2 ställen på s. sidan tuf-

bildande.

Asplenvwwm Filix Femina.

Acrocladium cuspidatum.

Amblystegium aduncum, vid stranden.

Polytrichum juniperinwm.

Marchantia polymorpha

Cladomia coccifera.

Physcia cesia, strödd.

Inalles funnos på skäret sålunda 111 arter, af hvilka 22

stycken, eller 19,8 2 år 1892 icke förekommo på något af de

undersökta skären i Stor-Hjelmaren. Intet af Stor-Hjelmarens

undersökta skär egde (år 1892) en så stor procent »endemiska»

arter, d. v. s. sådana, som icke funnos på något af de öfriga

undersökta Stor-Hjelmare-skären eller på »Slottsmana».

Såsom ofvan är nämdt, öfversteg äfven procenten af de

endemiska arterna på skäret »Hällen», den procent af en-

demiska arter, som förefans på de resp. skären 1 Stor-Hjelmaren.

Att sålunda vegetationen på de båda skären i Vestra Hjel-

maren icke fått någon större likformighet med skärens i Stor-

Hjelmaren, förklaras lätt af det stora afståndet dem emellan,

samt af den något olika beskaffenheten af vegetationen på

Vestra Hjelmarens och Stor-Hjelmarens stränder. Den i för-

hållande till arealen ofantligt stora artrikedomen på »Slotts-

mana» står antagligen i samband med den omständigheten,

att skäret på de flesta sidor är beläget så nära land, hvar-

igenom spridningen af växter till skäret underlättas. Dess-

utom hafva fiskare bidragit till införande af flera arter.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 6. 105

Sammanfattning af de viktigaste resultaten.

Såsom af det föregående framgår, har vegetationen på

de nybildade Hjelmareskären i flere afseenden förändrats

under de 6 år, som gått till ända sedan CALLMÉ företog sina

undersökningar af desamma.

Hvad som först torde falla i ögonen, är arternas ökade

antal (från 115 till 215). Största tillökningen har floran i

allmänhet vunnit, dels på de skär, som ega partier, höjda

öfver vattnet äfven före första sänkningen, dels på sådana

skär, som äro belägna i den omedelbara närheten af Hjelmare-

stranden eller af någon större, gammal ö i Hjelmaren. I

förra fallet ha tydligen en del nya arter invandrat från de

äldre partierna ned på de nybildade områdena, i senare fallet

från det närliggande landet resp. ön. — På Ersön t. ex. ha

flera, det gamla området ursprungligen tillhörande arter, som

redan på Cairmgs tid börjat att spridas nedåt, men icke

hunnit öfver den gamla strandvallen, numera gått mer eller

mindre långt ned på den nybildade stranden, stundom nästan

ut till böljgränsen. De äldre partierna på Ersön och på de

till samma kategori hörande Tjuran och Grundholmarna äro

dock, såsom spridningscentra för arterna betraktade, af be-

tydelse sannolikt endast för vegetationen på de nybildade

områdena af samma holme; till största delen har i alla hän-

delser de nya skärens flora rekryterats från fastlandet.

CALLMÉ anmärker, sid. 41, på tal om de olika spridnings-

medlen, att sydvestvindar äro förherskande eller åtminstone

de starkaste i Hjelmaredalen. Detta öfverensstämmer med

hvad jag varit i tillfälle att iakttaga. En egendomlighet i

vegetationen antyder i sjelfva verket, att sydvestvindarna

äro af stor betydelse för arternas spridning i dessa trakter.

På långsträckta skär, med sträckning ungefär 1 n. och s.,

särskildt Grundholmarna och Norra Nyckelgrundet, är nem-

ligen vegetationen såväl art- som individrikare på vestra än

på östra sidan. Till en del kan detta visserligen bero på

olikartade terrängförhållanden, men det får väl antagas, att

106 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

vindriktningen spelar en icke oviktig roll vid uppkomsten af

denna olikhet i växtligheten. Äfven en annan omständighet

synes tala härför. På Alhammarsuddens vestra, midtför det

undersökta skäret belägna strand funnos af skärets 18 arter

endast Bidens tripartita, Tussilago, Taraxacum officinale, Sonchus

arvensis, Ranunculus Flammula och Epilobium palustre. Sannolikt

är, att de öfriga på skäret förekommande arterna öfverförts

vesterifrån, från Hästnäsudden. — Utan att för öfrigt ingå

på några detaljer beträffande de olika spridningssätten, vill

jag endast anmärka, att, såsom också CALLMÉ påpekar, en

icke så ringa del arter torde ha införts på det undersökta

området söderifrån, från Vinön och Mellösalandet, till följd

af den lifliga kommunikation, som råder mellan dessa trakter

och Hvalön. Af de arter, som CALLMÉ på sid. 40 och 41

något närmare behandlar från synpunkten af deras härstam-

ning, och hvilka han till största delen förmodar ha kommit

från söder, påträffade jag på Vinön: Artemisia Absinthium och

ÅA. vulgaris, högt uppe på ön, talrika; Senecio viscosus, på

många ställen talrik, såväl högt uppe på rullstensåsens rygg,

som längre ned, ända ned på den nybildade stranden; Pedi-

cularis palustris och Lepigonwm rubrwn, v. sidan, på de ny-

bildade områdena.

Har floran sålunda betydligt ökats sedan 1886, så har å

andra sidan ett ehuru mindre antal arter efter denna tid

försvunnit från området. Största delen af dessa försvunna

arter förekommo 1886 på endast 1 skär; äfven några få, på

2 eller flera skär uppträdande (så bl. a. Hordewm distichon,

Secale cereale och Avena sativa) ha delat samma öde. För

öfrigt synes en rätt stor del arter bibehålla sig endast en

kort tid på samma skär; ofta är nämligen fallet, att arter,

som år 1886 funnits på 1 eller flera skär, år 1892 delvis

eller helt och hållet saknas på dessa, men förekomma på 1

eller flera andra. Detta gäller naturligtvis 1- och 2-åriga

arter.

Genom den år efter år skeende invandringen till skären

och det ömsesidiga öfverflyttandet af arter dem emellan, har

floran så småningom blifvit alltmera likformig. Såsom af

tab. sid. 92 framgår, är i allmänhet numera en större procent

arter gemensam för ett större antal skär, än år 1886 var

fallet. Ännu tydligare framträder detta, om man frånräknar

de delvis gamla skären: Tjuran, Ersön och Grund-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. II1l. N:O 6. 107

holmarna, på hvilka ett stort antal — betydligt större än år

1886 — endemiska, från de äldre partierna invandrade arter

uppträda.

Största delen af de invandrade nya arterna äro strand-

växter; dock förekomma äfven skogsväxter, såsom Pyrola

secunda och P. minor, åtskilliga ormbunkar ete. — Äfven

förekomsten af Callhwma vulgaris (1 individ på södra delen af

Grundholmarna) torde förtjena påpekas.

Icke blott art- utan äfven — och detta i ofantligt mycket

högre grad — individmängden har tilltagit på de nya skären

(resp. de nybildade delarna af de gamla) sedan 1886. De

fAeråriga örterna och isynnerhet starrarterna bilda ofta yfviga

bestånd. Likaledes äro många buskar och träd tätt bestånds-

bildande. Äfven 1-åriga örter bilda stundom mycket täta,

frodiga bestånd, så t. ex. Bidens tripartita, Polygomwm am-

plibium terrestre, lapathifoliwum, Hydropiper. — De flesta arterna

hade visserligen endast strödda-enstaka individ; men som

dessa dock i allmänhet stodo tätare än år 1886, och då, såsom

nämdt, arterna betydligt tilltagit i mängd, hade dock på de

Aesta skär en mer eller mindre sammanhängande vegetations-

matta bildats.

Hand i hand med denna förökade individmängd går ut-

bildningen af olika formationer. Dock är icke på alla skär

formationsdifferentieringen tillfinnandes. De lägsta, af vattnet

tidtals öfverspolade skären hysa, om de öfver hufvud taget

herbergera någon vegetation, en ytterst mager flora, bestående

af ett fåtal mycket glest stående arter. Så är t. ex. för-

hållandet med de södra Nyckelgrunden. Någon förändring i

vegetationens utseende har här icke försiggått sedan 1886

(med undantag af att några nya arter trädt i stället för

andra som försvunnit). Dessa låga skär komma sannolikt att

bibehålla sin fysiognomi äfven för framtiden.

På de skär, som höja sig omkring '/, m. öfver vattnet,

har redan en i allmänhet mer eller mindre täckande vege-

tation uppkommit. Arterna äro här talrika och stå tätt, men

utan ordning blandade om hvarandra, bildande en oregel-

bunden, vågig växtmatta med i hvarandra öfvergående skikt.

Det högsta skiktet utgöres vanligen af några få, enstaka

stående, smärre buskar. Här ha sålunda ännu icke några

särskilda formationer börjat utdifferentieras. Dessa skärs

(t. ex. skäret 1 af Balgbergen) ringa höjd öfver vattnet torde

108 A.Y.GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

väl för öfrigt, åtminstone i vissa fall, äfven för framtiden

förhindra uppkomsten af olika formationer.

Formationer uppkomma däremot regelbundet på de skär,

som äro höjda ungefär ”/, m.-eller mera öfver vattnet. Det är

sålunda isynnerhet på skär, som delvis varit höjda sedan 82

(t. ex. Norra Nyckelgrundet, Grundholmarna), som en

differentierad formationsbildning förekommer. Formationerna

kunna på olika skär vara af något olika beskaffenhet. Dock

utgöras de för det mesta af:

1) Ytterst ett bälte af höga strandgräs och starrarter

(Baldingera, Phragmites etc.) samt en massa lägre strandörter

och strandgräs, af hvilka de flesta arterna vanligen förekomma

tunnsådt-enstaka, men hvilka, till följd af den stora artrike-

domen, tillsammans bilda ett i de flesta fall sammanhängande

växttäcke;

2) Därinnanför ett bälte af buskar, mest Salices, och

isynnerhet S. cinerea. I detta bälte intränga åtskilliga lägre

strandväxter; äfven Phragnmites, Baldingera ete. förekomma

enstaka inne bland buskarna. På sankare fläckar inuti busk-

bältet äro buskarna undanträngda af strandväxter, som bilda

smärre bestånd. Kraftigast och tätast blir buskvegetationen

på låga, några steg från vattenbrynet sig höjande grusvallar,

så t. ex. på norra ändan af Grundholmen; troligen till följd

af det jemförelsevis torra underlaget kunna de utanför växande

strandörterna och gräsen här icke vinna terräng bland

buskarna; dessa få derför fritt utveckla sig, nästan utan

kamp med några medtäflare. — De två hittills omnämda

formationernas uppträdande synes sålunda i främsta hand

vara betingadt af olika terrängförhållanden.

3) Innanför buskbältet, på något högre delar af skären,

har på de 6 sista åren en i de flesta fall mycket tät, omkring

4 (stundom öfver 5) meter hög ungskog af företrädesvis Be-

tula verrucosa utbildat sig. Af de skogsbildande träden torde

i andra rummet böra nämnas Populus tremula och Alnus

glutinosa. Oaktadt sitt för vindarna fritt exponerade läge

har skogen sålunda nått en ovanlig höjd på kort tid. De

inre träden ha, genom att skydda hvarandra för blåsten, nått

större höjd än de mera periferiska. På några af Balgbergen

var Almus glutinosa beståndsbildande i utkanten af skogen.

Alnus-träden voro här, jemfördt med förhållandet på åtskilliga

andra, mera skyddade skär, ytterst grofva och relativt låga.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0O 6. 109

Särskildt var denna skilnad i växtsättet tydlig med jem-

förelse med de på Hjelmarestränderna ymnigt förekommande

nybildade alskogarna. Dessa äro ypperligt skyddade mot

vindarna genom den strax bakom stående gamla skogen; de

skjuta också i höjden med mycket stor hastighet; på 6 år

kunna de ofta uppnå 7 meters höjd; stammens tjocklek är

däremot förhållandevis ringa. — Undervegetationen i skogarna

är 1 allmänhet mycket sparsam, och, såsom naturligt är,

sparsammare, ju tätare skogen är. Den starka beskuggningen,

äfvensom de massvis sig hopande löfven hindra uppkomsten

af ett sammanhängande växttäcke. Mossorna, som i de yttre

bältena uppträda rätt individrikt, äro mycket klent repre-

senterade i skogen. Svampar förekomma här och där, mest

1 de tätaste skogarna (isynnerhet Boletus-arter och Agaricinéer).

Tafvar saknas vanligen alldeles i skogen, utom på uppstickande

stenar, där isynnerhet Physcia cesia uppträder på stora om-

råden. (Denna art förekommer, ehuru tunnsådt-enstaka, dock

mycket allmänt på skären och på alla regioner af desamma).

Den magra undervegetationen utgöres mest af örter, som

delvis äro specifikt skilda från vegetationen utanför skogen.

Somliga af strandväxterna kunna äfven intränga i skogen

(t. ex. Solanum Dulcamara, Phragmites). De äro här i all-

mänhet mycket tynande och enstaka.

4) Inuti skogen uppträder ofta på de högsta delarna af

skäret, trädlösa grusfläckar, beklädda af en mycket sparsam

vegetation med delvis karaktäristiska ingredienser (isynnerhet

Epilobium angustifolium, Rubus Ideus, Fragaria vesca, Urtica

dioica, Phlewm pratense). Dessa fläckar motsvaras på Ersön

och Grundholmarna af det högörtsbälte, som uppträder närmast

nedanför den gamla strandvallen.

Formationerna visa alltså på de skilda skären åtskilliga

omisskänneliga släktdrag. — Deras uppkomst och utbildning

är sannolikt i första hand bunden vid terrängförhållanden.

— Deras sammansättning ger till känna, att de ännu icke

äro fullt utbildade och differentierade. — Någon i vegeta-

tionen utpreglad gräns mellan skärens 2 sänkningsområden

förefinnes i allmänhet icke; dock är denna gräns stundom

antydd i uppträdande af ett smalt bälte af Betula verrucosa

eller Pinus silvestris (på Ersön och Grundholmarne).

Olikheten i vegetationens sammansättning och utseende

på de nybildade Hjelmareskären under åren 1892 och 1886

110 A.Y. GREVILLIUS, VEGETATIONENS UTVECKLING PÅ HJELMAR-ÖARNE.

torde för öfrigt bäst framgå vid jemförelse mellan den strax

ofvan lemnade redogörelsen och CaLLmÉs yttrande, anf. st.

sid. 35: >— — Eljest> (med undantag af några få arter, som

bildade täta grupper på ett mindre antal skär) »saknades

hvarje ens tillstymmelse till sammanhängande vegetations-

täcke. De enskilda stånden växte spridda ett här och ett

där, och större delen af marken var alldeles nakem.

SITEN he SYS

; pr EG NS : f, Ur HELA

0 a.” ä in upAn Ej ar

= Få fv fö oy dÅN 19c

öl ÅA may? '?

i UDPYUDST UN SN N UIYTDAH (aa

us3roq3l[rg SR anopuplisns) Vr Cu Arn, faropag

D dl : SNS S e&

UPpPaAPba27s2N

(e)

= lo + —

= DPpARsIKUD YE Vd z

rö PN z

- | N

<d | 4

oc I unna) NE re Ups. |

rd ( + | slaussg > 7e I

Mm | rr. ; umunpoybm

= MN Å

A | l

IN + d

hed |

sil ov N

d - A

oj Ö ; wVv + ter, vå

Ko SR - | SPULPPTS 3&

FR | ; AN SYVULDf

E + i purs 37 | e > &

al bg AOUMPYSOLJT | i + 5 ör

Ej . Ste ;

| - avgas

[DG]

TIVYSNINSIZWO da NOTYA F

q Uipbqors

öv

LÅG

UPRLIJIDEO ad

2ppesdebunr

VÄG

Lith.L.Ljungaren Upsala

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR Band 18. Afd. TIL. N:o 7.

EN NY ORGANISATIONSTYP

SLÄGTET LAMINARIA

F. R. KJELLMAN.

MED 1 TAFLA.

MEDDELADT DEN 9 NOVEMBER 1892.

STOCKHOLM 1892

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

La TIG ' Na Nan ET RA 0 VE TN

Ån as BADARNDA RANE

— na

Lära

IYTOUOITABIUA DOT

ATAAVIMAL raTo ÄN

HKAMIITLA HE

AVANTI

Aer Ad i

AT et

Peht vugnaNOR 2 DL TAGER Mr -

YV ra

d omar HA OTADOTA

pav NA 4 VuNTGRO så 4 ÄV

I en samling alger från Japan, tillhörig Kejserliga Veten-

skaps-Akademien 1 S:t Petersburg, hvilken jag haft i uppdrag

att bestämma, funnos ett par exemplar af en Laminaria, hvil-

ken utan tvifvel är ny för vetenskapen. Då den företräder

en organisationstyp, som icke är känd hos någon annan art

af slägtet, har jag trott den vara förtjent af ett särskilt om-

nämnande. Jag föreslår, att den får bära namnet L. gyrata.!

! Såsom tillägg till den redogörelse för Japans Laminariacévegetation,

hvilken jag lemnati uppsatsen: Om Japans Laminariacer — Vega-Expeditio-

nens Vetenskapliga Iakttagelser Band. 4. 1887 — (Japans Lamin.) meddelas

här en förteckning på de arter af denna familj, samlingen innehöll, jemte

uppgift på de lokaler (japanska provinser), hvarest hvarje art var tagen en-

ligt samlingen bifogade meddelanden.

1. Alaria crassifolia KJELLMm. — Hokkaido. Ett exemplar i samlingen var

i torkadt tillstånd öfver två meter långt med märken efter två om-

gångar sporofyller. Växten blir sålunda betydligt större än jag antagit

på grund af de exemplar, jag förut varit i tillfälle att undersöka; jfr

KJIELLM. anf. st., sid. 276.

Ulopteryx pinnatifida (HaArv.) KJErrMm. — Hizen; Nagato; Rikuoku.

Endast fragment af växten innehöllos i samlingen. De från de båda

förstnämnda ställena öfverensstämde med exemplar. som jag förut sett

från Goto, de från Rikuoku hade mycket smala, stundom förgrenade

bladgrenar och terminalbladet i sin helhet mycket smalt.

3. Ecklonia bicyclis KJELLM. — Idzumo; Simoda; Ugo.

4, > latifolia KJELLmM. — Ett ofullständigt blad från Iyo synes till-

höra denna art.

53. Agarum Turneri Post. et RuPr. — Hokkaido. Denna art har jag förut

ej sett från Japan. Den finnes icke heller anförd derifrån i de arbeten,

jag känner, som behandla mera specielt den japanska algvegetationen.

Emellertid finnes en uppgift i FARLow (Marine Alge of New England

and adjacent coast (1881) sid. 96) som synes ådagalägga, att den redan

förut är känd från Japanska hafvet.

6. Arthrothamnus bifidus (GMEL.) RUPR. — Hokkaido. Ny för Japan.

7. Laminaria Peterseniana KIELLM. — Tajima. Ett bladfragment från

Simoda synes också tillhöra denna art.

3. Laminaria angustata KJELLMm. — Hokkaido.

de > japonica ArescH. — Hokkaido.

1108 3 gyrata KIJELLM. mscr. -— Hokkaido.

I HaAriort, Liste des Algues marines rapportées de Yokoska (Japan) par

M. Le Dr Savatier — Mémoires de la Societé nationale des sciences naturelles

et mathématiques de Cherbourg, Ser. 3, T. VIL 1891 — anföres en för Japan

ny Laminaria, L. flexicaulis LE JoL.

4 OF. BR. KJELLMAN. EN NY ORGANISATIONSTYP INOM SLÄGT. LAMINARIA.

I det arbete, som bär titeln, De Laminarieis symbolas

offert J. G. AGARDH — Lunds Universitets Arsskrift för år 1867

— (J. Ag. Lamin.) indelas de då närmare kända 13 arterna af

slägtet Laminaria i fyra grupper. Dessa grundas på habitu-

ella morfologiska karakterer och torde kunna uppfattas och

betecknas såsom slägtets i sin dåvarande omfattning morfolo-

giska eller habituellt organologiska typer. Dessa typer äro

1:o solidungula-, 2:0 saccharina-, 3:o apoda- och 4:0

digitata-typen. Den första af dem karakteriseras deraf,

att skottet är uppdeladt i en stamlik och en bladlik del (i

stam och blad), att den senare under sin utveckling icke upp-

fliikas på längden och att det primära vidfästningsorganet

(roten) blir växtens enda organ af denna funktion och icke

sedermera ersättes eller förstärkes af sekundärt från stammens

nedre del uppkommande rhiziner (birötter). Den enda för J.

G. AGARDH och ännu allt framgent kända företrädare af denna

typ är den i de arktiska hafven vidt utbredda L. solidungula

J. AG. Organisationstypen saccharina, till hvilken hör en större

mängd arter, öfverensstämmer till skottets utbildning med

den föregående, men skiljer sig från den derigenom, att den

primära »callus»-roten förr eller senare ersättes eller förstärkes

af birötter eller ett birotsystem, utveckladt i akropetal följd

från stammens nedre del. Apoda-typen står lägre än de före-

gående. Skottet är icke tydligt uppdeladt i stam och blad, :

utan har till det hela en blad- eller skiflik form, dock med

skillnad mellan spets och bas. Det primära vidfästningsorga-

net ersättes af rötter utskjutande från skottets undre kant.

Denna typ är representerad af L. sessilis AG. En öfvergångs-

form mellan denna och saccharina-typen har jag trott mig

kunna se i den japanska L. radicosa KJIEuiMm.! Den jemte

saccharina-typen artrikaste är digitata-typen, hvilken

skiljer sig från denna deri, att skottets bladlika del, åtmin-

stone i äldre tillstånd, klyfver sig handlikt mer eller mindre

upprepadt på längden.

Utom dessa fyra habituella organologiska typer synes mig

ännu tvenne kunna och böra urskiljas. Den ena af dessa,

hvilken kunde benämnas alata-typen, representeras af L.

Peterseniana KJIELLM., afvikande från saccharina-typen, med

hvilken den i öfrigt öfverensstämmer, genom vingad. ehuru

! Jfr. KJELLM. Anf. st. sid. 259, 263 och följ.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:07. )D

steril stam. Den andra — repens-typen — utmärkes deraf,

att skottsystemet utgöres af ett krypande, grenigt, rotslående

rhizom och från detta vertikalt utgående, 1 stam och terminalt

blad uppdelade skott. Denna typ företrädes af L. longipes

Borr! och af den på senare tid i Medelhafvet upptäckta, ge-

nom BoRrRNET'S förträffliga framstälining kända L. Rodriguezti

Born.” Till samma typ hör enligt ARrREscHove? L. Sinclairt

Haryv.!

Från habituell organologisk synpunkt i angifna bemär-

kelse har L. gyrata intet nytt att uppvisa. Den har, såsom

af den på tafl. 1 gifna figuren framgår, ett birotsystem och

ett skott, tydligt differentieradt i en trind-sammantryckt,

ej vingad stam och ett terminalt blad, som förblir odeladt,

men saknar rhizom, korteligen, den är af klar och ren saccha-

rina-typ.

Redan genom KörzInG's i Phycologia generalis (1843) fram-

lagda undersökningar blef det bekant, att Laminariorna med

stor öfverensstämmelse i sina gröfre anatomiska förhållanden

visade vissa bestämda olikheter. Den som emellertid från

denna synpunkt mest omfattande undersökt denna växtgrupp

och skarpast betonat den rådande olikheten är AREsScHoUG. I

sitt ofvan citerade arbete: De Laminariaceis nonnullis har han

framlagt resultaten af dessa sina undersökningar. I likhet

med Körzine i Phycologia generalis hänför han de behandlade

Laminariorna till tvenne skilda slägten: Hafgygia KG och La-

minaria LAMx. För hvardera angifvas väl en hel del karak-

terer, men det är dock så godt som uteslutande på olikheter

! Jfr J. E. ÅRESCHOUG, Observationes Phycologice. Part. IV. De Lami-

nariaceis nonnullis. — Nova Acta regie Societatis scientiarum Upsaliensis. Ser.

3. Vol. 12, sid. 15. —- (ARESCH. De Lamin.) och F. R. KJELLMAN, Om Bering-

hafvets algflora. — Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar. Band.

23, n:r 8, sid. 43 — (KJELLM. Beringh. algfl.)

2 E. BORNET, Note sur une nouvelle espéce de Laminaire (Laminaria

Rodriguezii) de la Méditerranée. — Extrait du Bulletin de la Sociéte bota-

nique de France. T. 35. 1888 — (Born. Nouv. Laminaire).

SÅSTLuSt. SIA. 0.

+ Att L. japonica AREsSCH. och L. Bongardiana Post. et Rupr., såsom

BORNET (anf. st.) anger, äfven skulle vara representanter af denna typ är åt-

minstone, hvad den senare beträffar, nästan med full säkerhet icke fallet.

Jag har samlat hundradetals exemplar af denna art, utan att hos något finna

det för typen karakteristiska rhizomet. Afven hvad angår den förstnämnda

arten synes det mig föga sannolikt, ehuru jag måste medgifva, att min kun-

skap om den är mindre stor. Af hvad jag sett af växten och af den beskrif-

ning och afbildning SURINGAR (Alg&e japonicge Musei botanici Lugduno-Batavi

sid. 25, tafl. XI och XII) lemnar af den, synes mig dock framgå, att den till

sin habituella organisation är af ren saccharina-typ.

6 F.R. KJELLMAN. EN NY ORGANISATIONSTYP INOM SLÄGT. LAMINARIA.

i den anatomiska organisationen, som åtskilnaden mellan dem

grundas. Detta framgår tydligen af det tillägg eller den not,

som är bifogad diagnosen på slägtet Laminaria; anf. st., sid.

