BIHANG

X TILL

KONGL. SVENSKA VETENSKAPS-AKADEMIENS

2. HANDLINGAR, — >

ÂTTONDE BANDET.

Hüfte 1.

INNEHÅLL.

1 в "Gate EE EE EE eränderungen an

den Po! n X einem Voltameter beim Durchgange eines

не Stro:

ENSKIÔLD. À. E Om bróderna Zenos resor och de äldsta

dana т öfver Norden

д, К, B. Get ófver Cephaloiderna. Bidrag till kánne-

Lafvarnes anatomi och utvecklin ngshistoria. Med

W. Skelettüelar af hval insamlade under expeditionen Es

| Vega ат A s...

ER, W. GG. Över а von Thorium. Mit 1 Tafel...

EJ M. Recherches sur la structure anatomique

ee Monspellensis Lin. Avec 3 planches . — J

: H. E. variation datae de la force du vent.

BIHANG TILL К, SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band 8. N:o f.

Z<ur7ə

d N

UNTERSUCHUNGEN

ÜBER

DIE WÄRMEVERÄNDERUNGEN AN DEN POLPLATTEN

IN EINEM VOLTAMETER <

BEIM DURCHGANGE EINES ELEKTRISCHEN STROMS

VON

E. EDLUND.

DER K. SCHWED. AKAD. DER WISS. MITGETHEILT DEN 8. NOVEMBER 1882.

STOCKHOLM 1883.

en E E o er

NORSTEDT & SÖN

Së

Im Jahre 1869 stellte ich folgende auf theoretische Gründe

basirte Sätze auf): Wenn ein galvanischer Strom einen

Elektromotor in derselben Richtung durchgeht, wie der Strom,

der vom Elektromotor gebildet wird, so verschwindet in diesem

eine Wärmemenge, die der ions Kraft, mit der

Stromstärke multiplicirt, proportional ist, und wenn der Strom

in entgegengesetzter Richtung fliesst, wird eine eben so grosse

Wärmemenge producirt. Wenn in einer geschlossenen Leitungs-

bahn ein Strom von einer oder mehreren elektromotorischen

Kräften gebildet wird, so konsumiren diese Krüfte eine Würme-

menge, die gleich ist der Würmesumme, welche zufolge des

Widerstandes beim Durchfluss des Stromes durch die ganze

Leitungsbahn erzeugt wird. Die ganze Würmeproduktion des

Stromes ist daher ‚gleich null, indem beim Durchfluss des

Stromes durch die Leitungsbahn eine Wärmemenge erzeugt

wird, die derjenigen gleich ist, welche die elektromotorischen

räfte für die Strombildung verbrauchen. Hierbei ist natür-

licher Weise vorausgesetzt, dass der Strom keine äussere Arbeit

verrichtet. Die Wärmemenge, welche die chemischen Processe

in der Säule erzeugen, steht mit der von der elektromotorischen

Kraft konsumirten Wärme in keinem näheren Zusammenhang,

daher die letztere nicht unmittelbar aus der ersteren berechnet

werden kann

Geet dem allgemein angenommenen, zuerst von Sir

` WILLIAM THOMSON aufgestellten Satze, dass die Summe aller

zufolge des Widerstandes beim Durchfluss des Stromes durch

die ganze Leitungsbahn entwickelten Würme der Wärmemenge

gleich sei, welche durch die chemischen Processe in der Säule

гу Ofversigt i af Vet. Ak:s Fórhandl. fór 1869. Pogg. Ann. B. 1 Philos,

. (4) T. 38. Annales de chimie et de phys. (4) T. 18. tied (2) Т.2

4 EDLUND, DIE WÄRMEVERÄNDERUNG IM VOLTAMETER.

erzeugt wird, gelang es den obengenannten Sützen inzwischen

nicht sich geltend zu machen. Ich unternahm daher im Jahre

1876 diese beiden Ansichten auf die Probe zu stellen, indem ich

sie, jede für sich, zur Erklärung der Wärmephänomene benutzte,

welche, wie man auf experimentalem Wege bereits gefunden

hatte, in den Säulen wie auch in den Voltametern vor-

kommen!) Als Resultat ging daraus unumstösslich hervor,

dass die von mir aufgestellten Sätze nicht nur eine zu-

friedenstellende Erklärung des Entstehens der beobachteten

Erscheinungen geben, sondern es auch in mehreren Fällen

ermöglichen, die quantitative Grösse derselben zu berechnen;

wohingegen die bis dahin als richtig angesehene Ansicht den

Ursprung dieser Wärmephänomene nur mit Hülfe unwahr-

scheinlicher und einander widersprechender Hypothesen zu

erklären vermochte, ohne dass sie eine Möglichkeit gegeben

hätte, die Grösse derselben zu berechnen.

Die Richtigkeit der obigen Sätze ist später noch mehr

bestätigt worden. Dass Wärme ee wenn der Strom

den Sitz einer elektromotorischen Kraft in der Richtung

durchstrômt, in welcher die i SOAS Kraft wirkt,

Wärme aber entsteht, wenn der Strom in einer der Wirkung

dieser Kraft entgegengesetzten Richtung geht, hat BRAUN mit

seinen theoretischen Betrachtungen über die Wärmephänome

in einem Elektromotor übereinstimmend gefunden?). Ebenso

hat Hoorweg gefunden, dass der ebengenannte Satz mit seiner

für den galvanischen Strom рана es überein-

stimmend ist, und überdies gezei dass die Summe aller

Wärme, welche die Elektricität in einer geschlossenen galva-

nischen Kette erzeugt und verbraucht, gleich Null ist 3).

uf experimentalem Wege hat JULIUS THOMSEN 8 Säulen-

kombinationen gefunden, bei denen die durch die chemischen

Processe in den Säulen hervorgerufene Wärme der Summe

aller der Wärme gleich ist, welche zufolge des Widerstandes

beim Durchfluss des Stromes durch die Leitungsbahn generirt

wird 2). Solche Kombinationen waren ausser der Daniellschen

Säule (von der es lange bekannt gewesen, dass die Würme,

1) Vet. Akad. Напа]. B. Pogg. Ann. B. 159. Phil. Mag. (5

2} 2005. дег Nahat Gesellschaft zu Marburg 1878, ei УВ"

зу Wied. Ann. В. 9, S. 519 (1880).

4) Wied. Ann. В, 11, S. 246 (1880).

e

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 1. 5

welche in der ganzen Leitungsbahn zufolge des Widerstand

entwickelt wird, der Wärme gleich ist, welche die chemischen

Processe hervorrufen) Zink mit Schwefelsäure und Cadmium

mit Cadmiumsulfat, Zink mit Schwefelsäure und Kohle mit

Salpetersäurehydrat, Kupfer mit Schwefelsäure und Kohle mit

Salpetersäurehydrat u. s. w. In diesen Säulen konsumiren

die elektromotorischen Kräfte also eine Wärmemenge, die

ebenso gross ist wie diejenige, welche die chemischen Processe

in den Skolen generiren. Auch BRAUN hat verschiedene Säulen

mit diesen Eigenschaften gefunden, so z. B. die Säulen aus

Zink, Kupfer und Cadmium mit den Sulfaten und Acetaten

dieser Metalle als Elektrolyte!). Von den übrigen, mehr als

100 verschiedenen Säulenkombinationen aber, welche BRAUN

untersucht hat, ist die von den elektromotorischen Kräften für

die Strombildung verbrauchte Wärmemenge bei den meisten

geringer, bei wenigen grósser befunden worden als diejenige,

welche von den chemischen Processen in derselben Zeit gene-

rirt wurde. Um dieses zu verdeutlichen, mógen hier ein Paar

Beispiele Platz finden. In einer Säule, bestehend aus Zink

und Blei mit Zinkacetat um das erstere und Bleiacetat um

das letztere Metall, sollte die elektromotorische Kraft, falls

sie die ganze in der Säule producirte chemische Wärme

konsumirte, von 0,70 representirt sein, wenn die elektro-

motorische Kraft in einem Daniellschen Element als Einheit

angenommen wird. Der Versuch ergab jedoch für die elektro-

motorische Kraft die Zahl 0,491; folglich konsumirte die

selbe eine geringere Wärmemenge als die chemischen Processe

lieferten. Die elektromotörische: Kraft in einer Säule aus Blei

und Kupfer mit Bleiacetat als Elektrolyt um das erstere und

Kupferacetat als Elektrolyt um das letztere Metall sollte nach

der Berechnung der freigewordenen chemischen Wärmemenge

0,31 der angenommenen Einheit betragen; Braun aber fand,

dass die elektromotorische Kraft dieser Kombination sich auf

0,45 belief. Diese Kraft konsumirte also mehr Wärme, als

die chemischen Processe generirten. Wenn man die Wärme,

welche bei der Bildung des Zinkacetats frei wird, mit BRAUN

mit (Zn, О, Ac, ag) und die Wärme für die andern chemischen

Processe auf analoge Weise bezeichnet, so wird die freige-

wordene Wärme in demfersteren Element mit (Zn, О, Ac,, aq)

1) Wied, Ann. В. 16 8. 561 und B. 17 S. 593 (1882).

6 EDLUND, DIE WÄRMEVERÄNDERUNG IM VOLTAMETER.

— (Pb, О, Ac. aq), in dem letzteren mit (Pb, О, Ac, geg

(Cu, О, Ас„ ag) ausgedrückt.

n erartigen Kombinationen sind offenbar nicht eine

sondern zwei elektromotorische Kräfte wirksam, und zwar in

der erstgenannten Kombination die elektromotorischen Kräfte

zwischen dem Zink und dem Zinkacetat und zwischen dem

Blei und dem Bleiacetat. Die letztere Kraft ist die geringere

und wirkt in einer der Wirkung der ersteren entgegengesetzten

Richtung. Als Ausdruck für die Wärmemenge, welche von

der resultirenden elektromotorischen Kraft konsumirt wird,

und welche natürlicherweise gleich ist dem Unterschiede

zwischen den Wärmemengen, die einer jeden dieser Kräfte

entsprechen, setzt BRAUN

p (Zn, 0, Ae, ag) — 4 (Pb, О, Ac, aq),

wo p und 4 Konstante sind, die er, gestützt auf seine Beob-

achtungen, als für verschiedene Metalle und Elektrolyte ver-

schieden, doch stets geringer als die Einheit annimmt. Ев

ist einleuchtend, dass man, wie in der letzteren der obenge-

nannten Kombinationen der Fall ist, mit passenden Werthen

für p und g, auch

р (Pb, О, Aca, aq) — 4 (Cu, О, A6, ag) > (Pb, О, Ac, ag)

— (Cu, О, Ac, aq)

erhalten kann, so weit bei einer derartigen Kombination die

resultirende Kraft nicht grósser sei als diejenige, welche man

erhült, wenn man q gleich null und p — 1 setzt. Selbst in

den Säulen, in denen, wie in der Daniellschen, alle chemische

Wärme von den elektromotorischen Kräften konsumirt wird,

ist es offenbar nicht erforderlich, dass p und q der Einheit

gleich sind, und BRAUNS Mossmnpen deuten an, dass sie auch

für diese Säule wirkliche Brüche sind. Der Bruchtheil der

chemischen Energie, welcher in Stromenergie übergeht, wird

von Braun elektromotorischer Nutzeffect genannt.

Einen direkten experimentalen Beweis dafür, dass p und

4 stets kleiner als die Einheit sind, hat Braun inzwischen in

der ersten der citirten Abhandlungen nicht geliefert. In

ës späteren Abhandlung, wo es sich um galvanische Ele-

ente handelt, in denen nur ein einziger chemischer Process

NAH SE infolge dessen p unmittelbar aus den angestellten

bservationen bestimmt werden kann, finden sich auch. gie:

*

BIHANG TILL К. SV, VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 1. 7

ein Paar Kombinationen, wo die Beobachtungen andeuten,

dass p > 1 und dass die elektromotorische Kraft folglich mehr

Wärme konsumiren sollte, als der chemische Process zu

liefern vermag. Von diesen Elementen bestand das eine aus

Silber, Jodsilber, Jod und Kohle, das andere aus denselben

Bestandtheilen, doch mit Cadmium in Stelle des Silbers. Hier

findet nur ein einziger chemischer Process statt, nämlich

zwischen Jod und Silber oder Jod und Cadmium. Beim er-

steren Elemente konsumirt die elektromotorische Kraft 9

Procent Wärme mehr als bei der Verbindung des Jods mit

Silber, bei letzteren 5—8 Procent Wärme mehr, als bei der

Verbindung zwischen Jod und Cadmium frei wird. Braun

nimmt deshalb an, dass man die Verbindungswärme zwischen

dem Jod und diesen Metallen zu berechnen habe, als befünde

sich das Jod in gasförmigem Zustande, in welchem Falle

diese Wärme viel reicher ausfallen würde, so dass sie die

durch die elektromotorische Kraft verbrauchte Wärmemenge

überstiege.

In Folgendem werde ich nun eine Methode mittheilen,

welche es ermóglicht direkt zu entscheiden, ob die von der

elektromotorisehen Kraft konsumirte Wärmemenge grösser,

oder ob sie kleiner ist als die von den chemischen Processen

producirte, ohne dass man die Grösse der letzteren aus be-

sonders darüber angestellten Bestimmungen zu berechnen hat.

Dies ist unbedingt als ein Vortheil zu betrachten, da man,

wie das obenangeführte Beispiel deutlich zeigt, zuweilen

zweifelhaft sein kann, auf welche Weise die Berechnung ei-

gentlich anzustellen ist. Quantitative Bestimmungen der abso-

luten Grösse dieser Wärmemengen giebt diese Methode jedoch

nicht; dieselbe zeigt nur, welche der beiden Wärmemengen

die grössere ist.

$ 2.

Das Gefáss, in welchem der Elektrolyt verwahrt wurde,

war ein an den Innenseiten mit Asphalt überstrichenes Holz-

küstchen von parallelepipedischer Form und hatte eine Länge

von 100, eine Breite von 40 und eine Tiefe von 40 mm.

Die beiden Polplatten wurden dicht an den Endflächen in das

Kästchen eingesetzt. Die Platten hatten bei allen Versuchen

die Hóhe und die Breite des Kästchens, sodass sie die End-

flüchen desselben bedeckten; im Uebrigen waren sie dünn und

8 EDLUND, DIE WARMEVERANDERUNG IM VOLTAMETER.

einander vollkommen gleich. Das Kästchen war auf einer

horizontalen Unterlage befestigt, sodass die Flüssigkeit in

demselben überall die gleiche Tiefe hatte, infolge dessen der

elektrische Widerstand derselben überall gleich gross war.

Wenn das Kästchen mit einer neutral gesättigten Flüssigkeit,

z. B. Kupfersulfat, gefüllt ist, die Polplatten aus Kupfer be-

stehen und ein Strom von der Intensität ? durch das Kästchen

geht, entsteht in der Flüssigkeit zufolge des von ihr gelei-

steten Widerstandes eine Waimeentuickolingi welche mit 92°,

wo g eine Konstante ist, reprüsentirt werden kann. An der

Annode wird Kupfersulfat gebildet und dadurch eine Wärme-

menge erzeugt, welche sich mit ki, wo Ё eine Konstante ist,

ausdrücken lässt. Die Annode ist aber auch der Sitz einer

elektromotorischen Kraft, welche, da sie in derselben Richtung

wirkt wie der Strom, eine Wärmemenge verbraucht, die mit

ei, wo e die elektromotorische Kraft bezeichnet, ausgedrückt `

werden kann. An der Kathode entsteht durch die Ausscheidung

des Kupfers eine Wärmeabsorption, welche von — ki angegeben

wird; es ist aber daselbst eine ebenso grosse elektromotorische

Kraft vorhanden wie an der Annode, obschon dieselbe hier in

einer dem Strome entgegengesetzten Richtung wirkt, weshalb

die entsprechende Wärmemenge mit + ei ausgedrückt werden

muss. An der Anode ist also. die Summe aller Wärmequellen

= gi? + ki — ei, und an der Kathode = gë — ki + ei. |

Da zu erwarten war, dass der Unterschied zwischen ki

und e für mehrere Elektrolyte so gering ausfallen wirde,

dass er schwerlich zu beobachten sein dürfte, wenn er mit gi?

zusammen ausgemessen werden sollte, so musste der Beobach-

tungsmethode eine solche Anordnung gegeben werden, dass

? ganz eliminirt und der Ausschlag des Instruments aus-

schliesslich von dem Unterschied zwischen ki und ei bestimmt

wurde. Ausserdem war es nothwendig, den Strom nur so

kurze Zeit durch die Elektrolyte gehen zu lassen, dass die

Zusammensetzung derselben in der Nàhe der Polplatten dadurch

nur eine geringe Veründerung erlitt. Dieses gelang mit Hülfe

einer thermoelektrischen Säule von der durch die nebenstehende

igur 1 veranschaulichten Konstruktion. k ist ein Kupferdraht,

welcher bei a mit einem Neusilberdraht zusammengelóthet ist.

Der Neusilberdraht ist bei b mit einem Eisendraht zusammen-

gelôthet, der Eisendraht bei a wieder mit einem Neusilber-

draht, u. s. w., bis dass der letzte Neusilberdraht schliesslich

E ai E

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. No 1. 9

wieder mit dem Kupferdrahte E zusammengelóthet ist. Auf

jede Seite kommen also drei Löthstellen zwischen Neusilber

und Eisen und eine zwischen Neusilber und Kupfer. Diese

solchergestalt gebildete thermoelektrische Säule wurde sodann,

in Halbcirkelform gebogen, in das Kästchen gestellt, und zwar

so, dass die Lóthstellen, wie die nebenstehende Figur 2 zeigt,

dicht an die Polplatten zu liegen kamen. Um die galvanische

Berührung zwischen den Drähten und der Flüssigkeit zu

verhindern, waren die Drähte vorher mit Paraffin überzogen

worden. Die Paraffinirung der Drähte geschah durch mehr-

-maliges genügend tiefes Eintauchen derselben in geschmolzenes

Paraffin, das eine dem Schmelz-

punkte nahe Temperatur hatte. g E»

Aus leicht einzusehenden Ur- —— mm

sachen wurde aber das Paraflin-

lager um die Lôthstellen auf.

diese Weise zu dick. Um nun

dieser Ungelegenheit abzuhelfen,

Lóthstellen, damit es abschmelze,

in dieselbe eingetaucht, worauf

die Löthstellen allein durch ein-

oder mehrmaliges Eintauchen in

die Paraffinmasse, nachdem die-

selbe etwas abgekühlt worden,

mit einér passenden Paraffinbe-

kleidung versehen wurden. Auf diese Weise konnten die

Drähte einen ziemlich gleichfórmigen Paraffinüberzug erhalten.

Die an die Polplatten festgelötheten Drähte ! und Z wurden

mit der gewóhnlich aus 5 Bunsenschen Elementen bestehenden

Batterie, und die Drähte k und E mit einem Spiegelgalvano-

meter in Verbindung gesetzt, welches, um die Gleichgewichts-

lage der Nadel von den Veränderungen der erdmagnetischen

Deklination unabhüngig zu erhalten, auf die schon in früheren

Aufsützen beschriebene Weise eingerichtet war. Nachdem

bereits eine Anzahl Beobachtungsreihen ausgeführt waren, hórte

das Nadelsystem aus unbekannter Veranlassung auf astatisch

zu sein, sodass es von Neuem magnetisirt werden musste,

wobei die Empfindlicheit des Instruments eine Veründerung

erlitt, weshalb in den unten angeführten verschiedenen Be-

Figur 2.

10 EDLUND, DIE WARMEVERANDERUNG IM VOLTAMETER.

obachtungsreihen die Bedeutung der Scalentheile eine ver-

schiedene ist. In die Batterieleitung war für die Bestimmung

der Stromstärke eine Tangentbussole eingeschaltet.

m die Flüssigkeit rings um die Löthstellen, deren

Temperatur beim разовые des Stromes verändert wurde, zu

verhindern, sich mit der übrigen Flüssigkeit zu vermischen,

wurden dicht vor den thermoelektrischen Drähten dünne poróse

Thonplatten von derselben Beschaffenheit wie die, welche

gewöhnlich zur Trennung der Flüssigkeiten in einer konstanten

Süule angewendet werden, in das Kästchen eingesetzt. Die

Lóthstellen waren also auf der einen Seite von den Polplatten,

auf der andern von den eben erwühnten Thonplatten um-

schlossen, und man nahm sorgfältig darauf Bedacht, dass die

solchergestalt an den Polen gebildeten Rüume einander móg-

lichst gleich wurden, und die Lóthstellen in ihnen gleiche

Lagen einnahmen. Ungeachtet alles Bemühens in dieser Hin-

sicht war jedoch nicht darauf zu rechnen, dass die Lóthstellen

an der einen Polplatte genau ebenso sehr erwürmt würden

wie die an der andern, sogar dann nicht, wenn die Wärme-

entwickelung an beiden Stellen ganz gleich gewesen würe.

Die hierdurch entstandene Ungelegenheit konnte jedoch leicht

vermieden werden, indem man dem Strome eine umgekehrte

Richtung gab. _

Um die Polplatten zu unterscheiden, mag die eine mit

A, die andere mit B bezeichnet werden. Wenn nun der Strom

durch A eingeleitet wird, so ist gemäss des oben Angeführten

Фе Wärmeentwicklung an dieser Platte gi? + ki — ei. Die

Temperaturerhóbung, welche die Löthstellen dadurch erhalten,

kan mit f (gi? + ki — а), wo f eine Konstante ist, die von der

Grösse des Raumes zwischen den Polplatten und den Thon-

platten, der Dicke des Paraffinlagers, der Lage der Löthstellen

u. в. w. abhängig ist, ausgedrückt werden. Die Temperatur-

erhöhung bei В kann auf gleiche Weise mit / (gi? — ki + ei)

wo f' gewöhnlich nicht vollkommen so gross ist wie f, be-

zeichnet werden. Wenn diese Temperaturerhöhungen nicht

gleich gross sind, giebt das Galvanometer einen Ausschlag a,

welcher dem Unterschiede zwischen ihnen proportional ist.

Man erhält also f (gi? + ki — ei) — f (gi — ki + ei) = a. Wenn

nun der Strom umgekehrt wird, so dass B den positiven

Pol bildet, so erhält man Sen andern Ай b, Se

f (gi + ki— ei) — f (g? — ki + ei) = b

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 1. 11

Durch Addition erhält man hiervon: ki е — — % + d

HP

Wenn die Summe a + 5 positiv ist, so ist die Wärme, welche

die chemischen Processe hervorrufen, grösser: als diejenige,

welche die elektromotorische Kraft konsumirt; und wenn

diese Summe negativ ist, so ist das Verhältniss апай I

$3.

Versuch 1. Koncentrirte neutrale Lósung von Kupfersulfat

zwischen Polscheiben von reinem Kupfer. Die Lósung betrug

hier, wie bei allen folgenden Versuchen, 60 Kubikcentimeter.

Folgende Ausschläge wurden erhalten:

А posit. B posit.

+ 33,0 + 36,0

34.0 33.0

38,0 36.0

Mittel + 35,0 Mittel + 35,0; also $ > EE

Die Stromstärke war = tg 20°35 2). Um diese Ausschläge

zu erhalten, war der Strom jedesmal während einer Zeit von

2 Minuten geschlossen.

Versuch 2. Ein Rheostatwiderstand, welcher in dih Leitung

eingeschaltet war, wurde fortgenommen, worauf die Strom-

stärke auf tg 39°30 stieg.

А posit. B posit.

+ 72,0 + 81,0

70,0 77,0

67,0 81.0

Mittel + 69,7 Mittel + 79,7; 2 Ÿ Be + 74,7.

2

Wenn die Ausschläge и unter der Voraussetzung be-

rechnet werden, dass sie der Stromstürke, gemäss der Formel

1) Bei den nachstehenden 8 ane war Hr Phil. Kand. K. BECKMAN aus

Upsala als Assistent mir behilflic

2) Um von der absoluten Grósse =

griff zu geben, móge hier iiis rs werden

= ¿g 45° ungefähr 0,04 Ampère en

angewandten Stromstárke einen Be-

n, dass eine Stromstürke

12 EDLUND, DIE WARMEVERANDERUNG IM VOLTAMETER.

и = 92,33 tg v, proportional sind, so erhält man für die klei-

nere Stromstürke den Ausschlag 34,4, für die gróssere den

Ausschlag 76,1. Man kann demnach annehmen, dass die

Ausschläge innerhalb der Grenze der Beobachtungsfehler den

Stromstürken proportional sind, wie es nach Obigem der Fall

sein muss.

Ein Paar andere Beobachtungsreihen gaben dasselbe Re-

sultat. Die Wärmemenge, welche bei der Bildung des Kupfer-

sulfats frei wird, ist also grósser als diejenige, welche die

elektromotorische Kraft zwischen Kupfer und Kupfersulfat

verbraucht:

Versuch 3. Koncentrirte neutrale Lósung von Zinksulfat

zwischen Scheiben von amalgamirtem Zink. Stromstärke = tg

51:30. Der Strom war für jede Beobachtung während einer

Zeit von 2 Minuten geschlossen. Diese Beobachtungen wurden

gemacht, nachdem das Nadelsystem des Galvanometers um-

magnetisirt worden war. Die Empfindlichkeit des Instruments

war dadurch jetzt geringer als vorher.

A posit. ; B posit.

+ 22,0 + 22,0

25,0 24,0

23,0 22,0

25,5 24,0

Mittel + 23,9 : a + b

Mittel + 23,0; also == + 23,45.

2

Also ist auch hier die Wärmemenge, welche bei der

Bildung des Sulfats frei wird, grósser als diejenige, welche

die elektromotorische Kraft verbraucht.

Wie oben gesagt worden, konsumirt in der Daniellschen

Säule die elektromotorische Kraft, welche dem Unterschiede

der elektromotorischen Kráfte zwischen Zink im Zinksulfat

und Kupfer im Kupfersulfat gleich ist, eine ebenso grosse

Wärmemenge wie die chemischen Processe produciren. Da

nun, den beiden ersten Versuchsserien gemäss, die elektro-

“motorische Kraft zwischen Kupfer und Kupfersulfat eine klei-

nere Qvantität Wärme konsumirt, als bei der Bildung des

Kupfersulfats entsteht, so muss auch die elektromotorische

Kraft zwischen Zink und Zinksulfat eine kleinere qvantität

Wärme verbrauchen, als bei der Bildung des ee

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND S Kol 18

Salzes entsteht, denn nur auf diese Weise wird eine Ueberein-

stimmung mit dem erreicht, was uns die Er fahrung hinsichtlich

der Daniellschen Sàule bereits gelehrt hat.

Versuch 4. Koncentrirte, neutrale Lósung von Silbersulfat

zwischen Polscheiben* von reinem Silber. Der Strom war für

jede Beobachtung 3 Minuten geschlossen. Diese Lösung war `

ein so schlechter Leiter, dass sich die Stromstärke von 5

Bunsenschen Elementen nur auf tg 5°30' belief. Folgende

Ausschläge wurden erhalten:

A posit. B posit.

— 4,0 — 4,6

— 2,2 — 3,9

— 3,0 — 2,0

— 2,9 MCN. 2,3

a + Û

2

Mittel — 2,85 Mittel — 3,05; also == — 2,95.

Hier wurde also der negative Pol mehr erwärmt als der

positive, woraus folgt, dass die elektromotorische Kraft zwischen

Silber und Silbersulfat für die Strombildung mehr Wärme ver-

braucht, als bei der Bildung des Silbersulfats frei wird.

Versuch д. Am folgenden Tage wurde mit derselben

Lósung ein neuer Versuch gemacht und dazu 15 Bunsensche

Elemente angewendet. Die Stromstärke wurde gleich tg 19°33’

erhalten. Der Strom war für jede Beobachtung eine Zeit von

3 Minuten geschlossen. Folgende Ausschlüge wurden erhalten:

А posit. B posit.

Te 11,0 de 10,0

26 6,0 eb Jon

Mittel — 8,5 Mittel — 9.15; also = j = Vae uuum 9,12.

Diese Serie gab also dasselbe Resultat wie die frühere.

Versuch 6. Zu diesem Versuche wurde ebenfalls eine

koncentrirte neutrale Lösung von Silbersulfat, aber von einer

späteren Zubereitung, benutzt. Die Stromstärke war = tg 9,

und die Zeit während welcher der Strom für jede Beobachtung

geschlossen war, belief sich auf nur 1,5 Minuten. Folgende

Ausschläge wurden erhalten:

14 EDLUND, DIE WARMEVERANDERUNG IM VOLTAMETER.

А posit. B posit.

aum 1,5 See? 2,0

же 5,0 GN 4,2

— 5,5 — 9,5

ка 7,0 ME 4,5

1,6 — 3,5

Mittel — 6,40 Mittel 24 71:26166 а ы b E0555.

Diese Serie bestátigt also das Resultat der beiden vor-

hergehenden, nämlich, dass die elektromotorische Kraft eine

grôssere Würmemenge verbraucht, als der chemische Process

zu liefern vermag. :

Versuch 7. Dieser Versuch wurde mit einer neutralen

Lósung von Silbernitrat zwischen Polscheiben von reinem

Silber angestellt. Die Lósung enthielt 85 Gram Salz auf 0,5

Liter destilirtes Wasser. Die Stromstärke war = tg 47285,

und die Zeit, wührend welcher der Strom geschlossen war, 2

Minuten. Folgende Ausschläge wurden erhalten:

А posit. B posit.

oe 17,5 — 18,0

19,0 — 20,0

— 16,0 — 20,0

«Де — 14,0

Mittel — 18,9 Mittel — 18,6; also ше 23 == — 15,7 5.

Ohne dass irgend eine andere Veründerung vorgenommen

worden, wurde nur ein Rheostatwiderstand in die Leitung

eingeschaltet, sodass nun die Stromstärke = tg 29°34 wurde,

worauf folgende Ausschläge erhalten wurden:

А posit. B posit.

— 11,0 — 7,5

— 10,0 — 7,5

— 10,2 — 7,0

— 12,4 d `—7,8

— 9,0 -- 7,5

Mittel — 10,52 Mittel — 7,48; also

S 5 а = ze: 3

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 1. 15

Die Lôsung von Silbernitrat giebt also dasselbe Resultat

wie die von Silbersulfat.

Die Ausschläge zeigen sich auch hier innerhalb der Gren-

zen der Beobachtungsfehler den Stromstürken proportional;

tg 4035 _ 18,75

den tg 29:04 — 1,93 und "99. = 2,08.

Versuch 8. Für diesen Versuch wurde eine vollständig

koncentrirte Lösung von Silbernitrat benutzt. Der Strom war

für jede Beobachtung eine Zeit von 3 Minuten geschlossen.

Die Stromstärke = tg 44°86.

A posit. B posit.

— 7,0 125 6,5

Vus 7,0 — 7,0

Ts — 6,0

евин —

Mittel — 7,35 Mittel — 6,43; also an = — 6,89.

Diese vollstàndig koncentrirte Lósung gab also dasselbe

Resultat wie die verdünnte. Dass die Ausschläge relativ ge-

ring waren, hatte offenbar seinen Grund darin, dass das Gal-

vanometer bei diesem Versuche weniger empfindlich war als

bei den früheren.

Versuch 9. Bei diesem Versuche wurde eine koncentrirte

Lósung von Kupferacetat zwischen Polscheiben von reinem

Kupfer angewendet. Der Strom war 2 Minuten geschlossen

und die Stromstärke = tg 8:52. Folgende Ausschläge wurden

erhalten:

A posit. В posit.

+ 10,5 + 10,0

14,5 11,0

18,0 10,0

Län vumm 659,0

Mittel + 13,8 Mittel + 10,0; also e = + 11,9.

Das Kupferacetat verhält sich also wie das Kupfersulfat,

d. h. die elektromotorische Kraft zwischen Kupfer und Kupfer-

16 EDLUND, DIE WÄRMEVERÄNDERUNG IM VOLTAMETER.

acetat konsumirt weniger Wärme, als bei der Bildung des

Kupfersalzes frei wir

Versuch 10. Als. Elektrolyt wurde eine koncentrirte Ló-

sung von Cadmiumacetat zwischen Polplatten von reinem

Cadmium benutzt. Der Strom war für jede Observation 2

Minuten geschlossen und die Stromstärke = tg 217,0.

А posit. B posit.

+ 20,5 + 24,5

17,0 21,0

Mittel + 18,2 Mittel + 22,8; als Mp x эйе

Das Resultat war also dasselbe wie für Kupfersulfat und

Kupferacetat.

Versuch 11. Dieser Versuch wurde mit einer koncen-

trirten Lösung von Bleiacetat zwischen Polplatten von reinem

Blei angestellt. Die Schlusszeit der Stromes war 2 Minuten

und die Intensität desselben — tg 17°23

A. posit. B posit.

+ 4,0 "n

3,0 1,0

8,0 0,0

Bas 2,0

Mittel + 4,6 Mittel + 1,8; also 2 > 5 шш + 3,2.

Die elektromotorische Kraft zwischen Blei und einer

Lósung von Bleiacetat verbraucht für die Strombildung folg-

lich weniger Wärme, als bei der Bildung des Bleiacetats

erzeugt wird.

Wenn die elektromotorische Kraft zwischen Blei und

Bleiacetat geringer ist, als der chemischen Verbindungswürme ,

des Bleiacetats entspricht, so muss auch, wie BRAUN!) bewiesen

hat, die elektromotorische Kraft zwischen Kupfer und Kupfer-

sulfat, sowie zwischen Zink und Zinksulfat geringer sein, als

der chemischen Verbindungswürme dieser Salze entspricht.

1) Wied. Ann. В. 16 S. 584 (1882). |

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDEL. BAND 8. N:o 1. 17

Die Richtigkeit dieser Schlussfolgerung ist durch obenstehende

Beobachtungen dargethan.

Versuch 12. Dieser Versuch wurde mit koncentrirter

БЫ ав Lósung von Silberacetat zwischen Polplatten von

reinem Silber gemicht, Der Strom war für jede Beobachtung

4 Minuten geschlossen, und die Stärke desselben = tg 29°43.

Folgende Ausschläge wurden erhalten:

A posit. B posit.

228,6 — 4,5

526% 8,0 тих 54

-- 9,0 еее 93

à Y nece) 8,5 open 5,0

Mittel — 8,53 Mittel — 4,78; also =. 5 b = — 6,66.

Die elektromotorische Kraft zwischen Silber und Silber-

acetat konsumirt also, ebenso wie bei den andern unter-

suchten Silbersalzen, mehr Wärme, als von dem chemischen

Processe freigemacht wird.

Nach Ниттове ist man nicht berechtigt anzunehmen, dass

sich bei obigen Versuchen ausser Silber auch Wasserstoffgas

ат negativen Pol ausscheidet!). Es kann also zufolge der

Zersetzung des Wassers keine wahrnehmbare Polarisation statt-

finden. Aber auch dann, wenn der Strom nicht nur das

Silbersalz sondern auch das Wasser zum "Theil zersetzte, so

dass eine gróssere oder kleinere Polarisation entstünde, ver-

lieren obige Versuche gleichwohl Nichts an ihrer beweisenden

Kraft. In diesem Falle ist die an der Anode stattfindende

chemische Wärmeproduktion der Wärmekonsumtion an der

"Kathode nicht länger gleich; ebenso sind die elektromotorischen

Kräfte an den beiden Polen nicht länger gleich gross. Wenn

die Wärmeproduktion an der Anode, wie oben, mit gi? + ki

— ei кеиш wird, so muss die Wärmeproduktion an der

Kathode mit gë — k'i + ei, wo k und d andere Werthe haben

als k und e, bezeichnet werden. Hiervon erhält man, auf

dieselbe Weise wie bisher, für die Silbersalzen (k + k')i—

(e + е) = =» das heisst, die elektromotorischen Krüfte

1) Нитове, Росс. Ann. B. 89 8. 207.

18 EDLUND, DIE WÄRMEVERÄNDERUNG IM VOLTAMETER.

konsumiren eine gróssere Wärmemenge, als die chemischen

Processe hervorbringen.

Wie oben gesagt worden, hat BRAUN bei seiner späteren

Untersuchung zwei Kombinationen (Silber, Jod und Kohle

und Cadmium Jod und Kohle) angetroffen, bei denen die

elektromotorische Kraft grósser war als diejenige, welche der

Verbindungswürme der chemischen Processe entsprach; was

seiner Meinung nach darauf hindeutet, dass die Verbindungs-

würme zwischen Silber und Jod und zwischen Cadmium und

Jod berechnet werden muss, als befände sich das Jod in gas-

fórmigem Zustande. Bei einer solchen Berechnungsweise fällt

die chemische Verbindungswürme hóher aus, als es den elektro-

motorischen Kräften entspricht. Durch diese Annahme würden

also diese Kombinationen von den übrigen von ihm unter-

suchten Konbinationen keine Ausnahme machen. Da es aber

schwer, wenn nicht gar unmöglich, sein dürfte, für die ange-

führte Berechnungsweise einen gültigen Grund zu finden, so

ist es höchst wahrscheinlich, dass sich die fraglichen Kombina-

tionen wirklich wie die oben angeführten Silbersalze verhalten

und in der That eine Ausnahme von den übrigen bilden.

Die Wärmemenge, welche die elektromotorische Kraft für

die Strombildung über die Wärme hinaus nöthig hat, welche

die chemischen Processe liefern, wird den umgebenden Körpern

entnommen, wodurch die Temperatur derselben herabgesetzt

wird. enn sich die Temperatur dieser Körper auf dem

absoluten Nullpunkte befände, und sie daher ausser Stande

wären, Wärme abzugeben, so dürfte die elektromotorische

Kraft geringer ausfallen, als bei einem höheren Wärmegrade

der Fall ist. Die ganze Wirksamkeit der elektromotorischen

Kräfte scheint also in Nichts anderem zu bestehen, als dass

sie die oscillatorische Bewegung des Aethers in eine transla-

torische verwandelt,

BIHANG TILL К. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band. $. N:o 2.

0M BRÜDERNA ZENOS RESOR

DE ÄLDSTA KARTOR ÖFVER NORDEN.

TAL VID PRESIDIETS NEDLÄGGANDE I К, VETENSKAPS-AKADEMIEN

: DEN 12 APRIL 1882

AF

A. E. NORDENSKIÓLD.

MED CLAUDII CLAVI KARTA OCH BESKRIFNING ÓFVER NORDEN, I FACSIMILE.

STOCKHOLM, 1883.

KONGL. BOKTRYCKERIET.

P. A, NORSTEDT & SÓNER.

jut

E in det jag utarbetade den historik ófver nordost-

fürderna, som fórekommer i »Vegas fürd kring Asien och Eu-

тора», blef min uppmärksamhet fästad derpä, att några forskare

sökt visa, det bröderna ZENOS mångomtalta sjöfärder icke gält

länderna vester om Atlanten utan landen öster ut — Hvitahafs-

kusten, Bjarmland m. m. — och att Zenierna derför bort nämnas

bland nordostfarare näst efter Othere. Detta gaf anledning till

nedanstående, så vidt möjligt varit, på originalkällor grundade

studie, hvilken dock icke kunnat intagas i berättelsen om Vegas

färd, dels för bristande utrymme, dels derför att det resultat, till

hvilket jag kommit, var fullkomligt stridande mot påståendet,

att bröderna Zeno borde inregistreras i nordostfararnes led.

År 1558 utkom hos Francesco MARCOLINI i Venedig ett

litet arbete 1 12:0 under titel:

De i commentarii del Viaggio in Persia di M. Caterino

Zeno il К... et dello scoprimento dell’ Isole Frislanda, Es-

landa, Engrouelanda, Estotilanda, & Icaria, fatto sotto il Polo

Artico, da due fratelli Zeni, M. Nicold il K. e M. Antonio...

con un disegno particolare di tutte le dette parte di Tramon-

tana da lor scoperte. In Venetia per Francesco Marcolini

MDLVIIL. |

Detta arbetes senare del, hvilken länge) haft ett stort in-

flytande på kartografernas teckning af kustländerna kring At-

lantiska oceanens norra del, bildar såsom bekant en ytterst

märkvärdig, men ännu i dag i mer än ett hänseende olöst

geografisk gåta. Försök till frågans utredande hafva dock icke

saknats. Tvärt om, få geografiska spörsmål hafva varit före-

mål för monografier så talrika och af så framstående forskare

som detta, utan att dock härigenom någon enighet vunnits:

G. Mercator (1595), J. de Laöt (1643), G. Hornius (1652), J.

F. Stiiven (1714), Charlevoix (1744), Washington Irving (1828),

4 A. E. NORDENSKIÖLD, OM BRÓDERNA ZENOS RESOR.

amiral C. C. Zahrtmann (1888), О. Е. Peschel (1858) 1) m. f.

hafva sókt visa, att hela berüttelsen är mer eller mindre upp-

diktad i afsigt att fór venetianerna góra ansprák "e äran af

Amerikas өрісін: hvaremot G. басен (1561), 2 . Moletius

(1562), utgifvaren af sista delen af Ramusio (1583), Abr. Or-

thelius (1575), R. Hakluyt (1600), Forster (1784), Buache

(1784), Pl. Zurla (1808), J. Barrow (1818), Alex. von Hum-

boldt (1837), J. H. Bredsdorff (1845), Lelevel (1852), P. Gaf-

farel (1869), R. H. Major (1873), G. Gravier (1874), Vivien

e St Martin m. fl. anse Zenos reseberättelse i sina hufvud-

drag — d. v. s. i hünseende till de venetianska bródernas

besök à Grönland — vara sann och söka, ehuru på olika sätt,

förklara bort de svårigheter, som möta för denna uppfattning.

‚ Slutligen har helt nyligen dansken Fr. Krarup sökt visa, att

Zenierna under sina resor besökt vestra Slesvig, Orknejöarna

och norra Ryssland, ej Färöarna, Island, Grönland och Amerika.

Då jag nu går att lemna ett nytt bidrag till denna redan

förut ytterligt rika literatur, så sker det emedan jag tror mig

hafva kommit till åtskilliga märkliga slutsatser, hvilka icke

blifvit med tillräckligt eftertryck framhållna af mina före-

gångare. Det förefaller mig nämligen, som om man, obe-

roende af den större eller mindre trovärdighet som tillmätes

sjelfva berättelsen, kunde ur det af Marcolini tryckta arbetet

framdraga fullgoda bevis ej allenast derför, att fartyg under

14:de seklet tillfälligtvis landdrifvits till Grönland, utan äfven

derför, att en vida lifligare sjöfart, än man vanligen föreställer

sig, intill början af 1400-talet egt rum på Grönland och när-

D De Uic gie titlarna pá de fleste af desse fôrfattares arbeten

åter af PA

rgifva UL BARRON WATSON uti Bibliography of the Pre-

о blan discoveries of 17 dni Library Journal, .6, Мо B.

Boston 188 en cket fórtjenstfull förteckning på

9 särskilda uppsatser om белесі resor, jemte en kort uppgift om

orfattarnes ásigt i frågan. Dock är förteckningen hvarken fullständig

eller fullkomligt felfri. Bland äldre hithórande arbeten saknas t. ex.

ga e

Ruscellis uppla Ptolemæus, Venedig 1561, äfvensà Moletii upp-

örfattare, Venedig 1562, båda vigtiga originalkällor;

vidare MEGISER, Septentrio Novantiquus, Leipzip 1613; C ,

rden, Hambur Ем. ntdecktes Norden, Fran &

Leipzig 1727, m. fl. Bland oriktigheterna mà nä a H

o dan 1557, sjelf icke ka va haft något

intagandet af berättelsen o resor i den 1583 tryckta tredje

af hans bekanta samling af resebeskr

märkas, att i 1589 ärs upplaga af Hakluyt finnes Zeniernas resa ej

intagen. Den behóriga skilnaden góres еј eeh rl ж deber

ligen

nästa tidi

Mareolinis af 1558 och Valgrisis (i NES 'anfórda рр аї t PU

mæus) ai 1561 och 1562.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. Š, N:O 9. 9

belägna delar af Amerika. Ett noggrant studium af Zenos

karta och af (теппе andra kartor frán femtonde ärhundradet

visar dessutom att man ünnu har i behäll fyra olika, pà nor-

diska källor grundade præ-columbiska kartor ófver nordvestra

delen af den nya verld, som ár 1492 af Columbus óppnades

fór Europas folk.

Men inuan jag framstüller skälen härför, skall jag, för att

bereda mina läsare den fasta utgängspunkt, som йг nödig för

en sjelfständig uppfattning af frägan, meddela en trogen ófver-

sättning af den korta originalreseberättelsen, jemte ett facsi-

mile af den märkliga karta, som ätföljer densamma. Rese-

berättelsen !) lyder 1 svensk ófversüttning som följer:

Om upptäckten af óarna Frislanda, Eslanda, Engroue-

land, Estotilanda & Iearia, gjord af tvà bróder

Zeni, riddaren Nicolö och M. Antonio.

En bok med en karta af dessa бат.

Ат ett tusen tvä hundra efter Kristi födelse var M. Marin

Zeno mycket berómd i Venedig. Han kallades för sin stora

dygd och begáfning till podestà ófver átskilliga italienska re-

publiker, och skótte sig vid deras styrande alltid sá väl, att

hans namn blef älskadt och hógt vürderadt äfven bland dem,

som aldrig künt honom personligen. Bland andra vackra hand-

lingar af honom omnämnes särskildt, att han stillade ätskilliga

allvarliga inbórdes stridigheter bland Veroneserna, hvilka helt

sükert gifvit upphof till krig, om ej hans utomordentliga nit

och rádighet hindrat utbrottet. АҒ honom fóddes M. Pietro,

som var fader till hertig Кіпіегі. Då denne dog шап att

efterlemna nágra sóner, utság han till arfvinge M. Andrea,

son till hans broder M. Marco. Denne M. Andrea var en

generalkapten och prokurator af mycket stort anseende für

sina mánga utmürkta egenskaper. Hans son var M. Rinieri,

berömd senator och flere gånger medlem af rådet, och af

denne föddes M. Pietro, generalkapten i kriget mellan de

?) Det u. arbetet grundar sig på meddelanden af N.

y, en g af Antonio Zeno och samtida till bokens Ne.

om

här meddelas i ófversát tning. ^ne 44 upptages af familjen pe

genealogi, hvilken jag utelemna

6 A. E. NORDENSKIOLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR.

kristna och turkarne, kallad Dragone, emedan han fórde pà

sin skóld en drake i stället för en slaga, som han fôrut fört.

Denne var fader till M. Carlo den store, berómd prokurator

och generalkapten mot genueserna i det farliga krig, under

hvilket nästan alla Europas förnämsta furstar förenade sig mot

vår frihet och makt, och i hvilket han, lik en annan Furius

Camillus, genom sitt mod befriade fäderneslandet frän en

öfverhängande fara, att blifva sina fienders byte. Härigenom

fórvürfvade han tillnamnet Lejonet, hvilket han till evigt minne

af sin tapperhet bar tecknadt på skölden. Bröder till M. Carlo

voro M. Nicolö, riddaren, och M. Antonio, fader till M. Dra-

gone, af hvilken fóddes M. Caterino, som var far till M. Pietro,

fader till en annan M. Caterino, som dog sistlidet ат; fader

till Nicol, som ännu lefver.

Efter ofvannümnda krig vid Chioggia med genueserna,

hvilket gaf вй mycket att góra àt уйга fórfüder, betogs rid-

daren M. Nicolo, såsom en hógsinnad man, af mycket stor

lust att resa och se verlden och góra sig bekant med seder

och spräk hos olika folkslag, ра det att han framdeles, dä till-

fälle erbjóde sig, mätte blifva bättre i tillfälle att gagna sitt

fädernesland samt för sig förvärfva rykte och heder. Sedan

an derfór byggt och utrustat ett fartyg med sina enskilda

rikedomar, hvilka voro mycket betydliga, lemnade han vära

egna farvatten och seglade, efter att hafva passerat Gibraltar-

sundet, några dagar ра Oceanen, alltid styrande mot norr i

afsigt att nå England och Flandern. Men här råkade han ut

för en häftig storm och dref under många dagar omkring för

sjö och vind, utan att veta hvar han var. Slutligen upptäckte

han land och strandade, oförmögen att längre styra mot den

våldsamma stormen, på ön Frislanda. Han bergade manskapet

samt en stor del af fartygets last, och detta hände år ett tusen

tre gr SC к)

mlade sig nu beväpnade invânare i stora skaror

och nfollo M. Nicol och hans folk, hvilka icke visste i hvilken

del af verlden de befunno sig och voro utmattade af de ut-

ständna módorna. De voro följaktligen ur stánd, sä väl att

góra det ringaste anfall, som att käckt fórsvara sig, sásom

1) Man kan bevisa, att Nicoló Zeno d i november 1388 var i

Italien, med anledning hvaraf gege 1 CN att här bôr - enhn i

stället fór 1380. (P. ZURLA, Dissertatione intorno

perte settentrionali de iech ed Antonio Fratelli Zeni, Venezia “1808,

3. 42).

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 8. N09. T

hôfdes mot sádana motstándare, och det hade sükert gátt dem

ila, om ej lyckan fogat, att en furste med bevüpnadt man-

skap funnits i trakten. Dä denne fätt veta, att ett stort fartyg

örlist på би, skyndade han fram åt skriket och oväsendet,

som tillstäldes mot уйга stackars sjömän, och sedan han jagat

bort infödingarne, tilltalade han sjómünnen pä latin och frä-

gade hvad slags folk de voro och hvarifrän de Котто. Па

han fått veta, att de kommo från Italien och voro män från

samma land, blef han mycket glad. Derpä tog han dem alla

i sin tjenst, fórklarande ät hvar och en, att de іске skulle

utsättas för nägot obehag, och att de kommit till ett ställe,

der de skulle blifva utmürkt vàl behandlade och gerna sedda.

Han var en stor hófding, som egde nágra óar, som kallades

Porlanda, belügna mot sóder(?) ej längt frän Frislanda, de

rikaste och bäst befolkade 1i dessa trakter, och kallade sig

ZICHMNI. 1) Och utom dessa små баг egde han af landbesitt-

ningar?) furstendömet Sorant, 3) beläget mot skotska sidan.

Det har synts mig nyttigt att meddela en kopia af det sjökort

öfver dessa nordliga trakter, hvilket ännu finnes bland gamla

saker i huset. Oaktadt det är murket och många år gammalt,

har kopian lyckats mig ganska väl, och för dem, som intres-

sera sig för dessa saker, kan den tjena till en ledstjerna att

förstå hvad som utan densamma blir svårare att fatta.

Med sådana tillgångar, som omtalats, var Zichmni en

krigisk och modig man och framför allt berömd för sjö-

bedrifter. Då han det föregående året 22. Norges konung,

hvilken var ófverherre ófver ón, och dà han var en man som

ónskade góra sig ün mer berómd genom krigsbedrifter, ün

han redan var, hade han med sitt folk landstigit fór att er-

ófra och bemäktiga sig Frislanda, hvilket йт en б, mycket

större än Irlanda. *) När han nu såg, att M. Nicolò var en

1) Namnet skrifves af Ruscelli ZICHINI, af Moletius ZICHMNU

?) Att pà ie ställe öfversätta »fra terra» med »pà UN är belt

säkert oriktigt och mycket vilseledande.

Эл bibe; stár Sorano, men detta finnes i tryckfelsförteckningen än-

dradt till come, Leien ugt är det af föregående kommentato

up andas sedi hvilket angifver, an en otydlighet här

б it Í gone urkunden, och ger en nyekel till fórkla-

ше som här môta, att förlika karta och text

AJOR, The Voyages of Nicold & Antonio Zeno. London,

ч

*) Helt sákert, sásom Major Pr misskrifning eller feltryck i

stället fór "binds <= = Shetland

8 A. E. NORDENSKOLD, OM BRODERNA ZENOS RESOR.

förständig man och mycket fórfaren som sjöman och krigare,

anmodade han honom att gà om bord pà flottan med alla

de sina, samt befalde kaptenen att hedra honom och 1 allt

begagna sig af hans råd, emedan han var en man genom lâng-

varig ófning vàl fórfaren i sjómanskap och krigskonst. Zich-

mnis flotta bestod af tretton farkoster, af hvilka endast tvenne

voro roddbátar, en ett skepp, de ófriga skutor. Med dessa

seglade de mot vester och bemägtigade sig med fóga svárighet

Ledouo och Ilofe samt nágra andra holmar, belägna i en bugt

kallad Sudero, hvarest de i en hamn på landet Sanestol togo

nágra fartyg lastade med salt fisk. Sedan de hàr träffat Zichmni,

som med landthären hade bemäktigat sig hela landet, drójde

de der endast en kort tid, hvarpà de seglade àn lüngre mot

vester till en annan udde i bugten, hvilken áter kringseglades,

hvarpá de kommo till ätskilliga бат och land, som alla bragtes

. under Zichmnis välde. Det haf, der de nu seglade fram, var

så fullt af blindskär och klippor, att till följd af den ringa

öfning, som Zichmnis folk hade i jemförelse med de vára,

hvilka voro så att säga födda, uppvuxna och åldrade i sjó-

manskap, hela flottan enligt allas medgifvande varit förlorad,

om den ej haft M. Nicold och hans sjömän till lotsar.

Nu, sedan flottan utfört hvad här omtalats, beslöt kaptenen,

på Nicolös inrådan, att landstiga vid ett ställe kalladt Bonden-

don, för att höra med hvad framgång Zichmnis företag aflupit.

Här förnummo de till sin stora glädje, att han levererat en

stor batalj och krossat den fiendtliga krigshären. Till följd

af denna seger sände hela ön honom bud om underkastelse

och höjde hans fälttecken öfver alla städer och befästade

platser. Detta förmådde dem att dröja på detta ställe till

Zichmnis ankomst, öfvertygade som de voro, att han snart

borde vara der. ;

Dä han kom, firades stora glädjefester med anledning af

segern så väl till lands som sjós. För denna senare blefvo

venetianerna af alla så hedrade och firade, att man ej hörde

talas om annat än om dem och om M. Nicolds tapperhet.