89. Den lyder: »hoc genus a precedente (Hafgygia) dignoseci-

tur eo, quod omnes, quas huc retulimus species, in cortice

trunci interiore non possident orbem lacunarum muciferarum,

quem in antecedente genere cognovimus. Annuli, de quibus

supra diximus, sunt longe alius natur:e quam ex. gr. annuli

Hafgygiarum»... Då de omnämnda »annuli> hos båda släg-

tena äro anatomiska företeelser, så är sålunda, såsom jag of-

van anfört, slägtindelningen grundad på olikhet i de gröfre

anatomiska förhållandena. Med andra ord skulle detta kunna

uttryckas så, att inom den grupp, som vanligen uppfattas

såsom slägtet Laminaria Lamx, finnas tvenne anatomiska ty-

per representerade. Så vidt jag kan finna, blir olikheten mel-

lan dessa blott den, att inom den ena, Hafgygia-typen, skot-

tets stam eger s. k. vasa mucifera inom den andra, Laminaria-

typen, dylika histologiska element eller organ saknas i denna

del af skottet — ehuru de kunna finnas i skottets terminala

blad. AREscHouvG anger visserligen, att de s. k. annuli skulle

vara longe alius nature inom båda typerna, men har dock

ej klart angifvit, hvari denna väsentliga olikhet består. Hos

Hafgygia-typen skulle de kunna följas »per trunci longitu-

dinem»; hos Laminaria-typen uppgifvas de vara »fugaces,

indeterminati et conferunt tantummodo ad inferiorem trunci

partem crassiorem reddendam»>; anf. st., sid. 9. I dessa upp-

gifter ligger, så vidt jag kan finna, alldeles inga bevis för

att »annuli> hos de båda typerna eller slägtena äro af olika,

ännu mindre långt olika natur. I begge fallen äro de väl ett

uttryck för stammens successiva tilltagande i tjocklek och

hela skilnaden blir den, att de hos Hafgygia-typen fram-

träda skarpare begränsade och äro följbara längre upp istam-

men än hos den andra typen. Jag hänvisar för öfrigt härom

till M. Fosie, Ueber die Laminarien Norwegens—Christiania

Vidensk.-Selsk. Forhandl. 1884 n:r 14, sid. 14 och följ. En

jemförelse mellan dessa båda anatomiska typer å ena sidan

och de förut behandlade habituellt organologiska visar, att

icke en del af de senare i hela sin artomfattning kommer

att tillhöra den ena, de öfriga den andra anatomiska typen,

utan att förhållandet är det, att enskilda arter af olika orga-

nologiska typer äro att hänföra till den ena, andra åter af

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0O7. TY

samma habituella organisation till den andra af de båda ana-

tomiska typerna. Nå är t. ex. af saccharina-typen L. ja-

ponica ARESCH. med hänsyn till sin anatomiska byggnad en

art af slägtet Hafgygia ARESCH., LC. saccharina (1L.) LAMXx.

deremot en art af ARrREscHouve's slägte Laminaria. Af digi-

tata-typen kommer t. ex. L. Clustomi Epmonsr. till Hafgygia-

typen, deremot L. digitata (1L.) LaAmx. till Laminaria-typen.

Af de tre arterna af repens-typen hafva tvenne, L. Sinclari

Harv. och L. Rodriguezti Bors. Hafgygiastruktur, L. longipes

Bory åter Laminaria-struktur.

ARESCHOUG har, såsom af det föregående framgår, tilldelat

dessa anatomiska typer slägtrang, en uppfattning, som svår-

ligen kan vinna någon tillslutning, då dels från dessa slägten

uteslutes åtminstone en såsom en typisk Laminaria uppfattad

växt, L. sessilis AG, dels härigenom arter så bestämdt och vä-

sentligt skilda som t. ex. å ena sidan L. solidwngula J. AG. och

L. Bongardiana Post. et Rupr., å andra sidan L. Peterseniana,

KJIELLM., ÅL. radicosa KJIELLM. och L. longipes BoryY förenas i

samma slägte, under det så nära beslägtade arter som t. ex.

L. Sinelairi Harv. och L. longipes Borr komma att tillhöra

olika slägten.

Icke heller från anatomisk synpunkt i ofvan angifna be-

tydelse utgör L. gyrata någon ny organisationstyp inom slägtet

Laminaria. Till sin allmänna byggnad öfverensstämmer den

i allt väsentligt med de förut kända arter, som af ARESCHOUG

hänföras till slägtet Laminaria, alltså är en representant af

den anatomiska Laminaria-typen.

Vid den gruppering af Laminaria-slägtets arter, för hvil-

ken nu redogjorts, har, såsom af den lemnade framställningen

visar sig, endast hänsyn tagits till dessa växters vegetations-

organ. Det framgår emellertid af uppgifter i den föreliggande

TLaminaria-litteraturen, att äfven med hänsyn till fortplant-

ningsorganen i visst afseende betydliga olikheter förefinnas

mellan olika arter af det i fråga varande slägtet. MNärskilt

har J. G. AGARDH väckt uppmärksamheten på och visat att inom

digitata-gruppen »soros et situ et forma diversos in diversis

speciebus obvenire».! En jemförande behandling i detta afse-

ende hafva dock arterna af detta slägte hittills icke varit

! Jfr. J. G. AGARDH, Bidrag till kännedomen af Grönlands Laminarieer och

Fucaceer. — Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar. B. X, nr 8,

1872. — (J. AG. Grönl. Lamin. och Fuc.).

S F.R. KJELLMAN. EN NY ORGANISATIONSTYP INOM SLÄGT. LAMINARIA-

underkastade. En särskilt maning att företaga en sådan ger

L. gyrata, emedan den med hänsyn till fortplantningsorganen

i vissa drag afviker från alla förut kända arter af slägtet

och företräder en egen organisationstyp.

TLaminariornas fortplantningsorgan utgöras, såsom väl be-

kant är, af s. k. enrummiga sporangier, sporangia eller zoo-

sporangia unilocularia eller oosporangia, spolformiga — något

klubblika kroppar, hvilka äro enrummiga och alstra en större

mängd svärmare af den för Fucoideerna karakteristiska bygg-

naden. Om dessa svärmare känner man, att de äro utan vi-

dare utvecklingsbara, men det är fortfarande oafgjordt, om de

till sin natur äro zoosporer eller zoogonidier. Sporangierna —

de må tills vidare kallas så — utvecklas från basalcellen af

korta, vanligen tvåcelliga celltrådar, hvilka uppkomma genom

förlängning och tvärdelning hvar och en af en ytcell. Dessa

celltrådars — sporangiebärares — basalcell är liten, toppeellen, —

vanligen helt oegentligt parafys kallad, — långsträckt klubb-

lik, med tvär spets och ytterväggen starkt gelinerad och tjock.

Med hänsyn till sporangieställningarnas utvecklingssätt och

slutliga form öfverensstämma alla hittills kända Laminaria-

arter, L. gyrata ej undantagen, mycket nära med hvarandra,

de må tillhöra hvilken som helst af de habituellt organologiska

eller anatomiska typerna. Äfven deri råder öfverensstäm-

melse, att de alltid utvecklas från skottets bladlika del och

att de alltid bilda mycket täta sammanhängande grupper.

Dessa grupper har man, väl också med rätta, kallat sori. Det

är med hänsyn till dessa sori, deras antal, deras form, stor-

lek, begränsning, uppkomstregion, uppkomsttid o. s. v. olik-

heter visa sig hos olika arter af slägtet Laminaria.

Hos ingen mig bekant Laminaria-art bekläda sporangie-

ställningarna hela bladet på båda dess ytor. Alltid lemnas

en större eller mindre yta fri, hvilken förblir steril och så-

lunda i stånd att med full energi utföra det vegetativa lifs-

arbetet, speciellt assimilationsarbetet. En art, hos hvilken

dock sorus får en i förhållande till bladets yta mycket stor

utbredning är L. longipes Bory. Hos denna är förhållandet föl-

jande. Sporangieställningarna uppträda på båda bladytorna,

på hvarje yta bildande en i midtlinien liggande sorus. Till

formen äro de båda sori jembreda, afrundade vid basen och

spetsen, stundom jembredt aflånga. Kanten är mest jemn,

helbräddad, stundom sparsamt oregelbundet flikig. De in-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0 7. 9

taga nästan hela bladets bredd, så att t. ex. på ett nära ba-

sen 29 m. m. bredt blad, hvarje sorus' bredd utgjorde 25 m. m.

Deras längd är vexlande, alltid större än bredden. Är bladet

helt, så är sorus alltid betydligt kortare än bladet, men om,

såsom ofta är fallet, ett längre stycke af bladets öfre del är

upplöst, kan sorus sträcka sig ända till den förhandenvarande

bladspetsen. På ett helt blad af 35 cm. längd hade sorus en

längd af 12 em. Sorus intar bladets basaldel och är alltid

fullt utvecklad, mogen, innan det nya bladet anlägges. Dock

synes dess utveckling först inträda, sedan bladet nått sin

fulla utveckling. När ett nytt blad nått en större grad af

utveckling och det gamla bladet då, hvilket hos denna art,

så vidt jag känner, sällan inträffar, ännu qvarsitter, äro spo-

rangierna redan tömda och den ursprungliga soralregionen

endast framträdande såsom en affärgad fläck vid bladets bas.

Hvarje sorus anlägges såsom ett helt för sig, men kan till-

växa i storlek, särskilt i längd.

Af samma soraltyp, ehuru något modifierad, äro fere

andra Laminaria-arter. Så t. ex. L. solidungula J. AG. Sori

äro tvenne, en på hvarje bladyta, af mediant basalt läge, ut-

vecklade då bladet nått sin fulla utveckling, men innan det

nya bladet börjat utvecklas. Hos denna art har man oftare

än hos föregående tillfälle att iakttaga, att sorus utveckling

är afslutad, innan det nya bladet nått sin utbildning, emedan

hos den ofta blad af ända till tre generationer, det ena öfver

det andra finnas samtidigt. Alltid är i så fall sporangierna

tomma på det eller de båda öfversta bladen, på det öfversta

i regel hela den region upplöst, som intogs af sori. En olik-

het finnes dock med hänsyn till sorus mellan denna art och

L. longipes Bory, nämligen den, att sorus alltid är betydligt

smalare än den del af bladet, på hvilken den utbildas; of-

tast är den också af annan form än hos föregående art, van-

ligen äggrund eller utdraget äggrund, stundom cirkelrund

eller njurlik. Jfr. för öfrigt F. R. KJELLMAN, Om Spetsber-

gens marina klorofyllförande Thallophyter II. — Bihang till

K. Svenska Vet. Akad. Handlingar, B. 4, n:r 6, sid. 16—17. —

(KIELLM., Spetsb. Thalloph.) och J. G. AGARDH, Bidrag till

kännedomen af Spetsbergens Alger. — Kongl. Svenska Vet.-

Akademiens Handlingar, B. 7, nr 8, sid. 3, Tafl. 1.

En annan representant af samma grundtyp är L. Peter-

-seniana KJIELLM. De båda sori äro hos den liksom hos L. lon-

10 F.R. KJELLMAN. EN NY ORGANISATIONSTYP INOM SLÄGT. LAMINARIA.

gipes Borr bandformiga, nästan jembreda, men betydligt längre

i förhållande till bredden och i likhet med dem hos L. soli-

dungula J. AG. intagande blott en ringa del af bladets bredd.

Deras längd blir stundom mer än en meter, deras största bredd

blott 53 ecm., under det bladets bredd uppgår till 25—30 cm.

Också L. japonica AREsSCH. med långsträckta, utdraget ägg-

formiga sori tillhör denna typ.

Hos dessa nu anförda arter bildar, såsom jag angifvit på

grund af undersökning af torkade exemplar, hvarje sorus re-

dan från början ett helt. Antingen har hos dem sporangie-

ställningarnas utveckling börjat liktidigt på hela den area,

som kommer att intagas af den slutliga sorus, eller också har

deras utveckling fortgått succesivt från ett centrum inom

hvarje soral-area. L. eroglyphica J. AG. synes, om jag rätt

fattat beskrifningen af denna art, företräda en typ, som med

hänsyn till sorus såsom fullt utvecklad, öfverensstämmer med

den föregående, särskilt sådan den är uttryckt hos L. Peter-

semiana KJIELLM., men afviker från den genom ett väsentligt

olika uppkomstsätt af sorus. Enligt uppgifter lemnade i J.

AG. Lamin., sid. 12, finnes på hvarje bladyta en sorus, som

betäcker, på en smal kant när, hela midtdelen (discus) af

bladet, hvilken är af annan beskaffenhet än de sterila kant-

delarne. Om den sträcker sig till bladets bas eller icke, är

ej angifvet. Men hvarje sorus utgöres af »macule hierogly-

phicre in bullata parte» (discus) lamine sparsim inchoantes,

sensim confluentes;» — och slutligen — «per utramque paginam

linea marginali excepta expansus». Jag kan ej vidare yttra

något bestämdt om denna sorus-typ, då jag icke sett något

exemplar af arten, men antar, att äfven om sorus, hvilket

väl icke alltid är fallet, vid sin fulla utveckling bildar ett

slutet helt, den dock i följd af sin uppkomst ur flere olik- och

oregelbundet formade partialsori är vida mera oregelbunden

och med mera ojemna, flikiga och uddiga kanter än fallet är hos

någon af de förut anförda arterna. Sorus hos L. hieroglyphica

J. AG. synes derför förtjent att upptagas såsom en särskild typ.

Hos den Laminaria från arktiska haf, som af J. G. AGARDH

blifvit kallad L. caperata DE 1tA PYL., men som jag ansett

mig böra benämna L. Agardhiti, utbildas i typiska fall endast

en sorus på hvarje bladyta. Den öfverensstämmer i allt huf-

vudsakligt med sorus af den först anförda grundtypen, utom

deri, att den icke är basal, utan belägen ett längre stycke

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:0'7. 11

från bladets bas, sträckande sig mer eller mindre nära spetsen

af det under pågående vegetationsperiod utvecklade bladet.

Så vidt jag kunnat finna, har bladet icke afslutat sin längd-

tillväxt, då sorus redan är mogen åtminstone till betydlig del

af sin längd. I tiden för sorus utveckling skulle alltså denna

art skilja sig från de förut nämnda arterna åtminstone de fyra

sistnämnda. Detta medför också en olikhet med hänsyn till

åldern på den sorusbärande regionen. Denna är hos L.

Agardlni KJIELLM. bladets äldsta, tidigast utvecklade del hos

arterna af den första soraltypen, möjligen också hos &L. Mero-

glyphica J. AG. deremot bladets yngsta, senast utvecklade del,

hvilket naturligen häntyder derpå, att i senare fallet bladets till-

växt nått sitt slut. Samma läge, byggnad och form på sorus

har jag funnit hos en del Laminarior, hvilka upptagas såsom

former af L. saccharina (L.) LAMXx, näml. f. membranacea J.

AG. och f. grandis KIJELLM. Deremot har artens hufvudform,

åtminstone den som vid Skandinaviens och speciellt Sveriges

kust är den vanligaste och mest karakteristiska, f. bullata

AG., en soralbyggnad, som mera öfverensstämmer med den hos

föregående typer. Anmärkningsvärdt är, att denna senare

form är fertil under vintern, just då bladbytet inledes, under

det f£. membranacea J. AG. anträffas fertil med väl utveck-

lade bandformiga sori redan i juni månad och f. grandis

KJIELLM. starkt fertil under juli>september. Men så vidt jag

har mig bekant, sker bladbytet äfven hos dessa former liksom

hos f. bullata AG. under vintern; jfr. F. R. KJELLMAN, Hand-

bok i Skandinaviens hafsalgflora I. Fucoide&. sid. 24—26. Om

förhållandet konstant är sådant det nu angifvits, skulle alltså

enligt min mening L. Agardhit KJIELLM. vara att betrakta

såsom representant för ännu en bestämd soraltyp.

Rörande denna art anser jag mig dock böra anföra, att

understundom hos dess bredbladiga form sporangieställningarna

åtminstone under växtens senare fertila stadium bilda på hvarje

bladyta flere, men alltid få, mediant och i närheten af hvar-

andra belägna sori af mycket olika storlek och olika form.

Vanligen är det en större i eller nära midtlinien liggande

sorus och ett antal mindre mer eller mindre långt aflägsnade

från denna och från hvarandra. MSoralkomplexen har stundom

ett utseende, som skulle den uppkommit genom upplösning af

en större primär sorus. Antagligen uppkommer den också

stundom så, men i andra fall äro dock de särskilda sori af

12 F.R. KJELLMAN. EN NY ORGANISATIONSTYP INOM SLÄGT. LAMINARIA.

sjelfständig uppkomst. Med andra ord, hos en bredbladig

form af L. Agardhii KJIJELLM. och antagligen i samband med

bredbladigheten inträder inom den bladregion, som brukar

blifva fertil, bildning af sporangieställningar på fere, olika

stora ytor, åtskilda genom smalare och bredare band, som för-

blifva sterila. Jfr J. AG. Lamin., sid. 13—15 och KJIELIM.

Spetsb. Thalloph. 2, sid. 21.

Hos vissa andra Laminaria-arter möter oss en soral typ,

som i motsats till den föregående är af möjligast sen utveck-

ling. I beskrifningen på sori hos L. fissilis J. AG. anför J.G.

AGARDH (Grönl. Lamin. och Fuc., sid. 17), att hos exemplar

från Spetsbergen, som han hänfört till denna art, »sorus zonam

transversalem vix interruptam occupat in illa regione lamina

in qua confinia sunt folii vetusti novique». Likartadt är för-

hållandet hos L. bullata KIELLM; jfr. KJELLM. Beringh. algi.,

sid. 46. I dessa fall är sålunda utvecklingen af de båda me-

diant vid bladets bas uppträdande sori så sen, att, då sori äro

mogna, det blad, som bär dem, icke blott nått sin fulla ut-

veckling, liksom hos den först genomgångna soraltypen, utan

redan upplyftats af det nya bladet, hvars längdtillväxt är i

hufvudsak afslutad. Typiskt torde väl blott en sorus an-

läggas på hvarje af bladets båda ytor, utsträckta på bredden

eller tvärsträckta i öfverensstämmelse med bladets starka ut-

veckling 1 denna riktning. Det kan dock inträffa, att den

ursprungligen ett helt bildande sorus kommer att uppdelas i

två eller flere, om uppfliikningen af bladet sker nog långt ned.

Hos L. bullata KIELLM. finnes i regel blott en sorus på hvarje

bladyta, bildande en tvärgående fläck öfver gränsregionen

mellan det gamla och det nya bladet och skickande längre

och kortare tungor eller uddar ut i de få flikar, hvari det

gamla bladet är uppdeladt. Ett exemplar af dem, jag haft

att tillgå, afviker från de öfriga deri, att det gamla, fertila

bladet är till basen uppdeladt i tvenne ungefär lika breda

flikar. Hvardera af dessa har på hvarje yta en isolerad band-

formig, median sorus, hvilken icke sträcker sig ut hvarken

till bladflikarnes ytter- eller innerkant. Jag måste häraf draga

den slutsatsen, att de särskilta sori uppkommit hvar för sig

och att sålunda detta exemplar i sjelfva verket tillhör en an-

nan soraltyp än de öfriga.

Det finnes nämligen Laminaria-arter, hvilka utveckla ty-

piskt flere öfver bladets medlersta del utbredda sori på hvar-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 18. AFD. III. N:07. 13

dera af bladets båda ytor. Såsom en sådan vill jag anföra

L. digitata (1L:.) LAMx. (LC. flexicaulis LE Jorn.)i dess vid Sve-

riges vestra kust vanligaste form med bladet mer eller mindre

djupt uppdeladt i talrika flikar. Vid bohuslänska kusten är

denna art, så vidt min erfarenhet sträcker sig, under som-

maren alltid steril)! ehuru redan då bladet nått sin karakte-

ristiska utbildning. På vintern inträder den åtminstone mera

allmänt 1 fertilt stadium. Sporangieställningarna bilda större

och mindre, mest rundade, längs- eller tvärsträckta fläckar

vid och ofvan fikarnes midt. Under den tid sori nå sin

högsta utveckling inträffar anläggningen och den första ut-

bildningen af det nya bladet. Jag anser mig häraf kunna

draga den slutsatsen, att utvecklingen af sori sker först, se-

dan bladet uppfliikats, och att följaktligen sori på hvarje

bladyta till sitt anlag äro flere. Jag vill och kan naturligt-

vis icke dermed hafva bestridt, att hos de former af L. digi-

tata (1.) LAMx., som hafva helt eller sparsamt klufvet blad,

utvecklingen af sori och deras slutliga form än den af J. G.

AGARDH angifna; jfr. J. AG. Grönl. Lamin. och Fuc., sid. 17.

Men äfven hos Laminarior af digitata-typen med sparsamt

klufvet blad kunna fere sori på hvarje bladyta uppträda så-

som sjelfständiga och primära bildningar. Nå är t. ex. fallet

med en del former af L. Bongardiana Post. et Rupr. Upp-

komsten af fere sjelfständiga mediana sori är sålunda icke

uteslutande eller i hvarje fall beroende af bladets fikighet

och sori's utveckling efter det flikningen inträdt.

I förut genomgångna fall hafva sori varit af mediant

läge, d. v. s. om på hvarje yta af bladet endast en sorus

utvecklas, så intar denna bladets midtlinie, om flere sori före-

komma, så äro de likformigt fördelade öfver hela bladets yta

efter bredden eller intaga bladets midtdel. Men det gifves

äfven en annan grupp af soraltyper, sinsemellan skilda genom

väsentliga karakterer, men med det gemensamt, att sori upp-

träda marginalt på ömse sidor om bladets midtfält, hvilket

förblir sterilt.

En hithörande typ är den, för hvilken L. Rodriguezvi

Born. är en representant. Jag tillåter mig att anföra BoRNET'S

beskrifning på sori hos denna art: »Les sores fructiferes se

trouvent sur les bords inférieurs de la vieille lame; ils sont

! Jag bör dock nämna, att ARESCHOoUG om denna art uppger, att den

skulle vara fertil redan 2:dra juni. Jfr. AREsSCH. De Lamin. sid. 9.

14 F.R.KJELLMAN. EN NY ORGANISATIONSTYP INOM SLÄGT. LAMINARIA.

linéaires ou spatulés, larges de 2 centimétres, longs de 8 å 10

centimétres. Le plus souvent ils naissent en paire, un le long

de chaque bord, et sont assez régulierement symétriques;

quelques fois ils sont réunis å la base par une bande trans-

versale; rarement un seul se développe; tout aussi rarement on

en recontre deux de chaque cöté, le sore inférieur étant plus

petit et plus interne, Born. Nouv. Laminaire sid. 3—4; taf.

5, fig. 4. Det framgår häraf, att det är typiskt för denna

art, att sori ligga utmed kanten och att blott en bandlik so-

rus utvecklas vid hvarje bladkant, äfvensom att denna art

öfverensstämmer med L. bullata KIJELLM. inom den förra grup-

pen af soraltyper deri, att sori äro utbildade, sedan redan det

nya bladet nått åtminstone en högre grad af utveckling. För-

fattaren har benäget skriftligen upplyst mig om, att sori upp-

träda på bladets båda ytor.

En annan hithörande typ är den, som framträder hos L.

angustata KJIELLM. Äfven här äro sori marginala, en eller

få efter hvarje kant. Snarast skulle man kunna säga, att

hvarje sorus bildar ett långt mer eller mindre afbrutet band,

hvilket intar större eller mindre del af de utanför den svagt

framträdande midtfascian belägna kantfältens bredd. Så vidt

jag kunnat finna, är hos denna art bladet såsom fertilt i regel

dorsiventralt, i det sori blott utvecklas på den ena af bladets

ytor.! Förutom denna olikhet med £L. Rodriguezii Born., gif-

ves ock den skilnaden mellan dessa båda typer, att hos L.

angustata KIJELLM. sori äro mogna redan innan, hos L. Rodri-

guezit BOornN., såsom ofvan nämnts, först efter bladombytet

börjat ske.

Det är en soraltyp af denna kategori, som förekommer hos

L. gyrata KJELLM. msecr., men är starkt åtskild från de båda

föregående. Sori utvecklas väl såsom hos L. angustata KJELLM.,

innan det nya bladet börjat utbildas, men båda bladytorna

bära sori och dessa äro talrika efter hvarje kant och af helt

andra former än i föregående fall. Midtfascian är hos denna

art starkt, nästan medelnerfslikt framträdande, smal. Kant-

fälten intages till nästan hela sin bredd af de mycket talrika,

jemförelsevis små sori, som äro temligen starkt upphöjda och

skarpt begränsade från hvarandra. I motsats till förhållande

hos de båda föregående arterna äro sori mestadels sträckta i

! Jfr. KJELLM., Japans Lamin., sid. 266—267.

IBIHANG TILL K: SV. VET.-AKAD. HANDL: BAND 18. AFD:. III: N:O0 7. 15

ladets breddriktning och i regel temligen rikt, stundom upp-

fepadt greniga med kort tunglika eller omvändt äggrunda

enar. På vissa ställen intages hela kantfältets bredd af

blott en sorus, på andra ställen finnas två, en yttre och en

nre af nästan lika eller mycket olika storlek eller också tre,

vilka antingen alla ligga 1 en tvärrad eller den ena innanför

e två andra. WSori på de båda bladytorna motsvara icke

varandra hvarken till form eller utsträckning. Den region,

som på ena bladytan bär en sorus, kan på den andra vara

teril eller hafva en sorus af annan form och storlek, hvilket

ltså visar, att dessa sori äro oberoende af hvarandra till sin

ppkomst och utveckling. På det fullt fertila exemplar af denna

rt, som jag sett och hvilket är afbildadt på den åtföljande

aflan, var endast nedre delen af bladet fertil, den öfre steril.

Såsom sammanfattning af hvad nu anförts, lemnas här en

kematisk öfversigt öfver de soraltyper, hvilka på grund af

öreliggande undersökningar enligt min mening skulle kunna

urskiljas.

A. Sori af mediant läge.

a. Typiskt blott en sorus på hvarje bladyta.

a. Denna från början utgörande ett helt.

+ Sorus utvecklad ofvan bladets bas, omkring och

ofvanför dess midt.

typ. KARE AA gearduit KJELLM. 0. aå.

+ + Sorus utvecklad vid bladets bas och

0 före det nya bladets uppkomst.

Typ. 2... 3 longiwes BorRY :o: a.

4 00 efter det nya bladets uppkomst.

a Typ. 3. &L: bullata KIELLM. 0:a.

od g. Sorus uppkommen genom förening af flere par-

: tialsori.

i Typ. 4. L. heroglyphica J. AG.

b. Typiskt flere sori på hvarje bladyta.

IIYP: dv £. dagitatar (ML ILAMX 0. a.

B. Sori af marginalt läge.

a. BSori en — få efter hvarje bladkant, ogrenade.

a. HSori utvecklade före det nya bladets uppkomst,

uppträdande endast på den ena bladytan.

Typ. 6. L. angustata KIELLM.

16 F.R.KJELLMAN. EN NY ORGANISATIONSTYP INOM SLÄGT. LAMINARI!

Pp. Sori utvecklade efter det nya bladets uppkom

och på båda bladytorna.

Typ. 7. L. Rodriguezit Born.

b. Sori talrika efter hvarje bladkant, greniga.

Typ. 8. L. gyrata KIELLM. msc

Af de uppgifter, som i det föregående lemnats på art

som representera de särskilta soraltyperna, framgår, att å en

sidan arter af samma soraltyp öfverensstämma till sin or

nisation 1 öfrigt, men också att å andra sidan en soraltyp ka:

representeras af arter, hvilka så väl till sin habituellt orga

nologiska som anatomiska byggnad äro skilda från hvarandr

Det senare fallet framgår särskilt klart inom den i skem

såsom typ 3 betecknade soraltypen, hvilken företrädes åtmin

minstone af L. longipes Bory, L. solidungula J. AG., L. Peter

seniana KJELLM. och ÅL. japonica ÅARESCH., sålunda represen

tanter för båda de af ARESCHoUG angifna anatomiska typern

och för icke mindre än fyra af de habituellt organologisk

nämligen repens-, solidungula-, alata- och saccharin

typen.

Jag bifogar här en diagnos och beskrifning på den ny

arten.

Laminaria gyrata KJIJELLM. mscr.

L. rhizinis attenuatis; stipite brevi, pollicari, infern

tereti, crassiusculo, superne compresso, attenuato, in lamina

sensim abeunte, levi, lacunis muciferis nullis, corticeque deci

duo deficiente; lamina lineari lanceolata, angusta, 2 pollice:

vix lata, demum pergamea, fascia angusta, fere costaeform

percursa, marginibus planis vel subundulatis; soris in utraqu

superficie lamine inferne evolutis, marginalibus, fasciam me

dianam nudam relinquentibus, numerosis, parvulis, elevatis

distinete circumsecriptis vel subcirculares vel in directiont

transversali lamine elongatis, plus minus ramosis, structur:

vulsari. badis i

Artbeskrifning. Af växten har jag sett endast två exem

plar, det ena fullt fertilt, det andra nyss inträdt i fertilt sta:

dium. Båda voro ofullständiga, med, som jag antar, ungefär

halfva bladet i behåll. Är detta antagande riktigt, så 2

växten liten, något öfver en meter lång. Rötterna hafve

vanlig form och ställning. Stammen är kort, 4—5 cm. lång

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 185. AFDS TIER NIO 7. 17

märkbart tjockare vid basen än upptill, från att nederst vara

trind uppåt sammantryckt, slutligen kilformigt utbredande

sig och utan gräns öfvergående i bladet. Bladet är jembredt

lancettlikt, 7—8 cm. bredt på det bredaste stället, i början

tunnt, sedan tjockt pergamentartadt af samma tjocklek och kon-

sistens som hos L. saccharwna (L.) LAMx. f. bullata AG., myc-

ket svagt eller till större delen af sin yta icke alls buckligt.

Längs midten löper en smal, skarpt begränsad, nästan medel-

nerfslik fascia. Kanten är plan eller svagt glest och grundt

vågig.

Stammen saknar slemlakuner och affallande korkartad

ytterväfnad. Dess parenkymatiska väfnadsmassa består af

relativt mycket små celler, hvilkas väggar äro starkt, men

olikformigt förtjockade och gelinerade. I laminan finnes ett

glest nät af stora, delvis mycket vida slemlakuner, intagande

ungefär mellersta delen af det temligen svagt utvecklade

parenkymatiska mellanlagret. Detta består af kubiska eller

kort fyrsidigt prismatiska celler. Sporangieställningarna likna

dem hos andra arter af slägtet Laminaria. Rörande sori hän-

visas till den ofvan, sid. 14—15, lemnade beskrifningen.

Förekomst. Härom är intet bekant.

Utbredning. Japan, Hokkaido enligt exemplar i Kejserl.

Vetenskaps-Akademiens i S:t Petersburg herbarium.

Figur-förklaring.

Tafl. 1. Laminaria gyrata KJELLM.

Figuren återger i naturlig storlek ett fragmentariskt, efter torkning upp-

blött exemplar af växten.

Bihang till K.Vet. Akad.Handl. Bd.18.Afd.III.N?7.

Laminariek

ta Kjellm.

Lith.Lljunggren Upsala.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 18. Afd. IL. N:o 8.

VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR

SVENSKA TORFMOSSAR

GUNNAR ANDERSSON.

MEDDELADT DEN 9 NOV. 1892 GENOM ÅA. G. NATHORST.

STOCKHOLM 1893

BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖ

Växtförande aflagringar i relation till marina bildningar i

södra Sverige.

Sveriges kvartära historia har under de senaste åren varit

föremål för ett synnerligen ifrigt och omsorgsfullt arbete af

forskare, hvilka hvar och en från sitt håll sökt klargöra de som

det synes i många afseenden särdeles invecklade förhållanden, som

skapat de olika slagen af kvartära bildningar inom vårt land. Å

ena sidan har en grupp med DE GEER och MUNTHE fullföljt de ar-

beten, som påbörjats af v. Post, TORELL, LOVÉN, ÅA. ERDMANN m. fl.

Dessas mål ha varit att, dels på stratigrafiskt geologisk väg,

dels genom undersökningar af våra marina fossilförande bild-

ningar, vinna klarhet öfver de växlingar i förhållandet mellan

land och haf, som hos oss under kvartärtiden egt rum. Dessa

arbeten ha som bekant krönts med en så god framgång att

det varit pE GEER möjligt att redan publicera en karta, i de-

talj angifvande det senglaciala hafvets högsta strandlinie i

södra och mellersta Sverige.! Äfvenledes har han lyckats

fullfölja det uppslag, som gafs genom undersökningar vid

Ronneby 1882,” på ett sådant sätt, att å en kartskiss, åt-

följande det 1890 färdiga arbetet »om Skandinaviens nivåför-

ändringar under kvartärperioden»?, kunnat inläggas ungefär-

liga isobaser för den postglaciala sänkningen. Genom MUNTHES?

! Quarternary changes of level in Scandinavia. — Bull. Geol. Soc. Am.,

Vol. 3 (1891).

>” Om en postglacial landsänkning i södra och mellersta Sverige. G. F.

F. Bd. 6 (1882), sidd. 149—162.

3 G. F. F. Bd 10, sid. 366 (1888) och Bd 12; sid. 61 (1890).

+ Studier öfver baltiska hafvets qvartära historia I. — S. Vet.-Akad.

Handl. Bih., Bd 18. Afd. II, N:o 1. I detta citeras föregående arbeten.

4 ÅG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

fynd af Ancylus-bildningarne på Gotland och Öland lärde

man emellertid för det baltiska området känna ännu en oscil-

lation mellan land och haf. Jämte de rent stratigraf-

ska undersökningarne har äfven i de nämda arbetena hän-

syn tagits till de djurformer, som anträffats i bildnin-

gar afsatta under dessa oscillationer mellan land och haf,

och till de slutsatser om de klimatiska förhållandena

under olika skeden af kvartärtiden, som af dessa kunna

dragas.

Ha sålunda på detta fält intresseväckande resultat vun-

nits, så har också å andra sidan en annan del battivart

lands kvartära historia blifvit studerad, nämligen vår floras

historia. Växtvärlden ger en fullt ut lika skarp och hastig

reaktion på förändringar 1 klimat och öfriga fysiska för-

hållanden som djurvärlden. Det har också genom arbeten af

NATHORST, SERNANDER, ToOLF, förf. m. f£. allt mer och mer visat

sig, att vår flora inkommit i på hvarandra följande grupper,

hvilkas invandringsväg varit dels sydlig, dels ostlig. Sedan

man genom dessa undersökningar lärt känna, 1 hvilken ord-

ning vår vegetations vigtigaste element, våra skogsträd, in-

kommit, samt kände, öfver hvilka områden hafvet i olika

skeden nått, egde man tydligtvis ett medel att sammanknyta

resultaten af de olika arbetena. Genom att studera hvilka

delar af den för floran faststälda utvecklingsserien, som finnas

inom områden, hvilka under en bestämd tid varit täckta af

hafvet, samt genom att efter nyare rationella undersöknings-

metoder undersöka de mellan marina bildningar inlagrade

torfmossar, som på några ställen i södra Sverige anträffats,

kunde full visshet ernås om inom hvilka skeden af vår floras

invandring de respektive sänkningarne egt rum. Då en växt-

arts utbredning öfver t. ex. ett så stort område som Sverige

tar en ej obetydlig tid, är ett angifvande af en arts relativa

invandringstid endast en ganska obestämd tidsbestämning.

Hafsytans sjunkande och stigande kan däremot så vidt man

känner anses mera egnad till en exakt sådan, då nämligen

t. ex. det postglaciala hafvets maximistånd torde vid samma

tid hafva inträffat på alla de punkter, som nåddes af detsamma.

Genom att bestämma den vegetations utseende, hvilken vid

denna tid inbäddats i torfmossar under olika breddgrader, borde

därför en ganska exakt tidsbestämning kunna vinnas och så-

ledes möjlighet föreligga till en noggrannare tidsparallelise-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:08. >)

ring af äfven de växtförande bildningar, som i vårt lands

olika delar anträffas, men som ej stå i direkt förhållande till

de marina sedimenten.

Önskvärdheten af arbeten tjenande att utreda de nu an-

gifna förhållandena har framhållits af SERNANDER och antyddes

äfven af mig 1 en uppsats skrifven 1889.1 Under arbeten i

nordvästra Skåne och Östergötland vunnos också några håll-

punkter i antydd riktning. Därigenom att K. Vetenskapsakade-

mien detta år (1892) tilldelade mig »de Letterstedtska räntemed-

len för maktpåliggande undersökningar» blef det mig möjligt att

under nu förflutna sommar företaga esn resa långs södra

Sveriges kustgebit för att studera förut kända fyndorter

för intramarina”? torfbildningar samt om möjligt upp-

leta nya.

Först besöktes den bekanta lokalen vid Ronneby, sedan

mossarne på Sölvesborgshalfön. Från denna gick färden öfver

en af RÖRDAM på norra Seeland beskrifven lokal till Höghult

vid Kullaberg, en af förf. vid ett föregående besök funnen

lokal, hvilken visade sig vara utaf ett alldeles ovanligt in-

tresse. Mellan Falkenberg och Varberg undersöktes alla

de innanför den postglaciala gränsvallen belägna mossarne,

hvarefter en tid exkursioner företogos kring Borås, Herrljunga

och Alingsås. — Kring Göteborg utfördes undersökningar

dels söderut, särskildt vid Kållered och Kungsbacka, dels

vester- och norrut. På en af Öckeröarne funnos rika läm-

ningar efter en forntida skogsvegetation; längs hela den höjd-

sträckning, som följer Tjörn 1 N.—S. riktning fans en lika-

dan i der belägna mossar; äfven på Hisingen undersöktes

några mossar, 1 hvilka torftägt bedrefs. — I trakten kring

Grebbestad och i de längre inåt landet i Tanum och Qville

socknar belägna mossarne gjordes flera upplysande fynd. Till

sist företogs en rekognosering af de föga gifvande mossarne

på Hunneberg och i södra Dalsland.

Jämte de fynd, som gjorts under denna resa, har förf.

emellertid varit i tillfälle att i denna uppsats meddela en

undersökning af de växtförande aflagringar, som vid muddring

! Torfmossarnes bidrag till kännedom om Skandinaviens forntida växt-

geografi. — Sv. mosskult. tidskr. 1890, sid. 14 o. f.

? Med intramarin förstås här och i det följande endast ett torflager, af-

satt mellan tvänne marina lager. Det är sålunda ett rent stratigrafiskt begrepp,

som ej innebär någon tidsbestämning.

6 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

upptagits ur Limhamns hamn, och där tillvaratagits af herr

A. F. CARLSON.

Hvad man i Skandinavien känner om den fora, som

härskade i olika delar af området vid de perioder, som angit-

vas af det senglaciala och det postglaciala hafvets maximi-

stånd, är ytterst ringa. SERNANDER! har med god blick för

dessa frågors vikt af det föreliggande materialet sökt göra så

mycket som möjligt, men genom hans arbeten har det också

visat sig, att de föreliggande fakta voro för få samt osyste-

matiskt och okritiskt samlade, hvadan nya undersökningar

var den enda återstående vägen att komma till kunskap i

dessa frågor. Med undantag för fyndet af Dryas octopetala

m. m. på Gotland, ha också de få och ogynnsamma lokaler

han besökt och hittills beskrifvit ej varit egnade att i större

grad belysa frågan, detta så mycket mer, som han byggde

hela sin bevisföring på den obevisade premissen af stubb-

lagrens betydelse för tidsbestämningen.? — DE GEER har

lämnat de första uppgifter, som kunde gifva ledning? för be-

stämmandet af den postglaciala sänkningens förhållande till

vegetationen, i det han anger,? att ek anträffats både vid

Ronneby och Varberg i torflager, belägna under marin gyttja

tillhörande denna sänkning. Han sammanställer äfven dessa

fynd med de förut i submarina mossar och annorstädes gjorda.

— Ett nytt och oväntadt uppslag angående tiden för det

senglaciala hafvets tillbakagång erhölls 1886 genom NAT-

HORSTS fynd af Dryas octopetala i sällskap med Pinus sil-

vestris i kalktuff nära Vadstena. Vid undersökningar i

denna trakt fann jag ytterligare bevis för att landet här

!' Om växtlemningar i Skandinaviens marina bildningar. — Bot. Nat.

1889, sid. 190 och Die Einwanderung der Fichte in Skandinavien. — Engl.

BotsJanrb BALISK(CSIBNT ET

? Jmf. förf:s uppsats: Om de växtgeografiska och växtpaleontologiska

stöden för antagandet af klimatväxlingar under kvartärtiden. Stockh. Geol.

För. Förh. N:o 146., Bd 14 (1892), sidd. 519—5384.

3 Sv. NILSSONS och BRUZELIUS Senare omnämda undersökningar, kunna ej

betraktas som upplysande i ifrågavarande afseende alldenstund nivåförändringar-

nes allmänna natur ej för dem var känd.

+ Om Skandinaviens nivåförändringar under qvartärperioden. — Geol.

Fö. Förh., Bd 12 (1890), sid. 110.

BIHANG [TILL K. SV.[VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 7

låg öfver hafsytan så tidigt, att sötvattensleror med en vege-

tation motsvarande fjällens videregion där kunde bildas;! så-

lunda innan både furens, björkens och aspens invandring. An-

tagligt är emellertid nu, att jag i trakten ändock vid mitt

korta besök ej fann allt som kunde finnas. — De nu nämda

undersökningarne kunde naturligen, så sporadiska som de stodo,

endast betraktas såsom antydningar om huru förhållandena

ha gestaltat sig.

ad Å

ÅN

nl Nar

CASA INGA IARAD 6

sr SIA

Grebbestad oder de

dö

Sc fr vad Af AN lunneberg ij Z

Fog ; PS LE. SÅS NS (6

SEN Q AR

Björkö kö EJ rnere S vå

fc pe örosnotse N (

Ju 16) Fq c

IT L

RA åker äv på

() Munkagård. [6 Bh ) éL

Kartskiss öfver södra Sverige och angränsande gebit. De utsatta ortnamnen ange i

det följande utförligare omnämda lokaler.”

I motsats till en del andra författare på detta område

har jag först framlagt en detaljerad beskrifning af de mest

gifvande lokalerna; detta på det att de gjorda iakttagelserna

såvidt möjligt må framstå för sig. Därigenom torde det också

vara för en hvar möjligt att bilda sig en själfständig mening

1! Växtpaleontolog. unders. af svenska torfmossar. 1. Bih. till K. V. A

Handl. Bd.118: Afd. III. N:o 2.

2 Tjernö på kartskissen bör vara Tjerne och Highult Höghult.

8 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

om hållbarheten af den mera öfversigtliga framställning, som

afslutar uppsatsen.

För lättare orientering har på omstående kartskiss inlagts

de lokaler, som i det följande dels detaljeradt beskrifvas, eller

något utförligare omtalas, på grund af egna eller andras iakt-

tagelser.

Blekinge.

Ronneby. I den 1882 publicerade ofvan citerade uppsatsen

har DE GEER redogjort för lagerföljden i Ronnebydalen. Han an-

träffade där en marin gyttja hvilande på-torflager. Då här ej är

anledning att ingå på närmare detaljer, vare sig om detta fynds

betydelse för utvecklingen af vår kännedom om den post-

glaciala landsänkningen eller öfver den allmänna lagerfölj-

den,! skall jag endast i största korthet redogöra för hvilka

växtlämningar som i de intramarina aflagringarna påträffats.

Den enda före mitt besök bestämda växtlämningen var en

ekstubbe, som af nämde förf. träffades under den marina

gyttjan, nordvest om staden, vid Sörbybäcken. Till mitt för-

fogande ställde han sina kartor och anteckningar öfver den

här mycket detaljeradt utredda lagerföljden, hvadan jag utan

vidare kunde gripa mig an med undersökning, af den subfos-

sila floran.

Intermarin torf har anträffats på tvänne ställen, dels vid den

lilla strax nedanför »fallet» i ån utlöpande Sörbybäcken, dels

under brunnsplanen.

På det förstnämda stället var lagerföljden från ytan räk-

nadt följande:

1. Marin gyttja ung. 70 cm., några få m. ö. h.

2. Den nämda gyttjan öfvergår småningom utan skarp

gräns i en 25—30 cm. mäktig sötvattensgyttja, innehål-

lande rikligt med lämningar af rotstockar samt frön af Nuphar

luteum.

3. Torf. Denna syntes vara mäktigast längst mot norr,

samt småningom utkila mot söder, eller det väderstreck, i

hvilket dalgången öppnar sig mot Ronneby-ån. Följande växt-

lemningar blefvo funna:

! I annat sammanhang hoppas jag få återkomma till dessa frågor.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 9

Alnus glutinosa!? 54 2 och 7 I hängen, mycket rikligt

med frukter, knoppar, stipler, grenar. Den mängd, i hvil-

ken alens detritus här förekommer, visar, att detta träd, vid

tiden för torfvens bildning i det grunda sötvattensbäcknet,

varit det vanligaste i de närmaste omgifningarne.

Betula odörata, ett hängefjäll, några frukter. Några

vinglösa frukter, som anträffades, kunna möjligen härröra från

B. verrucosa?

Cornus sanguinea, 2 fruktstenar.

Prunus Padus, !/> fruktsten.

Corylus Avellana, några fragment af nötter.

FRubus ideus, 2 fruktstenar.

Salix caprea(?), fragment af blad, antagligen af denna art.

Rumex, 2 väl bibehållna frukter med »grym på kalk-

bladen. Antagligen härröra de från RB. Hydrolapathum; de

kunna dock härstamma från RK. crispus.

Scirpus lacustris, nötter.

Nymphea alba,” några frön.

Chara sp., oogonier i stor mängd, insektvingar m. m.

Lägges härtill DE GEERS fynd af ek, framgår att här en

ekvegetation härskat vid tiden före det postglaciala hafvets

inträngande. Med undantag för boken, rådde här alltså re-

dan före den postglaciala sänkningens inträdande en vegeta-

tion, likartad med den nu i omgifningarne lefvande.

Vid ett djup växlande mellan 1,2 och 1,5 m. vidtager un-

der brunnsplanen torfven. I den marina gyttja, som öfver-

lagrade densamma, lyckades jag finna ett par blad af Quercus

Robur? och ett barr af Pinus silvestris. Sjäfva torfven där-

emot innehöll ej några bibehållna blad och dylikt. Vid under-

sökning af densamma visade den sig vara en starrtorf med

sparsamma lämningar efter Carices, Scirpus lacustris, Comarum

palustre, Menyanthes trifoliata m. fl. samt små vedfragment,

antagligen af al(?).

Mosse på Ronneby brunns område. Mossen är belägen i

brunnsparkens västra del 15,7 m. ö. h. Den omgifves af ur-

! IT nomenklatur m. m. följes här i de fall då ej annorlunda anmärkt

är, HARTMANS flora 12:te uppl. så långt denna är utkommen, i öfrigt 11:te

uppl.

? Under detta namn innefattas äfven N. candida.

3 I det följande användes namnet (. Robur, som kollektivnamn för

Q. pedunculata och Q. sessiliflora i de fall, då de anträffade lämningarne

ej tillåtit att afgöra, från hvilken af de tvänne arterna de härstamma.

10 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

bergskullar, täckta af föga mäktiga lösa jordlager. Beståndet

på dessa utgöres af Betula verrucosa — isynnerhet på norra

sidan — samt bok och ek och på något afstånd från mossen af

fur. Underskogen bildas af gråviden, sälg, Rhamnus Frangula,

Rosa och Juniperus. — Mossen är nu till större delen utgräfd,

och den enda nu på densamma lefvande vattenväxten tycktes

vara Callitriche.

Den genom borrningar och gräfningar på flera olika ställen

erhållna lagerföljden är ofvanifrån räknadt följande.

1. Torf. Denna är 1 sin öfre del alldeles multnad;

endast smågrenar och näfver af björk ha varit resistenta nog

att kunna motstå förmultningen. Utaf detta torflagers be-

skaffenhet framgår fullt klart ett sätt, på hvilket torf kan

bildas ofvanpå ett stubblager, utan att på något sätt någon

»våt» period föranledt denna bildning. Då mossbäckenet näm-

ligen blifvit så igengrundadt, att skogen kunnat växa på

dess yta, har den vandrat ut på mossen. Men då där-

igenom bäckenet ännu mera fyllts, är det endast under

den första och ställvis andra skogsgenerationen som mossen

varit tillräckligt fuktig för att stubbarne och träden skulle

blifva bevarade, sedan har förmultningen kunnat ske på ana-

logt sätt med den som egt rum af skogen på backarne om-

kring, dock med den skilnad, att den ej blifvit så fullstän-

dig, på grund af den något större fuktigheten i själfva

bäckenet. !

2. Stubblager. Ett sådant finnes öfver nästan hela mos-

sen, 1 å 1!/; m. under den gamla högsta torfytan. I mossens

centralare delar är det nästan uteslutande bildadt af fur,

mot kanterna finnas ganska talrikt stubbar af al och björk

samt enstaka af ek. I den torf, som ligger mellan stubbarne,

finnas massor af smågrenar, bladfragment, knoppar och knopp-

fjäll af ek, därjämte anträffades en frukt af lind. Under

den tid stubblagret bildades, har här sålunda vuxit en bland-

skog, i hvilken furen hufvudsakligen synes ha intagit den

sankaste delen af bäckenet.

3. Torfdy. Sådan finnes med undantag af en smal

zon långs mossens kant under hela mossen. Från densamma

ha utpreparerats följande växtlämningar:

! Det behöfver knappast anmärkas, att ej alla de torflager, som hvila

ofvanpå stubblager, äro bildade på detta sätt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0o8. 11

Quercus Bobur, blad och bladfragment af ungefär ett 10-

tal blad; öfverhufvud synas eklämningarne vara ganska spar-

samma i denna nivå af mossen.

Alnus glutinosa, grenar och frukter sparsamt.

Pinus silvestris, frön, grenar, barkbitar samt ungefär

25 barr.

Betula odorata, 25 blad samt ett stort antal hängefjäll,

frukter, grenar m. m. — Betula verrucosa, som nu — se

ofvan — är den vanligaste arten kring mossen, synes all-

deles saknas.

Acer platanoides, 1 frö; endast själfva fröet var bi-

behållet.

RBhamnus Frangula, 4 frön.

Salix caprea, 5. blad.

Salix cinerea eller aurita eller bäggedera, några blad-

fragment.

Cladium Mariscus, 5 nötter.

Scirpus lacustris, 4 nötter.

Carex ampullacea, 1 fruktgömme.

Carex pseudocyperus, 1 d:o.

Nuphar luteum, 6 frön och delar af rhizom.

Nymphea alba, 11 frön,

Potamogeton (jmf. natans), 7 smånötter.

Potamogeton sp., ett 20-tal smånötter samt några blad-

fragment.

4. Sötvattenslera. Denna var på det ställe i norra

kanten, där borrning företogs, ungefär 0,5 m. mäktig och

hvilade direkt på urberget. Vid slamning af ett större prof

erhöllos nedan uppräknade växtlämningar:

Pinus silvestris, barkstycken och 7 barr.

Betula odorata, 20 hängefjäll och en frukt.

Alnus glutinosa?, en frukt.

Cladium Mariscus, 6 nötter.

Scirpus lacustris, 12 nötter.

Nymphea alba, 1 frö.

Potamogeton (jmf. natans), 2 smånötter.

Mosse vid Mjellby NV. om Listershufvyud. Vid geologiska ar-

beten på Sölvesborgshalfön hade pr GEER (1. c.) anträffat ett

torflager af ej obetydlig mäktighet, öfverlagradt af en typisk

strandvall (d 1 fig. 2). Han har också godhetsfullt meddelat

mig detaljuppgifter om lokalens läge.

12 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

Strandvallen, torflagret och en del af den detta under-

liggande sanden ha genomgräfts för att lämna aflopp för en

ganska betydlig lagunmosse, belägen något i SSO. om strand-

vallen. Själfva vallens krön ligger enligt DE GEERS af-

vägning 6,9 m. ö. h., således ungefär vid P. G. i dessa

trakter.

1. Den hufvudsakligen af sand bestående strandvallen.

I densamma finnes dock äfven gröfre material fastän i ringa

mängd. Vallens mäktighet öfver större delen af torfiagret

belöper sig till omkring 1,5 m.

2. Torf. Med skarp gräns underlagras strandvallen af

torfven. Dennas sammanställning är ej helt igenom likformig,

N S

[Ad

Något schematisk profil genom den NV. om Listershufvud undersökta torfbildningen.