Fursten, som högt värderade modige män, i synnerhet om de

utmärkt sig till sjós, lät med anledning häraf kalla M. Nicolò

till sig och, efter att hafva prisat honom med många hög-

stämda ord och berömt hans stora nit och insigt, af hvilka

två egenskaper fursten medgaf sig hafva dragit en mycket

stor och ovärderlig fördel, nämligen räddningen af flottan och

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 9. 9

förvärfvandet, utan något vidare besvär, af så många platser,

utnämnde han honom till riddare och hedrade alla af hans

folk med mycket rika skänker. Sedan lemnade de detta ställe

och färdades med anledning af den vunna segern som trium-

fatorer med ens till Риа биз hufvudstad, belägen ра

sydóstra sidan innanfór en af de mánga bugter, som finnas pá

denna б. I denna fångas en sådan mängd fisk, att många

skepp lastas dermed för Flandern, Bretagne, England, Skot-

land, Norge och Danmark. Häraf hemta de stora rikedomar.

Ofvanstående underrättelser meddelar M. Nicold i ett bref

till sin broder M. Antonio, i hvilket han ber honom, att han

måtte komma med något fartyg att söka upp honom. Då

denne ej var mindre begärlig än brodern att se verlden och

lära känna skilda folk, för att vinna beröm och blifva en stor

man, köpte han ett fartyg och kom, styrande den angifna

vägen, efter en lång färd och många utståndna faror frisk och

sund till M. Nicold, hvilken mottog honom med stor glädje,

emedan han var ej allenast en broder, utan ock en broder i

mannamod.

M. Antonio slog sig ned i Frislanda och bodde der fjorton

år, fyra med M. Nicolò, tio ensam. Sedan de här kommit i

sådan nåd och gunst hos fursten, att denne, för att hedra dem

och framför allt emedan han högt uppskattade deras duglighet,

utnämnt M. Nicold till kapten för flottan, gjorde han, väl ut-

rustad till strid, ett anfall mot Estlanda, hvilket är beläget

ett stycke från kusten mellan Frislanda och Norge. Här gjorde

de stor skada, men då de erforo, att Norges konung med en

stor flotta kom mot dem för att slå tillbaka detta anfall, seg.

lade de bort under en så förfärlig storm, att de kastades mot

några grund och förlorade en stor del af fartygen. De öfver-

blifna räddade sig under Grislanda, en stor men obebodd ö.

Åfven den norske konungens flotta råkade ut för samma storm,

förliste och blef alldeles förstörd i detta haf. När Zichmni

fått veta detta genom ett fiendtligt fartyg, som tillfälligtvis

kastats mot Grislanda, och då han redan iståndsatt sin flotta

och befann sig i granskapet af öarna norr ut, beslöt han att

anfalla hufvudön Cape ! hvilken liksom de ófriga tillhôrde

leda si till åtskilli förändringar på kartan, йы. fóranledt mycket

Paten. Dr d och oue à arit en af hufvudorsakerna till de tvifvel,

som Lie es rórande Sé reseberättelsens tillfórlitlighet.

10 A. E. NORDENSKIÓLD, OM BRODERNA ZENOS RESOR.

konungen af Norge. Men han fann den så väl befäst och för-

man att han, dà han endast hade en obetydlig flotta och

äfven dex illa bemannad och i mycket dáligt skick, blef till-

bakaslagen. Han nödgades sålunda afstå från detta företag,

utan att hafva uträttat nägot, men anföll i de samma far-

vattnen nägra andra öar, kallade Islande, sju till antalet, näm-

ligen: Talas, Broas, Iscant, Trans, Mimant, Damberc och Bres,

och sedan han plundrat dem alla, byggde han en fästning pä

Bres, i hvilken han lemnade M. Nicold med nägra farkoster,

folk och förräd. Sjelf ansäg han sig hafva gjort nog med den

ringa flotta, som var öfrig, och ätervände lyckligt till Frislanda.

M. Nieoló qvarblef i Bres Han beslöt följande är att

segla ut för att upptäcka land. Sedan han derför utrustat tre

icke synnerligen stora fartyg, seglade han i juli mänad mot

norden och kom till Engroueland, hvarest han fann ett munk-

kloster af predikarorden och en kyrka helgad St. Thomas vid

ett berg, som utstöter rök som Vesuvius och Etna. Der finnes

en källa med hett vatten, medelst hvilket de uppvärma kyrkan

och brödernas boningar. Det kommer till köket sä kokhett,

att de använda det vid matlagning utan tillhjelp af någon

annan eld; dà bródet sáttes utan vatten i koppargrytor, grüddas

det som i en väl uppvürmd поп. Der finnas smä trädgärdar,

täckta om vintern, hvilka genom inledning af detta vatten

skyddas mot snön och kôlden, hvilken i dessa långt mot polen

belägna trakter är ytterst sträng; på sådant sätt odla de blommor

och frukter och mångahanda örter, alldeles så som i tempe-

rade trakter under den rätta årstiden. De råa och vilda folk-

slagen i dessa trakter, som se dessa märkvärdiga saker, anse

derför munkarne för gudar, bringa dem höns, kött och andra

gåfvor och hålla dem som herrar i synnerlig aktning och

vördnad. På detta sätt uppvärma dessa munkar, då stark

frost och snö råder, sina boningar, och de kunna i ett ögon-

blick uppvärma och afkyla ett rum genom att släppa in mer

vatten eller genom att öppna ett fönster och låta årstidens

köld intränga. För klostrets byggningar begagna de intet

annat ämne än det, som vulkanen lemnar dem. De taga de

glödande stenar, hvilka som gnistor utkastas från mynningen

af bergets glödhärd, och, medan de äro som hetast, öfvergjuta

de dem med vatten, hvarigenom de falla sönder och bilda en

bitumen eller kalk, hvilken är ytterst hvit, mycket hållfast

och vid förvaring i källare aldrig fórderfvas. Likartade från

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 9. 11

vulkanen utkastade stenar kunna säsom afsvalnade begagnas

till sten fór murar och hvalf, ty nür de en gáng svalnat, kunna

de ej söndersläs och brytas annat än med redskap af jern,

och de hvalf, som uppföras med dessa stenar, bibehälla sig

ständigt vackra och oskadade samt äro sä lätta, att nägot sär-

skildt hvalfstöd ej behöfves.

Till följd af dessa gynsamma förhällanden hafva de gode

fäderna uppfört sä mänga boningshus och byggnader, att det

är förvänande att se. De flesta tak, som finnas derstädes, äro

gjorda pä det sätt, att sedan muren är uppförd till sin be-

stämda höjd, draga de den, medan de uppföra hvalfvet, smä-

ningom tillsamman, till dess midten bildar ett lagom regntak.

Men för regn fruktar man i dessa trakter ej synnerligen; ty

dä det, säsom sagdt, är ytterst kallt vid polen, sá smälter den

snö, som en gäng fallit, ej förr än nio mänader af äret för-

flutit, ty sà länge varar vintern hos dem. De lefva af vildt

och fisk, ty der, hvarest det varma vattnet faller ut i hafvet,

finnes en rymlig och stor hamn, som för det varma vattnets

skull aldrig fryser om vintern. Der samlas med anledning

häraf en sädan mängd hafsfogel och fisk, att man deraf fängar

en nästan oändlig mängd. Härmed underhälles en stor be-

folkning i granskapet, hvilken de ständigt hälla i arbete dels

med uppförande af byggnader, dels med fängst af fogel och

fisk och med tusen andra göromäl för klostrets räkning. Deras

hus äro belägna vid berget; de äro alla runda, tjugufem fot

i genomskärning och upptill afsmalnande pä det sätt, att öfverst

lemnas en liten öppning, hvarigenom den dager intränger, som

lemnar ljus át boningen; jorden under är sá varm, att nägon

kóld ej kännes inom hus. Om sommaren komma hit mánga

fartyg frän angränsande бат, frán udden ofvan om Norge, frän

Treadon, !) och de föra till munkarne allt hvad man kan önska,

och de byta sig i stället till fisk, som man torkar 1 luften

eller: i kölden, och till hudar af olika slags djur. Ра detta

sütt fórvürfva munkarne sig ved till brünsle, utmürkt arbetadt

virke, säd och tyg till kläder. Säkra om att de två sistnämnda

varorna utgöra efterlängtade handelsartiklar i hela den om-

gifvande trakten, förskaffa de sig utan besvär och möda allt

hvad önskas kan. I detta kloster samlas munkar från Norge,

Sverige och andra land, men de flesta äro från öarna. Och

i denna hamn finnas alltid många fartyg, som, medan hafvet

1) Trondhjem.

12 A. E. NORDENSKIOLD, OM BRODERNA ZENOS RESOR.

är tillfruset, ej kunna segla bort, utan invänta följande segla-

tionstid fór att komma loss. араг enas bâtar äro af ватта

form som de skottspolar, hvilka väfvare begagna, och byggas

ра sä sätt, att, sedan skinnet tagits af en fisk, ! spünnes det

ut öfver en benstomme af samma djur och sammansys mer-

endels i dubbelt lag, hvarigenom man erháller en sá god och

säker farkost, att det sannerligen är underbart att se. I storm

innesluta de sig i båten och låta föra sig af vågen och vinden

öfver hafvet, utan någon fruktan att förlisa eller drunkna, och

då de angöra land, kunna de utan skada utstå många stötar.

De hafva i bottnen af båten en långsträckt säck, som är bunden

i midten, och då vatten intränger i farkosten, taga de det i

den ena hälften af säcken, som tillslutes upptill med tvenne

träbitar, och låta vattnet rinna ut genom att öppna bandet

nedtill, och så et behöfves, göra de det utan någon

svårighet eller fara. ?

Då vidare klostrets vatten är svafvelhaltigt, leda de det

in i de förnämligare invånarnes rum i kärl af koppar, tenn

eller sten, hvilka blifva så heta, att de värma upp stugan som

badstuga, utan afgifvande af någon stank eller obehaglig lukt.

Dessutom leda de friskt vatten i en murad ränna belägen under

jorden, så att det ej kan frysa, till midten af gården, der det

får flyta ut i ett stort kopparkärl, hvilket står midt uti en

kokande källa. Sålunda uppvärma de vattnet till dryck och

vattning af trädgårdarne, och de draga så mycken fördel af

berget, att något mer ej kan önskas. Med större ifver än för

betala rundligt och lemna rika skänker. I synnerhet äro de

gränslöst frikostiga mot dem, som bringa frukter och frön.

Allt detta gör, att här finnes stort tillopp af handtverkare och

arbetare, emedan desse förtjena bra och lefva godt. De fleste

af munkarne begagna latinska språket, i synnerhet de förnäm-

ligare och högre uppsatte i klostret.

1) Härmed menas säl eller hvalross.

2) Denna högst — сааи af ee kajaker synes

hofra varit bekan s Magnus, att döma af hvad han säger

m grönländarnes facete Ж qme nförda, B 159 i Venedig tryckta

ме »Opera breve etc.» ү тенти арр1. 8.)

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 9. 13

Alt som man känner om Engroueland utgóres af hvad

M. Nicolò här ofvan meddelat, hvarjemte han beskrifver den

af honom upptückta fjorden, sásom man kan se pà den af mig

förfärdigade kartan. Men föga van vid den strünga kölden,

insjuknade han slutligen och dog kort efter att hafva átervündt

till Frislanda.

M. Antonio ärfde hans rikedomar och hedersposter, men

ehuru han fórsókte pà mängahanda sätt och ifrigt bönföll och

bad derom, kunde han aldrig erhälla tillständ att átervünda

hem. Ty Zichmni, som var en fóretagsam och modig man,

hade föresatt sig att góra sig till herre öfver hafvet. Han

ville anvünda M. Antonio fór att sünda honom med nâgra

farkoster mot vester, ty ät det hället hade nägra af hans fiskare

upptückt mycket rika och väl befolkade óar. Denna upptäckt

berüttar M. Antonio i ett bref till sin broder Carlo ра föl-

jande sätt, ordagrant på det när, att vi, med bibehållande af

hufvudinnehállet, ändrat nâgra gamla oeh urmodiga talesätt.

Fór tjugusex ár sedan rákade nâgra fiskarbátar ut fór en

svår storm och drefvos redlösa omkring på hafvet under många

dagar, ända tills de, dá stormen lagt sig, upptückte en 6, kallad

Estotilanda, belägen mer än tusen mil vester ut frän Frislanda.

En af farkosterna förliste här, och dess sex man togos till fånga

af infödingarne samt fördes till en mycket vacker och väl be-

folkad stad. Наг lät stadens konung många tolkar komma,

utan att finna någon annan, som förstod fiskarenas språk, än

en latinare, som genom en likartad olyckshändelse blifvit

kastad till ön. På konungens vägnar frågade han dem, hvilka

de voro och hvarifrån de kommo. Han samlade svaren, och

framförde dem till konungen, hvilken, då han tagit reda på

förhållandena, önskade, att de skulle slå sig пей 1 landet. Då

de ej kunde göra annorlunda, lydde de befallningen och dröjde

fem år på ôn De lärde sig språket, och isynnerhet en af

dem besökte olika delar af ön. Han sade, att den är mycket

rik och öfverflödar på verldens, goda, att den är föga mindre

än Islanda, men mer fruktbar och har i midten ett högt berg,

på hvilket de fyra floder upprinna, som bevattna landet. In-

vånarne äro kunnige och egna sig åt samma yrken som vi.

Han tror, att de i forna tider haft förbindelse med oss, ty

han säger sig i konungens boksamling hafva sett latinska

böcker, hvilka ingen af dem numera förstod. De hafva ett

eget språk och egna skriftecken och alla slags metaller, framför

14 A. E. NORDENSKIÖLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR.

allt ófverflód pá guld. Deras handel sker pà Engroueland,

hvarifrån de hemta skinnvaror, svafvel och beck;!) och han

säger, att mot söder finnes ett stort, folkrikt land, mycket

rikt på guld. De så korn och bereda mjód, d. v. s. en dryck,

som de nordiska folken begagna sásom vi vin. De hafva

skogar af ofantlig utstrückning, och de bygga hus med murar,

och der finnas mánga städer och byar. De bereda bâtar och

segla med dem, men de anvünda icke magnetnálen och ej

förstä de att finna norr med kompassen. ТІП fóljd häraf voro

desse fiskare №626 uppburna, вй att konungen sünde dem med

tolf farkoster mot sóder till ett land, som de kallade Drogio.

Men under ditresan råkade de ut för en så svår storm, att

de anságo sig fórlorade, och dà de undgátt denna grymma

dód, utsattes de i stället fór den allra grymmaste. De fleste

af dem blefvo nümligen, efter att hafva tillfángatagits, upp-

ätna af vildarne, som äto menniskokött och anságo det för en

mycket smaklig fóda. Men dä denne fiskare med sina följe-

slagare lärde dem sättet att fänga fisk med nät, räddade han

lifvet. Han fängade dagligen mycken fisk i hafvet och söt-

vattnen och skänkte den ät de förnämste. Härigenom tillvann

han sig sà mycken välvilja, att han blef afhällen, älskad och

högaktad af hvar och en.

Dä ryktet härom spridt sig till närboende folk, fick en

grannhöfding sä stor lust att hafva främlingen hos sig och se

huru denne utöfvade sin beundransvärda konst att fänga fisk,

att han började krig med den höfding, hos hvilken fiskaren

vistades. Säsom müktigare och bättre krigare segrade han

till slut, och fiskaren sändes jemte de andra öfver till honom.

Under de tretton är, som fiskaren vistades i dessa trakter,

sade han, att han på detta sätt blifvit utlemnad, till mer än

fem och tjugu herrar, af hvilka den ene alltid började krig

med den andre blott för att hafva honom hos sig. Ständigt

flyttande och utan att nägonsin för läng tid hafva en fast

boningsplats, besökte han sálunda och lürde känna nästan hela

landet. Han ságer, att det var ett stort land, nästan som en

ny verld, men folket är rått och lider brist på allt, ty de gà

alla nakna, och ehuru de lida af erem köld, veta de ej att

kläda sig med skinnet af de djur, de taga under jagten; de

hafva intet slags metaller, lefva af jagt och begagna lansar

af trä med tillspetsad ända och bágar med strängar af djur-

7) Fórmodligen tran.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 9. 15

skinn. De äro mycket vilda, fóra dódliga fejder sins emellan

och äta hvarandra. De hafva hófdingar och bestümda lagar,

mycket olika hos olika stammar. Men ju lüngre man fram-

irànger mot sydvest, dess mer bildning finner man, till foljd

af det milda klimat, som der ráder, sá att der finnas stüder

och afgudatempel. Der offras menniskor, som spisas efterát,

och der künna de nágot til och begagna guld och silfver.

Sedan nu denne fiskare vistats så шапса år i dessa trakter,

tänkte han på att om möjligt återvända till fäderneslandet.

Men hans följeslagare, som misströstade att mera kunna få

återse det, önskade honom lycklig resa och dröjde qvar. Sedan

han sagt farväl åt dem, flydde han genom skogarna mot Drogio,

och han blef väl mottagen och omhuldad af grannfursten, som

kände honom och var en bitter fiende med den förre. Gående

sålunda ur en höfdings hand till en annans af de samma, hos

hvilka han varit förut, kom han efter en lång tid med många

mödor och besvär slutligen till Drogio. Han bodde här tre

år å rad, då han lyckades erfara af infödingarne, att tre far-

koster kommit till kusten. Full af hopp att kunna utföra sin

föresats, begaf han sig nu till kusten, och på frågan, från

hvilket land de voro, hörde han till sin stora glädje, att de

voro från Estolilanda. På sin begäran att få följa med, blef

han med nöje mottagen, emedan han kände landets språk och

ingen annan fans som förstod det, hvarför de begagnade honom

som tolk. Han deltog sedan med dem i denna handelsresa,

så att han blef mycket rik och kunde bygga och utrusta ett

eget fartyg, med hvilket han återvände till Frislanda, med-

förande till fursten underrättelsen om upptäckten af detta

mycket rika land. Allt detta och många andra nya saker,

som han berättat, bekräfta och bestyrka sjömännen. För den

skull har höfdingen beslutit att sända mig med en flotta till

dessa trakter, och så många finnas, som vilja vara med för

sakens nyhets skull, att jag förmodar vi skola utan kostnad

från det allmänna blifva mycket manstarka.

Sådant är innehållet af det bref, jag (Nicold Zeno d. y.)

omtalat, och jag har meddelat det här, för att man må förstå

en annan resa, som M. Antonio företog. Han reste bort med

mycket folk och många fartyg, utan att dock blifva utnämnd

till kapten, såsom först var påtänkt, emedan Zichmni sjelf

ville vara med. Jag har om detta företag ett bref, hvilket

lyder som följer:

16 А. E. NORDENSKIÖLD, ОМ BRÓDERNA ZENOS RESOR.

Vår stora tilrustning för resan till Estotilanda börjades

med ett däligt fórebud, emedan den fiskare, som skulle blifva

уйг vägvisare, dog just tre dagar fóre vär afresa. I alla fall

afstod hôfdingen icke från företaget, utan tog till vägvisare,

i stället för den döde fiskaren, några sjömän, som med honom

återvändt från ifrågavarande ö. Sålunda började vi att styra

mot vester och upptäckte några öar hörande till Frislanda,

och sedan vi kommit förbi några grund, kommo vi till Le-

douo, hvarest vi dröjde sju dagar för att hvila oss och förse

flottan med hvad nödigt var. Efter att hafva lemnat detta

ställe kommo vi i början af juli till ön Ilofe, och som vinden

fortfarande var med oss, fortsatte vi och seglade ut på öppna

hafvet. Men kort derpå uppstod en så häftig storm, att vi

åtta dagar å rad höllos i ständigt arbete, drifvande omkring

utan att veta hvar vi voro och med förlust af en stor del af

fartygen. Då stormen slutligen afstannat, samlade vi de sking-

rade fartygen, och seglande med god vind upptäckte vi land

mot vester. Styrande i den riktningen kommo vi till en lugn

och säker hamn och sågo, att en oändlig massa beväpnadt och

stridsfärdigt folk ilat mot stranden för att försvara ön.

Zichmni nu lät gifva tecken till fred åt de sina, utsände öboarne

tio män, som kunde tio språk, af hvilka dock ingen annan

kunde göra sig förstådd än en från Islanda. Då denne fördes

inför vår höfding och tillfrågades af honom huru ön kallades,

hvilka folk bebodde den och af hvem den beherrskades, sade

han, att ön kallades Icaria, och att alla konungar, som hade

herskat på den, kallade sig Icari efter den förste konungen,

hvilken sades hafva varit son af Dedalo, konung öfver Skott-

land. Då denne bemäktigat sig ön, lemnade han der sin son

som konung jemte de lagar, som öboarne ännu begagna, och

då han derpå ville segla vidare, drunknade han under en svår

storm. Till följd af hans död kallas hafvet ännu det Icariska

och óboarnes konung Jean. Emedan de voro belåtna med

det tillstånd, som Gud gifvit dem, ville de alldeles icke för-

ändra sina seder eller mottaga några främmande. Derför bådo

de vår höfding, att han icke skulle söka bryta de lagar, de

erhållit såsom ett lyckligt minne af denne konung och sedan

iakttagit. Detta kunde han för öfrigt ej göra utan att rusa

mot en säker undergång, emedan de alla voro beredda att

hellre offra lifvet än på något sätt bryta hüremot. I alla fall,

på det att det ej må förefalla, som om de undveko all sam-

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 9. 17

fürdsel med andra folk, fórklarade tolken slutligen, att de

gerna skulle mottaga en af oss och gifva honom en fram-

stäende stüllning, och detta endast för att lära mitt spräk och

fà reda pä vâra seder, pä samma sätt som de redan mottagit

de andra tio personerna, af tio olika folk, som kommit till

ön. Till allt detta svarade vär höfding intet annat, än att

han, sedan han efterfrägat hvar en god hamn fans, gaf

tecken att lyfta ankar. Derpä seglade han med hela flottan

fór fulla segel rundt om ön till en hamn, som anvisats honom

på dess östra sida. Här landstego sjömännen att intaga ved

och vatten och det med största skyndsamhet af fruktan att

blifva anfallna af ôboarne. Deras fruktan var ej heller obe-

fogad, ty de som bodde i det inre gåfvo tecken åt de öfriga

med eld och rök, beväpnade sig, och, sedan grannarne förenat

sig med dem, rusade de i sådant antal med vapen eller pilar

öfver de våra på stranden, att många blefvo slagna och dödade.

Och icke hjelpte det, att man gjorde fredstecken; deras raseri

endast ökades, som om de stridt för allt hvad de egde och

hade. Af denna orsak tvungna att lätta, seglade vi med en

stor omväg kring ön, alltid följda på bergen och längs hafs-

kusten af en oräknelig mängd beväpnade män. När vi sålunda

kringseglat öns norra udde, kommo vi till vidsträckta grund,

bland hvilka vi under tio dagar voro i ständig fara att för-

lora hela vår flotta. Men lyckligtvis var vädret hela tiden

utmärkt vackert. Under seglingen vidare kommo vi slutligen

till östra udden, alltjemt seende infödingarne ådagalägga samma

fiendtliga sinnelag som förut och följa oss på bergsspetsarne

och längs stranden med sitt skrikande och skjutande från långt

håll. Vi beslöto derför att anlöpa en säker hamn och se till

att ännu en gång få tala vid isländaren. Men vi misslyckades,

ty folket stod, likt vilda djur, ständigt i vapen i afsigt att slå

oss tillbaka om vi försökte landstiga. Då Zichmni sålunda såg,

att han ej kunde uträtta något och att, om han framhärdade

i sin föresats, lifsmedel kunde komma att tryta, lemnade han

ön med god vind och seglade sex dagar mot vester. Då vinden

derpå kastade om till sydvest och sjögången började att blifva

svår, seglade han fyra dagar med vinden från aktern, hvarpå

han ändtligen varsnade land. Vi nalkades detta med ej ringa

fruktan, emedan sjön var hög och landet för oss okändt, men

med Guds hjelp lade sig vinden, och det blef fullkomligt lugnt.

Några af manskapet rodde i land, men återkommo snart och

18 A. E. NORDENSKIÖLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR.

berättade till vär stora glädje, att de hade funnit landet ур-

perligt och hamnen än bättre. ТІП följd af denna underrättelse

bogserade vi fartygen och farkosterna mot land, och sedan vi

kommit in i en god hamn, sågo vi på långt håll ett stort berg,

som utstötte rök. Detta gaf oss hopp att invånare skulle finnas

på ön, och oaktadt berget var ganska aflägset, töfvade Zichmni

ej att utsända hundra goda stridsmän för att rekognoscera landet

och taga reda på hvad slags folk bebodde detsamma. Under

tiden försedde sig flottan med vatten och ved, och man fångade

en mängd fisk och hafsfogel, och der fans så mycket fogelägg,

att det halft förhungrade folket åt sig mätt deraf.

Medan vi uppehóllo oss här, ingick juni månad, under hvilken

tid luften på ön var mildare och ljufligare än man säga kan.

Men då vi icke sâgo till några menniskor, misstänkte vi, att

detta vackra ställe var obebodt, och gåfvo åt hamneñ och åt

udden, som sköt ut i hafvet, namnen Trin och Capo di Trin.

Krigsmännen återvände åtta dagar efter det de gått ut och be-

rättade: att de gått öfver ön till kullen, och att röken kommer

derifrån, ty de funno, att en stor eld fans vid dess fot; att der

fanns en källa, från hvilken ett ämne liknande beck framqvälde

och rann till hafvet; att mycket folk bodde der halfvilda och

lefvande i grottor. De voro små till växten, mycket rädda, ty

genast när de fingo se de våra, flydde de till grottorna. Der

fans en stor flod och en god och säker hamn. Då Zichmni fått

höra detta, och då han såg, att stället hade en sund och ren

luft, ypperlig jordmån samt floder och andra fördelar, beslöt

han att bebygga platsen och att der grundlägga en stad. Men

hans manskap, som var trött af en resa så full af besvär, började

att knota, sägande att de ville återvända hem, ty vintern nal-

kades, och om de läto den inträda, kunde de ej mer resa bort

förr än följande sommar. Derför behöll han endast roddfartygen

och dem af manskapet, som ville blifva qvar. Alla de öfriga |

återsände han med skeppen, och utnämnde mig mot min vilja

till deras befülhafvare. Då jag icke kunde göra något annat,

reste vi derför bort och seglade utan att någonsin se land tjugu

dagar utan afbrott mot öster; sedan jag derefter hållit af mot

kydost; upptäckte jag efter fom dagar land och fann mig hafva

kommit till ön Neome. Då jag igenkänt landet, insåg jag, att

jag seglat förbi Islanda. Här intog jag förfriskningar från öbo-

arne, hvilka voro under Zichmnis välde, och seglade med god

vind på tre dagar till Frislanda, hvarest folket, som, med an-

BIHANG TILL К. SV. VEL.-AKAD. HANDL. BAND 8. х:о 9. 19

ledning af den lánga tid resan varat, trodde sig hafva ncn

sin furste, mottog oss med de stórsta glädjebetygelser.

бег detta bref finner jag intet annat än hvad jag giss-

ningsvis antar, att man kan sluta frân ett annat bref, hvars

början jag här meddelar, nämligen att Zichmni anlade ett ny-

bygge vid hamnen pà den af honom upptückta ón, och att han

härifrån närmare utforskade landet och fjordarna ра så väl den

ena som den andra sidan af Engroueland. Detta ses nämligen

särskildt afritadt på sjökortet, ehuru beskrifningen är förlorad.

Början af brefvet lyder sålunda:

» Hvad. beträffar edra frågor om menniskornas seder, om

djuren och de angränsande landen, så har jag om allt detta för-

fattat en särskild bok, hvilken jag med Guds hjelp skall hem-

föra med mig. I denna har jag lemnat en beskrifning af landet,

af dess vidunderliga fiskar, af sederna och lagarna i Frislanda,

Islanda, Estlanda, konungariket Norge, Estotilanda och Drogio

samt slutligen en skildring af min broder riddaren Nicolds lefnad

och de af honom gjorda upptäckter, äfvensom af händelserna på

Grönland. Jag har äfven lemnat en beskrifning af Zichmnis

lif och biznadalág — еп furste så värd ett odódligt minne för

stor tapperhet och godhet som någon annan på jorden — i

hvilken det läses om upptäckten af hvardera sidan af Engroue-

land och om den af honom uppbyggda staden. Nu skrifver

jag ej något vidare i detta bref, då jag hoppas snart vara med

eder och att kunna muntligen förtälja om många andra saker.»

Alla dessa bref skrefvos af M. Antonio till M. Carlo, hans

broder, men ‘jag [Nicold Zeno d. y.] beklagar, att sjelfva boken

och många andra skrifter i samma ämne hafva på ett bedröfligt

sätt blifvit förstörda, ty medan jag var gosse, kommo dessa

papper i mina händer, och utan att förstå hvad det var, sónderref

och förstörde jag allt sammans, såsom gossar pläga, hvilket jag

nu icke utan den största smärta kan erinra mig. Men för att

hvad jag minnes i dessa frågor icke må gå förloradt, har jag

sammanstält det i ofvan meddelede berättelse, pâ det att det i

någon mån måtte bereda tillfredsställelse åt vår tid, hvilken,

tack vare de betydande upptäckterna af nya land i trakter der

man minst skulle väntat att finna dem, mer än någon annan

tid värderar nya berättelser om upptäckten af okända land,

gjorda genom våra förfäders stora mod och företagsamhet.

20 A. E. NORDENSKIÖLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR.

Den bok, i hvilken ofvan meddelade resebeskrifning fórsta

gången offentliggjordes, är af utgifvaren, FRANCESCO MARCOLINI,

tillegnad patriarken i Aquilegia Monsignor M. DANIEL Bar-

BARO »per la fratelanza in amore che ha Vostra Reverendissi.

Signoria col Magnifico M. NıcoLö ZEKO.» Ur denna tillegnan

mä här blott anföras, att Grönland med nägra fä raders mellanrum

är skrifvet dels Engroueland dels Grolandia, och att den i rese-

berättelsen förekommande skildringen af uppvärmningssättet för

:t Tomas’ kloster särskildt framhálles såsom något synner-

ligen märkvärdigt. Jag anför det förra, emedan bokens till-

egnan till en з& framstäende slägting af familjen Zeno som pa-

triarken i Aquilegia gör det högst osannolikt, att ett rent fal-

sarium här skulle föreligga, och det senare, emedan häraf fram-

går, att det så lifligt skildrade uppvärmningssättet för klostret

i »Engroueland» vid tiden för bokens tryckning varit nägot all-

deles nytt för Venedigs vidtberesta invänare. I sitt ofvan an-

förda arbete meddelar kardinal ZurLA (sid. 29), att bröderna

Zenos resa mot norden och vistelse hos cepi (»Zieno Ré di

Frislanda») redan korteligen omtalas af Marco BARBARO i ett

arbete, »Discendenze patrizie af àr 1536, beklagligen dock €

tryckt, utan handskrifvet. Nägon kritisk granskning tyckes det

ifrägavarande manuskriptet icke varit underkastadt, och man har

derför icke någon säkerhet för, ай en inskjutning af just det

ställe, hvarom här är fråga, egt rum efter tryckningen af Marco-

linis bok. I det af Zurla påpekade förhållandet ligger således

ej något fullgiltigt bevis mot påståendet, att hela resan vore af

utgifvaren dikta

Deremot жы man ай tilgà verkliga ее

om urkunderna till Zenos resor i tvenne af б. Возсемл och

J. Motemrs utgifna öfversättningar af Ptolemsi kosmografi,

tryckta i Venedig áren 1561 och 1562. I báda dessa arbeten

sättes full tilltro till reseberättelsens sanningsenlighet och med-

delas efter samma plät en i koppar stucken kopia af Zenos karta,

med den förändring 1) att Grönland ej, såsom på originalkartan,

i sin nordligaste del sammanhänger med Europa, utan skiljes `

från gamla verldens nordkust genom en bred oceanarm, hvars

à Fórándringen har troligen fóranledts af EA redan 1549

i Venedig ve es men af N. Zeno d. y. och Marcolini ej beaktade

kama öfver en Per En kopia ‘a densamma finnes meddelad i

»Vegafärden», Za delen. Denna бада förändrade upplaga af Zenos

karta är af mánga онеге tatorer, +. ex. af BUACHE och GRAVIER,

fórvexlad med den för

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. хо 9. 21

begrünsning mot ôster ej ür angifven. Det fórra arbetet inne-

häller vidare den uppgiften, att N. Zeno d. y. utsatt längd- och

S

N S 4

Қы |

5.

2

5e «

P AR Tí Ñ M NOVA TABVLA

ЖЕ Жз es

M D UNS

Jia

52

£d

den

pis

Pel.

1 SC

7285

ER ;

de

A - WM

4 ы

ç 525

Sa: 714

FE

2- 4 > ê

£ T

г

Е

2353

553

Lu

ы

83

R VUE

INS N

V — Sa Y г LS

MIRE GE

| 2, qu Y

2 L

SET TT

LL

БУ ) SCH

SEPTENTRIONALIVM

Zenos karta

ndrino, nouame

breddgrader pä det af honom offentliggjorda gamla sjökortet.

Upplysningen härom måtte utgifvaren hafva erhållit af N. Zeno

LLI. Venetia 1561,

nte tradotta di Greco

TOLOMEO Alessa

ur: La geografia di CLAUDIO

22 А. E. NORDENSKIOLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR.

d. y. sjelf. Moletii upplaga af Ptolemæus är tillegnad kardi-

nalen ALoysius CORNELIUS, en slügting till №. Zeno d. y., oe

det framgär af dedikationen, att Moletius varit personligen be-

kant med den sistnümnde. Moletius och Ruscelli, báda lärde

och högt aktade män, måste derför anses som vitnen för till-

varon af de ifrâgavarande familjeurkunderna och mot pástáendet,

att här helt enkelt skulle föreligga ett litterärt falsarium. Det-

samma tyckes antydas af den omständigheten, att kartan, utan

något inkast mot dess äkthet, upptages i åtskilliga andra under

slutet af femtonhundratalet i Venedig utgifna upplagor af Ptole-

mæus. 1) örbigående må här för. öfrigt omnämnas, att det

skälet, som anförts för tillvaron af ett dylikt falsarium, nämligen

att Nicold Zeno önskade för sin fädernestad och sin familj göra

anspråk på äran af Amerikas upptäckt, icke är giltigt. Det är

nämligen först långt senare, som en missförstådd italiensk pa-

triotism sökt att i denna riktning tolka bröderna Zenos resor,

hvilket för hvarje opartisk granskare måste förefalla så mycket

besynnerligare, som dessa resor tvärt om, förutsatt att deras

sanningsenlighet godkännes, lemna ett ytterligare bevis derför,

att Skandinaviens folk långt före 1390 upptäckt och koloniserat

ej allenast Grönland, utan ock de närbelägna delarne af Ame-

rikas fasta land. Det är ock, såsom jag redan nämnt, just från

denna synpunkt, som en riktig tolkning af de venetianska brö-

dernas berättelser om Zichmnis fribytaretåg är af en så stor be-

tydelse, ej allenast för geografien, utan äfven för etnografien.

id en kritisk behandling af Zeniernas resor har man att

fästa sig dels vid sjelfva texten i arbetet, dels vid kartan. Här

skall jag, i motsats mot mina föregångare, göra början med den

sistnämnda. Medan nämligen vår kännedom om de små poli-

tiska förhållandena på slutet af trettonhundratalet i de trakter,

som resan berör, är och ständigt torde blifva allt för osäker för

att Би tjena till en fast utgángspunkt fór bedómande af be-

') Hvad DITMAR BLEFKENIUS, en holländare, som 1563 skall hafva rest

kloster eremot sannolikt t frán Marcolinis

ed fabler och ee lógner öfverfylda

beráttelse trycktes fórsta gángen i Leid h är sedan ofta

omtryckt pà olika ple dels p nes dels i samlingar af rese-

beskrifning as, E , Саре], van d

skilliga drastiska skildrin ngar att den ej kan vara helt och hället

А örfattaren de zu. sökt att göra den tor

skildringen mera intressant genom upptagande af skepparlögner och

erättelser ur andra böcker. Sjelfva Gë af den pt

munken kan svár sae vara en fullstándig frihandsteckning.

EVROP: III TAB:

Chedini acte

$ дей

am LE Phirefij

oni

in ula

Gutæ E Daucidnes |

Scandie quatuor

£1

Е DN

"i *

Sigulones

R ütíclij

: Act) / РО

i dar À Acluaoncs b. n

^ Ñ

a delen af Europa.

Enligt kartor i handskrifter af PTOLEMJEI kosmografi - en e seklet, átergífna med fü ändringar i de flesta tryckta upplagor M detta arbete.

24 А. E. NORDENSKIÖLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR

rättelsens sanningsenlighet, är уйг künnedom om norra Atlanter-

hafvets geografi, ра ett enda, just för den nu föreliggande frágan

beklagligt undantag (Grönlands ostkust) när, så fullständig, att

stptima figurs.

inifioné terre іп treo partes a

с — owend: an Vatter : oe nû bic gra é exempli робко

> ër mn... ferait

A ifincione maris «c (09780 n.

rum quis наус or biftinctio maioré de pr e. SC ees тілі ше erit

oceano рет блашт meath circe bifpaniä prope gabes

Se eg pus CS `

i ЕТТІ

Li mt Sech

cliste éi po firmius artícus, "Regio inbebi

la hende Sent uia ei porr sigo

оба

шту Prenis - м >

Rte ee %2%

Silida ^ A55tes armenie OM <,

d

m

Mare mebitcrranen vfq aftä те"

Et biuivit eurepaab africa Libi

90]

éd

i

T

B

8

3

уг

e

Sara Trogi >

puces tes 2% Ethiopie

itatées

pe <+ wanani sutéticis pertum eft

Д 2

а‏ کو ا

T‏

atartiee `

ےirimius

polus auftralis.

karta

ur PETRI DE ALYACO tractatus de ymagine mundi. Lovanii versus 1483.

man hár har en fullt süker grund fór bedómande af kartan.

Nieold Zeno d. y. angifver, att kartan йг en trogen Кора af

en originalkarta, som Antonio Zeno hemfört eller författat strax

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. м:о % 95

efter sin återkomst. Men olyckligtvis var kartan år 1558 »multnad

af álder, hvarfór Nicold Zeno d. y. à densamma infórde sádana

förbättringar», som han tyckte vara af nöden för att kunna rätt

uppfatta reseberüttelsen; likasà fôrsedde han kartan med meri-

dian- och paralleleirklar efter grunder, hvilka noga angifvits af

Ruscelli

Vid kartans bedömande fär man derför till en början hvarken

fästa sig vid gradindelningen, hvilken anger polhöjderna ungefär

3° för höga, eller vid en del af de ortnamn, som förekomma så

väl i texten som på kartan. Dessa паши äro nämligen, såsom

längre fram skall visas, tillfogade först då kartan offentliggjordes

som bihang till resan. Likaledes bör man erinra sig, att de

gamle kartograferna ofta, då utrymmet ej upptogs af något annat,

brukade utrita detaljer, t. ex. öar och städer, i en vida större

skala än hufvudkartans. Att af dessa kartdelar sluta till karto-

grafens uppskattning af öarnas verkliga storlek är derför lika

oberättigadt, som att från de svarta streckbeteckningarna på en

nutida karta beräkna bredden af en flod eller jernväg.

Om man med behörigt afseende härpå jemför Zenos karta

med äldre och nyare kartor öfver länderna kring norra Atlanten,

så skall man finna, att densamma vida noggrannare återger land-

konturerna än allt hvad som öfver samma trakter offentliggjorts

till långt in på sextonhundratalet. Hvar och en, som något

sysselsatt sig med den äldre kartografien, måste genast inse, att

en tillfällighet ej kan hafva föranledt denna öfverensstämmelse,

utan att kartan måste grunda sig på en sjömannaerfarenhet lik-

artad med den, hvilken ligger till grund för åtskilliga af 13:de

och 14:de seklens för sjöfartens behof och på grund af sjöfarares

uppgifter upprättade sjökort öfver Medelhafvet och Svarta hafvet,

vilka, såsom bekant, dessa hafs hufvudkonturer äro angifna

ojemförligt bättre än å de kartor, som samtidigt författades af

lärde geografer.

Intill slutet af sextonde seklet tecknades de här ifrågava-

rande landsdelarne hufvudsakligast efter följande, förmodligen

på särskilda urkällor grundade typer:

A. I tryck offentliggjorda kartor.

1. Kartor öfver norden, bifogade åtskilliga handskrifter af

Ptolemæus och efter föktryckarkonstens uppfinning förnyade

gånger återgifna i alla gamla, med kartor försedda upplagor af

bl ell fic нет saute tnu енімен +

—FF

жал кезіме БА са sum сат.

AD metet 4 agn sano MENG mape

m Een

š КООШ wini 9 дрочит. —

unius mala iD u SS Sieg:

See En apu

ilm ad eem eun

im Derd daon:

Miniman Dre

EE ES

еі

им,

II

ба [ «е ng d Wed

Karta ófver Norra Europa

ur Nicolai Donis upplaga af Ptolemæi Cosmographia, Ulm 1482.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND S. мо 9. 27

samme författare, om ock oftast endast säsom prof ра forntidens

uppfattning af nordens geografi. Неа skandinaviska һа Оп är

på dessa kartor utritad såsom en ej synnerligen stor, nordost

от Jutland belägen б, Skandia. Kartan öfver norden i det

manuskript af Ptolemæus från slutet af 12:te seklet, som för-

varas i ett at klostren på berget Athos, är af denna typ (jemför:

Géographie de Ptolémée. Repr. photolitogr. du manuscrit grec

Babe ding

Karta öfver Skandinavien

ur Isolario di Benedetto Bordone, 1547.

du Monastére de Vatopédi au Mont Athos. Paris 1867). Sjelfva

kartan har ansetts vara upprättad i 5:te seklet af ÅGATHODEMON

från Alexandria. Möjligt är dock att, att kartor från denna tid

liknat vidfogade, ur Imago Mundi af PETRUS DE ALYACO !) tagna

3 niet re 1410; tryckt, fórmodligen i Lówen, omkring 1483. Мен

ег е) med sükerhet tryckáret fôr denna bok, hvilken spelat e

ER oceaNvs SETEMTRIO

— c glaciale Тут I

P ar `

jn |

ed

p

ee

2444:

ai x

x i

ciam

2

d

8

Verldskarta

: Insularium illustratum HENRIC! MARTELLI Germani, Manuskr. från 1400-talet i British Mus

C'érmiuskaà frün ett facsimile i: Exame dos viagens do doutor Livingstone por D. José DR LAGE. Ты 1867.)

8c

d

v

€

2

"AOSTU SONSZ ухччаочя KO ‘атогязмяачок ‘я "v

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 9. 99

schema, och att kartor med utsatta grünser mellan land och haf

üro frán en senare tid.

2. Кама öfver den skandinaviska norden, intagen i Nı-

Солт Ромз upplaga af Ptolemæus (tryckt i Ulm, 1:sta uppl.

1482, 2:dra 1486). Ett fotolitografiskt facsimile af denna karta

finnes intaget i första delen af »Vegas färd kring Asien och

Europa». Donis karta har legat till grund för den här åter-

gifna, i BENEDETTO Воврохе'ѕ Isolario (Vinegia 1547, fol. VI)

förekommande träsnittskartan öfver norden. Det är Donis karta,

som ZAHRTMAN sett på universitetsbibliotheket i Kjóbenhavn, och

som man sedan dess med så mycket onödigt besvär, på begäran

af amerikanske och engelske forskare, förgäfves eftersökt — detta

sättes utom allt tvifvel af den beskrifning öfver den kjöben-

havnska kartan, som förekommer i Zahrtmanns afhandling i

Nordisk Tidsskrift for Oldkyndighet, B. П. s. 17 (1833). I en

något försämrad form har denna karta lagts E grund fór det

sütt, pà hvilket Grónland aftecknats i átskilliga gamla kosmo-

grafier, nämligen som en norr om Skandinavien belügen halfo,

hvars sydspets ligger nordligare än Nordkap. De flesta af Ni-

colai Donis kartor utgóra fóga fóründrade kopior af de urgamla

teckningar, som äterfinnas i de flesta medeltids-handskrifter af

Ptolemæus. Men han har äfven tillagt sex nyare, nümligen en

_ moderniserad karta öfver den kända verlden samt kartor öfver

Spanien, Frankrike, Italien, Xue och det heliga landet.

Dessa anses vara författade före 1. Nicolai Donis var bene-

diktiner-munk från klostret rs 5

En karttyp, pà hvilken Grónland framställes som en

làng boh smal half, skild från Norge genom en lång och föga

bred hafsvik. De kartor af detta slag, som jag sett, äro vida

mindre rika på enskildheter och derför mindre intressanta än

Nicolai Donis. Men Grönlands form anger, att de grunda sig

rol i Amerikas upptäcktshistoria. Det kan derför förtjena att

anföras, att på omslagsbladet till det exemplar, som förvaras på

med 1400- us

Kongl. "biblioteket i Stockholm, läses

Auliacus. Liber Philippi de Penczicz. Emptus Parisiis d

cima no Domini etc. octuagesimo m

består af ekta och 180 , ej paginerade folioblad. D

inneháller en mängd uppsatser i olik ämnen, deribland äfven

“ей > um Cosmographiæ», i hvilket Grönland ej omnàmnes,

men yd ;jnsula. Thile», hvars midt säges ligga 63° från eqva ^q e

Oster annien. Det àr tydligen mot denna uppgift so

EE fi Jagger © en gensaga i berüttelsen om sitt besök | i Thile "MT.

mac à Se: б. M. Bam ommentatio critico-literaria de Claudii Ptolemæi

варна NOE 1737, sid. 31.

“ЕРСІ fo&vzauasq VISILAVg ‘O19 ied ‘uraue À ug "ouHpussso[V озкзлол OIGAVIN Ip vgviS0o8 v] An

UOIABUIDUBXS 19419 выву

NOVA

75| €o| fr

í къ Б

HO.

Is) 20

< д

LA DIA o

ъг| 209) 327} Aal 4

zl sol

E LS Re?

ES Vsavthus LAPONI А

Northothis

«ped 2

Ta W

et.

calt

=, (e 7. cNoR TV ксл AJ V

DE. 019909: тә gel

2 "INT. ME EN

Lie Ж,

Te

ж KS (Are Lehr Š

% — £ А Tanais fé

y

"НОЯН SONAZ ухччаочня KO 'GTOINSNSQHON ся

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. х:0 9. 81

ра uppgifter af sjömän, som besókt detta lands bäde ost- och

vestkust. Den äldsta af mig künda karta af detta slag utgöres

af en uti British Museum fórvarad manuskriptkarta frán 15:de

seklet af HENRICUS MARTELLUS GERMANUS. Jag återger den här

efter D. José lacervas Exame dos viagens do Doutor Living-

stone, Lisboa 1867. Den ligger till grund für teckningen af

norra Atlanterhafvet 1 de upplagor af Ptolemæus, som utgifvits

af Jacopus EssLER och GREGORIUS UBELIN, 1518; af BIBALDUS

PIRKEYMERUS, 1524; och af MICHAEL VILLANOVANUS (SERVETUS),

1535 och 1541. Esslers och Übelins karta ófver norra Atlan-

tiska oceanen átergifves af Lelewel i Géographie du Moyen Age

(Bruxelles 1850—52. Atlas, pl. XLIII) under namn af »Charta

Marina Portugalensium». Namnet härrôr deraf, att den, sásom

synes af företalet i supplementet till 1513 árs upplaga af Ptole-

mæus, skall hafva blifvit upprüttad af en amiral hos konung

Ferdinand (skriffel i stüllet г Emanuel) af Portugal och sünd

till hertig René II af Lothringen, hvilken bekostade graveringen

af de 20 nya kartor, som fórekomma i den nämnda upplagan

af Ptolemæus. 1 upplagorna af 1524 och 1541 finnes ра de

ifrägavarande kartornas nordvestra hórn ritadt ett fyrfotadt, ele-

fantlikt djur med stora, från undre käken utgående, upprätt-

stående betar. Denna teckning skall, enligt hvad öfverskriften

_ — »Morsus animal ingens» etc. — anger, föreställa en hvalross `

Kartor, fór hvilka J. ZIEGLERS karta af 1532 legat till

abd men utförda med stórre konstfärdighet och med ätskilliga,

ofta mindre lyckade förändringar. Grönland kallas här Islanda,

Island Thyle, och på båda finnas namnen Holen och Scalholdin

utsatta. Zieglers karta "Ee âtergifven i » Vegas färd kring

Asien och Europa», och jag intager derfór här endast en modi-

fikation af densamma efter en väl utfórd, 1 koppar stucken tafla

ur den upplaga af Ptolemæus, som utgafs af PEDREZANO 1 Vene-

dig är 1548.

5. Slutligen kommer Orar MAGNI första karta!) öfver den

skandinaviska halfön, på hvilken äfven Island, Fare och Grunt-

t) Tryckt första gången, jemte 2% under titel: >Орега Breve laquale

baa ra et dechiara, ouero da il modo facile de intendere la charta,

uer delle terre Kay patios de eech ne; oltra il mare Germanico,

ge е contengono le созе mirabilissime e queni paesi, fin'a quest'-

hora non ақталады пе da Greci ne da Latinb, Venetia 1539, seder-

kopierad i Basel-upplagan af Ol. Magni stora arbete om norden,

till hvilket rodia lilla broschyr, hvars långa titel ofvanför anförts, är

ett program. Det enda exemplar af »Opera Breve» etc., som jag sett,

` tillhör friherre CARL JEDVARD BONDES rika bibliotek, men kartan

‘2991 [se -'snqruopipuoo spiwa шицепоызпәзйәв umijuo3 эр €H038]H INDYM IV'IQ in

"wdoing влом 194390 BIE

ue О

5

>

VARI №

ap Ae.

> Qui ovg g фе

PARU 30 mizé n == ==

=

Z

“c

Сасып vd Am

Roc ef engeti

$ ӨЧҮ Clima: IS a gebr hör za

а= <

C OG

LA -

ў 9 Dies lo: zo =

ASS do 4

ЕДІ

Cima 14

dep

Dies mai: bs: zo

Dies 56:

зав 2

“40644 SONSZ ухнааочя KO “атотявхлаяох °3

58

ji.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 9, 33

landai ӛто angifna. Om Grönland, hvilket är utritadt sásom en

_ norr om Skandinavien belägen halfö, säges: »Hic habitant Pygmei

vulgo Screlinger dicti» och klostret eller byn Alba finnes här

: utsatt. Det Аг denna karta, som legat till grund för SEBASTIAN

Münsters och hans efterföljares framställning af de skandina-

viska lünderna. Olai Magni egen karta finnes âtergifven i ett

facsimile i »Vegas fürd kring Asien och Europa», men, för att

üfven här lemma tillfülle till jemförelse mellan denna vigtiga

karttyp och de fórut anförda, bifogar jag en bild af kartan i

fórminskad skala.

B. Handritade kartor.

Ofvan afbildade kartor torde något så när ätergifva det

vigtigaste genom tryck offentliggjorda material för en karta öfver

Atlantiska oceanen, som vid den tid (1558), då beskrifningen

öfver Zenos resor offentliggjordes, stod kartritaren till buds.

Men naturligtvis kurde Zenos karta dessutom grunda sig på

manuskript-kartor, af hvilka Venedigs misstänksamma, i diplo-

_ matiskt hänseende väl betjenta styrelse förmodligen hade ett

rikt förråd från olika länder och tider. Många af dessa hafva

helt säkert för alltid gått förlorade; men antagligt är, att de

vigtigaste dock finnas i behåll. Af dessa hafva följande mer

eller mindre direkt betydelse för uppfattningen af den här före-

liggande frågan:

. ANDREA Branco’s karta af 1436, förvarad i St. Marcus-

biblioteket i Venedig. Skandinavien är på densamma utritad,

ej mer som en ö, utan som en halfö, skild från Tyskland genom

en hafsvik, hvars längdsträckning går från vester till öster. I

denna hafsvik finnes en stor ö tecknad med guld och purpur

och försedd med påskriften »ynsula codladie in qua sunt nona-

ginta parochie» !) (ón Gotland, hvarest finnas nittio socknar) —

ett framstüllningssütt fór denna 6, som йг ganska betecknande

för dess forna betydelse i norden. Oster om Norge och skilda

derifràn genom en smal hafsarm ligga átskilliga länder beteck-

saknas i detsamma, och troligen finnes denna ej i nägon svensk Бок

samling. Doc k ófverensstámmer kartbeskrifningen så fullständigt med

kartan i Basel-upplagan, att nágot tvifvel ej kan hysas om dess iden-

titet.

resi. Жы finnes pâ bróderna PIZIGANIS karta af 1887, hvilken

Samma- inskrift

_ i mycket tyckes Faire pA till grund fór Andrea Bianco

*В1рәпәд 1 3eX9301q1q-sn2ivK I aert 1% иел; 3diixsnuvüi 349 19313

*UƏDION 19439 ug SOOUBIS veipuy

(

1

(

[

$. fante gt

[

e

Reg nunt

donif. marh,

sormesene,

më ¿ nadalo

nia

fitan

Ciuitas.et.lochus

sante, marie

de.prussie,

Regnum boemie,

fuir

P

کے‎

3

Regnuin. charchonie & 4 a

Y. fanlamario, Kë Dicitur

ixola man

X

"ETUR >

® р

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 9. 835

nade med namnen Insula Rouercha,*) Stoc fis, Stilanda och

Ixola tiles, som säges vara »ett obeboeligt ställe, der om som-

maren intet kan vüxa fór vürmen och om vintern intet fór den

starka kölden». Kartan anger säledes, att fórfattaren haft till-

gång till några originalberättelser från norden. Med Insula Rou-

ercha menas helt sükert Grónland.

karta af CLAUDIUS CLavus (Cimbricus) öfver den

aram norden, bifogad en handskrift af Ptolemæi kosmo-

grafi, fórvarad ра stadsbiblioteket i Nancy. Denna handskrift

är afslutad ár 1427. Den utfórdes, fórmodligen i Italien, pà

föranstaltande af kardinalen GUILIELMUS FiLIASTRUS, som ej alle-

nast lät afskrifva JACOBI ANGELI latinska öfversättning af Ptole-

maus och afrita de kartor, som af gammalt åtföljde den gre-

kiska texten, utan üfven sókte rütta de fel, som vidládde den

gamle geografens arbete i afseende ра teckningen och beskrif-

ningen af de nordiska lünderna. För detta ändamäl uppdrog

han åt еп nordbo »quidam Claudius Cimbricus», född i »Salling»

ра Fyen, att författa det här meddelade geografiska utkastet öfver

Skandinavien. På senare tider har kartan blifvit, ehuru mindre

fullständigt, reproducerad af G. Warrz, hvilken äfven meddelar

en intressant historik öfver sjelfva manuskriptet äfvensom en

kritisk redogörelse för den del af detsamma, som rör den skan-

dinaviska norden (Des Claudius Clavius Beschreibung des Skan-

dinavischen Nordens. Nordalbingische Studien, Kiel 1844, s.

enom bibliotekarien i Nancy herr A. BALLONS liberalitet

m

kartan och den dertill hörande beskrifningen. Jag kan derför

här meddela ett fotolitografiskt facsimile af denna, den äldsta

kända specialkarta öfver Skandinavien. Den vittnar om god be-

kantskap med de aftecknade länderna. Särskildt är Grönlands

làge och utstrückning mot sóder riktigare angifvet ün pà alla

Amerika finnes nägot вй паг riktigt utsatt. Slutligen má äfven

J € ür pagi att inse, att detta en betyder Hvalrossón, men dett

visas af följande utdrag u i Vatikanska arkivet förekom-

en EN Moment: Decima Episc dag Grevellanden recepta fuit per

me, Bertrandum de Ortolis, in dentibus de Roardo, quas decimas

recepi Bergis a domino archiepiscopo Nidrosiensi, ann. Dom. 1327 et

11 die mensis Augusti, videlicet 127 lisponsos, ad pondus Norvegiæ

(Samlung zur dänischen —n durch J. H. SCHLEGEL, Bd 1:

BE Loa 17%, E oopeuhagen 1 A

[>

АУ тас

+ = S

T ETE

лес, decidi

ж 4

т INDIA INTR

Gangem

o

ке T T

INDIA ль нло fl

à М.

Bez

іы nés фобии ом

\ ел. CAPRICO n

L bona/fper Tome when and om ,

V буг) Әле delude o nee

\ son. man Сеере му

ағ)

"Ма MÄRIDIONA n a ;

koi ad omg pw

ты КОК e im wë

A a Di ха

twp mw G A

а. imilla не Sg

в cosmographicus universalis

ur Novus Orbis regionum ac insularum veteribus incognitarum. Basile 1532,

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDLE: BAND 8. w:o 9. 37

nümnas, att nordligaste delen af Norge, eller det nuvarande Fin-

marken, sà vül ра Claudii Clavi som pà Donis karta benümnes

Engronelant. Om nordligaste delen af Skandinavien verkligen

en gäng betecknats med detta namn, sä finge man en förklaring

ра det eljest oförklarliga förhällandet, att päfven Gregorius IV

1 det investiturbref, som ӛт 881, således 152 Аг före Grönlands

upptückt af Erik Róde, utfärdades för Ansgarius, kunde bland

folk, som förklarades lyda under dennes erkebiskopsdóme, upp-

räkna Groenlanders.

Hvar och en af ofvan anfórda kartor synes grunda sig pá

olika och fristående uppgifter af тап från norden eller af sjö-

män, som seglat på de nordiska farvattnen. 1 den på en máng-

faldigt vexlande kartografisk litteratur så rika tidsperioden strax

efter Amerikas upptäckt trycktes dessutom ofta bearbetningar af

det sålunda hopade kartmaterialet, utförda af söderns geografer

med ensidigt afseende på de upptäckter, som då gjordes i Ame-

rika, Indien och Kina. Jag bifogar derför här ytterligare tvenne

kartor för att visa, huru man under sextonde seklet tänkte sig

landfördelningen i norden, nämligen:

En karta, som finnes bifogad första upplagan af »Novus

Orbis Regionum et Insularum Уй incognitarum», Basel

1532; samt

9. En »Carta marina nova» frän den förut omtalade, af

Pedrezano i Venedig 1548 tryckta upplagan af Ptolemaus.

De kartor, som jag här ätergifvit, torde lemna en ganska

god öfverblick ófver det material som 1558 fans tillgängligt för

upprüttande af en karta ófver norra delen af Atlanterhafvet. Om

man jemför dem à ena sidan och en modern karta öfver norra

Atlanten à den andra med kartan i Zenos resebeskrifning, så

máste man genast inse den Zeno'ska kartans stora fóretrüde

framfór hvarje äldre karta ófver samma trakter. Visserligen

forekommer hos Zeno en mängd oriktigheter och besynnerlig-

heter, till hvilka jag längre fram skall áterkomma, men hufvud-

ragen äro 1 alla fall så ófverensstümmande med verkliga för-

hállandet, att den, som ej künner kartans historia, vore benägen

att tro densamma vara författad efter Hudsons, Davis och Baffins

upptäcktsresor, ja till en del efter upptäcktsresor under detta år-

“gpI oxvzaudsq VISILLAVY “OID дәй ^€139U9 A u "ounipuvssopy озиятога OIGAVIN 1р 144918023 ет = |

BHUASPIIO À

À MARINA NOVA ТА

— l = лы DERE > e 3 Б - я e š

\ 1 : | d \ D GEZ? / o y Р

BALOR CA > OCEANO TR > NC

1 š | E con Z ОДА bo ONIA.,

ы ҒА?

NS J 5-2. L y \ Š e

" z k "£

T

INDIA NSV к^ Š x “Жа

A . үч + Ko å 2 L 1

LAG IT

сто my N N i NI rA:

S Ge 7 HK кот» “п

” 2. we DE E 0 ;

ы” Ф би fins > 7 > 2 у” i =

pi X e 3 OA sr? ga e.

Y = % N

‚ L e ISP, e |. mat

P Мене Í H : ы =: j

d | Ki | - £ ом M A а 52 Жу ы;

eh ST Ре: Е ;

N - К. о d r

3 : Дег PER SEE C ДЕ 1% FÅR Se сй вту

i р sache $ wes №: $ =.

> ej دم‎ — £ T : o ` с. *a С

rta L o 3* EN °. > EI

an {2 Kë => Hu Fa yerde P =, P z

` Ab Cer AN 7 хур e АЕ VA `

СА р % 1 1 Fe, ° 5% 297 w L

SR , n RAE < š 3 < ^ L 2 2, an

à AS : 6 aw NT q

2 ElNvR. LIA DEL a dA 3 € p

s 4 1 i Я ” de m 7

7 SS P< mp ro 2

Be AC A ANT] P. ç % M E

e

= Ze ` % e

ы.

а سا‎ P ia Za

D x - Z near е

> г УЧЧ ; š

4 i $ 5 2 SI 4 о

— Y M 4 :

` be Le NM

/ 4 E 3

GE

7 Se Š ( =

7; apo tua cya = Ж

Z % — NS

gs й | d

E 3 |

J \ Š Le | vd

Eam a tr ch deN ens \

- = - АЧ

nm

———

у м А, | P e NR.

"HOSTH SONSZ VNH3GIOWS KO ‘атотязмчачом ‘я

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL, BAND. 8. N:o 9. 89

hundrade. En kartograf, fór hvilken jag fórevisade en kopia af

den Zeno'ska kartan, pástod envist, att den var alstret af ett

falsarium från nittonde århundradet, ända tills han med egna

ögon fick öfvertyga sig om, att den fans återgifven i upplagor

af Ptolemæus från 1500-talet. Af en jemförelse mellan de af

mig meddelade kartorna är det vidare tydligt, att kartan i Zenos

bok icke kan utgöra en kompilation af för handen varande kart-

material, utan att den måste vara en kopia af ett äldre kort,

grnndadt på verkliga iakttagelser, så omfattande att de knappast

kunna vara gjorda af en sjöfarare och således ej heller, såsom

Zeno d. y. i slutet af reseberättelsen gissningsvis antyder, af

Zichmni. Kartan är tydligen resultatet af en erfarenhet, samlad

under en mångårig och liflig sjöfart i de aftecknade trakterna.

Denna sjöfart kan icke hafva egt rum efter Amerikas upptäckt,

under de stora geografiska upptäckternas århundrade, ty vi känna

med bestämdhet, att under den tiden icke någon förbindelse fans

med Grönland. Dessutom visar den fullständiga öfverensstäm-

melse, som eger rum mellan Zenos karta och Donis' i afseende

å en mängd egendomliga och på inga andra kartor förekom-

mande ortnamn, att dessa kartor haft ett gemensamt ursprung,

hvaraf man kan sluta, att de sjöfärder, under hvilka materielet

till Zenos karta blifvit samladt, företagits åtminstone före 1482.

À andra sidan kunna Zenos, Donis och Claudii Clavi kartor

helt säkert icke grunda sig på äldre källor än från början af

1300-talet, den tid då man först erhöll något så när riktiga

kartor öfver Medelhafvet och Svarta hafvet (t. ex. ViscoNTIs af

1318). Häraf måste man således sluta, att under de tvenne år-

hundraden, som närmast föregingo Columbi upptäckt af Amerika,

en ej obetydlig sjöfart på Grönland egt rum, och det åtminstone

delvis af sjömän, tillräckligt insigtsfulla för att kunna uppdraga

hufvudkonturerna af de land, de besökt. Med den kännedom

vi från Europa hafva om nordens sjömän från den tiden, är det

antagligt, att deras grönlandsfärder äfven sträckte sig långt söder

ut, bortom Kanada, och att de ej allenast inskränkt sig till till-

fälliga besök, utan äfven föranledt kolonisationsföretag, åtmin-

stone på Newfoundland och i » Vinland». Visserligen kan här-

emot anföras, dels att de isländska krönikorna, så rika på be-

rättelser från Grönland under de första århundradena efter dess

upptäckt, hafva intet härom att förtälja, dels att man i sjelfva

Amerika icke funnit några säkra spår af skandinaver bland de

vildar, som efter Columbi tid der träffats af europeerna. Hvad

40 A. E. NORDENSKIÖLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR.

det förra motskälet beträffar, så måste man erinra sig, att is-

ländarnes sagor om Grönland hufvudsakligast äro familjehistorier,

i hvilka skildras en eller annan berömd slägts deltagande 1 sä-

dana grönlandsfärder, under hvilka något ovanligt inträffat. Van-

liga fingst- och handelsresor till Grönland omtalades deremot ©},

och det fans ju snart lika litet skäl att säsom nägot märkligt

omtala dem, som att i vär tid tala om ett upprepande af Co-

lumbi, Vespuceis eller Cabots färder öfver oceanen. För öfrigt

kan man frän sjuttonde och adertonde, ja till och med frän

nittonde ärhundradet framleta alldeles likartade prof ра glömska

à krönikeskrifvarnes sida. Vi skulle i denna stund känna sà

godt som intet om ryssarnes färder (Deschneffs m. fl:s) 1 Sibi-

riens Ishaf under senare hälften af 17:de seklet, om ej upplys-

ningar om dem blifvit af en nitisk forskare framletade frän pro-

cesshandlingar i Sibiriens arkiver eller upptecknats af svenska

fängar i Sibirien. Ryssarnes resor till Spetsbergen under förra

och början af detta ärhundrade känner man nästan endast frän

de lemningar af »rysshus», som träffas så godt som i hvarje af

denna ógrupps otaliga hamnar, och jag, som lefvat så mycket

tillsammans med de norske fångstmännen och så länge uppe-

hållit mig i de städer, från hvilka de norska fångstfärderna till

Spetsbergen utrustats, vore tacksam, om någon kunde anvisa

mig en tryckt eller handskrifven källa till. kännedom om dessa

fängstresor under de två första årtiondena af nittonde århundradet.

När så kan vara förhållandet midt i trycksvärtans tidehvarf, hvad

under då, om våra krönikor ej omnämna färderna till Grönland

och Vinland under tolf-, tretton- och fjortonhundratalen.

Hvad åter beträffar inkastet, att skandinaviska element е}

träffats bland Amerikas vildar, så begår den ett fullkomligt miss-

tag, som tror, att en mindre koloni af en civiliserad ras kan,

om den är helt och hållet skild från moderlandet, i längden

bibehålla sig bland ett vildt jägarfolk. Ungdomens förkärlek

för jagtlifvet gör, att redan andra generationen till större delen

antager vildens lefnadssätt och språk, och den tredje har i de

fiesta fall förlorat allt minne af sin härkomst. Jag har sjelf

känt eskimåer med det äkta svenska namnet Broberg, hvilka,

ehuru söner till en i Sverige född fader och en grönländsk

moder samt uppfostrade i en dansk-grönländsk koloni, ej kunde

tala något annat tungomål än eskimå-språket och i allt voro

nästan -e eskimåer — om Sverige hade de endast en

dunkel aning. I fall det danska Grönland nu blefve under ett

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. мо 9. 41

ärhundrade fullständigt skildt Нап moderlandet, sá skulle efter

denna tids förlopp landets befolkning helt säkert vara så full-

ständigt eskimäiserad, att hvarje minne om förbindelsen med

Europa försvunnit. Den fåtaliga civiliserade kolonien uppgår

derför, när den ej underhålles genom ständig beröring med

moderlandet, i hufvudmassan af befolkningen, spårlöst som flod-

vattnet försvinner i hafvet. Något af de skandinaviska dragen

torde dock hafva bibehållit sig hos de vilda folkstammar, med

hvilka de gamla nordiska kolonisterna assimilerade sig, åtmin-

stone har jag ofta hört danska kolonibestyrare från Grönlands

sydvestkust påstå, att ostländingarne, d. v. s. eskimáerna från

Grönlands ostkust, ofta äro resliga och ljusletta; CHARLEVOIX

uppgifver i sitt berómda arbete, »Journal d'un voyage fait dans

l'Amérique septentrionale», Paris 1744, ІП, s. 179, att eskimáerna

i

аРа Ада‏ ا

а

Kartor öfver norden, grundade på: а iakttagelser af stjernorna, 0 komp iakttagelser, utan

kän

nedom om missvisningen.

på Labrador hafva yfvigt skägg, hvit hy och stundom blondt

hår, och han påpekar särskildt den olikhet, som i det hänse-

endet eger rum mellan dem och indianerna. De oblandade eski-

måerna, t. ex. de som Parry beskrifver från Winter Island och

Igloolik, hafva deremot svart hår och ringa skäggväxt.

Då det genom en jemförelse af de talrika namnen på Donis'

och Zenos kartor tydligen framgår, att dessa hafva ett gemen-

samt ursprung, blir det af vigt att bestämma, hvilken af dessa

kartor är äldre, eller rättare hvilken af dem närmare öfverens-

stämmer med den gemensamma urtypen. Att det — fránsedt de

mindre lyckade förändringarna vid kartans aptering till rese-

beskrifningen — är Zenos, sluter jag deraf, att denna har att

uppvisa en större rikedom på namn och detaljer, och att dess

42 А. E. NORDENSKIOLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR.

landkonturer närmare än Donis’ ofverensstüimma med den redan

1430 af Claudius Clavus lemnade teckningen af de nordiska

länderna. Mängen torde kanske vilja anse, att den förvrängning

af Grönlands läge, som möter oss ра Donis karta, tyder på ett

äldre ursprung. Men denna fórvrüngning tyckes tvärt om hafva

uppkommit sálunda, att man i norden, wtan künnedom om kom-

passens missvisning, velat anvünda detta beqvüma, frán sódern

införda instrument för att förbättra kartor, som upprättats шап

kompass med ledning af stjernorna. I de nordiska länderna,

der missvisningen oftast ür ganska betydlig, mäste en dylik »för-

büttring» medíóra en fórvridning af de rütta landkonturerna just

af det slag, som förekommer på Donis karta. Ofvanstäende

schematiska figurer visa detta nürmare. Dessutom voro de lürde

geograferna Юте Amerikas áterupptückt mycket obenügna att

sütta tro til sjômännens berättelser om stora landsträckor öster

om oceanen, dä de deremot genom läsning af Herodotus, af de

i beháll varande notiserna om Pytheas' resor, af Ptolemæus m. fl.

källor gjort sig fórtrogna med begreppet att land, bebodda af

vidunder af allehanda slag, pygmæer, unipeder, gripar m. m.,

skulle vara belägna långt mot norden. Det är derför lätt för-

klarligt, att geograferna genast med sådan beredvillighet satte

tro till berättelser om kompasstreck, hvilka gåfvo åt Grönlan

ett mera nordligt läge, än det hade på de gamla och rigtiga

teckningar, som utgjorde sjelfva grundvalen för deras arbete.

Så märkligt framstående framför alla andra äldre och sam-

tida kartarbeten öfver norra Euro som Zenos karta än är,

innehåller den dock åtskilliga besynnerligheter, hvilka skarpt

framhållits, 1 synnerhet af sådana motståndare till utgifvarens

trovärdighet, som sjelfva ej varit förtroliga med kartografiens

utveckling från romarnes itinerarier, arabernas matematiska land-

figurer till nutidens fulländade kartarbeten. Men jemför man

аа karta med andra kartor från tiden före Amerikas upp-

"täckt, så skall man finna att de oriktigheter, som påpekats,

äro vida mindre än de allra flesta samtida kartor öfver länder

och haf bortom Svarta hafvet och Medelhafvet. Då herr Kra-

rup!) säger: »Og for en slig Mistanke (mer eller mindre vil-

kaarlig Frihaands-tegning) vil det være vanskeligt, ja næsten

у каре» Жык се сыз де. et WA mer Кос af FREDERIK KRARUP,

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. х:о % 43

umuligt att værge sig, da der kræves, att man skal regne Kaartet

for en Gjengivelse af den nordlige Del af det Atlantiske Hav

med de tilstodende Lande. Thi selv om disses vanskabte Former

ikke vække Ansıod — de gaa nemlig saa temmelig i samme

Skikkelse igjen hos de bedste Kaarttegnere fra det 16:de Aar-

hundrede — fremkalder dud Tilværelsen af saadanne Øer som

Frislanda, Icaria o. s. v. øjeblikkelig og skarp Protest» —

så visar detta en fullkomlig l obekantskap iiid kartarbetena frän

femtonde seklet.

De mera páfallande oriktigheterna och besynnerligheterna &

Zenos karta äro hufvudsakligast följande

Ра Zenos karta finnas utsatta öarna Mimant, Dres, Talas,

` Brons, Damberta, Trans, Iscant, Grislanda, Icaria, hvilka alla

omtalas i texten och icke hafva nágon motsvarighet i verklig-

heten. Deraf att de saknas ра Donis karta, drager jag den slut-

satsen, att de blifvit af N. Zeno d. y. inryckta pà den gamla

karta öfver norden, som han hade till sitt förfogande, för att

göra denna fullt öfverensstämmande med resebeskrifningen. Härvid

har han dock, sásom Forster och R. H. Major visa, haft den

ойтеп att räka ut för ett fullständigt missförständ, 1 det han

trott, att det härnads- eller plundri ngstág, under git dessa

öar besöktes, gülde Island, då i stället ordet islanda uti berät-

telsen derom blifvit användt att beteckna hufvudön bland Shet-

landsöarna. Likaledes är det tydligt, att den i texten omtalade

och på kartan inflickade skogbeklädda би Icaria ej funnits på

originalet, utan blifvit af utgifvafen insatt pä kartan. Förmod-

ligen var det nägon del af Irland eller snarare nâgon af He-

briderna, som Zichmnis misslyckade anfall denna gäng gälde,

ehuru utgifvaren, förledd genom det första misstaget i afseende

à läget af Iscant, Mimant, Trans, Bres m. fl, förlagt »Icaria»

sydvest om Island.

P& Zenos karta finnes en stor ö, Frislanda, med en mängd

nordiska namn utritad söder om Island. Denna ö ersätter ра

Zenos karta »Ferensis» !) på Donis. Den är ögonskenligen med

anledning af texten införd på Zenos karta i mycket förstorad

skala, såsom man på äldre kartor ofta brukade göra med sär-

skildt vigtiga orter, isynnerhet om, såsom här var förhållandet,

5 ZAHRTMANN säger om Olai Magni karta af 1567 (eller d зов mig

er ej BC е ældre Kaart bekjendt, hvorpaa Færôerne fandt aflagte

(anf. afb., 16, not.). Dessa öar omtalas dock wen i dies till

Claudii Clari Marta, och de finnas utsatta pà Don

44 A. E. NORDENSKIÓLD, OM BRÓDERNA ZENOS RESOR.

godt utrymme fans ра det ställe. der den ifrågavarande orten

skulle angifvas. Här eger dessutom det anmärkningsvärda för-

hállandet rum, att medan St. Tomas, Bres, Iscant, Trans, Icaria

m. fl. orter och баг, infórda ра det gamla kartoriginalet af Zeno

d. y. icke återfinnas ра några andra kartor Юте 1558, omtalas

eller utritas en stor ö, Frisland, ungefär på det ställe der det

Zenoniska Frislanda är beläget, på JUAN DA Cosas karta af år

1500 och i Columbi sjelfbiografi, utgifven af FERDINAND COLON,

omtalas (kap. IV), att Amerikas upptäckare i februari år 1477

seglat »100 leagues bortom ön Tile, som numera kallas Frislanda».

Att med det Frislanda, som finnes utsatt på Zenos karta,

betecknas Far-island eller Fär-ö, derom kan så mycket mindre

något tvifvel uppstå, som Zenos karta öfver denna ögrupp, med

alla sina oriktigheter och med behörigt afseende på hvad jag

förut anfört om dess från den öfriga kartan afvikande skala,

bildar den enda före år 1558 offentliggjorda karta, som kan

lemna oss ett begrepp om denna ögrupps geografi. De talrika

vid densamma anförda ortnamnen äro till stor del rent nordiska

och öfverensstämma till en del med namn, som ännu förekomma

på Färöarna. Den redan af Olaus Magnus afritade klippan

Munken (Monaco) finnes riktigt utsatt vid Färöarnas sydspets.

Man finner här de från dessa öar väl kända namnen Sudero

(Suderg), Streme (Stromo) o. s. v. Och att sjömännen ännu

under medlet af 16:de seklet med Frislanda betecknade Färöarna,

kan man bland annat se af LORENZO D'ANANIA'S Fabrica del

Mondo, Venetia 1576, s. 154. Efter att hafva talat om Grön-

land efter Zeno och Olaus Magnus, säger han om en ö öster om

Island, »Frislanda ... ha, secondo mi referi Jonas Bertone, ni-

pote del Cartier, qasi que retrouo la nuova Francia, le gente

molto benigna, et amorevale con forestieri; le sue città sono

Frislanda, Sorano, e Bondano etc». Slutligen ша äfven anföras,

att ра Fra Mauros verldskarta frán midten af 15:de seklet träffas

längst 1 kanten mot nordvest en ó Ixilandia, på hvilken man

läser ett par namn, erinrande om dem på Zeniernas Frislanda.

Namnet Grolanda träffar man här midt i Norge, ungefär vid

Dovre fjell.

Vidare kan man mot Zenos karta anmärka, att de fiesta

ställens läge är för nordligt angifvet. Detta är ett fel, som först

införts vid kartans tryckning år 1558. På originalet fans näm-

ligen icke några längd- och breddgrader utsatta, såsom framgår

af den redan förut åberopade text, som i Ruscellis TS af

Nordvestra delen af Laurent Frisii karta 15922.

Ur LAUDI PTOLEMÆI geographicæ enarrationis libri octo, BILIBALDO PIRCKEYMHERO interprete. Norenberge 1594.

`M TIL 9NVHIG

"UIQNYVH ‘ŒVAV- LEA "AS

“е ахуя

“5 ON

GF

46 А. E. NORDENSKIOLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR.

Ptolemæus ätföljer kartan. Felet tyckes vara gemensamt för en

stor del äldre kartor öfver norden och beror möjligen derpä, att,

vid polhöjdens beräkning af midsommardagens längd, söderns

geografer ej tagit i beräkning refraktionen och den långa ljusa

morgon- och aftonskymningens ganska märkbara inflytande på

den nordiska sommardagens skenbara längd. Detta fel å kartan

är dock lätt hjelpt; man behöfver blott minska de af Zeno d. y.

à kartan angifna breddgraderna med 5°, så ligger:

Grönlands deeds m på Zenos karta ungefär vid 60°'/, bör vara 60°.

Islands n > F > » 661}

Norra mies » » 56° » » БУ

Jutlands norra spets > > Sa ol» 577,

Norges sydspets > > y 597/, > » 58.

Shetland (Estland) > > » 60° > ‚= pO

Midten af Färöarna (Frislanda) > › » 59 » EO.

Disco pà Grónland (Nha prom.) » › 2692, > y 691/1)

Öfverensstämmelsen är i sanning ófverraskande. І afseende

à längden âter, góres afstándet mellan Grönland och Norge mindre,

ап det йг 1 verkligheten, men äfven i detta hünseende närmar

sig Zenos karta det riktiga förhållandet mer än samtliga före-

gángare. Huru oriktiga begrepp man hade om afstánden mellan

nordens länder, visas bäst af vidstàende karta af LAURENT FRI-

SIUS, intagen i upplagor af Ptolemæus, tryckta 1 Venedig 1522

och 1524.

Slutligen hafva åtskilliga författare tagit anstöt af en mängd

på kartan förekommande namn, i synnerhet på Grönland och Is-

land, af hvilka de flesta ej återfinnas i någon af de gamla be-

rättelser, som vi hafva om dessa länders kolonisering. I afseende

å namnen måste man skilja mellan tvenne slag, nämligen sådana

som äro gemensamma med dem, som förekomma på Donis' karta,

och sådana som tillkommit genom kartans apterande till rese-

berättelsen.

Namnen på Grönland äro följande: ?)

') På detta ställe har Zenos karta ett utsprång, märkvärdigt väl mo

svarande verkliga förhållandet; möjligt är dock, att detta beror егі

en tillfällighet.

2) Zenos och Donis’ SE äro förut jemförda af J. LELEWEL i Géo-

ur f af `

det Wins m Bekimdte Kort over Gronland. Nordisk Tidskrift for

ir an mie III s. 193). Donis’ karta kände Bredsdorff icke, men

derifrán anfóras efter Zahrtmann.

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL.

BAND 8. w:o 9. 47

Zenos karta.

Donis karta. !),

INärljudande fornnordiska Si EM be-

tydelse ра svenska,

Мейш p uu.

р. Na рас Nha-wahl = Narhval.

Байт йуу Sadi pmo ...... er әлек son £ hvilket үлү

je and, sandstrand.

Doi à ха ree pà Zenos karta ‚нада:

1 granskapet af nuvarande Dis

stränderna ofta bildas af мна 2

mäktiga tertiära sandlager

ее ER Dyr — La enligt В ае svenskt skrif-

sätt d

EE e Fjöör = fjäder, dun.

Hit polo... (Hio pmo)..... Hit — pâse, sáck.

Fleste (Fiste) £.| Flestle fl. ......| Fles = lågt skär, eller Flet = säte, bostad.

urdum p. | Nyröi = norra.

Aner D. Möjligen den gamla Vesterbygdens Anavik.

Binuer p. ...... Oaner pmo ....| Förmodligen det samma som Diu Namn|

sádana som Dyrnes och Dyratjórar fore

kommo fórmodligen “Aerstad d Gre

lands kuster, liksom dylika namn rep u

äro allmä de arktiska trakter, der

renar finnas

Han d. nt Han 8, 25.4 Möjligen af Hani (= tupp) och Яана

(— hóna), hvilka ord användts som namn|

ра olika fogelarter; namnen skulle en

motsvara Анар, Lommebay о. dyl!

пова po ра nutida kar

А ое Е оц Nes == nás, ibd

Я dme en Kë ie SE git een tilll

A Dok Aff pmo ........ varf (— vändställe), ett namn som|

A bnt м. Nu i eg is тт er

} litteraturen.

а Шыған fl. |

IE Spik-bodi == Späckskär, Späckbäda. Sam-

IERCH Т ar med -báda el. -boda (Svart- |

båda, Sälbäda) användas ofta i svenska!

skärgärden att beteckna lågt liggande]

ytter

ШШ б. ic cre ا‎ Tryni — tryne.

Jisa fe uuu l L haykuspa Hani = hane, tupp.

1) Namnen förekomma äfven i texten af Donis' upplaga af ен

fol. Ш, ett förhållande, som nd tolkningen af kartans svár-

lásliga De namn i denna kolu om äro inneslutna еа ра-

?) i och r

il

rentes, anfóras i annan ordning àn e, i hvilken de fórekomma ра

kartan.

betecknas i de isländländska esu RU n CR med ungefär

)

samma nen (Grönlands Hist. Mindesm., III s

48 А. E. NORDENSKIÖLD, OM BRÖDERNA ZENOS RESOR.

ngu ih NEG отд, күте be-

Zenos karta. | Donis karta. e pà svenska,

Munder р...... Mundum pmö.||Böra läsas tillsamman till Landemunder,

ey ya 94459 аг i-e med Zod-

Lande f з... Lande £ 2 under f. hos Ivar Bardsö

um (UT pr e pmo — —— enia — glans € synnerhet om |n)

Шаш preiras- Hien pmo...... Hren; Zrienn — ren, sáledes sannolikt

Ren-udden

ЕСА LIS К, Nef = nàsa, fogelnäbb.

о Каті = käl (== Ketilsfjord i de is-

lànds e үтен Аит а).

Bojer Е -noa Boier #.. et o

TEE testet

Boles 4252... Boer (genit. boejar) — by, gárd.

Eher p... Ther pmo ...... Tjara = tjära (Tjárudden).

5. Tomas ..... | EGS e a N ا‎ Leen kem detta namn är ej kändt

| Zenobium från Grö

Visserligen kan jag ingalunda påstå, att de af mig här fram-

hállna ljudlikheter gifva oss den rätta härledningen af namnen

à Zenos och Donis’ kartor, och det torde vara förbehållet en

grundlig kännare af det fornnordiska språket och den forn-

nordiska palæografien att närmare utreda det märkliga geografiskt-

linguistiska problem, som här föreligger, — en utredning som

bör ske utan någon förutfattad mening om Öster- och Vester-

bygdens rätta läge. Ty förr eller senare torde det komma att

visa sig, att den förebråelse mot våra förfäders förmåga att skilja

väderstreck, som ligger i antagandet, att Österbygden skulle legat

på Grönlands vestkust, varit fullkomligt obefogad. Men äfven

uppgifter af nordiske sjöfarande. Märkligt är, att så få af de

namn, som anföras i de isländsk-grönländska urkunderna, åter-

finnas på dessa kartor. Men under tre till fyra hundra år ändra

sig ortnamnen mycket, i synnerhet i ett land bebodt af jägare

och fribytare, och dessutom tyckas uddar och fjordar varit ut-

satta på det nordiska kort, som legat till grund för de här ifråga-

varande . kartorna, dà deremot företrädesvis ей осһ

gärdar nämnas i de isländska sagorna.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 9, 40

Hvad sjelfva den resebeskrifning beträffar, som gifvit an-

leining till denna märkliga kartas offentliggörande, så hafva i

afseende å densamma trenne olika åsigter gjort sig gällande,

nämligen:

1. Att med Frislanda betecknas Färöarna och att resan i

hufvudsak är sannfärdig, på några ófverdrifter, misskrifningar

och missuppfattningar af de frimimánde namnen när, samt att

bróderna Zeno verkligen besökt Grönland, och de i berüttelsen

omtalade frisländska fiskarena Newfoundland, Canada och nu-

varande Förenta staterna.

i med Zenos Frislanda menas Nord-Frisland, med

Engroueland norra Norge och Ryssland och med Estotiland de

forna Bjarmernas land, och att kartan är ett falsarium.

Att hela berättelsen är ett falsarium, antingen af An-

tonio Zeno eller af Nicolò Zeno d. y. eller af Marcolini.

Af dessa olika äsigter hyllar jag obetingadt den förstnämnda.

Hela berättelsen är enkel och flärdfri och saknar de öfverdrifter,

som man alltid finner i diktade resebeskrifningar. Visserligen

tilldelas Zichmni furste- och hófdingetitel, och visserligen be-

nämnes en del af hans plundringstág med det efter уйга begrepp

helt säkert oriktiga namnet krigsföretag, men ра denna öfver-

drift!) nür lemnar reseberüttelsen en okonstlad beskrifning öfver

det lif, som fórdes hos en af den tidens fribytare, hvars herra-

dôme var inskränkt till den 6, der han slagit sig ned, och át-

skilliga närbelägna kustorter, hvilka genom frivilliga tributer

undgingo att blifva plundrade. Att vilja identifiera Zichmn

med en jarl på Orkney-öarna är helt säkert att göra honom för

stor ära. Han var uppenbarligen rätt och slätt en af de djerfva

fribytare — jag vill undvika det kanske mer betecknande namnet

sjöröfvare —, af hvilka det fans så god tillgång under 14:de och

15:de seklen, och hvilkas namn, med fà undantag, aldrig blifvit

upptecknade på historiens blad. Redan 20 år efter Grönlands

upptäckt talas det om sjöröfvare i farvattnen deromkring, och

sedan dess tyckas de nordliga hafven långt in på 16:de Жылы

hafva plägats af fredlöse fribytare frán olika länder, men före-

trädesvis från Skandinavien. Deraf att Zichmnis »slott» ej om-

nämnes i resebeskrifningen, kan man sluta, att han ej ens egde

5 e nn förekomma i de flesta äldre resebeskrifningar.

ex. komiskt att läsa VARTHEMAS beskrifning af den ara-

ef тиын (ráttare: hustru till byns förnämste man) i trakten

af Aden, med hvilken han kom i en На ganska burlesk berórin

50 A. E. NORDENSKIOLD, OM BRÓDERNA ZENOS RESOR.

nägon märkligare bostad, utan med anledning af den första och

enda lyckliga strid, som i boken omtalas, slagit sig ned på någon

af Färöarna, lämpligt belägen för dini åt Shetlandsöarna,

Island, Skotland, Norge o. s. v. De frislindska fiskarenas besók

i Estotiland, Drogio och det närbelägna stora fasta landet bür en

omisskünlig prügel af sanningsenlighet. 1) Deras med en mängd

márkliga detaljer uppfylda beskrifning öfverensstämmer till fullo

med hvad man i Europa först under 17:de och 18:de seklen lärde

känna om vildarnes lefnadssätt i Canada och Amerikas Förenta

stater. Medan eskimåerna och tschuktscherna, åtminstone nu-

mera, med utmärkt skicklighet binda nät för säl- och fiskfångst,

kände invånarne på halfön Californien, då jesuitmissionerna der-

städes anlades, icke konsten att fånga fisk med nät eller krok. 2)

Berättelsen om det uppseende, som Кайы stormdrifna fiskares

skicklighet 1 fiskfängst gjorde bland vildarne, innebàr derför, om

deras resor fórlàggas till Amerika, intet osannolikt, lika litet som

uppgiften att Zeg gingo nakna och ej künde bruket af me-

taller. Beskrifningen ра deras från gamla verldens så afvikande

sociala förhållanden, och ра deras många till språk, seder och

lagar skilda stammar, som ständigt förde krig med hvarandra,

är, såsom vi numera veta, fullkomligt enlig med de förhållanden,

som fordom existerade bland folken i norra och mellersta delarne

af Nordamerikas fastland. Men år 1558 hade dylika berättelser

icke kunnat diktas, ens af dåtidens lärdaste och skickligaste kän-

nare af verldens olika folkslag. Uppgifterna kunna ej heller

hänföra sig till någon annan verldsdel än Amerika, allra minst

till Ryssland, som sid den tiden ännu suckade under tartarernas

ok, der invánarne ej gingo nakna, utan voro klädda i lànga

3 iren frán nittonde епо ega vi en utförlig skildring af de

ntryck sjófarare rónt, stormdrifvits till en för dem alldeles ny

verld, tyckligön Pr pr à till hemlandet och kunnat fôr sina lands-

edogöra fö der de sett (idetta fall kejsarhofvet i i Peters-

japaneser gjor

АЫ гынын айк till Ka Pertes аг föga mindre än från Färöarna

till о. och de forna japanska fartygen helt sákert voro

sämre än europeernas mellan åren 800 och 1500, hafva på detta sätt

japaneser арай sárskilda gánger förts till de ryska besittningarna i

norra Soen anen. En dylik stormdrifning till Amerika máste ofta

\ nA 224 opeiska kustfarare af olika пер ehuru endast

få af dod lyckats âtervända och “is au hvad de se

je Jemfór: кадры ten von der Amerikanischen ee? Californien,

Era von einem Priester Cen Genelischaft Jesu, rer m 1773,

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 2, 51

skinnpelsar eller kaftaner af tyg, der man kände metaller af alle-

handa slag, der en asiatisk lyx var rádande, en hógt utbildad

kyrklig kult florerade o. s. v.

5а vägadt det ock kan synas att antaga, det ett kloster af

den beskaffenhet som St. Tomas’ funnits på Grönland, så Ar det

dock tydligt, att beskrifningen derom ej kan vara diktad, üfven-

som att stället varit beläget i ett hógnordiskt land, sannolikt

Grönland. Beskrifningen kan endast vara författad af någon,

som sett och noga satt sig in i uppvärmning af bostäder och

och växthus medelst varmvattenledningar — en erfarenhet hvilken,

så vidt vi veta, då icke stod att vinna i något af Europas länder.

Skilnaden mellan det »svafvelhaltiga», till dryck odugliga varma

vattnet och det vanliga källvattnet hade en frihandstecknare ej

påfunnit: uppgiften att kallvattenrören leddes under jorden för

att vattnet om vintern ej skulle frysa, kan ej vara hopdiktad i

Venedig under en tid, då äfven den lärdaste ej hade aning om

temperaturförhållandena i lagren närmast jordytan; den öppna

vak, som de varma källorna äfven om vintern underhöllo i hafs-

isen, hade man kanske kunnat tänka sig, men den med verklig-

heten så väl öfverensstämmande uppgiften, att sälar (»fisk») och

foglar om vintern i stora skaror samla sig 1 dylika vakar, måste

antingen bero på egen erfarenhet eller på studiet af den ark-

tiska litteraturen från det sista århundradet, den kan ej vara på

måfå hopskrifven år 1558. För öfrigt är det kändt, att varma

källor ännu finnas på Grönland, och Ivar Baardsön talar om

heta källor på holmar i Rafnsfjord, hvilka tillhörde dels ett

Benediktinernunnekloster dels domkyrkan (Grönlands Historiske

Mindesmærker, III, s. 255). Beskrifningen af grónlündarnes

kajaker, dessas byggnadssütt och den lätthet, med hvilken man

med dem kan lügga till vid en óppen kust, bàr tydligt vittne

om att vara gjord af en person, som verkligen sett dessa egen-

domliga farkoster användas. Hvad slutligen ankringen i hamnen

Trin beträffar, så innehålla de få ord, hvarmed uppehållet der

beskrifves, äfven enskildheter, som angifva, att man kommit till

nâgot stülle vid Amerikas nordostkust. Den folkras, man der

päträffade, var nämligen uppenbart eskimäer. Rikedomen pä

_sjôfogel och fyndet af ägg i sådan mängd, att den lilla flottans

halft fórhungrade besättning kunde Ма sig mütt af dem, äro

. drag så fullständigt afvikande från förhållandena i södern och

öfverensstämmande med dem 1 norden, att uppgifterna äfven

hür mást grunda sig pà verklig iakttagelse.

32 A. E. NORDENSKIOLD, OM BRODERNA ZENOS RESOR.

: Af det som sålunda anförts framgår:

1. Att Zenos karta mäste grunda sig ра ett gammalt

sjökort öfver norden, upprättadt före 1483 och sannolikt hem-

fördt från Frislanda af Antonio Zeno.

2. Att man ej känner någon oförändrad kopia af sjelfva

originalet, men väl tvenne mer eller mindre förändrade, näm-

ligen Zeno den yngres karta tryckt åren 1558 och 1561, och

Donis' tryckt år 1482. På den förra har den gamla fördel-

ningen af land och haf blifvit i det närmaste oförändradt bibe-

hållen, men deremot har kartan blifvit lämpad till reseberät-

telsen genom tillfogande af åtskilliga i texten förekommande

namn, genom tillägg af öarna Icaria, Bres, Brons, Trans, Is-

cant m. fl., genom att för Färöarna och Shetlandsöarna insatts

oproportionerligt stora, hvad man kunde kalla specialkort, och

slutligen derigenom, att man tillagt längd- och breddgrader,

de senare öfver hufvud taget för nordliga. Alla dessa för-

ändringar saknas hos den första upplagan af Donis' karta. Men

här har i stället den godtyckliga förändring verkställts, att

Grönland vridits längre mot norr, för att gifva detta land ett

läge mera öfverensstämmande med senare erhållna kompass-

uppgifter och med tidens geografiska fördomar.

3. Att, om båda dessa kartor ej äro sjelfständiga be-

arbetningar af originalkartan, så måste den på namn och de-

taljer rikare och riktigare Zenos karta vara äldre.

4. Att det af Zeno hemförda sjökortet öfver norden

måste i kartografiskt hänseende för sin tid ställas ofantligt

högt, nästan jemförligt med Andrea Biancos sjökort öfver

Medelhafvet.

5. Att Zenos karta måste utgöra resultatet af en erfa-

renhet, vunnen genom upprepade resor till dessa trakter af

insigtsfülla sjömän, förmodligen före kompassens införande i

norden.

6. Att man deraf måste sluta, att långt fram i fjortonde,

kanske in på femtonde århundradet en vida lifligare sjöfart

egt rum till nord vestligaste delen af Amerika, àn man van-

ligen fórestüller sig.

Att det gamla sjókort, som SCH Zahrtmann sett pà

Kjóbenhavns bibliotek och som sedermera ej áterfunnits, varit

Nicolai Donis’ karta gun des skandinaviska he a Forsta

gången tryckt år 1482.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 9. 53

8. Att Grönlands ostkust vid den tiden varit isfriare än

nu, eftersom denna nu otillgängliga kust kunnat riktigt kart-

làggas. !)

9. Att N. Zeno d. y. i den af Marcolini utgifna boken

lemnar en i hufvudsaken sanningsenlig skildring af tvenne

venetianers vistelse hos en nordisk fribytare, hvilken slagit

sig ned på någon af Färöarna och derifrän gjorde plundrings-

täg till omgifvande trakter, hvarunder man bland annat üfven

Бан» ett sannolikt på Grönlands ostkust liggande, högst

märkvärdigt kloster och en hamn, belägen någonstädes vid

landets sydkust.

10. Att fiskare från fribytarnes hufvuduppehållsort blifvit

af storm drifna till Amerikas fasta land och der, på New-

foundland och i Canada, sett rester af små, jemförelsevis bil-

dade samhällen, som ursprungligen grundlagts af curopeer,

äfvensom att dessa fiskare af omständigheterna tvungits att

under fem år göra vidsträckta resor på mellersta delen af

Amerikas fastland, af hvars dåvarande sociala förhållanden de

lemnat några ganska träffande bilder.

5 p antagande kan synas vágadt, men det an Sa af IVAR

DSÓNS зке öfver Grönland: »Så sä män, att det

"ri dag och tvä nätters segling rätt i wg Ge Snefelsnes

på ма till e eh och der ligger Gunbiernes skär rátt midt ра

mia

lägo fór ankar, blef några år derpå oti

en förut alldele& oansenlig glacier sköt n hamnen och fylde den-

samma.

apes

Е Dier

ärt SE i ——

Saßngfefugl |

uf

ues rn = Geer P AA eft al

HO

=

te

f

ag

©

m

SL

Baz fed mavie

— m

tronahes x

Bal 2 $

ARE

9e

—

| °

4 |

..... Gg mg que natur | d

> einen Jak ` `

Ares wi ! E fM ло чл [30

sal oSlsensBov efe ténet

) $ f с — En NS Zë, cC P 3 ER

пањла E Fe араб 14 pec

pans ul «бы «Бай вон melig рее f d E

теле EE us АЁ. ji un Xe

malla ant бэе |

gol JA 22

qim oe Bee g plugg pu тре» < деге:

nct {ресе Teodem mars (Sg Bao ` | пы |

fos фра de Toe igo | 10 48 | 10

ТАЙ qufufa _ ШЕЛЕГІН

Робер 0 m 39 no зл |30]

T Be fos һар H ee | Mio

196 om = о w чо бл H

Rpamadonda | (0 st 30h61) 94 ,

| Me. 0 е2 МА зо

биты 1 cmd Omdentaha, “3 1А ||

ТЕ ee Onentaha | 3j Ма!

| Eine Refi Tma apis pb <: E ||

| erem fr | 41399671 171

Mur рр _ iG Te

беба tera бай из fornemme |

| prison fkurotei£ ang 36 |36

n. === EMI

кент gawene fö ем НН

Et ` Bloen

Zum sell | 10 6; 10

j " ے‎ нее |

; * |

T x.

40/78 70

m 129

IE fes Т Mo |79

om ` ©наё nf amel (дере тір "7370/79

«vtenfar бина «(ия qoe Sano 1cfif

Т nas er erf e oitu6& йодо

malen —— 5 5 ғ9 1%

[off ent Raine Ссс mala За hole he

an Kl раа Re NEIN SSC £» £o in

"o _ 2> إو‎

٧ fela — _ Je - 79

Сеня, Gamme mans фе араса «ушун | "фера

Dlastilof« vo Где «фонит анд ора fe | |44

Mafia مھ‎ Ча

; ar

2...

Bi

оз Ос

23 Go 1e |

een: 94 о |

ГеДРЕ — ës, fe f" i —z я |

>” pede ELS ROUEN rm a И

qrama. of, «бо a еа ё» : moè ВЕ alioa SN CN 4

Жыла алаты de

nen gi Me A |

Pees бе tora que ау ен der drimatuo диш.

En со ere рд. ЗЕ QuE corta ; p. Hea U

Palmas cita 149) eoe

i +

Le aber 4 Ша ZS

faf Ст 30 P^

| Tee» aech, тан асю evtenfié Бос» ° ре free Ë

желге Atem" Noruegpe fida ere 4 mma QU) ev.

4enfio et one» осо ntem г, fab p ct 12 Moe

ee Ga WER cR

Da из PEU O UU

Liu Jonde Pb fbt e al |

p

Hesse ботен fToctitur зоро om om h m gi. eo Sen

Hona og ates ee

{

il

И

2525 Ч s и И E.

T d E A

E 5 99:6 GE =. Шал я Ra 14

ЖЕ ea ue Ge aa |газ |

EET

umso GE 02000

"uesie ore 7 RT . EIS

сео езд db iiec 1 Omeans ‹ садо |

| FREE fiarcotc3€ protin ЖІГІ

Ке и ам

"n

|

|

|

|

|

|

)

1! s:

: e u i

саев Bo ht 51431

1

SE

}

TE 32

970998

47137

T EE P =

|

|

ped

ЕЕ

Ë

^

MIN;

ET D.

1

I

|

d

Î

|

|

db

e

| 4

t

Fi La

Зеро]

EE

d

| I

zj

ти

317

اا‎

BE

|. | | | |

| | |

"EG igi en Mete

FR Ж”

LA

+

ЕЕ mn

Š CS "e d = +. а ; am Ss M

hom ges 7 e ec ЧЩЙ a u _ Ж Ж

я LO 20

g Mer d

a? deos

Be

42 pes

a 32

| BER...

AE âne frn аара ы Ба gee

Ит des Poa e [X PT mb. _ 22 1

Eroulandefpeı рес» знав? Aga, |

Ames 442254 monter Se 16 |

($9, 29 pri ERN |"

IE poc: en

222 йозен ep RENE 4x

RED.

BIHANG TILL K. SVENSKA VET.-AKAD. HANDLINGAR. Band $. N:o 3.

STUDIER

CEPHALODIERNA.

BIDRAG

TILL KÁNNEDOMEN OM

LAFVARNES ANATOMI OCH UTVECKLINGSHISTORIA

AF

K. B. J. FORSSELL.

MED 2 TAFLOR.

MEDDELADT DEN 15 DECEMBER 1882.

STOCKHOLM, 1883.

KONGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. No 3.

Innehällsförteckning.

Förord

I. Definition pà cephalodierna

Redogórelse för föregäende författares undersókningar ......

U. Egna undersökningar

Lobaria (SCHREB.)

Nephroma (Асн.) NyL

Peltidea (Асн.) NYL.

Solorina Асн.

Lecanora (Асн.) Tu. Ев.

А. Placodium (Hur) Ta. Ев.

B. Psoroma (Асн.) NYL.

Caloplaca Тн. Ев

Lecania (Mass.) Тн. Ев.

Lecidea (Асн.) Тн. Ев.

Stereocaulon SCHREB.

Pilophorus (Тоск.) Тн. Fn

Argopsis Тн. Fr.

Sphærophorus PERS.

Ш. Sammanfattning

Cephalodiernas benämning

Cephalodiernas fórekomst

Fórekomma cephalodier endast hos Archilichener? ........

Cephalodiernas läge, fürg och form

Cephalodiernas indelning

De i cephalodierna fórekommande algerna

Cephalodiernas hyfväfnad

Cephalodiernas uppkomst och utveckling

1

Fórhállandet mellan de cephalodiebildande algerna och

98

hyferna

-----------

in Slutord : :

Förklaring öfver misii fürkortningar vid GE cite- |

=

EPUM E vut 4

АЕ EN

BE х с $

42” T NU à ж

ТЕЗІ 1637 ніне

$ 3 a Жұ

på

EN

#55

e А ТАҚ ara Ba SS CIERRE

At jo ced lichenologiæ fata latent.

E. S Lich. Eur. s. CXX.

Det lichenologiska studiets framtida utveckling kan med

hänsyn till detta studiums nuvarande stándpunkt icke i nágon

mon fórutsügas. Bäde i systematiskt och anatomiskt-morfo-

logiskt afseende äro nümligen ásigterna om lafvarne mycket

delade, och ganska länge torde det dröja, innan meningarne

hunnit porum till önskvärd öfverensstämmelse.

olika system, efter hvilka de olika författarne indelat

ER hvila pä vidt skilda principer, utan att ännu nägot

kan sügas hafva tilivunnit sig ett mera allmänt erkännande.

De karakterer, som anses konstituera slägtena, üro hos olika

lichenologer mycket vexlande, och sásom en fóljd häraf visar

slägtbegränsningen i olika arbeten hógst betydande skiljak-

tigheter. I frága om artbegränsningen ha 1 senare tider me-

ningarne blifvit nästan ännu mer delade, och sedan en del

lichenologer bórjat sásom artkarakterer anvünda de olika fárg-

förändringar, som vissa kemiska reagenser framkalla, har man

kommit in på en afväg, som leder till de betänkligaste kon-

seqvenser. Det är lätt att inse, hvilken oreda af allt detta

måste blifva följden.

Beträffande lafvarnes anatomiska byggnad, utveckling o. d.

äro åsigterna nästan ännu mer divergerande, och man har icke

ens beträffande de allra vigtigaste momenten i lafvarnes ut-

veckling ännu kunnat ena sig. Såsom bekant har nämligen

frågan, om lafvarne äro enkla organismer, eller med andra ord

om de äga individuel sjelfständighet, gifvit anledning till en

häftig och långvarig tvist bland botanisterna. Under det att

nümligen lichenologerna i allmänhet anse dem bland thallo-

phyterna bilda en särskild, med alger och svampar jemstäld

grupp, betrakta SCHWENDENER och med honom de flesta an-

dra växtanatomer och fysiologer lafvarne såsom ей slags

4 FORSSELL, STUDIER ÔFVER CEPHALODIERNA.

komplexa bildningar, bestående af en svamp (hyfer) och en

alg (gonidier). Annu mer intrasslad har frågan om lafvarnes

natur på sista tiden blifvit genom de af Mrwxs") framstälda

re om lafgonidiernas uppkomst och utveckling.

en annan del af botaniken kan uppvisa ett sädant

dio: af sinsemellan stridiga och oförenliga äsigter, ingen del

af botaniken är heller i sádant behof af en grundlig “reform

som just lichenologien. Väl har genom den SCHWENDENERSKA

lafteorin större lifaktighet börjat utveckla sig på detta om-

räde och ett oväntadt ljus blifvit kastadt ófver vissa delar

af detsamma, men ännu äterstär ett omätligt fált att bear-

beta och en oündlig mángfald af uppgifter att lósa, innan man

kan hoppas ра nägon stadga och enhet i äsigterna rórande

lafvarne.

En sådan uppgift är utredandet af cephalodiernas natur.

Sedan lángliga tider ha de visserligen іске helt och hållet

undgätt uppmärksamheten och hos vissa lafvar understundom

äfven gjorts till föremäl för ganska noggranna undersókningar.

I stort taget äro de icke desto mindre ännu fóga kända, och

deras natur har länge utgjort ett bland lichenologernas mänga

tvisteämnen. Det har under sádane förhällanden synts mig

icke olämpligt att underkasta cephalodierna en närmare gransk-

ning fór att sóka lemna ünnu nágra bidrag till kinnedomen om

dessa egendomliga bildningar.

Vid mina undersókningar har jag mestadels sökt följa

cephalodierna frán de fórsta utvecklingstadierna till deras

fullt utbildade former. Brist ра tid och tillräckligt material

Т) MINES arbeten

Beitrüge zur Geet des Baues und Lebens der Flechten. Т.

G und Gonocystium, zwei Organe zur Erzeugung der

"чае ichen Gonidien des Flechtenhallus (Verhandlungen der

zoologisch-botanischen Gesellschaft in Wien. Band XXIV.

pA RAD 1876

Das s Microgonidium. тани er (Flora 1878, N:o 14—20).

Das Perd: gon E vg Ein B zur Kenntniss des wahren Wesens

echten.

Morphologischlichenographische e (Flora 1880, N:o 9— 34).