De punkterade ställena angifva de platser, på hvilka talrika lämningar af den nedan

beskrifna floran funnos. Stubbarne (vid 56) i ytan af mossen äro af fur, korsen

under (vid c) ange den del af torfven, där rikligt med förmultvad björknäfver iakt-

togs, d är strandvallen.

ty under en del af vallen har det funnits en svag fördjupning i

den underliggande sanden, i hvilken genom gyttjebildning ett

grundt stagnerande vatten uppstått. Den torf, som bildats

i detta, blef därför vida rikare på växtlämningar än den,

som bildades några tiotal meter längre åt norr. Förhållan-

dena inses bäst af ofvanstående något skematiska profil längs

kanalen. Jämte denna på de lokala förhållandena beroende

olikhet i torfvens bildning fans äfven en annan, hvilkens

orsak är att söka i förhållanden af mera allmän natur.

Torfvens öfre del innehöll nämligen nästan uteslutande

ofantliga massor af rhizom, blad och stamdelar af Phragmites

communis. Mycket sällsynt funnos äfven enstaka blad af

Alnus glutinosa och Salix caprea. Småningom blef nedåt centi-

meter efter centimeter Phragmites sällsyntare på samma gång

som bildningen öfvergår i

en på trädlämningar rik torf. Denna kan på grund af

den stora mängden af större och mindre grenar — i norra de-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:08. 13

len af profilen t. o. m. af stubbar af al och ek — med full rätt anses

som en gammal skogsbotten, hvilken åt söder, tack vare den

ofvannämda insänkningen i marken varit fuktigare. Här var

den också rikast på bevarade växtlämningar. Från denna torf

har jag lyckats utpreparera följande:

Quercus Robur, grenar, knoppar, blad — 2:ne hela skaft

af respektive 5,5 och 7,2 mm. längd! anträffades — ollon,

skålar och A-blomställningar.

Alnus glutinosa. Grenar, knoppar, blad, stipler &- och £-

hängen, frukter i stor mängd. Detta träd har jämte eken

varit det vanligaste på platsen.

Tilia europea, ett större antal frukter och frön.

Betula odorata, grenar, bladfragment samt en stor mängd

frukter och hängefjäll; därjämte ett ?-hänge. Några frukter,

öfverensstämmande med dem hos B-. verrucosa, funnos äfven,

men då fruktens karaktärer äro de minst konstanta, och

hvarken blad eller hängefjäll, som kunna tillhöra denna art,

funnits, torde den ej böra upptagas.

Rhamnus Frangula, ett hundratal frön.

Corylus Avellana, 2 nötter af racen B, 2 af D.?

Salix caprea, blad.

Salix cinerea, blad.

Salix repens?, blad.

Prunus Padus, 1 fruktsten.

Viburnmuwm Opulus, 1 frö.

Cladium Mariscus, 5 nötter.

Iris Pseudacorus, ett 10-tal frön.

Menyanthes trifoliata, ett 10-tal frön.

Carex pseudocyperus, ett stort antal nötter och frukt-

gömmen.

Carex riparia, ett 10-tal nötter och fruktgömmen.

Lycopus europeus, ett 10-tal frön.

Detta på växtlämningar efter ett typiskt ekbestånd rika

lager fortsättes, ehuru ej med så väl bibehållna lämningar, i

det torflager (a—«4a), som förbinder strandvallen med den

! Då för det subfossila materialet denna karaktär i regel är den enda,

efter hvilken man kan bilda sig en föreställning om hvilken art som an-

träffats, vore det önskligt att alltid längden angafs i mått och ej endast

undersökarens subjektiva åsigt anfördes.

>? Jmf. sid. 26 i förf:s: Studier öfver torfmossar i Södra Skåne. — K.

Vet. Akad. Handl. Bih. Bd 15 (1889), Afd. III, N:o 3.

14 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

söderut liggande lagunmossen. Som i fig. 2 är markeradt, åter-

finnes i kanten af denna, där underlagets relief-förhållanden

ånyo äro sådana att ett stagnerande vatten funnits, en torf

af precis samma beskaffenhet som den under strandvallen an-

träffade. Det egendomliga är emellertid, att i de öfre de-

larne af mossens mäktigaste parti rikligt med stubbar af fur,

underlagrade af en torfdy med fragment af björknäfver och

innehållande Eriophora och mossor finnas. — Ehuru på grund

af vattenrikedomen jag ej kunde undersöka de understa

delarne af mossen på detta ställe, torde det ej lida något

tvifvel att furstubbarne här äro af yngre datum än de läm-

ningar af ekfloran, som äro inbäddade under strandvallen.

Hänvisande till hvad som nedan anföres om detta för-

hållande, vill jag här endast påpeka att pE GEER! uppgifver

sig 1 torfven under strandvallen ha funnit »stammar af tall.

Vid mitt besök på platsen kunde jag ej finna några så-

dana; emellertid är det ej alldeles osannolikt — jmf. t. ex.

det ofvan beskrifna förhållandet sid. 10. — att enstaka

exemplar af tallen kunna ha funnits inströdda i den ek- och

alskog, hvilken, såsom af ofvanstående synes, med full säkerhet

vuxit här vid tiden för strandvallens bildning.

Skåne.

Limhamns hamn. I början af 1891 meddelade herr A. F.

CARLSON prof. A. G. NATHORST, att han vid de arbeten, som

utfördes för fullbordandet af den i början af åttiotalet an-

lagda hamnen vid Limhamn söder om Malmö, iakttagit för-

hållanden, som angåfvo att här en gammal flodränna går fram

ute i Öresund, ett stycke utanför den ursprungliga stranden.

Vid muddring i hamnen hade man — jag följer här alldeles

CARLSONS framställning — funnit flera flintspån, tydligen af-

slagna vid tillvärkning af värktyg. Dessa skärfvor synas

hufvudsakligen vara funna på en punkt, inbäddade i ett mörkt

grus. Under det att bottnen i hamnen i allmänhet utgöres af

kalksten och flinta, går ungefär tvärs öfver hamnen, parallelt

! Om Skand. niv.-för., sid. 96.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0O8. 15

med den ursprungliga stranden, en smal ränna — angifven på

närstående kartskiss — 1 hvilken materialet utgöres af det

ofvan nämda mörka gruset. Denna rännas tillvaro kan lätt

observeras, bland annat därigenom att hamnens bålverk

sjunkit just på de ställen, där det passerar den ifrågavarande

grusfylda rännan. — Då i år (1892) ånyo några veckors mud-

dring egde rum, verkstälde CARLSON med stor noggrannhet in-

Fig. 3.

Kartskiss öfver Limhamns hamn, efter de af A. F. CarLson' lämnade upplys-

ningarne och teckningarne. De grofprickade linierna ange den gamla rännan. Korsen

(++) de punkter, där det af mig undersökta materialet är insamladt.

samling bland det uppmuddrade materialet för Riksmuseets

botaniskt paleontologiska afdelnings räkning. Detta material

stäldes af afdelningens intendent prof. A. G. NATHORST till

min disposition. Det utgjordes dels af uppmuddrade styc-

ken, i hvilka CARLSON observerat blad af ek, lind och Pteris

Aqwilina, dels utaf växtlämningar, som af honom utplockats.

De sistnämnda voro:

16 GG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

Corylus Avellana, 4 nötter; 1 af race A, 2 af race B, 1

af race .C och 1 af race D,

Quercus Robur, en svepeskål,

Phragmites communis, rhizom, samt af djurlemningar

Planorbis corneus, ett exemplar,

Helix sp., > >

De insända styckena voro af sinsemellan olika beskaffen-

het, i det att några utgjordes af en mer eller mindre lerhaltig

gyttja, andra af en nästan ren lera, under det att åter

andra utgjordes af en i hög grad sandblandad lera. Huru-

vida denna olika petrografiska beskaffenbet berodde på olika

ålder eller helt eller delvis vore att tillskrifva en faciesbild-

ning, hade för CARLSON varit omöjligt att afgöra. I afvaktan

på vidare utredning vill jag här endast tabellariskt samman-

ställa de anträffade växtlämningarne: av

Gyttjan. | Leran. Sandleran.

| Quercus Robur! . . . | fera hela blad bladfragment? — |

| Alnus glutinosa .:. . > . — 1 frukt — |

Betula odoörata > so NM . 4 frukter c. 20 frukter oo

Spirea Ulmaria. . . . . 1 småfrukt = | — —

Polygonum, jmf. aviculare 2 nötter — —

ASPUPLELESPuE sr nafs 3 frön e. 15 frön —

| Scirpus maritimus . . . D nötter — —

Pteris Aqwilina. . . .. — rikligt med blad ——

'och bladfragment

| Zanichellia pedicellata | 5 smånötter 2 smånötter is

> polycarpa . — IQ > 4 smånötter

Ruppia maritima . . . I 6 smånötter c. 50 » 1 >

Chara vs Fv | många oogonier | några O080mer —

Jämte de här uppräknade arterna finnas ungefär ytter-

ligare ett tiotal, däribland ett par Synanthereer, mossor samt

insektvingar, kolbitar m. m. Af de olika jordslagen ha ungefär

lika stora kvantiteter undersökts, mest dock utaf leran,

minst af sandleran. Den sistnämda är vida mindre rik på

! På tre blad med bibehållna skaft voro dessas längd respektive 3.3, 6

och 8,3 mm.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0O 8. 17

växtlämningar än de andra. N insamlade

flintsakerna utgjordes utaf några spånor samt ett råhugget

värktyg; utaf de anträffade föremålen kan man dock, enligt

hvad dr HJ. StorpPE meddelat mig, ej bestämma från hvilken

del af stenåldern, de härstamma.

Utaf det ofvan meddelade torde man kunna draga den

slutsatsen, att vid tiden för afsättningen af de ofvan beskrifna

sedimenten, omkring 300 till 400 m. utanför den i historisk

tid kända stranden, ett rinnande vatten banat sig väg genom

ett grundt (brack?-) vattenområde; i detta ha insvämmats

räster af en ek-flora, som då vuxit alldeles utmed själfva

kusten, men som nu är nästan försvunnen från trakten, inom

hvilken den endast finnes på ganska stort afstånd från denna

fyndort. Samtidigt med denna fora har stenåldersfolket

lefvat här.

Höghults mosse. Denna vid Stureholms järnvägsstation

å Höganäs—Åstorps järnväg belägna mosse omnämdes och

beskrefs redan 1 första delen af mina »växtpaleontolog. un-

dersökn.» (1. ce. sid. 7). Det lika oväntade som intressanta fyndet

af Betula nana i en bestämd nivå ett stycke under en torf,

som innehöll lämningar efter en fullt typisk ekvegetation,

bestämde mig att ånyo undersöka här rådande förhållanden.

Genom i år verkstälda gräfningar har också lagerföljden

fullständigare kunnat utrönas än vid mitt förra besök på

stället.

Under torfven, hvilken i kanten, hvarest en profil upp-

togs, endast var 48 cm. djup, och i hvilken jämte flera af de

å IL c. nämda arterna äfven Corylus Avellana anträffades,

följde en starkt gyttjehaltig lera, 23 cm. mäktig. För att få

utrönt om denna bildats i salt eller sött vatten öfversände

jag ett prof af densamma till Prof. P. T. CLEvE, som god-

hetsfullt om densamma meddelat följande: »I densamma före-

kommer förvittrad glimmer i mängd och rikligt med organiska

ämnen, ytterst sparsamt med diatomaceer.

Färskvattensarter:

Pinnularia major Körtz. 1 ex.

» streptoraphe C1. fera ex.

Navicula Semen EumB. 1 ex.

> spherophora Körtz. 1 ex.

Cynebella Ehrenbergit Körz. 2 ex.

> Cistula HemrP. 1 ex.

18 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

Svagt bräckt-vattensart.

Navicula peregrina Körz. 1 ex.

Den sistnämda lefver äfven i nästan färskt vatten, så att

aflagringen kan anses lacustrin. — Af diatomaceerna kan

ingen säker slutsats angående de klimatiska förhållandena

dragas.»

Hvad som i min ofvan nämda beskrifning kallas »en plastisk

lerhaltig gyttja, af hvilken endast med svårighet prof kunde

erhållas», visade sig nu vara ett sandlager, i hvilket skikt af

den nämda plastiska, lerhaltiga gyttjan voro inlagrade. San-

den var med mycket skarp gräns skild från ofvanbeskrifna

gyttjehaltiga lera. De öfversta 12 å 15 cm. utgjordes, som

i den citerade uppsatsen nämdes, af en ren gråaktig sand,

sedan ett gyttjeskikt, därpå åter ett tunt sandlager, så gyttje-

skikt etc. 85 cm. djupt kunde man vid gräfningen nedtränga,

och ju längre ned dess talrikare blefvo gyttjeskikten, men

på samma gång också tunnare. I nedre delen påminte de i

hög grad om skikten i den hvarfviga leran, detta såväl hvad

tjockleken beträffar som genom den jämna regelbundenheten.

Gyttjan var alltigenom alldeles öfverfyld med blad och andra

räster efter mossor, men därjämte funnos äfven ganska rikligt

lämningar efter fanerogama växter.

Följande arter äro bestämda:

Salix polaris, ett helt, fullt typiskt blad.

> reticulata, 2 blad.

Betula nana, ett tiotal blad, två frukter och hängefjäll.

Bladen äro små, 1 storlek öfverensstämmande med dem, som

utvecklas på våra högsta fjäll på för vinden utsatta lo-

kaler.

Polygomwm viviparum, en bit af ett blad.

Empetrwm nigrum, ett frö.

Menyanthes trifoliata, omkring 25 frön.

Hippuris vulgaris, 2 nötter.

Myriophyllum sp., 5 delfrukter.

Potamogeton, 2 sp., många smånötter.

PBatrachiuwm, sp., många karpeller. Därjämte 3 å 4 ännu

ej bestämda arter, jämte ett stort antal mossor och några

insektvingar.

Ej heller denna gång kunde, på grund af det fram-

trängande vattnet, nedträngas till den hvarfviga leran, men

då denna bildar underlaget rundt kring bäckenet föreligger

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 19

ej det minsta tvifvel derom, att den äfven på fyndorten gör

detsamma. Så vidt iakttagas kunde, rådde samma flora genom

hela det växtförande lagret. Anmärkas bör, att af de här

anträffade, ännu i trakten lefvande arterna alla gå mycket

långt mot norr. Se förf:s uppsats om kvartära klimat-

växlingar 1 Geol. För. Förh. Bd. 14 (1892), sid. 530 i noterna.

Halland.

Mosse SV. om Munkagård 1 Morups socken. För utdikning

af en hel serie af torfmossar, bildade som lagunmossar innan-

för den postglaciala strandvallen (se DE GEER, Skand. nivåf.

vattenytan i kanalen

Fig. 4.

Profil genom afloppskanalen för mossarne SV. om Munkagård i Halland «&, a”

torf; b sand; d marin, postglacial lera. Vid c insamlades de nedan uppräknade

växtlämningarne.

sid. 27), pågick vid mitt besök en större kanalgräfning, som

tillät att konstatera, hvilken flora rådt alldeles vid tiden för

det postglaciala hafvets maximum.

Såsom af vidstående profil synes, hvilar här torfven sträck-

vis direkt på den sandhaltiga marina, af gyttjeränder genom-

dragna leran. I denna finnes rikligt med aftryck efter Car-

dium edule — det största mätta exemplaret 15 mm. — samt

ofantliga mängder mer eller mindre söndervittrade skal af

Mytilus edulis. Därjämte funnos talrika lämningar antagligen

af någon Fucus samt af Zostera?! — På leran hvilar med

skarp gräns torfven, i sina undre delar mycket rik på väl

bevarade växtlämningar.

! Burken med det insamlade materialet förolyckades, så att jag har ej

annat än den på stället gjorda anteckningen att rätta mig efter.

20 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

Följande arter anträffades i den närmast leran liggande

torfven (c å profilen):

Quercus Robur, blad och bladfragment, ej sällsynt.

Alnus glutinosa, ett 10-tal frukter, stipler, smågrenar etc.

Pinus silvestris, 1 frövinge, fullt säker.

Rhammus Frangula, ett par frön.

Salix caprea, blad.

$ sawrild,u 3

> repens?,

Menyanthes trifoliata, frön.

Carex pseudocyperus, ett fruktgömme.

Scirpus lacustris, 7 nötter.

Nuphar luteum, ett par frön.

Nymphea alba, » »> oo»

Najas marina, ett frö.

Ruppia, sp., 2 smånötter.

Särskildt den sistnämda arten är af intresse, emedan den

visar att torfbildningen har börjat medan vattnet i bäckenet

ännu var ganska bräckt, d. v. s. att hafvet åtminstone vid hög-

vatten kunde nå ungefär 1 höjd med den nuvarande torfvens

undre yta, och att de ofvan uppräknade arterna sålunda till-

hörde den vegetation, som lefde i denna trakt vid tiden för

det postglaciala hafvets högsta stånd.

Då den subfossila fora, som anträffades under likartade

förhållanden något längre mot norr kring Tvååkers järnvägs-

station, hade alldeles samma prägel, ehuru den var något

artrikare, torde det vara onödigt att ingå på en närmare

beskrifning af förhållandena på denna punkt.

Lunna mosse. Denna mosse ligger i Wallda socken, strax

öster om vägen mellan Wallda och Onsala; dess höjd öfver

hafvet är enligt topogr. kårens karta 114 f. (34 m.), men en-

ligt aneroidbestämning af förf., hvilken bestämning stämmer

öfverens med öfriga höjdsiffror för trakten å sagda karta,

ligger den ej högre än c:a 20 m.

Lagerföljden är följande, uppifrån räknad:

1. Torf ungefär 20 å 30 cm. djup. Denna är emeller-

tid nu borta öfver större delen af mossen. Den har dels

tagits till bränntorf dels efter mossens odling förmultnat.

Några igenkänliga växtlämningar funnos ej, men landtbruka-

ren J. O. Norin, som eger en del af mossen, försäkrade att

al-stubbar förr funnits i denna torf.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 21

2. Lera ce. 70 cm. mäktig. Dennas såväl förekomstsätt

som utseende angaf med bestämdhet, att den var af marint

ursprung, men då inga fanerogama växtlämningar kunde er-

hållas som bevis härför, hänvände jag mig till prof. P. T.

CrEvE 1 Upsala, hvilken hade godheten att undersöka den

på diatomaceer. Resultatet af denna undersökning meddelar

jag med prof. CLEvES egna ord:

»Profvet rikt på organiska ämnen, innehöll mycket fint

fördelad glimmer, hvarför de sparsamma diatomaceerna icke

kunde koncentreras på en ringa volym. Spongienålar funnos

rikligt, de flesta krossade. Beteckningen såsom 1 MUNTHES!

afhandling.

106

Actinocyclus undulatus EmB. — S. (ett exemplar).

Biddulplhia aurita LyYNGB. — Nils >

Coscinodiscus excentricus EHB. — V. > »

Hyalodiscus maculatus Sm. — SN. flera — >

Navicuwla maxima GREG. — S. ett >

> aspera EHB. — V. tre >

Paralia marina EB. — V. flera

Surirella fastuosa EHB. — SN

III.

Synedra fulgens Körz. — S. ett fragment.

I-—TII.

Achnanthes subsessilis EHB. — V. ett exemplar.

Navicula (Diploneis) didyma EHB. — V. flera exemplar.

Nitesclua punctata Sm. — S. ett exemplar.

Synedra crystallina Körz. — S. fragment.

I—TV.

Cocconeis scutellum EHB. — V. flera exemplar.

Navicula (Diploneis) interrupta Körz. — V. allmän.

> > Smithii BrÉB. — V. ett exemplar.

Melosira Borreii GREv. — V. ett exemplar.

! Studier öfver baltiska hafvets qvartära historia I. — S. Vet.-Akad.

Flandise Bih., Bd. 18: Afd: IT. Nol

22 GG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

II—IV.

Campylodiscus Echneis EumB. — V. flera fragment.

Navicula peregrina EHB. — V. två exemplar.

IL—V.

Epithenia Musculus Körz. — V. flera exemplar.

Fragment af någon Pinnularia (troligen P. streptoraphe C1.).

Cynebella Ehrenbergi Körz. (ett exemplar).

Resultat: Aflagringen (en glimmerblandad gyttjig lera)

har skett i en vik af Nordsjön. Alger ha funnits, emedan

Epithemia Musculus och Cocconeis scutellum lefva fastvuxna

på algtrådar.»

3. Torf, växlande inom den undersökta delen af mossen

mellan 75 och 90 cm. Den var mycket hårdt sammanpressad,

och undersökningen af densamma skulle ha gifvit föga resultat

utan användande af preparationsmetoderna med salpetersyra

och med kali. — Af denna intramarina torf har en noggrann

undersökning skett. På 3 ställen, belägna ungefär 200 m.

från hvarandra, ha torfvor af ungefär en kubikdecimeters stor-

lek upptagits genom torfvens hela mäktighet.De ur dessa ut- |

preparerade växtlämningarne äro:

Quercus Robur L.; ett enda bladfragment är allt som an-

träffades.

Betula odorata; utaf denna art anträffades på alla 3

punkterna rikligt med blad, hängefjäll och frukter i torf-

lagrets alla delar.

Betula verrucosa?; arten fins antagligen, men mycket spar-

samt och med öfvergång till föregående.

Populus tremula, bladfragment och rikt med hängefjäll i

torfvens alla delar.

Salix caprea, blad ej sällsynt.

blad och bladfragment af dessa tre arter

funnos rikligt, äfvenledes anträffades en del

blad, som synas vara af hybrider mellan

dessa arter. Salices ha utgjort den vikti-

gaste delen af den kring lagunen lefvande

floran.

» ERE

> — aurita, |

> repens,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 23

Lycopus ewropeus, ett 10-tal smånötter.

Scirpus lacustris, några få nötter.

Carex jmf. pseudocyperus, rikligt med fruktgömmen.

Nymphea alba, ett 10-tal frön.

Myriophyllwm (spicatum?) rikligt med blad och delfrukter.

I torfvens allra öfversta del sparsamt.

Ceratophyllum demersum, 6 nötter.

Batrachium sp,, rikligt med karpeller.

Najas marina, rikligt på alla tre undersökta punkterna;

talrik äfven i torfvens allra öfversta del.

Potamogeton crispus, rikligt med smånötter.

» jmf. pectinatus, rikligt med smånötter.

> Sp., 7 smånötter.

Ruppia sp., 1 smånöt.

Därjämte anträffades oogonier af Chara i stor mängd samt

ett vinterägg af Cristatella Mucedo Cuv.,insektlämningar, mest

skalbaggsvingar m. m.

4. Snäckgyttja. Denna var på den nordligast be-

lägna af de undersökta punkterna — den enda på hvilken en

fullständig profil kunde upptagas — 15 å 20 cm. I den an-

träffades nedanstående lämningar:!

Betula odorata, en frukt, 3 hängefjäll.

Scirpus lacustris?, en nöt.

Carex jmf. pseudocyperus, 8 fruktgömmen.

Myriophyllum (spicatum?), 2 blad och en delfrukt.

Ceratoplvyllwm demersum, 17 nötter.

> submersum?, 2 >

Najas marina, 2 frön.

Potamogeton jmf. pectinatus, Mera hundra smånötter.

Ruppia (jmf. maritima), 2 smånötter.

Därjämte oogonier af Chara, 3 vinterägg af Cristatella Mu-

cedo samt Valvata cristata, V. piseinalis och Limmea ovata.

5. Fin, plastisk lera af okändt djup. Det prof, som

upptogs till ungefär en decimeters djup under ofvanliggande

bildningar, innehöll:

Betula (odorata?), 6 frukter utan eller med skadade

vingar.

Nymphea alba, ett frö.

Myriophyllum (spicatum?), 10 blad och en delfruut.

! Endast omkring !/; så stort material som af torfven är bearbetadt af

denna.

24 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

Najas marina, 2 frön.

Potamogeton jmf. pectinatus, 30 smånötter.

Ruppia maritima, 61 smånötter.

Chara sp., 3 oogonier.

Af ofvanstående framgår att här på en marin lera hvilar

en torf, öfver hvilken ånyo en marin lera aflagrats. Det

egendomliga är emellertid, att den understa leran innehåller

växtlämningar, som bestämdt ange att densamma tillhör den

postglaciala sänkningen. Härvid bör emellertid afseende fästas

vid dels att mossen ligger alldeles invid P. G. i denna trakt,

dels att i torfven ej förekomma några stubbar eller dylikt,

som kunde antyda att dalgången varit fullkomligt torrlagd.

I dess ställe anträffas en del af vattenväxterna upp genom

hela torflagret, äfven om de äro betydligt sällsyntare i öfversta

än i den mellersta och undre delen. Anmärkningsvärd är

emellertid den skarpa gränsen mellan torfven och den ofvan-

liggande leran. — Huruvida de oscillationer i hafsytan, som

måste ha egt rum i den dalgång, i hvilken Lunna mosse är

belägen, kunna få sin fullt tillfredsställande förklaring i de

lokala förhållandena, såsom bäckenets aflopp etc., kan jag ej

yttra mig om, alldenstund jag vid undersökningens värk-

ställande dels ej hade någon aning om beskaffenheten af den

flora, som fans i den undre leran, dels hade en knappt till-

mätt tid för undersökningen i fältet.

Wallda mosse är belägen i Wallda socken, strax invid

kyrkan i sydvestlig riktning. Den ligger i en djup däld

c. 28 m. öfver hafvet. Förr har stor torftägt bedrifvits,

numera är denna obetydlig. I den norra kanten kunde

torfven undersökas ungefär till ett djup af 75 cm. Rand-

zonen var som vanligt rik på insvämmadt detritus efter

den skog, som en gång vuxit kring mossen, längre ut hade

den under tiden för torfvens bildning varit ett Carexkärr,

samt förut, då den under torfven liggande gyttjan bildades,

ett öppet vatten. a

I torfven anträffades af växtlämningar:

Quercus Robur, bladfragment ganska rikligt.

Alnus glutinosa, 8 frukter, ett ?-hänge. Därjämte rikligt

med gallbildningar från alblad.

Betula alba, ett stort antal frukter och hängefjäll, ej

fullt öfverensstämmande med vare sig B. odorata eller B.

verrucosa.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:08. 25

Pius silvestris, ett frö.

Cornus sangwinea, en fruktsten.

Viburnum Opulus, två frön.

Prunus Padus, en fruktsten.

Rhamnus Frangula, ungefär 50 frön.

Salix cinerea, blad.

> repens?, >

Solanum Dulcamara, 2 frön.