Symb bolæ licheno-mycologicæ. Beiträge zur Kenntniss der, Grenzen

Í Flechten und Pilze. I— H. Kassel 1881—82

innehálla emellertid ва mànga oväntade uppgifter, och br e

ans undersókningar äro s afvikan де ier nástan allt, man

nom andra fórfattare anser sig k , att Fr xp gifter

máste mottagas med stórsta försigtighet,. och då hans undersökningar

dessutom ännu icke kunna anses till någon del tillbörligen konsta-

me = har E sett mig nódsakad att i allmánhet med tystnad fór-

g

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 5

har likväl ofta nódgat mig inskrünka mina undersókningar,

hvarjemte arbetet ej süllam försvärats deraf, att i allmänhet

endast torkade exemplar státt till mitt fórfogande.

Det material som ligger till grund för mina undersök-

ningar, utgóres til en del af egna och Upsala Universitets

samlingar men till ojemförligt stórsta delen af Professor Тн.

M. Fres rika lafherbarium, hvilket med vanlig liberalitet

stälts til mitt förfogande. Det utgör för mig en kär pligt

att härmed betyga honom min uppriktigaste tacksamhet sá-

vül hürfór som fór de mánga vürderika rád och upplysningar,

med hvilka han städse bistått mig under hela den tid, som jag

härstädes idkat botaniska studier. Likaledes fár jag betyga

Herr Docenten F. R. KJELLMAN och alla andra, som pá ett

eller annat sátt främjat mitt arbete, min lifligaste erkänsla.

I.

Hos átskiliga lafvar finner man utom de normala goni-

dierna andra till en annan »algtyp» hórande, assimilerande

celler, som vid en närmare undersókning befinnas vara utifrän

inkomna algceller. Dessa fóranleda uppkomsten af bildningar,

som genom sin form, färg o. s. v. ofta шап svárighet obser-

veras, och som äro kända under паши af cephalodier.

Deras form och ófriga yttre künnemürken üro emellertid

underkastade en sá stor vexling, ай man derifrán icke kan

hämta några för dem utmärkande karakterer. Man jemföre

cephalodierna hos t. ex. Lobaria amplissima (Scor.), L. pulmo-

naria (L.), Lecanora gelida Acu., L. hypnorum (Horrw.), Pel-

tidea venosa (L.) och Solorina crocea (L.).

Det för cephalodierna.i främsta rummet utmärkande är

de i dem förekommande, frän lafvens normala gonidier ty-

piskt skilda algcellerna. Såsom cephalodier kan man således

icke betrakta de knöllika upphöjningar, som träffas pä bälen

af t. ex. Usnea-arter, Parmelia sazatilis (L.), och som vanligen

gå under detta namn, lika litet som alla andra dylika bild-

ningar, hvilka icke innehälla nägra utifrän inkomna algceller.

Bäde i anatomiskt, morfologiskt och fysiologiskt afseende äro

de nämligen sä vidt skilda frän cephalodierna, att deras sam-

manförande under samma namn som de senare mäste anses

mindre lämpligt.

D

6 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

Vi fatta sälunda cephalodierna i detta arbete 1 en nägot

inskränktare bemärkelse än föregående författare och förstå

dermed de hos vissa lafvar förekommande och under olika for-

mer framträdande bildningar, som innehålla en eller flera alger

af annan »typ» än lafvens normala gonidier, och som uppstått

genom samverkan mellan hyferna och algen (algerna).

Sedan vi nu definierat cephalodierna, vilja vi till en bör-

jan lemna en redogörelse för föregående författares undersöknin-

gar öfver dem och uppskjuta till längre fram försöket att

närmare utreda, i hvad förhållande algcellerna stå till lafvens

er och normala gonidier, äfvensom andra i samband der-

med stående frågor.

Namnet cephalodium användes först af AcHARIUS 1803 i

Meth. Lich. I s. xix. Med cephalodier förstår han der

»apothecia plano-convexa vel plus minus globosa, crusta proligera

colorata externe et supra obducta, in podetüis a thallo formatis

terminalia (rarius sessilia sparsa et quasi turbinata ut in Stereo-

` сащо) persistentia (Beomyces). Patelluliformia, sessilia, demum

convexa irregularia in Usneis quibusdam occurrunt.» I denna

bemärkelse var säledes cephalodium ett temligen obestämdt

raid som omfattade dels apothecier med hvälfd disk och

r eller mindre tillbakaträngd kant dels af en parasitsvamp

bildade, knöllika upphöjningar på bålen.

uru således ACHARIUS infört namnet cephalodium i den

botaniska nomenklaturen, sammanfattade han till en början

derunder bildningar, som utan undantag icke böra räknas dit.

an har emellertid på olika tider uppfattat cephalodierna

temligen olika, men till någon klar och tillfredsställande insigt .

m dem kunde lika litet han som någon af hans samtida och

närmaste efterföljare komma. Detta är också helt naturligt.

Då det för cephalodierna utmärkande är att söka i anatomiska

karakterer, var en riktig uppfattning af dem först då att vänta,

när mikroskopet börjat användas såsom ett oumbärligt hjelp-

medel vid lichenologiska studier.

I sin Lich. Univ. (1810) använder Acnanrus cephalodium

i en helt annan bemärkelse än i Meth. Lich.!). För första

1) Hans sa oc a, p4 ра E om är likväl sväfvande och oklar:

loru

»Tubercu nutulorum vel etiam majorum e thalli sub-

antia corticali "ran A Ro et а, promi

pluri lorata, seu colo По diverso facile distinguibilia,

forma nes hemisphe erica, globosa, vel а; Lene ptio et

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 7

gången begagnas det här i fråga om bildningar, som äro att

anse sásom cephalodier i enlighet med den uppfattning, som

sedermera allmänt gjort sig güllande. De hos Peltidea aph-

thosa (L.) fórekommande cephalodierna beskrifvas nümligen i

nyssnämde arbete under detta namn. — ACHARIUS har för-

ôfrigt i sin Lich. Univ. egnat de bildningar, som han samman-

fört under benämningen cephalodier, rätt mycken uppmärk-

samhet och utförligt omnämt dem hos alla de slägten och

arter, hos hvilka han observerat dem. Hans uppfattning af

cephalodierna är likväl här liksom i hans öfriga arbeten helt

naturligt längt ifrän riktig eller konseqvent genomförd. Sä-

som cephalodier har han nämligen här beskrifvit bildningar,

som äro af vidt skild natur, och som med undantag af cepha-

lodierna hos Peltidea aphthosa (L.) ej äro att betrakta säsom

sädane!). Under namn af cephalodier beskrifvas t. ex. sper-

mogonier [Physcia ciliaris (L.)]. af parasitsvampar orsakade

bildningar [Parmelia sazatilis (L.)] o.s.v. Han har dessutom

alldeles missuppfattat deras betydelse, i det att han nämligen

betraktar dem säsom ett slags apothecia accessoria, i afseende

pà sin inre byggnad föga skiljande sig frän apothecia vera och

i vissa fall försedda med sporer?).

I sin Syn. Meth. Lich. (1814) omnämner ACHARIUS cepha-

lodierna endast i förbigäende och synes der uppfatta dem ра

samma sätt som 1 Lich. Univ

Cephalodier hade iore längt före ACHARIUS blifvit

observerade och under olika namn omnämda i den botaniska

literaturen. Lätta att iakttaga hos flere lafvar kunde de helt

. naturligt icke alldeles undgå de många skarpsynte botanister,

rarius nein. solida, n" parenchymate lamine proligere

imilari

consimili refert simi h. gongylos (= gonidia, sporas vel

sporoblastas) eiis nudos priest, vel etiam cellulas seu vesiculas

(== ascos) oblongas clavatas simul includente.» £

1) ACHA i a o rbeten omnämt dierna

benämningar på cephalodierna hos nedanstående tre arter

Peltidea aph- Lecanora geli- Lobaria SE

a (L.

ee э Prodr. лімет (s.161) glomeruli (s. 74) g 54)

ich. verrucæ (s. 287) verrucæ\(s. 188) Purini Ze 219)

Like omg cephalodia(s. 516) > (8. 428) (s. et

Syn. Meth. Lich. (s.288) > (s. 186) > (s. 195)

2) »Cephalodia cellulas 8. А as oblongas ordine dispositas includentia

aliquando observare licuit» (s. 16). — — cephalodia ce ellulis v.

vesiculis scatentid apud eas species, quarum apothecia vera cellulis

carent» (s. 8). — »Cephalodia ^ Ger eim rd he sua interna apo-

theciis veris. parum differunt»

8 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

som fóre ACHARIUS egnat lafvarne nágon närmare uppmärk-

samhet. Det var likväl endast i förbigäende, som cephalodier

blifvit observerade, hvarfór ocksà uppgifterna om dem àro fóga

upplysande. Allt som oftast är det också förenadt med stora

svårigheter att i den äldre botaniska literaturen utreda, om

det är verkliga cephalodier, som afses, eller frågan gäller en-

dast soredier, spermogonier, parasitsvampar o. d.

Redan på 1600-talet finner man i den botaniska litera-

turen uttalanden, som syfta på cephalodierna. Så t. ex. om-

nämna Jom. LorsEL!) och Јон. GorrscHEp?) cephalodierna

hos Peltidea aphthosa (L.) under namn af corpuscula och af

Јон. JAC. WAGNER?) beskrifves samma laf ра följande sätt:

»Lichen maculatus, montanus, non descriptus».

Hos Peltidea aphthosa (L.) ha sedermera cephalodierna af

alla eller átminstone de allra flesta författare före och delvis

äfven efter ACHARIUS, hvilka i sina arbeten beskrifvit den-

samma, blifvit omnämda under namn af verrucæ o. d. Andra

án på lösa gissningar hvilande försök att utreda dessa bild-

ningars natur finner man lika litet som någon noggrannare

beskrifning öfver deras byggnad. Samma är förhållandet med

Lobaria рін (Scor.). Áfven hos denna art omnämnas

cephalodierna redan af de præ-Acharianska botaniska fórfattarne

under olika benümningar.

Att sóka sammanfóra alla dylika uppgifter, som i den

botaniska literaturen kunna uppletas, är icke min mening.

Vid redogórelsen fór andra fórfattares undersókningar ófver

cephalodierna fäster jag mig endast vid dem, som egnat desen

bildningar nágon särskild uppmärksamhet eller uttalat nâgra

mer allmängiltiga âsigter rörande dem. De författare deremot,

som endast lemnat smärre notiser beträffande cephalodierna

hos nägon viss lafart, anfóras i den speciella afdelningen un-

der arten i frága, om nämligen dessa notiser äro förtjenta af

ett särskildt omnämnande.

Kort efter ACHARIUS hade FLÓRKE*) hos flere arter af

slägtet Stereocaulon SCHREB. och hos Pilophorus robustus

5 J. LoESEL: Tenan de plantis in Borussia sponte nascentes Regio-

654 51.

Жұл пое Flo: ль, t sive plante in regno Prussiæ sponte

nascentes. Regiomonti 1703. s. 172.

зу A А dese Historia rn Helvetiæ curiosa. Tiguri 1680. s. 280.

*) H. G. FLÓRKE: e P ian gesammelt wes SSC Anmerkungen

een Lief. IV. Rostock 1819. s. 13—

BIHANG TILL K. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8, N:0 8. 9

Тн. Fm. “ Cereolus (Асн.) Тн. Ев. undersökt cephalodierna.

Han benämner dem »schwämmartige Auswüchse (corpuscula

fungosa) samt redogör för deras form, färg, läge o

beskrifningarne framgår, att han till »corpuscula fungosa» hän-

fört äfven de Stigonema-dynor!), som ofta förekomma på Stereo-

саша. Cephalodiernas inre byggnad synes han icke studerat,

och om deras natur anser han sig icke kunna uttala någon åsigt.

Bland de äldre lichenologerna framstår F. W. WALLROTH

såsom den, hvilken noggrannast undersökt cephalodierna. Lik-

mot ARI

uppfattat cephalodierna mycket olika och under denna be-

nümning sammanfórt bildningar af vidt skild natur. Om nu

också detta i viss mån äfven gäller om WALLROTH, tages lik-

väl med hans undersókningar ett betydligt steg framát.

Emedan AcnanIUS i olika arbeten användt cephalodium i

вй vüsendtligt olika bemärkelse, föreslår WALLRoTH för und-

ikande af af tvetydighet i stället namnet phyma?). Han be-

traktar phymata såsom tillfälliga, monstrósa utväxter, från

hvilka man icke kan hämta några karakterer för arternas be-

gränsning?). Han påpekar vidare särskildt 4), att de innehålla

gonidier, ehuru han synes ha förbisett, att dessa afvika

från de i lafbålens gonidialzon befintliga. Trenne slags phy-

mata skulle enligt WarrRoTH kunna urskiljas (phymata lenti-

eularia, radiosa och carcinomatosa eller cicatricosa), men han

fann dessa typer så öfvergå i hvarandra, att någon bestämd

På BoRNETS, KIRCHNERS med fleres auktoritet använder jag af priori-

Ueber Stigonema i stället för det vanligare Sirosiphon.

ғ) mm Pr turg. Flecht. I s. 680.

у L 685.

" Til jemförelse med ACHARIUS' fórut anfórda beskrifningar ра cepha-

lodierna (Meth. Lich. och Lich. Univ.) meddelas här L: sin helhet

Unter mata ) v

aiaj bezeichnen wir alle diejenigen Afterkörper, welche den hetero-

merischen Stoff des Ro ere tocum Ki sie eigen sind

r rdanken, nicht f ei e

"

serst weichseln bewähren un er gewissermassen niemals einen

andern Zweck, als den, die Reihe der ing "olei zu

machen, erfiillem. WALLR. Naturg. Flecht. I s. 680—

10 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

gräns mellan dem іске kunde uppdragas. — Ehuru WALL-

ROTH insäg cephalodiernas rätta natur hos Peltidea apththosa

.), Lecanora gelida Acun., Lobaria amplissima (ScoP.) och,

efter hvad det vill synas, till och med hos Гората herbacea

(Норѕ.) och Г. pulmonaria (L.)1), tyckes han egendomligt

nog till phymata icke hünfóra de hos vissa Stereocaulon-arter

sä allmänt förekommande cephalodierna шап upptager dem

under rubriken »die lagerlosen Fruchgehäuse als parasitische

Flechten (lichenes parasitastri) såsom parasitiska, svampartade

utväxter?).

Endast i förbigående har S. CHR. SOMMERFELT?) syssel-

satt sig med cephalodierna. Hos slägtet Stereocaulon SCHREB.

sammanblandar han dem (»corpuscula illa parasitica —, quorum

mentionum fecit FLóRKE») med Stigonema-dynor. De knöllika

bildningarne på bålen af Usnea barbata (L.) benämner han

cephalodier och anser dem vara parasitiska, vu utväxter.

lerestädes omnämner E. Fos i sin Lich. Eur. cephalo-

dierna. Hos Stereocaulon-arter betraktas de sásom sicnt

apotbecier. Till cephalodierna hänföras äfven de af parasite-

rande svampar orsakade, knóllika bildningarne hos vissa Par-

melia-arter, Usnea barbatu (L.) och Ramalina calicaris (L.).

| I sitt bekanta terminologiska arbete?) har G. W. BISCHOFF

meddelat åtskilliga uppgifter rörande cephalodierna, hvarvid

han företrädesvis användt WaLLr. Naturg. Flecht. såsom källa.

Han synes hvarken hafva företagit några egna undersökningar |

af cephalodierna ej heller underkastat det material, som före-

låg, tillbörlig kritik, hvarför hans behandling af cephalodierna

också är LU med flere misstag.

L. LASNE, som i Annales des sciences naturelles

1852 inr en sä utförlig och mästerlig framställning af laf-

varnes anatomi och fysiologi, har likväl nästan helt och hållet

förbisett förekomsten af cephalodier hos lafvarne eller åtmin-

D Jemfór WALLR. Fl. Crypt.

508.

2) WALLR. Nature, Flecht. т. 8. "406. Jemfór härmed WALLR. Fl. Crypt.

er han synes dels fórvexla — (acervuli fibrosi

ü dynor

gelatinosi) p gtet Stereocaulon med Stigonema- dels anse

em sásom slags monstrósa apothecier. Hvad han menar framgår

icke fullt klase af hans något dunkla enke »eymatiis [= apotheciis]

EN д, facile in monstra ex mern bud dic oris] liberis denuo

ges acervulosque fibro вы ment "sete e pére

fungosa FLÖRK. D. Lich. n. 79) с е ne ita ete

3) S. CHR. SOMMERFELT: Supplementum Flore Lapponiæ. "Christianis

+) Brscm. Term. u. Syst. П s. 779.

k

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 8. 11

stone icke redogjort fór nágra undersôkningar ófver dem.

Särskildt fôrtjenar dock framhällas, att han hos flere lafvar

observerat 3 mürglagret inväxta cephalodier, såsom hos Solorina

saccata (L.), Lobaria pulmonaria (L.) och L. herbacea (Hu»s.),

der han stundom iakttagit gyttringar af blågröna gonidier.

Nägon närmare uppmärksamhet har han emellertid icke egnat

detta förhållande 1).

Efter FLôrke och WarLRoTH hade således förekomsten

af cephalodier hos lafvarne mer och mer fallit i glömska.

Förtjensten af att åter ha riktat uppmärksamheten på dessa

bildningar och gjort dem till föremål för ett närmare studium

tillhör TH. M. FRIES, som i sina 1857 och 1858 utgifna af-

handlingar om slägtena Stereocaulon och Pilophorus (Comment.

Ster. et Pil, Monogr. Ster. et Pil) utförligt beskrifver cepha-

lodiernas utseende hos de arter, hos hvilka han träffat dem.

Som cephalodier betraktas emellertid här äfven de Stigonema-

dynor, som ofta förekomma på bålen af Stereocaulon-arter?).

Om cephalodiernas natur uttalas ingenting med säkerhet,

dock sättes den gängse åsigten, att de äro monströsa apothe-

cier, i tvifvelsmål.

Flerestädes i sina många större och mindre lichenologiska

arbeten har äfven W. NYLANDER Sysselsatt sig med cephalo-

dierna. Första gången han omnämner dem är 1858, då han

(Syn. Lich. I. s. 15) beskrifver dem såsom ett slags rundade,

tuberkulösa upphöjningar, som förekomma i synnerhet hos

Usnea, Stereocaulon, Pilophorus och Ramalina, och som likna

sjukliga utväxter från barklagret, från hvilket de skilja sig

genom sin fint cellulösa struktur och sin i allmänhet ljusare

färg.

Året derpå (1859) lemnar NYLANDER en kort redogörelse

för cephalodiernas byggnad hos slägtet Stereocaulon?). Liksom

lafbålen bestå de af tre skilda lager: 1) barklager, som bildar

tuberkulösa utväxter, 2) gonidiallager (stratum gonimon), hvilket

består af blågröna gonidier (granula gonima), olika de i bålen

` förekommande gonidierna och 3) märglagret. För första gången

framhålles här olikheten mellan de i cephalodierna och de i

bålen befintliga gonidierna. Vidare påpekas ol“mpligheten af

1) Tur. Mém. Lich. s. 20 n

2) Jemtôr TH. FR. Beitr. ть 58/19.

W. NYLANDER: Lichenes in regionibus exoticis quibusdam ventes U

s. 252 not. er des sciences naturelles. Ser. 4. Botanique. Tom

XI. Paris 1859).

12 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

att till cephalodierna hänföra de på bålen af Stereocaula ofta

fórekommande Stigonema-dynorna.

I det 1860 utkomna andra häftet af Syn. Lich. beskrifver

NYLANDER cephalodierna hos alla de arter, hos hvilka han

iakttagit dem. Dessa arter tillhóra fóljande slügten: Stereo-

caulon SCHREB., Pilophorus (Тгскевм.) Тн. Ев., Argopsis Тн.

Fr., Peltigera Acu., Sticta (ScHREB.) NYL., Ricasolia (DE Nor.)

Nr, Nephromium Ny. [Nephroma expallidum Муь.]| samt

Usnea (Dizz.) och Calicium (Асн.) Nvv. [Chenotheca chrysoce-

phala (Асн.)]. I »cephalodierna» hos Usnea iakttog NYLANDER

intet gonidiallager!). Han anser säledes här förekomsten af

gonidier icke utgöra nägot specielt utmärkande för cephalodierna,

utan säsom sädane kan man betrakta äfven bildningar, som

sakna gonidier. Säsom en egendomlighet framhälles, att hos

Stereocaulon liksom hos Pilophorus och Argopsis cephalodiernas

gonidiallager är alldeles olika bälens (Syn. Lich. s. 232 not.),

hvaraf vill synas, som om NYLANDER ännu icke ansett detta

vara något för alla cephalodier karakteristiskt. Gonidiallagret

i cephalodierna har han funnit uppträda såsom: 1) stratum go-

nimon e nodulis gonimicis formatum (Nostoc-typen), 2) stratum

gonimon sirosiphonoideum (Stigonema-typen) och 3) stratum

gonimon scytonemoideum (Scytonema-typen). Ноз Stictei har

NYLANDER iakttagit trenne slags cephalodier: 1) cephalodia

sparsa glomerulos leptogioideos referentia, 2) ceph. marginalia

simpliciora och 3) ceph. in pagina infera sita faciei pyrenodeæ.

m cephalodiernas natur har NYLANDER ännu icke uttalat

паста bestämda äsigter. Han har endast anmärkt, att »de hos

Stereocaula fórekomma в4 ofta och àga еп sá konstant form,

att man lätt vore frestad att betrakta dem säsom särskilda

organer» (Syn. Lich. Г. 1858 s. 15 not.) samt att »de tilläfven-

tyrs äro att jemfóra med groddknoppar» (Syn. Lich. IL. 1860s. 231).

I sammanhang härmed тай ock anmärkas, att NYLANDER

redan i sin 1859 utgifna, nyss citerade afhandling samt derpä

i Syn. Lich. II (1860) anser cephalodiegonidiernas olikhet utgóra

en specifik karakter. Så t. ex. förefinnes emellan Stereocaulon

ramulosum (Sw.), St. proximum Nr. och St. mistum NYL.

ingen annan olikhet àn, att i cephalodierna hos den fórsta

arten gonidierna tillhöra Nostoc-typen, under det att i cepha-

lodierna hos de båda sistnämda förekomma gonidier som till-

hóra Stigonema- och Scytonema-typen.

D Förhållandet synes hafva varit likartadt med Deer hos

Chænotheca іі дедің сен (Асн.). бе Nyl Syn. Lich. 47.

Б

BIH. TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 3. 13

Ра Naturforskaremótet i Stockholm 1863 höll Тн. Fries

ett föredrag om »parasitiska alger hos lafvarne, nämligen de

s. К. cephalodierna, hvilka hos olika lafvar upptrüda р& olika

sätt, men i afseende på hvilka talaren ej biträdde Prof. Nx-

LANDERS ásigt, att de äro väsendtliga för växten, och att deras

olika former kunna ange grunder för artskilnaden, alldenstund

de ofta äro att anse såsom olika utvecklingsstadier» 1).

Utförligare behandlades detta ämne sedermera 1866 i

. tidskriften Flora?) der Тн. Fries redogör för sina redan våren

1861 föredragna undersökningar af cephalodierna företrädesvis

hos Stereocaulon ramulosum (Sw.). De resultat, till hvilka han

kommit, äro nästan diametralt motsatta dem, till hvilka Ny-

LANDER anser sig ha kommit.

På ett exemplar af Stereocaulon ramulosum (Sw.) 8 elegans

Тн. Fn. (från Juan Fernandez) fann Tn. Fries i cephalodierna

gonidier, som tillhörde dels Seytonema — (således St. mixtum

Nr.) dels Nostoe — (således St. ramulosum (Sw.) Nr.) dels

Stigonema-typen (således St. prozimum NYL.). Detta exemplar

skulle således tillhöra icke mindre än trenne olika »arter»!

Detta visade sig emellertid vara en ingalunda enstaka

stående företeelse. På ett annat exemplar från Juan Fernan-

dez af Stereocaulon ramulosum (Sw.), hvilket NYLANDER be-

stämt såsom tillhörande denna art, förefunnos i cephalodierna

icke blott de tre ofvan nämda gonidietyperna utan äfven tyd-

liga öfvergångar mellan dem, och på ett annat likaledes af

NYLANDER bestämt exemplar af samma art (från Rio Janeiro)

anträffades till och med % samma cephalodium alla tre gonidie-

typerna. Detsamma observerades äfven på exemplar från andra

lokaler.

РА podetierna iakttog Th. Fries flere gänger en parasitisk

Stigonema, som i intet afseende afvek fràn de i cephalodierna

förekommande Stigonema-gonidierna. Äfven tror han sig hafva

funnit, att cephalodierna säsom äldre understundom sönder-

spricka, och att Stigonema-trádar derur framväxa. Med stód

häraf anser han, att denna parasitiska Stigonema ür af samma

natur som cephalodiernas Stigonema-gonidier, och att bäda

tillhôra samma slägte och art. Dessa 1 cephalodierna före-

kommande s. К. gonidier äro sáledes іске nägra lafven till-

1) Botaniska Notiser fór 1863, "va af N. J. ANDERSSON. s. 99.

2) Тн. Ев. Beitr. Ceph. s 17—

14 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA..

hórande organ utan ig Së Som lefver i D u är orsaken.

till d de bildningar, 8

Vidare har Тн. FRIES funnit, att den Feer algen

under sin utveckling antager olika former och dervid undergå

samma förändringar som ‘enligt H. Irzıssomn Hapalosiphon

Braunii Nze.').

Cephalodier kunna emellertid enligt TH. FRIES förorsakas

icke blott af alger utan äfven af svampar. Om nämligen

»cephalodierna» hos Usnea äro bildade genom inverkan af en

Abrothallus, har man här ett exempel derpå

De resultat, till hvilka Тн. Fries anser sig ha kommit,

sammanfattar han i följande 'satser:

1) hos flere Stereocaulon-arter vegetera parasitiska alger innan-

för barklagret (blott sällan och undantagsvis derur fram-

trädande); |

dessa parasitiska alger alstra ра bálen af nämda lafvar

sjukliga bildningar, som hos nägra arter äro kända under

namn af cephalodier, under det att hos andra dermed af-

ses endast parasitiska dynor (Polster) af Stigonema saxi-

colum; |

trots sin talrika fórekomst äro cephalodierna helt och

hället tillfälliga bildningar och Каппа ingalunda jemföras

med fanerogamernas groddknoppar;

4) de nämda parssitisku algerna genomlôpa en hel utveck-

lingsserie (mycket lik den а тилезонм hos Hapalosiphon be-

skrifna), hvaraf olika stadier stundom anträffas på samma

exemplar;

åtskilliga af NYLANDER beskrifna nya Stereocaulon-arter

måste strykas, då de kännemärken, på hvilka de uteslutande

äro grundade, äro hämtade icke från någon del af lafven

utan från olika utvecklingsstadier af BE alger;

£

دن

—

e

М

1) Det fórtjenar i sammanhang härmed påpekas, att W. ZoPF (Zur Mor

poe. der Spaltpflanzen. Leipzig E helk nyligen sökt visa, att

ett genetisk samband äger rum mella e Phycochromaceer t. ex.

a undersóknin

lanen för detta arbete, och tiden har ännu icke medgifvit

deras сада. CR torde också böra anmärkas, att mellan fig. 5

ch 6 (taflan VIII i ZoPFS nyss anförda arbete) olikheterna äro för

stora, för att frågan е skulle kunna anses fullt afgjord.

*

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND. 8. N:0 8. 15

6) sannolikt förekomma hos olika Stereocaulon-arter och i

olika lànder flere arter af dylika alger.

Denna uppfattning af cephalodierna vidbállor Тн. FRIES

i sin Lich. Seand. (1870, 1874), hvarjemte cephalodierna i

korthet beskrifvas under alla der upptagna arter, hos hvilka

de iakttagits.

Mot Тн. Fries’ äsigter rörande cephalodierna uppträdde

NYLANDER redan samma år i tidskriften Flora!). Det är emel-

lertid här icke fråga om någon egentlig kritik, utan han går

helt summariskt tillväga och inskränker sig till ett blott och

bart bestridande”). NYLANDER har sedermera hvarken lemnat

någon utförligare redogörelse för sina undersökningar af ce-

phalodierna eller närmare utvecklat skälen för sin uppfattning

af deras natur. Deremot har han i Flora meddelat smärre

notiser rörande deras förekomst hos vissa lafvar?), liksom

han i sina lichenologiska arbeten i allmänhet omnämt dem

hos de arter, hos hvilka han iakttagit dem.

Till förmån för Тн. Fries’ uppfattning af cephalodierna

hos Stereocaulon såsom рейин» bildningar uttalade sig se-

TZIGSOHN *). Han stödjer sig hufvudsakligen

derpä, att de innehälla blägröna gonidier, under det att bälen

innehåller gulgröna. Han synes dock ha sammanblandat de

verkliga cephalodierna hos Stereócaulon med Stigonema-dynor

eller mójligen endast undersókt dessa senare

Ungefär samtidigt härmed lemnade SCHWENDENER en redo-

görelse®) för sina undersókningar af cephalodierna hos Stereo-

caulon ramulosum (Sw.). Т allt väsendtligt biträder han den

af Тн. Fries framstälda ásigten rörande dem med undantag

af uppgiften om de olika algtypernas genetiska samband. De

vigtigaste resultaten af hans undersókningar sammanfattas i

följande punkter

7) Flora 1866 N:o 12 s. 47% it 2. Denna not finnes äfven “үтен i

уг. Lich. Lapp. Or.

2) Typos habent heec a, in n Stereocanlis, quales indicavi, neque ulla

logices Friesiane licentia mutantur.»

3) De cephalodis 1 Peltidea venosa (Flora 1866 N:o 8 s. 116).

. Flora 1868 t.

:0 28 в. 3

Circa cephalodia simul epigena et hypogena (Flora 1868 N:o 24 s. 372).

xemplum cephalodiorum in кек. oro (Flora 1869 N:o 5 s. 68)

8 MANI соо: Cultur à Glaucogonidien von Peltigera “

na (Botanische wong N ip "rg und DE BARY 1868 N:o 12 s. 185)

ғу Језидә Sage 1868

8) SCHWEND, р len В 12, 27, 83.

16 FORSSELL, STUDIER OFVER CEPHALODIFRNA.

1) De tre NyLANDERSKA gonidietyperna äro tre olika, föga eller

intet förändrade alger, nämligen Stigonema, Scytonema och

en JVostocacé med hoptrasslade, mângcelliga cellträdar,

som äga tydliga gränsceller;

2) Cephalodierna, i hvilka nägon af dessa alger fungerar sä-

som gonidier, äro utväxter, som vexla till formen och

fullständigt omgifvas af ett barklager.

Cephalodiernas utveckling känner SCHWENDENER icke. Han

anser emellertid säsom sjelfklart, att den försiggär pä det sätt,

att algen vid beröring med nägon del af bälen der framkallar

en lokal retning i de periferiska delarne af hyferna, hvar-

igenom algen sä smäningom af dessa omväxes.

Ytterligare stöd för Тн. Fries’ uppfattning af cephalodierna

lemnade kort derpå Ер. BomwET?). Afven han studerade dem

företrädesvis hos Stereocaula:

Pà bälen af detta slügte förekomma ofta rundade, mer

eller mindre märkbara upphöjningar, som man kallar cepha-

lodier. De innesluta gonidier, som äro färgade af phycochrom

och alldeles olika de i bålen befintliga. Dessa gonidier upp-

träda under olika former іске blott hos olika arter inom samma

slägte utan äfven i cephalodierna på samma individ och till

och med i ett och samma cephalodium. Denna omständighet

gör den meningen sannolik, att cephalodierna endast äro till-

fälliga utväxter. Hos följande arter har ВовмЕТ undersökt

cephalodierna: St. ramulosum (Sw.) St. tomentosum Fm. В

alpinum (Патв.) och St. furcatum Ев.

` m man gór ett längdsnitt genom de stundom ärtstora

cephalodierna hos Stereocaulon ramulosum (Sw.), finner man i

dem dels en hyfvüfnad, hvars hyfer i cephalodiets midt áro

glesare och i omkretsen tütare förbundna, dels deri inbäddade

bläaktiga gonidier, som äro fórenade till trädar. Dessa öfver-

ensstämma fullständigt i afseende på storlek, heterocyster,

slemskida och förgrening med en Scytonema-art, som förekom-

mer vid basen af podetierna och på marken deromkring. Mot

periferien blifva uti cephalodierna Scytonema-trådarne allt kor-

tare, och under barklagret äro de endast 3 —4-celliga, under-

stundom äro cellerna här till och med isolerade, hvarvid lik-

heten med Scytonema är ganska obetydlig (BORK. anf. st. s. 78).

— I ett och samma cephalodium har BomwET vidare funnit

1) Вовк. Recherch. Gonid. lich. s. 77.

v»

нае TILL К. SY. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. мо 8. 17

utom Sams en mycket finare Lyngbya, bvilken af-

ven var omgifven af hyfer (Born. anf. st. s. 72,

Ра exemplar (frän Hafs-Alperna) af Stereoc. tomentosum

(ER) 8 alpinum (Laur.) iakttog BonNET cephalodier innehål-

lande en Glæocapsa, hvilket slägte förut icke var represen-

teradt bland de cephalodiebildande algerna. РА bålen träffades

nämligen Gleocapsa-kolonier, som voro mer eller mindre om-

gifna af hyfer. Vissa kolonier voro delvis fria, andra omgifna

af en fin hyfvüfnad och andra af ett tjockare hyflager. Ganska

lätt kunde man följa hyfernas utveckling kring algen och iakt-

taga, huru hyfväfnaden utbredde sig mellan smä-kolonierna

(les colonies partielles) utan att dock genomväxa slemlagret

och intrünga ända till de blägröna cellerna (Born. anf. st. s. 80).

Vid undersökning af cephalodierna hos Stereoe. furcatum

Fr. var det ännu lättare att studera dessas uppkomst. Ра

bálen fórekommo Stigonema-dynor, som stundom undergätt en

egendomlig fóründring. Hyfer hade nümligen intrüngt mellan

de sürskilda algtrádarne, hvarvid bildats oregelbundna, med

flikar och olikformade bier d försedda utväxter (BonxET

anf. st. s. 85).

I förbigående omnämner а Bonxzr (s. 97) förekomsten

af cephalodier hos Solorina saccata

De busklika cephalodierna hos Lobaria amplissima (Scor.),

som i korthet beskrifvas (s. 89), synes Вовхет deremot ej be-

trakta sásom cephalodier utan omnämner dem endast sásom

exempel på lafvar, DEU äro försedda med tvänne slags go-

nidier.

Efter ВовхЕт har WINTER i Flora 18771) meddelat resul-

taten af sina undersókningar af cephalodierna hos Гобата

linita (Hups.) och några Solorina-arter. Hos den förra träffade

han både på біте och undre sidan af bålen cephalodier, inne- _

hällande en blägrön alg, som han antager hôra till Rivulariaceæ

eller Seytonemaceæ. En noggrann och utförlig beskrifning af

cephalodierna hos denna art lemnas; deras utveckling har han

emellertid icke lyckats studera.

Äfven hos Solorina octospora ARN., S. bispora NYL. och

S. saccata (L.) var. spongiosa (5м.) antrüffade WINTER cepha-

lodier innehållande en Nostocacé, hvilka utförligt beskrifvas.

3) WINT. Cephal s. 177.

18 FORSSELL, STUDIER ОРУЕВ CEPHALODIERNA.

I afseende pä cephalodiernas natur ställer sig äfven Wın-

TER obetingadt på Тн. Fares sida och betraktar dem såsom

af en parasiterande alg orsakade utväxter på bålen, ehuru

algen och hyferna ömsesidigt utöfva en fördelaktig inverkan

på es

t vigtigt inlägg i frågan om cephalodierna gjorde kort

derpå ІКОЕ 1), som undersökt deras utveckling hos Pel-

tidea aphthosa (L.). Ett fullt utveckladt cephalodium hos

denna art består i midten af en gles hyfvüfnad med deri in-

bäddade blägröna gonidier samt i periferien af ett pseudo-

parenchymatiskt, brunaktigt barklager. Snitt genom cepha-

lodiet odlades pà fórut utkokad, fuktig jord, hvarvid hyferna

snart förstördes och de blågröna lens utvecklade sig till

ANostoc-kolonier. Ра snitt genom. bälens yngsta delar träffades

understundom små Nostoc-kolonier än löst liggande bland från

em. Efter hand hade håren rikligt delat sig och utsändt

grenar, som inträngt i Nostoc-kolonien, hvarefter 1 periferien

ott barklager differentierats, och cephalodiet så småningom ut-

bredt sig åt sidorna, under det att bålens barklager och hyfer

med E sidan af cephalodiet bildade en sammanhãngande

vüfnad, men bälens gonidiallager Баг bortdog.

amma år (1878) har NYLANDER sammanfattat sina

äsigter om cephalodierna?). Trots de undersökningar, för

hvilka i det föregående redogjorts, vidhåller han sin mening,

att cephalodierna äro särskilda, för hvarje art karakteristiska

organer. »Deras normala och konstanta förekomst hos de laf-

var, der man träffar dem, synes tillräckligt bevisa, att de icke

DER) gonidierna uppstå ur азма у: Pa följande sätt in-

delas de:

1) BABIK. Dével. des cephal

3) Artikeln Céphalodies i BAILLON: Dictionnaire de ESCH Fasc. IX.

is

oq dew qp ságer NYLANDER: >1п eie - endogenis ( olo-

form.

кейн thallinis extrinsecus іпіғате valent. ссе corticem. firmum

рео ?» Möjligheten af att de blägröna algcellerna skulle kun-

nat intränga nedifrän, synes NYLANDER icke tänkt Att sä likväl

är * förhällendet just hos Solorina pore framgár pà det allra tyd-

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 8. 19

^ жене epigena (t. ex. Stereocaulon).

ıypogena (t. ex. Peltidea ume

Е » endogena, som antingen üro ceph. pyrenodea

eller utgóras af smä gyttringar af algceller i piu c eller

märglagren (Solorina crocea, Lobaria dichotoma) !).

Cephalodiernas fysiologiska rol är enligt NYLANDER okänd.

Härmed torde jag hafva så fullständigt som möjligt redo-

gjort för alla de vigtigare undersökningar, som beträffande

cephalodierna hittils blifvit företagna. Till de namn, hvarunder

cephalodierna fórekomma.i literaturen, och som redan i det

föregående äro omnämda, kunna dock åtskilliga kt läggas

t. ex. semina (MICHELIUS), Keimwarzen och tubercula abortientia

(SPRENGEL), tubercula (SCHRADER, SOMMERFELT, E. FRIES), soredia

och apothecia abortiva (SCHERER), rosulæ (WAHLENBERG), appen-

dages (BABINGTON). Att emellertid söka uppräkna alla de

olika benämningar, hvarmed cephalodier afses, ligger säsom

nämdt utom planen för detta arbete.

Af den bibliografiska redogörelse, som nu lemnats, framgär,

att kännedomen om cephalodierna är i hög grad bristfällig,

dä de hittils blifvit undersökta hufvudéakligen hos ett enda

slägte (Stereocaulon). Frågan om dessa bildningars natur kan

visserligen 1 sina hufvuddrag redan anses vara afgjord genom

de bidrag, som lemnats af i synnerhet Tu. FRIES, SCHWENDENER,

BoRNET, WINTER och BaBrkor, ehuru den NYLANDERSKA äsigten

ingalunda saknar anhängare. Men átskilliga andra frägor sär-

skildt rórande deras utveckling äterstä ännu att besvara.

Jag öfvergär härmed til en närmare redogörelse för de

speciela undersökningar, som jag företagit öfver cephalodierna

hos olika lafvar, för att sedermera lemna en sammanfattande

och jemförande öfversigt af dessa bildningar.

3 е i ad egna undersókningar af cephalodiernas utveckling

os den I

Г) födan i жүнің 1868 N:o 94 s. 372 (Circa Cephalodia simul epigena

et hypogena) har NYLANDER omnämt dessa olika slag af PENA.

20 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

II.

LOBARIA (SCHREB.).

(Syn. Stieta (LACH) NYL., Ricasolia DE Кот.)

Innan jag öfvergår till cephalodierna hos hithörande arter;

torde en kort redogörelse för bålens inre byggnad hos detta

slägte vara på sin plats!

fverst består bålen af ett ofärgadt eller något i gult

eller brunt stötande, pseudoparenchymatiskt öfre barklager,

hvars yttersta cellskikt äro försedda med starkt förtjockade

membraner. Under öfre barklagret ligger gonidial-zonen,

som mäter i tjocklek 45—85 и och innehåller gulgröna,

små (6—12 u i genomskärning) gonidier, och under denna

märglagret, som består af långa, företrädesvis horizontalt lö-

pande, ofärgade, greniga hyfer. Nederst består bålen af ett

20—30 u tjockt, pseudoparenchymatiskt undre barklager, hvars

cellmembraner i synnerhet på de ytterst liggande skikten äro

mer. eller mindre brunaktiga. Från nedersta cellagret utgå

ofta här och der hyftrådar, stundom förenande sig till tjockare,

greniga strängar; hos vissa arter t. ex, L. Casarettiana (DE

Мот.) är undre sidan af bålen nästan helt och hållet täckt af

‚ааа. De flesta arter äro på undre sidan af bålen försedda

med cypheller eller pseudocypheller.

Inom detta slägte träffar man tvänne slags cephalodier:

dels förekomma nämligen busklika på öfre sidan af bålen, dels

finnas uti märglagret större eller mindre gyttringar af blågröna

algceller, hvilka stundom på bälens undre sida bilda en tydlig

upphöjning eller en mer eller mindre märkbar antydan dertill

på den öfre sidan, men hvilka vanligen utifrån ej äro skönj-

bara. Cephalodier af det senare slaget förekomma inom detta

slägte ytterst allmänt, ehuru de hittils blifvit iakttagna endast

hos följande arter:

A) Busklika cephalodier på öfre sidan af bålen.

L. amplissima (ScoP.).

L. erosa (Escaw.).

L. dichotomoides (Nxr.).

L. dumacorni (Асн.) var. caperata (Bon.).

Е e is på L. amplissima (SCOP.), L. herbacea

(Hape). och 7, Be TM

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. х:о 8. та

В) Cephalodier uti märglagret.

Montagnei (BAB.)

linita (Huvps.).

pulmonaria (L.).

herbacea (Норв.).

dichotoma (Der.).

. homoephylla (NYr.).

Freycinetii (DEL.). P

. lineariloba (Мохт.) var. hypopsila (Мохт.).

2521556

кі

1. І. amplissima (5сор.).

[Fóretrüdesvis undersókta exemplar frân Skjerstad 1 Norge,

samlade den 14 sept. 1881 och mig benüget meddelade af

Forstmester J. M. Norman].

à біте sidan af bälen finnas nästan undantagslóst ра i

Europa förekommande L. amplissima!) svartgróna, busklika

cephalodier. Emellertid uppger Тгскевмах (Syn. North. Am.

Lich. s. 92), att de alitid saknas pà nord-amerikansko exemplar

af samma art ?).

Fullt utvuxna uppnä dessa cephalodier stundom en ganska

betydlig storlek -— ända till 2 centim. i hójd och bredd. De

äro rikt förgrenade och förvillande lika smalflikiga former af

Leptogium Шерін (Sw.) 1 synnerhet var. bolagina Aon. (=

Cornicularia umhauensis AUERSW.) 3).

1) I BRANTH с RosTRUP: Lichenes Daniæ. s. 183. (Botanisk Tidsskrift.

Band III. Kóbenhavn 1869 9) uppges, att pà exemplar af Г. amplissima

stäl i i

ы

ч

St:

et

=

бы

pr

4

a

p

t

B

b>

De FE

о

м

>,

о

ua

et

B

в.

©

B

=

Le }

mplis Nor

órsedd med busklika е коды, synes pà exemplar, samlade af

SC vid Safem i Massachusetts.

3) STIZENBERGER (Index Lichenum hyperboreorum. Sangallensis pre

s. 6) säger om Zeptogium Eege (Sw.) v rar Le H.),

den utan tvifvel förekommer på Zobari ылы , och М SE

yttrar med anledning häraf (Flora 1876 s. 578): кап Ps indicante in

бт. Lich. hyperb. p. 6 > eptogium bolacinum» declaratur etiam

glomerulos efficere Ricasolie eye ad ere [= L 1 — sime.

Hoc, ni fallor, proles es æ nature ac »Stereocaulon у

quod nullum est a e тагу ne quide e, Ze sistit

quasi Leprariam sui generis, atque, ut »Parmelia lanuginosa» et alim

rus p æ leprarioideæ, numquam apothe rt. Adsunt

ita thalli leprarioidei et gonimici et gonidici» örtjenar ап-

märkas, at BERGERS äsigt längt förut blifvit framstäld af

DrLLENIUS (Historia muscor Oxoniæ 1741. s. »Quoniam gl

muli ( lodia) sunt erassi et protuberantes, colore et substantia

a foliis diversi, vident ihi pecie d sæ, Lichi gela-

tinoso superius memorato [= Leptogium lacerum var. bolacina] similes,

si non eadem, saltem Deeg, distincte» — mna en utfórligare

ке för de olika äsigter, som blifvit dens tälda rörande

phalodierna hos 2. amplissima, torde vara öfverflödigt.

22 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

Nederst utgöras cephalodierna af ett kort, nästan cylin-

driskt skaft, som utgär frán bálen, och som upptill rikligt fór-

grenar sig i mycket fina flikar. Skaftet ür fórsedt med ett

60—90 и tjockt barklager, hvilket bestär af flere rader po-

lygonala celler. Frän det yttersta cellskiktet 1 barklagret utgä

stundom temligen tätt korta, septerade hyfer, bildande ett slags

fillludd på skaftet. Omslutet af barklagret ligger еп axil märg-

cylinder, som bestär af paralelt med lüngdaxeln lópande hyfer.

Genom delningar i barklagret fórgrenas cephalodiet. Gre-

narne eller flikarne äro dels plattade dels mer cylindriska, àn

tjockare och dà försedda med både bark- och mürglager, än

tunna, hoptryckta och innehälla dá sällan nägon tydligt differen-

tierad märg utan bestä alltigenom af en hyfväfnad, som till

sin struktur ófverensstümmer med barklagret.

I de busklika cephalodierna finnas phycochromfórande

algceller, som till formen áro rundade eller genom ómsesidigt

tryck vanligen kantiga, 5—7,5 и 1 genomskärning. Пе före-

komma mer sparsamt i nedre delen af cephalodierna, tilltaga

1 talrikhet uppát och äro i synnerhet i de finare grenarnes

spetsar rikliga. Mestadels förekomma de mellan barklagrets

celler, inbüddade i en mycket finmaskig väfnad med jemföreise:

vis stora interstitier. Allteftersom cephalodiet växer och för-

grenar sig, förökas genom delning algcellerna, sä att de alltid

träffas i cephalodiegrenarnes spetsar.

För att Каппа närmare bestämma den cephalodiebildande

algen, odlade jag i fuktig luft nägra cephalodiegrenar pä

väl utkokad lera. I följd af vattnets inverkan upphörde

hyferna att dela sig, hvaremot algcellerga med ofórminskad

hastighet fórókade sig och efter hand utbildade sig till alg-

kolonier, som noga öfverensstämde med fig. 1—7 tab. II] i

SCHWEND. Algentyp. d. Flechtengon., och som således torde

hafva tillhört Polycoccus punctiformis Kürz. (Тай. II fig. 13).

Pà tvärsnitt genom bâlen träffar man stundom under

gonidialzonen i märglagret liggande, större eller mindre, till

formen rundade gyttringar af blägröna gonidier, hvilkas när-

varo nägongäng antydes genom en svag upphójning ра ófre

eller undre sidan af bälen (Тай. II fig. 11). De blägröna

algcellerna, som genom ömsesidigt tryck vanligen äro mer

eller mindre kantiga och i genomskärning mäta 5--( u, ligga

inbüddade i en ytterst їйї och fin hyfvüfnad, som uppkommit

genom fórgrening och anastomosering af mürglagrets hyfer.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 $. 23

Dessa cephalodier uppkomma på det sätt, att Mostocacé-

celler, som förekomma bland mossa o. d. tillsammans med

lafven, vid beröring med de från nedre barklagret utgående

hyferna af ' dessa e TN hvarefter hyferna tätt förgrenas

uti algkolonien, under det att algcellerna genom delning rik-

ligt förökas. Så småningom genomtränga algcellerna nedre

barklagret och utbreda sig derefter i märglagret.

Cephalodierna hos L. amplissima uppträda således under

tvänne olika former: såsom busklika bildningar på ófre sidan

af bålen och såsom rundade gyttringar af blågröna algceller i

märglagret. Härvid är att märka, att det förra slaget cepha-

lodier endast är ett längre framskridet dtvecklitigsstaditn af

det senare. Genom att undersóka yngre delar af bálen har

jag nämligen funnit en oafbruten serie ofvergängar mellan de

báda cephalodieformerna. De 1 bälen inneslutna algcellerna

fóróka sig rikligt men bilda nya celler эй godt som uteslutande

i den mot ófre barklagret vünda delen, och genom de under-

ifràn pátrüngande algcellerna bildas ра bälens біте sida en

allt stórre vártlik upphójning. Slutligen genombrytes gonidial-

zonen och ófre barklagret af de pâträngande algcellerna jemte

hyfer från märglagret (Тай. I fig. 10). Algen förökar sig

rikligt, det genom bålen uppskjutande, svartgróna cephalodiet

blir allt större, förgrenar sig rikt och antager så småningom en

busklik form.

Denna utvecklingsgång, som på yngre delar af bålen är

temligen lätt att iakttaga, är fullkomligt oförenlig med den

åsigten, att de busklika bildningarne på bålen af Z. am-

plissima (Scor.) skulle tillhöra en parasiterande Leptogium.

Jag vägar icke med bestämdhet afgóra, huruvida de i

bålen inneslutna cephalodierna alltid utvecklas till busklika

sådana. Af flere skäl synes detta icke vara förhållandet, utan

än genomtränger algen gonidial- och öfre barklagren än qvar-

stannar han i märglagret. Hvilken orsaken är till cephalodie-

algens olika förhållande till bålen, torde vara svårt att afgöra,

då algen i båda fallen påtagligen är densamma.

| Åfven uti märglagret i bålens kant har jag understundom

iakttagit cephalodier bestående af större eller mindre gyttringar

af blågröna algceller, inbäddade i en finmaskig hyfväfnad

(Tafl. II fig. 12). På samma sätt som i äldre delar af bålen

kunna dessa äfven här genombryta öfre barklagret och på

bålens öfre sida bilda busklika cephalodier.

24 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

2. L. erosa (Escuw. enl. Тоск.).

Syn. Sticta crenulata (Ноок.) var. stenospora (NYL.)

St. Ravenelii TUCK.

Undersókta exemplar: Lich. Сире N:o 66. WRIGHT.

Ра біте sidan af bálen träffar man understundom äfven

hos denna art busklika Rare ie såsom redan förut af Ny-

LANDER anmärkts (Syn. Lich. s. 373). I afseende på sin yttre

och inre byggnad PET de i allt väsendtligt med

motsyarande bildningar hos föregående art. Till färgen stöta

de dock något mer i blått samt äro — åtminstone under-

stundom — försedda med ett slags knöllika, blekróda upphöj-

ningar. Dessa anses af Tuckerman (enligt etiketten till de

undersökta exemplaren) vara cephalodier; de synas också vara

analoga med de s. k. cephalodierna hos Usnea. Såsom cepha-

lodier kunna de emellertid ej betraktas, då de icke innehålla

några gonidier. De bestå nämligen inuti endast af en väfnad

af ytterligt fina hyfer och ha utvecklats från barklagret på de

busklika cephalodierna. Om dessa bildningars natur vågar

jag icke närmare yttra mig. Möjligen torde de härröra från

någon parasitevamp ; sporsäckar, sporer o. d. hafva likvàl icke

kunnat iakttagas 1 dem. motsats mot hvad förhällandet är

med motsvarande bildningar hos Usnea fürgas de vid behand-

ling med jod inuti ej blé utan endast gula,

Algen i de busklika cephalodierna utgóres af en Nosto-

cacé, mycket lik, mójligen identisk med algen i cephalodierna

hos föregäende art.

Bland mossa på bålen förefans i mängd en Nostoc(?)-art

med bläaktiga vegetativa celler och gula gränsceller. Dess-

utom förekom sparsamt en annan Nostocacé, som syntes full-

komligt öfverensstämma med Polycoceus punctiformis Коти.

Liksom hos föregående art uppträda cephalodierna hos

denna under tvänne olika former. Utom de redan omnämda

busklika cephalodierna förekomma nämligen inuti bålen i

märglagret rundade gyttringar af blågröna gonidier, inbäddade

i en fin hyfväfnad. Dessa cephalodier äro temligen små och

kunna utifrån hvarken på öfre eller undre sidan observeras.

Brist på tillräckligt undersökningsmaterial har gjort det för

mig omöjligt att utreda, hurusida säsom hos föregäende art

de busklika cephalodierna äro en utvecklingsform af de i

märglagret befintliga. Att förhållandet emellertid är sådant,

synes icke vara minsta tvifvel underkastadt.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 95

3. L. glomeruligera (Мут.).

Undersókt exemplar: Orizaba. Е. MÜLLER.

Ра біте sidan af bälen fórekomma hos denna art busklika,

svartgróna cephalodier, innehällande en blägrön Phycochromacé.

Til sin form och inre byggnad öfverensstämma de i allt vä-

sendtligt med de busklika cephalodierna hos L. amplissima.

Па jag icke lyckats fä se beskrifningen ра denna art, vet

jag icke, huruvida cephalodierna hos denna fórut blifvit stu-

derade. Af namnet framgär likväl, att de átmiustone obser-

verats. '

4.. І. dichotomoides (NYL.).

Hos denna art har NYLANDER (Syn. Lich. s. 355) iakttagit

1 bálens kant busklika cephalodier.

5. L. damæcornis (Асн.) var. caperata (Bor.).

Enligt NyrawpER (Syn. Lich. s. 357) förekomma äfven

hos denna form understundom busklika cephalodier.

Utom hos dessa har jag hos ett stort antal andra Zobaria-

arter iakttagit cephalodier, men endast i märglagret. Sällan

hafva de uppnått en sådan storlek, att de på біте eller undre

sidan af bålen bilda någon märkbar upphöjning. Detta för-

klarar anledningen, hvarför dessa cephalodier hittills i allmän-

het undgått uppmärksamheten. Såsom förut är nümdt, synes

dock redan WALLROTH hos ett par arter hafva observerat och

såsom tephalodier (»phymata») igenkänt dem, och med säker-

het har TULASNE iakttagit dem hos dessa samma arter, ehuru

han fôrbisäg deras natur. Äfven SomwEpENER (Flechtenth.

II s. 169, 170) har i märglagret hos detta slägte funnit gytt-

ringar af blågröna gonidier, hvilka han emellertid är böjd för

att betrakta såsom soredier. Vidare har NYLANDER påvisat

förekomsten af cephalodier i märglagret hos några få hithö-

rande arter. Om jag härtill lägger, att WINTER, såsom förut

är nämdt, hos en art funnit cephalodier i märglagret, torde

jag hafva redogjort för, hvad som i literaturen förekommer

rörande cephalodierna i märglagret hos slägtet Lobaria.

Det skulle vara förenadt med största svårigheter att få

reda på cephalodierna hos hithörande arter, om de icke före-

komme i sådan ymnighet, som förhållandet synes vara. Den

26 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

omständigheten, att man vanligen icke behöfver göra många

snitt genom bålen, förrän man finner dem, häntyder SS En

ра, att de fórekomma ganska rikligt.

De bilda i mürglagret rundade gyttringar af blågröna go-

nidier, som ligga i en ytterst tüt och fin hyfväfnad. Goni-

dierna äro rundade eller genom ömsesidigt tryck mer eller

mindre kantiga och mäta i genomskärning omkring 6 u.

De äro samlade i grupper: uti yngre cephalodier 1 fárre, uti

äldre i talrikare grupper. Mellan dessa löpa tätt med hvar-

andra till ett slags strängar förenade hyfer, från hvilka finare

grenar utgå, hvilka vidare förgrena sig och bilda en ytterligt

finmaskig, pseudoparenchymatisk väfnad, i hvilken algcellerna

äro inbäddade.

Algen tillhör Phycochromaceernas grupp. Den närmare

bestämningen af slägte och art är förenad med stora svårig-

heter, då algen i följd af de förändrade lifsvilkor, under

hvilka den har att utveckla sig, antagit ett från det vanliga

afvikande utseende. Aston hos en del hithôrande arter

torde cephalodierna orsakas af den förut omnämda Polycoccus

punctiformis Kürz. Hos vissa arter fórete algcellerna en mer

bläaktig fürgskiftning (L. discolor, L. Casarettiana), under det

att de hos andra stundom visa en temligen stark dragning åt

gult (L. herbacea, L. sublævis); desen olikheter synas dock

hufvudsakligen bero ра olika álder.

Cephalodiernas utveckling har jag icke lyckats studera

hos hithórande arter i f6ljd af de stora svárigheter, som der-

med äro förenade. Det lider likväl intet tvifvel, att algen

intränger utifrän genom undre barklagret, sásom förut är

visadt vara förhållandet hos L. amplissima.

Hos de olika arterna fórete cephalodierna inga väsendtliga

olikheter, hvarför vid de arter, hos hvilka jag funnit cepha- -

lodier i mürglagret, i allmünhet endast de undersókta exem-

plarens fyndort och insamlare omnämnas.

6. L. Wrightii (Tuck.).

Bayern: Berchtesgaden. KREMPELHUBER.

1. L. discolor (Dzr.).

Ex. i Тн. Fres’ herb., sända af LENORMAND шап upp-

gifven fyndort.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND Š, хо 8. 97

8. L. Schæreri (Мохт.).

Java. VAN DEN Boscu.

9. L. sublævis (NYr.).

Madeira. CASTELLO DE PAIVA.

10. L. Casarettiana (Dr Nor.).

Brasilien. CasanErT.

11. L. Montagnei (Bax.).

Хуа Zeeland. Kwianr.

» » HocnusrETTER. N:o 98.

os denna’ art hade NYLANDER!) förut iakttagit эсерла-

lodia pyrenodea».

12. 1. sp. coriaceæ (Tayr. & Hook.) affinis.

Port Sandy. W. Leonter. Pl. magell. N:o 987.

18. L. herbacea (Hups.).

Såsom redan är nämdt, hade förut både WarrnorH och

TULASNE hos denna såväl som följande art iakttagit cepha-

lodier, ehuru endast den förre igenkänt deras rätta natur.

Följande af mig undersökta exemplar befunnos äga cepha-

lodier:

Vestergötland: Hunneberg. FORSSELL.

Alp. Bavariæ. BAMCHENBERGER.

Nord-Carolina. RAVENEL.

14. L. pulmonaria (1..).

Upsala: Gottsundabergen. FORSSELL.

Madeira. JELINEK.

Nord-Carolina. RAVENEL.

Hos Sticta retigera ACH., som af NYLANDER ställes när-

mast L. pulmonaria (L.), аба cephalodier förgäfves efter- `

sökts. Enligt exemplar, samlade af Hook. fil. & THOMSON

(Herb. Ind. Or. N:o 1920, 1970) hór denna art icke till detta

slägte utan äger blågröna gonidier, såsom MüLL.-Ane. riktigt

iced

7) Flora 1867 N:o 28. s. 439

2) J. MÜLLER: лодае e ZE VII. Flora 1878 N:o 31. s. 484.

28 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

15. L. linita (Hups.).

rit 1 art har 9 först i akttagit €—

örligt och noggrant beskrifvit i Flora 1877. I

förhållande. EI bâlens Ne dee kunna de iuge nigót

olika lägen. an har nämligen funnit cephalodier: 1) pä

undre sidan af bälen eller rättare inuti märglagret, 2) pä öfre

sidan af bälen ofvan gonidiallagret och 3) pà ófre sidan af

bälen liggande under gonidialzonen, som jemte barklagret är

hvälfd öfver cephalodiet (egentligen endast ett mer utveck-

ladt stadium af första slaget)!). Cephalodiealgen hos denna

art anser WINTER sannolikt höra till Æivulariaceæ eller Sey-

tonemaceæ. Vida sannolikare synes mig dock det antagan-

tendens till radvis anordning, hvilken framträder så tydligt hos

gonidierna i Scytonema-cephalodier.

INTER anser vidare cephalodierna hos denna art vara

temligen sällsynta, då han sparsamt funnit dem endast på ex-

emplar från Brenner i Tyrolen, samlade af Amworp. Enligt

mina egna iakttagelser synas tvärtom cephalodier förekomma

mycket allmänt (normalt ?) äfven hos denna art af slägtet Lobaria.

Jag har nämligen undersökt åtskilliga exemplar, hvilka alla visade

sig äga cephalodier. Dessa exemplar voro från följande lokaler:

Transsilvania. BARTH.

Savoyen: Chamounix, Montavert. Тн. FRIES.

Tyrolen: Brenner. ARNOLD.

Wallis: St. Nicolas. i

|. nel Cantone Ticino. Еклхломі (Erb. critt. It.

N:o

SCH ER. = Harr. Lich. Helv. exs. N:o 896.

Helvetia. SCHLEICHER.

Exempl. i Тн. Fries herb., sända af SAUTER från obekant

fyndort.

Antagligen är detta era äfven med cephalodier af andra

sla Det är nämligen cket osannolikt, an dessa cephalodier

а frän öfre sidan af bâlen sásom Co сты Len оға.

Ka Följande en ng er mig vida de vi

lagret inneslutna gyttringarne af algceller ae trän жейде alit ee

upp i bälen, och. slutligen är ç ephalodiet på bålens öfre sida bildat

e

från bålens gonidialzon spridda g utvecklats åt sidorna, såsom

synes på WINTERS figur (Тай. IV fi 1).

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 2. 99

Âfven pà exemplar i Тн. Fries herb. af underarten Ga-

rovaglii (SCHER.) har jag funnit cephalodier. De undersókta

exemplaren voro alla tre frân norra Italien, men endast ett

med närmare angifven fyndort (Piemont: Stella. CARESTIA).

16. L. laciniata (Acm.).

Ostindien. SWARTZ.

Van Diemens Land. Fraser. к

17. L. damæcornis (Асн.).

Irland: Turc Cascade. WiLsox.

Cuba. Мант (Lich. Cube N:o 61).

Mauritius. BABINGTON.

» SIEBER [ f. subnuda (Laur.)].

Taiti — sänd af LenormanD [ f. sinuosa (Момт.)]

Хуа Zeeland. Кмонт [f. sinuosa (Момт.)].

Teneriffa — sänd af LENORMAND [f. canariensis Gen

18. L. dichotoma (Dzr.).

I bälen hos denna art, som jag іске haft tillfälle att

undersöka, har NYLANDER funnit cephalodier.1)

19. L. variabilis (Don.).

Хуа Zeeland. KNIGHT.

20. L. Filix (Horrw.).

Хуа Zeeland. Кмент Ir parvula (NYL.)].

21. L. latifrons (Rıcn.).

Хуа Zeeland. KNIGHT.

22. L. subcoriacea (Хті..).

Хуа Zeeland. KNIGHT. l

23. L. cinereo-glauca (TAYL.).

Nya Zeeland. KNIGHT.

24. L. nitida (TaYL.) [enligt A. Syn. Lich. s. 359].

Pl. chilens. N:o 598 с. W. LECHLER?).

9) Flora 1 1868 N:o 8 s. 118 not. !).

J Enligt etiketten skulle Seene Foie зер vara Sticta cervicornis B atro-

30 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

25. L. Urvillei (DEL.).

Valdivia (Тн. Ев. herb.).

idis Zeeland. Hooker [f. flavicans (Тлу. & Ноок.)].

EMY. ROUMEGUERE: Lich. Gall. exs. N:o

871 [f. Côlensoi (Nr )].

> > Кмант [f. Colensoi (NYL.)].

. 26. L. orygmæa (Acn.).

Үогк-Вау. W. LECHLER. Pl. magell. N:o 1342.

Хуа Zeeland. KNIGHT.

21. L. aurata (ACH.).

Nord-Carolina. M. А. Curtis.

Syd-Carolina. RAVENEL (s. n. St. crocata Асн.).

Brasilien. CasanETT [f. clathrata (DE Хот.)).

Goda Hoppsudden (Тн. Fm. herb.).

28. Т. granulata (BAB.).

Хуа Zeeland. KNIGHT.

29. L. carpoloma (Dzr.).

Nya Zeeland. Кмант.

Enligt de undersókta ар d som utan tvifvel äro

riktigt bestämda, hör denna art icke till slägtet Stietina NYL.,

dit den fóres i Nr. Syn. Lich. s. 339, utan har gulgröna go-

nidier och är således en Lobaria (Sticta Nr.).

30. L. dissimulata (Nr).

Хуа Zeeland. KNIGHT.

81. 1. multifida (LAUR.).

Хуа Zeeland. KNIGHT.

32. L. fossulata (Dur.).

Хуа Zeeland. Носнзтеттев. N:o 102.

a > NIGHT. |

Van Diemens Land. Hooker [f. linearis (Hook. & TayL.)|.

33. L. punctulata (Nyr.) (Syn. Sticta quercifolia TAYL.).

Хуа Zeeland. HocHSTETTER.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. So 8. 31

94. L. homoephylla (Nyr.).

` Hos denna art har NYLANDER på exemplar från Хуа Zee-

land, samlade af Kwremr, iakttagit »cephalodia hypogena in-

signia magna subglobosa (diam. Dre millim.), диф nota

jam sola ad hane speciem distinguendam sufficit 1). — P

exemplar likaledes från Хуа Zeeland (Kon, har jag också

iakttagit cephalodier 1 märglagret, һу Ка i intet afseende af-

vikit från de hos hithörande arter så vanliga cephalodierna.

95. L. Freycinetii (Dzr.).

Ра undre sidan af bålen har NYLANDER hos denna iakt-

tagit »cephalodia pyrenodea»?). Dylika cephalodier har jag

давай på exemplar från Хуа Zeeland (son)

36. L. episticta (Nr.).

ІлхрвАҮ uppger visserligen, att »on the upper surface

there occasionally occur small subglobose isidia or cephalodia

of a bright gamboge-yellow colour»), men härmed afses tyd-

ligen icke cephalodier. Рё undre sidan af bálen har jag der-

emot ра exemplar från Хуа Zeeland (KNIGHT) funnit små upp-

hójningar, som orsakats af i márglagret inneslutna cepAalodier.

37. L. amphisticta (KNIGHT).

Хуа Zeeland. KNIGHT.

NEPHROMA (Асн.) Nxr.

Alen bestär öfverst af ей 25—50 и bredt, pseudo-

parenchymatiskt ófre barklager och utsänder ofta här och der

uppát smä, härlika bildningar. Nedanför ligger gonidialzonen,

som utgöres af en mycket finmaskig hyfväfnad med deri tätt

inbäddade gulgróna gonidier, hvilka ато 5—6 и 1 genom-

skürning. Gonidiallagret begränsas nedtill af märglagret, som

bestär af länga, glesa hyfer med tjocka, ofärgade membraner.

Nederst ligger undre barklagret, som mäter 15—25 u i tjock-

"lek och är pseudoparenchymatiskt samt mer eller mindre tätt

1) Flora 1867 N:o 28 s. 439

2) NYLANDER: Conspectus synoptieus кт 7 d

Société Linnéenne de Normandie. Vol. II. E

3) LINDSAY: Observations on New Lichens and Fungi collected in Otago,

New Zealand. s. 421 (Transactions of the Royal Pun of Edinburgh.

Vol. XXIV. Part. ll. 1865—1866).

1 (Bulletin de

Caen 1868).

32 FORSSELL, STUDIER ÓFVER CEPHALODIERNA. .

utsünder kortcelliga hyfer, ofta рё undersidan bildande ett

tâtt ludd.

Bland hithórande arter hafva cephalodier förut observerats

endast hos N. ezpallidum Nr. De förekomma likväl ymnigt

äfven hos andra (alla öfriga?) arter.

1. N. arcticum (L.).

Företrädesvis undersökta exemplar:

Strängnäs. J. E. ZETTERSTEDT. |

På öfre sidan af bålen observeras ofta rundade, något ljusare,

ytterst svaga, 1—8 mm. breda upphöjningar. På vertikalsnitt ge-

nom dylika delar af bålen finner man under gonidialzonen i märg-

lagret rundade gyttringar af blågröna gonidier (cephalodier).

Dessa gyttringar äro här mycket större än hos Lobaria och

upptaga ofta rätt betydliga sträckor omedelbart under gonidial-

lagret. De blågröna gonidierna äro rundade eller genom ömse-

sidigt tryck kantiga, 6 и 1 diam.; vissa öeller äro något

större och försedda med dubbelt бнаа membran samt

färgas med kaliumhydrat och klorzinkjodlósning violetta (hete-

rocyster). Algcellerna, som äro förenade till grupper, skilda

genom grófre och finare hyfsträngar och i alla riktningar tätt

genomdragna af ytterst fina hyfträdar, ligga i de af hyferna

bildade interstitierna.

Pà yngre delar af bälen (liksom bland mossa deromkring)

träffar man stundom på undre sidan en Nostocacé, som orsakar

cephalodierna hos ifrågavarande laf. Då nämligen algen kom-

mer 1 beröring med de från undre barklagret utgående hyferna,

förlängas dessa och omsluta algkolonien på vanligt sätt. Un-

der det att hyferna förgrena sig i algkolonien och genom-

tränga densamma samt derigenom mer och mer skilja algcel-

lerna frän hvarandra, bórja dessa rikligt dela sig. Серһа-

lodiet kan i detta utvecklingsstadium utan synnerlig svárighet

observeras pä undre sidan af bâlen säsom en ytterst liten,

brunsvart, punktlik upphójning. Denna fórsvinner emellertid

vid algens inträngande i nedre barklagret. Då algcellerna

үйхі in uti detta senare, fortgär deras delning med ükad fart,

så att de tillsammans bilda en allt större massa. Det är nu

hufvudsakligen de upptill befintliga algcellerna, som dela sig,

hvilket har till f6ljd, att den af blågröna algceller аша,

rundade gyttringen (cephalodiet) allt mer närmar sig gonidie-

lagret. Under detta utbreda sig sedan algcellerna längre eller

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 33

kortare strückor. Vanligen fóróka sig algcellerna sà rikligt,

att den gulgróna gonidialzonen och ófre barklagret hójas uppát,

hvarigenom pä bälens біте sida en mer eller mindre märkbar

konvexitet uppstär.

Ра exemplar frän Syd-Grönland (fjället norr om Tiksaluk,

samlade d. 21/; 1880 af N. О. Horst) begränsas de blågröna

cephalodiegonidierna icke blott ра ófre шат ock pá undre sidan

af gulgróna gonidier, ehuru det undre lagret àr betydligt gle-

sare (Tafl. I fig. 6). Denna gonidiallagrets delning visade sig

icke vid undersókning af endast ett eller ett par cephalodier,

utan förhällandet var enahanda med alla undersókta cephalodier

pà ifrágavarande exemplar. Den cephalodiebildande algen,

som jag här ej lyckades anträffa i fritt tillständ, torde att

döma af cellernas nägot större dimensioner icke vara samma

art, som hos N. arcticum vanligen ger upphof till cephalodier.

Jag har icke heller kunnat studera dessa cephalodiers ut-

veckling.

Ehuru cephalodierna synas hos denna art hittils icke

blifvit uppmärksammade, förekomma de likväl mycket ofta

(konstant?). Pä talrika exemplar frän olika delar af Sverge

och Norge har jag utan undantag funnit dem, likasä pä

exemplar frän Norra Amerika.

2. N. expallidum Nir.

Undersökta exemplar:

Norge, Dovre. J. E. ZETTERSTEDT.

Om man undersöker undre sidan af bålen hos з art,

kan man lätt redan med blotta ögat vanligen strax innanför

kanten se smä, mer eller mindre halfklotformiga upphójningar.

De fórekomma sparsamt närmast kanten och talrikt ра äldre

delar af bålen. Till färgen äro de antingen öfverallt eller i

midten mörkare. Vid mikroskopisk undersökning af dessa

bildningar finner man, att de orsakas af i märglagret före-

kommande gyttringar af blågröna Nostocacé-celler.

Samma alg träffas i fritt tillstånd ofta på mossa bland

lafven, och vid noggrannare undersökning har jag äfven på-

träffat den på undre sidan af bålen. Cephalodierna uppstå

hos denna liksom hos föregående art genom algens inverkan

på från undre barklagret utgående hyfer. Afven hos N. ez-

pallidum visa sig de första cephalodieanlagen (d. v.s. då algen

omslingrats af hyfer och kommit i beröring med undre bark-

3

34 FORSSELL, STUDIER ÓFVER CEPHALODIERNA.

lagret samt bórjat genomtrünga detta) sásom smä, brunsvarta,

punktlika upphöjningar på undre sidan af bålen (Тай. I fig.

7 a och 8).

Vanligen kan på біте sidan af bålen icke något spår af

cephalodiet förmärkas. Stundom utvecklas emellertid algen

så rikligt, att äfven här en mer eller mindre tydlig upphöjning

bildas 2). Algen fyller då hela märglagret mellan undre barken

och gonidialzonen, och denne senare bildar liksom öfre barken

genom den underifrån påträngande, algen en konvex upp-

höjning på bålens öfre sida. I allmänhet tränger dock algen

hos denna art icke så långt upp i märglagret som hos före-

gående utan stannar vanligen i midten af detsamma såsom

hos Lobaria (Tafl. I fig. 9).

Cephalodier, som hos denna art först observerades af NY-

LANDER?), förekomma, att döma efter en mängd undersökta

exemplar från Dovre, normalt. Jag har äfven funnit dem på

exemplar från Tyrolen (Oberhalb Gurgl im Oetzthale. ARNOLD

Lich. exs. N:o 528)

3. N. antarcticum NYL.

Undersökta exemplar:

Chile: »Los Ulmos» pr. Valdivia. H. KRAUSE.

Inter Cadigo et Futa. W. LECHLER. Plante chilens.

N:o 354. Ed. НОонЕХАСКЕЕ (s. n. N. australe Ricu.

fide Moxr.).

C. Juan Fernandez. Ex herb. MONTAGNE (2N. australe

MONT. >).

Magelhaens Land. N. J. ANDERSSON.

Hermit Island. Hooker (> М. cellulosum»).

Хуа Zeeland. KNIGHT (forma tenuis NYL.).

Pà alla dessa exemplar iakttog jag mer eller mindre lah |

rikt cephalodier innehållande en blågrön Nostocacé. Stundom

liknade de närmast cephalodierna hos N. expallidum Nr. (ex.

A, D, F), stundom företedde de mera likhet med dem hos

N. arcticum (L.) (ex. B). På ex. E bildade cephalodierna på

vw»

unn

7) Fórmodligen afser NYLANDER dylika cephalodier med pare 4. i

69 N:o 2

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 35

undre sidan af bálen mycket stora halfklotformiga, med bälen

m TE upphójningar.

| os denna art torde cephalodier förekomma mycket

ofta, š de iakttogos pà alla af mig undersôkta exemplar.

4. N. analogicum NYr. ap. Скомв. 1).

Undersókta exemplar:

A. Port En vt vestkusten af Patagonien. В. O.

UNNINGH erb. Kew.

B. Patagonien. Weir (N. patagonicum KREMPH.»)?).

undre sidan af bálen fórekommo i synnerhet pà ex. B

stora, halfklotformiga och svarta cephalodier, som innehöllo

Nostoc-gonidier.

PELTIDEA (Aen) Nur.

Hos de bäda till detta slägte hórande arterna äro cepha-

lodier iakttagna.

1. P. aphthosa (L.) №.

De företrädesvis undersókta exemplaren:

Upland: Tensta sn. Juli 1881. Förf

Alen bestär ófverst af ett pseudoparenchymatiskt, 32—

38 и tjockt barklager med de yttersta cellernas membraner

tjockare och mórkare än de undres. Ра yngre delar af bálen

förlänga sig öfversta barklagrets celler ofta till en- eller fler-

celliga hår, som blifva ända till 0,06 mm. långa, men som på

äldre delar af bâlen snart fórsvinna. Under barklagret ligger

gonidiallagret, som är 22—80 и tjockt och utgöres af små

D CROMBIE: On the Lichens collected by Prof. В. O. CUNNINGHAM in the

Falkland Islands, Fuegia, Patagonia and the Island of Chiloe during

S. :

the voyage o »Nassau> 1867—69 (The Journal of the

i tan Vol 82 187

е и Aufzählung und sedia der Flechtenarten, welche

WAWRA, Ritte n Fer von zwei Reisen u e

in Wien. 1876. Band XXVI Wién ar).

Stagen X. KE och pee caesar N. patagonicum äro

och mäst t al

oh: obetydlig och

«mee kunde wen rligen pà em del thallus-snitt fórm

ра ex. B inträdde inuti bålen vid tillsats af. iita ar

ingen e

36 FORSSELL, STUDIER ÖEVER CEPHALODIERNA.

5—6 u 1 genomskärning), lifligt gróna gonidier, liggande 1

en finmaskig hyfvüfnad. Under gonidiallagret ligger märg-

lagret, som bestär af lànga, greniga hyfer med starkt fór-

tjockade, pà yttre sidan ofta ojemna och skrofliga väggar, som

äro ofärgade utom i bälens kanter och här och der pà undre

sidan (»àdrorna»), der de äro brunaktiga !).

ófre sidan af bålen förekomma små, brun- eller grä-

aktiga, upptill tillplattade, värtlika clephalodier, innehållande

blägröna gonidier. genomskärning mäta dessa cephalodier

De synas hos Peltidea aphthosa fórekomma konstant och an-

vündas derfór med fórdel sásom kännemärke pà denna art.

cephalodierna hos denna art äro pà engäng lätta att

iakttaga och konstant fórekommande, är det helt naturlipt, att

de för länge sedan ádragit sig botanisternas uppmärksamhet.

De finnas ocksä (se sid. 8) omnümda redan i de äldsta liche-

nologiska arbeten under namn af corpuscula, glomeruli, verruce

m. m. Den fórste, som noggrannare studerade dem och be-

traktade dem sásom cephalodier, var, sásom redan fórut аг

nämdt, ACHARIUS. 1 sin Lich. Univ. (1810) bâde beskref

och afbildade han dem. Med undantag af WALLROTH synas

ACHARIUS efterföljare ända till NYLANDER (Syn. Lich. 1860.

s. a missuppfattat deras natur. Âfven Konen 2),

SCHWENDENER ?) och STEIN *), hvilka tydligen undersökt dem,

synes det ha undgátt, att nämde bildningar äro att betrakta

sásom cephalodier. Den, som noggrannast studerat cephalo-

1) Ба hyferna behandlas med kaliumhydrat och jod samt 5 4 sde АЧ

eller klorzinklósning, blir deras korniga innehäll làtt att iakttaga. An-

li =

tag igen är det dylika korn, som MINKS benämt »mikro бүгі sonal ` Hans

i 0 e dessa »mikrogonidiers vidare utveckling och ut-

bildning till gonidier har jag emellertid icke Каппа a

3) ad stema Lichenum Germaniæ. Breslau 1855. s. 58) menar

med 16 öljande : »Die ellen der Rindenschicht zeigen eg" deutlichen

Kern, der in den Warzen [— Cephalodien] (welche aus Rindenzellen

untermischt mit im bestehen) oft doppelt auftritt» är mig full-

мената obegripligt.

3) Flechtenth. И. s. 175. Här betecknas cephalodierna såsom >vårtlika

prolifikationer, hvilka berth af en interstitielös, ce, zéi oty paren-

chymatisk väfnad». t dessa »pro aegri. nehälla gonidier om-

nämnes ike. U posten. att h 4 cess abro uem är »interstitie-

lós» Sa GR anses bero pà ett PR че foi skulle annars gonidierna

ts?

3 »Die id eus Warzen sind Жағаға user Ts mit Gonidien gemischt>

Kryptogamen-Flora von Schlesien. II: 2. Flechten von STEIN. Breslau

1879. s. 87.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. м:0 $ 37

dierna hos Peltidea aphthosa (L.) ат Вавтков, som 1878 lem-

nade en redogürelse fór cephalodiernas byggnad och utveckling

hos denna art. Vid mina egna undersókningar har jag funnit

bekräftelse ра BABIKOFS iakttagelser, hvarjemte jag lyckats

komplettera dem med ett och annat, som han icke observerat.

"ephalodierna hos Peltidea aphthosa (L.) bestå ytterst af

ett pseudoparenchymatiskt barklager, som nedtill stár i omedel-

bart sammanhang med bálens barklager, hvars celler under

cephalodiet ofta synas ha antagit en i vertikal riktning mer

utdragen form. Bälens gonidiallager under cephalodiet för-

ändras sà till vida, att det till en bórjan här och der genom-

drages af vertikalt lópande hyfer och sedan blir allt glesare,

till dess gonidierna helt och hállet fórsvinna under cephalodiet.

Barklagret kring fullt utvecklade cephalodier är ungefär

15 и tjockt och utgöres af omkring 3 rader celler. Liksom

hos bålens barklager äro de ytterst liggande cellernas mem-

braner mycket tjockare och mörkare.

Innanför barklagret finnas inbäddade i en hyfväfnad blå-

` gröna, genom ömsesidigt tryck oftast mer eller mindre kantiga,

om hvarandra liggande gonidier. Hos unga cephalodier ser

man dessa algceller till större eller mindre antal samlade i

cephalodiets midt. I något mer utvecklade cephalodier äro

algcellerna betydligt flere och fördelade i större och mindre

grupper, skilda från hvarandra genom hyfer. Det framgår

häraf, att algcellerna, ehuru i cephalodiet tätt omslutna af och

sammanträngda mellan hyferna, likväl äga förmåga att rikligt

dela sig. Detta visar sig ännu tydligare, om man undersöker

ett fullt utveckladt cephalodium. Man finner då, att detta

under sin utveckling betydligt tilltagit i storlek, och att alg-

cellerna äro spridda öfver hela cephalodiet men fördelade i

större grupper. Dessa äro delade i en mängd genom hyfer

från hvarandra skilda, smärre grupper. I hvarje mindre grupp

ligga algcellerna några få tillsammans i interstitierna i en yt-

terst fin hyfväfnad, bildad derigenom, att grenar af hyferna

ytterligare förgrenat sig och bildat med hvarandra anastomo-

serande smågrenar.

Algen i cephalodierna är färgad af phycochrom, och cel-

lerna mäta omkring 8 u i genomskärning. En del algceller

äro något större, färglösa, försedda med dubbelt konturerad

membran och antaga efter behandling med kaliumhydrat och

klorzinkjodlösning en violett färg, under det att de öfriga

38 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

algcellerna färgas gulbruna, samt äro sáledes att anse sásom

gränsceller (heterocyster). Dessa förekomma såväl i unga som

äldre cephalodier.

Cephalodiernas uéveckling försiggår hos denna art på föl-

jande sätt: Bland lafven förekommer på mossa o. d. en

Nostocacé, som, dà den kommit i beröring med de på bâlens

біте sida befintliga håren, så småningom af dem fullständigt

omväxes. De algen omslutande hyferna förgrena sig och om-

gifva algen med ett tjockt, brunaktigt barklager samt utveckla

inåt grenar, som på förut nämdt sätt dela algkolonien i en

mängd större och mindre grupper.

Alla af mig undersökta cephalodier hos Peltidea aphthosa

(L.) hafva innehållit blågröna Nostocaee-celler. Så var äfven

förhållandet med de af Basıkor undersökta cephalodierna.

Detta framgick іске blott genom undersökning af cephalo-

diernas utveckling utan üfven genom odling ра fuktig lera af

tunna snitt genom cephalodier, dá gonidierna snart antogo

utseende af en normalt utvecklad Nostoc.

Det vill emellertid synas, som om cephalodierna hos denna

art stundom innehölle tvänne olika alger. Jag har nämligen

några få gånger inuti cephalodier observerat: 1) 1 nedre hälften

af cephalodiet stora (ända till 10 u i diam.), blågröna celler;

2) i öfre delen af cephalodiet fina, böjda algtrådar med mycket

små celler (2 u i diam.). De förra cellerna lågo såsom vanligt

inbäddade i en fin hyfväfnad, men mellan algtrådarne kunde

inga eller endast några fà hyfer iakttagas (Тай. I fig. 4).

Om den senare algen hör till Nostocaceæ, Scytonemaceæ eller

mójligen nägon annan familj vägar jag іске med bestämdhet

afgóra. Ра ett cephalodium, som i genomskárning mätte

0,28 mm., lägo algtrádarne delvis utom cephalodiet, vare sig

nu de eprint och uttrüngt igenom barklagret eller vid skärm

ningen af snittet förts utom detsamma. De voro mycket böjda

och tätt hoptrasslade sinsemellan samt nådde understundom

en högst betydlig längd; den längsta algtråden uppgick näm-

ligen till icke mindre än 0,2 mm. i längd. Gränsceller före-

kommo i dessa trådar mycket sparsamt; endast några få ob-

serverades. De voro 5 u i diam. och således betydligt större

än de vegetativa cellerna.

På exemplar af Peltidea aphthosa (L.) ur е

lafsamlingar utan angifven lokal (antagligen frän Sundsta-bergen .

1 Stockholms län) afveko cephalodierna 1 flere afseenden. Till

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 39

färgen voro de ljusare än vanligt och dessutom ungefär dubbelt

stórre. Deras form var ocksá nágot afvikande frán den vanliga,

i det de snarare liknade i kanten nágot krenulerade ҚАП ап

vártlika upphöjningar. Den största skiljaktigheten företedde

dock deras anatomiska byggnad. Gonidierna hade nämligen

nedtill och i midten af cephalodiet till allra stórsta delen för-

svunnit och fórekommo endast i ófre delen under barklagret,

der de bildade ett smalt, blägrönt gonidiallager (Тай. I fig. 5).

I ófrigt utgjordes cephalodierna af en hyfväfnad, hvilken ej

bestod af så smala och fina hyfer som vanligt utan under

cephalodiets tillväxt allt mer utvecklat sig till likhet med

märglagret hos slügtet Peltigera Асн.

Cephalodierna voro helt löst fästade ofvan lafbälen. De

från undre sidan utgående hyferna voro mörka och genom-

trängde bålens barklager samt slutligen äfven gonidial- och

märglagren. Gonidierna i bålen bortdogo snart, och slutligen

hade äfven märglagret blifvit helt och hållet undanträngdt af

de från cephalodiets bas utgående, mörka hyferna.

Det hela företedde vid mikroskopisk undersökning ut-

seendet af en på Peltidean liggande del af en. Peltigera-bål.

Cephalodiernas utveckling hos exemplaren från Sundsta-

bergen var densamma som hos de först beskrifna exemplaren.

. Till en början voro också de blågröna gonidierna jemnt för-

delade i cephalodiet, och det var först vid en mera framskriden

utveckling, som de började försvinna nedtill och i midten

samt under barklagret bilda ett tydligt gonidiallager såsom

hos Peltigera.

Icke sällan observerades äfven på undre sidan af bålen

på exemplar från Sundsta-bergen Nostoc-kolonier (antagligen

N. spharicum V AUCH.) som voro 0, 91-0, 06 mm. 1 diam. De

hade intrüngt ett litet stycke 1 bâlen bland märglagrets hyfer,

men antingen hade de nyss inkommit bland hyferna och ännu

іске hunnit inverka på dessa, eller också — hvilket är sanno-

likare — egde mellan hyferna och algen i detta fall ingen

samverkan rum, ty endast en enda af dessa algkolonier var

omgifven af ett smalt lager hyfer, men alla de andra voro

fullkomligt oförändrade. Afven på exemplar från Vattholma

i Upland (samlade i Juni 1880 af förf.) förekommo sparsamt

på undre sidan af bålen nederst vid märglagrets bas Nostoc-

kolonier, som voro alldeles oförändrade.

40 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

2. P. venosa (L.) NYL.

De fóretrüdesvis undersókta exemplaren:

Dalsland, Trollungebyn. 1870. J. Нгілтхв.

I afseende på bàlens inre byggnad hänvisas till föregående

art, med hvilken denna häruti i allt väsendtligt öfverensstämmer.

Den förste, som hos P. venosa (L.) iakttog cephalodier

var NYLANDER 1). På undre sidan af bålen fann han gråaktiga

eller svarta, små (0,2—0,5 mm. i diam.), rundade eller något

nedtryckta, icke sällan tätt hopgyttrade cephalodier, inne-

hållande blågröna gonidier.

Jag har sedermera närmare undersökt cephalodierna hos

denna art. Ytterst i bålens kant fann jag på undre sidan

Nostoc-kolonier antingen alldeles fria eller obetydligt omslutna

af hyfer. Något längre in på bålen voro algkolonierna helt

och hållet omvuxna ‚af hyfer, som kring dem bildade ett

brunaktigt hölje. Dessa algkolonier voro ännu mycket små,

men längre in på båleh blefvo de allt större och större.

Hyferna hade inuti algkolonien bôrjat fórgrena sig, under det

att algcellerna rikligt delat sig. Sá smáningom hade inuti

cephalodist bildats en pseudoparenchymatisk, “femligen tjock-

vàggig väfnad, hvars struktur visade en viss öfverensstämmelse

med barklagrets.

Cephalodierna lägo alltid nederst vid märglagrets bas, löst

förenade med omgifvande hyfer. Understundom hade de nätt

en ganska betydlig storlek och bildade ра undre sidan af bälen

smá, bladlika fjàll, 1 mm. lànga och 0,15 mm. breda. I syn-

nerhet pà dessa mer utvecklade fjäll hade yttersta cellskiktet

blifvit mer storcelligt och bildade kring det hela ett slags

barklager (Тай. II fig. 28). Dessa fjällika cephalodier stodo

i ett obetydligt samband med bálen och visade afgjord tendens

till sjelfständig utveckling. Sammanhanget med märglagrets

hyfer var likväl tillrückligt tydligt för att utesluta möjligheten

af hvarje fórvexling, liksom det ocksä var jemfórelsevis lätt

att finna en fullständig serie utvecklingsstadier frän de smä,

rundade, af hyfer ännu knappast omspunna Nostoc-kolonierna

till de nyss beskrifna, fjällika cephalodierna. Genom att skära

radialt gáende vertikalsnitt genom bálen kunde man ofta nästan

pà ett enda snitt studera cephalodiernas hela utvecklingshistoria.

7) De cephalodiis in Peitidea venosa (Flora 1866. N:o 8 s. 116).

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:O 8. 41

— Ofta äro cephalodierna mer invüxta i märglagret an ра de

nu beskrifna exemplaren.

Ра exemplar från Skottland (J. M. Свомвік: Lich. Brit.

Exs. N:o 42) fann jag på öfre sidan af bålen rikligt med

Nostoc-kolonier. Hyferna syntes emellertid här mestadels för-

hålla sig passivt. Endast några få Nostoc-kolonier voro om-

gifna af ett otydligt barklager och sparsamt genomträngda af

hyfer.

På exemplar från Norra Amerika (Pend Oreille River. 1861.

LYALL), iakttog jag ett cephalodium på öfre sidan af bålen,

omgifvet vid basen af fria Nostoc-kolonier. Dess hyfväfnad

var mer storcellig än annars plägar vara förhållandet. På

undre sidan af bålen funnos talrikt vanliga cephalodier. Samma

var förhållandet med ett annat exemplar från Norra Amerika

(Vornconveris. LYALL), ehuru cephalodierna på undre sidan här

voro mer sparsamma.

Cephalodier synas förekomma mycket allmänt på Peltidea

venosa (L.). På svenska exemplar har jag utan undantag funnit

dem, likaså på talrika exemplar frân olika delar af Europa

och Norra Amerika, med undantag af ex. från Valesia i Italien

(Erbario Crittogamico Italiano. N:o 728), på hvilka jag icke

kunnat påträffa några cephalodier.

SOLORINA (Асн.).

Bålen består öfverst af ett tjockt (vanligen omkring 45—

60 u), pseudoparenchymatiskt öfre barklager med celler af

något vexlande storlek. Cellväggarne äro på nedre skikten

temligen tunna och på de öfre mycket tjocka och något brun-

aktiga. Under barklagret ligger gonidialzonen, som utgöres

af små (omkring 6 u i genomskärning), runda eller genom

ömsesidigt tryck mer eller mindre kantiga, gulgröna gonidier.

Vanligen äro de förenade till smärre, tätt liggande grupper

och äro inbäddade i еп fin hyfväfnad, bestående af rikt

förgrenade och ytterligt fina hyfer med mycket små inter-

stitier. Ofta bildar gonidiallagret här och der inskjutningar i

barklagret, hvilka äro upptill afsmalnande och stundom sträcka

sig genom nästan hela barklagret.

Under gonidialzonen ligger märglagret, som består af

långa, grenade hyfer ända till 7 u i genomskärning. Deras

42 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

membraner äro starkt fórtjockade och försedda med färglösa

eller [hos S. crocea (L.)] rödaktiga och med kaliumhydrat vio-

letta inlagringar.

Ра undre sidan af bälen saknas barklager utom under

apothecierna, der ett mycket tjockt sádant (omkring 130 u)

finnes, som uppåt och åt sidorna så småningom öfvergär i

märglagret.

Här och der finner man uti eller under märglagret cepha-

lodier, bestående af större eller mindre gyttringar af blågröna,

rundade Nostoc-celler, hvilka i genomskärning äro 8—6 u.

Dock finner man bland dem äfven något större celler (7 u i

diam.), hvilka äro försedda med dubbelt konturerad membran,

ha ett mer färglöst innehåll samt med kaliumhydrat och klor-

seras färgas violetta (gränsceller).

storleken äro dessa cephalodier temligen olika. Vid

wu, bas’ äro de vanligen smä, men längre in i bälen

nà de understundom en ganska betydlig storlek och undan-

tränga ofta på sina ställen helt och hållet gonidiallagret. I

allmänhet bestå de af flere, genom hyfer mer eller mindre

skilda, större grupper. Genom undersökning af mycket tunna

snitt genom dessa finner man, att de blågröna algcellerna

ligga tätt inbäddade i en ytterligt fin hyfväfnad, som antagit en

pseudoparenchymatisk struktur och uppstått genom upprepade

förgreningar af hyferna.

Cephalodier hafva hos slägtet Solorina observerats redan

af TULASNE !), ehuru han förbisåg deras verkliga natur. Samma

är förhållandet med MASSALANGO, som ungefär samtidigt med

TuLASNE studerade bålens byggnad hos Solorina och dervid

observerade »einzelne reguläre Hohlräume, welche gekrümmt

und voll von Gonidien von blauer oder besser grinlich hell-

blauer Farbe sind»?) Afven SCHWENDENER 3) har hos både 8.

saccata (L.) och S. erocea (L.) i märglagret funnit gyttringar

af blågröna gonidier utan att dock betrakta dem såsom cepha-

lodier. Den förste, som insåg deras verkliga natur, är Ти.

Fries 4). De blågröna gyttringarne i märglagret hos S. crocea

(L.) anser han nämligen kunna betraktas såsom ett slags cepha-

lodia immersa, Domo med de insänkta glandlerna i DER

tdem Memoire videndi Verona 1853. s. 25 (citeradt efter KÓRBER:

Lichenes Germanis. Breslau 1855. s. 63).

3) Mechtenth, H, s. 176—177.

4) Lich. Spitsberg. s. 16 not

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. хо % 43

på Hypericum perforatum. Sedermera har WINTER noggrant

undersókt och i Flora 1877 utförligt beskrifvit cephalodierna

hos nágra hithórande arter.

1. S. saccata (L.) Асн.

De fóretrüdesvis undersókta exemplaren:

Vestergótland, Nya Dala vid Stenstorps jernvägsstation.

Aug. 1880. Fôrf.

Bland mossa o. d. under lafven träffades ymnigt en Nostoe-

art, som synes närmast ófverensstimma med N. rupestre Kütz.

Den bildar stórre eller mindre (ej біует 1 mm. i diam.), run-

dade kolonier, som innehälla glesa celltrádar, och som utát äro

begränsade af ett mer eller mindre gul- eller brunaktigt slem-

hólje. Celltrádarne bestá af rundade, blágróna vegetativa celler,

‚som i genomskärning äro 5—6 и, och mellan hvilka man här

och der finner större (7 x i diam.) gränsceller, som äro för-

sedda med dubbelt konturerad membran, ljusare innehäll samt

genom kaliumhydrat och klorzinkjodlósning färgas violetta.

Dylika Nostoc-kolonier finner man äfven på lafbálens undre

sida. Då de kommit i beröring med densamma, förlängas och

förgrenas de närgränsande hyferna, så att algkolonien snart är

af dem omvuxen och i olika riktningar genomträngd. Hyferna

förgrenas rikt inuti Nostoc-kolonien, hvilket har till följd, att

celltrådarne delas i mindre sådane, och algcellerna mer och mer

särskiljas. Samtidigt härmed dela sig dessa rikligt, deras antal

ökas betydligt, och algmassans volym tilltar allt mer och mer.

Vid algcellernas rikliga förökning tränger algen allt högre

upp i bålen och närmar sig mer och mer gonidiallagret.

Stundom finner man också, att de nedifrån uppträngande alg-

cellerna på sina ställen undantränga gonidiallagret och utbreda

sig omedelbart under barklagret.

Den del af märglagret, hvari Nostoc-cellerna ligga, för-

ändras betydligt genom algens inverkan. I stället för att såsom

ursprungligen utgöras af glesa, långsträckta hyfer öfvergår den

till en pseudoparenchymatisk men ytterligt finmaskig väfnad,

uppkommen på det sätt, att hyferna upprepade gånger rikligt

förgrenas i fina, anastomoserande smágrenar!). I interstitierna

mellan dessa ligga Nostoc-cellerna.

1) Endast på mycket tunna snitt genom cephalodierna жаң denna väfnads-

truktur observeras. Ll är энен här a lättare att se än hos

Lobarierna, der hyfernas smägrenar äro ännu finare, ih interstitierna

mellan dem derfôr lättare undgå e ele

44 FORSSELL, STUDIER ÓFVER CEPHALODIERNA.

Denna förändring af hyfväfnaden synes fórsiggá i både

centripetal och centrifugal riktning. Ра Nostoc-kolonier, som

nyss omspunnits af hyfer och inträngt i märglagret, utan att

hyfväfnaden ünnu hunnit fóründras, finner man, att de 1 alg-

koloniens periferi liggande hyferna bórjat bilda ett smalt,

pseudoparenchymatiskt lager kring Nostoc-kolonien. Från detta

lager bildas sedan mot koloniens centrum en pseudoparen-

chymatisk vàfnad af nyss beskrifna utseende. À andra sidan

utbreder sig samma väfnad äfven i centrifugal riktning, allt

efter som algen förökar sig.

Sállan — átminstone pà de undersókta exemplaren — fór-

svinna algcellerna vid märglagrets bas, hvarfór ocksä cephalo-

diet, dà det ӛт fullt utveckladt, vanligen strücker sig frän den

gulgröna gonidialzonen nästan genom hela märglagret.

Hos S. saecata (L.) synas cephalodier fórekomma mycket

allmänt men kunna ofta lätt fórbises. Utom på svenska exem-

plar från Vestergötland samt flere andra provinser har jag

funnit dem på exemplar från:

Skottland: Killin. J. M. Свомвте (Lich. Brit. Exs. N:o 47).

England: Sommerset, Cheddar Cliffs. 1874.

Frankrike: Fontainebleau. NyLANDER (Herb. Lich. Paris.

N:o 29). Basses Pyrenées. WEDDELL.

Preussen: Neuenburg. НЕРР.

Savoyen: Chamounix. Тн. FRIES.

Deremot kunde jag icke finna cephalodier pà exemplar

från Gotland, samlade af W. Мотив. Jag ställer detta för-

hållande i samband dermed, att Phycochromaceer enligt Wrrr-

ROCK !) förekomma mycket sparsamt på Gotlan

tom den nämda Nostoc-arten (N. rupestre KüTz.) träffade

jag bland mossa tillsammans med Solorina saccata (L.), och

på undre sidan af bålen hos denna art (på ex. från Vester-

gótland) en annan Nostocaee, hvilken äfven bildade rundade

kolonier, innehållande glesare och kortare celltrådar. De vege-

tativa cellerna voro mindre (3 u i diam.) och heterocysterna

endast 5 u i diam. Afven denna alg hade bildat cephalodier, som

utvecklades, på samma sätt som de af den andra Nostoc-arten

orsakade, och som skilde sig från dessa endast genom alg-

cellernas mindre dimensioner. Cephalodier af det senare slaget

förekommo emellertid ganska sparsamt.

9 . WITTROCK: Om Gottlands och Ólands sótvattensalger. s. 10.

(mang till К. Svenska Vet.-Akad. Handlingar. Band Г. N:o 1.)

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 3. 45

Ра undre sidan af bälen trüffades dessutom en Seytonema-

art och tvünne Chrooccocus-arter (den ena med gulaktigt inne-

håll: Chr. turgidus № 9.?, den andra med nästan färglöst).

Scytonema-trâdarne hade stundom inträngt i bålen längre eller

kortare stycken, men detta visade sig vara utan inflytande

både på dem sjelfva och på de omgifvande hyferna. Lik-

artadt var förhållandet med de båda Chroococcus-arterna.

Åfven på öfre sidan af bålen torde cephalodier förekomma.

På ett par snitt -har jag nämligen observerat på öfre sidan af

bålen brunaktiga, vårtlika upphöjningar, som syntes innehålla

en alg. Oaktadt ifrigt sökande kunde flere sådana bildningar

icke anträffas. Afven WINTER!) fann hos denna art på біте

sidan af bålen cephalodier dock i ringa mängd och inlåter

sig icke på någon beskrifning af dem.

2. S. saccata (L.) Асн. var. spongiosa (5м.).

Undersókta exemplar:

Schweitz. SCHLEICHER.

Pà undre sidan af apothecierna, i synnerhet i kanten af

dem, fórekomma stora, redan für blotta ógat märkbara cepha-

lodier, som innehälla blägröna Nostoc-kolonier. Dessa cepha-

lodier hafva icke växt in uti märglagret, utan de frän detta ut-

gäende hyferna ha vid beröring med algen 1 sina spetsar erhällit

ókad förmäga af utveckling. Härvid hafva de omspunnit algko-

lonierna och rikligt fórgrenats uti desamma, så att en ytterst

tät hyfväfnad bildats, i hvilken JVostoc-cellerna ligga inbäddade.

Cephalodierna omgifvas icke af ett egentligt barklager,

men som algceller icke fórekomma i cephalodiets periferiska

delar, och de tangentialt lópande hyferna här äro nágot tätare

förenade, fungera de yttre hyfskikten såsom kortikallager

kring de gonidier innehållande delarne af cephalodiet.

Bland substratet förekomma talrikt fria Nostoc-kolonier.

Bland dessa fann jag derjemte: 1) groende Solorina-sporer,

2) gulgröna, fria algceller samt unga thallusanlag (?) med

gulgröna gonidier och 3) af groddtrådar omspunna och mer

eller mindre tätt genomvuxna Nostoc-kolonier.

De gulgröna thallusanlagen (?) voro mycket olika utveck-

lade. Dels förekommo thallusdelar, som voro temligen väl

utvecklade och bestodo af en hyfväfnad med deri liggande

1) WINT. Cephal. s. 199,

46 FORSSELL, STUDIER OFVER CEPHALODIERNA.

gulgrôna gonidier, dels träffades gulgróna algceller, som voro

fria eller obetydligt omspunna af groddträdar (Tafl. II fig. 26).

De fria eller af groddtrádar nyss omspunna algcellerna voro

omgifna af ett slemhólje, besatt med ett slags smá, fina, tago-

Hk utskott.

Att af dessa undersókningar Wen nâgra slutsatser om

bálens eller rüttare de fertila bäldelarnes utveckling hos denna

art, vore mähända nägot vàgadt. Jag har nämligen icke kun-

nat följa de gulgröna тентов о аав utveckling till deras fer-

tila stadier och vet sáledes ieke, om dessa senare verkligen

utvecklats ur de gulgróna, fórut beskrifna thallusdelarne.

Nära till hands ligger onekligen dock det antagandet, att de

fertila thallusdelarne uppkomma рё samma sätt som de ofvan

beskrifna sterila. — Bälen ат hos denna varietet ytterst re-

ducerad, och endast de fertila bäldelarne synas förut obser-

verats. Sá uppger t. ex. WINTER’), att hos 8. saccata (L.) v.

spongiosa (SM.) bàl saknas.

Bland de gulgróna thallusdelarne fórekomma sásom nümdt

af groddtrádar omslingrade Nostoc-kolonier. Lika litet kring

dessa som kring cephalodierna hade bildat sig nàgot tydligt

barklager, och hyferna hade i allmänhet icke så rikligt för-

grenat sig 1 dessa algkolonier, som fórhállandet var med се-

phalodierna.

Jag vill särskildt betona, att bland ANostoc-kolonierna

samt de gulgröna algcellerna och thallusdelarna funnos talrika `

groende Solorina-sporer. РА flere af dessa iakttogos nämligen

utskjutande groddträdar, ehuru dessa ett stycke frán sporen

afslitits och sällan voro längre än denna. Om jag nu ocksä

icke kunnat direkt se det omedelbara sammanhanget mellan

de groende Solorina-sporerna och de hyfer, som omspunnit

Nostoc-kolonierna, är det likväl іске tvifvel underkastadt, att

hyfsystemet i dem härrôrde frán Solorina-sporer.

ити skall man nu uppfatta de delar af bålen, som bil-

dats genom samverkan mellan groddträdar och Nostoc-kolonier?

Dessa partier skilja sig frän vanliga cephalodier derigenom,

att de uppstätt genom inverkan af groddträdar i stället för

hyfer tillhörande en redan utvecklad lafbäl, d. v. s. i detta

fall kan assimilerad näring' erhållas endast genom en alg, som

»typiskt» afviker från lafvens normala gonidier. Slägtskapen

1) WINT. Cephal. s. 198.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. м:0 3. 47

med cephalodier ür likväl omisskünnelig, och olikheten mellan

vanliga cephalodier och dessa vid sporernas groning uppkomna

bildningar synes hufvudsakligen ligga i tiden fór deras upp-

komst samt en deraf fóljande tendens till mer sjelfständig ut-

veckling. Såsom ett särskildt slags cephalodier måste de emel- |

lertid betraktas, och jag föreslär för dylika bildningar benäm-

ningen pseudocephalodier och skall till dem framdeles äter-

omma

De blägröna pseudocephalodierna, som förekomma sä tal-

rikt mellan apothecierna, att de redan med blotta ógat kunna

observeras, i synnerhet när lafven fuktats, hafva stundom blif-

vit кладае såsom delar af bålen, ehuru deras uppkomst och

utveckling förut icke torde vara studerade. »Circa cupulas

receptaculares apothecüferas thallus sat tenuis granulosus ob-

scurus extenditur»!) syftar tydligen på pseudocephalodierna

men kanske derjemte pà de i apotheciernas kant sittande ce-

phalodierna.

Förekomsten af cephalodier hos denna form är först pä-

visad af WINTER, som i kanten af apothecierna fann cepha-

lodier af samma byggnad och utseende som de ofvan be-

skrifna.

3. S. bispora (NYL.).

Undersókta exemplar:

Tyrolen, Brenner. 1876. ARNOLD (ARN. Lich. exs. N:o

486 b.).

Bayern, Parten-Kirchen. 1874. ARNOLD.

Pà undre sidan af bálen iakttogos stora cephalodier,

som innehôllo en Nostocaee. Vanligen hade algen trängt upp

i bälen ända till barklagret och ра dessa ställen förträngt det

gulgróna gonidiallagret.