Menyanthes trifoliata, 3 >

Comarum palustre, 2 smånötter.

Sparganiwm sp., ett 10-tal frukter.

Carex pseudocyperus, fruktgömmen.

Nymphea alba, 16 frön.

Hippuris vulgaris, 1 frukt.

Potamogeton jmf. natans, 16 smånötter.

I den under torfven i mossens midt liggande gyttjan

funnos bladfragment af ek och al, bladfragment, hängefjäll och

frukter af björk samt rikligt med smånötter m. m. af Potamogeton

CYiSpus.

Vestergötland.

Kro mosse. Denna mosse, på topografiska kårens karta

betecknad såsom »Kra-Mossen», men af folket i trakten benämd

på ofvanstående sätt, torde vara en af de intressantaste af

de från västra Sverige kända växtförande lokalerna. Den

ligger inom Kållereds socken, ungefär 2 kilometer sydväst

om hållplatsen med samma namn på västkustbanan. — Den

är på alla sidor omgifven af höga urbergskullar, hvilka endast

i det nordöstra hörnet äro så låga att något aflopp finnes.

De äro alla starkt afrundade och afslipade, och nästan

allt löst material är af hafvet borteroderadt från dem. Den

vegetation, som nu finnes, utgöres nästan uteslutande af ljung,

mellan hvilken en och annan planta af hallon, björnbär (Ru-

bus fruticosus), några buskar af rönn och björk kunna på-

träffas i skyddade remnor. På mossarne, som nu fylla de

flata dalarne, har Myrica gale en stor utbredning och är

jämte ljungen och Eriophorum karaktärsväxter. Hela scene-

riet är det numera för vår nordliga västkust utmärkande,

26 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

något om högfjällslandskap påminnande. — Det största af

bäckenen intages af den nu ifrågavarande mossen. Enligt min

aneroidobservation, hvilkens möjliga fel torde vara högst obe-

tydligt, ligger den cirka 49 m. ö. h.

I torfvens öfre del finnes här ett stubblager af Pinus

silvestris. Särdeles i nordvästra delen af mossen är detta

vackert utveckladt och innehåller mycket stora trädstubbar

af ända till 50 å 60 cm. diameter. Denna skog har med all

säkerhet brunnit, ty stubbarne äro starkt kolade, och kol-

bitar äro ej alls sällsynta i torfvens öfre delar. De ha dess-

utom i sin öfre ända den för furstubbar i mossar så egen-

domliga om strutmärgel något erinrande strukturen. — Här

erbjudes ett godt tillfälle att iakttaga huru öfverdrifna dessa

antaganden af mossbrand och dennas betydelse blifvit af

en del författare. Oaktadt skogen här brunnit, inskränker

sig eldens förstörande invärkan på stubbar och rötter till de

allra yttersta årsringarne. Detsamma har också alltid varit

fallet på alla de ställen, där jag var i tillfälle att stu-

dera dessa fenomen. — Vid den detaljerade undersökning

af stubbarne, som värkställdes i den stora mossens olika

delar, visade det sig att åt nordost, d. v. s. åt det håll där

bäckenet öppnade sig mot den stora dalgång järnvägen nu

följer, och som sedan sammanhänger med Askims-fjorden,

förekomma inblandade bland furstubbarne ej få stammar och

stubbar af ek. Endast i denna del af mossen kunde sådana

upptäckas. Mossbildningen har här upphört just vid den

tid då eken stod i begrepp att tränga upp på platån. —

Mossens centralare delar ha under den tid, då kompakt fur-

skog växte kring kanterna och på höjderna, varit ett björk-

kärr. Jämte enstaka furkottar och furgrenar anträffas näm-

ligen ofantliga mängder detritus af björk, framförallt rötter,

näfverbitar m. m. På en punkt, där af någon lokal anled-

ning ett öppnare vatten funnits, insamlades följande växt-

lämningar på ett djup af 1,25 m.

Betula odorata, frukter, hängefjäll och blad.

verrucosad, > »

Crategus (oxyacantha?), 1 fruktsten.

Salix avurita, blad.

cinerea, >

Rumex jmf. Hydrolapatum?, 1 frukt.

Sparganium ramosum, 1 frukt.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 27

Carex ampullacea, fruktgömmen och nötter.

I öfrigt voro i denna torf växtlämningarne till större

delen förmultnade, och jämte de ofvan anförda anträffades

endast stubbar och stamdelar af ÄAlnus glutinosa samt en

trädsvamp, hvilken dr RoBz. Fries godhetsfullt bestämt så-

som tillhörande Polyporus aplanatus; denna art växer på al

och björk. — Den nu beskrifna torfven är bildad under furens

tid i denna trakt, dess mäktighet belöper sig 1 kanterna till

omkring !/> m., längre ut till 2 å 3 m., kanske på enstaka

ställen t. o. m. något mer.

Öfver de södra delarne af mossen har en högmosse utbredt

sig. Furstubblagret kilar in under denna, hvilkens mäktighet

i genomsnitt är 80 cm.

Bäckenets norra djupaste del visar en lagerföljd af stort

intresse på den grund att det under lång tid varit ett öppet

vatten och därigenom rikligt med växtlämningar kunnat

bevaras. Under den egentliga torfven finnes nämligen i

denna del af bäckenet, men såvidt det nu var möjligt

utröna ej under öfriga delar af mossen, följande lager-

följd.

En torf bildad af sammanfiltade Carex- ock Phragmites-

rötter, rik på fruktgömmen af Carex sp. I densamma fin-

nes ett skikt af Hypnum sp. Det hela är omkring 20 cm.

mäktigt.

Under denna kommer sedan en gyttja af samma mäktig-

het. Den öfvergår uppåt utan synnerligen skarp gräns 1 den

ofvan omtalade torfven. I denna på växtlämningar rika gyttja,

i hvilken ej minsta spår efter furen kunde anträffas, finnes en

rik och typisk asp-björk-flora, från hvilken följande arter äro

bestämda.

Populus tremula, blad.

Betula odorata, frukter.

Salix cinerea, blad.

SOND. »

Menyanthes trifoliata, 1 frö.

Scirpus lacustris, 11 nötter, somliga med kalkborsten ännu

bevarade.

Nymphea alba, 15 frön.

Carex sp., 2 fruktgömmen och 1 nöt. Detta är samma

art, som i ofvanliggande lager är ofantligt vanlig; den torde

således under en något äldre tid ha varit sällsynt.

28 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

Potamogeton natans. Utaf denna art finnas t. o. m. hela

plantor med blad, stjelkar och ax, samt oräkneliga massor

af smånötter.

Potamogeton sp., 3 smånötter af en synnerligen småfruktig

form, hvilken under tiden för den underliggande lerans af-

sättning varit den härskande arten, som sedan utträngts af

P. natans.

Gyttjan underlagras af en sötvattenslera med arktiska

växtlämningar. Äfven den är i någon mån gyttjehaltig lik-

som 1 de skånska mossarne, men är med ganska skarp gräns

skild från ofvanliggande lagret. Sedan den sönderbruten i

smärre stycken 1 å 2 dygn fått ligga i utspädd salpetersyre-

lösning, föll den dock fullkomligt sönder, och vid derefter

skedd slamning och sortering af ungefär 3 kub.-decimeter

lyckades det att utpreparera följande växtlämningar.

Dryas octopetala, 3 smärre blad.

Betula nana, 1 frukt, ved- och grenbitar.

Empetrum nigrum, 1 frö.

Scirpus lacustris, 6 nötter. Då de anträffade nötterna i

minsta detaljer öfverensstämma med denna arts, men ej med

någon annan skandinavisk, torde ej något tvifvel om bestäm-

ningens riktighet kunna föreligga.

Menyanthes trifoliata, 1 frö.

Lera, mycket sand- och delvis grushaltig. Den inne-

håller ej sällsynt söndermalda fragment af Mytilus edulis,

Saxicava rugosa 0. a.

Marin lera vid Kållered. Invid Kållereds hållplats på Vest-

kustbanan utbreder sig en slätt, hvilkens öfre delar hufvud-

sakligen utgöres af marin gyttja. Öfver slätten uppsticka

låga urbergskullar, delvis täckta af ganska mäktiga lösa jord-

lager. Slättens yta ligger enligt top. kårens karta 9,6 m.

ö. h. Till omkring 1 m. djup voro alla växtlämningar i

gyttjan genom vittring och ytvegetationens inflytande för-

störda, men därunder funnos ganska rikligt med synner-

ligen väl bevarade växtlämningar. Följande arter anträt-

fades:

Quercus sessiliflora, svepeskål, blad, knoppfjäll och grenar.

Alnus glutinosa, grenar.

Ruppia maritima, talrikt med smånötter.

Zostera marina (?), bladaftryck.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 29

Då gyttjan är synnerligen egnad att konservera de i

densamma inbäddade växtlämningarne, eger man på grund

af talrikheten af ekens lämningar all rätt att antaga, att

vid tiden för dennas bildning eken varit det vanligaste af

de träd som vuxit på de öar, hvilka stucko upp öfver det

postglaciala hafvet i den vik, som utgjorde fortsättningen af

den nuvarande Askimsfjorden.

Björkö mosse. På södra spetsen af Björkö — en af de

i hafsbandet utanför Göteborg belägna Öckeröarne — ligger

en torfmosse, i hvilken för en del år sedan »stampats» torf.

Liksom på många andra ställen på kusten har man numera

äfven här upphört därmed, på grund af att stenkolen ställa

sig bekvämare och billigare än torfven. Torfgrafvarne voro

därför till större delen igenvuxna och mossen vattenfyld.

Dess höjd öfver hafvet är högst ett 10-tal meter.

Torfven var som vanligt af växlande mäktighet i

bäckenets olika delar. I den södra kanten, där mossen var

Profil genom södra kanten af Björkö mosse. Se texten.

lättast tillgänglig, innehöll torfven ett stycke ut från själfva

kanten, på ett djup af från ett par decimeter till en meter

och därutöfver ett ungefär 10 cm. mäktigt skikt af en ler-

haltig gyttja (på ofvanstående figur betecknad med en grof

svart linie).

Genom denna rand delades torfven i en öfre och en undre

del, hvilka hvar för sig undersöktes; den öfre på flera olika

ställen, den undre på de tvenne ställen, på hvilka den var

åtkomlig. Växtlämningar i

1. den öfre torfven — en svämtorf, bestående af stora

massor grenar, frön, knoppar, blad m. m. af landväxter, som

af regnvatten och vind svämmats ut i bäcknet — voro

Quercus sp., ved, grenar, knoppar i stor mängd, bladfrag-

ment sällsyntare.

20 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR:.

Almus glutinosa, ett stort antal frukter, hanhängen, grenar

m. m. Ålen torde hafva varit det vanligaste trädslaget kring

mossen.

Betula odorata, frukter och hängefjäll rikligt.

>». Verrucosa, >» > > > ov. De bägge

björkarternas frukter och hängefjäll visade här samma 1 hvar-

andra öfvergående formrikedom, som utmärker områden där de

i nutiden växa tillsamman.

Taxus baccata, af denna art fans en oerhörd mängd frön,

barr, grenar, vedstycken. Den rikliga förekomsten visar

att arten varit en af de vanligare i den skog, som vuxit kring

mossen vid tiden för denna torfs bildning.

Juniperis communis, 2 frön.

RBhamnus Frangula, 15 >

Rubus ideus, 2 fruktstenar.

>» cesius, ett helt hoptorkadt »bär» med 4 hopsittande

fruktstenar.

Carex pseudocyperus, 5 fruktgömmen.

Sparganium ramosum, 7 frukter.

> sp., 6 frukter.

Solanum Dulcamara, 5 tTrön.

Ruppia jmf. maritima, 2 smånötter, jmf. nedan.

Nymphea alba L., omkring 60 frön.

Hippuris vulgaris, 2 nötter.

Potamogeton (natans?), en mängd smånötter.

» sp. (småfruktig), en mängd smånötter.

2. Lerhaltig gyttja. Denna, hvilken som ofvan näm-

des har en mäktighet af ungefär en dem., är fullt säkert af

marint ursprung. Huruvida den öfvergår i den nedan när-

mare omtalade sandleran med postglaciala skal kunde ej

direkt utrönas, men att så är förhållandet är ju mycket

sannolikt. De i densamma anträffade växtlämningarne voro

följande:

Alnus glutinosa.

Carex pseudocyperus.

Scirpus (lacustris?), möjligen S. maritimus, 1 nöt.

Phragmites commwnis, rot- och stamdelar; på grund af sitt

utseende och förekomstsätt af samma ålder som gyttjan.

Potamogeton sp.

RBuppia maritima. Af denna art anträffades 3 smånötter.

Då den uteslutande förekommer i salt vatten, visar dess före-

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:08. 31

komst otvetydigt att torfbildningen afbrutits af hafvets in-

trängande, i detta fall den postglaciala sänkningen. Denna

är den nordligaste kända punkt på vår västkust, där torf

finnes, hvilken öfverlagras af marina bildningar. — Att

tvänne smånötter af Ruppia äfven anträffats i den ofvanlig-

gande torfven bevisar ingenting häremot, ty dels kunna de

lätt nog ha kommit in i torfvorna, då med spaden torf måste

upptagas ur vattenfylda grafvar, dels kan torfbildningen

möjligen ånyo ha börjat medan mossen ännu var en vik af

hafvet. Utaf den öfre torfven har undersökts omkring 10

gånger så stor volym som af gyttjan: i den förra anträffades

endast 2 i den senare 3 smånötter af Ruppia. I den undre

torfven anträffades däremot ej något frö af denna växt.

3. Den undre torfven! var, på de ställen där den nu

var tillgänglig, föga mäktig: 20 å 30 cm. De påträffade

växtfossilen voro:

Quercus sp., bladfragment.

Alnus glutinosa, frukter och grenar.

Betula odorata, några frukter och hängefjäll.

Taxus baccata, ett 10-tal barr.

Juniperus commuwnmis, 1 frö.

Rubus ideus, 1 fruktsten.

Rhamnus Frangula, 1 frö.

Solanum Dulcamara, 1 >

Carex pseudocyperus, 3 fruktgömmen.

Spargamum sp., 4 frukter.

Nymphea alba, 5 frön.

Potamogeton (natans?), 1 smånöt.

Floran 1 torfskikten öfver och under den marina gyttjan

är som af denna artlista framgår alldeles densamma eller en

typisk ekflora. En sådan har alltså på denna punkt härskat

före, under och efter den sänkning, den postglaciala, på

grund af hvilken den marina gyttjeranden i torfven här blif-

vit bildad.

På mossens vestra sida genomskar ett dike, gräfdt för att

afleda vattnet, en skalgrusbank innehållande den vanliga post-

glaciala faunan. Huruvida skalgruset ute i mossen hvilade

på torf, hvilken då tydligtvis borde motsvara den under den

Ruppia-förande gyttjan liggande, kunde ej utrönas. I skal-

! Endast ett mindre stycke har slammats och genomsökts.

32 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

grusbanken anträffades följande arter — enligt bestämning

af statsgeologen G. DE GEER —:

Ostrea edulis.

Nassa reticulata.

Pecten varius.

Mya truncata.

Balanus porcatus.

>» — crenatus? (jmf. B. balanoides).

Cerithium reticulatum.

Rissoa parva.

Tapes decussatus?

Sazxicava rugosa, slitet, tjockskaligt fragment, troligen på

sekundärt lagerställe.

Bohuslän.

Mölneby mosse. I denna bedrefs och hade bedrifvits ej

obetydlig torftägt. I de gamla grafvarne antecknades föl-

jande arter: Menyanthes, Myriophyllum alternifolium, Spar-

ganium ramosum, Equisetum palustre och Potamogeton na-

tans.

1. Torfven undersöktes dels i kanten, dels längre ut

mot mossens midt. Då floran ej visade några väsentliga olik-

heter, anföras alla arterna här i en lista.

Quercus (sessiliflora?). Blad och bladfragment och en svepe-

skål. Ett helt bladskaft som anträffades är 7,3 mm. långt.

Möjligt är emellertid att äfven Q. peduwnculata funnits här.

Äfven större och mindre grenar af ek anträffades rikligt.

Alnus glutinosa. Af denna art fans isynnerhet mot mos-

sens midt en stor mängd stubbar och större grenar, "visande

att mossens sista utvecklingsskede varit ett alkärr med spar-

sam ek. Denna senare har dock varit det härskande trä-

det kring kanterna. Äfven 9-hängen, frön och blad an-

träffades.

Corylus Avellana, 2 nötter tillhörande racerna B. och C(.

tillvaratogos.

Salix caprea : :

Pre] af dessa 3 arter voro blad isynnerhet i

> — Cinerea,, ;

: randzonen mycket vanliga.

> Ouridta,

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 33

Salix repens?

Crategus oxyacantha, 3 fruktstenar.

Cornus sanguinea, ett 10-tal fruktstenar.

Rhamnus Frangula, 4 frön.

Betula odorata, 4 hängefjäll och några frukter.

>» — verrucosa?, 1 hängefjäll.

Populus tremula, 2 >

Polysticum Thelypteris, bladdelar. Denna art är nu myc-

ket sällsynt 1 Bohuslän, enligt HARTMAN (12:te uppl.) endast

anmärkt från Sundby i Hogdal.

Cladium Mariscus. Frön och frukter utaf denna art fun-

nos i mycket stor mängd i det skikt af torfven, som omedel-

bart öfverlagrade den nedan närmare omnämda snäckgyttjan.

Enstaka frön funnos äfven i denna, men i den öfriga delen

af torfven saknades de fullständigt. Detta fynd har ett ej

obetydligt växtgeografiskt intresse, ty genom det är början

gjord till en enkel och naturlig förklaring af de tvänne

enstaka förekomster, man känner i vestra Skandina-

vien, nämligen Krokvattnet på Orust och Christianssand i

Norge.

Carex jmf. pseudocyperus, rikligt med fruktgömmen och

nötter.

Scirpus lacustris, nötter.

Nymphea alba, frön.

Potamogeton, smånötter af två arter.

2. Omkring 75 cm. under ytan anträffades i randzonen

en snäckgyttja, i hvilken endast sparsamt funnos frön af

Potamogeton, Nymphea och Cladium samt skal af åtskil-

liga sötvattensmollusker. Snäckgyttjan är minst 20 cm.

mäktig. Huruvida den finnes äfven 1 mossens midt, samt om

den underlagras af torf kunde ej utrönas.

3. I norra kanten hvilar mossen på en skalgrusbank,

från hvilken G. DE GEER bestämt följande arter:

Pecten islandicus.

Mya truncata.

Saxicava rugosa, 43 mm. lång.

Littorina littorea.

Tellina baltica.

>» — calcarea.

Astarte compressa.

34 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

Balanus porcatus.

Mytilus edulis.

På öfriga ställen hvilar mossen dels på grus, dels direkt

på urberget.

Tjerna mosse. Belägen i Stenkyrka socken, enligt top.

kårens karta 95 fot (28,2 m.) ö. h. Mossens centralare del

intages af en göl, i hvilken en rik vattenvegetation finnes.

En ganska artrik sådan anträffas äfven i de gamla torf-

grafvarne. Från dessa antecknades följande arter: Nymphaea

alba, Potamogeton natans, Calla palustris, Comarum palustre,

Sparganium ramosum, Alisma Plantago, Menyanthes trifoliata,

Scirpus lacustris, Typha angustifolia, Ranunculus Flammula,

Epilobium palustre. — Mossens omgifningar saknade all träd-

växt, karaktärsväxt var ljungen, utom på ena sidan, på hvil-

ken försök med furplantering blifvit utförda.

Torfven öfverlagrades i den norra kanten af en c:a 30

cm. grof humusrik sand, i hvilken från en längre upp liggande

skalgrusbank fragment af en del ishafssnäckor, såsom Saxicava

rugosa m. fl., insvämmats.

Torfven kunde endast undersökas till ungefär 90 cm.

djup; den lär emellertid enligt uppgift på sina ställen vara

»flera famnar» mäktig. Lämningarne 1 den undersökta torfven

visade, att under hela den tid den bildats en ekflora härskat.

De anträffade arterna voro följande:

Quercus Robur., blad och grenar.

Alnus glutinosa, en stor mängd Y-hängen, frukter och ved.

Corylus Avellana, enligt uppgift.

Betula odorata, 1 frukt.

Crategqus oxyacantha, 1 fruktsten.

Viburnum Opulus, 2 frön.

Rhammus Frangula, 8 >

Cornus sanguinea, 2 fruktstenar.

Juniperus communis, 4 frön.

Rubus saxatilis, 2 fruktstenar.

Arctostaphylus uva uwrsi(?), 1 frö.

Sparganium ramosum, 2 frukter.

> sp., 6 frukter.

Carex pseudocyperus, 6 fruktgömmen.

Nymphea alba, 6 frön.

Sagittaria sagittefolia, I smånöt.

Potamogeton, 2 sp.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 235

Under mossen hvilar en lera, i hvilken dock ej kunde an-

träffas några lämningar, som gåfvo upplysning om dess ålder

m. m.

Utom de tvänne ofvan utförligare beskrifna mossarne

undersöktes mer eller mindre i detalj flera andra. Så t. ex.

Tyfte mosse och ett par mossar vid Tolleby. Den subfossila

floran 1 dessa mossar öfverensstämde alldeles med den ofvan

beskrifna; med andra ord wid tiden för de undersökta torf-

lagrens bildning synes öfver hela Tjörn, äfven öfver dess högre

belägna delar, en ekflora ha rådt. Ej minsta lämning af furen

fans i någon af de undersökta torfmossarne. Detta visar, att

furen åtminstone varit mycket sällsynt här, äfven om möjligt

är, att den ej varit fullkomligt utträngd af eken.

På de ställen, där marina skal anträffades under eller i

närheten af mossarne, såsom vid Tyfte och den ofvan nämda

Mölneby, utgjordes de utaf typiska ishafsformer. I Tyfte

mosse var liksom i Mölneby mosse ett lager snäckmergel in-

lagradt i torfven. I detta lager anträffades vinterägg af Crista-

tella Mucedo Cuv. samt följande af DE GEER bestämda söt-

vattensmollusker:

Planorbis nitidus. Limnaea ovata.

> spirorbis. Pisidiwuwm sp.

Valvata cristata. Cyclas cornea.

Ett anmärkningsvärdt förhållande är, att man i Bohuslän

här och hvar och, såvidt jag var i tillfälle iakttaga, särskildt

på Tjörn finner en del strandväxter, särskildt Plantago mari-

tima, högt uppe bland bergen. Ej osannolikt synes det vara,

att dessa arter äro att betrakta som relikter från en forn-

tida strandvegetation till ett haf med vida högre stånd än

det nuvarande.

Som exempel på den reliktflora efter den äldre skogs-

vegetation man finner i torfmossarne, hvilken än lefver

här och där på gynnsamma lokaler, såsom vid roten af brant

stupande bergkullar och dylika ställen, vill jag anföra föl-

jande lista, utgörande de arter, som antecknades under en

vandring mellan Aröd och Stockevik på Tjörn. Jag såg

ingenstädes i Bohuslän någon rikare. Quercus pedunculata

och sessiliflora, Ulmus montana, Sorbus scandieca och Aucu-

paria, Pyrus Malus, Crategus monogyna, Rosa canina, Rham-

nus Frangula, Rubus fruticosus, R. Wahlbergii och R. ceesius,

Lonicera Periclymenum, Trifolium medium, Clinopodium vul-

36 GG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

gare, Stachys silvatica, Vicia angustifolia, Galium verum, Cen-

taurea jacea, m. f. örter.

Mossar kring Grebbestad. Mossbildningar äro i trakten

mycket vanliga; de tillhöra tvänne väsentligen olika typer.

Det ena slaget är beläget uppe på de urbergsåsar, som genom-

draga landskapet, det andra äro de som bildats i dälderna

och där alltid hvila på marina sediment.

Innan beskrifning af ett par utaf de senare lämnas,

torde några allmänna anmärkningar om de bägge slagen

af mossar och den nuvarande vegetationens beskaffenhet ej

vara ur vägen.

I de mossar, som ligga uppe på urbergsplatåerna, såväl

åt söder som åt norr från Grebbestad, eger en ganska

stor torfberedning rum, hvadan profiler äro jämförelsevis

lättillgängliga. Ett egendomligt, och såvidt kändt är, ganska

sällsynt förhållande är att torfbildning 1i stor utsträck-

ning egt rum direkt på det af isen skurade och sedermera

af hafvet »rentvättade» urberget. Att så pass mycket vatten,

som erfordras för att torfbildning i något så när stor skala

skall kunna ega rum, kunnat stagnera, torde bero på att ur-

berget här är ovanligt litet sprickfyldt. Af torfvens be-

skaffenhet kan man emellertid med bestämdhet sluta till, att

något hela året kvarstående öppet vatten aldrig funnits å

dessa urbergsbäcken under tiden för dess bildning. Detta har

haft till följd, att nästan alla växtlämningar utom stubbar

och rötter o. d. förmultnat. Utvecklingshistorien synes emel-

lertid ha varit, först ett Eriophoreta-Caricetum, på hvilket

först björk uppträdt sedan fur och på enstaka ställen — så

t. ex. Långemyr söder om Grebbestad — äfven sparsamt

ek. Öfverallt finner man att denna skogsvegetation af fur

afslutat all nämnvärd torfbildning. Skogen själf synes öfver-

allt hafva brunnit, ty stubbar, grenar och kvarvarande stam-

delar äro oftast kolade på ytan. Äfven här var jag i till-

fälle att se hur ringa för att icke säga intet en sådan skogs-

brand invärkat på torfven, i hvilken ej någon askrand eller

dylikt, som kunde tyda på att någon del af torflagret brun-

nit, kunde anträffas. Jämför för öfrigt det i detta afseende

ofvan sid. 26 sagda.

Det andra slaget af torfbildningar, eller de i dalgån-

garne belägna, äro här vida sällsyntare än de föregående; de

äro vanligen föga mäktiga och hvila som nämdt på marina

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 37

bildningar. De äro värkliga skogsmossar, till bildningssätt

motsvarande och därför fullt jämförliga med Danmarks och

Sydsveriges öfriga mossar af detta slag. Här skall endast

tvänne sådana sinsemellan något litet afvikande mossar be-

skrifvas.