Койо йет. voro såsom vanligt inbäddade i en ytterst

tät, pseudoparenchymatisk hyfväfnad. Bland substratet träffades

algen i fritt tillstånd, men på de undersökta exemplaren iakt-

tog jag der icke, såsom hos S. saccata (L.) var. spongiosa (SM.),

Nostoc-kolonier, hvilka voro omspunna och genomvuxna af

hyfer. Dylika ha emellertid СвомвЕ?) och STIRTON?) hos

denna art observerat, såvida de icke dermed menat cepha-

n Күт. Syn. Lich.

2) сона: Note а ER bispora NYL. ot à Leo s. 19).

3) STIRTON: On Solorina bispora NYL. (Grevillea 1874. s. 106).

48 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

lodier, som stå i omedelbart sammanhang med bålen. CROMBIE,

som fórenar denna art med 5. saccata (L.) var. spongiosa (5м.),

anser de blägröna cellerna tillhöra en främmande (Collema-

eller Leptogium-)jthallus, under det att STIRTON erinrar om

förekomsten af gonidier innehållande prolifikationer på bålen

af vissa arter tillhôrande slägtet Stieta (SCHREB.) (= Stietina

Net) och häri ser ett analogt förhållande (!).

Cephalodierna hafva hos denna art förut blifvit beskrifna

af WINTER’), med hvars iakttagelser mina egna i allt öfver-

ensstämma.

4. 8. octospora (Авм.).

Undersökt exemplar:

Tyrolen, Waldrast. 1875. ARNOLD (ARK. Lich. exs. N:o

525 Q);

Hos denna art hafva cephalodier fórut observerats af

WINTER), som på exemplar från Brenner i Tyrolen fann dy-

lika bildningar, öfverensstämmande med dem, som jag iakt-

tagit.

De förekomma sparsamt på undre sidan af bålen. Till

formen: àro de rundade och innehålla en blågrön Nostocacé

samt äro ytterst omgifna af ett smalt men tydligt barklager.

Liksom hos S. saccata (L.) var. spongiosa (SM.) tränga de icke

in i märglagret, utan det är endast de periferiska delarne af

hyferna, som vid beröring med algen erhålla en ökad förmåga

af utveckling och dervid omslingra algkolonien och rikligt

förgrenas inuti den. Afven hos denna art utgöra cephalodierna

således snarare bihang till än integrerande delar af bålen.

5. S. crocea (L.).

Fóretrüdesvis undersókt exémplar:

Norge, Dovre. 1875. С. LENSTRÖM.

Hos denna art fórekomma cephalodier i märglagret under

gonidialzonen eller, dá denna pä sina ställen undanträngts,

omedelbart under barklagret såsom hos S. bispora NYL.

utgóras hos denna liksom de ófriga arterna inom slägtet af

stórre eller mindre gyttringar af Nostoc-celler, som ligga in-

bäddade i en ytterst fin hyfväfnad.

3 n Seen 6. 196.

2) Anf. 193.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. vo 3. 49

Mellan märglagrets nedersta, mot substratet vettande hyfer

fann jag fria Nostoc-kolonier, som sällan voro mer än 0,05

mm. i genomskärning. Vid beröring med algkolonierna f6r-

lüngas hyferna och omväxa samt förgrenas rikligt i 1 algkolo-

nien, som sá smáningom trünger allt hó ögre upp 1 märglagret

ända till gonidialzonen eller barklagret. Cephalodierna hos

denna art ha en särskild benägenhet att utbreda sig i hori-

zontal riktning inuti bålen.

De förekomma mycket allmänt. På alla undersökta exem-

plar från Sverge och Norge har jag funnit dem, likaledes på

alla (inalles 12) undersökta exemplar från öfriga delar af

ee

] exemplar frân Ostindien (Herb. Ind. Or. Hoox. fil. &

Tuows. Кя 1762), som іске visade nägra olikheter i бітісі

med $. crocea (L.) 1), fórekommo deremot endast blågröna go-

nidier. Icke ens i bálens yttersta kant kunde minsta spär af

gulgröna gonidier upptäckas. De blägröna gonidierna kunde

hür säledes icke anses bilda cephalodier. För ófrigt voro de

blägröna gonidierna icke sä tätt sammantrüngda, som de àro

i cephalodierna hos denna art, utan voro anordnade såsom hos

Peltigera. Det vill säledes synas, som om hos S. erocea (L.)

gonidiallagret utgjordes än af gulgröna och án af blågröna

gonidier. Tyvärr har jag icke haft tillfälle att fóretaga några

lenken undersökningar af denna egendomliga

form.

vill i sammanhang härmed påpeka, att jag liksom

förut NYLANDER?) hos Solorina simensis Носивт. funnit goni-

diallagret bestå af blågröna gonidier 3). Dessa kunna icke

heller i detta fall anses bilda cephalodier, emedan bålen inne-

háller endast blågröna gonidier, och icke ens i de allra yngsta

delarne (bålens kant) SE gonidier träffas. Detta egen-

domliga förhällande är af sá mycket större intresse, som 5.

simensis Носивт. i öfrigt endast helt obetydligt afviker från

S. saceata (L.).

Frân descendensteorins stándpunkt torde fá anses sä-

som gifvet, att S. simensis Hocnsr. och S. saccata (L.) äro två

nn arter, som leda sin fylogenetiska utveckling frän

D Exemplaren voro e sterila.

2) Nxr. Syn. Lich.

3) De undersökta RPG voro frân dark och Bachit i Abyssinien,

samlade 1838, 1840 och 1850 af W. SCHIMPER.

4

50 FORSSELL, STUDIER OFVER CEPHALODIERNA.

samma stamform, ehuru denna utveckling hvad gonidierna be-

träffar gått i olika riktning. Нити denna olikhet i de båda

arternas fylogenetiska utveckling inträdt, är naturligtvis omöj-

ligt att med bestämdhet afgöra.

Från SCHWENDENERS synpunkt åter torde saken kunna för-

klaras så, att S. simensis Носнвт. utvecklats ur S. saccata (L.) eller

med andra ord: i stället för att vid sporernas groning hyferna

tillsammans med en gulgrön alg bildat en Solorina-bål, hafva

de vid groningen påträffat en blågrön, hos arterna inom detta

slägte annars cephalodiebildande alg, som de omslingrat och

tillsammans med hvilken de bildat en bål, innehållande ett af

blågröna gonidier bestående gonidiallager.

å samma sätt torde från den SCHWENDENER'ska teorins

ståndpunkt uppkomsten af den förut omnämda, blågröna go-

nidier innehållande bålen af Solorina crocea (L.) kunna för-

klaras.

Jemför man de olika arterna inom slägtet Solorina, finner

man, att cephalodierna stå på en mycket olika grad af ut-

veckling. An bildas vid groningen pseudocephalodier, som

stå 1 föga eller intet samband med bålen; än uppkomma ge-

nom inverkan af blågröna algceller. på de periferiska delarne

af bålens hyfer cephalodier, som stå i ett obetydligt samman-

hang med denne; än bildas cephalodier, som växa in uti

märglagret och der vidt utbreda sig samt på sina ställen helt

och hållet undantränga det gulgröna gonidiallagret, De ce-

phalodieförande arterna kunna således ordnas i en serie, i

hvilken den cephalodiebildande algen blir af allt större och

större betydelse för lafven. Ytterst ansluter sig till denna

serie naturligtvis 8. simensis Носнвт., hos hvilken endast

blågröna gonidier förekomma.

LECANORA (Асн.) Ти. Fn.

Som cephalodierna här förete stora olikheter allt efter de

olika underslägtena, behandlas dessa hvart för sig.

A. Placodium (HILL) Тн. Fr.

Cephalodier, som hos arterna inom detta underslägte synas

fórekomma mycket allmänt, visa hos de olika arterna stora

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. goë, 51

öfverensstämmelser inbórdes. Нов Lecanora gelida Асн. hafva

de sedan länge ádragit sig botanisternas uppmärksamhet och

af olika fórfattare omnümts under en mängd olika namn. Den

förste, som insåg deras verkliga natur, var WALLROTH; han

förde dem nämligen till sina phymata 1). WALLROTHS uppfatt-

ning af nümde bildningar rákade dock snart i glómska, och

det var derefter NYLANDER, som framhöll deras natur af verk-

liga cephalodier ?).

nligt WALLROTH skulle äfven hos L. saxicola (Рош..)

cephalodier fórekomma. Denna uppgift har emellertid aldrig

vunnit bekräftelse och torde sannolikt bero pä ett misstag.

1. L. (Placodium) gelida (L.) Асн.

Fóretrüdesvis undersókta exemplar:

Vestergótland, Lerum. Juli 1880. Förf. .

Pà ófre sidan af och i synnerhet mot midten af den

nüstan kretsrunda bälen förekoınma cephalodier 1 form af värt-

eller knölformiga upphójningar, som vanligen äro omkring 2

mm. men stundom enligt Тн. Fries (Lich. Scand. s. 229)

uppgå ända till 15 mm. i genomskärning. Till färgen äro de

grå- eller brunaktiga och på ytan mer eller mindre ojemna

samt i kanten krenulerade och på äldre exemplar derjemte

försedda med djupa, radierande sprickor.

Vid mikroskopisk undersökning af ett cephalodium finner

man på vertikalsnitt, att det utgöres af en mycket finmaskig

hyfväfnad, uti hvars interstitier gonidier ligga. Stundom om-

gifvas ytterst cephalodierna af ett otydligt pseudoparenchy-

matiskt barklager, stundom hafva hyferna i cephalodiets peri-

feri icke undergått någon dylik differentiering.

Gonidierna i cephalodiet äro blågröna och omgifvas i

allmänhet af ett mer eller mindre gulaktigt slemhölje. Om-

kring 5—6 celler ligga vanligen förenade i en slemskida;

dessa slemskidor intaga ett vertikalt läge i cephalodiet.

Det låg nära tillhands att antaga, att dessa gonidier till-

hörde slägtet Stigonema, och för att erhålla full visshet här-

utinnan odlade jag tunna snitt af cephalodier på fuktig lera.

Sedan hyferna snart bortdôtt, utvecklade sig gonidierna så

1) аска, оа, Бесін. А 689.

Fl.

3 Lich. Me.

52 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

smáningom och antogo efter hand samma utseende som Stigo-

nema alpinum (Kürz.) Kong, eller St. panniforme (Kürz.)

Kincnx: i

; Vid undersökning af vertikalsnitt genom äldre cephalodier

lyckades jag också ofta finna snitt, på hvilka gonidierna i

cephalodiets periferi omedelbart utsköto och utanför cepha-

рак ge sig till typiska Stigonema-trädar. Man hade

här a i samma slemskida inneslutna algceller, som i

оаа bildade gonidier af ett 1 följd af förhällandena

nágot fóründradt Steg och som ur cephalodiet utskôto

och dà antogo algens naturliga utseende (Tafl. I fig.

b an säledes icke vara minsta tvifvel undörksstade,

att gonidierna i cephalodierna hos de undersökta exemplaren

af Lecanora gelida (L.) härrörde från en i dem innesluten

Stigonema-art. Det lyckades mig också att på lafvens under-

lag finna just denna и hvilken der bildade rikligt

förgrenade trádar!) (Тай. 2).

ephalodiernas GE sker underifrän, d. v. s. algen

intränger nedifrán genom märglagret. Nederst vid dettas bas

iakttogos nämligen рА ett vertikalsnitt genom bälen tvänne

шон a trädar, som obetydligt intrüngt i märglagret och

ännu fóga fóründrats. Pä ett annat vertikalsnitt genom bälen

var algen mer utvecklad, och ett ganska tydligt cephalodium-

anlag hade bildats i märglagret. СеПегпа i Stigonema-trädarne

voro här nägot skilda frän hvarandra genom inträngda hyfer,

och hyfväfnaden hade börjat blifva mer finmaskig samt antaga

ett nägot pseudoparenchymatiskt utseende säsom i de färdig-

bildade cephalodierna.

Sedermera undantränges gonidialzonen vid cephalodiets

vidare ike och det framträder ра bälens yta i form

3 er träffades ni A Zog substratet och pà undre sidan af bálen

som tid i d

trleocapsa, emeller töfva den ringaste inverkan

= beten ex MINKS' ›допосу Нет», som han specielt undersôkte hos

а äre (HELLB.) Тн. Ев. (se Мтмкз: Beiträ zur

ntniss d. Bat Lebens d. Flechten s. 67) är j Glæocapsa

kså sch ge empl f nyssnàmde Rhizocarpon (samlade af

HELLBOM 1871 i Lule lappmark och helt visst frán m

samlare s de INKS undersókta) gs bàlen talrika er

capsa-kolonier. Sålunda får Мтхкз’ högst förunderliga uppgift ;

gonidierna hos Maec samt; bark- och vedlafv var bildas på ons

sátt (hos de fórra os de senare i »g

. €. 8. 98) sin niuis förklaring. deri, att Glaocapsa- arter үз fóre-

e bark och ved utan hufv edge ра eme m Ge ра

und der жайын stenlafvar äga акло ет» d. v. undom

Bids Sea me

“

BIHANG TILL К. SV, VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. м:о 8. 53

af en knóllik upphójning af ofvan beskrifvet utseende. Emel-

lertid träffas nägon gäng under cephalodiet spridda, gulgróna

gonidier. Omi sädane fall cephalodiet uppkommit från bálens

ófre sida, eller om gonidierna under cephalodiet utvecklats

efter dettas bildning från de åt sidorna undanträngda delarne

af gonidialzonen, kan jag icke afgóra. |

^I cephalodierna hos denna art har jag vanligen funnit

Stigonema-gonidier, men å exemplar från Skottland (förvarade

i Тн. Fries herbarium) förekommo à det ena ex. endast

Nostoe-cephalodier och à det апаға (samladt af BABINGTON)

både Nostoc- och Stigonema-cephalodier. Till det yttre före-

tedde dessa olika slags cephalodier inga skiljaktigheter.

Cephalodier synas förekomma konstant hos L. gelida (L.).

Ра alla undersókta exemplar frän Sverge och Norge har jag

funnit dem, likaledes pä alla (tillsammans 8) exemplar från

andra delar af Europa. Afven har jag sett dem ра ex. frân

Хуа Zeeland (samlade af Кмент) och Kerguelens Land (sam-

lade af A. E. EATON, f. lateritia). Likaledes har TucKERMAN )

funnit cephalodier på ех. från Kerguelens Land.

Ра cephalodier hos L. gelida (L.) har hosrRUP på ex.

frän Färöarne funnit en parasitsvamp, Spheria cephalodiorum

Козтв. 2).

2. L. (Placodium) illita (Кмент sub Placod.).

ева exemplar:

Nya Zeeland. KNIGHT.

Hos denna art fórekomma ра bâlen liksom hos fóregáende

art cephalodier, som innehålla än еп Stigonema än en

Nostocacé. De med Stigonema-gonidier försedda cephalodierna

kunna i afseende pä det уйге іске skiljas frän de andra.

Till sin form och byggnad ófverensstimma de med mot-

svarande cephalodier hos 7. gelida (L.). Ра äldre exemplar

äro Stigonema-trädarne, som äro företrädesvis vertikalt anord-

nade, i midten af cephalodiet döda men fortlefva i kanten, dä

deremot Nostoe-cellerna äro mera jemnt fördelade och ej döda

i midten af cephalodiet.

D Lich. of Kerguelens Land (Bull. ud i us Torrey Bot. Club. vol. VI, Oct.

1875). Citeradt efter Just: Botan г Jahresbericht III. 1875. s. 95,

RoSTRUP: Faeróernes Flora (Botanisk Kg Bind IV. Kjöbenhavn

1870, s. 97).

54 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

Dessutom har jag'i märglagret funnit gyttringar af Ni ostoc-

celler, som dock torde vara endast en utvecklingsform af

de förut omnämda Nostoc-cephalodierna hos denna art.

Kxieurs uppgift !), att L. ¿Hita har en »thallus gonimicus»,

är, sásom lätt kunde fórutses, oriktig och beror uppenbarligen

på fórvexling med gonidierna i cephalodierna.

3. L. (Placodium) argillacea (Kxremr sub Placod.).

Undersókt exemplar:

Хуа Zeeland. Кмонт.

Ра bålen förekomma cephalodier, till det yttre ófverens-

stimmande med de báda föregäende arternas men innehällande

endast JVostoc-gonidier.

4. L. (Placodium) perrugosa Муг.

Undersókt exemplar:

Хуа Zeeland. KNIGHT.

Hos denna art träffades pà bálens ôfre sida cephalodier,

öfverensstämmande med cephalodierna hos J. gelida (L.).

innehöllo en Stigonema, som äfven förekom i fritt tillständ

bland substratet.

Afven LiNpsAY?) har hos denna art iakttagit cephalodier.

Enligt KNIGHT 3) är det denna art, som STIRTON beskrifvit

under namn af Squamaria thaumasta, och hos hvilken äfven

han funnit »cephalodia majuscula prominula carneo-rufescentia

rimose radiata» *).

5. L. (Placodium) rhodoearpa (Nxr.).

Hos denna art har NYLANDER 5) funnit »eephalodia sordide

carneo-testacea verrucosa». Jag har іске haft tillfälle att

undersóka hvarken den eller de tvänne följande.

') KNIGHT : Contribution to the Lichenographia of New Zealand (The

ransactions of the Linnean Society of London. II ser. Botany. Vol. I.

82

Part ч

2) LINDSAY: Observation n New Lichens and Fungi collected in Otago,

redd Zealand (Transactions of the Royal Society of Edinburgh. Vol. XXIV.

art IL 1865— 66.

*) Se JusT: Botani Sidus Jahresbericht IIL 1875.

4) STIRT RTON: Sirenen to the Lichen-Flora of Ner Zealand Cie? Journal

: = the Linnean Society. Botany. Vol. XIV. London 1875 s. 462).

) YÎ DD: Additamentum ad lichenographiam Andium Bolivias um

І sciences naturelles. 4 Série. Botanique. Тош. XV. Paris

1862. s. 376).

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 55

6. L. (Placodium) albida (КвеМРЕГН.).

Hos denna art omnämner NYLANDER 1) förekomsten af

»cephalodia carnea plicato-lobata sparsa».

T. L. (Placodium?) macrophthalma (Тлуг.) NYL.

På exemplar från Kerguelens Land har TUCKERMAN 2) hos

denna art funnit cephalodier.

B. Psoroma (Асн.) NYL.

Inom detta underslägte har NYLANDER först observerat

cephalodier 2) hos följande tre arter, som jag icke haft tillfälle

att undersöka:

1. L. (Psoroma) araneosa (Влв.).

Pà alla undersókta exemplar af denna art iakttog han bâde

på біте och undre sidan af bålen cephalodier. Pã біте sidan

af bälen fórekommo de spridda 1 form af till en början gryn-

lika, derefter rundade och i kanten krenulerade upphójningar;

ра undre sidan af bálen voro de mindre utvecklade och erin-

rade om cephalodierna hos Peltidea venosa (L.).

2. L. (Psoroma) allorrhiza NYL.

Hos denna art iakttog NYLANDER likaledes ра båda sidor

af bålen cephalodier, liknande dem hos föregående art men

mindre utvecklade.

3. L. (Psoroma) euphylla NYL.

Ра undre sidan af bälen fann NYLANDER cephalodier med

sparsamma, blágróna gonidier.

Fórekomsten af cephalodier hos dessa fóranledde mig att

hos andra arter tillhórande samma underslägte eftersóka cepha-

lodier, som det också lyckades mig att finna hos följande

fyra arter:

D NYLANDER: Prodromus Flore eent eg a е (Annales

sciences куйа мю IV Sér. Botanique. Тош. ХХ. s 1863. s. 277 not. C

2) TUCKERMAN: Lichens of Kerguelens Е (Bull. ge the Torrey Bot. Club,

Vol. VI. Oct. 1875) — aec efter JusT: Botanischer Jahresbericht,

№

56 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

4. L. (Psoroma) hypnorum (HorrM.) Асн.

De fóretrüdesvis undersókta exemplare

Norska Finmarken, gege ES Talvig. Juli

1868. J. E. ZETTERSTEDT.

Vid studiet af denna art visade sig ätskilliga egendomlig-

heter såväl hvad lafvens byggnad som utveckling beträffar.

Tillsammans med de undersökta exemplaren af L. hypnorum

växte emellertid (såsom vanligen förhållandet är) Pannaria

pezizoides (Wxs.) Trev. [= P. brunnea (Sw.)], hvilket har till

följd, att tydningen af de antydda egendomligheterna hos L.

hypnorum blir förenad med vissa svårigheter. För att kunna

komma till klarhet i hithörande frågor har det varit nödvän-

digt att företaga undersökningarne af denna art efter en vidgad

plan, hvadan också min redogörelse för resultaten af dessa

undersökningar blir vida utförligare än vid öfriga arter.

Balen utgöres hos Lecanora hypnorum (HOFFM.) af en af

små, gulbruna, rundade, grynlika fjäll bestående crusta. Dessa

fjäll bilda icke någon tydligt och oafbrutet sammanhängande

skorpa, utan denna utgör en komplex af med hvarandra mer

eller mindre sammanvuxna individer.

På snitt, som skurits genom flera närliggande fjäll !), ser

man om жеме БАП med gulgröna och fjäll med blågröna

gonidier. Vanligen äro fjällen med gulgróna gonidier något

rikare än de med blågröna. Hvarje särskildt bälfjäll är

rundtomkring omgifvet af ett barklager, men oafsedt, om fjällen

innehålla gulgröna eller blågröna gonidier, sammanväxa oftast

närgränsande fjäll mer eller mindre med hvarandra, hvarigenom

bildas en styckevis sammanhängande crusta med ett högst

egendomligt utseende (Tafl. II fig. 14

De med gulgröna gonidier försedda båldelarne

bestå ytterst af ett 30—45 u tjockt, pseudoparenchymatiskt

barklager, hvars celler äro anordnade i flera rader med cellerna

i de öfversta skikten mindre och något brunaktiga. Barklagret

öfvergår så småningom utan någon tydlig gräns i en finmaskig

hyfväfnad, som består af temligen kortcelliga, rikt förgrenade,

ий och smala hyfer, mellan hvilka pà bestämda afstánd

1) Ett osé vilkor fór erbällande af instruktiva snitt àr att vid

ee insmälta en liten del af crustan i ett ei кик t. ex. stearin,

emedan i annat fall de olika delar, af hvilka cru п består, s vid skär-

ningen A tum ur sitt өленді läge och lätt '

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL- BAND. 8. мо 9. 57

här och der finnas stora interstitier. I dessa ligga de gulgröna

gonidierna, hvilka, såsom redan SCHWENDENER !) påpekar, icke

fullt öfverensstämma med de vanliga gonidierna hos Archili-

chenerna. ТІП färgen stöta dessa gonidier mer 1 gult 2); -

storleken varierar mellan 6—15 м i genomskärning. —

undre sidan af bälfjällen utgå hyfer, som äro försedda 44

en i bórjan ofärgad, sedermera brunaktig membran. Dels äro

de Кома, dels förlänga och förgrena de sig bland substratet

samt nedtrünga mer eller mindre làngt ned antingen hvar fór

sig eller vanligen flere med hvarandra förenade.

e med blägröna gonidier försedda bälfjällen

likna i allıpänhet de nyss beskrifna fjällen med gulgröna go-

nidier utom 1 det afseendet, att hyívüfnaden här är tätare och

icke fórsedd med sá stora interstitier.

De fertila, med gulgröna gonidier försedda bål-

delarne üro betydligt stórre och mer utvecklade än de sterila.

Па apotheciet йт fullt utveckladt (Tafl. II fig. 15), mäter det

vanligen omkring 2 лиш. i genomskärning men är stundom

batydligt stórre. Kanten och undre sidan af det fertila fjüllet

bildar ett excipulum thallodes. Pà undre sidan af det fertila

fjället har barklagret ofta nátt en betydlig utveckling och

mäter stundom i боек ända till 90 и; frán detsamma utgå

talrika längre eller kortare hyfer, vanligen bildande ett tätt

Innanför barklagret finner man i apothecierna ett lager af

gulgröna gonidier, inbäddade i en fibrös hyfväfnad. På undre

sidan af apothecierna träffas derjemte understundom cepha-

lodier, inväxta i barklagret och innehållande Nostoc-celler

(Тай. II fig. 15). Denna alg förekommer bland substratet i

form af rundade, af ett tunnt slemhölje omgifna, till storleken

vexlande kolonier, som innehälla ett större antal blågröna cel-

ler, de vegetativa 8,5—6 и, heterocysterna 5—7,5 и i genom-

skärning (Тай. II fig. 25). Algen Har här, i motsats mot

hvad annars vanligen är förhällandet, іске förmätt genom-

tränga barklagret och utbreda sig 1 den ofvan detta liggande,

glesare ا‎ utan barklagret har i stãllet högst be-

tydligt fórtjockats (Тай. II fig. 15). Ofta synes algen icke —

eller åtminstone högst ohetydligt — kunna intränga uti apo-

theciets barklager, och cephalodiets hyfväfnad utgöres då af

1) SCHWEND. Flechtenth. II s,

2) På figurerna har denna E icke uttryckts.

58 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

från barklagrets undre sida utgäende hyfer, som omkring och

uti algkolonien bildat en pseudoparenchymatisk väfnad (Тай.

II fig. 16). Vid cephalodiets bildning hafva dessa frán bark-

lagret utgående hyfer efter beröring med algen på vanligt

sätt förlängts, omväxt, förgrenats och genomdragit algkolonien,

under det att samtidigt algcellerna rikligt förökats.

Det är sålunda påtagligt, att cellerna 1 apotheciets bark-

lager tillhöra cephalodier. En annan fråga blir: äro de bland

crustan a . hypnorum (Ноғим.) förekommande blå-

gróna bälfjällen att anse säsom cephalodier eller

tillhóra de Pannaria pezizoides (W Bn.) ?

Fór att kunna besvara denna fräga har jag undersökt de

nämda fjällens utveckling, som jag funnit Ba pà tvänne

olika sätt:

Understundom uppstä de blágróna fjällen ра det sütt, att

den blägröna. algen kommer 1 beröring med hyfer, som utgå

från undre sidan af de gulgröna bålfjällen, af dem omspinnes

och genomtränges. Jnder det att hyferna allt rikare förgrena

sig i algkolonien, =. algcellerna, hyfväfnaden inuti blır

allt tütare, och sä smáningom bildas pä undre sidan af det

gulgröna bälfjället ett med blägröna gonidier fórsedt fjäll.

Äfven i detta fall är naturligtvis den blägröna báldelen att

anse säsom ett cephalodium.

et vanliga förhällandet йт emellertid, att de blägröna

bâlfjällen bildas samtidigt med de gulgröna. Förloppet härvid

йг mera inveckladt. Ра ännu gróna mossgrenar, hvilka växte

inblandade bland crustan af Г. hypnorum (Horrw.), lyckades

jag finna jemte en talrikt förekommande Nostoc-art och en

eller ett par Chlorophyllophycéer i största mängd groende

sporer af nämde 1а !). Stundom träffades mossgrenar, som

voro bokstafligen üfversällade med sporer. Vid dessas groning

bildades dels fjäll med gulgröna dels fjäll med blågröna gonidier.

Látom oss nu först tillse, huru de blågröna bälfjällen

bildas. Då de från sporerna utväxta groddtrådarne komma i

beröring med en Nostoc-koloni, börja de förlängas och för-

grenas samt omväxa och intränga i den, hvarefter genom riklig

förgrening af hyferna i Nostoc-kolonien efter hand bildas en

Т) Jag vill ш сик, mójligheten af, att en del af dessa тоз

till hörde Pan ve rins $ (WEB.) Med säkerhet kan detta af-

göras, dà murs re ame bäda arter äro hv er ы Y all-

deles lika. Sásom af det följande torde framgä, аг det emellertid

föga antagligt, att groendc sporer af Pannarian funnos in ade.

x

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8, к:о 8. 59

tät hyfväfnad, hvari algcellerna ligga inbüddade (Тай. II fig.

17 och 24) Till en bórjan har den af groddtrádar omvuxna

och genomdragna Mostoc-kolonien en ringa storlek, men så

smáningom tillväxer den — och ett bälfjäll med blägröna

gonidier är färdigbildadt. Ра friska mossgrenar bland lafven

kan man utan svárighet finna i mängd dylika i olika utveck-

lingsstadier stadda, blägröna bälfjäll.

De gulgróna bälfjällens utveckling har deremot varit

vida svårare att studera. Bland de groende sporerna och Nostoc-

kolonierna iakttogos visserligen Protococcus viridis AG. (Cysto-

coccus humicola NEG.) och en annan alg (möjligen endast ett

utvecklingsstadium af Protococcus), hvarjemte rikligt fórekommo

anlag till gulgröna fjäll, hvilka stundom voro ytterst små och

bestodo endast af några få, af hyfer omspunna gonidier (Tafl.

II fig. 19—23). Den gulgröna algens förhållande till grodd-

trådarne var det likväl förenadt med stora svårigheter att

studera. Då nämligen algcellerna i detta fall vanligen icke

voro förenade till kolonier, kunde de å ena sidan lätt öfverses

och å andra sidan stundom ej med säkerhet särskiljas från

frigjorda lafgonidier !).

Jag vågar derför icke med bestämdhet yttra mig om de

gulgröna fjällens uppkomst och allra första utveckling, ehuru

jag af flere skäl är böjd för att antaga, att de uppstå genom

inverkan af groddtrådar på de gulgröna algcellerna. De gul-

gröna fjällen skulle således utvecklas på samma sätt som i

vanliga fall de blågröna. Då de första stadierna vid lafbålens

uppkomst äro föga studerade, har jag å tafl. II meddelat flere

figurer, belysande dessa första utvecklingsstadier. Fig. 22 fram-

ställer algen fri; algeellerna äro här förenade till en algkoloni,

omgifven af ett liksom taggigt slemhölje. Fig. 21 och 23 visa,

huru hyferna börjat omspinna de gulgröna algcellerna, och

fig. 19, 20 framställa ett par unga anlag till bålfjäll med

gulgröna gonidier.

Något, som i minsta mon häntyder på, att gonidierna. ut-

vecklats ur hyferna i enlighet med Мтхкз' hypotes, har jag

icke varit i tillfälle att se:

le h

liksom taggigt slemhólje. Hos frigjorda lafgonidier torde något så-

-dant ej förekomma шеп väl hos algerna t. ex. Pleurococcus vestitus

REINSCH.

68 : FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

Det fórtjenar sárskildt framhállas, att bland groddtrádarne

fórekomma blandade om hvarandra anlag till bälfjäll med gul-

gröna och bälfjäll med blågröna gonidier (Тай. П fig. 17). Detta

finner man іске undantagsvis, шап det vanliga är, att bland

groende sporer träffas anlag till fjäll med gulgröna och fjäll med

blågröna gonidier om hvarandra. Vid fjällens tillväxt trängas

de allt närmare i hop, till dess barklagren mer eller mindre

fullständigt sammanväxa. А tafl. П fig. 18 finner man ett

bålfjäll, i hvilket ena halfvan är Greet med blägröna och

andra med gulgröna gonidier. Om detta fjäll uppstätt deri-

genom, att groddtrádar samtidigt omspunnit dels blágróna dels

gulgröna algceller, har jag іске kunnat undersöka.

För att kunna afgóra, om de blågröna bälfjällen аго att

anse sásom cephalodier eller sásom fjäll, tillhórande bálen af

Pannaria pezizoides (WEB.), är nödvändigt att Каппа, huruvida

de groddtrádar, som tillsammans med Nooo bilda

bälfjäll med blågröna gonidier, utvecklats ur sporer af L.

hypnorum (Horrw.) eller Pannaria-arten. I förra fallet måste

de blågröna bålfjällen anses såsom pseudocephalodier, jem-

förliga med de förut hos Solorina saccata (L.) var. spongiosa

(5м.) beskrifna, i andra fallet såsom delar af Pannaria pezi-

zoides, hvilka sammanväxt med Lecanora-arten.

Tyvärr har det, såsom redan är nämdt, icke varit mig

möjligt att afgöra med bestämdhet, huru härmed förhåller sig,

då sporerna hos ifrågavarande båda lafvar icke visa några olik-

heter. Utan allt afseende på den ena eller andra teorin om

lafvarnes natur är jag dock på grund af mina iakttagelser när-

mast böjd för att antaga, det de groende sporerna uteslutande

härrörde från apothecier af L. hypnorum (Horrm.). Jag stöder

detta mitt antagande på följande:

å mossgrenar, som lågo mellan apothecier af endast L.

hypnorum, fann jag 1 mängd, groende sporer, hvars groddtrådar

omslingrat dels Nostoc-kolonier och dels gulgröna algceller;

här funnos онде olika utvecklade anlag till bälfjäll med

blägröna och bälfjäll med gulgröna gonidier. Närmast till

hands ligger hàr onekligen det antagandet, att samtliga spo-

rerna härrörde från затта lafárt [4. v. s. från Lecanora hyp-

norum (Horrw.), och att bälfjällens olikhet betingades endast

nàrvaron af den ena eller andra algen. Detta antagande

får ett ókadt stöd deri, att äfven på exemplar, ра hvilka icke

anträffades några apothecier af Pannaria pezizoides (W EB.)

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 3. 61

[från Siebenbürgen, samlade 1880 af J. Barta], förhållandet

var enahanda. — Att deremot öfver allt, der bålen af Z. hyp-

norum utbredt sig och apothecierna utkastat sporer, äfven

sporer af Pannaria pezizoides skulle förekommit inblandade

synes mig ganska tvifvelaktigt.

Sammanfatta vi nu i stórsta korthet de undersókningar af

Lecanora hypnorum (Ноғем.), för hvilka i det föregående redo-

gjorts, finna vi, att hos denna art:

1) fórekomma cephalodier i apotheciets barklager;

2) förekomma understundom cephalodier i kanten af de

gulgróna bälfjällen; och

bildas antagligen vid sporernas groning pseudocepha-

lodier, hvilka sedan mer eller mindre sammanvüxa med de

partier af bälen, som innehälla gulgróna gonidier, hvarigenom

crustan på snitt genom bålen synes bestå af dels fjäll med

gulgröna dels бап med blägröna gonidier.

Jag erinrar i sammanhang härmed, dels att Lecanora

hypnorum (Horrw.) och Pannaria pezizoides (М ев.) mycket ofta

förekomma tillsammans, dels att skilnaden mellan dessa arter

ligger hos gônidierna, odi att för öfrigt ieke nàgon enda kon-

stant olikhet mellan dem angifvits 1) Аг nu min ásigt, att

hyfsystemet i bäde de lêra och de blágróna bälfjällen

härrör frän sporer af L. hypnorum, riktig, skulle mellan ifrága-

varande bâda arter fórefinnas en vida stórre fórvandtskap, än

man hittils i allmänhet antagit. Ja, man skulle rent af äga an-

ledning att betrakta dem sásom former af en och samma art ?).

Att komma till full klarhet i denna sak är dock, såsom man

lätt NEL förenadt med mycket stora svärigheter, och dä en

9. Den hyfräfnad, i hvilken de blägröna och gulgröna scene ligga

inbäddade, àr visserligen i allmánhet nágot olika. ded We

emellertid betingas af gonidiernas (ej hyfernas) wes tydl

vid undersôkningen af Lugo y can aad Lex. à Peli idea E

(L.). — Habituelt kunna de bäd + жүл ү e Gare visserligen i

allmänhet temligen lätt skiljas, men dessa habitu omg karakterer kunna

icke tillmätas nâgon betydelse säsom artkar aktere

2) HEPP betraktade ock, ehuru ра icke närmare his skäl, Z. Лур-

H

or Pannaria pezizoides säsom synonymer. Se HEPP: Die

Flechten Europas. Zürich 1853. Band IV. N:o 174, der icke blott

de anförda synonymern tan äfven de utdelade exemplaren (ät-

minstone i det e» lar m tillhór Upsala Bota & Museu

tydligen visa. a EPP sammanfórt de nämd rterna Y-

LANDE ättelse i Sur les fascicules de lich d Eur publiés

par М. e, PP, observations critiques (Bulletin de la Société

tanique de France 1854, s. 5), der HEPPS bestämning ( mphiloma

Bo п

ein) korrigeras till Pannaria brunnea Muss, är således något

fórhastad.

6: À FORSSELL, STUDIER ÓFVER CEPHALODIERNA.

mera utfórd behandling af denna fräga ligger utom planen för

detta arbete, nöjer jag mig med hvad som redan anförts.

Fórekomsten af blägröna bälfjäll bland de gulgróna synes

hos Lecanora hypnorum (HorFM.) vara ett mycket vanligt för-

hållande att. döma efter talrika exemplar från Sverge och

Norge samt andra delar af Europa. Ehuru de blågröna fjällen

på grund af sin något olika färg redan med blotta ögat under-

stundom kunna förmärkas, äro de likväl icke förut omnämda

i literaturen.

5. L. (Psoroma) sphinctrina (Moxr.).

Undersökta exemplar:

Nya Zeeland. 1859. Е. Носнзтеттев. N:o 99.

Sandy Point. Plant. magell. N:o 998. W. LECHLER.

Хуа Zeeland. Kwxiamr. |

. f. fuscata. Patagonien. WAWRA.

? E. Cordillera de Ranco. 1852. Plant. chilenses. Х:о 858.

W. LECHLER (s. n. Pannaria pholidota (Мохт.) Nyr.] 1).

Vid undersókning af dessa exemplar antrüffades pà samt-

liga cephalodier ehuru med ett nágot olika läge. Alla hade

de likväl det gemensamt, att de innehóllo JVostoc-celler.

Pà ex. A och B fórekommo cephalodier i kanten af bálen,

helt och hállet dermed sammanvuxna och skilda frân de med

gulgróna gonidier fórsedda, närgränsande partiernà af den-

samma endast genom nágra vertikalt lópande hyfer.

à Hos ex. A syntes dessutom liksom hos ex. Е cephalodier

med blägröna gonidier sparsamt fórekomma ра öfre sidan af

bålen i form af små, med bålen likfärgade, vártlika upphöj-

ningar. Oaktadt cephalodiernas läge hade bälens біте bark-

lager bibehällit sig temligen ofóründradt, sà att gränsen mellan

cephalodiets nedersta cellager och barklagrets ófversta cellskikt

kunde följas nästan öfverallt utefter cephalodiets bas. För

utredande af frågan, huru dessa cephalodier uppkommit, har

jag saknat tillräckligt undersökningsmaterial. Med allt skäl

torde dock ifrågavarande bildningar få anses såsom verkliga

cephalodier och ej såsom tillhörande någon annan laf t. ex.

en Pannaria. — Ytterst omgifvas dessa cephalodier af ett 3—4-

skiktadt barklager, som mäter i tjocklek 25—30 и. Innanför

ӘСЕР

1) Ifrágavarande exemplar afviker så betydligt från originalexemplar af

ecanora (Psoroma) pholidota (MoNT.), att det omöjligen kan hänföras

dit. Troligen hór det till ofvanstäende art.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 3. 63

detta finnes en finmaskig hyfväfnad, i hvilken ligga tätt in-

bäddade Nostoc-celler.

x. C voro üfvenledes på ófre sidan af bålen försedda

med cephalodier i form af svaga upphójningar, och ра ex. D

fórekommo på undre sidan af bålen cephalodier :i form af

knóllika upphójningar.

6. L. (Psoroma) pholidota (Мохт.).

Undersókt exemplar:

Juan Fernandez. Ex herb. Most, Herb. Тн. Ев.

Bälen består af tilltryckta, blekt gulgrå, krenulerade fjäll

samt är här och der försedd med smärre, blågrå, rundade och

grynlika fjäll, de förra med gulgröna, de senare med blågröna

gonidier. De fertila båldelarne innehålla i excipulum gulgröna

gonidier, men liksom hos Lecanora hypnorum (Horrw.) före-

komma understundom i barklagret på undre sidan äfven cepha-

lodier med blågröna gonidier.

e blågröna båldelarne förekomma icke blott på utan

äfven mellan de gulgröna fjällen och äro med dem än lösare

än fastare sammanvuxna. Bålen företer här således ungefär

samma utseende som hos L. hypnorum (HorrM.) med den

skilnad, att bålfjällen i synnerhet de gulgröna hos Z. pholidota

(Monr.) äro mycket smalare.

Den blágróna, cephalodiebildande algen fórekom pà mossa

bland lafven i frága och visade sig vara en Nostoc-art.

jndast TUCKERMAN 1) omnämner gonidiernas olikhet i

bálen hos denna art och synes äfven i "ezerpuldin funnit ce-

phalodier med blågröna gonidier (»bluish colour extending

also in part to the exciples). Emellertid har han fört arten

till underslägtet Pannaria i stället för Psoroma. Äfven Nr-

LANDER?) har förbisett denna arts plats 1 systemet och lika-

ledes fört den till Pannaria, ehuru han särskiljer Psoroma

säsom eget slägte.

T. L. (Psoroma) subpruinosa (Nrr.).

Undersökt exemplar:

Хуа Zeeland. KNIGHT.

SCH тоск. 8) Syn. North Am. Lich. s. 120. Р

7) NYLANDER: Enumération gén un des lichens (Mémoires de la Socié-

té impériale —€ = ences naturelles de Cberbourg. Tome V 1857.

сону 1858.

Dispositio et et Pannariarum (Annales des etais

naturelles. Série IV. Botanique. Tome XII. Paris 1860. s. 294).

*

64 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

Pà undre sidan af bálen fórekomma cephalodier i form

af värtlika aere hvilka innehålla blågröna algceller.

Flere arter af detta underslägte har jag icke närmare

granskat. Särskildt förtjenar dock Lecanora (Psoroma) hirsu-

tula (NYL.) undersökas, och i synnerhet bör dess förhållande

АП Pannaria obscurior Хү. studeras, emedan dessa arter af

CROMBIE!) uppgifvas stundom förekomma tillsammans.

CALOPLACA Тн. Ек.

Inom detta slägte har Тоскевмлх?) hos följande af honom

uppstälda art, som. han hänför till slügtet Placodium (ОС.)

Мав. & Herr, funnit cephalodier.

1. C. bicolor (Tucx.).

»Cephalodio centrali (d. 6—10 mm.) pluribusve depressis

radiatim rimosis concoloribus» »Die Cephalodien von Placo-

dium bicolor TUCK. n. sp. enthalten nach dem Auctor róthliche,

einzelne oder zu kurzen Ketten verbundene Collogonidien

[= Stigonema-Gonidien] von 0,006—9 Mm. in Durchmesser.»

Just: Bot. Jahresber. III 1875 s. 138, 103.

LECANIA (Mass) Тн. Fr.

Efter den hos oss allmänt gällande uppfattningen af spor-

karakternas betydelse i afseende ра slügtbegrünsningen bór

ра grund af sina 4-rummiga sporer den art, som KNIGHT?)

beskrifvit under namn af Placodium lecanorinum, föras till

detta slägte.

1. L. leeanorina (KNIGHT).

Undersókt exemplar:

Nya Zeeland. KNIGHT.

ту J. M. Comes, а Terræ bes Melee Journal = | Lin-

nean Society. any. Vol XV. N:o don 1876.

?) TUCKERMAN: ferens of Kerguelens Lan d oa. of the Torr y Bot

Club, vol. VI. Oct. 1875. в. 57) - аб efter JUST: ае

Jahresbericht III 1875. Berlin 187 77. с

3) KNIGHT: бы рин, to the Lichenographin of New Zealand (The

Transactions of the Linnean Gage London. II Ser. Botany. Vol.

L Part 5 London 1878. s. 982).

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8 xo 8. 65

Enligt Кмент (anf. st.) fórekomma hos denna art »cepha-

lodia copiosa, fusca vel fusco-atra, madefacta indistincte radiatim

gosa». Det originalexemplar, som jag haft tillfälle att under-

söka, syntes icke väl stämma med beskrifningen; det var

dessutom temligen dåligt och kunde icke underkastas någon

närmare granskning utan att allt för mycket skadas. Här och

der på crustan tycktes visserligen cephalodier, innehållande

Nostoc-gonidier, förekomma, men — sammanhang

‚med paie studerades icke.

LECIDEA (Асн.) Tu. Fn.

Cephalodier äro inom detta slägte antrüffade hos endast 4

arter men fórekomma hos dessa mycket allmänt.

for panseola Асн.

Undersókta exemplar:

A. Dalsland, Edsleskogs ALL 1870. J. Нгіліхө.

D. Upsala, Gottsunda. 1850. Тн. FRIES.

C. Finland, Kuuasamo Paanajärvi: 1867. Е. Siné.

D. Tyrolen, Margola.. 1880. ARNOLD (Авх. Lich. exs.

N:o 841).

E

F

E. Fries: Lich. Suec. exs. №:о 380.

. Dovre, Kongsvold. 1863. Тн. FRIES.

G. Ost-Finmarken, Varanger. 1857. Тн. Frixs] В elegans

H. — ,Nyborg. 1864. Tm. FRIES ch . Fn.

Crustan bestár hos denna art af grääktiga, Pho E korn,

mellan hvilka konstant eller ätminstone ytterst ofta och vanligen

mycket tätt förekomma rödbruna eller svartaktiga, knöllika bild-

ningar (1—3 mm. i genomskärning), hvilka NYLANDER !) först

igenkände såsom cephalodier.

I dessa har jag funnit alger, tillhörande slügtena Glæo-

capsa, Stigonema, Nostoc och RR ORC.

/anligast innehålla cephalodierna Gleocapsa-gonidier (ex.

B, С och б), mindre ofta Stigonema-gonidier (ex. A), och en-

dast pà ex. E har jag i cephalodierna iakttagit en Nostoc.

Icke süllan finner man pá samma Exemplar cephalodier

än med Glæocapsa- och än med Stigonema-gonidier (ex. D och

1) NYLANDER: с scripta Friesiana adhuc animadversiones (Flora

1861 N:o 34 s. 531).

uS =

2

66 FORSSELL, STUDIER OFVER CEPHALODIERNA.

Е), och ра ex. Н fann jag cephalodier än med Gleocapsa-och

än med Chroococcus-gonidier.

I Glæocapsa-cephalodierna, som alltid ha en rödbrun

färg, üro de hógst upp liggande algcellerna föga angripna af

hyfer och omgifna af ett ródt slemhólje, som med kalium-

hydrat färgas blått, samt öfverensstämma 1 allt väsendtligt med

fria Gleocapsa-celler (Тай. II fig. 27). Kring de nedanför

liggande algcellerna försvinner deremot så småningom det röda

slemhöljet, och mellan cellerna löpa här gröfre eller finare

strängar af hyfer, som äro mycket smala och försedda med

Кона, anastomoserande tvärgrenar y

stundom förekomma i ett och samma cephalodium om

hvarandra Glæocapsa- och Stigonema-gonidier (i synnerhet ра

ex. D).

Den cephalodiebildande Glæocupsan, som synes vara G.

Magma (BREB.) Kürz., har jag mycket ofta funnit fritt växande

pà substratet.

Utvecklingen af såväl Gleocapsa- som Stigonema-cepha-

lodierna fórsiggár pä det sätt, att algen nedifrän trünger upp

i bålen och genombryter gonidial- och barklagren samt der-

efter bildar ett knöllikt cephalodium bland crusta-kornen

(Тай. II fig. 21). — Äfven synas med Glæocupsa- -gonidier fór-

sedda korn uppstå på det sätt, att vid Zecidea-sporernas gro-

ning groddträdar omslingra på substratet fritt vegeterande

Gleocapsa-kolonier i analogi med förhållandet hos Solorina

saccata (L.) var. spongiosa (5м.) och Lecanora (Psoroma) hyp-

norum (HorrM.) Någon närmare undersökning häraf har jag

icke fóretagit.

Stigonema-cephalodierna ато till färgen mórkare, van-

ligen svarta, och algen har i dem ofta utväxt till fria trádar,

som på cephalodiets yta bilda ett kort ludd. Inuti cephalodierna

äro Stigonema-cellerna än obetydligt angripna af hyferna och

då temligen oförändrade än från alla sidor omspunna af dem

och då till utseendet mycket förändrade.

Nostoc-cephalodierna innehålla (ex. E) tätt samman-

packade, blågröna Nostoc-celler, som äro inbäddade i en tät

och fin pseudoparenchymatisk hyfväfnad. Dessa cephalodier,

som synas förekomma ganska sällsynt, öfverensstämma med

afseende på sin byggnad i allt väsendtligt med cephalodierna

1) Jemför BORN. Recherch. Gonid. lich. РІ. 16 fig. 5 och 6. -

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8, N:o 9. 67

hos Peltidea aphthosa (L.) och torde äfven bildas pà samma

sütt som dessa.

Cephalodier med endast Fr pitt -gonidier har jag

icke iakttagit; deremot har jag pà ex. H funnit cephalodier,

innehållande dels Glæwocapsa Magma (Brés.) KüTz. dels en

Chroococcus-art, som jag icke närmare bestämt, men som sy-

nes stà nära Chr. turgidus (Kürz.) Уже. Тн. Fries (Lich.

innehöll cephalodiet åt ena sidan Glæocapsa- och åt andra

Chroocoeeus-gonidier. Chroocoecus-cellerna undergä i cepha-

lodierna ringa förändring utom i det afseende, att slemhóljet

framtrüder mindre märkbart. — Snitt genom de delar af ce-

phalodierna, som innehålla Chrooeoceus-gonidier, visa en stor

likhet med snitt genom bålen af Phylliscum silesiacum (Кӧвв.),

liksom Glæocapsa-cephalodierna i afseende på sin inre bygg-

nad öfverensstämma med arter af slügtet Pyrenopsis NYL.

På mellan erusta-kornen af Lecidea рапеоіа Acn. sittande,

rödbruna Glæocapsa-cephalodier (?) träffades pû ex. D flere

gånger apothecier !), liknande dem hos en JPyrenopsis. Ра

delar af stenen, dit L. panæola іске spridt sig, växte också

en Pyrenopsis med alldeles likadana apothecier. Det ligger

onekligen närmast til hands att antaga, att de fertila cepha-

lodierna (?) bland Zecidea-crustan i sjelfva verket voro delar af

en Pyrenopsis, ehuru de sammanhängde med partier

af Lecidea-crustan, som innehöllo gulgróna gonidier.

Egendomligt skulle det ju vara, om hyfer, hürstammande

från затта lafart, skulle kunna vid utveckling tillsammans

med olika slags gonidier frambringa olika apothecier, då

väl apotheciernas olikhet bör betingas af hyfsystemets genetiska

olikhet.

I sammanhang härmed må dock erinras om, att samma

hyfsystem vid symbios med olika gonidier kan undergå ganska

betydliga förändringar. Man kan se detta vid jemförelse med

hyfväfnaden i ett cephalodium och den hyfväfnad, hvari de

normala gonidierna ligga, och synnerligen tydlig framträder

capillares dis oam Hymenium et hypothecium incolora

vel брз бати cium دا‎ ordida. Jodo hymenium coeru aar

ai 8:næ, шарен simplices vel ндөн, ауылда 15—20 ;

et 6—7 u

1) precis fusca, 1—1,5 mm. lata, margine tumidulo granuloso cincta.

Paraphyses

68 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

olikheten i detta afseende just hos Lecidea panæola Асн., der

hyferna i Glæocapsa-cephalodierna genom riklig а

antagit det för Pyrenopsis och närstäende slägten inh isa

utseendet.

I händelse Glæocapsa-cephalodierna hos Lecidea panwola

Acx. utveckla apothecier, torde man sáledes pà grund af de

stora förändringar, som hyferna undergätt, mójligen icke ha att

vänta vanliga Lecidea-apothecier. Frägan, om de ifrägavarande

rôdbruna, fertila bäldelarne voro cephalodier eller delar af en

Pyrenopsis, kan likväl naturligtvis іске med bestämdhet af-

göras, dá det varit omójligt att studera de fertila bäldelarnes

utveckling. Deremot vågar jag bestämdt påstå, att de ifråga-

varande apothecierna icke tillhórde en parasiterande svamp.

à cephalodierna pà ex. F har jag áter funnit apothecier,

tillhörande en parasitsvamp (Nesolechia Mass. ?). Från basen

af apotheciet utgingo svarta myceliumträdar, som utbredde sig

ра och i cephalodiet och tydligt angäfvo närvaron af en para-

sitsvamp.

Ра ex. Н förefunnos på cephalodierna ett slags monströsa

apothecier (?), som bildade knöllika, тай smutsblà upphöj-

ningar, och som bestodo inuti af mycket fina hyftrádar. Sporer

eller sporsückar iakttogos icke.

En närstående »art» 1), »form»?) eller »underart»?), af

NYLANDER först beskrifven under пати af Lecidea precontigua,

synes att döma af beskrifningen icke skilja sig från Lecidea

panwola Аси. genom annat àn sparsammare cephalodier. |

2. L. consentiens NYL.

Undersókta exemplar:

A. Tromsö, Flôjfjellet. 1864. Тн. Fries.

B. Skruenfjeld, Renneboe. М. N. Brrrr.

Crustan bestär hos denna art af hvitaktiga, rundade korn,

mellan hvilka förekomma brun- eller gråaktiga, äfvenledes

rundade Korn, af Tu. Fries (Lich. Scand. II, s. 504) först

PES sásom cephalodier. |

') Жұл. Flora 1875. s. 300.

2 Және Flora 1877.

lues haies (E. LAMY DE LA CHAPELLE: Catalogue des

Lichens du Mont-Doré et de la Repo ies Paris 1880. s. 116).

BIHANG. TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. хо 8. 69

Dessa cephalodier, som fórekomma bland crustan ün spar-

samt än ganska tätt, innehálla en Nostoc-art. Hyferna hafva

i dem icke fórgrenat sig вй rikligt som vanligt, utan man kan

1 cephalodierna ofta urskilja temligen långa, alldeles oför-

ändrade Nostoe-kolonier. (Тай. I fig. 3). Här och der före-

komma dock hyfsträngar, som förgrena sig isynnerhet nedtill

i cephalodierna.

cephalodierna på ex. A fann jag apothecier af en

parasitsvamp, på undre sidan försedda med ett tjockt pseudo-

parenchymatiskt barklager och innehållande i sporsäckarne

mörka, 2-celliga sporer.

3. L. pelobotrya (WAHLENB.) NYL. ap. Скомв. 1).

. Undersókta exemplar:

Lule lappmark, Walliware. 1871. P. J. HELLBOM.

Herjedalen, Funnesdalsberget. 1867. P. J. HELLBOM.

Ost-Finmarken, Mortensnæs. 1864. Тн. FRIES.

Norge, Stenvolafjeld. М. №. Віхтт.

Aalesund, Suulfjeldet. 1868. Тн. FRIES:

Trondhjem. (Ex. meddeladt af KÖRBER under namn

af женди Een Асн., Herb. Ти. Fr.).

rustan бзен teen med erustan hos fóregáende art

äfven i det afseendet, att mellan erusta-kornen finnas rödbruna,

svart- eller gråaktiga cephalodier, hvilkas verkliga: natur TH.

Fries (Lich. Scand. I, s. 279) först insåg. De torde hos denna

art förekomma konstant och träffas vanligen mycket rikligt

men stundom mer sparsamt.

I cephalodierna hos denna art har jag funnit alger, till-

hörande följande slügten: Stigonema, Glæocapsa och Nostoc.

Oftast finner man i cephalodierna arter af slägtet Stigo-

пета (ex. A, B, Е samt С och Е). Algcellerna äro vanligen

HHG EE

1) Denna art är pátagligen så nära beslägtad med L. consentiens NYL.

att bâdas hänfôrande till olika slägten мең йар eligen kan anses fullt

naturligt ng af ett stórre antal exemplar synes det

excipul ey nhet Mensen erbjöde nägon giltig

af

nägon säker karakter för deras Atskiljande. Aldre apothecier af 2.

ium, och hos сн P L. consentiens 1

med samma skãl som bos den деші arten tala om ей excipulum

D eet föröfrigt hos em och затта art excipulum kan variera

har fôru serm (Lich. Scand. I., s. "182 och följ.) pävisat. Enda

Шалға D mellan ifrågavarande båda arter torde vara, att hos Z.

ie La färgas a rödaktig af де Ра under det att hos

— ingen färgförändring inträder

T9 $ FORSSELL, STUDIER ÓFVER CEPHALODIERNA.

rundtomkring omspunna af hyfer och dà stundom svära att

igenkänna, men någongång (ex. E) finner man dem nästan

alldeles oförändrade och endast på sidorna omgifna af hyfer.

Ett vanligt förhållande hos denna art är, att algcellerna på

öfre sidan af cephalodiet utväxa till fria Stigonema-trådar af

vanligt utseende (ex. A och C); cephalodierna synas i detta

fall under loup liksom klädda med ett kort, svart ludd.

På ex. C har jag funnit cephalodier, innehållande Glæocapsa

Magma (Brés.) Kürz. I allt väsendtligt öfverensstämma de

med de fórut beskrifna, motsvarande cephalodierna hos L. pa-

nœæolu Асн. äfven i det afseendet, att i ett och samma cepha-

lodium stundom både @leocapsa- och Stigonema-gonidier före-

komma.

Ра ex. Е fann jag jemte Stigonema-cephalodier äfven

Nostoc-cephalodier och på ex. D endast cephalodier af det

senare slaget. ТІП färgen äro dessa gråaktiga och innehålla

talrika Nostoc-celler, inbäddade 1 en tät hyfväfnad.

På ex. C förekomma talrika apothecier, tillhörande en

parasiterande Discomycet med mörka, 2-rummiga sporer.

4. 1. pallida Тн. Fr.

Fóretrüdesvis undersókt exemplar:

Ost-Finmarken, Warangerfjorden, Aldc'ok. 1857. Тн.

Fries (Тн. Fr. Lich. Scand. rar. et crit. exs. N:o 21).

Bálen utgóres af en af smá, gulhvita, rundade korn bildad

crusta. Vid mikroskopisk undersökning finner man, att dessa

korn bestå af en finmaskig hyfväfnad med stora interstitier, i

hvilka ligga rundade eller kantiga, gulgröna, stora (7—12 u i

diam.) -gonidier. Dessa bilda vanligen icke något särskildt

gonidiallager utan äro temligen jemnt fördelade i crustan och

saknas endast i kanten af de små crusta-kornen. Mellan dessa

ser man här och der rundade, knöllika, på ytan ojemna och

skrynkliga, mer eller mindre brun-svartaktiga bildningar, som

närmare undersökta visa sig vara cephalodier, hvilka innehålla

blågröna Nostoe-celler.

Bland substratet förekomma talrikt Nostoc-kolonier, som

äro omkring 1 mm. i genomskärning och omgifvas af ett brun-

aktigt, skiktadt, temligen tjockt, yttre slemhölje. De särskilda

trådarne äro inneslutna i en tunn, ofärgad slida och bestå af

ovala, blågröna celler, 8—4 и i diam., jemte något större

gránsceller. Algen torde vara À Nostoc rupestre Кота,

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 5. N:o 8. 71

Stundom finner man i dylika Nostoc-kolonier hyfer af

Lecidea-arten, hvilka bórjat intränga och förgrena sig i dem.

Under det att t. ex. nedre delen af Nostoc-kolonien är på

detta sütt angripen, ür den ófre delen ofta alldeles fri frán

hyfer. Så småningom ‚sprida sig hyferna i algkolonien och

förgrena sig deri mer eller mindre rikligt. I allmänhet synas

algkolonierna hos L. pallida Tu. Fr. mot de inträngande hy-

ferna mer resistenta än annars är förhällandet, eller med andra

ord genom den inverkan, som hyfer och algceller hos nämda

art utöfva pä hvarandra, ökas förmägan af utveckling i mindre

grad än vanligt. Hyfgrenarne förgrena sig nämligen icke sä

snart mellan de särskilda algcellerna som hos andra med

Nostoe-gonidier försedda cephalodier och bilda icke heller nägot

tydligt differentieradt barklager, ehuruväl de ytterst liggande,

nägot mörkare men i öfrigt oförändrade hyferna bilda ett hölje,

som ätminstone i viss mon fungerar säsom barklager.

Cephalodierna äro hos ZLecidea pallida temligen vexlande

till storlek och läge. An äro de omkring 1 mm. i genom-

skärning än endast 20 и. Deras läge är ännu mera obestämdt.

Oftast sitta de på sidan af, stundom ofvanpå crustans grynlika

korn. De äro i dessa båda fall vanligen genom ett brunaktigt

eller färglöst, med barklagret analogt hyflager skilda från de

med gulgröna gonidier försedda delarne af crustan, men ganska

ofta kan något dylikt skikt icke särskiljas, och båldelarne äro i

detta fall försedda med delvis gulgröna delvis blågröna gonidier.

Endast de med gulgröna gonidier försedda partierna af

bålen äro fertila. Ofta synas dock apothecier hafva uppstått

ur de med blågröna gonidier försedda cephalodierna, men så

är likväl icke förhållandet, utan dessa senare ha utvecklats

hastigare än de med gulgröna gonidier försedda, fertila bål-

аа och slutligen alldeles ida Ek dem samt stundom

till och med sammanväxt med ena eller andra sidan af apo-

theciet.

РА unga mossgrenar var det lätt att finna groende sporer

jemte en af rikt fórgrenade groddträdar bildad, tät protothallus.

Ра denna funnos fria Nostoc-kolonier, i bildning stadda cepha-

lodier och unga bäldelar med gulgröna gonidier. Huru dessa

senare utvecklats och specielt, hvarifrän deras gonidier kommit,

her jag hos denna art icke närmare undersökt.

Att deremot de i bildning stadda, bland de groende spo-

rerna befintliga cephalodierna bildats genom inverkan af grodd-

12 di FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

trådar på fria Nostoc-kolonier, var alldeles påtagligt. Hos

denna art fórekomma sáledes liksom hos Solorina saccata (L.)

var. spongiosa (SM.) m. fl. pseudocephalodier. Emedan dessa

utvecklas samtidigt med anlagen till bäldelar med gulgröna

gonidier.och dervid stundom med dem sammanväxa, blir följ-

den, att. erustan såsom nämdt kommer att bestå dels af korn

med gulgróna dels af korn med blägröna gonidier.

Cephalodier, förut anmärkta af Тн. Fries (Lich. Scand.

П, s. 539), förekomma hos Lecidea pallida Tu. Fm. ytterst

allmänt (konstant?) Ра ей stort antal exemplar från olika

delar af Skandinavien har jag träffat dem. Endast på ett enda

exemplar kunde jag icke finna dem, men då detta var temligen

illa medfaret, kan derur med afseende på cephalodiernas kon-

stanta förekomst hos denna art inga bestämda slutsatser dragas.

STEREOCAULON Ѕснвев.

Dà vid undersókning af cephalodierna man hittils valt

sitt material hufvudsakligen inom detta slägte (se den biblio-

grafiska redogörelsen), och dà på grund häraf cephalodierna

hos hithórande arter üro jemfórelsevis ganska noga studerade,

har jag ansett öfverflödigt att utstrücka mina undersókningar

till ett större antal arter inom detta slägte, så mycket mer

som cephalodierna hos de olika arterna i allmänhet synas för-

hålla sig temligen lika. De tillägg, som kunna göras till förut

gjorda undersökningar, inskränka sig också nästan uteslutande

till studier öfver cephalodiernas utveckling, och ehuru jag häråt

skulle önskat få egna något större uppmärksamhet, har jag i

följd af bristande tid måst uppgifva denna plan. För öfrigt

torde väl numera knappast på allvar kunna ifrågasättas, att

gonidierna 1 cephalodierna uppstå och utvecklas inuti bålen.

1. St. paschale (L.) Fr.

Undersókta exemplar:

Upsala. Okt. 1882. Förf.

Vid undersökning af іске för unga delar af podetierna

finner man i midten en märgeylinder, som bestär af mycket

tätt förenade, ytterst fina, med podetiernas längdaxel paralella

hyfer. Utomkring mürglagret finnes en mycket gles vüfnad

af tjocka och greniga hyfer, mellan hvilka här och der fôre-

komma stórre eller mindre grupper af gulgróna gonidier,

BIHANG ТИ, К; SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. х:0 & 73

Dessa gonidiegrupper äro utát іске skyddade af nägot bark-

lager, шап hyfväfnaden fóreter här samma utseende som ра

sidorna och inát.

Saknas sålunda helt och hållet barklager? Om man på

längd- och tvärsnitt undersöker de yttersta spetsarne på po-

detierna och deras grenar, finner man här ett smalt barklager.

Spetsarne bestå nämligen af en mycket gles väfnad af greniga

hyfer -— märglager finnes här ännu icke; mot periferin af

denna hyfväfnad ligger en rundtomkring sammanhängande

gonidialzon, hvilken utåt såsom vanligt skulle af ett smalt

men tydligt barklager med något Бал membrane

Strax nedanfór podetiernas spets bórjar و‎ аА

som nedât sedan hastigt tilltager i tjockiek. Emedan märg-

ra tillväxer hastigare bäde 1 tjocklek och асте

1 längd än den upptill slutna gonidialzonen, bildar denne

jemte barklagret derutanfór snart icke något sammanhängande

lager, utan båda sprängas sönder, och gonidierna fördelas i

större eller mindre grupper rundtomkring podetierna. Här-

efter: bildas kring de särskilda gonidiegrupperna icke något

nytt barklager, och de rudiment deraf, som till en början

observeras på yttre sidan, försvinna snart.

Mellan de kring podetierna befintliga, större och mindre

grupperna af gulgröna gonidier träffades här och der knól-

lika cephalodier, innehållande blågröna |. Nostoc-gonidier.

Redan med blotta ögat voro dessa cephalodier på grund af

sin blågrå, liksom pruinösa färg lätta att observera: De

bestodo inuti af en fin hyfväfnad med deri inbäddade Nostoc-

celler samt omgåfvos i allmänhet af ett slags barklager, bildadt

af tätt sammanfiltade, något mörkare hyfer. Algcellerna

voro förenade till grupper, som mindre i dessa än i andra

cephalodier voro genomdragna af fina hyfer; detta berodde

likväl möjligen på, att de undersökta cephalodierna ännu ej

nått sin fulla utveckling.

Genom att vid undersökning börja på midten eller vid

basen af en podetiegren och derefter gå mot spetsen finner

man allt yngre cephalodier. Några fria, ännu af hyfer icke

omslutna Nostoc-kolonier träffades visserligen icke, men ej

sällan förekommo likväl så unga cephalodier, att det var

alldeles påtagligt, att deras utveckling skett i hufvudsak så,

som SCHWENDENER +) antager, d. v. s. genom algens inverkan

0) SCHWEND. Algentyp. d. Flechtengon. s. 18.

14 >» FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

erhålla hyferna förmåga af en lifligare utveckling, i följd

hvaraf de omsluta och fórgrenas i algkolonien, вй att ett

cephalodium bildas.

Cephalodier synas hos denna art fórekomma konstant.

i

2. St. ramulosum (Sw.).

Företrädesvis undersókta exemplar:

. America maxime australis. 1866. WESTERGRÉN.

. Chile, »Los Ulmos» pr. Valdivia. 1864. H. Krause.

. Хуа Granada. 1842. J. LINDEN) N:o 866 (Af Nr-

LANDER bestämdt till St. proximum NYL.).

D. Oahu. Lich. boreali-americ. Distrib. Н. Wizzey [under

namn af St. ramulosum (Sw.) * proximum (Nr.)]:

РА podetierna hos denna art förekomma, såsom det synes,

konstant stora, rundade eller nästan klubblika cephalodier.

Till fürgen äro de nägot gulaktiga och pä ytan mer eller

mindre ojemna.

De hafva förut blifvit studerade af Тн. FRIES, SCHWEN-

DENER och Вовмет. Beträffande dessa författares undersök-

ningar hänvisas till den bibliografiska delen, der en redo-

görelse derför lemnas.

id mina egna studier har jag endast funnit bekräf-

telse på deras undersökningar och nöjer mig på grund deraf

med en mera kortfattad redogörelse härför.

Pà ex. A fann jag på ett och samma exemplar wo

Nostoc- dels Stigonema-cephalodier.

å ex. B förekommo dels Nostoc- dels Scytonema- dels

Stigonema-cephalodier, och i ett och samma cephalodium

anträffades till och med såväl Nostoc- som Seytonema-gonidier.

På ex. C fann jag dels Nostoc- dels Stigonema-cepha-

lodier, och på ex. D förekommo cephalodier, som innehöllo

dels endast Seytonema-gonidier dels át ena sidan en Seyto-

nema och åt den andra en Stigonema, hvilken på vissa cepha-

lodier förekom äfven på deras yttre sida. För öfrigt voro

podetierna (på ex. D) på sina ställen försedda med ett svart-

aktigt öfverdrag, bestående af en Scytonema jemte en deri

inblandad Stigonema.

an finner häri full bekräftelse särskildt på Тн. Fries’

undersök singar af cephalodierna hos St. ramulosum (Sw.).

Det framgår också tydligt, huru naturvidrig NYLANDERS sönder-

cow»

BIHANG TILL К. SV, VET.-AKAD. HANDL. BAND & хо $. 75

delning af denna art är, och huru betydelselös gonidiernas

olikhet i cephalodierna är såsom artkarakter.

Cephalodier förekomma hos de festa Stereocaula (jemför

sid. 80 not 1) och torde åtminstone hos en del af dessa finnas

konstant. Hos vissa andra arter åter synas de alltid saknas.

De i cephalodierna befintliga gonidierna utgöras mest af

Stigonemaceer och Nostocaceer. Derjemte forekofifüa ocksá

Seytonemaceer men тега sparsamt. Slutligen har Borner

hos Stereocaulon tomentosum (Fr.) / alpinum (Lavn.) funnit

en (Glæocapsa samt i cephalodier på Stereocaulon ramulosum

(Sw.) iakttagit en Lyngbya tillsammans med en Scytonema.

Betrüffande de arter, hos hvilka cephalodier áro antráf-

fade, hänvisas till Тн. Fries’ Comment. Ster. et РИ. och Mo-

nogr. Ster. et РИ. samt NyLANDERS Syn. Lich. Endast föl-

jande, i dessa arbeten icke upptagna arter, för hvilka cepha-

lodier uppgifvas, anföras här jemte hänvisning till den källa,

der nämde uppgifter förekomma.

St. microcarpum Mürr.—4Amnc. Flora 1879 s. 162.

St. curtulum NL. Ge 1876 s. 2

St. apocalypticum NYL.

St. Wrightii Тоск. Syn. North Am. Lich. s. 234.

Dessutom har jag funnit cephalodier hos

evolutum GREVE

. salazinum Bory (orig.ex.)

samt hos fôljande af NYLANDER namngifna arter?), som jag

icke funnit beskrifna:

St. argodes Ny.

St. submollescens NYL.

%%

PILOPHORUS (Тоск.) Тн. Ев.

Bàlen bestár af cylindriska, enkla eller obetydligt greniga

podetier, hvilka vid basen ofta äro omgifna af små, Hallika

Г) Reise in der НР Norden und Osten Sibiriens 1843—44, heraus-

gege zm m А. TH. IDDENDORF. Band ТУ. «e Petersburg 186

Anhan в. LV ei 1. NYLANDER har sederm ora 1875

302) ari phe art till ett Med Ae An расед utan att dock

ange dettas utmärk zen. karakte

2) Ex. herb. mus. Paris Expedition. ойор А l'ile Campbell 1874.

M. FrLHOL. (Herb. TH. FR.).

i.

8.

46 < FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

phyllocladier. I podetierna uppträder märglagret under en

dubbel form: innerst såsom en af mycket glesa hyfer be-

stående centraleylinder, ytterst såsom ett lager af med hvar-

andra tätt förenade hyfer. Fysiologiskt tjenar detta yttre

märglager såsom bark, och från det utgå periferiskt hyftrådar,

mellan hvilka de gulgröna gonidierna ligga.

Bland phyllocladierna och på podetierna träffas isynner-

het vid basen af dessa senare hos hithörande arter mycket

ofta rundade. cephalodier, hvilka innehålla Stigonema-, Nostoc-

eller Glæocapsa-gonidier.

Cephalodiernas förekomst inom: detta slägte har först

blifvit påvisad af FLörke') och Тн. FRIES.

1. P. robustus Tu. FR.

Undersökta exemplar:

A. Österdalen, Austa elf i Aamodt. 1837. М. N. Віхтт.

B. Gudbrandsdalen, Stuelsbroen i Ringeboe. 1864. Тн.

Fries och S. HENSCHEN.

C. Ost-Finmarken, Mortensnæs. 1857. Тн. FRIES.

D —— , Storfjeldet. 1864. Тн. FRIES.

Hos denna art Gs jag funnit cephalodier på alla de

exemplar, som jag haft tillfälle att undersóka. Cephalodierna

äro grä-brunaktiga, vanligen omkring 2 mm.. stundom ända

till 8 mm i diam. och innehålla Nostoc-gonidier.

* Cereolus (Асн.) Тн. FR.

Undersökta exemplar:

A. Vestergötland, Lerums jernvägsstation. Juli1880. Förf.

B. Nerike, Svennevads prestgård. 1869. О. б. BLOMBERG.

C. Ost-Finmarken, Storfjeldet. 1864. Тн. FRIES.

D. Tromsö, Fiöjfjellet. 1864. Tu. Fries.

Cephalodierna, som till färgen äro grå, bruna, rödbruna

eller svarta, innehålla Nostoc-, Stigonema- eller Glæocapsa-

gonidier. Nostoc- (ex. D) och Stigonema-gonidier (ex. А)

äro vanligast, och Glæocapsa-gonidier förekomma mera sällan.

Моно ерада äro vanligen ота men stundom brun-

aktiga och innehálla tätt sammanpackade, blägröna gonidier.

') H. G. FLÓRKE: ; Reate Lichenen, gesammelt und mit Anmerkungen

herausgegeben. L ТУ. Rostock Ke s. 14 [Piloph. robustus TH.

Ев. * Cereolus (Acn. yb :

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. wo 8. 77

Stigonema-cephalodierna äro ofta liksom täckta af svart

ludd, hvilket beror derpå, att gonidierna växt ut till fria

algtrádar. Bland lafven har jag ofta också funnit den cepha-

lodiebildande Stigonema-arten i fritt tillstånd. Stigonema-cel-

lerna äro än på alla sidor omspunna af hyfer (ex. A) än

ordnade i longitudinela rader, skilda genom längsgäende

hyfer (ex. B).

Gleocapsa-cephalodier har jag hos denna underart icke

funnit ensamma utan endast tillsammans med cephalodier,

innehållande en annan alg. РА ex. B förekomma dels röd-

bruna cephalodier, innehállande Glæocapsa-celler, dels grábruna

cephalodier med en Stigonema. РА ex. C obietVerddds dels

Nostoe-cephalodier (grá-svartaktiga), dels Slugünéná-cifhidodiet

(svartaktiga), dels sparsamt Glæocapsa-cephalodier (rödbruna).

2 Р. acicularis (ACH.) Тн. Ев.

Undersókt exemplar:

New Bredford (Massachusetts), Oregon. E. Harr.

Pà det exemplar af denna art, som jag haft tillfülle att

undersóka, iakttogos mot basen af podetierna smä, brunaktiga

cephalodier, som innehöllo blägröna, i korta trädar anordnade

celler, som syntes tillhöra en Nostoc-art. Bland substratet

förekom äfven en fritt vegeterande JVostoc.

Att döma efter helt unga cephalodier försiggår cepha-

lodiernas utveckling på det sätt, att algen omspinnes af de

från yttre märglagret utgående Бубе

* Наші Тоск.

Undersôkt exemplar:

New Bredford (Massachusetts), Oregon. E. Harr.

РА det ofullständiga exemplar af denna art, som jag haft

tillgång till, fórekommo några små cephalodier, innehållande

Stigonema- -gonidier, hvilka på sina ställen växt ut till fria

algtrádar. Unga cephalodier observerades äfven hos denna

form, och visade sig utvecklingen försiggå på samma sätt

som hos P. acicularis (Асн.) Тн. Fr.

ARGOPSIS Тн. Fn.

Hos den enda til detta slägte hórande arten har jag

icke haft tillfälle att undersóka cephalodierna, hvarfór jag

endast citerar, hvad NYLANDER har att om dem anföra.

18 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

A. megalospora Tu ER.

»Cephalodia podetiis adnata concolora tuberculosa subpodi-

cellata, granulis. gonimiis glauco-coerulescentibus sa pius, monili-

formi-junctis, diametris circa 0,004—6 millim., in substantia ge-

latinoidea Зв » Nyr. Syn. Lich. sid. 254. Jemför Tab.

VH fi

SPHÆROPHORUS Pers.

Inom detta slägte äro cephalodier hittils funna endast

hos en art, hos hvilken de först iakttagits af NYLANDER).

Sph. stereocauloides NYL.

Undersókta exemplar:

А. Хуа Zeeland? (Af STIRTON bestämdt till Stereocau-

lon (Thysanocaulon) Pinkertoni n. sp.).

Хуа Zeeland. J. Кему. (RovwEGvERE: Lich. Gall.

exs. N:o 370).

Bälen ar busklik och utgóres innerst af en tjock, central

mürgcylinder och ytterst af ett smalt, af tätt sammanfiltade

hyfer bestäende kortikallager: mellan märgeylindern och

detta ligger den af gulgróna gonidier bestáende gonidial-

zonen.

Här och der finner man på bålen blágróna-ljusgrá, mer

eller mindre flikiga cephalodier, som innehälla talrika, tem-

ligen oförändrade Seytonema-trádai

=

HI.

Sedan i det föregäende lemnats en redogörelse för de

speciela undersökningar af -cephalodierna, som jag företagit,

torde en sammanfattning af det hela och en allmàn,

jemfórande ófversigt af cephalodierna vara ра sin

plats.

5 NYLANDER: Exemplum cephalodiorum in Spherophoro (Flora 1869

N:o 5 s. 68). gut i T

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL,- BAND 8. хо 8. 79

Cephalodiernas benämning.

Af den fôrut lemnade bibliografiska redogórelsen fram-

går bland annat:

1) att namnet cephalodium först användts af ACHARIUS

1803 (Meth. Lich.), och att han dermed då afsåg bildningar,

som utan undantag icke äro cephalodier i den bemärkelse,

hvari detta ord här tages, och

) ай AcHARIUS sedermera 1810 (Lich. Univ.) fattade

cephalodium i en helt annan betydelse, derunder samman-

förande bildningar af mycket vexlande natur, hvilka icke

heller med undantag af ett enda fall — cephalodierna hos

Peltidea aphthosa (L.) — äro verkliga cephalodier.

Det var således icke utan ganska goda skäl, som WALL-

ROTH förkastade namnet cephalodium, ehuru han onödigtvis

införde ett nytt (phyma) 1 stället för att återupptaga det

äldsta corpusculum, som äfven FLÖRKE användt. Att emel-

lertid af prioritetsskäl nu återupptaga namnet corpusculum

synes mig olämpligt, då cephalodium erhållit en så allmän

användning.

Cephalodiernas förekomst.

Såsom i den speciela afdelningen synes, hafva hos ett

jemförelsevis ganska stort antal lafvar cephalodier blifvit

anmärkta. För öfversigtens skull må följande tablå meddelas

öfver de slägten, inom hvilka cephalodier anträffats. Siff-

rorna i den första kolumnen ange det antal arter, hos hvilka

jag sjelf iakttagit cephalodier, i andra kolumnen det antal

arter, hos hvilka cephalodier af andra författare uppgifvas

förekomma, ehuru jag icke varit i tillfälle att genom egna

undersökningar konstatera dessa uppgifter.

Lobaria (Horrn.) . жо

Nephroma (Асн.) Nr. din а

Peltidea (Acu.) Хү. шры

Solorina Асн. An oi

apu (Асн.) Тн.

. Placodium ыл Tu. Hm 14:23 us dec

Е Psoroma (Асн.) NYL. ... T 5

Caloplaca Tu. Fr. eun]

Transport 52 9

80 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

Transport 52 9

Lecania (Mass.) Тн. Ев

ра

Lecidea (Асн.) Тн. Ен. 4

Stereocaulon SCHREB.!) = ee

. Pilophorus (Тоск.) Тн. Ев. №

Argopsis Тн. Ек. ..... J x

Sphærophorus VERS. . - 1 —

509, u

Dessutom uppgitvas cephalodier fórekomma inom ätskilliga

апаға slägten, men i dessa fall har dock cephalodium användts

i en annan bemärkelse àn den, hvari det i detta arbete tages.

I nedanstäende fórteckning, som likvàl icke gór ansprák ра

att vara fullständig, hafva sammanförts alla de uppgifter om före-

komsten af dylika »cephalodier, som jag 1 literaturen päträffat.

l. Antagligen af parasitsvampar orsakade bildningar.

Evernia prunastri (L.).

Асн. Syn. Meth. Lich. s. 245.

Ramalina calicaris (L.) Л. tuberculata (Асн.).

503.

Асн. Lich. Univ.

Cladonia gracilis (L.)

Тн ich. Scand.

2.

v. cornuta (Li) у. sasa seis (WALLR.)

»phymatibus convexis» М ALLR. 2).

Cetraria glauca (L.) f. fallax (Acn.).

CH. Lich. Univ. s. 51

p OW saæatilis (L.) 3).

Асн. Lich. Univ. s. 92.

Di Fór Stersscaulen äro inga siffror meddelade, emedan uppfattningen

af

arterna hos slágtets báda monografer (TH. Іле och NYLANDER)

är så olika, att något bestämdt artantal icke uppgifvas.

TH IES (Monogr. Ster і örekomma le: hos 19 arter

o

och 3 subspecies, och enligt Nike (Syn. Lich.) hos 17 arter och

subspecies. Dessutom äro i den speciela afdelningen (s. 75) 8

en äro funna. e

here Ss er Geng der Flechten. Aus dem Franzósischen mit

Zion . Halle 1851, s. 16) afser med följande:

»Die Gephalodten (t жарынан); ER eine andere Art von nungen.

wobei das Parmeliaceen sich ausserordentlich

ee t, vendi 4 ges Se Rand oder das Zzcipulum thallodes

Sek SS. 46 ок нче er eine Art von ungerandeter, halbkugeliger

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. хо 3. 81

пим Smithii То. enligt Тог. Мет. Lich. в. 114.

Sticta apis

. Lich. Univ. s. 88.

SCH Wehoiteschi Мохт. enligt Tur. Мет. Lich.

2. Apothecier.

Cladonia Horrw., Stereocaulon SCHREB., Sphyridium Flot. med

flera slägten.

ACHARIUS, SPRENGEL, NEES VON ESENBECK о. a. förf.

3. Spermogonier.

Cetraria juniperina (L.).

Acn. Li niv. s. 506.

Physcia ciliaris (L.).

Асн. Lich. Univ. s. 95.

4. Soredier.

m He (L.).

‚ Term. u. Syst. s. 779.

5. Ej nürmare undersókta bildningar.

Usnea barbata (L.) m. f. arter.

сн. Lich. Univ. s. 623, m. fl. forf. 1).

7 Rórande de s. k. 12. елен Usnea finnas i тікі “

man ommit p t kla

dessa »cephalodier» utan äfven på do Se apothecierna % Usnea

nnit Abrot

E

š

Е,

о

о

B

%

B

о

н

de

о

2

"Ig

SE

52;

4 B5

så

©

Я

У

D

ю

к

о

Eh

ш

м

о

iH

"d

E

ad

ег stä uppenbarligen i strid med RABENHORST'S eg af

82 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

Lecanora saxicola (PoLL.)

WALLR. Naturg. Flecht. I в. 689 (phymata).

Lecidea tersa ACH. |

. Syn. Meth. Lich. s. 27. Е

Chaenotheca chrysocephala (Асн.)

Nr. Syn. Lich. s. 147 1).

Roccella tinctoria DC.

Асн. Lich. Univ. s. 83.

Coccocarpia aphthosa JATTA 2).

Licheni Africani (Nouvo Giornale Botanico Itali-

ano, diretto da Th. Caruel. 1882. Vol XIV. N:o 8.

s. 172).

Vi ha i det föregäende funnit, att cephalodier äro iakt-

tagna hos omkring 100 arter, och pà goda skäl kan man an-

taga, att genom fortsatta undersókningar detta antal skall

ytterligare ökas. Mınks, som betraktar cephalodierna såsom

ett slags »gonotrophier, uppger också 3), att de icke in-

skränka sig till de få arter och slägten, hos hvilka de hittils

iakttagits, utan att de förefinnas hos ett större antal lafvar,

ehuru de på grund af sin litenhet och sparsamma förekomst

undgått ийри кемне, — hos hvilka arter och slügten

nümnes likvà

Med 5. ра cephalodiernas fórekomst fórtjenar sär-

skildt påpekas, dels att det är ett fåtal slägten (underslägten),

inom hvilka de anträffats, dels att de inom dessa slägten i

allmänhet förekomma hos ett jemförelsevis mycket stort antal

nämde bildningars natur. Som de emellertid icke innehålla några

gonidier, kunna de icke anses dads ephalodier. Sjelf har jag і ке

kg k undersókt dem fór att beträffande deras natur

ttala nägon bestámd äsigt. Lätt kunde man eg frestad ác РЕ

ы ta dem säsom stromata. Inuti bestä de af ytterligt fin och

tät hyfväfnad, som med jod färgas blä. Vid ett кейде tillfälle torde

jag mójligen à återkomma till dessa bildningar, som synas

vara de pà Lobai

" саноа е, pete carnea convema, a

rina simulantia, textur Gë be, iei loss et globulos egen copiose !

continente» hänt tyder pä, att fräga här icke är om verkliga ce-

>

о m

E

A med »cephalodiis testaceis — * cad

ee ad jag icke med visshet afgóra. Jag har likväl anled-

t antaga, > han säsom cephalodier Bii Me ener

frán barkl SE dylika bildningar har jag hos andra arter af detta

ала us

DA Dur ансары: Basel 1879. s. 123.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 8. 83

arter. Lecıpea (Асн.) gör härifrån visserligen ett undantag,

då cephalodier inom detta slägte äro funna hos endast fyra

arter; men här visar sig liksom inom andra slägten, att cepha-

lodierna vanligen förekomma hos lafvar, hvilkas inbördes af-

finitet är påtaglig. De tre arterna (L. panæola, L. consentiens

och L. pelobotrya) förete nämligen sinsemellan de största öfver-

ensstämmelser, och endast den fjerde arten (L. pallida) står.

isolerad. Afven inom slägtet Stereocaulon, der cephalodier äro

funna endast hos en del arter, finner man såsom regel, att

närslägtade arter med afseende på förekomsten af cephalodier

förhålla sig lika.

Hos de olika cephalodieförande arterna synes förekomsten

af cephalodier vara temligen olika. Många lafarter torde näm-

ligen äga cephalodier konstant [t. ex. Lecanora gelida (L.),

Stereocaulon ramulosum (Sw.), Peltidea aphthosa (L.)], under det

att de understundom antagligen saknas hos andra (t. ex. vissa

Lobaria- och Stereocaulon-arter). Mycket sannolikt är, att cepha-

lodier hos de särskilda cephalodieförande arterna uppträda vida

oftare, än man hittils anat, ehuru de äro svåra att isynnerhet

på herbarieexemplar upptäcka. — Såsom en egendomlighet må

i sammanhang härmed erinras derom, att på bålen af europeiska

exemplar af Lobaria amplissima (Scor.) busklika cephalodier

förekomma nästan utan undantag, under det att de lika regel-

bundet saknas pá nordamerikanska exemplar af samma art

(se s. 21).

Fórekomma cephalodier endast hos Archilichener ?

Sásom synes af den fórut meddelade ófversigten öfver de

slügten, inom hvilka cephalodier med säkerhet anträffats, till-

höra alla dessa Archilichenerna. Särskildt mà också påpekas, att

cephalodier företrädesvis fórekomma hos de Archilichener,

som äga paralellslägten bland Phycolichenerna:

Lobaria motsvarar nämligen bland dessa Sticta (SCHREB. )

Nephroma > > > > Nephromium Nyl.

Peltidea >» > > > Peltigera (WILLD.)

NYL.

Psoroma > > Pannaria (Dzr.).

Ehuru à andra sidan inom t. ex. slägtet Lobaria cepha-

lodier šro anmärkta hos ett mycket stort antal arter, hafva de

84 FORSSELL, STUDIER ÓFVER CEPHALODIERNA.

ännu icke anträffats hos någon enda Sticta-art — oaktadt dessa

båda slügten i öfrigt visa så stor “si, pique att de af

mánga fórfattare förönus till ett slägte.

Helt naturligt framställer sig derför den Se finnas

cephalodier endast hos Archilichenes:

Den ende, som förut synes egnat någon tanke hárát, är

NYLANDER. Enligt honom måste svaret härpå blifva jakande 1).

Innan jag närmare inlåter mig på denna fråga, vill jag

redogöra för några undersökningar, som belysa densamma.

Hos Phycolichener har jag utom de normala gonidierna

understundom iakttagit algceller, tillhörande en annan »typ».

Såsom exempel härpå må anföras Peltigera canina (L.), hos

hvilken jag — på exemplar, samlade i aug. 1881 på Slotts-

backen i Upsala — funnit på och uti bålen gulgröna algceller

utom de blågröna gonidierna. I de yngsta delarne af bålen

funnos visserligen såsom vanligt mellan bark- och märglagren

blågröna gonidier, men på äldre delar af bålen förekommo

isynnerhet mellan filtluddet på öfre sidan Protococcus-lika celler,

hvilka växte och trifdes väl. Hyferna förhöllo sig passiva

gent emot algen och erhöllo vid beröring med densamma icke

förmåga af kraftigare utveckling, såsom vid cephalodiernas

bildning är fallet. Algcellerna förökade sig rikligt och började

så småningom intränga genom barklagret bland hyferna

i bålen. Hyferna i barklagret syntes nu något degenererade,

och de blågröna gonidierna förlorade efter hand färgen

och bortdogo. De gulgröna algcellerna delade sig rikligt i

lafbålen och genomträngde den i skilda riktningar men bildade

icke något egentligt gonidiallager.

De undersökta exemplaren företedde ett sjukligt utseende.

Påtagligt var också, att den gulgröna algens förhållande till

hyferna var ett helt annat än de blågröna gonidiernas. Utan

tvifvel hämtade algen en del af sin näring från hyferna och

de blågröna gonidierna, utan att hyferna erhöllo assimileradt

kol från algen. Här ägde sålunda en kamp för tillvaron rum,

‚och förhållandet mellan de båda symbionterna (lafven och den

gulgröna algen) var tydligen ett slags parasitism. Att hän-

föra dylika fall till cephalodierna, skulle vara olämpligt, då

särskildt vid dessas utveckling den inträngande algens för-

hållande till hyferna och de normala gonidierna är ett helt annat.

1) NYL. Flora 1867 N:o 28 s. 439.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. x:0 8. 85

Äfven hos andra lafvar har jag funnit liknande fall, som

icke synas vara sällsynta. Endast ett exempel må här anföras.

På exemplar af Solorinella asteriscus ANzI (från Chur i

Schweiz, samlade 1863 af LAURER) förekommo bland hyferna

mer eller mindre högt upp i bålen trenne alger, tillhörande

slägtena Scytonema, Gleocapsa och Nostoc. Algerna voro all-

deles oförändrade, och hyferna syntes förhålla sig passivt till

dem. Då sålunda de olika organismerna i detta fall icke syntes

på minsta sätt inverka på hvarandra, kunde här icke vara tal

om vare sig antagonistisk eller mutualistisk symbios !), utan man

skulle möjligen kunna kalla en dylik symbios indifferent.

Skilnaden mellan de olika slagen af symbios förmedlas

emellertid genom så påtagliga öfvergångar, att det är omöjligt

att uppdraga någon sträng gräns mellan dem. Följande fall

torde tjena såsom bevis härför.

id undersökning af exemplar af Endocarpon pusillum

Неру. — frän Heidelberg, samlade af Zwack — fann jag

bland substratet och pá undre sidan af den gulgróna gonidier

innehällande bálen talrikt alger, som tillhórde följande slägten:

беуіопета AG., Schizosiphon Kürz., Gleothece Næs., Aphanothece

Хжо., Chroococcus NAG. ос Blue Nag. (Gl. violacea

RABENI;) 2). Dessa alger hade äfven inträngt uti bálen, men

hyferna och algcellerna syntes icke utófva nágon inverkan pà

hvarandra. Ра vissa ställen af bálen voro algerna mycket

kraftigt utvecklade och hade här trängt undan hyferna. De

tre förstnämde algerna hade till och med växt midt igenom

bálen, och рё ófre sidan af densamma kunde man redan med

blotta ögat förmärka små, svarta, dynlika bildningar, som be-

stodo af företrädesvis Scytonema-trädar. I detta fall syntes

symbiosen först vara indifferent men sedan så småningom hafva

öfvergått till antagonistisk.

Vid de nämda exemplen ägde mellan algen och hyferna

icke någon sådan samverkan rum som vid cephalodiernas bild-

ning. Jag anser på grund deraf, att algerna i dessa fall icke

kunna anses cephalodiebildande och skall till denna sak längre

ned återkomma.

Efter denna afvikelse från frågan, om cephalodier före-

күлік жайып hos Archilichener, öfvergär jag till en redo-

1) A. DE Bary: Die ig pren À der Symbiose. Strassburg 1879. s.

2) Amanuensen N. WILLE har välvilligt bitrádt mig vid ends gis

essa alger.

86 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

górelse fór de uppgifter, som jag i literaturen funnit rórande

förekomsten af tvänne slags gonidier hos andra lafvar än

Archilichener.

Вовхет!) har hos följande lafvar funnit tvänne slags go-

nidier, utan att bålen i afseende på det yttre derigenom under-

gått någon förändring.

Massalongia carnosa (Dicxs.), hos hvilken utom Seytonema-

gonidier träffades en Gleocapsa.

ichina confinis (LIGHTF.), som utom Rivularia-gonidier

innehöll kolonier af Protococcus crepidinum THUR.

Heppia adglutinata (КвЕмРН.), hos hvilken utom de blå-

gröna gonidierna träffades en Protococcus.

SCHWENDENER har hos еп på »Bryophagus» ve Seco-

liga — hvarmed väl afses Gyalecta bryophaga (KÖRB.) — fun-

nit 4 eller 5 olika Chroococcaceer (Glæothece, Aphanothece och

Glæocapsa?).

Vidare har Коввев hos Pyrenopsis granatina (SOMMERF.)

och Lecothecium tremniacum (Mass.) samt ȟberhaupt bei den

meisten Gallertflechtens pes flere slags gonidier®).

nom slästet Arth

pä samma exemplar Trentepohlia- oeh Palmella-gonidier.

Dessutom synes NYLANDER hos JVematonostoc rhizomor-

phoides Мут. funnit tvänne slags gonidier>).

1) Вовм. Recherch. Gonid. lich. s. 89.

?) S. SCHWENDENER: Erör Siwe zur Gonidienfrage dio 1872 N:o

s. 229). en senare afhandling af samme fôrfattare (Die pie iem

als Parasiten der Algen. Vertailin xd der naturforschend n Ge-

ift

thece etc. auf welchen eine Seooliga smarotzend vegetirt (vgl. meine

»Erórterung z P Gb nidienfrage> in Flora 1089, Tafl. IV), können Metis

als Gonidien betae s werden».

. W. KORBER: Zur Abwehr der SCHWENDENER-BORNET'schen Flechten-

theorie. Breslau т в: 12; = — I frága om Pyrenopsis grana-

jemfór NyL. Lich. Lapp. 104, der 1 bälen fórekommande gul-

gróna peeing orbus tillhöra | m Pyrenopsis-crustan và växande Archi-

lichener. Vid undersökning “ nágra Pyrenopsi

finna bekräftelse pà riktigheten af denna förklaring. — Huruvida de af

KÖRBER 1. c. мү таа romane rad Sclerolicherna Zarpidium

— ns KÖRB., Ionaspis chrysopha: na (ко MN ж (Асн.), Poly-

в) | тей

°

lastia Heuekotiana (Kó т Коз

flere аса cephalodier, € jag i icke наа + : Ber ое аг dock "här

endast fråga om fall, analoga med de ofva алын ifna (Solorinella, En-

rares pusillum). Jemför TH. FRIES: Po olyblastiæ Scandinavicæ,

2 (Acta cs e Societatis вее ры un А

Eo 5. AvMQUIST: onogra арша Arthon Sc enge" B:

ме teg 17. N:o m.

5» Fiske а hormoponiis. еліте verti ыры чы. corticali.

subrectis et distinctis vaginat interioribus impleæis minus distincte

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 87

Härtill komma de lafvar, som enligt Міхкв och STEINER!)

äga gonidier af flere typer. Ай ingå på en närmare redo-

görelse härför torde vara obehöfli

Det äterstär att undersöka, i ged förhällande den früm-

mande algen hos dessa omnämda, ej till Archilichenerna hö-

rande lafvar stár till hyferna, om cephalodier hos dem kunna

sägas fórekomma, eller om man här har fall, jemförliga med de

förut nämda hos Peltigera canina, Solorinella och Endocarpon

pusillum. Uppgifterna rörande denna sak äro pä de anförda

ställena sä knapphändiga, att det är omöjligt att utan vidare

undersökningar komma till klarhet härutinnan.

Den främmande algen torde ätminstone icke orsaka nägra

märkbart framträdande bildningar, säsom förhällandet ofta är

med cephalodierna. Mycket häntyder ocksä pä, att i de nämda

fallen den främmande algen och hyferna icke inbördes sam-

verka, eller med andra ord att här icke förekommer nägon

mutualistisk utan indifferent eller antagonistisk symbios.

Sannolikt äro säledes de nyssnämda lafvarne icke att hän-

föra til de med cephalodier försedda och, sävidt hittils

ат kändt, har man ännu icke iakttagit nägot exempel

pà cephalodier hos andra än Archilichener

Cepbalodiernas lüge, fürg och form.

I afseende på sitt läge förete cephalodierna stora olik-

heter: än förekomma de på ófre eller undre sidan af bålen

än omkring eller uti densamma; stundom sitta de mellan de

mindre delar, af hvilka ЕСЕ består. Nägongäng [Solo-

vina saccata (L.) var. spongiosa (SM.) och antagligen äfven

Lecanora hypnorum (Horrm.)] uppstå de på sjelfva proto-

thallus, och, då sedermera crustan blifvit färdigbildad, synas

de bilda integrerande delar af densamma.

Ehuru sålunda cephalodiernas läge hos olika arter är

ytterst pika, intaga de likväl ofta hos samma art ett be-

vaginatis et gonimiis ўно. majoribus (meiogonimiis) hinc

inde interpositis? NYLANDER: JVematonostoe rhizomorphoides nov

et sp. (Bulletin de la Société botanique de France. rs XX. 1873

8. 264.

1) J. STEINER: Verrucaria calciseda. Petractis evanthematica. Ein Bei-

Klagenfu urt 1881. Separatabdruck aus dem XXXI Programme des

St roscida rgymn. Om denna afhandling gäller, hvad som fórut àr

om MINKS' arbeten.

88 FORSSELL, STUDIER ÓFVER CEPHALODIERNA.

stämdt läge i förhållande till bålen. Alltid är detta likväl

icke förhållandet. Utom hos Lecanora hypnorum (Horrw.),

der de förekomma dels under apothecierna dels antagligen

också mellan erusta-kornen, är hos andra Lecanora (Psoroma)-

arter, Peltidea venosa (L.) m. fl. ett växlande läge hos cepha-

lodierna iakttaget.

Synnerligen anmärkningsvärd är i detta afseende Nephroma

aretieum (L.), hos hvilken cephalodierna ligga inneslutna 1 bålen

vanligen under gonidiallagret men stundom både upptill och

nedtill begränsade af ett lager gulgröna gonidier (Tafl. I fig. 6).

Då cephalodierna tydligt framträda på bålens öfre sida,

afvika de i allmänhet mer eller mindre till färgen från om-

gifvande partier af bålen. Vanligen äro de i detta fall mör-

kare än bålen t. ex. svartgrå hos Peltidea aphthosa (L.), Lo-

baria amplissima (Scor.) eller något stötande i blågrått Lobaria

erosa (Escuw.) Stundom äro de svagt gulróda (Lecanora

gelida (L.) och närstående arter), under det att de hos andra

understundom äro mörkröda (L. panæola Асн.).

Då cephalodierna sitta på undre sidan af bålen, afvika

de mindre i afseende på färgen och äro derför i detta fall

svåra att observera.

Beträffande formen är det vanliga förhållandet, att ce-

phalodierna bilda knöllika upphöjningar på öfre sidan af (rundt

omkring) bålen t. ех. Peltidea aphthosa (L.), Lecanora (Асн.),

Stereocaulon SCHREB. och Pilophorus (Тоск.). Stundom äro

de busklika (vissa Lobaria-arter) eller klubblika (Stereocaulon

ramulosum) eller något flikiga (Spherophorus stereocauloides).

Hos ett jemförelsevis stort antal lafvar förekomma de inuti

bålen. Antingen antydes härvid deras förekomst genom en

svag upphöjning på bålens öfre eller undre sida t. ex. Lobaria

(HorrM.) och Nephroma (Acx.), eller också kunna de utifrån

icke observeras. I förra fallet bilda cephalodierna inuti bålen

gyttringar af algceller, i senare fallet hafva de ofta utbredt

sig mer på längden samt tendera att bilda ett gonidiallager

[Solorina saccata (L.), S. crocea (L.)].

Cephalodiernas indelning.

Cephalodierna förete sälunda hos olika lafvar stora olik-

heter men bibehälla hos en och samma art i allmänhet sam-

ma utseende. De olika former, under hvilka de hos olika

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. хо 3 89.

arter uppträda, äro dock fórmedlade genom sá mánga ófver-

gángar, att det är omójligt att uppställa nágra pâ deras yttre

utseende grundade typer, under hvilka de ófriga kunna sub-

sumeras.

Sásom redan förut йг nümdt, sökte WALLROTH sürskilja

trenne hufvudformer (phymata lenticularia, radiosa och car-

cinomatosa) men fann, att de utan märkbar gräns öfvergingo

i hvarandra.

NYLANDER åter indelade dem i cephalodia epigena, hypo-

gena och endogena. Han valde sälunda en helt annan in-

delningsgrund, nämligen orten för deras uppkomst. Det är

dock omójligt att uppdraga nägon bestämd gräns mellan

сері. hypogena och endogena, emedan dessa båda förbindas

med hvarandra genom tydliga ófvergángar, i det att nämligen

ceph. endogena i yngre stadier varit ceph. hypogena. Det àr

vidare origtigt att tala om endogena cephalodier, eftersom de

icke üro endogena utan tvürtom hafva ett exogent ursprung.

Då emellertid hvarken cephalodiernas form eller läge

erbjuder någon lämplig indelningsgrund, torde еп sådan

lämpligen kunna hämtas från orten för deras uppkomst. Vi

indela således cephalodierna i:

1) sådane, som utvecklas från öfre sidan af (eller om-

kring) bålen, och

2) sådane, som utvecklas från undre sidan af bålen.

För de förra kan man lämpligen använda benämningen

ceph. epigena (perigena) och för de senare ceph. hypogena.

Detta sätt att indela cephalodierna stöter likväl på vissa

svårigheter. Hvart skola nämligen de cephalodier hänföras,

som vid sporernas groning bildas på protothallus? I många

afseenden visa de emellertid så stora afvikelser från de öfriga

cephalodierna, att det torde vara lämpligast att låta dem

bilda en särskild grupp, för hvilken jag (sid. 47) föreslagit

benämningen pseudocephalodier. I motsats till dessa cepha-

lodier sättas de öfriga under namn af cephalodia vera.

Emellertid äro äfven dessa båda slags cephalodier under-

stundom icke strängt åtskilda, utan öfvergångar förekomma

mellan dem. Cephalodiernas indelning blir sålunda till en

viss grad artificiel. Här såsom alltid, då man söker syste-

maticera naturen, finner man, att det hela utgör en oafbruten

kedja, der den спа länken visserligen kan förete stora olik-

90 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

heter med den andra, men der olikheterna fórmedlas genom

mångfaldiga ófvergángar.

Cephalodierna skulle sáledes kunna grupperas pà fóljande

sätt:

I. Cephalodia vera (egentliga cephalodier). Dessa

cephalodier, som nästan alltid intaga ett bestämdt läge i för-

hållande -till bålen, utmärkas deraf, att de stå i ett tydligt

sammanhang med de normala gonidier innehållande delarne

af densamma, samt att de vanligen äro omgifna af ett bark-

lager, som utgör en omedelbar fortsättning af barklagret på

de närgränsande delarne af bålen

A. Ceph. epigena (perigena), hvilka uppkomma på öfre

sidan af (eller omkring) bålen. De utvecklas vanligen från

öfre barklagret ofvan gonidialzonen, hvilken icke deltager i

. deras bildning. Då barklager saknas, bildas cephalodiets

hyfväfnad af hyfer från märglagret (Stereocaulon). Till denna

hufvudtyp höra ett fåtal cephalodier. Till formen äro de

något vexlande; följande olika slag kunna exempelvis nämnas:

1. Ceph. tuberculosa (knöllika ceph.)t. ex. Peltidea aph-

thosa (

2. — lobulata (fli ikiga ceph.) t. ex. Spherophorus ste-

reocauloides NYL.

8. — capitata (klubblika ceph.) t. ex. Stereocaulon

ramulosum (Sw.).

B. Ceph. hypogena, hvilkas uppkomst och utveckling sker

från undre sidan af bålen. Vid de hypogena cephalodiernas

utveckling intrünga algcellerna mer eller mindre djupt in i

bålen. Dels кейі afseeude härpå dels med afseende ра

formen skulle man Каппа särskilja följande typer.

l. Ceph. thalloidea (bállika cephalodier), hos hvilka

algeellerna іске upptrünga i bälen utan vid dennes af bark-

lager ej skyddade undre sida omslingrats af hyfer, som rikt

fórgrenats i algkolonien. Dessa cephalodier stá i ett mycket

obetydligt sammanhang med bälen och utgôra snarare bi-

hang till än delar af densamme, De omgifvas vanligen af

ett eget, mer eller mindre tydligt, pseudoparenchymatiskt

barklager (Тай. П fig. 28). I många afseenden visa de stora

öfverensstämmelser med pseudocephalodierna à andra sidan

nürma de sig ocksá i viss mon de knóllika cephalodierna

(серр. tuberculosa), ehuru de förekomma på motsatta sidor af

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. xo 91

bålen. Hit höra de ofvan beskrifna cephalodierna hos Pel-

tidea venosa (L.), de i kanten af apothecierna befintliga ce-

phalodierna hos Solorina saccata (L.) тат. spongiosa (Sm.)

samt cephalodierna hos Solorina octospora ARN

Ceph. immersa?) (invuxna cephalodier), dá alg-

cellerna intrüngt i märglagret och der antingen bildat run-

dade gyttringar (Nephroma (Асн.) och de flesta Lobaria-arter)

eller utbredt sig under gonidialzonen [Solorina crocea (L.)].

Dessa cephalodier sakna helt och hállet barklager. Till stor-

leken äro de temligen vexlande. Uppnä de en betydligare

sådan, kunna de fórmürkas på біте eller undre sidan af bålen

1 form af större eller mindre upphöjningar. Ofta visa de

sig på undre sidan af bålen i form af en tydlig, vårtlik bild-

ning, som företer mycken likhet med pyrenokarpiska apo-

thecier. Dylika cephalodier hafva af NYLANDER blifvit kallade

ceph. pyrenodea och anses af honom såsom en form af ceph.

»endogena».