Strax NNO. om Grebbestads köping ligger nedanför Grebbe

bekanta graffält en liten mosse, hvilkens byggnad ofvanifrån

räknadt är följande.

1. Torf, starkt förmultnad, hufvudsakligen bildad af

grenar, kvistar m. m. af al; en tydlig skogsbotten. Denna

torf är c:a 10 cm. mäktig.

2. Stubblager af al. Detta lager är väl utbildadt, och

i detsamma kunde jag ej finna lämningar af något annat

trädslag än al; detta utsluter ju ej, att vegetationen på

det torrare området kring mossen bestått af andra arter.

Något bevarande af dessas räster kunde tydligtvis ej ske, då

mossen var så torr att den själf var skogbevuxen.

3. Torf, genomvuxen af rötterna från det ofvanliggande

stubblagret, i sina undre delar dock rikare på växtlämningar.

I densamma anträffades följande arter:

Quercus Robur, ved, sparsamt.

Almus glutinosa, frukter i stor mängd, hängen, stipler,

vedbitar m. m.

Betula odorata, rikligt med hängefjäll och frukter.

Cormnus suecica, 1 fruktsten: Arten lefver ännu på

mossen.

Salix ecinerea, blad och fragment.

» aurita, » » »

Comarum palustre, smånötter.

Alisma Plantago, småfrukter.

Asplenium felix femina, bladfragment.

Sparganium sp., frukter. Därjämte mossor — en Mmum

— insektvingar m. m.

4. Med skarp gräns underlagras torfven af en marin

gyttja. I kantzonen hvilar den sträckvis på ett några få

cm. tjockt sandlager, antagligen marint.

Söderut från Grebbestad, invid Kämperöd, finnes på den

gamla synnerligen otillförlitliga top. kartan inlagd en sjö.

Denna är för mycket länge sedan utdikad, och den gamla

sjöbottnen bildar en mad, hufvudsakligen bevuxen med starr-

gräs.

328 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

Vid anstäld gräfning funnos ofvanifrån räknadt följande

lager:

1. Torf, hufvudsakligen bildad af Phragmites, men äfven

med rikliga lämningar af Equwisetum, samt med smärre träd-

rötter (af al?), 30 å 40 cm. mäktig.

2. Torf, hvilkens hufvudsakliga beståndsdel utgjordes af

blad och andra lämningar af Myrica gale, men i hvilken äf-

ven funnos räster af björk, al, Salices samt möjligen ek? Denna

del af torfven var 20 å 30 cm. mäktig.

3. Gyttja, ljusbrun till gul, innehållande rikt med

vattenväxtfrön, samt blad, frukter och frön af träd och andra

växter. Öfver 1 m. mäktig. De ur 2 och 3 tillvaratagna

växtlämningarne äro följande:

Almas glutinosa, 5 frukter.

Betula odorata, 3 hela blad jämte frukter m. m.

Taxus baccata, 1 frö.

Salix caprea, 2 å 3 blad.

> — etnerea, några blad.

> — aurita, 3 blad.

> repens?, blad.

Myrica gale, flera hundra blad, 3 frukter.

Menyanthes trifoliata, 2 frön.

Scirpus jmf. maritimus?, 4 nötter. För litet material för

att med full säkerhet kunna skiljas från Sc. lacustris.

Carex pseudocyperus, 4 fruktgömmen.

Sparganium sp., 1 frukt.

Ceratophyllum sp., 1 nöt.

Nuphar luteum, 12 frön.

Potamogeton 3 sp., ungefär 25 smånöttter.

Hela mossen hvilar på postglaciala sediment.

I sammanhang med redogörelsen för de undersökta bo-

huslänska torfmossarnes byggnad, torde det vara lämpligt att

med ett par ord beröra de uppgifter om denna byggnad, som

finnas i E. W. OrBErRsS' och C. J. LINDEBERGS uppsats »Om

Bohusläns - torfmossar»! samt här och där i den förres arbeten

! Göteborgs och Bohusläns hushållningssällskaps handlingar 1864, sid. 49.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD: HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0O 8. 39

om >»Bohusläns geologi» och i kartbladsbeskrifningarne till

den af honom utgifna kartan. De nämda förff. sammanfatta

resultatet af den växtpaleontologiska delen af sin undersök-

ning i följande ord: »Den lagerföljd, som påstås ha blifvit

iakttagen i Danmarks och några andra länders torfmossar,

hänvisande på en under olika tider rådande olikhet i träd-

vegetationen, hafva vi icke funnit i Bohusläns torfmossar,!

der de olika arterna af löfträden icke blott äro blandade om

hvarandra, utan äfven stundom med barrträden. Dock gäller

1 allmänhet, att löfträden äro lagrade under barrträden och

träffas ofta på betydligt djup vid mossens botten, der ock

hasselnötter och ekollon talrikt förekomma. — Af de talrika

trädlämningar, vi allestädes funnit, kan med säkerhet an-

tagas, att hela provinsen fordom egt en yppig skogs-

vegetation.» De här citerade allmänna uttalandenas afvikel-

ser från hvad jag funnit torde emellertid ej bero på,

att iakttagelserna i fältet varit oriktiga, utan fastmera

därpå, att de nämda förff. dels ej hållit i sär de mossar,

som ligga på olika höjd öfver hafvet och på olika under-

lag, dels ej egde de förarbeten, som voro nödvändiga för

att ej för mycket generalisera de delvis ganska invecklade

förhållanden man här och hvar påträffar. I det följande skall

närmare ingås på en del af dessa, här skall endast anmärkas

dels att samma lagar, som rådt längre söderut 1 skogs-

vegetationens utveckling, reglerat den äfven här, dels att

det förhållandet att ek, hassel m. fl. trädslag finnas på bot-

ten af dessa mossar beror på, att de äro jämförelsevis mycket

unga. Oftast torde dessa mossar hvila på postglaciala marina

sediment, och deras bildning kan således först ha börjat vid

en tid, då eken just var det viktigaste skogsträdet i Bohus-

läns kusttrakter. Angående den äfven af mig iakttagna öfver-

lagringen af fur öfver ekskikt, hänvisas till det följande.

— Uppgiften att Prunus Avium ofta skulle vara funnen i

mellersta skärgårdens mossar torde tarfva ytterligare be-

kräftelse; för min del är jag böjd tro att här föreligger en

förväxling med Cornus sangwinea eller i vissa fall möjligen med

1! De citerade förff:s uppfattning (1. c. sid. 49) att skogsmosse skulle

vara detsamma som tyskarnes Hochmoor (vår högmosse, bildad af Sphagna)

är beroende på ett misstag. Se den af mig öfversatta uppsatsen: Torfstudiets

Sp ställning af J. FröH. — K. Landtbruksakademiens tidskrift

40 GG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

Taxus baccata." — Uppgiften att Quercus pedunculata alldeles

saknas har också vid mina arbeten visat sig vara felaktig;

arten finnes säkert, dock är jag böjd att tro, att Q. sessiliflora

varit den mest utbredda arten. — En annan särdeles intres-

sant uppgift meddelas också i de nämda arbetena, nämligen

att ett frö af den tropiska Entada gigalobium skulle funnits

i en mosse vid Sibräckan” på Tjörn. För att om möjligt

söka erhålla närmare upplysningar hade jag tänkt besöka den

nämda mossen, men då jag dels erhöll upplysning att ingen

torftägt bedrefs, dels af dr A. W. LJUNGMAN — till hvilken

jag i öfrigt står i tacksamhetsskuld för flera värdefulla upp-

lysningar — fick höra, att i den ifrågavarande mossen aldrig

funnits något sådant frö, ansåg jag ej mödan värdt att bese

den historiska lokalen. Dr LJUNGMAN meddelade mig emeller-

tid, att frön af Entada gigalobiwm värkligen tvänne gånger

blifvit funna på Tjörn. Bägge fynden hade han varit i till-

fälle att se. Det ena härrör från en mosse nära Rönnängs

kyrka på södra delen af ön, det andra från en annan sådan vid

hemmanet Åker i norra delen. Redan LInDEBERG och ÖLBERS

hänvisa med stöd af det fynd de uppgifva på möjligheten

af att en arm af Golfstömmen gått in mot kusten. På grund

af de nämda fyndorternas jämförelsevis obetydliga höjd öfver

hafvet, och på grund af den byggnad af öns torfmossar, på

hvilken ofvan exempel lämnats, är det ej osannolikt, att de

nämda fröna förts hit vid tiden för den postglaciala sänkningen.

Om så vore, egde man törhända äfven en lokal orsak, hvilken

för vår västkust gåfve förklaring till den fuktigare och var-

mare tid, under hvilken särskildt Ilex-florans utbredning till

vestra Norge måste ha egt rum. Huruvida denna enbart

kan anses ge förklaring på den högre temperatur, som synes

ha rådt öfver ett mycket stort område” på norra hemisfären

under en period efter isens afsmältning, därom vill jag dock

nu ej alls yttra mig.

! Denna art anträffades t. ex. i stor mängd på Björkö, där jag just hört

uppgifvas, att »körsbärskärnor» skulle finnas i mossarne.

2? ÖLBERS, Götebörgs och Bohus läns geologi, sid. 142, noten.

3 Se förf:s ofvan citerade uppsats om kvartära klimatväxlingar.

BIHANG TILL K. SV. VEL-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:OS. 41

Till de i det föregående framlagda empiriska undersök-

ningarne återstår nu endast att lägga en kort öfversigt af

de allmänna slutsatser, som framgå af dem. Då emellertid

ett ganska betydande material från östra Sveriges intra-

marina växtförande aflagringar redan föreligger och af förf.

delvis bearbetats, skall nu endast en mycket kortfattad

öfversigt lämnas, alldenstund en vida fylligare bild, sär-

skildt af vissa arters utbredningsvägar och forntida före-

komst, kan erhållas, då den slutliga bearbetningen af de

nämda samlingarne skett.

Ehuru i det följande ett på noggranna undersökningar

grundadt försök göres att uppdela den sydsvenska vegeta-

tionen 1 invandringsgrupper, hänförda till de kvartära nivå-

förändringarne, är det dock tydligt att uppgifterna i många

punkter ännu måste blifva ganska obestämda.

Efter isens afsmältning följde, såsom NATHORST visat, ome-

delbart en rent arktisk flora. Denna utbredde sig öfver hela

det område i södra Skandinavien, som ej intogs af det sen-

glaeiala haf, hvilket afsatte ishafsleran, och intog sedan vid

landets höjning de nyblifna landområdena. Först genom fyn-

den vid Höghults mosse i Skåne har det kunnat bevisas, att

den nämda höjningen försiggått åtminstone till sin allra

största del redan medan klimatet var arktiskt. Här har näm-

ligen, såsom af sid. 17 framgår, vid högst 184 af M. G. an-

träffats en rent arktisk flora, hvilken genom sin artrikedom

och växtlämningarnes talrikhet ej lämnar möjlighet till tvifvel

om sin högnordiska karaktär. .! Ganska anmärkningsvärdt är

för öfrigt att, ehuru så få undersökningar hittills föreligga,

ett jämförelsevis stort antal fakta framkommit, hvilka tala

för detta oväntadt tidiga återtåg af det senglaciala hafvet.

— K. RöRDAM har i sitt nyligen utkomna arbete öfver de

kvartära marina aflagringarne på Sjelland omnämt ett fynd

af Salix polaris? äfven från Ostby i Selsg socken.” Fyndet

gjordes i en lera, som anträffades 7 danska fot under den nu-

varande hafsytan. På den glaciala leran följde sedan gyttja

med «asp och björk samt torf med fwr; således en fullt klar

! Utsigt förefinnes således tvärtemot det af förf. (Torfmossarnes bidrag,

sid. 9) förr uttalade förmodandet att finna arktiska växtlämningar på t. ex.

Kristianstadsslätten. Lämpligast är naturligen att söka närmast intill, men

dock något öfver, den postglaciala gränsen.

2 Saltvandsalluviet i det nordostlige Sjelland. — Danmarks geol. Under-- -

sog. N:o 2 (1892). SO sa

42 GG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

och med öfriga kända förhållanden öfverensstämmande lager-

följd. För att få afgjordt om denna lera värkligen vore en

glacial sötvattenslera, har dr RörpaAm till mig godhetsfullt

öfverlämnat de prof han egde. Ehuru dessa hade torkat,

lyckades det mig att ur desamma erhålla följande växtläm-

ningar:

Betula nana, 5 hängefjäll och 6 frukter;

Salix polaris??, 2 blad, hvilka mycket väl kunna härröra

från denna växt, men på grund af sin genom torkningen i

hög grad desorganiserade beskaffenhet ej kunna med säkerhet

bestämmas.

Salix sp., 2 frukter.

Potamogeton sp., 12 smånötter.

Ranwnculus?, 8 karpeller af en art, som mycket ofta upp-

träder samman med arkt. växtlämningar, men som jag aldrig

anträffat i yngre bildningar. !

Af det anförda framgår att denna lokal — Selsg på Sjel-

land — måste anses ganska bestämdt tala för, att här det sen-

glaciala hafvet vikit undan ej blott till den nuvarande strand-

linien utan ännu längre medan den arktiska floran kvarlefde.

Detta är tydligtvis ett direkt bevis för, att den både af

växtgeografiska och andra skäl antagna landförbindelsen mel-

lan Sverige och de danska öarne under denna tid värkligen

har egt rum. — Utom de nu nämda fynden känner man ännu

tre, som hvart och ett i sin mån talar för att växtvärlden

under den tid, som åtgick för landets höjning efter den sen-

glaciala depressionen, haft en arktisk prägel i södra Skandi-

navien. Det första är fyndet af en arKtisk flora vid Kro-

mosse söder om Göteborg?” (sid. 28) vid 55 4 af M. G., det

andra är de fynd af Dryas octopetala, som af NATHORST gjorts

i kalktuff och sedan af mig? i sötvattensleror i Östergötland.

NATHoRST fann Dryas samman med fur; af mig anträffades

den i ännu äldre bildningar samman med en flora af busk-

artade fjällviden, men antagligt är numera, att det ändock

icke lyckades mig finna äldsta delen af den subfossila floran

1 Prof. P. T. CLEVE, som godhetsfullt undersökt ett prof af leran, har

meddelat att diatomaceer alldeles saknas i densamma.

2 Vid sjön Eldmörjan på Hunneberg har jag på 94 m. ö. h. i en gyttja,

som antagligen hvilar på en skalgrusbank med Saxicava rugosa, Mya trum-

cata, Mytilus edulis, funnit Betula nana —-- hvilken art dock ännu lär

lefva på Hunneberg — jämte frön af Batrachium sp. m. fl. ännu ej bestämda

arter.

3 Växtpaleont. unders. 1.

BIHANG TILL K. SV: VETi-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 43

i dessa trakter. MSötvattenslerans allra understa del var jag

också ej i tillfälle att på ett rationelt sätt undersöka.

En sådan undersökning tyckes ej heller SERNANDER vid

den tredje lokalen, Fröjel på Gotland — vid c:a 354 af

M. G. — varit i tillfälle att verkställa;' hans fynd af Dryas

och Betula nana tillsamman med Betula odorata och Populus

tremula tvingar sålunda ingalunda till antagandet, att den

flora, i hvilken de nämda arterna ingingo, var den allra

första, som sedan området blef land inkommit på detsamma. —

Erinrar man sig därjämte att, alldenstund floran invandrade

söderifrån, fyndens beviskraft stiger ju längre mot söder

fyndorterna äro belägna, så kan man numera med hög grad

af visshet antaga, att en arktisk flora härskade i Syd-

skandinavien vid den tid då det senglaciala hafvet

dragit sig undan från det område, som nu är land.

Den högnordiska vegetationen är som bekant ej alltigenom

likformig. Största delen af det område, öfver hvilket den är

utbredd, intages af en växtformation, som skulle kunna kallas

fjällheden, på hvilken växttäcket hufvudsakligen är bildadt

af Ericineer. Där jordmånen är fruktbar och läget något

skyddadt, uppträder hvad Brytr kallat Dryas-formationen.

Det är där denna härskar, som fjällflorans sällsyntare ar-

ter anträffas. — Det synes mig, som om äfven något lik-

artade förhållanden kunde spåras i den arktiska florans forn-

tida fördelning. Skåne, Öster- och Vestergötland, Gotland,

sålunda just områden, där marken utgjorts af en bördigare

jordmån, äro de trakter i södra Sverige, där man hittills på-

träffat arktiska växtlämningar. Oaktadt ifrigt sökande på

Hallandsås, inom det småländska höglandets vestra och syd-

vestra delar, i Halland, Småland och angränsande delar af

Vestergötland, har det däremot ej lyckats att finna något

som hälst spår af arktiska växter. Detta ehuru på många

ställen förhållandena synts a priori lofva goda fynd. —

Utan att af mina iakttagelser i denna riktning vilja draga

några bestämda slutsatser, vill jag göra uppmärksam på

förhållandet, under framhållande af att en noggrann slam-

ning och utplockning af frön och veddelar ur de sand- och

lerlager, som underlagra mossarne i det nämda området, möj-

! Die Einwanderung der Fichte in Skandinavien. — Engl. Bot. Jahrb.

1892.

44 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

ligen skulle kunna ge positiv visshet i denna fråga. An-

träffades nämligen på ett större antal ställen endast Empetrum,

Carices m. f. i dessa sand- och lerlager, utan att Dryas, Salix

polaris 0. a. kunde påvisas, vore tydligtvis min förmodan, att

den arktiska växtligheten här utgjorts af hedformer, be-

kräftad.!

Den flora af storbladiga fjällviden, som påträffats sub-

fossil i Skåne och Östergötland, samt den efter denna följande

asp-björkvegetationen hade att i södra Sverige utbreda sig

öfver ett område, som åtminstone åt vester antagligen var

större än det nuvarande. Detsamma gäller furen och de växt-

arter, som inkommo vid samma tid som detta träd.

Genom MuntnHEs fynd och tolkning af Ancylusbildnin-

garne inom det baltiska bäckenet har ådagalagts, att detsamma

efter istiden utbildats till ett inhaf med sött vatten, hvars

vattenyta af någon orsak blifvit uppdämd och därigenom

stigit, hvilken stigning i sin tur orsakat genombrotten vid

Belterna och Öresund.? Efter hvad man nu känner om för-

hållandena på vår östra kust ville det synas, som om furen

redan hade invandrat vid Ancylustidens maximum.

Då sålunda den arktiska, asp-björk- samt furvegeta-

tionen inkommit och förträngt hvarandra i tiden efter den

senglaciala depressionens utjämnande, är det egendomligt att

på en ganska stor del af de undersökta punkterna, lager-

följden ej förefinnes i oafbruten kontinuitet. Hvarken vid

Höghult eller i de högt liggande mossarne på Tjörn, hvilka

senare helt säkert aldrig nåtts af det postglaciala hafvet,

har jag hittills åtminstone lyckats finna mera än fragment

af den utveckling, som efter alla tecken att döma egt rum.

Jag har här endast velat påpeka denna omständighet, som måste

betecknas såsom anmärkningsvärd och möjligen pekande på

förhållanden, hvilka ännu äro otillräckligt uppmärksammade.

På samma gång bör det emellertid också framhållas, att såväl på

flera af de utaf RörDAM beskrifna lokalerna, som vid Kro-mosse

i Vestergötland (sid. 26) den normala lagerföljden funnits. Det

! T de stora floddalarne torde däremot Dryasformationen med stor sanno-

likhet ha trängt ett godt stycke upp.

2? Genom RÖRDAMS och mina fynd af arktiska växtlämningar på så låg

nivå, som ofvan anförts, synas vissa svårigheter uppstå för denna tolkning,

men innan man mera än för ögonblicket är fallet känner förhållandena inom

sydvestra delen af det baltiska området, vore det för mycket att tillmäta de

nämda fynden någon afgörande betydelse.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0O 8. 45

är således sannolikt, att de ofvan påpekade afvikelserna bero

på tillfälligheter, orsakade af lokala förhållanden.

För besvarandet af frågan, huruvida den sydskånska in-

vandringsföljden varit gällande äfven för det stora urbergs-

område, som fått namn af det småländska höglandet,! hvil-

kets lösa jordlager till större delen utgöres af morän- och

rullstensgrus, föreligga ännu mycket få iakttagelser i na-

turen. — Om den arktiska vegetationens sannolika förhål-

lande i detta afseende har ofvan talats. Angående asp-björk-

vegetationen har jag bland andra ställen iakttagit en tydlig,

endast björk förande nivå 1 botten af en mosse vid Ahylte i

Kinnareds socken i Halland; i mossar mellan Borås och Ryd-

boholm, i Nygårds mosse i Vedums församling i Vestergötland.

Under en c:a 110 cm. mäktig Sphagnunmtorf” kommer i den

senare ett stubblager af fur, under hvilket följer en nivå

med uteslutande björkräster. Mossen hvilar på sand. —

Äfven utanför det småländska höglandet har jag såväl i Bo-

huslän — så i flera mossar i Tanum och Qville socknar

— som i södra Blekinge funnit under stubblager af fur

en nivå med uteslutande björklämningar. Huruvida man dock

är berättigad att till tiden parallelisera dessa hufvudsak-

ligen björknäfver innehållande skikt i de på urberget hvi-

lande så ofantligt enformigt byggda mossarne med asp-björk-

nivån i de egentliga skogsmossarne, är mycket tvifvelaktigt.

I de sistnämda har man att göra med ett detritus, som af-

lagrats i ett öppet vatten, där gyttja bildades, och i hvilken

lämningar af de växter, som lefde på kringliggande torrmark

inlagrats.

I de flata bäcken med lätt vattengenomsläppande under-

lag, på hvilka de förra hvila, har däremot först afsatts ett

några centimeter mägtigt gyttjelager, hvarefter ur ett Erio-

phoreta-Caricetum bildat sig en mellan gyttja och torfdy

stående produkt, hvilkens mest karaktäristiska yttre igen-

känningstecken är att den är genomsatt af tättstälda verti-

kala hål efter Cyperaceernas rötter. Nästan alla växt-

delar, som förts ut af vind och andra agentier i det kärr där

den ofvan beskrifna bildningen försiggick, ha fullständigt för-

multnat. Under den fortgående utvecklingen har en tid kom-

! Samma förhållanden som på detta råda på det Bohuslänska urbergs-

området. d

? Närmare upplysningar om denna skall meddelas i en kommande

uppsats.

46 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

mit, då småningom kärret blifvit så torrlagdt att de träd och

buskar, som lättast fördraga vidriga dränermgsförhållanden,

börjat växa bland tufvorna på ytan. Till dessa höra björken

(B. odorata) och gråvidena. Förmultningen af de döda väx-

terna har emellertid varit så fullständig! att endast mycket

resistenta väfnader, såsom björkens starkt suberifierade näfver,

blifvit bevarade. — Under de ofvan beskrifna förhål-

landena bevisa de trädlämningar som anträffas ingen-

ting alls om den kring mossen växande vegetationens

allmänna karaktär, utan endast hvilka trädartade

växter — bland dem som ega mycket resistenta delar — som

först voro i stånd att lefva på mossens yta. Att.i

det nu beskrifna förhållandet värkligen ligger en möjlighet

till ett oriktigt bedömande af de anträffade växtlämningar-

nes värkliga ålder framgår t. ex. därutaf, att jag i en mosse

vid Tranås nära Borås 1 en dylik »björknivå» anträffade stam-

delar af al samt nötter af hassel. tvänne arter, för hvilka det

icke föreligger något som helst skäl att antaga, att de skulle

vara invandrade före furen. Den nämda möjligheten växer där-

igenom att nästan i regel ofvanpå det skikt, som innehåller

björk, kommer ett stubblager af fur med stubbar af växlande

dimensioner, beroende på de lokala dräneringsförhållandena.

Genom den försumpning skogen har åstadkommit ha för

Sphagnumarterna gynnsamma lefnadsförhållanden uppkommit,

och öfver stubblagret af fur har en Sphagnumtorf vuxit

upp så länge, till dess det lefvande hvitmosstäcket nått den

höjd, att det ej förmått suga upp det vatten, som erfordrades

för dess existens. De hundratals mossar med denna byggnad,

som jag varit 1 tillfälle att undersöka från Hallandsås genom

Skåne, Halland, Småland, Vestergötland, Dalsland och Bo-

huslän ända upp mot norska gränsen, ega i växtgeografiskt

afseende nästan intet intresse, ty alla växtgeografiska slut-

satser från växtlämningar ur gyttja och torflager, som ej

innehålla lämningar af vattenväxter, måste, som jag tror

mig ofvan ha visat, upptagas med yttersta kritik och för-

siktighet.

Med full säkerhet kan sålunda ej påstås, att skogar af

björk och asp varit de första som vuxit på småländska hög-

! En mikroskopisk undersökning utförd med nutidens alla tekniska hjälp-

medel ger, som jag vid förberedande försök funnit, möjlighet att fullständigare

än man a priori skulle tro komma till kunskap om hvilka växter, som del-

tagit i denna torfs bildning.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL:. "BAND: 18. AFD. III. N:0O S. 47

landet och öfriga delar af Sydsveriges af morängrus täckta

urbergsområde, men dels på grund af fynden i söder och

väster, dels på grund af de nutida förhållandena i fjälltrak-

terna är det ytterst sannolikt att så varit förhållandet. Möj-

ligt är ju också, att åtminstone en del af de ofvan antydda

fynden värkligen till sin bildningstid motsvara detta skede i

vegetationens utvecklingshistoria.

Att emellertid en allmän försening af florans utveckling

har egt rum inom detta område torde vara otvifvelaktigt.

Furen har där vida längre än i kringliggande trakter förmått

hålla sig som det viktigaste skogsträdet. Som sådant hade

det antagligen ännu kunnat betraktas om ej granen inkom-

mit. Eken däremot har endast långs floddalarne trängt upp

mot områdets centralare delar. Orsaken till detta förhållande

torde nästan uteslutande ligga 1 jordmånens beskaffenhet.

På området för det gamla senglaciala hafvet där de af detta

afsatta lerorna erbjuda en bördig jordmån, har furen vida

svårare att uthärda konkurrensen än på urbergets af mo-

rängrus täckta delar.! Särdeles klart framstår detta för-

hållande i vissa delar af Bohuslän, där 1 mossarne uppe på

de långt framskjutande urbergsåsarne nästan aldrig finnas

några spår af ek och ekflora, men några tiotal meter lägre på

de marina lerorna däremot lämningar efter densamma stå att

finna här och hvar. — Som slutsats af det ofvan sagda fram-

går att furvegetationen på småländska höglandet samt Dals-

lands och Bohusläns högre liggande delar till tiden mot-

svarar större delen af både fur- och ekvegetationens tid i

kusttrakterna.