_ 8. Ceph. placodioidea?) (skiflika cephalodier) dä

algcellerna nedifrån genomträngt hela bålen och på біте sidan

af densamma framträda i form af en plattryckt vårta (Leca-

nora gelida (L.) och närstående arter). i

4. Ceph. granuliformia ?) (kornlika cephalodier), dä

algcellerna genomträngt crustan, och mellan bälgrynen upp-

stå kornlika bildningar (Lecidea panæola Асн.). Dessa cepha-

lodier stä mycket nära de skiflika cephalodierna,

5. Ceph. fruticulosa?) (busklika cephalodier) dä

algcellerna nedifrån genomträngt hela bålen och på біте

sidan framträda i form af busklika bildningar t. ex. Lobaria

amplissima (ScoP.).

П. Pseudocephalodia. Dessa cephalodier bildas redan

vid sporernas groning i protothallus derigenom, att grodd-

trádar omslingra algkolonier af annan »typ» än de normala

gonidierna. De stä i ringa samband med öfriga delar af

bälen samt äro omslutna af ett eget barklager, hvilket vis-

serligen kan sammanväxa med bälens, men dermed icke stár

` i genetiskt samband. Hvad som särskildt utmärker dessa

cephalodier är vidare den tydliga tendens till sjelfständig

utveckling, som de visa. Hittils äro de funna hos ett fåtal

т) Тн. Ев. Lich. Spitsberg. в.

2) NYLANDER: De cephalodiis in ala venosa (Flora 1866 N:o 8 s. 116).

92 FORSSELL, STUDIER ОРУЕК CEPHALODIERNA.

arter: Solorina saccata (L.) var. spongiosa (SM.), Lecidea pallida

Tm. Ев. och antagligen d'eng hypnorum (HoFFM.) samt

Lecidea panæola Асн.

De i cephalodierna fórekommande algerna.

I afseende pà de alger, som träffas 1 cephalodierna märkes,

att de samtliga tillhöra Phycochromaceernas grupp och bland

dessa fóljande familjer:

1. Nostocaceæ

2. Stigonemacem (Sirosiphonee).

9. Scytonemacee.

4. Chroococcacee.

5. Oscillariacea.

De till fam. Nostocaceæ hórande algerna igenkännas i

cephalodierna på sina små, rundade, med nästan omärklig

membran försedda celler samt vanligen sparsamt förekom-

mande, något större och med dubbelt konturerad membran

försedda gränsceller (heterocyster). I allmänhet ligga Nostoc-

cellerna mycket tätt förenade och bilda rundade gyttringar

i märglagret, stundom kunna de dock utväxa och på bålens

öfre sida bilda busklika förgreningar [Lobaria amplissima

(Scop.)].

Till färgen äro cellerna mycket vexlande: vanligen blä-

gröna med ofärgade gränsceller, stundom nästan blä med gula

gränsceller (vissa Lobaria-arter) eller hela algmassan mer eller

mindre gulaktig, hvilket senare säkerligen beror pä älder

Vid behandling med kaliumhydrat färgas gränscellerna med

klorzinkjod violetta, under det att de öfriga algcellerna fürgas

gulbruna.

Bland hithörande alger har jag i cephalodier бега dels

Nostoc-arter dels шер punctiformis Kürz., hvilken senare

SCHWENDENER för till Nostocaceerna!). Med säkerhet förekom-

mer den hos Lobaria amplissima (Scor.) och antagligen hos åt-

skilliga andra, men då det icke är möjligt att till art eller

stundom ens slägte kunna bestämma algen utan FERRAN

odling, kan jag icke med bestämdhet yttra mig häro

am. Nostocacer är den i cephalodierna utan јаве

talrikast representerade. Амег tillhórande densamma tráffas 1

cephalodierna företrädesvis hos slügtena Lobaria (Horrw.),

1) SCHWEND, Algentyp. d. Flechtengon. s. 28.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. w:o 8. 93

Nephroma (Асн.) NYL., Solorina Acn., Peltidea (Асн.) Nr.

och Lecanora [Psoroma (Асн.) Nvr.] samt relativt mer spar-

samt inom slägtena Stereocaulon Зонвев., Lecidea (Асн.) Тн.

Ев. och Lecanora [Piacodium (Нил, Тн. Ев

I förhällande till bälens gonidiallager intaga Nostoc-cellerna

ett mycket olika läge, såsom vid cephalodiernas indelning redan

är påpekadt. Särskildt förtjenar framhållas deras ovanliga läge

1 grönländska exemplar af Nephroma arcticum (L.). Nostoc-

cellerna ligga nämligen här inneslutna i märglagret, icke blott

upptill utan äfven nedtill begränsade af ett smalt lager af

gulgröna gonidier (Tafl. I fig. 6).

cephalodierna på Peltidea aphthosa (11) har jag under-

stundom iakttagit en annan egendomlighet, som fórtjenar att

omnämnas. І nedre delen af ett cephalodium fann jag nümligen

vanliga Nostoc-celler, inbäddade i en finmaskig hyfväfnad; 1

ófre delen saknades hyfer eller fórekommo de mycket spar-

samt, och i stället för enstaka celler funnos här långa, ytterst

smala celltrådar (Tafl. I fig. 4). Om dessa utvecklats ur de

nämda Nostoc-cellerna, eller om de möjligen utgjordes af någon

annan alg, kan jag icke afgöra.

Arter tillhörande fam. Stigonemaceæ förekomma lika-

ledes ganska ofta i cephalodierna hos Lecanora [Placodium

(HILL) Тн. Ев.], Stereocaulon SCHREB., Pilophorus (Тоск.)

Тн. Ев. och Leeidea (Асн.) Тн. Fr. Algen har i cephalodiet

vanligen en gulbrun fárg och kan stundom fórvexlas med

Nostocaceer. Gränsceller äro likväl vida talrikare, hvarjemte

cellerna äro mer radvis anordnade och. stundom fórsedda med

en ganska tydlig slemskida.

Såsom anmürkningsvürdt må framhållas, att algen på äldre

cephalodier ofta utväxer till normalt utvecklade trådar. Detta,

som först observerades af Тн. Frırs på Stereocaulon-cephalo-

dier, och som jag sedan funnit särdeles tydligt på Гесапота

gelida Асн. (Тай. I fig. 1), Lecidea pelobotrya (WAHLENB.),

Pilophorus robustus TH. Fn. * Cereolus (Асн.) m. fl., utgör ett

otvetydigt vitnesbórd om cephalodie-gonidiernas algnatur.

Bland de till denna familj hórande slägten har jag 1

cephalodier med säkerhet funnit endast Stigonema AG. repre-

senteradt.

Seytonemaceer förekomma i cephalodier hos Stereocaulon-

arter samt Sphærophorus stereocauloides Хүр. СеПегпа äro i

cephalodierna i synnerhet i deras midt vanligen fórenade till

94 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA:

temligen långa och oförändrade trådar, hvarigenom hithörande

alger lätt igenkännas.

INTER 1) anser såsom sannolikt, att cephalodierna hos

Lobaria linita (Hups.) orsakas af en Scytonemacé eller Rivu-

lariacé. Efter hvad förut är nämdt, torde detta helt visst icke

vara förhållandet. Det är således hos ett mycket ringa antal

lafvar, som man i cephalodierna träffar Scytonemaceer.

Chroococcaceer förekomma i cephalodier likaledes en-

dast hos ett fåtal lafvar. Arter af såväl slägtet Chroococcus

Nag. вот Gleocapsa (Kürz.) NEG. äro emellertid represen-

terade bland de cephalodiebildande algerna.

Gleocapsa — företrädesvis eller uteslutande Gl. Magma

(Ввёв.) Körz. — har jag iakttagit i cephalodierna hos Leeidea

panwola Acu., L. pelobotrya .(WAHLENB.), Pilophorus robustus

Тн. Fn. *Cereolus (Асн.), hvarjemte Borner 2) i cephalodierna

hos Stereocaulon tomentosum (Ев.) В alpinum (Laur.) funnit en

Glæocapsa Kürz. De öfverst i cephalodierna liggande cellerna

har jag funnit alldeles eller nästan alldeles ofóründrade, men,

1 samma mon som hyfväfnaden blir tätare, försvinner det róda

slemlagret, och de blägröna cellerna framträda tydligare (Тай.

II fig. 27).

Chroococcus-arter üro i cephalodierna vida süllsyntare. En-

dast hos .Lecidea Goreng AcH. har jag funnit sádane: Chr.

turgidus (Kürz.) Naa. eller någon närstående art. Тн. FRIES 3)

har i cephalodierna hos samma art iakttagit en med Chr.

einnamomeus (MENEGH.) närslägtad art.

scillariaceer förekomma 1 cephalodier mycket sällsynt;

bittils äro de endast funna af Вовхет 5), som i cephalodier på

Stereocaulon ramulosum (Sw.) funnit en Lyngbya Ac., blandad

med en Scutonema Ав.

Sedan jag nu omnämt de olika alger, som orsaka cepha-

lodier, torde närmast 1 ordningen böra följa en redogörelse

fór cephalodie-algernas olika grad af konstans hos

de sürskilda lafvarne.

Inom slägtena Lobaria (Horrw.), Nephroma (Асн.), So-

lorina Acu., Peltidea (Асн.) och Lecanora [Psoroma (Асн.)

NYr.] innehålla аи alger, hvilka utan undantag ut-

` D Wuer. Cephal. s 8.

2 BoRN. Recherch. doni. lich. s. 80.

3) TH. FR. Lich. Scand. s.

*) Вовк. Recherch. Gonid. lich. s. 72. -

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. xo 8, 95

góras af Nostocaceer. Inom öfriga lafslägten med flere cepha-

lodiefórande arter — Lecanora [Poidium (Нш) Tm. Ев. |,

Lecidea (Асн.) Tu. Fm, Stereocaulon Ѕснкев. och Pilophorus

(Тоск.) Тн. Ев. — РЕЯ 1 cephalodierna olika slags alger.

Hvad beträffar arterna inom desen sistnümda slügten,

kunna cephalodierna hos dem med afseende pä gonidierna i

allmänhet variera ganska betydligt. I cephalodierna hos Le-

cidea pallida Тн. Ев. har jag dock, oaktadt ett stort antal ex-

emplar från olika delar af Sverge och Norge blifvit under-

sökta, hittils funnit endast Nostoc-gonidier. Hos öfriga arter,

af hvilka jag undersökt flere exemplar, har jag i cephalodierna

funnit än en än en annan alg, ehuru hos vissa arter cepha- .

lodierna innehålla företrädesvis gonidier af ett bestämdt slag.

Cephalodie-gonidiernas variation inskränker sig likväl icke

ensamt till de särskilda arterna, utan i cephalodierna på

samma individ eller till och mediett och samma cepha-

lodium kan man finna flere olika alger.

Utom hos Stereocaulon ramulosum (Sw.), der Tm. FRIES,

SCHWENDENER och BORNET redan förut iakttagit olika gonidier

ра вашта exemplar, har jag hos nedanstäende lafvar ра

samma exemplar funnit cephalodier med gonidier, till-

hórande följande algslägten:

Lecanora gelida Асн. Stigonema och Nostoc.

Г. illita Nx. Stigonema och Nostoc.

Lecidea panæola Асн. Gleocapsa och Stigonema samt

Glæocapsa och Chroococcus.

L. pelobotrya (WAHLENB.) Stigonema och Nostoc.

Pilophorus robustus Tu. Ев. * Cereolus Асн. Glæocapsa

och Stigonema samt Nostoc, Gleocapsa och Stigonema.

Mera sällsynt är det att i samma cephalodium träffa flera.

alger. Тн. Fries har i cephalodierna hos Stereocaulon ramu-

losum (Sw.) funnit öfvergångar mellan de olika algtyperna!),

och hos samma lafart har Вовхет i ett och samma cepha-

lodium funnit dels en Seytonema dels en Lyngbya (AG.)?).

Sjelf har jag hos Stereocaulon ramulosum (Sw.) i ett cepha-

lodium funnit en Жозосасе och en Scytonema samt i ett annat

en Scytonema och en Stigonema. Т senare fallet päträffade jag

de båda algerna tillsammans fritt förekommande på podetierna.

Vidare har jag i ett och samma cephalodium hos så väl Leci-

1) Тн. Ев. Beitr. Ceph. s

2) Вовм. Recherch. Gonid. dich 8. 72,

96 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

dea panæola Асн. som Г. rm (WAHLENB.) funnit en

Gleocapsa och еп Stigonema

Ehuru det sáledes ár ett fâtal algfamiljer, som de cepha-

lodiebildande algerna tillhóra, förete likväl hos de särskilda

lafarterna cephalodierna med afseende ра de i dem befintliga

algerna i allmänhet mycket stora vexlingar, och olämpligheten

att från dem hämta några artkarakterer ligger i öppen dag.

Cephalodiernas hyfvüfnad.

Hittils synas man fórbisett eller átminstone egnat en

ganska ringa uppmärksamhet åt den hyfväfnad, hvari goni-

dierna ligga. Hos analoga eller affina lafvar med olika goni-

dier visar den likväl ofta іске oväsendtliga olikheter såsom

t. ex. hos Peltigera Асн. och Peltidea (Асн.) Nvr

Denna väfnad i cephalodierna har emellertid WINTER!)

beskrifvit hos Lobaria linita (Норз.). Mestadels har hyfsystemet

i alla Nostoc-cephalodier ungefär samma utseende och struk-

tur; nágra sürskilda undantag skola nedan omnämnas. Vid

beröring med Nostoc-cellerna förgrenas hyferna mycket rikligt

och utsända mellan algeellerna talrika, fina hyfgrenar. Från

dessa utgä sedan smärre, ytterst fina grenar, mellan hvilka

smágrenar sedan anastomoser bildas. Sálunda uppkommer en

finmaskig hyfväfnad, i hvilken algcellerna äro inneslutna och

af hyfer tütt omgifna.

Att endophytiska alger föranleda förgrening i den cell-

väfnad, hvari de ligga inneslutna, var förut bekant genom

% ex. REINKES ?) undersókningar af Cycadeernas rótter.

vissa Nostoc-cephalodier t. ex. hos Lecidea consentiens

Nyr. (Тай. I fig. 3) och Г. pallida Tu. Ев. förgrenas hyferna

làngt mindre, och man kan hos dessa arter i cephalodierna

finna algkolonier, mellan hvilkas celler hyfer icke eller endast

helt obetydligt förgrenats. Ей motsvarande förhållande mellan

hyfer och Nostoc-gonidier finner man som bekant hos t. ex.

Collema (Horrm.) och Leptogium (FR.).

I de uti cephalodierna befintliga Nostoc-cephalodierna hos

Lecanora hypnorum (Horrw.) (Тай. П fig. 15) ligga algcellerna

icke sásom vanligt inneslutna i en ytterst finmaskig hyfväfnad

1) WINT. Cephal, s

REINK. Morph. "Abbandl. s. 12.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. к:0 8. 97

utan egentligen i barklagret, som genom inverkan af algen

betydligt utvidgats.

I Stigonema-cephalodierna kunna de särskilda hyftrádarne

visserligen stundom tydligt följas, men vanligen har hela hyf-

systemet här öfvergått till en ytterst finmaskig väfnad, hvari

de särskilda hyfelementerna icke kunna urskiljas (Tafl. I fig. 1).

I Gleocapsa-cephalodierna äro hyferna mycket kortcelliga

och mer gelatinösa. Hela hyfväfnaden visar här ett så att

säga areoleradt utseende!) och öfverensstämmer noga med hyf-

systemet hos Pyrenopsis Nyr. .

Mest oförändrade hafva hyferna liksom algen bibehållit

sig i Scytonema-cephalodierna. Här visa nämligen hyferna

samma utseende som i bålens märglager. |

I fråga om cephalodierna hos Stereocaulon anmärker NY-

LANDER, att man kan särskilja trenne lager: bark-, gonidial-

och märglager?), ehuru än gonidial- än märglagret är före-

trädesvis utveckladt. Hos vissa andra cephalodier framträda

också dessa olika lager ganska tydligt; särskildt är detta fallet

. med det à tafl. II fig. 5 afbildade cephalodiet af Peltidea

aphthosa (L.). Det ojemförligen vanligaste förhällandet йт

emellertid, att gonidierna äro jemnt fördelade öfver hela ce-

phalodiet; så är fallet med t. ex. alla cephalodia immersa.

Cephalodiet i sin helhet utgöres här säledes af en gonidial-

väfnad utan särskildt bark- eller märglager.

Cephalodiernas uppkomst och utveckling.

I fräga om de olika sätten för cephalodiernas bildning

har jag redan vid deras indelning redogjort för det väsent-

ligaste. Jag visade der, att pseudocephalodierna uppstä

vid sporernas groning genom samverkan mellan groddträ-

darne och en alg, typiskt skild frän lafvens normala goni-

dier, och att de egentliga cephalodierna (ceph.vera) upp-

komma genom samverkan mellan en dylik alg och hyfer, till-

hörande en redan utvecklad lafbäl. De egentliga cephalodiernas

utveckling försiggär vidare dels sá, att algcellerna pà undre

sidan af bälen omslingras af hyferna och antingen här eller

hógre upp i densamma utveckla ett енне (ceph. hypo-

1) Jemför BoRN. жен Gonid. lich. PI. 16 fig.

?) NyLANDER: Lichenes in regionibus SN See vigentes. s. 252

not. SE des ice naturelles. Sér. 4. Botanique. Tom. XI.

Paris 1859).

98 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

gena), dels sá, att de pà ófre sidan af bálen genom samverkan

med hyferna ge upphof till ett cephalodium (ceph. epigena).

Det är i den speciela afdelningen pä flera ställen visadt,

att, vare sig cephalodierna äro hypogena, epigena eller

pseudocephalo dier, deras utveckling är resultatet af en egen-

domlig samverkan mellan hyfer och algceller. Dä de cepha-

lodiebildande algcellerna komma i beróring med hyferna, er-

hàlla nümligen dessa senare en ókad fórmága af utveckling;

de omspinna algkolonien och förgrenas upprepade gånger uti

densamma, så att algcellerna komma att ligga uti en mycket

fin hyfvüfnad. Samtidigt härmed dela sig algcellerna rikligt,

hvarigenom cephalodiets volym betydligt tilltager.

Med afseende pà de hypogena cephalodiernas utveckling

förefinnas stora olikheter. An йт det endast de delar af hy-

ferna, hvilka komma i omedelbar beróring med algen, som

utsända grenar kring och uti algkolonien — ett cephalodium

uppstär i detta fall vid märglagrets bas (Solorina octospora

ARN.); àn intrünger algen ett styeke i märglagret och bildar

här en rundad gyttring af algceller (8. saccata (L.), Lobaria

(Horrw.)]; än tränger algen ännu högre upp i bålen och ut-

breder sig under det gulgröna gonidiallagret, som ofta till och

med undantränges |8. crocea (L.), S. bispora NYL.]; än genom-

brytes den gulgröna gonidialzonen samt barklagret, och cepha-

lodiet framträder på öfre sidan af bålen under olika former

[Lobaria amplissima (Scor.), Lecanora gelida AcH., Lecidea

paneola Асн.).

På hvad sätt algcellernas uppträngande i bålen sker, kän-

ner jag icke. Det vill dock åtminstone understundom synas,

som om de icke bortdoge i nedre delen af cephalodiet och

förökades endast i den öfre samt på detta sätt så småningom

komme allt högre upp i bålen, utan det förefaller, som om

deras inträngande högre upp berodde på ett slags vandring.

Egendomligt är, att de delar af hyfväfnaden, som algen

genomträngt, stundom återtaga sitt förra utseende, sedan algen

kommit högre upp i bålen (Tafl. I fig. 7—9).

Förhållandet mellan de cephalodiebildande algeellerna och

lafbålen.

Det återstår nu att undersöka, i hvad förhållande cepha-

lodiealgen står till lafven. Åger en verklig parasitism rum

Ld

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 8. 99

dem emellan, d. v. s. lefver den ene af de báda organismerna

ра den andres bekostnad, eller äro de mójligen hvarandra till

ómsesidigt ga

Innan jag sóker besvara dessa frágor, torde nágra ord om

parasitism och symbios i allmänhet vara ра sin plats.

DE BARY, som i ett vid tyska naturforskaremötet i Cassel

1878 hället fóredrag!) — delvis efter van BENEDEN — angifvit

de olika slag af symbios, som förekomma i naturen, skiljer

särskildt mellan antagonistisk och mutualistisk sym-

bios. Vid den fórra lefver den ene af de báda symbionterna

(gästen) ра den andres (värdens) bekostnad, vid den senare

symbiosen äger det fórhállande rum, att de báda symbionterna

befordra hvarandras utveckling.

Den antagonistiska symbiosen motsvarar i allmänhet, hvad

DE BARY också kallar fullständig parasitism, ehuru graden

af parasitism i olika fall icke obetydligt modereras. Mellan

parasiten och värdplantan (gästen och värden) förefinnes likväl

alltid kamp för tillvaron. Afven vid den mutualistiska sym-

biosen förefinnas olika grader, ehuru dessa framträda mindre

skarpt åtskilda i växtverlden än i djurriket. VAN BENEDEN

skiljer inom djurriket mellan mutualister och commen-

sualer?) De förra lefva af affall från andra djur (t. ex. af

epidermisdelar) de »sórja för toiletten». De senare lifnära sig

af ett öfverskott af näringsmaterial, som värden kan undvara.

En dylik åtskilnad mellan mutualister och commensualer kan

svårligen göras inom växtriket; i stället förekomma här andra

fall af symbios, hvilka sakna motsvarighet inom djurverlden.

Ett närmare studium af cephalodierna visar tydligt, att

mellan algen och hyferna icke någon kamp för tillvaron före-

kommer. Man kan här icke tala om antagonistisk symbios

eller parasitism, ty algen intränger visserligen i värdplantan

men förstör icke hennes väfnader utan framkallar tvärtom

uti dem ett hastigare tillväxande.

Man skulle möjligen kunna tänka sig, att något slags

sjuklig öfverretning (hypertrophi) äger rum vid cepha-

lodiernas utveckling. För ett sådant antagande saknas till-

rückliga skäl, då ingenting finnes hos de cephalodieförande

lafvarne, som antyder något sjukligt, såvidt man nämligen

2 x 2 ee Animal at tr ar e or t 1876.

s. XXIV (The International Scientific Series. Vol. XX).

100 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA. `

med sjukdom förstår ett abnormt tillstånd hos en organism,

hvilket är förenadt med stóring af dess funktioner. Det synes

tvärtom stäldt utom allt tvifvel, att de cephalodiebildande

algcellerna och hyferna på hvarandra utöfva en ömsesidigt

fördelaktig inverkan, i det att de sinsemellan fördelat nürings-

bestyren, och att således, mellan de båda symbionterna en

mutualistisk symbios äger rum.

Att såväl hyfer som gonidier vid beröring med hvarandra

erhålla förmåga af en rikligare utveckling, har förut i synner-

het STAHL tydligt påvisat 1). Bekräftelse derpå finner man

lätt vid sporernas groning och cephalodiernas utveckling.

Man kan icke förklara detta på annat sätt än genom att an-

taga, att mellan de assimilerande cellerna och hyferna ett

ömsesidigt utbyte af näringsämnen äger rum, hvaraf följer en

ökad utveckling hos båda komponenterna. Hyferna upptaga

mineralbeståndsdelar och bilda af nitrater och ammoniumsalter

qväfveföreningar. Algcellerna åter upptaga kolsyra ur luften

och vatten från de omgifvande hyferna samt bilda genom

reduktion af kolsyran och vattnet kolhydrater. Då algcellerna

äro på alla sidor tätt omslutna af hyfer, kunna de endast från

dessa erhålla sitt behof af mineralbeståndsdelar och qväfveför-

eningar, hvaremot de afgifva kolhydrater i utbyte till hyferna.

På detta sätt äro de båda symbionterna hvarandra till gagn.

Då emellertid redan de normala gonidierna assimilera

kolsyra, kan man med skäl fråga, om icke cephalodiealgen är

alldeles öfverflödig.

Från SCHWENDENERIANSK ståndpunkt måste symbiosen

mellan hyferna och de normala gonidierna anses nödvändig,

under det att symbiosen mellan hyferna och cephalodiegoni-

dierna är mer tillfällig. Lafven kan således existera såsom

en fysiologiskt sjelfständig organism utan de senare, men en

annan fråga är, om de icke möjligen äro lafven till någon

särskild nytta. Cephalodiernas konstanta förekomst hos vissa

lafvar häntyder onekligen derpå.

Såsom möjligen utgörande ett svar på den sista frågan hän-.

visar jag till ENGELMANNS undersökningar öfver assimilationen ?).

1) E. STAHL: Beiträge zur Entwickelungsgeschichte der Flechten. II

2) TH N: Ueber Sauerstoffaus vu on Pflanzenzellen

im Mikrospectrum (Botanische „Zeitung. 1882 N:o

——: Ueber Assimilation von che Zeit g.1882 a

N:o N:o 39).

: Farbe und Assimilation (Botanische Zeitung. 1883 N:o 1—2).

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:0 8. 101

Han har nämligen funnit, att den assimilatoriska effekten àr

relativt starkast hos de enkla ljusstrålar, hvilkas färg utgör

komplementfärgen till de assimilerande cellernas färg. Sålunda

har han:i afseende på de olika ljusstrålarnes relativa assimila-

toriska energi funnit, att för gröna celler ligga de verksammaste

våglängderna i rödt mellan de FRAUENHOFERSKA linierna B och

C och i blått vid F, under det att för blågröna celler assi-

milationens maximum ligger i gult, ehuru mellan B och C den

assimilatoriska verkan är ganska stor. Det vill häraf synas,

som om en laf, hvilken innehåller både gröna och blågröna

gonidier, skulle på samma tid och vid samma ljusstyrka kunna

‚ assimilera en större qvantitet kolsyra än en laf med endast

ett slags gonidier. Om -således ENGELMANNS undersökningar

äro riktiga, hvilket ej finnes anledning att betvifla, torde cepha-

lodierna vara lafvarne till gagn.

Påtagligt är emellertid, att den inverkan, som cephalodie-

algeellerna utöfva på bålen i olika fall är ganska vexlande,

såvidt man nämligen får sluta härtill af den olika grad af ut-

veckling, hvartill cephalodierna hos olika arter hinna. I ce-

phalodierna hos Lobaria amplissima (Scor.) och L. herbacea

(Huns.) har man ett tydligt exempel härpå. Cephalodiernas

utveckling synes hos dessa till en början försiggå på samma

sätt; hos den förra fortgår dock utvecklingen betydligt längre,

i det att cephalodierna här icke stanna inuti bålen utan höja

sig öfver dess yta och på öfre sidan af bålen utväxa till stora,

busklika bildningar, under det att hos den senare (och i vissa

fall antagligen äfven hos Г. amplissima) utvecklingen af-

stannar, medan cephalodierna ännu befinna sig i märglagret

inuti bålen. I förra fallet måste man anse den impuls till

kraftigare utveckling, som de båda symbionterna genom in-

verkan på hvarandra erhålla, betydligt starkare.

Cephalodie-algens förhållande till lafbålen och särskildt

till hyferna visar stora öfverensstämmelser med de normala

gonidiernas förhållande till hyferna, och frågan om cephalo-

dierna står derigenom i ett nära samband med den SCHWEN-

DENERSKA lafteorin; dels kunna nämligen från dem stöd hämtas

för denna teori, dels visar å andra sidan ett noggrannare

studium af cephalodierna ohållbarheten af en del skäl, som

blifvit anförda mot samma teori. Jag vill i det följande

^ närmare söka utveckla detta.

102 FORSSELL, STUDIER ОРУЕВ CEPHALODIERNA.

Cephalodierna och Schwendenerska lafteorin.

De flesta skäl, som blifvit anfórda mot den SCHWENDENERSKA

teorin, grunda sig derpá, att man betraktat gonidiernas och

hyfernas fórhállande till hvarandra sásom ett slags parasitism,

der den ene komponenten (hyferna) lefver pà den andres

(gonidiernas) bekostnad. Utgäende härifrän har man anmärkt,

att parasiten (hyferna) uppträder först, och att värdplantan

(gonidierna) derefter tillkommer; att hyferna sä tätt omsluta

gonidierna, att dessa senare mäste erhälla ätminstone nägon

nüring frán hyferna, samt att algen, ehuru angripen af en

kraftigt utvecklad parasit, detta оз фаб trifves väl och rikligt

delar sig samt tillför hyferna näring. >Оиатат enim rationes

biologicæ algis his parasitis maxime singularibus attribute essent?

Ad perpetuum incluse т thallis heterogeneis sepius firmis. stra-

toque corticali continuo undique obductæ ec evolutionem nullam

nature Algarum congruentem manifestare possent. Algas sisterent

infelices tenebricolas, іп carcere angustissimo detentas omnique

ibertate autonoma modo ceterarum Algarum vivendi orbatas?

Anne vita talis naturale quoddam exhiberet vel alibi in natura

obveniens? Vel ubinam aliquid physiologice analogum occurrit?» 1)

Emellertid har Тн. Frırs redan förut framhållit, stt, om

den SCHWENDENERSKA teorin är riktig, är här fråga іске om en

parasitism i vanlig bemärkelse utan om en »parasitismus duplex

et reciprocus 2), och att detta i och för sig ingalunda utgör

någon tillräcklig grund för förkastandet af nämda teori.

En närmare undersökning af cephalodierna visar ocksä,

att man just i dessa bildningar har ett otvetydigt bevis derpä,

att »alge infelices tenebricolæ etc.» icke blott i naturen kunna

förekomma utan ock faktiskt existera, hvarjemte, säsom förut

är visadt, cephalodierna ocksä torde utgöra ett exempel pä en

»parasitismus duplez et reciprocus» (d. v. s. mutualistisk symbios).

et finnes visserligen mellan cephalodierna och laf-

bálen, nàmligen att man icke med visshet künner nágot exempel

pà, att cephalodier utvecklat apothecier. Mójligen har jag

iakttagit dylika på cephalodier hos Leeidea panæola ACH.,

men detta kan tyvärr icke med bestämdhet afgóras. À andra

sidan má ock anmärkas, att cephalodierna i allmänhet äro sà

') NYLANDER: Animadversio de theoria gonidiorum algologica (Flora

1870, N:o 4 s. 52).

3) Тн. Ев. Lich. Scand. s. 6.

BIHANG TILL К, SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND Š, N:0 8. 103

föga utvecklade, att apotheciebildning väl svårligen skulle

unna inträda annat än under synnerligt gynsamma omstän-

digheter.

Studiet af cephalodierna visar oss äfven, att SCHWEN-

DENERSKA teorin icke är orimlig derför, att algen, ehuru på

alla sidor tätt omgifven af hyfer, likväl trifves väl och rikligt

delar sig. Kan för öfrigt klorofyliet i de assimilerande cellerna

assimilera kolsyra, om cellerna äro gonidier i enlighet med

den anti-SOHWENDENERSKA uppfattningen — d. v. s. assimila-

tions-organ, sà ligger det antagandet a priori nüra till hands,

att klorofyllet kan fungera på samma sätt, om cellerna äro

cephalodierna hafva vi också ett tydligt exempel på

algceller, som, ehuru tätt omslutna af hyfer, fungera såsom

assimilationsorgan och tillföra hyferna näring 1).

rågan om den SCHWENDENERSKA teorins antagande eller

förkastande hvilar naturligtvis ytterst på svaret på den frågan:

huru uppkomma de i bålen inneslutna gonidierna?

Pseudocephalodiernas utveckling torde i viss mon vara

egnad att lemna svaret härpå. Hos Solorina saccata (L.) var

spongiosa (SM.) samt. Lecanora hypnorum (Horrw.) har jag

funnit, att pseudocephalodierna uppkomma på alldeles samma

sätt, som lafbålen enligt SCHWENDENER bildas: först utvecklas

från sporerna groddtrådar, som omslingra algceller och rikt

förgrenas mellan dem, under det att dessa förökas, hvarigenom

så småningom bildas en tät hyfväfnad, inneslutande gonidier.

Efter hvad mina undersökningar ge vid handen synas också

de gulgröna gonidier innehållande partierna uppstå på alldeles

sam sä mina undersökningar af Lecanora hypnorum

(HOFFM.) (Тай. П fig. 17, 19— и samt Solorina saccata (L.)

var. spongiosa (Sw.) (Тай. II fig. 2

Det har äfven anmärkts, att SCR ehuru àgande en

oerhörd utbredning, enligt SCHWENDENERSKA teorin skulle

utgöra resultatet af ett tillfälligt sammanträffande mel-

lan en svamp och en "g att vidare svampar2) och al-

1) WINT. Cephal. s. 200.

2) A. Y. KREMPELH SM кымы und Literatur der Lichenologie, Band

. München 1872. 5 g).

Jag tilläter mig i pis manhang härmed pápeka, att det synes Sec,

icke vara fullt ема att š frän SCHWENDENERIANSK ständ en nkt

vidare jemföra lafvarnes hyfsystem med syamparnes myceli (reg

rad väl tagas pà följande sätt: ja iade hyfsystem har ee

tvecklats ur svampmycelier, som genom symbios med alger så små-

ome under tidens lopp undergátt mer eller mindre betydliga

104 . FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

ger!) såväl som lafvar samtliga i allmänhet förekomma på

ganska olika lokaler, samt att dessutom de alger, som skulle

fungera såsom gonidier, efter hvad man har sig bekant, icke

ha så stor utbredning, som de lafvar, i hvilka de enligt

SCHWENDENER skulle ingå såsom gonidier

ephalodierna . utgöra emellertid : resultatet af ett till-

fälligt sammanträffande af tvänne olika organismer och träffas

icke desto mindre, såsom vi i den speciela afdelningen funnit,

konstant hos. Неге lafvar med stort utbredningsomráde. Ce-

phalodiernas konstanta förekomst förklaras derigenom, att den

cephalodiebildande algen (algerna) icke blott äger samma ut-

bredningsområde som lafven utan äfven alltid förekommer

tillsammans med denne. I sällskap med t. ex. Peltidea aph-

thosa (L.) och Lecanora gelida (L.) finnas sálunda alltid alger,

som bilda cephalodier hos dessa lafvar.

Det visar sig sáledes, att verkligen alger och lafvar i

vissa fall konstant träffas tillsammans. Huru ofta ett dylikt

sammanträffande äger rum kan іске afgóras, men nágot djerf

måste man anse den bevisföring vara, som stöder sig på upp-

giften, att gonidie-algerna sannolikt іске äga en så stor ut-

bredning som motsvarande lafvar, ty härom föreligga ännu —

i nàgon mon tillfyllestgórande undersókningar ?).

Sásom ett stód fór SCHWENDENERSKA teorin má erinras om,

att Lobaria. amplissima (ScoP.) m. fl. arter lemna otvetydiga

bevis för, att verkloen algceller tillsammans med hyfer Каппа

förändringar іске blott i afseende ра yttre d =>. ran

beständsdelar utan äfven beträffande Eu nä m. Att

sed m зо typo gonidiorum

omnino congrui); numquam gonidia circa thallos et simul intra eosdem

conspiciuntur, ie гаи juveniles ubique nascentes (etiam initia ео-

rrima) observamus. Contra ubi same rh optime vigent

0 aS pati ee d ibi эА10а» (Protococci etc.) omnino desunt»

e Di et eorum formis ام‎ e td (Flora

1877, N:o 235

m exempel ds трі, att alger kunna träffas ра temligen —

"amie pe an jag bes: att jag i Botaniska trádgárden i Upsala ра

u ej vi ma af Hippophaë

oc us

gt er tillsammans

mu Qo du QAM Mis lar kana kaa Gert Зичи

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 8. 105

frambringa bildningar, som hafva en lafbäls alla utmärkande

karakterer, och som, ehuru beroende pà ett tillfülligt sam-

manträffande af olika organismer, likvül äga en bestümd

form och i vissa trakter så godt som konstant förekomma.

Det тай ocksä päpekas, hvilken hógst väsendtligt olika

form samma hyfsystem stundom kan antaga vid inverkan af

olika assimilerande celler: hos Lobaria amplissima (Scop.)

bilda hyferna tillsammans med gulgróna gonidier en bladlik

bäl och tillsammans med blägröna busklika cephalodier.

Vi ha i den speciela afdelningen äfven sett, huru hyferna

df Peltidea aphthosa (L.) med en Nostocace kunna frambringa

en bildning, som till sin byggnad i allt väsendtligt öfverens-

stimmer med en Peltigera Асн. (Tafl. I fig. 5); Вага hos

Lecidea panæola Асн. hyferna förändras vid samverkan med

Gleocapsa Magma (Ввїв.), och ett cephalodium uppstår, som

till sin byggnad іске kan skiljas från en Pyrenopsis NYL. —

andra exempel att fórtiga.

Vi ha nu i stórsta korthet sett SCHWENDENERSKA teorin

från: en åtminstone delvis ny synpunkt.. Redan af det anförda

framgår dock, att frågan om cephalodierna ganska nära berör

frågan om lafvarnes natur i allmänhet. En mera utförd jem-

förelse mellan de normala gonidiernas och. de cephalodie-

bildande algcellernas förhållande till lafbålen torde också vara

egnad att'i flera afseenden belysa den SCHWENDENERSKA lafteorin.

Med cephalodierna i vissa afseenden analoga företeelser.

Såsom förut är nämdt, anser NYLANDER cephalodiernas

normala och konstanta förekomst hos. vissa lafvar utgöra

ett tillräckligt bevis derför, att de icke äro orsakade af en-

dophytiska alger. Detta ger mig anledning att hänvisa till

några andra växter, hos hvilka man funnit mer eller mindre

konstant förekommande endophytiska alger, så mycket hellre

som dessa fall äfven i andra afseenden visa öfverensstämmelser

med cephalodierna.

På undre sidan af öfre bladfliken finnes hos Azolla-arterna

en trång öppning, som leder till en stor hålighet inuti bladet.

I denna fann SrRAsBURGER!) utan undantag JVostoc-kedjor,

tillhörande samma art, icke blott på alla Azolla-exemplar

utan ock i hvarje särskildt blad, som han studerade. Och

1) Е. STASBURGER: Ueber Azolla. Jena 1873. s. 39.

106 FORSSELL, STUDIER ОРУЕВ CEPHALODIERNA.

dock härstammade de undersökta arterna från så vidt skilda

florområden som Amerika, Nya Holland, Asien och Afrika.

I stammen på Gunnera-arter fann- REINKE 1) uti paren-

chymceellerna en utifrån inkommen Nostoc-art, som träffades

utan undantag på alla undersökta exemplar icke blott från

botaniska trädgårdar utan ock från Afrika, Nya-Zeeland och

Syd-Amerika. TrEUB?) har sedan funnit samma alg i en

Gunnera från berg i Indiska Archipelagen. Det vill således

synas, som om äfven hos Gunnera en endophytisk alg före-

komme konstant.

Flera exempel derpå, att alger om icke konstant så åt-

minstone mycket ofta träffas i andra växters väfnader skulle

kunna anföras, men jag nöjer mig med att till de förut nämda

lägga ett, nämligen förekomsten af JVostoc-celler uti rötterna

af vissa Cycadeer. Här finner man uti intercellularrummen

talrika algceller, som på de kringliggande parenchymcellerna

föranleda uppkomsten af säcklika utskott.

Vissa likheter förefinnas mellan lafvarnes cephalodier och

de anförda exemplen. I alla fallen hafva algcellerna utifrån

inträngt i värdplantans väfnader och föröka sig der sedan

rikligt. Värdplantan tager ingen skada af den inneboende

algen och behöfver den icke för sin utveckling.

En olikhet är, att hos Gunnera algcellerna ligga inuti

värdplantans celler, dit de intränga genom porer på membranen.

I hvad förhållande hos Azolla, Gunnera och Cycas algen

står till värdplantan, är svårt att afgóra. På grund af algens

konstanta förekomst kan man väl knappast antaga, att sym-

biosen är alldeles utan ändamål. Snarare torde man i dessa

fall kunna se tillpassningsfenomen, i synnerhet hos Azolla

tydligt framträdande.

kens anser visserligen, att de i högre växters vüfnader

förekommande endophytiska algerna äro att betrakta såsom

»rumparasiter»?), hvilka uppsökt en skyddad plats för sin

ostörda utveckling, och i vissa fall — t. ex. då alger förekomma

uti Sphagnum-blad — torde denna förklaring vara tillfyllest-

görande, men då symbiosen är konstant, kan den icke göra

1) REINK. Morph. Abhandl. s. 92,

2) M. TREUB: JVostoc-Kolonies in fig macrophylla BL. (нейм. Kruid-

kundig. Archief. Ser. II. Deel III. Stuck IV. eg CES teradt efter

Botunisches Centralblatt. Band XII. 1882. N:o 9.

G. Kress: Beiträge zur Kenntniss niederer ыы "(Botanische

Zeitung. 1881 N:o 20 s. 8. 315).

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. N:o 8. 107

anspråk derpå. Möjligt är, att äfven i dessa fall ENGELMANNs

undersökningar öfver olika färgade cellers olika assimilations-

maxima (se sid. 101) äga sin tillämpning.

Alger kunna äfven förekomma endophytiskt hos vissa djur.

Som bekant har nämligen på sista tiden den åsigten blifvit

uttalad 2), att i alla de fall, der klorofyll förekommer hos lägre

djur såsom hos Protozoer, Hydra m. fl, det i sjelfva verket

härrör från encelliga alger. Riktigheten af denna åsigt synes

genom HAMANNS undersökningar stüld utom allt tvifvel, åt-

minstone hvad HyprA beträffar ?). BRANDT har äfven studerat

algen och »värdens» förhållande till hvarandra och dervid kommit

till följande resultat, som HAMANN åtminstone delvis bekräftar:

»vürden» kan, då algcellerna saknas eller i följd af otillräcklig

belysning icke kunna funktionera, upptaga organisk näring

såsom andra djur, men då algen uti djuret assimilerar kolsyra,

hämtar det utifrån endast oorganiska ämnen. Algen uti ifråga-

varande djur visar således en ganska stor öfverensstämmelse

med gonidierna i cephalodierna.

För att ytterligare framhålla, att konstant symbios icke

är något så alldeles ovanligt, erinrar jag derom, att man i

Leguminosernas rotknölar funnit exempel på, att en svamp

kan konstant förekomma i en annan växt och der ge upphof

till bildningar af vexlande form och storlek.

Det visar sig sålunda, att lafvarnes cephalodier ingalunda

äro någon enstaka stående företeelse, utan att ganska talrika

analoga fall iakttagits, och att särskildt cephalodiernas under-

stundom konstanta uppträdande icke utgör bevis för, att de

äro särskilda organer, jemförliga med groddknoppar.

Jag har förut nämt, att cephalodierna äro resultatet af

ett tillfälligt sammanträffande af olika organismer; deras

förekomst är sålunda att söka i företrädesvis lokala förhäl-

landen. Det är likväl påtagligt, att algens närvaro och berö-

ring med hyferna icke är enda vilkoret för cephalodiernas

bildning. Mycket häntyder tvärtom derpå, att mellan lafven

"y : Ueber das Zusammenleben von ze. und Algen (Bo-

. 178).

K.

erm сае 1882. Band IX, N:o 5

Zur Entstehung und Entw AE der grünen Zellen

XXXVII.

bet Hydra | (Zeitschrift fir wissenchaftliche Zoologie. Band

Leipzig 1882. s. 45

108 . FORSSELL, STUDIER ÖFVER. CEPHALODIERNA.

och algen förefinnas tillpassningsförhällanden, hvilkas

.betydelse icke fár underskattas. Pä samma lokal som och tätt

inblandade med cephalodieförande lafvar finnas nämligen ofta

andra lafvar, hvilka säväl som de förra komma i beröring med

den cephalodiebildande algen, men hos hvilka cephalodier lik-

väl icke uppstå. Bland med cephalodier rikligt försedda

Stereocaula förekomma ofta t. ex. Cladonia-arter, hos hvilka

jag oaktadt: noggrant sökande aldrig lyckats påträffa cepha-

lodier. Vi ha vidare i det föregående funnit, att. cephalodie- |

förande lafvar icke bilda cephalodier vid beröring med annat

än vissa bestämda alger. Detta torde visa, att mellan just

dessa alger och lafven ett särskildt tillpassningsförhällande

äger rum.

En närmare skin af pin torde möj-

ligen lemna nägra synpunkter vid utredningen af lafvarnes

fylogenetiska utveckling. Såsom förut är nämdt, förekomma

cephalodier företrädesvis hos de Archilichen-slägten, som äga

paralellslägten bland de med Nostoc-gonidier försedda lafvarne

(Phycolichenerna) d. v. в. hos Lobaria (Horrw.), Nephroma

(Асн.) Nr, Peltidea (Асн.) Му. och Lecanora [Psoroma

(Асн.) AL hvartill kommer, att cephalodierna hos dessa

lafslägten alltid orsakas just af Nostocaceer. Med skäl kan

man under sädane förhållanden fråga, om іске häri från

descendensteorins ständpunkt kan spáras ett drag af gemen-

samt stamfórvandtskap. och en sedermera i olika riktning

gäende fylogenetisk utveckling. Af intresse üro med afseende

härpå de olikheter, hvilka vi ofvan funnit, att såväl cepha-

lodierna som de normala gonidierna förete inom slägtet Solorina

Асн. Hithórande frågor ligga emellertid på det hela taget

utom detta arbete, om de också äga vissa beröringspunkter

dermed. Till annat än lösa gissningar och hypotheser kan

man föröfrigt ännu icke komma. Det är också först på sista

tiden, som man börjat närmare beakta de egendomliga fenomen,

hvilka DE BARY sammanfórt under namn af mutualistisk

symbios, och många frågor, som röra förklaringen af dessa

fenomen, kan man först då hoppas finna besvarade, när de

olika slagen af symbios gjorts till föremål för mer jemförande

undersökningar, än som hittils varit och kunnat vara för-

hållandet.

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. мо 8. 109

Fórklaring ófver anvánda fórkortningar vid

oftare citerade arbeten.

. AcH. Lich. Suec. Prodr. — E. ACHARIUS: Lichenographiæ Sueciæ Pro-

mus. зин copiæ 1798.

ACH. Lich. Univ. — E. ACHARIUS: Lichenographia universalis. Gottingæ

ACH. Meth. Lich. — Е. ACHARIUS: Methodus qua omnes detectos Liche-

nes secundum organa carpomorpha ad genera, species et varietates

redigere atque observationibus illustrare tentavit. I—II. Stockhol-

mis

.CH. Syn. Meth. Lich. — E. ACHARIUS: Synopsis methodica Lichenum.

Lun

BABIK. Devel cé uem — M. BABIKOF: Du développement des cépha-

lodies sur le us ” lichen Peltigera aphthosa Ноғғм. (Bulletin

d adémie imperial des sciences de 8t pom V

1878. s. eg t Mélange es biologiques. X. s.

Вівсн. Term. yst G. W. BISCHOFF: Handbu Pis HE "botanischen

Ter eg und Bystemkunde. I—IL Nürnberg 1833—4

BORN. Recherch. Gonid. lich. — E. BORNET: Recherches sur еңі gonidies

des lichens (Annales des sciences naturelles. Sér. 5. Botanique.

ome XV

DILL. Hist. musc. — J. J. DILLENIUS: Historia крен Oxonii 1741.

Net. Lich. Lapp. or. — W. NYLANDER: Prodromi Lichenographiæ Scan-

dinavie supplementum. rre Lapponiæ Orientalis (Notiser "d

Sällskapets Pro Fauna et Flora Fennica fórhandlingar. Му seri

Femte häftet s. 99—192. Helstngforsie 1

NYL. Lich. Sc 4. — W. NYLAN nes Scandinaviæ si ive Prodrom

Lichenographiæ Sc au ока = ur саперов Pro Fauna ч

Flora Fennica fórhandlingar. Femte háftet. Му serie, апага häftet.

Helsingforsiæ 1861).

NYL. Syn. L Lich. — W. NYLANDER: Synopsis methodica Lichenum. Tomus

primus. "Pase I—II. Parisiis 1858—

REINK. Morph. Abhandl. — J. REINKE: Morphologische Abhandlungen.

Leipzig 1873.

SCHWEND. Algentyp. d. Flechtengon. — 8. SCHWENDENER: Die Algentypen

der Flechtengonidien. Programm für die een der Uni-

versitæt. 1869.

ND. Камы. I. 8. SCHWENDENER; Untersuchungen über den

Flechtenthallus (Beitráge zur wissenschaftlichen Botanik von CARL

AGELI. а d Heft. : 109—192. Leipzig 1860).

. Flec . II. — S. SCHWENDENER: Un Ru. x. über den

Fiochtenthallun. ee uie und Auc rhet (Beitrà zur wissen-

ше hen Botanik von CARL NÄGELI. Drittes Haft. s. 127—198.

A chtenth. III. — S.SCHWENDENER: Untersuchungen über den

Flechienthallus E Laub- und Gallertflechten (Schluss). (Beiträge zur

wisse n Botanik von CARL NÂGELI. Viertes Heft. s. 161—202.

Leipzig 1868).

110 FORSSELL, STUDIER ÖFVER CEPHALODIERNA.

TH. Ев. Beitr. Ceph. — Beiträge e ee der sog.

Cephalodien ar деп Fechten (I (Flora ей a o 1=

Тн. Ев. . Ster. et Pil . M. FRI Di fiteréodadils et Pilo-

pho = en sait. Буза 1867.

TH. Ев. Lich. Scand. — Тн. M. FRrES: Lichenographia Scandinavica.

I—II. Upsalie 1871, ei

Тн. FR. Lich. Spitsberg. — Тн. М.Е : Lichenes Spitsbergenses Wee п

Svenska Veten ач Оро À › Ночи Band 7 N:o 2. Stoc

holm 186 sic

H. Ев. Monogr. Ster. et Pil. — TH. M. FBIES: Monographia xe

lorum et “Hiophororam (Acta Re egiæ Societatis Scientiarum Upsalie

sis. Ser. III. Vol. II. . l Upsaliæ 1858).

Tuck. Syn. North Am. eg — E. Тоск ts Synopsis of the North

: E

TUL. Mém. . ‚ TU Mémoire pour servir à l’histoire or-

este. et piggies des "bb (Annales des sciences .

naturelles. Sér. 3. Botanique. Tome ХҮП. s. 1—128, 168—249.

Paris 1852).

WALLR. FL Crypt. I. — Е. G. WALLROTH: Flora Cryptogamica Ba een

1. Norimbergæ 1881. Äfven under Milan tit E МЕ + FINGER-

HUTH: Compendium Floræ Germanicæ. бесі. II.

WALLR. Naturg. Flecht. — F. G. течи - Naturgeschichte der Flech-

I—II. Fra

WINT. Cephal. — G. WINTER: Lichenol ed Notizen. І. Cephalodien

von Sticta und Solorina (Flora 1877 N:o 12—13).

BIHANG TILL К. SV. VET.-AKAD. HANDL. BAND 8. «o 8. 111

EXPLICATIO FIGURARUM.

Tab. I.

Fig. 1—2 Lecanora gelida (L.) Acn.

"ed A x Sectio d die papas Stigonemate incluso trichomata

formante i

Fig. ч 2. (50. Miruna a ar nn Ge KIRCEN. vel St. pannosum (KÜTZ.)

HN. cum Lecanora gelida (L.) ACH. crescens et cephalodia

MNA

Fig. 3 Lecidea consentiens NYL.

+. 8. XY Sectio verticalis cephalodii coloniis algæ ad familiam JVo-

arum pertinentis instructi. Infra e os emortuæ

Fig. 4—5 Peltidea aphthosa (L.) Асн.

Fig. 4. (100). Sectio verticalis ceph rés Ee algis diversis aut

specie aut gradibus evolutionis inst

Fig. 5. (7 MGR wr ctio verticalis Ce de Koch thallo Peltigere cujusdam

persim

Fig. 6 Nephroma arcticum (L.).

Fig. 6. (100). Sectio verticalis. thalli cephalodiwm immersum et supra et

infra strato gonidiali læte viridi determinatum includentis.

Fig. 7—9 Nephroma expallidum NYL.

7. (80). Sectio verticalis partis inferioris та M cephalodiis

Sengen. a celle alge hyphis modo inclusæ, 5 c algæ strato cor-

rie inferiore penetrato in stratum medullare res introiverunt.

Fig. 8. (100). Sectio verticalis кетр нна juvenili instructi. Cellæ

algæ stratum corticale inferius trans

Fig. 9. (100). Sectio Sertion thalli ай um immersum includentis.

Cellæ algæ strato Беде rticali inferiore penetrato іп strato medullari

sese augere caperu

Fig. 10 Lobaria amplissima (Scop.).

Fig. 10. QU eee verticalis thalli cephalodium fruticulosum erumpens

includent

Tab. II.

Fig. 11—13 Lobaria amplissima (Scop.).

Fig. 11. (100). Sectio verticalis thalli cephalodium immersum in strato

medullari includentis.

Fig. 12. (100). Sectio verticalis thalli cephalodio in margine instructi.

Fig. 13. (400). Gonidia cephalodii post culturam in aëre humecto in

Polyeoceum punctiformem KÜTZ. transformata.

112 FORSSELL, STUDIER ОРУЕВ CEPHALODIERNA.

Fig. 14—15 Lecanora (Psoroma) men (HOFFM.) ACH.

Fig. ie (100). Sectio lli ex granulis gonid ridia et ex granulis

onidia ا‎ en o e. cephalodiis) insludentibus Sane Gra-

dem gonidiis glaucescentibus pops thalli Pannariæ immixtæ par-

tes fortasse sunt. Vide p. 56 et sequ.

intu semi est, gonidia pan lithographico in interstitiis telæ

m interdum non esse colloc

Fig. Si Sieg Sectio zen Ss dballode gonidia viridia includente

instrueti. In strato corticali gonidia glaucescentia cephalodium si-

stentia observantur.

Fig. 16. (350). Sectio strati corticalis — et infimæ partis strati

gonidialis apothecii. Colonis un et Goes odia in diversis evolu-

i i inter hyphas observ

Fig. 17. (120). Coloniæ algæ т dtes hyphas, es SC

formantes, et granula thallina, gonidia viridia inclu

Fig. 18. (5 0). Pars crustæ gonidia viridia et gonidia cant inclu-

ntis.

Fig. 19—20. (300). Granula thallina juvenilia, gonidia viridia ыыр.