Därigenom att i Sydsveriges centrala delar genom nästan

hela den postglaciala tiden ett mycket stort område med

furvegetation funnits, blir ett förhållande begripligt, hvil-

ket jag på ett par ställen iakttagit, och hvilket, vid första

påseendet åtminstone, kunde synas egnadt att framkalla tvifvel

angående den allmänna lagbundenhet, som antagits ha egt rum

vid vår floras utveckling. För åtskilliga år sedan iakttog jag

i mellersta Skåne i trakten af Hör, att ett stubblager af fur

öfverlagrade en torf med säkra och tydliga eklämningar.

Takttagelsen fick tillsvidare endast vara ett observandum;

1! Ett analogt förhållande har förf. på flera ställen iakttagit i mellersta och

östra Skåne. Där täcken af rullstensgrus hvila på moränen, håller eken än

stånd mot boken, under det att rundt omkring dessa områden den senare

uteslutande bildar skogen.

48 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

sedan dess har jag på tvänne ställen iakttagit samma för-

hållande. Det ena var i den ofvan beskrifna mossen nära

Listershufvud, i hvilkens djupare delar ett stubblager af fur

bildat sig ofvanpå en torf, som innehöll lämningar af ek, lind,

hassel" ete. Det andra var i en liten mosse strax norr om

Grebbestad i Bohuslän. Den är belägen i en svag fördjup-

ning i en i hafvet utskjutande låg urbergsrygg. Alldeles

i ytan ligger i denna mosse ett stubblager efter en fullmogen

furskog; under detta stubblager kommer en torf i allmänhet

mycket förmultnad och i hvilken, utom de nedan nämda träd-

stammarne, endast några bladfragment af Salix aurita eller

cinerea samt stam- och rhizomdelar af Phragmites, Calamagros-

tis eller något närstående gräs kunde upptäckas. I torfven

fans ett större antal stammar af ek — den största obser-

verade 87 cm. i diameter —, men äfven sådana af al och

björk, däremot inga af fur. Kring stammarne och spridda i

torfven funnos ganska talrikt smärre kolstycken; äfvenledes

var på flera af stammarne barken kolad. Samma förhållande

tycktes ha egt rum på tvänne ställen i de lagunmossar, som

ligga innanför den postglaciala strandvallen mellan Morup och

Falkenberg i Halland. Här var dock öfverlagringen af fur-

stubbar öfver torf med eklämningar ej i allo så klar och

otvetydig som på de två nyssnämda ställena.

Ofvanstående iakttagelser ha här meddelats för att väcka

uppmärksamheten på denna efter allt att döma endast sken-

bara oregelbundenhet, samt få utredt hur pass allmän den

är. — De ofvan anförda exemplen torde bero på lokala för-

hållanden; vid Mjellby har sannolikt i samband med den

postglaciala landsänkningen dels ekfloran ganska mycket

undanträngts, dels nya förhållanden skapats, som gjort furen

tjenligare att intaga lokalen än eken. Vid Grebbestad där-

emot synes det af kolets förekomst att dömma ha varit skogs-

brand, som tvungit naturen att så att säga börja om igen

med den förnöjsammare furen, sedan elden antagligen förstört

större delen af den humusbotten, som genom årtusenden sam-

lats. I de stora dragen följer nog vegetationen i sin utveck-

ling de klimatiska förhållandena, men lokalt spela ofta många

! Detta innebär tydligen icke att de nämda trädslagen här vuxit på

precis samma punkt, på hvilken sedan furen till mogen timmerskogs storlek

left. Tvärtom visar ektorfvens beskaffenhet med bestämdhet, att de ofvan

uppräknade arternas lämningar från det närmaste granskapet insvämmats i

ett då öppet vatten.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 49

andra faktorer in och bland dessa bör ej det »naturens växel-

bruk» förbises, hvilket CHR. VAUPELL en gång tillade för stor

betydelse, men hans samtid helt säkert för liten.

Ehuru de intressantaste resultat, som hittills framgått af

de paleontologiskt-växtgeografiska undersökningar, som utförts

1 vårt land, rört sig om våra vigtigare skogsträds invandrings-

tid och utbredningsvägar, så ha dessa undersökningar ej varit

utan värde för kunskapen om den öfriga vegetationens för-

hållande under gångna tider. WNärskildt gäller detta om de

träd och buskväxter, som utan att annat än i sällsynta undan-

tagsfall bilda rena bestånd dock ingå som mer eller mindre van-

liga beståndsdelar 1 skilda formationer. Om tiden för dessas

invandring får man ofta höra att personer, hvilka äro hemma

i hithörande frågor, ej ha den föreställning, som öfverens-

stämmer med redan föreliggande fakta. Detta torde bero på

att de festa af de ifrågavarande arterna me hufvudsak-

ligen förekomma i ekskogar, 1 hvilkas ljusa föga skuggande

bestånd de finna ett rikt tillfälle att utveckla sig. Att utaf

detta draga den slutsats att de skulle invandrat samtidigt

med eken ligger tydligtvis nära till hands, men öfverensstäm-

mer knappast med värkliga förhållandet.

Innan emellertid denna fråga något närmare behandlas,

är det af nöden att 1 korthet redogöra för de vägar, på hvilka

vår flora måste anses ha kommit till sin nuvarande plats. —

Jämte den stora sydvestra infartsvägen kan man numera med

bestämdhet påstå att äfven en östlig sådan funnits, på hvil-

ken många och därtill särdeles vigtiga element inkommit i

vår flora. NaATHorRsST har som bekant visat, att granen måste

ha framträngt denna väg; dock har detta skett i så sen tid

att den ännu ej hunnit fullständigt utbreda sig öfver hela

den Skandinaviska halfön. Ett annat träd utaf ganska stor

betydelse i vår flora, för hvilket jag har all anledning att

antaga en liknande invandringsväg, är Alnus incamna. Skälen

härför äro, förutom dess nutida utbredning, att ingenstädes

vare sig i Skåne eller på västkusten funnits en enda fossil

lemning efter detta träd, under det att från det fåtal torf- och

lerbildningar från landets östra kust, som jag blifvit i till-

fälle att erhålla prof af, frukter m. m. af ifrågavarande

art påträffats på spridda punkter långs denna kuststräc-

kan. Att detta träd är ej obetydligt äldre hos oss än

granen, framgår dels af den större utbredning det hunnit

530 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

få — det finnes med ganska stor sannolikhet spontant

ända ned till sydligaste Skåne — dels af såväl FZEGREUS' som

SERNANDERS och mina egna fynd från Norrland. Med ett ord,

gråalen har inkommit till oss troligen öfver Finland

före granen, spridt sig öfver större delen af landet,

men är tydligtvis i tex, de sydligarendelarnetatf

landet af vida yngre datum än man skulle vänta på

grund af dess köldtålande förmåga. — Ett annat exempel

på en art, hvilken med stor sannolikhet invandrat endast öster-

ifrån, lämnar bland vattenväxterna Nuphar punvilhun. Oaktadt

jag från öfver ett hundratal punkter i södra delen af vårt

land känner subfossila frön af Nymphea alba och Nuphar lu-

teum, har aldrig på något enda ställe funnits något enda frö

af Nuphar pumihun. Från mellersta och öfra Sverige där-

emot har på ett par lokaler påträffats frön af denna art.

— Till det nu anförda kan läggas den utprägladt östliga

utbredning, som en stor del af de nu i vår flora ingående

arterna har.!

Då sålunda ej endast enstaka arter utan antagligen en

vigtig del af den nutida svenska vegetationen inkommit

österifrån, såvidt vi nu känna antagligen öfver åländska

öarne eller Qvarken, under en tid då fördelningen mellan

land och haf i dessa trakter var annorlunda än nu, så

framställer sig själfmant den frågan, om ej en del af de

arter, som bevisligen invandrat söderifrån, äfven på denna

väg inkommit? Dessvärre finnas hvarken från Sverige eller

Finland ännu för besvarandet af denna fråga några under-

sökningar, utförda med tillräcklig noggrannhet, och därför

kan för tillfället ej hänsyn tagas till annat än den syd-

vestra invandringsvägen, naturligen med en reservation för

hvad framtida undersökningar om den östra vägens betydelse

kan visa.

! Jmf. F. ArEscHovG, Bidrag till den skandinaviska vegetationens

historia. Lunds Univ. Arsskr. 1866. — Att den nuvarande utbredningen

kan missvisa framgår dock af +t. ex. Cladium Mariscus', nutida förekomst

i vårt land. Ser man på denna, finner man att den, från att vara

karaktärsväxt på Gotland och vissa delar af Oland, endast anträffas på

spridda punkter i Småland, Öster- och Vestergötland, Blekinge och Skåne:

dess nuvarande utbredning är med ett ord utprägladt östlig. Dess subfos-

sila förekomst däremot visar med bestämdhet, att dess invandringsväg är

ungefär densamma som ekens (se kartskissen sid. 57). Anmärkas bör att

ÅRESCHOUG ej upptar denna art bland sina Altai-växter. Detta antagligen

på grund af dess utbredning utanför vårt land.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 51

De träd och buskarter, om hvilka det med någon större

grad af visshet är möjligt att för närvarande afgöra, huru-

vida de inkommit under furens eller först under ekens tid,

äro följande:

Sorbus Aucuparia,

Prunus Padus,

Bhamnus Frangula,

Tilia ewropeda,

Ulmus montana,

Alnus glutinosa,

Cornus sangwinea,!

Corylus Avellana,”

Crategus sp.

Sammanställer man dels de uppgifter, som finnas 1 NAT-

HORSTS arbeten om våra kalktuffer och mina om torfmossarne,

dels den kända nutida utbredningen för de nämda växterna,

torde man kunna säga, att de tre förstnämda arternas

minimiålder i vårt land är densamma som furens, under

det att de följande ha invandrat under furens tid, men under

senare delen af denna.”

Utaf de sist uppräknade arterna torde linden vara den,

som är mest egnad till typ vid särskiljande af furens flora

i olika afdelningar. De arter, som tillhöra furens vegetation,

torde därför lämpligen kunna särskiljas i sådana, som in-

vandrat före, och sådana, som invandrat samtidigt med

linden. De ofvan nämda arterna förefunnos således alla i

landet vid tiden för ekens invandring, äfven om deras all-

männare utbredning torde ha skett samtidigt med detta träds.

Innan en kort öfversigt öfver ekens och ekflorans in-

vandring och dess förhållande till den postglaciala sänkningen

lämnas, torde en sammanställning af de intressantaste bland

de upplysningar som finnas 1 litteraturen här böra göras, i

all synnerhet som fera vigtiga bidrag finnas 1 publikationer,

hvilka torde vara ganska svårtillgängliga för många af dem,

som äro intresserade för dessa frågor.

! Anmärkningsvärdt är att denna art förr — vid tiden för ekens

maximiutbredning — varit ofantligt mycket allmännare än nu.

? Jmf. för denna arts vidkommande särskildt NATHORST, Om några till

Riksmuseets växtpaleontologiska afdelning inkomna torfmossefynd. — K. Vet.-

Akad. Förh., Ofvers. 1892, N:o 9.

3 Afven här bör det ihågkommas att denna ålder åtminstone för ett par

af arterna endast får betraktas som en minimiålder.

52 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

År 1868—69 fann Bruzeuuvs! vid de gräfningar, som före-

togos för anläggning af Ystads hamn, ett af marina bildningar

öfverlagradt torflager. Lagerföljden ses af närstående från

Brvzeuvs reproducerade profil, i hvilken A är en marin sand,

A"' strandgrus af något olikartad beskaffenhet, innehållande en

mängd redskap och föremål af äldre och nyare datum samt

bland växtlämningar (ditförda genom människors tillhjälp)

stockar af bok och fur. C är moränen, hvilken dock tyckes

vara af ett lager »sand och lera» skild från den ofvanliggande

torfven B. TI detta mellan torfven och moränen liggande skikt

lära några flintredskap, en bronsklubba och ett knifskaft, det

senare härstammande från medeltiden, ha anträffats.

Le niveau de la me.

enn

Profil genom lagerföljden i Ystads hamn, facsimile efter BRUZELIUS.

De växtlämningar — bestämda af dr C. F. O. Norp-

STEDT i Lund — som anträffades i torflagret (B) voro:

Quercus Robur, stammar på rot, grenar, ollon m. m., vi-

sande att eken vuxit här ganska rikligt vid tiden för torfvens

bildning.

Alnus glutinosa, stubbar, stammar, grenar, hängen, frukter,

pollen i stor mängd.

Pinus silvestris, frön och pollen.

Acer campestre, grenar anträffade på tvenne olika ställen

af torflagret.

! Om fynden i Ystads hamn 1868—1889. — Saml. t. Skånes hist. etc.

Lund 1871.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 053

Corylus Avellana, grenar och nötter.

Menyanthes trifoliata, frön.

Nuphar luteum, frön.

Ceratophyllum demersum, nötter.

Phragmites communis?

Hypmuwm giganteum.

> flwitams.

Därjämte funnos en mängd desmidieer, characeer (6. fetida

och /hispida), insektlämningar och sötvattenssnäckor m. m.

Lämnar detta fynd upplysning om den flora, som rådde

i denna trakt före den postglaciala sänkningen,! få vi genom

förf:s? fynd något längre å öster i Herrestads mosse en

ungefärlig kännedom om floran sedan kustområdet ånyo höjt

sig. Alen finnes 1 stor mängd också i den på de marina

bildningarne liggande torfven; äfven furen fins kvar. Eken?

är möjligen försvunnen från eller åtminstone sällsynt inom

trakten; dock är detta ingalunda säkert.

Långs den sydskånska kuststräckan går en sedan gam-

malt under namn af »Järavallen» känd strandvall. Först

genom FE. och A. ERDMANNS och ÅA. G. NArtHoRSTS undersök-

ningar blef det fullt faststäldt att, som den sistnämde säger,"

»hela den långs kusten löpande Gäravallen är uppkastad af

hafvet på en tid då landet stod lägre än nw. Denna tid var,

som vi nu veta, tiden för pE GEERS postglaciala sänkning. De

torflager, som anträffats under denna strandvall, ge således

upplysning om floran här innan sänkningen inträffade. — Den

förste, som beskref växtlämningar ur' den Järavallen under-

lagrande torfven, var SvEn NILSSON,” som från en lokal !/,

mil väster om Trelleborg omnämner:

Pinus silvestris, kottar.

Corylus Avellana, nötter.

Polygonum amphibium.

Phragmites communis.

Calamagrostis sp.

! Den rätta tolkningen af de på denna fyndort iakttagna förhållandena

ha först gifvits i E. ERDMANNS och NATHORSTS nedan citerade arbeten.

2? Studier öfver torfm. i södra Skåne, 1. c. sid. 15—19.

3 Det 1. ce. sid. 17 omtalade fröslaget »alltid funnet tillsamman med eken»

var Najas marina. Se förf.: Om Najas marinas tidigare utbredning under

kvartärtiden. — Bot. Not. 1891, sid. 251.

+ Om Skånes nivåförändringar. — Geol. För. Förh., Bd I (1873), sid. 286.

> Skandinavisk Fauna. Del. I. Lund 1847, sid. X.

34 GG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

Carices, flera arter, »lemningar och frön».

Hypmwn flwitans.

Jämte dessa omtalas »en mängd träd, löf, hängen» från

den här 10 fot mäktiga torfven. — Längre österut vid Bed-

dinge Huk fann NaArHorst 1871 under samma strandvall en

torfmosse, hvilkens »nedre lager utgjordes uteslutande af gre-

nar och ollon af ek, de öfre däremot af vattenväxter». ! Strand-

vallen ligger här på omkring 450 fots afstånd från hafvet och

torfvens öfre yta 1—3 fot ö. h.

En submarin torfmosse har Sv. NILSSON? varit 1 till-

fälle att närmare undersöka. Denna ligger på Falsterboref,

3/, mil från den nuvarande stranden. Torfven vidtager på

ett djup af 14 fot, och då den är 10—12 fot mäktig, måste

sålunda landet ha legat minst 24—26 fot högre än nu, då

torfven här började bildas. NILSSonN anför från denna sub-

marina torf följande arter:

Quercus Robur, ved och blad.

Alnus glutinosa, > > >

Betula alba, TE RE

Populus tremula, >» RA då

Pinus silvestris, ved, kottar, barr.

Corylus Avellana, nötter.

Salix caprea, blad.

» Sp., blad af »vide>.

Menyanthes trifoliata.

Eqwisetum sp.

Sphagnum cymbifolium.

Bryum palustre m. £f.

En fråga, som nästan själfmant framställer sig, när man

ser hvilka växtlämningar som anträffats i de af marina bild-

ningar täckta torflagren utmed Sydskånes kuster, är den,

huruvida äfven 1 dessa furen och eken uppträda i skilda nivåer.

A priori kunde man möjligen numera vänta att hela in-

vandringsföljden skulle vara att finna, från den arktiska

floran till och med ekens, liksom förhållandet varit på den af

RörDAM undersökta lokalen (sid. 41) i det nordliga Själland.

Emellertid ligga sannolikt de nu ifrågavarande fyndorterna

inom AÅncylus-hafvets område, hvadan ganska betydliga af-

! Anmärkningsvärd är öfverensstämmelsen med förhållandena vid Listers-

hufvud (sid. 12).

SSFGS SLU:

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:08. 55

vikelser kunna väntas. Att här emellertid i de nämda torf-

mossarne finnes ett undre lager med fur, håller jag för mycket

sannolikt, i all synnerhet sedan jag i de supramarina torf-

mossarne varit i tillfälle att se huru fullständigt eken förmått

uttränga furen, hvilken endast här och där 1 enstaka exemplar

torde ha lefvat kvar vid ekvegetationens maximum. — En

förnyad undersökning af de submarina mossarne företagen

med nutidens hjälpmedel skulle emellertid vara af stort in-

tresse.

BIO da

Profil från Rudebäck, efter E. ERDMANN.

Specialprofil

el ÄRAN, Strandgrus ( Hafsbildring)

0,5 a TorS ]Söe

i Fv ) vallens

[betan

Specialprofil från fig. 7, efter EB. ERDMANN.

Ännu en lokal med växtlämningar, öfverlagrade af ma-

rina postglaciala bildningar, är i litteraturen omnämd från

Skåne. Den är belägen en mil söder om Helsingborg och

har af E. ERDMANN,! som upptäckt den, studerats vid Rya

och Rudebäcks tegelbruk. Ofvanstående efter ERDMANN repro-

ducerade profiler ange bättre än någon förklaring förhållan-

dena. De i torfven anträffade växtlämningarne äro »dels

liggande grenar, dels på rot stående stubbar af el». Dess-

värre kunde jag vid mitt besök i Skåne innevarande sommar

ej bli i tilifälle att besöka denna intressanta lokal, där säkert

! Bidrag till frågan om Skånes nivåförändringar. G. F. F. Bd I (1872),

sid. 94 och följande.

326 GG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TOREMOSSAR

särskildt den under torfven liggande gyttjan torde innehålla

växtlämningar af intresse.

Äfven från den af J. C. WILcKE utförda undersökningen

af den submarina torfmossen utanför Landskrona hamn an-

gifves ek.

Då nu ett ganska stort antal lokaler med en oftast

mycket rik subfossil flora härstammande från tiden före och

vid den postglaciala sänkningens maximum blifvit kända,

är det möjligt att för södra Skandinaviens vidkommande

med säkerhet bestämma den tid i förhållande till vegeta-

tionens invandring, under hvilken denna sänkning inträffade.

I Blekinge? och Skåne visa alla de undersökta fyndorterna,

att eken och ekfloran invandrat innan sänkningen träffat det

nuvarande landområdet. Ej osannolikt är t. o. m. att denna

flora inkommit före sänkningens början. Den har då vid sin

utbredning följt de landförbindelser, hvilka torde ha existerat

vid den tid då Sydskandinavien, under tiden efter det sen-

glaciala hafvets återgång, låg som högst. Samma flora rådde

under den tid då det submarina torflager bildades, hvilket

vid den pågående anläggningen af Köpenhamns frihamn an-

träffats af prof. JoHNsTRUP och dr RörDAmM, enligt meddelande

och torfprof, som välvilligt lämnats mig af den sistnämde,

hvilken kommer att beskrifva detta intressanta fynd. Lika-

ledes öfverensstämma RÖRDAMS? öfriga undersökningar i Nord-

sjelland fullständigt härmed. I Halland och Vestergötland

har, såsom af det föregående framgår, äfvenledes eken in-

kommit före sänkningen, enligt hvad fyndet vid Björkö visar.

Att denna flora hunnit utbreda sig utmed hela bohuslän-

ska kusten redan innan sänkningen nått sitt maximum är

sannolikt bland annat däraf, att jag funnit ekved i marin post-

glacial gyttja söder om Grebbestad, ungefär vid Nästegården.

Att den äfven var härskande vid den tid, då landet ånyo

nått till sin nuvarande höjd, framgår af byggnaden af de

mossar, som ligga ofvanpå de postglaciala marina bildnin-

garne, såväl i nordöstra Skåne” som i de öfriga kusttrakterna.

! Då jag har mig bekant att en uppsats om Gotlands subfossila flora

är att förvänta, har jag ej här upptagit de uppgifter, som från denna ö i

litteraturen föreligga. Ej heller har jag indragit hvad jag känner om för-

hållandena på vår sydöstra kust, då dessa ännu ej afslutade undersökningar

lämpligast afhandlas i en särskild uppsats.

? Saltvandsalluviet i det nordostlige Sjelland. — Köpenhamn. Danmarks

geol. Unders., N:o 2 (1892).

3 Jmf.: Växtp. unders. 1.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 57

Slutresultatet blir sålunda, att den postglaciala land-

sänkningen — Littorina-sänkningen — inträffat under den

tid då ekfloran rådde i Skåne och det öfriga Sydsveriges

kusttrakter.

Redan i det föregående har antydts, att eken och ek-

floran 1 södra Sverige äro en kustvegetation. Såväl genom

torfmossundersökningar som genom studier öfver den mnu-

varande floran har jag kommit till den åsigten, att ekens ut-

bredning där skett på ungefär det sätt som i närstående kart-

Mo fl

ÅA

Ei:

Kartskiss angifvande ekens antagna första invandringsvägar i södra Sverige. Inom

Sverige är, efter DE GEER, området öfver M. G. utmärkt med streckning. Se texten.

skiss i de stora dragen angifves. Från kusterna har eken

vandrat upp långs de större och mindre floddalarne. De ek-

bestånd, som man här och hvar påträffar ganska långt uppe

i t. ex. de halländska ådalarne och dessas förgreningar, och

de motsvarande numera till stor del buskartade bestånd,

som finnas äfven i en del af de mindre Bohuslänska dalarne,

äro att betrakta som de afskurna kolonierna efter den stora

58 G. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

hufvudströmmen. — Linierna, som ange invandringsvägen

öfver Danmark, äro endast att betrakta som antydningar om

riktningen, alldenstund så föga är publiceradt om Danmarks

torfmossar, eburu dessa dock äro de kanske bäst kända af

alla. Där mina egna iakttagelser tryta, har jag endast unge-

färligen — genom prickning och ? kunnat ange vägen,

särskildt gäller detta den vigtiga frågan, om och hvar den

östra och vestra invandringsströmmen stött samman.

Orsaken till att ekfloran ej utbredt sig likformigt öfver

området ifråga kan svårligen ligga 1 några klimatiska för-

hållanden, utan torde ha sin grund i den gynnsammare jord-

mån, som dels Skånes moränlera, dels kusttrakternas marina

leror erbjuda. Då dessas utbredning i mellersta Sverige i

stort angifves genom det senglaciala hafvets gränslinie, är

denna inprickad på kartskissen efter den förut (sid. 3) om-

talade kartan. — I smått kan man, såsom af det föregående

lätt nog framgår, se hvilken stor betydelse för ekflorans sprid-

ning underlagets beskaffenhet har haft.

Den forntida större utbredningen af en del arter, bland

hvilka jag här endast vill nämna Ceratophylhun, Cladium

Mariscus, Carex pseudocyperus, Cornus sangwinea, skall jag

här ej ingå på, utöfver hvad i det föregående är nämdt,

ehuru åtskilligt af intresse framgår genom en sammanställ-

ning af deras nuvarande och forna utbredning. Äfven med

det redan för en sådan föreliggande materialet finner man

dock för dem samma utbredningsväg som den ofvan för eken

angifna.

Det återstår till sist endast att söka besvara frågan vid

hvilken tid, i förhållande till vegetationen, menniskans in-

vandring egt rum, och hur de stora perioderna i hennes kul-

turutveckling låta hänföra sig till de växlingar i vegeta-

tion och fördelning af land och haf, som ofvan behandlats.

Allmänt råder som bekant den åsigten, att furens tid skulle

motsvara stenåldern, under det ekens angaf bronsåldern.

Ehuru jag medgifver mig sakna den nödiga sakkännedom

för granskning af de arkeologiska grunder, på hvilka denna

åsigt hvilar, har det alltid synts mig svårförklarligt, hur så

vidtgående förändringar i vegetationen kunnat ega rum på

de jämförelsevis korta tidsmått arkeologerna velat medgifva

särskildt åt bronsåldern. — Nedan sammanställas de fynd,

som synas mig tala för att stenåldern fortfarit långt

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 8. 59

efter det eken invandrat och den postglaciala sänkningen

inträdt.

DE GERR torde vara den förste som fäst uppmärksamheten

på detta förhållande.! Han anför också ett fynd af en pilspets

af ben i torf under marin gyttja från Istaby nära Sölvesborg.

Från Skåne uppgifver Sv. NILSSON? att i torfven under den

ofvan närmare omtalade Järavallen funnits åtskilliga sten-

redskap, såsom knifvar, spjut- och pilspetsar af flinta.

Från Ystads hamn omtalar BrRuzELivs, att under den sub-

marina torfven, i »sanden och leran öfver själfva moränen»,

funnits diverse flintredskap, men jämte dessa äfven en brons-

klubba och ett knifskaft, som han anser förfärdigadt i det

3—11 århundradet. — På vårt lands västkust i ekförande

aflagringar, som stå i samband med den postglaciala sänknin-

gen, ha anträffats fliintredskap vid Limhamns hamn (se ofvan

sid. 14), likaså vid Landskrona, där enligt BruzEuivs? tvänne

fintspånor funnits på två fots vatten bland ekstubbarne i den

submarina torfven. Från trakten söder om Varberg anför

DE GEER, ur den högsta postglaciala strandvallen, flintspånor,

till utseendet nötta af vågorna. Själf har jag i den marina

gyttjan i Björkö mosse funnit ett par små flintskärfvor, hvilka

möjligen kunna vara slagna af menniskor, och från Bohuslän

anför HoLMBERG,? att fynd af »benpilar med inskurna flint-

skärfvor» gjorts i »Prestgårdsmyren på Tjörm». Ehuru jag ej

lyckats med bestämdhet få reda på, hvilken mosse han afser

med detta namn, är det på grund af den kännedom jag har

om detta områdes mossar ganska sannolikt, att dessa benpilar

anträffats i en torf, bildad af ekflorans detritus.

Af de nu omnämda fynden tala alla, utom det vid Ystads

hamn, för uppfattningen att stenåldern skulle fortfarit vida

längre än man hittills trott. Hvad fynden i Ystads hamn

angår, har redan NATHORST? framställt de invändningar, som

kunna göras mot att tillägga dem afgörande beviskraft. Alla

fakta, som de senare åren bragt i dagen, synas också tala för

att den bronsklubba och det knifskaft, som det här rör sig om,

! Skand. nivåför.

? Skandinaviska Nordens Ur-Invånare, Lund 1838—43, sid. 89—92; d:o

2:ra uppl., I Bandet, Stenåldern, sid. 92—94. — Citatet efter BRUZELIUS 1. c.

sid. 8. i sep.

SNC asidi vi sep:

+ Bohusläns beskrifning, 2:ra uppl. Del. III, sid. 4.

3 Skånes nivåför.. sidd. 291—93.

60 GG. ANDERSSON, VÄXTPALEONTOLOGISKA UNDERS. AF SV. TORFMOSSAR.

på något sätt före eller under gräfningarne inkommit i det

lager där de upphittades och sålunda anträffats på sekundärt

lagerställe. Denna uppfattning stödes också däraf att Rör-

DAM, som det synes utan att ha observerat DE GEERS fynd,

kommit till samma uppfattning angående förhållandena på

Sjelland, eller att »den marine Periode og derved ogsaa Kjok-

kenmgddingtiden er samtidig med Egeperioden>.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 18. Afd III.” N:o 9.

FUCOIDÉSLÄGTET -MYELOPHYCUS KJELDN.

F. R. KJELLMAN.

MED EN TAFLA.

MEDDELADT DEN 14 DECEMBER 1892.

STOCKHOLM 1893.

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖN

I den för närvarande under utgifning varande bearbetning

af växtgruppen Fucoideze, hvilken jag haft i uppdrag att ut-

föra för det af ENGLER och PRANTL redigerade systematiska

verket Die natiirlichen Pflanzenfamilien, har jag uppställt ett

nytt slägte under namn Myelophycus. Då detta företräder

en ganska fristående och för Fucoideernas systematik, såsom

mig synes, mycket vigtig typ, har jag ansett det vara skäl

att lemna en utförligare och af flera upplysande figurer åt-

följd framställning af det samma än den, för hvilken det

kunnat blifva föremål i det nämnda arbetet.

Den växt, frågan här gäller, förekommer vid Japans

kuster. Jag har själf samlat den der, den innehålles i stor

mängd i de samlingar derifrån, hvilka blifvit gjorda och mig

tillsända af min vän och medarbetare herr J. PETERSEN och

den fanns äfven i en samling japanska alger, tillhörig Kejserl.

Vetenskaps-Akademien i S:t Petersburg, hvilken jag för några

år sedan fick mig tillsänd för bestämning. Det vill häraf

synas, som om den är en vid Japans kuster ymnig och ganska

vidsträckt utbredd art.

Af fig. 1 på den bifogade taflan framgår, att den habi-

tuellt visar stor likhet med former af slägtet Scytosiphon.

Öfverensstämmelsen i detta afseende är i sjelfva verket så

stor, att till och med en mycket erfaren fykolog skulle hafva

svårt att icke anse den tillhöra detta slägte. Den växer i

temligen rika och täta tufvor med fere trinda till samman-

tryckta, mot spetsen mer eller mindre afsmalnande, groft

trådlika, enkla skott, utgående från en gemensam vid under-

laget temligen hårdt fäst, skiflikt utbredd s. k. callus radi-

calis. Den når en höjd af omkring 10 cm. och en tjocklek

af knappt 1 mm., är mättadt brun, särskildt nedtill glänsande,

af fast konsistens, ej slemmig, åtminstone i fullt utveckladt

tillstånd utan hårbildningar.

4 OF. BR. KJELLMAN, OM FUCOIDÉSLÄGTET MYELOPHYCUS KJELLM.

En tvärgenomskäring ungefär vid skottets midt (fig. 2)

visar dock, att växten eger en helt annan byggnad än slägtet

Scytosiphon. I denna region bildas skottet af tre tydligt

skilda väfnadsskikt, det periferiska bestående af radiärt ut-

gående, enkla, svagt klubblika, tätt packade, men utåt sins-

emellan fria celltrådar med kromatoforrika celler; det meller-

sta af små, tjockväggiga, på tvärsnitt nästan isodiametriska

celler, äfven de innehållsrika, men dock med svagare utveck-

lad kromatoforapparat; det centrala eller axila sammansatt

af stora, tunnväggiga, hyalina celler. Figuren visar också,

att det periferiska trådskiktet innesluter stora klubblika eller

tjockt spolformiga fortplantningsorgan af det slag, som hos

Pheeosporeerna benämnas enrummiga sporangier, »sporangia

unilocularia».

Det kan icke misskännas, att denna struktur ganska

mycket liknar den för Pheoosporé-familjen Chordariacec

karakteristiska. Särskildt har det periferiska trådskiktet så

stor likhet med samma skikt hos slägtet Chordaria och af

dess arter Ch. flagelliformis Mörr., att man efter de rådande

principerna för Pheeosporeernas systematik måste anse växten

tillhöra den nämnda familjen. Bland dess för närvarande

kända slägten skulle man måhända helst föra den till slägtet

Chordaria.

Det vill ock synas, som om detta verkligen har skett

och att växten eller en närstående art förut är känd såsom

en art Chordaria. I en förteckning på alger! insamlade un-

der en amerikansk expedition i de kinesiska och japanska far-

vattnen har HARVEY under namn Chordaria simplex upptagit och

med den korta diagnosen: »frondibus densissime cespitosis, filifor-

mibus, simplicibus> bekantgjort en för vetenskapen ny, ijapan-

ska hafvet växande Phieosporé. Att den habituella karakteri-

stik, som diagnosen innehåller, väl träffar in på Myelophycus-

växten, lär ej kunna med fog bestridas.

Emellertid finnes ett drag i dennas byggnad, som måste

framkalla tvekan att föra den till det nämnda slägtet, Chor-

daria. Det är det egendomliga storcelliga axila väfnads-

skiktet, ty något motsvarande härtill finnes icke hos någon

! Narrativ of the Expedition of an American squadron to the China

Seas and Japan performed in the years 1852, 1853 and 1854 under the com-

mand of Commodore M. C. Perry, U. S. N. Vol. II, Washington 1856. —

Alge by Dr W. H. HaArveYr (sid. 331—332).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 9. )

art Chordaria lika litet som hos någon annan för närvarande

känd Chordariacé. Understundom kan väl äfven hos verk-

liga Chordaria-arter blifva tal om ett särskildt axilt skikt,

men, då ett sådant är utbildadt, har det en helt annan bygg-

nad än hos Myelophycus. Det består nämligen af fina, från

det ursprungliga axila väfnadsskiktet utväxande hyflika cell-

trådar,! då deremot, såsom redan nämnts, hos Myeloplvycus

detta skikt tydligen är primärt och består af stora, äfven i

längdsnitt (fig. 3) nästan isodiametriska eller svagt i skottets

längdriktning sträckta celler.

Denna egendomliga struktur har gifvit mig anledning

att undersöka skottets utveckling så godt detta lät sig göra

med det material, som stod mig till buds. Resultatet af

denna undersökning har blifvit det, att enligt min mening

Myelophycus icke tillhör familjen Chordariacezee utan en från

denna, efter hvad man måste anse, långt skild familj.

Ett tvärsnitt af skottet omedelbart under spetsen har

den byggnad, som fig. 4 återger. Det framgår häraf alldeles

otvetydigt, att skottets längdtillväxt icke är förlagd till

skottspetsen. Väl återfinnas här samma väfnadsskikt, som

bilda skottets mellersta region, men de hafva här en struktur,

som tydligen anger, att de äro äldre än längre ned i skottet.

Det axila, storcelliga väfnadsskiktet är nästan fullständigt

försvunnet. Obetydliga rester finnas qvar och dessa tyda be-

stämdt derpå, att en vidtgående upplösningsprocess egt rum.

I det mellersta väfnadsskiktet äro cellerna betydligt större

än i samma skikt vid skottets midt, cellväggarne äro betyd-

ligt tjockare, delvis starkt gelinerade, cellkroppen i mängden

af celler mer eller mindre starkt hopskrumpen, med tydliga

tecken till bortdöende; kortligen denna väfnad har förlorat

den stora regelbundenhet, den eger längre ned 1 skottet, och

sin karakter af lifaktighet. Det periferiska lagret saknas

sträckvis helt och hållet: det har afkastats eller icke kommit

till utveckling; på andra sträckor synes det finnas, men är

vida svagare utveckladt än vid skottets midt, bestående af

kortare, gröfre, oregelbundna, sins emellan förbundna cell-

trådar. Alla fortplantningsorgan saknas här såväl i fullt

utveckladt tillstånd som 1 tidigt utvecklingsstadium. Detta

är sålunda en byggnad, som så godt som fullständigt afviker

! Jfr. t. ex. J. REINEE, Atlas deutscher Meeresalgen, tafl. 39, fig. 3.

6 MR KJELLMAN, OM FUCOIDÉSLÄGTET MYELOPHYCUS KJELLM.

från den, hvilken råder i Chordariaceernas skottspetsar. Hos

dessa växter är tillväxten strängt terminal; skottspetsarne

bestå af idel unga väfnader; jmf. t. ex. REINKE anf. st. tad.

397 fire

En byggnad väsentligen olika den nu angifna har skottet

vid basen. Fig. 5 återger en del af ett tvärsnitt omedelbart

ofvanför callus radicalis. Den anger, att skottet här saknar

den axila väfnaden och består af endast tvenne väfnadsskikt.

Det inre af dessa bildas (fig. 7) af celler, ordnade i regel-

bundna, longitudinella rader, aftagande 1 tjocklek och starkt

i längd inifrån utåt. Det periferiska celltrådlagret ersättes

af en 1—2-skiktig väfnadsmantel, hvars celler äro prismatiska,

mångkantiga (fig. 6), något sträckta 1 radialriktning med tem-

ligen tjock yttervägg, som tydligen består af två lager, ett

tunnt hyalint ytterlager och ett tjockt, (hos torkade exem-

plar) ljust gulbrunaktigt innerlager. Alla celler äro tyd-

ligen lifskraftiga, men tillväxten synes dock äfven här vara

afslutad, väfnaderna öfvergångna i hvilväfnader.

Så är dock icke fallet ett par millimeter högre upp. Der

fortgår tillväxten äfven hos individ, som befinna sig i fer-

tilt stadium. I skottets axila del framträder en eller ett

par longitudinellt riktade cellrader, hvars celler äro tjockare

än i de mera periferiskt belägna delarne, temligen starkt

bukiga, innehållsfattiga, korta och ännu stadda i delning.

Det är ur dessa cellrader som det storcelliga axila väfnads-

skiktet framgår: jfr fig. 10. Ytskiktet består af ett lager

celler, hvilka äro något sträckta i radialriktning och hafva

ytterväggen föga tjockare än inner- och mellanväggarne. De

dela sig dels genom radiala dels genom tangentiala väggar.

Genom den senare delningen tilltar mellanlagret i mäktighet;

fig. 8. I mellanlagret försiggår inga eller sparsamma del-

ningar, men cellerna äro här stadda i sträckning, hvarför

detta består af i longitudinella rader ordnade celler, korta

uttill, långa inåt. Alla celler äro i detta skikt innehållsrika,

de yttre mest; fig. 9.

Efter hand slår det periferiska cell-lagret in på en annan

utvecklingsriktning. Cellerna sträcka sig starkare 1 radial-

riktning och den tangentiala delningen blir rikligare. Här-

igenom bildas en temligen småcellig, mer eller mindre, van-

ligen 4—5 celler mäktig periferisk väfnadsmantel hvars celler

äro rika på färgadt innehåll. De bilda radiala rader, men

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 9. TY

äro parenkymatiskt förbundna med hvarandra. Ytcellernas

ytterväggar förtjockas tämligen starkt och en tämligen be-

tydlig gelinering af dessa synes inträda. Redan under väf-

nadsskiktets tidigare utvecklingsskede aflöses eller afspränges

(i följd af gelineringen) dessa ytcellers yttre väggskikt i form

af större och mindre tunna hinnor, hvilka visa ansatslinierna

för cellernas radiala väggar, sålunda hafva ett utseende likt

det fig. 6 återger; jfr fig. 12.

I de delar af skottet, som förblifva vegetativa — hvilket

synes vara fallet med den terminala skottregionen — försig-

går i denna ytväfnad en cellförstoring, men härmed synes

utvecklingen afstanna; jfr fig. 4 och 12.- I de delar af skottet

åter, som inträda 1 fertilt tillstånd, följer på detta utveck-

lingsskede ett nytt. En del af denna ytväfnads ytceller om-

bildas till eller utbilda hvardera ett sporangium; de öfriga

utväxa till klubblika, fercelliga celltrådar, som omgifva spo-

rangierna och äro mer eller mindre fullständigt isolerade från

hvarandra.! Det parenkymatiska ytskiktet är sålunda äfven

det på visst sätt att anse för en sekundär bildning, men väl

dock närmast att räkna till växtens vegetativa system. Det

bör dock anmärkas, att dess utveckling icke börjar liktidigt

öfver skottets hela öfre del, utan såsom fig. 11 utvisar, fläck-

eller zonvis, och att det inom den sterila toppregionen sträck-

vis är ytterst svagt utveckladt eller t. o. m. nästan synes

saknas. Något tvifvel om celltrådskiktets utveckling i sam-

band med och särskildt för fortplantningen anser jag icke

kunna råda, låt också vara, att de element, hvaraf det be-

står, dessutom åtminstone till en tid fullgöra rent vegetativa

funktioner. Det är sålunda väsentligt olika det periferiska

celltrådskiktet hos Chordariaceerna, hvilket är primärt till

sin uppkomst och egentligen utgör växtens assimilations-

system, om också det är från detta som dessa växters fort-

plantninsorgan förr eller senare utvecklas. Hos dessa kan

detta celltrådsystem aldrig med rätta uppfattas såsom ett

system af parafyser, hvilket deremot är väl möjligt och kan-

hända det riktigaste hos slägtet Myeloplyycus.

Det framgår af hvad nu anförts, att det för det ifråga-

varande slägtet är karakteristiskt: att skottet är af paren-

! Understundom inträder hvad man skulle kunna kalla adventiv sporangie-

bildning, då nämligen sporangierna uppkomma genom ombildning af topp-

cellen i de periferiska celltrådarne, sedan dessa redan utvecklats till större

längd; jfr. fig. 13.

8 oF. R. KJELLMAN, OM FUCOIDÉSLÄGTET MYELOPHYCUS KJELLM.

kymatisk byggnad med jemförelsevis långt drifven väfnads-

differentiering, att tillväxten är interkalär, antingen ursprung-

ligen eller slutligen lokaliserad, basal, att fortplantnings-

organerna äro ytcellbildningar och att i samband med deras

utveckling de ytceller, som icke öfvergå till eller utbilda

sporangier, utväxa till ett celltrådskikt, hvari sporangierna

blifva inneslutna, och som följaktligen till sin uppkomst är

sekundärt och närmast utbildadt för växtens fortplantning.

Det finnes ett ej ringa antal Pheosporeer, hos hvilka en

del af dessa karakterer, nämligen skottets parenkymatiska

byggnad, dess interkalära växande och fortplantningsorganens

utbildning ur ytceller, är betecknande. Väl afvika de rätt

betydligt från hvarandra i väfnadsdifferentiering, fortplant-

ningsorganens slutliga form och uppträdande, men å andra

sidan synes sammanhanget mellan dem genom öfvergångs-

former så starkt uttryckt att jag tror mig böra uppfatta

dem såsom en i åtskilliga serier uppdelad familj, Encoeliacee.

Det är till denna som slägtet Myelophycus synes mig böra

hänföras. Några mycket nära förvandta har det visserligen

icke bland denna familjs hittills kända slägten, men denna

innefattar dock några typer, med hvilka det visar en inga-

lunda oväsentlig öfverensstämmelse äfven med hänsyn till det

periferiska, sporangierna inneslutande, om Chordariaceerna så

starkt erinrande celltrådsskiktet. Det är vid detta som hufvud-

vigten fäster sig, då detta kan synas vara det för Encoeliacé-

typen mest främmande i denna växts organisation. Att den

i väfnadsdifferentiering öfvergår alla andra Encoeliaceer, detta

särskildt genom den starka utbildningen af det af långsträckta,

tjockväggiga element bestående mellanlagret torde icke vara

att tillmäta någon större betydelse med den olikhet i graden

af väfnadsdifferentiering, som, såsom ofvan påpekats, inom

denna familj är rådande. Dock bör det till en början an-

märkas, att förekomsten af ett dylikt sekundärt, i samband

med fortplantningsorganen utvuxet celltrådskikt icke kan

anses utgöra någon familjekarakter, emedan i så fall former

som till sin öfriga organisation väsentligt afvika från hvar-

andra skulle komma att betraktas såsom nära beslägtade och

å andra sidan former, som utan tvifvel äro närbeslägtade

skulle komma att blifva till familjen skilda från hvarandra.

Såsom ett exempel härpå må slägtet Gobia RKE anföras.

Det eger ett periferiskt, celltrådskikt som i alla väsentliga

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 9. 9

drag öfverensstämmer med det hos Myelophycus! och på grund

af detta lika så väl som Myelophycus borde efter de rådande

principerna för Pheosporeernas systematik föras till Fam.

Chordariace&x. Men både såväl detta slägte och denna familj

afviker det såväl genom annan byggnadsplan för skottet som

särskildt genom skottets tillväxt i längd genom verksam-

heten af en typisk toppeell. Häri öfverensstämmer det åter

med slägtet Dictyosiphon, med hvilket det genom mellanformer

är så nära förbundet, att fråga kan uppstå, om en generisk

åtskillnad är berättigad, men som i sina typiska arter saknar

det periferiska celltrådskiktet eller på sin höjd har blott en

antydan till ett sådant.

Bland slägten, som till skottets allmänna byggnadsplan

och dess väx-art tillhöra Emncoeliacé-typen, är slägtet Coilo-

desme, som af STRÖMFELT, hvilken först urskiljde detsamma,

fördes till familjen Chordariace&e på den grund, att fortplant-

ningsorganen äro inneslutna i en periferisk väfnad, bestående

af celler ordnade i tydliga radiala rader. Om hos Myelophycus

fortplantningsorganen anlades på det utvecklingsstadium af

den periferiska väfnaden som fig. 3 anger och utvecklingen

af detta väfnadsskikt endast sträckte sig till ungefär den

höjd, som fig. 12 återger, så skulle den typ i fortplantnings-

skiktets utbildning, som slägtet Coilodesme företräder, före-

ligga. Räknar man sålunda hos Myelophycus till växtens

fortplantningsskikt allt hvad som i skottets fertila region

ligger utanför den af tjockväggiga, longitudinelt gående cell-

rader bestående väfnadsmanteln, så skulle olikheten mellan

Coilodesme och Myelophycus blifva den, att hos det förra fort-

plantningsorganen anlades på fortplantningsskiktets tidigaste

utvecklingsstadium och att celltrådskiktet bildades af samman-

hängande element och utvecklades endast i jemnhöjd med

sporangierna, under det hos det senare slägtet fortplantnings-

organens anläggning inträdde först sedan fortplantningsskiktet

nått en viss mäktighet och att dettas utveckling fortginge

längre och på sådant sätt, att slutligen de särskilda cell-

raderna blefve fria från hvarandra. Fattar man åter, hvilket

jag anser vara det riktigaste, såsom fortplantningsskikt hos

! Jfr CHB. GoBIi, Die Brauntange des Finnischen Meerbusens, (Mémoires

de F'Académie impériale des sciences de S:t Pétersburg, Ser. 7, Tom. 21 n:o 9

SA tand. I, fig. 11.

10 F. R. KJELLMAN, OM FUCOIDÉSLÄGTET MYELOPHYCUS KJELLM.

celltrådsystemet, så blir skillnaden mellan detta slägte och

slägtet Myeloplycus den, att hos det senare celltrådssystemet

är mäktigare utveckladt och dess element fria eller öfver-

vägande fria sinsemellan. Häraf bör den slutsatsen berättigadt

kunna dragas, att dessa båda slägten med hänsyn till fort-

plantningsorgansystemet och särskildt dess utveckling visa

betydande öfverensstämmelse med hvarandra.

Men det kan icke bestridas, att med hänsyn särskildt

fäst vid formen och utbildningen af de organ, hvaraf detta

organsystem utgöres, slägtet Myelophycus sluter sig närmare

ett annat till familjen Encoeliace&e hörande slägte nämligen

Soranthera Post. et Rurr.

Detta synes mig otvetydigt framgå af en jemförelse mel-

lan det tvärsnitt af den fertila skottregionen hos Myelophycus,

som återges 1 fig. 2 och den genomskärning af en sorusbärande

skottregion hos Soranthera, hvilken är afbildad på tafl. VII,

fig. 5 i min uppsats om Beringhafvets algflora.!' Sporangier-

nas form är densamma och de dessa omgifvande celltrådarnes

form och byggnad är öfverensstämmande. En bestämd olik-

het blir emellertid den, att det ena slägtet har isolerade

sori, det andra ett större delen af skottet intagande fort-

plantningsskikt. Den frågan kan då.-göras, hvilket värde en

sådan olikhet bör kunna anses ega. Vanligt är, att sätta

detta ganska högt. Mot en sådan åsigt skulle kunna anföras

såsom skäl, att det ofta blir svårt att draga gränsen mellan

dessa båda former af fortplantningsorgansystem. Bevis härpå

kunna hämtas såväl från familjen Encoeliaceee som andra famil-

jer. Äfven slägtet Myelophycus sjelft skulle kunna anses lemna

ett sådant bevis nämligen deri, att, såsom förut angifvits,

fortplantningsskiktet vid sitt anlag icke är så homogent, som

det i sin fulla utbildning synes vara. Med andra ord det

kunde synas berättigadt att ange olikheten mellan slägten

Soranthera och Myelophycus så, att hos det förra fortplant-

ningsorganen bilda flera, sinsemellan skilda, små sori deremot

hos det senare endast en sorus, intagande större delen af

skottet.

En sådan åskådning torde dock icke kunna anses be-

rättigad ty en väsentlig olikhet synes råda — tyvärr före-

ligga inga bestämda undersökningar i detta afseende — mel-

! F. R. KJELLMAN, Om Beringhafvets Algflora (Kgl. Svenska Vetenskaps-

Akademiens Handlingar, B. 23, N:o 3, 1889).

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 18. AFD. III. N:0 9. 11

lan fortplantningsorganens uppträdande i sori och såsom ett

s. k. fortplantningsskikt, den nämligen, att sori anläggas och

utvecklas senare samt mera oberoende af skottets uppbyggande

än fortplantningsskiktet. Men härmed må nu vara huru som

helst, en öfverensstämmelse råder mellan slägtena Soranthera

och Myelophycus, som icke kan anses vara af oväsentlig art.

Ännu med ett annat slägte inom familjen Encoeliaceze

eger slägtet Myelophycus anknytningspunkter, slägtet Physe-

matoplea KIELLM., hvilket likaledes utbildar ett fortplantnings-

skikt, men i hvilket celltrådsystemet är ersatt af ett system

af stora, blåsformiga, vanligen päronlika celler.

Af hvad nu anförts anser jag mig kunna sluta, att slägtet

Mvyelophycus bildar ett led i en slägtkedja inom familjen

Encoeliacee, som utgående från slägtet Punctaria eller Litho-

siphon genom slägtena Physematoplea, Coilodesme och Meyelo-

phycus leder upp till Asperococcus och Soranthera, samt att

det står närmast slägtena Soranthera och Coilodesme, öfver-

ensstämmande med det förstnämnda af dessa genom de fort-

plantningssystemet bildande organens form och byggnad med

det senare genom detta organsystems allmänna karakter och

utvecklingssätt.

Figurförklaring.

Myelophycus cespitosum KJELLM.

Syn.? Chordaria simplex Harv.

Fig. 1. Habitusbild af växten; I.

» 2. Tvärsnitt af skottets mellersta, fertila del; 200,

» 3. Längdsnitt genom det axila väfnadslagret vid skottets midt;

200

200,

» 4. Tvärsnitt af skottet, strax under spetsen; 202.

» 5. > » « + strax ofvanför callus radicalis; 399.

» 6. Skottets nedersta del från ytan; 29£.

7. Längdsnitt af skottet från samma region som fig. 5; 202.

» 8—10. . » » » ett par millimeter högre upp än före-

gående snitt; 8 ytskiktet; 9 mellanskiktet; 10 axil cell-

rad, begynnelsen till det axila väfnadsskiktet; 290.

» 11. Yttre delen af ett längdsnitt genom skottets nedre del, vi-

sande det slutliga periferiska lagrets lokala uppkomst; 192.

» 12. Längdsnitt, visande det periferiska väfnadsskiktet vid tiden

för sporangiernas och de dessa inneslutande celltrådarnes

anläggning; 2429.

13. Adventivt uppkommet sporangium ;

k .

Alla figurerna äro tecknade efter torkadt och derpå uppblött ma-

terial.